Magi, Makt Och Mytologi Beskrivningen Av Samiska Personer I Fornvästnordisk Litteratur

Magi, makt och mytologi Beskrivningen av samiska personer i fornvästnordisk litteratur

Solveig Bollig

Magisteruppsats, 15 hp Skandinavistik med inriktning mot nordliga studier, 120 hp Vt 2018

Abstract

This master’s degree essays aim was to analyse and to compare the descriptions of Sami people in three different types of sagas: Legendary Sagas, Sagas of Icelanders and Kings’ sagas. For this contribution, four Legendary Sagas, two Sagas of Icelanders and two Kings’ sagas were examined. The working hypothesis was, that sagas that were written closer to the narrative time were to be more realistic than episodes in sagas that were written significantly later. The results of the analysis of these sagas indicate that there are no significant differences between the different types of sagas and that the presentation of Sami people in these sagas is more affected by the writers worldview and intentions than the time they were written.

Das Ziel der vorliegenden Arbeit war es, die Beschreibungen der samischen Bevölkerung in drei verschiedenen Sagagattungen Vorzeitsagas, Isländersagas und Königsagas zu analysieren und zu vergleichen. Zu diesem Zweck wurden jeweils vier Vorzeitsagas, zwei Isländersagas und zwei Königsagas untersucht. Die aufgestellte Arbeitshypothese für die Untersuchung besagte, dass Sagas, die zeitlich näher zur Erzählzeit verfasst wurden, realistischer sein müssten als Sagas, deren Abfassungszeit deutlich später als die Erzählzeit ist. Die Ergebnisse der Untersuchung und Analyse zeigen jedoch, dass es keine signifikanten Unterschiede in der Beschreibung der samischen Bevölkerung zwischen den verschiedenen Sagagattungen gibt, und dass die Weltanschauung und die Intentionen der Sagaautoren einen stärkeren Einfluss auf die Beschreibungen haben als die Abfassungszeit.

Innehållsförteckning

Abstract ...... ii 1. Inledning ...... 1 2. Syfte, frågeställning samt en hypotes ...... 1 3. Forskningsöversikt ...... 2 3.1. Allmänt ...... 2 3.2. Fördjupande forskningsdiskussion ...... 4 4. Källor till undersökningen ...... 8 5. Materialredovisning ...... 13 5.1. Fornaldarsagor ...... 13 5.1.1. Ketils saga hængs ...... 13 5.1.2. Gríms saga loðinkinna ...... 15 5.1.3. Áns saga bogsveigis ...... 16 5.1.4. Örvar-Odds saga ...... 16 5.2. Islänningasagor ...... 18 5.2.1. Vatsdœla saga ...... 18 5.2.2. Egils saga Skallagrímssonar ...... 18 5.3. Kungasagor ...... 20 5.3.1. Ágrip ...... 20 5.3.2. Heimskringla ...... 20 6. Analys ...... 21 7. Sammanfattning ...... 29 8. Litteraturförteckning ...... 32 Källor och översättningar ...... 34 Appendix ...... 36 Ketils saga hængs ...... 36 Gríms saga loðinkinna ...... 39 Áns saga bogsveigis ...... 42 Örvar-Odds saga ...... 43 Vatnsdœla saga ...... 45 Egils saga Skallagrímssonar ...... 47 Ágrip ...... 50 Heimskringla ...... 51

iii

1. Inledning

När jag första gången läste islänningasagorna blev jag överraskad över hur levande språket var och hur mångfasetterade sagagenrerna var. Sagorna är överraskande skämtsamma och ironiska och innehåller många små detaljer som enbart kan förstås sedan man har läst flera av dem eftersom sagorna ofta hänger ihop och kompletterar varandra. Första gången jag läste sagorna hade jag överhuvudtaget inte lagt märke på att det fanns beskrivningar av samiska personer i sagorna. Tyvärr har samisk historia inte spelat en stor roll i mina studier tills jag började studera i Umeå. Först då förstod jag att relationerna mellan samer och den nordiska befolkningen i Skandinavien var mycket starkare än jag hade tänkt mig. Det är dock naturligt att relationerna återspeglas i de norröna sagorna, så blev jag intresserad av hur samerna egentligen beskrivs i sagorna och vilka anledningar det kunde finnas till att samerna beskrivs på det sätt som faktiskt görs.

2. Syfte, frågeställning samt en hypotes

I uppsatsen ska beskrivningar av samer i olika sagotyper redovisas, analyseras och om möjligt förklaras varför samerna beskrivs på det sätt som sker. För att verkligen kunna få insikt i sagorna och beskrivningarna av samiska personer kommer i det följande arbetet tre olika sagagenrer att analyseras, nämligen fornaldarsagorna, islänningasagorna och kungasagorna. Sagagenrerna ska undersökas utifrån följande frågor: hur beskrivs samerna i sagorna? Finns det skillnader mellan genrerna och mellan sagorna? Och finns det förklaringar till beskrivningarna eller de skillnader som finns i dem?

Logiskt sett är det mer troligt att sagor som skrevs med mindre avstånd till den tid som sagan berättar om är mer realistiska eftersom det fanns mindre tid att omtolka interaktionerna med samer. Hypotesen är därför att sagor som skrevs med ett större avstånd till den tid som sagan berättar om är mer orealistiska och mer präglade av stereotypier än sagor som skrevs med mindre tidsavstånd. 1

För att kunna besvara frågorna kommer jag i det följande arbetet först att redovisa den tidigare forskningsdiskussionen och de problem som där behandlats.

Sedan redovisas källmaterialet med korta introduktioner i dem olika sagagenrerna och sagorna själva. I kapitel 5 sammanfattas själva sagorna kort för att kunna förstå sammanhang mellan sagornas handling och beskrivningarna av samerna och därefter ska beskrivningarna analyseras på basis av arbetets frågeställningar.

3. Forskningsöversikt

Samerna i sagorna och relationen mellan nordiska personer och samer har behandlats mycket i forskningen, dock finns det flera problem inom forskningen som nu ska tas upp.

3.1. Allmänt

För att kunna avgöra om och hur beskrivningen av samer i fornvästnordisk litteratur har förändrats, måste man först utreda vem som kan anses vara same i litteraturen. Detta är dock inte alltid lätt att med säkerhet avgöra. Det beror inte minst på det faktum att beteckningar på samiska personer varierar, inte är enhetliga och ibland svårtolkade. Så finns det nästan inga källor där samer nämns semsveinn1 eller lappir som direkt tyder på den samiska etniciteten (Pálsson, 1999, s. 30). Istället nämns ofta finnar, som redan nämns av Tacitus Germania (Aalto, 2014, s. 203). Problemet med den benämningen är dock att den användes för både samiska personer och de som bodde i Finland, som inte nödvändigtvis behöver vara av samiskt påbrå, även om forskarna oftast identifierar samiska personer som finnar i sagorna (Aalto, 2014, s. 200). Såhär skriver Aalto om detta: ’Depending on the point of view and the sources, the word Finnr could denote 1. The Sámi people; 2. Finns or Sámi; 3. Finns and

1 sem-sveinn m. ’Finnen-, Lappenbursche’ (Beatke, 2006, s. 526.) semsveinn m. ’finngutt’ (Heggstad / Hødnebø / Simensen, 2004, s. 361) 2

Sámi; 4. Any mobile hunting population regardless of ethnic identity; or 5. The meaning varied in different texts’ (Aalto, 2010, s. 117). Eftersom sagornas författare kom från olika regioner i Skandinavien och Island och därmed hade olika kunskaper om andra folk i Skandinavien och eftersom man nedtecknade sagorna vid olika tidpunkter, är det mycket möjligt att författarna själva inte var säkra på vilka folkgrupper de berättade om eller definierade grupperna eller beteckningarna på olika sätt.

Därutöver finns det andra benämningar för samiska personer som inte direkt hänvisar till etniciteten eller hänsyftar på ett visst geografiskt område. Således kan samer i sagorna även ha benämningar som är mytologiska och som följaktligen är ännu mer svårtolkade än finnar2 eller lappir.

Sålunda kan samerna i sagorna kallas för till exempel troll3, risi ’jätte’, jotunn4 ’jätte, trollkarl’, alfr5 ’älva’ eller dvergr6 ’dvärg’ (Pálsson, 1999, s. 31ff.). Benämningarna kan förstås som tillhörande ett koncept eller en världsåskådning: benämningarna visar att huvudpersonerna uppfattas som annorlunda jämfört med sagohjältarna, det vill säga jämfört med nordiska personer (Aalto, 2014, s. 218). Sagaförfattarna kunde vara säkra på att läsarna och åhörarna kände till den nordiska mytologin där jättar och troll existerade sida vid sida med asarna och där jättar ofta var asarnas motståndare och symboler för ’det andra’ (Mundal, 1996. s. 111). Benämningarna skiljer namnbärarna klart isär från andra huvudpersoner. Det finns även beteckningar och binamn som tyder på blandat ursprung, som till exempel Halftroll, Hálffinnr eller Halfbergrisi (Pálsson, 1999, s. 31).

Att benämningarna kan användas för både mytologiska figurer och för personer av samiskt påbrå gör det dock svårt att identifiera samiska personer i sagorna och svårt att analysera sagaepisoder där figurer som kallas för risi, troll eller jotunn förekommer. Sålunda kan det vara svårt att avgöra om mytologiska varelser avses med risi, troll eller jotunn, eller om beteckningarna istället syftar på samiska personer. Dessa frågor tas i synnerhet upp av Miriam

2 finn-kona f.’Lappin’ / finna f. ’Finnin, Lappin’ / finnr m. ’Finne, Lappe’ (Baetke, 2006, s. 138f.) finnkona f. ’finnkone’ / finna f. ’finnkvinne, finnkone’ / finnr m. ’(i nom. også fiðr) finn, same: også om finlending’ (Heggstad / Hødnebø / Simensen, 2004, s. 110) 3 trǫll n. ’(zauberkundiges) Wesen (mit großer, übernatürlicher Kraft), Troll, Unhold, Riese (auch von Menschen)’ (Baetke, 2006, s. 663.) trǫll n. ’(nisl. Tröll) troll’ (Heggstad / Hødnebø / Simensen, 2004, s. 443) 4 jǫtunn m. ’Riese’ (Baetke, 2006, s. 315.) 5 álfr m. Elf ’Albe‘ (Baetke, 2006, s. 17.) alfr m. ’alv (hulderfolk)’ (Heggstad / Hødnebø / Simensen, 2004, s. 24) 6 dvergr m. ’Zwerg’ (Baetke, 2006, s. 96.) dvergr m. ’1. dverg, bergånd 2. dverg, uvanleg lite menneske’ (Heggstad / Hødnebø / Simensen, 2004, s. 82) 3

Horn i Möndull Pattason. A Sami Identity in Dwarfish Guise? (2010), Ármann Jakobsson i Vad är ett troll? Betydelsen av ett isländskt medeltidsbegrepp (2008) och Jurij Kusmenko i Sami as giants and dwarves in Old Scandinavian literature (2013). Dessutom finns korta informationer om några av beteckningarna som till exempel Riesen ’jättar’ i Rudolf Simeks Lexikon der germanischen Mythologie (Simek, 1984, s. 328). De olika beteckningarna är alltså av stort intresse för forskare inom skandinavistik.

Beteckningarna som är relevanta kommer att tas upp och analyseras längre fram i uppsatsen.

Därutöver har samerna i norra Skandinavien ofta varit av intresse för forskare – speciellt eftersom samerna i motsats till norrmännen inte har traderats lika ofta i skriftiga källor. Därför är det viktigt att kunna avgöra om beskrivningarna som finns i sagorna är historiskt korrekta. Så fokuserar Neil Price sig på området där samerna möjligtvis kunde vistats under järnåldern och tidigmedeltiden på basis av arkeologiska fynd och hur kontakten mellan samer och germaner kunde ha sett ut (Price, 2000, s. 16ff.). Hur kontakterna kunde ha sett ut försöker också Knud Odner besvara i Saamis (Lapps), Finns and Scandinavians in History and Prehistory. Ethnic Origins and Ethnic Processes in Fenno-Scandinavia (1985). Eftersom i denna uppsats sagorna står i centrum, kommer dock dessa arbeten inte att spela en större roll. I det följande kapitlet kommer däremot arbeten av tre forskare, Jeremy DeAngelo, Else Mundal och Sirpa Aalto, att redovisas, vilka fokuserar på tolkningen av beskrivningar av samiska personer i sagorna.

3.2. Fördjupande forskningsdiskussion

Det är emellertid inte bara beteckningarna som utgör ett problem inom forskningen utan också hur beskrivningarna av samer, eller personer som kan antas vara samer, ska bedömas. Så är speciellt episoderna där samiska personer kallas för risi, troll eller jotunn kontroversiella. Hermann Pálsson tolkar beteckningarna så att samerna är ”presented as semi-mythical beings” (Pálsson, 1999, s. 29f.). Else Mundal har en likadan uppfattning om samerna och beteckningarna: ”There is reason to believe that the Nordic people’s coexistence with the Sami people is reflected in their myths and that the function – or one of the functions – of some myths could have been to explain the relationship between two different peoples living

4 in close contact. It is a fact that Sami people in some texts – texts of a mythic or half-mythic type – are spoken of as jotnar, ’giants’, or called by the name of other mythic figures, and Sami in these texts can replace giants in literary motifs where giants would normally appear” (Mundal, 2009, s. 29). Enligt Mundal påverkar föreställningen av jotnar och risi föreställningen av samerna, och tvärtom (Mundal, 2009, s. 30); samerna uppfattades som ’de andra’ och karakteriserades på grund av detta som ’de andra’ i den nordiska mytologin. Det är bara logiskt att, till följd av associationen mellan samerna och mytologiska varelser som precis som samerna uppfattades som ’de andra’, samerna tänktes ha egenskaper som ursprungligen enbart förknippades med mytologiska varelser som jättar och troll. Såhär skriver Sirpa Aalto i förbindelse med detta: ”Giants of the mythology and the Finnar of the sagas share certain features: they frequently have names that refer to winter and coldness, as in the names above, and both giants and Finnar were thought to live in the outskirts of the world or at least outside ’civilization’” (Aalto, 2014, s. 218).

Nästan alla forskare som har arbetat med beskrivningen av samerna i norrön litteratur ser alltså ett sammanhang mellan samerna och nordisk mytologi, dock skiljer sig bedömningarna ganska tydligt från varandra. Sålunda tycker till exempel Else Mundal att ”[the] attitude towards the Sami must have been predominantly positive” (Mundal, 2009, s. 35). Mundal inriktar sig speciellt på faktum att det finns beskrivningar i sagorna som visar att det fanns giftermål mellan samer och nordiska personer. Enligt Mundal följer giftermålet mellan samer och norrmän, i synnerhet mellan samiska kvinnor och nordiska kungar och adelsmän, den mytologiska föreställningen om giftermål mellan gudar och jättar, ”the prototype of the king in the Old Norse culture was a descendant of a god and a giantess” (Mundal, 1996, s. 111), vilket enligt henne ledde till en social acceptans av relationer mellan samer och norrmän. Mundal konstaterar att relationer mellan samiska kvinnor och nordiska män kunde vara en indikation på att samernas samhällsställning var rätt hög: ”A certain amount of acceptance of the Saami people, as such, among the Nordic people is perhaps reflected in the fact that they called the leaders of the Saamis’ ’king’. At the same time, this demonstrates that the Saamis had a dual position within Norway” (Mundal, 1996, s. 110). Mundal anser att det måste ha funnits en respekt för samerna och även om det fanns våldsamma konflikter så skriver hon att ”the point to note is that in all the literary texts in which Saamis are badly treated, those guilty of such bad treatment are the villains in the story or are being punished for their crimes against the Saamis” (Mundal, 1996, s. 107). För Mundal är alltså beskrivningarna av samer i sagorna för det mesta positiva eller åtminstone inte särskilt negativa.

Mundals uppfattning delas dock inte av alla forskare. Jeremey DeAngelo försöker exempelvis att relatera beskrivningarna av samer i sagorna till nordisk kosmologi. DeAngelo konstaterar att Skandinaviens och den mytologiska Norden ofta förknippades med negativa egenskaper: ”The perceived incompatibility of the North with sustainable living, however, is the key to the malice associated with the Finnar when one persists with the assumption that the quality of a land affects the character of its people” (DeAngelo, 2010, s. 270). DeAngelo påstår att den negativa uppfattningen av Norden generellt skulle ha varit religiöst motiverad, då norr ofta ha negativa konnotationer i Bibeln (DeAngelo, 2010, s. 266f.) och att på grund av detta många sagor inkorporerar skurkar som kommer norrifrån (DeAngelo, 2010, s. 265). Enligt DeAngelo följer beskrivningen av samerna i sagorna den negativa föreställningen som författarna hade av norra Skandinavien: ”From a vast array of possible defects, the Finnar are consistently tarred with a small yet potent combination of flaws – a lack of civilization, oppositional intent, and magic ability – that imply a specific reasoning behind the highly specialized stereotypes attributed to them” (DeAngelo, 2010, s. 258). I synnerhet de magiska egenskaper av samerna som ofta beskrivs i sagorna är för DeAngelo en indikator på den negativa inställningen hos författarna till samerna: ”[...] they embody the stereotype of the hostile sorcerer so fully in relation to other groups because they are the primary origin for its imagery” (DeAngelo, 2010, s. 277). I samband med detta lyfter DeAngelo fram samernas förmåga att förvandla sig i djur som är ett vanligt motiv i sagorna: ”The Finnar possess animalistic abilities and superhuman powers – they are simultaneously more and less than human. Many times the Finnar are shown to be, in essence, no different from wild animals” (DeAngelo, 2010, s. 275). Enligt DeAngelo har alltså samerna egenskaper som de kristna författarna måste ha uppfattat som negativa. I motsats till Mundal betraktar DeAngelo även giftermål mellan samerna och norrmän som något negativt. Han lyfter fram att relationerna mellan samer och norrmän ofta misslyckade och var olyckliga i jämförelse med relationer mellan norrmän och icke-nordiska personer som ofta lyckades (DeAngelo, 2010, s. 264). DeAngelo tycker alltså i stort sett i motsats till Mundal att norrmännens och författarnas attityd mot samerna var rätt så negativ.

En forskare som har försökt att ta upp både åsikter om hur samernas beskrivningar i sagorna ska bedömas är Sirpa Aalto. Sålunda skriver hon i samarbete med Veli-Pekka Lehtola om giftermålen, som enligt Mundal är en anledning till varför samernas ställning inom samhället måste ha varit ganska hög, att ”they present a topos of the sagas: marriages with Finnkonur result in disasters. It may be possible that this marriage pattern has its counterpart in Old Norse mythology, in which gods marry giantesses. [...] This marriage pattern is extented into 6 the sagas: kings become symbolically equivalent to the gods and giantesses are replaced by Finnkonur” (Aalto, 2014, s. 217) och att ”although these unions ended unhappily, they resulted in a hero: the union of opposing forces created something new and unprecedented” (Aalto/Lehtola, 2017, s. 14f.)

På detta sätt diskuterar Aalto både Mundals och DeAngelos åsikter om giftermål mellan samer och norrmän. Hon fokuserar dock mer på det faktum att författarna var kristna och att deras världsåskådning förmodligen påverkades mer av den kristna tron än den nordiska mytologin och att sagorna återspeglar författarnas föreställning av den hedniska nordiska tron och inte den nordiska mytologin själv (Aalto/Lehtola, 2017, s. 8f.). Därför påstår Aalto att den negativa uppfattningen av samiska trollkarlar och samisk magi i allmänhet är rotad i den kristna tron hos författarna (Aalto, 2014, s. 218f.). Aalto tycker att beskrivningarna av samerna först och främst är en identitetskonstruktion för både norrmän och samer som ’de andra’: ”They [Finnar] represent those qualities that Norse people did not wish to attach to themselves, constructing the identities of both groups through oppositions and contrasts. Sometimes these qualities are exaggerated and they are not necessarily based on reality, because their purpose was to define something as different from oneself or one’s own reference group. The written sources we have primarily reflect the attitudes of the elite, and the image of the Finnar among those who were in direct contact with them on a regular basis must have been rather different” (Aalto, 2014, s. 219). Enligt Aalto är beskrivningen av samerna förankrad i den ambivalenta inställningen till både nordisk mytologi och samisk levnadssätt hos författarna (Aalto, 2010, s.133).

Sammanfattningsvis kan det alltså sägas att forskarna är oeniga om hur beskrivningarna av samerna i sagorna ska bedömas. Det finns flera olika synpunkter som kan anläggas för att kunna förklara författarnas syn på samerna och den bakomliggande föreställningen om mytologi och identitet. Det är dock viktigt att inte glömma att sagorna skrevs av kristna författare som var mer påverkade av kristendomen än nordiska mytologin och att sagorna därför först och främst återspeglar författarnas kristna föreställningar om mytologi och trolldom. Det är även betydelsefullt att notera att den personliga världsåskådning och tolkning av traderade berättelser hos sagoförfattarna kan ha haft ett stort inflytande på hur negativt eller positivt de kommit att berätta om samerna.

4. Källor till undersökningen

För det här arbetet har tre sagatyper som behandlar olika tidsperioder analyserats för att kunna jämföra beskrivningen av samerna under olika tidsperioder och i olika typer av sagor. Materialet har valts på grund av förekomsten av personer som kan identifieras som samer och på grund av att handlingarna utspelar sig vid olika tidpunkter. De sagatyper som kommer att analyseras är fornaldarsagor, islänningasagor och kungasagor. Sagorna återges i den ordningen efter vilken handlingen utspelas. Det vill säga att fornaldarsagorna kommer först eftersom sagornas handlingar utspelar sig tidigare än handlingarna i islänningasagorna och kungasagorna.

Dessutom måste det understrykas att alla sagatyper som här redovisas och analyseras först och främst är fiktiva texter. Även om sagorna har vissa historiska pretentioner och innehåller detaljer som historiskt sett är korrekta, innehåller alla sagorna samtidigt episoder som är fiktiva eller fantastiska. Det beror inte minst på det faktum att sagoförfattarna ofta avfattade sagorna betydligt senare än när handlingen utspelat sig. Speciell för islänningasagorna gäller även ett betydlig geografiskt avstånd eftersom sagorna avfattades på Island. Det betyder att analysen av sagorna måste ske mycket kritiskt.

I materialredovisningsdelen av arbetet citeras några stycken på fornnordiska med, om möjligt, nordisk översättning. För varje saga anges ur vilken fornnordisk edition citaten härrör. Översättningarna är, om de finns, på ett nordiskt språk och är antingen de senaste översättningarna som finns eller har valts därför att de kan sägas vara mest stringenta.

De yngsta källorna som kommer att redovisas i det här arbetet utgörs av de så kallade fornaldarsagorna (fornaldarsögur). Även om det fortfarande är oklart när den äldsta fornaldarsagan nedskrevs, är det klart att de flesta av dessa sagor nedtecknades från 1250 fram till slutet av 1300-talet, varför de är yngre än islänningasagorna (Mundal, 2013, s. 452). Trots att sagorna som räknas till fornaldarsögur är nedskrivna betydligt senare än kungasagorna och islänningasagorna, utspelar sig handlingen före Islands kolonisering kring 870 och därmed före den tid då kungasagorna och islänningasagorna utspelar sig (Simek/Pálsson, 1987, s. 90). Eftersom fornaldarsagorna berättar om tiden före koloniseringen på Island utspelas handlingen först och främst i Norge och, i andra hand, i övriga Skandinavien (Mundal, 2013, s. 450). Fornaldarsagorna kan indelas i tre större grupper: hjältesagor, vikingasagor och äventyrsagor (Mundal, 2013, s. 450). Gränserna mellan grupperna är dock 8 inte alltid tydliga och speciell de yngsta sagorna kan även anses tillhöra till gruppen av lygisögur, såsom exempelvis riddarsagorna (Simek/Pálsson, 1987, s. 90). Redan namnet lygisögur, alltså lögnsagor, tyder på att fornaldarsagorna är ”ikkje-realistiske” (Mundal, 2013, s. 450). Det betyder att det inte finns ”ei skarp grense mellom menneskeverda og ei mytisk verd, og i nokre soger kan helten krysse grensene til trollverda, som gjerne ligg i nord og i aust” (Mundal, 2013, s. 452). Att fornaldarsagorna är icke-realistiska och ibland till och med mytiska och fantastiska understryker bara att analysen av dem blir problematisk. Det betyder för det här arbetet att alla episoder med potentiellt samiska personer måste betraktas ännu mer kritisk än i de övriga källorna.

I den här uppsatsen kommer som exempel för fornaldarsagorna fyra sagor som kallas för Ramstasagorna eller Hrafnistumannasögur därför att handlingen utspelas runt omkring Hrafnista i norra Norge att beskrivas och analyseras. Ramstasagorna består av Ketils saga hængs, Gríms saga loðinkinna, Áns saga bogsveigis och Örvar-Odds saga.

Ketils saga hængs, som antas har skrivits under 1300- eller 1400-talet har bevarats i flera pergamentversioner, varav de äldsta handskrifter kallas för AM 343 a 4to och AM 471 4to och tillhör den Arnamagnæanska Samlingen i Reykjavík (Mundal, 2013, s. 452). Ramstasagorna publicerades av Guðni Jónsson och Bjarni Vilhjálmsson i Fornaldarsögur Norðurlanda (1943) och det är den utgåvan som här kommer att användas. Den norröna texten har översatts av C.G. Kröningssvärd, som är mest känd som utgivare av Diplomatarium Dalekarlicum (Liedgren, 197577, s. 655).7 Den svenska översättningen gavs ut i sagasamlingen Nordiskt sagobibliothek eller mythiska och romantiska forntidssagor (1834).

Gríms saga loðinkinna är, efter Ketils saga hængs, den näst äldsta Ramstasagan och har troligtvis skrivits på 1400-talet (Robinson, 2015, s. V.). De äldsta handskrifterna, AM 343 a, 4to och AM 471, 4to som har bevarats, tillhör, precis som handskrifterna av Ketils saga hængs, den Arnamagnæanska Samlingen i Reykjavík (Simek/Pálsson, 1987, s. 119).

Áns saga bogsveigis är förmodligen yngre än Ketils saga hængs och Gríms saga loðinkinna. Det antas att den nedtecknades kring 1400 och de bevarade handskrifter AM 343 a, 4to och AM 340, 4to förvaras i Reykjavík som del av den Arnamagnæanska Samlingen (Simek/Pálsson, 1987, s. 14f.). Áns saga bogsveigis var så populär att det även finns en äldre version i Saxo Grammaticus’ Gesta Danorum (Simek/Pálsson, 1987, s. 15). Sagan innehåller

7 Kröningssvärd var inte enbart översättare och utgivare utan agerade även som författare av publikationer för flora och fauna i Dalarna. 9 dock färre typiska och fantastiska element av fornaldarsagorna än de andra Ramstasagorna (Simek/Pálsson, 1987, s. 14).

Örvar-Odds saga anses ha nedtecknats under andra hälften av 1200-talet och räknas till vikingasagorna (Mundal, 2013, s. 451). Handskrifterna SKB perg. 7, 4to som förvaras i Stockholm i Stockholms Kungliga Bibliotek, respektive i Arnamagnæanska Samlingen i Reykjavík Am 344 a, 4to, är de enda som innehåller den äldre versionen av sagan, dock finns flera yngre handskrifter med förändrat innehåll (Simek, Pálsson, 1987, s. 265). Då det inte finns skandinaviska översättningar som kan anses vara lämpliga eftersom de är ålderdomliga och sällan ordagranna, använder jag mig här av den engelska översättningen av Hermann Pálsson och Paul Edwards i sagosamlingen Seven Viking Romances (1985).

Källor som vanligtvis anses vara äldre än fornaldarsagorna är islänningasagorna. I islänningasagorna behandlas däremot en tidsperiod senare än den under vilken fornaldarsagornas handling utspelar sig. Islänningasagornas handlingar utspelar sig för det mesta mellan ungefär 900 och 1050, alltså runt koloniseringstiden (Simek/Pálsson, 1987, s. 191). Namnet islänningasagorna förklaras på så sätt att sagornas huvudpersoner i nästan alla sagor är personer födda och uppvuxna på Island eller personer som flyttade till Island senare i livet. Sagornas handlingar utspelar sig till stora delar på Island (Simek/Pálsson, 1987, s. 191).

Precis som fornaldarsagorna kan islänningasagorna indelas i flera genrer som familjesagor, hjältesagor och regionala sagor, men gränserna mellan dem är flytande och svårbestämbara (Simek/Pálsson, 1987, s. 191). Sålunda kan regionala sagorna oftast även räknas som familjesagor. En hel del sagor har förlorats eller bearbetats så att några islänningasagor existerar endast som senare reviderade versioner eller bara genom omnämnanden i andra sagor (Simek/Pálsson, 1987, s. 191).

Islänningasagornas datering är lika svårt att fastlägga som fornaldarsagornas. Sålunda verkar de flesta sagorna vara skrivna på 1200-talet och ”er fast forankra i den islandske historia og realismen, og gjev seg ut for å fortelje om historiske hendingar som fann stad ein gong for lenge siden […]” (Mundal, 2013, s. 447), men en hel del sagor tänks vara nedtecknade under första hälften av 1300-talet (Simek/Pálsson, 1987, s. 191) och ”taper […] fotfeste i historia.” (Mundal, 2013, s. 447). Den möjliga sanningshalten och realismen eller snarare fantastiska element och brist på realismen i sagorna har därför ett stort inflytande på analysen av sagorna. Det är, med tanke på det samiska material som de innehåller, anmärkningsvärt att de flesta islänningasagorna skrevs på Island, på avsevärt geografiskt avstånd från Finnmarken och det

10 dåvarande Sápmi. Så det är inte förvånande att samerna inte nämns i så många islänningasagor.

Sagorna som kommer att analyseras i den här uppsatsen är Vatnsdœla saga och Egils saga Skallagrímssonar som både kan räknas till familjsagorna eller regionala sagorna och som även innehåller handlingar i Norge. Eftersom båda sagorna är omfångsrika och stora delar av handlingarna äger rum på Island, kommer endast de delar som kan hänföras till Norge och har förbindelse till samer att analyseras.

Vatnsdœla saga anses vara avfattad mellan 1260 och 1280 eftersom författaren använder och hänvisar till Hallfreðar saga, Örvar-Odds saga och Laxdœla saga som har nedtecknats runt 1260 och Sturla Þórðarson använde Vatnsdœla sagan i sin version av landnámabók som skrevs kring 1280 (Simek/Pálsson, 1987, s. 379). Då handskriften Vatnshyrna förstördes i branden i Köpenhamn 1728 är de existerande handskrifterna av sagan betydligt yngre och stammar från 1600-talet, nämligen AM 138, fol:1640, respektive 1700-talet, AM 559, 4to.

Den norröna editionen av sagan utgavs 1939 av Einar Ól. Sveinsson som en del av Íslenzk Fornrit. Den svenska översättningen av Vatnsdœla saga som gjordes av Jan Vestlin gavs ut 2014 av Kristinn Jóhannesson, Gunnar D. Hansson och Karl G. Johansson i samlingen Islänningasagorna. Samtliga släktsagor och fyrtionio tåtar IV.

Egils saga Skallagrímssonar räknas till en av de mest betydelsefulla sagorna. Detta beror inte minst på teorin att sagan kunde ha skrivits av Snorri Sturluson, men teorin kan inte säkert verifieras (Mundal, 2013, s. 446). Egils saga Skallagrímssonar är även den enda islänningasaga som inte bygger på en konflikt mellan jämstarka partier utan mellan en familj och kungahuset (Mundal, 2013, s. 448). På grund av detta utspelar sig en del av handlingen i Norge, varför sagan är relevant för denna uppsats. Handskrifter av sagan bevaras som del av den Arnamagnæanska Samlingen (AM 453, 4to och fragmentariskt AM 162 A, fol) och i Wolfenbüttel (Wolfenbüttel 9, 10, 4to) (Simek/Pálsson, 1987, s. 66). Sagan gavs ut 1933 av Sigurður Nordal i Íslenzk Fornrit och en svensk översättning har gjorts av Karl G. Johansson i samma samling som Vatnsdœla saga ovan.

Den tredje sagatypen som kommer att behandlas i uppsatsen är konungasögur eller kungasagorna. Som redan beteckningen antyder, så handlar sagorna om skandinaviska men för det mesta om norska kungar som härskade från 900-talet fram till 1300-talet (Simek, Pálsson, 1987, s. 215). Kungasagorna har avfattats under en lång tid, dock är de äldsta sagorna om norska kungar som Sæmundr Sigfússons saga om tidsperioden från ca. 8501050,

Ari þorgilssons kununga ævi och Eiríkr Oddsons Hryggjarstykki inte bevarade (Simek/Pálsson, 1987, s. 215).

De flesta kungasagorna har avfattats mellan 1190 och 1230, och är därför ofta yngre eller lika gamla som islänningasagorna. De behandlar alltså de tidsperioder som också fornaldarsagorna och islänningasagorna berättar om (Simek/Pálsson, 1987, s. 215). Det har även inflytande på sagornas källvärde. Så skriver Else Mundal: ”Sjølv om forfattarene som skreiv om dei norske kongane, nok hade som mål å fortelje ’sanninga’ om fortida, ser vi at sanningsomgrepet kunne vere meir eller mindre trongt. Litteraturen skulle også underhalde, og dei gode anekdotane fekk difor sin plass. Det ser vi for første gangen tydeleg i eit verk som den anonyme soga Ágrip” (Mundal, 2013, s. 430).

De kungasagorna som i uppsatsen kommer att redovisas och analyseras är Ágrip af Nóregs nonunga sögum och Heimskringla.

Ágrip af Nóregs nonunga sögum är den äldsta kungasagan om norsk historia på fornvästnordiska som har bevarats (Mundal, 2013, s. 425). Författaren av sagan är okänd men sagan har troligtvis skrivits runt 1190 i Nidaros-miljön, det nuvarande Trondheim i Trøndelag (Mundal, 2013, s. 425). Ágrip skildrar den norska historien från kung Halvdan Svarta fram till förmodligen kung Sverres regeringstid, dock har sagans sista del förlorats så att berättelsen slutar runt 1140 (Mundal, 2013, s. 425). Ágrip har använts som källa för senare sagaförfattare som Snorri Sturlusons Heimskringla (Simek/Pálsson, 1987, s. 215). Ágrips handskrift har bevarats i Arnamagnæanska Samlingen (AM 325 II, 4to) (Simek/Pálsson, 1987, s. 215) och både editionen och nynorska översättningen gavs ut av Gustav Indrebrø (1936).

Heimskringla är den andra kungasagan som tas upp i arbetet. Heimskringla är en av de mest kända kungasagorna och även en av de omfångsrikaste. I motsats till Ágrip har Heimskringla en känd författare, islänningen Snorri Sturluson. Heimskringla tänks har avfattats kort efter 1230 och innehåller en mångfald av sagor och berättelser om norska kungar och Snorris verk skapades på basis av flera andra redan existerande sagor som Ágrip och Morkinskinna (Simek/Pálsson, 1987, s. 156). Handskrifter av Heimskringla har bevarats som del av Stockholms Kungliga Bibliotek (SKB pap. 8, fol.) och i Arnamagnæanska Samlingen (AM 35, fol.; AM 39, fol.; AM 37, fol.; Fríssbók) (Simek/Pálsson, 1987, s. 157). Heimskringla gavs ut av Bjarni Aðalbjarnason i Íslenzk Fornrit (19411951) och en svensk översättning finns från i sagasamlingen Nordiska kungasagor utgiven av Karl G. Johansson (199193).

Eftersom Heimskringla är omfångsrik kommer endast sagan som också finns i Ágrip, nämligen Haralds saga hárfagra, att analyseras för att skapa en jämförbarhet materialen emellan. På grund av detta blir även sagaredovisningen kortfattad då handlingen i stora delar är lika i Heimskringla och Ágrip.

5. Materialredovisning

I de följande kapitlen kommer sagornas handlingar att kort sammanfattas såsom de utspelar sig. I vissa fall utelämnas delar som inte är relevanta för analysen, som exempelvis i Egils saga Skallagrímssonar och kungasagorna. Dessutom hänvisas det i sammanfattningar till delar av sagorna som finns i appendix. Ordningsföljden i appendix stämmer överens med ordningen i uppsatsen och är utdragen är numrerade. Utdragens beteckningar består huvudsakligen av första bokstaven av sagans namn och ett nummer. K.2 står alltså för andra utdraget som finns av Ketils saga hængs, V.1 för första utdraget ur Vatnsdœla saga etc. Eftersom både Áns saga bogsveigis och Ágrip börjar med ’Á’, så att beteckningarna skulle ha varit förvirrande, betecknas Áns saga bogsveigis med Á. och nummer och Ágrip med Ág. plus nummer.

5.1. Fornaldarsagor

5.1.1. Ketils saga hængs

Inhållsmässigt handlar Ketils saga hængs om den sagohjälten Ketill, son till Hallbjörn ”hálftröll” (K.1), som lever på Ramsta. Under sin uppväxt var Ketill en så kallad kolbítr, en person som utvecklas sent och inte bidrar till arbetet i hushållet (Simek/Pálsson, 1987, s. 207). Senare dräpte han en drake men vägrade att berätta att det var en drake han dödade utan

13 berättar att det var en hanlax. På grund av detta blev han kallad för Ketill hængs, Ketill hanlax.8 När Ketill var gammal nog, gick han på färd norrut där han hittade hos den kannibalistiska jätten Surtr som förvarade ”mannakjöt saltat” (K.2) (”insaltadt menniskokött”, Kröningssvärd, 1834, Kap. 2), varpå Ketill dödade jätten. På norrfärden träffade Ketill jätten Kaldrani som stal Ketills fiskfångst och blev sårad av Ketills yxa och senare dödad (K.3). Ketill återvände till Ramsta, åkte dock under hösten utan lov från sin far Hallbjörn till Finnmarken där han möts av ett oväder som orsakades av en trollkvinna som förvandlade sig till en val (K.4/K.5). Ketill överlevde och kom fram till en bondgård som tillhörde bonden Brúni och hans dotter Hrafnildr. Brúni erbjöd Ketill att tillbringa en tid med Hrafnhildr, vilket Ketill tackade ja till. Under kvällen fick Brúni besök av finnar och för att inte uppmärksamma dem på Ketill, bredde Brúni en oxhud över Ketill och Hrafnhildr (K.6). Ketill stannade hos Brúni hela vintern och på resan hem träffande han finnarnas kung Gusir som han kämpade med och som han till slut lyckas skjuta (K.7). Efter Gusirs död tog Ketill Gusirs svärd Dragvendill och pilarna Flaug, Hremsa och Fífa i besittning (K.8).9 Ketill återvände till Hrafnista där hans återkomst firades. Han stannade i Hrafnista i tre år och fick besök av Hrafnhildr Brúnadóttir med hans son Grímr loðinkinna, dock skickade Ketill henne tillbaka till Brúni. Ketill gifte sig med Sigriðr och fick en dotter.

Någon gång åkte Ketill och Grímr loðinkinna till Finnmarken för att besöka Hrafnhildr och Brúni och på resan träffade de på ett troll. En liten tid senare bestämmer sig Ketill för att han inte ville gifta bort sin dotter utan hennes samtycke. Detta leder till en kamp med Áli Uppdalakappi som vill gifta sig med Ketills dotter Hrafnhildr, så Ketill blir tvungen att döda Áli.

Senare var det en hungersnöd i Hrafnistområdet och Ketill reste bort för att fiska och på resan träffade han trollkvinna Forað som Ketill sköt mot, dock förvandlade hon sig till en val (K.9/K.10). Kort därefter träffade Ketill en annan trollkvinna, som berättade om ett trollting som skulle ske i området (K.11). Ketill återvände oskadad till Ramsta och var tvungen att ta del i en holmgång därför att dottern Hrafnhildr inte ville gifta sig med vikingakungen Framarr. Med hjälp av Böðmóðr lyckades Ketill att döda Framarr och Hrafnhildr samtyckte till att gifta sig med Böðmóðr.

8 hængs: ’male salmon in most sources, also male trout, or male fish’, se Robinson, Chip: Ketils saga hængs, Gríms saga loðinkinna and the narrative of survival, Reykjavík 2015, s. 1. 9 Flaug (Flight), Hremsa (Shaft), Fífa (Cotton Grass), se Robinson, Chip: Ketils saga hængs, Gríms saga loðinkinna and the narrative of survival, Reykjavík 2015, s. 12. 14

5.1.2. Gríms saga loðinkinna

Sagan handlar om Grímr loðinkinni,10 son till Ketill hængr, som ville gifta sig med Lopthæna som försvann sju dagar innan bröllopet skulle äga rum. Några år tidigare hade Lopthænas far, Haraldr, gift sig med en kvinna från Finnmarken och man tyckte om henne att ”hún þar öllu spilla” (G.1.) (”hon der gifva allt till spillo”, Kröningssvärd, 1834, Kap. 1). Grímr misstänkte att Grímhildr, Lopthænas styvmor, hade ansvar för Lopthænas förvinnande. Grímr åkte till Finnmarken för att leta efter Lopthæna och hamnade då i ett oväder. Ovädret orsakades av två trollkvinnor med namnen Feima och Kleima11 (G.2). Grímr sköt Kleima med Gusirs pilar som han fått i arv efter sin far Ketill. Feima försökte fly in i en grotta och Grímr som följde henne stötte då på två troll, med namn Hrímnir och Hyrja (G.3). Hrímnir visade sig vara bror till Grímhildr som hade rövat bort Lopthæna. Grímr dödade alla tre troll. Dagen därefter råkade Grímr i en tvist med Hreiðarr inn hvatvísi över en val som hade strandat på landet. Grímr skadades och räddades av en kvinna som var ”langleit ok harðleit, bjúgnefjuð ok baröxluð, svartleit ok svipilkinnuð, fúlleit ok framsnoðin” (G.4) (”långlagdt och bistert ansigte, en krokig näsa, kort hals, svarta ögon och ohyggliga kinder”, Kröningssvärd, 1834, Kap. 2). Grímr måste kyssa kvinnan som betalning för räddningen och när han vaknade därefter hade den fula kvinnan förvandlat sig till Grímrs fästmö Lopthæna. Hon berättade att det verkligen hade varit hennes styvmor som hade förvandlat henne och att Grímrs kyss hade befriat henne från förbannelsen (G.5). Lopthæna och Grímr återvände till Vík, och Grímhildr stenades som straff och Lopthæna och Grímr gifte sig (G.6). Några år senare kom en man med namn Sörkvir till Vík som ville gifta sig med Grímrs dotter Brynhildr, men Grímr vägrade att ge honom Brynhildrs hand, så Sörkvir utmanade Grímr i en duell där Sörkvir dödades. Grímr gifte sig om senare i livet och hade en son med namn Oddr som kallades för Örvar-Oddr.

10 ’Grímr loðinkinni (Hairy-Cheek)‘, se Robinson, 2015, s. 28. 11’Feima, probably of Gaelic origin (fjamh=fear), means a bashful girl or young lass […], but it is also used of female giants […]. Kleima, a blot, a dab, or a smear, is the name of an ogress […]; it also i a female giant’s name […]’, se Robinson, 2015, s. 30. 15

5.1.3. Áns saga bogsveigis

Sagan handlar om Án som härstammade från Ketill hængs och som precis som sin förfader var en kolbítr under sin uppväxt. Under sin barndom gick Án ut i skogen för att möta dvärgar och han träffade då dvärgen Litr som gav Án en stol som Án i sin tur gav i present till sin mor (Á.1). När Án fyllde arton år, följde han sin bror Þórir till kungens hov, som då efter kung Olafrs död var kung Ingjaldr. På vägen in i kungasalen vägrade Án ta av bågen han bar så att bågen böjdes i dörrstolparna varpå Án fick binamnet bogsveigis ’bågböjaren’ (Simek/Pálsson, 1987, s. 14). När Án mötte kung Ingjaldr vägrade han att ta emot julpresenten och ville istället ha guld och kastade Ingjaldrs hovmannen, Björn, i elden för att visa sin styrka. Þórir och Án följde kungen på färden runt landet och Án förutsåg broderns död. I kampen mot kungens bröder sköt Án kungens styvbröder och flydde därefter till en bondgård. På gården lärde Án känna bondens dotter som blev gravid. Án lämnade bondgården kort därpå och gifte sig med den rika änkan Jórunn. Kung Ingjaldr skickade flera personer för att döda Án men Án lyckades komma undan, Áns bror Þórir sköts dock av kungens män. Kort därefter for Án till en bondgård där han hittade sonen Þórir som han hade med bonddottern Drifa. Þórir följde Án till Ingjaldrs gård där Þórir dödade kungen. Án gick norrut och fick en till dotter med namn Mjöll och hade stridigheter med skinnkyrtlur (Á.2) (”skinnbekjortlade (trollen)”, Kröningssvärd, 1834, Kap.7) och blev en aktad man.

5.1.4. Örvar-Odds saga

I sagan behandlas berättelsen om Örvar-Oddr, son till Grímr loðinkinna och Lopthæna som också nämns in Grims saga loðinkinna (Ö.1). Oddr växte upp hos Ingjaldr på gården Berurjóðr tillsammans med sin fosterbror Ásmundr. En gång kom en siare med namn Heiðr på gården och förutsåg att Oddr skulle dö av en bett av en orm som skulle komma ur hästen Faxis skalle (Ö.2/Ö.3/Ö.4). Oddr dödade Faxi och reste tillsammans med Ásmundr till Ramsta för att besöka Oddrs familj och där fick han Gusirs pilar i present av Grímr loðinkinna och sedan for han till Bjarmaland (Ö.5). De färdades tillsammans med Guðmundr, bror till Oddr till Finnmarken och ”renna í hvern gamma ok ræna Finnurnar” (Ö.6), ”trängde in i varje

16 kåta och rånade finnarna”(”raided every hut, and robbed the Lapp women”, Pálsson/Edwards, 1985, kap. 4). Oddr for vidare till Dvinaälven och rånade mycket silver där och invånarna i Bjarmaland kämpade mot Oddr men dödades. Oddr och Ásmundr seglade tillbaka till Lappland och hamnade i ett oväder så att Oddr såg sig tvungen att kasta bort ”allt finnskrefit”(Ö.7), ”alla finska/samiska saker” (”all the Lappish stuff”, Pálsson/Edwards, 1985, kap. 5). De hamnade på en ö som var befolkad av jättar som försökte döda Oddr (Ö.8/Ö.9). Oddr lyckades döda jättarna och seglade tillbaka till Ramsta. Kort därefter begav sig Oddr på vikingafärd och dödade vikingen Hálfdan och lite senare vikingen Sóti. De anlände till Sverige och kämpade mot Hjalmar som de allierade sig med då ingen kunde vinna kampen. På vikingafärd i Irland dödades Ásmundr och Oddr fick en magisk kjortel som gjordes av Ölvör, systern till Ásmundrs mördare som Oddr även gifte sig med (Ö.10). I England kämpade Oddr och Hjalmar mot Skolli, som blev kung i England. Senare stötte Oddr på Ögmundr som skulle bli Oddrs starkaste motståndare. På Samsön, som nu tillhör Danmark, dödades Oddrs blodsbroder Hjalmar och Oddr hamnade i tvist med Sæmundr i ”Gotaland”. På vikingafärd i Frankrike döptes Oddr och han vandrade ner till Jordanflöden. Oddr hamnade i ett land av jättar och fick barn med jättekvinnan Hildigunnr och hjälpte Hildigunnrs far, Hildir, att bli kung i jättarnas land. Oddr mötte Rauðgrani som berättade om Oddrs motståndare Ögmundrs uppväxt i Finnmarken (Ö.11). Några år senare kom Vignir, son till Oddr och Hildigunnr, till Oddr och for med honom på vikingafärd. På färden träffades de på två sjöodjur som skickats av Ögmundr men Vignir och Oddr överlevde och kom fram till Ögmundrs bostad. I kampen mot Ögmundr dog Vignir medan Oddr överlevde och återigen kämpade emot Ögmundr vid Östersjön. Därefter förklädde sig Oddr och kom till kung Herrauðr där han utmanades av hovmännen Ottar och Ingjaldr att ta del i flera tävlingar mot hovets mäktigaste män. Oddr kämpade mot kungens motståndare och fick kungens dotter, Silkisif, till hustru. I ett sista möte med sin motståndare, Ögmundr, som då kallades för Quillanus och som var Novgorods kung, slöt Oddr fred med honom. Oddr återvände till Berurjóðr där han bets av en orm som befann sig i skallen på Oddrs gamla häst Faxi och dog.

5.2. Islänningasagor

5.2.1. Vatsdœla saga

Vatnsdœla saga berättar om avkomlingarna till Ketill Raum som bodde i Romsdalen i Norge. Ketills son Þórsteinn dödade Jökull, son till jarl Ingimundr, och gifte sig med Jökulls syster med vilka han fick sonen Ingimundr. Ingimundr Þórsteinsson kom till kung Haraldr inn hárfagra och kämpade med kungen i slaget vid Hafursfjorden. Efter slaget for Ingimundr hem och bjöd på ett gille och ”Þar var komin Finna ein fjölkunnig” (V.1) (”En trollkunnig samekvinna hade kommit dit.”, Vestlin, 2014, kap.10). Spåkvinnan förutsåg att Ingimundr skulle flytta till Island och att han skulle bli en väl ansedd man där och att en tavla som Ingimundr hade fått i present av kungen skulle visa vägen till bostaden på Island (V.1). Efter en viss tid sänder Ingimundr ”eptir Finnum, ok kómu norðdan þrír” (V.3) (”Ingimundr bud efter samer, och det kom tre stycken norrifrån”, Vestlin, 2014, kap.12). Finnarna profeterade om var tavlan skulle komma till Island och Ingimundr seglade mot Island (V.3). På Island blev Ingimundr en väl ansedd man. Han dödades av Hrólleifr. Efter Ingimundrs död hämnade Ingimundrs son Þórsteinn tillsammans med sina bröder sin fars dråp och skötte gården. Detta ledde till tvister mellan bröderna och först Ingimundrs sonson Þórgrimr och Þórgrimrs son Þórkell Krafla, kunde etablera godordet igen – godordet utjorde det dåvarande sättet att styra på Island, att jämföra med hövdingstiteln i Skandinavien. Efter Þórkell Krafla hade blivit hövding i Vatnsdalen kristnades han, så att kristendomen kunde etablera sig i Vatnsdalen.

5.2.2. Egils saga Skallagrímssonar

Sagan börjar med sagohjältens farfar Kveldúlfr som var systerson till Hallbjörn ”hálftröll” (E.1). Kveldúlfr hade två söner, Skallagrímr, som skulle bli far till Egill, och Þórólfr. Kung Haraldr inn hárfagra sände efter Kveldúlfr för att få hans stöd i kamp, men både Kveldúlf och Skallagrímr vägrade att bli kungens länderman som skötte kungens myndighet i utbyte mot inflytande och skydd. Endast Þórólfr samtyckte att stödja kungen. Þórólfr for till kungen i

Trondheim och blev sårad i ett slag för Haraldr. En avlägsen släkting till Þórólfr dog i samma strid och Þórólfr fick ”finnferð ok finnskatt”, alltså rätten till att indriva skatt på uppdrag av kungen (E.5). Under vintern for Þórólfr med ett stort följe till Finnmarken, ”eigi minna en níu tigu manna. En áðr hafði vanði á verit, at sýslumenn höfðu haft þrjá tigu manna, en stundum færa” (E.6) (”De var inte färre än nittio män. Tidigare hade sedvanan varit att fogdarna hade haft med sig trettio män och ibland mindre”, Johansson, 2014, kap.10). Där samlade han in skatt och höll marknad och dräpte nära hundra personer på kylvingars färd som kom österifrån. Kungen fick skatten och presenter från lappmarken och den insamlade skatten var mycket större än vanligt (E.9). Þórólfr for en gång till till lappmarken och fick där bud från kung Faravid av Kvänlandet att ta del i ett fälttåg i utbyte mot en tredjedel av allt byte (E.10). Under den tiden påverkade dock Hildirids söner kung Haraldr så att han trodde att Þórólfr hade försnillat delar av finnskatten, varför kungen fråntog Þórólfr rätten till finnfärden. Hildirids söner fick därefter rätten till finnfärden men skatten som insamlades blev sämre (E.12). Þórólfr återvände till sin far Kveldúlfr förföljd av kungens män och till slut dödades Þórólfr på Sandnäs av kungens följe. När Kveldúlfr och Skallagrímr fick höra av Þórólfrs död, for Skallagrímr till kungens hov för att få gottgörelse, och Kveldúlfr och Skallagrímr hämnade Þórólfrs död genom att döda kungens män. Därefter for far och son till Island för att bosätta sig där men Kveldúlfr dog på färden. På Island föddes Skallagrímrs söner Þórólfr och Egill. Egill var upprorisk och redan i sjuårsåldern begick han sitt första dräp i en bollspeltävling. Senare följde Egill Þórólfr till kung Eirikr blóðöx och medan Þórólfr var på färd dräpte Egill två av kungens män under ett gästabud. Þórólfr och Egill begav sig därefter på vikingafärd till Baltikum och sedan till England för att stödja kung Aðalsteinn. I striden mot Aðalsteinns motståndare dödades Þórólfr och Egill gifte sig med Þórólfrs änka, Ásgerðr. Under vistelsen i Norge kom Egill igen i konflikt med kung Eirikr och dödade kungens son Rögnvaldr. Eirikr fördrevs till England där även Egill strandade och där Egill var tvungen att skalda en lovsång på Eirikr. Egill lyckades att undkomma och några år senare for han på uppdrag från kung Hákon till Sverige för att samla in böter. På färden försökte man döda Egill men även nu undkom han. Egill återvände därefter till Island och stannade där till sin död.

5.3. Kungasagor

5.3.1. Ágrip

Sagan börjar med Hálfdan svartes död och att dennes son Haraldr hårfager blev kung i Norge. Haraldr fick tjugo barn, ett av dem var Rögnvaldr som Haraldr fick med ”finnkonu […], er kölluð var Snjófrið, dóttir Svása finnkonungs” (Ág.1) (”finngjente som kallast Snjofrid, dotter åt Svåse finnkonge”, Indrebrø, 1936, kap. 2). Svási hade sänt brud till Haraldr att kungen skulle komma till honom. Till slut kom Haraldr till Svási och träffade på Svásis dotter Snjófriðr som gav honom en bägare med mjöd (Ág.2). Haraldr blev kär i Snjófriðr och gifte sig med henne och tog inte längre hand om regeringsarbetet. Efter tre år dog Snjófriðr och Haraldr sörjde länge och lät inte begrava Snjófriðr förrän þorleifr spaki övertygade kungen om att byta kläder på Snjófriðr, varefter kroppen, som förut hade varit helt oberörd, började ruttna. Därefter var Haraldr tvungen att bränna kroppen på bål och olika djur kom ut ur kroppen när den låg på bål. Haraldrs förälskelse försvann och han regerade senare Norge i många ytterligare år.

5.3.2. Heimskringla

Haraldr hårfager tog över kungariket från sin far Hálfdan och blev snart en aktad man. Han ville gifta sig med Gyða som samtyckte på villkoren att Haraldr skulle bli envåldshärskare i Norge och Haraldr lovade att inte klippa sitt hår förrän han uppfyllt detta. Efter många strider i hela Skandinavien och efter dödandet av nästan alla andra kungar, gifte sig Gyða med Haraldr och Haraldr klippte sitt hår varpå han kallades för Haraldr hårfager. En vinter begav sig Haraldr till Uppland där Svási kom till Haraldr och bad kungen att komma till honom. Efter ett tag följde Haraldr Svási hem där han träffade Snjófriðr, som gav honom en bägare med mjöd och när han drack ur bägaren förälskade sig Haraldr i Snjófriðr och Svási insisterade på att de skulle gifta sig, vilket skedde. De fick fyra barn Sigurðr hrísi, Hálfdan háleggr, Guðröðr ljómi och Rögnvaldr réttilbeini och Haraldr slutade regera. Därefter dog

Snjófriðr och hennes kropp förändrade sig inte så Haraldr vägrade att under tre år att begrava henne. Þórleifr spaki kom till kungen och föreslog att byta kläderna på Snjófriðr varpå kroppen började lukta illa så att Haraldr lät bränna den på bål och krypande djur kom ut ur kroppen (H.1). Därpå blev Harladr som förut, började regera och sände de barn som han hade fått med Snjófriðr från hovet. Efter ingripandet av Þórleifr spaki lät Haraldr dock sönerna komma tillbaka och gav dem uppgifter i landet.

6. Analys

En analys av sagatexterna är inte lätt, speciellt eftersom beskrivningarna av samerna i sagorna är så olika och ibland svårtolkade, inte minst på grund av att de beteckningar som används inte enbart syftar på samer. Det är lätt att se att inte alla beskrivningar av samerna är realistiska och att föreställningen om samerna och därmed beskrivningen av dem ofta är fantasifull, baserad på stereotypier och inte på direkta iakttagelser och erfarenheter.

Baserande på sagorna kan sägas att det finns olika typer av beskrivningar av samer. Såhär skriver Sirpa Aalto: ”In the saga literature, interest in the Sami is divided into three main elements: economic relations, that is, taxation and trade; paganism and witchcraft; and marriage” (Aalto/Lehtola, 2017, s. 12f.). De beskrivna relationerna mellan samer och nordisk befolkning kan alltså även relatera till beskrivningens realism. Först finns episoder som verkar vara realistiska, vilka berättar om ekonomiska intressen, sedan finns det episoder som tydligen syftar på samerna men som är mindre realistiska och mer fantastiska som exempelvis berättelser om giftermål och till sist finns det varelser som kan vara samer, men på grund av beskrivningen och beteckningen kan det inte helt säkert fastställas att det verkligen är personer av samiskt ursprung som åsyftas. Beskrivningarna i sagorna kan alltså variera från mycket realistiska och förmodligen historiskt korrekta berättelser till episoder som inte alls har någon realistisk grund. Detta försvårar dock bedömningen och tolkningen av episoderna.

Sagorna som innehåller alltså berättelser som är mer realistiska är Örvar-Odds saga och Egils saga Skallagrímssonar. I båda sagorna finns det berättelser som tyder på ekonomiska relationer mellan samer och nordisk befolkning och verkar vara mer realistiska än andra episoder. 21

Sålunda innehåller till exempel fornaldarsagan Örvar-Odds saga som nedtecknades under andra hälften av 1200-talet både episoder som kan beskrivas som realistiska och episoder som verkar baserade på stereotypier. I sagan färdas Oddr norrut till Finnmarken där han anländer till en hamn och i landet finns dessutom samiska bostäder. Oddrs följeslagare Guðmundr ”renna í hvern gamma ok ræna Finnurna. Þær þola þetta illa ok æpa mjök” (Ö.6), alltså ”trängde in i varje kåta och rånade finnarna. De mäktade inte med detta och skrek mycket” (”raided every hut, and robbed the Lapp women. The women took this in very bad part and started screaming noisily”, Pálsson/Edwards, 1985, kap.4). Att vikingarna plundrade bosättningar och bortförde personer, särskilt kvinnor, var inte ovanligt. Detta hände även i Irland, England och i länder i Mellaneuropa. Det är alltså inte otroligt att episoden i Örvar- Odds saga är förhållandevis realistisk. Det som Else Mundal framhäver i samband med denna episod är dock att ”in all the literary texts in which Saamis are badly treated, those guilty of such bad treatment are the villains in the story or are being punished for their crimes against the Saamis” (Mundal, 1996, s. 107). I Örvar-Odds saga sker detta på så sätt att Oddr hamnar i ett oväder efter att ha plundrat de samiska bostäderna (Ö.6). Detta kunde tyda på att norrmännen ansåg brott mot samer som någonting som var fel och borde straffas.

Den andra beskrivningen som får bedömas som realistisk finns i islänningasagan Egils saga Skallagrímssonar som skrevs under första hälften av 1200-talet, troligtvis av islänningen Snorri Sturluson. Sagan berättar rätt detaljerikt om skattindrivning i Finnmarken. Så verkar det som om personer fick rätten till att gå på ”finnferð” (E.3) (”finnfärd” Johansson, 2014, kap.7) och att indriva finnskatt. Sålunda får sagahjälte Egils farbror þórólfr rätt till att gå på finnfärd och att indriva skatt från kung Haraldr efter döden av en länderman (E.5). Sagan berättar även om andra former av kungligt inflytande i Finnmarken. Så nämns det ”finnferð, konungsýslu á fjalli ok finnkaup” (E.4) (”rätt till finnfärder i fjälltrakterna och handeln med finnarna” Johansson, 2014, kap. 8). Det tycks alltså som om umgänget med samerna också följde regleringar och inte enbart var våldsamt och laglöst som Örvar-Odds saga berättar om. Att skattindrivningen och handel i Finnmarken verkligen fanns underbyggas även av arkeologiska fynd. Så tyder fynd av norska mynt i samiska offerplats fynder på ett nära ekonomiskt förhållande mellan samer och norrmän (Wallerström, 1995, s. 199).

Egils saga Skallagrímssonar berättar även om hur finnfärderna skulle ha sett ut. Så skrivs det att ”Þórólfr gerði um vetrinn ferð sína á fjall upp ok hafði með sér lið mikit, eigi minna en níu tigu manna. En áðr hafði vanði á verit, at sýslumenn höfðu haft þrjá tigu manna, en stundum færa. Hann hafði með sér kaupskap mikinn. Hann gerði brátt stefnulag við Finna ok tók af

þeim skatt ok átti við þá kaupstefnu. Fór með þeim allt í makendum ok í vinskap, en sumt með hræðslugæði” (E.6) (”På vintern gjorde Þórólf en färd upp i fjällen med ett stort följe. De var inte färre än nittio män. Tidigare hade sedvanan varit att fogdarna hade haft med sig trettio män och ibland mindre. Han hade med sig mycket handelsvaror. Han ordnade snart ett möte med finnarna och tog skatt av dem och gjorde affärer med dem. Allt förflöt lugnt och vänskapligt, men en del var rädda” Johansson, 2014, kap.10). Den episoden målar upp en bild av umgänget mellan nordiska män och samerna som är ambivalent. Å ena sida var det uppenbarligen möjligt att koexistera på något sätt så att det var möjligt att driva handel, å andra sida verkar relationen mellan norrmän och samerna vara präglad av rädsla inför norrmän och till viss del av utnyttjande av samerna. Därför att beskrivningarna i sagan är så detaljrika och belysande, är det sannolikt att åtminstone de organiserade delarna av finnfärden och skattindrivningen här är realistiskt återgivna.

I sagan berättas vidare om kylvingar som kom österifrån ”ok fóru þar at finnkaupum, en sums staðar með ránum” (E.7) (”och drev handel med finnarna och att de plundrade på en del ställen” Johansson, 2014, kap.10). I sagan kämpar Þórólfr mot kylvingarna och lyckas döda de flesta av dem. Detta tyder på att norrmän till viss del även beskyddade samerna mot andra, troligtvis för att inte kompromettera de egna intressen i Finnmarken. Att finnfärden måste ha varit lukrativ för dem som fick rätt att indriva skatt och driva handel in Finnmarken från kungen, visar det faktum att Þórólfr snart blev illa beryktad på grund av rykterna som sprids av Hildiriðssönerna. Detta leder till att Hildiriðssönerna får rätt till finnfärden och på deras färd ”þótti Finnum miklu minni vegr at þessum sýslumönnum en þá er þórólfr fór. Greiddist allt miklu verr gjald þat, er Finnar skyldu reiða” (E.12) (”Finnarna tyckte att de här fogdarna hade mycket mindre värdighet än þórólf haft, och de betalade mycket mindre skatt än de skulle ha gjort” Johansson, 2014, kap.17). Skatten var alltså inte ett fast belopp utan varierade. Denna episod visar även att samerna utnyttjade fogdarnas svaghet när de kunde och förväntade sig en viss status och värdighet av personerna som de skulle betala skatt till. Att sagan explicit berättar om både skattindrivning och handel betyder även att samerna kunde profitera på den nordiska närvaron i Finnmarken; trots skattindrivningen måste handeln ha varit betydelsefullt för samerna. Sålunda är det sannolikt att genom handeln i Finnmarken samerna fick tillgång till nödvändighetsvaror som smör och tenn, som även nämns som betalningsmedel respektive handelsobjekt för samer i Ketils saga hængs (K.6) och Vatnsdœla saga (V.3) (Wallerström, 1995, s. 201). Att det troligtvis fanns alldeles ömsesidiga handelskontakter där både samer och nordiska personer profiterade visas även i senare

23 medeltida källor om birkarlarnas rättigheter och skyldigheter i lappmarken (Bergman/Edlund, 2016, s. 60)

Phil Cardew tolkar de förekommande episoderna om smör bland annat i Ketils saga hængs (K.6) och Vatnsdœla saga (V.3) på följande sätt: ”A contrast to this can be found within the peoples of the frozen north, the Finns and Lapps, who possess an ’older’ kind of skill, an ability with magic, shape-shifting and control of the weather, but who are unsophisticated in terms of human skills – like butter making” (Cardew, 2001, s. 152). Att speciellt smör nämns så ofta i sagorna i förbindelse med handel och samer visar att detta måste ha varit betydelsefullt eller åtminstone anmärkningsvärt för författarna. Det är mycket väl möjligt att författarna med dessa episoder uttryckte både verkliga händelser och samtidigt bedömde samernas kunskaper och regionens egenhet på ett negativt sätt. Detta kunde uttrycka samernas ”lack of civilization” som Jeremy DeAngelo bland annat avgör som negativ stereotyp av samer i sagorna (DeAngelo, 2010, s. 258).

Den största delen av episoder som tänks handla om samer är dock inte lika realistiska och detaljrika som berättelserna i Örvar-Odds saga och Egils saga Skallagrímssonar eller potentiell realistiska som berättelserna om smör som betalning eller handelsobjekt i Ketils saga hængs och Vatnsdœla saga. Ett annat område för kontakter utgjorde giftermål med samer (Aalto, 2017, s. 12f.). Att bedömningen av giftermål mellan samisk och nordisk befolkning varit kontroversiell lyfts fram i forskningsdiskussionen ovan. Att det är sannolikt att det fanns sådana relationer mellan samer och norrmän förnekas inte av forskarna, dock är det oklart hur berättelserna om giftermål i sagorna ska bedömas. Därutöver finns det skillnader i sagorna beträffande beskrivningen av förbindelserna mellan samer och norrmän. Således finns det detaljrika skildringar av giftermål, som i Ágrip och Heimskringla, berättelser som är mindre detaljerade som i Gríms saga loðinkinna och till slut binamn och beteckningar av personer som tyder på en samisk förälder som i Ketils saga hængs och Egils saga Skallagrímssonar.

I Ágrip och Heimskringla återfinns samma berättelse om Snjófriðr, dottern till finnkungen Svási som gifter sig med Haraldr hårfagre. I sagorna kommer Haraldr hårfagre efter uppmaningar av Svási till dennes hem där han får någonting att dricka av Snjófriðr som verkar vara en kärleksdryck (Ág.2/H.1). Att Haraldr gifter sig med Snjófriðr på grund av en kärleksdryck och slutar ta hand om sina regeringsgöromål implicerar att giftermålet tillkom på grund av samisk magi, att relationen slutar illa och att samisk magi har inflytande på hela landets öde och framtid. Vid närmare betraktande är alltså berättelsen om giftemålet inte bara 24 berättelsen om en kärleksrelation mellan en samisk kvinna och en norrman utan också en episod om inflytande av samisk magi på nordiskt styre. I samband med detta är det anmärkningsvärt att Snjófriðrs kropp som på magiskt sätt hade bevarats började lukta illa när man rörde den (Á.3) och att krypande djur kom ut ur kroppen (H.1). Speciellt de krypande djuren måste ha varit ett tecken för hur negativt kristna författare såg på detta.

Mundal anser att berättelserna om giftermål mellan samer och norrmän tyder på nära relationer mellan folken och att de kunde ha varit mytologiskt motiverade (Mundal, 2009, s. 32) men de negativa aspekter verkar överväga i det fallet.

I Gríms saga loðinkinna berättas om Grímhildr från Finnmarken som gifter sig med Haraldr, far till Lopthæna (G.1). Även om det inte finns beteckningar som med all säkerhet tyder på att Grímhildr är av samiskt ursprung, så visar det sig dock att hon kom från Finnmarken och är ansvarig för Lopthænas försvinnande och att hennes ursprung uppfattades som någonting negativt av författarna – någonting som korresponderar med DeAngelos resultat att ”the North” uppfattades som ”a fantastical or possibly inherently evil place” (DeAngelo, 2010, s. 267)

I de flesta fall är dock episoderna som handlar om giftermål och relationer mellan samer och norrmän begränsad till binamn och beteckningar av bifigurer i sagorna. Så tyder enligt Pálsson exempelvis binamn som hálftröll eller hálfrísi på en samisk förälder (Pálsson, 1999, s. 31). Sålunda nämns till exempel Hallbjörn hálftröll i Ketils saga hængs (K.1) och i Egils saga Skallagrímssonar (E.1) och Björgólfr hálfbergrísi i Egils saga Skallagrímssonar (E.2). Personerna är integrerade i det nordiska samhället och är även aktade. Att vara halvsame verkar inte vara ett stort problem i det nordiska samhället, dock berättas det inte tillräckligt mycket om dessa personerna för att man ska kunna vara säker på detta.

Enligt Aalto och Lehtola behandlar sagorna också samisk trolldom och magi (Aalto/Lehtola, 2017, s. 12f.). Detta är det som är mest svårtolkat och är nära förknippat med mytologin. I nästan alla sagor, förutom Egils saga Skallagrímssonar, finns det fantastiska varelser och samiska trollkarlar. Även här finns det dock olika nivåer. Sålunda finns det berättelser om varelser som inte med säkerhet kan räknas som samer, sedan finns berättelser där personer som definitivt är samer agerar som trollkarlar och siare både på negativt och positivt sett. I exempelvis Gríms saga loðinkinna förvandlar Grímhildr sin styvdotter Lopthæna på grund av egoistiska motiv (G.5), och Snjófriðr i Ágrip och Heimskringla ger Haraldr mjöd som verkar vara en kärleksdryck för att kunna gifta sig med honom (Á.2/H.1). I Vatnsdœla saga berättas det dock om samer som anlitas och betalas för att spå Ingimundr och Ingjaldr framtid 25

(V.1/V.2/V.3) och i Örvar-Odds saga berättas det om siaren Heiðr, som inte explicit sägs vara same men kan kan antas vara det, som spår Oddrs framtid (Ö.2). Magi och trolldom kan alltså ha negativa inverkan, dock får trolldom inte alltid uppfattas som negativ och föfattarnas åsikter om magi och trolldom verkar dessutom vara ambivalenta.

Bortsett från berättelser där personerna med samisk ursprung kallas med namn eller där det explicit konstateras att samerna betalas för tjänsterna, handlar största delen av berättelserna om varelser som kunde tillhöra samerna men där detta inte med säkerhet kan fastställas. Sagorna med de flesta episoderna är här Ketils saga hængs och Gríms saga loðinkinna. Så kommer Ketill i Ketils saga hængs in i ett oväder som orsakas av en trollkvinna som förvandlar sig till val (K.4), träffar på trollkvinnan Forað som också förvandlar sig till val (K.9/K.10) och träffar en trollkvinna som är på väg till ett trollting (K.11). Därutöver stöter Ketill på den människoätande jätten Surtr (K.2), jätten Kaldrani (K.3) och finnkungen Gusi (K.7) som dödas av Ketill. Förutom Gusi finns det inga explicita belägg att de nämnda varelser är samer, dock utspelar sig största delen av handlingen i Finnmarken och alla möten med varelserna äger rum där, varför man kanske kan förmoda att det handlar sig om samer. Även om det inte handlar om berättelser om samiska personer, så blir det i den sagan uppenbart att Finnmarken och dess människor uppfattades som i högsta grad magisk och förknippat med trolldom.

Liknande är det i Gríms saga loðinkinna. Grímr stöter under färden genom Finnmarken på trollkvinnorna Feima och Kleima, döttrar till jätten Hrímnir, som är bror till Lopthænas styvmor Grímhildr (G.2/G.3). I den episoden används begreppen trollkvinnor och jätte för varelser eller personer som tillhör till samma familj. Även om begreppen inte är synonyma, så kan dock sägas att de möjligen avser samiska personer, men säkert är det inte.

Ett annat begrepp som används är dvergr. Detta används till exempel i fornaldarsagan Áns saga bogsveigis i vilken Án stöter på dvärgen Litr som ger honom efter betalningen av silver en stol (Á.1). Även i den sagan är det inte säkert att en samisk person avses med begreppet och episoden är därför svårtolkad.

Det som alla berättelser emellertid har gemensamt är dock att personerna eller varelserna uppfattas som ’de andra’. Oavsett om det handlar om realistiska berättelser om skattindrivning, mindre realistiska berättelser om giftermål eller trollkarlar och siare eller är berättelser med varelser eller personer som inte invändningsfritt kan identifieras som samer, så tyder dock allt på att samerna uppfattades som inte riktigt tillhörande det nordiska samhället. I episoderna om skattindrivningen specifieras det att det handlar sig om finnskatt 26 och personer som har en samisk förälder får binamn som tyder på ursprunget. Samiska trollkarlar hämtas från Finnmarken för att spå eller trolla och betalas för tjänsterna med produkter som inte har ett speciellt värde för norrmännen som smör och tenn. Dessutom har varelserna eller personerna i sagorna kunskaper som överstiger kunskaperna av andra personer. Allt detta leder till att samerna eller personer och varelser som kan antas vara samer, uppfattas som ’de andra’ i sagorna.

Hypotesen som framlades inledningsvis innebär att sagor som skrevs med en större avstånd till den tid som sagan berättar om är mer orealistiska och mer präglade av stereotypier än sagor som skrevs med mindre avstånd till tiden de berättar om. Detta verkar dock inte i alla fall stämma. Så stämmer det att de sagorna som nedtecknades sist, fornaldarsagorna och först och främst Ketils saga hængs, innehåller de flesta episoder och berättelser om varelser och personer som inte säkert kan räknas till samerna och som är mest baserande på fantasi och mytologi, dock innehåller Örvar-Odds saga episoden om rånet av samerna som verkar vara mycket realistisk. Samtidigt innehåller även Örvar-Odds saga fantastiska element, som till exempel förklaringen för utseendet hos Örvar-Oddrs far, Grímr loðinkinna där Grímrs mor, Hrafnhildr, berättas ha tittat på en luden same efter befruktningen (Ö.1). Örvar-Odds saga kan vara upp till 200 år äldre än de övriga Ramstasagorna och faktum att den mest realistiska episoden i fornaldarsagorna finns i den äldsta sagan kunde tyda på att äldre sagor är mer realistiska än yngre sagor. Ändå finns det, som sagt var, inte enbart realistiska episoder i Örvar-Odds saga så att en enda realistisk episod inte är tillräckligt belägg för hypotesen.

De näst äldsta sagorna är islänningasagorna och överraskande är det i de två valda islänningasagorna som det finns de mest realistiska beskrivningar av samer. Egils saga Skallagrímsonar har fått mycket uppmärksamhet på grund av den detaljrika och troligtvis historisk korrekta beskrivningen av skattindrivningen och handeln i Finnmarken. Vatnsdœla saga, som innehåller flera episoder där samer anlitas som siare och trollkarlar, är trots att det handlar sig om magi inte nödvändigtvis orealistisk i sin beskrivning. Finnmarken respektive samerna verkar ha varit kända som regionen där det fanns mycket magi respektive personer med magiska egenskaper. Med detta i åtanke är det inte osannolikt att norrmän anlitade samer för att utföra magiska handlingar för att spå framtiden. På grund av detta är det mycket väl möjligt att även episoderna i Vatnsdœla saga är förhållandevis realistiska.

Enligt hypotesen skulle kungasagorna som är de äldsta nedtecknade sagorna de som är närmast till tidpunkterna då handlingen utspelar sig, och därmed de mest realistiska. Detta kan inte bekräftas för Ágrip och för utdraget av Heimskringla som här har valts. Både berättar om 27 giftermål mellan Haraldr hårfagre och samekvinnan Snjófriðr, och det är mycket väl möjligt att giftermålet verkligen skett, dock är berättelsen stereotyp och verkar inte realistisk. Giftermålet verkar följa föreställningen som Mundal tar upp i sina uppsatser; den är baserande på den mytologiska förbindelsen mellan gudar och jättar och legitimerar inte minst att de nordiska kungar som härstammar från Haraldr ska härska över regioner där samerna vistas. Även beskrivningen av kärleksdrycken och krypande djur som kommer ut ur Snjófriðrs kropp tyder på författarnas kristna föreställningar.

Det som är mest förvånande är dock att Egils saga Skallagrímssonar och Heimskringla tänks har avfattas av samma person, islänningen Snorri Sturluson. Att samma författare har nedtecknad å ena sidan de mest realistiska berättelser och å andra sidan en mycket stereotyp berättelse som är nästan ordagrant kopierat från Ágrip, tyder på att författarna använde sig av samerna som stereotypt motiv där de kunde understryka berättelsens innebörd.

I stort sett kan det alltså sägas att hypotesen inte kan verifieras. Sagans avfattningstid kan vara en indikator för berättelsernas sanningshalt angående samer, således att fornaldarsagorna mer sannolikt innehåller episoder med fantastiska varelser, dock är det minst lika viktigt att författaren har använt äldre källor, som Snorri i Heimskringla, eller att sagan bäst fungerar med stereotypa samiska figurer.

Beskrivningarna av samer och personer och varelser som kan antas vara samer i de valda sagorna stämmer i stort sett överens med Aaltos tre områden: ekonomiska skäl, giftermål och trolldom (Aalto/Lehtola, 2017, s. 12f.). Beskrivningarna tyder på att författarna visste om de nära kontakterna mellan samer och norrmän, men att de använde sig av samiska stereotypier och utifrån den kristna tron negativa egenskaper för att katalysera sagornas handlingar och för att öka berättelsernas spänning. Det är inte förvånande att beskrivningarna utifrån ekonomiska skäl är de mest realistiska skatteindrivningen och de tillhörande rättigheterna måste ha varit viktiga för alla som hade den rätten. Dessutom hade ekonomiska intressen inte någon religiös innebörd så att författarna hade inte någon anledning att anpassa beskrivningen till den kristna tron. Det är däremot mycket sannolikt att episoderna som handlar om giftermål, trolldom eller magiska varelser är påverkade av författarnas kristna tro eller deras föreställning om den nordiska tron.

Beskrivningarnas realism är följaktligen inte fullständigt beroende på sagans ålder utan först och främst beroende på beskrivningens art och på författarnas intentioner med att berätta om samer.

7. Sammanfattning

Samer och Skandinaviens germanska befolkning delade samma geografiska områden i norr under en lång tid. Både arkeologiska fynd och skriftliga källor visar att samer och skandinaver hade kontakt med varandra och bedrev handel. Det är därför inte förvånande att samerna också beskrevs i skandinavernas litterära texter. I det föreliggande arbetet har tre olika sagatyper, fornaldarsagorna, islänningasagorna och kungasagorna, var och en med minst två sagor, redovisats för att kunna analysera och jämföra beskrivningarna av samiska personer i sagorna. Min hypotes är att sagor som skrevs med mindre avstånd till den tid som sagan berättar om är mer realistiska och mindre fantasifulla än sagor som skrevs med större avstånd till den tid då sagan utspelar sig.

Det första som emellertid upptäcktes i min studie, var att redan identifieringen av samiska personer i sagorna är komplicerad eftersom beteckningarna för samer inte är enhetliga och kan vara svårtolkade så att det inte alltid är säkert om det verkligen är samer som avses med beteckningarna. Det finns mycket forskning om begreppen som återfinns i sagorna som risi, troll, jotunn osv. men det finns ingen konsensus om vilka begrepp som är unika för samer.

Det är emellertid inte bara beteckningarna som utgör ett problem utan även bedömningen av samer är kontroversiell och ibland ambivalent. Som tre exempel på positioner i en mycket större forskningsdiskussion har valts forskarna Else Mundal, Jeremy DeAngelo och Sirpa Aalto. Medan Else Mundal tycker att den nordiska attityden mot samerna i stort sett är positiv eftersom flera sagor berättar om giftermål mellan samer och norrmän som kunde vara mytologiskt förknippade, anser Jeremy DeAngelo att attityden mot samerna måste ha varit negativ därför att i både den nordiska och den kristna föreställningen områdena i norr är negativt konnoterade. Sirpa Aalto däremot fokuserar på beskrivningen av samer som ”de andra” och konstaterar att det finns både negativa och positiva, eller åtminstone neutrala aspekter i den nordiska beskrivningen av samer och konstaterar att det finns tre områden där samer uppträder i sagorna: i magiska sammanhang, i ekonomiska och i samband med giftermål.

Med den tidigare forskningsdiskussionen som grund, undersöktes sagorna som tillhör till tre olika sagagenrer med olika avfattningstider.

Enligt min hypotes skulle sagorna som tillhör till de yngsta källorna, fornaldarsagorna, vara de som innehåller de flesta orealistiska episoder och sagorna som skrevs närmast till den tid de berättar om, kungasagorna, skulle vara de som innehåller mer realistiska beskrivningar. Detta kan inte verifieras. Sålunda innehåller både de undersökta kungasagorna och fornaldarsagorna beskrivningar av samer som i hög grad är orealistiska och som tyder hellre på författarnas attityd mot samer än på reala händelser. Att den attityden inte alltid var positiv, visar kungasagorna; samerna får inflytande på den norska kungen genom användningen av magi som har till följd att kungen missköter sina regeringsgöromål. Samma attityd visar fornaldarsagorna där samerna beskrivs som hjältarnas magiska motståndare. De mest realistiska beskrivningar av samer finns emellertid i islänningasagorna, fram för allt i Egils saga Skallagrímssonar som detaljrikt berättar om skatteindrivningen i Finnmarken som det även finns arkeologiska och historiska belägg för. Att både Egils saga Skallagrímssonar och Heimskringla antas vara skrivna av samma författare visar, att realistiska beskrivningar av samer och interaktioner mellan samer och norrmän inte alltid var författarnas mål. Det får inte glömmas att sagorna inte enbart skulle berätta historien utan också skulle underhålla läsarna. Stereotypa beskrivningar av samer fungerar därigenom som både underhållning och som bekräftelse på författarnas och läsarnas världsåskådning. Världsåskådningen är säkerligen ambivalent; sålunda finns det både negativa och positiva beskrivningar av samer som delvis verifierar både Jeremy DeAngelos och Else Mundals forskningspositioner. Så är det tydligt att samer förknippades med magi, som ofta uppfattades som någonting negativt, som fram för allt Ketils saga hængs visar. Mundals mening att attityden mot samerna måste ha varit förhållandevis positiv bekräftas i episoder om giftermål mellan samer och norrmän; att det fanns giftermål mellan norska kungar och samiska kvinnor som i Heimskringla och Ágrip måste betyda att det fanns en respekt för samerna. Det kan alltså sägas att det finns belägg för både DeAngelos och Mundals åsikter beträffande sagorna. Att beskrivningarna av samer i stort sett följer de intresseområden som Aalto konstaterat har kunnat verifieras i analysdelen.

I stort sett kan alltså sägas att min hypotes inte verifieras genom analysen av sagorna. Fornaldarsagorna som har mest avstånd till den tid de berättar om innehåller mer fantasifulla episoder om samer än de två andra sagagenrer, dock innehåller även kungasagorna som har mindre avstånd till sagornas handlingstid, fantastiska element och kan inte anses vara realistiska. Att de valda fornaldarsagorna innehåller de flesta beskrivningar av samer måste hänga ihop med det faktum att sagorna utspelar sig i Ramstaområdet som är närmare till Finnmarken än de områden där handlingarna av de andra sagagenrer utspelar sig.

Det har dock inte kunnat visas att det finns korrelationer mellan handlingens plats och realism och alltså inte heller mellan sagans avfattningstid och realism. För att kunna avgöra om det finns betydliga skillnader i beskrivningarna av samer mellan sagagenrerna är det dock nödvändigt att undersöka ännu fler sagor. Det kan nu bara konstateras att identifieringen av samiska personer i sagorna är problematisk på grund av svårtolkade beteckningar och att inte sagornas avfattningstid är avgörande för beskrivningarna av samer utan att författarnas åsikter och intentioner har haft betydligt mer inflytande.

8. Litteraturförteckning

AALTO, Sirpa: Categorizing Otherness in the Kings‘ sagas, Joensuu 2010.

AALTO, Sirpa: The Finnar in Old Norse Sources. I: Ahola, Joonas/ Lucenius, Jenni: The Viking Age in Åland. Insights into Identity and Remnants of Culture, Sastamala 2014, s. 199- 226.

Aalto, Sirpa/ LEHTOLA, Veli-Pekka: The Sami Representations Reflecting the Multi-Ethnic NORTH of the Saga Literature. I: Journal of Northern Studies, Vol. 11, No. 2, Umeå 2017, s. 730.

BAETKE, Walter: Wörterbuch zur altnordischen Prosaliteratur. Berlin 2006.

BERGMAN, Ingela/ EDLUND, Lars-Erik: Birkarlar and Sámi – inter-cultural contacts beyond state control: reconsidering the standing of external tradesmen (birkarlar) in medieval Sámi societies. I: Acta Borealia 33. 2016, s. 5280.

CARDEW, Phil: ”Mannfögnuður er oss at smjöri þessu”. Representation of the Finns within the Icelandic Sagas. I: Blake, Andrew/ Nyman, Jopi: Text and Nation. Essays on Post-Colonial Cultural Politics. Joensuu 2001, s. 146158.

DEANGELO, Jerermy: The North and the Depiction of the Finnar in the Icelandic Sagas. I: Scandinavian Studies 82,3, 2010, s. 257286.

HEGGSTAD, Leiv/ HØDNEBØ, Finn/ SIMENSEN, Erik: Norrøn ordbok. Oslo 2004°4.

HORN, Miriam: Möndull Pattason. A Sami Identity in Dwarfish Guise?. I: Mundal, Else/ Rydving, Hakan: Samer som ’de andra’, samer om ’de andra’. Identitet och etnicitet i nordiska kulturmöten. Sámi dutkan 6, Umeå 2010, s. 145160.

JAKOBSSON, Ármann: Vad är ett troll? Betydelsen av ett isländskt medeltidsbegrepp. I: Saga och sed. 2008. s. 101117.

KUSMENKO, Jurij: Sami as giants and dwarves in Old Scandinavian literature. I: Andersson, Kajsa: L’image du Sápmi 3. Études comparées, Örebro 2013. s. 169201.

LIEDGREN, Jan: Carl Gustav Kröningssvärd. I: Grill, Erik (ed.): Svenskt biografiskt lexikon 21, Stockholm 197577.

MUNDAL, Else: The perception of the Saamis and their religion in Old Norse sources. I: Pentikäinen, Juha (ed.): Shamanism and Northern Ecology, Religion and Society 36, Berlin 1996, s. 97116.

MUNDAL, Else: The Relationship between Sami and Nordic Peoples Expressed in Terms of Family Associations. I: Journal of Northern Studies 2, 2009, s. 2538.

MUNDAL, Else: Sagalitteraturen. I: Odd Einar Haugen (ed.): Handbok i norrøn filologi. Bergen 2013, s. 418–462.

ODNER, Knud: Saamis (Lapps), Finns and Scandinavians in History and Prehistory. Ethnic Origins and Ethnic Processes in Fenno-Scandinavia. I: Norwegian Archeological Review, Vol 18, 1985, s. 112.

PÁLSSON, Hermann: The Sami People in Old Norse Literature. I: Nordlit. Arbeidstidsskrift i litteratur 5. 1999, s. 2953.

PRICE, Neil: Drum-Time and Viking Age: Sámi-Norse Identities in Early Medieval Scandinavia. I: Appelt, Martin/ Berglund, Joel/ Gullöv, Hans Christian: Identities and Cultural Contacts in the Arctic. Proceedings from a Conference at the Danish National Museum Copenhagen, November 30 to December 2 1999, Kopenhagen 2000, s. 1227.

ROBINSON, Chip: Ketils saga hængs, Gríms saga loðinkinna and the narrative of survival. Reykjavík 2015.

SIMEK, Rudolf: Lexikon der germanischen Mythologie, Stuttgart 1984.

SIMEK, Rudolf/ PÁLSSON, Hermann: Lexikon der altnordischen Literatur. Stuttgart 1987.

WALLERSTRÖM, Thomas: Norrbotten, Sverige och medeltiden. Problem kring makt och bosättning i en europeisk periferi. Del 1. Stockholm 1995.

Källor och översättningar

BJARNI Aðalbjarnason: Heimskringla I, Íslenzk Fornrit XXVI Bindi, Reykjavík 1941.

EINAR ÓL. Sveinsson: Vatnsdoela saga. Íslenzk Fornrit VIII. Bindi. Reykjavík 1939.

GUÐNI Jónsson og BJARNI Vilhjálmsson: Fornaldarsögur Norðurlanda I. Reykjavík1943.

INDREBRØ, Gustav: Ágrip (Norrøne bokverk nr. 32). Oslo 1936.

INDREBRØ, Gustav: Ágrip ei liti norsk kongesoge (Norrøne bokverk nr. 32) Nynorsk umsetjing. Oslo 1936.

JOHANSSON, Karl G.: Egils saga. I: Jóhannesson, Kristinn/ Hansson, Gunnar D./ Johansson, Karl G.: Islänningasagorna. Samtliga släktsagor och fyrtionio tåtar I. Reykjavík 2014.

JOHANSSON, Karl G.: Nordiska kungasagor I. Från Ynglingasagan till Olav Tryggvasons saga. Stockholm 1991.

KRÖNINGSSVÄRD, C.G.: Nordiskt sagobibliothek eller mythiska och romantiska forntidssagor. Falun 1834.

PÁLSSON, Herman/ EDWARDS, Paul: Seven Viking Romances. London 1985.

SIGURÐUR Nordal: Egils saga Skalla-Grímssonar. Íslenzk Fornrit II Bindi. Reykjavík 1933.

VESTLIN, Jan: Vatnsdœla saga. I: Jóhannesson, Kristinn/ Hansson, Gunnar D./ Johansson, Karl G.: Islänningasagorna. Samtliga släktsagor och fyrtionio tåtar IV. Reykjavík 2014.

Appendix

Ketils saga hængs

(K.1)

HALLBJÖRN hét maðr. Hann var Hallbjörn hette en man, som äfven var kallaðr hálftröll. Hann var sonr Úlfs ins kallad Halftroll och son af Ulf den Dristige; óarga. Hann bjó í eyjunni Hrafnistu. Hún han bodde på ön Rafnista, som är liggande liggr fyrir Raumsdal. Hann var ríkr maðr utanför Romsdalen (Numedalen?). Han var ok mjök fyrir þeim bændunum norðr en mägtig man och rådande i mycket bland þangat. Hann var kvángaðr maðr ok átti bönderne nordan der omkring. Äfven var þann son, er Ketill hét. Hann var mikill han gift och hade en son, vid namn Ketil, vexti ok karlmannligr maðr ok ekki hvilken var stor till växten och af ett manligt vænn. utseende, men dock icke vacker.

(K.2)

Mikinn veiðifanga sá hann þar ok grafir Der såg han en stor fångst, och stora grafvar stórar í jörð niðr grafnar, ok reif hann allt uppkastade i jorden, och han ref upp allt som upp ór þeim ok kastar út hér ok hvar. låg i dem, och vräkte det hit och dit. Han Hann fann þar í af hvölum ok fann deri stycken af hvalar och hvita björnar, hvítabjörnum, selum ok rostungum ok skjälar och hvalrossar, samt åtskilliga andra alls konar dýrum, en á botninum í hverri djur, men på bottnen af hvarje graf fann han gröf fann hann mannakjöt saltat. […] äfven insaltadt menniskokött, som han jemte Hann hét Surtr. Mikill var hann ok det öfriga kastade hit och dit omkring sig. illiligr. […]Ketill höggr þá á hálsinn með […]han hette Surt, och var mycket storväxt öxinni. Hún söng hátt við, er hún sneið af och af ett bistert utseende. […]Ketil högg då honum höfuðit. Fell jötunninn þá dauðr á åt halsen med yxan, som klingade högt, i det skálagólfit. den afskar hufvudet; hvarpå Jotnen nerföll död på bodgolfvet.

(K.3)

Þá sá hann jötun ganga í naustit, ok batt […][Han] såg då en Jotne gå in i skjulet och sér byrði mikla. Ketill gekk at honum ok binda ihop åt sig en stor knippa; Ketil gick hjó til hans með öxinni á öxlina, ok fell då emot honom, och högg till honom med byrðrin ofan. Jötunninn brást við fast, er yxan öfver skuldrorne, så att knippan föll hann fekk sárit, svá at Katli varð laus ned; och vred Jotnen sig så häftigt åt sidan, öxin, ok stóð hún föst í sárinu. Jötunninn när han fick hugget, att Ketil släppte yxan, hét Kaldrani. Hann hljóp inn í som stannade kvar i såret. Denne Jotne hette fjarðarbotninn ok í helli sinn, en Ketill Kaldrane; han löpte in i sin håla vid ändan eptir. Þar sátu tröll við eld ok hlógu mjök af fjorden; men Ketil efter honom. Der suto ok kváðu Kaldrana hafa fengit makliga några troll vid elden, hvilka logo mycket, skript fyrir sinn tilverknað. Kaldrani och sade att Kaldrane hade fått en förtjent kvað sárinu meiri þörf smyrsla en ávíta. lön för sin gerning. Kaldrane yttrade, att han Þá kom Ketill í hellinn ok kveðst vera hade mera behof af läkedom för sitt sår, än læknir ok bað færa sér smyrsl ok kveðst af tillrättavisning. Ketil kom då in i hålan, vilja binda sár hans. Tröllin fóru innar í och sade sig kunna läka sådana, och bad om hellinn. En Ketill þreif öxina ór sárinu ok smörja (salva), då han ville förbinda hans hjó jötuninn banahögg; fór heim síðan til sår. Trollen drogo sig längre in i hålan; men skála síns ok hlóð ferju sína ok fór heim Ketil röck yxan utur såret, och gaf Jotnen síðan, [ok tók Hallbjörn vel við honum banehugg dermed; hvarpå han gick åter till sin bod, lastade sin båt, och for sedan hem. 36 ok spurði, ef hann hefði við nokkut varr orðit.]

(K.4)

Ok er hann kom norðr á fjörðu, tók hann Icke dessmindre for Ketil, och då han kom ofviðri ok sleit undan til hafs, ok náði nordan upp i fjordarne, öfverfölls han der af ekki höfn, ok rak hann at björgum ett oväder, som kastade honom ut i öppna nokkurum norðr fyrir Finnmörk ok lendi hafvet, så att han icke nådde hamn, utan blef þar, er björgin skildust. Bjóst hann nú um väderdrifven emot några klippor nordan om ok sofnar. En hann vaknar við þat, at Finnmarken. Han landade der hvarest skipit skalf allt. Hann stóð upp ok sá, at klipporna skiljde sig, fastgjorde båten, och tröllkona tók í stafninn ok hristi skipit. lade sig att sofva, men vaknade dervid, att Ketill hljóp í bátinn ok tók upp båten skakades. Han stod då upp, och såg, smjörlaupa nokkura ok hjó festina ok reri att en trollkvinna höll i stammen af båten í burt. Helzt ofviðrit. Þá lagðist hvalr at och skakade den. Ketil sprang i båten, tog honum ok skýldi skipinu við veðrinu, ok upp några smörkorgar, högg af tåget, och þótti honum manns augu í honum vera. rodde borrt [sic!] Ovädret fortfor, men en Ok þá rak hann at skerjum nokkurum, ok hval lade sig på sidan om båten, och gaf den braut hann bátinn ok lagðist í sker skygd emot ovädret; och föreföll det Ketil, nokkur, ok sá hann þá ekki nema sorta til som hade han menniskoögon; men sedan lands, […]. drefs båten mot några skär, der den sönderslogs.

(K.5)

Hér mun ek þiggja! är vill jag stanna, Hygg ek, at valdi Jag tror att Finnens Finns fjölkynngi Trolldom vålde feikna veðri. Starka stormen; Ok í allan dag Jag hela dagen einn jós ek við þrjá. Ensam öst som trenne; Hvalr kyrrði haf. Hval’n var sjöns (hafvets) herre; Hér mun ek þiggja Här vill jag stanna.

(K.6)

Síðan fóru þau í rekkju, ok breiddi Brúni Sedan gingo de till sängs, och Brune á þau uxahúð efsta. Ketill spurði, hvat utbredde en oxhud öfver dem. Ketil sporde því skyldi. "Ek hefi hingat boðit Finnum, hvad det skulle betyda? »Jag har bjudit mina vinum mínum," sagði Brúni, "ok vil ek vänner Finnarne hit,» svarade Brune, »och eigi, at þit verðið fyrir sjónum þeira. Þeir vill jag icke; ätt du kommer för deras ögon, skulu nú koma til smjörlaupa þinna." ty de skola nu komma att hålla efter dina Finnar kómu ok váru eigi mjóleitir. Þeir smörkorgar.» Finnarne kommo, men voro mæltu: "Mannfögnuðr er oss at smjöri icke vackra till utseendet, och sade de: »en þessu." Síðan fóru þeir í burt. En Ketill herrlig spis är detta smör för oss;» sedan var þar eptir ok skemmti sér við drogo de borrt; men Ketil stannade kvar Hrafnhildi. efter dem och forlustade sig med Rafnhild.

(K.7)

Gusi kalla mik Guse kalla mig göfgir Finnar. Tappre Finnar; Em ek oddviti Hela folkets allrar þjóðar. Höfding är jag. Hvem är väl mannen, Hvat er þat manna, Som emot mig färdas, er mér í móti ferr Och skrider, som en varg, ur skogen? ok skríðr sem vargr af viði? Ång’stord skall du yttra, 37

Æðru skaltu mæla, Om du undkommer, ef þú undan kemsk Tre gånger framför branten þrysvar í Þrumufirði. Häng jag heter, "Hængr ek heiti, Kommen från Rafnista, kominn ór Hrafnistu, Hallbjörns hämnare, hefnir Hallbjarnar. Hvi skrider du så, din usling! Hví skríðr þú svá, inn armi? Icke jag fridsord Friðmálum mæla Till en feg Finne talar; munkat ek við Finn ragan, Häldre vill jag spänna bågen, heldr mun ek benda boga, Som mig Brune gaf. þann mér Brúni gaf." Guse tycktes nu inse hvem Häng var, ty han var mycket berömd. Han kvad då: Gusir þóttist nú vita, hverr Hængr sé, því Hvem är på skidor at hann var frægr mjök. Gusir kvað vísu: Vid ändad dag, Grym till sinnet, "Hverr er á öndrum Så stridslysten? öndverðan dag, Vi skolom frästa gjarn til gunnar Pil att färga í grimmum hug? I hvarandra, Vit skulum freista Om ej modet tryter. flein at rjóða hvárr at öðrum, nema hugr bili."

(K.8)

Gusir hafði haft sverð þat, er Guse hade områdt det svärd, som hette Drangvendill hét, allra sverða bezt. Ketill Dragvendil, det bästa bland alla svärd; detta tók þat af Gusi dauðum ok örvarnar tog Ketil af Guse då han var död, tillika med Flaug, Hremsu ok Fífu. pilarne Flög, Remsa och Fifa.

(K.9)

Ketil kom þar, sem heitir í Skrofum. Ok Ketil kom till det ställe, som kallas Skrofar, er hann kom til hafnar, sá hann á nesinu och när han skulle hamna der, såg han på tröllkonu í berum skinnkyrtli. Hún var näset en trollkvinna i en bar skinnkjortel; nýkomin af hafi ok svört sem bik væri. hon var nyss kommen upp ur hafvet, syntes Hún glotti við sólunni. Ketil kvað vísu: så svart som beck, och glänste mot solen. "Hvat er það flagða, Ketil kvad då: er ek sá á fornu nesi Hvem är den häxa, ok glottir við guma? Som jag ser på gamla näset At uppiverandi sólu, Medan solen än är uppe? hefi ek enga fyrr Någon mer stygg leiðiligri litit." Än hon, såg jag Tillförene aldrig. Hún kváð: Hon kvad: "Forað ek heiti. Forat jag heter, Fædd var ek norðarla Född blef jag nordligt, hraust í Hrafnseyju, Rask uppå Rafnsö, hvimleið búmönnum, Led för bönderne, ör til áræðis, Och lätt till handling, hvatki er illt skal vinna." Hvarmed ondt skall vinnas. Och vidare kvad hon: Ok enn kvað hún: Många männer "Mörgum manni Har jag om lifvet bringat, hefik til moldar snúit, Hvilka på fiskfångst foro; þeim er til fiskjar fór. Hvem är väl nu Hverr er sjá inn köprmáli, Den trätokäre, er kominn er í skerin?" Som kommen är till skären?

(K.10)

Hann lagði ör á streng ok skaut at henni, Han lade en af dem på bågen, och skot åt en hún brást í hvalslíki ok steyptist í henne, men hon förvandlade sig till en hvals sjóinn, en örin kom undir fjöðrina. Þá skepnad, och störtade sig i sjön (hafvet), heyrði Ketill skræk mikinn. men pilen träffade henne under fenorna, och då hörde Ketil ett starkt skrik.

(K.11)

Þat var eina nótt, at hann vaknar við brak Det hände sig en natt, att han vaknade vid ett mikit í skóginum. Hann hljóp út ok sá starkt brakande i skogen; han sprang då ut, tröllkonu, ok fell fax á herðar henni. och såg en trollkvinna, kring hvars skuldror Ketill mælti: "Hvert ætlar þú, fóstra?" en mahn nedföll. Ketil sporde: »hvarthän Hún reigðist við honum ok mælti: "Ek ärnar du dig, häxa!» Hon bröstade sig, och skal til tröllaþings. Þar kemr Skelkingr svarade honom: »jag skall på troll-ting; dit norðan ór Dumbshafi, konungr trölla, ok kommer Skelking, trollens honung, nordan Ófóti ór Ófótansfirði ok Þorgerðr från Dumbshaf, och Ofote från Hörgatröll ok aðrar stórvættir norðan ór Ofotansfjorden, och Thorgerd Hörgatroll, landi. Dvel eigi mik, því at mér er ekki och andra storvättar nordan från landet; um þik, síðan þú kveittir hann Kaldrana." uppehåll mig ej, ty jag bryr mig icke om dig, Ok þá óð hún út á sjóinn ok svá til hafs. sedan du blef Kaldrane öfvermägtig.» Derpå Ekki skorti gandreiðir í eyjunni um vadade hon ut i vattnet, och sedan ut åt nóttina, ok varð Katli ekki mein at því, öppna hafvet Om natten föreföll mycken ok fór hann heim við svá búit ok sat nú häx-ridning der på ön, men Ketil led dock um kyrrt nokkura hríð. ingen skada deraf.

Gríms saga loðinkinna

(G.1)

Þat hafði borit til fimm árum fyrr, at Fem år tillförene hade det burit så till kona Haralds hersis hafði andazt, en (inträffat), att Harald Herses hustru blifvit hann fekk ári síðar norðan af Finnmörk död, och att han året derpå öglade Grimhild Grímhildar Jösursdóttur ok hafði hana Jösursdotter nordan från Finnmarken, och heim til sín. Skjótt þótti hún þar öllu förde henne hem till sig. Snart tycktes hon spilla. Illa var hún til Lopthænu, der gifva allt till spillo, och elak var hon ock stjúpdóttur sinnar, sem síðar bar raun á. emot sin stjufdotter Löpthäna, som sedan utröntes.

(G.2)

En er hann kom út, sá hann tvær Men när han kom ut, såg han tvänne tröllkonur við skip niðri, ok tók í sinn trollkvinnor nere vid skeppet, hvilka höllo i stafninn hvár þeira ok ætluðu at hrista í hvar sin stam deraf, och ärnade att sundr skipit. Grímr mælti ok kvað vísu: sönderbryta det. Grim kvad då:

"Hvat heita þær Hvad heten I, hrauns íbúur, Som klippor bebon! er skaða vilja Och som mitt skepp skipi mínu? Skada viljen? Ykkr hefi ek Någon mer stygg, 39

einar sénar Än i ären ámátligastar Till utseende, at yfirlitum." Såg jag än aldrig.

Den, som stod honom närmast, kvad till Sú kvað vísu, er nær honum stóð: svar:

"Feima ek heiti, Feima jag heter, fædd var ek norðarla, Och född blef jag nordligt, Hrímnis dóttir Rimners dotter ór háfjalli. Från högfjället; Hér er systir mín, Här ärr syster min, hálfu fremri, Hälften bättre, Kleima at nafni, Kleima hon heter, komin til sjóvar." Kommen till stranden.

Grim kvad: Grímr kvað: Ingenstäds trifs "Þrífist hvergi Thjasses dotter; Þjaza dóttir, Stygga kvinnor! brúðir verstar. Snart skall jag vredgas; Brátt skal ek reiðast. Er skall jag förr än Ykkr skal ek rétt, Rödull synes skina, áðr röðull skíni, Glupska ulfvar vörgum senda Ge till föda. víst til bráðar." Kleima svarade:

Kleima kvað: Fordom hände Det, att vår fader "Þat var fyrri, Trollade bort at faðir okkarr Bölje-hjorden (fartygen); burtu seiddi Ville ej ödet (så), báru hjarðir. Aldrig I skullen Skuluð aldrigi, Hela (oskadde) komma nema sköp ráði, Hem härifrån. heilir heðan heim of komast." Grim kvad:

Eder skall jag bägge Grímr kvað: Snarligen lofva Udden och eggen, "Skal ek ykkr báðum Till en början; skjótla heita Då skola Rimners oddi ok eggju Döttrar pröfva, í upphafi. Hvad som bättre duger: Munu þá reyna Brodd (pilspets) eller knytnäfve. Hrímnis mellur, hvárt at betr dugir broddr eða krumma."

(G.3)

Þar sá hann brenna bjartan eld, ok sátu Der såg han en klar eld brinna, hvarvid tvau tröll við eldinn. Þat var karl ok tvänne troll, en karl och en käring, voro kerling. Þau spyrndust í iljar. Þau váru í sittande, med fötterna mot hvarandra; och stuttum ok skörpum skinnstökkum bæði. voro bägge klädda i korta och grofva Gerla sá hann, hversu þau váru í sköpun skinnkjortlar. Tydligt såg han äfven, huru de

40 bæði í millum fótanna. Hann hét bägge voro skapade; och hette karlen Rimner Hrímnir, en hún Hyrja. En er Feima kom och käringen Hyrja. Då nu Feima kom in i inn í hellinn, heilsuðu þau henni ok hålan, helsade de henne, och sporde, hvar spurðu, hvar Kleima, systir hennar, væri. hennes syster Kleima kunde vara. »Ja, gissa Hún svarar: "Gettu þessna, hún liggr det!» svarade Feima, »hon ligger död ute vid dauð út með fjörum, en ek særð banasári. viken, och jag har bekommit banesår, men En þit liggið inni ok fletizt hér við eld." Ni ligga här inne och lättjas vid elden.» Jötunninn mælti: "Þetta hefir verit lítit Jotnen sade då: »det har varit en ringa fremdarverk, at drepa ykkr, aðra sex berömlig idrott, att dräpa er, den ena sex, vetra, en hina sjau. Eða hverr hefir gert den andra sju år gammal; hvilken har gjort þetta?" Feima svarar: "Þetta hefir gert detta?» »Den elake Grim Lodinkin har gjort illmennit Grímr loðinkinni. Eru þeir det,» svarade Feima; »desse två, fader och feðgar meir lagðir til þess en aðrir menn son, äro mera bestämde än andra, att utrota at drepa niðr tröll ok bergbúa. En þó at troll och berginbyggare; men fastän han hann hafi nú þetta gert, þá mun hann þó gjort detta, skall han dock aldrig lyckas alt få aldri ná Lopthænu, konu sinni. Ok er þat Lopthäna till hustru; och är det löje värdt, att nú gaman, svá skammt sem nú er á saken nu står så emellan dem.» Då sade millum þeira." Hrímnir mælti þá: "Því Rimner: »detta våller min syster Grimhild, veldr Grímhildr, systir mín, ok er henni och besitter hon mycken konstfärdighet.» flest til mennta gefit." Þá mæddi Feimu Blodförlusten afmattade nu Feima så blóðrás, ok fell hún dauð niðr. Í því gekk mycket, att hon nedföll död. I detsamma Grímr inn í hellinn ok hjó til Hrímnis trädde Grim in i hålan, och högg till Rimner karls svá hart, at af tók höfuðit. Þá spratt så härdt att hufvudet flög af. Då sprang Hyrja kerling upp ok rann á hann, ok Hyrja upp och in på Grim, hvarpå de tóku þau at glíma, ok var þeira atgangr begynte brottas, och var deras kamp både bæði harðr ok langr, því at hún var it hård och längvarig; ty hon var en stor mesta tröll, en Grímr var rammr at afli. trollkäring, och Grim var mycket stark; dock En þó lauk svá, at hann brá henni á blef utgången den, att han grep henne om loptmjöðm, svá at hún fell. Hjó hann þá medjan och svängde henne så att hon föll af henni höfuðit ok gekk af henni dauðri, omkull, hvarpå han högg hufvudet af henne, fór síðan til skála síns. och återvände sedan till sin stuga.

(G.4)

En er hann hafði eigi lengi legit, sá hann, Han hade icke legat der länge, förr än han hvar kona gekk, ef svá skyldi kalla. Hún blef varse en kvinna der gående, om hon var eigi hæri en sjau vetra gamlar eljest förtjente att benämnas så, hälst hon stúlkur, en svá digr, at Grímr hugði, at icke var högre än en sju års gammal flicka, hann mundi eigi geta feðmt um hana. men ändock så tjock, att Grim icke tilltrodde Hún var langleit ok harðleit, bjúgnefjuð sig, att kunna famna om henne; och hade ok baröxluð, svartleit ok svipilkinnuð, hon tillika ett långlagdt och bistert ansigte, fúlleit ok framsnoðin. Svört var hún bæði en krokig näsa, kort hals, svarta ögon och á hár ok á hörund. Hún var í skörpum ohyggliga kinder. Stygg och luden var hon skinnstakki. Hann tók eigi lengra en á äfven, och både hennes hud och hår voro þjóhnappa henni á bakit. Harðla svarta till färgen. Hon var klädd i en grof ókyssilig þótti honum hún vera, því at skinnkofta, som icke räckte längre ned än till hordingullinn hekk ofan fyrir hváptana á höften. Att kyssa henne syntes ej smakligt, henni. ty näsans utgjutelser hängde öfver läpparne på henne.

(G.5)

Hún svarar: "Litlu síðar en þú vart farinn »Kort efter det du var dragen bort från Viken ór Vík austan frá Haraldi, föður mínum, från min fader Harald,» svarade hon, »mötte mætti Grímhildr, stjúpmóðir mín, mér, min stjufmoder Grimhild mig, yttrande så: svá talandi: "Nú skal ek þat launa þér, nu skall jag löna dig, Lopthäna! för det du Lopthæna, at þú hefir sýnt mér þrjózku varit styfsint och tvär emot mig, sedan jag ok þverúð, síðan er ek kom í ríkit. Læt ek kom hit till riket; och förklarar jag nu, att du þat verða um mælt, at þú verðir at inni skall varda den styggaste trollkvinna, och ljótustu tröllkonu ok hverfir norðr til föras bort härifrån nordan upp till Gandvik, Gandvíkr ok byggir þar afhelli ok sitir och bo der i en afsidea liggande håla; der 41

þar í stóðrenni við Hrímni, bróður minn, skall du äfven vara utsatt för en beständig ok eigizt þit við bæði margt ok illt, ok tvedrägt med min broder Rimner, och I hafi þat verr, sem verr herðir sik. Þú skalt bägge få mycket ondt med hvarandra att ok vera hvimleið öllum, bæði tröllum ok skaffa, men den af er vara värst utsatt, som mönnum. Þú skalt ok," sagði hún, "í visar sig minst eftergifvande! Du skall äfven þessari ánauð vera alla þína ævi ok aldri blifva en leda för alla, både troll och ór komast, nema nokkurr mennskr maðr menniskor; äfven, fortfor bon, skall du játi þér þeim þrim hlutum, sem þú beiðir, förblifva i denna förtrollning under hela din sem ek veit, at engi mun vera. Sá er inn återstående lifstid, och aldrig lösas från den, fyrsti at þiggja at þér líf, sá annarr at så framt icke någon man tillstädjer dig kyssa þik, ok sá er inn þriði at byggja (bifaller) tre ting, som du beder honom om, eina sæng ok þú, sem öllum mun first um och jag vet, att ingen vill: och är det första, fara. ätt få sitt lif räddadt genom dig, det andra att kyssa dig, och det tredje att dela din säng, hvilket är det, som alla minst skola bekväma sig till.

(G.6)

En þegar Grímr kom, lét hann Grímhildi Så snart Grim anländt dit, lät han, sedan han verða tekna ok færðan belg á höfuð henni förut omtaladt för Harald Herse, huru allt ok barða grjóti í hel, því at hann hafði hade tillgått, gripa Grimhild, och draga en áðr sagt Haraldi hersi, hversu farit hefði. lädersäck öfver hennes hufvud, hvarpå hon blef stenad till döds.

Áns saga bogsveigis

(Á.1)

Hann hafði heyrt nefnda dverga ok þat An, som hade hördt talas om dvärgar, och tillika att með, at þeir væri hagari en aðrir menn. de voro mera konstfärdiga än annat folk, passade Án komst þá á millum steinsins ok på, så att han kom emellan stenen och dvärgen, dvergsins ok vígir hann utan steins ok hvarigenom han tillstängde ingången för honom, sagði hann aldri skulu sínu inni ná, nema hvarefter han sade, att dvärgen aldrig skulle komma hann smíðaði honum boga svá stóran ok dit in igen, så framt han icke smidde An en så stor sterkan sem við hans hæfi væri ok þar och stark båge, att den lämpade sig efter hans með fimm örvar. Þat skyldi þeim fylgja, krafter, och dessutom fem pilar, besittande den at hann skyldi um sinn hæfa með hverri, egenskap, att han skulle träffa en gång med þat er hann skyti til eptir sínum vilja. hvardera af dem; och inan tre nätter skulle detta Innan þriggja nátta skyldi þetta gert vera, vara gjordt, hvarför An dröjde der under tiden. ok beið Án þar meðan. Svá gerði Dvärgen, som hette Lit, gjorde som bestämdt var, dvergrinn sem fyrir var skilit ok með och det utan någon invändning. An gaf honom engum álögum, en dvergrinn hét Litr. Án några silfverpenningar, som modren hade lemnat gaf honum skotsilfr nokkut, er móðir honom, hvaremot dvärgen gaf An en vacker stol. An hans hafði gefit honum. Stól vænan gaf gick derefter hem, och bar stolen på ryggen, dvergrinn Án. Síðan fór hann heim ok kvarvid folket log mycket åt honom. An gaf sin bar stólinn á baki sér. Hlógu menn þá moder stolen, och såde, att det var henne som han mjök at honum. Án gaf móður sinni mäst borde löna (belöna). stólinn ok kveðst henni eiga bezt at launa.

(Á.2)

Án átti opt at berja um þær skinnkyrtlur An hade ofta stridigheter med de skinnbekjortlade norðr þar […] (trollen) der nordanom […] 42

Örvar-Odds saga

(Ö.1)

Því var hann svá kallaðr, at hann var með There was a man called Grim, nicknamed Hairy- því alinn, en þat kom svá til, at þá þau Cheek because he was born with a certain Ketill hængr, faðir Gríms, ok Hrafnhildr peculiarity, and this is how it happened: when Brúnadóttir gengu í eina sæng, sem fyrr Grim‘s father, Ketil Trout, went to bed with er skrifat, at Brúni breiddi á þau húð Hrafnhild Bruni‘s-daughter (as in the tale told eina, er hann hafði boðit til sín Finnum earlier), her father Bruni spread a hide over them mörgum, ok um nóttina leit Hrafnhildr út because he‘d invited a number of Lapps in. During undan húðinni ok sá á kinn einum the night Hrafnhild happened to look out from Finninum, en sá var allr loðinn. under the hide and caught a glimpse of one of the Lapps who was hairy all over.

(Ö.2)

Kona er nefnd Heiðr. Hún var völva ok There was a witch woman called Heid who had seiðkona ok vissi fyrir óorðna hluti af second sight, so with her uncanny knowledge she fróðleik sínum. Hún fór á veizlur ok knew all about things before they happened. She sagði mönnum fyrir um vetrarfar ok would go to feasts, telling people their destinies and forlög sín. Hún hafði með sér fimmtán forecasting the weather for the coming winter. She sveina ok fimmtán meyjar. used to have a following of fifteen girls and fifteen boys [...].

(Ö.3)

ok sagði hún hverjum þat, sem fyrir var She told each of them what the future held for him, lagit, ok una þeir allir vel við sinn hlut. and they were all pleased with their prospects. Then Síðan sagði hún um vetrarfar ok marga she predicted the weather for the following winter aðra þá hluti, er menn vissu eigi áðr. and a lot more that was not previously known.

(Ö.4)

Hann spratt upp við, er hún mælti þetta As soon as she‘d finished speaking, he sprang up ok rekr sprotann á nasir henni svá hart, at and struck her so hard on the nose with the stick þegar lá blóð á jörðu. "Takið föt mín," that her blood gushed onto the floor. „Get my sagði völvan, "ok vil ek fara á burt clothes, “said the prophetess, „let me out of here; heðan, því at þess hefi ek hvergi komit I‘ve never been to any place before where I’ve had fyrr, at menn hafi barit á mér." to suffer a beating. “

(Ö.5)

"Þessar örvar tók Ketill hængr af Gusi „Ketil Trout took these arrows off Gusir, king of Finna konungi. Þær bíta allt þat, þeim er the Lapps, “said Grim. „Because dwarfs made til vísat, því at þær eru dvergasmíði." them, they bite anything they‘re told to. “

(Ö.6)

Nú gaf þeim þegar byr, ok sigldu í einu They sailed north with a favorable wind, but when norðr fyrir Finnmörk, ok fellr þá af they were north of Lapland the wind dropped, so byrrinn, ok leggja þar til hafnar ok váru they made for a harbour there where they spent the þar um nóttina, ok var þar fjöldi gamma night. There were plenty of Lappish huts farther up. á landi uppi. Um morguninn ganga þeir á In the morning the crew of Gudmund‘s ship went land af skipi Guðmundar ok renna í ashore, raided every hut, and robbed the Lapp hvern gamma ok ræna Finnurnar. Þær women. The women took this in very bad part and þola þetta illa ok æpa mjök. […] started screaming noisily. [...]

ok veðrinu laust á svá illu, at þá rekr The weather was so rough they expected their ships undan landi, ok aldri ná þeir viðfalli ok to founder beneath them at any moment. urðu einatt í austri at vera. Svá er veðr Then Gudmund shouted to Odd from his ship. þetta mikit, at við því þótti búit, at kefja „What can we do now?“ he called. mundi skipin undir þeim. Þá kallar „There‘s only one thing,“ said Odd. Guðmundr af skipi sínu á Odd ok mælti: „What‘s that?“ asked Gudmund. "Hvat skal nú til ráðs taka?" "Eitt er nú „Take all the Lappish stuff and throw it overboard,“ til ráðs," sagði Oddr. "Hvert er þat?" said Odd. sagði Guðmundr. "Taka allt finnskrefit „What good will that be to them?“ asked Gudmund. ok kasta fyrir borð," sagði Oddr. "At „Leave that for the Lapps to decide,“ said Odd. hverju haldi mun þat koma þeim?" sagði This was what they did. All the Lappish loot was Guðmundr. "Látum þá sjálfa Finna sjá thrown overboard, and they could see at once how fyrir því," sagði Oddr. Þetta var gert, at some of it drifted forward along the one side of the þat var allt upp brotit, finnskrefit. Þat sjá ship, and some backwards on the other side, till it þeir þegar, at þat rak með öðru borði formed a cluster; the it thrust hard against the wind fram, en öðru aptr, til þess at þat kemr and was soon out of sight. allt í einn bagga, þá rekr þat óðfluga í gegn veðrinu, svá at þat er senn ór augsýn.

(Ö.7)

Þá tekr höfðinginn til orða: "Nú gefr mér The chieftain spoke [giant]: „Now I have a vision, I sýn, ok sé ek til eyjarinnar, ok nú veit ek, can see across to the island. Now I know who they hverir þar eru komnir. Þat eru þeir are, the men who have come, they‘re the brothers frændr, synir Gríms loðinkinna, Oddr ok Odd and Gudmund, sons of Grim Hairy-Cheek. I Guðmundr. Þat sé ek, at Finnar hafa sent can see it‘s the Lapps who‘ve sent them here for us þá hingat, ok ætla þeir, at vér skyldim to kill, but I know we can never manage that bana þeim, en vér megum eigi lyktir á because Odd‘s fate is to live much longer than other því gera, því at ek sé, at Oddi er ætlaðr men. So now I‘m going to give them as fair a wind aldr miklu meiri en öðrum mönnum. Nú to sail away with as the Lapps gave them to come mun ek gefa þeim byr burtu heðan, jafnt here.“ slíkan sem Finnar gáfu þeim hingat." ok eigi léttir því veðri, fyrr en þeir koma They had to spend all the time bailing, and the í sömu höfn, sem fyrr rak þá undan landi, weather only let up when they came to the same ok var þar þá eytt gömmum öllum á land harbour they‘d drifted from before. All the Lappish upp huts there were in ruins.

(Ö.8)

Serk of frák ór silki This shirt is sewn ok í sex stöðum gervan: From six lands‘ silk, ermr á Íralandi, One arm in Ireland, önnur norðr með Finnum, North the other, by Lapps: slógu Saxa meyjar, Saxon maids started id, en suðreyskar spunnu, Hebrideans spun it, váfu valskar brúðir, Welsh wives the weavers, varp Óþjóðans móðir." On Othjodan‘s mother‘s warp

(Ö.9)

Þegar er Ögmundr var þrévetr, var hann When Ogmund was three he was sent over to sendr á Finnmörk, ok nam hann þar alls Lapland where he learned all sorts of magic and kyns galdra ok gerninga, ok þá er hann sorcery, and as soon as he‘d mastered the arts, he var í því fullnuma, fór hann heim til went back to Permia. Bjarmalands.

Vatnsdœla saga

(V.1)

Þeir Ingjaldr efna þar seið eptir fornum Ingjald och hans folk ordnade där en sejd enligt sið, til þess at menn leitaði eptir hednisk sed för att man skulle få veta sitt framtida forlögum sínum, Þar var komin Finna ein öde. En trollkunnig samekvinna hade kommit dit. fjölkunnig. Ingimundr ok Grímr kómu til Ingimund och Grím kom till gillet med mycket veizlunnar með miklu fjölmenni. Finnan folk. Kvinnan satt upphöjd och var praktfullt var sett hátt ok búit um hana vegliga; utstyrd. Från sin plats gick var och en till henne þangat gengu menn til frétta, hverr ór med sina frågor och ville veta sitt öde. Hon spådde sínu rúmi, ok spurðu at örlögum sínum. alla om allt, men det var lite olika vad man tyckte Hon spáði hverjum eptir því sem gekk, om spådomarna. Fosterbröderna satt på sina platser en þat var nökkut misjafnt, hversu och gick inte fram för att bli spådda. De brydde sig hverjum líkaði. Þeir fóstbroeðr sátu í inte om hennes spådomar. Völvan sade: ”Varför rúmum sínum ok gengu eigi till frétta; frågar inte de där unga männen efter sitt öde? De þeir lögðu ok engan hug á spár hennar. tycks mig ändå vara de mest framstående männen Völvan mælti: „Hví spyrja þeir inir ungu av dem som är samlade här.” Ingimund svarade: menn eigi at forlögum sínum, því at mér ”Jag vill inte veta mitt öde i förväg, och inte tror jag þykkir þeir merkiligastir menn af þeim, att min framtid finns under tungroten på dig.” Hon sem hér eru saman komnir?“ Ingimundr svarade: Även om du inte frågat skall jag ändå svarar: „ Mér er eigi annara at vita mín berätta för dig. Du kommer att bosätta dig i ett land forlög fyrr en fram koma, ok ætla ek mitt som heter Island. Det är ännu till stor del obebyggt. ráð eigi komit undir þínum tungurótum.“ Där kommer du att bli en aktad man och bli Hon svarar: „Ek mun þó segjo þér gammal. Många av dina ättlingar kommer också att ófregit; þú munt byggja land, er Ísland bli framstående i det landet.” Ingimund svarade: heitir; þat er enn víða óbyggt; þar muntu ”Det var bra sagt, för jag har just bestämt mig för gerask virðingamapr ok verða gamall; att aldrig resa till det stället. Och jag skulle inte þínir ættmenn munu ok margir verða vara en särskilt bra köpman om jag sålde mina stora ágætir í því landi.“ Ingimundr svarar: och goda släktjordar för att fara till den

„Þetta er af því vel sagt, at þat hefi ek ödebygden.” Kvinnan svarade: ”Det kommer att bli einhugsat, at koma aldri í þann stað, ok som jag säger, och som tecken på det har det eigi verð ek þá góðr kaupmaðr, ef ek sel smycke som kung Harald gav dig i Hafrsfjord áttjarðir mínar margar ok gæoðar, en fara försvunnit ur din penningpung, och det har nu í eyðibyggðir þær.“ Finnan svarar: „Þetta hamnat i den skogsbacke där du kommer att bosätta mun fram koma, sem ek segi, ok þat til dig. Smycket är av silver och har en bild av Frej. marks, at hlutr er horfinn ór pússi þinum, Och när du bygger upp din gård kommer det jag sá er Haraldr konungr gaf þér i sagt att besannas.” Ingimund svarade: ”Om det inte Hafrsfirði, ok er hann nú kominn í holt varit mot min fosterfars vilja så hade du fått ta emot þat, er þú munt byggja, ok er á hlutnum betalningen i ditt huvud. Men eftersom jag inte är markaðr Freyr af silfri; ok þá er þú reisir någon våldsam man eller särskilt lättretlig av mig boe þínn -, mun saga mín sannask.“ får det vara.” Hon sade att detta inte behövde ge Ingimundr svarar: „Ef f´stra mþinnum upphov till hårda ord. Ingimund sade att det var væri eigi mótgörð í, þá myndir þú taka olyckligt att hon kommit dit. Hon sade att det skulle launin í höfði þér; en með því at ek em bli som hon sagt vare sig han tyckte det var bra eigi ágangsmaðr eða tyrrinn, þá mun þat eller dåligt. fyrir farask.“ Hon kvað þetta eigi þurfa at reiðimálum gera. Ingimundr segir hana þar illu heilli hafa komit. Hon kvað nú svá búit vera mundu, hvárt er honum þoetti vel eða illa. Ok enn mælti hon: „Gríms er ok [forlög] þangat ok svá bróður hans, Hrómundar, ok munu þeir báðir verða gildir boendr.“

(V.2)

Ingimundr kvað sér fýst á at vita, hvárt Ingimund sade sig vara nyfiken på att få veta om hann fyndi hlutinn eða eigi, þá er grafit han skulle finna silversmycket eller inte när det væri fyrir öndvegissúlum hans, - „kann grävdes för hans högsätesstolpar. ”Det kan också ok vera, at þat sé eigi til einskis gört; er vara så att det inte skett för intet. Det skall inte nú ok eigi því at leyna, herra, at ek ætla heller döljas, herre, att jag tänker skicka bud efter at gera eptir Finnum þeim, er mér sýni några samer som kan underrätta mig om häradets heraðs vöxt ok lands skipun, þar sem ek beskaffenhet och landets utseende där jag kommer skal vera, ok ætla ek at senda þá til att bo. Jag tänker sända dem till Island.” Íslands.“

(V.3)

Síðan skilðu þeir konungr; fór Ingimundr Sedan skildes de, han och kungen. Ingimund for heim ok sat at búum. Hann sendir eptir hem och var på sin gård. Han sände bud efter Finnum, ok kómu norðdan þrír. samer, och det kom tre stycken norrifrån. Ingimund Ingimundr segir, at hann vill kaupa at sade att han ville sluta ett avtal med dem, ”och jag þeim, - „ok vil ek gefa yðr smjör ok tin, vill ge er smör och tenn om ni för min räkning en þér farið sendiferð mína til Íslands at färdas till Island för att söka efter mitt silversmycke leita eptir hlut mínum ok segja mér frá och berätta för mig om landet.” De svarade: ”För landslegi.“ Þeir svara: „Semsveinum er samer är detta ett farligt uppdrag, men för din þat forsending at fara, en fyrir þína vädjans skull vill vi göra ett försök. Lås in oss áskorun vilju vér prófa. Nú skal oss ensamma i ett hus, och ingen får nämna våra byrgja eina saman í húsi, ok nefni oss namn.” Så blev gjort. Och när det gått tre nätter engi maðr,“ ok svá var gjört. Ok er liðnar gick Ingimund till dem. Samerna stod upp och váru þrjár nætr, kom Ingimundr til þeira. suckade tungt och sade: ”Vi är trötta och har haft ett Þeir risu þá upp ok vörpuðu fast öndinni hårt slit, men vi kan ändå ge dig tecken så att du ok mæltu: „Semsveinum er erfitt, ok känner igen landet utifrån vår berättelse om du mikit starf höfu vér haft, en þó munu vér kommer dit. Men det var besvärligt för oss att finna með þeim jarteinum far, at þú munt silversmycket, ty samekvinnans spådom var mäktig kenna land, ef þú kemr, af várri frásögn, och våra svårigheter har varit stora. Vi kom till ett en torvelt varð oss eptir at leita hlutinum, land där tre fjordar gick in från nordost, och ok mega mikit atkvæði Finnunnar, þvæi innanför den ena fjorden fanns stora sjöar. Sedan at vér höfu lagt oss í mikla ánauð. Þar kom vi till en djup dal, och i dalen under ett fjäll låg kómu vér ár land, sem þræir firðir gengu några skogsdungar. Där fanns en beboelig dalsänka, 46

af landnorðri ok vötn váru mikil fyrir och där i den ena dungen fann vi silversmycket. innan einn fjörðinn. Síðdan kómu vér í Och när vi tänkte ta det for det iväg till den andra dal einn djúpan, ok í dalnum undir fjalli dungen, och hur vi än försökte få tag på smycket eini váru holt nökkur; .ar var byggiligr försvann det alltid undan. Någon sorts slöja låg hela hvammr, ok þar í holtinu öðru var tiden över smycket så att vi inte fick tag på det, och hlutrinn, ok er vér ætluðum at taka hann, du blir tvungen att själva fara dit.” Ingimund sade þá skaunzk hann æi annat holtit, ok svá att han med det snaraste tänkte fara och att det var sem vér sóttum eptir, hljóp hann æ lönlöst att längre spjärna emot. Han tog väl hand undan, ok nökkur hulða lá ávallt yfir, svá om samerna och de for sin väg, men han stannade i at vér náðum eigi, ok muntu sjálfr fara ro på sin gård, rik på gods, och var en duglig man. verða.“ Hann kvazk þá ok skyldu brátt fara ok kvað eigi mundu stoða við at sporna. Vel gerði hann við Finna, ok fóru þeir braut, en hann settisk um kyrrt at búum sínum ok var ve auðigr at fé ok gódr drengr.

Egils saga Skallagrímssonar

(E.1)

Úlfr hét maðr, sonr Bjálfa ok Hallberu, En man hette Úlf. Han var son till Bjálfi och dóttur Úlfs ins óarga. Hon var systir Hallbera. Hon var dotter till Úlf den orädde och Hallbjarnar hálftrölls í Hrafnistu, föður syster till Hallbjörn Hálftröll från Hrafnista, som Ketils hængs. var far till Ketil Hæng.

(E.2)

Björgólfr hét maðr á Hálogalandi; hann Det var en man på Hålogaland som hette Björgólf. bjó í Torgum; hann var lendr maðr, ríkr Han bodde på Torgö. Han var länderman, rik och ok auðigr, en hálfbergrisi at afli ok vexti mäktig och dessutom som en halv bergjätte till ok kynferð. styrka, växt och släktskap.

(E.3)

Þeir feðgar, Brynjólfr ok Björgólfr, Björgólf och Brynjólf hade länge haft rätt till höfðu lengi haft finnferð ok finnskatt. finnfärd och finnskatt.

(E.4)

Gerðist þá Brynjólfr lendr maðr konungs. Brynjólf gjordes nu till kungens länderman. Fekk konungr honum veizlur miklar Kungen skänkte honom stora län, förutom de han aðrar en áðr hafði hann haft. Hann fekk tidigare hade haft. Han gav honom dessutom rätt till honum ok finnferð, konungssýslu á fjalli finnfärder i fjälltrakterna och handeln med finnarna. ok finnkaup.

(E.5)

Gerir konungr þá Þórólf lendan mann. ok Kungen gjorde därefter þórólf till sin länderman veitir honum þá allar veizlur þær, sem och gav honom alla de län som Bárð tidigare hade áðr hafði Bárðr haft, fær honum haft. Han gav honom finnfärden med samma villkor finnferðina með þvílíkum skildaga sem som Bárð. áðr hafði haft Bárðr.

(E.6)

Þórólfr gerði um vetrinn ferð sína á fjall På vintern gjorde þórólf en färd upp i fjällen med upp ok hafði með sér lið mikit, eigi ett stort följe. De var inte färre ön nittio män. minna en níu tigu manna. En áðr hafði Tidigare hade sedvanan varit att fogdarna hade haft vanði á verit, at sýslumenn höfðu haft med sig trettio män och ibland mindre. Han hade þrjá tigu manna, en stundum færa. Hann med sig mycket handelsvaror. Han ordnade snart ett hafði með sér kaupskap mikinn. Hann möte med finnarna och tog skatt av dem och gjorde gerði brátt stefnulag við Finna ok tók af affärer med dem. Allt förflöt lugnt och vänskapligt, þeim skatt ok átti við þá kaupstefnu. Fór men en del var rädda. með þeim allt í makendum ok í vinskap, en sumt með hræðslugæði.

(E.7)

Þórólfr fór víða um mörkina. En er hann Þórólf for vida omkring i skogstrakterna, och när sótti austr á fjallit, spurði hann, at han kom österut och upp i fjällen hörde han att Kylfingar váru austan komnir ok fóru þar kylvingarna hade kommit österifrån och drev at finnkaupum, en sums staðar með handel med finnarna och att de plundrade på en del ránum. Þórólfr setti til Finna at njósna ställen. Þórólf sände finnar för att ta reda på vilken um ferð Kylfinga, en hann fór eftir at väg kylvingarna tagit, och så for han efter dem. Han leita þeira ok hitti í einu bóli þrjá tigu mötte trettio av dem i ett läger och dödade alla så manna ok drap alla, svá at engi komst att ingen kom undan och sedan mötte han femton undan, en síðan hitti hann saman eller tjugo. I allt dödade de nästan ett hundrade män fimmtán eða tuttugu. Alls drápu þeir nær och tog en stor mängd varor. hundraði manna ok tóku þar ógrynni fjár ok kómu aftr um várit við svá búit.

(E.8)

En er Þórólfr hafði heiman farit, þá hafði Innan þórólf for hemifrån hade han samlat all den hann til greitt finnskatt þann allan, er finnskatt som han fått från fjällområdena och som hann hafði haft af fjalli ok konungr átti, kungen skulle ha. Han lämnade denna i þorgils ok fekk í hendr Þorgísli ok bað hann færa förvar och bad honom att lämna den till kungen om konungi, ef hann kæmi eigi heim áðr, um han inte hade kommit hem innan kungen kom þat er konungr færi norðan ok suðr um. norrifrån på väg söderut.

(E.9)

Síðan fór Ölvir til fundar við konung ok Sedan gick Ölvir inför kungen och sade: ”Din väg mælti: "Þorgils gjallandi er hér kominn, þorgils Gjallandi har kommit hit med den skatt som vinr yðvarr, með skatt þann, er kominn kommer från Finnmarken och som du skall ha. Och er af Finnmörk ok þér eiguð, ok er skatten är mycket större än den varit tidigare och skattrinn miklu meiri en fyrr hefir verit varorna är mycket bättre. […]” […] Och när ok miklu betri vara. […]” […] kungen såg att det var sant att skatten var mycket En er konungr sá, at þat var satt, at större och bättre än förr, då lyfte han på skattrinn var miklu meiri ok betri en fyrr ögonbrynen och nu fick þorgils tala med honom. hafði verit, þá hóf honum heldr upp brún, Han överlämnade till kungen några bäverskinn som ok mátti Þorgils þá tala við hann. Hann þórólf skänkt honom och flera dyrgripar som han færði konungi bjórskinn nökkur, er hade fått från fjällen. Þórólfr sendi honum, ok enn fleiri dýrgripi, er hann hafði fengit á fjalli.

(E.10)

Þórólfr fór þann vetr enn á mörkina ok Den vintern for þórólf återigen upp i skogarna och hafði með sér nær hundraði manna. Fór hade med sig nästan ett hundrade män. Han hade hann enn sem inn fyrra vetr, átti handelsmöte med finnarna liksom föregående år kaupstefnu við Finna ok fór víða um och for vida omkring i skogarna. Han sökte sig mörkina. långt österut, och när ryktet spreds om hans färd kom några kväner till honom och sade att de var 48

En er hann sótti langt austr ok þar sända till honom av Faravið som var kung av spurðist til ferðar hans, þá kómu Kvenir Kvänland. De sade att kirjaler härjade i hans land til hans ok sögðu, at þeir váru sendir til och att han sände bud att þórólf skulle komma för hans ok þat hafði gert Faravið konungr af att ge honom stöd. Med budet följde ett löfte att Kvenlandi, sögðu, at Kirjálar herjuðu á þórólf skulle få lika mycket av vinsten som kungen land hans, en hann sendi til þess orð, at och att varje man skulle få like mycket som tre Þórólfr skyldi fara þangat ok veita kväner. Och sådan var lagen bland kvänerna att honum lið. Fylgði þat orðsending, at kungen skulle ha en tredjedel av vinsten och Þórólfr skyldi hafa jafnmikit hlutskipti dessutom alla bäverskinn, sobelskinn och sem konungr, en hverr manna hans sem ekorrskinn före uppdelningen. þrír Kvenir.

En þat váru lög með Kvenum, at konungr skyldi hafa ór hlutskipti þriðjung við liðsmenn ok um fram at afnámi bjórskinn öll ok safala ok askraka.

(E.11)

Finnmörk er stórliga víð. Gengr haf fyrir Finnmarken är mycket vidsträckt. I väster ligger vestan ok þar af firðir stórir, svá ok fyrir havet med stora fjordar och likaså i norr och öster. I norðan ok allt austr um. En fyrir sunnan söder ligger Norge, och Finnmarken når nästan lika er Nóregr, ok tekr mörkin náliga allt it långt söderut i det inre av landet som Hålogaland efra suðr svá sem Hálogaland it ytra. En och så Kvänland, Finland och Kirjalaland. austr frá Naumudal er Jamtaland ok þá Finnmarken ligger ovanför alla dessa länder och där Helsingjaland ok þá Kvenland, þá finns det vidsträckta skogsfjällbygder, dels i dalarna Finnland, þá Kirjálaland. En Finnmörk och dels vid sjöarna. I Finnmarken finns ofantliga liggr fyrir ofan þessi öll lönd, ok eru víða sjöar och utmed dem ligger vidsträckta fjallabyggðir upp á mörkina, sumt í dali, skogsmarker. Igenom de ändlösa skogarna sträcker en sumt með vötnum. Á Finnmörk eru sig höga fjäll som kallas Kölen. vötn furðuliga stór ok þar með vötnunum marklönd stór, en há fjöll liggja eftir endilangri mörkinni, ok eru þat kallaðir Kílir.

(E.12)

Hildiríðarsynir tóku við sýslu á Hildiríðssönerna tog över sysslan på Hålogaland. Hálogalandi. Mælti engi maðr í móti Det var ingen som sade emot på grund av kungens fyrir ríki konungs, en mörgum þótti þetta makt, men det var många bland þórólfs släktingar skipti mjök í móti skapi, þeim er váru och vänner som inte tyckte om detta byte. På frændr Þórólfs eða vinir. Þeir fóru um vintern drog de upp i fjällen. De hade med sig vetrinn á fjall ok höfðu með sér þrjá tigu trettio män. Finnarna tyckte att de här fogdarna manna. Þótti Finnum miklu minni vegr at hade mycket mindre värdighet än þórólf haft, och þessum sýslumönnum en þá er Þórólfr de betalade mycket mindre skatt än de skulle ha fór. Greiddist allt miklu verr gjald þat, er gjort. Finnar skyldu reiða.

(E.13)

"Vel er þat, konungr," segir Hárekr, "er ”Det är bra, konung”, sade Hárek, ”att du har lagt þú hefir hugleitt, hversu mikill skattr er märke till hur mycket skatt som brukar komma från vanr at koma af Finnmörk, því at þá Finnmarken, för då vet du hur mycket du förlorar veiztu gerr, hversu mikils þér missið, ef om þórólf helt förstör finnskatten för dig. Vi var i Þórólfr eyðir með öllu finnskattinum vinter trettio män i skogarna som tidigare har varit fyrir yðr. Vér várum í vetr þrír tigir brukligt bland fogdarna. Sedan kom þórólf med ett manna á mörkinni, svá sem fyrr hefir hundrade män. Vi fick höra att han hade sagt att verit vanði sýslumanna. Síðan kom þar han tänkte ta livet av oss bröder och alla de män Þórólfr með hundrað manna. Spurðum som följde oss och att han såg det som anledning att vér þat til orða hans, at hann ætlaði af lífi du, konung, hade givit oss den syssla som han ville 49

at taka okkr bræðr ok alla þá menn, er ha. Vi ansåg det bäst att undvika att möta honom okkr fylgðu, ok fann hann þat til saka, er och hålla oss undan, och därför kom vi bara ett þú, konungr, hafðir selt okkr í hendr stycke från bygderna upp i fjällen. Men þórólf drog sýslu þá, er hann vildi hafa. Sám vér över hela skogen med sin här. Han övertog all þann helzt várn kost at firrast fund hans handel och finnarna betalade skatt till honom, och ok forða oss, ok kómum vér fyrir þá sök han lovade att dina fogdar inte skulle komma till skammt frá byggðum á fjallit, en Þórólfr skogen. Han tänker bli konung där norrut, både fór um alla mörkina með her manns. över skogen och Hålogaland, och det är underligt Hafði hann kaup öll. Guldu Finnar att du låter honom fortsätta honum skatt, en hann batzt í því, at sýslumenn yðrir skyldi ekki koma á mörkina. Ætlar hann at gerast konungr yfir norðr þar, bæði yfir mörkinni ok Hálogalandi, ok er þat undr, er þér látið honum hvetvetna hlýða.

Ágrip

(Ág.1)

.xx. Rǫgnvaldr rykkill, er sumir kalla den tjugande Rognvald Rykkjel, som sume kallar Ragnar, er var sunr finnkonu einnar, er Ragnar. Han var son åt ei finngjente som kallast kǫlluð var Snjófríð, dóttir Svása Snjofrid, dotter åt Svåse finnkonge, og han ættast finnkonungs, ok brá honum til móður på mor si; han var seidmann, sagde folk, det er sinnar, var hann kallaðr seiðmaðr, þat er spåmann. Han var bufast på Hadeland og seida der spámaðr, ok var staðfastr á Haðalandi ok og vart kalla Skratte. síddi þar ok var kallaðr skratti.

(Ág.2)

Jólaaftan, er Haraldr sat at mat, þá kom Jolaftan medan Harald sat med bordet, kom Svåse Svási fyrir dyrr ok sendi konungi boð, at for døri og sende bod inn til kongen at han skulde hann skyldi út ganga til hans, en konungr koma ut til honom. Kongen vart harm yver denne brásk reiðr við þeim sendiboðum, ok bar bodsendingi, og same mannen bar vreiden hans ut inn sami reiði hans út, er boð hans hafði som hadde bore bodet inn. Men hin bad ikkje dess borit inn, en hinn bað hann þá eigi fyrir minder kongen andre gongen, og gav honom eit því at síðr í annat sinni ok gaf honum bjorskinn attpå, og sagde han var den finnen som bjórskinn eitt til ok kvað sik vera þann kongen hadde gjeve lov til å setja gammen sin på hi finninn, er hann hafði ját at setja gamma sida av brekka på Tofte, — det var der kongen var sinn annan veg brekkunnar á Þoptyn, þar då. Kongen gjekk ut, og vart hin til viljes i at han sem þá var konungrinn, en konungrinn gjekk yver i gammen hans; sume av mennene hans gekk út ok varð honum þess játsi, at hann talde honom til dette, men sume rådde ifrå. Der gekk yfir í gamma hans með áeggjan stod Snjofrid upp, dotter åt Svåse, ei naudende ven sumra sinna manna, þóat sumir letti. Stóð gjente, og skjenkte kongen eit staup fullt med mjød. þar upp Snjófríð, dóttir Svása, kvenna Han tok alt saman, både staupet og handi. Og med vænust, ok byrlaði ker mjaðar fult ein gong var det som det hadde kome eldshite i konunginum, ok hann tók alt saman ok kroppen på honom, han vilde ha henne på timen hǫnd hennar, ok þegar var sem eldshiti same natti. Men Svåse sagde at det skulde ikkje gå kœmi í hǫrund hans, ok vildi þegar hafa fyre seg med hans vilje, utan kongen feste henne og hana á þeiri nótt, en Svási sagði, at þat fekk henne etter lovi. Og kongen feste og fekk mundi eigi vera nema [at] honum henne, og elska henne so burt i ørska, at han inkje nauðgum, nema konungrinn festi hana ok gav seg um riket sitt eller noko av det som høver fengi at lǫgum. Ok hann festi ok fekk ok seg ein konge. Han sat hjå henne nærsagt både natt unni svá með œrslum, at ríki sitt ok alt og dag so lenge dei levde båe, og i tri år etter ho var þat, er hans tígn byrjaði, þá fyrlét hann daud. Han syrgde yver henne for di ho var daud, og 50

ok sat hjá henni nótt ok dag náliga, all landslyden syrgde yver honom for di han var meðan þau lifðu bæði, ok .iii. vetr síðan øren vorten. hon var dauð. Syrgði hann hana dauða, en landslýðr allr syrgði hann viltan.

(Ág.3)

En þessa villu at lægja kom til læknanar Til å få stilt denne ørska kom Torleiv Spake og Þorleif[r] spaki, er með viti lagði þá villu skulde lækja honom. Han fekk kongen god att av ok með eftirmæli með þessum hætti: villa med vit og etterlæte, med di han tala soleis: «Eigi er konungr kynlegt, attú munir svá «Ikkje er det underlegt, konge, at du hugsar ei so fríða konu ok kynstóra ok tígnir hana á ven og ættstor kone, og ærar henne på dun og dúni ok á guðvefi sem hon bað þik. En gudvev so som ho bad deg. Men det er til mindre tígn þín er þó minni en hœfir ok hennar í ære for deg enn det sømer seg og for henne òg, at því, at hon liggr of lengi í sama fatnaði; ho ligg so altfor lenge i same klædi. Det er mykje er myklu sannligra, at hon sé hrœrð.» Ok sømelegare at ho vert flutt til ei ny lege.» Men so þegar er hon var hrœrð, þá sløri á snart dei rørde på henne, slo det utev og rotelukt og óþefjani ok ýldu ok hverskyns illum fnyk allslags udæme ut av likamen. Då skunda dei seg af líkamanum. Var þá hvatat báli ok hon og laga eit bål og fekk brent henne. Men fyrr ho brend; blánaði þó áðr allr líkaminn ok vart brend, blåna heile likamen, og det valt ut or ullu ór ormar ok eðlur, froskar ok pǫddur ormar og ødlor, froskar og paddor og allskyns ufyse ok allskyns illyrmi. Seig hon svá í ǫsku, kryp. Soleis seig ho i oske, men kongen steig til vit en konungr steig til vizku ok hugði af og kom seg av ørska. Sidan styrde og styrkte han heimsku, stýrði síðan ríki sínu ok styrkþi, riket sitt, han gleddest av tegnane sine og tegnane gladdisk hann af þegnum sínum ok av honom, men riket av båe. þegnar af honum, en ríkit af hváru tveggja.

Heimskringla

(H.1)

Haraldr konungr fór einn vetr at veizlum Konung Harald for en vinter på gästning i um Upplönd ok lét búa sér til jólaveizlu á Upplanden och lät tillreda åt sig ett gästabud på Þoptum. Jólaaptan kom Svasi fyrir dyrr, Thoftin. På julaftonen kom jätten Svåse utanför þá er konungr sat yfir borði, ok sendi dörren, och sände bud till konungen, att denne konungi boð, at hann skyldi út ganga til skulle komma ut till honom. Konung Harald blev hans. En konungr brásk reiðr við þeim vred över denna budsändning, och samme man som sendiboðum, ok bar inn sami reiði hade burit in budet bar ut konungens vrede; men konungs út sem honum hafði borit inn Svåse bad honom icke desto mindre att framföra boðin. En Svási bað bera eigi at síðr ärendet för andra gången och sade sig vara den annat sinn örendit, ok kvað sik vera þann finne, som konungen hade givit lov att sätta sin Finninn, er konungr hafði játat at setja hydda på den andra sidan om backen där. gamma sinn annan veg brekkunnar þar. Konungen gick då ut och samtyckte till att fara med En konungr gekk út ok varð honum þess honom hem och gick över backen; han gjorde detta jázi at fara heim með honum ok gekk yfir på tillskyndan av några av sina män, medan andra brekkuna með áeggjan sumra sinna avrådde. Där reste sig Svåses dotter Snöfrid, en manna, þótt sumir letti. Þar stóð upp mycket fager kvinna, och iskänkte åt konungen ett Snæfríðr, dóttir Svása, kvinna fríðust, ok kärl fullt med mjöd. Han tog emot det och fattade byrlaði konungi ker fult mjaðar, en hann på samma gång hennes hand, och genast var det, tók alt saman ok hönd hennar, ok þegar som om eld kom i hans kropp, och han ville genast var sem eldshiti kvæmi í hörund hans ok ha umgänge med henne samma natt. Men Svåse vildi þegar hafa hana á þeiri nótt. En sade, att det skulle icke ske med hans vilja, med Svási sagði, at þat myndi eigi vera nema mindre konungen trolovade sig med henne och tog at honum nauðgum, nema konungr festi henne till hustru efter lagen. Då fäste konungen 51 hana ok fengi at lögum, en konungr festi Snöfrid och tog henne till hustru; han älskade henne Snæfríði ok fekk hennar ok unni svá með med sådant raseri, att han försummade sitt rike och œrslum, at ríki sitt ok alt þat, er honum allt vad som ålåg honom. De fingo fyra söner: byrjaði, þá fyrir lét hann. Þau áttu fjóra Sigurd »oäkting», Halvdan högben, Gudröd stråle sonu, einn varSigurðr hrísi, Hálfdan och Ragnvald »likben». háleggr, Guðröðr ljómi, Rögnvaldr Därefter dog Snöfrid, men hennes färg förändrades réttilbeini. Síðan dó Snæfríðr, en litr alls icke, hon var lika röd som då hon levde. hennar skipaðisk á engan veg, var hon Konungen satt ständigt över henne och trodde, att jafnrjóð sem þá, er hon var kvik. hon skulle vakna till liv igen. Så gick det i tre år; Konungr sat æ yfir henni ok hugði, at han sörjde över hennes död, men allt folket sörjde hon myndi lifna. Fór svá fram þrjá vetr, över hans vanvett. För att stilla detta vansinne kom at hann syrgði hana dauða, en landslýðr Thorleiv den vise till hjälp, och han botade hans allr syrgði hann viltan. En þessa villu at dårskap med stor klokhet genom att först tala lægja kom til læknanar Þorleifr spaki, er honom till lags på detta sätt: »Icke är det underligt, með viti lægði þá villu fyrst með att du minnes en så fager och storättad kvinna och eptirmæli með þessum hætti: „Eigi er, ärar henne på dun och skarlakan, såsom hon bad konungr, kynligt, at þú munir svá fríða dig. Men din och hennes heder är dock mindre än konu ok kynstóra ok tígnir hana á dúni det anstår eder däri, att hon ligger för länge i ok á guðvefi, sem hon bað þik, en tign samma kläder; det är mera passande, att man flyttar þín er þo minni en hœfir ok hennar í því, henne och skiftar kläderna under henne». Men så at hon liggr of lengi í sama fatnaði, ok er snart hon flyttades ur sängen, slog det ut ur kroppen miklu sannligra, at hon sé hrœrð ok sé en svår liklukt och allt slags ond stank. Man skipt undir henni klæðum.“ Ok þegar er skyndade sig då att göra ett bål och bränna henne; hon var hrœrð ór rekkjunni, þá slær ýldu men dessförinnan blånade hela kroppen, och ormar ok óþefani ok hvers kyns illum fnyk af och ödlor, grodor och paddor och alla slags vidriga líkamanum. Var þá hvatat at báli, ok var krypdjur krälade fram därur. Så sjönk hon till aska; hon brennd. Blánaði áðr allr líkaminn, ok men konungen återfick sitt förstånd och glömde sin ullu ór ormar ok eðlur, froskar ok pöddur dårskap, styrde sitt rike och styrktes och gladdes av ok alls kyns illyrmi. Seig hon svá í ösku, sina män och de av honom och riket av bådadera. en konungrinn steig til vizku ok hugði af heimsku, stýrði síðan ríki sínu ok styrkðisk ok gladdisk hann af þegnum sínum ok þegnar af honum, en ríkit af hváru tveggja.