SKRIFTER UTGIVNA AV GUSTAV ADOLFS AKADEMIEN FÖR FOLKLIVSFORSKNING. 3.
SKOGSRÅET I YNGRE NORDISK FOLKTRADITION
AV
GUNNAR GRANBERG
UPPSALA A.-B. LUNDEQUISTSKA BOKHANDELN I DISTRIBUTION Till tryckningen av denna avhandling har Längmanska kulturfonden lämnat ett anslag av 500 kronor
UPPSALA 1935 APPELBERGS BOKTRYCKERIAKTIEBOLAG
FÖRORD.
Då denna avhandling härmed förelägges offentligheten, vill jag uttala ett varmt tack till alla dem, vilka på olika sätt be fordrat mitt arbete och givit mig värdefull hjälp. Främst vän• der jag mig härvid till min lärare Docenten C. W. von Sydow och till Fil. dr Åke Campbell, vilka båda på allt sätt bistått mig med råd och anvisningar. Ävenså är det mig en kär plikt att uttala min erkänsla och mitt tack till föreståndare och tjänstemän vid de vetenskapliga insti tutioner, som jag anlitat, nämligen Landsmålsarkivet i Uppsala, vid vars folkminnesavdelning jag under senare år arbetat och där jag mottagit många berikande impulser, Nordiska Museet, Stockholm, Landsmålsarkivet i Lund, Lunds Universitets folk minnesarkiv, Västsvenska folkminnesarkivet, Göteborg, Institutet för folkminnesforskning vid Göteborgs högskola, Varbergs Mu seums arkiv för traditionsforskning, Dalarnas hembygdsför• bunds arkiv, Falun, Örebro läns bildningsförbunds folkminnes arkiv, Örebro, Universitetsbiblioteket i Uppsala, Dansk Folke mindesamling, Köpenhamn, Eesti Rahvaluule arhiiv, Tartu, Institutet för nordisk etnologi vid Åbo Akademi, Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran arkisto och Sanakirjasäätiön arkisto, båda i Helsingfors, samt Norsk Folkeminnesamling, Oslo. I samband härmed tackar jag även Fil. dr N. Lid, Oslo, som haft vänlig• heten att låta mig taga del av sina samlingar. Ett varmt tack riktar jag även till Uppsala Studentkår, som 1933 tilldelade mig sitt Nordiska resestipendium, till Längmanska kulturfonden för ett anslag på 1,000 kronor, därav 500 till av handlingens tryckning, samt till Gustav Adolfs Akademien för Folklivsforskning, som välvilligt berett plats för avhandlingen i sina Skrifter. Slutligen vill jag även här tacka min hustru för det uppoff rande arbete, som hon nedlagt på denna avhandling i dess olika VI stadier alltifrån den förberedande excerperingen till korrektur läsningen. Dr phil. Suse Hallenstein tackar jag för arbetet med den tyska översättningen. Uppsala i november 1934. Gunnar Granberg. INNEHÅLL. Sid. Förord V Innehåll VII Källförteckning ...... JX Använda förkortningar...... XIV Kap. I. Material och metod ...... 1 Kap. II. Den nordiska skogsråföreställningens större sam- manhang...... 8 Kap. III. Den nordiska skogsråföreställningens allmänna struk- tur och utbredning...... 19 Danmark 19 Sverige 34 Svenska Finland 55 Norge 61 Kap. IV. Skogsrået och övriga naturväsen ...... 67 Kap. V. Föreställningar och motiv ...... 73 Skogsrået som solitärt väsen, tillhåll, ålder 74 Skogsråets utseende 79 Skogsrået byter gestalt och förvänder syn 90 Skogsrået växer i höjden. Det manliga skogs rået 95 Skogsråets skratt 101 Skogsrået och skogsdjuren 105 Skogsrået ger tur eller otur åt jägaren 117 Skogsrået varslar 122 Skogsrået väcker vid milan 128 Skogsrået i djurgestalt, det gestaltlösa rået 131 Skogsråets kreatursskötsel 137 Skogsrået för vilse, skogstagen m. m. 140 Offer till skogsrået 152 Skyddsåtgärder mot skogsrået 159 Skogsråets härkomst 163 Skogsrået dör ut 167 Kap. VI. Skogsråsägner ...... 170 Rået hjälper kolaren 174 Fästa upp släpet 178 Tibastsägnen 183 VIII Innehåll
Skogsrået skjutes 198 Skogsrået och åskan 202 Vakna i kärret 205 Kap. VII. Skogsråbenämningar...... 210 Kap. VIII. Skogsråföreställningen och den näringsgeografiska bakgrunden...... 229 Kap. IX. Skogsråföreställningens erotiska innehåll ...... 243 Kap. X. Skogsrå föreställningens liv och ursprung...... 255 Traditionsbärarna 255 Skogsråföreställningens ursprung 260 Skogsråföreställningen och kristendomen 272 Sammanfattning ...... 275 Inhaltsangabe ...... 279 Kartor ...... 301 Källförteckning.1
Otryckta källor (arkivmaterial). Sverige. Dalarnas hembygdsförbunds arkiv (DHFA), Falun. Institutet för folkminnesforskning vid Göteborgs högskola (IFGH), Göteborg. Landsmålsarkivet i Uppsala (ULMA). Landsmålsarkivet i Lund (LAL). Lunds universitets folkminnesarkiv (LUF), Lund. Nordiska museet (NM), Stockholm. Varbergs museums arkiv för traditionsforskning (VMAT), Varberg. Västsvenska folkminnesföreningens arkiv (VFF), Göteborg. Örebro läns bildningsförbunds folkminnesarkiv ( ÖBF A), Örebro. Danmark. Dansk Folkemindesamling (DFS), Köpenhamn. Estland. Eesti Rahvaluule arhiiv (ERA), Tartu. Finland. Svenska Litteratursällskapets folkloristiska samlingar (SLFS), depo nerade i Institutet för nordisk etnologi vid Åbo Akademi, Åbo. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran arkisto (SKSA), Helsingfors. Sanakirjasäätiön arkisto (SSA), Helsingfors. Norge. N. Lids samlingar (N. Lid), Oslo. Norsk Folkeminnesamling (NFS), Oslo.
Tryckta källor.
Althin, T., Några tjärbränningsmetoder i västra Sverige, i Fataburen 1923, s. 81 ff. Ambrosiani, S., Hur gammal är kolning som yrke i Sverige? i Rig 1927, s. 31 ff. Arill, D., se Olsson, E.
1 De använda förkortningarna äro satta inom parentes. X Källförteckning
Ariste, P., Folkloristische Miscellen aus dem Gebiete der Schweden Estlands, i Sitzungsberichte der Gelehrten Estnischen Gesellschaft, Tartu 1931. Bang, A. Chr., Norske Hexeformulrerer, Kristiania 1901-02. Boethius, J., Oremålets ställning inom dalmålet, i Sv. Lm 1907, s. 65 ff. Bondevik, K., Jordbruket i Norsk Folketru, Norsk Folkeminnelag nr 29, Oslo 1933. Br., Med livet som insats, i Svenska Journalen 1934, nr 18, s. 6 ff. Brondum-Nielsen, Johs., Dialekter og Dialektforskning, Kbhn 1927. Bukier, P., Tid som svandt, Oslo 1932. Calder, G., se Macdougall, J. Campbell, Å., Skånska bygder under förra hälften av 1700-talet, Halm stad 1928. --, En ordkarta och en folkminneskarta, i Meddelanden från Lands målsarkivet i Uppsala, nr 1 1932, s. 23 ff. Cappelin, 0., Gammal sed och tro i Kivik, Lund 1932. Christiansen, R. Th., Fra gamle dager. Folkeminner i Land, samlet av Reidar Th. Christiansen, i Landingsboka II, Oslo 1926. Dalarnas hembygds-förbunds tidskrift (DHFT), Hedemora 1921-1930. Dinneen, Patrick S., Irish-English dictionary, Dublin 1927. Eisen, M. J., Estnische Mytologie, Leipzig 1925. Ekman, Sven, Norrlands jakt och fiske, Sthlm 1910. Ellekilde, H., Odinsjregeren på Mon, i Nordiskt folkminne (Studier till- ägnade C. W. von Sydow), Halmstad 1928, s. 85 ff. --, Danmarks Folkesagn, i Nordisk kultur IX, Sthlm 1931, s. 140 ff. --, se Olrik, A. Eriksson, M., Fäbodar i Uppland under 1800-talets senare hälft, i Upp lands Fornminnesförenings tidskrift 43, Uppsala 1929-33, s. 301 ff. ·Erixon, S., Huru Norge och Sverige mötas, i Bidrag til bondesamfundets historie II, s. 183 ff., Instituttet for sammenlignende kulturforsk ning, ser. A: XV, Oslo 1933. --- och Wallin, S., Gustav II Adolfs utställningen 1932, Sthlm 1932. Feilberg, H. F., Bjrergtagen, Danmarks Folkeminder Nr. 5, Kbhn 1910. Finlands svenska folkdiktning (Fsvf), Helsingfors 1917 ff. Folk-Lore, London 1890 ff. The folk-lore journal, London 1883-89. Folkminnen och Folktankar (Fm o Ft), 1914 ff. Forsander, G., Entbacka fäbodar i Esse, i Budkavlen 1933, s. 38 f. Forsslund, Karl-Erik, Med Dalälven från källorna till havet, Sthlm 1918 ff. Fritzner, J., Ordbog over det gamle norske Sprog, bd I-III, Kristiania 1886-1896. Fylling, Peder, Folkesagn I, Ålesund 1874. Galteland, Olav, Gamle segner frå Evje, Kristiansand 1920. Gamalt frå Vestfold I, Sandefjord 1930. Geijer, H., Traditionsupplösningen och dess konsekvenser, i Fm o Ft 1932, s. 141 ff. Granberg, G., Lövjerskor, i Budkavlen 1932, s. 3 ff. --, Skogsrået, en folkminnesgeografisk orientering, i Rig 1933, s. 145 ff. Källförteckning XI
Granberg, G., Finskt och skandinaviskt, i Budkavlen 1934, s. 123 ff. Grip, E., Några bidrag till kännedom om svenskt allmogeliv. Folksed, folktro och folkdiktning i Uppland, Sthlm 1917. Götlind, J., Saga, sägen och folkliv i Västergötland, Uppsala 1926. Haberlandt, A., Die volkstiimliche Kultur Europas in ihrer geschichtlichen Entwicklung, i Haberlandt, M. och A., Die Völker Europas, Stutt gart 1928. Haberlandt, M., Die indogermanischen Völker Europas, i Haberlandt, M. och A., Die Völker Europas, Stuttgart 1928. Handwörterbuch des deutschen Aberglaubens, Berlin u. Leipzig 1927 ff., art. Buchgrossmutter (H. Naumann), Holzfräulein (H. Naumann) samt lrrkraut, -wurz (Marzell). Harva, U., se Holmberg-Harva, U. Hedström, G., Sydsmåländska folkmål I, Lund 1932. HelgakviÖa Hundingsbana (HH). Hellquist, E., Svensk etymologisk ordbok, Lund 1920-22. Halmberg-Harva, U., Lappalaisten uskonto, Porvoossa 1915. --, Gudstrons uppkomst, Sthlm 1917. --, Metsän peitossa, i Kalevalaseuran vuosikirja 1923, Porvoossa 1923, s. 16 ff. , Vänster hand och motsols, i Rig 1925, s. 23 ff. --, Bjärans klotform, i Rig 1927, s. 161 ff. --, Para, vertaileva tutkimus, i Annales Universitatis Aboensis, ser. B. tom VII, Turku 1928. --, Altain suvun uskonto, Porvoossa 1933. Hylten-Cavallius, G. 0., Wärend och Wirdarne, 2:a uppi., Sthlm 1921-22. Ingers, I., se Lech, G. Karsten, R., Naturfolkens religion, Natur och Kultur 27, Helsingfors 1923. Keightley, Th., The fairy mythology, London 1882. Kennedy, P., Legendary fictions of the irish celts, London 1891. Keyland, N., Svensk allmogekost, Sthlm 1919. Kristensen, E. T., Danske Sagn (DS), Gamle Rrekke (G. R.), 1892-1901; Nye Rrekke (N. R.), 1928 ff. Krohn, K., Suomalaisten runojen uskonto, Porvoossa 1914. --, Skandinavisk mytologi, Helsingfors 1922. Kruuse, E., De lefvande folkmålen i Uppland, i Uppland Il, Uppsala 1908. Laistner, Ludwig, Nebelsagen, Stuttgart 1879. Landslagen, 1726 års upp!. Landtman, G., Den varierande gestaltningen av tron på övernaturliga väsen, i Hembygden 1917-18, s. 81 ff. Landtmanson, S., Studier över Västgötamålets l- ock r-ljud, Sthlm 1905. Lang, Andrew, Myth, ritual and religion, London, New-York, Bombay 1901. Laurens, Å., Bondens liv i det gamla Helsinge, Helsingfors 1931. Lech, G. och Ingers, I., Skånskt bygdemål, Lund 1930. Levander, L., Om rå 'mytiskt väsen', i Nysvenska studier 1923, s. 101 ff. --, Brottsling och bödel, Sthlm 1933. XII Källförteckning
Lid, N., Joleband og vegetasjonsguddom, Oslo 1928. --, Jolesveinar og groderikdomsgudar, Oslo 1933. Liestol, K., Den store Boygen, i Festskrift till Hj. Falk, Oslo 1927, s. 20 ff. Lindqvist, N., Älvor och Alper, i Stort och smått i språkets spegel, Upp sala 1927, s. 29 ff. Lithberg, N., "Sojde" och "sojsbränning" på Gotland, i Fataburen 1909, s. 240 ff. ---, Gotländska sägner om bysen, i Fm o Ft 1914, s. 78 ff. Liungman, W., Sinnesvillor och sägenbildning, i Fm o Ft 1927, s. 169 ff. Loorits, 0., Estnische Mythologie und Volksdichtung, Tartu 1932. Lyttkens, Aug., Svenska växtnamn, Sthlm 1904-15. Macdougall, J. och Calder, G., Folk tales and fairy lore, Edinburgh 1910. Machal, Jan, Slavic mythology, i The mythology of all races III, Boston 1918. Mannhardt, W., Wald- und Feldkulte, 1:a uppl., Berlin 1875-77. Marett, R. R., The threshold of religion, London 1909. Marzell, se Handwörterbuch Salmonsens konversationsleksikon, Udg. 2, Kbhn 1915 ff., art. Eluerfolk (A. Olrik). Skar, J., Gamalt or Sretesdal, III, Kristiania 1908. Smeds, H., Fäbodbebyggelse och fäboddrift i södra Österbotten, i Hem och hembygd, Lovisa 1929, s. 15 ff. Strompdal, K., Gamalt frå Helgeland, Norsk Folkeminnelag nr 19, Oslo 1929. Svebilius, Olof, Enfaldig Förklaring Öfwer Lutheri Lilla Catechismum, Sthlm och Uppsala 1714. Svenska landsmål (Sv. Lm) 1879 ff. Svensk uppslagsbok, Lund och Malmö 1929 ff., art. Danmark. Sveriges rikes lag, 54:e uppi., Sthlm 1933. von Sydow, C. W., Spöktro och vättetro, i Fm o Ft 1925, s. 1 ff. --, Svar till docent H. Celander, i Fm o Ft 1928, s. 195 ff. --, Die psychologischen Griinde der Manavorstellung, i Vetenskaps- Societetens" i Lund årsbok 1929, s. 61 ff. --, Om folkets sägner, i Nordisk kultur IX, Sthlm 1931, s. 96 ff. --, Något om träden i folkets tro och sed, i Svenska kulturbilder 6, Sthlm 1932, s. 227 ff. --, Om traditionsspridning, i Scandia bd V, 1932, s. 321 ff. Tärnlund, C. A., Det svenska järnet genom seklerna, Studentföreningen Verdandis småskrifter nr 347, Sthlm 1931. Uhrskov, A., Folkesagn (Nordsjrellandsk Folkeliv II), Kbhn 1922. --, Sjrellandske Sagn, Kbhn 1932. Wadstein, Elis, Alfer ock älvor. En språkligt-mytologisk undersökning, i Uppsalastudier tillägnade Sophus Bugge, Uppsala 1892, s. 152 ff. Wallin, S., se Erixon, S. Vanavara vallast, Opetatud Eesti seltsi kirjad I, Tartu 1932. Varonen, M., Suomen kansan muinaisia taikoja, I. Metsästys-taikoja, Helsingissä 1891. Wigström, E., Folktro och sägner från skilda landskap, i Sv. Lm VIII, Sthlm 1898-1914. Wille, H. J., Beskrivning over Sillefjord Prrestegjeld i Norge, Kbhn 1786. de Vries, J., Die Welt der Germanen, Leigzig 1934. Zelenin, D., Russische ( Ostslavische) V olkskunde, Berlin u. Leipzig 1927. Använda förkortningar. Geografiska förkortningar. Akersh Akershus, No N. Tröndel Nord Tröndelag, No Bbl Bohuslän, Sv Nyl Nyland, Fi Blek Blekinge, Sv Opl Opland, No Da Danmark Sdml Södermanland, Sv Dal Dalarna, Sv Själl Själland, Da Dalsl Dalsland, Sv Små! Småland, Sv Fi Finland S. og Fjord Sogn og Fjordane, No Gotl Gotland, Sv Sv Sverige Gstr Gästrikland, Sv Telem Telemark, No Hall Halland, Sv Uppl Uppland, Sv Hedm Hedmark, No Vgl Västergötland, Sv Hälsl Hälsingland, Sv Vrml Värmland, Sv Härj Härjedalen, Sv Vstml Västmanland, Sv JU Jämtland, Sv Åbo! Åboland, Fi Jyll Jylland, Da Ål Åland, Fi Lappl Lappland, Sv Ång Ångermanland, Sv Lål Låland, Da Ögl Östergötland, Sv Medp Medelpad, Sv Öl Öland, Sv No Norge Österb Öster botten, Fi Norrb Norrbotten, Sv Östf Östfold, No Källförkortningar. DFS Dansk Folkemindesamling NFS Norsk Folkeminnesamling DHFA Dalarnas hembygdsförbunds N. Lid N. Lids samlingar arkiv NM Nordiska museet DHFT Dalarnas hembygdsförbunds SKSA Suomalaisen Kirjallisuuden Seu tidskrift ran arkisto DS Kristensen, E. T., Danske Sagn SLFS Svenska Litteratursällskapets (i ERA Eesti Rahvaluule arbiiv Finland) folkloristiska samlingar Fm o Ft Folkminnen och Folktankar SSA Sanakirjasäätiön arkisto Fsvf Finlands svenska folkdikt- Sv. Lm Svenska landsmål ning ULMA Landsmålsarkivet i Uppsala HH Helgakvioa Hundingsbana VFF Västsvenska folkminnesförenin- IFGH Institutet för folkminnesforsk- gens arkiv ning vid Göteborgs högskola VMAT Varbergs museums arkiv för LAL Landsmålsarkivet i Lund traditionsforslming LUF Lunds universitets folkminnes- ÖBF A Örebro läns bildningsförbunds arkiv folkminnesarkiv KAP. I. Material och metod. Den nordiska folktrons naturväsen ha i stort sett blivit myc ket styvmoderligt behandlade av den vetenskapliga forskningen. Delvis beror väl detta på att den fornnordiska gudavärldens sparsamma reminiscenser främst dragit till sig intresset, men en lika viktig orsak ha vi säkerligen att söka i den tidigare svå• righeten att komma över tillförlitligt primärmaterial. Det tidiga 1800-talets insamling gick i romantikens tecken och gällde främst folkvisor ooh sagor. När därför Mannhardt efter århundradets mitt skrev sitt stora arbete Wald- und Feldkulte, nödgades han själv genom utsända listor och privata förfrågningar insamla materialet, även det nordiska. Detta arbete - vad Sverige be träffar i viss mån kompletterat av Hylten-Cavallius' Wärend och Wirdarne - har sedan varit standardverket för kännedomen om nordiska skogsväsen. Även i metodiskt avseende har Mann hardt utövat ett dominerande inflytande, och hans teorier om naturbesjälning och fruktbarhetskult ha i huvudsak fått stå oan gripna, tills på 1900-talet finska forskare, främst K. Krohn, fram trätt med den åsikten, att tron på naturväsen är resultatet av en vidareutveckling av tron på de dödas andar. Av dem som anslutit sig till Mannhardt bör särskilt framhållas J. Frazer, som dock blott i jämförelsevis ringa utsträckning behandlat nordiskt material. Först under senare delen av 1800-talet kom ett mera mång• sidigt inriktat insamlingsarbete i gång i Norden, tidigast i Dan mark, vars exempel sedan följts i de övrig,a länderna. Publi ceringen av det insamlade har dock varit i hög grad ojämn och ej sällan ovetenskaplig -- något som särskilt gäller Sverige - varför ett överblickande av materialet fortfarande är förenat med stora svårigheter. I Gunnar Granberg 2 Material och metod Materialet till nu framlagda arbete om skogsrået i yngre nor disk folktradition har jag dårför främst samlat under en syste matisk genomgång av de svenska folkminnesarkiven i Uppsala1, Lund, Göteborg, folkminnessamlingarna på Nordiska Museet, Varbergs Museum m . .fl. En icke ringa del av det svenska ma terialet är insamlat med ledning av en från Uppsalaarkivet ut sänd frågelista och dessutom har, särskilt i Västsverige, en av W. Liungman skriven frågebok använts. Även om insamlingen med hjälp av frågelistor har sina risker, säger det sig självt, att detta systematiskt samlade material i fl.era avseenden är full ständigare än det, som influtit genom den fria insamlingen. Som av det följande framgår, är det ej sällan just på detaljerna, som den folkloristiska typiseringen har att bygga. Av den yngre tryckta svenska litteraturen ha endast en del viktigare arbeten2 medtagits beroende dels på den stora mängden arkivmaterial, dels på att denna litteratur ej sällan måste underkastas en tids ödande, kritisk granskning rörande den vet,enskapliga tillförlit• ligheten. En sådan granskning måste visserligen även ägnas ar kivuppteckningarna, men den är här lättare. För Norge har Norsk Folkeminnesamlings arkiv i Oslo syste matiskt genomgåtts, något som även gäller större delen av det oftast utmärkt publicerade materialet. Dessutom har jag haft förmånen att få begagna N. Lids folkloristiska samlingar i nyss nämnda arkiv. För Danmark har jag främst använt de stora tryckta samlingarna, i första hand E. T. Kristensens Danske Sagn, varjämte material erhållits från Dansk Folkemindesam ling i Köpenhamn. Vad slutligen svenska Finland beträffar, har jag i första hand begagnat mig av det stora standardverket Fin lands svenska folkdiktning, men även otryckt variantmaterial har stått mig till buds. - Förutom den tryckta litteraturen upp går det fullständigt excerperade materialet till omkr. 5,000 be lägg. Dock har jag naturligtvis tagit hänsyn även till det genom gångna icke excerperade materialet. 1 Dit hör även det material, som jag själv åren 1927-34 upptecknat · främst i Östergötland och Småland. 2 Hit hör särskilt K. E. Forsslunds arbete Med Dalälven från käl• lorna till havet, där ett rikligt, ortfäst, folkloristiskt material finnes; likaså J. Götlind, Saga, sägen och folkliv i Västergötland, tidskrifterna Folkminnen och Folktankar, Svenska landsmål m. fl. Material och metod 3 Materialet fördelar sig i stort sett ganska jämnt över det be handlade området, och mindre tillfredsställande tillgodosett är egentlig,en endast Södermanland. Skogsråuppteckningarna där• ifrån äro icke blott få till antalet, utan de som finnas äro där• jämte ofta mycket diffusa och innehålla stundom knappast nå• got utöver benämningen. Försök att få in nytt skogsråmaterial har i stort sett misslyckats, varför traditionsupplösningen här synes ha fortskridit längre och troligen även börjat tidigare än i andra svenska landskap, ett förhållande, som väl då får sättas i samband med den i detta landskap dominerande slotts- och herr gårdskulturen och den i kausalsammanhang härmed stående sta tarinstitutionen. Då det i folkloregeografiskt avseende har ett viktigt läge, måste jag därför beträffande flera i det följande be handlade problem reservera mig för Södermanlanrl. Materialets ålder. Av det redan sagda framgår, att materialet i genomsnitt är ungt. Det ställer sig dock härvid något olika för skilda delar av det behandlade området. Det danska materialet med särskilt E. T. Kristensens stora samlingar tillhör väsentligen 1800-talets senare hälft, och de använda nittonhundratalsupp teckningarna ,äro procentuellt sett få. För Norges vidkommande fördelar sig materialet ungefär likvärdigt på 1800-talets senare del och 1900-talets början, och detsamma gäller i stort sett även för svenska Finland. I Sverige slutligen tillhör den vida över• vägande delen av materialet det innevarande århundradet, i det de uppteckningar, som gjorts från folkminnesarkiven i Uppsala, Lund och Göteborg, alla tillhöra tiden efter 1913. Däremot äro en del av Nordiska Museets samlingar liksom även de uppteck ningar, som gjorts genom Landsmålsföreningarnas i Uppsala för• sorg, äldre; delvis tillhöra de 1800-talets slut. Sagesmännens hågkomster tillhöra således för Sveriges vid kommande i allmänhet tiden 1850 a 1860 - i vissa fall 1830 a 1840 - och sedan framåt. I de övriga nordiska länderna skjutes uppteckningstiden, enligt vad som förut sagts, i flera fall något längre tillbaka. Då materialet möjliggjort det, ha - utom i vissa undantagsfall - sagesmännens yrke, namn och ålder utsatts efter resp. uppteckningar. Dessa miljöuppgifter äro nämligen ofta av största vikt. Trots den nu berörda variationen ifråga om materialets ålder har jag dock ansett det försvarligt att t. ex. lägga in det på samma 4 Material och metod kartor, d. v. s. att behandla det som homogent. Såvitt jag kan se, har nämligen skogsråtraditionerna under den tid, som det här är fråga om, ej nämnvärt förändrats vare sig beträffande innehåll eller utbredning. I allmänhet äro ju sagesmännen äldre personer, och det är först under de senaste årtiondena, som den rent negativt inriktade traditionsupplösningen tagit fart. Där• emot har material, som till nedskrivningstiden är äldre än 1850, ej inlagts på kartorna, även om det som jämförelse ibland an förts i texten. Ett sammanföriande av till tiden väsentligt skilt material skulle nämligen inverka förryckande på kartornas en hetlighet liksom på problemställningarna överhuvud. Framställ• ningen blir därför närmast en folkloregeografiskt och traditions psykologiskt orienterad analys av yngre nordiskt material, något som dock ej hindrar, att man utgående från detta material ej säl• lan kan draga slutsatser bakåt i tiden. Karteringsteknik. Vad denna beträffar, har jag i huvudsak använt mig av inprickningsmetoden, vilken naturligtvis är den vetenskapligt sett mest korrekta. Varje tecken utmärker då ett belägg samt geografiskt sett den plats, där sagesmannen har sin fasta vistelseort vid tiden för upptecknandet, och detta även om den upplevda händelsen eller sägnen uppges ha tilldragit sig på en helt annan plats. Endast på detta sätt kunna nämligen ut bredningsförhållanden och spridningsvägar till fullo utrönas. Blott i ett par fall ha främst av utrymmesskäl yttäckningsmetoder kommit till användning, men det gäller då fall, där på grund av beläggens täthet de båda metoderna kunna sägas övergå i var andra. Såvitt möjligt har jag som komplettering till de positiva be läggen även sökt erhålla negativa sådana. Särskilt om de för• ras antal är ringa, är nämligen utanför förekomstområdet ett stort antal av de senare nödvändigt, om kartbilden skall bli mera än ett provisorium eller en ren hypotes. Då det emellertid främst på grund av äldre insamlingsmetoder visat sig omöjligt att er hålla en tillfredsställande fördelning av dessa neg·ativa belägg. har jag nödgats avstå från att inlägga dem på kartorna och i stället omnämnt dem i texten.3 Även med ett ganska stort antal positiva belägg, komplet terade med negativa sådana säger det dock sig självt, att de be- 3 Härtill har även hänsyn till kartornas åskådlighet bidragit. Material och metod 5 vis, som kartorna kunna lämna rörande sägners och mera all männa traditioners spridning och utbredning under en viss be stämd tid, endast kunna vara sannolikhetsbevis. Även om det upptecknade materialet är mycket stort, är det ju dock blott en bråkdel av vad som i verkligheten finnes - en sak som varje fältforskare nogsamt känner till. Detta måste man hålla fast vid, även om man kan konstatera, att man vid karteringen i regel tämligen snart och genom ett jämförelsevis ringa antal belägg - antalet varierar härvid allt efter den inlagda traditionens inne håll och utbredning - får approximativt klart för sig de utbred ningsförhållanden, som sedan de nya beläggen bekräfta och pre cisera. Det har dock äv,en hänt, att en förnyad och framför allt mera allsidigt lagd insamling väsentligen förändrat en tidigare erhållen kartbild. Tyvärr har materialets storlek omöjliggjort ett medtagande av kartornas protokoll. Den härav vållade olägenheten hoppas jag emellertid i en nära framtid i någon mån kunna avhjälpa genom publicerandet av en särskild sägen- och motivregistrant. Som ett komplement till kartorna och för att belysa vissa traditionsbio logiska förhållanden har jag i några fall tillgripit ett rent sta tistiskt förfaringssätt. Jag övergår så till att närmare definiera använda begrepp och termer. Vad då rubrikens skogsrå och den nordiska skogsråförc• ställningen beträffar, vill jag framhålla, att jag härvidlag främst utgår från sak - föreställning - och ej från benämning. Jag avser alltså icke blott det inom svenskspråkigt område hemma hörande naturväsen, som i folktradritionen benämnes skogsrå, råhanda, skogsfru, skogsjungfru, skogsnuva etc., utan även de naturväsen, som under andra namn i Danmark (ellefolk, någon gång även bjrergfolk) och Norge (huldrefolk och stundom även vättefolk) helt eller delvis ha samma funktioner. Även i Sverige övergår i norr utan skarp gräns skogsråföreställningen i före• ställningen om de underjordiska - vittrorna. I huvudsak utgöra dock i nutida folktro skogsråtraditionen och tron på dessa un derjordiska två skilda föreställningskretsar, ett förhållande, som längre fram närmare skall belysas. 6 Material och metod Rubrikens skogsrå är alltså att fatta som en terminus technicus, under vilken flera olika benämningar sammanfattas. Så ofta en sammanfattande term ej nödvändigt behöves, använder jag dock de i de olika traditionerna hemmahörande benämningarna: skogsrå (i inskränkt bemärkelse), råhanda, skogsfru, skogsnuva, huld er etc. 4 På samma sätt är även skogsråföreställningen - ibland ersatt av det synonyma skogsråtraditionen - en sammanfattande term, vari jag inbegriper ej blott den egentliga folktron utan även säg• nerna. Jag talar dock även om föreställningen att skogsrået har kreatur, att hon för vilse etc., varvid termen föreställning har samma betydelse som folktro i dess vedertagna bemärkelse. I vissa fall har jag skilt mellan allmänföreställning och individual föreställning, termer, vilkas betydelse utan vidare framgår av sammanhanget. När ej betydelsen på detta sått inskränkes, me nar jag med föreställning alltid detsamma som allmänföreställ• ning. Synonymt med denna term använder jag även tradition. I lil.Jhet med folktro skiljer sig föreställningen från sägnen och sägenmotivet, ehuru naturligtvis gränsen är flytande. I vissa fall kan man säga, att en föreställning kan psykologiskt och historiskt förklaras ur betingelser, som förefinnas inom dess förekomst• område, under det att ett sägenmotiv kan ha kommit långväga ifrån och ha sin karaktär av intr·essant berättelsestoff att tacka för sin spridning. Att det kvinnliga skogsrået är erotiskt tilldra gande för mannen, att hon ger tur och otur åt jägaren, väcker vid milan, skrattar i skogen,. har kreatur o. s. v. äro således en, ligt denna definition föreställningar, under det att den ihåliga ryggen, det långa håret, de stora brösten o. s. v. åro sägenmotiv. Skillnaden går dock ofta ej att upprätthålla. Traditionen om råets skratt t. ex. har sålunda i mångt och mycket karaktären av ett sägenmotiv, ehuru det samtidigt synes ha ett inhemskt verk lighetsunderlag. Överhuvudtaget kommer man härvidlag ofta in på den svåra frågan, huruvida man i olika fall har att göra med 4 Vid användningen av personligt pronomen för skogsrå följer jag härvid - så snart det gäller det kvinnliga skogsväsendet - den folkliga traditionens exempel och begagnar mig av det fem. hon, trots att själva benämningen har neutralt genus. - Vad skogsnuva beträffar, där ju efterleden är snuva (se kap. VII), har jag ej använt s-bindning, då jag i detta fall ej velat avvika från de sydsvenska dialekterna, som här sakna sådan. Detta gäller även benämningen skogman. Material och metod 7 spontan upprinnelse eller ej. Ett typiskt fall, när det gäller skogs råföreställningen, är berättelserna om hur rået kan växa i höj• den för att sedan åter krympa ihop (kap. V, Skogsrået växer i höjden). Framförallt måste man komma ihåg, att när man talar om skillnaden mellan föreställning och sägenmotiv, så är detta oftast ej en folk,ets egen åtskillnad utan vetenskapens. Mera utpräglad är då den skillnad, som råder mellan memorat och sägen. Med den från von Sydow lånade termen memorat av ser jag som förut nämnts individuellt utformade berättelser främst om egna men ibland även om andras upplevelser - i detta fall upplevelser, som ha med skogsrået att skaffa. Ibland kunna de vara mer eller mindre primära i förhållande till en sägen, men samtidigt och oftast i högre grad äro de sekundära i för• hållande till en redan utbildad tradition, i det deras innehåll till stor del utgör,es av traditionella motiv. von Sydow skriver härom: » Mångfaldiga personer har t. ex. sett något, som de uppfattat såsom skogsrået, tomten eller dylikt, och då de därvid säger sig ha sett skogsråets svans eller ihåliga rygg eller tomtens röda toppluva och hans öga mitt i pannan, har dessa drag i regel häm• tats från vittnessägnen, antingen så att den lämnat vissa färdiga fantasibilder, som träder fram i hallucinationens form, eller så att dessa drag efteråt lagts in i den mera diffusa upplevelsen på associationens väg, i det den associeras med närmast till hands varande föreställningsbilder och därvid får dessas stående attri but sig tillagda, fast dessa faktiskt ej behöver ha gjort sig gäl• lande i själva upplevelsen.» 5 Om man t. ex. tar berättelserna om den av skogsrået förorsa• kade vilsegången, så kunna dessa närmast karakteriseras som memorat byggande på en vida spridd traditionsbunden föreställ• ning. Detsamma gäller berättelserna om råets skratt, om att hon har kreatur o. s. v. Själva innehållet i ett memorat är sålunda oftast6 traditionsbundet, men utformningen är individuell, under det att sägnen är strängt traditionsbunden till såväl innehåll som form. - Till slut må påpekas, att termen berättelse här och i fort sättningen användes som en sammanfattande benämning på så• väl memorat som sägner. 5 C. W. von Sydow, Om folkets sägner, s. 107. 6 Dock ej alltid, ty ibland uppträda även i memoraten isolerat indi viduella motiv, vilka ej lyckas finna fotfäste i traditionen. KAP. II. Den nordiska skogsråföreställningens större sammanhang. Innan jag börjar behandlingen av skogsråföreställningens ut bredning och struktur i Norden, skall jag först lämna en kort fattad orientering över motsvarande förhållanden i de näralig• gande utomnordiska områdena. Jag bygger härvid i första hand på uppgifter i publicerade arbeten, och det säger sig självt, att översikten blir synnerligen summarisk. Då skogsråföreställningen, som vi i fortsättningen skola se, i huvudsak är begränsad till Nordens södra del, är det helt natur ligt förhållandena inom tyskspråkigt område, som härvidlag draga till sig det största intresset. Jag börjar därför med dem. Standardverket är Mannhardts redan omnämnda Wald- und Feldkulte, vars första upplaga utkom 187 5-77. Såvitt jag kun nat se av en jämförelse med annat, huvudsakligen yngre mate rial, är den överblick han ger i stort sett tillförlitlig. - Om det nordtyska området skriver han: » Im norddeutschen Flachland und Dänemark, soviel ich weiss auch in England, treten die Wald genien als solche s,ehr zuriick. Zwar fehlt es nicht an Seitenstiic ken zu vielen der von den Holzleuten und wi1den Leuten erzähl• ten Sagen, aber in diesen werden an Stelle jener Wesen die so genannten Unterirdischen, oder weissen Weiber oder Meerfrauen (Haffruer) handelnd oder leidend angefiihrt, oder es ist ein einzelnes weisses Weib (Frau, Jungfrau, Wetterhexe, Haffru, EUepige) der Gegenstand der Verfolgung von Seiten des wilden Jägers. - - -»1 Att det förhåller sig på detta sätt i det flacka, skoglösa men kustrika Nordtyskland är ju också bara vad man kan vänta. 1 A. a. I, s. 122. Den nordiska skogsråföreställningens större sammanhang 9 I mellersta Tyskland ligga förhållandena annorlunda till: »Wohlhekannt ist in Mitteldeutschland eine Klasse Geisterhafter Wesen, welche im Riesengebirge als Riittelweiber, im Böhmer• walde und der Oberpfalz als H o 1 z f r ä u 1 e i n, W aldfräulein, Waldweiblein, in Orlagau und Harz als M o o s w e i b 1 e i n, Holzweibel, mn Halle als Lohjungfern (von loch = lucus Gebiisch) bekannt sind und denen sich entsprechende männliche Gestalten Waldmännlein, Moosmännlein zugesellen. Die letzteren sind seltener als die Moosweibchen und ganz in Griin gekleidet. »2 - Dessa väsen sägas stundom vara klädda i löv eller mossa. En åtminstone tidigare vanlig sed var att vedhuggarna med yxan höggo in ett eller flera kors på stubbarna eller på de fällda trä• den. På de sålunda skyddade platserna kunde skogsväsendena sitta i trygghet för förföljande fiender, särskilt då »der wilde Jäger». Ehuru de ju måste karakteriseras som skogsväcsen, är dessa mellantyska väsens skogskaraktär -- och särskilt då barrskogs karaktär - ej så utpräglad som hos det svenska skogsrået, en sak som naturligtvis sammanhäng-er med de olika vegetations förhållandena. Ibland omtalas sålunda, att de hjälpa männi• skorna vid slåUer och skörd, och man offrar åkerbruksproduk• ter till dem. 3 Inom ett område omfattande Thiiringen, Sachsen, tyska Böh• men och Schlesien talas även om Buschweibchen och Busch grossmutter, vilka man föreställer isig såsom fula, stundom moss beklädda kvinnliga väsen med långt tovigt hår.4 I sydöstra delen av det tysktalande området i Österrike, sär• skilt i Steiermark, talas om Wildfrauen. »Diese sind verwun schene Menschen, welche von der Riickseite hohl, oder mu/denar- 2 Mannhardt, a. a. I, s. 74. 3 Dock bör observeras att ett drag sådant som det sistnämnda är något som Mannhardt önskar finna i sitt material, då han ju vill visa, att dessa skogsväsen äro släktingar till »die Korndemonen». Att skogs väsen på detta sätt tänkas hjälpa människorna vid slåtter och skörd kan väl närmast karakteriseras som ett önskemotiv, varvid anknyt ningen just till skogsväsen är mer eller mindre tillfällig och i varje fall av underordnad betydelse. 4 Handwörterbuch des deutschen Aberglaubens, art. Buschgross mutter (av H. Naumann). 10 Den nordiska skogsråföreställningens större sammanhang tig gestaltet sein sollen.5 Sie wohnen in einem bewaldeten Kogel (Berggipfel) und waschen in kleinen Lachen ihre Wäsche rein und weiss, die man sie zum Trocknen aufhängen sieht. »6 Överallt inom tyskspråkigt område är det de kvinnliga skogs väsendena, som dominera, och de manliga ha vid sidan av dem en underordnad betydelse, vilket, som vi ,senare skola se, sannolikt beror på att föreställningen om skogsväsen främst uppbäres av manliga yrkesgrupper. När det gäller dessa manliga väsen, ha vi en kontinuerlig tradition, som sträcker sig upp i Sydsverige och vilken synes stå i ett visst samband med den mellaneuro peiska lövskogsregionen och inom denna förefintliga kvinnliga utomhusyrken. Beträffande alla de under olika benämningar uppträdande kvinnliga skogsväsendena skall jag som en sammanfattning ci tera va:d H. Na:umann skriver om dem i sin artikel Holzfräulein i Handwörterbuch des deutschen Aberglaubens. Det bör emel lertid förutskickas, att uppgifterna äro hopplockade från ett stort område och att många av dem helt säkert äro geografiskt diffe rentierade. De måste därför användas med försiktighet och med aktgivande på de i originalet förefintliga litteraturanvisningarna. - Sedan Naumann omtalat, att de genomgående uppträda som det förföljda väsendet i sägnerna om den vilda jakten och fram hållit att gränsen mellan dem »und anderen elbischen, zwergi schen Wesen und sogen. armen Seelen» ofta är otydlig, fortsät• ter han: »Diese immer wiederkehrenden Ziige seien hier zu fol g,endem Bilde zusammengefasst: sie sind alt, hässlich, zusammen geschrumpft, moosig, können sich aber gelegentlich in Schönheit verwandeln; sie sprechen eine fremde Sprache und tragen alter tiimliche Kleidung (ältere TracMenstiicke); sie lieben die Beriih rung mit den Menschen, den Ackersleuten, Holzfällern etc., lassen gar ihre Säuglinge von Menschenfrauen stillen; sind aber äusserst empfindlich, unzufrieden mit der neuen Zeit und können leicht vertrieben werden: durch Kiimmelbrot, durch Fluchen, dadurch dass neuerdings das Brot im Bachofen gezählt wird (Geiz), durch 5 Mannhardt har flera tyska belägg för den ihåliga ryggen. Han sy nes dock ej alltid vara övertygad om att detta motiv »ein urspriing liches Zubehör der Wildfrauengestalt (ist) » (a. a. I, s. 120 f.; jfr även föreliggande arbete, kap. V, Skogsråets utseende). 6 Mannhardt, a. a. I, s. 120. Den nordiska skogsråföreställningens större sammanhang 11 ein neues Kleid usw.; sie brauen Bier und backen Kuchen und geben davon gern den Ackersleuten7 ; der Nebel ist ihr Kiichen rauch, sie sammeln Holz im \Vald, spinnen Garn7 (das Moos der Bamnäste) und haben unerschöpfliche Garnknäuel; sie sind dank bar, giltig, helfen und beschenken z. B. mit Laub, das sich in Gold verwandelt, zuweilen unter Fluchverbot7, si-e helfen in der bäuer• lichen Wirtschaft7 oder am Wochenbett, stehen gar Pate7 ; sie wissen Heilmittel, sie sehen in die Zukunft; sie lassen sich iiber den Fluss fiihren; sie klemmen sich versehentlich ein und gera ten so im Gefangenschaft; Steinvertiefungen riihren von ihnen her8; sie Schrecken die Leute, hocken auf, fiihren irre; sie vertauschen oder rauben Neugeborne.9 Beim Flachsraufen, bei sonstiger Ernte, bei Mahlzeiten werden sie mit den letzten Bii scheln, Halmen, Resten bedacht, drei Körner werden ihnen gestreut. Vor ihrem dämonischen Verfolger können sie nur durch ein Kreuzeszeichen oder den Namen Gottes gerettet wer den, was sie meist nur dem Zufall verdanken. » En hel del av dessa motiv liksom även ett antal sägner om skogsväsen uppvisa varianter eller i varje fall nära släktingar i södra delen av det nordiska området, och ofta förefalla de då att där vara novationer. Flera andra motiv och framförallt hela föreställningens allmänna struktur ha dock, som jag i fortsätt• ningen skall återkomma till, en ålderdomlig karaktär, om man jämför med förhållandena i Sydsverige. Särskilt de österrikiska alpdalarna synas vara utpråglade reliktområden, och först i det mellanskandinaviska område, som jag i fortsättningen kommer att kalla övergångsområdet, finner man nära paralleller. I Frankrike - där man även inom folktron skönjer keltiska, romerska och germanska beståndsdelar - intressera oss främst förhållandena i landets östra del, där alltså det germanska in slaget är starkast. Uppgifterna äro dock synnerligen sparsamma. I Franche-Comte talas om Dames blanches eller Dames vertes 7 Dessa eller liknande motiv bruka i Sydskandinavien tillskrivas un derjordiska väsen och troll, däremot mig veterligt ej det sydsvenska skogsrået och endast i undantagsfall det danska ellefolket. 8 Detta motiv förekommer inom Skandinavien anknutet till jättar eller ibland även till troll, däremot aldrig till skogsrået. 9 Se not 7. 12 Den nordiska skogsråföreställningens större sammanhang Den förra benämningen synes för övrigt förekomma i en stor del av Östfrankrike, ty den motsvaras så långt norrut som i Flandern direkt av withe-wroukin.10 Deras karaktär är högst olika det nor diska skogsråets. »Auf engem \Valdpfade hegegnen sie den Men schen und locken sie mit unwiderstehlichen Reizen in das tiefste und entlegenste Dickicht; da schwindet der Zauher; die holdse ligen Liebhaberinnen wandeln sich in erbarmungslose Furien, welche ihr Opfer ehen so eifrig verfolgen, als sie es zuvor ange zogen hatten.»11 Liksom i Sydsverige talas dock ibland i sam band med vilseförandet om hånskrattet: »Sie treihen mit den Burschen ihr Spiel, allerlei Koboldstreiche, fiihrten sie vom Wege ah und hrachen endlich in helles Gelächter aus, welches als viel faches Echo spöttisch wiederhallte. »12 I engelsk folktro saknas en föreställning om utpräglade skogs väsen, ett förhållande som utan tvivel står i samband med den engelska landskapskaraktären. De naturväsen, som mest om talas, elves eller vanligare fairies tänker man sig såsom ett helt folk med småväxta män, kvinnor och barn, vilkas egentliga uppe hållsort utgöres av berg och kullar e. dyl., om de än ofta visa sig ovan jord. De motsvara alltså närma-st de underjordiska vä• sen, som i Norden kallas bergfolk, hulderfolk, vittror etc., och ha ett flertal drag gemensamma med dessa. Sålunda tros de låna matvaror m. m. av människorna och bortröva barn, varvid de lämna sina egna - ofta fula - ungar i stället. Liksom det norska hulderfolket och andra ha de samfundsliv liknande människornas - de sägas t. o. m. hålla marknader - och deras musik är för• trollande vacker. Emellertid är det intressant att se, hurusom de i ett flertal fall även visa överensstämmelser med det danska ellefolket, som ju närmast kan sägas ha karaktären av skogs- eller ängsväsen. Troligt är, att det i fråga om vissa föreställningar föreligger tradi tionssamband. Liksom ellefolket, de svenska älvorna m. fl. älska dessa fairies sång och dans, varvid dansen sättes i samband med de bekanta ringar, som visa sig i gräset. De sägas i allmänhet vara klädda i grönt, och the green men utgöra ju en påfallande 10 Nouveau Larousse illustre, art. Fee. 11 Mannhardt, a. a. I, s. 118. 12 Ibidem, a. a. I, s. 118 f. Den nordiska skogsråföreställningens större sammanhang 13 motsvarighet till de gnmne drenge, som omtalas särskilt på Fyn och Langeland. Ej sällan anföres, att fairies föra vandrare vilse och att man då liksom i Sverige och annorstädes kan rädda sig genom att vända kläderna aviga. »- - - then turne your cloaks, for this is fairy ground», heter det t. ex. i en dikt.13 Någon gång heter det, att de skrattade åt de människor, som de fört vilse, även det ett vanligt motiv i Sydskandinavien. I de skottska lågländerna finnas folkliga belägg för »the Fairy king and queen» 14, vilka i Sydengland synas ha sitt hemvist blott i den icke folkliga poesin.15 På keltiskt område likna föreställningarna om naturväsen i hög grad de förut skildrade engelska, och måhända föreligger också här i vissa fall lån från Norden.16 På engelskspråkigt håll på Irland talar man om fairies eller the good people, på iriskt om sidhe 'fairy'17, varmed på båda hållen menas ett småväxt, underjordiskt folk, som efter behag kan uppträda synligt eller osynligt och som tros härstamma från de av Mikael nedstötta onda änglarna (jfr kap. V, Skogsråets härkomst). De älska dans och musik, och om de få tillfälle stjäla de människobarn och lämna sina egna i stället. I den mån man kan döma av det jäm• förelsevis ringa materialet, uppvisar föreställningen i stort sett samma struktur inom de keltiska områden, som höra till det brittiska väldet. I varje fall i det keltiska Skottland omtalas förut()llll dessa »so cial fairies» även »solitaries», d. v. s. vanligen ensamt uppträ• dande kvinnliga väsen, Glastigs, vilka delvis starkt påminna om det svenska skogsrået. Det omtalas sålunda, hur en Glastig spe lar jägarna spratt, hur en annan vallar en skara rådjur o. s. v.18 Förestållningen om dessa Glastigs uppvisar även vissa likhe ter med motsvarande folktro i Bretagne. Där omtalas kvinnliga 13 Th. Keightley, a. a., s. 301. 14 Ibidem, s. 350. 15 Källor: Th. Keightley, a. a.; The folk-lore journal, passim; Folk lore, passim. 16 Till sina grunddrag är denna föreställning om underjordiska vä• sen i Europa knappast bunden till någon viss folkgrupp. 17 Se Patrick S. Dinneen, a. a. 18 Se J. Macdougall och G. Calder, a. a., s. 214 ff. - För påpekandet .av detta har jag att tacka C. W. von Sydow. 14 Den nordiska skogsråföreställningens större sammanhang naturväsen - Fees eller i balladerna Korrig, Korrigan - vilka uppvisa stora likheter med den danska ellekvinnan och det syd svenska skogsrået. De sägas sålunda vara mycket vackra och ha långt hängande hår, som man ofta ser dem kamma, ett motiv, som i Bretagne även är anknutet till ett kvinnligt vattenväsen och som i övrigt har stor spridning (se kap. V, Skogsråets ut seende). De äro vidare förtjusta i musik, ha vacker sångröst samt försöka inleda kärleksförbindelser med unga män. - Sä• kerligen ha dessa föreställningar via balladerna utövat ett icke ringa inflytande på nordisk folktro.19 Lapskt område. Av naturväsendena tala de nordiska lapparna främst om saivo-folket, d. v. s. övernaturliga väsen, som --- ehuru de ej sällan visa sig för människorna i skogen och på· fjället - tänkas hålla till under jorden och där föra samma liv som män• niskorna. De motsvara direkt de svenska vittrorna och det norska hulderfolket; den senare benämningen återfinnes också i de svenska lapparnas uldda. Vad skogsväsen beträffar, äro föreställningarna skiftande inom olika områden och ansluta sig i allmänhet till motsvarande tra ditioner hos resp. grannfolk. I de skandinaviska lapparnas folk tro har tron på ett särskilt skogsväsen en mycket svag ställning. På norska sidan talas om leib-olmai (eg. 'al-mannen'), vilken man tydligen tilltrott förmåga att giva jaktlycka och därför offrat till. Möjligen står traditionen i ett visst samband med björnkulten. Sporadiskt omtalas därj,ämte ett svanshärande kvinnligt väsen --· motsvarande den norska huldran - vilket står det svenska skogs rået nära. De finska lapparna uppges ha dyrkat en slags »skogens gudinna», men uppgifterna härom äro sparsamma. Kolahalvöns lappar berätta om tava eller tavaj, ett manligt väsen, som tros beskydda jakt och fiske och vars namn etymo logiskt synes höra samman med det finska Tapio (se nedan). På ryskt område talas också om miehtshozjin 'skogens hus bonde', vilken för människorna vilse i skogen, om de förtörna honom genom rop och oväsen. Dessutom omnämnes ett kvinn ligt väsen (luothozjik), vilket sommartiden har vård om renhjor- 19 Källor förutom de ovan anförda: Th. Keightley, a. a.; J. Rhys. a. a.; P. Kennedy, a. a.; Folk-lore journal, passim; Folk-lore, passim. Den nordiska skogsråföreställningens större sammanhang 15 den i skogen och hjälper jägarna vid vildrensfångsten. Hennes ut,seende påminner om människans, men hon är helt och hållet luden som en ren. - Vi se således, att dessa lapska föreställ• ningar i mångt och mycket återspegla de olika näringsförhål• landena.20 Finskt och estniskt område. Skogsrået (fi. metsänhaltia, est. metshaldjas) 21 uppträder här ofta som en gubbe med långt skägg. Dock tros han även kunna visa sig under de mest skiftande ge stalter, och typiskt för detta finsk-estniska skogsråmaterial22 är, att memoraten äro synnerligen talrika och att sägnifieringen i jämförelse med det nordiska materialet är obetydlig. I nu levande finsk-estnisk folktro talas endast mera sällan om ett kvinnligt skogsväsen, och när så sker, synes det ofta sammanhänga med skandinavisk påverkan - så i Sydväst• finland - eller i en del fall vara en rent individuell företeelse. Däremot omnämnas ej sällan kvinnliga skogsväsen (metsän emäntä 'skogsfru', '1skogsvärdinna'; metsän tyttö 'skogens flicka'; metsän neiti 'skogens jungfru' m. fl.) i den episka diktningen, vilken upptecknats i Karelen på båda sidor riksgränsen och i Ingermanland, men av vilken huvudparten har tilJkommit i syd västra Finland under skandinavisk vikingatid. I dessa dikter finnes dessutom en rikedom av poetiska namn på och böner ( »loitsuja») till det manliga skogs-väsendet, liksom även böner riktade till skogen eller Tapio, jorden och vattnet. Detta sista återger med all säkerhet en uråldrig finsk-ugrisk - och skan dinavisk - föreställning, men i övrigt äro de föreställningar, som komma till synes i dessa episka dikter starkt påverkade av katolsk kristendom och skandinavisk folktro, varför de endast med största försiktighet kunna användas som dokument för finska, ursprungligt folkliga föreställningar. 2 ° Källor: U. Holmberg, Lappalaisten uskonto, s. 84 f. et passim; E. Reuterskiöld, a. a., passim; A. Pirak, a. a., s. 184 f. m. fl. 21 Beträffande den estniska benämningen haldjas, som nära mot svarar det sv. rå, har 0. Loorits (a. a., s. 38) visat, att denna är inskränkt till det centrala Nordestland, och säkerligen har han rätt, då han sätter den i samband med gotisk påverkan. 22 På grund av de båda ländernas geografiska skiljaktighet är det finska helt naturligt det rikhaltigaste. 16 Den nordiska skogsråföreställningens större sammanhang Särskilt inom finskt område - mindre inom estniskt - talas QIIl1 offer till skogsrået, varvid det offrade ofta placeras i en myr stack. Detta gör man för att erhålla god jaktlycka, ty skogsrået tros vara härskare över villebrådet. Vanlig är även tron, att skogsrået för människor vilse och därvid förvänder deras syn, så att de kunna gå förbi sitt eget hem utan att känna igen sig. Inom finskspråkigt område och även öster om riksgränsen be rättas, att skogsrået håller kreaturen kvar i skogen; de äro i sko gens gömma (metsän peitossa e. dyl.). Över hela området och med en naturlig fortsättning österut ända in på asiatiskt område finnes belagd en tradition om att skogsrået växlar storlek, så att det från en vanlig människas storlek kan växa sig högt som ett träd för att sedan åter krympa samman. - Jämsides med skogs rået talas inom finskt område om metsän väki 'skogens folk' eller metsän hiisi, ibidem, vilka dock sällan tänkas som antro pomorfa väsen. 23 Som vi i fortsättningen skola se (kap. V), återfinnas de flesta av de nu omnämnda föreställningarna inom nordiskt område, och då det finsk-estniska materialet uppvisar en mycket ålder• domlig struktur, har det även för en internt nordisk undersök• ning ett utnmordentligt värde som jämförelsematerial. Slaviskt (främst ryskt) område. Finnarnas manliga skogsrå motsvaras i flera fall tämligen nära av ryssarna lesy (av les 'skog'). Detta skogsväsen föreställer man sig vanligen som en gubbe med långt hår och skägg, ibland även med hårbeväxt kropp, men han kan även visa sig som ett av skogens djur - som en björn, en varg eller en hare. Oftast uppger man, att han upp träder ensam och att det i varje skog finnes blott en enda, men ibland talas det ,samtidigt om flera, och nå:gon gång säges han ha hustru och barn. Det inträffar, att han rövar barn och stun dom även vuxna kvinnor, vilka han då tar till äkta. Hans stor lek står i ett visst beroende av omgivningen; i skogen är han hög som ett träd; på fältet, där han äv,en uppträder, är han däremot 23 Källor. Finland: Arkivmaterial från SKSA och SSA; K. Krohn, Suomalaisten runojen uskonto; U. Holmberg-Harva, Gudstrons upp komst, Altain suvun uskonto; m. fl. Estland: Arkivmaterial från ERA; 0. Loorits, a. a.; Vanavara Vallast; M. J. Eisen, a. a. Den nordiska skogsråföreställningens större sammanhang 17 ej högre än gräset. Lesy vaktar den skog, där han vistas, och tillåter intet buller och stoj. Likaså beskyddar han skogens djur, främst björnen. När han går genom skogen, susar det i träden, och själv skrattar han och bullrar, klappar händer, skäller som en hund o. s. v. Ekot är hans rop. Han förvänder synen på vandrare och för dem vilse. Ej sällan berättas det, att han kitt lat de vilsegångna till döds. Likaså går man vilse, om man råkar trampa i hans fotspår. För att komma rätt igen bör man vända något klädesplagg avigt. Blir man sjuk i skogen, så beror det på lesy, och för att då återfå hälsan eller för att få jaktlycka eller tur med sin boskapshjord offrar man åt honom. Herden offrar ett av sina djur, t. ex. en ko, under det att jägaren offrar ett stycke saltat bröd eller en bit tobak på en stubbe. Genom vissa ceremonier kan man mana fram honom, om man öns1kar hans råd eller hjälp. Ryssarna tala alltså i likhet med finnar och ester främst om ett manligt skogsrå. - » Während in Deutschland und Skandi navien die Waldfrau die Hauptrolle spielt und häufig allein auftritt, kennt die russische Sarge umgekehrt vorzugsweise den männlichen Waldgeist», skriver t. ex. Mannhardt.24 De kvinn liga väsendena rusalki tänkas visserligen hålla till i skögen, men de äro dock inga egentliga skogsväsen, utan deras rätta element är vattnet. De tros också vara döda männislkors - särskilt drunknades - andar.25 Hos andra slaviska folk synas däremot de kvinnliga skogs väsendena ha en rikare och fastare tradition. På polskt område talas om dziwoiony 'vilda kvinnor', vilka äro kvinnliga, mycket sensuella skogsväsen med långt fladdrande hår och långa bröst, som de när de springa kasta bakåt över axlarna för att ej bli hindrade. De gå i flockar i skogen, och unga män våga därför ej gå ensamma dit. Ofta föreställer man sig, att de ha hushåll som människorna och förrätta ungefär samma sysslor som dessa. 24 A. a. I, s. 142. Som jag i ett annat sammanhang skall närmare behandla, omtalas i ett par sägenvarianter från Östergötland ett egen domligt manligt skogsrå, en gubbe, som vaktar en hop tjädrar. Flera omständigheter tyda på, att detta är en rysk tradition. 25 Källor: Mannhardt, a. a. I, s. 138 ff.; D. Zelenin, a. a., s. 383 ff.; Jan Machal, a. a., s. 261 ff. et passim. 2 Gunnar Granberg 18 Den nordiska skogsråföreställningens större sammanhang På liknande sätt tala serberna om diiwje iony, slovenerna om divje devojke och bulgarerna om dilJi-te ieni (alla med betydel sen 'vilda kvinnor'). Deras lettiska släkting är meia mäte 'skogs modern'. Även bulgarerna tala om de långa brösten, som kastas bakåt över skuldrorna. Dessa folk tala däremot mera sällan om manliga motsvarigheter till dessa vilda kvinnor. Ibland omnäm• nas dock de vilda männen, och de sägas då föra vandrare vilse, efterhärma skogsarbetare och ibland taga unga kvinnor.20 Det förefaller alltså, som om det på detta område skulle exi stera en skillnad mellan östslaverna (ryssarna) och de västsla• viska folken, i det de senares föreställningar om skogsväsen förete likhet med motsvarande föreställningar i Tyskland och Norden, där det manliga skogsväsendet överallt spelar en underordnad roll jämfört med det kvinnliga. 26 Källor: Jan Machal, a. a., s. 261 ff. et passim; m. fl. KAP. III. Den nordiska skogsråföreställningens allmänna struktur och utbredning. För att vinna större översiktlighet utgår jag vid denna över• sikt i viss mån från den nuvarande politiska indelningen i Nor den, ehuru denna för skogsråföreställningen 'blott har en myc ket underordnad miljöbildande betydelse. Det är främst ifråga om benämningarna man spårar den, i det gräns,erna mellan skogsrå (jämte vittror) och hulderfolk samt mellan skogsnuva och ellefolk i huvudsak följa de nuvarande riksgränserna. Vad Öresundsgränsen beträffar, gå dock viktiga folkloristiska liksom även dialektologiska gränslinjer blott ett stycke öster om denna genom södra Skåne. För svenska Finland åter motiverar den geografiska samhörigheten med det finskspråkiga området - och därmed sammanhörande påverkningar - i viss mån en sär• behandling. Danmark. Utmärkande för detta land är ju, vad naturen beträffar, frånvaron av bergstrakter, vartill kommer, att det i hög grad är Slkogfattigt. Blott omkring 8 % av hela arealen är bevuxen med skog1 - på öarna bestående främst av bok och andra lövträd, i Östjylland av barrträd. Västra och mellersta Jylland utgöres delvis av trädlös hedmark. Den nuvarande barr skogen är i allmänhet planterad, men undersökningar ha visat, att Jylland tidigare ägt självvuxen barrskog liksom även rikliga bestånd av ek. Det är tydligt, att »skogsråföreställningen» inom ett land med denna naturbeskaffenhet måste vara utformad på ett helt annat 1 Svensk uppslagsbok, art. Danmark. 20 Den nord. skogsråföreställningens allm. struktur och utbredning sätt än i Mellan- och Östeuropas samt Skandinaviens skogsom råden. Detta har också redan Mannhardt observerat, i det han framhåller, att skogsväsendena i Danmark liksom i Nordväst• tyskland och England träda tillbaka i betydelse.2 De danska naturväsen, som närmast motsvara de skogsväsen, vilka, som vi sett, förekomma i Tyskland, äro de som uppträda under namnet ellefolk. 3 Benämningen liksom även den bakom liggande förestäHningen synes vara utbredd över så gott som hela det danska området (se kap. VII och karta 29), om än be läggen från Sydvästjylland äro fåtaliga. - Till de utmärkande dragen för föreställningen om dessa väsen - särskilt om man jämför med förhållandena i Sv·erige norr om det gammaldanska området - hör just, att de sägas utgöra ett folk. Liksom man i Tyskland talar om manliga och kvinnliga skogsväsen, talar man i Danmark såväl om ellemanden som om ellepigerne eller elle kjcellingerne. Från Skåne och Småland känner jag ett par be lägg för benämningen skogsfolket4 men de äro ensamstående i det stora materialet - de kunna naturligtvis även vara rent till fälliga utan fast tradition - under det man i Danmark i nära hälften av uppteckningarna om ellefolket just använder denna beteckning folk (se uppgifterna nedan). Detta beror dock mindre på att det manliga väsendet spelar en så mycket större roll där än i Skåne, utan därpå att man i Danmark mycket ofta talar om ellepiger eller ,ellefruer, d. v. s. om pluralt uppträdande kvinn liga väsen, under det att i de gammaldanska landskapen i Sverige skogsnuvan nästan ,genomgående visar sig ,ensam eller möjligen ibland i sällskap med skogmannen. En rent statistisk undersök- 2 Se redan anfört citat. 3 Ehuru sparsamt förekomma dock även andra benämningar, såsom skovfruen på Falster - jämsides med ellefruen e. dyl. och gravelsmoer i Vendsyssel på Jylland (jfr A. Olrik i Salmonsens konversationslexi kon, art. Elverfolk). Det manliga väsendet kallas ibland granne drenge (Sydfyn och Langeland) eller rode drenge (Nordjylland). 4 » Uppe i östra delen av ö. Sallerup bodde 'skogsfolk'. En gång kom en av deras töser in på ett ställe alldeles förfrusen och hungrig.» Hon blev ompysslad och lovade som tack att »skogsfolket» varje kväll skulle köra hem gårdens kreatur. Och hon höll ord. - F. d. lantbr. Anders Olsson (Skåne, ö'. Sallerup 1929. LUF 2432, s. 2). - Det små• ländska belägget ingår i en uppteckning, som åtminstone delvis måste rubriceras som oäkta (Smål, Stenberga 1926. Liungman 520, s. 4). Den nord. skogsråföreställningens allm. struktur och utbredning 21 ning är härvidlag intressant. Om man tar t ex. avdelning A »Ellefolk» i E. T. Kristensens Danske Sagn, Gamle fäekke med de 130 uppteckningar, som där handla om ellefolk5, till under lag för en statistisk undersökning, så finna vi, att det i 53 av uppteckningarna talas om ellefolk6, i 40 om pluralt och 43 om solitärt uppträdande kvinnliga väsen samt slutligen i 6 om plu ralt och i 12 om solitärt uppträdande manliga väsen.7 Vi finna alltså, att ett manligt naturväsen - ellemannen eller elledrängarna - omtalas blott i en knapp sjundedel av uppteck ningarna.8 I stort sett samma procentuella förhållande finna vi i södra Skåne för skogsnuva och skogman, och då, som vi förut sett, även inom tyskt område det manliga skogsväsendet i be tydelse står tillbaka för det kvinnliga, ha vi här ett kontinuer ligt förhållande, som omfattar det germanska Mellan- och Nord europa och i norr sträcker sig upp i de gammaldanska landska pen i Sverige. Orsaken till att det kvinnliga väsendet är mera 5 Avdelningen omfattar egentligen 155 uppteckningar, men av dessa handla en hel del om hyldefolk e. dyl., ellekongen - om vilken i fort sättningen skall talas - eller om elleskudte, utan att något gestaltat övernaturligt väsen omtalas. 6 Trots denna benämning handla döck uppteckningarna ej så sällan (ett 10-tal fall) om solitärt uppträdande kvinnliga eller manliga väsen såsom t. ex. i följande: »En mand gik igjennem en skov, og uden at han vidste hvorfra, kom en dejlig jomfru hen til ham. Hun var så nydelig, at han aldrig havde set hendes mage. Det var omtrent midt på dagen, og da manden havde h0rt tale om ellefolk, så tvivlede han ikke om, at det måtte vrere en ellefrue. Hun talte godt for ham og sögte at lokke ham ind i skoven,. men manden var hende for klog, og til sidst sagde han: 'Vend dig om og lad mig se, om du er bag som for.' Da hun h0rte det, gik hun sin vej, og han så nu, at hun var hul som et dejtrug.» (Falster, Tingsted' 1856. DS, G. R. Il A, nr 59). 7 I några fall är det i följd av uppteckningarnas obestämda karaktär svårt att avgöra, till vilken av de ovannämnda grupperna ett belägg hör. Dessutom förekomma stundom så att säga »blandformer», varvid i en och samma uppteckning talas t. ex. såväl om en ellekvinna som om en elleman (3 belägg, vilka alla utgöras av sägnen om ellekvinnan, som blir bränd av kolaren och därför ropar på ett manligt naturväsen om hjälp). I en uppteckning talas om ett flertal såväl ellekvinnor som ellemän; ytterligare ett par sådana blandformer finnas, men de sakna här all betydelse. 8 Härtill kommer att detta manliga väsen i en del fall är en tämligen underordnad bifigur (jfr föregående not). 22 Den nord. skogsråföreställningens allm. struktur och utbredning framträdande är med all säkerhet, att den germanska skogsrå• föreställning-en har· ett starkt erotiskt inslag och att härvid på grund av näringsgeografiska förhållanden det kvinnliga fantasi livet spelar en underordnad roll jämfört med det manliga. Som ett belysande exempel på föreställningen om ellemannen kan anföras följande: »I en af de midterste gårde i Trunderup, kaldet Stcerbogården, tjente en pige, som traf på en ellemand i marken, en gang hun var ude at malke, og snakkede med barn. Da hun var kommen hjem og havde fået mrelken siet og ordnet, var hun som helt forstyrret og vilde ud til ellemanden igjen. Det var med nod og nreppe, at man fik hende for hindret deri.» (Fyn, Kvrerndrup. DS, G. R. II A, nr 75). Uppteckningen är karakteristisk för memoraten om elleman nen. I allmänhet är det kvinnor, som se honom - bara av denna orsak är det tydligt, att erotiska förhållanden göra sig gällande - och ej sällan befinna de sig då ute i markerna för att mjölka. Detta gjorde man ju morgon och kviäll, och troligen kan man därför sätta memoraten om ellemannen, som visar sig vid mjö,lk• ningen, i samband med de morgon- och kvällsdimmor, till vilkas betydelse jag längre fram skall återkomma. Dessa kunde lätt ,orsaka hallucinationer och maktlöshet, och det är intressant, att platsen för händelsen ej sällan säges vara en »ellemose». I en uppteckning från Fyn uppges orsaken till att kvinnan an tastades av ellemannen vara den, att hon fått ett barn och likväl gick ut »inden hun havde holdt sin kirkegang. Da kom en af elle folkene efter hende og grep fat i hende, men hun slet sig fra ha:m og rendte hjem efter kj0kkendören, alt hvad hun kunde, og råbte, at de skulde lukke op. Men inden dette skete, tog elle manden hende.» - K. P. Dalin (Fyn, Indslev. DS, G. R. II A, nr 109). - Detta, att en icke kyrktagen kvinna är ett lätt byte för allsköns trolltyg, är ju en mycket vanlig åsikt; i Sverige heter det ofta, att en sådan oförsiktig kvinna riskerar att bli bergtagen. Att människor på detta sätt bli tagna och kvarhållna av elle folken (DS, G. R. och N. R. II A: 9) är för övrigt en tradition, som inom sv·enskt område närmast motsvaras av bergtagningen. Anknuten till skogsrået förekommer den främst i svenska Fin land (kap. V, Skogsrået för vilse). I Danmark är den förutom till ellefolken även associerad till bergfolken, liksom överhuvud taget föreställningarna om dessa båda grupper av naturväsen ej Den nord. skogsråföreställningens allm. struktur och utbredning 23 sällan övergå i varandra, ett förhållande, som jag längre fram skall återkomma till. Att de upplevande personerna i de ofta erotiskt färgade me moraten om ellemannen i allmänhet äro kvinnor hindrar natur- ligtvis ej, att han även kan bli sedd av män. Som ett exempel kan en herdeberättelse från Jylland anföras: »Kaar de gik og paste Kreaturerne nede i Ellekrogen paa Sal Mark, kunde min Fader se rode Elledrenge gaa nede i Ellene, og der gik de og sloges. De saa kjonne ud for, men bag til var de hule som et Drof tetrug. - - -» - Kirsten Kristensdatter, T.9 (Jyll, Torso. DS, N. R. Il A, nr 13). Ehuru uppteckningen ej är erotiskt färgad, har den likväl en kvinna till sagesman, och dessutom återger den som synes en herdetradition. Överhuvud taget tillhöra memoraten om elle mannen och elledrängarna boskapsskötselns gebit - dock med undantag för de tidigare omnämnda sägnerna, där den upple vande mannen är en kolare (jfr not 7) . På Själland, men endast där och framför allt i Stevns herred (se karta 31), finnas traditioner om ellekongen. Det är en i hög grad särpräglad gestalt, som saknar ellemannens erotiska karak tär och som tillhör en helt annan traditionsgrupp än denne. Lik som »den vilde Jreger» rider han på nattlig jakt, men framför allt berättas det om hur han med framgång försvarat trakten mot yttre fiender .10 Som av den förut anförda statistiken framgår, talas i Danmark lika ofta om pluralt som solitärt uppträdande ellekvinnor. Lik som när det gällde föreställningen om ellemannen, påträffa vi även i detta fall ett likartat förhållande i Tyskland, under det att de svenska uppteckningarna - och det redan i de gammal danska landskapen - endast undantagsvis förmäla, att flera skogsnuvor visat sig samtidigt. Intressant är emellertid att se, 9 På detta sätt (med stor bokstav och punkt) förkortas här och i fortsättningen det inom parentesen stående herredsnamnet (resp. soc kennamnet). 10 Därjämte säges, att han ej tål besök av någon annan konung inom sitt område, ett motiv, som även uppträder i den till Urkon anknutna sägenkretsen i Ydre härad i Östergötland (se DS, G. och N. R. Il: 3 och Rääf, a. a. 1, s. 31 f.). 24 Den nord. skogsråföreställningens allm. struktur och utbredning huru även inom danskt område i de erotiskt färgade sägnerna och memoraten ellefrun liksom ellemannen oftast visar sig en sam för de människor de söka förleda. Detta är ju också vad man kan vänta, i det de erotiska drömmarna och fantasierna i de allra flesta fall hänföra sig till en kvinna (resp. man) och ej till flera samtidigt. - Ett par exemplifierande uppteckningar må anföras: »S0ren Dal han fortalte, at naar han laa nede i Engen ved Bresterne, saa kom der en fremmed Pige og kyste barn, og naar hun gik igjen, saa gik hun baglrends fra barn. Det var altsaa en Ellepige.» - Anton Pedersen, L. (Jyll, Lemming. DS, N. R. Il A, nr 38). »Min Oldefader fortalte om en Dreng, der skulde ride ned med B.res terne i en Eng om Aftenen, hvor der var et Ellekrat. Der kom saa en fineste Jomfru til barn og stod og svingede med Kroppen og gjorde sig lrekker. Saa siger Drengen: 'Vend dig om og lad mig se, om du er bag paa, ligesom du er for paa.' Dermed forsvandt hun, og der blev saadan en Taage i det samme, at han kunde ikke finde hjem og var helt vilds. Han gik hele Natten og kunde forst finde sig til Rette, da han fik Solen at se. Det gik for sig i Elfov, der h0rer ber til Byen. Drengen var daarlig i mange Dage efter.» - Kristiane Mogensdatter, T. (Jyll, Torsager. DS, N. R. Il A, nr 39). »Der var en i lg[s0, de kaldte Otto, og han brrendte kul i ellene oven for Karmark. Så kom der en ellekone og varmede sig. Han smed en skovlfuld varme kul på hende, og så råbte de om hjrelp. Han l0b nu ind i en rugager og blev der til om morgenen.» - Lavrs Jensen, Vinkel (Jyll, Skjern. DS, G. R. Il A, nr 146).11 Uppteckningar av den sist exemplifierade typen höra ju psy kologiskt sett nära samman med S j ä 1 v s ä g e n k o m p 1 e x e t, och detta handlar med få undantag alltid om en ellekvinna. Detta solitära uppträdande i de erotiskt färgade sägnerna och memoraten motsäges endast skenbart av uppteckningar av föl• jande typ: »Ellekvinderne var i elle og moradser. De var så slemme efter karl folkene, og når de kom til at gå til dem, så var der ingen mulig råd for, at de kunde lade det vrere. Så gik de og trertes ben. De kvinder var kjönne fortil, men bagtil hule som et dröftetrug.» - Niels Simon sen, V. (Jyll, Vejrum. DS, G. R. Il A, nr 79). Denna uppteckning har nämligen en sammanfattande karak tär, och troligen menar sagesmannen, att det i de enskilda fallen 11 Se även den i not 6 anförda uppteckningen från Tingsted. Den nord. skogsråföreställningens allm. struktur och utbredning 25 var en ensam ellekvinna, som visade sig. - Frånsett därför den plurala formen äro uppteckningar av denna nu senast exempli fierade typ vanliga även i Sverige och svenska Finland, liksom de även förekomma· i Norge. - I Danmark heter det ibland om män eller kvinnor, som tros ha råkat ut för ellefolket och i följd därav blivit underliga, att de äro elleskudte.12 Otvivelaktigt har Feilberg rätt, när han om denna föreställning skriver: »For Dan marks vedkornmende må der endnu nawnes, at mosetågens pestsvangre luft medforer intermitterende febre med deres hallu cinationer og magtl0shed: manden eller kvinden, som sover ved Elverh0j i ellemos-en, i tågerna, bliver elleskudt.» 13 Särskilt i de erotiskt färgade berättelserna men ej sällan även i övrigt beskrives ellekvinnans utseende på samma stereotypa, sägnifierade sätt, som vi senare skola påträffa i den svenska skogsråföreställnin~en. Hon är en vack,er, ung kvinna framtill, men baktill är hon ofta ful - .»hul i ryggen som ett dejtrug», heter det ofta (se de förut anförda uppteckningarna). I Syd sverige och svenska Nyland är ju motivet mycket vanligt. Vad Danmark beträffar kan nämnas, att det förekommer i 32 av de tidigare för en statistisk undersökning använda uppteckningarna, alltså i förhållandet 1: 4. 14 I Tyskland synes motivets förekomst• procent vara ännu lägre. Högst intressant är att se, att motivet i motsats mot förhållandet i Skåne i ett par uppteckningar är anknutet även till det manliga väsendet, ellemanden (se DS, G. R. Il A, nr 76 och 50). Karakteristiskt för Danmark är, att motivet där ofta omnäm• nes i samband med ett sätt att bli av med ellekvinnan. Vi ha förut sett exempel därpå (se uppt. s. 21 o. 24), men ytterligare kan anföras t. ex. följande: »Ovre i Fl0jstrup Kjrere var Ellekjrellinger, og de rendte efter Kar lene, saa de kunde nresten ikke bjrerge sig for dem. Det eneste, hvor med de kunde vrerge dem, var at sige: 'Lad .mig se, om du er rebag, ligesom du er refor.' De var nemlig rebag som et Droftetrug.» - Peder Krist. Kristiansen, Karleby (Jyll, Krogsager. DS, N. R. Il A, nr 85). 12 Se DS, G. R. och N. R. Il A: 7. 13 H. F. Feilberg, a. a., s. 115. 14 Troligen varierar denna förekomstprocent även geografiskt i Dan- mark, en sak, som dock torde vara av mera underordnat intresse. 26 Den nord. skogsråföreställningens allm. struktur och utbredning »Det er et godt råd til at fordrive dem med, da de ej tör vise deres ryg», heter det i en i det följande anförd uppteckning om samma tillvägagångssätt och ytterligare i en annan, att »sådan havde de hert at skulle sige» (Jyll, 0. Alling. DS, G. R. Il A, nr 17). - Vi ha således här en fast tradition, under det att jag utanför Danmarks gränser blott funnit en enda uppteckning - betecknande nog från Sydskåne - som till innehållet påminner om det nu anförda: » Skogsmannen har ock en hustru och denna kallas gemenligen för 'Skosnuan'. Även hon brukar uppehålla sig i Lindholmens skog. En bonde som varit tidigt uppe mötte henne där. 'Är du redan uppe och spökar', sade bonden på skämt till henne. 'Jo, du', blev svaret. 'Jag har redan varit borta i Bjäret (berget) och bakat.' 'Vänd dig om', sade bonden, 'så jag får se, hur du ser ut på baksidan'. Men det aktade hon sig för. Och därmed hade hon sin särskilda beräkning. Skogssnuvan är nämligen ihålig baktill som ett bagtråg. Det är det många som sett, ehuru det faller sig svårt, emedan hon icke gärna vänder sig om.» - Skrädd. Ahlqvist, Alstad (Skåne, Svedala 1923. NM P. Johnsson 1923). Ehuru det episka momentet är ungefär detsamma som i de danska uppteckningarna, säges dock i det nu citerade ingenting om att skogsnuvan fördrevs, och traditionen är i varje fall ett gott exempel på, hur in i detalj den geografiska differentieringen gör sig gällande. Det erotiska inslaget är dock ej på långt när så starkt fram trädande i ellefolksföreställningen, som när det gäller det syd svenska skogsrået, ett förhållande, som utan tvivel samman hänger med, att de manliga skogsensamhetsyrkena kolning och jakt - och särskilt då längre jaktturer - i följd av skogfattig domen ej spela på långt när samma roll som i Sverige. Kol ning omnämnes visserligen i uppteckningarna och då särskilt i sägner och memorat hörande till S j ä 1 v s ä g e n k o m p 1 e x e t, men däremot saknas, såvitt jag kan se, den i Sverige mest typiska exponenten för kolartraditionerna, nämligen tron att skogsrået eller något annat övernaturligt väsen väcker kolaren, då milan är i fara. Möjligen beror detta delvis på, att de danska milorna tidigare, och då i likhet med de svenska, brunno snabbare ned och därför ej behövde så lång tillsyn.15 Saken är dock oviss. - 15 De danska milorna sägas åtminstone på sina håll vara täckta »med trekantede törv, så at den ene spids griber ned i den anden; og Den nord. skogsråföreställningens allm. struktur och utbredning 27 Det som främst förklarar den stora olikheten mellan ellefolks föreställningen och den svenska skogsråföreställningen är emel lertid, att jakten som miljö knappast någonsin omnämnes i de danska uppteckningarna, under det att den i de svenska spelar en viktig roll. Miljön i uppteckningarna om ellekvinnor - ensamma eller pluralt uppträdande - är skiftande. I första rummet bör dock nämnas boskapsskötseln. I Danmark liksom i Götaland använ• des ofta manliga vallhjon (se kap. VIII) - ofta pojkar och halv vuxna men ej sällan även män. Dessa herdar ha spelat en vik tig roll för ellefolksföreställningens tradering och utformning - icke minst då i erotiskt avseende - oc;h vi ha ri. det föregående redan sett flera exempel härpå. I Sydsverige synes vallningen däremot ha spelat en jämförelsevis obetydlig roll för skogsrå• föreställningen, och det är främst från Skåne - alltså i anslut ning till danska förhållanden - som jag funnit omtalat, att vall pojkar sett skog snuvan. Här ett exempel: »Den (skousnuan) hon lura folk ut i skogen. I Vångabäck (Sövde sn) var där en påg, som gick och vakta. Då tog hon 'krejen' och lura dem in i skogen. Pågen följde efter. När krejen gick 'fårrtred', gick de ut för att söka efter honom. De hitta han igen. När de fråga, var han hade varit, sa han: 'Darr kom en sonn grann tös å hon läcka mi mä.' Så hände de titt. Till slut blev han så där litta fjåned.» - Anna Johansson, f. 1854 (Skåne, Sövde 1931. LUF 3349, s. 3). Av de till boskapsskötseln hörande kvinnliga sysslorna intar, som vri. redan sett beträffande traditionerna om ellemannen, mjölkningen en viktig plats. Här må ytterligare ett exempel .anföras: ,Min mormoder, som den gang tjente for lillekvinde, har set en ellekvinde sidde på en stente en måneklar morgenstund, da hun var ude at malke. Hun var hul i ryggen. Det kan vel vrere en 80, 90 år siden.» - Kr. Eriksen (Fyn, Båg. DS, G. R. Il A, nr 10). Man kan säga, att kvinnan i detta fall upplever en manlig tradition; måhända är för övrigt »Kr. Eriksen», som står för uppgiften, en man. - Vad Sydsverige beträffar, har jag typiskt nog endast i Skåne funnit mjölkningen omnämnd i skogsråupp• teckningar: :så stikker de ild i tåppen af milen, så kan det brrende ned ad. - - -> ,(Jyll, Linå. DS, G. R. II A, nr 145). 28 Den nord. skogsråföreställningens allm. struktur och utbredning »En gång såg två pigor till Sjöströms här i Hörr, när di varit å mjölkat kl. 6 på morgonen två fruntimmer, som satt på var sin 'trä• stubbe i skogen'. Först trodde di, de va tattra, men när di kom när• mare, så försvann di.» - Kersti Hörlin, f. 1854 (Skåne, Tolånga 1931. LUF 3288, s. 3). Av de manliga skogsyrkena har jag redan påpekat kolningens ringa betydelse. Tjärhr,änning omnämnes, så vitt jag kunnat se, aldrig, och detsamma gäller i stort sett åven ved- och timmer buggning. Däremot finnas belägg för kalkbrytning. I en upp teckning från Jylland talas sålunda om en man, som dagen i ända var ute och högg »bleger», d. v. s. kalk, och som tyckte: att han såg sin dotter k?mma. Sedermera förstod han dock, att det var »ellekonen» (Jyll, M0nstad. DS, G. R. Il A, nr 19). Ibland uppges blott, att händelsen tilldrog sig ute i markerna, utan att man kan säga, att traditionen är yrkesbunden. Se t. ex. följande: »En bonde gik en middagsstund i Asserbo hegn, da han så en elle pige, som her ude kaldes el-Iise, stå og Irene sig op mod et trre. På mandens råb: 'Lad mig se dig bag på!' forsvandt hun. Det er et godt råd til at fordrive dem med, da de ej tör vise deres ryg.» (Själl, Vindernd. DS, G. R. Il A, nr 12). Ej sällan berättas det, att ellefolket kommer in i människo• boningar för att värma sig: »Ellefolkene skal have holdt meget af varme, skjöndt de boede inde i den kolde jord, fr de kom tit frem med börnene på armen og var mede sig ved bagerownen.» - Lrerer Schive (Jyll, Fur. DS, G. R. II A, nr 115). Denna gårds- eller hemtradition påträffa vi även i Skåne (se karta 1) och där anknuten till skogsnuvan och skogmannen. Likheten med den danska är så slående, att ett traditionssam band troligen föreligger: »Min mor talade om, att när de brände brännvin, hände det ofta, att både skogsmannen och skogsnuvan kom in om nätterna för att 'jonka sig'. Hon sa, att hon såg dem så tydligt och klart.» - Hans Nilsson, f. 1844 (Skåne, Bonderup 1929-31. LUF 3350, s. 3). »I Dalby hästahave där bode skawsnuor. Di hadde min moer sitt, di kom ing i stuan om vintorkvällana å varmde si. Di va ente farlia. Di konne si dom fårreti (framtill), men ente po ryggen, där skolle di va Iiasom en eg. Di så dom allri om dan, men bårra om kvällarna.» Den nord. skogsråföreställningens allm. struktur och utbredning 29 F. d. åboen Jöns Larsson, f. 1839 i D. (Skåne, Dalby 1920-22. LUF 208, s. 3). Norr om Skåne är föreställningen okänd, och psykologiskt sett får den väl sättas i samband med de för den kalla vinter blåsten öppna skånska och danska slätterna. Den kringbyggda gården var här skyddet, som även naturväsendena sökte. - I Skåne är traditionen alldeles sp€ciellt anknuten till skogmannen och har där givit upphov till ett par mycket särpräglade sägner. I den ena berättas om huru skogmannen, som kallar sig Böjom eller något liknande, kommer in i en stuga för att värma sig, varvid han är så lång, att han räcker runt ugnen eller runt väggarna i hela stugan. I fortsättningen skall denna Böj om s ä g e n närmare behandlas (kap. VII och karta 35). Den andra sägnen omtalar, att skogmannen kommer in i en stuga för att »stega pogger», d. v. s. steka grodor. En exempli fierande uppteckning må anföras: »Det var en bondgård, som låg nära skogen och gårdens folk voro mycket goda vänner med skogsmannen. Han brukade komma dit och steka grodor till sig om kvällarne. - - -» [sägnen är här anknu ten till B j örn förarsägnen]. - Johanna Dahlström (Skåne, Slimminge 1913-26. LUF 437, s. 6). Som av karta 1 framgår finnas endast ett fåtal belägg för säg• nen, alla liksom Böj om-sägnen begränsade till södra Skåne. - Även utan samband med detta »värmningsmotiv» finnas i Danmark liksom även i Skåne traditioner, som omtala, att elle folket, resp. skogsnuvan och skogmannen, söka sig in i husen. Här en uppteckning från det senare landskapet: »Skogsnuan var med barn. Då tog hon skomannen med sig och gick in på en gård, för hon ville föda hos kristet folk. Men de som bodde i gården skulle inte få se det, utan skomannen skulle lura dem utom hus. Då sa' han: 'Koen din ä lös, koen din ä lös, går i havredrösen.' Men bonden lät inte lura sig. Då sa' skomannen: 'Koen din ä lös, koen din ä lös. Hon vrider halsen av sig.' - Han menade, att hon hade fastnat i golvet, som hade brustit under henne. Då sprang alla i stu gan ut i lagårn. Och så födde skogsnuan. Nu finns det inga skomän eller skogsnuer, för Gud har slagit ihjäl dem med åskan.» - Anna Nilsson (Skåne, S:t Olof 1927. LUF 486, s. 14).16 16 Vad Danmark beträffar, se uppteckningarna i DS, G. R. och N. R. Il A: 10. 30 Den nord. skogsråföreställningens allm. struktur och utbredning Norr om slättbygderna i Skåne påträffas dylika till skogsrå• föreställningen hörande gårds- eller inomhustraditioner ytter li,gt sällan, och man kan kanske karakteris,era dem som slätt• eller öppenmarkstraditioner i motsats till rena skogsbygdstradi tioner. Ibland heter det i uppteckningarna, att ellefolken äro myc ket tjuvaktiga och att de komma fram till gårdarna för att stjäla (DS, G. R. och N. R. Il A: 13). Vid andra tillfällen åt,er låna de husgeråd såsom »skydsel og rage», ölkar e. dyl. (DS, G. R. och N. R. Il A: 12). Dessa traditioner äro emellertid på intet sätt karakteristiska för ellefolksföreställningen, utan kunna sägas vara ett lån från föreställningen om bergfolket (DS, G. R. och N. R. I). I Sydsverige, där de även finnas, äro de anknutna till de underjordiska - backapysslingarna e. dyl. - vilka ju äro det danska bergfolkets grannar och nära släktingar. Efter att nu ha redogjort för ellefolksföreställningens miljö• underlag och erotiska innehåll övergår jag till att något närmare behandla en del hittills ej alls eller blott i fö:ribigående omnämnda motiv. - Bland dem märka vi då det, som omtalar, att ellekvin norna sjunga mycket vackert: »I gamle dage var der i skoven ved Rydhave en ellepige. Om afte nen kunde folk h0re hendes sang og turde ikke gå i skoven. En karl, som tjente på gården, fandt megen behag i sangen og gik en aften i skoven, hvor han mödte ellepigen. Hun fulgte imod hans vilje med hjem i hans kammer og var ikke til at få derfra, för der kom tre prres ter, som fik hende til at forlade gården.» - Jens Nielsen, Ringkjobing (Jyll, Ryde. DS, G. R. Il A, nr 68). Vanligen är det i denna tradition en ensam ellekvinna, som säges sjunga, men ibland heter det, att flera deltaga i sången; någon gång omtalas även musik. I Sverige omtalas att skogs rået »lillar», men härmed menas att hon lockar på sin boskap, och då motivet dessutom är begränsat till en mindre del av fä• bodområdet (se kap. V, Skogsråets kreatursskötsel), kan det ej gärna stå i traditionssamband med den danska föreställningen. Ibland heter det i uppteckningarna, att ellefolken och särskilt då ellekvinnorna dansa: » Min bedstemoders s0ster har fortalt, at hun har set ellepiger dandse Tebstrup skov. Det havde regnet så strerkt, og ovenpå var det blevet Den nord. skogsråföreställningens allm. struktur och utbredning 31 så dejligt solskin. Så kom de ud af et tret krat på en åben plads på engen og morede sig fortrreffelig, både mandfolk og kvindeskikkelser. Hun var fra en gård tret ved skoven, sad og syede og skulde se efter k0erne.» - Jens Andersen, Tebstrup (Jyll, Ovsted. DS, G. R. Il A, nr 93).17 Föreställningen om dansande naturväsen är ju vida spridd. Som jag förut påpekat, är den liksom även traditionen om elle kvinnornas sång vanlig i England och på keltiskt område. I Sverige är den anknuten till älvorna eller bildar kanske rättare sagt en särutformad älvföreställning.18 Endast i Skåne talas i en uppteckning om, att en person en natt fått »höra skaumannen o skausnuan dansa i agarenen så de flöe, lauted i kring» (Skåne, Ravlunda 1929. LUF 3388, s. 4). Huruvida detta blott är något tillfälligt, eller om det återger en fast i förbindelse med den danska stående tradition, är dock svårt att avgöra. Vad föreställ• ningens härkomst beträffar, har Feilberg utan tvivel 11ätt, när han skriver: »Endnu må der vel for danske sagn om Ellekvinder mevnes som naturmotiv tågen, der efter varme somm·erdage, når solen er gået ned og luften afk0les, rejser sig over moser og enge. Hier er jo udtrykket almindeligt, at det er 'mosekonen', der brygger19 ; men der siges også, at det er Ellepigerne, som danser. - - - Mulig kan da tågeskyers langstrakte former, deres hvirv lende bevreg1elser have ,givet anledning til sagnene om Ellekvin ders 17 Se vidare DS, G. R. och N. R. Il A: 8. 18 Rörande etymologien för ellefolk och älvor se kap. VII. 19 Jfr kap. V, Skogsrået varslar. 2 ° Feilberg, a. a., s. 115. 32 Den nord. skogsråföreställningens allm. struktur och utbredning »Når moserne damper strerkt, siger man, at ellepigerne dandser.» (Lål, Engestofte. DS, G. R. II A, nr 86). Det förhåller sig tydligen så, att denna föreställning om vissa naturväsens dans från början är uppbyggd av metaforiska ut tryck och en fiktionsartad halvtro, vilken dock ofta gett upphov till en verklig tro. Traditionen härom tillhör den stora grupp, som tyskarna kalla Nebelsagen21 och är naturligtvis på intet sätt konstitutiv för föreställningen om ellefolk. Att jag här i korthet behandlat den, beror på, att jag ,velat visa, huru ellefolksföre• ställningen är uppbyggd av ett flertal till sitt ursprung helt skilda beståndsdelar. För människorna var det farligt att bli indragna i ellefolkens dans. I svårare fall ändade det med döden annars med sinnes sjukdom eller annan ohälsa: »En snedker i Nielstrup gik ned i skoven om middagen og dandste med ellekjrellingerne, ilav han skulde have sovet middagssövn. Men han blev så mager af det, og kom til at se så ringe ud. » - Kirs ten Marie Pedersdatter, Hornslet {Jyll, Rud. DS, G. R. Il A, nr 99). Traditionen, som utan ringaste tvivel är en ren förklarings• diktning - med epilepsi, en inbrytande, svåvförklarHg sjukdom eller en hastig och oförmodad död som det primära - förekom• mer ju även på andra håll. I Sverige är den anknuten till älvorna, men det är intressant att se, hurusom i Skåne en sporadiskt upp trädande tradition omtalar, att skogsnuvan dansar med en man, så att han är döden nära. Skogsnuvan uppträder dock här all tid ensam, och det ,är ovisst, om direkt samband finnes med den danska traditionen. Även ett annat motiv, som sporadiskt omnämnes i de danska uppteckningarna, nämligen att ellekvinnan tvättar kläder vid något vattendrag (DS, G. R. II A: 11), kan i vissa fall sägas till höra dessa »Nebelsagen». Vanligen förhåller det sig dock på ett annat sätt, och då motivet även förekommer inom svenskt om råde, skall jag längre fram återkomma till det (kap. V, Skogs rået varslar). Förutom om ellefolket berättar man i Danmark - liksom i sydligaste Sverige - om övernaturliga väsen, som bo under eller invid hylleträd. Jag anför en uppteckning som exempel: 21 J fr Laistner, a. a. Den nord. skogsråföreställningens allm., struktur och utbredning 33 »Ved min Gammelfaders Hjem her midt i Byen stod et Hyldetrre. Saa havde de et Bryggers uden Loft, og der strenkade det Vand ned i Hovedet af min Gammelmoder, naar hun kom derud om Aftenen. Hun troede, det var Hyldefolkene, som boede i Hyldetrreet, der gjorde det og rendte der inde somme Tider.» -- Kristen Nielsen, Lund0 (.Tyll, Höjslev. DS, N. R. Il A, nr 22). I större delen av Danmark är benämning hyldefolk den van liga, under det att man på Nordsjälland och i Skåne har singu lara namn: hyllemor (Nordsjälland, Skåne), hyllefroan, d. v. s. 'hyllefrun' (Skåne). Traditionen måste ses i samband med den i Sydskandinavien och annorstädes kända seden att offra vid hylleträden, och lik som von Sydow anser jag det sannolikt, att den närmast kan karakteriseras som en kausalfiktion med denna offersed som ut gångspunkt.22 Ehuru hyllefolken enligt denna tankegång till ur sprunget äro helt skilda från skogsväsendena, jämställas de åt• minstone i nuvarande dansk tradition ej sällan med dessa. Namn överföringar äro härvid ej ovanliga; se t. ex. följande: »Der har også vreret ellefolk på Lundo. Der var en gammel hylde busk, som de boede under, og det var inde i byen. » - Ane Kirstine Refsgård, Rödding (Jyll, Lund0. DS, G. R. Il A, nr 30). Vi se, att ellefolksföreställningen i hög grad återspeglar dansk natur och därmed sammanhörande näringsgeografiska förhål• landen. Ehuru till karaktären helt olika det nordskandinaviska fäbodområdet spela här de stora betesmarkerna med deras ofta manliga vallhjon - men med kvinnor som mjölkerskor - en dominerande roll. Däremot sakna vi i uppteckningarna storsko gen med dess jägar- och skogsarbetartraditioner, och ehuru elle folket på folketymologisk väg kommit att associeras till alsko gen, »ellekrattet», är därför skogsväsenskaraktären föga utpräg• lad. Likväl är det till ellefolket och ej till de underjordiska, berg folket, som de sägner och motiv äro knutna, vilka äro utmär• kande för den nordisk-germanska föreställningen om särskilda skogsvåsen. Detta hindrar ej, att ellefolket har flera drag, som äro det svenska skogsrået främmande och som svenskarna i stäl• let hänfört till andra naturväsen såsom älvor och underjordiska. Det danska områdets gräns mot norr är i flera avseenden myc- 22 C. W. von Sydow, Något om träden i folkets tro och sed, s. 239 ff. 3 Gunnar Granber_q 34 Den nord. skogsråföreställningen·s allm. struktur och utbredning ket obestämd, och man skulle kunna tala om en gräns i flera etapper eller kanske rättare om flera olika gränslinjer. Benäm• ningarna ellefolk, elleman etc. gå sålunda ej över Sundet, om man än kan peka på en sådan sydsvensk benämning som elven på ett manligt vattenväsen. Traditionen om ett manligt skogs väsen omfattar däremot en stor del av Skåne upp emot Små• landsgränsen. Vanligen är det dock blott en mindre del av Skåne, nämligen söder om en ungefärlig linje Hälsingborg-Simrishamn, som uppvisar nära samband med Själland; icke minst gäller detta en del sägner (kartorna 1 och 34). Den nu nämnda gräns• linjen är viktig även i andra avseenden, så t. ex. beträffande dialekter, byggnadstyper, hägnader, odlingar m. m.23 * Sverige. Av de olika vegetationsregioner man för Sveriges vidkommande talar om, kan det i samband med skogsråföre• ställningen vara skäl att särskilt framhålla tre, nämligen den syd- och sydvästsvenska ek- och bokskogsregionen, den syd- och mellansvenska ek- och barrskogsregionen samt i norr den nord svenska barrskogsregionen. Av dessa utgör den första en direkt fortsättning på danskt område, och i ,sin egenskap av den nord ligaste utlöpar-en av den västeuropeiska lövsko,gsr-egionen karak teriseras den av bok- och ekblandskog samt lövängskultur här och var avbruten av ljunghedar, vare sig nu dessa äro sekundära i förhållande till lövängen eller ej. Området omfattar en avse värd del av de gammaldanska landskapen, särskilt större delen av Skåne och kusttrakterna av de övriga. Norr härom ha vi så den syd- och mellansvenska ek- och barr skogsregionen, som sträcker sig upp till ekens nordgräns, vilken i sin tur i huvudsak sammanfaller med Norrlandsterrängens syd gräns. I växtgeografiskt avseende är det ett typiskt övergångs• område, där lövskog och barrskog tävla om makten, varvid än den förra än den senare är dominerande. Särskilt lägga vi märke till det barrskogsrika småländska höglandet,· under det att vi i Östergötland och Västergötland ha större sammanhängande slättbygder med utpräglad åkerbrukskultur. 23 Se Johs. Brondum-Nielsen, a. a., s. 100 ff. och Å. Campbell, Skånska bygder, karta I-IV. Den nord. skogsråföreställningens allm. struktur och utbredning 35 Vad skogsråföreställningen beträffar, utgör det förstnämnda området, som vi redan sett, ett dansk-svenskt övergångsområde. Ellekvinnan och ellemannen motsvaras hår av skogsnuvan - en benämning, som för övrigt når ett gott stycke upp i Sydsmåland (se karta 29) - samt inom en mindre del av området av skog mannen (se karta 31). Ehuru den senare benämningen jämte underliggande föreställning är begränsad till det område, som jag förut har karakteriserat som i flera avseenden danskt, och fastän skogmannen och ellemannen utan tvivel äro nära släktingar, så finnas dock samtidigt flera olikheter dem emellan. Under det att föreställningen om den senare sålunda i hög grad uppbäres av kvinnor och i samband därmed är präglad av deras erotiska fan tasiliv, så är detta endast i ringa grad fallet med den skånska föreställningen. I de uppteckningar rörande skogmannen, som jag excerperat, äro kvinnorna sålunda i avgjord minoritet som meddelare, och detta återspeglas även i uppteckningarnas ut formning, vilken som sagt är i erotiskt avseende indifferent. Ett par uppteckningar må anföras som exempel: » Vid Attusa ligger en gammal källa med stora stenar runt omkring. Här brukade alltid skaumannen och skausnuan hålla till och många hade sett dem här. Men på skausnuan var baken ihålig och liknade ett baktråg.» - Borg, f. 1876 (Skåne, S:t Olof 1927. LUF 473, s. 36). »Här bodde en änkeman här oppe i bolen. Varenda kväll gick han ut, och när han kom hem låg alltid skaumannen på loftet. Ofta mötte han skaumannen och blev ibland sjuk, när han sett skausnuan, men blott när han sett henne. - Mårten Spilleman mötte skausnuan och blev sjuk efter.» - Anders Krantz, f. 1858 (Skåne, Ravlunda 1929. LUF 3408, s. 25). Med föreställningens erotiska indifferens sammanhänger, att skogmannen förutom i ett par redan omnämnda sägentyper yt terligt sällan uppträder ensam. I de flesta fall omnämnes till sammans med honom även skogsnuvan, och ej sällan uppges han vara dennas man och beskyddare, en tradition, som saknas i Danmark24 och som jag här skall belysa med ett par uppteck ningar: 24 Ett undantag skulle möjligen vara den sägentyp, i vilken berättas om hur den av kolaren brända ellekvinnan ropar till elledrängen e. dyl. om hjälp (se not 7), men som vi i fortsättningen skola se, föreligga här speciella förhållanden. 36 Den nord. skogsråföreställningens allm. struktur och utbredning »Min far berättade många gånger, att i hans barndomshem, som låg intill Krågeholms skog (Krageholm), skaumannen bruka hålla till un der kalla vintrar. - - - Skausnuan behagade däremot aldrig gå in där, men de fick ofta se henne i skogen i sällskap med gubben skaumannen, men det märk• värdiga var att de kom aldrig att se henne på ryggen. Det sades, att hon skulle likna ett baktråg på ryggen, men ve dem, som ville göra narr av dem ute i skogen. De fingo nämligen marskera vilse i skogen några mil innan de hittade hem.» - Mårten Bengtsson (Skåne, Sövestad 1913-26. LUF 41, s. 4). »Skogsmannen och skogssnuvan höll till i Torna Hällestad. I 'Gryde skogen' där var det en kopparslagare, som mötte ett grannt fruntim mer. Han gav sig i prat med henne, men han hade inte hållit på länge, förrän skogsmannen kom och slog honom på skallen så att han blev krympling. - Det var skogssnuvan mannen hade mött och skogs mannen kom för att skydda henne. -- Mannen dog, när jag tjänte dräng i Hällestad.» - ,Jöns Persson, f. 1844 (Skåne, Hammarlunda 1931. LUF 3339, s. 1).25 . En orsak, och kanske den främsta, till uppkomsten av denna tradition ha vi med all säkerhet att söka i S j ä 1 v sägen kom p l e x e t, där det berättas om hur det brända skogsrået ropar på hjälp. I Skåne säges hon ropa på skogmannen, Bajom e. dyl., som han här och på Själland i en speciell sägentyp kallas (se kap. VII); i Sydsmåland talas om Hulte, Jonte e. dyl., under det att längre norr ut hjälpen är associerad till trollen eller mera allmänt till övernaturliga väsen. Inom ett område som Skåne, där detta sägenkomplex finnes och där man även talar om ett manligt skogsväsen, ligger det nära till hands att antaga, att detta är det kvinnliga skogsråets man. I Danmark åter ha de till komplexet hörande sägnerna jämförelsevis ringa spridning, varför en sådan tradition där knappast kan uppkomma. Vanligen är som sagt skogmannen en obetydlig bifigur i för• hållande till skogsnuvan, och som av de redan anförda uppteck ningarna framgår, äro de för skogsråföreställningen karakteris tiska motiven genomgående associerade blott till den senare. Som ett exempel kan nämnas, att jag i intet fall funnit om nämnt, att skogmannen är ihålig där bak, något som däremot synnerligen ofta berättas om skogsnuvan. Slutligen må näm• nas, att rent kvantitativt sett uppteckningarna om den förre äro 25 .Jfr även den på s. 29 anförda uppteckningen från S:t Olof. Den nord. skogsråföreställningens allm. struktur och utbredning 37 få i förhållande till skogsnuv,euppteckningarna. Om ej Syd skåne blott utgjorde en nordlig utlöpare av ett kontinuerligt ger manskt område med traditioner om manliga skogsväsen, kunde man därför vara böjd att anse skogmannen som rent sekundär i förhållande till skogsnuvan. Som det nu ligger till, kan man endast konstatera, att Skåne i detta fall har prägeln av ett ut kantsområde. - I ett annat sammanhang skall jag längre fram uppta problemet till förnyad behandling (kap. V, Det manliga skogsrået). Detta om skogmannen. Vad skogsnuvan beträffar, så har före• ställningen om henne inom det nu behandlade syd- och syd västsvenska området i stort sett samma karaktär som i Dan mark, om än de där förekommande motiven om (ellefolkets) dans och sång på något enstaka undantag när ej äro anknutna till skogsnuvan. En skiljaktighet är också, att hon, som jag redan nämnt, endast ytterst sällan säges uppträda pluralt. I stället äro redan i södra Skåne ett par motiv vanliga, vilka blott förekomma synnerligen sporadiskt i Danmark. Liksom i allmänhet i Syd sverige tror man nämligen, att skogsnuvan gärna för människor vilse och att hon sedan eller vid andra tillfällen hånskrattar åt dem (se kap. V). Även miljöförhållandena uppvisa naturligt nog likheter med de danska, en sak, som jag för övrigt redan berört. Vid sidan av de till boskapsskötseln hörande traditionerna spela dock »skogstraditionerna» en ej oviktig roll; redan i södra Skåne om talas ofta kolning i uppteckningarna, och även kolarsägner finnas där. A;v\ kvinnliga sysslor kan förutom den redan om nämnda mjölkningen i detta sammanhang även en annan för• tjäna att omtalas, nämligen risplockningen. Det gäller härvid närmast ej bondgårdarnas kvinnfolk utan de många småställe• nas. Jag anför ett exempel från trakten av Våmbsjön. »En gång va vi nona fruentimmer å pila bränne i lien (Lyckås), å då så vi en skausnua. Hum hade ett grant ansikte å sprant å ryggja se. Hum skole lockad vås ud i skauen å fårrvillad våss, men vi blö stånes å titta åså blö vi au mäna. Hum skäms fårr å visa si po ryggjen, fårr hum e ligj ett bagetru po ryggjen. Skaumannen sto vä ett tre, å han va höj som hala tred, men nårr vi blö au me skausnuan, blö vi au mä hanom mä. Men vi blyngje lid 'dana'.» - Elna Sven Pers, f. omkr. 1800 (Skåne, Veberöd 1920-25. LUF 453, s. 6). 38 Den nord. skogsråföreställningens allm. struktur och utbredning Norr om ek- och bokskogsregionen vidtager så Sydsvenska höglandet, som sedan fortsättes av en löv- och barrskogsregion upp till limes norr1andicus. För skogsråföreställningen betyder detta förändrade miljöförhållanden, i det här de manliga skogs yrkena fullständigt dominera bland traditionsbärargrupperna. Redan en statistisk undersökning, av vilket kön de upplevande personerna tillhöra, visar detta. Som jämförelse må först om talas, att av de 130 tidigare statistiskt undersökta danska upp teckningarna förhå11andet blir: m 67, k 33 och ov 30.2 6 Här äro både sägner och memorat medräknade. - Ta vi så 65 skånska memorat21 få vi: m 35, k 16 och ov 15. Skulle här även skogsrå• sägnerna inräknats, hade emellertid siffrorna i hög grad för• skjutits, ty i dessa28 äro de upplevande personerrna nästan genom gående män. Sammanfattande kan man därför säga, att det manliga inslaget är vida starkare i den skånska skogsråföreställ• ningen än i motsvarande danska. Det gäller dock härvid främst norra Skåne. För 42 småländska skogsråmemorat äro motsva rande siffror: m 28, k 6 och ov 8. För sägnerna gäller i ännu högre grad det som förut sagts om Skåne - i Småland finnas dessutom utpräglat manlig,a jägarsägner - varför det kvinnliga inslaget här är obetydligt jämfört med det manliga. Slutligen få vi för 103 värmländska memorat: m 70, k 12 och ov 21. - De nu anförda siffrorna få rnaturligtvis ej betraktas som exakt1a uttryck för växlingen mellan manligt och kvinnligt i skogsrå• föreställningen, ty dels ha ju de götiska skogsråsägnerna genom gående manlig karaktär, dels förhåller det sig så, att även kvin nor ej sällan uppleva så att säga manliga traditioner, d. v. s. tra ditioner, vilka oftast berättas i samband med män och vilkas uppkomst omöjligen kan förklaras ur kvinnl1igt psyk1e. Redan de anförda siffrorrna visa dock, att det manliga inslaget fullstän• digt dominerar i den götiska skogsråföreställningen. Detta sammanhänger utan tvivel med de manliga skogsyrke- 26 m = män, k = kvinnor, ov = ovisst, d. v. s. någon särskild upp levande person är ej angiven. 27 Det är att märka, att dessa memorat äro tagna utan någon som helst innehållssynpunkt. 28 De viktigaste av dessa sägner äro: S j ä l v s ä g e n k o m p 1 e x e l, Vakna i kärret (kap. VI) och Böj om-sägnen (kap. VII; i den sistnämnda är dock det manliga inslaget ej särskilt utmärkande). Den nord. skogsråföreställningens allm. struktur och utbredning 39 nas betydelse. Fråmst omnämnes härvid kolning och ehuru mindre ofta även tjärbränning i skogsråuppteckningarna, ett förhå11ande, som sammanhäng,er med flera psykologiska om ständighet.er, vilka i det följande skola närmare belysas. Vi på• träffa i denna miljö flera sägner, men den utgör även under la,get för ett stort antal memorat, av vilka här som exempel ett par må anföras: »En gammal bekanting till mig har berättat för mig följande, som hände en gång, då han jämte två andra män var ute i skogen och brände tjära. Då kom ett grant fruntimmer ut ur skogen. Hon var mycke vacker att titta på. Hon var helt naken samt höll händerna för bröstet. Då hon kom fram till elden sade hon: Hu jag fryser så förfärligt så. När hon efter att ha stått och värmt sig ett tag, skulle begiva sig tillbaka in i skogen varifrån hon kommit, ville hon inte vända ryggen till. Men då hon till slut gjorde det, sågo männen, att gestalten baktill var liksom urholkad.» - Olov Brunstedt, f. 1836 (Smål, Markaryd 1930. IFGH 2119, s. 17). »De va en gubbe, som hölls å kola i skogen. Å på natta så flög dör• ren opp, å de kom in ett fruntimmer, å ho ställde sej ve ällen å varmde hännera. Å när ho vände ryggen te, så hadde ho e rumpa, som va så långer å yvier.» - Hemmanstig. Gustaf Andersson, f. 1840 (Ögl, Regna 1912. NM 15564). »Morfar talte allti om när han såg skogsfrua. Han var en sextan, sjuttan år å lå ensamen e natt å kola. De va på kvälla å han satt å åt sin busost, det är potatispannkaka. Då kom de in e stili fruntimmer, vacker va hon å kjolarna frasade av siden men under hade ho svan sen. Morfar vart rädd men sa inget å ho bara peka på maten men sa inget. Då skar han av e bit å gav'na men ho bara skaka på huvet. Då bröt han av e bit å de tog ho å geck. Se stål tålte ho inte. Morfar vågte sej inte ut den natta men han hörde hur di klappa om mila å när han kom ut på möra va ho så fin å höfsat. ,, - Albertina Svärd, f. 1861 i F. (Vgl, Finnerödja 1927. IFGH 1020, s. 6). Jämte kolning och tjärbränning intar jakten en viktig plats i skogsråuppteckningarrna, och förutom sägner sådana som R å e t b 1 å s e r i b ö s s a n (kap. V, Skogsrået ger tur eller otur - - -) och O tvätt ad och o m ätt ad (kap. V, Skogsrået och skogsdjuren) samt de mera allmänna motiven om hur skogsrået härskar över skogens villebråd, ger tur eller otur (kap. V) m. fl. finnes även ett flertal mera allmänna memorat. Ett par exempel må anföras: »Elias Bryntesson på J emnemon dog för 7 år sen. Han var sori till Brynte på Jemnemon, trollgubben. Han var en söndagsmorgon ute på 40 Den nord. skogsråföreställningens allm. struktur och utbredning jakt efter en natt vid kortspelet. Det var böndag. Rätt som dä va fick han se en hel hop harar omkring sej. Han sköt. Somliga föll men reste sig igen. Hararna blev fler o fler. 'Fy', sa han, 'här ä trollty å färde'. Då fick han höra e skogsrå skratta o ho sa: 'Du hittar inte hem förrän du får höra skällkon (kyrkklockan) på Lelångs strand'. Han gick oc~ vilse i skogen tills solen stod så högt, att han visste det var kyrkdags.» - Hilma Jonasson (Dalsl, Torrskog 1926. IFGH 705, s. 90). »Det var två härifrån, som var ute och jaga. De låg i skogen över natten och hade gjort upp eld. Rätt som det var, fick de se en skogsrå. Hon var så vacker, men när hon vände sig om, så var hon baktill som ett baktråg. De kasta bränder efter henne, och då försvann hon precis som ett eldbloss.» - Tobias Pettersson, f. 1844 (Bhl, Västerlanda 1926. VFF 1352, s. 8). Den miljöbild, som den sista uppteckningen visar, är doku menterad genom ett flertal belägg, och det är intressant att se, huru den i själva verket är alldeles densamma, som den vi förut mött i de anförda kolartraditionerna. Samma miljööverensstäm• melse råder för övrigt också mellan jägarsägnen R å e t b l å s e r i b ö s s a n och S j ä l v s ä g e n k o m p l ex e t, vilka sägner utom vid kusterna nästan genomgående ha kolar- eller tjärbrän• narmiljö. Jaktens betydelse för skogsråföreställningen växlar liksom även kolningens och tjärbränningens allt efter skogförekomsten och är helt naturligt mindre dels i typiska slättområden och dels i kusttrakterna, där fisket och i samband med detta sjöråföre• ställningen överväger. Av de manliga skogsyrkena har ved- och timmerhuggningen den minsta betydelsen för skogsråföreställ• ningens utformning, och några bestämda motiv eller sägner knutna till detta yrke förekomma i stort sett ej. 29 En del me morat finnas dock som t. ex.: »En man var ute i skogen för att hugga några torra alar. Från de ras toppar hördes då ett skratt. Träden befunnos vara färska. Skogs tippan hade varit framme. Hon villar folk, så att de ej hitta vägen eller fåren, de söka o. s. v., varpå hon skrattar åt dem. Men vänder man tröjan så hittar man rätt.» - Martin Järnfors (Smål, Fliseryd 1929. ULMA 2012: 1, s. 10). Som kvinnliga »skogssysslor» kan man anse bränsleinsamling och bärplockning. På den förra har förut anförts ett exempel 29 Som ett undantag härifrån kan kanske sägnen om hur skogsrået luras fast i trädsprickan anses. Den nord. skogsråföreställningens allm. struktur och utbredning 41 från Skåne (s. 37). Som ett exempel på att man sett skogsrået under bärplockning kan anföras en uppteckning från Uppland: »Tre jänter plocka bär en gång på Wendels Warv. Frampå dan så vart dom trötta, å geck in i en kolkoja för å vila. Just som dom sitter i kolkojan, så får en av jänterna si ett fasligt fint fruntimmer komma in i kojan. Hon geck ända fram te jänterna, som sått på laven. '.\fen två av jänterna såg'na inte. Dom va inte i syne. Rätt som de va så vände fruntimret å geck ut igen. Då såg jäntan, som va i syne, att fruntimret såg ut som en granbark på ryggen. - Jäntan vart som tokig, och kunde inte tala på flera dagar.» - Gustav Andersson, f. 1865 (Uppl, Vendel 1931. ULMA 3127, s. 12). Naturligtvis finnas också talrika memorat, vars händelser utan att vara knutna till något visst yrke likväl tilldraga sig i skogen; här ett enda exempel ur högen: »Far talte om skogsfrun. En gång var han åt skogen med en dräng. På hemvägen gick han ett stycke före, å drängen men inte far mötte skogsfrun. Han tog till att springa men råt förgjorde honom å han sprang runt å runt. Drängen var stor å stark å uthållig å råt fick inte tag i honom fastän hon förgjorde hans träskor så di sprack. Först på kvällen kom drängen hem å då blev han sjuk. lblann ä råna alldeles karlgalna, sa far.» - Ferdinand Andersson, f. 1841 i F. (Vgl, Finne rödja 1927. IFGH 1020, s. 6 f.). Slutligen inneihär ju den rikligt dokumenterade tron att skbgs rået för människorna vilse en skogstradition. En sådan vilse gång kunde naturligtvis såväl män som kvinnor råka ut för, om än de förra voro mera utsatta. - Ehuru mera sällan säges även, att skogsrået kvarhåller kreaturen i skogen, och härmed äro vi inne på de till boskapsskötseln hörande skogsråtraditionerna. Som förut nämnts, användes i Götaland liksom i Danmark främst manliga vallhjon, men trots detta omtalas vallningen myc ket sällan i skogsråuppteckningarna - kanske beroende på, att det ofta var helt unga pojkar. Här ett exempel från Bohuslän: »Några vallpojkar såg hur vargarna jagade skogsrån. Hon hade bröst så långa, att hon kastade dem på axlarna, när hon sprang och i ryggen såg hon ut som ett baktråg. Hon sprang av alla krafter och tjöt och skrek åt vallpojkarna när hon fick se dem: 'Hula, hölingar, ska ja betala er!' Men de 'hulade' (blåste i vallhornen) inte, ty de tyckte, det var rätt åt henne.» - Tilda Johansson (Bhl, Lane-Ryr 1921. VFF 205, s. 15). 42 Den nord. skogsråföreställningens allm. struktur och utbredning Oftare än själva vallningen kommer sökandet efter kreaturen till synes i skogsråuppteckningarna. Det hände nämligen ej säl• lan, att boskapen kom bort i de stora skogarna, och under sö• kandet efter dem - vilket i allmänhet föll på männens lott - kunde skogsrået visa sig. Jag anför en uppteckning från Väster-· götland: »Jag hörde talas om, att det var en som var ute och letade efter hästarna i Länsmansgårdens skog, men han kunde inte hitta dom. Då fick han hjälp av skogsfrun. Hon skulle vara så väldigt grann, men på ryggen såg hon ut som ett baktråg.» - Anna Stina Svensdotter, f. 1837 (Vgl, Vättlösa 1930. ULMA 2750: 4, s. 32). Som de anförda uppteckningarna visa, skildras skogsrået i allmänhet på ett ganska ensartat sätt. Framtill ser hon ut som en vacker ung kvinna, men råkar man så se henne på ryggen, förstår man genast, vem man har att göra med, ty där är hon antingen ihålig och ful eller också är hon försedd med en lång, släpande svans, som hon förgäves söker dölja (kap. V, Skogsråets utseende). Dessa motiv saknas dock i en hel del upp teckningar, och icke heller är hon alla gånger i besittning av ung dom och skönhet. Om än beläggen äro ytterst fåtaliga, kan dock en och annan gång en skildring som denna förekomma: » Mi mor ho såg skogsrå. Ho va· ute å plocka bär i skogen å då fick ho se e lita gumma som gick ve e annan tuva å .plocka. Men så vände ho ryggen te å då fick mor se, att ho va ihålig bak i aschele. Då för• stag ho, dä va skogsrå.» - Änkan Charlotta Ekstrand, f. 1838 i L. (Sdml, Ludgo 1930. ULMA 2894: 13, s. 5). På något enstaka undantag när visar hon sig alltid ensam och som nämnts oftast för ensamma karlar, ett förhållande, som direkt sammanhänger med den stora betydelse, som det erotiska inslaget har i skogsråföreställningen. Detta kommer, som vi snart skola se, till synes i ett flertal sägner men dessutom i ett stort antal memorat. Jag anför här ett par: »'Skogsråa' var så funtad, att hon sökte förvilla och vilseleda folk. Jag kände särskilt en karl, som hon hade fått makt med. Så snart han kom in på en viss väg, så var han fången av henne och han måste följa med in i skogen. Hon behöll honom till dess solen gick upp på morgonen. Hon ville 'ligga och hora' med honom.» - Torparen Aug. Andersson, f. 1860 (Dalsl, Edsleskog 1932. IFGH 2714, s. 16). Den nord. skogsråföreställningens allm. struktur och utbredning 43 »Skogsfrua va di rädda för. Ho va ett långt fruntimmer, å di kunde inte se utan dä va ett naturligt vackert fruntimmer. Men fick di si'na där bak va ho ihöli. Si, k11lrare söm lå i skogen hade öfta besök å'na här. Å ho s.kulle va så kärleksfull å tilldragande. Men sen, när di fick se'na sån där, beräkna di, att dä va e sån där å sto på si vakt. - - -» - Lantbr. Per Karlsson, f. 1852 (Ögl, Blåvik 1928. ULMA 1847: 3, s. 3). Man kan knappast karakterisera skogsrået som ett ondske fullt väsen, ty som jag längre fram skall visa, hjälper hon ofta jägare, kolare och skogsarbetare samt belönar tacksamt alla tjänster man gör henne. Att hon försöker hämnas lidna oför• rätter är ju ingenting att förvåna sig över, och det motiv, som omtalar hennes skallande hånskratt (kap. V), kan ej heller sägas innebära något direkt ondskefullt. Snarast är detta skratt blott retfullt och gäckande. Ett mera illvilligt drag är däremot, att hon gärna för människor vilse i skogarna (kap. V), men denna vilseföring är ej något konstitutivt för skogsråföreställningen. Ofta får den helt andra förklaringar: Det område, för vilket det nu sagda gäller och vilket jag i fortsättningen kommer att kalla skogsråföreställningens kärn• omrdde, omfattar Götaland utom det först omnämnda »danska» området längst i söder samt i viss mån även med frånräknande av Norra Bohuslän och nordvästra Dalsland. Vidare hör dit Södermanlånd, i huvudsak Närke, större delarna av Uppland och Värmland samt ehuru i mindre grad södra Västmanland. Om rådet är dock icke alldeles enhetligt. Redan i det föregående har jag visat, att de växlande näringsgeografiska förhållandena ha en hel del att betyda, men även i övrigt kan man skönja en differentiering. Österut ha vi i Gotland ett område, som är i hög grad sär• präglat och det icke blott beträffande skogsråföreställningen utan såväl den andliga som den materiella kulturen över huvud taget. Provinsen har ju också mottagit impulser från flera håll - från Sydöstsverige, Danmark och Nordtyskland samt Öst• baltikum. I »skogsråavseende» förekommer på ön vid sidan av torspjäskan, som även hon har lokalkaraktär, ett manligt väsen, bysen, som man kan karakterisera som ett mellanting mellan skogsväsen och gengångare och vilken jag längre fram skall be röra något närmare. 44 Den nord. skogsråföreställningens allm. struktur och utbredning I Västsverige utgöra Värmland och Dalsland liksom delvis även västra delarna av Dalarna och Västmanland ett område, vars traditioner i flera fall äro gemensamma även för Sydöst• norge. Detta gäller särskilt skogsråsägnerna (kap. VI) och en del traditionsbundna motiv, av vilka det viktigaste är det som omtalar skogsråets svans, men kommer även till synes i andra fall och framför allt, om vi gå utöver skogsråföreställningen. Det reella underlaget för dessa västsvensk-östnorska överensstäm• melser utgöras åtminstone delvis av de livliga handelsförbindelser, som ägt rum mellan den ovan omnämnda delen av Sverige och särskilt Österdalen i Norge, men bakom dem ligger måhända en politiskt betingad gemenskap. En del traditionslikheter äro näm• ligen svåra att förklara blott med hänsyn till handels- och ar betsförbindelser (se kap. VI, Tibastsägnen). - Inom detta väst• svenska område märka vi även i vissa fall finska påverkningar, men dessa nödgas jag här förbigå. 30 Även Vänerlandskapet har i ,viss mån sin särskilda prägel, men denna kommer främst till synes inom sägengeografien, som uppvisar förbindelser särskilt mellan detta landskap och Jylland, troligen via Göta älv. 31 Av Vänerlandskapets olika delar skiljer sig i flera avseenden Vänersnäs från det övriga Värmland och ansluter sig i stället - via Kållandsö - till det näraliggande Västergötland. Om kärnområdet sålunda eJ ar fullt homogent, uppvisar det dock en gemensam grundkaraktär. Som en allmän karakteristik kan sägas att uppteckningarna på få undantag när äro mycket stereotypa. Vid skildringen av skogsråets utseende nöjer man sig med att omtala, att· hon är en ung, skön kvinna framtill men ful där· bak. Hon är kärlekslysten och försöker därför locka männen till sig; misslyckas detta, kan hon bli försmädlig, hån• skratta e. dyl. Vidare finnes inom kärnområdet ett flertal skogs råsägner med stor förekomstfrekvens, varjämte även memoraten stor utsträckning äro sägnifierade.32 Såväl vid själva upplevel- 30 Se förf., Finskt och skandinaviskt, s. 125 ff. 31 Se förf., Skogsrået, s. 177 f. 32 Måhända kunde här en annan och mera internationell term vara lämpligare, men jag anser, att en sådan bör föras fram först i sam- Den nord. skogsråföreställningens allm, struktur och utbredning 45 sen som vid dess utgestaltande i ord är man i så hög grad bunden av den färdiga, stereotypa traditionen, att denna kommer att dominera även det individuella. Och även om ett memorat, första gången det berättas, rymmer en del individuella drag, bortslipas dessa tämligen snart. Man kan därför säga, att hela skogsråföreställningen inom detta område är i hög grad sägni• fierad. Sägnifieringen är minst framträdande i områdets norra och västra delar, starkast i huvudområdet i Götaland. Norr om kärnområdet ehuru naturligtvis utan skarp gräns mot detta vidtar så för skogsråföreställningens del ett nytt område, som jag i fortsättningen kallar övergångsomrddet. Det samman faller i stort sett med södra delen av den nordsvenska barrskogs regionen och omfattar i Sverige nordligaste Bohuslän, västra Värmland, större delen av Västmanland - i viss mån även nord ligaste Närke - norra Uppland, Dalarna, Gästrikland och södra och östra Hälsingland (se karta 11 m. fl.). Gränsen mot norr är dock flytande, och som vi skola se, är psykologiskt sett en skogs råföreställning ej alldeles okänd även längre upp i Norrland. Miljön är delvis densamma som i kärnområdet. Kolartraditio nerna spela sålunda en utomordentligt stor roll inom hela om rådet, som ju samtidigt är en utpräglad bruksbygd (jfr kap. VIII). Ett exempel må anföras: »Min far var ofta borta och kolade. Och då hade dom en, som dom kallade för Kalr-K:irin, sa han, som kom och ropade åt dom, när det var hål på milan. Hon var inte som en människa utan hade lång rumpa, som slank och släpade. Det där var oppe vid Pershalre vid Bosta-grinn på Backaskogen.» - Anna Olsson, f. 1867 (Gstr, Valbo 1932. ULMA 8:o saml.). Likaså intaga jägartraditioner liksom över huvud taget skogs yrkestraditioner en viktig plats. Här ett enda exempel: »Min far tala om de var en skogvaktare, som hade lärt sej skjuta av någe trolltyg, troligtvis av skogsfrun. Han kunde stå hemma· i fönstre å skjuta va för djur han ville. - - -» - Bonden E. A. An dersson, f. 1852 (Uppi, Veckholm 1933. ULMA 5624, s. 1). Till kolar- och jägartraditionerna höra dessutom några skogs råsägner med stark förekomstfrekvens (jfr kap. VI och VIII). band med den allmänna granskning och revidering av vår inhemska folkloristiska terminologi, som för mig framstår som nödvändig. 46 Den nord. skogsråföreställningens allm. struktur och utbredning Liksom i kärnområdet äro vidare dessa med skogsyrkena för• enade traditioner ofta färgade av manlig eroUk. Jag anför en uppteckning från Gästrikland: »Anders Persgubben talte mycket om händelser med skogsjungfrur. En gång, det var när Anders Pers var ung och var till skogs, så hade kamraten gått och lagt sig under fällen, och då kom en så'n där skogs jungfru och lade sig på kvällen. Hon hade liksom en rot eller spöke i bak. Hon la' sig i lag med pojken, och Anders Persson såg hur hon låg bredvid kamraten. - Här• vid inföll fru A. 0., som var närvarande, då ovanstående berättades: 'Jag tycker i sån spänning han skulle vara, hon kunde ju ha ihjäl honom.'» - Hemmansäg. And. Isberg, f. 1851 (Gstr, Hille 1921. NM 17404). Liksom för kärnområdet gäller naturligtvis även för över• gångsområdet, att de nu skildrade traditionerna äro typiskt man liga, d. v. s. att de upplevande personerna med få undantag äro män. Som vi senare skola se, äro även meddelarna oftast män. Det kunde alltså synas, som om det ej existerade någon skillnad mellan de två områdenas skogsråföreställning och som om denna geografiska uppdelning vore oberättigad. Övergångsområdets skogsråföreställning är emellertid ej uttömd med det nu sagda. Ett för detta område karakteristiskt motiv, som saknas i Syd sverige, är att skogsrået har boskap, som hon vallar. Några exemplifierande uppteckningar må anföras: »Råhandas kor har ja hört många gånger, å dä va då ja lå i Norra skogen ve Bysala här å k8l,a, å dä va inga annra s8m hadde sina kriter uta dänn tin, å dä pingh å skram l,a i luften, s8m å många skällor s8m gick, å dä va mäst ve middastin s8m ja hörde dä där. Å dä kunna inte vara någe annat än råhandas kriter, s8m va uta.» - Zetterlund, f. 1864 (Vstml, Hed 1932. ULMA 4598, s. 5). »Meddelarens mormor klöfjade på väg till fäboden, belägen i när• heten av Norn. Hon mötte därvid en svärm med kor, som åtföljdes av en vallkulla. Hon frågade då denna vad klockan var. Intet svar. Då vallkullan gått en bit, vände hon sig emellertid om och svarade: Klockan är tie nu. Detta var skogsråa eller råanden." (Dal, Hedemora 1917. DHFT III, s. 115). Föreställningens utbredning framgår av karta 11. Den är ut präglat näringsgeografiskt betingad, och dess sydgräns följer den gamla fäbodgränsen. I Närke har den i nordväst ett hemvist i Kilsbergen, under det att landskapet i övrigt ansluter sig till Den nord. skogsråföreställningens allm. struktur och utbredning 47 kärnområdet. På östra sidan Bottenhavet slutligen förekommer den, som vi snart skola se, i svenska Österbotten. Sambandet med fäbodkulturen framgår även av en miljöunder• sökning. I den från Dalarna anförda uppteckningen är det en kulla på väg till fäbodarna, som ser rået och hennes kor, och särskilt i Dalarna, Gästrikland och Hälsingland äro skogsråupp• teckningarnas händelser ej sällan förlagda till fäbodvallen. Lika så äro de upplevande personerna ofta ensamma fäbodjäntor och vallkullor. - ,,Per-Nils mor hett ena, som var fäbopiga ve Ny bodarna i närhetn åv Hovfors - _,, börjar t. ex. en längre skogsråuppteckning från Svärdsjö socken i Dalarna (Anna Bro man 1932. ULMA 5899, s. 1) och i en uppteckning från Hälsing• land berättas det: »En flicka i Alfta heta Anna-Stina. En gång ho var på en vall hölre ho, hur de jeck utanför på kvällen. Då ho fråga, vem de va', gap skratta de å sa: 'Du vell väl int' ha' nå' bekantskap me Segri, int'.' Om möra, då Anna-Stina skulle ut, gruva ho seg för de förståss. Då ho kom ut på broa, gapskratta de oppe i en stortall.,, - Fru Anna Holm qvist, f. 1843 i Storvik, kom 1860 till A. (Hälsl, Arbrå 1929. ULMA 2284: 1, s. 11). En hel del av de olika sysslor, som tillhöra fäbodlivet, åter• finnas även i skogsråuppteckningarna. Memoratet från Hed åsyf• tar sålunda närmast själva vallningen, under det att gumman från Hedemora var vittne till råets boförning. - Ej sällan omta las det, att man hört rå-kornas klockor, och här ha vi tydligen att göra med en hörselillusion. Lyssnandet efter den egna hjordens klockor ger naturligtvis lätt upphov till dylika illusioner. Över• huvud taget synes ett flertal ,,fäbodmemorat» i övergångsom• rådet stå i samband med väntan och lyssnande uppmärksamhet. Skogsråföreställningen påträffas emellertid blott inom fäbod• områdets sydligaste . del, och de dominerande naturväsendena inom området i sin helhet äro de ,,underjordiska,, - trollen, vittrorna, rådende (Dal) etc. - vilka man alltid föreställer sig som ett folk med både män och kvinnor. Dessa underjordiska ha präktiga kreaturshjordar, som de sköta och boföra alldeles som människorna sina. I likhet med förhållandet hos männi• skorna är det emellertid de underjordiskas kvinnor, som sköta boskapen, och när därför övergångsområdets skogsrå tros äga 48 Den nord. skogsråföreställningens allm. struktur och utbredning kreatur, är detta utan tvivel ett motiv, som direkt hör samman med tron på de underjordiska; i fortsättningen mera härom. Som delvis framgår redan av de anförda uppteckningarna, äro de upplevande personerna i flertalet memorat rörande det nu behandlade motivet kvinnor - och oftast vallkullor. Detsamma gäller sagesmännen, och vi ha sålunda här ett helt annat för• hållande mellan manligt och kvinnligt än i övergångsområdets övriga skogsråtraditioner. I Danmark, där det också fanns till boskapsskötseln hörande kvinnotraditioner, uppvisade dessa ett tydligt erotiskt inslag. Inom övergångsområdet avspeglas denna kvinnliga erotik i en del traditioner om de underjordiskas män och särskilt då i sägnen om vättebröllopet, d. v. s. om hur en fäbodflicka blir ansatt av en underjordisk friare33 samt i tibasts äg n en (kap. VI). Dessa de underjordiskas män er sätta således, kan man säga, ett manligt skogsrå. Vad skogsråföreställningens vidare utformning beträffar, råder i flera avseenden likhet med förhållandena inom kärnområdet. Rået uppträder ensam - eller åtföljd av sin boskapshjord. Hon är ofta välvillig gentemot skogsarbetare och vallfolk. Avvisar man hennes kärlek eller tillfogar henne någon oförrätt, söker hon dock hämnd. I en del memorat av tydlig aitiologisk natur heter det också, att man blev konstig, därför att man haft med skogs rået att skaffa, t. ex.: » Skogsråa. Ho va sam e fin fröken, men ho hadd e lang ramp, sam tydd unna (räckte nedom) kjol. Ja hörd am en appi Höljes, sam va ut far'a, å han ble kanstig ätter. Han feck sam fllggellät ätterat, han tjypp sam fllgglan jär.» - Marit ,Jönsson, f. 1850 (Vrml, Vitsand 1932. ULMA 5004, s. 8). Skogsråets hånskratt och den av rået orsakade vilsegången, som särskilt i södra delen av kärnområdet äro så vanliga motiv, omtalas i övergångsområdet, om man undantar Värmland, mera sällan. I stället förekomma en del motiv, som sammanhänga med skogsråets boskapsskötsel, såsom att rået har hund och att hon lockar på sina kreatur (kap. V). - Ävenså må påpekas att skogs råbenämningarna i stora delar av övergångsområdet äro helt andra än i kärnområdet. Typiska för det förra äro särskilt de 33 Förf., Skogsrået, s. 167 f. Den nord. skogsråföreställningens allm. struktur och utbredning 49 ))direkta)) benämningarna rå, rådande, rånda etc. (kap. VII). I norra Uppland liksom i Gästrikland berättas sporadiskt om ett manligt skogsrå, skogsgubben, skogsrån, en tradition, som möj• ligen står i samband med en motsvarande i svenska Finland och som jag längre fram skall återkomma till (kap. V, Skogsrået växer i höjden). I en del uppteckningar särskilt i Västmanland och Dalarna men sporadiskt även annorstädes inom övergångsområdet sä• ges skogsrået - råhanda - bo i ett berg: »Å Löbergsfrun tala morfar så mycke om, för han hadde sett'na, å dä kan ju hända att dä fanns rå förr, fast de nu tagit slut. Löberget ä väl dä enda bärg, som finns här inte, å dä ligger på byskogen. Mor far hadde milror där, så han k!lm i sällskap mä'na eblrann. A Lö• bärgsfrun skulle vara e råhand där i berget, å ho brukade jämt vara klrädd i en lång kjol å kofta, å ho va helt gråklrädd. Å ho hadde en lång grå schal, som hängde ner i en snipp där bak, å dä va en stor å lång gumma å hon så'na gå {1 klriva i skogen, å ho to så långa steg.» - Hustrun Sköld, f. 1857 (Vstml, Malma 1932. ULMA 4671, s. 1). Berget spelar dock ingen större roll; bostaden i berget beskri ves aldrig - eller i varje fall ytterst sällan - och när råhanda visar sig, är det i skog och mark. Förhållandet antyder emellertid, att skogsråkaraktären ej är lika framträdande som söder ut, och i samma riktning peka även benämningarna råhanda, rånda etc., i vilka alltså förleden skog ej ingår. Det nu påpekade står tyd ligen även det liksom de till boskapsskötseln hörande traditio nerna i samband med områdets övergångskaraktär, i det de un derjordiska ju ofta tänkas bo i berg och klippskrevor. Gränsen mellan de båda föreställningarna är visserligen ibland - sär• skilt i Ovansiljan i Dalarna - mycket skarp; man har klart för sig, att det är fråga om två skilda slag av naturväsen. Oftare är dock gränsen i hög grad flytande, och detta framträder sär• skilt, om man bortser från benämningarna. Det visar sig då, att sagesmännen ofta ej kunna skilja mellan de båda föreställ• ningarna; traditionerna om skogsrået övergå omärkligt i tron på de underjordiska. De underjordiskas kvinnor ha ej sällan psykologiskt sett skogs råkaraktär, vilket också, om än i mindre grad, är fallet i de norrländska landskapen. Även där kan berättas om, huru en vitterkvinna, en underjordiska, en jordbyggarkvinna etc. försö- 4 Gunnar Granberg 50 Den nord. skogsråföreställningens allm. struktur och utbredning ker locka karlar till sig, hur hon hjälper jägarna vid jakten o. s. v. Ett par uppteckningar må anföras som exempel: »Långt före mitt minne fanns det nere i By en karl, som hette Grecks, och han var skogskarl. En dag hade han varit ute och jagat, tills det blev så sent, att han ej kunde gå hem till natten utan lade sig för i en myrbustad. - Frampå natten kom där en jordbyggar kvinna och ställde sig framför bustaöppningen, drog upp kjolarna och visade Grecks hela härligheten. Han lät dock inte narra sig utan tog bössan och brände av ett skott på henne, men då gav hon sig iväg och storskrek. - - -» - J. Månsson i Snöberg, f. 1833 (Medp, Haverö 1908. NM 29871). »Anners Annersa var 'husket' utsatt för 'småkäran'. Ibland voro de så många, att han slapp inte fram för dem. - En gång när han hade lagt sig, så kom det en vättkvinna och ville ligga med honom.» - Mor lmber, f. 1842 (JU, Offerdal 1926. ULMA 1300, s. 91). Att ett inslag av manlig erotik finnes även i föreställningen om de underjordiska är ju blott, vad man kan vänta, ty om än boskapsskötseln och fäbodkulturen dominera inom större delen av Norrland frånsett Lappmarken, så äro dock även jakt och djurfångst samt fiske viktiga näringsgrenar34, och det erotiska fantasiliv, för vilket de utgöra underlaget, ger sig naturligtvis tillkänna här såväl som i skogsråföreställningen. Dessutom bi drager härtill kanske, att det även i fäbodtraditionerna talas mera om de underjordiskas kvinnor än om männen. Liksom bland människorna är det ju de förra, som ha hand om boskapen och som därför oftast visa sig. Icke blott av benämningarna utan även av sammanhanget i övrigt framgår det dock oftast i memoraten av ovan exe_mplifierad typ, att de kvinnor, som omtalas, tillhöra ett helt folk och att det är de underjordiska vi ha att göra med. När vi alltså även norr om övergångsområdet - och även väster därom, ty detta gäller även Norge - ibland påträffa en slags skogsråföreställ• ning, så har denna blott rent psykologiska orsaker. Det är ej en fast utbildad skogsråtradition, såsom förhållandet är söderut. Intressant är att se, huru skogsråföreställningen går längst norr ut i Norrlands kustlandskap. Även själva skogsråbenäm• ningarna - skogsrå, skogsfru, skogsjungfru etc. - ha sin nord ligaste utbredning längs östkusten (karta 28) , och detsamma är i stort sett förhållandet beträffande skogsråsägnerna. In- 34 Se t. ex. S. Ekman, a. a. Den nord. skogsråföreställningens allm. struktur och utbredning 51 tressant är också, att det i norra Gästrikland och stora delar av Hälsingland talas om trollkäringen - även kallad Sigrid (se kap. VII): »När Urra-mor såg trollkäringen vid Gånghorns fäbodar, Alfta, tyck tes hon henne som ett grönt tovigt föremål med urgrävd rygg. Hon hade en hel skara kreatur omkring sig och Urra-mor tyckte, att små• söane (småkreaturen: getter, får etc.) voro särskilt fina. Dessa främ• mande kreatur trollade emellertid bort hennes egna, varför gumman blev arg, gick hem och bad sonen Johan ta ner dubbelbössan och skjuta åt alla väderstrecken. Johan gjorde som gumman bad, och strax voro alla korna åter till rätta. - Urra-mor kallade trollkäringen Sigrid (stqrv.» (Hälsl, Alfta 1921-22. ULMA 841: 2, s. 13). Trots benämningen sättes trollkäringen vanligen ej i samband med de underjordiska, och hon uppträder på samma sätt som i övrigt övergångsområdets skogsrå, varför hon närmast måste anses som ett sådant. Även norr om det egentliga övergångsområdet har man åt• minstone på ett håll att räkna med en verklig skogsråtradition nämligen i västra delarna av Härjedalen och Jämtland med en utlöpare i Norge fram till Trondheimsfjorden, där det talas om skogskäringen (karta 28). Tidigare har ju detta område i sin helhet varit norskt. - Skogskäringen är ett ensamväsen, som skiljer sig från de underjordiska och uppvisar flera likheter med skogsrået söder ut. Några uppteckningar må anföras som exempel: » Manliga skogs väsen tycks man ej haft någon föreställning om. Det ' förefaller som skulle skokkstjawga (skogs käringen) eller skokksro( oa) (skogsrået) vara det enda speciella skogsväsen, man känner till. S. är vacker i ansiktet och fint och dyrbart klädd, men baktill är hon ful och försedd med en lång svans. Hon ger tur eller otur åt jägaren, allt efter som det faller henne in.» - Levi Johansson (Jtl, Frostviken 1930-31. ULMA 3145: 10, s. 8). »Det var en gång en karl, som var ute och skogade. Han hade en rent märkvärdig jaktlycka den där dagen, så att då kvällen kom, hade han skjutit massor av allt sorts vilt och mest av mård och utter. Det var så långt hem, att han måste övernatta ute i skogen. Han gjorde sig upp en präktig eld och satt där i värmen och mådde gott och gladde sig åt sin präktiga fångst. Då kom där fram ur höstmörkret en väldigt vacker och ståtlig kvinna, Hon satte sig på en stock strax på andra sidan elden, och ställde så till, att skogaren såg allt,. vad hon hade. Det var ingen konst att räkna ut, vad hon ville, ty hon log så 52 Den nord. skogsråföreställningens allm. struktur och utbredning gott mot karlen och gjorde allehanda miner. Men han förstod, vad det var för en sorts mamsell. Det var skogskäringen eller skogsrået, och med henne ville han inte ha något hoplag. I· stället för att göra henne till viljes, tog han en eldbrand och svedde till henne. Detta syntes inte göra henne någon skada. Helt lugnt ordnade hon kläderna, steg upp och gick sin väg. - Då jägaren på morgonen skulle plocka ihop alla de dyrbara djur, han skjutit, visade det sig, att de allesamman var så grundligt genomgångna av mask, att de inte höll ta i, och på hela dagen fick han inte se det minsta lilla liv, som dugde skjuta. Det hade han, för att han stötte sig med skogskäringen.» - Olof Persson, f. 185535 (Jtl, Frostviken 1930-31. ULMA 3145: 10, s. 10). »Folk tala mykje um 'skogkjerringan' eller 'skogtausin' (taus = budeie) som dei vart kalla sume stader. Helst var det gjretarane som tala um dei. Det var huldra som i desse bygdene vart kalla skogkjer ring. Berre i ein ting skil skogkjerringa seg frå huldra - ho har hesterumpe og ikkje kurumpe. - - - Det var ein jreger som m0tte eit finfint kvinnfolk ute i skogen ein dag. Svinaktig vakker var ho og fint klredd. Ho kom og baud jregeren mat og drikk. Og han skulde nett til å ta imot. Då snudde ho seg lite grand, og so fekk han sjå, at ho hadde ei lang hesterumpe etter seg. Då skyna jregeren straks kva ho var for slag 'menneske'. Det var ei skogkjerring han hadde m0tt, og i staden for å eta l0yste han eit skot med byrsa si. Men då vart skogkjerringa burte med ein gong; for ho skal vera lideleg redd skot.» (N. Tröndel, Verdal. Antqn Rostad, a. a., s. 16). Att vi här ha rena skogsråtraditioner är ju tydligt, men huru vida de stå i direkt samband med de liknande traditionerna om råhanda i Dalarna, trollkäringen (Sigrid) i Hälsingland och de norska huldretraditionerna med skogsråkaraktär utmed Norges östgräns (jfr avsnittet om Norge i detta kap.) eller om de ha utbildats självständigt på grundval av föreställningen om de un derjordiska, detta är en fråga, som tills vidare måste lämnas öppen. Troligen föreligger emellertid här ej ett »antingen-eller» utan ett »både-och». I samband med vad som förut sagts om skogsråkaraktären hos de underjordiska i Norrland vill jag påpeka de intressanta tra ditioner om bergkäringen, som påträffas kring nedre loppen av Lule och Råne älvar, samt de liknande traditioner om land käringen eller Landa, vilka äro lokaliserade kring nedre loppet 35 »Sagesmannen har som barn hört den berättas av gamla i trak ten, vilka fullt och fast trodde, att sägnen var en sann och verklig berättelse.,, Den nord. skogsråföreställningens allm. struktur och utbredning 53 av Kalix älv (karta 28). De påminna rätt mycket om traditionerna om råhanda i Västmanland och Dalarna samt trollkäringen i Hälsingland. I en uppteckning berättas det sålunda om berg käringen, att hon var »all hål i ryggen» (Norrb, Edefors 1928. ULMA 1835: 1, s. 11 f.). Då det emellertid även berättas, att bergkäringen har en hel familj - bergkäringgubben och berg käringungarna - och även många andra drag finnas, som stå i samband med traditionerna om vittrorna, så får man närmast räkna även bergkäringen till de underjordiska. Detsamma gäller förmodligen även landkäringen, ehuru uppteckningarna om henne äro alltför fåtaliga, för att man med säkerhet skulle våga påstå någonting. Utbredningen för denna föreställning om land käringen eller Landa gränsar i öster och norr till finskt bosätt• ningsområde, och troligen är land- och landa en översättning av det fi. maa 'land', 'jord' i maanhaltia och maahiaiset eller maanalaiset, varmed avses underjordiska väsen i stort sett be släktade med de svenska vittrorna. Ensamt den omständigheten, att skogsrået inom övergångsom• rådet tros vara boskapsskötande, kan emellertid knappast be rättiga till att tala om ett särskilt område. Viktigare är att hela skogsråföreställningens allmänna karaktär är en annan än i kärnområdet söder ut, ehuru någon skarp gräns i detta som i andra fall ej går att dra. Under det att i det sistnämnda området föreställningen i stor utsträckning har sägenkaraktär, så ha upp teckningarna från övergångsområdet ofta en individuell prägel. När det t. ex. gäller att beskriva skogsråets utseende, är man ej så summarisk som i kärnområdet. Dräkten skildras ofta de taljerat, och själv är rået visserligen ej sällan en ung och vacker kvinna, men nästan lika ofta är hon en gammal ful käring.36 Jag har redan i andra sammanhang anfört uppteckningar, som dokumentera detta; här ytterligare ett par: »En gång skulle min mor gå till skogen och plocka bär. Hon gick en smal skogsväg. När hon kom in i skogen en bit, så mötte hon en 36 Memoraten om det fula skogsrået stå naturligtvis ofta i samband med skrämselupplevelser. Som jag längre fram skall visa, gör sig dess utom ibland en pedagogisk avsikt gällande; man skrämmer barn och andra för skogsrået (jfr kap. X, Skogsråföreställningens ursprung). 54 Den nord. skogsråföreställningens allm. struktur och utbredning gammal ful gumma. Men mor gick ur vägen för henne. Men när hon kom på vägen, så såg hon sig tillbaka, men då var gumman försvun• nen. Hon gick tillbaka ett stycke, men hon såg ingen människa. När hon hade stått en stund och tittat fick hon höra ett hånskratt ur sko gen. Hon har aldrig hört så hemskt sade hon.» - Henning E. An dersson, f. 1848 (Vrml, Glava 1930. IFGH 2307, s. 2). ,Ja gick vall en gång å hadde en kamrat mä mäj sam va gam1tare än ja. Å vi satt på en ka 1tbatten ä hadde våra kuck 1tufuser för ass. Vi gjorde hästar å stall å kor å tallbark å hadde en rikti bonnskap på batten där, å vi satt å åt vår midda där på Bastmofallet. Å där va ett bärg inve sam de kalla för Bastmobärget. Å ja titta opp mot bär• get, å då fick ja se råhanda. Å dä va e rikti taska, för ho va lappu å trasu å kjolen va å svarta å vita lappar, å tröja va svartakti å ett ljust k1täe hadde ho på huve. Å ho gick kroku, som ho hadde plocka bär, å ho såg ut sam e rikti taska så dä va ingen å gummera där ekring sam såg tacken ut, så dä va råhanda, dä ä säkert, å så försvann ho mä ens.» - Johan P. Persson, f. 1847 (Vstml, Västanfors 1933. ULMA 6045, s. 1). » De var en gång så, att en gumma geck te en skog å skull plocka bär. Då hon hadde skäppan brädda å skull te å plocka te råggan, då kom skogsråan. Hon hadd en lång silkeskjol å håre hängde nir på ryggin. Hon vardt harskli te se å tänkt te å ge se åf ifrån skogen, men hon kom int ur eviga fläckin. Då föll hon på knä å ba te Guss, att hon skulle slipp ifrån e, å si då mått råan ge se åf. Hon försvann på eviga momangen, men rök å svafvel !ofta (lukta) e etter ne, så de var alldeles omänskli, å där hon gått var blommone alldeles svedda, å gumman såg aldri sin helsdag etter de där möte me råan mir. -- -» - Lasse Collen (Uppi, Torstuna 1875-77. ULMA 303: 1118, s. 9). Som jag redan nämnt, finnes även från kärnområdet ett och annat mera individuellt utformat memorat - kanske fall då man sett en verklig kvinna men trott det vara skogsrån - men de äro procentuellt mycket få, under det att de äro vanliga i övergångs• området. Likaså ha de traditionsbundna motiven - skrattet, vilseförandet etc. - i genomsnitt ett mycket lägre förekomsttal inom det senare området än inom det förra. Samma individuella karaktär blott ännu starkare betonad har även norr om fäbod• gränsen föreställningen om de underjordiska. Även här inne hålla memoraten ofta detaljerade skildringar av utseende och uppträdande. Vad skogsråföreställningen beträffar, är vidare i Danmark sägenkaraktären mindre framträdande än i det svenska kärnområdet, och detsamma synes i ännu högre grad gälla tysk språkigt område (jfr kap. II), så att skogsråföreställningen i t. ex. Österrike i många avseenden uppvisar samma karaktär sorri Den nord. skogsråföreställningens allm. struktur och utbredning 55 den svenska i övergångsområdet. Av allt att döma är detta därför ett reliktområde med i genomsnitt äldre struktur än kärnområdet, där en omskapande och generaliserande sägnifiering synes ha ägt rum, en process, som synes sammanhänga med flera omständig• heter. Dels ha sägner och sägenmotiv inkommit söder och syd väst ifrån, och dels har det så att säga kvantitativa förhållandet mellan de olika yrkesgrupper, som uppbära traditionen, föränd• rats. De till jakten och boskapsskötseln hörande traditionerna ha inom kärnområdet gått tillbaka i betydelse, under det att kolar- och tjärbrännartraditioner med deras i hög grad likartade och enformiga och för erotiska fantasier predisponerande miljö kommit att intaga en framskjuten ställning. Man skulle kunna sä.ga, att landskapsinflytandet blivit alltmera likriktat. * Svenska Finland. Vad skogsråföreställningen beträffar, äro här förhållandena i stort sett analoga med dem i Sverige. Det södra bosättningsområdet, särskilt då Nyland men även Aboland, uppvisar sålunda samma struktur som det svenska kärnområdet, framför allt dess östra delar i Östergötland och Söderman• land (?). 37 Den fullständigt dominerande skogsråbenämningen i Nyland är som i fortsättningen närmare skall beröras skogs jungfru, och härmed åsyftas alldeles samma gestalt som skogs jungfrun i t. ex. Östergötland eller i allmänhet det svenska skogs rået med ihålig rygg (jfr kap. V, Skogsråets utseende). Ett par exempel må anföras: »På Skässmalmen (Skeppsmalmen) i Nybygge vistades en skogs jungfru, som kallades Skässmalms Brita. Hon brukade visa sig tidigt på morgnarna för skyttar, som voro på tjäder- och orrspel. Men då var det bäst för dem att gå hem, ty då hon 'Visade sig, brukade man inte få någonting skjutet. En natt kom hon till en kolare på Skäss• malmen för att se, vad han gjorde. Framtill var hon mycket grann, men baktill var hon som en dynggrep. Hon försökte alltid undvika att vända bakdelen till.» (Nyl, Sibbå 1928-29. Fsvf Il: 3: 2, nr 398, 3). »\Vesterlund (Skansen) hade legat i kolakojan en natt och fått se skogsjungfrun, som kom från Gäckas bergen. Hon var vacker fram- 37 Skogsråuppteckningarna från detta landskap äro som förut an märkts alltför få, för att man skulle kunna med säkerhet bedöma dess ställning. 56 Den nord. skogsråföreställningens allm. struktur och utbredning till, men baktill var hon som en gödningsgrep. Genom att kasta en elds brand fick han henne att försvinna.» {Nyl., Ingå. Fsvf Il: 3: 2, nr 398, 6). »Berättarens far och farfar brände en gång kolmila i skogen, och då kom skogsjungfrun in och ville sova hos dem. De körde ut henne, och då såg hon ut som en tregrenig grep.» {Nyl, Helsinge. Fsvf VII: 1, s. 637). I övrigt hänvisar jag till de talrika beläggen i Fsvf II: 3: 2, s. 297 ff. och VII: 1, s. 622 ff. Miljöförhållandena äro också desamma som i det svenska kärnområdet. Det är de manliga skogsyrkena, som dominera, och kolartraditioner äro vanliga. Likaså gäller överensstämmelsen beträffande det erotiska in slaget. Benämningen skogsjungfru står vidare i direkt traditionssam manhang med den i den sydvästra delen av det finskspråkiga om rådet förekommande benämningen metsänneitsy 'skogsjungfru'. K. Krohn skriver härom: »- - - Länsi-Suomeen rajoittuva, mutta siellä hyvin tunnettu on metsänneitsyt, joskus myös haapaneitsyeksi nimitetty. Samoin kuin sen ruotsalaista vasti netta sitä kuvailtiin etupuolelta hyvin kauniiksi ja kovin koreasti vaatetuksi, sinisin silkin ja rintahelyin. Mutta takapuolelta, jota ei mielellään näyttänyt, se oli kuin kaksihaarainen puutadikko, hiilihanko, luokka, vanha lauta tai tervaskanto. Miehiin se oli hyvin rakas ja kiusasi heitä perehtimään. » 38 Någon gång påträffas i uppteckningar från Nyland även den di rekta benämningen skogsrå, men det är att märka, att det här• vid synes råda en viss motsättning mellan skogsrå och skogs- 38 K. Krohn, Suomalaisten runojen uskonto, s. 74. - »Begränsad till västra Finland men där mycket känd är metsänneitsy ['skogsjung fru']. Liksom sin svenska motsvarighet föreställes hon på framsidan vara mycket vacker och mycket präktigt klädd i blått silke och bröst• smycke. Men på baksidan, som hon ej gärna visade, var hon som en tvågrenad gödselgrep, eldgaffel, ett gammalt bräde eller en tjärstubbe. Mot männen var hon mycket kärvänlig och frestade dem att inlåta sig med henne» (min övers.). De av svensk folktro påverkade finska skogsråtraditionerna utgöra ett synnerligen intressant ämne för en undersökning, men utrymmes skäl nödga mig att här förbigå dem. I vissa trakter såsom i de delar av Satakunda, där befolkningen tidigare varit svensktalande, rör det sig delvis om rent svenska traditioner. Den nord. skogsråföreställningens allm. struktur och utbredning 57 jungfru, en motsättning, som jag ej kunnat finna i Mellansverige. Jag anför ett par belysande exempel: »Skogsrådet uppträder enligt folktron än som en gammal käring, än under varjehanda växlande gestalter.» (Nyl. Fsvf VII: 1, s. 623). »Skogsråets yttre kan ej beskrivas, emedan det oupphörligt byter form.» {Nyl. Fsvf VII: 1, s. 623). Dock finnars naturligtvis även uppteckningar, där så att säga skogsjrungrfrun kall.as skogsrå. Så t. ex. följande: »Skogsrået var som en kvinna framifrån, bakifrån som en trägrep.» {Nyl, Lappträsk. Fsvf VII: 1, s. 623). Den nu omtalade skillnaden i Nyland mellan skogsrået och , skogsjungfrun har även K. Krohn lagt märke till. Han skriver nämligen i Skandinavisk mytologi troligen byggande just på de här citerade uppteckningarna: »- Dessa jungfrur (skogsjung frun och sjöjungfrun) synas ha senare avskilt sig genom att an taga fastare former i föreställningen. I nyländska folksägner blir skogsjungfrun sig ständigt lik, medan skogsrådet oupphörligt byter form.» 39 Säkerligen har Krohn rätt i detta sitt antagande. Kärnområdets skogsråföreställning såväl i Sverige som i svenska Finland är, som förut påpekats, i hög grad sägnifierad och har därför blivit synnerligen stereotyp. Men under det att i Sverige detta gäller vilka benämningar skogsrået än har, synes i Fin land skogsrået av olika anledningar »blivit efter i utvecklingen». På Åland och i Åboland talas i stort sett mera om sjörået än om skogsrået, men en slags skogsråföreställning finnes dock, och området synes, när det gäller denna, i flera avseenden ut göra ett slags brygga mellan Uppsverige och svenska Österbotten. Detta gäller t. ex. traditionerna om ett manligt skogsrå och om skogstagning liksom även benämningarna, i det vi ha skogsfru i Uppland, på Åland, i Pargas (Åboland) samt i svenska Öster• botten. Skildringarna av råets utseende, sätt att visa sig o. s. v. överensstämma ibland med förhållandena i Nyland, varvid t. ex. den ihåliga ryggen omtalas, men i många fall ära uppteck ningarna från Åland och Äboland ej fullt så sterotypa som de nyländska.40 Ett par exempel må anföras: 39 A. a., s. 44. 40 Det bör dock påpekas, att skogsråuppteckningarna från de båda förstnämnda områdena äro ganska fåtaliga (se Fsvf Il: 3: 2 och VII: 1). 58 Den nord. skogsråföreställningens allm. struktur och utbredning »En söndag söp Strömbäck med en lots och blev bra full. Han bytte bort sin klocka mot en pistol, som han laddade. Solen var het, och han lade sig vid gångstigen och somnade. Då kom någon och ruskade honom i knäet, varvid han vaknade och såg en fin kvinna i blommiga silkeskläder. Han tog till pistolen och tänkte skjuta, men då försvann hon. 'Det här var inte bra', tänkte han, men lade sig på nytt och fick nu ligga i fred. Det var skogsrådet.» (Ål, Jomala. Fsvf VII: 1, s. 629 f.). »Skogsjungfrun såg jag. för sjuttio år sedan i skogen på Finnarv i Finby, men bara bakdelen. Hon var gråklädd och var en stor kvinna.» (Åbol, Kimito. Fsvf VII: 1, s. 629). »Det var en som sku vara och skjuta nära Vallis. Så hade det kommit nära honom ett, som var så nätt och vackert. Det sim gå ikring honom, men han lät inte, utan gick till sin ökstock, och då han såg henne bak, var hon som ett ihåligt tråg.» (Åbol, Pargas. Fsvf VII: 1, s. 629). Det svenska bosättningsområdet i Österbotten förhåller sig beträffande skogsråföreställningen på analogt sätt med det sven ska övergångsområdet. I olikhet mot den nyländska skogsjung frun men med motsvarighet på Åland har skogsrået i Öster• botten boskap: »Boskapsskötsel utövas av skogsrådan. I denna egenskap tänkes den vanligen som en gammal kvinna. Flere gånger har man hört henne kalla på sina kor. En sade en gång: 'Adäle, Vadäle, Sadäle!' Så hette nämligen hennes tre kor. En annan gång hade någon sett 'skoss tsälndsän' (skogskäringen), som liknade en vanlig kvinna, och hört henne kalla på sina tre kor: 'Vinttälä, Vadälä, Sadälä!' varpå hon för• svunnit. - Ibland kan man få höra 'skoss-kuddun röut' (böla). - - -» (Österb, Kronoby. Fsvf V°II: 1, s. 633). »Skogsfrun har stora, mörkröda kor. En dag kom en främmande tjur hem till en bondgård med gårdens kor. Då kom skogsfrun och lockade tjuren till sig. Hon var grann framtill, men som en rutten stubbe bak. - - -» (Ål, Eckerö. Fsvf VII: 1, s. 633). Att det åländska skogsrået har boskap får, som i det följande närmare skall beröras, ses i samband med det förhållandet, att på Aland liksom annorstädes sjörået tänkes ha boskap.41 Vad svenska Österbotten beträffar, har jag redan framhållit, att detta område liksom övergångsområdet i Sverige har fäbodkultur,42 om 41 Se Fsvf Il: 3: 2 och VII: 1. Jfr även kap. IV. 42 Som exempel på dennas samband med den nu behandlade före• ställningen må anföras början av en uppteckning, som handlar om, Den nord. skogsråföreställningens allm. struktur och utbredning 59 än denna har annorlunda karaktär än i Sverige. Fäbodarna mot svara sålunda närmast de svenska hemfäbodarna ej långfäbo• darna. Bruket av fäbodar är numera statt i tillbakagång och fortlever nu blott i några få socknar.43 Liksom i det svenska övergångsområdet måste man även i svenska Österbotten se skogsråets boskapsskötsel i belysning av att man även inom detta område mycket talar om underjordiska, här kallade underbyg gare och att dessa tros ha boskap. 44 Överensstämmelsen med det svenska övergångsområdet visar sig även däri, att skildringarna av skogsråets utseende i Öster• botten äro mindre stereotypa och i stället ha en viss memorat karaktär. Detta framgår delvis av de i det föregående anförda uppteckningarna, men ytterligare ett par exempel må anföras: »Mickel Bernkvist satt en gång vid en stockeld i Näsby-skogen, då skogsfrun kom till honom. Hon var klädd i röd sidenklänning och värmde sig vid elden, skymmande den för honom. Han talade med henne och körde henne till slut bort, så att hon ej skulle stå i vägen. Själv var han uppskrämd.» (österb, Närp'es. Fsvf VII: 1, s. 630). »Det var en gång en gumma, som skulle gå till skogen efter något granris. Där träffade hon en lång kvinna: i svarta kläder, som liknade hennes mamma. När hon talade till gestalten, så försvann den. Detta, sade hon, var skogsrået.» (Österb, Övermark. Fsvf II: 3: 2, nr 394, 9). De traditionsbundna motiven uppträda också ganska sällan, och blott i ett par österbottniska uppteckningar säges sålunda, att skogsrået är ihålig i ryggen. I samband med sägner omtalas ett par gånger, att rået har svans (jfr kap. V, Skogsråets utse ende). Benämningen är ej heller så enhetlig som i Nyland. Van ligen kallas det kvinnliga skogsrået skogsrå eller skogsrådan men ibland även skogsfru. Jämte det kvinnliga skogsrået talas i Österbotten ej sällan om ett manligt skogsrå, vilket ofta skildras som en gammal man med långt skägg. Några uppteckningar må anföras: huru en kvinna kommer över en ko tillhörig skogsrået: »I Övermark finnes en ås eller backe, som de kalla Bjälleråsen. För en lång tid sedan stod på nämnda backe en fäbod. En gammal gumma vaktade och skötte om korna vid boden. - - -» ( Österb, Övermark. Fsvf Il: 3: 2, nr 433, 4). 43 Se Helmer Smeds, a. a. och Gunnar Forsander, a. a. 44 Även i östra Nyland talas visserligen om underbyggare, men de typiska fäbodsägnerna äro dock begränsade till Österbotten. 60 Den nord. skogsråföreställningens allm. struktur och utbredning »I skogen härskar rådarin, som man föreställer sig ofantligt stor med ett till knäna nedhängande skägg.» (Österb, Petalax. Fsvf VII: 1, s. 623). »Skogsrådan eller rådand uppträder både såsom gammal gubbe och käring och har sitt tillhåll i större skogar. Vanligen visar han sig fientlig mot människorna, i det han kvarhåller kreatur och människor, synnerhet barn.» (Österb, Kronoby. Fsvf VII: 1, s. 623). I den sist citerade uppteckningen talas om att »skogsrådaren» kvarhåller kreatur och människor. Denna föreställning, som i fortsättningen närmare skall behandlas, är i Österbotten mycket vanlig. Intressant är att se, att den oftast är anknuten till det manliga skogsrået sällan till det kvinnliga. Även från den övriga delen av svenska Finland talas någon gång om ett manligt skogsrå, sålunda från Rorgå i Nyland om »skogsråde», »en liten gubbe» (Fsvf VII: 1, s. 639); ävenså från Iniö i Åboland om »skogsgubben» (Fsvf II: 3: 2, nr 422, 1 m. fl.; jfr vidare kap. V, Det manliga skogsrået). Från det suenska bosättningsområdet i Estland år materialet om skogsväsen mycket magert, och egentliga skogsråsä,gner synas saknas.45 - I Kors (Risti), där det svenska språket nu är statt i utdöende, talar man om ett kvinnligt väsen skuälla eller skoälla 'skogsmoder', 'skogsfru', som tros hålla till i skogen. ))Die skoälla ist, mehr oder weniger ausschliesslich, zur mytholo gischen Gestalt för die Kinder, besonders för die Hirtenkinder geworden - -)), skriver P. Ariste.46 På Nuckö motsvaras detta väsen av skomora 'skogsmoder', 'skogsfru', vilken också höll till i skogen. Ariste skriver bl. a.: ))- wenn man aus dem Walde heimkam und vom mitgenommenen Brot wieder mitbrachte, so sagte man: Dies ist skomoras bre ('Waldmutterbrot') ,, 47 samt vidare: »Tatsächlich sind sogar die Benennung skomora und skoälla identisch, da das Wort äll im Dialekt von Noarootsi [Nuckö] unbekannt ist und durch mor ersetzt wird.» 48 45 Egendomligt nog finnes ingenting om skogsväsen i Russwurms bekanta arbete om estlandssvenskarna, och så är även fallet med den övriga litteratur, som behandlar det lilla svenska bosättningsområdet i Estland. Ett undantag utgör dock Aristes nedan citerade arbete. Givetvis har jag genomgått det opublicerade material, som finnes på ULMA. 46 P. Ariste, a. a., s. 4. 47 Ibidem, s. 5. 48 Ibidem, s. 5. Den nord. skogsråföreställningens allm. struktur och utbredning 61 På Nuckö - men som det förefaller endast där ~ be rättar man dessutom om skoråde. » Während die skoälla ein wohlwollendes Waldwesen war, ist ein anderer Waldgeist - das skoråd - dagegen stets iibelwollend. Wie der estnische 'mets. haldjas', ist auch das skoråd darauf aus, den Menschen Böses zu tun und sie irrezufiihren. 0ft verrwirrt es ihnen die Sinne derart, dass sie aus einem nahen Gebiisch nicht heimfinden. » 49 Om detta väsens utseende säges i en uppteckning: »Das skoråde (best. Form) w ar w i e e in T i er, wie e in Hexenmeis ter. - -»50 Materialet är som synes av alltför ringa omfattning, för att man ensamt ur detta skulle kunna draga några slutsatser rö• rande traditionssamband m. m. Jag hoppas att senare bli i till fäUe att behandla denna fråga i ett större sammanhang. * Norge. Norra Bohuslän och större delarna av Dalsland och Värmland äro, som vi sett, närmast att räkna till övergångsom• rådet, varför kärnområdet alltså icke kommer i kontakt med Norge. Man kan då vänta, att området närmast väster om riks gränsen skall ha samma karaktär som det intilliggande svenska. Så är även fallet. - Från Kråkeröy strax söder om Fredrikstad i Östfold heter det: »- - - Skogsrån holdt til ber i gamle dage. N oget specielt sted vist sagn om denne kan jeg dog ikke buske. - Der gikk sagn om huldren, gjerne i forbindelse med en kuböling. Huldren viste sig for Huldran är alltså här en kvinna med boskap. Den svenska benämningen skogsrå känner man också till, ehuru det ej fram går av uppteckningen, om man därmed menar detsamma som huldran. Dessutom berättas i Östfold - även av sagesmannen till uppteckningen här ovan - om bergfolk, vilka i likhet med huld ran ha boskap och till vilka höra både män och kvinnor. Skill naden mellan underjordiska och skogsväsen är i Sydöstnorge i ännu högre grad än i det svenska övergångsområdet otydlig och 49 Ibidem, s. 6. 50 Ibidem, s. 6. 62 Den nord. skogsråföreställningens allm. struktur och utbredning svävande. Man kan säga, att i regel uppfattas huldrorna som de underjordiskas kvinnor, ehuru det här i gränsområdet sällan talas om deras manliga motsvarigheter. Följande uppteckning från Akershus är i detta avseende mycket betecknande: »Huldra lever langt til skogs, helst i haug men ogsaa i bergkoller. Huldrekaller er sjelden set og lite omtalt, huldrekjrerringer enda mindre, men huldejenter har vöri mye paa folketonga og kan faa en nrermere omtale. - Huldra er no mindre end vore kvinnfolk, er 'indhvrelv' i ryggen som et dröftetrau, og har kurompe. Huldra i vild tilstand gaar altid klrett i rödt liv, blaa stakk og rödt forklre. Barhua men huldr hatten i lomma, og sretter ho den paa, blir baade ho og hatten usyn lig. För huldra anla klrer, var rompa til aa kvaste vrek fluer med, senere mest til bry. Til hverdags breres rompa hrengende og subber bakken, men i samkvem med folk brer ho den oprulla under stakken. Meget rengstelig for at folk skal se den. Siviliseret hulder gaar klred efter skik og bruk i bygda. Huldrejentene er meget vakre og meget leikne efter karmrenn, mangen skytter er blit daara av dem. [Härpå följer ett memorat om hur en huldrejänta försökte locka en vedhug gare till sig.] Huldra har sine fiskevann, saaledes huldretjern i Dalskog, Hultjern, oprindelig Huldretjern paa Setskogen - - - og Huldretjern i alle större skogstrrekninger. [Tjärnen har två bottnar; i den undre finnes trollfisk, som släppes upp två dar på året.] - - - Huldra har ogsaa sit eget skogsvilt: Trollhara, trollhana og trolltiur [tjäder; härpå följa så berättelser om svårigheten att skjuta dessa djur; de stupa ej för vanliga skott]. Huldras vigtigste nreringsvei er fredrift, og hö har svrere bölinger av raubrannete ku og kvit gjeit. Bare synine51 folk faar se disse bölinger, men de er set ofte nok. Andre kan höre tramping, rauting og bjelle klang men ser ingenting. Huldra er ikke til fortrrengsel for vort sreter bruk, ho har sine beiter langt ute, utenom sreteromraadet. Naar vore sreterfolk flytter hjem om hösten, flytter huldra ind paa sretra. Ho har sit eget ho og trrenger det ikke, men er saa skikk, et feriophold. Den som kaster stål over huldreku faar kua. Ved byttehandel er ogsaa non kommet i menneskeeie, og det har vreret gode dyr. Vore fineste kuraser slammer fra blanding mellem huldrefre og vort gamle norske fre. Undertiden er huldra hört lokke paa sit fre, og det höres vemodig vakkert. - -» - August Krogh (Akersh, S. Höland 1931. NFS Aug. Krogh, s. 6 ff.). Från Nannestad i västra Akershus talas om huldrefolk, ehuru det är kvinnfolken, som främst draga till sig uppmärksamhet: >- - - Sprreke karer skulle ofte ha vreret utsatte for eller efter strrebte af huldrekvindfolk, baade yngre og reldre - under kulbrren- 51 Adj. 'synska'. Den nord. skogsråföreställningens allm. struktur och utbredning 63 dingen i mörke höstnretter var det srerlig de var paagaaende -- redit hjelpsomme, forde de viste saa mege paa förhaand om alt som hren'te. - Man byltet ofte kuer og stutkalver med huldrefolkene om somrene - det var altid gjille dyr det, hvite og branete.» (Akersh, Nannestad 1931-32. N. Lid). Samme sagesman som i föregående uppteckning berättar även om »underjordiske», men det framgår ej tydligt, om han menar, att huldrefolk och underjordiske äro ett och detsamma. - Upp teckningarna från Hedmarks Fylke - från Solör och Österdalen - ansluta sig naturligt till de svenska från norra Värmland och övre Västerdalarna: »En man 'gjette' korna åt el! budeia. Då kom det en annan buskap mot ham. Han så ut det var buskapen fra en gård på Nes. Med det samme kuene kom borttil hinnanen, begynte de å stange å slåss. Snart kom også budeia fra samme gården, men da han litt efter fikk se henne bak, så han, at hun hadde lang rompe. Han begynte å stelle med sine egne kuer; men litt efter snudde han· seg for å se efter den andre. Da var både den og budeia börte. Han så bare sine egne kuer, og da skjönte han at det var huldrebuskapen han hadde sett.» (Hedm, Furnes 1931-32. N. Lid). Även benämningen skogsrå känner man till i Österdalen: » Skogs-raa skal vera ei hulder for seg sjolv, segjer sume. Andre trur no ho er taa same arta. Ho roper aat folk som er villfarne, eller ho syner seg naar nokon treng hjelp, segjer dei. Dei vil ha det paa det ho vil alle vel og ingen vondt. - - - Det hender ikkje ofte nokon faar sjaa henne. Ho held elgen for skyltaren so han kann koma i skotmaal, eller ho roper aat villfarne folk, det gjer ho; men sjolv held ho seg goymd. Det er nok ikkje mange som har set henne nei. Men dei finst. - -» (Hedm, Elverum. S. Nergaard, a. a., s. 36 f.). Av andra uppteckningar från samma trakt framgår dock tyd ligt, att benämningen »skog-raa» här är ett lån från Sverige. I Trysilälvens (övre Klarälvens) dalgång - i Trysil och Enger dal - kallas huldrekvinnan för Tore: »Dei dreiv mykje med kolbrenning i Engerdalen ei tid, og koyrde kol aat Rorosverket. Daa skulde det ofte henda det ho Tore hjelpte deim aa passa kolmila. Men vart ho arg, gjorde ho ugagn og. Ein engerdol vart vekt ei natt han laag i skogen paa kolbrenning. Det dundra so stygt paa budora der han laag. Han up og ut; men der var det ingen ting aa sjaa, og mila var sum ho skulde vera. So gjekk han inn og la seg att. Men ikkje fyrr badde han bikka seg ned paa, fyrr det vart same spetaklet att. · Daa vart han so arg han rende upp, reiv dora taa bua og kasta henne langt burtover bakken. Men daa 64 Den nord. skogsråföreställningens allm. struktur och utbredning vart det leven. Og varmen slo upp tur mila. Han til aa arbeide med sl0kkjing so sveiten rann. So fekk han h0yra ei heil rekkje kolk0yrarar nede paa elva, og han ropte og bad deim koma og hjelpa seg. Men der kom ingen, og ikkje fekk han svar. Han h0yrde dei lenge; men like langt undan var dei. Og no kunde det vera det same og, for mila badde kome so langt ho brann upp for han. Daa gjekk han ned aat elva; men der badde det ikkje vore nokon. Daa skyna han det var ho Tore, som badde gjort altsaman.» (Hedm, Engerdal. S. Nergaard, a. a., s. 133). I andra uppteckningar från samma område berättas om Tore folket, men någon manlig varelse omtalas endast 'i undantags fall; eljest blott »a Tore» 'hon Tore'. Äv,en erotiskt färgade historier finnas om hur Tore kommer in och vill ligga hos en samma män, men det vanligaste motivet är liksom på svenska sidan, att hon har boskap, som hon vallar och buför alldeles som människornas vallkullor. Huldrans förhållande till de underjordiska är i Hedmark lik som i Östfold och Akershus synnerligen oklart. Sägnerna om hulderfolk och hulderbrurfärder ge vid handen, att hon åt• minstone ibland tänkes tillhöra ett helt folk, och sägner och memorat om hur hulderfolket eller huldran bergtog människor utvisa, att hon då tänkes bo i berg. Likväl förhåller det sig även i Hedmark vanligen så, att av hulderfolket blott huldra själv närmare omtalas. Omnämnes även ett manligt väsen, har man oftast andra kollektivbenämningar: I Solör bergfolk liksom i angränsande delar av Värmland; i Glommas dalgång och sär• skilt norrut, i Tolga och omgivande härader, talas om underjords folk - även detta i likhet med förhållandena på svenska sidan i Särna och Idre; däremot synes denna benämning ej finnas längre österut i de sedan gammalt svenska landskapen. Dessutom talas om haugafolk och haugakallar (Åmot, Rendalen, Alv dal, Foldal m. fl.). Under det att benämningen underjordsfolk förefaller att vara begränsad till Hedmark, har haugafolk tillsammans med andra - tussefolk, tuftefolk, under-jordiska m. fl. - en mycket stor spridning i Norge. Även öster om det nu behandlade gränsområdet talas om ett kvinnligt väsen - huldra (urdrre, ulera etc.), huldregjenta, tusse gjenta, haugafolkgjenta o. s. v. - men detta kvinnliga väsen har ej samma dominerande plats som i Sydöstnorge. Liksom inom det nordsvenska området gör sig det kvinnliga fantasilivet i hög Den nord. skogsråföreställningens allm. struktur och utbredning 65 grad gällande, och det berättas lika ofta om hulderkallar, hauga kallar etc. Att inom hela det norska fäbodområdet - d. v. s. inom så gott som hela Norge utom det för boskapsskötsel otjän• liga området i norr - den oftast tillsammans med sin boskap uppträdande hulderjäntan spelar en ganska stor roll, samman hänger säkerligen främst med att det bland de underjordiska lik som bland människorna är kvinnorna, som sköta fäbodarna och till stor del även vallningen. Möjligt är dock att _vallpojkstradi tionerna tidigare haft mer att betyda (jfr kap. VIII). Det av manlig erotik färgade fantasilivet synes emellertid spela en något större roll inom Norge i sin helhet än inom det svenska fäbod• området. Den delvis sägnifierade traditionen att skogsrået för att locka en man till sig förskapar sig till hans hustru eller fästmö finnes i Norge belagd ända upp i Möre (karta 5). Intressant är ju också att själva benämningen hulder till sin språkliga karaktär är fem. (jfr kap. IV). Allt detta sammanhänger möjligen med att fångstkulturen - som ju är rent manlig - på grund av landets naturkaraktär haft större betydelse än i Ovansverige. I västra delarna av Jämtland och Härjedalen, som i näringsgeografiskt av seende stå de norska fjällbygderna nära, förekomma ju också, som vi förut sett, ganska utpräglade skogsråtraditioner. I stort sett kan man dock säga, att nordvästgränsen för det sammanhängande övergångsområdet går från Oslofjorden och snett upp emot Röros. Till detta område hör alltså Östfold, Akers hus - möjligen även östra delen av Vestfold utmed Oslofjorden52 - samt större delen av Hedmark. Med ett gemensamt namn brukar ju detta område kallas Östlandet. De anförda uppteckningarna ge en god bild av miljöförhållan• dena för den östländska hulderföreställningen. Av de manliga skogsyrkena omnämnes ibland kolning, dock ej på långt när i samma utsträckning som i den mellansvenska bruksbygden, och som exempel kan nämnas, att sägnen R å e t h j ä 1 p e r k o 1 a ren ej alls synes förekomma i Norge (jfr kap. VI) och att det blott finnes ett fåtal belägg för att huldran väcker vid milan (jfr kap. V). Detta sammanhänger givetvis med, att kolbehovet var jäm• förelsevis litet. Bland större kolkonsumenter må här särskilt 52 I Hof talas det t. ex. om urdrce på ungefär samma sätt som öster om fjorden (se Gamalt frå Ve;tfold I, passim). 5 Gunnar Granberg 66 Den nord. skogsråföreställningens allm. struktur och utbredning framhållas järnverket i Röros, dit man körde kol från övre Österdalen, samt Bärums bruk i närheten av Oslo, för vilket man kolade i omgivningen och i Akershus. Ehuru jägarsägnen Rå e t b 1 å s er i b ö s s an synes vara okänd i Norge, spelar dock jakt och djurfångst en stor roll (se ovan an förda uppt. från Kråkeröy) och detta ej blott på Östlandet utan, som redan antytts, i Norge i sin helhet; om en skytt på fjället talas ofta i norska uppteckningar. Viktigast för hulderföreställningen är dock boskapsskötseln och fäbodkulturen, varvid flera av hithörande traditioner äro utpräglat kvinnliga, så t. •ex. v ätt e b r ö 11 o p s s ä g n en, vil ken förekommer i hela den del av Norge, som har fäbodkultur. 53 Detsamma gäller t i b a s t s ä g n e n s nordliga typ (karta 21) . Vad beträffar traditioner karakteristiska för det svenska över• gångsområdet må framhållas, att man även i Sydöstnorge talar om, att huldran har en hund i sällskap (karta 13). Slutligen må nämnas att liksom Norge i sin helhet ur etnografisk synpunkt i stort sett förhåller sig som Ovansverige, på samma sätt kan man även uppvisa etnografiska paralleller till den nu berörda överens• stämmelsen mellan Östlandet och det svenska övergångsområdet.54 Liksom i Ovansverige uppvisa även i Norge, ehuru där i ännu högre ,grad, uppteckningarna om huldror och underjordiska en ganska individuell karaktär, som tar sig uttryck i detaljerade och ofta starkt drastiska skildringar, ett förhållande, som ju är utmärkande för västnordisk diktning överhuvud taget (jfr kap. V, Skogsråets utseende). För hulderföreställningens vidkommande är den från Kråkeröy anförda uppteckningen intressant. Det talas där om att huldran är klädd »i rödt liv, blaa stakk og rödt for klffi», att hon i »samkvem med folk» bär rumpan »oprulla under stakken » o. s. v. Ur allmän. kulturgeografisk synpunkt har S. Erixon karakteri serat Östlandet som ett novationsorriråde.55 Man kan då fråga sig, huruvida det även i här behandlat avseende uppvisar yngre drag än det övriga Norge, eller med andra ord om den skogsråkarak• tär, som huldran har i detta område, är ursprunglig eller ej. Som jag i följande kapitel skall visa, tyda flera omständigheter på, att det senare är förhållandet. 53 Jfr förf., Skogsrået, s. 167. 54 Se S. Erixon, Huru Norge och Sverige mötas, s. 189 f. et passim. 55 Ibidem, s. 201. KAP. IV. Skogsrået och övriga naturväsen. Jämte skogsrå talas det ju även om sjörå, bergrå, gruvrå etc., och det förefaller därför, som om man skulle kunna tala om en enhetlig råföreställning, av vilken skogsråföreställningen endast utgör en speciell utformning. Till stor del är också uppdelningen här ovan rent geografiskt - eller kanske rättare sagt närings• geografiskt - betingad. Vare sig man talar om skogsfru, havs fru eller bergfru, så är det i stort sett samma gestalt, samma kvinnliga ensamväsen, som åsyftas. De sägner, som inne i lan det anknytas till skogsrået, berättas vid större insjöar och i kust trakter om sjörået o. s. v. .Jägartraditionerna motsvaras av fiskartraditioner, varvid t. ex. fiskarens tillvägagångssätt för att få fiskelycka motsvarar jägarens för att få jaktlycka. Liksom den senare ibland övernattar i någon skogskoja eller vid en nying, så kan fiskaren hålla till i en sjöbod eller vid en eld på stranden. Härmed sammanhänger att traditionerna om sjörået äro erotiskt färgade på samma sätt som skogsråföreställningen. Observera att man i Sydsverige och Danmark talar om hav mannen liksom om ellemannen och skogmannen. Vad särskilt be:iigfrun beträffar, så står hon, som jag förut framhållit (s. 49), ofta skogsfrun mycket nära; det är skogsfrun, som tagit sin bostad i något berg i skogen. Ibland menar man dock med bergfru det samma som gruvfru eller gruvrå, d. v. s. ett kvinnligt ensamväsen, som rår om malmen i någon gruva. Denna föreställning är väsens• skild från skogsråföreställningen och är en typisk gruvarbetartra dition. När det vidare talas om gårdsrå, stallsrå ,etc., är det icke längre fråga om eg-entliga naturväsen utan om föreställningar med helt annan psykologisk bakgrund, ett faktum, som ej ändras av att rå även här ingår i benämningen. Endast när det gäller naturvä• sen, kan man alltså tala om en i stort sett enhetlig råföreställning. 68 Skogsrået och övriga naturväsen Att denna föreställnings uppdelning enligt förut antytt sätt ofta är betingad mera av geografiska lokalsynpunkter år en sak, som även sagesmännen ibland ha klart för sig. Så t. ex. börjar en uppteckning från Värmland: » Ser du, rår det finns det över allt. De kan vara både i skogen och på sjön. Och i vattnet med förresten. - - -» - Anders Pettersson (Vrml, Lungsund 1928. IFGH 1343, s. 3). Även sjörået - särskilt havsfrun1 - tros ofta ha boskap, och i samband härmed finnas ett flertal sägner och memorat om hur man kan bemäktiga sig hennes kreatur o. s. v. Traditio nen förekommer ej blott inom det förut omtalade övergångsom• rådet utan har en vidsträckt spridning, och då den sålunda även finnes rikligt belagd inom kärnområdet, råder härvidlag inom detta område en skillnad mellan skogsrå- och sjöråföre• ställningarna. Möjligen skulle man kunna tänka sig, att det här rör sig om ett »lån» från föreställningen om de underjordiska2, som ju även äro boskapsskötande, men riktigare är troligen att ej uppfatta detta motiv såsom från början ett karakteristikum för de underjordiska utan så att säga som ett gemensamt arv från en tidigare, mera odifferentierad föreställning om naturväsen. Detta behöver naturligtvis ej hindra, att när det i övergångsom• rådet berättas om att skogsrået har boskap, detta närmast kan vara en påverkan från underjordiskeföreställningen. Å andra sidan finnes det flera omständigheter, som tala för, att skillnaden mellan skogsrå och sjörå å ena sidan och de un derjordiska å den andra tidigare ej varit så framträdande som nu. Och även nu gäller skillnaden, som vi förut sett, främst kärnområdet, där nu blott förbleknade reminiscenser påträffas av sådana trosföreställningar och sägner rörande de underjor- 1 Däremot sättes denna boskap ytterst sällan i samband med SJO· jungfrun, vilken är ett erotiskt väsen av i stort sett samma karaktär som skogsjungfrun i kärnområdet. I visst avseende synes man därför kunna tala om en differentiering inom föreställningen om ett kvinnligt sjöväsen. Jfr s. 57. 2 Denna benämning användes då som en sammanfattande term för en grupp naturväsen, som tros bo under jorden, i berg, bergsklyftor o. dyl., ehuru de i allmänhet för människorna visa sig ovan jord. Hit höra då vittrorna, underbyggarna, trollen o. s. v. Skogsrået och övriga naturväsen 69 diska, som numera fullt utbildade påträffas främst utanför kärn• området, t. ex. i Danmark, Norge, Norrland och svenska Öster• botten. I Danmark däremot övergå, som vi sett, föreställningarna om ellefolk och bergfolk ofta i varandra, och i synnerhet gäller detta vissa traditioner, såsom att naturväsendena komma fram till gårdarna, att de stjäla och göra förtret m. m. Ellemannen mot svaras ju också nära av bergmannen. Undersöka vi så förhål• landet inom övergångsområdet, är gränsen där med vissa undan tag såsom till exempel i Ovansiljan i Dalarna mycket mera fly tande, och i nordligare delar av detta område kan man ju ofta säga, att de underjordiskas kvinnor äro ett slags skogsrån. Sär• skilt i Norge är det många gånger omöjligt att skilja mellan skogsrå, d. v. s. kvinnliga skogsväsen, och de underjordiska. Därtill kommer att övergångsområdet, såsom vi redan ha sett, i huvudsak synes representera ett äldre skikt inom skogsråföre• ställningen än kärnområdet och att det i Tyskland och Österrike talas både om manliga och kvinnliga skogsväsen. Dessa beskri vas ju här ofta på ett sätt, som gör, att de åtminstone i vissa avseenden synas likna de underjordiska i det svenska övergångs• området. Det ligger därför nära till hands att antaga, att man i en avlägsen forntid tänkte sig skogarna, bergen, sjöarna och även själva jorden befolkade av övernaturliga väsen, vilka hade ungefär samma sysselsättningar som människorna och bland vilka funnos både män och kvinnor, även om det kanske mest talades om de senare, därför att främst männen vistades ute i markerna under jakt och fiske. Till de kvinnliga sysselsätt• ningarna hörde dock förutom hemarbetet även boskapsskötseln - där en sådan fanns - och denna har, som vi sett, i hög grad satt sin prägel på föreställningarna om naturväsen. I samband härmed bidrog kanske en olika erotisk inställning hos män och kvinnor till en i viss mån differentierad utformning. Denna ursprungligare föreställning, som väl i stort sett är av allmänmänsklig natur, har naturligtvis i Europa varit ut formad i anslutning till olika miljöer och har förändrats sam tidigt med dessa. Härav följer att inom vitt skilda områden lik artade föreställningar spontant kunnat uppstå. Så vitt jag kan se, finns det ingenting, som gör det nödvändigt att antaga ett di rekt samband mellan t. ex. vårt skogsrå och antikens dryader. 70 Skogsrået och övriga naturväsen Å andra sidan har föreställningen inom olika områden och bland olika folk ekotypiserats samt fått en fast och ibland även episkt bunden tradition. Tydligt är också att i samband härmed rena traditionspåverkningar och traditionsöverföringar ägt rum. I vilken utsträckning det skett är en viktig forskningsuppgift. Vad Sverige beträffar, synes där en ursprungligare föreställ• ning om naturväsen under inflytande av förändrade näringsgeo• grafiska förhållanden ha omformats och slutligen varit utsatt för en söderifrån verkande sägnifieringsprocess. Härigenom har i kärnområdet i anslutning till de manliga skogsyrkena och se dan den kvinnliga känslobakgrunden i och med fäbodskötselns reträtt norrut3 alltmer borteliminerats så småningom föreställ• ningen om de övernaturliga väsendenas kvinnor blivit allenarå• dande, d. v. s. man har börjat tala om skogsrå, skogsfru, skogs jungfru etc. Att hela denna föreställning om solitära skogs- och vattenväsen skulle ha kommit söderifrån in i Norden och alltså vara en senare tradition anser jag nämligen vara i hög grad osannolikt. Såvitt jag kan finna, finnes ingenting, som talar härför. Det nu sagda är naturligtvis blott att betrakta som en hypo tes, som jag här velat framlägga, därför att flera i det före• gående belysta omständigheter synas peka i riktning mot den. Några omständigheter förefalla dock - åtminstone vid första påseendet - att tala emot den, så den skarpt framträdande skill naden ifråga om benämningar på rå och underjordiska4 och det 3 Eller sedan i allmänhet boskapsskötseln gått tillbaka i betydelse. 4 En svårighet förefaller också att ligga i det tidigare berörda för• hållandet, att på norskt område hulder (bf. huldra, pl. vanligen hulder jolk men även bf. huldrene e. dyl.), vilket utgör benämningen på de underjordiskas kvinnor, men vilket också i pi. användes om både de manliga och kvinnliga väsendena, detta. ord är fem. (se H. Ross, a. a., Huld er och J. Fritzner, a. a., Huld). Däremot saknas en singulär mask. benämning och ersättes med sammansättningar som hulderkarl o. dyl. Detsamma gäller även den svenska benämningen vittra på de under jordiska. Singularformen viter, l. uitter (bf. vitra, vittra) användes blott om kvinnliga väsen, under det att för de manliga användes viter karl e. dyl. I pi. användes ibland en kollektiv form vitra men även sammansättningar sådana som viterfolk e. dyl. I södra Sverige finnes visserligen även en form vätte(r), som nu brukas maskulint, men tro ligen går den tillbaka på en ursprunglig fem. form (se Rietz, a. a., s. Skogsrået och övriga naturväsen 71 förut omnämnda förhållandet, att man i Ovansiljan i Dalarna flerstädes synes tydligt skilja mellan det ensamt uppträdande kvinnliga skogsrået (rånda, Resta, Gonna e. dyl.) och de under jordiska (rådendi, råen e. dyl.; jfr kap. VII). Då detta ~mråde har en i flera avseenden mycket ålderdomlig karaktär, ligger det ju nära till hands att antaga, att det även beträffande före• ställningen om naturväsen bevarat ett ursprungligare förhållande än det övriga Sverige. De båda föreställningskretsarna skulle då från början existerat skilda vid sidan av varandra, ehuru de un der tidernas lopp kommit att ömsesidigt påverka varandra. Här• emot talar dock att egentliga solitära skogsväsen i stort sett sak nas i Nordskandinavien och att i delar av Norge med reliktområ• deskaraktär de båda föreställningarna likväl sammanfalla. Det nyss påpekade förhållandet kan även vara en rent lokal före• t,eelse. För att slutgiltigt kunna avgöra frågan fordras emeller tid en allsidig undersökning av föreställningen om de under jordiska. När man undersöker hithörande frågor, måste man som sagt tillse, att premisserna ej vila på ett alltför begränsat material. Byggande på den omständigheten att skogsrået i svenska Öster• botten ofta har boskap och att det ibland tar kreatur för män• niskorna, anser G. Landtman, att skogsrå, sjörå etc. äro av sam ma slag som underbyggare.5 I den mån det avser att gälla nu tida förhållanden, är dock detta oriktigt. Om man tar hänsyn till skogsråföreställningen i hela dess omfattning, ej blott till den karaktär den har i övergångsområdet, så blir nämligen skillna den mellan skogsrå och underbyggare tydligt framträdande. Landtman skriver vidare: » Den relativa sammanblandningen mellan olika grupper av naturväsen hos oss tar sig bland annat uttryck i folktrons uppgifter om deras gemensamma ursprung, varpå några exempel må här anföras: Skogsrån, sjörån och tomtegubbar äro Lucifers änglar, som i tre dagar säges ha ned regnat från himmelen. Därvid föll en del i sjön och blev sjörån, en ann:;m del i skogen och blev skogsrån, en tredje föll på berg 833 vätt er). De här påpekade förhållandena behöva dock ej betyda mer än att man, som förut omnämnts, främst kommit att uppmärk• samma de underjordiskas kvinnor. 5 G. Landtman, a. a., s. 82 ff. 72 Skogsrået och övriga naturväsen och blev bergstroll; andra regnade ned på hus och tak och blevo tomtegubbar - -. (Österb, Vörå, Ranckens saml.) ». 6 Denna berättelse om de nedkastade änglarna är emellertid en sägen med mycket stor spridning i Europa och med all säkerhet av medeltida ursprung.7 Möjligen kan denna sägen sekundärt ha medverkat till uppkomsten av en tro på de olika naturväsen• denas gemensamma ursprung, men något bevis för att en sådan tro primärt skulle finnas eller ha funnits utgör den ej. 6 Ibidem, s. 81. 7 Jfr förf., Lövjerskor, s. 13 ff. KAP. V. Föreställningar och motiv. I det föregående har jag visat, i vilket nära samband skogs råföreställningen står med naturen och näringsförhållandenå å ena sidan samt med vissa konstitutiva drag i människans psyke å den andra. Inom den härav betingade ramen rymmer emel lertid tron på skogsväsen en skiftande mångfald av föreställ• ningar, än av mera allmänmänsklig natur och med spontan upp rinnelse, än åter i första hand, d. v. s. inom det nu undersökta nordiska området, historiskt bestämda och med vidsträckt sprid ning långt utanför det nyssnämnda området. Av dessa olika föreställningar ha flera redan i det föregående upprepade gånger omnämnts, likväl utan att någon närmare be· handling kommit dem till del. Då jag nu kommer att försöka lämna en sådan, vill jag emellertid först principiellt förutskicka, dels att jag av utrymmesskäl här ej kan ta upp alla de före• ställningar, som äro anknutna till skogsrået, utan endast de vik tigare, dels att utgångspunkten alltid är den nordiska skogsrå• föreställningen. Särskilt då det gäller de traditionsbundna motiv, som ha vidsträckt spridning i Europa och ej sällan även utan för denna världsdels gränser, men också i flera andra fall gör jag ej anspråk på att kunna förklara dessa motivs ursprung; härför erfordras nämligen undersökningar, vilka skulle spränga ramen för detta arbete. Istället har jag främst inriktat mig på att söka visa, på vilket sätt dessa motiv införlivats med den nordiska skogsråföreställningen, deras förhållande till andra mo tiv inom denna, deras geografiska utbredning i Norden samt i samband därmed i vissa fall deras invandringsvägar. Slutligen vill jag framhålla, att den ordning, i vilken föreställningarna här behandlas, ej står i någon relation till deras betydelse inom skogsråföreställningen. 74 Föreställningar och motiv Skogsrået som solitärt väsen, tillhåll och ålder. Finns det mera än ett skogsrd? Frågeställningen kan synas naiv, men icke desto mindre är den av väsentlig betydelse för förståendet av hela skogsråföreställningen, i det att man vid dess besvarande kommer i beröring med ett konstitutivt drag hos den icke logiskt skolade människan, nämligen hennes sätt att tänka. Som vi förut sett, säges det kvinnliga skogsväsendet i Tysk land och Danmark mycket ofta uppträda pluralt, under det att i Sverige och det redan i Skåne1 samt svenska Finland skogsrå• uppteckningarna på få undantag när tala om ett ensamt upp trädande kvinnligt väsen. I språkligt avseende användes bestämd form: skogsrået, skogsnuvan, råndan o. s. v., liksom även mäng• den av egennamn är belysande såsom: Talle-Maja, Gran-Kari, Besta, Sigrid o. s. v. Att skogsrået inom svenskspråkigt område sålunda tänkes uppträda solitärt sammanhänger måhända med att det erotiska inslaget i skogsråföreställningen här är starkt fram trädande. I erotiskt färgade sägner och memorat uppträder näm• ligen även i Danmark det kvinnliga skogsväsendet nästan ge nomgående ensamt. Däremot är det intressant att se, hurusom i övergångsområdet i de till boskapsskötseln anknutna traditio nerna ej sällan talas om råkullor e. dyl. (alltså pl.); i dessa tra ditioner kommer ju också den manliga erotiken mindre till synes. Som ett exempel ur högen på de uppteckningar, i vilka det talas blott om ett skogsrå, kan anföras följande: ,,'.\fin morfar brukade alltid berätta gamla historier för mej, och han sa då, att han hade sett skogsråt. Det var ett fasligt grant frun timmer, men när hon vände sej om, såg hon ut som ett baktråg på ryggen. Och hon skrattade, så att det 'runga' i skogen. - Stavstedt här borte råkade väl ut för henne han också en kväll, när han gick och friade. - - _,, - Rörläggare E. Arnholm (Vgl, l\1arum 1928. ULMA 1815: 1, s. 3). Det är tydligt, att det för denne sagesman åtminstone inom hans horisont - inom den trakt, han är förtrogen med - blott existerar ett enda skogsrå. Eller för att vara noggrannare: så är i varje fall förhållandet, då han berättar det här ovan an förda. 1 Jag förbiser då de skånska och småländska uppteckningar, i vilka liven ett manligt skogsväsen, skogmannen e. dyl., omnämnes. Föreställningar och motiv 75 Av det nu sagda skulle man möjligen kunna få den uppfatt ningen, att man i allmänhet klart och medvetet fattar skogsrået som ett enda, som ett begrepp nästan, t. ex. i likhet med djä - vulen - Gammal-Erik som han ju också kallas - vilken en ligt den antropomorfa, folkliga åskådningen också uppträder än här än där. En sådan uppfattning skulle emellertid vara i grun den felaktig och röja obekantskap med folkligt - eller, om man så vill, primitivt - tänkesätt. Jag tror icke ens, att man någon• sin klart fattar skogsrået på ovan antydda sätt. Ty även om ett stort antal uppteckningar - såväl memorat som sägner - tala för en sådan uppfattning, så finns det å andra sidan även sådana, som tala för en motsatt. Tag t. ex. traditionen att åskan jagar och slår ihjäl skogsrået2, att vargen dödar henne (sägnen Tass e ta fot) och i samband härmed uppfattningen att det numera ej är så gott om skogsrån som förr. Vidare ha vi traditionen - och de i förening med denna stående sägnerna - att man kan skjuta eller på annat sätt döda rået. En del uppteckningar om tala henne också såsom tillhörande ett helt släkte. Se t. ex. följande uppteckning: »Sagesmannens farfar blev villader i skojen en gång. Han va ute å sköt tjäder en möra. Då mötte han e skogsjungfru. Ho va finer å ville 'väla' mä hönom. Men han ga sä ifrå'na. Då gjorde ho så, att han ej hitta hem. Han mötte en bekant person, söm första, att han va villa der å hjälpte'n hem.» - Lantbr. K. F. Johansson, f. 1870 i M. (Ögl, Malexander 1928. ULMA 1847: 6, s. 26). Ännu tydligare kommer denna uppfattning fram i följande uppteckningar, i vilka samtidigt flera skogsrån omtalas: »Anders far, Börje, såg tre skogsrå, när han en gång var i skogen ,och skulle hämta bränsle. Han talade till en av dem, och då skrattade de så försmädligt åt honom. - Det är skogsrået, som förvillar en, så en inte hittar i skogen.» - Anders Börjesson, f. 1838 (Hall, Veddige 1926. IFGH 862, s. 10). »Om skogsjumfrur. - - - Dom ha tala om att kulrarna ha sett fine mamseller, som geck kring milene. Int va dum rädd, för dam kan int göra falk nånting. Dam kom bara fram om nätterne.» - Torpare Lindberg (Hälsl, Skog 1928. ULMA 2009: 1, ·s. 23). 2 Observera dock att man i uppteckningar rörande denna tradition förutom om skogsrå även talar om troll, varvid de båda benämningarna ibland synas åsyfta samma väsen. Trollen uppfattas ju alltid som >€it helt, stort släkte (med en mängd individer). 76 Föreställningar och motiv Dessutom finnas en hel del uppteckningar, ur vilka en syste matiserande, kritisk läsare skulle kunna utläsa olika åsikter, men beträffande vilka det enda vetenskapliga förfaringssättet är att blott konstatera, att det hos sagesmannen ej funnits något behov av en klar, renodlad uppfattning rörande denna fråga och att ha detta i minnet vid ämnets fortsatta behandling. Jag tänker då på uppteckningar av t. ex. följande typ: »Tall-Maja hade egna kreatur. Det var inte många som fick se dem, för hon hade dem mest ute om natten. - - - Inne i stora skogar finns det områden, där träna står så tätt så de är alldeles ogenom trängliga, och där inne har väl Tall-Maja sin bostad.» - Anders Pet• tersson (Vrml, Lungsund 1928. IFGH 1343, s. 6) .3 Det rätta svaret på den frågeställning, som inleder detta avsnitt, synes mig därför vara, att utifrån sett är uppteckningar nas innehåll på denna punkt synnerligen växlande allt efter olika sagesmäns olika personliga läggning - i någon mån måhända även med geografisk differentiering. Den ena av variationspo lerna synes vara en uppfattning av skogsrået såsom ett enda, som ett så att säga antropomorfiserat begrepp; åtminstone närmar man sig ibland denna uppfattning. Den andra polen är, att man tänker sig skogsrået som ett bland många, som utgörande ett helt släkte. I fråga om det stora flertalet uppteckningar kan man säga, att uppfattningen synes ligga mitt emellan dessa båda poler. Kanske kan man här uttrycka det så, att inom varje sagesmans horisont skogsrået är solitärt. Att sedan varje människa har sin egen horisont reflekterar folket - på ytterligt få undan tag när - icke över. Inifrån sett kan man därför säga, att den nu behandlade frågeställningen är rent vetenskaplig och att den ej existerar för sagesmännen. Skogsråets tillhåll. I den ovan anförda uppteckningen från Värmland säges skogsrået ha ett speciellt tillhåll inne i skogen, men uppgiften har, såvitt jag kunnat se, ingen tradition bakom sig. Med undantag för de redan behandlade uppteckningar från övergångsområdet, i vilka skogsrået - råhanda, rånda - säges bo i ett berg, talas vanligen ej alls om någon särskild boplats för skogsrået. Man berättar blott helt allmänt, att hon uppehåller 3 »Inne i stora skogar» heter det, men det talas blott om en enda Tall-Maja. Föreställningar och motiv 77 sig i skogen och visar sig där, ingenting annat. Undantagen äro, särskilt vad svenskspråkigt område beträffar, så få, att de en dast bekräfta regeln. Då emellertid en del av dessa undantag brukat anföras som stöd för en gängse teori, vill jag här i korthet beröra dem. Jag syftar på uppgifterna om att skogsrået bor i ett träd. »Hos Mårten i Storsjö, Asige socken i Halland, växer en stor alm ett stycke från gården. Där brukar skogsrået hålla till. Mårten gick där förbi en gång, då 'vyssla' rået uppe i trädet, och strax kom där fram så många 'rälia' möss, så att det var alldeles svart på marken. - - -» - Artisten S. Nilsson (Hall, Asige. Sv. Lm 1909, H. 3, s. 56). »Tinnebrstekäringa. Dä va en stor ihslri ek va dä, sum di trodde ho bodde i. Å imot ovär då va ho på vinn å dansa. Å då sa di allti: nu dansar gålrkvenna, nu blir dä ovär.» - Skräddare Söderlund (Vgl, Otterstad 1899. ULMA 111: 209, s. 3).4 » Sammalunda förtäljes at en jungfru Segga som bor i stammen af Segga ek (sålunda en löfjerska el. skogsrå) mällan Hyssna ok W alared understundom ur densamma utkommer och visar sig.» (Vgl, Hyssna. ULMA 25: 24, s. 10 f.). 5 Som jag i fortsättningen närmare skall beröra, synas ju dessa uppgifter utgöra ett stöd för Mannhardts och Frazers m. fl:s åsikt, att skogsrået från början uppfattats som en trädsjäl.0 Jag håller dock med von Sydow före, att uppteckningarna äro ex ponenter för mera lokala traditioner utan förbindelse med var andra. Åtminstone i flertalet fall förhåller det sig utan tvivel så, att på ett eller annat sätt egendomligt formade träd dragit upp märksamheten till sig och kommit att associeras till skogsrået, som ju håller till i skogen. I sin helhet lämnar det svenska skogs råmaterialet intet stöd för den nyssnämnda åsikten om trädsjä• len.7 I Danmark säges ellefolket hålla till i alarna ( »ellerne», 4 Originalet är här skrivet med begagnande av landsmålsalfabet. - Det är dock endast med stor tvekan som »Tinnebrntekäringa» kan sä• gas vara ett skogsrå. Lika gärna kan man kalla henne yårdsr Skogsråets ålder m. m. I vissa sägner om jättar, troll och tom tarm. fl. ingår ibland som ett skämtmotiv ett angivande av dera& oerhört höga ålder.8 Men i övrigt säges vanligen ingenting här• om, och naturväsendena stå så att säga utanför tiden. Detta gäller även skogsrået. I allmänhet är hon som sagt ung, skön och förförisk, och släkte efter släkte ser henne härvidlag på samma sätt. Att hon ibland särskilt i övergångsområdet säges. vara en gammal kvinna innebär ingalunda, att hon uppfattas som åldrad. Man ser henne så, tänker sig henne så helt enke1t.0· Här liksom i föregående avsnitt kan man konstatera, att hela denna fråga ej existerar för sagesmännen; de granska aldrig tra ditionen ur denna rationaliserande synpunkt. Som vi sett, är det inom Norden egentligen endast i det gam maldanska området - i Danmark och Sydsverige - samt i svenska Österbotten, som det talas om ett manligt skogsrå - ellemannen, skogmannen, skogsrådaren etc. Inom det sist nämnda området fyller dock det manliga skogsrået i allt vä• sentligt samma funktioner som det kvinnliga skogsrået - utom naturligtvis vad som sammanhör med det erotiska. I svenska Österbotten uppträda det manliga och det kvinnliga rået ytterst sällan tillsammans; de komplettera ej varandra utan ersätta var andra. I det gammaldanska området däremot liksom i dess na - turliga fortsättning på kontinenten tänker man sig de två sam manhörande, såsom man och hustru. Av det nu sagda följer, att endast inom detta område den föreställningen kan uppkomma, att skogsrået har barn av samma slag som hon själv; jag avser 8 T. ex. det särskilt i bortbytingssägnerna vanliga motivet: »Sju eke skogar har jag sett växa upp och sju ekeskogar har jag sett ruttna ner, men aldrig - - -». -- Observera att föreställningen om jättarna i hög grad är sägnifierad, sagoartad. Detsamma gäller de sydsvenska och särskilt då sydvästsvenska traditionerna om bergtroll, däremot ej traditionerna om t. ex. vittror. Vad tomten beträffar, synes här moti vet om den höga åldern oftast tillhöra de populära, kvasifolkliga be rättelserna, vilka visserligen i viss mån ha äkta förebilder, men vilka främst stå i samband med den populära jultidningsbilden av honom. En undersökning härvidlag skulle vara intressant. 9 Jfr kap. III, Sverige. Föreställningar och motiv 79 då ej sådana, som äro frukten av hennes förbindelser med jä• gare, kolare o. s. v. Ett exempel må anföras: »Hos morfar brukade skomannen och skosnuan alltid hålla till. Mor far hade en ko, som skulle kalva, de väntade på det var dag, och så en kväll kom skomannen in i stugan och sade: Koen har kalvat. Han brukade varsko, om det var något, så de rusade ut i stallet allihop, men där låg koen och tuggade gräs. - När de kom tillbaka mötte de skomannen och skosnuan i förstuan och skosnuan hade ett nyfött barn på armen. Det hade hon fött inne [i] stuan, medan de voro ute. Och hon var det vackraste fruntimmer morfar hade sett, men på ryggen skulle hon se ut som ett tråg, så den vågade hon aldrig visa.» - Karin Bjelk (Skåne, S:t Olof 1927. LUF 488, s. 9 f.).10 Det är dock jämförelsevis sällan, som detta motiv förekom• mer, och i allmänhet kan man säga, att det »äktenskapliga» livet - eller familjelivet - mellan skogsrået och hennes man liga motsvarighet spelar en jämförelsevis obetydlig roll som mo tiv i den nordiska skogsråföreställningen. * Skogsråets utseende. Som vi förut sett, äro skildringarna av skogsråets utseende olika utformade i olika delar av skogsråföreställningens område, och främst har man då att ta hänsyn till, att kärnområdet är mera sägnifierat än området norr därom. Här skall jag nu närmare behandla de sägenmotiv, som röra skogsråets utseende och då särskilt de två vanligaste, nämligen den ihåliga ryggen och svansen. Båda äro tydligt geografiskt differentierade (se karta 2), och det förra omtalas sålunda inom ett sydligt och östligt område omfattande Danmark, Götaland, sydöstra Svealand samt det södra bosättningsområdet i svenska Finland. Söderut förekommer det ehuru mera sparsamt anknu tet till skogsväsen i Tyskland (jfr kap. II), varförutom det i sam band med andra övernaturliga väsen omtalas flerstädes såväl inom som utom Europa.11 Med sägenkaraktären sammanhänger även det stereotypa sätt, varmed motivet omtalas i uppteckningarna. »- - på framsia 10 Se även uppteckningen på s. 29. 11 Se förf., Skogsrået, s. 161 f. och där anförd litteratur. 80 Föreställningal" och motiv va ho fin som e fröken, men på baksia va ho som ett degentråg», i den stilen heter det ständigt, och den fula baksidan anföres sålunda som motsättning till det förföriska råets granna fram sida. Man kan säga, att motivet i dessa skildringar har till upp gift att angiva och framhäva råkaraktären.12 I de mera indi viduella memoraten är det typiskt nog ej så vanligt förekom• mande. Beträffande motivets närmare utformning har en geografiskt bestämd typisering ägt rum. I Danmark, de gammaldanska landskapen i Sverige samt större delarna av Bohuslän, Väster• götland och Småland heter det ofta, att skogsråets rygg är ihålig som ett baktråg, varvid jämförelsen naturligtvis utgår från de tidigare använda trågen, vilka bestodo av en avskuren och ur holkad del av en trädstam. Ehuru detta motiv även sporadiskt förekommer över större delen av »ihålighetsområdet», säges dock norr om de nyssnämnda landskapen oftast, att skogsrået baktill liknar en urmultnad trädstam eller också heter det blott, att hon är ihålig, tom, e. dyl. där bak. I östra Nyland slutligen tycks den vanligaste liknelsen vara, att råets rygg ser ut som en grep - ofta en dynggrep av den gamla typen tillverkad helt av trä eller med järnskodda träklor.13 Av allt att döma ha dessa spe ciella utformningar - det gäller då främst baktråget och grepen - av det mera allmänna motivet uppkommit spontant inom re spektive områden, varefter de småningom fått en fast tradition med växande spridningsområden. Norr om detta ihålighetsområde vidtar så ett annat, inom vil ket skogsrået säges ha en svans, som hon visserligen ofta försöker dölja men som ändå icke sällan förråder henne. Området ut göres, som karta 2 visar, av norra Bohuslän, Värmland, Närke, nordligaste Östergötland, västra Södermanland, Västmanland, nordvästra Uppland samt Dalarna och Gästrikland. Inom de båda sistnämnda landskapen har motivet emellertid en av ta,g.ande frekvens. Vad det svenska bosättningsområdet i Fin land beträffar, finna vi motivet i Österbotten. Delvis även anknutet till de underjordiska förekommer det slutligen jämte 12 Det nu sagda gäller naturligtvis i viss mån även svansmotivet, ehuru ej så utpräglat som beträffande den ihåliga ryggen. 13 En tradition sådan som denna kan man knappast tillskriva någon hög ålder. Föreställningar och motiv 81 det motiv, som omtalar den ihåliga ryggen, sporadiskt i Norr land. - Utanför svenskspråkigt område finnes motivet i Norge och då i direkt anslutning till norra Bohuslän, Värmland och Dalarna. I Norge är det emellertid ej begränsat till »skogsråföre• ställningen» i sydöst utan förekommer, som kartan visar, an knutet till de underjordiska14 över stora delar av Norge. Även detta motiv uppvisar geografiskt bestämda särtyper. Sålunda heter det i ett område, som omfattar större delen av Dalsland och Värmland jämte närgränsande delar av Norge, att skogsrået har hästsvans; huvudsakligen kring norra Vänern men sporadiskt även i Norge talas om kosvans, varjämte någon gång rävsvans finnes belagt. Om man undantar Värmland och Dalsland, säges dock ojämförligt vanligast blott, att rået har »svans», »rumpa» e. dyl. Gränsen mellan områdena för resp. svansen och den ihåliga ryggen är, som kartan visar, i stort sett ganska skarp, och som förut påpekats, följer den i huvudsak den viktiga gränszon, vars kanske främsta karakteristikum är fäbodkulturens sydgräns. En närmare undersökning av gränsen är emellertid mycket intres sant, och om än mera i förbigående skall jag därför påpeka ett par detaljer. Vad Vänerområdet beträffar, så finna vi, att Värm• landsnäs och i viss mån även närliggande område skiljer sig från det övriga Värmland och i stället ansluter sig till Västergötland, ett förhållande, som vi i det följande skola finna paralleller till. - I Östergötland omtalas i de nordligaste socknarna Regna och Skedevi i anslutning till Närke och västra Södermanland att skogsrået har svans, vilket väl åtminstone till en del får ses mot bakgrunden av det faktum, att dessa socknars förnämsta ut fartsvägar gingo norr ut, främst till Vingåkersbygden. Sock narna hörde så att säga till Vingåkers marknadsområde. En sak, som jag längre fram utförligare skall behandla men som redan nu förtjänar att påpekas, är, att inom det svensk språkiga område, som omtalar, att skogsrået har svans, före• komma två sägner, av vilka den ena har svansmotivet som förut• sättning, under det att i den andra detta motiv oftast ingår som en integrerande del. Jag syftar på de sägner, som jag i fortsätt• ningen kommer att kalla F ä s ta u p p släpet och Rået 14 Det är dock härvidlag intressant att se, att motivet i de flesta fall blott är anknutet till de underjordiskas kvinnor - huldrorna. 6 Gunnar Granberg 82 Föreställningar och motiv h j ä 1 per ko 1 aren (se kap. VI). Ej sällan synas dessa sägner så att säga »bära upp» svansmotivet, d. v. s. stödja det i tradi tionen, och i ett fall nämligen i svenska Österbotten kan man ej säga, att det existerar någon folkets tro att skogsrået har svans. Av de tre beläggen för svans, som äro belagda från detta land skap, härstamma nämligen 2 från sägnen F ä s t a u p p s 1 ä p e t och det 3:e från Rået hjälper kolaren. Här är det allt så sägnerna, som äro det primära; motivet har endast följt dem. - Detrsamma är fallet med de isolerade belägg för att skogs rået har svans, som vi påträffa i Västergötland och Småland, alltså mitt inne i det stora, sammanhängande »ihålighetsområdet». De västgötska beläggen förskriva sig från sägnen F ä s t a u p p s 1 ä p e t och det småländska från R å e t h j ä 1 p er ko 1 ar en. Om vi så studera de 5 uppländska belägg för svans, som materialet uppvisar, finna vi, att av dessa 2 härstamma från sägnen Fästa u p p s 1 ä p e t och 1 från R å e t h j ä 1 p er ko 1 ar e n.15 Av de västmanländska beläggen för svans härröra sig också ett flertal från F ä s t a u p p s 1 ä p e t och från R å e t h j ä 1 p e r k o 1 a r e n (jfr kartorna 18 och 20). Det förefaller sålunda antagligt, att dessa sägner spelat en stor roll för svansmotivets spridning österut. Dock vore det helt säkert en överdrift att antaga, att sägnerna överallt varit det primära. Dels förekommer ju svansmotivet i Norge, där den här omtalade kolarsägnen ej alls förekommer, ett förhållande, som har en parallell i de sporadiska norrländska beläggen. Vidare äro ju i Värmland och ehuru i något mindre grad även i Närke sägen• beläggen mycket få i förhållande till den kompakta massan av belägg för svansmotivet. Aven i Gästrikland finnes ett flertal be lägg för detta motiv, trots att endast ett par varianter av säg• nerna äro upptecknade från detta landskap. Troligen har därför motivet spritts österut till Uppsverige på så vis, att det medföljt dels och kanske framför allt dessa sägner men även memorat, vilka alla haft lätt att finna fäste i den enhetliga miljö, som ska pats av den mellansvenska bruks- och gruvdriften. Småningom har så en fast tradition, ja man kan säga folktro, att skogsrået har svans uppkommit även utanför det ursprungliga svansom- 15 De uppländska beläggen äro dock i sin helhet ganska få, varför de anförda siffrorna endast få betraktas som en viss fingervisning om det verkliga förhållandet, ej som en klar exponent för detta. Föreställningar och motiv 83 rådet, som i Sverige kanske blott omfattat Värmland och Dals land samt angränsande delar av Dalarna, Västmanland och Närke. Ett mycket stort intresse i detta avseende tilldrager sig för• hållandet Sverige-svenska Finland. Vad parallellen Österbot• ten-Uppsverige beträffar, så ha vi sett, att i Österbotten det primära i detta fall är sägnerna ej en folktro, men så synes ju även vara fallet i norra Uppland, Gästrikland och södra Hälsing• land. Dessutom finns det ju även andra överensstämmelser mel lan de båda områdena såsom det redan omtalade förhållandet, att skogsrået i båda tros ha kreatur, varvid dock likartade yttre betingelser - fäbodkulturen - utgöra förutsättningen, samt framförallt likheten i fråga om skogsråföreställningens mera all männa struktur.16 Av det hittills insamlade materialet att döma - vilket torde vara ganska representativt - är det av Sveriges östra kustbyg der just de nyssnämnda, vars skogsråföreställning inclusive säg• nerna företer den största likheten med motsvarande föreställning i svenska Österbotten. Förhållandena i Ångermanland, Västerbot• ten och Medelpad äro däremot helt annorlunda, i det att där i stort sett saknas en skogsråföreställning. Då vidare novationerna be träffande den här behandlade föreställningen synas ha kommit från söder och sydväst samt spritt sig norrut och man alltså ej gärna kan tänka sig, att förhållandena i Angermanland och Väs• terbotten tidigare varit lika de nuvarande i Uppsverige, förefaller det mig, som om det härvidlag funnes traditionssamband mel lan svenska Österbotten och det uppsvenska kustområdet. Sägnerna kunna ju ha kommit till Österbotten i jämförelsevis sen tid, då ju beträffande fiske och säljakt livliga förbindelser funnits mellan detta landskap och Uppsverige in i sen tid. För de överensstämmelser, som i övrigt påpekats, synes det mig ligga närmast till hands att antaga uppsvensk inflyttning i Österbotten. Den kan naturligtvis ha varit av ringa omfattning och behöver ju ej sammanfalla med de nuvarande svenskarnas första bosättning, även om ingenting hindrar att så är fallet. - Jag betonar, att detta givetvis endast är en hypotes, som för att kunna bli något 16 Intressant är att se att det från södra Österbotten finnes några belägg för den ihåliga ryggen; även i det ovannämnda uppsvenska kustområdet förekomma ju sådana. 84 Föreställningar och motiv mera fordrar grundliga undersökningar på olika folkloristiska områden liksom även etnografiska och dialektologiska. Vad åter linjen Nyland-Äland--Sydöstuppland-Sydsverige beträffar, så förtjänar det även här att framhållas, att även Syd östuppland, vad skogsråföreställningen beträffar, i stort sett måste betecknas som ett övergångsområde, under det att Nyland har kärnområdets typiska karaktär. Rörande de nu behandlade mo tiven i skogsråets utseende finns det, även om svansmotivet tidi gare var mera ovanligt än nu eller helt saknats i Uppland, ingen anledning att antaga, att den ihåliga ryggen förr varit ett mera omtalat motiv där. Tvärtom bör, enligt vad jag förut sagt, den uppländska skogsråföreställningen tidigare varit mindre sägni• fierad och alltså haft färre sägenmotiv. Nylands traditionslinjer synas mig därför i detta fall snarast peka mot ett sydligare be läget område i Sverige än Sydöstuppland, och man kan då ej und gå att lägga märke till de omständigheter, som tala för Öster• götland (jfr s. 217). Båda de nu behandlade motiven ha tagits till intäkt för olika teorier rörande uppkomsten av tron på naturväsen. Sålunda har den fula ryggen av flera forskare ansetts utgöra ett bevis för, att föreställningen om skogsrået är ett utslag av naturbesjälning. Halmberg-Harva t. ex. skriver: »På samma sätt som de i skogen levande djurråna strävar också skogens själ eller skogsrået att låna drag, som erinra om människan. Vid eftersträvandet av lik heten med människan kan det likväl icke hemlighålla sitt ur sprungliga väsen. - - - Den skandinaviska 'skogsfrun' är framtill en vacker och vän kvinna, men hennes ryggsida är täckt av granris, eller också är hon, sedd bakifrån, som en murken stubbe, ett risigt träd, en ruska eller en trädgren. »17 Andra forskare ha ansett motivet utgöra ett stöd för den åsik• ten, att tron på naturväsen är att anse som en vidareutveckling av tron på de dödas andar. Sålunda skriver K. Krohn: »Både skogsjungfrun och sjöjungfrun skildras som ihåliga skepnader. Framtill synas de vackra och välklädda, men sedda bakifrån likna de vanligen ett tråg. Stundom liknas den bakre sidan vid en trägrep eller en brandstake18 , vilken anger en avsmalning även 17 U. Holmberg, Gudstrons uppkomst, s. 52. Jfr även W. Mannhardt, a. a. I, passim. 18 Obs! att dessa båda motiv endast förekomma i finlandssvenska uppteckningar. Föreställningar och motiv 85 i den andra dimensionen. En motsvarande föreställning ha de svenskspråkiga österbottningarna om de avlidna, vilkas gestalt framtill är som en vanlig människa, men från sidan så tunn som ett blad.» 10 Frånsett de åsikter, som ligga till grund för det nu citerade20 , är det väl ändå så, att dessa motiv »endast under en viss be tingelse kunna anföras som stöd för den ena eller andra åsikten. Och denna betingelse är, att dessa drag uppkommit spontant hos det eller de folk, vilkas föreställningar på detta område man undersöker. Om de däremot äro episka motiv, som ha en fast tradition och ett stort utbredningsområde, vilket sträcker sig även utanför landet eller länderna ifråga, äro de däremot 0 knap past användbara som led i en beviskedja liksom i ovan citerade fall, åtminstone ej utan noggranna förundersökningar.» 21 Som vi sett, förhåller det sig emellertid tydligen på detta sätt med det motiv, som omtalar den ihåliga eller i övrigt fula ryggen. Av allt att döma är det i Norden ett rent sägenmotiv, som kom mit till oss söderifrån. Säkert skulle en specialundersökning här• vidlag ge intressanta resultat, men en sådan faller utom ramen för detta arbete. Jag nöjer mig här med att påpeka, att motivet i nordiskt material aldrig synes vara anknutet till gengångare, gastar eller andra de dödas »andar». »Av uppteckningarna från svenska Finland framgår även tydligt, att man ej med liknelsen om dynggrepen avser att framhäva gestaltens tunnhet. Där lik som i· den övriga Norden vill man endast säga, att ehuru skogs rået framtill oftast är vacker och lik en kvinna, så syns det dock av baksidan, att det inte är en människa man har att göra med. Detta motiv kan således på intet sätt styrka Krohns förut om talade teori. När vidare skogsrået inom större delen av det förut omtalade området22 säges likna antingen ett baktråg eller en 19 K. Krohn, Skandinavisk mytologi, s. 44. 20 Den som är förtrogen med nordisk och ,speciellt med svensk folk tro vet annars, att de döda - eller de dödas andar - här aldrig sättas i samband med naturväsen (annat än i ytterst enstaka undantagsfall, där tron på särskilda naturväsen starkt förbleknat). Dessa två grupper av övernaturliga väsen ha helt skilda känslo- och föreställningskomplex (jfr förf., Skogsrået, s. 159, not 21). 21 Förf., Skogsrået, s. 160. Jag har där något utförligare behandlat denna sak. 22 Det delområde, inom vilket motivet har sin fastaste tradition. 86 Föreställningar och motiv grep och blott inom en mindre del därav säges likna ett ihåligt träd, så kan detta motiv ej gärna användas som ett stöd för den åsikten, att föreställningen om naturväsen har sitt ursprung i naturbesjälning. » 23 I detta sammanhang skall jag i korthet beröra ett annat för• sök att förklara motivets uppkömst. Man får ibland höra, att det går tillbaka på en illusions- eller hallucinationsupplevelse. Den vilsegångne eUer av annan anledning nervöse har i skogen tagit ett ihåligt träd för skogsrået och därför antagit, att detta har ihålig rygg. Så vitt jag kan se, är emellertid detta en konstruk tion. Sinnesvillor ha säkerligen haft en viss betydelse för trade ringen av detta motiv2 4, och vore det begränsat blott till skogs råföreställningen, kunde man ju möjligen tänka sig, att det i sista hand även ginge tillbaka på en upplevelse av detta slag. När det nu emellertid är anknutet även till andra övernaturliga väsen än skogsväsen25, erfordras en grundlig undersökning, och innan den är gjord, måste frågan om motivets uppkomst och ålder lämnas öppen. Vad beträffar dess förekomst i skogsråföreställningen, synes det mig troligast, att då det här är fråga om en sinnesvilla. så har denna som förutsättning - ej som resultat - ett tradi tionsbundet sägenmotiv. Även svansmotivet har anförts som stöd för åsikterna om na turbesjälning.26 Det förekommer emellertid även utanför skogs råföreställningen och det icke blott i Norden, där ju djävulen 23 Förf., Skogsrået, s. 162. 24 I materialet har jag sålunda funnit följande visserligen ensam stående uppteckning: ,,Anders i Skorsdalen såg 'skogråa' en gång. Hon var som en urhål• kad trädstam bak. En gång var hon så fin som det grannaste frun timmer, men bak hade hon hästsvans. När han kom ut för 'skogråa' så kastade han stål, en kniv eller dyl. En gång kastade han en kniv efter henne. Den satte sig i en trädstam å han kunde inte få ut den utan måste bryta av den.,, - Hemmansäg. Nils Bergman, f. 1880 i S. (Dalsl, Skållerud 1933. IFGH 3116, s. 15). - Av allt att döma före• ligger här en illusionsupplevelse. 25 Bland östslaverna säges sålunda »die vor der Taufe verstorbenen oder totgeborenen Kinder» vara ihåliga i ryggen (D. Zelenin, a. a., s. 393; jfr även förf., Skogsrået, s. 162). 26 Se t. ex. förf., Skogsrået, a. a., s. 159. Föreställningar och motiv 87 gärna utrustas med svans, utan också ganska allmänt i Europa. 27 I dessa fall kan det ju ej sägas vara ett utslag av naturbesjälning. Möjligt är dock, att det ej har ett enhetligt ursprung och att dess förekomst inom skogsråföreställningen måste ses för sig. Då det inom denna likväl är begränsat till ett bestämt, ursprungligen västligt område, synes det mig ligga närmast till hands att be trakta det som ett kriteriemotiv avsett att angiva skogsråets eller huldrans väsensolikhet i förhållande till människan. Motivet skulle sålunda kunna sägas vara ett utslag av samma fantasi, som tagit sig uttryck i den västnordiska kämpavisan, de norska huldresägnerna o. s. v. 28 Ett annat sådant kriterie- eller fantasimotiv är den långa nä• san, som på svenskt område rätt ofta förekommer i sägnen R å e t h j ä 1 per ko 1 aren (se kap. VI). Näsan användes där som brandkrok.20 Motivets västsvenska förekomstområde synes direkt 27 Inom östslaviskt område ha sålunda vad Zelenin kallar »natilr liche Hexen» svans (D. Zelenin, a. a., s. 394 f.) och i Lettland tänkas, enligt vad en lettisk forskare meddelat mig, de dödas andar ofta ha svans. 28 På norskt område omnämnes motivet i traditionen om »oskoreidi», och särskilt är det anknutet till en i denna uppträdande gestalt, Guro Rysserova e. dyl. (jfr kap. VI, Fästa upp släpet). N. Lid skriver härom: »Wille segjer t. d. i sin Beskrivelse over Sillefjord (s. 252) um osko reidi: 'Seer man dem foran, da ere de store og deilige, saa vel Rytteren som Resten; men bag til seer man intet, uden Guros Hale'. (Liknande frå Vest-Agder hjå Bergstol, Atterljom 2, s. 74). Og dette (ho er her tenkt i eitt med hesten) kann jamforast med dei islendske fyrestil lingane um den tilsvarande Gr.7jla med sine 'halar fimtän' (sjå Jo V s. 59). Eit slikt drag h0yrer vidare til dei jolesveinane, som er grunn laget for den vestlandske jolereidi, dei er tenkte å verja seg med rovone sine, og 'rove har dei alle' (Sogn, Helland, Nordre Bergenhus Amt I, s. 655). Detta draget botnar då kanskje i ein skikk ved utbuingi av utkhedingen, slik som me har det i jolebukk-skikken.» (N. Lid, Jolesveinar og groderikdomsgudar, s. 58). Om Lid härmed menar, att motivet i sin helhet inom nordiskt om råde går tillbaka på en utklädningssed, så kan detta knappast vara riktigt. Vid utklädningar brukar man ju i allmänhet klä ut sig till något (redan existerande), och det synes mig troligt, att motivet i detta fall hämtats från den norska hulderföreställningen, där motivet då redan måste ha funnits. 29 Utanför denna sägen känner jag från äkta, svensk folktradition blott ett belägg för motivet anknutet till naturväsen. I en uppteckning från Västanfors i Västmanland talas om, att det en kväll kom ett 88 Föreställningar och motiv ansluta sig till Norge, där det förekommer framförallt i några huldresägner men även - särskilt i Gudbrandisdalen, synes det - i memoraten. Möjligt är dock också, att motivets förekomst i den svenska kolarsägnen är av spontan natur. Att det i varje fall är ett rent fantasimotiv kan ju ej gärna betvivlas. I samband med det erotiska inslaget i skogsråföreställningen skall jag längre fram behandla de ibland förekommande motiven att skogsrået är naken, har långa bröst o. dyl. (se kap. IX). Be träffande ett annat motiv, det långa håret, kan även här psyko logiskt sett något erotiskt sägas spela in, i det motivet ofta - ehuru icke alltid - synes ha till uppgift att framhäva råets skön• het. Även om motivet inom nordiskt område i viss mån tillhör föreställningen om det ensamt uppträdande kvinnliga rået över• huvud taget, är det dock liksom de stora brösten framförallt ett karaktärsmotiv inom sjöråföreställningen. Så i Danmark, Sve rige och svenska Finland30 men även i det övriga Finland, Ryss land, Estland, Lettland, Nordtyskland etc. På karta 4 har jag lagt in motivet i de fall, då det är anknutet till skogsrået. Som vi se av kartan, berättas det ofta, att rået kammar sitt vackra hår: »Det var en gammal gumma, Kajsa, hon hade la varit en 140 år gammal nu, om hon hade levat. Hon hade tjänat i Längnum, och hon talte om, att där hade di så stora vidder di släppte djuren på. Och en 'vänna' gick karlen och leta efter hästarna. Han leta och leta, och inte fann han dem. Och så kom han till Galgebergs ände i Främmesta, och där stod en sån där grann fröken och kamma' sitt hår, men bak var hon ihålig och lik ett baktråg. Och den talte om, var hästarna var. Det var ett skogsrå.» - August Andersson, f. 1858 i F. (Vgl, Fridhem 1927. IFGH 1143, s. 3). I Norrlands kustland är motivet - eller rättare sagt de två förenade motiven, det långa håret och kamningen - ofta anknu- »trall» eller »råskinn» till en kolare, »å ho så illa ut å hadde e stor krokig näsa. 'Vill härrn äta kå \-' sa ho. 'Ja, ä han bara het å fet, så ta hit en bara', svara drängen, å inte va han rädd heller, sa han. Män då vartt tralle så argt, så dä slo igen döra, så dä skaka, i kaja, för drängen va inte artig nog mot na, för dä vill tocka där råskinn att en ska vara.,, - Lovisa Eriksson, f. 1857 i Gunnilbo (Vstml, Västanfors 1932. ULMA 4676, s. 1). 30 Härom kan man lätt övertyga sig genom att studera Fsvf II: 3: 2 och VII: 1. Föreställningar och motiv 89 tet till de underjordiska, sålunda i Västerbotten till vittran, vare sig hon nu tänkes hålla till på land eller i sjön. I Norrbotten omnämnas motiven ofta i sägner och memorat om bergkäringen. I detta sammanhang kan det vara skäl att i korthet beröra de så att säga isolerat individuella motiven, vilka kunna förekomma i såväl sägner som memorat men främst i de senare. Vid beskri vandet av övergångsområdets allmänna karaktär har jag förut omnämnt ett flertal sådana motiv och tar här endast ett par ur högen som exempel: »- - - Ho [skogråa] hadde e lång rompe, sum ho inte kunne dra in. Dä va sällan sum di feck se henne på ryggen, den va ho rädd för te å vise. Ho skulle ha grön möse på ryggen. Dä va ju skogrår sum kunne vare orimlit gamle.» - G. Haglund (Vrml, Sillerud 1929. IFGH 1533, s. 1). »En skogssnuva kan aldrig vara ute längre än till kl. 3 på morgo nen. Detta antingen det är vinter eller sommar. - - - -» - Bengta Svensson (Skåne, Örkened 1925. NM Pehr Johnsson 1926).31 Motiv av detta slag äro synnerligen intressanta, då de ge en inblick i huru folket spontant uppfattar skogsrået, och de visa ej sällan, att rået lånar drag från den omgivande naturen. Eller rättare sagt för att - väl oftast omedvetet - ange, att rået trots allt ej är en vanlig människa, tillägger man henne vissa drag, som skarpt bryta av mot det för människan normala. För forsk ningen består här faran däruti, att man, om man ej har tillräck• ligt stort material till sitt förfogande, generaliserar dessa motiv.32 Enligt gammal välkänd »plockmetod » kan man nämligen på detta sätt få stöd för snart sagt vilken åsikt som helst. Det bästa sättet att undgå denna fara är, såvitt jag kan se, »en rent sta tistisk undersökning av ett tillräckligt stort material - -. Först då bleve man i stånd att säkert avgöra, vad som utgöres av isole rade individualföreställningar och vad som har fast tradition bak om sig, vad som är episka motiv och vad som är allmänföreställ• ningar med psykologisk bakgrund.» 33 * 31 Möjligen har härvid den föreställningen spelat in, att trollen ej tåla solljuset. 32 Se vidare förf., Skogsrået, s. 165 f., där jag utförligare behandlat denna sak. 33 Ibidem, s. 166. 90 Föreställningar och motiv Skogsrået byter gestalt och förvänder syn. Särskilt i övergångsområdet, där ju som förut framhållits mera individuella skildringar äro vanliga, berättas ofta inom en och samma trakt, än att skogsrået såg ut som en gammal käring, än att hon var vacker och förförisk. T. o. m. en och samme sagesman kan omtala, att han vid olika tillfällen sett henne i olika skapnader. - Den verkliga orsaken härtill är kanske ej sällan, att när man sett något märkvärdigt, ett djur e. dyl., så har man satt det i samband med skogsrået. »En annan karl från Sunnanhed, han hette Löf, han såg henne på en kölskog, och så såg hon ut som en hundvalp», heter det t. ex. i en uppteckning från Ore i Dalarna (1922. ULMA 711, s. 2). Konsekvensen av det nu skildrade förhållandet tycker man borde bli en föreställning om, att skogsrået kan förvandla sig och byta gestalt. Så kan också någon gång vara fallet. Se t. ex. denna uppteckning från Värmland: »Karlarna hade hjälp av 'skogråa' ifall de höll sig väl med henne, påstod de. Hon vakade då över milan och väckte dem, ifall det tog eld i den. Men andra, som inte var nog kärvänliga mot henne brukade hon förvilla, ifall de gav sig in i skogen. Hon kunde ändra utseende också. Ibland var hon så vacker och fin, men ibland var hon så ful som hon kunde bli. Men svansen kunde hon inte bli av med hur hon än bar sig åt. Den var stor och yvig som en rävsvans.» - Jöns Jöns• son (Vrml, Vitsand 1927. IFGH 961, s. 10). Även sagesmannen till följande uppteckning tror väl, att skogs rået kan byta gestalt eller rättare sagt uppträda i olika gestalter: »Anders i Skorsdalen såg 'skogråa' en gång. Hon var som en ur hålkad trädstam bak. En gång var hon så fin som det grannaste frun timmer, men bak hade hon hästsvans. - - -» - Nils Bergman, f. 1880 (Dals, Skållerud 1933. IFGH 3116, s. 15). Annars är det mycket sällan, som sagesmännen dra den ovan omtalade konsekvensen och berätta, att skogsrået kan förvandla sig. Däremot talas det ofta om denna råets förmåga i andrahands skildringar, där alltså en utomstående person - icke sällan upp tecknaren - av sagesmännens berättelser själv kommer till den åsikten, att rået kan byta gestalt. Se t. ex. följande uppteckning, vars uppgifter ha tydlig andrahandskaraktär: »Skogsrån och huldran voro fordom ofta synliga i skogarna. Sär• skilt kolare blevo illa ansatta. Dessa kvinnoväsen ägde på grund av Föreställningar och motiv 91 sin skönhet en underbar tjusnings- och lockelseförmåga. Mången ko lare blev därför nattetid lockad från milan bort över 'vilsegräs' (= Gräs som gjorde människan vilsen). När han vaknade upp ur för• trollningen hörde han ett skallande gapskratt och såg framför sig en kvinnovarelse, som bakifrån liknade ett baktråg och var försedd med en lång svans. Enl. gamlas utsago uppenbarade sig dessa väsen i olika gestalter, ibl. sköna som änglabilder, ibland vedervärdiga utan like. - - - Ovannämnda skogsväsen framträdde stundom i skapnaden av djur, ulvar, tjädrar m. fl. Att skjuta ett 'trolldjur' var mycket svårt och skottsalvan måste då vara blandad med malm av kyrkans kloc kor.» - Ragnar Johansson (Dalsl, Vårvik 1928. IFGH 1732, s. 3 f.). Jag har här visserligen tagit en ovanligt dålig uppteckning, men den är mycket instruktiv, ty det är lätt att se, vad för slags berättelser - sägner och memorat - upptecknaren byggt på. I själva verket gäller här vad som tidigare sagts om skogsråets ålder och sätt att uppträda, nämligen att det finnes en mångfald på olika sätt, ofta individuellt, utformade sägner och memorat, av vilka en del synes ge stöd för en uppfattning, under det att andra tala för en helt annan. Att draga ut konsekvenserna och försöka bringa in i ett system har folket i de flesta fall saknat anled ning till. Ett par memorat må anföras som exempel: » En faster till mig gick vall och skogråa eller Tallemaja, som de säger, vände synen på henne så att hon inte hitta fåren. Faster vände tröja och läste Fader vår, men då förlora skogråa sin makt och blev som en stubbe och ur denna gnägga det som en skrämd fölunge. ,, - Albert Carlsson, f. 1854 i St. (Vrml, Stavnäs 1931. IFGH 2674, s. 3 f.). ,,Far var ute för skogråa ute på Sandbolskogen, när han kom från staden en gång. Vägen gick annorlunda då än nu. Far gick bortemed kärran, och när han kom i backen, så var märren inte god till att dra. Och han undra vad i Jösse namn detta skulle bli. 'Om du är Gud eller Faen, så dra så långt vägen räcker', sa'n. Och då skratta hon. Och hon flög bort som en stor fågel. Hon hade hållit igen kärran, så den ingen väg kom.,, - Karl Jansson, f. 1845 i Å. (Dals!, Ånimskog 1930. IFGH 2351, s. 12). Den sista uppteckningen är dock ingen egentlig skogsråtradi• tion utan istället den allmänt förekommande föreställningen om lasstyngden, vilken här tillfälligtvis anknutits till skogsrået. En sagesman förklarar, att skogsråets skiftande utseende beror på, att hon byter kläder: •- - - En gumma berättade en gång, att hon sett skogsnuvan sitta vid en enbuske och plocka lingon. Då var hon så fint klädd. Hon hade 92 För,eställningar och motiv tyg till klädning som liknade siden, hatt på huvudet samt ett stort pärlhalsband. En annan gång kom hon klädd som en gammal häxa, då hon mötte henne. - Gumman hade sett henne flera gånger men aldrig på baksidan. Enligt gummans påstående sade hon, att skogsnu vorna alltid äro ihåliga baktill och visa därför aldrig baksidan åt män• niskorna.» - Fia Persson (Blek, .Tämjö 1924. L UF 629, s. 12). I sägnen Rå e t h j ä 1 p er ko 1 aren omtalas, som vi senare skola se, i det bärande motivet, att skogsrået, som i början före• faller att vara en skön kvinna, till slut avslöjas som en avskyvärd varelse utrustad med svans och långa klor. Med anledning härav säges det i en del varianter av sägnen, att rået kunde »förvandla sig». - »Mest kunde hon lura en med det att hon kunde för• vandla sig på alla möjliga vis, och det var gjort i en handvänd• ning också», heter det i en variant (Vrml, Lungsund 1928. IFGH 1343, s. 9 f.). 34 I fortsättningen skall jag behandla föreställningar och därmed sammanhörande sägner om hur skogsrået genom att uppträda i gestalt av deras hustrur eller fästmör försöker locka männen till sig (se kap. IX). Oftast säges det i uppteckningarna blott, att man trodde, att det var hustrun eller fästmön men att det senare visade sig ha varit skogsrået. Ibland förklaras dock även varpå förväxlingen berodde: »- - Ho va karti å göre sej alldeles lik fruntimera, så att ho skulle kunne locke karera te sej.» (Vrml, Långserud 1928. IFGH 1228, s. 6). »- - - å då kunne ho förställe sej som nön itå gårsfruntimmera mä samme höveplagg å klär som di. - -» (Vrml, Tveta 1928. IFGH 1293, s. 3). »- - - han försto då att dä va skogsnuva som ställt säj sam hans [drängens] fästmö. - -» (Smål, Långasjö 1932. ULMA 5181, s. 5) m. fl. Beträffande såväl sägnen R å e t h j ä 1 per ko 1 aren som det senast berörda föreställningskomplexet måste man dock säga, att de psykologiskt sett äro primära i förhållande till de cite rade yttrandena om råets förvandlingsförmåga. I den ovan anförda uppteckningen från Stavnäs i Värmland heter det, att »skogråa - - vände synen» på en kvinna, så att denna ej hittade sina får. Denna föreställning att skogsrået kan 84 Se även IFGH 725, s. 13 och ibidem 1339, s. 15. Föreställningar och motiv 93 förvända synen förekommer ej sällan i uppteckningarna. Så• lunda skylles liksom här ovan vilsegången ofta på att skogsrået förvänt synen. Ytterligare en uppteckning må anföras: »- - - Hon [d. v. s. skogsrået] hade så förvänt synen på 'Gran hulten' att han traskade fram och åter på samma plats i skogen tills solen gick upp. Då var skogsråets makt slut, och torparn hittade hem i rappet.» - Sv. K. Eliasson, f. 1864 i Näs (Vgl, Karl-Gustav 1927. IFGH 1112, s. 11). Särskilt om de underjordiska berättas ofta, att de som belöning för tjänster, som människorna gjort dem, ge bort något, som liknar hyvelspån, kol eller löv men som sedan visar sig vara silver eller guld.35 Ehuru utgången är rakt motsatt, kan man säga, att en i viss mån besläktad föreställning kommer till synes i följande skogsråuppteckning: »Det var en gubbe Fanta-Pellen, som brukade köra hem korna. En gång tyckte han att det var så mycket smultron, så att han inte kunde gå för smultron. Och han tog av mössan och plockade, men när han kom hem, så var det bara björkelöv. Så hade skosnuan förvänt synen på honom.» - Elna Persson, f. 1847 (Blek, Bräkne-Hoby 1931. LUF 3122, s. 10). I den på s. 111 f. återgivna sägnen om råhanda, som räddar sina får undan vargskallet, har man väl närmast att göra med föreställningen om att (skogs)rået vänder syn och likaså tydligen ifråga om sägnen V a k n a i k ä r r e t (kap. VI). Sätten att häva denna förtrollning äro flera. Vid vilsegång vänder man ett klädesplagg avigt, i Vak n a i k ärret räddar man sig genom att nämna Guds namn, dra sin kniv eller genom att spotta. Som vi se, är det samma metoder, som i allmänhet an vändas, då det gäller att bli kvitt en förtrollning, vare sig den är orsakad av skogsrået eller något annat övernaturligt väsen. Givetvis hänger ur folkets synpunkt sett föreställningen att skogs rået kan förvända syn nära ihop med den förut behandlade om råets förvandlingsförmåga, så nära, att det kanske endast är från en mera yttre, iakttagande ståndpunkt, som det i förra fal let blott är fråga om en synvilla och i andra om en verklig ge staltförändring. Det är dock intressant att se, att i uppteckning arna de båda begreppen ej tyckas förekomma synonymt. Be- 35 Jfr H. F. Feilberg, a. a., s. 98 f. e.t passim. 94 Föreställningar och motiv träffande t. ex. föreställningen om rået i hustruns eller fästmöns gestalt har jag sålunda ej där påträffat förklaringen att rået för• vänt syn, ehuru man tycker, att denna borde ligga nära till hands. Ofta berättas det i skogsråuppteckningarna, att skogsrået plöts• ligt och spårlöst försvinner. Ett par uppteckningar må anföras som exempel: »En jänta mötte skogrån på Valfjället. Hon lullade obegripligt fint och kom så alldeles inpå jäntan. 'Har du sett till kräken mina?' frå• gade hon. 'Nej, jag har inte sett ett levande liv på skogen', svarade jäntan. 'Inte den store, svarte tjuren min, då?' sa skogrån. Hon blev så grov i målet, och i detsamma försvann hon. Men jäntan blev vett skrämd.» (Vrml, Ny 1929. IFGH 1611, s. 1). »När min far tjäna dräng ve Långbroänga, låg han på Hagernas skog å kalra. De va två iblrann sam kalra. A en gång, när far och kamraten höll på mä milra, dä va i solrgånga, så fick de se två så fina fruntim mer gå på stigen breve milra. De kam imot dem, å den ena av dem va förskräcklrigt lång å den andra va mindre, men de va så fina, så fina, å karlarna sto kvar de, män fruntimren gingo förbi, män rätt sam dä va, så va de b11rta å dä va inga mänsker, utan skogsrån, för de va så fina, så fina.» - Emma Dahlberg, f. 1863 i R. (Vstml, Ramsberg 1932. ULMA 4192, s. 1). Detta hastiga försvinnande, som man ju ej tillskriver endast skogsrået utan övernaturliga väsen överhuvud taget, kan natur ligtvis i flera fall förklaras så, att man har sett någon människa, något djur e. dyl., som man plötsligt förlorat ur sikte, och så har man associerat synen till skogsrået eller något annat övernaturligt väsen. I många fall ligga kanske även illusioner eller hallucina tioner bakom. Att skogsrået så hastigt och spårlöst försvinner kunde kanske synas tyda på, att hon ofta uppträder osynligt, men det är i varje fall ytterligt sällan en dylik föreställning kom mer fram i uppteckningarna. Beträffande traditionen om råets skratt heter det visserligen ofta, att man hörde detta skratt utan att se dess upphov, men detta behöver ju ej innebära, att rået är osynligt - något som inte heller säges i uppteckningarna - endast att hon är så långt borta, att man ej kan se henne. - I en uppteckning från Dalsland omtalas dock skogsrået som osynligt: » Skogråa var ett osynligt väsen men gjorde sig synlig för karlar, följde efter dem men kommen till någon bäck kunde hon icke gå över Föreställningar och motiv 95 utan bad mannen tag mig i min snövita hand och hjälp mig över van. - - -» - .J. F . .Janson, f. 1853 (Dalsl, Årtemark 1927. IFGH 1047, s. 2). Troligen gäller dock här detsamma som förut sagts beträf• fande skogsråets förmåga att byta gestalt, att uppteckningen del vis återger upptecknarens egna generaliserande reflexioner rö• rande en iakttagen tradition. Att skogsrået är »ett osynligt väsen» kan därför knappast sägas vara en folkets egen föreställning eller tro. Detta alltså i motsats till vad förhållandet är beträf• fande de underjordiska, vilka inom en stor del av sitt utbrednings område jämsides med andra benämningar även kallas de osynliga. * Skogsrået växer i höjden. Det manliga skogsrået. Som vi i det föregående sett, berättar man i Danmark och delar av Skåne om ett manligt skogsrå, ellemannen och skog mannen, och detta område synes härvidlag naturligt ansluta sig till Tyskland, där också ett manligt skogsväsen omtalas. Som en naturlig fortsättning kan man slutligen i viss mån betrakta Blekinge och Sydsmåland, där under varierande benämningar - Hunte, Hulte, Jonte etc. - en manlig motsvarighet till skogsnuvan är belagd (se kap. VII). Traditionen synes, åtminstone till stor del, höra samman med ett av näringsförhållandena betingat ero tiskt kvinnligt fantasiliv, ett förhållande, som tydligt kommer till synes i Danmark. Redan i Skåne märker man dock, att man be finner sig i utkanten av traditionens förekomstområde, och i Små• land är av allt att döma det manliga skogsrået i avsaknad av fast tradition och sekundärt i förhållande till en viss sägentyp. Även norr om detta sydsvenska område och utanför S j älv• s ä g n en omtalas emellertid sporadiskt ett slags manligt skogsrå, ehuru denna benämning endast sällan användes. Förekomsten är egentligen knuten blott till en enda föreställning, vilken av flera orsaker erbjuder ett stort intresse. Det berättas om huru man i skogen får syn på en gestalt, som plötsligt börjar att växa i höj• den, tills den slutligen blir lika hög som träden. Ibland säges också att den åter krymper ihop eller på annat sätt alldeles för• svinner. Som exempel på denna föreställning, med vilken i viss mån också synes kunna sammanföras de uppgifter, som omtala 96 Föreställningar och motiv en ofantligt lång men oföränderlig gestalt, skall jag anföra föl• jande uppteckningar: » Skomannen o. skosnuan. De brukade komma fram och mocka vid stugknuten. Och bredvid var en bänk och en juladag fick mor se en liten man36, som var svart, stå där. Han såg ut som en liten påg, men se'n började den växa och den blev större och större och se'n började det susa och braka i skogen som om alla träna ble' uppryckta och då var mannen som störst. Se'n blev det tyst och så försvann han.» Karin Bjelk, S:t 0. (Skåne, S:t Olof 1927. LUF 488, s. 1). »Det var ett par karlar, som voro ute och arbeta' i skogen, och då kom där en liten gubbe gående. Men när de undrade vad det här va' för en liten gubbe, blev han så lång, att han blev lika lång som tallarna i skogen, men då blev de rädda, då gick de hem. Det var ett skogsrå de fick se.» - Torparen Gustaf Carlsson, f. 1838 (Vgl, Undenäs 1924. NM 25153). »Dä va ve Karsbattnarna å dä va där dä visa säj, dä långa tralle, sam va så långt sam tallskatera. Dä va Erik i Santjärn, å han hadde mil,er där på falle. En kväll i so \-gången, å dä va på hösten, då de hadde börja me mil,era å han gick ve mil,era å ställde, så sto han app, tralle, ur marka, å växte jäms mä tallskatera, å sän va han barta mä ens. Å Erk i Santjärn va' inte dän sam va snarskrämd, män han tyckte dä va hemskt. Å dä ä fl,era sam sett dä där tralle ve Karsbattnarna.» - Kristina Andersson, f. 1844 i R. (Vstml, Ramsberg 1932. ULMA 4336, s. 4). Ehuru föreställningen långt ifrån alltid är anknuten. blott till skogsrået, förekommer dock en sådan anknytning utom i Sverige, där den påträffas inom skogsråföreställningens hela område (se karta 6), även utanför svenskspråkigt område. Den är sålunda belagd åtminstone från Tyskland, Finland37 och Ryssland.38 Likaså förekommer den bland Volga-tatarerna39 och bland si biriska folk. 40 Med det här exemplifierade böra även jämföras 36 Det framgår ej klart av uppteckningen, huruvida sagesmannen anser, att denne man är identisk med »skomannen», men troligen är så förhållandet. 37 K. Krohn, Suomalaisten runojen uskonto, s. 72 f. 38 »Geht er [Ljeschi] im Felde, so verkleinert er sich bis zur Grösse des Grasses; geht er im Walde so erreicht er die Höhe der Bäume.» (Mannhardt, a. a. I, s. 138). - En medeltida uppteckning från början av 1200-talet omtalar föreställningen från trakten av Köln. Här säges även att tilldragelsen åtföljdes av en förfärlig virvelvind (se Mann hardt, a. a. I, s. 127, not 1). 39 U. Harva, Altain suvun uskonto, s. 267. 40 U. Harva, ibidem, s. 261. Föreställningar och motiv 97 de memorat, i vilka det berättas om en hund, en ko e. dyl., som plötsligt växer och blir ofantligt stor. De upplevelser, som ligga till grund för dessa, synas ofta sammanhänga med skrämsel. - Särskilt intressant är i detta sammanhang den tradition från Älv dalen i Dalarna, som omtalar, att utkastingen (d. v. s. det mör• dade barnets gengångare) är så lång, att han når upp till gran topparna, att han växer upp i himmelen e. dyl. •- olika motiv äro här sammanflätade.n Ehuru det på grundval av endast det nuvarande materialet ej med bestämdhet kan avgöras, förefaller det mig dock sannolikt, att· traditionen står i samband med de förut omtalade och huvudsakligen till skogsrået anknutna upp gifterna. Det närmare förhållandet härvid är dock ett problem, som jag här ej skall ingå på. Vad föreställningen i sin helhet beträffar, uppstår också frå• gan, huruvida vi här inom hela detta stora område ha att göra med en och samma tradition eller om vi mer eller mindre ha att räkna med spontan upprinnelse. '- Detta gäller då särskilt uppgifterna om den föränderliga gestalten. Föreställningen om den långa men oföränderliga gestalten har möjligen ett annat ur sprung. - Föreställningen kan sålunda tänkas sammanhänga med synvillor eller eventuellt med vissa naturfenomen. När man i skymningen vandrar i skogen, dyka träden så plötsligt upp i synfältet, att de liksom synas växa upp inför en. Men i likhet med vad som förut sagts om illusionernas betydelse för skogsrå• föreställningen, gäller även här, att en illusion som den nu hypo tetiskt antagna väl i hög grad kan underlätta traditionens trade ring men däremot ej lika lätt vara dess ursprungliga upphov. Förövrigt framgår det ej av uppteckningarna, att upplevelsen van ligen skulle ägt rum på aftonen. Man skulle även som förklaring kunna tänka sig ett spontant samband med ett naturfenomen. Härför kunde ju uppgiften i den ovan anförda skånska upp teckningen om suset och braket i skogen liksom även det me deltida tyska belägget synas tala, men i det material, som är mig bekant, förekomma dylika uppgifter endast i de nu anförda två fallen. Någon naturlig förklaring till föreställningens överallt spontana uppkomst synes alltså vara svår att ge, och troligt är, 41 För påpekandet av denna tradition har jag att tacka Fil. Dr Å. Campbell. 1 Gunnar Granber,q 98 Föreställningar och motiv att vi åtminstone inom delar av det nyssnämnda området ha att göra med en enhetlig tradition. Förutom uppgifternas ofta mycket stereotypa innehåll talar för traditionssammanhang i viss mån även en annan omständig• het. I Finland och Östeuropa liksom även i Sibirien är den växande - eller hopkrympande - gestalten alltid maskulin, vilket väl sammanhänger med att skogsrået inom detta område övervägande är manligt. Granska vi nu de svenska beläggen, finna vi, att även inom svenskt område gestalten överraskande ofta är manlig. Av de 26 här medtagna svenska beläggen om talas i 16 manlig gestalt och i 10 kvinnlig.42 I de fall då gestalten är manlig, förekommer i Skåne och i ett belägg från Småland skogrnannen. I den ovan anförda uppteckningen heter det, att den lille gubben, som sedan växte i höjden, var ett skogsrå, och ett sådant säges den manliga gestalten vara även i ett par andra fall. I 6 av beläggen är gestalten det kvinnliga skogsrået. I övriga fall talas om troll, spöke eller blott och bart om en gubbe e. dyl. Då de hittillsvarande beläggen emellertid synas vara begränsade till området för skogsråföreställningen, tycker man, att det kvinn liga skogsrået borde dominera på samma sätt som det manliga skogsrået gör det i Finland och längre öster ut. Det nu anförda synes mig därför ge ett visst svagt stöd för en hypotes att även i allmän svensk folktro tidigare, innan föreställningen om det kvinnliga skogsrået sägnifierats och blivit allenarådande, även omtalats ett manligt skogsrå. I första hand till detta har så den nu skildrade traditionen varit knuten, ett förhållande, som senare haft till följd, att det manliga skogsråets ställning här delvis bevarats. I så fall skulle den i svenska Österbotten vanliga före• ställningen om ett manligt skogsrå, vilken utan tvivel samman hänger med finsk folktro - härför talar den ofta i detalj gående överensstämmelsen ifråga om utseende, sätt att visa sig o. s. v. - även i någon mån stå i förbindelse med äldre nordisk folktro. Detsamma gäller den sporadiska förekomsten av tron på ett man ligt skogsrå i andra delar av svenska Finland. Intressanta äro 42 Kartan kan dock ej göra anspråk på att vara alldeles fullständig. Sålunda äro de i Älvdalen till utkastingen anknutna uppgifterna ej medtagna. Föreställningar och motiv 99 härvidlag de förut omnämnda uppgifterna om skogsgubben från Iniö. Ett exempel må anföras: »På Perkal var höbärgningsfolket en gång samlat i en lada för att prata och ha roligt. Bäst det var kom skogsgubben och satte sig i dörren till ladan. Alla tystnade. Gubben var gråklädd med röd topp mössa på huvudet och stora skinnhandskar på händerna. Då han var på dåligt humör smällde han de handskklädda händerna tillsamman framför ögonen på folk.» (Åbol, Iniö. Fsvf VII: 1, s. 626). I en annan uppteckning från samma socken är den bekanta sägnen om det övernaturliga väsendet, som vässar en yxa, så att endast en bit återstår, associerad till »skogsgubben» (Fsvf VII: 1, s. 641). Samma benämning förekommer emellertid även i en uppländsk uppteckning: »Dä va en kaal, som va ute och vak [t?] a koner o bäst som han geck hörde han en massa koskällor å det luka å skrek orimligt alldeles. Ja när han hade gått en stund feck han si en stor !ånger gubbe med en lång stav dä va skogsgubben dä förstås.» - Mor Holmgren, f. 1850 Vrml (Uppi, Björklinge 1897. ULMA 303: 461 a, s. 7). J;)å sagesmannen till denna uppteckning är född i Värmland, måste man räkna med, att det berättade kan härstamma från detta landskap, liksom det även är möjligt, att benämningen skogsgubbe är rent tillfällig. Jag känner dock ingen värmländsk parallell, och för traditionssamband mellan Uppland och Åbo land i detta fall tala även andra omständigheter. En intressant motsvarighet till den på föregående sida anförda uppteckningen från Iniö (Fsvf VII: 1, s. 641) är sålunda följande från Vendel: »En gång, när far min va ute och högg timmer i Wendel-skogen, kom de ett skogsrå fram och tala ven. De va en liten gubbe, klädd i rö mössa och blåa kläder. Han såg ut närapå som en tomte. Far min hade lagt ifrån sej yxan, och satt och vila, när skogsrået kom. Dt1 tog råt yxan och börja hugga i en sten. Han högg tills de bara va egg kvar: 'Vitja vass, vitja vass' sa han, när han högg. Far min frågan, varför han gjorde så där. Då svara han: 'När dom andra får nåd, ska ja också få nåd.'» - Bonden Hjalmar Jansson, f. 1885 i V. (Uppi, Vendel 1933. ULMA 5624, s. 12). Det förefaller som om i Iniö liksom i Uppland - uppgiften från Vendel om råets utseende är nämligen ej ensamstående - skogsråföreställningen skulle ha influerats av tomteföreställ• ningen. Ett mellanled bildar härvidlag en uppteckning från 100 Föreställningar och motiv Eckerö på Åland, där »skogsrådet» beskrives som »en gubbe i röd 'pjukmössa' (spetsig, stickad mössa),, (Fsvf VII: 1, s. 626). Denna influens kan tänkas ha skett spontant på de olika plat serna, men då man även i andra fall kan konstatera en förbin• delse Uppland-Äland-Abolands skärgård samt i vissa fall svenska Österbotten, synes det mig icke osannolikt, att vi här ha ett nytt exempel därpå och att sålunda uppgifterna från Upp land och Gästrikland om ett manligt skogsrå stå i samband med motsvarande finlandssvenska tradition. Som ett slags manligt skogsrå kunde man möjligen även upp fatta den gotländske bysen. Oftast föreställer man sig honom som en liten gubbe, som håller till i skogen. Liksom skogsrået för han människor vilse och hånskrattar sedan åt dem. I motsats till skogsrået ställer han även i övrigt till upptåg och förtret på olika sätt, kanske framför allt genom att förvandla sig till olika föremål. Belysande i detta avseende är en uppteckning från Ganthem: Två pojkar hade hängt upp sina vantar på en kvist som sköt ut från en stubbe. Plötsligt blev det liv i stubben; den sprang åt skogen och vantarna slängdes i elden. De hörde ett skallande skratt från stubben: »Torkå hanklar sorkar [d. v. s. pojkar] torkå handklar sorkar.» (Gotl, Ganthem 1919. ULMA 441: 21). Vad folkets åsikter om ursprung beträffar, skiljer sig bysen radikalt från skogsrået, i det den förre i allmänhet säges vara en menedares gengångare (jfr not 20). - » 'Bysen' svarade, att de [d. v. s. bysarna] en gång varit människor men hade begått mened, och till straff därför, fingo de springa omkring i skogen efter döden», heter det t. ex. i en uppteckning (Gotl, inlämn. 1915. ULMA 145: 4, s. 6 f.). I detta avseende synes därför bysen vara ett slags mellanting mellan skogsrå och skälvrängare.43 Något inslag av kvinnlig erotik har jag ej kunnat finna i föreställningen om bysen, liksom naturligtvis ej heller av manlig. Icke heller sättes bysen i samband med skogens djur eller tros giva tur eller otur. Då härigenom liksom även i flera andra avseenden före• ställningen om bysen bestämt skiljer sig från skogsråföreställ• ningen och i stället snarare ansluter sig till gengångartron, anser 43 Se även N. Lithberg, Gotländska sägner om bysen. FÖJ.,eställningar och motiv 101 jag det riktigast att här utelämna en närmare undersökning av denna byseföreställning. Skogsråets skratt. Ett för skogsråföreställningen inom större delen av dess före• komstområde karakteristiskt motiv är råets skratt (se karta 7). Några exempel må anföras: »Johanna, min kvinna, gick en gång i Mellby skog och plockade krösen. De var flera i sällskap, men hon kom från de andra. Då fick hon syn på en gammal kvinna, som också gick där och plockade, och hon tyckte precis, att det var någon hon kände, och följde efter henne. Men hon bara gick och gick, och de kom allt längre och längre bort, och rätt som det var gav käringen till ett gapgrin och försvann. Det skulle ha varit skogsnuvan. De andra hittade hon sedan, men de hade varit åt ett helt annat håll än hon. - För att bli fri från skogsnuvan, när hon förvillade en, skulle man vända rocken eller mössan bak och fram.» - Nils S. Liljedal, f. 1856 (Skåne, Brönnestad 1931. LUF 3002, s. 1). »Skogsrået leder folk vilse. Sagesmannen följde en gång en väg ge nom skogen. Han hade gått här många gånger, men hur han gick och gick kände han inte igen sig. Så hörde han ett skratt borta bland trä• den. - Ett säkert medel att genast ta sig ur förtrollningen hade varit att vända ett klädesplagg.» - Fru Hulda Nilsson, f., 1863 (Ögl, St. Åby 1928-29. ULMA 1973: 8, s. 6). »Det var en kolare, som höll på att kola vid norska gränsen. Han hade hört namnet sitt ropas i flera nätter. Till sist svor han till och frågade vem det var som ropade. Då skrattade det i skogen och i det samma fattade milan eld. Han skyndade upp för att släcka den. Då föll han i elden. Andra som voro i närheten skyndade till att dra upp honom, men han blev inte vid liv. Det fick han till straff för att ·han svurit på skogsrået.» - C. J. Eckerman, f. 1861 i N. (Dalsl, Nösse• mark 1932. IFGH 2894, s. 29). Ofta utgör det avslutning och klimax på en berättelse (se t. ex. uppteckningen från Brönnestad). Särskilt nämnes det ofta i sam band med vilsegången. När den vilsegångne strövat omkring länge i skogen utan att komma rätt, får han plötsligt höra ett skallande skratt och förstår då, att han råkat ut för skogsrået; men ser henne gör han vanligen ej (se t. ex. den ovan anförda uppteckningen från Östergötland). Av ett flertal uppteckningar synes framgå att traditionen har ett djurläte som underlag, men 102 Föreställningar och motiv vilket? Märkligt nog har jag ej i materialet kunnat finna, att någon skeptisk sagesman avslöjat eller försökt avslöja det, såsom t. ex. fallet är med traditionen om hundarna i Odens jakt, vil kas skall av ett flertal sagesmän säges vara vildgässens läte44 ; man tycker också, att gamla erfarna jägare skulle så väl känna till skogsdjurens läte, att traditionen om skrattet ej skulle kunna uppstå. Huru det än förhåller sig härmed, kan emellertid moti vets nuvarande utbredning knappast förklaras enbart genom en hänvisning till något bakomliggande djurläte, ty dels är det i Sverige främst anknutet till skogsrået, ooh vidare uppvisar denna utbredning flera egendomligheter. Sålunda förekommer i Fsvf blott ett enda belägg, nämligen följande från Österbotten: » En bonde från Överträsk, som ofta jagade i Häidsskogen, hörde flere gånger, huru någon skrattade åt honom. Engång, då han åter• vände från en jaktfärd, som han företagit till Risnäs träsket, hörde han i västra Häidsliden samma hånfulla skratt, som under tidigare skogsfärder förargat honom.» Mannen avlossade då ett skott åt det håll varifrån skrattet hördes. Det hördes skratt och gråt från skogen, men mannen fick sedan vara i fred (Österb, Övermark. Fsvf II: 3: 2, nr 394, 11). Det kan synas egendomligt, att det icke finnes något belägg från det södra svenska bosättningsområdet i Finland, men det sammanhänger väl med, att beläggen äro synnerligen fåtaliga i hela Östsverige ända ned till Småland.45 I finskt upptecknings material förekommer mig veterligt motivet icke. Från Danmark känner jag endast ett fåtal belägg, av vilka här följande anföres som exempel: »Karlene, der gik om natten og passede bresterne i marken, havde gjort et bål af pinde for att varme sig ved. Det var henne i V ester Alling kjcere tret ved et sumpet sted, hvor der var elle og vreld. Så kom ellekjrellingerne til dem, og de så så smukke og dejlige ud. Men så sagde karlene till en af dem: 'Lad mig se, om du er rebag, som du er refor', sådan havde de lrert at skulde sige, og da de havde spurgt om det, blev hun henne. De kunde h0re, at de sagde ude i ellene: 'Ha-ha-ha-ha, ha-ha-ha-ha!'» - Anders Brnsted, N. (Jyll, Nörager. DS, G. R. Il A, nr 17). 44 Jfr även väckningen vid kolmilan, som säges bero på att milan »slår» (se s. 131). 45 Som vanligt måste jag på grund av materialbrist reservera mig beträffande Södermanland. Föreställningar och motiv 103 Möjligt är emellertid att skrattet i denna uppteckning gäller den avvisade ellekäringen, och att belägget därför har tillfällig ka raktär. Överhuvud taget är det knappast möjligt att av de få• taliga beläggen kunna draga några säkra slutsatser rörande denna traditions ställning i Danmark. I det norska materialet har jag blott funnit ett fåtal belägg (3 eller 4). Från Snertingdal i Opland heter det: »- - - men da skradet huldren så det sang i fjellet» (NFS Ludvig Johansson I, s. 72) och från Balestrand i Sogn: »- - Da satte huldrene i å skrattelie [obs! åt en löjlig karl], og so kom dei vekk» (1930-31. NFS Sjur H. Böyum III, s. 53). Allt tyder dock på att dessa belägg äro tillfälliga memo rat utan samband med den fasta, sydsvenska traditionen. Även inom Sverige är utbredningen av det nu tillgängliga ma terialet att döma mycket ojämn (se kartan). Att motivet har en låg frekvens i Svealand - med undantag för södra Värmland - kan man möjligen vänta sig, ty detta område befinner sig ju utanför eller i utkanten av kärnområdet, men att även nord östra Götaland uppvisar så få belägg är svårt att förklara. Egen domligt verkar också det jämförelsevis tomma området i Väster• götland och Västsmåland, men orsaken härtill är väl framförallt att söka i bristande uppteckningar. - Sporadiskt hänföres skrat tet även till andra övernaturliga väsen än skogsrået. Dels omtalas det, som vi snart skola se, i förbindelse med skratten, men nå• gon gång är det associerat även till tomten. Från Svealand och särskilt från Uppland46 känner jag några belägg för att gasten eller mjölingen (d. v. s. det mördade barnets gengångare) skrat tar. »De' fanns gastar i skogarna, som kunde ge sig till å gap skratta ibland om nätterna. - - -» heter det t. ex. i en upp teckning (Uppl, Markim 1929. NM 29414). - Skrattets hän• förande till skogsrået kan emellertid i större delen av Svealand knappast sägas ha någon fast tradition, varför ett motiv som det ovari citerade ej behöver innebära något lån från skogsråföreställ• ningen; man får nöja sig med att konstatera, att motivet inom detta område är anknutet till såväl gasten som skogsrået. I Norrland förekomma som sagt sporadiska belägg (se kartan), men det är då intressant att se, att dessa så gott som undan tagslöst aldrig stå i samband med föreställningen om de under- 46 För påpekandet av beläggen från Uppland har jag att tacka Fil. Dr Å. Campbell. 104 Föreställningar och motiv jordiska. I beläggen från Hälsingland är det· trollkäringen eller Segre (Sigrid) som skrattar. - Hon tog fågelgestalt ,,och satt och. skrattade som en skata,,, heter det i en av uppteckningarna (Alfta 1930. ULMA 2640, s. 112 f.). Denna Segre uppvisar samma karaktär som det dalska skogsrået Besta, vilken i en kolarupp teckning från Ore säges "skratta bort i buskarna" (1922. ULMA 711, s. 2). Som jag redan i det föregående har visat, är Besta till sin natur helt skild från de underjordiska. I belägget från Ström i Jämtland är det skogskäringen, som skrattar: ,,De bru kade hålla på och justra förr i tiden om kvällarna, och då kunde skogskäringen komma springande på stranden och skratta åt dem." - Bonden Anders Ersson, f. 1866 (1928. ULMA 1944: 2, s. 4). Tidigare har jag visat, att traditionerna om detta väsen är en typisk skogsråtradition med utbredning i Tröndelagen och de mitt emot varande delarna av Sverige. Av de två beläggen från Norrbotten återger det ena en rent sydlig tradition, som väl medföljt någon skogsarbetare eller ny byggare dit upp: >>- - - nu har skogsrået inte mera någon makt med dig. Drängen tänkte följa honom, men först bad han, Herre välsigna och bevara · mig, mer hann han inte förrän han hörde ett ihåligt skratt och såg prästen förvandlas till ett fruntimmer, men ack, hon hade inte någon rygg utan den var ihålig och hennes fötter liknade mera tassar än människofötter, hon försvann genom dörren, men drängen hörde länge hennes ihåliga och skorrande skratt genljuda i sina öron. - - -» - Arthur E .. Bjärken, Hedenäset, H. (N orrb, Hietaniemi 1926. Liungman 597, s. 7 f.). Det andra belägget talar om ,, skratten" 47 : »- - - skratten betraktades som ett slags osynligt väsen. Sitt namn har den fått av sitt skrattande läte, som den ger ifrån sig. Den 47 Traditioner om skratten påträffas numera sparsamt i Uppsverige och Norrland, vidare i svenska Finland samt i Estland - även bland den estnisktalande befolkningen (kratt). Benämningen, som även dia lektalt användes om djävulen, sammanställes med isl. skratti 'troll karl', mhty. schratze 'skogsdjävul', 'spöke' och synes ej annat än möj 0 ligen indirekt ha med vb. skratta att göra. Att denna sammanställning sådan den kommer till synes i det ovan från Neder-Kalix anförda lik som i några andra svenska uppteckningar är av folketymologisk natur framgår även därutav, att det i de finlandssvenska och estländsll:itra~ ditionerna ej säges något om, att skratten skrattar (jfr E. Hellquist, ~- a.., art. Skrattaborre). Föi:,eställningar och motiv 105 betecknas som ett lömskt och elakt andeväsen.» (Norrb, Neder-Kalix 1927. ULMA 2051, s. 15). Att det nu behandlade motivet sålunda i Norrland aldrig är anknutet till de underjordiska utan till ett väsen med utpräglad skogsråkaraktär tyder på, att det åtminstone i Norrland är den fasta traditionen, som utgör det bärande momentet, ej underlaget, som kanske här saknas. Särskilt belägget från Hietaniemi är ju i detta fall belysande. Om nu underlaget utgöres av ett djurläte, så är det knappast möjligt att detta - eller eventuellt dessa - djurs utbredning sammanfaller med traditionens utbredningsom råde. Vad dennas förekomst inom skogsråföreställningen betråf• far, måste man i hög grad räkna med ren traditionsspridning, varvid spridningscentmm av allt att döma ligger i Sydsverige. * Skogsrået och skogsdjuren. Enligt den åsikt, som senast Levander hävdat och som väl nu torde vara den allmänt omfattade, är som förut omtalats rå (skogsrå, sjörå etc.), rådande, rånda o. s. v. etymologiskt att fatta såsom det eller de »rådande», »härskande».48 Vad skogsrå• materialet beträffar, har jag redan nämnt, att jag ej däri funnit något, som strider mot denna etymologi, men det finnes i detta material även sådant, som direkt stöder den. Även i de så att säga »direkta» beläggen - d. v. s. sådana, i vilka föreställningen klart uttalas - finnas nämligen uppgifter om att skogsrået råder över skogens villebråd. Några exemplifierande uppteckningar må anföras: »- - - Skogsjungfrun hadde kBmmando över viltet å skRvsfavla, å om skBtten sto välr hos henne, så kBnne han skjuta så möe favvelr han velle - - -.,, - Bonden C. J. Abrahamsson, f. 1851 i F. (Smål, Forserum 1933. ULMA 5669, s. 9). »Tall-Maja rår om en del av djuren i skogen. Men hon kunde för• vända synen på folk också, så att de såg djur där det inga var. Se det är så, att Tall-Majas djur har de endast kunnat skjuta med ett psalmboksblad i förladdningen. Nu var det en som sköt på en tjäder och han flög och satte sig i ett annat träd, men då sköt han med en 48 Levander, Om rå 'mytiskt väsen'. 106 Föreställningar och motiv tocken laddning och tjädern föll. Men när jägaren skulle hämta den så var det bara trasor och trädstickor. » (Vrml, V arnum 1928. IFG H 1339, s. 16). »Dä va en som sköt på en björn appe i finnskogera, han försökte mä kuler å krut, men dä bet inte, då tog han alpinner å sköt mä. Då sa skogråa för björnen va hennes: 'När ja kunnat bevara däj för kuler och krut, så hade ja kunnat bevara däj för ålpinner mä.' Män dä hade ho glömt.» - Bergsmannen Olof F. Olsson, f. 1844 i Bjurtjärn, tidigt inflyttad till V. (Vstml, Viker 1932. ULMA 5241, s. 5). » [Randa] - - - råder - - över skogens villebråd och skickar fram det till dem, som icke försmår hennes sällskap.> (Dal, Gagnef 1916. ULMA 289: 2, s. 18).49 »Björnskall. Dylika böra aldrig från predikstolen pålysas, ty skogs och sjöråen, hvilka alltid hafva något ombud i kyrkan, få då känne• dom därom för att rädda sina 'oxar' undan faran.» (Dal, Rättvik 1876. ULMA 90: 33, s. 34).50 I Västmanland och Dalarna talas sålunda om björnen, och vi skola i fortsättningen (kap. VIII) se, huru norr om fäbodgrän• sen björn- och älgjakten spelar en viktig roll även för utform ningen av tron på naturväsen. Vad den nu behandlade föreställ• ningen beträffar, finna vi, huru i Norrland björnen ej sällan be tecknas som vittrans gris, oxe eller storoxe51 - liksom den i Da larna säges vara skogsråets eller sjöråets oxe. Av benämningarna för älgen märkas horntjur samt liksom för björnen oxe eller storoxe. Det är främst i ett par sägner, som föreställningen att 49 I denna uppteckning liksom tyvärr i flera andra är det tydligen ej sagesmännen själva, som stå för uttalandet, utan upptecknaren, d. v. s. det är dennes slutsats av sagesmannens berättelser vi få höra, en slutsats, som givetvis kan vara byggd på en »översättning» av sages männens yttrande till sitt eget mera logiska språkbruk, en långt gående generalisering eller rent av en missuppfattning. Här finnas alltså möj• ligheter till flera felkällor, vilket gör, att dylika uppteckningar ej kunna tillmätas samma beviskraft som de, i vilka man direkt kan lita till sagesmannens egna ord. 5° Från Hedesunda i Gästrikland heter det i en uppteckning: »Det var rågetter i skogen förr i världen. En gång när jag var barn, var jag ensam hemma, och då såg jag en stor get, som hoppade ner av en sten, och det var då en sån där råget. Det var väl rån, som rådde om dem.» - Änkan Stina Hedlund, f. 1840 i H. (1932. ULMA F. Hed blom 8:o saml.). Om djuret i detta fall verkligen var en råget (hind), är tydligen uppgiften att »rån rådde om dem» en folketymologisk, se kundär förklaring. 51 Jfr t. ex. E. Ohlson, a. a., s. 94. Föreställningar och motiv 107 vittrorna äga dessa djur kommer till synes. I den ena berättas om, huru en jägare bjuder vittran - skogskäringen e. dyl. - på snus eller tobak eller också att han ger henne litet kläder till hennes nyfödda barn. 52 Som belöning för detta får han löfte att skjuta storoxen, grisen etc., d. v. s. en björn eller en älg. Av den andra sägnen (se karta 8), vilken även förekommer i Götaland och där anknuten till skogsrået, kan man främst med hänsyn till det episka momentet urskilja tvenne olika grupper, vilka jag här exemplifierar genom följande uppteckningar: »En jägare gick ut en morgon och råkade skogsrån. Hon hade nå• got djur med sig - meddelaren minns ej vilket - som var rädd för jägaren men tröstades av skogsrån med orden: 'Otvättad och omättad gör oss ingen skada.' Då pissade jägaren i sin ena sko, tvättade sig samt drack av vad som var i skon. Så sköt han och djuret föll.» - J. F. Jakobsson, f. 1859 i B. (Vrml, Botilsäter 1926. IFGH 709, s. 41). »'Pelle i Dammen' djurskytt vid Gräfsnäs slott och bosatt på torpet Dammen skulle en gång tidigt på morron ut för att skjuta hjort. Mötte så skogsfrua ledande en hjort. Till Pelle som var både otvättad och på fastande mage sade hon hånande: 'Du ä omättad och otvättad du slepper min bjällehjort.' Då tog Pelle e arta [ärta] u ficka och åt opp, tog pess i hånna och tvätta säk mä och sköt hjorten fast skogsfrun höll i klaven.» - Carl All, f. 1847 (Vgl, Erska 1928. ULMA 1696). »Dom skulle alltid tvätta sig om morgonen, innan dom gick ut [på jakt], eljest hade dom ingen tur. - Det var en jägare som inte hade tvättat sig om morgonen, och då mötte han skogskäringen, och hon sa: 'Du fe-nt stjöte [skjuta] storuxn min me otvagän hånd!' Men då visste han på råd. Han pissa i näven, och då fick han syn på en stor älgoxe, som han sköt. Men då vart käringa arg, så hon sa: 'N springände kilde vesste ja int var [varsnade jag inte]; din [?] hängände kildä vesste ja int å.'» 53 - Ingeborg Halvarsson, f. 1863 (Härj, Lillhärdal 1932. ULMA 5040, s. 688 f.). »Eingong var det ein som skulde stad og skjota björn. Daa han raaka bamsen, gaulte det oppe i lidi: 'No kjem da ein kar og ve skjota grisen vaor, no lyte me kadla han innatte.' Daa svara ein annan huldrekall at det badde ingi naud med det, for skyttaren hadde ikkje vaska seg augo endaa. Daa svara han fyrste: 'Da gjer han snart, for han bere " 2 Jag hoppas få tillfälle att i ett annat sammanhang utförligare be handla denna sägen - eller rättare sagt detta sägenkomplex - vilken även är rikligt belagd i Norge och som står i samband med en sydli gare, svensk sjöråsägen. 53 Originalet är delvis skrivet med användande av landsmålsalfa• betet. 108 Föreställningar och motiv vassankaren pao seg.' Skyltaren höyrde alt dette og paa stikkande timen vaska seg i den kjelde han bar paa seg, og skaut björnen.» (S. og Fjord, Balestrand [Fjrerland] 1930-31. NFS Sjur H. Böyum III, s. 54). Folktrosunderlaget för detta sägenkomplex utgöres av den vida spridda föreställningen, att den som är ute på jakt bör hålla sig ren och snygg. Då sägnerna ej synas förekomma utanför skandi naviskt område och alltså tydligen ha uppstått där, bör denna föreställning tidigare ha haft hemortsrätt även i nordisk folktro. Huruvida den även nu har det, är däremot ovisst. Ett och annat frh;tående belägg, d. v. s. utan samband med sägnen, finnes vis· serligen: »Om en tvättade sej, innan en gick ut och jagade, så gick det alltid bra. Annars kunde man råka ut för trollharar, som förstörde hun darna för en - - -.» - Rörläggare E. Arnholm, f. 1885 (?) i M. (Vgl, Marum 1928. ULMA 1815: 1, s. 28). Och i slutet av en bohuslänsk sägenvariant säges det: »En gammal tro är, att när man tvättat sig har skogsrået ingen makt över dem. - _,, (Bhl, Morlanda 1927. VFF 1638, s. 7). Då emellertid det första av beläggen härstammar från Västergötland, varifrån även flera varianter av sägnens »götiska» typ finnas, kan det här vara fråga om en påverkan just från sägnen, alltså om ett slags sekundär folktro. Detsamma gäller naturligtvis i ännu högre grad belägget från Bohuslän. Belysande för de nuvarande gängse åsikterna är nog vad en gammal jägare en gång sade mig beträffande denna sägen: »Si dä ä då klar lögn. Dä ä ju inte 1:1fte en skytt har ti å tvätte sä på m1:1ran. Dä bryr sä inte djura 1:1m, änten en ä vacker eller fuli-er.» - August Karlsson, f. 1852 i T. (Ögl, Tidersrum 1932. ULMA 6957, s. 4). Förutom det med denna föreställning som grund utformade motivet att man ej får jaktlycka, om man ej tvättat sig på mor gonen innan jakten, förekommer i södra Sverige - som det före• faller främst i Västergötland och vid Vänerns östkust (se kartan) - ett parallellmotiv, i det att det heter, att man ej kunde få skjuta något på fastande mage. Huruvida även detta ursprung ligen bottnar i verklig folktro eller om det blott är ett fantasi motiv tillkommet som parallell eller så att säga som »rim» tiH det förra, är svårt att med bestämdhet avgöra. Som en slags parallell kan emellertid anföras den folktrosföreställning, som Föreställningar och motiv 109 omtalar att man dåras av vissa djur, om man är fastande.54 Måhända är därför det i sägnen förekommande motivet en spe ciell utformning av en mera allmän föreställning att det är skad ligt eller farligt att gå ut på fastande mage. De sätt, som jägaren tillgriper för att i hast reparera sin för• summelse att tvätta sig, äro flera. Det mest karakteristiska är, att han tvättar sig i sin egen urin: Härjedalen (Lillhärdal), de två norra norska beläggen, Småland ( Gärdserum), Värmland (Botilsäter), Västergötland (Erska), Bohuslän (Morlanda). I sam band härmed förekommer oftast även en intressant episk ut formning, som vi sett exemplifierad i varianterna från Lillhärdal och Balestrand. I uppteckningen från Morlanda talas om »hängebäcken». I de sydsvenska varianterna karakteriseras det episka momentet som förut nämnts av rimmet »otvättad, omät• tad». I samband med att en underliggande verklig folktro nu saknas och att traditionen därför är vacklande, får man väl se det förhållandet, att två västgötska varianter äro utformade på ett avvikande sätt. I den ena heter det, att en klok gumma lärde jägaren, »att han skulle äta sig väl mätt och inte tvätta sej». - »Akta dej, min råget, för nu kommer mätter otvätter»; skrek då trollet (Vgl, Mårdaklev 1926. IFGH 753, s. 30 f.). Likaså talas det i den andra om »otvättader å välr mättader» (Vgl, Daretorp 1900. ULMA U 1: 449, s. 1 f.) . - I uppteckningen från Blekinge har en anknytning till ett känt sägen- eller rättare sagt sago motiv skett. Ingen kan skjuta trollets get, »förrän han går ut, varken tvättad eller otvättad, varken rakad eller orakad, varken kammad eller okammad». Skytten tvättade då halva ansiktet, rakade halva skägget och klippte håret på ena sidan av huvu det. Därpå sköt han geten (Blek, Augerurn 1. Mörrum. E. Wig ström, a. a., s. 43 f.). Eftersom sägnen även förekommer i Norrland och Norge, kan den naturligtvis ej vara anknuten enbart till skogsrået. I Jämt• land talas sålunda om vittran, i en uppteckning från Sogn be rättas, som vi sett, om en huldrekall och i ett par varianter från Blekinge och från Mårdaklev i Västergötland påträffas benäm• ningen troll, varmed dock i den sistnämnda uppteckningen myc ket väl kan avses skogsrået. De två beläggen från Småland äro 54 För påpekandet av detta har jag att tacka C. W. von Sydow. 110 Föreställningar och motiv samtidigt varianter av sägnen om Odins jakt. En hemsk troll käring kommer rusande. Hon berättar emellertid för en mötande gubbe, att den förföljande ryttaren - i ena varianten Odin - ej kan skjuta henne, ty han har ej tvättat sig. När sedan ryt taren av gubben får veta, vad kvinnaan sagt, rider han till en vattensamling och tvättar sig samt skjuter om en stund troll packan (Smål, Högsby 1930. ULMA 2480: 2). Eller han »hoppade av hästen, pissade i sin sko och tvättade sig med urinen» (Smål, Gärdserum 1930. ULMA 2883: 1, s. 2 f.). I de flesta sägenvarianterna är det dock skogsrået, som är huvudpersonen; i den härjedalska talas, som vi sett, om skogs käringen och i de två sydnorska från Austagder om huldre eller hudi (huldri), och i detta fall förefaller det ej att vara någon skillnad mellan skogsråföreställningen och hulderföreställningen. - Det i uppteckningarna omtalade jaktbytet är från Härje• dalen: älgoxe, från Opland samt Sogn och Fjordarne: björn, från Erska i Västergötland: hjort och från Mårdaklev i samma landskap: råget55 ; i de sydnorska uppteckningarna56 samt i en från Daretorp i Västergötland talas om en stut eller tjur57 , varmed uppenbarligen åsyftas vanlig boskap, och i belägget från Blekinge figurerar trollens get. I ett par tydligen starkt avbleknade varian ter säges att skogsrået självt är jaktbytet (Dalsl, Mo 1932. IFGH 2671, s. 12 f.) eller att det gäller att skydda sig mot skogsrået (Bhl, Morlanda 1927. VFF 1638, s. 7). 55 Jfr härmed vad som längre fram säges om jakttraditionerna (kap. VIII). 56 Denna sydnorska typ av sägnen är mycket karakteristiskt utfor mad. En man vid namn Halvor ser huldran omgiven av sin boskap och siktar på den största stuten. Huldran ser detta och ropar: »'Du skjyte kje Ringal i dag Halvor. Du hev kje vaska deg.' Da tok han med handi ned i det daggvåta graset og strauk seg yver andlitet og so brende han av. Då stupa stuten. Då h0ysta hude: 'Nu skal der ikkje bli frogde mann på Nordbö i 7 led.' Og dei gamle vilde ha det til at det slo til so. I oyro på stuten som Halvor skaut, var det tvo ringar. Den eine skylde fyrr vera på Mjaland i Mykland - um han er der no vet eg ikkje. - -» (Austagder, Evje 1922. NFS Jon Löyland, s. 159). - Den andra varianten är ehuru upptecknad av en annan person iden tiskt lika utformad och även den från Evje. 57 I uppteckningen från Daretorp ropar dock skogsfrun till sin tjur: »Horntjur kom in - -» och troligt är, att vi här ha en avbleknad tradition från början åsyftande en råbock eller en älgtjur. Föreställningar och motiv 111 Utanför nordiskt område har jag, som förut nämnts, ej funnit några belägg för sägnen, varför jag förmodar, att den har ur sprunglig hemortsrätt inom detta. På vilket sätt de olika utform ningarna stå i traditionssamband med varandra, är dock en fråga. som jag ej här skall ingå på och som väl för övrigt knappast kan avgöras på grundval av endast det hittills insamlade materialet. Då i de två nu senast behandlade sägnerna eller sägenkom• plexen skogsrået eller en av de underjordiskas kvinnor sägas rå om eller beskydda det eftersträvade jaktbytet, uppstår emellertid frågan, huruvida detta är en verklig folktro, som då legat till grund för sägnen, eller om ej det primära här är en vittnessägen om hur man under jakt måste iakttaga vissa renlighetsföreskrif• ter. Varför är det farligt att gå ut på jakt otvättad, har man kanske frågat sig, och så har man satt det i samband med skogs rået eller andra naturväsen. År detta senare antagande riktigt, är i detta fall villebrådets hänförande till ett naturväsen så att säga episkt betingat, ehuru sedan sägnen sekundärt varit ett stöd åt och själv fått ett stöd i en verklig folktro att skogsrået, vittran e. dyl. rår om det eftersträvade jaktbytet. I varje fall måste man säga, att de nu anförda sägenbeläggen ej ha samma beviskraft som de tidigare anförda memoraten. Inom ett tämligen begränsat område i Mellansverige - så• vitt jag kunnat finna blott i södra Dalarna och norra Västman• land - påträffas en sägen, i vilken vargarna sättas i samband med skogsrået.58 Jag anför här en variant från Mockfjärd i Da larna: »Ho Randan va' me' till kyrkan, dom lyste på när de skulle för att ta vargar, då gömde hon dom. En gång kom en omkring, som frågte, om hon inte ville ha hjälp att fösa fåren in i höladan, den karlen såg inte annat än att hon hade en hel hop får med sig, men det var bara en hop vargar, som hon hade samlat ihop, när skallarna gick om, de' va' väl hennes kreatur.» - Nyåkers Karin, f. 1841 (Dal, Mockfjärd 1914. NM 12615). 58 Jfr dock följande uppteckning: »Rådndi ha hand om 'ofredan' (;): vargarna), och bestämma, vilka kreatur, som skola få rivas under året.» (Dal, Mora. DHFA 128.) -- Med »rådndi» avses de underjordiska. Att föreställningar av besläktad natur skola vara anknutna såväl till dessa naturväsen som till skogsrået (råndan), är ju blott, vad man kan vänta i övergångsområdet. 112 Föreställningar och motiv Anknuten till skogsrået - råhanda, rånda - känner jag blott två belägg för denna sägen, nämligen förutom det ovan anförda ett från Möklinta i Västmanland ( 1930. ULMA 2795: 18, s. 7), och det ligger ju närmast till hands att antaga, att den utbildats inom detta område. Emellertid finnes från Östergötland en upp teckning, som troligen är en variant av sägnen och i vilken en trollpacka (ej skogsrået) är huvudpersonen: »Om den widt beryktade och i literaturen omnämnda Tobo käring, som vid wargskallet tog in vargarna i sin stuga. - - - Det var ett vargskall men syntes ej några vargar. En karl i drevet blev törstig och gick in i stugan till Tobo käringa och bad om vatten och fick se vargarna därinne. Han måste lova att ej omtala det för någon kristen människa. Men så alla hörde det omtalade han det för en gran och granen sprack.» - Fru Anna Lejon, f. 1867 i Gryt (Ögl, Östra Ny 1928. ULMA 2010, s. 90). Det berättas visserligen ej här, att käringen förvandlade var garna till får, men likheten med den förut anförda sägnen är dock så stor, att ett traditionssamband förefaller mig sannolikt. Det närmare förhållandet härvid är dock på grund av det ringa materialet svårt att utreda. Trollkunniga kvinnor omtalas re dan i den fornnordiska litteraturen i samband med vargar59 , men såvitt jag kunnat finna, berättas det aldrig eller i varje fall högst sällan, att dessa trollkvinnor särskilt beskydda vargarna; det van liga är, att de begagna sin makt över dem till sina fienders skada. Måhända har därför trollpackan i den sist anförda uppteckningen sekundärt intagit skogsråets plats i sägnen.60 I de hittills undersökta fallen har den behandlade föreställ• ningen fått ett klart, språkligt uttryck i uppteckningarna, men i ett flertal andra fall är det ofta mycket svårt att avgöra, huruvida sa gesmannen verkligen anser, att skogsrået råder över villebrådet el- 59 I eddadiktningen (HH I 56) kallas t. ex. vargen »hQlo skrer», d. v. s. trollkvinnans häst. 60 Det här vidrörda, kända förhållandet att övernaturliga väsen - särskilt naturväsen - och trollkunniga människor till sina funktioner ofta övergå i varandra är säkerligen ingen ursprunglig sak utan har nog i stället i jämförelsevis sen tid ägt rum under förmedling av den tidiga protestantismens djävulsbegrepp. I predikningar, genom kate kes och andaktsböcker sökte man från kyrkligt håll få in den uppfatt ningen, att allt som hörde till den gamla folktron i grund och botten var djävulens verk (jfr förf., Lövjerskor). Föreställningar och motiv 113 ler ej. Icke minst gäller detta den kända föreställningen om det osårbara djuret, d. v. s. om jägaren, som skjuter skott efter skott på ett djur, utan att detta faller. Ehuru traditionen, som förut nämnts, är anknuten även till harar - någon gång också till andra fyr fota djur - inskränker jag mig dock till att främst behandla de fall, i vilka villebrådet säges vara en skogsfågel, och detta där• för, att det endast är denna, som jag här funnit satt i samband med skogsrået. Som vi i fortsättningen skola se, säges fågeln i ungefär tre fjärdedelar av de från svenskspråkigt område under sökta uppteckningarna vara en tjäder och i resten en orre, något som åtminstone vad tjädern beträffar, synes bero på vissa egen skaper hos denna (jfr s. 234 f.). - Som belysande exempel anför jag så följande uppteckningar: 61 »En gammal jägare, Peter Jönsson, Ystebo Dannäs socken, berät• tade att han skjutit på en tjäder, vilken vid skottet varken föll eller flög sin kos utan satt kvar. Jägaren laddade om (skjutvapnet var myn ningsladdare) och skjöt med samma resultat; detta upprepades tre gånger, men tjädern satt dock kvar i trädet, vilket jägaren trodde skulle bero på skogsnuvan eller skogsrået, som detta väsen även kallades av folket i bygden.» - Peter ,Jönsson, f. 1826 i D. (Smål, Dannäs 1926. Liungman 534, s. 3). »Blom, min fars gamle jaktkamrat, var en riktig mästare till att skjuta. Sällan sköt han fel. En gång. missade han på en tjäder, men den hade skogssnuvan förtrollat. Han hörde, hur hon skrattade, när han bommade. Men då tog Blom upp en silverknapp och laddade om med den, och sen var det han som knäppte tjädern.» - Nils Petters son, f. 1851 i R. (Hall, Rävinge 1931. IFGH 2228, s. 59). » Det var tjäderfåglar di kunde skjuta på, som var omöjliga att få död på. Det var onda människor som besvurit dem, eller om di tillhörde trollen vet jag inte.» - Karl E. Andersson, f. 1862 i N. (Vgl, Nårunga 1927. IFGH 1166, s. 9). » Det var en som sköt ett skott på en tjäder och träffade, men tjädern rörde sig inte. 'bo2a doq mt' (bössan kunde inte döda). Då sprang han hem, sköt en skata och smorde bösspipan med skatblodet. Sedan vände han tillbaka till tjädern, som satt kvar, sköt ånyo och då föll tjädern.» - Nils Åslund d. y. (Jtl, Mattmar 1914-15. ULMA 126: 15, s. 12). Det är dock långt ifrån alltid, som den osårbara tjädern eller orren sättes i samband med skogsrået. Tvärtom har jag endast i några tiotal fall bland det stora antalet uppteckningar funnit det 61 Se även den tidigare från Varnum i Värmland anförda. 8 Gunnar Granber_q 114 Föreställningar och motiv mer eller mindre tydligt uttalat, att det var rået, som orsakat förtrollningen, eller att det var hennes djur, som föll. Oftast kon stateras blott, att fågeln var osårbar eller endast gick att skjuta, sedan man tillgripit magiska medel (se t. ex. den anförda jämt• ländska uppteckningen). Någon gång får liksom i uppteckningen från Nårunga i Västergötland »onda människor» skulden. På ett samband med trollkunniga tyder även den i ett par fall (Dalsl, Steneby och Vstml, Grythyttan) förekommande uppgiften, att det blott blev en sopkvast kvar av fågeln, när den slutligen föll. Det samma berättas nämligen nästan genomgående i uppteckningarna om hur den av trollpackan utskickade bjäran eller mjölk• haren skjutes. Bjäran förfärdigas ju ofta av kvaststickor, trasor o. dyl.62 Vad trollharen angår, är det ej sällan så, att uppgifterna om denna och om mjölkharen inom den senares förekomstom - råde i Sydsverige63 övergå i varandra såväl beträffande benäm• ningar som föreställningarnas närmare utformning. Likväl gå de båda föreställningarna tillbaka på helt skilda miljöer, i det att den förra allt igenom är en jägartradition, under det att den senare väsentligen tillhör boskapsskötseln och mjölkhushållningen - alltså en kvinnornas ämnessfär. Eftersom djuret i båda fallen är en hare, har emellertid inom den gemensamma delen av ut bredningsområdet helt naturligt kontaminationsformer utbildats. Vad nu den mera allmänna föreställningen om det osårbara djuret beträffar, så synes det mig, efter det som nu sagts, fel aktigt att söka ett enhetligt ursprung för dennas olika utformning. Till väsentlig del utgöres väl verklighetsunderlaget av svårförklar• liga och för jägaren försmädliga hornskott, av att tjädern ej faller eller flyger upp, fastän skottet borde ha träffat e. dyl., men den förklaringsdiktning, som uppstått med anledning härav, har sedan influerats av andra föreställningar såsom t. ex. av mjölkhare• traditionen men måhända även av en föreställning om att skogs rået råder över det viktigaste villebrådet. I ännu högre grad har den emellertid kunnat tjäna som upphov och stöd åt denna se nare föreställning, och så vitt jag kan finna, ligger det närmast tillhands att betrakta sammanförandet av skogsnuvan och före• ställningen om den osårbara tjädern i de ovan anförda uppteck- 62 Se Holmberg-Harva, Bjärans klotform, s. 161 ff. och ibidem, Para, s. 55 ff. 63 Se Å. Campbell, En ordkarta och en folkminneskarta, s. 25 ff. Föreställningar och motiv 115 ningarna från Småland och Halland som en sådan - sekundär - upphovsdiktning. Sekundär och troligen influerad av bjära• och mjölkhareföreställningen är tydligen också de onda männi• skornas roll i den nu behandlade traditionen. Vid behandlingen av föreställningen att skogsrået råder över skogens djur ha vi hittills endast talat om det antropomorfa rået, och vi ha sett, att uppgifterna härom äro relativt få. I detta sam manhang och som belysning av det nyss sagda må emellertid även en annan synnerligen ursprunglig föreställning beröras. I sin framställning om naturväsen i ångermanländsk folktro skriver Ella Ohlson: »Det är allmän tro inom landskapet, att det finns rå för skogs djuren. 'Det finns rå för alla djur', heter det ofta. Denna funktion som härskare över djuren har i Ångerman land klart och tydligt tilldelats vittrorna. Någon gång kan man använda enbart benämningarna 'rå' och 'starkt rå', som t. ex. i följande uppgift: 'Det finns rå för alla djur. Och för älgarna är det starkt rå. - - -' I de flesta fall angiver man dock klart och tydligt vittrorna såsom rådande över skogsdjuren. 'De [d. v. s. vittrorna] vårdar sig om skogsdjuren', heter det i en uppteckning från Stigsjö socken, 'för de rår om dem. Björnarna äro deras grisar.'» 64 Uttryck sådana som rå - eller starkt rå - för djuren finnas belagda även från andra landskap än Ångermanland; så t. ex. säges det i Jämtland: >>- - - dom ha rå om se ä11jan» (Jtl, Kyrkås 1919. ULMA 798: 6, s. 3) och >>- - - det var rået för fågeln, som gjorde det dän (Jtl, Berg 1924. NM E. Ohlson) o. s. v. Från Gästrikland berättas: ))Hä sir ut, som fåglranö skull ha nån vård om sä, å hä är rå hä, d8m kallar» (Gstr, Valbo 1932. ULMA F. Hedblom 8:o saml.) o. s. v. Av det nu citerade liksom av övriga anförda exempel synes framgå, att rå och starkt rå i uttryck sådana som rå för djuren etc. egentligen äro opersonliga, och innebörden kan kanske ut tryckas så, att vissa djur eller djuren på vissa platser stå i för• bindelse med något övernaturligt, vilket gör att det - åtminstone under vissa omständigheter, såsom t. ex. under tjäderspelen - kan vara farligt att söka fånga och döda dem. Så snart före• ställningen, som ju måste ses i samband med föreställningen om 64 Ella Ohlson, a. a., s. 93 f. 116 Föreställningar och motiv det gestaltlösa rået överhuvud, utsättes för reflexion«::_n - vare sig nu detta sker av egen drift eller på grund av upptecknarens frågor - så associeras den tydligen till vittrorna, skogsrået eller andra naturväsen. Jag skall i detta sammanhang ej ingå på frå• gan om den antropomorfa råföreställningens förhållande till före• ställningen om det gestaltlösa rået, men det synes mig i hög grad sannolikt, att även i södra Sverige föreställningen om att ett naturväsen - och här skogsrået - står i samband med eller äger de osårbara djuren psykologiskt sett är att förklara som mer eller mindre sekundär i förhållande till den naturliga föreställ• ningen, att det är något mystiskt och övernaturligt med dessa djur. I samma riktning pekar även det förhållandet, att, som ju förut nämnts, föreställningen om de osårbara djuren långt ifrån alltid associeras till skogsrået utan ibland även till onda människor och att den slutligen i ett stort antal fall uppträder ensam, d. v. s. att det blott berättas, huru djuret ej gick att skjuta på vanligt sätt (se t. ex. den anförda uppteckningen från Jämtland). - När jag nu talat om sekundär, åsyftar jag endast, att själva utgångs• punkten i detta fall är de osårbara djuren och ej en föreställning om skogsrået eller andra naturväsen. Det nu sagda finner stöd även däri, att de djur, som omtalats i det föregående och vilka alltså skogsrået tänkes råda över, i själva verket äro ett fåtal, nämligen av skogsfåglarna tjäder och orre samt av det fyrfota villebrådet rådjur, älg, björn och i vissa fall den hatade vargen. Att det någonsin skulle ha existerat en föreställning om att skogsrået härskat över alla skogens djur är med all säkerhet felaktigt, och ett sådant antagande skulle innebära en för traditionsbärarna själva främmande generali sering. När det gäller att psykologiskt förstå den nu behandlade före• ställningen är även en annan omständighet ytterst viktig. Då jag talat med gamla jägare om hithörande traditioner, har jag alltid fått det intrycket, att de anse det naturligt, att skogsrået, detta övernaturliga väsen, som håller till i skogen, skall ha med ville brådet att skaffa, och detta utan att de ha en medveten före• ställning om att hon direkt härskar över dessa djur. Möjligen kunde man anse, att den förra mera obestämda föreställningen är ursprungligare och ligger till grund för den senare, men när man i detta fall talar om ursprunglighet, utgår man ju från de Föreställningar och motiv 117 nutida traditionsbärarnas själsliv, och det torde därför vara psy kologiskt riktigare att ej skilja de båda föreställningarna åt. Som ett uttryck för uppfattningen om ett sådant samband mellan skogsrået och skogens djur får man naturligtvis se den i fort sättningen behandlade tron, att skogsrået ger tur eller otur i jakt och att man kan skaffa sig ett rikt byte genom offer till henne eller genom att göra henne till viljes i sexuellt avseende. Det nu sagda innebär ingenting, som strider mot den i fortsättningen omtalade etymologiseringen av rå såsom »det rådande». Dels utgör ju skogsråföreställningen endast en del av en mera allmän råföreställning - helt säkert är benämningen av långt högre ål• der än skogsråtr.aditionerna i sin nuvarande utformning - dels behöver den naturligtvis ej förutsätta en medveten tro att skogs rået skulle härska över alla skogens djur; att hon tänkes göra det över ur näringssynpunkt viktigt villebråd och över vissa far liga rovdjur är fullt tillräckligt. Som en sammanfattning kan man säga, att föreställningen om ett slags samband mellan skogsrået och skogens villebråd är ett av de mest ursprungliga och särskilt för jägartraditionerna mest konstitutiva dragen i skogsråföreställningen. I vissa fall har detta så gett upphov till den medvetna tron, att rået härskar över detta villebråd - eller rättare sagt över vissa djur bland det - men i andra fall ej, och man måste härvid ta sig i akt för generali seringar. * Skogsrået ger tur eller otur åt jägaren. Denna föreställning står, som redan nämnts, i nära samband med det i föregående avsnitt behandlade, i det att den ger ut tryck åt en tro på ett slags samband mellan skogsrået och ville brådet. Som belysande exempel skall jag först anföra några upp teckningar från olika delar av skogsråföreställningens område: »Om det var en jägare, som kunde skjuta bra, brukade man förr säga, att han hade med skogsrået att göra.» - Jonas Johansson, f. 1860 i Hj. (Bhl, Hjärtum 1930. VFF 1856, s. 7). »En var vän med skogsrån. Så kunde di komma o säja: 'Petter, Pet ter, ser du tuppen på lagårstaket!' Då kunde han skjuta tjädertuppen. - På ett annat ställe hjälpte hon en att fiska, så han fick så mycket han ville. Men en annan fick ingenting utan hans nät brukade hänga 118 Föreställningar och motiv oppe i skogstopparna.» - Ida Hamnen (Smål, Dädesjö 1913-26. LUF 1136, s. 16). »Tivo-Kal i Knopplre han hade kåmmet i k11mpakt mä skogsfrua, å va bl,een såpass gor vän mä'na, så han allri behövde gå te skojen å jaja utan te å få väska fuller hem - - -.» - C. J. Nordkvist, f. 1856 (Vgl, Hjo 1930. ULMA 2874: 9, s. 1).65 »En man i Brännkärret (på Gärdstorps ägor i Hällestad) va förlä• veter mä skogsfrua, dä påstog fölk bestämt, för han hade en alldeles vådliger tur mä bössa, så han kunne skjute hele säcke fulle mä fjär• hane (tjädrar). - - -» - Anders Larsson (Ögl, Hällestad 1922. ULMA 1756: 1, s. 13). »Skogskäringen - - - Hon ger tur eller otur åt jägaren allt efter som det faller henne in.» - Levi Johansson (Jtl, Frostviken 1930-31. ULMA 3145: 10, s. 8). » Skogsfrun beskrives vara lika lättsinnig som sjöjungfrun, och hon ställer det härligaste jaktbyte i sin älskades väg.» (Åbol, Pargas. Fsvf VII: 1, s. 640). Det samlade materialet visar, att föreställningen åtminstone till väsentlig del psykologiskt sett är att betrakta som en orsaksför• klaring. Man har märkt, att vissa jägare ha större tur än andra, och i de trakter, där man mycket talar om skogsrået, ligger det då nära till hands att förklara denna tur som ett utslag av råets bevågenhet. En följd av skogsråföreställningens erotiska inslag är sedan, att skogsråets ynnest icke sällan säges bero på att jä• garen har sexuellt umgänge med henne (jfr kap. IX). På analogt sätt förklaras ibland även den envisa otur, som ibland kan för• följa en jägare. I denna föreställning, som dock uppträder mera sällan, berättas vanligen, att oturen beror på att jägaren på ett eller annat sätt förolämpat skogsrået. Enligt den här framlagda tankegången är det turen - respektive oturen - som bildar ut gångspunkten för dessa traditioner, ej en föreställning om att skogsrået råder över skogens djur och därför kan ge tur eller otur. Däremot säger det sig självt, att den sistnämnda föreställ• ningen dels kan associeras till, dels i vissa fall kan ha sitt upp hov i den förra föreställningen. I detta sammanhang må även behandlas den kända sägen, som jag kallat R å e t b 1 åser i bössan (se karta 9), och vilken tydligen är utbildad på grundval av den ovan exemplifierade 65 Originalet är skrivet med användande av landsmålsalfabetet. Föreställningar och motiv 119 mera allmänna föreställningen att skogsrået kan ge tur åt sina gunstlingar men otur åt andra. Man kan alltså med von Sydows terminologi kalla den en vittnessägen, vilken närmare beskriver, hur skogsrået gick till väga. - Som exempel skall jag här an föra ett par varianter av denna sägen: »Om de har öronvax i börspepan så går det Ej att sku\ta Rätt med den sedan. det var En jegare i Smaröd forsälla [Forshälla] som var den värste Skut i soknen men han var inne på Ett Ställe. de hade lagt öronvax i Börspepan. men så möter han Skogsron hon tog och blåste i Börspepan. från den dagen Så med en han höjde Bösan och sköt så fal ett villabråd. » - Erick Berg (Bhl, Forshälla 1924. VFF 1074, s. 10). »Min farfar var med en annan ute i skogen en gång, då vila' de på en kolbotten. Då kom det en skogrå, hon strök på låsa och fram igenom. Sen tog hon den andres bössa. Han blev arg och sa: 'Om jag hade bössa här så skulle ja skjuta däj'. Då spotta' ho på bössa. A farfars bössa gick hur långt som helst sen, men den andres gick inte alls.» - Filip Petersson, f. 1885 i Kroppa (Vrml, Bjurtjärn 1926. IFGH 775, s. 14). Att förgöra bössan genom att spotta i den var en metod, som tillämpades även av illvilliga människor, något som bl. a. framgår av följande uppteckning: »Te å förgöra bössa var å andas i henne å spotta tre gånger i henne, så råkade inte den som hade bössa.» - Karl Johansson, f. 1874 i F. (Smål, Flisby 1931. ULMA 4135, s. 10). Dessutom omtalas i uppteckningarna flera andra sätt, medelst vilka skogsrået kunde förgöra en bössa: hon siktar med den mot jorden, hon plockar sönder den och sätter sedan åter ihop den, hon pissar i pipan, etc. Det sätt, som skogsrået vanligen an vänder för att göra bössan lyckosam, är, att hon blåser i den, men icke sällan säges det, att hon strök över bössan, siktade med den, lyfte på den etc. I andra fall slutligen heter det blott, att hon såg på den. Någon geografisk differentiering synas dessa olika metoder ej vara underkastade. Egendomligt nog heter det i vissa uppteckningar (se kartan66), att den jägare, vars bössa skogsrået på detta sätt behandlade, fick otur. »- - - Och rätt som det var, så kom det en skogsfröken, en tallemaja, och blåste i gevärspiporna, så di blev skämda allihopa -- - -» (utom en 66 På denna har jag även lagt in några belägg från finskspråkigt område. 120 Föreställningar och motiv som var skyddad medelst vitlök), heter det i en uppteckning. - Fiskaren Ville Sundblad, f. 1861 (Dalsl, Ånimskog 1930. IFGH 2351, s. 16). Denna föreställning är dock med all säkerhet se kundär i förhållande till den ursprungligare traditionen att detta skogsråets tillvägagångssätt medförde tur. I den från Bjurtjärn i Värmland anförda varianten ha vi redan sett ett exempel på en utformning av traditionen, som annars är särskilt vanlig i östra Götaland och som även före• kommer i Uppland och svenska Nyland.67 Det talas här oftast om två eller flera män, av vilka rået ger tur åt en, under det att den andre - resp. de andra - få otur. Ytterligare ett par exem pel på denna typ må anföras: »Två jägare gick en natt att jaga i skogen vid Gissurhe göl. Den ene jägaren var en fyllgubbe, Anders Andersson, den andre hette Oskar Fagerdal. Oskar berättade, att då de kom till gölen, såg de ett fint fruntimmer gå i skogen där. Hon gick till Anders Anderssons bössa och blåste i pipan, men Oskars tittade hon ej åt. Då det fina frun timret vände sig om, såg Oskar, att hon var som en ihålig ek baktill. Oskar gick då hem, men den andre hade god jaktlycka.» - Anders Pettersson, f. 1856 i R. (Ögl, Ringarum 1925. LUF 1496, s. 20). »Det var förr i världen två karlar, som gingo ut och skyttade, och så lagade de eld i skogen, förrän fåglarna började leka - det var om våren på tjäderspelet. De lågo nu där bredvid elden. Då kom skogs jungfrun där också och började maka om elden. De lågo stilla bara. - Hon hade varit så grann framföre, men baktill ska hon ha varit som dynggrepen, tregrepig. - Nu hade de ställt sina bössor under en gran, och där gick hon och blåste tre gånger i bösspipan, och med detsamma så var hon borta. Sedan när de gingo och började skjuta, så fick han, som hon blåste i pipan åt, två tjädrar med ett skott. Åt den andres bössa gjorde hon ingenting, och han fick ingenting heller.» (Nyl, Tusby. Fsvf Il: 3: 2, nr 399, 3). Den sist exemplifierade sägnen - ty så måste man i varje fall benämna denna synnerligen homogena utformning av tradi tionen - kan nu sägas vara dominant08 i Östergötland och an gränsande delar av de kringliggande landskapen. Huruvida be lägget från södra Halland och det delvis liknande från norra 67 Som kartan vis:J.r, förekomma dock enstaka belägg även i Närke (Kil), Värmland (Bjurtjärn), Västergötland (Beateberg) och Halland (Rävinge). 68 Vad jag härvid menar med dominant se närmare förf., Skogsrået, s. 171 not 38. Föreställningar och motiv 121 Halland69 stå i direkt traditionssamband med de öst-götiska är däremot ovisst. Möjligt är att de ha bildats spontant på grund val av den gemensamma sägenartade föreställningen. Vad de finlandssvenska varianterna av sägnen beträffar, kunna de tänkas ha kommit såväl från Uppland som från någon sydligare del av Sveriges östkust, varjämte det ju ej är alldeles uteslutet, att de ha utformats spontant på grundval av den gemensamma traditio nen. Det sista synes mig dock föga troligt. Intressant är i detta sammanhang att se, huru i Uppland och Gästrikland (se kartan) en särpräglad typ av sägnen utbildats, vars kärna är motsatsförhållandet mellan bössan och dess ägare eller mellan en bössa och dess ägare och en annan och dess ägare. Jag anför ett par uppteckningar som exempel: "En gång va de tre skyttar, som va ute och jaga i skogen nära Sol vallen i Ärntuna. Fram på natten gjordes opp en eld, som dom satt och värmde sej ve. Då kom skogsfrun till dom och titta på dom. Hon va ohyggligt fin framtill, men bakpå va hon som ett ruttet trästycke. Hon feck tag i Engströms bössa, titta pån, och blåste pån. Sen sa hon: 'De va bra te bössa, men skit te skytt'.,, - Karolina Matsson, f. 1845 (Uppi, Ärentuna 1931. ULMA 3127, s. 1). "De som genom att giva sig i lag med skogsfrun förvärva sig hennes ynnest, kunna utföra märkliga ting, och då de äro ute och jaga, få de esomoftast påhälsning av sin beskyddarinna. Härom har jag hört många historier. Några karlar voro ute på jakt. När de hade gått till vila i en koja på natten kom skogsfrun till dem och besiktigade deras bössor. 'Skrabbig bössa och skrabbig skytt', sade hon till en av dem och till en annan 'bra bössa och bra skytt'. Det var hennes gunstling, som fick det vitsordet, och följande dag sköt han också så mycket, att de hade full börda alla, som voro med.,, (Uppi, Jumkil 1898. Grip, a. a., s. 85). Det ligger nära till hands att antaga, att den sist exempli fierade utformningen är den ursprungligare, eftersom det i denna liksom i den vanliga östsvenska typen av sägnen talas om två eller flera jägare. Mera än ett antagande kan det dock på grund av det ringa variantantalet ej bli. Ett episkt moment i viss mån liknande det från Uppland och Gästrikland omtalade förekommer även på ett par andra håll. 69 I båda de halländska beläggen omtalas, att den ene jägaren sov, under det att den andre var vaken. I uppteckningen från Rävinge (Hall) säges liksom ofta i Östergötland, att den sovande fick tur, den andre otur. 122 Föreställningar och motiv I en uppteckning från Östergötland omtalas, att några Jagare voro ute på orrspel. Då kom skogsrået fram, tog tag i en av bössorna och sade: »De va tätt laddat». Om en annans skjut vapen sade hon däremot: »De va illa laddat». Ägaren till den första bössan fick tur; den andre jägaren svor emellertid till åt henne, varpå hon skrämde bort alla orrarna (Ögl, Regna 1912. NM 1557). - Den andra uppteckningen är från Dalsland. Det talas där om tre skyttar, som lågo vid en eld i skogen med bössorna en bit ifrån vid en gran. En av männen var skräddare. » Då kom en grann kona och hon tittade på alla bössorna och sa' om skräddarns: 'Granne bössa, granne kar, jeft däj'. - - -» - Brita Svensdotter, f. 1842 i J. (Dalsl, Järbo 1924. NM 27966). - Säkerligen äro dock utformningarna i dessa två uppteckningar oberoende såväl av varandra som av den uppländska sägentypen och spontant uppkomna. I uppteckningen från Järbo har kanske avsikten varit att göra narr av någon bekant skräddare. Utanför svenskspråkigt område har jag endast i den sydliga del av finska Finland, som även i övrigt har ett inslag av svenska traditioner, lyckats finna några belägg för den nu behandlade sägnen. Tydligen har den därför ursprunglig hemortsrätt inom svenskt område. Dess ålder är vanskligare att säga något om. Visserligen kan den i sin nuvarande utformning, i vilken jakt vapnet är en bössa, ej vara äldre än detta vapens användning i Sverige (jfr kap. VIII), men det är ju knappast något som hind rar, att det i en tidigare, obetydligt ändrad utformning70 talats om armborst eller båge. Det väsentliga i sägnen är ju i varje fall ej vapnet utan föreställningen att skogsrået kan ge tur eller otur, och denna hör som sagt till det konstitutiva för skogsråföre• ställningen. * Skogsrået varslar. Någon gång möter man i skogsråuppteckningarna den upp fattningen, att skogsråets blotta uppträdande är ominöst. Jag skall ge ett par exempel: »En person kom och gick, så fick han se flickor, trodde det var Dahllövs fröknar. När han hadde gått förbi, så titta han sig tillbaka, 70 Man kan då t. ex. ej gärna ha berättat, att rået blåser i bössan e. dyl. Föreställningar och motiv 123 då fick han se, att de hade romp. Han for omkull och slog sig svårt.» - Skeppare C. J. Gustavsson, Vänersborg (Dalsl, Gestad 1929. IFGH 1893, s. 1). »- - - Ofta mötte han skaumannen och blev ibland sjuk, när han sett skausnuan, men blott när han sett henne.» - Anders Krantz, f. 1858 (Skåne, Ravlunda 1929. LUF 3408, s. 25). »Skogsråa var framme -ö visade sig ibland. Far såg henne en gång. Då var hon klädd både i slöja o krona. Dä bådade lycka, att få se henne så klädd.» - Mor Larsson, f. 1843 (Vrml, Karlskoga 1927. IFGH 973, s. 54). »- - - Om di råkar ut för skogsrået blir di sjuka. - -» - August Larsson, f. 1857 (Vgl, Bälinge 1927. IFGH 1164, s. 4). Redan av detta urval men ännu mer av det samlade materialet framgår, att den vanligaste föreställningen i detta sammanhang är, att mötet med skogsrået bringar olycka. När sammanträf • fandet med rået medför lycka, säges detta oftast liksom i den ovan anförda uppteckningen vara förebådat av hennes vackra klädsel, en föreställning, som ju även är anknuten till andra naturväsen än skogsrået - så t. ex. icke minst till sjörået och de norrländska vittrorna.71 Möjligen skulle någon vilja sätta föreställningen i samband med den nyss behandlade att skogsrået ger tur eller otur åt jä• garen, men sammanhanget är i så fall blott skenbart. I den se nare föreställningen tänkes nämligen turen eller oturen bero di rekt av skogsråets egen vilja och ofta även av jägarens förhål• lande till rået, under det att den här ovan exemplifierade före• ställningen blott är en till skogsrået associerad tro på »mötets» ominösa betydelse i vissa fall, en tro, som i sin tur hör samman med den djupt i vårt själsliv förankrade föreställningen - eller rättare sagt medvetandet - om lycka och olycka, tur och otur. Ehuru detta alltså ingalunda är något för skogsråföreställningen konstitutivt - de vanligaste bland de ominösa mötena äro ju »käringmötet», mötet med vissa djur, såsom t. ex. katten o. a. - så förefaller det dock, som om mötet med övernaturliga väsen i vissa fall anses som särskilt farligt. Det medför ofta sjukdom och andra olyckor, under det att t. ex. ett käringmöte främst innebär, att man mister turen - t. ex. jaktturen - under den dagen. Som förut påpekats, äro emellertid flertalet skogsråmöten 71 Ella Ohlson, a. a., s. 78 f. och 98. 124 Föreställningar och motiv ej ommosa, och föreställningen kan till stor del sägas vara en orsaksförklaring. Har man mött skogsrået och sedan råkat ut för något missöde, skyller man detta på rået. Denna tradition har emellertid skapat en viss rädsla, varför man vid möte med rået gärna iakttar en viss försiktighet. Särskilt är man ange lägen om att ej omtala upplevelsen för någon, förrän man sovit på saken, en åtgärd, som ju i allmänhet vidtages, då man råkat ut för något övernaturligt. Med den nu behandlade föreställningen hör psykologiskt sett en annan mycket nära samman, i det även i denna det över• naturliga väsendets ominösa karaktär utgör bakgrunden. Jag syftar på de i uppteckningarna förekommande uppgifterna om att skogsrået varslar väderskifte och då i de flesta fall storm och oväder. Själva varslet utgöres härvid just av råets blotta framträdande; någon gång av hennes sätt att vara klädd. Jag skall anföra några exempel: »Det bådade regn, då hon [skogsnuvan] visade sig.» (Skåne, Full tofta 1929: LUF 2548, s. 2 f.). »Skogsråa brukade komma fram så där strax före något oväder.» (Vrml, Botilsäter 1929. IFGH 1894, s. 1 f.). »Nu blir det regn, far fröken hadde rampa ute»; fröken = skogsrået (Vrml, Lekvattnet 1932. ULMA 4998, s. 19).72 De som äro mest beroende av vädrets skiftningar - särskilt växlingar mellan storm och lugnt väder _:_ äro emellertid fiskarna och sjömännen. Därför är det naturligt, att det i detta fall mera talas om sjörået än om skogsrået.73 Några exempel ur högen må anföras: 72 I detta fall är det sålunda icke råets uppträdande i och för sig utan »rumpan» som utgör det ominösa elementet. Yttrandet har för övrigt en skämtsam karaktär, och det är med all säkerhet ej fråga om något verkligt möte med skogsrået. Troligen är det någon naturföreteelse - ovisst vilken - som man skämtsamt kallar för skogsråets »rumpa». 73 De flesta uppgifterna om att skogsrået varslar för oväder före• ligga från Skåne och Värmland, och det är karakteristiskt, att det här mycket ofta heter, att rået bådar regn. För folk på landbacken, sär• skilt för jordbrukare, spelar regnet en större roll än stormen. I kust landskapen ända uppåt Norrland, liksom även i vissa delar av det inre - särskilt utmed Vänern och Vättern; de båda i fortsättningen anförda exemplen från Fröskog (Dalsl) och Korsberga (V gl) syfta just på re spektive dessa två sjöar - talas åter i detta fall nästan uteslutande om sjörået, som då varslar storm. Föreställningar och motiv 125 »Sjörå. - - - Om det kom en karl o. ett kvinnfolk tätt utmed båten, var det bäst att passa sig och gå iland, för då blev det storm.» (Dalsl, Fröskog 1927. IFG H 992, s. 3). » När 'sjörået' visar sig, är det bäst söka nödhamn, för då blir det storm.» (Norrb, Piteå 1930. ULMA 2776: 4, s. 1). »Sjöfrua - - -. Hadde ho då sett granna hår uppsatt, då kunne feskara vära säkra på gBtt vär å longnär sjö, män hadde ho-t utslat ikring sä, då va dä bäst di ga säk i lann, fö-lrå veste di dä blre stBrm å ovär.» (Vgl, Korsberga 1927. ULMA 1396: 3, s. 19) o. s. v. En särskild grupp för sig utgör i detta sammanhang en del väderleksmärken, som ofta och särskilt i vissa delar av landet associeras till skogsrået, sjörået eller andra naturväsen. Jag skall anföra några exempel: »Så mot regn så dunstar det upp rök och dimma ur jorden och då sa mina föräldrar: 'Nu ellar skogsråa i Hors kulle. Nu blir det regn.» (Dalsl, Valbo-Ryr 1927. IFGH 984, s. 14). »Byker skövsnuan i dalgången emellan två skogar om morgonen, blir det regn innan kväll.» (Skåne, Ask 1924. LUF 323, s. 6). »När dimman går upp, sa alltid de gamla, att mosskäringen eldar. Då visste en, att det skulle bli vackert väder.» (Vgl, Marum 1928. ULMA 1815: 1, s. 4). »När OmbärsgBbben koker rover, faller spat över slätta.» (Ögl, Väversunda 1928. ULMA 1836: 1, s. 4). Det naturfenomen, som ligger bakom, är oftast dimman, som stiger upp på morgonen. Möjligen syftar även uppteckningen från Valbo-Ryr på denna. Egendomligt är att denna dimma än säges båda regn och än solsken. Samma förhållande uppvisar emellertid även en granskning av de uppgifter, jag i Sverige på• träffat om morgondimman som väderleksmärke, vilka ej äro associerade till skogsrået eller andra naturväsen. Varpå denna heterogenitet ifråga om bedömandet beror, om det vilar på kli matologiska fakta eller ej, är svårt att yttra sig om. Närmast till hands ligger ju att antaga, att detta märke i realiteten är så osäkert, att det lämnar plats för helt skilda tolkningar. Under sökningar på detta område ha visat, att detta icke sällan är för• hållandet även med andra väderleksmärken.74 Anknytningen till 74 Se K. Bondevik, a. a., passim. Att dimman säges båda regn eller solsken och vackert väder, gör det troligt, att vi här liksom ifråga om andra regnmärken ha att göra med en mer eller mindre utpräglad jord brukartradition. 126 Föreställningar och motiv skogsrået är ju emellertid i detta fall ej något för skogsråföreställ• ningen konstitutivt utan i viss mån en sekundär företeelse, en förklaringstradition75 av det slag, som man brukar kalla per sonifikation. De nu anförda exemplen voro samtidigt väderleks märken, men det övervägande antalet av dessa personifikationer uppträda så att säga självständigt och utgöras ofta blott av språk• liga uttryck anknutna till dimman över mossar och sankmarker. Ej sällan ha de en skämtsam anstrykning. Några exempel må anföras: »När dimman varma sommarkvällar stiger upp ur dala' o mader säges det att 'makäringera ellar'.» 76 (Vgl, Ryda 1905. UL'.\IA 111: 18, s. 7). »När det stiger opp imma i skogen från kärr el. dyl., är det skogsnuf van, som byker.» (Öl, Källa 1929. ULMA 2071: 4, s. 4). »'Vita märren är ute och rider' (då den vita dimman om kvällarna stiger upp över sankmarken).» (Got!, Atlingbo 1917. ULMA 441: 3, s. 22). »Då tröllkäringän koker messu i bärjene (dimma i bergen), då nap par bättjeörane (bäcköringen).» 77 (Häls!, Alfta 1928. ULMA 1913: 1, s. 22). En undersökning visar, att uttryck av detta slag äro synner ligen vanliga men även att de äro ganska traditionsbundna och uppvisa en geografisk differentiering. I de gammaldanska land skapen Skåne och Halland säges att skogsnuvan byker; i Dals land och Västergötland talas om att skogsrået eller mossakäringen eldar; i ett par belägg från Dalarna och Hälsingland heter det, att trollkäringen kokar vassla, resp. messu (messmör) o. s. v. Uttryckens anknytning till skogsrået är av materialet att döma begränsad till Sydvästsverige. I beläggen från Hälsingland och Dalarna talas om trollkäringen (se kap. III, Sverige samt kap. VII). I övrigt förekomma i uppteckningarna en del olika be- 75 Jfr von Sydow, Något om träden i folkets tro och sed, passim. Denna fiktionskaraktär hindrar naturligtvis ej, att uttrycken ifråga för en del sagesmän innebära verklig tro, något som kanske särskilt gäller de ovan anförda väderleksmärkena. Beroende på traditionsbärarnac; olika läggning är nämligen det psykologiska innehållet i dylika fiktio ner synnerligen varierande; ibland uppfattas de skämtsamt, ibland som verklig tro (jfr kap. X, Traditionsbärarna). 76 Originalet är delvis skrivet med användande av landsmålsalfabetet. 77 Originalet är delvis skrivet med användande av landsmålsalfabetet. Föreställningar och motiv 127 nämnda gestalter såsom: mossakäringen, Mad-Elin, Ombergsgub ben, Vita märren o. s. v. Det vanligaste är mossakäringen eller liknande uttryck, som det förefaller särskilt i Småland, Väster• götland och Östergötland. Gestalternas fiktiva karaktär framgår ju redan av de uttryck, vari de förekomma, men den blir ännu tydligare i belysning av det faktum, att dessa uttryck äro deras enda hemvist. De ha aldrig fått fotfäste inom äkta folktro. I detta sammanhang skall jag även beröra en tradition, som till sitt innehåll delvis ansluter sig till det nu behandlade, ehuru den varken är ett väderleksmärke eller direkt går att förklara som en fiktion. Jag syftar på traditionen om att rået tvättar och att man ser hennes till torkning uthängda kläder. I den från Öland ovan anförda uppteckningen säges, att det är »skog snufvan, som byker», då dimman stiger upp. I detta fall är det tydligen fråga om ren personifikation, men i flertalet belägg är en sådan förklaring ej möjlig78 : »Ber. hade hört en gammal 'mycket trovärdig' kvinna berätta om skogsråa. Hon kom o gick till Bengtsfors en gång och fick då se skogs råa sitta på en tuva i en mosse och tvätta en lång vit duk. Dår fanns en liten vattenpöl, varest hon sköljde sin duk. Skogsråa hade grått krusigt hår och såg mycket bra ut.» -- Johansson, f. 1864 i Sk. (Dalsl, Skållerud 1927. IFGH 1065, s. 4). »Skogsnuan brukade tvätta ibland och hängde opp sin tvått utmed Fardalaå. Hon tvättade väl i ån, kan jag tro. Tvätten var vit och vac ker, men de, som lyckades komma tillräckligt nära, märkte att det inte var annat än blekta människoben.,, - Nils Jakobsson, f. 1880 i Kn. (Hall, Knäred 1931. IFGH 2266, s. 4). »Det var en pojke, som tjänte här på detta stället. Han gick och vaktade fåren. Så när han kom hem en kväll, var han så orolig och han sa att han hade träffat ett fruntimmer ute i skogen, hon höll på ati tvätta för hon hade så många 'lasa' uthängda. 'hum fråugte hums påug ja va', sa han. Ja de e klart, att det var skåwsnuan.» - Per Ras musson, f. 1865 (Skåne, Rödinge 1932. LUF 3454, s. 2). Ehuru de flesta beläggen härstamma från Sydsverige, synes motivet sporadiskt förekomma över skogsråföreställningens hela område. Liksom i så många andra fall är det emellertid ej an knutet enbart till skogsrået utan även, och som det förefaller 78 Alldeles omöjligt är väl ej, att traditionen och de i samband med denna stående upplevelserna i sista hand gå tillbaka på fiktioner av förut anfört slag; detta synes mig dock föga troligt. 128 Föreställningar och motiv i långt högre grad, till sjörået. Inom sjöråföreställningen an sluter det sig också naturligt till den såväl inom Norden _: i Sverige ända upp i Norrbotten - som utanför det nordiska om rådet vanliga föreställningen att sjörået tvättar sig. * Rået väcker vid milan. I det föregående har behandlats föreställningen att rået genom sitt blotta framträdande kan varsla sjukdom och olyckor, storm, väderskifte o. dyl. Som ett slags varsel ehuru av helt annat slag än de nu nämnda kan man även betrakta innehållet i den van liga föreställningen att skogsrået väcker kolaren, när det blir fel på milan (se karta 10). Jag skall anföra några exempel: »Skogråa var snäll mot den hon tyckte om. T. ex. vid kolning kunde man få se prov på hennes välvilja. Berättarens morfader var kolare i Torrskog. En gång han låg och sov i kolkojan på natten hörde han tydligt någon som ropade 'Magnus'. Han gick upp och såg efter och då hade milan börjat falla in. Magnus fick skyndsamt ta itu med den. Han påstod själv alltid att det säkert var skogråa som väckt honom.» - Fru Andersson, f. i Torrskog (Dalsl, Nössemark 1929. IFGH 2521, s. 1). »En kolergubbe talte om skogaråa. Ho knacka först en gång, brydde han sig inte om det så knacka ho en gång te, gick han inte ut då hel ler, så slo ho te så dörren höll på å gå itu. Då måste han gå ut, å då fick han fylla ute på mila.» - Lägenhetsäg. Hjalmar Rehnberg, f. 1872 (Närke, Lerbäck 1933. ULMA 5638, s. 8). »Johan Kolare påstod sig ha sett skogsrået flera gånger under sin kolningstid. Ibland om nätterna, när Johan låg ute i kolhyttan och vaktade en mila kunde han få höra skogsrået skrika: 'Kom ut Johan det är en 'glosa' på milan'.» - Johan Kolare (Smål, Nottebäck 1930. LUF 2913, s. 86). Emellertid är det ju så, att denna väckning vid kolmilorna blott är ett specialfall av en myck,et vanlig föreställning. Ladu gårdspigan eller husbonden blir väckt, när kon skall till att kalva under natten; kusken, när han tidigt på morgonen skall ha en skjuts redo; mjölnaren, när kvarnen hotar att »gå i sko» (d. v. s. gå tom) o. s. v. Över hela det nordiska fäbodområdet - i Sverige, svenska Österbotten och Norge - där det är vik tigt att kreaturen släppas ut på betet i tid om morgonen, omtalas, att vallkullan blir väckt av de underjordiska, om hon råkar för- Föreställningar och motiv 129 sova sig.79 Överhuvud taget när någon fara hotar en människa eller något särskilt påfordrar hennes närvaro - men, observera, något hon förut känner till eller anar - så blir hon ofta i tid varskodd eller väckt, om det inträffar under natten. Vad väck• ningen vid milan och i fäboden beträffar, så associeras den ofta men långt ifrån alltid till respektive skogsrået och de under jordiska. När kon skall kalva, är det oftast ladugårdsrået, som får tacken för väckningen, i kvarnen kvarnrået o. s. v. Det är dock långt ifrån alltid som ett namngivet övernaturligt väsen säges förorsaka väckningen. Vad t. ex. kolartraditionerna beträffar, kan följande exempel sägas vara karakteristiskt för en del uppteckningar: »Dä va när far tjänade i Tulinge å låg i skogen å kalra, å dä va första gången han skötte milrera. Rätt sam dä va' så knacka dä på kajdöra, män han va så skygg, så han tordes inte gå ut. Då ropade dä hans namn, - - män far tordes inte gå ut; män då kastades döra ur kaja ett långt stycke, män då sprang far ut, för då ble han så rädd, män när han fick titta ätter på mih, så va dä värme i kalia å då försto han, att dä va ingen sam ville honom någe ont och milrera gick allti bra te för honom.» - Joh. Jansson, f. 1866 (Vstml, Hed 1932. ULMA 4329, s. 3). Det som tros ha väckt kolaren är här ett obestämt »något», som ej identifieras med något bestämt övernaturligt väsen. - Någon gång, och som det förefaller blott i Västsverige, kallas så• dana kolbottnar, där kolarna bli väckta, för väckbottnar: » När de ha legat i skogen och kolat har det varit konstigheter ibland. En gång framåt midnatt, när jag låg och kolade, så blev det ett slag, det slog till, så kojan riktigt skalv. Jag blev rädd, men jag hade hört talas om, att det finns milor, som stå på väckbottnar, det väcker kola ren, om det blir fel på milan. Jag öppna dörren och såg ut. Då var det ett hål på milan, som det började komma eld ut ur. .Tag såg om henne och sen blev det bra, men om de då inte går ut, så kan dörren ryckas opp och kastas långt därifrån.» - August Malmberg, f. 1869 i Finnerödja (Vrml, Visnum-Kil 1926. IFGH 718, s. 43 f.). 79 Mycket ofta berättas det i sägnens form, t. ex.: »Dom sa' att rå• kulla kom över vallen med sine kor, gätkulla hadd' int vakna än, då sjöng råkulla (d. v. s. rånas gätkulla 1. vallflicka): 'Tutteritu, klrocka är sju / Mine kor gå på gröna vallen, / Dine står på lortuga pallen. / Skäm ut däg, skäm ut däg, långlötje ~ löke. » - Karin Persson, f. 1867 i Fågelsjö (Hälsl, Loos 1932. ULMA 5849, s. 10 f.). - En undersök• ning rörande dylika väcklåtars spridning är synnerligen intressant men faller utom ramen för detta arbete. 9 Gunnar Granberg 130 Föreställningar och motiv Här tänker man sig tydligen, att det är något hemlighetsfullt förenat med själva platsen för kolningen. Detta står föreställ• ningen om ett gestaltlöst, opersonligt rå nära, och undersöker man traditionen om väckningen i sin helhet, visar det sig också, att man ej sällan påträffar en dylik föreställning. »Dä va rå't», sä• ger man t. ex. i Östergötland, när en knackning på rutan kallar bonden ut i ladugården till den kalvande kon. Men det är ingen som har sett detta rå, och man har inget begrepp om dess ut seende. Allt tyder på, att det primära här liksom för den förut behandlade föreställningen om rå för vissa djur är en känsla av något hemlighetsfullt och mystiskt, vilken då ofta men ej alltid förklarande associeras åt olika håll, till ett visst övernaturligt väsen eller till ett opersonligt rå. Att väckningen förefaller oför• klarlig och mystisk är ju också naturligt. Rent psykologiskt sett har den emellertid sin grund i det välbekanta faktum, att en person, som väntar eller fruktar att något skall inträffa, befin ner sig i en slags spänning eller - om det är under natten - är ytterst lättsövd80, så att han mycket ofta blir varskodd eller vaknar i rätt tid. I ett par av de ovan citerade uppteckningarna tycker sig kolaren höra sitt namn ropas, och denna hörselhallu• cination är dokumenterad även i ett flertal andra fall. Ehuru den nu behandlade föreställningen är vida spridd och tillhör ett flertal olika traditionsbärargrupper, är den inom skogsråföreställningen begränsad till kolartraditionen. Blott kol ningen erbjuder nämligen det erforderliga känslounderlaget, i detta fall oron för att det skall bli fel på milan under natten, utan att kolaren vaknar och hinner ingripa. Egendomligt nog talas det, såvitt jag kunnat se, aldrig om att tjärbrännaren blir väckt, men detta sammanhänger antagligen med att tjärbrän• ningen ej tar lika lång tid i anspråk och ej heller synes fordra samma vaksamhet som kolningen (jfr kap. VIII). Vad denna kolartraditions utbredning beträffar, förekommer den anknuten till skogsrået över den svenska skogsråföreställningens så gott som hela område ehuru med olika intensitet. Tätast ligga så• lunda beläggen inom det mellansvenska bruksområdet, under det att de saknas från utpräglade jordbruksbygder (jfr kap. VIII och karta 10). Egendomligt nog har jag ej i svenska Nyland 80 I Västmanland t. ex. kallar man detta att »ligga på åga». Föreställningar och motiv 131 - där ju eljest kolning i stor utsträckning förekommit - kunnat finna traditionen anknuten till skogsrået, men måhända beror detta på bristande material. Synnerligen vanlig i uppteckningarna om hur kolaren blir väckt är uppgiften, att väckningen sker genom bultningar p:'\ kojdörren. Utan tvivel äro dessa bultningar ibland att rubri cera som hörselhallucinationer om än av annorlunda slag än de nyss omtalade, men i andra fall förefalla de att ha ett reellt un derlag. En mycket vanlig utformning av traditionen, här exempli fierad i de från Närke, Värmland och Västmanland anförda upp teckningarna, är, att det bultar så hårt, att dörren håller på att gå itu eller att det berättas, att den rent av kastas av sina hakar. Men gamla kolare, som själva ansett sig fria från vidskepelse, ha berättat för mig - och jag har själv varit vittne till det i norra Östergötland- att när milan brinner ojämnt, så att elden på någon punkt närmar sig ytlagret, så inträffar, när detta blivit tillräck• ligt tunt, till slut en gasexplosion, varvid ved och kolstybb kastas bort och flammorna slå ut. Detta kallas att »milan slår». Ex plosionen kan ibland vara så kraftig, att föremål i närheten slungas omkull i följd av lufttrycket. En av mina sagesmän hade varit med om, att dörren till kolarkojan kastades av vid ett så• dant tillfälle, och han ansåg för sin del, att alla uppgifter härom hade reellt underlag. I' en del uppteckningar ehuru ett fåtal sä• ges emellertid, att kolaren blir väckt av kraftiga bultningar, innan milan slår, och många kolare förneka, att bultningarna kunna ha någon naturlig orsak. Asikt står alltså mot åsikt, men så vitt jag kan se, är det i hög grad sannolikt, att uppgifterna särskilt om kojdörrens avkastande men i vissa fall även om bult ningarna ha det nu omnämnda underlaget. I andra fall åter utgör traditionens fasthet och suggestiva inverkan en tillräcklig grund för förklaringen av bultningarna som hörselhallucina• tioner. * Rået i djurgestalt, det gestaltlösa rået. I nära samband med det, som i det föregående sagts om skogs· råets förmåga att byta gestalt och förvandla sig, står frågan om skogsrået i djurgestalt och det gestaltlösa rået, en fråga, som i 132 Föreställningar och motiv sin tur sammanhänger med ett omdebatterat problem rörande skogsråföreställningens ursprung och utveckling. Enligt en särskilt tidigare ganska allmänt omfattad åsikt kan man beträffande de övernaturliga väsendena skönja en utveck ling från en mera allmän fruktan för och en i förening med denna stående kult av själva skogen, sjön e. dyl. till en före• ställning om djurgestaltade eller antropomorfa väsen.81 Ej säl• lan säges härvid det antropomorfa väsendet representera en se nare utvecklingsfas än det djurgestaltade. Å ven i den nordiska råföreställningen, sådan den är åtkomlig i våra uppteckningar, säges rået uppträda i olika gestalter. Levander skriver härom i sin viktiga undersökning Om rå 'mytiskt väsen': »En helt an nan betydelse för problemets lösning ha enligt mitt förmenande de olika ge st a 1 ter, i vilka rået uppträder. Dessa äro som alla folktrons gestaltningar, varierande snart sagt i det oändliga, men i fråga om rå - liksom i fråga om de flesta från för• historisk tid ärvda naturmytiska föreställningar - urskiljer man följande tre huvudtyper: 1) helt eller delvis mänsklig gestalt; 2) djurgestalt; 3) gestaltlöshet eller, rättare sagt, identifiering med det naturföremål, som framkallat själva den mytiska före• stäHningen. "82 Levander bygger i sin framställning på material rörande råföreställningen i sin helhet. Låt oss nu med utgångs• punkt i det ovan citerade undersöka det nordiska skogsråma• terialet - och då fattar jag skogsrå enligt på s. 5 f. angivna sätt. Påträffar man även här de två senare faserna: rået i djurgestalt och det gestaltlösa eller med den bakomliggande naturen identi fierade rået? Vad först rået i djurgestalt beträffar, så skriver Levander: »I skogarna uppträder rået i samma gestalt som de förnämsta jagade djuren, bl. a. som tjäder (Uppland), hare (Östergötland) och älg (Uppland). Om dessa djur berättas så gott som alltid, antingen att de äro osårbara eller ock att de ej få skjutas. Den som djärves skjuta rået, träffas själv av skottet och måste lösa sig genom offer.» 83 Alla de tre exempel Levander här drar fram tillhöra den förut behandlade föreställningen om »trolldjuren;, (vanligen fåglar - främst tjädrar), som ej gå att skjuta på vanligt sätt. Bomskotten och de händelser, som ibland sammanhänga 81 Se särskilt Marett, a. a. samt Lang, a. a. 82 Levander, Om rå 'mytiskt väsen', s. 114. 83 Ibidem, s. 121. Föreställningar och motiv 133 därmed, förklarar man på olika sätt. Levanders första uppländ• ska belägg åskådliggör ett sådant: »Dä var'n solat, som het Järpe. En gång var'n ute på tjäderskytte å hadd'n arn kär me' se. När dom har gått ikring lengen i skogen feck dom te slut syn på n tjäder. Järpe lag' an förståss å sköt, men tjädern satt kvar; han bärä svängde om som en blixt å vände af älre tell i stelle för krävä. Så sköt n ett skott till, men dä geck likdant. Kärn, som var me, förslog, att dä var fäl å ville dom skulle lett'n värä, men Järp n var evis å smällde på'n fö tredje gången, men då damp'n själv, liksom ha'n skullä fått ett skott, å straks etter so dödd n. De va de för han har skjuti på skogsråt.» - Ester Hedborg (Uppi, Jumkil 1897. ULMA 303: 21, s. 34). Denna förklaring hör dock ej till de vanligaste. Dessa gå istället ut på, antingen att skogsrået självt eller också - och vanligare - någon illasinnad människa, en trollpacka, sänt ut dessa skotthårda, »förtrollade» djur (jfr s. 113 f.). I det hit tills upptecknade materialet äro, vad denna sägengrupp beträf• far, förklaringarna av den typ, som den från Jumkil anförda uppteckningen åskådliggör, som sagt mycket få, och även om de äro urgamla och tillhöra skogsråföreställningens primitiva skikt, ha de en tydlig aitiologisk karaktär. De förutsätta ej en föreställning om att skogsrået uppträder i djurgestalt, även om de måhända kunna bidraga till en sådan föreställnings upp komst. - Typiskt är också att de flesta exemplen på att skogs rået uppträder i djurgestalt, i likhet med de av Levander fram dragna, tillhöra den nu omtalade sägengruppen. Utanför denna har jag i Sverige blott kunnat finna ett fåtal exempel på att skogsrået uppträder i djurgestalt. Här är ett belägg från Skåne: »Skogssnuan var ett vackert, smärt men ganska kort kvinnoväsen med ryggen ihålig som ett baktråg. Hon kunde ofta skifta gestalt. Vanligen fann man henne som en kalv. Numera finns inga skogssnuor längre lika litet som näckar. De ha blivit ihjälslagna av åskan. Så fann jag en dag efter ett häftigt åskväder en kalv som dödats av blix ten, men det var inte någon av mina kalvar, utan var en skogssnufva, som tagit gestalt av en kalv.» - Lantbr. Ola Persson (Skåne, Osby 1926. L UF 464, s. 37). Även detta är ju ett typiskt förklaringsmemorat. Levander skriver vidare i anslutning till ett flertal forskare: »Ännu sedan rået antagit mänsklig skepnad, återfinner man 134 Föreställningar och motiv remm1scenser av den forna djurkaraktären. Rået råmar som en oxe (Leksand i Dalarna), är till hälften människa och till hälf• ten hund (Lappträsk i Finland), har rumpa som en varg (Upp· land), hästfot eller kosvans (Blekinge) etc.» 84 Som jag redan framhållit, får man dock akta sig för att bygga för mycket på dylika motiv. I vissa fall innebära de blott, som det synes, indi viduella och tillfälliga lån från omgivningen. I andra fall åter synas de i vårt land liksom i allmänhet inom nordiskt område vara episka motiv med vidsträckt spridning. Om samtliga de sägner och memorat, vilka omtala, att skogs rået uppträder i djurgestalt, gäller, såvitt jag kan se, att denna djurgestalt blott tänkes vara en mer eller mindre tillfällig uppen barelseform för skogsrået och att hon vanligen visar sig som en kvinna.85 Vad skogsrået beträffar, synes det sålunda knappast finnas några motsvarigheter till de sägner, av vilka jag här anför en östgötsk variant: ,,Di sa att dä fanns e stor gädde, sBm hadde e bjällre unuer sä, dä skulle vare själva sjöråt. Den torse di allri röre. Ho va så ovanlit stor den där.,, - Lantbr. Frans 0. Karlsson, f. 1851 i Ö. R. (Ögl, Ö. Ryd 1932. ULMA 4782, s. 9). Sägner av denna typ äro jämförelsevis vanliga86, och här före• ställer man sig tydligen, att denna gädda e. dyl. är det verkliga rået, ej dettas tillfälliga uppenbarelseform. Överhuvud taget förefaller det som under den tid, som kan studeras i våra folk minnesuppteckningar, den föreställningen att rået har djurgestalt - ständigt eller blott tillfälligtvis - vore vida vanligare och fastare rotad inom sjöråföreställningen än inom skogsråföreställ• ningen. Troligen sammanhänger detta med det förut betonade faktum, att sjöråföreställningen på många punkter uppvisar en primitivare struktur än skogsråföreställningen särskilt inom den nas kärnområde. Måhända har tidigare även skogsrået i större utsträckning än nu trotts uppträda i djurgestalt. Härifrån och till att antaga, att detta är en föreställning, som föregått den nu- 84 Ibidem, s. 122. 85 Den ovan citerade uppteckningen från Jumkil i Uppland utgör endast skenbart ett undantag. Av omgivande partier av sagesmannens berättelse framgår tydligt att även han i allmänhet tänker sig skogs rået som en kvinna (skogsfrun). 86 Se t. ex. de av Levander citerade (ibidem, s. 122 f.). Föreställningar och motiv 135 varande i allmänhet rådande antropomorfa uppfattningen, är dock ett långt steg. Jämförelser med primitiva folk tyda på att föreställningar - i detta fall rörande naturväsen - som skenbart representera olika ålderskikt, i själva verket existera parallellt och så att säga motsvara olika behov - icke minst olika förklaringsbehov. Se t. ex. den bild, som Holmberg-Harva ger av de altaiska folkens föreställningar på detta område.87 Det nu sagda gäller i viss mån även föreställningen om det gestaltlösa (skogs) rået eller rättare sagt föreställningen om en mystisk, övernaturlig makt, som kallas (skogs)rå. Jag har med avsikt satt (skogs) inom parentes, ty när det gäller detta gestalt lösa rå, synes lokalitetsbeteckningen i viss mån vara av en ganska underordnad betydelse; man tycks kunna tala om en enhetlig råföreställning. Vad nu emellertid skogsråföreställ• ningen och inom denna tron på ett gestaltlöst rå beträffar, så synes det mig riktigast att härvidlag betrakta de olika föreställ• ningsområdena var för sig.88 Jag hänvisar då samtidigt till den utförligare behandling jag i olika avsnitt givit dessa. Vad skogsråets utseende och sätt att uppträda beträffar, så finnas ju där flera drag av tydligt erotiskt ursprung. Inom kärnområdet äro dessa dominerande, och ehuru denna dominans tydligen är resultatet av en jämförelsevis sen sägnifieringsprocess, får man ej därav dra den slutsatsen, att dessa drag äro sena. De finnas fastän blandade med andra även inom övergångsom• rådet liksom också inom utomnordiskt område och äro av allt att döma uråldriga. Överhuvud taget spela av erotiska fantasier påverkade föreställningar och motiv en mycket stor roll inom skogsråföreställningen (se kap. IX), och enligt min uppfattning betinga de alla en föreställning om ett antropomorft skogsrå, vilken då också måste vara ursprunglig. Även sådana traditioner som de, vilka omtala, att skogsrået (hån) skrattar, förvänder synen och i samband härmed möjligen även tron att skogsrået för människor vilse, alla dessa synas mig till själva sin natur intimt sammanhänga med föreställningen om ett människolik- 87 U. Harva, Altain suvun uskonto, s. 259 ff. 88 Man kan här tala om olika psykologiskt underlag: erotik, önskan (om jaktlycka o. dyl.), fruktan (för vilsegång, att förlora krea• turen o. dyl.) etc. 136 Föreställningar och motiv nande skogsväsen. Möjligt är dock att särskilt skrattet är ett jämförelsevis sent motivtillskott och att det alltså ingenting be visar beträffande ursprungligheten av en föreställning om ett antropomorft skogsrå. Detta gäller även föreställningarna att skogsrået har kreatur och hund (jfr följande avsnitt), i det dessa möjligen närmast äro lån från tron på de underjordiska. Inom en föreställning åter som den att rået väcker (vid milan) synes tron på »nå~ot övernaturligt», som man kallar rå, repre sentera en ursprungligare uppfattning än tron att det är ett an tropomorft väsen, som väcker. Ehuru måhända i mindre grad synes detta gälla även föreställningarna att skogsrået härskar över skogens djur och att hon undanhåller kreaturen i skogarna (jfr Skogsrået för vilse). I samband med den sistnämnda be rättar man också, som vi snart skola se, att skogen håller krea turen e. dyl. (svenska Finland), eller att människor och djur kunna bli skogstagna. Man synes här kunna tala om en identi fiering av skogen med något övernaturligt, d. v. s. en slags före• ställning om ett gestaltlöst rå, liksom finnarna på samma sätt tala om metsä 'skog'. Av uppteckningarna framgår dock tyd ligt, att med »skogen» i det förstnämnda uttrycket åtminstone numera åsyftas just det antropomorfa skogsrået (jfr Skogsrået för vilse). Vad skogstagen beträffar ha vi ju här en parallell till det vanliga bergtagen, och den närmast liggande förklaringen är väl, att uttrycken betyda tagen in i skogen eller berget, ej tagen av. Att numera det antropomorfa skogsrået dominerar även i skogen håller synes emellertid vara en senare utveck ling, som tydligen sammanhänger med den söderifrån verkande sägnifieringsprocessen. Det gestaltlösa skogsrået omtalas näm• ligen sällan inom kärnområdet, däremot mera inom övergångs• området för att slutligen i Norrland spela en ganska stor roll inom vissa föreställningar (jfr Skogsrået och skogsdjuren). Även utanför de nu nämnda speciella föreställningsgrupperna omtalas stundom ett gestaltlöst, obestämt (skogs) rå. Levander anför sålunda en uppteckning från Torpa socken i Västmanland, där det heter, att man ej vågar hugga ned en stor tall, »för si dä ä rådande i'a» (ibidem, s. 116) .89 Icke sällan är det svårt att 89 Psykologiskt sett skulle man naturligtvis lika väl kunna säga, att det är rådande i tallen, därför att man ej vågar hugga ned den. Föreställningar och motiv 137 veta, huruvida något obestämt, övernaturligt i allmänhet eller ett antropomorft väsen åsyftas, och liksom beträffande alla folktra ditioner får man akta sig för överdriven systematisering. Olika föreställningar äro ofta invävda i varandra, och försöker man skilja dem åt, måste man komma ihåg, att resultatet mer eller mindre blir en konstruktion. Detta gäller nuvarande folkloris tiskt material, men med all säkerhet har det sin tillämpning även beträffande äldre förhållanden. Liksom för föreställningen om rået i djurgestalt gäller natur ligtvis även här, att om man närmare vill undersöka tron på ett gestaltlöst rå, så måste man gå utanför skogsråföreställningen. Sjöråföreställningen erbjuder även i detta fall mycket av in tresse90, men framför allt måste man ta hänsyn till de företeel• ser, som man kallar husrå, ladugårdsrå o. s. v. - vilka i många fall endast äro benämningar på ett varsel. En dylik undersök• ning faller emellertid utom ramen för detta arbete. Beträffande tolkningen av dessa och liknande föreställningar har ju en livlig debatt förts mellan anhängarna av de s. k. ani mistiska och preanimistiska (eller animatistiska) skolorna.91 Vad skogsråföreställningen beträffar, så synes mig, som jag ovan framhållit, det antropomorfa och det gestaltlösa - liksom även det djurgestaltade - rået ha lika ursprunglig hemortsrätt inom densamma, ehuru de ha olika psykologiska orsaker och allt fort farande till stor del äro begränsade till olika traditionssfärer. Detta bekräftas även av komparativa studier rörande olika pri mitiva folk. * Skogsråets kreatursskötsel. Den inom övergångsområdet vanliga traditionen att skogsrået har kreatur, som hon sköter på samma sätt som människorna sina, har jag i det föregående flera gånger berört (se kap. III, IV och karta 11) och anser mig därför ej behöva ytterligare be handla den. I stället skall här kortfattat omnämnas ett par traditioner, vilka synas ha den nu nämnda som förutsättning. 90 Jfr Levander, Om rå 'mytiskt väsen", s. 116 f. 91 Se Marett, a. a.; Lang, a. a.; R. Karsten, a. a. samt C. W. von Sydow, Die psychologischen Griinde der Manavorstellung. 138 Föreställningar och motiv Skogsrået stickar strumpor. Sporadiskt inom övergångsområ• det men främst begränsat till Västsverige och sydöstra Norge (karta 12) berättas det i uppteckningarna, att skogsrået går och stickar på en strumpa - ibland heter det att hon använder mässingsstickor: »Skogråa satt i skogen och band strumpor och vantar, så att det blänkte i spetorna. Hon lillade så grant. Men fick hon höra bergjätten slutade hon att lilla. 'Skogråa' var som en människa 'framante' men 'bakte' var hon som ett urhålkat baktråg. Hon ville gärna ha 'kärfölk'. Bara de voro tysta och inte härmade eller tilltalade henne, så gick det bra, men vänslades de med henne, så kunde hon få övertaget.» (Dalsl, Laxarby 1932. IFGH 2972, s. 23). »Skogsrån, pi. Det gick skogsrå ner ve mllsen å vakta kritur. Döm va kullklädda. Dä va e bondgumma från Smesbo som skull tä kllrka; då mött dåm e fin kulla mä kritur. Hon gick och sticka(de). Då fråga gumma: 'Vart ska ni gå mä så fina kor?' - 'Opp till en hage', svara kulla, men då dom titta sä om, så var dåm försvunna allihop.» 92 (Dal, Grytnäs 1924. ULMA 1082: 1, s. 82 f.). Bakgrunden för denna tradition är med all säkerhet fäbod• kulturen och närmast då föreställningen att skogsrået har krea tur, som hon vallar på samma sätt som vallkullorna. Så ofta arbetet medgav, brukade dessa nämligen sticka på en strumpa, vante e. dyl. Samma underlag har den i övergångsområdet förekommande traditionen att skogsrået lockar på sin boskap (se karta 12): »- - - Det var en gång en karl, som fick höra henne kalla på sina kor: 'Vila, Vala, Sommardöva, Sala, Skoga, Långspena, kom hem!' Samme person hade iakttagit, att skogsfrun hade hundar, sex sju styc ken, röda och vita men små som katter.» (Uppi, Fasterna. Grip, a. a., s. 80). I Sydvästsverige heter det ofta att skogsrået »lillar» (se den nyss anförda uppteckningen från Dalsland). Naturligt nog är traditionen även anknuten till de underjordiska. Skogsrået har hund. Enligt en inom fäbodområdet vanlig tra dition (se karta 13) ha de underjordiska väsendena· hundar - trollhundar, vitterhundar, berghundar - vilka göra tjänst som 92 Originalet är delvis skrivet med användande av landsmålsalfabetet. Föreställningar och motiv 139 vallhundar. Deras skall är mycket karakteristiskt; de skälla nämligen »tre hack» i taget e. dyl.: »Förr i världen var det berghundar, som skällde om kvällarna sedan solen gått ned. De skällde 'två och ett halvt skällande', d. v. s. det tredje var kort och svagt.» (Vrml, Eda 1932. E. Olsson och D. Arill, a. a., s. 105). »Trollhundarna var inte större, än att dom kunde krypa mellan ett par gärdsgårdsstörar. Dom skällde tre hack i taget.» - Fru Greta Brodin, f. 1859 i V. (Gstr, Valbo 1932. ULMA F. Hedblom 8:o sam!.). I övergångsområdet - av det hittills insamlade materialet att döma närmare bestämt i Sydöstnorge, Värmland och Dalarna - säges också skogsrået ha en hund, som vanligen även den har ett mycket karakteristiskt skall. Ett par uppteckningar må anföras som exempel: »- - - Men hulderhunden93 badde han hört mange gange. Den gjör bare to högg haar gong, \'eit du. - Hau! Hau! - og antin bare högsnattes eller högsdags - aa hare to högg -. Som smaagutt hörte ja den fleire gonger.» (Akersh, S. Höland 1919. NFS J. Skogvold III, s. 11). »Jag erinrar mig en person från denna bygd, som brukade se skogs råa. Han såg henne många gånger hur hon sprang i skogskanten. Hon hade en svart hund med sig. Eljest hörde jag inte så ovanligt mycket talas om henne.» - F. d. hemmansäg. Alb. Jonasson, f. i Bl. (Vrml, Blomskog 1930. IFGH 2045, s. 14). Det förhåller sig härvidlag troligen så, att traditionen om trollhundarna sekundärt anknutits till skogsrået. Den närings• geografiska bakgrunden utgöres fortfarande av fäbodkulturen, under det att själva det besynnerliga skallet i likhet med skogs råets skratt troligen går tillbaka på något djurläte.94 Intressant 93 Det berättas också, att det är huldra som rår om denna hund, -och av sammanhanget framgår tydligt att med huldra här menas en ensamt uppträdande kvinna, alltså en motsvarighet till det svenska skogsrået. Eljest kan man även annorstädes i Norge få höra talas om hulderhundar, men då åsyftas detsamma som med de svenska benäm• ningarna berghundar, trollhundar etc. 94 I en uppteckning från Norrbotten säges t. ex. beträffande tröll• hundarnas sätt att »skälla tre glafs i taget» följande: »Enl. E. A:s (sagesmannens) åsikt är tröllhundarna en mindre sorts kattuggla, som utmärker sig genom ett skällande tretonigt läte. Sådana lära ännu finnas vid Tröllhögen.» (Norrb, Nederluleå 1928. ULMA 2061: 10, :s. 23). 140 Föreställningar och motiv är att se, att denna tradition om de underjordiskas eller skogs råets hundar ej alls synes förekomma i svenska Finland. När därför på finskspråkigt område i ett par uppteckningar talas om skogsrdets hund »metsänhaltijan koira,: (Österb, Pudasjärvi 1933. SSA M. Juvas; Karelen. U. Harva, Karjalaista kansanuskoa ja palvontaa, i a. a., s. 473 ff.) eller skogshunden »metsänkoira» (Österb, Pudasjärvi 1933. SSA M. Juvas) 0 5, så står detta troligen ej i traditionssamband med den ovan behandlade nordiska tra ditionen. * Skogsrået för vilse, skogstagen m. m. »Som anledning til fremkomst af sagn om bjrergtagne nrevner jeg, at ikke blot hörn, men okså voksne går vild i de endel0se skove, de forsvinder, genfindes eller genfindes ikke. Man må selv have set skoven og frerdedes i den for at begribe dens fare. Under et paradisisk ophold i Sörmland for nogle år siden, fik jeg et indtryk af, hvad skoven i Sverige betyder. Vi forstår det ikke i vort skovfattige land. Det var intet under, at småbörnene fik strengt forbud mot uden ledsagelse af voksne at gå gennem leddet ind i skoven. For den på stedet ukendte, beh0ves der blot, at solen skjuler sig eller tåge falder, eller ved vintertide, at snefog indtrreffer, for at vej og retning tabes. Det fortaltes, at bane vogterne töjrede deres hörn ved småhusene, for at de ikke skulde1 gå i skoven og blive borte. En frue, der lå på landet, bandt sin dreng en klokke på, at han ikkc skulde spårl0st forsvinde i skov m0rkret. »96 - Detta Feilbergs yttrande är belysande icke blott för den fruktan, som fanns hos skogstrakternas innevånare för att gå vilse i de stora skogarna, utan också för den skillnad, som i detta fall råder mellan å ena sidan t. ex. Sverige och å andra sidan det skogfattiga Danmark. Lika villande som Sveriges, Nor ges och Finlands stora skogar äro också norra Skandinaviens ofantliga fjällvidder. T. o. m. i våra dagar är det inte långt emel lan man läser i tidningarna, att en person spårlöst försvunnit i 95 I Österbotten berättas, att den har ett särskilt fint skall och att den ibland går att fånga; den blir då en bra jakthund. 96 H. F. Feilberg, a. a., s. 119. Föreställningar och motiv 141 fjällen - även om det numera oftast är en turist, som ju ej be sitter ortsbefolkningens lokalkännedom. Även den, som förirrar sig i storskogen, kan lätt riskera att omkomma av hunger och utmattning, en risk, som naturligtvis var mångdubbelt större förr än nu. Vilsegångspsykosen är där• för lätt att förstå, och denna har i sin tur ofta med sig vissa egen domliga följdföreteelser, vilka göra ett starkt intryck på den vilse gångne. Bekant är ju att den vilsne ej sällan går i cirkel och alltså efter en stund återkommer till den plats, han nyss var på, men det kan vidare inträ:ffa, att man går vilse i hemskogarna, ja man kan till och med passera eljest kända vägar utan att känna igen sig o. s. v. Exemplen äro ju legio, men jag skall här blott anföra ett enda: »Ja ä ju känder i Prästgårdsskog. (D. v. s. 'jag känner ju väl till Prästgårdsskog'.) - Men ja skulle gå te Byrum en gång. Ja gick över gärsgårn, å då så ja en så granner väg, hå lrtrampen. Si ja skulle ju inte gå över gärsgårn, men ja va sllm bringder te't. Å ja gick, så ja kom te tllrpet Berget, men inte kände ja igen tllrpet. Å där lå Byrumme mllse, men inte kände ja igen mllsen. Men då tänkte_ ja: nä nu går'a inte länger, å så satte ja mä på en stllbbe. Å då just s11m ja satte mä, så kände ja igenn mä, å ja gick tebake, men då va di granne väja b11 rte. - Dä siar allri fel utan att dä ä nan s11m förviller en. Agust i Bärshagen (Bergshagen) han sa, att han så ett fruntimmer te sist, å då slapp han lös. Si han hadde gått å förvillt sä. Si dä slar allri fel, att dä ä någe sam har sitt hemvist i skogen, s11m förviller'en.» - Torparen Fransson, f. 1854 i Bj. (Ögl, Björsäter 1!)31. ULMA 6084, s. 8 f.). I en avlägsen forntid med dess väldiga skogar och glesa be folkning voro dessutom helt naturligt de affekter, som åtfölja vilsegången, starkare än nu. Den kunde därför ofta ej förklaras naturligt utan tänktes vara orsakad av någonting övernaturligt. Om vi nu utgå från det nutida uppteckningsmaterial, som jag lagt in på karta 14, så se vi där, huru inom området för skogs råföreställningen vilsegången mycket ofta ehuru naturligtvis ej alltid skylles på skogsrået.97 Företeelsen benämnes vanligen gå vilse eller gå vill, och den vilsegångne lyckas i de flesta fall till slut ta sig hem, så att han kan berätta, vad som hänt honom 97 Detta gäller ju även utomnordiskt område. På finskt område är vilsegången associerad till det manliga skogsrået, likaså i Ryssland o. s. v. (se kap. Il). 142 Föreställningar och motiv och hur han bar sig åt för att bli kvitt förtrollningen. Även utan för området för skogsråföreställningen omtalas i Skandinavien vilsegång, och även sådan, som sättes i samband med övernatur• liga väsen, men fö~eställningarna äro helt annorlunda än de förut omtalade. Man talar sålunda här ej om att gå vilse utan om att bli bergtagen - uittertagen, jordtagen etc. - Även om vilsegången ägt rum i skogen, så är det ej denna man tänker på, utan man tror, att den olycklige blivit intagen i något berg, och man sätter hans försvinnande i samband med de underjor diska - trollen, vittrorna etc. Vidare synes det vara så, att man ej kan använda termen gå vilse om andra än förnuftiga varelser, d. v. s. människor; däremot talas det nästan lika ofta om bergtagna kreatur som om bergtagna människor.98 Man kan också beskriva skillnaden mel lan vilsegång och bergtagning så, att i förra fallet uppteckning arna äro typiska "jagberättelser», d. v. s. skildringar av egna upp levelser antingen direkt eller också indirekt, i det de återgå på dylika jagberättelser. I senare fallet åter är det icke den vilse gångnes utan andras skildringar och förklaringar, som uppteck ningarna återge. Även i ett annat avseende framstår en viss skill nad: Den som blivit förd vilse av skogsrået vänder tröjan eller ber till Gud och lyckas oftast bli fri. Den bergtagne är i de flesta fall hjälplös, och det är av andra människor det beror, om han skall kunna räddas. Det är de, som ordna med ringning i kyrkklockorna o. s. v. Typiskt är, att i de fall, då den bergtagne verkligen blir befriad, så har han ofta ingenting att berätta; han minns ingenting. Så förhåller det sig i varje fall med en stor grupp av bergtagningssägner. Sägenfloran är emellertid i detta fall synnerligen rik, och det finnes naturligtvis undantag från det nu anförda. Det finnes sålunda fall, där den bergtagne efter befrielsen berättat om sina upplevelser, liksom även sådana, då han själv lyckats bli fri - genom att nämna Guds namn, ge nom att bestämt vägra att äta erbjuden mat o. s. v. Bergtag- 98 Någon gång kan man dock finna ett undantag härifrån. »- - - Dä hände ofta att djura ble förvillede åtå råa», heter det sålunda i en uppteckning från Värmland (Vrml, Gillberga 1927. IFGH 969, s. 1). I uppteckningar från svenska Finland talas även ibland om att »skogs rådet förvillar människor och boskap» (Fsvf VII: 1, s. 320 f.). Det är dock här ovisst, hur sagesmanens eget yttrande varit avfattat. Föreställningar och motiv 143 ningssägnerna av denna typ synas vara besläktade med de egent liga vilsegångssägnerna. Traditionen om bergtagning förekom• mer även inom området för skogsråföreställningen såväl i Sverige och svenska Finland som i Danmark, något som ju också är na turligt, då ju bergtagningen oftast är anknuten till de under jordiska, och en i stort sett likartad tradition om dessa finnes eller synes åtminstone tidigare ha funnits över hela det nordiska området. Därför behöver ju ej föreställningen om den av skogs rået förorsakade vilsegången vara en yngre företeelse. Paralleller från finskt område tala tvärtom för, att även detta är en uråldrig föreställning. Även då de båda föreställningarna förekomma inom samma område, skilja de sig dock på det hela taget tydligt från var andra. Enstaka undantag härifrån finnas dock. Sålunda heter det i en uppteckning från Västergötland: »Om de började tala med skogsfrun, skulle de bli 'bergtagna', d. v. s. de var inte rik tiga sen. - - - De fick nån sjukdom, så de inte blev sig lika.» (Vgl, S. Säm 1932. IFGH 2867, s. 9). I en uppteckning från Östergötland säges det, att »skogrå» ville ha in bärplockerskor i berg (Ögl, Tidersrum 1931. ULMA 4774, s. 1). »Skogrå» omtalas dock här på ett synnerligen obestämt sätt och i pluralis, varför skogrå här lika gärna kan betyda troll e. dyl. - »När en berg tagen person hör sitt dopnamn nämnas slipper han skogsrådet», heter det i en uppteckning från Vörå i svenska Finland (Fsvf VII: 1, s. 318). Även i denna uppteckning är det dock ovisst, om sagesmannen själv talat om »bergtagen» och »skogsrådet». - Det som nu sagts gäller främst bergtagning av människor. När det däremot blir fråga om kreatur, blir förhållandet, som vi snart skola se, mera komplicerat. Efter denna orientering skola vi så återvända till skogsråupp• teckningarna om vilsegång, varvid jag först som exempel vill an föra några uppteckningar tagna ur högen: »Farer nogen vild i skoven, er det ellefolkene, der lader en gå vild. Man skal da vende et klredningsstykke avet.» - A. L. (Falster, Ting sted. DS, G. R. Il A, nr 136) .99 »Det var en gång när jag skulle gå efter kräken en kväll. Jag for vill i skogen, så jag visste inte ett dugg var jag var. Jag kände inte igen nånting. Men så tog jag och vände tröjan. Och då såg jag med- 99 Se även uppt. på s. 24. 144 Föreställningar och motiv samma, var jag var. Se, det var sko,1srgqvan, som hade förvillat mej.» - Fru Emilia Karlsson, f. 1871 i 1. (Smål, Lenhovda 1930. ULMA 2817: 1, s. 8). »Vid Örttjärnet, som ligger här i närheten, såg de skogsråa i forna dagar. Hon 'lulle och locke' efter kreaturen om kvällarna. Annars hörde jag mycket talas om skogsrån. Den höll till litet varstädes i skogarna här omkring. Och hon fick skulden för mycket. Gick någon vilse, så berodde det på henne. Kom inte kreaturen hem i rättan tid om kvällarna, så hade hon förhållt dem. - - -» - Arbetaren Olof Fridlund, f. 1846 i S. (Vrml, Stavnäs 1930. IFGH 2039, s. 2). »Albert E. från Kramptorpet Heds socken hade en kolmila, som låg i närheten av en sjö, som folk kallar Lorttjärn. En kväll skulle han gå hem och, fast det var kända vägar, kunde han omöjligt ta sig rätt, utan blev så förvillad, att han bara gick runt. Han gick från 8 på kvällen till två på natten. Då förstod E. att han hade med Råhanda att göra och gjorde vad andra hade gjort och med gott resultat vid dylika tillfällen. Han tog av sig rocken, rullade samman den och lade den på marken vid rötterna av en stor gran och lade sig ned med huvudet på rocken, men endast några minuter. Så steg han upp och nu såg han klart var han befann sig och gick direkt hem.» - Albert Eriksson, f. 1866 (Vstml, Hed 1930. ULMA 3686, s. 16).100 Uppteckningarna bestå i allmänhet av två moment, dels talas om själva vilsegången och hur därvid tillgick, dels om hur det lyckades den vilsegångne att komma till rätta. Då ju, som redan förut omnämnts, så gott som alla uppteckningarna äro memorat, d. v. s. på egna upplevelser byggda jagberättelser, framgår redan härav, att själva omständigheterna vid vilsegången äro synner ligen skiftande. Än är det en timmerhuggare, som är på väg hem och som går vill i skogen, än en kvinna, som letar efter kreaturen; vid ett annat tillfälle en man, som är på väg till sin fästmö, o. s. v. I överensstämmelse med verkligheten är det ofta i skymningen, på kvällen, som vilsegången sker, och det talas om, att den förvillade icke sällan får vandra omkring hela natten i skogen. I de allra flesta fall kommer den vilsegångne som sagt till rätta, och det oftast omtalade hjälpmedlet härvidlag är att vända ut och in på något klädesplagg och sedan åter ta det på sig (se de anförda uppteckningarna). I de fall, då det är män, som gått vilse - och dessa äro de talrikaste - är det vanligen rocken, som vändes, men även mössan omtalas. Är det åter en kvinna, tar hon och vänder schaletten eller tröjan, men i enstaka fall heter det, att det var linnet som vändes avigt. Som vi se av karta 14, till- 100 Se även tidigare anförda uppteckningar. Föreställningar och motiv 145 lämpas detta förfaringssätt även i flera fall, då man ej i uppteck ningarna skyller vilsegången på skogsrået. Någon viss geografisk differentiering inom skogsråområdet kan härvidlag knappast iakttagas.101 Holmberg-Harva har - med övervägande finskt-ugriskt jäm• förelsematerial - sökt visa, att man med detta tillvägagångssätt ursprungligen åsyftat att komma i kontakt med de döda eller deras andar.102 I det nordiska material rörande vilsegång, som jag excerperat, har jag dock ej funnit något, som tyder på en anknytning till de döda eller som kunde ge stöd för ett antagande i denna riktning. I denna mera översiktliga framställning skall jag emellertid ej gå närmare in på detta utan nöja mig med att konstatera, att tillvägagångssättet rent praktiskt sett är mycket verksamt. Typiskt för den vilsegångne är nämligen, att han i sin oro och ångest går så att säga i blindo. Han är ur stånd att lugnt tänka efter, hur han bör göra, och t. o. m. en eljest bekant om givning kan synas honom främmande. Uppgiften blir därför i många fall att så att säga försöka rycka sig loss ur denna psykos för att sedan klart kunna överblicka situationen. Uppteckning arna visa, att detta mycket ofta uppnås genom au vända ett klädesplagg avigt. »- - Och då såg jag medsamma, var jag var», heter det i den ovan citerade uppteckningen från Småland, och ett dylikt yttrande återfinnes under olika formuleringar mycket ofta i uppteckningarna. I detta fall spelar naturligtvis även den genom traditionen förmedlade tron på verkan av detta tillvägagångssätt en stor roll. Den nu skildrade metoden är emellertid ehuru den vanligaste ej den enda använda. I den från Västmanland anförda uppteck ningen hjälpte det, att man lade sig ned några minuter med roc ken under huvudet. Liknande omtalas från Värmland: »Te ple villsne i skogen iblann tå härri.103 Men ta skull en lägg sä å när 101 Av kartan förefaller det visserligen, som om seden skulle sak nas i norra Värmland, trots att man där ofta sätter vilsegången i sam band med skogsrået. Detta kan dock mycket väl bero på ojämnhet i materialet. 102 U. Holmberg, Vänster hand och motsols, s. 31 f. 103 Ehuru härstammande från Värmlands finntrakter är uppteck ningen - med ett visst undantag för benämningen »härri» - dock ej särpräglat finsk. 10 Gunnar Granberg 146 Föreställningar och motiv en vakne skull en kom rätt.» (Vrml, Östmark 1932. ULMA 4997, s. 55). Ytterligare andra sätt att komma ut ur vilsegångs• psykosen finnas, såsom t. ex. att stupa kullerbytta. Från Ede fors socken i Norrbotten heter det: »Har man gått vilse skall man stupa tre gånger över en tuva, då blir man rätt· igen.» ( 1928. ULMA 19191 : 29, s. 7). - Av uppteckningarna att döma upp fattas ingen av dessa metoder av sagesmännen som något »vid skepligt» utan i stället som rent praktiska åtgärder. - Att vända ett klädesplagg avigt är sålunda en metod vid sidan av andra, men den har blivit dominerande, och orsaken härtill liksom även ursprunget, vilket ju ej kan förklaras enbart ur den praktiska nyt tan, är en fråga, som jag alltså här måste lämna öppen.104 - De här omnämnda tillvägagångssätten kunna naturligtvis hjälpa den vilsegångne, endast om han verkligen befinner sig i eller i när• heten av kända trakter. Har man kommit djupt in i okänd stor skog, kan man omkomma trots lugn och besinning. Med uppteck ningarnas memoratkaraktär sammanhänger därför, att det även finnes sådana, som omtala, att man förgäves vänt ett plagg avigt. Vilsegången skylles som sagt inom det nordiska skogsråområ · det mycket ofta på skogsrået, i all synnerhet om den är av svå• rare slag, så att man blir orolig och tvingas fundera på utvägar att komma rätt.105 Det är dock jämförelsevis sällan det i upp- 104 Från svenska Finland berättas i ett par uppteckningar att me toden att vända kläderna aviga var bra att använda även då man öns• kade få fatt på ett försvunnet kreatur. Sålunda berättas det från Abo land: »En afton kunde en gumma på Salmis ej hitta sin ko. Då vände gumman sin tröja avig, mössan likaså och gick till skogen för att söka kon. Gumman träffade skogsgubben i skogen och sade till honom: 'Giv kon åt mig, det är min ko'. Efter en stund hittade gumman sin ko. - -» (Abol, lniö. Fsvf Il: 3: 2, nr 558, 1; se även Fsvf VII: 1, s. 325). I en västgötsk uppteckning säges åtgärden hava en preventiv verkan: »Di gamlre bruka seja, att um di toj å vrängde öra på hunna, inna di jeck ut å jaga mä dum, su feck unte tralla makt mä dum älle kunne rå på dum.» - Helge Krona, L, (Vgl, Ljunghem 1933. ULMA 5735, s. 11). Troligt är dock att dessa uppteckningar återge sekundära tanke gångar och att inom skandinaviskt område metoden att vända kläderna aviga primärt blott använts för att komma ut ur vilsegång. 105 Förhållandet mellan dessa två slag av vilsegång, såväl kvantita- Föreställningar och motiv 147 teckningarna omtalas, att den vilsegångne sett skogsfrun. Man skulle kanske kunna tänka sig, att det först är, sedan han kom mit till rätta, som tankarna på skogsrået dyka upp, men mot ett dylikt antagande strider, att det ofta heter, att man förstod, att skogsrået var skuld till vilsegången och att det var därför, som man vände rocken e. dyl. avig (jfr uppteckningen från Västman• land). Antagligen är det så, att oron för att ej hitta hem igen ej är någon lämplig jordmån för en upplevelse av ett verkligt möte med skogsrået. Det erotiska elementet är ju till stor del borteliminerat.106 I de nu behandlade fallen skyller man visserligen vilsegången på skogsrået, men om de närmare omständigheterna därvid, om hur skogsrået bär sig åt, säges ingenting. En speciellt utfor mad föreställning kommer emellertid till synes i en del uppteck ningar från svenska Finland. Vilsegången säges där bero på, att man råkat trampa i skogsråets spår: >> Under skogsvandringar händer det icke sällan, att vandraren ser att han är på villospår. Han går vid sådana tillfällen i en cirkel, så att han återkommer till samma ställe, där han en stund tidigare varit. Sådant kan inträffa helt nära hemmet, varvid allt skapar sig så be synnerligt, att man icke 'känns vid'. När dylikt händer, tror vandra ren, att han gått i skogsrådans fjät, och det första som under sådana omständigheter är att göra är att vända rocken avig. Hjälper icke detta, tager han kniven i sin hand, och med den utsträckt framför sig vandrar han och kommer då på rätt.» (Österb, Larsmo. Fsvf VII: 1, s. 313). » Tar du miste om väg - kommer på trollspår - så vänd något av dina klädesplagg med aviga sidan utåt, så skall du snart komma på rätt väg igen.» (Åbol, Nagu. Fsvf VII: 1, s. 325). Andra uttryck för samma föreställning äro: »komma på troll spår» (Åbol, Finnby. Fsvf VII: 1, s. 324 f.), »gå på trollspår» eller »gå på trollfar» (Åbol, Pargas. Fsvf VII: 1, s. 325) .107 - Från det övriga Norden känner jag blott ett enda belägg och detta utan samband med vilsegång: tivt som geografiskt, är omöjligt att avgöra, då ju uppgifter om »van lig vilsegång» så gott som aldrig komma med i uppteckningarna. 106 Ett undantag utgör i viss mån sägnen V a k n a i k ä r r e t. Här är det dock med all sannolikhet en vilsegången vandrares dröm, som ligger bakom (se kap. VI). 107 Traditionen finnes även. belagd från skilda delar av finsksprå• kigt område. 148 Föreställningar och motiv »En hustru gick till sin man med mat, och hon gick i skogsråts spår, men det blev hon sjuk utav.» - Tilda Larsson, V., f. omkr. 1856 (Vgl, Väring 1931. ULMA 3222: 4, s. 1). Är denna föreställning att betrakta som en västgötsk »relikt» av samma tradition, som de förut anförda finlandssvenska och finska uppteckningarna åskådliggöra? Är det i så fall en eur asiatisk tradition, eller har den ursprunglig hemortsrätt blott i skandinavisk eller blott i finsk-ugrisk folktro? 108 Allt detta är frågor, som jag här måste låta stå öppna. Ehuru, som jag förut anmärkt, det i allmänhet är människor, som skogsrået säges föra vilse, under det att bergtagningen drab bar även kreatur, så saknas dock ej uppgifter om att även skogs rået försöker komma åt kreaturen. I själva verket ha vi här ett slags parallell till bergtagningen. I den på s. 144 anförda uppteck ningen från Stavnäs i Värmland heter det, att »skogsråa förhöll» kreaturen, om de inte kom hem i rätt tid om kvällarna. Särskilt i norra delarna av Värmland (se karta 15) förefaller denna före• :ställning att vara allmänt förekommande. Ytterligare ett par uppteckningar må anföras: "Il m kröttera ble bårte i skogen sa' de, att skogsråa hell ('höll') dllm." - Marja i Paavila, f. 1863; samma uppgift även av flera andra lek vattensbor (Vrml, Lekvattnet 1932. ULMA 4999, s. 7). »De sa, att kröttera va bärjtagne, da de ble borte å int kom hem te kväl fllr skogsråa stängd dllm. Da gick khäran ut å kaste e mösse i väre å därnt mössa peke va kröttera.» - Maja Jönsdotter, f. 1853 i L. (Vrml, Lekvattnet 1932. ULMA 4998, s. 16). Vanligen användes som term hålla eller en sammansättning med detta verb: förhöll, kvarhöll, men även andra uttryck före• komma såsom stängd. Alla uppgifterna - möjligen med undan tag av den från Stavnäs - härröra från Värmlands finntrakter, och i flera fall äro även sagesmännen värmlandsfinnar. Då där• till kommer att denna föreställning, att skogsrået kvarhåller eller döljer kreaturen i skogen, är synnerligen vanlig på finskt område, var jag i början benägen att tro, att den värmländska traditionen helt emanerade från värmlandsfinnarna och därmed i sista hand 108 Möjligen hör traditionen psykologiskt sett samman med före• ställningen om trollens stråk e. dyl., som det är farligt att bygga eller i allmänhet vistas på. Föreställningar och motiv 149 från Finland. Senare fann jag emellertid, att samma föreställ• ning är känd även från andra trakter i Sverige - även sådana, där man ej känner till någon finnbebyggelse. Så t. ex. från Väs• tergötland, där det, som vi i fortsättningen skola se, berättas, att skogsrået kunde ))skaffe terätta kreaturen)) och att »Skogla [skogsrået] haft hand om» en häst, d. v. s. kvarhållit honom i skogen. I Södermanland säges ibland, att det var skogsrået, som » bergtog » kreaturen: »Om något djur blivit 'bergtaget' skulle man hugga med stål igenom 'knäppet' (klaven) i ladugården, varigenom skogsråets109 makt blev bruten.» (Sdml, Lilla Mellösa 1()23. ULMA 811, s. 38). »Skogsrå hölls i skogen di å kunde förtrolla krittera. Di ble berg tagna, krittera. Då va dä 'skogstjum' som va i håll mä dom. - -- - Va dä så att ett kritter ble bergtage, så skulle en hugga yxa i tryskeln i huse där, då skulle di slippa lös. Dä va när di inte fick rätt på dom i skogen.» - Lantbr. Otto Hamberg, f. 1838 i T. (Sdml, Tystberga 1930. ULMA 2894: 30, s. 6). Om vi så från rikssvenskt område vända oss till svenska Finland, så äro förhållandena där i detta fall mycket intressanta. Dels talar man om bergtagning av människor och kreatur, men ännu oftare sättes skogsrået och skogen i samband med kreatu rens försvinnande. Några belysande uppteckningar må anföras110 : »När skogsrådand eller, som man också säger, skojin håller boskap eller människor fångna, kan man få dessa befriade genom att ringa i kyrkklockorna. - Ett osvikligt medel, då skogsrådan eller skogen 'hal der', är att ringa i en kyrkklocka.» (Österb, Kronoby. Fsvf VII: 1, s. 322 f.). »Om korna blivit skogstajna, kan man få dem hem på olika sätt. En gång voro de borta från måndagsmorgonen till torsdagsaftonen. Man kastade en slant i skogen och bad skogsfrun taga den, men ge korna igen. - En man lade en slant på en stubbe och den var bort tagen samma dag. Korna kommo igen.» (Ål, Eckerö. Fsvf VII: 1, s. 324). »Har en ko blivit bärgteji, kastar man den klave, som djuret i fä• huset haft om halsen, i bakugnen i stugan; då kommer kon hem.» (Österb, Lappfjärd. Fsvf VII: 1, s. 330).111 109 I detta fall föreligger dock den möjligheten, att benämningen »skogsrå» blott är upptecknarens, ej sagesmannens. 110 Härvid bör dock anmärkas, att dessa endast vad termerna be träffa synas direkt återge sagesmännens egna ord. 111 Se vidare Fsvf VII: 1, s. 305 ff. 150 Föreställningar och motiv Ibland ehuru mera sällan berättas också, att skogsrået tog människor: »På ett ställe tog skogsrådarn barnet. Folket sökte och sökte men kunde inte hitta, fast barnet var så nära, att det hörde, hur folket talade. Men när de ringde om söndagen i kyrkklockorna, så slapp det bort.» (Österb, Purmo. Fsvf Il: 3: 2, nr 557, 5). Den sist anförda uppteckningen är av alldeles samma typ som de vanliga bergtagningssägnerna, ehuru den är anknuten till skogsrået och termen bergtagning ej användes. Som en samman fattning kunde kanske sägas, att man i svenska Finland dels har en föreställning om vilsegång, orsakad direkt eller indirekt av skogsrået, och dels i stort sett likartade föreställningar om berg tagna och skogstagna - det senare även kallat att skogsrået eller skogen112 håller. En geografisk undersökning av utbredningen för de två sistnämnda termerna (kartorna 15 och 16) visar, att skogstagen omtalas i Österbotten, Pargas (i Äboland), på Aland, varjämte flera belägg finnas från såväl Ovan- som Nedansiljan i Dalarna.113 Uttrycket skogsrået håller (eller skogen håller) före• kommer även det i Österbotten och i Aboland och dessutom i norra Värmland i Sverige. I båda fallen ha vi troligen att göra med enhetliga traditioner, varvid beläggen från Sverige väl måste anses vara relikter av en tidigare mera allmänt utbredd föreställ• ning, som medföljt de svenska kolonisterna till Finland. - Högst egendomligt är dock, att vi i det rika finlandssvenska materialet ej finna något belägg från Nyland. Ej heller i Sverige ha vi dock något belägg för de båda uttrycken från området söder om fäbodgränsen, varför förhållandet kunde synas passa väl ihop med den skilln~d mellan Nyland och Österbotten och dess pa rallell i Sverige, som jag tidigare flera gånger berört. Då ju emel lertid de nuvarande svenska beläggen för de båda uttrycken tyd ligen äro att uppfatta som reliktföreteelser, utgöra de emellertid 112 Innebörden av ordet skog i skogen håller, skogstagen etc. har jag redan behandlat (s. 136). 113 Belägg finnas från Nås (ULMA 605) samt från: Orsa, Boda, Ål, D jura, Rättvik (ULMA Dalmålsordb., art. Skogstagen). I denna del av Dalarna finnes ju ett finskt inslag i befolkningen, och det ligger ju därför nära till hands att antaga, att vi här ha en ursprungligen finsk tradition, men som jag här nedan skall visa, motsäges denna hypotes särskilt av förhållandena i Finland. Föreställningar och motiv 151 en högst osäker grund för ett bedömande av utbredningsvägar m. m. Dessutom måste man i detta fall räkna med möjligheten av en brist på svenskt uppteckningsmaterial. Att termen skogen håller e. dyl. i motsats till vad jag först trodde ej kan vara av finskt ursprung synes mig framgå även därutav, att någon motsvarande term, såvitt jag kan se, ej före• kommer på finskt område; De två allenarådande uttrycken äro där metsänpeitto114 'skogens gömma' och metsänkätkö (ibidem). Åtminstone det sista av dessa uttryck är även belagt från Värm• lands finnskogar, och intressant är då att se, hurusom en numera svenskspråkig befolkning från samma område talar om att »sko gen kan göm» (Vrml, S. Finnskoga 1932. ULMA 5038, s. 4) eller att »skogen har gömb korna (Vrml, S. Finnskoga 1932. ULMA 4696, s. 119). I den del av Ångermanland, som tidigare haft ett starkt inslag av finsktalande befolkning, förekommer ett lik nande uttryck för samma företeelse. Man säger, att kreaturen äro skoggömda.115 Som jag i ett annat sammanhang sökt visa116, äro tydligen dessa svenska uttryck översättningslån från finskan, och den föreställning, som ligger till grund för dem och som utgör en i viss mån särpräglad utformning av den mera allmänna traditionen att skogsrået eller skogen kan kvarhålla kreaturen, måste ha medföljt de finska kolonisterna till Sverige. Att vi i det nu behandlade fallet ha att göra med en finsk tradi tion117 framgår även av skildringarna av de olika tillvägagångs• sätt, man i Värmlands finnskogar använde sig av för att få de bortablivna kreaturen åter. Även dessa ha nämligen sina när• maste motsvarigheter i Finland.118 114 Se U. Holmberg-Harva, Metsän peitossa. 115 Ella Ohlson, a. a., s. 88. 116 Se förf., Finskt och skandinaviskt, s. 127 ff. 117 Möjligt är att denna finska föreställning bidragit till att i traditio nen bevarats även sådana uttryck som att »skogsråa höll kreatura» o. dyl. 118 Särskilt på Uppsveriges kust finnas dock tillvägagångssätt be lagda, som åtminstone delvis stå de finska och finlandssvenska nära, och en grundlig undersökning av dessa förhållanden skulle utan tvivel erbjuda mycket av intresse. Därvid måste emellertid även bergtag ningen allsidigt behandlas, varför en dylik undersökning främst av utrymmesskäl ej kan företagas i detta arbete. Vad det finska Finland beträffar, må här ännu en gång hänvisas till Holmberg-Harvas Metsän peitossa. 152 Föreställningar och motiv Ehuru den endast sekundärt synes höra samman med skogs råföreställningen, skall jag till slut nämna några ord om en annan folklig förklaring till vilsegången. Sporadiskt omtalas åt• minstone i södra och. mellersta Sverige, i Norge samt svenska Finland119, att man gått vilse, därför att man ovetande råkat trampa på villstrå, villgräs e. dyl. Vanligen säges härvidlag ingen ting om skogsrået: »N B'lfi råka te kåmma velse far, su s,;ux di, att dä berodde på, att di hade trampat på villergräs, män um di bara toj å vrängde råcken, su kåm di rätt ijen.» - F. Karlbom, Agnetorp, f. 1867 i V. (Vgl, Agne torp o. Valstad 1933. ULMA 5735, s. 10). Någon gång säges dock skogsrået rå om detta gräs, eller hon sättes på annat sätt i samband med det: » Skogsrået hade ett slags gräs, som kallades vilpörs. Där det fanns sådant gräs i närheten, blev man förvillad. Det var farligt att träffa på sådant gräs, om man var i skogen och plockade· bär.» - Olof F. Olsson, f. 1847 i M. (Dalsl, Mo 1932. IFGH 2721, s. 3). »Skogsjungfrun förvillar människor och boskap genom att låta dem trampa på trollörten; de gå då i kretsgång och återkomma alltid till det ställe därifrån de utgått. Häremot hjälper sig vallgossen genom att vända jackan avig eller läsa fadervår bakfram. I Lappträsk kallas denna trollört 'villblomo', 'villgräs' och 'villgräsblomo', i Liljendal 'villangräs' (Pyrola rotundifolia), i Pärnå och Helsinge 'villstrå'.» (Nyl. Fsvf VII: 1, s. 313). Att skogsrået här sättes i samband med villstrået är som sagt med all sannolikhet en sekundär sak, ehuru naturlig i de trakter, där det är en vanlig föreställning, att skogsrået är orsaken till vilsegång. * Offer till skogsrået. Jägaren, som blev skogsråets älskare, kunde vara säker om hennes bevågenhet, och likaså fick drängen, som artigt och be levat gjorde henne uppmärksam på att svansen släpade, sin be löning, men det finnes även uppgifter om offer eller gåvor till 119 Vad Norge beträffar se uppgifterna hos Reichborn-Kjennerud, Våre folkemedisinske lregeurter, s. 31 och där omnämnd litteratur. Föreställningen har även en vidsträcktare utbredning, ehuru jag ej va rit i tillfälle att närmare följa den; se Handwörterbuch des deutschen Aberglaubens, art. lrrkraut, -wurz (Marzell). Föreställningar och motiv 153 skogsrået. Ehuru de förekomma sporadiskt och äro jämförelse• vis fåtaliga, belägga dessa uppgifter en mycket intressant och för skogsråföreställningens förstående viktig tradition. Jag an för här några exempel: ,,För att få lycka med sig på jakt bör man hålla sig väl med skogens övernaturliga väsen. Om 'n skjuter nå å kastar åt dam en köttbit eller når en går te skogs å har nå mä sä, kastar en de där, så kan dam få smak dä.» - Torparen Lars Aström, f. 1852 i V. (Gstr, Valbo 1932. ULMA F. Hedblom 8:o saml.). ,,Dä va en kolare här i Mjöhult, som aldrig behövde klappa milan å sköta henne för dä gjode trolla åt honom. En gång, när han hörd'et klubba, så ste han ut å sa'e: 'Klubba bra, så sä I få kolä på botten!' Sin när han hade kolat färdit, så lämnade han en halve ryss kvar på botten åt trolla.,, 120 - Lantbr. Gottfrid Fag, f. 1875 i F. (Smål, Fryele 1930. ULMA 3068: 1, s. 12). ,, Om man lae en stuver [styver] på en stubbe i skogen, å tillbad skogsrået, kunne det skaffe tillrätta kreaturen.,, - August Andersson, f. 1856 i L. (Vgl, Levene 1927. IFGH 1079, s. 5). »Ibland när en häst kommit bort kunde de få leta efter honom i flera dagar. Men lade de då bara en tvåöring på en stubbe, så kom han tillbaka med samma. (Enligt en annan meddelare gick det även bra att lägga en smörgås på stubben.) Skogla hade haft hand om ho nom.,, - Anna Lovisa Granat, R., f. 1858 i Sunnersberg (Vgl, Rackeby 1927. NM 26533). ,,Skoji-kare - - - hette skogsfrun. Hon bodde i Tensberget här i Loos. Dom bruka kasta ut salt åt'na. - Ja minns NGJppi-Anna i Gammelgårn oppe i NGJppa-sv~a, då int korna kom hem, tog hon salt och kasta ut på berge och sa: 'Se hänne Kare, får du salt, släpp korna mina'.,, - Signe Bondesson, f. 1892 i L. (Hälsl, Loos 1932. ULMA 5849, s. 7). ,,om korna blivit skogstajna, kan man få dem hem på olika sätt. En gång voro de borta från måndagsmorgonen till torsdagsaftonen. Man kastade en slant i skogen och bad skogsfrun taga den, men ge korna igen. - En man lade en slant på en stubbe, och den var bort tagen samma dag. Korna kommo igen., (Ål, Eckerö. Fsvf VII: 1, s. 324). »En karl, som släppte korna i vall, lade en tobakstjäst (tobaksstjälk) på en stubbe och sade: 'Den, som ser efter den här kvigan till jul aftonen, han får den här tobakstjästen.' Och sedan såg man icke kvi gan på hela året, men på julaftonen kom den tillbaka och var tjock och fet.» (Nyl, Tenala. Fsvf Il: 3: 2, nr 404, 1). 120 I denna uppteckning talas det visserligen om trollen och ej om skogsrået, men, som vi förut sett, är det i vanliga fall just hon, som sköter om milan. 154 Föreställningar och motiv Liksom så ofta inom skogsråföreställningen är traditionen främst knuten till vissa yrken: jakt121, kolning ~ och väl även tjärbränning ~ samt boskapsskötsel, och tydligen utgöres dess bakgrund av de förut behandlade föreställningarna om hur skogs rået står i förbindelse med skogens villebråd, hur hon gärna håller till vid kolbottnarna och därvid, om hon är gynnsamt stämd, väcker och varskor kolaren samt slutligen om hur hon har makt att kvarhålla kreaturen i skogen. Avsikten med gåvorna eller offren, vilket man än kallar dem, är då att söka utverka vissa fördelar av skogsrået eller överhuvud taget hennes bistånd. I de belägg för traditionen, som jag påträffat, säges alltid, att mottagaren av offret är ett antropomorft väsen, skogsrået eller något annat naturväsen, men man kan fråga sig, om ej offret ibland. ägde rum, utan att man härvid avsåg det för något be stämt övernaturligt väsen. Kanske iakttog man i vissa fall blott en fäderneärvd sed, varvid den halvt omedvetna tanken varit, att ger man något, så har man rätt att få något igen? Särskilt när det gäller den ovan citerade kolartraditionen, för vilken jag funnit belägg i Småland, Västergötland och Västmanland, kommer man att tänka på seden att vid skörden lämna några strån kvar på åkern, varvid dessa ibland sägas vara ämnade åt något natur väsen. Det gemensamma synes vara en föreställning, att man ej närigt skall taga allt utan lämna åtminstone något litet kvar.122 Förmodligen ha här flera föreställningar - ehuru kanske omed vetet - gjort sig gällande. I den från Gästrikland ovan anförda uppteckningen säges 121 Som en parallell kan anföras, hurusom det i finsk folktro ofta talas om, att jägaren offrar till skogsrået. Det vanliga förhållandet här• vid synes karakteriseras av följande sammanfattande uttalande: »Kaikki metsän - otukset olivat Tapion karjaa ja jokainen metsästäjän saama otus tuotti siten vahinkoa Tapiolle ja vähennyksen hänen karjaansa. Tätä vahinkoa korvatakseen ja estääkseen Metsänhaltijaa vihastumasta oli metsästäjän toimitettava hänelle uhreja ja muutenkin sovitettava Metsää.» (M. Varonen, a. a., s. 2). - »Allt skogens villebråd var Tapios boskap, och jägarens fångst utgjorde en minskning av Tapios hjord och vållade honom därför skada. För att ersätta denna och för att förhindra att skogsrået vredgades måste jägaren offra till honom och även i övrigt försöka att försona Skogen» (förf:s övers.). - Termen Metsää 'skogen' har dock här en i viss mån svävande innebörd. 122 Jfr von Sydow, Svar till docent H. Celander, s. 195 f., där han talar om det sistas betydelse. Föreställningar och motiv 155 offret gälla »skogens övernaturliga väsen», vilket ju är mera obestämt uttryckt. Det vanliga är, att traditionen - eller seden - i Nedansverige är anknuten till skogsrået men i Ovansverige oftast till de underjordiska - eller rättare sagt främst till dessas kvinnor - ett förhållande, som visar, att denna offersed är en konstitutiv jägartradition, utan tvivel långt äldre än skogsråtra• ditionens nuvarande utformning. Med denna jägartradition får man vidare jämställa den fiskartradition, som talar om offer till sjörået. Av de talrika beläggen härför må här som exempel en dast anföras följande: »- - - Såna som ville ha tur på fiske offrade åt sjöråt - kastade i en peng, men den fick lov att vara av silver.» - Eva Svensson, f 1844 (Vgl, Undenäs 1929. ULMA 2251: 1, s. 28).123 Det är emellertid ej endast jägare, fiskare och kolare, som på detta sätt offra. De ovan från Västergötland och svenska Fin land anförda uppteckningarna exemplifiera sålunda en till krea tursskötseln bunden offertradition, vilken står i nära samband med den i det föregående behandlade skogstagningen. Man tror, att skogsrået tagit och förvillat kreaturen, och så försöker man på olika sätt - ibland genom offer som här124 men ej sällan ge- 123 Från svenska Finland finnes härför ett flertal belägg (se t. ex. Fsvf VII: 1, s. 324 f.). 124 Om den nu behandlade jägar- och fiskarseden kan betecknas som ett offer, är detta däremot ej fallet med den handling, vilken om talas i en känd och vida spridd sägen. Den förekommer i flera sär• utformningar - delvis så skilda, att man kan tala om olika sägner - men jag nöjer mig här med att anföra ett belägg från Östergötland: »En gång när Hellerstedtgubben i Grytgöl hölls å mette å inte fick ett napp, så får han si e anskrömligt stor näse över vattnet. Han förstod genast att dä va sjöjungfrua säm ville ha snus. Han slet äpp snusdosa å tömde ut alltihope, men sen fick han dra så mycke han ville. Ätter den dan hadde gubben jämt mä sej extra snus te sjöjungfrua, men så va dä ingen säm fick så mycke fisk säm Hellerstedt.» - David Anders son (Ögl, Regna 1932. ULMA 3831, s. 1). I Ovansverige liksom i Norge handlar sägnen vanligen om en jägare och en vitterkvinna; belöningen blir här, att jägaren får skjuta vittrans storkisse, gris e. dyl., d. v. s. en björn. Endast ytterligt sällan, och då i övergångsområdet, är den anknuten till skogsrået. · (Jfr även den kända sägnen om mannen, som ger ett par vantar åt sjörået e. dyl. och som blir belönad härför.) - Då det emellertid är naturväsendet självt, som här tar initiativet, kan man ej tala om ett offer utan om 156 Föreställningar och motiv nom hotelser och straffåtgärder - att få dem tillbaka. Uppteck ningen från Tenala i Nyland uppvisar emellertid en annan av-• sikt med offret. Detta äger rum Yid kreaturens utsläppning, och man försöker genom det förmå skogsrået att vaka över korna och att förse dem med föda. Denna föreställning kommer ofta till synes i finsk folktro125, under det att den är ytterst sällsynt inom rikssvenskt område. Denna till boskapsskötseln hörande offersed har av olika for skare tolkats som en yttring av trädkult. Utgående från åsikten att skogsråföreställningen i sista hand är att anse som ett utslag av naturbesjälning skriver sålunda G. Nikander: »Från Terijärvi [i Österbotten] berättas om ett direkt offer åt skogsrådet [= träd• själen] 126 vid koutsläppning. En slant bindes i en duk, som tas runt om varje ko, medan man viskar denna i örat det klockslag, då den skall komma hem. 'Därefter tar man slanten• och sätter den i den första stubbe man träffar på betesmarken och säger åt skogsrået, att det skall skicka hem korna samma tid som man sagt åt korna'. Med god verkan. När kor blivit 'skogstagna' på Åland, lägges en slant på en stubbe åt skogsrådet, och då kom ma de hem.»127 Nikander anser tydligen, att det i ett fall som detta existerar ett nära samband mellan skogsrået och trädstub• ben. Såvitt jag kan finna, ge dock beläggen ej något hållbart stöd åt ett sådant antagande. Visserligen synes offret i regel ha pla cerats på stubbar, men det ligger väl närmast till hands att tänka sig, att detta skedde för att skogsrået lättast skulle få syn på offret. I den från Åland anförda uppteckningen heter det, som vi sett, att offret försvann från stubben; man tänkte sig tydligen, att skogsrået tagit bort det. I detta sammanhang bör emellertid anföras en uppgift från Älvdalen i Dalarna, vilken synes tala för Nikanders antagande om ett nära samband mellan stubben och skogsrået: »Från Balsers128 går en stig söderut till Svartberg och möter vid pass halvvägs stigen till Rälldalen. Där vid uägåsjile står Balserjumfrun än gåva, en vänlighet, som sedan återgäldas, liksom skogsrået i sägnen Fästa upp släpet belönar den uppmärksamme och artige man nen (se kap. VI). 125 Se t. ex. K. Krohn, Suomalaisten runojen uskonto, s. 83. 126 Obs! Nikanders anm. 127 G. Nikander, a. a., s. 243. 128 Fäbodställe i Älvdalen. Föreställningar och motiv 157 i dag. Hon är bara en trästubbe, men den kunde förr stå utstyrd med blommor och band, en duk, krans på huvudet, livrem med slidkniv, en slätjekuppe (gröp-påse) eller lidukuppe (påse för stickstrumpan och dylikt); allra minst med en bukett av gräs och skogsblommor eller några friska björkkvistar. Den skulle alltid prydas så vid flyttningen från hem- till långfäbodarna, för att man skulle ha tur med krittren under sommaren. Och hade kor kommit bort, så nog lagade Balser jumfrun att de kom tillrätta, bara man offrade en gåva till henne. Många togo med sig något särskilt hemifrån för ändamålet, och det är inte uteslutet att en och annan gör så än.» 129 Även här talas om offer placerat på eller vid en stubbe för att något väsen skulle se till kreaturen och vid behov skaffa dem tillrätta, och vi ha alltså här samma tradition, som de förut be handlade uppteckningarna exemplifiera. Denna älvdalska »Bal serjumfru» synes emellertid vara en helt ensamstående företeelse, och man måste även räkna med den möjligheten, att utklädningen av stubben och namngivningen äro skämtsamma och i varje fall rent sekundära i förhållande till offerseden. Jag låter frågan stå öppen. Till Nikanders tolkning av seden ansluter sig även G. Landt man130, men denne sätter därjämte stubben i samband med den huggkubb, som omtalas i stabbdansen. Efter att ha anfört en uppteckning om denna dans från Nyland fortsätter nämligen Landtman på följande sätt: »På föreställningen att stabben vore säte för en gudom, en ande, tyder följande berättelse av en 74- årig gumma i Pylko (Tenala) : En karl som släppte korna i vall lade en tobakstjäst (buss) på en stubbe och sade: 'Den som ser efter den här kvigan till julaftonen, han får den här tobaks tjänsten.' Sedan såg man icke till kvigan på hela året, men på julaftonen kom den tillbaka och var tjock och fet.131 Här var fråga om en fast i jorden stående trädstubbe, och gumman menade, att den i stubben boende anden höll vård om kon. - Denna dyrkan av huggstabben är säkerligen att jämföra med den t. ex. hos fornfinnarna och lapparna rådande seden att dyrka vissa träd som heliga, vare sig att man föreställer trädet repre sentera någon gudomlighet eller blott vara dess boning (Wess- 129 K. E. Forsslund, a. a. Il, Älvdalen, s. 52. 130 Se Fsvf VII: 1, s. 719. 131 Som vi se, är det samma uppteckning, som ovan anförts (s. 153). 158 Föreställningar och motiv man; Hb. 12).»132 - Den anförda uppteckningen synes mig dock ej ge något som helst stöd åt antagandet, att stabben eller stub ben är »säte för en gudom, en ande». Landtman har i detta fall sett offret på stubben alltför isolerat utan att tillräckligt ta hän• syn till att det ju gäller kreaturens betesgång i skogen och att offret av allt att döma - det framgår särskilt av jämförelser med andra belägg för traditionen - avsett ett övernaturligt väsen utan samband med stubben, däremot ej själva stubben eller en »ande» i denna. Av denna orsak anser jag även sammanställandet av den lösa i stugan intagna huggkubben och den i skogen på rot stående trädstubben vara oberättigat. Jägaren offrar, som vi sett, vanligen en bit kött, kolaren litet kol och vallaren en smörgås, en slant e. dyl. Men dä:rjämte om talas i ett flertal fall tobak, vilket väl beror på att den offrande själv satte stort värde på detta njutningsmedel. Det nu behandlade offret till skogsrået och andra naturväsen kan ju sägas innebära en slags kult - eller kanske rättare sagt halvkult, då ju knappast några egentliga böneformler till skogs rået finnas belagda, såsom t. ex. fallet är inom finsk och finsk ugrisk folktro. Som ett undantag från det sist sagda skulle man kanske vilja anse den ovan anförda uppteckningen från Levene i Västergötland, där det heter, att »man lae en stuver [styver] på en stubbe i skogen å tillbad skogsrået», men det är här synner ligen ovisst, vad upptecknaren avsett med »tillbad». Mera av kulthandling ligger det då i vad en uppteckning från svenska Österbotten omtalar: »Då kreaturen den första gången om våren utsläppas på bete 'betalas rådan', vilket sker sålunda, att nian kastar en slant över vänstra axeln med orden: 'Här får rådand, o ja ,ska ha koan min':» (Österb, Esse. Fsvf VII: 1, s. 324). - Som en slags dyrkan av skogsrået får man möjligen också be trakta det ovan omtalade prydandet av Balserjungfrun och offret till henne. Slutligen må i detta sa1nmanhang anföras en småländsk upp teckning: »Till Kulla ägor i Ökna sn hör en 'utskog', som gränsar intill Tällarp i Alsheda sn. Där finnes eller har funnits en märkvärdig gran, kallad 'Lustig gran', hvars grenar på alla· sidor räckte ned till marken. På ena sidan fanns dock en 'dörr'. Under denna gran säges skogsrå haft 132 Fsvf VII: 1, s. 720. Föreställningar och motiv 159 sitt tillhåll för femtio år sedan. Där var alltid städat och fint och fol ket brukade gå dit och offra. En i närheten boende gubbe, som hette Isak Elg, troddes allt ha litet med skogsrån att göra. Det fanns t. o. m. de som sade, att denne gubbe både städade under 'Lustig gran' och tog offren där. En person, som varit tillsammans med gubben, visste dock berätta, att denne en natt fått stiga upp och ro skogsrån över den förbiflytande Emån.» - A. G. .Jonsson (Smål, Alseda 1906? ULMA 160: 19, s. 21 f.). Här omtalas ej blott att man brukade offra till skogsrået utan dessutom, att det skedde på en bestämd plats, som man städade och höll snygg. Möjligen får den sista uppgiften tas med en viss reservation, men det är i varje fall intressant att se, huru som granen är växt på samma sätt som den i finsk folktro ofta omnämnda Tapion kuusi eller Tapion pöytä 'Tapios gran' eller . 'Tapios bord'. Härmed menas ofta en gran, vars grenar växa nedåt, så att de nå marken133 och vid vilken man offrade till skogsrået (Tapio). Något traditionssamband mellan finsk och svensk folktro föreligger dock knappast i detta fall - den svenska uppgiften är ju också ensamstående - utan förhållandet synes vara det, att den underliga småländska granen sekundärt asso cierats till skogsrået. I andra. fall åter omtalas ju offer vid un derliga, iögonenfallande träd, utan att dessa sättas i förbindelse med skogsrået.134 * Skyddsåtgärder mot skogsrået. Vi ha i det föregående omtalat en hel del goda sidor hos skogs rået i hennes förhållande till människorna. Hon hjälper jägare, kalare och timmerhuggare i deras arbete, ger dem lycka och framgång samt belönar tacksamt tjänster, som man gjort henne. Men vi ha också sett henne uppträda annorlunda. Att hon för• söker hämnas lidna oförrätter är ju helt naturligt, men hon för också oskyldiga vandrare vilse och hånskrattar åt dem, förvän• der folks syn och förhäxar männen, så att de mot sin vilja skänka henne sin kärlek, håller kreatur kvar i skogarna o. s. v. Överhuvud taget skyllas missöden inträffade under vistelse i sko- 133 Se förf., Finskt och skandinaviskt, s. 125 f. 134 Se von Sydow, Något om träden i folkets tro och sed. 160 Föreställningar och motiv gen gärna på skogsrået. Man kan visserligen säga, att föreställ• ningen om hennes ondskefullhet här ej är det primära, utan att t. ex. vilsegången och kreaturens kvarhållande anknutits till henne blott därför, att de äga rum i skogen. Vad åter skrattet beträffar, så synes ju till grund för denna föreställning i sista hand ligga ett djurläte. Skulle vidare den tidigare framställda hypote sen att skogsråföreställningen utvecklats ur tron på de underjor diska närstående väsen vara hållbar, så bör man lägga märke till, att dessa underjordiska ej kunna betecknas såsom fientliga mot människorna, såvida ej dessa tillfogat dem någon oförrätt eller skada. De begära blott att i fred få leva sitt om människornas påminnande liv.135 Men hur som helst, det spelar i detta sam manhang föga roll, om en föreställning är av primär natur eller ej. Huvudsaken är, att den existerar som levande folktro, och det synes mig tydligt, att även innan skogsråföreställningen kom under kristendomens inflytande, ingick i den som ett element bland flera andra också tron, att rået under vissa omständig• heter kunde vara farligt för människorna. Så kom kristendomen. Först den katolska kyrkan med dess åtminstone tidvis toleranta ståndpunkt men längre fram även den protestantiska ortodoxien med dess stormlöpning mot folktron i allmänhet och dess för• klaring, att naturväsendena äro djävulens anhang och ett ut tryck för hans verksamhet. Efter det som nu sagts är det ju naturligt, att man i skogs råuppteckningarna även skall finna sätt att skydda sig mot rået omtalade och likaså att dessa med hänsyn till ursprung och ålder äro av skilda slag. Till dessa tillvägagångssätt räknar jag då även sådana, som äro av mera passiv natur såsom t. ex. följande: »Dä va en ifrå Bockere, söm geck ner i skogen ve Stavika å han kände, att dä hang nö på ryggen på'n. Han ble krokbent ätter den beta. När han geck över sjöbäcken, så ble han å mä börda. Se dä va skogs råa, söm hängt sej på ryggen, å tockere väsen skulle inte kunne följe mä över rinnane vatten.» - Anders Andersson, f. 1845 i S. N. (Vrml, Södra Ny 1927. IFGH 1233, s. 2). »En man vid namn Lejon var i skogen och kolade. Då han gick hem en kväll, kom skogrån efter honom. Då han skulle gå över en bäck, ville skogrån, att han skulle lyfta henne över. Han svarade henne 135 Ett flertal sägner och memorat veta ju t. ex. att berätta om den hjälp, som dessa väsen och människorna vid behov ömsesidigt lämnat varandra. Föreställningar och motiv 161 dock inte utan gick själv över. Hans ben blev emellertid konstiga, och han ramla omkull mitt i bäcken. Då skrattade skogråa.» - Martin Bryntesson, f. 1865 i Ä. (Dalsl, Ärtemark 1928. IFGH 1197, s. 5). Den som kände till denna egenskap hos rået kunde alltså skydda sig mot henne, om det fanns något vattendrag i när• heten. Jag känner dock belägg för denna föreställning blott från Värmland och Dalsland, ehuru naturligtvis härmed ej är sagt, att den i Sverige ej existerar utanför detta område. Den har ju ingenting med kristendomen att göra och är troligen uråldrig. Troligen ligger bakom den tanken på en slags motsättning mel lan skogen och vattnet - något som är karakteristiskt för den förra kan ej gärna trivas i vattnet - eller på vattendraget som en gräns.136 Av mera aktiv natur är däremot användandet av vissa skydds medel, som man tilltrodde magisk verkan. I samband med t i b as t s äg n en skall jag längre fram redogöra för ett flertal från växtriket hämtade sådana, såsom tibast, vändelrot, Jungfru Marie hand, vitlök, tjära m. fl. Vanligen bar man dem på sig och då ofta i en liten påse om halsen, men ibland säges också att man tog in av dessa medel, vilka för övrigt troddes skydda icke blott människorna utan även boskapen för skogsrået och andra naturväsen. Deras användning i detta syfte är utan tvi vel uråldrig och kan därför sägas tillhöra ett äldre skikt av de här behandlade skyddsåtgärderna. Liksom mot alla naturväsen utgör naturligtvis stålet ett gott skydd mot skogsrået. I den i fortsättningen behandlade sägnen Vak n a i k ärret bryter t. ex. den dragna slidkniven den av rået orsakade förtrollningen. Ytterligare kan här anföras en närkesuppteckning, som till sin utformning påminner om den senast berörda föreställningen: »En annan kolare såg jämt och ständigt 'skogaråa' och han förstod, att hon ville honom något fast hon icke tilltalade honom. Till sist tog han mod till sig och frågade vad hon ville. Då talade hon om, att hon varit borta från sitt hemvist en tid, och då hade det byggts järnväg me dan, och den kunde hon ej gå över. Hon bad därför kolaren, att han skulle bära henne över järnvägen, så hon kunde komma till sin trakt igen. Detta gjorde han 'och hon var ej tung att bära' hade han sagt. 136 Föreställningen är även belagd bland sibiriska folk (U. Harva, Altain suvun uskonto, s. 266). Jfr även kap. Il, Tyskland. Il Gunnar Granberg 162 Föreställningar och motiv Kolaren hade en ovanlig tur med jakt, och det troddes allmänt, att det var belöning för tjänsten han gjort 'skogaråa'.» - 0. G. Olsson (Närke, Nysund 1927. VFF 1504, s. 10). Ett flertal skyddsåtgärder hänföra sig till vilsegången. Redan förut har jag omnämnt metoden att vända ett klädesplagg avigt, men även stålet kommer till användning, såsom i viss mån föl• jande uppteckning visar: »Jag själv har varit utför skogsrået, så nock ä ho te. - Jo, det var i hett året. Jag gärde 'resegärsgård' mellan Ollereds kronoskog och Dalagärdes i Nösslinge åt kronan, ty jag är hemma i den konsten lik som alla äldre Marboar. Så tog hanken slut och ek gick in i D-s skog för att hämta mer. Då jag fått en börda och skulle tillbaka till gärs• gården råkade ek inte dit, utan for vilse. Jag var på kullarna och såg Dalagärde, Lykullen och Abborras, men ek var så ör i huvudet, att ek kände inte igen dem. Då ritade ek ett kors med hacken i marken, och sen blev ek klar i huvudet och råkte till gärsgårn. Ty det är ett bra medel mot vilsegång, som skogsrået ä sköllter te.» - Em. Svensson, f. 1847 i Kungsäter (Vgl, Karl-Gustav 1927. IFGH 1112, s. 7 f.). Av andra liknande uppteckningar framgår, att användandet av stål här ej är en tillfällighet, men det viktigaste är likväl ej hacken . utan korset, och härmed äro vi inne på kristna före• ställningar. Korset skyddar ju mot allt ont och farligt och natur ligtvis även mot skogsrået. Här ytterligare ett exempel: »Det va la skogsrået som var ihålig bak. Hon skulle vara riktig fram. Om di råkar ut för skogsrået blir di sjuka. - Di skulle kola ett kors över bröstet innan di gick ut. Då skulle di inte råka ut för skogsrået eller nåt ont.» - August Larsson, f. 1857 i Hol (Vgl, Bälinge 1927. IFGH 1164, s. 4). Samma tydligt katolska ursprung uppvisar även följande till vägagångssätt: »Vill man deremot hindra Skogs- eller Sjörået att få magt med nå• gon viss sak, skall man bestänka denna med vigvatten och påbinda Marire hand (rot af Orchis maculata) jemte 3 spånor af ett nytt hus.» (Rääf, a. a. I, s. 69 f.). · Även nämnandet av något Guds ord utgör ett gott skydd. Vi komma i fortsättningen att få se exempel härpå vid behand lingen av sägnen Vakna i kärret, men redan här kan en uppteckning ur högen förtjäna att anföras: »I en gård i Över-Purmo hade ett barn sjukt öga. En dag hände det, att en fin 'fru' av ovanligt utseende inträdde och bad att få ge medicin Föreställningar och motiv 163 för ögat. I sin häpnad utropade barnets mor: 'Men, vadan i Jesu namn kommer du?' - Härpå gav 'frun' intet svar, men försvann som en dunst. Enligt gårdsfolkets mening var det antingen skogsfrun eller 'gårdsgubbens' fru, som visat sig så tjänstaktig, men tvungits tillbaka av det heliga Jesus-namnet.» (Österb, Purmo. Fsvf Il:' 3: 2, nr 413, 2). I samband med föreställningen om åskan, som förföljer skogsrå och troll, kommer i fortsättningen en del skyddsåtgärder mot dessa att beröras (se kap. VI, Skogsrået skjutes), men åtgärderna synas i detta fall från början ha gällt själva åskan, ej de förföljda na turväsendena. Slutligen må erinras om, att man naturligtvis även med andra än magiskt verkande medel kunde fördriva skogs rået. Sålunda berättas ofta, att jägaren eller kolaren jagar iväg det närgångna rået med en eldbrand, ett motiv, som ju även in går i S j ä 1 v s ä g n en. Att det här ej är fråga om någon eldens magiska kraft framgår tydligt av sammanhanget - rået brukar ju i allmänhet först komma fram för att värma sig vid elden. Ibland kan det hända, att jägaren som en sista utväg att bli av med rået ser sig nödsakad att skjuta henne, och det gäller då att vara försiktig, ty skottet kan gå bakåt och träffa jägaren själv. I en del uppteckningar från skilda håll berättas därför, att bössan måste hållas med kolven mot rået.137 * Skogsråets härkomst. Det kan ju synas ligga nära till hands, att tron på naturväsen gett upphov till funderingar över deras härkomst. Sådana fin nas också, men det är intressant att se, huru de alla äro an knutna till kristna föreställningar, för vilka bibelns berättelser oftast bilda utgångspunkten. Med undantag för Voluspas be rättelse om jätten Ymcrs skapelse - en berättelse, som dock knappast är av nordiskt ursprung och kanske ej folklig i vår bemärkelse - återspeglas ej heller i fornnordisk litteratur någon folktro rörande naturväsendenas ursprung. Detta är ej heller att förvåna sig över, ty man kan knappast vänta sig, att så länge tron på dessa väsen var äkta samt stark och levande, några funderingar av detta slag kunnat uppkomma, lika litet som en nutida allmogeman skulle kunna komma på den iden att 137 Se s. 200. 164 Föreställningar och motiv grubbla över Guds härkomst.138 Måhända gå därför de folkliga uppkomstförklaringarna ej längre tillbaka än till kristendomens införande i Norden. Åtminstone i Sverige synas de ha vunnit ökad styrka, då efter Uppsala möte 1593 den segrande protestan tismen på allvar började sin kamp mot den gamla folktron. Det är främst tre sägner, vi i detta fall ha att göra med. Den ena av dem berättar, att Adam före Eva hade en första hustru, ofta kallad Lucia, ehuru även andra namn förekomma. Av olika skäl blev hon förkastad av Gud, varefter hon och hen nes - vanligen mycket talrika - avkomma blev ett fördolt släkte och upphovet till de underjordiska. Den andra sägnen omtalar, att Gud en gång kom för att besöka Eva och se hen nes barn. Hon visade emellertid ej alla för vår Herre - emedan en del voro illa klädda eller därför att hon var rädd, att han skulle tycka, att de voro alltför många. Gud frågade henne, om hon visat .alla barnen, och då hon bejakade detta, sade han, att det hon dolt för honom, det skulle också vara dolt för män• niskor, och så blevo dessa undangömda barn upphovet till de osynliga, d. v. s. de underjordiska. - Ibland säges det, att det var till en vanlig, icke namngiven kvinna, som Gud kom. Som av karta 17 framgår, synas de båda sägnerna i Skandi navien vara begränsade till fäbodområden. De finnas nämligen belagda i hela Norge, i Sverige norr om fäbodgränsen samt i svenska Österbotten. Denna utbredning sammanhänger troligen nära med det förhållandet, att de på grund av sitt innehåll ute slutande äro anknutna till de underjordiska, aldrig till skogsrået eller andra solitära naturväsen. Från Danmark, där ju ellefolken uppträda pluralt, känner jag ett belägg för sägnen om Adams första hustru » Lillis » anknuten till dem.139 Sägnernas närmare utbredningsförhållanden utanför Norden har jag ej varit i till fälle att undersöka. Då emellertid dessa sägners nordiska belägg främst äro an knutna till de underjordiska, skall jag övergå till en tredje sägen, 138 I detta fall får man dock även taga i betraktande bibelns lära att Gud är evig och att han numera ej visar sig för människorna. 139 »Adam havde forst en kone, der hed Lillis, hun kunde flyve, og hun kunde svömme, og når hun bekom hörn, var det en halv snes stykker på tiden. Det var alle deher ellefolk, og de var så hitte lille. - - -» - Jens Kristensen, Ersted (Jyll, Årestrup. DS, G. R. Il A, nr 1). Föreställningar och motiv 165 som i detta sammanhang är den viktigaste. Den är en tillämpning av den kända bibliska berättelsen om de nedstötta änglarna och kan exemplifieras genom följande uppteckningar: »Det fanns i socknen en gammal gubbe, som hette Stuve. Han bru kade säga: 'Skogsråa liller så vackert, ho liller så vackert, men efteråt säger ho kni, kna'. - Han påstod, att hon hade hästsvans. Man har trott, att sådana 'ty och väsen' en gång 'regnade ned' från himlen. De som datt (föllo) i sjön, blev 'sjörår' och de som datt i skogen blev 'skogsrår', och de som föllo på bergen blev jättar o. s. v. De som föllo ned vid bostäder blev tomtgubbar.» - Hemmansäg. Jan Petter Jonas son, f. 1855 i Bl. (Vrml, Blomskog 1930. IFGH 2045, s. 20). » Skogsrån, sjörån och tomtegubbar äro Lucifers änglar, som i tre dagar sägas ha regnat från himmelen. Vid nedregnandet föll endel av dem i sjön och blev sjörån, en annan del i skogen och blev skogsrån, andra igen på berg och blevo bergtroll och på hus och tak och blevo tomtegubbar.,, (Österb, Vörå. Fsvf Il: 3: 2, nr 260, 1). Som vi se av kartan, inskränker sig denna sägen i motsats till de båda föregående ej till ett visst begränsat område utan påträffas såväl i Norrland140 som i södra Sverige. I Norge synes den dock vara mera ovanlig. Från norra delen av landet har jag ej kunnat finna något belägg, och av de två beläggen från Sydnorge lyder det ena: »Her e so mange Talemaata um 'Tussann', koss dei k6me ti. De va daa Djrevelen la upp imot Gud aa sette seg paa Stolen 'ass, daa spur· 'an Englann', um han va 'kji likso go'e. Dei som sanna etti aa meinte de, vurte Djrevla. Dei som sanna aa alli meinte de, vurte Tussa.» (Austagder, Valle? J. Skar, a. a., s. 55).141 Även utom Norden har denna sägen en mycket stor spridning, men då jag ej här kan ta upp materialet i sin helhet till behand ling, måste jag nöja mig med att hänvisa till den utförliga litte raturförteckningen i Handwörterbuch des deutschen Aberglau bens (art. Engel). Vad beträffar sägnens ålder och tidigare ställ• ning i Norden, är det ju omöjligt att avgörande uttala sig härom utan en föregående undersökning av sägnen i sin helhet, men 140 »Vittra ska vara fallna änglar», heter det t. ex. från Skellefteå i Västerbotten (1928. IFGH 1281, s. 3 f.). Jfr även förf., Lövjerskor, s. 15 f. 141 I den andra uppteckningen - från Torpa i Opland - säges blott, att de underjordiska av en del ansågos härstamma från de nedkastade änglarna (R. Th. Christiansen, a. a., s. 157). 166 Föreställningar och motiv mycket tyder på, att den från början är så att säga en präst• eller munktradition. Folkets egen bibelkunskap och egna fun deringar ha dock sedan varit ett gott stöd för den. I en variant från Västmanland sägas de till naturväsen för• vandlade onda änglarna vara av Lucifers släkte. Detta uttryck förekommer, såsom karta 17 visar, över en stor del av Norr land ända ned till norra Västmanland. Men blott i ett par fall är det anknutet till sägnen om de nedstörtade änglarna. På de flesta håll är det blott en benämning - vanligen på de under jordiska - vars betydelse man ej förstår. Se t. ex. följande upp teckning från Jämtland: »En klok gumma, Lapp-Maria i Berg, berättade, att jordbyggarna tillhörde Lucifers släkte, vilket skulle ha stått att läsa i en bortkom men del av bibeln. - En 80-årig kvinna, som jag tillfrågade, om hon hört något tal om huru de uppkommit, kände till att de voro av Luci fers släkt, men visste ej vad uttrycket innebar.» - K. 0. Andren (Jtl, Norderön 1928. ULMA 1821, s. 34 f.). Icke minst denna uppteckning tyder på, att uttrycket ifråga har litterär upprinnelse. Troligen går det tillbaka till någon postilla eller annan andaktsbok. Förutom de nu omtalade mycket spridda upphovssägnerna, finnas emellertid flera andra funderingar rörande naturväsen• denas härkomst, vilka tydligen äro allt igenom rent folkliga. Gemensamt för dem alla är, att de i likhet med de ovan an- . förda sägnerna bygga på bibliska berättelser och att man tyd ligen alltid utgår från att naturväsendena äro ett »djävulens an hang». De sägas nämligen vara Kains barn, de som drunknat vid syndafloden, Koras söner o. s. v. Tron på dem har tydligen hos de personer, i vars hjärnor dylika förklaringar upprunnit, varit förenad med en stark religiositet och en orubblig bibeltro samt därjämte med en benägenhet för grubbel, för att lära förstå och söka förklara; en dylik kombination är, som jag på ett annat ställe omnämnt, ej ovanlig (jfr kap. X, Traditionsbärarna). Särskilt en av dessa folkliga upphovsfunderingar förekommer ehuru sporadiskt på vitt ,skilda håll i Nordskandinavien, näm• ligen angivandet av de m1derjordiska som Kains barn eller såsom härstammande från dessa. - De underjordiska äro »Kains barn. Vi [d. v. s. människorna] ä Abels barh (= Guds barn)», heter det i en uppteckning från Forsa i Hälsingland ( 1928. ULMA Föreställning-ar och motiv 167 2060: 3, s. 9 f.). Detsamma berättas ehuru utan tillägget om Abels barn från Velfjord i Norge142 liksom från flera andra håll. Det finns dock här ingenting, som berättigar antagandet av en gemensam, enhetlig tradition. Folkets bibelläsning och den förefintliga tron på underjordiska väsen äro tillräckliga som för• klaring till de sporadiska beläggen. Även ett par andra förklaringar - så vitt jag kan se helt isole rade - må här anföras: » Trollen ha uppkommit därigenom att några människor förutom Noak och de som voro inneslutna med honom i arken, räddade sig undan syndafloden, och för att straffa dem, lät Gud dem bli troll och bo i bergen.» (Sagesmannen hade möjligen läst detta någonstans, men ansåg det ej vara osannolikt.) - Johan Karlsson, f. 1864 i H. (Vgl, Hemsjö 1924. VFF 1018, s. 7 a). »Hur vittrorna uppstått. När Jesus höll bergspredikan, var det folk som gömde säj och han sa' att de skulle var gömd till domedag. De blev vitrene.» - Fru Erlandson, f. 1870 (Hälsl, Färila 1929. ULMA 2671: 1, s. 36). Typiskt är att alla dessa förklaringar hänföra sig till de under jordiska - trollen, vittrorna etc. - aldrig till skogsrået. Har intresset i detta fall varit mindre, eller har man .saknat lämpliga anknytningar? Skogsrået tänkes ju så gott som alltid uppträda solitärt, under det att de underjordiska äro ett helt folk och därför utan svårighet kunna associeras till Kains barn, de som drunknade vid syndafloden etc. * Skogsrået dör ut. Även de sagesmän, som ännu i dag fullt och fast tro på skogs råets existens, ha dock icke kunnat undgå att lägga märke till, att det numera talas mycket mindre om rået än förr och att det är mera sällan någon kan berätta, att han sett henne. Hon har med andra ord blivit sällsynt, och hennes släkte är tydligen statt i utdöende, något som naturligtvis även gäller andra natur väsen - sjörå, troll, jättar etc. De folkliga förklaringarna till detta naturväsendenas utdöende äro flera, och jag skall här an föra några belysande uppteckningar: 142 Knut Strompdal, a. a., s. 121. 168 Föreställningar och motiv ,, Skogsrå och SJora ha flytt för skogsavverkare; kolningen slut och de nya vägarna och byggen,,, - ,,samtliga sagesmän i Lekvattnet» (Vrml, Lekvattnet 1932. ULMA 4999, s. 11). ,,_ -- - Där ute i skoga mötte di allt (skogsrå), men sa di någe ål dB m, så vart di allt förvillne å vart kvarliggne i skoga. Men sånnt där dä ä utdoget nu. Di bar bålle ätt'art för mycke. Åska har bålle ätter dBm mycke.,, - Lantbr. Karl Johan Molander, f. 1848 i Sk. (Ögl, Skäll• vik 1931. ULMA 6087, s. 2). ,,Far berättade att vargen jagade skogsrån. Det var många, som hade sett sådan jakt. Vargarna gjorde slut på skogrårna. Både vargar och skogsrår försvunno ur skogarna.,, - Lantbr. And. P. Jansson, f. 1850 i Ö. (Vrml, Ölserud 1931. IFGH 2317, s. 5). Dessutom finnes ett flertal andra förklaringar, i det att råets utdöende säges bero på de elektriska anläggningarna, mängden av järnvägar, att Guds ord överallt förkunnas o. s. v. Flera av dessa förklaringar återfinnas inom vitt skilda trakter, och orsaken härtill är tydligen oftast en gemensam reell och psykologisk bak grund, även om det i vissa fall kan vara fråga om traditions spridning. Rörande naturväsendenas härkomst finns det, som vi sett, flera sägner i Norden, och likaså påträffas sådana sägner - eller kanske rättare sagt sägenartade traditioner - som avse att för• klara eller som åtminstone sättas i samband med jättarnas för• svinnande. Däremot har jag ej lyckats finna någon fast utbil dad sägen beträffande orsaken till skogsråets tilltagande säll• synthet. Som ett undantag förefaller kanske den i fortsättningen behandlade sägnen om skogsrået eller trollkvinnan, som förgä• ves söker skydd mot den förföljande åskan (se kap. VI), men studerar man denna sägen, finner man, att den folktro den åskådliggör ej avser råets försvinnande utan främst åskans far• lighet. Sägnen T a s s e t a f o t143 om hur vargarna ansätta och slita sönder skogsrået kan ej heller hänföras hit annat än möjligen sekundärt144 och i mera individuella undantagsfall, ty dels sättes högst sällan sägnen i samband med råets försvinnande, 143 Se förf., Skogsrået, s. 1 77. 144 I Västsverige säges visserligen i en del memorat, att vargen höll efter skogsrået o. dyl., men då denna föreställning ej synes förekomma utom området för T a s s e t a f o t och inom andra trakter rået tvärtom tros skydda vargen (jfr Skogsrået och skogsdjuren), är den tydligen sekundär i förhållande till sägnen. Föreställningar och motiv 169 • och dels skötos ju de sista vargarna i södra Sverige redan på 1860-talet. - Anledningen till att man sålunda ej påträffar några sägner av detta slag är givetvis dels den, att den allmänna traditionsupplösningen är en jämförelsevis sentida process och dels att i och med denna process lämplig jordmån för nya natur mytiska sägner saknas. KAP. VI. Skogsråsägner. Utmärkande för den nordiska skogsråföreställningen är ju bland annat dess stora rikedom på sägner, och jag har påpekat, huru detta förhållande av allt att döma medfört en sägnifiering och därmed i viss mån en omformning av hela föreställningen, detta särskilt vad kärnområdet beträffar. Som vi i inledningen sett, kunna dessa skogsråsägner i allmänhet karakteriseras som vitt nessägner, varför här må anföras vad von Sydow sammanfat tande skriver om dessa: »Till en viss grad skulle vittnessägnen kunna betecknas som ett slags kristalliserad folktro, emedan den drager ut hela konsekvensen av och renodlar folkets föreställ• ningar, eller ett tillrättaläggande i episkt åskådlig form av de folkliga synpunkterna. Den har sålunda till uppgift att utreda, åskådliggöra och intyga, hur det enligt folkets uppfattning för• håller sig med det ena eller andra, hur det vid vissa tillfällen kan gå till, framställt som en faktisk händelse, och dessutom vill den ofta ge varnande exempel till ledning vid olika situa tioner. »1 Viktig för skogsråtraditionen liksom för traditioner om över• naturliga väsen i allmänhet är det sätt, varpå memorat och säg• ner ömsesidigt påverka varandra. Å ena sidan hämta som redan påpekats memoraten ofta sitt stoff från sägnerna och sägen• motiven, å andra sidan erbjuda memoraten en utmärkt jordmån för sägnerna. Det är naturligtvis på detta sätt, som sägnifieringen av skogsråföreställningen så småningom ägt rum. - Ytterst måste ju även sägnerna återgå på memorat, vilka då av olika anled ningar så att säga »avslipats» och fått en fast tradition, vare sig nu denna process ägt rum inom föreställningens nuvarande om- 1 C. W. von Sydow, Om folkets sägner, s. 105. Skogsråsägner 171 råde eller utanför detsamma. Att memoraten ge upphov till sägner och i detta fall till vittnessägner är dock ingen vanlig process. Inom en trakt kan ju visserligen existera ett flertal be rättelser - även om naturväsen - vilka alla hänföras till en namngiven persons upplevelse, men en dylik tradition är dock väsensskild från en verklig sägen rörande naturväsen sådan som t. ex. F ä s ta upp s 1 ä p e t, och det visar sig också, att be rättelsen antingen mycket snart helt försvinner ur traditionen eller också att den associeras till en på trakten förut känd sägen. Även om den fått en viss spridning, är den därför närmast att karakterisera som ett memorat. I samband med den ovan citerade karakteristiken av vittnes sägnerna framhåller von Sydow, att denna diktning i regel om händertagits av fantasien, något som är av stor betydelse för dess tradering. Den blir nämligen intressant och värdefull ur underhållningssynpunkt. Med hänsyn härtill skulle man kunna uppdela vittnessägnerna i två grupper folktrosägner och under hållningssägner. Med de förra menar jag då sägner, vilka genom sitt folktrosbetonade innehåll mer eller mindre bindas vid den plats, där man påträffar den underliggande folktron. Denna kan naturligtvis vara av olika betydelse för sägnen: i Rå e t b 1 å ser i bössan utgöres den av den kända och mycket spridda före• ställningen, att skogsrået hjälper sina gunstlingar bland jägarna; sägnerna om hur rået söker undfly åskan ha som nödvändig förutsättning föreställningen att åskan är naturväsendenas fiende: F ä s ta u p p s I ä p e t är utformad med den tron som bakgrund att man skall vara artig mot naturväsendena och att detta lönar sig o. s. v. Det ortbindande elementet i den sistnämnda sägnen lik som i R å e t h j ä 1 p er k o I aren är dock i första hand före• ställningen att skogsrået har svans, även om sägnerna själva bidragit till att sprida detta motiv. Helt naturligt ha sägner av denna kategori oftast sin ursprungliga hemort inom sitt nuvarande förekomstområde. · Underhållningssägner åter äro sådana, vilka även om de rymma ett visst inslag av folktro, likväl utöva den största dragnings kraften på åhörarna i sin egenskap av roliga, spännande och ofta drastiska berättelser. De stå sagorna nära, och man skulle myc ket väl kunna karakterisera dem som korta, vanligen enepi sodiska sagor. Genom att folktrosinslaget är mindre utpräglat 172 Skogsråsägner eller också i vissa fall allmänmänskligt, ha de även lättare att spridas än de övriga sägnerna; ej sällan äro de internationella. Den mest kända skogsråsägnen av denna typ är utan tvivel S j ä l v s ä g n en, av vilken inom svenskspråkigt område över 200 varianter finnas upptecknade, ett förhållande, som jag dra git nytta av för miljöundersökningar. Dessutom föreligga sär• skilt från Sydsverige ett stort antal memorat, vilkas innehåll är ungefär detsamma som sägnens, ehuru de sakna Själv-episoden. I flera fall äro dessa memorat tydligen sekundära i förhållande till sägnen, men möjligt är också att en del berättelser om hur en kolare eller tjärbrännare med en eldbrand jagar iväg ett när• gånget skogsrå äro av spontan upprinnelse, naturligt framvuxna ur miljön. S j ä 1 v s äg n en s folktrosinslag utgöres, som förut påpekats, främst av den i uppteckningarna ofta dokumenterade och även till andra naturväsen än skogsrået anknutna föreställ• ningen, att om det övernaturliga väsendet får veta namnet på en person, så har det sedan makt över denna. Det, som givit sägnen dess starka ställning inom traditionen, är emellertid ej i första hand denna folktro utan sägnens drastiska utformning, dess förmåga att roa; att så är fallet, förstår man särskilt, då man hör den berättas inför några åhörare. Givetvis är den ej anknuten enbart till skogsrået, om än detta dominerar, utan även till trollen, varjämte den särskilt i kustlandskapen uppträder som fiskartradition associerad till sjörået. Av utrymmesskäl nödgas jag emellertid här avstå från en närmare behandling av sägnen, varför jag hänvisar till den översikt rörande utbredning och ekotypisering inom svenskspråkigt område, som jag på annat ställe givit. 2 Typiska underhållningssägner äro även den i nära samband med Självsägnen ståe~de Det stora gapet, Göra två 1 i k a 1 ån g a samt T a s s e t a fot. De båda sistnämnda, av vilka Tass e ta fot. i Sverige på ett par undantag när är en ren skogsråsägen, äro framför allt intressanta som exponenter för den förbindelseled Jylland-Skagen-Götaälv, längs vilken flera folkloristiska novationer nått Sverige.3 Till samma sägen• kategori får man även hänföra sägnen om hur skogsrået luras 2 Förf., Skogsrået, s. 169 ff. 3 Se förf., Skogsrået, s. 176 ff. Skogsråsägner 173 fast i en trädspricka. Vanlig i Östeuropa liksom även i Finland synes den i Sverige av de hittillsvarande uppteckningarna att döma främst förekomma i de sydvästra delarna av landet och då med direkt anslutning i Norge. - Självfallet övergå dock folk trosägner och underhållningssägner ofta i varandra, varför t. ex. R å e t h j ä 1 per ko 1 aren och Fästa upp s 1 ä p e t med sam ma rätt kunna räknas till båda grupperna. Detsamma gäller om än i mindre grad även andra sägner såsom t. ex. Vakna i k ä r r e t och t i b a st s ä g n en. Vi ha sett, huru i skogsråsägnerna sporadiskt även andra naturväsen än skogsrået kunna uppträda. Inom området för skogsråföreställningen kunna på samma sätt förutom de i det föregående omnämnda sägnerna även ett flertal andra någon gång vara anknutna till skogsrået. Slutligen förekomma syd liga skogsråsägner sporadiskt även i Norrland, men tydligen ha de härvid medföljt inflyttade sörlänningar4 ; i vissa fall kan man även iakttaga, när och hur dylika ,,traditionshopp,, ägt rum. En sak, som jag redan i det föregående har påpekat men som här förtjänar att ytterligare framhållas, är, att de näringsgeo• grafiska förhållandena ofta utgöra ett hinder för skogsråsäg• nernas rörelsefrihet. För tibasts äg n en spelar sålunda fä• bodskötseln en mycket viktig roll, och kolarsägnerna kunna givetvis ej förekomma inom områden, där kolning ej bedrives. Dylika näringsgeografiska förhållanden beröra även ehuru i mindre grad underhållningssägnerna, i det ju t. ex. S j ä 1 v s ä g n e n i dess nordiska utformning förutsätter att mannen - eller männen - som får besök av skogsrået vistas vid en eld, vid en kolmila, en tjärdal, en lägereld i skogen eller hos en fiskkokare vid stranden o. s. v. De faktorer, som hindra skogsråsägnernas snabba spridning, äro sålunda flera, och sammanfattningsvis tror jag man kan säga, ,,att man tidigare betydligt överskattat de naturmytiska säg• nernas spridningsförmåga och spridningshastighet. » 6 I övrigt får man naturligtvis ej uppfatta spridningen som någon mer eller mindre mystisk benägenhet hos sägnen att utbreda sig utan så• som en följd av sådana reella faktorer som folkförflyttningar, 4 Detsamma antyder även Ella Ohlson sin framställning Natur- väsen i ångermanländsk folktro, s. 96 ff. 5 Förf., Skogsrået, s. 181. 174 Skogsråsägner livliga handelsförbindelser o. dyl. 6 För de mellansvenska kolar sägnernas spridning ha vi t. ex. att räkna med flyttande bruks och gruvarbetare, för en del sydliga sägners förekomst i Norrland med söderifrån inflyttade skogsarbetare, för ett par Götalands• sägners invandring via .J ylland med de livliga, sydvästliga för• bindelser, som i flera avseenden känneteckna Götaälvsområdet o. s. v. Traditionsspridningens reella underlag är dock ännu alltför otillräckligt undersökt. I fortsättningen kommer jag nu att behandla en rad skogsrå• sägner, som jag av olika anledningar ej funnit lämpligt att infoga i den föregående framställningen. Rået hjälper kolaren. En karakteristisk kolartradition är den flera gånger redan om nämnda sägnen R å e t h j ä I p er k o I aren, som jag här exemplifierar med följande uppteckningar: ,,En kulere sfrm höll på å rive mila si skulle en da avlägsne säj ifråa e stönn. Nu va dä så, att han hade e skogrå när säj sum va välditt vacker å han töckte mö öm. Så sa han te henne att ho skulle vakte mila männa han va borte. Dä löva ho, men ho tog löften ån att när han kom tebaka skulle han inte närme säj mila utta han skulle gi tecken åta, han skulle slö tre gånger på en trädstam. Men dä gjorde han intte uttan smög säj tebaka i närheten å mila. Då feck han se skogråa si sfrm han töckte su mö öm, sum e gamel stygg käring, sum höll på å rive ut mila å ho hade e su lång näse, satt ho använde den sum brannkrok. Då geck han ett stöcke tebaka å slog tre gånger i en trädstam. När han sen kom fram te mila hade dä blett ett ong fint fruntimmer å henne igen,,, - Johannes Andersson, f. 1855 i B. (Vrml, Bro 1928. IFGH 1491, s. 7). ,,Från Linde socken berättas, att dä va en kolaredräng sam lå i sko gen å köla å dä va i Hartzbergsskogen. När dä vart någe fel mä milrera sa dä allti te, å dä slo te på döra, så han kunne lugnt sava tess dä va färdigt. En kväll kam dä ett snyggt fruntimmer in te'n å prata mä'n. Ho sa ho va nykammen på trakta å skulle te Stripa, men inte hitte vägen dit. Ho va lättsam ([hade) glatt humör) å rar å han tyckte åt'na, att ho kunne stanna kvar hos honom å stöka åt en å hjälpa'n mä milrera. Å ho stanna hos'en i tre år å fick ire barn mä'n å den minsta ungen va e flicka, å den kalle ho för Snorvipa. Men han hadde 6 Se särskilt C. W. von Sydow, Om traditionsspridning, s. 324 ff. Jfr även föreliggande arbete, s. 81 ff. Skogsråsägner 175 måst lava henne, att når han hadde vatt bi:ll'ta å kam, skulle han först slå i e tall, sllm ho peka ut åt'en, å han skulle slå tre slag i lalla. Men så en gång glrömde han dä där, å når han kllm fram te milra, fick han se'na sam ho va, å ho sto där å kroka ut mä näsa, rev ut mä klara å släkte mä römpa, sam ho d!!ppa i ett vattenämbar. Han vart alldeles förskräckt, för han första, att dä va råhanda han levt ihop mä. Män te henne sa han inget utan vände llm å geck te en gammal lappgubbe å talra am för honom hur dä va ställt för'n. 'Ta e skrynda mä däj å ta henne å barna mä däj ut på Råsvalrn, män sätt däj själv på hästen å ri, men selpinna ska' du sätta i så lösa, så du kan få dän däm mä häla, men du får inte ha nån hålknut på däj utan allt ska va knutet i lyckor. Då du kömmer mitt ut på sjön, ska du rida ifrån dem, men se däj inte am, förr'n du k1Jmmer fram te Gull smedshytta.' Nu geck kolar'n tebaks å slo i lalla sam han brukte, å ho va nu ett snyggt fruntimmer. Han hadde nu skrynda å häst mä säj. Han sa åt'na de skulle åka bllrt å satte henne å barna i skrynda, män själv re han på hästen. Då han kam mitt på sjön (Råsvalen) kllm dä sju vita vargar fram på isen. Då ho så dä å va han tänkte göra, ba ho för säj å barna å sa: 'llm du ej har förbarmande mä mäj å de andra, så ha åtminstone förbarmande mä lilla Snorvipa. Å am du gör dä du nu tänker, så ska ja kalla på bror min i Hartzberget, syster min i Ringhälla, och kusin min i Stripa', men kam hennes re iväg han. Då började ho ropa på hjälp. Då börja dä att skjuta från alla tre bergen, å det dundra som kanoner å slo ner i isen bakllm honom, å dä va glansis. Men han re fri, för han hadde alla knutar knutna i lyckor, män henne å barna åto vargarna app.» - August Blomkvist, f. 1857? i H.; har som barn hört sägnen av en gubbe från Linde (Vstml, Hed 1932. ULMA 4008, s. 1 f.). »För något hundra år sedan så var en gubbe i skogen mellan Kajtsor och Kimo byar och kolade. En kväll så önskade han sig ha någon, som skulle hjälpa honom att riva kolmilan. Senare på kvällen så kom en fin fru eller mamsell till honom och sade, om han skulle göra en pojke åt henne, så skulle hon hjälpa honom att riva ned kol milan. Gubben ville inte gå in på det där, men sade, att han skulle göra henne till viljes, bara hon skulle riva ned kolmilan. Hon lovade göra det, men sade, att gubben inte skulle se ut genom fönstret i kåtan, där han var, så han inte skulle varda rädd. Då gubben hade legat en stund, så gick han åstad att skåda i fönstret vad hon skulle göra. Hon arbetade då och rev ned kolmilan och hade fingrarna som greptinnar och en lång rumpa baktill, som hon vätte i ett vatten ämbar och släckte kolen med. Då gubben såg, hur hon såg ut, så började han svära och sade: 'Ryk och drag, dädan du har kommit!' - 'Jag måste full gå då, jag visste det där. Du skulle inte ha kommit åstad att se', sade hon, och så for hon, så bara skogen vädrade un dan. - - -» (Österb, Vörå. Fsvf Il: 3: 2, nr 400, 2). 176 Skogsråsägner Som framgår av de anförda uppteckningarna och av kartorna 18 och 19, består sägnen eller rättare sagt sägenkomplexet av flera moment, vilka ofta - särskilt i ett centralt område med västra Västmanland som medelpunkt - höra tillsammans men vilka också lika ofta och då särskilt i förekomstområdets utkan - ter förekomma som fristående, självständiga sägner. Den ena sägnen exemplifieras av de från Värmland och Österbotten ci terade uppteckningarna. Det är denna, som är den egentliga kolartraditionen, och det är här, som skogsråets svans omtalas, vilket sammanhänger med det förut påtalade faktum, att sägnens utbredningsområde är ungefär detsamma som området för före• ställningen att skogsrået har svans. Den i. vissa varianter om nämnda långa näsan, vilken tjänstgör som brandkrok, har jag redan förut i ett annat sammanhang omnämnt. Ett annat fantasi motiv, nämligen det, som omtalar att fingrarna liknade klor och användes som »kolharka», förekommer i varianter från Dalarna: Säfsnäs; Hälsingland: Hassela; Närke: Lillkyrka; Värmland: Lungsund, Varnum, Gåsborn, Norra Råda och Karlskoga; Väst• manland: Ljusnarsberg, Skinnskatteberg, Gunnilbo, Möklinta. Linde och Grythyttan och Österbotten: Vörå. Ett viktigt motiv i denna sägen är bultningen i trädet (se kar tan). Det ingår såsom ett viktigt led i händelsernas utveckling och förekommer i de flesta varianterna, varför det med all sä• kerhet ända från början hört samman med denna kolarsägen. Man lägger märke till, att trädet oftast säges vara en tall. Det andra momentet eller den andra sägnen i komplexet skild rar, huru mannen gör sig av med skogsrået och barnen (karta 19). Vanligen heter det blott, att han blev tillrådd att vintertid ta dem med i en släde ut på en tillfrusen sjö och där lämna dem åt vargarna; denna utformning förekommer ej sällan som en självständig sägen. I det förut omnämnda centrala området åter påträffas ett karakteristiskt tillägg, i det rået - här tydligen när• mast tänkt som ett bergtroll - bevekande ber mannen att skona henne och barnen, om inte för annat så för deras yngsta dotters skull. När detta ej hjälper, anropar hon sina släktingar om hjälp (se uppteckningen från Hed). De i denna variant om talade orterna: sjön Rossvalen, Hartsberget (eller Harsberget), Stripa m. fl. äro alla belägna i Linde socken, och då dessa namn även förekomma i flera andra västmanländska belägg, Skogsråsägner 177 förefaller det mig sannolikt, att det nu behandlade motivet - d. v. s. att rået ber mannen om förskoning och sedan ropar på hjälp - utbildats just i Lindetrakten. Huruvida de två här som skilda behandlade sägnerna från början ingått i samma sägen eller ej, är däremot ett spörsmål, som jag här måste lämna öppet. Av kartan framgår, att de rent numerärt sett oftast förekomma skilda, i den mån nu detta kan tala för att denna åtskillnad är ursprunglig. Om det småländska liksom om de båda finlandssvenska beläggen har jag redan i andra sammanhang talat (s. 81 f.). Här må blott påpekas att belägget från Kimito i Äboland är mycket vagt ut format. Det säges blott, att när en kolare kom till sin mila, så fann han där »en skogsjungfru, som räfsade och arbetade vid milan. - --» (Fsvf II: 3: 2, nr 400, 1). Möjligt är att denna upp teckning ej alls hör samman med den här behandlade sägnen. Utanför svenskspråkigt område har jag ej lyckats finna något belägg för dessa traditioner, varför de tydligen ha ursprunglig hemortsrätt inom sitt nuvarande förekomstområde. Särskilt den förra sägnen är av materialet att döma främst lokaliserad till Karlskoga, Lekebergs, Filipstads, Hällefors-Grythytte, Ramsbergs - till vilken Linde hör - Skinnskattebergs och Nya Kopparbergs bergslager samt Västerbergslagen. Det finns därför mycket, som talar för att denna sägen har uppstått just här och då med detta områdes i stort bedrivna yrkeskolning som bakgrund. Efter som sägnen slutligen är en typisk kolartradition, kan den knap past vara äldre än denna kolning (jfr kap.· VIII). Den andra sägnen, som omtalar hur man blir av med skogsrået, har däremot ej ett så utpräglat kärnområde, och om man utgår från att den från början varit självständig, kan man knappast säga annat, än att den då bör ha uppstått någonstädes inom sitt nu varande förekomstområde. Två varianter från Uppland och Närke äro utformade på ett mycket självständigt sätt. Jag anför här den uppländska: »Det var en kolare, som hölls med skogsfrun och hade en hel hög barn med henne. Han hade lovat, att han skulle gifta sig med henne till julen. När julen kom tyckte han att det var elakt ändå att gifta sig med ett troll. Han gick till en gubbe, som visste lite mer än andra och frågade honom, hur han skulle bära sig åt. Gubben hjälpte ho- 12 Gunnar Granberg 178 Skogsråsägner nom förståss. När karln skulle sta och hämta skogsfrun och ungarna, så kom det en hög med vargar och flög på dom. 'Tore (så hette kola ren), hjälp mig, annars ska loppor och löss äta upp dej', skrek skogs frun, men Tore lät vargarna hållas. Men sen kom det också loppor och löss och åt upp honom,,, (Uppl, Björklinge. E. Grip, a. a., s. 85). I varianten från Närke (Nysund 1923. ULMA 885, s. 6) heter mannen Tor och är torpare. Till honom skriker skogsrået, när hon med barnen blivit lämnad på isen: »Tor, kom å jälrp mej ur min nö, annars ska löpper å löss blri din dö,,. Det gick också så, att loppor och löss åto upp honom. Att dessa båda uppteck ningar åskådliggöra samma tradition är ju tydligt, men de när• mare förhållandena härvid, om de båda beläggen äro att be trakta som reliktföreteelser eller om traditionen gjort så att säga ett hopp från ettdera stället till det andra, detta är spörsmål, som med endast det nuvarande materialet som grund äro omöj• liga att besvara. * Fästa upp släpet. Inom samma område som R å e t h j ä 1 p e r k o 1 a r e n före• kommer även en sägen, som jag kallat Fästa upp s 1 ä p e t (se karta 20). Ett par uppteckningar må anföras som exempel: ,,Skogsfrua kom en gång te Åtorps marken, men ingen kunde veta vem den fina fröken va. Men så va dä en dräng, som fick se, att svansen stack ut lite där· bak. Men han va sluger å gick fram te'na å viska: 'Fröken ska va snäll å hanka in släpet'. Hon visste inte au de syntes. Drängen fick en stor belöning för att han inte va dum å talte om för di andra va han såg.» - Oskar Birath, f. 1875 i H. (Vgl, Hova 1927. IFGH 1022, s. 7). »Hornkullgruva ä oppe i Hällefors. Dä va en rnm varit inne i Kristinehamn på marknan. Så kom han å gå efter en s11m hade r11mpe. Så sa han: 'Fröken ska h11lle 11pp slape eller hårpiska'. 'Tack ska du ha', sa ho, 'kom te mäj ve Horne kulle, så ska du få bå kake å bulle!' Han jeck te Hornkullen, å ho visa l111men på malmen där, s11m han feck. På så sätt ble gruvan upptäckt.» - F. d. hyttarb. Gustaf Hjelm, f. 1859 i Karlsdal (Vrml, Karlskoga 1932. ULMA 5224, s. 8). »Det k(\m ei inn i koia aat far hans Hans Brenna ein kveld han laag aaleine. Ho var baade vakker og fin, som ho gjekk der og daka; men ikkje sa ho noko, og ikkje sa han noko, herre laag der og glaamde paa henne. Daa fekk han sjaa rompa hekk undan stakken. Haa haa, tenkte han, er det soleis. N o badde han alt meine hoyrt det huldra Skogsråsägner 179 alder vilde ha noko prat um rumpa si, og so sa han: 'Undstakken din heng nok unda han.' Daa vart ho so blid: 'Du sk:cer faa in slakt okse taa meg du', sa ho, og dermed vart ho burte. Um morgonen att, daa han kom ut, stod det ein diger bringe ute paa koiebakken, og ikkje saag det ut som han var redd hell. No var han ingen storre skyttar han; men han hadde daa med seg ei borse, og det var i lovleg tid, og so gjekk hann inn etter borsa si och skaut elgen han.» (Hedm, Amot. S. Neergaard, a. a., s. 145). »Eingang var det kome ei hulder inn i ei dansestova, og ho dreiv paa og danste so rjukande til dess rumpa henner synte seg nedum stakken. De torde ikkje nemna ordet rumpa til henne, men sa: 'Snyrt upp snyrtao di!' Daa vart ho ikkje tykki.,, (S. og Fjord, Balestrand 1929-30. NFS Sjur H. Böyum Il, s. 37 f.). Liksom för skogsråsägnerna i allmänhet gäller det även för denna, att den stundom är anknuten till andra naturväsen än skogsrået. I svenska Österbotten ha vi sålunda sjörået, i en upp teckning från Dalarna talas om troll och likaså i ett par värm• ländska belägg, varvid dock är att märka, att troll ofta är en gemensam benämning på såväl underjordiska som skogsrå. I sydöstra Norge liksom i Hordaland samt Sogn och Fjordarne säges kvinnan vara ei hulder. I Sydöstnorge har emellertid denna i överensstämmelse med förhållandena där skogsråkaraktär. I en mera sydvästlig norsk grupp, vilken synes omfatta Telemark samt Aust- och Vestagder, talas däremot om Gyro (Austagder, Evje), Gyri (Vestagder, Gyland), eller Roveguro, d. v. s. svansguro (Telemark, Vinje och Fyresdal). Det övernaturliga väsendet är här en kvinna, vilken hör med i ))Oskoreida)) och som ibland säges vara dennas hövding.7 Etymologiskt är troligen Gyro, Gyri etc. detsamma som gygr f., den västnordiska benämningen på en jättekvinna e. dyl.8 Den psykologiska bakgrunden för sägnen utgöres av föreställ• ningen att man skall vara artig mot naturväsendena, varvid artigheten i detta fall tar sig uttryck i att man medelst en om skrivning gör skogsrået uppmärksam på att svansen syns. De undvikande benämningar på svansen, som härvidlag användas, synas i någon mån vara geografiskt differentierade. Särskilt 7 Se N. Lid, Joleband og vegetasjonsguddom, s. 258 ff., samme förf., Jolesveinar og groderikdomsgudar, s. 57 ff. et passim och t. ex. Olov Galteland, a. a., s. 6. 8 Se Ross, a. a., s. 191, Gygr. 180 Skogsråsägner i Vänertrakten talas det genomgående om släpet -- rået tilltalas alltså som en fin dam försedd med släp. Något längre norr ut, i norra Västmanland, Dalarna och Norge, heter det däremot: »Fröken tappar sitt strumpeband», »underkjolen, undstakken syns» e. dyl." Karakteristiskt för de svenska varianterna, och detta gäller särskilt Vänertrakten, är, att handlingen ofta är förlagd till en marknad. Härmed kan man jämföra de finlands svenska, i vilka det berättas, att sjörået gör uppköp i en kust stad - i den ena varianten Stockholm. I östra Norge och an gränsande delar av Värmland är scenen däremot en danstill ställning. Den som gör rået uppmärksam på den inträffade fataliteten är på ett par undantag när en man10, och denne belönas van ligen om än på växlande sätt: han får en riklig fiskfångst (Dal, Siljanstrakten 1925. Liungman 30, s. 16; Dal, Floda. Meddel. från Dalarnas hembygdsförb. 1920, s. 27), han får skjuta en älg (Hedm, Amot. S. Nergaard, a. a., s. 145), han räddas från att drunkna (Vrml, Glava 1930. IFGH 2184, s. 5), han varnas för storm (Osterb, Närpes. Fsvf Il: 3: 2, nr 509, 1), han får god vind (Österb, Övermark. Fsvf Il: 3: 2, nr 509, 2). Ofta utgöres belöningen av pengar (Dalsl, Närke, Vrml och Vstml). Härtill har i en uppteckning från Närke knutits motivet om pengarna, som vända åter till ägarens börs (Närke, Asker 19·28. ULMA 1914: 4, s. 3), under det att det i ett par värmländska varianter säges, att mannen skall växla bort pengarna samma dag, eljest förvandlas de till björklöv eller fäflugor (Vrml, Degerfors 1927. IFGH 974, s. 43 och Långserud 1928. IFGH 1228, s. 8). 9 I ett par varianter förekommer dock ej alls någon omskrivning, utan man talar rent ut; det sker dock i vänligt syfte, och skogsrået är tacksamt. I ett belägg från Värmland säges sålunda: »Du får allt dra in den stygge svansen din!» Som tack gav skogsrået en fylld penning pung åt gubben, som yttrat detta (Vrml, Långserud 1928. IFGH 1228, s. 8). Och en bondgumma från Orsa i Dalarna säger: »Dra åt dig rumpa grannasmor» (1925. Liungman 245, s. 1 f.). Troligen återge dock dessa varianter en mindre ursprunglig tradition än de förut behandlade. 10 Av de uppteckningar jag genomgått, har jag blott funnit två, i vilka denna person är en kvinna: i den ena, från Södra Finnskoga i Värmland, är det en torparhustru, som till tack för sin artighet får ett torp (1932. ULMA 5038, s. 16); den andra, från Orsa i Dalarna, har jag redan omnämnt (se ovan not 9). Skogsråsägner 181 I Bergslagen är ett vanligt belöningsmotiv att rået låter den artige mannen göra malmfyndigheter - det ansluter sig sålunda till de i våra gruvbygder så allmänna förklaringssägnerna rö• rande dylika fyndigheter. I Hälleforstrakten har så detta motiv vidareutbildats på det sätt, som den från Karlskoga anförda uppteckningen visar. Som av kartan framgår, har det i denna utformning fått en viss lokal spridning. I en variant från Lung sund har slutligen en parallellstrof tillkommit. Det omtalas där, att skogsrået på Fastingsmarknaden i Kristinehamn träffade två män, och då hennes svans råkade vara synlig, sade den ene av dem: »Ursäkta, men fröken har bestämt glömt att fästa upp släpet!» under det att den andre tillade: »Å det skulle inte vara en rävrumpa då». Rået sade då till den förste på vanligt sätt: »När du kommer till Horne kulle, skall du få både kaka och bulle>>, men till den andre: »När du kommer till Bjärne le, då ska du få se». När så mannen kom till »Björnledet oppe vid Nykroppa», vred rået halsen av honom (Vrml, Lungsund 1928. IFGH 1343, s. 4 f.). Vad sägnens utbredning beträffar, finna vi även här det in tressanta traditionssamband mellan Uppsverige och Österbotten, som vi flera gånger förut påträffat, och det som då sagts rörande förklaringsmöjligheterna härtill (jfr särskilt kap. V, Skogsråets ut seende), gäller även här. Att sägnen, vad Sverige beträffar, är begränsad till samma område som R å e t h j ä 1 p e r k o 1 a - ren sammanhänger naturligtvis med att i båda sägnerna svans motivet ingår som en väsentlig beståndsdel. Liksom den förra sägnen är även denna av det hittills insamlade materialet att döma i Sverige främst koncentrerad till det nordöstra Väner• området, men av detta förhållande kan man knappast draga någon slutsats rörande sägnens ursprungsort; koncentreringen till detta område kan mycket väl vara en jämförelsevis sentida sak. En viktig omständighet härvidlag är, att den nu behandlade säg• nen i motsats till Rået hjälper kolaren även förekom• mer i Norge. I huvudsak är det blott fråga om Sydöstnorge, särskilt då Hedmark, men även i den från Balestrand ovan an förda uppteckningen synes avsikten med uppmaningen vara vän - lig. Vad det episka momentet beträffar, ansluter sig annars detta belägg till en sydvästlig norsk sägengrupp, i vilken hän• syftningen på det övernaturliga väsendets svans äger rum på ett 182 Skogsråsägner retsamt och gycklande sätt. Följande uppteckningar må här anföras som exponent för ·denna grupp: »Jau, ein mann kunde vera gift med ei huldregjente, og det kunde gå godt, herre ein ikkje nemte rova. Ein mann som var gift med ei huldregjente, kom ein gong heimat; han var sinna, og då sa han: 'Dra rova di undan vegen'. Men då gjekk det galt. Dei miste beste kua si.» (Möre, Stemshaug 1932. Nils Lid) .11 »De va ein gong ein gute som leite ette sauir ivi Venjevui burt imot Byrteheil. Då trefft'n ei jente som va so kallege vene; men då'n såg breri ette, so gådd'n rova: 'Snert upp snerten dinn Roveguro', sa guten - 'Snerti fokk på Venje; men alli rikt', sa Roveguro å kvorv burt.» - Halvor Lök (eller »Snert upp snertejeiven dinn Roveguro» - Öystein Vesås) (Telem, Vinje. NFS Eivind Kvålen I, s. 18 f.). Under det att i den svensk-norska sägnen mannen får en be löning för sin artighet, blir han i denna sägentyp ibland be straffad för sin oförskämdhet - i uppteckningen från Stems haug i Möre säges det ju, att han miste sin bästa ko. Vanligen omnämnes dock ej något straff; det heter blott att huldran, Gyro etc. försvann. - Som av kartan framgår, kan man med det episka momentet som utgångspunkt särskilt urskilja två olika ty per i denna grupp. I den ena, som synes vara lokaliserad till Sogn och Fjordarne samt Hordaland och som här exemplifieras av uppteckningen från Balestrand, talas om huldrans svans un der namn av snyrtao, sn!}rtidlen e. dyl. Till dessa kan även den från Vinje i Telemark anförda varianten sägas ansluta sig, men samtidigt och i ännu högre grad tillhör denna den sydliga grupp, där det övernaturliga väsendet, som förut nämnts,. kallas Gyro, Guri etc. Att de båda nu behandlade sydvästnorska sägengrupperna till höra samma tradition göres troligt, förutom av att avsikten i dem alla är att reta och förnärma det övernaturliga väsendet även därutav, att det episka momentet i dem båda i vissa fall upp visar överensstämmelser. Huruvida den sydvästnorska sägnen och den förut behandlade svensk-norska stå i traditionssamband med varandra är dock svårare att avgöra. Då de ju till sin syft ning så bestämt skilja sig, förhåller det sig kanske så, att de uppstått oberoende av varandra, ehuru båda utgående från den 11 I denna utformning ingår sägnen i ett stort sägenkomplex, i vilket det omtalas, huru en man blir gift med en hulderjänta. Skogsråsägner 183 gemensamma underliggande föreställningen att det kvinnliga övernaturliga väsendet har en svans, som det önskar dölja. * Tibastsägnen. Den sägen, som kanske bäst belyser den skillnad, vilken med hänsyn till tron på naturväsen och denna tros psykologiska för• utsättningar råder mellan fäbodkulturen å ena sidan och den sydligare så att säga skogsarbetarkulturen å den andra, är tibasts äg n en. Som karta 21 visar, finnes den rikligt be lagd över hela den skandinaviska halvön och i svenska Fin land. Den är dock ej homogen inom hela detta område utan upp visar särskilt två huvudtyper, en nordlig och en sydlig, av vilka endast den senare är anknuten till skogsrået. Skillnaden dem emellan framträder med all önskvärd klarhet i efterföljande exemplifierande uppteckningar: »Det var ei s::eterbudeie som låg åleina i Söråsen (Våler). Då kom ein kar og vilde ligge med henne. Ho slo han ifrå seg; for ho skyna det var ein bergkall. Men so segjer ho: 'Det er ein bergoxe her som rid på eine kua mi. Kva skal eg gjera for å bli kvitt han?' - 'Det skal eg segja deg', sa bergkallen, 'du skal ta tysbast og vivang og det tredje eg ikkje nemne kan, og dette skal du röyke kua med.' Gjenta skyna at den planta han ikkje kunde nemna var marihand (Marias hand). Ho plukka blomane, og röykte seg sjölv for å bli kvitt kallen. Andre torsdagskvellden kom han att; men då ropa han: 'Fy som du narra meg!' Sidan var ho kvitt han.» (Hedm, Våler 1923-24. NFS Håvard Skirbekk I, s. 115). »Di kunne kalle skogråa för Talle-Maja. Dä va en som hade komme ut för henne i skogen å han hade umgänge mä henne om nättera. Dä va ille mä hustma hanses för dette, för så fort dä blre kväll, så kom skogsråa å knacka på fönstre, å då måtte han gå. Dä fanns inga makt som kunne hölle honom kvar då. Men en kväll geck huslma ut å mötte henne, inna ho hant fram te fönstre. Då fråga ho skogs råa va dä va te å göre ve en tjur, som inte kom hem te kväl. 'Jo', svara skogsråa, 'en ska' gi honom vittan-lök å svartansmet å gräs frå nolera sija om körsten'. Ho gjorde som skogsråa hade sagt å ga' kar'n sin denne smete, men sen feck han allt bli hemme. Näste gång, som ho träffte skogsråa, så sa' denne: 'Hade ja trott dej om dä, skulle du aldri fått den lärdomen'.» - Sven Andersson, f. 1840 i K. (Vrml, Kila 1928. IFGH 1331, s. 7 f.). » Det var en kar. Han var gift. Så va han då en gång å letade efter något kräk. Därvid träff te han skogsråt. Han kunde då · inte motstå 184 Skogsråsägner den frestelsen. Å han höll på me henne sen var kväll. Fastän att de bledde ju för mycke för honom å de bledde mer än han kunde tåla. Fast han kunde inte motstå de ändå. På ryggen hade han då emellerti aldri fått se henne. Han ble te slut så slak satt han förmådde nätt å jämt å gå. Så en gång frågade han henne mellerti va han skulle kunna göra, å då kringgick han de på så sätt att han fråged henne va han skulle göra; han hade en liten tjur, sa han, som va så besvärli, han gjorde aldrig annat än red på korna, å de lät han inte va me utan han ble alleles utresen. Då svarade hon då att, tibast, sa hon, å vändel• rot, skulle va bra. Sen to han de då, tibast å vändelrot å band på sej, å sen, de kunde han ändå inte låta bli utans att han gick sta på den kvällen också, men när han s_å kom så sa hon: Tibast å vändelrot, tvy mej val, som sa dej bot. å så vände hon på sej sen, så dä fick han se henne på ryggen då, å så försvann hon.» - Johan Olsson (Öl, Långlöt 1928. LUF 1271, s. 1 f.). Underlaget för den sydliga typen, här representerad av de från Värmland och Öland anförda varianterna, är främst av· erotisk natur. Det utgöres nämligen av den kända föreställningen, att det älskogslystna skogsrået försöker locka till sig män och ofta även lyckas häruti. I hithörande memorat får förbindelsen med skogsrået ofta en olycklig utgång, i det mannen blir grubb lande och dyster eller rent av sinnessjuk. I flertalet fall utgör väl också innehållet ett försök att förklara en sådan sjukdoms utbrott. - Sägnen åter skildrar, huru mannen med hustruns hjälp blir fri från sitt erotiska förhållande till skogsrået; van ligen får han ej något men av det efteråt. Denna sydliga ekotyp, skogsråtypen, är sålunda färgad av männens erotiska fantasiliv. De upplevande personerna äro en samma kolare, vedhuggare e. dyl., och det förföriska naturväsen• det säges vara skogsrået eller någon gång en trollkvinna. I den nordliga ekotypen åter, vättetypen eller fäbodtypen, är det fä• bodjäntornas erotiska fantasi, som får ett uttryck, och sägnen, i vilken det berättas om huru en sådan jänta har en man av de underjordiska till friare, är nära besläktad med vätte b rö 1- 1 o p s s ä g n e n.12 Liksom i den sistnämnda sägnen är flickan ej sällan förlovad. Gränsen mellan de båda typerna går, som karta 21 visar, genom övergångsområdet, och den nordliga typen 12 Se förf., Skogsrået, s. 167. Skogsråsägner 185 utvisar samma karakteristiska spridning, som vi flera gånger tidigare sett; den förekommer nämligen i hela Norge, det svenska fäbodområdet samt svenska Österbotten. Vad Sverige beträffar, sträcker sig dock skogsråtypen ett gott stycke norr om fäbod• gränsen13, varför det förefaller, som om denna typ så småning• om trängt den andra tillbaka mot norr. Jag skall längre fram återkomma till denna fråga. Till sägnens underlag hör även den rikligt dokumenterade, uråldriga sedan att medelst vissa magiskt verkande medel, huvud sakligen hämtade från växtriket, skydda sin boskap mot de under jordiska och andra naturväsen och icke endast mot dessa väsen själva utan även mot deras kreatur. Enligt sägnen härstammar människornas kännedom om dessa skyddsmedel just från naturvä• sendena - ett förhållande, till vilket paralleller finnas inom folkmedicinen.14 I vättetypen frågar flickan sin friare om lämp• ligt skydd för korna mot trolltjuren, under det att i skogsråtypen mannen eller dennes hustru spörjer rået om hjälp för sin tjur, så att han följer hjorden och ej håller sig till råets eller annan främmande boskap. De medel, som sägnen härvid anvisar, äro ganska växlande (se karta 22), varvid dock tibast (tidebast, tysbast etc., d. v. s. Daphne mezereum) 15 förekommer över hela området och därför även 13 Ett undantag från det föregående utgör följande mycket indivi duellt utformade uppteckning från Halland, som, ehuru belägen inom skogsråområdet, likväl är av nordlig typ: »Till en piga som bastade malt kom varje kväll en ung, fin man, till slut märkte husbondefolket, att hon började bliva lite underlig och frågade, om det brukade komma någon till henne om kvällarna, hon sade då, att det brukade komma en man till henne. De sade då till henne att fråga honom, vad man skall göra för att bli kvitt skogssnuvan, det gjorde hon, och han sva rade då, att man skulle hänga folkaben på sig. Det gjorde pigan nästa dag. När mannen kom dit på kvällen, sprang han därifrån som han varit besatt.» - Signe Karlsson, f. 1886 i Kn. (Hall, Knäred 1931. IFGH 2212, s. 5). 14 Jfr t. ex. I. Reichborn-Kjennerud, Vår gamle trolldomsmedisin, passim. 15 Ett stort antal folketymologiska bildningar finnas även, såsom tyskt bast, tvivelbast, kjusved etc., ett förhållande, som möjligen beror på, att växten i följd av den fasta förankring; som den fått i den episka formeln, kommit att stå kvar i denna formel även i sådana trakter, där växten eljest är okänd. Detta gäller även de övriga använda med- 186 Skogsråsägner fått låna sitt namn åt sägnen. Växten har som bekant en mång• sidig användning inom folkmedicinen16, och att den var ett myc ket vanligt skyddsmedel för boskapen, framgår förutom av säg• nen även av ett flertal uppteckningar, som ej ha med denna att skaffa, även om naturligtvis sägnen utgör ett stöd för den traditionella användningen. Ett exempel ur högen må anföras: »Tibast. kaller vi tjursbast, å när de hadde för säj att skogstjuren re konna, så skulle de binne tjursbast ve rampa på konna, så kunne inte skogstjuren ji sej på dem. - När skogsråa har kor, så har ho väl tjur mä.» - F. d. hyttarbetaren Gustav Hjelm, f. 1859 i K. (Vrml, Karlskoga 1932. ULMA 5227, s. 3). I norra och hela östra Sverige förekommer jämsides med tibast vände/rot (Valeriana officinalis), varför sägenformeln här i all mänhet lyder på det sätt, som den från Öland anförda varianten exemplifierar eller t. ex.: »Tvi mig, som lärde bot, tivelbast och vänderot» (Härj, Lillhärdal 1932. ULMA 5040, s. 135 f.). I Norr land - särskilt i Jämtland tycks det - förekommer ofta ännu ett »rim»: »Tvy mig, som lärde dig bot/ tivedbark och vänderot i står allt ont emot» (Jtl, Lit 1931. ULMA 3527: 1, s. 7 f.). I detta sammanhang må även nämnas, att i en episk formel, som i varje fall står sägenformeln ytterst nära, omtalas »vendelrod» även i Sunnmöre i Norge ehuru där ej tillsammans med tibast utan med tjära (se s. 190). - Aven vändelrotens användning som skyddsmedel för boskapen är en dokumenterad sed.17 Sporadiskt, men särskilt i Hälsingland och Medelpad, före• kommer dyvelsträck: »Dyvelsträck och vänderot / tvi vale mäg, som lärde däg bot» (Medp, Attmar 1931. ULMA 3459, s. 10). Intressant är att se, huru dyvelsträck även förekommer i en variant från Replot i Österbotten: »Dyvelsträck, bävergäll och ålandsrot / och tvi vale mej, som dig gav bot» (Fsvf Il: 3: 2, len, av vilka flera uppvisa folketymologiskt ombildade namnformer, såsom: vievandsgräs, virand, suffelarot etc. (se Reichborn-Kjennerud, Våre folkemedisinske l::egeurter, s. 90). Även det sporadiskt uppdy kande lavendelrot har med all säkerhet sin utgångspunkt i sägenfor• melns vanliga vändelrot. 16 Se särskilt Reichborn-Kjennerud, Våre folkemedisinske l::egeurter, s. 68 f. 17 Se särskilt Reichborn-Kjennerud, Våre folkemedisinske l::egeurter, s. 90 f. Skogsråsägner 187 nr 484, 1). Av allt att döma har sägnen kommit till Rep löt från de mitt emot eller något sydligare varande delarna av Sverige. I Västsverige talas ej sällan om vitlök och ibland även om tjära och härmed sammanhänger, att vi inom detta område ha en alldeles speciellt utformad typ av sägnen (se karta 24), här exemplifierad av uppteckningen från Kila i Värmland. I denna talas om »vittan-lök å svartansmet å gräs frå nolera sija om körsten». I andra varianter av denna typ heter det, att man skulle ta »av det vita leret och den svarta smeten och gräs på norra sidan skorstenen» (Vrml, Bro 1927. IFGH 883, s. 1); i en annan uppräknas: ,;den fule smeten å den starke gröten å så ta nö på nolera sija körsten», varpå det förklaras, att »den fule smeten va däsamme som tjära, den starke gröten däsamme som vitlök, på nolera sija körsten skulle di ta nö jol änne möse» (Vrml, Bro 1928. IFGH 1324, 2). I en variant av denna mera speciella typ omnämnes beck i stället för tjära, och vad vitlöken beträffar, så förekommer den även i uppteckningar från Bohuslän (Kville 1926. VFF 1350, s. 24 f.), Västergötland (Rova 1927. IFGH 1022, s. 6), Västmanland (Västanfors 1934. ULMA 8045, s. 1) och Da larna ( Gustav 1920. ULMA 546: 4-6, s. 8). På vitlök och tjära syftar även en sägenformel från Grangärde i Dalarna: ,, Vitman och svartman å vändelarot / å tvi valre mäj, som däj lärde bob (1928. ULMA 1878: 1, s. 27 f.). Vitlöken (Allium sativum) är ju bland folket mycket upp skattad och icke minst som ett magiskt verkande skydd mot övernaturliga makter. Måhända skulle en grundlig undersök• ning kunna påvisa en geografisk differentiering ifråga om denna användning. I varje fall finnas flera belägg härför från Väst• sverige och Norge. När det var kreatur, som skulle skyddas, band man ofta fast vitlöken i deras svansar.18 Att den i Väst• sverige verkligen använts som skyddsmedel mot skogsrået fram går bl. a. av följande uppteckning, som med all sannnolikhet ej är sekundär i förhållande till sägnen: En pojke trodde sig ha sett »råa,, (skogsrået) och »för att han skulle bli bevarad för råa, så va mor hans te e gömma å feck en vittlök å e stålbete. Dä sydde ho in i en pöse. Posen va sydd tå grov linneväv. Denne pösen hängde di på honom, å den bar han på sej i åtminstone 18 Se Reichborn-Kjennerud, Våre folkemedisinske lregeurter, s. 39. 188 Skogsråsägner förti år. Men då va han säker på å bli fredad.» - Karl Ås, f. 1867 i Ed (Vrml, Ed 1928. IFGH 1326, s. 2). Intressant i detta sammanhang ehuru stående utanför sägnen är även följande uppgift från Haflo i Sogn i Norge: »At hjelpe en hest når den ikke vil ::ede. Tag hviide L0g og Pibeleer og st0d det vel samman og gnid T::enderne dermed da ::eder den vist snart igjen. » (Reichborn -Kjennerud, Våre folkemedisinske lrege urter, s. 39). Läkeformeln har ju en viss likhet med sägnens »vitanlök å svartansmet», och det finnes ju även flera andra överensstämmelser mellan Sydvästsverige och Norge. I Bohuslän och ännu mer i Dalsland omtalas i flera uppteck ningar salt, malt och cecilierot, och med den sistnämnda åsyf• tas då den kända medicinalväxten Polypodium vulgare. - »Ja salt, malt och cicilierot, de ger tjörn [tjuren] te bot», heter det i en sägenvariant från Skee i Bohuslän (1927. VFF 1626, s. 10 f.). En liknande formel är även upptecknad i Animskog (1930. IFGH 2351, s. 16 f.), Grinstad (1928. IFGH 1513, s. 6) 19, Ör (1927. VFF 898, s. 4) och Gunnarsnäs (1932. IFGH 2981, s. 1 f.) 20 i Dalsland. I en uppländsk variant (Lena 1929. NM 32421) talas om »salt och malt» och därjämte om »suffelarot» (troligen även den Polypodium vulgare). - »Det av byggkorn lagede m a 1 t til h0rer s::erlig den overtroiske dyremedisin og gis gjerne sammen med salt for å verne dyrene mot trollskap», skriver Reichborn Kjennerud21 och hänvisar härvid särskilt till Bang.22 Salt och malt jämte andra ämnen gavs även ibland åt kreaturen för att dessa skulle följas åt i de stora skogarna och på så sätt vara möjliga att uppleta. Ett recept från Östergötland - utan sam band med sägnen - lyder t. ex: »En sa ge tjuarn salt å malt å tibast å vändelarot, så följer han mä sin fändelahop» [d. v. s. fähop] (Ögl, Vårdnäs 1928. ULMA 1848: 11, s .. 3) .23 I en för övrigt något virrig sägenformel från Vårvik i Dals land heter det: »Tisbast och villiansrot ('sesselrot' växer vid 19 I stället för cecilierot förekommer dock här »baggesöterot». 20 Här är cecilierot utbytt mot »pepparrot». 21 Våre folkemedisinske lregeurter, s. 33. 22 A. a., nr 216, 294, 744, 1308 och 1312. 23 En liknande utformning går igen i en variant av t i b a s t s ä g n e n från Öland: »- - - 'binn på'n tibast å vendelr0t, så följer han sin fähop' - - -»' (Öl, Bredsätra 1926-27. ULMA 1355: 5). Skogsråsägner 189 stenar) 24 är bra för andra tjurars mot» (1932. IFGH 29'57, s. 10 f.). - Som karta 22 visar, förekommer »villiansrot» ehuru under olika former ( »villjans-rot» Dalsl, Ärtemark 1927. IFGH 1047, s. 2; »vilians rot» Bhl, Skee 1926. VFF 1350, s. 24 f.; »virevannsrot» Dalsl, Dals-Ed 1928. IFGH 1545, s. 2 f.) i Bohus län och Dalsland. Formen »virevannsrot» uppvisar en viss överens- stämmelse med det norska »vivang», vilket förekommer i uppteck ningar från Hedmark, Buskerud, Telemark och Opland, såt. ex.: »'Jo', sa kallen, 'du skal plukke tysbast og vivang og marihaann og ha paa'n (tjuren), saa blir'n nok bra'.» (Opl, Gran. P. Bukier, a. a. Il, s. 36) .25 - i detta som i så många andra fall uppvisa alltså norra delarna av Bohuslän och Dalsland (samt Värmland?) en nära anslutning till angränsande delar av Norge. Som kartorna 22 och 24 utvisa och jag ovan exemplifierat, omnämnes i uppteckningar från Buskerud, Telemark och Op land även Marihand (Orchis maculata). - I Västnorge slutligen omtalas under en karakteristisk utformning tibast och tjära. En uppteckning må anföras som exempel: »Her gaar mykje segner um gjenter, sum var illa ute for hulde karar baade heime og paa stölen. Ei gjenta var illa ute for ein huldekar. Han kom so snögt det vart myrkt. Ein gong sa ho til han: 'Bjöllekui hev fenge slik elsk. Veit du raad?' - 'Tybast og låna26 er godt baade for 24 Vad som i allmänhet åsyftas med »villiansrot» är ej fullt tydligt. Av variantformer att döma (se nedan) är det samma ord som det norska vivang. Detta är enligt Reichborn-Kjennerud (Våre folkemedi sinske lregeurter, s. 82) den i Sydöstnorge förekommande benämningen på Solanum dulcamara, men enligt Lyttkens (a. a., s. 1206) kallas i Värmland dvärgbjörk (Betula nana) för vivang. En dylik växling i fråga om betydelsen är ju heller ingen ovanlig företeelse. Formeln från Vårvik kan betraktas som en kontamination, i det » villiansrot» där förklaras vara detsamma som »sesselrot» (cecilierot; se ovanl. 25 Som exempel på användningen av dessa växter i magiskt syfte men utan direkt samband med tibastsägnen må anföras följande re •cept »For ondt» från Jelöen (Rygge): »Man tager Vivang, Marihaand og Salt og Muld og vasker sig dermed» (Bang, a. a., s. 325). - Från Flå i Hallingdal finnes en uppgift om vilka medel man begagnar, då man vill »vigsle Kjorene mod de Underjordiske»: »Man tager Tysbast, Vivang, Tjrere og Svovl og tuller derom en Klud, antrender den og svinger den tre Gange rundt Koen. Derpaa sretter man Staal over den og lregger Staal i Bytten, hvoraf den drikker.» (Bang, a. a., s. 324). 26 Av andra varianter av denna sägen liksom av ett flertal utan direkt samband med sägnen stående recept framgår, att låna (läne, 190 Skogsråsägner ku og kona', sa han. Neste gong han kom att, hadde ho det paa sig. 'Trugare var eg mot deg, enn du mot mig', sa han so saart og gjekk. Sidan var ho fri han.» (S. og Fjord, Vik 1932. N. Lid). Sammanställningen tibast og låne samt rimmet på kåne gå igen i så gott som alla de sägenvarianter, vilka omnämna tjära, om de än i övrigt äro något olika utformade. Tjära omnämnes även i en sägenformel från Opland. I en uppteckning från Skraut vål heter det: »Af Marihand, Vianvang og det svarte som or Tn:ee' ran, skal du lage en Salve og s:::ette en kros i Kuens skalle» (R. Th. Christiansen, a. a., s. 118 f.). En liknande formulering finnes även belagd från Nord-Aurdal. I detta sammanhang må även an föras ett »recept» från Sunnmöre. Bang (a. a., nr 757) skriver: »Man bruker Tj:::ere og Vendelsrod, efter det gamle Vers: Tj:::ere spo / og Vendel-Rod / skal give din Ko/ god Helsebod.» - Möjligt är ju att det även här är fråga om en formel ur tibastsägnen, ehuru detta ej angives. Den överensstämmelse, som beträffande denna sägenformel råder särskilt mellan norra Hordaland og Sogn, kommer även till synes i flera andra fall inom folkminnes geografien och ofta starkare framträdande än här. Tjärans användning som skydd mot övernaturliga väsen är ju en känd sak. Här blott ett citat från Reichborn-Kjennerud: »l den folkelige dyremedisin har tj:::eren l:::enge v:::ert et av de mest sokte l:::egeråd, men her kan man n:::esten alltid spore den over troiske bakgrunn som viser, at vi har med gammel trolldoms medisin å gjore og ikke med overfort skolemedisin. - Dette fremgår bl. a .. av at tjreren her gerne stilles sammen med andre verneråd mot trollskap som salt og flere over hele Norden aner kjente trolldomsvekster som vendelrot, tysbast, eineb:::er o. a. - - Men det heter også likefrem at en salve av tj:::ere og vendelrot må til for at ikke huldra skal skade dyrene (Fylling anf. st.27). »28 - Intressant är emellertid att, vad formeln i tibastsägnen beträffar, tjärans förekomst är begränsad till Västsverige och Norge. löa etc.) betyder just tjära. »I gno må det föruten det almindelige tjara va VIBrt et annet ord for den tjrere, som srerlig brukes til vern mot onde makter og til lIBgeråd, et *looa, egtl. det klebrike som flyter ut av treets ved», skriver Reichborn-Kjennerud (Våre folkemedisinske lregeurter, s. 29). 27 Peder Fylling, a. a. 28 Reichborn-Kjennerud, Våre folkemedisinske lregeurter, s. 27. Skogsråsägner 191 Förutom de nu omtalade skyddsmedlen omtalas i sägenformeln sporadiskt även andra såsom libsticka (Levisticum officinale) i ett par uppteckningar från Värmland och i en från Hälsingland (Hälsl, Loos 1932. ULMA 5846, s. 3), de redan i förbigående nämnda baggesöta (Gentiana purpurea) och bävergäll samt vidare ekebark och kalmusrot (Accorus calamus) (Smål, Mistelås 1930. LUF 2885, s. 1). Redan förut är anförd den halländska sägen• uppteckning,. i vilken folkaben omtalas som ett skyddsmedel mot skogsnuvan (s. 185). I en uppteckning från Härjedalen ropar den besvikne friaren: »Tvi mig, som lärde dig röka pipa med kvangesbark o hagakrok!» (Härj, Storsjö 1923. ULMA 798: 1, s. 52 f.). - Med kvangesbark menas här barken av Angelica archangelica och med hagakrok förmodligen gärdsgårdshank. En alldeles speciell utformning uppvisar slutligen en uppteck ning från Skåne, vilken troligen återger en avbleknad variant av tibasts äg n en: En bonde hade ofta möte med skogsnuvan ute i skogen. » Så engång blef arrendatorns bästa ko sjuk, och då skulle hans hustru gå för att söka bot för deras sjuka ko. Kommen ett stycke ut i skogen träffar hon sin man med skogssnufvan vid hans sida. Då förebrådde hon honom det orätta att gå såder o kurtisera andra fruntimmer, när deras bästa ko låg sjuk, hvarpå skogssnufvan svarar: 'Gå hem, tagen krossad ben ock brännesten (Svafvel) samt hett korn ifrån bröd, dett skall fria er ko från död.' De åtlydde Skogssnufvans order, malde på en hand qvarn groft mjöl ock bakte bröd på kakelugnen samt framdrogo några heta korn derur ock så var medlet färdigt att ingiva kon, hvilken ock så blef frisk der af, ock detta blef förmildrande omständigheter för mannen, då han vidare besökte sin skogssnufva.» (Skåne, Hammenhög 1913-26. LUF 450, s. 4). Av de i denna uppteckning omtalade medlen har ju svavlet som bekant en vidsträckt användning som skydd mot överna• turliga makter, men på samma sätt användes även kornet. Reich born-Kjennerud skriver t. ex. härom: »Byggkorn, byggmel och flatbr0d har i stor utstreckning tilh0rt trolldomsmedisinen som ett verneråd mot de onde magter - - -. »29 I det föregående ha vi sett, hurusom det av naturväsendet givna rådet eller receptet nästan genomgående haft en strängt traditionsbunden, oftast rimmad form. Egentligen kan man 29 Våre folkemedisinske l:egeurter, s. 33. 192 Skogsråsägner dock tala om två dylika episka formler i sägnen. Den ena ut göres då av själva anvisningen på de skyddande medlen, under det att den andra ger uttryck åt det överlistade naturväsendets harm. Det ställer sig dock härvidlag olika inom olika områden (se kartorna 23 och 24). Inom svenskt område förekommer utom i Sydvästsverige och delar av Norrland blott den senare formeln, under det att själva anvisningen omtalas i fri berättelsestil. Inom de nyssnämnda delarna av Sverige och i Norge omtalas däremot framför allt den förra formeln. Ej sällan påträffar man inom detta område båda formlerna i samma sägen, varvid dock hu - vudvikten alltid ligger på den förra. Som jag i fortsättningen närmare skall beröra, är härvid säkerligen det västnordisk-norr• ländska förhållandet det ursprungligare. Jag övergår så till en närmare granskning av de olika sägen - formlernas typisering och börjar därvid med den svenska - eller kanske rättare sagt östsvenska - som alltså innehåller skogsråets eller vitterpojkens klagan (karta 23). Dess mest spridda formu lering är den flera gånger i det föregående exemplifierade: Tibastebär å vännerot / tvi vale mäj, som lärde däj bot e. dyl. Denna finnes i Norrland, Svealand och i Östsverige ned till Öland. I Jämtland har därjämte i ett par uppteckningar (Lit 193,1. ULMA 3527: 1, s. 7 f. och Norderön 1928. ULMA 1821, s. 52 f.) inryckts ytterligare ett »rim»: Tvy mig, som lärde dig bot / tivedbark och vänderot / står allt ont emot. I andra norrländska uppteckningar förekommer emellertid detta sista rim skilt från det klagande uttrycket och istället infogat i själva det råd, som den underjordiske friaren ger, såt. ex. i följande: »Jo du ska bära på dig funtebär30, tivedbark och vendelrot, som står allt ont emot» (Medp, Torp 1908. NM 29896). Utan tvivel är detta förhållande med rådet fristående, vilket ju överensstämmer med det västnor• diska, ursprungligare. Först sekundärt har »som står allt ont emot» e. dyl. inryckts i den underjordiskes klagan. 30 Detta »funtebär» - som i en not förklaras betyda lingon, vilka stått ute över vintern - omnämnas även i en annan, icke ortfäst upp teckning från Medelpad (»Tibast, vendelrot och funnbär» [ULMA 88: 86, s. 4]) samt i en uppteckning från Bjuråker i Hälsingland (»divel bark och fönnebär» [1931. ULMA 3185, s. 94 f.]). Tydligen motsvaras det också av det »fanji:bär», vilket förekommer i en sägenformel från Norderön i Jämtland (1928. ULMA 1821, s. 52 f.). Om språket i denna formel säges i en not, att det »synes peka åt södra Jämtland». Skogsråsägner 193 Möjligen kan man från detta uttryck - tvi vale mäj e. dyl. - särskilja följande: Tjursbast å lavendelrot, faen i mäj, som lärde däj bot. Det är dock i varje fall nära besläktat med det föregående. - I Småland och södra Östergötland har uttrycket emellertid fått en tydlig särprägel: Aj, aj linnebast å linnerot, mig till skam å dig till bot e. dyl. - Dessutom förekomma sporadiskt något avvikande uttryck, t. ex.: ,, Tidlabast å vändlarot /, ja har me själv föjoet» (Smål, Ramkvilla 1932. ULMA 4478, s. 1) eller: ,, Mitt arma tok / som lärde bot / med dyvelbast och vändelrob (Vrml, Sunnemo 1929. IFGH 1728, s. 13 f.). Alla de hittills behandlade sägenformlerna stå dock i sista hand i tradi tionssamband med varandra, och gemensamt för de flesta är rim på rot - vanligen bot men även andra som mot, tok etc.31 Som det förefaller utan direkt samband med det föregående uppträder i Dalsland, Värmland och möjligen i Opland i Norge32 ett stående uttryck: Hade jag trott dig om det, så skulle jag inte · lärt dig det e. dyl. Slutligen förekommer, främst i Sogn, ett annat, troligen även det fullt självständigt uttryck: Eg var tru mot deg, men du sveik mPg e. dyl. Å ven den andra sägen formeln, den som alltså innehåller skogsråets eller den underjordiskes råd, är geografiskt differen tierad (karta 24). I norra Bohuslän, Dalsland och södra Värm• land säges sålunda: salt, malt och cecilierot, de ger tjärn te bot e. dyl. Även här ha vi således rim på bot och mot, varigenom formeln på sätt och vis ansluter sig till de ovan nämnda östsvenska formlerna. På grund av rimmet kan man kanske anse, att med detta uttryck stå i traditionssamband ett par sägenformler från 31 I detta sammanhang förtjänar en lustig folketymologi att omtalas. En åländsk sägenvariant lyder: »En man var när sjöjungfrun . och slapp ej dän. En gång sade han till henne: 'En karl står på land och frågar, huru han skall slippa dän.' Hon sade honom, hur karlen skulle kunna komma därifrån och gav honom att äta. Den kvarhållne mannen begagnade sig själv av det medel, som sjöfrun nämnt för 'kar lens· räkning, och kom sålunda från henne. Då sade sjöfrun: 'Fan i mej, som visade dej båt!'.» (Ål, Finnström. Fsvf VII: 1, s. 305 f.). - Sägenformelns vanliga bot har här i denna fiskarmiljö omändrats till bät. 32 Detta norska uttryck lyder: »Tvi vöje dig! Hadde ja visst, at du skulde gjöra detta, saa skulde ej nok ikke hert dig det.» (Opl, Gran 1932. P. Bukier, a. a. Il, s. 36). 13 Gunnar Granberg 194 Skogsråsägner Värmland och Västmanland: »Libstick och tjurbastrot, det är red lig bot» (Vrml, Rämen 1927. IFGH 981, s. 26 f.), »Ladda bössan med krut, tibast och lavendel, ty det finns ingen annan bob (Vstml, Grythyttan 1919-20. LUF 2003, s. 26 f.) och »Då är ni tokuga, sum int förstår er på tisbast, vitlök å vändelarot, dä ska ge bot» (V stml, Västanfors rn,34_ ULMA 8045, s. 1). - Rimmen kunna dock även vara spontant tillfogade.33 I Norrland förekommer det nyss omnämnda rådet, som slutar med står allt ont emot eller står alla troll emot. Förutom det från Torp i Medelpad anförda belägget omtalas liknande från: Hälsingland (Loos 1932. ULMA 5846, s. 3), Härjedalen (Hede 1926. ULMA 1200: 4, s. 626 f.) samt Jämtland (Ragunda 1932. ULMA 8134, s. 4 och Bräcke 19i32. ULMA 8134, s. 8) .33 •- Detta råd finnes även belagt som receptformel, såt. ex.: ,, - - - En 'kur', som hjälpte mot litet av varje, nämnes i följande vers: 'Tibastbär å vändelrot / ä dä, söm står allt ont emot.'» (Dal, Sö• derbärke 1929. ULMA 2126: 2, s. 7) eller »Vitlök o vrendelrGJt, / jrelper mG>t a~ slags s0 t>, (Medp, 1890-91. ULMA 95: 8, s. 14). - Man skulle möjligen kunna tro, att dessa formler härstamma från sägnen, men som jag i fortsättningen skall visa, förhåller det sig med största sannolikhet tvärtom. Särskilt på Värmlandsnäs och i dess närhet förekommer det redan behandlade: En ska' gi honom (tjuren) vittan lök å svar tan smet å gräs f rå nolera sia om kor sten e. dyl. samt slutligen i Norge de också förut behandlade: Tybast og låne friar både ku og kåne och Af Marihand, Vianvang og det svarte, som or Trcee' ran, skal du lage en Salve og scette en Kros i Kuens skalle e. dyl. Utmärkande för en del av de norska varianterna i motsats till de svenska är, att de innehålla en ondskefull spådom eller för• bannelse, vilken hulderkarlen uttalar, då han överlistad går sin väg. I en uppteckning från Balestrand i Sogn lyder t. ex. denna spådom: »Eg var tru mot deg, men du sveik meg. Difor skal du vera sjuk i alle dine dagen, varpå sägnen fortsätter: »Gjenta vart sjuk ho, og ho laut reisa til Amerika, og då fyrst vart ho fri sjukdomen sin.» ( 1928-29. NFS Sjur H. Böyum I, s. 23). - 33 En särpräglad öländsk sägenformel är förut berörd (se detta kap., not 23). 33 • Detta belägg fattas tyvärr på karta 24. Skogsråsägner 195 Den aktiva spådomen, vare sig på gott eller ont, synes mig över• huvud taget vara mera karakteristisk för norsk folklore än för motsvarande svensk. Enligt sägnen ha människorna av naturväsendena listat ut, hur de bäst kunna skydda sin boskap och även sig själva för dessa väsen. I själva verket är det utan tvivel så, att sägnen tillkom mit som ett försök att förklara en redan förefintlig användning av de i det föregående omnämnda skyddsmedlen, varvid i flera fall även den episka formeln synes_ vara primär i förhållande till sägnen. Jag avser då den formel, som jag här kallat »den förra» och som innehåller själva rådet eller receptet. Jag har redan anfört ett par västnordiska exempel på dylika så att säga själv• ständiga, d. v. s. utanför sägnen förefintliga, formler, s. t. ex. den från Haflo i Sogn om »hviide L0g og Pibeleer»; en sådan är nog även »Tjrere-spo / og Vendel-Rod / skal give din Ko / god Helse bod» från Sunnmöre. Ytterligare kan anföras från Seljord: >>- - Wille34 nevner denne urt [Paris quadrifolia] sammen med to andre trolldomsurter, Solanum dulcamara og Orchis maculata, i en remse; den leses for å fri kuene for alt ondt som menes voldt av tussefolket: Tag Vier-Baand / og Mari-Haand / og Amon Lauv, vil frie. / Det skal du roge Koen din med, / saa kvrek alt ondt fra Sie.» 35 Från Dalarna och Norrland har jag likaledes anfört ett par sådana receptformler, och jag kan i detta samman hang även citera en uppteckning från Härjedalen: »Mot troll: Tivelbast, vederväxt och vändelrot har knutits in i en liten påse och satts fast på nästingen.» (Härj, Rede 1927. ULMA 1580, s. 20 f.). Att föreskrifterna eller recepten på detta sätt fått en tra ditionsbunden och ej sällan rimmad utformning utgör ju ej något ovanligt förhållande utan kan tvärtom ses som ett utslag av samma, kanske omedvetna, mnemoteknik, som lett till upp komsten av landskapslagarnas klausuler, våra rimmade gåtor o. s. v. Enligt min åsikt har alltså sägnen en uppkomsthistoria, som nära liknar sägnens om hur en vitterkvinna e. dyl. vill byta till sig en av människornas kor mot ett antal av sina getter, en sägen, vars episka element utgöres av de gängse kreatursvärde- 34 H. J. Wille, a. a. 35 Reichborn-Kjennerud, Våre folkemedisinske hegeurter, s. 41. 196 Skogsråsägner ringarna: sex getter är ett kovärde e. dyl.30 Med detta vill jag dock ej förneka möjligheten av att i undantagsfall den fristå• ende formeln kan vara sekundär i förhållande till sägnen. Att denna, som ju på en gång är en vittnes- och förklaringssägen, ofta givit tron på de skyddande medlens magiska verkan ett kraftigt stöd är ju i varje fall naturligt. Ehuru jag nu utgått från de västnordiska och norrländska formlerna, gäller givetvis det sagda sägnen i sin helhet. Vad sär• skilt sydöstnordiskt område beträffar, har jag förut anfört en rimmad formel från Östergötland (s. 188) och möjligt är, att en insamling inom detta område skulle leda till upptäckten av även andra sådana formler, som stå tibasts äg n ens nära. Men man har också att räkna med den möjligheten, att dessa recept i likhet med läsningarna i stor utsträckning fallit i glömska och att blott ett fåtal av dem konserverats i sägnen. Slutligen är det tydligen så, att inom sägnens sydöstnordiska område sägni• fieringen, d. v. s. i detta fall utjämningen eller likformningen, fortskridit mycket längre än inom västnordiskt och delvis även inom norrländskt, vilket lett till att »den förra» formeln, som innehåller det egentliga rådet, försvunnit ur traditionen eller bli vit rudimentär och att tyngdpunkten flyttats över till den andra. Detta är ju för övrigt en naturlig sägenutveckling; i samma mån som det bärande i sägnen ej främst är dess folktro - kännedo• men om de magiska skyddsmedlen - utan den drastiska berät• telsen om hur naturväsendet överlistas, i samma mån kommer sägnens klimax att utgöras av det bedragna väsendets harmsna utrop. Dessutom har denna sägnifiering, som kartan visar, lett till att sägnerna blivit betydligt mera homogena inom östnor• diskt än inom västnordiskt område. De ha tydligen så att säga lösgjort sig från folktrosunderlaget och spridits som rent episk tradition. Vad beträffar förhållandet mellan sägnens båda huvudtyper, skogsråtypen och vättetypen, bör man komma ihåg, att de öst• svenska sägenformlerna uppvisa en homogenitet, som i stort sett är oberoende av differentieringen i dessa typer. Det före• faller därför, som om denna differentiering vore sekundär i för• hållande till en ursprunglig sägentradition. Vidare är det ju så, 36 Se förf., Skogsrået, s. 151. Skogsråsägner 197 att fäbodkulturen, med vilken vättetypen hör nära samman, tidi gare synes ha gått mycket längre mot söder - ända ned i Göta• land - än vad nu är fallet. Det ligger därför nära till hands att antaga, att vättetypen tidigare funnits även söder om fä• bodgränsen och kanske då varit allenarådande. I samma rikt ning pekar möjligen den ovan anförda vättetypsvarianten från Sydhalland (not 13), som ju ligger långt söder om fäbodgrän• sen, och ävenså det förhållandet, att sägentraditionen är spar sammast förekommande eller helt saknas i de sydligaste svenska landskapen Skåne, Blekinge, Halland och Västergötland. I följd av förändrade näringsgeografiska betingelser, vilket medfört skogsråföreställningens tilltagande dominans (jfr kap. IV), har sedan i Nedansverige sägnen enligt denna hypotes så småningom kommit att anknytas enbart till skogsrået. Att skogsråtypen nu går ganska långt norrut skulle då vara en jämförelsevis sen före• teelse och stå i samband med fäbodkulturens minskade betydelse. Detta är som sagt blott en hypotes, men enligt mitt förmenande ger den en naturlig förklaring till sägnens differentiering i de två huvudtyperna. Utanför svenskspråkigt och norskt område har jag, som av kartan framgår, ej funnit några belägg för tibasts äg n en. Pa rallellföreteelser saknas dock ej, och som exempel härpå kan omnämnas en av Mannhardt anförd mellantysk sägen: ,,Auf die Kräuter des Waldes verstehen sich diese Wesen gut und helfen damit den Menschen bei Krankheiten. Zur Zeit der Pest kamen die Holzfräulein aus dem W alde und riefen: 'Esst Bimellen und Baldrian, so geht euch die Pest nicht an'.» 37 En variant av den sistnämnda sägnen finnes även belagd från Graubiinden. Här är det en bonde, som lurar en »Fänkenmänn• lein» att drick\!- sig drucken av vin. »Da trat der Bauer aus seinem Versteclte hervor und fragte, was gut sei gegen die Pest. 'Ich weiss es wol, sagte das Männchen, Eberwurz und Bibernell; aber das sage ich dir noch lange nicht!' Jetzt war der Bauer zufrieden und nach dem Gebrauche von Eberwurz und Biber nell starb niemand mehr an der Seuche. » 38 Liksom i t i b as t- 37 Mannhardt, a. a. I, s. 81. - » Baldrian» är vändelrot. 38 Mannhardt, a. a. I, s. 97. 198 Skogsråsägner sägnen förekommer även ,i den första av de här anförda varianterna en episk formel, och möjligt är, att också för denna ))pestsägen» det primära är en sådan »receptformel» eller över• huvud taget ett råd angående skydd mot pesten. De båda säg• nerna äro i varje fall psykologiskt sett besläktade. * Skogsrået skjutes. I nära samband med tibasts äg n en står en annan i södra Sverige förekommande sägen, vilken handlar om huru skogs rået luras att ladda den bössa, varmed hon sedan skjutes, eller vanligare om huru hon luras att omtala en lämplig laddning (se karta 25). Först ett par belysande uppteckningar: »Det var en gång en skytt som blev kär i skogssnuvan. Till gengäld för sin kärlek fick han av skogssnuvan en bössa, varmed han kunde skjuta allt vad han önskade sig. Efter en tid blev dock skytten trött på att vara kär i trolltyget. Han visste emellertid ej, hur han skulle bli av med henne, och önskebössan kunde inte hjälpa honom just i detta fallet. - En kväll tog han mod till sig och frågade skogssnuvan på skämt, vad han skulle ladda bössan med för att även kunna skjuta henne. Han skulle visst inte sätta detta i verket, utan det var sin hustru han ville bli kvitt, ty hon bannade honom numera både i tid och otid. Skogssnuvan lät genast lura sig och svarade: 'Jo bössan ska du löna {ladda) med pölseben å de lilla vita som växer i joran'. Detta gjorde skytten nästa kväll, och sköt så skogssnnvan och det blev bara lite vått kvar.» - Ringaren Karl Jonsson i T. (Blek, Tving 1913-26. LUF 707, s. 10). ,,Men så var det en [ett skogsrå], som höll sig väl med en kolare, och hon ville, att han skulle skjuta sin hustru, så skulle hon själv bli hans hustru. Det lovade han henne, men så ville han, att hon skulle ladda hans bössa, och det gjorde hon. Men det där talade han om för sin hustru. Och så ställde de upp sig bredvid varandra, och då siktade han på skogsrån. 'Simon, Simon!' ropade hon, 'siktar du på mejl' Och så sköt han med detsamma, och då blev det inte mera efter skogsrået än ett ben.» (Smål, Hälleberga 1929-30. ULMA 2770, s. 25 f.). Som vi se, handlar även denna sägen om hur man gör sig av med det efterhängsna skogsrået, och liksom i t i b a st sägnens södra typ är det rået självt, som genom sin godtrogenhet vållar sin ofärd. Men under det att den sistnämnda sägnen låter det vara mannens hustru, som överlistar rået genom att fråga efter bot Skogsråsägner 199 för tjuren, är det här mannen själv, som lurar rået - ofta genom att framhålla, att han önskar bli kvitt hustrun. Intressant är härvid den i uppteckningen från Hälleberga ovan exemplifierade men även i ett par andra belägg förekommande episoden, som omtalar, att hustrun och skogsrået ställa sig bredvid varandra, då mannen skall skjuta. Även andra sätt att lura rået omnäm• nas dock såsom t. ex. i följande variant: »Det var en kar, som hade varit mycket tillsammans med skogsrån men blivit trött på henne. Han visste bara inte hur han skulle bli kvitt henne. Då frågade han henne, hur han skulle göra för att kunna skjuta allting. 'Ibland när jag är ute och skjuter fågel', sa han, 'är det en del fåglar, som det är lögn att få skott på. Vad skall jag göra för att kunna träffa dem?' '.Jo', sa skogrån, 'du ska ta lök och bök och gräs på norra sidan skorsten och blanda det i krutet, så kan du skjuta sånt, som annars är hårt för skott'. Då kom hon till att tänka på sig själv och sa till honom: 'Du skjuter mig väl inte?' '.Jo', sa han. Och det gjorde han också.» - A. F. Gustafsson, f. omkr. 1860 i T. (Dalsl, Tösse 1927. IFGH 1004, s. 1). I några uppteckningar omtalar mannen för skogsrået, att han är eftersatt även av ett annat rå, som han emellertid önskar bli kvitt. Vissa varianter av sägnen berätta blott, att skogsrået luras att ladda bössan utan att laddningens beståndsdelar omtalas (se kartan). I andra åter uppger hon en lämplig laddning. Ett exem pel på det sistnämnda förhållandet ha vi sett i den anförda upp teckningen från Blekinge, vari med »de lilla vita, som växer i joran» tydligen åsyftas vitlök. I andra varianter säges laddningen utgöras av en silverkula. Som av kartan framgår och som vi här även sett exemplifierat, övergå denna sägen och tibasts äg n en ibland i varandra, i det att flera uppteckningar samtidigt äro belägg för båda sägnerna. Det ur traditions- och sägensynpunkt viktigaste, den episka formeln, tillhör nämligen i dessa fall när• mast t i b a s t s ä g n en, ehuru de av skogsrået rekommenderade medlen användas som laddning elier förladdning till det skott, varmed rået skjutes. En särpräglad och utan förbindelse med t i b a s t s ä g n en stående episk formel kan i sägnen om hur rået skjutes sägas förekomma blott i ett par varianter från Blekinge (se den ovan anförda uppteckningen från Tving). Underlaget för denna sägen utgöres främst av de över skogs råföreställningens hela område förekommande memorat, som omtala huru skogsrået skjutes, utan att rået härvid på något 200 Skogsråsägner sätt själv säges bidraga till sin undergång. Ett par dylika memo rat må här anföras: •- - - Man skulle kunna skjuta henne [skogsrået], om man haft silverkula, som gjordes av 'arvasilver, packably och alerot'. Arvasilver var ett föremål av silver, som fadern lämnat i arv åt sonen med föl• jande ord: 'Detta här har våra fäder ägt, tag nu du det och förvara det väl!' Packably var sådant bly, som använts till försegling av tull packor och alerötter, som anskaffats före soluppgången och på vilka solen inte sedan heller fått skina, ansågos som synnerligen kraftiga och dödande. Om man sköt med en sådan kula, behövde man inte sikta så noga, ty den träffade mål ändå.» - Olof Nilsson, Y. (Blek, Ysane 1928. LUF 588, s. 3).39 »Di kunne skjuta skogsråt. Ve nattvarden behöll di oblaten i mun, å så smälte di den te e kula. Den sam hadde e sånn kula, han kunne allt skjuta skogsråt.» - Anders Deinhoff, f. 1839 i K. (Ögl, Kättilstad 1931. ULMA 4 770, s. 3). De vanligaste laddningarna äro: silver, oblat, avskav från en kyrkklocka eller en vigselring. I andra fall omtalas ej alls någon särskild laddning. Icke sällan heter det, att när rået skjutes, så blir det bara som lite slem kvar efter henne e. dyl. En uppteckning omtalar, att en person för att bli av med skogsrået »lade bössan med mynningen bakåt och sköt hennes (Blek, Bräkne-Hoby 1931. LUF 3140, s. 5). Och i en annan heter det, att »skottet gick bakåt, så han sköt sig själv» (Vgl, Östad 1931. IFGH 2376, s. 7). Denna sista föreställning - d. v. s. att skottet går bakåt, när man försöker skjuta rået - är även be lagd i ett par uppteckningar från svenska Finland. Föreställningen att skjutandet av det övernaturliga väsendet erfordrar en alldeles särskild laddning eller är förenat med vissa risker gäller ej blott skogsrået utan övernaturliga väsen över• huvud taget - naturväsen, trollfåglar, trollharar, mjölkharar etc. - och även människor - trollkarlar, trollpackor eller andra - vilka äro »hårda» för vanliga skott. I samband med den här behandlade sägnen om hur skogsrået skjutes må så till sist anföras en uppteckning från svenska Finland: »En man, som vistades i en skogsbadstu fick besök av ett skogsrå. De levde samman en tid. En gång sporde mannen rået, om hon kunde dö. - 'Nej', svarade rået, 'men jag har en liten fläck på min kropp 39 Denna laddning omtalas även i andra uppteckningar från Blekinge. Skogsråsägner 201 strax under vänstra armen; om någon visste av den, kunde det gå mig illa'. Mannen, som ville bli henne kvitt, passade en gång på och stötte kniven i hennes kropp på det ställe där fläcken satt. Hon ljöt då döden.» (Österb, Vörå. Fsvf Il: 3: 2, nr 408, 1). I två uppteckningar från Bohuslän - dock inga varianter av t i b as t sägnen - berättas också om hur en man gör sig av med skogsrået genom att stöta en kniv i henne, men här är det en klok gubbe, resp. en klok gumma, som lär honom, hur han skall gå till väga, och i en av uppteckningarna säges, att kniven skulle innehålla sju sorters stål. Dessa två uppteckningar äro med all säkerhet självständiga i förhållande till sägnen om hur skogsrået skjutes, och detta gäller då även belägget från Vörå. Däremot är det svårare att avgöra, huruvida det sistnämnda står i traditionssamband eller ej med en del liknande motiv. Ett sådant är t. ex. det i Niebelungenlied förekommande, vilket om talar, huru Sigurd är osårbar så när som på en enda fläck på ryggen. Han blir emellertid svekfullt dödad genom ett spjut stygn just där. Den grekiske hjälten Achilles blir på samma sätt dödad av ett spjut, som träffar honom i hälen, hans enda sårbara punkt. Möjligt är ju, att den lika utformningen här be ror på en tillfällighet.40 Hur förhåller sig nu sägnen om hur skogsrået skjutes till t i b as t sägnen? Under det att den senare ju kan vara uråldrig - om än de episka formlerna i någon mån växlat - kan givet vis den förra i sin nuvarande utformning ej gå längre tillbaka än till den tid, då eldvapen mera allmänt började användas vid jakt i södra Sverige, vilket inträffade först mot slutet av 1600- och i början av 1700-talet (jfr kap. VIII). Man skulle därför kunna tro, att sägnen om hur skogsrået skjutes är en sekundär utformning av t i b a st s äg n en i anslutning till de i södra Sverige vanliga memoraten, vari berättas, att skogsrået skjutes. Detta gäller särskilt de varianter av sägnen, i vilka den använda laddningen utgöres av samma ingredienser, vilka omtalas i t i- 40 De nu senast anförda sägnerna höra ju ur sägensystematisk syn punkt till den stora grupp, vari omtalas, huru en person eller ett övernaturligt väsen endast kan dödas, om man kan uppdaga den hem lighet, som är förbunden med dess liv. Denna röjes till slut av en illasinnad person eller av en hjälte, allteftersom säghen eller sagan är utformad. 202 Skogsråsägner basts äg n en och av vilka ju flertalet faktiskt använts som ett skydd mot naturväsendena. Möjligt är emellertid också att den nuvarande utformningen av sägnen föregåtts av en annan, enligt vilken rået dödats med pilbåge eller spjut. Som jag i ett annat sammanhang skall visa, finns det i själva verket en del omständigheter, som tala härför. * Skogsrået och åskan. I ett annat sammanhang har jag redan berört föreställningen att åskan förföljer och slår ihjäl skogsrået och att detta är en av orsakerna till att man numera ej ser till rået så ofta som förr. Detta är emellertid ingalunda enbart en skogsråtradition, utan föreställningen är framför allt anknuten till trollen och jättarna. I samband med de senare är den ju för övrigt belagd redan i Eddan. Jag skall därför här ej närmare ingå på den i dess helhet utan endast i korthet behandla ett par svenska sägner, i vilka skogsrået ofta är huvudperson. Särskilt i södra Sverige berättas ej sällan, att man vid åskväder skulle stänga fönster och dörrar, lägga stål vid trösklarna o. s. v., för att inte trollen eller skogsrået på sin flykt undan åskan skulle kunna ta sin tillflykt in i stugorna (se karta 26). I en uppteckning från Gotland heter det sålunda: ,, Torspjäsker. Når dä torne (åskade) då va dä ti stänge dörar u fönstrar, u släcke i spisen u skjute spjälld. Di sa, att torspjäsku kund kumme u vill'in. Di va rädde för torskilar. Ja ha aldri set torspjäsku ja naj, men di sagd dä skudd vare ett fruntimmer.» - M. Ågren, f. 1856 i H. (Gotl, Hell vi 1933. ULMA 5569, s. 14). ,,När åska geck, skulle di aHti ha stålr ve tröskel - ett eggjärn eller kniv eller va di täckte. Si dä va trllllpacker sllm va ute, sllm åska slo ätter. Åska i väret skulle slll ner på trnllpackera, å di skulle fri sä å språng in i stuvera.,, - Torparen Hilding, f. 1840 i Ö. T. (Ögl, Ö. Tollstad 1931. ULMA 4777, s. 10). Av ett jämförelsematerial, som jag här av utrymmesskäl ty värr ej kan anföra, synes det framgå, att dessa och liknande till vägagångssätt ursprungligen och på sina håll så ännu i dag åsyfta att förhindra själva åskan eller rättare sagt blixten att komma in i boningshusen. - Med utgångspunkt särskilt från den före- Skogsråsägner 203 ställning, som den sist anförda uppteckningen exemplifierar, har så främst i Sydöstsverige en karakteristisk sägentyp ut bildats, av vilken jag här anför några belysande varianter: »Skogssnuvan kom gående på vägen. Det var i Hunneberga. Där satt en kvinna i ett hus å sydde. Så hade hon lagt sin sax vid sidan om sej. När skogssnuvan då kom gående som ett fint fruntimmer, såg det ut som det skulle bli åska å hon ville gärna komma in medan ovädret gick över. A den som satt där å sydde bjöd henne in. Men då sa skogssnuvan: 'Ta klipparen ongan!' Men då reste sig kvinnan upp å slog dörren igen, för hon förstod, att det var skogssnuvan.» - Karna Pålsson, f. 1858 (Skåne, Silvåkra 1931. LUF 3286, s. 19). »I Gårdsby va dä en gång en käring, som satt å sydde i en stuga å hade dörren öppen. Hon hade lagt saxen på tröskeln. Bäst dä va så kom dä en skogsråva farande förbi, å hon sa: 'Ta bort klippan'. 'Nä, klippan få ligga', sa käringen, å då fortsatte skogsråvan. Si hade hon tat bort saxen, då hade skogsråvan kommit in i stugan. En stund efteråt hördes ett skott, å sen kom Oden riannes förbi mä skogsråvan. Si då hade han kanveta skotet na.» - Anna Maria Petersson, f. 1852 (Smål, Dädesjö 1929. LUF 2~110, s. 39). »En käring satt och sydde utanför sin stuga under det åskan gick. Bredvid sig hade hon saxen liggande. Rätt som gumman satt och sydde, kom skogrån löpande och ville in i stugan, skrämd som hon var av ·åskan. Skogrån gjorde skutt på skutt och försökte hoppa· över saxen, men förmådde det icke. Så tog hon till att springa tillbaka in i skogen, men i detsamma slog åskan ihjäl henne.» (Vrml, Eskilsäter 1929. IFGH 1606, s. 13). Som av kartan framgår, gruppera sig de hittills insamlade varianterna inom ett område, som sträcker sig från Skåne i söder upp i Östergötland i norr och till vilket Öland och Gotland ansluta sig. Ett gott stycke utanför detta område finnas från Eskilsäter på Värmlandsnäs två belägg, men huruvida dessa äro relikter från en tid, då sägnen hade en större utbredning än nu, ,eller om vi här ha ett exempel på traditionsöverföring, detta är vanskligt att avgöra. Den i vissa avseenden in i detalj gående överensstämmelsen med de övriga götalandsvarianterna kan möjligen tala för det sistnämnda, men å andra sidan kan från• varon av den episka formeln i dessa varianter från Värmlands• näs tyda på, att sägnen sedan gammalt hört hemma där, ehuru vi befinna oss i utkanten av dess förekomstområde. - Av kartan framgår även, att sägnen övervägande är anknuten till skogs rået; i en del varianter talas dock om trollpacka, trollkäring ,e. dyl. 204 Skogsråsägner Inom större delen av dess område förekommer i sägnen ett traditionsbundet episkt moment, en episk formpl. Det är, då skogsrået eller trollet ber kvinnan ta bort saxen, som ligger hindrande på tröskeln. »Ta dän klippa, ta dän klippa» 41, heter det vanligen i Skåne, Småland samt på Gotland. »Ta unna sassa » [saxen], säges särskilt i Östergötland men sporadiskt även inom det övriga området. Utom Sverige förekommer sägnen mig veterligt icke, och mycket synes tyda på, att dess ursprungliga hemort är att söka i Sydöstsmåland. I sin nuvarande, typiska utformning kan den ej gärna vara äldre än de saxar, som om talas i sägnen, men dessa gå enligt arkeologiska vittnesbörd till baka till förhistorisk tid, varvid bronssaxar föregingo de se nare stålsaxarna. På det problem, som även är av avgörande betydelse för frågan om sägnens ålder, nämligen huruvida egg verktygen av brons en gång i tiden tilltrotts samma skyddande förmåga som senare de av stål, skall jag dock här ej ingå på. Inom Sverige begränsad till Götaland men därjämte belagd även i svenska Estland förekommer en annan sägen om åskan och naturväsendena. Någon enstaka gång är den anknuten till skogsrået såsom t. ex. i följande uppteckning: »Skogs tippa och Skärpingebonn. Det var en bonde i Skärpinge som kom gående i sällskap med en piga, som bar en bytta. Då började det åska. 'Sätt bytta', sa bonden till pigan, 'det är inte bra att bära något, när det åskar'. Och hon satte ner byttan. Medsamma hon gjort det, sprang det som ett litet höns från byttan och in vid gärdesgården. Men knappt hade det hunnit dit, så slog åskan ner där.» - Maria Johnsson, f. 1838 i R. (Smål, Ryssby 1918. LUF 860, s. 5). I de allra flesta fall är den emellertid associerad till trollen, och även i den anförda uppteckningen kan rubrikens »skogstippa» vara upptecknarens egen term utan underlag i sagesmannens berättelse. Den kan sålunda ej sägas vara en skogsråsägen, och jag skall därför här ej närmare behandla den. * 41 Med »klippa» åsyftas en sax av den äldre typ, som senare tid särskilt använts vid fårklippning. Skogsråsägner 205 Vakna i kärret. En skogsråsägen med utpräglad sydlig utbredning är den, som jag här i brist på bättre benämning kallat V a k n a i kärret (karta 27) och som jag nu exemplifierar genom följande upp teckningar: •En skogvaktare hade gått vilse i skogen. Han gick och gick om kring då han fick se ett ljus i· fjärran och styrde stegen ditåt. När han kom fram knackade han på, och ett fruntimmer kom och öpp• nade. Han frågade henne var han var men hon visste det inte, sade hon, men han fick stanna över natten hos henne. Där var mycket fint inne så han rent förgruade sig. Trött och sömnig gick han nästan genast till sängs. Mådde bra i sin säng och utbrast därför: Det var väl i Jesu namn att jag fick komma i huse i natt. I ett försvann allt och han fann sig ligga i ett kärr, och kläderna hade han hängt på allegrenar (algrenar) runt omkring.» - .Johannes Erlandsson, f. 1859 i V. (Hall, Veinge 1927. IFGH 828, s. 7). »När ja va en pojke berätta e tös, dotterdotter te Lagom Jan, att Jan va ute en gång å leta etter hästane. De släppte de på vilda fjälle. Då feck han se e säng bädda å i sänga låg dä e fine fröken. Ho sa: 'Trötter man vila här!' 'Va i Jesu namn ä detta', sa Jan. Då va dä som de hade slögg ihop e bok. Dä va börte alltihop.» - Jonas A-son (Dalsl, Ör 1926. IFGH 701, s. 3 l. »I närheten av Övedskloster finns en liten sandstensås, som allmänt kallas Fruali. Inuti denna har för många, många år sedan Liafrun bott. Hon var en grann kvinna, som lockat många unga män i för• därv. Det berättas av de gamla i orten, att en dräng, som hette Tule, en gång hade råkat gå vilse i denna trakt. Han mötte då en kvinna, som han frågade om hon visste något ställe, där han kunde få ligga över natten. 'Jo', sade hon, 'följ med mig, så skall du nog få husrum över natten'. Han tackade och följde med henne bort till en liten klippa på åsen. I klippan var en dörr varigenom de gingo in. 'Du kan lägga dig i den där sängen', sade kvinnan och pekade på en säng som stod utmed ena väggen. Tule började kläda av sig. Därvid råkade han att tappa fällkniven på sängdynan. Han tyckte sig höra ett plumsande som om kniven fallit i vatten, men trött som han var, brydde han sig inte om det utan satte sig i sängen och sade: 'Det var då i Jesu namn väl, att jag fått tak över huvudet i natt'. När han sade detta, sjönk han ned i en pöl, så att vattnet stänkte upp över honom. Han fann sig nu sittande i en vattenpöl mitt i skogen. - Tule hade varit ute för Liafrun, och han kunde vara tacksam över, att han nämnt Jesu namn, ty annars hade det inte gått honom väl.» (Skåne, Övedskloster 1922-23. LUF 128, s. 1 f.). Sägnens psykologiska underlag är väl, som förut nämnts, främst en vilsegången vandrares dröm, men den står även i 206 Skogsråsägner nära samband med den tidigare behandlade, rikligt dokumenk rade tron, att övernaturliga väsen kunna förvända människors syn och att man ej kan bli fri härifrån, förrän man nämner .Jesu namn, »stålar sig» e. dyl. Ett motiv utformat på grundval härav och liknande det i denna sägen förefintliga, förekommer bland annat i jordemodersägnen och är i samband med denna behand lat av Feilberg.42 Man påträffar det om än med något annor lunda prägel även i andra sägner - ibland också i memorat - och dess huvudinnehåll är att en person tycker, att han hos något övernaturligt väsen befinner sig i en präktig sal och får fin mat, tills med ens något händer, som bryter förtrollningen. Han finner då, att han i själva verket är i en usel håla och att maten utgjorts av grodor, ormar e. dyl.43 Ehuru den synes sammanhänga med detta mera allmänna motiv, har emellertid den sydsvenska sägnen fått en i hög grad särpräglad utformning. Den först anförda uppteckningen åskåd• liggör härvid sägnens vanligaste form. Den som råkar ut för äventyret är en man44, och detta sammanhänger säkerligen med att sägnen ofta har ett starkt erotiskt inslag. I flera varianter omtalas nämligen att kvinnan erbjuder mannen att ligga hos henne, och han tackar icke nej. »- - - han tyckte nog inte att det skulle vara så rasande galet att få så rart sängalag heller», 42 A. a., s. 24 ff. 43 Ett par uppteckningar från Medelpad påminna ifråga om utform ningen om den sydsvenska sägnen. I en omtalas, huru en gumma gått sig trött och hungrig under sökande efter sina kreatur. Det blev kväll, och hon satte sig då på en sten. Hon fick då se "en ovanligt liten stuga skymta fram mellan några träd. Utan att vidare tänka därpå gick hon in i stugan och bad den lilla frun om mat, som denna i rikt mått satte fram åt gumman. Trogen sin vana skulle hon nu till att läsa sin bordsbön, då alltsammans försvann och hon fann sig sittande på stenen i skogen. Gumman blev alls inte rädd, då hon förstod, att det var en vitterstuga, hon varit in i.» - Änkan Stina Persson, f. i A. (Medp, Attmar 1930. ULMA 2596: 1, s. 16 f.). Att utformningen här så nära överensstämmer med den sydsvenska sammanhänger väl delvis med det likartade underlaget (jfr t. ex. den från Ör i Dalsland anförda uppteckningen, där det också talas om letan det efter försvunna kreatur); delvis är väl likheten en ren tillfällighet. 44 Endast i ett par övergångsformer (en uppteckning från Småland och en från Norge) talas om en kvinna. Det är dock ovisst, om dessa belägg stå i direkt traditionssamband med den fast utbildade sägnen. Skogsråsägner 207 heter det t. ex. i en uppteckning från Krogsered i Halland (19,28. IFGH 1300, s. 12 f.). Sådan sägnen är utformad i de gammal danska landskapen i Sverige är det vidare karakteristiskt, att mannen alltid säges befinna sig i ett skogskärr, då han vaknar, ett förhållande, som tyder på en fast tradition. I de nordligare beläggen, i Dalsland och Värmland, heter det blott, att »dä va börte alltihop» eller att »när han vakne, låg han på backen». Flera övergångsformer mellan denna fasta sägentradition och det mera allmänna motivet finnas dock, och ha även de inlagts på karta 27. Ofta är det dock mycket tveksamt, huruvida vi ha att göra med avbleknade varianter av sägnen eller ej. I en uppteckning - från S. Unnaryd i Småland - berättas det, att »på 1500-talet bodde i Saxhult en bonde, som hette Jonas». Han träffade en gång en vacker fru i skogen och gick sedan ofta till henne. Men vid ett tillfälle råkade han få se henne bakifrån och upptäckte då, att där var hon som ett baktråg och att de härliga rätter, hon bjöd på, »endast bestod av mossa, kvistar, bark o. d. I detsamma grinade (skrattade) frun till, så att sko gen höll på att ramla över Jonas, och så försvann hon, och Jonas fann sig sittande i skogen bland ris och buskar. Platsen kallas ännu i dag 'Jonasastycke'.» - A. J. (Smål, S. Unnaryd 1921. VFF 284, s. 4). - Här är det dock mera närheten till sägnens kärnområde än själva avfattningen, som gör, att man misstänker ett direkt traditionssamband. Ett liknande fall ha vi t. ex. i en uppteckning från Värmland. Det berättas först, att »skogsråa» för vilse, och så omtalas som exempel härpå: »Det var en gång en kolare som gick till arbetet vid sin mila. Han gick, så att han skulle hinna fram till kvällen. Och när han kom fram, gjorde han eld i kojspisen och lade sig att sova. Mitt i natten vaknade han och hörde någon skratta i skogen. Och nu fann han, att han låg mitt ute på en myr utan tak över huvudet. Han hade ännu ett gott stycke väg att gå, innan han kom fram till milan.,, - Hem mansäg. Olof Lutman, f. 1848 (Vrml, Älvsbacka 1932. IFGH 2634, s. 5 f.). Även här är det närheten till en bevislig sägentradition, som gör, att man måste låta frågan stå öppen, om direkt traditions samband föreligger eller ej. - I en uppteckning från Solör i Norge behöver man dock knappast betvivla, att ett sådant sam band föreligger. Jag återger den här i refererande form: 208 Skogsråsägner En man var på älgjakt och fick då i skogen se, att det lyste på av stånd. Han gick dit och kom in i en stuga, som han aldrig sett förr. När han gick och såg sig omkring därinne, kom han plötsligt ner i en vattenhåla med ena foten. Han blev rädd, och då försvann både stuga och lyse. - Efter en stund fick han se ett kvinnfolk, som vallade en stor boskapshjord. Men så kom han att vända sig om, och då för• svann det. - M. Moberg (Hedm, Solör 1887. NFS Flatab0 Il, s. 62 f.). Sägentypens utbredning är, som vi se, i många avseenden in tressant. Kärnområdet tycks omfatta huvudparten av de gam maldanska landskapen i Sverige. Påfallande är emellertid att inga varianter synas föreligga från Blekinge öster om Mörrums• ån, ehuru flera äro kända från östra Skåne och den del av Blekinge, som ligger väster om ån, och jag kan ej undgå att sätta detta i samband med det kända faktum, att Mörrumsån i många avseenden är en viktig etnografisk gräns. Sålunda låter Sigurd Erixon sydvästgränsen för » Yttre Sydvästsverige», var med då i huvudsak avses de gammeldanska landskapen i Sverige, utgöras just av Mörrumsån. Förutom i Skåne finnes en fast tradi tion i större delen av Halland, och härifrån sträcker sig tydligen en utlöpare genom Västergötland, Dalsland och Värmland in i Norge. Här är dock materialet ringa och traditionen, som det förefaller, avbleknad. Som jag i ett annat sammanhang skall visa, är det möjligt, att sägnen tidigare även haft hemortsrätt på Själland. Till slut må nämnas att i Skåne kring Våmbsjön har utbildats en mera lokal särtyp av sägnen (se kartan) och då i anslutning till de där vanliga sägnerna om Frun i ,, Froalid »45 , ett överna - turligt väsen, vilket närmast är att uppfatta som ett bergtroll. I en del varianter av denna lokala typ - här exemplifierad genom uppteckningen från Övedskloster - berättas att det var en bonde, som höll sig till denna trollkvinna, och att hustrun 45 En av dessa är den bekanta sägnen om mannen, som för att bli fri sår ekollon eller tallfrö, sedan han först lovat att infinna sig hos trollkvinnan - sägnen är dock även anknuten till historiska perso ner - när han fått bärga sin skörd. I en annan sägen berättas om, hur »Froan» flyr för åskan. Då hon till slut ser, att hon ej kan und komma, utbrister hon: »Hade jag inte haft de här nöglena (nystana, d. v. s. hennes bröst, som voro svullna och tunga) hade jag kommit undan.» - Snickare Lindkvist (Skåne, Harlösa 1929. L UF 2517, s. 2 f.). - Med »Froalid» avses bergsträckningen Frualid strax öster om Övedskloster. · Skogsråsägner 209 en kväll skickade drängen att spionera på honom. Bonden fick emellertid syn på drängen och sade åt denne, att när kvinnan bjöd honom mat, så skulle han först skära i den med sin kniv och när hon bäddade åt honom, så skulle han först lägga kniven i sängen, innan han lade sig. Drängen gjorde så, varvid maten visade sig vara grodor och ormar och kniven plumsade ned i ett vattenhål. På grundval av endast nutida uppteckningar låter det sig knappast göra att uttala ens något förmodande rörande sägnens ålder, i all synnerhet som vi här ej ha något fast utbildat episkt moment, som skulle kunna göra det möjligt att tillgripa rent språkliga hjälpmedel. Det finnes emellertid även äldre belägg för denna sägen, och som jag i ett annat sammanhang skall visa, synes sägnen i samma form som nu åtminstone redan under tidig medeltid har varit känd i södra Skandinavien, d. v. s. i sitt nuvarande förekomstområde. 14 G,innar Granberg KAP. VII. Skogsrå benämningar. Särskilt ur folkloregeografisk synpunkt äro skogsråbenäm• ningarna synnerligen intressanta. En behandling av dem leder också fram till ett flertal specialproblem, men av utrymmesskäl måste jag här inskränka mig till en i hög grad översiktlig redo görelse. För att få klara linjer skall jag rlå till en början dela upp dessa benämningar i två grupper. A ena sidan de så att säga direkta benämningarna: rå, skogsrå, rådare, rånda etc. - hit räknar jag även det danska ellefolk och det norska hulder eller hulderfolk - och å andra sidan de mer eller mindre eufemis- tiskt använda, i fortsättningen kallade noanamn. Beträffande denna uppdelning vill jag dock framhålla, att jag då utgår ej från benämningarna i och för sig utan från det sätt, varpå de använ• das, eller rättare sagt från den ställning, de ha i den nutida folktron. Historiskt sett äro måhända även de direkta benäm• ningarna av eufemistisk natur. Slutligen må erkännas att grän• sen mellan de här omnämnda benämningsgrupperna stundom är svår, ja omöjlig, att draga, i det ju en benämning som skogsnuva är allenarådande inom ett mycket stort område men ändå har samma karaktär som t. ex. det närbelägna skogstippa; jämte den senare benämningen förekommer emellertid även skogsrå. Skogsrå, rånda etc. Om vi nu undersöka utbredningsförhållan• dena för de benämningar, som jag här kallat direkta, och då börja med skogsrå, rånda etc., så finna vi till en början (se karta 28), att ,,råbenämningarna», när det gäller skogsväsen, i stort sett äro begränsade till svenskspråkigt område. Utanför detta finnas näm• ligen sådana endast i de till Sverige gränsande delarna av Norge, Skogsråbenämningar ~11 i Östfold och med enstaka belägg högre upp utmed gränsen till Sverige. Man kunde då vänta sig, att dessa i enlighet med sin karaktär skulle finnas över hela detta svenskspråkiga område omväxlande med noanamnen, och så är även delvis fallet, om vi undantaga det sydsvenska område, där skogsnuva är allenarå• dande och som ju kan betraktas som en fortsättning på det danska området, där rå ej heller finnes. Rå-området är emellertid ej homogent, och vi kunna på karta 28 urskilja olika områden. Dels ha vi ett, som omfattar Dalsland, Värmland, sydvästra Västmanland och Närke och där benämningen skogsrå är den dominerande, ehuru en del noanamn förekomma jämsides (se karta 30). I bst. sg. talar man här om skogsråa f. (Dalsland, Värmland och Bohuslän) eller skogaråa f. (Närke, Västmanland och Värmland) .1 Sydgränsen för detta område är i stort sett densamma som för föreställningen att skogsrået har svans. Tar man med det norr om rå-området befintliga rådanda-området, kan man säga, att nyssnämnda före• ställning främst förekommer inom det område, där rå- och rådanda-benämningarna dominera. Norr om detta område vidtar, som nyss nämndes, ett annat, där den vanliga formen är råhanda, råhand, råand e. dyl.2 (norra Västmanland och södra Dalarna) eller rånda (Djura, Bjursås, Nås m. fl. socknar i Dalarna), rådnde (särskilt Leksand i Da larna), randa (Gagnef i Dalarna) .3 Alla dessa benämningar an-- 1 Trots denna i stort sett allenarådande f. bst. sg. form inom detta område kan man dock i obst. sg. få höra talas om »ett skogsrå», detta beroende på att rå är n., ehuru det inom skogsråföreställningen utgör benämning på ett kvinnligt väsen. I detta sammanhang vill jag på• peka, att den här gjorda geografiska uppdelningen är synnerligen schematisk. 2 De flesta av dessa benämningar äro folketymologiska bildningar, varför formerna äro mycket växlande. Dels ha de ibland tydligen associerats till »hand», men även andra associationer ha gjort sig gäl• lande. Som exempel anför jag början på ett meddelande från Väst• manland: »- - - Först jag kom hit hade jag aldrig hört talas om 'råhanda' och visste ej vad folket menade, då de talade om 'råhanda' och frå• gade, vad det var för slag. Då fick jag svaret: 'Dä ä sånna där rå• heter, sllm va fllrr i skoga, råa andar - - -.,, (Vstml, Hed. Brev från fru E. Lagergren, dat. 24/0 1932. ULMA). 3 Jfr L. Levander, Om rå 'mytiskt väsen', s. 144. 212 Skogsråbenämningar vändas feminint och ha feminin språkform.4 Då dessa former tydligen utgå från ett *raifondan f. bst. sg., har jag kallat det rådanda-området. Delvis sammanfaller dess sydgräns med fä• bodgränsens sträckning från Vänern till Upplandskusten. För• utom dessa former, som alltså äro feminina och utgöra benäm• ningen på det ensamt uppträdande kvinnliga skogsrået, finnas inom rådanda-området även neutrala och maskulina former: uidendi (n. bst. pl. Våmhus. Dalmålsordb. ULMA), rdän (n. bst. pl. Malung, Lima. Dalmålsordb. ULMA) m. fl., med vilka be nämningar vanligen åsyftas de underjordiska, och rddendn (m. bst. sg. Älvdalen. Dalmålsordb. ULMA), vilket närmast synes vara benämning på något slags vattenväsen. 5 I svenska Österbotten - vilket ju ansluter sig till övergångsområdet - talas förutom om skogsrå, skogsrådan, skogsrådand etc. - varvid de två se nare formerna äro maskulina - även om rådare, varmed åsyf• tas det manliga skogsrået. Utanför Österbotten har jag ej på• träffat den sistnämnda formen. Tillsammans utgöra de två nu behandlade områdena ett enda, inom vilket således rå-benämningarna äro de dominerande. Men som karta 28 visar, finnes även ett annat område, där benäm• ningen skogsrå visserligen förekommer men ej ensam och i stort sett ej ens som dominant utan tillsammans med benämningarna skogsfru, skogsjungfru, skogstippa etc. Detta område omfattar i huvudsak Bohuslän6, Halland, Västergötland, Småland, Öland, Östergötland7, Södermanland, Gästriikland(?), Åland(?). I Upp- 4 Ibidem, s. 144. " Se Dalmålsordb. ULMA, där rikliga belägg finnas för det här antydda. 6 Detta landskap kan dock med lika stort skäl räknas till det först behandlade området. 7 Ehuru i Östergötland efterleden i benämningen skogsrå alltid just är rå, så förekommer i detta landskaps västra del benämningen rådande, rådane, rådne. Alla formerna äro neutrala. Som uppteckningen nedan visar, finnes även en pl. rådne belagd. Med benämningarna menas dock i de flesta fall rået i en byggnad - ehuru även detta på andra håll har formen rå, rået (n.). »Dä va rådne i lagålra. Di höll i årning å såg ätter, så dä inte va någe fusk mä arbetet - - -», börjar en uppteckning (Ögl, Vreta Kloster 1932. ULMA 4780, s. 2). Dylika former förekomma dock även som benämning på skogsrå. »Rådanet dä va sånt där skogsrå, sa di. Dä kan vare rådane i hus mä. Skogsråbenämningar 213 land, i södra delen av Finland svenska bosättningsområde samt delvis i Gästrikland äro benämningarna skogsfru och skogsjung fru (se karta 28) i stort sett allenarådande. Det kan kanske tyc kas, som om detta områdes avskiljande från det först behandlade (Dalsland, Värmland, sydvästra Västmanland och Närke) vore ganska godtyckligt, men det finnes omständigheter, som tyda på, att benämningen skogsrå något tidigare8 , åtminstone i en del trakter av Götalandskapen, haft en ännu mindre frekvens, än vad nu är fallet. Jag anför som exempel en uppteckning från Västergötland: »Innan värmlänninga kom hit (till Fåglavik) var det aldrig någon som talade om sjörå eller skogsrå, utan de sa sjöfru eller sjöfrua eller skogsfrua,,, - Kronojägare Alb. Mörk, f. 1871 i Vesene (Vgl, Källunga 1931. ULMA 3345: 3, s. 9). En annan omständighet, som pekar i samma riktning, är det förut påvisade faktum, att gränsen mellan de två områdena även gäller för flera andra traditioner (jfr t. ex. kap. V, Skogs råets utseende). Vad etymologien för rå, rådande, etc. beträffar, så har jag i det stora materialet icke funnit något, som strider mot Levanders tolkning av dessa benämningar såsom bildningar på råda (isl. rapa) 'råda, härska, ha makt'.9 Betydelsen skulle alltså närmast vara det eller de »rådande», »härskande». Dä mere bartskaffet nu.» (Ögl, Lönsås 1931. ULMA 4772, s. 2). Och i en annan uppteckning heter det: »Om man går på en viss fläck i sko gen, så går en vilse, för att dä ä ett rådande där, å ho kör fölk vilse, men om en vrängde mössa, så hadde en makt å motstå'na. - - - Ja har sett'na, dä ä e lita flecka, som ä klädd som e lita flecka å rasannes grann framte, men däbak ä ho ihöli. - - -» - F. d. ringkarlen Johan August Karlsson, f. 1850 i Heda (Ögl, Örberga 1931. ULMA 4171, s. 5). Hur skall nu rådande-benämningarna inom detta område förklaras? Ha de förr varit allmänna i Götaland - även i betydelsen skogsrå - och är det i så fall fråga om en reliktföreteelse? För att besvara denna fråga fordras emellertid en allsidigare undersökning, än jag här varit i tillfälle att företaga. 8 Med »något tidigare» menar jag då blott tiden före 1850 a 1870; särskilt efter denna tid ha nämligen i flera fall betydande traditions överföringar ägt rum. 9 Se L. Levander, Om rå 'mytiskt väsen', s. 139 ff. och den utförliga motivering, som han där framlägger. 214 Skogsråbenämningar Ellefolk. Som förut omnämnts (se kap. III, Danmark och karta 29), förekommer denna benämning eller andra med elle sammansatta - ellekone, ellefru, ellepige, elledreng, ellemand10 - över hela det danskspråkiga området, möjligen med undan tag för sydvästra Jylland. Denna form elle- är emellertid ej ursprunglig utan en jämförelsevis sen och folketymologisk om bildning av en äldre form elve (pl. elver, elve(r)folk), alltså samma ord som sv. älvor, isl. alver, ty. elben o. s. v. Beträffande detta ords etymologi råda delade meningar, men då frågan ej är av väsentlig betydelse för själva skogsråföreställningens nu varande utformning, anser jag mig ej behöva ingå härpå.11 Hulder, hulderfolk. Dessa benämningar användas, visserligen jämte andra såsom haugfolk m. fl., över hela Norge om de under jordiska och särskilt då om deras kvinnor. Dialektuttalet växlar givetvis i olika trakter, så i obst. sg. hulder, (ai) hulda, (ei) hulla e. dyl. och i bst. sg. huldra, urdrce, hulderkonen e. dyl. Dessa feminina former användas uteslutande om hulderkvinnan. Som maskulin form användas sammansättningar som hulderkall, hulderman, huldergut e. dyl. I pl. är hulderfolk det vanliga, men även hullar, bst. huldrene, e. dyl. är belagt. Benämningarna påträffas även inom det övriga västnordiska området, på Island och Färöarna, under formen hulderfolk och betyder med all sä-· kerhet "det dolda, osynliga folket». Samma ord är troligen även det da. hyldefolk, ehuru det numera folketymologiskt samman ställes med trädet hyll, da. hyldetrce.12 Vad noanamnen beträffar, är utgångspunkten det allmänpsyko• logiska förhållandet, att ting, såväl konkreta som abstrakta, vilka ofta sättas i samband med varandra - såsom förhållandet är med ett namn och dess bärare - så att säga färga av sig på varandra. D. v. s. det blir i detta fall bäraren, den levande och 10 Någon geografiskt bestämd differentiering av dessa benämningar förekommer tydligen ej. 11 Se t. ex. Wadstein, a. a.; N. Lindquist, a. a.; H. F. Feilberg, a. a.; W. Mannhardt, a. a. samt som en sammanfattande översikt A. Olrik, art. Elverfolk i Salmonsens KonYersationsleksikon. 12 Se vidare H. Ellekilde, a. a., s. 235 ff. samt A. Olrik, art. Elver f olk i Salmonsens Konversationsleksikon. Skogsråbenämningar 215 aktive, som sätter sin prägel på namnet. Ofta är det ju t. ex så, att man tycker om ett namn, därför att man tycker om den som äger det o. s. v. Detta allmänpsykologiska förhållande har gett upphov till den primitiva tron, att namnet står i ett mycket nära och magiskt förhållande till bäraren, en tro, som är rikligt dokumenterad i våra uppteckningar om naturväsen. Synnerligen vanlig är den föreställning, som kommer fram i S j ä 1 v s äg n en och vilken innebär, att man icke får tala om sitt eget namn för skogsrået eller trollen, ty då få dessa sedan makt med en. Lika vanlig är emellertid en annan föreställning, näm• ligen att man ej förrän efter en viss tid -- vanligen först sedan man sovit en natt på saken - får omtala, att man sett natur väsen eller på något sätt råkat ut för dem. Detta gäller dock icke bara naturväsen utan också spöken och i allmänhet över• naturliga ting. Ej fullt så ofta framträdande i uppteckningarna är då den med det förut sagda sammanhörande åsikten, att det är farligt att nämna naturväsendena vid namn. Jag anför ett par uppteckningar som exempel: »Man fick aldrig nämna skogsrån, jätten eller tomten i namn. Bar nen tillhölls att inte säga 'skogsrå' eller dylikt namn. Det såg ut som om de gamla skulle ha haft tro på, att om man nämnde något av de där väsendena i namn, så skulle de kunna få makt med en. '.Ja va allt ute för nö i skogen', kunde de säga.» - Hemmansäg. And. Fred. Pettersson, f. 1847 i K. (Vrml, Kila 1931. IFGH 2311, s. 6). »Efter solmedgången skulle en akta säj te talra om trolla eller nämna dem ve namn, för då skulle de därigenom kallas fram, å en fick dem te säj.» - Mor Vallen, f. 1848 (Vstml, Rytterne 1932. ULMA 4601, s. 3). Särskilt den sista uppteckningen återger ju alldeles samma uppfattning, som går igen i det allmänt spridda ordspråket: »När man talar om trollen så har man dem i förstun. ,, Ofta förekomma de benämningar, som jag här kallar noa namn, inom samma område som och omväxlande med en sådan benämning som skogsrå, och då först är det ju egentligen, som man, även utgående från nutida folktro, kan tala om noanamn. Icke sällan kommer det till synes i uppteckningarna, att man var angelägen om att tala till och om skogsrået så artigt som möj• ligt. Så omtalar en sagesman för mig: "Skogsfröken sa di mäst; dä skulle vara finere namn. Skogsrå å skogsfröken dä samma; dä samme skellnad som mella flrecka å fröken. Den ene dan kan 216 Skogsråbenämningar en kalla henne flrecka å den anre fröken.,, - Torparen Jansson, f. omkr. 1860 (Ögl, Brunneby 19i31. ULMA 4764, s. 6). - Det är som bekant en mycket primitiv - och allmänmänsklig - uppfatt ning, som här kommer till synes i en sentida uppteckning. Men när det gäller dessa benämningar, som jag här sammanfattnings vis kallat noanamn, får man emellertid ej förbise, att en hel del av dem åtminstone numera för flera av sagesmännen ha en skämtsam anstrykning. Detta gäller stundom i någon mån även skogsfru och skogsjimgfru men framförallt de mer eller mindre lokalt använda namnen. Och är det så bara för nutida sages män? När man hör sådana namn som skogstippa, Tallemaja, Grankotte-Kari, Gröna Valborg etc., kan man ej komma ifrån, att de även av dem, som först hittade på dem, måste ha sagts i skämtsam ton. Dessa namn äro måhända ganska unga, men samma skämtsamma prägel har även ett sådant namn som skogsnuva, som i följd av sin stora utbredning bör vara äldre. Sko_gsfru. Denna benämning förekommer, som karta 28 visar, i Bohuslän, norra Halland, Västergötland, Småland, Söderman• land, Gästrikland, Aland, Österbotten och därjämte någon gång i Danmark (Falster). I Uppland är den i stort sett allenarådande. Troligen avsåg denna benämning ursprungligen att vara en artig het mot skogsrået - så är också nu oftast fallet. Möjligen ville man härmed tillskriva henne äganderätten till skogens ville bråd. En uppteckning från Östergötland är härvidlag intressant: ))Om en vill lära sä skjuta ordentlitt, ska en tala ve skogsfrun genom e gluggtall, dä ä taller, som ä genomhoggne, å så rope: 'Skogsvärdinna kom hem!' En ska visst gå varv omkring också, å då kommer ho å lär döm.,, - Ernst Nilsson, f. i H. (Ögl, Hycklinge 1912. NM 11527). Här användes visserligen vid själva tilltalet skogsuärdinnarn, men denna benämning står ju skogsfru mycket nära. - I en 13 Benämningen motsvarar identiskt det finska metsänemäntä 'skogs värdinna', 'skogsfru'. Med all säkerhet är den finska benämningen dock ej något nordiskt översättningslån. Skogsfru förekommer näm• ligen blott i Österbotten, under det att metsänemäntä främst synes förekomma i norra och östra Finland. Benämningar med liknande innehåll förekomma även inom andra folks skogsråföreställningar, t. ex. lett. meza mate 'skogsmodern'. I detta fall kan det ju omöjligen vara fråga om ett nordiskt lån. Möjligen har i stället katolsk kristen dom spelat in. Skogsråbenämningar 217 senare tid synes karaktären av blott och bart artig benämning överväga. Skogsjungfru. Denna benämning är, som förut framhållits, den i stort sett allenarådande i svenska Nyland, men den är därjämte mycket vanlig i Östergötland (karta 28). Även i Gäst• rikland finnes den belagd i flera uppteckningar.14 Som nyss på• pekats, är den framförallt en artig benämning. Att skogsråbe• nämningarna i Sverige och svenska Finland stå i traditionssam band kan man med säkerhet våga påstå, och likaså synes an tagandet att deras utbredningsförhållanden ej under senare tid i större grad förändrats ha allt skäl för sig. I så fall skulle vi få en parallell till ett redan förut konstaterat samband, nämligen mellan Uppland, Åland och svenska Österbotten. Inom alla tre förekommer nämligen benämningen skogsfru. Den nyländska skogsjungfrun åter skulle kunna sättas i samband antingen med Gästrikland eller Östergötland, varvid det beträffande skogsrå• föreställningens allmänna karaktär råder större överensstämmelse mellan Nyland och Östergötland än mellan Nyland och Gästrik• land. Som jag förut visat, synas även andra skäl tala för ett traditionssamband mellan svenska Nyland och Östergötland, men givetvis är ett dylikt samband blott en hypotes, och för att bli något mera behövas allsidiga, folkloristiska, jämförande under sökningar. Skogsnuva. Som vi se av karta 29, förekommer denna benäm• ning över ett område, som omfattar Skåne, Blekinge, södra Hal land upp till Ätran, större delen av Kronobergs län samt södra delen av Kalmar län. Därjämte finnas ett par belägg på Öland. Utanför detta område finnes den ej, och den har t. ex. ej över• skridit det smala Öresund. Det äldsta belägg, jag känner, är Linnes från 1741.15 Med all säkerhet har emellertid skogsnuva undanträngt en tidigare benämning. 14 Även i andra landskap (Västergötland, Bohuslän och Västman• land) finnas enstaka belägg_ för denna benämning. Det är dock ovisst, huruvida dessa sporadiska belägg stå i traditionssamband med varandra. 15 Anmärkningsvärt är att vi ej finna skogsnuvan nämnd i Provster nes Beskrivelse over Skaane (år 1624 f.), där det däremot ofta talas om jättar och troll. Detta kan emellertid bero på, att beskrivningen i 218 Skogsråbenämningar Beträffande etymologien, som ju varit föremål för flera teorier, måste jag här fatta mig kort. Benämningens dialektformer äro skausnuan, skåwsnuan, sköusnuan etc. (Skåne) 16, skövsnuan (Hal land), skojsnuan, skogsnyvan etc. (Småland), skosnyvan etc. (Ble kinge). En dialektologisk undersökning ger vidare vid handen, att sammansättningar, vari högspråkets skog - liksom överhuvud simplex på vokal + högspråkets g eller v - ingår som första sam mansättningsled, aldrig inom Skåne och angränsande områden kunna få s-bindning.17 Andra s-et i skausnua etc. måste därför tillhöra andra sammansättningsleden. I Skåne finnes även ett flertal belägg för ett subst. snu(v)a med en ungefärlig betydelse: ,,_ - fruntimmer som var lite efter sin tid, var ej så noga med sin klädsel och bristande i det allmänna uppträdandet» (Skåne, Stoby 1922. LAL 1445, s. 1). Åven ett i samband med subst. stående verb finnes belagt18, var för subst. ej gärna kan vara sekundärt i förhållande till skog snuva. Av undersökningen framgår vidare att Skåne tydligen är spridningscentrum. De båda sammansättningslederna i skog snuva utgöras således av skog och snuva, och benämningens be tydelse har ursprungligen varit 'slamsa' e. dyl., 'som håller till i skogen'. Härmed är naturligtvis ej sagt, att sagesmännen nu mera alltid äro medvetna om denna innebörd. Att skogsnuva skulle ha denna etymologi innebär ju ej heller något orimligt. Noanamnen för skogsrå ha, som förut sagts, visserligen långt ifrån alltid men dock ganska ofta en viss skämtsam och halvt nedsättande innebörd. Skogstippa. På analogt sätt med skogsnuva förhåller det sig även med benämningen skogstippa (karta 29), som förekommer inom ett jämförelsevis litet område i mellersta delen av Kalmar enlighet med 1600-talets allmänna inställning och väl även kungliga direktiv främst tog sikte på fornminnesmärken o. dyl. och att det i de förklaringssägner, som äro knutna till dessa fornlämningar, ju oftast talas just om jättar och troll. 16 Den närmare redogörelsen för dessa formers utbredning kan jag här av utrymmesskäl ej ingå på. I en del fall inskränker sig varia tionen till beteckningssättet. 17 Jfr skauman, sköuman etc. (skogman). 18 Betydelsen framgår av följande belägg: »sn~wa intr. 'sjåpa, vara senfärdig i sina rörelser'» (Skåne, Ljunits hd. LAL). Skogsråbenämningar 219 län. Även av uppteckningarna framgår det, att senare samman sättningsleden är det i götadialekterna vanliga tippa 'höna"9, som ju ofta användes om en viktig och en smula löjlig kvinna, som går och gör sig till och tror sig grann. Torspjäska. Denna benämning förekommer endast på Gotland (karta 28) och även där främst i vissa sägner om Odens jakt och om att åskan förföljer torspjäskan (jfr kap. VI, Skogsrået och åskan). Benämningen sammanhänger för övrigt antagligen med denna sista sägengrupp, i det att ju med Tor åsyftas åskan. Vad senare sammansättningsleden beträffar, så hör ju pjäska samman med en grupp ord - pjask, pjasker, pyska etc. - vilka alla ha en starkt förklenande innebörd: 'slamsa', 'enfaldig, sölig män• niska' e. dyl.2° Betydelsen är alltså i stort sett densamma som av snuva i skogsnuva. Talle-Maja, Grankotte-Kari m. fl. I trakterna runt Vänern fin nas en hel rad benämningar, av vilka jag dock här endast kan behandla några av de vanligaste. Som vi se på karta 30, förekom-• mer benämningen Talle-Maja dels i ett område omfattande syd västra Västmanland21 , norra Närke samt sydöstra Värmland och dels i ett annat mera västligt område söder om Glavsfjorden och ett stycke in i Dalsland. Inom detta sistnämnda område, ehuru delvis även sträckande sig utom dess gränser, finnes även be nämningen Grankotte-Kari - även Gran-Kari (Borgvik i Värm• land, Mo och Åmål i Dalsland) samt Skogs-Kari (Sillerud i Värmland). - Att dessa två benämningar - Talle-Maja och Grankotte-Kari - verkligen förekomma i samma trakt och ibland båda användas av samma personer, framgår förutom av beläg• gens läge på kartan även därutav, att de ibland nämnas som olika alternativ i en och samma uppteckning. Från Gillberga finnes även belagd kontaminationsformen Tall-Kari. Hur skall man nu förklara, att de båda områdena för Talle Maja äro skilda åt? Man skulle ju kunna förmoda, att det blott beror på bristande undersökning och materialfattigdom, men mellanrummet mellan de båda områdena är dock ej tomt i he- 19 Jfr Hellquist, a. a., skogstippa. 20 Hellquist, a. a., pjask och Rietz, a. a., pjask, pjaska m. fl. 21 Det östligaste belägget har formen Tallbacks-Maja. 220 Skogsråbenämningar nämningsavseende. Dels finnes j11; Grankotte-Kari i Grava och längre upp i Fryksdalen Lambertsfrua, dels finnas flera belägg för skogsråa. Det troliga är alltså, att benämningen Talle-Maja ej alls förekommer i detta mellanområde. Antingen har den då tidigare förekommit där, ehuru den senare dött ut, eller också ha vi ett fall av traditionsöverföring. Den senare möjligheten förefaller att vara den troligaste, och överföringen har nog i så fall förmedlats av den livliga Vänersjöfarten, som väl i en del fall lett till inflyttningar. Frågan vilket av de två områdena, som har prioritetsrätt till benämningen Talle-Maja, måste dock lämnas öppen. Skogela. På halvön Kållandsö i Västergötland förekommer en skogsråbenämning skogela eller skogla (karta 30), vars etymologi synes framgå av följande: »Bildningstypen -al, fem. -ala (Fem. är väl nybildat ur mask. formen) för subst. med förklenande ock förlöjligande betydelse är vanlig ock livskraftig. Jag anför här på en gång några dithörande ord. Utgångspunkten för ny bildningarna är väl gamla subst. på -al, där a representerar en gammal värklig vokal, ock dessa ha regelbundet l enligt ovan stående regel: - - - skojala Kåll. skogsrået.» 22 Gonna, Besta. Dalarna är, vad benämningarna beträffar - liksom även i andra fall - mycket intressant, och detta gäller särskilt det egentliga dalmålsområdet, Ovansiljan. Äldst som socken inom detta område är Mora, men även Orsa har medel tida anor, varför dessa socknar i här berörda avseenden uppvisa skiljaktigheter sinsemellan. De övriga socknarna ha senare av skilts, så t. ex. Älvdalen från Mora först 1586. Till det gamla Moraområdet hörde ursprungligen även Venjan, Våmhus samt Sollerön, och man skulle därför vänta sig, att hela detta om råde, som ju tidigare hade gemensam kyrka i Mora, skulle vara tämligen enhetligt. Så är emellertid ej fallet. Endast i Älvdalen (karta 30) träffa vi t. ex. Gonna (gonna, guönna e. dyl.) som benämning på skogsrået. Därjämte finnes dock från Våmhus Skärgonna som benämning på ett kvinnligt skogsrå. Den senare tycks dock i olikhet mot Älvdalens Gonna, vilken har samma 22 S. Landtmanson, a. a., s. 25 f. Skogsråbenämningar 221 karaktär som Nedansiljans rånda, råhanda, ej ha haft några kreatur (Dalmålsordb. ULMA). Gonna uppfattas åtminstone numera av folket i analogi med Anna, Kari etc., alltså som ett egennamn. Benämningen har en motsvarighet i det shetländska go(ni). N. Lid skriver härom: »Eit kvendeleg motsvar til *G6inn er visstnok ogso upphavleg shetl. go(ni), 'hulder' etc., den same som i dalmålet i Sverike: gonna, f. 'hulder' (velviljugt upplyst av dr. Lars Levander), av Rietz uriktig uppfort gonnär tant. pl. 'troll'.» 23 Jag vill ej här ingå på spörsmålet, huruvida Lids etymologi är riktig, utan nöjer mig med att påpeka, att Ovansiljans mål uppvisa betydelser för gonna, som ej ha med skogsrået att göra. Från Mora är sålunda belagt: »stor, klumpig varelse (om loppa, mus, kvinna)», »stor, fet ko 1. kvinna» m. fl.; från Våmhus »lunsig kvinna» och från Älvdalen »tjock kvinna» (alla från Dalmålsordb. ULMA). Dessutom fin nas sammansättningar med gonna; från Mora sålunda »lupp gonna, kvinna, som är full av loppor»; från Våmhus »slarvgonna, tjock kvinna» m. fl. exempel (Dalmålsordb. ULMA). - Då ordet i dessa betydelser har större utbredning än som benämning på skogsrået, ligger det nära till hands att uppfatta skogsråbenäm• ningen som sekundär, alltså i analogi med orden skogsnuva, skogstippa etc. Häremot talar dock förutom det av Lid anförda även den omständigheten, att Gonna i de skogsråuppteckningar jag känner ej skildras såsom särskilt storväxt, klumpig, slarvig etc. Frågan måste alltså anses få stå öppen. Längre österut i Dalarna finna vi ,benämningen Resta (besta), lokaliserad till Rättviks, Boda och Ore socknar (karta 30), alltså till stråkvägen Falun-Rättvik-Hälsingland. Ore hör egentligen till Ovansiljan, men på grund av vägförbindelsen med Rättvik har Nedansiljans såväl språk som materiella kultur mycket starkt påverkat denna socken. Adolf Noreen ansåg t. o. m., att nämnda sockens språk hörde till Nedansiljans språkområde. Detta är dock, enligt vad J. Boethius uppvisat, oriktigt.24 Vad etymologien beträffar, så är den liksom för Gonna mycket osäker. Med tanke på uttrycket »det är en riktig Besta den där (kvinnan) »25 (Rätt- 23 N. Lid, Joleband og vegetasjonsguddom, s. 270 not 2. 24 J. Boethius, a. a. 25 Originalet är skrivet med användande av landsmålsalfabetet 222 Skogsråbenämningar vik 1922. ULMA 662: 2) - obs! i dålig bemärkelse - kunde man kanske våga gissa på ett samband med best, men detta är blott en gissning. Trollkäringen. I Gästrikland och Hälsingland talas det om trollkäringen (karta 30), varmed i detta fall menas ett kvinnligt väsen med skogsråkaraktär, ej en av de underjordiskas kvinnor (jfr s. 51). Annars menas inom detta område med troll van ligen de underjordiska. Sigrid. Begränsad till Ljusnans och Voxna älvs dalgångar före• kommer Sigrid som benämning på trollkäringen (karta 30). Österut synes benämningen ej nå längre än till älvarnas för• eningspunkt, under det att den i väster i den trakt, där Voxna älv berör gränsen till Dalarna, kommit in i detta landskap. Även inom andra delar av landet användes Sigrid som namn på över• naturliga väsen, men det problem, som är förknippat därmed, nödgas jag här förbigå. Skogskäringen (karta 28) är redan omtalad (se kap. III, Sve rige). Möjligen får man sätta benämningen i samband med en viss fruktan för dess bärarinna. Från Kronoby i Österbotten (Fsvf VII: 1, s. 633) finnes även ett belägg för skoss-tsälndsän 'skogskäringen', men det står knappast i traditionssamband med beläggen i Härjedalen och angränsande trakter. Bergkäringen och Landkäringen (karta 28) äro likaledes redan behandlade. Dessutom äro ju deras bärare egentligen ej att räkna som skogsväsen (se kap. III, Sverige). Förutom de här behandlade och å kartorna inlagda benäm• ningarna på det kvinnliga skogsrået finnas emellertid ett stort antal sådana, som jag ej medtagit, dels av utrymmesskäl och dels emedan de ha mycket ringa spridning. Jag tänker på namn som Krämer-Siri (Vrml, Karlskoga), Lambertsfrua (Vrml, Fryks dalen), Orbergs-Kersti (Dal, Boda), Middagsbergs-Ragnhild (Dal, Malung) o. s. v. Liksom i de två sista fallen syfta dessa namn ofta på ett bestämt väsen, som trots skogsråkaraktären bor i ett namngivet berg (jfr s. 49). Skogsråbenämningar 223 I Sydsverige talas ju emellertid även om ett manligt skogsrå, skogmannen. Benämningen är, som karta 31 visar, begränsad till södra och östra Skåne väster om diagonalen Y stad-Möckeln. I Småland finnes ett belägg från Väckelsångs socken. I Blekinge samt i sydöstra Småland talas om Hunte, Hulte, Jonte eller Tonte såsom det kvinnliga skogsråets man (se karta 32) .26 Hulte omtalas av Hylten-Cavallius och har från Wärend och Wirdarne, ofta via Mannhardt, kommit in i den vetenskapliga litteraturen. Hylten-Cavallius skriver på sitt typiska generalise rande sätt: »Tänkt såsom en manlig naturvätte, omtalas Skogsråt någon gång under namn af Hu It e; - - - Hulte förekom• mer numera blott i sägnen. Han är då man åt Skogssnufvan, och ett ondt fruktat väsen, som f a r f r a m med sto r m och oväder, så att hvart träd i skogen kan blåsa omkull. Hans namn, som härledes av Wärends-ordet hu It ;>: löfskog, antyder för öfrigt, att han närmast tänktes såsom naturvätte för hultet eller den stora löfskogen. Han är således samma väsen, som i Skåne (Ljunits härad, Frosta härad o. fl. st.) omtalas under namn av Skoumannen, Skougmannen.» 21 - Om man undersöker saken närmare, finner man emellertid, att benämningarna Hunte, Hulte etc. förekomma så gott som uteslutande i en till S j ä I v s äg en komp 1 exet hörande sägentyp, som jag här exemplifierar ge nom följande uppteckning: »Det var en karl, som gick och metade vid en sjö, och han hade kokkärl med sig. Så tog han och kokade fisken, och när han hade gjort det, så stod skogssnuvan där och blängde, och så frågade hon honom vad han hette: 'Jag heter säl', sa han, så tog han 'söet' och slängde det på henne. Då sprang hon och skrek: 'Säl skållat mina konte, Säl skållat mina konte!' Då svarade det henne i skogen: 'Säl (= själv) gjort, är väl gjort'.» - Johan Gustafsson, f. 1858 (Blek, Grane 1931. LUF 3283, s. 9). I ett flertal varianter av denna sägentyp, vars utbredning fram går av karta 33, har emellertid konte, kunte, kulte e. dyl.), var med naturligtvis cunnus åsyftas, fått så att säga ett rimord, var för skogsråets klagorop i dessa varianter lyda: »Jonte, Jonte, ja säl brände mina konte» (Blek, Ysane 1930. LUF 2752; Smål, Tolg 1933. ULMA 5033, s. 2) - »Schen (= Sven) i Hulte. själv 26 Jag följer här min framställning i Skogsrået, s. 153 f. 27 G. 0. Hylten-Cavallius, a. a. I, s. 207. 224 Skogsråbenämningar bränner mitt kulte» (Blek, Tving 1913-26. LUF 707, s. 8) - »Hulte, Hulte, jag själv skållade min kunte» (Smål, Hälleberga 192~30. ULMA 2770, s. 23 f.) - »Rönte, Rönte! Han skållade mina könte» 28 (Smål, Nöbbele 1932. ULMA 4391, s. 37 f.) - »Tonte, Tonte, säl har skållat min konte!» (Skåne, Örkened 1924. NM Pehr Johnsson 1924) etc. Benämningarna växla, i det de mer eller mindre noga ansluta sig till huvudordets växlande form. Självständiga, alltså utanför den nu behandlade sägentypen, förekomma dessa benämningar som sagt mycket sällan och det icke blott »numera», som Hylten Cavallius säger, utan det har med all säkerhet alltid varit så. I det mycket stora material, som jag genomgått, har jag blott i tre fall påträffat dem som fristående, och av dessa tre äro två mycket osäkra, i det de ingå i synnerligen fantastiska uppteck ningar, båda gjorda av samme upptecknare (jfr kartorna 32 och 33). 29 Då vidare dessa benämningar icke förekomma utanför området för den ifrågavarande sägentypen, anser jag, att samtliga uppkommit som rimord till konte etc. Härmed bortfaller natur ligtvis grunden för Hylten-Cavallius' antagande, att Hulte är »naturvätte för hultet».30 I Skåne, Halland och Danmark förekommer i en till S j ä 1 v s äg en k o m p 1 exet hörande sägentyp, som jag här kallar Firremirra brinner, en annan benämning på skogman nen eller ellemannen, nämligen Böjom, Bajom, B0je, Tue etc.31 Jag exemplifierar sägnen genom ett par uppteckningar: »Framtill såg skausnuvan ut som ett vanligt fruntimmer, men i ryg gen såg hon ut som ett baktråg. Hon visade aldrig ryggen. - En gång 28 I fortsättningen frågas: »Vem har gjort det?» Skogsnuvan svarar: »ja självå!» 29 De lika siffrorna på kartorna beteckna samma uppteckningar, och de tre uppteckningarna äro de, som på karta 32 äro utan nummer. 30 Härmed vill jag dock ej ha sagt, att icke detta ord hult associa tionsvis kan ha medverkat till uppkomsten av benämningen Hulte. Detta är kanske t. o. m. troligt, då ju formen kulle ur språklig synpunkt ej gärna kan vara ursprunglig. Möjligen får man tänka sig utvecklingen på följande sätt: kunte > Hunte (som rimord) > Hulte (genom asso ciation med hult) > kulle (som bättre rimord till den nya namnfor men). 31 Jag följer i fortsättningen i stort sett min framställning i Skogs rået, s. 174 ff. Skogsråbenämningar 225 kom skausnuvan fram till en kolare i skogen. Hon frågade honom, om han visste, vilken brand som var varmast. Nej det visste han inte. 'Jo', sa hon, 'det är Hasselkölne'.32 Kolaren drog då ut en brand ur milan och satte den mellan benen på skausnuvan, som började skrika: 'Bajom, Bajom,_ min feremera brinner'. Nu kom även skaumannen och kolaren måste springa. När han kom tillbaka nästa morgon, var milan nerbrunnen.» - Nils Bus, f. 1857 (Skåne, Andrarum 1928. LUF 530, s. 36). »Oppe i landet, där man brukade bränna tjära, måste en man stanna kvar natten över och passa elden. Då kom ett naket och vackert frun timmer fram och ställde sig vid elden ('fyren') för att värma sig. Karlen tog ett långt 'brännesträ' och satte till på ett visst ställe. Då började hon skrika: 'Tue, Tue, här är eld i Feber (?) !' Skogsrån kom och tjärbrännaren måste trava därifrån. Om morgonen, då man kom dit, fanns ingenting kvar; allt hade brunnit opp.» - Jöns Persson, f. 1844 (Skåne, Glumslöv 1921. LUF 457, s. 13). » Min mor Kirs ten Holgerskob har fortalt mig om en mand, som blev kaldt Hans Holgerskob, som bnendte kul i nrerheden af Penge kulen i Holgerskob. Som H. H. stod og brrendte kul, ser han to elle piger komme ud af skoven for at varme sig ved milerna. Han var ikke glad for deres besog, men tog noget kulsten og smed efter dem, men de grinede og raabte: 'Boje, Boje Flisen brrender'. H. H. folte sig på een gang syg og maatte gaa hjem. Men um morgenen, da han skulde ud at se til sine kulmiler, var de jrevnet med jorden.» (Själl, Grrested. DFS 1906: 23: 25). Som karta 34 visar, ha vi här ett sydligt område, som om fattar Skåne, Halland och Danmark33 och till vilket på sätt och vis Kronobergs län i Småland kan sägas ansluta sig ( »Hunte, Hunte, Själver bränner mina kunte»). Gemensamt för de olika varianterna är en klagan över att cunnus blir bränd. Som be nämning på cunnus förekomma: kunta e. dyl. (Smål, Blek, Nord östskåne), firremirra (Skåne: Tomelilla 1916. LUF 432, s. 5 f.; Brösarp [inlämnat 1932]. LUF 3165, s. 3; S:t Olof 1927. LUF 485, s. 8 f.), feremera (Skåne, Andrarum 1928. LUF 530, s. 36), farremorra (Skåne, Borrby 1915, NM 15619), firremyssa (Skåne, S. Åsum 1898. G. Lech och I. Ingers, a. a., s. 118), febersme (Skåne, Glumslöv 1926. LUF 457, s. 13), flera (Hall, Gunnarp 32 Som karta 34 visar, förekommer detta motiv i ett par fall även självständigt, d. v. s. utanför den ovan omtalade sägentypen. 33 På grund av det ringa antalet varianter - från Halland finnes t. ex. blott ett enda belägg - kan utbredningen tyvärr ej närmare pre ciseras. 15 Gunna,· Granberg 226 Skogsrå benämningar 1926. IFGH 872, s. 11 f.). I Danmark förekommer ett flertal namn - kanske de flesta mer eller mindre tillfälliga, skämt• samma bildningar: flisen, kuddflcerpen, pussulin, fippen, mussi kus o. s. v. (se DS, G. R. och N. R. Il A: 15). - För Skåne, Halland och Danmark är vidare gemensamt, att mannen med knapp nöd räddar sig, och att milan e. dyl. blir förstörd. Vad benämningarna på skogmannen - resp. ellemannen - beträffar, så ha vi då till att börja med ett namn Tue. För detta har jag emellertid blott funnit två belägg (Skåne: Glumslöv 1912'6. LUF 457, s. 13 och Västraby 1921. LUF 466, s. 73), varför jag här ej närmare uppehåller mig därvid. Viktigare är då benäm• ningen Böjom (Skåne, Tomelilla 1916. LUF 432, s. 5 f.), Bajom (Skåne, Andrarum 1928. LUF 530, s. 36), Boje (Själl, Grrested. DFS 1906: 23: 25). Därjämte finnas inom samma sägen typ lik nande benämningar: Ho, ho böjenäsa .(Skåne, S:t Olof 1927. LUF 485, s. 9), Min man Bo Björkelund (Hall, Gunnarp 1926. IFGH 872, s. 11 f.), Ulle, Bulle, Busse, Bojemand (Själl, Esb0nderup. DFS 1906: 23: 21, I), Hojmand i Bogeskou (Själl, Nordrup. DS, N. R. Il: 1, nr 92), Hu Bondse (Själl, Esb0nderup. DFS 23: 21, 11). 34 Namnet förekommer även utanför denna sägentyp, nämligen i sägnen om hur skogmannen kommer in och värmer sig och är så lång, att han räcker runt stugan, ugnen e. dyl. Ett exem pel må anföras: »I den gamla tiden gick också Skogsmannen in i stugorna om kväl• larna, när det var kallt för att värma sig. Och det var stora stugor i de tider. Men han var så lång, så när han lade sig, räckte han runtom i hela huset. Frågade någon vem det var, så svarade han endast: 'Böjom'; så fick han ligga till ljuset tändes, så försvann han.» (Skåne, Sövde 1913-26. LUF 2177, s. 2 f.). Sägnen utgör en speciell utformning av en i Skåne och Dan mark ganska vanlig tradition, nämligen att skogsnuvan och skogmannen - resp. ellefolket - komma in i stugorna och värma sig (se s. 51 ff. och där anförda uppteckningar). Traditionens utbredning är begränsad till det sydöstliga område i Skåne, från vilket de flesta varianterna av typen Firre m irra brinner äro upptecknade (se karta 35). Benämningen Bajom etc. före- 34 Från Jylland finnas därjämte namn sådana som rno-dreng o. dyl. (se DS, G. R. och N. R. II A: 15). Skogsråbenämningar kommer visserligen ej i alla varianterna av sägnen om hur skog mannen räcker runt stugan, men i motsats till vad fallet är i F i r r e m i r r a b r i n n e r har den här en ganska fixerad form: Böjom (Sövde 1913-26. LUF 2177, s. 2 f.; Ö. Kärrstorp 1930. LUF 2931, s. 6), Böjiom (Tomelilla 1916. LUF 432, s. 5), Böjåmm (Vitaby 1897. LAL 241 och 243), Böj-um (Volsjö omkr. 1880. Sv. Lm II: 9, s. 81 ff.), Bajom (Andrarum 1928. LUF 538, s. 8), Båjåm (S:t Olof 1927. LUF 474, s. 60), Boyg (No, Liest0l, a. a.) etc. K. Liest0l har sökt visa, att denna benämning - liksom även den nu behandlade sägentypen - inkommit till Skåne från Norge. 35 Av Liest0ls intressanta utredning framgår tydligt, att ett traditionssamband i detta fall måste finnas mellan Skåne och Danmark - det senare nämligen i den mån det gäller själva benämningen - å den ena sidan och Norge å den andra. Där• emot synes det mig ovisst, huruvida vandringsriktningen är den av Liest0l antagna. Beläggen äro nämligen såväl i Skåne som i Norge få, och särskilt vad det senare beträffar, är det svårt att veta, om de ge en klar bild av sägnens verkliga utbredning. Frå• gan måste därför tills vidare lämnas öppen. Med förleden i benämningarna böjenäsa, bögenesa och Boje mand åsyftas utan tvivel trädet bok. - Jfr Hojmand i Boge skov. - Men är denna sammanställning med bok det primära. varav sedan benämningen Böjom etc. uppkommit, en benäm• ning, som sedan kommit in även i sägnen om hur skogmannen ligger utsträckt inne i stugan och som i denna sägen fått ett stöd i associationen med verbet böja ?36 Eller är förhållandet omvänt? Tillhör namnet ursprungligen den sist omnämnda sägnen - det är då bildat av vb. böja och adv. om - och har det därifrån kommit in i sägentypen Firremirra brinner och asso cierats med bok, en association, som blivit stödd av enstaka 35 K. Liest0l, a. a., s. 20 ff. - Liest0l kände då emellertid blott en enda skånsk uppteckning, nämligen den ovan omnämnda från Volsjö. 36 Sammanställningen med böja påpekas även av Liest0l och kom mer till synes även i skånska varianter av sägnen. Se särskilt föl• jande, upptecknat omkr. 1880: »Så va 'd en gagg, nor rälihedana hade kummed did, så laa skåwmannen se runt umkriggj, for ded kunne han åsse, å for dän Qrsägen föll hedde han Böj-um. - - --» (Skåne, Volsjö. Sv. Lm Il: 9, s. 81 f.). 228 Skogsråbenämningar förutvarande benämningar sådana som H0jmand i B0geskov e. dyl.? Att döma av det hittills insamlade materialet är en tolkning enligt det senare alternativet det riktiga. Detta dels av den orsaken, att namntraditionen är minst stadgad i F i r r e mir r a brinner, under det att den är ganska enhetlig i den andra av de två sägner, som här komma i fråga. Därjämte tala språkliga skäl avgjort för detta alternativ. I de trakter av Skåne, där Böjom förekommer, har trädet bok dialektformen bög eller b!jdj, under det att i sydvästra Skåne, där formen bijj uppträder, benämningen Böjom saknas.37 Däremot möter den ovan fram förda, folkliga förklaringen att Böjom är sammansatt av vb. böja och adv. om inga språkliga svårigheter. Avgörande härvidlag är därjämte att de norska namnformerna tydligen höra samman med det no. b0yg 'böjning', 'krökning'; en sammanställning med bok är här omöjlig. 37 För denna uppgift har jag att tacka amanuensen I. Ingers, Lund. KAP. VIII. Skogsråföreställningen och den narmgs= geografiska bakgrunden. Vi ha redan i det föregående varit i tillfälle att iakttaga, i vil ket nära samband skogsråföreställningen står till landskapet och framför allt till de av detta beroende näringsförhållandena. Ängsmarkerna och storskogen, på olika sätt bedriven boskaps skötsel, jakten, kolningen och tjärbränningen, alla dessa fak torer ha tryckt sin prägel på skogsråföreställningen och tillsam mans med andra omständigheter av nedärvd, traditionell natur givit upphov till dess geografiskt bestämda differentiering. Men Nordens näringsförhållanden ha under tidernas lopp i hög grad växlat, och det finns intet skäl att antaga, att ej skogsråföreställ• ningen även den så småningom omdanats i anslutning till de ändrade förhållandena. Om man därför önskar tränga bakom föreställningens nuvarande ytskikt, är en om än schematisk nä• ringshistorisk undersökning nödvändig, och jag skall här i största korthet anföra några synpunkter. Av de manliga skogsyrkena synes kolningen haft mest att be tyda för skogsråföreställningen, sådan den är utformad i de nu tida uppteckningarna. Detta yrke medförde nämligen en längre tids mer eller mindre isolerad vistelse i skogen, ofta i storskogen långt från hemmet.. ~nnu viktigare är, att ehuru kolningen ford rar vaksamhet och ibland ett ytterst hårt arbete, så finnas dock emellanåt mindre krävande perioder, varvid det blir tid över för erotiska fantasier. !synnerhet vaknätterna i kolarkojan bredvid den brinnande elden ha predisponerat till dylika, och här ha vi miljön för S j ä 1 v s äg enkom p 1 exet liksom även för tal rika memorat med utpräglat erotiskt innehåll. Den mest spridda av kolartraditionerna är nog emellertid den, att kolaren blir väckt, om det om natten uppstår något fel på 230 Skogsråföreställningen och den näringsgeografiska bakgrunden milan, så att den hotar att slå (jfr kap. V). Jag har lagt in denna föreställning på en karta (nr 10), och denna ger då även en ganska god bild av kolartraditionernas utbredning. De flesta be läggen finnas från Värmland och Västmanland, men även i norra Närke och Uppland finnas gott om belägg. Men detta område ut gör, som förut anmärkts, även den gamla svenska bruksbygden, vars anor gå tillbaka till medeltiden, men vars blomstringstid inträder först under frihetstiden.1 Med järnbruken hör yrkes kolningen intimt samman, och enligt min åsikt beror det just på bruksrörelsen och kolartraditionerna, att större delarna av Värm• land och Västmanland äro i så hög grad sägnifierade, ehuru de i flera avseenden tillhöra övergångsområdet. Som ett belysande exempel kan jag anföra, att i de till S j ä 1 v s äg enkom p 1 exet hörande 31 värmländska uppteckningarna2 utgöres miljön av kolning i 20 fall, en kolare bränner tjära i 2, tjärbränning i 3, skyttar, som under tjäderjakt gjort upp en eld i skogen, i 2, ett par karlar, som gjort upp eld i skogen, i 1, en smed i sin smedja i 1, en gubbe går i skogen, slänger sin brin nande pipa på skogsrået i 1, en fiskare slår rået med ett spö i 1. Den sista uppteckning·en är dock möjligen omformad av upp tecknaren. - Av de 31 uppteckningarna äro således 25 kolar- och tjärbrännartraditioner. De sex varianterna av S j ä 1 v sägnen, vilka äro upptecknade från Västmanland, äro samtliga kolartra ditioner. Vidare bör observeras, att sägnen R å e t h j ä 1 per ko 1 aren ju i sin helhet är en sådan tradition. Ett starkt in tryck av kolartraditionernas betydelse inom bruksområdet ger en undersökning av de 88 skogsråuppteckningar från Västman• land, som jag excerperat, utan att då särskilt tänka på kolar traditioner. Av dessa uppteckningar ha nämligen 50 kolning som miljö. Vad svenska Finland beträffar, finnas där flera järn• bruk i Nyland, och att detta förhållande återspeglas i skogsrå• traditionerna, har jag förut givit exempel på. - Före bruksrö• relsens blomstringstid och därmed före yrkeskolningen i stor 1 Av den rika litteraturen se t. ex. C. A. Tärnlund, a. a. och där an- förd litteratur. · 2 Av dessa äro 27 varianter av Självsägnen, 2 samtidigt av S j ä l v s ä g n e n och D e t s t o r a g a p e t samt 2 blott av den sista sägnen. Skogsråföreställningen och den näringsgeografiska bakgrunden 231 skala bör därför skogsråföreställningen i dessa la_ndskap ha haft ungefär samma struktur som nu t. ex. i norra Dalarna . .i\ ven Småland, som uppvisar flera belägg för föreställningen om väckningen vid milan, har ju sedan gammalt en ganska liv lig bruksrörelsc, varvid råvaran åtminstone för en del av bru ken tidigare var myrmalm. Att kolningen dock är av mindre betydelse i detta landskap än i den mellansvenska bruksbygden, visar t. ex. en undersökning av S j ä 1 v sägen komp 1 exets miljöförhållanden. De 29 småländska varianterna3 förhålla sig på följande sätt: kolning omtalas i 2, tjärbränning i 22, beck kokning i 2, en smed vid sin smedja i 1, vid en masugn i 1, några fiskare övernatta vid en eld i 1. - Här dominerar således helt och hållet tjärbränningen. Det nu sagda gäller den i samband med bruksrörelsen stående, i stort drivna yrkeskolningen, men även före denna har ju kol ning förekommit. Dels behövde ju by- och gårdssmederna hus behovskol, och dels har ju i vissa trakter sedan långt tillbaka bedrivits hemsmide för export. Denna husbehovskolning, som . ju ingår i det gamla självhushållet, kommer också ibland till synes i skogsråuppteckningarna från Götaland. Tydligen modi fierades emellertid dess betydelse något av den omständigheten, att denna i mindre skala bedrivna kolning ej tärde så hårt på skogen och därför kunde bedrivas närmare hemmet. Intressant är att konstatera, hurusom i Västerdalarna, där sedan långt till baka4 ett livligt hemsmide utövats särskilt för export till Norge, kolartraditioner ej äro särskilt framträdande i skogsråuppteck• ningarna. Kolningens ålder i Norden har mycket diskuterats. En del for skare ha velat föra den så långt tillbaka som till förhistorisk tid; enligt andra är detta ett förhastat antagande.5 Hur som helst synes emellertid denna tidigare kolning ha ägt rum i milgropar 3 Av dessa äro 28 varianter av S j ä 1 v sägnen och 1 samtidigt av denna och D e t s t o r a g a p e t. 4 »Sannolikast var det väl också närmast Västerdalarna, som avsågs med benämningen Järnbärarland i Olav den helliges saga», skriver Sigurd Erixon i Huru Norge och Sverige mötas, s. 291. 5 Intressant är att se hurusom framställning av järn ur järnmalm kunnat försiggå och även försiggått med hjälp av ved, ej kol (C. A. Tärnlund, a. a., s. 11 et passim). 232 Skogsråföreställningen och den näringsgeografiska bakgrunden eller smärre milor, i båda fallen med kort kolningstid.6 Eftersom ju även skogarna då voro större och bygderna mindre än nu, kan denna kolning ej ha medfört skogsensamhet i sådan grad som den nuvarande kolningen. Därmed bör även dess inflytande på skogsråföreställningen förr ha varit vida mindre. Den kol ning, som under senare tid bedrivits i anslutning till skogsavverk ningarna i stor skala, är alltför sentida för att i någon högre grad ha kunnat påverka skogsråföreställningen. Dock få nog flertalet av de belägg, som på karta 10 finnas i Norrlands kust landskap, sättas i samband med denna avverkning. Den kol ning slutligen, som nu bedrives vid sågverken, där kolarna bo i sina hem, är naturligtvis i stort sett för skogsråföreställningen betydelselös. I vilket fall som helst bör man komma ihåg, att det funnits en tid, då skogsråföreställningen saknade det inslag, som kolartraditionerna nu utgöra. Med hänsyn till deras psykologiska betydelse för skogsråföre• ställningen kan man nästan sätta likhetstecken mellan kolningen och tjärbränningen.7 Ur så att säga kvantitativ synpunkt är emellertid söder om det mellansvenska bruksområdet och sär• skilt i södra delarna av Götaland den senare i allmänhet av större vikt än kolningen.8 Vi ha förut sett detta beträffande miljön för S j ä 1 v s ä gen k o m p 1 ex e t i Småland. Med ut• gångspunkt från dessa sägner må ytterligare ett par exempel läm• nas. För Västergötland ger en undersökning av sägenkomplexets miljöförhållanden följande resultat°: kolning omtalas i 9 fall, tjärbränning i 1410, beckkokning i 1, kalkbränning i 1, en smed 6 Se S. Ambrosiani, a. a., s. 31 ff. - Ambrosiani uppställer hypo tetiskt det spörsmålet, huruvida ej resmilornas införande i Sverige skett först under Louis de Geers tid genom förmedling av inflyttade yrkes män (s. 37). Troligen har dock detta ägt rum tidigare. 7 Dock behövde tydligen vaksamheten ej vara lika stor vid tjärdalen som vid kolmilan; såvitt jag kan se, saknas nämligen uppgifter om att skogsrået e. dyl. väcker tjärbrännaren nattetid. 8 Se t. ex. N. Lithberg, »Sojde» och »sojsbränning» på Gotland, passim samt T. Althin, a. a., passim. 9 Av de 35 varianterna gälla 33 enbart S j ä l v s ä g n e n och 2 samtidigt denna sägen och D e t s t o r a g a p e t. 10 Obs! huru noga de näringsgeografiska förhållandena avspeglas i sägnens miljö. Vissa delar av Västergötland äro ju kända för sin kalkbränning. Intressant' är också att lägga märke till, huru i Göta- Skogsråföreställningen och den näringsgeografiska bakgrunden 233 i sin smedja i 2, en dräng sveder hank i 2, en vallpojke vid en eld i 1, en skytt vid en eld i 1, en gubbe bränner torv i 1, en såg. där en eld är upptänd, i 1, en kvarn i 1, vid en stugspisel i 1. För Blekinge ger en liknande undersökning: kolning 1, tjärbrän• ning 1, beckkokning 1, en man sveder hank 2, en fiskare kokar fisk på stran<:).en 2, en bonde bränner ris 1, en bonde kokar potatis 1. Tjärbränningens ålder i Norden är, såvitt jag kunnat finna, ännu ej klarlagd. Faktum är emellertid, att redan under medel tiden ägde export av tjära rum från Sverige, och tjärans mång• sidiga användning i folkmedicinen - den omnämnes ofta i form ler och läsningar av ålderdomlig typ - gör, att man är böjd att tillskriva den en hög ålder. Dock gäller liksom ifråga om kol ningen att det främst är den i stor skala yrkesmässigt bedrivna tjärbränningen, som genom de miljöförhållanden den skapar, varit av betydelse för skogsråföreställningen. .\ven om den är äldre än kolningen, är man kanske likväl berättigad att antaga, att råföreställningen en gång saknat också det inslag, som nu tjärbrännartraditionerna utgöra. Redan tidigare har jag påpekat, att ved- och timmerhuggning spelar och spelat en ganska obetydlig roll för skogsråföreställ• ningen. Man kan säga, att arbetet härvidlag visserligen ibland ger tillfälle att se skogsrået eller att på ett eller annat sätt råka ut för henne - man kan till exempel gå vilse på väg till eller från arbetet o. s. v. Däremot synas dessa arbeten knappast posi tivt ha påverkat skogsråtraditionerna, vilket kolning och tjär• bränning obestridligen gjort. Detta sammanhänger även med ar betets art, ty åtminstone inom kärnområdet ha ej de nu be handlade yrkena tvungit männen till någon längre tids skogs ensamhet. Huggningen av såväl byggnadstimmer som husbehovs ved skedde ju mestadels i hemskogen och hemhagarna, och de - som utförde arbetet gingo i regel hem om kvällen. Icke heller medgav arbetet sådana till erotiska fantasier predisponerande land kolning och tjärbränning tillsammans ej dominera i Själv• s ä g e n k o m p le x e t på samma sätt som kolningen ensamt i det mellansvenska bruksområdet. I det förra området komma ett flertal olika sysselsättningar till synes. Dock talas på endast ett par undan tag när i dem. allesammans om en upptänd eld. 234 Skogsråföreställningen och den näringsgeografiska bakgrunden vilotider, som t. ex. kolningen gör. Man kan alltså säga, att det knappast existerar några "ved- eller timmerhuggartraditioner" inom detta föreställningsområde. Med det nu sagda åsyftar jag endast äldre förhållanden. Den senare tidens i stor skala bedrivna skogsavverkning i Götalands skogsbygder, där arbetarna i primitiva bostäder bo på arbets platsen, denna har ej, vilket även uppteckningarna visa, i någon nämnvärd grad kommit att återspeglas i skogsråföreställningen. I Norrland började denna storavverkning något tidigare, men jag känner likväl ej några berättelser om att timmerhuggare fått besök av förföriska vitterkvinnor, under det att det finnes flera jägartraditioner härom. En bidragande orsak härtill är nog även, att timmerhuggarna bo flera tillsammans i timmerkojorna, varför känslobakgrunden här blir en annan är hos ensamma ko lare och jägare. Tidningar, tidskrifter och numera även radio skapa också fantasibilder, som förr saknades. Under det att man någorlunda kan bestämma kolningens och därmed även kolartraditionernas början i vårt land, äro jakt och fiske uråldriga näringsgrenar. Den förras inflytande på skogsrå• föreställningen är också mycket stort, även sådan denna är ut formad i nutida uppteckningar. Som vi senare skola se, finnas bland jägartraditionerna flera av skogsråföreställningens vikti gaste delföreställningar: skogsrået råder över skogens djur, var för man måste offra till henne, hon ger tur eller otur, förvänder syn och byter gestalt o. s. v. Det erotiska inslaget är däremot ej lika starkt framträdande som inom kolartraditionerna. Jakten fordrar ofta sådan uppmärksamhet och medför sådan spänning, att man ej har tid att hänge sig åt erotiska fantasier. Typiskt är att när de förekomma, är det nästan genomgående i samband med jägarens övernattande i skogen, oftast vid en upptänd eld (se kap. III och IX). Inom skogsråföreställningens kärnområde är det tjäderskyttet - och i viss mån även orrskyttet - som härvidlag varit av stor betydelse och som ofta omnämnes i upp teckningarna. En statistisk undersökning av föreställningen om den osårbara fågeln11 (s. 113) har sålunda gett som resultat, att i ungefär tre fjärdedelar av uppteckningarna talas om tjäder och 11 Här har alltså endast medtagits de uppteckningar, i vilka det osår• bara djuret är en fågel; dessutom omtalas sparsamt harar, rådjur etc. Skogsråföreställningen och den näringsgeografiska bakgrunden 235 i en fjärdedel om orre. Några andra skogsfåglar har jag ej sett omtalade. Orsaken till att tjädern så kommit att dominera är väl dels att söka i hans värde som jaktbyte liksom även i hans praktfulla ut seende12, men de talrika sägnerna och memoraten om den osår• bara tjädern niåste tydligen främst ses i belysning av en egenskap hos tjädern, om vilken flera erfarna jägare berättat för mig. nämligen att han ej flyger upp vid ljudet av skott, ibland ej ens om han blir lätt träffad, så att t. ex. fjädrar falla ned. För såväl tjädern som orren äro ju vidare utmärkande de ståtliga parningslekarna, då hanen i sin extas är liksom blind för ytter världen. Dessa »spel» ha naturligtvis ej kunnat undgå att göra intryck på skytten, och på sina håll var det tydligen endast med en viss skygghet, man vågade skjuta en tjäder under själva spelet. Sålunda heter det i en uppteckning från Trehörningsjö i Jämtland: »Ja va ute på tjäarvin (tjädervin) en gång, men dä va så stärt (starkt) e rå - si vitera rådd om'en - så int feck vi nånting.» (1932. ULMA 3375: 1, s. 12). Såväl tjädern som orren jagas dock främst under speltiden, och då spelet tar sin början i soluppgången, gäller det för jä• garna att redan på kvällen eller natten innan bege sig till de kända spelplatserna. För att värma sig gjorde man då ofta upp eld, och denna ensliga eld i skogen har, som vi redan sett, varit av mycket stor betydelse för skogsråföreställningen, särskilt då vad det erotiska inslaget i densamma beträffar. De erotiska fantasiernas makt ha i denna miljö varit starkare än eljest, och jakten erbjuder i detta fall en miljö, som påminner om kol ningens och tjärbränningens. Denna eldens betydelse för jägartraditionernas erotiska inslag framgår även av ett studium av den finska skogsråföreställningen. Här är det jakten, som i första hand utgör bakgrunden - om än beträffande vissa traditioner även boskapsskötseln har utövat ett stort inflytande. Jägartraditionerna berätta mest om hur man 12 Det är icke bara på svenskspråkigt område, som tjädern är skogs fågeln framför andra. Såvitt jag kunnat finna, intar även i t. ex. finska skogsråtraditioner tjädern en mycket viktig plats. Intressant är också att tjädern i stora delar av Finland kallas metso, ett ord som hör samman med metsä 'skog'. 236 Skogsråföreställningen och den näringsgeografiska bakgrunden skall bära sig åt för att få tur i jakten, vad man då skall offra åt skogsrået, vilka formler man skall läsa o. s. v. Det erotiska inslaget är föga framträdande - särskilt i Östfinland, något som dock främst sammanhänger med att skogsrået här oftast är man ligt, en gammal gubbe med långt skägg. När erotiska berättelser påträffas bland skogsråtraditionerna, är emellertid deras miljö synnerligen ofta just lägerelden, nuotio.13 ' I det föregående har jag uteslutande talat om elden som centrum i olika miljöer - kolbottnen, tjärdalen och lägerplatsen i skogen - vilka predisponera för sexuella fantasier, och jag har framhållit, hurusom de erotiska memoraten och sägnerna i på• fallande hög grad stå i samband med denna ensliga eld i skogen. Huruvida här elden i och för sig innebär ett sexuellt moment, en sexuell eggelse, är ett spörsmål, som jag här ej vill ingå på. Enligt min åsikt böra nämligen psykoanalytiska teorier endast med största försiktighet tillämpas inom folkloristiken. I Götaland omnämnes i uppteckningarna ehuru sparsamt jakt på rådjur och hjort. Så snart man kommer norr om fäbodgrän• sen, börjar ett annat villebråd att dominera, när det gäller de här behandlade jakttraditionerna. Jakt på skogsfågel omtalas visserligen även här, men ännu mera synes älg- och björnjakten dra till sig intresset. Det berättas till exempel ej sällan om huru en jägare övernattar i någon tom fäbodstuga, vid en i skogen upp gjord eld e. dyl. och då får besök av råhanda eller av någon av de underjordiskas kvinnor, som vill förföra honom eller som begär hans hjälp. Som ett exempel anför jag en variant av följande bekanta sägen: »Ja hörd tal;s am, att dä va naa khärer frå Dalby, sam va på älj• jakt å da va dä en, sam int feck gå mä dam, utta han jeck ensammen. Han la säj i e kuj, å da kåmm dä in ett kvennfal;k te'n å ho född ett barn där i kuja. Ho hadd intna å ha på dänna ongen, sa han tog å säj e tröj å ga'a. Då ho jeck sa ho: 'I mara ska du få skjut en älj', sa ho. A am maran stog dä en älj utta dera, sam han skhöt.» - An ders Stenström, f. 1859 (Vrml, S. Finnskoga 1932. ULMA 5038, s. 3). 13 I Finland, särskilt i norra delarna, i Norge och Nordsverige fin nes en mycket spridd jägartradition om att det är farligt att göra upp eld vid en gångstig eller överhuvud taget på en plats, där man trodde, att de underjordiska, vittrorna, metsänväki o. dyl. drogo fram. Denna föreställning, som jag i annat sammanhang skall behandla, samman- Skogsråföreställningen och den näringsgeografiska bakgrunden 237 Här säges ej vad för en kvinna det var, som korn in. men då sägnen liksom även liknande memorat så gott som uteslutande förekommer inom den del av fäbodområdet, där de underjordiska dominera bland naturväsendena, kan man ta för givet, att sages mannen avsåg en vitter- eller jordbyggarkvinna. Vad björnen beträffar, ha vi redan förut sett, att han i säg• nerna ofta kallas för vittrans gris. Det kan synas egendomligt, att ehuru älgjakt ju även bedrives söder ut, i Götaland, den likväl ej kommer till synes i skogsråuppteckningarna, men detta sammanhänger tydligen med att en annan metod här användes vid älgjakten än i Norrland. I södra Sverige jagar man nämligen oftast i sällskap, halvt som drevjakt, och denna miljö erbjuder naturligtvis ingen lämplig jordmån för skogsråtraditionen. Norr ut däremot är älgjägaren mycket ofta ensam; i flera dagar kan han följa sitt byte och vanligt är då, att han i närheten av spåret gör upp en stockeld för natten. S. Ekman skriver härom: »Enmansjakten med hund spelar också i Norrland en vida mer dominerande roll än söderut. Här intaga drefjakter med stora jaktsällskap och ringa egentlig jaktförmåga hos jägaren, som ofta står på pass och posterar, en desto mera bemärkt plats bland sportjakterna, och å andra sidan består allmogejakten oftast i ett smygande på djuren, hvilkas uppehållsort man på förhand skaf fat sig kännedom om.»14 Måhända exemplifieras det här sagda även av följande ut drag ur en norrländsk ambulansflygares berättelse: (Under en flygfärd i Norrbotten berättar sergeant Gunnerfeldt) »att det var smått pittoreskt att uppifrån flygmaskinen se glimmande eldar från älgjägare, som voro ute på spaning efter villebråd. Jakttiden var visserligen inte ännu inne, men uppspårningen hade redan begynt. ,, 15 Såvida dessa eldar tillhörde ensamma älgjägare och ej jaktsällskap, ha vi här den miljö med den en samme mannen vid lägerelden i skogen, som vi förut så ofta mött och vilken predisponerar till fantasiupplevelser av erotisk art. - Det som nu anförts rörande olika jaktmetoder och traditioner om naturväsen visar i varje fall på ett slående sätt, huru intimt hänger troligen med den urgamla föreställningen, att man genom att göra upp en eld tar ett område i besittning, »fäster» det åt sig (jfr t. ex. Gutasagan). 14 S. Ekman, a. a., s. 39. 15 Br., a. a., s. 8. 288 Skogsråföreställningen och den näringsgeografiska bakgrunden de olika näringsförhållandena återspeglas i traditionen om na turväsen. Vad fångstmetoderna i övrigt beträffar, tala skogsråuppteck• ningarna i Norrlands kustlandskap ibland om fångst med snaror och giller, men i övrigt är det jakten med bössa, som dominerar.16 Det kan kanske synas egendomligt, att jakten som miljö ej utövat ett större inflytande på föreställningen om skogsväsen, än vad den under den här behandlade tiden gjort. Åtminstone delvis sammanhänger väl detta med den redan påpekade om ständigheten att jakten ej i samma grad som kolning och tjär• bränning varit en gynnsam jordmån för erotiska fantasier. Vad svenska Norrland beträffar, måste man kanske även räkna med den jämförelsevis sena kolonisationen. I Norge synes detta in flytande, som förut framhållits, ha varit starkare. Om vi försöka skaffa oss en inblick i skogsråföreställningens tidigare struktur - alltså före kolartraditionerna - så är det främst jägartraditionerna, vi få utgå ifrån. Föreställningen måste då ha varit mycket mindre sägnifierad, än vad nu är fallet i kärnområdet, och med all säkerhet var också antalet sägen• typer mindre än nu. Det erotiska inslaget måste vidare ha varit av mindre betydelse än nu, under det att själva » jaktmagien» bör ha varit mera framträdande. Överhuvud taget anser jag - och då på grundval av vad jag i det föregående framhållit - att den nordiska skogsråföreställningen i en dylik avlägsen tid företedde icke så få likheter med den finska skogsråföreställ• ningen, sådan denna ända in i våra dagar varit utgestaltad. Bärplockning och bränsleinsamling har jag förut omnämnt, varför jag ej behöver ytterligare behandla deras relativt ringa betydelse för skogsråföreställningen. Vad boskapsskötseln beträffar, har jag förut framhållit fä• bodkulturens betydelse för skogsråföreställningens utformning inom övergångsområdet och visat, att denna utformning i hög 16 »Redan under 1500-talet hade svenska allmogejägare bössor och voro snart även istånd att tillverka ypperliga vapen med s. k. 'snapp lås'» (Sigurd Erixon och Sigurd Wallin i Gustav II Adolfsutställningen 1932, s. 212). Ännu under 1600-talet brukades emellertid även arm borstet som jaktvapen, och i allmänt bruk vid jakt komma eldvapnen först efter sjuårskriget. Skogsråföreställningen och den näringsgeografiska bakgrunden 239 grad avspeglar det förhållandet, att den egentliga fäbodkulturen överallt domineras av kvinnorna. Fäbodarna skötas av kvinnor, liksom iäven vallhjonen främst äro kvinnor. Åtminstone var detta fallet i Sverige efter slutet av 1600- eller början av 1700- talet, då det i lag stadgades, att pojkar ej fingo användas som vallhjon.17 Lagens tillkomst berodde på, att vallpojkarna ofta ertappats med tidelagsbrott, vilket var belagt med dödsstraff.18 Huruvida före 1700-talet inom fäbodområdet pojkar allmänt voro vallhjon, har jag ej närmare undersökt, men troligen har så varit förhållandet. Det finnes t. ex. kyrkostämmoprotokoll, vari påyrkas, att de manliga vallhjonen skola ersättas av kvinnliga. Inom fäbodområdet tycks man sålunda ha varit noga med lagens efterlevnad, under det söder ut i Sverige liksom i Danmark främst manliga vallhjon använts och allt fortfarande användas.19 Varpå denna olikhet ifråga om reaktionssättet gent emot lagen beror är givetvis svårt att avgöra. Kanske sammanhänger det närmast med att man i södra Skandinavien, där ju herdarna varje kväll förde hem sin hjord till byn och övernattade där, ej alls eller 17 I 1734 års lag stadgas: »Till vallgång skola kvinnfolk brukas, där det ske kan, och ej gossar, vid tio dalers bot.» Denna stadga bygger i sin tur på äldre förordningar. I 1726 års utgåva av Landslagen står sålunda som anmärkning till Byggningabalken kap. XLVIII: »Här wid är ock det i acht taga/ at Huusbönder och Allmogen böre/ så mycket mögeligit är/ och hwars och ens lägenhet och wilkor kunna tillåta/ til Wallgång i stället för Poikar, häldre bruka qwinfolk. Kongl. Maj:tz bref til Landzhöfd. den 17 Nov. 1686. Kongl. Maj:tz Råds bref til Hof-R. den 12 Dec. 1710. S. Hof-R. bref til Häradzhöfd. den 12 Dec. 1710. Giör någor der emot/ den fälles til fyratijo marcks böter. S. Hof-R. Crim. Resol. den 21 Oct. 1702.» 18 Se t. ex. L. Levander, Brottsling och bödel, s. 98 f. Levander anför efter Anchel, att under åren 1751-1778 avrättades »ej mindre än etthundrafemtioen personer för tidelag. Mest var det ynglingar i sjutton- a tjugoårsåldern» (s. 100). 19 Även i svenska Nyland har man vallpojkar, och vi kunna därför också här konstatera en viss överensstämmelse mellan Nyland och kärnområdet i Sverige. (Se Å. Laurens, a. a., s. 104. Där finnes en skildring av de nyländska vallpojkarnas liv. Även inom skogsråföre• ställningen komma i svenska Nyland vallpojkstraditioner till synes; se Fsvf Il: 3: 2 och VII: 1, passiml. Denna överensstämmelse har dock ej mycket att betyda, ty även i Österbotten faller vallningen ofta på pojkarnas lott liksom trots lagbestämmelserna ej sällan även i Norge och Nordsverige. 240 Skogsråföreställningen och den näringsgeografiska bakgrunden blott i mindre grad kände till de ovan berörda avigsidor, som herdelivet medförde norrut. Men kanske har man härvidlag också att göra med djupare liggande etnologiska spörsmål. I detta sammanhang bör observeras, att i Europa söder om det nordskandinaviska området liksom även i andra världsdelar vallningen av boskapen varit och ännu är en utpräglat manlig syssla. »Mit der eigentlichen V i e h hut werden in der Regel die leichtfiissigen jungen Burschen beschäftigt, - - -» skriver t. ex. A. Haberlandt.20 Det förefaller därför, som om härvidlag en kontinuerligt utbredd sedvänja först i sen tid skulle ha brutits för det nyssnämnda områdets vidkommande. I varje. fall bör man ha blicken öppen för detta spörsmål, då man undersöker skogsråföreställningens tidigare struktur i Norden. Det nu sagda gäller dock blott vallningen. Vad beträffar fä• bodarnas skötsel och mjölkberedningen, synes visserligen även detta arbete på sina håll, så t. ex. i Rumänien21 , ha fallit på männens lott, men i allmänhet har denna del av boskapsskötseln tillhört kvinnornas verksamhetsområde. A. Haberlandt t. ex. skriver: »Fiir d,as Melken und fiir häusliche Arbeit in den Urformen der Behausung verkörpernden Almhiitten haben in der Regel im Norden sowohl wie in den Ostalpen oder in Serbien F r au en aufzukommen. »22 När det gäller denna del av fäbodskötseln, synes därför det dominerande kvinnliga infly. landet på fäbodkulturen vara ett ursprungligt förhållande. Då man i övergångsområdet ej talar om egentliga manliga skogsväsen, kommer visserligen vallkullornas och fäbodflickor• nas erotiska fantasiliv främst att avspeglas i föreställningen om de underjordiska - i sägner· och memorat om underjordiska män som friare o. s. v. - men fäbodkulturen kommer likväl på flera sätt till synes i skogsrMöreställningen, främst då däri, att skogs rået inom övergångsområdet har kreatur. Den nuvarande fäbodgränsen - eller rättare sagt gränsen så• dan den gick i slutet av 1800-talet23 - är inlagd på karta 11. 20 A. a., s. 384. 21 Se M. Haberlandt, a. a., s. 127. 22 A. a., s. 383 f. 23 Under 1900-talet har nämligen fäbodgränsen i hög grad förskju• tits norr ut, och en stor del av de tidigare sydliga fäbodarna äro nu antingen rivna eller ligga öde. Jfr M. Eriksson, a. a., s. 304 f. Skogsråföreställningen och den näringsgeografiska bakgrunden 241 Som synes, går den genom övergångsområdet ett stycke norr om sydgränsen för det kreatursskötande skogsrået. Samma utsträck• ning som fäbodgränsen ha även ett flertal viktiga etnografiska gränslinjer: kubbstolens och stolpbodens sydgräns, nordgränsen för skiftesverkets halvfrekvens o. s. v. 24 Atminstone vad Upp land beträffar, har gränsen ifråga även sin tillämpning på språk• liga förhållanden, belysta i E. Kruuses uppsats i samlingsver ket Uppland.25 I folkloristiskt avseende är denna gräns, som jag förut framhållit26, tillika sydgränsen för en del sägner, vilka mer eller mindre ha fäbodkulturen som förutsättning och som jag därför kallat fäbodsägner. Fäbodgränsen, sådan den är dragen på karta 11, är dock, som Sigurd Erixon framhåller, att betrakta såsom en reträttlinje. "Levande tradition och arkivaliska källor visa, att fäbodarna tidigare haft sina utposter ända nere vid Mälaren och att de länge hållit sig så långt söderut som i norra Bohuslän. Före• komsten av särskilda sommarfähus på utmarkerna jämte vissa ortnamn i Götalands skogsbygder tyda på ännu äldre rester av säterdrift där, om också kanske i något annorlunda gestalt. Med undantag sannolikt fö_r de sydligaste och sydvästligaste delarna av landet, torde fäbodväsendet sålunda en gång ha omfattat lan det i dess helhet.27 Likväl måste man räkna med att kultur formerna inom fäbodområdets sydliga delar endast delvis ha sammanfallit med de norra. En viss motsättning i kulturellt hän• seende svarar emot skillnader i naturtillgångar och klimat. Det är nog icke någon tillfällighet, att gränsen till slut stabiliserats till Svealand.» 28 Att skogsråföreställningen söder om övergångsområdet under detta tidigare skede, då fäbodkulturen nådde längre söderut, åt• minstone delvis haft en annan struktur än nu, kan man ta för 24 S. Erixon, Huru Norge och Sverige mötas, s. 183 ff. och kartan vid s. 183. 25 E. Kruuse, a. a., s. 537 f. Se särskilt kartan. 26 Förf., Skogsrået, s. 166 ff. och de i samband därmed anförda kartorna. 27 »Förf.: Skultuna bruks historia I, 1921; s. f. a. a. Svenska· Kul turbilder IX, John Frödin, Fäbodar, i Sv. Kulturbilder VI och VIII; förf.: Svensk byggnadskultur och dess geografi, Ymer 1922.,, 28 Sigurd Erixon, Huru Norge och Sverige mötas, s. 184 f. 16 Gunnar Granberg 242 Skogsråföreställningen och den näringsgeografiska bakgrunden givet, ty den näringsgeografiska bakgrunden kan ju ej gärna ha varit av mindre betydelse då än nu. Förekomsten av enstaka belägg i södra Uppland, Södermanland, Västergötland och Öster• götland (se karta 11) för att skogsrået har kreatur29 tala i viss mån för, att denna föreställning tidigare varit allmän i Götaland. Att skogsråföreställningen där tidigare måste ha varit mindre sägnifierad än nu och mera lik övergångsområdets har jag tidi gare flera gånger påpekat. Med jordbruket sammanhängande traditioner finnas däremot ej i skogsråföreställningen. Ett undantag är dock i någon mån vissa redan omtalade väderleksmärken (se kap. V, Skogsrået varslar), vilka sättas i samband med skogsrået. Dessa äro dock på intet sätt konstitutiva för skogsråföreställningen. 29 I Östergötland talas om »skogskoa», d. v. s. skogsjungfruns ko, och det säges, att skogsjungfrun hade kor o. s. v. »precis som folk» (Malexander 1928. ULMA 1847: 6, s. 27). I Södermanland talas om »skogstjuren» (Tystberga 1930. ULMA 2894: 30; s. 6) etc. KAP. IX. Skogsråföreställningens erotiska innehåll. Det erotiska inslaget i skogsråföreställningen, dess mera all männa betydelse för dennas utformning liksom även dess nära samband med näringsförhållandena ha redan i det föregående varit föremål för behandling, varför jag här blott skall närmare beröra de olika föreställningar och motiv - i memorat och säg• ner - vilka ha erotiskt innehåll. Utpräglat erotisk är den föreställningen, att skogsrået söker locka de ensamma männen att utöva samlag med sig. Bely·· sande för de förförelsekonster, hon därvid använder, är t. ex. följande uppteckning: »Mella Stensjön å Järkerhult i Blåvik mötte sagesmannen ve niotin på kvällen på hösta på en skogsväg skogsjungfrua. Ho köm ten å sluddra nånting. Ho gick inten å kavla upp kjortla å va fräck.1 Sagesmannen gick unna å ho följde ätter ett stycke. Sen såg han na aldri mer. Ho va klädd gammalmodit i svart dräkt.» - Lantbr. T. Eriksson, f. 1900 i B. (Ögl, Blåvik 1928. ULMA 1847: 3, s. 5). I ett fall som detta har man väl som förklaring närmast att tänka sig en på grundval av traditioner utgestaltad erotisk vaken dröm. Däremot kunna de talrika memorat, i vilka det berättas, att det älskogslystna skogsrået på natten kommer in i kojan till kolaren eller fram till jägaren vid elden, ofta förklaras som verkliga erotiska drömmar - naturligtvis även de uppbyggda av traditionsstoff. Följande uppteckning är karakteristisk: »Skoksfrun försökte locka kolaren till kärleksförbindelser. Inga be rättelser finnas dock, om att hon lyckas däri. Typiskt för sådana miss- 1 Detta är ett ganska vanligt motiv. När icke hennes andra för• förelsekonster hjälpa, drar hon upp kjolarna och blottar sig, ty i lik het med kvinnorna förr har rået inga byxor. Särskilt förekommer detta motiv i S j ä l v s ä g n e n. 244 Skogsråföreställningens erotiska innehåll lyckade försök från hennes sida, är en dröm, som en yngre kolare berättade att han haft för några år sedan. Han låg och sov i kol kojan, när skogsfrun kom in och kröp upp på laven bredvid honom. Då han icke tog någon notis om henne, försökte hon klappa honom på kinden. Då vart han arg och tänkte slå till henne men träffade taket och satte en sticka under en nagel. Av smärtan vaknade han och tyckte sig bestämt höra, att kojdörren slog igen efter någon, men när han gick efter och tittade ut, såg han ingen och inga spår i den nyfallna snön. Men stickan under nageln hade han kvar. Troligen hade drömmen gestaltats efter något, han hört berättas av sin far mor, som var ovanligt rik på sagor och fabel.» - Lantbr. Simon Eriksson (Uppl, Östervåla 1930. ULMA 2464, s. 87 f.). Genomgående gäller, att det är skogsrået, som är den aktiva vid förförelsen. Ur sexualpsykologisk synpunkt är detta också naturligt. I mannens sexuella fantasier är det kvinnan, som tar första steget, varigenom mannen så att säga försvarar sig mot självförebråelser. Vad skogsråtraditionen beträffar, försöker man nen ofta stå emot skogsråets förförelse och lyckas också ej sällan häruti. S j älvs äg n en, som ju är starkt erotiskt fär.gad, ändas ju t. ex. alltid med att rået jagas i väg. Typiskt nog är det främst i memoraten, som den nu behand lade föreställningen påträffas, men givetvis förekommer den även i sägnerna. Som nyss nämnts, finnes den sålunda ofta i S j ä l v s ä g n en. Vidare ingår den som en integrerande del i den södra typen av tibasts äg n en liksom även i sägnen Va k n a i k ärr e t. Särskilt typisk i detta sammanhang är följande sägen, .vilken främst är anknuten till skogsrået. »En gammal smed har omtalat, att när han var ung och hade fästmö, brukade de stämma möte och träffas på kvällarna i en ängslada ett stycke från byn. En kväll då han kom till det bestämda mötet, var fästmön redan kommen. Denna gång föreföll fästemön ovanligt lätt• sinnig och ville tvunget ha honom till sitt bröst och till slut kröp han till henne för att roa sig lite. Efter en stund gav hon då upp ett hest skratt och sade, det var roligt, att jag kunde lura kristet blod. Mannen fattade sig emellertid fort och svarade, det var roligt att jag fick ligga hos fan en gång. Det var skogsnuvan, som först förvillat hans fästmö av på ett annat håll, varefter skogsnuvan tagit fästmöns skepnad och gått till det bestämda mötet i ängsladan.» - Johan Pettersson, f. 1871 V. T. (Smål, V. Torsås 1931. IFGH 2449, s. 2). Sägnen känner jag i Sverige belagd från Blekinge (2 var.), Gotland ( 1), Hälsingland ( 1), Skåne ( 1), Småland (2), Uppland Skogsråföreställningens erotiska innehåll 245 (1), Västmanland (2). Utanför svenskspråkigt område har jag ej funnit den. Det episka elementet är ungefär detsamma i alla varianterna: "Det var roligt, att jag kunde lura en kristen män• niska" (Blek, Kyrkhult 1928. LUF 59'5, s ..27), "Ja nu ha ja smaka kristet blod" 2 ( Gotl, Buge 1933. ULMA 5569, s. 2), "Det kändes bra dä här att få kristna kött" (Häls!, Alfta 1930. ULMA 2640: 120 ff. ["Trollkäringen))]), "En gång har jag nu kunnat lura en kristen" (Skåne, Andrarum 1928. LUF 53,5, s. 7), "Nu har jag narrat Kristi blod" - »Och nu har jag gängat själva fan" (Smål, Almundsryd 1930. LUF 2681, s. 1), "Det var bra, att jag kunde narra en kristen menniska! » (Uppl, Enköpingstrakten 1880. NM 3210 [»Sjörå»]), "Sågs du kristen, ja har så när lura däj" - "Sågs du djävul, jag har så när spjula däj" (Vstml, V. Skedvi 1932. ULMA 4476: 1, s. 1 f.) och »Nu har ja förrått Kristi blrod" - "Nu har ja pilkat Faen" (Vstml, Skinnskatteberg 1933. ULMA 6044, 5). - Av den ena småländska varianten framgår det, att mannen tack vare det rappa och fyndiga svaret räddade sig från obehagliga följder. I alla de nu omnämnda sägnerna kommer mannen lyckligt ifrån det hela, och sägnerna sluta ju i allmänhet lyckligt - människorna vinna över naturväsendena - under det att det i folkvisan ofta är tvärtom. - Däremot heter det i memoraten ofta, att man visserligen lyckades befria mannen ur skogsråets våld men att han sedan blev grubblande och underlig hela sitt liv. Ett par exemplifierande uppteckningar må anföras: »Det var en kopparslagare som bodde i Torna Hällestad. Å så en dag hade han gått genom Prästaskogen därnere, å där hade han träffat ett fruntimmer å haft beröring med henne. Men när di sen träffte en, hade han blivit rent ursinnig å galen, å han dog kort därefter.» - Pål Persson, f. 1853 (Skåne, Silvåkra 1931. LUF 3295, s. 16). »Skogsråa hade fått makt mä en kar. Han geck åt skogen kväll ätter kväll. Han va pinad å mager. Men så en gång så hade en hoper karer sammangadda sej å skulle hålla hönöm, när den tia ble att han skulle iväg. Skogsråa ropa, men han kom inte. Då kom ho närmre. A han ble totalt vriden, så att han bet å änne tugga fragge. Då tog en å geck ut å sköt ätter henne. Men strax kom dä flera skogsrår fram å tog henne å drog iväg te skogen. - -» -- Anders Petter Svensson, f. 1855 i E. (Vrml, Eskilsäter 1928. IFGH 1220, s. 30). 2 Här är det »havfrub, som är den förförande. 246 Skogsråföreställningens erotiska innehåll I dessa fall kan man alltså sätta de erotiska fantasierna i samband med en utbrytande sinnessjukdom. Antingen har då mannen själv berättat om sin upplevelse, eller den har av andra tillgripits som förklaringsgrund. Ibland heter det, att skogsrået kom och dödade sin forne älskare, just när han gift sig eller stod i begrepp att göra det.3 Vanliga äro sådana memorat, i vilka det säges, att jägaren var tvungen att utöva samlag med skogsrået eller på annat sätt hålla sig väl med henne för att få jaktlycka. Ett par exempel må anföras: »Om det var en Jagare, som kunde skjuta bra, brukade man förr säga, att han hade med skogsrået att göra. - -» - Oskar Andersson, f. 1850 i Hj. (Bhl, Hjärtum 1930. VFF 1856, s. 7). »P(eter) P(ärssen) i Kranklösa hade en sådan tur, te o skjuta, så när han bara gick ut om stuveknuten, kunde han skjuta en tjäder eller orre. Dä va för dä han drogs mä skogsnyvan. - -» (Smål, Hossmo 1875-7-7. ULMA 93: 17, s. 292). Våra domböcker och andra rättshandlingar erbjuda härvidlag ett synnerligen rikt material, och som ett exempel skall jag här anföra ett utdrag ur Västmanlands dombok från 1685: En man var anklagad för olovlig beblandelse med bergråt4, och av vitt nesmålet framgick, »- - att M. skulle sagdt, - - dhet han haft en wackrare hustru i skougen. - - att han hafwer haft en i skougen, som warit mycket wacker, hwilcken Matts föregifwit haft en Sabelskinnsmössa, hwijt kiortel, hwijt förkläde och halsduck, röda regarns strumpor och swarta karduwangsskor. - - hans hustru Britta berättade och härhoos, att Matts i fiohl sommar en gångh kommit från siön, haft lijtet fisk, då han skall sagdt, din diewell Salva venia, jagh hafwer intet knullat digh i dagh, dher före iagh ingen fisk fådt, men jag skall giöra dhet i morgon, så fåhr iagh w,ähl mehr. - - uthan skulle sagdt sigh oftare smeka Bärge Rån, än sin hustru. - -» (Avskrift ULMA 2588, s. 7 f.). I detta fall slapp mannen, som förövrigt iake bekände, undan med en varning, men i våra rättshandlingar finnas även belägg för att män blivit avrättade på grund av olovlig beblandelse med natur 3 Det synes, som om denna föreställning vore särskilt vanlig i Väst• sverige. Se t. ex. en uppteckning från Bohuslän (VFF 1317, s. 12. 1064, s. 37 f. m. fl.). 4 Jfr föregående kap. Skogsråföreställningens erotiska innehåll 247 väsen. - Den nu behandlade föreställningen ingår slutligen även i sägnen R å e t b 1 å s e r i b ö s s an. Som man kan vänta sig, är särskilt de förlovade ynglingarnas känsloliv en god jordmån för erotiska fantasiupplevelser, vilka sättas i samband med skogsrået.5 Rået tar t. ex. fästmöns gestalt: »En dräng låg i skogen och kolade, så en kväll får han besök av, som han trodde, sin fästmö. Då han och 'fästmön' sällskapat i kojan en längre stund, skulle hon gå hem, men då drängen såg henne gå ut i dörren, såg han till sin häpnad, att hon hade svans. Han förstod då, att det var 'skogsråa'. Sedan hade hon honom i sitt våld - -» 0. G. Olsson (Närke, Nysund 1927. VFF 1504, s. 9). Liknande berättas emellertid även om gifta män, och de erotiska fantasierna ta sig här uttryck i memorat6 om hur skogs rået kommer till dem i hustruns gestalt: En karl låg i skogen och kolade. En kväll fick han besök av skogs råa, men han visste inte, att det var hon, ty hon hade förvandlat sig, så att hon liknade hans hustru. Hon låg hos honom om natten. Nästa dag kom hustrun med mat. »Kommer du igen så snart?» tyckte man nen. »Du var ju här i natt». Det förnekade hon. Efter den dagen var han »konstig». - Kristin Johansson, f. i S. (Vrml, Sunnemo 1924. VFF 1219, s. 38). På karta 5 har jag lagt in föreställningen - och de i för• ening med denna stående sägnerna - om hur skogsrået uppträ• der i hustruns eller fästmöns gestalt.7 Den manliga huvudper sonen befinner sig i de flesta fall en god bit borta från hemmet. Av kartan att döma är själva föreställningens utbredningsom råde synnerligen diffust. Att den spränger området för skogs råföreställningen och i Norge förekommer ända upp i Möre är helt naturligt, ty en dylik erotisk fantasi kan ju lika väl ankny tas till de underjordiskas kvinnor som till skogsrået. Då är det snarare underligt, att föreställningen i Sverige så gott som helt och hållet håller sig inom området för skogsråföreställningen. 5 Jfr härmed inom fäbodområdet, huru i vätte b rö 11 o p s säg• nen - och i viss mån även i den norra typen av tibasts äg n en - flickan, som utsättes för de underjordiskas erotiska närmanden, oftast säges vara förlovad. 6 Dessa memorat stå dock ofta på gränsen till sägner. 7 Någon gång heter det även, att hon uppträdde i gestalt av går• dens piga e. dyl. 248 Skogsråföreställningens erotiska innehåll Men även föreställningens utbredningsförhållanden i Syd sverige äro ganska egendomliga och svårförklarliga. Det ser ut, som om vi skulle ha två skilda områden: ett västligt med norsk anknytning i Bohuslän, Värmland, västra Västmanland och norra Närke; vidare ett sydligt i Skåne, Blekinge och södra Småland - i Danmark känner jag blott ett belägg från mellersta Jylland.8 Emellan dessa områden och i större delen av Sydöstsverige synes det vara ett tomrum. Likaså förefaller ju traditionen att vara obefintlig i svenska Finland. När det gäller en föreställning som denna, måste man emellertid vara ytterst försiktig, då man drar slutsatser e silentio. Några negativa belägg föreligga ej från de »tomma» områdena, och man måste därför nöja sig med att säga, att föreställningen ifråga är ganska vanlig i de ovan upp räknade landskapen, under det att den måste vara relativt säll• synt i det område, från vilket inga belägg finnas. Vad orsaken härtill kan vara, är en fråga, som måste lämnas öppen. Att det nordliga området rätt nära sammanfaller med området för det motiv, som omtalar, att skogsrået har svans (jfr karta 2), får väl anses vara en slump. Ibland berättas det, att hustrun - eller fästmön - på för• hand lovat komma till mannen med mat eller blott för att be söka honom. Motivet har tydligen till uppgift att förklara, var för mannen så omisstänksamt kunde tro, att det var hustrun - resp. fästmön - som besökte honom. Intressant är då att se huru det i Norge, Blekinge och Smålandn i de allra flesta fall heter, att det var hustrun som kom, under det att det på öv-• riga håll lika ofta talas om fästmön. Det ligger nära till hands att fatta detta såsom beroende på att det just i samma trakt med den mera allmänna föreställningen som bakgrund utbildats be stämda sägentyper, vilka kommit att dominera och som utträngt de mer eller mindre på verklighetsupplevelser grundade memorat, där naturligtvis även fästmön kunnat förekomma. I en hithörande sägentyp, som endast förekommer i Sydsmå• land (se kartan), berättas det, att skogsrået i hustruns gestalt kommer och bjuder mannen på stenkakor (även stinnkakor; se G. Hedström, a. a., s. 129) 10 : 8 Se DS, G. R. Il A, nr 19. " Hit ansluter sig även det öländska belägget. 10 Dessa äro en i Sydsverige mycket vanlig maträtt. Som exempel Skogsråföreställningens erotiska. innehåll 249 »I Uråsa bodde en gubbe som hette Ax, han brukade vara i skogen och hugga. En dag sade hans hustru, idag behöver du icke gå hem till middag, jag skall gå till dig med mat. När det led bortåt middag kom gumman, hon hade mycket goda stinkakor och gubben åt sig riktigt mätt. Hon gick sedan, men strax efter kom gumman igen och bjöd på stinkakor. Du har ju nyss varit här, sade gubben. Nej jag har inte varit här förr i dag, svarade hon. Det var skogsnuvan som varit där först. På kvällen var det oro utanför. Så var det på fönstret, så på spjället och så på dörren. Ax, Ax, Ax kallade det. Gubben ville springa ut, de måste hålla med våld för att han icke skulle komma ut. Detta höll på flera kvällar, till slut söktes en klok som hjälpte. Skogsnuvan hade fått makt, för han ätit hennes mat.»11 - Augusta Karlsson, f. 1859 i U. (Smål, Uråsa 1931. IFGH 2221, s. 5). I Norge berättas det, antingen att mannen av misstag tagit med sig stabursnyckeln, vilken sedan huldran i hustruns gestalt gör sig ärende att hämta: En timmerkörare låg på britsen en kväll. Då tyckte han käringen hans kom. »'Korleis kan du koma no?' 'Jo för du tok med deg stabbursnykkjelen'. 'Nej', sa mannen. 'Jo', sa kona, 'sjå etter på kist botnen'. Han so gjorde, der låg nykjelen. 'Du får ligge kvar, det blir for seint åt dig', sa han. Og ho låg.» - När han kom hem, visade det sig, att hustrun aldrig varit från gården. Huldran fick emellertid med mannen ett barn, som han sedan tog hand om (Hedm, Åsnes og Våler 1923-29. NFS Håvard Skirbekk I, s. 122 f.). I andra norska uppteckningar berättas det om en man, som reste till fjälls, att han glömde smöret hemma. Huldran kom då i hustruns gestalt till honom med detta. Även något annorlunda utformade motiv kunna förekomma. De ha tydligen allesam mans uppkommit spontant inom det område, där de nu före• komma, ehuru de i flera fall hunnit få en fast tradition. anföres här en beskrivning från Madesjö socken i Småland: »Stinn kakor. Smeten beredes stundom av siktat kornmjöl och vatten eller mjölk, stundom av kornmjöl och råriven potatis. De göras tunna och gräddas i en tackjärnspanna med uppstående kant, 'stekplåt'. Särskilt de, vari potatis ingår, stekas i flott.» (N. Keyland, a. a., s. 31; flera från varandra något avvikande recept finnas dock; se ibidem, s. 165 et passim). 11 Denna föreställning uttalas klart endast i denna sägenvariant, men möjligen ligger den till grund för utformningen även av ett par andra uppteckningar om att skogsrået i hustruns gestalt kommer med mat. 250 Skogsråföreställningens erotiska innehåll Föreställningar av erotisk natur komma även till synes i skild ringarna av skogsråets utseende. Sålunda sammanhänga natur ligtvis de särskilt i kärnområdet stereotypa skildringarna av hur vacker hon är framtill med hennes erotiska lockelse. En rent erotisk bakgrund förefaller ju även, åtminstone vid första påse• endet, uppgifterna om det helt nakna rået eller det motiv, som omtalar de långa brösten, att ha (se karta 3). Så är nog också fallet med det förstnämnda motivet, vilket för övrigt har spo radisk förekomst och troligen i flertalet fall saknar traditions samband mellan de olika beläggen. Som ett exempel må an föras inledningen till en variant av S j ä 1 v sägnen: »Det var en gång en man, som passade en kolmila. Då kom 'skövsnuan' och ville värma sig. Hon var alldeles naken och mycket vacker, fast på ryggen såg hon ut som ett baktråg. - -» - Nils Svensson (Skåne, Högseröd 1929. L UF 2255, s. 2). Det erotiska är också mycket starkt framträdande i följande uppteckning, där emellertid den frestande kvinnan säges vara icke skogsrået utan »havfrui»: »Dä hörd jä i Buge, nä ja va ung. Då hadd dä vart en gång en ung fiskare, som hadd ligge nere i Strandboden en sommarnatt. Sum han låg där så kummar dä in en naken tös u kryper hän i laven till han, ha hadd vart faslit grann - -» så följer den på s. 244 f. exempli fierade sägnen. - 0. Lindblom (man), f. 1856 (Gotl, Buge 1933. ULMA 5569, s. 2). Ehuru i undantagsfall förekommer emellertid motivet utan någon påvisbar erotisk karaktär. I dessa fall har man ofta an ledning att tro, att motivet ej uppträder spontant, utan att sages mannen förut hört det berättas. Vad åter det motiv beträffar, som omtalar de långa, oftast hängande brösten, så är detta så väl inom som framför allt utom Sverige anknutet till sjöråföreställningen, där det synes vara ett karaktärsmotiv. Inom skogsråföreställningen förekommer det i Sverige och Danmark, såsom karta .3 visar, ofta i sägnen om Odens jakt. Den kvinna, som där jagas, brukar ofta skildras på ungefär följande sätt: »Bäst dä va kom dä ett fruntimmer mä hängane hår, å brösta hang på henne, å ho va nästan naka. - -» (Vrml, Gillberga 1927. IFGH 969, s. 5). Ytterst sällan äro dessa skildringar erotiskt färgade, åtminstone ej om man använder termen »erotisk» i samma betydelse som i det före-• Skogsråföreställningens erotiska innehåll 251 gående. Av sagesmännens berättelser får man - särskilt när man själv hör dem berättade - den uppfattningen, att de långa, hängande brösten på den oftast nakna kvinnan snarast förstärka den prägel av hemskhet och vildhet, som sägnen om Odens jakt har. Detsamma synes vara fallet i de skogsråuppteckningar, i vilka motivet förekommer utanför Odens jakt. Ett exempel må här anföras: »Oppve Mogsjön mella Fjäll å Östviken ligger ett tämlit högt berg. Ve å på dä berget va dä allti mö rappet. E natt kom en göbbe gåanes förbi på hemväg. Han kom å titte oppåt berge. Då feck han se ett fruntimmer stå och löppe sarken. Ho va spettaste naka. Brösta va så store söm havrapöser. När dä va färdit tog ho på sej sarken. Sen hån• skratta ho å ble borte. Dä va fälle inte nö ane än skogsråa söm skulle flipe hönöm.» - Lena Jansson, f. 1841 i L. (Vrml, Långserud 1928. IFGH 1228, s. 17). Man skulle ju visserligen kunna tänka sig, att orsaken till att den nu anförda uppteckningen saknar (manlig) erotisk prägel är den, att meddelaren är en kvinna. Emellertid finnas även upp teckningar med psykologiskt sett likartad inställning till motivet, och där meddelarna äro män.12 Vi se sålunda, att motivet såväl i sägnen om Odens jakt, som då det utanför denna är anknutet till skogsrået, oftast saknar erotisk prägel i egentlig mening och snarast kan rubriceras som ett slags skräck- eller hemsk hetsmotiv. Härmed vill jag dock ingenting ha sagt om motivets upprinnelse, ty som förut nämnts, är det framför allt ett karak tärsmotiv hos sjöråföreställningen13, och redan genom en flyk tig undersökning har jag funnit, att det här ej sällan förekom• mer i erotiskt färgade sägner och memorat. Vad beträffar det senast behandlade motivets. förekomst i Odens jakt, har det ända sedan Hylten-Cavallius' dagar i den vetenskapliga litteraturen ansetts, att det är skogsrået, som för - följes av jäg.aren.14 Hylten-Cavallius skriver nämligen: »Skog- 12 Se t. ex. Skåne, Andrarum 1928. LUF 543, s. 21. 13 Se t. ex. Fsvf Il: 3: 2, s. 315 ff. Jfr även Zelenin, a. a., s. 392: »Die bei den Uggr. weit verbreitete Vorstellung von den rnyTOBKa, Bo,zi;sitt11u;a, XHTKa, qepTOBKa, grösstenteils als einer hässlichen Frau mit riesigen Brusten, bezieht sich eigentlich auf die Frau des W asser geistes oder den W assergeist weiblichen Geschlechtes - eine Gestalt, 15 D. v. s. i motsats till Hulte. 16 Hylten-Cavallius, a. a. I, s. 208. 17 Denna benämning har uppkommit på så sätt, att hinn (eg. 'hin [onde]' i hinnjakta associerats med djuret hinn (hind). Trots denna association lever dock den föreställningen flerstädes kvar, att den jagade är en kvinna. 18 Dessa skilja sig emellertid i detta fall från de svenska, i det man i några varianter jämte »de lange hrengebryster» även finner omtalat det »hule i ryggen» (se DS, G. R. Il C, nr 92 och ibidem N. R. II C, nr 65). I de danska uppteckningarna säges också ej sällan, att de för• följda kvinnorna äro ellekvinnor (jfr H. Ellekilde, Danmarks Folke- Skogsråföreställningens erotiska innehåll 253 linje därifrån kan följas söderut. Anknytningen till skogsrået är naturlig i de trakter, där skogsråföreställningen dominerar, men denna anknytning är i Sverige med all säkerhet sekundär, och Hylten-Cavallius' påstående, att kvinnogestalten i Odens jakt åskådliggör en äldre skogsråföreställning är tydligen ett löst an tagande utan verklighetsunderlag i likhet med så många andra påståenden i hans arbete. I sägnerna om Odens jakt talas ofta om den jagade kvinnans långa, fladdrande hår, ett motiv, som även utanför denna sägen då och då förekommer anknutet till skogsrået. Åtminstone ibland förefaller det, som om också här ett erotiskt moment skulle spela in, i det nämligen det långa (och vackra) håret ofta - ehuru ej i sägnen om Odens jakt19 - synes tjäna till att framhäva skogsråets skönhet. Det erotiska inslaget förefaller emellertid i detta fall ej vara av väsentlig betydelse, och jag har därför redan behandlat motivet i ett annat sammanhang (se kap. Y Skogsråets utseende). Sammanfattningsvis kan sägas att det erotiska inslaget i skogs råföreställningen är starkt framträdande såväl i memoraten som framför allt i vissa sägner. Föreställningen är dock, som ju redan framgått av det föregående, sammansatt av ett flertal olika föreställningar, av vilka det erotiska inslaget är starkare i en del, främst i dem som stå i samband med kolar-, tjärbrännar- och vissa jägartraditioner, men svagare eller obefintligt i andra. Till -dessa senare höra dels några viktiga jägartraditioner, vilka måste anses som synnerligen ursprungliga - bland dem t. ex. att man måste offra till skogsrået för att få tur - dels föreställningar sagn, s. 147: »De langbrystede kvindelige trolde, som den vilde jreger forfolger, opfattes i Danmark nrermest som skovväsener." Jfr även samme förf., Odinsjregeren på Mon). Den ihåliga ryggen, som ju är ett mycket vanligt motiv i den danska ellefolksföreställningen, om nämnes emellertid ytterst sällan i de danska sägnerna om Odens jakt, under det att i Danmark liksom i Sverige de långa brösten, vilka äro karakteristiska just för den jagade kvinnan, äro ett mycket sällsynt motiv i ellefolksföreställningen i övrigt. Även i Danmark är det där• för mycket, som tyder på, au den jagade kvinnan ursprungligen är en självständig gestalt utan samband med ellefolken, ehuru hon sekundärt associerats till dem. 19 I denna synes det närmast vara ett hemskhetsmotiv. 254 Skogsråföreställningens erotiska innehåll sådana som att rået för vilse och skrattar. Därtill kommer, att övergångsområdet, där det erotiska inslaget i allmänhet är mindre starkt framträdande - utom vad de förhållandevis sen tida kolartraditionerna beträffar - i stort sett synes ha bevarat en ursprungligare skogsråföreställning än kärnområdet. Som jag redan förut i annat sammanhang påpekat, tyder således myc ket på, att skogsråföreställningen tidigare var mindre erotiskt färgad än nu. KAP. X. Skogsråföreställningens liv och ursprung. Traditionsbärarna. I sin uppsats om traditionsspridning skriver von Sydow: »Sö• ker man genom en socken beträffande en viss tradition, t. ex. en saga, en föreställning eller en sedvänja, skall man snart finna, att varje särskild tradition har sina bestämda traditions bärare, som blott utgör ett fåtal av hela socknens befolkning. De olika traditionerna har både olika antal och olika slag av traditionsbärare. Söker man t. ex. efter jakttraditioner får man ingenting alls, om man frågar kvinnorna, och blott ett ganska ringa fåtal bland männen har något att meddela. Liknande är förhållandet med andra slags traditioner.» 1 von Sydow skiljer vidare mellan aktiva och passiva traditionsbärare. De förra föra traditionen vidare; de senare äro blott passiva hörare. Och detta - att vi sålunda blott ha ett fåtal aktiva traditionsbärare - är ingalunda ett sentida förhållande utan något för traditionen som sådan konstitutivt. Så långt von Sydow. Vad nu skogsråtraditionen beträffar, så är den ju, särskilt inom kärnområdet, typiskt manlig. I säg• nerna uppträda genomgående endast män; se sägnerna Rået h j ä 1 p e r k o 1 a r e n, F ä s t a u p p s 1 ä p e t, R å e t b 1 å s e r i bössan, Vakna i k ä r r e t o. s. v. I memoraten omnäm-• nas visserligen även kvinnor såsom upplevande personer, men inom kärnområdet är deras procentuella antal mycket ringa i förhållande till männens, och deras förekomst inverkar i stort sett ej förändrande på skogsråföreställningens manliga grund karaktär inom detta område. 1 C. W. von Sydow, Om traditionsspridning, s. 321 f. 256 Skogsråföreställningens liv och ursprung Oberoende härav kunna vi emellertid konstatera, att skogsrå• föreställningen tämligen allmänt även har kvinnor som tradi tionsbärare. Ehuru det förhåller sig olika inom olika delar av utbredningsområdet, är föreställningen nämligen så spridd, att ett procentuellt sett mycket stort antal av de äldre bland be folkningen känner till den. Även beträffande förekomsten av kvinnor som traditionsbärare råder emellertid en · viss skillnad mellan memorat och sägner. För 60 skogsråmemorat från Skåne tagna utan någon speciell urvalssynpunkt finna vi 35 män och 25 kvinnor som traditionsbärare - varmed här då menas sagesmän. För 103 värmländska memorat bli siffrorna: m 72. k 27, ov 4; för 40 småländska: m 20, k 20 och för 38 västman• ländska: m 22 och k 16. - Beträffande memoraten kan man alltså säga, att de manliga traditionsbärarna visserligen i all mänhet överväga till antalet men att kvinnornas procenttal dock ligger så högt som mellan 25 och 50. Någon egentlig skillnad mellan kärnområde och övergångsområde synes i detta fall egen domligt nog ej finnas. För sägnerna däremot är männens procenttal vida högre. För Rået blåser i bössan äro sålunda i Sverige siffrorna: m 41, k 12 och för Skogsrået skjutes: m 18, k 4. Särskilt den första men i viss mån även den andra är ju en utpräglad jägar• sägen, och man kan ju därför vänta, att antalet kvinnliga tradi tionsbärare där skall vara ringa. För Rået h j ä 1 per ko 1 a ren äro motsvarande siffror: m 34, k 10; för Vakna i kär• ret: m 26, k 7; för Fästa upp släpet: m 40, k 22, ov 9 och för Självsägenkomplexet: m 164, k 80. - Det fram går av siffrorna, att antalet kvinnor som traditionsbärare är något större i sådana sägner, som ej direkt sammanhänga med ett manligt yrke - t. ex. Fästa upp s 1 ä p e t - och i så• dana, där folktrosinnehållet står tillbaka för det underhållande syftet som i S j ä 1 v s ä g e n k o m p 1 e x e t. De nu för sägnerna anförda siffrorna gälla emellertid ej för fäbodsägnerna. För v ä tt e b rö 11 o p s s ä g n en t. ex. äro siffrorna: m 9 och k 11, och särskilt belysande är i detta av seende t i b a st sägnen; för den sydliga typen, skogsråtypen, äro siffrorna: m 42, k 15, ov 5; för den nordliga, vättetypen: m 7, k 23, ov 21. För fäbodsägnerna, där ju huvudsakligen kvinnor äro de upplevande personerna, äro alltså kvinnorna i Skogsråföreställningens liv och ursprung 257 majoritet även som traditionsbärare. Orsaken till att skogsrå• sägnerna ha ett så mycket lägre antal kvinnliga traditionsbärare än memoraten är givetvis dels att männen voro ute mera och hörde mera. I jaktsällskapen berättade. man mycket historier, därom vittna många meddelare, likaså framme vid bruken och under kolkörningen samt mera allmänt i drängstugorna. Dels hade dessa sägner ett större och mera aktuellt intresse för män• nen än för kvinnorna. De förra hade kanske ofta själva varit med om liknande situationer och kunde lätt tänka sig in i, hur det hela gått till. Under omvända förhållanden gäller detta även för fäbodsägnerna. Här var det kvinnorna, som voro de bäst initierade. - Detta beträffande sägnerna; memoraten där• emot ha ett visserligen lokalt men dock mera allmänt och ak tuellt intresse. Så vitt jag kunnat finna, har ej det förhållandet, att de till sin grundkaraktär manliga skogsråtraditionerna i ganska stor utsträckning ha kvinnliga traditionsbärare, inverkat förändrande på själva traditionerna, något som särskilt gäller sägnerna men även memoraten. Olika personlig läggning kommer visserligen ibland till synes, men detta är även fallet med de manliga tradi tionsbärarna, och någon speciell kvinnlig färgning framträder knappast annat än stundom i själva tolkningen eller tillämpningen av det berättade. Sålunda söka tydligen kvinnorna ibland i de erotiska sägnerna och memoraten en förklaring till männens kallsinnighet eller otro. Som von Sydow påpekat, äro traditionsbärarnas yrken nor merande för deras traditionsinnehav. Såvida det ej gäller myc- ket allmänna förhållanden, måste man vända sig till jägare för att få veta jägartraditioner, till kolare beträffande kolartradi tioner o. s. v. Uppteckningarnas oftast bristfälliga uppgifter på denna punkt omöjliggöra dock en närmare undersökning av de olika traditionsbärargrupperna i detta avseende. Ehuru i något modifierad form gäller sålunda även för skogs• råföreställningen von Sydows förut citerade uttalande om tra ditionens bundenhet. Däremot synes mig den av honom på• talade skillnaden mellan aktiva och passiva traditionsbärare här - särskilt om man undantager sägnerna - vara mindre fram trädande, än vad som t. ex. är fallet med sagorna eller i allmän• het med rena underhållningstraditioner. Att ej sällan flera även 11 Gunnar Granberg 258 Skogsråföreställningens liv och ursprung av en bygds äldre innevånare mycket dåligt eller ej alls känna till skogsråtraditioner är ju ett bekant faktum, men dessa perso ner kunna knappast rubriceras som passiva traditionsbärare. De äro nämligen oftast ej intresserade för traditionen, en sak, som ibland sammanhänger med deras andliga konstitution men oftare med traditionsupplösningen eller med speciella miljöför• hållanden. Traditionsbärarnas individuella karaktär gör sig på olika sätt och i olika grad gällande. En del fantasirika personer kunna vä• sentligen omforma en tradition, stundom så fullständigt att deras utsago blir nästan värdelös för en ren traditionsundersökning. Andra däremot - och dessa utgöra det stora flertalet - återge själva traditionen troget men tolka dess innehåll på sitt eget, personliga sätt. Jag hade t. ex. en gång två sagesmän från samma trakt, vilka båda berättade en och samma gengångarhistoria. Den ene, som var djupt religiös, ansåg gengångarna vara sända av Gud för att visa oss människor, att det finnes ett liv efter döden. Den andre sammanfattade sitt omdöme om dem ungefär så: »Dä ä inte anne otäckshet». Det säger sig självt, att de olika uppfattningarna härvidlag även återspeglades i sägnernas när• mare utformning. - Denna individuella uttolkning gör sig dock främst gällande i traditioner, där det finnes ett mer eller mindre starkt trosmoment. Skämthistorier och överhuvud taget tradi tioner, som gå ut på ren underhållning, äro visserligen även de utsatta för en omformningsprocess, men den yttrar sig där på ett annat sätt, nämligen oftast genom tillkomsten av ett eller annat fantasimotiv. Uppteckningarna visa, att tron på skogsväsen ännu är fullt levande bland de äldre sagesmännen och icke sällan även hos de yngre. Hos många äldre personer, som jag besökt, har jag funnit tron på naturväsen vara en integrerande del av deras livsåskådning. Intressant är att se den glidning, som ibland kom mer till synes mellan tro, tveksam tro och så att säga fantasitro. Som ett belysande exempel må anföras följande: »I Sunn å Nsrre-Vi där har vatt mycke rörelse mä rå å sånt där. - Skogsfru, jo dä har di no kallt di där sam gick jägera te mötes. - Dä kom e sånn där te en skytt å frägde, änter han ville ho skulle ställa öget åt'en eller byssa. Men han hadde ju vatt så klroker, så han sa, Skogsråföreställningens liv och ursprung 259 att han va tacksam, am ho ställde byssa åt'en. Si han va rädd, att ho skulle skad'en, am ho skulle ställe öget. Hällans va meninga, att han skulle si å skjute va sam, am ho fick ställe öget på'n. - Skogs pyssjer kallte di dam egentlin, men dä ju bare en sagen,,, - Jägaren m. m. August Karlsson, f. 1852 i T. (Ögl, Tidersrum 1931. ULMA 6081, s. 15). Samme sagesman fortsätter så: ,,Harmynte-Johan han sa, att dä kom e sånn där te'n. Ho ville han skulle välre mä'na. Ho ville ha samtalr mä'n förståss, men han blridde ärger å släppte å båe pipera i arsart på'na. Å ho te skrike å la å; å ho skrek å la å, sa han, så dä suste ätter'a. Men inte tror då ja, att dä ha funnis nåre sånne i Harmynte-Johans ti. .Ja har då inte sitt skogsrå eller nåre fruder [fruar]. - Men för länger ti tebake, så kan dä ju hände, att dä ha funnis, för dä fanns ju jätta. Di [d. v. s. jät• tarna] har lagt sånne giller unner store stene. Ja dä finns än i da. En kunne ta lunner å lunne ner dam.,, (Ögl, Tidersrum 1931. ULMA 6081, s. 15 f.). Man lägger märke till, att ehuru sagesmannens »kommentar» rymmer en viss skepsis, så märkes ej någon sådan, då han an för själva berättelserna; den första av dessa är en i Östergötland mycket vanlig sägen (s. 118 ff.), och även den andra har sägen• karaktär. Han lever sig nämligen så in i det berättade, att det, åtminstone för ögonblicket, blir sanning för honom. Typiskt för denna inlevelse är, att den kan utsträckas även till rena under hållningshistorier. Som exempel anför jag efter samme sages man följande Miinchhausenhistoria: »Dä va en sam - Alfre i Bro hette han - han va ute å skulle skjute änner; då hadde han skjute å mä haglra. Men då flrög dä app nåre änner, å då to han å ladde mä krut, för si krut dä badde han. Å så hadde han en laddstake utte järn å den to han å ladde mä, å så smög han sä ner te sjön, å där vänte han, te alle tre ännera kom i e ra. Å så sköt han å. Å dä va så turlit, så laddstaken han geck igönöm alle tre. Dä va ett alrstånn där ve sjön, å där fasne [fastnade] ladd staken. Så då feck han alle tre. - Dä va inte änna dekt å påhett, men dä ä bra dektat. - Mä no va dä turlitt, att dä där alrstånnet va där, hällans hadde ännera f,lryjet å mä hela valuta.» (Ögl, Tidersrum 1932. ULMA 6956, s. 11). Särskilt i de två sista meningarna kommer glidningen mellan fabulering och tro tydligt fram. Man kan jämföra uppteckningen med de samtal, man ofta får höra om en medryckande teaterpjäs, film e. dyl. De samtalande veta, att det är dikt, men trots detta 260 Skogsråföreställningens liv och ursprung resonera de, som vore det om verkliga livsöden, och det seddas och hördas inflytande blir ofta detsamma, som om så vore fallet. Inlevelsen har också varit av mycket stor betydelse för skogs råföreställningen och särskilt för förhållandet mellan sägner och memorat. Just tack vare denna psykologiska omständighet ha t. ex. underhållningssägnerna av S j ä 1 v s ä g n ens typ åter• verkat på skogsråföreställningen i sin helhet och bidragit till att utbreda och konsolidera vissa drag inom densamma. Allmännare uttryckt kan man säga, att den utgör en viktig förutsättning för den förut omtalade sägnifieringen. * Skogsråföreställningens ursprung. Tidigare har jag visat, huru i Sverige den fasta traditionen om ett manligt skogsväsen är begränsad till landets sydligaste del. Emellertid heter det i en uppteckning från Dalsland: »Manliga skogsväsen har det inte varit så mycke talat om. Barnen har skrämts för 'skogsbusen', 'busen i skogen'. Men hur han såg ut har jag inte hört något om. Han skulle vara farlig. Han skulle ta en med in i skogen, så att en aldrig kom tillbaka mer.,, - A. P. Larsson, f. 1872 i Å. (Dalsl, Åmål 1932. IFGH 2986, s. 21). Sporadiskt förekomma dylika uppgifter över en stor del av Sverige och förmodligen även utanför detsamma inom skogrika områden. Några andra egenskaper, än att han är farlig och tar barn, har dock ej denne skogsbuse, och han är ej heller något verkligt skogsväsen med folktrosunderlag utan en av de äldre påhittad gestalt, som man skrämt barnen med, alltså en peda gogisk fiktion. Barnen ha visserligen ofta trott på hans existens och fruktat honom, men denna tro ha de i likhet med tron på övriga pedagogiska fiktioner - såsom t. ex. brunnsgubben, för• klaringen att barnmorskan kommer med de nyfödda barnen o. s. v. - normalt lagt bort med åren. Endast hos en del mer eller mindre efterblivna har den ibland suttit kvar livet igenom. Naturligtvis kunna även verkliga naturväsen såsom skogsrået, näcken eller trollen: användas i pedagogiskt syfte för att skrämma barnen till lydnad och särskilt då för att avhålla dem från att Skogsråföreställningens liv och ursprung 261 gå ut i storskogen eller ned till förrädiska vattendrag. Jag an för ett par exempel: »När barnen var stygga och ville springa ut brukade man säga till dem: akta er eller kommer skogsnuvan och tar er. Eller också sade man till dem: akta er eller kommer brunngubben och tar er, detta senare mest för att de icke skulle gå nära brunnen.» - Kristina Nils son, f. 1856 i H. (Hall, Hishult 1932. IFGH 2824, s. 5). »Dä e sam di kalle för skogsfru. Di skrämde barna (för henne), så di inte tordes gå ut på farstubrona en gång, för di va fälle rädde för sånt där.» - Anders J. Andersson, f. 1838 i Stjärnorp (Ögl, Hälle• stad 1931. llLMA 4768, s. 3 f.). Icke minst i kök och drängstugor uppammades hos barnen en verklig skräck för skogsrået och andra naturväsen, något som i sin tur predisponerade för illusioner och hallucinationer; det finnes icke så få berättelser härom. Men det är intressant att lägga märke till, att då skogsrået användes i skrämselsyfte, så tro i de flesta fall barnens föräldrar eller andra, som på detta sätt skrämma barnen, själva ej riktigt på skogsrået. Av helt annat slag slutligen äro de varningar för skogsrået, trollen etc., som man så ofta möter i uppteckningarna och vilka i allmänhet äro förenade med upplysningar om hur man bäst kan skydda sig. Här är det fråga om verklig tro även från de äldres sida. Exempel på fiktioner ha vi i de förut behandlade och även till skogsrået anknutna personifierade uttrycken skogsfrun eldar, skogsnuuan byker o. dyl., vilka användas om dimman, som stiger upp från sankmarker (se kap. V, Skogsrået varslar). Gränsen mellan ren fiktion, halvtro och tro är dock i dessa och andra fall flytande, och som nyss påpekats, kan ej sällan det som av den ene uppfattas som halvt skämtsamt och som kanske från början varit ämnat så av en annan omfattas med verklig tro. Här som i andra fall gör sig traditionsbärarnas olika personliga lägg• ning gällande. Redan i föregående kapitel påpekade jag den stora betydelse de erotiska drömmarna ha för skogsråföreställningens utform ning och tradering. Ytterligare en uppteckning må här anföras: »En natt vid den tiden då nävret löper gick en mann i Pojo till skogs för att göra rivor. För att avlägsna myggen tände han upp en eld och lade sig sedan bredvid och somnade. Då han vaknade, såg han skogsjungfrun stå på motsatta sidan av elden. Det var en högrest 262 Skogsråföreställningens liv och ursprung smärt huldra2 , klädd i granna guldskimrande kläder och med vacker huvudbonad. Mannen blev emellertid förskräckt, då den sköna vände sig om, ty baktill såg hon svart och ful ut som en grep eller gryta. Hon saknade axlar, berättas det.» (Nyl, Pojo. Fsvf VII: 1, s. 628). Det förvirrade, kaotiska, som ej sällan utmärker drömmen, kommer i denna uppteckning särskilt tydligt till synes, näm• ligen i uppgiften om att skogsrået saknade axlar. Typisk dröm• karaktär har även den i det föregående behandlade sägnen Vakna i kärret. En man har gått vilse och strövat om• kring till sent på natten. Utan att veta, var han befann sig, har han somnat och så när han vaknat funnit sig ligga i ett moras e. dyl. - Dessa erotiska drömmar stå dock blott i samband med det erotiska innehållet i skogsråföreställningen, och de bygga som alla drömmar i första hand på traditionsstoff. Vanligare än drömmarna och av större betydelse för skogsråföreställningens utformning ha med all säkerhet de mer eller mindre erotiskt fär• gade vakenfantasierna varit. Av stor betydelse för skogsråföreställningen äro även sinnes villorna, illusioner och hallucinationer. Graden av deras betydelse är emellertid mycket omdiskuterad, och det kan här ej bli fråga om en allsidig undersökning, blott om några kritiska synpunkter med utgångspunkt från skogsråmaterialet. »Vid illusionen utgör en yttre förnimmelsestom• m e n f ö r e n s u b j e k t i v t f ö r v r i d e n s i n n e s b i 1 d. Ett lakan kan bli en spökgestalt, skogens gröna färg kan taga skep naden av en grönklädd skogsfru, - - -» skriver W. Liungman i en uppsats om hithörande företeelser. 3 Åtminstone när det gäl• ler de till naturväsen associerade illusionerna, är emellertid ut trycket »subjektivt förvriden» knappast på sin plats. Undersöker man de skogsråuppteckningar, som synas gå tillbaka på illusio ner, finner man nämligen, att de så gott som genomgående äro uppbyggda av traditionsstoff. Ett par exempel må anföras: »En skogsjungfru visade sig en gång för en vallgosse nära Kavall• strandbäck. Hon stod lutad mot en hög tall och såg mycket vacker 2 Denna egentligen norska benämning har sagesmannen tydligen hämtat från något tryckt arbete. Huldra har nämligen i den populära svenskspråkiga litteraturen blivit en slags terminus technicus för skogsrå. 3 A. a., s. 173. Skogsråföreställningens liv och ursprung 263 ut; en fin, stor hatt hade hon på. Vallgossen befann sig på bärget, och hon såg grant på honom. Då han öppnade ledet och avlyftade skislorna, medan han lockade ut korna, vände hon sig om och tog till flykten. Där växte en fin aspskog, och 'skatorna' [topparna] svajade, då hon sprang, så att det liksom fräste efter henne. Bakom var hon mycket ful. Därför vilja skogsråna ej heller visa sig från det hållet.» (Nyl, Esbo. Fsvf VII: 1, s. 627). Sannolikt ha vi här att göra med en hörselillusion, liksom väl även de förut behandlade traditionerna om ellefolkets sång och om skogsråets hånskratt i en del fall fått ett stöd i sådana illu sioner. Vanligare förefalla emellertid synillusionerna att vara: »I Gryteryds sn Smål. men nära gränsen till Halland ligger en liten sjö, som heter llagöl. Strax vid sjön ligger ett torp. Torparen som bor där, såg en kväll ett märkvärdigt ljus, som liksom steg upp ·ur sjön. Han kunde se· det grant, för det lyste klart. Sen började ljuset flytta på sig och kom allt närmare land. Där blev det borta, och torparen såg i stället en fin fru. Hon var rask och stram. Hon försvann in i skogen. Då trodde han, att det var skogafrua han sett.» - Emanuel Isaksson, f. 1849 i G. (Hall, Gunnarp 1920. IFGH 872, s. 10). Den i denna uppteckning skildrade händelsen säges ha till dragit sig en kväll, och skogsdunklet med dess utsuddade kon turer är naturligtvis en ypperlig miljö för uppkomsten av illusio ner. Dylika hava väl även medverkat vid traderingen av före• ställningen om ellefolkets dans och måhända också haft bety delse för dess uppkomst, ehuru man härvid även måste ta hän• syn dels till rena personifikationer (jfr s. 3;1 f.) dels till de upp komstförklaringar, som gälla de runda ringarna i gräset. Illusionerna bygga emellertid som sagt i första hand på tradi tionsstoff, och ehuru de haft stor betydelse för traderingen, kan man ej förklara någon av de till skogsråföreställningen hörande traditionerna enbart med hänvisning till illusioner, något som jag redan tidigare berört vid behandlingen av de motiv, som omtala skogsråets fula baksida. Viktigare än illusionerna äro säkerligen för skogsråföreställ• ningen hallucinationerna, d. v. s. sinnesvillorna utan yttre sin nesintryck. Hallucinationer och illusioner liksom även drömmar gå dock över i varandra, och som jag vid behandlingen av de erotiska fantasierna redan påpekat, är det ofta omöjligt att av göra, vilketdera det är fråga om. Troligt är sålunda att till grund för de enskilda memoraten om ellefolkets sång liksom om skogs- 264 Skogsråföreställningens liv och ursprung råets skratt ligga såväl hörselhallucinationer som hörselillusioner. För andra traditioner gäller detsamma qm synvillorna. En led ning har man dock ibland i de yttre omständigheterna, i det ju hallucinationerna, somt. ex. von Sydow framhåller, ofta samman hänga med psykopatiska tillstånd vållade av hunger och utmatt ning, berusning, erotisk spänning, feber, sinnessjukdomar m. m. Man kan därför våga påstå, att det i följande exempel rör sig om hallucinationer: »Johannes i Skurvik hade en karl hos sig som blev schaneter (galen). Han hade varit ute i skogen och träffat ett så grannt fruntimmer, och sen måste han gå till henne så länge han levde. Men han blev aldrig riktig mer, han bara talade om detta märkeliga fruntimret.» - Petter Severinsson, f. 1858 i F. (Hall, Fjärås 1927. IFGH 932, s. 6).4 »En gång, då Anders var ung, och ännu vistades i sitt barndoms hem, var han en natt på bal i Fillingen. Då han frampå morgonen gick hemåt, fick han i skogen se en skogrå, som satt på en stubbe, en bit från vägen. Skogrån lalla och sjöng. Anders, som var lite yr i huvudet, stapplade ibland på stenar och var nära att falla på marken. Då skrattade skogrån.» - Anders Andersson, f. 1836 i Ä. (Dalsl, Ärte mark 1927. IFGH 1026, s. 5). »En, Magnus Olsson, kom från Filipstad en kväll. Full var han. Till sist ramla han av vagnen o blev liggande i en grusgrop. Det kom en flicka dit. Gubben trodde, det var hans fästmö. De kurtisera som vanligt, när de var tillsamman. 'Råa', för det var ingen flicka, blev stormförtjust i honom. Sen kunde han aldrig fara förbi den grus gropen.» - Olle Dahlman, f. 1873 (Vrml, Nordmark 1927. IFGH 970, s. 7 f.). . Särskilt vad beträffar ellefolkets sång och skogsråets skratt men även - om än i. mindre grad - upplevelserna i de ovan 4 Memorat av denna typ få ej förväxlas med sådana, i vilka en per sons plötsligt inträffade sjukdom av dennes omgivning skylles på skogsrået; se t. ex. följande: »Landtrådet höll sig till skausnuan och en gång han mötte skogs snufvan, kom skogmannen till att se att han sällskapa med skogs snufvan, ty for han fram och slog ihjäl Landtrådet. Offret dö ej genast, utan hade legat sanslös i skogen i tre dygn innan de fann ho nom. Då var han medvetslös och de måste bära honom hem på ett lakan och dö strax efter hemkomsten, utan att ha återfått sin sans.» - Olaus Jönsson, f. 1848 (Skåne, Slimminge 1925. LUF 84, s. 108). - Dylika till skogsrået anknutna förklaringar äro mycket vanliga; även »autoförklaringar» finnas, och ej sällan är det omöjligt att avgöra, om en sådan eller en verklig hallucination föreligger. · Skogsråföreställningens liv och ursprung 265 anförda exemplen gäller, att den hallucinatoriska upplevelsen är uppbyggd av traditionellt stoff, vilket varit aktuellt för personen i fråga. Dessutom tillfogas . gärna, när upplevelsen vidareberät• tas, traditionella motiv, och så blir den stöpt i traditionens givna form. Att förklara traditionerna som ursprungligen framsprungna ur dylika upplevelser låter sig däremot knappast göra. Ett för skogsråföreställningen viktigt undantag från det sist sagda gäller dock i viss mån de erotiska sinnesvillorna. Här äro upplevelserna - vare sig de nu sammanhänga med drömmar, illusioner eller hallucinationer - utan tvivel primära i förhål• lande till traditionen om det älskogslystna skogsrået. Detta fram går bland annat av det, som förut sagts om skogsråföreställ• ningens förhållande till landskapet och näringarna. Särskilt von Sydow framhåller också de erotiska upplevelsernas betydelse som ett viktigt attraktionscentrum inom skogsråföreställningen, något som sammanhänger med att de erotiska historierna i hög grad intresserat folket. Jag återger här det viktigaste av hans fram ställning. Han framhåller först i anslutning till vad han förut påpekat om hallucinationernas orsaker - svält, febrar, berusning etc. - dels att de måste ha »förekommit oftare hos allmogen än hos o-;s moderna mänskor, dels att de väckt betydligt större uppmärk• samhet, i det hela grupper av hallucinationer hos moderna mänskor helt och hållet uppfattas som sjukdomssymptom, men av folket såsom övernaturlig verklighet. Att hallucinationen när den inträffar, måste göra ett_ synnerligen djupt intryck på allmo gen, och att den utövat ett i många hänseenden grundläggande inflytande på dess uppfattning av det övernaturliga, måste därför stå utom allt tvivel.» 5 Om skogsråföreställningen skriver han sedan: »En icke all deles ovanlig form av hallucination är den erotiska. Från antiken och medeltiden känner man en mängd upplevelser med succubus och incubusdemoner, upplevelser, som ej alstrats av någon redan färdig tro på sådana väsen, utan på en viss abnormitet i veder börandes nervliv. I nordisk folktradition har skogsfrun eller skogsrået delvis karaktär av en succubusdemon. Hon försöker 5 von Sydow, Spöktro och vättetro, i a. a. 1925, hf. 1, s. 6. - Till hans däri uttalade åsikt ansluter sig även W. Liungman, a. a., passim. 266 Skogsråföreställningens liv och ursprung locka till sig män, och det finns åtskilliga upplevelser om män, som blivit lockade och sedan ej kunnat låta bli att ständigt ge sig ut i skogen till hennes möte, tills de tynat bort eller mist för• ståndet. Man är här ej hänvisad till endast diktning, utan det ligger tydligen upplevelser bakom, i det bl. a. ett par fall kom mit inför domstol, så att vederbörande noggrant förhörts och deras upplevelser protokollförts. Att det här ej går an att anse upplevelserna och sägnerna såsom blott kristallisationer av folk. tron är tydligt, ty sådana upplevelser får man ej på grund av att man hört talas om att skogsrået är galet efter manfolk. Upp levelsen måste här vara det primära och har gett upphov till både tro och sägner. - - - Utgår man emellertid från succubushallucinationen och andra erotiska syner, blir det däremot lätt att förklara skogsråföreställ• ningens uppkomst och utveckling. Skogen har i och för sig ej att göra med succubusupplevelserna; och har man haft en sådan på annan plats, skyller man heller ej på skogsrået. Då det mest är män, som vistas i skogen för arbetets skull, är det emellertid naturligt, att deras erotiska fantasi just där tar sig uttryck i kvinnliga hallucinationsbilder, och ensamheten i skogen gynnar succubusupplevelsens tillkomst där. Då man sedan märker, att det ej kunde vara en riktig mänska, som man varit samman med; blir slutsatsen den, att i skogen lever ett övernaturligt kvinnligt väsen, som vill åt män, och det ligger då nära till hands att låta henne bli det associationscentrum, som drager till sig allt annat av ovanlig art i skogen. Det blir hon, som får skulden för att man går vilse, det är henne man hör skratta, det är hon, som ger tur eller otur åt jägaren, det är hon, som väcker kolaren, när milan behöver ans o. s. v. Allt detta är nämligen upplevelser, beroende på sins emellan skilda fenomen, men alla upplevda i skogen. De skulle kunnat fördelas på olika väsen, och man kan också finna exempel på att ett och annat sådant drag stundom av folktron förklarats annorlunda. Men på vissa områden har skogsfrun blivit det starkaste associationscentret och därför själv• klart dragit dem alla till sig.» 6 Om man håller fast vid, att det nu sagda i första hand gäller traditionens uppkomst och ej dess fortsatta tradering, så gå en 6 von Sydow, Spöktro och vättetro, i a. a. 1925, hf. 2, s. 5 f. Skogsråföreställningens liv och ursprung 267 del sägner och memorat säkerligen tillbaka på erotiska upplevel ser - utan tvivel ofta av hallucinatorisk art. Detta gäller, som jag förut visat, t. ex. sägnen N u har j a g 1 ur a t kris te t b 1 o d och traditionerna om hur rået förskapar sig till mannens hustru eller fästmö. Andra sägner däremot ha visserligen ett starkt erotiskt inslag, men deras uppkomst kan likväl ej förkla• ras endast eller främst på detta sätt, så t. ex. beträffande t i b a s t s ä g n e n och R å e t h j ä 1 p e r k o 1 a r e n. Motsvarande gäller för de icke sägnifierade traditionerna. Man får dock ej överskatta betydelsen av det erotiska insla get i skogsråföreställningen, och jag hänvisar härvid till vad jag redan framhållit i föregående kapitel. Man kan ej förklara skogsråföreställningens uppkomst och utveckling med utgångs• punkt enbart ur »succubushallucinationen och andra erotiska syner», vilket von Sydow säkerligen ej heller menar. Jag har redan förut påpekat, att ett flertal av de icke erotiska föreställ• ningar, som äro anknutna till skogsrået utan tvivel äro lika ur sprungliga som de erotiskt färgade, och man synes mig ej här kunna tala om något prioritetsförhållande. Som nämnts tyda även en hel del omständigheter på, att det erotiska inslaget i skogsråföreställningen tidigare varit mindre framträdande än nu. En jämförelse med finsk folktro är också intressant. Man talar där utan erotisk färgning om ett manligt skogsrå och tror, att det liksom det svenska härskar över skogens villebråd (jfr kap. Il). - Detta beträffande traditionens uppkomst. De erotiska upplevelserna av hallucinatorisk art eller med drömkaraktär ha naturligtvis även stor betydelse för traderingen, men härvid till kommer, som jag förut framhållit, traditionsinlevelsen. Beträffande såväl drömmar som sinnesvillor måste man slut ligen understryka vikten av att traditionernas utbredningsför• hållanden först utredas, innan man tillgriper psykologiska för• klaringar av denna art. Man gör sig eljest lätt skyldig till onödiga misstag. Det gäller nämligen att tillse, att en förklaring går att tillämpa på traditionen i sin helhet och ej blott inom ett mindre område. Naturbesjälning. Jag nämnde redan i inledningen, att enligt en synnerligen vanlig åsikt bland forskarna skogsråföreställ• ningen - liksom tron på naturväsen överhuvud - är att anse 268 Skogsråföreställningens liv och ursprung som ett utslag av naturbesjälning.7 Sålunda skriver t. ex. M. Haberlandt sammanfattande om de germanska folken i Mellan och Nordeuropa: >>- - - Die geistige und seelische Art dieser Menschen wird vor allem durch ihre tiefe Religiosität gekenn zeichnet, die sich auf primitiverer Lebensstufe als lebhafte Na turvergeisterung und mythische Phantasieschöpfung äusserte - - -.» 8 Om man med »Naturvergeisterung» blott helt allmänt menar, att övernaturliga väsen tros hålla till i skogarna, sjöarna, bergen och under jordytan och att denna tro står i samband med upplevelser i naturen, i så fall kan man utan tvivel instämma i det ovan citerade (jfr kap. IV). M. Haberlandt använder här ej heller begreppen själ och besjälad, vilket däremot andra forskare göra. I ett nyutkommet arbete skriver Jan de Vries i ett kapitel med rubriken »Die Verehrung der Naturkräfte>0: »Heute sprechen wir von toter und lebender Natur; der heidnische Germane kannte nur eine be seelte Natur. Fiir ihn verhalten sich Tiere, Pflanzen und Steine wie Wesen, die mit einem Willen begabt sind; zum mindesten sind sie mit einer Kraft erfiillt, die schädlich oder wohltätig wir ken kann. Die Anschauung, in der Natur seien allerlei Kräfte am Werk und iibten auf den Menschen ihren Einfluss ans, lag jederzeit nahe. Der Mensch empfand die Auswirkung der Natur, nahm ihre Äusserungen mit seinen Sinnen wahr. Er drang in den Wald ein, von allen Seiten strömten ihm geheimnisvolle Geräusche zu, die wohl etwas beängstigendes gewinnen konnten, wenn die einbrechende Dunkelheit die Klarheit seiner Beob achtung verminderte. Glucksend kommt die Quelle ans der Erde, plätschernd bahnt sich der Bach einen W eg, mit mächtigem Rauschen strömt der Fluss durch sein Bett. Bewegung und Klang erwecken die Vorstellung eines lebenden W esens. Der Blitzstrahl zerschmettert einen gewaltigen Baum; ein Sturm peitscht das W asser des Mee res iiber das Land und zerschlägt die Boote an den Felswänden. Alles Vorgänge, die zu dem Glauben hinfiihren, die Natur sei etwas anderes, sei mehr, als man zu sehen glaubt, und es gäbe \Vesen,. die in ihr und durch sie am Werke seinen. 7 Denna åsikt går ju förövrigt ständigt igen i den populära littera turen. 8 M. Haberlandt, a. a., s. 155 f. Skogsråföreställningens liv och ursprung 269 Diese Wesen halten sich in Wald und Wasser, Baum och Fels auf; sie sind Wasserfrauen und Elfen, Nicker och Zwerge, Riesen und Kobolde. Gewöhnlich treten sie in grösseren Gruppen auf und haben einen örtlich begrenzten Wirkungsbereich; sie leben im heutigen Volksglauben noch fort. Einige sind gefährlich und feindlich gesinnt, andere dagegen liebenswiirdig und wohlwollend. In jedem Falle tut der Mensch gut, vor ihnen auf der Hut zu sein; gar zu leicht fiihlen sie sich beleidigt und dann strafen sie die menschliche Unachtsamkeit in grall'mmer Weise. In vielen Fällen ist es daher auch rätlich, ihnen aus eigenem Antrieb zu opfern, damit sie nicht plötzlich ein grösseres Opfer verlaugen. )> r, Av den traditionsundersökning, som jag här gjort, framgår emellertid, att man ej kan tänka sig, att föreställningen om na turväsen - och då i detta fall skogsväsen - uppkommit genom en naturbesjälning av det slag, som de Vries antyder. Att tala om »dyrkan av naturkrafterna» är en alltför teoretisk abstrak tion, som ej tål att konfronteras med verkligheten .. En analys av ett stort material visar nämligen, att skogsråföreställningen i första hand är bunden till vissa yrken eller näringar, som ha skogen till bakgrund, och att den vidare utgöres dels av fantasi och föreställningskomplex av erotisk art, dels av föreställningar. som röra jaktbytet samt i övrigt lycka och framgång i arbetet, an .. tingen nu detta har med jakt, boskapsskötsel, kolning eller an nat att göra. Härtill komma så vissa traditioner av mera sekun där art, t. ex. traditionen om den av skogsrået orsakade vilse gången, om hennes skratt o. s. v. - Endast med dessa mycket stora förbehåll kan man tala om en naturbesjälning, men då har detta begrepp i det närmaste förlorat sin innebörd. Ehuru han talar om »personifikation» ansluter sig även A. Haberlandt till åsikten om naturbesjälning, då han skriver: »Mindestens seit dem klassischen Altertum sind insbesondere im Phantasieleben der Europäer aus dem Weben der Natur Per sonifikationen in Gestalt riesiger Wald- und Baumgeister mil Bärten aus Flechten u. dgl. erwachsen, die dann später im Laufe 9 J. de Vries, a. a., s. 117 f. 270 Skogsråföreställningens liv och ursprung Menschen, Tiere und Pflanzen als eine Lebenseinheit zu er fassen, die nicht nur den gleichen Gesetzen unterworfen ist, son dern geradezu ein Leben lebt, wobei das menschliche Individuum seine Gestalt gegen eine andere tierische oder pflanzliche zu tauschen vermag, und sein Gedeihen untrennbar mit dem Leben dieser anderen verbunden ist, muss als eine weitere Grund anschauung auch der europäischen Menschheit so gut wie in ihrer Gesamtheit angesehen werden. - - -»10 Som jag förut visat, utgör visserligen personifierandet av na turföreteelser ett om än obetydligt inslag i skogsråföreställningen, men personifikation har då en helt annan innebörd, än den Ha berlandt tydligen lägger in i densamma, och den kan ej ens tidi gare ha haft någon större betydelse. Om den uppfattning om människolivets enhet med allt övrigt organiskt liv, som Haber landt tillskriver våra förfäder, kan här endast sägas, att hans åsikt ej finner något stöd i det material, jag undersökt. Där betonas tvärtom genomgående den i grund och botten radikala skillnad, som råder mellan människan och naturväsendena, även om de senares levnadssätt av naturliga skäl ofta är en kopia av människornas. Detta om den mera så att säga »allmänna,, naturbesjälnings• teorien. Med den sammanhänga nära andra åsikter och särskilt då Mannhardts, enligt vilka skogsrået är att fatta som ursprung ligen en trädsjäl. Mannhardt sammanfattar resultatet av sin undersökning på följande sätt: ,,Als Ueberlebsel der primitivsten Entwickelungszustände des menschlichen Geistes hat sich bis in weit fortgeschrittenere Zeiten unter verschiedenen Formen die Vorstellung von Gleichartigkeit des Menschen und des Baumes gerettet. Die Ueberzeugung, 'der Baum hat eine Seele, wie ein Mensch', und der Wunsch zu wachsen und zu bliihen, wie ein Baum, sind auch bei den deutschen und ihren slavischen und romanischen Nachbarn die Eltern eines weitverzweigten Glaubens und mannigfacher Gebräuche gewesen. Die Baumseele webt in dem Baume als in ihrem Leibe, den sie nicht uerlassen kann, und empfängt so Opfer und Verehrung; - - - Zuweilen jedoch fritt der Baumgeist aus der Pflanze heraus und neben sie hin, so dass er zeitweilig in Menschengestalt den Pflanzenkörper ver- 10 A. Haberlandt, a. a., s. 624. - Det utvecklingsförlopp, han skildrar, anser jag mig ej här behöva ingå på. Skogsråföreställningens liv och ursprung 271 lässt und sich in Freiheit ausser ihm bewegt, aber mit seinem Leben an das Leben des Baumes gebunden bleibt. - - - Die Seele des Einzelbaumes erweitert sich sodann zum Dämon eines ganzen Waldes und stellt sich so dar als ein Waldgeist, bald männlichen, bald weiblichen Geschlechtes, die mit den Bäumen zugleich entstehen und vergehen - - -. 0ft tragen sie, ganz in Moos gehiillt, noch deutliche Abzeichen ihrer Natur als Personi fikationen der Bäume an sich - - -. So versichern die Weiss russen, dass der Wuchs des Waldgeistes von der Höhe derjenigen Bäume abhängig sei, in deren Nähe er geht und steht, oft ist dieser Zusammenhang mehr verwischt. Sie zeigen sich, ausser halb der Bäume lebend, in Menschengestalt oder Tiergestalt - -, fahren in Wirbelwind und Sturm daher, - - -. Als Reprä• sentanten des Collectivbegriffs Wald machen sie den weiteren Fortschritt zu Geistern der gesammten W egetation - - -. Wol als solche tragen die weiblichen Waldgeister zum Anzeichen ewig wiederholter Geburtenfiille grosse herabhangende Briiste - -, als solche verjagen sie die schädlichen Krankheitsgeister und werden zu Heildemonen, welche pestvertreibende Kräuter wis sen - -.»11 Ehuru jag här ej har tillfälle att behandla Mannhardts mång• skiftande material i hela dess omfång, synes mig en analys av skogsråmaterialet visa, att antagandet om en trädsjäl är en kon struktion, vars psykologiska bakgrund utgöres av de på Mann hardts tid moderna teorierna om animismen. Som jag redan omnämnt, finnes det t. ex. ytterst få belägg för att skogsrået bor i ett träd, och dessa belägg förefalla att vara antingen rent lokala eller blott tillfälliga och individuella företeelser. Övriga drag i skogsråets utseende och sätt att framträda, vilka Mannhardt an· för som belägg för sin åsikt, har jag också redan behandlat och visat, att de ej tyda på något särskilt samband med skogsvege tationen, liksom överhuvud taget det förhållandet, att skogsrået lånar drag från omgivningen, ej utan vidare kan sägas vara ett utslag av naturbesjälning. Härmed bortfaller även - åtminstone delvis - grunden för Mannhardts åsikt, att skogsrået är ett vegetations- eller frukt barhetsväsen. Det berättigade i att som t. ex.· Mannhardt sätta 11 Mannhardt, a. a. I, s. 603 f. 272 Skogsråföreställningens liv och ursprung råets långa bröst vara ett uttryck för fruktbarhetskaraktären motsäges, som jag visat, av det sätt, varpå detta motiv anföres: renodlar man ett motiv och skiljer ut det från dess miljö, för• lorar det också sin beviskraft. Sammanfattande kan jag säga, att jag i det skogsråmaterial, jag undersökt, ej funnit något, som man naturligt kan sätta i samband med fruktbarhetsföre• ställningar. Skogsrået och de dödas andar. Som jag i inledningen omtalade, ha särskilt finska forskare företrätt den åsikten, att skogsråföre• ställningen är att anse som en vidareutveckling av tron på de dödas andar. Jag har emellertid redan nämnt, att jag i det nor diska skogsråmaterialet ej funnit något, som pekar i den rikt ningen, och samtidigt hänvisar jag till de bemötanden, som denna åsikt fått särskilt av Holmberg-Harva och von Sydow, vilka båda härvid tagit hänsyn ej blott till skogsråförestäH• ningen utan till föreställningen om naturväsen överhuvud. I finsk folktro förklarar man visserligen i stor utsträckning natur väsendena såsom från början de dödas andar, men dels kan detta vara en mera sekundär sak, dels bevisar det ju ej, att en sådan tro tidigare funnits även hos germanska folk. * Skogsråföreställningen och kristendomen. En sak av största vikt även för skogsråföreställningen är kristendomens ställningstagande till folktron, och detta har i hög grad växlat under tidernas lopp. Det råder sålunda härvidlag en radikal skillnad mellan såväl den katolska kyrkan som den ortodoxa protestantismen å den ena sidan och väckelserörelserna å den andra. Även katolicismens inställning till folktron synes i viss mån ha varit olika under olika tider, men i stort sett var den tolerant, och vad naturväsendena beträffar, förnekades i varje· fall ej deras existens.12 Sedan i Sverige den ortodoxa protestantismen på Uppsala möte 1593 vunnit en klar seger, tog den med allvar och nit upp kampen mot folktron, en kamp, som mot 1600-talets slut mynnade ut 12 Jfr Levander, Om rå 'mytiskt väsen', s. 137 f. Skogsråföreställningens liv och ursprung 273 i häxeriprocesser, dödsdomar för »oloflig beblandelse» med na turväsen etc. Naturväsendenas tillvaro betvivlades emellertid ej heller nu; de förklarades blott konsekvent vara djävulens anhang. Det sätt, varpå kyrkan ingrep i folkets nedärvda tro, synes också ha haft en verkan delvis motsatt den åsyftade. Det tyckes näm• ligen i hög grad ha bidragit till att sanktionera och så att säga konservera tron på naturväsen. Detta skedde under predik ningar och husförhör samt vid rättegångar, men särskilt har Svebilius' katekes härvidlag varit av stor betydelse. Som svar på frågan »Huru och på hwad sätt skeer sådan afgudadyrckan? » står där: »På åthskilligt sätt: Såsom tå man tillbeder solen / må• nan / och himelens hähr; Anglar / afsomnada helgon - - - eller / söka hielp af diefwulen och hans wercktyg / såsom troll packor / löfjerskor / skogsrå / siörå / tomtegubbar / och mera sådant.» 13 Aven i nutida skogsråuppteckningar träffar man ofta på en hänvisning till detta katekesstycke14, och vad en äldre tid be träffar, är ett citat ur tidningen Posten från 1769 i detta avseende belysande. En insändare skriver: »Icke länge sedan war jag i et hederligt och stort sällskap, där wärdinnan tycktes med sitt tal bewisa och öfwertyga huru en låg uppfostran i barndomen wi sar sig ofta i hela ens ålder: hon påstod at både Trållpackor, löfjerskor, skogsrå, sjörå, tomtegubbar och mera sådant, icke allenast wore til: utan at de ock gjordt människan stundom nyt tig tjenst; samt at i synnerhet tomten icke wara at förakta. Hon trodde maran - - -: alt i stöd af wår Catheches; med hwilket bewis hon trodde sig hafwa renaste öfwertygelse, jämte et anfört Bibliskt språk utaf 5 Mos is boks 18. 10, 11 werser. »15 I fråga om uppteckningarna från svenska Finland må i detta sammanhang citeras följande: »Det kristna prästerskapets lära, att de hedniska gudomligheterna äro den ondes anhang, har haft behörig verkan. Blir det med allmogen på Äland fråga om dessa andar, och drages deras tillvaro i tvivelsmål, kan man vara säker på att få höra följande stycke ur Svebilii katekes åberopas: 'Huru och på hwad sätt sker sådan afgudadyrkan? På åtskilligt sätt: 13 Olof Svebilius, a. a., Catechismi Enfaldige Förklaring, s. 6 f. 14 Se förf., Lövjerskor, s. 8 ff., där denna sak utförligare behandlas. 15 Posten, d. 22 mars 1769. 18 Gunnar Granberg 274 Skogsråföreställningens liv och ursprung Såsom då man tillbeder Solen, Månen - - - eller söker hjälp af djefwulen och hans wärktyg: såsom trollpackor, lövjerskor, skogsrå - - -'. "16 Icke sällan skapades genom katekesens förmedling - och detta gäller i synnerhet områden, som ligga utanför det egentliga skogsråområdet - en kvasitradition, som egentligen blott be står i kännedomen om själva benämningen skogsrå och till den anknutna dimmiga föreställningar utan samband med gammal skogsråtradition. Förutom i katekesen har man också under flitig bibelläsning ej sällan i Guds eget ord trott sig finna belägg för tillvaron av folktrons övernaturliga väsen, varigenom natur ligtvis varje möjlighet till tvivel avskurits. Den ortodoxa lutherska statskyrkan förbjöd sålunda dyrkan av naturväsendena, men den betvivlade ingalunda deras existens. Detta gjorde däremot - åtminstone ofta - väckelserörelserna, så att för deras anhängare djävulen ensam blev kvar av de onda makterna. I de delar av Sverige, där stora väckelserörelser gått fram och där missionshusen stå tätt, såsom t. ex. i norra Småland, som jag i detta avseende bäst känner, där äro sådana traditioner, som av folket uppfattats som syndiga - och till dem hör bl. a. tron på naturväsen - inom flertalet familjer utrotade. Ehuru naturligtvis de olika individualiteterna även här göra sig gäl• lande, kan nämligen denna »traditionsnegering» ofta följas släkt• eller familjevis bakåt. Det som nu sagts gäller främst de äldre sagesmännen. Vad sedan den yngre generationen beträffar, den vars barndom in fallit efter 1870-80, så behöver det ju knappast framhållas, att dess okunnighet om eller rent negativa och förlöjligande inställ• ning till den gamla folktron beror på den allmänna traditionsupp lösning, som alltmer utbrett sig efter ovannämnda tid och som sammanhänger med många kända orsaker.17 Dock dröjer det helt säkert ännu ganska länge, innan tron på de gamla naturväsen• dena helt slocknar ut. 16 Fsvf VII: 1, s. 624. 17 Jfr H. Geijer, a. a. Sammanfattning. Som jag i inledningen framhållit, är föreliggande arbete alt betrakta som en traditionsgeografiskt och traditionspsykologiskt orienterad analys av yngre nordiskt material. Jag har härvid utgått från den tankegången, att det i första hand gäller att klarlägga en föreställnings struktur, underlag - även dess förhållande till andra föreställningar - samt utbredning och först i andra rummet, och i den mån det på folkloristikens nu varande stadium är möjligt, dess ursprung. Föreställningen om skogsväsen i Norden kan i stort sett ka rakteriseras som en avspegling i nordbornas psyke av vissa na- tur- och näringsförhållanden. Den ansluter sig nära till områdets växtregionala indelning och har sålunda i den sydnordiska ek och bokskogsregionen en annan struktur än i det mellansvenska ek- och barrskogsbältet och återigen en annan i det nordskandi naviska barrskogsområdet. I det förstnämnda området präglas den till stor del av ängsmarkernas boskapsskötsel, i mellanom rådet bli jakt, kolning och tjärbränning den viktigare närings• bakgrunden, under det att i norr dessutom fäbodkulturen ger här behandlade föreställningar en särskild karaktär. De olika områdenas näringsförhållanden ha under tidernas lopp i ganska hög grad förskjutits, och detta har tydligen även återverkat på trosföreställningarna. Genom en näringsgeografisk, historisk un dersökning kan man därför till en viss grad få en inblick i tidi gare skedens skogsråföreställningar. I nära samband med näringsförhållandena står skogsråföre• ställningens erotiska innehåll. Då ju skogsyrkena övervägande äro manliga, dominerar härvid männens erotiska fantasiliv, och skogsrået skildras som en vacker, älskogslysten kvinna, ehuru den fula baksidan likväl avslöjar henne. I de trakter, där man talar om manliga skogsväsen, synes detta till stor del vara ett utslag av kvinnornas erotiska fantasiliv, samtidigt som det tyd- 276 Sammanfattning ligen även sammanhänger med urgamla, nedärvda föreställ• ningar. Inom fäbodområdet avspeglas det kvinnliga fantasi livet främst i sägner och memorat om manliga underjordiska väsen. I de nutida uppteckningarna spelar det erotiska inslaget en mycket stor roll och är inom kärnområdet det dominerande. Emellertid äro ett flertal viktiga traditioner blott i jämförelsevis ringa grad erotiskt färgade, och en näringshistorisk undersök• ning gör troligt, att yttringarna av det erotiska fantasilivet tidi gare varit mindre framträdande i skogsråföreställningen än nu. Karakteristiskt för den svenska skogsråföreställningen är att den i söder är starkt sägnifierad, vilket troligen sammanhänger dels med en sägeninvasion från söder och sydväst men ännu mera med en tydligt framträdande likriktning av natur- och näringsinflytandet. I övergångsområdet i norr har föreställ• ningen tydligen bevarat en äldre struktur och detta i likhet med vissa kontinentalgermanska residualområden. Föreställningens utformning i Norden kan dock ej förklaras enbart ur natur- och näringsförhållanden. Den omständigheten, att t. ex. finnarnas och även vissa slaviska folks föreställning om skogsväsen är annorlunda utformad än vår, trots att närings• förhållandena delvis överensstämma, gör, att man även måste räkna med vissa etniskt betingade drag. Graden av dessas be tydelse är en fråga, som jag givetvis måste lämna öppen. Må• hända kan man även härvidlag skönja en ursprunglig likhet mellan den nordiska skogsråföreställningen och motsvarande föreställningar hos de östligare europeiska folken. Inom den av det nu sagda betingade ramen rymmer emeller tid den nordiska skogsråföreställningen en mångfald olika tradi tioner, som ha mer eller mindre självständigt ursprung, och som måste förklaras utifrån sina egna förutsättningar; så t. ex. före• ställningarna om att skogsrået för vilse, väcker vid milan, kvar håller kreaturen i skogen o. s. v. I en del fall är det ej fullt klart, huruvida de olika beläggen för en föreställning stå i traditions samband med varandra, eller om de ha spontan upprinnelse. Detta gäller t. ex. föreställningen om att skogsrået växer i höj• den och blir högt som ett träd för att sedan åter krympa ihop. I andra fall åter ha vi att göra med traditionsbundna motiv med vidsträckt spridning, av vilka väl flera införlivats med den nordiska skogsråföreställningen som sägenmotiv, ehuru de se- Sammanfattning 277 dan så småningom givit upphov till verklig folktro. Typiska så-· dana motiv äro: den ihåliga ryggen, det långa håret, de stora brösten m. fl. Av det nu anförda framgår att man ej kan söka efter ett en hetligt ursprung för skogsråföreställningen, alltså varken med utgångspunkt från naturbesjälningen, tron på _de dödas andar eller från ett samband med sinnesvillor. För de skilda tradi tionerna ha härvid olika faktorer spelat in. - Skogsrået har varit föremål för offer, men detta representerar blott ett slags lägre kult, varför t. ex. skogsrået och den fornnordiska mytolo giens kvinnliga gudomligheter (särskilt då Fröja) synas tillhöra två helt skilda tföreställningsområden. Till skogsråföreställningens miljö hör emellertid ej blott den yttre naturen och näringsförhållandena utan det mänskliga livs innehållet överhuvud. Jag har härvid i korthet skildrat det skif tande förhållandet mellan tron på naturväsen och kristendomen, men man skulle även kunna visa, hurusom olika samhällsskikt uppfattat eller rättare sagt upplevt denna tro på skilda sätt. Nu mera är traditionen stadd i upplösning, och denna försiggår olika snabbt i olika områden. Av de folkloregeografiska förhållanden, som jag i min fram ställning behandlat, vill jag här särskilt framhålla den gräns• linje eller rättare sagt gränszon, som sammanfaller med limes norrlandicus. Dess betydelse för skogsråtföreställningen samman hänger främst med att den till inemot våra dagar utgjorde fä• bodkulturens sydgräns. Vad Götaland beträffar, ha vi där sett huru Sydvästsverige - i detta fall närmast Dalsland och norra Bohuslän - i flera fall skiljer sig från det övriga Götaland och i stället nära ansluter sig till Sydöstnorge, en företeelse, som ju har flera kulturgeografiska paralleller. I samband med Norge och då närmast med Österdalen stå även västra Värmland samt nordvästra Dalarna och större delen av Härjedalen. Slutligen finnas i Västjämtland intressanta skogsråtraditioner, som även förekomma i den angränsande delen av Norge. I Sydsverige mär• kes särskilt den gränszon, som skiljer den danska ellefolksföre ställningen från det svenska kärnområdet. Synnerligen intressanta äro de paralleller, som finnas mellan Sverige och svenska Finland. Österbottens traditionslinjer synas härvid främst peka hän mot Uppsveriges östra del, under det att 278 Sammanfattning skogsråföreställningens struktur i Nyland närmast liknar den i Östergötland (och Södermanland). Huruvida detta förhållande är resultatet av en spontan utveckling, om det står i samband med den ursprungliga svenska kolonisationen i Finland eller om det är resultatet av handelsförbindelser, fiskefärder eller senare folkomflyttningar under krig och hungerår, detta är dock svårt att avgöra. Vad de egentliga skogsråsägnerna beträffar, lägger man märke till, att flera av dem tydligen äro internt nordiska, varvid de så• som vittnessägner uppkommit inom sina nuvarande förekomst• områden. Andra skogsråsägner ha däremot kommit utifrån, kanske främst via Jylland över till västkusten. Ej sällan för• håller det sig så, att en sägen inom en mindre del av sitt område är dominant i förhållande till andra sägner. Från sägnernas nu varande utbredning är det givetvis svårt att draga några säkra slutsatser rörande denna under ett tidigare skede, men en under sökning av de äldre beläggen - där sådana finnas - visar, att de mera folktrosbetonade sägnerna ha betydligt svårare att spri das, än man tidigare trott. Från dessa skilja sig de mera inter nationella vandringssägnerna, vilka stå sagan nära och vilkas rent episkt dramatiska innehåll gör dem värdefulla ur allmän underhållningssynpunkt. Dessa spridas givetvis lättare. Ehuru man vid folkloristiska undersökningar måste gå till väga på olika sätt beträffande olika traditionsarter, skulle jag här som en sammanfattning vilja framhålla vikten av att man sätter in det undersökta i hela dess miljö. För att detta skall kunna ske, fordras emellertid ett hänsynstagande härtill vid uppteckningsarbetet, varjämte i vissa fall särskilda miljöunder-• sökningar krävas. Inhaltsangabe. Kap. I. Material und Methode. Das Material zu der vorliegen den Arbeit iiber den W aldgeist in der jiingeren nordischen Volks tradition ist während einer systematischen Durchforschung der schwedischen Volkskundearchive in Uppsala, Lund, Gotenburg und Stockholm (Nordiska museet) und des norwegischen Volks kundearchivs in Oslo eingesammelt worden. Vergleichsmaterial ist von den Volkskundearchiven in Dänemark (in Kopenhagen), Finnland und Estland zur Verfögung gestellt worden. Ausserdem ist natiirlich auch in diesen Rahmen fallende, gedruckte Literatur benutzt worden. Was das Alter des Materials anbetrifft, so verhält sich dieses in gewissem Masse verschieden för verschiedene Teile des nor dischen Gebietes. Das angewandte dänische Material, vor allem die grossen Sammlungen E. T. Kristensens, gehört im wesent lichen der zweiten Hälfte des 19. Jahrhunderts an. In Norwe gen verteilt sich das Material im grossen Ganzen zu gleichen Teilen auf den späteren Teil des 19. und den Beginn des 20. Jahrhunderts, und dasselbe gilt in der Hauptsache auch för das schwedische Finnland. In Schweden endlich gehören die weitaus iiberwiegenden Teile des Materials dem 20. Jahrhundert an. Trotz dieser Altersunterschiede habe ich es doch fiir verantwort lich gehalten, das behandelte Material in die selben Karten ein zutragen, d. h. es als homogen zu behandeln. Dagegen ist Ma terial, dessen Niederschrift noch iiber 1850 zuriickreicht, nicht in die Karten aufgenommen worden. Die Darstellung ist daher ehestens eine folkloregeographisch und traditionspsychologisch orientierte Analyse von jiingerem nordischen Material. Was die Karten anbetrifft, so bedeutet jedes Zeichen einen Beleg, sowie geographisch gesehen den Platz, wo der Gewährs• mann seinen festen \Vohnsitz zur Zeit der Aufzeichnung hat. Zur Ergänzung der positiven Belege habe ich ebensolche nega- 280 lnhaltsangabe tive zu erhalten gesucht, obgleich ich mich genötigt sah, von ihrer Eintragung in die Karten abzusehen. Kap. II. Der weitere Zusammenhang der nordischen Wald geistvorstellung. Im deutschsprachigen Gebiete wird sowohl von weiblichen als auch von männlichen Waldwesen erzählt, und in diesem Falle herrscht eine Dbereinstimmung mit dem siidlichen Teile des nordischen Gebietes. Mehrere der Motive und Sagen, die in Deutschland an diese Waldwesen angekniipft sind, weisen Varianten oder jedenfalls nahe Verwandte im siidlichen Teile des nordischen. Gebietes auf und machen da den Eindruck, in diesem neueren Datums zu sein. Andere Motive und vor allem Sennhiitten und das Vieh besorgen. Innerhalb dieses Gebietes, und besonders in seinen nördlichen Teilen, geht die Waldgeist vorstellung in diejenige von unterirdischen Wesen iiber. Auch weiter nach Norden hinaus kann man manchmal von Wald geisttraditionen sprechen -- obwohl die Benennung »W aldgeist,, (skogsrå) selbst fehlt. Dieses gilt besonders von einer Gegend in Schweden und Norwegen, wo man von der »Waldalten» (skogs käring) erzählt (Karte 28). Nach allem zu beurteilen ist das Ubergangsgebiet ein Restgebiet, während in dem oben angege benen Kernbezirk eine generalisierende Festlegung in Gestalt von Sagentradition (sägnifiering) erfolgt ist. Dies beruht zum Teil darauf, dass Sagen und Sagenmotive vom Siiden her einge wandert sind, vor allem aber darauf, dass die zu Jagd und Vieh zucht gehörenden Traditionen in ihrer Bedeutung zuriickge gangen sind, und so der "Landsehaftseinfluss » mehr homogen und gleichgerichtet geworden ist. Im schwedischen Finnland sind die Verhältnisse in der Haupt sache denen in Schweden analog, wobei der siidliche Nieder lassungsbezirk und besonders dort Nyland die gleiche Struktur wie das Kerngebiet in Schweden aufweist, während das schwedische Österbotten nahe mit dem Ubergangsgebiet iibereinstimmt. Was Norwegen anbelangt, so hat der siidöstliche Teil, im Osten einer Linie, die ungefähr vom Oslo-Fjord schräg hinauf gegen Röros geht, im grossen Ganzen den selben Charakter wie das schwedische Dbergangsgebiet, und die Mehrzahl Die Viehzucht des Waldgeistes. Im Obergangsgebiet erzählt man, dass der Waldgeist ebenso wie auch die Unterirdischen Vieh hat, das auf die gleiche Art, wie das -der Menschen, besorgt wird (Karte 11). Zu diesem Vorstellungskreise, der den Sennhetrieb zum Hintergrunde hat, gehören auch die Motive, welche aussagen, dass der Waldgeist Stri.impfe stricke (Karte 12), dass er sein Vieh heranlocke (Karte 12) und dass er einen Hund hahe (Karte 13). Der Waldgeist fii.hrt in die lrre, »waldbesessen». In dem ganzen nordischen Waldgeistgehiet erzählt man, dass der Wald geist Menschen in die Irre fiihre (Karte 14). Ein gewöhnliches Mittel, das man anwendet, um dieser Verzauberung zu entgehen. ist, dass man ein Kleidungssti.ick umwendet. Nur in einem kleineren Teile des \Valdgeistgebietes ist davon die Rede, dass der Waldgeist auch die Tiere irre mache und sie vor den Men schen verberge (Karte 15). Zwei Termini mit interessanter Aus breitung sind hier: der Waldgeist hält fest (skogsrået håller) oder der Wald hält fest (skogen håller) und waldbesessen (skogstagen) (Karten 15 u. 16). Dem letztgenannten Ausdrucke entspricht bergbesessen, erdbesessen u. ä. Der Waldgeist erhält Opfer. Sowohl in Jäger- und Köhlertradi• tionen als auch in solchen, die an die Viehzucht angekni.ipft sind, wird erzählt, dass man dem Waldgeist opfere, um sich gewisse Vorteile zu erwirken. Nicht selten wird das Opfer auf einen Stumpf gelegt, was von einigen Forschern als Ausschlag eines Baumkultes ausgedeutet wird. lndessen ist die Absicht aller Wahrscheinlichkeit nach nur, das Opfer för den Waldgeist sicht bar zu machen. Schutzmassregeln gegen den Waldgeist. Ohwohl der vValdgeist im allgemeinen nicht als ein boshaftes W esen hingestellt wird, muss man doch zuweilen Schutzmassregeln ergreifen, und man erzählt von mehreren solchen, die nach Ursprung -und Alter verschieden sind. Man kann sich dadurch retten, dass man durch ein Gewässer schreitet, dass man verschiedene magische Mittel bei sich trägt, die dem Pflanzenreich entnommen sind, mit der Macht des Stahles, dass man ein Kreuz schlägt, oder dass man ein W ort Gottes nennt. Die Herkunft des Waldgeistes. Von den im gegenwiirtigen Volksglauben vorfindlichen Erklärungen, die sich auf die Inhaltsangabe 289 Herkunft des \Valdgeistes beziehen, scheint keine auf die Zeit vor Eilllfiihrung des Christentums zuriickzugehen. W as die Sagen anbetrifft, so haben wir es hier eigentlich nur mit einer einzigen zu tun, nämlich mit derjenigen, in welcher erzählt wird, dass ein Teil der aufriihrerischen und daher vom Himmel hinunterge worfenen Engel in den W ald gefallen und zu W aldgeistern ge worden sei. Denselben Ursprung sollen auch die iibrigen Natur wesen haben. Die Sage hat eine sehr weitgestreckte Ausdehnung: ihre nordische Verbreitung geht aus Karte 17 hervor. Der Waldgeist stirbt aus. Die Gewährsmänner haben nicht vermeiden können, ihre Aufmerksamkeit darauf zu lenken, dass man nunmehr viel weniger als friiher vom Waldgeiste erzählt, so dass sein Geschlecht den Eindruck macht, im Aussterben be griffen zu sein. Die volkstiimlichen Erklärungen hierfi.ir sind mehrere, aber besonders bringt man es in Zusammenhang damit, dass Gottes Wort nun iiberall verkiindet werde, mit der Gewalt samkeit des Gewitters und den elektrischen Anlagen, den zahl reichen Eisenbahnen u. s. w. Kap. VI. Waldgeistsagen. Auszeichnend fiir die nordische Waldgeistvorstellung ist u. a. auch deren Reichtum an Sagen. Diese haben auch auf die »Memorate» eingewirkt, d. h. auf die mehr individuellen Erzählungen, die von erlebten Gescheh nissen handeln. Auf diese Weise ist die ganze Vorstellung in Sagengestalt festgelegt worden (blivit sägnifierad). Von den ver schiedenen Sagenkategorien mag hier einerseits auf die volks glaubensbetonten Sagen und andererseits auf die Unterhaltungs sagen hingewiesen werden. Diese beiden Gruppen, welche jedoch öfters ineinander iibergehen, weisen nämlich verschiedenartige biologische Verhältnisse auf. Ein Teil der Waldgeistsagen ist schon im Vorhergehenden behandelt worden; von anderen mögen hier folgende genannt werden1 : Der Geist hilft dem Köhler (s. Karten 18 u. 19). Die Sage be steht aus zwei Motiven, von denen das erste erzählt, wie ein Waldgeist o. ä. zu einem Köhler kommt und ihm beim Meiler hilft. Der Köhler musste jedoch geloben, dass er dreimal an einen Baumstamm schlagen wiirde, bevor er sich dem Meiler 1 Vgl. auch des Verf.s Abhandlung: Skogsrået, wo in Kiirze iiber einen Teil der in dieser Arbeit nicht behandelten Waldgeistsagen Be richt erstattet wird. 19 Gunnar Granberg 290 Inhaltsangabe nähertc. Als er dieses einmal unterliess, sah er, dass das schöne Weib, welches ihm Hilfe leistete, ein widerwärtiges Wesen war, ausgeriistet mit Schwanz, langen Klauen und nicht selten auch mit langer Nase. Der Ausbreitungsumkreis der Sage fällt im Grossen gesehen mit dem schwedischen Gebietc der Vorstcllung zusammen, dass der Waldgeist einen Schwanz habe. - Das an dcre Motiv, welches nicht selten auch als selbständigc Sage auftritt (Karte 19), handelt davon, dass dem Köhler, der vom Geiste los kommen will, von einem Zauberkundigen angeraten wird, den Geist und ihre gemeinsamen Kinder auf das Eis eines Sees zu fahren, und sie dort die Beute der Wölfe werden zu lassen. So geschieht es auch. Ob diese beiden Motive von Anfang an zu sammen gehört haben oder nicht, ist schwer mit Bestimmtheit auszumachen. Die Schleppe befestigen (Karte 20). Diese Sage erzählt, wie ein Mann auf einem Jahrmarkt, einem Tanzfestc od. dgl. sieht, dass der Waldgeist, einc Trollfrau od. dgl. anwesend ist, weil ihr Schwanz nachschleppt. Er macht sic artig darauf aufmerksam und bezeichnet hierbei den Schwanz als Schleppe, Strumpfband od. dgl. Zum Dank erhält der Mann oft eine prächtige Gabe. Die Sage weist eine vom traditionsgeographischen Standpunkte aus besonders interessante Typisierung auf. Kellerhalssage (Karte 21-24). Diese Sage beleuchtet auf eine anschauliche Wcise den Unterschied, der in Hinsicht auf den Glauben an Naturwesen und seine psychologischen Voraus setzungen zwischen der Sennereikultur einerseits und der "Wald arbeiterkultur » andererseits herrscht. Sie weist im Zusammen hange hiermit zwei Haupttypen auf. Im siidlichen oder vVald geisttyp ist es ein weibliches Wesen, gewöhnlich der Waldgeist, das zu einem einsamen Waldarbeiter kommt. Im Norden, im »Vätte-» oder Sennereityp, ist es ein männliches vVesen, das als Freier einer Sennerin auftritt. Die Grenze zwischen den beiden Typen geht, wie Karte 21 zeigt, durch das Dbergangsgebiet. Ge meinsam för bcide ist, dass das iibernatiirliche \V csen verlockt wird, selbst auszuplaudern, wie man seiner ledig werden kann. Der abwehrende Schutz besteht aus gewissen, dem Pflanzenreiche entnommenen Mitteln - diese ergeben iibrigens eine sehr interes sante geographische Differenzierung (s. Karte 22) - welche eine reichlich dokumentierte Anwendung haben, wenn es Mensch und lnhaltsangabe 291 Tier gegen iibernatiirliche .Mächte zu schiitzen gilt. N ach allem zu urteilen ist dic Sage eine Zeugnissage, die als Ausgangspunkt gewisse, oft gereimte Rezcpte oder magische Formeln hat. Sie crklärt, wie die Menschen deren Kenntnis erworben haben. Die in die Sage eingehenden epischen Formeln, die teils den Rat- schlag des iibernatiirlichen ,vesens zum Inhalt haben könncn, tcils dessen Klage iiber den Betrug, sind auf eine charakteristische W eise traditionsgeographisch differenziert ( Karten 23 u. 24); u. a. finden wir hier, wie in mehrcren anderen Fällen, ein wcstnor dischcs Gebiet, welches auch einen Teil von Siidwestschweden umfasst. Der W aldgeist wird erschossen. In nahem Zusammenhange mit der Kcllerhalssage steht eine anderc, im siidlichen Schweden vorkommende Sage, die davon handelt, wie 2 Wörtliche Obersetzung von S. 275-278. Inhaltsangabe 297 und Buchwaldregion eine andere Struktur als in dem mittel schwedischen Eich- und Nadelwaldgiirtel und wiederum eine andere im nordschwedischen Nadelwaldgebiet. In dem erst genannten Bezirke wird ihr zum grossen Teile durch die auf dem Wiesengrunde betriebene Viehzucht der Prägel aufgedriickt; im mittleren Gebiete sind Jagd, Kohlenbrennerei und Teerschwe lerei der wichtigste Erwerbshintergrund, während im Norden ausserdem auch die Sennereikultur den hier behandelten Vor stellungen einen besonderen Charakter gibt. Die Erwerbsverhält• nisse □ Bergfolket + Der waiamann (skogmannen) brät Fräsche Karta 1. s. 28 f., 226 f., 281. //Der Waldgeist hat alnen Schwanz ""'""'Der Waldgei•t. hat. einen hohlen Rilcken Karta 2. s. 25 f., 79 f., 285. Der Waldgeist 1st nackt + De~ä~:!~~:1;;il~~~ groase, 0 D1ese Mot1 ve kommen 1n der Sage vom w1 lden Heere vor Karta 3. s. 250 f., 294. (! + Der Waldgeist hat langes, schanes Haar Q Der Waldgeist kämmt sich D Das 11 Bergweib11 {bergkä• ringen) k!lmmt sich Karta 4. s. 88, 294. + Der Waldge1( stten~akor)l "dt zu einPfanne kuchen s t fragt nach dem Ders!~i~~=!~ zu Vorratsraum ( stabursnyckeln) i --,~~!!~ Karta 5. s. 24 7 f., 294. 20 Gunnar Granuerg Der Waldgeist 1st sehr lang oder wächael t seine Grösee D Langes männliches Weaen Q Langes weibliches Wesen 1 Sich ver!:lndernde Grösse + Waldgeist (skogsrå) als Name der- obengenannten Wesen Karta 6. s. 95 f., 285 f. I? f! + Der Waldgeist lacht Karta 7. s. 101 f., 286. ll Der Waldgeiat o.ä. sagt, dass: 0 Der ungewaschene Jäger kann nichts schiessen EB Der ungewaschene und ungesät• tigte Jäger kann nichts schiessen ® Der ungewaschene und satte Jäger kann nichts schiessen Der Jäger wäscht sich in se1- nem eigenen Urin 0 Das Motiv vom 11 0chsen R1ngal" Ein m1 t dieser Saga assozi .. 1ertes Mär~henmoti v 0 (! Karta 8. s. 107 f., 286. : --. ·- ,, J. '. ! . . I ~tiC) Die Sage: Der Waldgeist bllist 1n d1e Bilchae + llan spr1cht von e1nem Jäger, der Glilck hat X Man &pr1cht von e1nem Jägar, der Unglilck hat D Man spr1cht von zwe1 eder mehreren Jägern 0 Der Waldgelst sagt: Eine gute Buchse aber e1n schlechter Schi.itze Karta 9. s. 118 f., 287. 'D (f + Der Waldgeist weckt den Köhler X Die "Wit ter" weckt den Köhler T Der "Tomte" weckt den Köhler Karta 10. s. 128 f., 229 f., 287. --- )'] . L i_) J;;> i . ~1 l ';1'-ll \ 'j (! 0 Der waldgeist hat V . + . + • Die s·· ieh reienudgrenze am E _der Senne- rigen Jahr~~des erts vo Karta u . 8 . 46 f., 137 f., 240 f ., 282, 288, 293 f .~ ' ',~ ,_.: _i' ;' ..~; .,. 0 0 (! 0 Der Waldgeist lockt sein V1eh + Der Waldgeist atrickt Strllmpte Karta 12. s. 138, 288. • Der Waldge1 st hat einen Hund 0 .Die Runde der Unterirdischen (berghundar, trollhundar eto.) zeigen aich Karta 13. s. 138 f., 288. "' & ,<1-0 ~..~tf; Ar~~&-,,.? 0 1 ll~i-~ '\;,•r;:,~· : 1 lY ' =-•r!Y) ; c_,-..fi i I j\ /2~.fft~.,;\./ .···.r·.· d1/ :.)· ctJ .... ~- .. <::: .. '" v-/ •.....• ,' ... ~..... ·, v~ // ci ' ./· \ .. .., ' .. • j \ " i -- " ; 0 ' otJ .:i> 'i ii ,'. .)'' ·., ~lf/~c; C '\ .../. ";);&~.·r,,~-"J . .~. 1 o ~' ', ~;.:~ / . ~~ .. i;-/f 1 .. ; :-· ,""' lft... -~.· ..·.:.~-:.·.(:·<.1· ·..\;l··.· ·. FJ. ~i\, ~V Q I Der Waldge1at fWlrt in die Irre Y Der "Byee" filhrt in die Irre - Der Ver1rrte findet eei ~:=~d=~ ein Kleidu~::t~~f• Karta 14. s. 140 f., 288. ;~~ 'o~A-~~ _ 1~ f·l 1 ' ~ 0 ' ''a"' ' o ,-' ~-~ .. : ~.. • .=- C (! ~---.J..__ __,______:c=-i 0 Der Waldgeist häl t das V1eh 1m Walde zurUck + "Skogen hiller", "Skogs rået håller", d.h. der Wald oder der Wald ge1st hält das V1eh oder b1swe1len auch Menschen 1m Walde fest Karta 15. s. 136, 150 f., 288. 0 (f + 11 Skogstagen11 , 1 waldbesessen', d .h. der Waldge1st bält das Vieh oder bisweilen auch Menschen 1m Walde fest Karta 16. s. 136, 150 f., 288. Sagen betreffs der Herkunft der Naturwesen 0 + Die Naturwesen stammen von den gefallenen Engeln ab 0 Die Naturwesen sollen dem Ge schlecht Lucifers angeh6ren 0 Die Naturwesen stammen von den Kindern ab, d ie eine Frau ( oft Eva) aus Scheu Christus nicht gezeigt hat 0 Die Naturwesen stammen von den Kindern ab, die die ers te Frau Adams geboren hat 0 (! Karta 17. s. 164 f., 289. Die Sage: Der Waldgeist h1lft dem Köhler Hierzu die Moti ve: 9 Dre1mal an einen Baumsta.mm zu klopfen CD Der Waldgeist löscht die Koh len ml t dem Schwanz @ Der Waldge1 st hat eine lange Nase 0 Dieselbe Sage aber ohne die obengenannten Spez1almo t1 ve Karta 18. s. 81 f., 87 f., 174 f., 289 f. \ \ ~ ,:' : . -. ' 0 Ein Mann Köhler \g~=1~nlich ein von dem W ei t eich dem er aldgeist fährt , ;:;n auf da~ ~t der Wölfe !Iriie Beut! Dieselbe S ~ine va:~:nt~er zugleich er Karte 18 zur Sage Der Waldgeist ruft um Hilfe Karta 19. s. 176 f., 289 f. 0 Di(d ~~~e-~e~i~c~~~~=)P~e- featigen. - Der Schwanz wird genannt: 0 Schleppe {släp) s·trumpf'band {strumpeband) L::, Schnilrbruet {snyrtelin) o.ä. + Unterrock, Mantelsaum (un- derkjol, kjortelfåll) o.ä. Nlmm deinen Schwanz an dich □ Gyro o,ä. z Nimm deinen hässlichen Schwanz an dich o.ä: ¼ Das Motiv vom 11 Hornehilgel11 (Hornekulle) 0 (! Karta 20. s. 81 f., 178 f., 290. 4 Dle sägnen)Kellerhal seage (tibaet- Der slidllche T 0 Der .. ypus nordliche Typue -,,' D, '0"' o,~ \ ocOOO . ··.· .·, " . ,, 0 ~ .·. 0 ····:, ,··. '.. · '·. 0 , . :-'f. .. o // :'~,~ ' ' , . \ 0 /0 \. 0 ;n~~· .. OJ 0 fo;~) .. -·-, \\ .D , -~ - /,/ ' G . I C, \ ·,__ Karta 21. s. 183 f., 290. 21 Gunnar Granberg Die in der Kellerhalssage gebrauchten Schutzmi ttel ~ B Biebergeil (bävergäll) o Teufelsdreck (dyvel"sträck) F Gefrorene Pre1 selbeeren? (fanjebl!r) L Allium sativum (vitllJk) M Orch1s maculata (marie- hand) T Daphne mezereum (tibast) Tj Teer ( tjära) v Valeriana officinalis { vende lrot) Solanum dulcamara} { villlans- VI { rot) Betula nana (vivang) v (! Karta 22. s. 185 f., 290 f. Die epieche Formulierung der Replik in der Kellerhalseage: 0 Kellerhals uncl Baldr1an / weh m1r d1e dich das Mi t tel lehrte (Tibast och vändelrot / tvi va.le mig som lärde dig bot) o.ä. EB Weh mir, die dich das Mittel lehrte / Kellerhals und Baldrian / die Hilfe gegen alles Böse {Tvy mig, som lärde dig bot / tibast och vändelrot / står allt ont emot) o.ä. @ Kel lerhals und Baldrian / der Teufel hole mich, åie dich das M1 ttel lehrte (Tibast och vändelrot / fan 1 mig, som lärde dig bot) o.ä. 0 L1ndenbast und Lindenwurzel / rnir zur Scham und dir zum Heil (Lindebast och linderot / mig ti 11 skam och dig till bot) o,ä. □ Hätte ich dir das zugetraut, so hätte ich dich dae nicht gelehrt (Hade jag trott dig om det, skulle jag inte ha lärt dig det) o,ä. a Ich war treu gegen dich I aber du hast mich be trogen (Eg var tru mot deg, men du sveik meg) o.ä. •.. ~oO Karta 23. s. 192 f., 291. Die epische Formulierung des Rats in der Kellerhalssage: 0 Salz, Malz und Engelsilas / das hil:Ct dem Stiere (Salt, malt och cec111erot / det ger tjuren bot) o.ä. + Kellerhals und Baldrian / hilft gegen alles Böse (Ti bast och vändelrot / står allt ont emot} o.ä. ffi Liebatöck.el und Kellerhalewurzel / das 1st ein gu tes Mittel (Libeticka och tibastrot / det är red lig bot) o.ä. D Von Fleckenorchie, "Vianvang" und dem Schwarzen, was aus dem Baume rann etc. (Af Mar1hand, Vianvang og det svarte som or Trae; ran etc.) o.ä. (Illl Kel lerhals und Teer befrei t sowohl Kuh als Frau (Tybaet og låne friar både ku og kåne) o.ä. ~ Man soll dem Stiere Knoblauch, schwarzen Bre1 (Teer) und Gras ge ben, das nördlich vom Schornsteine wächst (Man skall ge tjuren vitan lök och svar tan smet och gräs från norra sidan av skorste nen) o.ä. (! Karta 24. s. 193 f., 291. Der Waldgeist w1rd erschossen Memorate (s.S.7) 0 Der Waldgeist lädt diejen1ge Bilchse eder gibt Anweisung sie zu laden, womi t er nachher erschossen w1rd Dieselbe Sage aber zug1e1eh + auch eine Variante zur Kellerhalssage Der Waldgeist wird verlockt die Stelle zu verraten, wo er verwundbar 1st Karta 25. s. 198 f., 291. Das Waldwesen und der Donner 0 Der Waldge1st veraucht den Donner zu entfliehen □ Der Troll versucht den Donner zu entfl1ehen + Das Motiv: N1mm die Schere weg! .='0 o~t,)<'~ . • ··. ; ,·~ ······... ·. :9~~ ': .~~:-::=,_ ~"' ,,~ -~~ \ // \" ~ Karta 26. s. 202 f., 291. 0 D1e Sage• D . ,, Sump!~ as Erwachen 1m • ,l Sic Sagehere And eutungen dieeer + Das,.MotivFrualido von d er Fre.u in 4 ' Q ·.. ;'t...... ' ,.... j \····· ... ·i \ \ \ ...... ·.).f '1 ,,. ... ~ tl ·. .. ··. :~,·~f-.~ . ./·..... ·'· . ' IJ . . ~ - /~' .. d_: .·i . < :_...... ~- Karta 2 7. s. 205 f., 291 f. Benennungen de s + Skogsrå Waldwesena /\ Skogsfru z Skogsjungfru B Bes ta BK Bergkäring G Gonna H Hulder k Skogsk1!ring L Landa, 1 and käring P Torspjäska R Rånda' råhanda S Sigrid etc, T Trollkäringen Tore Karta 2S. s. 211 f., 292. Benennungen des Waldwesens "'-._~llefolk, ellekvinna u. dgl. §Skogsnuva 11 Skogstippa Karta 29. S. 20, 214 f., 2 I 7 f., 292. )( ",~ ,, Benennungen des Waldwesen 'I- -- 'I- B Besta M Talle-l4aja i- i- G Gonna s Sigrid K Gran(kotte)-Kari T Trollkäringen ~ X L Skogela X X t "t + X X -r -t .,. " ,_ I 'I ' I Karta 30. s. 219 f., 292...... Benennungen des männlichen ....-· Waldwesens /,.,..'·- Elleman ._.,.. ·'\ ...... -··-.. 0 Ellekung d Skogman Karta 31. s. 20 f., 35 f., 223, 292. Die Benennungen des Wald- wesens Hn Hunte 'J Jonte lH Hulte T Tonte Karta 32. s. 223 f., 292 f. / ' - ,,'I , I /o / 6 -~O' -- - ,,__ --,~.. \ 0 Die Sage: Hunte, Hunte, Selbst verbrannte meine "kunte" (cun nus) o,ä, Karta 33. S. 223 f., 293. 0 Die Sage: "Firrem1rra." ( cunnus) brennt + Böjom, Böje o.ä. als Name '\ des Waldmannes in die ---,...... r-----.... ser Sage ·i .. __ ,. Haselholz gibt die beste :. ~ Wärme .-·:· --·····. \ ,, {. c:::J~ ___ .. ,,Q..... 0 Karta 34. s. 224 f., 293. 0 Der Waldmann 1 ~estalt so lang,t um dass selne ä herum den Ofen o .• · reicht + e des Wald Böjommannas als Namin d1eeer Sage D (! Karta 35. s. 226 f., 293. Rättelser. S. 15, rad 14 f. nedifrån står "skandinavisk" läs "skandina visk?" ,, 47, rad 2 uppifrån står "dess sydgräns följer den" läs "dess sydgräns går strax söder om den". ,, 226, rad 6 nedifrån står "s. 51 ff." läs "s. 28 f." ,, 268, rad 4 nedifrån står "seinen" läs "seien".