Om Uppkomsten Av Rangordning Och Nummersystem I Svenska Armen Av Jan Von Konow
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
Om uppkomsten av rangordning och nummersystem i svenska armen Av Jan von Konow I 1945 års utgåva av Svenska Försvarsväsendets Rulla finner man för sista gången en uppräkning av staber och truppförband i rangordning: "ORDNINGSFÖLJD vissa staber samt regementen och personalkårer m fl emellan vid paradering eller annan samfälld uppställning."' Fram till 1890 hette det: "RANGORDNING, som iakttages af nedanstående till armen hörande stater och corpser vid presentationer, uppvaktningar och vaktpara- der, samt vid flera andra tillfällen. " 2 Att uttrycket "rangordning" ersattes med "ordningsföljd" innebar ingen karaktärsförändring. Möjligen låg häri en viss värdenyansering, en diskret nedtoning av rangbegreppet, en slags semantisk anpassning till en tid, som ifråga om militära ting och tänkesätt alltmer började låta det gloriösa och ceremoniella stå tillbaka för det vardagsnära och fältmässigt funktionella. Formellt bibehölls det militära rangsystemet fram till 1945, men vid den tidpunkten får man anse att det sedan länge saknade praktisk betydelse. I ett långsiktigt historiskt perspektiv är emellertid begreppet djupt förankrat i svenskt - liksom utländskt - militärväsende, och det finns därför anledning att uppmärksamma det litet närmare. Avsikten med denna uppsats är att utröna efter vilka kriterier regementenas ordningsföljd ursprungligen bestämdes. Därefter avses att i en kommande uppsats - förhoppningsvis i nästkommande årsbok - redogöra för konstruktionen av armens rang- och nummersystem genom tiderna fram till dags dato. Begreppet rang Rang och rangtänkande ingick under mycket lång tid i det sociala mönstret. Därtill kom att den enskildes rang hade en ekonomisk betydelse, som i de fall rangen var framträdande kunde vara väsentlig. Svenska Akademiens Ordbok definierar begreppet rang sålunda: "Verklig eller tänkt plats eller ställning o d eller företräde(srätt) som någon eller något intar resp har i förhållande till någon annan eller andra resp något annat (av samma art); särskilt om dylik plats osv som någon eller något har eller erhåller på grund av sin betydelse ( eller beskaffenhet, eller kvalitet, eller sitt värde, eller sina förtjänster od); stundom övergående i betydelsen: betydelse, värde, vikt."3 6 Jan von Konow Då det gäller militärförbands rang - med därav betingad numrering - placerades sk rangregementen främst. Med sådana menades förr regemen- ten, framför allt garden och livregementen, vilkas officerare fick tillgodo- räkna sig högre rang och därmed också bättre löneförmåner än alla övriga av samma grad vid vanliga regementen.4 Ända fram till 1870 gällde den ordningen att officerare vid rangregementen var berättigade att ta befäl före gradkolleger vid varje annat truppförband.5 Det fanns såväl ett kollektivt rangsystem som ett individuellt, det sist- nämnda gällande såväl den militära som den civila statliga förvaltningen. Eftersom de hängde nära samman, kan det vara motiverat att här något beröra den enskildes rangplacering. I de flesta västerländska stater har sedan gammalt funnits någon form av sk ämbetsrangordning, dvs bestämmelser avseende inbördes företrädesord- ning för olika statliga befattningshavare.6 Särskilt har denna kommit att tillämpas i ceremoniella sammanhang. I bl a Sverige var ämbetsrangord- ningen länge en både socialt och politiskt betydelsefull institution. Den första svenska rangordningen för ämbetsmän och motsvarande utfärdades 1672. 7 I denna upptogs nio klasser, from fältmarskalkar tom hovmarskal- kar. Redan 1680 utfärdades - efter hemställan från adeln - en ny, väsentligt utvidgad rangordning med 28 klasser, from fältmarskalkar tom ryttmäs- tare, kaptener och assessorer i kollegierna. Med 1714 års rangordning kom man slutligen upp i ej mindre än 40 klasser, en indelning som blev bestående så länge ett individuellt rangsystem ägde giltighet (intill 1909). 8 Högsta klassen hade fältmarskalks rang, och i den ingick fältmarskalkar (vilka endast utnämndes i krig), överstekammarherren, överhovstallmästaren och överhovjägmästaren. Till 40:e klassen, den lägsta i rangordningen - med rang efter underlöjtnant men före fanjunkare/ styckjunkare - räknades bl a vissa rådmän samt kanslerssekreterare vid rikets universitet. Rangregementenas särställning framgår av att tex deras överstelöjtnanter tillhörde 12 :e och 13 :e rangklasserna medan överstelöjtnanter vid övriga regementen var inordnade i 20:e klassen; kaptener och ryttmästare vid rangregementen tillhörde 29 :e och 30 :e klasserna, övriga i nämnda grad 34:e-36:e klasserna.9 Den stora betydelse som rangställning hade förr i tiden i militära sam- manhang framgår tex av att armens rulla intill 1874 bar undertiteln "Anciennitets-, Tour- och Rang-Rulla". I sin äldsta form - från 1684 - hette den "Rang. och Förteckningh: uppå Kongl. Maytz. Regementz. och Comp. Officerare. till. Häst. och Foth:". 10 Om uppkomsten av rangordning och nummersystem i svenska armen 7 Regementsindelning enligt 1634 års regeringsform Ett grundläggande dokument när det gäller de svenska armetruppförban- dens rangordning och nummersystem är 1634 års regeringsform. Vad som däri stadgades ifråga om armens organisation och indelning är i väsentliga avseenden alltjämt bestående. Särskilt gäller detta regementsbegreppet. Det var ett synnerligen omfattande, genomgripande och framsynt militärt reformarbete under Gustaf Il Adolfs personliga ledning, som - två år efter hans död på slagfältet - kom att stadfästas i och med regeringsformen av 1634. Armens nydaning berörde alla verksamhetsområden: organisation, taktik, teknik, ledning, utbildning, rekrytering, avlöningsförhållanden. Drivkraften till Gustaf Il Adolfs dynamiska insats fanns dels i den expan- siva utrikespolitiken, dels i den nya taktiken och stridstekniken, som krävde ett "skräddarsytt" verktyg. 11 Vad som i detta sammanhang är av speciellt intresse är regementsindel- ningen. Denna hade föregåtts av en utveckling i etapper med början i en organisationsform, som hämtat mönster från Erik XIV:s sk storregemen- ten. I Gustaf Il Adolfs version kallades de landsregementen, till antalet åtta (därav två i Finland). Redan i benämningen "landsregemente" underströks en viktig omständighet, som fick fundamental inverkan på den fortsatta utvecklingen, nämligen den nationella karaktären. 12 Detta var sällsynt i en tid där armeerna i det väsentliga utgjordes av värvat folk, ofta av ett flertal nationaliteter. Landsregementena organiserades under åren 1617-1622 och var främst tänkta som fredsadministrativa enheter med ett landsregementsområde, i stort sett motsvarande ett nutida militärområde. Landsregementets chef - landsöversten - kan följaktligen ses som en föregångare till vår tids militär- befälhavare. Den ingående truppstyrkan var betydande: i fulltalig numerär sex skvadroner (= bataljoner) om vardera fyra kompanier fotfolk, totalt inemot 3 600 man. 13 En av riktlinjerna i Gustaf Il Adolfs militära reformarbete var att söka åstadkomma största möjliga överensstämmelse mellan freds- och krigsorga- nisation. Eftersom det stora landsregementet visade sig alltför svårhanterligt i fält, skedde ganska tidigt en uppdelning i mindre regementen om vardera två skvadroner (bataljoner) med sammanlagt åtta kompanier. Därmed hade den regementstyp uppstått som skulle bli bestående och som i princip alltjämt existerar. Dessa förband fick benämningen fältregementen och utgjorde - som antyds av namnet - en krigsorganisatorisk enhet. De hade - vilket är viktigt att erinra sig - en klart provinsiell karaktär genom att de var 8 Jan von Konow Bild 1. Gustaf Il Adolf var inte endast en mycket framstående taktiker och fältherre utan även en framsynt organisatör. Den av honom inspirerade regeringsformen av 1634 kan - ifråga om den militära delen - betraktas som "svenska armens stiftelseurkund". - Foto: Armemuseum. Om uppkomsten av rangordning och nummersystem i svenska armen 9 för sig i stort motsvarade ett av de landskap (län), vilka ingick i landsrege- mentsområdet. Omorganisationen genomfördes under fredsåren 1622-1625. Det dröjde inte länge förrän man insåg - efter praktisk prövning under krigsförhållanden - att sistnämnda organisationsform var den lämpligaste även i fredstid, och under åren 1627-1629 utvecklades fältregementena till landskapsregementen, en förbandstyp som var lika i fred som i krig. Med dem som grundval fastställdes 1634 års regeringsform. Det finns fog för att kunna rubricera denna som "svenska armens stiftelseurkund". Med tillkomsten av våra landskapsregementen - av vilka flertalet ännu existerar - blev bygdegemenskapen en militär realitet, som redan tidigt gav fasthet och stadga åt armen och som alltjämt kan sägas utgöra en styrkefak- tor i vår värnpliktsarme. Genom sin landskapstillhörighet kom regementena att anknyta till medeltidens folkuppbåd och till landskapens uråldriga funk- tion som naturligt avgränsade försvarsområden. Landskapens rangplacering I 1634 års regeringsform uppräknas regementena i en ordning som kom att bli bestämmande för deras framtida numrering. Det har gjorts gällande att ordningsföljden regementena emellan skulle stå i överensstämmelse med landskapens rang och i detta avseende följa ett mönster ursprungligen infört i våra äldsta landslagar, Magnus Erikssons från omkring 1350 och Kristof- fers från 1442:4 Det finns emellertid ingen grund för detta påstående. Någon fastställd, entydig rangordning för Sveriges landskap har nämligen aldrig funnits. Icke i någondera av de båda nämnda lagkomplexen finns de dåvarande svenska och finska landskapen uppräknade. Magnus Erikssons landslag har i den inledande Konungabalken