Psykologyrkets Utveckling I Sverige Arbets- Och Organisationspsykologi

Psykologyrkets utveckling i Sverige Seniorpsykologer berättar

Arbets‐ och Organisationspsykologi

Birgitta Svanberg och Ulla‐Britt Selander Psykolog i arbetsmarknadsverket på 1900‐talet

Sven‐Lennart Lindlöf En psykologs yrkesbana

Johan Lothigius Mönstring – en mönsterverksamhet?

Kristina Pollack Militärpsykologins historia ur mitt eget perspektiv

Seniorpsykologerna inom Sveriges Psykologförbund i samarbete med Psykologihistoriska Sällskapet © Sveriges Psykologförbund 2015

Innehåll

Innehåll ...... 3 Inledning ...... 3 Författarpresentationer ...... 5 Psykolog i arbetsmarknadsverket på 1900-talet Birgitta Svanberg och Ulla-Britt Selander ...... 7 Arbetspsykologins grunder ...... 7 Framväxt av Psykotekniska institut ...... 7 Arbetspsykologins framväxt under efterkrigstiden ...... 9 Psykologer utvecklar metoder för stöd till Arbetsförmedlingen ...... 12 Arbetsmarknadsinstitut (Ami) ...... 15 Speciella resurser för funktionshindrade vid Ami - s ...... 23 Arbetslivstjänster ( ALT ) ...... 24 Utvecklingen under 2000-talet ...... 25 En psykologs yrkesbana Sven-Lennart Lindlöf ...... 27 Mönstring – en mönsterverksamhet? Johan Lothigius ...... 32 Inledning ...... 32 Starten på 60-talet ...... 32 Behörighet och praktik ...... 33 Arbete på allvar ...... 36 Till huvudkontoret ...... 38 Kvalitetsarbete ...... 41 Avslutning ...... 42 Personförteckning ...... 44 Förkortningar ...... 44

Inledning

Föreningen Seniorpsykologer inom Sveriges Psykologförbund har initierat ett projekt där pens- ionerade psykologer beskriver sitt arbetsliv. De olika berättelserna speglar förutsättningarna för psykologarbete under andra hälften av 1900-talet, hur samhälleliga förändringar och idéer har påverkat yrkesrollen och hur psykologerna själva har format sina arbetsuppgifter. Berättelserna utgör personliga dokument över hågkomsterna. De är sammanställda områdesvis inom det kliniska (del 1), arbetspsykologiska (del 2) och pedagogiska området (del 3). Dessutom finns ytterligare en avdelning med berättelser som inte kan kategoriseras på ovan nämnda sätt men som dels beskriver psykologers arbetssituation under en period när yrket knappast fanns, dels psykologarbete i anknytning till psykologutbildning och forskning (Ett ämne – två världar del 4).

Författarna beskriver sin väg till psykologyrket som då de började sin yrkesbana saknade en sammanhållen psykologutbildning som grund. Ingången i yrket varierar därför i hög grad liksom de ämnen dåtidens unga psykologer läste. Kampen för en sammanhållen psykologutbildning fördes av Psykologförbundet och finns beskriven i Bengt Göranssons skrift ”Profession på väg. Markering och etablering” (Psykologförbundet 1997). ). En ämneskombination av psykologi, pedagogik och sociologi (eller statistik) kom i en första förordning 1959 och stadfästes 1964. Psykologförbundet hade i uppgift att ”certifiera” psykologerna, dels med en B-behörighet (biträdande psykolog) som erhölls efter fil.kand och praktisk tjänstgöring och dels A-behörighet (självständig psykolog) som följde på lic.examen. För att komplettera grundutbildningen inför- des en tvåårig vidareutbildning efter grundutbildningen. Psykologexamen tillkom 1972, den statliga legitimationen 1978 och ett sammanhållet femårigt psykologprogram 1982.

Berättelserna avspeglar den situation som det innebar att komma som en ny yrkesgrupp och kräva plats och gehör för psykologiska kunskaper, en kamp som alla psykologer fick utkämpa. Det gällde att klara av motsättningar till annan personal som kunde känna sig hotad både vad gällde monopol på kunskaper och intressen att bevaka, inte minst i fråga om status. Psykologi var för många något mystiskt och ovederhäftigt, ibland till och med hotfullt, vilket också satte sin prägel på uppfattningen om psykologer.

Det finns gemensamma teman i flertalet berättelser trots att de är hämtade från helt olika verksamheter. Till en del beror detta på att många av de beskrivna arbetsplatserna funnits inom den offentliga sektorn. Det är teman som handlar hur psykologerna utvidgade sina insatser mot nya arbetsfält, hur aktiv kampen var för att få personer med funktionshinder att accepteras, hur man arbetade mot att öka insyn och delaktighet i utredningar och behandlingar och hur organisat- ionsförändringar kom att påverka arbetet och psykologernas egen situation. Ett annat tema är de konflikter inom psykologkåren som uppstod när nya psykologiska metoder introducerades och hur de så småningom assimilerades. Det gällde t.ex. olika former av gruppmetoder som ifråga- sattes av de som försvarade den traditionella inriktningen med individbaserade bedömningar och behandlingar. Ett annat exempel är beteendeterapeutiska metoder som stred mot gängse psykoanalytiskt orienterade teorier.

Vi får alltså ta del av en yrkeskårs framväxt och utveckling från den tid då få visste vad psykologi var och vad en psykolog kunde användas till. En ytterligare tanke med att presentera dessa berättelser är att ge nya psykologer en historik så att nuvarande erfarenheter av psykologyrket kan förstås utifrån den utveckling som skett under årtionden. De erfarenheter som speglas är en 5

rik provkarta på hur enskilda psykologer, men också i grupp, påverkat sin egen arbetssituation och i hög grad spridit psykologisk kunskap till sin omgivning. Även de psykologer som varit med under denna period har glädje av att läsa, kanske med igen- kännande leenden. De som hittills har läst brottstycken av texterna har alla börjat minnas och berätta egna erfarenheter. Det betyder att det finns många fler berättelser. Därför önskar vi att ännu fler vill dokumentera sitt arbetsliv, både de som avslutat sitt yrkesliv och de som är mitt upp i det.

Texterna har i ringa grad redigerats. För sammanställning och förord till de olika avsnitten svarar en redaktion som har bestått av Ulla-Britt Selander, v. ordförande i Seniorpsykologerna samt professorerna Siv Boalt Boëthius och Gunn Johansson som representanter för Psykologihisto- riska Sällskapet.

Redaktionen

Författarpresentationer

Ulla-Britt Selander. Leg psyk. och specialist i Arbets- och Organisationspsykologi. Började på 60-talet som konsult på PA-rådet i Stockholm med urval och anlagsundersökningar. Sedan 1980 arbetat på Arbetsmarknadsverket med yrkesinriktad rehabilitering bl.a. som chef för ett arbetsmarknadsinstitut och som chefpsykolog på Arbetsmarknadsstyrelsen fram till 2005. Mångåriga insatser för specialistordningen, bl.a. som sekreterare i Specialistrådet. Vice ordförande i Se- niorpsykologerna.

Birgitta Svanberg. Leg. psyk. Från 1968 arbetat på Psykotekniska Institutet i Stockholm med anlagsundersökningar och metodutveckling. 1980 anställd inom Arbetsmarknadsverket. Har varit chef för ett par arbetsmarknadsinstitut, strategikonsult och chefsutvecklare på länsarbets- nämnden i Stockholm, psykologsamordnare, utbildningsledare, chefsutvecklare och internkon- sult på AMS.

Ulla-Britt Selander och Birgitta Svanberg, tar i ”Psykolog i Arbetsmarknadsverket under 1900- talet” sin utgångspunkt i Leipzig i det sena 1800-talet, dit man kan spåra arbetspsykologins rötter. Via andra världskrigets mer praktiskt inriktade utveckling landar berättelsen ganska snabbt i den svenska utvecklingen under mitten och senare delen av 1900-talet. De två psykologerna redovisar sina erfarenheter från urvalsprocedurer och anlagsundersökningar inom det civila området. Under deras yrkesliv har de varit med om stora och genomgripande förändring- ar. Här redovisas metodutveckling till stöd för Arbetsförmedlingen, tillkomsten av Arbetsmark- 6

nadsinstituten, differentieringen av arbetspsykologernas arbetsuppgifter, metod- och resursut- veckling till service för grupper med funk-tionshinder och mycket mer. Mot slutet redovisas den senaste utvecklingen som under 2000-talet har engagerat psykologerna i Försäkringskassans ansträngningar att mot bakgrund av den höga förekomsten av psykisk ohälsa fastställa arbets- förmåga.

Sven-Lennart Lindlöf. Anställd på PTI 1958-62 och på PA-rådet 1966-68 med anlagsundersök- ningar som huvudsaklig inriktning. Därefter arbetat som konsult med individ- och organisationsutveckling samt gruppdynamiska förändringsinsatser/sensiträning. Egen konsultverksamhet 1988-2006.

Sven-Lennart Lindlöfs bidrag ” En psykologs yrkesbana” är en personlig och delvis rapsodisk framställning som i snabb takt tar oss från Psykotekniska Institutet i Stockholm på 1950-talet till Personaladministrativa Rådets masstestningar på 1960-talet och vidare mot en mer individ-, grupp- och organisationsorienterad verksamhet i egen regi. Här beskrivs introduktionen av s.k. sensitivitetsträning och det starka ifrågasättande som det väckte. Därefter redovisas den vidare utvecklingen av gruppdynamiska övningar och hur de tillämpats av psykologer i samspel med utvecklingen av nya krav och behov inom näringslivet.

Johan Lothigius. Leg. Psyk, specialist i Arbets- och Organisationspsykologi. Bitr. psykolog på Västra Inskrivningscentralen (Göteborg) 1969-1971. Chef på psykologavdelningen Bergslagens Inskrivningscentral (Karlstad) 1971-1977. Chefpsykolog Värnpliktsverket 1977-1995. Chefpsy- kolog Pliktverket 1995-2009.

Johan Lothigius avsnitt ”Mönstring – mönsterverksamhet?” startar i universitetsutbildningen av psykologer under 1960-talet, i detta fall hur den gick till i Göteborg. Därefter följer en personlig beskrivning av en militärpsykologs yrkesbana. Till en början beskrivs hur Militärpsykologiska Institutet under 1960- och 1970-talen utbildade stora grupper av psykologer för uppgiften att utföra psykologiska utredningar vid mönstringen av värnpliktiga. Lothigius beskriver hur detta ledde vidare mot en yrkesbana som psykolog inom det militära systemet där t.ex. urvalsunder- sökningar genomförts både under och efter värnpliktssystemets avskaffande. Efter Militärpsy- kologiska Institutet blev nästa arbetsgivare Försvarets Forskningsanstalt och därefter Försvars- högskolan. Här beskrivs psykologernas arbete i tvärprofessionella team med en konkurrens mellan psykologer och läkare som säkert känns igen från andra områden där psykologer varit verksamma. 7

Psykolog i arbetsmarknadsverket på

1900-talet Birgitta Svanberg och Ulla-Britt Selander

Arbetspsykologins grunder

Arbetspsykologin har sin grund i den industriella utvecklingen som medförde behov av förfi- nade metoder vid rekrytering och urval. År 1879 grundades det första psykologiska laboratoriet i Leipzig av Wilhelm Wundt. Redan året därpå gav den tyske psykologen Wilhelm Stern ut sin bok om den differentiella psykologin, där han dels beskrev metoder för testning av individuella skillnader, dels föreslog att man skulle använda begreppet psykoteknik för dessa metoder. Stu- dier av reaktionstider, valreaktionstider och förmågan att motoriskt reagera spelade en viktig roll i dessa tidiga undersökningar. Senare började man pröva förmågan att arbeta med båda hän- derna simultant men på olika sätt, en metod som använts långt in på 1900-talet t ex för blivande svarvare, maskinförare etc. Den första läroboken i psykoteknik ” Grundzuge der Psychotechnik” av Hugo Munsterberg gavs ut 1912. Han varnade bl.a. för riskerna i att forcera utvecklingen om inte den professionella bedömningen finns med både vid arbetsanalysen och i tolkningen av testinstrumentens resultat. Det visade sig befogat med denna varning när metoderna togs i anspråk i den nya, snabbt utvecklade värld som skapades vid återuppbyggnaden efter första världskriget. Under andra världskriget, med massrekrytering av soldater och behov av snabb uppbyggnad av en krigsmaskin, utvecklade den amerikanska armén begåvningstest för att finna ”rätt man på rätt plats”. Detta var Army Alfa och Army Beta för engelskspråkiga resp utlandsfödda och de byggde på Thurstones begåvningsteori. I Sverige var det försvaret som initierade en liknande utveckling. CVB skalan (Centrala värnpliktsbyrån) standardiserades 1946 och publicerades 1949 (Källa: Gunvor Bergquist).

Framväxt av Psykotekniska institut

Stockholms högskolas Institut för psykologi och pedagogik inrättades 1937. I direkt anslutning till den forsknings- och utbildningsverksamhet, som där bedrevs, växte en mer praktiskt inriktad psykologisk verksamhet av konsultativ art fram. Det var bl.a. anlagsprövningar i samband med 8

personalrekrytering och yrkesval, psykologiska olycksfallsutredningar, vittnespsykologiska undersökningar. Denna verksamhet organiserades som en underavdelning till Institutet för psykologi och pedagogik. Ett organisatoriskt och förvaltningsmässigt fristående högskoleinstitut för psykoteknisk forskning och praktisk psykologisk verksamhet, Psykotekniska Institutet, bildades i Stockholm 1944. I verksamhetsberättelsen år 1943 – 44 står att läsa: I yrkesrådgivningen söker den moderna psykologin med hjälp av s.k. test eller psykologiska prov av olika slag, genom systematiska be- teendestudier, genom muntlig och skriftlig utfrågning o.s.v. bilda sig en så tillförlitlig och allsi- dig uppfattning som möjligt om den enskilde individens anlagsutrustning och naturliga intresse- inriktning för att därmed bidraga till eller underlätta ett rationellt val av yrke”. De anställda var också aktiva inom personalrekrytering och ”vad som brukar hänföras till arbetshygienens område”. Man undersökte arbetslivsolyckor i syfte att kunna förebygga dem. Viktiga frågor var också den mest ändamålsenliga anpassningen av arbetsredskap, tempo, miljö etc. till den mänskliga individens psykiska och psykofysiska beskaffenhet. Denna del av tillämpad psykologi sammanfördes till begreppet arbetspsykologi. I oktober 1943 fick socialdepartementet i uppdrag tillsätta en kommitté för att utreda den partiellt arbetsföra arbetskraftens situation i syfte att bättre ta tillvara deras produktiva förmågor. Av kommitténs fem betänkanden syftade tre till allmänt utvecklande åtgärder för att rusta individen och två syftade till att underlätta arbetsplaceringen. De förbättringsförslag som här fram- fördes för partiellt arbetsföra gällde i praktiken inte enbart denna grupp utan alla arbetsföra. I samband med att en utbyggnad av yrkesvägledningen här föreslogs, betonades också vikten av att bygga ut verksamheten för psykotekniska anlagsprov vid de psykologiska institutionerna vid universiteten i Uppsala, Lund och Göteborg efter mönstret av den verksamhet som fanns vid Stockholms högskola. Man ville upprätta filialer för praktisk och psykologisk anlagsdiagnosti- sering. Fram till 1979 bedrevs praktisk konsultativ verksamhet inom yrkesvägledning och personalrekrytering, forskning samt utbildnings- och kursverksamhet vid arbetspsykologiska institut spridda över landet. Stockholms Psykotekniska institut (PTI) var det största i statlig regi samt Statens Arbetsklinik. Övriga var privata eller stiftelsebaserade: Personaladministrativa Rådet (PA-rådet), Göteborgs Psykotekniska Institut (GPI), Institutet för Psykologisk Pedagogisk Kon- sultverksamhet AB (IPPK AB), Arbetspsykologiska Utvecklingsgruppen, Malmö Psykologbyrå. På dessa arbetade ca 350 psykologer. 9

Arbetspsykologins framväxt under efterkrigstiden

Den förändring av arbetslivet, som efter kriget inleddes på 1950-talet, tog ordentlig fart under 60-talet, nya verksamheter växte fram, nya yrken kom till och gamla försvann. Det betydde att vi fick stort behov av arbetskraft utbildad inom nya yrken och utbildningsväsendet behövde ses över. Under 50-talet genomfördes grundskolereformen och förlängde utbildningen för ung- domar. Riksdagen fattade 1964 beslut som innebar att av en årskull vid 1970-talets ingång skulle 50 % ha möjlighet att studera vid gymnasium eller fackskola (2 årig utbildning på gym- nasial nivå) I arbetslivet fanns också många år framöver ett stort antal personer med 6- eller 7- årig grundskola som stod inför att välja nytt yrke av fritt val eller påtvingat. De centrala omskolningskurserna, som anordnades av Arbetsmarknadsstyrelsen och Skolö- verstyrelsen, fick ett uppsving i slutet av 50-talet och fortsatte att utvecklas under 1960-talet. Arbetsmarknadsstyrelsen upphandlade tjänster av de arbetspsykologiska instituten för att ge sina tjänstemän stöd i arbetet. Det kunde handla om anlagsundersökningar, yrkesvägledning eller andra former av stöd till arbetslösa personer inför inträdet på arbetsmarknaden. I samband med den intensiva utvecklingen på arbetsmarknaden under efterkrigstiden med ökad efterfrågan på arbetspsykologiska insatser bedrevs på de arbetspsykologiska instituten både forskning och praktisk metodutveckling under 50, 60 och 70-talen, vilka än idag äger stor giltighet. Arbetsförmedlingen var den viktigaste uppdragsgivaren och under många år var individuella utredningar och vägledning hörnstenar i psykologens uppgifter. Under 60 och 70 talen var det stor efterfrågan på anlagsundersökningar. Viktiga redskap för arbetspsykologerna var intervjuer, begåvningstest, intresse-, behovs och personlighetsinventorier.

Anlagsundersökningens utveckling under 1960 och -70 talen

Anlagsundersökningen var under 60-talet mycket av en expertutredning genomförd på uppdrag av annan expert – yrkesvägledaren och arbetsvårdaren på arbetsförmedlingen. Även uppfölj- ningen och redovisningen av testresultaten var en typ av expertförfarande. Utlåtandet skrevs till yrkesvägledaren/arbetsvårdaren, som också gjorde delgivningen av resultaten. Avsikten var således inte att utlåtandet skulle läsas av den testade. Under 60-talet genomfördes anlagsundersökningar både på arbetspsykologiska institut och inom rehabiliteringsverksamhet för funktionshindrade. Inom rehabiliteringen jobbade psykologerna under långa perioder med inskrivna elever med olika funktionshinder och hade då möjlig- heter att både tids- och innehållsmässigt arbeta flexibelt. Här hade man starkt fokus på att de skulle lära sig att leva med sitt handikapp och därmed också finna en väg i arbetslivet. På de 10

arbetspsykologiska instituten däremot genomfördes anlagsundersökningar koncentrerat under två dagar. Den första dagen fick personen, som då benämndes klient, under ledning av en testledare ge- nomgå ett omfattande batteri av begåvningstest. Det var teoretiska prov som avsåg att belysa verbal, logisk, spatial, numerisk och perceptiv begåvning. Testledaren hade också till uppgift att dokumentera klientens arbetsätt. Andra dagen tillkom ett antal finmotoriska och problemlös- ningsinriktade praktiska uppgifter och en djupintervju som psykologen genomförde. Testresultat och information från intervjun integrerades och sammanställdes i en omfattande skriftlig rapport (4 – 7 sidor) som innehöll följande rubriker: Bakgrund, Allmän karaktäristik, Intressen och behov, Begåvningsmässiga förutsättningar, Sammanfattning och Bedömning. Psykologen var här experten, som gjorde tolkningar och bedömningar. På vissa institut fick inte psykologen själv visa resultaten av testen för klienten. Redovisningen skulle den remitterande yrkesvägleda- ren/arbetsvårdaren på arbetsförmedlingen göra. På 60-talet komplicerades arbetet av avstånd mellan psykologerna och handläggarna på Ar- betsförmedlingen (Af). För psykologerna var det, åtminstone på vissa håll, inte tillåtet att själva ta kontakt med den handläggare, som remitterat en person till anlagsundersökning. Man levde på ömse håll med stor okunskap om varandra. Af tyckte, många gånger, säkert med all rätt, att psykologer var orealistiska i sina resonemang. Det kunde bli kollision när psykologen lyfte fram klientens potential och resonerade om utbildningar/yrken medan handläggare ofta ville att man skulle fokusera på s.k. AMS-kurser och framförallt satsa på bristyrken. Det var Af:s uppdrag att se till att arbetsmarknaden fungerade och det var de som svarade för hur studiefinansieringen kunde lösas, medan psykologerna i första hand såg till klientens behov och önskemål. För psykologerna var det störande att inte veta hur resultaten sedan hanterades på Af. Någon direkt återkoppling på sina utlåtanden fick psykologen oftast inte. Verksamheten med anlagsundersökningar växte från mitten av sextiotalet och många unga nyutbildade akademiker i åldern 25 – 30 inledde här sin yrkeskarriär som biträdande psykologer. Samtidigt var de som kom till anlagsundersökning inte så sällan äldre, livserfarna personer. Det var t.ex. ganska vanligt att hemmafruar ville komma ut i arbetslivet och det fanns också äldre med lång arbetslivserfarenhet, som testades i samband med omställningar. Att skapa ett förtroendefullt samtalsklimat under intervjun kunde vara utmanande för den unga och ofta täm- ligen oerfarna psykologen. Det gjorde inte saken lättare att man förde resonemang utan att uti- från sin profession kunna delge resultaten och öppet integrera samtal och testresultat. I skiftet till 70-talet inträdde dock en förändring då handläggarna på Af fick en gedigen utbildning på flera veckor i att använda anlagsundersökningen. Avståndet mellan Af och psykologerna minskade och psykologer fick ökad kunskap om arbetsmarknaden, yrken och utbildning- 11

ar. Båda parter fick lära sig att förstå varandras roller och olika uppdrag. När kurserna Arbetsliv och Utveckling (ALU-kurser) startade involverades olika parter i samarbetet. Då kunde hand- läggare från olika myndigheter gemensamt svara för insatser för grupper av arbetssökande. I början av 70-talet skapades en utveckling där individens rätt till deltagande och ansvar för den egna situationen lyftes fram. Vi hade studentupproren 1968, fick en du-reform, förarbeten för MBL startade. Tidsandan ifrågasatte expertens rätt att stå oemotsagd. Givetvis påverkade detta anlagsundersökningen i hög grad. Nu ändrades formuleringarna i föreskrifterna från riks- dag och regering. Nu läggs också ökad tonvikt på att anpassa arbetsuppgifter och arbetsförhål- landen så nära som möjligt till individens önskemål. Individen förväntades i större utsträckning ta eget ansvar i sin beslutssituation. Klienten blev kund och skulle inta en mer aktiv roll, dra egna slutsatser av de resonemang som fördes med psykologen. Detta ledde till att samtalen efter en testning blev mer av samtal för ökad självkännedom och utlåtandet skrevs för att individen själv skulle ta del av det. Från mitten av 70-talet startade på samhällsnivå förarbeten till en ny arbetsmiljölagstiftning. I denna talades om individens rätt till trivsel och utveckling på arbetet och begreppet ”psykosoci- al arbetsmiljö” infördes. Möjligheter till utveckling i arbetet blev allt viktigare och människor började alltmer efterfråga ” vad kan arbetet ge mig?” och se på arbetet som något utvecklande och utbytbart och inte något som man bara väljer en gång i livet. En ökad snabbhet i förändring- arna på arbetsmarknaden med tillkomsten av nya yrken och försvinnandet av andra skapade också en annan attityd till arbete. Att byta yrke ansågs numera som tecken på framåtanda. An- lagsundersökningen blev alltmer ett instrument för att se möjligheter på kort och lång sikt och efterfrågan ökade stadigt under 70-talet. En viktig framgångsfaktor var, att det under denna period pågick ett intensivt arbete för att utveckla begåvningstesten och testmetodiken. Arbetsmarknadsverket tog initiativ till att starta metod- och utvecklingsgrupper tillsammans med de arbetspsykologiska verksamheterna, som den vägen hade stora möjligheter att initiera olika projekt. Man utvecklade nya begåvningstest, intresse- och personlighetsinventorier, som sedan användes gemensamt inom de arbetspsykologiska instituten. Den som testades skulle mötas av ungefär samma typ av testning oavsett var i landet man testades. Psykologer sammanställde rapporter för att sprida kunskaper om begåvningsmätning och innebörden i de olika begåvningsfaktorer som ingick i testen. Ett viktigt steg i utvecklingen var också att man satsade på att ge yrkesvägledare och arbetsvårdare upp till 3 veckors utbildning i anlagsundersökningens användning. Inom rehabiliteringen för funktionshindrade skedde en anpassning av metodiken till olika handikapp, t.ex. vägledning för döva, synskadade m.fl. 12

På 70-talet var förändringarna inom psykologkåren också en betydelsefull faktor i pågående utveckling. Fram till mitten av 70-talet fanns det två grupper av psykologer. De biträdande psykologerna hade en fil.kand. examen med psykologi, pedagogik och sociologi och de självstän- diga psykologerna hade en fil.lic. examen oftast i psykologi. Psykologutbildningen blev 5-årig och psykologlegitimation infördes. Under en period av ett par år kunde biträdande psykologer läsa in den s.k. mellanexamen vid universiteten för att erhålla sin legitimation. En del av exa- mensarbetena kom att bidra till utveckling inom arbetspsykologiska fältet bl.a. särskilt testbatteri för synskadade, utveckling av intresseformulär m.fl. Efter 1980 krävdes psykologlegitimation för psykologtjänst inom Arbetsmarknadsverket.

Psykologer utvecklar metoder för stöd till Arbetsförmedlingen

Sjuttiotalet var en dynamisk utvecklingsperiod inom det arbetsmarknadspolitiska området och psykologerna var i hög grad drivande i dessa utvecklingsprocesser. Det bidrog till att psykologers arbete gav möjligheter till ökad bredd och fler kunde verka i roller som utvecklare och utbildare. Psykologerna hade en framträdande roll vid introduktionen av nya metoder inom Ar- betsförmedlingen. Inspiration från England, Kanada och andra länder nådde psykologerna via deltagande i internationella konferenser och i mitten av 70-talet började den aktiverande pedagogiken vinna gehör i Sverige. Metodiken byggde på att pedagogiska övningsuppgifter användes för att få de arbetssökande att aktivt delta i att upptäcka faktorer hos sig själva och i sin omgivning, som var viktiga i val av yrkesinriktning. Den aktiverande pedagogiken kom att få tydlig inverkan på de individuella utredningarna och vägledningen. Nu väcktes också intresset för att bedriva vägled- ning i grupp där Barrie Hopson från England, Vance Peavy, William A Borgen och Norman E. Amundsen från Kanada delade med sig av sina kunskaper till psykologerna i Sverige. Ett utvecklingsarbete för att ta fram avaktiverande pedagogiska uppgifter initierades på Psy- kotekniska institutet i Stockholm och genomfördes med stöd från AMS. En grupp psykologer utvecklade ett antal övningsuppgifter för samtal enskilt och i grupp om intressen, begåvning, beslutsprocess m.m., vilka senare förlades på Psykologiförlaget. Gruppvägledning introducerades på Arbetsförmedlingen. Det var revolutionerande nytt och väckte stor uppmärksamhet men initialt även en hel del motstånd. Det rådde allmänt ganska stor skepsis mot att arbeta med grupper – den s.k. sensiträningen hade livligt debatterats i pressen med avskräckande vittnesbörder. Gällande vägledningsgrupper ansågs det synnerligen ineffek- tivt att en psykolog och en handläggare från Af skulle tillbringa två - tre dagar med c:a 8 -10 deltagare. Men successivt insåg fler och fler att grupparbeten påtagligt bidrog till att stärka deltagarna. Man såg att de fick stöd också av varandra och stimulerades till ökad aktivitet. Metoden 13

väckte också nyfikenhet. Det var utmanande och utvecklande också för medverkande personal med denna form av utökat samarbete. Denna vägledningsform blev från 1980 en grundsten i Ami - metodiken. En systematisk och pedagogisk kartläggningsmetodik (Phil Patsula) från Kanada anpassades till svenska förhållanden och kom också att sätta sina spår i metodutvecklingen och ge avtryck i arbetet på Arbetsförmedlingen. Även den konstruktivistiska vägledningen (Vance Pe- avy) som inspirerade till att utifrån människans livsberättelse finna de viktiga komponenterna i vägledningssamtalet t.ex. starka drivkrafter, behov och värderingar såväl som inneboende konflikter och motkrafter. Anlagsundersökningen var, om än inte allenarådande, fortfarande den mest efterfrågade in- satsen när det gällde att utreda förutsättningar för arbete och utbildning. Koncentrerade anlags- undersökningar (KA-test) var inte lika omfattande som den allmänna anlagsundersökningen utan avsåg att svara på en begränsad frågeställning inför val av utbildning. Denna hade utvecklats redan i slutet av 60-talet och genomfördes i ökande utsträckning inför urval till olika ar- betsmarknadsutbildningar. De var ett viktigt stöd till arbetsförmedlarnas arbete i samband med omskolningsverksamheten som var expansiv under 70-talet. KA-testen upphörde dock i slutet av 70-talet och ersattes först på 90-talet av RA-test (riktad arbetspsykologisk utredning) och nu i mer begränsad omfattning. De fokuserade bl.a. på fordonstekniker, teletekniker, nätverkstek- niker och fordonsförare. Psykologerna och arbetsförmedlingens tjänstemän hade sedan början av 70-talet alltmer nära samarbete med varandra. På arbetsförmedlingarna fanns sedan 1973 s.k. jourpsykologer. Det innebar att en psykolog var knuten till ett visst arbetsförmedlingskontor och fanns till hands en dag per vecka för att ha egna samtal med arbetssökande eller vara rådgivande konsult till arbets- förmedlaren kring olika ärenden. Att ha psykologer på Af väckte till en början både förundran och ifrågasättande – en psykolog förknippades ofta med psykiatrisk vård eller en avslöjande röntgenblick och kommenterades:” här är vi väl inte psykiskt sjuka!” Även yttranden av typ ” Har du med dig kristallkulan idag?” eller ” Du har väl inte glömt att sätta på taxamatern” hördes ibland. Det ansågs av vissa som onödig lyx att släppa in ”dyra psykologer” på Af- kontoren. Ytterligare en komplikation uppstod med psykologernas intåg på Af: I början av 70-talet rådde inom arbetsförmedlingen en utbredd kultur som framhöll facklig erfarenhet som den främsta meriten för att arbeta med arbetsförmedling. Det i kombination med ett bitvis starkt ifrågasättande av akademisk kunskap i dessa sammanhang skapade till en början svårigheter. När relativt unga, ofta kvinnliga, psykologer började ”joura” på kontoren var det inte så lätt för dem att vinna gehör hos alla. De fick tips inför uppgiften att försöka vara så ”vanliga” som möj- 14

ligt i klädsel och umgänge, att gå på gemensam lunch och kafferaster med personalen och att prata om vardagsteman av typ matrecept, barn och TV-program. Men med tiden blev jourpsykolog en högt uppskattad insats genom att samarbetet alltmer utvecklade en mycket värdefull kunskapsöverföring åt båda hållen. Fler och fler anlitade psykologen för samtal med de arbetssökande eller som rådgivare. Psykologerna blev mer bekanta med arbetsmarknadens villkor, utbildningar etc. och handläggarna fick alltmer ökad förståelse för den kunskap en psykolog kunde bidra med. Framgången med jourverksamhet lade därmed grunden för fortsatt närmare samarbete bl.a. när vägledning i grupp introducerades något senare. Även om de yrkesvägledande insatserna till ganska stor del inriktats på unga personer på väg ut i arbetslivet, så skedde under 70-talet en förändring. Nu riktades alltmer fokus på att ge ar- betsmarknadspolitiskt stöd till individer som av olika skäl var i behov av mer omfattande åtgär- der för att finna sin plats i arbetslivet. Kurserna Arbetsliv och utveckling (ALU-kurser) bedrevs i Skolöverstyrelsens regi i nära samverkan med Arbetsmarknadsverket. Här genomfördes utredande och vägledande insatser kombinerade med en praktikperiod på ett par veckor, vilket var ett gott stöd bl.a. för något äldre nytillträdande, t.ex. hemmafruar eller ombytessökande. Arbets- psykologer deltog här med anlagsutredningar och vägledning enskilt eller i grupp, men fick också bredda sina erfarenheter och skaffa sig nya lärdomar bl.a. genom arbetsplatsbesök. Det berättades bl.a. om en ung kvinnlig psykolog som skulle besöka en kursdeltagare som praktise- rade på en byggarbetsplats. Hon kom i snäv kjol och klackskor och med hjälmen på huvudet sågs hon - till byggjobbarnas förtjusning och förundran - med viss möda klättra uppför bygg- nadsställningar för att nå den praktiserande. Andra exempel på mer omfattande insatser var kursen Omställning och träning (OT-kurser) som av Skolöverstyrelsen drevs för personer med särskilda behov p.g.a. funktionshinder. Det var kurser i internatform, som innehöll utbildning och träning. Landsting och kommuner svarade för Arbetsvårdsinstituten som vände sig till arbetssökande med funktionshindren synskada, hörselskada, dövhet samt socialmedicinskt, psykiskt, intellektuellt, motoriskt funktionshinder. Där samverkade psykologerna med olika kompetenser inom medicinsk rehabilitering: socio- nomer, sjuksköterskor, läkare och praktiskt kunniga hantverkare på träningsavdelningar. Det var således i slutet av 70-talet många intressenter som aktivt tog del i de arbetsmarknadspolitiska insatser som var avsedda för personer med olika arbetshinder. Det var många olika huvudmän – kommuner, landsting, staten, privata företag och därför ett behov av ökad samordning för bättre utnyttjande av kunskaper och resurser. Av den anledningen tillsattes i mars 1978 en utredning om yrkesinriktad rehabilitering, YR- utredningen sedermera NYR -utredningen, vilken i december 1979 presenterade riktlinjer för hur verksamheten skulle organiseras och bedrivas i Arbetsmarknadsinstitut (Ami) under Arbetsmarknadsstyrelsens huvudmannaskap. 15

Syftet med att sammanföra dessa olika verksamheter var att få ett effektivare utnyttjande av de samlade resurserna och att skapa en tydligare inriktning mot arbete. Ungefär samtidigt sam- manfördes arbetsvårdare och yrkesvägledare inom Arbetsförmedlingen till en ny funktion – arbetsvägledare. Arbetsmarknadsverket fick således här ett utökat uppdrag när det gällde att underlätta för personer med oklara eller begränsade förutsättningar att komma in på arbetsmarknaden. Vägledande för den nya verksamheten och metodutvecklingen blev synen på den arbets- sökande som aktiv, med en vilja och förmåga till förändring och med ett eget ansvar för val och beslut. Ett utbildningshäfte ” Samtal med sökande”(kallad Silverbibeln), som lyfte fram den gemensamma människosynen och förhållningssättet spreds över hela verksamheten.

Arbetsmarknadsinstitut (Ami)

Arbetsmarknadsinstituten inledde sin verksamhet den 1 januari 1980 och erbjöd merparten psykologer (c:a 300) och andra yrkesgrupper, som varit verksamma i olika former av väglednings-, utbildnings- och rehabiliteringsverksamhet att gå över till statlig tjänst inom Arbetsmarknads- verket. NYR- utredningen talade detaljerat om hur verksamheten skulle bedrivas: 40 % arbets- handikappade och 60 % yrkesvilsna. Två grundtankar i Ami fick genomslag vid utformningen av organisation och verksamhet: inriktningen på utåtriktad verksamhet i form av arbetsprövning i arbetslivet samt små arbetsenheter, arbetslag, som skulle möjliggöra effektiv planering för de arbetssökande. I arbetslagen ingick arbetskonsulenter, psykologer, arbetsvägledare som stommen. Socialkonsulent, sjukgymnast och sjuksköterska samt PRAOT-konsulent (praktisk arbetsorientering) medverkade som resurser till lagen. Vid vissa institut tillkom dessutom timanställda rehabläkare. En fristående grupp bestående av enbart psykologer och testledare, kallad Psyko- logservicegrupp, organiserades på vissa Ami. Verksamheten bedrevs inte enbart inom Ami: s väggar utan också på arbetsförmedlingen. Således skulle fr.o.m. den 1 januari 1980 sammanslagningen av ett stort antal olika yrkesgrupper från landsting, kommunal, statlig eller privat verksamhet nu samarbeta inom Ami - organisationen. En första introduktionsperiod på ett par veckor skulle innehålla diskussioner kring riktlinjerna i NYR-utredningen, allmänt kallad ”Apelsinbibeln”. Det visade sig omedel- bart att här fanns enorma kulturskillnader. Bl.a. framkom avgrundsdjupa skillnader mellan medicinsk/pedagogisk rehabilitering inom SÖ:s eller landstingens regi och de s.k. ”testpsykolo- gerna” från privat och statlig verksamhet. Nu stod pedagogik, undervisning och långsiktig trä- ning, ibland i form av internatboende, i skarp motsats mot institutens mer koncentrerade arbets- psykologiskt utredande och vägledande insatser. Riktlinjer i all ära men hanterandet av de processer, som uppstod genom denna relativt snabbt påkomna sammanslagning av olika kulturer och yrkesfunktioner, skapade problem. Arbetsplat- 16

serna fick själva efter bästa förmåga hantera förändringsprocesserna, som tog mycket kraft och energi i uppstarten av den nya Ami-organisationen. Det fanns hos en del personal och i vissa fall även från ledningen ett mycket aktivt motstånd mot förändringen och det var ett motstånd som satt i länge och försvårade sammanslagningen. Alla bevakade sina revir. När t.ex. ett nytt gäng från instituten ibland helt sonika flyttade in i befintliga rehabiliteringsansläggningar uppstod spänningar, som åtminstone initialt kunde ta sig drastiska uttryck i form av kotteribildningar och utfrysning från ömse håll. För vissa personalgrupper innebar Ami en radikal förändring i yrkesrollen. Ett exempel är rehabilitering i SÖ:s regi där pedagoger bedrivit utbildning och träning i internatform för funktionshindrade personer. En lärare som hade haft 24 timmars undervisningsskyldighet skulle nu bli arbetskonsulent med utredande/ vägledande uppgifter och 40 timmars arbetsvecka. Och där- till få sämre lönevillkor. En yrkeskunnig lärare t.ex. inom snickeri skulle också bli arbetskonsulent (benämnd PRAOT - konsulent). I stället för att utbilda och träna i snickeri skulle PRAOT- konsulenten nu vägleda och aktivera sina arbetssökande i varierande praktiska uppgifter. Det var inte alltid en lätt övergång och skapade en hel del frustration i samarbetet. För psykologerna och övrig personal från de arbetspsykologska instituten var man mer bekanta med arbetsmarknadspolitiken inom AMS/Arbetsförmedlingen, men arbetssättet var radi- kalt annorlunda. Nu gällde det att under längre perioder och i arbetslag samverka med medicinska, sociala och rehabiliteringskunniga personer. Institutspsykologen var inte längre ensam herre på täppan! De psykologer och övriga personalgrupper, som arbetat inom rehabiliterings- verksamheter hade däremot erfarenhet av att fungera tillsammans med olika kompetenser och vana att samarbeta i lag. På länsarbetsnämnderna fanns en särskild avdelning, Lami-kansliet, med en chef och ett antal metodkonsulenter som följde verksamheten på fältet. Centralt på AMS fanns en enhet med ett 20- tal anställda på Ami-kansliet sedermera Enheten för yrkesinriktad rehabilitering (YR- enheten), som hade ansvar för uppföljning och utveckling av den nya organisationen. Metod- konsulenterna, hade tät kontakt med arbetet på fältet och återkopplade till den centrala YR- enheten. Det resulterade i en intensiv utveckling ute i verksamheten under 80- och 90-talen. Psykologer var många gånger drivande i dessa utvecklingsinsatser. Vid de uppföljningar som genomfördes uppdagades svårigheter i det löpande arbetet och det fanns en öppenhet för att ompröva de förslag som lagts i den omfattande och snabbt genomförda sammanslagningen av olika verksamheter. Från 1980-talet skedde en stor del av metodutvecklingen med psykologer som ansvariga inom ramen för Arbetsmarknadsinstituten. Alla metoder var inte avsedda enbart för aktiviteter inom rehabiliteringen utan riktade sig även till arbetsförmedlingen. Utvecklingsinsatserna 17

bedrevs inom en rad olika områden och innehöll såväl utveckling av psykologisk utrednings- och vägledningsmetodik som anpassning av metoder och instrument för olika målgrupper d.v.s. yrkesvilsna såväl som individer med olika funktionshinder. En bidragande orsak till det framstående utvecklingsarbetet var ett starkt engagemang i den nya organisationen. Personalen drevs av en stark pionjäranda, stort stöd från arbetsgivaren och en allmänt optimistisk tidsanda med snabb teknikutveckling och framtidstro: Arbete åt alla! Den överordnade organisationen, AMS, inspirerade och drev på utvecklingen samt ställde medel till förfogande för lokala initiativ. Metodutvecklingen avspeglar till stor del förändringar i omvärl- den och de problem som där aktualiseras.

Utveckling av psykologernas kunskaper och metoder

Två år efter Ami:s tillkomst genomförde YR- enheten på AMS en uppföljningsstudie ” Kart- läggning av arbetslag inom Ami ”. Denna kartläggning ledde från AMS sida till två stora ut- vecklingssatsningar avseende psykologernas arbete. Den ena inriktades på ett tydliggörande av psykologens olika funktioner i Ami:s verksamhet. Detta arbetades fram i diskussion med en grupp psykologer från fältverksamheten och mynnade ut i det s.k. Psykologträdet. I denna träd- symbol utgörs stammen av den legitimerade psykologens kunskaper. Det arbete AMI- psykologen utförde kunde beskrivas i sex olika funktioner: Vägledare, Utredare, Konsult, Utbil- dare, Metodutvecklare, Terapeut ‐ Vägledare. När en individ ställs inför ett val av arbete eller utbildning aktualiseras mer eller mindre medvetet psykologisk viktiga frågeställningar. Psykologen kan i enskilda samtal eller genom samtal i grupp stödja individen till bättre insikt i sina intressen och behov, sitt fungerande och sina utvecklingsmöjligheter.

‐ Utredare. Den arbetspsykologiska utredningen är en samlingsbeteckning för psykolo‐ gens utredande insatser som kan vara alltifrån enstaka samtal till serier av samtal. Vid behov används olika diagnostiska hjälpmedel t.ex. begåvningstest, personlighets‐ test/inventorier och intresseformulär. Specialtester förekommer i samband med dia‐ gnostik för t.ex. hjärnskador och dyslexi. Funktionen som utredare är nära samman‐ kopplad med funktionen som vägledare.

‐ Utbildare. Psykologen har utifrån sitt psykologiska och pedagogiska kunnande en viktig funktion i personalutbildningen inom Arbetsmarknadsverket och kan bidra både med teoretiska kunskaper och med pedagogisk träning. Det var bl.a. stor efterfrågan på ut‐ bildning inom testmetodik, vägledning och gruppledarskap.

‐ Konsult. Inom arbetsförmedlingen och Ami finns efterfrågan på psykologernas insatser både i klientinriktad konsultation och i konsultandinriktad konsultation för att stödja personalen i yrkesutövandet. Psykologen gjorde konsultinsatser bl.a. vid teambuilding och organisationsförändringar.

‐ Metodutvecklare. Psykologer har utifrån sina kunskaper i psykologisk teori och metod samt vetenskaplig metodik ett särskilt ansvar att följa och bidra i metodutvecklingen samt aktivt följa och bevaka aktuell utveckling inom sitt sakområde.

‐ Terapeut. Psykologen kan i begränsad omfattning bedriva korttidsterapi med målet att bearbeta psykiska problem som hindrar individen att utnyttja sina resurser för att få ett arbete, t.ex. att hjälpa individen i en svår omställning, krisbearbetning.

Det andra stora utvecklingsområdet inom psykologprofessionen inriktades på en utveckling av utrednings- och testmetodiken, Arbetspsykologisk Utredning (APU) vilken var en vidareutveckling av den tidigare anlagsundersökningen. Arbetspsykologisk utredning inför yrkesval har alltid varit basen i psykologernas arbete, men det fanns bland psykologerna inom Ami olika traditioner inom testområdet. Många saknade djupare kunskaper i testmetodik, vilket var en konsekvens av att test överhuvudtaget var illa sedda under 70-talet och då endast marginellt förekom i psykologutbildningen. Nu betonades att det var viktigt att värna testkunskap inom arbetspsykologin, att ta fram bra verktyg och lära ut metodiken till samtliga psykologer. APU blev en mer flexibel metodik där den specifika frågeställningen avgjorde huruvida test användes och även vilka test som var adekvata i situationen. Utprövning av nya begåvningstest, intressetest och personlighetsinstrument har varit en na- turlig del i utvecklingen. Utveckling inom neuropsykologin började bli intressant. Dyslexin hade börjat få uppmärksamhet och inom personlighetspsykologin fanns önskemål om en över- sikt och kunskap om nya metoder. Det satsades mycket på att få en jämn hög utbildningsnivå inom olika testmetoder samt inom speciella områden såsom intellektuella funktionsnedsätt- ningar, personlighetsdiagnostik, neuropsykologi och dyslexi. För att bevaka utvecklingen och sprida kunskaper utsåg varje län en APU-ansvarig psykolog som skulle ingå i en centralt sam- mankallad grupp. Gruppens syfte var att kontinuerligt ha erfarenhetsutbyte och hålla diskussioner kring utvecklingsbehov levande. Denna konstruktion med representanter från varje län fungerar fortfarande in på 2010-talet. Som ytterligare komplement till den arbetspsykologiska utredningen introducerades dator- testning genom ett system som utvecklats i Österrike, med test baserade på forskning på olika psykologiska institutioner i Europa. Datortesten blev ett viktigt inslag i den riktade arbetspsykologiska utredningen. Under senare delen av 90-talet tillkom även andra datorbaserade test som utvecklats av psykologer i svenska företag. Även om det till att börja med rådde skepsis mot att använda datoriserade test har användningen och intresset med tiden ökat alltmer. Den snabba teknikutvecklingen bidrog också till att videokonferenser började tillämpas. Bl.a. i arbetet med döva utvecklades metodiken ”Närhet på distans”. Förutom att psykologerna ibland reste runt till dövskolorna för väglednings - och utredningsinsatser kunde man med teknikstödet 19

nu samtala på distans där elev, lärare och dövkonsulent kunde delta, vilket avsevärt underlättade stödet till eleverna på skolorna. Psykologerna provade och utarbetade även nya metoder för att förse arbetsförmedlingen med nya redskap för att tackla arbetslösheten. Bland annat importerades en kanadensisk modell av jobbklubbar, som där visat sig vara framgångsrik. Denna byggde på beteendeterapeutiska principer och innebar ett systematiskt, mycket strikt strukturerat arbetssätt utifrån beteendeterapeutiska principer, där enbart förstärkande stöd till kunden skulle bidra till framgång. Efter några försöksomgångar övergavs emellertid metoden. Den visade sig vara alltför krävande och tidsö- dande, och den överensstämde inte heller med det svenska sättet att arbeta. I stället kom en gruppmodell anpassad för svenska förhållanden som utarbetats inom Ami i Göteborg (även tidigare utprövad på rehab i Göteborg) att få stort genomslag. Den ägnades åt att öka de arbets- sökandes färdigheter i att söka jobb, s.k. jobbsökaraktiviteter och kom att införlivas i arbets- förmedlingens arbetsmetoder. Modellerna kan hänföras till aktiverande pedagogik med målet att de sökande skulle ta egna initiativ och lära sig att söka arbete på ett systematiskt sätt samt få redskap för att göra sig själva rättvisa i en intervjusituation. För att öka kunskapen i organisationen om människors reaktioner i och inför arbetslöshet och omställning utgav en psykolog ett par teoretiskt förankrade rapporter i ämnet, liksom en skrift om aktiverande insatser för att finna arbete. En vidareutveckling på temat ledde så småningom till en doktorsavhandling. I början på 1980-talet rådde lågkonjunktur och strukturomvandling, som medförde att många människor stod inför omställningsproblem och arbetslöshet. Detta resulterade i ett antal utveck- lingsprojekt i samarbete med arbetsförmedlingen. Exempelvis bedrevs omställningsarbete på nedläggningshotade företag eller där arbetsstyrkan skulle reduceras. Psykologisk arbetsmeto- dik anpassades för målgrupperna. Ett led i arbetsmarknadspolitiken var att utbilda de arbetssökande genom s.k. omskolnings- kurser. I början på 1990-talet konstaterades att många sökande avbröt sina utbildningar i förtid eller presterade dåligt. Investeringen i tid och pengar för såväl arbetsförmedlingen, utbildnings- institutionerna och de enskilda sökande var olönsam. Några psykologer utvecklade därför ur- valsprövningar, s.k. RA-test (riktad arbetspsykologisk utredning). De områden som bl.a. foku- serades var fordonstekniker, teletekniker, fordonsförare, nätverkstekniker och industritekniker. Till kurserna sökte många med utländsk bakgrund. Förutom att säkra urvalet studerades även invandrares möjligheter att göra sig rättvisa i urvalsförfarandet. Underlaget har använts vidare för en doktorsavhandling. 20

Psykologens roll vid organisationsförändringar

Rollen som arbetspsykolog har genomgått en påtaglig breddning och fördjupning under de år som Ami -organisationen var en viktig part i arbetsmarknadspolitiken. Några år in på 80-talet började också förändringar i hur man organiserade Ami -verksamheten inom olika län och olika former prövades för att få ökad effektivitet i samverkan med Arbetsförmedlingen. I dessa utvecklingsinsatser har psykologerna i kraft av sina kunskaper ofta haft en viktig funktion både som idékläckare, igångsättare, genomförare och utbildare. Ett av många exempel var ett utvecklingsarbete vid Ami Edsberg som dokumenterades under titeln ” En organisation är något som pågår.” Arbetet pågick under lång tid och samtliga i personalen var involverade. I samband med omstruktureringar inom verksamheten fanns i slutet av 80-talet ambitionen att involvera medarbetarna i förändringsarbetet. AMS erbjöd en grupp om 12 medarbetare en 4 + 4 veckors utbildning i konsultativt arbetssätt, varav några psykologer därefter under flera år verkade som internkonsulter. De var ofta anlitade för olika former av teambildande insatser inom Ami, samt utbildningar i konsultativt arbetssätt. Ett exempel på en riksomfattande satsning i samband med en stor organisationsförändring var ”Arbetsgrupper i utveckling” en metod utar- betad av två psykologer, vilka sedan i sin tur utbildade ett antal handledare, varav många psykologer. Över hela landet hölls sedan handledarledda gruppdiskussioner med chefer och medarbetare med inriktning på önskvärda förändringar för att bättre svara mot arbetslivets krav

Nya metoder för specifika grupper med funktionshinder

Ami hade som uppgift att kunna ta sig an arbetssökande med olika funktionshinder och man utvecklade där specifika utrednings- och rehabiliteringsmetoder samt vägledningsmetodik uti- från de olika målgruppernas särskilda behov. Därutöver påbörjades också under 1990-talet arbetet med att utveckla särskilda utrednings- och rehahabiliteringsinsatser för arbetssökanden med specifika funktionshinder som neuropsykologiska/neuropsykiatriska funktionshinder, t.ex. ADHD, Aspergers syndrom samt dyslexi. Också i samhället i övrigt började dessa grupper uppmärksammas, t.ex. inom sjukvården och inom skolan. Även om viss utredningsmetodik kunde hämtas från andra aktörer var målet för Ami:s psykologer att utreda förutsättningar för arbete och upprätta rehabiliteringsplaner för att nå dit. Det fanns också grupper där problematiken var mer obestämd och som medförde stora svå- righeter för dem att både få och klara ett arbete. För att bättre kunna förstå den bakomliggande problematiken utprövades projektiva instrument, som DMT och DMTm, som användes för urval inom försvaret (piloturval). Metoderna gav en djupare förståelse för vilka insatser som kräv- des. Men metoden krävde dels kostsam apparatur och dels ganska omfattande utbildning och användes i huvudsak endast av dem som tidigare hade tillägnat sig kunskaperna på något av 21

universiteten eller annan extern utbildning. Detsamma gällde andra projektiva metoder som t.ex. Rorschach. Invandrare med bristfälliga svenskkunskaper utgjorde ett problem i samband med testning. För att de skulle kunna ges rättvisa gjordes försök med icke-språkliga test och särskilda instruktioner. Dock förblev resultaten osäkra och en mer noggrann undersökning av deras möjligheter att visa sin kapacitet gjordes i samband med de riktade arbetspsykologiska utredningarna. På flera institut arbetade man även med modeller för att ta sig an flyktingar och särskilt traumati- serade flyktingar. Ett annat exempel på en i samhället uppmärksammad grupp är de som drabbats av utbränd- het. Problemen uppmärksammades i början av 2000-talet. Redan under 1980-talet hade en av psykologerna i Stockholm undersökt frågan såväl teoretiskt som i projektform och utarbetat ett frågeformulär för att kunna kartlägga problemet. Problematiken föll dock i glömska fram till slutet av 1990-talet och början på 2000. Psykologernas bidrag inom AMV var att formulera en handledning för att förstå problematiken. Handledningen spreds via det interna datornätet till samtliga handläggare. Genom utbildning och certifiering i användning av instrumentet Stress and Crisis Inventory (SCI-93) ökades psykologernas kompetens att bedöma arbetssökandes rehabiliteringspotential. Utifrån ett strukturerat frågeformulär och intervju resulterade utredningen med hjälp av SCI i en bedömning av förekomst av kris- och stressreaktioner hos individen och hur dessa bearbetats. Detta i sin tur underlättade bedömningen av personens arbetsförutsättningar, som i många fall var relevant i kommunikationen med Försäkringskassan. Många metoder som hade syftet att bättre förstå människors drivkrafter inhämtades från andra verksamhetsområden, både inom och utom Sverige, och som antingen utprövades eller modifierades för arbetssökande. Exempel är lösningsfokuserade samtal, hämtat från USA och frågeformuläret KASAM, ursprungligen från Israel. Även dessa metoder prövades ut i projektform för att sedan blir mer eller mindre permanenta inslag i psykologernas arbete. Metoderna är för övrigt numera vanliga inom många olika verksamhetsfält i samhället. Vägledning till yrke var en bas i Ami -metodiken och varje ny grupp som skrevs in på Ami startade med gruppvägledning. Metoden, vilket tidigare framgått, utvecklades under 1970-talet. Metodiken kom att prövas i olika former på Ami, som t.ex. livsvägledning och lösningsfokuse- rad gruppvägledning. Ett mycket uppskattat tillskott var intresse- och personlighetsformuläret Vägvisare (utvecklat inom Ami Borlänge), som också spreds till arbetsförmedlingens tjänste- män. Medan gruppvägledningen fortsatte att användas på Ami och senare i olika arbetsmark- nadsprojekt, kom gruppvägledningen på arbetsförmedlingen att utvecklas i riktning mot yrkes- valskurser med allt mindre av psykologmedverkan. Så småningom övergavs gruppvägledningen 22

på arbetsförmedlingen eftersom den ansågs vara för resurskrävande. Psykologerna använde även andra metoder såsom Myers-Briggs Type Indicator (MBTI) som mest tillämpades i samband med teamutveckling samt i början av 2000-talet NEOPI-R som bygger på femfaktormo- dellen. En särskild arbetsgrupp för arbetspsykologisk teori- och metodutveckling med psykologer från olika delar i landet har hela tiden arbetat under ledning av AMS. Sedan början av 2000-talet har gruppen främst inriktat sig på att inhämta kunskaper om ny testteori för att omsättas i tolk- ning av testresultat. Den har också arbetat med att parallellt integrera tidigare tolkningsramar i det nya systemet. Normkontroller har genomförts i olika omgångar och systematiserats i en förteckning med referenslitteratur. Även projekt kring kvalitetssäkring av den arbetspsykologiska utredningen har genomförts (Jönköping).

Ami upphör som självständig organisation

Det pågick under många år ständigt diskussioner både mellan Ami och Arbetsförmedlingen och inom Ami- organisationen i olika delar av landet: hur skulle man på bästa sätt tillvarata resurserna för att kostnadseffektivt bidra till en väl fungerande arbetsmarknad och ge stöd till de arbetssökande att finna, få och behålla ett arbete i linje med sina resurser? Det rådde en viss spänning mellan Ami och Af p.g.a. ganska stora skillnader i arbetsvillkor. Ami kunde sätta gränser för hur många arbetssökande man tog emot för utredning/vägledning medan Af under långa perioder, när stor arbetslöshet rådde, arbetade under starkt tryck av en strid ström av ar- betssökande. När väntrummet på Af ”var svart av folk” var det provocerande att Ami höll fast vid sin metodik och sina begränsade intag. Inom Ami pågick dock ständigt försök att effektivi- sera arbetet och man prövade olika sätt utveckla sitt inre arbete och förbättra samarbetet med Af. Från att 1980 och några år framöver ha följt riktlinjerna i NYR -utredningen blev det så småningom ganska stora variationer i hur man på olika håll landet organiserade det inre arbetet och samarbetet med Af. Man lärde av varandra men hade friheten att anpassa sig till de lokala villkoren. När den politiska makten förändrades 2006 ändrades också arbetsmarknadspolitiken, som nu ställde ökade krav på att minska utanförskapet på arbetsmarknaden. Trycket ökade markant på Försäkringskassan (Fk), som var en viktig samarbetspartner för Af och Ami. Alla fick lägga mycket kraft på att sjukskrivningar förkortades och förtidspensioneringar begränsades. Psyko- logernas kompetens efterfrågades för att diagnosticera potentiell arbetsförmåga och grad av funktionshinder och de behövde komma in i ett tidigt skede på Af. Det var en bidragande orsak till att Ami:s olika kompetenser behövdes närmare Af och ledde så småningom till att Ami kom att gå upp i Af under benämningen Af rehabilitering. I samband med en större omorganisation 23

av AMS 2008 blev Af rehabilitering en egen avdelning inom nybildade Arbetsförmedlingens huvudkontor och ute på fältet har personalen inom Af rehabilitering chefer som i matrisorgani- sation leder verksamheten för sin personal.

Speciella resurser för funktionshindrade vid Ami - s

Under 60- och 70-talen inrättades s.k. anpassningskurser för att underlätta utträdet på arbetsmarknaden för personer med funktionshinder. Beteckningen övergick till OT-kurser (Omställ- ning och Träning). Huvudman var Skolöverstyrelsen, som i några fall övertog verksamheter som tidigare drivits i stiftelseform. I samband med att Arbetsmarknadsinstituten inrättades 1980 övergick huvudmannaskapet till Arbetsmarknadsverket och kallades för Ami-S, Arbetsmark- nadsinstitut med särskilda resurser. Instituten var specialiserade på funktionshindren synskada, hörselskada, dövhet, rörelsehinder samt intellektuellt, socialmedicinskt och psykiskt funktionshinder. I senare skeden sammanfördes verksamheterna för de olika handikappgrupperna eller integrerades i den ordinarie verksamheten, beroende på hur länen organiserade sig. Fr.o.m. 2008 övergick arbetsmarknadsinstituten till att bli arbetsförmedlingskontor med särskilda resurser. Eftersom verksamheten tidigare drevs av SÖ var lärare med specialutbildning en viktig per- sonalfunktion. Psykologer har hela tiden varit en viktig resurs inom verksamheten och psykologerna ökade kraftigt i antal efter att AMS blev huvudman. I efterhand kan man konstatera att den stora satsning som gjordes på 70-talet på dessa grupper kom att krympa avsevärt vid övergången till arbetsmarknadsverket. Ett exempel på det är de s.k. inskrivningstiderna. Under OT-tiden kunde en deltagare få insatser under 42 veckor med möjlighet till förlängning med lika många veckor. Man erbjöd också boende och fritids- aktiviteter under inskrivningstiden. Även för personalen fanns stora resurser för vidareutbildning. Även om resurserna minskade blev det tydliga effektivitetsvinster pga ökade kunskaper och ökad professionalisering. Synsättet på de funktionshindrade förändrades - från att man varit omhändertagande med inslag av ”tycka - synd- om” började man se de funktionshindrade som resurser med vissa begränsningar. Den idé som präglade resurstilldelningen var de politiska ställningstagande som verkade för jämställdhet och tillvaratagande av människors resurser. Normaliseringsprincipen var ledande. Den som får en diagnos/har ett funktionshinder också har rätt till stödresurser för att kunna bli delaktig i arbetslivet. Verksamheten för döva påverkades av en samhällelig diskussion, nämli- gen den konflikt som handlade om teckenspråkets vara eller inte vara och som pågick under lång tid. Eftersom verksamheterna under 70-talet var under uppbyggnad fanns inte nödvändig kompetens hos personalen, varför det ter sig naturligt att det krävdes en hel del utbildning både vad 24

gäller möjligheten att slussa ut personer på arbetsmarknaden och kunskaper om själva handi- kappen. Arbetet bedrevs mer professionellt beroende på att den allmänna kunskapsnivån i sam- hället ökat, vilket också forskningen bidragit till. Ytterligare bidragande orsaker är att satsning- arna på utvecklingsarbete vad gäller metodik kontinuerligt utvecklats under åren. Psykologerna hade en viktig roll i den kunskapsutveckling som skedde. Inte sällan var det fråga om långa samtalsserier, ibland upp till ett år. Särskilt viktigt var detta för nyskadade, d.v.s. de som blivit handikappade i vuxen ålder. Utvecklingen handlade också om yrkesvägledning och material som anpassats för de olika grupperna, efter det att vägledningsmetodik lyfts fram och utformats i den ordinarie verksamheten. Men självklart präglas de nuvarande verksamheterna också av arbetsförmedlingens idé om snabb genomströmning för att så många som möjligt ska komma i åtnjutande av insatser. Ett annat viktigt utvecklingsområde för dessa grupper var teknikutvecklingen, som leddes av en speciell enhet på AMS. För varje handikappgrupp fanns dessutom den s.k. Resurs-funktionen (R- funktionen) med övergripande ansvar för metodutveckling, personalutbildning och information inom varje handikappområde. Till R-funktionens ansvar hörde även att fånga upp nyheter och utvecklingstendenser såväl inom som utom landet och stimulera till kunskapsspridning och metodutveckling. Metodiken för dessa grupper skiljer sig inte i princip från vad som tillämpats i den ordinarie verksamheten för Ami, bortsett från att metodiken anpassats. Därför har de satsningar på utbildning och metodutveckling för psykologerna inom Ami även kunnat tillgodose behoven hos psykologerna i S-verksamheten. Så t.ex. har man haft nytta av kunskaper i psykosomatik, neuropsykologi, stress- och krishantering, gruppdynamik, invandrarkunskap, smärtproblematik, centrala livsroller, dialektisk beteendeterapi, självskadebeteende och ny metodik för mätning av kognitiva resurser.

Arbetslivstjänster ( ALT )

I början av 1990-talet uppdrog regeringen till Arbetsmarknadsstyrelsen att som en försöks- verksamhet bedriva arbetslivsinriktad rehabilitering i syfte att förebygga och förhindra att an- ställda slogs ut från arbetslivet. Försöksverksamheten permanentades 1991 i den intäkts- finansierade verksamheten Arbetslivstjänster (ALT) inom länsarbetsnämnderna och blev 2001 en rikstäckande organisation under AMS. ALT sålde huvudsakligen sina tjänster till Försäkringskassan som initialt var den absolut största kunden, men så småningom växte verksamheten och riktades även mot kommuner, landsting och både företag och offentliga organisationer. Tjänsterna bestod av gängse metoder inom arbetslivsinriktad rehabilitering i olika slags förebyggande och utvecklande arbete inriktat 25

på individer, grupper och organisationer. Psykologerna fördjupade och utvecklade sin kompetens mot alltmer ökad bredd i konsultrollen bl. a professionell bedömning av individers personliga resurser och utvecklingspotential, handledning, konflikthantering, stresshantering, ledarut- veckling, rekrytering/urval och uppdrag inom området medarbetarundersökningar. För psykologerna och övriga personalgrupper, som tidigare varit verksamma inom Ami och på arbetsför- medlingen, var det en stor förändring att nu arbeta med krav på intäkter och att vara drivande i att ta hem uppdrag. Det bidrog till att en viss intern konkurrens mellan personalkategorierna kunde förekomma. Nytt var också att inte längre vara i en myndighet utan nu handlade det om att ”kunden har rätt”! Den nära knytningen till den anslagsfinansierade verksamheten var på den konkurrensutsatta marknaden känsligt för andra konsulter. Dock var ALT mycket självständigt i förhållande till AMS. ALT kunde möjligen fått en konkurrensfördel av att de fick del av den då relativt blyg- samma testutveckling som AMS bedrev, ett område som kräver stora insatser och inte förekom inom andra arbetspsykologiska områden i Sverige. ALT och Samhall Resurs AB, ett intäktsfinansierat bolag inom Samhall, som tillkom 1997, arbetade båda intäktsfinansierat med arbetslivsinriktad rehabilitering för anställda och hade båda bl. a. Försäkringskassan som en viktig kund. För att staten bättre skulle kunna samordna sina resurser och hävda sig starkare på en konkurrensutsatt marknad förslogs en sammanslagning av de två verksamheterna i ett gemensamt statligt aktiebolag. Detta genomfördes 2006 och ALT upphörde därmed som en organisation inom Arbetsmarknadsverket.

Utvecklingen under 2000-talet

I början på 2000-talet startade ett kvalitetssäkringsprojekt där samtliga metoder inom arbetsför- medlingen kartlades och systematiserades i ett enhetligt system. Detta skedde framför allt på den centrala myndigheten, men diskuterades med verksamma psykologer avseende de psykologiska metoderna, framför allt den arbetspsykologiska utredningen. På fältet kom emellertid arbetet att i huvudsak präglas av insatser mot ohälsan. Samarbetet med försäkringskassan fick nya former i flera omgångar under perioden fram till 2012. Psyko- logernas insatser kom alltmer att fokusera på bedömning av arbetsförmåga och i en diskussion med centrala befattningshavare 2012 framkom att ungefär 70 % av psykologernas tid gick till att fastställa en handikappkod för arbetssökande inom områdena psykisk ohälsa, generella inlär- ningssvårigheter och specifika inlärningssvårigheter. Psykologernas tidigare förvärvade kunskaper i neuropsykologi och dyslexi bl.a. utnyttjades i hög grad. Dessutom hade rekryteringen av psykologer under lång tid inriktats mot dem med kliniska erfarenheter. 26

Den arbetspsykologiska utredningen inriktad mot arbetslivet, liksom vägledning mot arbete, kom att inta en undanskymd plats i psykologernas arbete, då utredning och bedömning av ohälsa tog lång tid. Detta ledde till att man på centralt håll ansåg att psykologernas kapacitet inte utnyttjades för dem som behövde deras insatser för att komma i arbete. Därför planerar man en satsning på att återuppliva APU:n (där utvecklingsinsatser fortfarande har bedrivits) och att koppla psykologer till vägledning igen för att både förebygga arbetslöshet och finna lämpliga arbeten, bl.a. genom att ge underlag för matchning. Samtidigt kommer en del av utrednings- uppdragen i ohälsofrågor som psykologerna haft att läggas utanför förmedlingsverksamheten. Vidare satsas på psykologernas konsultativa roll. Detta medför en stor satsning på utbildning för de psykologer som enbart har en klinisk inriktning medan de med tidigare erfarenheter av APU och vägledning lättare kan ställa om sitt arbetssätt. Det är gammal metodik som återuppstår, men i nya former där den senaste utvecklingen inom respektive fält kommer att tillföras. I arbetet med de svagaste grupperna kommer enligt planerna psykologerna att vara rådgivande för förmedlarnas arbete med anpassning till arbetslivet. Cirkeln är på sätt och vis sluten och gammal erfarenhet blir som ny. Det betyder att alla de erfarenheter som psykologerna samlat under skiftande omständigheter kan nyttjas. Sammanfattningsvis fördelar sig psykologernas insatser på fyra uppdrag, nämligen etable- ringsuppdraget (flyktingar), rehabiliteringsuppdraget, förebyggande av arbetslöshet samt ohäl- souppdraget (i förstärkt samarbete med försäkringskassan). Arbetsförmedlarna blir coacher i dessa uppdrag med psykologerna som konsulter. 27

En psykologs yrkesbana Sven-Lennart Lindlöf

Driven (i efterhand betraktat) av lutherska och småländska värderingar, sysselsatt i ett antal korta anställningar i verkstad, på SCB, Statens institut för folkhälsan, Beckomberga m.fl. Grubblande över mig själv tipsades jag om ”Psykoteknikerutredningen” 1955. Läste psykologi, sociologi, pedagogik, praktisk filosofi på Stockholms högskola. Läste och utövade Zenbuddism. (Gör också så nu av och till). Praktikant och amanuens på Psykotekniska Institutet i Stockhholm.1958-62 jobbade bl.a. med Tomas Tranströmer med anlagsundersökningar för yrkesval under den yvigt kreative före- ståndaren Valdemar Fellenius. Sökte till PA-rådets urvalsverksamhet i Sthlm. Fick jobb där på villkor att jag först öppnade API i Umeå och stannade där i ett halvår. Chef för runt 20 anställda. Det blev 3 1/2 år. Ingen ville avlösa mig förrän Kurt Bronner gjorde detta 1965. Åter till boende i Sthlm och ett frekvent resande norrut. Masstestningar av aspiranter till befattningar som arbetsledare, skogsmaskinförare, lokförare m.fl. Flyttade till PA- rådets malmökontor 1968. Blev mera anlagsundersökningar och urval – också för chefsbefattningar. Dessutom konsultationsuppdrag - attitydundersökningar, personalplanering organisat- ionsöversyner m.m. Vändpunkt hösten 71 i och med ett sensitivitetslab för kontoret. Började mer och mer ägna mig åt individ- grupp- och organisationsutveckling väsentligen med gruppdynamiska metoder. Såväl inom organisationer som via externa kurser. Action research. Sannolikt är jag den som i Sverige genomfört flest kurser namngivna och marknadsförda som ”Sensitivitetslaboratorium” Den sista 1982. Detta år slogs PA-rådet ihop med ALI- RATI. Svenska Managementgruppen bildades. Jag slutade 1988 och öppnade Intrinsic Kompetensutveckling AB. Verksam till 2002. Min fru har nu företaget som plattform för sin terapi och konsultation.

Att anlags- och urvalstesta var i hög grad att umgås med mätvärden och stanineskalor. Att analysera, bedöma, ge råd, skriva utlåtanden och egentligen på vacklande grunder - döma. Ett grundantagande var att personligheten är en konstant, oföränderlig entitet också i olika miljöer och sociala sammanhang. Ett annat att språket i ett utlåtande/en avrapportering har samma inne- 28

börd för sändare och mottagare. Tvivel på detta och andra dubier fick mig att känna mig obe- kväm. Deltagandet i labbet hösten 71 kändes som en metamorfos. En känslomässig omvälvning och en plötslig och fördjupad, intellektuell förståelse av abstrakta begrepp. T.ex. sociotekniska system, upplevelsepedagogik, medvetandegörande, feed-back m.m. Initiativtagare till labbet var Malmöchefen Arne Derefeldt. Tränare bl.a. Gunnar Hjelholt och Gurth Higgin,Hjelholt ur organisationen EIT (European Institute for Transnational Studies of Groups and Organisations), Higgins ur Tavistock. Båda utbildade av den äldre amerikanska motsvarigheten NTL (National Training Laboratories). EIT ordnade en skandinavisk tränarutbildning, ledd av Trygve Johnstad och Gori Ehrenskjöld omfattande 6-7 veckor under ett drygt års tid. Jag deltog 72-73 tillsammans med bl.a. en grupp från Socialhögskolan i Lund (Jenny Ljunghill, Sven Marke, Erik Ols- son), redan tidigare verksamma i Gruppterapeutiskt forum. Andra tränarutbildningar ordnades av EIT vid ett universitet i Belgien och ett i Wien.

En spännande och intensiv tid följde. Internatvistelser med öppna och företagsinterna kurser. När det gällde sensilabben: varje på nytt ställe (i Sverige eller övriga Europa) för att inte påver- kas av minnen och miljö. En slitsam och sprakande tillvaro. En grundvärdering i verksamheten var att den kunskap som behövs för utveckling av individ, grupp och organisation i hög grad finns hos vederbörande i fokus. Kursledarens (psykologens, tränarens,) roll var katalysatorns. Att locka fram det förborgade kunnandet och den kreativa samverkan. Att belysa makt- och ledarskapsaspekter. Att genom att koncentrera uppmärksamheten på här och nu, tina (unfreeze), utveckla (move) och stadga (refreeze) psykiska strukturer. Allt i enlighet med etiska regler framtagna av Bengt Göransson i PA-rådets ledning, stadfästa av arbetsmarknadens parter.

De gruppdynamiska metoderna, särskilt sensitivitetsträningen, uppmärksammades i media. Helt övervägande negativt. I tider av 68-rörelsens dyningar, uppståndelsen kring löntagarfonds- debatten, LAS och MBL och annat. Också, tror jag, för att utbildningsmålen och den pedagogiska metodiken inte lät sig beskrivas särskilt precist i förväg. Jag och förmodligen många kollegor med mig togs på sängen av det kraftiga ifrågasättandet. Jag var naiv och underskattade effekten av att spela flipperspel med maktstrukturer som hierarkier, revir, monopol, kontroll, byråkratier etc. Mina bevekelsegrunder var missionärens men jag (vi) tillskrevs allehanda våd- liga och omstörtande motiv. Arbetsgivarna såg kommunistisk infiltration. SAF ombildades från förhandlingsorganisation till värderingsbildare. Fackliga ledare anade kapitalistisk subversiv verksamhet. Psykiatriprofessorer varnade för sjukdom och självmord. Psykoterapeuter för char- lataneri. Något som inte hindrade psykoterapeuter att några år senare starta AGSLO, väsentligen 29

med samma metoder som sensiträningen. Journalister såg hjärntvätt. Inom kyrkan såg man gud- löshet och skilsmässor. Biskop Ingemar Ström tyckte sig känna igen ”den tysta revolutionen”. Ekonomer befarade rivalitet ifråga om konsultverksamhet i ledarskap och organisation. Positiv- istiska vetenskapsmän dömde ut undervisningsmetoden eftersom den inte skulle kunna mätas och kontrolleras. Missionären blev kokt levande av kannibaler. Kom undan skållad med bettstora köttbitar bortslitna ur själen och ett avgångsvederlag när M-gruppens malmökontor lades ner. Upplevde svek från Psykologförbundets sida och gick tillsammans med en grupp kollegor ur. Återin- trädde 2011. Nu i Seniorpsykologerna Södra. Etablissemang som krossar opposition lär ta över motståndarnas argument och vapen sägs det. Så blev det nog i detta fall. Jan Carlzon”Riv pyramiderna”. En pater i jesuitkyrkan i Heidel- berg fixade år 2002 med mig i församlingen ”minibikupor” under sin predikan. Handelshögsko- lan i Stockholm använder gruppdynamik i sina kurser. Så ock försvarsmakten i stor omfattning.

Inte sensitivitetsträning men i hög grad andra gruppdynamiska metoder har kommit att använ- das i grupp- och organisationsutveckling i näringsliv, förvaltning, kyrka och försvar. Detta för att påverka, lära ut och förändra. Underhållningsbranschen tog tillfället i akt för att roa. ”Robin- son” och ”Big Brother” är exempel ur utslagnings- och förnedringsrepertoiren i TV där metoder hämtats från gruppdynamisk pedagogik.

I sökandet efter nya potenta grepp för att utveckla individer fortbildade jag mig. På 70-talet några kortare visiter på Esalen Institute, Big Sur, California bl. Gestalt, Provocative Terapi och Non Directive. Senare en månad hos Zerka Moreno i Psykodrama i Beacon USA. Många veck- or i Reicheansk kropp-psyke-terapi. Däribland med Malcolm Brown och Catherine Ennis/Björn Blumenthal och Inga Allwood; en dryg månad, varav en vecka i f.d. Vidkun Quislings residens i Oslo.(Vid den tiden jordmorskole). Dansade då en dans med Reichs dotter Eva – inte så bra. Deltog i Björns egna kurser Vegetoterapi och träffade Lillemor Johnsen. En sejour med Alex- ander Lowe -Bioenergetics i Rättvik. For till Santa Cruz och Palo Alto i California med flera ställen i USA för att under många veckor lära Neuro Linguistic Programing (NLP) och tog John Grinder och Judith Deloizier m.fl. ur den amerikanska staben till Sverige för kurser. Tog initiativ till och genomförde några internatkurser runt om i landet i nämnda läror, men använde dem väsentligen som avsnitt i företagsinterna arrangemang. (T.ex. rollspel - psykodrama - i ledarutbildning.) Kom återigen i revirstrid vid en demonstration av kropp- psyke-metoder för sjukgymnaster. De anatomiskt mekanistiskt rörelsefokuserade förskräcktes och tänkte anmäla mig till Socialstyrelsen. Blev ej så. 30

Jag arbetade i egen regi (Intrinsic Kompetensutveckling AB) från 1988 inom ett par koncerner med bl.a. att utveckla ledningsgrupper och skapa s.k. självstyrande grupper. Efter en konferens i London om Service Management 1992 lanserade jag också servicekvalitetsundersökningar genom djupintervjuer. Speciellt hur R & D-enheter inom en koncern sköter sig. (Cementa, Hei- delberg Zement, Alfa Laval, Arla). Därmed ett erkännande åt det talade språket som kommuni- kationsmedel. Denna drapa är ett försök till hommage åt det skrivna.

Efterskrift:

I min verksamhet har jag alltid varit noga med att jag inte bedriver terapi eller behandling. Av flera skäl. Ett i tro på att icke diagnosticerade människor i grupp har resurser att tillsammans lösa problem och att utvecklas. Ett i vilja att inte bidra till att onödigtvis patologisera känslor, tankar och handlingar. Jfr Läkare med gränser. Ett för att slippa tvingas skriva journaler. Ett, slutligen, för att inte attrahera personer med uppenbara behov av vårdinsatser.

När jag läser det jag skrivit undrar jag vad jag egentligen har uträttat när det gäller enskilda individers utveckling. Skeptisk till alla gjorda kursvärderingar – spontana eller ombedda - fritt formulerade eller i allehanda skalor under, just efter, en tid efter eller i samband med uppfölj- ningar - positiva och negativa. För mig själv har det varit spännande, roligt, deprimerande, job- bigt och annat. Om jag själv utvecklats? Osäkert. Den mest djupgående och integrerade för- ändringen i ens psykiska repertoar är man möjligen per definition inte medveten om. Kanske borde jag blivit ingenjör eller bonde. Alexander Lowe fann sin lisa på äldre dagar i segling.

Frågan om utvecklingsresultat är ju förknippad med hur man definierar personlighet; människa; individ. Det är viktigt, tycker jag, att ha klart för sig att det finns många modeller (filosofiska, politiska, psykologiska, religiösa, biologiska, neurologiska etc.) och att ingen ensam är tillräck- lig eller bör vara hegemoniskt överst. Bara för att man i hjärnan inte hittat centra för olika psykiska företeelser (G Hesslow, M Ingvar m.fl.) innebär ju detta inte att dessa företeelser inte finns. Evidenskravet i det naturvetenskapliga tänkandet har kontaminerat hela samhällsdebatten. Nu kommer jag utanför ämnet och då är det bäst att sluta.

Resultat på grupp- och organisationsnivå är det ibland lättare att peka på, men inte alltid helt entydigt. Att obefordrad personal utbildades till och gavs uppgifter som specialister och arbetsledare haft gjorde att den gängse ”befattningsbilden” förändrades. Tydligast kanske inom industrin. Förman, verkmästare, kvalitetsansvarig, produktionstekniker, överingenjör m.fl. blev 31

ovanligare titlar. Fackförbundet SALF ersattes av LEDARNA. Min insats i förändringsproces- sen var självfallet en av väldigt mångas. Mer omfattande konsultation och utbildning inom organisationer genomförde jag inom Volvo Flygmotor (nu Aero), LKAB. Cementa/Heidelberg Zement), White arkitekter, Flygt, Theorells, BPA, Autoliv, Tripasin, Sydkraft, Leo, kommuner, landsting. Arkeologin hittar både skärvor och boplatser. Hoppas att denna skrivning kan bidra till bilden av de utövande psykologernas historia. (2012-04-01)

För dem som fortfarande tror på att ett skrivet språk kan ge behållning finns massor med litteratur att läsa. En bra bok om sensitivitetsträning är Golembiewski, Blumberg: ”Sensitivity training and the laboratory approach”. FE Peacock. Publishers Inc. Itasca. Illinois 1978. Några principer vid sensititvetsträning:

Upplev – gör erfarenheter – först, bygg teorin därefter Om ingen är expert - gruppens resultat blir bättre än den individuellt bästes Det går att lära på väsentligen två sätt – genom att foga kunskap i redan etablerade variabler resp. etablera nya variabler (dimensioner, synsätt, kontakter med verkligheten). Om du har förstått något har du inte begripit. Eller omvänt. (Jfr Zazon) 32

Mönstring – en mönsterverksamhet?

Johan Lothigius

Inledning

När jag ska försöka samla mig inför uppgiften att skriva ner lite om min yrkesverksamhet är det många minnen som strömmar fram, ganska osorterade. I nedanstående opus gör jag ett antal nedslag i en cirka 40-årig yrkesverksamhet. Det blir garanterat subjektivt och fyller inga krav på vetenskaplighet, så känner jag det nu vid start.

Starten på 60-talet

Mina studier bedrev jag på Göteborgs universitet från 1964, i en tid som blev tämligen turbu- lent. Ettan i sociologi läste jag t.ex. kring 1968, jag behöver egentligen inte säga så mycket mer. Men en illustration från tiden är incidenten som fick större spridning än den artikel, som ursprungligen publicerades i kårtidningen Götheborgske spionen: en student hade haft kul på en fest och sedan på morgonen gått till sociologen för en s.k. grupptenta. Väl i tentamenslokalen somnade den trötte studenten. Sött sovande väcks han sedermera av beskedet framifrån i lokalen: ”Alla är godkända i tentamen”. Detta var också tider när psykologstudenter, några år efter mig i spåret, kunde ägna halva terminen åt diskussioner om val av kurslitteratur. Som genuin göteborgare var jag spårvagns- och busskonduktör vid sidan av studierna. Senare blev jag också förare av stadens spårbundna blå expresser, till vissa trafikanters fasa. Bra knäck med hela 6 kronor och 52 öre i grundtimlön. Men också ett frikort som främst tog mig fram och åter till föreläsningarna. Under denna tid engagerade jag mig också politiskt och på kåren, där jag gick in som förste ”partiledare” i det nybildade Fria studenter. Ganska så stort intresse var det för kårvalet i ett läge då det direktdemokratiska systemet nyligen avslutats med ett stormö- tesbeslut att skicka 10 000 kronor till Hanoi. Detta ytterligare en tidsmarkör. Mina egna studier löpte oftast efter hyfsade strukturer. På denna tid var Göteborg enda studieorten med fri antagning till ämnet psykologi. En spärr fanns först inför tvåan i pedagogik, där testkursen var gränssättande. Då vi var många som ville med på denna blev åtta av oss antagna till en speciell variant med både tvåan och trean samtidigt, med syfte att påbörja tre- betygsuppsatsen tidigt, parallellt med tvåan. Och det gick det ju lite si och så… 33

Annars var det ju så att man oftast läste 3 betyg i antingen psykologi eller pedagogik och 2 betyg i det andra ämnet, dessutom 1 betyg i sociologi. Det fanns varianter med t.ex. 1 betyg i statistik. Med sina 6 betyg i tentamensboken kunde man ta ut en filosofie kandidatexamen. Ville man sedan läsa vidare så var det till en filosofie licentiat- eller doktorsexamen (-grad). Det fanns alltså ingen över tid sammanhållen utbildning till psykolog, inte heller något statligt system med integrerad teori och praktik. Och ingen legitimation… Under min tid i studierna infördes dock den s.k. PEG-en, en 2-årig utbildning mot en högre examen, efter akademisk grundexamen. Om jag minns rätt startade denna utbildning med oss som gick in på den hösten 1969. På samma vis som när det gällt trean valde jag, och många med mig, pedagogen för PEG-studierna eftersom denna institution i Göteborg hade ett bättre rykte än psykologen.

Behörighet och praktik

Eftersom det saknades behörighetskrav från samhället var det Sveriges Psykologförbund som byggt upp sitt eget system. Enligt detta skulle man som fil.kand. praktisera 6 månader, förlagda till två verksamhetsområden. Väldigt många valde inom det arbetspsykologiska fältet att göra några månader som mönstringspsykologer. Så även jag. Anställningen började med en längre kurs på Militärpsykologiska Institutet i Stockholm (nedlagt den sista juni 1974). Under ledning av militäröverpsykologen, sedermera professorn, Jan Agrell (mannen som hade som gimmick att knyta slipsen på sitt alldeles eget vis) gick vi förhoppningsfulla en alldeles utmärkt kurs. Den var så bra genom sin mix av teori och praktisk träning i intervju och bedömning. Den tekniska utrustningen bestod vid denna tid av mikrofon och en rullbandspelare av märket Tandberg. Lo- kalerna var dessutom på ett ställe utrustade med tvillingrum med mellanliggande vägg med en one way screen. Hamnade man där så var orsaken kanske inte så kul: bedömningen av ens för- måga hade hamnat på ”tveksam”. Intervjun av försökspersonen fick då utföras med lärarkolle- giet sittande på andra sidan rutan. Ingen avundsvärd sits! Jag gick denna grundläggande MPI-kurs sommaren 1968, första gången vill säga. Kommer strax åter till detta. Stämningen var hög bland oss deltagare och vi umgicks en del. Aldrig glömmer jag den kväll då flertalet manifesterade genom att vandra bort till Sovjets ambassad, belägen på Villagatan på det nobla Östermalm, minsann. I den ljumma sommarkvällen sögs många just dit för att från gatan visa sin indignation över att det stora riket i öster just invaderat Tjeckoslovakien. Året därpå fick jag och några andra ”gå om” en del av kursen, eftersom den nya bedömningsmetoden av ”Plikttjänstförmåga” skulle läras in. En tid efter avslutad kurs startade så den praktiska tjänstgöringen, någonstans i vårt avlånga land, hösten 1968. Själv hamnade jag på IO 9, det inskrivningsområde som omfattade Skara- 34

borgs län. Så kom det sig att min psykologbana startade på det pampiga stadshotellet i Marie- stad. Vår uppgift var att intervjua och bedöma alla som kunde vara aktuella för befälsuttagning, d.v.s. alla som nått minst en femma på den niogradiga skalan på Inskrivningsprovet. I-provet tillkom i samband med andra världskriget och miljoner svenskar, flest män, har svettats över detta testbatteri, vilket ju utvecklats och förekommit i flera varianter. Utöver att intervjua dem med provgrupp 5 – 9 skulle vi också möta dem med en etta, d.v.s. de fyra lägst presterande pro- centen. I samtliga fall var frisedel en möjlighet, något som kunde avgöras efter förslag till läkaren. Jag var i stort sett ende icke-skaraborgare i teamet under de två månaderna. Vi utgjorde en s.k. liten nämnd vilket innebar att det för mig bara fanns ytterligare en kollega med i teamet. Eftersom jag inte ville långpendla utnyttjade jag möjligheten att hyra mitt tjänsterum för natt- logi, vilket kunde innebära det hiskliga tillägget av kanske 11:75 per natt. För IO 9 höll sina mönstringar på hotell, också i Karlsborg, Vara och Skövde. Endast i Falköping hade vi andra lokaler, i en sporthall. Vackert och lärorikt var det att åka omkring i landskapet. Och det var intressant att möta alla dessa skaraborgska killar. En oväntad upplevelse blev det när en av dem dök upp såsom intagen på fängelse, och att den medföljande vårdaren propsade på att få finnas med i rummet. Så jag intervjuade på hotell Billingen med vårdaren sittande på min säng! Efter årsskiftet kom jag som klinisk praktikant till Lillhagens sjukhus, i min egen hemstad Göteborg. Där blev det 4 givande månader. Detta var ju före sektoriseringens tid och jag fanns på en psykologavdelning bestående av, förutom mig själv som praktikant, en självständig/lic- psykolog och en bitr. psykolog. Jag hade en känsla av att vi psykologer s.a.s. hakade på läkarna i vissa stycken. Vi åt i samma matsal, vi gick i vita rockar med uppvikt krage (viktigt). Jag tillta- lades av en förmodligen lätt förvirrad patient ”docenten” vid ett tillfälle. Min omsorg om en differentialtestad patient, en ung kvinna intagen med ett stort antal äldre, psykotiska patienter, på sluten avdelning, höll på att sluta med storlarm. Jag tog mig nämligen före att fråga patienten om ett litet avbrott i den långa testsekvensen. Efter ett ”ja” från henne tog vi bilen till grann- sjukhusets, Sankt Jörgen, kafeteria för en kopp. Uppståndelsen hade hunnit bli rätt stor vid vår återkomst: praktikanten försvunnen med patienten! Efter en tid på sjukhuset hörde man av sig från rättspsykiatrin som undrade om jag ville börja där. Att det var goda tider för nyutbildade visade sig också av ett brev från det då nybildade Värnpliktsverket, med förfrågan om att börja hos dem på den nystartade Västra inskrivningscentralen, belägen relativt nära Lillhagen, på Hisingen. Det handlade om en arvodesanställning, under inskrivningssäsong (~läsår), på halvtid. Detta passade mig som hand i handske eftersom 35

jag hösten 1969 skulle påbörja mina PEG-studier. Våren 1969 blev jag alltså klar med hela praktiken och fick ut min behörighet som biträdande psykolog.

Studier och arbete parallellt

PEG-studierna gick igång för fullt, samtidigt som jag introducerades på arbetsplatsen. Säve innebar märkligt nog för mig en återkomst, F 9 hade just lagts ner som flygflottilj på platsen. Där hade jag först gjort lumpen som värnpliktig underofficer 15 månader och, under en sommar några år senare, frivilligt gått vidare till värnpliktig officer. Roligt att vara tillbaka på en plats som faktisk var riktigt fin med sitt lätt kuperade landskap och lite trivsamma byggnader i trä. Det gamla intendenturförrådet hade nu blivit platsen för de medicinska undersökningarna, i kanslihuset tog vi psykologer, psykiatriker, överläkare, mönstringsförrättare och administratörer plats. Officersmässen blev lokalen för synnerligen glada psykologfester. Vi var ett dussintal psykologer – 1 tillsvidareanställd chef på heltid, 2 värnpliktiga och ett tio- tal halvtidare, arvodesanställda. Det visade sig att 5 av oss kommit till samma beslut: att jobba på förmiddagarna med mönstringen och plugga resten av tiden. En normal dag innebar ofta jobb mellan 8 och 12, lunch i den gamla underbefälsmatsalen och så en tur in till institutionen på Mölndalsvägen 36 för föreläsningar. Lite då och då åter till jobbet för att ha kul på kvällen. En värnpliktig psykolog, tillika amanuens/assistent på psykologen, var en utmärkt vissångare och med i gruppen Tre profiler. Vi hade verkligt kul av deras underhållning och vår kollegas imitationer av Evert Taube. En gång, när jag varit på en helt annan tillställning, faktiskt klädd i frack, återvände jag till mässen sent på kvällen. Och mycket riktigt, festen var i full gång och i soffan satt Lill-Babs… Förmiddagarna var effektivt utnyttjade för jobb. På denna tid gjordes det snabba och många intervjuer, ofta 10 – 12 stycken på ett 4-timmarspass. I den nya modell som införts från hösten 1969 intervjuades samtliga, det gjordes en bedömning av Psykisk funktionsförmåga (sedermera Plikttjänstförmåga) gällande alla mönstrande och av de begåvningsmässigt starkaste 60 % även av Befälslämplighet. Om den psykiska tjänstbarheten (tjänstbarheten var en mer övergripande summering av individens förutsättningar som värnpliktig, under många år framräknad av dator) kunde antas vara sänkt skulle en intern remiss skrivas till psykiatriker, som långt ifrån alltid besatt denna specialitet utan var en värnpliktig eller reservofficer med en helt annan inriktning på sin profession. Någon gång kanske luftvårdsforskare, någon gynekolog… Men så var det, alla undantag från plikten skulle vidimeras av läkare. Och formellt inte av psykiatern utan av överläkaren. Så om det var psykologen som oftast eller, snarare, alltid upptäckte en psykisk nedsättning så skulle killen skickas till psykiatern som sedan skulle sända vidare till överläka- ren. Denna stollighet tillhörde de saker jag senare jobbade bort. 36

Jag bedömer att psykologerna under denna tid och framåt gjort en mycket viktig insats. Våra omdömen har grundat en uttagning till befattningar på allt mellan 7 och upp till 15 månader samt att vi tagit fram avgörande underlag för frisedlar. Vi bedömde hur pass psykiskt krävande de befattningar kunde vara som de mönstrande skulle tas ut till. Samarbetet kom ofta att vara gott med andra personalkategorier som psykiatrer, personalkonsulenter och mönstringsförrät- tare, de senare militärer. PEG-studierna innehöll krav på en genomförd undersökning och uppsats. Själv skrev jag ihop med min avdelningschef Kalju Plank en valideringsstudie av de psykologiska inskrivningsskatt- ningarna, baserad på ett fältexperiment med ett 30-tal värnpliktiga som stängdes in i ett skydds- rum i tre dygn, under observation av psykologer. Våra vpl kom från alla 4 regementen (i Karl- stad, Kristinehamn, Falun eller Örebro, inget av dem nu kvar) som då fanns inom Militärområde Bergslagen, med avtagna uniformsbeteckningar och så lite som möjligt bekanta med varandra på. Spännande! Jag hade dessutom turen att under 10 månader anställas på den resterande halv- tiden av MPI, just för att skriva denna uppsats.

Arbete på allvar

Under våren 1971 ryktades det att de lokala chefspsykologerna i både Karlstad och Kristianstad var på väg att sluta. Jag kanske ska inflika att mönstring i många år pågick på 6 orter, nämligen Kristianstad, Göteborg, Stockholm, Karlstad, Östersund och Boden. Nåväl, tanken kom hos mig att söka tjänsten i Karlstad, en stad jag hastigt besökt en gång, ett antal år dessförinnan. För en gammal göteborgare kändes de 25 milen norrut lite som att vi talade om Norrland. Men det var chansen till ett första fast jobb, dessutom på heltid. Nog kunde det vara värt ett år eller två, sär- skilt som jag stod i begrepp att flytta ihop och gifta mig med min Margaretha? Jag sökte alltså och blev den som fick tjänsten. Från den 1 juli 1971 var jag alltså avdelningschef på Bergslagens inskrivningscentral, några veckor innan jag skulle fylla 27, utan att ha hunnit klart med min psykologexamen. Så kunde det bli på den tiden. Jag flyttade upp och efter en tid även min fästmö. Vi hade turen att få en centralt belägen, alldeles nybyggd studenttvåa, Detta eftersom vi tänkte plugga båda två. Så blev det också och förutom att avsluta min PEG läste jag Administrativ teknik med personaladministration och sedan också Informationsteknik de närmaste åren, på dåvarande Karlstads universitetsfilial. Det var riktigt spännande att starta jobbet på inskrivningscentralen med alla nya bekantskaper och uppgifter. Vi satt på den tiden i ett rätt nedgånget f.d. tidningshus i centrala Karlstad, förde- lade på alla 5 våningsplanen. Under andra dagens prövning, efter övernattning uppe vid rege- mentet, kom de mönstrande till psykolog och mönstringsförrättare. Somliga också till psykiater 37

eller annan läkare, personalkonsulent och yrkesvägledare. Den senare var en rätt exklusiv funktion för att inom ramen för samhällsansvaret hjälpa personer till rätta inför diverse val. Mitt intryck var att de fönsterlösa väntrummen var riktigt trista och där satt de väntande och mest bara hängde. Så jag gick snart till verket: köpte på stan en begagnad Luxor stereoradio som, placerad i en hurts bredvid mig, levererade radiounderhållning till killarna. Med hjälp av mina värnpliktiga assistenters finurliga kopplande blev det så att en uppkallning per snabbtele- fon automatiskt bröt radioljudet. Men detta var inte tillräckligt – om vi skulle göra ett gott be- dömningsjobb borde de prövande vara på gott humör, tänkte jag. Så jag startade ett enligt till- lämpliga bestämmelser ”stående fältmarketenteri” med varuautomater för kaffe och andra varma drycker samt för godis. Automaterna köptes begagnade. Så byggde jag på med en s.k. officers- väska i vilket det placerades en liten uppsättning böcker för utlåning under det att man väntade. Slutligen ordnades en komplett anläggning för video. VHS-spelaren fanns i mitt plåtskåp, när den stängde av sig smällde det ljudligt till i skåpet och någon gång kunde jag under samtalet studsa upp och byta videoband, allt om det var lämpligt efter omständigheterna. Bredvid mig fanns en liten ”hemmabyggd” manövercentral för att slå på tv-apparaterna på våning 1 resp. 2. Det jag visade var dels information typ anti-rökning, dels ren underhållning, typ engelska Benny Hill. Mina ansträngningar att åstadkomma optimala förhållanden för de mönstrande gjorde att en något irriterad chef (jag har alltid haft militära chefer) yttrade: ”Hur vore det om psykologen ägnade sig åt att vara psykolog?” Den typen av kritik rann av mig. Anläggningen blev ett möns- ter när vi 1976 flyttade till den nybyggda kanslibyggnaden Karolinen och, tror jag, lite av ett föredöme på de andra kontoren. Åren på ICB, så småningom VKB – Bergslagens värnpliktskontor, var roliga. En successiv utveckling skedde från det lite mer studentikosa klimatet, mycket kopplat till att man tänkt sig jobba bara en begränsad tid. Torsdagsärtorna var legio. Efter ett par år upphörde institutionen med värnpliktiga psykologer. De anställda stannade allt längre tid, men fortfarande med rätt stor omsättning. Stämningen var fortfarande god inom gruppen trots begränsat formellt mandat i arbetet. Någon gång kunde det bli tillspetsat då en psykiatriker, tillfälligt tjänstgörande, uppen- barligen lyckats negativt påverka vår gamle hederlige överläkare till att få en skeptisk attityd till psykologer. Annars var det psykologavdelningen som var navet. Det var vi som ordnade samverkansmö- ten och seminarier (usch, på den tiden röktes det och man kom hem med rödkantade ögon). Det var jag som årligen höll i uttagningen av värnpliktiga assistenter till olika nyckelbefattningar. Vi hade också en aktiv relation med vår fackmyndighet som efter MPI först var FOA (våra kollegor hade titeln ”forskningsingenjör”) och senare FHS, Försvarshögskolan. 38

Flyttningen till Karolinen i maj 1976 upplevde jag som spännande. Egentligen var det någon vecka som man kunde se sig som arbetsbefriad eftersom man inte hade något färdigt rum med möblemang. Jag föredrog dock att jobba lite manuellt, för en gångs skull. Så jag skruvade isär hörselprovsburar och var med och körde flyttbil. En fredag noterade jag att en del stöldbegärligt ställts in i ett valv, dock olåst. Vid återkomsten till gamla stället berättade jag detta för närmaste officer och förväntade mig hans åtgärd. ”Jag”, sa han, ”jag är kapten och jag åker inte dit och låser”. Ridå. I övrigt har väl ofta samvaron med militärerna fungerat. Inte alltid optimalt, mer av väpnad neutralitet under perioder. Värnpliktsverket var en militär myndighet gentemot vilken ÖB hade s.k. anvisningsrätt. Chefen var officer, generalmajor. Pliktverket inrättades 1995 som en fri- stående civil myndighet, ledd av en generaldirektör. Samma ledningsfunktion, direkt under regeringen, återfinns fortfarande i myndigheten som 2011 bytt namn till Rekryterings- myndigheten. En kommentar under senare hälften av 90-talet, från en person med officersbakgrund och tidigare tjänstgöring på en av Försvarsmaktens centrala staber: ”Det är märkligt men den militära kulturen är t.o.m. mer påtaglig här i Pliktverket än vad den var i Stockholm”. Så det har varit en fajt att slåss mot fördomar om psykologer och att kämpa för en starkare formell ställning. Det har upplevts av oss psykologer som att läkarna haft en mer självklar position, både i professionen som sådan och som chefer. Sedan senare delen av 90-talet lyder verksamheten under hälso- och sjukvårdens bestämmelser, ett faktum som enligt många kollegor tett sig allt märkligare i och med att värnplikten i sin gamla form upphörde 1 juli 2010 och att per- sonalselektion därmed enbart kommit att avse frivilligt sökande personer. Verksamhetschefen är läkare och svarar för hela det medicinska och psykologiska fältet.

Till huvudkontoret

Under 70-talet skedde en stor omlokalisering av statliga myndigheter (tyvärr har många av dem sedermera försvunnit från sina nya orter). Ett antal av dem, särskilt försvarsanknutna, beslöt man 1973 att de skulle hamna i Karlstad, från 1976. Så även Värnpliktsverket. Och alla skulle de in i det nya fina huset Karolinen. För mig blev detta ett omvänt ”Kan inte berget komma till Mohammed så får Mohammed komma till berget”. Berget, VPV:s huvudkontor, skulle alltså komma till oss i Karlstad! Bara detta innebar nya möjligheter. Men ännu mer sådana kom av att man i samma veva gjorde en organisationsöversyn, som bl.a. ledde till inrättandet av en ny tjänst som ”chefspsykolog”, med ansvar för hela den psykologiska verksamheten i verket. Att jag satt benämningen inom citationstecken beror på att befattningen i början kallades psykolog, så småningom med tillägget avdelningsdirektör. Vid en presentation någon gång, då min gene- 39

ral titulerade mig chefspsykolog, påminde jag om verkligheten. Och efter ett antal år hittade man fram till en adekvat benämning, chefspsykolog. Detta är faktisk ingen oviktig detalj i mar- keringen av den status en delverksamhet har i organisationen. En av de myndigheter som omlokaliserades till Karolinen i Karlstad var SjvS, Försvarets sjukvårdsstyrelse. Att de hamnade i huset kändes lite utmanande eftersom de där inte precis kunde antas ”älska” oss psykologer. Bemanningen hade, vad jag minns, helt utgjorts av somati- ker, ingen enda psykiater. Möjligen gjorde ”utlokaliseringen” att de mest psykologkritiska ki- rurgerna valde att lämna skutan och jag kom sällan eller aldrig att stöta på patrull. Tvärtom fick jag faktiskt efter ett antal år som chefspsykolog av en av läkarna omdömet: ”tänk om vi hade någon som skötte om oss så som du tar hand om dina psykologer” (lite skryt blev det nog här…). När jag tillträdde den nya tjänsten, i praktiken vid årsskiftet 1977/78, var vi cirka 50 psykologer, varav vi 7 i funktionsledande positioner var tillsvidareanställda, övriga hade ungefär fram till då bara osäkra anställningar mot arvode och på halvtid. Min vision var att alla skulle bli fast anställda, alla som så ville på heltid och alla med en diversifiering av uppgifter. Så blev det också, även om det tog tid. Ett första steg var projektet ”Den psykologisk-psykiatriska verksamheten vid inskrivningen, PPI”. Detta handlade i stora drag om att se till att bedömningsansvaret inom psyk-området gick över helt och fullt på psykologerna, inga psykiatriker behövdes längre, mer än som handledare. I den vidare utvecklingen fick vi stöttning genom ett betänkande av ”1983 års värnpliktsutbildningskommitté”, som pekade ut just psykologerna som den av ett antal genomgångna yrkesgrupper som hade störst samlad kompetens. Grunden för det specifika tilläggsuppdraget kom från Margot Wallström och hennes riksdagsmotion om psykiatrins an- vändning i försvaret. Som av en händelse bodde – och bor – Margot och jag båda på Ham- marö… Ett viktigt steg var också PUFF, ”Psykiska utredningar för försvaret”. Detta innebar våra psykologers medverkan i kartläggningen av inneliggande värn- och civilpliktigas tjänstbarhet. I sin tur betydde det att konsultationer hos fristående expertis som psykologer och psykiatriker kunde undvikas, vi kunde skapa mer gemensamma bedömningsnormer och slutligen att vi fick en feedback på vårt mönstringsjobb. En glädjande aspekt av jobbet har varit kvinnans intåg bland de prövande. På allvar skedde detta i samband med den nya lagen om totalförsvarsplikt som kom 1995. Mycket roligare, tycker jag, att inte längre behöva jobba med ett enkönat klientel. Och det har ju så klart visat sig att kvinnor kan! PUFF blev relativt snart intäktsfinansierat vilket i sig var betydelsefullt. Det bidrog till ett kostnadsmedvetande och idéer kring nya uppdrag. En delvis slumpartad händelse förtjänar be- 40

rättas. Kring mitten av 90-talet var jag lärare på en kurs med inriktning på debriefing. Ett flertal gånger hände detta och det var i dåvarande Räddningsverkets regi. Eleverna kunde vara sjuk- vårdspersonal, folk från räddningstjänsten, präster och andra. Denna gång hölls kursen på Re- vingehed i Skåne. Något hände, enligt min minnesbild, med den avsedda hemresan, det blev strejk på flyget eller så. Gerry Larsson, viktig lärare på samma kurs, sedermera professor på FHS, skåning av födseln men sedan många år boende på Hammarö, hade sin Volvo med. Jag erbjöds åka med den långa vägen hem. Så även en av kursdeltagarna. Under resan satt vi så klart och pratade. Anne-Lie Persson var rekryteringsansvarig vid Värmlandspolisen. En självklar idé dök upp i min skalle: ”Borde inte Pliktverket kunna hjälpa polisen med uttagning av blivande poliser?” Det hela stannade inte vid tanken: efter en tid skickade länspolismästaren i Värmland tre yngre poliser för att gå igenom vår mönstring i Karlstad. Det hela föll väl ut och sedan 1997 har vi medverkat vid prövningen av varenda polissökande i Sverige. Sedan många år finns det också i vår myndighet en psykolog speciellt avsatt att följa upp polisprövningen. Detta är numera detta Stefan Annells uppgift vilket också kommer att leda honom fram till en doktorsexamen. Med åren har vi både fått nya uppdragsgivare – och tappat andra. Vi har jobbat åt Kriminal- vården, ett stort och viktigt uppdrag. Också åt Tullen, Kustbevakningen, vaktbolag, SOS alarm, tagit ut läkarstudenter – förutom alla specialuppdrag för försvarsmakten. De senare består bl.a. av den grundläggande prövningen av blivande soldater, de som ska in på GMU, grundläggande militär utbildning, en fortsättning efter mönstringens upphörande. Vi finns med vid uttagning av stridsbåtförare och officerare. Det har tidigare också handlat om jägarsoldater och tolkar. Känslan har varit att uppdragens bredd och tyngd givit en stärkt ställning åt psykologin. An- talet kollegor är ju inte längre 50 utan gruppen kan snarare kallas ”De aderton”. Kvalitetskon- troll och -utveckling har länge varit en ledstjärna. Vår grundläggande kurs för nya psykologer i verket har det bästa renommé i fackkretsar. Metoden är att intervjua inför tv-kameran, med gruppen och läraren i ett intilliggande rum. Effektivt, det kan jag försäkra! Våra fackmöten, ofta ihop med medicinpersonalen, har flera gånger varit höjdpunkter. Viss fort-bildning har skett i regi av Arbetsmarknadsverket. Flera kollegor har utvecklats fram till specialistkompetens. Vi har också haft glädjen ta emot ett flertal PTP-are. Några korta ord om testanvändningen: Inskrivningsprovet, I-provet, har jag redan nämnt. Det tillkom under medverkan av flera av psykologins pionjärer, såsom Torsten Husén, senare även Kjell Härnqvist. Under årens lopp har det funnits i ett flertal olika varianter med i respektive batteri ingående deltest, oftast mätande logisk-induktiv, verbal, spatial och teoretisk-teknisk förmåga. Ett stort kliv framåt togs 1994 då vi lämnade de optiskt läsbara svarsblanketterna och 41

den prövande satt direkt framför en bildskärm, med en datormus som enda verktyg. Testet blev nu semi-adaptivt, d.v.s. det anpassade sig efter individens förutsättningar. Provledarna, både de anställda officerarna och de värnpliktiga assistenterna, var viktiga personer för att se att allt genomfördes korrekt. I direkt anslutning har också ett datoriserat fråge- formulär besvarats. Denna verksamhet fortsätter i dag på rätt likartat sätt vid uttagning till GMU, grundläggande militär utbildning. Andra test som använts vid olika uppdrag är till exempel HDS, 16 PF, Myers-Briggs, Gordon, UnIQ, Raven…

Kvalitetsarbete

En klar styrka har varit den intervju- och bedömningsmetod som hela tiden varit grundläggande, egentligen för de flesta uppdrag. Utan att gå in på en närmare förklaring av vårt fikonspråk så kallar vi samtalet för SAFHE-intervju, en akronym syftande på den disposition vi tillämpat. Alla prövande har utsatts för samma frågeområden, i samma inbördes turordning. En enorm fördel vad gäller reliabiliteten. Samtidigt mycket underlättande för den enskilda psykologen genom att det varit så lätt att hålla samtalet på rätt spår. Man har känt den säkerhet som kommer av att behärska metoden – man har verkligen kunnat sätta lyssnandet i första rummet och de uppföl- jande och andra frågorna har kommit med lätthet. På detta vis har intervjuerna kunnat genomfö- ras som de ”otvungna samtal” som manualen föreskrivit. En god kontakt har snabbt etablerats, en kontakt som varit förutsättningen för både en individualisering och att få fram en stor mängd relevant information på en begränsad tid. En stor informationsmängd, ja! Kollegorna torde ha varit något av svenska mästare på ämnet ”Vårt lands 18-årige man”. Mönstringen skedde ju normalt det år man fyllde 18 och mitt i ado- lescensen. Vad gjorde egentligen pojkarna på fritiden? Hur funkade relationen till föräldrarna? Vad tänkte de mönstrande om livet och framtiden? Hur såg de på samhället? På droger? Hur var det ställt med den psykiska hälsan? Allt detta kunde inskrivningspsykologer mycket om. Mönst- ringsresultat har i decennier dessutom utgjort underlag för många vetenskapliga studier, inte minst longitudinella. Inflikat i den dagliga verksamheten genomförde psykologerna återkommande skattnings- övningar, variabeldiskussioner och analys av statistik. Men grunden för en god kvalitet lades redan från första början för var och en psykolog. Introduktionskursen, där jag själv var lärare ett 40-tal gånger och under flertalet år även kursledare, innebar stor dynamik i den pedagogiska metoden. Elev och intervjuperson, oftast en värnpliktig soldat, i det ena rummet, övriga grupp- deltagare och läraren i rummet bredvid. Intervju i realtid, skattningar direkt efter, följt av diskussioner kring dessa. Och slutligen intervjukritik. Var och en hann med 4-5 sådana egna öv- ningar under grundkursen. Och lektioner gav teoretisk bakgrund till det egna jobbet, också in- 42

blick i den medicinska verksamheten, mönstringsförrättarnas arbete m.m. En kapten som fick följa de 2 första veckorna av kursen kommenterade: ”Jag har jobbat i försvaret i 20 år, gått massor av kurser men aldrig med så god ordning som här.” Lite tvärt emot vad somliga trott, kanske? Tyskland och Israel är väl de länder som, vid sidan av Sverige, haft de mest utvecklade psy- kologbedömningarna inom ramen för värnplikt. Vilket som var det bästa systemet får väl här förbli en olöst fråga. Däremot tyckte jag mig vid ett besök i Tyskland för några år sedan kunna konstatera att förutsättningarna var klart olika. Vår svenska modell att inte inhämta en massa uppgifter från myndigheter och andra, att i stället visa förtroende för individens uppgifter här och nu, har skapat det förtroende som varit kärnan i ett väl fungerande massurval, som mönst- ringen var. Utvecklingen av vår verksamhet har i hög grad skett i samverkan med den akademiska värl- den. På FHS vill jag särskilt uppmärksamma Berit Carlstedt vars av-handling handlade om I- provet. Ett flertal validitetsstudier har genomförts. T.ex. har I-provet begreppsvaliderats. Mili- tära betyg har korrelerats med våra resultat från I-prov, också med psykologskattningarna Be- fälslämplighet och Psykisk funktionsförmåga. Den senare visade sig ha god prediktionsförmåga i en studie av utlandstjänstgörande soldater. Professorerna Bertil Mårdberg och Jan-Erik Gus- tafsson är några exempel på viktiga samarbetspersoner, bl.a. vid utveckling av test.

Avslutning

Det är mycket som fascinerat i det jag fått medverka i, t.ex. att ha fått delta i uttagningen av officerare för alla tre försvarsgrenar: armén, marinen och flygvapnet. Eller de 7 gånger, under lika många påföljande år, som jag åkte över en vecka till Riga för att där pröva och vara med om att ta ut blivande officerare i armé och marin i Estland, Lettland och Litauen. Det var mer än en gång jag fick nypa mig i armen för att kolla att jag faktiskt deltog i militära uttagningar av personal för de nationella försvaren i tre andra länder än mitt eget, personal som via det svenska s.k. suveränitetsbiståndet skulle utbildas i Sverige. Bara några år efter Sovjetunionens fall… Och de seminarier jag deltagit i för att hjälpa psykologkollegor från dessa länder igång med egen verksamhet. Jag vill inte undanhålla läsaren av denna lilla berättelse att jag för 20 år sedan, 1994, fick en extra bonus. På den tiden delade Statens förnyelsefond ut stipendier för att myndigheter skulle kunna sända medarbetare till en systermyndighet i ett EU-land, innan vi själva blev med i unionen. Så jag fick förmånen att upp emot 4 månader vistas vid den franska motsvarigheten till Pliktverket, La Direction du Service National. En så lång period, som det blev, gav verkligen mycket goda möjligheter att studera mönstring och inskrivning på plats i Frankrike. Min sejour 43

(!) inleddes och avslutades på huvudkontoret i Compiègne norr om huvudstaden, jag var drygt 2 månader på Första inskrivningscentralen i förorten Vincennes (var ”riktig parisare” med metro- pendling dagligen till och från jobbet), en vecka på 7:e inskrivningscentralen i Mâcon (med ett spännande psykologiskt situationstest utformat med en cockpitliknande miljö) och slutligen på Värnpliktskontoret i Toulouse. En erfarenhet var att man inte hade några psykologer eller ens någonting liknande våra intervjuer. Däremot allehanda tester. Och så dessa härliga fransmän – jag blev ju frankofil på kuppen! Erfarenheterna har jag skrivit om i ”Frankrike ett mönsterland. Mönstring och redovisning av värnpliktiga”, VPV-rapport nr 9 1994. Sammantaget har det skett en markant utveckling av både arbetsinnehåll och tillfredsställelse i vår verksamhet. Vi som från början ”bara” var mönstringspsykologer men som så småningom blivit så mycket mer. Det är min bedömning. Det som inte hängt med fullt ut är ställningen inom verket. Chefspsykologen, min efterträdare sedan 2009 är Rose-Marie Lindgren, borde t.ex. ingå i ledningsgruppen. Den som intresserar sig för den allmänna historien kan med fördel läsa ”På rätt plats. Värn- pliktsverkets historia” av Per-Anders Lundström, Värnpliktsverket 1993. Ett skäl till min långa period i verket är så klart att vi jobbat med ett kvalitetstänkande. Psykologförbundets tidigare informationschef Bengt Göransson konstaterade i någon studie att det egentligen bara var hos oss och i Arbetsmarknadsverket som den tillämpade psykometrin lyckats övervintra, efter alla angrepp (bl.a. från TCO) som kom efter -68. Säkerligen kan det också ha sin stora betydelse att så många årskullar av svenska män har haft sin första psykologkontakt under så konstruktiva, förtroendefulla och spännande former som vid mönstringen!

Hammarö i september 2014

Johan Lothigius Pensionerad chefspsykolog i Värnpliktsverket och Pliktverket 44

Personförteckning

Agrell Jan, 33 Johnsen Lillemor, 29 Allwood Inga, 29 Johnstad Trygve, 28 Amundsen Norman E., 12 Larsson Gerry, 40 Annell Stefan, 40 Lindgren Rose-Marie, 43 Bergquist Gunvor, 7 Lindlöf Sven-Lennart, 6 Blumenthal Björn, 29 Ljunghill Jenny, 28 Borgen William A., 12 Lothigius Johan, 6 Bronner Kurt, 27 Lowe Alexander, 29, 30 Brown Malcolm, 29 Lundström Per-Anders, 43 Carlstedt Berit, 42 Marke Sven, 28 Carlzon Jan, 29 Moreno Zerka, 29 Deloizier Judith, 30 Munsterberg Hugo, 7 Derefeldt Arne, 28 Mårdberg Bertil, 42 Ehrenskjöld Gori, 28 Olsson Erik, 28 Ennis Catherine, 29 Patsula Phil, 13 Fellenius Valdemar, 27 Peavy Vance, 12, 13 Golembiewski,, 31 Persson Anne-Lie, 40 Grinder John, 30 Plank Kalju, 36 Gustafsson Jan-Erik, 42 Quisling Vidkun, 29 Göransson Bengt, 28, 43 Selander Ulla-Britt, 5 Hesslow G, 31 Stern Wilhelm, 7 Higgin Gurth, 28 Ström Ingemar, 29 Hjelholt Gunnar, 28 Svanberg Birgitta, 5 Hopson Barrie, 12 Taube Evert, 35 Husén Torsten, 40 Tranströmer Tomas, 27 Härnqvist Kjell, 40 Wallström Margot, 39 Ingvar M, 31 Wundt Wilhelm, 7 Zazon, 31

Förkortningar

ADHD Attention Deficit Hyperactivity Disorder Af Arbetsförmedlingen AGSLO Arbetsgruppen för studium av ledarskap och organisation ALI-RATI Arbetsledareinstitutet-Rationaliseringstekniska Institutet (nu M-gruppen) ALT Arbetslivstjänster ALU Arbetsliv och utveckling Ami Arbetsmarknadsinstitut AMS Arbetsmarknadsstyrelsen API Arbetspsykologiska Institutet APU Arbetspsykologisk utredning CVB Centrala Värnpliktsbyrån DMT Defence Mechanism Test DMTm Variant på Defence Mechanism Test EIT European Institute for Transnational Studies of Groups and Organizational Developmen FHS Försvarshögskolan FOA Försvarets forskningsanstalt GMU Grundläggande militär utbildning 45

GPI Göteborgs Psykotekniska Institut ICB Bergslagens Inskrivningscentral IO Inskrivningsområde IPPK AB Institutet för Psykologisk Pedagogisk Konsultverksamhet AB KA-test Koncentrerad anlagsundersökning KASAM Känsla Av SAMmanhang (Frågeformulär) Lami Länsarbetsnämndens kansli för Ami LAS Lagen om anställningsskydd MBL Medbestämmandelagen MBTI Myers Briggs Type Indicator MPI Militärpsykologiska Institutet NEO PI-R NEO Personality Inventory – Revised NKI Nordiska korrespondensinstitutet NTL National Training Laboratories NYR Ny Yrkesinriktad Rehabilitering OT Omställning och träning PA-rådet Personaladministrativa rådet PEG Psykologiexamen efter grundutbildning PRAOT Praktisk arbetsorientering PTI Psykotekniska Institutet PTP Praktisk tjänstgöring för psykologer PUFF Psykologiska utredningar för försvaret RA Riktad arbetspsykologisk utredning SAF Svenska Arbetsgivareföreningen SALF Svenska Arbetsledareförbundet SCB Statistiska Centralbyrån SCI Stress and Crisis Inventory SÖ Skolöverstyrelsen TCO Tjänstemännens Centralorganisation VKB Bergslagens värnpliktskontor VKÖN Övre Norrlands Värnpliktskontor VPV Värnpliktsverket YR Yrkesinriktad rehabilitering

Psykologyrkets utveckling i Sverige Seniorpsykologer berättar

Arbets-och organisationspsykologi

Kristina Pollack Militärpsykologins historia ur mitt eget perspektiv

Seniorpsykologerna inom Sveriges Psykologförbund i samarbete med Psykologihistoriska Sällskapet

Innehåll Militärpsykologins historia ur mitt eget perspektiv ...... 3 Framväxten av psykologisk forskning och tillämpning i militär verksamhet ...... 4 Svenska Försvarsmaktens implementering av psykologiska lämplighetsprövningar ..... 6 Karaktäristika för den svenska försvarsmaktens psykologiska urvalsmodell ...... 7 Personliga erfarenheter och reflektioner ...... 11 Psykologins inträde i Säkerhetsutredningar ...... 13 Personliga erfarenheter och reflektioner ...... 20 Psykologins inträde i det förebyggande säkerhetsarbetet ...... 20 Uppföljningsverksamhet ...... 24 Personliga erfarenheter och reflektioner ...... 26 Psykologins roll i tekniskt utvecklingsarbete ...... 29 Personliga erfarenheter och reflektioner ...... 30 Försvarspsykologins roll på strategisk nivå ...... 30 Funktionen Försvarspsykologi ...... 33 De sju åren som Försvarsöverpsykolog ...... 34 Personliga erfarenheter och reflektioner ...... 36 Slutord ...... 37 Personförteckning ...... 37 Förkortningar ...... 38 Appendix ...... 38

Militärpsykologins historia ur mitt eget perspektiv

Kristina Pollack, leg psykolog, specialist AO-psykologi.

F.d. Försvarsöverpsykolog Svenska Försvarsmakten (FM), Haveriutredare vid Statens Haverikommission, Flygsäkerhetsexpert vid FM Säkerhetsinspektion mm, Ledamot i Sveriges Psykologförbunds Förbundsstyrelse, f.d. Ledamot i specialistutskott för AO- psykologi, f.d. President för European Association for Aviation Psychology (EAAP).

Framväxten av psykologisk forskning och tillämpning i militär verksamhet I alla tider har militär verksamhet ställt extremt höga krav på människans fysiska och psykiska förmågor och egenskaper. De operativa målen har skiftat genom historiens gång liksom den tekniska utvecklingen. Kraven på människan har dock inte förminskats, även om de har förändrats genom en stark teknisk utveckling, i synnerhet under senare delen av 1900 - talet.

Av naturliga skäl har därför intresset för människans förmågor och egenskaper varit stort hos försvarsmakter världen över. Människan har kommit att spela en avgörande roll, för att kunna nå de operativa målen.

Att misslyckas med sina uppgifter, att inte nå resultat, oavsett vilken verksamhet man än bedriver, är kostsamt och konsekvenserna kan bli förödande. Förutom att människoliv och stora materiella värden kan gå förlorade, så kan konkonsekvenserna av en ”förlorad strid” även få ödesdigra politiska konsekvenser.

Mot denna bakgrund har således försvarsmakter tidigt visat intresse för att utröna vad gränserna för människans prestationsförmågor, såväl fysiska som mentala och, psykiska ligger. Försvarsmakter har därför under decennier satsat stora ekonomiska resurser på forskning för att just utröna förutsättningarna och gränserna för de mänskliga förmågorna. Den kunskapen har sedan kommit samhället i övrigt till gagn.

Kunskapsområdet ”Psykologi” är som ett vetenskapligt kompetensområde förhållandevis ungt, men då behovet av kunskap och tillgång till psykologiska metoder och instrument växte sig allt starkare under 1900-talet och mellan de två världskrigen, tog forskningen fart.

Under första världskriget i flygets ”barndom”, konstaterades, att förlusterna inom de egna leden blev alltför stora på grund av att allt för många flygförare blev ”inkapaciterade”, d.v.s. de havererade, för att de rent psykiskt/mentalt inte klarade av sina uppgifter.

De psykologiska metoderna, vad gäller psykologiskt urval, var enligt dagens mått mätt bristfälliga, för att inte säga obefintliga. Fokus låg i begynnelsen i huvudsak på medicinska till det militära flygföraryrket. Medicinska krav inrättades i Tyskland redan 1910, i Frankrike och USA 1912 och i Sverige 1915.

Då försvarsmakter och kanske i synnerhet flygvapen hade kommit till den insikten att alla människor inte har samma förutsättningar för samma typ av uppgift, växte behovet av att ta fram psykologiska urvalsinstrument avsedda för praktisk tillämpning.

Leif Carlstedt beskriver i en FOA rapport, C 55024-H7, Mars 1979 ”Urval av flygförare med psykologiska metoder”, hur man i flygets barndom med primitiva metoder försatte försökspersoner i verklighetsnära situationer och begrundade deras reaktionsförmåga. Exempel på sådana situationer var att försökspersonen oväntat fick ett slag i huvudet. Om han sedan återfick medvetandet efter 15 sekunder, ansågs han lämplig som flygförare. Eller att en försöksperson med förbundna ögon fick hålla en nål mellan tummen och pekfingret. Därefter sköt man ett skott i luften. Om försökspersonen tryckte nålen genom

5 huden blev han inte antagen. Det framgår inte, skriver Leif Carlstedt i sin rapport, om dessa metoder kom att tillämpas i praktiken.

Allt större intresse och vikt lades att finna relevanta psykologiska metoder. De amerikanska forskarna som Parson, Henmon och Stratton tog i sin forskning fram arbetsbetsbeskrivningar som sedan resulterade i en rad bedömningsvariabler med psykologisk innebörd, De var endimensionella till sin karaktär. Den amerikanska forskningen mynnade ut i kompensatoriska urvalsmodeller, d.v.s. enkelt uttryck - en bristfällig egenskap eller förmåga kunde kompenseras med en annan förmåga, som man resultatmässigt var bättre på. Den administrativa verkligheten med enorma mängder av sökanden gjorde det dock inte möjligt att använda metoderna i en storskalig verklighet. Utbildningen blev därmed i stället ett urvalsinstrument i sig i USA, vilket innebar att resultatet från flygutbildningen blev ett mått på framgång, inte den stridsmässiga kvalitén.

I England, Frankrike och Italien var man föga psykologiskt intresserade, utan höll kvar den mer medicinska inriktningen. I Tyskland däremot tillämpades ett kontextuellt synsätt vid psykologiskt urvalet. Man gjorde psykologiska helhetsbeskrivningar av individen. De var av mer klinisk karaktär. Kan hända var det en inriktning som påverkats av framväxten av psykoanalysen i Mellaneuropa med Freud och Jung som företrädare.

Skillnaderna mellan USA och Tyskland, vad gällde de psykologiska urvalsmodellerna, kom tidigt att utkristallisera sig såväl metodmässigt som i synsättet på människan. Dessa skillnader har levt vidare genom decennier och finns där än idag. Den tyska psykologiska urvalsmodellen utvecklades dock vidare med ett holistisk betraktelsesätt, vilket även de nordiska länderna kom att anamma. Att beakta och ha kännedom om dessa skillnader även idag är av stort värde, då många av de psykologiska urvalsinstrument och modeller, som framför allt används av bemanningsföretag, oftast är produkter med ursprung från en amerikansk kultur.

En holistisk psykologisk urvalsprocess kom att tillämpas vid urval av flygförare till det tyska flygvapnet, ”LuftWaffe”, som bildades 1935. Tyskland var då det enda land i världen, som tillämpade ett psykologiskt urvalssystem. Det avvecklades dock i mitten av kriget av Göhring, då höga officerare inom nazistpartiet protesterade, då många av deras egna söner ej hade lyckats att passera ”nålsögat” i urvalsprocessen och således ej blivit antagna till utbildning till flygofficerare. I England började man under krigets gång att använda ett psykologiskt urvalssystem efter amerikanskt mönster.

I Sverige kom man i början av 1940 talet, att introducera psykologiska urvalsprövningar efter tysk modell. Svenska Försvarsmaktens implementering av psykologiska lämplighetsprövningar Två statliga utredningar i början av 1940-talet; Lantförsvarets utbildningskommission (SOU 1941:335) samt Sjöförsvarets utbildningskommission (”SOU 1943:44) banade väg för en förnyelse inom utbildning och rekrytering i Försvarsmakten.

1942 startade arméstaben upp en militärpsykologisk försöksverksamhet. Lunds Universitet hade fått i uppdrag att utarbeta prov för kommande hösts kontingents

6 värnpliktiga. Detta arbete anförtroddes dåvarande amanuensen Torsten Husén, sedermera professor i pedagogik.

Samma år, 1942, anställdes Torsten Husén vid arméledningen, där den militär- psykologiska tillämpningen startades upp inom Centrala Värnpliktsbyrån (CVB). Detta innebar att lednings- och personalredovisningen nu blev försvarsmaktsgemensam, från att tidigare ha handlagts av varje försvarsgren var för sig. Från och med, 1944, tillämpades således psykologiska urvalsprövningar i hela landet.

Verksamheten inom Personalprövningsdetaljen växte snabbt, varpå en statlig utredning förordade, att ett Militärpsykologiskt Institut (MPI) skulle inrättas, direkt underställt Överbefälhavaren (ÖB). Så skedde 1955. Därmed övertog MPI ansvaret för den psykologiska prövningsverksamheten från CVB. Institutet inrättade två sektioner, en för forskning och en för tillämpning. Den sistnämnda sektionen hade en militär chef medan den andra sektionen företräddes av en forskare.

Militärpsykologen, Jan Agrell, var chef för MPI under hela dess existens, d.v.s. fram till 1974, då institutet gick upp i Försvarets Forskningsanstalt (FOA). Det blev FOA 5, lokaliserat i Karlstad som då blev den myndighet, som bar ansvaret för kvalitetssäkring och den vetenskapliga utvecklingen av den psykologiska urvalsmetodiken i Försvarsmakten. En del av de psykologer, som varit anställda vid MPI, ”leasades” nu ut av FOA 5, för att konkret genomföra de psykologiska urvalsprövningarna/ lämplighetsprövningarna i Försvarsmakten. FOA 5, d.v.s. den f.d. forskningssektionen vid MPI, fördes sedan över till Militärhögskolan (MHS) på 1990 talet och sedermera till Försvarshögskolan vid årsskiftet 2010-2011. Lokalmässigt blev de dock kvar i Karlstad.

De ”utleasade” FOA 5-psykologerna, som tjänstgjorde i Försvarsmakten, var emellertid ej tillfreds med sin organisatoriska tillhörighet och blev efter många turer till sist anställda av Försvarsmakten (FM) 1985. Försvarsmakten tog därmed över ansvaret för den psykologiska verksamheten i Försvarsmakten. Fortsättningsvis lades dock forskningsuppdrag ut till forskargruppen vid FOA 5, bland annat bestående av Leif och Berit Carlstedt samt Alice Weibull, för att bara nämna några, som historiskt sett till stor del forskningsmässigt varit ansvariga för utvecklingen av de psykologiska urvalsmetoderna i Försvarsmakten under många år. Den gruppen hade likaså ett nära samarbete med Värnpliktsverket/Pliktverket, för utveckling och uppföljning av urvalsmetoderna vid mönstringsverksamheten.

!968 infördes en ny psykologisk urvalsmodell vid mönstringen av blivande värnpliktiga i och med att Värnpliktsverket tog över inskrivningsverksamheten. 1995 skapades emellertid myndigheten, Pliktverket, för totalförsvarets räkning. Försvarsmakten var nu enbart en part inom hela totalförsvaret och kunde därmed ej längre behålla huvudmannaskapet för myndigheten. Däremot var samarbetet mellan myndigheterna nära, då Försvarsmakten var beställaren och var den som lade kravprofilerna för de olika värnpliktsbefattningarna i Försvarsmakten.

Årsskiftet 2010/2011 blev Pliktverket, Totalförsvarets Rekrytringsmyndighet, med samma uppgifter och ansvarsområden som tidigare, d.v.s. att stödja andra myndigheter med psykologiska lämplighetsbedömningar. Namnbytet berodde främst på att kunderna sedan en tid tillbaka nu inte enbart var Försvarsmakten utan även andra myndigheter som Polisen, Tullen och Kriminalvården.

I Försvarsmakten var det främst inom Flygvapnet (FV) som de psykologiska urvals- prövningarna fick ett gediget fäste. 1944 inrättade Flygvapnet en permanent ”Uttagnings- kommission” (FUC), senare benämnd UTK, till en början främst avsedd för uttagning av flygförare. Med åren kom det att bli allt fler yrkeskategorier som tekniker, flygledare, personal i stridsledning m.fl., som blev tvungna att genomgå en psykologisk lämplighets- prövning för att kunna antas till utbildning. Karaktäristika för den svenska försvarsmaktens psykologiska urvalsmodell Grundprinciperna för den svenska Försvarsmaktens psykologiska urvalsmodell och det som lett till framgång kan sammanfattas på följande sätt:

Att myndigheten har en fast organisation med fast anställd personal, däribland psykologer som enbart ägnar sig åt att psykologiskt lämplighetspröva individer för olika yrkesutbildning och befattningar.

Att det finns en stor kunskapen om kriteriet, d.v.s. vilka förmågor och egenskaper som krävs för specifika yrkeskategorier. Det är en central framgångsfaktor vid en lämplighetsprövning. Denna kunskap måste de som ingår i ett ”urvalsteam” bygga upp och hålla vid liv genom en mycket nära kontakt med den operativa verkligheten. Det innebar att psykologer vid dåvarande UTK deltog i övningsverksamhet ”på fältet”, fick flyga med som passagerare i de militära flygplanen, deltog i utbildningar och vid flyglärarkollegier. De fick en nära relation till den miljö i vilken respektive yrkeskategori skulle verka.

Att kontinuerliga uppföljningar genomförs av de adepter de själv valt ut. Om någon av eleverna misslyckades och fick avbryta utbildningen följdes dessa upp av respektive psykolog, för att man skulle kunna klara ut orsaken till misslyckandet och sin egen missbedömning av den prövande.

Att det finns en medvetenhet om att kravprofiler är föränderliga beroende på Försvarsmakten mål, d.v.s. uppgifter, hotbilden, den operativa inriktning och inte minst den tekniska utvecklingen av materiel.

Psykologens analytiska förmåga att omvandla de operativa kraven till psykologiska kriterier.

Medvetenhet om att det tar tid att bygga upp en kunskap vad gäller de psykologiska kriterierna. Det är en tillämpad kunskap byggd på psykologisk vetenskap och erfarenhet och som inte går att läsa sig till eller pricka av i en färdig mall eller tabell.

Psykologens centrala roll att hålla samman den psykologiska lämplighetsprövningen genom att väga samman, utifrån ett holistiskt synsätt, sin egen psykologiska bedömning av en sökandes lämplighet efter specifikt uppsatta krav, med de resultat individen presterat på specifika test. Detta innebär att individens simultankapacitet, analytiska förmåga och de psykologiska faktorerna som omdöme, självinsikt, självförtroende, psykisk stabilitet och förmåga att fatta beslut, spelar en avgörande roll för hur individen i

8 en tidspressad, hotfull och kritisk situation sedan kan nyttja sin kognitiva begåvning och fatta de relevanta beslut som den specifika situationen kräver.

Att psykologen själv är att betrakta som ett instrument och att de psykologer som genomför psykologiska lämplighetsprövningar håller en hög interreliabilitet liksom validitet.

Att psykologerna har möjlighet att följa upp sina adepter även kategorivis under deras yrkesmässiga utveckling och därmed kunna utvärdera urvalsmodeller och testinstrument och sina egna insatser och bedömningar.

Att instrument och metoder tagits och tas fram på vetenskaplig grund och även följs upp och utvecklas av Försvarsmaktens ”egna forskare” inom vetenskapen Psykologi.

Uttagningskommission växte i omfång med åren i takt med antalet sökande. Under 1960-, 1970- och 1980- talet kunde antalet sökande till flygföraryrket vara mer än 1000 per år och därtill kom många ytterligare sökande till andra yrkesgrupper. Psykologgruppen under den perioden var runt 10 personer. Nämnas bör att många av de sökande aldrig ”nådde fram till psykologen” i urvalsprocessen, utan föll bort långt innan av olika anledningar.

I och med utvecklingen inom den psykologiska forskningen kom metoderna och instrumenten inom urvalssektorn vartefter att förfinas. Under 1970- talet förändrades den psykologiska urvalsmodellen efter det att Leif Carlstedt, FOA 5, 1979 presenterat sin doktorsavhandling ”Effektivare flygförarutbildning genom modifieringar i urvalsprocessen och utbildningsklimatet”. Den nya urvalsmodellen innebar ”ett stegvis urval”, d.v.s. man satte resultatmässiga minimigränser på varje testresultat. Den ”prövande” var nu tvungen att överskrida varje tests minimigränsvärde för att kunna gå vidare till nästa steg i urvalsprocessen. På det sättet lyckades man att få ner arbetsbördan genom att antalet prövande minskade under urvalsprocessens gång.

Därtill förändrade man utbildningsfilosofin vid framför allt den militära flygskolan i Ljungbyhed. Inställningen bland flyglärarna blev mer ”förstående” och man anpassade utbildningen mer till elevens förutsättningar att lära. Var denna ”förstående gräns” skulle ligga blev omdiskuterad framöver, då det fanns en oro och tecken på, att man flyttade elever vidare i flygutbildning med allt för dåliga förutsättningar att klara utbildningen längre fram eller sin uppgift som ”stridspilot”. Av den anledningen kom senare pendeln vad gäller utbildningskraven att svänga tillbaka något.

Från det att gallringsprocenten på 1960 -talet låg på runt 70 % lyckades man varefter att få ner gallringsprocenten vid flygskolan till 15 % och idag till ca 5 %. I ärlighetens namn bör dock nämnas att även utbildningen under 1960-talet var att betrakta som ett urvalsinstrument i FV. Det var en kostsam, ineffektiv metod och som krossade många flygelevers drömmar. Mot den bakgrunden fanns det all anledning att effektuera den psykologiska urvalsprocessen.

Militärpsykologi, senare benämnd Försvarspsykologi, hade därmed kommit att bidra avsevärt till en förbättrad säkerhet och inte minst en betydligt mer kostnadseffektiv verksamhet.

Det psykologiska urvalet är därmed att betrakta som den första grundstenen inom den icke tekniska domänen i säkerhetsarbetet.

Genom egna erfarenheter av mer än ett tusentals lämplighetsprövningar i ett aktivt psykologiskt urvalsarbete från såväl sent 1960-tal liksom från andra hälften av 1970- talet och början av 1980-talet, kan jag göra personliga jämförelser och iakttagelser över tid.

Testet ”Defence Mechanism Test” (DMT) infördes på försök under slutet av 1960 talet och början av 1970-talet. Det var Tomas Neuman, som efter studierna i Lund, hade förmånen att få göra sin värnplikt, som då var möjligt, som värnpliktig psykolog. Sprungen från Professor Gudmund Smiths lärosäte, Psykologiska Institutionen i Lund, där studier gällande subliminal perception var vanligt förekommande, kom Tomas Neuman att intressera sig för att utveckla testet Defence Mechanism till ett urvalsinstrument. Det arbetet mynnade sedan ut i en doktorsavhandling som presenterades på Lunds Universitet. Den teoretiska modellen bakom DMT är dokumenterad i Tomas Neumans doktorsavhandling från 1978 med titeln ”Dimensionering och validering av perceptgenesens försvarsmekanismer, en hierarkisk analys mot pilotens stressbeteende ” (FOA rapport C 55020-H69).

DMT är ett projektivt test. Testet implementerades först på försök i Flygvapnet och permanentades sedan. Det låg som det sista testet i urvalsmodellen och endast de som hade bedömts ”lämpade” av psykolog fick genomgå testet som en sista faktor i den psykologiska urvalskedjan för att bli bedömd ”lämplig eller ej”. Tomas Neuman höll själv i utbildning av psykologerna vid UTK för att utbilda dem att tolka och värdera DMT.

Testet har genom åren varit omstritt och ifrågasatt som urvalsinstrument. De vetenskapliga diskussionerna var redan vid disputationstillfället många. Framför allt var det professor Arne Trankell som framförde stark kritik mot de underliggande teorierna. Det bör nämnas att professor Trankell var den som byggt upp den psykologiska urvalsmodellen i flygbolaget SAS. Professor Trankell gav inte upp sin starkt kritiska hållning till DMT som urvalsinstrument. Han fick i synnerhet möjlighet att uttrycka sina kritiska synpunkter under den period då SAS urvalsgrupp och UTK samarbetade i uttagningen av ”reservofficerare i flygtjänst”. Detta var en konstruktion för att förhindra att flygvapnet skulle dräneras på sina egna flygförare. Arne Trankell gick emellertid hastigt bort under denna period efter en kort tids sjukdom. Ett par dagar innan han gick bort bad han mig personligen att jag skulle föra ”kampen mot DMT som urvalsinstrument” vidare. Mitt svar blev ” jag är inte Arne Trankell”, d.v.s. ej den dynamiske väletablerade professorn som han själv var.

Testet syftade främst till att få ner haveri- och gallringsfrekvensen under flygutbildningen. I den allmänna debatten hade företrädare för DMT svårt att se DMT:s roll som en del av många instrument i det totala urvalsförfarandet. Dessutom har man haft svårt att se urvalsprocessen i sin helhet som varande en del av många åtgärder som ständigt över tid vidtogs i syfte att förbättra flygsäkerheten och effektiviteten såsom exempelvis förändringar i utbildningsmetodik, operativt handhavande liksom föränd- ringar av teknik och i attityder och förhållningssätt till verksamheten.

På NATOs ”Advisary Group for Aerospace Research and Developments (AGARD) möte i HAAG, 1988, som behandlade ämnet ”Human Behavior in High Stress Situation in

Aerospace Situations” togs DMT upp på agendan för diskussion. Av G.J. Walker -Smith presentation ”The trial and tribulations of RAF Defence Mechanism Testing” framgick att DMT ej har haft något prediktionsvärde som instrument vid urval av flygförare till Royal Air Force (RAF). Dr Harsveld från Royal Netherlands Air Force (RNLAF) redovisade ett likartat resultat under rubriken ”Defence Mechanism Test: An Evaluation for its usefulness as a predictor of success in flying training.

Själv hade jag bjudits in som första svensk till ovan nämnda AGARD möte av professor Andersen från norska flygvapnet. Som svensk och därmed inte medlem i NATO var det inte möjligt att delta utan en specifik inbjudan av något NATO land. Avsikten med mitt deltagande från svensk sida var att göra en presentation av svenska flygvapnets utvärdering och ståndpunkt av DMT som urvalsinstrument. Genom CFV skrivelse 120:63005 daterad 1987-10-28 hade FOA 59 fått i uppdrag att utvärdera DMTs prediktionsvärde i svenska flygvapnet. Professor Lennart Sjöberg, Handelshögskolan, fick uppdraget inom FOA 59s regi. Ingen vetenskaplig utvärdering hade genomförts tidigare förutom av upphovsmannen själv. Lennart Sjöberg lyckades inte får det underlag som var nödvändigt för en utvärdering. Uppdraget mynnade i stället ut i en sammanställning av de forskningsrapporter som då fanns tillgängliga. Lennart Sjöberg genomförde det arbetet med titeln ”Screening for pilot selection: The case of the DM test” tillsammans med Håkan Källmén och Max Scharnberg. Rapporten publicerade 1997 på Department of Economic Psychology and Center for Risk Research, Stockholm School of Economics, Handelshögskolan, Stockholm.

Det kan nämnas att professor Stoll and Ursula Meier-Civelli från Psykologiska Institutionen i Zurich 1988 presenterade ett likaså starkt ifrågasättande ”paper” gällande DMT:s prognostiska värde vid urval på det årliga symposiet International Applied Military Symposium (IAMPS) som då hölls i Toronto, Canada.

Någon presentation från svensk sida gällande DMT på AGARD-mötet gick således inte att genomföra. Däremot deltog jag i mötet och i diskussionen, där jag intog en diplomatisk hållning. Därutöver presenterade jag en studie ”Psychological reactions of pilots involved in accidents in the Swedish Air Force”. Den studien hade jag genomfört tillsammans med en av flygläkarna i Flygvapnet, Hans Friis. Studien handlade om hur våra flygförare som skjutit ut sig vid haveri och överlevt det reagerat psykiskt på händelsen och hur och när de kommit tillbaka i flygtjänst.

I ett mer internationellt och vetenskapligt perspektiv kom tillämpningen av DMT således inte att leva upp till de förväntningar som förespeglats. Detta har vetenskapligt verifierats och internationellt plockades därför DMT vartefter bort som urvalsinstrument. Först år 2015 togs DMT bort som instrument i svenska flygvapnets urvalsmodell.

Inför JAS-introduktionen initierade dåvarande flygsäkerhetsinspektören, C FLYG I, Öv Åke Sjögren, inom ramen för en arbetsgrupp med benämningen ”AG Systemflygförare” en studie beträffande den kommande JAS förarens kravprofil. Det arbetet föll på mig att genomföra då jag redan var en del av arbetsgruppen ”AG Systemflygförare”. Anledningen var att jag som dåvarande UTK psykolog hade kommit med synpunkter riktade till just Flygsäkerhetsinspektören på hur psykologisk kunskap skulle kunna användas inte bara inom urvalssektorn utan även inom andra flygsäkerhetsdomäner. Det

11 var självklart en utmaning att framföra ett sådant budskap och av den anledningen fick jag givetvis ovan nämnda uppgift, helt säkert för att därmed pröva min duglighet.

Mitt arbete mynnade ut i två studier ”Systemflygförarens kravprofil- är den möjlig att finna?” (K.Pollack 1983) och ”En utvärdering av 70-talets urvalsmodell tillämpad i Flygvapnet” (K.Pollack 1983). Dessa studier redovisade jag sedan vid ett flygchefsmöte, d.v.s. ett möte där samtliga flygvapnets flygchefer och divisionschefer var samlade. Arbetet dokumenterades som en intern rapport inom Flygsäkerhetsinspektionen. Ett antal modifieringar av urvalsinstrumenten och urvalsmodellen genomfördes därefter. Det är värt att nämna här att DMT som instrument inte togs med i ovan omnämnda studier. En intern studie av DMT:s roll ur flygsäkerhetssynpunkt genomfördes senare under min tid på Flyg-säkerhetsinspektionen (FlygI).

1994 genomfördes en genomgripande organisationsförändring i försvaret. Krigsmakten med tre försvarsgrenar blev nu en gemensam försvarsmakt. I detta läge kunde UTK inte längre finnas som Flygvapnets egen resurs, utan blev nu försvarsmaktsgemensamt och bytte namn till Rekryteringscentrum, RekryC. Verksamheten var dock i stort sett densamma och psykologerna fanns där som tidigare.

2009 tog Riksdagen beslut om att avskaffa värnplikten. Därmed kunde inte myndigheten Pliktverket behålla sitt namn utan fick namnet Rekryteringsmyndigheten. Inom FM flyttades all psykologisk prövningsverksamhet till det nyskapade Human Resourse Centrum (HRC), en administrativ stödfunktion gällande personalfrågor. Urvalsprövningar kom nu att omfatta, förutom de tidigare traditionella urvalsprövningarna, även urval till nivåhöjande officersbefattningar, vissa chefsbefattningar samt befattningar till internationell tjänst, specialistförband och attachéer mm. Personliga erfarenheter och reflektioner Efter examen i Lund, på Gudmund Smiths institution med således samma bakgrund som Tomas Neuman, ansökte jag till Militärpsykologiska Institutet (MPI) som exploratör, d.v.s. med uppgift att göra psykologbedömningar vid mönstring. På MPI fick jag min utbildning för att genomföra psykologiska lämplighetsbedömningar, vilket jag även så här mer än 45 år senare måste prisa. Utbildningen var professionell och mycket lärorik, inte minst i den så till synes enkla konsten att intervjua och sedan analysera och förstå vad som ligger bakom de svar du får. Intervjun är det redskap du har för att få relevant input för att sedan kunna tolka och dra psykologiska slutsatser. Det är ett underskattat redskap och det krävs enligt mitt förmenande mycket stor träning och även talang, då din egen förmåga att kommunicera och inge förtroende och tillit är betydande och avgörande faktorer för att lyckas.

Inskrivningsverksamheten på 1960-talet bedrevs som ett kringflackande cirkussällskap som reste runt inom sitt inskrivningsområde. Själv var jag i IO15, d.v.s. i trakterna kring Borås. Inskrivningen kunde förekomma i en skola, i hembygdsgården eller på hotellet där vi bodde. Den största erfarenheten som exploratör var närmast att man som psykolog fick möta alla kategorier av svenska folkets manliga 18-åringar, från landsbygd till stad. En nyttig erfarenhet för en ung människa som just lämnat studierna i Lund och uppvuxen mitt i Stockholm.

När exploatörsuppgiften var slutförd fick jag erbjudande av Jan Agrell, chef för MPI, att bli anställd som psykolog vid MPI. Smickrad och överraskad var givetvis mitt svar positivt. Mitt beslut att tacka ja till det erbjudande, att arbeta inom domänen ”psykologiskt urval”, blev därmed mitt första steg på ett fantastiskt och spännande och utvecklande yrkesliv i Försvarsmakten.

Jag var således en av de 10 psykologerna vid UTK under en tid då det psykologiska urvalet utvecklades och rönte framgång. Det var en utvecklande period, då vi verkade nära såväl den operativa världen som med forskarna inom området. Vi var ett team och hade ett starkt mål att bara bli bättre i våra respektive professioner. Vi var unga, entusiastiska och verkade i en spännande värld. Det var en oerhört fascinerande och lärorik period som jag aldrig skulle vilja ha varit utan och som jag dessutom, många år senare, kunde se var en av förutsättningarna för att genomföra de uppgifter jag senare kom att ägna mig åt.

För mig personligen var det likaså en dynamisk tid. Under mina år vid UTK hann jag föda fem barn, skilja mig och gifta om mig med en flygförare i FV, senare SAS-kapten. Efter att mina två första barn fötts sade jag upp mig vid FOA för att vara som jag då trodde ”mor på heltid”. När så FOA hörde av sig och bad mig komma tillbaka till UTK kunde jag inte motstå och på den vägen blev det.

Jag vill också nämna att min man under de dryga 35 år vi idag varit gifta har varit min största supporter och visat den största förståelse för mitt arbete. Han har varit mitt bollplank och min inspirationskälla, då han har förstått vikten av psykologisk kunskap i flygets värld.

Under denna ”UTK period” hann jag även komplettera mina studier från Lund med studier på Psykologiska Institutionen i Stockholm och tog till sist ut min legitimation 1984.

Jag nämner allt detta för att sporra unga psykologer idag och påvisa att allt är möjligt. Psykologins inträde i Säkerhetsutredningar Begreppet säkerhet i vår kultur och vårt land när det gäller branscher som flyg, kärnkraft och sjöfart har samma innebörd som det engelska ordet ”Safety”. Även begreppet ”Patientsäkerhet” borde innefattas under detta paraply. Säkerhetsbegreppet är därmed kopplat till det operativa utförandet och skiljer sig därmed från det som benämns ”Security” på engelska. Säkerhetsarbete inom ”Safety” skiljer sig dessutom från begreppet ”Arbetsmiljöarbete”. Skillnaden mellan arbetsmiljöarbete och säkerhetsarbete är att till arbetsmiljöarbetet finns en lag kopplad, som innebär att man skall ställas till svars vid brister i arbetsmiljön, medan grundprincipen för säkerhetsarbete enbart skall efter utredning leda till en förbättrad säkerhet. En lärandeprocess. Detta förhållningssätt råder endast om det är uppenbart att det inträffade inte har inträffat p.g.a. ett medvetet och avsiktligt avsteg från givna regler och förutsättningar.

Säkerhetsarbetet är riktat mot en professionell, riskfylld verksamhet som påverkas av utövarens eget ansvar, egenkontroll, ett regelverk och ett organisations- och myndighetsansvar. Därmed skiljer det sig från sådan riskfylld verksamhet som utövaren genomför på sin fritid, t.ex. bergsklättring eller dykning.

För den unge flygeleven i FV är säkerhet i förta hand att själv överleva sitt uppdrag utan att göra avkall på sin flygoperativa prestation. Att efter avslutat pass stå upp och inför övriga elever och lärare ”bekänna” sina misstag och felgrepp under dagens pass är en förutsättning för att skapa förtroende för varandra i en riskfylld verksamhet, där alla är beroende av varandra för att överleva. Detta sätt att förhålla sig till verksamheten och till varandra skapar en säkerhetskultur som tidigt kom att prägla det svenska flygvapnet framöver.

Säkerhetsbegreppet är i grunden ett överlevnadsbegrepp inte bara för individen utan även för en verksamhet. Målet för en krigsmakt var och är att ”vinna kriget” även om uppgiften inte varit lika entydig genom åren. Ett flygbolag, som transportera passagerare runt i världen har likaså som målsättning att lyckas med den uppgiften på ett så säkert sätt som möjligt och därmed få sin verksamhet att överleva. Ett haveri är förödande både på grund av förlorade människoliv, men inte minst ur ett ekonomiskt perspektiv.

Säkerhetsbegreppet var i flygets barndom emellertid till stor del liktydigt med ”airworthiness”, d.v.s. ”luftvärdighet”. Luftvärdighet betyder preciserade tekniska data som talar om vad flygmaskinen kan prestera och klara av i lufthavet. Vid framtagningen av dessa data och i valideringsprocessen blir ”människan” mer en statisk komponent. Att utveckla teknik var och är en förutsättning för verksamheten och i den processen har ”människan” således helt naturligt blivit underordnad. I förlängningen av detta kan man givetvis i nästa led ställa frågan vem som bär luft-värdighetsansvaret för människan? Utan att utveckla svaret på den frågan närmare här är det givet att ansvaret är delat.

I det operativa sammanhanget sågs ”människan” mer som den ”icke linjära komponenten” som kunde ställa till problem. ”Människan” sågs som den sårbara och oberäkneliga komponenten. ”Människan” var därmed den gränssättande och bräckliga komponenten i systemet, ett synsätt som ger uttryck för att man utgått från en naturvetenskaplig världsbild. I själva verket kan man vända på myntet och betrakta människan med andra glasögon och då se att hon är den mest unika i det tekniska systemet. Människan har förmågan att vara mer flexibel än något tekniskt system eller komponent och har en förmåga att uppfatta en situation ur ett helhetsperspektiv på ett sätt som överträffar all teknik. Det kanske är en av de anledningarna till att hon därför fortfarande finns kvar i systemet i en väl utvecklad automatiserad teknisk miljö.

Professor David Woods, Columbus University, Ohio brukar tydligt framhävda att det vare sig är tekniken eller människan som är problemet utan snarare förmågan är att integrera dem med varandra. Förenklat uttryckt kan man säga att ”människan” i viss verksamhet finns kvar i systemet för att kunna rycka in när det tekniska systemet fallerar. Å andra sidan har man utvecklat det tekniska systemet och byggt säkerhetsbarriärer för att förhindra att människans fallerande skall leda till katastrof. Att hitta den ”rätta” balansen mellan ”människan och tekniken” har flygindustrin ägnat mycket kraft och forskning åt.

”Automationsproblematiken” har stått på agendan även för den psykologiska forskningen, där bland andra David Woods som ovan nämnts är en av dem. Komplexiteten i senare tids avancerade tekniska system ger helt andra förutsättningar för människan vad gäller att ”förstå tekniken” och vad gäller ”mind-set”. I de flygmaskiner som fanns decennier tillbaka var människan som en del av maskinen, hon kunde med sina alla sinnen uppleva rörelser, lukter, farter mm och utifrån den informationen fatta beslut. I

14 dagens avancerade flygmaskiner, militära som civila, måste piloten i stället avläsa den informationen på displayer och mätare. En amerikansk F 16 pilot sade till mig en gång, dock kanske med en glimt i ögat ” Du förstår det är som att sitta hemma i soffan” De flygoperativa kraven ställer idag andra och ytterligare krav på människan kognitiva och psykiska/mentala förmågor jämfört med gårdagens. De komplexa systemen innebär dessutom ett annat synsätt på utbildning. Sammanfattningsvis kan man konstatera att tekniken inte gjort det enklare för utövaren utan annorlunda.

Det var först under 1950-talet som man i det tekniska utvecklingsarbetet fick upp ögonen för ”människan”. Det var tekniker och fysiologer som började intressera sig för det som vi idag kallar ergonomi, sambandet mellan människa och maskin, mellan teknisk utformning och människans fysiologiska förutsättningar. 1956 grundades ”Human Factor Society ” som en följd av detta intresse. I den intresseorganisationen är begreppet ”Human Factor” än idag liktydigt med ergonomi.

På 1960-talet fick intresset för ”människan” helt andra förutsättningar. Simulatorerna hade skapats och nu fanns möjlighet at studera ”människan” i starkt stressade och kritiska situationer. Man ville hitta människans mentala och kognitiva gränser i specifikt kritiska situationer. Den psykologiska/mentala kunskapen om människan ökade därmed. Man bör dock beakta att ”nobody will ever die in a simulator”, d.v.s. där finns en klar begränsning i forskningssammanhang även om simulatorn som hjälpmedel haft en stor betydelse.

Då säkerhetsbegreppet var starkt kopplat till tekniken, så var det i huvudsak en teknisk utredning som genomfördes vid incidenter eller haverier. Fann man inte någon teknisk orsak till ”olyckan” eller ”incidenten”, så drog man slutsatsen att ”människan” var den felande länken. Här skapas nu begreppet ”human error”. I Sverige skapade vi begreppet ”mänskliga faktorn” och man kan än idag läsa i media att det var den ”mänskliga faktorn som orsakade haveriet”.

I många länder och kulturer var och är påföljden vid haveri, att de inblandade individerna straffades. Det är inte helt ovanligt även i Sverige, i synnerhet när det gäller andra branscher än flygets. Den juridiska processen tar snabbt vid.

De professionella utövarna i flyget värld tröttnade emellertid på att bli behandlade på detta1 sätt, d.v.s. att bli ”beskyllda för något utan utredning” och dessutom straffas. Deras internationella fackföreningar tryckte på, som exempelvis vid ”the International Air Transport Federations” (IATA) internationella konferens, 1975. De uttryckte då som Hawkins refererar från konferensen i en av sina böcker, 1987; ”there is an urgent need for the inclusion of human factor experts in all accident investigation teams”. International Federation of Airline Pilots Association (IFALPA) uttrycker 1977 ”that human factor aspects of accident/incident investigation should be more deeply pursued” Detta är likaså återgivet av Hawkin i sin bok utgiven 1987.

Professionella sammanslutningar som IFALPA och IATA, bestående av utövarna själva, pressade således på myndigheter och bolag. De tvingade på så sätt fram att den ”mänskliga faktorn” skulle utredas på samma sätt som den tekniska. Det var den psykologiska kompetensen med inriktning inom arbets- och organisationspsykologin, som fick uppdraget framöver att bli utredare för detta.

1 Frank H. Hawkins. (1987) Human Factors in Flight. Gower Technical Press Aldershot.

1979 havererade en DC- 8 tillhörande United Airlines vid Portland, Oregon inför landning. National Transportation Safety Board (NTSB), den amerikanska statliga haverikommissionen utredde olyckan. Till utredningskommissionen inbjöds för första gången en psykolog för att utreda den ”mänskliga faktorn”. Denne amerikanske psykolog, Alan Diel, arbetade då i det amerikanska flygvapnet, USAF. Man ansåg att just psykologer som arbetade i flygvapen var mer förtrogna med flygoperativa krav och inte minst den flygoperativa miljön.

Orsaken till olyckan var att besättningsmedlemmarna hade tappat fokus på sin uppgift under landningen, då de försökt lösa ett påkommet tekniskt problem och ”glömde ” att övervaka bränslemängden. De havererade helt enkelt på grund av bränslebrist. ”Run out of fuel. Detta föranledde att den första icke tekniska rekommendationen skrevs i en statlig haverikommissions utredning. Den rekommendationen innebar att man skulle initiera en utbildning för flygande personal kallad ”Crew Resource Management” (CRM).

I Sverige hade generalen Nordenskjöld 1942 initierat en oberoende grupp av individer utanför Flygvapnets linjeorganisation. Generalens uppfattning var att svenska folket som skattebetalare hade intresse av och borde ha insyn i flygvapnets haveriutredningar, varför en sådan inte skulle genomföras internt av flygvapnet själva. Detta var helt enkelt häpnadsväckande framsynt tänkt om man jämför och blickar ut i världen hur flygvapnen utreder sina olyckor än idag och även andra myndigheter i Sverige. Inställningen till en utredning var enligt nedan

Bild 1(se appendix)

Utredningsgruppen skulle ha en jurist som sekreterare, då jurister var vana att formulera sig i skrift och noggranna med hur ord kan tolkas. Denna grupp var embryot till den statliga myndighet vi har idag, Statens haverikommission (SHK). SHK blev en statlig myndighet 1978 och FV hade länge ett starkt fäste i myndigheten. Ett fåtal människor var fast anställda vid myndigheten förutom juristen, företrädesvis lagman eller domare. Juristerna fick senare lämna sekreterarrollen och förordnades i stället som ordförande i haverikommissionerna. Det uppfattades mycket egendomligt internationellt, då säkerhets- utredningar inte skall förknippas med juridik. I säkerhetsutredningar vid SHK är ordförandens, d.v.s. juristens, roll inte att döma utan att hålla samman och balansera utredningen samt formulera resultatet skriftligen i en rapport som är tillgänglig för allmänheten.

I början av 1980- talet blev jag tillfrågad av dåvarande FlygI om jag kunde tänka mig att ingå i haverikommissioner vid SHK, för att utreda den ”mänskliga faktorn” då ett militärt haveri inträffat. Även detta var ju oerhört framsynt med tanke på att NTSB endast låg några år före att introducera psykologer i sina utredningar. Det bör framhållas att det än idag finns statliga haverikommissioner internationellt som inte anlitar psykologer vid utredningar av ”den mänskliga faktorn”, d.v.s. som ”human factor-utredare”, som det idag kallas.

Själv hade jag inte, då jag blev tillfrågad, så stor kunskap om vad min uppgift som haveriutredare skulle innebära, men jag svarade positivt på frågan. Psykologin i det rent operativa säkerhetsarbetet låg ännu i sin linda. Själv erhöll jag stipendieum ur Friedländska fonden för studier utanför våra egna gränser. Jag kom bland annat tidigt i kontakt med en australiensisk och en engelsk psykolog med samma bakgrund som jag

16 själv. Psykologer internationellt, som arbetade inom flygsektorn, hade redan 1956 bildat en politiskt obunden professionell organisation, European Association for Aviation Psychology (EAAP), som jag tidigt anslöt mig till. Där kunde vi utbyta kunskaper och erfarenheter. Jag insöp den kunskap jag kunde få och kastade mig även in i de internationella haveriutredarnas, luftfartsmyndigheternas och flygindustrins värld. De fanns alla representerade i International Society of Air Safety Investigators. (ISASI). Jag ansåg då och även idag att det är av största vikt att vi som psykologer närmar oss våra avnämare för att lära och förstå den värld vi skall bistå

När jag första gången ingick i en haveriutredarkommission vid SHK inbillade jag mig vad de övriga medlemmarna i kommissionen tänkte när jag klev in i denna grupp, som var kraftigt representerad av tekniskt och operativt kunnande och enbart män. ”Vad skall hon bidra med - psykolog - kvinna - och inte ens flyger hon!” Jag var flygvapnets ”human factor-utredare” i 25 år vid SHK och har varit med i 98 % av samtliga militära haveriutredningar under den tiden samt även i utredningar med civila flygplan liksom i andra olycksutredningar än flyg som spårvagns-, båt- och dykolyckor.

I och med psykologernas inträde i haveriutredningar kom utredningarna att gälla såväl individen som de förutsättningar som givits människan. En ”human factor-utredning” omfattar:

 vilka förutsättningar individen hade vad gäller egenskaper, förmågor, kunskaper och erfarenheter för att genomföra den uppgift hon var satt att lösa. Dessa förutsättningar måste sättas in och analyseras i det specifika context som rådde vid tiden för olyckan.

Därefter vänder man på myntet och utreder

 vilka förutsättningar hade givits människan utifrån organisationens ansvar för kravprofiler, utbildning, uppföljningsverksamhet, instruktioner, ledarskap, arbetstid, resurser mm samt tekniska lösningar, såsom innebörden av automation, displayers utformning, flygledningssystem mm och givetvis likaså relaterat till de förutsättningar som rådde vid tiden för den inträffade händelsen.

Från det att ”human factor-begreppet” i begynnelsen omfattat människa-maskinbegreppet rörande den tekniska utformningen och människans fysiologiska förutsättningar i det ”lilla rummet i vilket hon utför sin uppgift” kom nu begreppet att vidgas till att omfatta betydligt fler parametrar. ”Det lilla rummet” vidgades till ett ”större rum” och kom därmed även att omfatta organisationens och myndigheters ansvar för de förutsättningar man ger människan att utföra sin uppgift.

Forskarvärlden hade likaså kommit att intressera sig för olyckor och olycksutredningar. James Reason, den engelske professorn i Psykologi från Manchester University, blev tidigt en förgrundsfigur med sin utredningsmodell ”Swizz cheese ” Därefter uppträdde allt fler forskare på arenan.

Hur statliga haveriutredningar skall genomföras är väl dokumenterat i International Civil Aviation Organization (ICAO) Annex 13, med titeln ”Aircraft Accident and Incident Investigation”. ICAO, är det organ där den samlade världens luftfartsmyndigheter enas om guidelines och rekommendationer för luftfarten.

Den svenska statliga haverikommissionen, SHK, var tidigare en unik myndighet på det sättet att de hade en liten stab av fast anställd personal, bland annat jurister. I övrigt utsåg FV de som skulle ingå i en kommission. Det var helt enkelt nödvändigt, då man ansåg det krävs en viss typ av kunskap för att kunna genomföra denna typ av utredningar. De personer som blev utvalda för uppgiften fick därmed ”byta hatt” och företrädde därmed SHK. När utredningen avslutats återvände vederbörande till sin befattning i FV. Idag är förhållandet annorlunda och SHK har anställt fast anställd personal som utredare med olika professionella bakgrunder och en del av dem tidigare aktiva inom flygets värld.

Medlemmarna i en haverikommission kan vara få eller väldigt många beroende på händelsens art och komplexitet. Stommen i en kommission bör dock alltid vara, förutom en ordförande, en teknisk och en operativ utredare samt en ”human factor-utredare”. Vid olycksutredningar som exempelvis Gottröraolyckan med ett MD 80 flygplan, 1991, eller JAS-haveriet vid Västerbron, 1993, blir antalet experter som knyts till utredningen relativt stort. Förutom professionella experter deltar även flygindustrin som observatörer. Inträffar haveriet i Sverige och det är internationella aktörer inblandade bjuds även dessa in att delta.

Under en flygutbildning i svenska flygvapnet havererade en österrikisk pilot med dödlig utgång. Utredningen genomfördes tillsammans med österrikiska flygvapnet. Som en följd av min medverkan som ”human factor-utredare” i det haveriet blev jag senare mycket involverad i utvecklingsarbetet i den österrikiska flygpsykologiska verksamheten. Min dåvarande kollega i Österrike, Dr Valter Bein, bar själv uniform med generals grad, vilket innebar att generalen Pabisch i österrikiska Försvarsmakten, när jag första gången presenterades för honom, såg något förvånad ut, när jag kom civilklädd och dessutom var kvinna. ”How is this possible ” minns jag att han uttryckte sig och jag svarade ”In Sweden it is possible!” Detta är ett tydligt exempel på hur stora kulturskillnaderna mellan länder kan vara.

Som utredare bör man beakta att det även finns stora ekonomiska och politiska intressen i en haveriutredning. Av politiska skäl tror jag själv att jag bjöds in att delta i en haverikommission på Irland. Det var en militär räddningshelikopter som under mycket svåra väderförhållanden hade flugit in i en stor sanddyn under ett landningsförsök. Min medverkan berodde säkert på att det varit stora interna politiska diskussion om vem som skulle få uppdraget att sköta dylika uppdrag, de militära helikoptrarna eller de civila. Det var en militär räddningshelikopter som havererat.

Som utredare bör man således vara väl medveten om att det existerar många intressen och inte minst rykten kring en haveriutredning. Det gäller att hålla sig såväl opartisk som att ta fram ett gediget underlag innan man dra några slutsatser. Som ”human factor- utredare”, psykolog, innebär det att du bör ta fram underlag via tillgänglig dokumentation och intervjuer med ett stort och brett antal individer i organisationen samt givetvis med de berörda i händelsen

Som ”human factor-utredare” i ”Gottröraolyckan” intervjuade vi minst ett 50 tal individer på alla nivåer i flygbolaget SAS rörande utbildning, instruktioner, checklistor, tilldelning av resurser och prioriteringar av verksamhet, uppföljningsmetoder, organisationsstruktur vad gäller säkerhetsarbete, säkerhetskultur mm.

Det finns även skäl att gå in och se över hur tillsynsmyndigheten arbetar. I utredningen av det haveri som inträffade på Oskarshamns flygplats 1989 där 16 människor omkom formulerade vi en rekommendation till luftfartsmyndigheten. Den löd: ”Luftfartverket bör bättre reglera typomskolningen för förare som flyger i linjefart”.

Den modell som jag själv arbetat efter och som givetvis lutar sig på Reasons modell ser ut enligt nedan.

Bild 2 ”Human Factor-utredningsmodell” (se appendix)

I början när psykologer anlitades av haverikommissioner låg deras utredning ”vid sidan om” och integrerades inte i helheten. Vartefter kom man dock till insikt om att ”human factor-området” var minst lika avgörande för utredningens slutresultat som det operativa och det tekniska. Därmed blev ”human factor-utredaren” en del av kommissionen som de övriga medlemmarna. En haveriutredning är ett uttalat teamwork. Varje utredare ansvarar för utredningen av sitt eget område, men utredningen som sådan skall mynna ut i en gemensam rapport med ett gemensamt ställningstagande. Det gör att varje utredare måste ta in alla utredares underlag och information. Tillsammans skall man därefter analysera faktaunderlaget och komma fram till en uppfattning alla kan stå bakom. När sedan rapporten är skriven kan ingen av utredarna sedan gå ut och hävda sin egen uppfattning utan skall hänvisa till SHK slutrapport.

I ett internationellt perspektiv var och är psykologer som ”human factor-utredare” få. Mycket beroende på kulturer och samhällsstrukturer. I vissa länder som Frankrike och England har medicinarna fortfarande ett starkt fäste i samhällsstrukturen, vilket gör att psykologer mer sällan är representerade i haveriutredarsammanhang.

I Australien däremot med en ”kortare historia” och en mindre hierarkisk kultur kom flygpsykologin att bli väl representerad. Ett exempel är Dr Rob Lee, som med i stort sätt samma bakgrund som jag själv var chef för den australiensiska statliga haverikommission under många år. Det skulle inte ha kunnat förekomma vare sig i Europa eller USA vid den tiden.

Tack vare säkerhetsutredningar med ”human factor-utredningar” utförda av psykologer blev flygbranschen medveten om dess betydelse. Alltmer fokus lades på området och såväl flygindustrin som flygbolagen förstod dess betydelse. ICAO drog igång fyra stora världskongresser, en i dåvarande USSR (St. Petersburg), en på New Zeeland och de två övriga i Syd- och Nordamerika. Syftet var helt enkelt att väcka intresse och sprida större kunskap inom området. Själv kom jag att delta i två av dessa kongresser.

Att vara haveriutredare och specifikt ”human factor-utredare” är en profession som kräver specifika egenskaper. Det kräver att du är väl insatt i den operativa flygarvärlden, att du kan kulturen och kan ”tala den kulturens språk” och inte uppfattas för akademisk. Det krävs hög integritet, lyhördhet och en ödmjuk inställning till de människor du utreder och inte minst respektera andra människors uppfattningar. Du måste inge förtroende för att få människor att våga prata. Du måste vara en ”team player”. Du skall hävda din uppfattning om du har tillräckligt underlag för det, men du skall samtidigt kunna backa i din övertygelse om nytt faktaunderlag läggs fram och du skall definitivt inte sprida din förvärvade information till andra än kommissionens medlemmar.

Sammanfattningsvis kan man säga att en utredning aldrig blir bättre än utredarens kompetens. Och en god fackman är inte självklart en god utredare, en missuppfattning som är vanlig. Som psykolog bör du företrädesvis ha en inriktning inom arbets- och organisationspsykolog (specialist) förutom bred erfarenhet och kunskap om den operativa verksamheten.

Under den tid i Försvarsmakten då försvarsgrenarna inte längre var tydligt separerade blev jag ombedd att ingå i en olycksutredning inom armén. Händelsen hade inträffat i Kosovo, där en svensk soldat omkommit i en handgranatolycka. Utredningen skedde inom ramen för Försvarsmakten och genomfördes efter samma princip som de olyckor som utreddes av SHK.

När vi föredragit och presenterat rapporten för högsta ledningen vid Försvarsmaktens Högkvarter (FM HKV) fick jag och den organisation jag då tillhörde i HKV uppdrag att ta fram en organisation inom Försvarsmakten med uppgift att genomföra säkerhetsutredningar för främst Armén och Marinen. Projektet genomfördes och organisationen ”Försvarsmaktens Undersökningskommission” (FMUK) etablerades i slutet på 1990 talet. Den utrednings-gruppen är operativ idag, men tyvärr tror jag det är mer sällan någon psykolog anlitas där som ”human factor-utredare”.

Under 1990-talet kom även en förfrågan från ledningen på Huddinge Universitetssjukhus, att sätta upp en ”haverikommission” likt SHK, d.v.s. att genomföra säkerhetsutredningar när patienter skadats eller dött på grund av feldosering, felgrepp mm. Jag själv liksom en teknisk utredare från SHK blev ombedda att genomföra uppdraget. Vi genomförde utbildningar, skapade en plattform för en utredarorganisation och verksamheten trädde i kraft. Själv deltog jag som ”human factor-utredare” i några kommissioner. Vad som kan konstateras var dock att sjukvårdsorganisationen och rådande kultur inte då var mogen för denna typ av utredningar. Lex Maria låg ännu som en våt filt över verksamheten och förhindrade den öppenhet som präglar säkerhetsutredningar inom flyg. Personliga erfarenheter och reflektioner Min tid som haveriutredare inom ”human factor-området” är ovärderlig utifrån såväl ett professionellt som personligt perspektiv. Det har varit minst sagt utvecklande Min tidiga bakgrund som UTK psykolog och kännedom om Flygvapnet och den militära flygoperativa världen var en god plattform när jag trädde in i denna för mig nya värld, inte minst utifrån trovärdighetssynpunkt. Att därtill lägga den kunskapsmassa som jag genom åren lyckades förvärva genom utredningsarbetet är ovärderligt. Att arbeta nära olika professioner och genom deras kunskap få en annan insikt var en mognadsprocess jag önskar många psykologer skulle kunna få uppleva. Jag kom att inse att vi alla har ett ”litet fönster” vi ser igenom och det är först när vi kan dela kunskaper och erfarenheter med andra professionella grupper som vi kan nå en mer nyanserad bild av verkligheten.

För mig var alla internationella kontakter jag skapat genom mitt inträde i säkerhetsarbetet som utredare synnerligen värdefulla, då jag fortfarande då var ganska så ensam i mitt professionella utövande här hemma i Sverige.

Genom säkerhetsutredningarna blev det även uppenbart vilken avgörande betydelse ”human factor-området” har för ”säkerheten”. De tekniskt orsakade haverierna hade reducerats märkbart genom åren och ”kvar” lyste nu den röda lampan för ”human factor-

20 området”. Själv stärktes jag i min övertygelse om psykologins betydelse för ökad säkerhet och det gav mig råg i ryggen att försöka lyfta den psykologiska professionen i den organisation jag själv arbetade, d.v.s. Försvarsmakten. Psykologins inträde i det förebyggande säkerhetsarbetet Human factor-utbildning

Om engelsmannen och professor i Psykologi, James Reason, Manchester University är den forskare, som forskningsmässigt genom sin modell, blev företrädaren för hur ”human factor-utredningar” skall bedrivas, så är det amerikanen och tillika psykologiprofessorn Robert Helmreich som blev föregångsmannen för ”human factor-utbildningar”.

Robert Helmreich från University of Texas, USA, har framför allt forskat kring ”indivdual and team performance and the influence of culture”. Han hade under en period på 1970-talet forskningsuppdrag för National Aeronautic and Space Administration (NASA). I forskningsprogrammen deltog även de amerikanska psykologerna Clay Fouchee och John Lauber, vid den tiden relativt unga. John Lauber var knuten till NASA i 13 år innan han gick vidare till flygbolagen och senare till flygindustrin, Airbus, Toulose, Frankrike. Clay Fouchee gick även han vidare till flygbolag, men är idag chef för Audit and Evaluation vid Federal Aviation Adminstration (FAA) luftfartsmyndigheten i USA. Ytterligare en psykolog väl värd att nämna i detta sammanhang är Curt Grauber , som var ansvarig för ”human factor-utveckling” på Boeing, Seattle. Själv hade jag förmånen att träffa Clay Fouchee och Curt Grauber i olika sammanhang tidigt.

De psykologiska faktorerna hur en grupp kommunicerar, kommer fram till beslut mm., var givetvis ett mycket angeläget forskningsområde under 197O-talet med tanke på rymd-forskningen. Som tidigare omnämnts var just den första ”human factor-rekommendationen” en följd av brister i besättningssamarbetet. Den forskning inom ”team performance” som då redan tagits fram kom således nu även väl till pass för att utveckla ett utbildningsprogram för flygande personal.

Under årens lopp finns det många exempel på flyghaverier orsakade av brister i kommunikationen inom en besättning eller brister i samarbetet/rollspelet liksom oförmågan att se varandra som en resurs. Vikten av ett fungerande besättningssamarbete är en mycket viktig parameter ur en säkerhetsaspekt, något som kan föras över till vilken verksamhet som helst för att effektuera den.

Intresset för människans kognitiva processer, d.v.s. hur människan inhämtar information, analyserar och prioriterar och slutligen fattar beslut hade uppmärksammats i den operativa världen under 1970 talet. Lägger man därtill faktorn ”kulturella skillnader”, som idag är mycket vanligt förekommande i stora internationella flygbolag, som exempelvis Emirates, satsas det idag stora

21 utbildningsresurser inom det området. Det handlar om att kommunicera, att kunna tolka varandras kulturella egenheter och förstå vad de står för. Ett intressant exempel att fundera över är kommunikationsprocessen vid beställning och upphandling av exempelvis synnerligen mycket avancerade tekniska system. Hur kommunikationen mellan beställare och kund genomförs är således centrala faktorer i upphandlingsprocessen och hur denna process genomförs blir oerhört avgörande för slutresultatet.

Det utbildningsprogram som togs fram för den amerikanska marknaden kallades Crew Resource Management (CRM). Till en början omfattade det enbart pilotbesättningen, senare involverades hela besättningen i utbildningen. Programmet har sedan utvecklats för många andra yrkeskategorier än flygbesättningar liksom på organisationsnivå. Den amerikanska ”CRM– utbildningen” såldes till europeiska flygbolag, men ganska snart förstod man att det fanns kulturella skillnader som gjorde att varje större flygbolag senare skapade sitt eget CRM-utbildningspaket.

CRM-utbildningen syftar till att öka kunskapen om vad som styr människans beteende och prestation såväl enskilt som i grupp i säkerhetskänsliga verksamheter. Utbildning skall leda till att uppmärksamma eller göra den operativa personalen medveten om hur olika individers beteenden i en grupp kan leda till ett specifikt skeende. Utbildningen fokuserar på hur psykologiska faktorer i samspelet mellan individer påverkar utfallet. CRM-utbildningen skall leda till att lära sig förstå konsekvenserna av ett specifikt beteende och hur man genom att nyttja olika kompetenser och resurser effektivt inom en grupp skall kunna få ”ett plus ett att bli tre”. Dessutom skall man uppmärksammas på sin egen roll i en sådan dynamisk process.

Utbildningen tar fasta på sex huvudområden:

Attention Management (mental förberedelse: att lära sig att se kedjor och konsekvenser i beteenden som icke nödvändigtvis är linjära).

Crew management (kommunikation: att lära sig balansera ett auktoritärt förhållningssätt på ett sådant sätt att man både är deltagande och bestämd på ett respektfullt sätt).

Stress Management (att lära sig att känna igen och hantera olika typer av stress).

Attitude Management (att få insikt i hur ens eget förhållningssätt (attityd) till omgivningen kan uppfattas av andra och påverka ett slutresultat).

Risk Management (att lära sig värdera information, göra prioriteringar, att i stunden och situationen värdera gruppens kompetens och kapacitet i förhållande till en uppkommen situation).

Descision Making (hur man fattar beslut och på vilka grunder).

CRM-utbildningen sker i små grupper som en workshop och bygger på egna och andras erfarenheter och leds av en moderator. I början var det psykologer inom flygbranschen som tillsammans med en operativ företrädare (exempelvis pilot) för ett team var moderatorer. I dag är psykologerna mer sällsynta och den operativa personalen med en viss utbildning inom den psykologiska domänen har blivit alltmer förekommande. Dessutom bedrivs utbildningen även i samband med simulatorträning.

Så gott som samtliga flygbolag tog till sig utbildningen. Sedan början av 2000- talet, när de gemensamma luftfartslagarna togs fram i Europa, är utbildningen väl uppstyrd såväl till innehåll som i periodicitet och är ett obligatorium för att kunna behålla flygcertifikat i civil luftfart.

I USAF infördes CRM-utbildning 1991, d.v.s. något senare än civilt och i svenska Flygvapnet genomfördes CRM-utbildning i början av 1990, för att under en period bli en budgetregulator och ströks, men introducerades igen i början av 2000-talet. Tillsammans med operativ personal genomförde jag CRM- utbildningar som moderator under ett antal år.

1984 fördes jag som psykolog över organisatoriskt från dåvarande Rekryteringscentrum till Flygsäkerhetsinspektionen med uppgift att utveckla ”human factor-området” i ett förebyggande syfte. Min uppfattning var, att när det gällde psykologiska urvalsprövningar var svenska Flygvapnet redan då mycket professionellt inom det området. Gällande säkerhetsutredningar hade psykologisk kunskap redan vid denna tidpunkt engagerats för att utveckla området vidare. Mitt fokus blev därför att utveckla ett utbildningsprogram inom ”human factor- området” för flygande personal i första hand, men sedan även för övriga yrkeskategorier.

Under 1980-1990-talet hade Flygsäkerhetsinspektionen dels en inspekterande verksamhet dels till uppgift att bedriva ett förebyggande säkerhetsarbete. Senare kom dock de två uppgifterna att skiljas åt organisatoriskt, då det mer skulle efterlikna den civila luftfartens organisation. Det ansågs inte trovärdigt att kunna genomföra båda uppgifterna enligt ovan under ”samma hatt”.

Efter internationellt mönster och med en god erfarenhetsbank att gräva ur, d.v.s. haveriutredningarna, tog jag kontakt med den skola i Flygvapnet som utbildar flygchefer, divisionschefer liksom gruppchefer och rotechefer och erbjöd mig att genomföra ”human factor-utbildningar”. I ärlighetens namn verkade chefen för skolan något skeptisk när jag kom med förslaget. Han gav mig dock tillträde och responsen från eleverna blev mycket god. De förstod budskapet och hur väl det skulle kunna gynna säkerheten. ”Human factor-utbildning” kom med åren att växa i omfång.

Vid ett möte 1990, som ovan nämnda skolan kallat till, initierades embryot till ett samlat utbildningspaket under namnet ”Människan i Flygsystemet - Överlevnad”

(MIFSÖ) Arbetsgruppen som tog fram utbildningspaketet var bland andra ett antal flygoperativa lärare vid skolan samt dåvarande flygöverläkaren och jag själv. Ett samlat flygmedicinskt och ett flygpsykologiskt utbildningsprogram skulle tas fram. Programmen skulle sträcka sig från det man börjar flygförarutbildningen i Ljungbyhed tills dess man går ur krigsorganisationen som flygförare.

Framtagningen av utbildningspaketet tog tid, delvis på grund av det fanns ett visst motstånd från flygmedicinskt håll att vilja se flygpsykologi som ett eget ansvarsområde. Den operativa personalen i gruppen förändrades och projektet gjorde många omtag. Först tio år senare låg det samlade verket färdigt, men det skall nämnas att delar av utbildningspaketets innehåll tillämpades i praktiken under dessa tio år innan MIFS- Ö hade fastställt det officiellt. Inom ramen för utbildningen inom ”Flygpsykologi” fanns 42 utbildningspass med en rik variation och omfattning. Publikationen av MIFS-Ö publicerades år 2000.

Även på Flygvapnets Tekniska Skola (FMTS) i Halmstad hade intresset för ”human factor-utbildningar” väckts under slutet av 1990 talet och början av 2000- talet. I samverkan med lärare i teknisk tjänst kom jag att under många år utveckla och delta i en mängd utbildningar på skolan för teknisk personal i FV på olika nivåer, liksom för de ungrare och tjecker som utbildades i Sverige, då de införskaffat stridsflygplanet JAS Gripen.

Behovet av utbildning inom ”human factor-området” (flygpsykologi) relaterat till säkerhet och effektivitet i Försvarsmakten kom att bli mycket stort Utbildningarna måste vara väl verklighetsbaserade och inte föreläsningar i ”Psykologi” av mer allmän karaktär. De bör genomföras av psykolog tillsammans med en företrädare för den yrkeskategori utbildningen är riktad till. Problemet var att psykologkåren var förhållandevis liten i FV på denna tid och att inte alla psykologer kände sig skickade att ta på sig denna utbildnings-uppgift, varför jag själv under en period ägnade mycket tid åt att utbilda.

”Human factor-utbildningar” av alla de slag bygger i princip på psykologisk kunskap relaterat till en operativ verklighet. Det var utifrån slogan ”Take the best and make them even better” behovet av utbildningen växte fram och genom erfarenheter från haverier och incidenter. Den flygoperativa världen hade insett att det inte enbart räcker med en operativ eller teknisk kunskap utan att det även i någon mån behövs kunskap om det ”mänskliga systemet” och hur det påverkar ens prestation och säkerhet. Samtidigt måste man vara medveten om att denna typ av utbildning i sig inte kan förändra en människas personlighet. Detta märks framför allt i kritiska och stressade situationer. Därför är ett väl utarbetat psykologiskt urvalssystem i botten är en nödvändighet som sedan kan byggas på med en kontinuerlig och adekvat ”human factor-utbildning”.

BILD 3 CRM-utbildning (se appendix)

BILD 4 CRM-utbildningens effekt (se appendix)

Uppföljningsverksamhet Under min tid på Flygsäkerhetsinspektionen var det inte bara inom utbildningssektorn som jag hade mina arbetsuppgifter. På Flygsäkerhetsinspektionen, som i huvudsak bestod av flygoperativ personal, blev jag snabbt en i teamet. I det analysarbete som genomfördes varje månad av inkomna driftavvikelserapporter (DA) från flottiljerna deltog jag med min psykologiska kompetens. Redan under 1960-talet hade FV implementerat ett avvikelserapporteringssystem. Det innebär att varje flygförare som under sitt flygpass begått ett misstag, som kunde ha lett till en allvarlig olycka, uppmanas att skriva ner händelsen. Den rapporten skrivs under av divisionschef och går sedan via flottiljens flygsäkerhetsofficer till Flygsäkerhetsinspektionen, för att föras in i en databank. Dessa DA följs upp såväl månadsvis som årsvis för att därur kunna utläsa tendenser som bör lyftas i det förebyggande säkerhetsarbetet och åtgärdas. Detta är exempel på en lärande organisation som bygger på öppenhet och förtroende. För att ett dylikt system skall kunna fungera bygger det på att individen är trygg och att påföljden utgörs av belöning och uppskattning snarare än bestraffning. Dessutom sänds regelbundet” återkoppling ut, i form av en samlad skrift till hela FV. På det viset kan man på divisionsnivå dra lärdom av det inträffade samtidigt som det blir tydligt att inskickade DA kommer till nytta.

Vart tredje år ”inspekterades ”(genomlystes) varje flygflottilj ur ett säkerhetsperspektiv. Det var en helhetsbedömning ur teknisk, operativ och ”human factor-synvinkel”. Inspektionerna mynnade ut i en skriftlig rapport undertecknad av Flygsäkerhets- inspektören. Samtliga medarbetare från SAAB, FMV och Flygsäkerhetsinspektionen hade bidragit till underlaget. Inspektionerna genomfördes under ett antal dagar och av flottiljen i sin helhet. Genom-förandet utifrån ett ”human factor-perspektiv” var i stort sett detsamma som de som tillämpades för en haveriutredning (säkerhetsutredning) fast något haveri ännu inte hade inträffat.

Under min tid på Flygsäkerhetsinspektionen sattes en arbetsgrupp samman för att analysera samtliga SHK rapporter under en tioårsperiod (1981-1992). Syftet var att urskilja och lära av trender över en längre period och därefter komma med förslag på säkerhetsåtgärder. I arbetsgruppen (Ag) fanns företrädare från såväl SAAB som FMV liksom flygförare på ledningsnivå. Området flygmedicin företräddes av flygöverläkaren och flygpsykologin av mig själv.

Arbetsgruppen hämtade även hem statistik från övriga nationers haverier. Kortfattat kan konstateras att stora ansträngningar och åtgärder främst inom det tekniska och flygoperativa området över en trettioårsperiod hade bidragit till en ökad flygsäkerhet. Det konstaterade dock att 2/3 av ”dagens” haverier inte gick att härleda till det tekniska området. Vid analys av vårt eget underlag fann arbetsgruppen ett likartat resultat. Av de 56 haverier under ovan nämnda period i FV var 75 % av orsakerna relaterade till området human factors. De föreslagna åtgärderna kom oftast att riktas mot utbildnings- och ledningsfunktionen. De flygsäkerhetsåtgärder som genomförts under olika decennier i FV presenteras nedan.

Bild 5 Flygsäkerhetsåtgärder (se appendix)

Egenkontroll är ett honnörsord som i grunden bygger på vilken mentalitet och attityd som verksamheten bedrivs med. Egenkontroll berör såväl individ som organisation och

25 innebär att individen skall ha förmåga att kunna följa upp sig själv och sin ”status” för att kunna genomföra en specifik uppgift. Individen måste ha insikt om sin egen kapacitet och förmåga. Utifrån detta synsätt kan individen heller inte i vissa sammanhang helt fråntas sitt ansvar för det som sker.

Därtill kommer ”ledningsansvaret” innebärande att skaffa de bästa tänkbara förutsättningar för verksamhetens bedrivande. I detta ligger även förmågan att entusiasmera, motivera, informera och delge m.m. Det ställer även stora krav på ledande personal att kunna värdera kompetens och förmågor i verksamheten och fördela uppgifterna till dem som är mest lämpade att genomföra dem. Det innebär att vara lyhörd och skapa ett öppet klimat så att personalhanteringen blir ett mindre fråga den dagen ett eventuellt problem skulle uppstå.

Klarar man inte av att lösa sitt eventuella problem på egen hand eller inom gruppen och det leder till ”psykisk oförmåga” och oförmåga att lösa sin uppgift på ett tillfredsställande sätt, så bör det utredas utifrån den kontext individen befinner sig i. I det avseende var psykologerna i FV involverade. Under andra hälften av 1980 talet introducerades även en utbildning för flygförare i ledande ställning. Rubriken på den utbildningen var ”Psykologiskt omhändertagande efter haverier”.

Ett nytt inslag i säkerhetsarbetet kom genom förslaget att även kvinnor skulle få möjlighet att söka till flygande befattningar, d.v.s. att bli ”stridsflygare”. Diskussionerna gick höga om kvinnors fysiska och psykiska förutsättningar för uppgiften.

En grupp på tre personer, dåvarande flygöverläkaren och hans kollega samt jag själv fick uppdraget att hämta hem kunskaper och erfarenheter i ämnet från de länder som redan introducerat kvinnor i flygtjänst. Vi besökte flygbaser i USA. Synpunkterna från besöken sammanfattades i en reserapport. Dessutom inhämtade vi erfarenheter från såväl Neder- länderna som Norge. 1991 öppnades dörren för kvinnor att söka till flygtjänst i svenska FV. Det bör nämnas idag att antalet sökanden genom åren varit förhållandevis litet och ett synnerligen litet antal antogs till utbildning och ännu färre blev ”stridspiloter”. Personliga erfarenheter och reflektioner Vid slutet av 1980-talet hade flygpsykologin fått ett hyggligt fäste i flygsäkerhetsarbetets samtliga domäner. Flygpsykologin var nu en etablerad och framför allt accepterad part i det ständigt pågående arbetet att förbättra säkerheten i det operativa systemet. Flygpsykologer hade lyft på locket och initierat en ny syn på ”human factor-begreppet” och implementerat ett systemtänkande mot att tidigare enbart vara inriktad mot individen. Flygpsykologerna själva hade börjat förstå vilken betydande roll den psykologiska kunskapen spelar i det totala säkerhetsarbetet, även om de många gånger som pionjärer fick ”slå sig fram” organisatoriskt för att komma in i ”säkerhetsteamet”. Väl där har deras insats varit mycket uppskattad.

”Vi ropar på psykologer när vi behöver dem” var inte en helt ovanlig kommentar från vissa delar av den operativa och tekniska världen. Med mer erfarenhet och mer ”kött på benen” var det dock enkelt att besvara kommentaren med orden ”javisst, men problemet är att ni inte riktigt vet när ni skall fråga efter kompetensen och vad ni skall fråga om”. Konklusionen är att flygpsykologen helt enkelt måste vara en i teamet för att dess kunskap skall kunna påverka säkerhetsarbetet fullt ut.

Under tiden vid Flygsäkerhetsinspektionen behöll jag regelbundet mina kontakter med mina internationella kolleger för att uppdatera mig kunskapsmässigt. Efter att ha fått mer erfarenhet och kunskaper började jag även själv att vilja förmedla svenska FV erfarenheter d.v.s. hur psykologisk kompetens nyttjas och tillämpas i vår egen organisation.

Hur flygpsykologer lyckats ta sig fram inom flygsäkerhetssektorn har varierat starkt mellan länder och är med all säkerhet väl förknippat med det jag redan tidigare beskrivit, vad gäller nationers kulturella skillnader och synsättet på människan. Mot den bakgrunden upplevde jag trots allt att det var en något djärv satsning att besluta sig för att, vid en ISASI (International Society of Air Safety Investigation) konferens i Vancouver 1988, göra en presentation gällande ”Aspects on the ”human factor” in accidents investigations and flight safety work”. Den amerikanska tunga myndighets- och flygindustrins flygelit är stor vid dessa konferenser. Antalet ca 250 deltagare.

Mitt eget syfte med presentationen var just att jag ville försöka förmedla Nordeuropas mer holistiska synsätt inom ”human factor-området”, att få etablissemanget att förstå att den kompetensen, d.v.s. flygpsykologer, måste vara en del i teamet. I USA kallade man t.ex. in en forskare som ”hjälp” och sedan fick man oftast höra att deras bidrag inte var mycket värt då de inte ”kunde branschen”. Man skall komma ihåg att vid denna tidpunkt var ”human factor” byggd på psykologisk kunskap en relativt ny kompetens inom säkerhetsarbetet. Mot denna bakgrund var det således en personlig risk jag tog att genomföra denna presentation och jag var medveten om att reaktionen kunde bli att man antingen skulle fnysa åt budskapet eller ta det till sig.

Att ”omvända” en församling genom en kort presentation är givetvis absurt att tro, men jag fick ett positivt bemötande. Budskapet blev uppmärksammat, psykologin fick ett europeiskt ansikte och jag blev tillfrågad därefter att delta i paneldebatter, leda workshops etc.

Presentationen blev dessutom för egen del en dörröppnare för att delta i en amerikansk flygsäkerhetsdelegation till Kina. Viceamiralen Donald D. Engen, tidigare chef för ”Carrieer US America” hade inbjudits av kineserna att sätta ihop en grupp och besöka flygskolor, industrier, flygbolag och myndigheter i Kina. Syftet var att förmedla och diskutera flygsäkerhet ur alla dess aspekter. Deltagarna i delegationen till Kina skulle vara beredda att kunna göra presentationer, delta i paneldebatter och i stort sett ständigt vara till hands. Besöket i Kina skulle vara i en månad och destinationerna i Kina var fyra (Beijing, Shanghai, Chandu, Kunmin) och därtill Hong Kong.

Mitt svar på inbjudan var att jag måste få mitt deltagande sanktionerat av Flygvapnet och dessutom av min man. Vi hade på den tiden fem små barn som skulle tas om hand och min man arbetade då som SAS-pilot. Min man sade ”Självklart skall du delta i delegationen till Kina” och från Flygvapnets sida mötte mitt deltagande inga hinder.

Det blev naturligtvis en fantastisk upplevelse ur många aspekter. Vi var sammantaget 48 deltagare och viceamiralen var en enastående ledare. Deltagarna i gruppen representerade industrin som exempelvis Boing, General Electric, myndigheter, FAA, NTSB , flygbolag mm.

Att under en månads tid umgås och arbeta med dessa människor var givetvis mer än berikande och gav mig inblick och kunskaper utöver det vanliga. Jag fick oersättliga kontakter in i USAs flygetablissemang. Erfarenheterna från Kina gav likaså mycket insikt om rådande flygsäkerhetsläge, men även om den kinesiska kulturen. Sammantaget kan nämnas att vi redan då, i slutet på 1980- talet, imponerades av det kinesiska tänkesättet och framsyntheten. Deras problem då, var att deras tekniska system inte var lika väl utvecklade som i västvärlden. Under vår vistelse i Kina visade de oss en öppen attityd och ett stort intresse för att lära.

Som en anekdot under en av våra många sessioner vi deltog i, tog jag upp frågan med en kinesisk högre myndighetperson, om de även hade kvinnliga piloter. Han tittade på mig med ett fårigt äldre ansikte och sa ”We are enough men in this country”.

Självklart var mitt deltagande i denna flygsäkerhetsdelegation oersättlig ur kunskaps- och erfarenhetssynpunkt Något år senare blev jag erbjudan att delta i en likartad delegation under i ledning av samma amerikanske ledare. Vi var då i USSR inkluderande nuvarande Ukraina och övriga östeuropeiska länder.

Parallellt med att jag arbetade inom Flygsäkerhetsinspektionen blev jag mer och mer engagerad internationellt. I det sammanhanget var det främst den civila luftfarten som var i fokus. Som kvinnlig flygpsykolog blev jag exempelvis inbjuden att tala om ”human factor” på en konferens för Arab Airlines i Kairo, vilket kan uppfattas unikt. Min man och mina barn fick möjlighet att följa mig dit. Flygvapnet såg positivt på att jag på olika sätt inhämtade kunskaper utanför våra egna gränser.

European Association for Aviation Psychology (EAAP) växte som organisation i takt med intresset för ”human factors”. Forskarna, tillämparna och användarna hade ett gemensamt forum att mötas i och utbyta erfarenheter och kunskaper. Vartannat år anordnades en större konferens. Inom EAAP bildades olika arbetsgruppen, framförallt var utbildningssektorn i fokus. Parallellt med mitt arbete i Försvarsmakten engagerade jag mig även allt mer inom EAAP. 1996 valdes jag till president för organisationen. Ett hedrande förtroendeuppdrag, som krävde såväl engagemang och tid. Vid denna tid var medlemsantalet ca 250 individer idag närmare 400.

Styrelsen bestod av sju män, forskare och tillämpare samt en flygkapten. Alla var från olika europeiska nationer. Psykologer från Tyskland, Österrike och Nederländerna dominerade i organisationen, medan engelska och franska flygpsykologer var mer sällsynta. Av skäl jag tidigare beskrivit. Lyckades dock få med den kände professorn Helen Muir, Cranfield University. UK, som styrelsemedlem under en av mina tre mandatperioder (6 år) som president.

1994 fattades beslutet inom EAAP att ackreditera ”aviation psychologists” och ”human factor specialists”. Syftet var att därmed kunna garantera avnämarna (flygbolag, militära organisationer, myndigheter osv) en professionell standard inom flygpsykologiområdet. Organisationen tog demokratiskt fram kriterierna för ackreditering. De medlemmar i organisationen som ej var psykologer som exempelvis instruktörer av olika slag inom flyg, men med en viss psykologisk kunskap i bagaget tryckte emellertid på och önskade att kriterier även för ”human factor specialists” skulle tas fram. Så blev fallet mer om detta går att läsa på EAAP hemsida idag (www.eaap.net). För ackreditering kopplades krav på vissa typer av ”human factor-utbildningar” liksom krav på vidmakthållande av

28 ackrediteringen. Dessa utbildningar drivs mer eller mindre ideellt av väl etablerade och erfarna flygpsykologer inom EAAP.

Arbetet med att utforma de europeiska gemensamma lagarna för civil luftfart råkade sammanfalla under de sex åren jag var President för EAAP. I det arbetet var det representanter från de olika nationernas luftfartsmyndigheter som tog fram de civila luftfartslagarna. Med vetskap om att ”human factor-området” inte var representerat av flygpsykologer i luftfartsmyndigheterna utan av flygmedicinare inledde vi inom EAAP ett intensivt arbete att försöka får vår röst hörd och en roll i Joint Aviation Authority (JAA). Vi lyckades till sist att få ”en stol ” i en av kommittéerna och kunde därmed vara med och påverka utvecklingen. England och Frankrike var emellertid mycket tongivande i utformning i det arbetet och hade ringa erfarenhet av flygpsykologisk verksamhet, vilket inte gjorde vårt arbete lättare Vår inblandning i utformning av luftfartslagarna gjorde dock att vi därmed fick ett ansikte och inbjöds att delta i European Authority for Safety Association (EASA), europeiska luftfartsmyndighetens, ”Human Factor Steering Group”, som den vid det tillfället hette.

2002 lämnade jag över presidentskapet i EAAP efter en spännande och utvecklande period och med ett brett professionellt nätverk som följd. 2010 erhöll jag EAAP hedersutmärkelse för ”her outstanding international commitment and achievement in Aviation Psychology”.

Idag driver jag, tillsammans med två australiensiska kolleger med samma bakgrund och erfarenhet som jag själv, på den internationella arenan utbildningar i ”Human Factor in Safety Investigations, Risk Management och i Safety Management System (SMS)” inom ramen för kraven för ackreditering inom EAAP. Psykologins roll i tekniskt utvecklingsarbete Psykologin och psykologer inom flygindustrin har i huvudsak varit etablerade i forskarvärlden. Inom FOA 59 fanns tidigt en grupp forskare som till stora delar arbetade med projekt inom SAAB. Genom Försvarsmakten nära knytning till flygindustrin i Sverige, kom även forskarna från FOA 59 att arbeta nära Försvarets Materielverkets (FMV), med inspektören på tekniksidan och med Försvarsmaktens Flygsäkerhets- inspektion i FM/HKV. Detta samarbete accentuerades givetvis under JAS- Gripen projektets utveckling under 1980-talet.

1992 inbjöds jag av NATO Advanced Study Institute att utan någon kostnad ingå i en tvärvetenskaplig internationell grupp på sjuttio personer. Projektet var sponsrat av FAA och NASA. Den inbjudna gruppen bestod av sjuttio forskare och tillämpare från olika discipliner och från olika delar av världen. Vår uppgift var att under två veckors tid diskutera frågeställning huruvida det är möjligt att verifiera och validera det komplexa och integrerade ”Human-Machine System” De två veckornas arbete varvades med föreläsare av välkända forskare inom området, bland annat professorn i psykologi, David Woods från Columbus University Ohio, som omnämnts ovan. Gruppens arbete skulle sedan mynna ut i en gemensam rapport. Som svar på den frågan som ställts till oss var den gemensamma uppfattningen att det inte går att validera och verifiera hela komplexa systemet i ”ett stycke”, utan enbart varje del för sig. Summan av delarna påverkar nämligen varandra på ett sådant sätt att det komplexa tekniska systemet blir något annat

än summan av delarna (1+1=3) varför det således inte är möjligt att verifiera och validera helheten.

För egen del lade dessa två veckor en gedigen grund för mitt intresse för ”Man-System- Interaction” (MSI).och jag deltog senare, 1995, i ett veckolångt seminarium organiserat av European Institute of Cognitive Sciences and Engineering (Eurisco, en organisation knuten till Airbus) rörande ”automation” för att uppdateras ytterligare forskningsmässigt inom området.

Redan under 1970-talet i samband med utvecklingsarbetet av JAS Gripen hade frågeställningen hur den ”nya tekniken ” skulle påverka flygförarens kravprofil (se urval) uppkommit. Det handlade framför allt om förändrade krav på den kognitiva förmågan. Den nya tekniken hade generellt väckt ett större intresse för att försöka utröna människans roll i systemet och vad den nya tekniken skulle innebära för människan. Man hade kommit till slutsatsen att ”den nya” tekniken inte enbart kunde ses som en avlastning utan i vissa stycken även som en belastning, om man inte var observant på dess konsekvenser och mötte upp med relevanta åtgärder.

Efter ett haveri med ett Airbus-flygplan utanför Strasbourg, drog Airbus igång ett antal ”human factor-seminarier” i vilka jag själv deltog i några. I samverkan med Ericsson, SAAB och FMV genomförde svenska flygvapnet ett större seminarium” Människan i Gripen ” på F7 för inblandade parter. Genom utveckling av flygplanet JAS Gripen knöts banden starkare mellan olika professionella grupper (konstruktörer, teknikföreträdare, användare, fysiologer och psykologer på såväl forsknings som tillämpningssidan).

Vid föredragningen för den parlamentariskt tillsatta JAS -kommissionen i syftet att utreda ett av JAS haverierna, lyftes de flygpsykologiska aspekterna på människan fram liksom behovet av en ökad satsning på ”människan i systemet”. En sammanfattning av min föredragning för politikerna finns daterad 1993-11-15. Det konkreta svaret från politikerna på denna dragning var att Försvarsmakten skulle bilda en Forsknings och Teknikutvecklingsgrupp (FOT-grupp) inom ”Människa-System-Interaktion” (MSI). Genom FOT-grupp MSI knöts forskarna närmare beställarna till gagn för alla parter. MSI-gruppens uppgift var att först försöka få ett helhetsperspektiv över forsknings- området och vilka ekonomiska resurser som lades på området. Att området var klart underdimensionerat i jämförelse med teknik- och materielsidan var uppenbart. Personliga erfarenheter och reflektioner Att psykologisk kompetens även hör hemma i tekniskt utvecklingsarbete blev alltmer uppenbart. Man började komma till insikt om att balansen mellan ”människa och teknik” inte var lätt att finna. Psykologer engagerades i en del flygindustrier då ”Automation- problematiken” hade skapat nya frågeställningar.

Under 1990- talet kom jag att medverka i olika media och hade svårt för att avstå, eftersom jag då fick en möjlighet att försöka förklara varför den psykologiska kompetensen borde ha en roll även i tekniskt utvecklingsarbete. I Sveriges Radio intervjuades jag 1994 i dokumentärprogrammet ”Tankar och reflektioner kring JAS haveriet”. 1995 deltog jag i en tre timmar lång paneldiskussion i Sveriges Television. Ämnet var ”Ansvar”. 1996 blev det en intervju i Sveriges Radio ”Efter tolv”. Samma år blev jag erbjuden att inleda en MILINFO konferens. Jag valde rubriken ”Människan i centrum

30 eller bortglömd”.1998 deltog jag i ett utbildningsprogram för Sveriges Television. Utbildningsprogrammet hette ”Risker i Tekniska System”. Det var ett tre timmar långt program och var en högskolekurs på distans värd fem poäng.

Ett annat försök att försöka bidra till utvecklingen att nå större integration mellan involverade parter i utvecklingsarbetet var ambitionen att skapa ett Human Factor Centrum for Aviation. Bakgrunden var att Joint Research Center (JRC), som är en forskningsinstitution inom Europakommissionen och beläget i Ispra, Italien, hade kallat till möte för att informera om hur man skulle få tillträde till forskningsresurser inom ramen för European Union (EU).

Då dessa pengar inte kan åtnjutas av Försvarsmakter sändes jag ner till mötet för Luftfartsverkets (LFV) räkning och jag bad professorn i teknisk psykologi, Kjell Olsson, vid Luleå Universitet, att följa med. Det fanns ytterligare två representanter från Sverige som deltog i mötet, en från flygbolaget SAS och en från FFA. Hos ovan nämnda fyra personer föddes tanken på att skapa ett ”Human Factor-Institut” inom flygbranschen i Sverige. Det ansågs möjligt då vi är ett litet land som har alla parter närvarande, flygindustri, flygbolag, flygvapen och forskarna inom FOA och tekniska högskolor. Tanken var att institutet skulle stå på en tvärvetenskaplig grund och ha en mycket tillämpad inriktning, riktad åt såväl civilt som militärt flyg. Den 12 januari 1995, knappt två år senare, invigdes Swedish Center for Aviation, HFA, i Linköping med flertalet av intressenterna närvarande. Centret finns fortfarande, dock inte längre enbart riktat mot flyg. Inriktningen har förändrats genom åren och kanske uppfyller det idag inte de ambitioner som en gång fanns.

Sammanfattningsvis kan nämnas att i och med ökande komplexitet i det tekniska systemet, kom intresset för människan att öka. Betydelsen och förståelsen för en professionell ”human factor-kompetens” med psykologiskt innehåll ökade och för att det inte längre räcker med egen erfarenhet som användare för att påverka systemets utformning och utveckling. Frågeställningarna har idag en betydligt djupare och mer komplex valör.

Trots detta är det fortfarande en lång väg att gå. Det är en fråga om attityder som måste arbetas bort. Förståelsen för att människan, psykologiskt som fysiologiskt, måste hanteras på lika professionella sätt som tekniken. Dessutom bör det tekniska utvecklingsarbetet i många stycken vara ett väl integrerat lagarbete med även psykologiskt kompetens inblandad.

Bild 5 Flygsäkerhetsåtgärder (se appendix) Försvarspsykologins roll på strategisk nivå 1994 övergår Svenska Krigsmakten till en försvarsgrensgemensam Försvarsmakt. Detta förhållandevis stora organisatoriska steg innebar även att många interna organisations- förändringar kom att följa i dess spår. Ett exempel härpå är att Flygsäkerhetsinspektionen kom att ingå i Försvarets Säkerhetsinspektion, där nu även arméns och marinens säkerhetsinspektioner blev integrerade. De två sistnämnda inspektionerna var på denna tid små och hade inte samma arbetssätt som Flygsäkerhetsinspektionen.

Ledningen av flygmedicin, med en flygöverläkare i spetsen, hade varit en del av flygsäkerhetsinspektionen. Till och från under mina fjorton år på flygsäkerhets- inspektionen tillhörde jag som flygpsykolog flygmedicinavdelningen. Detta var emot mitt eget gillande, då psykologin inom säkerhetsområdet i huvudsak ligger inom den arbets- och organisationspsykologiska domänen och skickar således fel signaler om det organisatoriskt tillhör det medicinska området.

Genom mina relativt långa erfarenheter av haveriutredningar vid Statens Haveri- kommission där jag som ”human factor-utredare” inte var underordnad den flygmedicinska utredningen, kunde jag hävda att förhållandet borde vara likartat i det förebyggande säkerhetsarbetet. Detta borde således avspegla sig även i organisationsstrukturen.

Att förhållandet var på detta sätt i utredningskommissionen vid SHK hade flyg- medicinarna svårt för att acceptera och de gjorde därför vad de kunde för att inordna flygpsykologin organisatoriskt under sitt mandat vid Säkerhetsinspektionen. Trots tydliga argument emot denna struktur från olika håll i organisationen, ville de inte riktigt acceptera att flygpsykologi i säkerhetsarbete har ett mycket litet klinisk innehåll, utan mer är arbets- och organisationspsykologi. En kompetens de själva inte var utbildade inom.

Flygmedicin flyttades emellertid ur Säkerhetsinspektionen vid FM/HKV och själv som enda psykolog vid Säkerhetsinspektionen blev jag kvar i den organisationen, men placerades vid Armén Säkerhetsinspektion, med uppgift att spilla över flygets ”human factor-kunskaper” till armésidan. Det blev en svår uppgift och en kulturkrock, då ”human factor-konceptet” i dess vidaste betydelse var okänt för dem.

I slutet av 1990-talet fick jag som uppgift av generalmajor Kurt Westerberg, Flygvapnet, att utreda ”Försvarspsykologins roll i Försvarsmakten”. Det blev en omfattande utredning, där ett internationellt perspektiv togs in i arbetet och de erfarenheter jag inom olika domäner förvärvat genom årens lopp.

Med vetskap om hur psykologin hanterades organisatoriskt i många andra länders Försvarsmakter var jag övertygad om att försvarspsykologin i svenska Försvarsmakten behövde lyftas upp till en strategisk nivå och få en tydlig organisatorisk plattform för att kunna påverka och verka i. Vi, försvarspsykologer i svenska Försvarsmakten, var förhållandevis få och hade inga formella mandat att tala om.

I Nederländerna hade exempelvis försvarspsykologer tillsammans med sociologer blivit en självständig kår 1973, med eget insignium. På samma sätt utvecklades psykologin i det Österrikiska försvaret. I Tyskland fanns vid 1990-talets slut 160 psykologer anställda och 260 psykologassistenter engagerade, civila, men får en kompletterande militär utbildning om de skall verka som ”troop psychologists”, d.v.s. verksamma i förbanden vid internationella uppdrag. Kroatien byggde upp en imponerande autonom försvars- psykologisk organisation efter kriget. I Frankrike och England fanns dock mycket få psykologer inom den militära organisationen, de psykologiska frågorna omhändertogs av medicinare. Sammanfattningsvis kan sägas att den försvarspsykologiska ställningen inom olika Försvarsmakter varierade ofantligt. Detsamma gällde inom den civila flygsektorn. Flygbolag som Lufthansa hade en ansenlig grupp psykologer verksamma inom utbildningssektorn under 1990-talet, men betydligt färre idag, medan flygbolaget SAS på

32 den tiden i stort sett enbart anlitade flygpsykologer för psykologiska lämplighets- prövningar.

Min egen uppfattning om psykologins betydelse ur säkerhetssynpunkt hade vuxit fram och stärkts genom mitt arbete i haveriutredningar. Min övertygelse hade vuxit fram genom åren, att den psykologiska kunskapen byggd på vetenskap, borde ha lika stort utrymme organisatoriskt som försvarsmedicin. Givetvis en stor utmaning att ge sig in i.

Mina argument för att få till en förändring var att:

 det behov av kunskap som blivit etablerad inom flyg borde vara lika relevant för samtliga försvarsgrenar för att nå ökad effektivitet och säkerhet.  det inom flyget visat sig att den psykologiska kunskapen har en tung roll för att nå ökad säkerhet och effektivitet.  det var uppenbart att i de länder där militär verksamhet hade erfarenhet av krig och överlevnad, fanns ett betydligt större intresse för att nyttja psykologisk kunskap än de med mer ”tjänstebemannade” militära organisationerna.  i de länder där man byggt upp en egen försvarspsykologisk organisatorisk struktur hade man ansvar för den försvarspsykologiska verksamheten. Den har där ett övergripande funktions- och personalansvar för professionens medlemmar, vilket gör det möjligt att utveckla funktionen och få synergieffekter.  en samlad försvarspykologisk funktion på strategisk nivå skulle ge bättre förutsättningar för en samlad inriktning vad gäller hantering av humankapitalet i Försvarsmakten och samtidigt - genom sin professionella kunskap - garantera en högre kvalité i utförandet.  om man jämför med andra yrkesutövare som teknik, metereologi eller militärtaktiskt utövande vore det där otänkbart att uppgifter inom professionen skulle lämnas över till andra yrkesutövare.  en samlad försvarspsykologisk funktion skulle borga för en mer seriös hantering av frågor, inte minst de humanvetenskapliga forskningsfrågorna (beställar- kompetens).  Så länge den svenska försvarspsykologiska verksamheten inte har en samlad organisation eller en fackmässig ledning har försvarspsykologin mycket små möjligheter jämfört med andra försvarsmakter att verka utifrån ett makroperspektiv, vilket kan ge konsekvenser som är svåra att förutspå.  trots att behovet av flygpsykologisk kompetens är etablerat och utvecklat inom Flygvapnet är kompetensen begränsad, då ingen idag har det övergripande ansvaret för de professionella frågorna eller för de övergripande personal- och organisationsfrågorna.

När min utredning angående ”Försvarspsykologins roll i Försvarsmakten” lades fram var det Brigadgeneral Håkan Bergström, chef för dåvarande samordnings-avdelningen i Försvarsmaktens Högkvarter (FM/HKV) som formulerade beslutet enligt nedan:

”Mot bakgrund av utredningens förslag och slutsatser av remissyttranden föreslås följande inriktning för beslut:

 ”Projekt Central Ledning skall ta del av utredningen som underlag för dess vidare arbete vad gäller funktionens organisatoriska tillhörighet och dimensionering i Försvarsmaktens Högkvarter (HKV)  HKV svarar för ledning, inriktning, samordning och utveckling av funktionens verksamhet som stöd åt Försvarsmaktens kärnverksamhet liksom av den egna funktionen”.

År 2000 blev Försvarspsykologi en självständig samlad funktion i Försvarsmakten enligt ovan och själv utsågs jag att leda, inrikta och utveckla funktionen i egenskap av Försvarsöverpsykolog. Funktionen kunde nu inte organisatoriskt vara placerad på Säkerhetsinspektionen, utan flyttades över till Grundorganisationsledningen (GRO) i HKV, där jag nu fick starta upp arbetet med att etablera och synliggöra funktionen Försvarspsykologi i Försvarsmakten. Funktionen Försvarspsykologi Definition

Försvarspsykologi

 är en tillämpning av vetenskapligt baserad psykologisk kunskap anpassad till operativt bruk i en militär miljö.  omfattar en professionell psykologisk kunskap om människa och organisation i syfte att balansera människans förutsättningar med tekniska och organisatoriska möjligheter (MTO) i en operativ verklighet.

Uppgift:

Kunskapen syftar till att bidra till att Försvarsmaktens verksamhet i fred, krig och kris genomförs på ett så säkert och effektivt sätt som möjligt utifrån uppsatta operativa krav och mål.

Verksamhetsområden

Inledningsvis blev arbetsuppgifterna ett omfattande stabsarbete, d.v.s. att formulera och skriva direktiv för uppdragsförslag, precisering av inriktningen av verksamheten och ett budgetunderlag för funktionen. Försvarpsykologins verksamhetsområde är omfattande och är i många stycken en spegelbild av psykologins samtliga domäner.

På funktionens främste företrädare, d.v.s. Försvarsöverpsykologen, låg nu ansvaret att leda och inrikta områden som den psykologiska urvalsprocessen, utbildning inom ledarskap, ”human factor-utbildning” i det förebyggande säkerhetsarbetet liksom kris/rehabilitering och mental förberedelse inför internationella insatser; att se över uppföljnings- och utvärderingsverksamhet; att tillgodose ”human factor-kompetens vid säkerhetsutredningar och ingå som sakansvarig i diverse arbetsgrupper på central nivå. Ansvaret var att forskningsbevaka kompetensområdet, nationellt och internationellt och svara för att lägga fram förslag på forskningsuppdrag till universitet/högskolor och dåvarande FOA sedermera FOI. Vidare ingick funktionsföreträdaren som sakansvarig vid

34 nyrekrytering och kompetensutveckling av psykologer i Försvarsmakten. Psykologisk verksamhet fanns på Försvarsmaktens samtliga förband och skolor landet över.

Under de sju år jag var försvarsöverpsykolog skedde stora organisatoriska förändringar inom Försvarsmakten. Försvarsmaktens verksamhetsinriktning förändrades likaså, i och med att den internationella insatsverksamheten ökade.

I de organisatoriska förändringar som genomfördes under början av 2000-talet, kom funktionen Försvarspsykologi att ”flyttas runt” på central nivå. Ledningen av organisationsförändringarna leddes oftast av arméofficerare på HKV, som inte hade samma kännedom om funktionens betydelse och styrka såsom de flesta flyg- vapenofficerare.

Till min stora sorg ”hamnade” funktionen till sist hos HKV/Personalavdelning. Förstår hur man tänkt, men det var långt ifrån den värld, där behovet av den psykologiska kunskapen vuxit fram, d.v.s. i den operativa världen och där den definitivt än idag borde höra hemma. De sju åren som Försvarsöverpsykolog NATO-gruppen

De områden som kom att sätta störst avtryck på mina år som Försvarsöverpsykolog, förutom rent stabsarbete, mina fortsatta uppgifter inom flygsäkerhetsområdet och det nära samarbetet med forskningen som ledare för en Forsknings och Teknikutvecklings grupp (FOT grupp), var mitt deltagande i en NATO-grupp under närmare fyra års tid. Gruppens uppdrag var ”Psychological support in modern Military Operations”. Gruppens ledare var en belgisk officer.

Det var en arbetsgrupp med militärpsykologer från 19 nationer som regelbundet möttes och utbytte kunskaper och erfarenheter, för att sedan kunna samlas kring ett gemensamt verk ”Guidelines for Military Leaders” vad gäller psykologiskt stöd. Detta verk kom sedermera att tryckas även för eget bruk i svenska Försvarsmakten.

I den internationella psykologgruppen fanns stor erfarenhet och kunskap från olika internationella insatser mm. De som utmärkte sig främst utifrån egna erfarenheter i ämnet var amerikanarna med Irakkriget i bagaget liksom psykologerna från Kroatien som visade på en oerhörd stor professionell kunskap och kvalité byggd på egna erfarenheter. Det var en oerhört lärorik period och en stor upplevelse att få ingå i denna grupp. En hel del av dess arbete tog jag sedermera med mig in i ett utredningsuppdrag som FM/HKV fick i uppdrag av Försvarsdepartement. Den utredningen blev jag satt att leda.

Arbetet från NATO- gruppen redovisade vi på en större konferens i Bryssel med inbjudna gäster och föreläsare som alla var internationella militära ledare med tunga internationella insatsuppdrag.

IAMPS

Det bör nämnas i detta sammanhang, att alltsedan det ”kalla kriget” hade amerikanarna kallat till internationella militärpsykologiska möten, ”International Applied Military Psychological Symposium”, IAMPS, en gång om året. Det var Navy Research i London

35 som stod som värdar, men mötesplatserna kom att variera över hela Europa. Det var möten av det mindre formatet, då varje nation till en början enbart fick skicka två representanter. De länder som inte ansåg sig ha råd att sända någon deltagare ”sponsrades” av amerikanarna för att göra ett deltagande möjligt. Varje land var dessutom tvungna att göra en presentation av ”the state of the art” vad gäller den psykologiska verksamheten i sin egen organisation. Dessa möten var små ”intima” möten till en början, men de växte snabbt i storlek, trots att man har varit angelägen under årens lopp att de inte skulle växa till traditionella konferenser.

Själv kom jag att tidigt delta i dessa möten och besökte dem regelbundet, för de var en god kunskapskälla och ett gott tillfälle att möta internationella kolleger. De gav dessutom en god uppfattning om hur den tillämpade psykologiska verksamheterna utvecklades i de olika nationerna och inom de olika försvarsgrenarna. De gav likaså en god uppfattning om hur kulturella skillnader påverkar verksamheter. Tillsammans med dåvarande FOA och jag själv som representant för Försvarsmakten stod vi som värdar för ett IAMPS möte i Stockholm på 1990-talet. IAMPS möten förekommer alltjämt

Uppdraget från Försvarsdepartementet

Uppdragsformuleringen från Försvarsdepartementet var ”Krisstöd och Rehabilitering efter Internationella insatser samt Självmordsprevention inom Försvarsmakten”. Uppdraget låg givetvis i linje med den ökade inriktningen av internationella insatser som Försvarsmaktens verksamhet hade kommit att präglas av.

Uppdraget innebar att utveckla Försvarsmaktens förmåga gällande krisstöd och rehabilitering efter genomförda insatser och således komma med förslag på rekommendationer och förbättringsåtgärder. För självmordsprevention innebar det att klarlägga omfattningen av suicid i Försvarsmakten, samt förekomsten i olika verksamheter och personalkategorier. Då suicid är den yttersta konsekvensen av en uttalad kris var de båda uppdragen således närbesläktade.

Utredningen var omfattande och efter ett och ett halvt års utredningsarbete lades den 2007-03-04 (HKV beteckning 16 100.66225) fram för general-major Jan Salestrand, idag departementssekreterare, för beslut. Utifrån faktaunderlaget konstaterades att människan spelar en avgörande roll för att Försvarsmakten skall kunna nå sina mål. Det psykologiska välbefinnandet är en avgörande faktor för ”operational readiness”.

Vidare konstaterade utredningen att ansvaret för ”människans välbefinnande” var splittrat både på central och lokal nivå i Försvarsmakten och uppdelat på många aktörer. Det konstaterades vidare att styrningen på central nivå var otydlig. Det innebar att mycket hamnade mellan stolarna och ett helhetsperspektiv saknades. Dessutom konstaterades att resurserna och tillgången till kompetenser att hantera såväl frågor som de människor som eventuellt hamnat i ett psykiskt kristillstånd, var små och knappa. Mot denna bakgrund föreslog utredningen en mängd förbättringsåtgärder.

Utredaren ansåg vidare att man såvitt möjligt bör förhindra att soldater/officerare hamnar i ett tillstånd av mental kris under eller efter en internationell insats. Efter samråd med uppdragsgivaren vidgades därför uppdraget till att omfatta det förebyggande arbetet. Utredaren likställde den ”mänskliga krisen”, den psykiska funktionsnedsättningen, med ett flyghaveri och utifrån det perspektivet var det självklart att inrikta arbetet även på

36 förebyggande åtgärder. De förebyggande åtgärderna var att de soldater och officerare/ledare som skall ingå i internationella insatser på bästa sätt skall vara rustade mentalt och psykiskt innan de ger sig av på ett insatsuppdrag. Det gäller således att ha ett funktionellt professionellt psykologiskt urvalssystem med väl framtagna kriterier. Vidare krävs ett utbildningssystem, där man mentalt förbereds att möta kritiska och mentalt traumatiska situationer. Detta tillämpas hos nationer med större erfarenhet av internationell verksamhet än vår egen nation.

Att ledarens lyhördhet och förmåga att hantera den enskilde soldaten dessutom har en avgörande betydelse för den enskildes välbefinnande var ett välkänt faktum. Här kommer de kulturella skillnaderna vad gäller ledarskap in i bilden.

Kunskap om kulturella skillnader liksom syftet med uppdraget har dessutom stor betydelse för den enskildes förståelse och att finna mening i uppdraget. De spelar därmed stor roll för hur den mentala hälsan kommer att utvecklas under uppdraget.

Organisatoriskt föreslogs dessutom att åtminstone en psykolog skulle vara kopplad till förbandet för att få hjälp att kunna möta eventuella uppkomna tvivel och svårigheter för den enskilde och ett mentalt stöd för hela förbandet. Flera internationella nationer hade sedan flera år tillbaka haft en ”troop psychologist” med i förbandet med ett gott resultat. Vad jag idag känner till är en del av de åtgärdsförslag som togs fram implementerade.

Utredningen föreslog dessutom att Försvarsmakten skulle samla kompetenser, som psykologer och läkare m.fl., som ”hanterar människan för operativa uppdrag, nationellt som internationellt” i en större gemensam organisation. Syftet skulle vara att uppnå ett antal synergieffekter både kunskapsmässigt, ur effektivitetssynpunkt och kostnads- mässigt. Tanken var att det skulle ge korsbefruktningar kompetensmässigt och resurserna skulle därmed kunna nyttjas bättre. Organisationen kunde väl jämföras med Försvarets Materielverk på tekniksidan. Nu gällde det att skapa en ”organisation för Människan”, inriktad mot att utföra alla psykologiska och medicinska arbetsuppgifter relaterade till den operativa människan. Dit har Försvarsmaktens organisationsstruktur ännu ej nått. Personliga erfarenheter och reflektioner Jag är oerhört tacksam för alla mina år i Försvarsmaktens tjänst. Jag har fått möjlighet att lära mig mycket samtidigt som jag har fått uppleva och se oerhört många skilda verksamheter, miljöer och människor såväl nationellt som internationellt. Det har varit synnerligen berikande.

Åren som Försvarsöverspykolog gav mig en ny professionell dimension. Jag hade i viss mån nått ett personligt uppsatt mål, d.v.s. att ge den psykologiska kunskapen en strategisk position och ett mandat att verka från, vilket detta kunskapsområde så väl förtjänar. Jag hade plöjt en fåra och knackat på många dörrar under många år och givetvis med ett visst motstånd från vissa håll på vägen. Det krävdes ett visst mod att våga och ta för sig även om utgången var oviss. Från att ha börjat min bana ur ett individperspektiv och senare arbetat utifrån ett systemperspektiv, hade jag nu lyft psykologin i Försvarsmakten till en strategisk nivå, där den definitivt hör hemma.

Denna utmaning var inte självklar och enkel. Som civil, kvinna, och med en yrkesmässig kompetens som för många i den militära världen ännu var diffus och där majoriteten är

37 män, operativt orienterade och med en teknisk världsbild, krävdes ett specifikt förhållningssätt. Ledstjärnan för egen del var att alltid visa respekt och aktning för dem som var ”utförarna”. Att visa ödmjukhet är viktigt samtidigt som man måste ha en fast övertygelse om sin egen kunskapsförmåga.

I arbetet att ”plöja mark” får man inte vara konflikträdd och dessutom vara beredd på att möta motstånd. Inte ta åt sig för mycket känslomässigt, men samtidigt lyssna på konstruktiva argument och kritik. Själv måste man dessutom ha väl underbyggd argumentation, som bygger på professionell kunskap och erfarenhet. Att genom hårt arbete visa sin kompetens och inte bara tala om den. Ha en känsla för ”timing” och förmåga att smälta in i den kultur som från början inte är ens egen. Att verka som psykolog på fältet är att skapa förtroende och vara trovärdig och sakta bygga upp sin position och inte betrakta den från början som självklar.

Jag har många gånger fått höra med viss avund att jag haft ett fantastiskt arbete och det kan jag instämma i, men samtidigt vill jag påstå att det inte funnits där av sig själv. Jag har sett möjligheterna och skapat förutsättningar för att nå dessa fantastiska uppgifter. Jag vill framhäva detta, inte för att ge mig själv ”credit” utan för att sporra unga psykologer att plöja mark inom många andra områden. Psykologer behövs inom samhällsbyggande, d.v.s. på arkitektkontor av större format, inom internationell säkerhetstjänst, inom finansvärlden mm. Möjligheterna är enorma. Ta för er, för ni behövs! Slutord Idag använder jag främst min kunskap och erfarenhet som internationell konsult inom flygsäkerhetsområdet och inom kärnkraften. Övrig tid ägnar jag åt min man som jag vill tacka för all den support han bidragit med under årens lopp samt åt mina fem idag väletablerade vuxna barn, som likaså visat stor förståelse för mitt yrkesmässiga engagemang under hela deras uppväxt.

Personförteckning Bein Valter, 17 Neuman Tomas, 9 Bergström Håkan, 33 Nordenskjöld, 15 Carlstedt Leif, 4 Olsson Kjell, 30 Diel Alan, 15 Pabisch, 17 Engen Donald D., 27 Parson, 5 Fouchee Clay, 20 Reason James, 17, 18,20 Friis Hans, 10 Salestrand Jan, 35 Grauber Curt, 20 Scharnberg Max, 10 Harsveld, 10 Sjöberg Lennart, 10 Hawkin, 14 Sjögren Åke, 10 Helmreich Robert, 20 Smith Gudmund, 9 Henmon, 5 Stoll, 10 Källmén Håkan, 10 Stratton, 5 Lauber John, 20 Trankell Arne, 9 Lee Rob, 18 Walker -Smith G.J., 10 Meier-Civelli Ursula, 10 Westerberg Kurt, 31 Muir Helen, 28 Woods David, 13, 29

Förkortningar ÖB Överbefälhavare FM Försvarsmakten FV Flygvapnet MPI Militärpsykologiska Institutet FOA Försvarets Forskningsanstalt FOI Totalförsvarets Forskningsinstitut MHS Militär Högskolan V Värnpliktsverket PLV Pliktverket FUC Flygvapnets Uttagningskommission DMT Defence Mechanism Test AGARD Advisary Group för Aerospace Research and Development RAF Royal AIR Force RNLAF Royal Neatherlands Air Force CFV Chefen for Flygvapnet IATA International Air Transportation Federation IFALPA international Federation of Airline Pilots USAF United States Air Force NTSB National Transportating Safety Board SHK Statens Haveri Kommission

Appendix 1

BILD 2 Human factor-utredarmodell

Bild 3 CRM utbildning

Bild 4 CRM utbildningens effekt

Bild 5 Flygsäkerhetsåtgärder

Bild 6 VERKSAMHET