Umeå

NRO24047 Vindelälven* Umeå, Vännäs, , , NRO24065 Öre älv* Umeå, , , Lycksele NRO24073 Sävarån* Umeå, Vindeln, Skellefteå NRO24083 Skeppsviksskärgården inkl Sladan Umeå NRO24084 Holmöarkipelagen Umeå NRO24085 Umeälvens delta Umeå NRO24086 Snöanskärgården Umeå NRO24087 Bonden Umeå NRO24093 Långbergskullarna i Hössjö Umeå NRO24110 Bjursjöområdet* Umeå, , Skellefteå NRO24118 Norrfors Umeå NRO24131 Hålvattsmyrorna Umeå * se Gemensamma riksintressen, sid 81

55 Skeppsviksskärgården inkl Sladan - öns centrala delar återfinns mycket grovstammiga NRO24083 tallar och skogen är till största del obetydligt påver- kad av människan. Bjuren hyser en av de bäst beva- Areal: 9 030 ha rade naturskogarna inom Umeå - Sävarområdet. Kartblad: 20K Sävaråns delta - Tavastögern är ett område som Kommun: Umeå har ett mycket högt skyddsvärde. På en sträcka av Riksvärde: Geovetenskap, skog, flora, fauna en mil finns här alla övergångsstadier från en å med utpräglade sötvattenväxter till exponerade uddar Skeppsviksskärgården har landets bäst utbildade med sydliga brackvattenarter. Det innersta deltat drumlinlandskap i landhöjningsskärgård. Drum- hyser arter som gul och vit näckros och vidsträckta linerna korsas av De Geer moräner, vilket är mycket bestånd av sjöfräken och sjösäv. Här och var i delta- ovanligt. Strandlövskogen har en förhållandevis stor området finns smärre bladvassbestånd och i vattnet areell omfattning. tillkommer kranssvalting, pilblad och olika nate- Sönnerstgrundet - Laduskäret karaktäriseras växter. av växlingen mellan exponerade och skyddade samt I skyddade vikar finns stora bestånd av kors- breda och smala stränder. Åt öster dominerar breda andmat. På grunda sandbottnar dominerar braxen- block-stenstränder med vackert utbildad zonering gräs som varierar år från år alltefter växlingar i vat- av gultåtel, krypven, salttåg, madrör och rödsvingel. tenståndet. Innanför denna finns en bred grovstammig gråal- Stränderna i de inre delarna kantas ofta av vid- bård rik på högörter följd av en välutvecklad rönn- sträckta videsnår följd av gråal, glasbjörk och slut- bård innan granföryngringen tar över på öarnas ligen gran. De olika sötvattenarterna försvinner och centrala delar. ersätts av brackvattenarter. En tydlig gräns går vid Den skyddade västra sidan hyser en smal sten- Buskögern där sötvattenväxten sjösäv försvinner grusstrand helt dominerad av madrör eller blåtåtel. från stora vattenytor och endast förmår bilda små Gråalbården är smal, endast någon meter, och hög- bestånd. örter saknas. Norr om Skraltviken får gråalarna ett En annan gräns återfinns vid Gergrundshålet där tanigt utseende på grund av ett starkt sötvatten- sötvattenarterna nästan helt upphör och brackvatten- utflöde från ovanliggande myrstråk och ett mer arterna tilltar markant. Nu kantas istället stränderna skyddat läge som främjar tillväxten av porssnår. av glest stående blåsäv och enstaka natearter. Fort- Strand och lövsnår domineras av stora bestånd av farande återfinns braxengräs på sandbottnarna. På blåtåtel. stränderna invandrar gultåtel och flera för Bottniska På Sönnerstgrundet finns vackra klappervallar vikens kust typiska växtarter. Som en följd av det med glesa mattbildande granar och en vacker rönn- rika sötvattenutflödet på stränderna utbildas ofta en bård ner mot vattnet. Vid Sönnerstgrundet finns det yppig mossvegetation av egenartad typ. utomordentliga möjligheter att studera flyttfåglarnas Kring Rovsundet och viken norr om Ledskäret sträck genom norra Kvarken. utbreder sig flacka strandängar, som i de övre de- De östra delarna av Ostön och Ostögrundet är larna gradvis övergår till myrmarker antingen ge- mycket exponerade och har en bred blockbård med nom igenväxning av grunda vikar eller genom fram- enstaka härdiga grästuvor, främst gultåtel och sipprande grundvatten. En mycket egenartad vege- strandråg. Innanför blockbården växer en gråalbård tation utbildas på de ställen, där snöanlagringen är av varierande bredd. Ovanför den högsta driftvallen riklig vintertid och avsmältningen sen. Stora ytor växer rönnbården och/eller granarna med ett fält- täcks av svällande levermossor, därav flera snö- skikt av kruståtel, lingon och slutligen blåbär. Spe- legearter. Slutligen invandrar tuvbildande vitmossor ciellt ön Rönnborg kantas av en mycket vacker rönn- och björnmossor. Ingen annanstans i länet finns ett bård. jämförbart område där primära myrbildnings- Innanför den lägivande bården av stora öar ut- processer i ett landhöjningsområde kan studeras på breder sig en sönderskuren kustlinje bestående av ett så utomordentligt sätt som här. små flacka strandängar på finkornigare sediment, Sladan är en relativt skyddad havsvik i norra blockiga uddar och smala svårframkomliga strand- delen av Ostnäsfjärden. Bottnarna består av lera i bräm. På de blockrika exponerade uddarna finns här de yttersta och av gyttja i de inre delarna av viken. och var låga havtornsnår, som kryper mellan Stora mängder drift ackumuleras på stränderna un- jätteblocken ända upp bland de vindpinade granarna. der sydliga stormar och högvatten. Ön Bjuren är med sina väldiga häll- och klapper- Vattenvegetationen domineras av kransalger, marker en särling i Skeppsviksskärgården. Områ- borstnate och axslinga och stränderna kantas av en det är till stor del kalt, vilket skapar en gynnsam tät bård av blåsäv. Strandvegetationen ovanför blå- miljö för åtskilliga nordliga arter t.ex. den mindre sävbården domineras av andra sävarter, olika starr- allmänna strutlaven. På hällmarken växer martallar och gräsarter samt överst en gråalbård, vilka bildar och på klappervallarna enstaka rönnar och gran. På bälten längs med vattenlinjen. Tidigare har den säll-

56 Holmön. Foto: Eva Mikaelsson.

synta ishavshästsvansen förekommit i området, men Öarna har stränder med varierande lutning och växten är idag försvunnen från Sladan och uppträ- en alltifrån mycket bruten till relativt rak strand- der numera i Sverige endast i Kronörenområdet. linje. Landområdena karakteriseras av en drumlin- topografi med inslag av De Geermoräner på och mellan drumlinerna. Holmöarkipelagen - NRO24084 Landhöjningen på 0,85 cm/år medför att fjärdar avsnörs och så småningom bildar sjöar. På öarna Areal: 24 223 ha finns instruktiva serier med olika övergångsstadier Kartblad: 20K, 20L från havsvik till sjö. På norra Holmön finns vid- Kommun: Umeå sträckta klapperfält. Små klappervallar kröner också Riksvärde: Skärgårdslandskap, geovetenskap, flera av de små utsatta öarna. Generellt dominerar myrkomplex, skogslandskap, flora, fauna moränstränder som oftast är starkt svallade. Skyd- dade sedimentstränder med ett heltäckande växt- Holmöarkipelagen är belägen nordost om Ume- täcke finns endast inne i vikarna. Sandstränder är älvens mynning i Västra Kvarken. Den omfattar två ovanliga och av mycket begränsad storlek. stora öar, Holmön och Ängesön, samt ytterligare Vegetationen på Holmöarna är mångformig med ett flertal större och mindre öar och skär. De högsta barrskog som dominerande vegetationstyp framför punkterna drygt 20 m ö h, ligger på Holmöns norra allt på de större öarna. På de södra delarna domine- del. rar granskog, medan de högre belägna partierna på Vattenområdet i Kvarken är relativt grunt och de norra delarna har övervägande tallskog. utgör ett gränsområde mellan två vattenregioner. Av På hällmarkerna finns både tall- och granskog. denna anledning möts flera biogeografiska utbred- På Ängesön finns hällmarker med björkdominerad ningsgrupper i området. Att flera arter når sina skog och större sammanhängande björkskogspartier utbredningsgränser i området gör att de omgivande återfinns på öns södra del. Längs Holmöns och vattnen är av marint naturvårdsintresse. Området Ängesöns östra sida finns mindre rönnskogar, främst fungerar bra som demonstrationslokal både för un- på utskjutande uddar och skär. dervisning och forskning. Vegetationen på de mindre öarna Grossgrundet, Holmögadd samt Lilla och Stora Fjäderägg karak-

57 teriseras av rishedar med ljung och kråkris. Strän- Umeälvens delta - NRO24085 derna kantas vanligen av gråalbårder av olika bredd beroende på strandens lutning och exposition. Areal: 1 136 ha Strandfloran är mycket varierad och består av allt Kartblad: 20K från zonerad ängsvegetation på skyddade sediment- Kommun: Umeå rika stränder till lavvegetation på exponerade klip- Riksvärde: Geovetenskap, vassar, vegetationsrikt por. vatten, lövskog, fauna Myrar, både av kärr- och mosssetyp, finns främst på Holmön och Ängesön. Holmöarnas myrar är Området är ett flackt deltalandskap som ständigt representativa för kustnära våtmarker i olika succes- förändras och växer dels av det finsediment Ume- sionsstadier efter landhöjningen. Myrarna har också älven för med sig och dels av landhöjningen. ornitologiska värden med bl.a. häckande smålom, Vattennivåerna i deltat beror på älvens flöde och trana, gluttsnäppa och grönbena.Åkermarker och an- havets nivå. Den årliga vattenståndet variationen nan starkt kulturpåverkad mark finns främst kring uppgår till ca 2 m. bebyggelsen på Holmön. I områdets grundområden återfinns kortskotts- Holmöarna är värdefulla för fågellivet dels som vegetation med inslag av vattenpest och korsandmat. rastlokal för passerande flyttfåglar, dels som häck- Bladvass saknas nästan helt. Strandängarna består ningslokal. Knappt 230 fågelarter har iakttagits på av en yttre del med sjöfräken och lågstarrvegetation, Holmöarna, varav ett drygt 100-tal kan anses som som sedan övergår i videbälten och/eller tidvis över- årligt häckande. Kustfågelfaunan är särskilt rik t.ex. svämmade skogar med gråal, björk, salix och rönn. har tobisgrisslan och svärtan mycket starka stam- Lövskogarna i området är i stora delar opåver- mar på Holmöarna även i ett riksperspektiv. kade och urskogsartade och täcker ovanligt stora Bottnarna runt Holmöarna är långgrunda och arealer för att ligga så långt norrut i Sverige. starkt påverkade av vattenrörelser och ispressning. Inventeringar under en rad av år som utförts av De består mest av block, sten och grus, medan mjuk- ornitologer visar att det kan rasta över en miljon bottnar bara finns i skyddade vikar och på djupare fågelindivider årligen i Umeälvens deltaområde. områden. Eftersom området ligger på gränsen mel- Exkluderar man triviala arter och enbart tar med arter lan Bottenvikens näringsfattiga och lågproduktiva som är mindre vanliga så är koncentrationen av rast- vattenregion och det något saltare, näringsrikare och ande fåglar mycket imponerande särskilt under vå- mer produktiva Bottenhavet är det ett växt- och djur- ren. För vissa arter som t ex bläsand och sädgås geografiskt gränsområde. Salthalten, som varierar passerar stora delar av de nordfennoskandiska mellan 3,5 - 5 ‰ utgör en kritisk gräns för många populationenerna Umeälvens deltaområdet under vattenlevande organismer som därför har sina nord- några veckor i april-maj. För en rad andra arter pas- liga utbredningsgränser här, t.ex. havstulpanen. serar sannolikt 10 - 25% av de nordliga popula- De sandiga-finkorniga bottnarna saknar ofta tionerna området. Under våren rastar kärlväxtvegetation eller har en mycket sparsam 35 000 - 85 000 vattenfåglar i deltat. Gäss, änder vegetation med bl.a. trådnate. På grunda bottnar och vadare nyttjar den intilliggande Röbäcksslätten domineras vegetationen av fingreniga alger (grön- som födosöksområde under dagen och den aktiva slickarter och kransalger, mest Characeer). Under delen som övernattningsområde. Deltat är en lan- 6-7 m djup är bottnarna så gott som vegetationslösa. dets artrikaste rastlokaler. Det beror bl a på före- Inom området finns uppehållsplatser för vikare- komsten av såväl typiskt nordliga arter som arter säl samt lek- och uppväxtområden för sik och ström- med ett sydligt utbredningsområde. För den globalt ning. Torsken har sin nordgräns i området. Botten- utrotningshotade fjällgåsen är Umeälvens delta en djuren är övervägande av sötvattenursprung. av de historiskt viktigaste lokalerna och fortfarande Betande snäckor är vanliga på bottnar med vegeta- rastar regelbundet ett flertal individer från den starkt tion medan oligocheter, skorv, vitmärla och öster- hotade fennoskandiska populationen. Förutom sjömussla dominerar de vanligen vegetationslösa vattenfåglarna passerar och rastar uppemot 1 200 finsedimentbottnarna. Östersjömusslan befinner sig rovfåglar, främst fjällvråkar, och stora mängder tät- här strax söder om sin nordliga utbredningsgräns i tingar. Sädgås, sångsvan, bläsand, kricka, vigg, stor- Bottenviken. skrake, salskrake, större strandpipare, brushane, grönbena och knipa är några av de arter som rastar i stora antal. Även på hösten långrastar många fåg- lar i den rika deltamiljön.

58 Snöanskärgården - NR24086 Bonden är främst känd som häckningslokal för flera tusen par alkfåglar. Tillsammans med Karls- Areal: 5 656 ha öarna utanför Gotland är Bonden Sveriges värde- Kartblad: 19K, 20K fullaste ”fågelberg” för häckande alkfåglar. Tord- Kommun: Umeå mulen dominerar fågellivet men även tobisgrisslan Riksvärde: Geovetenskap och sillgrisslan finns i stort antal, den senare har här sin nordligaste häckningslokal i Sverige. Kolo- Snöanskärgården är det enda egentliga skärgård- nierna av tordmule och tobisgrissla är landets i sär- sområdet utmed Västerbottenskusten och ett av klass största och kolonin av sillgrissla är landets näst norrlandskustens bästa exempel på opåverkad yt- största. terskärgård. Området är av väsentlig betydelse för Sälar brukar uppehålla sig på de närbelägna allmänhetens rörliga friluftsliv. skären Tuvan och Sydvästbrotten. På ön Snöan finns vidsträckta vackert utbildade klapperfält medan de centrala delarna är skogs- bevuxna. På nordostsidan finns delvis en särpräg- Långbergskullarna i Hössjö - lad naturskogsartad kustgranskog och på syd- och NRO24093 östsidan ligger mäktiga klapperfält. Lokalt förekommer småskaliga vittringsformer Areal: 367 ha som ger hällarna en spännande mikrotopografi. Ett Kartblad: 20J flertal intressanta fornminnen finns att se i områ- Kommun: Umeå det. Riksvärde: Geovetenskap Vissa av öarna är viktiga häcklokaler för sjöfå- gel och av viss betydelse som uppehållsplatser för Långbergskullarna 3 mil sydväst om Umeå är ett säl. Öarna Gråskär och Måkläppen är inte skog- mycket stort område med svallgrus- och klapper- bevuxna och här finns goda häcklokaler för bl.a. stensavlagringar vars storlek och orördhet är ovan- tobisgrissla. På Måkläppen finns ett par sötvatten- lig i regionen. Bergets höjd är ca 200 m och den gölar. relativa höjden över den omgivande kustslätten är Stora delar av Tärnören täcks av klapperfält ca 55 m. Omedelbart nedanför bergsbranten finns medans skog saknas. Husskären är däremot skogs- ett i nordsydlig-riktning långsträckt klapperstens- bevuxna och norra delen av Stor-Husskär är hög- fält. länt med klapper. Goda hamnmöjligheter för fritids- Mycket grovt svallmaterial finns i toppläge och båtar finns på östra sidan av Stor-Husskär. på de södra och norra sluttningarna på berget. Det Pilhällan med intilliggande öar är flacka och södra klapperstensfältet är ett av de största inom delvis skogbevuxna öar. grusinventeringsområdet Umeå-Vännäs, och har ett för regionen typiskt läge. Storleken och områdets orördhet ger ett högt bevarandevärde. På norra slutt- Bonden - NRO24087 ningen av berget har 2-3 strandvallar bildats i det blockiga-steniga materialet. Areal: 396 ha Nedanför klapperstensfältet finns också en s k Kartblad: 19k tunnelgrotta. Grottan är den näst största tunnel- Kommun: Umeå grottan i södra Västerbotten, och dessutom den högst Riksvärde: Geovetenskap, fauna belägna. Grottans mynning ligger 161 m ö h och 13 m över ovannämnda klapperstensfält. Grottsprick- Klippön Bonden är en liten ö (ca 3 ha) belägen ca ans riktning är vinkelrätt mot bergets längdriktning. 15 km från fastland och är uppbyggd av s k rapa- Den långsträckta grottsprickans östra vägg går att kivigranit. Den egenartade formen och säregna följa långt utanför grottmynningen, medan den väs- uppbyggnaden vittnar om att bergarterna är stelnad tra sänker sig till skrevans bottennivå mindre än 10 magma efter ett vulkanutbrott som skett vid en m utanför grottmynningen. Den yttre delen av senare tid än för våra vanliga graniter. skrevan är fylld med stora kantiga block som är ned- Ön är genom sitt utsatta läge hårt pinad av stor- vittrade från den östra väggen. Från grottmynningen, mar och vågor. Bonden är i stort sett orörd frånsett som utmärks av ett stort kantigt block som fyller ett fyrtorn som byggdes 1863. Eftersom det är svårt skrevans hela bredd, minskar blocken i storlek. att stiga i land på ön, på grund av dess topografi och Kantiga vittringsblock dominerar, och små sådana sitt exponerade läge, är den ostörd vilket gynnar den når 6 m in i grottan. Där avdelar ett stort, avlångt, säregna och sårbara häckfågelfaunan. Kärlväxt- rundslipat block grottgången. Detta block tycks på vegetationen på ön är mycket sparsam och främst den västra sidan ha utslipat en stor långsträckt kolk. lokaliserad till klippskrevor. Lav- och algvegeta- Innanför detta stora block, finns ett solitärt väl rund- tionen är desto rikare.

59 Norrfors. Foto: Eva Mikaelsson.

slipat block på grottans botten, som i övrigt består nas läge kring Idebäcken och Umeälven valdes med av ett tjockt sandlager. omsorg. Raningarna längs vattendragen översväm- Långbergskullarna är till större delen bevuxna mades årligen vilket gav goda höskördar. Sediment- med naturskogsartad hällmarkstallskog. Här och var jordarna lämpade sig väl för åkerbruk och de omgi- finns också inslag av aspblandad granskog. Områ- vande skogarna erbjöd ett gott bete. det är ett av de större naturskogsartade områdena i I och med vallodlingens genombrott minskade regionen.Tretåig hackspett och spillkråka finns inom dock behovet av naturliga slåttermarker. I Norrfors, området. som i så många andra Norrländska byar, lämnades därför raningsmarkerna att växa igen. Ravinerna kring Idebäcken var inget undantag. De hölls dock Norrfors - NRO24118 öppna till för ca femtio år sedan genom bete, slåtter och även odling trots markens relativt branta lut- Areal: 7,3 ha ning. I mitten på 1900-talet upphörde dock hävden Kartblad: 20K förutom i delarna närmast bebyggelse, vilka har Kommun: Umeå betats kontinuerligt även under senare delen av år- Riksvärde: Naturbetesmark, flora hundradet. Övriga delar av ravinerna har vuxit igen en tid men sedan restaurerats med stor framgång. Byn Norrfors ligger intill Umeälven, 14 km väster Ravinsidorna i detta ovanligt stora och idag om Umeå, i Västerbotten. Området är mycket väl- mycket välhävdade betesområde utgörs till största betat och förmodligen länets mest värdefulla natur- delen av rödvenäng. Vid vattendragen i ravinernas betesmark. Idebäckens betade raviner är verkligen botten är tuvtåteläng och högörtäng vanligare. en pedagogisk pärla med en intresserad brukare, hög Blåbärsrished och skogsnävaäng med mycket sten- biologisk mångfald, fina kulturvärden och inte minst bär förekommer också. I den östra ravinen växer en ett utmärkt exempel på en lyckad restaurering av del stora björkar, och längs delar av idebäcken växer betesmarker. en tät albård med inslag av asp. I Norrfors närhet har man funnit spår av odling Beteshävden återspeglas av en rik flora av betes- ända från tiden innan Kristi födelse. I skriftliga källor gynnade växter däribland arter som bockrot, har- omnämns sex hemman i byn på 1600-talet. Gårdar- starr, revfibbla, gråfibbla, backnejlika, stagg, präst-

60 krage, blåklocka och låsbräken. Ravinerna är också rika på hävdgynnade svampar bl.a. flera arter av vaxskivlingar.

Hålvattsmyrarna - NRO24131

Areal: 224 ha Kartblad: 21K Kommun: Umeå Riksvärde: Myrkomplex, flora

Hålvattsmyrorna består av fattiga till rika kärr vilka på sina ställen sluttar mycket kraftigt (backkärr). I kärren finns stora vattenfyllda flarkar som bildar terrasser dämda av höga strängar. Kärren är över- vägande öppna och trädlösa. Fastmattekärr med blåtåtel, bladvass, trådstarr och tuvsäv samt närings- krävande arter som björnbrodd och dvärglummer, bildar mosaik med intermediära flarkar med bl.a. dytåg och korvskorpionmossa. Den lilla kärrytan i norr är något fattigare. I den nedre delen har flark- arna utfällning av järnockra. Skogen kring myrarna och utmed bäcken är mycket frodig. Här växer bl.a. tolta, ormbär, lilje- konvalj, brakved och örnbräken.

61 62

NRO24008 Are-Vardo-Latser-Fjällfjällen* Vilhelmina, NRO24009 Virisen* Vilhelmina, Storuman NRO24010 Skansnäsån-Dalsån* Vilhelmina, Storuman NRO24011 Marsfjället-Kittelfjäll Vilhelmina NRO24013 Bångnäs-Klitthälla Vilhelmina NRO24014/15 Gitsfjället/Blaikfjället* Vilhelmina, NRO24021 Fetsjön Vilhelmina NRO24022 Nästansjömyrarna Vilhelmina NRO02423 Liden-Skikkisjöberget* Vilhelmina, Storuman NRO24061 Stöttingfjället* Vilhelmina, Lycksele, Åsele NRO24064 Lögde älv* Vilhelmina, Lycksele, Åsele, Bjuholm NRO24094 Fågelsjöåsen och Vojmåsen Vilhelmina NRO24098 Autjojaure* Vilhelmina, Dorotea NRO24114 Stalon Vilhelmina NRO24121 Skidberget-Eriksberg Vilhelmina NRO24125 Klimpfjäll Vilhelmina NRO24126 Lövberg Vilhelmina NRO24127 Gielas Vilhelmina NRO24130 Främmermyrans källkupoler Vilhelmina NRO24133 Marsåns våtmark Vilhelmina * se Gemensamma riksintressen, sid 81

63 Marsfjället- Kittelfjäll - NRO24011 frodig och välutvecklad ängsskog med sydliga lund- växter, bl.a. liljekonvalj. Areal: 91 037 ha Vojmån är ett oreglerat källflöde till Ångerman- Kartblad: 23F älven. Dalgången mellan Kittelfjället och Borkafjäl- Kommun: Vilhelmina let är en av vårt lands bäst utbildade genombrotts- Riksvärde: Fjällandskap, geovetenskap, vattendrag, dalar. Dalgången genom fjällens huvudkedja är myrkomplex, skogslandskap, fauna mycket dramatisk med Borkafjällets topp 1310 m ö h som höjer sig ca 800 m över Borkasjöns yta. Marsfjället - Kittelfjäll ligger i den sydöstra delen Under fjällets stup finns talusbranter. av fjällkedjan i Västerbottens län. Det omfattas av Vojmån rinner genom Borkasjön och fortsätter det väl sammanhållna Marsfjällsmassivet och en del österut förbi Kittelfjäll. Vid Kittelfjäll har ovanligt av Vojmåns dalgång vid Kittelfjäll. stora och djupa raviner bildats i ett täcke av finkor- Västra delarna av området upptas av det hög- nig morän. Vojmån omges på sina ställen av frodig alpina Marsfjällsmassivet som når upp till 1590 högörtvegetation med bl.a. nordisk stormhatt och m ö h. Det präglas av en rad välutvecklade glaciär- tolta. nischer med branta bergväggar. Inom de lägre be- Söder om älven vid byn Kittelfjäll finns kullar, lägna fjällplatåerna, främst öster om högfjälls- innehållande mineralet serpentin, med en mycket ryggen, förekommer omfattande spår av isälvarnas speciell flora av gles och låg serpentintallskog. Vid aktivitet i form av rännor och anhopningar av grus. Kittelfjäll finns också ett vidsträckt odlingslandskap På västra sidan finns en djupt nedskuren kanjon och av kulturhistoriskt värde. österut övergår fjället i en hög platå. Vid Bergsjön meandrar ån svagt genom ett delta. Granskog når in i dalgångarna norr och söder Deltats vegetation utgörs till stor del av starrmyrar om fjällmassivet. Hedbjörkskogar är vanligast men som tidigare slåttrats. Området är en god fågellokal stora ängsskogsområden finns utbredda i fjällslutt- och bl.a. svärta, sjöorre, storlom, smalnäbbad sim- ningarna. Myrar är vanliga i björkskogen och bil- snäppa, trana samt häger har observerats. dar ofta en mosaik tillsammans med skogsvegeta- I söder ligger Flatmyran som är ett flackt, tionen. Olika slags kärr och blandmyrar är de van- mångformigt, representativt och orört myrkomplex ligaste myrtyperna. med ornitologiska värden. Arter som småspov, glutt- Kalfjället domineras av hedvegetation där friska snäppa, rödbena, brushane, smålom och trana har rishedar och gräshedar är vanligast. Ängsvegetation observerats i området. och våta rishedar är också väl företrädda. Fjäll- topparnas karga blockmarker saknar sammanhäng- ande kärlväxtvegetation. Bångnäs - Klitthälla - NRO24013 I områdets flora utmärker sig främst isstarr, röd- nörel, skrednarv, isdraba, lappögontröst och lapp- Areal: 469 ha gentiana som här växer på gränsen till sina huvud- Kartblad: 23F utbredningsområden. Serpentinraserna av t.ex. fjäll- Kommun: Vilhelmina arv, fjällnejlika och ängssyra utgör också intressanta Riksvärde: Förfjällsområde, flora inslag i floran. Fjällräv, fjälluggla och järv förekommer tidvis Bångnäs - Klitthälla består av stora sydväxtberg med på kalfjället. Lodjur föryngras årligen i området. omväxlande växtlighet. De starka växlingarna or- Skogs- och myrmosaiken utgör en god potentiell sakas av att berggrunden har inslag av både basiska biotop för vadare och andfåglar. Bäver finns i Giri- och sura bergarter. I de rika delarna är inslaget av sån som också hyser ett gott bestånd av storväxt sydliga växtarter påfallande bl.a. finns här ett livs- öring. kraftigt almbestånd. Snårstarr har en av sina nord- Graipesvare-Murfjället är ett botaniskt mycket ligaste växtpaltser i området Ripstarr som är all- intressant område. Här finns kalkhaltig serpentin män i fjällen finns här i branterna, vilket är den enda som gett upphov till en artrik, krävande vegetation. kända förekomsten utanför fjällen. Andra intressanta Flera exklusiva växtarter, t.ex. rödnörel, isdraba, arter är bergdunört, smultron, toppdån, femfinger- skrednarv och isstarr växer här. ört, liten fetknopp och rosentrav. Vid bergsfoten Tjäpsjukke- Svartbäcken är lekområde för rö- växer högörtsvegetation. ding som vandrar upp från Kultsjön. Skogen i anslutning till branterna är delvis I Stökens sluttningar växer en väl sluten, hög- urskogsartad. Området övergår ovanför branterna växt, urskogsartad granskog i de nedre delarna. Den delvis i Njakafjället, som är ett urskogsartat om- utgör ett av få urskogsobjekt inom högfjälls- råde. regionen. Marsliden är en brant sluttning upp mot Flera hänsynskrävande landmollusker har påträf- Marsfjället med sydbergskaraktär. Här finns extremt fats i sluttningarna bl.a. Cochlicopa lubricella och Vertigo pusilla.

64 Fetsjön - NRO24021 av decimeterbreda sorterade skikt, på några meters djup, i vissa moräner och en mindre sandur i syd- Areal: 1 497 ha väst. Ryggarna har svag strömlinjeform med bran- Kartblad: 22G tare distalsida. Kommun: Vilhelmina Ytblock och morän domineras av bergarter av Riksvärde: Myrkomplex, flora, fauna lokalt ursprung, som kvartsit, sparagmit och skif- fer. Området ligger i förfjällsregionen, tre mil nordväst Sten- och blockhalten är hög och moränen är om Vilhelmina på östra sidan av Malgomaj i den sandig-stenig. Stenarna är främst riktade i is- nedersta fjällranden. De understa mjuka skollorna rörelseriktningen från nordväst-sydost till nord-syd, ligger framme och kalkrika och lättvittrade berg- alltså vinkelrätt mot ryggarna. Utifrån isräfflor tycks arter ger upphov till den rika vegetation som domi- isdelaren ha rört sig över området i sekvensen från nerar kärrkomplexet. Området, som ligger 345-380 väster, norr, öster, för att slutligen övergå till nord- m ö h, är flackt och sluttar svagt åt söder. väst som dominerat vid bildning av moränryggarna. Uppe på höjdpartierna vid Lillberget ligger de Ryggarna har förmodligen bildats subglacialt av en fåtaliga sprickfyllnadsmoränerna. De är utsträckta aktiv is från nordväst, kanske i ett spricksystem. i nordväst-sydost, ungefär i den sista dominerade Mosaiken mellan myr och fastmarksholmar är isrörelseriktningen. De är 2-5 m höga, några 100 m storskalig och större sammanhängande myrar är långa, med rätt spetsig form (getrygg). ovanliga i större delen av området. I sydost, finns Myrarna avvattnas främst via Storbäcken till dock mycket stora sammanhängande strängbland- Fetsjön och vidare till Insjön. Myren gränsar i öst myrar och strängflarkkärr. Hela komplexet har en till ett system av bågböjda och tvärställda sprick- storskalig, mycket variationsrik hydrotopografi. fyllnadsmoräner, där kontrasten mellan tallbevuxna Avvattningen sker i huvudsak via de två bäckarna rikkärr och tallhedar är slående. Inom kärrkomplexet Huvudsjöbäcken och Ängesbäcken, som mynnar i är fastmarksholmarna mycket flacka, varför över- Nästansjön, vilken utgör områdets gräns i sydost. gången mellan sumpskog och skog på fastmark är Vegetationen inom området varierar från fattiga flytande och mosaikartad. strängblandmyrar och nordliga mossepartier, till Sträng-flarkkärren är mycket blöta med lös- intermediära och rika kärr. Särskilt i de nordvästra bottenflarkar dämda av artrika kärrsträngar. I sump- delarna finns en stor andel rikare kärr. I området skogen förekommer arter som tågstarr och lapp- förekommer även stora, naturligt öppna sump- och ranunkel. Intressant vegetation hyser även de rika mjukmattekärr, glest trädbevuxna och örtrika tallkärren, där brunmossor utgör en stor del av bot- fastmattekärr, sumpskogspartier, samt gölar och tenskiktet och arter som bladvass, fjällskära, svarthö gungflyområden. och glansvide förekommer i fältskiktet. I kärr- Slåtterbruket har varit omfattande i större delen komplexets centrala del finns en av landets nord- av komplexet. Utmed bäckarna finns stora starrr- ligaste lokaler för axag. dominerade mader (f d raningar), med talrika kultur- Molluskfaunan i området är mycket skyddsvärd. spår i form av höhässjor och ett stort antal knut- Bl a förekommer Sveriges kanske mest sällsynta timrade lador. Även många av de öppna starrkärren sötvattenmollusk Gyraulus laevis och den sällsynta har tidigare slåttrats, och man kan där finna liknande kalkkärrsgrynsnäckan. lämningar. På flera av Lagmyrans mossar finns dessutom många välbevarade torvhässjor efter torvströbrytning. Även fågellivet har stora kvalite- Nästansjömyrarna - NRO24022 ter, särskilt i anslutning till större öppna myrpartier, och arter som smålom, dvärgbeckasin och myr- Areal: 8 327 ha snäppa förtjänar att nämnas. Kartblad: 23G Kommun: Vilhelmina Riksvärde: Myrkomplex, geovetenskap, skogsland- Fågelsjöåsen och Vojmåsen - skap, flora NRO24094

Nästansjökomplexet är ett mycket stort, praktiskt Areal: 517 ha taget opåverkat myrmosaikområde med få motsva- Kartblad: 22H, 22G righeter inom länet. De nordvästra delarna karakte- Kommun: Vilhelmina riseras av ett tydligt rogenmoränområde, knappt 10 Riksvärde: Geovetenskap km långt och 4 km brett. Formerna är bäst utveck- lade i den centrala delen av dalgången. Ryggarna Området utgörs av två mycket olika delområden, är flera 100 m långa, knappt 100 m breda och upp- dels en del av Vojmåsen som tillhör ett av två stora till 10 m höga. Påverkan av smältvatten märks i form åsstråk i Vilhelminaområdet, dels den mindre

65 Fågelsjöåsen som löper parallellt med Vojmåsen ca Stalon - NRO24114 5 km öster om denna. Vojmåsen löper till största delen längs efter Areal: 25 ha Vojmån. Följer man isfrontens reträtt vid isav- Kartblad: 23F smältningen, har dock isälvens huvudflöde från Kommun: Vilhelmina Granselforsen upp till Mötingselforsen sannolikt Riksvärde: Odlingslandskap, flora gått rakt norrut. Endast ett mindre biflöde tycks alltså ha följt Vojmåns nuvarande lopp, som gör en kraf- Jordbruksmarkerna kring Stalon ligger i ett kuperat tig sväng mot nordväst. Själva Vojmåsen löper m a fjällnära granskogsområde strax ovanför sjön o norrut i det låglänta myrområdet mellan Lokmyran Malgomajs norra ände. Här finns ett aktivt jordbruk och Ol-Larsmyran. som använder sig av några hektar åkervallar samt Detta åsområde är starkt påverkat av glaciflu- naturbetesmarker. Betesmarkerna omfattar ett öp- vial erosion och merparten av isälvsmaterialet har pet område i sluttningen ovanför gården, samt lägdor spolats bort av kraftiga vattenflöden. i granskog en norr om gården. Nere vid Granselforsen finns två åsryggar med På den hedartade, öppna betesmarken domine- en dödisgrav emellan. Längre norrut har isälven rar rödven och kruståtel. Andra vanliga arter är katt- svämmat ut och bildat ett mindre åsnät med låga fot, rölleka, fårsvingel, höstfibbla, nickstarr och ryggar och ännu längre norrut minskar huvudåsens ormrot. I utkanterna, där hävden är något svagare, mäktighet successivt. Den försvinner helt på en växer en lite ovanligare torrängsflora med exem- sträcka, för att sedan uppträda oregelbundet och ha pelvis gråbinka, styvmorsviol, låsbräken och nord- låg mäktighet. myskgräs. Mellan Mötingselforsen och Vojmåns station I granskogen dominerar rished som övergår i förändras avlagringen från en subglacial ås till en halvöppna gräsmarker närmare gården. De mindre välutbildad sandur, d v s ett delta avsatt på land av hagarna närmare husen domineras av högörter och relativt små vattenflöden. Detta är en ganska säll- tuvtåtel. Markerna har förmodligen haft en konti- synt typ av avlagring i länet. I storlek överträffas nuerlig hävd sedan förra seklet. Dagens hävd är god denna sandur, endast av den norr om Sorsele. Det tack vare en blandning av fjällkor, kalvar och get- här aktuella sand- och grusfältet har en yta av ca ter. Djuren betar i hagen som är stängd på tre sidor 700 ha (ca 1 x 7 km). Det har typiska kännetecken men öppen på den fjärde så att djuren kan ströva för en sandur med både ackumulations- och fritt i den artrika sydsluttningen i skogen upp mot erosionsformer, alltså ett flertal grunda - både Stalonberget. smala och breda - strömfåror på ytan, åsbildningar, kullar och dödisgropar/hål. Genomgående är över- ytan mycket oregelbunden, vilket försvårar bedöm- Skidberget-Eriksberg - NRO24121 ningen av materialdjupet. Materialet är genom- gående mycket grovt. Areal: 2,4 ha Huvudåsen är svår att följa i områdets södra del. Kartblad: 23G En låg huvudås syns tydligt från ungefär mitten på Kommun: Vilhelmina grusfältet, i höjd med Bredseleforsen, och norrut. Riksvärde: Naturbetesmark, flora Grusfältet har genom sin stora utbredning, mång- formighet och sällsynthet, ett mycket högt veten- Byn Skidberget ligger i en sydvästsluttning, 550 skapligt och pedagogiskt värde. Grusfältet har även möh, med utsikt mot Fatsjön. I byn finns ängar som varit ett gynnsamt område för forntida bosättningar, består av små lägdor och små, delvis stenbundna vilket framgår av de olika typer av fornlämningar hackslåttmarker på torr-frisk mark vid husen och som påträffats (stenåldersboplatser, kokgropar, sten- mellan lägdorna. Byn omges av granskog som ge- kretsar, härdar, skärvstensförekomster). nomkorsas av ett flertal fästigar. Ängarna och natur- Fågelsjöåsen som utgör en del av Latikbergs- betesmarkerna är representativa och har kontinui- åsen, löper i ett öppet och mycket stort samman- tet i hävden sedan mitten av 1800-talet. hängande myrkomplex i dalgången intill Kroksel- Bland vegetationstyperna dominerar rödvenäng, berget. Åsen framträder i ett flertal korta avsnitt och högörtäng, blåbärshed, stagghed och rödvenhed. kullar i det öppna myrlandskapet. Åsens höjd va- Växtsamhällena är bitvis art- och individrika och rierar från några meter upp till ca 10 m. Överytan är där växer arter som ormrot, låsbräken, höstlås- tämligen flack med en bredd av 10-15 m. Bäskån bräken, prästkrage, ängsskallra och fjällgentiana. har skurit igenom åsen och eroderat bort ca 200 m av förekomsten.

66 Ängsmark vid Klimpfjäll. Foto: Peter Sunesson.

Klimpfjäll - NRO24125 går fritt på fjället i ett större område nordväst om ängsmarken. Areal: 2 ha Kartblad: 22F Kommun: Vilhelmina Lövberg - NRO24126 Riksvärde: Äng, flora Areal: 1,5 ha Klimpfjäll är en by som började växa fram i 1830- Kartblad: 23F talets början. I den äldsta delen av byn ligger den Kommun: Vilhelmina välbesökta 1830-talsbyggnaden Norgefarargården, Riksvärde: Naturbetesmark, flora ett slags värdshus för handelsmän och andra som färdades mellan Sverige och Norge under 1800- Byn Lövberg ligger vid Kultsjöns norra strand några talet. km öster om Klimpfjäll. I en sydsluttning nära Väster om Norgefarargården finns en 2 ha stor skogskanten mitt i byn ligger en fårbetesmark. slåtteräng i en svag sydsluttning. En stor del av Betesmarken är en blandning av sluten fjällbjörk- ängen består av självvuxen hårdvall som röjts och skog, halvöppen björkskog och öppna partier. De stenbrutits men aldrig plöjts, medan en mindre del öppna delarna domineras av rödven- och vårbrodd- har odlats. I slåtterängen finns timmerlador med friskäng och rikligt med daggkåpor och rölleka. torvtak och flera hässjor. Bland de hävdgynnade arterna märks ängsgenti- Större delen av ängsmarken har en artrik och ana, hårstarr, klubbstarr, tätört och grönkulla. An- tydligt kalkpåverkad flora, där daggkåpa, smörboll, dra arter är prästkrage, låsbräken, dvärglummer, ormrot, slidstarr och hundstarr dominerar. Vanliga ormrot, fjällviol och lappveronika. I de mer slutna arter är slåtterblomma, ängsull, trådtåg, kabbeleka, delarna av hagmarken växer en högörtsflora med fjällskallra, skogsnäva och smörblomma. Bland den bl.a. smörbollar, stormhatt och smörblomma. kalkpåverkade floran märks hårstarr, grönkulla, Den nedersta delen av hagmarken har tidigare svartstarr och kärrfibbla. Ängen är välhävdad med varit slåttermark och delvis varit uppodlad. I betes- både maskinell slåtter och lieslåtter och mindre marken finns en trägärdsgård och en sommar- områden närmast gården betas av får, vilka även ladugård.

67 Gielas - NRO24127 Marsåns våtmark - NRO24133

Areal: 16 ha Areal: 479 ha Kartblad: 23F Kartblad: 23G Kommun: Vilhelmina Kommun: Vilhelmina Riksvärde: Naturbetesmark, flora Riksvärde: Våtmarkskomplex

Fjällägenheten Gielas ligger 560 m över havet vid Våtmarken kring Marsån är vacker, orörd och ka- Vojmåns utlopp i sjön Fättjarn. På gården finns två rakteriseras främst av stora artrika levéer med hög- boningshus, en ladugård, en sommarladugård samt örtängar. På dessa växer nordisk stormhatt, smör- några ytterligare byggnader. Omkring 1950 inven- boll och svarthö. Närmast högörtsamhället utbre- terades många fjällägenheter och skogstorp ovan der sig en bård av blöta gråvidekärr med bl.a. rik- odlingsgränsen. Om Gielas hette det då att åkera- ligt med ripvide. Även tuvtåtelängar förekommer. realen var ”endast 0,11 hektar men därtill finnes 1,09 hektar ytröjd vall...”. Denna vall utgörs nu av 2 ha I väster omges leveérna av helt öppna, närings- slåttermark som endast fläckvis uppodlats men som rika lösbottenkärr med tuvor av blåtåtel och purpur- gödslats kontinuerligt med stallgödsel, vilket var vitmossa. Lokalt förekommer den sällsynta slak- vanligt i skötseln av naturslåttermarker i dessa trak- starren i större mängd. De starkt sluttande kärren ter. har delvis en mosaikartad vegetation. Bl a förekom- Den gödselpåverkade vegetationen domineras av mer fastmattekärr och mossetuvor med inslag av tuvtåtel, rödven och vitklöver. Längs kanterna finns kärrarter, näringsrika strängflarkkärr och ett mjuk- en artrikare flora med hävdgynnade fjällarter såsom mattekärr med skorpionmossa och lockvitmossa. fjällviol, norsknoppa, fjälltimotej och vårfingerört. Små högörtsumpskogar och talrika berghällar I den omgivande betade fjällbjörkskogen finns förekommer också. I Marsån finns bl.a. öring och mindre partier närmast gården som är halvöppna harr. och gräsdominerade. I den betade fjällbjörkskogen finns endast små fläckar närmast gården som är halv- öppna och gräsdominerade. Slåttervallen hävdas huvudsakligen av en trak- tordriven slåttermaskin, men viss lieslåtter förekom- mer längs kanterna. Fjällägenheten togs i bruk på 1920-talet och tidi- gare fanns ett självhushållsjordbruk med kor, get- ter, får och gris. Den förre brukaren, Alfred Israels- son, är känd bla genom Sune Jonssons TV-film ”Skidmakaren i Gielas”. Idag har en ny generation tagit över och de satsar på kalvuppfödning.

Främmermyrans källkupoler - NRO24130

Areal: 122 ha Kartblad: 22H Kommun: Vilhelmina Riksvärde: Topogent kärr, flora

Främmermyran är en liten myr i den sydvästra delen av kärrkomplexet kring Riprismyran och Bredmyran 11km sydsydost Järvsjö. Myrarna ligger på Hack- sjöbergets sydsida och avvattnas åt sydväst till Järvsjöån. Den består av en serie källkupoler med kraftig järnockrautfällning som ger uppov till art- rika sluttande rikkärr med en ovanligt rik flora. Här finns bl.a. myrbräcka, sumparv, trindstarr, käpp- krokmossa, nordlig krokmossa, och blek skedmossa.

68 Vindeln

NRO24046 Krokvattnet* Vindeln, Skellefteå NRO24047 Vindelälven* Vindeln, Sorsele, Lycksele, Vännäs, Umeå NRO24048 Krycklan Vindeln NRO24049 Hjuksån inkl. Lappängesmyran Vindeln NRO24050 Skatanområdet Vindeln NRO24051 Norra Åmanheden Vindeln NRO24052 Rockträskheden* Vindeln, Lycksele NRO24071 Degerö-Stormyr Vindeln NRO24073 Sävarån* Vindeln, Skellefteå, Umeå NRO24129 Degermyran-Rörmyran Vindeln NRO24141 Nyfönnemyran Vindeln * se Gemensamma riksintressen, sid 81

69 Krycklan - NRO24048 och starrmader. I denna miljö förekommer bl.a. älv- starr, tuvstarr, skogssäv och älvsallat. Areal: 967 ha I flyggbergsområdet vid Storkludden/Kludd- Kartblad: 21J tjärnbrännan växer asprik barrnaturskog med många Kommun: Vindeln naturskogslevande djur och växter. I området åter- Riksvärde: Geovetenskap, vattendrag, fauna, flora finns också en av landets allra nordligaste växtplat- ser för blåsippan. Krycklan är ett medelstort biflöde till Vindelälven Lövsumpskogarna längs ån hyser ett rikt fågel- som mynnar i älven ca 5 km sydost Vindeln. Dal- liv av bl.a. sångare, hackspettar och mesar. gången karaktäriseras av mäktiga isälvsavlagringar med ett av landets främsta utbildade nip- och ravin- landskap. I anslutning till dalgången finns också flyggberg med värdefull naturskog och rik flora. Hjuksån inklusive Lappängesmyran - Vindelisälven följer inte den nutida Vindelälven NRO24049 konsekvent, beroende på att stora utfyllnader av se- diment som förts med av inlandsisen i den dalgång Areal: 2 642 ha som bildades före istiden förhindrat isälven att ero- Kartblad: 21J, 22J dera sig ner. Ett exempel på en sådan alternativ väg Kommun: Vindeln är där isälven runnit i en vid båge via Abborrtjärn- Riksvärde: Geovetenskap, vattendrag, myr- Åheden och vidare genom Krycklans dalgång. Näs- komplex, skogslandskap, fauna tan hela området ligger under HK, som ligger på 235-255 m ö h. Hjuksåns vattensystem är ett värdefullt biflöde till Isavsmältningen i sydost startade för ca 9100- Vindelälven som har ett egenartat utseende med flera 9200 år sedan. HK uppträder längst i norr inom om- stora sjöar som dräneras åt nordväst. De största sjö- rådet vid Näverlidtjärnen. Smältvatten från två dal- arna är Mjösjön samt Stor- och Lill-Sandsjön. stråk har bidragit till en utfyllnad med mäktiga delta- Vattendraget avvattnas efter ett slingrande lopp till och isälvssediment som övergår i distala isälvsav- Vindelälven vid Hjuken. Lutningen är i genomsnitt lagringar nedanför Nyraningsheden där dalgången måttlig. Området har en varierande geomorfologi vidgas något. Från väster har Vindelisälven anslutit med unika slamvulkaner och inslag av en mycket och avsatt stora mängder isälvsmaterial längs den skyddsvärd och speciell insektsfauna. Lappänges- södra sidan av dalgången. myran är rikt differentierad med en rad olika myr- Åsmaterialet har därefter delvis överlagrats av element. finkorniga havs- och svallsediment när vattenytan Naturreservatet Hjukenåsarna är ett åskomplex stod som högst och sedan delvis omlagrats efter ovanför Hjuken som består av tre mer eller mindre hand som landhöjningen pågått. markanta åsar (Åkeråsen, Huvudåsen och Åskullen). På några ställen sticker åsryggen upp ur finsedi- Mellan Åkeråsen och Huvudåsen går väg 363. Mel- menten men är i övrigt inpackad i sedimenten på lan Huvudåsen och Åskullen finns en vacker serie västra sidan av Krycklan. Krycklan och Åhedbäcken stora välutbildade åsgravar. Genom att grundvatten- har successivt skurit sig ner i de finkorniga sedi- nivån i området ligger lågt är åsgravarna torra och menten och bildat terrasser samt raviner. Aktiva deras strukturer framträder tydligt. ravinbildningsprocesser pågår fortfarande i stor ut- Åsområdet utgör ett representativt och välut- sträckning i området. Älvbrinkarna är ofta genom- vecklat avsnitt av den ås som följer Vindelälvens skurna av mindre raviner som bildas av små bi- dalgång och är ett av de mest förnämliga åsområdena flöden. I sitt nedre lopp rinner vattendraget i gräns- inom Västerbottens län. zonen mellan sandiga älvsediment och finkorniga Lerfallet ligger vid Ristjärnen längs vägen mot havs- och sjösediment. Gladaberg ca 20 km nordväst Vindeln.Området är De branta ravinsluttningarna är oftast granskogs- ett ca 2 ha stort skredärr som sluttar ner mot Glada- klädda med riklig förekomst av skogsfräken. Fuk- bäcken. Upp genom de blottlagda finsedimenten tiga och våta skogstyper dominerar över de friska intill bäcken pressas grundvatten fram genom över- ristyperna och lövinslaget är stort med bl.a. björk, tryck (sk. artesiskt grundvatten) vilket har gett upp- gråal och sälg. Där ravinbottnen är bred och flack hov till att mängder av små konformade minivulka- tar ett rent lövskogssamhälle över med en yppig un- ner genom vilka slamhaltigt vatten strömmar upp dervegetation av högörter, gräs och sumpmossor. till markytan. Trädskiktet intill ån är till stora delar relativt opå- Vegetationen i området uppvisar tydliga spår av verkat av skogsbruk. Glasbjörk och gråal domine- de pågående massrörelserna. En långsam jord- rar växelvis med stort inslag av sälg. Särskilt vacker flytning gör att träden blir krumböjda och riskerar är denna skogstyp i mellersta delen av området. att vältas omkull vid skred. Inom området finns Längs ån förekommer också öppna sumpkärr fossila skredärr.

70 Skatanområdet - NRO24050

Areal: 3 351 ha Kartblad: 21J, 22J Kommun: Vindeln Riksvärde: Geovetenskap, sjö, vattendrag, skogs- landskap, fauna

Skatanområdet karakteriseras främst av de sällsynt imponerande glacifluviala bildningarna. Vindelälv- såsen, som löper genom hela området, är en av de bäst utbildade åsarna i hela Västerbotten. Inom om- rådet finns också ett flertal förnämliga naturskogar samt mycket vackert belägna sjöar och tjärnar. Vindelälvens nuvarande älvfåra, mellan Åmsele och Hällnäs, följer inte ”Vindelisälvens” lopp. Ned- ströms Åmsele viker älven av västerut för att vid Arvselet åter byta riktning mot söder. De stora isälvsflödena sökte sig istället fram och transporte- rade väldiga sedimentmängder längs dalstråket Åmsele-Skatan-Gladaberg-Hjuken. I samband med detta bildades ett storslaget varierande isälvs- landskap av mycket högt geovetenskapligt värde och med mycket speciella och värdefulla hydrologiska egenskaper. Söder om Västre respektive Östre Skärträsket ligger Skataheden som är ett ca 3 km långt och 1,5 Hjuken, ås. Foto: Christer Wilhelmsson. km brett deltaplan. HK ligger på ca 250 m ö h och syns tydligt på många ställen, speciellt vid Åm- Komplexet avvattnas via Hjuksån som rinner träskets södra del. igenom områdets sydöstra del. Bäcken som av- Områdets centrala del utgörs av Vindelälvsåsen vattnar Kallkällmyran rinner ut i Gladabäcken strax som löper i sydostlig riktning ut i Abborrträsket. uppströms Lerfallet. Ca 25 m från utflödet finns ett Efter ett kort avbrott i sjön dyker den upp ca 300 vattenfall på ca 1,2 m höjd som kontinuerligt meter längre mot sydost i form av en udde i eroderar bakåt mot myren. Inom området ligger Abborrträsket. Rullstensåsen går sedan ca 3,5 km också två stora kallkällor med bäckar. Ett 20 tal så till Åmträsket i sydost. Båda åsavsnitten är mycket här stora kallkällor är kända i hela norrland. Dessa tydligt utformade med distinkta åskrön som reser två kallkällor tillhör de värdefullaste och hyser en sig l0 - 20 meter över omgivande terräng. Åsen mycket speciell fauna med flera sällsynta nattsländor fortsätter vidare söderut genom Djupsundssjön, där och skallbaggar. den bildar en sällsynt vacker udde där åsen i en Lappängesmyran och Stormyran utgör ett av re- sträcka av 3 km omges av vatten på båda sidor. Åsen gionens största och mest opåverkade våtmarks- passerar därefter mellan Västre och Östre Skär- komplex. Mångformigheten är stor både vad gäller träsket, genom Valfrid Paulsson-reservatet och sö- våtmarkstyper, blöthetsgrad och näringsförhållan- derut förbi Missutjärn. den. Dödisgropar och dödisgravar uppträder på båda Områdets större öppna myrytor ligger kring sidor om rullstensåsen. Dödisgroparna är vanligt- Hjuksån och Lappängestjärnarna. Det är blöta mjuk- vis vattenfyllda och bildar därför tjärnar. matte-starrkärr som närmast tjärnarna övergår i vid- Kameformationer uppträder i områdets norra del sträckta sumpkärr. Strängflarkkärren har träd- vid åsens nordväst sida. I området vid Abborr- bevuxna strängar av intermediär typ och rismosse- tjärnarna sticker moränkullar upp i sedimenten. Hela öar är vanliga. Mellan strängarna utbreder sig området är således av komplex geovetenskaplig intermediära till rika lösbottenkärr. Tallrismossar natur. och tall-klotstarrkärr bildar en mosaik med svagt Faunan i sjöarna är artfattig men särpräglad. I sluttande kärr i fastmarkskanten. Diffusa källor ger Västre Skärträsket finns den unika palpbaggen, här ett inslag av mossor som är beroende av rörligt Ochtebius nilsonii, på sin enda kända lokal i värl- vatten, t.ex. piprensarmossa och blodskedmossa. den. Lappängestjärnarna är värdefulla rastlokaler Växtligheten i större delen av Skatanområdet för vadare och änder under vårflyttningen. domineras av tallhedar. Fält- och bottenskikten be-

71 står vanligen av lingonris, renlavar och väggmossa. Degerö-Stormyr - NRO24071 På de sandigaste och torraste områdena är det lavar som dominerar. Blåbärsgranskogar finns också t.ex. Areal: 587 ha i norrsluttningar. Sjöarna och tjärnarna i området är Kartblad: 21J näringsfattiga och har sparsam vegetation. Klibbal, Kommun: Vindeln som i Västerbotten bara växer vid kusten och vid Riksvärde: Myrkomplex, fauna, naturskog, flora, HK, finns i området. fauna Valfrid Paulsson-reservatet är en urskogsartad hedtallskog. I området växer i huvudsak två träd- Myrkomplexet Degerö-Stormyr ligger uppe på generationer, 100 - 110 respektive 270 - 290 år vattendelaren mellan Vindelälvens och Umeälvens gamla. De båda blåtjärnarna ligger vackert belägna dalgångar omgivet av låga moränklädda bergryggar. i djupa åsgravar. I anslutning till myrkomplexet finns förnämliga I Skärträskbergets naturreservat växer olik- urskogsartade tall och granskogar. åldrig urskogsartad barrblandskog av främst frisk Höjdläget ger ett litet vattentillflöde från omgi- blåbärsristyp. På bergets östra sida finns hög- vande terräng, vilket medför att myrens vatten- produktiva granbestånd. Inslaget av grov asp och hushållning främst är beroende av nederbörden. Ett björk är markant över hela berget. Brutna stubbar stort antal mindre källor och ett par bäckar mynnar och lågor förekommer rikligt. i området. Södra Åmanheden är ett dynområde med glest Vegetationen är som helhet mycket fattig. En- spridda sanddyner. I området finns emellertid Åman- dast i en källa återfinns intermediära arter som krok- hedens mäktigaste dyn - Juvikkammen. Med en vitmossa och knoppvitmossa samt enstaka strån av längd av ca 1 900 meter och en höjd av ca 10 meter snip. Kärren domineras av blöta mjukmattor med bildar den Abborrträskets nordvästliga begränsning. tuvull-dominans. Flaskstarrkärr förekommer, i vilka en hybrid mellan flask- och rundstarr är vanlig. Tydliga blandmyrar både av sträng- och ö-typ före- Norra Åmanheden – NRO24051 kommer. Mosseelementen är torra, ofta ljungdominerade. Areal: 441 ha Ullvitmossa är rikligt förekommande i kärrgolv och Kartblad: 23J flarkar tillsammans med tuvull och tuvsäv. Tallris- Kommun: Vindeln mossar och övergångar mot tallkärr bildar gräns Riksvärde: Geovetenskap mellan öppen myr och fastmark och upptar en rela- tivt stor del av myrkomplexet. Norra Åmanheden består av mycket välutbildade I Storkåtatjärnen växer lågvassar främst av transversella, fossila flygsanddyner som omges av flaskstarr. De bildar en bård utmed stranden men tjärnar och myrar. Efter det att inlandsisen hade även ruggar ute i sjön. Sprängört växer vid utloppet dragit sig längre inåt landet var det ett kallt klimat från sjön liksom kalla och skogssäv. Det blåste hårda vindar över iskanten som gjorde Slåtter har allmänt förekommit på starrkärren. att dyner bildades av det finkorninga materialet. Bete av nötkreatur och får har dock skett på begrän- Dynerna bildar tillsammans ett dynfält som utgör sade delar av myren. det främsta och det största av sitt slag i länet. Dyn- Dikning har utförts på delar av Degerö-Stormyr. området är beläget vid Hjukensjöns västra del och Den äldsta är från 1886, då Storkåtatjärnen sänktes sträcker sig 3,5 km västerut och upphör ca 2 km och en damm anlades. Senare, 1913-1915, utarbe- från Vindelälven. Skogen domineras av tall med tades och utfördes en dikningsplan för Degerö stor- visst inslag av lövträd vid tjärnar och myrar. Mark- myr av statens skogsförsöksanstalt. Skogshögskol- vegetationen på dynerna domineras av lingon och ans försöksområde, Kulbäcksliden omfattar delar renlavar. av myrkomplexet. Försöksfältet anlades redan 1909, bl.a. med avsikten att undersöka en större myrs in- verkan på omgivande markers vattenförhållanden. Carl Malmströms avhandling från 1923 behandlar Degerö stormyr och utgörs av en botanisk, hydro- logisk och utvecklingshistorisk undersökning över detta nordsvenska myrkomplex. Naturreservatet vid Degerö-Stormyr är typlokal för många nordliga barrskogslevande insekter. Ett flertal “urskogsreliker” förekommer och en parasit- stekel, ny för vetenskapen påträffades i området 1982.

72 I spångarna på Degerö-Stormyr lever den starkt Nyfönnemyran - NRO24141 hotade skalbaggen Tragosoma depsarium. Det är därför viktigt för artens överlevnad att de gamla Areal: 200 ha spångarna inte tas bort. Nya spänger bör istället läg- Kartblad: 21 J gas dit i anslutning till de gamla. Kommun: Vindeln Fågellivet är relativt rikt på våtmarken. I Stor- Riksvärde: Myrkomplex kåtatjärnen finns en liten skrattmåskoloni, svart- hakedopping, och änder. Ute på myrarna häckar Nyfönnemyran ligger på en myr- och tjärnrik platå vadare som småspov och ljungpipare. mellan Umeälven och Vindelälven. Sötmansjön I naturskogen återfinns många typiska gammel- gränsar till myren i nordväst och den flikiga och skogsfåglar och en mängd rödlistade vedsvampar örika Östersjön utgör dess väst- och sydgräns. och andra kryptogamer. Våtmarkskomplexet domineras av intermediära till rika kärr. Kärren är ovanligt diffrentierade. Sär- skilt gäller detta strängflarkkärren, som har stora, Degermyran-Rörmyran - NRO24129 kraftiga strängar, vilka dämmer likaledes stora, mycket blöta lösbottenflarkar. Areal: 986 ha Orikdéerna ängsnycklar och myggblomster fö- Kartblad: 22J rekommer i stort antal. Dvärglummern är väl spridd Kommun: Vindeln och björnbrodd växer i ett fastmattekärr. Bland Riksvärde: Myrkomplex mossorna förtjänar bl a guldspärrmossa och prakt- mossa att nämnas. Områdets topogena kärr är Myrkomplexet ligger på vattendelaren mellan intermediära till rika och domineras mestadels av Vindelälven och Umeälven i höjd med Lillsele resp. blåtåtel och i de rikare partierna skyltar bladvass Ekorrsele. Nordliga tallrismossar, ofta med domi- och snip. nans av rosling i fältskiktet, intar stora delar av De västra och södra delarna är fattigare och be- komplexet. Flaggvitmossa är vanlig i mossehöljor står till största delen av risdominerade, delvis tall- och flarkar. Övergångarna mot öppen mosse och klädda myrar. Vid Östersjön finns vackra mader och tall-klotstarr-kärr är diffus. omfattande ruggar av bladvass. I öster finns även Tydliga kärrdråg, ibland med strängar, delar av en liten fin sjöfräkendominerad sumpskog, samt en mossarna. Några större dråg har en rikare vegeta- större göl. tion med arter som bladvass, ängsnycklar, mygg- Området har ett rikt fågelliv, t.ex. gulärla, ängs- blomster, korvskorpionmossa. På tallmossen i sö- piplärka, grönbena, buskskvätta, gluttsnäppa och der växer dvärgtätört tillsammans med prakt- och lärkfalk. Östersjöns flikiga, vassrika stränder samt klubbvitmossa. En stor källa finns i området som öar ger goda förutsättningar för sjöfågel, t.ex. också har ett värdefullt fågelliv. skrattmås, fiskmås, storlom, drillsnäppa och enkel- beckasin.

73 74 Vännäs

NRO24047 Vindelälven* Vännäs, Umeå, Vindeln, Lycksele, Sorsele NRO24072 Brånsjön Vännäs NRO24070 Orrböle Vännäs * se Gemensamma riksintressen, sid 81

75 Brånsjön - NRO24072 sko, blåsippa och över hela sluttningen växer all- mänt med norna. Areal: 304 ha Det brantaste partiet av Orrbergets ostsluttning Kartblad: 20J består delvis av nakna block och klippor. I en skreva Kommun: Vännäs har man funnit fjällhällebräken. Riksvärde: Sjö, fauna Bräntberget ger ett mindre frodigt intryck än Orrberget. Här är skogen också lite yngre. Den östra Brånsjön ligger nära Umeälvens västra strand strax sluttningen har dock lite av Orrbergets örtrikedom- nedströms sammanflödet med Vindelälven. med förekomst av bl.a. norna och blåsippa. Brånsjön är en grund slättsjö. Sjön är till största I sluttningen söder om kraftledningen finns delen omgiven av odlad mark, men på ett par plat- några fuktiga sänkor där lövinslaget är stort och ve- ser når buskvegetationen fram till vattnet. getationen mycket frodig. Några partier utgörs av Landskapet kring sjön är flackt men i sydväst fuktiga stråk med vitmossor och hjortron som do- finns en utlöpare av berg. Bortom åkrarna i sydväst minerar i botten- och fältskiktet. Ännu längre ner tar granskog vid, på sina ställen med rätt stort in- glesnar skogen igen. Vissa öppna partier kan liknas slag av lövträd. Många fågelarter knutna till vege- vid ängsbackar med kraftig översilning. Här före- tationsrikt vatten häckar i sjön, bl.a. skägg- och kommer det rikligt med norna, liksom blåsippa, svarthakedopping, skedand, årta, bläsand, sothöna, underviol och hitta guckusko. skrattmås, sävsångare och rosenfink. Fiskgjusen Rörmyran är ett medelrikkärr, vilket kan utlä- provianterar regelbundet i sjön. sas av vegetationens artsammansättning. Bland väx- Brånsjön med omgivande odlingsmarker är terna märks björnbrodd och dvärglummer ute på främst känd som en värdefull rastlokal under våren myren och ett antal brakvedsbuskar i norra myr- med 100-tals sädgäss, grågäss, enstaka fjällgäss, kanten. Ängsskogen intill har en artrik vegetation bläsgäss, spetsbergsgäss och andra gäss, stora and- med arter som norna, blåsippa, skuggviol och flockar, brushane (upp till 1500 ex), ljungpipare guckusko. (1000) och andra vadare samt många rovfågelarter, bl.a. fjällvråk och blå kärrhök.

Orrböle - NRO24070

Areal: 70 ha Kartblad: 21J Kommun: Vännäs Riksvärde: Flora

Området är ett mycket örtrikt skogsområde med många sällsynta och näringskrävande växter, bl.a. hyser området en mycket rik förekomst av norna. Det är ett av de största rikområdena i södra delen av länet och totalt förekommer minst l1 orkidéarter, sex violarter och fem pyrolaarter. Inom området finns två berg, Bräntberget (238 m ö h) och Orrberget (204 m ö h). Den lägsta punk- ten, Rörmyran, ligger 179 m ö h. Berggrunden i områdets norra del består av amfibolit, som inne- håller hornblände, kalciumrik fältspat och glimmer. Det rörliga grundvattnet inom området gör att kal- ken i den kalkrika berggrunden lätt vittrar och blir tillgänglig för växtligheten. En näringsrik brun- jordsliknande jordmån dominerar i områdets fro- digaste delar. Orrbergets östra sluttning är relativt brant med kraftig översilning. Här finner man ca 100-årig gran- skog av frisk örttyp. Skogsnäva dominerar under- vegetationen men vissa partier hyser rikligt med trolldruva. Intressanta arter i området är bl.a. gucku-

76 Åsele

NRO24020 Stenbithöjden* Åsele, Dorotea NRO24061 Stöttingfjället* Åsele, Lycksele, Vilhelmina NRO24062 Yxsjömyrarna Åsele NRO24063 Björnlandet Åsele NRO24064 Lögdeälven* Åsele, Vilhelmina, Bjurholm, Nordmaling NRO24068 Stockholmsgata Åsele NRO24132 Ludvigsmyran Åsele NRO24140 Svanamyran Åsele * se Gemensamma riksintressen, sid 81

77 Yxsjömyrarna - NRO24062 dalgångar, och består till största delen av sluttningar. Området har två huvudbeståndsdelar, dels ett berg- Areal: 2 959 ha massiv i norr, dels en öst-västligt utsträckt dalgång Kartblad: 21H i söder. Bergsmassivet innehåller flera krön och Kommun: Åsele delas även av ett par djupt nedskurna, ravinartade Riksvärde: Mad vid vattendrag sänkor. I övrigt är främst dess sydsidor branta och i vissa fall utformade som lodräta hammare med Nordöst om Åsele ligger våtmarksområdet Yxsjö- underliggande rasmark. myrarna. Det är mycket variationsrikt med välut- Björnlandets största naturvärde är knutet till bildade system av större och mindre vattendrag, skogsbeståndet. Huvuddelen av skogen kan beteck- tjärnar och terrängformationer. Det är ett represen- nas som urskog eller urskogsartad. Bestånden har tativt, lättillgängligt och estetiskt tilltalande exem- genomgående hög ålder. Över hela området finns pel på före detta våtslåttermark med såväl naturliga gamla och grova ca 400-åriga tallöverståndare. De våtmarker som starkt kulturpräglade före detta äldsta grangenerationerna är ca 250 år. Vanligast för ranings- och myrslåttermarker. båda trädslagen är dock ca 150-åriga successioner. De stora sammanhängande maderna vid Gigån Påfallande är det stora inslaget av torrträd, högs- är representativa för den naturgeografiska regionen. tubbar och lågor. Yxsjömyrarna har ett rikt fågelliv. Tydliga spår av skogseld i form av brandstubbar Stormyran domineras av fastmatte- och mjuk- och brandljud i äldre tallar förekommer. Av allt att mattekärr men här finns också strängflarkkärr och döma har hela området genomgåtts av en kraftig strängblandmyr. Kärren är delvis tallbeklädda. Ett skogseld före mitten av 1800-talet och gett upphov rikt vadarliv ger myren ornitologiska värden. Om- till de nu dominerande trädgenerationerna. Ett om- rådet är delvis berört av dikningar och äldre upp- råde om fyra hektar brändes dessutom efter blixt- odlingsförsök. nedslag år 1970. 2 km nordväst Tallberg finns en litet område Dalgången i söder innehåller en markant skål- som huvudsakligen består av en välutbildat sträng- formad sänka vars nedre del upptas av den ca 35 ha blandmyr med mjukmattegolv, övergående till stora Angsjön. Västerut i dalgången övergår sjön i strängad mosse. Strängarna är öppna och väl mar- myrmark. Åt övriga väderstreck omges sänkan av kerade med risvegetation. De mellanliggande ytorna en krans av berg. utgörs av kallgräs-vitmosstyp. Hela området ligger över HK. Den dominerande Rörmyran är ett också ett litet men väl samman- jordarten är morän med block i ytan. Blockansam- hållet område. Större delen av myren är ovanligt lingar finns i delar av sluttningarna och i form av blöt. Området är intressant genom sin blandning av blocksänkor på den flackare marken. Hällmarker strängblandmyr och strängflarkkärr. Strängbland- är vanliga på bergskrönen. myren har markerade, glest tallbeklädda strängar. Tallen dominerar områdets fastmarker helt, för- Strängflarkkärr förekommer som ytor mellan mosse- utom i bäckraviner, sänkor och vissa nordsluttningar strängarna i strängblandmyren. Strängarna är av där gran överväger eller bildar rena bestånd. Gran rostvitmossa-typ och tuvsäv- tät vitmossa-typ. En finns också inblandad i områdets nedre sluttningar. rik variation av flarktyper förekommer, allt ifrån Björk förekommer som inslag i de flesta bestånd. intermediära mjukmattor och lösbottnar till fattiga Asp, sälg, rönn och hägg uppträder sporadiskt. flarkar och ständigt vattenfyllda flarkgölar. I övrigt Enstaka grova sälgar finns också i området förekommer topogena halvöppna och öppna fast- Våtmarkerna i områdets södra del innefattar bl.a. matte-mjukmattekärr. Gamla hässjor visar att slåtter- en orörd, representativ limnogen strandsumpskog bruk förekommit på myren. invid Björkbäcken. Spår efter äldre plockhuggningar påträffas här och var. En mindre yta avverkades 1951. Björnlandet - NRO24063 Den dominerande skogstypen är frisk blåbärs- ristyp. Fuktiga och våta ristyper är vanliga i anslut- Areal: 1 117 ha ning till myrmarkerna. Rikare vegetation och ört- Kartblad: 20I, 21I vegetation finns sparsamt i bäckdråg och raviner. Kommun: Åsele Där påträffas också områdets mest produktiva sko- Riksvärde: Naturskog, limnogen strandskog gar i form av grovväxta, hänglavsdraperade gran- bestånd. Generellt sett är floran att betrakta som Björnlandet ligger inom den vågiga bergkull- fattig, men karaktäristisk för landskapstypen. terrängen i gränslandet mellan Lappland och Ång- Även djurlivet är sparsamt. Karaktärsarter bland ermanland. Terrängen i området har stor relativ fåglarna är tjäder, järpe, lavskrika, korsnäbb, större höjdskillnad, ca 200 m mellan bergstoppar och hackspett, och några mindre tättingar bl.a. bergfink.

78 Den stora förekomsten av mindre märgborren (Tomicus minor) och ett par andra skalbaggar gör området intressant även i entomologiskt hänseende. Storleken, mångformigheten av natur- och skogstyper och den orörda karaktären gör det till en av de allra värdefullaste urskogarna i Norrland nedanför fjällområdet.

Stockholmsgata - NRO24068

Areal: 118 ha Kartblad: 20H Kommun: Åsele Riksvärde: Geovetenskap, naturskog

På gränsen till och en bit in i Västernorrland ligger Stockholmsgata som är en storslagen kanjon- bildning (kursudal), i fast berg. Den har bildats, efter förkastning, av ett kraftigt issjöavlopp. Kanjondalen är ca 50 m djup och är med sina branta väggar mycket imponerande. Kanjondalen slutar plötsligt i nordväst med en brant vägg, “dött fall”, på ett tjugotal meter och väldiga blockmarker upptornade i rasvinkel. I den branta väggen finns jättegrytor insvarvade. Åsar med anslutande åsgravar finns också i den storblockiga terrängen. Stora grusfält finns ned- ströms kanjonen och skogarna i området är upp mot Stockholmsgata. Foto: Erland Sköllerhorn. 200 år gamla och urskogsartade. Kanjonen omges av gles och klen hällmarkstallskog. Barrblandskog av frisk blåbärstyp finns i stora delar och vissa bergs- sluttningar har en tät granskog. På en del ställen är det gott om brandljud, torrakor och lågor.

Ludvigsmyran - NRO24132 Svanamyran - NRO24140

Areal: 266 ha Areal: 304 ha Kartblad: 21I Kartblad: 21I Kommun: Åsele Kommun: Åsele Riksvärde: Myrkomplex Riksvärde: Våtmarkslandskap, flora

Ludvigsmyran är ett litet myrkomplex som till Svanamyran ligger mellan Näsliden och Bakto- största delen består av mossar. De mossetyper som berget. Den sluttar från 470 m ö h i norr till 390 m förekommer är mycket ovanliga i övre Norrland. ö h i väster. Avvattningen sker dels åt öster till Området är nästan helt omgivet av sjöar och vatten- Oxvattenbäcken och dels åt öster till Flärkån via drag, vilka effektivt begränsar det hydrologiska Båtsjön. inflytandet från omgivningen och därmed skapat Svanamyran är ett relativt litet myrkomplex men förutsättningar för bildandet av mossarna. området ger utmärkta möjligheter att på en relativt I nordost ligger landets förmodligen nordligaste liten yta studera de flesta av regionens myrtyper. I koncentriska mosse, en kupolformad mosse med en komplexets centrala och södra delar finns en typiskt tydlig centralt belägen höjdpunkt. I områdets väs- nordlig mosse som gradvis övergår till kärr. Mos- tra delar finns en väl utbildad excentrisk mosse, en sen är i de norra delarna strängad och övergår till välvd mosse med en ut mot kanterna belägen höjd- ett sträng-flarkkärr. Kärret som ligger mitt i myren punkt. I området finns också en platåmosse. har stora flarkgölar och lösbottenflarkar i de cen-

79 trala delarna. Flarkarna är tydligt terasserade på flera ställen. I nordväst finns ett relativt stort sluttande kärr. På flera håll i komplexet finns fina källområden och källdråg. Topogena kärr med både fastmattor , mjuk- mattor och lösbottnar förkommer också. Närings- förhållandena i våtmarken varierar från tämligen rika partier till fattigkärr. I norr och i öster finns sumpskogar av gran- eller blandskogstyp med bland annat repestarr och lappranunkel. Myrkomplexet är hydrologiskt intakt bortsett från några diken och angränsande vägar i de perifera delarna.

80 Gemensamma riksintressen

NRO24001 Vindelfjällen Sorsele, Storuman NRO24008 Are-, Vardo-, Laster- och Fjällfjällen Storuman, Vilhelmina NRO24009 Virisen Storuman, Vilhelmina NRO24010 Skansån-Dalsån Storuman, Vilhelmina NRO24014/15 Gitsfjället-Blaikfjället Vilhelmina, Dorotea NRO24020 Stenbithöjden Dorotea, Åsele NRO24023 Liden-Skikkisjöberget Storuman, Vilhelmina NRO24025 Storblaiken-Lillblaiken Sorsele, Storuman NRO24029 Malån (inkl. Borup-Ol-Ersaberget) Sorsele, Malå, Norsjö NRO24032 Storåliden Norsjö, Skellefteå NRO24033 Petikån Norsjö, Skellefteå NRO24046 Krokvattnen Skellefteå, Vindeln NRO24047 Vindelälven Sorsele, Lycksele, Vindeln, Vännäs, Umeå NRO24052 Rockträskheden Lycksele, Vindeln NRO24056 Lycksamyran Sorsele, Storuman, Lycksele NRO24061 Stöttingfjället Lycksele, Vilhelmina, Åsele NRO24064 Lögde älv Vilhelmina, Åsele, Bjurholm, Nordmaling NRO24065 Öre älv Lycksele, Bjurholm, Nordmaling, Umeå NRO24073 Sävarån Vindeln, Skellefteå, Umeå NRO24074 Stormyran Robertsfors, Umeå NRO24080 Lövångerskusten (inkl. Gärdefjärden) Skellefteå, Robertsfors NRO24096 Mejvanheden-Mejvanbäcken Storuman, Lycksele NRO24098 Autjojaure Vilhelmina, Dorotea NRO24103 Brännäs Lycksele, Malå NRO24110 Bjursjöområdet Umeå, Robetsfors, Skellefteå

81 Vindelfjällen på våren. Foto: Tomas Andersson.

Vindelfjällen - NRO24001 Norra Storfjället skiljs i öster från Ammarfjället av Tärnasjön. Ammarfjället reser sig som en sockel Areal: 562 772 ha med branta sidor upp över omgivningen. Medel- Kartblad: 24F, 24G, 25F, 25G, 26F nivån för massivet är drygt 1 100 m ö h medan top- Kommun: Sorsele, Storuman parna är några hundra meter högre. Riksvärde: Fjällandskap, geovetenskap, sjö, vat- Vindelfjällen är rik på sjöar och liksom vatten- tendrag, våtmarkskomplex, skogslandskap, myr- dragen är de opåverkade av vattenregleringar. Den komplex, odlingslandskap, flora, fauna största sjön är Tärnasjön, som är ungefär 2 000 ha stor. De största strömmande vattendragen är Vindel- Vindelfjällen är det största riksintresset för natur- älven och Tärnaån. vård i Västerbottens län. Området består av flera Huvuddelen av området täcks av alpin vegeta- stora delområden enligt följande A. Egentliga tion och subalpin björkskog där de högsta topparna Vindelfjällen, B. Giertsbäcksdalen, C. Juktådalen, har högalpin vegetation på blockhällmarker samt D. Kirjesålandet, E. Artfjället. utbredda snölegemarker. De mellan- och lågalpina områdena utgörs huvudsakligen av hedmarker. I A. Det egentliga Vindelfjällen utgör ett stort seg- övergången mot björkskogen dominerar friska ris- ment av den svenska fjällkedjan från norska grän- hedar. Högre upp tar torra rishedar med relativt stora sen i väster ner mot fjällbarrskogarna i öster. Om- partier av gräshedar och lågörtängar vid. rådet består av långsträckta fjäll, skogklädda dal- Ängsbjörkskogar återfinns i dalgångarna, främst bottnar med sjöar och vattendrag samt större och längs Tjulån och Vindelälven. Här finns också lite mindre sammanhängande partier av kalfjäll. barrskog. De västra delarna av Vindelfjällen har ett mer Ett flertal värdefulla växtlokaler, bl.a. sydberg, maritimt klimat medan klimatet får en allt mer kon- rikkärr, fjällängar och klippspringor med rik flora tinental karaktär ju längre österut man kommer. finns i området, vilket som helhet är växtgeografiskt Terrängen inom området är starkt skiftande. Här intressant. Ovanliga växter som finns i Vindelfjällen finns typiska högfjällsområden men också lågfjäll är t.ex. vårlök, fjällarnika, fjällbrud, fjällviva, fjäll- både i form av svagt böljande, flacka ytor och i form krassing, isstarr och skrednarv. av mer småbruten, variationsrik terräng. De högsta I Vindelfjällen finns en också artrik fauna med partierna ligger inom Norra Storfjället med flera ett flertal hotade arter som t.ex. björn, järv och ut- toppar över 1 500 m. ter, vilka har fasta stammar. Fjällräven har haft sitt

82 Vindelfjällen på vintern. Foto: Tomas Andersson.

kärnområde i Vindelfjällen men stammen är på kraf- Nalovardoområdet omfattar tre dalstråk som tig tillbakagång i Sverige. strålar samman söder om det låga fjällområdet Dala- Fågellivet är rikt med ett flertal rovfågelarter, varrio, 850 m ö h. Området uppvisar många intres- myrspov och viktiga reproduktionsområden för än- santa terrängformer, särskilt vid Ammarfjällets nord- der och vadare vid Tärnasjön och Marsivagge. Sjö- brant där spåren efter isälvarnas verksamhet fått arnas fiskfauna utgörs framför allt av öring och rö- ovanliga dimensioner. Här finns rännor och issjö- ding. I bl.a. Ammarjaure och i ett flertal småvatten deltan, terrasser och slukåsar. I dalbottnen som präg- på Brandsfjället finns det ovanliga och speciella las av strukturmark finns små palsar och tundra- kräftdjuret Sköldbladfotingen (Lepiduris arcticus). polygoner. På Nalovardos sluttningar kan också Brandsfjället är ett resligt massiv som når upp issjöstrandlinjer ses. till ca 1 110 m ö h. I fjällets sydbrant går mäktiga Dalbottnarna täcks av subalpina hedar och på kalkstensstråk med en artrik vegetation med t.ex. sluttningarna finns huvudsakligen björkskog. Vid- fjällbrud och fjällsippa. Vid Mjölkbäcken, norr om sträckta myrar i de lägre delarna och rishedar på fjället, har grottor och karstformer bildats i kalk- högre partier karaktäriserar området. Mångformig- stenen. heten av naturtyper har bidragit till ett rikt djurliv Övre Ältsvattnet är en förhållandevis stor fjäll- med flera hotade arter. sjö som omges av flacka lågfjäll utom i norr där Norra Storfjället - Tärnasjöområdet är ett stort Gosebakte, 977 m ö h, är ett brant granitmassiv. och heterogent område. I väster domineras topo- Berggrunden i området kännetecknas av talrika grafin av Norra Storfjället med länets högsta topp, kalkstensstråk som har utsatts för frätande vatten- Sytertoppen, som når 1 767 m ö h. Fjällmassivet korrosion och bildat ett för svenska förhållanden övergår österut i en lågfjällsplatå vilken sänker sig välutvecklat karstlandskap med åtskilliga grottor, ned till Tärnasjöbäckenet. Öster om Tärnasjön lig- doliner och underjordiska vattendrag. ger den viltrika Ånkadalens sänka. Norra Storfjället Den kalkhaltiga berggrunden gynnar floran som har utbildats under glacial påverkan. Här finns ett på sina ställen är ovanligt rik. De väldränerade karst- antal mindre glaciärer och vid Måskosjaure finns områdena är i regel torra med en förhållandevis högintressanta moränryggar med oregelbunden artfattig rished med bl.a. fjällsippa, klippstarr och orientering. I Tärnasjöns arkipelag och i Ånkadalen lappögontröst. På kalkstensgrus i området växer den finns stora arealer med rogenmorän. mycket sällsynta fjällkrassingen. Tärnasjön är vid sidan av Umeälvens delta det enda området i länet som finns upptaget på våt-

83 markskonventionen lista över internationellt värde- en sommarladugård som ännu nyttjas. Fasta hässjor fulla våtmarker för fåglar. En lång rad våtmarks- finns också kvar. Inägomarken består av två mindre beroende fåglar häckar i stort antal vid sjön och på områden som röjts och stenbrutits. Delar har odlats de omgivande våtmarkerna, däribland flera sällsynta upp medan resten är öppen hårdvallsäng. I delar av och rödlistade arter. marken finns en ängsflora som domineras av röd- Områdets omväxlande topografi har bidragit till ven och vårbrodd med inslag av exempelvis fjäll- en variationsrik men mestadels artfattig vegetation. starr, fjällgröe, fjällveronika, låsbräken, smörboll Här finns en komplett zonering från subalpin björk- och nordmyskgräs. På våtare marker intill sjön växer skog till högalpin vegetation. Rikare partier finns framför allt norrlandsstarr. Markerna är nu igen- också som t.ex. Dalåive med fjällsippvegetation. växande. Mortsbäckens kanjon är kalkförande med en rik Fjällägenheten Örnbo gör skäl för sitt namn. flora och högörtbjörkskog. Sydbergsvegetation finns Högt uppe ovanför Gautsträsket klamrar sig några på Björnberget och Skrapeålge bildar en vidsträckt byggnader fast i en brant sydsluttning. Boningshus, topplatå med utpräglat högalpin vegetation med is- ladugård, sommarladugård, uthus och lador är alla ranunkel, vekgröe och bågfryle. Ånkadalen utgör upprustade och visar på ett bra sätt hur ett ursprung- ett vidsträckt område med en mosaik av björkskogs- ligt fjälljordbruk med några kor och getter kan ha klädda moränåsar, myrar bl.a. med synnerligen art- sett ut. rika rikkärr och tjärnar av olika slag. Dalen har också Runt om på kronoöverloppsmarken växer en ett artrikt djurliv. högrest fjällgranskog, men kring husen är marken Tjulträskområdet ligger i en markerad ost-väst- öppen. Här finns en ca 1,5 ha stor ängsmark med lig dalgång. Tjulån har ett utpräglat meandrande typisk hårdvallsflora. Rödven, fårsvingel, prästkrage lopp före utloppet i Lilla Tjulträsket där ett delta och ormrot är vanligast men här växer också lås- har utbildats. Floran är rik i de kalkhaltiga brante- bräken, fjällgentiana och vårfingerört. rna i området. Lilla Tjulträsket har både en rik Längst i öster finns, i anslutning till bäcken, ett vattenväxtvegetation och ett artrikt lägre djurliv. kärrparti som förr nyttjades till slåtter. Några rester Vadar- och andfågelfaunan i området är också art- efter en enklare damm är ett minne från denna tid. rik. I dag hävdas ängsmarken kring gården dels genom Buorgukejaureområdet, med sjön Buorguke- lieslåtter, dels genom fårbete. Numera är Örnbo ett jaure och fjället Buorguketjåkke, har ett stort inslag populärt besöksmål. Här har besökaren möjlighet av kalk i de lägre delar. Särskilt på sjöns västsida att på en genuin fjällägenhet studera äldre tiders och i Tjuoltadalen finns utomordentligt frodig ve- markanvändning, byggnadstradition och till viss del getation. I backmyrarna finns utpostlokaler för blad- också levnadsförhållanden. vass. Buorguketjåkkes branter mot söder har utpräg- lad sydbergskaraktär medan topplatåerna har vid- B. Giertsbäcksdalen är namnet på Giertsbäckens sträckta fjällsipphedar. Norr och öster om Buorguke- övre delar och anslutande fjällområden. Området jaure ligger ett starkt uppsplittrat sjörikt område med har en intressant “omvänd” trädslagszonering där rik fauna. granskogen förekommer på dalsidorna i ett distinkt Väretje Skalma är en serie sydberg som ligger bälte mellan 500-600 m ö h medan moränback- mot Boksjödalen. De har en rik växtlighet bl.a. landskapet i dalgångens botten är bevuxen med många förekomster av smånunneört. Särskilt de nästan ren fjällbjörkskog. Zoneringen beror troli- ostligaste delarna är uppsplittrade med sjörika gen på att dalgången har ett läge och en form som moränbacklandskap. I de ostligaste delarna finns leder till att kalluft samlas på botten vilket försvå- förhållandevis stora områden med lavbjörkskogar rar etableringen av barrträd. vilket är mycket ovanligt i den här delen av fjäll- Utöver björk växer en del grova tallar på morän- kedjan. Vatjodalen mellan Överstjuktan och Biello- ryggarnas krön. Tallinslaget ökar upp mot sidorna jaure är en rik vildmarksdal. och i övergången mot granskogen. Granskogen är Stora delar av Björkfjället är rikt på våtmarker på den nordvända dalsidan mycket gles och låg- och sjöar, vilket har gett en rik våtmarksanknuten vuxen. På sydsluttningen finns dock granbestånd, fågelfauna. särskilt i den inre hopträngda delen av dalgången. I ostkanten av Björkfjället ligger sjöarna Bissen- Giertsbäcksdalen är orörd av såväl vägar som jaure, Bärtejaure och Sittsjaure i ett flackt område vattenregleringar, bosättningar och skogsbruk. Sko- med moränryggar av rogentyp. Av sjöarna är sär- gen är ålderstigen oftast med en riklig förekomst av skilt Bärtejaure känd för sin höga produktion av fisk. lågor och torrträd. Ett flertal ovanliga vedsvampar Rikedomen på många små vatten och våtmarker gör som t.ex. ostticka, rosenticka och gränsticka finns i att området är rikt på änder och vadare. området. Produktiva granlider förekommer också Fjällägenheten Biellojaure ligger vid sjön och sällsynta lavar som rödbrun knappnålslav och Biellojaures nordöstra strand, drygt 580 m ö h. kortskaftad ärgspik hittas vid bäckar på äldre gra- Gården består av ålderdomliga byggnader däribland nar.

84 Våtmarkskomplexet utmed övre Giertsbäcken, björkskog växer på dalbottnen och granskog på dal- väster om Övre Giertsjaure, har ett mycket högt sidorna. naturvärde. Här ligger vidsträckta slåtterkärr som Sluttningarna vid Gillesnoule sträcker sig ned idag till stor del är igenväxta med videvegetation. till Vindelälven på ca 340 m ö h. Detta innebär att Söder om bäcken finns ett rogenmoränområde med skogarna här är särskilt högvuxna och ståtliga även distinkta, höga moränryggar och mellanliggande om de närmast älven inte direkt är urskogsartade. kärr, bäckar, gölar och mindre mossar. Kärrstråken De är därför en av de allra mest produktiva sko- sluttar mer eller mindre åt norr mot Övre Gierts- garna som är lämnade för fri utveckling i det fjäll- bäcken. Myrarnas vegetation är till stor del inter- nära området. De utgör också ett viktigt inslag i mediär till rik med korvmossa som en karaktärsart landskapsbilden i denna del av Vindelådalen. i bottenskiktet. Även fattigare kärr och mossar fö- Labbetmyrarna är ett stort, mångformigt och rekommer. representativt myrkomplex med dominerande inslag Råvovareområdet utgörs av en högplatå mel- av strängflarkkärr. Även många andra myrtyper lan Vindelälven och Björkfjället. På platån finns flera finns representerade, t.ex. källor med välutbildad sjöar, mindre lågfjäll samt myr- och moränback- källvegetation, järnockrautfällningar, underjordiska landskap. bäckar och slingrande vattendrag omgivna av ört- Området domineras av granskog av frisk ristyp. rika sumpskogar. Stora delar av området har rik- Berggrunden är näringsfattig, vilket gör att bestån- kärrsvegetation. den överlag är glesa och lågvuxna. Endast på syd- Fjällägenheten Västra Slätvik ligger i väglöst sluttningarna finns bestånd med kraftiga stammar land och bebos för närvarande huvudsakligen året och här hittas också vedsvampar som t.ex. ostticka runt. Största delen av odlingsmarken, vilken består och rosenticka. Kronomarken i området är föga av öppen äng, hävdas genom slåtter. Det hävdade påverkad och delar av tallskogen har en stor rike- området är ovanligt stort med hävdgynnade arter dom på torrträd och lågor. som slåtterblomma, norsknoppa, smörbollar, fjäll- timotej, jungfru Marie nycklar och fjälldaggkåpa. C. Juktådalen är den enda större dalgången utan Skirknäs fjällägenhet består av tre gårdar va- egentlig bebyggelse i Västerbottensfjällen. Upp ge- rav en bebos året runt. Där finns relativt stora öppna nom dalen går en väg till fjällägenheten Skirknäs odlingsmarker och ängar, som kontinuerligt har häv- vid Överstjuktan. I dalen finns i övrigt några en- dats sedan nyodlingen. Byggnaderna har en ur- staka fjällägenheter samt ett kapell vid utloppet på sprunglig karaktär som tillsammans med odlings- Överstjuktan. Sjön är drygt 2 000 ha stor och oreg- landskapet visar hur en fjällgård från första halvan lerad. Från sjön rinner Juktån som har ett förhållan- av 1900-talet såg ut och brukades. Hävdgynnade devis brant lopp. Ån är ett bra fiskevatten och några arter i markerna är smörbollar, blåklockor, präst- grunda sel är rastplatser för fågel. krage och slåtterblomma. Skogen i dalgången är urskogsartad med mest tallskog på dalbottnen och i övrigt granskog. Rena D. Kirjesålandet ligger i omedelbar anslutning till tallbestånd finns främst på blockrik mark. I Vidda- Väretsfjällets sydostliga utlöpare. I söder finns pla- selsbergets sluttningar hittar man grova tallågor med tåer som faller i avsatser med långsträckta berg- exempelvis dvärgbägarlav. Skogsbränder har främst ryggar och kullar, myr- och sjöutfyllda sänkor samt dragit fram i dalsänkan nedströms Rasteselet. Brand- moränmarker. Områdets mest framträdande egen- ljud i äldre tallar kan ses på flera ställen. Längre skap är det vida sjöbäckenet runt sjöarna Magasjön upp utmed dalsidorna förekommer tallen sparsamt och Stenträsket. som utpostträd i granskogen, ofta tjäderbetade. Områdets viktigaste naturtyp är den grando- Skogarna i dalgången ligger på förhållandevis låg minerande barrskogen, vilken täcker 3/4 av area- höjd, med ca 2 000 ha under 500 m, vilket innebär len. Granskogen sträcker sig upp mot 600 m ö h, att området hyser de kanske mest produktiva fjäll- men mindre grupper och kloner förekommer ända nära barrskogar som skyddats utmed fjällkedjan. I upp mot 700 m. flera granlider är krävande arter som ostticka, lapp- Kirjesålandet utmärks av genomgående goda ticka, rynkskinn, taigaskinn och rosenticka vanliga. boniteter. Frisk ristyp är den vanligaste skogstypen Tibast växer tillsammans med nordisk stormhatt i följd av våta- fuktiga ristyper. Lokalt på sluttning- frodiga sluttningar. arna förekommer rika örttyper. Området uppvisar i Matsorliden mot öster utgörs av platån mellan övrigt en provkarta på granskogar av olika typer Juktådalen och Vindelådalen. Vid Stenträsken, på och ålderstadier från 100-åriga brännor till mer än mycket blockrik dödismorän, finns ren tallskog med 300-åriga gammelgranbestånd. hög ålder. Granskogarna i området är förhållande- Områdets äldsta och grövsta granskogar finner vis lågproduktiva. Några mindre ostliga dalar med man främst på bergryggar och högt liggande slutt- omvänd skogszonering finns som smala stråk där ningar. I dessa sena successioner är mängden torrt- räd och lågor ofta mycket hög. Exempelvis är Valo-

85 Tall i Kirjesålandet. Foto: Länsstyrelsen.

branterna rika på vedsvampar som t.ex. rosenticka, Skogarna består i väster av lågväxta blandskogar rynkskinn och ullticka. I lägre liggande delar do- av gran och björk vilka mot öster övergår i allt re- minerar yngre bestånd som uppkommit efter rela- nare och mer högväxta granskogar. Särskilt på syd- tivt sentida bränder. Inom tallskogsdelen finns en och västvända dalsidor finns grovstammiga bestånd. äldsta generation som överstiger 600 år. Bland skogstyperna dominerar frisk ristyp men även I de lövrika sluttningarna där skogen föryngrats fuktig och våt ristyp är vanlig. efter brand finns gott om sälg och björk. Sälg- Skogsbestånden är genomgående rika på torrt- stammarna är ibland bevuxna med lunglav och räd och lågor, har delvis höga beståndsåldrar och är skrovellav. i mycket liten utsträckning påverkade av hugg- Kirjesån avvattnar sjöarna Övre och Nedre Gir- ningar. jan till Storumans övre del. Lutningen är i genom- Fjällmyran, Utgrävningsmyran och Ris- snitt måttlig. Nära mynningen ligger ett fångstgrop- myran bildar ett 1 300 ha stort myrkomplex på Lars system om 14 gropar. Ersblaikens nordostsluttning. Svagt till starkt slut- Berggrunden domineras av glimmerskiffrar. tande kärr, av varierande blöthet och trofigrad, upp- Kirjesåns övre lopp och Juksjaure ligger i en väl tar en stor del av myrarealen. utbildad genombrottsdal vilken har karaktären av Fuktiga rishedar i myrens övre delar övergår ofta en U-dal. i kraftigt översilade mjukmattekärr med oregel- Kirjesån omges av fjällbarrskog av gran vilken bundna lösbottenflarkkärr. De nedre delarna upp- delvis är urskogsartad. tas av ostrukturerade starrkärr och björkdominerade Ett flertal sällsynta skalbaggar förekommer i sumpskogar. Från mer eller mindre tydliga källor Kirjesålandet bl.a. den mycket sällsynta Teplou- slingrar rikligt med små vattendrag nerför slutt- chovs märgborre som bara är påträffad en handfull ningen. gånger i Norden. Närtabäcksdalen ligger vid änden av en långt E. Artfjället ligger vid norska gränsen och avgrän- åt öster utskjutande fjällrandplatå vilken har sin bas sas mot norr och öster av Umeälvens dalgång och i Väretsfjället. Dalgången är vid platåns avslutning mot söder av Tängvattendalen. Fjällområdet har om- i öster ravinartat nedskuren medan huvuddelen växlande topografi med långsträckta fjällryggar och längre in på platån är grund och bred. Topografin är markerade toppar varav den högsta, Snjåkka, når här småbruten med en mängd låga berg och morän- upp till 1 392 m ö h. Berggrunden i området känne- kullar mellan kärrytor. tecknas av talrika kalkstensstråk i vilka det utbildats

86 karstmorfologi med underjordiska vattendrag, grot- Branta kalkhaltiga klippavsnitt i Kamlidenområdet tor och rastrattar, s k doliner. Här finns ett par av hyser frodig och rik vegetation, här finns bl.a. kalk- landets största grottor, varav Sotbäcksgrottan är den bräken. Även de kalkförande klipporna vid Täng- mest kända. Vid Svalogåbre förekommer på ett il- vattnets stränder och längs bäckarna i området hy- lustrativt sätt olika grusavlagringar från istidens ser en rik flora. smältvattenälvar. Korta åsar, slukåsar, en alluvial- kon, kamesområde samt en liten sanduryta finns samlade inom ett par kvadratkilometer. Are-, Vardo-, Laster- Större delen av området täcks av alpin vegeta- och Fjällfjällen - NRO24008 tion med ett smalt björkskogsbälte ner mot vatten- dragen. Växttäcket domineras av torra rishedar med Areal: 108 258 ha stort inslag av lågörtäng med anmärkningsvärt lite Kartblad: 23 E, 23 F, 24 E/F vide. Den kalkrika berggrunden har satt sin prägel Kommun: Storuman, Vilhelmina på hedvegetationen, t.ex. förekommer utbredda fjäll- Riksvärde: Fjällandskap, geovetenskap, sjö, fauna, sipphedar. På de högre fjälltopparna breder block- odlingslandskap, flora, vattendrag, naturskog marker och snölegor ut sig. Myrmarker har liten utbredning i området och återfinns främst in- Fjällområdet är ett sammanhängande vildmarksom- sprängda i björkskogen i Tängvattendalen och råde vid Ångermanälvens källområde där källarma- Klippenområdet. Soligena kärr och backkärr med rna Vojmån, Ransarån och Saxån skiljer fjäll- rik vegetation är vanligast. Björkskogen utgörs massiven åt. Längst i norr rinner Vapstälven, den främst av hedskog med blåbärsdominerat fältskikt enda större svenska älv som avvattnas till Atlanten. och ett relativt stort inslag av örter och gräs. En hel Områdets topografi är omväxlande med björk- del ängsskogspartier med fältskikt av bl.a. nordisk skogsklädda dalsänkor mellan öliknande fjällmas- stormhatt, torta, midsommarblomster, smörboll, siv. Centralt ligger Remdalen, en lång bred och djupt ängssyra, lundstjärnblomma, strutbräken, maj- nedskuren dalgång med öst-västlig sträckning. Ge- bräken, nordlig lundbräken, hässlebrodd och brun- nom dalen rinner Ransarån. Remdalen har mycket rör finns också. välbevarade spår efter istidens isdämda sjöar, bl. a. Floran i området är rik och hyser ett flertal säll- tydliga issjöstrandlinjer och stora mängder finkor- synta och mer eller mindre krävande växtarter t.ex.. niga issjösediment. Stora åsar är sällsynta i trakten kalkbräken, brandspira, blockhavsdraba, lappsk al- vilket gör att Remdalsåsen framstår som en av regio- pros, lappfingerört, fjällbrud, klibbig fetknopp, nens märkligaste glacifluviala bildningar. Den är brudkulla och purpurknipprot. drygt sju kilometer lång och når lokalt över tjugo Faunan i området inkluderar flera hotade och meters höjd. Vackra exempel på ändmoräner finns störningskänsliga arter. vid lågfjället Bråntso och Östra Fjällfjället, vilka Brakkonjuone hyser en kalkpräglad vegetation intar en nyckelställning för rekonstruktionen av med utbredda fjällsipphedar. Fjällets toppområde deglaciationen. bildar tillsammans med kringliggande toppar ett Hedskog är dominerande för området, men sammanhängande område med utpräglat högalpin fjällbjörkskog tränger långt upp på sluttningarna i vegetation. Här pågår en särpräglad gabbrovittring dalgångarna och i sydsluttningarna breder ängs- med förekomst av fjällklocka. skogar ut sig. Atlantisk granskog tränger in från väst Mieseken och Fjällripfället är kalkrika och i Vapstälvens dalgång och utgör den enda barrsko- hyser några av länets förnämsta växtlokaler. Här gen inom området. Dalbottnarna i områdets södra finns t.ex. den skandinaviska endemen block- del är myrrika och kärrytor omväxlat med våta ris- havsdraba och lapsk alpros som här når sin sydliga hedar och videsnår. Kalfjällen hyser en mosaik av utbredningsgräns i Sverige. rishedar, både torra och friska, gräshedar och låg- Rödingnäset har kalkrik berggrund med mycket örtängar. Flera toppar täcks av block- och hällmarker artrika fjällängar och översilade klippor. I området ofta med snölegor i nära anslutning. Videmarker är finns bl.a. goda bestånd av den sällsynta orkidén ovanligt rikligt förekommande, oftast i övergången brudkulla. mellan skogsbältet och den alpina miljön. Tängvattendalen kännetecknas av den breda Kalkstensberggrund finns över relativt stora area- dalgången kring Tängvattnet och i nordväst fjället ler och har bidragit till flera lokaler med en rik flora. Rödingsnäset. Sjön ligger helt inbäddad i fjällbjörk- Flera växtarter växer här på gränsen till sin huvud- skogsbältet på 474 m ö h och är opåverkad av vat- utbredning t.ex. myrlilja, isvedel och fjällklocka. På tenregleringar och har ovanligt klart vatten (14 m serpentinberget Rotikken och på näset mellan sjö- siktdjup). Tängvattendalens nordsida är kalkrik och arna Gottern och Bleriken märks i den artfattiga men uppvisar frodig ängsbjörkskog med artrika back- säregna serpentinfloran främst den rikliga förekom- kärr. Här finns en levande odlingsbygd med åkrar sten av skrednarv. I området finns också en rik fauna och branta slåtterängar och en öppen landskapsbild. t.ex. järv, fjällräv, utter, kungsörn och jaktfalk.

87 Vapstälven har sina källflöden mellan Ume- Västra Vardofjället är kalkrik vilket bidrar till älvens (Gejmåns) och Ångermanälvens (Vojmåns) artrika ängar och hedar. Här finns en utpostlokal avrinningsområden och rinner i sitt västligaste lopp för isvedel. på den svenska sidan i en djupt inskuren trågdal Lasterfjället har kalkpåverkade ängar och he- vidare in i byn Skalmodal i Norge. Där heter älven dar, där flera fjällväxter, t.ex. fjällklocka, når sina Vefsna och rinner genom Seterdalen och Svennings- svenska sydgränser. dalen ut i Vefsnafjorden. Vapstälven är ett referens- Representativa och värdefulla odlingslandskap område med storöringsbestånd där sträckan ned till finns vid fjällägenheterna Vardofjäll och Gielas. Övre Vapstsjön utgör reproduktionsområde för På bägge platserna finns öppna ängar och skogs- Virisens öring. betesmarker. I de delvis art- och individrika växt- Väster om Virisen är dalgången bördig och ört- samhällena växer arter som vanlig låsbräken, fjäll- rika fjällbjörkskogar är den övervägande skogs- viol, vårfingerört, ormrot, slåtterblomma, smal- typen. Ett sammanhängande barrskogsområde fräken och jungfru Marie nycklar. Gården i Vardo- sträcker sig från väst ca 5 km in på svensk mark. I fjäll ligger mycket naturskönt intill en vandrings- den branta, delvis storblockiga sluttningen på äl- led. Den är en av de få väglösa gårdar där jordbruk vens södra sida växer urskogsartad, örtrik granskog fortfarande bedrivs. upp mot 550 m ö h. Granbestånden är grov- och Riksintressanta ängar och betesmarker finns högvuxna men glesnar snabbt uppåt för att avlösas även vid fjällägenheten Klimpfjäll, 2 hektar öp- av ofta påfallande välsluten och högväxt björkskog. pen äng och Lövberg, 1,4 hektar öppen hagmark Älven har vanligen smala, blockrika morän- och som övergår i betad fjällbjörkskog. Växtsamhällena grusstränder med vegetation av tätväxande mossor är mycket art- och individrika, med arter som ängs- och en gles men artrik ört- och gräsvegetation. gentiana, hårstarr, klubbstarr, tätört, grönkulla, Blåtåteln är ofta dominerande. I älvsjöarna finns hö- låsbräken, dvärglummer, ormrot, fjällviol, lapp- gre vattenvegetation främst i runda, skyddade vi- veronika, slåtterblomma och fjällskallra. kar. Älven har ett skyddsvärt storöringbestånd av atlantisk typ. Vojmån är ett oreglerat källflöde till Ångerman- Virisen - NRO24009 älven. Den har glest bevuxna, blockrika morän- stränder och en måttligt artrik, men på sina ställen Areal: 7 532 ha frodig vattenvegetation i sjöarna. Övre Vojmån med Kartblad: 24F tillhörande sjöar har en rik fauna med fåglar som Kommun: Vilhelmina, Storuman t.ex. strömstare, dalripa, änder, vadare och olika Riksvärde: Sjö, fauna, geovetenskap, odlings- rovfåglar och fisk som öring, stationär och ström- landskap, flora lekande röding och harr samt sötvattenmärlor bland bottenfaunan. I området finns också utter och älg. Virisen är en av de största oreglerade fjällsjöarna i Ransarån är ett oreglerat källflöde till Ånger- södra Lappland och har typiska fjällsjöstränder, om manälven. Dess dalgång är björkskogsklädd och än relativt smala på grund av liten variation i vat- ängsskogar har också stor omfattning i området. I tenståndet. Fiskebiologiskt är området av största dalbottnen har subalpina hedmarker och videsnår betydelse bl.a. beroende på den forskning som be- stor utbredning. Utterspår noteras regelbundet längs drivs och har bedrivits. Sjön har ett oskadat öring- ån och fågellivet är rikt. Strömlekande röding finns bestånd och är det största öringvattnet i länet som, i Ransarn och produktionen av ädelfisk är hög. tack vare sin storlek, producerar mycket fisk. Ransarn är reglerad vilket har stor negativ påver- Terrängen kring Vapstensälven, som bitvis rin- kan för de nedre delarna. ner genom området i en praktfull U-dal, har över- Saxån är ett oreglerat källflöde till Ångerman- vägande lågfjällskaraktär med mjuka sluttningar och älven. Källsjöområdet erbjuder både häcknings- och måttliga höjdskillnader. Söder om Virisens västra rastlokaler, vilket gett en individrik fågelfauna som del finns ett rent slättparti. Ett iögonenfallande un- främst utgörs av änder och vadare. Själva ån hyser dantag i den mjuka reliefen utgör en tvärbrant mel- en god öringstam och ett skyddsvärt flodpärl- lan de två Vapstsjöarna som skjuter in i dalen nor- musslebestånd. rifrån. Arefjället har en kalkpåverkad, rik vegetation Det finns flera tecken som tyder på att området med bl. a. en stor förekomst av fjälltätört. ursprungligen avvattnats mot Bottenhavet men som I Arevattnet finns en speciell och skyddsvärd ändrades av ett åt väster rinnande vattendrag, som öringstam s.k. Arevattenöring. så småningom eroderades till ett österut rinnande Omfattande kalkpåverkade ängsmarker finns i vattendrag. Området är ett nyckelområde för för- Atjantjacke. ståelsen av utvecklingen av den östvästliga is- avsmältningen. I området finns också en mäktig

88 serpentinförekomst (bergart) med karakteristisk mjukmattekärr. Vegetationen är genomgående rik, flora. men intermediära och fattiga inslag förekommer. Fjällägenheten Virisen ligger i väglöst land 620 Myrarna har ett rikt fågelliv med t.ex. myrsnäppa m ö h. Där finns betad skog, öppen äng och ett tidi- och blå kärrhök. gare slåtterkärr. Läget är vackert, intill en vandrings- Även Skansnäsåns dalgång har en hög andel våt- led, och ett välbesökt fiskeområde. mark. Mellan Näverliden och Vardo – Sörliden finns Växtsamhällena i ängar och naturbetesmarker ett mångformigt komplex med stora arealer bland- är delvis art- och individrika med hävdgynnade ar- myr, flacka kärr, videkärr och tjärnar. Vegetationen ter som kattfot, låsbräken, vårfingerört, styvmors- är genomgående intermediär till rik. Mossedomi- viol, prästkrage och fjällgentiana. Lägenheten bebos nerade mjukmattekärr och flarkar är vanligt. Ande- året runt och 1992 röjdes den för bete och slåtter. len öppet vatten i form av sjöar, tjärnar, gölar, vat- Bete sker också på utäga. Markerna är mycket tendrag och flarkgölar är mycket hög. De är oftast kuperade och gränsar mot sjöar. antingen vegetationslösa eller kantade med en smal Odlingsmarken i Boitikken är välhävdad och här vassbård. Vegetationen i maderna utmed Skansnäsån finns en lada, husgrunder, öppna diken, odlingsröse utgörs främst av videkärr av vitmossetyp och en och kallkällor. Hävden består av ängslåtter, skrabb- tydlig levé med högörtängsvegetation. slåtter, naturbete, skogs- och fjällbete. Slåtter- och Ett flertal hässjor och ett stort antal hölador betesindikerande arter är slåtterblomma, tätört, indikerar en omfattande slåtter både på kärrytorna grönyxne, fjälltimotej, ormrot, jungfru Marie nyck- och utmed Dalsån och Skansnäsån. Vid Matsdal lar, vårbrodd och ängsskallra. finns ett representativt och välbevarat odlings- landskap. Byn ligger mycket vackert i en fjällslutt- ning ovanför Dalsån. I byn brukas idag uppodlade Skansån-Dalsån - NRO24010 lägdor, slåttervallar samt hårdvallsängar. Den öppna ängsmarken på torr-fuktig mark domineras mest av Areal: 7 548 ha rödven, vårbrodd, fjällgröe, tuvtåtel, hundstarr och Kartblad: 23G ormrot. Fläckvis är floran art- och individrik med Kommun: Storuman, Vilhelmina bl.a. olika låsbräkenarter, dvärglummer, hårstarr, Riksvärde: Vattendrag, myrkomplex, flora, fauna, fjällskallra, fjällveronika, tätört och Jungfru Marie odlingslandskap nycklar. I hela byn finns idag sex jordbruk som samt- liga har korna fritt gående på skogsbete. Markerna Dalsån avvattnar de centrala delarna av Gardfjällen har en lång hävdkontinuitet. En stor del av ängarna till Vojmsjön. Ån rinner mellan fjällmassiven i en slås för hand och hässjas. välformad U-dal, Matsdal. Lutningen är ringa till Vid Björkenäs ligger några raningsmarker va- måttlig och ån är kraftigt meandrande på sina stäl- rav cirka 1 hektar utgörs av sötvattenstrandäng med len. Cirka fyra km från utloppet tillstöter Skans- ängsbruk, 3 hektar slåttervall på tidigare ängsmark näsån, vattendragets andra stora gren, som kom- och anslutande skogsbete bevuxet med gran och mer från Skansnässjön i norr. björk. I de delvis art- och individrika växtsamhällena Berggrunden består i åns övre halva av kalk- växer arter som låsbräken, fjällskära, fjällvedel och fylliter, i den nedre dels av Seve-Köliskollans fjällruta. glimmerskiffrar, dels av Stalonskollans grön- I vattendragen finns utter, bäver och relativt stora stenskiffrar. bestånd av flodpärlmussla. Från Matsdal och österut rinner Dalsån i en flack dalgång med stora myrar. Den präglas av dödis- förhållandena från isavsmältningen. Mellan Gitsfjället-Blaikfjället - Klitvallen och Näverliden finns ett våtmarks- NRO24014/15 komplex, 540 - 490 m ö h., som sluttar mot Dalsån. Här har ån väl uppbyggda levéer och ett svagt Areal: 83 234 ha meandrande lopp, med omväxlande djupa, lugnt Kartblad: 21 G, 22 F, 22 G, 23 F flytande partier och grundare steniga forssträckor. Kommun: Vilhelmina, Dorotea På leveerna finns friskängar och tuvtåtelängar med Riksvärde: Geovetenskap, fauna, myrkomplex, stort videinslag. Leveerna är artrika med bl. a. smör- skogslandskap boll, Kung Karls spira, nordisk stormhatt, ormrot, humleblomster och i själva ån finns bl.a. vasstarr. Gitsfjället-Blaikfjället i södra Lappland är Väster- Utanför leveerna finns en “bred” relativt plan bottens läns östligaste lågfjällsområde med Sveri- zon med myrar. Dessa dalbottenmyrar är mång- ges mest extrema exempel på förfjäll och platårelief. formiga med allt från soligena kärr, blandmyrar, Gitsfjället, längst i nordväst, når 1 062 m ö h fukthedar till fuktängar. Vanliga vegetationstyper är och utgör en uteliggare d v s ett lågfjäll skild från rostvitmossa dominerade mossar och olika typer av fjällregionen i övrigt. Blaikfjället är en sex mil lång

89 platåartad bergrygg med terrängtäckande myrar av vadare goda häckningsmöjligheter. Vanliga arter är subatlantisk typ som omges av en granurskog. t.ex. blåhake, bergfink, lövsångare, grönbena, skogs- Platåns östra kant består av en lodrätt stupande 200 snäppa och småspov. Bland de sällsynta arterna kan m hög klint. Platån ligger på en höjdnivå av ca 700 nämnas nordsångare. m ö h. Inom områdets nordvästra del har s k flutings Gäddsjömyran ligger öster om Blaikfjälls- påträffats, dvs. en terrängform i morän som van- glinten på ett urbergspeneplan, ett nästan plant ligtvis saknas utanför den egentliga fjällkedjan i område som bildats genom flodernas och regnets länet. Gitsån rinner i en djup nedskuren kanjon i eroderande verkan som pågår ända tills nästan alla kvartsit. Tillit (dvs. förstenad morän) från pre- upphöjda delar är nernötta. Området är ett särpräglat kambrisk tid har påträffats i block. vidsträckt myrlandskap med svärmar av granskogs- Lågfjällsplatån upptas av terrängtäckande my- klädda moränbackar, blöta flarkmyrar, sjöar och små rar och moränmarker med björkskog eller björk- vattendrag. Myrfågelfaunan är komplett. blandad “fjällgranskog”. På Blaikfjället finns länets Norr om vägen i Sagatun finns en högväxt pro- östligaste björkskogar av utpräglad subalpin typ duktiv granurskog av hög ålder på örtrik mark. I samt de östligaste förekomsterna av s k snölege- beståndet finns rikligt med halvdöda träd, torrakor vegetation. Liderna domineras av ordinär högläges- och vindfällen. I de mest produktiva delarna finns granskog och på Gitsfjället i nordväst finns kal- högörter som tolta, nordisk stormhatt och tibast. På fjällsområden med alpin vegetation. myrarna vid Sagatun har Disas gräsfjäril en av sina Dominerande skogstyp är frisk blåbärsgranskog. sydligaste förekomster. På många håll, särskilt i anslutning till den s k klin- Lappdalen hyser inom ett begränsat område en ten, finns rikare skogstyper och rasmarker med ve- mängd olika växtsamhällen och skogstyper som getation av sydbergskaraktär. Här bildar ormbunkar, flera typer av granskog, högörtsrik fjällbjörkskog, högörter och gräs en frodig, ängsartad vegetation. mosaik av myr och björksnår, örtrika bäckraviner Särskilt ståtlig och högvuxen granurskog finns sö- samt snölegevegetation. der om Gitsfjället. Trädbeståndens ålder är i regel Mullramlet är djupt nedskurna kanjoner i höga och ett av bestånden är ca 400 år, vilket idag alunskiffern i Blaikfjällplatåns nordöstra del. I är en unikt hög ålder för en skandinavisk granskog. alunskiffern finns också fossilförande orstenar. I många fall har bestånden uppkommit efter brand. Vildmyran är ett variationsrikt kärrkomplex Ovanför en nivå av ca 600 m ö h börjar barr- söder om Stutvattenberget. I områdets norra del ut- skogen glesas ut och ersätts av björk som vid ca breder sig tidigare slåttrade fastmattekärr med mel- 650 m ö h oftast är helt dominerande. Enstaka lanliggande mjukmattor. Här finns också ett flertal granar och tallar förmår dock växa betydligt över källor, varav några med källkupoler. Särskilt vacker 700 m ö h. Björken finns, på denna höjd, vanligtvis är en centralt belägen välutvecklad torvkupol, ur i glesa bestånd, på moränmarksholmar som omges vilken grundvattnet under tryck pressas upp och av vidsträckta myrmarker. I de branta östexponerade koncentreras i en liten bäck. Kring den av järnockra- sluttningarna, där mycket snö samlas, är fjällbjörk- slam starkt lysande källfåran finns en välutvecklad skogen särskilt välutvecklad och tät och bildar här källmossevegetation. ett distinkt bälte ovanför barrskogen. På planare Svartklippenområdet ger tillsammans med mark uppe på Blaikfjällsplatån är björkskogen av- Vildmyran en god belysning av de våtmarkstyper sevärt glesare och har ofta karaktären av lågalpin som kännetecknar Blaikfjällets sydvästsluttningar. rished. Fältskiktet domineras vanligtvis av kråkbär Området hyser en bred variation av olika våtmarks- samt i viss mån även av blåbär, lingon, odon och typer såsom mossar, blandmyrar, kärr, sumpskogar ripbär. och bäckstränder. Även näringsförhållandena varie- Platåviddernas myrkomplex utgörs vanligen av rar starkt alltifrån fattiga kärr och mossar till rik- stora, näringsfattiga strängmyrar med relativt låga kärr. Bland de särskilt intressanta delarna kan näm- ristuvsträngar. Rikkärrbetonade flarkkomplex är nas rikkärret i Svartklippmyrans sydöstra del, med också relativt väl utbredda. Stora arealer upptas av bl. a. riklig förekomst av tvåblad, en mycket vacker mer eller mindre strukturfria kärrytor med ängsull järnockrakälla sydost om Kälberget (Järnrost- eller flaskstarr. Talrika backmyrar finns i liderna i myran), den bitvis mycket frodiga och artrika sump- platåns utkanter. Öster om Blaikfjällsplatån är myr- skogen mellan Knävelborrbäckens källfåror samt ytorna delvis koncentrerade till mer eller mindre urskogsområdet utmed Kvarnbäckens övre lopp. smala stråk mellan dämmande moränbackar, men Granudden-Blekskogen består av granurskog där finns också stora öppna rikkärrartade myrar. med nästan enbart mycket gamla träd, torrakor och Områdets mångformighet ger goda förutsätt- vindfällen. ningar för djurlivet. Björn, järv och lo vistas regel- Rönnberget hyser urskogsartad skog av frisk bundet i området och även utter har observerats. blåbärstyp och frisk örtristyp med mängder av torra- Fågelfaunan är varierad och artrik med ett 100-tal kor och lågor. arter, bl. a. har hålbyggare, hönsfåglar, rovfåglar och Gitsån löper i sitt översta lopp i en djup kanjon.

90 Skogarna söder om Gitsfjället upptar stora En utpräglad sydväxtbergsvegetation finns i syd- sammanhängande arealer. De har påtagligt urskogs- branterna. Där, på sin nordligaste lokal i landet, artad prägel. Vissa partier är uppkomna efter brand förekommer bl. a. alm på några isolerade platser och lövträdsinblandningen med rönn, gråal och med enstaka träd. Även snårstarr har här sin nord- björk är påtaglig. Flera sluttningar och bäckraviner ligaste lokal i landet. Andra intressanta sydväxtar- är produktiva och med stor andel död ved, ofta ter är bergdunört, smultron, örnbräken, stinksyska med vedsvampar som t.ex. gränsticka, rosenticka och rockentrav. och rynkskinn. Tranumyran och Grubbmyran på Skikkisjö- berget är ett värdefullt myrområde. Myrarna består främst av olika typer av kärr från plana till kraftigt Stenbithöjden - NRO24020 sluttande backkärr. Flera källor förekommer med (2 delområden) typisk källvegetation. En antydan till sadelmyr finns i norra delen av Tranumyran, med backkärr slut- Areal: 1 757 ha tande åt både norr och söder. Kartblad: 20H 21H Kommun: Åsele, Dorotea Riksvärde: Skogslandskap, flora, fauna Storblaiken-Lillblaiken - NRO24025

Areal: 20 370 ha Stenbithöjden är ett stort och orört vildmarks- Kartblad: 23 G, 23 H, 24 G, 24 H område dominerat av granskog av frisk blåbärsris- Kommun: Storuman, Sorsele typ i en starkt kuperad terräng. Mellan de skog- Riksvärde: Myrkomplex, skogslandskap, geoveten- beklädda höjderna ligger myrar och tjärnar in- skap sprängda. De högst belägna delarna ligger närmare 600 m ö h. Skogen utgörs i stor utsträckning av Blaiken är ett långsträckt förfjällsmassiv, isolerat urskogsartade bestånd med ringa kulturpåverkan från fjällkedjan med ett mycket stort och opåverkat och rikligt med lågor, torrträd och brutna stubbar urskogs- och våtmarksområde. Det ligger på grän- av framför allt gran. Brandspår förekommer men är sen mellan Storuman och Sorsele kommun och sällsynta inom reservatet. avrinningen sker till Storjuktan och Juktån i norr Kojmyran (f d Skalbergets domänreservat) är en och till Storuman i söder. gammal granskog med ett flertal typiska strukturer De västra delarna tillhör Blaikskållan i fjäll- för en urskogslik taiga. På en större myrholme åter- randen, där berggrunden utgörs av strömskvartsiter, finns en gammal, gles granskog med mycket grova medan Storblaiken i öst är uppbyggd av urberg granlågor. Där finns också inslag av enstaka mycket (revsundsgranit). I övergången mellan fjällrandens gamla tallar med brandljud. I sluttningen (branten), berggrund och urberget finns en zon med främst växer en flerskiktad, lavbeklädd och toppbruten alunskiffer, men även kambrisk sandsten. Landska- granurskog. I sänkan i ostnordost frodas skog av pet karaktäriseras av vidsträckta mjukt välvda hög- låg- och högörttyp. Vedsvampar som t.ex. lappticka, platåer som ligger 500-700 m ö h, med enstaka rynkskinn och rosenticka har bl.a. noterats i om- uppstickande bergryggar och mindre massiv, varav rådet. några når upp över trädgränsen. Berg i dagen före- kommer nästan bara kring de högsta höjderna och inom brantområden. I övrigt upptas området av Liden-Skikkisjöberget - NRO24023 rogenmorän och myrmarker. Moränen är på många håll rik- och storblockig. Areal: 772 ha Platån är bevuxen med en blandskog av gran och Kartblad: 23G björk. I liderna växer rena granskogar av höjdläges- Kommun: Vilhelmina, Storuman typ och i områdets utkanter finns stråk av enklaver Riksvärde: Flora med tallskog. Dessa är överlag magra och lågväx- ta. I sluttningar och inom ett större område vid Skikkisberget reser sig cirka 250 m över den när- Blaikens avslutning åt väster (Rönnberget) förekom- liggande Skikkisjön. Bergets sydsida är kraftigt på- mer även större välslutna och virkesrika skogsom- verkad av glacial erosion som format en brant berg- råden. Frisk ristyp dominerar helt och de låg- vägg, ett s k flygg. Även nordostsidan är glacialt produktiva skogarna är genomgående gamla och påverkad, men i mindre omfattning. Skikkisberget rika på torrträd och lågor. Skogen i liderna, speci- är en överskjutningskolla bestående av kvartsit ellt de tallskogarna i de norra sluttningarna, är vä- medan berggrunden i omgivande dalgång består av sentligt yngre ofta till följd av skogsbränder. lättvittrad alunskiffer. Våtmarkerna som upptar ca 10 000 ha av area- len, är till stor del terrängtäckande myrar, framför-

91 allt kring Lillblaiken och Storblaiken. De flesta av Malån (inkl. Borup Ol-Ersaberget) - regionens våtmarkstyper finns representerade i stor NRO24029 skala. De mest dominanta är svagt till starkt slut- tande kärr (backkärr), strängblandmyrar av skiftande Areal: 15 032 ha karaktär, plana till starkt sluttande mossar och Kartblad: 23J, 23I, 24H terrängföljande fukthedar. Myrarna ligger ofta i Kommun: Malå, Norsjö, Sorsele moränbacklandskap eller rogenmoränområden, vil- Riksvärde: Vattendrag, geovetenskap, flora, fauna, ket ger en mosaikartad sammansättning. Större sam- kärrkomplex, skogslandskap manhängande öppna myrar förekommer på Tall- träskmyran, Stor-Fjällsmyran och fukthedar vid Lill- Malån är ett oreglerat biflöde till Skellefteälven med och Storblaiken. Trofigraden varierar kraftigt och en artrik växtlighet och en intressant geomorfologi. det är mycket fattigt på höjdområdena som utgörs Ån är ett av länets absolut viktigaste uttervattendrag. av kvartsit (Lillblaiken) och revsundsgranit Borup har en rikt varierad natur med tallurskog, rik (Storblaiken). Kärren är till största delen av starr- växtlighet och branter. vitmossetyp och fattiga fukthedar. Mossar är van- Stor- och Järtmyran utgör ett mycket stort och liga. I sluttningarna och i övergången mellan fjäll- mångformigt, relativt orört myrkomplex med repre- randen och urberget är vegetationen betydligt rikare, sentativa myrtyper. I våtmarkerna finns även en rik främst beroende på alunskifferns effekt. Kärren flora. Storolsmyrans strängflarkkärr och sjömade- övergår till mer brunmossedominerat bottenskikt rna vid Malåträsket har också höga representativa med praktkrokmossa och korvmossa. Källorna blir värden. näringsrikare och vegetationen i sumpskogar och Malån är Skellefteälvens största biflöde och efter bäckar blir frodigare. mynnar i Skellefteälven vid Svansele. Åns lopp har Både utter och flodpärlmussla förekommer i en rak, sydostlig sträckning med en lutning som of- Stabburbäcken. tast är liten och där större delen av fallhöjden är Stor-Rödmossamyran sydost om Storblaiken koncentrerad till sträckan Strömfors-Storforsen. Ett är en mycket välutbildad strängblandmyr, med kraf- flertal mindre åar i områdets övre del förenar sig tiga strängar och mellanliggande lösbottenflarkar. till Malån och Skeppträskån som flyter samman nära Myrkomplexet norr om Stor-Rödmossamyran upp- lappmarksgränsen, mellan Norsjö och Malåträsk. visar en intressant “terrängtäckande” sträng-bland- Malån är rik på sjöar. Mest betydande är Malå- myr, där strängarna är av fukthedskaraktär. På vissa träsk och Stora Skeppträsket i övre delen och längre strängar dominerar en. ner Mensträsket, Stor-Kvammarn och Norsjön. I åns I sluttningen på myrkomplexet norr om Röding- övre del har flera långsträckta selsjöar bildats i den tjärnen finns flera källor. I en av dessa förekom- väl markerade dalgången, längre ner ligger sjöarna mer lappveronika rikligt. Den växer här i ovanlig Malåträsket och Ol-Ersaselet. miljö och är dessutom det ostligaste fyndet i Berggrunden kring ån är komplicerad, men till Lycksele lappmark. största delen tillhör den Skellefteserien. Undantag Stor-Fjällmyran söder om Lillblaiken är ett tyd- är den betydligt yngre Adakgraniten, vilken fram- ligt exempel på sluttande mosse som genomkorsas träder kring nedre delen av Svartselet och norra de- av rikare kärrdråg. Ett i det närmaste orört myrstråk len av Malåträsket, samt bergarter ur Vargfors- skär över kalfjället och uppvisar en svagt utbildad formationen vid Malånäset. sadelmyr. Dalgången kring de övre selsjöarna är en typisk Rogenmoränområdet söder om Tallträsket är genombrottsdal. Vid Storforsen har ån skurit ut en ett mycket mosaikartat skogs- och myrområde med kanjon. Jordarterna kring Malån består av morän granklädda urskogsartade moränholmar och mel- med ett ökat inslag av glacifluvium och älvsediment lanliggande öppna myrytor och djupa tjärnar. Kring nedåt i dalgången. Från sammanflödet med Norsjö- de små mosseytorna i området finns tydliga lagg- ån till utloppet i Skellefteälven omges Malån av ett kärr, vilket är mycket ovanligt för regionen. stort randfält, Fromheden. Tallträskmyran nordväst Lillblaiken är en Malån rinner upp i de mycket myrrika trakterna myrmosaik i moränbacklandskap med ett intressant kring vattendelaren till Gargån. Omgivningarna källområde med stora källkärr. Flera stora, tydliga utgörs av skog med mindre inslag av myrar och od- exempel på slukhål och underjordiska torvbäckar lingsmark. finns. Skellefteseriens bergarter med basiska vulkani- Jipmokmyran Ö Rönnberget har intermediära ter och urkalksten har en gynnsam effekt på vege- till rika terrängföljande mjukmattekärr. Flera fina tationen längs ån. Här förekommer artrika skravel- källor med bl.a. källdunört, fjällskära, kärrfibbla och ängar med brakved och orkidéer. Porsen är inte i bottenskiktet kärrkammossa, skruvkvastmossa och heller ovanlig längs vattendraget och här finns också källgräsmossa finns i området. svarthö, fjällruta och ängsruta. Malåträsket har sand-

92 Malån. Foto: Eva Mikalesson. stränder med omfattande vassområden och i själva sina två bäckar, varav en med tydligt slingrande sjön växer strandpil. förlopp, flera källor tjärnar och strängflarkkärr av Biflödet Verbobäcken som mynnar ovanför varierande typ. Området är mångformigt. I områ- Malåträsket förtjänar också att nämnas på grund av det finns ornitologiska värden med bl. a. arter som sin intressanta flora. En stor biotopvariation, främst svartsnäppa, gluttsnäppa, sångsvan, trana, gråsiska, kring sjöarna, gynnar faunan. Malån är ett viktigt videsparv och gulärla. uttervatten, en inventering 1978 indikerade minst Biflödena uppströms Stora Skäppträsket under- tre besatta reviren. En uppgift som verkar hålla i lagras av Adakgranit, sträckan Skäppträsket till sigäven på 90-talet. Ån har ett växande bäver- utloppet av Skellefteseriens vulkaniter och fylliter. bestånd. I åns övre lopp finns vandrande bestånd av Åns omgivningar består av skog, uppströms storöring. Vattendraget har också bestånd av harr Skäppträsket med ett stort inslag av myrmark. och sik. Inga dammar eller andra vandringshinder Skiffrar tillhörande Skellefteserien ger på sina stäl- förekommer. len upphov till en rik flora. Ån har varit allmän flottled från Svartselet till Skäppträskån är liksom Malån ett viktigt utter- utloppet. Under flottningsepoken rensades fors- vatten. Ån är också av intresse ur fiskesynpunkt, sträckorna i huvudfåran. Forsarnas sidogrenar har här finns stor öring, harr och nejonöga. Stora genomgående stängts av för att underlätta flottning. Skäppträsket har ett, ur vetenskaplig synpunkt, vär- Malåträsket har som en av Norrlands boplatsrikaste defullt öringbestånd samt ett stort bruksvärde för sjöar ett stort kulturhistoriskt intresse. fisket. Örträsket är en sjö som torrlagts genom en I Borup Ol-Ersaberget finns tallskog av torr tappningskatastrof 1926 och därigenom ombildats till frisk lavristyp på kuperad mark med spår efter till ett myrområde. tjärbränning och skogsbränder. Naturreservatet är Skäppträskån rinner upp i de myrrika trakterna mycket naturskönt med en skyddsvärd fågelfauna. kring Adak och mynnar i Malån. Nedströms Stora Stor- och Järtmyran utgör ett mycket stort och Skäppträsket är lutningen i genomsnitt måttlig. mångformigt, relativt orört myrkomplex med repre- Sträckan Storvältforsen till utloppet karaktäriseras sentativa myrtyper. Våtmarkerna hyser en rik flora av ett starkt slingrande lopp genom småbruten med arter som brudsporre, ängsnycklar, kärrull och moränterräng. björnbrodd. Bland mossorna märks korvskorpion- Svammyran ligger i anslutning till Skäppträskån mossa, och röd skorpionmossa. och Malåns vattensystem. Myren karakteriseras av

93 Svansele dammängar. Foto: Eva Mikalsson

Storåliden - NRO24032 Petikån - NRO24033

Areal: 103 ha Areal: 3 160 ha Kartblad: 23K Kartblad: 23J Kommun: Norsjö, Skellefteå Kommun: Norsjö, Skellefteå Riksvärde: Naturskog, flora Riksvärde: Vattendrag, geovetenskap, flora, äng, fauna Storåliden är ett sydväxtberg med sydvända branter och branta sluttningar intill Skellefteälvens dalgång Petikån mynnar i Skellefteälven ca 70 km från vid Renström. Berggrunden består av vulkaniter kusten. Ån har ett meandrande lopp genom ett med inslag av starkt basiska bergarter. mosaiklandskap av tallhedar och myrar. Området Berget är i huvudsak klätt med brandpräglad är måttligt kuperat och saknar i huvudsak inslag av tallskog. I särskilt branta partier växer en tät klen brantare berg. Endast vid Petiknäs, vid åns inflöde tallskog, som troligen har uppkommit efter hårda i Skellefteälven, är höjdskillnaden högre. Isälvssedi- bränder som dödat all äldre skog. Dessa fragment menten bildar i höjd med Svansele dammängar ett är orörda av huggningsingrepp och representerar en mäktigt HK-delta som är närmare 3 km2 stort, i mycket ovanlig typ av urskog. vilken Petikån i den sydvästra kanten, slingrar sig I branterna förekommer för regionen sällsynta fram i en några hundra meter bred ränna. Närmast växter som tuvbräcka, fjällarv, blågröe och gul fet- nedströms deltat följer sandavlagringar som delvis knopp. I nederkanten av berget finns också stora är genomskurna av en lång meandersträcka utan bestånd av norna. Vissa partier av sluttningarna har högre brinkar, men med talrika övergivna älvslingor också högproduktiv blandskog. Vid basen av ber- s k korvsjöar. En mindre rest av HK-deltat finns get finns också källor med anslutande sumpskog och kvar upp mot Skansberget. Denna rest påverkas av rik växtlighet. aktiva erosionsprocesser. Nere vid Petiknäs finns mäktiga isälvsavlagringar av komplex natur, troli- gen avsatta efter hastiga och kraftiga vattenflöden.

94 Vid Svansele, nedströms HK-deltat är de geolo- Krokvattnet - NRO24046 giska formationerna i stort sett orörda. Skansberget, som har varit hårt utsatt av glacial erosion, har en Areal: 6 500 ha säregen och intressant utformning av en kursudal Kartblad: 22J, 22K uppe på berget. Kommun: Skellefteå, Vindeln En stor del av myrarna längs ån har nyttjats som Riksvärde: Sjö, geovetenskap, myrkomplex slåttermarker och innehåller framträdande exempel på både silängar och dammängar. Flera olika be- Krokvattnet är ett stort sammanhängande morän- vattningssystem anlades för att öka skördevolymen, område med transversella moränryggar av bl.a. men då hävden upphörde började en igenväxning Rogenmorän av Blattnicktyp, en mängd starkt av bl.a. viden, och de hävdgynnade växtarterna och uppflikade sjöar och extremt näringsfattig myr- växtsamhällena missgynnades. Samtidigt förföll vegetation. Landskapet utgörs av en bergkullslätt bevattningsanläggningarna. Idag har silängs- och med en mosaik av skogar, främst bestående av tall- dammängs-anläggningarna vid Rörträsk respektive hedar, och myrar, sjöar samt vattendrag. Svansele delvis restaurerats. Alla sjöarna ligger på ungefär samma höjd över Djurlivet längs ån är rikt på bl.a. rastande och havet, omkring 250 m, d v s samma höjdläge som häckande fåglar och det finns ett bra bestånd av harr högsta kustlinjen (HK) har i trakten. Området är det i ån. största Rogenmoränlandskapet i denna del av lä- Rörträsk by har kulturminnesförklarade sil- net. Det är bäst utbildat kring Stora och Lilla Krok- ängar som delvis är restaurerade. Växtsamhällena i vattnet samt kring Brännträsket. I ett stråk sydväst de hävdade silängarna domineras av örtrika frisk- om Stora Örträsket finns drumliner och drumlinoida och fuktängar. Bland hävdgynnade växter märks former. Inom området finns också fyra mer eller slåtterblomma, ormrot, fjällskära och stagg. mindre sammanhängande åsar. Naturreservatet Svansele dammängar i Petikåns Många av de små sjöarna är näringsfattiga och dalgång, utgör ett vidsträckt område av våtslåtter- har en mycket sparsam vegetation i kontrast till marker där den vattenståndsreglering som är typisk Sävarån som rinner sydväst om området. för en dammäng har restaurerats. Dammängen är Stormyran karaktäriseras av fattiga tallkärr, fat- unik eftersom den idag är den enda i landet som tiga starr-vitmossemjukmattor och lösbottenkärr. I fortfarande hävdas. Reservatet omges av sediment- de centrala delarna bildar vackra gölsystem en mo- avlagringar, främst sand och grovmo. Petikån har saik med lösbottnar och mjukmattesträngar. I tall- skurit sig ned genom sedimenten och på sina stäl- kärren finns på flera hällar stora mängder döda träd. len bildat vackra nipor. I reservatets norra del är sedi- Björnbrodd förekommer i de topogena kärren i norr, menten i stort sett borteroderade och ån rinner fram där tuvsäv och sotvitmossa dominerar. Stormyrans över blockmark. stora, öppna och mycket blöta myrareal, är ovanlig Floran utgörs mestadels av fuktig till våt högst- inom regionen. Myren har också ett rikt fågelliv. arräng. Det är blåtåtel och norrlandsstarr som do- minerar med inslag av bl.a. sjöfräken, kabbeleka och trådtåg. Området omges av tallhedar med glest fält- Vindelälven - NRO24047 skikt och renlavdominerat bottenskikt. Sumpskogar med framför allt glasbjörk finns i begränsad om- Areal: 60 962 ha fattning. Större delen av ängarna är fuktängar do- Kartblad: 20J, 21J, 21K, 22 I, 22 J, 23H, 23I, 24G, minerade av grenrör med inslag av örter, främst 24H, 25E, 25F, 25G, 26F älggräs. Videsnår har brett ut sig på delar av de fukt- Kommun: Sorsele, Lycksele, Vindeln, Umeå, ängar där slåtter inte genomförs. På våtare partier Vännäs är högstarrvegetation, vanligen av flask- och Riksvärde: Vattendrag, geovetenskap, odlings- norrlandsstarr, dominerande. På riktigt blöta partier, landskap, sjö, myrkomplex, naturskog, källa, flora, särskilt närmast ån, breder sjöfräken ut sig. fauna I själva ån finns vattenvegetation av gräsnate, gul näckros, hårslinga och sköldbladsmöja. Vindelälven är den sydligaste av landets fyra Djurlivet i området är rikt. På vintern betar re- outbyggda fjällälvar. Älven rinner upp i Vindelfjäll- nar på hedarna. Älg har också goda betesmarker sområdet i gränstrakterna mellan Västerbottens och här. På våren utnyttjas de översvämmade ängena Norrbottens län och har ett omväxlande lopp med av rastande flyttfåglar. Under sommaren häckar både flera sjöar och ett stort antal forsar och sel. Vindel- änder, vadare och småfåglar i området. älven är ett framstående exempel på en väsentligen opåverkad storälv med särpräglade former av “sydlig” karaktär. Det är den enda återstående stor- älven som liknar de sydligare, nu utbyggda stor-

95 älvarna och är därigenom ett nyckelområde för för- kvanne, kanelros och nordisk stormhatt. Holmarna ståelsen av denna älvtyps ekologi- och landskaps- är bevuxna med vacker naturskog. Magnifik barr- utveckling. naturskog finns också på det närliggande berget Den del av Vindelälvens dalgång som upptas av Storliden. Storvindeln hör från stormorfologisk synpunkt till Vindelforsarna är ett mäktigt forslandskap med de främsta i landet inom förfjällszonen. Dalgången lättillgängliga strövområden, rika strandsnår och ett präglas starkt av skålltektoniken och av de impone- flertal vackra strandskogstyper. rande, glaciala brantformerna. Älvsträckan från Hällbergsträsk naturreservat är mångformigt Storvindeln till högsta kustlinjen, HK, (vid Rusk- med flera skogstyper och låg kulturpåverkan. Om- träskfältet) har en rik variation av lösa avlagringar rådet hyser ett flertal hotklassificerade arter, däri- av ordinär karaktär. Nip- och ravinlandskapet vid bland doftticka. Våtmarkerna karakteriseras av re- älvens nedre delar hör till de främsta i landet. lativ orördhet, mångformighet och representativi- De många långsträckta avorna (grunda, tidvis tet. Värdefulla objekt är t.ex. Hästmyran och Sjul- avsnörda vikar) och låglänta områdena med ranings- Enarsmyran. marker har höga naturvärden. Strax uppströms Sorsele förenas Laisälven med Vindelälven, som i sin tur förenas med Umeälven ca 40 km uppströms Rockträskheden - NRO24052 utflödet i Bottenviken. Älven rinner till större delen genom barrskogsregionen förutom källområdet som Areal: 1 588 ha berörs av fjällterräng och fjällbjörkskog. Kartblad: 22J Vindelälvens vegetation är artrik och närmare Kommun: Lycksele, Vindeln 400 kärlväxtarter är kända längs älven. Flera fjäll- Riksvärde: Geovetenskap växter följer praktiskt taget hela loppet och många låglandsväxter når vid älven ända upp till fjäll- Rockträskheden kännetecknas av komplexa avlag- randen. ringar av morän och isälvssediment som visar på Vattenståndsamplituderna vid älven är höga, en komplicerad avsmältning av inlandsisen. En ås sträckvis över 6 m, vilket gör att strandvegetationen uppträder söder om Rockträskheden. Öster om är synnerligen välzonerad. Särskilt tydligt är detta Rockträsket ligger morän med ett stort inslag av på de flacka och breda stränder som är vanliga från sediment i de översta lagerna. Moränen har en fjällranden ner till HK. Vegetation är mycket artrik, mäktighet på någon meter och vilar på grovkorniga främst på moränstränderna vid forsar. Nipstränderna sediment. Strax norr om Rockträsket på västra si- i älvens nedre del, är däremot ofta sparsamt bevuxna dan av Ajaurvägen finns ett fem meter tjockt grov- och artfattiga. Den frodiga, artrika och ängsartade kornigt sedimentskikt där rörelser i jordskorpan och strandvegetationen på de flacka finjordsstränderna strukturer från istiden lämnat tydliga spår. Under har tagits till vara genom slåtter. Vattenvegetationen sedimentskiktet finns i sin tur en morän. i sjöarna och selen är på många ställen välutveck- lad. Djurlivet vid älven är påfallande rikt. Älven är Lycksamyran - NRO24056 en frekventerad flyttfågelled och hyser många häck- ande fågelarter. Fiskproduktionen är stor både vad Areal: 15 402 ha gäller vandringsfisk och stationära fiskarter. Även Kartblad: 23H, 23I om både lax- och havsöringbestånden i viss utsträck- Kommun: Sorsele, Storuman, Lycksele ning är påverkade av Stornorrforsens kraftverk i Riksvärde: Myrkomplex, skogslandskap,fauna Umeälven har de mycket stort skyddsvärde och få motsvarigheter i landet. Älven har också mycket fina Lycksamyran, Sandkläppmyran, Svanamyran m.fl. bestånd av harr och sik. Vindelälven är ett viktigt utgör ett mycket stort och mångformigt myr- och demonstrationsobjekt för undervisning och forsk- sumpskogsområde i dödisterräng, beläget 280-360 ning. För rennäringen har älven stor betydelse bl.a. m ö h. Området är övervägande plant och består av som flyttled. stora öppna myrar omväxlande med tallrismyrar, Representativa raningar med ängsbruk eller bete sumpbjörkskogar och storblockiga barrskogsklädda finns vid Ammarnäsdeltat, Vindelgransele, Björk- moränkullar. Vid Villoholmen och i området kring sele, Vormsele, Rusksele, Siksele, Selet och Rödå. Lickotgrenen finns dödisterräng och i nordväst finns Storvindeln är vårt lands enda kvarvarande fjäll- mäktiga rullstensåsar. Kring Sadilidmyran finns ett sjö med riktigt stor amplitud. område med transversalmoräner. Mårdselforsen är mycket intressant med sitt Genom området rinner Juktån som här har ett förgrenade lopp med ett flertal större och mindre mångförgrenat lopp. Ån bidrog tidigare till att de- holmar och blottlagda erosionsformer i fast berg. lar av myren översvämmades, men Juktån reglera- I strandsnåren vid forsen förekommer bl.a. fjäll- des på 50-talet och är sedan slutet på 70-talet näs-

96 tan torrlagd på grund av överledning av vattnet till den nordöstra kanten har dessa stora vattenfyllda Umeälven. flarkar med ett ibland markant inslag av mosse- Djurlivet är relativt rikt och däggdjur som älg, strängar. Näringsstatusen i de flesta kärren är fattig räv, vesslor, mård och hare vistas i området. Vid en till intermediär. inventering 1976 observerades 76 häckande fågel- Myren norr om Granträsket är ett särpräglat arter i området. Sädgåsen har här en av sina star- myrområde med ovanligt stora sammanhängande kaste stammar i övre Norrland. strängflarkkärr med väl differentierade strängar. En Myrarna har till stor del utnyttjats för slåtterhävd, mångfald typer av strängflarkar förekommer samt vilket spår av hölador, hässjor och vattenledningar övergångar mot sträng-blandmyr, fastmattekärr, vittnar om. Vid sin lapplandsresa 1732 besökte Carl mosaikblandmyr och mosse. I strängflarkkärren von Linné Lycksamyran. Det var här som Linné förekommer rikligt med flarkgölar, dessutom en hel vilsen, hungrig, frusen och sönderbiten skrev: “Ald- del trädbeklädda strängar. Strängblandmyrarna va- rig hade prästen så kunnat beskriva helvetet så att rierar från korvmossflarkar mellan strängarna till inte detta var värre”. vitmossrika-mjukmattor av kärrtyp. Strängarna är Lycksamyran är en ca 1 000 ha stor myr som här ofta mycket välutbildade, i vissa lägen meter- genomrinns av Lycksabäcken vilken fortsätter sitt höga. Centralt i området finns ett ovanligt gölsystem. lopp åt sydost. Lycksamyran, består till största de- Rörmyran mfl är ett kärrkomplex med stora len av mjukmatte- och lösbottenkärr som i vissa arealer topogena kärr som är representativa för den delar översvämmas av bäcken. De övergår till naturgeografiska regionen. strängflarkkärr med varierande strukturmönster. Stora Villoträskets naturreservat är ett före Mot kanterna finns mer eller mindre beskogade, detta domänreservat som bildades 1960. Den allra ostrukturerade kärr, huvudsakligen av fastmattetyp. sydöstligaste delen av reservatet utgörs av mycket På vissa kärrsträngar förekommer rikligt med röd mager, stenbunden skogsmark. Skogen är gles och glansvitmossa, en och kärrsilja. Stor skedmossa lågvuxen på en ytblockig morän. Flera tallar har spår förekommer allmänt i de före detta översilade om- av en brand som ligger cirka 150 år tillbaka i tiden. rådena liksom den ovanligare lockvitmossan. Längre ner i samma svaga sluttning blir boniteten Lomforsmyran - Tjangarmyran sträcker sig bättre. En del äldre granar med brandljud förekom- över ett ca 1000 ha stort område i nordväst-sydost mer. Skogen som ligger mellan myren och Juktån riktning och sluttar svagt åt sydväst mot Juktån. Här är delvis av gransumpskogskaraktär och mycket finns stora ytor av strängflarkkärr med antingen tätt bördig. Här finns lågor av äldre och yngre datum i liggande strukturer eller med stora öppna flarkar, olika dimensioner. Sjön Villoträsket är sänkt för att som är kraftigt dämda av markerade strängar. Flarka- skapa ny slåttermark. rna ligger ofta i terrasser. Myrtypen är fattig till rik med förekomst av bl.a. gräsull och kärrull. De nämnda myrtyperna övergår framförallt i nordväst Stöttingfjället - NRO24061 till väl utbildade strängblandmyrar med blöta och tämligen fattiga flarkar. Tallkärr av klotstarrtyp är Areal: 32 728 ha rikligt företrädda och sumpskogar förekommer på Kartblad: 21 H, 21 I, 22 H flera ställen. Mest är det skogsfräkengransumpskog, Kommun: Lycksele, Åsele, Vilhelmina men det finns även örtrika blandsumpskogar. De 2 Riksvärde: Geovetenskap, myrkomplex, skogs- centrala och södra delarna, utgörs av ett ca 4 km landskap, odlingslandskap, fauna stort myrområde som är helt opåverkat av dikningar och modernt skogsbruk. Stöttingfjället är ett stort förfjällsområde med flera, Sandkläppmyran och Toträsket är ett ca 800 väldigt lite kulturpåverkade, granskogsklädda berg. ha stort område med starkt varierande myrtyper. De Området sträcker sig i nordväst-sydostlig riktning många våtmarkstyperna är till större delen hydro- och är ett storkuperat högland, 400-700 m ö h, med logiskt intakta. En igenväxande större sjö ingår långa lider och stora mellanliggande myrkomplex också i området. Det i nordväst liggande fast- och sjöar. Björkskog av subalpin karaktär växer marksnäset är bevuxet med urskogsliknande skog. uppe på de högsta platåerna. Topografin är mesta- I sumpskogen finns bäckdråg med sumpbläddra och dels mjuk, med en amplitud på ca 300 meter. Berg- granbjörksumpskog med tågstarr. grunden består huvudsakligen av grovpofyrisk Svanamyran och Sadilid-Stormyran täcker revsundsgranit, men här finns också stråk av gab- tillsammans en area på ca 1 000 ha. Genom myren bro och diorit. Hela området karaktäriseras av rinner en bäck som delvis kantas av en intressant glaciala former, drumliner, åsar, veikimorän och örtrik sumpskog. Vid andra delar av bäcken finns torrdalar från tidigare nedisningsskeden. Morän är antydan till mad, men ofta är bäcken direkt nedsku- den helt dominerande jordarten. Sprickfyllnads- ren i myren med ett starkt slingrande lopp. Stora morän med olika sammansättningar förekommer i ytor med strängflarkkärr förekommer. Centralt vid Noråns dalgång.

97 Stöttingfjällets skogar är extremt dominerade av I anslutning till Järvsjö by ligger en öppen hag- granskog med inslag av glasbjörk. Vanligen domi- mark på cirka 5 hektar. Rödven, vårbrodd och skogs- nerar blåbärsris i fältskiktet men inslaget av örter näva dominerar de friska markerna. Bland hävd- och gräs är stort. Bottenskiktet består av kvast- gynnade arter förekommer låsbräken, höstlåsbräken, mossor, lummer-, vägg- och kammossa på gynn- dvärglummer och slåtterblomma. sammare marker finns bl.a. ekbräken och stenbär. Fågellivet är mycket rikt på flera av myrarna. Längs en del bäckar och i översilade sluttningar Exempel på intressanta arter som förekommer är finns högörter som nordisk stormhatt, kärrfibbla, sädgås, smalnäbbad simsnäppa och svartsnäppa. älgört, tolta och ängssyra samt olika gräs- och Utter förekommer bl.a. i Granån och fisket är ormbunksarter. Mer fuktighetskrävande mossor som bra i flera av vattendragen, bl.a. finns bestånd av stjärnmossor, räffel-, tråd- och rosmossa ingår i bot- harr och öring. tenskiktet. Områdets skog har förnyats huvud- Myrkomplexet öster om Gransjön är ett stort sakligen genom skogsbrand och flera av bergstoppa- och opåverkat myrkomplex med stor mångformig- rna i området har fjällbjörkskogsartad vegetation. het. Välutbildade gölsystem och strängblandmyrar Stöttingfjället är ett av landets myrrikaste områ- med stora flarkar ger området mycket höga värden. den. I vissa delar utgör myrmarken över 75 procent Vegetationen är huvudsakligen fattig men inter- av arealen. I stort sett förekommer alla regionens mediära kärrpartier finns. Myren är en av de indi- myrtyper i stor skala och här finns ett representativt vid- och artrikaste fågelmyrarna i Åsele lappmark, urval av regionens myrar. De dominerande myr- bl.a. förekommer myrsnäppa, dvärgbeckasin och typerna är plana till starkt sluttande kärr och olika smalnäbbad simsnäppa. Omfattande slåtterhävd har typer av sträng-flarkkärr och blandmyrar. Även förekommit. blandmyrar med stora flarksystem förekommer vil- Stormyran, Svanaträskmyran m.fl. söder om ket är mycket ovanligt i denna del av förfjälls- Råberga är ett stort och opåverkat myrkomplex med regionen. Myrarna är oftast fattiga, men delvis även representativa vegetationstyper och stora arealer intermediära. Mindre partier med rikare vegetation med blandmyr. Norr om Granån finns en intressant förekommer också. storskaligt nätformad blandmyr. Slåtterhävden har Källor förekommer över hela området och ger varit omfattande. ofta upphov till en intressant flora. Myrarna är för- Mittimyran söder om Lill-Arasjön är ett ostört hållandevis lite påverkade och stora arealer är helt och mångformigt myrkomplex som domineras av opåverkade av ingrepp från modern tid. väldifferentierade sträng-flarkkärr och starkt slut- Damm- och silängesbruket har varit omfattande tande kärrmosaik på Spettlidens nordvästra-slutt- i området, vilket namn som t.ex. Ledningsvall och ning. Vegetationstyperna är representativa för det Ledningsmark vittnar om. Flera områden har kvar näringsfattiga Stöttingfjället. Området har ett rikt anläggningar som är värda att rekonstruera för att fågelliv. på ett tydligt sätt åskådliggöra våtslåttermarkernas Kärrmosaiken norr om Åsvattnet är ett ca stora betydelse för nybyggarna. 1500 ha stort dödislandskap med hundratals små Risträsk är en av landets högst belägna jord- mellanliggande myrytor och tjärnar. Moränryggarna bruksbyar. Byn är en lidby, 600 m.ö.h., etablerad i är ställvis vinkelställda mot isrörelseriktningen. slutet på 1700-talet. De välbevarade gårdarna om- Denna typ av mosaiklandskap är mycket ovanlig ges av odlingsmarken som sträcker sig ned mot på Stöttingfjället och inom förfjällsregionen finns Hemtjärnen. Naturbetesmarkerna i byn utgörs av öp- endast ett fåtal dödislandskap av denna omfattning. pen hagmark. Bland markslagen i byn märks ängar Myrområdet mellan Åsvattenberget och Stor- i form av myrslåtter, översilning och raningar. En Arasjön är ett hydrologiskt opåverkat område med del av myrmarken har dikats ut för att möjliggöra välutbildade strängflarkkärr och blöta myrar med myrodling. Sjön Risträsket är sänkt och utgör en stora flarksystem. Flera källbäckar sammanstrålar i sjöbottenäng. Byn var tidigare känd som Vilhel- ett djupt slukhål och fortsätter i en underjordisk minas rikaste och mest välmående by tack vare de bäck. I sumpskogarna förekommer t.ex. lapp- hundratals hölass som kunde bärgas från sjöbotten- ranunkel. ängen. Slåttern upphörde i 60-talets början, men Österstormyran, Sör-Stormyran mfl domine- ännu avtecknar sig sjöbottenängen som ett gigantiskt ras stora arealer av topogena kärr med intermediär kulturspår i landskapet. Vegetationen utgörs fram- vegetation. Största sammanhängande öppna kärr- för allt av högstarr- och fräkenvegetation. Förutom ytan är över 100 ha. I området finns stora arealer sänkningen av sjön nyttjades omgivande myrslåtter- med sumpskogar med en intressant vegetation, bl.a. marker och raningar längs bäckarna. förekommer tågstarr. I Risträsksområdet finns ett flertal rödlistade Gåsmyran mfl norr om Vinliden är ett mosaik- fåglar och växter bl.a. sädgås, sångsvan, blå kärr- artat och mångformigt myrområde i ett landskap hök, fiskgjuse, brushane och den sällsynta myr- som delvis är av Rogentyp. Vegetationen varierar växten myrbräcka. från fattig till rik. Kring tjärnar och bäckar finns

98 örtrika starrkärr med bl.a. gräsull, kärrull, spräng- alpin prägel med hällmarker och björksnår. Torrt- ört och trindstarr. räd och lågor förekommer, särskilt på högre nivåer. Hojarmyran mfl norr om Risträsk domineras Granberget har relativt likåldrig 110-årig gran- av stora öppna plana till svagt sluttande slåtterkärr. skog av frisk blåbärsristyp och ekbräkenristyp. In- Stora delar har idag vuxit igen med viden. Flera slaget av björk och sälg, vissa mycket grova, är stort. mycket intressanta källor finns, bl.a. förekommer Epifytfloran av mossor och lavar är rik. den sällsynta myrbräckan mycket rikligt och and- mat har här sin enda kända förekomst i Åsele lapp- mark. Lögde älv - NRO24064 Bäckmyran består av stora arealer med sluttande kärr. Här finns ett ca 80 ha stort slåtterkärr och flera Areal: 21 480 ha källor, varav en med vackert utbildad källkupol. Kartblad: 20 J, 20 I, 21 I, 21 H, 22 H Stormyran sydväst om Sörträsket är ett stort Kommun: Nordmaling, Åsele, Bjurholm, Vilhelm- myrkomplex med kraftig nordostlig sluttning med ina en vacker mosaikartad blandning av orörda fast- Riksvärde: Vattendrag, geovetenskap, myrkom- marksholmar och olika typer av kärr och bland- plex, naturbetesmark, fauna myrar. Arealerna med sträng-flarkkärr är stora och fågellivet är rikt med bl.a. fiskgjuse, tjäder, trana, Lögde älv är ett framstående exempel på en opå- sångsvan och sädgås. Delar av myrarna har över- verkad skogsälv som särskilt väl visar landskapets silats och slåttrats. utveckling, processer och ekologiska samband. Vallsmyran inneåller en mycket fin sumpskog Längs älven återfinns många ovanliga naturtyper med en värdefull flora. Stora fd slåttrade mjukmatte- och arter. kärr finns också. Lögdeälven är helt opåverkad av vattenkraftut- Svanamyren är ett stort väl sammanhängande byggnad. Källområdena ligger i södra delen av sträng-flarkkärr med flarkgölar. Floran är rik med Stöttingfjället och på sin 19 mil långa färd till havet bl.a. trindstarr och bland fågellivet hittar man häck- avvattnar den ett område på 1360 km2 och har en ande smalnäbbad simsnäppa. total fallhöjd på 526 meter. Älven mynnar i Nord- Alsberget/Alpliden är ett stort, mångformigt malingsfjärden mellan Rundvik och Nordmaling. urskogsområde med upp till 350-åriga skogar. Alp- Nedströms Stora Lögdasjön har dalgången ett liden domineras av granskog av frisk blåbärsristyp. av sina mäktigaste avsnitt. Flyggbergen är talrika På Alsbergets topplatå finns fjällbjörkskog medan och området hör till den vågiga bergkullterrängens sluttningarna domineras av granskog av frisk karaktärsområden. Uppströms Stora Lögdasjön är blåbärsristyp eller här och där av örttyp. I delar av älvens lopp rakt till slingrande och nedströms sjön området finns rikligt med torrträd och lågor. slingrande till meandrande. Sträckan från Nedre Oxberget är granskogsklätt med björkdomi- Nyland till Fällfors visar en sällsynt välutvecklad nerade luckor. De äldsta träden är drygt 300 år pågående meandring med många gamla meander- gamla. På bergets övre delar från ca 600 m ö h över- slingor, terrasser och avsnörda meanderslingor sk väger fjällbjörk i ett mot bergstoppen starkt utglesat ogar. Strax nedanför Stora Lögdasjön utbreder sig trädskikt. Fältskiktet är av frisk blåbärsristyp med älvdalens högsta kustlinje (HK) som här avspeglas inslag av ekbräkenristyp. Rikligt med torrträd och i ett stort delta vilket sträcker sig ned mot Övre lågor finns särskilt på bergets nordsluttning. Nyland. Där finns ett mäktigt åskomplex med väl- Lövträskberget har en 200 - 250 år gammal utbildade ås- och kamesformationer. Mellan Fäll- höjdlägesskog med delvis stort inslag av björk. Frisk fors och Norrfors är dalgången genomskuren av blåbärsristyp dominerar fältskiktet men i vissa om- mycket välutvecklade raviner som bildar ett prakt- råden överväger ekbräkenristyp. På högre partier fullt ravinlandskap. Aktiv (recent) ravinbildning fö- från ca 650 m ö h dominerar fjällbjörksartade skogs- rekommer fortfarande sydost om Högland. bestånd. I nordsluttningen finns en praktiskt taget Utter finns i hela älven och i flertalet biflöden. orörd granskog med många torrträd och lågor. Även flodpärlmussla förekommer i spridda bestånd På Järnesbergets övre sluttningar, kring de tre längs älven. I Lögdeälven finns en mycket värde- topparna, växer granskog med upp till 300 år gamla full havsöringspopulation. Havsöringen nyttjar i stor individer samt ett fåtal solitära tallar och aspar. I omfattning biflödena i älvens nedre del som repro- luckor finns lavbehängda björkar. Fältskiktet domi- duktionsområden. Antalet årsungar av öring är i neras av frisk blåbärsristyp. Området representerar dessa biflöden mycket höga, vid många tillfällen en medelålders orörd succession efter brand. har mer än 200 årsungar/100m2 konstaterats. Även Börtingsbergets vegetation domineras av 300- älvens laxbestånd har ett mycket stort skyddsvärde årig granskog med fältskikt av frisk blåbärsristyp med få motsvarigheter i landet. I älven finns också och inslag av ekbräkenristyp. Höjdplatån har sub- harr och i Lögdasjön ett isolerat bestånd av siklöja.

99 Älven omges i huvudsak av tallhedar med in- finns bredare stränder med välzonerad ört- och gräs- slag av granskog och lövskog. I lågfjällsområdet rik vegetation som utnyttjats för slåtter. I själva älv- dominerar gran- och blandskog med inslag av fåran finns rätt mycket vattenvegetation. Korv- karakteristiska myrar och backkärr. Odlad mark sjöarna som bildats i meanderområdena har ofta rik- finns i liten omfattning i älvens nedre lopp. Floran lig vegetation både i vattnet och på stränderna. Vissa är måttligt artrik. Stränderna är till stor del grusiga är nästan helt igenvuxna med myrvegetation. Älv- eller sandiga och vattenvegetationen relativt välut- sallat och mandelpil, som båda är sällsynta växter i bildad. Sverige, finns längs älven. Söder om Lögdasundsselet finns en artrik fukt- Flera skyddsvärda insektslokaler finns utmed skog med inslag av bl.a. brakved, tibast och kanel- älven. Älvens bestånd av lax och havsöring är vik- ros. Längre nedströms finns på flera ställen frodig tiga ur fiskesynpunkt. Lax- och havsöringstammarna gråalvegetation med örter och ormbunkar. Fina löv- är ursprungliga och har mycket stort skyddsvärde rika barrblandskogar finns också i dessa delar. med få motsvarigheter i landet. För närvarande på- Vid Nordsjö ligger en öppen hagmark som över- går en restaurering av laxbeståndet. Förutom avel går i grandominerad hagmark i de nedre delarna av omfattar detta arbete även efterbehandling av älv- ravinerna mot Lögdeälven. Rödvenäng, stagghed fåran efter flottning samt byggande av fiskvägar och högörtäng är de dominerande vegetations- förbi ett par fiskvandringshinder. typerna. Bland hävdgynnade arter förekommer Från källflödena t o m Örträsket. Öreälvens bland annat vanlig låsbräken. källområde ingår i Stöttingfjällets riksintresse Våtmarksområdet mellan Vaksjön och Lögdån (NRO24061). Ett randdelta vid HK (Bredselfältet) utgör en stor, i det närmaste orörd, representativ myr fyller ut dalgången praktiskt taget från trakten väs- med riklig förekomst av gölar, sjöar, fastmarks- ter om Knaften och ned till Storforsen, söder om holmar och vattendrag. Långsele. En rullstensås löper centralt i dalgången längs hela sträckan. Älvfåran är nedskuren i de grova deltasedimenten och har ett i huvudsak svagt sling- Öre älv - NRO24065 rande lopp med lugnflytande vatten omgivet av bit- vis branta brinkar. Ett par mindre sträckor är Areal: 25 465 ha meandrande och närmast Örträsket har korvsjöar Kartblad: 20 J, 21 I, 21 J, 22 I bildats. Kommun: Lycksele, Bjurholm, Nordmaling, Umeå Skansselforsen och Storforsen är de största fors- Riksvärde: Vattendrag, geovetenskap, odlings- arna. Den senare har ett starkt reducerat flöde efter- landskap, marina våtmarkskomplex, fauna som vattnet leds genom en tub till ett mindre kraft- verk. Ett flertal vikar samt några mindre sel finns Öreälven är en ca 190 km lång skogsälv och ett av också längs sträckan. På västra sidan av sjön landets bästa exempel på ett meandrande vattendrag. Örträsket tillstöter en mindre ås från väster, vilken Källområdena ligger drygt 50 km nordväst om vid Innifällan bildar ett mäktigt randdelta, det s k Lycksele. Öreälven har med undantag av de övre Örträskfältet. källområdena en relativt tydlig dal, även om sid- Bredselets stränder kantas huvudsakligen av en höjden inte alltid är stor, som t.ex. i trakterna kring björk- och gråalbård. Viden, grenrör samt blås- och Örträsket. Större delen av älven ligger under hög- vasstarr dominerar strändernas vegetationsbälten. sta kustlinjen (HK). Älvfåran är bitvis djupt ned- Bitvis består bältena i stället av viden, ljung, blå- skuren i sediment och omgiven av upp till drygt tåtel samt låga örter, gräs och halvgräs. Vatten- 70 m höga brinkar. Älven har två mäktiga randdeltan vegetationen är riklig, framför allt i vikarna med vid HK, Öreälvsfältet respektive Örträskfältet. t.ex. vass, fräken, vanlig igelknopp, nate, gul och Örträsket är den största sjön i den annars sjöfattiga vit näckros samt axslinga. I Kvarnfors, vid älven. Ett par små kraftverk finns i älven, däremot Örträskets nordöstra strand, ligger en cirka 2 hektar inga vattenregleringar. stor betad raning. Växtsamhällena är representativa På terrasserna som omger älven är det vanligen med kortskottsvegetation vid stranden som övergår tallhedar. Blandskog finns i brinkarna medan de i högstarrsamhällen och längst upp tuvtåtelsam- eroderade niporna är sparsamt bevuxna. De talrika hällen. I de art och individrika växtsamhällena fö- bäckravinerna hyser ofta örtrik gran och/eller rekommer arter som åkerbär, kärrviol, myskbrodd, lövskogsvegetation. Från Örträsket och nedströms strandranunkel och smålånke. Raningen är en av de har dock en stor del av skogarna fått vika för bäst hävdade sötvattensstrandängarna i Västerbott- jordbruksmarker. Ängs- och åkermarker har även ens län och har ett mycket högt bevarandevärde. hävdats på meandernäsen, men ängsbruket har näs- Från Örträsket till mynningen. Nedströms tan helt upphört. Örträsket ökar daldjupet och sidorna blir mer mar- Stränderna är bitvis smala med gråal- och kanta med ett flertal flyggberg på dalens västra sida videbuskbälten. Vid selen och i meanderområdena ovanför Bjurholm. Dalgången nedanför Bjurholm

100 Övre Öre älv. Foto: Länsstyrelsen.

är vindlande med växlande bäckenbildningar och med bl.a. stora liljekonvaljbestånd. Älvsallat och förträngningar. Nedanför Hummelholm minskar tibast finns också här. Vid Lagnäset ligger en ca 5 dalsidorna successivt i höjd, för att 5-10 km när- hektar stor träd- och buskbärande äng som fortfa- mast mynningen ha slättkaraktär. Älven är från rande är i hävd. Dominerande vegetationstyp är Örträsket ner till mynningen i Örefjärden mestadels örtrik friskäng, med inslag av rödventorräng, högst- starkt meandrande med meanderbågar av olika ål- arräng, högörtäng och tuvtåteläng. I de art- och der och ett flertal korvsjöar (s k ogar). Älvsträckan individrika växtsamhällena växer bland annat smör- saknar större sjöar och sel. De största forsarna är bollar, älvsallat, ormrot, stagg och norrlandsviol. Stenforsen, Storforsen samt forsarna vid Torrböle. Fortfarande finns lador kvar på Lagnäset som lik- Ett kraftverk finns vid Agnäs. som markens växtlighet kan berätta om äldre tiders I Bjurholmsområdet har sedimentlagerföljden jordbruk och markutnyttjande. Området är ett po- genomskurits av mäktiga raviner, som ger ett dra- pulärt utflyktsmål som visar hur stora delar av strän- matiskt drag åt landskapsbilden. Några kilometer derna längs Västerbottens läns älvar såg ut när nedströms Bjurholm börjar Öreälvens mycket väl- raningsslåtter bedrevs. utbildade meanderlopp. Detta avsnitt sträcker sig Nyåkers ravinkomplex hyser frodig vegetation. ned till Agnäs och utgör ett av Sveriges mest kända I ravinbottnarna växer gråal och hägg tillsammans och vackrast utbildade meanderlopp. En annan med högörter som älgört, skogsnäva, torta och ett meandersträcka finns mellan Hummelholm och flertal ormbunkar. I ravinslänterna finns blandskog Brattfors. Älvvallarna i synnerhet vid Örsbäck är med ört- och risdominerat fältskikt. Ravinsystemet imponerande. Från Brattfors går en torrdal med har tidigare delvis varit föremål för slåtter. strömfåror mot sydväst, vilket visar att Öreälven Hummelholms by är av medeltida ursprung och tidigare mynnat i havet vid Levar. Torrfårorna om- belägen på kanten av en brant nipa. I Hummelholm ges av ett ovanligt vackert och distinkt system av har utseendet från äldre tider bevarats. Det gäller strandvallar. Detta gäller också för trakten kring inte minst den traditionella, välbevarade bebyggel- Håknäs och i Öre älvens nuvarande mynnings- sen. Vägar, ägogränser och den för kustlandets byar område. Moräntäcket kring nedre Öreälven visar så typiska björkallén som går genom byn är andra markanta drumlinformer. karaktäristiska inslag. Stenforsen har block- och sedimentstränder med Odlingslandskapet i byn är representativt och en ört- och gräsrik vegetation. Älvstränderna i välbevarat och ger en bra bild av hur landskapet Bjurholmsområdet har en örtrik strandvegetation längs Öreälven tidigare såg ut. Vid älven ligger en

101 Botsmarksblocket intill Sävarån. Foto: Eva Mikaelsson.

träd- och buskbärande äng med ett tätt trädskikt av Sävarån - NRO24073 hägg och al. Det är ett av de bäst bevarade slåtter- näsen i hela Västerbottens län. Vegetationstyperna Areal: 15 614 ha domineras av skogsnävaäng, högörtäng och högst- Kartblad: 20K, 21K, 22J, 22K arräng. Mandelpil som har en begränsad utbredning Kommun: Umeå, Vindeln, Skellefteå i Sverige växer rikligt här på finsedimentstränder. Riksvärde: Vattendrag, geovetenskap, myr- Mandelpil liksom älvsallat finns även längs Öre- komplex, lövskog älven vid Strömsör och Örsbäck. Området kring forsarna vid Torrböle har relativt rik vegetation med Sävarån är en medelstor skogsälv som rinner upp i bl.a. skogsbräken, höstlåsbräken och hässlebrodd. trakterna av Lossmenträsket och mynnar i havet i Älvens nedersta 5 km utgör ett viktigt reproduk- den örika Sävarfjärden. Ån har ett långsträckt tionsområde för lax och havsöring. Nättingfisket dräneringsområde och en rakt sydostlig dränerings- (nejonöga) har sedan lång tid tillbaka varit viktigt. riktning. Lutningen är liten mellan Lossmenträsket I mynningsområdet finns ett välutbildat aktivt delta och Lillsävarträsket. Nedströms Lillsävarträsket med bl.a. sidofåror, avsnörda vikar, sandöar och dy- består vattendraget av omväxlande forsar och sel. ner bevuxna med lövskog. Deltat hyser också den Berggrunden omkring Sävarån består av gnejser enda förekomsten av skalbaggen Heterocerus härrörande från Skellefteseriens sediment. Vid Bots- hispidulus, norr om Gotland. Här finns också ett mark finns en av de tydligaste genombrottsdalarna rikt fågelliv och botaniskt intressanta vegetations- i Norrlands urberg. Jordartsmässigt karaktäriseras successioner. Öreälvens mynningsområde är mycket ån av morän i den övre delen och isälvsmaterial i rikt på olika vattenväxtarter. Totalt finns mer än 30 de mellersta och nedre delarna. Mellan Stor- vattenbundna arter i området. Godträsket och Lappsjön rinner Sävarån genom en Det marina våtmarkskomplexet vid Öreälvens småbruten moränterräng vars svackor är uppfyllda delta och Öråns meandrande lopp hyser många myr- av sjöar och småmyrar. Området som är beläget strax typer som är representativa för den naturgeografi- ovan högsta kustlinjen (HK), betecknas som Väster- ska regionen. Här finns också viktiga lokaler för bottens ostligaste dödisområde. I närheten av rastande fåglar och en rik flora. utloppet omges ån av ett av landets bäst utvecklade

102 drumlinlandskap bestående av låga moränryggar i Myrkomplexet har en mycket fattig och mosse- nord-sydlig riktning. artad vegetation, som upptar en stor del av myren. Ån omges av skog och myrar medan jordbruks- Gränsen mellan mosse och kärr är ofta svår att dra. mark förekommer främst kring Botsmark, Grav- De stora kärrytorna domineras av halvgräs som tuv- mark, Bullmark och Sävar. Åns vattenkemi är rikt ull och kallgräs. varierad och växlar mellan näringsfattiga och Laggliknande kärr med kantskog finns kring näringsrika miljöer. Lossmenträsket och Trehör- mosseytorna i norr. Rikligt med höga torrfuror finns, ningssjön är exempelvis mycket näringsfattiga. liksom höga “avbrutna” torrträd med spår efter Nedströms Trehörningssjön ökar näringsrikedomen brand, särskilt i de östra delarna. påfallande snabbt varför stränderna kantas av fro- diga vassar. Mellan Stor-Renträsket och Torrträsket finns fläckvisa bestånd av den sällsynta sjöranun- Lövångerskusten keln, på några platser är bestånden stora och kraf- (inkl Gärdefjärden) - NRO24080 tiga. Vid Bergvall strax nedströms Lillsävarträsket finns landets nordligaste förekomst av granbräken. Areal: 25 571 ha Längre ned längs ån förekommer djupt nedskurna Kartblad: 21 L, 22 L raviner med vackert utbildad lövvegetation och en Kommun: Skellefteå, Robertsfors särpräglad flora. Nedströms Sävar finns flera intres- Riksvärde: Geovetenskap, fauna, myrkomplex, sjö santa växtlokaler, här växer bl.a. grönskära, brun- skära, gul svärdslilja och skogssäv. Vid åns myn- Lövångerkusten är en omkring 50 km lång sträcka ning förekommer bestånd av trubbpilblad och av Västerbottenskusten norr om Kvarken som om- trubbnate. I anslutning till Sävarån finns många vär- fattar de södra delarna av Skellefteå kommun och defulla och variationsrika våtmarkstyper. Sävarån de norra delarna av Robertsfors kommun. Området hyser en mycket värdefull fiskfauna innefattande är starkt präglat av den pågående landhöjningen på bland annat lax, havsöring, flodkräfta, stationär ca 9 mm/år. Sträckan är omväxlande och stormorfo- öring och harr. login karakteriseras av slätter samt vågig terräng Flodpärlmussla finns i ett svagt bestånd utan kon- med låga kullar. Drumliner och vackra DeGeer- staterad föryngring. I Sävarån finns en stark stam moräner uppträder främst mellan Brännögrundet av utter med konstaterad föryngring. Bävern är och Tällön. Området har i sin helhet legat under spridd längs hela ån. högsta kustlinjen (HK). Ornitologiskt är Sävarån värdefull på grund av I dalgångarna finns finkorniga sorterade jordar- de goda rastplatserna ån erbjuder. Burmansmyran ter med sand, mo och lera. Klapper och strandgrus mellan de båda Sävarträsken är en utmärkt rastplats täcker de öppet liggande bergens lägre delar, medan för vadare och änder. Vid Botsmarksträsket rastar de högre partierna är renspolade och uppvisar stora fåglar under vårflyttningen. Andra värdefulla rast- hällmarker. I mera skyddade lägen är moränen opå- platser är Tidesviken och Bergviken nedströms verkad eller endast obetydligt svallad. De flesta Sävar, där stora flockar av tranor, sångsvanar, strandtyper finns representerade i området. Den do- vadare, änder och rovfåglar rastar vår och höst. De minerande strandtypen är klapper- och morän- vidsträckta översvämmningsmarkerna med vid- stränder. Vanliga arter vid stränderna är madrör, sträckta sumpkärr, lövsumskogar och intilliggande gultåtel, rödsvingel, krypven, östersjötåg, havs- äldre barrskogar har ett mycket stort ekologiskt sälting och strandglim. Här och var finns den säll- värde. synta strandbusken havtorn. Små sandstränder finns insprängda i området, vanligen sparsamt bevuxna med strandråg och strandärt. Stormyran - NRO24074 I vikarna är ackumulationsstränder med en tät vegetation av ängstyp vanlig. Lavklädda klippsträn- Areal: 324 ha der förekommer på flera håll på uddar och skär. Kartblad: 21K Stränderna kantas av en gråalbård innanför vilken Kommun: Robertsfors, Umeå blåbärsgranskog eller blandskog tar vid. Fläckvis Riksvärde: Myrkomplex finns rena rönnskogar medan tallskog främst växer på hällmarkerna. Myrar i olika stadier finns spridda Stormyran är mycket flack och ligger på en vatten- i området. delare 95 m ö h. Den är en mycket god representant Ett flertal skyddsvärda barr- och lövnaturskogar för regionens myrkomplex. Myren är helt orörd, vil- finns inom området, och dessa hyser flera sällsynta ket är mycket ovanligt i kustregionen. De låga och hotade arter. De värdefullaste områdena ligger holmarna är på sina ställen mycket blockrika och vid Bjuröklubb, Kallviken, Avanäset och på öarna hällmarker förekommer. Juviksskäret och Ledskär.

103 Vindskären-Grosseskären är exponerade öar Gärdefjärden är som helhet näringsfattig och sur mad klapperstensfält och strandvallar. Öarna är bety- beroende på urlakning från de omgivande starkt delsefulla häckningslokaler för tobisgrissla. sulfidhaltiga sedimenten. Näckrosor och igelknopp Hertsånger har hällmarker och myrstråk med dominerar flytbladsvegetationen. Sjösäv växer i goda möjligheter att studera hydrofila (fuktighets- stora bestånd. Vid stränderna tillkommer bladvass krävande) vegetationstyper i skilda stadier. Myrarna och sjöfräken och bälten av norrlandsstarr och bildar mosaik med kustgranskog. knappsäv. Stränderna kantas av en albård. Lövselefjärden är en tröskelfjärd med flacka och Området är en viktig häcknings- och rastlokal breda stränder tätt bevuxna av ängsartad vegetation. för fågel. Häckfågelbeståndet domineras av änder Avanäset-Ledskär är en kuststräcka karakteri- som gräsand, kricka, vigg och knipa. Bland rast- serad av hällmarker och barrnaturskog. Avanäset har ande fågelarter kan nämnas bl.a. bläsand, stjärtand, flera naturskogsartade delar och en av de mest salskrake och sädgås. Vassbältena hyser en artrik orörda hällmarkstallskogarna. Ledskär domineras fjärilsfauna, bl.a. det i Västerbotten sällsynta lilla av klippor och klapperstensfält. En mindre välsluten stråflyet. blandskog finns och mycket värdefulla partier av Fårskärsberget-Småskär har vackert utbildad gamla solitära löv- och barrträd växer på de öppna kusthedvegetation. delarna ön. De mänskliga ingreppen på ön är mycket Bjuröklubb är en smal udde med öppen morän- få. De gamla löv- och barrträden hyser en mycket kus med stora hällmarker, klapperstensfält, klipp- skyddsvärd lavflora, med mycket sällsynta och ho- stränder och kustbarrskogar. Inom Bjuröklubb- tade arter. området finns flera fina barrnaturskogar. I området Juviksskäret är en orörd skärgårdsö med klipp- finns sällsynta lavar som finflikig brosklav och gren- hällar, klapper, och orörd tall-, gran och rönnskog. lav. I området kring fyren finns också en märklig Skogarnas lavflora är mycket skyddsvärd, med flera förekomst av fjällväxten ripbär. hotade arter. Bjuröklubb är en viktig sträckfågellokal och ett Kallviken/Klippskatan hyser en kraftigt expo- stort antal lommar, änder, rovfåglar och tättingar kan nerad kustgranskog. Områdets trädlavflora är ses passera området höst och vår. Flera sällsynta mycket rik med ett flertal sällsynta och starkt ho- och rödlistade skalbaggar och andra insekter före- tade arter. kommer också i området. Här finns t.ex. den nord- Gärdefjärden är en genom landhöjningen av- ligaste kända förekomsten av myran Lasius alienus. snörd havsvik som numera är belägen ca 4 m ö h.

Bjuröklubb - Grundskatan. Foto: Henrik Sporrong.

104 Storsand är den största sandstranden inom Autjojaure - NRO24098 Skellefteå kommun. Storsandbankarna är stora aktiva och fossila Areal: 6 839 ha dyner. Området är det största dynområdet utmed Kartblad: 22F Västerbottenskusten. Kommun: Dorotea, Vilhelmina Spikskäret och Grundskatan är långa och Riksvärde: Geovetenskap smala klapperhalvöar, ovanliga i sitt slag längs Västerbottenskusten. Området ligger i dalgången mellan Autjoklimpen Petberget är ett relativt orört, bergigt och och Norra Borgafjällen, drygt 1 mil väster om sam- skogsbeklätt område med stora hällmarksområden hället Saxnäs vid Kultsjön. Ovan trädgränsen, finns och vackra och extremt storblockiga klapperstens- en utpräglad rogenmorän med korsande riktningar. fält (Petbergslägden). Dessutom förekommer flutings och utdragna block- Bäckfjärden är lövångerskustens enda inner- svansar. Det visar att moränformerna avsatts under fjärd med en välutvecklad innerskärgård. Rika en rörlig is. vattenväxtsamhällen finns på flera håll. Vånören är en halvö i ett orört område med om- växlande natur. I området finns flera sällsynta väx- Brännäs - NRO24103 ter, bl.a. stora bestånd av havtorn. Areal: 111 ha Mejvanheden-Mejvanbäcken - Kartblad: 23I Kommun: Lycksele, Malå NRO24096 Riksvärde: Geovetenskap

Areal: 957 ha Mitt emellan kommunerna Lycksele och Malå Kartblad: 22H, 23H ligger ett område, rikt på drumliniseringar med två Kommun: Lycksele, Storuman tydliga system som sträcker sig från nordväst. Det Riksvärde: Geovetenskap ena systemet utgörs av drumliner från västnordväst överlagrade av ett yngre system med oftast mindre Området innehåller både isälvsavlagringar och spår former från nordväst. De båda systemen utgör an- efter isälvserosion. Åsen är typisk och välutbildad tingen olika generationer eller återspeglar en rörelse- och innehåller flera dödisgropar. Torrdalen och vridning hos samma is. Riktningen för drumlinerna slukrännorna visar på isälvens eroderade vatten- motsvarar räffelsystemen i området. flöde. I samband med isavsmältningen kanaliserades stora mängder av smältvatten ner mot de lågpartier Bjursjöområdet - NRO24110 där Mejvanbäcken rinner idag. Dessa vattenflöden, som huvudsakligen pågick under istiden, gav upp- Areal: 196 ha hov till ansamlingar av stora mängder isälvsmaterial. Kartblad: 21K I områdets norra del börjar en låg men tydlig ås- Kommun: Umeå, Robertsfors, Skellefteå rygg som successivt övergår till en allt mäktigare Riksvärde: Geovetenskap getrygg ca 15 - 17 m hög. Åsen är avskuren på flera ställen och svämmar ibland ut i flera höga ryggar Det geovetenskapliga riksvärdet utgörs av skredärr åtskilda av dödisgropar varav vissa är vattenfyllda. vid Bjursjön inom Vindelns kommun, en del av Ren- Den forna isälven har även eroderat moränlagret gårdskammen i Skellefteå kommun samt ett bergs- under ismassan och skapat en torrdal. Längs bäcken skred i Bjännsjöliden och ett moränskred vid Norra finns också skarpt avsatta och oftast starkt blockiga Rengårdsträsket i Umeå kommun. moränryggar som troligen bildats under istiden och Från sjön Björnträsket 4 km norr om Botsmark inte påverkats av isavsmältningen. Hela området via småsjöarna Rengårdsträsken och Bjursjön fram ligger över högsta kustlinjen (HK). till Bygdeträsket löper en i stort sett sammanhäng- ande förkastningslinje i sydväst-nordostlig riktning. Området innehåller flera former bildade av jord- bävningar och är förhållandevis lättillgängligt och rekommenderas för studiebesök och exkursioner. SGU har vid provgrävning vid Botsmark funnit s k liguefactions, alltså kraftigt deformerade sandiga och siltiga sediment som bildats genom turbulent vattenavgång i samband med en kraftig jordbävning.

105 Längst i söder stupar kalt berg ner i Björnträsket, längs en helt rak strandlinje. Vid bergsbranten är vattendjupet ca 18 m. En välutvecklad, främst grovblockig och delvis övervuxen, blockbrant täcker stupet från bergstoppen ner till sjön. Upp mot bergs- toppen finns klyftor som ligger parallellt med brant- ens längdriktning. Sannolikt har materialet lösgjorts vid en jordbävning. Vid Rengårdsträsken är förkastningslinjen mar- kerad på norra sidan som en transversell moränrygg, Rengårdskammen som på norra sidan stupar brant mot sjöarna. Moränryggens övre del övertväras av avbrutna torrfåror som indikerar avrinning mot sydost. Uppe på nordsidan av ryggen, ovan Norra Rengårdsträsket, återfinns en några 100-tal meter lång svacka som går parallellt med ryggen. Denna svacka kan ha bildats vid jordförkastning, då en re- lativt intakt del av moränryggen rasat ner ca 5 m mot sjöbäckenet. Bjursjön är ett typexempel på ett s k proximalt tråg, en skärformad bassäng som överfördjupats av inlandsisens nötning. Sjön är hela 47 m djup. Bergssluttningarna på Bjursjöns sydsida når över 300 m ö h, alltså över HK. På sluttningarna syns serier av, i vissa fall parallella långsträckta, båg- formade hak i moränen, där bågformens mellersta del pekar uppåt. Dessa tolkas som skredärr, bildade i överkant där flera medelstora skred skett utför slutt- ningen. För att utlösa skred i morän anses det krävas kraftiga jordbävningar, med en magnitud på över 6,5 på Richterskalan. Jordbävningen inträf- fade sannolikt för drygt 9 400 år sedan, just efter det att området blev isfritt under en extremt snabb landhöjningsperiod. Förmodligen orsakade jordbäv- ningen att smältvattentunneln vid Sävarån rasade ihop, vilket indikeras av ett avbrott i själva åsen uppe vid Lillsävarträsket.

106 Ordlista Meandrande: regelbundet och starkt slingrande vattendrag. Biologisk mångfald: variation inom ochbland ar- ter och sambanden mellan dessa. Metavulkanit: omvandlad (metamorf)bergart. Migmatiserad: uppsmält och omkristalliserad berg- Bonitet: markens produktionsförmåga i skogsmark. art. Deglaciation: förloppet när en inlandsis smälter. Mosse: torvmark utan tillflöde av fastmarksvatten Dolomit: bergart av magnesiumkarbonat. och som enbart försörjs av regnvatten. Drumlin: en mjuk välvd långsträckt moränrygg med Nunatakk: uppstickande bergstopp i en inlandsis. längdaxeln i isrörelsens riktning, ofta med en kärna Ombrotrof: mosseartad. av fast berg. Bildas under en snabbt ”flytande” tjock is som ej var bottenfrusen. Preglacial: bildad före istiden eller en glacialperiod. Dråg: liten vattenmättad mark, ofta av långsmal Raning: Strandslåttermark. form i sänkor med rörligt markvatten. Rapakivigranit: grovkornig röd granit. Mycket Dödismorän: morän som avsatts i en orörlig smäl- lättvittrad och söderfaller i grus. tande is. Recent delta: aktivt nutida delta. Eoliska: bildad av vindar. Sandur: ett delta avsatt på land av relativt små Eruptiv: orsakad/skapad av jordbävning. vattenflöden. Flarkar: öppna, ofta blöta, områden mellan strängar Silt: sediment som är finkornigare än sand, men i sträng-flarkkärr. grövre än mjäla. Fyllit: bergart bestående av omvandlad (metamorf) Siläng: våt slåttermark genom vilken näringsrikt lerskiffer. vatten leds via s.k. sildiken. Glacifluvial: bildad av smältvatten från glaciär el- Slukåsar: korttransportterat åsmaterial avsatt utför ler inlandsis. Termen används särskilt om de sand- en sluttning under en smältande inlandsis. och grusavlagringar som bildats utanför isranden. Soligent kärr: sluttande kärr. Gråalsumpskog: finns ofta intill stränder vid vat- Sparagmiter: bergart av svagt omvandlad sandsten, tendrag, sjöar och hav. i fjällområdet. HK: högsta kustlinjen, dvs den högsta nivå som ha- Strandskog: skog som tidvis översvämmas av vets strandlinje nådde efter den senaste istiden. vatten. HK-delta: delta som avsatts vid högsta kustlinjen. Stratigrafi: studier av bergarternas och jordarternas Issjö: uppdämd sjö av inlandsisens smältvatten. inbördes förhållande i tid och rum, deras form, ut- bredning, litologiska beskaffenhet, fossilinnehåll Kalktuff: bildas när kalciumkarbonat löses ut ur samt geofysiska och geokemiska egenskaper. kalksten av kolsyrehaltigt vatten, vid källor, och där- efter avsätts som kalktuff. Talus: rasbrant, skapad av frostsprängning och gra- vitation. Kalottberg: berg so m utsatts för svallning men top- pen är osvallad. (ovan HK). Trofi: trofisk nivå - grad av näringsrikedom. Kames: avlagring av grus och sand som avsatts mel- Veikimorän: speciell typ av dödismorän, månghör- lan stora isblock i kanten av en smältande glaciäris. niga kullar med upphöjda kanter. När isblocken smält ligger avlagringarna i höga Vulkanit: massformig vulkanisk bergart som stel- kullar med branta sidor. Vanligast vid HK. nat uppe på jordytan. Korvsjö: avsnörd del av meanderbåge. Åsar: vid inlandsisens avsmältning lämnades sor- Kärr: torvmark (myr) med tillflöde av fastmarks- terade avlagringar av sand, grus, sten och block kvar vatten. i långsträckta ryggar oftast utanför eller under iskanten, en sk rullstensås. Låga: liggande trädstam på marken. Övergödning: Eutrofiering, näringsämnen, vanligt- Lövbränna:lövträdsrik skog som utvecklats efter vis kväve eller fosfor, tillförs mark eller vatten i så skogsbrand stor mängd att ekosystemets förmåga att tillgodo- Mad: tidvis översvämmad mark, med starr eller göra sig näringen överskrids. Ordet ”eutrofiering” gräsvegetation, vid stränder av vattendrag och sjöar. används i betydelsen ”förhöjning av halten av växt- Nyttjades förr som fodermark. näringsämnen”, främst fosfor och kväve.

107 Referenser

- Abel, G. & Gärdin, S-U. 1972: Naturinventering över Byskekusten. Länsstyrelsen i AC län. Naturvårdsenheten. - AC Geologen, 1995: Informationsblad för Västerbottens amatörgeologer, nr 7, april 1995. - Ahlström, J., Andersson, S., Bondestad, L., Norberg, M. & Ekman, P. 1999. Kalkning av vattendrag i Västerbott- ens län – Årsrapport 1998. Länsstyrelsen i Västerbottens län. - Andersson, G. & Birger, S. 1912. Den norrländska florans geografiska fördelning och invandringshistoria. Norrländskt handbibliotek V. Uppsala. - Andersson, L. 1983: Vegetationskarta över de svenska fjällen. 13 Tärna (24 E/24 F). Statens naturvårdsverk. - Andersson, L. 1983: Vegetationskarta över de Svenska fjällen. 14 Fatmomakke (23 E/23 F). Statens natur- vårdsverk. - Andersson, S. 1963. Lappländsk sydbergsfauna. I: Curry-Lindahl, K (red) Natur i Lappland, del i. Uppsala. 423- 434. - Andersson, T. 1996: Hotade arter i skyddade fjällskogar i Västerbottens län. Länsstyrelsen i Västerbottens län, meddelande 2:1996. - Ankar, S. & Leonardsson, K. 1982: Marin inventering av Holmöarna 1981: Makrofauna på mjukare bottnar. Askölaboratoriet, Inst för marinekologi, Stockholms universitet. Stencil. - Axell, S. 1934: Hippuris tetraphylla L i Västerbotten. Botaniska Notiser 492. - Backman, J. & Edlund, B. 1973: Översiktlig naturvårdsinventering av Öreälvs dalgång. Örträsket - älvens utlopp i Örefjärden. Länsstyrelsen i AC län. Naturvårdsenheten. - Backman, J. 1974: Hummelholms näs och holmar. Vegetation. Tidigare utnyttjande och skötsel. Länsstyrelsen i Västerbottens län. Naturvårdsenheten. - Backman, J. 1976: Blaikfjällsområdet. En översiktlig naturinventering och områdesbeskrivning. Länsstyrelsen i Västerbottens län. Naturvårdsenheten. (PM). - Backman, J. 1976: Naturinventering av Jättungsmyran, Skellefteå kommun. Länsstyrelsen i Västerbottens län (Opubl). - Backman, J. 1977: Tängvattendalen. En översiktlig naturinventering och områdesbeskrivning. Länsstyrelsen i Västerbottens län, Naturvårdsenheten. - Bader, P. 1994: Utter i Västerbottens län. Länsstyrelsen i Västerbottens län, meddelande 2:1994. - Beckman, L. 1975: Bygdeå-Lövångerkusten. Geomorfologisk kartläggning, beskrivning och naturvärdes- bedömning. Länsstyrelsen i Västerbottens län. - Beckman, L. 1975: Nordmalingskusten. Geomorfologisk kartlägg-ning, beskrivning och naturvärdesbedömning. Länsstyrelsen i Västerbottens län, Naturvårdsenheten. - Beckman, L. 1976: Granberg - Hobergsområdet. Geomorfologisk kartläggning, beskrivning och naturvärdes- bedömning. Länsstyrelsen i Västerbottens län. - Beckman, L. 1976: Vindelälvsdalen, Sorsele kommun. Geomorfologisk kartläggning, beskrivning och natur- värdesbedömning. Länsstyrelsen i Västerbottens län. - Beckman, L. 1984: Ej publicerat utredningsmaterial beträffande geomorfologisk kartläggning längs Vindel- älvens dalgång. - Beckman, L., Edlund, B. & Isaksson, K-E. 1976: Naturinventering av övre Vojmådalen. Länsstyrelsen i Väster- bottens län, naturvårdsenheten (PM). - Beckman, L., Edlund, B. & Isaksson, R.-E. 1976: Naturinventering av Ekträsk-Tallträskområdet. Länsstyrelsen Västerbottens län, Naturvårdsenheten (PM). - Beckman, L., et al. 1976: Naturinventering av Skatanområdet, Länsstyrelsen, Västerbottens län. Naturvårds- enheten. - Bengtsson, J. & Holmqvist, B. 1981: Deglaciationen av Laishedenområdet, Sorsele. Umeå Universitet. - Bergquist, B. 1996. Särskilt skyddsvärda vattenområden med hänsyn till fiske, friluftsliv och förekomst av skyddsvärda fisarter/stammar. - Bergqvist, E. 1981: Svenska inlandsdyner - översikt och förslag till dynreservat. SNV PM 1412. - Bergqvist, E. 1986: Svenska nip- och ravinlandskap. Processer och former, översikt och förslag till naturreser- vat. Naturvårdsverket Rapport 3156. - Bergström, B. & Eriksson, T. 1977: Inventering av några geomorfologiskt intressanta objekt i Lögdeälvens dal- gång från Övre Nyland till Fällfors. Geografiska inst. Umeå universitet. - Björndalen, J-E. 1986: Kalktallskogar som naturvårdsobjekt i Sverige, Naturvåndsverket rapport 3070. - Björkbäck, F. 1980. Naturinventering Skarvsjömyrarna - Norrheden. Länsstyrelsen i Västerbottens län. - Björkbäck, F. 1980: Myrar i södra Västerbotten. Naturvårdsbedömning, SNV PM 1302. - Bråkenhielm, S. (red) 1982: Urskogar. Inventering av urskogsartade områden i Sverige. Del 3. Norra Sverige utom Norrbottens län och fjällregionen. SNV PM 1509. (URS24053). - Burman, K. 1986: Åmanheden, En kartering och översiktlig områdesbeskrivning av dynområdena vid Åmsele. Länsstyrelsen i Västerbottens län. - Bärring, U. & Sirén, G. 1974: Kulbäcksliden och Svartbergets försöksparker, Skogshögskolan Nr 53. - Celander, N. & von Enter, F. 1983: Skogsbestånd och vegetation i Svartbergets och Kulbäckslidens försöksparker, Vindeln. SNV Internrapport 6. - Curry-Lindahl, K. 1963: Vindeldalen och dess fjäll. I: Curry-Lindahl, K. (red) Natur i Lappland, del 1. Uppsala. 480 - 498.

108 - Delin, H., Myhrberg, H. & Svensson, S. 1957: Tärnasjön, Ahasjön och Laisan - tre fågelsjöar i Västerbottens- fjällen. Sveriges Natur Årsbok 48; 136-156. - Edlund, B. & Isaksson, K-E. 1974: Översiktlig naturinventering av Lögdeälvens dalgång. Granträsket - älvens utlopp i Nordmalingsfjärden. Länsstyrelsen i AC län. - Edlund, B. 1976: Nalovardo, En översiktlig naturinventering och områdesbeskrivning. - Edlund, B., Backman, J. & Isaksson, K-E. 1977: Området öster om Marsfjället. En översiktlig naturinventering och områdesbeskrivning. Länsstyrelsen i Västerbottens län. Naturvårdsenheten, PM. - Eklund, A. 1991:Beskrivning till kvartärgeologiska kartan 19J/20J Husum/Vännäs, 20K/20L Umeå/Holmön. Sveriges geologiska undersökning, ser. Ak nr 5 och 6. - Elmberg, J. & Ericsson, S. 1983: ”Skrattabbarn”- om mindre vattenödlan, Triturus vulgaris (L) i Västerbottens län. Natur i Norr 2:1-22. - Elmberg, J. 1985: Umeälvens utloppsområde. Dokumentation av fågelfaunan. Länsstyrelsen i Västerbotten. Meddelande 5:1985. - Elveland, J. & Sjöberg, K. 1982: Några effekter av återupptagen slåtter och andra skötselåtgärder på vegetation och djurliv i norrländska våtmarker. SNV PM 1516. - Elveland, J. 1979: Dammängar, silängar och raningar - norrländska naturvårdsobjekt, SNV PM 1174. - Ericson, L. 1970: Naturvårdsinventering över delar av Holmön och Ängesön, Holmöns kommun. Länsstyrelsen i Västerbottens län, naturvårdssektionen. - Ericson, L. 1983: Sträckfåglar vid Järnäs udde hösten 1982. Fåglar i Västerbottens län 8:85-95. - Ericsson, L. 1970: Botanisk inventering av kustområdet inom Umeå stad och Sävar kommun. Länsstyrelsen i Västerbottens län, Naturvårdsenheten. Umeå. - Ericsson, L. 1980: Vegetationskarta över Holmöarna. Länsstyrelsen i Västerbottens län. Meddelande 1980:6. - Ericsson, L. 1984: Holmöarnas kustfåglar. Fåglar i Västerbotten 9 (1984): 51-74. - Ericsson, S. 1982. Umeåtraktens kärlväxter. Natur i Norr nr 1. - Ericsson, S. 1984: Åsele lappmarks kärlväxter, natur i Norr 2. - Ericsson, S. 1984: Åsele lappmarks kärlväxter. Natur i Norr 3:2. - Eriksson, P. & Norberg, R. 1982: Fågelinventering av Tall, Björn- Hem-, Flaka- och Eldsjömyran. Länsstyrelsen i Västerbottens län. - Erixon, G. 1979: Juktån och Lycksamyran. Växt och djurliv samt bedömning av vattenregleringens ekologiska effekter. Inst för ekol. bot, Umeå universitet. - Erixon, G. 1980: Naturinventering av Vindelälven inom Sorsele kommun. Länsstyrelsen i Västerbotten, med- delande 14:1980. - Erixon, G. 1982: Naturinventering av Vindelälven inom Umeå och Vännäs kommuner. Länsstyrelsen i Västerbotten, meddelande 2:1982. - Erixon, G. 1981: Naturinventering av Vindelälven inom Lycksele och Vindelns kommuner. Länsstyrelsen i Västerbottens län. Meddelande 1981:9. - Fiskeristyrelsen 1984. Bevarande av de svenska fiskbeståndens genetiska resurser. - Fiskeriverket, beslut 1988-04-11 rörande Områden av riksintressen för yrkesfisket, områden av särskilt intresse för fritidsfisket samt områden av särskilt intresse avseende arter och stammar av fisk. - Forslund, K-H. 1956: Insekter och andra småkryp. Ur: Ebeling, F & Curre- Lindahl, K (ed): Natur i Västerbotten och Norrbotten. Uppsala. - Forslund, M. & Rundlöf, S. 1986: Andmat och axag i Åsele lappmark, Natur i Norr, årg 5 nr 1/2. - Forslund, M. Rundlöf, S. 1986: Andmat och axag i Åsele lappmark, Svensk Botanisk Tidskrift. 80:185. - Forslund, M., Löfroth, M. & Rudlöf, S. 1991: Våtmarker i Västerbottens län. Länsstyrelsen i Västerbottens län. - Forslund, M., Löfroth, M. & Rundlöf, S. 1993: Våtmarker i Västerbottens län. Länsstyrelsen i Västerbottens län, Meddelande 1:1993. - Forslund, M., mfl, 1988: Några intressanta botaniska fynd gjorda under våtmarksprojektets fältinventering. Natur i norr 1988 nr 7:1. - Fängstam, H. 1986: Inventering av flodpärlmusslan i Västerbottens län. Länsstyrelsen i Västerbottens län, meddelande 7:1986. - Fözö, I. 1975: Översiktlig grusinventering i Västernorrlands län. Länsstyrelsen Västernorrland. Publikation 1975:17. - Gavelin, S. & Kulling, O. 1955: Beskrivning till berggrundskarta över Västerbottens län. - GEE, D.G. 1970 Gelogical map of the Caledonian front Flåsjön to Malgomaj. - Giese, B. 1983: Balberget - Inventering av kärlväxtflora samt förslag till naturstig. Umeå universitet. Rapport- serie 1983:1. - Granér, A. 1997. Kustnära lövskogar i Umeå kommun. Miljökontorets rapportserie. Rapport nr 2/97. - Granlund, E. 1943: Beskrivning till jordartskarta över Västerbottens län nedanför odlingsgränsen. SGU ca 26. - Grelsson, G. & Nilsson, C. 1981: Byskeälvens växtvärld inom Västerbotten. Länsstyrelsen i Västerbottens län. Meddelande 1981:6. - Grelsson, G. & Nilsson, C. 1981: Rickleåns växtvärld nedströms Robertsfors. Länsstyrelsen Västerbottens län. Meddelande 1981:2. - Grenmyr, U., Lilja, T., Nilsson, S. & Sundin, J-A. 1978: Fåglar vid Västerbottenskusten. Inventering 1976: Läns- styrelsen Västerbottens län. Meddelande 1978:7.

109 - Grundsten, C. 1979: Vegetationskarta över de svenska fjällen. Blad 11 Gräsvattnet/Umfors (25 E/F). SNV. - Grundsten, C. 1979: Vegetationskarta över de svenska fjällen. Blad 12 Ammarnäs (25 G). SNV. - Grundsten, C. 1981: Faunaområden i fjällregionen. SNV PM 1295. - Grundsten, C. 1986: Naturvård i fjällen. Naturvårdsverket informerar. - Grönqvist, G. 1997: Marina reservat i Sverige. Rapport 4693. Naturvårdsverket. - Gullefors, B. 1971: Kärlväxtinventering i Mångbergsområdet i norra Västerbotten. Stencil. - Guvå, L. 1970: Naturvårdsinventering i Västernorrlands län. Del 1. Ångermanland: Nolaskogsdelen. Läns- styrelsen Västernorrland. - Holm, O. 1935: Ett par växtfynd i Västerbotten. Svensk Botanisk tidskrift 29:336-367. - Huggert, L. 1967: Några sällsynta Coleoptera. Ent. Tidskr. 88:170-173. - Hättestrand, C., 1998: The glacial geomorphology of central and northern . SGU Ca 85. - Högbom, A. 1937: Skelleftefältet med angränsande delar av Västerbottens och Norrbottens län. SGU, Ser C, No 389. - Isacsson, G. 1985: Kirjesålandets granlevande barkborrar. Natur i Norr 4:79-83. - Ivarsson, H. 1981: Undersökning av subglacial moräntransport från en gabbrointrusion i S-E Västerbotten, Naturgeografi B1, Geografiska institutionen, Umeå universitet. - Ivarsson, H., Lassila, M. & Lindberg, U. 1984: Skred- och ravinbildningar i Västerbottens län. Geografiska Notiser. - Jacobsson, K. & Eriksson, V. 1979: Botanisk och zoologisk under-sökning vid övre Saxån, Västerbottens län. SNV PM 1235. - Jansson, E. 1985: Mindre vattendrag i Västerbottens län en sammanställning av naturvärden. Länsstyrelsen i Västerbottens län, meddelande 2:1985. - Jonsson, B-G. 1988: Norrlands ”lort- och likmossor”. Valda delar ur familjen Splachnaceae. Natur i norr 1988 nr 7:1 - Jonsson, H. 1984: Övre Giertsbäcksdalen. Vegetationsinriktad naturinventering. Biologisk grundutbildning, Umeå universitet. Rapportserie 1984:4. - Jordartskartan 24I Storavan, SGU. - Jönsson, K., Mikaelsson, E. & Sköllerhorn, E. 1996: Länsstyrelsebesiktning med kommunen 1996-06-17. - Karlsson, M. 1989: Naturslåttermarker i Hemavandeltat. Inventering av en raning och en siläng. Umeå universitet, Biologiska grundutbildningen. Rapport 1989:4. - Karlsson, Malin. 1997: Grazing history and the distribution of plants and fungi in a North Swedish pasture. Exa- mensarbete 20p, Biologisk grundutbildning. Umeå universitet. - Kautsky, G., m fl. 1960: Archean geology of Västerbotten, Exkursionsguide SGU 1D C 26 samt LJ A 32. - Kautsky, H. 1983: Inventering av de grunda vegetationstäckta bottnarna inom det planerade marina naturreser- vatet Holmöarna, Norra Kvarken, september 1982. Askölaboratoriet, Stockholms universitet. Stencil. - Korsman, T., Renhorn, K-E. 1985: Risträsket och Slåttermyran - En dammäng och en siläng vid Risträsk by, Vilhelmina. Umeå universitet, Biologisk grundutb. Rapportserie 1985:4. - Kulling, O. & Gavelin, S. 1955: Beskrivning till berggrundskarta över Västerbottens län (sid 126-128). - Kulling, O. 1942: Fjällkedjan inom Västerbottens län. SGU årsbok nr 36. 1942. - Kullman, L. 1980: Långrumpskogen - unik urskog i Västerbottens kustland. Stencil. - Kullman, L. 1980: Naturskogarna inom Blaikfjällsområdet. Länsstyrelsen i Västerbottens län. Meddelande 18:1980. - Kullman, L. 1980: Stöttingfjällets naturskogar. Länsstyrelsen i AC län, Medd. 19:1980. - Kumpulatinen, B. 1982: The upper proterozoic Risbäck group northern Jämtland and southwestern Väster- botten, Central Swedish Calodonides. UUMP Resourse Report no 28. - Lagerbäck, L., 1988: The Veiki moraines in northern Sweden – widespread evidence of an early Weichselian deglaciation. Boreas 17: 469-486. - Lagerbäck, Robert. 1994: Fältkontroll av ”neotektoniska indikationer” inom Storumanområdet. - Larsson, T. & Lindahl, H. 1989: Svenska våtmarker av internationell betydelse. Naturvårdsverket informerar. - Lassila, M. & Zale, R. 1983: Grusresurser i Skellefteå kommun, Gerum rapport A:37, Geografiska institutionen, Umeå universitet. - Lassila, M. 1982: Grus och flygsand: Västerbottens län. Geografisk samhällsplanering. Gerum B7. Umeå. - Lassila, M. 1991: Marranäsvältan och Lerfallet. Markkontakt 1991:1. - Lassila, M. 1999: Dokumentation av lagerföljd och bildningssätt för åsmaterialet i täkterna Bastuträsk 2:37, 2:45 och 1:45 i Norsjö kommun (ärende 2339-6669/99). - Lext, I. & Tedeholm, A. 1985: Gitsfjället. Länsstyrelsen i Västerbottens län. Meddelande 1:1985. - Lext, I. 1986: Björnlandet, naturinventering. Länsstyrelsen i Västerbotten, meddelande 2:1986. - Linder, P. 1984: Kirjesålandet. En skogsbiologisk inventering av ett fjällnära urskogsområde i Västerbottens län, Sveriges lantbruksuniversitet. - Lindgren, P-A. 1972: Naturvårdsinventering över Nordmalingskusten, Nordmalings kommun. Länsstyrelsen i Västerbottens län, Naturvårdsenheten. - Lundevaller, L. & Jonsson, M. 1995: Skogarna på Storblaiken, Länsstyrelsen Västerbottens län, Meddelande 15:1995. - Lundqvist, G. 1944: Om tappningskatastrofer GFF 1944.

110 - Lundqvist, J. 1970: Botaniska data om norra Sveriges vattenområden. Meddelande 1, Bio-data-Gruppen, Naturhistoriska riksmuseet, Stockholm. - Lundqvist, J. 1972: Ice-lake types and deglaciation pattern along the Scandinavian mountain range. Boreas 1972 Vol I 27-54. - Lundqvist, J. 1974: Översikt över vegetationsförhållandena inom Vindelälvssystemet. - Lundqvist, J. 1980: Botaniskt värdefulla naturområden i Vindelälvsdalen. Länsstyrelsen i Västerbottens län meddelande 14:1980. - Lyberg, B. 1973: Vindel-Laisfjällens vildmarksområde. Slutrapport från arbetsgruppen för bildande av ett naturreservat i Storumans, Sorsele och Arjeplogs kommuner 1973. - Länsstyrelsen i Västerbottens län 1974: Fåglar på Holmöarna. - Länsstyrelsen i Västerbottens län 1998: Inventering av naturgrus över och under grundvattenytan samt restprodukter inom Vilhelmina grusförsörjningsområde. - Länsstyrelsen i Västerbottens län 1998: Inventering av naturgrus inom Åsele och Dorotea grusförsörjnings- område. - Länsstyrelsen i Västerbottens län, (ej publ.): Fjällägenhetsinventering. Koncept sammanställning. - Länsstyrelsen i Västerbottens län, 1993: Det värdefulla odlingslandskapet. Program för bevarande av natur och kulturmiljövärden. Länsstyrelsen meddelande 2:1993. - Länsstyrelsen i Västerbottens län, 1996: Skötselplan för natur- och kulturvärden, Klimpfjäll 1:3. - Länsstyrelsen i Västerbottens län, 1998: Inventering av naturgrus inom Norsjö grusförsörjningsområde. - Länsstyrelsen i Västerbottens län, 1999: Inventering av naturgrus inom Byske/Fällfors grusförsörjningsområde. - Länsstyrelsen i Västerbottens län, 1999: Inventering av naturgrus inom Sorsele grusförsörjningsområde. - Länsstyrelsen i Västerbottens län, 1999: Inventering av naturgrus inom Vindelns grusförsörjningsområde. - Länsstyrelsen i Västerbottens län. 1998: Inventering av naturgrus inom Storumans grusförsörjningsområde. - Länsstyrelsen i Västerbottens län,1997: Försurning av vattendrag i Västerbottens läns fjällområde. Meddelande 6:1997. - Länsstyrelsen i Västerbottens län. Kalkning av vattendrag i Västerbottens län, Meddelande 1: 1998. - Länsstyrelsen i Västerbottens län, 2001: Ängs- och hagmarksinventering i Västerbottens län. - Länsstyrelsen Västerbottens län,1987: Inventering av naturgrus över och under grundvattenytan samt rest- produkter inom Umeå-Vännäs grusförsörjningsområde. Länsstyrelsens Meddelandeserie nr 2:1987. - Löfgren, P. 1996-1997, Inventering av skogsområdena på Kyrkberget. - Löfgren, R. (red) 1982: Inventering av urskogsartade områden i Sverige, SNV PM 1509. - Löfgren, R. (red) 1984: Inventering av urskogsartade områden i Sverige. Fjällregionen, SNV PM 1511. - Malmström, C. 1923: Degerö stormyr. En botanisk hydrologisk och utvecklingshistorisk undersökning över ett nordsvenskt myrkomplex. Akademisk avhandling, Stockholm - Malmström, C. 1934: Almen på sin nordligaste fyndort i Sverige Skikkisjöberget i Åsele lappmark. Sveriges skogsvårdsförbunds tidskrift 1934 (1-2):111-130. - Markgren, M. & Lassila, M. 1980: Geomorfologi i valda delar av Vindelälvsområdet. Gerum A 26. Umeå. - Markgren, M. 1964: Geomorphological Studies in Fennoscandia sid 20-30 part A. .- Markgren, M. 1973: Geomorfologi och jordarter i Vindelåregionen inom tre fjällområden. Medd från Umeå universitet Geogr. inst. (stencil). - Markgren, M. and Lassila, M. 1979: ”Problems of Moraine Morphology: Rogen Moraine and Blattnick Moraine”, copy of paper made for Boreas, Oslo. - Marklund, E. 1971: Inventering av myrar i Västerbottens län. - Marklund, S. 1972: Inventering av Bolidentraktens kalkpåverkade lidvegetation samt studier av källvegeta- tionens ekologi. Länsstyrelsen i Västerbottens län, Naturvårdsenheten. - Marklund, S. 1974: Vegetationen inom Svansele dammängar. SNV PM 554. - Mikaelsson, E. 1989: Byskeälvens dalgång inom Västerbottens län. Geomorfologisk karta, beskrivning och naturvärdesbedömning. Lunds universitet, naturgeografiska institutionen, seminarieuppsats nr 16. - Mossing, T. & Olsson, J. 1970: Botanisk inventering av ett kustområde vid Tavastögern, Länsstyrelsen i Västerbottens län. - Naturvånsverket 1981: Faunaområden i fjällregionen, SNV PM 1295. - Naturvårdsverket 1979: Översiktlig inventering av Sveriges våtmarker SNV PM 1184. - Naturvårdsverket, 1989: Nationalparksplan för Sverige 1989. - Naturvårdsverket, 1994: Myrskyddsplan för Sverige. Solna 1994. - Naturvårdsverket, 1996: Nationell bevarandeplan för odlingslandskapet. Stockholm. - Nihlén, P. & Uebel, J. 1994: Domänreservat AssiDomän AB, Lycksele skogsförvaltning. - Nihlgård, B. 1981: Program för miljökvalitetsövervakning PMK land. SNV PM 1457. - Nilsson, A. & Pettersson, R. 1984: Om de fjällnära barrskogarnas skalbaggsfauna resultat från en snabb- inventering i Kirjesålandet. Natur i Norr 3:1-16. - Nilsson, A. 1985: Vindelälvens vattenskalbaggar - utbredning och habitatval. Ent. Tidskr. 107:31-42. - Nilsson, C. 1976: Sjöranunkeln, Ranunculus lingua, i Västerbotten. Svensk botanisk tidskrift 70: 269-274. - Nilsson, C. 1979: Piteälven. Laisälven och Vindelälven. Växt- och djurliv samt biologiska effekter av vatten- överledning. Wahlenbergia 6. - Nilsson, C. 1982: Sjöranunkeln, Ranunculus lingua, och högsta kustlinjen i Norrland. Svensk botanisk tidskrift 76: 15-24.

111 - Nilsson, G. & Martvall, S. 1972: Öreälven och dess meanderlopp. En fluvialmorfologisk studie. UNGI Rapport 19. - Nilsson, L-E. & Sandström, R. 1972: Naturvårdsinventering över Bygdeå-Nysätra kusten. Länsstyrelsen i Västerbottens län, Naturvårdsenheten. - Nilsson, O. & Lundberg, S. 1985: Strandlevande skalbaggar vid Öre älv. Ent. Tidskr. 106:27-37. - Nilsson, O. 1982: Inventering av den strandlevande skalbaggsfaunan (Insecta Coleptra) längs nedre loppet av Öre älv. Biologiska grundutbildning rapportserie 1982:6. Umeå universitet. - Nilsson. S. och Strandberg, G. 1985: Geomorfologisk kartering och naturvärdesbedömning av Lögdeälvens dalgång med omgivningar. Naturgeografiska inst. Umeå universitet. - Norberg, B. 1973: Naturvårdsinventering för övre Öreälven. Länsstyrelsen i AC län, Naturvårdsenheten. - Nordenstam, Roland. 1975: Förslag till naturreservat - inlämnat av Bygdeå fältbiologiska förening, Borgarskäret. - Olin, C. 1997: Kort beskrivning av Luspenområdets naturreservat (exkursionsmaterial vid naturvårdskonferens i Storuman 8-9 september 1997). - Olsson, C. 1985: Inventering av vitryggig hackspett samt häckfågelfauna på Ostön samt runt Rovsundet och Sävaråns nedre lopp sommaren 1985. - Olsson, C. 1986: Naturvårdsinventering av områden med intressanta lövinslag inom Umeå kommun, opubli- cerad rapport . - Olsson, M., mfl, 1988: Utterinventering. Norrland 1986-87. Naturhistoriska riksmuseet och Svenska jägarförbundet. - Olsson, T.I. 1983: Seasonal variation in the lateral distribution of mayfly nymphs in a boreal river. Holarctic Ecol. 6:333-339. - Olsson, V: Vajsjön och Kryddgrovan. Norsjö kommun. - Persson, P.E., Norén, E. & Nordenström, B. 1978: Skyddsvärd natur i södra Lappland. Vår Fågelvärld 37:260-69. - Pettersson, R. 1984: Preliminär rapport för granbarkborrens (Ips tyopgraphos L) produktion och mortalitet i en stormskadad naturskog (Kulbäcksliden) I Norra Sverige (opubl). - Pettersson, R. 1985: Några skyddsvärda insektslokaler i Y, Z, AC och BD län. Natur i Norr 4:1/2. - Pettersson, S. 1987: Lerfallet. Geografiska institutionen, Umeå universitet. - Ronnert, L. 1984: Kvartärgeologisk undersökning och prospektering vid Holmtjärn. Norsjö kommun. Chalmers tekniska högskola. - Rosen, G. 1985: Om Skirträsket, AC län, Storuman. SNV stencil. - Rosendal, E. 1986: Inventering av utterförekomst längs Hemlingsån. Länsstyrelsen Västernorrland. Opubli- cerad. - Rudberg & Sundborg, 1975: Vattendragen i Norra Norrland. Geovetenskapliga naturvärden. UNIGI. Uppsala. - Rudberg, S. 1954: Västerbottens bergsgrundsmorfologi . Ett försök till rekonstruktion av preglaciala erosions- generationer i Sverige. Geographica 25, Uppsala. - Rune, O. 1948: The mountain regions of Lappland, Acta phytogeogr Suec 50. - Rune, O. 1963: Kultsjön och Vilhelminafjällen, I: Curry-Lindahl, K (red). Natur i Lappland, Uppsala. - Rune, O. 1963: Tärnafjällen. En floristisk orientering: I: Curry-Lindahl, K (red), Natur i Lappland. Del I. Uppsala, sid 457-479. - Rune, O. 1981: Floran inom Vindelfjällens naturreservat. Länsstyrelsen i Västerbottens län. Meddelande 3:1981. - SGU 1980. Flygbildstolkad jordartskarta 22 I Lycksele NV och N0. - SGU 1987, Kvartärgeologiska kartan 22 J Kalvträsk serie Ak nr 4. - SGU 1989: Kvartärgeologiska kartan 20 I Björna/21 I Fredrika, serie Ak nr 7. - SGU kvartärgeologiska karta 23H Stensele SO. - SGU, 1980: Flygbildstolkad jordartskarta 23J Norsjö NO, i skala 1:50 000. - SGU, 1990: Kvartärgeologiska kartan 20H Junsele/21H Åsele. SGU, ser. Ak nr 8. - SGU, 1995: Kvartärgeologiska kartan 21 J Vindeln, serie Ak nr 19. - SGU. 1982: 22 H Järvsjö NO Flygbildstolkad jordartskarta. - SGU. 1982: 23 H Stensele SO Flygbildstolkad jordartskarta 1:50 000. - Simonsson, P. 1979: Urskogar och naturskogar i Västernorrlands län. 1979:11. - Sjöberg, G. & Johansson, M. 1985: Naturinventering av Mellersta Gideälven. Länsstyrelsen Västernorrlands län. Publikation 1985:3. - Sjöberg, G. 1975: Gideälven, Moälven, Nätraån, naturinventering. Länsstyrelsen i Västernorrlands län. Publikation 1975:15. - Sjöberg, R. 1982: Tunnelgrottor i södra Västerbotten. GERUM Rapport A:31, Geografiska institutionen, Umeå universitet. - Sjörs, H. 1975: Preliminär botanisk värdering av norra Norrlands outbyggda älvsträckor. Växtbiologiska inst. Uppsala universitet. - Skogsvårdsstyrelsen. 1985. NISP: Sävarådalen, Sävar. - Sköllerhorn, E. 1982: Transversella moräner vid Nästansjö – uppbyggnad och bildningsteori. Naturgeografi, 10p-uppsats, B1.Geografiska institutionen, Umeå universitet. - Sköllerhorn, E. 1996: Länsstyrelsebesiktning 1996-08-27.

112 - Sköllerhorn, E. 1997: Naturvårdsexkursion. - Sköllerhorn, E. 1999: Personlig kommentar efter Länsstyrelsens fältbesök. Laggträskåsen . - Sköllerhorn, E. 2000: Personlig kommentar, efter besiktning och fotodokumentation vid Laggträskåsen, senhösten 1998. - Sköllerhorn, E. 2000: Personlig kommentar, efter exkursion med Mauno Lassila på 1980-talet. - SOU 1976:28 Vattenkraft och miljö 3. - Soyee, D. 1975: Geomorfologiska kartbladet 23 E Sipmeke och 23 F Fatmomakke. Beskrivning och natur- värdesbedömning, SNV PM 539. - Sporrong, H. (opubl.). Översiktlig naturinventering inom Vindelns kommun. Vindelns kommun. - Sporrong, H. 1992: Översiktlig Naturinventering i Umeå kommun. Umeå kommun. - Sporrong, H. 1993. Översiktlig naturinventering inom Bjurholms kommun. Bjurholms kommun. - Sporrong, H. 1998: Skogar med höga naturvärden i Skellefteå kommun. Naturvård i Skellefteå, rapport 1:1998. - Sporrong, H. 1999. Kust- och skärgårdsområden med höga naturvärden i Skellefteå kommun. Naturvård i Skellefteå, rapport 1:1999. - Statens naturvårdsverk 1976: Områden av riksintresse för friluftsliv och naturvård. SNV PM 726. - Statens naturvårdsverk 1981: Faunaområden i fjällregionen. SNV PM 1295. - Statens naturvårdsverk, 1969: Norrlandsälvarnas naturvärden. SNV Publ. 1969:13. - Statens naturvårdsverk, 1979: Översiktlig inventering av Sveriges våtmarker SNV PM 1184. - Statens naturvårdsverk, 1980: Marina reservat 1980: Utredning an skyddsvärda områden längs Sveriges kust. SNV PM 1297. - Statens naturvårdsverk, 1980: Marina reservat. SNV PM 1297. - Stehn, A. 1980: Brånsjön - En vegetationskartering, Umeå universitet, Rapportserie 1980:4. - Stenberg, LO. & Westerlund, S. 1983: Murruta. Asplenium rutamuraria L. Funnen i Åsele lappmark. Natur i norr 1983:1. - Sundborg, A., Elfström, A. & Rudberg, S. 1980: Piteälven, Laisälven och Vindelälven. Naturförhållanden och miljöeffekter vid vattenöverledning. Uppsala univ, Naturgeogr. inst. Rapport 51. - Sundin, J-A. & Grenmyr, U. 1979: Bonden, ett fågelberg i Kvarken. Fåglar i Västerbotten 4 (2):30-39. - Teppner, H. & Klein, E. 1989: Gymnigritella runei spec. nova (orchidaceae-0rchideae) aus Schweden. Phyton (Austria) Vol. 29, (2), 161-173. - Ulfstedt, A. 1976: Geomorfologiska kartbladen 24 E Joesjö och 24 F Tärna. Beskrivning och naturvärdes- bedömning, SNV PM 732. - Ulfstedt, A. 1976: Geomorfologiska kartbladet 25 E Gräsvattnet och 25 F Umfors. Beskrivning och natur- värdesbedömning, SNV PM 731. - Ulfstedt, A. 1977: Geomorfologiska kartbladet 25 G Ammarnäs. SNV PM 859. - Ulfstrand, S. 1968: Benthic animal ties i Lappland streams. Oikos Suppl 10:1-120. - Walden, H. 1990: Rapport från naturvårdsinriktade inventerings-arbeten i Västerbottens län 1987 - 89 (stencil). - Westerberg, S. 1984: Förekomst av kalkrika metavulkaniter och guckusko inom del av kartbladet 23 H (stencil). - Westerlund, E. 1960: Från Finnsele till Dragnäs. Västerbotten 1960. - Vik, P. 1986: Botanisk inventering av området kring Skirträsket. Länsstyrelsen i Västerbottens län (stencil). - Viotti, A. 1979: Byske älv. Naturinventering. Länsstyrelsen i Norrbottens län, planeringsavdelningen, rapportserie 1979:6. - VOF, 1975: Förteckning över några skyddsvärda områden inom Västerbottens län. - Västerbottens läns hembygdsförbund, 1999: Guldriket, projektet Sevärt i Västerbottens län. - Västerbottens museum. 1989: Västerbotten 3/4 1989. Geologiska sevärdheter. - Västerbottens ornitologiska förening, 1987: Fågelmarker i Västerbottens län, Fåglar i Västerbotten, Supplement 1. - Zackrisson, O. 1978 : Skogsvegetation vid stranden av Storvindeln under 200 år. Svensk Botanisk tidskrift 72: 205 - 226. - Zetterberg, H. 1924. Om sydbergen i Västerbottens län. Västerbotten 1923: 225-247. - Örnsköldsviks kommun 1986: Vattenöversikt, riktlinjer och åtgärdsförslag. Koncept.

113 Länsstyrelsen Västerbottens län

Postadress 901 86 Umeå Gatuadress Storgatan 71 B Telefon 090 - 10 70 00 E-post [email protected] Hemsida www.vasterbotten.lst.se

ISSN 0348-0291