Om uppkomsten av rangordning och nummersystem i svenska armen Av Jan von Konow
I 1945 års utgåva av Svenska Försvarsväsendets Rulla finner man för sista gången en uppräkning av staber och truppförband i rangordning: "ORDNINGSFÖLJD vissa staber samt regementen och personalkårer m fl emellan vid paradering eller annan samfälld uppställning."' Fram till 1890 hette det: "RANGORDNING, som iakttages af nedanstående till armen hörande stater och corpser vid presentationer, uppvaktningar och vaktpara- der, samt vid flera andra tillfällen. " 2 Att uttrycket "rangordning" ersattes med "ordningsföljd" innebar ingen karaktärsförändring. Möjligen låg häri en viss värdenyansering, en diskret nedtoning av rangbegreppet, en slags semantisk anpassning till en tid, som ifråga om militära ting och tänkesätt alltmer började låta det gloriösa och ceremoniella stå tillbaka för det vardagsnära och fältmässigt funktionella. Formellt bibehölls det militära rangsystemet fram till 1945, men vid den tidpunkten får man anse att det sedan länge saknade praktisk betydelse. I ett långsiktigt historiskt perspektiv är emellertid begreppet djupt förankrat i svenskt - liksom utländskt - militärväsende, och det finns därför anledning att uppmärksamma det litet närmare. Avsikten med denna uppsats är att utröna efter vilka kriterier regementenas ordningsföljd ursprungligen bestämdes. Därefter avses att i en kommande uppsats - förhoppningsvis i nästkommande årsbok - redogöra för konstruktionen av armens rang- och nummersystem genom tiderna fram till dags dato.
Begreppet rang Rang och rangtänkande ingick under mycket lång tid i det sociala mönstret. Därtill kom att den enskildes rang hade en ekonomisk betydelse, som i de fall rangen var framträdande kunde vara väsentlig. Svenska Akademiens Ordbok definierar begreppet rang sålunda: "Verklig eller tänkt plats eller ställning o d eller företräde(srätt) som någon eller något intar resp har i förhållande till någon annan eller andra resp något annat (av samma art); särskilt om dylik plats osv som någon eller något har eller erhåller på grund av sin betydelse ( eller beskaffenhet, eller kvalitet, eller sitt värde, eller sina förtjänster od); stundom övergående i betydelsen: betydelse, värde, vikt."3 6 Jan von Konow Då det gäller militärförbands rang - med därav betingad numrering - placerades sk rangregementen främst. Med sådana menades förr regemen- ten, framför allt garden och livregementen, vilkas officerare fick tillgodo- räkna sig högre rang och därmed också bättre löneförmåner än alla övriga av samma grad vid vanliga regementen.4 Ända fram till 1870 gällde den ordningen att officerare vid rangregementen var berättigade att ta befäl före gradkolleger vid varje annat truppförband.5 Det fanns såväl ett kollektivt rangsystem som ett individuellt, det sist- nämnda gällande såväl den militära som den civila statliga förvaltningen. Eftersom de hängde nära samman, kan det vara motiverat att här något beröra den enskildes rangplacering. I de flesta västerländska stater har sedan gammalt funnits någon form av sk ämbetsrangordning, dvs bestämmelser avseende inbördes företrädesord- ning för olika statliga befattningshavare.6 Särskilt har denna kommit att tillämpas i ceremoniella sammanhang. I bl a Sverige var ämbetsrangord- ningen länge en både socialt och politiskt betydelsefull institution. Den första svenska rangordningen för ämbetsmän och motsvarande utfärdades 1672. 7 I denna upptogs nio klasser, from fältmarskalkar tom hovmarskal- kar. Redan 1680 utfärdades - efter hemställan från adeln - en ny, väsentligt utvidgad rangordning med 28 klasser, from fältmarskalkar tom ryttmäs- tare, kaptener och assessorer i kollegierna. Med 1714 års rangordning kom man slutligen upp i ej mindre än 40 klasser, en indelning som blev bestående så länge ett individuellt rangsystem ägde giltighet (intill 1909). 8 Högsta klassen hade fältmarskalks rang, och i den ingick fältmarskalkar (vilka endast utnämndes i krig), överstekammarherren, överhovstallmästaren och överhovjägmästaren. Till 40:e klassen, den lägsta i rangordningen - med rang efter underlöjtnant men före fanjunkare/ styckjunkare - räknades bl a vissa rådmän samt kanslerssekreterare vid rikets universitet. Rangregementenas särställning framgår av att tex deras överstelöjtnanter tillhörde 12 :e och 13 :e rangklasserna medan överstelöjtnanter vid övriga regementen var inordnade i 20:e klassen; kaptener och ryttmästare vid rangregementen tillhörde 29 :e och 30 :e klasserna, övriga i nämnda grad 34:e-36:e klasserna.9 Den stora betydelse som rangställning hade förr i tiden i militära sam- manhang framgår tex av att armens rulla intill 1874 bar undertiteln "Anciennitets-, Tour- och Rang-Rulla". I sin äldsta form - från 1684 - hette den "Rang. och Förteckningh: uppå Kongl. Maytz. Regementz. och Comp. Officerare. till. Häst. och Foth:". 10 Om uppkomsten av rangordning och nummersystem i svenska armen 7 Regementsindelning enligt 1634 års regeringsform Ett grundläggande dokument när det gäller de svenska armetruppförban- dens rangordning och nummersystem är 1634 års regeringsform. Vad som däri stadgades ifråga om armens organisation och indelning är i väsentliga avseenden alltjämt bestående. Särskilt gäller detta regementsbegreppet. Det var ett synnerligen omfattande, genomgripande och framsynt militärt reformarbete under Gustaf Il Adolfs personliga ledning, som - två år efter hans död på slagfältet - kom att stadfästas i och med regeringsformen av 1634. Armens nydaning berörde alla verksamhetsområden: organisation, taktik, teknik, ledning, utbildning, rekrytering, avlöningsförhållanden. Drivkraften till Gustaf Il Adolfs dynamiska insats fanns dels i den expan- siva utrikespolitiken, dels i den nya taktiken och stridstekniken, som krävde ett "skräddarsytt" verktyg. 11 Vad som i detta sammanhang är av speciellt intresse är regementsindel- ningen. Denna hade föregåtts av en utveckling i etapper med början i en organisationsform, som hämtat mönster från Erik XIV:s sk storregemen- ten. I Gustaf Il Adolfs version kallades de landsregementen, till antalet åtta (därav två i Finland). Redan i benämningen "landsregemente" underströks en viktig omständighet, som fick fundamental inverkan på den fortsatta utvecklingen, nämligen den nationella karaktären. 12 Detta var sällsynt i en tid där armeerna i det väsentliga utgjordes av värvat folk, ofta av ett flertal nationaliteter. Landsregementena organiserades under åren 1617-1622 och var främst tänkta som fredsadministrativa enheter med ett landsregementsområde, i stort sett motsvarande ett nutida militärområde. Landsregementets chef - landsöversten - kan följaktligen ses som en föregångare till vår tids militär- befälhavare. Den ingående truppstyrkan var betydande: i fulltalig numerär sex skvadroner (= bataljoner) om vardera fyra kompanier fotfolk, totalt inemot 3 600 man. 13 En av riktlinjerna i Gustaf Il Adolfs militära reformarbete var att söka åstadkomma största möjliga överensstämmelse mellan freds- och krigsorga- nisation. Eftersom det stora landsregementet visade sig alltför svårhanterligt i fält, skedde ganska tidigt en uppdelning i mindre regementen om vardera två skvadroner (bataljoner) med sammanlagt åtta kompanier. Därmed hade den regementstyp uppstått som skulle bli bestående och som i princip alltjämt existerar. Dessa förband fick benämningen fältregementen och utgjorde - som antyds av namnet - en krigsorganisatorisk enhet. De hade - vilket är viktigt att erinra sig - en klart provinsiell karaktär genom att de var 8 Jan von Konow
Bild 1. Gustaf Il Adolf var inte endast en mycket framstående taktiker och fältherre utan även en framsynt organisatör. Den av honom inspirerade regeringsformen av 1634 kan - ifråga om den militära delen - betraktas som "svenska armens stiftelseurkund". - Foto: Armemuseum. Om uppkomsten av rangordning och nummersystem i svenska armen 9 för sig i stort motsvarade ett av de landskap (län), vilka ingick i landsrege- mentsområdet. Omorganisationen genomfördes under fredsåren 1622-1625. Det dröjde inte länge förrän man insåg - efter praktisk prövning under krigsförhållanden - att sistnämnda organisationsform var den lämpligaste även i fredstid, och under åren 1627-1629 utvecklades fältregementena till landskapsregementen, en förbandstyp som var lika i fred som i krig. Med dem som grundval fastställdes 1634 års regeringsform. Det finns fog för att kunna rubricera denna som "svenska armens stiftelseurkund". Med tillkomsten av våra landskapsregementen - av vilka flertalet ännu existerar - blev bygdegemenskapen en militär realitet, som redan tidigt gav fasthet och stadga åt armen och som alltjämt kan sägas utgöra en styrkefak- tor i vår värnpliktsarme. Genom sin landskapstillhörighet kom regementena att anknyta till medeltidens folkuppbåd och till landskapens uråldriga funk- tion som naturligt avgränsade försvarsområden.
Landskapens rangplacering I 1634 års regeringsform uppräknas regementena i en ordning som kom att bli bestämmande för deras framtida numrering. Det har gjorts gällande att ordningsföljden regementena emellan skulle stå i överensstämmelse med landskapens rang och i detta avseende följa ett mönster ursprungligen infört i våra äldsta landslagar, Magnus Erikssons från omkring 1350 och Kristof- fers från 1442:4 Det finns emellertid ingen grund för detta påstående. Någon fastställd, entydig rangordning för Sveriges landskap har nämligen aldrig funnits. Icke i någondera av de båda nämnda lagkomplexen finns de dåvarande svenska och finska landskapen uppräknade. Magnus Erikssons landslag har i den inledande Konungabalken en redo- görelse för det svenska rikets omfattning och indelning, grundande sig på sju biskopsdömen med däri ingående nio lagmansdömen. 15 Lagtextens kommentarer anger sistnämnda begrepp såsom liktydigt med landskap. Uppräkningen av dessa följer biskopsdömenas rang och ger, med ett undan- tag, ingen vägledning då det gäller landskapens sedermera etablerade rang- ordning. Undantaget utgörs av landskapet Uppland, vilket - såsom tillhö- rande ärkebiskopsdömet i Uppsala - intar en självskriven förstaplats, en placering som Uppland genomgående intar i samtliga efterföljande rangord- ningar i skilda sammanhang. Ifråga om bestämmelserna för konungaval anger Magnus Erikssons landslag den ordning i vilken lagmännen hade att avge sina röster. Bestäm- 10 Jan von Konow mande för ordningsföljden i detta sammanhang var de traditionella etap- perna i konungens eriksgata, däremot icke som ifråga om biskopsdömena den kyrkliga värdigheten. Sålunda anges lagmännen i följande landskaps- ordning:
1 Uppland 2 Södermanland 3 Östergötland 4 Tiohärad (= Småland) 5 Västergötland 6 Närke 7 Västmanland Kristoffers landslag från omkring hundra år senare företer inga mera väsent- liga avvikelser. 16 Ifråga om nyssnämnda uppräkning av landskapen kan dock noteras ett par intressanta tillägg, vilka gav följande ordningsföljd: 17
1 Uppland 2 Södermanland 3 Östergötland 4 Öland 5 Tiohärad (= Småland) 6 Västergötland 7 Värmland 8 Närke 9 Västmanland 10 Finland Officiella urkunder äldre än Magnus Erikssons och Kristoffers landslagar är än mer knapphändiga på uppgifter om landskapen och deras rangordning. Islänningen Snorre Sturlassons beskrivning av Sverige (Svitjod) från förra hälften av 1200-talet anger sålunda inga landskap alls utan endast landsde- lar.1 8 Begreppet rangställning förekommer - i annat sammanhang - endast ifråga om att "Svearne stå i äldre tider tydligen i rang framom Götarne".19 Den uppräkning av landskapsregementen som gjordes i 1634 års rege- ringsform byggde således icke på någon sedan gammalt etablerad rangord- ning landskapen emellan. Innan vi går att närmare undersöka efter vilket system regementena ordnats, skall redogöras för innehållet i den militära delen av regeringsformen av 1634.
Regementenas rangordning 1634 Som tidigare framhållits kan man betrakta 1634 års regeringsform som ett verk alltigenom präglat av Gustaf Il Adolfs anda, vilja, erfarenheter och Om uppkomsten av rangordning och nummersystem i svenska armen 11
l ljl,m,/./ I // ~JJIN?I•, J/i,/ / '" ,· # /,,.,, .. ~
Bild 2. Uppland kommer främst i rang av Sveriges landskap och i enlighet därmed nämns Upplands regemente först i 1634 års regementsförteckning. Bilden visar originalritningen till fana m/ 1686 för Livkompaniet av Upplands regemente. - Foto: Armemuseum. 12 Jan von Konow framsynthet. Då han stupade vid Liitzen 6 november 1632 förelåg ett i det allra närmaste slutjusterat koncept, resultatet av många långa arbetsdagars ingående diskussioner mellan konungen och hans närmaste man, rikskans- lern Axel Oxenstierna, som kort efter konungens död sände aktstycket till rådet.20 Ifråga om krigsmaktens organisation accepterades förslaget utan nämnvärda erinringar, och 20 juli 1634 antogs den nya regeringsformen av rikets ständer. Armen skulle - förutom värvade truppförband - bestå av 8 regementen till häst och 20 regementen till fot, därav inom egentliga Sverige 5 resp 13 regementen. Den ordning enligt vilken de uppräknades i regeringsformen blev grundläggande för framtida rangplacering och numrering. Organisatio- nen var som här följer (i moderniserad namnform): Regementen till häst 1 Adelsfanan21 2 Upplands (med Västmanland, Närke och Värmland) 3 Västgöta (med Dalsland) 4 Åboläns-Björneborgs 5 Smålands (med Öland) 6 Nylands-Tavastehus 7 Östgöta (med Södermanland) 8 Viborgs-Nyslotts
Regementen till fot 1 Upplands 11 Älvsborgs 2 Skaraborgs 12 Västgöta-Dals 3 Åboläns 13 Viborgs 4 Södermanlands 14 Savolax 5 Kronobergs-] önköpings22 15 Västmanlands 6 Björneborgs 16 Västerbottens 7 Dalregementet 17 Kalmar 8 Östgöta 18 Nylands 9 Tavastehus 19 Närke-Värmlands 10 Hälsinge 20 Österbottens Att det inte var frågan om en slumpmässig uppräkning av regementena framgår bl a av att nummerordningen tydligt framhävs. Originaltexten lyder nämligen (ifråga om regementena till fot): "Först (kursiverat här) Uplandz Regemente, där under hörer Uplandh. Det Andre Wästgöthe Regemente, där under hörer Scharaborgs Lähn. Det Tridie Finske Regementet, där under hörer Åboo Lähn. - -" Om uppkomsten av rangordning och nummersystem i svenska armen 13
"'7• ~~1r~. ~ .' ~tef~~ Pi " .J., .· I~ : -., !:? ,z_C .J' -; · • · ~ 7 l 7 Sa Bild 3. Kompanifana m/ 1686 vid Upplands regemente - "Det Kongliga Regemente, som ett äpple av gull i sin fana bär - -" (Olof Thunman). - Foto: Armemuseum. 14 Jan von Konow A andra sidan kan konstateras att regementsförteckningen icke var avsedd att samtidigt tolkas som en fullständig rangordning inom armen, eftersom i så fall det kungliga gardet (Hovregementet eller Gula regementet) naturligtvis skulle ha intagit främsta platsen. Att värvade trupper som tex garde och artilleri inte togs med i uppräk- ningen hade sina orsaker. Vad beträffar gardet tillkom det konungen ensam att bestämma dess organisation mm, och ifråga om artilleriet ansågs att dess dåvarande ringa omfattning inte i nämnvärd grad påverkade avvägningen av härordningen efter landets ekonomiska bärkraft och befolkningsresurser. Av hävd - och i enlighet med internationellt mönster - betraktades kavalle- riet som det förnämligare av de båda huvudtruppslagen och placerades av den anledningen före infanteriet. Den centrala frågan avseende regementenas ordningsföljd måste bli: vilka överväganden låg bakom den placering de gavs i 1634 års regeringsform? Eftersom något fast system för rangplacering av svenska landskap aldrig funnits, återstår att jämföra med samtida och tidigare officiella handlingar, vari svenska landskap (och län) uppräknas. Närmast till hands ligger det avsnitt i regeringsformen 1634 i vilket länsorganisationen fastställs. Det visar sig vid jämförelse att överensstäm- melse ej råder mellan länens ordningsföljd och infanteriregementenas, dock med undantag för de tre första placeringarna i de båda förteckningarna. 23 Skillnaderna är i en del fall påtagliga: sålunda kommer Södermanland på 4:e plats i regementsförteckningen men först på 10:e plats i länsförteckningen, Dalarna på 7:e resp 14:e plats, Västmanland på 15:e resp 7:e osv. Fastställas kan att förteckningen över rikets län i samband med den beslutade länsin- delningen 1634 saknar skönjbart system avseende länens placering efter rang. Länen inom Svealand har - bortsett från Uppland - ingen genomgå- ende tillämpad rangplacering före länen inom resp Götaland, Norrland och Finland. Ytterligare källmaterial till belysning av system för landskaps rangplace- ring utgörs av följande: - förteckningar över kungliga begravningsprocessioner - indelningen i hertigdömen och grevskap - placering av landskapsvapen på kungliga praktmynt - placering av regementschefer enligt Gustaf Il Adolfs krigsartiklar. Låt oss se om undersökning av detta material möjligen kan bidra till att ge ökad klarhet om landskapens rangplacering. Om uppkomsten av rangordning och nummersystem i svenska armen 15 Landskapens rangordning i kungliga begravningsprocessioner I 560-1660
Gustaf Vasa Johan III Carl IX Gustaf II Ad Carl X Gustaf 156024 159425 1612 26 163427 166028
1 Uppland Uppland Uppland Uppland Uppland 2 Västergötland Småland Västergötland Västergötland Västergötland 3 Västmanland Västergötland Småland Norra Finland Norra Finland 4 Småland Östergötland Östergötland Småland Småland 5 Öland Södermanland Södermanland Södra Finland Södra Finland 6 Gotland Västmanland Västmanland Östergötland Östergötland 7 Södra Finland Dalarna Norra Finland Estland Skåne 8 Norra Finland Norra Finland Södra Finland Södermanland Estland 9 Östergötland Södra Finland Dalarna Karelen Livland 10 Södermanland Karelen Karelen Västmanland Södermanland 11 Närke Tavastland Tavastland Ingermanland Bohuslän 12 Värmland Reva! Reva! Dalarna Ösel 13 Dalsland Kexholm Värmland Narva Karelen 14 Västerbotten Narva Närke Hälsingland Västmanland 15 Österbotten Hälsingland Kexholm Tavastland Bremen 16 Hälsingland Närke Narva Närke Verden 17 Gästrikland Värmland Hälsingland Kexholm Stettin 18 Ångermanland Öland Öland Värmland Pommern 19 Medelpad Västerbotten Västerbotten Nyland Kassuben 20 Dalarna Dalsland Österbotten Dalsland Wenden 21 Tavastland Österbotten Ångermanland Österbotten Riigen 22 Savolax Ångermanland Medelpad Öland Ingermanland 23 Karelen Medelpad Gästrikland Åland Wismar 24 Gästrikland Dalsland Ångermanland Dalarna 25 Åland Åland Savolax Narva 26 Savolax Savolax Västerbotten Hälsingland 27 Lappmarken Lappland Tavastland 28 Gästrikland Närke 29 Medelpad Kexholm
30 Värmland 31 Nyland 32 Dalsland 33 Österbotten 34 Blekinge 35 Halland 36 Öland 37 Gotland 38 Åland 39 Ångermanland 40 Savolax 41 Västerbotten 42 Jämtland 43 Lappland 44 Gästrikland 45 Medelpad 16 Jan von Konow Tillfällen då det var särskilt betydelsefullt att rangmässigt ordna de age- rande - såväl individer som kollektiv - inträffade i samband med kungliga begravningsprocessioner, då det var angeläget att rikets hela ceremoniella ståt utvecklades. Sammanställning har här gjorts av förteckningar över fem sådana ceremonier. Översikten ger ytterligare belägg för att något konsekvent rangordningssy- stem för landskapen icke fanns. På några få punkter råder dock samstäm- mighet: liksom i tidigare uppräkningar intar Uppland främsta rangplatsen, och vidare kan observeras att Västergötland vid samtliga tillfällen utom 1594 kommer på andra rangplats och därmed övertygande framstår som främsta landskap i Götaland. Då det gäller tex Västmanland kan den intressanta iakttagelsen göras att landskapet successivt sjunker på rangska- lan med placeringarna 3, 6, 6, 10, 14. De båda finska kärnlandskapen - Norra resp Södra Finland - befinner sig hela tiden bland de tio främst placerade. Rangordningen i en kunglig begravningsprocession fungerade så att den lägsta rangplatsen var längst fram i processionen och den högsta rangplatsen sist, dvs närmast den avlidne konungen.29 Det kan i detta sammanhang tilläggas att svenska landskapsvapen - målade på svarta sidenfanor - för första gången förekommer i Gustaf Vasas· begravningsprocession, vilken i december 1560 drog från slottet Tre Kro- nor, i flera dagsetapper, till Uppsala, där jordfästning skedde i domkyrkan. Landskapsvapnens upphovsman var Erik XIV, som hämtat förebilder från kontinenten. Kanske hade man väntat sig att landskap som vederbörande regent tidi- gare innehaft som personligt tilldelat hertigdöme borde ha fått en framskju- ten rangplacering i kungliga begravningsprocessioner. Så var emellertid - egendomligt nog - icke fallet. Forna hertigdömen som Södra/ Norra Fin- land Oohan III), Södermanland (Carl IX), Västmanland (Gustaf Il Adolf) och Öland (Carl X Gustaf) kommer anmärkningsvärt långt ner på rangska- lan vid resp tillfällen. Nästa typ av jämförelsematerial att uppmärksamma erbjuder landskapens indelning i hertigdömen och grevskap. Sedan gammalt hade Sveriges landskap rang av antingen hertigdöme eller grevedöme (grevskap), vilket var en permanent värdighets beteckning. Denna kategoriindelning synes ha tillkommit ganska godtyckligt.30 Hertig- titel och hertigdöme förekom redan under medeltiden medan begreppen O m uppkomsten av rangordning och nummersystem i svenska armen 17 greve och grevskap uppstod först i samband med Erik XIV:s kröning 1561. Tidpunkten för landskapens rangindelning i hertigdömen och grevskap måste därför ha inträffat tidigast vid nämnda ceremoni. En vapenbok från 1562 gällande svenska och finska landskap har titelgrupperingen ducatus resp comitatus, dvs hertigdömen och grevskap.31 I en kommentar till vapen- boken framhålls bl a att "då manuskriptet icke bevisligen har officiell karak- tär behöver den angivna ordningen mellan landskapen icke angiva någon fas tställd rangordning". 32 Med ledning av den indelning i hertigdömen och grevskap som förekom- mer i skilda sammanhang från tiden före 1634 kan konstateras att i de kungliga begravningsprocessionerna iakttagits en konsekvent rangplacering av landskapen i så måtto att samtliga hertigdömen placerats före grevska- pen; inom de båda grupperna varierar däremot ordningen - vilket f ö redan påpekats. Vid undersökning av vad som varit bestämmande för regementenas ordningsföljd i 1634 års regeringsform kan med säkerhet åtminstone kon- stateras att samtliga åtta kavalleriregementen samt de nio första infanterire- gementena tillhörde landskap med rang av hertigdöme. En tredje referensgrupp av undersökningsmaterial gällande provinsiell rangordning utgör kungliga praktmynt visande rikets samtliga landskapsva- pen. Från tiden före 1634 års regeringsform är särskilt två sådana my~t av intresse: dels ett praktmynt för Johan III, präglat 1587, dels Carl IX:s kröningsmynt (20 mark) från 1607. 33 På förstnämnda mynt är vapensköldarna - krönta med hertigliga resp grevliga kronor - ordnade i sluten cirkel. På hedersplats överst i mitten befinner sig Upplands vapen, till höger därom(= heraldiskt vänster) vapnet fö r Södra Finland. Den fullständiga vapensviten, här angiven i ordning växelvis höger-vänster, är följande: 1 Uppland 13 Ångermanland 2 Södra Finland 14 Värmland 3 Västergötland 15 Österbotten 4 Norra Finland 16 Västerbotten 5 Småland 17 Närke vapenskölden vapenskölden 6 Ö stergötland 18 Gästrikland krönt med krönt med 7 Södermanland 19 Medelpad hertigkrona grevekrona 8 Dalarna 20 Öland eller Åland 9 Västmanland 21 Dalsland 10 Hälsingland 22 Savolax 11 Tavastland 23 Åland eller Öland 12 Karelen
2 - Meddelande 44 18 Jan von Konow På Carl IX:s kröningsmynt har tillkommit sex vapensköldar (däribland två för städerna Reva! och Narva), varjämte arrangemanget med sköldarnas placering är annorlunda än på Johan 111 :s praktmynt: dels i en yttre ring 14 sköldar av större format(= markerande hertigdömen), dels i en inre ring 15 mindre sköldar (= grevskap). Med numramg växelvis höger-vänster är ordningsföljden denna: 1 Uppland 15 Närke 2 Storfurstendömet Finland 16 Hälsingland 3 Västergötland 17 Värmland 4 Norra Finland 18 Ångermanland 5 Östergötland 19 Åland 6 Södra Finland 20 Gästrikland 7 Småland 21 Dalsland 8 Reva! 22 Västerbotten 9 Södermanland 23 Öland 10 Narva 24 Medelpad 11 Dalarna 25 Savolax 12 Karelen 26 Österbotten 13 Västmanland 27 N yland 14 Tavastland 28 Livland 29 Lappland Man kan lätt konstatera att någon överensstämmelse ifråga om landskapens rangordning inte föreligger (bortsett från de tre främst placerade). Anmärk-· ningsvärt är att Hälsingland på det senare myntet "degraderats" till grev- skap. Jämförelsen mellan de båda praktmynten ger ytterligare belägg för att landskapens rangordning växlade från tillfälle till tillfälle. Slutligen skall uppmärksammas en fjärde typ av källmaterial, nämligen Gustaf I/ Adolfs krigsartiklar från 1621. 34 Däri ges bl a noggranna anvis- ningar för placering efter rang av dem som skall ingå i krigsrådet samt vara med vid rättegångar o d (§ 126 ). Regementscheferna uppräknas därvid i följande förbandsordning: 1 Hovregementet (gardet) 2 Upplands 3 Västgöta 4 Smålands 5 Östgöta 6 Norrlands 7 Finlands 8 Karelens Det skall emellertid i detta sammanhang beaktas att den armeorganisation som då gällde utgjordes av de stora sk landsregementena (jmfr sid 7). Om uppkomsten av rangordning och nummersystem i svenska armen 19 "f,i1n~-; Dffuersterne oc6 (Be;ementen tif 6'1st oc6 foot, 6n)'1t't stort effter som f.i1n~1dli1l)tn '16re store tiff. silofe 11)'11''1 tiff fafet 28, nemSfi;en 8 tit'l' 6~st oc6 20 tiff foot.
tiff 15iist. 'ijörft ffa[ mara Dfiucrftcn öffucr 91ibberffapct3 91uf il tienft, !Jtuilren,1 Öffuer~e ilieutnant ffo[ jittia i l)'in(anbfJ. sr)en !llnbra Qanb5 Öiiuerjten till fJiift ffa[ mara öffuer Up (an b3, 2B ä ff man n eC an b3, 9UiridJ ie odj 2!.lermcfanb3 fö7ttare. ;.Den ~ ribie öfiuer filliiftgö t[Je odj '.Daa( ,1 9ll)ttare. ~en 'ijicrbc öfiucr 3' in[an b3 911)ttllre i llluoo Qäf,Jn meb båbe Eategunber. ~en g cmpte öfiuer :5 må(anb5 od) Ö (anb3 9l tJttare. s.Dcn E iette öfiucr Xa10aftcfanb3 odJ tiff §oot. görit ll1J [anb3 91cgcmcntc, bär unber fJörer Uµ[anb[J. S!)ct ~(nbre filliiftqötfJc 9lege mcnte, bär unber [,Jörcr EcfJaraborg3 Qäf,Jn. S!;ct ~ ribic g injfc 9ccgemcntct, bär unb cr fJ örcr filuoo Qii[,Jn. :.Det g icrbe E11bcrma11[a11b3 9l egemc ntc, bär unber fJörer E=uberman[anbfJ. ~et g cmp te Emå[anb3 9lc gcm ent e, bär unber fJörer G:fJronobcrg3 odj ~öneföµing1, Eä f,J n. Cet eiette bet anbre ginjfe 9legc mentet, bär unber !Jörcr båbe Eategunber. :.Det Eiunbe '.Da[c 9lcgementet, bär unbcr [J örcr Da[arna odJ >!Jerg3[agen. s.Dct Dttonbe Dit göt fJ e 91 cg cm c n te t, bär unber []öm Öjtergöt!anb[J. :.Det IJ1 ijonbe Za10ajte 91cgcmente, bär unbcr fJörcr ZamaftefanbfJ. SDet Zijcnbe .\)cffinge 9legcmcntet, bär unbcr fJörer .\)dsingefanbfJ ocf) filnoermanfanbfJ. '.Det (:fäoffte odj sto[fite är l'oenne filläftgötfJe 9legemcnter unbcr ~(ffiborg1, EäfJn odj SD aa[l. S!)et strettonbe odj !)'iortonbe båbe (fore[jfc 9legemcnterne, bär unber [,Jörer fillijborg1, EäfJ n ocf} Eamo[a~. SDet fi=e nrptonbe filläfimannelanb1, 91cgemcnte, bär unber !Jörer fillä fimanndanbfJ . SDet Eettonbe 9lorrfanb1, 9legemente, bär unber fJörer 9lorre= odj fillä~erbottn . SDct 6 iu ttonbe bet anbre 6må[anb3 9'legcmente, bär unber fJörcr G:a[mare EäfJn ocf} Ö[anblJ . SDe t fil bertonbe 9l1][anb3 91egcmente, bär unber fJörer IJ11}fanbfJ. SDet 9littonbe fillärmelanb3 9legemcnte, bär unber fJörer 9lärife ocf} fillärmc[anbfJ, :.Det stiuf! onbe Öftcrbottns 9legcmente, bär unber !Jörcr !Jcc(a Öftcrbottn. Del} ffofe beff e ITTegcmcntcn tilI fJäft ocf} ioot effter orbningcn f,Jå[[as coml)[ctte, ocf} !Je[(er ftarfarc än ftuagare; ocf} efiter Qanbffapen ide är (ijfa till 9Jlanta[, fåjom ocf för an bre orfafcr ffu[bfJ, få fan odj mofte fabant Cäml)as efiter [ägenfJeeten, alienaft, att 9le= gcmenten be!Jo[a fine nampn afi förbemä[be Qanbffap. ------" 20 Jan von Konow Även om denna begränsade grupp om endast åtta förbandsenheter därför inte har så mycket att erbjuda som jämförelsematerial, kan dock observeras att efter Hovregementet intar regementena från Uppland och Västergötland samma tätplaceringar som de slutligen fick i 1634 års regeringsform. Av de ovan angivna åtta regementena tillhörde Hovregementet icke grup- pen territoriella landsregementen. Det åttonde förbandet av denna kategori var Södermanlands regemente, med rekrytering inom Södermanland, Närke och Värmland. Att detta regemente saknas i krigsartiklarnas text beror på att nämnda tre landskap bildade hertig Carl Filips hertigdöme (tidigare Carl IX:s) och stod under hans suveränitet. Det berördes således icke av konung- ens direktiv. Slutsatser Den undersökning av äldre och samtida material som nu redovisats och de jämförelser som gjorts med förteckningar över landskap i skilda ceremo- niella sammanhang visar att regementenas ordningsföljd i 1634 års rege- ringsform icke byggde på något hävdvunnet rangsystem. Ett enda undantag utgjorde dock Upplands regemente, vars landskap alltifrån äldsta tid genomgående intagit den främsta rangplatsen. Det återstår att undersöka om ordningsföljden (rangordningen) antingen var godtyckligt tillkommen eller om den kan anses konstruerad efter någon · form av system. Ifråga om regementena till fot kan följande konstateras (jmfr förteck- ningen sid 12). I första hälften av namnuppräkningen har gjorts en uppre- pad gruppindelning baserad på landsdelarna Svealand, Götaland och Fin- land: varje grupp består av tre regementen, varvid först nämns ett regemente från Svealand, därefter ett från Götaland, som tredje ett från Finland.35 Denna tredelning är konsekvent genomförd avseende de nio främsta rege- mentena: 1 Upplands------+ Svealand 2 Skaraborgs Götaland 3 Åboläns Finland 4 Södermanlands------+ Svealand 5 Kronobergs/Jönköpings Götaland 6 Björneborgs Finland 7 Dalregementet------+ Svealand 8 Östgöta Götaland 9 Tavastehus Finland Om uppkomsten av rangordning och nummersystem i svenska armen 21 Den återstående landsdelen Norrland kommer in i sammanhanget först på 10:e plats med Hälsinge regemente. Därmed bryts emellertid den dittills tillämpade gruppvisa tredelningen. Förklaringen kan möjligen ligga i att endast två regementen från Svealand återstod, nämligen Västmanlands och Närke-Värmlands. Därför fick denna landsdel "stå över" för att åter- komma på platserna 15 (Västmanlands) resp 19 (Närke-Värmlands), varige- nom man åtminstone åstadkom en jämnare fördelning av landsdelsrepresen- tat1onen. Då det gäller r~gementsplaceringarna from plats 10 finns inget annat system än att landsdelarna varvats någorlunda jämnt: 10 Hälsinge Norrland 11 Älvsborgs Götaland 12 Västgöta-Dals Götaland 13 Viborgs Finland 14 Savolax Finland 15 Västmanlands Svealand 16 Västerbottens Norrland 17 Kalmar Götaland 18 Nylands Finland 19 N ärke-Värmlands Svealand 20 Ö sterbottens Finland Det är endast att konstatera att senare hälften av regementsföljden förefaller godtyckligt ordnad. Landsdelarna är här representerade med resp Svealand två regementen, Götaland tre, Norrland två, Finland fyra. Möjligen har denna oundvikliga geografiska obalans medfört sådana problem ifråga om en rättvis rangplacering, att man helt avstått därifrån. Även om en bestämd ordningsföljd regementena emellan fastställdes med 1634 års regeringsform för att sedan framgent tillämpas, innebar detta icke samma förhållande ifråga om landskapens rangordning, vilket framgår tex av processionsordningen vid Carl X Gustafs begravning 1660 (jmfr sid 15). O m ett fast allmängiltigt rangordningssystem skulle ha införts 1634, borde naturligtvis detta ha inneburit överensstämmelse mellan regementenas ordningsföljd och landskapens placering i processionen 1660. Så var emel- lertid icke fallet, bortsett från de två främsta platserna (Uppland/Västergöt- land). Några exempel på anmärkningsvärda avvikelser kan anföras: Söder- manland är på 4:e plats bland regementena men först på 10:e plats bland landskapen 1660, Dalarna på 7:e resp 24:e(!) plats, Tavastland på 9:e resp 27 :e( !) plats. 22 Jan von Konow Sammanfattningsvis kan om våra regementens ordningsföljd 1634 års regeringsform fastställas att den icke bygger på något tidigare tillämpat rangsystem att den icke överensstämmer med den samtidigt beslutade länsorganisa- tionen att den endast ifråga om de nio främsta (infanteri)regementena följer geo- grafisk lokalisering (landsdelsvis ). Vidare går att konstatera att Uppland och Västergötland är rangfrämsta landskap inom Svealand resp Götaland, vilket är övertygande dokumenterat sedan långt tillbaka. I enlighet härmed intar Upplands regemente och "Västgöta regemente i Skaraborgs län" första resp andra platsen i regemen- tenas rangordning och nummerföljd. Slutligen gäller att regementen från landskap med rang av hertigdöme står före alla övriga ( dock med undantag för Västmanlands regemente, som hamnat efter Savolax regemente, hemma- hörande i ett grevskap). Väsentligast i sammanhanget är att 1634 års regementsorganisation låg fast. Den ordningsföljd som våra regementen då fick kom att bibehållas allt framgent. Efter hand, i takt med rikets expansion, tillkom nya regementen från Blekinge, Bohuslän, Gotland, Halland, Jämtland och Skåne. Och när · omsider de finländska regementena föll bort 1809 vid rikets sprängning, ryckte rikssvenska regementen upp på deras platser. Dessa successiva för- ändringar var emellertid icke av sådan art, att de rubbade den historiskt betingade ordningen. Den bröts radikalt först med 1925 års nedrustnings- beslut och de därav föranledda omnumreringarna av armens förband. För rangordningens och nummersystemets utveckling efter 1634 skall, som inledningsvis nämnts, redogöras i nästkommande årsbok. Om uppkomsten av rangordning och nummersystem i svenska armen 23 LITTERATUR - Arteus, Gunnar: 1) Krigsmakt och samhäl- dens högadliga begravningsskick le i frihetstidens Sverige (Uddevalla 1982). 1650-1700; i Kungl Vitterhetsakademiens 2) Den gamla krigsmakten. En översiktlig handlingar, Antiqvariska serien Nr 16 beskrivning av den svenska försvarsorgani- (Sthlm 1965). sationen 1521-1901; i serien Meddelanden - Loenbom, Sam: Historiska Märkwärdig- från Militärhistoriska avdelningen vid Mi- heter till upplysning af swenska häfder litärhögskolan, Nr 1 (Sthlm 1985). (Sthlm 1770). - Barkman, G Bertil C: Gustaf II Adolfs - Nordenfalk, Carl: En svensk vapenbok regementsorganisation vid det inhemska från år 1562 ; i Meddelanden från Rikshe- infanteriet; i serien Meddelanden från Ge- raldikerämbetet IX (Malmö 1940). neralstabens krigshistoriska avdelning I - Nordisk Familjebok, 3:e upplagan (Sthlm (Sthlm 1931 ). 1923-1937). - Bennedich, Carl: Kungl Jönköpings rege- - Olsson, Martin (red): Vasagraven i Uppsa- mente 1623-1923. En minnesskrift (Sthlm la domkyrka, I-Il (Sthlm 1956). 1923). - Petri, Gustaf· Kungl Första livgrenadjärre- - Hedberg, Jonas: Kungl Artilleriet. Medel- gementets historia II: Östgöta regemente tid och äldre vasatid (Östersund 1975). till fot 1619-1679 (Sthlm 1928). - Herlitz, Nils: Grunddragen av det svenska - (Samling af nu gällande) Rangbestämmel- statsskickets historia (Sthlm 1928). ser. Utgifven af Gustaf Carlsson Leijon- - Hildebrand, Emil: Sveriges regeringsfor- hufvud och Carl Carlsson Leijonhufvud, mer 1634-1809 (Sthlm 1891). 2:a omarb uppi (Sthlm 1902). - Hildebrand, Hans: Heraldiska studier II : - (Svenska) Rang-Ordningarne, sådana de Landskapens vapen; i Antiqvarisk Tid- nu gälla och tillämpas, etc (Sthlm 1865 ). skrift för Sverige 9:1 (Sthlm 1887). - Rullor: Svenska Armens Rulla 1889. - Hjärne, Erland: Svethiudh. En kommentar Svenska Försvarsväsendets Rulla 1945. till Snorres skildring av Sverige; i Namn - Schlyter, C J: 1) Konung Christoffers och bygd. Tidskrift för nordisk orts- Landslag; i serien Samling af Sweriges namnsforskning, årgång 40 (Uppsala Gamla Lagar (Lund 1869). 2) Om Sveriges 1952). äldsta indelning i landskap, och landskaps- - Holmbäck, Ake-Wessen, Elias: Magnus lagarnes uppkomst; i Juridiska Afhand- Erikssons landslag i nusvensk tolkning; i lingar, 2:a häftet (Lund 1879). serien Rättshistoriskt bibliotek, skrifter ut- - Schnell, Ivar: De svenska landskapens va- givna av Institutet för rättshistorisk forsk- pen under 1500-talet; i Meddelanden från ning (Lund 1962). Riksheraldikerämbetet IX (Malmö 1940). - Kleen, C W-Björn, E H K: Sveriges för- - Sjöberg, Ragnar (red): Svenska armen ge- svar, del I (Sthlm 1927). nom tiderna (Malmö 1949). - von Konow, Jan (red): Kungl Norra Små- - Svenska Akademiens Ordbok (SA OB). lands regementes historia 1623-1973 - Tengberg, Rudolf: Om den äldsta territori- (Karlskrona 1973 ). ala indelningen och förvaltningen i Sverige - Lagerholm, Nils: Den svenska stormaktsti- (Sthlm 1875 ). 24 Jan von Konow NOTER 1. Svenska Försvarsväsendets Rulla 1945, svensk terminologi torde ha varit i en av sid 17. Gustaf II Adolf utfärdad stridsorder för 2. Svenska Armens Rulla 1889, sid 21. stormningen av Riga 1621. Benämningen 3. SAOB, band 21, spalt R 244. hade då sedan 1570-talet förekommit i 4. ibid, spalt R 251. Spanien (Barkman, sid 80, not 1). Be- 5. Nordisk Familjebok, band 22, spalt 999. nämningen skvadron i stället för kompa- - Till rangregementena räknades (1870) ni infördes i svenska kavalleriet först i livgardena samt Livregementets dragon-, slutet av 1700-talet. husar- och grenadjärkårer. Samma rang- 14. Sjöberg, sid 10: "Även regementsnumren ställning hade generalstaben, topografis- kunna sägas i viss mån vara av gammalt ka kåren, artilleriet och fortifikationen ursprung. Redan i Magnus Erikssons och (Rangbestämmelser, sid 48). Christoffers landslagar uppräknas nämli- 6. Arteus 1, sid 119 ff. gen de gammalsvenska landskapen i sam- 7. Rangbestämmelser, sid 1. ma ordning, som deras regementen sena- 8. ibid, sid 2. - De enda tillfällen vid vilka re blivit numrerade." man officiellt fortfarande tillämpar indi- 15. Holmbäck-Wessen, sid 3f. - Magnus viduell rangordning är inom hovet; till Erikssons landslag började tillämpas ledning vid bordsplaceringar o d ligger kring mitten av 1300-talet. Det var Sveri- Hovkalender, utgiven av riksmarskalks- ges första lagkodifikation gällande för ämbetet. I 1984 års utgåva upptas - för- hela riket, dock med undantag för de utom personal tjänstgörande inom hov- fåtaliga städer som då fanns; för dessa staterna, de kungliga staberna etc - ca sammanställdes - likaså genom konung 1 300 namngivna befattningshavare, för- Magnus Eriksson - en allmän stadslag, ' delade på åtta grupper. vilken i stort byggde på landslagens 9. Rang-Ordningarne, sid 14f. regler. 10. I tryck utgiven 1906 av dåvarande kapte- 16. ibid, sid XIII. - Kring mitten av 1400- nen Otto Bergström. - Äldsta tryckta talet skedde en bearbetning av Magnus rangrulla utgavs 1757, varefter följde nya Erikssons landslag, och resultatet härav utgåvor åren 1760, 1763, 1793, 1795 och _stadfästes 1442 av konung Kristoffer; 1796. Med 1800-talet inleddes en tätare ändringarna och tilläggen var ej av vä- utgivning av rullor, nämligen åren 1806, sentlig karaktär. Kristoffers landslag har 1807, 1810, 1813, 1816- 1818, 1822, 1825, därför kommit att betraktas som endast 1828, 1831 , 1833, 1835, 1836. From en reviderad upplaga av den tidigare 1838 har rullan utkommit varje år. landslagen. Magnus Erikssons landslag 11. Arteus 2, sid 13. kan med hänsyn härtill anses ha varit i 12 . Barkman, si d 89. bruk nära 400 år, då den ersattes av 1734 13. Under större delen av 1600-talet utgjorde års lag. skvadronen - vanligen om fyra kompa- 17. ibid, sid 23, Schlyter 1, sid 13f. nier - den taktiska enheten inom såväl 18. Hjärne, sid 92 ff. - Se även Sch ly ter 2, sid kavalleriet som infanteriet. - Första 94ff. gången begreppet skvadron i bemärkel- 19. Tengberg, sid 8. sen bataljon kom till användning inom 20. Petri, sid 192. Om uppkomsten av rangordning och nummersystem i svenska armen 25 21. Adelsfanan uppsattes genom adelns rust- 26. Loenbom, sid 90 ff. tjänst och rekryterades inom både Sveri- 27. Riksarkivet: Kungl arkiv K 19, bunt 9. ge och Finland. 28. Hildebrand, Hans, sid 33 f. 22. Det för Kronobergs län och Jönköpings 29. Olsson, I:sid 35 . län gemensamma regementet organisera- 30. Hildebrand, Hans, sid 17. des aldrig. Under genomförandet av 1634 31. Nordenfalk, sid 76ff. - Indelningen var års organisation kom infanteriet genom följande: riksrådets beslut 29 nov 1636 att utökas med tre regementen, därav ett i Sverige Hertigdömen sålunda att de båda nämnda smålandslä- Uppland nen fick uppsätta var sitt regemente. Västergötland Därmed ökade antalet rikssvenska infan- Östergötland: Östanstång teriregementen enligt 1634 års regerings- Västmanland form från 13 till 14. Småland 23. Hildebrand, Emil, sid 18 ff. - I regerings- Norra Finland formen av 20 juli 1634 anges länen Östergötland: Västans tång (landshövdingarna) i följande ordning: Södermanland 1. Uppland Södra Finland 2. Västergötland: Skaraborgs län Hälsingland 3. Norra och Södra Finland Karelen 4. Livland och Ingermanland (general- Gotland guvernör) Grevskap 5. Preussen (generalguvernör) Öland 6. Småland: Kronobergs och Jönkö- Dalarna pings län Gästrikland 7. Västmanland Ångermanland 8. Karelen Medelpad 9. Östergötland Dalsland 10. Södermanland Närke 11 . Tavastland och Nyland Tavastland 12. Västergötland: Älvsborgs län Västerbotten 13. Småland : Kalmar län Österbotten Öland Värmland 14. Dalarna Savolax 15 . Närke och Värmland ·16. Västernorrland (Gästrikland, Häl- I en något senare förteckning har vissa singland, Medelpad, Ångermanland) omgrupperingar skett sålunda att Dalar- Lappmarken (Västerbotten, Lapp- na och Tavastland anges som hertigdö- land) men medan Hälsingland överförts till 17. Österbotten grevskapen (Schnell, sid 5 ff). 18. Estland 32 . Olsson, I:sid 124. 19. Ingermanland (landshövding) 33. Schnell, sid 27 resp sid 59. Se även Ols- 20. Kexholm son, 124 f. 21. Livland (landshövding) 34. Årstryck, Krigsarkivet. 24. Olsson, I :sid 35. 35 . Se härom även Bennedich, sid 10, och 25. ibid, Il :sid 63 ff. von Konow, sid 52 f. 26 Jan von Konow SUMMARY On the Origins of the Ranking and Numerical Systems in the Swedish Army Rank and conceptions of rank formed part of the social pattern for a very long time. Furthermore, the individual's rank was of economic significance, which in the case of promi- nent ranks could be considerable. Within the military systems of all countries ranks and ranking systems of various kinds were of paramount irnportance. Even though in our times these concepts no longer have any practical significance, yet in the long-term historical perspective they are so deeply embedded in military life that there is every reason to study in some detail the origin and development of the ranking and numerical systems in the Swedish Army. The aim of this paper is to attempt to ascertain the criteria by which the order of the Swedish regiments was originally determined. The regimental classification according to the Governmental Constitution of 1634 The Governmental Constitution of 1634 is a basic document with regard to the ranking and numerical system of the units of the Swedish Army. What was then laid down concerning the organization and classification of the Army is still in essential respects applicable. This is particularly true of the regimental concept. It was an extremely extensive, radical and far-sighted reform under the personal direction of Gustavus Il Adolphus, which - two years after his death on the battle field - was to be restablished under the Governmental Constitution of 1634. The reorganization of the Army affected all its activities : organization, tactics, techniques, recruiting, conditions of pay. The driving force behind Gustavus Il Adolphus' dynamic reform was to be found partly in the expansive foreign policy, partly in the new tactics and combat techniques which demanded a " tailor-made" instrument. In this context what is of special interest is the regimental classification. This had been preceded by a development in stages starting with a form of organization based on patterns derived from Eric XIV's so-called great regiments. In Gustavus Il Adolphus' version they were called " land regiments" (landsregementen), eight in number (of which two were stationed in Finland). The very narne land regiment emphasizes a vital factor which was to have a fundamental influence on the continued development, namely the national character. This was rare at a time when armies were mostly made up of enlisted soldiers, often of several nationalities. The land regiments were organized during the years 1617-1622 and were primarily con- ceived as peacetime administrative units with a land regiment area, largely corresponding to our modern military district. The commander of the land regiment - "the land colonel" - may consequently be regarded as a predecessor of the military district commanders of our times. The strength of the land regiment was considerable: the complete establishrnent consisted of six squadrons (= battalions) each consisting of four companies of foot, in all up to 3,600 men. One of the guide lines in Gustavus Il Adolphus' military reform was to try to bring about the greatest possible agreement between the peacetime and the wartime establishment. Since the big land regiment proved difficult to handle in the field, it was reorganized at an early stage into smaller regiments, each consisting of two squadrons (battalions) with a total of eight companies. In this way a new type of regiment came into existence, a type which was to be permanent and which still in principle exists. These units were given the name field regiments (fältregementen) and constituted - as the name suggests - war establishment units. They Om uppkomsten av rangordning och nummersystem i svenska armen 27 possessed - and it is important to remember this - a clearly provincial character in that each of them corresponded on the whole to one of the provinces (counties) which made up the land regiment area. The reorganization was effected during the peace years 1622-1625. It was not long before it was realized- after practical experience under war conditions - that the last-named form of establishment was the most suitable even in peacetime, and - only with regard to the nine senior (infantry) regiments does it correspond to geographical location (province by province). Furthermore, we find that Uppland and Västergötland have the highest precedence as provinces in Svealand and Götaland respectively, as is clearly documented from early times. In accordance with this the Uppland Regiment and "the Västergötland Regiment in the County of Skaraborg" occupy the first and second places respectively in the ranking order and numerical system of the regiments. Finally it is the case that regiments from provinces with the rank of duchies outrank all others. The mest important aspect in this context is that the Governmental Constitution of 1634 remained unchanged. The ranking order of the Swedish regiments then laid down has been retained ever since. Subsequently, as the kingdom expanded, new regiments were raised in Blekinge, Bohuslän, Gotland, Halland, Jämtland and Scania. And when the Finnish regiments were lost to the Army when the kingdom was divided in 1809, Swedish regiments took up their places. These successive changes were not, however, of such a nature that they disturbed the historically established order. The order was not radically broken until the disarmament resolution of 1925 and the consequent renumbering of the units of the Army. The next issue of the year-book will contain an account of the development of the ranking order and numerical system after the Governmental Constitution of 1634.