Bakom

signaturerna

Ur Barbro Alvings dagböcker och brev 1936–1959

KURS: Historia för ämneslärare 61–90 hp

PROGRAM: Ämneslärarprogrammet med inriktning mot gymnasieskolan

FÖRFATTARE: Signe Sahlström

EXAMINATOR: Radu Harald Dinu

TERMIN: HT-20

BETYG: VG

Abstract

Barbro Alving (1909–1987) was a famous journalist and foreign correspondent. She was also active in radio and wrote books and scripts for films. She worked at the Swedish newspaper Dagens Nyheter 1934–1959, and after that at Vecko-Journalen. Her fame is partly attributed to her coverage of the Olympic games in Berlin and the Spanish civil war 1936. She was active in the fight for women’s emancipation and pacifism. But she was also a human being behind all the work, with a weak constitution, shaky self-confidence, and a lot of self-doubt.

Most previous studies and texts about Barbro Alving focus on her journalistic deeds and career. The aim of this study is to apply a new perspective by examining her private texts. She was a non-heterosexual woman in a male dominated profession. She broke norms, which makes her life interesting in her historical and societal context. The aim of the study is to explore Barbro Alving’s self-image and close relationships over the years 1936–1959 through theories about gender and with a microhistorical approach. Due to the length of the period, there is also a question about change and continuity in her self-image.

The material used for the study are compilations of Alving’s letters and diaries, spanning over 600 pages. A selection of people and events were chosen, and parts and quotes were picked out for presentation and analysis. A microhistorical approach means to penetrate a person’s mind and feelings and relate these to the societal context. This is seen in the analysis by comparisons of Alving’s life to the norms in mid-century Sweden. The theory used to analyze the results comes from Joan Wallach Scott. Her theory is based on the concept that gender is made up of four fundamental elements, and that there is a reproductive relationship between gender and power.

The results of the study are presented both thematically and chronologically, to follow the structure of the purpose and the questions. Descriptions of Alving’s family, friends and love-interests are followed by a presentation of how she described herself. This is then analyzed through Scott’s theory and related to the societal norms, with integrated comparisons to previous studies. Alving’s self-image over time is analyzed and related to the results in previous studies on the subject. In the finishing part I reflect over the essay itself.

1

Abstract

Barbro Alving (1909–1987) var en berömd journalist och utrikeskorrespondent. Hon var även aktiv inom radio och skrev böcker och manus till filmer. Hon arbetade på Dagens Nyheter 1934–1959 och därefter på Vecko-Journalen. Hennes berömmelse tillskrivs delvis hennes bevakning av de olympiska spelen i Berlin och det spanska inbördeskriget 1936. Hon var aktiv i kampen för kvinnors frigörelse och för pacifism. Men hon var också en människa bakom allt arbete, med vacklande självförtroende och mycket självtvivel.

De flesta tidigare studier och texter om Barbro Alving fokuserar på hennes journalistiska gärning och karriär. Syftet med denna undersökning är att tillämpa ett nytt perspektiv genom att undersöka hennes privata texter. Hon var en icke-heterosexuell kvinna i ett mansdominerat yrke. Hon bröt normer, vilket gör hennes liv intressant i hennes historiska och samhälleliga sammanhang. Syftet med uppsatsen är att utforska Barbro Alvings självbild och nära relationer under åren 1936–1959 utifrån teorier om genus och med ett mikrohistoriskt perspektiv. På grund av undersökningsperiodens längd ingår även en fråga om förändring och kontinuitet.

Materialet som har använts för studien är sammanställningar av Alvings brev och dagböcker. Ett urval av personer i Alvings närhet har gjorts och delar och citat har valts ut för presentation och analys. Ett mikrohistoriskt perspektiv innebär att tränga in i en persons tankar och känslor och relatera dessa till det samhälleliga sammanhanget. Detta ses i analysen genom jämförelser mellan Alvings liv och normer i mitten av 1900-talets Sverige. Teorin som har använts för att analysera resultaten kommer från Joan Wallach Scott. Hennes teori bygger på konceptet att kön består av fyra grundläggande element och att det finns ett reproduktivt förhållande mellan kön och makt.

Resultaten av undersökningen presenteras både tematiskt och kronologiskt för att följa strukturen av syftet och frågeställningarna. Beskrivningar av Alvings familj, vänner och kärleksintressen följs av en presentation av hur hon beskrev sig själv. Detta analyseras sedan utifrån Scotts teori och relateras till samhällsnormer, integrerat med jämförelser av resultat i tidigare forskning. Alvings självbild över tid analyseras och relateras till resultaten i tidigare studier om ämnet. I den avslutande delen reflekterar jag över arbetsprocessen och över uppsatsen i sig.

2

Innehållsförteckning

1. Inledning 4 1.1 Syfte 5 1.2 Frågeställningar 5 1.3 Material 5 1.3.1 Källkritisk diskussion 6 1.4 Urval och avgränsningar 7 1.5 Metod 8 1.6 Teori 8 1.7 Tidigare forskning 10

2. Bakgrund 13 2.1 Barbro Alving 13 2.2 Samhällskontext 14

3. Undersökning 16 3.1 Barbro Alvings nära relationer 16 3.2 Barbro Alvings självbild 25 3.3 Analys 29 3.3.1 Självbild och nära relationer 29 3.3.2 Förändring och kontinuitet 36

4. Avslutning 38 4.1 Reflektioner 39

5. Litteraturförteckning 40

3

1. Inledning

Barbro Alving levde mellan 1909–1987, hon var känd som journalist och korrespondent. Hon skrev dessutom böcker, filmmanus och var aktiv inom radio. År 1934 anställdes den då 25 år gamla Barbro Alving på Dagens Nyheter. Där stannade hon fram till 1959, då hon istället började arbeta på Vecko-Journalen.1 Några av de mest kända reportagen Alving gjorde för DN var om Berlinolympiaden och spanska inbördeskriget 1936, från det härjade Hiroshima 1948 samt om Ungernrevolten 1956.2 Barbro Alving var en betydelsefull journalist och bildare av folkopinion då hon var aktiv i kvinnokampen och kämpade för pacifism. Hon var välkänd och hennes namn och signaturer kändes igen i hushållen. Men det fanns också en människa bakom signaturerna, med vacklande självförtroende och starka tvivel på sig själv och sin förmåga.

Inspirationen till uppsatsen kom från Eva Vaihinens artikel ”Queera Barbro: Ur Barbro Alvings dagböcker och brev 1927–1935” som behandlar Alvings liv under hennes ungdom och tidiga karriär.3 Artikeln presenteras vidare under tidigare forskning, emellertid ligger fokus i denna uppsats på de senare åren av Barbro Alvings liv. Majoriteten av tidigare undersökningar och texter om Alving behandlar hennes journalistiska gärning, exempelvis uppsatsen Bang! av David Karlsson på Litteraturvetenskapliga institutionen på Uppsala universitet.4 I föreliggande uppsats anläggs ett nytt perspektiv på Barbro Alving genom en undersökning av hennes privatliv och personliga texter. Inte sällan sägs det att vinnaren skriver historien, vilket går att relatera till undersökningar om normbrytare. De som inte tillhör samhällets normer; som den icke-heterosexuella Barbro Alving, en kvinna i ett mansdominerat yrke, reduceras till att bli en av ”de andra” i historien.5 Genom att krympa perspektivet och skriva om historia på individnivå lyfts nyanser och variationer i människors erfarenheter, dessutom synliggörs avvikelser från normer.6

1 Arnborg, Beata. Krig, kvinnor och gud: en biografi om Barbro Alving. Stockholm: Atlantis, 2010. S. 91– 92 2 Alving, Barbro och Alving Olin, Ruffa. Bang om Bang. Möklinta: Gidlund, 2009. S. 8 3 Vaihinen, Eva. Queera Barbro. Lambda Nordica. Vol. 10, nr. 1–2, 2004. 4 Karlsson, David. Bang! En studie av ethos i Barbro Alvings utrikesreportage. [Kandidatuppsats] Uppsala universitet, 2011. https://www.diva-portal.org/ (Hämtad 2020-11-18) 5 Rydström, Jens och Tjeder, David. Kvinnor, män och alla Andra. Lund: Studentlitteratur AB, 2009. S. 9 6 Götlind, Anna och Kåks, Helena. Handbok i konsten att skriva mikrohistoria. S. 25

4

1.1 Syfte

Syftet är att utifrån en läsning av Barbro Alvings dagböcker och brev undersöka hennes självbild och nära relationer under perioden 1936–1959. Undersökningen genomförs utifrån en mikrohistorisk ansats genom att jämföra Alvings privatliv och självbild med samtidens rådande normer.

1.2 Frågeställningar

− Hur beskrev Barbro Alving sina nära relationer? − Hur beskrev Barbro Alving sig själv? − Hur kan Barbro Alvings självbild och nära relationer tolkas utifrån rådande samhällsnormer? − Vilka tecken på förändring och kontinuitet framkommer i Barbro Alvings självbild och nära relationer under undersökningsperioden?

1.3 Material

Det material som har använts till undersökningen är böckerna Personligt: dagböcker & brev 1927–1939 samt Personligt: dagböcker & brev 1940–1959. Sammanlagt rör det sig om över 600 sidor material för åren 1936–1959, vilket utgörs av dagboksinlägg och brev skrivna av Barbro Alving och förvaltade av hennes dotter Ruffa Alving Olin. Alving sparade dessa texter bland många andra för att skriva sina memoarer. Hennes mål med memoarerna var att slå hål på den mytbildning som skapats runt hennes signaturer. Alving hann aldrig själv färdigställa sina memoarer, då hon 1982 drabbades av afasi till följd av en stroke. Stora mängder av det sparade materialet lämnades på Alvings begäran till de Kvinnohistoriska samlingarna i Göteborg efter hennes bortgång 1987. De privata dagböckerna och breven sparades emellertid av dottern Ruffa, vilka hon tillsammans med Barbro Alvings vän Birgit Petri sammanställde till samlingsverken Personligt.7 Samlingsverken har varit de mest användbara källorna för att besvara frågeställningarna då det är i dem beskrivningarna av Alving själv och hennes relationer finns.

Bang om Bang är, likt samlingsverken, ett urval av de brev och dagböcker Barbro Alving sparade för att skriva sina memoarer. Dessutom inleds boken med ett utdrag ur Alvings

7 Alving, Barbro. Personligt: Dagböcker & brev 1927–1939. Möklinta: Gidlund, 2010. S. 11–12

5 journalistiska memoarbok Det kom aldrig i tidningen från 1963. Urvalet till boken gjordes av Alvings dotter Ruffa Alving Olin. Den utgavs flera år efter Alvings bortgång och dottern beskrev det som ett sorgearbete för henne själv samt en möjlighet att ge en mer mångsidig bild av sin moder. Alving Olin bidrog även till boken med kapitelinledningar och kommentarer.8 Skillnaden är att denna bok är tematiskt upplagd, jämfört med det kronologiska upplägget i samlingsverken, vilket har underlättat i sökningen efter Alvings beskrivningar av sig själv samt efter avgörande ögonblick i hennes liv.

1.3.1 Källkritisk diskussion

Privata brev är en användbar källa för att levandegöra mänskliga relationer i forna tider. Likaså är dagböcker avslöjande om personlighet och åsikter hos skribenten. Dessutom är de flesta brev och dagböcker skrivna utan att ha en bredare läsarkrets i åtanke, vilket gör dem opolerade till sin natur.9 Detta kan vara en fördel när man vill närma sig en persons mer spontana och privata tankar och känslor.

Värt att notera är att texterna i samlingsverken Personligt är ett urval gjort av Barbro Alvings vän Birgit Petri och dottern Ruffa Alving Olin, alltså kan analysen endast göras utifrån det material de valt att släppa till allmänheten. Vissa delar har utelämnats för att de ansetts vara ointressanta för alla utom de berörda, likaså har vissa delar utelämnats då de varit för privata. Luckor i texterna beror enligt Alving Olin på att Barbro Alving själv ibland tog pauser i sitt brev- och dagboksskrivande.10

När det gäller boken Bang om Bang är fallet detsamma, den innehåller texter skrivna av Barbro Alving själv som gör att man kan närma sig henne som person, men även i den har ett urval gjorts av Ruffa Alving Olin. I förordet till boken förklarar Alving Olin att hennes mamma nästan helt slutade skriva både brev och dagböcker efter 1950-talet, samt att Barbro Alving uttryckligen hade önskat att få behålla texterna från sina sista 20 år i livet för sig själv. Urvalet av texter till boken Bang om Bang baseras på vilka texter Alving Olin ansåg ge en mångfacetterad bild av sin mamma.11 Det urval som har gjorts av de texter undersökningen bygger på kan påverka resultaten, eftersom det då blir omöjligt att ta del av alla Barbro Alvings nedskrivna tankar. Exempelvis finns en lucka kring Elin Wägners

8 Alving, Barbro och Alving Olin, Ruffa. Bang om Bang. 9 Tosh, John. Historisk teori och metod. 3 uppl. Lund: Studentlitteratur, 2011. S. 117–120 10 Alving, Barbro. Personligt: 1927–1939. S. 12 11 Alving, Barbro och Alving Olin, Ruffa. Bang om Bang. S. 15–16

6 död, vilket annars hade möjliggjort en analys av en tydlig brytningspunkt i Alvings liv. Emellertid har syfte, frågeställningar och undersökning anpassats efter det material som finns tillgängligt.

1.4 Urval och avgränsningar

Samlingsverken Personligt innehåller en mängd texter med olika grad av relevans. Som tidigare har nämnts behandlas åren 1936–1959 på över 600 sidor, vilket leder till att ett urval har varit nödvändigt. Detta har gjorts genom en initial översiktssökning efter avgörande ögonblick i Barbro Alvings liv, exempelvis hennes graviditet, då hon mötte Loyse Sjöcrona samt uppsägningen från Dagens Nyheter. Dessutom finns personregister i båda böckerna, vilket har underlättat sökningen efter brev och dagboksinlägg som handlar om specifika personer i Alvings närhet. I personregistret har jag sökt efter vilka namn som förekommer mest, sedan valt ut sex vänner samt två personer Alving haft kärleksrelationer till. Efter den initiala sökningen har väsentliga delar och citat plockats ut för resultatredovisning och analys. Vilka delar och citat som var väsentliga baserades på om de innehöll beskrivningar av de personer Alving skrev om eller till, samt om de innehöll beskrivningar av henne själv.

Undersökningen har avgränsats till Barbro Alvings egna ord i det material som finns att tillgå. Syftet har inte varit att söka efter den ”sanna” bilden av Alving eller att försöka utröna någon inre sanning, utan att anlägga ett nytt perspektiv på en människas liv och texter. Gällande tidsavgränsningar ter sig år 1936 som en naturlig startpunkt för en undersökning av Barbro Alvings privata liv och tankar, då det var ett händelserikt år för henne som journalist och korrespondent. I månadsskiftet juli-augusti 1936 bevakade Alving de olympiska spelen i Berlin och samma höst rapporterade hon från Madrid om det spanska inbördeskriget.12 Startåret för undersökningen har även grundats på att Eva Vaihinens artikel ”Queera Barbro” är en undersökning av åren 1927–1935. Slutåret 1959 har baserats på det faktum att samlingsverken endast sträcker sig så långt.

12 Cantera Carlomagno, Marcos (red.). När Alving blev Bang. S. 10–11

7

1.5 Metod

Metoden som har använts är en kvalitativ läsning av det tidigare nämnda materialet utifrån ett mikrohistoriskt perspektiv. För att besvara de två första frågeställningarna krävdes en kvalitativ läsning och en deskriptiv disposition av texten. För de två senare frågeställningarna krävdes en analys utifrån ett mikrohistoriskt perspektiv.

Mikrohistoria handlar ofta om att försöka tränga in i en människas tänkande.13 Ett mikrohistoriskt perspektiv möjliggörs av de källor undersökningen grundas på eftersom brev och dagböcker ger en möjlighet att komma nära personen som undersöks.14 Genom att undersöka Barbro Alvings liv och nära relationer i förhållande till samhället synliggörs verklighetens mångfald av människor. Det innebär en inblick i hur det är att vara människa, mer specifikt hur det var att vara en icke-heterosexuell medelklasskvinna med ett högt kulturellt kapital kvinna i Sverige under mitten av 1900-talet. Mikrohistoriska perspektiv syftar till att problematisera giltigheten i den allmänt accepterade historieskrivningen. Det är genom undersökningar av enskilda människors liv och erfarenheter som komplexitet och nyanser synliggörs.15 För att möjliggöra detta presenteras samhällskontexten för undersökningsperioden i bakgrundsavsnittet. Hennes liv har i analysen relaterats till de rådande samhällsnormerna; vilka hon följde respektive vilka hon bröt mot. På grund av den omfattande undersökningsperioden har det varit väsentligt att presentera samhällets utveckling under 1930–1950-talet, för att möjliggöra analysen om förändring och kontinuitet under Alvings liv.

1.6 Teori

Analysen utgår från Joan Wallach Scotts genusteori. Hon menar att begreppet genus är ett sätt att beteckna kulturellt skapade konstruktioner av roller för kvinnor och män, samt att begreppet innefattar ett system av relationer, där aspekter som kön och sexualitet ingår.16 Scotts definition av genus utgår från att det är ett grundläggande element av sociala relationer, vilket bygger på uppfattningar om skillnader mellan män och kvinnor. Genusrelationer delar Scott in i fyra delelement: Kulturella symboler, normativa begrepp,

13 Götlind, Anna och Kåks, Helena. Handbok i konsten att skriva mikrohistoria. Stockholm: Natur och Kultur, 2004. S. 25 14 Ibid. S. 98–100 15 Ibid. S. 29 16 Scott, Joan W. Genus – en användbar kategori i historisk analys. I Genushistoria: En historiografisk exposé, Christina Carlsson Wetterberg och Anna Jansdotter (red.). Lund: Studentlitteratur, 2004. S. 85–86

8 sociala institutioner och organisationer samt den subjektiva identiteten. Dessa element är sammanbundna och verkar tillsammans. Scott menar att frågan man bör ställa inom historieforskning är hur förhållandet mellan elementen ser ut.17 Genus är även ett verktyg för att legitimera makt, enligt Scotts definition. Exempelvis finns flera undersökningar som visar hur politik och genus konstruerar och konstrueras av varandra. Politisk makt kan rättfärdigas med hänvisningar till genusrelationer så länge dessa ses som självklara och naturliga. Scott tar upp ett exempel på hur man kan rättfärdiga krigsföring med hänvisningar till relationen mellan manligt och kvinnligt: Att man vädjar till män att de ska skydda sårbara kvinnor och barn genom att försvara landet, samt att de har en skyldighet att lyda sina ledare såsom söner ska lyda sina fäder.18

Scotts definition av genus har använts i uppsatsen för att analysera resultatet utifrån de fyra elementen. Exempelvis menar Scott att historiker bör undersöka hur könsidentiteter konstrueras (som en del av elementet subjektiva identiteter) och relatera detta till verksamheter och sociala organisationer. Alving befann sig i sitt yrkesliv på en övervägande maskulin arena, där majoriteten av hennes jämlikar var män, vilket har gjort det väsentligt att undersöka de sociala organisationer hon verkade inom. Kulturella symboler finns i Alvings beskrivningar av sig själv och av hennes relationer, likaså de normativa begrepp som möjliggör tolkningar av symbolerna.19 Scotts argument om relationen mellan genus och makt har framkommit i analysen av Alvings liv i relation till samhället hon levde och verkade inom, där samhällets normer representerar makten. Alla element relateras till varandra, vilket har framgått i analysen av Barbro Alvings subjektiva identitet. Hennes självbild påverkades av de sociala institutioner och det samhälle hon befann sig inom, vilket synliggörs av vilka kulturella symboler och normativa begrepp som finns i hennes texter. De resultat som presenteras har jämförts med varandra för att upptäcka genomgående begrepp som kan ses som normativa, samt för att upptäcka vilka kulturella symboler som förekommer i Alvings beskrivningar. Dessa har sedan relaterats till de sociala institutioner och det samhälle Alving befann sig inom, för att koppla Scotts resonemang till den mikrohistoriska ansatsen. Alvings subjektiva identitet, eller självbild, har sedan analyserats utifrån dessa aspekter. Vidare har även Alvings självbild analyserats över tid, eftersom Scott menar att man måste angripa enskilda subjekt i sammanhang av sociala strukturer för att resonera om hur genus fungerar och hur förändring sker.20

17 Scott, Joan W. Genus – en användbar kategori i historisk analys. S. 98–100 18 Ibid. S. 100–105 19 Ibid. S. 98–99 20 Ibid. S. 97

9

1.7 Tidigare forskning

Den tidigare forskning som uppsatsen ligger närmst är ”Queera Barbro: Ur Barbro Alvings dagböcker och brev 1927–1935”, en artikel i tidskriften Lambda Nordica från 2004 av Eva Vaihinen. Syftet med artikeln är att ge en mångsidig bild av hur ett icke-heteronormativt kvinnoliv kunde se ut under mellankrigstiden.21 I den avslutande delen av artikeln lyfter Vaihinen fram att när historiker menar att det är svårt att finna källor om samkönad kärlek mellan kvinnor är det för att de inte söker på rätt ställen; man bör söka i brev, dagböcker och skönlitteratur.22 Alvings texter delas in i fyra underkategorier i Vaihinens queera tolkning: Genustrubbel (vantrivsel med könsidentiteten), flotta bönor (begär och kärlek till kvinnor), betydelsefulla tystnader (där Vaihinen kan utläsa att Alving döljer sin sexualitet) samt det lesbiska sammanhanget (i Alvings kvinnliga vänkrets).23 I kategorin genustrubbel kan Vaihinen bland annat hitta att Alving ger uttryck för att se sig själv ha en pojkes själ men en flickas kropp, vilket gör henne både lycklig och olycklig och ger henne ”konstiga” känslor.24 Betydelsefulla tystnader tycker sig Vaihinen kunna utläsa i Alvings brev till vännen Cilla från 1935, där Alving skriver om en icke namngiven eller könsbestämd person som hon älskade. Detta kan enligt Vaihinen bero på att Alving 1935 hade börjat bli en offentlig person och därför behövde vara mer försiktig även i privata brev.25 Uppsatsen ligger nära Vaihinens artikel, då den har inspirerat uppsatsens ämne. Emellertid har jag valt att inte enbart fokusera på Alvings relationer och samhörighet till kvinnor, utan även till män, för att bredda perspektivet. Resultaten i artikeln har jämförts med resultaten i denna uppsats i analysen, för att resonera kring om det skedde en förändring i Barbro Alvings liv under åren som följde.

När Alving blev BANG är en antologi av sex författare inom olika expertområden. Texterna fokuserar på Alvings karriär under åren 1936–1939, men behandlar även till viss del kvinnan bakom journalistiken. Antologins syfte är att ge en mångsidig bild av Barbro Alving.26 Tre av bokens sex delar har relevans för uppsatsen: Den första delen är skriven av språkvetaren Sven-Göran Malmgren och behandlar Alvings språkbruk och stil. Han kommer fram till att det som gjorde Alving unik och framgångsrik var hennes förmåga att

21 Vaihinen, Eva. Queera Barbro. Lambda Nordica. S. 7–9. 22 Ibid. S. 26–27 23 Ibid. S. 9 24 Ibid. S. 10–12 25 Ibid. S. 18–20 26 Cantera Carlomagno, Marcos (red.). När Alving blev Bang. Lund: Historiska Media, 2001. S. 7–9

10 obesvärat skifta mellan stilarter.27 Del två skrevs av historikern Irene Andersson och handlar om Alvings vägran att ställa in sig vid civilförsvaret på 50-talet och dess rötter i hennes verksamhet på 1930-talet. Hennes slutsats är att det var en protest från Alving med inspiration av Elin Wägner, ett sätt för henne att gå i sin mentors fotspår.28 Den sjätte och avslutande delen har titeln ”Myternas Bang” och skrevs av journalisten och litteraturvetaren Kristina Lundgren. Det behandlar Alvings ambivalenta inställning till sig själv i sitt yrke: Strävan efter att vara bäst kombinerat med känslan att inte duga. Lundgrens slutsats om varför Alving hade en ovilja att jämföra sig med sina kollegor var att hon pendlade i synen på sig själv. Ibland såg hon sig själv som den bästa reportern i världen, som hon hade en stark vilja att vara, medan hon i andra stunder såg sig själv som en oduglig bluff. För att känna sig som den bästa behövde Alving distansera sig från sina kollegor genom att undvika jämförelser.29 Boken har använts i uppsatsen för att jämföra argument i analysen.

Boken Krig, kvinnor och gud: En biografi om Barbro Alving av Beata Arnborg är den första och hittills enda fullständiga biografin om Barbro Alving.30 Biografin följer Alvings utveckling från en osäker och oälskad tonåring till en vuxen kvinna med mycket kärlek i sitt liv men med bestående osäkerhet.31 Beskrivningen av Alvings karriär på Dagens Nyheter avslutas med ett reflekterande och enligt Arnborg ångestfyllt citat om att signaturen ”Bang” är en stor del av Alvings identitet. Dessutom lyfts Alvings engagemang i Fredrika Bremer-förbundet som ett exempel på hennes opinionsbildande.32 Arnborg resonerar om varför Alving förblev känd även efter sin död och kommer fram till att det till viss del beror på att hennes texter är talande även för senare generationer. Alvings sätt att skriva personligt och engagerat gör att man känner sig närvarande i händelserna hon skrivit om. På frågan om Alving hade blivit lika känd om hon hade verkat i dagens samhälle svarar Arnborg själv nej, men påpekar att det inte beror på Alvings talang, utan på att den typ av texter hon skrev inte ges utrymme eller fångar intresse idag.33 I uppsatsen har boken

27 Malmgren, Sven-Göran. Kring stilen i Bangs tidiga utrikesreportage. I När Alving blev Bang, Marcos Cantera Carlomagno (red.), 13–32. Lund: Historiska Media, 2001. 28 Andersson, Irene. En civilförsvarsvägran med rötter i 1930-talet. I När Alving blev Bang, Marcos Cantera Carlomagno (red.), 33–68. Lund: Historiska Media, 2001. 29 Lundgren, Kristina. Myternas Bang. I När Alving blev Bang, Marcos Cantera Carlomagno (red.), 139– 158. Lund: Historiska Media, 2001. 30 Arnborg, Beata. Krig, kvinnor och gud. 31 Ibid. S. 79 32 Ibid. S. 324 33 Ibid. S. 425–426

11 använts för att beskriva Barbro Alvings liv i bakgrundsavsnittet, samt att den har integrerats i analysen för att jämföra resultat.

David Karlsson skrev 2011 en C-uppsats med syftet att undersöka hur Barbro Alving konstruerade och arbetade med sitt etos, det vill säga hur hon framstår som en karaktär i sina reportage.34 Karlsson kom fram till att Alving framträdde som en huvudperson inom sina texter med närvaromarkörer och stilistiska egenskaper. Hon gjorde detta för att upprätta en relation med läsaren och för att framställa sig själv som trovärdig.35 Karlssons uppsats är ett exempel på tidigare forskning om andra delar av Barbro Alvings gärning. Detta är relevant för uppsatsen då denna undersökning bidrar till en bredare och djupare bild av personen bakom journalistiken.

Pia Lundahls bidrag till boken Queersverige har titeln ”Den blockerade sexualiteten: Kvinnors inkorrekta begär 1930–1960”. Problemet som undersöks är heterosexualitetens normativa position. Kapitlet behandlar RFSU:s sexualupplysningsarbete. Lundahl kommer fram till att homosexuella kvinnors begär samt heterosexuella kvinnors ”inkorrekta” njutning reproducerade tankar om heterosexualiteten som normativ.36 Kapitlets användbarhet för uppsatsen tycks tydligt redan i dess titel, då det ger en bild av det samhälle Barbro Alving levde, verkade och skrev i och har således använts för att beskriva kontexten Alving befann sig i. Hur samhället såg på homosexualitet, både som omoraliskt och under en del av undersökningsperioden även som olagligt, påverkade Barbro Alving. Detta har lyfts i analysen, då Alvings liv relateras till rådande samhällsnormer.

Ytterligare en bok som har använts för att beskriva Barbro Alvings samhällskontext är Kvinnor, män och alla Andra av Jens Rydström och David Tjeder. Syftet med boken är att utifrån genusperspektiv lyfta historien om de som faller utanför den dominerande gruppen. En dominerande grupp skapas genom att de har formuleringsprivilegiet och därför kan definiera sig genom att särskilja sig från andra baserat på exempelvis kön, sexualitet, etnicitet och funktionsvariationer. De som definieras som ”de andra” reduceras till sina normavvikelser.37 Barbro Alvings liv som icke-heterosexuell kvinna under mitten av 1900- talet gjorde henne normbrytande. Emellertid är målet med denna undersökning, likt syftet med Rydström och Tjeders bok, att inte låta henne reduceras till en avvikelse. Det gör att

34 Karlsson, David. Bang! En studie av ethos i Barbro Alvings utrikesreportage. S. 6–8 35 Ibid S. 46 36 Lundahl, Pia. Den blockerade sexualiteten: Kvinnors inkorrekta begär 1930–1960. I Queersverige, Don Kulick (red.), 260–287. Stockholm: Natur och Kultur, 2005. 37 Rydström, Jens och Tjeder, David. Kvinnor, män och alla Andra. S. 9

12 bokens perspektiv har varit väsentligt för att relatera Alvings liv till rådande samhällsnormer.

Kärleken utan namn är en doktorsavhandling skriven av Liv Saga Bergdahl vid Umeå universitet. Avhandlingens syfte är att undersöka svenska lesbiska romaner från 1930-talet och representationer av identitet och (o)synlighet i dem.38 Bergdahl gör en närläsning av romanerna Charlie av Margareta Suber, Kris av Karin Boye samt serien Fröknarna von Pahlen av Agnes von Krusenstjerna.39 Karaktärernas lesbiska identitet undersöks genom frågor om vilken självbild som gestaltas och hur den framkommer, hur karaktärerna betraktar kärlek samt hur deras parrelationer gestaltas.40 I analysen av Boyes Kris menar Bergdahl att huvudkaraktären, Malin, till en början har en negativ självbild och genomgår en kamp med sin identitet vid mötet med Siv. Malins självbild transformeras genom kärleken till Siv, vilket leder till att hon utvecklar en egen vilja och moral.41 Avhandlingen är relevant för uppsatsen då den berör kvinnor och litteratur i Barbro Alvings samtid, däribland hennes nära vän Karin Boye. Frågeställningarna om karaktärerna liknar de som har undersökts i uppsatsen, vilket leder till att resultaten har kunnat jämföras i analysen.

2. Bakgrund

I detta avsnitt presenteras i korthet Barbro Alvings liv innan undersökningsperioden samt den samhällskontext hon levde och verkade i för att placera undersökningen i ett relevant historiskt och samhälleligt sammanhang.

2.1 Barbro Alving

Barbro Alving föddes 12 januari 1909 i Uppsala. Hennes föräldrar var Hjalmar Alving, lärare, fil.dr. och språkforskare, och författaren Fanny Alving (född Lönn). Hon hade en äldre bror vid namn Anders och en äldre syster vid namn Beat-Sofi. År 1918 lämnade familjen Uppsala och flyttade till Stockholm. Barbro Alving trivdes och hade ett stort umgänge i skolan och hon bestämde sig redan vid elva års ålder att hon ville bli journalist.42 Alvings karriär inleddes strax efter studenten 1928, då hon började som volontär på

38 Bergdahl, Liv Saga. Kärleken utan namn: Identitet och (o)synlighet i svenska lesbiska romaner. Diss., Umeå universitet, 2010. http://umu.diva-portal.org/ (Hämtad 2020-11-24) S. 15 39 Ibid. S. 19 40 Ibid. S. 40 41 Ibid. S. 291 42 Arnborg, Beata. Krig, kvinnor och gud. S. 11–30

13

Stockholms Dagblad. Alving gjorde sig känd på Stockholms Dagblads veckotidning Idun 1931 som signaturen Miss Bio, med kvicka filmrecensioner. Den signatur hon använde för kåserier, Kärringen mot strömmen, kan tyckas inkapsla hennes inställning till normer. Hennes mest kända signatur, ”Bang”, en sammanslagning av de två första och de två sista bokstäverna ur hennes namn, uppkom redan första dagen på Stockholms Dagblad. Det var även där hon första gången träffade Elin Wägner.43

Gällande Alvings privatliv förlovade hon sig 1931 med en man vid namn Sven Lunner, men var samtidigt romantiskt involverad med kvinnan Maj Elfvik. I augusti 1932 födde Maj Elfvik en dotter, hon och Alving delade då bostad och levde ett familjeliv. I november samma år bröts förlovningen slutgiltigt med Sven Lunner. Förhållandet med Maj Elfvik avslutades 1934 och Alving flyttade tillbaka hem till sina föräldrar.44

En stor del av Barbro Alvings liv kretsade kring pacifism; 1935 engagerade hon sig i Elin Wägners rörelse med målet att få kvinnor att vägra krig på alla möjliga sätt utan våld. Gruppen planerade en aktion genom sin tidning Tidevarvet, de hoppades kunna väcka tankar och stoppa en krigsupprustning. De lyckades på en månad samla in 20 000 namnpåskrifter för aktionen.45

2.2 Samhällskontext

Tiden Alving växte upp i var omvälvande för samhället, till stor del på grund av första världskriget. Framstående strömningar var nationalism, medikalisering, industrialisering och en växande kvinnorörelse. Medikaliseringen innebar bland annat att människor som avvek från normer, exempelvis homosexuella, diagnostiserades och försök till botemedel togs fram. Den växande kvinnorörelsen handlade om sexualitet och sedlighetslagar, samt om formella rättigheter om äktenskap och rösträtt.46 Mellankrigstiden präglades politiskt av ekonomiska kriser och folkhemmets etablering. Genusstrukturer och strävan mot enförsörjarmodellen i heteronormativa familjer försvårade för kvinnor att ta del av det offentliga rummet och arbetsmarknaden. Rasbiologi och negativa inställningar mot

43 Arnborg, Beata. Krig, kvinnor och gud. S. 46–66 44 Ibid. S. 86–88 45 Ibid. S. 99–102 46 Rydström, Jens och Tjeder, David. Kvinnor, män och alla Andra. S. 117–118

14 avvikande sexualitet gav stora effekter på det sociala – alla skulle integreras i folkhemmet, så länge de anpassades till det.47

Det svenska samhället under början och mitten av 1900-talet var hårt moraliserande och dömande. En central aspekt av rasbiologin och folkhemstanken var att försäkra enhetlighet inom det svenska folket och ett av tillvägagångssätten var tvångssterilisering. Den första steriliseringslagen i Sverige kom 1934, efter en trend från länder som Tyskland, Danmark och USA. Formellt var sterilisering frivilligt och det var ett rimligt val för mödrar som inte ville ha fler barn, då information om och försäljning av preventivmedel var olagligt till 1938. Emellertid har forskning visat att många genomförda steriliseringar inte var frivilliga, en stor grupp av de steriliserade var kvinnor som placerats på hem på grund av ”sinnesslöhet”. 90 procent av alla som steriliserades var kvinnor, ofta med motivationen att de var lösaktiga, vanvårdade eller slarviga. Sterilisering påverkar emellertid inte sexualdrift, men det gör kastrering. Kastrering sågs som ett sätt att bota homosexualitet och användes för att förhindra homosexuellt beteende när det inte längre ansågs vara ett brott.48

Riksförbundet för sexuell upplysning, RFSU, bildades 1933 med syftet att genom information om könsliv motverka exempelvis oönskade graviditeter och könssjukdomar, samt att problematisera rådande normer. Förbundet bidrog till sexualpolitiska förändringar redan under 1930-talet.49 RFSU visade även redan 1934 intresse för frågan om homosexualitet, som då räknades som kriminellt beteende. Den rådande vetenskapliga synen på homosexualitet var att det var en naturlig avvikelse, som var jämförbart med färgblindhet. Lagen mot homosexualitet grundades på moraliska föreställningar, något RFSU strävade emot. Emellertid går det att utläsa en ambivalent hållning till homosexualitet i RFSU:s rådgivning: Det accepterades men ansågs inte önskvärt.50 Homosexualitet avkriminaliserades 1944, under samma årtionde skiftade fokus mer från biologiska till psykologiska förklaringar. Homosexualitet hos kvinnor ansågs orsakas av att den sexuella utvecklingen stannat på ett infantilt stadium. Man varnade för att unga flickor kunde få en lust att vara pojkar, vilket då skulle leda till homosexualitet.51

1950-talet präglades av konformism och tankar om kärnfamiljen. Homosexualitet sågs som en samhällsfara. Det var en internationell trend som exempelvis i USA präglades av Joseph

47 Ibid. S. 154–155 48 Rydström, Jens och Tjeder, David. Kvinnor, män och alla Andra. S. 149–151 49 Lundahl, Pia. Den blockerade sexualiteten. S. 263 50 Ibid. S. 266–270 51 Ibid. S. 168

15

McCarthys politiska kampanj om registrering och utrensning av homosexuella. I Sverige kom de homofoba kampanjerna från en kombination av moralkonservativa och delar av vänstern som grundade hotbilden i teorin om att det fanns en grupp högt uppsatta homosexuella män som skyddade varandra. Under samma tid började homosexuella organisera sig och bilda Riksförbundet för Sexuellt Likaberättigande (RFSL) för att utföra politiskt lobbyarbete. Både kvinnor och män var med och deltog i arbetet, men kvinnor hade en underordnad ställning. Likaså inkluderades bisexuella och transpersoner till en början. Emellertid nådde föreningen inga direkta framsteg under 1950-talet.52

3. Undersökning

Presentationen av resultat följer frågeställningarna, alltså presenteras Barbro Alvings nära relationer tematiskt utifrån rubrikerna familj, vänner och kärlek. Likaså presenteras olika delar av Alvings självbild tematiskt. Eftersom en frågeställning berör förändring och kontinuitet följer de tematiska presentationerna en inbördes kronologisk ordning. I texten används förnamn på personerna med relationer till Barbro Alving, vilket är ett stilistiskt val för att öka närheten till Alving som person.

3.1 Barbro Alvings nära relationer

Familj

Familjen Alving har en turbulent tid år 1936, då Fanny Alving, Barbro Alvings mamma, försöker ta sitt eget liv. Både i brev och i sin dagbok beskriver Alving hur orolig hon är för sin mammas hälsa och sin pappas välmående i situationen.53 När mamman har lagts in på sjukhus spenderar Alving mer tid med sin familj än vanligt, men hon beskriver i ett brev till vännen Cilla hur hon känner sig utanför i alla sammanhang. Till sin familj menar hon att hon aldrig har hört hemma.54

När Alving får besked om att hon är gravid är hon orolig över vad hennes pappa Hjalmar Alving ska säga, men hon är ändå övertygad om att han vill ha ett barnbarn, även om det föds utanför äktenskap.55 I ett brev till systern Beat-Sofi efter att Alving berättat för

52 Rydström, Jens och Tjeder, David. Kvinnor, män och alla Andra. S.183–184 53 Alving, Barbro. Personligt: 1927–1939. S.191–195 54 Ibid. S. 215 55 Ibid. S. 298

16

Hjalmar om graviditeten och Birger Lundquist skriver hon att Hjalmar reagerat bra och gett en komplimang till Birgers teckningar i Dagens Nyheter.56 Alving förklarar att hon tvingas avslöja sin graviditet för sin mamma när Fanny konfronterar sin dotter om hennes viktuppgång.57 När Alvings dotter Ruffa kommit till världen 1938 skriver Alving i sin dagbok: ”Pappa ringde, lät ledsen, mamma nedstämd för min sociala olycka. Jag är hemskt ledsen om det blivit värre hemma på grund av detta men vad kan jag göra? Ångra Ru går inte.”58

Under 1940-talet skriver Alving flera brev till alla sina familjemedlemmar, däribland ett brev riktat till hela familjen från Washington i mars 1941. I det skriver hon om hur rörd hon är över att hon i en radiointervju blivit presenterad som den mest framstående kvinnliga utrikeskorrespondenten i världen.59 På nyårsdagen 1950 skriver Alving i sin dagbok om firandet kvällen innan och att hon grälat med sin syster Beat-Sofi om etik inom vården, samt att hon pratat med sina föräldrar om roliga anekdoter.60 Alving ombeds 1952 inställa sig för inskrivning i civilförsvaret, men på grund av sin strikta pacifism vägrar hon. Det leder till en rättsprocess där hovrätten 1955 dömer henne till en månads fängelse.61 Alving skriver aldrig själv om sitt brott eller om rättsprocessen, men i väntan på besked om straffet skriver hon att hennes föräldrar inte på något sätt är bekymrade. De ser det snarare som en heder för familjen att deras dotter eventuellt hamnar i fängelse för en strikt övertygelses skull.62 Domen överklagas men fallet tas inte upp i Högsta domstolen och i en månad under början av 1956 sitter Alving således i fängelse på Långholmen.63

Alving skriver i ett brev till sin pappa att hon är ledsen över att Ruffa inte har någon att dela somrarna med, som hon själv hade med sin syster Beat-Sofi. Även om de bråkat mycket menar Alving att de alltid haft varandra.64 Alving och Beat-Sofi anförtror sig till och stöttar varandra. Mamma Fannys hälsa fortsatte vackla även efter sjukhusvistelserna, men vid vissa tillfällen beskriver Alving hur hennes mamma är precis som hon en gång har varit. Exempelvis år 1945, då mamman återigen börjat skriva kåserier och dikter till tidningar. Alving beskriver i ett brev till Elin Wägner hur stolt hon och hennes pappa är

56 Ibid. S. 312 57 Alving, Barbro. Personligt: 1927–1939. S. 316 58 Ibid. S. 341 59 Alving, Barbro. Personligt: 1940–1959. S. 38 60 Ibid. S. 226 61 Arnborg, Beata. Krig, kvinnor och gud. S. 276–281 62 Alving, Barbro. Personligt: 1940–1959. S. 303 63 Arnborg, Beata. Krig, kvinnor och gud. S. 287 64 Alving, Barbro. Personligt: 1940–1959. S. 104

17

över mamman.65 Fanny Alving dör av en hjärtattack i juni 1955, vilket Barbro Alving skriver i sin dagbok med en enkel mening. Efter mammans död skriver hon varken brev eller dagböcker på över två månader.66 När Alving återigen börjat skriva förklarar hon i ett brev att Fannys bortgång var en chock, eftersom hon varit frisk i flera år bortsett från smärtor i benet. Alving beskriver också en stark oro över sin pappa, eftersom han är 78 år gammal och har bristande minne. Hon menar att det hade varit bättre om Hjalmar gått bort först, då hennes mamma var självständig och hade en inre styrka, något hennes pappa saknar.67

Barbro Alving har en god och avslappnad relation till sin pappa Hjalmar, vilket exempelvis syns i ett vykort hon skickar till honom 1943. På vykortet har hon skrivit en skämtsam dikt om att Mussolini blivit avsatt i Italien.68 Likaså skickar hon ett kort brev till honom från sin tid i fängelse på Långholmen där hon förklarar att hon blivit väl bemött av vaktkonstapeln, eftersom han beundrar pappans bok om Uppsala.69 I takt med att Hjalmars minne försämras ökar Alvings oro för honom, efter att hon besökt honom en dag 1956 skriver hon i sin dagbok om att hon blir sorgsen över att pappan inte ens minns att Fanny inte lever längre.70 Sommaren 1958 skriver hon i sin dagbok att hennes pappa är som en treåring, men att hon trots det är glad över att få vara med och stötta honom.71 Bara någon månad senare går även Hjalmar Alving bort. I ett brev beskriver Alving sin nu bortgångne pappa som ridderlig, hopplöst snäll och som en stor humorist. Eftersom han varit sjuk under en längre tid trodde Alving att hon skulle vara lättad över hans död, men skriver att hon istället upplever en enorm saknad och sorg.72

Vänner

Cilla Johnson, född Frankenhaeuser, är den vän som Barbro Alving skriver flest brev till, vilket gör att hennes namn ofta förekommer i den första delen av samlingsverken. När Alving får besked om sin graviditet vädjar hon till Cilla att hon behöver sina vänner mer än någonsin.73 Det är även Cilla som Alving vänder sig till när hon tvivlar på sig själv och sin förmåga. Exempelvis skriver hon i ett brev till Cilla från Genève ”Ibland tänker jag att

65 Ibid. S. 101 66 Ibid. S. 305 67 Alving, Barbro. Personligt: 1940–1959. 308–309 68 Ibid. S. 76 69 Ibid. S. 313 70 Ibid. S. 321 71 Ibid. S. 388 72 Ibid. S. 394–395 73 Alving, Barbro. Personligt: 1927–1939. S. 298

18 du kanske tycker att jag är en bluff, men dessemellan fattar jag ju att det nog är för att jag själv känner mig så outhärdligt oäkta stundom.”74 Alvings intensiva brevväxling med Cilla upphör 1940, då Cilla flyttar till Stockholm.75 På grund av det nämns Cilla endast förbigående och ett fåtal gånger i den andra delen av samlingsverken.

Maud Adlercreutz, reporter på Aftonbladet, träffar Alving när de båda är i Haag 1936 för att rapportera om drottning Julianas bröllop.76 De blir nära vänner och senare blir Maud även dottern Ruffas gudmor. År 1937 beskrivs hon av Alving i ett brev till Cilla som ”det sötaste bekymmer jag haft på länge”.77 Alving skriver även till Cilla att hon får skuldkänslor över att hon väljer att spendera all sin tid med Maud och ignorera alla andra vänner.78 I ett brev till Maud skriver Alving i ett lyckorus om hur vacker världen är och hur hon vill gå runt i den tillsammans med Maud och njuta av livet.79 Brevet innehåller målande beskrivningar av natur, skönhet och känslor. Efter 1937 finns inga fler liknande beskrivningar av Maud, då nämns hon främst i sammanhang där Alving återvänt hem efter en resa för att hämta Ruffa eller när Alving berättar allmänt om sina dagar.

Åke Forsberg, en av Alvings kollegor på Dagens Nyheter, nämns ofta i sammanhang där Barbro Alving dricker alkohol, eller i beskrivningar av hans egna tillstånd av bakfylla på tidningsredaktionen. Vid ett tillfälle från 1937 skriver Alving i sin dagbok om en utekväll då Åke följt med henne hem efteråt. Hon skriver på ett skämtsamt sätt om ”kvinnoöverfall” som leder till att hon skickar hem Åke.80 Detaljer om händelsen finns inte att läsa om, men det finns andra tecken på att deras relation överskrider det vänskapliga. Exempelvis skriver hon året innan i ett brev till Cilla om när Åke jobbar nattskiftet på DN och att han och Alving en kväll varit nära att krossa Åkes frus hjärta.81 Det framgår emellertid tydligt att Alving främst ser Åke som en vän och allierad på redaktionen, som när hon glatt skriver i ett brev till Elin Wägner 1946 om att Åke fått en chefsroll på DN. Alving ser det som en fördel att ha någon i chefsrummet hon obekymrat kan prata med.82

En annan nära vän till Alving på tidningsredaktionen är Vilgot Hammarling, nästan alltid kallad I-or. År 1936 går han i borgen för Alving när hon samlat på sig lån och skulder,

74 Ibid. S. 255 75 Alving, Barbro och Alving Olin, Ruffa. Bang om Bang. S. 15 76 Alving, Barbro. Personligt: 1927–1939. S. 187 77 Ibid. S. 274 78 Ibid. S. 276 79 Ibid. S. 288 80 Ibid. S. 300 81 Ibid. S. 245 82 Alving, Barbro. Personligt: 1940–1959. S. 124

19 vilket tydligt visar att de står nära varandra.83 De planerar, något skämtsamt, att rymma tillsammans om det skulle utbryta krig.84 I ett brev till Cilla skriver Alving att hon har stor respekt för Vilgot, då han till skillnad från andra män hon känner tampas med problem om ideal och om vad han vill göra med sitt liv. Hon menar att om Vilgot varit kvinna hade han varit med i samma rörelse som hon.85 Några månader senare skriver hon även till Cilla att Vilgot är ”så man skulle kunna bli kär i honom om det inte Vore.”86 Alving uttrycker vid flera tillfällen en oro över att Vilgot har känslor för henne och att hon har orsakat dem genom att vara för kärleksfull mot honom.87 Emellertid skriver hon 1937 i ett brev till Cilla att hon tycker mycket om Vilgot och att de skulle kunna ordna ett förhållande.88 Efter graviditeten och Alvings relation med Birger Lundquist uppdagas återgår deras relation till att endast vara vänskaplig, trots det menar Alving att folk lär tro att barnet är hans.89 Vilgot är en av hennes stöttepelare både i privatlivet och på Dagens Nyheter, även ett tag efter att han 1938 utsänts till London på uppdrag av DN.

En person som påverkar Barbro Alvings liv är Herbert Tingsten. Han blir Dagens Nyheters chefredaktör 1946 och Alvings första beskrivning av honom finns i ett brev till Elin Wägner. Hon skriver att han verkar nyfiken och ivrig och att han på lunchrasterna sitter tillsammans med arbetarna.90 I ett senare brev till Elin skriver Alving att hon tror och hoppas att Herbert kan göra DN till en frisk och vågad tidning, men att han behöver uppfostras i hur man hanterar kvinnofrågorna.91 Det är Herbert som ordnar att Alving får åka på en jordenruntresa 1947, vilket hon är mycket tacksam över trots att den ställer till med en del problem.92 De har en relativt bra relation, fram till 1958 då Herbert uttrycker att han tar ställning för en svensk atombomb. Det är något Alving i och med sin radikala pacifism är bestämt emot.93 I sin dagbok skriver hon i mitten av augusti 1958 att hon tänkt prata med Herbert om uppsägning från DN på grund av denna konflikt, men att hon inte kunnat då Herbert inte var närvarande.94 Några veckor senare skriver hon i ett brev att hon lyckats prata med alla vederbörande och ska lämna DN vid nyåret. Hon skriver något vemodigt att hon spenderat hela sitt vuxna liv där, men att det ändå är en stor lättnad för

83 Alving, Barbro. Personligt: 1927–1939. S. 203 84 Ibid. S. 214 85 Alving, Barbro. Personligt: 1927–1939. S. 242 86 Ibid. S. 250 87 Ibid. S. 260 88 Ibid. S. 275 89 Ibid. S. 318 90 Alving, Barbro. Personligt: 1940–1959. S. 119 91 Ibid. S. 124 92 Ibid. S. 179 93 Ibid. S. 376–379 94 Ibid. S. 391

20 henne att komma därifrån, eftersom det Herbert och nu tidningen står för är för henne motbjudande.95

En av de absolut viktigaste personerna i Barbro Alvings liv är Elin Wägner. I Alvings brev till Cilla från 1936 finns ett antal beskrivningar och tankar om Elin som är målande och poetiska. Det är oklart om Elin ska anses vara en vän eller kärlek till Alving, då flera beskrivningar kan läsas som kärleksförklaringar:

Elin halvlåg på en dyscha, hon är sorgklädd och det gör henne än graciösare. Och jag satt och såg på hennes ansikte, hon låg i halvprofil med håret som en ram, och tänkte så där precis: nehej, jag sviker inte det ansiktet. […] Av alla människor på denna jord är hon mig trots allt omistligast.96

Alving verkar inte själv veta hur hon känner inför sin mentor och väninna och beskriver det som att Elin har något slags förvirrande makt över henne.97 Dessutom återkommer det vid flera tillfällen, exempelvis i citatet ovan, en rädsla för att Alving ska förlora Elin. Hon menar att det skulle innebära en förlust av det bästa med henne själv.98 Emellertid finns det inte under åren som följer några lika målande beskrivningar av Elin som under 1936, men 1939 skriver Alving i ett brev till Cilla om en dag med Elin. Då ska vännen Flory Gate flytta in i en bostad precis intill Elins, vilket Elin gläds över. Alving skriver att hon några år tidigare skulle blivit svartsjuk över detta, men nu endast är glad för sina vänners skull.99 Under Alvings reportageresor är Elin en av dem hon skriver flest brev till. De inleds ofta med kärleksfulla hälsningsfraser, exempelvis ”Söta Elin”, samt uttryck av saknad.100 Deras relation är även professionell, delvis då de befinner sig inom samma bransch men även i specifika sammanhang såsom när Alving skriver manuset till filmatiseringen av Elins bok Åsa-Hanna.101 Dessutom frågar Alving om artiklar från Elin på uppdrag av Dagens Nyheter.102 När Alving 1944 berättar för Elin om sitt alkoholmissbruk avslutar hon brevet med att förklara att hon inte hade kunnat reda ut sina problem utan Elin och att det för Alving verkar som att allt som händer henne går att härleda till Elin.103

95 Ibid. S. 396–397 96 Alving, Barbro. Personligt: 1927–1939. S. 208–209 97 Ibid. S. 207 98 Ibid. S. 218 99 Ibid. S. 379 100 Alving, Barbro. Personligt: 1940–1959. S. 56–64 101 Ibid. S. 100 102 Ibid. S. 120 103 Ibid. S. 95

21

Hösten 1948 insjuknar Elin och Alving skriver ett brev till henne där hon beklagar situationen, samtidigt som hon påpekar att det är när folk blir sjuka man inser hur mycket man tycker om dem, men förtydligar att hon alltid vetat det om Elin.104 I mitten av december står det klart att Elin inte överlever sjukdomen och Alving skriver i sin dagbok om en konversation med sin partner Loyse Sjöcrona, då hon säger att Alving nu måste växa upp och bli självständig.105 Elin går bort 7 januari 1949, men det finns ingenting att läsa om Alvings inledande tankar och känslor kring det då det finns en lucka i dagboksinläggen fram till 29 januari. Då beskriver hon religiösa tankar om att Elin lämnat jorden men ändå finns kvar och följer henne från någon annanstans.106 Alving tar tjänstledigt från Dagens Nyheter för att fullfölja uppdraget att skriva en biografi om Elin och fortsätter även efter hennes död arbetet med fredsrörelsen.107 Emellertid lyckas Alving aldrig skriva klart Wägner-biografin. Hon beskriver sin kärlek till Elin som motivationen att fortsätta jobba och att hon kan känna Elins närvaro genom andliga övningar.108 Alving beskriver Elin som, tillsammans med Loyse och Ruffa, mittpunkten i hennes liv.109

Kärlek

Tisdag 11 februari 1936 skriver Alving i ett brev till Cilla om en person som inte är namngiven eller könsbestämd:

Punkt 3.05 måndag f.m. ringde det i tillefonen [sic!] och en släpig röst sa: det är jag. […] För mig sedan vuxen ålder inträtt finns inte, har inte funnits och kommer aldrig att finnas någon annan människa än denna.110

Kvällen därpå, onsdag 12 februari, följer ytterligare beskrivning av denna icke- könsbestämda person:

Men man kan inte hålla fast det varje minut, rätt som det är sitter man framför den människa man älskar och Vet att ingenting blir som det var och orkar inte veta att det inte är fråga om det.111

104 Ibid. S. 191 105 Alving, Barbro. Personligt: 1940–1959. S. 200–201 106 Ibid. S. 203–204 107 Ibid. S. 225 108 Ibid. S. 230 109 Ibid. S. 356 110 Alving, Barbro. Personligt: 1927–1939. S. 200 111 Ibid. S. 201

22

Efter dessa brev verkar inte personen nämnas igen och man kan endast spekulera i vem det rör sig om, men dessa citat ger en inblick i hur starkt Alving känner när hon blir kär i någon.

En av de viktigaste personerna i Barbro Alvings liv är Birger Lundquist, fadern till Ruffa Alving Olin. Efter många beskrivningar av illamående berättar Alving i ett brev till Cilla om att hon hamnat i problem. Hon beskriver Birger som en sagolikt bra tecknare på Dagens Nyheter och berättar att de båda tyckt om varandra under en längre tid. Medan hon skriver brevet väntar hon på resultat från sjukhuset om ifall hon är gravid, som hon tror sig vara, och skriver att Birger är den enda man hon kunnat tänka sig att få barn ihop med. Det stora problemet är emellertid att Birger är gift på annat håll.112 Alving är relativt ointresserad av att Birger drar ut på att skilja sig från sin fru Carin och beskriver sig själv som moraliskt fallen oavsett.113 Hon är fast besluten om att Birger ska ta sin del av ansvaret och vara en del av barnets liv, men hon är även tydlig med att deras liv inte ska vara gemensamt:

Jag menar såhär: när jag ser hur mycket kärleken betyder i mitt eget liv, att utan den glansen försvinner allting i livet, så måste jag i fridens namn utgå från att det är likadant med Birger. Kanske inte medvetet för honom, men jag vill att han någon gång också ska få sin chans att uppleva någonting sådant tillsammans med en människa, att få tillhöra dig och allt det där, för att uttrycka saken enkelt. Det kan han aldrig med mig, hur kär han än vore, och då vet jag inte om jag kan ge mig till att binda fast honom.114

Även i detta citat framgår tydligt hur stor vikt Alving lägger vid kärleksrelationer, ett genomgående tema i många av hennes texter. Relationen med Birger verkar falna och när dottern fötts tror Alving att Birger ser det som en olycka. Alving förklarar att hon inte förväntar sig något av Birger, men att hon fortfarande inte ser honom som en bov i det hela.115 Något senare skriver Alving i ett brev till Cilla att Birger förändrats och blivit lugnare och mognare. Hon berättar att hon i två veckor ska vara gräsänkling och att hon under den tiden vill bygga upp en stabil vänskapsrelation med Birger.116

Efter detta nämns Birger endast vid få tillfällen fram till 1952. Då insjuknar Birger allvarligt och familjen vakar vid sjukhussängen. Alving skriver i sin dagbok att hon stannat

112 Alving, Barbro. Personligt: 1927–1939. S. 291–292 113 Ibid. S. 302 114 Ibid. S. 321 115 Ibid. S. 345–360 116 Ibid. S. 374

23 hemma med dottern och de har samtal om Birger, Ruffas relation till honom och om döden. När dödsbeskedet når Alving under natten slås hon av skuldkänslor över att inte vara på sjukhuset. Några dagar efter Birgers begravning skriver Alving något poetiskt i sin dagbok om en uppenbarelse hon fått av Birgers bortgång:

Kärleken förklarar allt. Det är kärleken som gör att man försonar sig med döden […] Kärleken är verkligheten, i vars ljus allt blir enkelt, den stora enkelheten. […] Birger har levt och älskat och älskats och är död, jag lever och älskar och blir älskad och skall dö […] Allt hänger organiskt och vackert ihop: liv-kärlek- död.117

En annan av de mest centrala personerna i Barbro Alvings liv är hennes partner Loyse Sjöcrona. De träffas 1937 då Loyse spenderar kvällen på en bar med Maud Adlercreutz. Alving kommer dit och fångar Loyses uppmärksamhet med en generös gest. Två år senare fångar Alving Loyses uppmärksamhet igen, i ett brandtal för Finland. De två väljer våren 1940 att leva sina liv tillsammans och bilda en familj tillsammans med dottern Ruffa.118 Loyse nämns aldrig vid namn i den första av de två samlingsverken Personligt, men i ett brev till Cilla från hösten 1939 skriver Alving att hon befinner sig en kärlekshistoria som är djupare än något hon tidigare upplevt.119 Eftersom varken namn eller kön på personen nämns går det inte att med fullständig säkerhet anta att det rör sig om Loyse, men det är av tidslinjen att döma sannolikt. I Alvings brev till Loyse syns tydligt hur mycket kärlek och tillit det finns mellan dem, exempelvis i ett brev från sommaren 1940 skriver Alving att hon är glad över att Loyse har ringt och avslutar med ”Loyse käraste, förstår du inte att du rört vid en ömhet i mig som är så stor så den aldrig kan ta slut.”120 När Alving blir trött och nedstämd är hennes största rädsla att Loyse ska tröttna på och lämna henne, hon beskriver ofta för Loyse att hon är det enda i Alvings liv som gör henne riktigt lycklig och att hon inte kan leva utan henne. År 1941 skriver Alving i ett brev till Loyse att oavsett vart hon är i världen är hon på väg tillbaka till sin älskade, eftersom det är den finaste uppgift hon kan tänka sig att göra Loyse lycklig.121 Alving som tidigare varit som lyckligast ute i världen på resande fot får efter att hon inlett sitt förhållande med Loyse ångest över att vara hemifrån och skriver om hemlängtan i varje brev från sina resor. En resa till New York 1941 beslutar hon att avbryta för att få återvända hem till sin familj. Alving är även noga

117 Alving, Barbro. Personligt: 1927–1939. S. 257 118 Alving, Barbro och Alving Olin, Ruffa. Bang om Bang. S. 117 119 Alving, Barbro. Personligt: 1927–1939. S. 385 120 Alving, Barbro och Alving Olin, Ruffa. Bang om Bang. S. 120 121 Ibid. S. 121–123

24 med att försäkra Loyse om att hon är en bra mamma till Ruffa och gör en poäng av att kalla henne ”vårt barn”.122

3.2 Barbro Alvings självbild

Barbro Alving är en ambitiös person, med engagemang både i sitt yrkesliv som journalist, i extrajobb med bland annat filmmanus, i fredskampen och i sitt privatliv som vän och mamma. Utåt sett verkar hon för många klara allt, men inom sig slits hon mellan att stå i händelsernas centrum och att finna inre frid. Hon är oerhört självkritisk oavsett hur beundrad hon är av andra och dövar till och från sina tvivel med alkohol.123

Ett ofta återkommande problem för Alving är att hon blir försenad med inlämningar till tidningen, då hon själv inte tycker att hennes texter är tillräckligt bra. Exempelvis skriver hon i ett brev till vännen Cilla 1936 om att hon fått skäll för att hon inte lämnat in filmrecensioner i tid. Alving menar att det inte beror på slarv utan att hon i filmrecensioner måste vara lustig, vilket hon inte anser sig vara.124 Dessutom skriver hon i sin dagbok 1937 att hon känner sig ännu sämre än tidigare i sitt yrke. Inlägget avslutas med en textrad som gör det tydligt att Alving ser sig själv på ett annat sätt än de runt omkring henne: ”Gud vad jag önskar jag vore så bra som mina vänner tror jag är.”125 År 1938 sätter hon i sin dagbok upp tre mål för sig själv: Att inte skjuta upp saker, att kunna vara i sitt eget sällskap och att vara säker på sig själv utan att falla för trycket att vara populär.126 1943 beskriver Alving sig själv i ett dagboksinlägg, sittandes framför en mängd jobb med ett glas konjak. Hon beskriver osäkerhet kring om hon duger, tvivlar på sina gärningars betydelse och hur hon slits mellan att vilja vara en berömd journalist och att gå med i Elin Wägners kamp. Hon skriver hur hon hoppas att alla dessa osäkerheter en dag ska släppa och göra henne fri, säker och likgiltig inför vad andra tycker om henne. Alvings största önskan är ett inre lugn.127

Självkritiken fortsätter även när Alving är en starkt etablerad journalist, vilket syns tydligt i ett brev till familjen från hennes jordenruntresa 1947 där hon förklarar att hon inte klarar av att skriva eftersom hon får för sig att ingen kan vara intresserad av det. Detta leder till

122 Ibid. S. 135–136 123 Alving, Barbro och Alving Olin, Ruffa. Bang om Bang. S. 147 124 Alving, Barbro. Personligt: 1927–1939. S. 189 125 Ibid. S. 283 126 Ibid. S.337 127 Alving, Barbro. Personligt: 1940–1959. S. 74

25 att hon samma år skickar ett telegram och brev till Sten Hedman på Dagens Nyheter om att hon vill säga upp sig efter resan. Hon har skuldkänslor för att DN gjort reklam för hennes reportageresa när hon själv inte kunnat leverera några texter. Arbetet bakom har blivit gjort, men hennes prestationsångest gör att hon inte kan få ner orden på papper.128 Alvings självkritik och tvivel till trots beskriver hon sin karriär som det viktigaste för henne. Exempelvis skriver hon i flera brev till sina vänner att reporteryrket är det roligaste som finns och att hon är som absolut lyckligast när hon är fullständigt involverad i ett reportage. Hon förklarar emellertid att det inte finns någon reporter som är riktigt klok eller som någon kan vara med och att hon själv i högsta grad är en reporter.129 I sin dagbok skriver Alving 1948 att hon själv tror att hennes tendens att skjuta upp saker bottnar i egocentrism. Hon är emellertid hoppfull till att hon kan bli av med det, genom att inte tänka lika mycket på sig själv och mer på dem hon faktiskt skriver och talar till.130

En annan stor kamp inom Alving är hennes vikt. Vid flera tillfällen finns dagboksanteckningar om upp- och nedgång i vikten och vid ett av dem citerar hon en tidningsrubrik om en kvinna som magrat avsevärt och därigenom fått en make. Vid citatet lägger hon till att det är vad hon själv borde gjort.131 Ytterligare något Alving kämpar med i stora delar av sitt liv är alkohol. I ett brev till Cilla 1939 berättar hon om en fest där hon blivit så full att hon startat ett bråk, men hon minns inte med vem eller om vad, hon minns inte heller hur hon tog sig hem.132 I ett brev till Elin Wägner år 1944 skriver Alving om att hon varit nykter i 14 dagar, vilket hon beskriver som en känsla av att trådar knutits ihop och gjort henne till en sammanhängande människa. Hon undrar om Elin märkt hur allvarliga problem hon haft med alkoholen de senaste åren och beskriver hur jobbigt det varit för Loyse. Alving berättar att hon inte tidigare har velat prata med Elin om det på grund av skam, men att nu när det är över och hon känner sig stark och motståndskraftig kan hon erkänna sina problem. Hon beskriver sin nykterhet som en möjlighet att på nytt träffa sig själv.133 1950 skriver Alving i sin dagbok att hennes relation till alkohol grundar sig i skuldkänslor. Hon kan med lätthet låta bli att dricka, men får skuldkänslor av att inte kunna vara som andra. Hennes önskan är att kunna dricka på ett kontrollerat sätt, men för att göra det måste hon bekämpa sin skuld och sina tvångstankar.134

128 Alving, Barbro och Alving Olin, Ruffa. Bang om Bang. S. 191–193 129 Alving, Barbro och Alving Olin, Ruffa. Bang om Bang. S. 163–167 130 Alving, Barbro. Personligt: 1940–1959. S. 195 131 Alving, Barbro. Personligt: 1927–1939. S. 220 132 Alving, Barbro och Alving Olin, Ruffa. Bang om Bang. S. 171 133 Alving, Barbro. Personligt: 1940–1959. S. 92–93 134 Alving, Barbro och Alving Olin, Ruffa. Bang om Bang. S. 202

26

Alving uttrycker ofta känslor av att inte passa in i de kretsar hon tillhör, exempelvis berättar hon i brev till Cilla om hur hon känt sig efterhängsen och tröttsam när hon varit med Elin Wägner.135 Några veckor senare skriver hon om hur lätt hon har att skylla ifrån sig och beskriver sig själv som ett kräk.136 Flera månader senare återkommer Alving till samma tema i sina brev till Cilla från Genève. Hon skriver att det ändå är bra att hon vet säkert att hon aldrig fullt ut kan bli en del av den kvinnokamp hon gett sig in i med Elin Wägner. Hon menar att hon gärna skriver om kvinno- och fredsfrågor, men aldrig kan låta sig själv bli fast i det.137

Alving är trots allt mycket självständig, vilket framkommer tydligt när hon skriver till Cilla om sin graviditet. Hon skriver att hon än så länge inte är glad över beskedet, men att hon måste fullfölja det, oavsett vad världen i allmänhet och tidningsredaktionen i synnerhet säger om situationen.138 Angående fadern Birger Lundquists deltagande skriver hon några månader senare till Cilla:

Jag menar att min emancipation sträcker sig precis till att vilja ha Ruffa och klara upp det och heta fröken om så är och ge fan i vad folk säger, men inte en bit längre.139

År 1958 skriver Alving i sin dagbok om hur hon minns tillbaka till situationen hon var i under sin graviditet, eftersom en ung gravid kvinna från annonsavdelningen på Dagens Nyheter kommer fram till henne för att tacka för de framsteg Alving gjort 20 år tidigare i synen på ogifta gravida kvinnor. Kvinnan berättar för Alving att barnets fader smitit undan och att hon därför är ogift, men att alla på redaktionen ändå är mycket accepterande och snälla mot henne. Alving blir glad och stolt över att höra detta.140

Vid några tillfällen resonerar Alving om hur hennes situation hade sett ut om hon vore man istället för kvinna. Exempelvis skriver hon i ett brev om straffet för civilförsvarsvägran 1953 att hon blivit nedstämd av hovrättens utslag. Hon tydliggör att det inte beror på den ekonomiska sitsen det placerar henne i, eftersom hon alltid lyckas ta sig ur svåra ekonomiska lägen. Det som gör henne nedstämd är att hon som kvinna som vägrar inskrivning av etiska skäl slås hårdare av rättssystemet än manliga vapenvägrare.141 Alving

135 Alving, Barbro. Personligt: 1927–1939. S. 213 136 Alving, Barbro. Personligt: 1927–1939. S. 221 137 Ibid. S. 257 138 Ibid. S. 297–298 139 Ibid. S. 321 140 Alving, Barbro. Personligt: 1940–1959. S. 391–392 141 Ibid. S. 282

27 verkar emellertid oftast vara nöjd med att vara en kvinna i den position hon nått. Exempelvis skriver hon i ett brev till Elin Wägner 1948 om sina kåserier och att en av redaktörerna på Dagens Nyheter uttryckligen sagt att han anser att hennes spalter står som en kvinnlig motvikt till allt det maskulina i tidningen. Hon beskriver hur hon ser det som sin egen specialuppgift att se till att även kvinnors perspektiv lyfts.142

Ett centralt tema i Alvings texter är en önskan och längtan efter kärlek. Hon menar att hennes manliga kollegor bara försöker bespara hennes ”lidande hjärta” när de påstår att de inte är kära i andra kvinnliga kollegor.143 När hon blir hyllad på Dagens Nyheter, efter rapporteringar från både Berlinolympiaden och spanska inbördeskriget, skriver hon i ett brev till Cilla att hon är glad för sin egen skull samt för att det är just en kvinna som ses som Sveriges främsta reporter. Emellertid skriver hon att hon samtidigt känner sig likgiltig inför utmärkelsen, för att hon inte har någon person i sitt liv hon vill göra allting för.144 Likaså skriver Alving till vännen Maud från Glasgow om hur hon sliter i sitt yrke, men att hon inte vet varför. Hon uttrycker en önskan om att ha någon som gör det värt att slita för, men samtidigt tror hon sig veta att den önskan inte kommer slå in.145 I ett brev till Cilla år 1937 skriver hon om hur hennes egenvärde hänger ihop med andra människor:

Du förstår, den enda betydelse jag i grunden någonsin kan få för olika människor är att ha varit någon sorts emotionell inspiration en liten tid, eventuellt när de bäst behövt det. Och jag vet så precis vad det är jag aldrig har haft, aldrig kan få och mest av allt på jorden vill ha: ett normalt familjeförhållande.146

Hennes önskan och strävan mot ett normalt familjeförhållande hänger ihop med den om kärleken. Det hon vill ha mest är inte framgång och berömmelse, utan att älska och älskas av någon annan. Det är vad hon finner i Loyse Sjöcrona, tryggheten i livet.147

Alving låter sig döpas till katolik under pingsten 1959, hennes konverteringsresa inleds formellt sensommaren 1958 då hon möter Gunnel Vallqvist som blir hennes vägledare.148 Den informella resan till religionen inleds vid Elin Wägners död då Alving i både brev och dagböcker skriver om andlighet och känslan av att Elin finns kvar på något annat plan.149 Hon skriver vid flera tillfällen om tankar hon har kring livet och dess mening, som 1953

142 Alving, Barbro. Personligt: 1940–1959. S. 198 143 Alving, Barbro. Personligt: 1927–1939. S. 247 144 Ibid. S. 269–270 145 Ibid. S. 286 146 Ibid. S. 294–295 147 Alving, Barbro. Personligt: 1940–1959. S. 9 148 Ibid. S. 225 149 Ibid. S. 203–204

28 då hon i sin dagbok skriver att hon söker efter en gemensam nämnare för allt hon sysslar med; en tro på något större.150 När Alving inleder sin vägledning med Gunnel Vallqvist skriver hon i sin dagbok att det är hennes väg tillbaka till en djup samhörighet med människor.151 1959 skriver hon ett antal dagboksinlägg om ämnet, däribland att hon genom sin tro på Gud kan sluta oroa sig för att arbeta ihjäl sig och faktiskt ta sitt ansvar. På påskafton skriver hon att hon vill att Gud ska finnas i hennes innersta väsen, som en grund för allt hon gör.152 I brev till sin dotter Ruffa beskriver hon religionen som att hon hittat hem efter 30 års sökande och förtydligar att hon vill tillhöra samma liberala gren av katolicismen som Gunnel Vallqvist. Hon vill ha rätt till att kritisera kyrkan och vara med och förändra den inifrån.153

3.3 Analys

Analysen utgår från Scotts resonemang om de fyra element genusrelationer kan synliggöras av och analyseras utifrån. Textens disposition utgår från frågeställningarna: Barbro Alvings självbild och nära relationer analyseras utifrån Scotts teori, samt med en mikrohistorisk ansats genom att hennes beskrivningar relateras till rådande samhällsnormer. Inom analysen integreras jämförelser med resultat från tidigare forskning. Därefter presenteras en analys av kontinuitet och förändring under undersökningsperioden, integrerat med jämförelser med tidigare forskning.

3.3.1 Självbild och nära relationer

Kärlekssymboler kan ses som en aspekt av det Joan Scott benämner som kulturella symboler. Dessa framkommer ofta i Barbro Alvings beskrivningar av sina nära relationer, exempelvis det brev hon skriver om den sköna naturen till Maud Adlercreutz, vilket kan läsas som en kärleksdikt, eller när hon beskriver Elin Wägner. När Alving beskriver sin goda vän Vilgot Hammarling förklarar hon att det finns något slags hinder för att hon ska kunna bli kär i honom. Vad som finns i vägen för hennes kärlek framgår inte, men en möjlig tolkning är att det kan handla om sexuell läggning. Att kärlek är det viktigaste för Alving framgår när hon skriver i sin dagbok om det organiska sambandet mellan liv, kärlek och

150 Ibid. S. 285 151 Alving, Barbro. Personligt: 1940–1959. S. 408 152 Ibid. S. 412–414 153 Ibid. S. 430

29 död efter Birger Lundquists begravning. Likaså är det tydligt att Alving förstår vikten av kärlek även i andras liv, såsom när hon beskriver att hon känner sig glad snarare än svartsjuk över Elin Wägners andra relationer. Även Beata Arnborg skriver i biografin att kärlek är viktigt för Alving, eftersom hon under sina tonår känner sig ensam och misslyckad. När hon blir äldre, framgångsrik och eftertraktad anser hon sig inte kunna avvisa någon som uppskattar henne. Hon har ett stort behov av att bli älskad, känna närhet och tillhörighet.154

Normativa begrepp gällande könsroller går att finna i Alvings familjebeskrivningar. Hon beskriver sin mamma som självständig och med en inre styrka och sin pappa som ridderlig, snäll och rolig. Det finns alltså skillnader i hur Alving anser att en bra mamma respektive hur en bra pappa ska vara: En kvinna ska ta hand om sig själv och en man ska ta hand om andra. Denna beskrivning är i sig normbrytande, eftersom det normativa är att kvinnor ska vara omhändertagande. När Alving själv ska få barn beskriver hon sig själv som tillräckligt fri och självständig för att klara av ett moderskap utan att vara gift, vilket sammanfaller med hennes beskrivningar av båda sina föräldrar. Hon är självständig och stark som en mamma bör vara samtidigt som hon är omhändertagande och ansvarstagande som en pappa bör vara.

Ibland gör Alving en poäng av att helt utelämna kön, exempelvis när hon beskriver sina kärleksrelationer i brev till Cilla. Både 1936 och 1939 finns kärleksbeskrivningar om personer utan vare sig namn eller kön. Vid andra tillfällen är fallet motsatt då könskodade begrepp och beskrivningar framkommer tydligt. Till exempel är det intressant att Alving använder begreppet gräsänkling, eftersom det är den maskulina versionen av ordet. Det innebär att hon beskriver sig själv som en man vars fru lämnat hemmet för en tid. Vem som är frånvarande framgår inte av texten, men utifrån tidslinjen kan man anta att hon syftar på Loyse Sjöcrona. När Alving beskriver sin respekt för Vilgot Hammarling förklarar hon att det kommer sig av att han skiljer sig från andra män och snarare liknar de kvinnor hon umgås med. Det beror på att han är bekymrad över vad han vill göra med sitt liv och vilka ideal han ska följa, vilket Alving ser som kvinnliga egenskaper. Alvings egna egenskaper stämmer överens med dem hon beskriver som kvinnliga, då hon ofta reflekterar över sina gärningar, ideal och mål. Samtidigt passar hon in i de samhällsnormer som ses som manliga. Exempelvis är hon självförsörjande, trots att hon tidvis har ekonomiska problem, samt att hon har en framträdande och lyckad roll i ett yrke dominerat av män. Detta

154 Arnborg, Beata. Krig, kvinnor och gud. S. 79

30 resonemang kan kopplas till Joan Scotts resonemang om relationen mellan genus och makt, alltså att Alvings könsidentitet påverkas av samhällets normer kring manligt och kvinnligt. Alving följer och bryter normer för de båda könen och rör sig således mellan dem i sin könsidentitet.

I sitt yrkesliv är hon ofta noga med att poängtera sin kvinnlighet, exempelvis när hon i ett brev berättar för sin familj att hon i amerikansk radio blivit presenterad som världens mest framstående kvinnliga utrikeskorrespondent. Likaså när hon berättar för Cilla om att hon utsetts till Sveriges främsta reporter gör hon en poäng av att det är en kvinna som fått utmärkelsen. Hon beskriver även sin egen roll på Dagens Nyheter som en motvikt till det manliga perspektivet. När hon skriver om sitt straff för civilförsvarsvägran är hon tydlig med att särskilja sig från män i liknande situationer. Detta kan tolkas som att Alving både är bekväm och nöjd med att vara kvinna, även om hon är något annorlunda än andra kvinnor i sin samtid.

Nykterhet och religion kan ses som kulturella symboler för renhet och moral, vilket också syns i Alvings texter då hon beskriver nykterhet som ett sätt att bli en sammanhållen människa och att på nytt få träffa sig själv. Även religionen beskriver Alving på ett övervägande positivt sätt, som när Elin Wägner går bort men Alving fortfarande känner hennes andliga närvaro, vilket också ger henne motivation att fortsätta arbeta. Alvings dragning till religion kommer från en önskan att finna något större, en gemensam nämnare för meningen med hennes liv. Hon känner sig vilsen och utanför i sin samtid, vilket sannolikt beror på henens normbrytande livsstil. Det är en allmänmänsklig drift att känna tillhörighet, vilket Alving söker efter i religionen. Hon beskriver religionen som vägen tillbaka till en djup samhörighet med andra och förklarar för sin dotter att det är som att hon genom religionen har hittat hem. Anledningen till att Alving söker sig till just den katolska kyrkan är, enligt Beata Arnborg, att den omfattar både sanning och evangelium och att det finns en möjlighet för Alving att vara med och förändra kyrkan inifrån genom att tillhöra samma liberala falang som hennes vägledare Gunnel Vallquist.155 Detta kan kopplas till Alvings strävan efter att utmana normer och förändra de olika sammanhangen hon befinner sig inom.

Gällande det Joan Scott benämner sociala institutioner befinner sig Barbro Alving i flera sådana på olika nivåer. Den första nivån är den mest intima, det vill säga hennes nära relationer. I sin familj anser hon sig inte höra hemma och ställer sig medvetet utanför

155 Arnborg, Beata. Krig, kvinnor och gud. S. 333

31 genom att ta avstånd geografiskt och känslomässigt, exempelvis vid mammans psykiska hälsoproblem och när Alving får sin dotter Ruffa. Samtidigt framgår det att Alving bryr sig om vad hennes familj anser om henne, men att hon samtidigt känner ett större ansvar för sin dotter. Det gör att hon tvingas ta avstånd för att undvara sina föräldrar social genans. Bland hennes vänner är alkohol en central aspekt av umgänget, vilket syns tydligt i hennes beskrivningar av exempelvis Åke Forsberg. När Alving blir nykter får hon skuldkänslor över att inte kunna vara som alla andra och endast dricka måttligt och i sociala sammanhang. Det kopplas till de känslor hon vid flera tillfällen beskriver om att känna att hon inte passar in. Emellertid tar hon medvetet avstånd även från sina vänner, som när hon beskriver att hon aldrig fullt ut kan gå med i kvinno- och fredskampen.

Den andra nivån av sociala institutioner Alving befinner sig inom är i hennes yrke som reporter och utrikeskorrespondent. Hon befinner sig inom en mansdominerad bransch, med majoriteten manliga kollegor och nästan uteslutande manliga chefer. Hon vill, som tidigare har nämnts, ta sitt ansvar som kvinna och göra Dagens Nyheter till en tidning där både män och kvinnor inkluderas. När Herbert Tingsten blir chefredaktör har hon höga förhoppningar om vad han kan göra för tidningen, samt om hur hon kan påverka honom i kvinnofrågor. Hennes karriär och DN:s redaktion är oerhört viktiga för henne och hon är trots sina tvivel stolt över sin gärning som reporter och kvinna på tidningen. Att hon får stöd av sina kollegor och chefer under sin graviditet underlättar för andra kvinnor som bryter mot samma norm. Det syns då en ung ogift och gravid kvinna tackar Alving personligen för att hon själv bemöts med respekt. Det är dessa aspekter av Alvings karriär på DN som gör henne ambivalent när hon säger upp sig. Utan det sociala sammanhanget hon ingår i där skulle hon inte vara samma person. Även Arnborg påpekar detta och tar upp ett citat av Alving där hon reflekterar över vem hon är om hon inte längre ska vara ”Bang” på Dagens Nyheter.156

Den högsta nivån av sociala institutioner är samhället. Hennes sätt att utmana normer inom sitt privatliv, engagemang och yrke kan ses som ett försök att förändra synen på vad det innebär att vara kvinna. Detta kan kopplas till Joan Scotts resonemang om att man upptäcker förändring i strukturer genom att angripa enskilda subjekt.157 Alving är en av många normbrytare i en tid av samhällsförändring och då hon rör sig inom kretsar som strävar efter att påverka samhället, exempelvis Elin Wägners rörelse samt Fredrika Bremer-förbundet, är hon delaktig i att förändra samhället. Trots att Alving själv aldrig

156 Arnborg, Beata. Krig, kvinnor och gud. S. 324 157 Scott, Joan W. Genus – en användbar kategori i historisk analys. S. 97

32 engagerade sig i förbund som RFSU och RFSL kan hennes liv kopplas till dessa rörelser, eftersom hon kan ses som en förebild för ogifta mödrar samt för kvinnor i samkönade par. Hon är en kvinna med ett högt kulturellt kapital och med en röst många människor lyssnar på, eftersom hon genom sitt yrke når ut till gemene man. Hon är opinionsbildare när hon kritiserar Hitlerregimen genom sina reportage om Berlinolympiaden, i sitt arbete tillsammans med Elin Wägner och i sitt arbete mot den svenska atombomben. Det är därför sannolikt att hon även bildar opinion i andra frågor, även om det kan vara oavsiktligt. Genom att ha en stark röst och samtidigt leva ett normbrytande liv, samt till viss del ett illegalt liv då hon öppet lever tillsammans med en kvinna även innan homosexualitet avkriminaliseras år 1944, påverkar hon dem som läser hennes texter och därigenom samhället.

Det Joan Scott benämner som subjektiv identitet handlar om Barbro Alvings självbild. Alving är normbrytande för sin tid, vilket påverkar hennes syn på sig själv. Hon får även stöd för sina normbrott från olika håll. Exempelvis kan hennes civilförsvarsvägran ses som ett brott mot samhällets normer gällande att ta ansvar för sin del i nationen. Alving själv menar att hennes familj ser det som hedersfullt av henne, vilket skulle kunna stärka hennes beslut att fullfölja aktionen. Utan något slags stöd är det sannolikt svårt för den självkritiska Alving att genomföra en så pass självuppoffrande aktion. Det historikern Irene Andersson kommer fram till i När Alving blev Bang kan kopplas till detta. Andersson menar att Alvings civilförsvarsvägran är ett sätt för henne att gå i sin mentor Elin Wägners fotspår.158 Eftersom Alving anser sig kunna känna Elins andliga närvaro finns det en möjlighet att hon känner stöd för sitt beslut även från Elin.

En av de mest normbrytande inslagen i Alvings liv är att fullfölja sin graviditet trots att hon är ogift. Hon beskriver sig själv som moraliskt fallen, vilket tyder på att hon är medveten om att det hon gör ses som något negativt i samhällets ögon. Även hennes föräldrar är negativt inställda till hennes val på grund av hur det kan påverka familjens sociala status. En samhällsnorm Alving gärna vill leva efter är den som uppmanar till kärnfamilj och tvåsamhet. Ofta beskriver hon en längtan efter kärlek och ett normalt familjeförhållande. Hon vill älska och älskas av en person som gör hennes slit värt det. Det är vad hon finner i Loyse Sjöcrona när de 1940 beslutar att leva sina liv tillsammans. Deras relation följer tvåsamhetsnormen och de bildar ett slags kärnfamilj med dottern Ruffa, men trots detta är deras relation oerhört normbrytande. Homosexualitet är vid tiden olagligt och

158 Andersson, Irene. En civilförsvarsvägran med rötter i 1930-talet. S. 64–66

33

Alving är en offentlig person som sätter sin karriär på spel. Trots detta visar hon aldrig någon rädsla i sina texter om vad andra människor i samhället anser om hennes sexualitet, hennes största rädsla är snarare att Loyse ska lämna henne.

Mycket av Barbro Alvings självbild baseras på människorna runt omkring henne. Det syns i hennes dagboksinlägg om rädslan hon känner för att förlora sina stöttepelare Elin Wägner och Loyse Sjöcrona. Att hon baserar sin självbild på andras syn på henne märks även i det brev hon skriver till Cilla om att den betydelse hon har för andra människor är att kunna vara en emotionell inspiration. Hon ser alltså inget inneboende värde i sig själv, utan hennes egenvärde baseras på hur värdefull hon är för andra omkring henne. Hennes osäkra självbild hänger ihop med hennes ångest över sina journalistiska texter. Hennes svar på varför hon får ångest över dessa saker är att det bottnar i egocentrism och att hon fokuserar för mycket på sig själv. Min tolkning är snarare motsatsen: Hon bryr sig nästan inte alls om vad hon tycker om sig själv och sina texter, utan fokuserar helt och hållet på hur hon uppfattas av andra. Hon skriver vid flera tillfällen att hon önskar att hon kunde finna ett inre lugn och bli likgiltig för andras åsikter, vilket tyder på att min tolkning har relevans eftersom hon själv är medveten om att hon påverkas av andras syn på henne. Precis som Kristina Lundgren skriver i När Alving blev Bang söker Alving bekräftelse från andra, hon kan inte se sig själv som bäst eller ens tillräcklig om inte andra människor också gör det.159 Även strävan att ses som tillräcklig och bra är allmänmänsklig, likt strävan efter tillhörighet.

I Alvings fall kan osäkerheten även relateras till att hon sticker ut i sin yrkeskår. Under tiden Alving är yrkesverksam råder normer om heterosexuella kärnfamiljer där mannen är den enda försörjaren, vilket leder till att kvinnor som grupp inte har en naturlig plats på arbetsmarknaden.160 En vanlig företeelse bland kvinnor i mansdominerade yrken är att det sätts en press på kvinnan att prestera högre än de andra för att hennes status konstant ska legitimeras.161 Alvings ångest och osäkerhet kring sitt yrke kan kopplas till begreppet ”Impostor Syndrome”, myntat 1978 av Pauline Clance och Suzanne Ament Imes i en studie av högpresterande kvinnor.162 På svenska kallas fenomenet ”bluffsyndromet”, vilket gör kopplingen till Barbro Alving tydlig då hon uttryckligen skriver att hon är rädd att hennes

159 Lundgren, Kristina. Myternas Bang. S. 158 160 Rydström, Jens och Tjeder, David. Kvinnor, män och alla Andra. S. 142–143 161 Rolston, Jessica Smith. Talk about Technology: Negotiating Gender Difference in Wyoming Coal Mines. Signs. Vol. 35, no. 4. 2010: 893-918. journals.uchicago.edu/doi/10.1086/651039 (Hämtad 2021-01-21) 162 Clance, Pauline och Imes, Suzanne Ament. The impostor phenomenon in high achieving women: Dynamics and therapeutic intervention. Psychotherapy: Theory, Research & Practice. Vol. 15, nr. 3, 1978: 241–247.

34 bluff ska avslöjas. Enligt Clance och Imes studie visar sig syndromet genom att kvinnan arbetar hårt och flitigt för att upprätthålla sin påstådda fasad, samt att det inom kvinnan pågår en kamp mellan att se sig själv som dum samtidigt som hon ser sig själv som enastående, kreativ och intelligent.163 Dessa aspekter återfinns i Barbro Alvings beskrivningar av sig själv, då hennes yrkesliv i många fall prioriteras högst samt i hennes ambivalenta inställning till sig själv och sina förmågor.

Betydande aspekter av en människas subjektiva identitet är könsidentitet och sexualitet. Barbro Alving kämpar i de tidigare åren av sitt liv med tankar om sin egen könsidentitet, vilket framkommer i Eva Vaihinens artikel ”Queera Barbro”, då Alving beskriver sig själv som en pojkes själ i en flickas kropp.164 Som tidigare har nämnts verkar Alving under uppsatsens undersökningsperiod snarare vara både nöjd och bekväm med sin kvinnliga identitet. Det kan bero på att hon blivit mer säker på sig själv, men det kan även hänga ihop med att hon inser att även kvinnor kan känna kärlek och attraktion till andra kvinnor och därmed börjar fundera på sin sexualitet snarare än sin könsidentitet. Alving använder aldrig termer som lesbisk, homosexuell eller bisexuell för att beskriva sig själv i sina texter, men det framkommer tydligt att hon känner kärlek och attraktion till både män och kvinnor. Att hon aldrig skriver ut dessa eller liknande begrepp kan bero på att hon själv inte ser sig tillhöra någon av dessa sexualiteter, eller att hon inte vill placera sig själv i något slags kulturellt fack. I och med att hon väljer att leva sitt liv tillsammans med en kvinna kan man tolka hennes beskrivningar av kärlek och attraktion till män som en lesbisk kvinnas försök att omforma sig själv till en normativ mall. Som tidigare nämnt är homosexualitet kriminellt fram till 1944, vilket gör att Alvings kärlek till kvinnor i samhällets ögon inte bara är omoralisk utan även olaglig. På grund av hennes yrke kan man anta att hon är väl medveten om samhället runt omkring henne och hon lär påverkas av det. Emellertid finns det också en möjlighet att hennes kärlek och attraktion till män är lika stark och valid som till kvinnor. Exempelvis känner hon attraktion till Åke Forsberg och har något slags känslor för både Birger Lundquist och Vilgot Hammarling. Det är fullt möjligt att Alving är en homosexuell kvinna som försöker anpassa sig till samhället, men det är även precis lika möjligt att hon är en bisexuell kvinna som väljer att leva tillsammans med personen hon älskar, som råkar vara en kvinna.

Beata Arnborgs resonemang om att Alvings sätt att skriva personligt och engagerat ledde till att hon förblev känd även efter sin död ställer jag mig bakom. Detta hänger ihop med

163 Clance, Pauline och Imes, Suzanne Ament. The impostor phenomenon in high achieving women. S. 244 164 Vaihinen, Eva. Queera Barbro. S. 11

35 språkvetaren Sven-Göran Malmgrens resonemang i antologin När Alving blev Bang, om att det som gör Alving unik och framgångsrik var hennes förmåga att skriva engagerande.165 Hennes talang för att skriva framkommer även i hennes brev och dagböcker, hon skriver på ett sätt som gör att man känner sig närvarande och delaktig. Dessutom är många känslor och tankar hon beskriver lätta att relatera till, såsom att känna att man inte passar in och att det man gör inte är tillräckligt. Likt Arnborg tror inte jag att Alving hade blivit lika känd som journalist idag. Alving hade inte heller varit normbrytande på samma sätt i dagens samhälle, vilket är en del av vad som gör henne intressant att studera. Hade Alving varit född 60–70 år senare hade hon varit en relativt normal person, men i sin samhällskontext sticker hon ut.

3.3.2 Förändring och kontinuitet

Eva Vaihinens artikel som behandlar Barbro Alvings brev och dagböcker 1927–1939 agerar som en utgångspunkt för analysen av kontinuitet och förändring under Alvings liv. I artikeln förklarar Vaihinen att det Alving beskriver som sina manliga begär är att skapa något själv, beskydda dem hon har i sin närhet och stå för sig själv. Vaihinen påpekar hur dessa begär, samt Alvings brist på intresse för kvinnligt hushållsarbete, är tecken på indoktrineringen i tiden då texterna skrevs.166 Detta liknar min egen slutsats om att det finns en möjlighet att Alvings sätt att skriva om attraktion och kärlek till män är ett försök för henne att anpassa sig själv till samhällsnormer. Vaihinen lyfter Alvings relation till Elin Wägner och beskriver den som romantisk vänskap, men i och med att Elin agerar som Alvings mentor omdefinierar Vaihinen det till romantisk dyrkan.167 Då deras relation förändras relativt tidigt i min undersökningsperiod ställer jag mig endast till viss del bakom denna slutsats. Alving ser upp till Elin Wägner och vill följa i hennes fotspår på olika sätt, det är antagligen Elin som allra mest påverkar Alvings liv och självbild. Emellertid finns det inte tecken på att Alving skulle vara fortsatt kär i Elin från 1939 och framåt, samt att det Vaihinen tolkar som dyrkan skulle jag snarare definiera som beundran. Betydelsefulla tystnader, vilket Vaihinen menar motsvarar den metaforiska garderoben, finns i Alvings brev där hon skriver om sin kärlek till en icke namngiven eller könsbestämd person. Detta kan enligt Vaihinen bero på att Alving som offentlig person behöver vara försiktig även i privata brev.168 Detta är något återkommande i Alvings brev även under min

165 Malmgren, Sven-Göran. Kring stilen i Bangs tidiga utrikesreportage. S. 30–32. 166 Vaihinen, Eva. Queera Barbro. S. 12 167 Ibid. S. 18 168 Ibid. S. 18–20

36 undersökningsperiod och Vaihinens tolkning kan mycket väl stämma, eftersom Alving vid andra tillfällen är mycket tydlig med att definiera kön. Emellertid används dessa definitioner ofta i beskrivningar av henne själv, för att poängtera hennes kvinnlighet, vilket kan betyda att utelämnande av kön endast är ett stilistiskt val.

Perioden 1936–1959 innebär en undersökning på 24 år av Barbro Alving liv, med stora händelser både i hennes yrke och i hennes privata liv. Jämför man den person Barbro Alving är 1936 med den hon är 1959 syns stora skillnader, men även en del likheter. I början av undersökningsperioden har Alving splittrat fokus, flera olika kärleksrelationer, ett brett socialt liv och en stark misstro till sig själv. År 1938 sätter hon upp tre mål för sig själv för att bli en bättre människa, vilka bland annat innefattar att inte skjuta upp saker och tvivla på sina förmågor. År 1939 beskriver Alving en kärlek man kan anta syftar på Loyse, samt att hon inte längre är svartsjuk på Elin Wägner. Svartsjuka nämns aldrig tidigare, men av de tidigare årens beskrivningar av Elin att döma kan det antas vara ofta förekommande och något som påverkar Alving. Det är även 1939 Alving först tar upp något som kan härledas till att hon inser att hon har problem med alkoholkonsumtion. År 1944 erkänner hon sina alkoholproblem och beslutar att bli nykter, vilket tyder på att hon har en drift att vara bättre genom att ta itu med sina problem.

I sin doktorsavhandling om svenska lesbiska romaner kommer Liv Saga Bergdahl fram till att huvudkaraktären Malin i Karin Boyes roman Kris genomgår en förvandling på grund av sin kärlek till karaktären Siv.169 Utifrån detta kan man dra en parallell till Barbro Alving och Loyse Sjöcrona. Efter att de möts strävar Alving efter att bli en bättre människa, inser och tar itu med sina alkoholproblem samt finner ett lugn i sin familjerelation. Emellertid är Alving, till skillnad från Malin, en verklig person. Det gör att förändringen sker långsammare och mer gradvis än i en roman och det är inte lika tydligt kopplat till mötet med hennes livs kärlek. Det är fullt möjligt att Alving hade genomgått samma process även utan Loyse, men det är osannolikt med tanke på hennes bekräftelsebehov. Genom att hon kan känna kärlek, säkerhet och trygghet i sin relation med Loyse möjliggörs en mognad inom Barbro Alving.

I slutet av undersökningsperioden verkar Alving mer mogen, lugn och stabil, med tydliga mål och tillvägagångssätt utstakade. Alvings andliga resa inleds 1949 i och med Elin Wägners bortgång, som leder till att hon år 1959 döps som katolik. Religionen hjälper henne att känna samhörighet till andra människor samt att inte arbeta ihjäl sig och istället

169 Bergdahl, Liv Saga. Kärleken utan namn. S. 291

37 lita mer på sina förmågor. Det som är tydligast förekommande under hela undersökningsperioden är Alvings bristande självförtroende och bekräftelsebehov, vilka är en stor del av hennes egen självbild: Hon verkar aldrig tycka att hon duger helt och hållet som hon är.

Stora delar av undersökningsperioden präglas politiskt av ekonomiska kriser och folkhemmets etablering. Strävan mot enförsörjarmodellen innebär ett hinder för kvinnor att ta del av det offentliga rummet och arbetsmarknaden, något Alving ändå lyckas med. Målet är att alla ska integreras i folkhemmet, så länge de anpassas till det.170 Detta kan kopplas till Vaihinens slutsats om indoktrinering samt min egen slutsats om att Alving kan vara en lesbisk kvinna som genom att utforska relationer med män försöker omforma sig själv till den normativa mallen. Den psykologiska förklaringen till homosexualitet hos kvinnor; att flickor kunde få en lust att vara pojkar vilket då skulle leda till homosexualitet,171 kan kopplas till det Vaihinen tar upp om att Alving ger uttryck för att se sig själv ha en pojkes själ men en flickas kropp.172 Trots att Alving aldrig drabbas av en tvångssterilisering eller kastrering finns dessa överhängande hot mot henne, då hon är ensamstående mamma och lever i ett samkönat förhållande. Hotet är tydligt 90 procent av alla som steriliseras under denna tidsperiod är kvinnor, samt att kastrering ses som ett sätt att bota homosexualitet och används för att förhindra homosexuellt beteende när det inte längre klassas som kriminellt.173 Under 1950-talet präglas samhället av konformism och idealbilden av kärnfamiljen.174 I och med Alvings stabila relation med Loyse Sjöcrona och deras val att gemensamt uppfostra dottern Ruffa förhåller hon sig till en av de två största samhällsnormerna. Emellertid kan den kärnfamiljen, eller Alvings liv i helhet, aldrig klassas som konform i det samtida samhällets ögon.

4. Avslutning

I uppsatsens avslutande del reflekterar jag över arbetsprocessen samt om hur uppsatsen bidrar till forskningsläget.

170 Rydström, Jens och Tjeder, David. Kvinnor, män och alla Andra. S. 154–155 171 Ibid. S. 168 172 Vaihinen, Eva. Queera Barbro. S. 10 173 Rydström, Jens och Tjeder, David. Kvinnor, män och alla Andra. S. 149–151 174 Ibid. S. 183

38

4.1 Reflektioner

När jag reflekterar över arbetet med uppsatsen inser jag hur annorlunda den blev från min ursprungliga planering. I början av arbetsprocessen var tanken att fortsätta Eva Vaihinens arbete och applicera en liknande frågeställning på de senare åren av samlingsverken Personligt. För att göra detta hade det krävts en queerteori, vilket tidigt visade sig vara ogynnsamt för materialet. Skiftet till en analys utifrån Joan Scotts genusteori med en mikrohistorisk ansats fungerade bättre. Emellertid var det en komplicerad process att hitta, förstå och applicera en teori. Hade jag skrivit om uppsatsen igen hade jag fokuserat på den processen tidigare, då den utgör kärnan i analysen.

På grund av den långa tidsperiod undersökningen sträcker sig över upplevde jag det som att vissa delar blev mindre fördjupade än andra. Exempelvis valde jag endast ut några få personer att beskriva Alvings relationer till, vilket kan göra bilden missvisande. Hade det rört sig om en kortare undersökningsperiod hade fler variabler kunnat tas i beaktande och en djupare analys hade kunnat göras. En annan metod hade kunnat vara att dyka djupare ner i en eller ett par relationer, exempelvis Alvings relation med Elin Wägner, och genomföra en studie på de totala samlingsverken. Då hade uppsatsens ämne skiftat från en mikrohistorisk inblick i en människas liv och nära relationer till en mikrohistorisk inblick i vänskap och mentorskap mellan kvinnor. Det är en något annorlunda typ av studie, men hade mycket väl kunnat vara intressant att undersöka.

Det är lätt att se samhällsnormer som en mall för hur alla människor lever, men genom att tränga in i ett enskilt perspektiv ser man brytningar och komplexitet i mänskliga erfarenheter. Dessutom kan man föra ett resonemang om att det är genom undersökningar av enskilda personer normer synliggörs och problematiseras. När man undersöker hur Barbro Alving skrev om sitt liv, sina vänner och sina kärleksrelationer ligger samhällsnormer mellan raderna. När hon skriver om en person hon är kär i utan att nämna dennes namn eller kön kan man, likt Vaihinens argument om betydelsefulla tystnader, dra slutsatsen att samhällets heteornormativitet utgör ett hinder.

Min uppsats bör ses som ett exempel på mikrohistorisk forskning. Min förhoppning är att uppsatsen bidrar till forskningsfältet genom att den framställer en djupare och bredare bild av vem Barbro Alving var, som ett exempel på hur en normbrytande människas liv kunde se ut under mitten av 1900-talet.

39

5. Litteraturförteckning

Alving, Barbro. Personligt: Dagböcker & brev 1927–1939. Möklinta: Gidlund, 2010.

Alving, Barbro. Personligt: Dagböcker & brev 1940–1959. Möklinta: Gidlund, 2010.

Alving, Barbro och Alving Olin, Ruffa. Bang om Bang. Möklinta: Gidlund, 2009.

Arnborg, Beata. Krig, kvinnor och gud: en biografi om Barbro Alving. Stockholm: Atlantis, 2010.

Bergdahl, Liv Saga. Kärleken utan namn: Identitet och (o)synlighet i svenska lesbiska romaner. Diss., Umeå universitet, 2010. http://umu.diva- portal.org/smash/get/diva2:303893/FULLTEXT01.pdf (Hämtad 2020-11-24)

Cantera Carlomagno, Marcos (red.). När Alving blev Bang. Lund: Historiska Media, 2001.

Clance, Pauline och Imes, Suzanne Ament. The impostor phenomenon in high achieving women: Dynamics and therapeutic intervention. Psychotherapy: Theory, Research & Practice. Vol. 15, nr. 3, 1978: 241–247.

Götlind, Anna och Kåks, Helena. Handbok i konsten att skriva mikrohistoria. Stockholm: Natur och Kultur, 2004.

Karlsson, David. Bang! En studie av ethos i Barbro Alvings utrikesreportage. [Kandidatuppsats] Uppsala universitet, 2011. https://www.diva- portal.org/smash/get/diva2:408012/FULLTEXT01.pdf (Hämtad 2020-11-18)

Lundahl, Pia. Den blockerade sexualiteten: Kvinnors inkorrekta begär 1930–1960. I Queersverige, Don Kulick (red.), 260–287. Stockholm: Natur och Kultur, 2005.

Rolston, Jessica Smith. Talk about Technology: Negotiating Gender Difference in Wyoming Coal Mines. Signs. Vol. 35, no. 4. 2010: 893-918. journals.uchicago.edu/doi/10.1086/651039 (Hämtad 2021-01-21)

Rydström, Jens och Tjeder, David. Kvinnor, män och alla Andra. Lund: Studentlitteratur AB, 2009.

Scott, Joan W. Genus – en användbar kategori i historisk analys. I Genushistoria: En historiografisk exposé, Christina Carlsson Wetterberg och Anna Jansdotter (red.). Lund: Studentlitteratur, 2004: 81–112

Tosh, John. Historisk teori och metod. 3 uppl. Lund: Studentlitteratur, 2011.

Vaihinen, Eva. Queera Barbro. Lambda Nordica. Vol. 10, nr. 1–2, 2004.

40