Västerbotten •

Guldriket 1 • 94 I detta nummer

Guldriket är namnet på den kulturturistsatsning Kjell Lööw, Länsstyrelsens kulturmiljöenhet, in­ som de senaste åren kommit till stånd i Lycksele, formerar om det kulturturistiska projektet ”Sevärt i Malå, Norsjö och Skellefteå kommuner. Guldriket är Västerbotten”. också temat för årets första häfte. De flesta fotografier är hämtade ur Boliden Författaren Åke Lundgren skildrar historien om Gruvaktiebolags (BGAB) fotosamling i Skellefteå hur gruvverksamheten startade och utvecklades med museum, där Christer Selin svarat för bildsökning. tonvikt på Boliden, Kristineberg, linbanebygget och Dessutom visas bilder från länsmuseets bildarkiv, Adak. Dessutom presenteras de fyra besöksmålen Västerbottens Folkblad, Bertil Ekholtz arkiv samt lite närmare. en del privatpersoners album. Eva Vikström, Inst. för konstvetenskap vid Umeå Guldrikets samarbetsgrupp har bekostat författar- universitet, beskriver Bolidens uppbyggnad. arvode och Boliden Mineral AB omslagets färgtryck, Hans F ritzén, informationschef vid Boliden Mine­ vilket vi tackar för. ral AB, skissar framtiden för gruvnäringen i länet. Innehåll

Ett Guldrike föds Västerbottens gruvnäring 40 Åke Lundgren 2 Hans Fritzén B oliden 4 Fyra besöksmål i Guldriket 42 Bolidens bebyggelse 10 Bergrum Boliden 43 Eva Vikström Världens längsta linbana 46 Krig och avspärrning Visningsgruvan och underjordskyrkan Åke Lundgren 14 i Kristineberg 48 Kristineberg 16 Sagabiografen i Adak 50 Linbanan 23 Sevärt i Västerbotten 52 Adak 30 Kjell Lööw Priset för guldet 38 Nära notiser 57 Västerbotten • Redigeras av tjänstemännen vid Västerbottens museum i Rekvisitioner och prenumeration: Västerbottens läns hembygds­ samarbete med tjänstemännen vid Skellefteå museum. förbund, postgiro 6 26 22 - 6. Ansvarig utgivare: Anders Huggert. Offsettryck: UTAB, Umeå 1994. ISSN 0346-4938. Redaktör: Britta M Lundgren. Grafisk form: Petter Perstrand/Sätteri Petter. Prenumeration och distribution: Hjördis Boman och Lena Omslagsbilderna: Bertilsson. Framsidan: Guldtacka på bädd av guldgranul. Foto: Mikael Redaktionens adress: Tidskriften Västerbotten, Västerbottens Jacobsson. Boliden Mineral. museum, Box 6083, 906 03 Umeå. Telefon 090/11 86 35. Baksidan: Dagbrottet, Boliden 1943. Foto: Bertil Ekholtz. FöreMålet

Samhällsbyggen är intressanta. En som kände denna Överallt där människor hittar en utkomst, finner utveckling hota känslan det lägligt och lönsamt att stanna en tid uppstår för hembygden redan i snart behovet av permanenta bostäder. början av seklet var Karl- Anläggningsarbeten inom gruvnäring och vat­Erik Forsslund. Han tenkraftsutbyggnad resulterade i flera nya samhäl­ skriver i sin bok Hem ­ len under 1900-talets första hälft. Adakgruvan till­ bygdsvård som utkom kom 1945, Stornorrfors 1953 och Ajaure 1962, för att 1914: ”Aldrig har man så ta några exempel. tanklöst och begärligt ta­ Gemensamt för samhällena är att de byggs upp git emot allt nytt och med ett enda syfte, exploatering av en naturresurs. främmande, aldrig så Plötsligt flyttar många arbetare in, men sällan en­ pietetslöst klippt av all samma. Hela familjer ansluter. En rimlig service tradition, så hänsynslöst krävs i form av affärer, post, bank, skola och lokaler bränt allt gammalt ned- för fritiden (Folkets Hus, bibliotek, bönhus osv.) En ärft och hemvuxet.” ny hembygd skapas. Riktigt så allvarligt Men hur många decennier förflyter innan hem­ upplever vi väl inte situa­ bygden får sitt egentliga värde? Vad betyder egentli­ tionen idag. Glesbygden Samhället Adakgruvan revs gen ordet ”hemma” för de inflyttade? Är det den plats har fått ett egenvärde. 1978. Foto: VF de kom ifrån, barndomens bygd? När blir den nya Det visar t.ex. byar som miljön ett riktigt hem? Barnen som upptäcker pin­ Rusksele och Långsjöby. nar och stenar, berg och byggnader lär känna varje Hemvändardagar arrangeras på många platser vrå av sin trånga men viktiga värld. De bär sina och håller kontakter vid liv. Äterupplevelsen av den erfarenheter med sig; en inneboende kärlek till det trånga barndomsvärlden blir en viktig del i det indi­ kända och trygga. viduella identitetsbygget. Dessutom har vi genom Hur lång tid går innan behovet av hembygdsför­ att känna andra nationaliteter lärt oss att i högre eningar uppstår? Hur kan bygden leva vidare sedan grad uppskatta det egna kulturarvet. arbetet tagit slut, när ett samhälle rivs (som i Adak- Under senare hälften av 1900-talet får vi en ny gruvans fall) eller när bebyggelse däms över och byar typ av samhällen med en mycket kosmopolitisk prä­ försvinner? gel där invandrare och infödingar lever tillsammans. Den påtvingade rotlösheten har funnits i hela Ett möte som borde berika snarare än hota. Och mänsklighetens historia, men accentuerades på ett hembygdskänsla uppstår även i dessa nya samhälls­ brutalt sätt i och med de omfattande folkomflytt­ byggen. ningar som 1960-talets strukturomvandling förde med sig. Britta M Lundgren

1 Ett Guldrike föds o Ake Lundgren

Hur uppstod Guldriket? Det är inte så enkelt att svara på. Det skedde steg för steg, men kanske kan vi ändå spåra en slags böljan. Mycket berodde på slumpen - och på första världskriget.

Några år före sekelskiftet 1900 fann samen Petrus Jonsson från Murpejaur en guldskimrande sten vid Kristineberg. Han stoppade den i en säck och tog den till Cederlunds skjutsstation i Malå-Vännäs där han visade den för några resande, bland andra en agro­ nom vid namn Häggbom. Agronomen, som också hade vissa kunskaper i geologi, granskade länge fyndet innan han kastade det i elden och konstatera­ de: - Svavelkis! Samen blev naturligtvis besviken över att hans fynd inte hade större värde, men tider skulle kom m a när allt förändrades. Att så skedde berodde främst på kriget och oron i världen. Det rådde stor brist på metaller. 1907 hade en lag om inmutningsförbud på kronans mark in­ förts, men 1918 släpptes inmutnings rätten åter friMalmletning i Holmtjärn 1925. Dr Fritz Kautsky håller i borren, och intresset för malmletning växte. Gamla uppslag Oskar Johansson lyfter släggan och Erik Jonsson sitter bakom. undersöktes på nytt. Foto: BGAB fotosamling Skellefteå museum. Det året — 1918 — upptäcktes i Kristineberg in­ tressanta malmfynd som inte bara innehöll svavel­ kis, utan också koppar, zink, bly, silver - och guld. der dikesgrävning i Svanfors öster om nuvarande Fyndigheten ansågs dock ännu inte brytvärd. Boliden. 1924 upptäcktes en liten men rik guldfyn­ I Adak hittades malmen mest av en slump. Det dighet i Holmtjärn inom Norsjö, något som ledde till skedde sommaren 1921 under arbetet med ett väg­ omedelbar brytning och export till Tyskland. bygge nära Kuorbevare. Samma år påträffades ett Och den 10 december 1924 hittades den stora stort stenblock bestående av kompakt svavelkis un- malmkroppen i Boliden. 2 Tvåramsmätning vid Mensträsk. Ingenjör Nelsson och ingenjör Alfred Holm konstruerade 1935 slingramen, ett elektroniskt mät­ Nordström med fyra unga medhjälpare 1924. Foto: BGAB foto­ instrument som fick stor betydelse för prospekteringen. Foto: Åke samling Skellefteå museum. Lundgren. Pionjärer och entusiaster Det var alltså lokalbefolkningen som gjorde de första I början av 1980-talet arbetade över 200 personer egentliga fynden. Ganska snart - vid tiden för första i Malå och 1983, i samband med bildandet av Sveri­ världskrigets slut — övertogs dock letandet av mal­ ges Geologiska AB (SGAB), gjordes en utbyggnad för mer (prospekteringen) av två olika grupper. Den ena 25 miljoner kronor. Sedan dess har dock personal­ var privatägda Centralgruppens Emissionsbolag, styrkan och verksamheten bantats betydligt. efter en rad invecklade omorganisationer det som Prospekteringen har sedan sekelskiftet engage­ kom att bli Boliden AB. Den andra var statliga rat många. Med Malå som utgångspunkt har malm- Sveriges Geologiska Undersökning (SGU), från 1933 letarna genomsökt stora delar av landet. med kontor i Norsjö, men efter 1952 med verksamhe­ ”Att vara gift med en malmletare är säkert besvär­ ten lokaliserad till Malå. ligt”, konstaterade Bengt Grahn, Malå, när han gick Geologerna var stora entusiaster. Redan under i pension 1977. 1930-talet lyste lampan dygnet runt i den instru­ ”Jag hade ledigt en dag när jag gifte mig och låg mentverkstad som SGU hade i Malå. Här arbetade sedan ute i fält i tre och en halv månad. ” Alfred Holm, till en början ensam och senare med Vid sidan om det yrkesmässiga letandet efter sina kollegor. 1935 konstruerade han slingramen, malmer har amatörer engagerat sig, inte minst ge­ ett elektromagnetiskt mätinstrument som snabbt nom Mineraljakten - en pristävling som 1967 starta­ fick stor betydelse för prospekteringen. Det nyttjas des i Norrbotten och som med tiden kom att organi­ än i dag, främst vid sökande efter vatten i utveck­ seras vid SGU i Malå med geologen Roland Lindblom lingsländerna. som stor pådrivare. Att SGU förläde verksamheten till Malå har sin Också i dag ägnar sig entusiaster åt blockletning, förklaring. Stora fyndigheter hade gjorts i norra a tt ute i m arkerna söka efter stenar som kan leda till länsdelen, några av de intressantaste fanns i Malå- fyndigheter. På så vis har de tagit vid efter de ortsbor bygden och satsningen i Malå föll sig därför naturlig. som för länge sedan gjorde de första fynden. 1955 hade arbetet kommit så långt att en berg- Och än i dag beror mycket på slumpen. grundskarta över Västerbottens län gavs ut, byggd på fältstudier åren 1917-47. 3 Boliden

nu sex man äro sysselsatta med provborrning. Hit­ Vid början av 1920-talet pågick prospek- tills har en provborrning på 60 meters djup företa­ teringar för fullt. Både SGU och Central­ gits, vilken dock icke gav något resultat. Omkring 300 gruppens Emissionsaktiebolag bedrev meter från detta borrhål har senare ett nytt försök var för sig undersökningar. 1923 hade gjorts och, enligt vad man kunnat konstatera, har Centralgruppen nått till trakten av nuva­ man nu på cirka 25 meters djup lyckats påträffa rande Boliden. malmförande berg.” Så särskilt stor tycks uppståndelsen inte ha varit över fyndet på Fågelmyran och det berodde nog på Fyndet på Fågelmyran flera orsaker. Andra fyndigheter hade ofta visat sig Den 10 december 1924, påträffades en mycket rik olönsamma att bryta och ingen ville göra sig för stora koppar- och arsenikmalm i ett borrhål på Fågelmy­ förhoppningar i onödan. Förmodligen omgärdades ran, några kilometer norr om byn Bjurliden. Men än också fyndet av ett visst hemlighetsmakeri från Cen­ så länge var det en hemlighet som bara några få tralgruppens sida. visste om, eller insåg vidden av. Åtminstone är det Vem kunde då ana vad Fågelmyran gömde för svårt att spåra något annat i den notis som fannsskatter? införd i Skelleftebladet den 20 december: Men redan i januari 1925 visste man bättre. Här ”Sedan 9 november hava i närheten av Bjurlidens handlade det inte bara om koppar och arsenik. Euro­ by i Skellefteå socken malmundersökningar medelst pas största fyndighet låg och väntade. Här fanns diamantborrning pågått, bekostade av Centralgrup­ både silver och guld. pens emissionsbolag. Själva fyndplatsen är belägen 3 km norr om Bjurlidens by å den s k Fågelmyran, där Ett samhälle föds I juni månad 1925 inledde Bolidenbolaget uppköp av delar av Bjurlidens och Strömfors hemman, mark som behövdes för att bygga upp ett helt nytt samhäl­ le: Boliden. Att samhället - och även bolaget - kom att bära det namnet kan tyckas märkligt då det egentligen var på Bjurlidens marker som fyndet gjordes i de­ cember året innan. Förklaringen finns på en karta där Bjurliden, utsynt som nybygge 1818, faktiskt kallas Boliden. De första bostäder som uppfördes för gruvindu­ strins behov hamnade i den närbelägna byn Ström­ fors. Många trodde helt enkelt att Strömfors skulle bli centrum för den gruvindustri som höll på att födas. Men gruvbolaget ville annorlunda och ganska Diamantborrning på myr under 1920-talet. Foto: BGAB fotosam­ snart tog ett nytt samhälle form i nuvarande Boli­ ling Skellefteå museum. den. 4 B rytningen Långt innan gruvsamhället stod klart hade bryt­ ningen påbörjats. Den 16 mars 1926 hissades den första tunnan med malm upp i dagen. Den hämtades från ett schakt som tagits upp i ett särskilt guldrikt parti av arsenikmalm. Här gällde det nämligen att snabbt få fram säljbar malm och därmed pengar till en fortsat­ ta driften av företaget. Premiärmalmen hämtades från 20 meters djup. Det först påbörjade schaktet gick dock djupare: cirka femtio meter. Det låg vid sidan av fyndigheten och här gick arbetet ganska långsamt. Till en början borrade arbetarna för hand och sedan med maskin­ borr. Vattnet strömmade fram ur berget och vållade problem. Arbetarna byggde in schaktet undan för undan. På våren 1926 hade de äntligen kommit så djupt att de från sidan kunde gå in med en kort ort (gång) i malmen. Ovan jord reste sig redan gruvlavar och andra Första uppfordring sv er ket i Boliden, 1920-talet. Foto: BGAB foto­ byggnader i trä, bland annat ett skrädhus där man samling Skellefteå museum. sorterade malmen for hand. Handlastning av malm i Bolidengruvan. Foto: BGAB fotosamling Skellefteå museum. Lave och skrädhus vid schakt nr 1 i februari 1926. Foto: BGAB fotosamling Skellefteå mu­ seum.

Arbetslag vid gamla laven 1925. Foto: BGAB fotosamling Skellefteå museum.

Manuell malmsortering i skrädhuset under försöksbrytningen i Boliden 1926. Foto i Väs­ terbottens museum. Till Tyskland och Amerika Rönnskärsverken Den 10 juni 1926 kunde Skelleftebladet berätta att Att ett smältverk behövdes, där förädling av metal­ gruvbolaget kommit på god väg med sin satsning: lerna kunde ske före export, insåg bolaget tidigt. ”På fredag börja nämligen transporterna av Därmed skulle det ekonomiska utbytet bli betydligt malm. Malmen skall i särskilda bilar föras från större. Frågan var bara var smältverket skulle lig­ Boliden till Klintfors station. Där har en brygga ga? uppförts, från vilken bilarna tippa över sina laster i Tre alternativ diskuterades: ett vid gruvan i Boli­ järnvägsvagnar, vilka vidarebefordra malmen till den, ett i Kåge och ett på ön Rönnskär utanför Skelleftehamn för ilastning å fartyg till utländska Skelleftehamn. Boliden som alternativ föll ganska förädlingsverk. Biltransporterna skola verkställas snart. Miljön skulle drabbas hårt. Inte heller Kåge av automobilfirman Bröderna Forslunds i Skellef­ ansågs vara det rätta alternativet då en lokalisering teå. Man räknar med en transport tills vidare av 5 å dit skulle vålla bekymmer för befolkning, bebyggelse 600 ton i månaden. ” och natur. År 1927 bestämde sig bolaget för att satsa på Rönnskär. Även om miljön skulle komma att påver­ kas också där, vilket företagsledningen insåg, be­ dömde man olägenheterna som mindre än på någon av de andra platserna. I slutet av 1920-talet uppfördes smältverket, med Europas då högsta skorsten - 145 meter - ute på Rönnskär. 1930 kördes ugnarna igång, men första försöket med en av dessa, flamugnen, gick inte så bra. Smältan skar igenom ugnen, rann ut och vållade förödelse. Av kritiker, långt in i vår tid, har Rönnskärsver­ ken ofta fått bära benämningen Sveriges skitigaste industri. Men ur bolagets synpunkt var verket ett nödvändigt ont för att bolaget skulle utvecklas och Bröderna Forslunds lastbil transporterade malmen från gruvan bära frukt. Hur det skulle ha sett ut om smältverket till Klintfors järn vägsstation under åren 1926-1929. Lastkapaci­ legat vid Kåge kan vi bara spekulera i. teten var cirka ett ton , något mera med släpvagn. Foto i Skellefteå m useum .

Om hur den första utskeppningen av malm från Skelleftehamn gick till skriver Norra Västerbotten: ”Cirka 523 ton blevo då utskeppade. Lastning­ en skedde med tre gäng till tre luckor med malmkär­ ror, som hyvades ombord, de första kärrorna ända ned i lastrummet. Sedermera, då en bottensats erhål­ lits till skydd för fartygsbottnen, störtades kärrornas innehåll direkt från fartygens luck-kant i lastrum­ men. lnlastningen tog cirka 18 timmar i anspråk med 30 man i arbete .” Destinationen var smältverk i Tyskland och Rönnskärsverken i början av 1930-talet. Foto i Västerbottens m u­ Nordamerika. Bolidenguldet var på väg ut i världen. seum. 7 — j— — —

Lastning vid Rönnskärsverkens södra kaj troligen under 1950-talet. Foton: BGAB fotosamling Skellefteå museum.

Kopparplåtarna från elektrolysverket smältes och ända in på 1970-talet göts de om till tackor, s.k. wirebars, som sedan såldes. Ovan lyfts tackorna upp ur kylbanken. T. v. konvertern i kopparverket 1963. L u ft blåses in i sm ältan för att få bort svavlet. Sedan tappas slaggen i en skänk.

T.v. gjutning av guldtacka 1954. T.h. elektrolysverket 1947. K reuger Bolidenbolaget överlevde också Kreugerkraschen Vid det här laget hade ryktet om Bolidenguldet som för många andra innebar en tragik. spritt sig vida omkring. År 1929 fick bolaget en oväntad aktieägare. Det var Ivar Kreuger, mest Det nyaste Sverige känd som tändstickskungen, som förvärvade över 90 År 1936 hade Bolidens gruvsamhälle cirka 2 300 procent av aktierna i bolaget och därmed blev den invånare. Två år senare - 1938 - gjorde författaren ledande kraften inom företaget. Ludvig Nordström en resa genom Sverige för att Kreugers intåg innebar en kraftig ökning av pro­kartlägga tillvaron för landets bebyggare. Han be­ duktionen. Bolaget hade helst velat gå försiktigare sökte också detta nya Bergslagen som vuxit upp i fram, bland annat med hänsyn till bygden och dess trakten kring Skellefteå. Året därpå kom den myck­ folk. Alltför kraftig produktionsökning skulle mins­et uppmärksammade boken Lort-Sverige där Nord­ ka gruvans livslängd och bli ödesdigert för folket i ström i målande ordalag beskriver vad som hänt i den bygd som nu till stor del var beroende av gruv­ denna landsända: driften. Men Kreuger ville annorlunda och drev på, ”Hela bygden mellan Rönnskärs smältverk nere dock utan att själv vara närvarande eller i ramplju­ vid Skellefte hamn, förbi Skellefte stad och upp till set. Boliden är numera som ett enda samhälle ä la trak­ En enda gång, 1931, besökte Kreuger Boliden. ten kring Sundsvall eller i Ångermanälvens trävaru­ Året därpå föll det skott som ändade hans liv i Paris distrikt: höga bolmande skorstenar nere vid kusten, - om det nu var självmord eller mord? - och finans­ malmtåg längs Skellefteälv ens ådal, bussar och bilar världen skakades. i rader på väg till och från Boliden.” Efter Kreugers död rådde stor oro och osäkerhet Nordström liknar vägen till Boliden vid en livligt kring Bolidenbolagets framtid. Rykten gick om att trafikerad gata i Stockholm och mötet med Boliden utländska köpare var intresserade, men när riksda­ som ett arkitektoniskt skyltfönster mitt ute i skogen. gen antog en lag som minskade utländska medbor­ gares möjlighet att inneha aktier i svenska företag - Malmtåget lämnar Boliden på väg till Rönnskär 1943. Foto: Bertil Lex Boliden - avvärjdes den risken. E kholtz.

9 Bolidens bebyggelse Eva Vikström

Boliden blev det första i raden av Bolidenbolagets gruvsam­ är indelat i ett radiellt gatunät som utgår från skolan och följer hällen, tillika gruvdistriktets huvudort. Samhället tillkom terrängens nivåer. Vid ringgatorna bildas mindre platser och huvudsakligen i en intensiv utbyggnadsetapp 1925-1935. De slutna gaturum genom förskjutningar i gatukorsningar och hu­ ledande aktörerna var platschefen, Erik Wesslau, företagets sens placering. Här förenas klassicistisk storlinjighet och geome­ verkställande direktör, Oscar Falkman och arkitekten John tri med trädgårdsstadens principer om intimitet och rumsbild­ Åkerlund. Erik Wesslau lämnade 1948 en översikt över Boli­ ning. dens uppbyggnad i personaltidningen Smältdegeln: Partiet kring torget och skolan blev samhällets kärna med ”Då man hade klart för sig, att en omfattande bebyggelse offentliga byggnader och handel. Resten var bostadskvarter, med efter hand måste uppstå i gruvans närhet, ville man från bolagets byggnader i de rektangulära kvarteren utmed landsvä­ början försöka ordna den på ett rationellt sätt. Man var från gen och privatbyggda egnahem vid ringgatorna. Tjänstemanna­ förhållanden både i norr och söder varnad för hur en gruvbe- bostäder och hotell lades kring disponentbostaden med utsikt byggelse eljest skulle komma att se ut.” över samhället och gruvan. Bolagets arbetarbostäder hade hög Ett varnande exempel var säkert Kåkstaden i Malmber­ standard för sin tid. Åtskillnaden mellan tjänstemännens och get, ofta liknad vid guldgrävarsamhällena i Klondyke, Kana­ arbetarnas bostadsområden var däremot självskriven vid den här da. Så skulle det inte bli vid Bolidens gruvor. tiden i bruksorter av Bolidens typ. Gruvbolaget valde att anlägga sitt samhälle i bergsslutt­ De flesta av bolagets byggnader ritades av John Åkerlund, ningen ovanför gruvan. Man lät upprätta en plan, röjde skog,medan egnahemmen ritades av husritare från trakten. Åkerlund drog gator och ledningar for vatten, avlopp och belysning, var bolagets arkitekt och den som främst gav Boliden dess ansik­ utdikade och fyllde ut lägre belägna och sanka partier. Däref­ te, liksom Laver (rivet) och delar av Skelleftehamn. Bland de hus ter var det dags att bygga och utföra markarbeten. Den magra han ritade i Boliden märks kontoret, gruvstugan, disponentbosta­ baiTskogsvegetationen sparades på tomterna och ersattes den, tjänstemanna- och arbetarbostäderna, skolan och badhuset genom gallring av lummiga björkar. samt Frälsningsarméns lokal. William-Olsson bidrog med att rita För att utforma det nya samhället anlitades stockholms- Folkets hus (brunnet). För bolagets byggnadsarbeten ovan jord arkitekterna John Åkerlund och Tage William-Olsson. Den svarade byggmästare Alfred Tinglöf. Boliden blev en arkitekto­ senare svarade för planen, upprättad 1926 och fastställd niskt enhetlig miljö där husen varierar ett klassicerande tema, 1929. Bolaget svarade som markägare för genomförande och men också har drag av äldre västerbottnisk byggnadstradition. granskning av byggnadsverksamheten på försålda tomter, Boliden är Bolidenbolagets och John Åkerlunds version av det uppgifter som normalt ålåg kommunen. gamla brukssamhället, avpassad för 1920-talets förhållanden. Samhället blev en gles trädgårdsstad i trä för bostäder, Samhället var också organiserat som ett modernt brukssamhälle. handel och allmänna inrättningar invid industriområdet. Lä­ Det var Bolidenbolaget som bestämde hur det skulle vara och som get i bergssluttningen utnyttjades medvetet. Disponentbosta­ satte planerna i verket. Efter 1935 har nya hus byggts, men den lades uppe i sluttningen som den östra punkten i en förändringarna i övrigt varit relativt små. På 1950-talet komplet­ mittaxel som genomkorsar samhället och bryts av skolan i terades miljön på ett förnämligt sätt med den av arkitekten Peter fonden av ett torg. Vid torget passerar också landsvägen Celsing ritade nya kyrkan. (Finnforsvägen), anlagd 1927. Området nedanför landsvägen

tllllilH ilillU A ■ ABBÖBQB

Bolidens skola uppfördes 1930. Foto: Bertil Ekholtz, den 18 juni 1943.

10 Överst till vänster: Egnahem från 1920- och 30-talen vid Ringen. Foto: Bertil Ekholtz i juni 1943. Lägg mär­ ke till de fina trädgårdarna.

Överst t.h.: Kontoret, beläget vid gruvområdet, längst upp till höger på flygbilden, uppfördes 1926-32. Foto i Skellefteå museum 1946.

Mitten: Flygfoto över Boliden 1931. Foto i Västerbottens museum.

Nedan t.v.: Arbetarbostäder från 1926. Foto i Skellefteå museum 1927.

Nedan t.h.: Disponentbostaden, längst ner på flygbilden, uppfördes 1929. Foto i Västerbottens museum 1937. Bostadsstandarden striarbetarhem: värmeledning, vatten, slask etc. Och Hur bodde då folket i detta Klondyke, detta guldfe­ man höll just på att förbereda införandet av elektris­ berns centrum? Ja, också detta ger Ludvig Nord­ ka spisar. ström besked om: Badrum hade man i egnahemmen men ej i arbe­ ”1 Boliden hade man så det nyaste Sverige i en tarbostäderna. Vidare hade man ett särskilt vatten­ första modellutformning. Där hade aldrig funnits en laboratorium, där vattnet bakteriologiskt undersökes arbetarbarack. Från första stund aldrig annat än och där även Skellefte stads vattenledningsvatten högst 2-familjshus, d.v.s. två rum och kök nere för en kontrolleras, samt ett reningsverk för avloppet, så att familj, två gavelrum på övre botten, sotn familjen inte de vattendrag, som skola ge dricksvatten, blir kunde hyra, om den så önskade, men där man i regel förorenade. ” sökte placera ungkarlar, för att få dem spridda. För övrigt var allting det vanliga i moderna goda indu- F öreningsriket På kort tid växte gruvsamhället upp. Folk kom från olika håll och därmed skapades en blandning av intressen och olika behov. I tidningen Nordsvenska Dagbladet skrev 1955 folkskolläraren Thorsten Marklund: ’’I Boliden finns 2 300 invånare och 74 föreningar, vilket betyder att föreningarna i genomsnitt har 32 medlemmar vardera. Den reella siffran torde emel­ lertid vara helt annorlunda, då många bolidenbor tillhör ett antal föreningar.” Boliden var med andra ord Västerbottens då för- eningsrikaste samhälle. Det politiska engagemang­ et var stort, likaså engagemanget i IOGT-logen. Det förekom föreläsningsaftnar och i mitten på 1950- talet fanns två allmänna bibliotek och 13 studiecir­ Interiör från köket i en arbetarbostad med två rum oeh kök vid Guldgatan 1942. Foto i Västerbottens museum.

Kammaren i arbetarbostaden vid Guldgatan 1942. Foto i Väster­ Folkets hus i Boliden byggdes 192b. Foto i Skellefteå museum bottens museum. 1933. 12 kelbibliotek. Och givetvis fanns en lokal för danser, Antalet anställda i själva bolaget var dock betyd­ filmföreställningar och andra aktiviteter. ligt fler - 3 230 anställda (1992) - och många av de Avdelning 85 av Svenska Gruvindustriarbetare­ anställda bodde således på andra håll. förbundet bildades redan i november 1925 och året Gruvdriften i Boliden upphörde 1967, men sedan därpå träffades det första kollektivavtalet. dess har brytning fortsatt i andra gruvor i länet. Att Boliden var ett gruvsamhälle gick inte att ta Bolidengruvan var i drift åren 1926—67 och totalt miste på. Även i dag märks det tydligt. Kyrkan bröts 8,3 miljoner ton malm (guld, silver, koppar, byggdes först 1960 (dessförinnan fanns EFS kapell) arsenik och andra produkter). En stor del av malmen och klockstapeln har förstås inspirerats av gruvla­ kom från det dagbrott där brytning pågick 1929-41. ven. Vid dagbrottet togs 1954 ett anrikningsverk i drift för bolagets olika gruvor. Omvälvningar i bygden Det är ingen tvekan om att Bolidenbolaget - i De arbetare som tillsammans byggde upp Bolidenbo- dess olika skepnader - betytt mycket för en bygd som laget kom huvudsakligen från Västerbotten, mer­ annars skulle ha sett helt annorlunda ut. Gruvbryt­ parten från norra länsdelen. Men en stor del av ningen tog vid när andra näringar, som jordbruk och arbetskraften hämtades också från övriga Sverige. sågar, var på upphällning. Åren 1925-30 bosatte sig cirka 1 200 människor i Den guldfeber som en decemberdag 1924 startade Boliden. 1960 hade församlingen drygt 4 000 invåna­ ute på en myr vid byn Bjurliden innebar stora om­ re, varav cirka 2 800 bodde i tätorten. Sedan dess har välvningar för bygden. I] en kraftig minskning skett. 1992 hade hela försam­ lingen 2 652 invånare, varav 80 procent, eller 2 107 Dans på Folkets Hus, omkring 1950. Foto: BGAB fotosamling personer, var bosatta i samhället. Skellefteå museum.

13 Krig och avs

Konvoj under andra världskriget, vintern 1940. Fartyget Polaris Sverige är närmast i bild. Foto Marinmuseum, Karlskrona.

Fruktbart samarbete Hur märkligt detän kan tyckas har krig - När nu Sverige på grund av avspärrningarna isole­ åtminstone när det inte förts inom det rades från världen i övrigt fick bolaget stor nytta av egna landet - medfört ett uppsving för den kompetens som byggts upp. I fråga om teknik industrin. och andra områden hade bolaget skaffat sig ett or­ Så skedde också under andra världs­ dentligt försprång. Både vad gällde malmprospekte- krigets avspärrning. Det rådde stor brist ring och metallutvinning låg Bolidenbolaget långt på det mesta, inte minst metaller. För före i tiden. gruvdriften innebar denna tid ett rejält Staten (genom Sveriges Geologiska Undersök­ kliv framåt. Kriget gjorde Bolidenbola- ning) och Bolidenbolaget hade hittills var för sig get till ett storföretag. ägnat sig åt malmprospektering. Nu inleddes ett nytt och fruktbart samarbete mellan de bägge par­ terna. Den direkta orsaken var den metallbrist som gjorde sig allt kännbarare. Efter Kreugerepoken hade bolaget anpassat sig till Framförallt rådde det brist på koppar, bly och en något lugnare produktion, en försiktigare håll­nickel. ning. Anställningstakten bromsades upp och tidvis Under krigsåren skedde en kraftig ökning av uppstod rentav arbetslöshet i en bygd som vant sig produktionen vid bolagets gruvor, inte minst i Boli­ vid att hela tiden växa. den och den nystartade gruvan i Kristineberg. 14 rad metaller, olja och gummi. Under 1941 medförde dock den brittiska blockaden att inga legeringsme- taller, ingen koppar, nästan inga metaller alls och bara mindre mängder gummi kunde importeras. Allt eftersom kriget fortskred minskade vårt lands möjligheter att exportera till en rad länder, något som Tyskland satte stopp för. Och samtidigt minskade Sveriges handel med Tyskland avsevärt. Under hösten 1944 försökte de allierade, främst USA, förmå Sverige att avbryta all handel med det tyska riket. Redan långt tidigare hade Sverige insett att lan­ dets stora behov av koppar måste täckas. Och det var då som de gamla fyndigheterna i Kristineberg togs fram i ljuset. □

I kopparverket 1944. Smältan tappas i konverter för att svavlet ska avlägsnas. Under kriget blev kopparn mer och mer efterfrå­ gad, vilket ledde till att malmen i Kristineberg ansågs brytvärd. Foto: BGAB fotosamling, Skellefteå museum.

Sedan länge var fynden i Kristineberg kända, även om de hittills inte ansetts brytvärda. Krigsti­ den och avspärringen förändrade allt. Malmen visa­ de sig hålla hög kopparhalt. Kopparn blev mer och mer efterfrågad. Och när priset steg tog Bolidenbola- get tillfället i akt och påskyndade utbyggnaden i Kristineberg.

Mellan flera eldar Bland befolkningen gick rykten om att Sverige utsat­ tes för press från Tysklands sida. Det stämde nog också, men gällde inte bara Tyskland utan även Storbritannien. I ett senare skede bidrog även USA till påtryckningar. Sverige befann sig mellan flera eldar och tvingades under hela kriget ägna sig åt en Den tekniska utvecklingen inom malmprospektering och metallut­ svår balansgång. vinning hade stor betydelse för satsningarna i Skelleftefältet. På Sverige idkade sedan länge handel med Tyskland bilden tillverkas slingramsutrustning 1945. Foto: BGAB fotosam­ via Göteborg. Bland det som importerades fanns en ling, Skellefteå museum. 15 Kristineberg

Viterliden heter ett berg på gränsen mellan Malå och Lycksele kommuner, en bit söder om Malåbyn Aspliden. I gången tid bar platsen ett annat namn: Kidninaas - en lapsk benämning som lär betyda De dödas berg. I vår tid talas om Viterliden eller Viterpol, vilket syftar på vittra - folktrons sägenomspun­ na väsen - som enligt legenden bodde där. Och att vittra hade skatter i berget skulle i sinom tid uppenbaras.

Döpt efter kvinna I två socknar Ar 1867 - under det stora nödåret - köpte skogsfak- Sommaren 1888 flyttade Karl Hultdin och hans fa­ torn Karl Hultdin och hans hustru Kristina ett hem­ milj till den nybyggda gården på Viterliden, en gård man i Aspliden. Makarna var vid den tiden bägge 36 som ännu finns kvar. Den uppfördes 400 meter över år fyllda och kom från Klabböle i Umeå socken. havet, precis på gränsen mellan Malå och Lycksele Att de sökte sig till Aspliden berodde på att Karl socknar. hade anställning som skogsfaktor vid Svartviks Trä- Man kan bokstavligen säga att familjen åt i Malå varuaktiebolag. I den rollen hade han bland annat och sov i Lycksele. Karl Hultdin var en vetgirig man till uppgift att svara för skogsinköp, tumma virke som ofta vistades ute i naturen. På äldre dar var han och leda flottningsarbetet i trakten. Även om han var övertygad om att en malmfyndighet gömde sig på en god arbetsledare lär han inte ha varit särskilt hans ägor. händig i praktiskt arbete. Det var däremot hustrun Kristina som kom att ansvara för det mesta på gården medan maken Karl var ute på sina tjänstere­ Inmutningskrig sor. Lång tid hade förflutit sedan samen Petrus Jonsson Så småningom beslöt sig makarna för att ta upp besökt Cederlunds skjutsstation i Malå-Vännäs med ett krononybygge i ett hittills obrukat område söder sin svavelkissten. Då hade agronomen Häggbom om Aspliden, uppe på berget Viterliden. Valet av från Skellefteå betraktat den som värdelös och utan boplats var säkerligen ingen slump. Här korsades intresse. Men under första världskriget - då Hägg­ många av de vägar som Karl Hultdin nyttjade under bom avancerat till konsul - erinrade han sig fyndet sina tjänsteresor. och reste upp till Malåtrakten för att söka utröna Hemmanets gränser godkändes av lantmätaren varifrån det härstammade. på Kristinas namnsdag, den 24 juli 1887. Det har Besvikelsen var stor när han fick veta att både ibland hävdats att Kristineberg fått sitt namn av den Cederlund och samen hade avlidit. Ingen kunde profetia som påstås ha förebådat den Kristusbild upplysa om varifrån fyndet härstammade. På åter­ som hittades i berget — att namnet kan tydas som resan mot Skellefteå, mellan Malå och Rentjärn, Kristus i berget - men förklaringen är alltså en kom han dock i samspråk med skjutsbonden och annan. gästgivaren Pelle Bergström som upplyste om att Kristineberg döptes efter Karl Hultdins hustru han själv hade malmprover från trakten av Kristine­ Kristina. berg. 16 Berget Viterliden började brytas 1934. Bilden visar dagbrottet i Kristineberg 1943. Foto: Bertil Ekholtz. 17 Detta ledde till att Häggbom och Bergström bil­ dade ett litet bolag tillsammans med Kristinebergs dåvarande bebyggare Janne Hultdin (Johan Alfred Hultdin, son till Karl). Undersökningar visade på höga värden av koppar, zink, bly och svavel, samt mindre mängder av silver och guld. Något av ett inmutningskrig utbröt. Först på berget var det bolag som Hultdin, Häggbom och Bergström bildat med stöd av en grosshandlare vid namn Svensson i Stockholm. Mark avtäcktes och provsprängningar gjordes. Sedan kom Centralgruppens Emissionsbolag och lade sina inmutningar i de trianglar som bildades mellan de cirkelrunda inmutningar som Hultdin och hans kollegor hade gjort. En bit längre västerut hade Sveriges Geologiska Undersökning påbörjat sina undersökningar.

Provisorisk bebyggelse Janne Hultdin kunde inte i längden hävda sig mot Gamla laven i Kristineberg. Foto: Bertil Ekholtz 1943. Emissionsbolaget. Han sålde sin andel i fyndigheten för 10 000 kronor och hemmanet för summan 50 000 På flera ställen kring berget fanns inmutnings- kronor. Det skedde mot förbehållet att han skulle få pålar och gropar där berget gick i dagen. Det fanns bo kvar i gården och dessutom försäkrade han sig om tankar på att dra järnväg till platsen, men mer än framtida arbete i gruvan. tankar blev det aldrig. När fyndigheten i Kristineberg konstaterades, vilket skedde 1918, var den för fattig för att en K londyke brytning skulle komma till stånd. I början av 1930- Redan tidigt lockades de unga och äventyrslystna till talet hade dock läget förändrats och en brytning trakten. Det gick rykten om att något lika stort som förbereddes. gruvsamhället Boliden var på väg att födas. Ären 1931—33 utförde Bolidenbolaget elmätning- Ar 1938 påbörjades byggandet av samhället un­ ar i området, något som snabbt följdes av omfattande der ledning av ingenjör Thorné. I februari igångsat­ diamantborrningar. Resultatet visade sig vara så tes arbetet med utstakning och upphuggning av pass intressant att bolaget beslöt att utvidga under­ vägarna i det nya samhället. Vintern var ovanligt sökningen, något som inleddes i oktober 1934. mild och grävning av husgrunder och annat kunde Några månader senare - vid nyår - fanns en påbörjas redan i mars månad. provisorisk bebyggelse på plats. Det var lave, ma­ Samtidigt pågick en utbyggnad av gruvan både skinhus och barack för manskapet. Nu föddes också ovan och underjord. gruvfackets avdelning 94. ”Det var ett Klondyke! Folk sökte sig dit från alla Telefonförbindelse och väg hade dragits till den delar av landet. Vi var unga och entusiastiska.” anläggning som SGU - Sveriges Geologiska Under­ Så berättade Adéle Johansson våren 1988. Precis sökning - hade i Rävliden; en väg som förbands med 50 år hade förflutit sedan hon tillsammans med Sorselevägen vid Vindelälven. maken Arthur kom till Kristineberg. Han var snick­ 18 are och frisör och själv ägnade sig också Adéle åt slöts att husen skulle uppföras på kortast möjliga tid frisörsyrket. och fördenskull nyttjades också en enhetlig modell M akarna kom närm ast från Ö rträsk inom Norsjö som tagits fram av AB Svenska Trähus, en modell där Arthur hade arbetat som gruvbyggare. som man dock senare delvis avvek från på grund av ”Det blev ont om jobb och vi beslöt att flytta till höga kostnader. Kristineberg. ” Massor av virke behövdes och två sågar med Fast liksom Kristinebergs grundare kom de den brädgård byggdes. Hyvelanläggning och snickeri­ första tiden att bo i Aspliden. Där hyrde de bostad i fabrik uppfördes. Timret togs från egna avverkning­ en arbetsstuga. Sista biten fram till byn fraktades ar eller inköptes. Under 1938 sågades 89 000 kubik­ deras tillhörigheter på en släpa utan hjul, dragen av fot timmer och hyvlades 34 000 kubikfot bräder. en häst. Trots att gruvsamhället Kristineberg var på Åren 1938-43 byggdes 67 hus med 174 lägenhe­ väg att födas var det fortfarande dåligt med vägar. ter (416 mm och 141 kök). Standarden var för sin tid mycket hög. Bostäderna hade centralvärme, vatten- klosetter, elspisar och varmvattenberedare. Den stora ruschen Brukshandeln och lokaler för läkarmottagningen När Adéle kom till platsen fanns inte mycket mer än byggdes 1940 och året därpå tillkom Folkets Hus, gruvstugan, mässen och gruvfogde Petterssons hus. skolan och Konsum. Det var Bolidenbolaget som ansvarade för såväl byg­ Vatten till både industrin och samhället togs från gandet av industrin som själva samhället. Det be­ en pumpstation vid sjön Hornträsket.

Samhället under uppbyggnad i Kristineberg. Foto: BGAB fotosamling Skellefteå museum.

Familjen Viklund äter innan fadern ska iväg till kvällsskiftet i gruvan. Foto Bertil Ekholtz 1943. 19 Transportproblem Gruvan i Kristinberg kom relativt snabbt i produk­ tion. Centralschaktet stod klart 1940, 23 månader efter beslutet om utbyggnad. Den 2 augusti det året kördes krossverket igång och den första malmen levererades till Reymersholms Gamla Industri AB i Helsingborg. Senare samma höst stod anriknings­ verket i Kristineberg klart att tas i bruk. Knappt 30 000 ton malm anrikades första året, men produktionen steg snabbt. Sligen transportera­ des med bil till Boliden för vidarebefordran till kun­ derna. Transporterna var problemfyllda i början. Bilar­ na var inte anpassade för sina uppgifter och vägarna dåliga. En tur- och returresa tog tio, kanske tolv, timmar - om förhållandena var goda. Men bilarna satt ofta fast i snön eller diket och ibland kunde resan ta ett dygn eller mera. Men driften var alltså igång och många hade sin utkomst av gruvan. År 1943 hade bolaget 472 an­ ställda i Kristineberg och några år senare hade sam­ Kristusbilden på 107-metersnivån fotograferad av Helmer An­ hället cirka 1 000 invånare. dersson 1946. BGAB fotosamling, Skellefteå museum.

Kristus i berget arbete som vanligt, men sneglade då och då mot Klockan fem på morgonen, den 29 november 1946,bergväggen. Varje gång han riktade pannlampan steg Albert Jönsson in i brytningsrummet på 107- mot väggen syntes gestalten klart och tydligt. metersnivån i Kristinebergsgruvan. Han kom för att Klockan åtta på morgonen kom gruvfogden Erik påbörja sitt skift i brytningsrum 6 i A-malmen och Eriksson förbi för att kontrollera att allt var som hans uppgift var att ta vid efter kollegan Johan vanligt. Han tittade in i brytningsrummet och såg Olofsson som dryga fem timmar tidigare gjort en bilden på väggen, detta utan att någon hade förvar­ sista sprängning. nat honom. Ryktet spred sig snabbt. Under dagen Under natten hade röken och dammet skingrats besökte många brytningsrummet för att se det och när Albert Jönsson steg in i rummet såg han märkliga. Vid tvåtiden på eftermiddagen återkom genast det märkliga: på bergväggen syntes i strål­ Johan Olofsson, som sprängt under natten, för att kastarljuset en nära tre meter hög gestalt, glänsan­ påbörja eftermiddagsskiftet. Han berättade efteråt: de i vitt och silver mot den mörka bakgrunden. ”Jag hlev som förstummad av bilden på Kristus! Han tyckte genast att det liknade en Kristusge­ Den kom mig liksom till mötes. ” stalt. Meningarna var delade om vad det föreställde. När Albert Jönsson betraktat den märkliga sy­ Var det Jesus i fotsid klädnad, med mantel och nen en stund sökte han upp sina arbetskamrater i de bärande ett får på armen? Var det kanske Moses angränsande bergrummen och sa: med stentavlorna? Eller var det bara slumpen som ”Jag har fått en rumskompis! ” gjort att en ljusare bergart trätt fram på väggen? De följde honom tillbaka och alla såg den märkli­ Första veckan efter upptäckten besökte ett hund­ ga gestalten. Efter en stund fortsatte Jönsson sitt ratal nyfikna gruvan. Komminister Nordlander i

20 Björksele kom. Kvinnor som bodde i samhället - och marmorplatta med en bild som påminner om den som annars knappast gick ned i gruvan - gjorde sig första; en gestalt klädd i mantel. Marmorplattan låg ärende dit. Och givetvis gruvarbetarna själva. som disk i Konsumbutiken i Kristineberg, men revs Man åkte hiss ned till 120-meternivån och klätt­ bort i samband med en ombyggnad 1968. Att en rade sedan 13 meter på lodräta järnstegar för att ta gestalt fanns i plattan upptäcktes först 1983. sig till brytningsrummet. Där föll somliga på knä, medan andra betraktade bilden med tvivel. Under några veckor upplevde Kristinebergsgru- P rofetian van rena folkvandringen. Alla ville se det märkliga Sedan Kristusgestalten upptäcktes nere i gruvan som uppenbarat sig i underjorden. har den blivit föremål för många tolkningar, rentav sägenomspunnen. Det finns en profetia där det En världsnyhet bland annat heter: Kristinebergsgruvans platschef, gruvingenjör Bertil ”Folken i Nordanlanden skall skonas i det längsta Israelsson, befann sig på kongress i Stockholm. Hanfrån de vedermödor som redan gått över jorden. Ty nåddes av beskedet om vad som hänt och reste Gud själv har rett en honing åt sin enfödde Son i ett genast hem. Telefonen ringde oavbrutet. Människor av Nordanlandets skimrande berg.” ville veta vad som hänt. Tidningar ville ha uppgifter. I profetian sägs också att detta inte är sista gång­ Inga journalister släpptes ned i gruvan, men en som Kristus uppenbarar sig. Han ska komma ändå spreds nyheten vida omkring. Redan dagen tillbaka: efter upptäckten berättade Västerbottens Folkblad ”Denna gång kommer Kristusbilden att visa sig om händelsen och den 3 december kunde Norra på bergets topp, så att alla skall kunna se den.” Västerbotten visa ett foto av Kristusgestalten, taget Det finns människor som hävdar att profetian av elektrikern Gunnar Lundström och sågaren Gus­ förutspådde vad som skedde i Kristineberg 1946, tav Burstedt. andra menar att det handlar om en efterhandskon- Den bild som senare spreds mest togs av Boliden- struktion. bolagets egen fotograf Helmer Andersson. Den finns Profetian upptecknades tre år efter händelsen i som vykort och tavla och har publicerats flitigt inom Kristineberg av Lisa Johansson (född 1894) från och utom landet, bland annat i bildtidningen Life. Vilhelmina, en av Sveriges mest betydande samlare av gamla traditioner. Hon anlitades flitigt av olika En ny bild museer och uppgav själv att hon hört profetian be­ Under några veckor strömmade besökarna till gru­ rättas av sin mormor. Den finns för övrigt i tre van. Det gick rykten om att hela gruvan skulle ha versioner: från 1949, 1954 och 1963 — alla tre upp­ rasat om sprängningen fortsatt, något som avfärda­tecknade av Lisa Johansson. des av gruvbolaget som folkprat och fantasier. I den sista profetian heter det: När brytningen fortsatte fylldes rummet igen ”Emellertid tilltar gudlösheten. Människornas med grus och slam. Efter några veckor syntes bara otro blir större och större. Berget med gudagestaltens överdelen av gestalten som börjat mörkna och efter folk krossas. ” två månader var den helt borta. Lång tid har gått sedan Kristusbilden visade sig i Kristusbilden har aldrig upphört att fascinera. I berget. Finns den ännu kvar därnere? Täcktes den Björksele kyrka finns ett korfönster i glasmosaik, med grus och sand, eller sprängdes den bort? Det tillverkat av konstnären Gunnar Torhamn och in­råder delade meningar om vad som hände. vigt 1952. Det fungerar samtidigt som altartavla och Hur det än är med den saken har det som förr är utfört i samm a färger som bergarten där K ristus­ kallades De dödas berg i dag förvandlats till en gestalten hittades. I kyrkan finns även en inramad underjordskyrka, en boning för Kristus.

21 Mässen i Kristineberg. Alla foton: Bertil Ekholtz 1943. Gruvbolagets tvättstuga nyttjades av många husmödrar.

Behövlig tvagning efter avslutat skift. Dammen var badplats på sommaren och isbana på vintern.

Ett nytt samhälle Upptäckten av Kristusbilden bidrog i många avseen­ fritidscentrum, med sim- och sporthall, hade ska­ den till att göra Kristineberg känt - också i vidare pats. Också på andra sätt hade bolaget genom åren kretsar. Hela tiden har dock den gruvdrift som inled­ stött olika satsningar i samhället. des i slutet av 1930-talet bedrivits och haft stor Nu genomgick samhället kraftiga förändringar. betydelse för invånarna i samhället såväl som för Egnahemsbyggandet, som efter 30 års byggstopp många människor i intilliggande kommuner. haft ett uppsving på 1970-talet, bromsades igen. I slutet av 1970-talet hade Bolidenbolaget drygt Bostäder som tidigare ägts av Bolidenbolaget såldes. 700 anställda vid gruvorna i området. Tio år senare Samtidigt fick samhället, som mist en stor del av kom dock besked om en kraftig minskning av perso­ sin befolkning, ett nytt befolkningstillskott - inte på nalstyrkan: 145 jobb skulle bort. grund av någon ny byggrusch - utan för att en Boliden hade bidragit till mycket av det som flyktingförläggning förlädes till det gamla gruvsam­ skedde, också utanför sin egentliga verksamhet. Ett hället. 22 Linbanan

Man kanske kan likna det vid byggandet av pyramiderna, kinesiska muren eller något annat märkligt. I varje fall krävdes en stor arbetsstyrka - 1 .‘500 man - för att bygga linbanan. Det behövdes mängder av material, kostade svett och möda. Det skedde under besvärliga omständigheter: ute på myrar, uppe på berg och i vatten, i otillgängliga skogar.

Ändå byggdes linbanan mellan Kristineberg och Bo­ liden på rekordtid: bara 270 dagar. Längre tid tog det inte från undertecknande av kontrakt till den dag då den första linbanevagnen gav sig ut på sin färd. Under 43 år var linbanan i drift; en bana som blev 96 kilometer lång och något av en symbol för vad folket i denna trakt förmådde.

Problem med transporter på landsväg Att linbanan byggdes berodde förstås på kriget. När gruvdriften i Kristineberg hade kommit igång transporterades malmen till en början med bil till Lycksele och vidare därifrån med järnväg till Rönnskär. Snart övergick dock bolaget till att nyttja vägen mellan Kristineberg och Boliden för att sista sträckan fram till smältverket i Rönnskär använda sig avjärnvägen. År 1941 gick ett 30-tal specialbyggda lastbilar skytteltrafik längs den tio mil långa Malmvägen mellan Kristineberg och Boliden. Det var transpor­ ter som vållade många problem. Vägen var proviso­ risk och i dåligt skick. De besvärliga backarna gjorde att bilarna — trots att de hade en lastförmåga på tio ton - inte kunde frakta mer än högst åtta. Vägbanan slet hårt på däcken, kylan satte hinder i vägen och det hände ofta att bilarna blev stående. Bilkyrkogården växte oroväckande. Varken bi­ larna eller vägarna var anpassade för dessa tunga transporter. Under andra världskrigets avspärrning ökade transportkostnaderna till det dubbla. Allt blev dyra­ re: bilarna, bensinen, gummit... I slutet av 1941 meddelade statens industrikom- Linbanan gick från Kristineberg till Boliden, en sträcka på 96 km. mission att det rådde stopp på tilldelningen av däck. Foto: BGAB fotosamling Skellefteå museum. 23 Samtidigt ville myndigheterna få till stånd en ök­ ning av kopparproduktionen i Kristineberg. Det var nu som planerna på en linbana sköt fart.

Varför inte järnväg? Nu var det ingen självklarhet att linbanan skulle byggas. Också andra lösningar diskuterades, främst byggande av järnväg mellan Bastuträsk och Kristi­ Järnväg. neberg - ett alternativ som bland annat hade före­ 370. språkare i Norsjö. Vad man än valde var det bråttom 1005.__ och att bygga järnväg skulle ta närmare tre år. Det KRISTINEBERG behövdes närmare 5 000 man till den uppgiften och BOLIDEN dessutom bostäder för arbetarna, mathållning och annat. I slutet av 1941 kontaktade Bolidenbolaget ett foretag i Stockholm - Nordströms Linbanor - för att undersöka möjligheten att bygga linbana mellan Kristineberg och Boliden. Det handlade då om ett 40 KM projekt som aldrig gjorts tidigare, i varje fall inte i den storleksordningen. Den linbana som Bolidenbo­Linbanans sträckning. Siffrorna hänvisar till orterna i texten ne­ laget ville ha skulle bli en tredjedel längre än värl­ dan. Ritning: G Johansson-Närvä. dens då längsta (i Sydamerika) och nära två och en halv gånger längre än Europas längsta (linjen Fors- kom byggandet av masterna igång. Mellan varje by-Köping). station — totalt nio stycken — gick banan spikrak Järnvägsalternativet föll snart. Något kraftigt genom skogen, detta för att undvika urspårningar agerande för det förekom inte heller. Bolaget konsta­ och påfrestningar på masterna. terade att linbana var att föredra. Till den behövdes Till sist fick banan följande sträckning: endast järn och cement, material som var lätt att 1. Från Kristineberg, över Hornberget och myrar skaffa. Byggtiden skulle inte heller bli lika lång som (varav en var 1 200 meter lång) till om man valt järnvägsalternativet. 2. Ytterberg, med drivstation, den enda där ingen Tanken var från början att bygga linbanan i en ilastning förekom och vidare till rät linje mellan de bägge orterna Kristineberg och 3. Strömfors, med drivstation och ilastning av Boliden. När Bolidenbolaget den 9 april 1942 skrev malm från nickelgruvan Lainejaur samt statens kontrakt med Nordströms Linbanor hade förslaget koppargruva i Adak, vidare till bearbetats åtskilligt och den linbana som stod i 4. Raekejaur, med en av gruvbolaget och staten begrepp att byggas skulle passera en rad platser. På gemensamt ägd gruva, vidare över sjön M ensträsket så vis skulle den också få stor betydelse - inte bara med ett dussin master ute i vattnet, till för Kristineberg och Boliden - utan längs hela sin 5. Mensträsk, på en udde i sjön där en fyndighet sträckning. fanns på sjöbottnen och vidare till 6. Bjurfors, där Boliden arrenderade en av staten Nio stationer ägd koppargruva och vidare över Malån till Under våren och sommaren 1942 stakades banans 7. Åsen, varifrån banan gick med en anhalt till sträckning ut genom det vida skogs- och myrlandet. Kusfors där malm kunde lastas av vid järnvägen, och Dygnets alla ljusa timmar togs i anspråk och snart vidare över Skellefteälven till 24 8. Renström, varifrån linbanan fortsatte över det branta och höga Storberget, över kärrmarker kring Stavträsket till 9. Boliden, varifrån malmen gick med järnväg till smältverket vid Rönnskär. Totalt handlade det alltså om en sträcka på 96 kilometer.

Ett farligt arbete Redan i juli månad 1942 var över 1 300 personer sysselsatta med detta märkliga bygge. Merparten av arbetskraften hämtades från trakten. Det var kärva Gjutformarna har plockats ned från en färdiggjuten mast för att transporteras till en ny mastgjutning. Foto: Max Holmquist 1942. tider och jobben var efterlängtade. Det var egentli­ gen bara de tekniskt avancerade uppgifterna som krävde insatser utifrån, bland annat från de exper­ ter som fanns på Nordströms Linbanor. Skånska Cement ansvarade för gjutningen av masterna. Arbetet bedrevs samtidigt på flera håll och karlarna var för det mesta igång vardag som helgdag för att bygget skulle gå så fort som möjligt. Redan i oktober var betongarbetet i huvudsak klart. Därefter tog folk från Nordströms Linbanor vid och färdigställde j ärnkonstruktionerna. Det märkliga bygget lockade skaror av nyfikna, inte minst när master sattes upp ute i Mensträsket och Skellefteälven. Nu påbörjades monteringen av kablar mellan Armeringsjärn sattes ihop till ett rör. Därefter monterades gjut­ formhalvorna run tom. Här har formmontaget nått halvvägs. Foto: stationerna. Traktorer och spelanordningar nyttja­Max Holmquist 1942. des vid uppsättningen av drag- och bärkablar. Men mycket av arbetet utfördes också för hand - helt utan skyddsanordningar — och nog hände det att olyckor inträffade. Sally Björk, Skellefteå, har berättat om en episod vid Rackejaur: ”En karl gjorde sig hemskt illa. Arbetarna skulle sträcka en vajer med hjälp av en traktor. Vajern släppte och karln rev nästan skinnet av sig. Han förbands och hämtades av ambulans.” Liknande olyckor eller tillbud inträffade också vid andra tillfällen. Men att de inte blev värre är ändå ett under. Det hände att de yngre arbetarna tävlade med varandra i konsten att balansera uppe i Kabel körs ut längs linbanesträckningen. Foto: Sölve Eriksson masterna — helt utan skyddsnät. 1942.

25 Kyla och värme Den vinter då linbanan färdigställdes var ovanligt kall och bister. Det hände att termometern visade 45 minusgrader. Med gengasfordon kördes material ut till arbetsplatserna och mer än en gång inträffade det att fordonen blev stående. Många av arbetarna bodde i baracker och på strategiska ställen fanns militärer (hemvärnsmän) utposterade för att övervaka bygget. Det var ju krig och bolaget ville undvika alla försök till sabotage. Arbetet brådskade och därför gick arbetarna i skift. Bara under jul och nyår, eller när kylan gjorde det omöjligt, låg arbetet nere. Bostadsbaracker och kocklag fanns vid varje drivstationsområde. Sally Björk arbetade som kocka i Rackejaur och liksom sina manliga kollegor arbetade hon i skift. Hon laga­ de mat och diskade, skötte städningen av baracker och matsal. Hon gjorde i ordning matburkar till karlarna. ”Det var väl mest alldaglig mat, berättar hon. Det var pannkaka, potatis, kött och sås. Ibland var det strömming eller köttsoppa. -Det hände att vi fick djursom vi inte visste säkert hur de hade dött. Gårdskarln visste inte om det var skjutet eller hade självdött. Vi vågade inte smaka maten förrän vi såg att karlarna åt. ”

En linbanebyggare låter sig avfotograferas i en färdiggjuten mast. Kocklag i Rackejaur 1942. Fr.v. Elma Stenberg, Löfstedt, Berta Foto: Max Holmquist 1942. Brännström och Edit Johansson, gift Karlsson (fotoägare). 26 Flickorna som skötte baracker och servering i Rackejaur 1942, fr.v. Gunborg Bergkvist, Berta Brännström, Elma Stenberg, Myri Fjell- ström, Gunborg Johansson, Dagny Lidström, Inga Jonsson och Edit Johansson. Flickorna var anställda av kockan och skulle laga mat, diska och städa. Vid varje förläggning bodde minst hundra man. Fotoägare: Dagny Sällstedt, född Lidström.

Även Dagny Sällstedt, Skellefteå, arbetade som tiden” med kortspel eller enkla nöjen. Det var bara kocka i Rackejaur. Det var en intensiv tid. I tre sommartid som dans förekom i trakten. månader slet hon och hennes kollegor från fyratiden Men det hindrade förstås inte att kärleken spira­ på morgonen till midnatt. de, särskilt då så många karlar fanns i trakten. ”Så vi gjorde faktiskt liggstrejk! ” Chaufförerna och lastarna gjorde gemensam sak med kockorna. Om de inte fick frukost skulle de inte Kapplöpningen heller stiga upp. Men helt utan vidare fick kockorna Linbanebygget utvecklade sig till rena kapplöpning­ inte sin vilja igenom. De hotades först med avsked, en mellan arbetslagen. Gruvbolagets transportfolk, men det slutade med att fler kockor anställdes. Ar­ betongfirmornas anställda och arbetarna vid Nord­ betsdagen minskades till nio-tio timmar och dessut­ ströms Linbanor tycktes tävla, men så gick också om fick kockorna ledigt varannan helg. arbetet undan. Någon egentlig fritid hade inte kockorna. Men i Den 26 februari 1943 provkördes sträckan Bjur- den mån den fanns ägnade de sig åt att ”fördriva fors-Boliden och den 14 april gick den första tomma 27 linbanevagnen hela vägen mellan Boliden och Kris- tineberg. Dagen därpå var banan i drift. På 270 dagar hade det väldiga arbetet nått sitt slut, vilket var fyra och en halv månad tidigare än överenskommet. Staten avskrev 80 procent av an­ läggningskostnaden, från början beräknad till 13 miljoner kronor. Slutnotan stannade dock på nära 20 miljoner kronor.

I täta led Världens längsta linbana var i drift. I början nyttja­ des cirka 900 vagnar (eller korgar) för transport av mineralkoncentraten (sligen). Under de närmaste åren ökades antalet med ytterligare 200 och som mest var cirka 1400 vagnar i drift. Varje vagn rymde cirka 1 200 kilo slig och transportkapaciteten upp­ gick med tiden till 400 000 ton per år. I täta led — cirka en minut mellan varje — färdades vagnarna mellan de 515 master som byggts. Banan drevs med åtta elmotorer på vardera 135 hästkraf­ ter. Under linbanans första år fanns tre man på varje station och dessutom en smörjare. 60 man arbetade i treskift med att sköta banan. I början på 1980-talet sköttes hela anläggningen av 19 personer, statione­ rade i Kristineberg, Bjurfors och Boliden. I Bjurfors fanns också en verkstad där alla reparationer gjor­ des. Problem uppstod nämligen med jämna mellan­ rum. Banan drabbades då och då av driftstopp. Bertil Stenlund, Bjurträsk - under 38 år linbanevakt och reperatör - har berättat om många svårigheter: ”Jag minns särskilt när bärkabeln brast vid Mensträsk. 18 korgar hade gått till botten av sjön och det var en eländig syn. ” En annan gång brast kabeln över Skellefteälven. ”Att få upp den var bland det värsta jag varit med om. Jag ’bodde’ i den 38 meter höga masten hela dagarna och var ordentligt rädd när den tunga ka­ beln skulle upp. Hela masten skakade.” Övre bilden: Linbanan passerar vid Strömfors. Och en annan gång rasade ett trettiotal vagnar Nedre bilden: Linbanan var försedd med skyddsnät när den korsa de vägarna. Foto: BGAB fotosamling Skellefteå museum. vid Rackejaur.

28 ”Verkmästarn sa att dom skulle dra i linan jag med bil och tre år senare hade man kommit fram till just hade kopplat, trots mina protester. Jag höll påatt man skulle tjäna 1,2 miljoner på en sådan sats­ att bli avklippt på mitten när linan drog åt kring ning. Nedläggningen av flera gruvor längs linbanans magen.” sträckning innebar att den inte fyllde samma funk­ Men Bertil klarade sig och arbetade vid linbanan tion som tidigare. Banan var dessutom sliten och fram till pensionen. drabbades ofta av problem. På hösten 1986 rasade en mast på Hornberget vid Nöjen och stafett Kristineberg. Banan drabbades av driftstopp och Linbanan blev en mötesplats, ett ställe dit kockor masten lagades provisoriskt. Ända in i det sista och gruvarbetare kom for att umgås med varandra. drabbades banan av problem. Bara några dagar före Lördagskvällar samlades de vid stationen i Bjurfors den aviserade nedläggningen förstördes manöver­ för att roa sig. Man spelade grammofon och munspel, hallen i Kristineberg vid en brand och också nu sjöng och berättade historier. gjordes en provisorisk reparation, dels för att få in Via linbanetelefonen, som kunde avlyssnas vid de vagnar som fanns ute på banan, dels för att kunna alla stationer, spreds vad som pågick. Man talade om köra den sista turen. ”Helgdagskväll i linbanestationen”. För linbanevak- Klockan 11.43 den 9 januari 1987 skickade Hans- terna blev telefonen något av en kulturbärare. Erik Näslund och Rune Örnberg iväg den sista vag­ Men för det mesta var det givetvis arbetet som nen. Då hade linbanan under 43 år transporterat upptog vakternas tid. Vid varje skift togs temperatu­ närmare 12 miljoner slig. ren vid stationerna och inrapporterades till Boliden. Arbetet som linbanevakt innebar ett stort ansvar, men var sällan lika fysiskt tungt som andra arbeten. En övernaturlig resa Vakten hade tak över huvudet och kuren var upp­ Det berättas att intern post och privata ägodelar - värmd. Det fanns möjlighet att laga mat och koka som skjutna harar, fåglar och livs levande hundval­ kaffe. A andra sidan var det ofta ett ensamt arbete. par - fraktades med linbanan på den tid då den Man ska kanske inte heller glömma att ”Linbane- nyttjades för sligtransporter. stafetten” - en mycket populär skidtävling - under Det berättas även om en friare som en gång många år pågick längs linbanans sträckning och tjuvåkte banan för att besöka sin älskade. Nu bar det därmed gjorde banan till en angelägenhet för många sig inte bättre än att korgen stannade, det var helg som inte hade sitt dagliga arbete där. och banan stod stilla, och där satt friaren hela helgen utan att nå målet för sina önskningar. Kanske hade det gått bättre i dag - om han haft Slutet på en epok fjällan i Mensträsk. Fast det kunde han förstås inte Det påstods att linbanan skulle hålla i 30 år, men det ens ana: att linbanan en dag skulle få en helt annan blev längre än så. Fredagen den 9 januari 1987 uppgift. lämnade den sista korgen stationen i Kristineberg. Om tjuvåkare fanns förr så behöver ingen tjuvåka Den var - precis som när den första vagnen trafike­ i dag. Nu färdas turister fram över trädtopparna; rade banan - flaggprydd. I den trettiogradiga kylan över skogar, myrar och vatten. De kalasar på den gled den iväg ut över sligdammen, upp mot Hornber­ medhavda matsäcken och begrundar landskapet. De get och ut på den sista färden. sitter tjugo meter upp i luften och färdas framåt, en Efter 43 år hade linbanan gjort sitt. Korgar och resa på cirka två timmar. En vilsam sysselsättning linor togs ned och lastbilstransporter tog över. Att såjämfört med det slit och den möda som 1300 arbetare skedde hade flera förklaringar. 1983 hade Boliden- fick lägga ned för att bygga Världens längsta linba­ bolaget utrett möjligheten att övergå till transporter na.

29 Adak

Det var ett sprängskott som startade gruvepoken i Adak. På sätt och vis var det också en sprängning som avslutade den - även om det kan sägas vara mer tveksam t.

Samtidigt som linbanan byggdes och gruvan i Kristi- neberg kommit igång påbörjades driften vid en kop­ pargruva i Malå kommun, fem kilometer från byn Adak. Ar 1945 stod ett anrikningsverk klart i Adak- gruvan, det nya samhälle som växte upp ur ingen­ ting och som fick bära samma namn som gruvan. Därmed inleddes också en epok som omdanade den forna jordbrukstrakten. Epoken varade till 1978. Men alltsammans hade egentligen sin början långt tidigare. AnrikningsverketiAdakgruvan underbyggnad 1944. Foto:BGAB fotosamling Skellefteå museum. Sommaren 1921 byggdes en väg mellan byarna Kuorbevare och Adak. När vägarbetarna nådde fram kvarnsfabrik som under lång tid blev en av bygdens till Skeppträskån skulle ett dike tas upp. En stor mest uppmärksammade småindustrier. Bergström sten låg i vägen och arbetarna beslöt att spränga bort hade amputerat ena benet. I stället tog han sig fram den. En stund senare var hemligheten avslöjad. på ett träben med en konstgjord, ledad fot. Gången Blottad i dagen låg ett stenblock som - när geolo­ var något vacklande och han kallades därför för gerna hade undersökt det — visade sig innehålla zink Slekafot. och koppar. Nog hade det talats om att trakten dolde Handikappet till trots vistades han ofta ute i skog rikedomar, men här fanns äntligen beviset. och mark där han gjorde iakttagelser som tydde på Som Yngve Gustafsson från Kuorbevare berätta­ malmförekomster. Han byggde en koja i närheten av de långt senare: en kallkälla på Lappliden och med kojan som ”hög­ ’’Jag var bara en lillpojk då. Men jag minns upp­ kvarter” bedrev han sina högst privata undersök­ ståndelsen som blev. Det sprang karlar överallt. Folk ningar. vart som tokiga! En del sålde mark och gjorde sig Kanske var det Bergström som förmådde geolo­ pengar. Andra trodde sig göra en fin affär när de gen Josef Eklund, anställd vid Sveriges Geologiska bytte bort ”värdelös” myrmark som senare visade sig Undersökning (SGU), att besöka Adakbygden. Hur vara rik på malm.” som helst kom Eklund, men inte förrän sprängning­ en vid Skeppträskån påträffades några säkra bevis En entusiast på att malm fanns kring Adak. I samma by som Yngve bodde hemmansägaren och Nu blev det desto intressantare. Under flera år slöjdaren Oskar Bergström, grundare av den kaffe- framöver arbetade SGU med mätningar och under­ 30 sökningar inom ett tämligen stort område. För de Gruvorna i Adak bofasta innebar det en möjlighet till efterlängtade År 1940 slöt staten ett legodriftsavtal med Boliden- jobb. bolaget. Det gick ut på att bolaget bröt en mindre ’’Varje dag kom en hop med karlar till Kuorbevare mängd kopparrik malm som sedan fraktades till där Eklund bodde för att höra sig för om arbete”, Kristineberg för anrikning. Två år senare bröts cirka minns Yngve Gustafsson. 8 000 ton koppar som gick direkt till Rönnskär. Orsaken till att brytningen äntligen inleddes var Som mörkt renblod förstås kriget. Den stora bristen på koppar gjorde att En tid pågick en livlig verksamhet i bygden. SGU:s verksamheten i Adak utökades. 1945 stod anrik­ folk fanns på plats och 1923 gjordes magnetiska ningsverket klart. Då var brytningen av malmerna mätningar i området. Karlar från trakten anlitades Adak och Lindsköld redan igång. Åren 1944-45 för att mot en ersättning av 60 öre i timmen gräva sig bröts Karlssonmalmen och på några år var produk­ ned genom myrtäcket i jakt på berggrunden. tionen i området uppe i cirka 170 000 ton per år. Fyrkantiga, timrade band sänktes ned i den År 1952 tillkom en gruva i Rudtjebäcken och 1960 konstgjorda ”brunnen” för att hindra väggarna från i Brännmyran. Det handlade alltså inte om en gruva, att rasa. Djupet varierade, men det rörde sig om ett utan flera. tiotal meter innan berggrunden påträffades. Från gropen lyftes jorden upp med hjälp av en trälåda och för att hålla vattnet borta tvingades man pumpa dygnet runt. Några större framgångar gjordes inte. Dessutom saknades tillräckligt med pengar till undersökning­ arna. ”Många var skeptiska, berättade Yngve Gustafs­ son.De trodde inte att det fanns några nämnvärda mängder malm. I stället ansåg de att Eklund och de som trodde på honom inte var riktigt kloka. ” Framtiden skulle utvisa vem som hade rätt. Ar 1927 kunde geologerna konstatera att ett stör­ re område sannolikt innehöll malm. Utanför Adak påträffades ett kopparkisblock vilket ledde till nya mätningar åren 1929-30. Under 1930-talet togs också det första riktiga dagbrottet upp. Det var ett slitsamt arbete där det mesta gjordes med handkraft, men också med hjälp av hästar som drog vagnar på räls upp ur dagbrottet. August Gustafsson, som kallades Surli-August eftersom han hörde hemma i byn Surliden, berättade långt senare: ”När vi hade sprängt forsade vattnet ur berget. Det var mörkt som renblod och vi förstod genast vad det betydde. ” Ännu fanns ingen riktig gruva i Adak. Men den Borrare Lars Stenvall i gruvan i Rudtjebäcken 1956. Foto: BGAB skulle komma — och inte bara en. fotosamling Skellefteå museum.

31 Samhället Adakgruvan är påtänkt vid Adakgruvan, men när detta kan kom­ I början av 1940-talet upplevde den gamla jord­ ma till utförande vet man ännu inte.” bruksbygden kring Adak ett uppsving utan like. Att gruvsamhället växte upp nära gruvan blev Folk flyttade till trakten och byggen var igång på dock en missräkning for många. flera ställen. Vid det tiden fanns cirka 400 invånare Folk trodde att Björkland, en bit utanför gruvom­ i Adak. På cirka tio år hade invånarantalet fördubb­ rådet, skulle byggas ut. Där fanns tidigare bara ett lats. hus, men i början av 1930-talet byggdes flera efter­ Sommaren 1943 byggdes ett helt nytt samhälle som rykten gick om att gruvdriften snart skulle fem kilometer från den gamla byn Adak. Det byggdes starta. upp kring den gruva som skulle komma att domine­ Nu blev det i stället ett helt nytt samhälle alldeles ra, Adakgruvan. i närheten av gruvan, samtidigt drog den gamla byn I juli 1948 besökte tidningen Norra Västerbotten Adak stor fördel av det som skedde och utvecklades gruvbyn och beskrev den som välordnad och trevlig kraftigt. med sina husrader och planteringar: ”Efter en gata som går längs utmed myren och efter vilken flera arbetarbostäder är uppförda kom­ Storhetstiden mer två nya bostäder om vardera fyra lägenheter att I början av 1950-talet hade Adak och Adakgruvan byggas under sommaren och vid den ena har man över 750 invånare och av dessa bodde drygt 200 i nyss börjat grundgrävningen. Någon snabb utveck­ Adakgruvan som därmed fick rätten att kalla sig ling kan man nog inte tala om att detta gruvsamhälle tätort. I kommunens centralort Malå bodde cirka haft, men utom de arbetarebostäder som nu ska byg­ 1 000 invånare. gas finns ett 20-tal arbetar- och omkring hälften så Då det ett tag såg ut som om Adak skulle växa många tjänstemannalägenheter där. Ett Folkets Hus ifrån Malå i storlek hade redan tidigare en flyttning

Gruvområdet i Adakgruvan. Foto: BGAB fotosamling Skellefteå m useum . av kommunens centralort förespråkats, något som dock aldrig blev av. I Adak och Adakgruvan fanns flera caféer, bland andra Café Ramona och caféet vid anrikningsverket. På Saga-biografen, vid vägen mellan Adak och Adak­ gruvan, såg man film och dansade. Folkets Hus fanns både i Adak och i Adakgruvan liksom skolor, bad- och tvättinrättningar. Kooperativa som tidigare låg i byn Hundberg flyttades till Adak som då hade tre livsmedelsaffärer och dessutom en rad andra butiker som skoaffär, beklädnadsaffär och hembageri. Det fanns telefonväxel och post. I Adak hade en poststation öppnats 1919 och i Adakgruvan 1943. Föreningslivet var livligt, inte minst när det gällde idrotten. Pingströrelsen hade sedan gammalt ett säte i bygden och långt senare - 1963 - byggdes Anrikningsverket i Adakgruvan 1953. Vid plockbandet arbetar kyrkan i Adak. 4555 Nilsson. Foto: BGAB fotosamling Skellefteå museum. Även om det handlade om två byar hörde de i mångt och mycket ihop. Gruvarbetarna bodde både i Adak och Adakgruvan. Redan år 1941 bildades av­ delning 90 av Svenska Gruvindustriarbetareförbun- det och de åtta medlemmar som deltog i bildandet hade vid årets slut blivit 35 för att 1963 uppgå till 155 medlemmar. Den verkliga storhetstiden inföll i början av 1970- talet då Adak (med Adakgruvan och kringliggande byar) beboddes av cirka 1 200 personer. Tre gruvor var i full verksamhet och många hade arbete vid bygget av Bastusel kraftstation.

Gruvans offer I gruvan arbetade männen, till en början i skenet av karbidlampor. En droppe vatten och de slocknade. När strumplamporna kom gick det bättre. Signalen Anrikningsverket i Adakgruvan 1953. I flotationsanläggningen upp till marken var en hästklocka. Man ryckte i ett blåser man luft genom en blandning av mald malm, vatten och snöre när man ville påkalla uppmärksamhet. kemikalier. Malmkornen följer med luftbubblorna och skummas av. 4744 Viklund övervakar processen. (Siffran avser anställ­ Gruvarbetet krävde sina offer. Ivar Harr var nära ningsnummer.) Foto: BGAB fotosamling Skellefteå museum. att bli ett sådant. När berget rasade över honom en dag 1959 trodde han att allt var slut. Han skadades berget tycktes lossna. Jag drogs med och hamnade allvarligt, blev invalid, men överlevde. under en hög med stenar. Benen bröts och jag tvinga­ ”Jag stod nere på en brygga på 160-metersnivån des amputera det ena.” och skrotade taket, spettade loss lösa stenar, när hela Ivar överlevde medan andra miste livet.

33 ”1971 dog min bror Klas när en sten föll över Men någon ny gruva blev det inte. Efter två år honom i Adakgruvan. Det var fler som dog i den lades undersökningarna av Elviramalmen ned. Och gruvan. Sju, tror jag. Kanske fler.” vid den här tiden talades också allt oftare om att I Rudtjebäcken föll Gösta Eriksson i en stigort och gruvdriften i Adak var på upphällning. omkom. Både Erik Burman och Alvar Öhman dog vid olyckor i samma gruva. Dog gjorde också Magnus En by i skogen Öhman, men under andra omständigheter. Han En majdag 1975 besökte jag Rudtjebäcken, då ännu fastnade i en drivrem i ett maskinhus och drogs in. I en levande gruvby en bit från Adakgruvan. Den låg Brännmyran föll Torsten Karlsson från ett tak ovanmitt ute i skogen och hade ett 60-tal invånare. Ett 20- jord och omkom. tal familjer samsades kring den enda bygatan. Bara namn, men bakom namnen människor som I slutet av gatan, egentligen en grusväg, reste sig blev gruvans offer. Makar och fäder som blev borta. gruvlaven. Husen låg på bägge sidor av vägen. Bar­ nen sprang omkring och lekte. Ett grusat hopp I vävstugan, eller hemma hos varandra, satt Pionjären Oskar Bergström fick sina efterföljare. En kvinnorna. Männen var på arbetet, ett stenkast bort. av dem var adakbon Elvira Lundström, entusiastisk Några serviceinrättningar fanns inte, men det som mineraljägare som driven av sitt stora intresse på behövdes fanns att köpa i Adak, åtta kilometer läng­ egen hand skaffade sig nödvändiga kunskaper. re bort. Det var vår, barnen plaskade i vattenpölarna Ar 1974 påträffade hon två stenar med tydliga och blötte ned sig. De karlar som var lediga tvättade inslag av kopparkis på Gråberget nordväst om Adak. sina bilar. Kvinnorna vårstädade. Fyndet döptes i folkmun till Elviramalmen. Våren 1975 påbörjade SGU undersökningar i om­ I Rudtjebäcken bodde våren 1975 ett tjugotal familjer. Samma höst lades gruvan ned. Familjen och husen flyttades till andra rådet. Ätta man arbetade i tvåskift med provborr­ gruvor. Bygatan blev öde. Foto: Ake Lundgren. ningar. ”Det har tänts ett hopp i Adak, sa Elvira. Folk nästan kräver att det ska bli en gruva. Jag var med och såg hoppet tändas när Adakgruvan kom till. Nu upplever jag samma sak. ”

Många ortsbor har engagerat sig i malmletning. En av dem är mineraljägare Elivra Lundström i Adak. Foto Ake Lundgren.

34 Men den hösten blev allt annorlunda. När beske­ det kom i augusti slog det ned som en bomb i Rudtje- bäcken. Gruvan skulle läggas ned. Den 13 november gjordes sista skiftet. 65 arbeta­ re erbjöds nya jobb vid andra gruvor. Ingen behövde bli arbetslös, men alla som bodde i Rudtjebäcken tvingades flytta. Husen fraktades bort. Den lilla bygatan blev öde.

Det brinner! Aret därpå — 1976 - lades Brännmyran ned. Och 1977 blev det Adakgruvans tur. Posten i Adak hade det året cirka 210 hushåll att betjäna, men det hade skett på bekostnad av posten i Adakgruvan som 1970 hade hela 163 hushåll inom sitt område. När den sista brytningen gjorts i Adakgruvan, den 23 november 1977, fick ett 20-tal arbetare stan­ na kvar för att ta hand om avvecklingen - något som beräknades pågå till mars månad året därpå. Men inte heller det blev som det var tänkt. Den 3 januari 1978 utbröt en våldsam brand i anrikningsverket. Den syntes milsvida omkring och över en natt förvandlades det sista hoppet till aska. Kvar blev bara ett skelett där arbetarna håglösa röjde upp.

En brand utbröt i Adakgruvans anrikningsverk och satte definitivt stopp för gruvverksamheten. Fr. v. Pontus Sjöström, Gustav Pers­ son, Henrik Boman, Tage Larsson och Gunnar Johannesen. Adakgruvan lades ned 1977. Här hämtas utrustning upp för att Foto: Åke Lundgren. föras till lönsammare gruvor. Foto: Västerbottens Folkblad.

35 När sommaren kom revs eller fraktades samhäl­ På avfallsdammen, där avfallet från gruvbryt­ let Adakgruvan bort: 48 bostäder, Folkets Hus, ten­ ningen samlats, såddes korn och gräs. Första året nisbanan, vävstugan, ett bibliotek... Ja, inte allt blommade det, men sedan dess har ingenting velat försvann genast, men nästan. växa ordentligt på den forna myren. Kvar står ännu (1993) två hus och den gamla skolan; en skola ritad av möbeldesignern Bruno Lavens kamp Mattsson, unik för sin ovanliga konstruktion. DenDet stod Länge leve Adak! på hans mössa. Och ändå försågs med ett stort antal fönster, vilket var ovan­ var det en begravning han var med på; begravningen ligt på den tiden. av en epok. Oskar Eriksson upplevde födelsen trettio år tidi­ gare. I Rudtjebäcken restes en gruvlave. Han var med när brytningen startade 1950 och blev kvar där i 25 år. Nu stod han och väntade på att laven skulle sprängas ned i ett dike i marken, en uppskottad grav. Men det sista monumentet över gruvepoken i Adak vägrade ge med sig. I tre dagar kämpade sprängexperterna för att få omkull den. Svalorna som hade byggt bo uppe i laven sköts in i tystnaden, men den envisa laven stod kvar. Det var först när ingen väntade sig det, när exper­ terna börjat tvivla på att någonsin lyckas, som laven drog alla vid näsan och självmant la sig omkull. Stolt och värdigt föll den i graven tjugo minuter över fyra, onsdagen den 11 juni 1980.

Minnesstenen För den som inte upplevde det är det nästan omöjligt att föreställa sig det liv som en gång rådde kring gruvorna i Adak. Gruvdriften är över och spåren bortsopade. Allt som finns kvar är en minnessten som berät­ tar om vad som hände. Man får veta att 6,3 miljoner ton malm bröts: koppar, silver och guld. Malmen anrikades vid Adak­ gruvan och gav 447 000 ton kopparslig och ur sligen utvanns 123 ton koppar, 42 000 kilo silver och 1 400 kilo guld. Det var staten som ägde gruvan och Bolidenbola- get som bröt. Antalet anställda varierade mellan 125 och 190 personer. Övre bilden: Platschefens hus i Adakgruvan under flyttning. Undre bilden: Folkets Hus i Adakgruvan rivs 1981. Foton i Väster­ Att hålla isär så snarlika namn som Adak och bottens museum. Adakgruvan är inte så lätt. Därför har de ofta sam-

36 Mer att läsa: Amdahl, Kjell: Adakfältet 1920-1979 - en dokumentation (1980/81) Bebyggelsen i Boliden 1979. Skellefteå 1980. Kulturhisto­ risk bebyggelseinventering i Skellefteå kommun, 10. Berg och malm i Västerbottens län - utredning från Statens Industriverk, SIND 1979:9 Boliden möte, Föreningen för Skellefteforskning, rapport nr 3(1989) Böök, Fredrik: Det rika och fattiga Sverige (1936) REPHUAR M AU-sryth;^ Ek, Stig: Boliden 50 år (1975) *r.40"4U £T F5A« ,f.J5 T;u mjj Eriksson, Karin: John Åkerlund som Bolidenbolagets ar­ WÄflflEK MAR SUlTSRRrCN W AIT kitekt. C-uppsats, Inst för konstvetenskap, Umeå uni­ SHOTS å 30.1 300 TON MAtM MAUIfJ versitet 1991 an*.wai)es wc m m m i » o c h t i 44; M t ton XCWAStSUi OR VtUtES Falkman, Oscar: Så började Boliden. Sthlm 1953 * 4 3 0 ® t o n s s p p a r a s c e » k p m Gruvarbetarminnen - dokumentation från ABF:s studie­ OCH USB KS CUID t-IVANN; Am i: ttsnfUinvarierape meium tas cirkel (1991) ISO p É I Guld och döda skogar, Pockettidningen R nr 1, 1978 Hallinder, Annika: Kulturspår - en resa i tid och rum STATEN. SOM SfiASt AV gggfåWKtHf längs linbanan Örträsk-M ensträsk (1993) C tH O M N A ttN O p j FOR STATENS {M W - ESENS3M OCH SOUOEN METAU A» SOM Hannerberg, David: Boliden. Bebyggelsestudier somma­ FA Af,ARENS UPPDRAG BESW M OW S** ren 1931. Av David Pettersson. Gothia 1, 1932, SAMMETEN v a f * OETTA SATE PAMINNA Jansson, Seth/Westerlund, Lars: Industrier genom tider­ OSt B t’INSATSER SOM GJORTS ! ABAK na - en inventering i Västerbottens län (1987) Johansson, Alve: Linbanan Kristineberg-Boliden - ett ekomuseum, Stiftelsen Världens längsta linbana (1989) Linbanan Kristineberg-Boliden - ett rekord i linbanornas historia, Nordströms linbanor (odaterad) Linbanan Kristineberg-Boliden, NBV Skelleftebygden och Bolidens Hembygdsförening i samverkan (1987) Lundgren, Åke: Malå - en resa från istid till framtid (1989) Lundkvist, Gunnar: Skelleftebygdens historia del 2. Den industriella utvecklingen 1900-1975, Basindustrin Boliden (1980) Minnesstenen över Adakfältet. Foto: Christer Selin. Lundmark, K H: Malå socken med gruvsamhället Kristi- neberg, Svensk familjekalender, Övre Norrland manblandats. Många har trott att Adak är borta (1945) Nordström, Ludvig: Lort-Sverige (1939) med gruvdriften. Så är det inte alls. Norsjö socken, Hembygdsboken (1976) För byn Adak - långt före gruvepoken befolkad av Thorné, Sven: Kristinebergsgruvans utbyggnad, Teknisk samer och nybyggare - finns ännu kvar. Storhetsti­ Tidskrift Bergsvetenskap nr 10 (1943) Vikström, Eva: Platsen, bruket och samhället. Sthlm 1991 den är över och gruvnedläggelsen medförde en rejäl Västerbotten 3-4/89: Geologiska sevärdheter åderlåtning av befolkningen. 1977, när gruvdriften Wesslau, Erik: Boliden under uppbyggnad. Smältdegeln avslutades, minskade befolkningen med 28 procent. 1948 Men fortfarande kämpar byborna för sin bygd, nu Wikström, Owe: Kristusbilden i Kristinebergsgruvan, Kyrkohistorisk årsskrift (1980) med gruvdriften i minne. Det var i alla fall härifrån Åkerlund, John: Några nya norrlandshus. Tidskrift för rikedomen kom: koppar, silver och guld. På sätt och hembygdsvård 1936 vis är adakborna som laven i Rudtjebäcken. De väg­ rar att falla ...

37 Priset för

senare hade avfallsdammen vuxit till en tjocklek av Att gruvnäringen har påverkat bygden sju meter och en yta av 56 hektar. ordentligt, därom råder inga tvivel. Män­ 1978 såddes dammen in med korn och gräsfrö och niskor har fått arbete och utkomst. Sam­ året därpå lyste det grönt så långt ögat kunde se. tidigt har de - och miljön - drabbats av Men sedan dog gräset och kornet. Det förmådde inte skador. överleva.

K oncession En höstdag 1991 tvingades älgjägarna i Kuorbevare Det är miljön och människorna som får betala priset utanför Adak avbryta jakten. I den kraftiga blåsten för framsteg och arbetstillfällen. Så har skett - inte revs mängder med damm och småpartiklar upp, bara i Adak - utan överallt där gruvdrift förekom­ murade igen ögonen på karlarna som inte längre såg mit. varandra, och som ännu mindre såg älgen. Mycket berodde förstås på okunskap. I gruvdrif­ Det var avfallsdammen vid Adakgruvan - de tens barndom insåg inte många vidden av det som kvarlämnade resterna från gruvbrytningen — som skedde. Något miljömedvetande kunde man ännu förvandlats till en ”ökenstorm”. inte tala om. Det föddes först på 1960-talet. Nu drabbade den älgjakten. 1968 antogs en lag som innebar att företag som påverkar miljön måste ha koncession (tillstånd av G räset dog myndighet) för att bedriva sin verksamhet vilket När anrikningsverket i Adakgruvan stod färdigt Bolidenbolaget erhöll 1974. Rönnskärsverken fick 1945 påbörjades lagring av slaggprodukter i ett om­ tre år på sig att genomföra ett omfattande miljöpro­ råde en bit från gruvsamhället. Här fanns en gång en gram och även på andra håll, bland annat i Kristine- slåttermyr, men nu samlades avfallsprodukterna på berg, sökte bolaget koncession för att få fortsätta. den gamla myren och när gruvdriften upphörde 33 år Ett olöst problem Skadorna i naturen är lätta att konstatera, de syns som öppna sår, men de har visat sig svåra att åtgär­ da. Trots att gruvdriften i Adak upphörde 1978 är avfallsdammen fortfarande ett miljöproblem. Att så in området med gräs lyckades inte. Vatten som rin­ ner från dammen innehåller metaller och höga hal­ ter har uppmätts vid dammen och i närliggande Rudtjebäcken. Metallerna förs med nederbördens hjälp till sjön Rudtjejaur och vidare till Skellefteäl- ven. An idag pågår diskussioner om hur problemet ska åtgärdas, men nya täckningsmetoder som prö­ vats på andra håll i landet kan bli intressanta även Avfallsdammen i Adakgruvan. Foto: Christer Selin. för Adak. Guld och döda skogar de kommuner som berördes av gruvorna styrdes av Hur gruvdriften påverkat människan fysiskt är Boliden, att miljökraven sattes på undantag. mera oklart och svårare att bevisa. Att omgivningen Utan tvekan har Bolidenbolagets framväxt på­ kring Rönnskärsverken påverkats av svavel och an­ verkat bygden ordentligt, på gott och ont. dra utsläpp kan alla se, men bär arbetsmiljön också Och kanske måste älgjakten vara i fara för att en skulden till alltför tidig död bland de anställda? uppstädning av den drabbade miljön ska komma till Därom tvista ännu de lärde. stånd. □ 1978 vållade Pockettidningen R rabalder med sitt temanummer Guld och döda skogar. Det påstods att

Frågor om guldets egentliga märkvärdighetman känner sig lika förkrossad till mods som den stackars Sommaren 1936 resteFredrik Böök runt i Sverige. Efter sina enfaldiga Margareta, bländad av Fausts smycken: kontinentresor var han nu nyfiken på hur det egentligen såg Nach Golde drängt, ut i det svenska folkhemmet. Resans intryck resulterade i am Golde hängt boken, Det rika och fattiga Sverige. Böök besökte det nya doch alles. Ach, wir Armen!” samhället Boliden och var mycket imponerad av vad han såg. Samtidigt kunde han inte låta bli att fundera över det märk­ Adam Smith (1723-90), grundare av den ”klassiska” national­ värdiga med guldet. ekonomin, funderade också över ädelstenars värde: ”Ty varför ha tvåtusen människor kunnat bygga varma ”Hur kommer det sig att vatten, som är så nyttigt att liv vore hem och ett blomstrande samhälle på den öde myren? Därför omöjligt det förutan, harett sä lågtpris, medan diamanter som att det finnes guld i berget; men vad tjänar guldet till? I grund är ganska onödiga, har ett så högt pris?” och botten kan ingen ge ett svarpå frågan. Varken guldplom­ berna eller förlovningsringarna kräva hopningen av guldtack­ Om arsenik orna i centralbankernas källare jorden runt. Inte ens de skarp­ Innan miljömedvetandet vaknade, propagerades för många sinnigaste nationalekonomer kunna längre ge besked om vad användningar av miljöfarliga ämnen, däribland arsenik, en guldförråden skola brukas till, ty guldmynten ha för länge biprodukt i metallförädlingen. sedan försvunnit ur handel och vandel, guldmyntfoten är ”Bolidens arsenikimpregneringsmedel bildar, sedan det överallt en ren fiktion, ty antingen äro sedlarna icke inlösta fått tränga in i veden, med vedmassan kemiska föreningar, mot guld eller också äro de teoretiskt sett inlösta men på villkor som utgöra ett kraftigt skydd mot träförstörande organismer att ingen tar sig orådet före att försöka göra det. Principiellt såsom rötsvampar, termiter, skeppsmask m.m. Det på så sätt skulle guldet brukas att utjämna oöverensstämmelser i han­ impregnerade virket är fullständigt ofarligt för människor och delsutbytet, men varenda stat vägrar att tillåta denna använd­ varmblodiga djur. — Men arseniken kan också direkt använ­ ning. Vari ligger då guldets värde? Varför lönar det sig i alla das för bekämpning av skadeinsekter. På Rönnskär finnes nu fall att bryta det och skicka det i barrer till ett bankvalv, där anläggningar för framställning av dels ett växtbesprutnings- det sover sin djupa söm n mycket tryggare än i bergets innandö­ salt, som användes för att skydda fruktträd och bärbuskar mot skadeinsekter, dels ett besprutningsmedel, som skyddar vind­ m en ? ------Man vet varken ut eller in. Det enda faktiska är att det fallen skog mot skadeinsekter och svampar och dels slutligen fortfarande lönar sig att befordra guldet i dagen, och för ett arsenikpuder, som användes för bekämpande av jordlop­ Boliden, ja för hela Sverige är det tills vidare ett lyckligt por, som vissa år svårt angripa odlingar av rovor, kålrötter, fak tum . När man besöker det rationellaste, det planmässigas­ korn, vårvete, vårraps och vitsenap. te, det mest vetenskapligt uppbyggda av alla svenska samhäl­ Några år sålde man stora kvantiteter arseniksalt till Sydafri­ len - ty detta är Boliden- och samtidigt gör klart för sig, att ka för bekämpande av gräshoppor. Den exporten tog tyvärr detta samhälles existens beror på en irrationell chimär, som slut, ty medlet var så effektivt, att gräshopporna ännu inte det mänskliga förnuftet inte kan förklara, men det mänskliga kommit igen!" begäret inte kan släppa, då har man en måttstock på den UrNorrland-Framtidslandet, en studieplan från Medborgar­ djupa, förvirrande paradoxaliteten i människonaturen, och skolan 1944.

39 Västerbottens gruvnäring Hans Fritzén

När Bolidenmalmen upptäcktes 1924 sattes en samhällsutveckling igång som ingen tidigare hade kunnat förutspå. Människor i bygden fick genom gruvbrytningen arbeten och flera nya samhällen skapades. När gruvan i Boliden lades ner 1967 hade 8,3 miljoner ton malm brutits. Men fler gruvor öppnades allt eftersom. I all exploatering av naturresurser finns en början - och ett slut. Det gäller då för oss att hitta utvägarna för framtiden. I Västerbotten finns fortfarande mer rikedomar att hämta ur djupet.

Gruvan i Långdal 1993. Foto Boliden Mineral AB.

40 Det har letats malm i Västerbotten i över 80 år och med ett centralt anrikningsverk och ett antal mindre gruvnäringen har varit etablerad i 70 år. Trots detta gruvor som svarar för verkets malmförsörjning är var 1993 ett av de mest spännande åren i Västerbot­ helt genomförd i Skelleftefältet. Modellen innebär tens gruvhistoria. att små gruvor som inte kan bära kostnaden för ett Terra Mining, med huvudkontor och produktion i eget anrikningsverk kan drivas med god lönsamhet. Björkdal nordväst om Skellefteå, blev under stort intresse från aktiemarknaden noterat på Stock­ Djup-prospektering holms fondbörs. Gruvorna i området är idag Kristineberg, vars malm­ Boliden Mineral och det franska företaget Coge- produktion sedan några år tillbaka anrikas i Boli­ ma inledde samarbete om guldprospektering utan­ den, Renström, Petiknäs, Kankberg, Långdal och för Boliden. I den egna prospekteringen i Skellefte- Åkerberg. Kristineberg och den nyligen utbyggda fältet har Boliden Mineral haft ett av de bästa åren Petiknäsgruvan är de hörnpelare som Bolidenområ- någonsin genom att insatsen i Petiknäs har gett mer det kommer att vila på in i 2000-talet. Övriga gruvor än 4 miljoner ton till malmbasen samtidigt som är förmodligen utbrutna innan 1990-talets slut. Där­ ytterligare 1 miljon ton har hittats i Kristineberg. för riktas företagets prospekteringsinsatser i första Genom Terra Minings etablering i Björkdal 1988 hand mot Skelleftefältet. De ytligt liggande malmer­ har den västerbottniska gruvnäringen fått ytterliga­ na är med stor sannolikhet redan upptäckta, varför re en aktör. Björkdalsgruvan har idag en malmbas arbetet nu koncentreras mot djupare liggande mine- som räcker i sju år. Företaget bedriver även prospek- raliseringar. tering i Barsele utanför Storuman, varför möjlighe­ Petiknäsgruvan, 20 km väster om Boliden, är det terna till långsiktig verksamhet i länet ökar. första resultatet av djup-prospektering och där har Cogemas intresse för Västerbotten är ett resultat hittats så mycket malm att fyndigheten nu är en av av numera nedlagda Nämnden för Statens Gruv­ de rikaste i Skelleftefältets historia. Insatserna i egendomars arbete. Om Cogemas prospekterings- området är intensiva och möjligheterna att hitta mer samarbete med Boliden ger resultat blir det även malm runt Petiknäs/Renström bedöms som mycket gemensam gruvdrift. NSG:s portfölj innehöll även goda. andra objekt i Västerbotten, så därför är det inte helt Från anrikningsverket i Boliden transporteras osannolikt med fler utländska företags etableringar områdets koppar- och ädelmetallkoncentrat till i länet. Rönnskärsverken (dit även en del av Terra Minings produktion går) för smältning och raffinering till Boliden 70 år metall. Zink- och blykoncentraten exporteras däre­ Boliden Mineral, som alltså i år kan se tillbaka på 70 mot till nordiska och europeiska smältverk. års verksamhet, har en stor del av sin svenska verk­ samhet förlagd till Västerbotten. Här finns idag sex Guldlänet nr 1 gruvor och ett anrikningsverk. Övriga svenska gruv­ En tiondel av råmaterialet till Rönnskärs koppar­ områden är Aitik utanför Gällivare, där huvuddelen linje kommer från Bolidenområdet, medan områdets av det svenska behovet av koppar produceras. guldproduktion på närmare 2 ton tillsammans med Laisvall, väster om Arjeplog, har samma viktiga roll Terra Minings 2,5 ton gör Västerbotten till landets när det gäller landets blyförsörjning. Laisvalls kapa­ särklassiga guldlän. citet räcker faktiskt till hela Nordens behov. Företa­ Så trots 70 års intensiv gruvproduktion i Skellef­ gets fjärde gruvområde är Garpenberg nära Hede- tefältet fortsätter Västerbotten att svara för viktiga mora i södra Dalarna. tillskott när det gäller landets behov av bas- och Anrikningsverket i Boliden är hjärtat i den väs­ ädelmetaller samtidigt som gruvnäringens framtid i terbottniska verksamheten. Boliden Minerals idé länet är ljusare än på länge. V

41 Fyra besöksmål i Guldriket

De senaste åren har flera satsningar gjorts för att ta tillvara vissa kulturmiljöer som skapats i och med gruvverksamheten. Därmed har de blivit tillgängliga och kan berätta sin historia för allmänhet, skolor och turister från andra delar av Sverige och från utlandet. Initiativen till satsningarna har ofta kommit från lokalt håll och många har bidragit till att planerna kunnat förverkligas. Flera eldsjälar har drivit på - ingen nämnd och ingen glömd - och vi kan nu se resultatet av deras entusiasm och arbete. I de fyra följande artiklarna presenteras besöksmålen närmare.

Sagabiografen i Adak 1018 V ärlden s lä n g sta MALÅ lin b a n a Ö rträ sk - 3 6 3 M ensträsk •370 Piteå' Visningsgruva och 1 0 0 5 . underjordskyrka i B ergru m Kristineberg B oliden. 36 5 NORSJÖ E 20 SKELLEFTEÅ

363

LYCKSELE

3 6 5 '

£20 Umeå

Umeå 40 KM Ritning: G Johansson-Närvä

Fyra besöksmål

42 Bergrum Boliden

Tanken på ett Gruv- och Mineralmuseum i Boliden aldrig till utförande. Efter en tids törnrosasömn väcktes 1985 på initiativ av Västerbottens Geoveten­ väcktes de slumrande planerna åter till liv under skapliga Förening. Följande år bildades en arbets­ våren 1991, då Boliden Mineral AB erbjödGamla grupp med representanter för den geovetenskapliga kontoret till museiprojektet. Sedan Skellefteå kom­ föreningen, Skellefteå museum, Boliden Mineral mun anslagit erforderliga medel satte Skellefteå AB, Gruvindustriarbetareförbundet Avd. 85, samt museum igång arbetet i början av 1992 och midsom­ Bolidens Hembygdsförening. maren 1993 invigdes det nya museet,Bergrum Boli­ I början av 1989 presenterades ett första förslag den. där museet var placerat i f.d. disponentbostaden Gamla kontoret är en trevånings träbyggnad i med omgivningar. Av olika skäl kom detta förslag klassicistisk stil från 1924, nära det gamla gruvom­

Utställningen ”Det geologiska perspektivet” i Bergrum Boliden. Foto: Krister Hägglund.

Fyra besöksmål

43 Uställningen ”Det mänskliga perspektivet” i Bergrum Boliden. Foto: Krister Hägglund.

rådet. Huset är ritat av John Åkerlund, samme Utanför ingången till hörsalen börjar måttbandet arkitekt som ritat många andra av karaktärsbygg- med jordens födelse för 4,6 miljarder år sedan och naderna i samhället. På bottenvåningen finnsRecep­ fortsätter sedan uppför trappan inDet i geologiska tion med försäljning och kaffeservering, ettFakta­ perspektivet en trappa upp. Denna utställning försö­ rum, sam t en Hörsal. I hörsalen visas bildspelet ker att förklara vad jordskorpan består av, varför ”Bolidens berg berättar”, en introduktion som ger ett den ser ut som den gör, hur den förändras och vilka kosmiskt och globalt perspektiv på den geologiska krafter som ligger bakom. Den berättar om Väster­ historien. bottens berggrund, om bergarterna och hur de har Utställningarna i Bergrum Boliden består av två kommit till. Slutligen redogörs för mineralerna som delar: Det geologiska perspektivet ochDet mänskliga bergarterna är uppbyggda av - egenskaper, utbred­ perspektivet. Ett 92 meter långt måttband, som illus­ ning och användning. trerar den geologiska tidsskalan, binder samman de Måttbandet ringlar vidare, fortsätter uppför näs­ bägge utställningarna. ta trappa för att slutligen landa i utställningenDet

m Fyra besöksmål

44 mänskliga perspektivet två trappor upp. Här berät­ tas historien om Boliden, om hur den månghundra­ åriga drömmen om ”Guldet från Norden” förverkli­ gades under 1900-talet, då man med hjälp av ny teknik lyckades lokalisera och exploatera mineral- fyndigheterna i det s.k. Skelleftefältet. Framställ­ ningen koncentreras kring pionjärtiden under de­ cennierna mellan världskrigen. Liv och arbete i Boli­ dens gruva och samhälle står i centrum för upp­ märksamheten. ”Ny teknik” används också i utställningarna i form av datorer med s.k. interaktiva program, där besökaren kan söka kunskap på egen hand. Det finns två stationer:Mineraler där man kan få veta mera om mineralernas former och färger, kemi och fysik. M alm handlar om hur man hittar, bryter och förädlar berggrundens rikedomar. Programmet M alm innehåller många äldre bil­ der som visar hur arbetet gick till under och ovan jord och det finns ännu fler i arkiven. Men det är inte bara stillbilder det är frågan om, det finns också många gamla filmer bevarade, från 1920-talet och framåt. Några av dem kan man se i museets Video­ rum. Sommartid är Bergrum Boliden öppet veckans alla dagar. Resten av året visas museet för grupper på beställning. Det finns förhoppningar och planer på att utöka öppethållandet.

Kjell Lööw UtstäUningsbesökaren kan söka kunskap i två interaktiva data­ program. Foto: Krister Hägglund.

För mer detaljerad information och bokningar kontakta Skellefteå museum, tel 0910-588 40, eller Bergrum Boliden, tel 0910-600 60.

Fyra besöksmål

45 Världens längsta linbana

På sin väg från Örträsk till Mensträsk passeras sjön Önusträsket. Kabinerna möts här vid halva vägen. Vid en tur startar fjorton kabiner från Örträsk med passagerare och fjorton kabiner från Mensträsk med passagerare. Varje kabin tar fyra personer, så en turkan transpor­ tera maximalt 112 personer. Foto: Christer Selin.

Under 43 år utgjorde linbanan mellan Kristineberg om Norsjö, där stationen Bjurfors fanns, bildades och Boliden ett udda och ovanligt inslag i landskaps­ föreningen Världens längsta linbana med Alve Jo­ bilden. hansson som initiativtagare och ordförande. När beslut togs om nedläggning, i oktober 1986, Entusiasterna drömde om att förvandla en påbörjades en aktion för att rädda åtminstone en del sträcka på 13,6 kilometer, mellan Örträsk och av anläggningen för eftervärlden. I byn Örträsk in­ Mensträsk, till en turistattraktion.

Fyra besöksmål

46 av augusti hade cirka 12 000 personer redan åkt turen mellan Örträsk och Mensträsk. Linbanan har 28 kabiner (14 i vardera riktning­ en) som rymmer vardera fyra personer. 73 betong­ master mellan Örträsk och Mensträsk bär upp de luftburna transporterna och tre kilometer av färden går över sjöar och vattendrag. I en hastighet av tio kilometer i timmen färdas resenärerna mellan de bägge stationerna. Men det är inte bara ”den överna­ turliga resan” som lockar. I Örträsk har en rad anläggningar byggts upp. Den första gruvlaven från 1930-talet har återupp­ byggts. Där finns ett linbanemuseum och en filmsal i 40-talsstil där man bland annat kan uppleva hur det gick till när linbanan kom till. I det som kallas skrädhuset — där malmhante­ ringen förr skedde för hand, ofta med kvinnlig ar­ betskraft - finns ett kafé. Möbler från ett kafé i Råneå och bröddisk från Skoogs kafé i Kusmark borgar för den rätta tidsatmosfären. Allt är lättillgängligt - också för handikappade. Charlie Johansson informerar passagerarna inför linbaneturen För barnen finns en smalspårig järnväg som ring­ om restid, säkerhetsföreskrifter m.m. Foto: Christer Selin. lar kring dagbrottet. Här finns möjlighet att prova på guldvaskning, för det var ju ändå ”guldfebern” som satte igång alltsammans. ”Många trodde att vi inte var riktigt kloka, sa Alve Landskapsbilden mellan Kristineberg och Boli­ Johansson efteråt.Men att tänka sig anläggningen den är förändrad. Borta är de linbanekorgar som förr riven och jäm nad med marken blev för mycket för oss. fraktade slig. Här och var syns de pelare som bar upp Vi såg vår satsning som ett sätt att hedra dem som linorna och korgarna. Men linbanan nyttjas inte byggde linbanan. Och samtidigt ville vi ge våra byar längre för malmtransporter. Lastbilarna har tagit en chans att överleva. ” över. Även om skeptiska tongångar hördes värvade Men Världens längsta linbana finns kvar, som ett föreningen ett stort antal medlemmar (även i utlan­ minne och ett udda besöksmål. H är pågår fortfaran­ det). Föreningen blev en stiftelse som på olika sätt de ”övernaturliga transporter”. bearbetade kommunen och olika instanser. Hela projektet beräknades kosta 8,3 miljoner, men det Åke Lundgren blev dyrare än så. I juli 1989 hade närmare 11 miljoner investerats. Då hade arbetet kommit så pass långt att linba­ nan - nu avsedd för persontransporter — kunde prov­ För mer detaljerad information och bokningar köras. Den 10 juli samma år togs den i drift och när kontakta Norsjö turistbyrå, 0918-142 00. Världens längsta linbana invigdes officiellt i slutet

Fyra besöksmål

47 Visningsgruvan underjordskyrkan

Egentligen började det som ett skämt, ett april­ skämt. Den första april 1987 berättade tidningen Norra Västerbotten att den Kristusbild som påträffats nere i Kristinebergsgruvan 1946 skulle räddas åt efter­ världen. Det påstods att en rad kyrkliga organisatio­ ner gått samman för att ta fram bilden på nytt och skapa en underjordskyrka. Idag är det skämtet verk­ lighet. Redan samma år som den påhittade artikeln pu­ blicerades togs en idéskiss fram på en visningsgruva i Kristineberg; en gruva som även innehöll en under­ jordskyrka. Att så skedde hängde intimt samman med de insatser som då gjordes för att ge Kristineberg en ny framtid efter personalneddragningarna inom gruv­ näringen. 350 jobb skulle bort och samhället stod inför stora förändringar. En flyktingförläggning hade startats i Visningsgruvan i Kristineberg. Foto: Carina Dahlberg, VF. gruvsamhället, företagare gick samman för att öka Rolf Kostedt och Karin Persson som därmed blev sina möjligheter till överlevnad, hembygdsförening­ historiska. en nybildades och även inom en rad andra områden Sedan dess har visningsgruvan - och underjords­ pågick arbetet med att ge Kristineberg nytt liv. kyrkan - blivit ett populärt besöksmål för turister En projektanställd grupp arbetade med att få och andra besökare. Den har också kommit att nytt­ fram projekt som skulle skapa ersättningsarbeten jas vid vigslar, dop och kyrkliga sammankomster. och en visningsgruva (med underjordskyrka) blev en 90 meter under jord ligger underjordskyrkan del i den satsningen. Sankta Anna, döpt efter gruvarbetarnas skyddshel­ Arbetet med visningsgruvan gick undan. 1990 gon. Den är ekumenisk och rymmer ett hundratal hade regeringen anslagit 1,4 miljoner kronor i loka- besökare. Det rör sig förstås om en rekonstruktion, liseringsbidrag och Lycksele kommun (dit Kristine­ uppbyggd en bit från den plats där Kristusbilden berg hör) bidrog med ytterligare pengar till en sats­ påträffades 1946, men också bilden finns där — så ning som beräknades till cirka 3,3 miljoner kronor. som den såg ut när den upptäcktes. Sommaren 1990 kunde den unika anläggningen Besökarna åker buss ned i gruvan där de besöker öppnas och den lockade redan från början storaen visningsgruva med demonstration av modern skaror besökare. En söndag invigdes kyrkan i berget gruvbrytning, en utställningsdel, en kafeteria och och redan dagen därpå vigdes det första brudparet: kyrkan. Fyra besöksmål

48 I underjordskyrkan Sankta Anna, 90 meter under jord, finns en rekonstruktion av den Kristusbild som påträffades 1946. Foto: Carina Dahlberg, Västerbottens Folkblad.

När Kristusbilden påträffades 1946 utbröt något av en folkvandring till Kristineberg. Den folkvand­ För mer detaljerad information om visningar ringen är ändå ingenting mot den som pågår i dag. och bokningar kontakta Lycksele turistbyrå, För ibland är det så märkligt att till och med ett 0950-169 90, eller Malå turistbyrå, 0953- aprilskämt kan bli verklighet. På 90 meters djup. 100 77. Åke Lundgren

Fyra besöksmål

49 Sagabiografen i Adak

Det sägs om Östen Dahlberg - skapare av Sagabio­ grafen i Adak — att han hade tum m en m itt i handen, men riktigt sant är det nog inte. Han hade den bara där ingen annan hade den. Han bar på annorlunda drömmar. Östen (1902-1981) var född i Vilhelmina och flyt­ tade i februari 1935 tillsammans med sin fru Edit och döttrarna Karin och Kerstin till Adak. Gruvdrif­ ten lockade till sig stora skaror nyinflyttade och så småningom tog också Östen arbete i anrikningsver­ ket i Adakgruvan. Fast egentligen trivdes han inte med det arbetet. Han hade andra drömmar. Sagabiografen i Adak. Foto: Hans-Jörgen Ramstedt, Västerbot- Östen var en ovanlig musikalisk begåvning. Han tens Folkblad. lärde sig tidigt spela dragspel och piano och redan som 17-åring åkte han till Stockholm för att utbilda Sagabiografen blev snabbt populär bland adak- sig på musikkonservatoriet. Han blev med tiden borna. Östen valde själv de filmer som skulle visas, norrländsk mästare på dragspel. hade en bestämd uppfattning om vad som var kvali- Men att ägna sig åt musik var på den tiden inte tetsfilm, och satsade tidigt på Cinemascope (ett sys­ det lättaste. Något riktigt arbete var det inte, ansåg tem som gav extra bred bild på filmduken). Före­ många, och folket i trakten menade att Östen var ställningar gavs onsdagar, lördagar och söndagar märklig då han kunde spela efter noter. Han kompo­ under vinterhalvåret. Ibland gavs flera föreställ­ nerade egen musik, stämde pianon och redan före ningar samma dag. Här samlades gruvarbetare och ankomsten till Adak hade han spelat piano vid stum- andra för att uppleva filmer som ”Jag minns min filmsföreställningar. gröna dal” och ”Klockan klämtar för dig”. Sagabio­ Kanske var det då han fängslades av filmens grafen låg i en skogsglänta i utkanten av byn. Den värld. 1943 byggde han ett hus i utkanten av Adak värmdes upp med hjälp av en kamin och hade 165 för sig och sin familj; ett hus som sedan tillbyggdes sittplatser. I början nyttjades även lokalen för dan­ och blev Sagabiografen. Den drevs åren 1945-65 av ser och andra tillställningar. Östen och hans fru Edit. Dottern Karin lärde sig Men när televisionen gjorde sitt intåg i hemmen sköta biografmaskinen, var en tid landets yngsta blev tiderna kärvare. I mitten av 60-talet stängdes biografmaskinist, och även dottern Kerstin hjälpte Sagabiografen. Makarna Dahlberg flyttade till Skel­ ofta till. En stor del av ansvaret vilade också på Edit lefteå och senare till Sundsvall där Östen avled. som sålde biljetter och godis och på olika sätt bidrog I dag lever den gamla biografen upp på nytt. I till verksamheten. oktober 1991 bildades Sagabiografens intresseför­

Fyra besöksmål

50 ening av en grupp adakbor och föreningen har nu medlemmar från Katrineholm i söder till Kiruna i Fler platser att besöka i Guldrikets närhet norr. Biograflokalen rustades upp och sommaren 1993 anordnades den första filmfestivalen i Adak. På Lycksele kommun plats vid invigningen fanns Sickan Carlsson och Skogsmuseet: tel. 0950-379 45, 379 46 Jaktmuseet /Lanthandelsmuseet (Gammplatsen): kontakta Annalisa Ericson, två av 40-talets stora svenska Bo-Martin Norrman, tel. 0950-100 21, 146 10 (arb.) filmskådespelare. Mängder av filmer visades under Vormsele byamuseum: ring Maj Jonsson, tel. 0950-810 49 de dagar festivalen pågick. En pjäs, skriven av Britta Örträsk byagård- byamuseum: kontakta Leif Olofsson, tel. Stenberg och Ehelm Gustafsson, spelades ett flertal 0932-301 13 Tuggengården- ett levande konstnärshem: kontakta Olle gånger för fullsatt hus. ”Såsom tranorna flyga”, som Blomberg, tel. 0950-50013 pjäsen kallades, handlade förstås om Osten och Sa­ gabiografen. Malå kommun En årligen återkommande tradition hade inletts i Koppsele: Gammal sameboplats 2 km från bilväg. Spår av bevattningsanläggning. Info, tel 0953-10077 Adak. Sagabiografen, som för en tid skattade åt Malå hembygdsområde: Äldre tiders slöjdalster, samt verk­ förgängelsen, har fått nytt liv. Den dröm som Östen tyg. Same-museum Info, tel 0953-10077 Dahlberg bar på lever fortfarande. Men nu delas den av fler. Norsjö kommun Dahlbergsgården: Bevarat kronotorp från 1826, med inven­ Åke Lundgren tarier. Piporgel med över 150 handskurna pipor, helt hemma­ gjord 1879. Öppet sommartid, övrig tid ring tel. 0918-142 00 för info och bokning. För mer detaljerad information och visning för Norsjö skidlöparmuseum: Visar skidåkningens utveckling, grupper, ring Malå turism tel 0953-100 77 från skogsarbetarbakgrund till OS-guld. Beläget på hem- bygdsområdet i Norsjö. Tel. 0918-102 28 eller Eivor Jonsson, tel. 0953-301 75. Minnenas kafé: En trappa upp i museet finns en gammal kafémiljö, där man kan se skidfilmer på video och studera skidbibliotek och prissamlingar.

Skellefteå kommun K areum : Museum med gamla bilar, telefoner, jukeboxar mm. Info turistbyrån 0910- 588 80 Lokom obil, såg och hembygdsmuseum i Drängsmark: Vis­ ning ring Alselm Rosendal, tel 0910-270 66 Lövångers sockenmuseum: Hemslöjd, åkerbruk, jakt och fis­ ke. Info turistbyrån 0910-588 80 eller 0913-103 95 Rismyrliden: Nybygge från 1800-talet. Värdfamilj sommar­ tid. Info Skellefteå museum, tel 0910-588 40 Hembygdsgården, Jörn: Öppet sönd, juli-aug. Visningar öv­ rig tid, ring tel 0910-10218. Finnfors kraftverksmuseum: Sommartid öppet tisdag-sön­ dag, ”Fallets Dag” i juli. Info: Skellefteå Kraft, Driftskonto­ ret, Finnfors, tel 0910-255 50 Krångfors vattensåg: ”Sågens dag” i maj samt visning som­ martid för grupper. Info: Skellefteå kraft, Driftkontoret Finn­ fors 0910-255 50 Repslageriet i Kåge: Info: Skellefteå museum 0910-588 40 Stackgrönnans båtmuseum: Maritimt museum, ångbogsera- ren S/S Nordkust, byggd 1885, med originalångmaskin. Öp­ Biografsalongen efter renoveringen 1993. Foto: Jim Lundmark. pet sommartid. Info: Skellefteå museum, tel. 0910-588 60 Fyra besöksmål

51 Sevärt i Väs Kjell Lööw

Turismen och hembygdsrörelsen, som bägge växte Behovet av en helhetssyn tycktes uppenbar, vilket fram mot slutet av 1800-talet, var från början be­ manifesterades i en ny kulturminneslag 1988. Det släktade plantor, med rötter i samma borgerliga var nu inte längre enskilda kulturminnen och forn- kultur. Den tidiga turismen var också - vid sidan av lämningar som skulle skyddas utan hela kulturmil­ fjällturismen - i stor utsträckning en ”kulturtu­ jöer. rism”. Inte minst återspeglas detta i Svenska Turist­ Intresset för kulturturism i dagens samhälle föreningens verksamhet. Men det är först under måste ses i detta perspektiv. Kulturmiljövårdens efterkrigstiden som vi kan börja tala om turism i företrädare har insett att deras uppgift inte endast modem mening. Stigande levnadsstandard och lag- är att bevara utan också att ”levandegöra” — att för stadgad semester innebar att turismen så småning­ en bred publik sätta in kulturmiljöerna i sitt histo­ om utvecklades till en massrörelse. Men därmed fick riska och ekologiska sammanhang. den också en annan karaktär - turismen blev en ”industri”. Kulturturism Parallellt med turismens ”industrialisering” På senare år tycks också turismen ha ändrat karak­ skedde en ”professionalisering” av den regionala tär, såväl i nationellt som internationellt perspektiv kulturmiljövården, när ansvaret övergick från hem­ - det äkta tar nu revansch på det konstgjorda. Detta bygdsrörelsen till den offentliga sektorn. Efterhand återspeglas bl. a. i att de en gång så omskrivna som­ uppstod en boskillnad mellan ”kultur” och turism. marlanden idag för en tynande tillvaro och många av Den organiserade turismens företrädare såg inte dem dras med betydande ekonomiska problem. Istäl­ kulturen som en exploateringsbar resurs. A andra let tycks allt fler turister söka sig till genuina natur- sidan betraktade kulturminnesvårdens företrädare och kulturmiljöer, på jakt efter det ”äkta” och ”uni­ turismen med misstänksamhet - den upplevdes som ka”. Även turistnäringens företrädare och företaga­ ett hot mot kulturmiljön. Kulmen nåddes under re har numera i allmänhet en mycket mer positiv 1980-talet med de s.k. sommarlandens segertåg ge­ inställning till ”kultur”. Denna utveckling kan ses i nom landet. Det konstgjorda triumferade över det relation till en i allt snabbare takt pågående struk­ äkta. Muren tycktes oöverstiglig. turomvandling, där inte bara samhällets sociala struktur förändras, utan också hela vår fysiska mil­ En ny medvetenhet jö. Rotlösheten griper omkring sig, behovet av en Men under samma period resulterade de allt påtag­ historisk förankring blir allt större för allt flera. ligare miljöproblemen i vår omvärld i en ökad miljö­ Dessa nya strömningar föranledde Statens Tu­ medvetenhet hos allt fler. En följd av denna ökade ristråd och Riksantikvarieämbetet att vid mitten av insikt blev strävan efter en helhetssyn, där männis­ 1980-talet sjösätta ett projekt, ”Kulturism”, vilket i kans påverkan på miljön sågs i ett historiskt per­ sin tur initierade kulturturistiska satsningar på oli­ spektiv. ka håll i landet, så även här i Västerbotten. Den Denna strävan blev efterhand en angelägenhet första åtgärden blev att göra en övergripande inven­ också för kulturminnesvårdens företrädare, som be­ tering och sammanställning av sevärda kulturmiljö­ vittnade miljöförstöringens nedbrytande effekter, er i länet. Resultatet av detta arbete redovisades i inte bara på naturmiljön utan också kulturmiljön. ”Sevärd kultur - 108 utflyktsmål i Västerbotten” 52 (Västerbotten 4/87). En sammanställning av den omfattningen hade inte gjorts tidigare - och där bekräftades vad man länge anat: Västerbotten är ett län med ett rikt och varierat urval av kulturhistoris­ ka sevärdheter. Nästa fas blev att utarbeta en plan för hur arbetet skulle drivas vidare. En sådan s.k. strukturplan presenterades av Länsstyrelsen i början av 1992. I planen föreslås ett antal kulturturistiska satsningar på ett antal platser, rundturer och vägsträckor. Här ingår naturligtvis uppskyltning och trycksakspro­ duktion, men den bärande idén i projektet är att på ett antal utvalda platser i länet bygga en form av informationsanläggningar, som vi kallar Kför ultu­ Kyrkhelg i Fatmomakke på 1890-talet. Foto: Lars Dahlstedt. rum! är gjort med avsikt att spegla länets kulturhistoria i Ett oprövat begrepp ett brett och djupt perspektiv. Här några exempel: Kulturum till — skillnad frånNaturum — är ett nytt I mer än 200 år har Fatmomakke kyrkstad i och oprövat begrepp, ett namn bland flera på en Vilhelmina kommun varit en av de viktigaste mötes­ företeelse som ännu inte fått fotfäste hos oss, menplatserna för människor i lappmarken. Här möttes som på många håll utomlands, med bl.a. Skottland samer och nybyggare, representanter för två olika och Kanada som föregångsländer, redan är en beprö­ kulturer, olika sorts naturresursutnyttjande, ett vad metod att levandegöra kulturmiljöer. möte som gav upphov till konflikter men också sam­ E tt Kulturum kan beskrivas som ett museum”på spel. Kulturum Fatmomakke är tänkt att gestaltas platsen” som, med utställningar som främsta me­ med utgångspunkt i denna kyrkstadens roll som dium, berättar ”om platsen”. Men beskrivningen av mötesplats. platsen bör inte vara lokalhistorisk i en inskränkt Kommunikationerna - eller avsaknaden av kom­ mening, utan skall syfta till att sätta in den lokala munikationer — har i högsta grad satt sin prägel på historien i ett större sammanhang. Kulturum- livet i våra trakter. Sorsele, Sorsele kommun, där begreppet skall inte enbart ses som en rumslig av- gränsning, utan också som ett synsätt. Det perspek­ tiv som eftersträvas är vad vi skulle kunna kalla för humanekologiskt. Där ses förhållandet mellan män­ niska ochnatur som ett dynamiskt förhållande, där det som vi i vid mening kallarkultur präglats av det sätt på vilket sätt människan utnyttjat naturresur­ serna på en viss plats, under en viss tidsperiod.

Några exempel I den ovan nämndastrukturplanen anges ett drygt tiotal platser i Västerbotten som tänkbara och önsk­ värda platser för Kulturum . Urvalet av dessa olika Passagerarbåten Älvkungen som trafikerade Vindelälven. Foto­ platser, utspridda över hela länet, från fjäll till kust, ägare: André Lundström.

53 Vindelälven och Inlandsbanan möts, har en lång tradition som knutpunkt och korsväg. Här skrivs just nu program för ettKulturum Sorsele i det gamla stationshuset, där huvudattraktionen blir ettIn- landsbanemuseum. På hembygdsområdet planerar man att bygga ett museum kring den gamla passa­ gerarbåten Älvkungen, vilken blir medelpunkt i en utställning om kommunikationerna längs Vindeläl­ ven. Tekniken att utnyttja vattenkraft för att driva olika typer av mekaniska anläggningar utvecklades i Europa under medeltiden och spred sig så småning­ om till Norden.Torvsjö kvarnar i Åsele kommun är ett enastående exempel på sådant förindustriellt nyttjande av vattenkraft. Det unika med denna an­ läggning är den koncentrerade mångfalden i kombi­ nation med det faktum att samtliga anläggningar kan visas i drift! Just nu utreds frågan om ett Kulturum Torvsjö, där man t.ex. skulle kunna be­ skriva den äldre vattenkraftsteknikens historia i ett vidare perspektiv än det rent lokala.

Bjuröklubbs fyr sommaren 1931. Foto i Västerbottens museum. Alltsedan klippan höjde sig ur havet harB jurö- klubb i Skellefteå kommun varit ett av de viktigaste landmärkena längs västerbottenskusten. Redan un­ der järnålder och medeltid utgick man härifrån för att fiska och jaga säl, vilket mängder av fornläm- ningar vittnar om. Med sina hällmarker, klapper- stensfält och sanddyner är detta inte bara en intres­ sant kulturmiljö utan även en säregen naturmiljö. Bjuröklubb är idag både naturreservat och kultur­ miljö av riksintresse och därför känns det angeläget att här försöka etablera ettKulturum med uppgift att beskriva och förklara såväl natur som kultur och samspelet dem emellan. R a ta n , i Robertsfors kommun - hamn, krigsskå­ deplats och naturreservat — har en mycket särpräg­ Westmans kvarn och trösklogen i Torvsjö. Foto: Anders Huggert lad historia och karaktär. EttKulturum Ratan skul­ 1985. le behandla följande tre teman:Landhöjningen som 54 nar, särskilt under perioden som stapelhamn från 1765 och under större delen av 1800-talet. Slutligen Kriget med krigshändelserna 1809, som fick avgö­ rande betydelse för Sveriges moderna historia. PhHolmön, Umeå kommun, har båtarna sedan urminnes tider varit redskap för transport, fiske, fångst och jakt. Här finns idag en värdefull båtsam­ ling och långt framskridna planer på ett båtmu­ seum. Men båtmuseet på Holmön skall samtidigt vara ett Kulturum Holmön, där båtarna och båt­ byggnadstraditionen sätts in i sitt ekologiska sam­ Ratans hamn med hogserhåtar på 1920-talet. Foto i Västerbottens manhang. Utan ett sådant perspektiv skulle båtmu­ m useum . seet riskera att bli ett museum som riktar sig till en relativt begränsad grupp besökare — de som redan är den största i riket i Västerbotten och i Ratan mäts har kunskap om och intresse för båtar. Men med ett sedan 250 år vattenståndet i havet. Hamnen med sådant perspektiv blir båtmuseet en angelägenhet utgångspunkt i att denna naturliga djuphamn under för en betydligt bredare publik. århundraden varit en av Norrlands viktigaste ham­

Fiskebodar och hamnen iByviken, Holmön på 1920-talet. Ångbåten Turisten, som trafikerade Holmön två gånger i veckan, har just anlänt. Foto i Västerbottens museum. 55 Norrby skär med sågen i förgrunden. Maskinhuset till vänster är Interiör av kättingsmedjan i Olofsfors. Foto omkring 1920 ur Tek- den enda av sågverksbyggnaderna som återstår i dag. Foto i Väs- niska museets arkiv, terbottens museum.

Historiskt intressanta industrimiljöer är sällan nomiskt var det betydligt fördelaktigare att frakta bevarade i sin helhet - i första hand är det verks- malmen norrut än att frakta kolet i andra riktning­ byggnaderna som försvinner om man inte kan nyttja en. Detta är några av de ämnen somKulturum dem på annat sätt. Sågverksmiljön påNorrbyskär, Olofsfors kommer att behandla. Umeå kommun, är inget undantag. Bebyggelsen är mycket väl bevarad i övrigt, men av de industriella anläggningarna är idag maskinhuset det enda som U rvalet återstår. Här skall det bli sågverksmuseum, ett Urvalet härovan har gjorts delvis med utgångspunkt Kulturum Norrbyskär. Det mesta är ännu ogjort, från platser som kommit en kortare eller längre bit men en god början finns redan nu med en mycket väl på väg. Fatmomakke och Olofsfors invigs sommaren utförd modell över samhället som det såg ut omkring 1994, de övriga befinner sig på olika skeden och 1930. nivåer i utvecklingsarbetet, några av dem knappt Av de järnbruk som på 1700-talet anlades längs påbörjade. Flera intressanta objekt är inte nämnda, norrlandskusten, som ett resultat av dåtidens ener­ men därför inte glömda - projektet avser att pågå gipolitik, är Olofsfors bruk i Nordmalings kom­ fram till 1996! Vi ber att få återkomma... m un en av de bäst bevarade. Järnframställning var Det är alltså ett begränsat urval som nu presente­ ju extremt energikrävande och här fanns det gott om rats, avsikten har här främst varit att visa bredden skogsråvara för träkolsframställning. I Bergslagen på, vidden av och djupet i projektetSevärt i Väster­ rådde energikris vid den här tiden och transporteko- botten.

56 Nära notiser V- Under denna rubrik är korta notiser från länets hembygdsföreningar 1 och museer välkomna. Program, projekt och initiativ är spännande / och viktigt för andra att ta del av. Skicka notiser eller idéer för / / nästa häfte till redaktören senast den 15 mars 1994. / / C r _ j j

Jacobstads Wapen kommer till Skellefteå! En replik av 1700-talsgaleasen Jacobstads Wapen hunnit delas och den nutida galeasen seglar nu sjösattes den 10 juli 1992 i Jacobstads Gamla hamn. under finsk flagg till Skellefteå på sin jungfrutur. Den första versionen av Jacobstads Wapen var Bygget av Jacobstads Wapen stöttas av Skellef­ ritad av den kände skeppskonstruktören Fredrik teå på olika sätt. Bland annat har en stödförening Henrik af Chapman. Galeasen sjösattes 1767 och var bildats vars mål är att bidra med allt tågvirke till ett av de första svenska skepp som gjorde en utrikes- stående och löpande rigg, viss segelsömnad samt resa efter att städerna vid Bottenviken år 1765 fick barlast i form av bly. Kom gärna med som medlem i seglationsfrihet. Sedan dess har det svenska riket föreningen Jacobstads Wapens vänner (kontakta Annika Sander 0910/58876 eller 0910/29101). När isen lossat och vårvindarna börjat blåsa seg­ lar skeppet över Bottenviken till Skellefteå. Missa inte detta tillfälle!

Annika Sander, Skellefteå museum

Rastklippan 8200 å r!

I Västerbotten3/93 handlade en av artiklarna om en utgrävning av en boplats på Rastklippan i Tärna­ sjön. Någon C14-datering var ännu inte klar vid pressläggningen, men mycket tydde ändå på att det var en av de äldsta boplatserna i länet. Under sen­ hösten har C14-dateringar visat att det är frågan om både en 6500-årig boplats i de övre lagren och en Galeasen Jakobstads Wapen. Oljemålning av Göran Hammar­ ännu äldre boplats - 8200 år och samtida med Ga- ström 1992. raselet - under.

57 Jugendhuset in memoriam

Sällan har väl ett enda hus fått sådan publicitet och uppmärksamhet som det s.k. Jugendhuset i Lycksele fick under våren 1993. Frågan gällde om huset skul­ le rustas upp eller rivas. De flesta sakar­ gument talade emot en rivning men den här gången vann prestigen över förnuf­ tet och Jugendhuset revs den 12 maj.

Torget med Jugendhuset och Storgatan i Lycksele omkring 1925. Foto i Västerbottens museum. I detta sammanhang finns inte möjlighet att redogö­ ra för alla krångliga turer i denna affär. Det får räcka med att konstatera att inget nytt har byggts där Jugendhuset stod och att det lika gärna kunde ha Leanteglet, som framställdes på platsen, var ett fått stå kvar. slags betonghålsten med i det här fallet dubbla ge­ Istället ska vi titta lite på vad som kommit fram nomlöpande kanaler. Enligt H. Krugers bok ”Bygg­ om husets historia. Bakgrunden till att Jugendhuset nadskonst” från 1920, var leanstenen den äldsta i och intilliggande hus byggdes upp i början av 1910- Sverige använda betonghålstenen. Kanalerna spa­ talet, är den brand som härjade centrala Lycksele rade material, gjorde den lätt och höjde värmeisole­ 1911 och som tillintetgjorde de magnifika trähus ringsförmågan. I ”Byggnadskonsten” (Kjellin/Hö- som låg runt torget. Under rubriken ”Det nya Lyck­ kerberg) från 1928 omnämns en-, två- och trecelliga sele” skrev Västerbottens Nyheter den 9 januari leanstenar. Isoleringsförmågan sägs vara så bra att 1912: väggtjockleken kan uppgå till endast en tredjedel av ”Den som kommer till Lycksele österifrån, märker motsvarande tegelstensvägg. Leanstenen blev dock det snart nog, ty knappt har han kommit upp för aldrig något saliggörande och vida spritt byggnads­ backen vid läkarebostaden, förrän hans öga fängslas material; varför kan man blott spekulera i. Trätradi­ af det första stenhuset i Lycksele. På den plats vid tionen var kanske för stark vid den här tiden. Be­ torget, där Englundska palatset förut reste sig, där tonghålsten som idé försvann dock inte utan åter­ ligger nu ett stort massivt grått stenhus, och ägaren, kom efter andra världskriget i lite annorlunda form. Hjalmar Eriksson, har redan en månad med sin Taktäckningsmaterialet, som var intakt vid riv­ butik bott där. Byggnadsmaterialet är leantegel, ett ningen, har en likartad intressant bakgrund. Det material som, om det håller hvad det lofvar, bör bli utgjordes av eternitplattor och på de fästelement framtidens byggnadsvirke i Norrland. ” som höll plattorna på plats kunde man läsa: ”Eter- Hjalmar Eriksson var trävaruhandlare från Kat- nitbolaget Lomma”. Detta var den första tillverka­ tisavan och dotterson till Englundska palatsets äga­ ren av Eternit i Sverige. Produktionen av asbestce- re. Av den gamla tidningsartikeln påminns vi alltså mentplattor pågick där mellan 1907 och 1977 då om att Jugendhuset, som byggdes 1911, var Lyckse­ tillverkningen upphörde till följd av påvisade medi­ les första stenhus och vi får också veta andra intres­ cinska risker. Metoden att tillverka Eternit upp­ santa detaljer. fanns av österrikaren Ludwig Hatschek 1894. 58 varieämbetet, länsstyrelsen, länsmuseet — tagit lärdom av det som hände. Det instrument (Plan- och bygglagen) vi i första hand tvingas arbeta med i bevarandefrågor är tydligen alltför svårbegripligt och oklart. När inte PBL, diplomati och erbjudande om ekonomiskt understöd hjälper, återstår bara det tunga artilleriet. Det är Kulturminneslagen med dess möjlighet till byggnadsminnesförklaring, men det råder även på centralt håll delade meningar om hur den ska tillämpas. På Riksantikvarieämbetet använder man sig av något slags icke definierat och landsomfattande normalmått på byggnaders märk­

T.v.Det drygt centimeterstora fästelementet för eternitplattornapå värdighet. För lappländska Lycksele blev det för­ Jugendhusets tak. T.h. Leantegelsten från det rivna huset. Foto: ödande. Stellan Wengelin, Västerbottens museum. En fördjupad översiktsplan ska utarbetas för Lycksele centrum. Som underlag har ett skissförslag Två för den tiden ultramoderna och för denna lagts fram. Till viss del tar det fasta på klassisk trakt främmande material hade kommit till använd­ arkitektur och vi får hoppas att de nya byggnaderna ning i ett hus i Lycksele och man undrar förstås hur blir bra. Men, den historiska djupdimension som detta kunde komma sig. Vem var innovatören? Vi Jugendhuset kunde ha förmedlat kommer inte att kan misstänka arkitekten, men vi vet inte hans finnas. namn och originalritningarna är borta. Husets utse­ ende och de jugendsvängda frontespiserna för tan­ Bo Sundin, byggnadsantikvarie karna till Scharinska villan i Umeå och dess beröm­ de arkitekt Ragnar Östberg. Men varför skulle han ha ritat ett hus i Lycksele? Något bevis för att så var fallet har vi inte, men i jakten på upplysningar framkom följande berättelse. Britta Eriksson, dotter till byggherren, berättade att i huset bodde en lära­ rinna som hette Hjertén. På en kakelugn i hennes lägenhet stod en teckning av stadshuset i Stockholm och när Britta Eriksson (som själv bodde i huset) en gång i början av 1930-talet undrade över bilden berättade lärarinnan: ”Den har jag fått från min morbror”. Lärarinnan var halvsyster till konstnärin- nan Sigrid Hjertén och morbrodern var just Ragnar Östberg. Rivningen av Jugendhuset är ett faktum och ett stycke historia är borta. Ansvaret för detta får Lyck­ sele kommun ta på sig. Förhoppningsvis har kultur­ minnesvårdens företrädare — i detta fall Riksantik­ Jugendhuset rivs den 12 maj 1993. Foto: Kjell-Ove Bergström.

59 Lokalhistoriska dagar i Skellefteå

En helg i december 1993 arrangerades lokalhistoris­ ka dagar av Skellefteå Hembygdsförening, Väster­ bottens läns hembygdsförbund och Sveriges Hem­ bygdsförbunds lokalhistoriska kommitté. Ett 20-tal intresserade hembygdsvänner deltog i Skellefteå. Lördagens tema var ”Staden som hembygd”. Henrik Axiö från Sveriges Hembygdsförbund gav en bakgrund till riksförbundets nuvarande satsning. Planer finns att ge ut en studiehandledning om stadsbornas närmiljö. Skellefteå - som är en av pilotorterna - har redan Dalkarlsådagen 1992. Full kommers hos handlarna Elisabeth och en studieplan utarbetad av Annika Hallinder. För­ Sixten Eriksson. Foto: Uno Isberg. eningen Skelleftebygdens Släktforskare startade i november en grupp som studerar kvarter och släkter Kom till Dalkarlså 23 april! i staden. Vuxenskolan, informerade bl. a. om ”Dokumenta- I oktober 1992 dristade sig Bygdeå hembygdsfören­ tionscirklar i staden”, som resulterat i böcker, t.ex. ing att för första gången sedan 1881 öppna gamla Sävenäs, Ursviken förr och nu — och senast Byn — om Häggströmska handelsboden för en dags handel med Furunäs och Klemensnäs. Skellefteå Hembygdsför­ ”traditionella” varor som genom gemensamma an­ ening avser att i början av året börja en cirkel. strängningar införskaffats. Faktarummet Kunskapskällan visades. Sedan Det är ingen överdrift att säga att dagen var följde en diskussion om stadshistoriska studier be­ uppskattad av såväl Dalkarlsåborna som andra be­ hövs. Lars Nilsson från Stads- och kommunhistoris­ sökare. Varorna var slutsålda efter halva dagen. ka institutionen vid Stockholms universitet menar 1993 gick åt att smälta intrycken och trots en del att det är viktigt för att förstå sin hemort/stad och lokala förväntningar på en upprepning, besinnade vi dess egenart, skapa trygghet och samhörighet, arbe­ oss i styrelsen. Vad vi behövde var ett samarbete ta med miljövärn, sprida kunskap och bildning. med en eller flera liktänkande organisationer. Söndagens tema handlade om Skellefteprojektet. Problemet ser nu ut att lösas. Rektor Lars Lax­ Bertil Marklund, Lars-Erik Edlund, Sune Åkerman berg på Dalkarlså folkhögskola drar den 23 april och Egil Johansson informerade om projektet igång ”Folkhögskolans Dag”, ett samarrangemang ”Gränsbygden i förvandling”, där Skellefteområdet mellan hembygdsföreningen och folkhögskolan där på ett särskilt vis uppmärksammas. Projektet pre­ vi lyfter fram både det gamla och det nya. Skolans senteras i en skiss till Riksbankens jubileumsfond i elever och personal kommer att vara engagerade i början av året. Medel söks av Umeå universitet, utställningar om skolans kursutbud, försäljning av dessutom söker SKEFO bygdeavgiftsmedel - det kaffe, palt och elevalster. Ett enkelt bygdespel om en sista för att sätta igång ett lokalhistoriskt institut i epok från Häggströmska historien kommer att spe­ Skellefteå. Projektet rör förutom Skellefteå kom­ las upp av eleverna. mun även den kulturhistoriska gränsbygden Arje­ Hembygdsföreningen kommer att hålla handels­ plog, Arvidsjaur, Norsjö och Malå. Tanken är att de boden öppen och sälja en del varor. ”Handelsman” lokala forskarna - vare sig de är yrkes- eller fritids- får således sätta pennan bakom örat igen. Alla häl­ forskare — skall engageras i projektet. sas hjärtligt välkomna! Stig-Henrik Viklund Christer Hollinder och Lars Laxberg 60 Utställningar i vinter och vår 6.2 - 20.3 Pionjärerna 13.2 - 4.4 Timglasets barn En utställning med verk av den första Om barns utsatthet och styrka. Bilder: generationen professionella konstnärer i Kjell Fredriksson. Text: Folke Isaksson. Västerbotten: Helmer Osslund, Otto Wret- 20.2 - 4.4 Kulturkontakter ling, C M Lindqvist, Olle Blomberg, Vera Om kommunikationer på Nordkalotten Frisén, Eric Hallström, Berta Hansson, från forntid till medeltid. En vandringsut­ Bertil Johansson-Bajo, Helge Linden, ställning från Skellefteå museum. Torsten Nordberg, Folke Ricklund, Kjell 8.5 - 5.6 Ung i världen Rosén och David Wretling. Ett ungdomsprojekt mot främlingsfientlig­ En föreläsningsserie ges under utställ­ het presenteras. Samarr med Folkuniver­ ningstiden. Delar av utställningen visas i sitetet, skolorna, Invandrarbyrån, Rädda Skellefteå i juni och i Lycksele i oktober. Barnen, SIDA m.fl.

Elof Olofssons bild Den engelska versionen av utställningen med bygdefotografen Elof Olofssons bilder i museets arkiv är klar och skeppas nu över till USA för en tvåårsturné. Utställningen (ett 80-tal bilder) med motiv från livet i trak­ terna kring Bygdsiljum under mellankrigstiden visades på läns­ museet 1992. Efter ett kort gästspel hos Burträsk konstförening hösten 1993 har den sedan väntat på en turné utomlands. Med hjälp av pengar från Svenska Institutet i Stockholm seglar nu ”Elof Olofsson: Local Photographer” iväg. Första anhalten blir Nordic Heritage Museum i Seattle, som ansvarar för den fortsatta turnén till städerna Bishop Hill, Chicago, Minneapolis, Philadel­ phia och Jamestown.

Josef Jacobsson och Sigvard Häggmark från Bygdsiljum. Elof Olofsson tog bilden ijm ii 1929 strax innan de båda unga männen utvandrade just till Seattle. Häggmark blev kvar, men Jacobsson återvände hem efter några år.

Hembygdsfonden Det är dags att söka stipendium ur Västerbottens pektive hembygdsförening och därefter insändas Hembygdsfond för utdelning 1994. Stipendier senast 1 april 1994 till: Västerbottens läns delas ut efter ansökan till hembygdsfrämjande hembygdsförbund, Box 6083, 906 03 Umeå. verksamhet. Ansökan ska först behandlas av res- Västerbotten • Tidskriften produceras av Västerbottens museum för Västerbottens läns hembygdsförbund

m Mmmm