Min Vän Ahasverus
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
Min vän Ahasverus tilläggskapitel Magnus Aurelio 87. Marcus Aurelius På tal om Lionardo da Vinci och Alfonso den Vise var det en man som överträffade dem båda i filosofisk upphöjdhet men vars ställning i stället var desto mera tragisk. Jag konsulterades i samband med hans kanske enda moraliska trångmål, när han blev osäker om hur han skulle hantera kristendomen. Den var ännu ung men desto mera livskraftig och pockande i sin ungdom när den började utgöra ett reellt inrikespolitiskt hot mot det romerska imperiets fortbestånd, när de kristna predikade pacifism och vägrade göra militärtjänst när romarriket på allvar började hotas av germanerna. Marcus Aurelius fick tillbringa tre fjärdedelar av sin tjänstgöring som romersk kejsare i fält för rikets försvar och höll stånd mot germanerna så länge han levde, medan så fort han var borta hans efterföljare lät germanerna bryta igenom gränserna. Men det var som konsult i den kristna frågan jag tillkallades. Han gick till saken genast. ”Jag har hört att du är en jude med någon erfarenhet. Redan kejsar Claudius hade problem med judarna, ett problem som i princip förföljt alla Roms kejsare, och det har kunnat hanteras, om än väl bryskt ibland enligt min mening, men jag fruktar att det kristna problemet kommer att bli svårare. Med sitt arroganta förakt för Roms traditioner och religion, då deras ambition är att avskaffa allt det gamla för att ersätta det med ett kristet sektmonopol, underminerar de staten och det överlagt och avsiktligt. Detta är först och främst en utmaning mot mig som statsöverhuvud. Skall jag tolerera den och låta den vara, eller skall jag bekämpa den med samma medel som en Nero och Domitianus?” ”Risken är, om ni tolererar den, att den gör allvar av sitt revolutionära program.” ”Tror ni jag kan besegra den?” ”Nej.” ”Så de kommer att vinna i alla fall?” ”Det är tyvärr det troligaste, då Rom alltsedan Julius Caesars tid varit besjälat av ruttenhet. De goda kejsare som lyckats föra Rom vidare mot 1 utveckling och framsteg har tyvärr inte räckt till för att bota den statsröta som de dåliga kejsarna frossat i att underblåsa.” ”Som statsöverhuvud är det min plikt att försvara Rom mot alla dess fiender, inre och yttre. De kristna utgör en inre fiende och dess värre av moraliskt slag. De ifrågasätter allt våld, som Rom är uppbyggt av, men konsekvensen av deras pacifism är att Rom blir utan armé och chanslöst mot barbarerna, som då gärna skulle förstöra allt vad vi byggt upp under 500 år. Är det vad de kristna vill?” ”De vet nog inte själva vad de vill.” ”Så de drivs av övertro och övermod, som bottnar i okunskap och brist på utbildning. De vill avskaffa all kompetens och ersätta den med inkompetens. Är det vettigt? Är det sunt?” ”Nej.” ”Och ändå påstår du att de kommer att vinna?” Jag suckade. ”Det bästa ni kan åstadkomma med att bekämpa dem är en uppskjutning av det romerska rikets undergång.” ”Och det är vad jag måste göra hur fåfängt det än är, ty mitt ämbetes plikter bjuder mig att göra det.” ”Då blir åtminstone ni oskyldig till Roms undergång.” ”Är det den bästa tröst ni kan ge mig?” ”Jag är rädd för det.” ”Tack för att ni har visat mig mitt öde. Det var just vad jag hoppades av er.” ”Är det något annat jag kan stå till tjänst med?” ”Nej, min vän, jag är rädd att det var det enda.” Han var inte stor till växten och redan härjad av sjukdomar och bekymmer. Han led av kroniskt magsår och var redan helt beroende av sin läkare Galenos och hans droger, men annars hade han inte hållit ut så länge som han ändå lyckades hålla ut mot germanernas barbariska hot och tryck – 17 år av sin 21- åriga regeringstid. 17 år av världskrig på olika fronter, som han i princip fick sköta alldeles själv som strateg och general, den sista och yttersta grekiska filosofen, vars främsta livsverk var hans befästelse och gynnande av filosofskolorna i Athen, alla de antika lärdomsanstalter som 150 år senare skulle stängas och likvideras av den då nya statsreligionen kristendomen. 88. Origenes Dock fanns det även företrädare för kristendomen som jag kunde respektera. En av dem var Origenes, det kanske första riktiga helgonet och samtidigt den första riktiga kättaren. Han tog sin kristendom på högsta allvar och gick nog till överdrift därmed, då han både kastrerade sig själv, för att befria sig från köttets lustar i överdrivet nit för celibatets renhet, och avsiktligt sökte martyrskapet. Han blev svårt torterad av kejsar Decius men inte till döds. 2 Det var detta vrak av en man, detta självkastrerade helgon, detta martyrfiasko som jag träffade, när han definitivt var på glid att bli den främste bland heretiker. ”Vad vet vi om Kristus och kristendomen egentligen? Ingenting, för allt vi vet består av andrahandsuppgifter och förvridna subjektiva omdiktningar av personen Jesus, vilka nästan begravt honom levande i odechiffrerbara myter och edsvurna vittnesbörd som alla motsäger varandra. Evangelierna är otaliga, och alla ger de en helt annorlunda bild av mannen. Alla är de konstruktioner, som vi inte kan lita på. Till och med i överensstämmelserna motsäger de varandra. De fyra stora evangelierna är alla överens om att han definitivt dog på korset, men samtidigt insisterar de på hans uppståndelse från de döda, vilket är en praktisk omöjlighet, medan samtidigt evangelisten Johannes understryker att Jesus efter sin död, när soldaterna i stället för att slå sönder benen på hans kropp stack honom i sidan, hade den påföljd att han blödde. Ingen död man blöder. Hos en död man blir blodet kallt och stelnar, och något blödande efter döden är en praktisk omöjlighet, vilket tyder på att han inte alls dog, och bara då blir uppståndelsen trovärdig. Men varför då detta gyckelspel, detta extrema skådespeleri, denna sensationella föreställning? Var det bara av judisk messiansk fåfänga? Såg han en möjlighet att förverkliga alla Messiasprofetiorna, och var frestelsen att satsa på ett sådant projekt så överväldigande att han inte kunde motstå den? Han hängde inte på korset mer än högst tre timmar vid medvetande och därefter högst sex timmar som medvetslös, vilket han kan ha överlevt, i synnerhet som man inte slog sönder benen på honom eller ens kontrollerade om han verkligen var död, för Josef av Arimatea fick ju genast ta hand om honom med Pontius Pilatus goda minne. Och sedan uppståndelsespexet. Vakterna kollras bort och skräms bort, och Jesu kropp försvinner. Om han levde måste han ju naturligtvis ha tagits om hand av sådana som kunde återställa honom, troligen hans healingkunniga vänner bland esséerna, vilket är den enda rimliga förklaringen till hans sista sporadiska uppträdanden för apostlarna, som direkt tyder på att han ville synas så litet som möjligt. Ingen evangelist nämner ens någon spik genom fötterna, så det är fullt möjligt att han till och med slapp det obehaget. Men varför då alla dessa lögner och myter? Kan du förklara det för mig? Varför detta avsiktliga förande bakom ljuset av en hel mänsklighet?” ”Vad vet du mera?” frågade jag. ”I hela mitt liv har jag umgåtts med spektaklet, men ju mer jag har utforskat och funnit, desto mer förvirrande och mystiskt blir resultatet. Det finns historier om att han både i sina tidigare år och efter korsfästelsen reste till Persien och Indien och att han slutligen dog i norra Indien och har sin sanna grav där, vilket inte kan motbevisas, men det kan man inte tala om inför de kristna församlingarna, för då blir man stämplad som heretiker och schismatiker och kanske lynchad till döds. Det vore också ett martyrskap. Det är kanske det som är meningen. Jesus var ju själv en avfallande heretiker och schismatiker från sin 3 egen judiska religion. Kanske det är själva essensen av den religion han skapade i stället: ständigt avfall, ständig heresi och ständiga schismer. Det ser inte bättre ut.” Jag kunde tyvärr inte hjälpa honom. Dock måste jag säga det till hans heder, att han värnade om Antikens kulturarv och filosofskolor. Han såg ingen oförenlighet mellan kristendomen och platonismen eller någon annan antik filosofskola. Tvärtom uppmanade han de kristna ledarna att även studera och omfatta alla de tidigare grekiska filosoferna, liksom de ju även studerade det judiska Gamla Testamentet, och det var bara för detta han stämplades som heretiker: för sin kristna tolerans skull mot alla andra religioner och filosofier. När kristendomen ett sjuttiotal år senare blev statsreligion innebar det fritt fram för diktatorisk intolerans i det religiösa monopolets namn för 1500 år framåt. 89. Albert Schweitzer Det var när jag hörde honom exekvera i katedralen i Strasbourg som jag slogs av hur väl han förstod Johann Sebastian Bach. Jag hade aldrig hört någon organist komma så nära Bachs eget sätt att hantera orgeln som denne märklige universalbegåvning, som jag omedelbart stiftade bekantskap med och höll kontakten med så länge det gick – tills han försvann. Han var något så ovanligt som samtidigt en framstående vetenskapsman, musiker och teolog. Det är mycket sällan man finner en sådan trippelkombination hos en kvalificerad begåvning, som då är så pass överkvalificerad, att man måste hysa farhågor för hur det skall gå för en sådan man. Och mycket riktigt, på toppen av sin karriär, när han inte ens 40-årig utnämndes till professor i teologi i Strasbourg efter att ha tillgodogjort sig doktorshattar utom i teologi även i filosofi och medicin, så kastade han bort sitt liv för att försvinna i djunglarna i Gabon. Varför? Hans teologiska insatser hade gjort epok för sin saklighet och sitt framhävande av relevans i det svåra sovrandet av matnyttigt material i djungeln av det ogenomträngliga teologiska flummeriet, som var särskilt svårt i Tyskland, men det var hans musikaliska begåvning som mera hade slagit an på mig och gjort mig till hans vän.