Stenungsunds- Och Munkedals- Bygden Under 1000 År

uv väst rapport 2009:25 arkeologisk undersökning

Stenungsunds- och Munkedals- bygden under 1000 år

En studie av två bohusländska bygder utifrån Norum 202:1, boplats från yngre bronsålder och yngre romersk järnålder till folkvandringstid Bohuslän, Norums socken, Holm 1:1, Norum 202:1

Bengt Nordqvist uv väst rapport 2009:25 arkeologisk undersökning

Stenungsunds- och Munkedals- bygden under 1000 år

En studie av två bohusländska bygder utifrån Norum 202:1, boplats från yngre bronsålder och yngre romersk järnålder till folkvandringstid Bohuslän, Norums socken, Holm 1:1, Norum 202:1

Bengt Nordqvist Riksantikvarieämbetet Avdelningen för arkeologiska undersökningar UV Väst Kvarnbygatan 12 431 34 Mölndal Växel: 010-480 81 90 Fax: 010-480 82 13 e-post: [email protected] e-post: [email protected] www.arkeologiuv.se

Bildredigering Eva Crafoord Layout Lena Troedson Omslagsbild Tidig höstmorgon med utgrävningsområdet vid skogssiluetten till höger. Foto: Bengt Nordqvist. Tryck/Utskrift Intellecta Infolog, Göteborg, 2009

Kartor ur allmänt kartmaterial, © Lantmäteriverket, 801 82 Gävle. Dnr L1999/3. Kartorna är godkända från sekretessynpunkt för spridning. Lantmäteriverket 2009-09-14. Dnr 601-2009/2408.

Sammanfattning av undersökningen 7 Del 1. En grävredogörelse av boplatsen 11 Bakgrund 11 Landskap, topografi och kända fornlämningar 11 Syfte och målsättning 13 Resultat 14 Del 2. Stenungsunds- och Munkedalsbygden under tusen år – en diskussion om bebyggelse, kommunikation och centralbygder 22 Sammanfattning 22 Inledning 22 Landskapets organisering 22 Kristnandet och kyrkor 26 Handel och marknadsplatser 28 Bebyggelsen i Stenungsunds- och Munkedalsbygden 30 Bygdens försvar – fornborgarna i Stenungsunds- och Munkedalsbygden 36 Kommunikativa centra eller ej? En diskussion kring Stenungsunds- och Munkedalsbygden 38 Centralbygder i Stenungsunds- och Munkedalsbygden? 40 Munkedal – typiska lämningar för en centralbygd 44 Litteratur 46 Administrativa uppgifter 49 Bilagor 50 Bilaga 1. Fyndlista 50 Bilaga 2. Anläggningar från den omgivande boplatsytan, Norum 202:1 51 Bilaga 3 14C-analys från boplatskontext 54 Figurförteckning 55 Fig. 1. Utsnitt ur GSD-Sverigekartan med platsen för undersökningen markerad. Vid en arkeologisk undersökning av Norum 202 hösten 2006 upptäcktes två gravliknande anläggningar och boplatsanläggningar på ett impediment. Kring impedimentet fanns spridda boplatslämningar, som bestod av stolphål, gropar och eldstäder. Inom denna del av undersökningsområdet påträffades också tre mindre huslämningar. rapporten innehåller utöver redovisningen av undersökningen en analys av de två bygderna Stenungsund och Munkedal under 1000 år – en diskussion kring bebyggelse, kommunikation och centralbygder från år 0 till 1000 efter Kristus.

Sammanfattning av undersökningen I samband med planerad byggnation av en större fritidsanläggning utförde Riksantikvarieämbetet UV Väst en arkeologisk slutundersökning av fornläm- ning RAÄ 202, i Norums socken, Bohuslän. Undersökningen bekostades av Stenungsunds kommun. Fornlämning 202 har tidigare varit registrerad som en boplatslämning som vid förundersökningstillfället var preliminärt daterad till yngre bronsålder och romersk järnålder–folkvandringstid. Under slutun- dersökningsskedet påträffades också två okända flacka högar. Dessa visade sig vara lämningar av en bålplats och en grav. Boplatsen hade en vid utsträckning och lämningar förekom på båda sidor om en bäckravin. Den södra delytan var belägen på en terrass medan den norra delytan hade sin utsträckning i ett låglänt parti i den centrala delen av dalgången. Denna del av undersökningsytan kännetecknades av ett flackt impediment med mindre bergspartier i dagen. Kring impedimentet fanns, framför allt i väster, spridda boplatslämningar. Båda ytorna banades av i två steg. Först togs grässvålen bort. Därefter avsöktes ytan med metalldetektor. Därpå banades all matjord bort och alvytan frilades. På båda delytorna påträffades anläggningar i form av stolp- hål, eldstäder och gropar. På den norra ytan förekom också huslämningar. Fynd bestående av bränd lera fanns i anläggningar inom de båda delytorna. Flinta fanns endast inom den södra delen och förhistorisk keramik endast i den norra. På den norra delytan påträffades också tre huslämningar. En av groparna invid två av husen kunde 14C-dateras till yngre romersk järn- ålder–folkvandringstid. Dateringen indikerar att det har funnits två faser på boplatsytan. En äldre från yngre bronsålder (lämningar av stora gropar) och en yngre med huslämningar från romersk järnålder–folkvandringstid. Huslämningarna kan antas vara samtida med den intilliggande graven och bålplatsen (Norum 202:2–3). Graven och bålplatsen, som tidigare var okända, uppdagades i samband med avbaningen av den norra boplatsytan. Denna del av undersökningen har redovisats av Marianne Lönn i UV Väst Rapport 2009:21.

Stenungsunds- och Munkedalsbygden under 1000 år 7 Fig. 2. Utsnitt ur Blå kartan, blad 71 Kungälv, med platsen för undersökningen markerad. Skala 1:100 000.

8 uv Väst Rapport 2009:25. Arkeologisk undersökning 0 500 m

Fig. 3. Utsnitt ur Fastighetskartan, blad 7B 9d Ödsmål, med undersökningsområdet markerat. Skala 1:10 000.

Stenungsunds- och Munkedalsbygden under 1000 år 9 Fig. 4. Avbaning pågår av den norra delytan. Foto: Bengt Nordqvist (U-4884:1).

10 uv Väst Rapport 2009:25. Arkeologisk undersökning Del 1. En grävredogörelse av boplatsen

Bakgrund

Riksantikvarieämbetet UV Väst utförde under år 1975 en provundersökning i området. Den var orsakad av kommunens intension att utvidga sitt planom- råde på marken, som vid den tiden var avsedd att användas till industrimark. Vid undersökningen påträffades fornlämning Norum 202:1–2. År 1991 beslutade Länsstyrelsen om att utföra en förundersökning av Norum 202:1–2. Förundersökningen utfördes av Riksantikvarieämbetet UV Väst under april månad 1991 (Internrapport UV Väst 1997:C). Platsen aktualiserades igen, år 2006 då Stenungsunds kommun planerade att bygga en större fritidsanläggning inom området. I samband med projekteringen av den planerade anläggningen, med tillhörande fotbollsplaner, utförde Riksantikvarieämbetet UV Väst under hösten år 2006 en arkeologisk slut- undersökning av platsen.

Landskap, topografi och kända fornlämningar Norumsbygden, liksom de flesta bohuslänska bygder, kännetecknas av ett landskap som karakteriseras av en kraftigt sönderbruten terräng och som domineras av de omgivande urbergen. Dalgången längs Doteröd präglas av dess djupt skurna sprickdal och vars dalgångsbotten i huvudsak består av lermark. Längs dess dalgångsbotten rinner en bäck mellan lerterrasser och flacka sandåsar. Västerut längs kusten gör havet sig gällande genom dess djupt inskurna fjordarmar som tränger långt in i detta urbergslandskap. Området kan ses som en av kommunens mest intressanta fornlämnings- miljöer. I närområdet finns lämningar från hela förhistorien. Från stenålder finns flera boplatser representerade som exempelvis Norum 56, 57 och 89. På de omgivande bergskrönen finns ett stort antal gravar från bronsålder. Flera av dessa utgör imponerade anläggningar. Exempelvis förekommer rösen som är 22 respektive 34 meter i diameter (Norum 48 och 30). Kring undersök- ningsområdet förekommer flera lämningar från järnålder. Direkt norr om området finns en gravgrupp som karaktäriseras av bland annat resta stenar (Norum 44). Ytterligare ett gravfält finns i nordväst som utgörs av bland annat stensättningar (Norum 29). Strax sydväst om undersökningsområdet finns ytterligare en gravgrupp. Denna består också av flera stensättningar (Norum 145). Det nu aktuella undersökningsområdet ligger strax norr om den fornlämningsrika miljön kring Hallerna. I Stenungsområdet har flera undersökningar företagits under de senaste årtiondena. Under 1970-talet utförde UV Väst arkeologiska utgrävningar i samband med den dåtida industrietableringen kring Stenungsund. Nästa generation arkeologer utförde under 1980-talet ett flertal undersökning- ar i samband med att väg E6 fick en nysträckning öster om Stenungsund. Slutligen har det under 1990-talet skett flera undersökningar vid området kring Hallerna. De äldre undersökningarna hade en fokusering kring gravar och boplatser från jägarstenålder. De något senare undersökningarna, som företogs längs nuvarande E6 vägsträckning, berörde olika typer av fornlämningsmiljöer. Vid dessa utgrävningar undersöktes såväl gravar som boplatsmiljöer liksom

Stenungsunds- och Munkedalsbygden under 1000 år 11 0 500 m

Fig. 5 . Karta över fornlämningar i området runt Norum 202. Skala 1:10 000.

12 uv Väst Rapport 2009:25. Arkeologisk undersökning klippöverhäng. Lämningar som visade sig härröra från vitt skilda tidsperioder. Senare utförde Bohusläns museum undersökningar vid Hallerna. Där påträf- fades bland annat en större huslämning från yngre järnålder. Innan slutundersökningen av fornlämning Norum 202 hade företagits en förundersökning (1991). Vid denna förundersökning visade det sig att det före- kom lämningar av en boplats norr och söder om bäcken. Boplatslämningarna på båda dessa delytor var koncentrerade till de sandiga partierna inom respektive undersökningsområde. Anläggningstyperna inom denna fornlämning var varierande. Vid förundersökningen påträffades eldstäder, stolphål och avfallsgropar. Även fyndmaterialet var mångfacetterat. På den södra sidan av bäcken påträffades keramik som daterades till brons- och järnålder. I detta parti fanns det även fynd av såväl bränd lera som slagen flinta. På den norra sidan saknades föremål men här förekom det däremot ett flertal anläggningar. Dessa anläggningar hade vid förundersökningstillfället tolkats som lämningar av ett hus (i rapporten 1991 benämns denna med ett dåtida språkbruk som ”stolphålskomplex”). Kring denna förmodade huslämning fanns det två avfallsgropar. Förutom dessa boplatslämningar förekom ett mindre flintmaterial på platsen. Dessa flintor utgjordes av spån och avslag. Flintföremål som kunde dateras till äldre stenålder. Endast ett schakt förlades inom impedimentet. Detta schakt drogs allra längst i öster. I detta schakt kunde endast konstateras att det under grästorven förekom berg i dagen. Inga indikationer på grav eller bålplats kunde konstateras vid detta tillfälle. Som framgått av ovanstående redogörelse var lämningarna på denna boplats från minst två olika tidsskeden. Det var ett äldre som kan dateras till yngre hensbackaperioden (jägarstenålder) och ett yngre som utifrån förun- dersökningsresultaten förefaller vara från bronsålder–järnålder. Slutsatsen från denna förundersökning var att boplatslämningar från metalltid har un- dersökts endast i mindre utsträckning här i Stenungsundsområdet.

Syfte och målsättning Det övergripande syftet med slutundersökningen har varit att klarlägga forn- lämningens inre struktur ur såväl ett diakront som ett synkront perspektiv. Den ursprungliga målsättningen med undersökningen var en analys kring huslämningarna och övriga anläggningar inom bosättningsytan. I detta ar- bete ingick att klarlägga husets ålder samt dess eventuella funktion inom ett gårdskomplex liksom dess relation till övriga anläggningar som eldstäder och avfallsgropar. Den ursprungliga målsättningen kom att vidgas i och med att två okända gravar påträffades under slutundersökningsfasen. Arbetet under slutundersökning försköts nu till gravarna och dess innehåll. Se redogörelse Marianne Lönn. Fornlämning 202 är belägen i en omfattande och rik gravmiljö. Ett stort antal gravar och gravfält från brons- och järnålder omger slutundersunder- sökningsområdet. Dessutom kan tilläggas att utifrån tidigare utförda under- sökningar är det känt att även enskilda gravar kan förekomma inom boplats- områden som dateras till järnålder. Ytterligare en målsättning med slutundersökningen var att sätta in fornlämningen i ett förhistoriskt landskapsrum. Med hjälp av medel från Riksantikvarieämbetet kunde även en sådan studie genomföras. Denna för- djupning har rubriken Stenungsunds- och Munkedalsbygden under tusen år.

Stenungsunds- och Munkedalsbygden under 1000 år 13 Inom förundersökningsområdet påträffades flintföremål som huvudsakligen härrörde från jägarstenålder (yngre hensbackaperioden). Vid undersökningen påträffas inga koncentrationer av detta flintmaterial. Det förekom inte heller några flintor som var belägna i stratigrafiskt isolerade lager. Vid förunder- sökningen tolkades flintmaterialet som lämningar från tillfälliga vistelser på platsen. Det kunde inte heller uteslutas att flintorna skulle tolkas som en mindre utlöpare till den större stenåldersboplatsen som är belägen strax nordöst om undersökningsområdet (Norum 57). Stenålderslämningarna kom därför att lågprioriteras i denna slutundersökning. Vid slutundersökningen prioriterades lämningarna och fynden från brons- och järnålder. Den ursprungliga intentionen med en fördjupning kring relationen boplats och omgivande gravmiljöer kom att stärkas i och med att två gravhögar påträffades vid slutundersökningen. I den vetenskapliga verksamhetsplanen som UV Väst har framställt beaktas flera aspekter kring lämningar från bronsålder–äldre järnålder. I denna plan konstateras att det finns ett klart ideologiskt samband mellan boplats och gravplats, vilket medför att vi här kan tala om en kulturellt sammanhållen period. I bearbetningen av det nu framgrävda materialet har också funnits en intension att utföra studier av platsens lokala sammanhang. Därigenom har det varit möjligt att jämföra två skilda Bohusländska bygder – Stenungsund och Munkedal. På detta vis har denna undersökning tillfört ny kunskap som bidrar till att generera en övergripande bild av regionens bosättningsmöns- ter och kulturella särart vilket skapar möjligheten att lyfta in dess regionala särart i ett vidare sydskandinaviskt sammanhang (jfr Ängeby 2000, Yngre bronsålder och äldre järnålder i ”Arkeologiska vägval, Vetenskaplig verk- samhetsplan för UV Väst”).

Resultat

En översiktlig grävredogörelse av boplatsen kring impedimentet Vid slutundersökningen togs ett beslut, i samråd med Länsstyrelsen, att grav- lämningarna skulle prioriterades på bekostnad av boplatslämningarna. Generellt kan grävmomenten beskrivas på följande vis att initialt grävdes matjorden bort och alvytan frilades. De påträffade anläggningarna mättes in med totalstation. Endast ena halvan av anläggningarna grävdes ut. Däremot undersöktes och dokumenterades gravarna mycket noggrant. Inom boplatsytan grävdes grässvålen bort med grävmaskin, men de underliggande lagren på och kring gravarna grävdes för hand. Alla fynd mättes in med totalstation. Fyndförekomst och profiler dokumenterades med foto. Kontinuerligt avsöktes den frilagda ytan med metallsökare. Inom boplatsytan avbanades ytan av initialt med hjälp av en större larv- bunden grävmaskin. I detta skede grävdes matjorden bort skiktvis. Parallellt med avbaningen avsöktes matjorden med metallsökare. Därefter grävdes den resterande delen av matjorden bort och därmed blev alvytan frilagd. De påträffade anläggningarna markerades med fluktstickor. Utifrån denna centrala yta drogs två breda schakt ut i det omgivande extensiva området och härmed avslutades avschaktningen. De frilagda anläggningarna mättes in med totalstation och de behandlades vidare i fältdokumentionsprogrammet Intrasis. Ett urval av anläggningarna fotograferades och ritades i profil, relevanta prover togs från ett begränsat

14 uv Väst Rapport 2009:25. Arkeologisk undersökning 0100 m

Fig. 6. Översiktlig schaktplan av Norum 202:1. Planen visar den norra och södra delytan. Delområdet med gravarna, Norum 202:2–3, har inte markerats på denna översikt. Skala 1:2000.

Stenungsunds- och Munkedalsbygden under 1000 år 15 0 10 m

Fig. 7. Schaktplan över den södra delytan (gul färg visar öppen mark och grön visar skog). Skala 1:250.

16 uv Väst Rapport 2009:25. Arkeologisk undersökning antal anläggningar. De påträffade fynden registrerades och togs om hand för kommande magasinering.

Resultat från slutundersökningen Undersökningsresultatet kan grovt delas in i en gravundersökning och en boplatsgrävning. Eftersom gravhögarna var okända innan slutundersökning fick pågående undersökningen omvärderas. Denna skedde med ytterligare medel från Stenungsunds kommun. Därefter har Riksantikvarieämbetet till- fört medel för att kunna möjliggöra en avrapportering av den utförda un- dersökningen.

Resultat från boplatsundersökningen Boplatslämningarna förekom på båda sidor om en mindre bäck. Den södra delytan var belägen nedanför ett mindre berg på en terrass som sluttade svagt åt norr, ner mot bäcken. Vid avbaningen av denna delyta avlägsnades först grässvålen. Därefter undersöktes markytan med metalldetektor. Vid denna avsökning påträffades en sländtrissa av metall. Nästkommande moment var att bana av undersökningsområdet ända ner till alvytan. Därefter kunde konstateras att anläggningarna var samlade till det sandiga partiet av terrassen. I det omgivande leriga området förekom inga anläggningar. På denna delyta

Fig. 8. Översiktsfoto över den södra delytan. Mot öster. Foto: Bengt Nordqvist (U-4884:2).

Stenungsunds- och Munkedalsbygden under 1000 år 17 0 10 m

Fig. 9. Schaktplan över den norra delytan. De tre husplanerna är markerade med ljusa rektanglar. Gul färg visar öppen mark och grön visar skog. Skala 1:400.

18 uv Väst Rapport 2009:25. Arkeologisk undersökning Fig. 10. Översiktsfoto över den norra delytan. Mot öster. Foto: Bengt Nordqvist (U-4884:3).

Fig. 11. Översiktsfoto över den norra delytan. Mot sydväst och anläggning A402 syns i förgrunden. Foto: Bengt Nordqvist (U-4884:4).

Stenungsunds- och Munkedalsbygden under 1000 år 19 förekom två eldstäder, två större gropar, nio mindre gropar samt ett stolphål (A231). I fyra av groparna påträffades flintavslag (A222, 297, 324, 333). I en grop fanns bränd lera (A311). Norr om bäcken undersöktes den större delytan. Även här påträffades boplatslämningar och dessa var belägna på krönet av en långsträckt flack sandig förhöjning. Boplatsen hade sin utbredning huvudsakligen väster om ett trädbevuxet impediment. Under undersökningens gång på träffades graven och bålplatsen, vilka var belägna uppe på impediment. Inom boplatsytan förekom stolphål, härdar, stora och små gropar. Ett flertal av stolphålen låg symetriskt grupperade. Olika grupper av stolphål kunde relateras till skilda husformationer. De ligger alla tre på den norra slänten av den långsträckta flacka sandiga förhöjningen. Det förefaller som att det har förekommit ett större hus (Hus 1) samt två mindre byggnader (Hus 2 och 3) som legat på båda sidor om det större. En av de mindre huslämningarna hade stenskodda stolphål (Hus 3). Hus 1 har utgjort en treskeppigt byggnad med en längd av 10 meter (öst-västlig) och en största bredd av 4 meter. Byggnaden hade varit något smalare i dess västra del. Hus 2 har varit tvåskeppigt men en längd av 5 meter och en största bredd av 2 meter (i dess östra del). Hus 3 har också varit tvåskeppig med längd av 3,5 meter och en största bredd av 2,6 meter. Om dessa byggnader har varit i funktion samtidigt skulle det större ha kunnat utgjort själva huvudbyggnaden och de andra mindre bygg- naderna olika ekonomibyggnader med speciella funktioner. Det föreligger inga 14C-dateringar från dessa byggnadslämningar men de skulle mycket väl kunna vara romersk järnålder–folkvandringstid. Fynd förekom i flera anläggningar. Bränd lera fanns i en grop (A650). Keramik påträffades i två gropar (A402 och 455). Dessa keramikskärvor här-

Fig. 12. Foto av stenskott stolphål (A539) ingår i Hus 3. Foto: Bengt Nordqvist (U-4884:12).

20 uv Väst Rapport 2009:25. Arkeologisk undersökning Fig. 13. Foto över stolphålen som ingår i Hus 2. Mot öster. Foto: Bengt Nordqvist (Y-4884:6). rörde från en grovmagrad typ av brukskärl som inte kan dateras närmare än till järnålder. Den ena av dessa gropar med keramik (A402) tillhörde en grupp av stora gropar som ofta förekommer på boplatser från yngre bronsålder. Dessa tolkas av undertecknad som en form av grophus. Denna anläggning, som belägen invid Hus 3, var 4 meter i diameter och 0,2 meter djup. De två andra stora groparna var belägna i den södra sluttningen. Den ena (A393) hade en storlek av 4 meter och ett djup av 0,2 meter. Den andra (A385) hade måtten 3,2×2,9 meter och ett djup av 0,5 meter. En grop innehöll enbart obränd lera (A661). Dessutom förekom två eldstäder (A418 och 424). Anläggningarna var utspridda över hela boplatsytan. Från denna boplatsyta (strax norr om Hus 1 och 3) finns en14 C-datering och vars datering placerar gropen, A635, i tidsintervallet yngre romersk järnålder–folkvandringstid. Gropen var belägen strax sydväst om Hus 3. Denna datering visar på att det förekommer boplatslämningar som ungefärligen är samtida med gravläm- ningen (Norum 202:2–3).

Stenungsunds- och Munkedalsbygden under 1000 år 21 Del 2. Stenungsunds- och Munkedalsbygden under tusen år – en diskussion om bebyggelse, kommunikation och centralbygder

Sammanfattning

Artikeln är en studie av två begränsade bygder under en 1000-årig tidsrymd. Bygderna utgörs av Stenungsund och Munkedal med omgivande socknar. Tidsperioden som behandlas sträcker sig från Kristi födelse och fram till medeltid. Här behandlas bland annat ortnamn, fornlämningar, lösfynd och historiska källor. De fakta som tagits fram förs sedan in i en diskussion kring dessa bygders betydelse sett i ett större perspektiv. Slutsatsen är den att Munkedalsbygden under yngre järnålder bör ha haft en överregional och central betydelse även i ett större regionalt sammanhang. Munkedalsbygden har varit en av Bohusläns viktigaste bygder under ovan nämnda tidsperiod. Dess betydelse antas ha grundats på att trakten har varit ett kommunikativt centrum. Stenungsundsbygden har däremot haft en un- derordnad betydelse till centra liknande Munkedalsbygden.

Inledning I denna artikel kommer vi att se närmare på både Stenungsunds- och Munkedalsbygden i ett 1000-årigt perspektiv. Fokus ligger på den tidsperiod som sträcker sig från Kristi födelse och fram till tidig medeltid. De tre socknarna Norum, Ödsmål och Spekeröd utgör det geografiska område som i denna artikel benämns Stenungsundsbygden. Påpekas kan att tidigare forskning har analyserat motsvarande trakt som dels en större bygd dels som flera mindre bygder (jfr Nyqvist 2001, s. 190, Lönn 1999). Med Munkedalsbygden avses här ett geografiskt område som utgörs i huvudsak av Foss socken (fig. 1 och fig. 14). I diskussionen ingår även Svarteborg och Håby socknar (fig. 14). Stora generella omdaningar i Europa och i Norden påverkade även Västsveriges bygder. Dessa händelser är begravda i de stora och långa tids- djupen, men fragmentariska spår av denna historia finns kvar ännu som spridda och i viss mån vaga lämningar ute i våra bygder. I denna artikel avses att göra ett försök att väva samman de senaste årens arkeologiska undersökningar med arkivmaterial och jämföra dessa kunska- per med den diskussion som förts av olika forskare kring frågor om bebyg- gelsemönster, kommunikationer och centralbygder.

Landskapets organisering Landskapet Bohuslän var under medeltid organiserat i en kunglig, en juridisk och en kyrklig indelning (jfr t.ex. Lönn 1999, s. 98 ff, Nyqvist 2001, s. 176). Under 1000-talets nordiska krigsuppgörelser kom Bohuslän i blickfånget. En indikation på detta är till exempel att Harald Hårdrådes son, Olav Kyrre, som periodvis bodde i landskapet. Vi vet att han dog på gården Håkeby i Tanums socken år 1093. Till detta kommer andra omtalade historiska hän- delser som fältslaget vid Färlev år 1134 och kung Öystein Haraldsson död i Foss kyrka år 1157.

22 uv Väst Rapport 2009:25. Arkeologisk undersökning Fig. 14. Översiktskarta över mellersta och södra delarna Bohuslän med trakten kring Munkedal, Stenungsund och väs- tra Dalsland. Längst upp är Foss socken och längst ner är de tre socknarna Ödsmål, Norum och Spekeröd markerade. Skala 1:400 000.

Stenungsunds- och Munkedalsbygden under 1000 år 23 Under vikingatidens slutskede hade stormän genom att använda en förening av olika tillvägagångssätt, som plundring, tributer och kontroll över handel och andra materiella resurser, liksom genom att utnyttja sin organisatoriska förmåga, drivit en omdaningsprocess som resulterade i att de kunde ta en allt vidare kontroll över allt större bygder (jfr till exempel Lindqvist 2004, s. 45, Näsman 2006, Skre 1998, s. 252ff,). Detta maktutövande fick så småningom den bohuslänska befolkningen även att träda in i kungens ledung. Denna organisatoriska utveckling var snabbast i Danmark, men när det danska Nordsjöväldet kollapsade under 1000-talet ledde detta till att Norge istället kunde utveckla en stabil kungamakt. Denna förändrade situation förefaller ha varit orsaken till att Bohuslän blev en del av den norska kungens maktsfär. I alla nordiska länder har det funnits någon form av förpliktelser till krigs- tjänst, till exempel att tjäna på kungens skepp i form av så kallad ledung. Denna krigsledung ledde till att kungamakten skaffade sig ett fast grepp om bondebygden. En indelning som fanns i landskapet Bohuslän var så kallade skeppsredor. Denna organisation hade som syfte att tvinga befolkningarna i de olika bygderna att stå för kostnaderna för krigare utrustade för sjöfärd (Lönnroth 1963, s. 101, Lönn 1999, s. 99 ff, Nyqvist 2001, s. 178 ff). De flesta forskare verkar eniga om att denna indelning av Bohuslän i skeppsredor är oklar. Vissa vill hävda att den är sen, kanske till och med är så sen som från 1200-talet (Lönnroth 1963, s. 10, Lönn 1999, s. 100 ff, Nyqvist 2001, s. 178 ff). Det finns också andra indelningar. En sådan har benämningen lid. Sannolikt kan detta namn indikera en äldre indelning (Lönnroth 1963, s. 101, Lönn 1999, s. 100). Skyldigheten att tillhandahålla krigsmän förändras senare under medeltid till andra typer av skattläggning av bygderna. I senare forskning har ytterligare tolkningar införts. Löfving anser att det, omkring år 1000 efter Kristus, även har existerat ett annat kungligt kontrollsystem över Bohuslän (Löfving 2001, s. 79 ff). Detta kontrollsystem skulle ha varit uppbyggt kring tegnar, vilka skulle ha utövat regional myndighets närvaro åt kungen. Deras uppgift var dels att kontrollera landområdet vid Östra Viken och dels att kontrollera omgivande handelsleder (Löfving 2001, s. 86). Häradsindelningen av landskapet Bohuslän är ett mycket omtvistat ämne som inte kommer att diskuteras mer än översiktligt nedan (för mer utför- lig diskussion se till exempel Nyqvist 2001, s. 179, Lönn 1999, s. 100 ff). Norum med Ödsmåls och Spekeröds socknar tillhör Inlands Norde härad (Janzén 1972, s. XXI). Det äldre namnet på häradet är Grössbacka skeppsreda, Grøtsbakka skipredo, som nämns 1430. Medan Munkedalsbygden är en del av Tunge härad. Namnet anses komma från ett bygdenamn som beskriver den halvö som sträcker sig ut mot Gullmarsfjorden – det vill säga själva Tungenäset (Drougge 2001, s. XVIII). Den äldsta benämningen är Tungohæredh. Denna benämning kan dateras tillbaka till år 1430 (Drougge 2001, s. XVIII). I det lokala namnskicket namnges Tunge härad på olika vis under medeltid. Ibland namnges bygden som Tunge härad men även som Tunge skeppsreda. Enligt ortnamnsforskaren Drougge benämns Tunge först som härad, vilket ersätts år 1474 med begreppet skeppsreda. Ur juridisk aspekt ger de bevarade handlingarna inga upplysningar om någon fast medeltida tingsplats i något av de båda häraderna. Nyqvists för fram att själva tingsplatsens namn skulle utgöra basen för häradets eller skeppsredans namn (2001, s. 179). Någon sådan koppling går inte att göra

24 uv Väst Rapport 2009:25. Arkeologisk undersökning 0 5000 m

Fig. 15. Översiktskarta över mellersta delen av Bohuslän med trakten kring Munkedal. Skala 1:100 000.

Stenungsunds- och Munkedalsbygden under 1000 år 25 kring Tunge härad. Han för även fram en vidare tolkning av begreppet härad innebärande att häradet var en indelning för rättskipning, förvaltning och krigsväsen samt troligen också för kult (Nyqvist 2001, s. 179). Även Lönn för fram tolkningen att begreppet inbegriper en gemensam samlingsplats, sannolikt för kult och rättskipning. Hon anser att häradet står för en indelnings- enhet, som kan vara ända från vikingatid. (Lönn 1999, s. 100 ff). I Nyqvists genomgång av skeppsredor och härader visar han på att det beträffande Tunge härad finns en oklarhet kring om detta häradsnamn återger en fast punkt eller vagt område. Denna osäkerhet talar för att ovanstående tolkning av Drougge kan var den korrekta (det vill säga att Tungenäset är ett bygdenamn som beskriver den halvö som sträcker sig ut mot Gullmarsfjorden). Beträffande Stenungsundsbygden så vid Grössbacka, i Spekeröds socken, finns ett grav- fält som, enligt Holmberg vid ”början av historiskt tid” var skeppsredans tingsplats och troligtvis bygdens tingsplats (1867, s. 79, Nyqvist 2001, s. 189). Denna plats beskrivning passar väl in i Nyqvists tolkning kring namn- givningen av härader och skeppsredor. Ur ett lokalt perspektiv finns det enligt Drougge inga skriftliga belägg för att ting skall ha hållits i Tunge härad förrän först i mitten av 1600-talet (2001, s. XX). Denna åsikt står i rakt motsats till uppgifter som beskrivs av Lönnroth. Däremot framhåller Drougge att det finns två torp där det före- kommer namnet ting (i form av Ting(s)hogen). Det ena torpet ligger under gården Skälleröd i Foss socken och det andra under Torp i Håby. Vid den sistnämnda av platserna som benämns Ting(s)hogen skall enligt sägnen ha hållits ting i äldre tid. Dessutom finns en höjd invid gården Stene i Foss socken som också troligen har burit namnet Ting(s)hogarna. Det är också känt att en höjd i Svarteborg har burit namnet Ting(s)hogen. När de skriftliga beläg- gen tryter visar de ovanstående ortnamnen att en lokal juridisk organisation har funnits lokalt förankrat även i Munkedalsbygden. Detta stärks också av uppgifter som finns i den så kallade Sverresagan. Enligt denna berättelse sam- mankallar kung Sverre under slutet av 1100-talet till tingsmöte på olika platser i Bohuslän. De platser som nämns är Färlev, Foss kyrka, Kungahälla samt Orust och Tjörn (Lönnroth 1963, s. 106). Beträffande Stenungsundsbygden så finns endast ovan nämnda sägen att bygdens ting skulle ha försiggått vid Grössbacka.

Kristnandet och kyrkor Kristnandet är en process som hade en genomgripande betydelse för Bohusläns invånare. Denna förändringsprocess, då människorna har gått ifrån ett hed- niskt tankesätt och de därtill hörande ritualerna, har sannolikt sträckt sig över århundraden (Löfving 2001, s. 167). Begreppen socken, kyrka och äldre centrum visar samtidigt inte upp något enhetligt mönster i Bohuslän (Nyqvist 2001, s. 182). De äldsta kristna lämningarna är begränsade. Även om kyrkobyggandet allmänt tog fart under 1000-talet finns det ingen bevarad kyr- koanläggning som är äldre 1100-talet (Lönnroth 1963, s. 97, Emanuelsson 2005, s. 206). Sockenindelningen är ytterligare en indikator på kristnandet. I Bohusläns fall visar indelningarna att det förefaller som om kyrkan inte har använt sig av någon förkristen administrativ indelning. Ett argument för detta är att socknarna kännetecknas av varierade storlekar och att folkrikedomen

26 uv Väst Rapport 2009:25. Arkeologisk undersökning inom dessa är så olika. Detta tyder på att kyrkorna har kommit till på enskilda initiativ utan någon planmässig kyrkopolitik (Lönnroth 1963, s. 97). Sockenindelningen tar fart på biskopskyrkans initiativ först under slutet av 1000-talet och denna process fortsätter ända fram till slutet av 1200-talet (Emanuelsson 2005, s. 207). Ser man till sockennamnen kännetecknas de av att dessa har övertagit by- eller gårdsnamn. Därför anser Lönnroth att kyrkorna har rests av lokala storbönder för att främja bygdens behov av en kristen samlingslokal. Emanuelsson anser att detta gäller för de så kallade högdiskyrkorna (se nedan) då de anses komna ur en aristokratisk miljö eftersom det har krävt ekonomiska resurser utöver det vanliga för att bygga en kyrka (2005, s. 206). Enligt Emanuelsson var själva kyrkobyggandet en handling som visade byggherrens status i regionen och att byggnaden var en tydlig symbol för att man tillhörde en samhällsklass som följde kungens exempel att bygga kyrkor. En annan aspekt är att, förutom byggnaden som sådan, så fanns det också många vikingatida kungar som insåg värdet av en administrativ, kyrklig struktur som kunde användas i deras kontrollutövan- de (Löfving 2001, s. 167). Lönnroth anser också att kyrkoplatserna bör ses som ett uttryck för lokala bygdecentra liksom att kyrkorna visar var de rika gårdarna var belägna under 1000-talet (1963, s. 98). Under tidig medeltid var kyrkorna rangordnade. Enligt lagtexter som till exempel Borgatinglagens kristenrätt, som finns bevarad i en 1200-talsversion, skiljer denna mellan häradskyrkor (som benämns fylkeskyrkor) som en hel bygd hade ansvar för, och ”högendiskyrkor” som var byggda av enskilda män. De sistnämnda var avsedda för den enskilda familjen (släktens) behov. Enligt kristenrätten fanns det två ”fylkeskyrkor” i Bohuslän. Den ena fanns i Svarteborg och den andra i Kungahälla (Lönnroth 1963, s. 99, Nyqvist 2001, s. 180 ff). Dessa motsvarar Bohusläns två huvuddelar som vid denna tid utgjordes av Ranfylke respektive Älvsyssel. Båda fylkeskyrkorna ligger centralt och i väl etablerade odlingsbygder samt invid goda vattenkommuni- kationsleder. Svarteborg är centralt belägen i Munkedalsbygden och har vid denna tid haft en kombination av goda färdvägar och vattenleder via Bullaren/ Kärnsjön/Viksjön och Åbyfjorden–Gullmaren (Lönnroth 1963, s. 99). Dessa vattenleder leder från det öppna havet och rakt in i inlandet. Under 1000-talet lydde Bohuslän under Vikens biskop som hade sitt säte i Oslo. Fylkeskyrkorna anses utgöra de äldsta norska kyrkorna och de antas ha tillkommit under Olav Tryggvasons och Olav Haraldsons regeringstid (Drougge 2001, s. XIXff ). Såväl Foss som Norums kyrka förefaller ha utgjort så kallade ”högendiskyrkor”. Liksom övriga kyrkor av denna typ har de varit belägna invid en storgård. Efter reformationen ändras den kyrkliga indelningen i Tunge härad till ett pastorat, nämligen Foss pastorat (Drougge 2001, s. XX). Foss kyrka är speciell. Enligt Emanuelsson innehar Foss kyrka det klart största av det äldre jordinnehavet i Ranrike (2005, s. 250). Han anser att detta ägoförhållande skall relateras till att denna region genomsyrats av aristokrati men också att den färgats av stark norsk kunglig närvaro (Emanuelsson 2005, s. 250). Speciellt viktig var den kungliga närvaron under 1100-talet eftersom denna maktapparat, då under denna tidsperiod, hade en rikstäckande styrningsap- parat något som den senare kom att sakna. Emanuelsson för fram tolkningen att kyrkans jordinnehav skall härledas till något av de aristokratiska nätver- ken som leddes av någon av ”kongsemnerna” (2005, s. 250). Ett exempel på

Stenungsunds- och Munkedalsbygden under 1000 år 27 där det har varit möjligt att identifiera en betydelsefull släkt i närområdet är analysen av Färlev. Enligt Emanuelssons studie kring de jordägare som fanns kring godset i Färlev under 1100-talet kan dessa kopplas till betydelsefulla ätter vilka i sin tur hade släktskap med till exempel Harald Hårdråde (2005, s. 252). Stenungsundsbygdens kyrkor kan på intet vis uppvisa någon mot- svarighet till de indikationer kring en dåtida aristokrati som går att skönja kring Foss kyrka.

Handel och marknadsplatser I diskussionen kring handel och köpenskap i Munkedalsbygden återkom- mer Sanden, ett område som i senare tid har används som marknadsplats. Det är en plats belägen strax söder om Saltkällans säteri (se fig. 4a). Enligt olika uppgifter är det här som människorna i Munkedalsbygden har bedri- vit köpenskap och handel. Denna platstradition går tillbaka åtminstone till 1600-talet. Enligt Drougge beboddes Sandenområdet av olika hantverkare som snickare, skräddare och fällberedare (2001, s. 8). Utifrån denna beskrivning över Sandenområdet med dess invånare med olika yrkesspecialiteter ter sig inte detta område som en marknadsplats, utan mer som platsen för en framväxande köpstad. Sandenområdet, vid Munkedal, är sannolikt inte den plats där man be- drivit handel under förhistoriskt tid. Enligt Drougge finns det ett annat alter- nativ. Platsen är belägen sex kilometer norr om Kvistrums gästgiveri, invid den gamla hästskjutsstationen med namnet Hästekullen. Denna skjutsstation fanns kvar under 1800-talet. Den låg invid den väg som sedan fortsätter vidare mot nordost mot Dals-Ed. Vid skjutsstationen finns platsenHästeskede , vilken utgörs av en längsträckt mo eller hed med berg (se fig. 4b). Namnet består av två delar, det vill säga häst och skede. Ortnamnsforskarna vill tolka det sistnämnda som ”högt liggande väg”, alternativt gräns eller vägskäl (Drougge 2001, s. 67). Min personliga tolkning är att det är samma ord som Skedemosse på Öland. Ulf Erik Hagberg tolkar ordet ”skede” som att det hör samman med hästkapplöpning. Han gör jämförelser med Norge, där häst- kapplöpningar och hingsthetsning har benämnts som ”skeid” och på svenska – ”skeden” (Hagberg 1967, s. 81 ff). Detta skall enligt honom vara en tradition som funnits ända fram till 1800-talet i Norge. Men å andra sidan anser han att denna tradition går tillbaka till folkvandringstid och han visar på att det finns avbildningar av hingsthetsning på flera runstenar. Hagberg anser också att den så kallade Staffansritten som Olaus Magnus skriver om i sin bok om de nordiska folken är en 1500-talsvariant av de hästkapplöpningar som förekom redan under förhistorisk tid. Denna alternativa tolkning av namnet Hästaskede passar väl in i den beskrivning som finns upptecknat kring denna plats. Enligt Drougge har det på 1860-talet lämnats uppgift om att ”Hästasked fått sitt namn af de kappränningar, som här fordom, då marknad på detta ställe hölls, blivit anställda” (Drougge 2001, s. 67, Holmberg 1867, s. 171). Enligt Holmberg utgör detta berg en av de högsta punkterna i länet och nämner att häradsvägen över till Sörbygden går över berget Hästaskede (Holmberg 1867, s. 170). Sammantaget förefaller det som om Hästskede varit såväl en marknadsplats som en kultplats för Munkedalsbygdens befolkning (och kanske även för andra omgivande bygder). Mycket talar för att dessa

28 uv Väst Rapport 2009:25. Arkeologisk undersökning 0 5000 m

Fig. 16. Översiktskarta över sydligare delen av Bohuslän med trakten kring Stenungsund. Skala 1:100 000.

Stenungsunds- och Munkedalsbygden under 1000 år 29 aktiviteter kan ha en tradition, vars rötter sträcker sig tillbaka ända till folkvandringstid (400–500 e.Kr.). Vid en jämförelse med Stenungsundsområdet blir analysen intressant så tillvida att här saknas motsvarande indikationer på att det förekommit nå- gon handelsplats överhuvudtaget i denna trakt eller i dess närmaste bygder. Orsaken till detta kan antagligen sökas i att det saknas ett rikt omland liksom att området inte utgör någon strategiskt punkt sett ur en kommunikativ aspekt. Sammantaget kan frånvaron av dylika faktorer vara orsaken till att Stenungssundsbygden även ur denna aspekt motsvarar majoriteten av Bohusländska bygder. Det för först längre söderut vid Kungahälla, som nästa kommunikativa centra är skönjbart.

Bebyggelsen i Stenungsunds- och Munkedalsbygden En stor andel av gårdarna i såväl Stenungsunds- som Munkedalsområdet går att leda tillbaka till medeltida skrifter (se nedan under rubriken ”Bygdens ortnamn”). Men frågan är om vi kan avgöra om dessa gårdar också har funnits under järnålder. Några definitiva bevis går naturligtvis inte att erhålla, men genom att studera vilka fornlämningar som förekommer i området får man en möjlighet att diskutera om dessa gårdar har en kontinuitet bakåt i tid eller ej (jfr diskussion hos Nyqvist 2001 och Lönn 1999). Det har dock varit en vanlig metod för att härleda gårdar och bygder bakåt i tid genom att studera förekomsten av gravar och gravfält. Dessa fornlämningskategorier har då ofta använts för att försöka återspegla järnåldersbygden (jfr till exempel Hyenstrand 1974 och 1996, Lundqvist 1998, s. 189 ff, Nyqvist 2001, s. 104 ff, Lönn 1999, s. 104 ff). De delområden som valts ut för att studeras är bebyggelsen i Stenungsunds- och Munkedalsbygden. Beträffande Stenungsundsbygden har Norum socken valts ut medan den utvalda delen i Munkedalsbygden är Tungenäset. I det sist- nämnda fallet är det endast den allra västra delen av Foss socken och orsaken är att denna del antas ha i mindre grad berörts av exploatering. Denna trakt får därför ses som extra lämpad för en sådan studie. Analysen görs utifrån gravar/gravfält och deras relation till de medeltida gårdarna.

Bygdens ortnamn i Stenungsunds- och Munkedalsbygden Ortnamn har använts för att försöka få en uppfattning om en bygds utveckling eller historia, inte minst i forskningen kring Bohusläns äldre historia (se till exempel Nyqvist 1991, s. 200 ff, Lönn 1999, s. 117 ff, Löfving 2001, s. 81 ff). Ortnamn är som andra namn, det vill säga levande begrepp som, innan de sattes på pränt i skrifter och på kartor, endast ”överlevde i männis- kors hjärnor” och där en viktig faktor var att dessa namn hade en betydelse för de människor som använde ortnamnen. Därför finns det en serie olika källkritiska aspekter kring ortnamn. De berör faktorer som cirkelbevisning, namnets ändrade betydelse genom tid, namnens överlevnad etc. (se Nyqvist 2001, s. 184 ff, Lönn 1999, s. 59, 82, 115 ff). I bygderna kring Stenungsund och Munkedal finns ett flertal gårdar som går tillbaka till medeltid enligt den norska jordeboken från år 1391. Denna bok refereras oftast till med benämningen ”Röde bok”. Namnet har den fått på grund av dess röda pärmar. Det är en jordebok som är författad av Biskop Eystein och den beskriver bland annat allt kyrkligt jordegods som låg under

30 uv Väst Rapport 2009:25. Arkeologisk undersökning Oslobiskopens domän. Enligt anteckningarna i denna bok låg Foss socken inom det så kallade Ranrike prosti och Norums socken i det sydligare som benämns Älvsyssel. Många av dagens gårdsnamn kan följas bakåt till medeltiden. Här har uppgifterna i Röde bok stor betydelse. I denna jordebok finns de äldsta uppteck- ningarna av de flesta gårdsnamnen i Bohuslän. De gårdar inom Norums socken som kan föras tillbaka till Röde bok är Höge Stenungsund, Kyrkenorum, Furufjäll, Hällebäck, Nösnäs och Stenung. Norum bebyggelsens framväxt tolkas av Janzén som att den tidigaste bebyggelsen med sin uppodlade yta låg vid förträngningen av en dal (ett nor), på sluttningen upp mot den höjd som nu heter Kyrkenorum(Janzén 1972, s. 78, Nyqvist 2001, s. 130). Medan bebyggelsen på Tungenäset (Foss socken) som kan ledas tillbaka till medeltid är följande (se fig. 3): Berg, Brevik, Bårby, Faleby, Frötorp, Möe, Närestad, Röd, Skree, Smedsberg, Stene, Säleby och Öxna (Drougge 2001). I bygden finns också enstaka namn som utmärker sig för att vara äldre än de ovan nämnda. De utgörs av ortnamnen Foss och Torreby. Dessa gårdsnamn om- nämns redan år 1157 respektive år 1317 (Drougge 2001, s. 14 och 65).

Gårdar och gravar i Stenungsunds- och Munkedalsbygden I första hand är det intressant att jämföra gårdar med gårdsgravfält med de gårdar som också finns omnämnda i den medeltida skriften, Röde bok. Inom Norums socken finns sex registrerade gravfält. Dessa är belägna på lika många gårdar och dessa är Kyrkonorum, Strandnorum, Högenorum, Furufjäll Doteröd, och Nösnäs. Av dessa är det endast gravfältet på gården Doteröd som inte kan föras tillbaka till Röde bok. Beträffande Foss socken så finns 19 registrerade gravfält. På Tungenäset har ett flertal gårdar ett gravfält inom gårdsägan (se fig. 4). Dit hör gårdarna Berg, Bårby, Faleby, Röd, Närestad, Pilegård, Säleby och även gården Foss. Dessutom rymmer vissa av dessa gravfält ansenliga mängder med gravar. En av dessa är Pilegården. På detta gravfält finns registrerat cirka 80 synliga gravar. Av dessa är cirka 25 högar, fyra är långhögar och cirka 50 utgörs av runda stensättningar. Flera av de så kallade långhögarna har mycket ansenliga mått. De har en längd på upp till 28 meter. På andra gårdar med gravar, som exempelvis gravfältet vid Faleby, har gravarna mer blygsamma mått och här utgörs gravfältet endast av elva stensättningar. Sammantaget kan konstateras att det är vanligt i de båda undersökta bygderna att det förekommer åtminstone ett gravfält inom gårdens nuvarande ägor. Detta innebär, utifrån tidigare förda resonemang, att huvuddelen av ovan nämnda gårdar sannolikt har en tradition som sträcker sig åtminstone tillbaka in i yngre järnålder. Samtidigt kan nämnas att det i Norum socken finns två medeltida gårdar, Hällebäck och Stenung respektive att det inom tunge finns tre namngivna medeltida gårdar som saknar gravfält inom går- dens nuvarande ägor och det är Skree, Frötorp och Torreby. Nyqvist anser att gravfält med kombinationen domarringar, högar och stensättningar har troligen påbörjats under romersk järnålder och som sedan upphör under folkvandringstid (2001, s. 163). När det gäller ensamlig- gande gravar eller gravgrupper kan många av dessa dateras från sen romersk järnålder och dessa fortsätter in i vikingatid (2001, s. 169). Ser man till den enskilda gravtyp som benämns hög, är deras spridningsbild också intressant. Det finns hela 72 gravar som definieras som hög inom Foss socken. Det får

Stenungsunds- och Munkedalsbygden under 1000 år 31 ses som ett stort antal om vi betänker att det undersökta området enbart ut- görs av en socken. Huvuddelen av dessa högar är belägna ute på Tungenäset, och de sträcker sig i stort sett i en rak linje från Foss kyrka och väster ut till dagens Gårvik. De har varierande storlekar men de flesta är förhållandevis stora, cirka sju till tio meter i diameter och cirka 0,5 meter höga. Enstaka gravar har fått namn som till exempel Spelehögen belägen vid gården Berg, Tjuvehögen vid gården Möe och Tingshögarna vid gården Stene. Inom Norums socken finns 23 högar. Av dessa kan nämnas att på Kyrkonorum finns 5 högar och på Strandnorum 2 högar, varav den sistnämnda gårdens ena hög har den imponerade diametern av 20 meter. På samma gravfält finns också 8 stensättningar. Högarna och stensättningarna har annars huvudsakligen en storlek som varierar mellan 5 och 8 meter i diameter. På dessa gårdsgravfält, vid Norum finns även exempel på resta stenar och domarringar. Ser vi till stensättningar så finns det 76 registrerade inom Norums socken. Medan det fanns 111 stensättningar i Foss socken. Det har också påträffats föremål som skulle kunna härröra från gravar, men där närmare fynduppgifter saknas. Holmberg nämner enstaka fynd, som ett svärdfäste av brons eller järn som påträffats vid Lilla Foss, liksom en tre- kantig dolkklinga av järn som skall ha påträffats vid Pilegården (Holmberg 1867, s. 179–180). Inom Stenungsundsbygden har ett keramikfynd tolkats som lösfynd (Nyqvist 2001, s. 34). Utgrävda gravar och gravfält i Stenungsundsbygden och i Foss Inom Stenungsundsbygden finns äldre uppgifter kring en undersökning som kännetecknas av den vapengrav som var påträffades på lilla Askerön: Ur ett röse grävdes fram ett svärd från tidig vikingatid, en spjutspets, en sköld- buckla, glaspärla och båtnitar av järn samt kol och brända ben (Sarauw G. & Alin J. 1923, s. 352). På Spekerödsgravfältet (Spekeröd 3 och 4) grävdes ut 17rester av gravar. Förutom två gravar (stensättningar) saknades dessa någon form av över- byggnad (Johansson 1995, s. 29). Kvar var endast tunna brandlager liksom i vissa fall brandgropar och urnegravar. Tolkningen var att gravarna till stor del hade plöjts sönder. I enstaka gravar påträffades fragment av benkammar. I ett fall har samma grav daterades till folkvandringstid (Johansson 1995, s. 26). Från folkvandringstid härrörde även en korsformad fibula av brons. Två ovala spännbucklor påträffades liggandes i brandlager och dessa dateras i vikingatid (Johansson 1995, s. 27). I en grav påträffades smält glas. Dessa glaslämningar tolkades som resterna av en Snartemobägare (Johansson 1995, s. 29). Graven är daterad till folkvandringstid. På Ödsmålsgravfältet (Ödsmål 66) grävdes åtta gravar (Jonsäter 1982, s. 82). Dessa utgjordes av stensättningar. I sju av dessa påträffades keramik och i två förekom ytterligare gravfynd. De ytterligare gravfynden utgjordes av två korsformade fibulor som var tillverkade av brons (Jonsäter 1982, s. 84). Det förekom även en oornerad agraff av brons samt en benring (Jonsäter 1982, s. 84–85). Vid Hallerna har undersökts de fyra gravfälten, Norum 140, 159, 160 och 162 (Nyqvist 2001, s. 123 ff). Två av dessa låg nere i dalgången (159, 160) medan de andra två (140, 162) var belägna uppe på platån. Dessutom förekom en flatmarksgrav på respektive gravfält (d.v.s. på Norum 159, 160). Dessa båda gravar har daterats utifrån keramiken till yngre romersk järnålder–folkvandringstid. På gravfältet, Norum 160, påträffades bältes-

32 uv Väst Rapport 2009:25. Arkeologisk undersökning sölja och delar av en ornerad benkam. I graven Norum 140:1 påträffades en förgylld silverfibula, silverringar, bronsbeslag och glaspärlor (Nyqvist 2001, s. 126). I den intilliggande graven (140:2) förekom en fibula av brons (sannolikt korsformig) liksom silver- och bronsdroppar från smälta föremål samt glaspärlor.

Gravritualer à la Stenungsund 202 Vid Norum 202 påträffades två anläggningar som vid utgrävningstillfället tolkades som två skilda gravar. Men detta visade sig vara felaktigt. Den ena ”graven” innehöll en bränd kruka som stod med mynningen snett neråt (grav 1). Den andra graven innehöll sekundärt brända keramikkärl som hade tunna väggar (grav 2). Det visade sig att grav 2 var själva bålplatsen och olika föremål, liksom brända ben hade hämtats härifrån för att sedan begravas i den intilliggande graven (1). Det intressanta var att själva bålplatsen också hade försetts med en gravöverbyggnad. Rent okulärt tedde sig de båda an- läggningar som två separata gravar. Företeelse med upp och nedvända kärl / eller ”tömda gravkärl” visade sig inte vara unikt för Norum 202. Motsvarande placering av kärlen påträffades även vid utgrävningen vid Hallerna (Nyqvist 2001, s. 126 ff). Här påträffades en boplats med intilliggande gravar (140:1–2). Där beskrivs just samma fenomen såtillvida att i grav 140:1 kunde konstateras att ”krukans innehåll var uttömt”. I detta uttömda innehåll återfanns ”de delar av det material (brons- och silverfragment) som saknades i den hela krukan. Även grav 140:2 visade på samma fenomen (Nyqvist 2001, s. 127). Utifrån denna beskrivning kan följande slutsats dras och det är att det förefaller som att graven i detta fall har placerats på själva bålplatsen. Det ”uttömda innehållet” utgör egentligen resterna från själva likbålet. Ett urval från detta likbål har sedan plockats upp och sedan lagts i den hela krukan. Därigenom får vi även fram här ett sce- nario som liknar den vid Norum 202. Skillnaden gentemot Norum 202 var den att, vid Hallerna sammanföll platsen för likbränningen (bålplatsen) med den plats som den döde gravläggs (själva gravplatsen). Vid Norum företogs likbränningen på en plats. Ur detta likbål valdes sedan ett urval föremål ut. Dessa utvalda föremål lades sedan i en gravanläggning. Denna gravanlägg- ning placerades strax invid bålplatsen. Det märkliga med Norum 202 är att bålplatsen utformades också med en överbyggnad och här fick bålplats och intilliggande grav samma synliga överbyggnad i form av en stenmantel, så båda tedde sig rent arkeologiskt som ordinära gravar. Det vill säga gravlägg- ning av denna individ resulterade i två synliga gravanläggningar. Företeelsen där sekundärt brända urnor från själva likbålet förekommer tillsammans med primärt brända urnor har uppdagats även dels vid en grav i norra Bohuslän (Skee) och dels i mellersta Dalsland (Håbol). Dessa båda exempel är från gravar som daterats till folkvandringstid (Weiler 1984, s. 95). Liknande företeelse har också uppdagats vid tidigare utgrävningar som var be- lägna strax norr om Norum 202. Detta utgrävda gravfält låg vid Berol/Sanden (Jonsäter 1982, s. 84). Även här förekommer primärt brända keramikkärl tillsammans med sekundärt brända kärl. Dessa gravar har också daterats till yngre romersk järnålder–folkvandringstid. Det förefaller som att den iaktta- gelse som kunde konstateras vid utgrävning av gravarna på Norum 202 – kan vara mer vanlig under denna tidsperiod än vad som tidigare antagits.

Stenungsunds- och Munkedalsbygden under 1000 år 33 Under senare årtionden har ett flertal arkeologiska undersökningar skett i Munkedalsbygden. Flera har berört tidsperioden från Kristi födelse och fram till medeltid. En av dessa utgjorde en undersökning av en stensättning (Foss 209) belägen vid Smedberg (Hernek 2003). Vid utgrävningen kunde konstateras att det var en vapengrav. Graven kan dateras till tidsperioden kring Kristi födelse (Hernek 2003, s. 25). I denna anläggning påträffades en koncentration av brända ben efter en individ (av obestämt kön). Tillsammans med denna gravgömma fanns flera metallföremål som visar att den döde har fått med sig vapen i form av en sköld och en lans (Hernek 2003, s. 16 ff). Den döde hade också fått med sig flera fibulor som hade suttit fästade på klädedräkten. Under år 2004 undersöktes resterna av bland annat en storhög, Spelehögen (Foss 165), samt flera mindre gravar strax väster om denna. Vid utgrävning- en av denna hög kunde konstateras att graven var kraftigt skadad. Högens anläggningsfas har dateras till romersk järnålder (Lindqvist 2006, s. 29ff ). Några fynd från denna tidsperiod kunde dock inte påträffas. Däremot fanns ett förhållandevis rikt material från en något yngre begravning. Denna grav- läggning utgjordes av ett brandlager och i detta påträffades brända ben av människa (av obestämt kön), häst, nötkreatur, hund och svin (Lindqvist, 2006, s. 20 och 27). I samma lager fanns även 33 mångfärgade glaspärlor, keramik, en bältessölja och en sländtrissa (Lindqvist 2006, s. 21 ff). Inom synavstånd från ovan nämnda grav har ytterligare gravar undersökts (Foss 433). De påträffades vid en utgrävning inom gårdsägan Kampstorp (Nordqvist 2006). På denna plats påträffades två gravar. De gravlagda individerna hade placerats i enkla men vackert dekorerade urnor. De döda hade bränts på bål. Resterna, i form av brända ben, hade lagts ner i urnor som därefter hade placerats i gropar. Gravarna saknade gravgåvor. Den ena av de gravlagda härrörde från ett spädbarn medan den andra begravda individen utgjordes av resterna av en vuxen individ (av obestämt kön). Gravläggningarna hade skett strax före Kristi födelse respektive kring Kristi födelse. Vid Saltkällan undersöktes ett gravfält, Foss 239. Här påträffades ett flertal gravar (Lindqvist & Toreld 2005, s. 55 ff). Inom detta gravfält påträffades föremål som kan dateras till yngre romersk järnålder och vikingatid. Däremot saknas spår efter de döda individerna. Föremålen utgjordes bland annat av en ringnål av brons samt av glaspärlor. Föremålen daterades till vikingatid.

Smideslämningar – Munkedalsbygden Vid utgrävningarna av gravfältet vid Saxala (Foss 173) påträffades gravar från förromersk järnålder (Johansson & Öbrink 2008, s. 9). Intressant i detta sammanhang är dock att det påträffades delar av en miljö där det hade för- siggått smidesverksamhet under vendeltid–vikingatid (Johansson & Öbrink 2008, s. 9). Vid utgrävningen påträffades spår av både primär- och föremåls- smide. Lämningarna från denna period utgjordes av en smidesmiljö med en trolig ässja med tillhörande sotiga utkastlager och det järn (spik och enkla beslag) som påträffades var av god kvalité och smidet anses ha utförts med skicklighet (Johansson & Öbrink 2008, s. 32).

Bebyggelselämningar – Stenungsundsbygden På boplatsen Spekeröd 137 förekom rester av stolpbyggda hus och rännor (Johansson 1995, s. 19). Här påträffades rännor som indikerade lämningar av ett 12–13×3 meter stort hus. Denna huslämning har en uppskattad da-

34 uv Väst Rapport 2009:25. Arkeologisk undersökning terats till äldre romerskt järnålder (Johansson 1995, s. 19). Fyndmaterialet från boplatserna 137 samt 3 och 4 är svår att diskutera närmare eftersom de inte har gått att knyta till något specifikt sammanhang. På boplatsen vid Ödsmål 15 påträffades rester av flera hus (Jonsäter 1982, s. 35). Huslämningarna avtecknade sig som rännor och mycket enstaka stolphål. De har daterats till yngre romersk järnålder–folkvandringstid (Jonsäter 1982, s. 33). På boplatsen grävdes också fram en glaspärla, ett bränt kamfragment från en sammansatt kam, sländtrissa, gjutformfragment, degelfragment och fragment av blästermunstycke samt keramik av bland annat svartglättat gods (Jonsäter 1982, s. 25). Föremål som väl passar in i den 14C-daterade kontexten. Efter Kristi födelse har platsen Ödsmål 226 varit bebyggd med en flera gårdar (Jonsäter 1982, s. 155). Vid utgrävningen kunde konstateras rester av flera hus. Huslämningarna utgjordes av olika rännor. 14C-dateringarna från två härdar har ett värde som ligger inom tidsintervallet romersk järnålder– folkvandringstid (Jonsäter 1982, s. 153). Föremålen som påträffades utgjordes av en korsformig fibula av brons, glaspärla, fragment av sländtrissa och blästermunstycke. På platsen har också en stor mängd keramik insamlats av bland annat svartglättat gods (Jonsäter 1982, s. 144). Det förekom också lämningar som kunde dateras till romersk järnålder– folkvandringstid på boplatsen från vid Hammar (Norum 210). Inom område A påträffades fragment av en ornerad benkam, grön glaspärla, degelfragment samt keramik bestående av svartglättad gods (Borna 1996, s. 39). Inom denna delyta påträffades rännor, gropar med keramik, stolphål etc. Någon systema- tisk genomgång har dock inte gjorts av dessa anläggningar. Boplatsen vid Hallerna är belägen strax söder om Norums kyrka. Själva undersökningsområdet utgjordes av en höjdplatå. På detta höjdläge var beläget både hus och gravar vilka har daterats till romersk järnålder–folkvandringstid (Nyqvist 2001, s. 126). Den största byggnaden utgjordes av en cirka 50 meter lång och 8 meter bred byggnad (A1). Huset antas ha ut- nyttjats under romersk järnålder. Inom byggnaden påträffades få fynd. Den intilliggande byggnaden (A949) var också mycket stor. Denna hade en ut- sträckning av 38×5 meter och denna daterades till folkvandringstid. I det sistnämnda huset påträffades asbestmagrad keramik, vävtyngder och delar av en silverfibula (op citat). Intill den folkvandringstida huskroppen låg två gravar (140:1–2). Båda dessa gravar innehöll föremål av silver (se vidare under gravar). Sammantaget återspeglar dessa lämningar vid Hallerna ett stormanna residens som varit belägen på platsen under romersk järnålder– folkvandringstid. Senare förskjuts bebyggelsen från detta krönläge. När bebyggelsen flyttas så etableras den nere i dalgången och gravläggningen sker nu endast på intilliggande gravfält (Nyqvist 2001, s. 127 och158). Processen är den att den vendel- och vikingatida bebyggelsen förflyttar sig successivt in mot det område där den historiska byn återfinns på de äldre lantmäterikar- tor (Nyqvist 2001, s. 129). Denna tolkning stärks av utgrävningsresultaten från de båda folkvandringstida boplatserna som grävts vid Berol/Sanden och de vid Hammar (se Jonsäter 1982, s. 33, Borna 1996, s. 48). På dessa båda lokaler finns endast lämningar från romersk järnålder–folkvandringstid. Det yngre fyndmaterialet saknas på dessa platser.

Stenungsunds- och Munkedalsbygden under 1000 år 35 Bebyggelselämningar – Munkedalsbygden I Munkedalsbygden har mycket enstaka undersökningar företagits där boplatser från Kristi födelse och fram till medeltid har berörts. Endast ett hus har påträffats vid Kallsås (strax söder om Munkedal). Huslämningen utgjordes av ett tvåskeppigt stolphus. Detta kan utifrån typologiska grunder dateras till romersk järnålder / folkvandringstid (Ortman 2005, s. 59). Vid förunder- sökning av samma område daterades två eldstäder som väl passar in i detta tidsspann (Nordqvist 2003, s. 49). Den ena daterades till romersk järnålder (70–90 e.Kr.) och den andra till romersk järnålder–folkvandringstid (210–400 e.Kr.). Vid såväl förundersökning som slutundersökningen påträffades enstaka krukskärvor som också passar in i tidsavsnittet. Vid slutundersökningen grävdes fram även fragment av en eldbock och en vävtyngd (Ortman 2005, s. 59). Föremål som också är typiska för tidsperioden.

Pollenanalys Utifrån pollenanalysen i Smedsröds mosse är det möjligt att skönja en alternativt två kortvariga expansionsfaser som människan åstadkommer mellan 100 och 400 efter Kristus (Ekman 1996, s. 128). Vid denna tidsperiod sker en betydande röjning av reduktion av ädellövskogen. Detta sker först kring Kristi födelse och sedan återkommer denna påverkar återigen med kraft någ- ra hundra år senare (150–350 e.Kr.). Detta indikerar främst en intensifierad betning och detta går att skönja på många platser i Sydskandinavien. Detta resulterar i ett landskap som karaktäriseras av betade björkskogar, gräshedar och ekhagar. Under folkvandringstid och därefter sker en minskning av det öppna och betade kulturlandskapet. En motsvarande förändringsprocess i det dåtida Bohusländska landskapet beskriver även Påsse (2006, s. 190). Där det sker en omvälvande förändring kring Kristi födelse och fram till vendel–vikingatid. Där tolkar Påsse också förändringen mot ett öppet kulturlandskap genom aktiviteter som betning och svedjning.

Bygdens försvar – fornborgarna i Stenungsunds- och Munkedalsbygden Ytterligare en pusselbit i den dåtida bygden utgörs av fornborgarna. Termen fornborg var förr ett enhetligt begrepp som avsåg en försvarsanläggning. Idag anses att dessa anläggningar kan ha haft många olika funktioner och kan ha använts under en mycket lång tid (jfr till exempel Burenhult 1999, s. 246 ff, Engström 1991, s. 267 ff, Lindman 1992, s. 20 ff, Skre 1998, s. 266 ff). Carlsson anser att denna typ av anläggningar hör till maktens landskap och att de har haft en viktig funktion för att kontrollera folkets rörelser i landskapet (Carlsson 2007, s. 23). Det finns vissa forskare som har gått längre i diskussionen och velat tolka borgarna som att de enbart har haft specifikt militär karaktär och att de bara har varit använda av det krigförande sam- hällsskiktet (Skre 1998, s. 266). Jag tänker inte gå vidare in i denna diskussion (se Nyqvist 2001, s. 167 ff, Skre 1998, s. 266 ff) utan i denna studie avser jag som Nyqvist att i första hand tolka dem som anläggningar för försvar (Nyqvist 2001, s. 185). Fornborgarna kännetecknas av att de oftast är belägna på en svårtillgäng- lig berghöjd och att de lättåtkomliga partierna har försetts med stenvallar.

36 uv Väst Rapport 2009:25. Arkeologisk undersökning Dessa stenvallar är idag skönjbara som större och mindre ansamlingar av stenblock. Den äldre etablerade uppfattningen har varit att dessa fornborgar anlades under folkvandringstid (det vill säga 400–500-talen e.Kr.), men som nämnts ovan så har senare forskning har kommit fram till att de även har används under senare tidsperioder (för vidare diskussion se Nyqvist 2001, s. 167 ff). I Stenungsundsbygden finns tre fornborgar kända. Alla ligger i den nord- liga av de undersökta socknarna, det vill säga Ödsmåls. En av dessa är belä- gen strax öster om dagens Stenungsund vid Sköttegården . Den har namnet Slottsberget är belägen på en isolerad bergshöjd i en dalgång. Den har branta stup respektive sluttning i väster och i söder samt åt öster. Åt norr sträcker sig en kuperad rygg med en inre och ytter vall. Den har en storlek av 125×55 meter. Nordöst denna finns nästa fornborg som har benämnts Gullberget i folkmun. Den är belägen på gården Tegen och ligger nära sjön Hällungen på en berghöjd som är omgiven av branta stup. Borgen går att nå endast via en smal klyfta och här invid finns också vall. Den tillhör de större borgarna genom att ha en yta av hela 185×110 meter. Längst i norr finns Bua Slottsberget som är belägen på gården Hog. Denna är belägen på ett runt berg som kantas av tvära stup. I nordväst, vid uppfarten till borgen ligger dubbla vallar. Detta sistnämnda parti har tolkats som en förborg. Denna fornborg har en storlek av hela 250×175 meter. I Munkedalsbygdens södra del finns tre kända fornborgar (se fig. 4). En är belägen öster om dagens Munkedal på en plats som heter Buråsen (eller Borgås). Denna fornborg har en mycket stor yta. Anläggningen är belägen på ett högt och brant berg och har en utsträckning av hela 440×150 meter. Den har bevarade stenvallar i såväl nordost som i sydväst och i dess mitt finns en stor mossmark. Den andra fornborgen ligger direkt söder om Munkedals samhälle inom gården Kvistrum. Denna fornborg är också förhållandevis stor. Anläggningen har en utsträckning på 180×160 meter. Vid denna fornborg finns mycket branta bergstup åt väst, syd och öst. I norr, där berget är mera flackt, finns rester av två vallar. Den tredje fornborgen ärKorsborg som är belägen ute på Tungenäset alldeles på kanten ner mot Saltkällefjorden. Fornborgen är 180×80 meter stor. I riktning sydöst–nordväst finns branta stup och nedanför dessa ligger havet. Naturliga uppgångar finns såväl i öster som i norr och här finns också rester av en vall. Lokaliseringen av borgarna avslöjar vissa förhållanden beträffande bygdens försvar. Centralt i Munkedalsbygden har det förekommit två fornborgar, det vill säga Korsborg och Kvistrum. En borg (Buråsen) ligger utanför bygden i de höglänta bergtrakterna i öster. Genom att det funnits flera borgar att välja på hade man alltid möjlighet att välja den som var bäst ur försvarssynpunkt. Alternativt kunde man genom att befästa en eller flera borgar samtidigt skapa en flexibilitet och använda borgarna antingen för anfall eller för försvar. De båda borgar som är centralt placerade i odlingsbygden skulle även ha kunnat fungera i en mer offensiv roll genom att man från dem kunde kontrollera såväl vattenleder som landkommunikation. Vattenleden inåt land (via Örekilsälven) och utåt havet (via Saltkällefjorden) liksom vägsträckningarna (både den nord-sydgående och den väst-östliga korsar varandra här kring Kvistrum. Naturtopografin i området tränger samman kommunikationslederna. Landsvägen (nord-sydlig riktning) tvingas till exempel passera en ex- tremt smal passage vid Saltkällan. Denna speciella geografiska situation har

Stenungsunds- och Munkedalsbygden under 1000 år 37 gjort det förhållandevis enkelt att kontrollera detta kommunikativa nålsöga. Dessa kommunikationsleder har varit möjliga att utöva kontroll över med hjälp av de båda centralt belägna fornborgarna. Den tredje fornborgen kan i detta sammanhang ses som en rent defensiv flyktborg. En motsvarande fördelning av fornborgarna är även skönjbar i Stenungsundsbygden. Den östligaste låg klart utanför bygden medan de båda andra låg i anslutning till bygden.

Kommunikativa centra eller ej? En diskussion kring Stenungsunds- och Munkedalsbygden Med dagens välutbyggda infrastruktur av moderna vägar passerar man på några minuter igenom Munkedalsbygden. Tidigare när människor färdades med häst var det annorlunda. Här, som i de flesta bohuslänska bygder, kän- netecknas landskapet av en kraftigt sönderbruten terräng som präglas av de branta urbergen. I de djupt skurna sprickdalarna utbreder sig lermarker i dalgångarnas bottnar. Kusten kännetecknas av en omfattande skärgård med många öar. Havet tränger även långt in i landskapet genom djupt inträngande fjordarmar. Bebyggelsen kan under de aktuella förhistoriska perioderna antas ha legat spridd längs dalgångarnas kanter. Det har nämnts redan ovan att såväl landsvägar som vattenvägar strå- lar samman kring Örekilsälvens mynning och Saltkällefjorden. Landsvägen i nord-sydlig riktning, den så kallade Kungsvägen, passerar rakt igenom denna bygd via Hensbacka–Kvistrum–Håby–Svarteborg. Landsvägen i väst- östlig riktning sträcker sig från Kvistrum österut mot Färgelanda och väs- tra Dalsland. Åt nordöst mot Bullarebygden och de norra delarna av västra Dalsland finns ytterligare en kommunikationsförbindelse. Samtidigt finns en direkt förbindelse med västerhavet via Färlevfjorden–Saltkällefjorden och Gullmarsfjorden.

Bygdens vägar i Stenungsunds- och Munkedalsbygden Under järnåldern fanns sannolikt inte några anlagda vägar i Bohuslän utan varor och människor transporterades på hästryggen längs ridvägar. Vägar skapades ursprungligen av lokalbefolkningen för att man skulle kunna fär- das mellan de olika gårdarna i den närliggande bygden. De människor som reste igenom denna landsända utnyttjade givetvis detta naturligt framväxta vägnät. Ridvägarna mellan byar och gårdar utnyttjades av de personer som färdades igenom bygden (Elling & Kullbratt 1991, s. 14). Bygdens befintliga ridvägar ingick på så vis i ett större vägnät, vilket därigenom band samman de olika delarna av landskapet. Generellt har vägsträckningarna följt områ- den där det i största möjliga grad gick att erhålla torrt väglag eftersom detta underlättade framkomligheten. I ett landskap, som detta, där det i stort sett saknas grusåsar och större slätter har vägarna tvingats upp på höjderna. Det är först under modern tid som vägar har dragits tvärs över dalgångarna. Under framför allt romersk järnålder–folkvandringstid sker många omfattande förändringar inom järnålderssamhällena i Norden. Under denna om- daningsperiod skedde bland annat stora förändringar i bebyggelsemönstret. Sannolikt har dessa förändringar även påverkat kommunikationsledernas sträckning. Personligen anser jag att det inom Munkedalsbygden även bör ha funnits vägar som har knutit samman områdets bebyggelse med bygdens

38 uv Väst Rapport 2009:25. Arkeologisk undersökning tings- och kultplatser. Utifrån detta resonemang kan antas att det lokala vägnätet går så långt tillbaka som till övergångsperioden äldre–yngre järn- ålder. Vägarna kring Munkedal har under historisk tid dominerats av den så kallade Kungsvägen (Elling & Kullbratt 1991, s. 14). I Bohuslän gick denna väg från Kongahälla (Kungälv) i söder till Oslo i norr (jfr fig. 5). Just här vid Munkedal har denna vägsträckning påverkats av naturförhållanden som råder sydöst om Örekilsälvens mynning. Topografin är här dramatisk och otillgäng- lig. Vid Saltkällan har alla nord-sydgående vägförbindelser (som Kungsvägen) tvingats in genom en mycket smal ”flaskhals”. Dessutom har det också funnits vägar som sträckt sig från Munkedal och in i Dalsland (se fig. 5). I östlig riktning har ridvägarna sannolikt följt Örekilsälvens och Valboåns dalgångar och dess vattensystem. Via Valboåns dalgång och vattensystem har kommunikationsvägen sträckt sig in mot bygderna kring Ödeborg–Färglanda och Högsäter. Förutom denna har det dessutom funnits en nordöstlig kom- munikationsled längs Örekilsälvens vattensystem. Via denna led finns en möj- lig förbindelse som antas ha gått via Krokstad–Gesäter–Rölanda–Dals Ed. En tredje sträckning (och en mer nordlig sådan) kan också ha förekommit. Denna antas ha bundit samman Munkedalsbygden, via Svarteborg, vidare mot Bullarbygden och nordvästra Dalsland. Här finns ett kommunikations- stråk som sträckt sig via Svarteborg och Bullaresjöarna och sedan vidare, kanske ända in mot Dals Ed. Som framgår nedan kantas denna inlandsbygd av gravfält och lösfynd av högstatus karaktär. Sammantagit har dessa kommunikationsleder utgjort naturliga förbindelsestråk mellan västra Dalsland via Munkedalsbygden ut till västerhavet. Motsvarande strategiska läge, både när det gäller land- som havskommu- nikationer, saknar Stenungsundsbygden. Kungsvägen viker av österut redan söder om den centrala delen av denna bygd. Vägen passerar via Grössbacka och sedan vidare mot Ucklum. Stenungsundstrakten saknar också motsvarande bygder österut. De finns, som exempelvis Hjärtumsbygden. Men dessa bygder riktar sig inte åt väster utan, i första hand österut utan ner mot den intilliggande Göta älv bygden.

Bygdens sjöleder i Stenungsunds- och Munkedalsbygden I äldre tider har vatten och hav varit de självklara kommunikationslederna. Här i Munkedalsbygden sträcker sig Gullmarsfjordens båda inre fjordarmar, Färlev- och Saltkällefjordarna, djupt in i landskapet. Delvis inramar de bygden genom att fjordarmarnas vattenytor sträcker sig runt båda sidorna av Tungenäset. Alla dessa fjordar har utgjort förhistoriska ”motorvägar” i kustlandskapet som har förbundit de bohuslänska bygderna med det öppna västerhavet. Med båtar och skepp har det varit möjligt att snabbt och täm- ligen obehindrat förflytta sig mellan landskapets kustbygder och den kring- liggande omvärlden. För skepp och båtar har det funnits hamnar, båtlägen och skeppsvarv. Vår kunskap om dessa anläggningar är mycket begränsade men sannolikt har varje gård/by haft sitt båtläge eller hamn (jfr diskussion hos Lönn 1999, s. 118 ff). Vi saknar tyvärr de norska båtlänningar som är formade som stora stenlagda husgrunder. Dessa så kallade naust gör det enklare att identifiera åtminstone de större skeppens hemmahamnar. Enligt Lönn är det inte säkert att det har förekommit några speciella anläggningar för skepp och båtar i till

Stenungsunds- och Munkedalsbygden under 1000 år 39 exempel Munkedals kustområde (Lönn 1999, s. 119). Om vi ser till de båt- typer som har används under äldre och yngre järnålder har dessa inte krävt några speciella konstruktioner eftersom de genomgående har varit grund- gående och varit möjliga att dra upp på land. Det kan också ha sin orsak i att naust och båthus har ingått i en äldre politisk organisation (Lönn 1999, s. 119), en organisation som inte är skönjbar i det bohuslänska materialet. I området finns det endast ett ortnamn som berör skeppsfart och det är Knarrevik. Platsen är belägen vid Färlevsfjorden. Namnet finns upptecknat först år 1519. Namnet går att föra till ordet knarr vilket kommer av det forn- nordiska ordet knorr som betyder handelsskepp (Drougge 2001, s. 92). Beträffande Stenungsundsbygden så sträcker sig Hackefjorden och Askeröfjorden sig från västerhavet och in mot denna trakt. Men dessa vatten bör dock ses som att de ligger i ”bakvatten” innanför de stora öarna, Orust och Tjörn. Dessa leder har aldrig setts som strategiska. Skeppsfartens huvudled har gått väster och norr om, men inte öster om dessa båda stora öar. Det saknas också ortnamn som tyder på skeppsfart eller handel eller liknande. Det förefaller som om att södra Vänerbygden kontaktyta har varit åt såväl Göta älv som mer västerut gentemot Bäveån och vidare ut mot Byfjorden. Omvänt kan sägas att vatten system har gått norr om Orust och inåt land via Byfjorden och sedan vidare via Bäveån mot Vänerbygden. Det är framför allt under medeltid som kungamakten synliggörs här via Dragsmarks kloster liksom via skriftliga uppgifter kring exempelvis Kungsviken (kring varvsverksamhet och skattläggning). Det förekommer dock också fynd av så kallade guldbrakteatrar vid Herrestad (se rubrik, Omlandets bygder). Fynd, vilka indikerar att en kontinuitet bakåt i tiden.

Centralbygder i Stenungsunds- och Munkedalsbygden? Munkedal har tidigare förts fram som ett sannolikt järnålderscentrum i Bohuslän (Hyenstrand 1996, s. 22, Lundqvist 1998, s. 196). Grunden för denna tolkning är bland annat att det finns en så kallad kungshög vid Munkedal och guldrikedomen i denna bygd. Men det är även ur en kommunikativ aspekt som Hyenstrand för fram denna bygds betydelse. Även han pekar på att Örekilsälven och dess biflöden förbinder trakterna i norr och öster via två dalgångsbygder som ansluter med Munkedalsbygden. Längs de östliga dal- gångarna finns Vedbobygden med Dals-Ed socken i norr och Vadbobygden med bland annat Högsäter socken i öster. Dessa ådalar som sträcker sig långt in i västra Dalsland bildar ett förhållandevis avgränsat fornlämningsområ- de tillsammans med Örekilsälvens dalgång och därmed Munkedalsbygden, liksom Gullmarn med dess utsträckning mot Skagerak och havet i väster (Hyenstrand 1996, s. 4). Låt oss ta och titta närmare på begreppet centralbygd innan vi studerar de arkeologiska lämningarna i området. Begreppet centralbygd förs till exempel fram av Hyenstrand i hans avhandling som har rubriken Centralbygd – Randbygd (1974). I denna avhandling ges ingen generell förklaring på vad som kan definieras som en centralbygd. Det han för fram är följande: Implicit utgör Mälarregionen en centralbygd och denna kännetecknas av en agrar bebyggelsestruktur av hög ålder (1974, s. 153). Randbygden som är dess motsats utgörs av bland annat av områden som kännetecknas av en yngre kolonisationshistoria och av att bebyggelsen hade nära samband med järn-

40 uv Väst Rapport 2009:25. Arkeologisk undersökning framställning (1974, s. 153). I centralbygden uppträder centralorterna. Det är även här som småkungadömen växer fram, redan under folkvandringstid (1974, s. 154). Indikatorerna för denna framväxande stormannaklass som sedan blir kungamakt är bland annat storhögar. Dessa storhögar anses re- presentera en social överklass med ekonomisk makt och kontroll över pass- punkter utmed huvudleder (1974, s. 154). Under senare tid används ett likartat begrepp för centralbygd, nämligen centralplats. Som ordet indikerar är det fråga om att peka ut en bestämd plats i landskapet. Nyqvist för fram en omfattande historik kring begreppen centralort och centralplats (se Nyqvist 1991, s. 46 ff). Den gemensamma ståndpunkten, oavsett forskare, är att de så kallade centralplatserna är mer betydelsefulla än de andra platserna i området, det vill säga det är frågan om en plats vars fyndmaterial skiljer ut sig mot övriga ”allmänna boplatser”. På dessa centralplatser förekommer exklusiva fynd som visar att de personer som levat på platsen har haft en regional eller överregional betydelse samt att platsen även haft sakral vikt (se till exempel citerad litteratur hos Fabech 1991, s. 296, Nielsen 1996, s. 78 ff, Stilborg 2001, s. 123ff,). Vanligtvis är det frågan om platser där det har påträffats föremål av till exempel guld, glas, vapendetaljer etc. som beskrivs som centralplatser. Det deponerade guldet ses som en exponering av en ny elit som har växt fram och där deponering- arna ingår i en rituell kommunikation med gudarna (Hedæger 1991, s. 211). Maktcentrat kan ses som centralt placerat i relation till ett stort agrart omland, vilket ofta behåller sin betydelse in i vikingatid–medeltid (Fabech 1991, s. 296). Ofta kan dessa platser dateras tillbaka till folkvandringstid. Vissa forskare anser också att det är ett konglomerat av funktioner som ingår i dessa maktcentra. Det är frågan om representativa byggnader, kultplats, hirdens närvaro, rättsfunktioner och marknader (Jørgensen 2002, s. 243 ff). Mer genomgripande och direktrelaterad till västsvenska förhål- landen är Lundqvists analys kring centralplatser speglat genom järnålders- bygderna i Västsverige (1998, s. 189 ff). I denna analys har en ansamling av indikationer i form av förekomsten av en serie centrala funktioner som har varit knutna till en bygd eller delar av en bygd stor betydelse (1998, s. 192). Det kan vara platser med en särskild funktion eller mening som till exempel kultplats, tingsplats, handelsplats, monumentala gravar och fornborgar. Dessa platser markerar närvaron av en elit. Enligt Lundqvist kan dessa olika delar av centralområdet bilda en institution för kontroll och maktutövning. I analysen används centralplatsindikerande fynd, vilka utgörs av vapen och ädelmetallföremål liksom importföremål. Föremål som kan dateras till tidsperioden från 100 före Kristus till 1100 efter Kristus. Till företeelser som indikerar centralplatser hör också vissa fornlämnings- kategorier, som till exempel större gravmonument, gravfält samt uppgifter om tidigmedeltida kungsgårdar. I dessa bygder antas ha funnits centrala funktioner för att hålla ting och blot etc. Dessa centrala funktioner antas ha utövats av en elit, vilken enligt denna analysmodell skulle kunna vara möjlig att identifiera via arkeologiska fynd som guld och offer, men också genom synbara manifestationer som stora gravhögar och mäktiga gravfält. Vad beträffar Bohuslän har enstaka studier utförts för att försöka finna indikationer på centralbygds- och centralplatser inom detta landskap. Tidigare studier har i första hand berört Kvilleområdet. Analysen av denna trakt har visat att Edstensområdet (med Jored) utgör en centralbygd under järnålder

Stenungsunds- och Munkedalsbygden under 1000 år 41 (Fabech 1992, Nyqvist 1991, s. 254). Men här skall vi studera gravar, lösfynd och ortnamn inom Stenungsunds- och Munkedalsbygden. Storhögarna kring Munkedal uppvisar samma mönster som till exempel storhögarna i Mälarområdet. Gemensamt med storhögarna i Mälarområdet är bland annat att de är belägna vid naturliga kommunikationsleder, främst vattenleder (Bratt 2008, s. 127, Hyenstrand 1974, s. 115). Dessa högar kan föras in i Bratts, Hyenstrands och Lundqvists resonemang om storhögar. En tolkning som förs fram att det under yngre järnålder pågick en samhällspro- cess som resulterade i att centralpunkter för handel och transport kom under ekonomisk och politisk kontroll. Dessa så kallade centrala punkter kom att visualiseras av den förhistoriska människan på så vis att de har blivit skönj- bara i det arkeologiska materialet. En av dessa viktiga arkeologiska markörer utgörs av storhögar. Deras monumentalitet speglar en bestämd maktstruktur och de antas ha anlagts för betydande personer och sannolikt i ett skede då det inletts en samordning mellan skilda hövdingedömen och att en ny elit växer fram (Bratt 2008, s. 156, Hyenstrand 1974, s. 161). Enbart inom Foss socken finns en stor mängd gravar och gravfält. I denna socken finns 17 gravfält. Till dessa skall föras en mycket stor mängd enskilda gravar (över 200 stycken). Dessutom rymmer ett flertal av de enskilda grav- fälten ett stort antal gravar. Exempelvis har tidigare nämnts gravfältet vid Pilegården där det finns cirka 80 gravar. Inom socknen finns också enskilda gravar som är mycket stora. Störst är Tjuvehögen som är 40 meter i diameter och cirka sex meter hög. Denna grav som är belägen inom gården Möes ägor är så stor att den faller inom Hyenstrands kategori för kungshögar. I Munkedalsbygden utgörs den näst största kategorin av gravar av så kallade långhögar. Denna gravtyp förekommer på flera gravfält i denna bygd men de flesta finns på Pilegårdsgravfältet. På detta gravfält finns hela fyra långhögar. Gravar som är upp till 28×10 meter stora. En fråga som man kan ställa här är om dessa långhögar representerar ett gravskick som inkluderar skepp? Om så skulle vara fallet så är det utgör dessa en mycket exklusiv gravtyp. Dessutom denna gravtyp, så förekommer även högar. I denna bygd har de också ofta ansenliga mått. Många är upp till 15–17 meter i diameter. Nämnas kan också att i grannsocknarna Håby finns nio gravfält och i Svarteborg finns hela 26 gravfält. Ovanstående uppgifter kan sedan jämföras med Stenungsundsbygden. Den enda riktigt stora högen finns på gården Strandnorum och är 20 meter i diam.. För övrigt är högarna av mer blygsamma mått (5–9m). Sammantaget så finns 6 gravfält. Sedan finns det cirka 100 gravar som ligger enskilt och dessa har ett något mindre omfång. De utgörs av såväl högar som stensättningar. Ser vi till de ädelmetallfynd som påträffats inom Munkedalsbygden är även dessa ansenliga. Vid gården Kampstorp har påträffats två olika guldfynd. Ett av fynden är ett ändfragment av en större guldhalsring. Ringen är spiralvriden och dess ändar har övergått i ett runt tvärsnitt för att sedan i själva ändpartiet vara tillplattad och ornamenterad. Ornamenten utgörs av halvcirkelornament och punkt inom en cirkel liksom korsband. Det är möns- ter som är mycket vanliga under folkvandringstid. Inom samma gårdsäga har även påträffats en sammanvirad guldtråd. Den kan utgöra en rest från någon typ av metallhantverk. Ett annat guldfynd är en brakteat med runin- skrift, ett fynd som uppges vara från en grav. Ytterligare ett stort guldfynd är gjort i Foss eller Håby socken. Uppgifterna kring fyndplatsen är motsä-

42 uv Väst Rapport 2009:25. Arkeologisk undersökning gelsefull. Fyndet har angetts till Foss socken, men upphittaren uppges vara från Dingle. Problemet är att Dingle ligger i Svarteborgs socken. Utan att gå vidare in på denna motsägelse i fynduppgifterna, så utgör även detta fynd en indikator på bygdens dignitet under folkvandringstid. Fyndet består av sex guldhalsringar med en sammanlagt vikt av cirka 700 gram. Varje guldring är sammanvirad i dess bakre parti. I dess främre och förtjockade del är ringen öppen, men ändarna går omlott. I bygden har påträffats fynd som tyder på kontinuitet in i vikingatid. På gården Leråker har påträffats silvertrådar som är sammanflätade till en större ring. I Svarteborg socken har man funnit tre armringar av silver. Även dessa har insamlats på en gård som heter Leråker. Ytterligare metallfynd av ädel valör har hittats och de utgörs av så kallade kufiska mynt och de påträffades vid gården Kvistrum. I Stenungsundsbygden har endast ett guldfynd gjorts och det är i Ödsmåls socken. Dessa utgörs av tre brakteatrar som är påträffade på gården Öröd. Silverfynden utgörs av gravfynd. Dessa härrör från olika typer av fibulor. Det mest exklusiva är fragmenten av en relieffibula från Gröterödsgravfältet (SHM inv nr 28383). Vid de arkeologiska utgrävningarna vid Hallerna påträf- fades två silverfibulor varvid den ena var förgylld. Dessutom har ett hästbetsel med silverinläggningar påträffats tidigare på gravfältet Ödsmål 66 (Jonsäter 1982, s. 77). Nyqvist uppger också ett silverspänne från Spekeröds socken (2001, s. 131). Detta har dock inte varit möjligt att lokalisera.

Omlandets bygder, centralplatsindikerande lämningar – Munkedalsbygden Munkedalsbygden omges av såväl kust- som inlandsbygder där flera av de närmaste bygderna kan uppvisa spektakulära fynd. Söder om Munkedal, i Skredsviks socken, finns fynd av en så kallad guldgubbe och ytterligare längre söderut, vid Herrestad har påträffats fem brakteater. Strax väster om Munkedalsbygden har påträffats en guldfingerring i Bro socken. Därmed kan konstateras att längs denna kustbygd förekommer enstaka guldfynd som kan dateras till folkvandringstid men att kustbygden saknar de mer exklusiva guldfynden. Dessutom kan inga av dessa kusttrakter uppvisa en motsvarande omfattning beträffande gravfält eller storhögar som Munkedalsbygden. De inlandsbygder som ansluter till Munkedal uppvisar också ett rikt material. Längs Vadsbo- och Vedbobygden förekommer ett flertal fyndplatser. Närmast beläget är fyndplatsen för ett munbleck av gediget guld. Detta fö- remål har hittats i Krokstad socken nordöst om Munkedal. Längre in i dalslandsbygden har gjorts guldfynd av framför allt brakteater. Enstaka sådana föremål finns från Rölanda men även från Ödeborgs socken. Fynd från vikingatid har endast påträffat i Färglanda. I detta skattfynd fanns bland annat vackra hängsmycken i filigranteknik, en stor mängd pärlor från halsband samt arabiska silvermynt från tidigt 900-tal. Ser vi närmare på gravfälten inom samma inlandsbygder uppvisar de en stor spännvidd beträffande antalet gravfält inom respektive socken. Minsta antalet har Gesäters socken med bara två gravfält. Därefter kommer Torp med sex och Rölanda samt Ödeborg med nio gravfält. De största gravfäl- ten förekommer i Färgelanda, Högsäter och Dals-Ed med 18 och upp till 19 gravfält. I dessa trakter finns det även storhögar liksom omfattande gravfält. I Dals-Ed finns till exempel flera storhögar. Dit hör bland annat Kung Rings

Stenungsunds- och Munkedalsbygden under 1000 år 43 hög som har en diameter av 23 meter. Även i Högsäter finns imponerande lämningar, bland annat gravfältet vid Tångelanda.

Munkedal – typiska lämningar för en centralbygd Munkedalsbygden ligger centralt i det bohuslänska landskapet. Bygden kring Munkedal är också belägen i en brytzon mellan kust och inland. Trakten är ett stort sammanhängande, välhävdat odlingslandskap som inramas av fjordarmar på ena sidan och höga bergsmassiv på andra sidan. Denna trakt kan också ses som ett kommunikativt centrum. Här i denna bygd knyts landsvägar samman med havets vattenleder. Naturtopografin vid Munkedal är mycket dramatisk, så till vida att det förekommer höga bergsmassiv och branter som tvingar vägarna in i speciella pass. Dessa är samtidigt lätta att utöva kontroll över från till exempel omgivande fornborgar. Vilket innebär att den som inne- hade kontrollen över denna trakt samtidigt hade en dominerande ställning över betydligt större landområden än bara Munkedal. Munkedalsbygden förefaller ha haft en dominerande ställning i förhål- lande till de omgivande bygderna. Detta är möjligt att skönja utifrån olika arkeologiska lämningar. Den generella tolkningen, enligt forskarna, är att det förekommer åtskilliga komplexa funktioner inom en så kallad centralbygd. Det är frågan om kultplatser, stormannaresidens med hallbyggnader och exklusiva fynd, verkstäder med halvfabrikat och avfall, marknadsplats, förekomst av militär styrka i form av vapenfynd och en stor befolkning som yttrar sig i form av stora gravfält, monumentala gravar och fornborgar samt rättsfunktioner (Näsman 2006, s. 216, Jørgensen 2002, s. 243 ff, Lundqvist 1998, s. 192). Den nu genomförda analysen av Munkedalsbygden visar att ett flertal av de ovan nämnda funktionerna förekommit i området och många av dem kan dateras tillbaka till folkvandringstid. Exempelvis är det sannolikt att kultfunktionen kan ha försiggått i och kring Hästaskede och att handel kan ha bedrivits vid den intilliggande marknadsplatsen. Det före- kommer exklusiva fynd i form av guldtråd, brakteat och ändfragment av en större guldhalsring samt sex guldhalsringar. Alla utgör föremål som i huvudsak kan dateras till folkvandringstid. Tingsnamn i området indikerar att det även har försiggått rättskipning. Det har även påträffats vapenfynd i en grav. Fornborgar finns i området och dessa förefaller ha haft såväl en offensiv som en defensiv funktion. Vissa av borgarna kan även ha haft en kontrollerande funktion över såväl land- som havsleder. I denna bygd förekommer inte bara många och stora gravfält utan här finns även stora gravhögar och långhögar samt den mycket stora kungshögen, den så kallade Tjuvehögen. Få områden i Västsverige kan uppvisa en sådan mängd av komplexa funktioner inom en samlad bygd som Munkedal. Områdets särart har även framförts tidigare av forskare som Lundqvist och Nyqvist. Båda anser att Tunge härad måste ses som en betydelsefull bygd (Lundqvist 1998, s. 196, Nyqvist 1991, s. 250). De omgivande bygderna kring Munkedal uppvisar en liknande bild, men denna är betydligt mer begränsad. Ser vi till inlandsbygderna i Dalslands västra del, liksom kustbygderna i väster, förekommer till exempel enstaka guldfynd samt större och mindre gravfält. Dessa områden uppvisar dock inte den samling av komplexa funktioner som finns samlade i Munkedalsbygden. Det förefaller som om detta omland, sett i relation till Munkedalsbygden, endast kan tolkas som småskaliga centralbygder. Den överregionala cen-

44 uv Väst Rapport 2009:25. Arkeologisk undersökning tralbygden är utifrån det arkeologiska källmaterialet endast skönjbar i Munkedalsbygden. Bygden förefaller ha haft en kontinuerligt stor betydelse som fortsätter in i vikingatid och tidig medeltid. Centralbygdsindikerande fynd förekommer även från denna tidsperiod. De består av olika silverfynd som kan dateras till vikingatid. De utgörs av såväl armringar som myntfynd. Områdets fort- satta betydelse under tidig medeltid betonas av forskare som Emanuelsson. Han framför jordägandeaspekten (förekomsten av det största jordinnehavet i regionen), men även att bygden genomsyras av aristokrati samtidigt som den färgas av en stark norsk kunglig närvaro. Munkedals strategiska belägenhet kan ses ur såväl ett inlands- som ur ett kustperspektiv. Denna bygd har utgjort ett kommunikativt nav i denna centrala del av Bohusläns kustbygd liksom för västra Dalsland. Sammantaget visar de arkeologiska lämningarna att området har haft en central betydelse inom den analyserade tidsperioden som här har sträckt sig mellan Kristi fö- delse och in i tidig medeltid.

Två bygder ur ett 1000-årigt perspektiv – en syntes Kring Kristi födelse sker en omdaning av landskapet, såtillvida att betes- marken och svedjorna ökar. Naturlandskapet omvandlas till kulturmarker. Tidigare skogmark omdanas till lövskogskantade beteshagar. Det sker en ökad bebyggelseutveckling där det successivt under romersk järnålder och sedan fortsättningsvis under folkvandringstid uppträder olika element som pekar mot en ökad stratifiering i samhället. Ändrat gravskick med större gravmonument, exklusiva metallföremål, större hus, metallhantverk och en ökad investering i bygdens försvar. Det utkristalliserar sig bygder med olika dignitet eller snarare komplexitet. På gårdsnivå finns det en generell likhet såtillvida att under romersk järnålder och folkvandringstid finns en allmän bebyggelse som karaktäriseras av mindre hus med intilliggande bygravfält. Där gravmaterialet utgörs av ett fint och vackert ornerat svartglättat gods. I vissa fall har också enstaka klädesspännen som korsformiga bronsfibulor följt med den döda. Inom varje bygd har sannolikt funnits även en elit som befunnit sig på mellan nivå. De bor i stora byggnader, så kallade hallar som är belägna i högre terränglägen och de begravs i större gravmonument. De bär mer exklusiva klädesdetaljer som fibulor av silver och i enstaka fall är dessa även förgyllda. Sedan under vendel- och vikingatid förskjuts gårdslägena. Gårdarna förläggs nu ner längs dalgångskanten och de är belägna nära de bylägen som är skönjbara på de historiska skifteskartorna. De dödas domä- ner, bygravfälten, förläggs nu i anslutning till de nya gårdslägena. Det finns en diskontinuerlighet såtillvida att gårds- och gravläget nu förskjuts från ett topografiskt sett krönläge till ett mellanläge i dalgången. Detta är sett ur ett snävt perspektiv – ”det lilla begränsade geografiska rummet” – det vill säga en delyta av gårdens totala omfattning. Men vidgats perspektivet till gårdens totala geografisk yta går det att se en kontinuitet i det geografiska rummet avseende relationen mellan gård och grav. I detta ”geografiska rum” förefaller rymmas en kontinuerlig gårds- som gravmiljö. Där allt samlas ett gemensamt rum för såväl gårdens levande som döda. Kontinuerligheten synliggörs även i ortnamnens långa levnad som förefaller sträcka sig ända in i yngre järnålder. Gemensamt för alla dessa bygder är också att det finns ett försvarssystem på bygdenivå. Detta yttrar sig genom en kombination av fornborgar som dels

Stenungsunds- och Munkedalsbygden under 1000 år 45 ligger i anknytning till bygden och dels finns mer undangömda i ett mer dis- tanserat läge till bygden. En placering som skapar möjlighet för bygdens för- svar att agera såväl defensivt som offensivt – allt beroende på angripare. Det båda bygderna Stenungsund och Munkedal kan ses som två typiska Bohusländska bygder, men de skiljer sig avsevärt åt. Det förefaller som att Munkedal får en speciell utveckling under folkvandringstid och vikingatid. En viktig delförklaring till att Munkedal successivt kunde få en speciell betydelse kan antas vara orsakad av att dess omland (framför allt Dalslandsbygden) också får en allt större betydelse under denna period. Vilket i sin tur också gynnade ökade betydelsen av Munkedalsområdet. I Munkedals omland genomsyras bygden av en större komplexitet såtillvida att här finns också större och fler ädelmetallfynd. De utgörs även av större guldfynd. Dessutom finns också betydligt fler högar, stensättningar, gravfält och dess gravar har genom- gående har större dimensioner. Det finns också markanta högar av en extra dimension i denna bygd. Likaså är det endast här det finns uppgifter om en sannolik handels- och kultplats. Det finns också en kontinuitet i form av olika silverskattsfynd från vikingatid samt en medeltida kunglig närvaro i samband med olika historiska händelser som sker i denna bygd. Något motsvarande komplexitet saknas i Stenungsundsbygden. Dess arkeologiska lämningar åter- speglar en bygd motsvarande de satellitbygder som omger Munkedalsbygden. Brakteater – fynden från Ödsmål är också en föremålskategori som indikerar att Stenungsundsbygden sannolikt utgjort en satellitbygd och då troligtvis till den söder om belägna Kungahällabygden.

Litteratur Borna, H. 1996. Södra delen. I ”Hammar, ett boplatsområde från senneolitikum till nittonhundratal.” (E. Schaller Åhrberg & M. Lönn red.) Arkeologi längs E6 i Bohuslän 1986–1989. Del 5. Bramstång, C. 1997. Boplatslämningar på Ekbacken. Arkeologisk förunder- sökning, Riksantikvarieämbetet, Internrapport UV Väst 1997:C Bratt, P. 2008. Makt uttryckt i jord och sten. Stora högar och maktstruktu- rer i Mälardalen under järnålder. Stockholm Studies in Archaeology 46. Stockholm Burenhult, G. 1999. Arkeologi i Norden. Natur och kultur. Stockholm. Carlsson, K. 2007. Var går gränsen? Arkeologiska uttryck för religiösa och politiska aktörer i nuvarande Västsverige under perioden 1000–1300. Lund Studies in Historical Archaeology nr 6. Nossebro. Drougge, G. 2001. Ortnamnen i Tunge härad. Ortnamnen i Göteborg och Bohus län XV. Göteborg. Ekman, S. 1996. En pollenanlytisk studie av en lagerföljd från Smedsröds mosse, Bohuslän. I ”Hammar, ett boplatsområde från senneolitikum till nittonhundratal.” (E. Schaller Åhrberg & M. Lönn red.) Arkeologi längs E6 i Bohuslän 1986–1989. Del 5. Elling, B. & Kullbratt, L. 1991. Kungsvägen genom Bohuslän. Surte. Emanuelsson, A. 2005. Kyrkojorden och dess ursprung. Oslo biskopsdöme perioden ca 1000–ca 1400. Avhandlingar från Historiska institutionen, Göteborgs Universitet, 44. Göteborg.

46 uv Väst Rapport 2009:25. Arkeologisk undersökning Engström, J. 1991. Fornborgarna och samhällsutvecklingen under mellersta järnålder. I: C. Fabech och J. Ringtved (red). Samfundsorganisation og regional Variation. Jysk Arkælogiskt Selskabs Skrifter XXVII. Århus. Fabech, C. 1991. Samfundsorganisation, religiøse ceremonier og regional variation. I: C. Fabech och J. Ringtved (red). Samfundsorganisation og regional Variation. Jysk Arkælogiskt Selskabs Skrifter XXVII. Århus. 1992. Edsten. Ett möjligt herresäte och kultcentrum i yngre järnålder. I: Bohuslän. Årsbok 1992. Uddevalla. Hagberg, U.E. 1967. The Archaeology of Skedemosse II. The votive Deposits in Skedemosse Fen and their Relation to the Iron-Age Settlement on Öland, Sweden. KVVAA Monografier. Stockholm. Hedæger, L. 1991. Gulddepoerne fra ældre germanertid. I: C. Fabech och J. Ringtved (red). Samfundsorganisation og regional Variation. Jysk Arkæ logiskt Selskabs Skrifter XXVII, Århus. Hernek, R. 2003. En vapengrav från äldre järnålder. Riksantikvarieämbetet UV Väst Rapport 2003:29. Kungsbacka. 1998. En storhög från från äldre järnålder samt fångstgropsliknande anlägg- ning. Gravar och kokgropar vid Sunningesund. Arkeologiska undersök- ningar för motorvägen Lerbo–Torp. Del 2. Riksantikvarieämbetet och Bohusläns museum. Arkeologiska resultat. UV Väst Rapport 1998:3. Riksantikvarieämbetet. Kungsbacka. Holmberg, A.E. 1867. Bohusläns historia och beskrifning. Örebro. (Nytryck i faksimil 1979 Uddevalla). Hyenstrand, Å. 1974. Centralbygd–Randbygd. Acta Universitatis Stockhol miensis. Studies in North-Europian Archaeology 5. Stockholm. 1996. Lejonet, draken och korset. Sverige 500–1000. Studentlitteratur. Janzén, A. 1972. Ortnamnen i i Göteborg och Bohuslän VI, Ortnamnen i Inlands Nordre Härad. Johansson, A. & Öbrink, M. 2008. Södra Saxala gravfält. Projekt Saltkällan– Håby, teknisk rapport 6 av 7, Foss-Berg 3:1, Foss socken, Munkedals kommun. Bohusläns museum. Rapport 2008:19 Jonsäter, M. 1976. Fornlämningar i Berol/Sanden-området. Ödsmåls socken, Bohuslän, Del 1. UV Rapport 1982:37 Jørgensen, L. 2002. Kongsgård – kultsted – marked. I: K. Jennbert, A. Andrén A. & C. Raudvere (red). Plats och praxis. Vägar till Midgård 2. Lund. Lindman, G. 1992. Datering av fornborgar – problem och möjligheter. I: Red. S. Andersson m.fl. (red). Borgar från forntid och medeltid. Arkeologi i Västsverige 5. Göteborgs arkeologiska museum. Göteborg. Lindqvist, M. & Toreld, C. 2005. Gravar, skålgropstenar och en neolitisk boplats vid Saltkällefjorden. I: C. Toreld (red). Mellan fjord och fjäll. Bohusläns museum. Rapport 2005:50. Uddevalla. Lindqvist, M. 2006. Spelehögen – en stor gravhög från romersk järnålder. Bohusläns museum. Rapport 2006:08. Uddevalla. Lindqvist, T. 2004. När Bohuslän var en del av Norge. Bohuslän. Årsbok 2004. Uddevalla. Lundqvist, L. 1998. Centralplatser och centralområden i Västsverige. I: L. Larsson och B. Hårdh (red). Centrala platser – centrala frågor. Uppåkra studier 1. Lund.

Stenungsunds- och Munkedalsbygden under 1000 år 47 Lönn, M. 1999. Fragment av samtal: tvärvetenskap med arkeologi och ort namnsforskning i bohuslänska exempel. Riksantikvarieämbetet Arkeolo giska undersökningar. Skrifter 30. Kungsbacka. Lönnroth, E. 1963. Bohusläns medeltid. I: E. Lönnroth (red). Bohusläns historia. Stockholm. Löfving, C. 2001. Gothia som danskt/engelskt skattland. Institutionen för arkeologi. Göteborgs universitet. Series B. Gothenburg Archaeological Thesis No 16. Göteborg. Holmberg, A. E. 1867 Bohusläns historia och beskrivning. Tredje delen: Tjörn, Inland och Hisingen. Nytryck i faksimil år 1979. Uddevalla Nielsen, A-L. 1996. Borg – enda centralplatsen i Norrköpingsbygden. I: L. Lundqvist (red). Slöinge och Borg. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska undersökningar. Skrifter nr 18. Nordqvist, B. 2003 FU-område 9. I Arkeologiska förundersökningar utmed Väg E6, Geddeknippen–Håby.(red. G. Kalmar & C. Toreld) Bohusläns museum. Rapport 2003:06. Uddevalla. Nordqvist, B. 2006. Kampstorp. Boplats och gravlämningar från bronsålder och äldre järnålder. Bohusläns museum. Rapport 2006:12. Uddevalla. Nyqvist, R. 2001. Landskapet som ram – hus och grav som manifest. Institutionen för arkeologi. Göteborgs universitet. Disputationsupplaga. Göteborg. Näsman, U. 2006. Danerne og det danske kongerigets opkomst. KUML 2006. Ortman, O. 2005. Kallsåsboplatserna, Raä 38 och Raä 426 Skredsviks socken. Väg E6. Undersökta boplatser och aktivitetsytor längs sträckan Geddeknippen – Kallsås, (red. O. Ortman) Bohusläns museum. Rapport 2005:63. Uddevalla. Påsse, T. 2006. Landskapets och vegetationens förändringar. Området mellan Nordre älv och Stenungsund. I ”Flyktiga förbindelser.” (N. Ytterberg red). Kulturhistorisk dokumentationer nr 21. Bohusläns museum. Skre, D. 1998. Herredømmet. Bosetning og besittelse på Romerike 200–1350 e. Kr. Universitetsforlaget. Oslo. Stilborg, O. 2001. Keramiken i centrum. I: Red. L. Larsson. Centrum i analys och rapport. Uppåkrastudier 4. Acta Archaeologica Lundensia in 8. Nr 36. Lund. Weiler, E. 1984. Gravfynden som samhällspegel. I Flintverkstad till process- industri.

48 uv Väst Rapport 2009:25. Arkeologisk undersökning Administrativa uppgifter

Riksantikvarieämbetets dnr: 423-2305-2006. Länsstyrelsens dnr: 431-32314-2006. Riksantikvarieämbetets projektnummer: 10187 (1320511). Intrasisprojekt: V2006:47. Undersökningstid: 25/9–10/11 2006. Projektgrupp: Bengt Nordqvist (projektledare) och Marianne Lönn. Underkonsulter: 14C-analys: Ångströmslaboratiet, Uppsala universitet; konservering: SVK, S. Wranne; Vedartsanalys: U. Strucke, Riksantikvarieämbetet UV Mitt. Undersökt yta: 2800 kvadratmeter. Läge: Fastighetskartan, blad 7B 9d Ödsmål. Koordinatsystem: RT 90. Höjdsystem: RH 70. Dokumentationshandlingar som förvaras i Antikvarisk-topografiska arkivet (ATA), RAÄ, Stockholm: anläggningslista med profilritningar i skala 1:10 och 1:20, U 4884:1–7. Digital dokumentation: förvaras på UV Väst. Fynd: Med Fnr 20, 22, 24 och 26.

Stenungsunds- och Munkedalsbygden under 1000 år 49 Bilagor

Bilaga 1. Fyndlista

I denna tabell har de anläggningar innehållande fynd som påträffats inom den omgivande boplatsytan (Norum 202:1).

Fyndnr Id Namn Subklass Vikt Antal

20 30055 A402 Keramik 2 1

22 30057 A402 Keramik 15 5

24 30059 A455 Keramik 68 25

26 30061 A650 Bränd lera 11 5

50 uv Väst Rapport 2009:25. Arkeologisk undersökning Bilaga 2. Anläggningar från den omgivande boplatsytan, Norum 202:1

Anläggningarna redovisas i följande ordning: hus, stolphål, härd, grop.

Id/Anr Art Lager Ingår i konstr. Beskrivning

30029 Hus 1

30036 Hus 2

30046 Hus 2

231 Stolphål Humusblandat sandlager 0,3 m i diam. djup 0,2 m

304 Stolphål Humusblandat sandlager 0,4 m i diam. djup 0,5 m

465 Stolphål Humusblandat sandlager 0,5 m i diam. djup 0,4 m

472 Stolphål Humusblandat sandlager 0,4 m i diam. djup 0,2 m

480 Stolphål Humusblandat sandlager Hus 2 0,4 m i diam. djup 0,2 m

486 Stolphål Humusblandat sandlager Hus 2 0,3 m i diam. djup 0,2 m

492 Stolphål Humusblandat sandlager Hus 2 0,3 m i diam. djup 0,2 m

497 Stolphål Humusblandat sandlager Hus 2 0,4 m i diam. djup 0,2 m

502 Stolphål Humusblandat sandlager Hus 2 0,4 m i diam. djup 0,2 m

506 Stolphål Humusblandat sandlager Hus 2 0,3 m i diam. djup 0,2 m

511 Stolphål Humusblandat sandlager Hus 1 0,4 m i diam. djup 0,2 m

517 Stolphål Humusblandat sandlager Hus 1 0,4 m i diam. djup 0,2 m

523 Stolphål Humusblandat sandlager Hus 1 0,4 m i diam. djup 0,2 m

527 Stolphål Humusblandat sandlager Hus 1 0,4 m i diam. djup 0,2 m

533 Stolphål Humusblandat sandlager Hus 1 0,3 m i diam. djup 0,1 m

538 Stolphål Humusblandat sandlager Hus 1 0,3 m i diam. djup 0,1 m

543 Stolphål Humusblandat sandlager Hus 1 0,3 m i diam. djup 0,1 m

548 Stolphål Humusblandat sandlager Hus 1 0,3 m i diam. djup 0,1 m

553 Stolphål Humusblandat sandlager Hus 1 0,3 m i diam. djup 0,1 m

558 Stolphål Humusblandat sandlager Hus 1 0,3 m i diam. djup 0,1 m

563 Stolphål Humusblandat sandlager Hus 1 0,3 m i diam. djup 0,1 m

Stenungsunds- och Munkedalsbygden under 1000 år 51 Id/Anr Art Lager Ingår i konstr. Beskrivning

568 Stolphål Humusblandat sandlager 0,4 m i diam. djup 0,2 m

574 Stolphål Humusblandat sandlager 0,4 m i diam. djup 0,2 m

579 Stolphål Humusblandat sandlager Hus 3 0,4 m i diam. djup 0,1 m

583 Stolphål Humusblandat sandlager Hus 3 0,3 m i diam. djup 0,1 m

588 Stolphål Humusblandat sandlager Hus 3 0,3 m i diam. djup 0,1 m

593 Stolphål Humusblandat sandlager Hus 3 0,4 m i diam. djup 0,2 m

598 Stolphål Humusblandat sandlager Hus 3 0,3 m i diam. djup 0,2 m

603 Stolphål Humusblandat sandlager Hus 3 0,4 m i diam. djup 0,4 m

608 Stolphål Humusblandat sandlager 0,4 m i diam. djup 0,3 m

613 Stolphål Humusblandat sandlager 0,4 m i diam. djup 0,1 m

618 Stolphål Humusblandat sandlager 0,3 m i diam. djup 0,1 m

671 Stolphål Humusblandat sandlager 0,3 m i diam. djup 0,2 m

676 Stolphål Humusblandat sandlager 0,4 m i diam. djup 0,2 m

681 Stolphål Humusblandat sandlager 0,4 m i diam. djup 0,1 m

687 Stolphål Humusblandat sandlager 0,4 m i diam. djup 0,3 m

693 Stolphål Humusblandat sandlager 0,4 m i diam. djup 0,2 m

697 Stolphål Humusblandat sandlager 0,4 m i diam. djup 0,2 m

214 Härd Sandlager med sot och kol 0,9 m i diam. djup 0,2 m

236 Härd Sandlager med sot, kol och 0,9 m i diam. skörbränd sten djup 0,2 m

418 Härd Sandlager med sot och kol 1,7 m i diam. djup 0,6 m

424 Härd Sandlager med sot och kol 0,9 m i diam. djup 0,05 m

222 Grop Humusblandat sandlager 0,75 m i diam. djup 0,3 m

245 Grop Humusblandat sandlager 0,7 m i diam. djup 0,3 m

253 Grop Humusblandat sandlager 0,7 m i diam. djup 0,3 m

261 Grop Humusblandat sandlager 0,4 m i diam. djup 0,3 m

52 uv Väst Rapport 2009:25. Arkeologisk undersökning Id/Anr Art Lager Ingår i konstr. Beskrivning

267 Grop Humusblandat sandlager 0,3 m i diam. djup 0,2 m

273 Grop Humusblandat sandlager 1,6 m i diam. djup 0,3 m

283 Grop Humusblandat sandlager 0,5 m i diam. djup 0,2 m

289 Grop Humusblandat sandlager 1,4 m i diam. djup 0,6 m

297 Grop Humusblandat sandlager 0,4 m i diam. djup 0,2 m

311 Grop Humusblandat sandlager 0,5 m i diam. djup 0,2 m

318 Grop Humusblandat sandlager 0,5 m i diam. djup 0,1 m

324 Grop Humusblandat sandlager 1,4×0,9 m i diam. djup 0,2 m

333 Grop Humusblandat sandlager 1,4×0,6 m djup 0,4 m

385 Grop Humusblandat sandlager 3,2×2,9 m djup 0,5 m

393 Grop Humusblandat sandlager 4,0 m i diam. djup 0,2 m

402 Grop Humusblandat sandlager 0,4 m i diam. djup 0,2 m

412 Grop Humusblandat sandlager 1,8 m i diam. djup 0,3 m

434 Grop Humusblandat sandlager 1,4 m i diam. djup 0,3 m

440 Grop Humusblandat sandlager 1,3 m i diam. djup 0,3 m

448 Grop Humusblandat sandlager 0,7×08 m djup 0,2 m

455 Grop Humusblandat sandlager 1,4 m i diam. djup 0,3 m

623 Grop Humusblandat sandlager 0,8 m i diam. djup 0,2 m

629 Grop Humusblandat sandlager 1,0 m i diam. djup 0,2 m

635 Grop Humusblandat sandlager 1,3 m i diam. djup 0,4 m

642 Grop Humusblandat sandlager 0,5×1,5 m djup 0,2 m

650 Grop Humusblandat sandlager 1,5 m i diam. djup 0,2 m

661 Grop Humusblandat sandlager 0,9 m i diam. djup 0,2 m

Stenungsunds- och Munkedalsbygden under 1000 år 53 Bilaga 3 14C-analys från boplatskontext

Labnummer Prov 14C-ålder Kalibrerad ålder, 1 sigma

Poz-24268 Grop A635 1730±30 AD 250–380

54 uv Väst Rapport 2009:25. Arkeologisk undersökning Figurförteckning

Fig. 1. Utsnitt ur GSD-Sverigekartan med platsen för undersökningen markerad...... 6 Fig. 2. Utsnitt ur Blå kartan, blad 71 Kungälv, med platsen för under- sökningen markerad. Skala 1:100 000...... 8 Fig. 3. Utsnitt ur Fastighetskartan, blad 7B 9d Ödsmål, med under- sökningsområdet markerat. Skala 1:10 000...... 9 Fig. 4. Avbaning pågår av den norra delytan. Foto: Bengt Nordqvist...... 10 Fig. 5. Karta över fornlämningar i området runt Norum 202. Skala 1:10 000...... 12 Fig. 6. Översiktlig schaktplan av Norum 202:1. Planen visar den norra och södra delytan. Delområdet med gravarna, Norum 202:2–3, har inte markerats på denna översikt. Skala 1:2000...... 15 Fig. 7. Schaktplan över den södra delytan (gul färg visar öppen mark och grön visar skog). Skala 1:250...... 16 Fig. 8. Översiktsfoto över den södra delytan. Mot öster. Foto: Bengt Nordqvist (U-4884:2)...... 17 Fig. 9. Schaktplan över den norra delytan. De tre husplanerna är markerade med ljusa rektanglar. Gul färg visar öppen mark och grön visar skog. Skala 1:400...... 18 Fig. 10. Översiktsfoto över den norra delytan. Mot öster. Foto: Bengt Nordqvist (U-4884:3)...... 19 Fig. 11. Översiktsfoto över den norra delytan. Mot sydväst och anläggning A402 syns i förgrunden. Foto: Bengt Nordqvist (U-4884:4)...... 19 Fig. 12. Foto av stenskott stolphål (A539) ingår i Hus 3. Foto: Bengt Nordqvist (U-4884:12)...... 20 Fig. 13. Foto över stolphålen som ingår i Hus 2. Mot öster. Foto: Bengt Nordqvist (Y-4884:6)...... 21 Fig. 14. Översiktskarta över mellersta och södra delarna Bohuslän med trakten kring Munkedal, Stenungsund och västra Dalsland. Längst upp är Foss socken och längst ner är de tre socknarna Ödsmål, Norum och Spekeröd markerade. Skala 1:400 000...... 23 Fig. 15. Översiktskarta över mellersta delen av Bohuslän med trakten kring Munkedal. Skala 1:100 000...... 25 Fig. 16. Översiktskarta över sydligare delen av Bohuslän med trakten kring Stenungsund. Skala 1:100 000...... 29

Stenungsunds- och Munkedalsbygden under 1000 år 55

Vid en arkeologisk undersökning av Norum 202 hösten 2006 upptäcktes två gravliknande anläggningar och boplatsanläggningar på ett impediment. Kring impedimentet fanns spridda boplatslämningar, som bestod av stolphål, gropar och eldstäder. Inom denna del av undersökningsområdet påträffades också tre mindre huslämningar. Rapporten innehåller utöver redovisningen av under- sökningen en analys av de två bygderna Stenungsund och Munkedal under 1000 år – en diskussion kring bebyggelse, kommunikation och centralbygder från år 0 till 1000 efter Kristus.

ISSN 1404-2029