Syfte Och Problemformulering Undersökningens Syfte Är Att Få En Djupare Förståelse Kring Hur Genus Skapas Inom Konståkningen

Malmö högskola Lärarutbildningen Idrottsvetenskap

Examensarbete 15 hp

Konståkning ur ett genusperspektiv

A gender perspective on figure skating

Anna Maria Hellborg

810427

Examensarbete (15 hp) Handledare: Kutte Jönsson Idrottsvetenskapligt program Vårterminen 2010 (termin 6) Examinator: Susanna Hedenborg

Sammanfattning Syftet med undersökningen är att få fördjupad kunskap kring hur maskulinitet och femininitet hanteras inom manlig och kvinnlig konståkning. Jag ville undersöka om konståkning erbjuder män en alternativ maskulinitet samt hur denna alternativa maskulinitet påverkar kvinnlig konståkning. För att besvara frågorna har jag intervjuat tränare och domare inom konståkningen samt observerat tevesändningar från VM i konståkning 2009 och 2010. Detta har jämförts med litteratur om konståkning, genus och andra relevanta studier. Genus kan förstås som en kulturell tolkning av biologiska skillnader mellan könen. Det finns en ambition att hålla isär män och kvinnor genom att hävda att vissa egenskaper är naturliga för män och andra för kvinnor. I männens singelåkning finns det en större variation i stil och uttryck. Medan kvinnornas program ofta är likartade. Slutsatsen som dras är att det finns ett utrymme för män inom singelåkning att uttrycka både femininitet och maskulinitet. Samtidigt får inte de feminina uttrycken gå till överdrift. Den kvinnliga konståkningen är annorlunda från manlig konståkning på det sättet att den inte är lika kreativ och variationsrik. Anledningen till detta kan vara behovet av att behålla särskillnad mellan manlig och kvinnlig konståkning.

Nyckelord: femininitet, genus, heteronormativitet, konståkning, maskulinitet

2 Abstract This essay examines how masculinity and femininity is dealt with in male and female figure skating. The aim was to find out if figure skating offers men a different masculinity than the stereotypical masculinity, and how this different masculinity effect female figure skating. Data was collected through interviews with three trainers and three judges in figure skating combined with observations of televised broadcasts of the world championships 2009 and 2010. The results show that male figure skating contains a larger variety in style and expression and that there is a possibility for men to express both masculinity and femininity. Female figure skating is more similar in character and the reason for the lack of variety might be to maintain a difference between male and female figure skating.

Keywords: compulsory heterosexuality, femininity, figure skating, gender, masculinity

3 Innehållsförteckning

Inledning 5

Syfte och frågeställning 5

Metod 6

Tidigare forskning 8

Teori 9

Empirisk redovisning 13

Diskussion och analys 27

Referenser 31

Bilagor 35

4 Inledning Jag började intressera mig för konståkning under OS 2002 i Salt Lake City och har sedan dess följt de flesta internationella mästerskap som visats i teve (EM, VM & OS) samt besökt de internationella mästerskap som hållits i Sverige. Det som lockade mig var balansen mellan det idrottsliga och det konstnärliga. Konståkning befinner sig någonstans mitt emellan. Sporten kräver atletiska åkare med egenskaper som styrka, snabbhet och spänst vilket möter de konstnärliga kraven som kräver smidighet, grace och känsla. Det skulle kunna ses som ett möte mellan manliga och kvinnliga egenskaper så som de konstruerats genom historien. Manlig konståkning är särskilt fascinerande då män inom konståkning måste bryta den samhälleliga normen för hur män ska vara och det är alltid intressant när normer utmanas. Efter att ha sett en del konståkning under ett par år upptäckte jag att kvinnornas tävlingar, i mitt tycke, var ganska tråkiga. Jag funderade på varför jag tyckte att det var så, varför männens program tycktes vara mer kreativa, mer uttrycksfulla och berättade historier som berörde mig. Detta ville jag gräva djupare i.

Syfte och problemformulering Undersökningens syfte är att få en djupare förståelse kring hur genus skapas inom konståkningen. Detta ska göras genom att fokusera på balansen mellan femininitet och maskulinitet i manlig och kvinnlig singelåkning. Jag vill jämföra den konståkande mannen med den hegemoniska maskuliniteten och skapa förståelse kring konflikten mellan den kvinnodominerande sporten och den maskulina mannen och hur det påverkar handlingsutrymmet för konståkande män. Jag vill även undersöka vad som händer med den kvinnliga konståkningen om männen får större handlingsutrymme. Studien kommer behandla hur manlig och kvinnlig konståkning skiljer sig åt och om traditionella föreställningar om kvinnor och män återskapas. Genom intervjuer med tränare och domare vill jag studera hur deras preferenser och idéer, om vad bra konståkning är för män respektive kvinnor, påverkar den konståkning som presenteras på tävlingar. Intervjuerna kommer att jämföras med egna observationer av tevesändningar från tävlingar samt litteraturstudier som relaterar till konståkning och till konstruktioner av genus.

5 Problemformuleringar - Kan konståkning ses som en arena för en alternativ maskulinitet och i så fall, på vilket sätt? - Vad händer med kvinnornas framträdande i konståkningen om männen breder ut sig på (den kvinnodominerande) arenan?

Metod Min ansats var att undersöka hur män och kvinnor framställs inom konståkning och på vilket sätt gestaltningen skiljer sig åt. Eftersom det internationellt inte fanns mycket skrivet om konståkning ur ett genusperspektiv behövde undersökningen innehålla flera metoder för att uppnå ett trovärdigt resultat. Därför valde jag att göra både intervjuer och egna observationer. Jag ville ha tränarens insyn i skapandet av de program som åkarna utför och domarnas expertkunskaper i bedömningen av dessa. För att få ett helhetsperspektiv valde jag även att observera tevesändningar av konståkningstävlingar. Intentionen var att jämföra observationerna och vad jag läst om konståkning och om konstruktioner av genus med vad som sagts i intervjuerna. Jag sökte litteratur om konståkning, genus, maskulinitet, femininitet samt om jämförbara teman som dans och balett, men också om män i kvinnodominerande yrken. Jag valde att fokusera på singelåkning eftersom det är intressant att se hur män och kvinnor uttrycker sig olika när de själva får bestämma sin stil, till skillnad från paråkning och isdans där män och kvinnor spelar mot varandra. I singelåkning finns mycket utrymme att välja hur man vill presentera sig själv eftersom man inte behöver ta hänsyn till en partner. Särskilt intressant är manlig singelåkning där mannen är ensam på isen och ska utöva en feminint kodad sport. Varför jag valde att inte enbart fokusera på manlig konståkning är för att jag ville ställa den manliga och den kvinnliga disciplinen mot varandra och se hur de ändå påverkas av varandras närvaro inom tävlingarna.

Intervjuer Jag valde att göra intervjuer för att det är till fördel när man vill ha förklarande svar till skillnad från beskrivande, som Chris Gratton och Ian Jones (2010) skriver. De menar också att i intervjuer får deltagarna berätta om sina erfarenheter med egna ord vilket bidrar till att oväntad information kan dyka upp. Riskerna med intervjuer ligger i att intervjuaren kan bli för dominant och styra informanternas svar. Detta är naturligtvis en balansgång mellan att styra för mycket och tappa kontrollen över intervjun. Jag försökte se till att få svar på mina

6 frågor men också ge utrymme för informanterna att tolka frågorna på sitt sätt för att få fram mer varierade svar. De intervjuade består av tre tränare och tre domare från södra Sverige (söder om Stockholm). Tränarna tränar juniorer och seniorer upp till svensk elitnivå. Domarna dömer på svensk elitnivå, två av domarna är skiljedomare och den ena dömer på internationell nivå. Att domarna inte ligger på samma nivå ser jag inte som ett problem eftersom det är hur de tänker kring att döma som är viktigt och inte hur duktiga de som bedöms är. Jag tyckte dock att det var intressant att de hade olika erfarenheter för att se om de skiljde sig i sina tankesätt kring att döma konståkningstävlingar. Varje intervju tog mellan femtio och nittio minuter och intervjuerna var semistrukturerade. Det betyder att ett antal frågor är nerskrivna men att det finns utrymme för flexibilitet att gå utanför dessa och dra i de trådar som dyker upp under samtalet (Gratton/Jones, 2010). Frågorna jag har utgått ifrån finns i bilaga 1 och 2. Jag valde att endast anteckna under intervjuerna. Detta för att skapa en intervjusituation med mer informell karaktär för att kunna få de intervjuade att lättare slappna av och tala fritt. Efter intervjuerna har jag skrivit rent anteckningarna och skickat dessa till informanterna för att de ska få chansen att komma med förtydliganden eller ändringar, alla har dock inte gjort det. Informanterna är tränare 1 som tränar juniorer och seniorer nära svensk elitnivå och som varit tränare i konståkning i mer än trettio år. Tränare 2 tränar från barn till seniorer på svensk elitnivå och har också varit tränare i mer än trettio år. Tränare 3 har varit tränare i elva år och tränar från barn till seniorer på svensk elitnivå. Domare 1 är skiljedomare och dömer svenska eliten och har varit domare i mer än trettio år. Domare 2 dömer på svensk elitnivå förutom SM och har dömt i tolv år. Domare 3 dömer allt i Sverige och internationellt, inklusive OS och VM, och har dömt i trettiofem år varav tjugo år på internationell nivå. Konståkningsvärlden är liten i Sverige och därför har jag valt att vara restriktiv med informationen om de intervjuade för att i så hög grad som möjligt kunna bevara den anonymitet som jag lovat dem.

Observationer Observation valde jag för att komplettera intervjuerna. Gratton och Jones (2010) menar att observationer är bra för mer beskrivande undersökningar än för förklarande. Genom att välja både intervju och observation blir materialet fylligare. Eftersom det endast finns få undersökningar i ämnet ville jag både ha beskrivande och förklarande material. Fördelen med observation är att observatören inte påverkar miljön eller människorna som observeras, därför

7 kan det leda till att bättre få fram vad som faktiskt pågår. Nackdelen är att det kan vara svårt att förstå vad man ser och därför fungerar metoden bra i kombination med intervjuer. Jag har observerat SVT:s sändningar från VM i konståkning 2009 och 2010. Jag hämtade sändningar från SVT Play samt fick låna filmer från arkivet Audiovisuella medier på Kungliga biblioteket i Stockholm. Jag ville att tonvikten skulle ligga på hur det ser ut idag, därför valdes tävlingar som är nära i tiden. Världsmästerskapen valdes för att åkare från hela världen är representerade och hela eliten är samlad. Jag fick välja bort OS 2010 eftersom det materialet inte fanns tillgängligt. Sändningarna omfattar kortprogram till viss del (i mån av tillgänglighet) och friprogrammen i männens och kvinnornas singelåkning. Jag valde både kortprogram och friprogram eftersom karaktären på programmen varierar. Kortprogrammet är mer styrt av obligatoriska element medan friprogrammet har större variation, dock med restriktioner. De sändningar som observerats är inte hela tävlingar utan ett urval som SVT gjort av vad som ska visas i teve. Detta är naturligtvis en faktor som påverkar den bild vi får av konståkningen från media. De åkare som valts bort kan ha påverkat resultatet av observationerna. Samtidigt har de som funnits med varit de mest framgångsrika åkarna, vilket visar hur programmen ska se ut för att ge mest framgång. Varje sändning har observerats två gånger, detta för att öka möjligheterna att upptäcka flera olika fenomen. Vid andra observationsomgången kunde jag fokusera på andra saker än vid första vilket bidrog till ett bredare material från observationerna. Det som observerats är hur tävlingsprogrammen ser ut, hur åkarna för sig, vilka element som utförs och vilken inramning programmet har i form av kläder och musik. Jag har också fokuserat på vad kommentatorerna säger om åkarna och hur det kan förstås ur ett genusperspektiv. Jag har tittat på generella mönster och vissa spektakulära undantag. Observationerna är mina tolkningar av det som visas, det är naturligtvis möjligt att någon annan skulle se andra saker. Det är därför jag inte ville förlita mig på endast observationer utan också intervjua människor som på olika sätt är insatta i konståkning.

Tidigare forskning Forskning om konståkning och genus finns det inte speciellt mycket av. Culture On Ice (2003) av Ellyn Kestnbaum, är den enda boken jag fann som behandlar konståkning på ett genusanalytiskt vis. Kestnbaum, som är doktor i teater, tar upp hur man kulturellt kan förstå konståkning. Den går bland annat igenom spänningen mellan sporten konståkning och den stereotypa maskuliniteten samt feminiseringen av de kvinnliga åkarna. Här finns många

8 exempel som beskriver åkare och vilken stil de haft. I kronologisk ordning behandlas utvecklingen genom nutidshistorien och hur olika åkare förhållit sig till konståkningens feminina och maskulina karaktärer. Ett kapitel tar upp manlig homosexualitet, både hur män förhållit sig till rykten kring åkarnas sexualitet och exempel på hur en homosexuell åkare behandlades av media samt hur han själv hanterat sin status som förebild för homosexuella män inom idrotten. Utvecklingen av olika stilar och hur domarnas tyckanden har format konståkningen behandlas också. När det handlar om maskulinitet är sociologen R.W. Connells bok Maskuliniteter (2008) en av de mest använda. Mycket av den litteratur jag läst kring genus och maskulinitet refererar till Connell och särskilt vad hon skrivit om hegemonisk maskulinitet. Hon skriver om hur vetenskapen kring maskulinitet växt fram och presenterar även intervjuer med män som berör hur de hanterar den förändrade mansrollen. Sedan väver hon samman intervjuerna med den sociala strukturen och visar på den förändringspotential som finns när det gäller könsroller.

Teori Genus Genus är en konstruktion som speglar uppfattningen om vad som anses manligt och vad som anses kvinnligt. Sociologen Carin Holmberg (1996) skriver att även om skillnaderna mellan män och kvinnor är en social konstruktion betyder det inte att det är en roll som man kan sluta spela. Den sociala konstruktionen är för individen lika fast och naturlig som generna. Brian Pronger (1990), också sociolog, tar upp myten om kön och genus. Han menar att när vi säger att något är ”naturligt” framställer vi det som att det vore ett resultat av naturen, vilket är en kraft starkare än oss själva. Men att säga att något är naturligt är att göra ett dömande. Det vi egentligen säger, är att det passar in i vårt sätt att se världen – ett sätt som är ett resultat av tradition. Yvonne Hirdman (i Redelius, 2002), professor i historia, skriver om genuskontrakt, vilket beskrivs som osynliga men väl medvetna föreställningar om hur kvinnor och män ska agera gentemot varandra. Könsrollerna skapar en förväntan att agera i enlighet med dessa och enligt Connell (2008) existerar genus för att biologin inte styr det sociala beteendet. Detta betyder att män och kvinnor inte är bundna av könsrollerna utan att de kan förändras. Judith Butler (2007), som är professor i retorik och jämförande litteraturvetenskap, skriver att om det är så att genus inte skapades av det biologiska könet innebär det att genus inte har fasta ramar.

9 Detta innebär att maskulinitet lika gärna kan innehas av en kvinna och att femininitet lika gärna kan innehas av en man.

Maskulinitet I det följande kommer det göras en distinktion mellan manlig och maskulin och mellan kvinnlig och feminin. Skillnaden är att manlig och kvinnlig talar om det biologiska könet medan maskulin och feminin handlar om egenskaper som kulturellt anses vara könsbundna (Callen 2002). Hirdman menar att det finns två lagar som maskuliniteten bygger på, den första är: ”att vara man är att inte vara kvinna”. Det innebär att män inte ska befatta sig med sådant som hotar den stereotypa maskuliniteten, som omsorg eller rosa saker. Den andra lagen säger: ”att vara man är att vara normbärare” (2001, s.57 & s.65). Mannen är normen som allt annat jämförs med, han är människa och kvinnan är kvinna. David Buchbinder (1994) menar att maskulinitet eller brist på maskulinitet inte skulle vara ett problem om det var så att maskulinitet genetiskt varit inskrivet i manliga kroppar. Det är snarare så att maskulinitet och femininitet är inlärt och vad män och kvinnor gör för att bli erkända som män och kvinnor. Connells (2008) begrepp hegemonisk maskulinitet handlar om att en viss typ av maskulinitet intar en ledande position och dominerar över andra män och kvinnor. Vissa maskuliniteter underordnas andra, exempelvis ligger homosexuella män längst ner i den manliga hierarkin, eftersom de anses sakna maskulinitet. Connell menar dock att de flesta män inte lever upp till den hegemoniska maskuliniteten. Ofta är den ett ideal som innehas av någon utan verklig makt, som till exempel en filmkaraktär. Hon tar upp motsättningar mellan den hegemoniska maskuliniteten och delaktig maskulinitet. Etnologen Jesper Fundberg skriver om detta i Kom igen gubbar! (2003), som handlar om maskulinitet inom pojkfotbollen. Han menar att det är viktigt att även fokusera på de maskuliniteter som inte lever upp till den hegemoniska maskuliniteten, men som ändå drar fördelar av de ojämlika genusrelationerna. Begreppet delaktighet kan användas för att analysera mäns relation till den hegemoniska maskuliniteten. Delaktighet innebär att de flesta män drar fördelar av genusordningen utan att vara de som införlivar den hegemoniska maskuliniteten (Connell, 2008). Det finns olika sätt att tolka Connells begrepp hegemonisk maskulinitet. Det kan vara som den vanligaste maskuliniteten, den ideologiskt största maskuliniteten eller de mäktigaste männens maskulinitet (Göransson, i Jönsson, 2008). Marie Nordberg (2005a), som är etnolog, pratar om två hegemoniska formeringar, begrepp som hon kallar den stereotypa manligheten (maskuliniteten) och den reflexiva manligheten (maskuliniteten). Den stereotypa

10 maskuliniteten demonstrerar styrka, rationellt tänkande och aggressivitet. Den reflexiva maskuliniteten representerar en alternativ maskulinitet, vilken ibland anses som mer jämställd eftersom den positionerar sig emot den stereotypa maskuliniteten. Men bakom denna fasad finns samma mekanismer som fått den stereotypa maskuliniteten att dominera. Sociologen Jay Coakley (2007) skriver om mäns och kvinnors handlingsutrymme och menar att heterosexuella män har ett mindre utrymme att agera könsöverskridande än vad heterosexuella kvinnor har. Eftersom män ska upprätthålla en maktposition har de mer att förlora på att inte agera inom ramarna. Detta är varför män bevakar könsgränserna och ”straffar” de som inte passar in genom hån och hot. Det är andra män som bestämmer individens maskulina status, skriver Buchbinder (1994) och detta skapar en känsla av iakttagelse vilket bidrar till de snäva ramarna. Viljan att förändra mansrollen möter motstånd från den hegemoniska maskuliniteten och dess praktiker. De ser förändringen som en ”skrattretande uppvisning av män som försöker förvandla sig själva till kvinnor” (Connell, 2008, s.230). Att som man utmana könsrollerna tolkas som att avsäga sig de fördelar som har utfallit så väl för män i samhället (Coakley, 2007). Historiskt ansågs de som försökte utmana de gängse könsrollerna som samhällets fiende. I slutet av 1800-talet identifierade den moderna maskuliniteten hot från dekadenta män som började ta plats i samhället. Det var män som uttryckte känslor på ett sätt som ansågs opassande. Detta sammankopplades med homosexualitet och sågs som en svaghet för maskuliniteten och för samhället (Mosse, 1996).

Femininitet Jane M. Ussher (i Choi, 2000) beskriver fyra sätt att förhålla sig till femininitet: Being girl, doing girl, resisting girl och subverting girl. Being girl är en kvinna som lever upp till femininitetsidealet och ser könsskillnader som naturliga medan doing girl är att agera efter den feminina stereotypen eftersom det är till fördel för individen. Resisting girl väljer att motstå och ignorera den traditionella femininiteten, till exempel kvinnor i maskulina sporter och subverting girl innebär att kvinnan öppet parodierar traditionella genusmönster genom att använda feminina attribut i exempelvis bodybuilding. Doing girl är vanligt bland idrottskvinnor eftersom de måste balansera fysisk styrka med det kvinnliga idealet. Teoretikern Luce Irigaray (i Butler, 2007) beskriver det som en maskerad. Det betyder att kvinnor gör vad som krävs för att tillfredsställa manliga behov på bekostnad av sitt eget, eftersom det manliga begäret är norm. Naomi Wolf (1996), doktor i litteraturvetenskap, använder begreppet skönhetsmyt när hon beskriver den föreställning som finns att en objektiv

11 skönhet existerar som alla kvinnor måste vilja sträva efter samt att alla män måste vilja ha dessa kvinnor. Butler (2007) skriver också om att genus är en aktivitet. Hon funderar kring Simone de Beauvoirs välkända citat ”en föds inte till kvinna, en blir det” och menar att om det är så att man inte kan vara genus måste det istället vara en aktivitet, en roll, något kontrollerbart. Connell (2008) beskriver det som en process som ständigt pågår och att femininitet och maskulinitet är ett genusprojekt. Det är denna ständiga process, återskapandet av genus, som blir genusstrukturer.

Heteronormativitet Butler (2007) skriver om tvingande heterosexualitet vilket är kopplat till genusidentitet. Relationen mellan kön, genus, sexuella handlingar och begär formar genusidentitet. Dessa relationer skapar regler som blir till tvingande heterosexualitet. Restriktioner kring kön och genus ligger till grund för den heterosexuella normen. Butler för en diskussion kring detta genom idéer från bland andra teoretikerna Michel Foucault, Monique Wittig och psykoanalytikern Joan Riviere. Wittig menar att kvinnor är förknippade med kropp och att kategorin kvinna endast existerar i motsatsrelation till man och att dessa kategorier skulle försvinna utan den heterosexuella hegemonin, liksom femininitet och maskulinitet skulle försvinna. Enligt Riviere används femininitet av kvinnor för att maskera sig då de ger sig in på männens arena och maskulinitet används av män för att dölja det som de upplever är feminint hos sig själva. På grund av den tvingande heterosexualiteten använder kvinnor femininitet för att avvisa homosexualitet, skriver Butler. Denna femininitet ger intryck av att vara kärnan i kvinnor, något essentiellt, men är egentligen konstruerad och upprätthålls på en ytlig nivå. Denna typ av handlingar är performativa, vilket betyder att de är dramatiserade och tillfälliga. Föreställningen om att det finns en genuskärna upprätthålls för att reglera sexualiteten inom den heterosexuella normen. Regleringen av sexualiteten till heterosexualitet är identitetsskapande, menar Foucault. Och eftersom heterosexualiteten bygger på idén att motsatser dras till varandra behöver två skilda identiteter skapas, vilket blir genusidentitet.

12 Empirisk redovisning De tekniska elementen Singelåkning består av ett kortprogram och ett friprogram, kortprogrammet är 2.50 minuter och friprogrammet är 4.00 för kvinnor och 4.30 för män. Friprogrammet är fritt från obligatoriska element men det finns restriktioner för hur mycket åkaren får göra, vilket är olika för män och kvinnor. Det finns också rörelser som är förbjudna, till exempel volter. Men i kortprogrammet ska åkaren utföra åtta obligatoriska element: tre hoppelement, tre piruetter och två stegsekvenser, i kvinnornas program är en stegsekvens utbytt mot en flygskärssekvens (Svenska Konståkningsförbundet, 2009). En flygskärssekvens är ett element där kvinnan åker över isen i svåra positioner, en svår position innebär att åkaren uppvisar stor vighet. Detta är ett graciöst och statiskt element. Flygskärssekvensen är svår att passa in till musiken, menar tränare 3, det blir som ett avbrott i programmet. De finns där av tradition men de är på väg att försvinna som obligatoriskt element, säger domare 3. Stegsekvenserna däremot är fyllda av fart och svåra vändningar och helst ska hela kroppen vara i rörelse. Domare 3 säger att en stegsekvens ofta är ett mycket publikfriande element som demonstrerar skridskoteknik och bidrar till kraftfullhet i programmet. I kortprogrammet måste kvinnorna göra en himmelspiruett, det är en piruett där ryggen böjs bakåt och åkaren tittar upp mot himlen. Denna är inte obligatorisk för männen. Dessa två skillnader mellan mäns och kvinnors program är endast gjorda för att skapa åtskillnad. Abigail Feder (1994) menar att när den fysiska förmågan inte längre skiljer män och kvinnor måste åtskillnad ske på annat sätt, det är därför ISU (International Skating Union) införde regler som skiljde männens åkning ifrån kvinnornas. Dessa regler handlar inte om kapacitet. Det finns ingen anledning att tro att män inte kan göra flygskär eller himmelspiruett. Tränare 1 påpekar att i paråkning är flygskär ett obligatoriskt element, även för män. Det finns också några få exempel i de observerade tävlingarna, där män gör himmelspiruett i sina friåkningsprogram. Flera av de intervjuade menar dock att män inte är lika flexibla som kvinnor och att det är därför de inte utför himmelspiruetten. Det finns också skillnader i vilka hopp som kvinnor och män utför. De flesta män hoppar trippel Axel, vilket är det svåraste trippelhoppet och ett tiotal åkare hoppar kvadruppelhopp (fyra varv) på tävling. Dessa hopp utför inte kvinnor. Ett fåtal kvinnor genom historien har gjort trippel Axel eller kvadruppel, men det är ännu mycket ovanligt. Alla de intervjuade menar att det beror på fysiska skillnader mellan kvinnor och män, att det krävs en viss kroppstyp för att klara av dem. När gränsen för det fysiskt möjliga nås går utvecklingen

13 långsammare menar tränare 1. Att hoppa de svåraste hoppen kan också gå ut över den övriga åkningen säger domare 3. Domare 1 menar att kvinnor kan förlora i vighet av att bygga de muskler som krävs för den typen av explosivitet. Men domare 1 tycker inte heller att det är eftersträvansvärt att kvinnor utför samma hopp som män och betonar samtidigt att konståkning är mer än hopp. Även domare 3 menar att antal varv inte är viktigare än resten av programmet. Men det kan också vara så att kvinnor väljer att inte hoppa de svåraste hoppen av andra orsaker. Feder (1994) berättar att en kvinnlig åkare på 1990-talet beskrevs som lika tekniskt skicklig som de manliga åkarna och Feder menar att detta bidrog till sämre konstnärliga poäng. Fast det är knappast troligt att bra teknik automatiskt leder till sämre konstnärliga poäng. Kestnbaum (2003) påpekar att det historiskt inte går att utläsa en sådan logik. Några av de intervjuade menar att i det gamla bedömningssystemet belönades åkarna för att de försökte göra ett svårt hopp, vilket uppmuntrade åkarna att satsa på dem. Med det nya bedömningssystemet är det inte speciellt stor skillnad i poäng på att missa ett svårt hopp och att lyckas med ett enklare hopp och då väljer åkaren hellre att lyckas med det enklare hoppet. Tränare 2 uttrycker det som att i det nya systemet tjänar man mer på kvalitet än på svårighet. Diskussionen kring belöningen för svåra hopp som kvadruppel har förts särskilt inom den manliga konståkningen. Under OS 2010 menade silvermedaljören Jevgenij Plusjenko att den som inte hoppade kvadruppel inte var en värdig, manlig vinnare, detta med tanke på att guldmedaljören Evan Lysacek inte hoppade kvadruppel. Plusjenko menade att det inte är utvecklande för sporten att vinnaren inte hoppar kvadruppel och poängterade att konståkning är en sport, inte en uppvisning (NBC, 2010). Betoningen på hoppelementen som kräver styrka och explosivitet och som gör att mäns konståkning skiljer sig från kvinnors vittnar om en traditionell maskulinitetssyn. Nathalie Koivula (1999) menar att maskulina sporter karaktäriseras av aggressivitet och effektivitet. Att sträva efter teknisk utveckling är det närmaste aggressivitet som konståkning kan komma eftersom kroppskontakt eller duellering inte förekommer. Flera av de intervjuade menar att det blivit viktigare med andra element än hopp i och med det nya bedömningssystemet. Men de håller med om att det kan vara bra om det lönar sig att hoppa svåra hopp. Detta är en debatt som ständigt verkar pågå, balansen mellan teknik och artisteri och vad som är viktigast. Domare 3 menar att tekniken är viktig, fungerar inte den påverkar det programkomponenterna negativt. Men det finns också en oro för att fokuseringen på teknik ska gå ut över artisteriet.

14 Programkomponenterna Det nya bedömningssystemet, som bland annat arbetades fram som en konsekvens av en mutskandal som avslöjades under OS 2002, innebär att varje element har ett grundvärde. Det finns en teknisk panel som tittar om åkaren utför sina element på ett korrekt sätt. Sedan finns det domare som sätter minus eller plus för kvaliteten på utförandet, dessa poäng utgör de tekniska poängen. Åkarna bedöms också, precis som tidigare, för konstnärligheten, detta kallas programkomponenter och består av fem delar: skridskoteknik, sammanbindande steg och rörelser, framförande/utförande, koreografi/komposition och tolkning till musiken. Domarna bedömer detta på en skala mellan ett till tio. Tränarna menar dock att det gamla systemet lever kvar i bedömningen av programkomponenterna i och med att poängskillnaden mellan de olika komponenterna inte blir särskilt stor, även om åkaren skulle vara en bra skridskoåkare men sämre på att tolka musiken. Det är meningen att det ska kunna skilja sig mer, säger domare 3, men det är fortfarande ett nytt system och fungerar inte optimalt ännu. Domare 2 påpekar att brist på skillnad beror på rädslan för korridorer. Det betyder att om poängen avviker för mycket så får domaren förklara sig och för att kunna avancera som domare behöver man få bra omdömen från skiljedomaren. Men domare 2 säger också att om en åkare är bra på det ena är den ofta bra på de andra också. Domare 3 menar att det även händer att domare sätter höga programkomponenter på en åkare som brukar vara bra trots att denne åkt dåligt vid bedömningstillfället. Detta sker av rädsla för att skilja ut sig, de vågar inte lita på sin egen känsla. Men det kan också vara press från förbundet, att döma på ett visst sätt, en sådan press har dock domare 3 aldrig känt. Domare 1 påpekar att bedömningen inte bör göras annorlunda för kvinnliga och manliga åkare eftersom de har samma krav och kriterier att rätta sig efter, men säger också att det kan vara olika från domare till domare. Domare 2 säger dock att man tenderar att vara snällare i bedömningen av pojkarna när det gäller programkomponenterna. Domare 2 och domare 3 är överens om att programkomponenterna fortfarande är en fråga om tycke och smak och att man inte kommer ifrån det. Enligt de allmänna tävlingsreglerna ska man bland annat titta efter djupa skär, svåra vändningar, invecklat fotarbete, emotionellt engagemang, precision, originalitet och personlig tolkning av musiken (Svenska konståkningsförbundet, 2009). Domare 2 vill se konståkning med mycket fart, rena hopp och bra hållning medan domare 1 vill att åkarens prestation och presentation ska ge en upplevelse. Domare 3 talar om att åkaren måste bli ett med musiken och ta tag i publiken. Olika domare lägger vikt vid olika saker. Alla är dock överens om att när man ska bedöma ett program är det viktigt att se till helhetsintrycket. Även innan åkaren börjar sitt program lägger domaren

15 märke till åkarens kroppshållning och fokusering. Åkaren måste vara närvarande i tanken för att kunna förmedla programmet med inlevelse, menar domare 1. Tränarna säger att de funderar mycket på vad domarna gillar, även om det är svårt att gissa. Domare 3 menar att det fortfarande är svårt för en ny åkare att slå sig in högst upp. Det tar lite tid för åkaren att lära sig vad som krävs för att få höga programkomponenter. När jag frågar tränarna vad de vill förmedla till sina åkare säger tränare 2 stilren och originell åkning, tränare 1 betonar vikten av att uttrycka personlighet och tränare 3 vill lära ut en vacker konståkning med fina rörelser. Domare 3 säger sig hellre döma männens tävlingar för att de är intressantare, mer kraftfulla och de bjuder mer på sig själva. Domare 2 tycker att männens program generellt sett är bättre koreograferade och tror att kvinnor kanske inte vågar sticka ut. Tränare 1 hävdar att domarna ofta säger att de vill se mer variation i kvinnlig konståkning och välkomnar att åkarna gör något annorlunda, men att när det kommer till tävling så belönar de inte detta lika mycket. Det har blivit färre personligheter i dagens konståkning, menar tränare 1 och domare 3 tycker att dagens åkare inte åker lika väl till musiken som de exempelvis gjorde på 1970-talet.

Musik och stil Tävlingar i konståkning sågs från början som en manlig företeelse, att kvinnor skulle intressera sig för att tävla fanns det ingen tanke på. Det fanns därför inga regler som förbjöd kvinnor att delta i männens tävlingar, så i VM 1902 ställde en kvinna upp och tog silver. Detta ledde så småningom till att kvinnor fick ett eget VM 1906, men tävlingar i konståkning sågs fortfarande som en manlig aktivitet (Hines, 2006). Flera sporter som idag domineras av tjejer och kvinnor var från början förknippade med män och maskulinitet. Exempelvis associerades hästsporten ursprungligen med maskulinitet, skriver Mats Greiff och Susanna Hedenborg (2007). Idag förknippas de flesta aktiviteter runt hästen med omsorg och har förvandlats till en kvinnlig arena, vilket sänkt aktivitetens status. Även cheerleading växte fram som en aktivitet för män under sent 1800-tal. På 1920-talet började kvinnor delta och sågs först som inkräktare vilka riskerade att bli maskuliniserade. Först under 1940- och 1950- talen blev cheerleading förknippat med kvinnor (Davis, 1990). För att bevara en manlig prägel på en aktivitet eller idrott som också utövas av kvinnor blir det viktigt att skapa skillnader i hur män och kvinnor framställs. I en undersökning av Ruth Simpson (2004), professor i ledarskap, där hon intervjuat män i kvinnodominerande yrken visar det sig att männen har strategier för att behålla särskillnaden. En av dessa strategier är att framhålla andra egenskaper som viktiga i det arbete som de utför. När männen går över till att göra saker som förknippas med kvinnor måste detta förändras. Christine Mennesson (2009) som

16 skriver om manliga balett- och jazzdansare, berättar att eftersom det finns så få män inom dansen syns de mer. De får uppmärksamhet och uppmuntran att fortsätta och erhåller en särskild status inom dansvärlden, vilken de också upprätthåller genom att beskriva sin dansstil som annorlunda än kvinnors. Även om tekniken är densamma beskriver de sin stil som mer energisk. I konståkning innebär det att egenskaper som mjukhet och smidighet, som är viktiga för alla konståkare, får stå tillbaka för beskrivningen av manlig konståkning som teknisk, fartfylld och, precis som i dans, energisk. Att välja rätt musik är mycket viktigt i konståkning. När ett program skapas utgår man alltid från musiken. Tränarna säger att åkarna ofta har förslag på vilken musik de vill åka till, men menar att de inte alltid är överens med åkarna, särskilt de yngre. Viss musik är svårare att åka till eller så passar inte musiken åkarens stil. Tränare 1 och tränare 3 säger att det är viktigt att musiken passar åkarens personlighet. Men det är också viktigt menar tränare 2 att de yngre åkarna provar olika stilar för att bredda sitt kunnande och hitta sin egen stil. Domare 2 påpekar att som domare får man inte påverkas av om man tycker om musiken eller inte, utan åkaren ska bedömas för sitt program och hur väl han eller hon tolkar musiken. Flera av de intervjuade menar att pojkar ofta vill åka till mer kraftfull musik och tränare 1 säger att man ofta väljer annan musik till pojkarna, som exempelvis filmmusik. Tränare 3 menar dock att det mest är yngre pojkar som inte vill åka till klassisk musik. I de tävlingar som observerats åker männen till allt från Matrix till elgitarrer av Jimi Hendrix och techno. Det finns också inslag av blues och jazz. De flesta åker dock till klassisk musik men det är ofta dramatiska stycken med en lugnare del i mitten. De lugnare partierna används för att visa att man behärskar en annan typ av åkning som kräver mer precision, till exempel åkning med djupa bågar (Kestnbaum, 2003). Män använder ofta musiken för att uttrycka en karaktär och variationen i männens tävlingar är större. Domare 2 tänker att det kanske är mer accepterat för män att ha en utåtagerande stil i sin åkning. Kestnbaum (2003) skriver att den manliga konståkningen utvecklades mot en mer artistisk stil på 1980-talet vilket gav större variation på männens tävlingar, denna utveckling skedde inte i den kvinnliga konståkningen. Hirdman (2001) menar att män inte låter sig begränsas till endast en beskrivning av dem själva och att de olika rollerna, skillnaderna som uttrycks, är viktig för att spänningen mellan mannen och kvinnan ska bestå. Så om män uttrycker artisteri och mjukhet måste kvinnorna göra något annat för att skilja sig från männen, alltså betona sin femininitet, sin mildhet och sin skönhet. Domare 2 uttrycker att det är för mycket fokus på teknik i den manliga konståkningen och att det därför är roligare att se de kvinnliga tävlingarna eftersom kvinnor oftare kan vara bra konståkare utan att utföra de svåraste hoppen.

17 I observationerna åker kvinnorna oftast till klassisk musik och ofta till vackra pianostycken. Tränare 3 menar att lugnare musik kan vara enklare att åka till om åkaren har fina rörelser men kan åkaren inte uttrycka musiken riskerar programmet att bli tråkigt. Även domare 3 säger att det inte blir så stort utrymme för tolkning till en lugnare musik eftersom det inte finns så mycket skiftningar i den musiken. Under VM 2009 och 2010 har några få kvinnor valt dramatisk musik och undantagen är swing, tango och samba. Ett par åker till musik där de ska personifiera en karaktär och de karaktärer som väljs är Carmen och Cleopatra, två kvinnor som är mer kända för sin skönhet än för sina (heroiska) handlingar, vilka också dör i slutet av historien. När män har gestaltat karaktärer tidigare år har det varit Gudfadern, Robin Hood eller Gladiator. Det blir tydligt genom observationerna att musiken är en stor faktor i skapandet av maskulinitet och femininitet. De som åker till mjukare klassisk musik, vare sig det är män eller kvinnor, tenderar att framställa sig själva på ett mer graciöst vis. Det påminner om balett med böjda armar, bakåtlutade ryggar och lätthet (Kestnbaum, 2003). De som åker till dramatisk musik eller modern musik har ett snabbare rörelsemönster vilket ger ett mer ryckigt intryck. Eftersom kvinnor oftare åker till mjukare musik måste de visa upp en mjukare åkning för att kunna spegla musiken bättre. Domare 1 och tränare 2 säger att vissa åkare har en mjukare stil och andra har en kantigare stil, vare sig det är kvinnor eller män. Så varierad musik under en tävling betyder i stort sett också att programmens stilar är olika. På 1980- och 1990-talen pratades det ofta om två olika skolor eller stilar inom den manliga konståkningen: den ryska som hade sin bas i balett med fina sträckningar och mjuka rörelser och den nordamerikanska stilen som var mer tekniskt orienterad med svåra hopp och kraftfulla uttryck (Kestnbaum, 2003). Denna skillnad är inte lika distinkt längre, exempelvis beskrivs den amerikanska åkaren Johnny Weir som en representant för den klassiska skolan. Och en av de mest representativa för en mer tekniskt orienterad konståkning är ryssen Jevgenij Plusjenko. Kestnbaum (2003) skriver också att åkare ofta valde musik som skildrade en person och att åkaren sedan illustrerade den karaktären på isen, men det var inte vanligt under VM 2009 och 2010. Den mer teatraliska stilen som uttrycks av åkare på 1980- och 1990-talen är ganska ovanlig på internationell elitnivå för tillfället.

Klädsel Klädsel väljs efter musiken. Flera av informanterna påpekar vikten av att kläderna och musiken stämmer överens. Finns det ett tema eller om det är en speciell musikstil försöker man välja kläder som passar den, säger tränare 1. Domare 3 menar att män generellt sett är

18 bättre på att tolka musiken genom kläderna. Kvinnornas dräkter är vackra men speglar inte alltid musiken. Alla kvinnor i de observerade tävlingarna har en dräkt med kort kjol och strumpbyxor. Vissa trär strumpfoten över skridskorna för att få benet att se längre ut, förklarar tränare 1. I stort sett alla, både män och kvinnor, har mer eller mindre glitter på sina kläder. Kvinnornas dräkter är varierande i färg och ornament men modellen är i stort sett densamma. Några åkare visar mer hud runt axlar och rygg, andra har en djupare u-ringning, det är oftast inte bar hud utan hudfärgade nylonpartier i dräkten. Domare 2 nämner att det finns regler som säger att de ska göra avdrag om åkarna är för naket klädda, men detta görs sällan eftersom det inte finns tydliga regler för vad som anses vara för naket. Det är inte tillåtet för kvinnor att åka i byxor men de får använda tajts, detta görs dock inte alls i VM 2009 och 2010 och verkar inte vara speciellt populärt. Tränare 1 menar att det beror på att tights är väldigt avslöjande och visar former som man kanske vill dölja, både om man är för kurvig eller för smal. Generellt sett bär de manliga åkarna svarta kläder. I stort sett alla har svarta byxor men tröjorna variera dock, från fladdriga skjortor som är öppna i halsen till formell skjorta med slips. Kestnbaum (2003) skriver att både kvinnornas kjol och vissa mäns val av fladdriga tröjor används för att ge ett intryck av hög fart, vilket är en viktig del av konståkningen. I början av 1900-talet åkte männen ofta i kläder som associerades med överklass. Det var kostym eller uniform. Tajtare kläder som var mer flexibla att åka i började först användas på 1970-talet. Dessa kläder avslöjade genitaliernas konturer och skapade en erotisk objektifiering som traditionellt var förknippat med kvinnor. 1994 beslutade ISU att männen endast fick ha byxor och inte tajts (Kestnbaum, 2003). När den manliga kroppen hamnar i fokus och utlämnas till betraktande anses det hotfullt eftersom objektifiering förknippas med femininitet (Buchbinder, 1994). Varför kvinnornas dräkter ofta är ljusa och männens mörkare har domare 3 inget svar på men avråder alla från att åka i vitt eftersom åkaren försvinner mot den vita sargen. Richard Dyer (1997) som är professor i filmvetenskap, skriver att det är en återkommande skillnad i ljus i framställningen av män och kvinnor. I tavlor och filmer är mannen ofta porträtterad i mörkare och dovare färger och ljuset faller inte lika starkt på honom. Kvinnan gestaltas i ljus som ofta kommer ovanifrån och skapar ett helgonliknande ljus. Denna framställning fångas på isen också, då kvinnor oftare åker i ljusa och väl synliga färger och männen oftare åker i mörka färger. Detta är särskilt tydligt i paråkning när kvinnan och mannen är på isen samtidigt. Heterosexualiteten baseras på föreställningen om att motsatser dras till varandra menar Butler (2007). Eftersom detta är normen och normer verkar begränsande är det viktigt

19 att skillnaden mellan könen består. Därför framställs kvinnor och män olika. Kvinnor skildras som vackra och känsliga, män som starka och modiga och detta förstärks genom ljus som förknippas med godhet och skugga som associeras med spänning.

Opassande element och features Tränarna säger att pojkar och flickor tränar ihop och lär sig samma saker men ändå finns det olika uppfattningar kring vad kvinnor och män inte bör göra på isen. Några av de intervjuade menar att det inte finns något som är opassande för varken män eller kvinnor att utföra. Men en feature (feature = rörelse som höjer svårighetsgraden på ett element) som nämns som olämplig för män är Bielmannpiruetten. Det är en ståpiruett där åkaren tar tag i skridskon bakom ryggen och för benet över huvudet. Piruetten utförs oftare av kvinnor. Några menar att män visst kan göra den och hänvisar bland annat till Plusjenko som gjorde den för ett antal år sedan, andra menar att det inte alls är lämpligt. Män som klara av den och gör den bra får en högre level (svårighetsgrad) på piruetten vilket ger höga poäng säger domare 3 och tränare 3. Men Bielmannpiruetten är mycket svår och inte alla kvinnor klara av den heller, menar domare 3. Flygskär, som nämnts tidigare, kan också väcka tveksamheter. Dessa två moment är rörelser som kräver vighet. Här går också åsikterna isär kring om pojkar tränar vighet, om de bör göra det och om de kan bli viga. Tränare 1 och tränare 3 säger att både pojkar och flickor tränar vighet även om pojkar inte visar upp det så mycket i sina program. Både pojkar och flickor tränar vighet säger tränare 3 men pojkarna kanske inte direkt tränar på att klara av Bielmannpiruetten. Flera av informanterna menar att pojkar och män inte har förutsättningarna för att klara av att utföra en Bielmannpiruett. Domare 1 säger att flickor tränar mer på att till exempel gå ner i spagat än pojkar, men menar samtidigt att vighet också är en stor del av kvinnlig konståkning. Enligt Kestnbaum (2003) har det förekommit domare som påpekat att vissa rörelser inte passar sig för män eftersom de är kvinnliga rörelser och skulle förringa framställningen av dem som män. Men tränare 3 skulle aldrig avråda en åkare från att göra en feature på grund av att den var för feminin eller för maskulin. Laurel R. Davis (1990) har skrivit om manliga cheerleaders och berättar att vissa moment inte utförs av männen eftersom de anses feminina. Männen utvecklade också en annan stil i sina rörelser och rörde sig mindre än kvinnorna. De utgjorde basen vid lyft och fångade kvinnorna vid volter. Där får de använda sin fysiska styrka, vilket anses definiera atleter och män. Davis menar att dessa män kan bli accepterade eftersom de inte utmanar traditionella könsroller utan snarare förstärker dem. Den hegemoniska maskuliniteten är ständigt närvarande och män kontrollerar att andra män införlivar den (Coakley, 2007; Buchbinder,

20 1994). Butler (2007) skriver att konstruktionen av genus får män och kvinnor att anta att de blir straffade om de inte agerar i enlighet med normerna. Samtidigt skriver Coakley (2007) att män har ett mer begränsat handlingsutrymme i jämförelse med kvinnor och att det kan förklara att det i konståkning (och i andra kvinnodominerande idrotter) finns moment vissa anser att män inte bör göra. På grund av att det är en ”feminin” sport antas kvinnor ha tillträde till alla element. Domare 2 säger att om något element skulle vara opassande för kvinnor skulle det vara hopp-sitt-piruett. Det är en piruett som inleds med att åkaren hoppar upp i en sittposition och ska landa och börja piruetten i samma sittposition. Det är en svårare ingång än till en vanlig piruett och ser mer kraftfull än graciöst ut. Ingen av de andra intervjuade tyckte att det fanns element eller features som skulle vara opassande för kvinnor.

Femininitet i manlig konståkning När de intervjuade fick frågan om det var problematiskt att tala om män och femininitet inom konståkning så började de allra flesta prata om homosexualitet. De sade att det inte är något man lägger vikt vid eller bryr sig om, ifall någon skulle vara homosexuell. Samtidigt uttrycker de en medvetenhet om att det finns en föreställning utifrån, att manliga konståkare är homosexuella och att vissa faktiskt är det. Rykten om manlig homosexualitet är något de måste förhålla sig till. Tränare 1 och tränare 2 berättar att det finns föräldrar som inte vill att deras söner ska syssla med konståkning, att de är rädda för att de ska bli homosexuella. Något sådant upplever dock inte tränare 3. Mennesson (2009) har intervjuat män inom dansen och berättar att de också har erfarit misstänksamhet från sina fäder angående sitt val av aktivitet och yrke. Nordberg (2005b) skriver om maskulinitet i förskolan och menar att pojkar som praktiserar feminint kodade aktiviteter väcker oro hos barn, föräldrar och pedagoger. Det är en oro för att könskategorierna ska luckras upp och det upplevs som hotande. Flickor däremot har större handlingsutrymme och det anses inte lika hotfullt med pojkflickor. Även manliga pedagoger får ofta förklara varför de valt att jobba inom förskola och skola eftersom det inte ses som ett riktigt yrke (Havung, 2005). Christine L. Williams (1992) har också intervjuat män i kvinnodominerande yrken och de menar att de inte erfar någon fientlighet från chefer eller kollegor. De fördomar som möter dem kommer från folk utifrån och underrepresentationen av män beror snarare på att valet av karriär ses som ett steg tillbaka statusmässigt. Domare 1 påpekar att kritiken om att manlig konståkning är för feminin oftast också kommer utifrån. Tränare 2 säger att bristen på pojkar inom konståkningen även kan bero på att sporten har låg status i Sverige, om man jämför med andra länder, som Frankrike. I Sverige är det också stor konkurrens om tiderna i ishallarna där konståkningen får stå tillbaka

21 för ishockeyn. En undersökning som kartlägger mediesportens publik i Sverige visar att konståkning är en av de sporter som män tycker är minst viktiga, medan ishockey tillhör de mest viktiga, för både män och kvinnor (Viscovi, 2008). Koivula (1999) beskriver drag som definierar sporter som maskulina vilka är: kroppskontakt, kroppslig styrka mot tunga föremål, förflyttning av kroppen långa distanser och tävlingar sida vid sida där kroppskontakt kan förekomma. Aggressivitet, effektivitet och kraft är egenskaper som förkroppsligar den åtråvärda maskuliniteten. En sport som anses maskulin är en sport som upprätthåller en skillnad gentemot kvinnor. Kestnbaum (2003) skriver att konståkning anses som en feminin sport och genom att delta avsäger man sig ifrån maskulinitet, eftersom sporten saknar aggressivitet. Coakley (2007) påpekar att mäns tävlingsinstinkt och aggressivitet är ett tecken på maskulinitet, detta demonstreras ständigt i mäns idrottande och används som bevis för att legitimera könsmaktordningen. Aggressivitet anses som en naturlig manlig egenskap och de som inte uttrycker den underordnas dem som införlivar den hegemoniska maskuliniteten. I observationerna uttrycker män kraft särskilt i stegsekvenserna. Ibland verkar det som de tar sats; de gör en paus och tar ett andetag som att de signalerar till publiken att nu kommer något alldeles extra. Under OS 2010 förlöjligade en kanadensisk reporter Johnny Weir och hans feminina framtoning genom att uttrycka att han borde könstestas (Chandler, 2010). De intervjuade tror inte att detta kommer påverka konståkningen särskilt mycket. Domare 1 menar att konståkningen består av balansen mellan konst och idrott och att det inte kommer förändras. Om en manlig åkare har en mer feminin stil ska han behålla den tycker tränare 3. Men det är en annan sak om musiken kräver ett annat uttryck. Domare 3 tror att det är möjligt att vissa domare hänger upp sig på Weirs stil, på och av isen, men vill dock skilja mellan en feminin stil och en manlig klassisk stil. Den förra är mer balettorienterad och den senare handlar mer om en mjukare åkning. Skillnaden är dock begränsad. På 1980-talet uttryckte däremot presidenten för det amerikanska konståkningsförbundet en oro för att inte kunna locka män till sporten på grund av de dubbla signaler som konståkningen ger de manliga åkarna. Därför beslöts under en tid att männen inte skulle få blommor på prispallen och att publiken inte fick kasta in blommor på isen. I intervjuer med manliga konståkare betonas det ofta om de har fru och barn. Logiken är den att om heterosexuella män är utövare så legitimerar det sporten (Kestnbaum, 2003). Nordberg (2005a) har tagit upp hur det på 1990-talet pratades om den farliga kvinnomiljön. De kvinnodominerande yrkena sågs som problematiska för pojkar och män då de kunde leda till en feminisering av mannen. Hon skriver i sin avhandling, om manliga arbetstagare i kvinnoyrken, att de manliga frisörernas sexualitet ofta är i fokus, de

22 antas vara homosexuella om inte motsatsen bevisas. Samma sak möter männen inom dansen, skriver Mennesson (2009) och berättar att alla de hon intervjuat tog avstånd från associationen till homosexualitet, även de som var homosexuella. Konståkaren Rudy Galindo var öppet homosexuell men hade svårt att acceptera rollen som förebild för andra homosexuella män inom konståkningen. Han trodde att det skulle missgynna honom att vara öppen och ville därför inte prata om sin sexuella identitet (Kestnbaum, 2003). Att som man syssla med konståkning, en ansedd feminin sport, innebär att han ger sig in på ett kvinnligt område. Därför anses han inte vara en ”riktig” man enligt normen, då han förkastar kroppskontakt och aggressivitet till förmån för det graciösa och rytmiska. En man som inte upplevs som en maskulin man kan inte heller vare sig attrahera eller attraheras av kvinnor. Rädslan för att konståkningen ska anses vara en arena för homosexuella män är närvarande inom den manliga konståkningen. Fundberg (2003) skriver dock att även i en maskulin sport som fotboll finns rädslan för homosexualitet och därför blir ”bögen” en motpol som det ständigt drivs med för att skapa distans. Den hegemoniska maskuliniteten kräver inte bara hundra procent heterosexuellt begär och beteende utan måste ständigt bevisas. Detta kan bland annat göras genom en homofobisk diskurs (Anderson, 2005). Tränare 2 menar att det inte alltid är så att homosexualitet hör ihop med femininitet, även maskulina män kan vara homosexuella. Pronger (1990), som intervjuat homosexuella män inom idrotten, påstår att homosexuella män till och med söker sig till maskulina sporter för att gömma sin sexualitet. Eller dölja det feminina i sig själva som Riviere (i Butler, 2007) menar. Tränare 1 säger att en del nog söker sig till konståkning för att det passar deras person istället för att pojkar skulle bli homosexuella genom att börja med konståkning. Domare 3 menar att det finns många homosexuella män inom konståkningen och Pronger (1990) berättar att en av hans intervjuade menar att det kanske är omkring 80-90 % homosexuella män inom konståkningen. Utomstående tror också automatiskt att man är homosexuell som manlig konståkare. Denna föreställning, vare sig den är sann eller inte, kan locka homosexuella till sporten. Men trots denna ”acceptans” menar Pronger att få är öppna med sin läggning.

Femininitet i kvinnlig konståkning Idrotten har av tradition ansetts tillhöra män, att tävla och mäta krafter är kännetecken för maskulinitet. Om kvinnor skulle uttrycka samma egenskaper och ha samma förmågor som män bör det markeras och förkastas. Pat Griffin (1998) skriver att man kallar kvinnor maskulina eller okvinnliga när de går över gränserna och utmanar manliga privilegier. Att kalla dessa kvinnor lesbiska anses som en förolämpning och används för att avskräcka

23 kvinnor att idrotta och bli starka. Homofobin håller samman traditionella könsroller och begränsar kvinnor i sitt idrottande av rädsla för att få sin femininitet ifrågasatt. Detta påverkar alla kvinnor som ägnar sig åt idrott, även de som inte är lesbiska. Det blir därför viktigt att maskera sig, som Riviere (i Butler, 2007) skriver, när kvinnorna ger sig in på en manlig arena, vilket all idrott av tradition varit. Nu när kvinnor är accepterade i de flesta sporter talas det istället om förhållandet mellan femininitet och fysisk aktivitet, menar Precilla Y.L. Choi (2000). Rädslan för en lesbisk stämpel motverkas genom feminina attribut och synliga pojkvänner eller makar. I den kvinnliga konståkningen har det inneburit att dräkter, smink och rörelser feminiserar den atletiska kraft som krävs för att utföra alla hopp, piruetter och steg. Vissa kvinnor kallas atletiska, andra artistiska och artisteri associeras med skönhet och femininitet menar Feder (1994). Hon skriver om Midori Ito som på 1990-talet uttryckte att hon önskade hon var vacker som de andra och att bristen på skönhet ledde till sämre konstnärliga poäng, som om konstnärligheten satt i utseendet. Det är alltså viktigt att inte endast vara synligt kvinnlig, kvinnor måste även vara vackra, precis som skönhetsmyten säger. Det ska i vårt samhälle finnas en tydlig visuell skillnad mellan män och kvinnor annars riskerar individen att bli misstänkliggjord. På 1960-talet infördes könstester inom idrotten för att kunna avslöja män som försökte tävla i kvinnornas tävlingar (Choi, 2000). Detta får konsekvensen att kvinnors utseende måste vara i enlighet med den kvinnliga stereotypens mall. En kvinna som närmar sig manlig fysik blir ifrågasatt och Feder (1994) menar att femininitet överdrivs i kvinnlig konståkning. Detta skulle bero på att det finns en likhet i kvalitet mellan män och kvinnors åkning, vilket kräver tydliga markörer mellan kvinnors och mäns tävlingar. Choi (2000) påpekar att kvinnor nu i stort sett har tillgång till alla idrotter på det olympiska programmet men att de ofta figurerar i en kvinnlig version. Exempelvis tävlar män och kvinnor i olika grenar i gymnastik och i den fristående grenen, som både män och kvinnor tävlar i, tävlar kvinnor till musik, vilket män inte gör. Även i konståkning finns det som tidigare nämnts skillnader i obligatoriska element och programmens längd. Kvinnor i bodybuilding bedöms också på ett annat sätt än män. För kvinnorna handlar det inte om att bli störst utan om att ha rätt feminina former (Choi, 2000). Davis (1990) skriver att kvinnliga cheerleaders endast är där för att tittas på och att de till och med väljs ut på grund av deras utseende. De ses som oförmögna att utföra aktiviteter som kräver styrka. Att kvinnor skulle klara av att lyfta andra kvinnor anses som otroligt, onaturligt och oattraktivt. Kopplingen mellan oförmåga och femininitet, skriver Susan Birrell och Cheryl L. Cole (2000) om när de

24 berättar om den transsexuella tennisspelaren Renee Richards som ville delta i kvinnornas tävling i US Open på 1970-talet. Efter nekanden och överklaganden fick hon till slut delta och hon accepterades som kvinna. Birrell och Cole menar att detta berodde på att hon inte var utomordentligt skicklig och att hennes dåliga resultat bevisade hennes könstillhörighet som kvinna. Wolf (1996) skriver att starka kvinnor inte är attraktiva för män enligt skönhetsmyten. På grund av att motsatsförhållandet mellan män och kvinnor måste bestå enligt heteronormativiteten får inte kvinnor vara starka eller tekniskt skickliga för att anses som riktiga kvinnor, eftersom detta är manliga egenskaper (Wittig i Butler, 2007).

Teve och press Kommentatorerna i teve berömmer ofta männen för bra teknik, men det är det vackra med tekniken och skickligheten som uttrycks. Det handlar om fina sträckningar, mjuka knän, mjuka landningar, bra flyt, lätthet. Några få åkare beskrivs som klassiska och balettskolade, vilket kan tolkas som att de är mjuka i sin åkning, ”mycket klassisk, mycket balett, mycket mjuk” sägs om en åkare. Tekniken kommenteras också för kvinnorna i form av att berömma dem för bra längd och höjd på hoppen. Vissa kvinnor benämns som bra hoppare. Ibland beskrivs de mindre graciösa kvinnorna som atletiska. Kestnbaum (2003) menar att beskrivningen av kvinnor som atletiska ibland görs för att markera att något saknas. När atletiska och tekniska åkare förlorar, tenderas det att antydas att det var just på grund av den tekniska skickligheten. Få av de tävlande, oftare män än kvinnor, benämns som konståkare eller konstnärer, som att de införlivar tanken med konståkning. Det är åkare som spelar ut känslor med hela kroppen och ansiktet, de kan ha en mjukare åkstil men också en mer teatralisk. Helena Tolvhed (2008) skriver i sin avhandling Nationen på spel att det i populärpressen 1956 skrivs om en svensk skridskoåkare och att han rör sig som en ballerina samt att hans åkning personifierar manlig skönhet. Det betonas att manlig skönhet är något annat än kvinnlig skönhet. I tevesändningarna beskrivs de bra manliga konståkarna som underbara. Kvinnliga konståkare som utmärker sig beskrivs som vackra. Det kan tyckas som en obetydlig skillnad men ändå en markering om att kvinnor och män är olika. Fortfarande verkar det svårt att beskriva en man som vacker. Choi (2000) har studerat hur kvinnliga idrottare beskrivs i media och menar att det ofta fokuseras på deras utseende och/eller deras familj (man och barn). Som ett resultat av föreställningen om sport som maskulint och föreställningen om kvinnors femininitet som heterosexuellt, fokuseras det i media på kvinnors attraktivitet för män och deras status som fruar och mödrar. Denna konflikt hindrar kvinnor att bli respekterade som atleter. Michael A.

25 Messner (2002), professor i sociologi, menar att media föredrar att föra fram kvinnor i centrum om de kan uppskattas och beundras för sin sexuella attraktivitet. Annars hamnar de i marginalerna. Därför måste kvinnor framställa sig själva som attraktiva för att få medialjus och sponsorer. Kvinnliga atleter som inte införlivar den feminina normen och de som deltar i maskulina sporter riskerar att behandlas sämre av tränare, domare, media, sponsorer och fans (Krane i Choi, 2000). Mellan 1995 och 1996 förändrade amerikanskan Michelle Kwan sin stil och åkning. I media beskrevs hon som en mer mogen åkare och det lades mycket vikt vid den markerade sminkningen, de utmanande kläderna och valet av musik (skildring av Salome). Ingen vikt lades vid att hon även förbättrat sin fysik, blivit starkare och åkte med större precision. Detta visar att kvinnor främst blir uppmärksammade för sitt yttre och inte för sin skicklighet. Konsekvensen blir att kvinnorna måste agera enligt genuskontraktet och utnyttja den heterosexuella normen för att kunna fortsätta och bli framgångsrik i sin idrott. Det innebär att de behöver uttrycka en (genus)identitet som de kanske inte känner sig bekväma med eller ens identifierar sig med. Denna genusidentitet reproduceras därmed och skapar normer för hur kvinnor bör vara enligt heteronormativiteten (Butler, 2007). På 1990-talet målades duellen mellan amerikanskorna Nancy Kerrigan och Tonya Harding upp som en kamp mellan skönheten och odjuret (Lowitt, 1999). Sam Stoloff (2000) tolkar tvisternas framställning i media som uttryck av klass snarare än av kön. När media jämförde Harding med Kerrigan framstod Harding som stel, därmed ofeminin och därmed tillhörande en lägre klass. I detta fall blir femininitet, tolkad i konståkningsdiskursen, en markör av klass och Harding saknade den typen av femininitet. Stoloff menar att det var mer fokus på Hardings lägre klass eftersom hennes uppförande stämde överens med de stereotypa bilderna av lägre klasser: hon rökte, sminkade sig för mycket, var aggressiv och uttryckte att hon ville tjäna pengar. Kerrigan å andra sidan, vars egentliga klasstillhörighet var oklar, införlivade det amerikanska medelklassidealet kring uppförande och stil. Wolf (1996) skriver att den manliga kulturen är full av historier om den vackra och den fula kvinnan, där den ena vinner och den andra förlorar. Detta för att kvinnor måste välja att antingen vara smarta eller vackra, de kan inte vara båda. I exemplet med Kerrigan och Harding kan smart bytas ut mot atletisk, vacker och atletisk anses inte heller gå att kombinera i en manlig kultur, vilket bland annat Davis (1990) uttryckte om kvinnliga cheerleaders, som nämnts tidigare. När det i media skrivits om de manliga konståkningstävlingarna har de ofta associerats med krigsföring, menar Kestnbaum (2003). Detta kan jämföras med föreställningen att män inom idrott ska slita och offra sig. Det anses som en hedervärdig form av maskulinitet. Den manliga kroppen kan liknas vid en maskin som är stark, outtröttlig och teknisk (Messner, 2002). På detta sätt kan

26 även manlig konståkning uppfattas som maskulin, genom att tala om vikten av teknik och betoningen av konståkning som idrott. Kommentatorerna i teve säger ibland efter männens program att åkaren ser trött ut. Detta kan tolkas som att de är dåligt tränade men snarare kan det förstås som en markering av att männen tar ut sig, att de ger allt och att deras program är mer krävande. Under VM 2010 zoomade kameran ofta in de manliga åkarnas skridskor när de utförde piruetter eller stegsekvenser. På de kvinnliga åkarna zoomades ben och skridskor endast in under slow motion-bilderna efter att programmet var utfört. Detta kan vara ett undantag som endast förekommer i produktionen av just den tävlingen eftersom det under VM 2009 var sparsamt med inzoomning överhuvudtaget. Men valet har ändå gjorts att filma männens tävling annorlunda än kvinnornas. Genom att fokusera kameran på skridskons rörelser betonas vikten av teknik, att detaljerna är viktigare än helheten då resten av kroppens rörelser inte syns i bild. Det blir irrelevant vad åkaren gör med överkroppen för att män ska gestalta styrka, och styrka i konståkning sitter i benen. Männen inzoomas nästan aldrig från midjan upp, vilket kvinnorna gör. Det förmedlar bilden av att kvinnlig konståkning handlar om överkropp, händer och ansikte, det är också överkroppen som är i blickfånget då färgerna på dräkten sitter på överkroppen och benen har en dovare färg.

Diskussion och analys Konståkning är en bedömningssport, särskilt programkomponenterna bedöms i hög grad utifrån domarnas preferenser. Det innebär att åkarna måste rätta sig efter de tendenser som domarnas tycke premierar. För att tillhöra toppskiktet måste åkaren behärska någon form av artisteri. Dock innebär det nya systemet, att det inte går att förneka en tekniskt duktig åkare poäng för sina element, vilket betyder att de tekniska poängen blir mer objektiva och programkomponenterna blir mer subjektiva. Konsekvensen blir att tekniken hamnar mer i fokus eftersom åkaren kan lita på att i stort sett få de poängen den gör sig förtjänt av. Männens tävlingar innehåller en bredare blandning av olika stilar, det är männen som för singelåkningen framåt både tekniskt och artistiskt. De utvecklar originella program som innehåller en bra blandning av beundransvärd teknik och förmågan att beröra till tårar och skratt. Det finns de som intar mer komiska roller, de som uttrycker en tekniskt explosiv stil och de som åker med mjukhet och känsla i ansikte och rörelser. Ett element som stegsekvenserna sätter karaktär på åkningen. En bra utförd stegsekvens är något av det häftigaste i programmen som kan locka publiken till jubel och handklappning i takt med

27 musiken. Det är ett publikfriande element som männen får utföra två gånger i sina program. Musiken är ofta igenkännbar och det förekommer ofta annan musik än klassisk musik. Denna variation som kvinnlig konståkning saknar kan handla om, som Koivula (1999) skriver, att konståkning inte hotar maskuliniteten eftersom den är en ”feminin” sport och inte är en arena som den hegemoniska maskuliniteten gör anspråk på. Därför finns det plats för en alternativ maskulinitet. Det har alltid funnits många maskulina identiteter, menar Buchbinder (1994), men nu börjar den kulturella myten om en enda maskulinitet krackelera och flera maskuliniteter uttrycks. Detta betyder inte att gamla föreställningar om maskulinitet försvunnit. Konståkningsvärlden visar att en annan maskulinitet kan uppskattas. Där en viss typ av egenskaper som känsla och rytmik ofta anses för feminin för män att uttrycka är det inom konståkningen något som eftertraktas och premieras. Det verkar som att könsbrytande aktiviteter vidgar handlingsutrymmet för männen inom konståkning. Eftersom de redan är inne i en kvinnlig arena, är de redan förknippade med femininitet och det är verkningslöst att försöka ändra den uppfattningen. Dock finns det de som försöker. Det finns tendenser som visar på försök att bevara en hegemonisk maskulinitet i denna ”feminina” sport. Genom att vara tekniskt avancerade och sträva efter ökade svårigheter vill de föra sporten framåt. Enligt Allen Guttmanns (1978) sju egenskaper som kännetecknar den moderna idrotten ska den bland annat sträva efter att bli mer tekniskt utvecklad och kvantifierad. Detta kommer till uttryck i debatten kring kvadruppelhoppen, det måste vara idrott, inte uppvisning, för idrott är det maskulina och uppvisning/show/konst är det feminina. Denna debatt om de svåraste hoppen får inte samma uppmärksamhet inom den kvinnliga konståkningen. Även om hopputvecklingen stannat av där också är det få eller ingen som påstår att en värdig kvinnlig vinnare måste hoppa trippel Axel. Men ingen kommer undan konstnärligheten. På det sättet finns det utrymme för en alternativ maskulinitet eftersom de män som finns inom konståkningen är medvetna om detta krav. Denna alternativa man smyger undan och både avfärdas och hyllas för sin vilja att utöva en feminint kodad sport. Problemet är att någon kritisk granskning av denna man sällan görs. När Connell (2008) skriver om delaktig maskulinitet menar hon att män som inte lever upp till den ideala maskuliniteten ändå kan få åtnjuta de fördelar manlig överordning skapar. Den reflexiva maskuliniteten, menar Nordberg (2005a), kan undgå granskning eftersom ingen ser den maskuliniteten som problematisk. Den mannen kan vara feminin, känslig och emot manlig överordning men ändå vara överordnad på den arenan han stiger in i, även om det är en feminin arena som i konståkning. På det sättet kan ojämlikheten mellan könen bestå.

28 Det är en vanlig uppfattning att ”man” och ”feminin” blir ”homosexuell”. Föreställningen existerar eftersom heteronormativiteten säger att en feminin man inte kan attraheras av en kvinna därför att femininitet ska dras till maskulinitet och kvinnor är inte maskulina. På grund av associationen till homosexualitet kan femininitet vara problematiskt för manliga konståkare men det finns en stor acceptans för homosexuella män inom konståkningen. Alla de intervjuade kom mer eller mindre att nämna det. Trenden av minskad homofobi, skriver sociologen Eric Anderson (2005) kan förändra hur maskulinitet konstrueras. Om gränserna för maskulinitet skulle förändras kan det leda till att män kan inta feminina arenor med färre stigman. Koivula (1999) uttrycker det som att det till och med kan vara lättare att acceptera femininitet bland män i en feminin sport eftersom det inte hotar männen eller maskuliniteten. Det kan alltså finnas fritt utrymme i konståkningen för män att experimentera med stilar och femininitet. Williams (1992) som skrivit om män i kvinnodominerande yrken fann att ju mer kvinnodominerande ett yrke var desto större fördelar hade män vid anställning och befordran, fördelar som kvinnor i mansdominerande yrken inte får. Detta beror på att män är normbärare i samhället vilket innebär att de tar med sig de strukturella fördelarna de har gentemot kvinnor i alla fält de intar. Det verkar inom konståkningen vara öppet för män att uttrycka sig som de önskar även om det innebär att ryktena om homosexualitet skulle förstärkas. Men om det samtidigt är få som är öppna med sin läggning visar det på att det ändå inte är accepterat av alla och att man är väl medveten om det. Få ifrågasätter varför de kvinnliga konståkarna uttrycker femininitet eftersom det anses naturligt för kvinnor att göra det, men denna femininitet är låst och det finns inte speciellt många olika sätt för kvinnor att utöva konståkning på. Detta kan bero på att normbäraren har skiftat från man till kvinna och som normbärare begränsas handlingsutrymmet. Normer är begränsande och kräver att man håller sig innanför de upplevda ramarna. När jag pratar med informanterna märker jag att det ofta handlar om det som skiljer sig, och det som skiljer sig är vad män gör. Kvinnlig konståkning bara är och manlig konståkning speglas mot den och definierar sig ifrån den kvinnliga konståkningen genom att göra andra saker. Även om konståkning av många anses som en sport för kvinnor är det männens handlingsutrymme som är stort. Vill män åka konståkning, skapas särskillnad genom att på olika sätt reducera kvinnors konståkande till en typ av åkning, för att undvika likhet mellan könen. Bland annat genom att fokusera på kvinnors uttryck av femininitet. Detta görs via kläder, smink, musik men också genom att betona kvinnors underlägsna fysik genom att ha kortare program och färre hopp. Kvinnor behöver inom all idrott betona sin femininitet för att accepteras som

29 kvinnor på grund av att idrott fortfarande anses som en maskulin aktivitet, citat som ’idrott är skapad av män för män’, påminner ständigt om det. Alla de intervjuade menar att kvinnor inte har de fysiska förutsättningarna för att hoppa trippel Axel och kvadruppel. Frågan är om det verkligen stämmer, frågan är om kvinnor försöker hoppa kvadruppel och tränar på det? Samma sak är det för män och vighet. Männen anses inte kunna bli lika viga, enligt några av mina informanter. Men de tränar inte heller på de riktigt svåra positionerna, varför inte det? Torbjörn Tännsjö (2007), professor i praktisk filosofi, menar att skillnader i män och kvinnors discipliner upprätthålls snarare på grund av socialt konstruerade könsskillnader än på biologiska skillnader. Det kan betyda att det finns föreställningar om fysisk kapacitet som kanske inte är helt riktiga. Kanske finns det skillnader, men de kanske inte har så stor betydelse som samhället och idrotten tenderar att tro. Men det är inte heller vanligt att någon försöker utmana dessa föreställningar mer än vid enstaka tillfällen. När detta görs ses det som något spektakulärt och unikt, något som endast individen klarar av.

30 Referenser Otryckt material Intervjuer: Domare 1, 23-04-2010 Tränare 1, 26-04-2010 Tränare 2, 27-04-2010 Domare 2, 03-05-2010 Domare 3, 11-05-2010 Tränare 3, 12-05-2010 (Anteckningar finns hos författaren.)

Observationer: Konståkning VM 2010, herrarnas kortprogram 24-03-2010, SVTplay.se (observerat 02-04-2010 & 15-04-2010) Konståkning VM 2010, herrarnas friprogram 25-03-2010, SVTplay.se (observerat 05-04-2010 & 21-04-2010) Konståkning VM 2010, damernas friprogram 27-03-2010, SVTplay.se (observerat 07-04-2010 & 21-04-2010) Konståkning: VM Los Angeles. Stockholm:SVT1, 2009-03-25 22:00-23:00 (herrarnas kortprogram) Audiovisuella medier (http://smdb.kb.se) Konståkning: VM Los Angeles. Stockholm:SVT1, 2009-03-26 16:05-17:55 (herrarnas kortprogram) Audiovisuella medier (http://smdb.kb.se) Konståkning: VM Los Angeles. Stockholm:SVT1, 2009-03-27 16:05-17:55 (herrarnas friprogram) Audiovisuella medier (http://smdb.kb.se) Konståkning: VM Los Angeles. Stockholm:SVT1, 2009-03-27 21:45-22:45 (herrarnas friprogram & damernas kortprogram) Audiovisuella medier (http://smdb.kb.se) Konståkning: VM Los Angeles. Stockholm:SVT1, 2009-03-28 13:00-14:00 (damernas kortprogram) Audiovisuella medier (http://smdb.kb.se) Konståkning: VM Los Angeles. Stockholm:SVT1, 2009-03-29 13:55-15:55 (damernas friprogram) Audiovisuella medier (http://smdb.kb.se)

31 Tryckt material Anderson, E. (2005) In The Game. Gay Athletes and the Cult of Masculinity. State University of New York Press, Albany Birrell, S. & Cole, C.L. (2000) “Double Fault. Renee Richards and the Construction and Naturalization of Difference.” s.279-309, i Birrell, S. & McDonald, M.G. (red.) Reading Sport. Critical Essays on Power and Representation. Northeastern University Press, Boston Buchbinder, D. (1994) Masculinities and Identities. Melbourne University Press, Carlton Butler, J. (2007) Genustrubbel. Feminism och identitetens subversion. Daidalos, Göteborg Callen, A. (2002) ”Maskulina ideal. Om maktens anatomi.” s.33-52, i Lindberg, A. L. (red.) Den maskulina mystiken. Konst, kön och modernitet. Studentlitteratur, Lund Chandler, R. (2010) “French broadcasters: Johnny Weir should take gender test.” (hämtat från Internet 2010-05-06) http://outofbounds.nbcsports.com/2010/02/post-271.html.php Choi, P.Y.L. (2000) Femininity and the Physically Active Woman. Routledge, London Coakley, J. (2007) Sports in society. Issues and controversies. Ninth edition. McGraw Hill, New York Connell, R.W. (2008) Maskuliniteter. Daidalos, Göteborg Davis, L.R. (1990) “Male Cheerleaders and the Naturalization of Gender.” s.153-161, i Messner, M.A. & Sabo, D. (red.) Sport, Men, and the Gender Order. Critical Feminist Perspectives. Human Kinetics Books, Champaign Dyer, R. (1997) White. Routledge, London Feder, A.M. (1994) “A Radiant Smile from the Lovely Lady. Overdetermined Femininity in ‘Ladies’ Figure Skating.” i The Drama Review vol.38, nr.1, s.62-78 (hämtat från internet 2010-04-20) www.jstor.org/stable/1146356 Fundberg, J. (2003) Kom igen gubbar! Om pojkfotboll och maskuliniteter. Carlsson Bokförlag, Stockholm Gratton, C. & Jones, I. (2010) Research methods for sports studies. Second edition. Routledge, Abingdon Greiff, M. & Hedenborg, S. (red.) (2007) I sulky och sadel. Trav- och galoppsportens 1900- talshistoria. Carlsson Bokförlag, Stockholm Griffin, P. (1998) Strong Women, Deep Closets. Lesbians and Homophobia in Sport. Human Kinetics, Champaign Guttmann, A. (1978) From ritual to record. The nature of modern sports. Columbia University Press, New York Havung, M. (2005) “Möjligen är det så att man är lite exklusiv – mannen i kvinnornas förskola” s.46- 66, i Nordberg, M. (red.) Manlighet i fokus – en bok om manliga pedagoger, pojkar och maskulinitetsskapande i förskola och skola. Liber, Stockholm Hines, J.R. (2006) Figure Skating. A history. University of Illinois Press, Champaign Hirdman, Y. (2001) Genus – om det stabilas föränderliga former. Liber, Stockholm

32 Holmberg, C. (1996) Det kallas manshat. En bok om feminism. Anamma, Göteborg Jönsson, K. (2008) Idrottsfilosofiska introduktioner. Nio kapitel om idrott och sport, moral och etik, kultur och kritik, kön och genus, politik och ideologi, kropp och teknologi. Idrottsforum.org, Malmö Kestnbaum, E. (2003) Culture On Ice. Figure Skating & Cultural Meaning. Wesleyan University Press, Middletown Koivula, N. (1999) Gender in sport. Akademitryck, Edsbruk Lowitt, B. (1999) “Harding, Kerrigan are linked forever by skating incident.” (hämtat från Internet 2010-05-12) www.sptimes.com/News/112999/Sports/Harding__Kerrigan_are.shtml Mennesson, C. (2009) “Being a man in dance: socialization modes and gender identities”. i Sport in Society vol.12, nr.2, s.174-195 (hämtat från internet 2010-03-09) http://search.ebscohost.com.support.mah.se/login.aspx?direct=true&db=s3h&AN=36518453&site =ehost-live Messner, M.A. (2002) Taking the Field. Women Men and Sports. University of Minnesota Press, Minneapolis Mosse, G. L. (1996) The image of man. The creation of modern masculinity. Oxford University Press, New York NBC (2010) ”Plushenko rips Lysacek; Russia won’t contest result”. (hämtat från Internet 2010-05-06) www.nbcolympics.com/news-features/news/newsid=430590.html Nordberg, M. (2005a) Jämställdhetens spjutspets? Manliga arbetstagare i kvinnoyrken, jämställdhet, maskulinitet, femininitet och heteronormativitet. Bokförlaget Arkipelag, Göteborg Nordberg, M. (2005b) “Det hotande och lockande feminina – om pojkar, femininitet och genuspedagogik”. s.122-145, i Nordberg, M. (red.) Manlighet i fokus – en bok om manliga pedagoger, pojkar och maskulinitetsskapande i förskola och skola. Liber, Stockholm Pronger, B. (1990) The Arena of Masculinity. Sports, Homosexuality, and the Meaning of Sex. St. Martin’s Press, New York Redelius, K. (2002) Ledarna och barnidrotten. Idrottsledarnas syn på idrott, barn och fostran. HLS förlag, Stockholm Simpson, R. (2004) “Work, employment & society. Masculinity at work: The experiences of men in female dominated occupations” i Work Employment Society vol.18, s.349-368 (hämtat från Internet 2009-05-31) http://wes.sagepub.com.support.mah.se/cgi/reprint/18/2/349 Stoloff, S. (2000) ”Tonya Harding, Nancy Kerrigan, and the Bodily Figuration of Social Class.” s.234- 250, i Birrell, S. & McDonald, M.G. (red.) Reading Sport. Critical Essays on Power and Representation. Northeastern University Press, Boston Svenska Konståkningsförbundet (2009) II. Allmänna Tävlingsregler för säsongen 2009/2010 ISU Judging System, III. Tekniska regler, singelåkning för säsongen 2009/2010 (hämtat från Internet 2010-05-06) http://iof2.idrottonline.se/templates/PageWide.aspx?id=2485

33 Tolvhed, H. (2008) Nationen på spel. Kropp, kön och svenskhet i populärpressens representationer av olympiska spel 1948-1972. Bokförlaget H.ström, Umeå Tännsjö, T. (2007) ”Against Sexual Discrimination in Sports”. s.347-358, i Morgan, W.J. (red.) Ethics in Sport. Second Edition. Human Kinetics, Champaign Viscovi, D. (2008) ”Mediesportpubliken. Demografi och preferenser.” (hämtat från Internet 2009-05- 31) http://vxu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:206369 Williams, C.L. (1992) ”The Glass Escalator: Hidden Advantages for Men in the ’Female’ Professions.” i Social Problems vol.39, nr.3, s.253-267 (hämtat från internet 2010-04-07) www.jstor.org/stable/3096961 Wolf, N. (1996) Skönhetsmyten. Natur och Kultur, Stockholm

34 Bilagor

Bilaga 1 Frågor till tränare - Hur länge har du varit tränare? - Vilka tränar du (barn, ungdomar, seniorer)? - Tränar pojkar och flickor ihop, lär de sig samma saker? - Beskriv hur det går till att skapa ett program, är det olika för kvinnor och män? - Tänker man på vad domarna gillar? - Hur tänker man kring valet av musik, väljer flickor och pojkar olika musik? - Klädsel, uppförande, utseende. - Vad har skillnaderna blivit med det nya systemet? - Vilken typ av konståkning vill du lära ut? - Hur har konståkningen utvecklats sedan du började? - Varför hoppar inte kvinnor trippel Axel? - Finns det rörelser som inte passar män eller kvinnor? - Är det problematiskt att prata om femininitet och manliga åkare? - Under OS blev Johnny Weir ifrågasatt för sin stil, hur påverkar det? - Hur ser du på kritiken att hoppen ger för lite poäng?

35 Bilaga 2 Frågor till domare - Hur länge har du dömt? - Vilka typer av tävlingar dömer du? - Beskriv hur det går till att döma en tävling. - Vad tittar man på som domare, tittar man på olika saker för kvinnor och män? - Hur bedöms utseende, kläder, uppförande? - Hur tänker man kring programkomponenterna, män och kvinnor? - Vilken skillnad är det att döma med det nya systemet? - Vilken typ av konståkning vill du se? - Hur har konståkningen utvecklats, är det olika för kvinnor och män? - Varför hoppar inte kvinnor trippel axel? - Finns det rörelser som inte passar kvinnor eller män? - Är det problematiskt att prata om femininitet och manliga åkare? - Under OS blev Johnny Weir ifrågasatt för sin stil, hur påverkar det? - Hur ser du på kritiken att hoppen ger för lite poäng? - Får man mer poäng för viss musik?