Kandidatuppsats i litteraturvetenskap

I skuggan av Augustprisets vinnare

- eller den kollektiva silvermedaljen

Författare: Tellervo Rajala Handledare: Alfred Sjödin Examinator: Peter Forsgren Termin: VT16 Ämne: Litteraturvetenskap Nivå: Kandidatuppsats Kurskod: 2LI10E

Innehåll

1 Inledning ______1

2 Syfte ______1

3 Bakgrund ______2

4 Teori ______4

5 Metod ______6

6 Litteraturgenomgång ______8

7 Översikt av recensenternas värderingar ______9 7.1 Värderingarna 2015 ______9 7.1.1 Aris Fioreto Mary ______9 7.1.2 Carola Hansson Masja ______10 7.1.3 Jonas Hassen Khemiri Allt jag inte minns ______10 7.1.4 John Ajvide Lindqvist Rörelsen. Den andra platsen ______10 7.1.5 Agneta Pleijel Spådomen. En flickas memoarer ______11 7.1.6 Stina Stoors Bli som folk ______11 7.2 Värderingarna 2014 ______11 7.2.1 Ida Börjel Ma ______11 7.2.2 Carl-Michael Edenborg Alkemistens dotter ______12 7.2.3 Lyra Ekström Lindbäck Ett så starkt ljus ______12 7.2.4 Steve Sem-Sandberg De utvalda ______13 7.2.5 Sara Stridberg Beckomberga. Ode till min familj ______13 7.2.6 Kristina Sandberg Liv till varje pris ______14 7.3 Värderingarna 2013 ______14 7.3.1 Per Olov Enquist Liknelseboken. Kärleksroman ______14 7.3.2 Athena Farrakhzad Vitsvit ______14 7.3.3 Katarina Frostenson Tre vägar ______15 7.3.4 Sven Olov Karlsson Porslinsfasaderna ______15 7.3.5 Kjell Westö Hägring 38 ______16 7.3.6 Lena Andersson Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek ______16

8 Analys ______17 8.1 Värderingen i recensionerna – kulturellt värde ______17 8.2 Jämförelse värderingar recensenter och Augustjuryn ______19 8.3 Ekonomiskt värde ______21

9 Avslutande diskussion ______23

Referenser ______26

i

Bilagor ______I Bilaga A Recensionerna ______I Bilaga B Topplistor Svensk Bokhandel ______CVI Bilaga C Augustpriset – jurymotivering ______CVII

ii

1 Inledning

Den 24 januari 2014 rubricerar Dagens Nyheter att ”Alakoski tackade nej till Leninpris”1. Susanna Alakoski vann Augustpriset år 2006 för den skönlitterära boken Svinalängorna2 och därefter har hennes bok belönats med flera utmärkelser. Inte sällan diskuteras prisernas roll och Jerry Määttä menar i sin text ”Pengar, prestige, publicitet” att priserna ”används […] inte endast för att hylla författare och litterära verk, utan också för estetisk normbildning, för kulturpolitiska utspel, för att marknadsföra litteratur, och för att förläna olika organisationer och sammanslutningar prestige och medial uppmärksamhet.”3 Alakoski tackade nej till Leninpriset och prissumman av 100 000 kr4 och i sin blogg använder hon ”Jag vet vad som angår mig”5 som rubrik.

Susanna Alakoski valde att tacka nej till ett pris men ingen har tackat nej till ett Augustpris. Redan de nominerade titlarna till priset får stor medial uppmärksamhet i samband med publiceringen i oktober men i samma stund som vinnaren offentliggörs, hamnar fokus uteslutande på den författare som har skrivit det vinnande verket. Frågan som uppstår är om den kollektiva andra platsen har någon betydelse med tanke på kulturellt och ekonomiskt kapital. Det här är anledningen till att jag undersöker om bara vinnaren är vinnaren eller om den kollektiva silvermedaljen har egen lyskraft i skuggan av det vinnande verket.

2 Syfte

Uppsatsens syfte är att jämföra värdet mellan de nominerade titlarna till årets svenska skönlitterära bok i förhållande till den bok som vinner Augustpriset för respektive år. Värdediskussionen har som utgångspunkt det kulturella och ekonomiska kapitalet.

1 http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/alakoski-tackade-nej-till-leninpris/ (2016-02-29) 2 http://www.augustpriset.se/svinalangorna (2016-02-29) 3 Jerry Määttä. ”Pengar, prestige, publicitet.” Samlaren, årgång 131:2010, s. 232. 4 http://www.janmyrdalsallskapet.se/jan-myrdals-litteraera-pris.html (2016-05-10) 5 http://susannaalakoski.se/ (2016-05-08)

1

Mina forskningsfrågor är

- Hur värderar recensenten de titlar som är nominerade till Augustpriset? - Skiljer sig värderingarna av de nominerade titlarna i jämförelse med Augustprisets jurymotiveringar? - Finns det motsättningar mellan det kulturella fältet och det ekonomiska fältet? - Hur värderar bokköparen och läsaren vinnaren av Augustpriset i jämförelse med de nominerade som inte vinner?

3 Bakgrund

Augustpriset definierades av initiativtagaren Per I. Gedin som ett litterärt pris för de bästa nyutkomna böckerna på svenska. Priset stiftades 1989 och utdelades i en kategori, nämligen årets bok. Sedan 1992 delas priset ut i tre kategorier som är årets svenska skönlitterära bok, årets svenska fackbok och årets svenska barn- och ungdomsbok.6 Priset instiftades av Svenska Förläggareföreningen och enligt den egna hemsidan är Augustpriset ett av ”Sveriges mest uppmärksammade och prestigefyllda litterära priser”.7 Vidare publicerar hemsidan att ett Augustpris ökar författarens möjligheter till att nå ut till en större och bredare publik.8 Sammantaget medför Augustpriset att författaren inte endast får 100 000 kr i direkta prispengar utan han eller hon skaffar sig en kommersiell fördel. Juryernas motivering utgår ifrån bokens kulturella värde och lyder för Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri på följande sätt:

”Hur dog Samuel och varför? Jonas Hassen Khemiris gestaltning av minnets och vittnesmålens bedräglighet är spännande som en thriller. Men romanen är också en kärlekshistoria och en berättelse om våld, oförlåtliga svek och ekonomins makt. En okonventionell romanstruktur där flera olika röster tecknar porträttet av huvudpersonen. Allt skrivet på en raffinerat nedtonad prosa där de papperslösas och kriminellas

6 http://www.ne.se/s%C3%B6k/?t=uppslagsverk&q=augustpr (2016-01-29) 7 www.augustpriset.se (2016-01-29) 8 http://www.augustpriset.se/om-augustpriset/prisets-historia (2016-01-29)

2

skuggtillvaro kolliderar med Solsidan i ett stenhårt och hektiskt Stockholm.”9

Recensionsdagen för Jonas Hassen Khemiris Allt jag inte minns var den 18 september 201510 (vecka 38), den 19 oktober 2015 (vecka 43) publicerades de nominerade titlarna till Augustpriset och den 23 november 2015 (vecka 48) publicerades årets vinnare.11 Svenska Förläggareföreningens sammanställning över försäljningsstatistikens 20 i topp12 visar placeringen för Allt jag inte minns:

Vecka 43 plats 10 Vecka 44 plats 14 Vecka 45 plats 16 Vecka 46 plats 16 Vecka 47 plats 14 Vecka 48 plats 1 Vecka 49 plats 1 Vecka 50 plats 1 Vecka 51 plats 2 Vecka 52 plats 5 Vecka 53 plats 5

Vinnaren har med andra ord nått en stor och bred publik, vilket utan tvekan härleds till tiden för publiceringen av Augustprisvinnaren 2015.

Jerry Määttä anser att det svenska litterära och kulturella fältet har fått en kraftig ökning av antalet priser och utmärkelser samtidigt som det är tydligt att dessa ses som betydelsefulla.13 Määttäs slutsats bekräftas exempelvis av förlagens författar- presentationer som finns på deras hemsidor. Presentationerna omfattar inte bara författarnas bakgrund, utbildning, författarskap, eventuella andra uppdrag och anställningar utan även mottagna utmärkelser. Bokförlaget Norstedts listar i slutet av Agneta Pleijels författarpresentation att hon har fått följande utmärkelser: Esselte priset 1987 för Vindspejare; Stora romanpriset 1987 för Vindspejare; Svenska Bokhandels-

9 http://www.augustpriset.se/om-augustpriset/om-augustpriset/pristagare-2015 (2016-02-15) 10 http://www.albertbonniersforlag.se/bocker/svensk-skonlitteratur/a/allt-jag-inte-minns (2016-03-27) 11 http://www.augustpriset.se/pressrum (2016-03-27) 12 http://www.forlaggare.se/topplistor (2016-03-27) 13 Määttä, s. 232.

3

medhjälpareföreningens pris "Din bok - vårt val" 1987 för Vindspejare; Gleerups litterära pris,1997; Övralidspriset 1999; Svensk Biblioteksförenings Aniarapris 2000; Gerard Bonniers pris 2000; Sveriges Radio P1:s romanpris 2001; Selma Lagerlöfs litteraturpris 2001; Gustaf Frödings stipendium 2002; Albert Bonniers Stipendiefond för svenska författare 2012; Nominerad till Augustpriset 2015 för Spådomen.14

Det är påtagligt att de litterära priserna anses vara ett erkännande och en inkomst för författarna och deras förlag, vilket överensstämmer med Augustprisets syfte. De litterära priserna förknippas även med ett stort medialt utrymme15 eftersom vinnaren får flera tillfällen att marknadsföra sig själv och sin bok exempelvis i SVT:s litteraturmagasin Babel eller som sommarvärd i Sveriges Radios P1 samt genom olika tidningsintervjuer och deltagande i bokmässor och liknande publika evenemang.

4 Teori

Pierre Bourdieu (1930-2002), en fransk sociolog, kulturantropolog och samhälls- debattör, utvecklade ett sätt att undersöka den franska medel- och överklassens habitus bland andra inom områden som litteratur, konst, mode och vetenskap.

Bourdieu är främst känd för sin teori om det symboliska eller kulturella kapitalet, som han utvecklade genom att analysera det franska utbildningsväsendet. Han menar att genom att tillägna sig viss habitus, vilket är ett system som kan ses som en form av kollektiv livsstil och som omfattar ett sätt hur människor i detta kollektiv tillåts att föra sig, tänka, handla och hur deras smak formas med mera, bär de olika samhällsklasserna på särskiljande kännetecken. Dessa sociala distinktioner är centrala för förståelsen av hur makteliter formeras och reproduceras, och hur karriärvägar öppnas och stängs inom de olika sociala rummen eller de sociala miljöerna.16

Pierre Bourdieu förutsätter att motsättningen mellan ekonomiskt och kulturellt kapital är grundläggande i sociala miljöer, och ur litteratursociologiskt perspektiv är det intressant hur konsten och dess villkor sätts i ett allmänt samhällsperspektiv. Bourdieu använder

14 http://www.norstedts.se/forfattare/Alfabetiskt/P/Agneta-Pleijel/ (2016-03-27) 15 Määttä, s. 233. 16 http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/pierre-bourdieu (2016-04-30)

4

benämningen fält som han definierar som ”ett system av relationer mellan positioner”17 och att det mänskliga livet kan förstås som olika fält där människor samlas kring ett gemensamt intresse som exempelvis litteratur, politik eller näringsliv. Inom varje fält pågår en kamp om smak och makt, och inom litteraturens fält kan kampen förslagsvis handla om vilken litteratur som skall värderas. Om någon inte accepterar resultatet av värderingen, hamnar denna person utanför fältet och kan inte heller påverka den fortsatta diskussionen.

Pierre Bourdieu menar att människors inflytande på dessa fält sker genom olika slags kapital som kan vara kulturellt kapital innefattande exempelvis bildningsnivå och kunskaper, socialt kapital som finns i olika kontakter eller i form av släktskap, samt kapital genom klass och kön. Det som är en grundläggande motsättning är den mellan ekonomiskt och kulturellt kapital i samhällslivet. Enligt Bourdieu har pengar låg prestige i kulturlivet och att ekonomiska vinster är suspekta, samt att olönsamma böcker ger prestige åt författaren och dennes förlag. Det välutvecklade autonoma intellektuella fältet står därmed i en omvänd proportion till den ekonomiska och kommersiella fördelen.18

Viss habitus, som omfattar alltså olika former av erfarenheter, sätt att tänka, preferenser med flera, leder till att de olika samhällsklasserna bär på åtskiljande kännetecken. Dessa sociala distinktioner är centrala för förståelsen av hur makteliter formeras och reproduceras samt hur karriärvägar öppnas och stängs inom olika sociala miljöer. Detta innebär att vissa personer tilldelas med andra ord högre makt än vissa andra på maktfältet.19

För att närmare kunna diskutera förhållandet mellan ekonomiskt och kulturellt kapital, tillhandahåller Tomas Forser litteraturkritiken som ett verktyg för det kulturella kapitalet. Forser, som är litteraturvetare, teaterkritiker och professor emeritus i litteratur- vetenskap vid Göteborgs universitet20, fastställer att en recension är en text om en annan text som produceras inom litteraturkritiken.21 Det som skiljer litteraturkritiken från andra texter är dess värderande natur utifrån ”bestämda föreställningar om vad ett

17 Pierre Bourdieu (2000). Konstens regler, s. 9. 18 Bourdieu (2000), s. 20. 19 http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/pierre-bourdieu (2016-02-03) 20 http://www.ne.se/s%C3%B6k/?t=uppslagsverk&q=tomas+forser (2016-04-30) 21 Tomas Forser (2006). Kritik av kritiken, s. 17, 20.

5

litterärt verk bör vara och vad han eller hon själv önskar”.22 I tidningar är litteratur- kritikern en person som offentligt företräder smak och omdöme för en okänd läsar- grupp. Forser menar vidare att en kritiker distanserar sig till författare samtidigt som han eller hon bedömer författarens värde på marknaden. Själva frågan om att värdera är omdiskuterad för att värderande verksamhet i grunden anses som kontroversiell eftersom olika läsare svarar på olika sätt på verkets tilltal oberoende om litteraturen anses vara av högre eller lägre kvalitet.23 Värderingen har ett utgångsläge i värdesubjektivismen, vilket innebär att läsarens och kritikerns möte med texten är beroende på hans eller hennes kulturella konstruktioner och bakgrund.24

Metoden för att kunna jämföra värdet mellan de nominerade titlarna till Augustpriset utifrån det ekonomiska och kulturella kapitalet utgår från att definiera ett underlag för det kulturella kapitalet i form av skilda värderingsgrunder samt att definiera basen för det ekonomiska kapitalet som används i denna undersökning.

5 Metod

Metoden utgår från att närläsa tidningsrecensioner och undersöka försäljningsstatistik alternativt topplistor. Det kulturella kapitalet utgörs av de recensioner som skrivs av yrkeskritiker och det kommersiella kapitalet utgörs av försäljningsstatistik alternativt topplistor som utgår ifrån böckernas försäljning.

Undersökningsmaterialet är avgränsat till att omfatta de nominerade skönlitterära titlarna från åren 2015, 2014 och 2013, vilket inkluderar vinnaren för respektive år. Undersökningsmaterialet omfattar enbart recensioner skrivna av dagstidningarnas yrkeskritiker, vilket betyder att kritikerna avlönas av tidningarna. Den svenska dagstidningsmarknaden delas i fyra huvudgrupper: storstädernas morgontidningar, storstädernas kvällstidningar, landsortens flerdagarstidningar och fådagarstidningar.25 Mitt urval omfattas av de Stockholmsbaserade morgon- och kvällstidningarna

22 Forser (2006), s. 113. 23 Forser (2006), s. 115ff. 24 Forser (2006), s. 117. 25 http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/dagstidning#den-svenska-tidningsmarknaden (2016- 02-15)

6

Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet eftersom dessa tidningar har stor upplaga och att de är rikstäckande.26

Det ekonomiska värdet utgår ifrån bokens försäljning eftersom den visar konsumentens vilja att köpa boken för ett försäljningspris för att kunna äga och läsa den.27 Den litterära processen innebär att en författare skriver ett manuskript till en bok som genom publiceringsprocessen trycks, distribueras och marknadsförs för att på detta sätt bli tillgänglig för konsumenten tillika läsaren.28 I denna process bestäms priset för författarens bok. Material till det ekonomiska värdet baseras på användningen av topp- listor som sammanställs av tidningen Svensk Bokhandel och Svenska Förläggare- föreningen. Förlagens försäljningssiffror är inte offentliga.29

Det kulturella värdet är ett invecklat mått eftersom värdet inte går att räkna fram siffermässigt på samma sätt som det ekonomiska värdet som grundar sig på antalet sålda exemplar. Jag har valt att utgå från den modell som redogörs för och används i boken Höstens böcker. Litterära värdeförhandlingar 2013 eftersom författarna har operatio- naliserat värdebegreppet i syfte att få användbarhet i analysarbetet.30 Detta betyder att det kulturella värdet undersöks genom att fördela det till olika typer av värdeaspekter i enlighet med modellen. Dessa aspekter utgår ifrån stil- och formvärden, kunskaps- värden, emotionella värden och sociala värden. Eftersom Augustpriset förknippas med så kallad kvalitetslitteratur, innebär stil- och formvärden att boken förslagsvis kan anses ha originalitet eller att läsningen är krävande utan att den saknar skönhet, suverän form och njutbarhet. Även bokens fysiska formgivning såsom omslagsbild och typsnitt med flera kan bidra till värdet. Däremot innebär kunskapsvärden att boken vidgar läsarens erfarenheter om ett händelseförlopp eller medför nya insikter, villkor eller dilemman om livet och om att vara en människa. Emotionella värden betyder att boken väcker känslor hos läsaren som kan inkludera allt från positiva till negativa uttryck. Sociala värden består av både inkludering och exkludering av olika aspekter av sociala värden som

26 www.ts.se 27 Forslid m.fl. (2015), s. 73. 28 Svedjedal, Johan (red) (2012). Litteratursociologi. Texter om litteratur och samhälle, s. 38f. 29 Forslid, Helgason, Larsson, Lenemarkt, Ohlsson, Steiner (2015). Höstens böcker. Litterära värdehandlingar 2013. s. 134. 30 Forslid m.fl. (2015), s. 74.

7

exempelvis känsla av tillhörighet, solidaritet eller gemenskap med andra människor. Känslan av sociala värden kan även saknas.31

6 Litteraturgenomgång

Litteratursökningen via Linnéuniversitets bibliotek visar att Augustpriset avhandlas mest i form av uppsatser. Sökningen av uppsatsdatabasen32 resulterade i fem uppsatser som alla är på avancerad nivå. Isak Petersson har skrivit en uppsats om ”Betydelsen av ett Nobelpris : Hur Boris Pasternaks Nobelpris i litteratur bidrog till att sprida hans författarskap (2014)” i syfte att definiera Nobelprisets roll i kulturen. I Johanna Bengtssons uppsats ”Identitetens pris : Kritik, priser och kapitalcirkulation på det litterära fältet” från 2014 har hon undersökt hur litterära värden är konstruerade genom att undersöka fyra vinnare av Man Booker Prize, nämligen Ian McEwan, Hilary Mantel, Cólm Tóibín och Zadie Smith. Karl Berglunds uppsats från 2010 har titeln ”Snille och smak och mord: En litteratursociologisk studie av Nobelpriset och det högkulturella i Karin Alvtegens Skugga”. Berglund undersöker hur finlitteratur förhåller sig till populärlitteratur.

De resterande två av de fem uppsatserna handlar om Augustpriset. Johanna Berglinds uppsats ”Nobel och August på biblioteket – Bibliotekariers attityder och förhållningssätt gentemot litterära priser (2010)” undersöker attityder hos svenska bibliotekarier i fråga om prisad litteratur eller litteratur som har erhållit litterära priser. Sara Urgers uppsats från 2008 med titeln ”Det var väl ändå litteratur det hela skulle handla om? En idéanalys av värderingar kring Augustpriset i svensk dagspress” utgår ifrån en kvalitativ text- analys av värderingen av Augustpriset i svenska tidningar publicerade mellan åren 2000-2007. Sara Urgers syfte är att undersöka om och i så fall hur synen på ett verk i dagstidningskritiken påverkas av ett litterärt pris.

Litteraturgenomgången visar att Augustpriset har undersökts i en begränsad omfattning men på samma gång visar genomgången att det saknas jämförande undersökningar av de nominerade titlarna som förblir utan pris.

31 Forslid m.fl. (2015), s. 74ff. 32 www.uppsatser.nu

8

7 Översikt av recensenternas värderingar

Översikten innehåller en kortfattad genomgång av recensenternas värderingar av de nominerade titlarna utifrån den valda modellens stil- och formvärden, kunskapsvärden, emotionella värden och sociala värden. Recensionerna är hämtade från Aftonbladets, Expressens, Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets nätupplagor. Varje stycke i recensionerna är numrerade för att kunna referera till innehållet och därmed hänvisar exempelvis DN: 7 till 7:e stycket i Dagens Nyheters recension gällande den bok som behandlas i texten. Recensionerna återges i sin helhet i bilaga A.

7.1 Värderingarna 2015

7.1.1 Aris Fioreto Mary

Aftonbladets (AB) Ulrika Stahre inleder sin text med hänvisning till omslagets granatäpple, Dagens Nyheters (DN) Stefan Eklund kopplar omslaget vidare till Marys tal om granatäpplet samt att Svenska Dagbladets (SvD) Magnus Bremmer återger Marys liknelse, i vilken granatäpplets innanmäte är som ett idealsamhälle. Kritikerna tar upp Fioretos sätt att skriva och Stahre menar att ”det finns en doft i romanen som är omisskännligt fioretisk” (AB: 3) och Expressens Victor Malm ser att romanen har ”konstfärdigt klar prosa” (Expr: 4). Eklund skriver att romanen har ”ett intensivt och fysiskt närvarande språk” (DN: 5) samt att Bremmer noterar hur Fioretos använder ”ett lätt, exakt och expressivt språk” (SvD: 9) trots att skrivsättet är överdrivet detaljerat (SvD: 8).

Kopplingen till kunskap anses som en viktig del i boken, inte minst i förhållande till dåtid och nutid. Boken beskriver Grekland och Aten 1973, vilket är året innan juntan föll och exempelvis Ulrika Stahre ser likheter med dagens Europa (AB: 0).

Kritikerna använder i sina texter känslosamma ord och meningar såsom outhärdlig (AB: 7), ohygglig (DN: 4) och plågsam (SvD: 1) samt att Expressens Malm både inleder och avslutar med att Mary är ”så hudnära att man bara kan gråta” (Expr: 0). Recensenterna visar prov på tillhörighet och Stahre ”slår ihop boken med saknad” (AB: 10) och Eklund avbryter användningen av tredje person: ”Det hade kunnat bli en enkel historia” och övergår till att skriva att ”det blir så mycket mer och jag vet inte riktigt var jag ska börja” (DN: 5).

9

7.1.2 Carola Hansson Masja

Romanen Masja berättar om Lev Tolstojs dotter, varför recensionernas helhetssyn omfattar i stor del historiska händelser och exempelvis gör Aftonbladets Inga-Lina Lindqvist en koppling från sin läsning till det allmängiltiga i mänsklighetens godhet i olika tider (AB: 12). Carola Hansson ger författarens närvaro en viktig roll i berättelsen (Expr: 9) som även bryter fiktionsupplevelsen på ett oväntat sätt enligt Therese Eriksson (SvD: 13). Författarens stil benämns som ryskt för att hon använder exempelvis ”ett mättat rysk i tilltal” (AB: 6) och ”svindlande långa meningar med många bisatser” (SvD: 11). Detta leder till att recensenterna utbyter tankar om romanens form utifrån författarens bakgrund som slavist (DN: 1) och nämner att romans genre är fiktion men med utgångsläge från autentiska människoöden (DN: 2).

7.1.3 Jonas Hassen Khemiri Allt jag inte minns

Romanen bedöms vara en skildring av samtiden som är ett politiskt förvirrat klassamhälle (Expr: 1) och i vilket romanens personer ”rör sig mellan bostadsrätternas och den rasifierade arbetslöshetens och de papperslösa migranternas Stockholm” (SvD: 15). Allt jag inte minns ger en känsla av delaktighet genom tillbakablickar (DN: 16) och berättelser kring en förlust (AB: 5), om sorg av en avliden vän och rädslan att förlora det förflutna (Expr: 0, 1). Berättelsens form ses som krävande med tanke på ett mångfaldigat berättarperspektiv (AB: 6) och Dagens Nyheters Malin Ullgren bedömer att ibland tar berättandet för lång tid (DN:14). Språket är närmare vardagsprosa än i Khemiris tidigare böcker (DN: 8), vilket enligt Svenska Dagbladets recensent Viola Bao medför att romanen är för konventionell för att vara ”en litterär lek med människors osäkra identiteter och det selektiva minnet” och hon avslutar recensionen med att undra vart boken är på väg (SvD: 7-8).

7.1.4 John Ajvide Lindqvist Rörelsen. Den andra platsen

John Ajvide Lindqvists roman väcker en form av solidaritet och tillhörighet med berättelsens unge John tillika författaren, och romantiden 1985-86 beskrivs som ”en skymningstid i folkhemmet” (Expr: 5, 8). Även Aftonbladets Pia Bergström känner samhörighet med John men anser att historien är seg, lång och omständlig (AB: 7, 5). Däremot upplever Dagens Nyheters Jonas Thente förtrogenhet med den gångna tiden i beskrivningen av Brunkebergstunneln (DN: 1-4), hur författarens stilgrepp understödjer

10

”intimitet och en känsla av angelägenhet” samt att budskapet är människans vilja att tillhöra en gemenskap (DN: 10-11). Svenska Dagbladets Håkan Lindgren anser att personligheterna är avbildade svagare i denna bok än i de tidigare böckerna (SvD: 8) men att John Ajvide Lindqvist är en ”sällsynt effektiv Sverigeskildrare” som kan frammana stämningar och skriva meningar som ger rysningar (SvD: 8, 10).

7.1.5 Agneta Pleijel Spådomen. En flickas memoarer

Agneta Pleijel skriver en självbiografisk roman och recensenterna känner igen sig i henne som huvudperson. Aftonbladets Anders Johansson opponerar sig mot bokens titel eftersom en flickas memoarer inte kan bli annat än en vuxen tolkning (AB: 2). Aftonbladet och Dagens Nyheter noterar att boken är en berättelse om tiden eftersom femtiotalet var en historisk brytningstid (AB: 5 och DN: 13). Kritikerna skriver uppskattande om Pleijels språk som definieras som ”skickligt” (AB: 3), ”förunderligt” (Expr: 2), ”köttsligt” (DN: 7) och att det innehåller ”vackra formuleringar” (SvD: 10). Romanen väcker känslor eftersom den behandlar förälskelse, sorg och förträngning (Expr: 4, 7). Svenska Dagbladets Lisa Kalmteg konstaterar att hon som läsare tycker synd om romanens flicka (SvD: 7).

7.1.6 Stina Stoors Bli som folk

Stina Stoors är en debutant och Bli som folk är hennes första novellsamling, i vilken användningen av västerbottnisk dialekt får stor uppmärksamhet. Aftonbladets Lennart Bromander definierar språket som ”märgfullt och expressivt” (AB: 1) och Svenska Dagbladets Paulina Helgeson menar att det ”sjunger och målar sig fram i texten” (SvD: 8). Recensionerna ser ut att utgå från en grund i sociala värden där dialekten, hennes egen bakgrund som same och ämnet omfattande av ”ett slags sociala outsiders i bygden” (AB: 6) får en stor betydelse i värderingen. Känslan av tillhörighet ser ut att bottna i landskapets mytiska och övernaturliga element, skriver Dagens Nyheters Jonas Thente om Stoors novellsamling (DN: 4).

7.2 Värderingarna 2014

7.2.1 Ida Börjel Ma

Ida Börjels Ma är om människans tillkortakommanden (DN: 1), om smärta, avsaknad (SvD: 0) och att den beskriver ”ett säreget sorgearbete över världen”(AB: 12).

11

Diktbokens form och stil uppmärksammas av kritikerna bland annat därför att texten nästan uteslutande är på bokens högersidor, vilket anses vara ett vackert grepp (AB: 3). Även författarens sätt att byta perspektiv uppskattas därför att bytet visualiseras genom att visa texten på bokens vänstersidor (SvD: 5). Börjels Ma är välordnad (AB: 7), ordflödet är stramt (SvD: 2) och imperfekt används som sorgens tempus (Expr: 3). Kristofer Folkhammar menar dock att denna statiska uppställning tenderar att öka avståndet till dikten (AB: 7), vilket resulterar i att poesin inventerar förlust utan att försöka överbygga den (AB: 13). Jonas Thente placerar Börjel som en av de mest betydande poeterna i sin generation (DN: 8).

7.2.2 Carl-Michael Edenborg Alkemistens dotter

Alkemistens dotter ingår i en genre med svenska historiska äventyrsromaner (DN: 9) omkring 1700-talets slut (AB: 3). Språket i boken ses både som störande därför att det ”frustande skumpar fram som […] hästekipagen på Paris gator” (AB: 2) och som styrkebevis därför att boken imponerar för att den är så välskriven (DN: 4). Därutöver är recensenterna oeniga om bokens innehållsmässiga egenskaper för att den uppfattas i viss mån dunkel (AB:1), svajande mellan pekoral och mörk rapport (Expr: 0) men likväl underhållande (SvD: 12). Där Svenska Dagbladets Fabian Kastner ser berättelsen som ett äventyr fullt med action och humor (SvD: 12), förstår inte Aftonbladets Ulrika Kärnborg vad som egentligen händer i boken (AB: 8). I stället rekommenderar Ulf Olsson Edenborgs doktorsavhandling som han anser vara mer lärorik och spännande läsning än romanen (Expr: 7). Svenska Dagbladets recensent gillar boken men föreslår att läsaren bör titta på ett avsnitt av smurfarna (SvD: 13) trots att Kastner inleder sin recension med att konstatera: ”Åååhh, jag hatar smurfar!” (SvD: 2).

7.2.3 Lyra Ekström Lindbäck Ett så starkt ljus

Generellt menar recensenterna att Ett så starkt ljus vidgar de egna erfarenheterna genom att beskriva ungdomens längtan efter identitet, kärlek och liv samtidigt som recensenterna verkar ha en emotionell välvilja mot den 23 år unga författaren. Exempelvis bedömer Aftonbladets Pia Bergström att författaren är begåvad men att hon skulle behöva få råd i att gestalta den värld hon vill skildra (AB: 10). Expressens Annina Rabe efterlyser mindre ”kalviga och valhänta” stilistiska partier men skriver samtidigt att Ekström Lindbäck uppvisar en medvetenhet i sitt arbete (Expr: 5). Läsningen av Ett så starkt ljus vidgar kritikernas erfarenheter dels för att svensk

12

queerlitteratur är ovanlig (SvD: 7-8), dels hur den samtida världen beter sig genom bokens gestalter (DN: 6). Boken uppfattas som en generationsskildring (DN: 7) och att den ger en koppling till det mänskliga och till det som är igenkännande för läsaren (SvD: 9).

7.2.4 Steve Sem-Sandberg De utvalda

Värderingarna visar en stor enighet och De utvalda behandlas grundligt från flera olika aspekter. Stilen och formen definieras som intrikat (AB: 5) och att formen imiterar innehållet (Expr: 2). Recensenterna uppskattar bokens sätt att påminna om ”den nazistiska ideologins planmässiga kontinuitet” (SvD: 1) och att den fungerar som en studie i ”undergångens psykologi” (AB: 8). Boken väcker innersta tankar genom att den beskriver ”hjärtskärande och stötande verksamheter” från ”det nazistiska eutanasiprogrammet” (SvD: 2). De utvalda bereder olika former av känslor hos läsaren: förtvivlan, maktlös vrede, skam och skuld (DN: 10). Romanen bygger delvis på autentiska personer och på vittnesmål från överlevande fastän dess grundform är fiktionaliserad (AB: 3). Nils Schwartz sammanfattar att Sem-Sandberg är unik i sitt slag; en författare som med ”symbiotisk kongenialitet” och ”hallucinatorisk sinnesöverföring” klarar av att levandegöra ”de plågades upplevelser intill den innersta smärtpunkten” (DN: 13).

7.2.5 Sara Stridberg Beckomberga. Ode till min familj

Formen i Beckomberga. Ode till min familj följer inte den invanda därför att Sara Stridberg klipper skickligt ihop korta texter samtidigt som hennes skrivsätt är känslostarkt och ”sagoaktigt poetiskt-existentiellt” (AB: 6, 4). Romanen uppfattas både lättillgänglig och förbryllande (Expr: 12) och bedöms ha ”en drömnära verklighet” trots det delvis dokumentära materialet (DN: 6). De egna erfarenheterna vidgas genom att detta svenska mentalsjukhus Beckomberga beskrivs genom ett antal enskilda öden (SvD: 5). Boken väcker obehag, försätter läsaren i en stämning och berättar om mänskligheten genom mentalsjukhuset (SvD: 9-10). Boken manar fram raseri (AB: 10) och en personlig igenkänning men ur någon annans perspektiv (DN: 13). Svenska Dagbladets Therese Eriksson menar att läsningen av Sara Stridsberg är förenad med obehag (SvD: 9). Temat handlar om det galna och det friska, om att överleva eller dö (DN: 11), den är vacker (DN: 18) och den förbryllar (Expr: 12).

13

7.2.6 Kristina Sandberg Liv till varje pris

Sista delen i Kristina Sandbergs romantrilogi är ”en folklivsskildring, epokstudie och politisk rapport” (DN: 4) samt att Liv till varje pris förmedlar kunskap om en kvinnohistoria (SvD: 7) och om en kvinnas klassresa sett genom huvudpersonen och hemmafrun Maj (AB: 3). Sandberg skriver genom Majs medvetande (Expr: 10) och använder långa inre monologer (DN: 8), vilket skapar en relation mellan det enskilda och det allmänna (SvD: 4). Dagens Nyheters Ulrika Milles anser att Sandberg måste få Augustpriset eftersom det gångna från mitten av förra seklet förklarar varför ”Majs hem fortfarande är en så laddad politisk och feministisk plats” (DN: 16). Även Svenska Dagbladets Anna Williams skriver att bokens dubbla perspektiv ställer frågor om dåtiden och nutiden, och att frågorna behöver hållas vid liv (SvD: 14).

7.3 Värderingarna 2013

7.3.1 Per Olov Enquist Liknelseboken. Kärleksroman

Bokens form är blandad genom att Per Olov Enquist använder brutna berättelse- fragment, blandade stilnivåer och utropstecken, vilket gör bokens första 30 sidor svårgenomträngliga (DN: 1). Det är inte enkelt att hänga med i hans prosa (Expr: 5) som i denna bok är den knepigaste och mest personliga i jämförelse med hans tidigare publiceringar (SvD: 1). Liknelseboken. Kärleksroman skildrar hur kärleken och skrivandet tycks vara Enquists skyddsrum, och hur skrivandet och sexualitet ligger nära varandra (Expr: 12, 10). Boken benämns som självbiografisk (DN: 6) men författaren skriver på ett sådant sätt att Jan Arnald betvivlar berättelsens sanningshalt i den första kärlekshistorien mellan pojken 15 år och kvinnan 51 år eftersom overkligheten ser ut att fylla en distinkt funktion (DN: 10). Svenska Dagbladets Daniel Sandström föreslår att redan romanens namn Liknelseboken. Kärleksromanen innebär att läsaren behöver skärpa sina sinnen (SvD: 13), vilket stöds av följande citat från boken: ”Jag har berättat allt så som det var. Fatta får ni göra själva.” (SvD: 15).

7.3.2 Athena Farrakhzad Vitsvit

Bokens omslag är silverfärgat och spegelblankt (Expr: 1), sidorna är vita och texten är vit med svarta överstrykningar (SvD: 8). Expressens Nina Lekander konstaterar att hon kan se sig själv i omslaget och bli påmind om sin bakgrund och tillhörighet (Expr: 1). Språket är fullödigt, färgstarkt och affekterat samt mättat med symboler (SvD: 6).

14

Diktsamlingen knyter samman välbekant stoff genom att använda svenska ordspråk tillsammans med ämnen som kultur, identitet, kön och migration (AB: 7). I formen är Vitsvit en enda lång dikt som består av repliker som tilltalar till diktjaget (DN: 5). Svenska Dagbladets Magnus Bremmer menar att bokens komplexitet är dess styrka och att boken är djupt originell (SvD: 8, 11). Vitsvit manar till självrannsakan (SvD: 10) och att den vill kommunicera med världen (AB: 9).

7.3.3 Katarina Frostenson Tre vägar

Katarina Frostensons bok har ett språk som rör sig fram och tillbaka (AB: 1), tonen är melankolisk och dess meningar får fortsätta till punkt (Expr: 4). Dagens Nyheters Ingrid Elam skriver att Frostenson använder ord och ljud som ibland ”tisslar och tasslar” (DN: 3). Tre vägar fungerar som en vägvisare bakåt genom författarens litterära verksamhet (Expr: 6) men att den är mycket tillgängligare än hennes tidigare böcker (DN: 6). En anledning som nämns är att texten i långa stycken är vanlig prosa även om den präglas av det ”frostensonska” som gör att texten ”rispar, stöter och sjunger” (SvD: 7). Boken värderas olika: den är ojämn även om inte ett misslyckande (AB: 5) och den är fascinerande därför att författaren har enastående uppmärksamhet och tankevidgande iakttagelseförmåga (SvD: 8).

7.3.4 Sven Olov Karlsson Porslinsfasaderna

Språket i släktkrönikan Porslinsfasaderna värdesätts på olika sätt. Å ena sidan definieras Sven Olov Karlsson ”säker som en murarmästare” i sitt sätt att foga samman berättelserna till en helhet, vilket är språkligt imponerande (DN: 6). När språket därtill förändras tillsammans med berättelsens tid, menar Andres Lokko att Karlsson är en bländande formuleringskonstnär (SvD: 2). Å andra sidan menar Aftonbladets Pia Bergström att berättelsen och dess språk borde fungera bättre som talbok om valet av lämplig västmanländsk dialekt görs (AB: 6). Romanen väcker känslor i sin genre. Den uppfattas som ”en hejig blandning av country noir-stuk och magisk realism” som är svår att smälta (AB: 6) men också att Porslinsfasaderna beskriver Karlssons ”egensinnigt styrda värld” i den västmanländska landsbygden (Expr: 11). Det enda som Magnus Eriksson beklagar är att författaren inte tillåter den magisk-realistiska genren vara lika radikal som exempelvis hos latinamerikanerna (Expr: 16).

15

7.3.5 Kjell Westö Hägring 38

Kritikerna uppskattar Kjell Westö som en författare som vet vad han gör trots att Expressens Nils Schwartz ställer sig frågande till persongalleriets ensidighet inom den finlandssvenska minoriteten (Expr: 4). Eftersom siffran 38 syftar till år 1938 är kritikerna emotionella och manifesterar en viss solidaritet till tiden som exempelvis i bokens beskrivning av det finska inbördeskriget (DN: 10) och stoffets koppling till Finlands svåra historia (SvD: 0). Kritikerna lyfter fram sättet hur boken ger inblick i historiska händelser genom att berättelsen inbegriper Hitlersympatisörer och resonemang om rashygienisk nödvändighet (AB: 10). Värderingen inkluderar även samhörighet med Finland som ett land (AB: 15) och bokens tid jämförs med nutid genom att Jan Arnald konstaterar att ondskan fanns och finns, och att det finns tankar som aldrig borde kunna uppstå eller vara rumsrena (DN: 8).

7.3.6 Lena Andersson Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek

Lena Anderssons språk värderas exempelvis genom att fastställa att huvudpersonen Ester ”tar hem de verbala poängerna” (DN: 4) och att stilen är ”tidlös, exakt och lätt” som i sin tur gör boken ”till en av de tyngre” i höstens (2013) utgivningar (SvD: 3). Kritikerna ser ut att ta del av bokens berättelse, en känsla av gemenskap, genom att ställa frågor såsom ”Varför förälskar sig Ester just i Hugo Rask?” och att de funderar hur det är möjligt att en vuxen människa kan bete sig som en tonåring (AB: 7, 5). Kritikerna upptäcker att Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek har många referenser till olika sociala värden för att den närmar sig den allmängiltiga och mänskliga frågan om kärlek (Expr: 11) och att läsningen väcker känslor om Esters sätt att hantera sitt förhållande till Hugo eftersom Ester menar att hon inte vill ha någon annan kärlek (Expr: 13). Kritikerna använder flera referenser till kunskap om människan och känner igen sig själva i Esters agerande i en förälskelse och hur passionen får henne att tappa förnuftet (AB: 5). Svenska Dagbladets Daniel Sandström skriver: ”Jag läste den i ett svep, så förtjust som man bara kan bli när en roman hittar helt rätt.” (SvD: 3).

16

8 Analys

8.1 Värderingen i recensionerna – kulturellt värde

Jonas Hassen Kemiri vann Augustpriset 2015 med romanen Allt jag inte minns, året innan vann Kristina Sandberg med Liv till varje pris och år 2013 fick Lena Andersson priset för sin roman Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek. Även om ingen av vinnarna är debutanter skiljer sig Lena Andersson genom att hennes produktion har klassificerats som intellektuellt i hennes olika roller som journalist, debattör och författare,33vilket har inneburit en smalare läsekrets. Andersson är med andra ord en författare, vars nya roman krävde att recensenterna omvärderade hennes plats i litteraturens fält genom att göra en ”markant omförhandling”34 i sina värderingar.

Gemensamt för dessa tre vinnare är att de får uppskattande och omfattande recensioner. Det framkommer i högsta grad att Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek väcker känslor, känslan av tillhörighet och insikter och dilemman om att vara en människa utan närmare paralleller till hennes tidigare produktion. Romanen Ett liv till varje pris värderas högt som kunskapsförmedlare eftersom nutida samhället behöver den lärdom som berättelsen om ett kvinnoliv från förra seklet ger. Dagens Nyheters Ulrika Milles inkluderar specifikt i sin recension att ämnesvalet är anledningen till att boken måste belönas med Augustpriset. Khemiris Allt jag inte minns bedöms som en skildring av en förlust och sorg inramad med samtidens politiska ställningstaganden bland arbetslösa, papperslösa och migranter. Emellertid anser recensenterna i sina värderingar att bokens innehåll inte helt stöds av dess uttryckssätt och formen förblir för konventionell.

Min uppfattning från recensionerna är att Lena Andersson överraskar med en stark berättarröst sett från ett allmänt mänskligt perspektiv. Jonas Hassen Khemiris ämne har en stark anknytning till dagens samhälle men kritikerna kommer fram till att han inte riktigt förmår att anpassa sitt skrivsätt på det sätt som det förväntas av honom. Kristina Sandbergs bok är den sista delen i en trilogi och det framgår utan tvekan att boken motsvarar de högt ställda förväntningarna. Ett liv till varje pris värderas som en viktig berättelse med bäring i ett längre perspektiv därför att den bidrar med kunskap inom de politiska och feministiska sfärerna.

33 Forslid m.fl. (2015), s. 172. 34 Forslid m.fl. (2015), s. 171.

17

Av de övriga nominerade under 2015 framstår Aris Fioretos Mary vara den titel som värderas högst utifrån den givna kopplingen till dåtid och nutid, och hur boken vidgar läsarens perspektiv. Fioretos användning av det intensiva, exakta och expressiva språket är ett betydelsefullt verktyg i berättandet och för berättelsen. Romanen Masja av Carola Hansson bedöms för dess gedigna inblick i historien och inte minst att kunskapen kommer från en författare som är en utbildad slavist. Agneta Pleijels Spådomen. En flickas memoarer får en bedömning som för tankarna till att Pleijel har ett långt författarskap bakom sig och att hon vet hur en roman skrivs. I värderingen av John Ajvide Lindqvists Rörelsen. Den andra platsen påpekar recensenterna att Ajvide Lindqvist inte uppnår samma nivå som med de tidigare romanerna trots att han tillför gedigen kunskap om Sverige. Stina Stoors är en debutant med novellsamlingen Bli som folk. Kritikerna uppskattar berättelsens uttalade sociala värden på grundval av att beskrivningen av människor från landsbygden förstärks med användningen av ett dialektalt språk.

Nomineringarna för 2014 skiljer från 2015 genom att valet omfattar en diktsamling bland titlarna. Beträffande vinnaren Kristina Sandberg får hon konkurrens från Steve Sem-Sandberg och Sara Stridberg. Sem-Sandbergs De utvalda får hög värdering därför att boken berättar om utsatta barn under nazisternas tid, vilket kompletterar samtidens bild av historien och väcker förtvivlan, vrede, skam och skuld. Stridberg i sin tur berättar om erfarenheter på ett mentalsjukhus med ett personligt perspektiv i romanen Beckomberga. Ode till min familj. Recensenterna återger en känsla av obehag som är både förbryllande och vacker, vilket likaså motsvarar de högtställda förväntningarna på författaren. Poeten Ida Börjels Ma värdesätts för dess vitaliserande form men att formen tenderar att skymma innehållet. Börjel får uppskattning inom genren samtidigt som uppfattningen är att hon kan prestera bättre. Den historiska äventyrsromanen Alkemistens dotter av Carl-Michael Edenborg får blandade graderingar därför att innehållet betraktas vara för svagt för att kunna förmedla exempelvis insikter eller kunna engagera läsaren. Lyra Ekström Lindbäcks Ett så starkt ljus är en bok som anses fylla en lucka i litteraturfältet och som benämns som svensk queerlitteratur. Boken har ett stort värde för att den berättar om dagens ungdom på ett sätt som ökar läsarens förståelse för deras existentiella längtan genom ett tidsenligt perspektiv.

Undersökningens sista år 2013 har två titlar som värderas högst men av olika skäl: Vitsvit och Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek. Där Lena Andersson väcker

18

sinnesstämningar med berättelsen om förhållandet mellan Ester och Hugo, debuterar Athena Farrakhzad med diktboken Vitsvit med fokus på ämnen som kultur, identitet, kön och migration i syfte att manifestera solidaritet mellan läsaren och världen. Därtill värdesätter recensenterna diktverkets form, stil och språk som bidragande kraft. Sven Olov Karlssons Porslinsfasaderna behandlas på liknande sätt som Alkemistens dotter av Carl-Michael Edenborg. Porslinsfasaderna väcker känslor, både positiva och negativa, men utan att de får möjlighet till att utvecklas vidare. Katarina Frostensons Tre vägar anmärks på liknande sätt som Ida Börjels Ma, vilket innebär att även om språket betecknas som ”frostensonskt”, upptäcker recensenterna att de har högre förväntan på hennes författarskap. Kjell Westö skriver i boken Hägring 38 om tiden i Finland under 1938. Recensenterna uppvisar en känsla av solidaritet med den historiska tiden och hur berättelsens dåtid för tankarna till vår tid bland annat med beskrivningar av Hitler- sympatisörer. Per Olof Enquist debuterade år 196135 och kritikerna jämför Liknelseboken. Kärleksroman med hans tidigare böcker. Värderingen utgår exempelvis från att Enquist bidrar med sina egna erfarenheter men att hans sätt att berätta väcker frågor till exempel om den tidiga kärlekens sanningshalt. Recensenterna kommenterar att boken är svårtillgänglig, framför allt för en läsare som inte är van vid Enquists prosa.

8.2 Jämförelse värderingar recensenter och Augustjuryn

Augustjuryn presenterar de nominerade böckerna med ett kort innehållsreferat för att sedan avsluta texten med ett värdeomdöme. Även recensenterna gör innehållsreferat men för att kunna avsluta recensionen med en värdering, innehåller texten djupare analyser av bokens stil- och formvärden, kunskapsvärden samt emotionella och sociala värden. Trots att utgångsläget och omfånget är olika, finns det både likheter och olikheter. Denna jämförelse är baserad på recensenternas värderingar, som är redovisade i kapitel 7, och jurys motiveringar som är hämtade från Augustprisets hemsida. Motiveringarna är sammanställda i sin helhet i bilaga C.

När det gäller de nominerade titlarna för 2015 uppskattar recensenterna och Augustjuryn Aris Fioretos Mary för dess språk och Carola Hanssons Masja för dess ryska dimension. Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri har en okonventionell form, John Ajvide Lindqvist erkänns som en skildrare av Stockholm och Sverige, och Agneta Pleijel är en författare som behärskar berättarkonsten. Recensenterna och

35 http://www.norstedts.se/forfattare/Alfabetiskt/E/Per-Olov-Enquist/ (2016-03-27)

19

Augustjuryn är även eniga om att debutanten Stina Stoors novellsamling förstärks av hennes starka dialektala språk.

Även de nominerade under 2014 har flera likheter än olikheter i omdömen från recensenterna och Augustjuryn. Ida Börjel använder ett lyriskt språk för att berätta om sorg, Lyra Ekström Lindbäck har skrivit en modern generationsroman och Steve Sem- Sandbergs De utvalda pekar på ondskans anatomi och levandegör plågsamma upp- levelser. Sara Stridberg fokuserar på människoöden på Beckomberga och Kristina Sandbergs huvudperson Maj berättar om vardagen genom inre monologer. Värderingarna går däremot isär gällande Carl-Michael Edenborgs Alkemistens dotter för att recensenterna anser att bokens egenskaper inte liknar en välunderbyggd roman på samma sätt som Augustjuryn bedömer.

Per Olov Enquist Liknelseboken. Kärleksroman nomineras år 2013 och trots att boken uppskattas unisont bland annat för dess språk, påpekar recensenterna att boken är svår om läsaren är ovan vid Enquists prosa. Athena Farrokhzads diktbok betraktas som omsorgsfull i form och stil. Augustjuryns värdering är att Katarina Frostenson förnyar och utmanar med Tre vägar men recensenterna anser att boken är ganska ojämn. Porslinsfasaderna får också blandad mottagning av recensenterna men juryn anser att boken är skriven med en stadig prosa. Det framgår tydligt att Kjell Westös Hägring 38 tilltalar med sitt ämne men den bok från 2013 som värderingsmässigt visar uteslutande likheter är Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek. Språket är betydelsefullt och berättelsen om kärlek väcker många känslor hos recensenter och Augustjuryn.

Utgångsläget för recensenterna är att skriva en värdering för sina läsare, vilket kan bli avgörande om läsaren blir intresserad av boken eller inte, och om intresset leder till ett köpbeslut. Augustjuryns värderingar blir tillgängliga i samband med att årets nomineringar publiceras. Tidningarnas recensioner graderar böckerna och vissa av dem får ljummare värderingar än andra medan Augustjuryn i sin tur har redan gjort ett urval, varför de utvalda titlarna bedöms representera de bästa av de anmälda titlarna. Trots att tidningsrecensionerna och jurymotiveringarna har en annan utformning och grund, finns det en betydande samstämmighet i värderingarna. En förklaring kan vara att recensenterna och Augustjuryns medlemmar har liknande bakgrund i kulturellt kapital, till exempel med hänsyn till bildningsnivån.

20

8.3 Ekonomiskt värde

Om en bok recenseras i de största tidningarna, och inte minst på utgivningsdagen, innebär detta sakförhållande i sig en hög värdering av författarens verk36, vilket gäller titlarna i denna undersökning. Bourdier menar att det pågår en kamp mellan smak och makt i de olika fälten, vilket kan uppvisas genom att tidningsredaktionerna måste fatta ett beslut om de böcker som skall recensenseras. De nominerade titlarna i denna undersökning är totalt 18, varav sju är utgivna av Albert Bonniers förlag, fem av Norstedts, tre av Natur & Kultur och de resterande tre av Ordfront, Modernista och Wahlström & Widstrand. Alla bokförlag förutom Modernista är medlemmar i Svenska Förläggareföreningen, som är bokförlagens branschorganisation i Sverige.37 Av författarna recenserades Lena Andersson (Aftonbladet skrev till och med tre dagar före recensionsdagen), Kristina Sandberg, Per Olof Enquist, Jonas Hassen Khemiri, Steve Sem-Sandberg och Sara Stridberg på utgivningsdagen.38 Även om listan inte visar bokförlagens storlek på marknaden, är det värt att notera att Norstedts grundades år 1823, Albert Bonniers förlag år 1837 och Wahlström & Widstrand år 1884 samt att alla förstadagsrecenserade författare i detta urval ingår i antingen Albert Bonniers förlag eller Norstedts.39 Lena Andersson är ett undantag för att hennes förlag är Natur & Kultur.

För att kunna undersöka det ekonomiska resultatet i form av försäljning, finns det inga tillgängliga försäljningssiffror från förlagen utan den enda statistiken ges ut i form av Svensk Bokhandels topplistor40. Precis som det fastställs i Höstens böcker. Litterära värdehandlingar 2013 ger topplistorna en mycket begränsad bild eftersom listorna enbart upplyser om vilka böcker som har sålt bäst i Sverige under en viss period utan någon uppgift om antalet sålda exemplar. Listorna omfattar dessutom både svenska böcker och böcker som är översatta till svenska.41

Svenska Bokhandels sammanställning 201342 visar att Lena Anderssons Augustvinnare Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek är den enda av de nominerade titlarna

36 Forslid m.fl. (2015), s. 155. 37 http://www.forlaggare.se/medlemsforlag (2016-05-08) 38 http://sob.btj.se.ezproxy.ssb.stockholm.se/sb/FrontServlet?jump=asok (2016-05-08) 39 http://www.forlaggare.se/medlemsforlag (2016-05-08) 40 http://www.svb.se/toplists (2016-05-07) 41 Forslid m.fl. (2015), s. 134. 42 Sammanställningen från de olika topplistorna redovisas i bilaga B

21

som har uppnått topplistan, och i början av 2014 får Anderssons bok en hög placering som nummer tre på listan. Boken visar sig kunna behålla höga placeringar även i fortsättningen med ett fortsatt intresse för den.43 Kristina Sandberg vann priset 2014 och ingen annan av de nominerade titlarna uppnådde topplistorna. Det intressanta däremot är att eftersom den vinnande boken är den sista delen i en trilogi, köpte läsarna även de tidigare publicerade delarna Att föda ett barn (2010) och Sörja för de sina (2012).44 Liv till varje pris fick den högsta placeringen som nummer fyra under vecka 48 i november 2014.

I jämförelse med de föregående åren 2014 och 2013 uppnådde vinnaren från 2015 Jonas Hassen Khemiri med Allt jag inte minns de högsta placeringarna i topplistorna under flera veckor, vilket betyder en första plats under veckorna 48, 49 och 50. Den veckovisa statistiken för vecka 43 under tiden från den 19 oktober till den 25 oktober 2015 visar att även de nominerade Stina Stoor och John Ajvide Lindqvist kommer upp på listans 18:e respektive 14:e plats. Under veckorna 44 och 48 finns Ajvide Lindqvist kvar på listans 20:e respektive 19:e plats. Årstopplistan 2015 visar emellertid att endast Jonas Hassen Khemiris Augustvinnare fick plats på listan som årets nionde bästsäljande bok.

Sammantaget visar det kulturella och ekonomiska kapitalet en samstämmighet eftersom den enskilda bokens värdering tycks fungera som ett skäl till läsarnas köpbeslut. Sara Urgers idéanalys om värderingen av Augustpriset visar att det finns skepsis mot de kommersiella intressen som upplevs finnas bakom Augustpriset, och att valet av vinnaren handlar om säljbarhet.45 Jag menar att denna slutsats kan bekräftas genom att juryns motiveringar liknar den form som böckernas baksidestexter eller baksides- reklam46 har samtidigt som det finns en samstämmighet mellan recensionerna och motiveringarna. Det bör tilläggas att den massmediala uppmärksamheten som både vinnarna och de nominerade titlarna är omfattande, och jag menar att olika former av spekulationer om den möjliga vinnaren ökar intresset för priset. Ett exempel är att den 15 september 2014 avslutar Ulrika Milles sin uppskattande recension om Liv till varje pris att ”Kristina Sandberg måste få Augustpriset i höst” (DN: 16).

43 Forslid m.fl. (2015), s. 186. 44 http://www.norstedts.se/Forfattare/Alfabetiskt/S/Kristina-Sandberg/ (2016-05-08) 45 Urger, Sara (2008). ”Det var väl ändå litteratur det hela skulle handla om? En idéanalys av värderingar kring Augustpriset i svensk dagspress”. s. 33. 46 http://www.ne.se/uppslagsverk/ordbok/svensk/baksidesreklam (2016-05-30)

22

9 Avslutande diskussion

Uppsatsen syfte är att undersöka hur de nominerade titlarna till årets svenska skön- litterära bok värderas och om värderingarna skiljer mellan de vinnande titlarna och de titlar som får dela den kollektiva silvermedaljen.

Det kulturella kapitalet visar olika utgångspunkter för dagstidningarnas recensioner och Augustjuryernas motiveringar. En anledning är att Augustjuryn publicerar sina motiveringar efter att de har gjort sitt urval, varför de valda titlarna är de bästa av de inskickade bidragen utifrån juryns utgångspunkt. Enligt Tomas Forser är recensentens roll att offentligt företräda tidningsläsarnas smak och omdöme, vilket innebär att en litteraturkritiker inte utnämner en vinnare. Eftersom instiftaren av Augustpriset menar att priset för med sig en kommersiell fördel, kan motiveringarna ses mot bakgrund av det ekonomiska fältet.

Topplistorna för åren 2013 och 2014 visar att den sammantagna utvecklingsriktningen är att vinnarna säljer bäst och att de nominerade inte når upp till försäljningslistorna. Undersökningens tredje år, 2015, avviker från tendensen. Vinnartiteln Allt jag inte minns fick den tydligaste försäljningsökningen efter nomineringen men framför allt efter vinsten (se även sammanställningen under kapitel 3). Detta år visar också att vissa av de titlar som får den kollektiva silvermedaljen, når upp till försäljningslistorna som exempelvis John Ajvide Lindqvist. Om denna försäljningsutveckling kommer att bestå, blir en intressant fråga att följa i de framtida nomineringarnas efterverkningar.

Pierre Bourdieu fastslår att de ekonomiska vinsterna är suspekta och att olönsamma böcker publiceras därför att de bedöms ge prestige åt författaren och förlaget. Om jag utgår från att utgivningar som inte når topplistor är olönsamma, är möjligen Athea Farrokhzad ett exempel på en författare som skulle kunna föra med sig prestige åt sig själv och åt Albert Bonniers Förlag i form av materiella eller symboliska samhälleliga belöningar47. Diktboken Vitsvin var nominerad till Augustpriset 2013 och recensenterna i mitt material värderade hennes debut högt. Året efter var Farrokhzad sommarpratare i Sveriges Radios P1 och hon blev både kritiserad, hyllad48 och anmäld till

47 http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/prestige (2016-05-30) 48 http://www.svt.se/kultur/farrokhzads-sommarprat-kritiseras-och-hyllas (l2016-05-30)

23

Granskningsnämnden49. Senast i april 2016 medverkade hon i SVT:s Babel för att berätta om sin och rumänska Svetlana Cârsteans gemensamma bok Trado, i vilken de har översatt varandras dikter.50 Prestige i detta sammanhang kan även leda till ekonomiska vinster eller åtminstone mindre förluster eftersom hennes namn bör vara känt för allmänheten.

I min undersökning har jag konstaterat att jag inte har funnit motsättningar mellan det kulturella och ekonomiska fältet utan kommit fram till att dessa två fält samverkar. Lena Anderssons debutroman Var det bra så? är redan från 199951 men hennes försäljningsframgångar kom först efter Augustpriset 2013. Lena Andersson visar att omförhandling av hennes författarskap innebär att hon kan vara både en framgångsrik författare och en intellektuell debattör, vilket leder till nya karriärvägar.

Varje år får fem författare och fem skönlitterära titlar dela på den kollektiva silvermedaljen. P Jonas Sjögren har intervjuat flera författare för att undersöka prisets betydelse i samband med att Augustpriset fyllde 20 år. Beate Grimsrud var nominerad år 2007 och hon blev glad över nomineringen därför att ”det var ju en bra bok” och att ”själva nominerandet betydde en hel del uppmärksamhet” och att boken fick tryckas i ny upplaga. Grimsrud summerar att bokåret 2007 blev ett lyckat år.52 Lars Gustafsson anser däremot att Augustpriset är ett onödigt pris. ”Jag har två gånger under tjugo år varit nominerad […] men ”av mina romaner har ingen under de senaste åren ansetts värd ens en nominering”. Gustafsson uttycker vidare att priset inte har haft ”någon som helst betydelse” för hans författarskap och tror att ”listorna över pristagarna kan […] i ett längre historiskt perspektiv, komma att te sig skäligen pinsamma och hela inrättningen förefaller […] skäligen onödig”.53

I inledningen refererar jag till Jerry Määttä som ifrågasätter prissystemet som estetiskt normbildande och för att det ingår i ett kulturpolitiskt utspel. Lars Gustafssons intervju visar uttryck för denna kritik samtidigt som Beate Grimsrud uttalar enbart om sin glädje

49 http://www.gp.se/n%C3%B6je/kultur/athena-farrokhzads-sommarprat-anm%C3%A4ls-1.215665 (2016-05-30) 50 http://www.svt.se/babel/athena-farrokhzad-du-berattar-var-generationsberattelse (läst 2016-05-19) 51 http://www.nok.se/Allmanlitteratur/Bocker/Skonlitteratur/Svenska-berattare/Var-det-bra-sa2/ (2016- 05-19) 52 P Jonas Sjögren ”Prisets betydelse.” Ingår i Waldenström, Barbro (red.) (2008). ”…och Augustpriset går till…” Svenska Förläggareföreningens Augustpris fyller 20 år, s. 25. 53 P Jonas Sjögren ”Prisets betydelse”. Ingår i Waldenström, Barbro (red.) (2008). ”…och Augustpriset går till…” Svenska Förläggareföreningens Augustpris fyller 20 år, s. 25.

24

över att bli nominerad trots att hon inte vinner. Augustpriset delar åsikterna. Samtidigt är ändå intresset från författarna och förlagen stort med tanke på att inför nomineringen till Augustpriset 2015 läste juryn 158 böcker för att välja sex skönlitterära titlar.54 Läsarperspektivet har visat sig vara positivt sett från tendenserna i topplistorna som även betyder att den kollektiva silvermedaljen har börjat lysa starkare. Ett författar- perspektiv skulle jag kunna tolka från Susanna Alakoskis bloggrubrik: ”Jag vet vad som angår mig.”

54 http://www.svd.se/skonlitteraturen-som-kan-fa-augustpriset#sida-1 (läst 2016-05-30)

25

Referenser

Tryckta referenser

Bourdieur, Pierre (2000). Konstens regler. Det litterära fältets uppkomst och struktur. Stockholm. Symposion 2000.

Forser, Tomas (2006). Kritik av kritiken. 1900-talets svenska litteraturkritik. Gråbo. Bokförlaget Anthropos AB.

Forslid, Torbjörn; Helgason, Jon; Larsson, Lisbeth; Lenemark, Christian; Ohlsson, Anders & Steiner, Ann (2015). Höstens böcker. Litterära värdeförhandlingar 2013. Halmstad. Makadam förlag.

Määttä, Jerry. ”Pengar, prestige, publicitet. Litterära priser och utmärkelser i Sverige 1786–2009”. Samlaren, Årgång 131 2010. Red. Otto Fischer (uppsatser) och Petra Söderlund (recensioner).

Svedjedal, Johan (red.) (2012). Litteratursociologi. Texter om litteratur och samhälle. Lund. Studentlitteratur AB.

Urger, Sara (2008). ”Det var väl ändå litteratur det hela skulle handla om? En idéanalys av värderingar kring Augustpriset i svensk dagspress”. Högskolan i Borås.

Waldenström, Barbro (red.) (2008). ”…och Augustpriset går till…” Svenska Förläggareföreningens Augustpris fyller 20 år. Rapport från Svenska Förläggareföreningen. Stockholm.

Digitala referenser

Augustpriset www.augustpriset.se

BTJ artikelsök, Stockholms Stadsbibliotek http://sob.btj.se

Jan Myrdalsällskapet www.janmyrdalsallskapet.se

26

Gefle Dagblad www.gd.se

Göteborgs-Posten www.gp.se

Nationalencyklopedin AB www.ne.se

Svenska Förläggareföreningen www.forlaggareforeningen.se/branschstatistik

Svensk Bokhandel www.svb.se

Svenska Dagbladet www.svd.se

Sveriges Television www.svt.se

TS Mediafakta http://ts.se/ Uppsatser.se www.uppsatser.nu

Recensioner

Aftonbladet www.aftonbladet.se

Dagens Nyheter www.dn.se

Expressen www.expressen.se

Svenska Dagbladet www.svd.se

27

Bilagor

Bilaga A Recensionerna

2015 Recensioner av Aris Fioretos Mary Aftonbladet (AB) Publicerad 2015-09-04 Hämtad 2016-03-02 Recensent Ulrika Stahre Diktatur i retur 0 - Ulrika Stahre läser Aris Fioretos roman och ser likheter med dagens Europa 1 - Vid sidan av omslagets granatäpple är det gott om frukter i Aris Fioretos nya roman Mary. Persikor, aprikoser, druvor. Men nästan aldrig som föda, utan som metaforer och symboler för kroppar. Det krossade granatäpplets blodlika saft – visst finns det en samhörighet. Liksom att ett embryo kan upplevas aprikoslikt. 2 - Aten, 1973: Huvudpersonen Mary har i romanens början träffat Dimos, mannen hon kallar för trädet. De är båda studenter på den tekniska högskola där allt ska börja. Det var här protesterna mot militärjuntan inleddes och det var här de brutalt slogs ner. 3 - Trädet och frukterna, det finns en doft i romanen som är omisskännligt fioretisk, både passionerat storslaget tydlig och försiktigt viskande, samtidigt. Det är politik och frågan om vad det är att vara människa – och närbilder, detaljer, poetiska krumbukter i medelhavs-vinterns energikrävande fuktiga kyla. 4 - Fioretos har tidigare berört det samtida Greklands sönderslitande historia och i Mary går han rakt in i en sorts destillat. 5 - Då är diktaturens allra sista år ett bra ämne. Ordningen upprätthölls med våld och tortyr, där oliktänkande isolerades, bestraffades, jagades. Omstöpt i romanform suddas makten och det historiska sammanhanget ut, blir allmängiltigt och tidlöst, flyttas in i en kvinnas kropp och själ. 6 - När Mary hamnar hos säkerhetstjänsten har hon ingen aning om vad som ska hända eller varför, inte heller om hon någonsin blir fri. Hon tar sig igenom förhör och övergrepp och evakueras med en liten grupp sinsemellan mycket olika kvinnor till en så gott som öde fängelseö. Där skapas ett litet sårigt men solidariskt kollektiv som överlever dag för dag. 7 - Mary är en roman som bäst intas i små portioner. Den är lite av Kafkas Processen. Outhärdlig i sin undran och i sin närstudie av uthärdandet. Av slitet, smutsen, lössen, hungern. Enformigheten. Långt bort finns ett samhälle, en maktapparat, som inte går att förstå. Den är total, totalitär. Liksom föräldragenerationen stum för frihetslängtan. Vakterna och andra representanter för Staten står inte bara för det inhumana, utan för den vulgäraste formen av ordning. Den som hånflinar åt underläget. 8 - Marys tidigare liv återges i små tillbakablickar. Ljusa, som vuxenlivet med framtidsdrömmarna, eller mörka när barndomens nattliga uppvaknanden och

I

kontaktlösa familjeliv skildras. Sakta närmar sig bitarna varandra och krokar i, pusslet går att lägga. 9 - Men det är inte den yttre handlingen som är romanens styrka, utan skildringen av det som står still. En ung människas påtvingade paus i livet. 10 - En fängelseö bär också något heroiskt: Alcatraz, Robben island. Hårdföra platser. Omöjliga att rymma ifrån, naturligtvis, och skyddade för insyn. Den som klarat sig därifrån är mer härdad än stål. I Mary, däremot, består större delen av livet på ön av skurande och städande, av traditionell kvinnogemenskap. I den antiheroiska vardagen skapas nya hjältar och när alla berättelsens delar ligger öppna för betraktande, då är det med saknad jag slår ihop boken. 11 - Likheterna finns där, mellan 1970-talets Grekland och dagens Europa. Den där vurmen för ordning, de totalitära ideologierna återkomst. Inte minst i Grekland. Och samtidigt en allt starkare och mer omfattande humanism. En sådan som visar sig i hjälpsamhet och en nödvändig tillit – det vi ser runt hela Europa den senaste veckan, ja hela sommaren. 12 - Mary hanterar i fångenskapens isolering de motstridiga råd hon får: Tyck om allt, eller tyck inte om allt. Inkorporera tillfälligt också det onda, eller gör motstånd åtminstone inombords. http://www.aftonbladet.se/kultur/article21364032.ab Expressen (Expr) Publicerad 2015-09-07 Hämtad 2016-03-02 Recensent Victor Malm

Mary är så hudnära att man bara kan gråta 0 - Aris Fioretos nya roman är en klaustrofobisk skildring från militärdiktaturens Grekland 1973. Victor Malm läser en briljant bok om våldets arkitektonik, där historien blir en spegling av vår samtid. 1 - "Det finns val så omöjliga att man hellre försvinner än gör dem." Orden kommer mot slutet i Aris Fioretos briljant blänkande roman Mary och samlar den till en liten, hård kärna. Så lätt i handen, trots allt möjligt liv den bär. Torgny Lindgren har en gång sagt att han blev så trött på frågan om vad hans romaner handlar om, att han började skriva in en sentens-liknande formel där berättelsens koncentrat gick att finna. Fioretos har gjort något liknande här. 2 - Romanen tar sin utgångspunkt i Aten, 1973. Studenterna vid Tekniska högskolan revolterar mot militärdiktaturen, senhöst, ett slags förspel till tyranniets fall mindre än ett år senare. 3 - Mary är arkitektstudent och insyltad i revoltens innersta kretsar då hon är tillsammans med Dimos, som driver piratradiokanalen som utgör studenternas eteriska stämband. När romanen börjar har hon precis fått veta att hon är gravid och beger sig ut för att ansluta demonstrationen och sammanstråla med Dimos.

II

4 - Suget är omedelbart. Fioretos skriver så konstfärdigt klar prosa att varje vinddrag, duvflax, varje luftkonditioneringsapparat och cigarett avtecknas som puls och liv. När dagen lider mot kväll, tätnar den som rök. Demonstrationen fortsätter. Eldar tänds. Ropen skallar och militären sätts in. Kaos följer. Mary fängslas, och den raska, av ljus fyllda inledningen blir källarmörker. 5 - En sämre författare än Fioretos hade sannolikt gjort ett större spektakel av det dramatiska förloppet. Dragit ut på det, låtit läsaren snutta på det så kittlande våldet. Men redan efter ett tiotal sidor är det över och resten av romanen utspelar sig under tiden som Mary hålls fängslad. Först i säkerhetstjänstens högkvarter, isolerad i själknäckande celler - sedan på en fängelseö i den grekiska arkipelagen. 6 - Tempot blir successivt lägre, tid och rum dras samman till en enda gråkall punkt. Men prosan förlorar inte för en stund sin märgskärande egg. 7 - Innehållet är i en mening helt konventionellt. Mary är en av många romaner som gör en teckning av förtryckets arkitektonik, gestaltar tortyren, våldtäkterna och klaustrofobins själasöndrande våld. Och en av väldigt många politiska romaner som tar en historisk händelse och gröper fram en situation som gör att samtiden får syn på sig själv (att i dagar som dessa inte tänka på Syrien är omöjligt). 8 - Varken det förra eller senare är fel - och Fioretos gör båda delarna väldigt väl - men anledningen till att "Mary" måste betraktas som en av de senaste årens bästa romaner ligger någon helt annanstans. 9 - För det är i den exceptionella, varsamt lyriska konkretionen i Marys omedelbara omvärld som romanens lågmälda storhet ligger. Fängelseväggarnas raspande gråa, den insmugglade tvålen som kvinnorna sparar under naglarna, det lilla livet - solen, mandarinen - som växer inuti henne. I en bok där våld och despoti lätt riskerar dra all uppmärksamhet, är den starkaste scenen när Mary, avsides isolerad på fängelseön, blandar kalk med havsvatten och målar om det förfallna hus hon förvisats till. 10 - Vitt lyser hennes utdragna tystnad, ensam mellan kalkfärgade väggarna med ett foster vars liv hotas av säkerhetstjänstens kommendanter. 11 - Gång efter annan försöker förhörsledare få henne att uppge sin pojkvän. Deras vänner och gömställen. Men Mary tiger, avslöjar ej ens att hennes pappa besitter en högt uppsatt position inom militären, ett faktum som sannolikt hade räddat både henne och fostret. Det finns inget val som är rätt, inget val som kan rädda henne och denna obönhörlighet gör romanen så sorgsamt hudnära att man mot slutet bara kan gråta. http://www.expressen.se/kultur/mary-ar-sa-hudnara-att-man-bara-kan-grata/ Dagens Nyheter (DN) Publicerad 2015-09-07 Hämtad 2016-03-02 Recensent Stefan Eklund En roman som värnar livet. 0 - Mary är en berättelse om en kvinnas fasansfulla erfarenheter under den grekiska militär-juntan. Stefan Eklund imponeras av en gastkramande, litterär upplevelse.

III

1 - Ett granatäpple, med alla sina frön, har inte ett centrum, det har flera. Mary, den 23- åriga studenten som är huvudperson i Aris Fioretos nya roman, säger just det när hon talar om granatäpplet: ”Centrum finns överallt.” 2 - Det här skulle också kunna sägas om det mesta som Aris Fioretos har skrivit, alltifrån de språkkritiska prosaverken på 90-talet, över de biologiska thrillerpastischerna i början på 2000-talet till de självbiografiskt färgade romanerna ”Den siste greken” och ”Halva solen” – samma frågor kring vår identitet finns alltid där: Vad består männi•skan av? Är vi en eller flera? 3 - Det granatäpple som fyller hela omslaget och dess insidor på Aris Fioretos nya roman är en utmärkt illustration till dessa frågor. Granatäpplet som en frukt utan början och slut, men i Mary också som en blodröd antik symbol för fruktsamhet och biblisk för martyrskap. 4 - Allt detta tar Aris Fioretos med in i den på ytplanet ohyggliga historien om den unga arkitektstudenten Mary som under ett studentuppror grips av juntan i en militärdiktatur på 70-talet. Det handlar förstås om Grekland, en stor del av Aris Fioretos ursprung som han också närmat sig i de två föregående, tidigare nämnda, romanerna. 5 - Mary grips och torteras, först i ett fängelse, sedan på en isolerad ö, dit hon förs till- sammans med en handfull andra kvinnor och en femårig pojke. Mary vägrar böja sig under tortyren, hon vägrar att bli en angivare. Men hon är gravid, något hon försöker dölja in i det längsta. När det inte går längre ställs hon inför ett val ingen människa ska behöva göra. 6 - Det hade kunnat bli en enkel •historia, suggestiv och skrämmande. Men det blir så mycket mer och jag vet inte riktigt var jag ska börja. Med berättelsen, kanske. Den är gastkramande, skriven med ett intensivt och fysiskt närvarande språk. De stora politiska skeendena finns i bakgrunden men perspektivet är hela tiden Marys, texten är nerkokad till hennes upplevelser. Av gripandet, tortyren hon utsätts för, av de inlåsta, karga och skitiga miljöerna, av minnena som hennes berättelse varvas med, av de komplicerade familjerelationerna, av kärleks-relationen till Dimos, som inte vet att han är en blivande far. Allt detta återges med en stor värdighet. De scener som i en mindre nogräknad författares hand hade kunna bli spekulativa blir här bara öppna och trovärdiga. 7 - Berättelsen är grundad i fakta. Greklands militärdiktatur och dess metoder är kända. Människor med fel åsikter fängslades och torterades. Det som händer Mary har hänt. Men det finns fler skikt i Fioretos roman; gränsen mellan kropp och medvetande, det patriarkala våldets mekanismer och hur ett språk korrumperas av makt. 8 - Kroppen och medvetandet, först. I beskrivningarna av den smärta som tortyren innebär är det som om Fioretos vill gestalta varje skrymsle av kroppen. Vad är kött och vad är tanke? När Mary isoleras på ön, som ett sätt att bryta ner henne, upphör kroppen att fungera normalt. I en passage, paradoxalt vacker, beskrivs hur Mary börjar tala – men inte med tungan utan med andra delar av kroppen: öronmusslorna, fingrarna, händerna och så vidare. 9 - Även Marys graviditet är inlevelsefullt skildrad och starkt betydelsebärande för texten – namnet Mary är ju snarlikt Maria. Här finns ett hopp som ska födas fram, barnet är beräknat till den 24 juli 1974, det datum som den grekiska juntan föll, och hon

IV

vill skydda sitt foster till varje pris, det blir kraften som hjälper henne att utstå smärtan. Tankens frihet kan inte torteras bort. 10 - Våldet är manligt. Kvinnors utsatthet under ett politiskt förtryck är ett högaktuellt tema i dag. Det sexualiserade våldet skördar dagligen offer i namn av politisk eller religiös rätt-färdighet. I ”Mary” individualiseras det våldet. Den hinna av kollektivism som i en normal medierapportering hindrar oss från att på djupet förstå det enskilda lidandet finns inte här. Så sett är det här en roman som samtiden verkligen behöver. Inte som en pamflett, utan som en gestaltning. 11 - Språkets bedräglighet finns med, förstås, som alltid hos Fioretos. Torterarna uppfinner ord för sina grymheter – kvinnorna hämtas till ”tebjudning”, ”kakor” eller ”samtal”. Ord som normalt sett betyder något harmlöst blir synonymt med maktvåld av det grövsta slag. Fioretos låter Mary fråga: ”Hur blir ord sjuka? Är det som en infektion? Vet personen som använder dem att hon kan smittas?” Senare: ”Med ord är det som med allt annat: användningen avgör vem man är.” 12 - Det är en imponerande litterär prestation Aris Fioretos har utfört. Med Mary förstärker han sin position som en viktig och säregen röst i den svenska romankonsten. Han har, utifrån en skenbart enkel historia, om än raffinerat inramad via de korta stycken som inleder och avslutar romanen, skapat en text som är som ett helt liv. Och ytterst är det nog vad den här romanen handlar om. Den vill värna livet. Mary bär på ett liv, hon bär på minnen av närhet, men också av sorg, vrede och besvikelser. Hon har tidigt erfarit en insikt om livets förgänglighet. Fioretos låter Mary minnas en uppgörelse med modern – hur hon då uppfylldes av ”en visshet om att allt, verkligen allt i livet försvinner.” 13 - Kan jag avsluta så? Var rädd om livet, för det kommer att försvinna. Bara stor romankonst kan säga det med allvaret i behåll. Mary är stor romankonst. Den är det eftersom den förenar tanke och känsla, eller som Mary säger när hon väger ett granatäpple i handen: ”… det såg ut som en korsning mellan hjärta och kranium”. Aris Fioretos är medarbetare på DN Kultur. Boken recenseras därför av Stefan Eklund, chefredaktör på Borås Tidning. http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/aris-fioretos-mary/?print=true Svenska Dagbladet Publicerad 2015-09-09 Hämtad 2016-03-08 Recensent Magnus Bremmer Mary - Livsbejakande helvetesskildring 0 - Gravid, fånge, torterad, förödmjukad. Mary är en frihetsberövad kvinna som mot alla odds håller fast vid sin existentiella identitet. Magnus Bremmer läser Aris Fioretos detaljerade helvetesskildring med en strimma hopp. 1 - Hur mycket kan du ta ifrån en människa och ändå påstå att samma människa finns kvar? Hur mycket kan du utsätta henne för innan du punkterar hennes väsen? Frågorna som bultar bakom sidorna i Aris Fioretos senaste roman är plågsamt aktuella. Här finns

V

inga flykting-strömmar, även om boken utspelar sig vid Medelhavet – men här finns en människa vid existensens yttersta rand. 2 - Hon kallas Mary, en 23-årig arkitekturstudent i 1970-talets Grekland. När läsaren möter henne är hon fängslad i ett trångt cementhus till cell, placerat vid den yttersta viken på militärdiktaturens mest ökända fängelseö. Vid det laget har hon redan varit frihetsberövad i månader, regelbundet torterad, konstant förödmjukad. Från denna minimala existens skriver hon sin berättelse, nedtecknad med en insmugglad Bic-penna på små rivna papperslappar. 3 - Upprinnelsen – ja, hela romanens urscen – är studentupproret på Tekniska högskolan i Aten. Den 17 november 1973 slår militärjuntan tillbaka demonstrationerna med tårgas och dödligt våld, men än idag betraktas upproret som ett avgörande bidrag till diktaturens fall ett halvår senare. Mary är där för att möta sin pojkvän Dimos, en av de centrala upprorsmakarna. Hon spelar en tillsynes passiv roll när hon tillfångatas i närheten av högskolan. 4 - Marys berättelse skildrar fångenskapen inifrån, först i det som kallas Högkvarteret, sedan på ”Råttön”. Den gestaltar de systematiska försöken att bryta ned en människa. Men Marys berättelse handlar också om allt det som en människa består av, om hennes barndom och dysfunktionella uppväxtfamilj, om hennes och pojkvännens fyra månader långa historia. Fioretos väver samman dessa narrativa trådar mycket elegant, de löper intill varandra och bildar en alltmer komplex historia. 5 - Marys minnen av hennes och Dimos kärleksmöten och samtal ställer frågan om identitet – politisk som existentiell – på sin spets i upprorets skugga. Dels för att Mary har sina rötter på ”den andra sidan”, som revolutionären Dimos uttrycker det – ett faktum som läsaren gradvis förstår vidden av. Och dels för att fången snart upptäcker att hon är gravid. 6 - Mary, ”den reserverade”, är knappast den typiska revoltören. Till skillnad från upprorsmakaren Dimos, som uttrycker sig i utropstecken, försvarar Mary både frågetecknet och nyanserna. Idealsamhället liknar hon poetiskt vid ett granatäpples sprängfyllda innanmäte: varje kärna en människa som lever självständigt intill den andra, men där centrum finns överallt. 7 - Samtidigt förändrar fångenskapen Mary. Ur henne växer både en starkare medvetenhet om hur det förflutna bakbundit henne, och en allt starkare övertygelse om vad som är centrum och botten i henne själv. I den bemärkelsen tar inte fångenskapen allt ifrån henne; slutenheten, tortyren och våldet, liksom hennes alltmer trosvissa vägran att namnge upprorsmakare, får en intensifierad syn på tillvaron att växa fram hos Mary. Att följa denna resa är en av berättelsens stora behållningar. 8 - Under läsningen finner jag mig ibland ändå tröttad av detaljer. Fängelselivets vardagligheter tar stor plats; det finns en lätt överdriven vilja att symbolisera ting och händelser; och är precis alla kroppsbeskrivningar verkligen motiverade? Jag tänker att dramat utan problem hade kunnat förtätas med 50 sidor. 9 - Det förtar dock inte bokens angelägenhet. Med små medel och ett lätt, exakt och expressivt språk lyckas Fioretos få en historia som kunde ha känts svårsmält att framstå

VI

både trovärdig och levande. När boken är som starkast är den en lika djupt smärtsam som livsbejakande upplevelse, en helvetesskildring med en osviklig strimma av hopp. http://www.svd.se/livsbejakande-helvetesskildring Recensioner av Carola Hansson Masja Aftonbladet (AB) Publicerad 2015-09-15 Hämtad 2016-03-08 Recensent Inga-Lina Lindqvist Nära godheten 0 - Inga-Lina Lindqvist läser den avslutande delen av Carola Hanssons imponerande romansvit 1 - Godhetsdebatten är i gång igen. Är godhet ett tecken på naivitet eller vishet? Kommer godheten att frälsa eller förinta oss? 2 - En klassiker som ägnade hela sin livsgärning åt godhetens ambivalens var Leo Tolstoj. Han ansåg att sanningen kommer ur lidandet och att kärleken till nästan är Guds främsta uppgift för människan. 3 - Men i alla hans romaner finns minst en huvudperson som är en trångsynt, misogyn och stel besserwisser. Levin i Anna Karenina, furst Andrej i Krig och fred och Nekljudov i Uppståndelse – ironiskt nog är de författarens alter egon. Det är värt att tänka på att denne andens man, Rysslands motsvarighet till Mahatma Gandhi, var så medveten om sin egen oförmåga att nå absolut godhet. 4 - Carola Hansson avslutar sin mäktiga triptyk om familjen Tolstoj med romanen Masja. Masja föddes som femte barnet av tretton i det stormiga och periodvis rent vansinniga äktenskapet mellan Leo och Sofia Tolstoj. Sex av parets barn dog i späd ålder. 5 - Masja var enligt samtidens samstämmiga vittnesmål en godhetens ängel. Hon var den som stod fadern närmast och den som varit mest lojal mot hans skiftande infall och sinnesstämningar. Hon dog mycket ung av utmattning. 6 - Romanen Masja är mättat rysk i sitt tilltal. Samovarerna puttrar, hundarna ligger under bordet, de intellektuella samtalen flödar och folk reser mellan sina olika gods och sanatorier. 7 - I familjen Tolstojs fall skriver de dessutom ner alltsammans. Alla. Hela tiden. Tolstojs läkare Dusjan Makovitskij har handen i fickan och antecknar direkt på lösa papper han ständigt bär på. 8 - Carola Hansson ligger utmattande nära det klaustrofobiska klustret av familjens nedskrivna vittnesmål. Hon redovisar och reproducerar familjens självbild och tar aldrig ett steg utanför den kvava atmosfären av falskhet som är uppenbar för den utomstående läsaren.

VII

9 - Masja är ett offer för sin fars höga krav. Hon anklagas för att vilja leva ett liv i lyx. Hon uppmanas att utöva godheten på det ena eller det andra sättet. Instruktionerna växlar. 10 - Masja blir gravid åtta gånger under romanens gång och alla graviditeterna slutar med sena missfall. 11 - Fadern sänder brev där han inte tröstar utan påpekar att Masja renas genom sitt lidande. Masja är ett objekt för livslångt betraktande och manipulation i familjens sektliknande tillvaro där fadern är gurun och hon en trogen lärjunge. 12 - Romanen är både en deprimerande läsning om godhetens tillkortakommanden – och en •befriande påminnelse om att godhetens •begränsningar inte förtar dess kraft. http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article21417155.ab Expressen (Expr) Publicerad 2015-09-11 Hämtad 2016-03-08 Recensent Annina Rabe

Ryskt familjedrama av sällan skådat slag 0 - Rabe får en stor romanupplevelse av Carola Hanssons "Masja". 1 - Man utgår gärna från att det är de mest upproriska barnen som har de svåraste föräldrarelationerna. Men ibland undrar jag om det inte är ännu mer komplicerat för skuggbarnen, de duktiga, som ständigt kämpar för att vara sina föräldrar till lags. Den första delen i Carola Hanssons trilogi om familjen kring Lev Tolstoj handlade om Andrej, den mest oppositionella i Tolstojs stora barnaskara. 2 - När hon nu avslutar sin romanserie sker det med ett porträtt av dottern Masja, kanske det av Tolstojs barn som följde sin far tätast i fotspåren och försökte anamma hans idévärld. 3 - Masja, av sin far redan vid två års ålder beskriven som "mycket klok och mycket ful", får kämpa för att bli sedd i en familj där allt kretsar kring fadern. 4 - Lev Tolstojs position i Ryssland är exceptionell; han är ju inte bara en av landets främsta författare utan ses också som läromästare med en egen uppbyggd idévärld som ständigt lockar till sig nya adepter. 5 - Trots sina stora egendomar är han engagerad i böndernas och arbetarnas situation och känner stark vanmakt inför fattigdomen omkring sig. 6 - De upproriska stämningar som ska leda till ryska revolutionen mullrar i bakgrunden. 7 - På samma sätt som inför sin far får Masja kämpa för att bli tydlig i romanen. Den excentriske, oberäknelige fadern hotar att ta över och bli dess egentliga huvudperson. 8 - Masjas första, misslyckade, kärlekshistoria sker symptomatiskt nog med en av faderns unga beundrare. Hennes relation med fadern blir allt sårigare när han så tydligt utövar sin makt över henne, den mest hängivna.

VIII

9 - Carola Hansson låter sin huvudperson växa fram till ett fullödigt porträtt med skarpa konturer. "Masja" är berättad med en lågmält intensiv glöd, och precis som i de tidigare romanerna spelar författaren själv en viktig roll. 10 - Varvat med berättelsen befinner sig Carola Hansson i Moskva i en avliden släktings lägenhet, forskar och umgås med skuggorna, reflekterar över sin egen besatthet av det förflutna. 11 - Resultatet är en verkligt stor och mångskiktad romanupplevelse. Det är först när man stöter på en sådan som man blir påmind om hur sällsynt det är. http://www.expressen.se/kultur/ryskt-familjedrama-av-sallan-skadat-slag/ Dagens Nyheter (DN) Publicerad 2015-09-11 Hämtad 2016-03-08 Recensent Maria Schottenius Familjedrama. En skimrande väv av fakta och berättande. 0 - Carola Hanssons romantrilogi om familjen Tolstoj är nu avslutad. Tre tjocka romaner blev det, lika omfångsrika som gamle Tolstojs egna. ”Andrej” gavs ut redan 1994, ”Med ett namn som mitt” 2009 och i dag kommer ”Masja”. De har alla tre ett av den ryske 1800-talsförfattaren Lev och han hustru Sonja Tolstojs tretton barn i centrum, Andrej, Ilja och Masja; barn som i sin tur i centrum har en nyckfull och krävande far, och en kraftfull men olycklig mor. 1 - Carola Hansson har ett uppskattat och prisbelönat författarskap bakom sig. Hon är slavist, har doktorerat på en rysk modernistisk författare och som forskare visar författaren en respektfull känsla för hur man tar sig an ett dokumentärt material. 2 - Så om man nu ska göra fiktion av autentiska människoöden, vilket kan diskuteras, är Carola Hanssons sätt att göra det på exemplariskt. Hon närmar sig sina gestalter med stor försiktighet. Skapar tillit och låter brev och dagböcker vägleda berättelsen, som ju har en given autentisk ram. Den här familjen har funnits, personerna i boken har haft dessa namn, födelseår och dödsår. Och de har levt sina, ofta komplicerade, liv. 3 - Men det är inte så att Carola Hansson stjäl deras identiteter, skruvar upp deras livsöden, snyltar på referenserna och säljer ut en känd familj. Snarare motsatsen. Hon lyfter fram barnen ur en ganska stereotyp berättelse, en ”sanning” som med åren stelnat omkring Tolstojs, och mig avväpnar hon med sin diskreta berättarstil. 4 - Hansson låter gestalterna träda fram ur ett slags ljusgrått dis, först som skuggor. Sedan avtecknar de sig allt tydligare och kommer långsamt närmare läsaren. Det hela får ta sin tid. 5 - Hon finner ett skimrande sätt att berätta och får allt att stämma. Textkällorna, den historiska, religiösa och politiska bakgrunden, det givna yttre, får bära det mer diffusa och vaga som har med människors liv och känslor att göra. Och ekvationen går ihop. Hon har ett språk för långtråkigheten, för de små, uppblossande skandalerna och hon har förmågan att skapa betydelse. Författaren gör sin ryska berättelse, en miljö som vi är van att se beskriven av män, till en djupt kvinnlig historia.

IX

6 - I den här boken, ”Masja”, låter hon Tolstojs femte barn, och faderns älsklingsbarn, träda fram ur syskonskaran. Hennes tidiga liv präglas av genomgripande sorger. Hon förlorar fyra av sina småsyskon. Och hon har en svår relation till sin mor, känner sig oälskad av henne. I gengäld älskad och mer eller mindre ägd av sin far, som tidigt vill att hon ska vara hans ständiga samtalspartner och privatsekreterare. 7 - Den täta kontakten med fadern skapar glädje men också problem. Masjas friare avvisas av fadern, en efter en, tills hon upproriskt gifter sig med en av dem, Kolja. Men varken mamman eller pappan kommer till bröllopet och de tar kyligt emot hennes make när de nygifta kommer hem. Föräldrarna reser inte heller till systerns bröllop senare. Ingen man duger åt döttrarna. Och modern har genom åren i brev förtalat de ”falska”, inställsamma, löjeväckande friarna i grova ordalag. 8 - Carola Hansson har en stark känsla för Masjas särskilda lojalitet med fadern, även när hon trotsar honom, och hennes förtvivlan inför moderns stränghet och föräldrarnas fruktansvärda gräl framför allt om rättigheterna till Tolstojs verk. Han själv vill skänka dem till ”folket”, Sonja till barnen. 9 - Om historien börjar i bleka färger, i en Tjechovstämning med förströdda människor som är desorienterade i förhållande till sin egen framtid, får den allt djupare färg och intensitet med Masja och hennes livsöde. Hon föder åtta dödfödda barn som alla finns i gravar i hennes trädgård. 10 - Men hon bär trots sina prövningar på ett inre ljus. Masja är inte kristen, det är däremot hennes man, som älskar och dyrkar henne så länge hon lever. 11 - De två tidigare romanerna i serien Augustnominerades utan att få priset. Så här har ni en tredje kula att sätta in i höstens ryska roulette. http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/carola-hansson-masja/ Svenska Dagbladet (SvD) Publicerad 2015-11-23 Hämtad 2016-03-08 Recensent Therese Eriksson Litterär tidsresa till familjen Tolstoj 0 - Med sin bok om Lev Tolstojs dotter Masja tar Carola Hansson spjärn mot det öde som den store ryske författaren förutspådde åt sitt barn. Resultatet är en historisk biografi som samtidigt kan läsas som en roman. I kväll kan den få Augustpriset som årets skönlitterära bok. 1 - Carola Hansson tycks ha en exceptionell talang för besatthet. En särskilt uthållig förmåga att låta intresset för ett ämne bli uppslukande; febrigt, •ivrigt, passionerat. Det är vad jag ­tänker när jag slår igen ”Masja” ­(Albert Bonniers Förlag), den nästan 600- sidiga •boken som avslutar författarens triptyk om familjen Tolstoj. Det är över 20 år sedan ”Andrej” (1994) kom ut, den historiska romanen om Lev Tolstojs son. 15 år senare, 2009, kom ”Med ett namn som mitt”, en på ytan stillsam men mycket pulserande jakt på sanningen om Andrejs son Ilja. ”Andrej” ­nominerades till Augustpriset. Och nu – ”Masja”. Är det i kväll Carola Hanssons lidelse ska belönas med landets mest prestigefulla litterära pris?

X

2 - Den börjar och slutar på samma sätt, ”Masja”. Öppningsscenen är ett förebud, men det vet inte •läsaren då. Masja, eller Maria Lvovna, Lev Tolstojs och hustrun Sofia Andrejevnas femte barn, är på promenad med maken Kolja och några av syskonen. Plötsligt framträder fadern för hennes inre syn, intill floden, som en hägring. Masja erinrar sig hur pappan bara häromdagen sagt till sin dotter att hon har förvandlats – ”men inte till vem som helst utan till den jag en gång var”, återberättar hon. Masja är förvirrad och svimfärdig, och ledsagas hem av Kolja och läkaren Dusjan Petrovitj. En vecka senare, den 27 november 1906, dör Maria Lvovna ”Masja” Tolstoj, 35 år gammal. 3 - Det som ser ut som ett slut kan mycket väl vara en begynnelse. Åtminstone tycks det vara Carola Hanssons utgångspunkt. ”Det är väl då Masja mot slutet av promenaden uttalar de olycksaliga orden som allting tar sin början?” Hansson tvekar. Finns det andra avgörande händelser, brytpunkter som kan utgöra startskottet för berättelsen om Masja? Och så börjar hennes sökande, prövande historia om den av Tolstojs 13 barn som redan som tvååring fick sin fars dom: ”Mycket klok och mycket ful. En svår kombination. Hon kommer att lida mycket, ständigt söka utan att finna – men aldrig ge upp sökandet efter det ouppnåeliga.” 4 - Med sin roman tar Carola Hansson spjärn mot det öde den store ryske författaren förutspått åt sin dotter. Det är ingen uttalad ambition, men den ligger där och skvalpar, viljan att skriva fram en historia som upphäver patriarkens förutbestämmelser. Visserligen lider Masja i sitt liv – mot slutet börjar jag tappa räkningen på hur många gånger hon varit havande och förlorat barn efter barn, sex, sju? – men Hanssons porträtt talar om en varm, älskvärd och godhjärtad person, som trots svårigheter fann sig förvånansvärt väl tillrätta i livet. Moderns kärlekslöshet, faderns nyckfullhet, ett flertal syskons alltför tidiga dödsfall och den egna sjukligheten, hindrade inte Masja från att vara passionerad inför faderns författarskap, arbeta för att hjälpa sjuka och fattiga eller få ett lyckligt äktenskap med sin Kolja. Det är en sammansatt huvudperson vi möter i ”Masja”. 5 - Är det sanningen om Masja Tolstoj? Det kan vi förstås aldrig få reda på. Carola Hanssons romaner, det gäller för alla tre i sviten, vilar på noggrann och kunnig research. Det finns ingen anledning att •tveka om att författaren håller sig nära sitt käll•material, men trots detta dokumentära anslag har alla tre titlarna fått klassificeringen ”roman”. ­”Andrej” är den av böckerna som uppträder mest som en klassisk historisk roman; den sträcker sig inte utanför sin egen berättelse som de andra två, i vilka Carola Hanssons egen röst är central. I ”Andrej” lurar ­författarjaget i stället i de ständigt återkommande frågorna – ”Var det inte så att han …?” – som om Hansson på det viset vill göra •läsaren uppmärksam på att det är ett spekulationsarbete som pågår: ”Antagligen kysser han då Akulka på nytt och försäkrar att han älskar också henne.” Antagligen. Kanske. Förmodligen. Hansson påminner konstant läsaren om osäkerhetsmomentet. 6 - De andra två titlarna – de tre böckerna är sins•emellan väldigt olika trots att de uppehåller sig vid samma tema – har en annan metodologi. ”Med ett namn som mitt” är inte så mycket berättelsen om Ilja Tolstoj – Levs barnbarn, Andrejs son – som den är jakten på just den berättelsen. När Hansson ett år ­efter utgivningen av ”Andrej” hittar ett kuvert i lådan vid sommarhuset, är det Ilja Tolstojs son Alexander som är avsändare. Ett kort brev och ett tidningsurklipp med en dödsruna över Ilja. Carola Hansson blir

XI

förbryllad, men inte bara det: hon blir riktigt omskakad. Undran, bestörtning, skam, förlust och sorg är de känslor hon räknar upp när hon redogör för sina reaktioner inför tidningsurklippet. ”Som om den egendomliga, ja, i det närmaste symbiotiska, relation i vilken jag under flera års tid levt med den avlidnes far, på något mirakulöst vis gjort oss alla släkt på riktigt.” Där är den; besattheten, ­febern. 7 - Hansson arbetar med en annan roman vid den här tidpunkten, och försöker lägga mysteriet med den för henne dittills rätt okända Ilja Tolstoj åt •sidan. Men, den kryper sig på, inte minst genom det som vi brukar kalla för osannolika tillfälligheter. Slumpartade möten, som tycks peka henne i riktning rakt mot Moskva – obönhörligt. Det är sådant där man bara läser om i romaner, tänker jag, och stannar upp. Ja, det är väl en roman jag läser, eller? 8 - Romanbegreppet måste sägas vara •redigt uppluckrat i kanterna numera. Och antalet romaner som bygger på faktiska historiska händelser eller livsöden är oändligt, och fortsätter att bli fler. Det räcker med att gå till listan över Augustprisvinnare för att konstatera att den historiska ramen, den fiktiva biografin, den •litterära memoaren – kalla det vad ni vill – är omåttligt framgångsrik: P O Enquist, Göran Rosenberg, Steve Sem-Sandberg för att ta några exempel ur ­högen. Jämte Hanssons ”Masja” är i år Aris Fioretos ”Mary”, romanen om grekisk samtidshistoria, John Ajvide Lindqvists ”Rörelsen” där författarens namne figurerar och, inte minst, Agneta Pleijels uppväxtmemoar ”Spådomen”, nominerade. Samtliga i kategorin skönlitteratur, samtliga betraktade som romaner. 9 - ”Ju mer berömd en människa har varit desto mer får hennes minne tåla av eftervärldens hantering”, skriver Kerstin Ekman i förordet till sin biografi över Clas Bjerkander, ”Då var allt levande och lustigt” (2015). Det är en diskret protest mot den biografiska romanen, mot tendensen att fantisera ihop och brodera ut de liv som alldeles verkliga männi•skor levt. Ekmans hållning är förvisso sympatisk, men romaner baserade på verkliga människor skiljer sig från varandra på samma sätt som romaner i största allmänhet gör. Och Carola Hanssons särskilda metod – genomförd med konsekvent respekt och varsamhet – är rätt unik i sitt slag. 10 - Det är gränslandet mellan fiktion och verklighet hon vill åt. Och det på flera olika sätt. Hos Hansson finns redan från början en fascination inför Jasnaja Poljana, godset utanför ryska Tula, som var Lev Tolstojs hem och där bland annat ”Anna Karenina” och ”Krig och fred” skrevs. Hansson betraktar detta gods, denna familjen Tolstojs samlingsplats, som ett slags gränsland – som en plats där gränserna mellan fiktion och verklighet upplöstes. Inte bara för att det var där några av litteraturhistoriens mest betydelsefulla verk tillkom, utan också för att platsen tycks ha haft en drömskt svävande karaktär för familjen. Jasnaja Poljana blir därmed inte bara en lockelse för Hansson, utan också något av en sinne•bild för hur hon själv skriver fram sina tre romaner: som om hon vore delaktig, som om hennes liv, hennes romaner, blandas samman med Tolstojklanens liv och Lev Tolstojs romaner. 11 - Carola Hansson skriver med vad vi lite slarvigt kan kalla ”rysk estetik” – svindlande långa meningar med många bisatser – och med ett språk som är samtidigt modernt och tidstroget. I ”Med ett namn som mitt” och ”Masja” blandar hon konsekvent in det egna jaget, ett jag som tycks lika autentiskt som de historiska figurer hon skildrar. Det är en djupt personlig hållning, men det är också ett litterärt grepp.

XII

Intressant nog sker inget av detta i den experimentella anda som man vanligen förknippar osäkrandet av relationen fiktion-verklighet med, typ postmodernism, utan med brett anlagd epik. Ansatsen är realistisk, resultatet är fiktion. 12 - Med detta grepp blottlägger Hansson också •något om skrivandet och den kreativa processen. I den nya romanen går hon upp i Masja, lånar ut tankar och drömmar till henne, men låter också Masja gå in i sitt eget liv. Hon får mardrömmar, ifråga•sätter och tvivlar: ”Och framför allt: vems historia var det egentligen jag försökte locka med mig upp ur mörkret – min eller Masjas?” Genom denna ständiga sammanblandning – jag envisas med att kalla den för besatthet, och det gör för den delen Hansson själv också – tar hon den identifikatoriska läs- och skrivarten till en ny, tydligare nivå. Carola Hansson erbjuder läsaren en genomskinlighet, en inbjudan till delaktighet i själva romanarbetet. 13 - ”Masja” kan se ut att vara en biografi titulerad roman av säkerhetsskäl, men när Hansson skriver hennes liv är det som fiktion texten gör sig gällande. Därför får de avsnitt där författarens jag talar den oväntade effekten att de blir ett avbrott i fiktionsupplevelsen. Det ivriga uppslukande Hansson smittar sin läsare med i sin skildring av Masja, tar paus när författaren själv kliver in på scenen. Samtidigt som Hansson då för läsaren närmare verkligheten, påminner hon därmed också om att det är just fiktion vi läser. Det är märkligt, men effektfullt. 14 - ”Masja” börjar och slutar som sagt på samma sätt, med promenaden, hägringen, förvandlingen – men med den skillnaden att slutet slutar med •döden. Det sista kapitlet är en saklig redogörelse för Masja Tolstojs sjukdomsförlopp, dag för dag. Det ser onekligen ut som ett definitivt avslut. Men kan Carola Hansson verkligen släppa greppet om familjen Tolstoj? Det finns ju en bunt syskon kvar. http://www.svd.se/litterar-tidsresa-till-familjen-tolstoj Jonas Hassen Khemiri Allt jag inte minns Aftonbladet (AB) Publicerad 2015-09-18 Hämtad 2016-03-02 Recesent Jenny Högström Vilket snack! 0 - Hassen Khemiri får alla att lystra - med bländande dialog 1 - Jonas Hassen Khemiri är känd och hyllad som författare alltsedan romandebuten med Ett öga rött från 2003, och sen även som dramatiker. Men i ett Sverige med kort minne och hårt debattklimat är det nog ändå klickmonstret ”Bästa Beatrice Ask”, ett öppet brev till dåvarande justitieministern om rasismen i Sverige, publicerat i Dagens Nyheter 13 mars 2013, som gjort störst avtryck. ”Jag vill att vi byter skinn och erfarenheter. Kom igen. Vi bara gör det”, skriver Khemiri. 2 - Över huvud taget har Khemiri ett anslag, ett tonfall, som gör att han, utan att egentligen någonsin höja rösten eller ta till några stora åtbörder, får sin läsare (eller åhörare för den delen) att lystra.

XIII

3 - Så även med nya romanen Allt jag inte minns, hans första på tio år. En roman om kärlek, om vänskap, om pengar och om vårt otillförlitliga minne. 4 - När den tar sin början har katastrofen redan skett och en ung människa har dött: Samuel. Genom att intervjua personer i hans närhet försöker Författaren rekonstruera vad det egentligen var som hände, ett projekt som också visar sig vara ett personligt sorgearbete. 5 - Romanen består av hopfogade delar av berättelser och tillbakablickar hämtade från olika personer i Samuels närhet. Klipp, klipp, klipp. Khemiri snitslar sig skickligt framåt. Alla har sina versioner av Samuel, sina delar av historien - men också sina blinda fläckar. 6 - Medan Ett öga rött hade en jagberättare, och Montecore två, har berättarperspektivet nu mångfaldigats. Det skapar en sorts kollektiv, splittrad fiktion, en pågående förhandling utan någon traditionell, allvetande berättare. Inte heller Författaren vet riktigt vad han är ute efter. Därför är det symptomatiskt att det som saknas i texten är just de frågor som han ställt till sina intervjuoffer men som färgar deras svar. 7 - Och därför är det också symptomatiskt att jag som kritiker märker att jag drar mig lite för att redogöra för handlingen. Vilken version ska jag gå på, liksom? Dessutom känner jag mig lätt manipulerad av det återkommande minnestemat. 8 - Men okej: Samuel, som jobbar på Migrationsverket, träffar Vandad, som är småkriminell, på en fest. De blir nära vänner, kanske till och med förälskade. Och så träffar Samuel Laide, som jobbar som kontakttolk. Pang! Kärlek enligt konstens alla regler. Här krånglar dock Författaren lite av rädsla att hamna i klyschträsket och Laide får lov att säga till honom på skarpen: ”Vi stod faktiskt där i solnedgången vid Söderbysjön. /---/För första gången i livet kände vi oss lite, bara lite mindre ensamma. Om du sen vill skriva att något annat hände så får du väl göra det. Jag berättar bara sanningen.” 9 - Parallellt löper berättelsen om Samuel och hans mormor och skildringen av den dementa kvinnan är alldeles extra ömsint och fin. 10 - Både mellan Vandad och Samuel och Samuel och Laide nästlar sig dock detta med pengar in i bilden: vem ska ta nästa runda på krogen, vem köper mat, vem låter sig gärna bli bjuden, och så vidare. Och ska Samuel verkligen betala hela hyran när Vandad blir arbetslös? Såna grejer. Här visar Khemiri hur relationen till pengar även i princip på mikronivå kan få svarta hål kan öppna sig mellan människor, och hur närvaron eller frånvaron av pengar formar människors beteende och relationer. 11 - Allt jag inte minns är alltså inte en roman befolkad av hjältar - snarare tvärtom. Och kring dessa människor växer bilden av ett samtida Sverige som sällan skildras i romanform. Det är ett land präglat av rasism och orättvisor, där papperslösa män tar över flyttjobben från Vandad, papperslösa kvinnor lever under dubbelt hot, där människor tvångsutvisas till länderna som de flydde från - och taxibilarna glider förbi svartskallarna i natten.

XIV

12 - Det är det ganska välmående, ganska välfungerande land, som just nu tycks befinna sig i ett vägskäl. 13 - I den mån en roman faktiskt kan förmå sin läsare att leva sig in i andra människors liv och öden, tänker jag att Allt jag inte minns är en konsekvens av ”Bästa Beatrice Ask”. Ett försök att skapa och att överföra kunskap, en sorts fysisk erfarenhet. Det är bara att hoppas. 14 - Samtidigt är det en roman med en oerhörd tajmning och ett jäkla flyt i dialogen. Inte minst förmedlas känslan av hur kul det är att snacka. Det är i det talade språket krutet ligger. 15 - ”Att skriva är det svåraste jag vet”, har Jonas Hassen Khemiri sagt i en intervju. 16 - Jag är ledsen, men det märks inte. http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article21434297.ab Expressen (Expr) Publicerad 2015-09-18 Hämtad 2016-03-02 Recensent Annina Rabe Oförglömligt fint om kärlek i klassamhället 0 - Jonas Hassen Khemiris efterlängtade nya roman kretsar kring minnet av en avliden vän. 1 - Annina Rabe läser en brusande vacker samtidshistoria om sorg, förlust och vår rädsla för att mista det förflutna. 2 - Möjligen handlar all litteratur, all sådan litteratur som verkligen betyder något, om minne. Utan vår rädsla för att de viktiga minnena skall glida undan, förvanskas med tidens gång och till sist förblekna, hade en viktig del av litteraturens uppgift försvunnit. 3 - Varje människa som utsätts för en förlust vet att hädanefter kommer livet också att innehålla ångesten över att minnena ska fly; minnena som är det enda som finns kvar efter den man förlorat. Och den smärtsamma vetskapen om att minnena med tiden kommer att förvanskas, liksom allt förflutet man lägger bakom sig. 4 - Jonas Hassen Khemiris nya roman har titeln "Allt jag inte minns"; redan titeln vittnar om en hårt knuten frustration, om ett okontrollerbart minne som bevarar en del och låter annat försvinna. Man kan inte minnas allt. Man kan inte ens vara säker på att man minns rätt. Och det andra man minns är alltid något helt annat. 5 - En bilolycka som kan ha varit självmord 6 - "Allt jag inte minns" utspelar sig helt och hållet kring en förlust. Huvudpersonen Samuel är död, i en bilolycka som kan ha varit självmord, eller också inte. 7 - I fragment berättas hans historia av dem som stod honom närmast: de närmaste vännerna och den stora kärleken. En författare kommer av slump i kontakt med Samuels historia och ser det som sin uppgift att samla minnena, att kartlägga den sista tiden. Rösterna avlöser varandra i korta eller längre stycken. Det skrivs inte ut vem som talar.

XV

Till en början flyter de samman och kan vara svåra att hålla isär, men ganska snart utkristalliserar sig rösterna tydligt. 8 - Det är Vandad, den storvuxna bästa vännen som är beredd att gå i döden för Samuel. De är ett omaka par med en intensiv vänskap. Samuel kommer från halvsvensk medelklassfamilj och jobbar på Migrationsverket, medan arbetarkillen Vandad försörjer sig på ströjobb i flyttbranschen, och ibland när det är nödvändigt även på mindre laglig verksamhet. 9 - Kärlekshistoria utan cynism 10 - Men när Samuel träffar Laide förändras vänskapen mellan honom och Vandad. Kärlekshistorien är till en början av den typen som uppslukar precis allt, Khemiri beskriver den utan skyddsnät och med en ständig medvetenhet om klichériskerna. Han låter sin författare i romanen antyda just det, att Laide återberättar den för vackert, men blir tillrättavisad av Laide – han får tro vad han vill, men detta är hennes minne. 11 - Och här har vi ett av romanens grundteman: rätten till det egna minnet, oavsett hur det framstår i andras ögon. Men det är också ett litterärt försök att skriva fram en ren kärlekshistoria utan samtidscynism, att röra sig nära klichéerna, kanske rentav bejaka dem och se sanningen i dem. 12 - Laide är välutbildad, politiskt medveten och ideologiskt driven; hon arbetar som arabisk tolk Relationen mellan henne och Vandad går snett redan från början. Genom hans berättelse ser vi en snorkig överklasstjej, när hon själv kommer till tals ser vi förstås något annat, men läsaren ges ändå förmåga att se henne lika tydligt med Vandads blick. Men skildringen visar också en social klyfta som är till synes oöverbryggbar. 13 - Möjligheten att Vandad och Laide någonsin skall kunna förstå varandra är obefintlig, trots att Laide hela tiden månar om att vara på "de svagas" sida. 14 - Ett oöverstigligt klassamhälle 15 - För "Allt jag inte minns" är i högsta grad också en skildring av ett klassamhälle med en oöverskådlig mängd nivåer. Khemiri stiger rakt ner i vår politiskt förvirrade samtid, skildrar Stockholm i dag med en stark hatkärlek; från halvkriminella utekvällar till tillrättalagda parmiddagar. Bostadsrätts-Stockholm och flykting-Stockholm. Den tydliga viljan som finns att göra gott och den dåliga beredskapen att hantera de goda intentionerna när det ändå går fel. Men kanske framför allt en bild av ett samhälle där den enskilda människans värde i allt högre grad bestäms av ekonomiska faktorer. 16 - En sorg som omfattar allt 17 - Den frånvarande men ständigt närvarande Samuels talang är att han rör sig mellan samhällsklasserna, glider in och ut i olika miljöer, lekfull, sårbar, alltid omtyckt men alltid lite utanför. Får vi veta vem han var till sist, och vad som egentligen hände? 18 - Dramaturgiskt stegras berättelsen hela tiden, de första trevande rösterna växer till en stark kör, där fler än bara Vandad, Laide och "författaren" famlar efter sina respektive minnen.

XVI

19 - "Allt jag inte minns" är en brusande vacker berättelse om sorg, inte bara över alla våra förlorade människor, utan om en sorg så stor och obegriplig att den omfattar allt runtomkring oss, ja hela jävla samtiden. http://www.expressen.se/kultur/oforglomligt-fint-om-karlek-i-klassamhallet/ Dagens Nyheter (DN) Publicerad 2015-09-18 Hämtad 2016-03-02 Recensent Malin Ullgren Jonas Hassen Khemiri: ”Allt jag inte minns” 0 - Minnena som gör en människa. Jonas Hassen Khemiris nya roman är en myllrande rekonstruktion av ett mist liv. Malin Ullgren berörs av mänskligheten som träder fram i vardagens detaljer. 1 - Fastän man nog vet att det inte finns en enskild och allt överskuggande sanning om människor, är det svårt att sluta leta efter den. Jag kommer på mig själv med att vilja bestämma om de jag möter och känner är onda eller goda. I alla fall åt vilket håll de lutar. Och när man ändå frågar sig om människorna är onda eller goda, kan man lika gärna också undra över kärlek – är detta kärlek? Kättja? Vana? Värme? Beblandade neuroser? 2 - Samuel i ”Allt jag inte minns” var en som brukade be främmande människor om deras definition av kärlek. Själva den frågan sammanfattar också något av vad Samuel var – han var en som undrade vidöppet och som samlade på erfarenheter för att få avgörande besked om existensen. 3 - Jonas Hassen Khemiris första längre roman sedan ”Montecore” (2006) kretsar kring denne Samuel, fastän han är borta. Bara 26 år gammal har han dött i en bilolycka som kanske var ett självmord. 4 - Vem var han som dog, vilka spår har han lämnat? En författare, tillfälligt bosatt i Berlin, försöker få fatt i Samuels väsen genom orden, genom att intervjua hans familj och vänner. Det framgår vagt i inledningen att författaren söker sig till historien om Samuel därför att han själv förlorat någon. 5 - Målet är inledningsvis att ”rekonstruera Samuels sista dag”. Han får rådet från en av sina informanter, ”Grannen”, att ”hålla det enkelt”, för han tycker att författaren har krånglat till det i sina tidigare böcker. En programförklaring? Ja, det verkar så. 6 - Också om man jämför med Jonas Hassen Khemiris pjäser, är ”Allt jag inte minns” tydligare med smärtpunkterna, mindre rolig, rakare i förmedlingen av sorg, av det slukhål som 7 - uppstår efter en förlorad människa. Det är som om ”Grannen” får sin vilja igenom: den här berättelsen ter sig enkel, i formen. 8 - Khemiris språk präglas av en vilja att visa hur språk yttrar sig, hur orden bär med sig hela världar kring den som uttalar dem. Ändå är språket i den nya romanen också det enklare, underkastat viljan att skapa en dokumentär känsla, på en vardagsprosa med färre underskruvar och mindre lek. 9 - I ”Allt jag inte minns” avlöser vittnesmålen varandra, i kortare och längre stycken åtskilda av asterisker. Som trasiga spegelskärvor reflekterar de tillvaron och Samuel,

XVII

snett och vint, men ändå med avsikten att visa något, få fatt i erfarenheten av livet de levt. 10 - Framför allt är det vännen Vandad och ex-flickvännen Laide (anagram för ”ideal”, kanske) som för berättelsen. Båda har nog älskat Samuel, var och en på sitt sätt, och definitivt stridit med varandra om honom och om vem han var, vad som hänt. 11 - Samuel, Laide och Vandad är mellan 20 och 30 år gamla, de går på fester, de arbetar, det är ett ganska nutida Stockholm. Det är fel att säga att de väntar på att livet ska börja, men de möts i ett skede när man ofta räknar med att det handlar om att lägga till liv – inte att tappa bort ett avgörande innehåll. 12 - Även om ”Allt jag inte minns” handlar om att försöka fånga det förlorade och därmed tar tag i allt som finns av vardagliga minnen, står vissa partier och stampar, som om där fanns ett dokumentärt material som måste redovisas, for better, for worse. 13 - Men ju tydligare konflikten görs mellan Laide och Vandad, kring tolkningsföreträdet av kärleken och Samuel, desto intensivare blir berättelsen. Styckevis avlöser vännen och flickvännen varandra i täta växlingar och den annalkande upplösningen skapar tryck i texten på nytt. 14 - Fastän jag ibland tycker att det tar för lång tid – berätta händelsen som avgör, som ensam och utvald bär tragedin! – försjunker jag oftast och alltmer girigt i det som berättas. Från alla dessa små scener ur möjliga människoliv i Stockholm stiger en vittfamnande berättelse om kärlek, vänskap, minne, samtid och pengar. 15 - ”Allt jag inte minns” är inte en ”politisk” roman i bemärkelsen att den används som springpojke för en ideologisk hållning. Men den handlar om personer som rör sig mellan bostadsrätternas och den rasifierade arbetslöshetens och de papperslösa migranternas Stockholm. På det sättet gestaltar romanen känslotillstånd skapade av politik, gestaltar ideologiskt styrda livsvillkor. Som i en av få smärtsamt komiska scener: när Vandad chockad tar sig till Samuels olycksplats är det med turisttåget han kör, ett motortåg som lämnar rutten och Stolta stad-Stockholm, för en förtvivlad irrfärd mot Västberga. 16 - Berättelsens dialogiska uppbyggnad, mängden röster som hörs, gör romanen både generös och djupt sorgsen. Att läsa ”Allt jag inte minns” är en känsla av delaktighet, av att skymta liv som annars skulle ha svischat förbi utan att någon hade förklarat betydelsen av dem. 17 - Romanen är en kärleksskildring, men det som är svårt att glömma, som får mig att tänka ”vad starkt det här var”, är hur romanen håller fram också andra och korsvisa bindningar mellan människor. Hur ensamheten ändå alltid finns där, mitt i, och när som helst kan göra vardagsförloppet till en tragedi. http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/jonas-hassen-khemiri-allt-jag-inte-minns/

XVIII

Svenska Dagbladet (Svd) Publicerad 2015-09-18 Hämtad 2016-03-08 Recensent Viola Bao Nedtonad Khemiri bearbetar en sorg 0 - Jonas Hassen Khemiris använder en ung mans död för att skriva om vänskap och kärlek såväl som flyktingmottagande och vardagsrasism. Viola Bao läser en skickligt berättad men alltför konventionellt strukturerad roman. 1 - Hur minns man en människa? Kan man i litteraturen rättvist återge en främmande persons längtan, rädslor och bevekelsegrunder? Jonas Hassen Khemiris nya roman ”Allt jag inte minns” tematiserar på olika plan ämnen som minne, minnesförlust och historieberättande. I centrum står den tjugosexårige Samuel som en aprileftermiddag efter att ha lämnat sin mormor på demenshemmet dör i en bilolycka (eller tog han sitt liv?). Efter hans död försöker en författare (misstänkt lik Jonas Hassen Khemiri själv) rekonstruera hans liv fram till dödsdagen genom att intervjua familj, vänner och grannar. 2 - Redan tidigt i boken gör flera av de intervjuade anspråk på att styra eller motverka berättelsen. Grannen råder författaren att ”hålla det enkelt”. Mamman tvivlar på projektets möjlighet och vägrar stämma träff. Vännen Vandad ifrågasätter författarens intentioner och hotar med att avbryta sin historia om han inte får tillräckligt betalt. Det är gestalter som gör motstånd, som inte vill låta sig utnyttjas för författarens dunkla syften (eller som håller inne med delar av sanningen för att skydda sig själva). 3 - Lekarna med berättarröster är inte ny för Jonas Hassen Khemiri, som i den omtalade debuten ”Ett öga rött” (2003) lät den unge jagberättaren Halim konstruera en artificiell ”förortssvenska”, och i ”Montecore” (2006) utforskade gränsen mellan sanning och fiktion i kampen mellan två motstridiga berättarviljor. En liknande (om än mindre tillspetsad) kamp pågår i ”Allt jag inte minns”, där en polyfonisk berättarstruktur rymmer flera röster, vars tolkningar av det förflutna stundtals glider isär. 4 - Mest kommer bästa vännen Vandad och ex-flickvännen Laide till tals. Genom dem lär vi känna Samuel, som alltid höll Vandad om ryggen, ständigt nojade över sitt dåliga minne och en gång drömde om att förändra världen men blev fast med ett meningslöst byråkratjobb på Migrationsverket. När han där lär känna Laide, en kontakttolk som hjälper arabiskspråkiga kvinnor i Sverige att få uppehållstillstånd, inser han att hon är den stora kärleken. De inleder en intensiv och magiskt gnistrande kärleksrelation som varar i ett år innan den rinner ut i sanden. 5 - ”Allt jag inte minns” är kärleksberättelse, vänskapsskildring och akut samtidsdiagnos i ett. Det språkligt akrobatiska och humoristiskt tillspetsade som kännetecknat delar av Khemiris tidigare författarskap är nu nedtonat till förmån för ett mer allvarligt och konventionellt realistiskt berättande. Samtidsspeglingen är ständigt där, i skildringen av bostadsbrist, arbetslöshet och utsattheten hos de flyktingkvinnor Laide möter. Rasismen och den främmande blicken på icke-vita svenskar gestaltas befriande chosefritt, som ett vardagligt inslag. 6 - Handlingen pekar fram mot en avgörande fråga: varför dör Samuel? Romanen kantas av flera tomrum och olika tolkningsmöjligheter ges. Så småningom förstår vi att

XIX

författaren själv inte främst är intresserad av att förstå vad som hände med Samuel, utan av att bearbeta en egen personlig sorg och använder berättelsen som en spegel för sin egen historia. Så tematiserar Khemiri, som så ofta i sin skönlitteratur, fiktionens och lögnens tunna gräns mot sanningen, minnet och berättandet. 7 - Det råder inget tvivel om att Khemiri är en av våra mest skickliga berättare och i ”Allt jag inte minns” finns mycket att älska: starka personporträtt, skildringen av ett segregerat Stockholm, humorn som blandas med allvaret. Men för att vara en litterär lek med människors osäkra identiteter och det selektiva minnet är den här boken för konventionell. Kanske hade dess poäng blivit mer effektfull om diskrepansen mellan de olika vittnesmålen accentuerats mer – för trots en del ambivalens i handlingen känns den stora bilden (fram till slutet) ganska klar. 8 - Under de sista svindlande tjugo sidorna förskjuts perspektiven, nya nycklar ges och romanen kastar om vaneseendet på ett sätt som bara riktigt bra litteratur kan göra. Men det är väl sent. Innan dess hinner jag flera gånger undra vart boken är på väg. http://www.svd.se/khemiri-staller-akut-samtidsdiagnos John Ajvide Lindqvist Rörelsen. Den andra platsen. Aftonbladet (AB) Publicerad 2015-10-15 Hämtad 2016-03-02 Recensent Pia Bergström Den otäcka ensamheten 0 - Pia Bergström läser en roman som går för långt 1 - Precis när jag döpt Word-dokumentet till den här texten blåser det till i lägenhetens ventilationskanaler, en varnande fnysning. Att läsa John Ajvide Lindqvist gör en sån, sinnesuppriven, animistiskt projicerande, lätt nojig inför vardagsförnimmelserna. 2 - Hans senaste roman, Rörelsen – den andra platsen, anknyter till förra årets Himmelstrand – den första platsen, men kan säkert avnjutas separat. Många teman och besynnerligheter från Himmelstrand dyker upp igen i Rörelsen. Som det gränslösa gröna utomvärldsliga ”fält” där hans gestalters monstruösa inre tar form och levs ut i en gemensam dröm. Eller mardröm. 3 - Och den som följt Lindqvists författarskap från början kan se hur han här tydligt knyter ihop sina motiv som om han själv söker eller skapar en ”förklaring” – eller leker med idén om att det finns såna. Här återkommer vampyrtemat, blodet och den mobbade pojken från Låt den rätte komma in, den svarta sprittande och okontrollerbara livskraften från Människohamn, det kollektiva gruppvansinnet i Lilla Stjärna, de nostalgiska svensktoppslåtarna och Morrissey- citaten som används som besvärjelser, tidsreferenser, tröstande sanningar, spöklikt ekande hån. Jagberättaren i Rörelsen, John Lindqvist, kommer i rätt stämning med Depeche Mode. 4 - ”Rörelsen” är nämligen skriven som en nutida autofiktion, som en ”sann” historisk berättelse med författaren själv som vittne till en rad märkliga händelser som i romanen leder till Olof Palmes död i februari 1986.

XX

5 - Den långa, ibland lite sega och omständliga historien börjar med att John som 19- åring flyttar hem•ifrån, från mamma i Blackeberg till ett litet gårdshus med kallvatten på Luntmakargatan i centrala Stockholm. Han för•söker försörja sig som trollkarl och övar sig för att bli skickligare•. Men det går trögt, han sover •dåligt, plågas av sina barndomsminnens vanmakt, umgås bara med sina egna tankar. 6 - Det otäcka tycks ha att göra med denna ensamhet. 7 - För även om det självbiografiska bara är ett ironiskt genregrepp så är Rörelsen ändå naknare och allvarligare än Lindqvists tidigare böcker. Man •känner ångesten hos den unge mannen i gårdshuset. Följer med obehag hans första stela möten med grannarna och det hemsökta duschrummet i källaren, där en mörk muskulös kraft i utbyte mot lite hjärteblod tar honom till en plats där alla önskningar blir sanna. 8 - En sån plats tycker jag själv verkar oerhört skrämmande. Ändå är John, och de grannar som upptäckt duschrummets magi lyckliga där. För vissa blir det ett farligt beroende. Som går för långt. 9 - Också romanen går för långt. Blandningen av självskärande grannar, självdöda måsar, mått•lösa snatterier på Åhléns, odöda barn, trolleriteknik och en metafysisk Palmemördare som bor i berget, i själva Brunkebergs•åsen som ju sträcker sig ända till Dekorima i hörnet där han sköts – tappar kraft. Rörelsen stillnar. 10 - Men så går det ju med de flesta rörelser. http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article21579891.ab Expressen (Expr) Publicerad 2015-10-14 Hämtad 2016-03-02 Recensent Daniel Suhonen

Mörker i folkhemmet hos Ajvide Lindqvist 0 - Daniel Suhonen läser John Ajvide Lindqvists magiska självbiografi "Rörelsen". 1 - I John Ajvide Lindqvists roman "Rörelsen" möter vi den unge mannen John Lindqvist, hösten och vintern 1985-86 i vad som betecknas som en "magisk självbiografi". John är en ung trollkarl som vill åka till nordiska mästerskapen och bli en mästare. 2 - Men han befinner sig i ett slags skymningsläge, en gråzon där han försörjer sig genom att snatta, trolla och hanka sig fram. John har fått ett oklart hyreskontrakt på en gårdslägenhet i city, nära platsen där Olof Palme kommer att mördas. 3 - Underliga saker börjar plötsligt hända i huset och resten lämnar jag åt läsarna att själva ta del av. 4 - Reformistiskt och dystert 5 - Den unge John genomlider många av de kval som varje ung människa genomlider: jakten efter kärlek, försök att finna en plats och en gemenskap. Som vanligt med Ajvide Lindqvist är det med fingertoppskänsla, språklig lätthet och ett bra soundtrack som utanförskapet manifesteras. John längtar efter ett större sammanhang och kommer

XXI

genom romanen att få uppleva den största gemenskap en människa kan uppleva, men som inte heller den visar sig särskilt hållbar. 6 - Det är på många sätt en folkhemsk historia, reformistisk och dyster till sitt väsen, eftersom den kommer fram till att människans största problem är att vi faktiskt är öar, där stunderna av gemenskap utgör undantagen. 7 - Skymning i folkhemmet 8 - Ajvide Lindqvist vill sammanfatta inte bara en viktig period i sitt eget vuxenblivande utan också en skymningstid i folkhemmet. Det är en tid av individualisering och svällande rikedomar kryddade med Palmehat, inte långt från dagens konsumtionshets, rasism och tomhetskänslor. 9 - Det blir allt tydligare att Ajvide Lindqvist håller på att bygga sig ett enormt litterärt landskap, ett universum med dörrar till andra dimensioner, men också att han är vår just nu starkaste berättare. Skräcken är fondtapeten för de psykologiska och kollektiva drömmar och mardrömmar han skildrar. Jag tror att vi bara har sett början. 10 - Palmemordet, då? Traumat sedan snart 30 år. Löser han det? Ja, jag tror banne mig han gör det också. På sitt sätt. http://www.expressen.se/kultur/folkhemskt-morker-i-ajvide-lindqvists-bok/ Dagens Nyheter (DN) Publicerad 2015-10-14 Hämtad 2016-03-02 Recensent Jonas Thente John Ajvide Lindqvist: ”Rörelsen. Den andra platsen” 0 - I ”Rörelsen” vidgar John Ajvide Lindqvist sitt berättande och tar författarskapet till nya höjder. Jonas Thente imponeras av skräckmästarens upptäckarlusta. 1 - Brunkebergstunneln invigdes 1886 av kung Oscar II. Gångtunneln genom rullstensåsen mellan David Bagares gata och Tunnelgatan konstruerades under två år och med mycket stor möda av ingenjör Knut Lindmark, som tidigare gjort sig känd som Katarinahissens upphovsman. Brukandet av tunneln kostade 2 öre per person, vilket allmänheten ansåg vara för dyrt. I ett utslag av nästan göteborgsk folkhumor kallades hissen allmänt för ”Lindmarks upphöjelse”, medan tunneln blev till ”Lindmarks undergång”. 2 - Författaren John Ajvide Lindqvist hävdar i sin nya roman att Lindmark av okänd anledning var orolig för tunneln; att han inte ville att den skulle användas och rentav försökte få den stängd. 3 - Jag har inte kunnat få dessa uppgifter bekräftade någon annanstans. Det är däremot ett faktum att Knut Lindmark tog livet av sig 1892. 4 - Tunneln mellan malmarna är utan tvekan en logisk utgångspunkt för John Ajvide Lindqvist, som ända sedan debuten har återkommit till det moderna samhällsbygget som bakgrund till skräckskildringarna. I ”Rörelsen” är året 1985 och den aspirerande illusionisten John Lindqvist flyttar från barndomshemmet i Blackeberg in i det sjaskiga

XXII

gårdshuset till Luntmakargatan 14, alltså näst intill tunnelns mynning mot Tunnelgatan. John är då 19 år. 5 - Det finns alltså självbiografiska inslag i ”Rörelsen”. Exakt hur mycket får läsaren själv bedöma. Så pass mycket vet vi, att författaren själv var verksam som trollkarl under den här tiden. Han hävdar att två upplevelser fick honom att istället slå in på den bana som skräckförfattare han så framgångsrikt har anträtt. Den ena var den som omarbetades till att bli debutromanen ”Låt den rätte komma in” och som får sin ursprungliga form i den nya boken. 6 - Den andra är den som är huvudfokus i ”Rörelsen”. 7 - Den unge John flyttar alltså in i gårdshuset och upptäcker snart att något är skumt, framför allt i tvättstugan. En närvaro, en sorts tryck som omgärdar platsen. Snart spärras tvättstugans duschrum av och grannarna börjar bete sig märkligt. 8 - Så långt kommen i beskrivningen av denna roman, bör det nämnas att den anges vara en prequel till Ajvide Lindqvists förra roman, ”Himmelstrand” från 2014. ”Himmelstrand” var en underlig bok – ett klart avsteg från den sorts handfasta skräckberättelser man kommit att förvänta av författaren. Snarare liknar den en story à la den sene och mer experimentelle Stephen King – en grupp vanligt folk försätts i en öververklig och isolerad situation – men blir alltmer märklig och svårtydd. I Ajvide Lindqvists tappning blir det en grupp människor som vaknar upp i sina husvagnar en morgon och upptäcker att de förflyttats från den trygga campingen till ett oöverskådligt tomt gräsfält. 9 - Alla lösa trådar gjorde ”Himmelstrand” irriterande svår att glömma, som en bekantskap som lämnar en mitt i ett samtal. Även om ”Rörelsen” kanske inte förklarar besynnerligheterna i den förra romanen, så knyter den ihop några av dess dinglande trådar och köttar till mysterierna. 10 - Men ”Rörelsen” kan man med fördel läsa utan att ha läst ”Himmelstrand”. Det är en utmärkt roman i egen rätt. John Ajvide Lindqvist påminner här till stilen om en Klas Östergren när han resonerar med läsaren, ber om ursäkt för att han hoppar över vissa saker, poängterar andra som viktiga, och så vidare. Det är ett sorgligt outnyttjat stilgrepp som bidrar till intimitet och en känsla av angelägenhet. 11 - I ”Himmelstrand” proklamerade ­Ajvide Lindqvist inledningsvis att ”På bristen känner man en människa”. I ”Rörelsen” är det genomströmmande budskapet att människan längtar efter gemenskap, men att gemenskap är svår att nå eftersom vi inte visar oss som de vi egentligen är. Det där som händer i tvättstugan på Luntmakargatan visar sig kunna avhjälpa det dilemmat, på gott och ont. 12 - Dessutom görs en poäng av att detta är just 1980-talets mitt, när kollektivet ogiltigförklaras till förmån för en glansig och vräkig individualism. Det finns många poänger att plocka från en tid när restaurang Riches yuppies och helikopterplattans skinheads var två sidor av i princip samma mynt. 13 - Lämpligt nog infaller romanens upplösning den 28 februari 1986, då Sveriges statsminister mördas på Tunnelgatan. Men det Palmespår Ajvide Lindqvist planterade redan i ”Himmelstrand” blir lite väl kallt, ja rentav helt ointressant som del av intrigen, om än inte som del av romanens idébygge.

XXIII

14 - Men det är en mindre invändning mot en roman vars författare tydligt strävar efter att ta sitt författarskap mot nya, okända horisonter, utan att för den skull kompromissa med sitt omvittnade mästerskap inom genren. http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/john-ajvide-lindqvist-rorelsen-den-andra- platsen/ Svenska Dagbladet (SvD) Publicerad 2015-10-14 Hämtad 2016-03-08 Recensent Håkan Lindgren Rörelsen. Den andra platsen 0 - Ajvide Lindqvist tar risker 1 - I sin nya skräckroman skriver John Ajvide Lindqvist om sig själv, Palmemordet, och ett 1980-tal då folkhemmet är på väg att implodera. 2 - För mig är John Ajvide Lindqvist inte skräckförfattare utan en sällsynt effektiv Sverigeskildrare. Han konstruerar inga representativa Svenssons, han gör tvärtom: han skriver om udda och avvikande personer. Genom dem får han det här landet att framträda mycket tydligare än det någonsin har gjort i vårt sopberg av påstått sam- hällsskildrande deckare. Han är suverän på att frammana stämningar och atmosfärer, på att tillverka personer som är bekanta trots att jag aldrig har träffat någon som liknar dem. I hans böcker kan jag känna hur luften smakade på 80- och 90-talen – det är den tiden, inte nuet, som är hans specialitet. 3 - Hans skräck, när den är som bäst, är inga importerade och påklistrade Hollywoodeffekter. Den är ett koncentrat av något som redan finns här, i landskapet och i människorna. Du rundar en kurva på skogsvägen och där kommer Morrisseygrabbarna på sin flakmoped, fullkomligt självklara. Det påminner om när Simon Stålenhag placerar en robot eller något annat gåtfullt maskineri i sina målningar av ett efter- middagstrist 80-talssverige. Samma bild utan robot hade varit mindre realistisk, inte mer. Med roboten är det på samma sätt som med Ajvide Lindqvists övernaturliga inslag: något som redan fanns i luften har kristalliserats och antagit synlig skepnad. 4 - Den här gången har Ajvide Lindqvist tagit två stora risker. Dels använder han sig själv som huvudperson. Dels skriver han om Palmemordet. Ett halvår före mordet flyttar den 19-årige John in i en sunkig kvart bredvid Brunkebergstunneln. Han snattar i affärer och försöker försörja sig som trollkarl på restaurang. I duschrummet bredvid tvättstugan öppnar sig en svart portal till en annan plats (den som har läst ”Himmelstrand”, hans förra bok, kommer att känna igen gräsmattan). 5 - Grannarna besöker den andra platsen för att förverkliga sina förtvivlade önskningar. John förenas med dem i en sektliknande gemenskap medan samhället, antyds det, faller sönder omkring dem. Gjorde det? Om den legendariska svenska folkhemsgemenskapen var så stark som det har påståtts skulle den inte ha rasat ihop så snabbt. På 80-talet var folkhemmet i samma skick som en övermogen röksvamp. Vill vi förstå vad som har gått förlorat behöver vi börja långt före Palmemordet. 6 - Romanen kontrasterar samhällelig och politisk gemenskap med den sorts gemenskap, född ur brist, som uppstår kring duschrummet. John flyr från sina grannar

XXIV

till Sofia, en flickvän som är SSU-are. Hon beskrivs som ”till utseendet anmärkningsvärt lik” Anna Lindh – här blir symboliken en aning övertydlig. Sedan blir suget från det svarta hålet för starkt och han flyr tillbaka till grannarna. 7 - I en scen öppnar John dörren till en av dem, Elsa, när hon sitter omgiven av julfirande barnbarn. Det räcker inte åt henne. Hon måste ha mer. Mer hänförelse eller mer smärta? Ajvide Lindqvist vet mycket väl hur begäret efter mer blandar ihop transcendens och förnedring tills människan inte längre kan skilja dem åt – och kanske rentav är likgiltig för vilket av dessa två alternativ hon får, bara hon får mer. 8 - Stämningarna och personligheterna är svagare än i Ajvide Lindqvists tidigare böcker. Istället får vi en rad tidsmarkörer, som om han hade köpt det minsta möjliga startpaketet för författare som vill skildra 80-talet: ”yuppies hade börjat flasha sina Rolexar kring Stureplan”. Grannarna är endimensionella och deras kompensationsfantasier lika platta. Petronellas enda egenskap är att hon är fet. Åke är en grå kontorsmus från en Roy Andersson-film. I den andra världen blir han en muskulös seriefigur. 9 - Deras beroende av den andra platsen blir allt mer destruktivt, och de betalar varje besök med blod. I slutet av romanen reser sig en varelse, gödd av deras blod, och går ut på Sveavägen med en revolver i handen. Det är inte särskilt spännande. 10 - Rysningen ligger inte där, den ligger i Ajvide Lindqvists förmåga att skriva meningar som den här: ”Kvinnan log och någonting ändrade läge i rummet, som om en pianotråd skurit genom luften och skalat av ett skikt.” http://www.svd.se/ajvide-lindqvist-tar-risker Agneta Pleijel Spådomen. En flickas memoarer Aftonbladet (AB) Publicerad 2015-09-04 Hämtad 2016-03-02 Recensent Anders Johansson En flicka att tro på 0 - Kärleken är aldrig entydig och ren visar Agneta Pleijel i sin nya bok 1 - Förhållandet mellan titeln och undertiteln på Agneta Pleijels nya bok, Spådomen – En flickas memoarer, är intressant: om en spådom är en förutsägelse, så är memoarer ett tillbakablickande. Detta är också den spänning som Pleijels bok lever i: flickan som blickar framåt, den vuxna författaren som blickar bakåt. Hur går det ihop? 2 - ”Barndomen är ett ingenmansland som jag förstås inte funderade över då. Jag visste inte att jag var i den” konstaterar berättaren vid ett tillfälle. Ja, är det inte precis så? Barndomen är något som kan skildras bara när den är över - innan dess är man upptagen av att vara i den. Att försöka skriva ”En flickas memoarer” är på så vis dömt att misslyckas. För hur skulle resultatet kunna bli något annat än ännu en vuxen tolkning av ett förlorat ingenmansland? 3 - Det innebär nu inte att Pleijels försök är ointressant. Spådomen är en bra bok, inte minst för att jag överlag tror på berättelsens flicka. Ångesten över att ha ”fel kläder” som nyinflyttad lågstadieelev, tryggheten i bilens baksäte i mörkret, de lillgamla

XXV

frågorna till faster Ricki. Det är skickligt. Träffsäkert. Eller är det bara för att jag, ännu en vuxen, känner igen mig i den vuxna projektionen? Inte i flickans berättelse, utan i berättelsens flicka. 4 - En lite underlig detalj är syskonens undanskymda roll. Huvudpersonens omsorger riktar sig mer mot modern än mot småsyskonen. Att den laddade relationen mellan föräldrarna är det som upptar den vuxna memoarförfattaren må vara hänt, men var det verkligen så för barnet? Ja, vem vet. Kanske är det just så konsekvensen av en olycklig familjesituation ser ut: relationen mellan barn och förälder vänds upp och ner. 5 - Men om detta är en barndomsskildring så är det också en tidsskildring. Det är 1950- tal i en akademisk och på ytan traditionellt borgerlig familj. Han är forskare och professor i matematik, på KTH, i USA och i Lund. Att de övriga familjemedlemmarnas liv anpassas efter hans karriär framstår som en tidstypisk självklarhet. Hon är musiker - som givetvis ger upp sina ambitioner när familjen bildas. Det slutar inte så bra. 6 - Jo förresten, det kanske det gör till sist, men på vägen finns både bitterhet, psykisk sjukdom, otrohet och en smärtsam skilsmässa. ”Det hon bevittnar är en amputation. Ett avslitande av en lem, en kroppsdel som är pappas långa närvaro i mammas liv. Hon kan bara ana hur fruktansvärt ont det gör. Hon vet för lite om kärlekens labyrinter. Om det svåra spelet mellan uppriktighet och lögn i ett äktenskap. Om känslornas ostadighet och växlingar.” 7 - Om boken på det sättet är en aning ambivalent eller ofokuserad (är det flickans frigörelse som är det viktiga, är det föräldrarnas dysfunktionella relation, eller kanske den coola faster Rickis självständiga tillvaro?), så finns det ändå en konsekvens i blicken på kärleken: den är aldrig entydig, aldrig ren, aldrig självklar. Både kärleken mellan föräldrarna och mellan föräldrar och barn är fylld av anklagelser och skuld, mörker och smärta. Och ändå överlever den på något vis allt. http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article20654223.ab Expressen (Expr) Publicerad 2015-04-20 Hämtad 2016-03-02 Recensent Ulrika Kärnborg

Pleijels självbiografi bildar skola i språk 0 - I Agneta Pleijels nya självbiografiska bok "Spådomen" skildras konstnären som ung kvinna. 1 - Ulrika Kärnborg läser en skimrande berättelse om sorg och förträngning. Jag vet inte vad som händer med Agneta Pleijels språk när hon skriver självbiografiskt, men förunderligt är det. Det hos henne som ibland kan kännas konstruerat och stelt, försvinner och lämnar plats för intimitet som känns lätt som en viskning. Så var det i den sårigt vackra "En vinter i Stockholm", 1990-talets kanske viktigaste kärleksroman, och så är det i hennes nya bok, "Spådomen". 2 - Vilket inte betyder att det är lätt för kvinnliga författare att berätta om sig själva. I synnerhet inte för den som är generationskamrat med Torgny Lindgren och P O

XXVI

Enquist, två exempel på förnyare av den patriarkala självbiografin, ska vi kalla den writing and fucking? 3 - Kvinnor skriver ofta hellre autofiktion - kanske känns det förmätet att porträttera sig själv på det traditionella sättet som kräver påle och basker. Mycket lättare att avleda uppmärksamheten genom att låtsas skriva roman. 4 - "Spådomen" är en sådan konventionell levnadsteckning, fast huvudpersonen har bytt kön. Det sätter i gång saker. Den första förälskelsen, mötet med Gud och Catullus, självbefläckelse - vi har läst om det förut, men inte på det här sättet. Pleijel kallar kvinnlig masturbation för att "röra vid kulan", en rörande eufemism. Konstnären, kallad "flickan", blir en osannolikt lysande valptik, hyperintellektuell och hypersensibel - James Joyce som "hen". 5 - Betydligt mörkare är den fond som berättarjagets barndom utspelas mot. Föräldrarna är två starka individer vars intressen och temperament drar isär. Fadern, matematiker och klassresenär, är varm men notoriskt otrogen. Mamman är en nervig och besviken hemmafru, före detta lysande pianist, som inte kan finna sig tillrätta i Lunds trista akademikerkretsar. Långa perioder vistas hon på vilohem. Till flickan säger man ärligt att det beror på moderns stora nedslagenhet, men hon håller för öronen: 6 - "Det är en omständighet som jag inte kan påstå att jag minns. Det fladdrar förbi som en grå liten rök." 7 - "Spådomen" är en liten berättelse om sorg och förträngning. Med tiden havererar föräldrarnas äktenskap, förvandlas till en tragedi av Medealika proportioner. Mamman dödar inte sina döttrar, men utnyttjar dem brutalt i kampen mot den man som hon tycker har svikit allt. Det finns ingen försoning. Bara en allt mer paranoid kvinna som har bestämt sig för att kidnappa barnen och ta dem med på resan till underjorden. 8 - Denna maktkamp blir ett slukhål. Flickans hela existens hotas. "Om jag tidigare hade lidit av att inte kunna vara båda till lags tyckte jag mig nu klyvas i flera gestalter. Att vara en oönskad utgiftspost var den svartaste." 9 - Vägen till en egen plats i tillvaron går - inte oväntat - genom litteraturen. Flickan läser och växer, men vågar inte flytta hemifrån. Då kanske mamma tar livet av sig. Till slut brister ändå navelsträngen. Ur behovet av att förstå vad som skett, föds en författare. 10 - Det finns alldeles för få texter om kvinnligt människoblivande på det svenska språket. Agneta Pleijels vidunderligt skimrande självbiografi hör till dem som kommer att bilda skola. http://www.expressen.se/kultur/pleijels-sjalvbiografi-bildar-skola-i-sprak/

XXVII

Dagens Nyheter (DN) Publicerad 2015-04-20 Hämtad 2016-03-02 Recensent Philip Teir Agnet Porträtt av en familj i ställningskrig. Agneta Pleijel ger en levande skildring av föräldrar och barn som fastnat i en tidsanda. 0 - Philip Teir finner en klassisk bildningsroman med ett språk som är köttsligt och melankoliskt. a Pleijel: ”Spådomen. En flickas ­memoarer” 1 - Jag läste en gång en fin novell av den amerikanska författaren Maile Meloy, där en otrogen man sitter tillsammans med sin fru i trädgården i skymningen och tänker att det borde vara möjligt att vara tillsammans med både älskarinnan och hustrun. ”Both ways is the only way I want it”, tänker han, vilket också är namnet på novellsamlingen. 2 - Den här ambivalensen kan nästan uppfattas som välmenande, som att det bästa sättet att undvika sårade känslor är att dela ut maximal uppmärksamhet till så många som möjligt. Men den förmenta snällheten får ofta konsekvenser. Det har vi sett i Lena Anderssons ”Utan personligt ansvar” – som borde delas ut som varningsmanual av vigselförrättare – och •nyligen i Åsa Beckmans krönika i DN om män som förvandlar kvinnor till ”vänterskor”. Män som tror att de är rakryggade när de lämnar fru och familj med ett halvt löfte om att kanske komma tillbaka, efter att de ”känt efter” om den nya förälskelsen kan leda till någonting. 3 - Agneta Pleijel skriver i sin nya bok att det inte går att göra någon konsekvensanalys av den här typen av lögner, eftersom de verkar i tredje och fjärde led. Till exempel i hur en dotter beter sig i sina framtida vuxna relationer. 4 - Beckman nämnde Agneta Pleijels roman ”En vinter i Stockholm” i sin krönika, en roman som handlade om just en vänterska, en kvinna som blivit lämnad och som bestämt sig för att skriva varje dag i hundra dagar. 5 - Pleijel återanknyter delvis till temat i sin nya bok, självbiografisk den här gången, när hon utforskar sina egna föräldrars relation och skriver fram de första tjugo åren av sitt liv. 6 - Konventionellt, tänker jag först när jag möter diverse släktfigurer: pappas syster Ricki, som är arkitekt och stel och mystisk på samma gång, och som fått den spådom som gett boken dess namn. Faster Laura, som har en man som tycker om att lägga sin panna mot den trettonåriga Agneta utan någon närmare förklaring. En mörk mormor från Holland, en äldre kompis som läser Nietzsche, pojkar på mopeder, smygläsning av familjens läkarböcker... 7 - En klassisk bildningsroman, kort sagt, men också på ett märkligt vis magnetisk. Agneta Pleijels språk är köttsligt och melankoliskt på ett sätt som man ser väldigt lite av i dagens formkänsliga samtidslitteratur (och som gör att det kan vara så skönt att läsa till exempel en P O Enquist ibland – jag kommer att tänka på hans memoarer flera gånger under läsningen). Hon är väldigt bra på att bygga upp enkla, effektiva scener, som när kompisen Nanna berättar om hur hennes pappa tagit livet av sig med samma vapen som han tidigare riktat mot sig familj.

XXVIII

8 - Agneta Pleijels familj bor i Stockholm, Princeton (där pappan är gästprofessor), och framför allt i efterkrigstida Lund. Den senare miljön känns klaustrofobiskt privilegierad, som om Ang Lees film ”Ice storm” hade utspelat sig i en svensk akademikerstad. Depri•merade hemmafruar, yrvaken sexuell •frigjordhet och manliga professorer som håller varandra om ryggen. 9 - Pleijels föräldrar befinner sig i ett ständigt ställningskrig. Mamman lider av depressioner, hon har varit konsertpianist men lämnat yrket efter att hon fått barn, och pappan söker efter bekräftelse utanför familjen, framför allt hos yppiga ”tant Vibeke”. 10 - Allt det här uppfattar den unga Agneta, som det äldsta barnet i en familj ofta gör. Men också för att hon verkligen är oerhört fäst vid sin pappa. Samtidigt genomgår hon sina egna olyckliga tonår med den typen av förvirrade oro i magen som efteråt kan verka som ett stort slöseri med energi. 11 - När pappan en dag lämnar familjen gör han det inte definitivt – utan isolerar sig bara i sin nya ungkarlslya utan att bestämma sig för hur han vill ha det. Årtionden senare läser Agneta Pleijel i ett brev att pappan tog av sig vigselringen redan 1948 och sedan bara försökte uthärda i sitt äktenskap. 12 - ”Och det konstiga är att fast ambivalensen är pappas, flyttar den in i henne. Inte kunna bestämma sig för något. Ständigt vara orolig för att såra.” 13 - Pleijel har skapat ett levande porträtt av en familj som tycks fastnaglad i en tidsanda, men som sam-tidigt lever i en brytningstid i historien. Likt många barn av femtiotalet bestämmer sig Agneta Pleijel för att inte bli som sina föräldrar. Hon tänker försöka sig på att skriva. Vilken tur att hon gjorde det. http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/agneta-pleijel-spadomen-en-flickas-memoarer/ Svenska Dagbladet (SvD) Publicerad 2015-04-20 Hämtad 2016-03-08 Recensent Lisa Kalmteg Spådomen – En flickas memoarer 0 - Lågmält och storartat om kladdig lögn 1 - Hon sitter i släktens gamla skärgårdshus. Vill försöka förstå vad som hände, då under uppväxten på 40- och 50-talen, vill ta reda på vad kärlek var och om den fanns och hur man bär sig åt för att kunna vara sig själv. 2 - På ytan såg det ut som en harmonisk, borgerlig familj – om det existerat några sådana. Mamman var högt utbildad musiker och pappan professor i matematik i Lund, dit familjen flyttade från Årsta i Stockholm. Men när Agneta Pleijel i ”Spådomen”, som flyter mellan självbiografi och roman, tittar tillbaka på sin uppväxt avtäcker hon en smutsig hemlighet, den som blev en propp för henne men kanske samtidigt orsaken till att hon skriver. 3 - Hon konstaterar redan i inledningen att minnet förstås är en lögnhals, skriver senare att det här är ”min fiktion”. Hon sällar sig därmed till många memoarförfattare de senaste åren, som meddelat att de inte vet om de minns ”rätt” eller ens någonting alls, som Torgny Lindgren i ”Minnen”.

XXIX

4 - Liksom P O Enquist i ”Ett annat liv” skildrar Agneta Pleijel sitt unga jag i tredje person och lindar in det i fiktionens värld. Bara då och då tränger ett ”jag” sig in, det som i nutid försöker reda ut i härvan som var barndomen. 5 - Agneta Pleijel verkar ha valt det perspektivet för att hon har svårt för sitt unga jag och knappt orkar minnas sin uppväxt. Hon använder det som ett par mörka solglasögon som skyddar lite från det sjaskiga. Det skulle ha kunnat skapa en distans. I stället växer sympatin för den där flickan, som så länge är så ensam och tänker att någonstans ”i ett underligt rum som hon inte kan se har okända varelser vägt och överlagt och underkänt henne”. Hon som hamnar mitt i föräldrarnas krig och mammans känsla av instängdhet, som tar på sig skulden och bestämmer sig för att vara som Pollyanna, hon som är väldigt, väldigt glad och aldrig klagar. Det är dömt att misslyckas. 6 - Flickan grubblar också mycket över kärlek och kärlekslösheten. Det blir faster Ricki – som hon beundrar och som en spågumma sagt ska träffa en mörk man som hon ska bli lycklig med – som får henne att förstå att kärlek ens finns. 7 - Som läsare tycker jag synd om flickan. Hennes äldre jag, författaren, kan i stället vara dömande: ”Nioåringen. Osäker men storkäftad. Jag anar varför hon blev retad i Årsta folkskola. Inte för att hon var högfärdig. För att hon jämt försökte uppträda så odrägligt vuxet.” 8 - Men efter hand blir hon mildare, inser varför flickan var som hon var. För som vuxen skissar hon nu fram ett stort varigt frågetecken. Hur påverkar det ett barn att växa upp i ett falskt, kärlekslöst äktenskap? Att hålla ihop för barnens skull framstår mer än någonsin som en usel idé. 9 - ”Spådomen” skiljer sig på många punkter från Yvonne Hirdmans rosade självbiografi ”Medan jag var ung”, som kom tidigare i år, inte minst för att den är mer skönlitterär. Men liksom Hirdman vågar Pleijel visa famlandet efter en riktning. Skolan går halvdant, pojkvännerna kommer och går och den unga kvinnan vet inte vad hon ska ta sig för. Det gör boken betydligt mer nyanserad och intressant än de memoarer – och de är många – som beskriver en rakt utstakad bana med en fläckfri huvudperson. 10 - Men mina utropstecken och understrykningar handlar trots det mindre om händelserna i huvudpersonens liv och mer om alla vackra formuleringar. Trots ett smärtande och svart innehåll är det som alltid ytterst behagligt att befinna sig i Agneta Pleijels språk. ”Spådomen” är en lågmäld, storartad roman om en familj som levt i en kladdig lögn, om en kvävande mor-dotterrelation och om den ofantliga frågan vad kärlek är. 11 - Det finns mycket kvar att undra över efter att Agneta Pleijel släpper flickan. Som vad som hände när hon bröt sig loss från familjen, lämnade Lund för att ”försöka skriva”. Fanns det en spådom om att hon en dag skulle sitta där och se ut över sitt liv som en av Sveriges främsta författare? Om det vill jag hemskt gärna läsa, också. http://www.svd.se/lagmalt-och-storartat-om-kladdig-logn

XXX

Stina Stoor Bli som folk Aftonbladet (AB) Publicerad 2015-08-21 Hämtad 2016-03-02 Recensent Lennart Bromander Stoorverk på dialekt 0 - Stina Stoors (född 1982) debut gör Aftonbladets Lennart Bromander glad. 1 - Novelldebutanten Stina Stoor har blivit sin hemby Balåliden trogen, en by som ligger ett - norrländskt - stenkast från tungviktigt litterära trakter, Torgny Lindgrens, P O Enquists och Sara Lidmans Västerbotten. Vi vet genom deras romaner att i dessa norrländska inlandsbyar talas en enastående märgfull och expressiv svenska. 2 - Att det språket fortfarande lever bekräftar Stina Stoor med sina noveller. De innebär vad man kan kalla det dialektala språkets triumf, som det känns svårt att ge riktig rättvisa på en recensents bleksiktiga rikssvenska. 3 - Inte så att hon är ute efter att med sitt språk skapa lokaldoft och provins•prägel. Det geografiska är ointressant i Stina Stoors noveller, men från det språk som hennes ursprung gett henne har hon utformat ett litterärt idiom, som ger stark pregnans åt människor och situationer och samtidigt en härlig fräschör åt det som skulle ha blivit banalt på genomsnittssvenska. 4 - Ett exempel. I ”Älskaren” berättas om Gun, som uppvaktas av en litet äldre man. Han tar så småningom för vana att komma hem till henne även när hon inte är hemma, vilket hon tycker är trevligt, tills en dag: ”Men en tisdag i början av februari hade han. Alltså. Det var först Zündappen därute och den vanliga glädjen. Sen. På teven, Schladming, Österrike, man åkte utför backar, alpint. Jo, teven stod på. Och en Arnt hade somnat av, i hennes soffa under den brunrandiga yllefilten. Jo. Han hade alltså: Kommit dit. Sett på teve. Somnat av. Så. Till alpint. Man åkte utför backar, och en Arnt hade varit kall när hon kom hem.” 5 - Stina Stoor har som synes också en tämligen oemotståndlig drastisk humor, som finns där även när hon är allvarlig. Och hennes hårt elliptiska stil ger rytm åt både människor och händelser. 6 - Flera av novellerna har ett starkt barnperspektiv. I ”Ojura” är det den lilla flickan Sandras synvinkel som gäller. Hennes familj är påtagligt ett slags sociala outsiders i bygden, och för läsaren tycks hemmet efter moderns död vara i förfall. Fadern är hygglig men inkompetent, storasyster tonårs•ilsken inför ett ansvar hon inte förmår leva upp till. Men Sandra ser inte det där, hon lever i en konkret värld fylld av ett myller av detaljer som hon med självklar nyfikenhet och barnslig skarpsyn tar del av utan att värdera. Hela det sociala sammanhanget är det upp till läsaren att få syn på.

XXXI

7 - Barns svartsjuka och småsinthet gestaltas osentimentalt och oförbehållsamt i ett par andra noveller men samtidigt med inkännande förståelse. Sista novellen ”För vår del” har drag av Stig Dagerman, fast på ett helt annat Stina Stoorskt språk. 8 - Bli som folk är en debut som verkligen gör mig glad, men är det något som jag möjligen vill anmärka i kanten, är det att Stina Stoor ibland verkar ha svårt att veta hur hon bäst ska avsluta en historia. 9 - Mer än en gång har jag på känn att hon prövat olika slut, men till sist bestämt sig utan att vara helt övertygad. Kanske det hade varit bättre att ha tålamod och vänta ut det rätta slutet. http://www.aftonbladet.se/kultur/article21285902.ab Expressen (Expr) Publicerad 2015-08-29 Hämtad 2016-03-02 Recensent Gunilla Brodrej Hennes noveller är årets vackraste debut 0 - Tankarna går till både Torgny Lindgren och Lars Molin. Gunilla Brodrej läser Stina Stoors märkvärdigt vackra "Bli som folk". 1 - Den första novellen begriper jag inte först. Orden virvlar runt kring ett dramatiskt gäddfiske. Vem gör vad? Vem är vem? Natur och människa går in i varandra. Detta är det första doppet, i bokstavlig och bildlig mening, i Stina Stoors litterära vattendrag, hennes novellsamling och debut. Sedan dras man alltmer och ohjälpligt med och in. Eller; börjar höra. Kommer in i det dialektala språket och andningen. Tankepauserna som markeras med ett nytt stycke och ett kort "Så". Västerbottniska meningar med "som" i stället för liksom och substantiv i bestämd form. 2 - Känner gråtlycka av att det fortfarande finns nya bilder, liknelser och metaforer att skapa. Vackra och roliga. "Annelis bröst är som spenarna på Ove Jonssons stövartik." "...mansdelarna som nypären (...) dinglande under blasten..." 3 - Förstås tänker man på Lars Molin, men här är det inte den övermogna kvinnans eller mannens mustiga skröna utan barnets oförställda. I en västerbottnisk berättarglädje som också är besläktad med Torgny Lindgrens, men ändå är så egen och unik. 4 - Stina Stoor har inte gått några skrivarkurser, knappt ens klarat gymnasiet, och kanske just tack vare detta inte knådats och bakats ut till en kalkylerad dussinröst. Barnen hon beskriver är fel. Gör fel. Kommer med presentpaket med levande grodor till födelsedagskalaset. Har stoppade strumpor i tretornstövlar som är "köpta att växa i". Spiller ut saft. Är fulare än någon annan. Men den erfarenheten är förmedlad utan bitterhet, och i stället med den sorts lakoniska acceptans som kan vara nödvändig för att härda ut. 5 - Hennes smärtsamma novell om vänskapen med en liten flicka och en vuxen man handlar inte som nio historier av tio om pedofili utan om en annan sorts seriös, öm och ömsesidig relation. Han är en älg och hon ett rådjur. Trots att hon har "...märken som man får när mamma är trött" får man känslan av att han behöver henne lika mycket som hon behöver och faktiskt älskar honom.

XXXII

6 - När boken är slut går jag tillbaka och läser den första novellen en gång till och fattar inte vad det var jag inte begrep först. 7 - Nämligen att Stina Stoor är det här årets märkvärdigaste och vackraste debut. http://www.expressen.se/kultur/hennes-noveller-ar-arets-vackraste-debut/ Dagens Nyheter (DN) Publicerad 2015-09-01 Hämtad 2016-03-02 Recensent Jonas Thente Stina Stoor: ”Bli som folk” 0 - Stina Stoor debuterar med en samling om nio noveller som präglas av den väster- bottniska litteraturens alla kännetecken. Inga andra svenskspråkiga landsändar har en sådan trohet till det dialektala idiomet som Västerbotten. Litteratur från Skåne, Gotland, Bohuslän, Helsingfors, Dalarna, Linköping ståtar bara undantagsvis med utpräglad dialekt, och då i princip bara i dialogen. 1 - Men Stina Stoor följer den språkliga tradition som gjort och gör Västerbotten till en nästan sagoaktig litterär miljö, skild från resten av världen. Det heter inte ”den gamla ängen” eller ”Åsas kalla fingrar”. Det heter ”gammängen” och ”kallfingrarna Åsas”. 3 - Hon berättar om folk. Vanligt folk i Västerbotten som lever ganska vanliga liv. Men hon har en fantastisk förmåga att smälta samman människorna med omgivningen, sakerna, detaljerna. Här är hjortronen, gofikat och skidstugans brunflagiga väggfärg. Här är vaxduken, blinningarna och den gummivarma vindrutetorkaren. 4 - Hon håller sig på den här sidan det fantastiska, utom i en av novellerna, den kanske bästa, som för in mytiskt övernaturliga element. 5 - Det är ofta barn i ”Bli som folk”. Stina Stoor strålar i noveller som ”Ojura”, där en liten flicka skall gå på fint födelsedagskalas i samhället. Gräddtårta och ballonger och allt. Hennes trassliga pappa hjälper henne att slå in presenten i en gammal kartong – en handfull levande grodor från bäcken. 6 - Så det är en stillsamt vacker debut som doftar av pors och skvattram, uthållighet och ursinnigt spott i nävarna. http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/stina-stoor-bli-som-folk/ Svenska Dagbladet (SvD) Publicerad 2015-09-09 Hämtad 2016-03-08 Recensent Paulina Helgeson Bli som folk 0 - En vildmark av frågor och stämningar 1 - Känsliga ämnen och vuxna i periferin behandlas på ett målande språk av Stina Stoor, same och skogsbrukare, som debuterar med novellsamlingen ”Bli som folk”. 2 - Hur mycket kan en knappt nioårig flicka älska sin väns pappa? Och hur mycket får pappan älska dotterns vän tillbaka? Det öppnar sig en vildmark av frågor och

XXXIII

stämningar i novellen ”Elljusspåret”; en vildmark befolkad av både det vackra och det obehagliga. 3 - Stina Stoor som nu debuterar med ”Bli som folk” är västerbottnisk same. Hon rönte uppmärksamhet redan 2013 då novellen ”Gåvan” vann Sveriges Radios Novellpris. Hennes språk är inspirerat av faderns ”bondska” och hennes bakgrund sticker ut i kultur-Sverige. Efter en lång historia av depressioner och med enbart bristfällig nioårig grundskoleutbildning sjukpensionerades Stina Stoor innan hon fyllt 25. Idag driver hon skogsbruk och är författare. 4 - I ”Elljusspåret” sitter Fresias pappa och den berättade flickan uppe på nätterna när resten av familjen sover. De pratar om allt, hon berättar om sina drömmar, och svarar på hans frågor om brodern som tagit sitt liv. De jämför händer och fötter, och konstaterar att hans lillfinger är lika stort som hennes stortå. Han säger att nästan ingen kan tro att hon inte fyller nio förrän till hösten. 5 - Men ibland lyckas inte Fresias pappa vara sitt dagjag längre: ”Hur Fresias pappa nästan blir nio, han också, eller bara sju, eller tre. Och ligger med huvudet i mitt knä och borrar in näsan i min navel. Hur han ligger som en boll så med uppdragna knän och jag klappar honom över håret. /…/ Fresias pappas stora huvud i mitt knä då, älghuvudet som vilar. Fast han tippat över på rygg och som landat i sig själv. Kommit åter.” Den subtila skildringen av det som för mina ögon framstår som ett övergrepp kontrasteras mycket skickligt mot den kärlek och längtan som Fresias vän ger uttryck för. 6 - Även novellen med den oemotståndliga titeln ”Det var vid den tiden på året då alla barn hade blivit till björnar och levde på bär” föder frågor om hur det intresse som visas för en väns lillasyster egentligen är beskaffat. I berättelsen, som har magiska förtecken, förvandlas lillasyster Eleonora till en björn, en björn som biter och ruskar lite oförsiktigt, och plötsligt ligger någon alldeles still, omgiven av en omisskännelig tystnad. Det är inte alldeles enkelt att föra in det svindlande och oförklarliga i något som annars präglas av realistiska detaljer och konkreta förnimmelser av solig natur, men Stoor lyckas till synes utan ansträngning. 7 - De många barn som dyker upp i Stina Stoors noveller har ofta det gemensamt att de alla befinner sig i någon form av utanförskap, präglade av sina mer eller mindre komplicerade familjesituationer. De känner tillhörighet till naturen, med det som surrar, lever, susar och växer, som i ”Gäddan” och ”Ojura”. Vuxenvärlden och sociala sammanhang finns i utkanten, medan landskapet som barnen tar i besittning utgör ett självklart centrum. 8 - Stoor berättar med självklar auktoritet, på ett starkt dialektalt präglat språk som sjunger och målar sig fram i texten. Hennes omsorg om detaljer liksom ömheten inför personerna lyser fram ur berättelserna och gör att samlingen blir en övertygande helhet, där ingen av texterna hamnar i skuggan eller känns det minsta som utfyllnad. Jag vill ha mer av Stina Stoors penna. http://www.svd.se/en-vildmark-av-fragor-och-stamningar

XXXIV

2014 Ida Börjel Ma Aftonbladet (AB) Publicerad 2014-01-16 Hämtad 2016-03-02 Recensent Kristofer Folkhammar ABC i livets förluster 0 - Ida Börjels Ma är ett säreget sorgearbete över världen 1 - Ida Börjels nya diktbok är en sorts negativ skapelseberättelse, med sönderfallet som den alstrande faktorn för dikten och världen. Strukturerad som en urspårad ABC-bok, och som en expansiv, mörk parafras på poeten Inger Christensens mästerverk Alfabet från 1981, vandrar dikten, snittad med svart sorgkant, från superkontinten Pangeas splittring, via våldsamma krig och förtryck, ner till det enskilda människobarnets separation. 2 - Och om den här dikten har en mamma i Christensens Alfabet, har den ett mer sjungande syskon i Naima Chabouns diktsamling Okunskapens arkeologi, som kom ut på Norstedts här om året, också den en alfabetiskt ordnad civilisationskritik. 3 - I Ma är det en uppgiven, sorglig och ilsken poesi som vecklar ut sig – nästan uteslutande på bokens högersidor. Ett vackert grepp, ett sätt att spjälka upp den stora massa av värld och våld som de förhållandevis konkreta, listlika sorgedikterna arbetar med. Under G: ”gråterskorna fanns / papperslösa clandestini / den grå eminensen och väntan / väntan; gälars, i / fisken gälar, gift”. Under T: ”tyst, tystat eko / profithunger, profithungern där / de stulna hjälpsändningarna / åter till salu / på den lokala somaliska marknaden / där i solnedgången tvingas räkna / de gröna roterande fjärilsminorna”. 4 - Och högerställandet får sin mer slagkraftiga motivering när det på ett par ställen i den tjocka boken, dyker upp en annan ton på vänstersidorna. 5 - Det handlar om det där enskilda barnet. Om relationen till det. Ett spöklikt otydligt barn (kanske ännu inte fött, kanske redan dött), som i sin skyddslöshet tycks kräva ett tydligt diktjags ankomst till texten. 6 - Först får den här uppställningen mig att känna mig korkad och förvirrad, helt enkelt för att jag känner Börjel sedan tidigare som en mycket mer komplex poet. Av alla grymma, svenska konceptlyriker som på olika vis under det gångna decenniet arbetat med att avtäcka och kartlägga ideologi och våld i det förgivettagna, har Börjels dikt många gånger varit den mest intelligenta, roligaste och vackraste. Senast i Konsumentköpslagen – juris lyrik (2008), en faktiskt helt enastående genomskrivning av en lagtext som tänker kring människan som konsument, och konsumerandet som mänsklighet. Den boken är brutal i sitt sätt att föra samman vad som betecknas som ”värde” i ett samhälle. 7 - Nu är det alltså så här välordnat: en fruktansvärd värld till höger och ett sörjande enskilt diktjag till vänster. Och jag tror att denna statiska uppställning håller mig ifrån dikten. Även om den kompositionsmässigt är kraftfull.

XXXV

8 - Börjels dikt brukar lära mig saker om systemen jag ingår i, läxa upp mig inför det jag tar för givet. Ma tar sig alltså delvis an världen utifrån en uppställning jag är alltför väl bekant med, och utan att undersöka vad en sådan berättelse innebär: Där har vi individen, och där har vi resten av världen. 9 - Men okej. Den här boken kräver en annan ingång än jag är van vid när jag läser Börjel. 10 - Jag läser raderna ”att bli förälder är att kunna döda / för sitt barn” som en sorts botten för den här texten. Utpekandet av det enstaka kärleksvåldet, den enskilda desperationen, som den minsta beståndsdelen i det som bygger världen, som utgör och står mot strukturerna, myterna, kriget, våldet, sjukdomarna, soporna. 11 - Också mot litteraturen: mer eller mindre dolda citat och referenser till poeter förekommer ymnigt genom hela boken. Flera gånger lyckas jag koda mig till att det är ett förnamn på en poet – Sylvia (Plath), Friederike (Mayröcker), Somaya (el Sousi) – som får avsluta dikter. I kursiv. Som en intim, kanske hoppfull ton vid slutet av katastrofen. Någon att prata med som finns. 12 - Detta säregna sorgearbete över världen och livets konstanta förluster är som sagt ganska olik den diktning som Börjel prisats för sedan debuten med Sond, 2004, även om de poetiska metoderna känns igen. 13 - Framför allt är det inte komisk dikt längre. Jag skrattar bara till en gång, inledningsvis, över syrligheten i att ändra Christensens bejakande (om än ambivalenta) ”finns” till det av förlust vibrerande ”fanns”. Sedan skrattar jag inte mer. Utan försöker ta del av en poesi som inventerar förlust, snarare än att försöka överbygga den. http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article18188103.ab Expressen (Expr) Publicerad 2014-01-10 Hämtad 2016-03-02 Recensent Malte Persson Kompakt mörker 0 - Malte Persson ser Ida Börjel stiga ner i avgrunden 1 - Ida Börjel är den roligaste av de konceptuellt inriktade poeter som under förra decenniet spreds kring tidskriften och förlaget OEI. Eller var. För när hon nu efter en tids tystnad återkommer på annat håll, är det med en bok som tydligt signalerar att det sista den vill är att vara just rolig. 2 - På utsidan är den stramt formgiven med svarta sorgkanter. På insidan sätts tonen genom inledande citat ur Birgitta Trotzigs "Sjukdomen" och Jacques Roubauds sorgeskrift "Någonting svart". Sedan följer sida upp och sida ned med åkallan av död, lidande och förtryck. Dödsläger, människohandel, giftkatastrofer, och så vidare, i en delvis bokstavsordnad klagosång. 3 - Det alfabetiska är ett lån från Inger Christensens ikoniska diktsamling "Alfabet", som också citeras i början. Men Börjel är mer skeptisk mot systematik än Christensen. Och där den danska föregångarens trots allt livsbejakande dikt är skriven i presens,

XXXVI

skriver Börjel i imperfekt - sorgens tempus. "Finns" blir "fanns". Ett exempel på en sida, som råkar handla om upptäcktsresanden Isabelle Eberhardts död 1904: saltvinden khamsin; Atlasbergens / gula vattenmassor fanns / i öknen drunknande / liv fanns; strömmande / alstrande ockra, eldröda, ökenlila / dödsorsak i vatten / lerfloden, saltvinden, tvivlet / Aï Sefra Isabelle 4 - Man kan ägna sig åt att identifiera referenser, återkommande motiv och kompositionsprinciper. Men det som bär läsningen är ändå främst rytmen och klangerna och bildflödets intensitet. Det vill säga, om man inte finner det problematiskt när en författare skapar litterär skönhet av andras lidande. Riskerar inte här varje fruktansvärd enskildhet att drunkna i den suggestivt böljande ordmassan? 5 - Börjel är medveten om svårigheten, för att inte säga omöjligheten, i att skildra allt det hon vill skildra på ett sätt som gör det rättvisa. Det som balanserar boken, hindrar den från att kantra, är ett par avskiljda och starka avsnitt om moderskap och död. Där blir helheten både problematiserad och förankrad i en personlig smärta här och nu. Det är också där stavelsen "Ma" blir viktig: och om döden var en flicka / skulle jag bära henne varsamt / skulle hon heta / skulle hon heta Allena / skulle hon heta Ma / som i mamma 6 - Boken som heter "Ma" som i mamma och som i den japanska beteckningen för "passivt brukad yta, negativ rymd" är absolut inte rolig, men det finns vackra toner av grått i det mycket svarta. Världen kan den så klart inte rädda, men den skulle kunna rädda någon. Kanske den som skrev den. Kanske någon annan. http://www.expressen.se/kultur/kompakt-morker/ Dagens Nyheter (DN) Publicerad 2014-10-20 Hämtad 2016-03-20 Recensent Jonas Thente Födelse och död. Hallucinatorisk dikt om människans brister 0 - Det börjar med en grandios skapelseberättelse. I de första fem raderna bryter sig kontinenterna Gondwana och Laurasien loss från urkontinenten Pangaea. Kort därefter bryter helvetet på jorden ut i och med människans och i synnerhet 1900-talets ankomst. 1 - Ida Börjels nya bok ”Ma” är en innehållsdiger dikt som rasande tumlar runt människans tillkortakommanden. Krig, katastrofer, folkmord, chauvinism förmedlas i ett hallucinatoriskt, elliptiskt flöde där enskilda delar ryckts från nyhetsbilder och politiska klichéer. Den brinnande munken i Saigon, Thích Quang Durc, flimrar förbi men för det allra mesta är de enskilda historiska aktanterna anonyma. Som om mänskligheten vore just en mänsklighet, sammanlagd. 2 - Ortnamn finns det däremot gott om. Katyn, Bikiniatollen, Dachau, Tahirtorget, Sarajevo, Burma, Lampedusa … Men dikten stannar aldrig kvar på någon enskild plats; dröjer sig aldrig vid något enskilt skeende. Som om en extatisk völva från fordom med skräckslagna ögon hade direktrapporterat från vidriga visioner. också fifflarna fanns, fifflarna i medsäges flodvåg, chockvåg fanns

XXXVII

vågor och i vågorna vadande efter non-informationsstyrelsens gröna eller grå praxislappar efter blöta kex i huvudet under presskonferensens vattentäta skott mot utrikesdepartementets oljefiffel järnmalmen, profiten, skenbilderna skenbilden att det som var var den enda möjliga vägen genom skogsavverkningen, järnmalmen vapenfabriken och slugheten slugheten fanns; Operation Paperclip granatgeväret Carl Gustaf i Kashmir 3 - Ida Börjel citerar danska Inger Christensens ”Alfabet” på försättsbladet. Christensens moderna klassiker listar i alfabetisk ordning naturen, floran och faunan, i en jublande sorts skapelseberättelse med omkvädet ”det finns”. 4 - Ida Börjels omkväde lyder – som ovan – ”det fanns”. I en kommentar till, eller en inventering av, Christensens naturfokus koncentrerar sig Börjel på kulturen, det mänskliga bidraget. Det blir motsatsen till jubel. 5 - Här finns också på några sidor en annan sorts ton, där det hallucinatoriska flödet avbryts och ett diktjag träder fram. Det är mer ömsint, men också plågat. Jag får intrycket att de inledande raderna om kontinentskiftena kan läsas som en annan sorts födelse – nämligen en sådan som vanligen sker i en sjuksal. Urkontinenten spricker och föder en ny kontinent. 6 - ”och jag frågade inte mer/och jag famnade efter tomheten/den var inte vit/den gick inte att andas/den följde mig inte ut/den kväljde och vred mitt inuti mig”. Läst på detta sätt kan man se ”Ma” som en enda stor ångest under en förlossning som aldrig tycks vilja ta slut: den kroppsliga smärtan och den metafysiska i att föda ett barn till denna värld. 7 - ”Ma” kan alltså stå för Mamma. Men också för det japanska tecknet för pauserna, tomheten mellan tingen som är mer än en tomhet. Som tystnaden mellan tonerna, eller – som Marshall McLuhan en gång föreslagit – som de osynliga banden mellan människan och tinget. Ma är också ett ord i den sumeriska mytologin som står för den ursprungliga världen, den som fanns före människan. 8 - Valet är fritt för den som läser denna Ida Börjels fjärde diktbok, som tveklöst bekräftar henne som en av de mest betydande poeterna i sin generation. http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/fodelse-och-dod-hallucinatorisk-dikt-om- manniskans-brister/

XXXVIII

Svenska Dagbladet (SvD) Publicerad 2014-01-26 Hämtad 2016-03-08 Recensent Magnus Bremmer Ida Börjels nattsvarta poesi är en stark läsupplevelse 0 - Konsten att sätta ord på det obeskrivliga har sysselsatt författare i alla tider. Hur formuleras bottenlös sorg? Vilka ord uttrycker outsäglig smärta? Litteraturhistorien är full av försök, från högstämda utrop till avantgardistiska tolkningar. 1 - Poeten Ida Börjels senaste bok tar en anspråksfull plats i den här historien. Den söker på sätt och vis efter ett språk som kan formulera hela världens utsatthet. Men också den personliga förlustens språk. 2 - ”Ma” är författarens första titel på nästan sex år, och det ska sägas på en gång: den är någonting helt annat än de titlar Börjel tidigare gett ut. De konceptuella lekarna med juridisk jargong i ”Konsumentköplagen” (2008) är ganska långt borta, så också de underfundiga dikterna i den briljanta, flerfaldigt prisbelönta debuten ”Sond” (2004). ”Ma” präglas av ett stort allvar, en höglitterär ambitionsnivå och en nattsvart suggestiv stämning. 3 - Merparten av boken utgörs av ett stramt ordflöde, grafiskt satt på bokens högersidor, som koncentrerat räknar upp orättvisor, namnlösa offer för alla tänkbara övergrepp, historiska regimers våld och humanitära katastrofer, motståndsrörelser. Det omnämnda är lika vitt spritt geografiskt som kulturellt och historiskt. Allt ställs sida vid sida, från deportationer av tjetjener till Förintelsen, trafficking till svensk vapenexport i tredje världen, dödsskjutningar i USA till upplopp i Teheran. 4 - Det är som om ordflödet – vars allomfattande karaktär förstärks av ett par ekon från den danska poeten Inger Christensens monumentala diktbok ”Alfabet” (1981) – vill erkänna allt detta förtryck genom att benämna det, och därmed förhindra det från att falla i vår kollektiva glömska. 5 - Mitt i boken byts plötsligt perspektiv. Ett diktjag träder tillfälligt fram, nu grafiskt ordnat på bokens vänstersidor. En mer direkt röst talar om en mer personlig förlust – ”en mor fanns, en mors eko” …En mor tycks vara förlorad, men också erfarenheten att bli mor ställs i relation till döden. Här vecklas också bokens titel ut. ”Ma” är inte bara ett annat namn för mor, det är också ”det japanska tecknet/ för passivt brukad yta, negativ rymd”. 6 - Därmed blir också förlustens språk ett annat. Det når en gräns, börjar i stället formulera omöjligheten, bejaka tomheten, uttrycka uttryckssvårigheten. ”Nej det går inte att skriva/ det kan inte skrivas/ jag kan inte/ jag kan inte.”

XXXIX

7 - Går det att avgöra om litteraturens försök att sätta ord på det outsägliga har lyckats? Kanske lyckas den i den mån som erfarenheten görs allmängiltig, eller bara är tillräckligt gripande för att kunna nå läsaren som från ett annat håll. 8 - I det avseendet lyckas ”Ma” olika bra. Det kompakta ordflöde som stora delar av boken upptas av är mer humanitärt än litterärt engagerande. Fasansfulla fakta konstateras, men få tankar förmår syresätta dessa öden individuellt, ge dem ett sammanhang. I stället är det de mer konventionella avsnitten där diktjaget talar med sin distinkta röst – och samtidigt just tvivlar på den – som gör erfarenheten av förlusten riktigt kännbar också som litterär gestaltning. Kanske blir den det just för att diktjaget förlägger förlustens språk vid gränsen för vad som är möjligt att säga. 9 - På sätt och vis skapar det grafiska upplägget olyckliga rågångar mellan den personliga erfarenheten och den historiska, politiska gestaltningen, trots att ambitionen säkert varit just den motsatta. Boken som helhet hade tjänat på om det personliga och det storskaliga dubbelexponerats mer sömlöst. 10 -Inte desto mindre är ”Ma” en stark läsupplevelse. Det är en komplex bok, imponerande i sin blotta anspråksfullhet, och en spännande fortsättning på ett ständigt överraskande författarskap. http://www.svd.se/ida-borjels-nattsvarta-poesi-ar-en-stark-lasupplevelse Carl-Michael Edenborg Alkemistens dotter Aftonbladet (AB) Publicerad 2014-10-29 Hämtad 2016-03-02 Recensent Ulrika Kärnborg Spänning med guldkant av Carl-Michael Edenborg 0 - Onda alkemisters makthunger speglas i August-nominerad äventyrsroman 1 - Obscurum per obscuris – det dunkla genom det ännu dunklare – muttrade medeltidens alkemister över sina rykande kolvar. Dunkel, åtminstone på några punkter, är också förläggaren och idéhistorikern Carl–Michael Edenborgs nya roman Alkemistens dotter. 2 - Det tar ett tag innan jag fattar genren. Till en början stör jag mig mest över språket, frustande skumpar det fram som de löddriga hästekipagen på Paris gator. Här finns vällustiga beskrivningar av bordeller som inte skulle skämma Edenborgs fnissiga pseudonyma författarskap, Gunnar Blå, och kyliga avrättningsscener värdiga den gode Markisen. De sistnämnda för övrigt både avtändande i sitt sadistiska frossande och egendomligt malplacerade i en roman som i hög utsträckning handlar om människans inneboende godhet. Handlingen fortskrider lika resolut, drivet framåt kan göra vilken manusförfattare som helst avundsjuk. 3 - En äventyrsroman, alltså. Hjältinnan heter Rebis Aurora Drakenstierna och växer mot slutet av 1700-talet upp i en känd, svensk alkemistfamilj. Hennes födelse råkar sammanfalla med den riktigt stora nedgången för alkemin i Europa. Precis som Edenborg visade i sin avhandling utkonkurrerades denna pseudovetenskap av den ”riktiga” kemin, och av den tidiga liberalismen. Efter franska revolutionen stod

XL

människan som upplyst medborgare högt i kurs, självutnämnda mystiker, guldmakare och fanatiker fick kräla tillbaka till skuggorna. 4 - Drakenstiernorna – med släktband till den ökände kungamördaren och alkemisten Anckarström – känner att tiden har sprungit ifrån dem. I stället för att låta sig nedslås bestämmer de sig för att skynda mot det stora målet – ett mål som i högsta grad innefattar Rebis. När den brutala pappan plötsligt dör får hon veta sitt groteska uppdrag: hon och ingen annan än hon är utsedd att förinta universum. 5 - Var alkemisterna verkligen så där blodtörstiga? Jag hittar inga uppgifter om att domedagstänkande bredde ut sig i den europeiska labbmiljön – men sedan förstår jag. Alkemistens dotter är en bok om sekter! Edenborg vill förstärka Drakenstiernornas eskatologiska tendenser. Likt medlemmarna i Scheike-kollektivet och Knutby, kräver de lojalitet och ovillkorlig lydnad av sina anhängare. När släktingarna i Berlin och Paris börjar tvivla på sin Rebis, drar de sig inte för att försöka döda henne. 6 - Problemet är att den kärnsunda Rebis börjar gilla livet. När hon i tur och ordning upptäcker Naturen, Konsten och Mannen, bestämmer hon sig för att strunta i uppdraget. Universum är trots allt ganska trevligt – och människorna behändiga. Why change a winning concept? Upplysningens intellektuella fixstjärnor, Rousseau, Voltaire och svensken Thorild lockar henne att fundera över trädgårdsodlandets fröjder. Intrigen spinner efter det tätare och tätare kring den yttersta dagen. Slipper Rebis undan eller kommer hon att tvingas släppa bomben? 7 - Ett tag är det spännande i bästa Dan Brown-anda. Edenborgs bok är en professionellt upplagd bladvändare som ställer stora krav på att författaren hänger med i sina egna svängar. Mot slutet börjar det tyvärr att svaja. Härav dunkelheten – och den är inte funktionell. 8 - För vad är det egentligen som händer? Går världen under? Och om den gör det – vem är i så fall den överlevande berättaren? För det kan ju inte vara Rebis, inte i jag- form. Särskilt inte i imperfekt. Hallå redaktören! Vart tog du vägen? Jag har några frågor till dig! http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article19774971.ab Expressen (Expr) Publicerad 2014-10-30 Hämtad 2016-03-02 Recensent Ulf Olsson Carl-Michael Edenborg vet mycket om alkemi, men mindre om romankonsten. 0 - Ulf Olsson läser en Augustnominerad skröna som svajar mellan pekoral och mörk rapport. 1 - Det ryker, kokar och fräser i retorter och vulkaner, blod sprutar, vilsna poeter pratar, kungamördare dekapiteras, sprit flödar – och ingen tvättar sig. Kanske ingen idé heller att göra det, om nu allt ändå kommer att ta slut, varat släckas. 2 - Carl-Michael Edenborgs "Alkemistens dotter" handlar om jungfrun Rebis Drakenstierna med uppdraget att en gång för alla utplåna världen. Kanske lika bra att göra slut på eländet kunde man tycka, det är ändå inte mycket bevänt med den.

XLI

3 - Men det enda den sköna fröken Rebis lyckas göra slut på är tyvärr romanen hon pratar sig igenom. Och läsarens tålamod. 4 - Edenborg vet mycket om alkemi, men mindre om romankonsten. Rebis pratar på, men läsaren får aldrig riktigt veta varför hon berättar för oss. Edenborg tar till den historiska romanens klichéer, som att placera in den verkliga världens personer i sin skröna, och blodigt starka medel för att pigga upp hjältinnans föredrag. Ytterst vilar väl hans roman på tanken, uttryckt av den skönas far: ”allting betyder något annat.” 5 - Alkemin misslyckas, här som i laboratoriet: "Alkemistens dotter" är en egendomligt doftlös och stel historia. Den betyder intet. Några gånger hettar det till, mer för att Edenborg lyckas med ännu en vändning i historien än för att hans språk lyfter. Men så återtar Rebis sin redovisning, romanen återtar sin prudentliga diktion, dialogen haltar vidare, och ingenting kommer ut av allt buller. 6 - Starkast bullrar ett närmast sadistiskt våld som då och då bryter ut. Men än mer sadistisk är den författare som tvingar sin hjältinna att säga saker som att ”strypa införseln av ätandets glädjeämnen i min kropp”. 7 - Som sämst är Edenborgs roman ett pekoral – som bäst en mörk rapport från en annan värld. Men vill man veta mer om denna är det bättre att läsa Edenborgs alldeles utmärkta doktorsavhandling från 2002, "Alkemins skam". Den är mer spännande, och mer lärorik: den betyder något. http://www.expressen.se/kultur/alkemiskt-missfall/ Dagens Nyheter (DN) Publicerad 2014-10-30 Hämtad 2016-03-02 Recensent Anna Hallberg Carl-Michael Edenborg: ”Alkemistens dotter” 0 - Förra veckan nominerades Carl-Michael Edenborgs ”Alkemistens dotter” till Augustpriset. Anna Hallberg förstår varför: hans äventyrsroman är oemotståndlig. 1 - Här är hon: Rebis Drakenstierna, tretton år, utbildad i ”melée, den regellösa närstridens konst”. Moderlös sedan födseln, uppvuxen med och tränad av fadern, den store alkemisten, för att slutföra det heliga uppdraget: befria själen och förinta universum. 2 - När romanen börjar har fadern just dött och Rebis står ensam på Hermestorp. Det är sent sjuttonhundratal. Notarien läser upp testamentet. 3 - Med ”Alkemistens dotter” har Carl-Michael Edenborg skapat sin egen ”Kill Bill”, en svensk krigarprinsessa. En alkemistisk utopi. Och ja, för all del: en historisk äventyrsroman som vindlar runt i Europa och låter personer som Thomas Thorild och änkan till ”konungadräparen” Jacob Johan Anckarström komma till tals. 4 - Det roliga (och något oväntade, om jag ska vara ärlig) är att det också är imponerande välskrivet. Utan reservationer. Jag förstår varför romanen nominerats till Augustpriset, det skulle inte förvåna mig om den vann. ”Alkemistens dotter” är vassare än allt vad Carl-Michael Edenborg författat tidigare. Stilen är säkrare, intrigen bättre och här finns en återhållen intensitet som gör att texten inte bara sprattlar på ytan. Det är

XLII

detta sammanbitna mörker som gör texten spännande och underhållande. Ibland också farlig, på riktigt. Att verkligen skära halsen av någon. Vad som krävs för att med vilja avsäga sig världen. Kärlekens pris. Våldets. Och övertygelsens. 5 - Edenborg, som disputerade i idéhistoria 2002 med avhandlingen ”Alkemins skam. Den alkemiska traditionens utstötning ur offentligheten”, har en gedigen kunskap om ämnet och tidsperioden. För två år sedan romandebuterade han med ”Mitt grymma öde”, om barockkompositören Georg Friedrich Händel. 6 - Kanske har det faktum att han jobbat länge med liknande idéer och miljöer bidragit till att han nu kan röra sig ledigt och självständigt. På ett liknande sätt föreställer jag mig att en anledning till att Sara Stridsbergs roman ”Drömfakulteten” blev så lyckad var att hon hade översatt och arbetat med Valerie Solanas ”Scummanifest” innan hon skrev boken. Liksom Quentin Tarantino hade sett mängder av kung fu och exploitation innan han gjorde ”Kill Bill”. 7 - De steglösa övergångarna mellan fakta och fiktion, kunskap och fantasi, verklighet och dröm, kropp och själ är förstås också ett av romanens stora teman. ”Vi måste förstöra det vi tror är kunskap för att få nåden av verklig kunskap”, får Rebis lära sig. Och alla som läst något om alkemi känner igen föreställningen om att sanningen är allegorisk. Att det sagda också alltid betyder något annat. Att svaren finns någon annanstans. 8 - Tillämpar man den allegoriska läsningen på Edenborgs egen roman, kan man säga att ”Alkemistens dotter” kanske inte handlar så mycket om sjuttonhundratalets alkemister som om samtidens självmordsbombare, religiösa fanatiker och kvinnliga superhjältar. Den som har lust att läsa romanen som ett bidrag till den samtida trenden av mens-aktivism har också alla möjligheter att göra det. 9 - ”Alkemistens dotter” sällar sig även till en rad svenska historiska äventyrsromaner som givits ut på senare år. Till exempel kan man lägga Edenborgs roman bredvid Michael Mortimers ”Jungfrustenen” och ”Fossildrottningen” eller Gabriella Håkanssons ”Aldermanns arvinge” och ”Kättarnas tempel”. Men ”Alkemistens dotter” har ett temperament som de andra saknar. En tuktad explosivitet som ger texten liv. 10 - Man får känslan av att det mitt i underhållningsvåldet finns en mycket allvarlig stillhet. Att det är något som kommer till uttryck och blottas, under alla allegoriska utspel. Visst finns här chiffer som ska lösas, jakten på ”de vises sten” och allt annat som gör ”Alkemistens dotter” till ett slags Harry Potter för vuxna (att boken kommer lagom till höstlov, allhelgonahelg och Halloween är mycket påpassligt). Men utan det där inre mörkret skulle ”Alkemistens dotter” vara som vilken dussinlitteratur som helst. 11 - Rebis Drakenstierna föds som enda dotter till föräldrar från två adelsätter. Deras familjemotton flankerar romanens inlaga: ”Omnium nihil est”, ”Allt är inget”, som faderns släkt bär med sig. Och ”Solum nimium satis est” – ”Endast för mycket är tillräckligt”, som moderns mer libertinska familjetradition påbjuder. Mellan dessa ytterpunkter navigerar alkemistens dotter, både romanen som sådan och huvudpersonen själv. Och läsaren förstås, i en pendelrörelse mellan det överdådiga och det asketiska. 12 - Boken avslutas med en generös tacklista, bland annat till redaktör, förläggare och andra som hjälpt till med manusarbetet. Det är lite rörande, om man betänker att Carl-

XLIII

Michael Edenborg ändå befunnit sig i litteraturvärlden i snart ett kvarts sekel. Men jag tänker att det är en arbetsseger för kollektivet, och den egna insikten om att man kan ta hjälp av andra, bara man vågar och är tillräckligt uthållig. Grattis till er som har jobbat med den här romanen. ”Alkemistens dotter” är oemotståndlig, Rebis Drakenstierna ett bombnedslag. http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/carl-michael-edenborg-alkemistens-dotter/ Svenska Dagbladet (SvD) Publicerad 2014-11-02 Hämtad 2016-03-08 Recensent Fabian Kastner Alkemistens dotter: Slutet på universum 0 - Ett blodigt äventyr förebådat av smurfarna 1 - I ”Alkemistens dotter” föds Rebis för att med svartkonster förgöra världsalltet. Fabian Kastner ser likheter med smurfseriernas Smurfina. 2 - Åååhh, jag hatar smurfar! I den belgiske tecknaren Pierre ”Peyo” Cullifords klassiska serie är den onde alkemisten Gargamel smurfarnas svurne fiende. Gargamel bor tillsammans med sin katt Azael i en stuga i skogen, där han kokar guld och häxbrygder och drömmer om att utplåna alla smurfar från jordens yta. För att uppnå sitt mål skapar han svartsmurfen Smurfelina, (i vissa översättningar kallad Lilla Smurfan) som han skickar till smurfarnas by för att sprida kaos och förödelse. 3 - Smurfelina? Är inte det den där lilla söta, irriterande goda tjejsmurfen med guldlockigt hår? Jo. Men i de första avsnitten av serien är hon faktiskt en ond liten sak med stor näsa och svart stripigt hår. Det är först senare som hon byter sida (och utseende) och blir god. 4 - Den hetlevrade alkemisten i Vertigoförläggaren och idéhistorikern Carl-Michael Edenborgs Augustprisnominerade äventyrsroman ”Alkemistens dotter” ägnar också sina dagar åt att svettas i laboratoriet och hata världen. Liksom Gargamel vill äta smurfar sätter den gamle krigaren gärna tänderna i sina fiender, dricker blod ur uppslitna halspulsådror. 5 - Alkemisten bor på Hermestorp långt ute i skogen tillsammans med sin unga dotter, Rebis Aurora Drakenstierna, som han skapat till sin gallsprängda avbild, tränad i närstrid och svartkonster. Rebis är den sistfödda i en släkt av lärda ockultister och nihilister. Det är i slutet av 1700-talet och hon är den Utvalda som alla tecken pekat på, förutbestämd att förverkliga familjens dröm sedan århundraden: att utplåna världsalltet, släcka ner hela kosmos. 6 - Hatet mot verkligheten var drivkraften också i Edenborgs två år gamla debutroman “Mitt grymma öde”, om barockkompositören Händel som vämjdes vid den onda världen och ville utplåna den med skönhet. På samma sätt är det här. Alkemisten och hans dotter ser inte sig själva som onda trollkarlar. Enligt deras gnostiska tro är skapelsen en skenvärld, försmurfad av en ond demiurg. Att utplåna den är en välgärning, uppfyllandet av Guds vilja.

XLIV

7 - Gargamel hade en ond kumpan i Lärjungen. Hos Edenborg heter han Johan Jacob Anckarström, kungamördaren från en släkt av libertiner, djävulsdyrkare, ateister och pornografer. Anckarströmmarna ägnar sig åt: “Orgier, dryckenskap och extas. Bryta mot lagen. Göra allt man inte får.” 8 - I “Mitt grymma öde” hade dessa saker gestaltats, blivit till episoder i romanen. Den nya romanen är mer avskalad, snabbare och rakare i sitt berättande. Här koncentreras livet till ett fåtal väl valda scener, som den blodigt extatiska, smått sublimt skildrade avrättningen av Anckarström på Galgbacken i Stockholm. Fadern tar med sin tre äpplen höga dotter till huvudstaden för att bevittna spektaklet. För att hon i den extatiskt vrålande pöblen ska få se verklighetens sanna natur, människans vidriga ansikte. Men också för att hennes förkläde ska fläckas ner av heligt blod. Det kommer att komma till pass i laboratoriet hemma på torpet. 9 - Den drakenstiernska ätten är inte framtrollad ur luften. Den har en historisk förfader i armélöjtnanten Matthias Francke (1598–1670), sedermera adlad Drakenstierna. Han var känd för sitt häftiga lynne, men framför allt för sina alkemiska trollkonster. I sitt laboratorium på Frösön i Jämtland kokade grytorna dygnet runt, vilket gav honom smeknamnet Svarte Francken. Han är knappast en känd figur, men heller inte helt outforskad i litteraturen. Så sent som 2012 sedan utgav Leif Karbelius romanen “Korpen”, där alla legender och spökhistorier om Svarte Francken finns återberättade. Han ska i sin kittel bland annat ha skapat en orm med två huvuden. 10 - Är det därifrån som Rebis har sitt namn? Res bis, “tvenne ting”: ond och god, pojke och flicka, själ och materia. Sitt mörka ursprung till trots är Rebis i grunden en ganska snäll tjej. Hon är ointresserad av pojkar men tycker om djur. Hon har en häst och den älskade hunden Fiffi (som den sadistiske fadern tidigt tvingar henne att offra, döda med sina bara händer). Likt Smurfelina brottas hon med sin onda och sin goda sida, kan inte bestämma sig för vem hon är, hur hon passar in i världen. 11 - Gargamels dotter var länge den enda kvinnliga smurfen i smurfbyn. Så småningom fick hon en väninna, Sassette. Rebis har tjänsteflickan Kristina, en karbonkopia av pojkflickan med den gälla rösten. Tillsammans ger de sig ut i stora världen på jakt efter De vises sten, men upptäcker redan i Göteborg att världen inte är en plats för ensamma unga kvinnor. De lindar sina bröst och reser vidare utklädda som män. De hamnar på skumma krogar i Berlin och loppbitna bordeller i Paris, där Rebis dödliga färdigheter i “melée”, ett slags medeltida krav maga, kommer väl till pass. Hon rycker skurkar i pungen och petar fingrar i ögonhålor. I Greifswald träffar hon glasögonsmurfen Thomas Thorild, som hon kärvänligt bråkar och disputerar filosofi med. Hon leker med kokettsmurfen och håller muskelsmurfen på halster. 12 - Jag tramsar förstås lite nu. Men inget illa ment. Jag gillar den här boken, som är driven och underhållande på ett lättsamt, flirtigt sätt. Och den har faktiskt något ryckigt animerat över sig, ett slags serietidningsestetik som kan föra tankarna till amerikanen Thomas Pynchon eller, varför inte, till just smurfarna. Särskilt som deras senaste äventyr på vita duken heter “Pappas lilla flicka: Smurfelinas resa”. Liksom filmen är Edenborgs roman ett fartfyllt äventyr fullt av action och humor, med ett underliggande budskap om att man själv väljer vem man vill vara. Det dovt mullrande soundtracket är Bellmans vaggvisa till sonen Carl, den om att världen är en sorgeö, bäst man andas skall man dö och bli mull tillbaka.

XLV

13 - Hur äventyret slutar ska inte avslöjas här. Nog sagt att det finns både förebådat och förklarat i ett avsnitt av smurfarna. Läs först “Alkemistens dotter”. Leta sedan rätt på episoden om babysmurfen (avsnitt 14, säsong 1, 1981). Begrunda med konspiratorisk min. Det kan bara inte vara en tillfällighet! 14 - Augustprisnominerade ”Alkemistens dotter” är Carl-Michael Edenborgs andra roman i eget namn. http://www.svd.se/ett-blodigt-aventyr-forebadat-av-smurfarna Lyra Ekström Lindbäck Ett så starkt ljus Aftonbladet (AB) Publicerad 2014-10-27 Hämtad 2016-03-02 Recensent Pia Bergström Lesbisk jakt efter identitet och flickor 0 - Lyra Ekström Lindbäck nominerad till August-priset 1 - En filosofisk bekant i författarbranschen brukar påpeka att redan de gamla grekerna var skeptiska till läsande. Den som läser blir ”rövknullad”, alltså underkastad den skrivandes vilja. En förnedring som en fri man inte borde finna sig i, tyckte Platon, själv författare. 2 - Lyra Ekström Lindbäcks fräcka debut Tillhör Lyra Ekström Lindbäck (Modernista, 2012) var ett ”Fuck you” till historiens alla fria män. En elegant utförd men brysk sadomaso•chistisk lektion i ordets makt. Jaget är själva boken, den triumferande hånfulla texten, som tvingar sig in i det fascinerade och förvirrade duet, läsaren som, ja… låter det ske. 3 - ”Ett så starkt ljus”, Lyra Ekström Lindbäcks andra roman, är något helt annat. Inte så ”totalitär” utan mer dagboksliknande och sökande i form och tankar. 4 - Jaget Sara är en ambitiös och tänkande lesbisk kvinna i ett samtida Stockholm som försöker skaffa sig konturer, testa kärlek och bli nån, helst en betydande författare. 5 - Hon är självmedveten och siktar högt, bär ständigt med sig dagboken (boken vi läser!) i en tygkasse. Direkt efter den första nattens kramar med den åtrådda trans- personen C tänder Sara sänglampan och börjar anteckna. 6 - På vissa sätt, i ärendet mer än utförandet, liknar den här romanen Ulf Lundells Jack, Klas Östergrens Fantomerna eller någon annan Ung man söker-roman där flickjagandet är en del av erövrandet av världen. 7 - Men Saras sexualitet och kärlekslängtan har aldrig varit någon lätt och självklar sak. Snarare har den inneburit en kamp som hon och hennes hbtq-vänner gått igenom ärrade, med mörka minnen, ständigt försvarsberedda. Och med en bestående känsla av att vara utanför och fel. 8 - Det kan vara detta tunga an­svar att representera ett förtryckt ”vi” som gör att berättelsen inte riktigt kommer loss. Författaren har en brinnande ande och är inte feg

XLVI

och anpasslig men alltför ofta är romantexten så instängt jagcentrerad eller så högtravande abstrakt att jag suckar högt. 9 - Någon förlagsperson kunde väl ha rensat i jagets ångestfullt malande pretto- intellektuella analyserande. 10 - Jag skulle vilja råda denna begåvade unga författare att gestalta, att levandegöra hellre än försöka begripa och bemästra den värld hon vill skildra. Ta in mer av struntet och nuet, repliker som de låter, alla små smutsiga detaljer. 11 - Men det kräver nog den distans man inte har när man är 23 och mitt inne i det. http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article19759187.ab Expressen (Expr) Publicerad 2014-10-22 Hämtad 2016-03-02 Recensent Annina Rabe Kärleken i hjärnan 0 - Annina Rabe läser en Augustnominerad roman. 1 - Hur mycket av en förälskelse är ren fiktion? Tanken flyter igenom mig när jag läser Lyra Ekström Lindbäcks andra roman. Den som går den plågsamma vägen tillbaka i minnet och åkallar de förälskelser som gjort allra ondast och satt allra djupast spår (det sammanfaller inte sällan) kanske upptäcker att mycket lite egentligen hände utanför det egna huvudet. Men där, där hände det å andra sidan desto mer. Och någonstans i det, i all den där smärtan, formas en människa. 2 - Lyra Ekström Lindbäck prövar den idén i "Ett så starkt ljus", där vi följer huvud- personen Sara genom några tidiga livsavgörande kärlekar, mer eller mindre oförlösta allihop. Det är tonårskärleken Linnea, som först långt senare erkänner att Saras känslor för henne varit besvarade. Det är den självcentrerade och ouppnåeliga skådespelerskan Joanna, som speglar sig i Saras förälskelse, men aldrig vågar gå den till mötes. Och det är den ständigt undanglidande transpersonen C, inkapslad i sig själv och sin egen kamp. 3 - "Ett så starkt ljus" är en starkt cerebral kärleksberättelse som resonerar och prövar sig fram över sidorna. Det är inte bara för att flera av Saras kärlekar är oförlösta som den är nästan helt renons på sexualitet. I stället förmedlar den en svärmisk, vemodig känsla som förvånande nog snarare för tankarna till Hjalmar Söderberg. 4 - Den referensen förstärks för övrigt av att "Ett så starkt ljus" är en av de finaste Stockholmsskildringar jag läst på senare tid: det var länge sedan Stockholm glödde så levande och vackert mellan bokpärmarna. 5 - Det finns stilistiska partier i prosan som känns lite kalviga och valhänta. Till exempel en mening som "Boken som ligger bredvid huvudkudden har en oroande omkrets av hennes doft" är inte direkt fel, men inte särskilt bra heller. Men överlag är Ekström Lindbäck redan en säker och mycket medveten författare, vilket hon också visade i sin litterärt skruvade debutroman "Tillhör Lyra Ekström Lindbäck", där hon utforskade maktstrukturen mellan text och läsare.

XLVII

6 - Men även om det var en rolig och smart idé så får jag betydligt mer ut av att läsa "Ett så starkt ljus". Det är en roman om en tid i livet som även vi som lämnat den bakom oss ibland behöver återvända till även om det gör ont. För att förstå oss själva och varför vi blev sådana som vi blev.

3 Dagens Nyheter Publicerad 2014-10-20 Hämtad 2016-03-02 Recensent Hanna Nordenhök Filmstämning. Ung längtan efter ett liv med lyster 0 - Lyra Ekström Lindbäck tilldelades Lilla Augustpriset 2008 för uppsatsen ”Manual”. 1 - Några höghus under en blå himmel pryder omslaget till Lyra Ekström Lindbäcks andra roman. Mellan bostadskomplexen reser sig stora brusande trädkronor, ett flygplan syns i fjärran. Fotografiet blir idylliskt av denna somriga förort, där den ligger och slumrar, vänligt alldaglig och ytterst svensk. Men också detta försåtliga lugn måste få ett slut; en reva skär upp himlen som vore den ett stycke papper och låter titel och författarnamn bryta in i det förmodat verkliga eller i fiktionen, beroende på hur man ser det. 2 - Motivet är helt kongenialt med bokens innehåll, som på så många sätt är upptaget av fiktionens förhållande till verkligheten, och vice versa. I centrum står den största fantasmagorin av dem alla: idén om heterosexualiteten såsom given, som natur. Men också drömmarna, fiktionerna och de performativa handlingarna, som tvärtom skriver och gör verklighet. 3 - Ändå läser jag Ekström Lindbäcks roman som att den ytterst handlar om någonting betydligt anspråkslösare än så: om längtan efter att ett tillräckligt starkt ljus ska bryta in, inte bara för att få ridån att falla från det konstruerade, utan också för att ge det levda en mer levande lyster. En blixt, ett någonting, som säger att just ditt liv har mening. Så är det också en roman om ungdomen, så som en sådan kan te sig någonstans mellan Hagsätra och Stockholms innerstad, en bit in på det tjugoförsta århundradet. 4 - Hon som lever denna ungdom är romanjaget Sara, ibland beskriven som svår, cynisk och nästan föraktfull, men som i grunden känner sig som en utomstående betraktare, en enslig vandrare utanför alla instängande men också värmande gemenskaper. Framför allt går hon omkring och sörjer sin egen tröstlösa jakt på kärlekar som ständigt gör henne besviken. Som heterotjejen Joanna, en karismatisk skådespelerska in spe, som leker med flirtiga antydningar men som inte vågar eller kan komma ut. Eller som Linnéa, barndomsförälskelsen som betecknar sig själv som asexuell. Eller C, den omöjliga hägringen per se, det tilldragande men depressivt undvikande passionsobjektet som ska göra Sara galen av åtrå och frustration. Men som kanske också är det incitament som får henne att börja skriva och därmed åstadkomma den himmelsreva där ljus till sist kan läcka in. 5 - Stämningen i ”Ett så starkt ljus” liknar ibland någon Truffautfilm, lika blaserade och självhögtidliga ter sig de stockholmska unga människor ur medelklassen som de där parisiska sextiotalskidsen som trodde att de visste och kunde allt och lika navelskådande

XLVIII

låter konversationerna om de så utspelar sig över en latte på ett kafé runt Nytorget eller över ett glas vin på Les Deux Magots. 6 - Det finns många pregnanta psykologiska iakttagelser av de gestalter som passerar genom denna klaustrofobiska samtida värld av tjugoåringar som alla studerar filosofi eller genusvetenskap och dricker te hemma hos varandra i strumplästen. Lyra Ekström Lindbäcks svala prosa fångar ofta deras dråpligaste sidor som den unge mannen kallad Kattungen, filosofistudent som talar om sin magisteruppsats om Derrida som vore den en banbrytande avhandling och som ödmjukt tystnar så fort Sara tar till orda bara för att demonstrativt markera sin feministiska medvetenhet. Eller som de unga kvinnor vars A- kurser i feministisk teori och knappt torkade kvinnokampstatueringar bara knapphändigt döljer deras stora rädsla och osäkerhet inför sina egna liv. 7 - Men bakom detta unga, småputtriga innerstads-Stockholm finns också ett annat Stockholm, som är hatiskt och våldsamt. Det vet Sara, och det vet Emil, den nyvunna vännen som liksom Sara själv lever med föraktet mot det avvikande inpå bara skinnet. Här är det som om romanen talar rakt ut i det hotfullt oförutsägbara Sverige efter valet 2014. Och här blir också ”Ett så starkt ljus” en generationsskildring med räckvidd bortom det lokala. http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/filmstamning-ung-langtan-efter-ett-liv-med- lyster/ Svenska Dagbladet (SvD) Publicerad 2014-10-07 Hämtad 2016-03-08 Recensent Sebastian Lönnlöv Det ouppnåddas lockelse 0 - GENERATIONSROMAN ”Ett så starkt ljus” är en stor bok om ett samhälle i förändring och om det i kärleken som aldrig upphör, skriver Sebastian Lönnlöv. 1 - Lyra Ekström Lindbäcks första bok, ”Tillhör Lyra Ekström Lindbäck”, hade en lovande ansats men fastnade i intellektualisering och övertydlig symbolik. När nu Ekström Lindbäck träder in på scenen igen gör hon det däremot med en roman som når ända fram. 2 - Framgången för Lena Anderssons ”Egenmäktigt förfarande” har visat att kärleksromanen kan vara angelägen och säga oss något nytt. När jag läser ”Ett så starkt ljus” kommer jag ofta att tänka på Hjalmar Söderbergs intresse för sina egna formuleringar. För både Söderberg och Ekström Lindbäck blir kärleksskildringen mest en ursäkt för att få leverera genomtänkta, välformulerade meningar. Det gör ingenting – jag vill ha dem. 3 - ”Ett så starkt ljus” är en allvarsam lek för mig och mina generationskamrater. Vi unga och queera som ändå lever ungefär samma gamla liv. Det här är en bok där könsidentiteter bortom normen är möjliga, samtidigt som inrutande fördomar lever kvar. Det här är en bok om oss som tycker att ärrade armar är mer förväntat än konstigt hos jämnåriga. 4 - Det här är också en bok för oss som har varit olyckligt kära och upptäckt tjusningen med obesvarad längtan. Huvudpersonen Sara beskriver flera relationer där hon trånar

XLIX

efter något som inte går att få och vi har nog alla varit där. Fastnat totalt i att vara med någon trots att – för att – drömmen aldrig besannas. Det ouppnådda har sin egen, komplicerade och ändå enkla tjusning. 5 - Allt som äger rum på dessa dryga 250 sidor är ganska odramatiskt och mynnar ut i att Sara skriver den bok i vilken hon själv beskrivs. Gränsen mellan fiktion och verklighet är tunn. Med Saras ord: ”Fiktionen är ju till för sådana som jag. Som gång på gång stångar pannorna blodiga mot förbuden för vad som kan uppfattas som verkligt.” 6 - Trots intrigbristen strömmar sidorna förbi. Det är oupphörligen spännande, på ett sätt som inte har att göra med hur det ska gå. Här är språket och människan i centrum och det räcker mer än väl. 7 - Christine Falkenlands senaste roman, ”Spjärna mot udden”, var något så ovanligt som en roman där två transmän hade viktiga biroller, även om de inte skildrades på något skonsamt sätt. ”Ett så starkt ljus” är ännu ovanligare – nämligen en bok där två transpersoner beskrivs på ett respektfullt, självklart sätt. Trans är inte huvudämnet, men vissa råkar vara det. En sådan skildring är sorgligt nog så gott som unik. I Ekström Lindbäcks beskrivningar av homosexuella och transsexuella framträder det självklara i identiteterna, men också utsattheten. 8 - Ekström Lindbäck är något som svensk queerlitteratur verkligen har behövt. Hon kan uttrycka sig som författare, men också som queer om queera. Just därför blir ”Ett så starkt ljus” en generationsroman för 2010-talet – åtminstone för vissa av oss som bebor den här tiden och den här världen. 9 - ”Ett så starkt ljus” är en bok om kärleken bortom heteronormen, en bok där samkönad kärlek samsas med kärlek bortom könstillhörigheterna. En stor bok om det i kärleken som aldrig upphör – men också om det i oss människor och själva samhället som förändras och sveper oss med sig. http://www.svd.se/det-ouppnaddas-lockelse Steve Sem-Sandberg De utvalda Aftonbladet (AB) Publicerad 2014-09-30 Hämtad 2016-03-02 Recensent Ulrika Stahre Så försvann barnen i ondskans vård 0 - Steve Sem-Sandberg skildrar grymheten på nazisternas utrotningsklinik 1 - När den lille ”tattarungen” Adrian Ziegler kommer in på barnkliniken Spiegelgrund i andra världskrigets Wien, är han så gott som redan förlorad. Fattigdom, antiziganism, en vurm för det blonda och välvårdade som Adrian saknar - allt samverkar till att göra honom till den perfekta pariakaraktären i Steve Sem-Sandbergs De utvalda. 2 - Hans tid på kliniken består av överlevnad. För Spiegelgrund är alls ingen barnklinik utan en plats där barn sakta utrotas genom vanvård och ett medvetet eutanasiprogram. Barn med medfödda svåra handikapp, sociala problem eller en familjebakgrund som inte passar in i den nazistiska rashygienska samhällskroppen.

L

3 - Liksom tidigare romaner av Sem-Sandberg bygger De utvalda på historiska händelser. Spiegelgrund har funnits, förstås, och omfattningen av utrotningen och den forskning som utfördes uppenbarades först ett halvt sekel senare. De ansvariga läkarnas namn - Ernst Illing, Heinrich Gross, Erwin Jekelius - är i romanen de autentiska. Men berättelsen är fiktionaliserad, även om den bygger på vittnesmål från överlevande och annan dokumentation. 4 - Det fanns inte en Adrian Ziegler, utan många. De var kvarlämnade, av ensamstående mammor som till sist inte klarat försörjningen. Eller övergivna av kriget, av män som fanns vid olika fronter eller deprimerade vid en flaska. 5 - De utvalda skildrar grymheten, men inte rakt. Berättarstrukturen är intrikat: det finns en allvetande röst, men den bryter sömlöst in i pojkarnas sinnen, förvandlas till en subjektiv utsaga inifrån vilsenheten och förvirringen. Sen byter berättaren fokus och är åter den allvetande rösten. Outtröttlig. Berättelsen väller fram, som den flod som spelar en konkret roll i slutet av boken och slutet av kriget. 6 - Spiegelgrund evakueras när Röda armén närmar sig, barnen packas ner i en lastpråm, utan luft och ljus. Denna båt kränger i floden som färdades den snarare på Styx än på Donau. Det finns många utdraget plågsamma scener i De utvalda, och när barnen fraktas instängda som djur är gränserna mellan kropparna upplösta och tankarna går förstås till slavtransporterna från Afrikas kust till den amerikanska kontinenten. 7 - Fantasierna är många. I Adrians fall dominerar bilden av mamman, hon med det röda läppstiftet, hon som inte skyddade honom tillräckligt, hon som inte kommer och hälsar på och som sakta reduceras till en streckfigur. 8 - Ibland är romanens yttre händelser så absurda att de lika gärna kan tas för fantasier. Romanen blir, liksom den förra, De fattiga i Lodz, en studie i undergångens psykologi. Hur överleva med sin mänsklighet i behåll? 9 - Men så händer det något: Texten blir plötsligt kylig. Mardrömmens händelser registreras - en pojke stöter en sax djupt in i sin mage. En annan utsätts för att luft sprutas in i ryggmärgen. Det är som om berättelsen tål vardagens omärkliga långsamma förtryck och latenta våld, men inte när våldet tar konkret skepnad. Då drar sig själva prosan undan. 10 - De utsattas motpol kunde vara läkarna, eller inrikesministeriet i Berlin, men romanen rör sig mer bland offren vilket innebär att den andra huvudpersonen, komplementet eller hur man vill se det, är en sjuksköterska, Anna Katschenka. 11 - Hennes historia är en sorts linjär motsvarighet till krängandet. Hon söker en trygghet i tillvaron, finner den hos Dr Jekelius, och får arbete på Spiegelgrund. Hon skildras mest i speglingar: hon har rykte som den hårda men hennes inre verkar om inte tomt, så oartikulerat, skört. 12 - Gestalten blir mer och mer intressant och samtidigt alltmer undflyende. Hon är pliktmänniskan, den banala ondskan. Om Adrian Ziegler till slut bevarar sin mänsklighet genom ett långt liv av hårda bestraffningar, upplöses Anna Katschenkas liv av en dom och ett yrkesförbud som aldrig lämnar henne.

LI

13 - När romanen närmar sig slutet och börjar springa genom decennierna blir prosan tydligare, mer redovisande. Samtiden blir transparent och lättbegriplig, medan krigsårens intensitet ackumuleras till ett koncentrerat, nästan deliriskt träsk av onda drömmar. De utvaldas, och våra. http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article19617052.ab Expressen (Expr) Publicerad 2014-09-30 Hämtad 2016-03-02 Recensent Hanna Nordenhök I sin nya roman fortsätter Steve Sem-Sandberg sin utforskning av det klaustrofobiska våldets mekanismer under 1900-talet. 0 - Hanna Nordenhök läser en författare som söker den skälvande punkt där både offer och förövare blir mänskliga. 1 - Det finns böcker i vars världar man vill stanna kvar för alltid och det finns andra så plågsamma att man är beredd att göra vad som helst för att undkomma läsningen, men likväl sugs in i som av en tvingande nödvändighet. Steve Sem-Sandbergs romaner tillhör både den tidigare och senare kategorin. Det är så det brukar vara med stor litteratur. 2 - Men den klaustrofobiska andlöshet hans romaner framkallar beror också på att formen så ofta imiterar innehållet. Med sina närmast arkitektoniskt monterade textmassor är de böcker som på ena eller andra sättet till sist börjar likna de slutna rum de själva tar sin utgångspunkt i: gettot, koncentrationslägret, den terrordömdas fängelsecell, förortsbarnens miljonprogram. 3 - Eller, som här, i den nya romanen, uppfostringsanstalten Spiegelgrund, en av de platser där man under krigsåren verkställde nazisternas eutanasiprogram. Här hängde Führerns porträtt i varje korridor medan sovsalarna fylldes med vanskötta och torterade barn. 4 - Kanske skriver Sem-Sandbergs märkvärdiga fresker över ett våldsamt europeiskt 1900-tal därigenom fram ett slags inhägnadens poetik, där den sociala disciplineringen av kroppar och rum i de totalitära samhällsbyggenas tjänst, och i vår absoluta närhistoria, igen kan fås att framträda med gastkramande tydlighet. 5 - Det kanske vackraste med dessa böcker, som var och en utgör en helt säregen värld, är hur de alla gör bruk av ett slags anti-totalitär skrivart, liksom för att bjuda motstånd mot det våld de skildrar - delvis på grund av den kalejdoskopiska montagetekniken som omintetgör varje enhetligt och absolut sanningsanspråk på historien. Men också därför att de alltid tycks söka den skälvande punkt i varje människa där hon går att förstå både som offer och förövare. 6 - I Augustprisvinnande "De fattiga i Łódź" (2009) förkroppsligades den ambivalensen förstås i gettoledaren Chaim Rumkowskis gestalt, å ena sidan nazistisk marionett och å den andra självpåtagen räddare av de sina. Visst finns det moraliska risker med en sådan estetik, men utan den vore Steve Sem-Sandberg inte Steve Sem-Sandberg, och hans romankonst inte så intressant och nödvändig som den är.

LII

7 - I "De utvalda", på många sätt en tvillingbok till Łódź-romanen, iscensätts spelet om det mänskliga genom två - enligt författarens efterord fiktiva - nyckelpersoner, porträtt likväl inspirerade av verkliga händelser och historiedokument. Dessa två intar till synes helt motsatta poler i det nazistyrda Wien under krigsåren, då barnkliniken Spiegelgrund hyste barn som av olika skäl bedömts som "rasmässigt degenererade" - barn med allt från gomspalt till epilepsi. Anna Katschenka, som är en av de ansvariga sköterskorna i klinikens och därmed också i den nazistiska disciplineringsmaskinens tjänst, och Adrian Ziegler, ett intaget barn från fattiga förhållanden och med en far som uppfattas ha "zigenarblod i ådrorna". 8 - De två spegelvända perspektiven gestaltar inte minst dåtidens österrikiska klassamhälle och det historiska Wien som Sem-Sandberg är så väl förtrogen med. Adrian växer upp i arbetarkvarteren i Simmering under omständigheter präglade av armod och misshandel, medan Annas familj tillhör en mer eller mindre utbildad medelklass. De erfar därmed händelserna på Spiegelgrund helt olika - Adrian, naturligtvis, in på bara skinnet. Anna däremot, som så många av de vanliga medborgare som möjliggjorde nazismens brott, har å sin sida råd att inte förvandlas till någon lidelsefull ideolog. 9 - I stället utgör hon på många sätt ett mönsterexempel på vad Hanna Arendt kallade "den banala ondskan" - själv betecknar Anna sig som någon som "aldrig befattat sig med politik", hon är en verkställare av en lag som någon annan alltid stiftat. När hon vid krigsslutet vandrar genom det besegrade Wien och ser resterna av det som en gång var de judiska kvarteren i Leopoldstadt, erinrar hon sig en värld hon själv gjort sig delaktig i att utplåna. 10 - Men trots att Adrian och Katschenka fungerar som de två röda trådar som håller samman romanhandlingen är "De utvalda" lika mycket som "De fattiga i Łódź" berättelsen om ett socialt kringskuret kollektiv, genom Sem-Sandbergs isande prosa här bitvis outhärdligt blottade i sin utsatthet. Som den dvärgväxta Sophie och hennes sorgliga, ensamma död under kliniksköterskornas överinsyn. Eller den litauisk-judiske pojken Nauseda som gnisslande sjunger sin jämmersång i sovsalen om nätterna, ända tills den en dag inte hörs mer. 11 - I "De utvalda" för Spiegelgrundbarnen fram sin historia i kör. Därigenom blir också deras offer så mycket påtagligare som historisk katastrof. Sem-Sandberg skildrar dem med samma essäistiska stil och det lika perspektivrika som perspektivlösa, det vill säga icke positionsbestämda, berättande han gjort till sitt signum. Den som berättar förblir osynlig, dolt betraktande och med full tillgång till varje ny utsiktspunkt över sceneriet. 12 - Man kan ibland undra över det litterära greppet. En dold berättare kan ju också ställa sig underligt fri från ansvar i förhållande till sitt material. Men kanske gäller i stället det omvända för "De utvalda"; att avsaknaden av synlig berättarposition blir det enda etiskt godtagbara sättet att berätta Spiegelgrunds inferno. Det vill säga utan att göra våld på de människors värdighet som offrades där, genom att själv stå åt sidan. http://www.expressen.se/kultur/valdets-fresker/

LIII

Dagens Nyheter (DN) Publicerad 2014-10-20 Hämtad 2016-03-02 Recensent Nils Schwartz En mästare i inlevelsens konst 0 - Steve Sem-Sandberg är tillbaka med en ny roman om nazismens offer. Den här gången är spelplatsen ett mentalsjukhus i Wien. Nils Schwartz har läst ”De utvalda” och drabbas starkt av den trovärdiga gestaltningen. 1 - En januarimorgon 1941 anländer 13-årige Ad•rian Ziegler till Spiegelgrund, ett annex till det stora mentalsjukhuset Steinhof i Wien. Spiegelgrund har i hast tömts på sina tidigare patienter – vart de nu har tagit vägen – och gjorts om till en specialklinik för barn med svåra fysiska och psykiska handikapp, men också för vad som förr kallades vanartiga barn. 2 - Adrian är ett sådant barn. Han är uppvuxen i en familj, där den alkoholiserade fadern kommer och går och modern har svårt att få vardagen att fungera. I dag skulle Adrian på grund av sina koncentrationssvårigheter i skolan sannolikt få en bokstavsdiagnos och i bästa fall stödundervisning. Men nu är det nazisterna som har makten över Riket – där Österrike entusiastiskt ingår – och stränga direktiv, undertecknade av Hitler själv, förestavar hur man ska förfara med barn som är genetiskt undermåliga. 3 - Adrians far har romskt påbrå, och sonen med sin mörka hy definieras därför som tattare – en självklar rasbiologisk förklaring till hans oförmåga att foga sig efter den disciplinära ordningen. Vad han inte vet den där januarimorgonen är att han nu inträder i en jordisk filial till helvetet. 4 - Spiegelgrund – liksom Steinhof i övrigt – var österrikiskt centrum för det nazistiska eutanasiprogrammet, med en personal av läkare och sjuksköterskor som med övernitisk beställsamhet tjänade sin Führer. Under tre år skickades omkring 800 barn i döden med hjälp av överdoser av lugnande medel, efter att de dessförinnan utsatts för plågsamma undersökningar till fromma för den medicinska forskningen. Deras hjärnor, lagda i sprit, etiketterades och ställdes upp på hyllor i källaren som studiematerial för Tredje rikets spetskompetenta neurologer. 5 - Nästan samtidigt med Adrians ankomst påbörjar Anna Katschenka sin nya tjänst som sjuksköterska, sedermera ställföreträdande översköterska, på Spiegelgrund. Hon är sedan länge skild från sin judiske man, bor hemma hos sina föräldrar, och har haft problem med både sin psykiska hälsa och sin arbetssituation. 6 - Hennes terapisessioner hos den karismatiske doktor Jekelius verkar dock som en befrielse, och det är han som rekommenderar henne att söka tjänsten på Spiegelgrund, där han är chefsläkare. Han blir visserligen snart inkallad till Wehrmacht, men de håller brevledes kontakt och träffas någon gång. Anna är till skillnad från sin beundrade doktor inte själv medlem i nazistpartiet, men håller sig noga till reglementet, i en blandning av erotisk attraktion till sin överordnade och rädsla för att bli avskedad. 7 - Adrian Ziegler och Anna Katschenka är huvudpersoner i Steve Sem-Sandbergs nya stora roman ”De utvalda” – Adrian upplevande skeendet nerifrån avgrunden, Anna betraktande den ovanifrån. Jag uppfattade länge namnet Jekelius som en syftning på

LIV

doktor Jekyll, eftersom doktorn visar en så uppenbar Hydesida när han kallblodigt administrerar barnamorden. Men då jag googlar namnet upptäcker jag att inte bara han och de övriga läkarna på sjukhuset utan även Anna Katschenka är autentiska personer. Den värste bödeln av dem alla, doktor Illing, dömdes till döden och hängdes efter kriget – Anna kom undan med åtta år i fängel•se, Jekelius dog i ryskt fångläger. 8 - Adrian Ziegler är däremot en uppdiktad gestalt – låt vara att han har lånat drag och erfarenheter från Sem-Sandbergs viktigaste intervjuperson. Det finns alltid anledning att kommentera blandningen av faktiska och fiktiva gestalter, ett beprövat grepp i romanlitteraturen, så också i Sem-Sandbergs förra roman ”De fattiga i Lodz”. Men här gör jag det främst på grund av en formulering i författarens efterord. 9 - Denna roman, skriver han, gör ”inga anspråk på historisk trohet eller ens trovärdighet”. I stället vill han skriva fram ”en annan verklighet”, vars ”syften och anspråk är helt andra än historieskrivningens”. Men varför skulle en författare som ägnat år av omfattande studier, arkivgrävande och intervjuer inte göra anspråk på trovärdighet? Vad har de autentiska personerna i romanen att göra där om inte för att fästa romanhandlingen vid en bestämd historisk tid i ett namngivet geografiskt rum? Vad är det för ”syften och anspråk” som ”en annan verklighet” än den faktiskt existerande och fiktivt gestaltade ska väcka till medvetande hos läsaren? Jag förstår det inte. 10 - För vad denna roman åstadkommer från första till 550:e sidan är att hålla fast läsaren i ett skruvstäd av skoningslös trovärdighet, där författarens inlevelse i den mest förlamande smärta, den mest bottenlösa förnedring, den mest kaotiska hjälplöshet ropar ut en förtvivlan och en maktlös vrede som får våra ombonade vardagsrumsväggar att vibrera av skam och skuld 70 år senare. 11 - Det är ju just trovärdigheten som ger inlevelsekonsten den lidandets ekokammare som höjer Sem-Sandbergs båda senaste romaner – där det centrala perspektivet alltid är offrens – långt över en överskattad bästsäljare som Jonathan Littells tegelsten ”De välvilliga”. 12 - Bokmarknaden svämmar över av biografier och romaner om nazikoryféernas problematiska barndom och neurotiska själsliv. Vi vet mera om dem än vi behöver. Kunskapen om varhärdarna vaccinerar oss ändå inte mot smittan. 13 - Steve Sem-Sandbergs senaste romaner kan i autenticitet naturligtvis inte mäta sig med de självupplevda vittnesmål som nazismens offer förmedlar. Men jag vet ingen annan samtida författare någonstans i världen som med sådan symbiotisk kongenialitet, med sådan hallucinatorisk sinnesöverföring, förmår gestalta de plågades upplevelser intill den innersta smärtpunkten. Kalla det trovärdighet eller inte. http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/en-mastare-i-inlevelsens-konst/

LV

Svenska Dagbladet (SvD) Publicerad 2014-09-28 Hämtad 2016-03-08 Recensent Martin Lagerholm De utvalda. Steve Sem-Sandberg blundar inte för ondskan 0 - I ”De utvalda” skildrar Steve Sem-Sandberg nazisternas brott utan skygglappar. Martin Lagerholm har läst hans rikt gestaltade roman. 1 - Erfarenheterna av den nazistiska regimens systematiska brott mot mänskligheten är en pågående smärta och katastrof som vi nödvändigt måste förhålla oss till. Bäst förvaltas hågkomsten genom saklighet och inkänning, som hos en Imre Kertész eller Primo Levi. Och helst i romanform, enligt den förstnämnde. Som hos Steve Sem- Sandberg, vars författarskap tränger djupt in i historiska skeenden och enträget diktar sig in i arkiv och aktstycken. Senast i den betvingande romanen ”De fattiga i Łódź”, om tillvaron i ett judiskt getto under andra världskriget. När han nu följer upp storverket med den tematiskt besläktade romanen ”De utvalda”, påminns man om den nazistiska ideologins planmässiga kontinuitet. 2 - ”Jag behöver inte uthärda det outhärdliga /.../ Utan att se bort och tänka undan skulle jag inte överleva en dag ...”, sade Martin Walser med avseende på Förintelsen i sitt berömda tacktal för den tyska bokhandelns fredspris 1998, vilket utlöste den uppslitande så kallade Walser-Bubis-debatten. Men inte heller han hade ju lyckats blunda, åtminstone inte utan att först ha rapporterat om förintelselägrens ohyggligheter i samband med Auschwitzrättegångarna i Frankfurt på 60-talet. Sem-Sandberg blundar inte alls, men spärrar heller inte upp ögonen i chock och förskräckelse. I stället leder han metodiskt sin läsare in till mörkrets hjärta, varsamt och med skärpt uppmärksamhet. Hållningen är behövlig, ty det historiska stoffet i ”De utvalda” är om möjligt än mer hjärtskärande och stötande än i ”De fattiga i Łódź”. Med utgångspunkt i patientjournaler, överlevandes egna minnesskildringar och en stor mängd historiskt material skildras här tillvaron på kliniken och uppfostringsanstalten Spiegelgrund, en del av det stora sjukhuskomplexet Steinhof i utkanten av Wien. Under andra världskriget placerades och ”behandlades” tusentals barn här, varav omkring 800 mördades på plats; sådana som i arvsbiologisk mening uppfattades som ett hot mot den ariska rasen: ”idioter” och ”rasmässigt degenererade”, men också socialt missanpassade och ungdomar med ”disciplinära problem”. Men klinikens mest känsliga verksamheter utgjorde i själva verket en del av det nazistiska eutanasiprogrammet, där ansvariga läkare i all hemlighet stod inför ett avgörande spörsmål: observation eller likvidering? Efter det sistnämnda valet – medveten överdosering av smärtstillande preparat eller dödliga injektioner – följde ofta medicinska experiment på de döda kropparna. 3 - Var och en som någon gång vandrat omkring på Baumgartner Höhes sjukhusområde, bland klassicistiskt eleganta paviljonger och omgivande parklandskap som i dag går under namnet Otto-Wagner-Spital, känner till idyllen. Kontrasten till vad som försiggick här under krigsåren är hur som helst provocerande. De två paviljonger där Sem-Sandbergs bok huvudsakligen utspelar sig, nummer 15 och 17 (i dag geriatriska vårdavdelningar), ligger centralt placerade i området. Orosstiftaren Thomas Bernhard (född 1931) var periodvis inlagd på sjukhusområdets lungklinik blott ett hundratal meter därifrån, och det slår mig under läsningen av ”De utvalda” att han, med

LVI

sin problematiska familjehistoria och vacklande hälsa, under blott något litet värre omständigheter i barndomen kanske lika gärna hade kunnat hamna på Spiegelgrund. Han var så gott som årsbarn med den Adrian Ziegler som tillsammans med en av klinikens sjuksköterskor, Anna Katschenka, utgör bokens centralfigurer. Porträttet av Adrian bygger delvis på den överlevande Friedrich Zavrels redogörelser för de år han vistades på Spiegelgrund. 4 - ”/…/ här arbetade man på en specialklinik för barn som inte hade som syfte att hjälpa patienterna att bli botade från sina sjukdomar eller åtminstone bli behandlade på ett adekvat sätt utan tvärtom avstod från all form av behandling för att det på så vis skulle bli lättare att döda dem.” Citatet från romanen uppenbarar Sem-Sandbergs bild av Spiegelgrund som ett nazistiskt mikrokosmos: klinisk effektivitet och byråkratisk nit kombinerat med tysta konflikter mellan sköterskorna och en ofattbart sadistisk behandling av barnen. Och mitt i allt detta, som en bisarr anomali, den dagliga uppgiften att oklanderligt sköta om och vårda också de barn som inte bedömts vara ”överlevnadsdugliga”. Adrian är dock fullt medveten om att de egentliga avsikterna är att ”utplåna oss en gång för alla”. 5 - Allt detta hade utgjort en outhärdlig läsning om inte Sem-Sandberg samtidigt förvandlade det fasansfulla till ett stycke rikt gestaltad romankonst; till en kollektivroman vars perspektivförskjutningar mellan samtliga inblandade bildar en tät väv av skiftande karaktärer och öden. Men gråta kan man inte göra medan man skriver det här slags böcker. I stället finns ett slags observant konkretion och en balanserad metaforik som inte lindrar gestaltningen av allt det förfärliga, men som momentant erbjuder en inre utväg genom barnens fantasier och drömmar. Den nattsvarta tillvaron på Spiegelgrund varvas med långa utvikningar av de olika romanfigurernas bakgrundshistoria, där den rymningsbenägne ”tattaren” och tidigare fosterhemsplacerade Adrian ställs mot den mönstergilla och lojala översköterskan Anna, en i grunden rätt sympatisk kvinna utan nazistiska övertygelser, men som kollegialt assisterar vid barnamorden. Till romanens andra centrala figurer, vid sidan av alla barn, hör anstaltschefen och den glödande nazisten Jekelius och Adrians värste plågoande, doktor Gross, ansvarig för själva eutanasin. Sem-Sandberg visar stor omsorg om de sinnliga detaljerna, av respekt för det historiska materialet, förstås, men framför allt för de barn som inte överlevde Spiegelgrund. Dokumentationen av kliniken och det nazistiska eutanasiprogrammet är numera omfattande, men för att göra det fasansfulla begripligt har författaren med diktningens hjälp gett alla inblandade ett tydligt subjekt, och med tillbörlig respekt för i synnerhet barnens individuella särdrag varligt lyft upp dem från historieskrivningens gråa anonymitet. 6 - Romanens sista hundra sidor utgör ett slags postskriptum till den huvudsakliga skildringen av livet och döden på Spiegelgrund. Vi följer de olika gestalternas vidare öden, tar del av autentiska vittnesförhör och anteckningar från rättegångar mot de huvudansvariga på kliniken, läser om upptäckten av ”de dödas arkiv” i ett låst källarutrymme på Steinhof 1997 och minnesceremonin i samband med jordfästningen av de återfunna barnens kvarlevor 2002. Så långsamt kan alltså upprättelsens kvarnar mala. Steve Sem- Sandbergs i alla bemärkelser formidabla roman är ett viktigt inslag i den pågående läkeprocessen. http://www.svd.se/steve-sem-sandberg-blundar-inte-for-ondskan

LVII

Sara Stridsberg Beckomberga. Ode till min familj Aftonbladet (AB) Publicerad 2014-09-05 Hämtad 2016-03-02 Recensent Pia Bergström Skönhet och galenskap i gripande roman 0 - Sara Stridsbergs nya bok en berättelse om far & dotter - och ett mentalsjukhus 1 - ”Men varför var han inlagd då om det inte var för alkoholen?” frågar Lone där hon står under stjärnorna och ser upp mot Beckombergas nattsiluett.” ”Det vet jag inte, säger jag, ”varför är vissa människor sämre på att försvara sig?” ”Vad skulle han försvara sig mot?” ”Livet, antar jag” ”Jaså det.” 2 - Nej, några psykiatriska diagnoser förekommer inte i Sara Stridsbergs nya roman Beckomberga, med undertiteln Ode till min familj. Den följer 14-åriga (och sedermera vuxna) Jackie vars häftigt drickande far Jimmie efter skilsmässan från modern Lone blir intagen på Beckomberga. Han har försökt ta livet av sig med sömntabletter och hittades sovande i snön på väg till flygplatsen. Ett sista desperat försök att undkomma ”branten inombords”, ”fallandet”, ”ensamheten”. 3 - Romanen utspelar sig på Beckomberga på 80-talet och berör det övergivna mentalsjukhusets historia, dess invigning 1935, dess storhetstid och nedläggning 1995, också välfärdsstatens tid, som Stridsberg lyfter fram. 4 - Men hennes roman är ingen självbiografi eller saklig undergångskrönika, den har, liksom hennes andra prosaböcker där hon diktat vidare på verkliga öden och händelser en alldeles egen stil, ett känslostarkt och nästan sagoaktigt poetiskt-existentiellt anslag. Beckomberga är en underskön, gripande, och (i alla fall för mig) provocerande sentimental, nästan svärmisk berättelse som både handlar om samhällets sätt att förhålla sig till galenskap och enskilda människors galenskap, hur en fars tröstlösa inre mörker påverkar hans pubertala dotter. 5 - Ett svårt och närmast gränslöst ämne med stora obespråkade ovetbara hål som Stridsberg hanterar genom att växla mellan olika, ofta mycket visuella gestaltningssätt och text­arter: vad Jackie själv ser och förnimmer, korta ”förklarande” samtal mellan personerna, och ett antal bländande poetiskt ljussatta och scenograferade ögonblick från sjukhuset på 80-talet och långt efteråt, i nutiden. 6 - Hon klipper ihop de korta texterna mycket skickligt. Man lär känna människor; patienter, familjemedlemmar, och bipersoner, miljöer, återvänder till dem. Man hinner tänka, känna efter, invända. När sjukdom inte skrivs som symtom utan som smärta, sorg, skyddslöshet, laglöshet och så vidare händer något inom en, inlevelsen vidgas så att det bara är de med masker och försvar som hamnar utanför. 7 - Darling Jimmie, som Jackies far kallas av omgivningen, blir kvar på Stora Mans längre än han trott. Han blir förälskad i den unga gäckande medpatienten Sabina, och säger sig vara lyckligare på Beckomberga än han någonsin varit. Avdelningens läkare, den oortodoxe Edvard Winter gillar också Sabina och bjuder hem dem (och andra

LVIII

intagna flickor) till stora nattliga societetspartyn med alla sorts droger i hans takvåning vid Lill-Jansplan. Han kör dem själv förbi vakten med sin silverfärgade Mercedes. 8 - Men det är en olyckligare kärlek, den mellan far och dotter, som står i romanens centrum. Den brådmogna Jackie tycks behöva faderns kärlek mycket mer än han behöver hennes. Hon skolkar och börjar själv åka ut till sjukhuset för att hälsa på honom, rädda honom från dödslängtan, påpeka att hon finns som ett skäl för honom att komma tillbaka till det normala livet. Hon ser det själv som att hon försöker rädda honom. Hon kommer dit dag efter dag, hänger där även utom besökstid, äter med patienterna i matsalen, blir en sorts maskot med sin oräddhet, sin kattpäls och kaxiga hatt. 9 - Men Jimmie, den begåvade, rastlöse har aldrig förmått ta sitt pappaansvar. Han skämtar eller gråter floder, är själv ett barn igen som saknar sin egen mor som tog livet av sig när han var liten. Han saknar Lones kärlek, förför avdelningssköterskan i klädförrådet för att få extra morfin. Men Jackies kärlek innebär krav han inte orkar med. 10 - Och i all skönhet och smärta i nästan varenda sorgsen sagoscen i den här romanen känner man också ett raseri. En dotters vanmäktiga raseri över faderns likgiltighet och uppriktiga oförmåga att älska och beskydda henne och sätta hennes behov före sina egna. 11 - Jag kanske bara talar för mig själv och mina egna försök till ordningar, men när Stridsberg för in en i detta ”slott på botten av världen som egentligen är ett fängelse” så känner jag igen fadersfigurerna från Drömfakulteten och Darling River där de som författare, forskare, styvfäder, torskar, pedofiler älskade, utnyttjade och förstörde unga oskuldsfulla flickebarn. De som väl snarare borde sitta i ett riktigt fängelse. 12 - Den bok om psykisk sjukdom och hur vi förhåller oss till den, existentiellt och socialt, som jag nog hoppades på, det är inte riktigt den här boken. 13 - Jag går nog lite vilse i hennes Beckomberga. Kanske är jag bländad av skönheten. Vet till slut inte alls vad kärlek är, vad galenskap är. http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article19479828.ab Expressen (Expr) Publicerad 2014-09-06 Hämtad 2016-03-02 Recensent Nils Schwartz Becksvart ljus i Sara Stridsbergs nya bok 0 - Sara Stridsbergs nya roman är en poetiskt fragmenterad skildring av mentalsjukhuset Beckomberga. Nils Schwartz läser en illusionslös bok om människor i brytningen mellan livsvilja och dödslängtan. 1 - Jag minns att jag som barn en gång träffade en släkting, om vilken det viskades att hon "satt på Beckomberga". Jag hade ingen aning om vad det innebar, men det lät hotfullt och oroande. Hon hade tydligen permission det där enda mötet en sommar i början på 1950-talet, men det var inget konstigt med henne, en ganska ung kvinna som uppträdde fullt normalt.

LIX

2 - Men alltsedan dess har Beckomberga för mig varit en metonym för mentalsjukhus eller "sinnessjukhus" som man sa då, på samma sätt som Långholmen har förblivit en metonym för fängelse, fastän båda institutionerna är nedlagda sedan länge. 3 - Jag inbillar mig att när Sara Stridsberg ger sin nya roman titeln "Beckomberga" är det just på grund av den där hotfulla och oroande auran som själva namnet utstrålar. Hennes far ska under en period ha varit intagen på sjukhuset, där hon besökte honom som barn. 4 - Men även om hon då och då skjuter in basfakta om sjukhuset - beläget i Bromma och ett av Europas största mentalsjukhus med uppemot 1 600 patienter - är romanen ingen dokumentärskildring av sjukhuset, utan en poetiskt fragmenterad och sceniskt gestaltad berättelse om en handfull människor i brytpunkten mellan livsvilja och dödslängtan. 5 - "I som här inträden låten hoppet fara", står det över helvetets ingång hos Dante. Men för de fyra patienter som vi här möter är Beckomberga alls inget helvete, de har låtit hoppet fara i livet utanför och det är därför de är intagna. Sjukhuset blir ett hem för dem, en tryggare uppehållsort i en tillvaro de inte förmår hantera. 6 - I romanens första scen kastar sig Olof, Beckombergas sista patient vid nedläggningen 1995, ut från radiomasten vid Spånga station. Han har tillbringat hela sitt vuxna liv på sjukhuset och vet inte längre vart han ska ta vägen. 7 - Den karismatiske, suicidale och alkoholiserade "Jimmie Darling" har tagits in på Beckomberga efter ett självmordsförsök och blir genast en centralgestalt bland patienterna. Han och den okonventionelle överläkaren Edvard rivaliserar i all vänskaplighet om den sköra Sabina, fylld av livsklokhet och svartsyn. Då och då tar Edvard med sig Jimmie och Sabina till nattliga backanaler i sin lägenhet på Östermalm. Den stillsamme Paul - en jätte med dåliga tänder - sörjer över att hans son inte vill träffa honom, av skäl som jag inte ska avslöja här. 8 - Ingen av dessa fyra patienter verkar hota några andra än sig själva. Det är kanske inte så konstigt att berättarjaget Jackie - Jimmie Darlings 13-åriga dotter - tillbringar mer och mer av sin tid på Beckomberga. Likt Hans Castorp i Thomas Manns "Bergtagen" blir hon intagen inte bland utan av de sjuka, lika egensinnig som motståndslös. 9 - Kanske vill hon bara få kontakt med sin ständigt undflyende pappa, fastän han är mera intresserad av att dränka sig antingen i sprit eller i havet. Kanske är det på grund av hans avvisande hållning som hon inleder en sexuell relation med Paul som ett slags faderssubstitut. Här finns en uppenbar parallell med Stridsbergs förra roman "Darling river", en variation över Nabokovs "Lolita". Det är en parallell som föranleder flera pannrynkande reflektioner än vad jag har utrymme för här. 10 - "Beckomberga" kan synas vara en becksvart roman, eftersom den återspeglar det inre mörkret hos undergångsmärkta människor. Men det finns samtidigt ett illusionslöst ljus över berättelsen, lika livsbejakande som de grönskande träden i den stora parken runt Beckomberga. 11 - Vi möter också Jackie 30 år senare, när hon lever ensam i Stockholm med en minderårig son. Hon talar då och då med sin far i telefon. Han har flyttat till Spanien,

LX

nära hav och sprit. Han är ändå i sin dödsfixering mera närvarande än Jackies mor som inte drar sig för att lämna dottern ensam om hon har mera spännande uppdrag på gång. 12 -Det är en lika lättillgänglig som förbryllande roman, vilket man får räkna med när man läser Sara Stridsberg eller ser hennes pjäser. Jag vill inte utfärda något bestämt omdöme om den, bara säga att jag är långt ifrån färdig med den. http://www.expressen.se/kultur/toppnyheter-/becksvart-ljus-i-sara-stridsbergs-nya-bok/

Dagens Nyheter (DN) Publicerad 2014-10-20 Hämtad 2016-03-02 Recensent Malin Ullgren Skimrande om det bottenlösa 0 - Sara Stridsbergs nya roman handlar om Jackie vars pappa sitter på Beckomberga. Malin Ullgren följer en vacker berättelse om ett barn som undersöker vuxnas svaghet. 1 - Beckomberga var mentalsjukhus mellan 1932 och 1995. En nutidshistoria. I somras skrev Karin Johannisson två artiklar, som visade två skilda slag av Beckomberga: stället där Sigrid Hjertén lobotomerades. Men detta var också stället där Nelly Sachs kände sig skyddad och fick både lust och ro att skriva (DN 1/7 och 3/7). 2 - I Sara Stridsbergs roman ”Beckomberga. Ode till min familj” är sjukhuset en ideal plats. Inte idealiserad, men den sorts plats som behövs för människors skull. Läkare som inte dömer, utan som cirklar runt patienterna likt äventyr- liga storebröder och delar en bit overklighet med dem, samtidigt som de bibehåller verklighetskontakten. Sköterskor som kan erbjuda både kroppar och ångestdämpande. 3 - Beckomberga är, när man följer med hit genom Sara Stridsbergs tolkning, inte farligt, inte ont. Snarare gör det snäppet mindre ont innanför grindarna. 4 - Flickan Jackie har en pappa, Jim, som vårdas på sjukhuset efter ett självmordsförsök. Jim vill egentligen alltid hålla sig så nära döden det går, han dricker och dricker och dricker, men med viss kunskap om hur mycket kroppen tål. Ibland vill han ta det stora klivet över den gräns han redan är så nära. Mamma Lone älskar inte Jim längre, och Jackie försöker älska honom för dem båda, eller för dem alla tre. 5 - Hon vill vara där Jim är, gärna rädda, om inte annat leva med honom och det gör inget att hans liv i så fall är på ett mentalsjukhus. Hon följer med, anpassar sig hungrigt, finner mening bland patienter och personal. 6 - ”Beckomberga” består delvis av dokumentärt material och av Stridsbergs egen familjehistoria. Ändå utspelar sig romanen i den sortens drömnära verklighet som hon så väl behärskar: En buss åker över Tranebergsbron, det är reellt, solitt – men strax kan det solida lösas upp i kanterna, stämningar sippra in och det verkliga och det overkliga flyta samman. 7 - Romanen berättas av både barnet, tonårsflickan och den vuxna Jackie. Under de första två tredjedelarna läggs avsnitten eller kapitlen, ofta mycket korta, fram som en serie stämningar och perspektiv: tablåer från ett mentalsjukhus och från ett liv som minns detta sjukhus.

LXI

8 - Ett persongalleri träder fram, de har skissartade konturer, men ändå detta solida som gör dem läsbara: psykiatern Edvard med de fräkniga händerna och sportbilen, patienten Sabina med gravplatsen på Hedvig Eleonora som väntar henne i egenskap av dotter till en konservator. Paul, hustrumördaren, som blir Jackies förste älskare, med en tatuering som lyssnar på hans hjärtslag. Och så Olof med kavajen och pyjamasen, Beckombergas sista patient, som är rädd för en värld utan Olof Palme, och som har tillbringat ett helt långt liv på institutionen. 9 - Det tar en stor del av romanen innan dessa gestalter börjar samla sig till en berättelse. Det är bra att det sker, att bakgrundshistorierna efterhand får ta plats, att ”Beckomberga” vidgas och inte nöjer sig med de skimrande, vackert skrivna avsnitten, utan att scenerna efterhand börjar utspelas mot en fond av något större och delvis förklarat. 10 - Fonden behövs, till exempel berättelsen om pappa Jims egen födelse och om hans mammas självmord. Inte för att det inte är bra innan, men därför att romanen bär ett tema som blir intressantare med många aspekter. 11 - Temat är naturligtvis frågan om det galna och det friska, om överlevnad eller död. Sara Stridsberg tar sig an denna fråga med hjälp av just aspekter, de olika dårarnas dårskap, de friskas sorg och undvikande, beröringsskräcken, leklusten på sjukhuset, missbruket, självmorden, förälskelsens hysteri. 12 - Ofta är detta ämnen som provocerar. Ibland av goda skäl, särskilt när någon tillräckligt frisk prövar att syna gränsernas skärpa, eller deras brist på tydlighet. 13 - Men när jag läser romanen finner jag ingen romantisering. Snarare igenkänning. En sorts igenkänning, men ur någon annans perspektiv: att stå nära den som inte vill ta hand om sig, vilka vägar kan man välja? 14 - Porträttet av Jackie är en hyllning till alla barn som har gjort just denna erfarenhet av närstående. Men Jackie är inte en sådan som skäms eller som hatar svagheten hos den vuxne. Hon följer med in i den, undersöker den och styrs inte av den skräck för katastrofen som så lätt infinner sig hos ett vittne till långsam självförstörelse. 15 - Kanske är Jackie helt enkelt orealistisk, och visst tecknas hon med en teatral gest: en fjortonåring i päls och hatt, med en betydligt äldre intagen hustrumördare som första kärlek. Man kan se trådar här till Sara Stridsbergs tidigare romaner och pjäser: viljan att komplicera offrets väsen. 16 - Realistiskt eller helt orimligt – detta porträtt av en både övergiven och älskad flicka är så fint. Medan Jackie gör sina första sexuella erfarenheter, är Catrine da Costa-fallet den dominerande nyhetshändelsen, och hastigt nämnd. Hur nära undergången är den kvinna som rör sig bland fel män, eller hur långt ifrån? 17 - Ett svar i romanen är att det vet inte alltid flickan själv. Någon måste tvätta rivmärkena på hennes rygg rena, se dem, för att hon ska återfå behovet av att skydda sig. 18 - ”Beckomberga” är en vacker roman. Den är vacker för att den har alla sina metalliska färger som glänser som kattguld i språket, så som den silverskimrande stanniolen runt en bit hasch. Men också vacker för att den hanterar det bottenlösa med

LXII

en sorts nödvändig nyfikenhet: vad ska man göra med suget neråt, eller med dem som vill dras neråt? 19 - Sara Stridsbergs berättelse är ingen manual, men en följeslagare. http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/skimrande-om-det-bottenlosa/ Svenska Dagbladet (SvD) Publicerad 2014-09-05 Hämtad 2016-03-08 Recensent Therese Eriksson Beckomberga. Ode till min familj 0 - En mästare på stämningar 1 - Sara Stridsberg förnyar naturskildringen genom sitt sätt att skildra människor och deras miljöer som en organisk helhet. I ”Beckomberga” vaggar hon in läsaren i en stämning där gränsen mellan normalitet och vansinne rubbas. 2 - ”Världen är blå i ytterkanterna och i djupen. Detta blå är ljuset som gått förlorat”, skriver Rebecca Solnit i sin essäbok ”Gå vilse: En fälthandbok”. Jag vet inte varför jag kommer att tänka på Solnits meditationer över färgen blå – avståndets och längtans färg – när jag läser Sara Stridsberg. Kanske är det för att denna undflyende färg, detta ljus som aldrig färdas hela vägen fram och når oss men ”som skänker oss världens skönhet” enligt Solnit, är så märkligt frånvarande hos Stridsberg. Här finns inga klarblå himlar, inga obegripligt intensivt blåa hav. Sara Stridsberg är ingen Yves Klein. 3 - Färgskalan är en helt annan hos Sara Stridsberg. I ”Drömfakulteten” sprakade himlarna rosa, i ”Darling river” dominerar gryningar, skymningar och intensivt ljus under låga himlar. Och den nya romanen, ”Beckomberga. Ode till min familj”, fylls av gråaktigt eller kornigt gult ljus, dimmor, svag sol, hastiga skymningar som lägger sig över världen som genom ett trollslag. Men mjölkvit tycks vara Stridsbergs favoritfärg. Den återkommer romanen igenom, gång på gång, och det kan låta såhär: ”Träden har förlorat sina löv, nakna svarta våta trädstammar, en låg mjölkvit himmel utan fåglar.” 4 - Himlarna är genomgående viktiga i Sara Stridsbergs romankonst. Och det är som om hon, med dessa disiga, solkiga, mjölkiga och nattsvarta nyanser, målar en värld där det blå ljuset inte längre är en hägring vid horisonten, utan helt frånvarande. Inte längre synligt för oss, inget att gripa efter. Som om hon berövar oss ljuset i längtans blåa blomma och samtidigt tröstar oss med att bädda in oss i ett suddigt, mjölkvitt universum där vi inte behöver konfronteras med tillvaron oförsonligt, klart belyst. 5 - ”Beckomberga” är en roman om ett svenskt mentalsjukhus och dess historia, sedd genom ett litet antal individuella öden. Det är en roman om flickan Jackie – en egen- sinnig och trasig och stark tjej, släkt med Lolitagestalten Lo i ”Darling river” – och hennes sjuka pappa Jim. Det är en roman om vansinne och hopp, om sjukdom och möjligheter, om välfärdssamhälle och missriktad välvillighet. Om liv och död. Så, varför tjatar jag om himlar? 6 - Först och främst för att Sara Stridsberg är en av våra främsta naturlyriker. I hennes romankonst, den som så ofta beskrivs som, och är, politiskt djärv, är de poetiska skildringarna av naturen och vår omgivning en grundbult. På skimrande, pulserande

LXIII

prosa låter hon naturen komma till liv, i en blandning av skönhet och mörker. Hon förnyar naturskildringen, rör sig långt från klichéerna, och förmår sätta nya, precisa ord på sådant som redan borde ha varit skrivet många gånger om. 7 - Men det är också detta: naturen är ingen rekvisita i Stridsbergs romaner. Människan och hennes omgivning skildras som en organisk, oupplöslig helhet. Och ”Beckomberga” skulle inte vara den roman den är utan sina mjölkvita himlar, svarta trädstammar och vita fjärilar. Man kan tycka att Stridsberg snöar in på sina sönderslitna moln – de var lika trasiga i ”Drömfakulteten” – men de är en del av berättelsen. Naturen återspeglar och förstärker ständigt skeendena och erfarenheterna i romanen; ett sönderslitet moln är en söndertrasad dröm, en hastig skymning är en rädsla, guldfärgade moln är en förhoppning om kärlek. Så, att skriva om Stridsbergs lyriska naturskildringar är inte att underlåta att skriva vad romanen handlar om, det är snarare ett försök att fånga dess essens: stämningen. 8 - Jackie växer praktiskt taget upp på detta mentalsjukhus, Beckomberga. Hon besöker sin far dagligen, hon skippar skolan. Kanske för att hon när en dröm om att kunna rädda honom, men lika mycket för att hon dras till detta ställe där allt hopp om vanligt liv tagits från människorna och ändå verkar de vara lyckligare där än någon annanstans. Beckomberga blir ett slags undantagstillstånd, en drömvärld, precis som Stridsbergs romanuniversum är. Hon möter galenskap och förvridna perspektiv, och hittar kärleken i det absoluta vansinnet: hos en decennier äldre hustrumördare. Lolitatematiken går igen, men till skillnad från Lo i ”Darling river”, som vid 36 års ålder fortfarande har samma livsföring som när hon var elva, lyckas Jackie bli en fungerande vuxen och en kärleksfull mor åt sin son Marion – även om hon alltjämt väntar på att livet ska börja. 9 - Det är alltid förenat med obehag att läsa Sara Stridsberg, så också med ”Beckomberga”. Och det beror inte på att hon skriver om obehagliga saker: våld, övergrepp, självmord, sinnessjukdom, ångest. Det är hur hon försätter läsaren i en stämning, hur hon vaggar in mig i denna mjölkvita bubbla, där gränserna mellan normalitet och vansinne rubbas eller helt kastas om. Precis som för de intagna på Beckomberga, som befinner sig i en parallell, isolerad värld, ser Stridsberg till att läsaren försätts i samma tillstånd. 10 - Att få läsaren att känna hur denna dimmiga, korniga, svagt upplysta värld är allt som finns, är något som bara samtidens mesta expert på att sätta stämningar klarar av. Med ”Beckomberga” försvarar Stridsberg sin plats bland de främsta i svensk samtidslitteratur. Men, efteråt är det befriande att kliva ut under klarblå himlar och perfekt formerade, gulligt bulliga moln. http://www.svd.se/en-mastare-pa-stamningar Kristina Sandberg Liv till varje pris Aftonbladet (AB) Publicerad 2014-09-12 Hämtad 2016-03-02 Recensent Lennart Bromander Offer för klassresa 0 - Träffsäker avslutning om hemmafrun Maj av Kristina Sandberg

LXIV

1 - Med Liv till varje pris avslutar Kristina Sandberg sin massiva drygt 1 500-sidiga trilogi om hemmafrun Maj Berglunds vedermödor under några decennier vid mitten av förra seklet. Men är den verkligen som det påståtts efter de tidigare två delarna, ett monument över den svenska hemmafrun? 2 - Ett tvetydigt monument i så fall. Författaren är visserligen en mästare i att identifiera och med respekt skildra ett strävsamt arbetsliv i mannens och barnens tjänst, men lika mästerligt ringar hon in det inskränkande, förkvävande och personlighetsnedbrytande i hemmafrurollen. 3 - Man kan lika gärna eller ännu hellre se trilogin som ett alternativ eller korrektiv till ett centralt tema i svensk 1900-tals•prosa, klassresan. Det är ett tema som präglats av främst manliga proletärförfattare, i synnerhet Ivar Lo, som i en rad varianter bankade in sin egen klassresa i vår litterära självbild. Bo Widerberg spädde på i filmform med Kvarteret Korpen. Alla vet hur kvinnornas roll såg ut i dessa exklusivt manliga projekt. 4 - Sett i det perspektivet blir Majs klassresa så mycket intressantare. I första delen, Att föda ett barn, råkade Maj som kom från en fattig miljö i Jämtland, bli gravid med en fabrikörsson i Örnsköldsvik där hon fått jobb som servitris. Tiden är trettiotal, men Tomas, den unge fabrikören, är en hygglig karl som tar sitt ansvar och gifter sig med Maj, som huvudstupa kastas upp till en ny klassnivå att försöka anpassa sig till. Alltså en inte helt ovanlig form av klassresa, som enbart kvinnor kunde göra. Särskilt andra delen, Sörja för de sina, är en fascinerande skildring av hur en människa formas eller snarare deformeras av att så brutalt sparkas uppåt i samhällshierarkin. 5 - I Liv till varje pris är deformeringen fullbordad men nu börjar klassresan vända neråt igen. Tomas alkoholism gör honom just inte effektiv, familjefirman går dåligt och läggs ner sedan den tagits över av en falskt jovialisk entreprenörstyp. Tomas köper en föga lukrativ skinnbod i Sundsvall, där han skaffar sig en älskarinna. Det älskade sommarhuset måste säljas, och fram på sextiotalet, då barnen vuxit till sig, slutar Tomas sitt yrkesliv som rockvaktmästare på Statt, medan Maj får jobb i en kiosk. Det klassmedvetande hon erövrat som välbeställd fabrikörshustru är dock intakt. Ränder som man kämpat så hårt för att pränta in i huden går inte så lätt ur vid en deklassering. 6 - Majs klassresa har malt ner henne fullkomligt. Hennes bristande självförtroende gör henne notoriskt osäker, överkritisk, maniskt negativistisk och en människa som ständigt uppfattar grandet i sin nästas öga som en bjälke. Hon blir ogenerös och ogin intill ren elakhet. 7 - Just därför är det fantastiskt att se hur fint Kristina Sandberg ändå lyckas vara solidarisk med henne. Hon skildrar henne genom ett slags erlebte rede, som liknar den som gör Joyce Carol Oates romaner så medryckande, ett slags inre monologer, som förmedlar vad som händer samtidigt som händelserna silas genom Majs medvetande. Någon gång också genom Tomas. 8 - Inte ett ögonblick förfaller Kristina Sandberg till ironiska dragningar, vilket hade varit förödande. Nu kan läsaren utan att få det skrivet på näsan ändå förstå varför Maj formas så illa. Hon är som så många människor både offer och gärningsman. Offer för en klassresa, som hon aldrig varit herre över eller haft möjligheter att förstå konsekvenserna av, men också gärningsman framför allt gentemot sina två barn, som hon överbeskyddar på ett rent destruktivt vis, särskilt dottern.

LXV

9 - Det finns förstås gott om tidsmarkörer i detta sociala och kulturella panorama, och författaren är fenomenal på hushållsdetaljer. När hon går utanför dem klaffar inte alltid tonträffen. Ord som ”brallis” och ”klämmig” var redan urmodiga och användes inte av barn och unga på femtiotalet, och inte behövde en student som vid den här tiden skulle läsa humaniora ängslas för att inte komma in eller göra första- och andrahandsval. Det var bara att resa till valfritt universitet, skriva in sig på valfri institution och sätta igång att studera. 10 - Men det är bara småanmärkningar i marginalen. Kristina Sandberg målar med en enastående precision i detaljerna en jättefresk över en småborgarkultur, som utgör ett slags utspädd svensk provinsvariant av den högborgerliga internationella viktorianismen. Den vittrade tack och lov bort under andra hälften av 1900-talet, men vi är många som har rötter i den. http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article19525188.ab Expressen (Expr) Publicerad 2014-09-15 Hämtad 2016-03-02 Recensent Nils Schwartz

Innanför fasaden 0 - Kristina Sandberg avslutar sin romantrilogi om en hemmafru i Örnsköldsvik i mitten av 1900-talet. Nils Schwartz läser en bladvändare om en av folkhemmets nyckelpersoner. 1 - Lördag 27 september samtalar Kristina Sandberg med Yukiko Duke och Anneli Jordahl om klass, moderskap och kvinnors villkor förr och nu. Yukiko Duke är redaktör för Vi Läser. Anneli Jordahl aktuell med boken "Låt inte den här stan plåga livet ur dig Mona", ett romanporträtt av ett hembiträde i 60-talets Sverige. 2 - Den klassresa som den 20-åriga arbetarklassdottern Maj Olausson från Östersund bjöds på när hon blev ingift i den burgna medelklassen i Örnsköldsvik, visade sig vara en tur- och returbiljett. 3 - I den avslutande delen av Kristina Sandbergs trilogi om en hemmafrus liv i mitten av 1900-talet vänder ekonomin nedåt för Berglunds sko- och handskfabrik, som har gett många av grundarens barn deras försörjning, däribland Majs 15 år äldre man Tomas. 4 - Vi är nu framme vid det industriellt sjudande 1950-talet i det växande välfärdssamhället. Gamla tillverkningsmetoder är inte längre lönsamma, Berglunds tvingas sälja fabriken till en mera rationell entreprenör i Örebro. 5 - Tomas Berglund går länge arbetslös och tär på sparkapitalet, satsar sedan på att öppna en exklusiv handskbutik i Sundsvall, tillika med en kärleksaffär, men allt går i stöpet - Maj får resa till Sundsvall och frakta hem den abstinensskakande maken. 6 - Sedan fortsätter utförsresan. Tomas lyckas någorlunda dämpa spritbegäret med det numera lättåtkomliga mellanölet, men för att kunna behålla våningen i Örnsköldsvik måste de sälja sommarhuset. När "Liv till varje pris" slutar har Tomas gått i pension och Maj fyllt 50. De sista åren har de sänkt sin sociala status till den grad att Tomas är

LXVI

tacksam för ett jobb som rockvaktmästare på Statt, medan Maj arbetar som biträde först på en kemtvätt, sedan i en kiosk. 7 - Barnen har flugit ur boet. Dottern Anita har en tjänst på skolkontoret, medan sonen Lasse jobbar i verkstadsindustrin. Deras pojk- och flickvänner passerar revy inför Majs kritiska ögon, men hon hinner begåvas med både son- och dotterdotter innan romanen är slut - spädbarn som hon förväntas passa utan att någon frågar efter hennes vilja. 8 - Nej, vem frågar efter en hemmafrus vilja? Efter 30 års äktenskap har Maj förvärvat stor skicklighet vid spisen och iakttar en närmast polisiär vaksamhet mot dammkorn och fettfläckar. Men relationen till mannen är, förståeligt nog, misstänksam och oerotisk, och till barnen alltmer distanserat kontrollerande ju äldre de blir. 9 - Styrkan i Sandbergs trilogi är att hon så konsekvent håller fast vid Majs begränsade synfält, en blick som noterar att vardagsrumsfönstren behöver putsas, men inte bryr sig om de stora världshändelserna utanför. Maj är ingen odelat sympatisk person, men Sandberg förblir solidarisk med henne för att inifrån hennes kringskurna perspektiv visa hur förkvävande hemmafruinstitutionen är för både familjen och kvinnan själv. 10 - Att göra en bladvändare av en 1 500-sidig trilogi om en hemmafrus tillvaro borde inte vara möjligt. Men Sandberg lyckas med konstycket, dels därför att hon för första gången ger en viktig men osynliggjord gestalt i folkhemmet huvudrollen i en stor berättelse, dels på grund av den oförutsägbara dramaturgin i Majs medvetande - den ständigt pågående inre dialogen mellan osäker anpasslighet och rädslan för att inte duga. 11 - Det är en dialog som är igenkännbar inte bara för hemmafruar och klassresenärer, utan för alla oss som brottas med ängslan och skam innanför våra putsade fasader. http://www.expressen.se/kultur/toppnyheter-/innanfor-fasaden/ Dagens Nyheter (DN) Publicerad 2014-09-15 Hämtad 2016-03-02 Recensent Ulrika Milles Högt pris för en moders liv 0 - Barnen har vuxit upp och hemmafrun har blivit omodern. Med romanen ”Liv till varje pris” avslutar Kristina Sandberg sin svit om kvinnornas svenska 1900-tal. Ulrika Milles vill ge henne Augustpriset. 1 - I andra världskrigets folkhem är hemmafrun Maj en osäker klassresenär som aldrig någonsin kommer att få nyckel till ett eget rum. Det viktigaste ordet i hennes liv håller också Kristina Sandbergs romantrilogi om henne i en fast grundstruktur. Ordet ”bort”. 2 - Som i diska bort. Att göra sin plikt, förutse, planera. Simone de Beauvoir kallade det immanens: kvinnors evighetsarbete i hemmet. Betty Friedan skrev i början av 60-talet om problemet utan namn, och kallade det ”den kvinnliga mystiken”. Så lever Maj. Men hon har inte orden för sin oro. Skäms. Känner skam över att hon skäms. Att alltid jaga efter att ha något ”bortgjort” är enda lindringen. 3 - När Virginia Woolf skrev dagbok om sitt liv, blandade hon arbetsrapporter, umgängesplikter och matplaner, och sammanfattade 1900-talets stora förvandling

LXVII

medan hon beskrev dess detaljer. ”Mycket – imperier, hierarkier, moraluppfattningar – kommer aldrig att bli sig likt igen.” 4 - När Kristina Sandberg nu avslutar trilogin om hemmafrun Maj i Örnsköldsvik med ”Liv till varje pris” har hon gjort något liknande i en märkvärdigt gripande roman som är både folklivsskildring, epokstudie och politisk rapport. Genom att skärskåda detaljerna i ett liv – rullrånen, barntvålen, höftgördeln – fångat en tid som aldrig kommer åter men som vi står på. 5 - I de första delarna, ”Att föda ett barn” och ”Sörja för de sina”, är Maj en ung arbetarklasskvinna med drömmar som stukas av verkligheten. Konditoribiträde, gravid innan hon är gift, räddad in i äktenskapet av den burgna familjepojken Tomas, som dövar sin oro med alkohol. 6 - I sista delen har barnen börjat bli vuxna, man får television och mjölk i tetra, Sverige rusar in i rekordåren och hemmafruar som Maj är inte så mycket värda längre. I den politiska debatten talar kvinnorörelsens pionjärer som Eva Moberg om villkorlig frigivning för kvinnor som nu förväntas dubbelarbeta. Maj tvingas söka arbete när maken Tomas rutschar neråt på klasstegen och degraderas i familjeföretaget, men hennes erfarenhet och kompetens är ovärderlig, det vill säga omöjlig att använda i offentligheten. Hon känner sig som en onödig tant vid femtio, en relik som ordnar näringsriktig och prisvärd kost till bestämda tider, vet vad en rejäl blötläggning av blodiga lakan kräver. Hon är så full av kunskap om hur man tar bort allt som kan avslöja lögner: uppkastningar, fläckar, och hon skulle aldrig gå på middag utan sin man. 7 - Dottern tar studenten, försvinner mot den horisont Maj inte kunnat fantisera om. Stolthet, men alltid större rädsla att bli avslöjad. Underdånigheten. Jag har ju inte läs- huvud jag. Men också medvetenheten om det orättvisa i klasshierarkierna, och att de mäktiga med korrekta mellanklänningar och städhjälpar kan njuta anblicken av den som vacklar. ”Den hårdnackat stolta skammen att aldrig låta någon få ens en vädjande blick.” 8 - Kristina Sandberg har skrivit fram Majs liv i långa inre monologer, brutna av små instick i kursiv som fungerar så bra för att de inte vill stryka under som i en iskall thriller, utan för att de är det inre överjagets röst. Allt man mumlar för att inte brista vid fel tillfälle: ”skärp dig nu”. Det skapar en laddad distans mellan Majs yttre och hennes inre strider, för det kursiva uttrycker inte alltid det förväntade. Här syns en hårdhet som antyder priset för behärskningen, att det under ytan finns ett skrik. 9 - Jag tror det är det som drabbar när jag läst de här tre tjocka volymerna om svenskt kvinnoliv på 1900-talet: skildringen av att allt egentligen skulle kunna vara helt annorlunda, men aldrig tillåts bli det. Så går en dag av vårt liv och kommer aldrig åter. Att det är den stora linjen i många liv, därför att de kännetecknas av förluster – att åldras, få vuxna barn, inte få eller kunna arbeta lika hängivet, tappa kraft – men förstärkt i ett liv som Majs. 10 - Hon har den klassiska livsuppgiften som bara märks när den inte är utförd, som inte ger pengar och bara uppskattning om nån har lust – tack för maten! – och som liksom sinar innan livet är slut. En livsuppgift som lämnar kvinnor som Maj med de stora frågorna ringande i huvudet: Varför hann jag inte med, stod barnen närmare, vände mitt ansikte mot dem och inte vete•degen? Varför kunde jag inte älska min man som räddade

LXVIII

mig från skam och skandal? Hur ska jag orka bära ansvaret för hans perioder? Vem är jag nu, ”foster bor i livmodern, men vad gör den när inga barn är där?” 11 - Det är lätt att se Majs osynliggjorda arbete, putsandet, skurandet, bärandet, som en symbolisk skildring av vad ett samhälle bygger på, men inte räknar med. Det privata, det kroppsliga, beroendet och behoven. I kärnfamiljen hade hemmafrun den enorma uppgiften att fostra lyckliga och produktiva medborgare, samhällssoldater från soliga hem, och i ekvationen ingick att uppgiften var hennes enda tillfredsställelse. Men det bäddade inte för närhet, utan för ambitioner överförda på barn och man. 12 - Man och barn är hennes enda kvitto på arbetet, men deras framgång väcker samtidigt oron att de ska se ner på sitt ursprung. Förakta sin mamma. Byta ut sin fru. Medan ett helt samhälle vänder sig bort från henne: en outbildad migränlidande påminnelse om egna skulder. 13 - Kristina Sandbergs Maj är alls ingen genomsympatisk kvinna, livet och självkänslan har begränsat henne, gjort också henne till en vakthund som stryker kring stängs•len för det passande. 14 - Men skildringen av hennes till•varo som alltmer onödigförklarad när Sverige blir modernast i världen, och miljonprogram och daghem är blanka nya löften, vill jag ställa i hyllan för referenslitteratur. Bredvid Ulla Isakssons ”Paradistorg” (1973) och Ingrid Sjöstrands mäktiga, taggiga ”Törnrosasvit” från 80-talet. 15 - Den här generationen fostrade de moderna människorna, och de som kommer efter måste läsa Sandberg om de vill förstå varför Majs hem fortfarande är en så laddad politisk och feministisk plats. 16 - Och varför Kristina Sandberg måste få Augustpriset i höst. http://www.dn.se/arkiv/kultur/hogt-pris-for-en-moders-liv/ Svenska Dagbladet (SvD) Publicerad 2014-09-14 Hämtad 2016-03-08 Recensent Anna Williams Solidariskt memento över hemmafrun 0 - Med ”Liv till varje pris” avslutar Kristina Sandberg sin romantrilogi om hemmafrun Maj Olausson. Böckerna rymmer historien om en majoritet i marginalen och förmedlar den känsla av förlust för hela samhället som de begränsande könsrollerna inneburit. 1 - De var inte nöjda. År 1963 publicerade journalisten Betty Friedan en bok om den amerikanska medelklassens hemmafruar. Bakom nya hushållsmaskiner och modern städteknik fann hon deprimerade kvinnor som ville ut till något annat, bort från en tillvaro som låste in dem i rollen som familjens omsorgsgivare. ”Den feminina mystiken” blev en bästsäljare, andra vågens feminism fick sitt stora genombrott med radikala verkningar för hela det återstående seklet. 2 - Maj Olausson, gift Berglund, är inte heller nöjd. Drygt 20 år gammal lämnar hon 1938 sitt jobb som servitris i Örnsköldsvik för att gifta sig med fabrikörssonen Tomas och bli hemmafru. Maj är huvudperson i Kristina Sandbergs romantrilogi som nu avslutas med ”Liv till varje pris” (Norstedts) efter de föregående ”Att föda ett barn”

LXIX

(2010) och ”Sörja för de sina” (2012). Verkligen huvudperson – i ett tätt flöde om över 1 500 sidor är det Maj som har berättarens hela uppmärksamhet. Släpp henne inte, tycks hon uppfordrande säga. Och det gör man inte. Stilen är frenetisk monotoni avbruten av glipor som smärtsamt öppnar sig mot rymder av längtan, drömmar och frågor: Kunde det ha blivit på något annat sätt? Vad hade hänt om? En existentiell granskning nedsänkt i en materiell historia omvärvd av smaker, dofter och utsöndringar. Det är städning, handling, tvätt och matlagning, om och om igen. Släpp henne inte. 3 - Romansviten tar sin början strax före andra världskriget och sträcker sig fram till slutet av 60-talet. Maj gifter sig med Tomas av tvingande skäl. Hon har oplanerat blivit gravid, allt ska ordnas skyndsamt och nu måste hon med sin arbetarbakgrund anpassa sig till den nya släktens medelklassvärderingar. Maj föder två barn, Anita och Lasse, äktenskapet håller men livet är tungt. Tillvaron förmörkas av Tomas alkoholism och otrohet. Båda knaprar lugnande medel för att hålla ångesten i schack. Vid ett tillfälle försöker Tomas anfalla sin hustru och lilla dotter med kniv och tvångsintas akut för psykisk vård. Familjefirman måste göra nedskärningar, Tomas blir arbetslös och familjen förflyttar sig allt längre bort från det konventionella medelklasslivet, Tomas måste till slut ta jobb som rockvaktmästare på Stadshotellet och Maj gör timmar på tvätteriet. De tvingas sälja sommarhuset och ekonomin är usel. Maj drabbas av överansträngning och efter återkommande, långvariga blödningar genomgår hon en hysterektomi. Barnen växer upp och Maj våndas över sin dåliga relation till dottern Anita som är inåtvänd och läsbegåvad, och sörjer Stig Dagerman som en närstående när han tar sitt liv 1954. 4 - Kristina Sandberg återger ett oupphörligt tankearbete där Maj och berättaren ingår ett förbund som kittar ihop då och nu. Tekniken gör romanens ärende synligt. Hennes frustration och missnöje äter sig in i läsaren genom alla bröddegar, kaffebord, klädtvättar och recept. Det är för det mesta effektivt men ibland för mycket mer av detsamma – bok nummer två är i alla avseenden en mellanbok. Men tekniken skapar en fascinerande relation mellan det enskilda och det allmänna. Maj träder ömsom fram i psykologisk skärpa, ömsom som ett exempel i ett historiskt flöde. Då blir hon mindre intressant, glider undan i ordmassan. 5 - Som ett stråk genom sviten löper Majs strävan att bli respektabel, en strävan präglad av lika delar klass och kön. Skammen och genansen är hennes trogna följeslagare, manifesterad i oron över allt det yttre som kan bli fel: kläderna, kroppen, den sexuella åtrån, kaffebordet, bjudmaten. ”Dessa tröttsamma teman av renhet och smuts”, tänker Maj i ”Att föda ett barn”. Det ljuder som en tvångstanke hos den ständigt arbetande hemmafrun, jagad av egna och omgivningens idealbilder. Under de dryga tre decennier som romanen utspelar sig inträffar världshändelser som förändrar framtiden. Andra världskriget, Kubakrisen, Vietnamkriget, den amerikanska medborgarrättskampen, Sharpevillemassakern … För Maj är de perifera, de flimrar förbi i vardagens utkant. ”Kommer världen till Maj i tevesoffan? Eller stänger hon av, tar disken de stunderna då Aktuellt rapporterar?” Med sin malande återgivning av Majs hushållsarbete sida upp och sida ner förmedlar romanen känslan av förlust för hela samhället. Det finns helt enkelt inte utrymme för politiskt och utåtriktat socialt engagemang i den kvinnoroll som Maj personifierar.

LXX

6 - Det betyder inte att romanen förminskar Majs kvinnoarbete, och detta är intressant med tanke på den diskussion som har återuppstått i vår egen samtid om hemmafrun som en möjlig livsroll. Som fyrar längs färdleden blinkar feministerna i Kristina Sandbergs historia. Där är Betty Friedan. Där är Eva Moberg som väckte debatt 1961 med artikeln ”Kvinnans villkorliga frigivning” som krävde jämställdhet inom familjen och mellan kvinna och man i det moderna folkhemmets Sverige. Där är också den socialdemokratiska riksdagsledamoten Nancy Eriksson som protesterade mot nedvärderingen av hemmafruns arbete i en tid då daghem var en bristvara och barnuppfostran sågs som kvinnans självklara uppgift. 7 - Ty en riktningsgivare i romansviten är just att den är skriven av en författare som kan sin kvinnohistoria och frammanar de genomgripande feministiska landvinningarna under andra halvan av 1900-talet. Berättaren är Majs dotterdotter som betraktar sin mormors liv i ljuset av kvinnoaktivismen, den moderna jämställdhetslagstiftningen och genusperspektivets genomslag. Maj demonstrerar inte. Feminismen är en tunn skärva i synfältet. Men kvinnorna anropar varandra genom lagren av landvinningar och bakslag. ”Om inte du och morfar hade träffats hade jag inte funnits”, vill berättaren säga till sin åldrade mormor i inledningen till ”Liv till varje pris”. Maj minns sin mammas slitsamma tvättarbete i den iskalla sjön. Själv kämpar hon med eksem och kroppsvärk efter timmarna i kemtvätten. Om Anitas liv som mor får vi inte veta mycket men det antyds att hon haft sina svårigheter. Dotter till en dotter till en dotter. 8 - Ett brännande tema är den komplicerade moderskärleken som också alltid varit föremål för idealbildningar och granskning. Maj tvivlar på sin mammas kärlek, och när hon dör i tuberkulos plågas Maj av att hon inte hann till hennes dödsbädd. ”Hur hon än försöker kan hon inte mana fram mammas ansikte.” När dottern Anita som student i Lund drabbas av ett psykiskt sammanbrott är det sin egen otillräcklighet Maj genast tänker på. ”Anita som har haft allt ett barn kan drömma om! Utom kärleken från en mor?” Det är sårigt och smärtfyllt men också, tror jag, en anvisning om romanens estetiska uppdrag. Att mana fram ansikten i deras unika form. 9 - Allt detta skriver Sandberg fram i en skildring som genomsyras av solidaritet och rentav kärlek. Den ställer sig på Majs sida. Oförblommerat blottar den hennes tillkortakommanden, hennes småsinthet, avund och löjliga fåfänga. Men den skildrar också den livssituation som föder missnöje och förtvivlan. Det är skickligt och påträngande. Hon måste få finnas till, kräver berättaren vid ett av de tillfällen då hon träder fram och låter 2000-talet ligga kant i kant med Majs historia. I den fordran inryms romanens kärna. Det anspråket utgör också fundamentet för berättelsens lojalitet med sin huvudgestalt. Den överger inte Maj utan tar hennes oro på allvar, ser hennes ständiga ängslan för barnen, för Tomas och risken för återfall, för ekonomin och framtiden. Det är följdenligt att den sista romanen (om det nu är den sista?) slutar mitt i livets dramatik och ovisshet – och i Majs funderingar om vad som trots allt ska stå på middagsbordet. 10 - Maj träder fram i all sin mänsklighet. Som alla liv är hennes format av strukturer, individuella val och tillfälligheternas spel. Hennes vardag präglas av omsorg och nödtvungen pragmatism – Maj tänker när det älskade sommarhuset är sålt och snart rivet av efterträdaren:

LXXI

”Det är så mycket med oron för Tomas. Man kan nästan kvävas av allt som måste hållas i schack. Fan för Zetterqvist. Fast om man vänder på det – för Maj måste vrida och vända – inte köper man ett hus – river – om det inte är absolut nödvändigt? Kanske hade takstolarna gett vika? Kanske var virket genomstunget av husbock? Angripet av svartmögel, kanelpudrande hussvamp? Huset var slut, färdigt, finito… det ska hon muntra upp dem med. Tala om att det var tur att Tomas han sälja innan – allt gick sönder. 11 - Lite lättare till mods. Det var rätt och riktigt det här. Man får inte fästa sig! Det har hon alltid vetat. Man fäster sig – och det blir så när saker slits loss. Ska hon påminna Anita om det. Fäst dig inte! Att fästa sig i kärlek är det farligaste av allt. Maj – åh Maj.” 12 - Jag tänker att sviten därför hör hemma i en tradition med författare som Maria Sandel, Maj Hirdman, Moa Martinson, Inga Lena Larsson, Marit Paulsen, Kerstin Ekman, Elsie Johansson. 13 - Solidariteten. 14 - ”Problemet utan namn” kallade Betty Friedan de amerikanska hemmafruarnas frustration över sin livssituation. Kristina Sandberg har skrivit en imponerande trilogi som ger ord åt en historia om en majoritet i marginalen. Den är stark och påstridig och berörande. Den hör till samtidens flöde av fiktiva biografiska och självbiografiska livsberättelser där skönlitteraturen öppnar sig mot nya sätt att skriva liv. Romanen om Maj är inte estetiskt nydanande men den tar berättelsen om det gångna seklets kvinnoliv vidare. Genom sitt dubbla perspektiv ställer den frågor om då och nu. De besvaras aldrig enkelt eller lättköpt för det är inga enkla frågor. Desto viktigare att hålla dem vid liv. http://www.svd.se/solidariskt-memento-over-hemmafrun 2013 Per Olov Enquist Liknelseboken. Kärleksroman Aftonbladet (AB) Publicerad 2013-03-25 Hämtad 2016-03-02 Recensent Barbro Westling Synden som frälsning 0 - Barbro Westling läser Per Olov Enquists roman kring ett livsavgörande kärleksmöte 1 - I sitt sena skrivande om sig själv är Per Olov Enquist inte den som bara redogör för sina dagar och nätter. 2 - Han rannsakar, tystnar, gör omstarter och meddelar läsaren när han måste undvika. Enquist är den som skriver under tryck av ett stort existentiellt ansvar. Därav det särskilda språket, noggrannheten med vad det är som egentligen ska fram. Då duger det inte att vara ljum eller ungefärlig. 3 - I Liknelseboken sätts detta ansvarskännande på visst prov. Ett kort men livsavgörande kärleksmöte med en okänd äldre kvinna och femtonåringen som lovar henne att aldrig berätta. Och så den tvingande känslan att nu, när det nalkas slutet, måste

LXXII

detta livsavgörande ändå sägas ut. Hålla löftet till den okända kvinnan eller berätta om hennes stora betydelse? 4 - Man erfar hur frågan vrenskas och vrider runt i författaren men hur han ändå bestämt sig. Kanske därför som själva uppskjutandet och undvikandet tar sig så lustfyllda former? Enquist hinner nio liknelser runt varva sin litterära bana, återbesöka gamla kultplatser och figurer. Moderns stränga tro och oro för sonens frälsning ihop med faderns plötsliga slut är överskuggande, släktingars skilda livsöden, pojken Siklund och katten Kim, korsräven och ångesttiden i Paris, stationer på vägen. Ja, det kunde nog ha pågått i flera volymer än, om inte vännerna vid dödsflodens strand manat på. Inte dröja längre nu, inte längre gå bredvid, det hastar. 5 - Men dessa mystiska omständigheter, oförklarliga händelser och ting som verkar särskilt ämnade. De utrivna sidorna ur faderns notisblock, räddad ur lågorna, varför dyker den plötsligt upp? Och vad stod på de utrivna sidorna? Vem skall på yttersta dagen tagas upp och vem skall lämnas kvar? Att äntligen bli fri från alla föreställningar? 6 - Enquists språk växlar mellan avkortat och meddelsamt. Men det är inbillningskraften som verkar och man tappar som läsare ganska snart all övrig orientering. Är bara där i de sällsamma Enquist-•orden, i hans mytiskt västerbottniska av evigt nu. 7 - Och när det så är dags för stunden för synden som frälsning, kärleksmötet på det kvistfria furugolvet, då visar sig det ömt vårdade minnet inte ens motstå beskrivning. 8 - Så formar sig denna roman fritt spinnande kring en livsavgörande kärna, ett minne som avskaffar all skuld, kanske ett helt författarskap om man vill se det så. 9 - Nu tänker jag på vad det är som i denna ändå lätt högstämda bok skapar en tydlig känsla av humor. Och mitt delsvar är: kursiveringen. Vissa ord uppmärksammas så och när de återkommer skapar det en komik. Ett annat delsvar är: den troskyldiga sidan av saken. Att det kanske inte riktigt går ihop men barnet håller fast ändå. För att det blir roligare så. 10 - Och författaren, det nu 77-åriga barnet, låter så det obeskrivna bli del av det beskrivna som är det som finns bland människor på jorden. http://www.aftonbladet.se/kultur/article16479413.ab Expressen (Expr) Publicerad 2013-03-25 Hämtad 2016-03-02 Recensent Åsa Beckman

PO Enquists nya bok är historien om kärlekens, kvinnornas och sexualitetens plats i hans liv. 0 - Åsa Beckman läser en vacker och ömsint bok om skrivandets och erotikens innersta rum. 1 - I PO Enquists "Lewis resa" finns en scen jag aldrig glömmer. Vi befinner oss på ett väckelsemöte i Stockholm i början av 1900-talet. Männen som leder församlingen tittar ut över kvinnorna i salen, det så kallade gummhavet. De ser extatiska kvinnor som sjunger, ropar på sin frälsare och gnider sig mot salens pelare.

LXXIII

2 - Inte underligt att den stackars Lewi Pethrus på 30-talet förbjuder smycken, förordar fotsida klänningar och hårt uppsatta pingstknutar. 3 - "Lewis resa", som kom ut 2001, lästes som en berättelse om frikyrkorörelsen, om det moderna Sveriges framväxt. Men jag tyckte att den minst lika mycket var en berättelse som handlade om rörelsens, eller egentligen hela samhällets kropps- och sexualitetsskräck. 4 - Den där oroande spänningen mellan tanke och kropp har hörts som en katts dova spinnande genom Enquists författarskap. 5 - I "Liknelseboken", som kommer i dag, är spänningen ett huvudtema. Boken har presenterats som en kärleksroman, men det ska sägas på en gång: den som inte läst honom tidigare kommer inte ha helt lätt att hänga med i den vindlande prosan. Men för Enquistläsaren är det ännu en underbar pusselbit - kanske till och med den viktigaste - i berättelsen om den faderlöse sonen som växte upp i det gröna huset i Västerbotten, med en mamma som var from och djupt troende, sträng men aktad. Han reser söderöver, väljer ett politiskt och skrivande liv, syndfullt i hennes ögon, inte minst när han senare "kommer ut i spriten". 6 - Romanen inleds med att Enquist säger sig vilja korrigera det minnestal som han höll vid moderns begravning 1992. Talet skulle ha varit enklare, muttrar han, han skulle ha gått mer direkt på, inte cirklat så förbannat. Nu börjar det bli bråttom att sammanfatta livet mer korrekt eftersom hans egen tid håller på att rinna ut. Inget får "bli hängande". 7 - Nu berättar han ett minne som knappast var aktuellt i talet till modern. Det är sommaren 1949. En kvinna hyr grannhuset i Hjoggböle, hon är 51 år och kommer från Södertälje. En julidag släntrar den 15-årige Per Olov över tomten där hon ligger och läser i en uppknäppt behå. De börjar småprata. Det slutar med att han följer med in för att dricka sockerdricka och att de ligger med varandra på det kvistfria trägolvet. 8 - Det är en väldigt ömsint skriven scen. Solen lyser in genom fönstren, flugorna surrar. Enquist skildrar hur kvinnan både humoristiskt och nästan lite moderligt leder 15-åringen igenom samlaget. Redan där på golvet vet han att detta är livsavgörande. Han beskriver det som att han kommer igenom - som de frälsta brukar säga om sin frälsning - men inte till den stränga himmelska kärleken utan till den jordiska, villkorslösa kärleken: "Det var detta som i själva verket var livets mening". 9 - I raden av intervjuer med Enquist inför boken har det pratats mycket om samlagsscenen och den är verkligen central. Men nästan lika avgörande är ett brev som han får av en kvinnlig tremänning som är intagen på mentalsjukhus. Han är då en ung student och bor i Uppsala. Brevet är erotiskt och detaljrikt och gör honom chockad och omtumlad för att han känner hur hennes ord skapar elektriska bilder i huvudet och väcker häftiga lustkänslor. 10 - Han förstår plötsligt hur nära skrivande och sexualitet ligger varandra. Vad man kan använda orden till. 11 - Genom livet blir sedan sexualiteten för Enquist något han kallar "Det innersta rummet". Många skulle invända, men han beskriver det som en plats helt utan maktutövning. Där man icke är rädd. På samma sätt beskrivs skrivandet. Där är man heller inte rädd.

LXXIV

12 - Efter den här boken kommer jag alltid att se kärleken och skrivandet som ett sorts skyddsrum hos Enquist. Det som sker där är långt ifrån moderns stränga värld, inte alltid skuldfritt, men desto mer livsnödvändigt. Enquist har delat upp sin bok i nio kapitel där alla rubriceras som liknelser. 13 - Som så ofta tidigare återvänder han till personer, scener, speciella ting från tidigare böcker: döbrodern, Aron, Pojken Siklund, notesblocket. Han förflyttar, förskjuter, döper om och fixar. Är då detta det vi i dagligt tal skulle kalla en sannare bok om hans liv? Njäe. Men jag är säker på att den i detaljer som vi läsare knappt märker skapar små viktiga modifieringar som Enquist själv får något större frid av. 14 - För oss läsare är "Liknelseboken" helt klart en sorts korrigeringsbok som lyfter fram kvinnornas, kärlekens och sexualitetens plats i hans liv. Så här mot slutet vänder och vrider Enquist på sitt författarskap - "bokahopen" - och undrar om han förvaltade sin gåva och skildrade kärlekens betydelse och funktion på rätt sätt. "Man kan ju inte gå in i undret, rakt på sak, då försvann det ju", säger han på ett ställe. Kvinnan på trägolvet, vars begravning han smyger in på, ser det annorlunda. Som ett sändebud på cykel framför hennes systerdotter en hälsning till honom: "hon sa att du snirklade runt det du borde vara rak på". 15 - Frågan är om inte Enquist börjar hålla med. Det är nästan ordagrant vad han själv säger om sitt tal till modern på begravningen. Han har "undvikit" och "gått bredvid". Ett tal som, i denna bok av liknelser, kan ses som en praktliknelse för hans författarskap. 16 - "Liknelseboken" är en löst och vackert fogad minnesbok. Och nog är det intressant att några av våra främsta författare i 70-80-årsåldern ungefär samtidigt ger ut sådana här spänstiga summeringsböcker - Kerstin Ekmans "Grand final i skojarbranschen", PC Jersilds "Ypsilon" eller Torgny Lindgrens "Minnen". De återvänder till övergivna romanplatser, träffar skabbiga huvudpersoner och drar spetsiga lärdomar av sina författarliv. På det sättet rör sig dessa seniorer med ett mycket modernt romanbegrepp. Bokahoparna är ännu inte något avslutat utan något i högsta grad levande. PO Enquist vet det bättre än de flesta. http://www.expressen.se/kultur/skrivarlusten/ Dagens Nyheter (DN) Publicerad 2013-03-25 Hämtad 2016-03-02 Recensent Jan Arnald Vackert om kärlekens röda tråd 0 - Per Olov Enquists ”Liknelse­boken” är ett försök att berätta vad meningen med livet är. Och resultatet har blivit en kärleksroman, blodfull även när den är som mest asketisk, skriver Jan Arnald. 1 - Man kan inte förneka att den nakna kvinnostjärten på omslaget till P O Enquists nya roman är en aning förvånande. Men när man väl tar sig förbi världshistoriens kanske mest publikfriande symbol visar sig texten vara föga insmickrande, knappt ens inbjudande. I stället möts man av en härva knappt antydda men igenkännbara teman, hastigt avbrutna berättelsefragment, vilt blandade stilnivåer – och med taggar stickande

LXXV

ut ur härvan i form av det litterära språkets mest föraktade skiljetecken, utropstecknet! De första kanske trettio sidorna är genuint svårgenomträngliga. 2 - Det är inte riktigt sant att härvan därefter börjar nystas upp – härvan livet, det långa livets härva – men de enskilda trådarna blir ändå tydligare. Alla trådar – utom en – har funnits med tidigare i Enquists författarskap, som närmast monomant upprepade besvärjelser. Eftersom de flesta förekommer i den föregående boken, självbiografin ”Ett annat liv”, är det lätt att missta ”Liknelseboken” för ett slags självbiografiskt appendix. Det som liksom glömdes bort senast. 3 - Men det är den kvarvarande tråden som gör att så inte alls är fallet – ”Liknelseboken” är en helt annan sorts bok än ”Ett annat liv”. Man kanske kan kalla det den ”långa tråden” i Enquists liv. Den gör sin debut i femtonårsåldern – självbiografins hastigt förbigångna år – och dröjer sig kvar med oförändrad kraft hos den snart åttioårige författaren. Det är utan tvivel ”Liknelsebokens” röda tråd. Jag återkommer till den. 4 - Romanen är indelad i nio ”liknelser” som, åtminstone numeriskt, överensstämmer med de nio utrivna bladen ur den tidigt döde faderns så kallade ”notesblock”, som plötsligt anländer till berättaren – ömsom kallad ”han”, ömsom ”E” – efter moderns död i början av nittiotalet. Berättaren har inga som helst personliga minnen av fadern, han var ett halvår när han dog, och blocket utgör hans enda direktkontakt med fadern. Blocket är delvis bränt, som om någon – modern? – kastat in det i kakelugnen och sedan ångrat sig. Men nio blad är ovillkorligen försvunna. 5 - ”Liknelsebokens” nio ”liknelser” är på ett plan sonens utfyllnad av tystnaden som stiger från faderns nio bortrivna blad. Ändå är ”notesblocket” ett sidospår i romanen, trots att det ett bra tag verkar vara huvudspåret. Emellanåt verkar också revideringen av talet vid moderns begravning ta på sig rollen som romanens huvudspår. Berättaren är inte nöjd med talet, det var för lättvindigt, för distanserat, han gjorde det för enkelt för sig. Och visst tar modern, en revidering av den ultrareligiösa modern, viss plats – precis som de valhänta försöken att träda närmare fadern via ”notesblocket”. 6 - Men det är ändå inte det boken handlar om. Självbiografi, ja, visst är det självbiografiskt, men det är inte egentligen en minnesbok, snarare en sammanfattningsbok. Det är ett försök att (inte minst inför de döende, skugglika vännerna – ytterligare ett sidospår) berätta vad ”alltihop handlar om”, kort sagt: vad meningen med livet är. Men för att kunna nalkas det och göra romanen verkligt djupgående krävs den röda tråden. 7 - Och det är kärlekens röda tråd. Mannen som har skrivit en av den svenska litteraturens mest drabbande kärleksromaner – ”Nedstörtad ängel” – envisas boken igenom med att påstå han inte kan skriva kärleksromaner. Men nu, inför döden, gör han ett sista (?) försök att nå den stora, genomgripande meningen, och det är klart att det måste ske via kärleken. 8 - Fast inte till de tre fruarna, inte till barn och barnbarn, utan till den allra första. Den som tog hans oskuld och sedan blev kvar i hans liv som en abstraktion som, trots att den bara lät sig konkretiseras tre gånger i livet, är på plats till det bittra slutet. Som faktiskt inte är särskilt bittert.

LXXVI

9 - Men det är något skumt med kärlekshistoriens sanningshalt. Det är för renodlat, för symmetriskt. Inte nog med att urscenen är en utpräglad tonårssexdröm, med den ensamma äldre kvinnan i det öde skogstorpet, de är också 15 respektive 51 år, varandras motsatser och ändå spegelbilder, och de vacklande försöken till återkoppling har något bestämt overkligt över sig. 10 - Enquist är givetvis en alldeles för medveten författare för att slarva ifrån sig en så avgörande scen, själva den röda tråden. Alltså fyller overkligheten en distinkt funktion. Och ju mer jag läser, desto klarare framstår den. 11 - För att ge liv och verklig nerv åt sin roman behöver han en aldrig utslocknad, hela tiden närvarande, liksom lågenergisk kärlek, ja, en idealiserad kärlek (ett återerövrande av omslagets slitna bild) som inte bara formar en röd tråd genom livets härva, utan en verklig blod­åder. ”Liknelsebokens” själva aorta. 12 - Och resultatet är sannerligen en kärleksroman, blodfull också när den är som mest asketisk. Och bär också på en sorts litteraturens egen sanning – en insikt via ord som ändå ligger långt bortom orden. Och som trots att meningen varken låter sig sammanfattas eller definieras ändå allt tydligare genljuder genom romanen, som en ordlös insikt, en insikt bortom alla liknelser som uteslutande kan uppfattas som – en känsla. Det är mycket vackert. http://www.dn.se/arkiv/kultur/vackert-om-karlekens-roda-trad/ Svenska Dagbladet (SvD) Publicerad 2013-03-25 Hämtad 2016-03-08 Recensent Daniel Sandström Liknelseboken. En kärleksroman. 0 - En jordnära sagolik kärlek 1 - Det har blivit bråttom att tala om kärleken. P O Enquist skildrar i sin nya roman händelser som alla är viktiga pusselbitar i hans liv och uppväxt. Men vad betyder de? Daniel Sandström läser en av Enquists knepigaste och mest personliga böcker. 2 - Juli 1949. En kvinna ligger och solar utanför en sommarstuga i Västerbotten. Läser, tämligen avklädd, den i dag bortglömde författaren Bernhard Nordh. En yngling passerar, noterar boken och kvinnan. Hon frågar om han vill ha sockerdricka. Det vill han. 3 - Sedan det kvistfria furugolvet. Kärleksmötet. 4 - Det hade kunnat gå riktigt illa. 5 - Kanske framför allt litterärt. Scenen på det kvistfria furugolvet – han femton, hon femtioett – är redan söndersnackad. Aldrig tidigare har ett furugolv i en roman skapat ett sådant medialt förhandsintresse, och det beror inte bara på kärleken till litteraturen. 6 - Men omslaget, liksom genrebeteckningen ”kärleksroman”, leder fel. Till klichéerna om en ung mans väg till kärleken, och antyder att detta är en roman som det inte är. 7 - Vad är det det då?

LXXVII

8 - ”Liknelseboken” är en av Enquists knepigaste och klurigaste böcker. Rolig, djupsinnig men också djupt emotionell och personlig. Kanske inte helt färdig heller. Enquist har beskrivit skrivandet som att han velat ”riva byggnadsställningarna”, men det yr en hel del byggdamm i boken fortfarande. 9 - Ändå är den ett stort läsäventyr. Och nog skulle den ha kunnat heta ”Grand final i skojarbranschen” om titeln nu inte redan råkade vara upptagen. Det här är en allvarsam lek, där Enquist botaniserar bland sina egna verk och i sin egen biografi på ett sätt som för tankarna till generationskamraten Kerstin Ekmans trick med litterära speglar. Kan man författarskapet finns det gott om ingångar. 10 - Men framför allt är det en roman om vad som finns kvar när vännerna talar från och om döden, och där Tove Janssons ”Höstvisa” med raderna ”skynda att älska” får gå som oväntat ledmotiv. Det är bråttom. Hög tid att tala om kärleken. 11 - Det låter enkelt och klart, men så kan det förstås inte vara hos Enquist. 12 - En scen eller ett motiv leder snart till andra scener och motiv, biografi och litteratur vävs samman. Det är svårt att inte notera farfaderns ord om ”inbillningskraften”, som barnbarnet tidigt lär sig uppskatta: ”Denna jättemuskel! Med inbillningskraften var man ju fri och kunde förflytta både stora minnen och små, och omskapa, och detta med jättemuskel förklarade så mycket.” 13 - När PO Enquist döper sin roman till ”Liknelseboken” får man alltså skärpa sinnena en aning. Vill han förtydliga eller dölja? Själv hänvisar han till Jesu liknelser, men Enquists liknelser är något annat. 14 - De utgår från något konkret för att sedan landa i mer abstrakta men personliga frågor, där Enquist stundtals verkar lika oviss som läsaren om den eventuella innebörden. De heter sådant som ”Liknelsen om det återfunna notesblocket”, ”liknelsen om postfröken” eller just ”liknelsen om kvinnan på kvistfria furugolvet”, händelser som alla är viktiga pusselbitar i hans liv och uppväxt. 15 - Men vad betyder de? När Enquist blir som mest undanglidande greppar jag ett citat i boken, jag bemannar mig (för att låna ett ord som används flitigt av författaren): ”Jag har berättat allt så som det var. Fatta får ni göra själva.” 16 - Gott så. Vi gör ett försök. 17 - Omvägarna handlar om frihet. Och om att litteraturen och kärleken egentligen är något förbjudet. Synd, helt enkelt. Dessa njutningar måste den religiöst skolade pojken Perola närma sig på omvägar, och det är detta som skapar den vuxne författaren Per Olovs språk och estetik. Enquist uttrycker det bättre än jag: ”Det var ju i det utelämnade som det gör mest ont. Hålen och sprickorna var inte självklara. Blev mest som meddelanden med raderna skrivna på varandra, så att de ursprungliga orden, återuppsökta, långsamt övertäcktes och blev grå och sen svarta och till sist helt obegripliga. Det täckte över sig självt.” 18 - Det betyder att texten blir överlastad med betydelse. Det betyder också att Enquists estetik nu mer än någonsin knyter an till den tro som han kämpat för att kunna lämna. ”Bokstaven dödar, men Anden ger liv” heter det i Bibeln. Det är en god grund för litteratur. Meningen finns mellan raderna, aldrig på dem.

LXXVIII

19 - Det är också därför som vi inte heller ska tolka det där kärleksmötet alltför bokstavligt. Om det har ägt rum eller inte är inte poängen, sanningen är inte bokstavlig, utan innebörden är att kärleksakten blir en annan form av frälsning. En frälsning med frihet, som det så vackert heter i romanen. 20 - Denna frihet gör texten gott, skriven som den är av en något åldrad man som likväl inte kan släppa barndomen och uppväxtmiljön. Språket är delvis barndomens, det är som aldrig förr färgat av dialektala uttryck, det går så djupt att det känns som att det påverkar hela bokens sätt att resonera, med omkväden, omtagningar och fixeringar vid enskilda uttryck från förr. 21 - Bland alla dessa ord, liknelser, uttryck, tolkningar finns det en mer jordnära berättelse. En saga möjligen, men likväl helt sann: Kärleken mellan kvinnan och pojken. 22 - Den utvecklas till något av det finaste som Enquist skrivit, ett brev från en ännu levande till en död. Nu har det kommit fram. http://www.svd.se/en-jordnara-sagolik-karlek Athena Farrokhzad Vitsvit Aftonbladet (AB) Publicerad 2013-09-04 Hämtad 2016-03-02 Recensent Kamilla Löfström Silver som är guld värt 0 - Kamilla Löfström om en poetisk återvinning av gamla ordspråk Athena Farrokhzads nya dikter anländer i ett hårt omslag av silver. 1 - Vid en första anblick alltså en signal om fest och fashion – coolness helt enkelt, som om boken hade producerats på Andy Warhols Factory. Men snart förstår man att omslaget är silvrigt för att tala, enligt det gamla ordstävet, är silver. Då sker nästa förvandling och den hårda silverpärmen blir till en liten spegel i läsarens händer, en spegel som inte svarar men frågar: Vem är du själv? 2 - Titeln Vitsvit är en vitsvit, men ordet kan också uppfattas som ett ljud och en upprepning av ordet vit. En ’svit’ är en komposition men också ett men, en obehaglig följdverkan av något. 3 - Själva talet uppstår kring svitens jag. Jaget säger inte så mycket själv utan upprepar de utsagor som familjen bistått med genom åren. Särskilt är det mamman som pratar: ”Min mor sa: Det verkar som att det aldrig föresvävat dig/att det är ur ditt namn civilisationen stammar”. 4 - Staden Athen och poeten Athena är förbundna genom namnet. Med denna replik låter Athena Farrokhzad oss ana att Vitsvit är skriven nära inpå henne själv, att mamman som pratar skulle kunna vara Athenas egen. Men de privata •erfarenheterna är ingen privat angelägenhet. Athena Farrokhzad använder sin familjebakgrund och sin kännedom om en migrationskultur till att peka ut i världen och tillbaka i historien, för att tala om världen så som den ser ut här och nu. På så sätt är Vitsvit en liten, stor bok. Liten för att den utspelar sig i den intima familje•sfären. Stor för att familjen talar om världen, om det politiska och om den ofred de flytt från.

LXXIX

5 - Utsagorna spänner mellan det högtravande och det jordnära, från överväganden kring ”plastgranens för- och nackdelar” till ämnet krig. 6 - Av och till är den familjära tonen hård och sarkastisk: ”Min far sa: Om det gick att tävla i martyrskap skulle din mor göra allt för att förlora”. Traditionella könsroller vävs raffinerat in i gamla ordspråk: ”Min far sa: Även den tupp som inte gal får se solen stiga/Min mor sa: Men om hönan inte värper serveras hon själv till middag”. 7 - Ett av diktsamlingens trick är att knyta samman välbekant stoff i form av ordspråk – folkligt vetande – med ämnen som kultur, identitet, kön och migration. Inom en snäv ram lyckas Athena Farrokh•zad dra linjer från antikens Grekland fram till juntatiden. Det står sedan läsaren fritt att själv dra sina egna paralleller till krisen i dagens Grekland. 8 - Familjemedlemmarna lägger sig i poetens förehavanden under skrivandet: ”Min mor sa: Skriv så här/För mina utsikters skull offrade min mor allt/Jag måste bli henne värdig/allt jag skriver ska vara sant//Min mormor sa: Skriv så här/Mödrar och språk liknar varandra/i det att de oupphörligen ljuger om allt”. 9 - Det är ett mycket enkelt grepp Athena Farrokhzad begagnar sig av i Vitsvit, men det ökar på njutningen så mycket mer när man ser hur långt det för henne. Samtidigt ger sviten prov på ett överflöd av språkligt vetande, den utvidgar ordens betydelse, uppvisar nya sammanhang. Din kritiker säger: Vitsvit är lysande, den vill sin läsare något, den vill kommunicera med världen. http://www.aftonbladet.se/kultur/article16202866.ab Expressen (Expr) Publicerad 2013-02-10 Hämtad 2016-03-02 Recensent Nina Lekander

Flykten till vitheten 0- Nina Lekander läser Athena Farrokhzads Vitsvit. 1 - Omslaget till "Vitsvit" är silverfärgat - och spegelblankt. Så jag kan se mitt bleka fejs glo tillbaka, rannsaka mig själv eller åtminstone påminnas om min obevekliga vithet, min nära nog pursvenska etnicitet och huvudsakligen heteronormativa, borgerliga medelklassfamilj. 2 - Om Athena Farrokhzad vet jag inte mycket mer än att hon har profilerat sig som en radikal röst på Aftonbladets kultursidor, skrivit vackert och förtvivlat i bland annat ettlysandenamn.se och varit redaktör för en antologi med queerpoesi. 3 - Men jag inbillar mig gärna att hon är släkt med Irans berömda, feministiska poet Forugh Farrokhzad (1935-67) och hennes bror Fereydoun (1938-92). I så fall är hon sprungen ur en radikal, bildad och modig medelklassfamilj. Därtill har hon givits ett förnamn som förpliktigar. Athena var ju visdomens och krigets gudinna som iklädd rustning föddes ur sin fader Zeus huvud.

LXXX

4 - Och vis och krigisk är sannerligen den som talar i den här boken. Vars text, vars svenska språk och latinska bokstäver, är nästan övertydligt kongenialt tryckt i vitt på svarta rader. 5 - Det stör läsningen, gör de latinska bokstäverna nästan lika svårlästa som de persiska tecknen är för oss. Nja, jag överdriver. Men tung också på andra sätt är denna skitsmarta, välformulerade, sorgliga och humoristiska diktsvit: det är de från söder och kriget flyende som talar, fast mer än svartskalledottern själv hennes familj. Till exempel modern som kom till Sverige och "lät blekmedlet rinna genom syntaxen", inkarnerande bytet av såväl språk som ort, dessa synnerligen identitets- och gruppskapande markörer. 6 - Mamman - och övriga höll jag på att säga körmedlemmar - omväxlande berömmer, varnar, fördömer, förmanar och undervisar det jag som finns med bara i början: 7 - "Min mor sa: Det är bättre att drömma att man är död / än att dö av alla drömmar som uppfinner en". "Min morbror sa: Vad ska det bli av oss sedan vi utkämpat vår befrielse / med samma medel som hållit oss fångna". "Min bror sa: Vanan av knäböja ska ersättas av glädjen att befalla". 8 -Det låter bistert. Det låter som den amerikanska feministen och svarta aktivisten Audre Lordes ord "Man kan aldrig riva husbondens hus med hans egna verktyg". 9 - Men tänk, det är just vad jag tror att Athena Farrokhzad kan. http://www.expressen.se/kultur/bocker/flykten-till-vitheten/ Dagens Nyheter (DN) Publicerad 2013-02-08 Hämtad 2016-03-02 Recensent Stina Otterberg Fast i viljornas korseld 0 - Farrokhzad ”Vitsvit” Albert Bonniers förlag 1 - Att alla lyckliga familjer liknar varandra, men att varje olycklig familj är olycklig på sitt eget sätt lärde oss Lev Tolstoj i inledningen till ”Anna Karenina”. Så kanske det är. 2 - Men det finns förstås också allmängiltighet i olyckliga familjers bilder av sig själva. Den delade erfarenheten av att komma från en krigsyta till ett nytt land, till exempel. Att behöva byta sitt språk mot ett nytt. Insikten att våldet inte tar slut – för nu börjar tävlingen inom familjen: Vem har lidit mest? Vems minnen är mest värda? 3 - Athena Farrokhzad har tidigare givit ut kollektiva verk, men när hon nu debuterar i eget namn med diktsamlingen ”Vitsvit” är det sådana frågor som uppmärksammas. Texten rör sig runt någon som förslagsvis heter Athena. Hon har fått sitt namn efter en krigerska och sägs vara född ur sin faders huvud. 4 - Men det är ingen mytologisk metod Farrokhzad använder i sin diktsvit. Snarare är texten precis som i hennes tidigare arbeten tydligt präglad av L=A=N=G=U=A=G=E- poesins språkexperiment och läsartilltal. 5 - Boken är en enda lång, sammanhängande dikt som uteslutande består av repliker. Mor, far, bror, morbror och mormor är de familjemedlemmar som talar och som riktar

LXXXI

sig till den person som egentligen bara framträder en gång i texten, på första sidan. Därefter anar man bara hennes konturer genom hur de andra tilltalar henne – ofta påträngande, jagande, motstridigt: Min mor sa: Din familj ska aldrig återhämta sig från lögnen som förpliktigar Min far sa: Din familj ska aldrig återvända till hustaken när det svalnar Min bror sa: Din familj ska aldrig återuppstå som rosor efter en brand Min mormor sa: Det finns en tid för allt under himlen tid att återvända till hustaken n är det svalnar 6 - Replikerna är satta med vita bokstäver på svarta remsor – det ger samma intryck som textningen till en film. Men bildsättningen får läsaren själv stå för. Att ta till sig ”Vitsvit” är också ganska mycket som att gå igenom en pjästext: den är starkt muntlig och man kan utan vidare föreställa sig texten uppläst eller gestaltad. Den befinner sig långt från centrallyriken – här finns ju visserligen ett jag i centrum, men ett jag utan röst. I stället får läsaren avlyssna och fylla i. 7 - Och det är väl därför boken försetts med ett silverblankt, vattrat omslag, så att läsaren först av allt möter sitt eget grumliga ansikte. 8 - Tematiken då? Ja, precis som i Hanna Hallgrens ”Roslära” (läs: raslära) från i höstas är det en makthärva av vithet, våld och språk som det nystas i här. Men Athena Farrokhzad gör det med säkrare hand. Hur ska man kunna tala om förgripelser på förgriparens eget språk? Att skriva på det nya språket, innebär det att man färgar sina fingrar röda ”av blodet från deras civilisation”? För samtidigt finns ju pappans önskan som drar: ”[d]u ska bespråkliga min ansiktslösa längtan”. Det är vackert och sorgligt. Mest sorgligt är det för att hon som står i korselden av alla viljor aldrig får tala själv. 9 - Jag upplever henne som ungefär lika låst som kungen i schack – och samtidigt: utan den pjäsen blir det inget spel. http://www.dn.se/arkiv/kultur/fast-i-viljornas-korseld/ Svenska Dagbladet (SvD) Publicerad 2013-02-08 Hämtad 2016-03-08 Recensent Magnus Bremmer Ordkamp som utmanar 0 - Våldet har många ansikten. Den postkoloniala litteraturen har blottat ett av de slugare, i erfarenheten att berövas makten över sin egen berättelse. I Frantz Fanons bok ”Svart hud, vita masker” från 1952 beskrivs det i en drabbande formulering – den vite, skriver Fanon, ”har vävt mig av tusen trådar, anekdoter, historier”. 1 - Trots att det är fråga om två mycket olika berättelser, två skilda röster, väcks Fanons ord till liv under läsningen av Athena Farrokhzads ”Vitsvit”. Det har med bokens jag att

LXXXII

göra. Efter att ha visat sig helt kort i den första sidans prolog yttrar diktjaget inte ett enda ord om sig själv. I stället framträder jaget i ”Vitsvit” förmedlat av andra röster. 2 - Rösterna som beskriver och tilltalar diktjaget är inte anonyma. De är huvudpersonens egen familj – en mor, en far, en bror, en mormor och en morbror. Likväl ger sig vitheten tillkänna, och det sluga, transparenta nät som det kastar om sitt objekt. 3 - ”Min familj anlände hit i en marxistisk idétradition”, skriver diktjaget i bokens första rad. Familjen kom från ett annat land, men diktjagets mor gjorde snabbt allt för att anpassa sig till det nya landet, kulturellt och språkligt – ”lät blekmedlet rinna genom syntaxen / På andra sidan skiljetecknet blev hennes stavelser vitare än en norrländsk vinter.” Diktjaget kallar moderns agerande för ett ”barbari”. Genom dikten gestaltas också en omisskännlig friktion mellan diktjaget och modern, vars röst är uppfordrande, inte sällan illasinnad. 4 - Boken blir en berättelse i migrationens skugga, där familjens olika röster ger olika vittnesmål. Det blir en mångtydig, ibland motsägelsefull, berättelse om plats, om arv och hemhörighet. Diktjagets far talar med revolutionens röst, för de utsatta och hungrande. Brodern med en forcerad men förstående stämma. Morbrodern har fått uppleva krigets fasor på nära håll. Mormodern talar från en skimrande nostalgisk plats, där ”myntan [växer] längs med bäckarna”. 5 - Alla dessa röster har åsikter om diktjaget – liksom om den text som är på väg att skrivas. Vilken berättelse ska den förmedla? Med vilket språk ska den skrivas? Alla vill lägga ord i diktjagets mun. 6 - Familjen påminner om det antika dramats kör. En allvetande skara som här, i diktjagets endast skugglika närvaro, intar en märkligt ödslig scen. Språket är desto mer fullödigt, färgstarkt och affekterat. Och mättat med symboler. Mjölk blir genom boken en av de mer mångfacetterade. Dess till synes harmlösa vithet får representera såväl det ofrivilliga arvet (bröstmjölk) som det nostalgiska minnet (mjölken från det lämnade landet), men också något mer komplext, när brodern talar om att dricka ”svart gryningsmjölk”. 7 - ”Vitsvit” är Athena Farrokhzads debutbok. Som redan publicerad poet och redaktör, därtill poesikritiker i Aftonbladet, är hon dock knappast oetablerad. ”Vitsvit” har också ganska litet av debutbok över sig. Det finns en självklarhet över den här diktens röst. 8 - En av bokens absoluta styrkor är dess komplexitet, dess väjande för såväl förenklade utsagor som raka motsättningar. Snarare alstrar den sin energi ur de hybridiserade erfarenheter som motsättningarna bringas samman till, förmedlade i ett klart språk. På sätt och vis speglas det i typografin: en vit text med svart överstrykning satt på vita sidor. Komplexiteten präglar också bokens själva grundkonflikt, där det tvingande återfinns i en påtaglig närhet, där de mest intima relationer också får iscensätta strukturella maktordningar. 9 - Det komplexa fångas effektivt i flera av bokens rader. Som broderns tal om ”en fiende som störtar fram ur mina läppar”. Eller faderns påminnelse om att ”först när du förlåter den som angett dig vet du vad våld vill säga”.

LXXXIII

10 - Den gestalt som familjen talar fram är på sätt och vis både distinkt och diffus, skiftar mellan det opaka och det transparenta. Det är en mänsklig erfarenhet. Och bokens omslag manar till självrannsakan: på det glansiga, silverfärgade omslaget kan läsaren ana sitt eget ansiktes suddiga konturer. 11 - ”Vitsvit” är en djupt originell bok. Den brinner av angelägenhet och poetisk lyskraft. Och den lär lysa starkt och länge, för många läsare. http://www.svd.se/ordkamp-som-utmanar Katarina Frostensson Tre vägar Aftonbladet (AB) Publicerad 2013-11-18 Hämtad 2016-03-02 Recensent Magnus Ringgren Rader, ramsor och bråte av Frostenson 0 - Katarina Frostenson följer eller bereder tre vägar i sin nya bok, tre prosa•vägar även om den mittersta drar mera åt poesins håll. Först går hon ett par, tre varv i barndomens förort, sedan på en disig strand ämnad för rituella handlingar (den svagaste vägen) och sist ut i Europa till Den Stora Konsten - Dürer, Tizian, Ovidius. Hon säger aldrig: följ med! Men hon protesterar inte om man slår följe. 1 - ”Rader, ramsor, bråte, slams.” Hon är intresserad av rytm och klang men knappast av renhet, sluten form. Språk rör sig fram och tillbaka över världen utan att vilja stillna. ”Byggnaden Briljans” blir aldrig färdig. Hon är medveten om att det kan bli lite tradigt och trådigt, men hon bestämmer sig för - med rätt eller orätt - att det är ett kvinnligt skrivsätt som ”herrarna” inte begriper. ”Herrarna” gick ibland ganska hårt åt henne på 80-talet, men hon har utvecklats sen dess. Det lite enahanda språkknådandet finns dock kvar. 2 - Den första vägen leder till Hägersten utanför Stockholm. Där finns en poesiskylt i en park med åtta lite tafatta rader ur en gammal Frostenson-dikt. Hon hittar den svartmålad, bombad med tags. Tavlan blir en förorts•ikon, en nästan utplånad kultbild. Men Hägersten är fint numera; här finns inga associationer till ”förorten” så som man talar om den just nu. 3 - Barndom flyter upp: en tyst men omsorgsfull mor, ett stjärnhus, trista fält att leka på, en tunnelbana som dunkar genom allt och alla. Till slut hamnar hon i Uppenbarelsekyrkan för att lyssna till Bachs väldiga passacaglia i c-moll för orgel. Folk sitter utspridda i ensamhet i bänkarna, men musiken sluter dem samman. Det är som om konsten vore deras enda möjlighet till gemenskap. 4 - Den andra vägen viker jag inte in på här. Den tredje är den tyngsta och intressantaste att gå. På ett slags pilgrimsfärd reser diktjaget i skrangliga bussar och till fots mot ett slott i Tjeckien där Tizians målning av Marsyas hänger, den fule faunen som flåddes levande för att han utmanat Apollon i flöjtspel. Han hänger upp och ner i ett träd på bilden, en omvänd och förvänd Kristusfigur. De religiösa bilderna ligger alltid tätt under ytan i Frostensons texter, men hon glider för det mesta ur deras grepp, leker bort dem. Men Marsyas är på allvar, det känns i språket.

LXXXIV

4 - På denna tredje väg bränner det för första gången till, i bokens enda egentliga möte människor emellan. ”Hjortskallen spänner ut ögonen i ett svart glansangrepp.” Under denna jakttrofé på ett värdshus hamnar diktjaget i gräl med värdparet. Hon framstår plötsligt som en låtsaspilgrim, en oerfaren människa som söker sig till smärtans bilder, till den flådde Marsyas, utan att för den skull kunna ta sig ut ur sig själv. Man kan läsa hela boken som en i sig själv innesluten språkmänniskas växlingsrika kamp för att nå ut till de andra. 5 - Även om Frostenson själv ser sitt författarskap som en enhet så kan en utomstående iaktta en stark utveckling från älskad och behövd i 80-talets avantgarde till dagens lugnare position som en av många goda författare. Tre vägar är inget misslyckande men en ganska ojämn bok. ”Rader, ramsor, bråte, slams.” Gott så. Tre vägar inte ett misslyckande men en lite ojämn bok http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article17860421.ab Expressen Publicerad 2013-10-10 Hämtad 2016-03-02 Recensent Malte Persson Poesi som vägvisare 0 - Malte Persson om en ovanligt generös Katarina Frostenson. 1 - Här och var i Stockholm finns skyltar försedda med litterära citat med lokalanknytning. I närheten av Hägerstensåsens tunnelbanestation står en med några diktrader av Katarina Frostenson, om hennes barndom där i förorten. 2 - Den första av de tre textvägarna i "Tre vägar" börjar med att hon besöker denna skylt, och finner den övermålad med svart. Bara några ord syns. Övermålandet är en våldshandling, kanske mindre "för att hata, håna poesin" än av ingen särskild orsak alls. "Svara då!" ropar hon, men något svar står inte att få. Svartmålningen bara är där. 3 - På det sättet är den inte helt olik hennes poesi, det inser hon också själv snart. Våldet, både med och mot språket, har alltid funnits i Frostensons dikt. Liksom ett barnsligt trots, en uppkäftig vilja till fajt. Och det har inte saknats läsare som argt ropat "Svara då!" till hennes dikter. 4 - Men denna gången är hon ändå mera mild än vild. Tonen är melankolisk, och meningarna får fortsätta till punkt. Vägen går i två riktningar. Dels tillbaka till barndomen, till den trallande och klottrande flickan i backen. Dels in i en poetisk essä om poesin, om att fånga och fångas av orden, att stryka och låta stå: det närmaste en poetik Frostenson har skrivit. Inget system, förstås - snarare ett försvar för det osystematiska. 5 - Och det är vid skylten vägen börjar och dit den, på omvägar, kommer tillbaka. Frostenson, som i sina böcker flera gånger givit röst åt både offer och förövare, låter till sist den okända svartmålaren sjunga som en sentida Tintomara: Jag är förortens genius Den som alla

LXXXV

borde vilja bli Vild i hågen 6 - Sedan kan hon gå därifrån. Det finns två till texter i boken: andra vägar, annat slags gång till andra gånger, platser, böcker, bilder. Starka och personliga båda två, men det är denna första som jag framför allt vill hålla fast vid, för att den är så ogarderat generös. Den är på en gång en vägvisare bakåt genom det tidigare författarskapet, och en vacker fortsättning på det i egen rätt. http://www.expressen.se/kultur/poesi-som-vagvisare/

Dagens Nyheter Publicerad 2013-10-12 Hämtad 2016-03-02 Recensent Ingrid Elam S-ljuden tisslar och tasslar 0 - Katarina Frostensons ”Tre vägar” bjuder in till en promenad bland barndomsminnen. Men också i det egna författarskapet. Glädjen lyser gul i denna rika bok, skriver Ingrid Elam. 1 - Den som befinner sig i Stockholm kan här och var finna små skyltar som berättar att en författare bott på platsen. I Hägersten finns en sådan skylt med en dikt av Katarina Frostenson, hon är uppvuxen i förorten, när jaget i hennes nya bok ”Tre vägar” återvänder dit för att gå på konsert finner hon dikten övermålad med svart färg. 2 - Den första reaktionen är stark beklämning, men chocken omvandlas till tanke och text. ”Svartmålningen”, den första av bokens tre avsnitt, är en vandring bland fragment av levt och läst, barndomsminnen, andras dikter. Jaget går runt, runt, återkommer till teman i det egna författarskapet, till frågor om skrivandets egenart och poetens utsatthet. 3 - I början var inte ordet, utan ljudet: vägen ner till den övermålade skylten går förbi ett hasselsnår, s-ljuden tisslar och tasslar och pekar mot kors och sång och sår. Så söker sig tankarna vidare till översättningar och vad som går förlorat i dem av originalets klang, Wislawa Szymborska till exempel, blir hon inte stramare på svenska när polskans tonande sje-ljud omvandlas till tonlös kärvhet? Men ändå blir mycket kvar av hennes poesi som är ”infallens och den klara uppmärksamhetens dikt”. 4 - Och visst finns här en plötslig likhet trots att Szymborskas dikt är av ett helt annat slag än Frostensons! ”Tre vägar” är visserligen prosa, men aldrig prosaisk i den meningen att den beskriver och konstaterar. I stället bjuder författaren in till uppmärksam promenad där det ena leder till det andra, som i poesi. Tilltalet är öppet och spörjande, det riktar sig till någon, en jämlike, som är nära ett jag, som också kan vara en diktarkollega, en läsare, eller kanske bara den egna boken. 5 - Och boken är på en gång självreflektion, fragment av en författarbiografi och essä om dikt; jaget rör sig kretsande men ändå framåt, det finns spår att följa på väg mot ett mål. Den övermålade skyltens svärta leder tankarna till nakna grenar, skelettdelar, Louise Bourgeois svarta jättespindel ”Maman”, den skrämmande randen av stelnad tång och vrakgods, från vilken farkost har det sköljts upp? Från delar av Frostensons verk,

LXXXVI

diktsamlingar som ”Stränderna” eller dramatiska stycken med titlar som fångats i Hägerstens gatunät: ”Kristallvägen”, ”Safirgränd”. 6 - Därmed inte sagt att man behöver ha läst mycket av Frostenson för att kunna ta till sig den nya boken, den är i själva verket ovanligt tillgänglig, den droppar inga namn, utan lyfter fram citat som lever av egen kraft: ”Men där fara finns, växer/även det räddande”. Det kräver ingen bildning, bara lyhördhet för både rader som räddar och ”meningar som inte kan kallas briljanta men som människan i en vill släppa fram”. Man kunde tillägga: och som människan i en vill läsa. 7 - I andra delen, ”Strandränderna”, rör sig dikten böljande, med apokalyptiska visioner av skeppsbrott och drunknade, men också räddningsplankor dyker upp i vågorna och minnen av barndomens glädje över nedgrävda tår i sanden. Sista delen, ”Konstvandringen”, börjar i hallen där en väska står packad inför en resa. Väskan är gammal, flikar av lädret har fläkts upp, det förebådar en större och våldsammare fläkning, sedan tidigare förberedd i rader om dikter som ”flås av” i översättningar eller kläder man ”flår av sig” på stranden. 8 - Resan går till Kromeriz i Tjeckien, där Tizians målning av satyren Marsyas finns, faunen som spelade vackrare än Apollon och som denne därför hängde upp i ett träd och lät flå levande. Om stränderna är skrämmande är skogarna fasaväckande, fulla av associationer till blodbok och doft av magnolia, strange fruit, Buchenwald och våldförda flickor med röda munnar. 9 - Straffet för den som fått diktens gåva är grymt, att bli flådd. Frostensons diktarjag identifierar sig med offret, talar till den förvisade och sorgset sjungande Ovidius, och dansar med Marsyas. Men hon dansar! I mörkret i denna rika bok lyser ibland en stor och gul glädje över att finnas till, att kunna vandra och dansa och veta att det är just i mörker vi dansar bäst. http://www.dn.se/arkiv/kultur/s-ljuden-tisslar-och-tasslar/ Svenska Dagbladet Publicerad 2013-10-09 Hämtad 2016-03-08 Recensent Magnus Bremmer Tre vägar 0 - Fascinerande Frostenson på förflutna diktstigar 1 - Vid en litterär skylt i Hägersten – där tar Katarina Frostensons senaste bok sin början. Det är en av de där rödvita skyltarna som finns spridda i Stockholm för att uppmärksamma platser med litterär anknytning. Men just den här är speciell. Den står på poetens egen barndomsjord, i hassellunden alldeles intill t-banestationen Hägerstensåsen och den citerar en av hennes egna dikter, ”Hägerstenen” från samlingen ”Tankarna” från 1994. 2 - Hon besöker den av en händelse. Mötet blir både absurt och känslosamt. ”’En litterär skylt.’ Huh. U – hu. Bort!” Själva tanken på litterära skyltar i naturen, inte minst en över sig själv, väcker reaktion. Men ryggmärgsreflexen ger efterhand vika för något annat: Känslan av platsens vikt, att något trots allt började här – en tanke föddes, ett språk.

LXXXVII

3 - Och språket lever ännu. Skylten är angripen, någon har klottrat över stora delar av dikten. Ur de fragment som träder fram väcks nya tankar, platsen får nytt liv och sätter igång det frenetiska, irrande ordflöde som boken kommer att utgöras av. 4 - Det är just återvändandet till betydelsefulla platser som står i fokus. ”Tre vägar” besöker tre olika platser i lika många avsnitt (utöver Hägerstensåsen en namnlös strand och ett centraleuropeiskt konstmuseum med omgivande landskap). Och liksom i mötet med skylten rör det sig om platser som inte bara har en påtaglig personlig betydelse. De är också tidigare omskrivna platser laddade med ord och tankar som nu gjort sig angelägna på nytt. I en säregen hybridform mellan självbiografisk anteckningsbok och mytisk, lyrisk prosadikt utvecklar sig ”Tre vägar” på så vis till ett utforskande av det egna skrivandet och författarskapet. 5 - Kanske låter upplägget egendomligt, introspektivt? Det är det på sätt och vis, men inte desto mindre välfungerande. Trots att Katarina Frostenson har en nyansrik produktion bakom sig, med dryga tjugotalet skönlitterära verk, ger ”Tre vägar” intrycket av att författarskapets motivsfärer genom åren bevarat en sorts täthet. Poeten anspelar genomgående omärkligt på egna utsagor, men är lika ofta åskådlig, drar linjer mellan erfarenheter, teman och språkliga vändningar från tidigare diktning. 6 - I bokens tredje och sista del, ”Konstvandringen”, beskriver hon en resa till det tjeckiska nationalmuseet i staden Kromĕříž. Resan har ett tydligt mål, att få se Titians målning av myten om Marsyas med egna ögon. Historien om den frygiske satyren som utmanade Apollon i en flöjtspelartävling, förlorade och flåddes levande som straff för sin konstnärliga hybris, är också en myt som Frostenson tidigare gestaltat. Här, i en text som dramaturgiskt tar läsaren närmare konstverket, återkallas och fördjupas genom myten en i författarskapet bekant offertematik, klädd i ett religiöst bildspråk. Det slutliga bevittnandet av Titians målning utgör en sorts kulmen. Där ställs skrivandets nödvändighet och den skrivandes samtidiga sårbarhet sida vid sida i ett naket ljus, med ekon ända från förortshöghusen i Hägersten. 7 - Någon kanske undrar om man inte behöver vara välbevandrad i poetens verk för att kunna ta till sig denna bok? Faktum är att det omvända är mer sant: ”Tre vägar” kan vara en utmärkt introduktion till Frostenson. Här får man följa med längs diktens förflutna stigar, åtföljd av författaren. Som enskild bok är det också en av Frostensons mest tillgängliga, skriven på en visserligen konstnärligt anspråksfull men i långa stycken klar prosa. Och samtidigt är språket inte mindre utpräglat frostensonskt: här rispar, stöter och sjunger det på varje sida. 8 - Det är en fascinerande bok. Hela tiden har den läsaren i sitt grepp, tack vare den enastående uppmärksamhet och tankevidgande iakttagelseförmåga som den här författaren besitter. http://www.svd.se/fascinerande-frostenson-pa-forflutna-diktstigar

LXXXVIII

Sven Olov Karlsson Porslinsfasaderna Aftonbladet (AB) Publicerad 2013-04-19 Hämtad 2016-03-02 Recensent Pia Bergström Svårsmält country noir i Västmanland 0 - Sven Olov Karlssons Porslinsfasaderna en dråplig skröna 1 - Landsbygden avfolkas och avvecklas, förskogas och förensligas. Men svenska författare fortsätter att skildra livet på vischan. Peter Törnqvist, Tomas Bannerhed, Ola Nilsson och Therese Söderlind är bara några av de yngre författarna som finner stoff och språk utanför storstäderna. 2 - Sven Olov Karlsson är en annan. Han debuterade 2003 med Italienaren, ett ömsint och burleskt kärleksporträtt av en cancersjuk far, en kraftkarl, bilmekaniker och månskensbonde i byn Ålsvarta i Västmanland. Efter romanen Amerikahuset (2008) en dovt inkännande historia om att komma hem till bruksorten Eriks•fors efter avtjänat straff för mord, och två faktaböcker om Svenska ödehus (med fotografen Philip Pereira dos Reis) kommer nu hans tredje roman. 3 - Porslinsfasaderna är ännu mer av skröna än de tidigare, med dråpliga episoder och många överdrifter. 4 - Familjen Silver bor i utkanten av Eriksfors, där alla känner alla och rangordningen är bestämd sen generationer. Silvers åker runt i en rödmålad ambulans och köper upp traktens dödsbon. 5 - Också socialt befinner de sig i marginalen. Pappa Knud drar sliriga vitsar på auktionerna på gårdsplanen men befattar sig inte med kvitton eller deklarationer. Sönerna slåss och blir polisärenden och den folkilskna och halvtokiga mamman, Saga Silver, har röster och syner. Hon plågas av sanndrömmar om hur andra ska dö, och försöker slippa undan genom att nästan aldrig sova. 6 - Egentligen tror jag att Sven Olov Karlssons romaner gör sig bäst avlyssnade, inlästa av någon med rätt västmanländsk dialekt. Han brer på ordentligt och går loss i ämnet nött och begagnat. Men jag har svårt med den ”tragikomiska” familjen Silver. Och jag har svårt att svälja den hejiga blandningen av country noir-stuk, magisk realism och den liksom förtjusta kyla familjen skildras med. De tvingas vara så förbannat underhållande. Som om de ingick i Filip & Fredriks stall av ”Sveriges skönaste människor”, om nu nån kommer ihåg dem. 7 - För de skulle kunna vara mer än landsbygdskufar. Särskilt Saga blir jag mer nyfiken på, hennes typ, en människa som ständigt misstror omgivningen och hatar myndigheterna och väljer att ställa sig utanför samhället. Hur bli man sån? 8 - Jag tror Porslinsfasaderna vunnit på att gå närmare Saga Silver, hennes skräck utan namn, negativitet och hotbild. Hon dominerar romanen, ändå tassar både familjen och författaren runt henne. http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article16635667.ab

LXXXIX

Expressen (Expr) Publicerad 2013-04-18 Hämtad 2016-03-02 Recensent Magnus Eriksson I Sven Olov Karlssons tredje roman bildar tragiken och berättarlusten en oupplöslig helhet. 0 - Magnus Eriksson roas av en författare som gör sitt Västmanland till världens centrum. 1 - Sven Olov Karlsson blinkar åt alla håll och kanter i sina romaner. I sin nya bok "Porslinsfasaderna" beskriver han en avklädning med snusinläggning med en klockren allusion på Lars Berghagens plågoris "En kväll i juni". 2 - En av huvudpersonerna är auktionsförrättare. När han röjer i en avlägset belägen stuga hittar han några honungsburkar som är möjliga att sälja. Men han stöter också på ett par gåtfulla anteckningsböcker som den avlidne förde mot slutet av sitt liv. Jodå, visst hette den döde Lars Westin. Så ger Sven Olov Karlsson också en vacker hyllning till Lars Gustafssons mästerverk En biodlares död. 3 - Det vimlar av sådana referenser, mer eller mindre tydliga. Sven Olov Karlsson lägger dessutom in ordningsföreskrifter och turistiska texter mellan de berättande kapitlen. Flera är säkert autentiska, men har verkligen polismyndigheten i Västerås kallat en särskilt undermålig form av hemkört för "brakskitsdrecka"? 4 - Det må vara som det vill med det. Graden av äkthet är inte det viktiga. Sven Olov Karlsson använder referenserna för att bygga en värld där hans egna sanningar bestämmer vad som gäller. 5 - Han gör det med glimten i ögat. Associationerna är lekfulla. De öppnar texten för andra världar, för andra språk. Intertextualiteten blir aldrig intern-textuell. 6 - Karlsson skapar också band inom författarskapet genom att skriva om äldre anförvanter till huvudpersonen i sin förra bok "Amerikahuset". 7 - Sven Olov Karlsson berättar om tre generationer. Alvar Bengtsson är bygdens flicktjusare. Efter rekryten (det heter så hos Karlsson) drömmer han om att locka flickorna med sin nyinköpta T-Ford. Men bilen levereras tyvärr omonterad, en flicka kommer i omständigheter och Alvar får polio till råga på allt. 8 - Hans framtidsdrömmar slås sönder. Bilen blir en symbol för de spruckna förhoppningarna. Alvar kommer aldrig till monteringsskott, utan gömmer delarna så att frun inte kan sälja dem i lönndom. Så ger de en ständig påminnelse om allt som han inte förverkligade. 9 - Dottern Saga föds med gåtfulla krafter, som en sibylla. Hon drömmer om kommande olyckor och ond bråd död. När drömmarna visar sig vara sanndrömmar, kämpar hon förtvivlat för att inte somna. Hon vandrar i ett konstant, dvalliknande tillstånd. 10 - Saga får tre barn, den yngsta sonen får namnet Sonny Boy då Saga av en händelse hörde den store Sonny Boy Williamson på radio inför förlossningen. Naturligtvis blir sonen en jäkel på munspel, som för att understryka moderns status som ödesgudinna. Och maken Knud blir framgångsrik auktionsförrättare.

XC

11 - Det är de yttre ramarna för Sven Olov Karlssons egensinnigt styrda värld. Miljön är given, den västmanländska landsbygden. Tiden fortskrider genom gestalternas utveckling, fast den till det yttre är sig förvånansvärt lik. Det är inte en kritisk anmärkning, det handlar i stället om den konsekvens med vilken Sven Olov Karlsson tecknar miljö och människor. Trots allt är det mesta sig likt i världen, även om en hel del förändras. 12 - Ytterligare tidsmarkörer ger språket. När Alvar lär sig köra bil i rekryten utfärdas ett bevis som tillåter honom att köra en "Automobilwagn". Jag anar Östergrens nusvenska ord- bok i bakgrunden, där "automobil" är uppslagsord fast "det kortare ‘bil' börjar (...) uttränga det." 13 - Men under den lustfyllda ytan utspelas tragedierna. Alvars förspillda liv, Sagas sibyllinska plågor, dottern Margonas hat mot modern, Sonny Boys gradvisa förfall. Men tragiken och berättarlusten bildar en oupplöslig helhet. De formar varandra, de bryts mot varandra. Effekten är mosaiklik. 14 - I sin bild av den västmanländska landsbygden anknyter Sven Olov Karlsson till Lars Gustafssons romaner och noveller i samma miljö. Den godmodiga språkleken, livshållningen och kärleken förenar dem. Men Sven Olov Karlsson har också en egen röst, och han skapar sin egen värld. 15 - Det har talats en del om en ny provinsialism i den svenska romanen på senare år. Det är den gamla, och ganska tjatiga, centrum/periferi-motsättningen som spökar. Som om inte Sven Olov Karlssons Västmanland är världens centrum, ett centrum som blir till på nytt genom varje ny roman. 16 - I denna pågående skapelseprocess anknyter Sven Olov Karlsson till en magisk- realistisk estetik. Men, och det är det enda jag beklagar i hans böcker, det magisk- realistiska tillåts inte forma verklighetsuppfattningen lika radikalt som hos latinamerikanerna eller författare som Ben Okri och Salman Rushdie - eller Selma Lagerlöf. Sven Olov Karlsson berättar om Sagas drömsyner, och han gör det under- fundigt. Men han ger inte dessa en mer genomgripande betydelse för romanens världsbild. 17 - Västmanland ligger ändå inte särskilt långt från Nigeria, Värmland och Indien. Fotnot: Sven Olov Karlsson är skribent på Expressens kultursidor, därför recenseras romanen av Magnus Eriksson, litteraturvetare och kritiker. http://www.expressen.se/kultur/bocker/levande-provins/ Dagens Nyheter (DN) Publicerad 2013-04-22 Hämtad 2016-03- Recensent Jonas Thente En fullfjädrad släktkrönika i den svenska blandskogen 0 - Sven Olov Karlsson ”Porslinsfasaderna” Natur & kultur 1 - Romaner som inleds med en omfångsrik lista över medverkande personager brukar i allmänhet vara tjocka och ryska eller delar i komplicerade fantasy-epos. Sven Olov

XCI

Karlsson bryter mönstret då han i inledningen till sin nya roman listar de medverkande, som begränsar sig till sju stycken. 2 - Det kan tyckas vara ett komiskt eller ironiskt grepp, men tänker man efter så konstaterar Karlsson på detta sätt att också en ganska dysfunktionell familj i Västmanland kan vara myllrande och innehållsdiger som vad som helst av Dostojevskij. Alla är vi stora romaner, som det heter hos Erik Beckman. 3 - De sju i ”Porslinsfasaderna” utgör tre generationer av släkten Bengtsson, som i andra ledet blir till släkten Silver genom ingifte. Den vi först möter – och som vi boken igenom behåller våra sympatier för – heter Margona Silver. Hon arbetar på en auktionsfirma i Berlin, men är nu på väg hem till byn Eriksfors för att träffa den närmsta släkten och fira moderns åttioårsdag. 4 - ”Porslinsfasaderna” är berättelsen om Margona och hennes två bröder, deras mor Saga och hennes make, samt Sagas föräldrar. Det är Saga som står i centrum för vad man nog får kalla en robust släktskröna. Hon är en elak och trasig figur; har så blivit på grund av den medfödda förmågan att bland annat kunna se hur andra människor kommer att dö. Det händer i drömmen, så i princip har hon försökt hålla sig vaken i hela sitt liv. Inte konstigt att en människa blir tvär då. 5 - Förutom detta övernaturliga inslag är romanen en realistisk skildring av en svensk familj som mycket väl skulle kunna finnas därute i den svenska blandskogen. Med början i urfadern Alvars misslyckade inköp av en T-Ford 1924 blir Sven Olov Karlssons roman – det är hans tredje – ett pärlband av anekdotiska släktförlopp. Han kan påminna om en Fritiof Nilsson Piraten i sin fabuleringsförmåga, men grundtonen är mycket mörkare. 6 - Det är en fullfjädrad roman i blygsamt format. Den här sortens släktkrönikor kan lätt rasa samman i just enskilda anekdoter, men Sven Olov Karlsson är säker som en murarmästare när han fogar samman alla de små berättelserna till en helhet som handlar om hur slump och tystnad kan forma människors liv. Det är mycket spännande, ofta fyndigt och roligt, och alltid språkligt imponerande. 7 - Karlsson har ett sätt att stillsamt hitta nya vägar i det korthuggna, truliga språket. Som i min favorit, där en make sitter vid hustruns barnsäng: ”Knud var tvärtom tårögd och sladdrig, satt vårdslöst på sin besöksstol. Lade ibland en hand på fruns axel, det såg mest ut som om han kände på en dörr om den var ordentligt stängd”. http://www.dn.se/arkiv/kultur/en-fullfjadrad-slaktkronika-i-den-svenska-blandskogen/ Svenska Dagbladet (SvD) Publicerad 2013-04-20 Hämtad 2016-03-08 Recensent Andres Lokko Porslinsfasaderna. Formuleringsglädjen flödar 0 - FAMILJEKRÖNIKA Sven Olov Karlssons roman om en sömnlös sanndrömmare är ett välutmejslat porträtt av en kvinna i brytningstiden mellan det gamla och det moderna.

XCII

1 - Under de inledande sidorna tror jag, fördomsfullt, att Sven Olov Karlssons tredje roman kommer att vara en vanvettigt trist upplevelse. En familjekrönika som sträcker sig över nästan ett sekel i västmanländsk bruksmiljö, skriven på dialektal slang och med en till synes lätt blodfattig ramhistoria i auktionsförrättarmiljö. 2 - Men mina förutfattade meningar kommer förvånansvärt snabbt på skam. För varje kapitel som går, varje decennium som flyter förbi, förändrar Karlsson sitt språk. Berättelsen om familjen Silver rör sig framåt genom att referensfyllt fånga tiden den befinner sig i. Det tar ett tag innan jag ens märker det. Först när vi har nått det sena 1960-talet börjar jag bläddra bakåt och upptäcka hur Karlsson nästan osynligt och med kirurgisk precision har tagit med mig på en resa genom en svensk glesbygds modernisering. Han är onekligen en smått bländande formuleringskonstnär. 3 - I fokus står en märklig flicka, och senare grånad dam, Saga Silver. Hon är en sanndrömmare som alldeles för tidigt i sitt liv har insett sina synska krafter och hur de kommer till henne om natten. 4 - Alla hennes drömmar handlar om död. Det är hemska drömmar, i 3D och THX, och alla besannas de eller så återupplever hon – om och om igen – smärtan de bortgångna känner när, säg, två bilar kolliderar på en motorväg. I den ena av dem sitter hennes förste man som får lungorna punkterade vid krocken och drunknar inifrån av blod. 5 - Saga slutar att sova. Gör allt i sin makt för att hålla sig vaken, hon föder barn under en gran för att försäkra sig om att undvika narkos. 6 - I släkthuset med namnet Löftet lever generationerna sida vid sida men de gör det också nästan utan någon som helst kommunikation sinsemellan. Det är ett tyst hus, fyllt av sorg och svek. 7 - När en ny man, dansken Knud, kommer in i Sagas liv blir diskrepansen dem emellan skrämmande tydlig. Han är en gemytlig och sprudlande person som älskar sitt nya arbete som auktionsutropare. Sakta men säkert blir han Västmanlands populäraste attraktion, hans auktioner lika mycket komediföreställning som auktion. 8 - Hon förblir tyst, vresig, sömnlös. 9 - Livet fortsätter ändå. Familjen Silver ser ”Bröderna Cartwright” på sin svartvita tv, radion som alltid står på sänder jazzmagasinet ”Smoke rings” där programledaren med sin raspiga cigarrstämma spelar etiopisk jazz och en bluessång med Sonny Boy Williamson. Allt flimrar förbi i korta meningar men målar effektivt upp bilder av ett ”just nu”. 10 - Men mer än något annat är ”Porslinfasaderna” ett välutmejslat porträtt av en kvinna, en mamma, som saknar val och därför blir oförmögen att känna eller visa kärlek. Vare sig till sina barn eller till sin man. 11 - Hennes liv utspelar sig dessutom i en brytningstid mellan det gamla och det moderna, mellan brukssamhällets konservatism och småaktighet och ett nytt Sverige, ett nytt Europa, där omvärlden plötsligt är nära och en möjlig flyktväg. För vissa. De som har medlen eller i alla fall geisten som krävs för att resa sig upp och gå. Saga Silver har den inte.

XCIII

12 - Hon sitter kvar med fötterna i det gamla, oförmögen till förändring, sliten och ständigt sömnlös. 13 - Det här må låta dystert men Karlsson har för roligt när han skriver för att det ska bli djupt deprimerande. Skrivglädjen, det ständiga blinkandet till företeelser och kulturella referenser, fyller läsningen av ”Porslinsfasaderna” med konstanta överraskningar. I synnerhet i den briljanta scen där Karlssons ganska uppenbara förebild Lars Gustafsson föräras en blinkning, med ett kapitel där auktionsfirman reder upp ett dödsbo som tillhört en ensam biodlare. http://www.svd.se/formuleringsgladjen-flodar Kjell Westö Hägring 38 Aftonbladet (AB) Publicerad 2013-09-30 Hämtad 2016-03-02 Recensent Ragnar Strömberg Ödesdrama i Hitlers skugga 0 - Kjell Westös nya Hägring beskriver Helsingfors under onådens år 1938 1 - ”Varje människa är ett mirakel.” 2 - Med dessa enkla ord, genomstungna av melankolisk förtröstan, slutar den finlandssvenske berättarkonstnären Kjell Westös förra roman Gå inte ensam ut i natten, den sista av en kvartett romaner om människoöden i Helsingfors under förra seklet. 3 - Kjell Westö besitter två egenskaper som gör honom unikt utrustad för att ro iland en så grandiost otidsenlig rundmålning i den stora episka traditionen. Dels är det prosans konstnärligt omutliga fördelning av skuggor och dagrar, dels den från allt vad ironi heter befriade klockartron på berättandets kraft och förmåga att utforska människolivet. 4 - Historien finns, verkligheten finns, hopp och fruktan, kärlek och hat är sammanvuxna som siamesiska tvillingar. 5 - Så även i den nya romanen Hägring 38, som utspelas i onådens år 1938 med Helsingfors som samtidigt realistiskt detaljskarp och suggestivt spöklik fond. 6 - Kring en grupp människor ur den finlandssvenska borgerligheten bygger Westö ett ödesdrama om en tid där drömmen om renhet och folkgemenskap över klassgränserna fört världen till avgrundens rand. 7 - För romanens huvudperson, den frånskilde och melankoliske finlandssvenske advokaten Claes Thune, är renhetsdrömmar och nationalism åkommor som bäst botas med läsning och resor, men de liberala huskurerna biter inte längre på den tidens virulenta rädsla. 8 - Behovet av en syndabock är den förnuftets sömn som alstrar de vidunder vi, Westös läsare, kan namnge. För vi som sitter med facit i hand, vi vet var ändstationen för fraser som ”kulturfrämmande element” ska bli. 9 - Det gör ännu inte medlemmarna i Onsdagsklubben, diskussionssällskapet som består av ungdomsvänner till Thune. Samtalen om Hitlers expansionspolitik och

XCIV

fosterländskhet skapar allt skarpare frontlinjer, där den värld Thune känt mer och mer liknar en hägring. 10 - Ett par av medlemmarna blir allt mer hårdföra Hitlersympatisörer och Thunes enda pålitliga allierade i försvaret av de humanistiska principerna är den i kretsen han avskyr mest. För psykiatrikern Robert Lindemark som förfasar sig över kollegor som ser avlivning av mentalsjuka och handikappade som en rashygienisk nödvändighet, lever nu tillsammans med Thunes exfru Gabi, som debuterar som författare med en erotiskt laddad novellsamling. I ingenmanslandet mellan de båda lägren finns juden Jogi Jary, en före detta skådespelare och poet som obönhörligt fräts sönder av sinnessjukdom. 11 - Men den som sätter igång historien som ska fläta samman allas öden är Thunes sekreterare, den ytterst dugliga fru Wiik. 12 - För att hantera sina mardrömslika minnen från svältlägren efter inbördeskriget, har hon delat upp sig själv i tre personligheter. Under den plikttrogna ytan lever den filmälskande, drömmande Matilda och den upproriska, äventyrliga och hämndlystna Miljafröken som biter på fingertopparna tills de blöder. 13 - När Onsdagsklubben samlas på advokatbyrån hör fru Wiik en röst ur det förflutna, som hon hoppats slippa höra, och från den punkten löper historien steg för steg från gråmulen vår till svinkall november. 14 - Vem av medlemmarna som var hennes plågoande och demon tar inte så lång stund att räkna ut. Men det spelar ingen roll, eller rättare sagt: just genom att sätta läsaren på spåret gör Westö berättelsen obeveklig. 15 - Spänningsmomentet finns i tiden de lever i, en tid som i föraktet för svaghet har obehagliga likheter med vår. 16 - Hägring 38 är ett konstnärligt full•ödigt vittnesbörd om att ambivalens är en rättighet, och att ta ställning till tidens stora, svåra frågor en skyldighet. http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article17567007.ab Expressen (Expr) Publicerad 2013-08-20 Hämtad 2016-03-02 Recensent Nils Schwartz

Klanroman 0 - Kjell Westö pejlar stämningsläget i det finlandssvenska borgerskapet inför andra världskriget. 1 - Nils Schwartz läser en medvetet inskränkt pendang till författarens stora tetralogi om Helsingfors. 2 - Man behöver inte vara sannfinländare för att ställa sig frågande till persongalleriet i Kjell Westös nya roman "Hägring: 38". 3 - I denna berättelse som i allt väsentligt utspelar sig i Helsingfors möter vi bara finlandssvenskar, oavsett samhällsklass. Inte en enda purfinne figurerar här annat än i en högst perifer roll.

XCV

4 - Men Westö är en författare som vet vad han gör. Denna närmast demonstrativa ensidighet har knappast tillkommit av obetänksamhet, och det är inte alldeles givet att den talar till den finlandssvenska minoritetens fördel. Snarare får man intrycket att den uppträder som en självtillräcklig klan. 5 - Också i Westös stora tetralogi om 1900-talets Helsingfors som börjar med "Drakarna över Helsingfors" (1996) och slutar med "Gå inte ensam ut i natten" (2009) dominerar finlandssvenskarna - det är ju i denna språkmiljö författaren själv är född och fostrad. Men miljön känns där inte alls lika inskränkt som i den nya romanen, där Westö zoomar in halvåret från mars till november 1938. 6 - Det är ett halvår som är fyllt av politiska laddningar. Såren från inbördeskriget är fortfarande varfyllda och infekterar varje försök till nationell enighet, hur proklamatoriskt denna än förkunnas från ledarsidor och talarstolar. Och drygt ett år före Vinterkriget håller den finländska opinionen tentaklerna ute för att känna av stämningarna såväl i Hitlers Tyskland som hos den hotfulla sovjetiska grannen i öster. Alla politiska ställningstaganden sticker in splittrande kilar i gamla vänskaper. 7 - Det gäller också Onsdagsklubben, den diskussionsgrupp med en kärna av gamla gymnasiekamrater som träffas tredje onsdagen varje månad för att äta och dricka och dryfta aktuella spörsmål inom, politik, konst och filosofi. 8 - Namnet har Westö säkert lånat från den svenska Tisdagsklubben, en antinazistisk diskussionsgrupp som bildades i Stockholm i början av andra världskriget och uppenbart tjänade som förebild för Eyvind Johnsons stora Krilontrilogi (1941-43), även om åsikterna i Grupp Krilon var betydligt mera heterogena än i Tisdagsklubben. Detsamma gäller Onsdagsklubben. Om majoriteten är liberal, så har åtminstone två av de sex medlemmarna blivit alltmer nazianstuckna. 9 - Alla tillhör medelklassen, de är läkare, journalister, affärsmän eller - som romanens ena huvudperson Claes Thune - jurist. Han slickar ännu såren efter att förlorat sin fru till en annan av klubbmedlemmarna, psykiatern Robert Lindmark, utan att för den skull bryta den mångåriga vänskapen. Lindmark är också den som vårdar den psykiskt sjuke skådespelaren Joachim Jary, vilken som jude känner sig alltmer utsatt för den växande antisemitismen i landet. 10 - Romanens andra huvudperson Matilda Wiik är kontorist hos Thune, sedan länge övergiven av sin man. Hon är starkt filmintresserad och visar privat upp en lätt multipel personlighet. När hon i en av Onsdagsklubbens medlemmar känner igen en plågoande från inbördeskriget, då hon som 17-åring efter inbördeskriget satt internerad hos de vita segerherrarna, rivs de gamla såren upp på nytt. 11 - Plågoanden känner inte igen henne, och hon låter sig uppvaktas av honom. Man anar utan att det skrivs ut att hon ruvar på hämnd. 12 - Så fogar Westö skickligt in en kriminalgåta i romanen, vilken utgör ett slags fristående annex till Helsingforstetralogin. Den pejlar känsligt stämningsläget i den finlandssvenska minoriteten på randen av ett krig, men den lever framför allt på sin utsökta gestaltning av de båda huvudpersonerna - den villrådige vänsterliberalen Claes Thune som ständigt ställs mellan hötapparna, och den komplexa Matilda Wiik som döljer outplånliga minnen under sin prydliga och till synes servila tjänstvillighet.

XCVI

http://www.expressen.se/kultur/klanroman/ Dagens Nyheter (DN) Publicerad 2013-08-20 Hämtad 2016-03-02 Recensent Jan Arnald Sugande om Finlands svarta hål 0 - I sin nya roman tillför Kjell Westö ett tydligt spänningsmoment när han skriver om några öden i Helsingfors i slutet av 30-talet. Ett nytt steg i författarskapet, menar Jan Arnald. 1 - För ett par år sedan, i en intervju i Hufvudstadsbladet inför sin femtioårsdag, talade Kjell Westö om sin ständiga skrivkramp. Men han tillade: "kanske jag plötsligt får en lidnersk knäpp och skriver tolv deckare på rad". 2 - Det är väl inte riktigt det som har hänt i den nya romanen "Hägring 38", men att någonting är förändrat är uppenbart. 3 - Finlandssvenske Westö är en av de stora Helsingforsskildrarna. Hans romaner fångar som få andra stadens själ och tidens sår. I så måtto är väldigt lite annorlunda; det är fortfarande staden som står i centrum, Helsingfors som det nordiska nittonhundratalets stora tummelplats. 4 - Nej, det som är förändrat är stilen och genren. Westös tidigare myller av människor och handlingstrådar – framför allt i den stora "Helsingforssviten" – har ersatts av något mer nedtonat. Kanske har det framför allt med tiden att göra. 5 - "Hägring 38" befinner sig i samma härad som Ola Larsmos "Förrädare" från förra året. I båda fallen handlar det om författare som tidigare inte har lockats av spänningsgenren, men som tiden har tvingat till det. Med "tiden" menar jag tidsandan. Med "tiden" menar jag and¬ra världskriget. Andra världskriget i de nordliga utkanterna av Europa. 6 - Det är som om thrillern på något vis blir världskrigets naturliga form. Det är fortfarande tillräckligt skrämmande, tillräckligt främmande, tillräckligt obegripligt för att vara spännande. Låt oss hoppas att det förblir så. 7 - Där Larsmo följde sin unge förvirrade spion genom kriget stannar Westö kvar på andra sidan kriget, närmare bestämt 1938, fast likt en hägring. "Hägring 38". 8 - Det är en tid då ondskan kryper närmare, från så många olika håll, och inte minst om den säregna normalisering av det tidigare otänkbara som äger rum också i vår tid. Tankar som tidigare aldrig lät sig tänkas blev helt omärkligt rumsrena. Det är en krypande känsla som vi så väl känner igen från litteratur och film. 9 - Men i den finska historien finns dessutom ett svart hål på tidsaxeln. 1918. De inte särskilt många månaderna av finskt inbördeskrig, men intensiva, oförglömliga månader. Månader då finländare dödade finländare i osannolika mängder. Månader som delade ett land och vände granne mot granne. Månader egendomligt okända i Sverige. 10 - Det var i samband med ryska revolutionen och slutet av första världskriget som den "röda" stod mot den "vita" sidan – den röda med visst stöd från Ryssland, den vita med

XCVII

visst stöd från Tyskland – och så exploderade motsättningarna i ett våld utan motstycke under första halvan av 1918, inklusive de mest horribla avrättningar och koncentrationsläger. 37?000 finländare dog, de flesta "röda" i "vita" läger. Ett ännu oläkt sår snittades upp. Ett svart hål öppnades i den finska historien. 11 - Det är närvaron av det svarta hålet som ger "Hägring 38" dess speciella, lite långsamma, liksom sugande spänning. Vissa oförrätter går inte att glömma bort. Viss historisk skevhet bara måste rättas till. 12 - Romanen har två huvudpersoner, den liberale advokaten Claes Thune och hans nyanställda kontorist fru Wiik. Thune har ett förflutet som diplomat, och hans juridiska verksamhet går på sparlåga – han är helt enkelt rätt trött på juridikens banala sidor. I stället brinner han för att skriva artiklar om samtidshotet. Han brottas med sitt förflutna, sin outplånliga kärlek till hustrun Gabi, som för några år sedan lämnade honom för hans bäste vän, som dessutom är ständig medlem i den manliga diskussionsklubben Onsdagsklubben, aktiv sedan Thunes studietid. Men nu börjar den också gå på tomgång – eller snarare fastna i politiska kontroverser, nu när ställningstagandena ställs på sin spets. 13 - En kväll när Onsdagsklubben samlas på Thunes kontor har han bett sin kontorist fru Wiik att stanna kvar och agera hjälpreda. Hon hör då, till sin fasa, att hon känner igen en av rösterna från ett mörkt förflutet. Det aktiverar hennes personlighetsklyvning. Hon är tre. Hon är den strama fru Wiik, men hon är också filmälskaren Matilda – och också den vilda Miljafröken. En kamp mellan dessa tre tar sin början. 14 - Mer bör nog inte avslöjas. Det är verkligen spännande, fast på ett långsamt, utdraget vis som gör att beteckningen "thriller" bör tas med en nypa salt. Det är emellertid ett tydligt nytt steg i Westös författarskap, och ett väldigt lyckat sådant. Det lite stramare, lite mer koncentrerade skrivsättet passar honom utmärkt, och visst behärskar han spänningsgenren alldeles utomordentligt. Fan vet om det inte kommer tolv böcker på rad. Fast inte deckare. http://www.dn.se/arkiv/kultur/sugande-om-finlands-svarta-hal/ Svenska Dagbladet (SvD) Publicerad 2013-08-25 Hämtad 2016-03-08 Recensent Torbjörn Forslind Hägring 38 0 - Imponerande prestation belyser Finlands svåra historia 1 - Finland 1938. Lugnet före stormen. Vi vet vad som väntar landet, vet precis hur vidrigt det kommer att bli. Men huvudpersonen i Kjell Westös nya roman ”Hägring 38”, advokaten Claes ”Klabben” Thune, och hans vänner i den finlandssvenska borgerligheten lever fortfarande sina privilegierade överklassliv. 2 - De forna ungdomsvännerna har nu blivit män i staten. Ändå träffas de regelbundet i Onsdagsklubben, som bildades för att ”fördjupa det politiska och kulturella samtalet”. I praktiken handlar det om ett traditionellt manligt homosocialt nätverk. Man super, pratar politik och utbyter tjänster.

XCVIII

3 - världskriget polariseras diskussionen. Thune och majoriteten är liberalt sinnad, men några drar åt det protyska eller nazistiska hållet. 4 - I en central scen befinner sig vännerna på Helsingfors idrottsstadion. Gruppens judiske medlem, Joachim ”Jogi” Jary, är upprymd då hans brorson ska tävla i 100- metersloppet. Tillsammans hyllar de brorsonens klara seger. Problemet är bara att funktionärerna placerar denne på fjärde plats, en eftergift åt de tyska dignitärerna på läktarna. Efter denna incident glider Jary allt längre in i sin depression. 5 - Westö visar subtilt och detaljerat på den manliga gemenskapens olika facetter; varm vänskap och nätverkande, the old school tie. Men också hård kamp och konkurrens inom gruppen. Den frisinnade Thune är vänligt disträ och har tidvis svårt att klara sig i dessa sammanhang. Hans fru Gabi har nyligen lämnat honom för en annan medlem i gruppen, psykiatrikern Robi Lindemark. Istället för att slå denne på käften eller åtminstone konfrontera honom för hans svek tvingar sig Thune att uppträda korrekt när de träffas. Som en melankolisk Hamletgestalt rör han sig genom stadens alltmer slutna och konservativa borgerlighet. 6 - Texten blickar alltså framåt mot det stundande världskriget, vilket ligger som en ständig undertext. Men den blickar också bakåt i historien mot 1918, året för det blodiga inbördeskriget mellan de vita (borgerligheten) och de röda (vänstern). 7 - Det är Thunes nya kontorist Matilda Wiik som för in detta perspektiv. Hon var med på den förlorande röda sidan. Efter kriget satt hon i de vitas fångläger, där de röda dog i tusental – arkebuserades eller svalt ihjäl. Matilda plågas fortfarande svårt psykiskt av sina upplevelser i lägren. De övergrepp hon utsattes för 1918 leder rakt in i Thunes onsdagsklubb. Att det ska dra ihop sig till hämnd eller åtminstone en urladdning av något slag är tydligt. 8 - Att som omslaget benämna bokens form ”thrillerartad” är kanske att ta i. Men helt klart finns det ett driv och ett sug i texten. 9 - Romanens komprimerade kronologi möjliggör en mångbottnad och tät skildring av en brytningstid, då Finland och hela Europa står och väger. Även karaktärernas inre liv träder därigenom fram. Thune är i grunden en ensam människa. Detsamma gäller Matilda Wiik. Det subtila porträttet av henne balanserar likväl romanens manliga fokus. 10 - Som svensk har man en tendens att glömma eller bortse ifrån Finlands dramatiska och svåra 1900-talshistoria. Nersjunken i läsfåtöljen gratulerar man sig till att man hade valt rätt om man hade ställts på prov. Romankaraktärerna i ”Hägring 38” har inte den lyxen. Westö tar oss tillbaka till en tid då valet fortfarande stod öppet, facit ännu inte var skrivet. Det är en imponerande prestation. http://www.svd.se/imponerande-prestation-belyser-finlands-svara-historia

XCIX

Lena Andersson Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek Aftonbladet (AB) Publicerad 2013-09-02 Hämtad 2016-03-02 Recensent Åsa Linderborg När hopplös förälskelse omvandlas till förakt 0 - Lena Andersson tecknar en lidelsefull irrationell kärlekshistoria 1 - Kärlek går inte att definiera, men en relation går i alla fall att analysera. Lena Andersson gör det utmärkt väl i Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek. 2 - Poeten Ester Nilsson får i uppdrag att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask. Under en veckas förberedelse konstruerar hon sin bild av konstnären, en intellektuell fantasi som hon förälskar sig i. När Ester väl träffar sitt studieobjekt på riktigt, faller hon handlöst av begär. 3 - Ester gör sig ärenden i hans närhet, hon kilar in sig i ateljén. De äter middagar där de pratar om Hugo Rask, båda är mer intresserade av honom än av henne. De ligger med varandra, fumligt. 4 - Hon åtrår, han distanserar sig. Hon skickar sms där orden under timmar vägts på våg, ångrar sig, bemöts av tystnad. Hon söker upp honom, anklagar och skuldbelägger, han drar sig allt mer undan, hyser hemligheter. 5 - Varför, frågar man sig ganska snabbt, fattar Ester inte att Hugo Rask inte vill ha henne? Hur kan hon, vuxna människa, bete sig som en tonåring helt utan erfarenhet? Och hur kan hon, så modern och frimodig hon är, tänka att tre samlag är ett löfte om ett liv tillsammans? För att det är så här förälskelser ofta ser ut! Passionen kan få människan att helt tappa förnuftet. Man önskar så hett, att man tolkar snett och hoppas in i det sista. Världen är inte, som Ester tror, såsom man själv uppfattar den. 6 - Det är ingen märkvärdig kärlekshistoria Lena Andersson berättar, men den lidelsefullt irrationella Ester tecknas med en kongenial besinning. Språket är exakt och sakligt, tanken rak och logisk. 7 - Likväl finns frågetecknen där. Varför förälskar sig Ester just i Hugo Rask? Han ger henne inget mer än lite av sin tid. Från första stund finner hon hans tankevärld begränsad. Han slutade tänka när 70-talet fortfarande var rött, han stelnade i en radikal pose - som Ester plötsligt ser. Så förbyts förälskelsen mot förakt. 8 - Jag vet inte om den här boken skänker lindring för den som är olyckligt kär - för den finns ju ingen tröst att få - men den skänker i alla fall den trösterika insikten om att människor som aldrig älskat och förlorat vet väldigt lite om •livet. http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article17390910.ab

C

Expressen (Expr) Publicerad 2013-09-05 Hämtad 2016-03-02 Recensent Jens Liljestrand I "Egenmäktigt förfarande" närmar sig Lena Andersson kärleken som vore den ett moralfilosofiskt problem. 0 - Jens Liljestrand läser med stigande oro och kapitulerar inför författarens klart lysande briljans. 1 - Anta att du investerar i något hyfsat stort och dyrt, låt säga en bostad. Du blir efter en tid missnöjd med ditt köp (mögel i badrummet, bråkiga grannar) och går tillbaka till säljaren och klagar. Du kan begära att få häva köpet och få igen dina pengar, eller åtminstone kräva ett skadestånd. I alla händelser är säljaren skyldig att föra en dialog med dig. 2 - Och om inget annat hjälper kan du ju alltid ringa polisen. 3 - Lena Anderssons nya roman, "Egenmäktigt förfarande", har sin titel hämtad från Brottsbalkens åttonde kapitel, som beskriver ett brott där det som stulits inte har be- hållits eller sålts vidare (typexemplet är att sno en cykel för att ta sig hem och sen slänga den i ett buskage). Brottet bestraffas med böter eller fängelse i högst sex månader; kanske skulle man kunna beskriva det som en slappare, mer nonchalant form av stöld. 4 - Nutid, Stockholm, en kvinna i 30-årsåldern. Ester Nilsson är poet och kulturskribent, en sakligt resonerande yrkesintellektuell som det är svårt att inte tolka som en yngre version av författaren. Hon möter den några år äldre konstnären Hugo Rask och blir blixtförälskad. Efter några månader av restaurangbesök och djuplodande samtal (ett beteende som vanliga människor gärna refererar till som "dejta") har de samlag. Därefter blir hon systematiskt ignorerad av sin forne älskare (eller "dumpad") utan förklaring. 5 - Härifrån är romanen egentligen en lång dialog mellan Ester och Hugo, där hon - förtvivlad, älskande - försöker förmå honom att ta ansvar för deras kortvariga sexuella relation, medan han rycker på axlarna åt hennes böner. 6 - Det som gestaltas som sms, mejl och av undertext drypande repliker på pretentiösa kulturmingel, skulle lika gärna kunna vara dialogen i en parterapisoffa - eller en rättssal. Hur kan du behandla mig så här? Hur kan du inte ens vilja prata om att du behandlar mig så här? Hur kan du inte ens vilja prata om att du inte ens vill prata om... 7 - Det är bitvis jobbig läsning, jag kisar mig genom delar av texten, just eftersom Lena Andersson är så skoningslös i sin skildring av Esters förnedring och maktlöshet. För kärleken - till skillnad från mitt husköpexempel - är ju ett område som inte är reglerat, varken juridiskt eller socialt. I Sverige har vi inte heller en skam- eller hederskultur som stigmatiserar den man som är sexuellt eller romantiskt vårdslös. 8 - I kärlek är det därmed fritt fram, åtminstone för män, att svika, såra, leka med andras känslor, bete sig egoistiskt och orättvist och hjärtlöst. Den som investerar i kärlek riskerar djupa och kroniska själsliga skador, samtidigt som hon är helt utan rättigheter.

CI

9 - Jag läser igenom meningarna ovan och ser att de liknar den typ av klyschor jag som olyckligt kär tonåring skrev i min dagbok, men Lena Andersson närmar sig det uttjatade ämnet kliniskt och helt utan sentimentalitet. 10 - Det gäller också personskildringen, och här finns bokens svaghet. Hugo Rask blir aldrig mer än projektion för Esters begär och framstår för läsaren mest som en odrägligt självgod föredetting. Vad som driver Ester - som i allt övrigt framställs som en kylig förnuftsmänniska - att falla pladask inför denna uppblåsta ballong av självöverskattning och dumvänsterfloskler, etableras aldrig särskilt väl av författaren. 11 - Snarare än en roman om verkliga människor känns "Egenmäktigt förfarande" alltså som en intellektuell konstruktion, en moralfilosofisk krönika i skönlitterär form. Men det resonemang som förs är så intressant, Anderssons hantering av problematiken bitvis så briljant, att jag utan svårighet accepterar hennes premisser. Hon närmar sig i denna bok eviga frågor om kärlek och frihet med en språklig lätthet, en glimt av humor och distans mitt i svärtan, som ger framställningen en oerhörd lyster. 12 - Framförallt visar hon att kärleken, trots det ständiga bruset av kändisskvaller, dejtingsajter och frågespalter, inte är det minsta banal. Den är på allvar, på liv och död. Och den skonar ingen. http://www.expressen.se/kultur/begarssjukan/ Dagens Nyheter (DN) Publicerad 2013-09-05 Hämtad 2016-03-02 Recensent Nils Schwartz Känslorna bakom hjärngallret 0 - En självförgudande konstnär och en trånande poet står i centrum i Lena Anderssons första kärleksberättelse. Nils Schwartz läser en roman som det finns alla skäl i världen att tycka illa om, men som just därför blir intressant. 1 - –Man kan väl ge varandra böcker. Allt är inte så krångligt som du tror. –Jo. Allt har ytterligare abstraktionsnivåer. Allt som händer kan reduceras till energi och materia och allt som görs har sitt upphov i en tanke, en känsla, bra eller dålig, men något kommer allt ur, och av någon sort är allt. 2 - Det här meningsutbytet mellan konstnären Hugo Rask och den betydligt yngre poeten och essäisten Ester Nilsson inträffar några sidor från slutet i Lena Anderssons roman "Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek". 3 - Ett år tidigare har Hugo och Ester setts första gången i samband med att hon håller ett offentligt föredrag om hans internationellt uppmärksammade videokonst. Efter några månaders trevande inleder de vad Ester uppfattar som en kärleksrelation – de har ju ändå delat säng tre gånger samma vecka – men som Hugo mest ser som ett slags förströelse, en stunds avkoppling i den behagliga vetskapen om att vara dyrkad. Några fler samlag blir det inte, och deras relation hålls i fortsättningen vid liv enbart genom konstgjord andning, nämligen Esters utsiktslösa trånande efter ett gensvar från den ständigt undflyende, sporadiskt uppdykande Hugo.

CII

4 - Det är givetvis inget jämbördigt förhållande, den ene åtrådd, den andra försmådd. Men i den litterära balansräkningen är det tvärtom Ester som står på plus. Det är hon som via sin berättare tar hem de verbala poängerna, alltid beredd med den logiska dissektionskniven för att skära strimlor av den älskades argument. 5 - Med tanke på att det från början var Hugos konstnärskap och intellekt som hon attraherades av – innan hon började göra anspråk på hans kropp – kan läsaren inte annat än undra vad hon såg i denne själlöse leverantör av triviala floskler. 6 - Hon har ingenting till övers för Hugo Rasks svassande entourage av assistenter, konststudenter och intellektuella konsulter, av vilka en surmulen jugoslav är misstänkt lik en nidbild av kultursidesikonen Slavoj Zizek. Ester vill ha Hugo för sig själv i en själslig gemenskap som långsamt tänks övergå i kroppslig sammansmältning. 7 - Men vi får inte veta någonting om Hugos videoverk, annat än att de med obönhörlig konsekvens sägs göra upp med Västerlandets konsumtionskultur, roffarmentalitet och degenererade moral, en plakatartad estetik som Ester enligt sin natur borde ha förhållit sig djupt skeptisk till. Under de månader som föregår det efemära sängalaget sitter Hugo och Ester i timmar på krogen och för bildade samtal om konst, litteratur, filosofi och politik, men dessa samtal förblir förborgade för läsaren. 8 - Så vem är det egentligen som ställs naken i den här romanen? Knappast Hugo som är så slött egocentrisk att han inte ens förunnas några smarta bon mots. Nej, det är förstås Ester – vars desto skarpare egocentricitet tryfferas med aforistiska formuleringar – som blir skoningslöst genomlyst in i minsta själsskrymsle. Man behöver inte vara självförgudande som Hugo för att inse att det inte går att ha ett förhållande med en människa som serverar en föreläsning i praktisk filosofi redan till frukostkaffet. 9 - "Egenmäktigt förfarande" är Lena Anderssons femte roman, och om hennes skönlitterära författarskap inte tidigare varit i nivå med den alltid lika stringenta argumentationen i hennes DN-kolumner, så har de båda sidorna av hennes uttrycksbehov nu fått en gemensam nämnare i Ester Nilsson. 10 - Det är till fördel för både kolumnisten och romanförfattaren. Jag tror inte jag har gjort så många förstreckningar i marginalen av en bok sedan jag läste Stendhals "Om kärleken". Esters egen förebild i den kärleksanalytiska skönlitteraturen är dock – lite överraskande – Jan Myrdals "Maj, en kärlek". 11 - För att helt och ångestfullt uppskatta den här kärleksromanen måste man kanske ha en läggning som liknar Ester Nilssons och – av allt att döma – Lena Anderssons egen. Jag märker hur mina förstreckningar alltmer liknar ett hjärngaller, bakom vilket känslorna vankar av och an i längtan efter att få älska fritt utan förbehåll. Det är givetvis en hopplös längtan. Den kritiska självreflexionen är känslornas domptör – väl bakom galler finner man ingen nyckel till dörren som står på vid gavel. 12 - Den kärlek som Ester Nilsson förgäves tror sig ha funnit och vunnit saknar egent- ligen erotisk impuls, den liknar mer ett ägaranspråk som tvingar henne att hundlikt slå vakt om sitt köttben, något som hon förvånat, irriterat och hjälplöst i det längsta vägrar att inse i sin cerebrala isolering. 13 - Ändå är det ingen annan kärlek hon accepterar. "Barn vill jag inte ha. Jag vill ha vuxenkärlek allenast. Kärlek i jämnbredd, inte vertikalt." Det är hennes summering av

CIII

det första samlaget av tre med Hugo, ett samlag som är lika sensuellt som en knivskåra i sänggaveln. Här är det intellektet som söker sitt, kroppen tränar för Stockholms maraton. 14 - Det finns alla skäl i världen att tycka illa om den här romanen. Det är ett desto bättre skäl att gilla den. Den förställer sig inte ett ögonblick, den lämnar med sin borrande envetenhet aldrig läsaren i fred med sina illusioner. http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/kanslorna-bakom-hjarngallret/ Svenska Dagbladet (SvD) Publicerad 2015-09-09 Hämtad 2016-03-08 Recensent Daniel Sandström Genombrott med en allvarsam lek 0 - OBESVARAD KÄRLEK Lena Andersson vet att kärleken inte är fri – den som älskar mest är i underläge. Med ”Egenmäktigt förfarande”, en av höstens viktigaste romaner, finner hon en perfekt form för att skildra hoppets lust och själens obotliga ensamhet, skriver Daniel Sandström. 1 - Den svenska litteraturen har en särskild känsla för den obesvarade kärleken. Och en scen fångar detta lidande bättre än någon annan: bilden av den försmådde Arvid Stjärnblom som i Hjalmar Söderbergs ”Den allvarsamma leken” vankar på Johannes kyrkogård utanför Lydia Stilles likgiltiga bostad. 2 - När vi i Lena Anderssons nya roman ser att huvudpersonen Ester Nilsson börjar tråna utanför det hus där hennes kärlek Hugo Rask bor ringer det alltså några klockor. Associationen till Söderberg är inte heller helt godtycklig. Lena Anderssons roman är också en tidsbunden idéroman om en allvarsam lek som snart tappar sin lekfullhet – en roman som ställer frågan om vi verkligen väljer våra liv. 3 - Stilen är tidlös, exakt och lätt – korsar Söderbergs molande kärlekssorg med Gun- Britt Sundströms klara ironi – och just denna koncentration gör boken till en av de tyngre i höst. Jag läste den i ett svep, så förtjust som man bara kan bli när en roman hittar helt rätt. 4 - Handlingen är enkel: Ester är poet och essäist, rationell och resonerande med en förnuftsdyrkan som kanske inte bara är förnuftig, hur ska man annars förstå en människa som ”med förödande exakthet förnam verkligheten inifrån sitt medvetande”? Hugo är konstnär, en något floskulös, åldrad vänsterman med stort behov av såväl frihet som bekräftelse. 5 - Deras vänskap är redan från början laddad för Ester, medan Hugo är mer kallsinnig, vilket inte hindrar honom från att några gånger förenas med henne i köttet, för att låna romanens tidlösa ordval. 6 -Sedan följer en förutsägbar men plågsam dans, där Esters intellektuella frihet gradvis förslavas under begäret. Han drar sig undan, hon vill ha mer. Och ju mer hon vill, desto mer drar han sig undan. 7 - Vi läsare förstår omedelbart att Hugo inte är bra för Ester, men det räcker med några oskyldiga kommentarer från hans sida – ”en dag ska jag visa dig Leksand” – och Ester

CIV

övertolkar dem som löfte om framtida kärlek, eftersom hoppet är ”en parasit på människokroppen”. 8 - Det är grymt men också grymt roligt, en glasklar redogörelse för hoppets lust och själens obotliga ensamhet som Lena Andersson funnit en perfekt form för. 9 - Normalt är det inget gott tecken när en författare blir mer känslosam med åren, men i Lena Anderssons fall är det absolut bra. Hennes tidigare romaner har mer känts som abstrakta tankelekar än sinnligt gestaltad skönlitteratur, denna gång lyckas hon blanda förnuft och känsla på ett utmärkt sätt. 10 - Texten ligger ”dikt an mot upplevelsen”, för att tala med författaren själv. När Ester ska bekänna sin kärlek till Hugo, lyder beskrivningen: ”… en av språkets vanligaste kärleksförklaringar. Subjekt, predikat, objekt.” 11 - Så stiligt väjer Lena Andersson för klichéerna, och en i grunden urgammal berättelse blir som ny. Men den känns också ny för att den är så samtida. Som den frihetsteoretiker hon är så vet Lena Andersson att kärleken inte är fri. Den som älskar mest är också i underläge, att inte vara önskad är en känsla som ligger nära förnedringen. 12 - Samtidigt är denna förnedring idag socialt accepterad, i den meningen att den är en konsekvens av ett liberalt samhälle som förutsätter att alla individer gör rationella val – vilket är en grym ironi när det kommer till något som är så irrationellt som kärlek. Det är ingen rättighet att bli älskad, inte ens om man varit förenad i köttet, och det är ingen skyldighet att älska. 13 - I vårt moderna samhälle finns det därför inget som skyddar den svagare från att bli ”lekboll” för den andres ”lättsinne”, om inte den starkare äger en moral som är stark nog att hantera det ansvaret. 14 - Och det har nog inte romanens Hugo, som trots sin tillkämpade individualitet och solidaritet ändå är en tämligen ordinär snubbe, en klassisk representant för något slags kulturellt patriarkat. 15 - Jag har svårt att tro att debattören och krönikören Lena Andersson skulle använda en sådan genusorienterad terminologi, men som romanförfattare har hon nu en definitiv blick för hur makt och kön hänger samman. 16 - Men Lena Andersson överlåter till oss att dra de slutsatserna. Romanens Ester må vara fången, men vi läsare är fria att tolka denna fångenskap som vi vill – som ett individuellt val eller som en konsekvens av könsrollerna. 17 - Jag ser framför mig en höst av diskussioner och tolkningsförslag, eftersom ”Egenmäktigt förfarande” med all säkerhet och med all rätt kommer att innebära Lena Anderssons verkliga genombrott också som romanförfattare. http://www.svd.se/genombrott-med-en-allvarsam-lek

CV

Bilaga B Topplistor Svensk Bokhandel

Årstopplista 2013 16. Egenmäktigt förfarande: en roman om kärlek Andersson, Lena November 2013 10. Egenmäktigt förfarande: en roman om kärlek Andersson, Lena December 2013 [Ingen Augustvinnare]

Topplista 2014 [Ingen Augustvinnare] Januari 2014 3. Egenmäktigt förfarande: en roman om kärlek Andersson, Lena Mars 2014 3. Egenmäktigt förfarande: en roman om kärlek Andersson, Lena November 2014 9. Liv till varje pris Sandberg, Kristina Vecka 48 2014 4. Liv till varje pris Sandberg, Kristina Vecka 49 2014 7. Liv till varje pris Sandberg, Kristina

Årstopplista 2015 18. Liv till varje pris Sandberg, Kristina Januari 2015 10. Liv till varje pris Sandberg, Kristina 5. Att föda ett barn Sandberg, Kristina Februari 2015 6. Liv till varje pris Sandberg, Kristina 9. Sörja för de sina Sandberg, Kristina Mars 2015 8. Liv till varje pris Sandberg, Kristina

http://www.svb.se/toplists (läst 2016-04-30)

CVI

Bilaga C Augustpriset – jurymotivering

Nominerade till Årets svenska skönlitterära bok 2015

1 Mary, Aris Fioreto, Norstedts I militärdiktaturens Grekland 1973 har studenterna fått nog. Mary blir arresterad när hon med en knuten näve jubel i magen ska berätta för sin pojkvän att hon är gravid. Kärleken och lojaliteten driver henne att vägra enkla utvägar. Aris Fioretos skildrar med stark närvarokänsla såväl förtrycket som solidariteten mellan de fängslade kvinnorna. Med språklig elegans och lågintensiv spänning gör författaren oss delaktiga i Marys öde och det ohyggliga beslut hon fattar.

2 Masja, Carola Hansson, Albert Bonniers förlag Med ett närgånget och drabbande porträtt av dottern Masja, har Carola Hansson fullbordat sin romansvit om den komplicerade familjen Tolstoj. Masjas närhet till fadern och hans okuvliga vision leder till ett livslångt engagemang men också stor förtvivlan. Med fiktionens osvikliga förmåga får vi tillträde till djupare insikter i det mänskliga och ta del av denna strävsamma kvinnas osedvanliga olycksamma levnadsöde. Det är en rik och oförglömlig roman av närmast ryska dimensioner.

3 Allt jag inte minns, Jonas Hassen Khemiri, Albert Bonniers förlag – vinnare Hur dog Samuel och varför? Jonas Hassen Khemiris gestaltning av minnets och vittnesmålens bedräglighet är spännande som en thriller. Men romanen är också en kärlekshistoria och en berättelse om våld, oförlåtliga svek och ekonomins makt. En okonventionell romanstruktur där flera olika röster tecknar porträttet av huvudpersonen. Allt skrivet på en raffinerat nedtonad prosa där de papperslösas och kriminellas skuggtillvaro kolliderar med Solsidan i ett stenhårt och hektiskt Stockholm.

4 Rörelsen. Den andra platsen, John Ajvide Lindqvist, Ordfront I denna roman förflyttas gränserna fräckt för vad som är sant eller falskt, verkligt eller övernaturligt. Med trollspö och flinka fingrar försöker huvudpersonen ta sig fram i ett Stockholm som i mitten av 1980-talet sjunger individualismens lov. Den ensamme John Lindqvist flyttar till ett mörkt gårdshus intill Brunkebergstunneln. I tvättstugan upptäcker han gemenskap och skräckblandad njutning. Författaren visar här att han utvecklats till en Stockholmsskildrare och litterär trollkarl av rang.

5 Spådomen. En flickas memoarer, Agneta Pleijel, Norstedts Att förflytta sig bakåt till knutarna i sitt tidiga liv är en grannlaga uppgift, inte minst om

CVII

det ska göras offentligt. Agneta Pleijels sökande efter den flicka som var hon rör sig på ett självklart sätt mellan det till synes privata och det universella. På glasklar prosa och med psykologisk insikt konfronterar hon sitt och sin familjs förflutna. Det är upprörande men också trösterikt. Spådomen är en fängslande roman om en ung kvinnas försök att nå frigörelse.

6 Bli som folk, Stina Stoor, Norstedts I nio skenbart odramatiska noveller tecknar Stina Stoor bilden av det glesbefolkade Västerbotten. Här är människorna tvära. Och är som kortfattade. Stina Stoor arbetar med ett dialektalt färgat språk, och är trogen barnets föreställningsvärld. De outsagda orden och halvkvädna visorna uttrycker en burdus respekt för individens självklara rätt att finnas som man är. Bli som folk är inget mindre än en förnyelse av den svenska novellkonsten. Så.

Nominerade till Årets svenska skönlitterära bok 2014

1 Ma, Ida Börjel, Albert Bonniers Förlag Som barnet allsmäktigt leker fram sin skapelse alstras en värld i Ida Börjels långdikt Ma. En ABC-bok som både summerar ett förflutet och blickar framåt.

Bit för bit, bokstav för bokstav, bjuder Börjel härbärgen åt historiens smärta, åt vårt samlade minne av splittring, gränspasseringar och skuld, åt hemlösa språkfraser. En tröst i bokstäver som omfamnar varandra: det moderliga M och barnet X – den okända storheten. Ett konsekvent projekt på engagemangets lyriska språk.

2 Alkemistens dotter, Carl-Michael Edenborg, Natur & Kultur Alkemistens dotter är en gyllene roman om kärlek och död i skarven mellan ett upplyst 1700-tal och ett romantiskt 1800-tal. Den unga Rebis är utvald att finna De vises sten och lösa alkemins gåta. Målet är att förinta världen.

Carl-Michael Edenborg har gett fantasin fria händer och skrivit en väl underbyggd och lustfyllt detaljrik roman doppad i upplivad ockultism.

Läsaren tar parti för undergången och håller sina tummar för att romanen ska sluta inte med en snyftning utan med en smäll.

3 Ett så starkt ljus, Lyra Ekström Lindbäck, Modernista Sara lever här och nu i 2010-talets Sverige. Ändå är Ett så starkt ljus en berättelse vars rötter sträcker sig långt ned i den litterära myllan och där Tintomaras skratt ekar mellan

CVIII

fasaderna. Boken blir en kärleksförklaring till en stad där ett suveränt jag smeker fram Stockholm i centralperspektiv. En generationsroman om kärleken och sökandet efter den. Lyra Ekström-Lindbäck skriver med säker penna, stark närvaro och ett språk präglat av snöljus längtan.

4 De utvalda, Steve Sem-Sandberg, Albert Bonniers Förlag I romanen De utvalda konfronterar Steve Sem-Sandberg oss med övergrepp och med- löperi i det förflutna. Här skildras verksamheten under nazisttiden på barnkliniken Spiegelgrund i Wien. På en stabil dokumentär grund bygger han en berättelse om veten- skapens vilja att kuva människan, en mörk impuls som varken börjar eller slutar där.

På en smärtsamt vacker och precis prosa lyckas Sem-Sandberg med personlig humanism och återhållen vrede blottlägga ondskans anatomi. Samtidigt ger han läsaren medvetenhet och styrka att göra motstånd

5 Beckomberga. Ode till min familj, Sara Stridsberg, Albert Bonniers Förlag I romanen om mentalsjukhuset Beckomberga fortsätter Sara Stridsberg sin utforskning av utanförskap och normalitet. Genom att personliga minnen korsbefruktas med historiska skeenden blir texten en fristad för de svaga. Här tydliggörs människolivets yttre murar och inre berg- och dalbana. Romanen är också en berättelse om det goda samhällets tvångsvälde. På magnifikt svävande prosa skildrar Stridsberg människorna på och runt Beckomberga i en sång om förlorade paradis.

6 Liv till varje pris, Kristina Sandberg, Norstedts – vinnare Vissa livsresor förblir osynliga. Romanen Liv till varje pris är sista delen i en trilogi där varje del utgör ett eget helt. Med sitt epos om hemmafrun Maj visar Kristina Sandberg att inom en örnsköldsviksvånings väggar kan rymmas en hel odyssé. Med distans och empati skildras ett skört och sårigt familjeliv i välfärdsstaten. Noggrant registreras matoset, tvättångorna, havsbrisens farliga sälta. Vi står bredvid Maj i köket med livets stora frågor och vad kan hon hitta på åt dem till middag?

Nominerade till Årets svenska skönlitterära bok 2013

1 Liknelseboken. Kärleksroman, Per Olov Enquist, Norstedts I nio ”liknelser”, magiskt knutna till de nio utrivna sidorna i faderns notesblock leder oss Enquist tillbaka till uppväxtens Granholmen, till den djupt troende modern och den molande faderlösheten. Med värme och återhållen uppsluppenhet berättar han om kvinnan i Larssonsgården, om sexualiteten och befrielsen. På ett sällsamt språk har

CIX

Enquist vävt ihop det arkaiska med det biografiska och skrivit den kärleksroman som egentligen aldrig skulle ha blivit. Man baxnar!

2 Vitsvit, Athena Farrokhzad, Albert Bonniers Förlag Ibland behöver vi vända på perspektiv och bryta invanda mönster. Hur detta går till, visar Athena Farrokhzad med sin omsorgsfullt komponerade diktbok Vitsvit.

Hennes banbrytande uppväxtskildring får oss att redan på boksidan se världen vitsvart och begripa estetikens och politikens förmåga att föra oss samman.

Angelägen litteratur kan åstadkomma hisnande känslor hos sina läsare. Vitsvit är full av dessa häpnadsväckande ögonblick.

3 Tre vägar, Katarina Frostenson, Wahlström & Widstrand I Katarina Frostensons händer kan poesin vara både lekfull och cerebral, röra sig från barnkammarramsan till Hölderlin.

Tre vägar är en rik poetik, som förenar det omedelbara intryckets klanger med eftertanken. Den förnyar och utmanar våra föreställningar om hur dikt ska se ut och låta.

Här inbjuds vi att gå de tre vägarnas upptäcktsfärd in i ett dynamiskt författarskap som överraskar och som retas.

4 Porslinsfasaderna, Sven Olov Karlsson, Natur & Kultur I romanen Porslinsfasaderna tar Sven-Olov Karlsson oss åter till den fiktiva byn Eriksfors i det verkliga Västmanland. Familjen Silver överlever bruksortens död genom att helt enkelt sälja av den på auktion: dess kökssoffor, dess finrumsbord, dess jordfräsar. På gården Löftet odlar man svek, synskhet och kärleksbrist som räcker i flera generationer.

Med sin stadiga och glimrande prosa har Sven-Olov Karlsson givit bygderomanen en plats i 2000-talet.

5 Hägring 38, Kjell Westö, Albert Bonniers Förlag Helsingfors 1938. Ett världskrig ska snart bryta ut. Ännu kan du köpa lantpaté och italienska oliver i saluhallen men i din port kan du misshandlas av okända, välklädda män.

CX

Med thrillerns grepp visar Westö hur våldet och rädslan kryper närmare och att såren från det finska inbördeskriget 1918 långt ifrån är läkta. Blodspåren finns kvar och ingenting är förlåtet.

Westö är en av de stora Helsingforsskildrarna. Här för han in ett nytt element i sin vackra berättarkonst: den hotfulla spänningen.

6 Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek, Lena Andersson, Natur & Kultur – vinnare Subjekt, predikat, objekt. Syntaxen må vara simpel, men Lena Andersson ger språkets vanligaste kärleksförklaring en betydelsefull inre grammatik.

Romanen Egenmäktigt förfarande är en allvarsam lek där Ester och Hugo möts i ett tidlöst drama om passion och makt, frihet och förnuft, som författaren inte bara gestaltar utan rentav dissekerar.

Med kärv humor och enastående precision blottlägger Lena Andersson förälskelsens systematiska självbedrägeri.

CXI