uv rapport 2011:113

Detaljerad arkeologisk förundersökning (FU2) 2009

& Särskild arkeologisk undersökning (SU) 2009 Hjärup 9:8

En vikingatida storgård samt äldre och yngre lämningar Skåne, Staffanstorps kommun, Uppåkra socken, RAÄ 26:1 & 42 Dnr 422-2517-2008 & 423-4027-2009 Katalin Schmidt Sabo med bidrag av Torbjörn Brorsson & Mikael Larsson

Riksantikvarieämbetets arkeologiska uppdragsverksamhet UV Syd Odlarevägen 5 226 60 Lund Tel.: 010-480 82 30 Fax: 010-480 82 67 e-post: [email protected] e-post: [email protected] www.arkeologiuv.se

© 2011 Riksantikvarieämbetet UV Syd, rapport 2011:113 ISSN 1104-7526

Kartor ur allmänt kartmaterial, © Lantmäteriverket, 801 82 Gävle. Dnr L 1999/3. Kartor är godkända från ­sekretessynpunkt för spridning. Lantmäteriverket 2011-10-06. Dnr 601-2011/2670.

Bildredigering Staffan Hyll & Henrik Pihl Layout Thomas Hansson Tryck Printus, 2011 Innehåll Kort sammanfattning av resultaten 7 Antikvarisk bakgrund 7 Hjärup och dess omgivningar 9 Tidigare undersökningar i Hjärup 12 Förundersökningens frågeställningar och målsättning 14 Förundersökningens metod och genomförande 14 Resultatet av den detaljerade förundersökningen (FU2) 15 Frågeställningar inför den särskilda undersökningen 15 Metoder och genomförande vid slutundersökningen 17 Resultatet från slutundersökningen 19 Skede 1. Förromersk järnålder 19 Skede 2. Äldre romersk järnålder 21 Skede 3. Sen vikingatid 950–1050 e.Kr. 22 Skede 4. Uppodling av den äldre matjorden 32 Skede 5. 1500–1800, gård 6 32 Skede 6. Utskiftningen av gård 6, rasering och påförning av jordmassor 34 Skede 7. Skolbygge, skolgård och dagis 34 Fyndmaterialet 34 Dekorerat föremål 36 Spännen och fibulor 36 Förgyllt djurhuvud 38 Vågar och en vikt 39 Militaria 40 Mynt och myntspänne 40 Kakelplatta 41 Storgården i Hjärup i ett större perspektiv 41 Begreppet storgård 41 Vad berättar undersökningen om storgården i Hjärup? 43 Storgårdens tomt och toft 45 Varför tolkas gården i Hjärup som en storgård? 45 Allmänt om storgårdar 49 Hjärups relation till Uppåkra 50 Kommunikationsinsatser 53 Arkeologisk utvärdering 54 Referenser 57 Mailad uppgift 62 Administrativa uppgifter 63 Förundersökningen (FU2) 63 Slutundersökningen (SU) 63 Bilaga 1. Analyserade 14C-prover från Hjärup 9:8, SU. BP motsvarar år 1950. 65 Bilaga 2. Keramik och bränd lera från Hjärup 9:8 66 Keramik från äldre romersk järnålder 67 Sen vikingatid och tidig medeltid 67 Perioden 1600−1750 69 Referenser 69 Bilaga 3. Växtmaterial från den vikingatida storgården i Hjärup 70 Gårdens produktion 70 Svalöv

Landskrona V R Häljarp

Saxån Eslöv Lundåkrabukten

Kävlinge

Löddeköpinge å

Lödde Kävlinge

ån Bjärred Lund S Sandby Krank Hjärup Lommabukten Lomma Dalby

Staffanstorp

Malmö Genarp

Bara

Bunkeflostrand Oxie Yddingesjön

Svedala

Sege å Vellinge Börringesjön

Skanör Höllviken Falsterbo Ljunghusen

Kämpingebukten

Trelleborg

Utdrag ur röda kartan med platsen för utredningen markerad.

6 Hjärup 9:8 En vikingatida storgård samt äldre och yngre lämningar

Katalin Schmidt Sabo

Kort sammanfattning av resultaten

Riksantikvarieämbetet UV Syd genomförde under hösten 2009 en detaljerad förundersökning inom en 3550 m2 stor yta i Hjärups medeltida bytomt, fornlämning 26:1 i Uppåkra socken. Här planerade Staffanstorpshus AB uppföra en villabebyggelse. I de tre förundersökningsschakten påträffades sporadiska lämningar efter den historiskt kända gården nr 6, samt en äldre bebyggelse från vikingatid–tidig medeltid. Vid den påföljande särskilda undersökningen under senhösten 2009 kunde totalt 7 övergripande tidsskeden definieras bland de arkeologiska lämningarna. De äldsta utgjordes av ett stolpbyggt hus från förromersk järnålder, och från äldre romersk järnålder härrörde spår efter aktiviteter kring en liten våtmark. Dessa lämningar registrerades som fornlämning 42 (Uppåkra socken). Från sen vikingatid, cirka 950–1050 e.Kr., påträffades en storgård med flera byggnader, bland annat ett 42 m långt och 8 m brett treskeppigt långhus. Flera funna högstatusfynd förstärkte bilden av en stor- gård. Två långhus från sen vikingatid som grävdes fram på en angränsande tomt åren 1986–1987, tolkades också ha hört till storgården. Storgården i Hjärup har säkert fungerat som en elitär miljö. Den reside- rande familjen på storgården skulle kunna karakteriseras som en storbonde, en lokal magnat tillhörande en markägande släkt. Denna residerande familj har haft ett storhushåll med en stab av anslutna familjemedlemmar, men säkerligen också tjänstefolk och underlydande grupper av olika slag. Gårdens ägare har haft ett kontaktnät till både Uppåkra och Lund, och kanske även till den danska kungamakten via vikingafärder som omtalas på runstenen från byn. Sporadiska lämningar från 1500–1800-tal framkom inom området för den historiskt kända gården nr 6. När gården skiftades hyste området framöver en byskola och lärarbostad. År 2009 revs både den dåvarande skolbyggnaden och ett dagis för att förbereda mark för den planerade villa­ bebyggelsen.

Antikvarisk bakgrund

Med anledning av en planläggning av fastigheten Hjärup 9:8 i Hjärup i Uppåkra socken, Staffanstorps kommun, utförde Riksantikvarieämbetet, arkeologiska uppdragsverksamheten, UV Syd, under våren 2008 en över- siktlig arkeologisk förundersökning (FU1) inom den aktuella fastigheten. Området låg inom Hjärups äldre bytomt, registrad fornlämning 26:1 (Uppå- kra sn). Den visade att det fanns arkeologiska lämningar inom så gott som hela undersökningsområdet.

Hjärup 9:8 7 Flackarp 17:1

Flackarp 39:1

Uppåkra 20:2 Uppåkra 20:1 Uppåkra 21:1 Flackarp 8:1 Uppåkra 15:1 Lund 60:1

Uppåkra 19:1 Uppåkra 33:1 Uppåkra 32:1

Uppåkra 28:1 Uppåkra 16:1

Uppåkra 37 Uppåkra 35 Uppåkra 17:1 Uppåkra 34

Uppåkra 36 Uppåkra 10:1 Uppåkra 13:1 Uppåkra 29:1

Uppåkra 5:2 Uppåkra 30:1 Uppåkra 26:1 Uppåkra 2:1 Uppåkra 30:2 Uppåkra 38 Uppåkra 3:1

Uppåkra 4:1 Undersökningsområde Uppåkra 5:1 Uppåkra 5:2

Burlöv 19:1 Burlöv 20:1 Uppåkra 9:1 Burlöv 44:1 Burlöv 45:1 Uppåkra 27:1

Burlöv 33:1 Burlöv 114Burlöv 113

Burlöv 110 Uppåkra 1:1 Burlöv 109 Tottarp 24:1 Tottarp 2:1

Registrerade fornlämningar, punkt Tottarp 19:1 Registrerade fornlämningar, yta Undersökningsområde

Tottarp 16:1 Tottarp 18:1

Fig. 1. Utsnitt ur fastighetskartan med fornlämningar och undersökningsområdet i Hjärup markerat med blå linje.

8 Hjärup 9:8 Fastigheten var fram till sommaren 2009 uppdelad på två tomter med var sin tegelbyggnad, ett f.d. dagis i sydost som var uppförd med källare, och en stor skolbyggnad i väster utan källare. I övrigt bestod tomterna av gräs- mattor, en sandlåda, rabatter, hårdgjorda ytor med makadam, några mindre trähus och diverse stenbelagda ytor. I norra delen av undersökningsområdet fanns en asfalterad parkeringsyta. Längs tomtgränserna stod uppvuxna träd av olika slag. Det var Staffanstorpshus AB som ansökte om att fastigheten skulle ingå i den tidigare påbörjade detaljplanen för ”Äppelhagen”, ett i söder angräns- ande område som förundersöktes redan år 2004. Inom Äppelhagenområdet planerade man uppföra villabebyggelse. Under försommaren 2009 revs den gamla skolan och dagisbyggnaden. På hösten samma år, mellan 23–29 september, genomfördes en detaljerad arkeologisk förundersökning (FU2), varpå följde en särskild undersökning (SU), även kallad slutundersökning, mellan den 20 oktober och 17 november samma höst. Den aktuella fastigheten var 3550 m2 stor och låg i den södra delen av Hjärups tätort, mellan Gårdsallén och Hjärupsvägen, omgiven av befintlig villabebyggelse åt alla håll utom åt söder (fig. 1). Fastigheten var belägen i den sydöstra delen av Hjärups medeltida bytomt. Enligt kartan från 1795 över Hjärups by låg större delen av det äldre gårdsläget nr 6 inom det aktuella områdets södra och östra del, medan gårdsläge nr 12 tangerades i områdets nordvästra hörn. Rapporten redogör för både den detaljerade förundersökningen och den särskilda undersökningen.

Hjärup och dess omgivningar

Hjärup ligger några kilometer sydväst om Lund, cirka 4,5 km in från kusten, i ett flackt odlingslandskap omkring 15 m.ö.h. I trakten finns rikligt med gravar från stenåldern, bronsåldern och järnålder, bl.a. en dös och en gravhög nordost om Hjärup (RAÄ 15:1 & RAÄ 20 Uppåkra sn). En stenåldersbo- plats är belägen en bit väster om byn (RAÄ 14:3 Lomma sn). Den äldre och yngre järnåldern är företrädd genom den mäktiga Uppå- kraboplatsen endast 1,3 km öster om byn (RAÄ 5:1 Uppåkra sn). Från yngre romersk järnålder daterar sig en grupp skelettgravar cirka 500 m väster om bytomten (RAÄ 29 Uppåkra sn). Här framkom vid undersökning år 1996 även en gårdsanläggning med ett extremt långt hus från perioden folkvandringstid–vendeltid med flera byggnadsoffer, en verkstad och ett akti- vitetsområde (Runcis 1998a, 1998b; Carlie 2002). Vid Hjärups boställe cirka 200 m väster om bytomten undersöktes i omgångar flera boplatslämningar (RAÄ 30 Uppåkra sn) från yngre bronsålder och äldre järnålder (Becker 2005a; Lagergren-Olsson 2005). I samband med ett vägbygge sydväst om byn kunde lämningar från yngre stenåldern och yngre bronsåldern beläggas (Söderberg 1995; Peters- son 1996). En kilometer nordost om bytomten påträffades år 2005 en del av en stor boplats (RAÄ 36 Uppåkra sn) och vid samma utredning kunde

Hjärup 9:8 9 även en ensamliggande gårdsbebyggelse från järnåldern påvisas (Schmidt Sabo 2005a). Den ensamliggande gården förundersöktes påföljande år och då framkom även en flatmarksgrav från yngre bronsålder–äldre järnålder och tre hus som tolkades ha hört till en gård från förromersk järnålder–äldre romersk järnålder (RAÄ 34 & 35 Uppåkra sn) (Ericson 2007). Den ovan nämnda stora boplatsen RAÄ 36 blev hösten 2009 föremål för en slutundersökning och här framkom bebyggelselämningar från minst 18 stolpbyggda hus från yngre bronsålder och järnålder. Tyngdpunkten i bebyggelsen låg i romersk järnålder (Becker 2011, under bearbetning). Detta område ligger för övrigt inom ett markstycke som på 1776 års karta över Uppåkra bär namnet Husåkrar (se kartan i Manhag 2000:23). Det äldsta skriftliga belägget för ortnamnet Hjärup härrör från år 1164 då byn omnämns som Hyathorp. Förleden kan möjligen härledas till ett mansnamn och efterleden anses allmänt syfta på ”nybygge”. Hjärup har tillhört Uppåkra socken som på 1500-talet utgjordes av de tre byarna Stora Uppåkra (RAÄ 5:5), Lilla Uppåkra (RAÄ 27:1) och Hjärup (RAÄ 26:1). Vid denna tid hade socknen 38 tiondegivare, varav 14 var skrivna i Hjärup. Ännu en by fanns i socknen under medeltiden och det var Svarthjärup (RAÄ 21), liggandes nordväst om Hjärup. Byn antas ha ödelagts redan under 1300-talet, men dess jord brukades dock kontinuerligt. Enligt Jordeboken fanns i Hjärup år 1662 ett helt, fyra trefjärdedels, fyra halva och en fjärdedels kanikhemman, samt ett halvt och en fjärdedels utsocknes frälsehemman (Hallberg 1991:282f ). Det var således kyrkan och utsocknes frälse som ägde gårdarna i Hjärup. Under 1700-talet låg sex av byns äldre gårdar på en östvästlig rad i den nedre delen av bytomten på norra sidan av Hjärupsbäcken, ett vattendrag som idag är reglerat men som tidigare orsakade breda sanka partier längs sina stränder (fig. 2). Två gårdar låg söder om bäcken, medan ytterligare fyra gårdar låg grupperade två och två i bytomtens östra respektive norra del. Några hundra meter öster om byn har landsvägen mellan Malmö och Lund passerat. Den ingick i det gamla förbindelsestråket till nordöstra Skåne. En väg ledde från byn över bäcken och fram till landsvägen. Bytomten kantades i norr, öster och i söder av gårdarnas toftmarker. Någonstans i den södra delen av byn har en runsten av typen ”efter Jel- ling” påträffats från 1000-talets inledande decennier (RAÄ 2 Uppåkra sn). Stenen står idag i sekundärt läge inne i en trädgård nordost om det aktuella området, men ska ha flyttats från en plats nära bäcken där det troligen fun- nits ett vadställe. Runtexten lyder översatt: Navne ristade denna sten efter Toke broder sin. Han dog västerut (Moltke 1981:545, DaRun nr 266). En runsten funnen i Lund omtalar en kyrkobyggare vid namn Toke. Det kan vara samma person som nämns på stenen i Hjärup. Det är inte klarlagt om den familjeknutna texten syftar på köttsliga bröder eller om det rör sig om personer som ingått brödraskap eller kom- panjonskap. Att runtexten anger horisontella band i kombination med att stenen rests i en by med ett yngre ortnamnskick av typen –torp, kan tolkas som ett utslag av ett nytt eller tillfälligt tillstånd (Anglert 1995:39f ). I en tid av stark förändring uppkommer behovet att visa vilken relation och position

10 Hjärup 9:8 Schakt Undersökningsområde Tidigare undersökningar

Fig. 2. Karta över Hjärups by från år 1795 med undersökningsområdet markerat med blå linje och den schaktade ytan vid slutundersökningen markerad med rött. Tidigare genomförda undersökningar i byn skrafferade.

Hjärup 9:8 11 man har såväl i ett socialt som i ett rumsligt och politiskt landskapssam- manhang (Callmer 2001). Det är intressant att konstatera att de skånska runstenarna nästan uteslu- tande historiskt är kopplade till tiden omkring år 1000 då Sven Tveskägg var kung i Danmark och att runstenarna i huvudsak har rests inom två centrala områden, det ena kring Lund och det andra längs den centrala sydkusten. Under denna tid kan det ha uppstått ett behov att hävda motstånd eller anslutning till en politisk ordning och att detta behov var särskilt akut i vissa regioner där äldre traditionellt förankrade eliter mötte företrädare för centralmakten (Söderberg 2005a:425; Ifversen 2009:439). Det runstens- resande sociala övre skiktet i Skåne har ofta kopplats samman med den danska kungamakten och särskilt då med den kungliga hirden (Anglert 1995:50), vilket föranleder frågan om Hjärupsbornas och hela byns politiska och sociala position i området. I en tid då jordrättigheter omprövades kan runstenarna ha rests också för att hävda ett jordinnehav som var grundat på släktskap, i synnerhet om detta jordinnehav upplevdes som hotat (Ifverson 2009:438). Frågan om en eventuell vikingatida–tidigmedeltida storgård i byn aktua- liserades inför undersökningarna eftersom runstenar från vikingatidens senare del anses ha fungerat som statusmarkörer för det nya sociala skiktet som framträdde i den nya ordningen (Schmidt Sabo 2005c:74). Det finns indikationer i det äldre kartmaterialet på att en storgård kan ha funnits i byns norra del där ett större sammanhängande toftområde står angivet på två av gårdarna (Riddersporre 2003:153f ). I anslutning till den toften åt öster finns även två marknamn som anses ha speciell betydelse. Marknamnet Lunnespjellen, som kan syfta på en religiös/kultisk lund, och Husåker strax intill, som kan ha syftat på den äldre bebyggelse som påträffats där (Man- hag 2000:24ff; Becker 2011, under bearbetning). Å andra sidan påträffades runstenen i byns södra del vilket skulle kunna vara en stark indikation för att den tillhört en storgård som legat i byns södra del. Det är möjligt att byn initialt kan ha haft två storgårdar, en i norr och en i söder.

Tidigare undersökningar i Hjärup

Inom Hjärups bytomt har fyra tidigare undersökningar genomförts (fig. 2). Den första undersökningen i byn företogs åren 1986–1987 och låg strax väster om den nu aktuella fastigheten, på platsen för den historiskt kända gården nr 8 (Larsson 1995). Komplexa kulturlager med en mäktighet på upp till en halv meter framkom med rikliga bebyggelselämningar och ett mycket omfångsrikt fyndmaterial från sen vikingatid och medeltid. Den första fasen, ca 950–1100, visade sig främst i områdets centrala del i form av två treskeppiga långhus med tillhörande härdar. Den andra fasen, ca 1100–1400-tal, innehöll en bebyggelse som var uppdelad på två separata gårdsenheter. Den södra låg till största delen inom undersökningsområdet, medan den norra gården endast kunde beläggas genom en söderlänga. Den södra gårdens bebyggelse uppvisade en lång kontinuitet med många ombyggnader och tillbyggnader. Vissa tider var gården trelängad, emellanåt

12 Hjärup 9:8 även fyrlängad. Flest ombyggnader och byggnadsskeden uppvisade den södra gårdens norrlänga som tolkades som gårdens bostadshus. Den tredje fasen sträckte sig från 1400-talet till 1500-tal och innehöll främst byggnadsrester som hörde till ett stensyllhus med en ugn i den södra delen av undersökningsområdet. Några yngre huslämningar fanns inte beva- rade, trots att en bebyggelse ska ha funnits där enligt kartan från 1795. För- utom huslämningarna med tillhörande härdar/ugnar och kultur- och golvlager, undersöktes även 5 brunnar, gropar, härdar, rännor och en lerbotten (Larsson 1995). Lerbottnar brukar vanligtvis påträffas i kustbygder, ofta inom strand- områden som senare tas i anspråk för stadsbebyggelse, som t.ex. i Malmö, Skanör, Simrishamn och Åhus (Ersgård 1988). Några enstaka lerbottnar har dock påträffats i agrara bymiljöer, exempelvis i Tuna by på Ven (Löfgren 1993), i Lilla Köpinge (Tesch 1992), i Stora Hammar (Söderberg 1993) och i Mal- möbyarna Bunkeflo och Naffentorp (Olsson m.fl. 2005). Enstaka fynd från yngre stenåldern visade på aktiviteter under tidigare skeden i förhistorien. År 1991 förundersöktes ett område i bytomtens nordöstra del där några mindre byggnader fanns markerade på en äldre karta, men inga fornläm- ningar påträffades där (Kriig 1991). År 2004 utfördes en förundersökning i angränsande fastighet till Hjärup 9:8 åt söder (del av detaljplanen ”Äppelhagen”). Då påträffades omfat- tande lämningar med kulturlager och bebyggelserester som framförallt låg koncentrerade till en förhöjd platå i områdets norra del, vilken motsvarade läget för den historiskt kända gården nr 1 i Hjärup. Bebyggelsen här tycktes huvudsakligen innehålla lämningar efter tidigmedeltida och högmedeltida bebyggelse- och aktivitetslämningar (Söderberg 2005b). Detta förhöjda område undantogs för fortsatt exploatering, medan resten av området släpptes efter förundersökningen. Under våren 2008 genomfördes en översiktlig förundersökning (FU1) i den nu aktuella fastigheten. Den visade att det fanns äldre lämningar inom hela undersökningsområdet. I de 11 sökschakten som togs upp påträffades totalt 69 arkeologiska lämningar (14 diken, 25 gropar, 1 härd, 7 lager, 3 syllstenar, 19 stolphål) samt 14 yngre nedgrävningar som tolkades som störningar. Lämningarna var koncentrerade till UO:s centrala och östra delar (schakt 1, 2, 5 och 6) motsvarande läget för gård nr 6. Lämningar hörande till gård nr 12 (schakt 7, 8 och 9) kunde inte med samma säkerhet lokaliseras. I samtliga schakt kunde ett 0,30–0,50 m påfört lager av matjord iakttas ovanpå ett äldre cirka 0,4 m tjockt ursprungligt matjordslager. Anläggningarna som låg under den äldre matjorden bedömdes ha en god bevarandegrad. Vissa partier, främst i områdets norra och västra delar innehöll en hel del recenta nedgrävningar och ledningsdragningar som dock kunde ha skadat de äldre lämningarna. Lämningarna inom området kunde preliminärt dateras till sen vikingatid, medeltid och nyare tid. Fyndmaterialet som togs tillvara bedöm- des vara i gott skick. Det bestod av Östersjökeramik, yngre svartgods, yngre rödgods, ett urnesspänne, järnknivar, ett bryne, spik, en fingerborg, diverse bronsbleck, en bronsknapp, taktegel, djurben och lerklining. Urnesspännet påträffades vid metalldetektering av den äldre matjorden i schakt 6, ca en meter ner under nuvarande marknivå (Schmidt Sabo 2008).

Hjärup 9:8 13 Förundersökningens frågeställningar och målsättning

Syftet med den detaljerade förundersökningen (FU2) var att undersöka och bedöma lämningarnas kvalitet, bevarandestatus, fyndinnehåll, datering och vetenskapliga potential inför en eventuell slutundersökning. Det var viktigt att få grepp om bebyggelselämningarna på både gårds- läge nr 12 i norr och på gård nr 6 i söder, och att i möjligaste mån datera och karakterisera dessa. Det framtagna materialet skulle fungera som ett planerings- och beslutsunderlag för Länsstyrelsens vidare handläggning av ärendet. Ambitionsnivån skulle anpassas till möjligheten av att företagaren i slutändan undantog hela eller delar av området för vidare exploatering. Underlaget skulle emellertid hålla sådan kvalitet att det skulle kunna använ- das vid ett anbudsförfarande inför en slutundersökning.

Förundersökningens metod och genomförande

Den detaljerade förundersökningen utfördes genom att 3 provschakt öpp- nades upp med maskin. Schaktens sammanlagda yta uppgick till ca 260 m2 vilket motsvarade ca 13,5 % av den 3 550 m2 stora ytan. Schakten förlades så att ett representativt urval av olika anläggningstyper och strukturer kunde undersökas, samtidigt som förundersökningsområdets olika delar kom att studeras närmare. Särskild uppmärksamhet riktades på lämningarna inom områdets cen- trala och östra delar, vilka motsvarade läget för den historiskt kända gården nr 6. Redan vid den översiktliga förundersökningen FU1 iakttogs att flera recenta nedgrävningar gick igenom det påförda matjordslagret, men det var oklart om äldre lämningar fanns kvar bevarade längre ner under den äldre matjorden. Det var angeläget att förstå de yngre nedgrävningarnas skadeinverkan på de äldre lämningarna. Schakt 1 var ca 90 m2 stort och förlades inom platsen för den nedrivna skolan där vi inte hade kommit åt att undersöka området vid FU1. Schakt 2 var 130 m2 stort och förlades i korsform över ytan för de två äldre lagren som påträffats tidigare inom detta område. Här gällde det att avgränsa lag- rens utbredning och via provrutor undersöka dem med avseende på deras innehåll, funktion, datering och stratigrafiska komplexitet. Några större gropar som påträffats här behövde definieras och tolkas, eftersom de möj- ligen kunde vara grophus. Schakt 3 var 40 m2 stort och förlades i områdets sydöstra del där en grupp stolphål framkommit vid FU1. I samband med schaktningen genomfördes en kontinuerlig metallde- tektering av framförallt den äldre nedre matjorden. Eftersom hela området var täckt av den äldre matjorden samt den påförda jorden, förutom de olika ytbeläggningarna med sten, grus, makadam och asfalt, blev schaktningen tidskrävande. Påträffade anläggningar rensades fram, mättes in med total- station och gavs en preliminär tolkning. De metalldetekterades och ett urval kontexter undersöktes. Fynd som framkom i samband med schaktningen och vid undersökningen tillvaratogs och registrerades.

14 Hjärup 9:8 Resultatet av den detaljerade förundersökningen (FU2)

Vid den detaljerade förundersökningen påträffades totalt 89 arkeologiska lämningar (8 diken, 17 gropar, 1 ugn, 7 lager, 7 stenlyft till en stensyll, 47 stolphål och 2 stenkonstruktioner) samt en del yngre nedgrävningar som betraktades som störningar (fig. 3). I samtliga schakt kunde ett påfört lager av matjord som var ca 0,3–0,5 m tjockt iakttas. Detta var påfört en äldre ursprunglig matjord som var cirka 0,4 m i mäktighet. Steril botten nåd- des först på ett djup av 0,8–1,25 meter. I botten på schakten, under den äldre matjorden, påträffades bebyggelselämningar i form av stolpbyggda hus, gropar och diken som preliminärt daterades till sen vikingatid–tidig medeltid. Fyndmaterialet som tillvaratogs vid undersökningen bestod av 18 fynd: keramik (Östersjögods och yngre rödgods), en bit av ett benbeslag, en vinare av ben, byggnadsdetaljer av järn, bronsbleck, en kritpipa, taktegel, glas, djurben och lerklining. Av fynden att döma kunde bebyggelsen eventuellt ha haft en kontinuitet från vikingatid ända upp i högmedeltid, precis som de lämningar på granntomten i väster på gårdsläge nr 8 som grävdes ut åren 1986–1987. Där bestod bebyggelsen av stolpbyggda hus ända upp i senmedeltid. Det var inte möjligt att avgöra om bebyggelsen inom under- sökningsområdet härrörde från en eller flera gårdsenheter. Vid läget för gård nr 6 låg över den äldre matjorden bebyggelserester i form av en ugnsbotten, golvlager och olika raseringslager med spår efter syllstenar. Dessa lämningar bredde ut sig över en yta på ca 12x18 m (ca 200 m2) och hade en högsta mäktighet på ca 0,20 m. De daterades till 1500–1800-tal. Kvaliteten på dessa eftermedeltida lämningar bedömdes emellertid som ringa, eftersom de verkade vara kraftigt skadade. På platsen för gård nr 12 påträffades inga intressanta anläggningar. Potentialen att belysa nyare tids bebyggelse ansågs som begränsad, både gällande lämningar och fyndmaterial. Hela undersökningsområdet betraktades som mycket intressant och för- ordades att gå vidare till en särskild undersökning. Resultaten från de båda förundersökningarna (2008 och 2009) visade att störst förutsättningar till ny kunskap om byn fanns i de äldre skedena av bebyggelsen, dvs. den bebyg- gelse som låg längst ner under den äldre matjorden. Statistiskt beräknades slutundersökningen kunna omfatta ca 1000 anläggningar.

Frågeställningar inför den särskilda undersökningen

De sammanlagda arkeologiska resultaten hittills i byn hade visat att bebyg- gelse från byns vikingatid och tidiga medeltid fanns inom gårdsläge nr 8 (Larsson 1995), eventuellt också vid gård nr 1 (Söderberg 2005b) och troligen även inom det nu aktuella området vid gårdsläge nr 6 (Schmidt Sabo 2008). Forskningsvärdet och potentialen inför en särskild undersök- ning (slutundersökning) låg således i frågor som rörde den vikingatida och tidigmedeltida gårdens etablering i byn.

Hjärup 9:8 15 Schakt FU 1 Schakt FU 2 Arkeologiska objekt FU 1 Arkeologiska objekt FU 2 Undersökningsområde

Fig. 3. Schaktplan över undersökningsområdet med sökschakten från den översiktliga förundersökningen 2008 (svartmarkerade) och de tre öppnade schakten som togs upp i samband med den detaljerade förundersökningen 2009 (rödmarkerade).

16 Hjärup 9:8 De vetenskapliga frågeställningarna inför slutundersökningen skulle enligt Länsstyrelsen inriktas på bebyggelsestruktur. Undersökningen i Hjärup skulle kunna bidra med ny kunskap om Hjärups position i regionen i förhållande till Uppåkraboplatsen och staden Lund. I närområdet fanns bra jämförelsematerial i form av tidigare undersökningar i byn. Frågeställ- ningarna kunde kopplas till en övergripande forskningsinriktning på UV Syd som hade med centralitet att göra, och som fanns upptagen i UV:s vetenskapliga programskrift (Anglert 2006b). Genom att datera bebyggelsen, studera dess storlek och dess byggnads- kultur, analysera fyndmaterialet med hänsyn till prestigeföremål och starka identitetsskapande attribut, kontra vardagliga föremål, kunde relationerna till den mäktiga Uppåkraboplatsen respektive till den nya staden Lund belysas. Keramikmaterialet skulle genomgå en särskild bearbetning i syfte att kunna jämföras det med tidigare uppgrävda materialet i byn på gård nr 8 (undersökning 1986–1987).

Metoder och genomförande vid slutundersökningen

Inom det ca 3550 m2 stora undersökningsområdet avbanades totalt 2230 m2. Längs fastighetens kanter sparades en smal remsa för att inte störa befintlig vegetation för mycket. En grävmaskin arbetade med två dumprar som forslade bort jordmassorna till en deponi i Lund, medan byggskrot efter den f.d. skolan och det f.d. dagiset forslades till en deponi i Borgeby. Schakt- ningsarbetena blev mycket mer tidskrävande och omfattande än beräknat, eftersom byggskrotet även måste genomgå sortering före bortforsling. För att fånga upp metallfynd (ej järn) i den äldre matjorden och i anlägg- ningar och lager, genomfördes en systematisk metalldetektering både vid schaktningen och vid undersökning av lämningar. Eftersom metalldetektorn kan känna av metaller cirka 0,10–0,15 m djupt, skedde avbaningen av den äldre matjorden skiktvis med flera genomsökningar med detektorn (fig. 4). Allt fyndmaterial som påträffas i tolkade och undersökta anläggningar och lager (föremål, keramik och osteologiskt material) togs tillvara och kopplades till respektive kontext. Metallföremålen mättes in med totalstation. Detta gällde även de metallfynd som detekterades fram ur den äldre matjorden. Samtliga anläggningar och schakt mättes in med totalstation. Vid urvalet av de anläggningar som undersöktes togs hänsyn inte bara till om de ingick i huskonstruktioner och andra strukturer, utan även till att anläggningar skulle spegla olika slags aktiviteter. Störst insats lades på den äldre bebyg- gelsen eftersom förundersökningsresultaten visat att det var den perioden som det fanns mest bevarade lämningar från. De yngre lämningarna ovanpå den äldre matjorden, daterade till ca 1500–1800-tal, schaktas fram, mät- tes snabbt in, beskrevs och tolkades. Däremot undersöktes de inte i någon nämnvärd grad. Stora och djupa anläggningar snittades skiktvis med hjälp av grävmaskin. Sektioner ritades i skala 1:20. Fotodokumentationen skedde med digitalka- mera. All dokumentation lagrades och bearbetades i fältdokumentations- programmet Intrasis. För ytterligare bearbetning i GIS-miljö användes

Hjärup 9:8 17 Fig. 4. I samband med matjordsavbaningen metalldetekterades den äldre matjorden skiktvis. Håkan Svensson går med metalldetektorn i undersökningsområdets södra del. Foto Katalin Schmidt Sabo.

programmet Intrasis Analysis redan under fältarbetet för att kunna göra preliminära tolkningar och prioriteringar. Träkol för 14C-analys samlades in, framför allt från stolphål och här- dar ingående i hus och andra strukturer. Åtta 14C-analyser sändes in till Ångströmlaboratoriet, Uppsala universitet. I de fall makrofossil valdes för datering istället för träkol artbestämdes sädeskornen av paleoekolog Per Lagerås, RAÄ UV Syd. Makrofossilmaterial samlades in vid undersökningen från tolkade kon- texter. Utvalda prover analyserades av Mikael Larsson, doktorand vid Lunds universitet. För sitt arbete om centralplatsen Uppåkra behövde han få in makrofossiler från närliggande boplatser och byar, för att kunna förstå hur centralplatsen kan ha påverkat sin omgivning, exempelvis genom krav på agrart överskott eller krav på en specifik produktion. Genom att förse Mikael Larsson med material för detta arbete från Hjärup bidrog vi aktivt till en ökad kunskapsuppbyggnad för regionen. En kort översiktlig redogörelse från Larsson av makroresultatet finns bilagd rapporten (bilaga 3), medan en större resultatsammanställning redovisas i Larssons kommande avhandling. Keramikmaterialet genomgick en bearbetning av den externa konsulten Torbjörn Brorsson på Kontoret för Keramiska Studier. Hans rapport finns bilagd rapporten (bilaga 2). Det fanns 25 000 kr avsatta för detta arbete. Keramikmaterialet var begränsat, men bedömdes ändå som värdefullt.

18 Hjärup 9:8 Tidigare uppgrävt material från byn inom gård 8 blev ett viktigt jämförelse- och referensmaterial som gav perspektiv på bybornas tidiga kontakter med Uppåkra respektive Lund. Torbjörn Brorsson som anlitades för detta arbete har en stor upparbetad kunskap i ämnet, eftersom han känner periodens keramik väl, både vad gäller landsbygdsmiljöer som stadsmiljöer (se t.ex. Brorsson 2003, 2005a, 2005b). Det osteologiska fyndmaterialet som samlades in vid undersökningen har inte analyserats inom ramen för projektet, men det tillvatatogs och säkrades för en eventuell framtida analys, exempelvis inom fortsatt forskning om Uppåkraboplatsens omland.

Resultatet från slutundersökningen

Vid slutundersökningen påträffades totalt 798 arkeologiska lämningar (18 diken, 8 rännor, 67 gropar, 1 ugn, 9 härdar, 3 brunnar, 15 lager, 10 stenlyft till en stensyll, 649 stolphål, 7 stolphus och 1 stenkonstruktion). Dessutom framkom ett 50-tal moderna störningar i form av lednings- och kabeldrag- ningar, dagvattenbrunnar, källarnedgrävning och byggrester efter skola och dagis. Över hela ytan kunde ett påfört lager av matjord som var ca 0,3–0,5 m tjockt iakttas. Blandat med dessa jordmassor fanns mycket byggskrot. Detta var påfört en äldre ursprunglig matjord (A100) som var cirka 0,40 m tjock. Steril botten nåddes först på ett djup av 0,8–1,25 meter. Fyndmaterialet bestod av 196 fynd. Den största gruppen fyndposter bestod av cu-legeringar, följd av keramik. Därtill tillvaratogs 25 fyndenheter med djurben. Totalt definierades 7 övergripande tidsskeden. Indelningen i skeden base- rades på lämningarnas datering genom en kombination av hustypologi, 14C- resultat och fyndmaterial, samt bebyggelsens kontinuitet och förändring. Av skedenas tidsmässiga spännvidd framgick att det undersökta området i Hjärup var bebott under förromersk järnålder, äldre romersk järnålder, sen vikingatid (ca 950–1050 e.Kr.) och mellan 1500–1800-tal, varefter området hyste en byskola. Våren 2009 revs den dåvarande skolbyggnaden och ett f.d. dagis för att förbereda mark för den planerade villabebyggelsen.

Skede 1. Förromersk järnålder

Under detta första skede låg ett treskeppigt stolpbyggt hus (A16) från förromersk järnålder i undersökningsområdets södra del (fig. 5). Huset var placerat i nordsydlig riktning och minst 11,5 m av huset låg inom undersök- ningsområdet, resten låg utanför schaktet åt söder. Utifrån hustypologiska grunder placerades huset i perioden förromersk järnålder. Utöver denna byggnad fanns inga ytterligare arkeologiska lämningar från denna tid.

Hus 16 Typ: Treskeppigt långhus Belägenhet: I södra delen av UO Orientering: Nordsydlig Yttre form: Rektangulär

Hjärup 9:8 19 A5424

A10978 A102 A100256 A10964 A10986 A11043 A11061

Hus 16

Fig. 5. Undersökningsområdet med lämningar från Skede 1 (hus 16 från förromersk järnålder) och Skede 2 (brunn A5424 och våtmark med gropar från äldre romersk järnålder).

20 Hjärup 9:8 Längd: Minst 11,5 m (södra delen låg utanför UO åt söder) Bredd: Cirka 6 m Spannlängd från S: 1-2 2-3 3-4 2,50 3 2,60 m Bockbredd från S: 1:a 2:a 3:e 4:e 3,10 ? 2,80 2,80 m

Beskrivning: Detta långhus låg delvis inom ytan för hus 12. 7 stycken stolphål hörde till byggnaden, inga spår efter väggstolpar återstod. Tre par takbärande stolphål, samt ett stolphål utan pare, låg i nordsydlig riktning. Stolphålen var stora i dimensionen, kanske p.g.a. att undergrunden här mest bestod av sandig silt.

Tolkning/funktion: Stolpbyggt hus från äldre järnålder.

Dateringsunderlag: Långhuset hänfördes till förromersk järnålder utifrån hustypologiska grunder, möjligen till periodens senare del (se t.ex. Artursson 2005:95). Den nordsydliga riktningen bedöms som atypisk.

Skede 2. Äldre romersk järnålder

Från skedet äldre romersk järnålder (cirka 0–200 e.Kr.) härstammade en grupp gropar som låg väl samlade centralt inom undersökningsytan. Samt- liga var täckta av ett homogent lager, A102, som bredde ut sig över ett 5x13 m stort område. Lagret innehöll en brungrå lerig/siltig sandfyllning med en del spridda skörbrända stenar, lite träkol samt lite bränd och obränd lera här och var. Groparna A10964, A10978, A10986, A11043, A11061 och A100256 kunde avgränsas som enskilda nedgrävningar, men det fanns inget tydligt skilje mellan fyllningen i groparna och lager A102. I grop A100256 påträffades en välbevarad kopp (Fnr139), där mer än halva koppen var intakt. Koppen var ca 10 cm hög och försedd med en hank som var fäst vid mynningen och skuldran (se bilaga 2). Kärlet påträf- fades liggande med hanken nedåt och det är möjligt att kärlet lagts ned i samband med någon form av offerhandling. I grop A11061 påträffades flera bukskärvor och delar av en liknande hank som på Fnr139. Skärvorna här- rörde sannolikt från samma kärl. Gropkomplexet med lager A102 tolkades som en liten våtmark eller en naturlig liten fuktig sänka. Även en rundoval brunn hörde till detta skede. Det var A5424 som låg cirka 10 m norr om våtmarken. Brunnen uppfattades först som ett grophus p.g.a. sin storlek på 2,5x3,7 m, och undersöktes initialt med spade inom en kvadrant. När det visade sig att anläggningen var en brunn grävdes resterande del skiktvis med maskin. Brunnen smalnade av mot bottenpartiet så att de nedersta 0,45 m endast var 0,9 m i diameter. I botten fanns vattenavsatta lager. Längs kanterna syntes bränd lera, sot och träkol. Fyllningen överst bestod av brunsvart humös lera, sot, kol och bränd lera. Fynd i fyllningen gjordes av äldre romersk järnålderskeramik, varför brunnen placerades i skede 2. Lämningarna från skede 1 och 2 blev i FMIS registrerade som fornlämning 42 i Uppåkra socken.

Hjärup 9:8 21 Skede 3. Sen vikingatid 950–1050 e.Kr.

Det senvikingatida skedet spände över cirka 100 år. Det var under denna tid som en storgård byggdes upp inom undersökningsområdet. Gårdens totala tomtyta täckte hela undersökningsområdet och fortsatte även utanför åt öster, söder och åt väster. En tolkning är att storgårdens tomt fortsatte åt väster ända bort till tomterna på andra sidan Gårdsallén, där en under- sökning 1986–1987 påvisat bebyggelse från flera tidsperioder, bl.a. från 900-talet. En längre diskussion om storgårdens karaktär och tolkning föl- jer nedan efter resultatgenomgången. Av gårdens 6 stolpbyggda hus som undersöktes inom undersökningsområdet, låg samtliga intill schaktkanterna, vilket innebar att inget av husen kunde tas fram i sin helhet (fig. 6). Till detta skede hörde hus 11, 12, 13, 14, 15 och 17. Förutom bebyggelse hörde även en brunn (A6915), ett dike (A5873), tre hägnader (A19, 20 och 21), två härdar (A4795 & 1006), två gropar (A1719 i hus 12 och A9178 i hus 13), en härdgrop (A3691 i hus 17), en källargrop (A4047 i hus 13) och en kupolugn (A4631 i hus 13), till perioden.

Hus 11 Hus 11 var ett enskeppigt hus som påträffades intill sydöstra schaktkanten. Huset var 5,75 m brett och kunde följas 10 m fram till schaktkanten i öster. Det tolkades ha fungerat som en ekonomibyggnad, alternativt som ett uthus/ förrådshus på storgården.

Typ: Enskeppigt hus Belägenhet: Sydöstra delen av UO Orientering: VSV-ONO Yttre form: Rektangulär Längd: Minst 10 m Bredd: 5,5 m Fynd: 2 AII-skärvor påträffades i stolphål A760 och en skärva framkom inom husets yta i samband med rensning.

Beskrivning: 21 stolphål återstod av husets konstruktion, eventuellt har det funnits en mellanvägg cirka 2,85 m in från väster. Inga inre takbärare kunde säkerställas trots idogt letande. Huset var 5,5 m brett och minst 10 m långt, resten fortsatte åt öster. Genom husets yta löpte en ränna som tolkades vara yngre än huset.

Tolkning/funktion: Uthus/ekonomibyggnad till storgården.

Datering: Den enskeppiga hustypen med raka väggar förekommer redan från 900-talet och framåt (Skov 1994:144). Ett 14C-prov från stolphål A769 gav en datering till 1087±30 BP, dvs. 890–1020 AD (Kal. 2 sigma).

22 Hjärup 9:8 A21

A3691 Hus 17 A4047 Hus 13

A4631

Hus 14

Hus 15 A9178

A6915

A5873

A4795

Hus 11

A1006

Brunn Grop/ränna A19 A20 Härd Stolphål Schakt A1719

Hus 12

Fig. 6. Undersökningsområdet med lämningar från Skede 3 (cirka 950–1050 e.Kr.), den senvikingatida storgården.

Hjärup 9:8 23 Hus 12 Hus 12 var ett enskeppigt hus som påträffades intill sydvästra schaktkan- ten. Det tolkades ha fungerat som en ekonomibyggnad, alternativt som ett fähus.

Typ: Enskeppigt hus Belägenhet: Södra delen av UO Orientering: Ö−V Yttre form: Rektangulär Längd: Minst 10 m Bredd: 5,40 m Fynd: -

Beskrivning: 25 stolphål markerade byggnadens utsträckning. De låg på jämt avstånd från varandra och tycktes korrespondera mot varandra i norra respektive södra vägglinjen. Tre stolpar verkade ha blivit omsatta. Huset var 5,4 m brett och minst 10 m långt. Huset fortsatte åt väster in vid schakt- kanten. Inga inre takbärare kunde säkerställas. Innanför husytan låg ett annat stolpbyggt hus (hus 16) som tillhörde ett äldre skede. Inga stolphål undersöktes. Två hägnader tolkades höra samman med huset. Det var A19 och A20. Båda utgick från husets norra sida och kunde följas cirka 4,5 m norrut. Inom husets yta i norr påträffades en stor grop, A1719, som innehöll en skärva AII-gods och mer än 2,5 kg djurben. Gropen tolkades ha hört samman med huset. Huset påminde i storlek och utformning om hus 11.

Tolkning/funktion: Fähus/ekonomibyggnad till storgården, möjligen för att hysa mindre djur, eller som slakthus med tanke på den stora mängden djurben i grop A1719 i huset.

Datering: Eftersom husets konstruktion liknade hus 11 och låg rumsligt så att det kunde höra samman med storgården placerades det i skede 3.

Hus 13 Hus 13 tolkades som storgårdens huvudbyggnad (fig. 7). Det var en stor prestigefull byggnad med svagt konvexa väggar som låg i östvästlig riktning tvärs över undersökningsområdets norra del, från väster till öster, med gav- larna utanför schaktkanterna. Byggnaden var cirka 42 m lång och 8 m bred vid mittpartiet. Till ytan torde byggnaden ha varit cirka 280 m2 stor. De 14 takbärande stolparna fördelade sig så att ett större centralt rum åstadkoms där huset var som bredast, mellan 4:e och 6:e stolp-paret. Avståndet mellan stolp-paren här var 4,80–5,20 m och det var också här som bockbredden mellan stolparna var som störst, mellan 2,80–3,25 m. Rummet har kunnat ha en yta på minst 85 m2 (10,70x8 m) med ett par takbärare i mitten som fungerat som takstöd, men som varit utan inre mellanvägg (fig. 8). Inom husets västra del påträffades en grop, A9178, innehållande skärvor av Östersjökeramik, ett litet knivblad av järn, en hästskosöm, en spik, en bit granatglimmerskiffer från Hyllestad, en slipad kalkstensbit och djurben.

24 Hjärup 9:8 Källargrop A4047

A6252

Fig. 7. Huvudbyggnaden på storgården, hus 13 och dess ingående kontexter (övriga anläggningar gråtonade). Lägg märke till den anläggningsfria ytan längs med framsidan av huset.

Gropen kan ha varit samtida med hus 13 och ingått i det som en förrådsgrop, men detta kunde inte bekräftas eftersom det inte fanns några stratigrafiska relationer mellan gropen och huset. En liten grop (A6252) som låg centralt i byggnaden, intill stolphål A6272 (takbärare), men som dock inte ingick i husets konstruktion, avtecknade sig som en svart fläck vid framschaktningen (fig. 9). Vid undersökningen visade det sig att gropen var 0,38 m i diameter och 0,38 m djup. De översta två decimetrarna av fyllningen var svartfärgade och bestod av träkol och sand.

Hjärup 9:8 25 Fig. 8. Foto över hus 13 och hus 14 taget från väster. De blå kub- barna markerar takbärare till hus 14, de övriga visar takbärare och vägglinjer till hus 13. Foto Katalin Schmidt Sabo.

Fig. 9. Det svarta fyllningen i A6252, en grop intill en av takbärarna i hus 13. Den träkolsbe- mängda fyllningen kan ha varit ett brännoffer, exempelvis i samband med uppförandet av huset. Foto Håkan Svensson.

Fig. 10. Källargropen A4047, i östra delen av hus 13 mäts in. Ugnen A4631 är redan undersökt och borttagen. Observera schakt- kanten med de mäktiga matjords- lagren. Foto Katalin Schmidt Sabo.

26 Hjärup 9:8 Fynd gjordes av bränd lera och en liten bit bearbetat djurben. Anläggningen kan ha varit en offergrop där man förrättat ett brännoffer, exempelvis i samband med uppförandet av huset. I husets nordöstra del påträffades en rektangulär 1,50x1,85 m stor ned- grävning, A4047, som tolkades som en källargrop (fig. 10). I något skede har man slutat använda källaren och anlagt en ugn i gropen. Ugnsraseringen, A4631, bestod av stora bitar bränd lera, lerklining, träkol, obränd lera och sand, samt skörbrända och brandskadade stenar. Den brända leran och lerkliningen har troligen hört till en kupol över härden, som sålunda kan tolkas som en kupolugn. I ugnsraseringen påträffades även flera krossade vävtyngder och bitar av granatglimmerskiffer från malstenar, samt stora mängder med djurben (cirka 1,5 kg). Nordöstra delen av hus 13 blev under 1000-talets början sammanbyggd med hus 17 (se nedan). Det är möjligt att östra delen av hus 13 ska tolkas som en ”köksavdelning” med tanke på källargropens, och den sedermera anlagda kupolugnens placering i östra delen. Även tillbyggnaden med hus 17, som innehöll en härdgrop, talade för att man här i husets östra del samlade sådana funktioner som möjliggjorde tillredning/beredning av mat. Framför byggnadens södra sida var det iögonfallande anläggningstomt. På en 3,5 m bred räcka som löpte längs med husets södra vägglinje fanns inga nedgrävningar. Detta skulle kunna tolkas så att man respekterade områ- det framför huset och förbjöd aktiviteter som krävde markingrepp (fig. 7). Fynd i den äldre matjorden som låg över husets yta och i närområdet förstärkte tolkningen av att huset varit huvudbyggnad på en storgård, eftersom det fanns flera prestigeföremål bland fynden (se kapitlet om fyndmaterialet).

Typ: Treskeppigt långhus, prestigebyggnad Belägenhet: Centralt inom UO Orientering: Ö–V med en svag förskjutning åt VSV–ONO Yttre form: Rektangulär med svagt konvexa långsidor, gavlar utanför UO Längd: Inom schaktet 36 m men troligen ca 42 m totalt Bredd: 8 m vid mittpartiet, cirka 6 m i de yttre delarna inom schaktet Spannlängd fr V: 1-2 2-3 3-4 4-5 5-6 6-7 7-8 4,30 4,0 5,20 5,50 4,80 4,20 2,35? m Bockbredd fr V: 1:a 2:a 3:e 4:e 5:e 6:e 7:e 8:e 2,50 2,50 2,80 3,30 3,25 2,60 m ? ?

Fynd: I stolphål A6494 och A6590 påträffades en AII-skärva vardera.

Beskrivning: Byggnaden bestod av 88 stolphål efter ett treskeppigt hus med svagt konvexa väggar. De 14 stolphålen som markerade de inre takbärande stolparna var 0,28–0,5 m stora i diameter och 0,25–0,30 m djupa. Stolphålen efter väggarna var endast 0,10–0,20 m djupa och 0,15–0,30 m i diameter. I den västra delen var husets lämningar skadade av yngre dikes- och kabelned- grävningar. Husets yttersta takbärare och gavlar låg utanför schaktkanterna i väster och i öster, men längden på huset torde varit cirka 42 m. Mellan 5:e

Hjärup 9:8 27 och 6:e bockparet kan i den norra väggen ha funnits ett ingångsparti. Där påträffades några stolphål strax innanför vägglinjen vid en öppning som var ca 1,25 m bred. De extra stolparna innanför vägglinjen kan ha burit ett vingfång. På södra sidan av huset fanns ingen arkeologiskt synlig ingång, trots att det måste ha funnits en eller flera. Hus 13 blev i nordost sekundärt hopbyggt med hus 17 under 1000-talets första hälft. Inom husets västra yta påträffades gropen A9178 som kan ha hört till byggnaden. Centralt i byggnaden påträffades en liten grop, A6252, som innehöll en bit välbränd lera och ett litet bearbetat djurben. Gropen kan ha innehållit ett brännof- fer. I byggnadens östra del framkom en ugn (A4631) som sekundärt blivit anlagd i en källargrop (A4047).

Tolkning/funktion: Byggnadens längd och bredd talade för att byggnaden använts som huvudbyggnad i en storgård p.g.a. sin stora dimension. I bygg- nadens mittparti, där huset varit som bredast kan det ha funnits ett större rum på cirka 80 m2. I den äldre matjorden som täckte huset och i området kring huset påträffades ett flertal prestigeföremål av metall. Inom den östra delen av byggnaden påträffades en källargrop som sekundärt byggts om för en ugnsanläggning. Möjligen kan man tolka den östra delen av huset som en köksregion, särskilt sedan hus 17 byggts till och källargropen gjorts om till en kupolugn.

Datering: Ett 14C-prov från stolphål A5352 (takbärare) gav en datering till 1081±30 BP, dvs. 890–1020 AD (Kal. 2 sigma). Ännu ett 14C-prov från stolphål A6628 (i södra väggen) gav en datering till 1077±30 BP, dvs. 890– 1020 AD (Kal. 2 sigma). De båda dateringarna visade på samstämmighet. Ett prov från ugnen A4631 (som anlagts i källargropen i husets östra del) fick en datering till 1016±30 BP, dvs. 970-1050 AD (Kal. 2 sigma 87,4%), vilket stämde in bra på tolkningen att ugnen anlagts sekundärt i huset.

Hus 14 Ett östvästligt treskeppigt långhus, hus 14, som enbart kunde definieras genom hålen efter 5 par takbärande stolpar, påträffades inom ytan för hus 13. Hus 14 tolkades som en föregångare till hus 13, dock utan den kraftiga dimensioneringen som hus 13 hade, och med kortare varaktighet.

Typ: Treskeppigt långhus Belägenhet: I centrala delen av UO, inom ytan för hus 13 Orientering: Ö−V Yttre form: Rektangulär Längd: Minst 20 m (västra delen utanför UO) Bredd: Cirka 6 m Spannlängd: 1-2 2-3 3-4 4-5 3,10 5,10 3,70 4,85 m Bockbredd: 1:a 2:a 3:e 4:e 5:e 3,10 3 ? 2,85 2,55 m Fynd: -

28 Hjärup 9:8 Beskrivning: Det treskeppiga huset låg innanför ytan för hus 13 och kan ha varit en föregångare till det. Det var endast 10 stolphål som återstod av byggnadens inre konstruktion och inga spår efter väggstolpar kunde iden- tifieras. Byggnaden kan ha fortsatt åt väster utanför UO.

Tolkning/funktion: Ett långhus som kan ha varit en föregångare till hus 13, dvs. gårdens huvudbyggnad.

Datering: Ett 14C-prov från stolphål A8067 (takbärare) gav en datering till 1084±30 BP, dvs. 890–1020 AD (Kal. 2 sigma). Ett 14C-prov från stolphål A7380 resulterade i ett felutslag då det gav en datering till 263±30 BP, dvs. 1510–1800 AD (Kal. 2 sigma). Byggnadens dåliga bevaringsgrad motiverade till bedömningen att hus 14 var äldre än hus 13.

Hus 15 Sydost om hus 13 påträffades ett litet treskeppigt hus, hus 15, som var 5x14 m stort. Västra delen var dåligt bevarad.

Typ: Treskeppigt hus Belägenhet: Inom den centrala delen av UO Orientering: Ö−V Yttre form: Konvex form med en skevhet i väster Längd: Uppskattad till ca 16 m Bredd: Som bredast cirka 4,50 m, vid östra gaveln 2,60 m Spannlängd: 1-2 2-3 3-4 4-5 5-6 6-7 1-1,3 1,6-1,8 1,50 0,85-1,1 1,6-2 2,85-3 m Bockbredd: 1:a 2:a 3:e 4:e 5:e 6:e 7:e 1 1,35 1,65 1,55 1,55 2 1,3 m

Fynd: I stolphål A5500 (takbärare) påträffades en skärva AIV.

Beskrivning: 30 stolphål utgjorde lämningarna efter hus 15. Östra delen var bättre bevarad än västra delen. Huset definierades inte i fält utan först under efterbearbetningen.

Tolkning/funktion: Svårdefinierat hus eftersom det inte var komplett i sin planform och alldeles skevt i väster.

Datering: Ett 14C-prov från stolphål A5069 (takbärare) gav en datering till 315±30 BP, dvs. 1480–1650 AD (Kal. 2 sigma), vilket tolkades som ett felutslag. Huset låg i det område som under 1500−1800 hyste den historiskt kända gården nr 6 och troligen har innehållet i det provtagna stolphålet kontaminerats. Den treskeppiga konstruktionen samt fyndet av en skärva AIV-keramik motiverade till en datering av huset till sen vikingatid.

Hjärup 9:8 29 Hus 17 Hus 17 var ett enskeppigt hus som påträffades kloss intill nordöstra delen av hus 13, alldeles i anslutning till schaktkanten i öster. Endast västra delen låg inom UO. Till sin planform var byggnaden atypisk och det var oklart om husets riktning var nordsydlig eller östvästlig. Husets funktion kan eventuellt ha varit ett förrådshus eller kokhus.

Typ: Enskeppigt hus Belägenhet: I östra centrala delen av UO Orientering: N−S eller Ö−V Yttre form: Oklar Längd: 8,40 m Bredd: Minst 6,50 m Spannlängd: - Bockbredd: -

Fynd: En skärva AII-gods påträffades i stolphål A3585. Några fynd fanns även i en härdgrop, A3691 som kopplades till huset. Den innehöll bränd lera, bränd flinta och stora bitar träkol.

Beskrivning: Detta hus bestod av 17 stolphål och en härdgrop. I öster fortsatte huset utanför schaktväggen. Stolphålen var mycket tydliga och kraftiga i dimensionen, mellan 0,30−0,50 m i diameter och cirka 0,20 m djupa. De var plana i botten och flera innehöll skörbrända stenar. Stolp- hålen förekom tätt i norra och södra vägglinjen. I västra vägglinjen fanns endast fyra stolphål kvar. Inom husets yta undersöktes anläggningar för att konstatera inre takbärare eller en inre konstruktion, men inga passade in. I husets norra del låg en härdgrop (A3691). Huset har varit sammanbyggt med det stora huset nr 13, och det kan ha funnits en dörröppning mellan de båda husen.

Tolkning/funktion: Hus 17 tolkades som en tillbyggnad till det stora huvud- huset (hus 13) på storgården med oklar funktion. Möjligen var det ett för- råds- eller kokhus.

Datering: Ett 14C-prov från stolphål A3585 gav en datering till 1024±30 BP, dvs. 960–1050 AD (Kal. 2 sigma). Huset tolkades ha blivit uppfört under 1000-talets första hälft medan hus 13 fortfarande var i bruk, och blivit sammanbyggt med det.

Övriga anläggningar i skede 3 Inom västra delen av hus 13 undersöktes en 1,20x2,50 m stor grop, A9178. Det var inte säkerställt om gropen hörde till huset. Formen på gropen var oregelbunden och såg ut som tre separata nedgrävningar, vilket bekräftades då anläggningen undersöktes. Nedgrävningarna var alla 0,7−0,76 m djupa och innehöll brun humös silt, som mörknade mot botten. Det var oklart vilken funktion gropen/groparna har haft.

30 Hjärup 9:8 I nordöstra delen av hus 13 framkom en rektangulär 1,50x1,85 m stor nedgrävning, A4047, som var 0,10 m djup (fig. 10). Den tolkades som en källargrop. Källargropens fyllning bestod av siltig sand, lite djurben och lite träkol. Golvet var plant och jämt. Källargropen har säkert haft ett lock av trä vilket kan ha hållits på plats av några små stolpar intill nedgrävningen (A4617, A9967, A9975 och A9987). Några av dem kan eventuellt ha fungerat som stöd åt ett träfoder för att hålla källarväggarna upprätta. Käl- largropen och stolphålen fick benämningen A18. I något skede anlade man en kupolugn, A4631, i källargropen. Ugns- raseringen, som var 1,25x1,35 m stor och upptog nästan hela den tidigare källargolvsytan. Ugnsresterna bestod av stora bitar bränd lera, lerklining, träkol, obränd lera och sand, samt skörbrända och brandskadade stenar. Den brända leran och lerkliningen har troligen hört till en kupol över härden, som sålunda kan tolkas som en kupolugn. I ugnsraseringen påträffades även flera krossade vävtyngder och bitar av granatglimmerskiffer från malstenar, samt stora mängder med djurben. Cirka 0,20 m av ugnsraseringen var synlig upp i den äldre matjorden. Ett kolprov från ugnen sändes in för analys och gav resultatet 1016±30 BP, dvs. 970−1050 AD (Kal. 2 sigma, 87,4 %). I den norra delen av hus 17, alldeles vid den östra schaktkanten under- söktes en cirka 1 m stor härdgrop, A3691. Den var 0,16 m djup från steril nivå och innehöll svart sand och rikligt med träkol. Fynden bestod av lite djurben och bränd lera. Anläggningen tolkades höra samman med hus 17. En 1,50x2 m stor och 0,45 m djup grop, A1719, påträffades inom ytan för hus 12. Den var fylld med homogen siltig sand samt 2,6 kg djurben. Även en skärva Östersjökeramik påträffades i gropen. Gropen tolkades höra samman med hus 12. Tre olika hägnader kunde definieras vid undersökningen och samtliga tolkades höra till skede 3. Den nordligaste hägnaden var A21, och den tolkades ha utgått från norra väggen på hus 13 och sträckt sig norrut. Dess lämningar bestod av 10 stolphål som låg på 1,30−1,80 meters avstånd från varandra, formande en 12 m lång hägnad. De två övriga hägnaderna, A19 och A20 utgick från norra väggen på hus 12 och sträckte sig 4 respektive 4,5 m norrut. De sistnämnda hägnaderna tolkades ha hört samman med hus 12 på grund av deras rumsliga belägenhet intill huset. Härden A4795 låg 9 m söder om hus 15. Den var 1,3x1,5 m stor. Den innehöll sand, skörbrända stenar samt träkol. Fynden bestod av 21 g djurben, tre skärvor Östersjökeramik, två skärvor AIV-gods och lite bränd lera. Härden A1006 låg endast någon meter söder om hus 11. Den var 1,2x1,5 m stor, 0,16 m djup och innehöll över 1 kg bränd lera/lerklining som even- tuellt hört till en raserad ugnskappa. Fynden i övrigt bestod av 74 g djurben, ett horn av nöt och 2 järnspik. Ett 14,5 m långt och 0,65 m brett dike, A5873, utbredde sig i nordsydligt riktning strax söder om hus 13. Diket undersöktes via en tvärsektion samt lite grävning av fyllningen inom en ca 1,5 m lång sträcka. Diket var cirka 0,30 m djupt och det tolkades ha haft funktionen att dela upp gårdsplanen framför hus 13 i två halvor. I dikets förlängning norrut tolkades hägnad A21 ha haft samma funktion, att dela upp gårdens norra del i två delar. Diket

Hjärup 9:8 31 innehöll vid sektionen rikligt med bränd lera och lerklining som påminde om raseringsmassorna efter en ugn. Endast en brunn kunde hänföras till storgården. Det var brunn A6915 som låg 6 m söder om hus 13, i västra delen av undersökningsområdet. Brunnen var 2,5 m i diameter, 1,63 m djup, trattformad, och mot botten hade den ett brunnskar (A11087) som i de nedre partierna endast var mellan 0,45–0,6 m bred. Brunnens fyllning bestod av olika skikt med humös jord och lerig silt. Överst var den täckt av ett lager sten. Formen på brunnshålet och diametern talade för att brunnen var äldre än gård 6 (1500–1600-1700- tal) eftersom brunnskaret var relativt smalt. Rumsligt passade brunnen in på gårdsplanen för den senvikingatida storgården. Efter att brunnen tagits ur bruk verkar man ha fått problem med sätt- ningar i brunnshålet. Under senare perioder grävde man diken mot hålet för att få bra avrinning där. Man har även påfört sten och lera för att fylla igen håligheten. Fynd av tegelflis och Bll:4 som gjordes i översta delen av brunnsfyllningen talade för att man kompenserat för sättningar upp i sen tid då gård nr 6 var i drift.

Skede 4. Uppodling av den äldre matjorden

Den äldre matjorden som täckte hela undersökningsområdet, här kallad A100, var cirka 0,40 m tjock. Lagret var rostbrunt till färgen och bestod av homogen humös sand. I detta lager påträffades 96 metallfynd, vilket mot- svarar 86 % av samtliga metallfynd (112 fyndposter). En uppodling av detta lager måste ha skett någon gång mellan 1000-talets senare del, efter det att storgården lagts ned och cirka 1500, då gård nr 6 anlades. Från den perioden har vi nämligen ingen bebyggelse inom undersökningsområdet.

Skede 5. 1500–1800, gård 6

Kring 1500 skedde en förändring av markanvändningen på platsen för den forna storgården. Odlingen upphörde och en agrar gårdsenhet, gård nr 6 anlades. Vid förundersökningen framtonade periodens lämningar som relativt dåligt bevarade och sporadiskt förekommande, varför de priori- terades ned inför slutundersökningen (fig. 11). Vid slutundersökningen behandlades de därför extensivt. De schaktades fram med maskin, mättes in, beskrevs summariskt, registrerades och tolkades översiktligt. Enstaka kontexter undersöktes. Totalt hörde 37 kontexter till perioden. De bestod av 8 lager, 7 stenlyft, 7 diken, 1 syllstensrad, 2 stenar, 6 stolphål, 2 ugnsbottnar, 3 gropar och en brunn. Av fyndmaterialet var det det yngre rödgodset som övervägde. En kakelplatta från 1600-talets början, som påträffades i en recent kabelränna, tillhörde också perioden. De påträffade lämningarna till gård nr 6 låg nära där kartan från 1795 angav gårdsplatsen, dock med en 6 meters förskjutning norrut. Även de diken som skulle kunna vara vägsträckningar genom byn låg med några meters förskjutning åt norr. I äldre texter om byn kallas gården för ”fanjunkarbostället” (Kullenberg 1986:41).

32 Hjärup 9:8 Lämningar efter gård 6

Brunn Grop/ränna Lager Stolphål Schakt

Fig. 11. Undersökningsområdet med lämningar efter gård 6, Skede 5 (cirka 1500–1800).

Hjärup 9:8 33 Skede 6. Utskiftningen av gård 6, rasering och påförning av jordmassor

År 1811 enskiftades Hjärup. Gård nr 6 hörde till de gårdar som skulle skif- tas ut. Gård 6 flyttades ut till gränsen mot Svarte Hjärup. Över den forna gårdsplatsen (hela undersökningsområdet) fyllde man på med ett 0,30–0,50 m matjordslager som man hämtat från ett, för oss, okänt ställe. Varför man gjorde denna åtgärd är okänt, men det innebar att den dåvarande markni- vån höjdes upp kraftigt. Arbetet kan ha gjorts med avsikten att förhindra eventuella översvämningar från Hjärupsbäcken i söder.

Skede 7. Skolbygge, skolgård och dagis

På tomten för den utskiftade gården nr 6 byggdes år 1817 Hjärups första byskola, flera år innan den obligatoriska folkskolan infördes. År 1847 upp- fördes en ny skolbyggnad och år 1855, i samband med att Nils Peter Persson tillträdde lärartjänsten, planterades ett vårdträd vid byskolans grind (Kul- lenberg 1986:41). En stor gul tegelbyggnad med flera klassrum i bottenplan och slöjdsal och gymnastiksal på ovanvåningen, restes året 1895. Den var skola fram till år 1970, varefter undervisningen flyttades till nya lokaler i norra delen av byn. År 2009 revs den gamla tegelbyggnaden efter att ha stått tom en tid. Samtidigt revs även den byggnad som inhyst ett dagis i under- sökningsområdets sydöstra del. De olika skolbyggnaderna lämnade efter sig stora mängder med sten, tegel och byggbråte inom undersökningsområdet. Lyckligtvis hade skolbyggnaderna inte skadat de nedre liggande arkeologiska lämningarna nämnvärt. Byggnaden som inhyst ett dagis var däremot byggd med källare som grävts ned djupt i den sterila undergrunden. Inom en 18x18 m stor yta under huset var samtliga lämningar borttagna.

Fyndmaterialet

Totalt registrerades 196 fyndposter och 25 fyndenheter med djurben. En fyndsammanställning över samtliga registrerade fynd med sakord, material och antal fyndposter finns i tabell 1. Totalt konserverades 25 metallföremål av Thomas Lindell på Malmö museers konserveringsavdelning. Keramik- materialet genomgick specialregistrering och en särskild analys av Torbjörn Brorsson på Keramiska Studier. Hans resultat redovisas i bilaga 2. Vid undersökningen genomförde vi systematiska metalldetekteringar av den äldre matjorden i samband med schaktningen. De allra flesta metallfyn- den av cu-legering framkom i detta lager (A100). Hade vi inte metalldetek- terat matjorden hade vi förlorat detta fyndmaterial som tydligast avslöjade storgårdens materiella kultur (förutom byggnaderna förstås).

34 Hjärup 9:8 Sakord Material Antal fyndposter Avslag Flinta 2 Balansvåg Cu-legering 2 Bearbetad sten Bergart 2 Bearbetat ben Djurben 2 Beslag Cu-legering 29 Bryne Bergart/Sandsten 1 Bultlås Cu-legering 1 Dräktnål Cu-legering 1 Fat Keramik 3 Fibula Cu-legering 3 Fingerborg Cu-legering 5 Fönsterglas Glas 1 Föremål Brons/bly/järn 9 Föremål/förgylld Cu-legering 1 Handtag/grytöra Cu-legering 1 Harts (?) Harts? 1 Hästsko Järn 1 Kakel Keramik 1 Kanna Keramik 1 Knapp Cu-legering 11 Knivblad Järn 1 Knivslidesbeslag Cu-legering 1 Kritpipa Bränd lera 1 Kula Bly 4 Kärl Keramik 46 Lerblock Bränd lera 1 Lerklining Bränd lera 6 Malsten Granatglimmersk. 2 Mynt Metall 11 Myntspänne Cu-legering 1 Nit/nithuvud Cu-legering 2 Nål Cu-legering 2 Pincett Cu-legering 3 Plomb Bly 1 Ring Cu-legering 2 Skål Keramik 2 Slagg Slagg 1 Sländtrissa Bly 2 Spelpjäs (?) Bergart 1 Spik Järn 6 Spån Flinta 2 Spänne/urnes Cu-legering 1 Spänne/skiva Cu-legering 1 Sölja Cu-legering 7 Sölja Järn 1 Tegel Bränd lera 1 Trebensgryta Keramik 3 Ugnsvägg Bränd lera 4 Vikt (68 g) Bly 1 Vävtyngd Bränd lera 1 Totalt 196

Tabell 1. Fyndsammanställning över samtliga registrerade fynd vid slutundersök- ningen i Hjärup med sakord, material och antal fyndposter.

Hjärup 9:8 35 Fig. 12. Ett dekorerat föremål cirka 60 mm långt (Fnr10) påträffat vid metalldetektering strax söder om hus 13 i den äldre matjorden. Foto Staffan Hyll.

Dekorerat föremål

Ett vackert ornerat föremål (Fnr10), cirka 60 mm långt, påträffades i den äldre matjorden (A100) strax söder om hus 13 (fig. 12). Det var tillverkat av ett tunt bronsrör som i den nedre delen troligen varit sammansatt med en spets eller liknande, kanske av annat material, förslagsvis ben. Överst hade föremålet en bred ögla där en ring eller kedja kan ha suttit. På tre ställen satt platta ringar med kryssornamentik fastklämda på röret. Samtliga tre ringskarvar har förlagts på samma sida av röret, vilket antydde att föremålet har haft en ”framsida” och en ”baksida”. Det skulle kunna röra sig om en ”dräktnål”, men sådana brukar vara smäckrare och gjutna i ett stycke (se t.ex. Lund Hansen 2008:62). Det skulle också kunna vara en stylus, ett skrivdon för att skriva på vax med. Ett annat förslag är att det skulle kunna vara en ”kläpp” av något slag som suttit fast på en ring, och i sådant fall behöver det inte ha suttit någon spets nedtill.

Spännen och fibulor

En vacker fågelfibula (Fnr1) tillvaratogs i ett dike (A4173), en meter norr om hus 13. Diket var från en yngre fas, så troligen har fågelfibulan hamnat i diket vid dikesgrävningen. Fågelfibulan var 20x35 mm stor och tillverkad i cu-legering. Den avbildade en fågel i profil. Fibulan var helt intakt, förutom på baksidan där fästanordningen saknades (fig. 13). Fågelkroppen var rikligt dekorerad med linjer som symboliserade fjädrar, vilka förstärkte fågelns olika delar som stjärt, vinge, hals och bröst. Klorna var kraftfullt framställda, liksom näbben som var nerböjd. På baksidan fanns spår kvar av nålfäste och en ögla. Kvaliteten var högklassig.

36 Hjärup 9:8 Fig. 13. Fågelfibulan (Fnr1) som avbildar en fågel i profil var 20x35 mm stor. Den detekterades fram ur ett dike en meter norr om hus 13. Foto Thomas Lindell, bearbet- ning Staffan Hyll.

Två liknande fågelfibulor har påträffats i Uppåkra (Hårdh 2010:258, 268). I Bunkeflo gjorde man ett snarlikt fynd 25 m väster om trelleborgshuset på storgården, (Löfgren m.fl. 2007:261f). Ett fynd finns från Södra Sandby (Strömberg 1961) och ett annat från Johannishus i Hjortsberga i Blekinge, som förövrigt var ett kungalev (Hårdh 1976). I Lund har man funnit ett exemplar av bly vid PK-banksundersökningen i lager från 1020−1050 (Sten- holm 1976:295). I Danmark finns flera fynd av fågelfibulor, bl.a. från Tofte- gård på Östfyn, där tre stycken har detekterats fram (Henriksen 2000:44). Dateringen för dessa spännen med fåglar i profil ligger huvudsakligen i 1000- tal, dvs. under en tid då den kristna kyrkan fått fotfäste. Fågelmotivet kan föreställa en duva eller en örn och representera fred och frälsning, respektive Kristus uppståndelse och himlafärd (Pedersen 1999:19, 26f, 47ff). Ett stort urnesspänne (Fnr39) framkom söder om hus 13 i den äldre matjorden (A100). Det var 42x44 mm stort och tillverkat i cu-legering. Formen på spännet var närmast triangelformat (fig. 14). På baksidan fanns delar kvar av fästanordningen i form av en ögla och liten järnklump. Vid den översiktliga förundersökningen 2008 påträffades också ett urnesspänne, cirka 10 m söder om det nu funna spännet. Det spännet var mindre i stor- lek, 25x30 mm, och påminde mycket om spännen man funnit inne i Lund i en verkstadslokal. Båda spännena är avbildade på fig. 14. Urnesstilen har sitt namn efter träsniderierna på stavkyrkans norra portal i Urnes i Norge. Träportalen är daterad till år 1060, men stilen förekommer redan under vikingatiden. Urnesstilen präglas av slanka, stramt stiliserade djurkroppar, sammanflätade i täta mönster. Spännena dateras vanligen till sent 1000-tal och tidigt 1100-tal (Bergman & Billberg 1976:206ff ).

Hjärup 9:8 37 Fig. 14. Två urnesspännen från storgården. Båda detekterades fram ur den äldre matjorden söder om hus 13. Det mindre spännet (25x30 mm) påträffades redan 2008 i samband med förundersökningen och det större (Fnr39, 42x44 mm) vid slutundersökningen. Foto Staffan Hyll.

Förgyllt djurhuvud

Ett svårbestämt föremål av kopparlegering med dekor och förgyllning (Fnr2) påträffades i den äldre matjorden nära fågelfibulan, norr om hus 13. Fyndet var 14x34 mm stort (fig. 15). Föremålet var kraftigt skadat men man kunde tydligt se att det varit sfäriskt till sin form. I ena änden smalnade föremålet av i en spets som såg avklippt ut. Förgyllning fanns kvar i deko- rens lägre partier. Fyndet kan vara ett nyckel- eller nålhuvud, men det är en osäker tolkning. På stilistiska grunder placerades föremålet i vikingatid (Hårdh 2010:258, 269).

Fig. 15. Del av ett förgyllt föremål (Fnr2, 14x34 mm stort), kanske ett djurhuvud hörande till en nyckel eller en nål, påträffades norr om hus 13 i den äldre matjorden.

38 Hjärup 9:8 Fig. 16. Två fynd av vågar som påträffades i den äldre matjorden söder om hus 13 (Fnr4 & Fnr5). De stora vågarmarna var 62 mm långa och den mindre 52 mm. Den runda sfäriska vikten hade platt bottenpol (Fnr62). Alla tre fynd kan dateras till 900- och 1000-talet e.Kr.

Vågar och en vikt

Två fynd av vågar framkom strax söder om hus 13 i den äldre matjorden (fig. 16). Den mest intakta vågen (Fnr4) hade två armar som var invikta och som hölls samman av ett mittparti. Pekaren fanns kvar, men inte den del man håller i då man väger. Ornamentik saknades på mittpartiet, däremot fanns små tunna ränder vid vågarmsändarna. Längden på armarna var 62 mm. Vågen torde med armarna utslagna ha varit cirka 13 cm lång. Det andra våg- fyndet (Fnr5) bestod endast av en vågarm som var 52 mm lång. Vågarmens ornamentik bestod av 4 tunna parallella ränder vid vågarmens ände. Denna mindre våg torde med armarna utslagna ha varit högst 11 cm lång. Enligt Steuers typologi tillhör vågarna från Hjärup typ 5 som kän- netecknas av ”rippeln” (ränder) vid vågarmsändarna, i övrigt saknas annan ornamentik. Typen dateras till 900-tal och 1000-tal, men har även använts längre fram i tiden (Steuer 1997:27ff ). Fnr62 var en vikt av bly på 68 gram (fig. 16). Den var rund och sfärisk med platt bottenpol. Den kan mycket väl dateras till samma tid som våg- fynden (Steuer 1997:61).

Hjärup 9:8 39 Militaria

Det framkom några fynd vid undersökningen som kunde kopplas samman med militaria. Det rörde sig om 4 blykulor, några blysmältor och en mili- tärknapp från 1800-talets början. Knappen hade en prägling med Carl XIV Johans initialer, även känd som Jean Baptiste Bernadotte, kung i Sverige åren 1818–1844.

Mynt och myntspänne

Sammanlagt tillvaratogs 10 mynt och ett myntspänne vid slutundersök- ningen. I mynttabellen nedan framgår bestämningarna Ett s.k. myntspänne (Fnr19) påträffades 15 m söder om hus 13 i den äldre matjorden. Det var präglat med ett Svend Estridsenmynt som före- bild, men hade en större diameter. Motivet var Kristus iklädd mantel och med gloria, sittandes på en tron (fig. 17). Kung Svend Estridsen var bland annat känd för sitt intresse för kristendomens utbredning, som under hans tid blev fast etablerad i det danska riket, däribland Skåne. Det präglade blecket, 31 mm i diameter, satt fast på en tunn bronsplatta genom att kan- terna vikits runt den. På baksidan av plattan syntes märken efter lödning på två ställen för en fästanordning. Det finns ett mycket snarlikt fynd funnet i Löddeköpinge som har samma diameter, samt en likartad fästanordning på baksidan (Ohlsson 1980:101). Från Oxie finns också ett mycket snarligt myntspänne ( Jönsson & Brorsson 2003:181f ). Det spännet har ett litet hål i nedre delen för en upphängningsmöjlighet precis som det aktuella fyndet i Hjärup. Sådana myntspännen kan ha suttit fast i en halsring likt det mynt som påträffats i Bonderup, fastlänkad med en tunn metalltråd (Hårdh 1976:107). Från den medeltida staden Tumathorp i östra Skåne finns också ett liknande myntspänne. Tumathorpspännet tror man har präglats på

Fig. 17. Ett s.k. myntspänne (Fnr19, 31 mm i diameter) med prägling av ett Svend Estridsenmynt som förebild, framdetekterades ur den äldre matjorden cirka 15 m söder om hus 13. Motivet är Kristus med gloria iklädd mantel.

40 Hjärup 9:8 platsen ( Jönsson 2011:52). Från staden Lund finns flera exempel på Svend Estridsen myntspännen (Hauberg 1900, Tab. IX:31–34). Myntformade spännen var vanliga i det tyska, och särskilt det frisiska området under 1000-talet (Spiong 2000; Mats Roslund mail 2011-05-16). Myntspännen som den här kan kungen ha låtit tillverka för att kunna ge till sina allierade, som en medalj eller liknande. Bar man smycket på sig visade man att man tog ställning för den danska kungen och även för kristen- domen. Intressant i sammanhanget är att alla tre orterna Oxie, Lund och Tumathorp där sådana här myntspännen påträffats, har anknytningar till den danska kungamakten: Oxie var ett kungalev och Lund och Tumathorp hade myntningsrätt som var given av kungen.

Fyndnr Ort/land Myntherre Reg.år År Kontext 19 Danmark Svend 1047-1074 100 Estridsen 40 Danmark Borgarkrigsmynt 1300-tal? 100 41 Wismar/ 1553? 100 Tyskland 42 Sverige Carl XI 1667 100 45 Danmark Christian IV 1588-1648 1620 100 46 Danmark Christian IV 1588-1648 100 47 Sverige Ulrika Eleonora 1720 100 48 Lund/ Christoffer II 1319-1332 100 Danmark (el. Erik Menved) 50 Lund/ Danmark Erik Menved 1286-1319 100 51 Danmark Borgarkrigsmynt 100 52 Danmark 1771 100

Tabell 2. Samtliga myntfynd från slutundersökningen i Hjärup 9:8. De blev bestämda av Ulla von Wowern på Lunds universitets historiska museum. Fnr19 var inte ett mynt i egentlig mening utan ett s.k. myntspänne. Kontext A100 motsvarade den äldre matjorden.

Kakelplatta

En oglaserad kvadratisk rumpkakelplatta, 195x215 mm (Fnr184) från 1600- talets början påträffades i ett recent kabeldike (A4739). Motivet på kaklet föreställde en kvinna i exklusiva kläder (fig. 18). En identisk kakelplatta har påträffats i Lund, och enligt Blomqvist förekom denna typ i par med motiv av en man och en kvinna, troligen avbildandes ett tyskt furstepar (Blomqvist 1936:203ff, 208) (se Brorsson, T., bilaga 2).

Storgården i Hjärup i ett större perspektiv Begreppet storgård Slutundersökningen resulterade bland annat i upptäckten av en senvikinga- tida storgård i södra delen av Hjärups by. Forskningshistoriskt har man gjort åtskillnad mellan den yngre järnålderns ”storgård” och en medeltida ”huvudgård” utifrån en ekonomiskt inriktad definition som förutsatte att det yngre järnålderssamhället saknade en formaliserad makthierarki och

Hjärup 9:8 41 Fig. 18. Denna oglaserade kakelplatta från 1600-talets början (Fnr184, 195x215 mm) påträffades i ett sentida kabeldike men kan kopplas till den historiska gården nr 6.

förutsättningar för regelbundna överföringar, dvs. man antog att storgår- dens bas huvudsakligen bestod av en egen produktion med slavarbetskraft, vilken kombinerades med extern tillägnelse via plundring och tributtagning (Anglert 1995:149; Söderberg 2005a:55). Under medeltid antas huvud- gårdarna ha varit gods med underordnade gårdar knutna under sig via ett arrendesystem. Det har föreslagits att man istället för att endast lägga ekonomiska förhållanden som grund för en definition av storgårdar, skulle se dem ur en makthierarkisk och social synvinkel och kalla alla stora gårdar för huvudgårdar oavsett tidsperiod (Hansson 2001:38ff ).

42 Hjärup 9:8 Begreppet storgård har valts i rapporten att användas i betydelsen av en större gårdsenhet, utan att ta ställning till vilken gårdsdrift gården har haft, dvs. utan att gå in på om storgården har brukats i stordrift som ett eget slutet ekonomiskt system, eller om storgården haft flera underlydande gårdar med regelbundna överföringar av förnödenheter till storgården. Ett socialt övre skikt brukar kopplas till storgårdar. Genom en kombina- tion av arkeologiska undersökningar och granskning av äldre kartmaterial har det generellt gått att få bevis för att det i de historiska byarna i västra och södra Skåne som regel funnits en gård av märkbart större storlek än övriga gårdar (Riddersporre 1998:167 och där anförd litteratur). Många av storgårdarna går även att spåra retrogressivt genom de storgårdar som är kända från högmedeltid (Anglert 1989:224ff). Förekomsten av storgårdar i byarna indikeras ofta av stora sammanhängande toftytor, ornum, runstenar, skattfynd, tidiga träkyrkor, breda västtorn, stenbroar och kvarnanläggningar (Schmidt Sabo 2005b:72ff ).

Vad berättar undersökningen om storgården i Hjärup?

Storgården existerade i hundra år, från cirka 950−1050 e.Kr. Med andra ord har den haft en kontinuitet på ca 100 år, dvs. i cirka fyra generationer. Initialt bestod huvudbyggnaden av en treskeppig konstruktion, hus 14, med ”ordinarie” dimensioner. Samtidigt med den kan hus 11, 12 och 15 ha funnits. Två treskeppiga byggnader som undersöktes åren 1986−1987 på en angränsande tomt väster om undersökningsområdet, blev daterade till perioden 950−1100 utifrån stratigrafiska och typologiska grunder (Larsson 1995:8). De husen tolkas ha ingått i den nu undersökta storgårdens bygg- nader p.g.a. deras datering och nära rumsliga belägenhet intill hus 14. Ganska snart efter etableringen av storgården byttes huvudbyggnaden ut mot en större och mycket mer prestigefull byggnad, hus 13. Storleken på den nya huvudbyggnaden var väl tilltagen med sin längd på 42 m. Väggarna var svagt konvexa och på bredaste stället vid mittpartiet var byggnaden 8 m bred. Husets yta har uppskattningsvis legat på 280 m2. Byggnadens mittparti kan ha bildat ett större rum på minst 85 m2. Byggnaden har varit påkostad och har uppförts för att verkligen ge en prestigefylld framtoning, påminnande om en hallbyggnad. Under 1000-talets första hälft utökades gården med ännu en byggnad, hus 17, som byggdes upp i anslutning till huvudbyggnadens nordöstra sida. På gården kan olika delar av familjen ha haft sin bostad. Hus 13, som tolkades som gårdens huvudbyggnad, kan ha fungerat både som bostad och för representation. De två husen i väster (som påträffades 1986−1987) hade båda centralt placerade långhärdar vilka skulle kunna peka på en bostads- funktion. De mindre byggnaderna, hus 11, 12, 15 och 17 i öster kan ha hyst grupper av människor som skött hushållsbestyren. Diket A5873 och hägnaden A21 tolkas ha delat upp gårdens tomt i en västlig och en östlig del. Den västra delen kan ha varit av mer representativ art, medan den östra delen har haft hushållsrelaterade funktioner kring matberedning, förråd och djurhållning. På storgården i Lockarp var det

Hjärup 9:8 43 Hägnad

Hus 17 Hus 13

Hus II

Hus I Hus 15 Dike

Hus 11

Hus 12

Exploateringsyta Undersökningsyta 0102030Meter Anläggningar

Fig. 19. Schaktplan med kontexter och samtliga hus hörande till storgården markerade. Även de två husen i väster som undersöktes åren 1986–1987 är medtagna. Ett dike söder om hus 13 och en hägnad norr om huset tolkades ha delat upp gårdstomten i en västlig och en östlig del.

Fig. 20. 3D-visualisering av de undersökta husen som tolkades höra till storgården, lagda över 1795 års karta. De två husen i väster undersöktes redan 1986–1987.

44 Hjärup 9:8 också diken som användes för att dela in gården i minst fyra identifierbara enheter, var och en med särskilda funktioner (Heimer 2009:339). Fyndmaterialets sammansättning från sen vikingatid var något utöver det vanliga från denna tid. Svend Estridsenmyntspännet, vågarna, vikten, djurhuvudet, fågelfibulan och de två urnesspännena kunde tolkas som pre- stigeföremål som väl passade in i ett sammanhang på en storgård. Kvaliteten på myntspännet och fågelfibulan var dessutom av yppersta klass. Föremåls- grupperna har framförallt påträffats i Uppåkra och i Lund, men liknande föremål har även påträffats på andra platser där kungamakten och en social elit varit representerade. De prestigefulla fynden hörde snarare till 1000-talets första hälft än till 900-talet, vilket skulle antyda att gårdens invånare under 1000-talet hade större möjligheter att anskaffa föremål från den kulturella sfären som hörde till ett socialt övre skikt. Någon militär närvaro med vapen fanns ingen indikation för i materialet. Vi fann heller inga spår efter hantverksaktiviteter på gården. Föremålskategorierna vittnar om ett kontaktnät med förgreningar till en högre social miljö, eventuellt ända upp till den danska kungamakten, möjligen via deltagande i vikingafärder västerut. Texten på runstenen från byn omtalar just en sådan färd västerut med dödlig utgång.

Storgårdens tomt och toft

Om hypotesen stämmer att även de två byggnaderna i väster har hört till gården, så framträder en riktigt stor gårdsenhet som skulle kunna ha tagit upp hela den södra delen av byns marker (fig. 19). Detta skulle kunna inne- bära att ännu fler byggnader kan ha ingått i storgården än de som hittills undersökts. På fig. 20 återges en tredimensionell, schematisk bild av hur gårdens byggnader har legat i förhållande till varandra. Hela det stora toftstycket som låg söder om gården, på södra sidan av Hjärupsbäcken, kan initialt ha hört till storgården (fig. 21). Storleken på den föreslagna stora gårdstomten ligger på 30 000 m2 och dess toftmark på 53 000 m2. I jämförelse med den storgård som Mats Riddersporre fick fram i sin kartstudie 2003, situerad i den norra delen av byn, motsvarande gård nr 4 & 10, så låg toftstorleken där på 58 000 m2, medan gårdstomtens storlek inte gått att uppskatta eftersom man inte företagit några arkeologiska undersökningar i den delen av byn. Som jämförelse kan nämnas att de toft- områden som tros ha hört till kungsgården i Oxie har beräknats till mellan 37 000–42 000 m2 i storlek, medan en storgård i Sunnanå troligen hade en toftareal på 45 000 m2 ( Jönsson & Persson 2008:83, 90).

Varför tolkas gården i Hjärup som en storgård?

Det finns flera förhållanden som stärker tolkningen att den undersökta gården i Hjärup ska betraktas som en storgård:

Hjärup 9:8 45 Gård 4 & 10

Bytomt Storgård Toftmark

Fig. 21. De undersökta områdena med hus som tolkades höra till storgården, lagda över en kalk med marknamn (från Manhag 2000). Den gröna ytan i byns södra del markerar den tolkade gränsen för den hypotetiska storgårdstomten. Dess toftmark i söder är gulmarkerad. Lägg märke till byns norra del där en hypotetisk storgård kan ha legat enligt Mats Riddersporre.

46 Hjärup 9:8 – Stora hus är något som förknippas med järnålderns storgårdar och den sociala elit som bott där. Dimensioneringen på storgårdens huvudbygg- nad, hus 13, var 42 m lång och 8 m bred. Husets yta var ca 280 m2. Byggnadens mittparti kan ha bildat ett större rum på minst 85 m2. Det var ingen regelrätt hallbyggnad, däremot kan man hävda att byggnaden har uppförts för att verkligen ge en prestigefylld framtoning, starkt påminnande om en hallbyggnad.

– Huvudbyggnaden har inte varit placerad för sig själv, däremot har den byggts precis på områdets högsta punkt, cirka 16 m.ö.h., medan omgi- vande områden i norr och i söder har sluttat. Det anläggningstomma området framför huset kan tolkas som en vilja att respektera husets framsida.

– Storgårdsmiljöer karakteriseras allmänt av en omfattande, komplex och varierad bebyggelsestruktur (Becker 2005b:237, Söderberg 2005a). Anta- let samtida byggnader som har tolkats höra till storgården i Hjärup, hus 13, 11, 12, 15, 17, samt de två långhusen i väster utanför undersöknings- området, talar för att gårdstomtens dimensionering var mycket större än en ordinarie gårdsenhet vid vikingatidens slut. Om vi även räknar till området för gård nr 1, sydost om undersökningsområdet, kan vi ha att göra med en gårdstomt som har upptagit hela södra delen av byn ända ner till Hjärupsbäcken.

– Det finns flera spännande topografiska likheter mellan Uppåkraboplatsen och storgårdens läge i Hjärup. Uppåkra ligger på ett högt topografiskt läge, på norra sidan av Hjärupsbäcken med en väg genom boplatsen intill ett vadställe över ån. Storgården i Hjärup ligger också på en topografiskt högre nivå än omgivningen, på norra sidan av Hjärupsbäcken, intill ett vadställe och nära en landsväg (se för övrigt Söderberg 2005a, kap. 4 för jämförelser på storgårdars topografi och landskap).

– Storgården i Hjärup uppvisar således flera viktiga bebyggelse- och lokaliseringsfaktorer som brukar kopplas till storgårdar: 1) närheten till landsväg, 2) närheten till ett vadställe, 3) placering på en högre topo- grafisk nivå än omgivningen, 4) flera stora byggnader, 5) stor gårdstomt och stor toft.

– Runstenen som påträffades i södra delen av byn, nära Hjärupsbäcken, omtalar en viss Toke som dog västerut. Vi vet inte om Toke bodde i Hjärup, däremot borde Navne som lät rista och resa stenen efter Toke ha varit bosatt i byn. Det är fullt möjligt att Navne bodde på den nu undersökta storgården under tidigt 1000-tal. Stenen anses vara av typen ”efter Jelling”, dvs. härstammande från tiden kring år 1000 e.Kr. eller strax efter då Sven Tveskägg (987–1014) var kung i Danmark. Dessa ”efter Jelling-stenar” anses vara resta av och för människor som stod kungen nära, eventuellt som medlemmar i hans hird (Randsborg 1980;

Hjärup 9:8 47 Helgesson 2008:59). Toke uppges ha dött västerut vilket skulle kunna syfta på att han föll under ett av Sven Tveskäggs krigståg i England. Vid denna tid hade vikingatågen omformats till regelrätta erövringståg ledda av medlemmar från de skandinaviska kungaätterna (Lihammer 2007:192). Då de vikingatida danska runstenarna ofta tolkats som ett slags arvs- dokument, där rätten till jorden markeras, kan motivet för Navne att resa runstenen i Hjärup ha varit att visa på släktskap eller allians med en känd person, en hjälte som kämpat på kungens sida och stupat, för att rätt- färdiga rätten till en social ställning och mark (Lihammer 2003:100ff ). Runstenar fungerade också som statusmarkörer (Hansson 2001:124) och de placerades ofta i förhållande till runstensresarnas gårdar, på en plats som ledde in i gårdens landskap (Zachrisson 1999; Heimer 2009:336). I södra delen av den hypotetiska storgårdstomten fanns ett eller två vad- ställen över Hjärupsbäcken. Runstenen har troligen stått vid ett vadställe som samtidigt fungerat som en ingång till storgården.

– Fyndmaterialet från gården var speciellt till sin sammansättning med flera högstatusindikerande fynd av yppersta klass. Prestigeföremål använ- des vid denna tid av samhällets övre sociala skikt som tecken på allianser och för att upprätthålla och reproducera samhällets sociala och politiska organisation då flera nya grupper etablerade sig i samhället (Hedeager 1990:91; Helgesson 2002:32).

Arkeologiskt har det i Skåne undersökts storgårdar bland annat i Bjäresjö, Bunkeflo, Lockarp, Järrestad, Fosie, Särslöv och Häljarp. De har varit av olika karaktärer. Om man skulle sätta in den nu påträffade storgården i Hjärup i sammanhanget så kan man hävda att den inte är ett exempel på en storgård för den allra högsta sociala eliten i samhället, däremot för en välbärgad familj med nära kontakter till ett högre socialt skikt. Trots den stora byggnaden, hus 13, samt de högklassiga fynden saknas nämligen: 1) tecken på hantverksmässig produktion av lyxbetonade föremål och handelsvaror, 2) riklig förekomst av ädelmetaller, 3) tecken på religions- utövning genom upprepade riter och kulthandlingar, 4) en regelrätt hall- byggnad, 5) närheten till gravar (i alla fall inte upptäckta sådana, närmaste kända gravfält ligger några hundra meter bort), 6) militära fynd och 7) stora mängder med hushållsavfall – faktorer som brukar förknippas med de socialt högsta elitära miljöerna (Lundqvist 1996:6). Det fanns heller inget i makromaterialet som pekade på något iögonfallande annorlunda jämfört med en vanlig jordbruksenhet, mer än att gården troligen haft mycket djur och riklig tillgång till både åker och äng (bilaga 3). Högst sannolikt vilade storgårdens ekonomi på en agrar produktion i egen regi. I Hjärup påträffades visserligen flera högklassiga föremål som kunde tolkas som prestigefyllda: myntspänne, urnesspännen, vågar, vikt, förgyllt djurhuvud och fågelfibula. Men föremålen får ändå anses vara få till antalet, och de vittnade inte om en vidlyftig lyxkonsumtion, snarare om fynd av hög kvalitet som fungerat som viktiga budskapsbärare om dem som ägde dem,

48 Hjärup 9:8 med kopplingar till kungamakt och kyrka. I en tid av stora samhällsföränd- ringar och hård konkurrens mellan olika magnater var det viktigt att visa var man stod och vilka man var allierad med (Hermanson 2000:10ff ). Storgården i Hjärup har säkert fungerat som en elitär miljö. Den reside- rande familjen på storgården skulle kunna karakteriseras som en storbonde, en lokal magnat tillhörande en markägande släkt. Denna residerande familj har haft ett storhushåll med en stab av anslutna familjemedlemmar, men säkerligen också tjänstefolk och underlydande grupper av olika slag. Gårdens ägare har haft ett kontaktnät till både Uppåkra och Lund, och kanske även till den danska kungamakten via vikingafärder som omtalas på runstenen från byn.

Allmänt om storgårdar

Storgårdar har dragit till sig uppmärksamhet ända sedan byundersökningar på allvar kom igång i de medeltida byarna under 1980-talet. Redan i sam- band med Ystadsprojektet, ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt mellan åren 1982 och 1988 vid Lunds universitet, som fokuserade på människan och landskapsförändringar under 6000 år, uppmärksammades storgårdar i byarnas källmaterial (Andersson & Anglert 1989). Förekomsten av stora hallbyggnader, runstenar, tidiga träkyrkor och breda västtorn i sockenkyr- korna tolkades som indikationer på ett socialt övre skikt i byarna som man tidigt satte i samband med den historiska bybildningen under sen vikingatid och tidig medeltid (Skansjö m.fl. 1989). I samarbete med kulturgeografer har storgårdar även kunnat spåras genom retrospektiva studier av äldre kartmaterial från byarna. I flera fall har det gått att rekonstruera stora ursprungliga sammanhängande toftmarker hörande till storgårdar (Riddersporre 2003). Det förekommer byar i Väst- skåne där det gått att få fram indikationer för att det funnits fler storgårdar i en by. I Tofta har man iakttagit en gård inne i den historiska byn som haft en riktigt stor toftmark. Men en stor perifert belägen toft till byn kan också ha hört till en storgård. Byn Häljarp uppvisar ett liknande mönster vad gäller stora toftmarker som även i det fallet talar för att byn initialt kan ha haft två storgårdar. Vid närmare studie har det visat sig att det har funnits en storgård i nästan varje by på slätten i Skåne, och vi får betrakta dem som en vanlig företeelse i byarna, i alla fall på slätten (Schmidt Sabo 2005b:74). Storgårdars funktion och betydelse har förändrats över tid, men de anses hela tiden ha utgjort centra för lokal och regional maktutövning (Hansson 2001:44; Ifverson 2009:403). Inom forskningen har man ansett att det markägande sociala skiktet, residerande på storgårdar har haft en central och avgörande roll att spela i bybildningen, eftersom byarna kan ha fungerat som de markägande gruppernas instrument för att uppnå en intern exploa- tering. Ett syfte med den historiska bybildningen kan ha varit att organisera arbetskraften i större gemensamma arbetslag för att kunna intensifiera och effektivisera jordbruket. Flera forskare har antytt att det skulle vara just dessa faktorer som drivit på en sammanslagning av bebyggelserna i byar (Myrdal 1999:26ff; Thomasson & Olsson 2001).

Hjärup 9:8 49 För oss arkeologer har det således varit viktigt att konstatera eller demen- tera om en by haft en storgård eller inte. Ett problem i sammanhanget har varit att det är svårt att avgöra om en storgård har fungerat som en gårds- enhet bland flera gårdar i en bygemenskap (vilket bydefinitionen kräver) och därmed utgjort en by redan från början, eller om storgården först i ett senare skede splittrats upp så att flera enskilda gårdsenheter har bildats, och först då fungerat som en regelrätt by. Det var inte enbart det lokala sociala markägande skiktet som engagerade sig i byarna. Även den danska kungamakten hade intressen i byarna och etablerade redan på 1000-talet kungsgårdar i vissa byar, s.k. kungalev, som var en sorts förvaltningsgårdar för det kungliga ägandet (kronogodset) och inflytandet (Anglert 1995:43ff ). Kungamakten kunde också äga enskilda landbogårdar och byta, köpa, sälja och ge bort dem till sina allierade i utbyte mot tjänst och trohet för kungen. Dessa nya gårdar kunde underlägga sig redan existerande byar (Anglert 2006c:255ff ). Storgården i Lockarp kan ha varit just en sådan gård, som konsoliderades med hjälp och stöd från den danska kungen (Heimer m.fl.2006:8ff, 156f). Den ”rurala aristokratin” har under perioden sen vikingatid och tidig medeltid inte utgjorts av en enhetlig grupp med samma identiska förut- sättningar. Den sociala eliten har i olika grad kunnat hävda sina positioner genom allianser, markförfogande och olika möjligheter till ackumulation och förvaltning av tidigare överskott från intern exploatering (utnyttjande av arbetskraft) och av extern tillägnelse (handel och vikingatåg). Här fanns ämne för både ett blivande högfrälse som lågfrälse (Lindkvist 1997:24). Olika starka ekonomiska och sociala positioner kan man förutsätta har satt prägel på storgårdarna och format dem till utseende, storlek, rumsliga uppbyggnad och innehåll. Storgårdar har säkert utformats för att spegla olika sociala strata.

Hjärups relation till Uppåkra

I ett sydskandinaviskt perspektiv har Hjärup ett intressant läge i förhållande till järnålderscentralorten Uppåkra. Detta är tydligt sedan Johan Callmer uppmärksammat att uppemot tio bebyggelseenheter, vilka i likhet med Hjärup bär efterleden –torp, är belägna i en cirkel kring Uppåkra (Call- mer 2001) (fig. 22). Ortnamnsformen –torp anses allmänt ha tillkommit under sen vikingatid-tidig medeltid, men inom flera av dessa torpenheter har även bebyggelse från tidigare skeden av yngre järnåldern identifierats. Flera av byarna har även äldre bebyggelser strax utanför de medeltida bykär- norna. Torpenheterna tolkas enligt Callmer ha utgjort underordnade eller allierade bebyggelser inom ramen för ett stort godskomplex hörande till Uppåkra, som med tiden fick kopplingar till den allt starkare framväxande danska kungamakten med ambitioner i området (Callmer 2001; Söderberg 2005b:7). Omvandlingen av den äldre domänen Uppåkra innebar att många byar med –torp-ändelser i namnet etablerades, antingen som helt nya bebyg- gelser eller så fick äldre bebyggelser nya ”ägare” och nya namn (Anglert 2003:136). Frågan är vilken roll dessa byar, och särskilt den ­aktuella byn

50 Hjärup 9:8 Fig. 22. Uppåkras omgivningar med fosfathalter över 100 Po enligt Arrhenius 1934 och de kringliggande torpbyarna som kan ha ingått i Uppåkradomänen enligt Callmer (från Callmer 2001:114).

Hjärup kan ha spelat i förhållande till både ”det gamla” Uppåkra och etable- ringen av staden Lund under förändringsskedet vikingatid–tidig medeltid. Liknande exempel på etableringar av torpbyar finns även i området kring Malmö (Anglert 2006a:85). Hypotesen om att ett maktterritorium kan forma sig som koncentriska cirklar runt en centralplats har Callmer hämtat från västeuropeisk forskning om statsbildningsprocesser (von Thunen 1842-63) och han visar modellens tillämpningsbarhet genom flera exempel från centralplatser i Sydskandi- navien, exempelvis områden kring Vä, Järrestad, Slöinge, Sorte Muld och Lejre (Callmer 2001:119ff ). Om vi enligt Callmers teori antar att Hjärup var en by som hade starka band till makthavarna i Uppåkra, och att byn grundades för att i likhet med övriga –torpbyar kring Uppåkra säkra centralplatsens ekonomiska och sociala ställning, kan vi ställa frågan när byn blev grundlagd. Hur långt ner i järnåldern kan vi följa bebyggelsen i Hjärups by? Ja, den tidigaste bebyg- gelsen vi har spår efter i undersökningsområdet härrör från förromersk järnålder med en ”halv” byggnad (hus 16), vilken kan dateras till tiden före Uppåkras etablering. Sen är det ett långt hopp till den yngre järnåldern med den nu undersökta storgården. Inom den angränsande tomten, som grävdes åren 1986–1987, låg de tidigaste dateringarna i mitten av 900-talet. Man

Hjärup 9:8 51 kan således hävda att den nu undersökta storgårdens bebyggelse i Hjärup ska sättas i samband med Hjärups grundläggningstid. Med andra ord har storgården och Hjärups äldsta bebyggelse varit samtida med yngsta fasen på Uppåkraboplatsen, som ju allmänt anses ha varit fungerande fram till cirka 1000 e.Kr. Det är däremot inte säkerställt att det fanns flera samtida separata gårdsenheter i byn vid denna tid, förutom den påträffade storgården. Om det verkligen existerade flera gårdar samtidigt med storgården, då kan man hävda att byn Hjärup grundlades under 900-talets mitt. Men om den äldsta bebyggelsen i Hjärup initialt endast bestod av själva storgården, blir det svårt utifrån våra bydefinitioner att kalla den för en by, eftersom en by vanligtvis definieras som minst två eller flera självständiga gårdsenheter med någon form av samarbete (Fallgren 2006:87ff ). Kom folket på gården i Hjärup från Uppåkra? Vid 900-talets mitt då storgården i Hjärup anlades existerade fortfarande centralplatsen vid Uppå- kra. Det fortsatte den göra ända fram till cirka 1000 e.Kr. Om man räknar en generation som 25 år, kan man säga att de två första generationerna på storgården i Hjärup och de två sista generationerna på Uppåkra var samtida. Det är således fullt möjligt att storgårdens invånare kom från Uppåkra. Det kan exempelvis ha rört som om förgreningar av stormannafamiljer med släktband till de boende på Uppåkra, eller folk som var allierade med dem. Fyndmaterialet på storgården i Hjärup visar tydliga likheter med fynd man funnit på Uppåkra. Men fynden har även likheter med fynd som man gjort på andra undersökta storgårdar i Skåne och i staden Lund, som började anläggas på slutet av 900-talet. Fyndmaterialets sammansättning berättar snarare om den sociala tillhörigheten till ett socialt övre skikt, med flera kvalitativa prestigeföremål och starka identitetsskapande attribut, än att de pekar åt något bestämt geografiskt håll för storgårdsinvånarnas ursprung. Folket på storgården i Hjärup kan eventuellt ha härstammat från den grupp som bodde på en gård några hundratal meter väster om Hjärup som undersöktes 1996. Här påträffades en gårdsbosättning daterad till folkvand- ringstid–vendeltid 550–800 e.Kr., med tyngd på perioden 540–650 (Runcis 1998:22ff ). Gårdskomplexet bestod av ett extremt långt hus på uppemot 55 m, och två mindre byggnader. Norr om det stora huset fann stora gropar med djur- och fiskben. Gården hade anlagts strax söder om ett gravfält med gravar från yngre romersk järnålder–tidig folkvandringstid. Den förhållan- devis korta tidsrymden mellan gravarna och gårdens uppförande, talar för att människorna som valde platsen i hög grad har varit medvetna om gravarnas existens. Man har under tiden gården funnits respekterat gravarna utan att förstöra dem och det är därför troligt att platsen valts med avsikt (Runcis 1998a & 1998b). På gårdstomten och i anslutning till dess byggnader och brunnar påträffades flera lämningar efter hednisk kulturutövning med djurdepositioner (Carlie 2002). Johan Callmer ser i sin studie en tendens till att flera av byarna kring Uppåkra blir välmående och växer till under loppet av sen vikingatid−tidig medeltid. Han framför att det till och med är möjligt att några byar redan tidigt avknoppas och bildar sekundära bybebyggelser i ”moderbyns” närhet (Callmer 2001:117). Möjligen är det denna typ av förklaringsmodell vi

52 Hjärup 9:8 ska applicera på Hjärup och byn Svarte Hjärup strax intill. Kan det nu framtagna arkeologiska materialet stödja en sådan hypotes? Svaret är nej, inte omedelbart. Vi vet att storgården existerade fram till 1000-talets mitt, kanske till 1000-talets slut. Efter det verkar den västra delen av den forna gårdstomten ha använts som gårdstomt för två nya gårdsenheter (se Lars- son 1995, fas 2), medan östra delen (den nu undersökta delen) har använts för odling. Av fyndmaterialet att döma på de två nya gårdarna som anläggs i väster så var gårdarna välmående. Men Callmers hypotes går inte att besvara endast utifrån de hittills genomförda undersökningarna. För att komma svaret närmare behövs arkeologiskt jämförbart material även från Svarte Hjärup. När storgården i Hjärup upphörde vid 1000-talets mitt kan den ha ombildats till flera landbogårdar som fick betala arrende till markägarna. Den residerande familjen kan i samband med omorganiseringen av mar- kutnyttjandet flyttat in till Lund. Strax före mitten av 1000-talet, dvs. cirka 1050 genomgick bebyggelsen i Lund en reglering och stadsgränsen flyttades ut så att stadens område blev mycket större ( Johansson Hervén 2008:266ff ). Man lät även stycka upp de tidiga stora tomterna i mindre tomter så att flera kunde beredas plats i staden. Med den sociala standard som storgården i Hjärup uppvisar och avspeglar, kan familjen därifrån mycket väl ha haft råd att köpa sig en tomt inne i Lund och flyttat dit sitt hushåll.

Kommunikationsinsatser

En hemsida om undersökningarna i Hjärup startades på www.arkeologiuv.se inför slutundersökningen. Medan slutundersökningen pågick anordnades två visningar för allmän- heten, den 5 och 13 november 2009, då vi berättade om undersökningen och resultaten, visade lämningar och fynd. Totalt hade visningarna cirka 60 intresserade besökare. Vi fick även besök av prof. emeritus Hans Andersson samt prof. emeritus Johan Callmer. Doktorand/lektor Ulrika Rosendahl från Helsingfors universitet/Esboo museum i Helsingfors/Finland deltog i slutundersökningen under en veckas tid som ett led i vårt internationella samarbete och nätverksskapande. Hen- nes avhandlingsarbete vid Helsingfors universitet behandlar medeltida byutveckling i Finland (Rosendahl 2008). Hennes resa och uppehälle bekos- tades av stipendiemedel från Svensk-Finska Kulturfonden och belastade inte projektet. En utställning som visade resultaten från slutundersökningen sattes upp den 4 maj 2011 på Hjärups bibliotek (fig. 23). Temat för utställningen var den vikingatida storgården. Förutom bakgrund, äldre kartmaterial från byn och tolkningar av storgårdens lämningar visades även en del fynd. Utställ- ningen var öppen till den 13 juni 2011. En föreläsning om undersökningsresultaten för allmänheten hölls den 26 maj 2011 i Hjärupssalen på Forum Hjärup (i anslutning till Hjärups bibliotek). Föreläsningen ingick i Hjärups byalags seminarieserie och drog ett 30-tal besökare.

Hjärup 9:8 53 Fig. 23. En utställning sattes upp i Hjärups bibliotek 4 maj–13 juni 2011 som visade resultaten från undersökningen. Foto Katalin Schmidt Sabo.

Tre större artiklar om undersökningarna publicerades i dagspressen: – I Sydsvenskan 2009-10-21, ”Utgrävningar i Hjärup kan ge svar om Uppåkra” – I Skånska Dagbladet 2009-10-17, ”Hjärup kan ha lytt under Uppå- kraeliten” – I Skånska Dagbladet 2011-05-27, ”Stora vikingafynd ställs ut”

Arkeologisk utvärdering

Enligt Länsstyrelsens beslut skulle slutundersökningen inriktas på frå- geställningar kring bebyggelsestruktur. Undersökningen skulle vara av begränsad omfattning och resultaten skulle riktas till kulturmiljösektorn och till allmänheten.

– Resultaten från de båda förundersökningarna 2008 och 2009 visade att störst förutsättningar att dokumentera och tolka fornlämningarna i området fanns inom de äldre skedena av bybebyggelsen, dvs. den bebyg- gelse som låg längst ner, under den äldre matjorden. Forskningsvärdet och potentialen lades således på frågor som rörde den senvikingatida och tidigmedeltida gårdens etablering och utveckling. Den begränsade ytan

54 Hjärup 9:8 på ca 200 m2 som innehöll olika raseringslager, en ugn, brandlager och stenlyft efter syllstenar från 1500–1800-tal ansågs inte besitta samma vetenskapliga potential. De arkeologiska resultaten från slutundersök- ningen visade att den prioriteringen var riktigt. Det var den vikingatida bebyggelsen som var bäst bevarad och sammanhängande över hela den undersökta ytan.

– Medan undersökningen pågick gjordes en ansökan till Länsstyrelsen om utökade budget. Nya förutsättningar för undersökningen berodde på följande: 1. Maskinavbaningen av undersökningsområdet tog betydligt mer tid i anspråk än beräknat. Bland jordmassorna fanns mycket byggmaterial som krävde separering inför bortforslingen. Matjord fördes till en depå i Lund medan stenmaterial, byggbråte, metaller och trä forslades ända bort till Borgeby. Det var kostnadsberäknat för 5 schaktningsdagar, men det tog 9 ½ dagar innan schaktningsarbetet kunde avslutas. Extra medel för detta ansöktes. 2. Undersökningsområdet visade sig ligga inom en vikingatida storg- årdstomt med bland annat en stor prestigefull byggnad. Den komplexa arkeologiska situationen krävde mer omfattande insatser för undersök- ning, dokumentation, registrering, samt extra anslag till 14C-prover och konservering, än det gick att förutse. Totalt ansökte vi om medel på 96 640 kr, vilket motsvarade 11,2 % av den tidigare ansökta takkostnaden på 855 975 kr för slutundersökningen, vilket medförde att slutundersök- ningens kostnad slutade på 952 615 kr.

– Målsättningen i undersökningsplanen att datera den senvikingatida bebyggelsen, att studeras dess omfattning, dess byggnadskultur och karaktär, kunde med bred marginal uppfyllas. Analysen av fyndmaterialet som skulle studeras utifrån prestigeföremål och identitetsskapande att- ribut kontra vardagsföremål, kunde också genomföras tillfredsställande eftersom fyndmaterialet visade på tillhörigheten till ett socialt övre skikt.

– Satsningen på en systematiskt genomförd metalldetektering av den äldre matjorden i samband med schaktningen, gav ett ovärderligt resultat i form av 111 metallfynd, varav alla, utom en handfull, påträffades i den äldre matjorden. Hade vi inte använt oss av detektering hade vi förlorat viktig kunskap om den materiella kulturen på den vikingatida storgår- den.

– En analys av keramikmaterialet skulle genomföras av Torbjörn Brors- son på Keramiska Studier, vilket också gjordes. Resultatet finns redo- visat i bilaga 2. Brorsson var också med till Gastelyckan då vi tittade på det fyndmaterial som grävdes fram på granntomten 1986–1987. 14C-dateringarna av bebyggelsen på den vikingatida storgården och dateringen av keramikmaterialet som hörde till densamma, var inte

Hjärup 9:8 55 riktigt samstämmiga. Torbjörn Brorsson daterade Östersjökeramiken till 1000–1200 medan 14C-dateringarna snarare placerade lämningarna i perioden 950–1050 (se bilaga 1). Det gick inte att utreda vad skillnaderna i dateringarna berodde på. Kanske kan jämförelser av 14C-analyser och keramikmaterial från andra byundersökningar belysa om diskrepansen förekommer i fler material, och på sikt ta reda på vad den beror på.

– Totalt lämnades 8 stycken 14C-prover till Ångströmslaboratoriet vid Uppsala universitet för analys. Av dessa gav 6 prover ett resultat som bedömdes ligga i linje med ambitionerna att datera bebyggelsen på den vikingatida storgården. Två av proverna gav ickeförväntade utslag till 1500-talet, varför dessa prover bedömdes som kontaminerade.

– Någon osteologisk analys gavs inte utrymme för inom budgeten för slutundersökningen, men trots detta samlades 25 fyndenheter med ben in från tolkade kontexter. Detta material kan användas för framtida studier.

– Totalt samlades 56 makroprover in under slutundersökningen. En begränsad och översiktlig makroanalys genomfördes på utvalda prover av Mikael Larsson/doktorand vid Lunds universitet. Analysen belastade inte projektet. Se bilaga 3.

– Ambitionen att jämföra materialet från slutundersökningen med det 1986–1987 utgrävda området strax väster om det nu aktuella (Hjärup 21:38, Larsson 1995), gav ett mycket positivt resultat. Två av de äldsta långhusen på granntomten som daterats till sen vikingatid kunde näm- ligen integreras i storgårdskomplexet.

– Förmedlingsinsatserna av resultaten via hemsida, visningar, utställning och föreläsning rönte stort intresse och uppskattning från allmänhe- ten.

– Undersökningen har tillfört ny värdefull kunskap om Hjärups bebyggel- sestruktur och belyst de sociala omvälvningarna under yngre järnålder– tidig medeltid som pågick i regionen.

Tack till Ingrid Gustin, Birgitta Hårdh, Mats Roslund, Bengt Söderberg och Ulla von Wowern för konsultationer.

56 Hjärup 9:8 Referenser

Anglert, M. 1989. Den kyrkliga organisationen under äldre medeltid. I: Andersson, H. & Anglert, M. (red.). By, huvudgård och kyrka. Studier i Ystadsområdets medeltid. Lund Studies in Medieval Archaeology 5. Stockholm. Andersson, H. & Anglert, M. (red.) 1989. By, huvudgård och kyrka. Studier i Ystadsområdets medeltid. Lund Studies in Medieval Archaeology 5. Stockholm. Anglert, M. 1995. Kyrkor och herravälde. Från kristnande till sockenbildning i Skåne. Lund Studies in Medieval Archaeology 16. Stockholm. Anglert, M. 2003. Uppåkra. Bland högar, ortnamn och kyrkor. I: Ang- lert, M. & Thomasson, J. (red.) Landskapsarkeologi och tidig medeltid. Uppåkrastudier 8. Acta Archaeologica Lundensia. Series in 8o. No 41. Stockholm. Anglert, M. 2006a. Vidinge, torpnamn och kristen gårdskult. I: Larsson, S. (red.) Centraliteter. Människor, strategier och landskap. Skånska städer. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. Anglert, M. 2006b. Centraliteten och dess platser. I: Ersgård, L. (red.). Det förflutna är att räkna med. En vetenskaplig programskrift från UV. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. Anglert, M. 2006c. Landskapets urbanitet. I: Larsson, S. (red.) Nya stads- arkeologiska horisonter. Stockholm. Artursson, M. 2005. Böndernas hus. I: Carlie, A. (red.) Järnålder vid Öresund. Skånska spår – arkeologi längs Västkustbanan. Specialstudier och syntes. Band 1. Stockholm. Bergman, K. & Billberg, I. 1976. Metallhantverk. I: Mårtensson, A. (red.) Uppgrävt förflutet för PKbanken I Lund. En investering I arkeologi. Archaeologica Lundensia. Investigationes de antiqvitatibus urbis Lun- dae VII. Lund. Blomqvist, R. 1936. Danmarks första Dominikanerkloster. Svartbrödrak- lostret I Lund. Kulturen en årsbok. Lund. Becker, N. 2005a. Boplatslämningar vid Hjärups boställe. Skåne, Uppåkra socken, Hjärup 7:142. Arkeologisk utredning 2005. Riksantikvarieäm- betet. UV Syd Rapport 2005:5. Becker, N. 2005b. Relationer i det medeltida landskapet. I: Mogren, M. (red.) Byarnas bönder. Medeltida samhällsförändring i Västskåne. Skån- ska spår – arkeologi längs Västkustbanan. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. Becker, N. 2011. (under bearbetning) Stora Uppåkra 12:110 (tidigare 12:2). Äldre järnåldersbebyggelse i centralplatsens omland. Skåne, Staffanstorps kommun, Uppåkra socken, RAÄ 36. Särskild arkeo- logisk undersökning 2009. Riksantikvarieämbetet. UV Syd Rapport 2011:x. Brorsson, T. 2003. The slavonic Feldberg and Fresendorf pottery in Scania, Sweden. In: Centrality – Regionality. The social structure of south- ern Sweden during the Iron Age. Uppåkrastudier 7. Acta Archaeologica Lundensia Series in 8o, No. 40. Stockholm.

Hjärup 9:8 57 Brorsson, T. 2005a. Keramik från kv. Liljan 2 och 22. I: Larsson, S. & Balic, I. (red.). Kv. Liljan 2 och 22. Riksantikvarieämbetet. UV Syd DAFF 2005:6. Malmö Kulturmiljö, Enheten för arkeologi, Rapport 2006:2. Brorsson, T. 2005b. Byns keramik. I: Mogren, M. (red.). Byarnas bönder. Medeltida samhällsförändring i Västskåne. Skånska spår – arkeologi längs Västkustbanan. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. Callmer, J. 2001. Extinguished solar systems and black holes: traces of estates in the Scandinavian Late Iron Age. I: Hårdh, B. (red.). Uppå- kra – centrum och sammanhang. Uppåkrastudier 3. Acta Archaeologica Lundensia Series in 8o, No. 34. Stockholm. Carlie, A. 2002. Gård och kultplats. Om bruket av offerhandlingar på en yngre järnåldersgård i Hjärup, sydvästra Skåne. I: Carlie, A. (red.). Skånska regioner. Tusen år av kultur och samhälle i förändring. Riksan- tikvarieämbetet Arkeologiska undersökningar Skrifter No. 40. Stock- holm. Ericson, T. 2007. En välbevarad äldre järnåldersgård i Uppåkraboplatsens omland. Arkeologisk förundersökning 2006. Skåne, Uppåkra socken, Stora Uppåkra 12:3., Staffanstorps kommun. Riksantikvarieämbetet. UV Syd Rapport 2007:10. Ersgård, L. 1988. ”Vår marknad i Skåne”. Bebyggelse, handel och urbanise- ring i Skanör och Falsterbo under medeltiden. Lund Studies in Medieval Archaeology 4. Stockholm. Fallgren, J.-H. 2006. Kontinuitet och förändring. Bebyggelse och samhälle på Öland 200–1300 e.Kr. Aun 35. Uppsala. Hansson, M. 2001. Huvudgårdar och herravälden. En studie av småländsk medeltid. Lund Studies in Medieval Archaeology 25. Stockholm.. Heimer, O., Ifverson. P. & Persson, J. 2006. Citytunnelprojektet. Lockarps bytomt – delområde 8. Rapport över arkeologisk slutundersökning Rap- port nr 45. Malmö. Hallberg, G. 1991. Skånes ortnamn. Serie A. Bebyggelsenamn. Del 2. Bara härad. Lund. Hauberg, P. 1900. Myntforhold og Udmynting i Danmark indtill 1146. København. Hedeager, L. 1990. Danmarks Jernalder. Mellem Stamme og stat. Århus. Heimer, O. 2009. Att bygga aristokrati – spår efter en aristokratisk livsstil på det tidigmedeltida godset i Lockarp. I: Hedevik, C. & Steineke, M. (red.) Tematisk rapportering av Citytunnelprojektet. Citytunnelprojektet. Rapport nr 48. Malmö Museer. Malmö. Helgesson, B. 2002. Järnålderns Skåne. Samhälle, centra och regioner. Uppåkrastudier 5. Acta Archaeologica Lundensia Series in 8o, No. 38. Stockholm. Helgesson, B. 2008. Kan regionalitet påvisas genom arkeologiskt fyndma- terial? Några metodiska och källkritiska närmanden. Hikuin 35. Henriksen, M. B. 2000. Lundsgård, Seden Syd og Hjulby. Tre fynska bop- ladsområder med detektorfund. I: Henriksen, M. B. (red.) Detektor- fund – hvad skal vi med dem? Dokumentation og registrering af bopladser

58 Hjärup 9:8 med detektorfund fra jernalder og middelalder. Rapport fra et bebyggel- sehistorisk seminar på Hollufgård den 26. oktober 1998. Skrifter fra Odense bys museer vol. 2, 2000. Hermanson, L. 2000. Släkt, vänner och makt. En studie av elitens politiska kultur I 1100-talets Danmark. Avhandlingar från Historiska institutio- nen i Göteborg, 24. Göteborg. Hårdh, B. 1976. Wikingerzeitliche Depotfunde aus Südschweden. Katalog und Tafeln. Acta Archaeologica Lundensia. Series in 4o, No. 9. Lund/ Stockholm. Hårdh, B. 2010. Viking Age Uppåkra. I: Hårdh, B. (red.) Från romar- tida skalpeller till senvikingatida urnesspännen. Nya materialstudier från Uppåkra. Uppåkrastudier 11. Acta Archaeologica Lundensia, Series in 8o, No. 61. Lund. Ifverson, P. 2009. Bebyggelse och herravälde i ett hävdvunnet landskap – Aristokrati och kungamakt i Lockarpsområdet under järnålder och tidig medeltid. I: Hadevik, C. & Steineke, M. (red.) Tematisk rap- portering av Citytunnelprojektet. Citytunnelprojektet. Malmö Museer. Rapport nr 48. Malmö. Johansson Hervén, C. 2008. Den tidiga medeltidens Lund – vems var egentligen staden? I: Andersson, H., Hansen, G. & Øye (red.) De første 200 årene – nytt blikk på 27 skandinaviske middelalderbyer. UBAS Nordisk Universitet i Bergen Arkeologiske Skrifter 5. Bergen. Jönsson, L. 2011. Tommarp. Kunglig produktionsort och klosterland. Lund Studies in Historical Archaeology 13. Lund. Jönsson, L. & Brorsson, T-B. 2003. Oxie i sydvästra Skåne. En plats med centrala funktioner. I: Anglert, M. & Thomasson, J. (red.) Landskapsar- keologi och tidig medeltid. Uppåkrastudier 8. Acta Archaeologica Lun- densia. Series in 8o, No. 41. Stockholm. Jönsson, L. & Persson, L. 2008. Det organiserade landskapet. Öresundsför- bindelsen och arkeologin. Malmö kulturmiljö. Malmöfynd 13. Malmö. Kriig, S. 1991. Arkeologisk förundersökning. Hjärup 18:2, Uppåkra socken, Skåne. Dnr. 635/91. Riksantikvarieämbetet. Rapport i ATA. Kullenberg, E. 1986. Flyttdags – Bondgård och Byskola i Hjärup. (otryck publikation) Lagergren-Olsson, A. 2005. Boplatslämningar från yngre bronsålder/ äldre järnålder vid Hjärups boställe. Arkeologisk förundersökning 2005. Skåne, Uppåkra socken, Hjärup 7:142, Staffanstorps kommun. Riksantikvarieämbetet. UV Syd Rapport 2005:25. Larsson, R. 1995. Skåne, Uppåkra socken, Hjärup 21:38. Arkeologisk undersökning etapp I och II. 1986 och 1987. Riksantikvarieämbetet. UV Syd Rapport 1995:51. Lihammer. A. 2003. Kungen och landskapet. Funderingar kring för- ändringar i västra Skåne under sen vikingatid och tidig medeltid. I: Anglert, A. & Thomasson, J. (red.) Landskapsarkeologi och tidig medeltid – några exempel från södra Sverige. Uppåkrastudier 8. Acta Archaeolo- gica Lundensia. Series in 8o. No 28. Lund.

Hjärup 9:8 59 Lihammer, A. 2007. Bortom riksbildningen. Människor, landskap och makt i sydöstra Skandinavien. Lund Studies in Historical Archaeology 7. Stockholm. Lindkvist, T. 1997. Den politiska kulturen i Östersjöområdet under yngre järnålder och vikingatid. I: Callmer, J. & Rosengren, E. (red.) ”…gick Grendel att söka det höga huset…”. Arkeologiska källor till aristokratiska miljöer i Skandinavien under yngre järnålder. Slöingeprojektet 1. Hal- lands Länsmuseers Skriftserie No 9/GOTarc c. Arkeologiska Skrifter No 17. Halmstad. Lund Hansen, U. 2008. Fibler og nåle. I: Adamsen, C. m.fl (red.) Sorte muld. Rønne. Lundqvist, L. 1996. Inledning. I: Lundqvist, L., Lindeblad, K., Nielsen, A-L. & Ersgård, L. (red.) Slöinge och Borg. Stormansgårdar i öst och väst. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska Undersökningar Skrifter nr 18. Stockholm. Löfgren, A. 1993. Arkeologisk för- och slutundersökning 1989. Tuna by 13:22, S:t Ibb sn, Skåne. RAÄ 65. Riksantikvarieämbetet. Rapport i ATA. Löfgren, K., Heimer, O.,Ifverson, P.,Ingwald, J. Koch, H. & Svensson, M. 2007. Citytunnelprojektet. Bunkeflo – delområde 2 och Bunkeflo bytomt. Rapport över arkeologisk slutundersökning. Rapport nr 40. Malmö Kulturmiljö. Malmö. Manhag, A. 2000. Hjärup. En analys av en by i Uppåkra socken. D-upp- sats i arkeologi. Lunds universitet, HT 2000. Moltke, E. 1981. Runes and their origin. Denmark and elsewhere. Copenha- gen. Myrdal, J. 1999. Jordbruket under feodalismen 1000−1700. Det svenska jord- brukets historia. Stockholm. Ohlsson, T. 1980. The Löddeköpinge Investigation II. Meddelanden från Lunds universitets historiska museum, 1979-80. Olsson, M., Ingwald, J. & Paulsson-Holmberg, T. 2005. Öresundsför- bindelsen. Naffentorp 5A. Rapport över arkeologisk undersökning. Malmö Kulturmiljö Rapport nr 12. Malmö. Pedersen, A. 1999. Rovfugle eller duer. Fugleformede fibler fra den tidlige middelalder. Aarbøger for nordisk Oldkyndighed og Historie 1999. (2001). København. Petersson, B. 1996. Arkeologisk förundersökning. Skåne, Uppåkra socken, Hjärup 21:36 m.fl. Planskild korsning i Hjärup. Riksantikvarieämbe- tet. UV Syd Rapport 1996:42. Riddersporre, M. 1998. Ravlunda och Uppåkra. Två exempel på för- svunna storgårdar? I: Larsson, L. & Hårdh, B. (red.) Centrala platser centrala frågor. Samhällsstrukturen under järnåldernn. En vänbok till Berta Stjernquist. Acta Archaeologica Lundensia. Series in 8o. No 28. Lund. Riddersporre, M. 2003. Large Farms and Ordinary Villages. Perspec- tives on Uppåkra. In: Larsson, L. & Hårdh, B. (reds.) Centrality – Regionality. The social structure of Southern Sweden during the Ironage.

60 Hjärup 9:8 Uppåkrastudier 7. Acta Archaeologica Lundensia. Series in 8o. No 40. Stockholm. Rosendahl, U. 2008. Byn – en prolog/ Kolonisation och nybyggare i den tidiga medeltiden/ Byn och dess byggare. I: Byn – Medeltid vid Öster- sjöns stränder. Esbo stadsmuseum. Helsingfors. Runcis, J. 1998a. Gravar och boplats i Hjärup – från äldre och yngre järn- ålder. Riksantikvarieämbetet. UV Syd Rapport 1998:1. Runcis, J. 1998b. Gravar och boplats i Hjärup. Naturvetenskapliga ana- lysresultat från en yngre järnåldersboplats i Hjärup. Skåne, Uppåkra socken, Hjärup 21:36. RAÄ 29. Särskild arkeologisk undersökning. Riksantikvarieämbetet. UV Syd Rapport 1998:1. Schmidt Sabo, K. 2005a. Boplatslämningar från sten- och järnålder i Stora Uppåkra 12:2. Skåne, Uppåkra sn, Uppåkra 12:2, Staffanstorps kommun. Arkeologisk utredning 2005. Riksantikvarieämbetet. UV Syd Rapport 2005:34. Schmidt Sabo, K. 2005b. Bystrukturernas dynamik. I: Mogren, M. (red.). Byarnas bönder. Medeltida samhällsförändring i Västskåne. Skånska spår – arkeologi längs Västkustbanan. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. Schmidt Sabo, K. 2005c. Den medeltida byns sociala dimensioner. Riks- antikvarieämbetet Arkeologiska undersökningar Skrifter 67. Lund Studies in Historical Archaeology 1. Stockholm. Schmidt Sabo, K. 2008. Hjärup 9:8 inom Hjärups gamla bytomt. Över- siktlig förundersökning på gårdsläge nr 6 och 12. Skåne, Staffanstorps kommun, Uppåkra socken, Hjärup 9:8, RAÄ 26:1. Riksantikvarieäm- betet. UV Syd Rapport 2008:20. Skansjö, S., Riddersporre, M. & Reisnert, A. 1989. Huvudgårdarna i källmaterialet. I: Andersson, H. & Anglert, M. (red.) By, huvudgård och kyrka. Studier i Ystadsområdets medeltid. Lund Studies in Medieval Archaeology 5. Stockholm. Skov, H. 1994. Hustyper i vikingetid og tidlig middelalder. Udviklingen af hustyperne i det gammeldanske område fra ca 800−1200 e.Kr. Hikuin 21. Landsbebyggelse i middelalderen. Huse og gårde. Spiong, S. 2000. Fibeln und Gewandnadeln des 8. bis 12. Jahrhunderts in Zentraleuropa. Eine archäologishe Betrachtung ausgewählter Kleidungsbe- standteile als Indikatoren menschlicher Identität. Zeitshr. Arch. Mittelal- ter, Beih. 12. Bonn. Stenholm, L. 1976. Dräkttillbehör och smycken. I: Mårtensson, A. (red.) Uppgrävt förflutet för PKbanken I Lund. En investering I arkeologi. Archaeologica Lundensia. Investigationes de antiqvitatibus urbis Lun- dae VII. Lund. Steuer, H. 1997. Waagen und Gewichte aus dem mittelalterlichen Schleswig. Bonn. Strömberg, M. 1961. Untersuchungen zur jüngeren Eisenzeit in Schonen I-II. Acta Archaeologica Lundensia in 4o, No. 4. Lund/Bonn. Söderberg, B. 1993. Arkeologisk förundersökning. RAÄ 33 Räng sn och RAÄ 13 Stora Hammar sn. RAÄdnr 1182/93. Riksantikvarieämbetet. Rapport i ATA.

Hjärup 9:8 61 Söderberg, B. 1995. Arkeologisk utredning. Skåne, Uppåkra socken, Hjä- rup 21:36 m.fl. Planskild korsning i Hjärup. Riksantikvarieämbetet. UV Syd Rapport 1995:66. Söderberg, B. 2005a. Aristokratiska rum och gränsöverskridande. Järrestad och sydöstra Skåne mellan region och rike 600–1100. Riksantikvarieäm- betet. Arkeologiska undersökningar Skrifter No 62. Stockholm. Söderberg, B. 2005b. Gårdslämningar i Hjärup. Arkeologisk förundersök- ning 2004. Skåne, Uppåkra socken, Hjärup 21:38. RAÄ 26. Staffans- torps kommun. Riksantikvarieämbetet. UV Syd Rapport 2005:20. Tesch, S. 1992. The long-term development of a settlement region om the coastal plain – the Köpinge area. The archaeology of the cultural land- scape. Acta Archaeologica Lundensia. Series in 4o. No 19. Stockholm. Thomasson, J. & Olsson, M. 2001. Vad är en by och varför? Om den medeltida byns uppkomst och rationalitet. Scandia. Band 67. Häfte 1. Von Thunen, J.H. 1842–63. Der isoleirte Staat. Rostock. Zachrisson, T. 1999. Runstenar vid ägogräns – Portar in i gårdens land- skap. I: Bratt, P. & Lundström, Å. (red.) Yngre järnålder och historisk arkeologi i Stockholms län. Två seminarier vid Stockholms länsmuseum. Stockholm.

Mailad uppgift

Mats Roslund, docent, universitetslektor, Lunds universitet, 2011-05-16

62 Hjärup 9:8 Administrativa uppgifter Förundersökningen (FU2) Riksantikvarieämbetets dnr: 422-2517-2008 Länsstyrelsens dnr och datum för beslutet: 431-42127-08, 2009-01-30. Projektnummer: 11050. Intrasisprojekt: S2008:033. Undersökningstid: 23-29 september 2009. Projektgrupp: Projektledare Katalin Schmidt Sabo, arkeolog/mätansvarig Nathalie Becker. Underkonsulter: Sydschakt ekonomiska förening, Ramirent. Exploateringsyta: 3 550 m2. Undersökt yta: 260 m2. Läge: Ekonomiska kartan, blad Tottarp 2C 4g, Hjärup 9:8. Koordinater för undersökningsytans sydvästra hörn: x 6173961 y 1332257. Koordinatsystem: RT 90 2,5 gon V Höjdsystem: RH 1900. Dokumentationshandlingar som förvaras i Antikvarisk-topografiska arkivet (ATA), RAÄ, Stockholm: 4 profilritningar i skala 1:20. Foto Unr. 3456. Fynd: Fnr 1–18, inlämnade till LUHM, LUHMnr 31991. Beräknad kostnad: 192 855 kr. Faktisk kostnad: 192 855 kr.

Slutundersökningen (SU)

Riksantikvarieämbetets dnr: 423-4027-2009. Länsstyrelsens dnr och datum för beslutet: 431-75243-09, 2009-10-20. Projektnummer: 11476. Intrasisprojekt: S2009:037. Undersökningstid: 20 oktober –17 november 2009. Projektgrupp: Projektledare Katalin Schmidt Sabo, Håkan Svensson (metalldetektering/arkeolog), Jane Jansen (mätansvarig), Mathilda Kjällquist (mättekniker/arkeolog), Bengt Söderberg och Håkan Aspe- borg (arkeologer). Per Jansson (amanuens) deltog enstaka dagar. Under cirka en veckas tid var arkeologen/museilektorn Ulrika Rosendahl från Esbo stadsmuseum/Finland med på undersökningen som ett led i ett internationellt utbyte. Underkonsulter: Numismatiker Ulla von Wowern på LUHM (numis- matisk analys), Malmö museums konserveringsavdelning (Thomas Lindell), Kontoret för Keramiska Studier (Torbjörn Brorsson), Ång- strömslaboratoriet, Uppsala universitet (14C-analyser), Geograf (hyra av totalstationer). Exploateringsyta: 3 550 m2. Undersökt yta: 2 230 m2. Läge: Ekonomiska kartan, blad Tottarp 2C 4g, Hjärup 9:8.

Hjärup 9:8 63 Koordinater för undersökningsytans sydvästra hörn: x 6173961 y 1332257. Koordinatsystem: RT 90 2,5 gon V Höjdsystem: RH 1900. Dokumentationshandlingar som förvaras i Antikvarisk-topografiska arkivet (ATA), RAÄ, Stockholm: 22 profilritningar i skala 1:20. Foto Unr. 3457. Fynd: Fyndnr 1–196 och 25 fyndenheter med djurben inlämnade till LUHM, LUHMnr 31995. Beräknad kostnad: 855 975 kr. Faktisk kostnad: efter ansökan (2009-11-09) om ett tillägg på 96 640 kr p.g.a. tidskrävande matjordsavbaning och byggskrotseparering ham- nade slutsumman på totalt 952 615 kr.

64 Hjärup 9:8 Bilaga 1. Analyserade 14C-prover från Hjärup 9:8, SU. BP motsvarar år 1950.

Träkolsproverna vedartsbestämda av Ulf Strucke på Riksantikvarieämbetet, UV Mitt. Cerealen bestämd av paleoekolog Per Lagerås på Riksantikvarieämbetet, UV Syd. Proverna analyserade på Ångströmslaboratoriet vid Uppsala universitet.

Lab. nr Anl. nr Anl. typ Material 14C-ålder BP Kal. 1 sigma Kal. 2 sigma 68,2 % 95,4 % Ua-29392 A769 Stolphål hus Träkol / 1087 ± 30 895-920 AD (22,8), 945-995 890-1020 AD 11 Pomoideae AD (45,4) Ua-29393 A3585 Stolphål hus Träkol / 1024 ± 30 985-1025AD (68,2) 960-1050 AD (89,6) 17 Lönn Ua-29394 A4631 Ugn i hus 13 Träkol / 1016 ± 30 985-1030 AD 970-1050 AD (87,4), Hassel 1090-1150 AD (8) Ua-29395 A5069 Stolphål hus Obestämd cereal 315 ± 30 1520-1600 AD (53,1), 1610- 1480-1650 AD 15 1650 AD (15,1) Ua-29396 A5352 Stolphål hus Träkol / 1081 ± 30 890-920 AD (20,3), 940- 890-1020 AD 13 Ek 1020 AD (47,9) takbärare Ua-29397 A6628 Stolphål hus Träkol / 1077 ± 30 890-920 AD (18,3), 960- 890-1020 AD 13 Ask 1020 AD (49,9) södervägg Ua-29398 A7380 Stolphål hus Träkol / 263 ± 30 1520-1560 AD (16,7), 1630- 1510-1600 AD (31,9), 14 Björk 1670 AD (43,3) 1610-1670 AD (51,3), 1780-1800 AD (10,6) Ua-29399 A8067 Stolphål hus Träkol / 1084 ± 30 895-920 AD (21,7), 940-995 890-1020 AD 14 Ek AD (46,5)

Hjärup 9:8 65 Bilaga 2. Keramik och bränd lera från Hjärup 9:8 Torbjörn Brorsson

Kontoret för Keramiska Studier

Vid slutundersökningen i Hjärup påträffades 100 keramikskärvor, med en sammanlagd vikt av 1,24 kg. Den brända leran som tillvaratogs uppgick till drygt 5,8 kg. Keramiken har utifrån form, dekor samt godstyp daterats och placerats i respektive tidsskede som undersökningsmaterialet har delats in i. Det keramiska materialet har endast påträffats i tre av dessa skeden. Från skede 2, äldre romersk järnålder härstammade sammanlagt 47 skärvor. Till skede 3, det vill säga sen vikingatid och tidig medeltid hörde 39 skärvor, och slutligen var det 13 skärvor som hörde till skede 5, det vill säga 1500−1800 (tab. 1). En skärva saknade tillhörighet till ett skede och det var en skärva från tidig- eller mellanneolitikum (F179) som påträffades i den äldre matjorden. Skärvan bestod av ett grovmagrat gods med röd fältspat, vilket var vanligt under trattbägarkultur. Dess ursprungliga kontext kunde inte påträffas inom undersökningsytan, vilket därmed definierade den som ett lösfynd. Keramiken registrerades i Intrasis och följande variabler noterades; vikt, antal skärvor, kärldel, godstyp, skärvtjocklek, största magringskorn, magringstyp, ev. dekor och mynningsform, samt relation till arkeologiskt kontext. Den brända leran vägdes och funktionen tolkades utifrån lerans kvalitet, bränning, samt eventuella spår av dekorintryck. Keramiken och den brända leran påträffades i flera olika typer av anlägg- ningar, men någon större kronologisk sammanblandning kunde inte noteras. I flera gropar, lager och brunnar har skärvor från enbart en och samma tidsperiod påträffats, vilket förenklat bearbetningen av keramikmaterialet. Keramiken från slutundersökningen jämfördes till delar med keramiken från den närliggande ytan Hjärup 21:38 som undersöktes åren 1986−1987 (Larsson 1995).

Godstyp Vikt (g) Antal skärvor Neolitisk 18 1 Äldre romersk järnålder 670 47 AIV 9 3 Östersjökeramik 331 34 Drejat reduktionsbränt gods 19 2 Yngre glaserat rödgods 190 13 Totalt 1237 100

Tabell 1. Sammanlagt påträffades 100 skärvor vid slutundersökningen i Hjärup 9:8. Omkring hälften av skärvorna daterades till äldre romersk järnålder.

66 Hjärup 9:8 Keramik från äldre romersk järnålder

I grop A100256 påträffades en välbevarad kopp (Fnr139), där mer än halva koppen var intakt. Gropen låg stratigrafiskt under lager A102 och keramik- kärlet kan dateras till äldre romersk järnålder. Koppen var 10 cm hög och försedd med en hank som var fäst vid mynningen och skuldran. Kärlet påträffades med hanken nedåt. Man kan anse att kärltypen är relativt väl- daterad och liknande koppar har bland annat påträffats på Simrisgravfältet (Stjernquist 1955:Pl. XIX:3) och på Slusegårdsgravfältet på Jylland (Bech 1996:70). Kärlet från Simrisgravfältet har daterats till 300-talet e. Kr, medan liknande kärl på Slusegårdsgravfältet har daterats till både yngre och äldre romersk järnålder. Man kan inte utesluta att kärlet från Hjärup lagts ned som någon form av offer. Just under romersk järnålder var det relativt vanligt med nedläggelser av keramikkärl (Carlie 2004:fig. 4.5). Carlies studie om offernedläggelser behandlar byggnadsoffer, men företeelsen att lägga eller sätta ned kärl i våta miljöer var vanligt förekommande under perioden. I grop A11061 fanns bukskärvor (Fnr140) av samma godskvalitet som koppen i grop A100256, och groparna kan därmed vara samtida. Ytterligare en grop, A5718, under lager A102, som troligtvis också ska dateras till äldre romersk järnålder, innehöll 161 g bränd lera (Fnr115) som tolkades ha tillhört en ugn, troligtvis en bakugn eftersom leran inte var så hårt bränd. I brunn A5424 påträffades åtta skärvor keramik, varav en mynningsskärva (Fnr183). Även dessa daterades till äldre romersk järnålder. Skärvor av keramik från äldre romersk järnålder fanns utspridda över hela undersökningsytan, men en koncentration kunde noteras i anslutning till lager A102 och groparna därunder. Man kan konstatera att keramiken som påträffats i Hjärup från perioden äldre romersk järnålder är varierad och består både av glättade hushållskärl, samt av koppar som haft en fin glättning som snarast kan liknas vid polering. Skärvtjocklekarna varierade mellan 6 och 11 mm, vilket visar att olika typer av kärl påträffats, och att keramiken från äldre romersk järnålder är av ordinär boplatskaraktär. Inom den närliggande ytan Hjärup 21:38 har det vid en snabb okulär genomgång bland det keramikmaterialet påträffats bukskärvor som kan dateras till äldre järnålder. Detta material kan vara samtida med keramiken i Hjärup 9:8. I stolphål A4591 tillhörande hus 17 påträffades en liten bit bränd lera (Fnr178) som kan ha tillhört ett lerblock. Bestämningen är med hänsyn till föremålets storlek dock mycket osäker.

Sen vikingatid och tidig medeltid

Tre olika godstyper identifierades från denna period. Den största gruppen var Östersjökeramik och denna typ av keramik dateras vanligtvis från omkring år 1000 till 1200. Det påträffades tre skärvor av vikingatida AIV-keramik, och denna typ av keramik dateras från 700 till mitten av 1000-talet. Slutligen idetifierades två skärvor drejat reduktionsbränt gods (yngre svartgods), som brukar dateras från senare delen av 1100-talet fram till 1300-talet.

Hjärup 9:8 67 Man kan därmed konstatera att det är Östersjökeramiken som närmast kan användas för att belysa den senvikingatida−tidigmedeltida bebyggel- sen. Av de 34 skärvorna Östersjökeramik var det endast fem skärvor som kunde dateras närmre än tidig medeltid. Mynningsformerna på fyra av dessa skärvor var inåtböjda och typiska för perioden 1050−1150 (fig. 1). Samma typ av kärl har påträffats på den närliggande undersökningen Hjärup 21:38. Skärvorna från Hjärup 9:8 påträffades i groparna A4795 och A1767, samt i brandlagren A1194 och A5118 som tillhörde den eftermedeltida bebyg- gelsen. I A5118 påträffades en kraftigt utåtböjd mynningsskärva (Fnr157) som troligtvis var samtida med de inåtböjda mynningarna (fig. 1). I dike A5873 låg det Östersjökeramik tillsammans med drejat reduktionsbränt gods från senare delen av 1100-talet. På intilliggande fastigheten Hjärup 21:38 påträffades ett relativt stort högmedeltida keramikmaterial, vilket inte hade någon tydlig motsvarighet inom den aktuella undersökningsytan. Inom Hjärup 9:8 påträffades endast två skärvor drejat reduktionsbränt gods, varav en framkom i det nyss omta- lade diket, medan den andra påträffades som ett lösfynd i matjorden.

Fig. 1. Mynningsformer på två kärl av Östersjökeramik.

I härd A4795 fanns förutom Östersjökeramik, även tre bukskärvor av AIV-keramik (Fnr151). Klassificeringen av AIV-keramiken är baserad på godsets kvalitet och troligtvis är keramiken från tiden kort efter 1050. I ugnen A4631 inne i hus 13 fanns bränd lera från minst två vävtyngder (Fnr106), samt bitar från vad som troligtvis varit en ugnsvägg (Fnr105). Här fanns även Östersjökeramik. En 14C-datering från ugnen gav dateringen 1016±30 BP, vilket visade att den med hög sannolikhet varit i bruk mellan 970 och 1050. Keramikmaterialet inom Hjärup 9:8 talade för att bebyggelsen etable- rades under andra hälften av 1000-talet och att den sannolikt upphörde under tidigt 1100-talet. En förnyad genomgång av keramiken från grann- tomten Hjärup 21:38 visade att även den bebyggelsen torde ha etablerats vid tiden efter 1050, men däremot var bebyggelsen och fyndmaterialet där betydligt mer omfattande och sträckte sig över längre tid. De drejade reduktionsbrända skärvorna från Hjärup 9:8 härrörde säkerligen från den yngre bebyggelsen väster om den aktuella undersökningen. Flera 14C-dateringar antydde att en etablering av bebyggelsen skedde redan under 900-talet, men vid denna tid utgjordes den lokala keramiken endast av AIV-keramik. Östersjökeramik dateras vanligtvis från slutet

68 Hjärup 9:8 av 900-talet, men det var först med det nya millenniet som det egentliga genomslaget för Östersjökeramiken ägde rum (Roslund 2001:233). Kera- miken och 14C-dateringarna ger därmed olika utslag.

Perioden 1600−1750

Sammanlagt påträffades 13 skärvor av yngre glaserat rödgods, fördelat på fat, skålar samt trebensgrytor. Inga övriga eftermedeltida godstyper i form av stengods, fajans eller porslin framkom vid undersökningen. I raseringslagret A210 tillhörande gård 6, påträffades sex keramikskärvor av yngre glaserat rödgods. Keramiken utgjordes av fat, skål samt av trebens- grytor, vilket sammantaget gör det troligt att materialet är från perioden 1600 till mitten av 1700-talet. I raseringslagret fanns även 275 g bränd lera (Fnr113) som tolkats som lerklining. I brunn A2218 påträffades också skärvor från fat och en trebensgryta och brunnen daterades därmed som samtida med raseringslagret. I brunnen påträffades även taktagel (Fnr112). Öriga kontexter med fynd av yngre glaserat rödgods var ytterligare ett raseringslager A1171, två gropar A1977 och A5832, samt ett dike, A8645. Samtliga dessa anläggningar daterades till samma tidsperiod. Bland de mer välbevarade fynden utmärkte sig en kvadratisk rumpkakel- platta med en avbildning av en kvinna (Fnr184). Kaklet påträffades i ett recent kabeldike A4739, men troligtvis är kakelplattan från 1600-talets första hälft, eftersom det var vanligt med oglaserat kakel kring 1600 (Blom- qvist 1936:208). En identisk oglaserad kakelplatta har påträffats i Lund, men enligt Blomqvist förekommer denna typ i par, med motiv av en man och en kvinna. Det är möjligen att det påträffade kaklet föreställer kvinnan i ett tyskt furstepar (Blomqvist 1936:203ff ). Därmed är det samtida med den nyss nämnda keramiken, det vill säga 1600 till 1750.

Referenser Redaktionell kommentar: 14 Bech, J.-H. 1996. Keramikken. Slusegårdgravpladsen IV. Jysk Arkæologisk C-dateringarna av bebyggelsen på den vikingatida storgården och Selskabs Skrifter XIV, 4. Højbjerg. dateringen av keramikmaterialet Blomqvist, R. 1936. Danmarks första Dominikanerkloster. Svartbrödra- som hörde till densamma, var inte klostret i Lund. Kulturen en årsbok. Lund. riktigt samstämmiga. Torbjörn Carlie, A. 2004. Forntida byggnadskult. Riksantikvarieämbetet. Arkeo- Brorsson daterade AIV-keramiken och Östersjökeramiken till cirka logiska undersökningar, Skrifter No. 57. Stockholm. 14 Larsson, R. 1995. Skåne, Uppåkra socken, Hjärup 21:38. RAÄ 26. UV Syd 1050–1200 medan C-date- ringarna snarare placerade läm- Rapport 1995:51. Riksantikvarieämbetet. Avdelningen för Arkeo- ningarna i perioden 950–1050 (se logiska Undersökningar. Lund. bilaga 1). Det gick inte att utreda Roslund, M. 2001. Gäster i huset. Kulturell överföring mellan slaver och vad skillnaderna i dateringarna skandinaver 900 till 1300. Vetenskapssocieteten i Lund. Lund. berodde på. Kanske kan jämförelser 14 Stjernquist, B. 1955. Simris. On cultural connections of Scania in the av C-analyser och keramikmate- Roman Iron age. Acta Archaeologica Lundensia. Series in 4º. No. 2. rial från andra byundersökningar belysa om diskrepansen förekommer Lund. i flera material, och på sikt ta reda på vad den beror på.

Hjärup 9:8 69 Bilaga 3. Växtmaterial från den vikingatida storgården i Hjärup Mikael Larsson

Växtmaterial som insamlats vid utgrävningen i Hjärup ger oss en bild av hur en storgård kan ha bedrivit sin agrara produktion i trakten under 900-talets vikingatid. Frömaterialet som analyserats består av förkolnade växtdelar och representerar olika biotyper och verksamheter. I materialet kan skönjas både åkerbruk och utnyttjande av betes- och ängsmarker. Inom undersökningsområdet påträffades en huvudbyggnad med tre mindre hus intill. Komplexet tolkades som delar av en storgård. Storgår- dens huvudbyggnad, hus 13, visar en varierad samling av odlade växter där skalkorn och råg dominerar. Därtill finns andra grödor som emmer, bröd- vete, havre, einkorn, lök och lin. Råglosta tillsammans med klätt finns med i materialet och ger bilden av att man sådde rågen på hösten. Skalkornet såddes på tung och näringsmark där ogräs som mållor, åkerbinda, åkerpilört, trampört och åkerkål trivs och finns med som växtrester från gården. För att tillföra näring på åkern använde man gödsel från gårdens djur som troligen stallades. Djurhållningen krävde betes- och ängsmarker och detta syns i växtmaterialet genom arter som är typiska i denna miljö. Betesmarken här var varierande med öppna torra områden med svartkämpar, backglim, vicker/ vial, gulmåra, smultron, fingerört och grässtjärnblomma. Skogsbryn erbjöd skuggiga partier där ängsruta, buskstjärnblomma och lövbinda växte. De tre mindre byggnaderna (hus 11, 12 och 15) i gårdskomplexet upp- visar en liknande sammansättning av flora. I hus 15 finns skalkorn, råg, vete och mållor som indikerar ett spannmålsinriktat material. Samma växter finns i hus 11, tillika några åkerogräs och ängsväxter. I hus 12 återfinns endast ett fåtal skalkorn med åkerkål, revormsblomma och ängssyra funna i en grop (A1719). En härd utanför hus 11 (A1006) innehöll en god variation av odlade växter av skalkorn, havre, råg, lin och ärta, tillsammans med en min- dre ansamling av åker- och ängsväxter. I det äldre matjordslagret och i dike A5873 tillhörande gården, fanns både lin och skalkorn. Rester av vippans axled från korn och råg fanns i tre av husen och i en härd, där detta grova material reflekterar orenheter som tidigt rensas bort ifrån säden. Vidare indikerar detta att man hanterade rensningen av spannmålen på platsen. Under senare delen av skede 3, ca 1000−1050 e.Kr., fanns en ugnsanlägg- ning i hus 13 varifrån växtmaterial insamlades. Anläggningen uppvisar ett oförändrat odlingsbruk med skalkorn, råg och lin, med undantag av några vetesort. I hus 17 som troligen var en tillbyggnad till hus 13, fanns endast fröer av nässla och stormålla.

Gårdens produktion

Gårdens primära spannmål omfattades av skalkorn och råg. Ifall gården producerade ett överskott är svårt att skönja. Men rester av axled räknas som

70 Hjärup 9:8 en grov biprodukt då säd rensas och ger därmed en bild av att spannmålen processades på boplatsen. Den talrika sammansättningen av åkerogräs talar även för produktionen av spannmål på gården. I mindre skala odlades även olika sorter av vete och ärter och var troligen en del av gårdens självkon- sumtion. Åkerbruket är därför starkt karakteriserat av skalkorn som odlades på tunga kväverika åkrar, medan råg och havre kan ha odlats på något tor�- rare och magrare jordar. Gårdens produktion av spannmål kompletterades av boskapshållning vilket tydligt syns i den talrika sammansättningen av betes- och ängsväxter. Några specifika slåtterväxter finns inte i materialet men hö från spannmålen, framförallt skalkornen, kan ha använts som djur- foder. Alternativt kan man ha använt sig av hamlade löv i skottskogar som dessutom nyttjats som bränsle. Linfröer hittades i flera anläggningar där även starr, ljung, dikeskräppa och ag fanns. Detta kan därför indikera att linet rötats i fuktiga områden för att framställa fiber till textilproduktion. Då inga växtdelar av linet hit- tas i våta kontexter är rötning svår att belägga. Linets närvaro på gården syns endast genom förkolnade fröer och kan därför ha använts för växtens oljerika fröer. Alternativt kan linets fibrer ha använts för framställning av textil medan fröerna använts som förtäring. Boplatsen i Hjärup återskapar en agrar bild av en självständig vikingatida storgård. En större produktion av skalkorn och råg fanns på gården med boskapsdrift vilket ger en typiskt bild av vikingatidens agrara gårdspro- duktion.

Hjärup 9:8 71 72 Hjärup 9:8 Hjärup 9:8 73 74 Hjärup 9:8 Hjärup 9:8 75 76 Hjärup 9:8