Vendeltida hjälmar och hjälmbärare
Studier av konstruktion, kontext och betydelse
Eric Östergren
Institutionen för arkeologi och antikens kultur Examensarbete 30 hp Masteruppsats i arkeologi Vårterminen 2015 Handledare: Anders Carlsson Innehållsförteckning
1. Inledning ...... 1 Översikt över hjälmfynd ...... 3 Hjälmarnas ursprung ...... 3 Andra hjälmar ...... 3 Hjälmarnas konstruktion ...... 4 1.1 Syfte ...... 5 1.2 Frågeställningar ...... 5 1.3 Material, metod och teori ...... 5 1.4 Disposition ...... 9 2. Hjälmar i texter och bilder ...... 9 2.1 Beowulf ...... 10 2.2 Runstenar ...... 12 Namnskick ...... 12 Bilder ...... 13 2.3 Den västnordiska litteraturen ...... 13 2.4 Smycken och figuriner ...... 14 2.5 Textilier från Oseberg ...... 15 2.6 Bilder på hjälmornament ...... 15 2.7 Om avbildningar och beskrivningar ...... 16 Kvinnor och hjälmar ...... 16 Horn på hjälmar ...... 16 3. Båtgravarna ...... 17 3.1 Sutton Hoo ...... 17 3.2 Vendel ...... 19 Grav I ...... 20 Grav X ...... 21 Grav XI ...... 22 Grav XII ...... 22 Grav XIV ...... 23 3.3 Valsgärde...... 23 Grav 5 ...... 24 Grav 6 ...... 24 Grav 7 ...... 25 Grav 8 ...... 26 3.4 Ultuna ...... 26 3.5 Hjälmarna i båtgravarna ...... 27 4. Brandgravar ...... 29
4.1 Uppland ...... 30 Gamla Uppsala, Östhögen ...... 30 Rickeby ...... 31 Inhåleskullen ...... 31 Rinkeby ...... 32 Broby ...... 32 Helgö ...... 33 4.2 Gunnerstad i Småland ...... 33 4.3 Lackalänga i Skåne ...... 33 4.4 Södermanland ...... 34 Skrävsta ...... 34 Spelvik ...... 34 Husby ...... 35 4.5 Solberga i Östergötland ...... 35 4.6 Övriga hjälmfynd från fastlandet ...... 35 4.7 Gotland ...... 36 Broa, VZG 106 ...... 36 Broa, VZG 113 ...... 36 Broa, VZG 115 ...... 37 Broa, VZG 116 ...... 37 Gudings, VZG 32 ...... 38 Kvie, VZG 81 ...... 38 Endre backe, VZG 119 ...... 38 Barshaldershed, VZG 135 ...... 38 Roes, VZG 137 ...... 39 Hallbjens, VZG 140 ...... 39 Vallstenarum ...... 39 Lösfynd ...... 39 Övriga fynd ...... 40 4.8 Hjälmarna i brandgravarna...... 41 5. Hjälmar i gravkontexter utanför Sverige ...... 43 5.1 Det norska hjälmmaterialet ...... 43 De vendeltida fynden ...... 43 Gjermundbohjälmen ...... 43 5.2 Det danska materialet ...... 43 Det vendeltida fyndet ...... 43 Det vikingatida fyndet från Tjele ...... 44 5.3 Övriga Europa ...... 44 Lettland ...... 44 Kiev ...... 44 Nederländerna ...... 44
Brittiska gravfynd utöver Sutton Hoo ...... 44 6. Hjälmar i depåer och boplatsmiljöer ...... 45 6.1 Uppåkra ...... 45 6.2 Staffordshire hoard ...... 46 6.3 Hantverksplatser ...... 46 Torslunda ...... 46 Helgö ...... 47 6.4 Coppergatehjälmen ...... 47 6.5 Om hjälmar som inte hittats i gravar ...... 48 7. Slutdiskussion ...... 48 7.1 Kontexterna ...... 48 7.2 Hjälmarnas konstruktion ...... 49 Fragmentens roll ...... 50 Vildsvin kontra rovfåglar ...... 51 Skapandet av hjälmar ...... 51 7.3 Hjälmen som uttryck för sociala konstruktioner ...... 51 Hjälmarna och genus ...... 53 7.4 Ett myt-ritperspektiv ...... 53 7.5 Hjälmbärarna ...... 54 8. Sammanfattning ...... 55 Efterord ...... 56
Abstract The purpose of this dissertation is to deepen the understanding of the Vendel period helmets, their meaning and who wore them. With the use of a modern theoretical framework and an updated list of helmets, and other sources like images and literature, we can understand that some parts of the helmets were more important than others in a larger picture. While the images probably had much meaning, it is the comb, eyebrows and animalhead that have been treated with special care. In the grave material, we can also see that the use of helmets in boat graves probably were to make the individual more anonymous and the role as a helmetbearer more apparent, with one exception in the Ultuna grave. In most of the cremation graves the helmets have been treated so that only some types of fragments have been left, leaving the bearer more as an individual with claims of power. Mainland cremation graves with helmets have mounds, with some exceptions. The helmet graves on Gotland are under flat land. Nyckelord: Yngre järnålder, vendeltid, båtgravar, vendelhjälmar, hjälmar Keywords: Late Iron age, Vendel period, boat-graves, vendel helmets, helmets Omslagsbild: Detalj ur fotografi av Historiska museet föreställande hjälmen ur Vendel grav XII. Bilden är redigerad och beskuren av författaren. Originalbilden är tillgänglig på http://mis.historiska.se/mis/sok/bild.asp?uid=17294 [2015-06-15]
1. Inledning
I gravar från vendeltiden, som sträcker sig från ca år 550 till 800 e.v.t, förekommer fynd av prakthjälmar (vendelhjälmar). Dessa hjälmar har upptäckts på flera platser i Sverige, England och även i andra nordeuropeiska länder. Hjälmarna förekommer i olika typer av gravar och kontexter. Det vi i dag kallar vendeltid ingick från början i folkvandringstiden, som då sträckte sig från ca år 400 till 800 e.v.t. Fynden från Vendel och Valsgärde passade inte in i den gamla kronologin utan ledde fram till en ny kronologi, som utarbetades av bland andra Nerman och Lindqvist (Lundström 1980a:10).
I de huvudsakliga källorna kring gravfältet i Vendel (Stolpe & Arne 1912), gravarna i Valsgärde (Arwidsson 1954, 1977) samt om Sutton Hoo (Bruce-Mitford 1978) så finns det självklart mycket information om tiden och miljöerna. Det finns också avsnitt om hjälmarna i dessa böcker. I boken Vendeltid sammanfattar Arbman båtgravarna i Vendel (1980) och Arwidsson båtgravarna i Valsgärde (1980). Lundström samlar materialet från Vendel (1980b) och Valsgärde (1980c). I samma bok sammanfattar Evans platsen Sutton Hoo (1980).
Nermans böcker Die Vendelzeit Gotlands 1 (1975) och 2 (1969), härefter förkortat VZG, utgör den huvudsakliga källan för det gotländska materialet, med bilder och beskrivningar av oerhört många artefakter. Mycket av materialet har dock framkommit vid grustäkter och andra icke-arkeologiska aktiviteter och kontexterna blir därmed svåra att få grepp kring, men utifrån katalogerna så är det brandgravar det rör sig om. Då information i uppsatsen kommer ifrån dessa kataloger skrivs det ut SHM och det nummer som är kopplat till kontexten, samt vilken katalog.
Mycket av det som återkommande sägs kring hjälmarna befästs i Almgrens bidrag till Vendeltid (1980) och Vendel Period Studies (1982). Här tar Almgren upp tidigare exempel på romerska kronor och hjälmar och vägen fram till de vendeltida hjälmarna (1982:11). Texten bygger mycket på andra kulturers påverkan på det vendeltida materialet, från nyss nämnda kronor och deras kammar till så kallade stridsrockar som syns på bildblecken (1982:14f). Det är vendelhjälmarnas ursprung som en stor del av forskningen har fokuserat på.
Nordbergs avhandling Krigarna i Odens sal (2003) tar bl.a. upp hjälmarna och deras miljöer. Avhandlingen är religionshistorisk och iakttagelserna kring främst Vendelgrav 1 bygger mycket på textkällor av olika slag. Nordbergs avhandling kommer med värdefulla omtolkningar av ikonografin. Nordberg ställer sig också frågorna ’’Vem, måste vi fråga, ägde makten att bära hjälm? Och vem ägde rätten att bära bilder på hjälmen, som gestaltade initiationer av Odins utvalda krigare?’’ (2003:237). Dessa frågor, som han också besvarar i korthet, ger ett bra bidrag till en tvärvetenskaplig
1 syn på det vendeltida hjälmmaterialet, men det svarar dock inte till hela materialet. Exempelvis Nordbergs syn på bleckens roll ger inte ett svar på de hjälmar som saknar den sortens bildbleck, som exempelvis Valsgärde 6 och det gotländska materialet.
Back Danielsson tar upp hjälmmaterialet i sin avhandling Masking Moments (2007). Hon lyfter hjälmens roll mellan mänskligt och omänskligt, verkligt och overkligt. Mycket handlar om hur hjälmen kommer till liv när den används, och att de bilder som sitter på hjälmarna visar hur de uppfattats. Back Danielsson lyfter också maskens funktion i att dölja ett ansikte, men också hur det påverkar hur individer utan mask uppfattas (2007:113).
Ett av de mer färgglada bidragen till synen på vendelhjälmar och vendeltidens krigsmaterial i stort är Mortimers Woden’s warriors (2011). Med fokus på anglo-saxiska England och Skandinavien så utforskas idéer och utrustning på ett tillgängligt sätt. Författaren lyfter vad utrustningen speglar och hur den använts. Det ligger stor vikt vid rekonstruktioner så att man dels ser hur det en gång kanske var tänkt att föremålen skulle se ut.
2012 skrevs en kandidatuppsats om yngre järnålderns hjälmar av Frisk. Uppsatsen tar upp hjälmar som ett funktionellt, beskyddande redskap, samt dess påverkan på sin omgivning. Frisk lyfter också de vikingatida avbildningar av koniska hjälmar som finns (2012:32ff).
Det märks att det blir ett fokus på England och Sverige. Det finns fyra vendeltida hjälmfragment från Norge, ett från Danmark samt några möjliga från andra europeiska länder. Dessa har det inte skrivits så mycket om, men även dessa fynd kommer att tas upp i uppsatsen.
Materialet är spritt och har sällan samlats mer formellt. Steuer samlade en stor del av materialet i sin uppsats från 1987, en del fynd har tillkommit sen dess. Tweddle (1992) och Mortimer (2011) har samlat delar av materialet men det blir inte så djupgående på vissa håll. Den bästa samlingen från svenskt håll är Reisnerts CD-uppsats från 1975 som noggrant går igenom flera fyndorter.
Vendelhjälm är det ord som härefter kommer att användas för att beskriva de hjälmar som anses tillhöra samma typ. Annan litteratur använder andra termer som ’’swedish series’’ (Mortimer 2011) eller ’’nordische kammhelme’’ (Steuer 1987). Nordisk kamhjälm skulle kunna vara ett bra alternativ då prefixet vendel- är väldigt sverigecentriskt, men som vi kommer att se senare i uppsatsen så är inte kammen ett gemensamt drag för alla de hjälmar som kan ses som liknande varandra. Alltså blir då vendelhjälm mitt valda ord då det är fynden i Vendel som främst förknippats med dessa hjälmar. Begreppet vendelhjälm används redan av Montelius (1919:365).
2
Översikt över hjälmfynd
Denna tabell visar i vilka länder det påträffats vendeltida hjälmar och i vilken typ av kontext. I kolumnen Övriga räknas de faktiska hjälmfynd, alltså inte i bild och text, som inte är från gravkontexter, som i skatt eller depå. Det vikingatida materialet räknas inte med i denna tabell. Fragmentet från Dybeckska samlingen räknas in i kategorin Brandgrav. Det danska fyndet från Lejre räknas endast in under osäkra kontexter. Här hamnar också de gotländska lösfynden. Kievhjälmen har visat sig vara sentida och är inte med i denna tabell. Gjutformsfragmenten från Helgö och matriserna från Torslunda är inte heller med i denna tabell.
Båtgravar Brandgravar Skelettgravar Övriga Osäkra kontexter Total Sverige 10 27 4 9 50 England 1 2 3 5 11 Norge 4 4 Danmark 1 1 Holland 1 1 Lettland 3 3 Total 11 34 2 7 16 70
Hjälmarnas ursprung
Fram till 1980-talet var det huvudsakliga fokus kring de vendeltida hjälmarna deras ursprung. Hjälmar har funnits under lång tid. Det föreslogs tidigt att det är romerska paradhjälmar som var den huvudsakliga inspirationen, en ståndpunkt som forskningen hållit fast vid. Vendelhjälmarna anses ha sitt ursprung i senklassiska hjälmar som syns på bl.a. mynt från 320-talet. Deurnehjälmen från 300- talet har en längsgående kam som känns igen från flera av vendelhjälmarna (Almgren 1980:158ff). Det föreslås också att de hjälmar som syns på bildblecken, med utskjutande djurhuvuden är ett minne av de romerska hjälmarna (Almgren 1980:164f).
Andra hjälmar
I avsnittet ovan beskrivs några av likheterna med romerska hjälmar och huvudbonader. Det finns dock fler hjälmar och hjälmavbildningar från Nordeuropa som är snarlika det vendeltda materialet eller som är samtida men av annan typ.
På Gundestrupkitteln syns humanoider med huvudbonader med djur på (Cunliffe 1997:99). Dessa humanoider liknar de humanoider som dyker upp på vendeltida bildbleck, trots att de skiljer flera hundra år.
3
Ett annat tidigare exempel är en hjälm som hittades i Torsberg mosse daterad till 200-talet (Carnap- Bornheim 2008:82f). Själva kalotten är ett flätverk av metall, snarlik Ultunahjälmen. Hjälmen från Torsberg mosse har också en ansiktsmask, med klassiskt ursprung (Ekholm 1917:342). Också från Torsberg mosse finns en mer klassisk hjälm av romerskt ursprung, med nackskydd och sidhängen (Carnap-Bornheim 2008:80).
Samtida med vendelhjälmarna är hjälmar av spangentyp, på tyska Spangenhelm. Dessa finns främst i centraleuropa, men två fynd finns i Sverige, ett från Gotland (Nerman 1934) och ett från Halland (Nerman 1940). Dessa fynd kommer dock inte att belysas närmare i denna uppsats.
Hjälmarnas konstruktion
Fig. 1. De olika delarna på en vendelhjälm. Ur Reisnert 1975:2
4
Jag kommer i uppsatsen där det är nödvändigt att använda mig av de termer som Reisnert tydliggör, se figur 1 (1975:2).
1.1 Syfte
Syftet med denna uppsats är att fördjupa förståelsen för de vendeltida hjälmarnas funktion och agens (eng. agency). Med funktion menar jag inte så mycket huruvida de använts i strid eller ej, utan deras funktion som symbolbärare. Hjälmarnas ursprung har undersökts och tolkats flera gånger förut och jag kommer inte att lägga någon mer vikt vid detta än i inledningskapitlet.
Med denna uppsats tänker jag uppdatera bilden av hjälmmaterialet. Jag kommer att använda nya och fler fynd med och använda sådan teoribildning som nu är aktuell i den arkeologiska världen. Med fler fynd kommer det också att bildas en bättre bild av hjälmarna i relation till varandra och deras kontexter.
Under arbetet med materialet så upptäckte jag att det inte är så självklart manligt som man ofta får bilden av. På flera platser finns osteologiskt material som bedömts tillhöra kvinnor, samt föremål starkt kopplade till ett kvinnligt genus tillsammans med hjälmar. Hjälmarnas närvaro har flera gånger fått den tolkande arkeologen att se det som manliga gravar. Jag vill belysa de kvinnliga aspekter som finns och jämföra med Gilchrists diskussion kring maskulinitet och hur genus återspeglas i vapengravar (2009).
En annan aspekt värd att notera är den mytologiska. Det kan nog verka underligt att vara ute efter moderna perspektiv men ändå hamna i ett synfält som kanske påminner om äldre arkeologi. Jag är av åsikten att det finns starka kopplingar till de källor vi har som rör äldre tiders tankevärld, som Eddorna och Beowulf. På vissa håll kan dessa textkällor eventuellt ge svar på frågor kring synen på materialitet.
1.2 Frågeställningar
Vilka begravdes med hjälm i de obrända båtgravarna?
Vilka begravdes med hjälm i brandgravar?
Vilken betydelse hade hjälmfragmenten?
1.3 Material, metod och teori
I min uppsats har jag samlat material från olika källor. Det finns flera arkeologiska texter som på olika sätt tagit upp hjälmarna men sällan i ett större perspektiv. För att tillgodogöra mig ett relevant
5 material så har jag utforskat flera källor, omvärderat och byggt vidare på tidigare forskning. Den nuvarande synen på hjälmarna bygger till stor del på sådant som slagits fast som sanning för flera årtionden sedan utan att synen på hjälmar utvecklats särskilt mycket sen dess. Det finns dock exempel på andra synsätt. Vissa tidigare sanningar kanske inte behöver ifrågasättas helt och hållet, men de kan behöva byggas vidare på.
Hjälmar har funnits under lång tid och i flera olika kontexter. Det finns flera gemensamma drag som förekommer på de flesta av de vendeltida hjälmarna, medan vissa snarare bör ses som mer traditionella hjälmar utan mer extravagant ornamentik. De hjälmar som är mitt material är i huvudsak de fynd som tolkats som vendeltida hjälmar. Jag kommer också att ta upp vikingatida fynd som bygger vidare på samma tradition.
För att förstå hjälmarna undersöker jag dels hjälmarna men även deras kontexter. Kontexterna visar på skillnader och likheter, och som i ett större perspektiv tar oss närmare till vilka hjälmbärarna var. Jag kommer inte att analysera alla andra gravgåvor i de aktuella gravarna, men gravform och fynd kommer att noteras och användas i förståelsen. Det är i grunden kvalitativa studier som kommer att göras av materialet.
När jag undersöker själva hjälmarna kommer jag att se till material, uppbyggnad och ornamentik. Materialanvändning och ornamentik kommer att analyseras i relation till de textkällor som är relevanta samt till modern teoribildning. Med detta grepp så ska jag försöka se till hjälmens symboliska värde och därigenom ta mig närmare en förståelse av hjälmarna och hjälmbärarna. Uppbyggnaden visar på vilka delar som man har lagt vikt vid att visa upp och detta återspeglas också i hjälmarna som fragment.
Mitt huvudsakliga material kommer att vara de hjälmar, mer eller mindre kompletta, som finns under vendeltiden. Jag kommer också att använda mig av beskrivningar av hjälmar i text- och bildmaterial. Dessa sekundära beskrivningar är i något fall tidigare än vendeltid och i flera fall senare. En del arkeologiska fynd jag tar upp är inte vendelhjälmar, utan jag kommer också att ta upp några samtida nordeuropeiska fynd samt de få vikingatida hjälmar som finns.
Några klargöranden kring material och benämningar. Vissa fragment har tolkats som hjälmar, men jag vill belysa att flera av dessa är oerhört lika andra fragment som tolkats som andra delar av utrustning, som bältes- eller sköldbeslag. Detta gäller främst de djurhuvudformiga beslag som finns på de flesta hjälmarna. Jag vill belysa att jag är medveten om detta, men att jag arbetar utifrån bilder och de som faktiskt sett artefakterna kanske har haft goda grunder för sina benämningar. Till exempel Ekholm (1917) anser att dessa huvuden föreställer vildsvin, andra författare kallar dem för
6 fåglar. I denna uppsatts kallas de enbart djurhuvuden, med undantag för ett föremål från Uppåkra som mer tydligt föreställer ett svin.
Jag använder på olika ställen ordet krigsutrustning. Detta är en koppling till annan litteraturs ordval, men betyder inte nödvändigtvis att flera av praktföremålen skulle vara använda i faktiska krig eller strider. När jag går igenom gravmaterial tar jag upp huggknivar, detta är vad viss litteratur kallar för saxar, i engelskspråkig litteratur ofta seax. Jag använder huggkniv som Lundström (1980), och det kanske leder till mindre missförstånd mellan dessa större knivar och de klippverktyg som vi idag kallar för sax.
Där jag i texten skriver om ögonbrynsbågar är det de bågar, ofta i brons, som går över hjälmens ögonhålor. I annan litteratur nämns dessa ibland som ögonbrynsskydd. Kammen har olika benämningar i nästan alla texter som tar upp dem. Mortimer använder det fornengelska ordet walu, som återfinns i Beowulf som då Mortimer tänker sig är denna kam (2011:24). Annan litteratur använder toppribba, kamribba, ryggkam osv. Som jag klargör i avsnittet Hjälmarnas konstruktion, under kapitel 1, kommer jag att använda samma termer som Reisnert (1975).
När jag beskriver figurer från vendelhjälmarnas bildvärld, som framförallt pressblecken, så kommer jag att använda mig av ordet humanoider för de varelser som av allt att döma är människor. Det kan dock vara svårt att med säkerhet säga vad dessa bilder ska föreställa, gudar, människor eller annat. Humanoider används i framförallt science-fiction för att beskriva människoliknande varelser. I vetenskap har ordet antropomorf använts mer ofta för att beskriva människoliknande varelser. Jag använder humanoid när jag beskriver figurer och antropomorf som adjektiv.
Nu går vi över till det teoretiska ramverk jag utgår ifrån i uppsatsen. En av anledningarna till att vi idag fastnat för vendelhjälmarna kan vara deras ansikten. Med de rekonstruerade hjälmarna så har vi ett ansikte att se på, och ibland två ögon som ser tillbaka på oss. Ansiktet, och även avsaknaden av ett ansikte, diskuteras av Ing-Marie Back Danielsson i både hennes avhandling Masking Moments samt artikeln Sence and sensibility: Masking practices in late iron age boat-graves i boken Making sense of things. Back Danielsson lägger stor vikt vid hjälmen som mask (2007:109f, 2010). Hon tar upp att i antropologiska exempel så dyker masker nästan bara upp i övergångar, och hur en mask då trots förändring blir frusen tid (2010:125, 129). Masken kan också agera som skydd mot makter eller så innehåller masken själv kraft (2010:125).
Föremåls agens kan också påverka mer aktivt på ett känsloplan. Ur sitt eget liv tar Gell upp hur man inför ett konstverk kan drabbas av känslan av ouppnåelighet, konstnärens skicklighet är bortom vad mångas egna kunskaper kan åstadkomma (1998:68). Gell fortsätter med ett mer antropologiskt
7 exempel från Trobianderna. Kanoterna här har utsirade mönster och är målade. När de kommer över vattnet så är kanoternas utformning det första man lägger märke till. På samma vis som Gell inte kan greppa en konstnärs förmåga, så demoraliserar kanoternas utformning andras självsyn och ger kanotägarna bättre status. Det är inte bara kanoten i sig, utan vägen till att den utformats på detta vis, kanotbyggarens skicklighet som inte anses som normal och därmed får en magisk koppling (1998:69ff). Detta kan diskuteras utifrån hantverksplatser som Torslunda och utifrån mytologi, dät talas allmänt om smeder som laddade. I mytologin finns smidande dvärgar (Hed Jakobsson 2003:145) och alver (Hed Jakobsson 2003:146).
Det finns hjälmar med gulddetaljer men de flesta har bronsdetaljer. När de var nytillverkade besatt antagligen de båda materialen liknande, guldskimrande egenskaper (jfr Cummings 2012 om kvalitéer). Vad som avbildas är också viktigt i vad hjälmarna symboliserar, och hur hjälmarna ser ut i relation till de hjälmar som finns i texter, de som avbildas på hjälmarnas egen ornamentik och i textkällor.
Med modern teori kring materialitet kan man se på detta utifrån olika synvinklar. Om man ser till bronsornamentikens kvaliteter går de att jämföra ontologiskt med guldhjälmarna i kvädet om Beowulf, som självklart ska närmas med försiktighet. Som Back Danielson är inne på så kan djurornamentiken ha tagit över symboliska egenskaper från djuren de förställer, hon tar till exempel upp hur synen begränsas för den som bär hjälmen, men de rovfåglar som återfinns har haft skarp syn (2007, 2010).
Djurens roll i relation till människan i nordisk mytologi tas upp av Jennbert (2011). Djur har symboliserat olika miljöer och har också använts på olika sätt. Djurens roll och relation till hjälmbärarna kan läsas in både i hjälmarnas ornamentik samt i gravmaterialet. Även Nordberg (2003) tar upp olika djurs funktion i relation till myt och rit.
Dessa olika material och avbildningar gör sig inte bara gällande i de levande hjälmarna, utan de dyker upp i fragmenterad form. De delar av hjälmarna som blivit valda att finnas med i gravar och andra kontexter kan säga en del om deras roll i sin omvärld. Den stora majoriteten av hjälmarna är fragmenterade. Detta är ofta i brandgravar och det är svårt att veta om det är fragmentering som skett innan gravbålet, enbart på grund av brandskada eller att valda fragment fått vara en del av gravmaterialet efteråt. Chapman (2000) tittar på flera aspekter av fragmentering i förhistorien, och jag kommer att använda mig av några av hans tankegångar. Det bör dock belysas att Chapmans teorier ibland ifrågasätts (jfr Brittain & Harris 2010). Jag är medveten om kritiken men anser att Chapman underbygger sina teorier bra.
8
1.4 Disposition
Jag kommer här efter inledningskapitlet börja med hjälmarnas roll i text och bild. Detta för att ge en bild av hur hjälmens roll uppfattats i tid och rum. Denna sorts representationer är problematiska, då de sällan är samtida med det material jag har. Däremot så är det personliga uttryck från några som levt i en tid närmare dem än den vi lever i idag.
Därefter kommer en materialgenomgång. Jag har inte hittat en genomgång av hjälmmaterialet i stort sedan Steuers uppsats från 1987 så det är därför på sin plats att det görs. Materialgenomgången är nödvändig för att få en bild av hjälmfynden och deras relation till varandra och sina kontexter. Först kommer hjälmarna som hittats i obrända båtgravar, Sutton Hoo, Vendel, Valsgärde och Ultuna. Dessa är de mer välkända hjälmarna.
Efter detta kapitel kommer brandgravsmaterialet som finns över ett stort område, med många fynd som sällan tas upp i litteraturen. Gravarna delas upp i landskap, där Uppland kommer först pga. Gamla Uppsalas närhet till de nyss behandlade båtgravarna. Avsnittet om Gotland påbörjas med Broagravfältet, den plats där flest gotländska hjälmfynd hittats på ett begränsat område.
Efter Gotland kommer hjälmfynd från gravar i andra delar av norra Europa. Detta material är mycket mindre än det svenska. Till exempel det norska materialet påminner om det svenska, men det engelska har en mer egen stil.
Efter gravmaterialen kommer jag att ta upp andra kontexter där hjälmar finns närvarande. Detta är bl.a. depåer, hantverksplatser och andra mer eller mindre laddade miljöer. Detta kapitel kopplas till min tredje frågeställning.
Efter materialgenomgången i varje kapitel kommer ett analyskapitel som diskuterar möjliga tolkningar och återkopplar till teori, mytologi och annat material. Dessa analyskapitel kommer att kopplas till frågeställningarna. Båtgravskapitlet till min första frågeställning, och brandgravskapitlet till främst den andra frågeställningen men också den tredje.
Slutligen kommer en mer övergripande slutdiskussion. Här jämförs materialen mer över kontextgränserna. Slutdiskussionen har möjlighet att ta sig närmare uppsatsen syfte. 2. Hjälmar i texter och bilder
Hjälmar finns inte bara som artefakter under yngre järnålder. De dyker upp i olika material under lång tid och kan flera gånger jämföras med det arkeologiska materialet. I det här kapitlet kommer skriftliga källor och avbildningar av olika slag att lyftas. Flera av de texter eller avbildningar som tas
9 upp är inte samtida med vendelhjälmarna, men jag anser att de ändå kan ge en viktig inblick i synen på hjälmar och hjälmbärare. Detta är inte ett komplett material över alla gånger som hjälmar förekommer i texter eller avbildningar med koppling till yngre järnålder, utan får mer ses som ett urval. Hed Jakobsson som också använder senare källor för att tolka arkeologiskt material menar att vad man än ser på så bör man vara källkritisk (2003:46), detta gäller alla de tolkningssätt som arkeologer använder sig av.
2.1 Beowulf
Att arkeologer bör läsa Beowulf kritiskt är idag självklart. Det skiljer många hundra år mellan Beowulfs ursprung och den tid då texterna som vi har idag författades, och som Owen-Crocker belyser så kan författarna vara påverkade av sin samtida materiella kultur vid nedtecknandet (2009:31). Däremot så finns det spår som kan vara värda att följa upp, då delar av den materiella kulturen som beskrivs inte är från den tid då de äldsta nedskrivna källorna finns ifrån utan påminner desto mer om äldre tiders utformning. Där Beowulf beskriver begravningar så lyser djuroffer med sin frånvaro, något som inte heller stämmer överens med verklighetens gravskick under järnålder (Owen-Crocker 2009:32). Utifrån beskrivningar av omvärlden antas Beowulf återspegla händelser som utspelar sig på 700-talet, men som sagt med vissa mer sentida aspekter (Wickberg 2013:11).
Hjälmar beskrivs på flera ställen i eposet. I beskrivningen av ett gravbål, vers 1240, så nämns först den blodiga brynjan, därefter den svinförsedda hjälmen, först därefter nämns den faktiska personen (Owen-Crocker 2009:46). Det var vad man såg på gravbålet, och vi kan även anta att i samband med levande människor så var det rustningen man såg först.
Här följer en genomgång av delar ur Beowulf där hjälmar på olika sätt nämns, de är uppställda i den ordning de dyker upp i texten med radnummer. Där jag hänvisar till den fornengelska texten är det hämtat ifrån hemsidan www.heimskringla.no. De översättningar som använts är Collinder (1954), Lindqvist (1958), Heaney (2000) och Wickberg (2013). Collinders översättning saknar sidnumrering men det är tydligt vilken rad texten är hämtad ifrån, detsamma gäller den fornengelska texten på www.heimskringla.no.
På rad 334 står det i originaltexten græge syrcan ond grimhelmas, i översättning gråa brynjor och maskhjälmar. Det finns alternativa översättningar, Collinder skriver ’’[…] skuggande hjälmar’’, som bygger vidare på en allitteration för raden innan. Wickberg översätter till ’’Visirhjälmar’’ (2013:29) och Heaney ’’cheek-hinged helmets’’. Mortimer använder ordet grima för att beskriva ansiktsplåten på Sutton Hoo-hjälmen och en av hjälmarna från Broa, Gotland (2011:24). Gríma är det fornnordiska
10 ordet för mask, likaså det fornengelska ordet grim. Grimnir är också ett av Odens många namn (Snorres Edda 1997:50).
På rad 621 dyker i Collinders översättning ’’Helmingadisen’’ upp (1954). Detta verkar dock snarast vara ett uttryck för Collinder poetiska sida. Wickbergs översättning tar upp ’’Helmingarnes dam’’ (2013:38) och Heaney tar upp ’’the Helming woman’’ (2000:43). Det rör sig snarare om en grupp människor kända som Hjälmingar än att det skulle vara ett namn syftandes till en hjälmgudinna som visserligen hade gjort sig bra i scenen där hon delar ut ringar och bjuder på dryck i hallen.
När Beowulf besegrat monstret Grendel ger kung Hrothgar Beowulf flera gåvor, från rad 1020. Gåvorna bärs fram och fyller Beowulfs famn. Gåvorna består av ett standar/banér, en brynja, en hjälm och ett svärd som det är något särskilt med, Collinder kallar det märkligt och Wickberg kallar det sirat (2013:51), medan Heaney beskriver det som att det bärs högt (2000:69). Utöver denna utrustning får Beowulf även fyra hästar med utrustning. Från rad 1030 beskrivs hjälmen närmare, med en någon slags konstruktion, walu, på ovansidan för skydd, Wickberg översätter hjälmbeskrivningen med ’’Kring hjälmens krön en rundad valk’’(2013:51). Walu är termen som Mortimer använder för kammen som pryder vendelhjälmarna (2011:24), efter att ordet används här i Beowulf. Lindqvist tolkar beskrivningen av ringväv är fäst vid hjälmen (1958:36). När Beowulf kommit hem och ska berätta för kung Hygelac om gåvorna han fått så är det banéret som är prytt med ett vildsvin och hjälmen beskrivs som att den är hög i striden, att den måhända är väl synlig, rad 2153 (bl.a. Heaney 2000:145). Om denna walu är den kamkonstruktion som finns på flera av de arkeologiska hjälmarna så bidrar det till att deras materiella egenskaper uppfattats på ett särskilt vis. Som i den tidigare nämnda begravningsscenen där hjälm och rustning beskrivs först så beskrivs här en detalj för att ge en bild av hjälmen. Bronskammens färg har i nyskick säkert fångat ljuskällor bra, i en hallmiljö så har den säkert gett skenet av guld, något som påminner om Price och Mortimers diskussion om hur granatinläggningar fångar ljuskällor (2014:521).
En vildsvinsprydd hjälm nämns på rad 1286, ’’[…]swin ofer helme’’, när Grendels mor dödar den vaktande karaktären Hjort. Grendels mor klyver svinet på hjälmen med ett svärdshugg. Samma svinhjälm dyker i översättningarna upp på rad 1328 (bl.a. Heaney 2000:91).
När Beowulf klär sig för att strida mot Grendels mor har han en ’’[…] hwita helm hafelan werede’’, en vit hjälm som skyddar, rad 1448. Seamus översätter det till ’’ a glittering helmet’’. Det är osannolikt att hjälmen skulle vara vit, utan ljus eller skimrande är mer troligt. Några rader längre ner är översättarna överens om att den är i guld och att vapensmeden smyckat den med bilder av vildsvin
11 så att inga vapen ska kunna skada den. Här visar Beowulf en skild syn på hjälmornament då vildsvinet på nyss nämnda Hjorts hjälm inte stoppade svärdshugget.
Dessa beskrivningar ger en bild av vad hjälmen uppfattats som och varför. Hjälmkonstruktionen beskrivs med svindekoration och glimrande. Det är i dikten viktigt att påpeka att smeden fäst svindekorationen på hjälmen. Smeder har en återkommande roll i norrön litteratur och mytologi. I antropologiska studier finns det exempel på konstnärens eller hantverkarens roll för att ge föremål egenskaper (Gell 1998:69f). Svinet i sig är mäktigt och kan vara stark i sig själv och ska hindra den som bär en hjälm från att skadas, dessvärre så fungerar inte detta för Hjort. Smeder dyker upp på flera ställen i norrön mytologi och har ofta särskilda egenskaper för att kunna ge föremål magisk kraft (Hed Jakobsson 2003:154f).
Hjälmen nämns som en del av Beowulfs rustning några gånger under striden mot draken. Jag finner det dock intressant när Beowulf ligger döende efter striden och talar med ynglingen Wiglaf, den ende av hans män som hjälpte till i striden. Då säger Beowulf att han hade velat att hans son tagit över hans rustning, om han varit så lyckligt lottad att han haft en arvinge, rad 2729 (bl.a. Heaney 2000:183). Det är föreslaget att hjälmar och annan utrustning i vendelmaterialet skulle vara arvegods, då vissa anser att vissa fynd är mycket äldre än andra fynd i samma grav (jfr. Norr 2008:102).
2.2 Runstenar
Namnskick
Ordet hjälm förekommer i olika form som både prefix och suffix i namn på runinskrifter. Detta blir tydligt i Peterssons nordiska runnamnslexikon (2007). Namnen som jag tar upp i detta delkapitel är vikingatida, men kan vara till nytta för att förstå synen på hjälmen under yngre järnålder.
HialmR- förekommer i namn som HjalmfastR, Hjalmgæir och Hjalmlaug (2007:110). Ett annat hjälm-namn är Kætill, som finns som både prefix och suffix. Kætill är besläktat med ordet kittel, som har en snarlik konstruktion med hjälmar. Back Danielsson menar att det finns en metaforisk association här, att kitteln gav mat och hjälmen gav tankarna föda (2010:128). Exempel på namn med Kætill i är Arnkætill, Kætillmund och Torkel, där –kel är en kortform av ordet kætill. Intressant är att både ordet HjalmR och Kætill förekommer i kvinnonamn.
På U 1165 står Hjalmdís som den ena beställaren av en runsten. Suffixet –dís är samma ord som ordet Dis, en kvinnlig gudom. Freja beskrivs t.ex. som Vanadis, Vanernas gudinna, som belyser hennes roll i gudasläktet vanerna (Snorres Edda 1997:60).
12
Kætillöy är Jarlabankes andra fru. På runinskriften U 142, även känd som Jarlabankes dödssten, står Kætillöy och Ingefast, parets son, som beställare för stenen, som Öpir ristade. Betydelsen för suffixet –öy är inte riktigt fastslaget. Det kan vara substantivet ö, eller en vidareutveckling av ett urnordiskt ord för lycka (Peterson 2007:156).
En viktig källkritisk aspekt är förstås att vi inte vet hur mycket orden som namn förlorat sin betydelse vid det här laget.
Bilder
Vad som kan tolkas som hjälmar finns i bildmaterialet på vissa runstenar. Dessa bilder är svårtolkade och det går inte att säkert säga om det är hjälmar, överdrivna anletsdrag, andra huvudbonader eller annat. De två exempel jag tänker lyfta här är Möjbrostenen, U 877, och Sparlösastenen, VG 119. Möjbrostenen är den klart äldre av de två, och är kanske från innan vendeltiden. Sparlösastenen är från tidig vikingatid. På Möjbrostenen finns en idag knappt synlig ryttare. Ansiktet är utformat med vad som kan vara en näsa eller ett markerat nässkydd på en hjälm. På gotländska bildstenar syns flera koniska hjälmar (Frisk 2012:32ff) och så även på några av fastlandets runstenar (Frisk 2012:34f), dessa kommer inte att beröras i den här uppsatsen.
Sparlösastenen har också en ryttare, med draget svärd. Humanoiden har någonting som sticker upp ifrån huvudet, vilket kan vara någon form av huvudbonad. Norr tar upp denna i sin diskussion kring Árhjialmr (2008:87).
2.3 Den västnordiska litteraturen
Hjälmar dyker upp på olika platser i den västnordiska litteraturen, som Islänningsagor och nordiska kungasagor. Dessa historier ska ofta återspegla vikingatid, men hjälmarna som beskrivs representerar inte det vikingatida hjälmmaterialet i stort, och särskilt inte det isländska som i nuläget är obefintligt. Norr diskuterar begreppet árhjalmr som dyker upp i Hákonarmál, tredje strofen (2008:83). Ordet árhjalmr är unikt för denna strof, och finns inte ens i alla versioner av Hákonarmál (2008:84). I strofen efter dyker ordet gollhjálmr upp. Norr tar upp tre tolkningar som finns sen tidigare. Árihjálmr, örnhjälm skulle associera till de rovfåglar som finns på vendeltida bildbleck (2008:87). Arlahjálmr betyder den tidiga hjälmen, och skulle vara ett poetiskt sätt att säga att hjälmen var guldfärgad och när solen går upp så fångar den solens strålar (2008:89). En tredje tolkning skulle vara att ár- går tillbaka på ett protogermanskt ord för spetsig, *áh-, som skulle antyda att det var en konisk hjälm lik de hjälmar som syns på Bayeuxtapeten (2008:89).
13
Frisk tar upp ett avsnitt ur Völsungasagan för att peka på att hjälmarna inte bara ska ses som en maskulin symbol. Den valda episoden är när Sigurd Fafnersbane möte med valkyrian Brynhild, och det beskrivs som att hon for med hjälm och rustning (2013:9).
Som jag nämnde i avsnittet om Beowulf så var ett av Odens namn Grimnir, den maskförsedde. Ett annat av Odens namn är Hjálmberi, hjälmbäraren (Snorres Edda 1997:50). Oden är enligt den västnordiska litteraturen den högste bland asarna. Han har också egenskapen att han kan byta skepnad eller förändra sitt utseende till oigenkännlighet. Odens popularitet verkar växa fram under folkvandringstid, tillsammans med att ett nytt, germanskt elitskikt tar form (Back Danielsson 2010:127). Kyhlberg belyser ett avsnitt i Snorres Edda där Odin rider till Jotunheim, och en jätte frågar vem mannen med guldhjälmen är (2013:128).
2.4 Smycken och figuriner
Humanoider på smycken har inte sällan vad som verkar vara huvudbonader. En viktig tanke är att smycken ofta är små och det är svårt att se vad de egentligen ska föreställa. Skillnaden mellan en kraftig näsa eller nässkydd är svårt att urskilja.
Från Gotlands vendeltid finns en grupp bronssöljor med antropomorfa ansikten under. Dessa ansikten har ofta någon slags ornamentik i pannan. Nerman menar att dessa ansikten har hjälmar på sig, med hjässband och nässkydd (1962:233). Figur 2. Flera av dessa så kallade hjälmar är ganska tveksamma, och det som Nerman Kvinnofigur som eventuellt bär tolkar som hjälmornament kan vara anletsdrag och frisyrer. Andra är dock mer hjälm. Foto troliga. Om man ser själva söljan som en del av avbildningen blir det enklare Danmarks Nationalmuseum att jämföra med de behornade figurer som dyker upp på bilder och figurer (jfr Mortimer 2011:48).
På avbildningar som tolkas som valkyrior kan man se någon form av huvudbonad, se figur 2. Det blir en tolkningsfråga om man ska se det som en hjälm, frisyr eller annan huvudbonad. Men formen skulle kunna vara en variant på de kammar som pryder vissa av vendelhjälmarna.
Askagravens hänge lyfts ofta som en Frejagestalt och då belyses gärna det förmodade ryggknappsspännet som täcker humanoidens hals. Om vi denna gång lägger fokus på huvudet hos humanoiden finns detaljer som går att tolka som en huvudbonad. Det rör sig inte om någon tydlig mittbena, som på andra figuriner, utan påminner snarare om pann- och hjässband från en hjälm, se
14 figur 3 och 4. Hjässbandet går ner mot näsan på figuren, några mer skilda anletsdrag kan ej ses, utöver mun. Freja beskrivs idag gärna som en kärleksgudinna men det är tydligt i den norröna litteraturen att hon också haft rollen som krigargudinna, då hon tar hälften av de som dött i strid (Snorres Edda 1997:53). Oden tar den andra hälften.
Fig. 3 & 4. Hänget från Askagraven. Bilder från Arrhenius 1962:80. Bilderna är något beskurna.
2.5 Textilier från Oseberg På några olika textilfragment från bl.a. den vikingatida graven från Oseberg, syns humanoider med horn, vilket tolkats som hjälmar med horn. Dessa figurer bär vapen, men de håller svärden mitt på klingan eller skidan. Hornen är utformade på olika visa, krokiga eller mer böjda, men antas föreställa samma motiv. Det finns också andra humanoider med svinhuvuden eller andra djurskepnader (Hougen 2006:92f). Hougen jämför dessa motiv med framförallt vendeltida bildbleck, men också vikingatida mynt. Hougen menar också att de behornade figurerna från Oseberg antagligen bygger på äldre tiders bildvärld, och förklarar det med att textil som konstform är konservativt (2006:94).
2.6 Bilder på hjälmornament
Det finns några återkommande motiv på pressblecken från de i uppsatsen diskuterade hjälmarna. Flera hjälmar är prydda med humanoider i rustning och olika typer av hjälmar. Dessa hjälmar återspeglar inte hur verklighetens hjälmar sett ut, men kanske hur de var tänkta att uppfattas. Vissa av hjälmarna verkar ha ansiktsmask, andra betar, men det vanligaste är att hjälmarna pryds med tydliga svin eller fåglar. Det finns också humanoider som tolkats som att de utför någon typ av dans.
15
Dessa har huvudbonader med vad som verkar vara horn, som avslutas i fågelhuvuden (bl.a. Mortimer 2011:49ff).
Jag kommer att lyfta dessa motiv närmare i kapitlen om båtgravarna.
2.7 Om avbildningar och beskrivningar
Hjälmarna i detta kapitel är långt ifrån alla beskrivningar och avbildningar som finns. Det vi kan se redan i detta maerial är att de dyker upp i olika kontexter och visar upp spritt skilda hjälmar som sällan återspeglar det arkeologiska material vi har idag.
De som bär hjälmarna i litteraturen är framstående personer, även fast mer flyktiga personer som Hjort i Beowulf också har en hjälm. Montelius belyser att i den norröna litteraturen är ’’den hjälmprydde’’ ett uttryck för kungen (1919:261). Flera av de bilder som finns verkar hjälmbärarna gå i processioner.
Materialet visar också att hjälmen inte försvinner ur samhällets bildvärld även fast att hjälmmaterialet redan under vendeltid är en ganska liten föremålsgrupp, men från vikingatiden har vi bara ett fåtal fynd av hjälmar. Hjälmarna var tillräckligt viktiga för att göra ett sådant avtryck att de lever kvar i minnet.
När hjälmarna beskrivs i textkällor kommer det fram aspekter som, källkritiskt, kan användas när det arkeologiska materialet undersöks.
Kvinnor och hjälmar
Det är i nuläget främst i bild-, form- och textmaterialet som kvinnorna träder fram i relation till hjälmar. Detta kan bero på en ganska klassisk bild av vilka artefakter som hört till vilket kön, och som jag kommer att ta upp senare så finns det en del fall där osteologiska och arkeologiska, utifrån föremål, kvinnor och rester som kan vara från hjälmar dyker upp i samma gravar. I text så nämns det på i alla fall ett ställe tydligt att en kvinna är rustad med hjälm (Frisk 2013:9). Även i namnmaterialet från runinskrifter så blir det tydligt att hjälmarna inte är avskilda från kvinnorna. Detta ger anledning att tro att det bl.a. de nyss nämnda figurinerna har hjälmar och i ett större, arkeologiskt perspektiv även faktiska kvinnor som brukat hjälm på ett eller annat sätt.
Horn på hjälmar
På flera olika föremålstyper så förekommer humanoider med horn. Det brukar tolkas som att det är hjälmar med horn på. Faktiska hjälmar med horn saknas helt i det arkeologiska materialet, det
16 närmaste vi kommer är en stor nit som har suttit på sidan av en hjälm på Gotland, som jag tar upp i ett senare kapitel. 3. Båtgravarna
Båtgravskicket verkar ta vid efter kammargravarna och är väldigt exklusivt under just vendeltiden. Båtgravskicket går även in i vikingatid och blir då vanligare, men fortfarande reserverat för ett högre skikt (Schönbäck 1980:108f). Det finns båtgravar med både män och kvinnor (Schönbäck 1980:110).
I Valsgärde anses den första båtgraven vara från 600-talet, och därefter följer 14 båtgravar på platsen. Det verkar vara en båtgrav per generation (Back Danielsson 2010:122). Båtgravarnas utrustning och utformning vad gäller placering förändras nästan inte alls under den tid som gravskicket är aktuellt, vilket tyder på ett standardiserat och ritualiserat tillvägagångssätt (Back Danielsson 2010:122).
Båtgravarna skiljer sig från det annars rådande brandgravskicket. Williams menar att båtgravskicket blir ett sätt för samhället att hålla de döda levande. De som begravts i båtgravarna har fått med sig föremål som kunnat leva vidare i det sociala minnet och mäktiga förfäder har skapats (2014:397ff). Båtgravarnas utformning och placering i landskapet har bjudit in till de efterlevande att interagera med platsen, och det fortsatta bruket av detta gravskick har lett till en förnyelse i denna praxis (Williams 2014:399f, 407).
Här är de båtgravar medtagna som har haft en hjälm med i utrustningen. Det jag kommer titta på är vilken utrustning som finns med, något som till viss del ska säga något om den döde men också för att se om det finns fler skillnader med gravar utan hjälm förutom just hjälmen. Som Klevnäs (2015) tar upp var vendelgravfältet till stor del plundrat innan det undersöktes arkeologiskt och man bör ha i åtanke att det kanske inte ger en helt korrekt bild av den ursprungliga utrustningen. Detta resonemang kommer att utvecklas senare i uppsatsen.
3.1 Sutton Hoo
I Sutton Hoo finns minst 16 högar, mellan 20 och 30 m stora, 1,5 till 3 m höga. Mellan högarna finns flera gravar av olika slag, som brandgravar utan gravgåvor samt skelettgravar. Under 1500-talet gjordes försök att plundra gravarna. Plundringen verkar dock inte ha nått ner till den välkända båtgraven, ett krus och resterna efter en eld finns några centimeter ovanför gravens innehåll. Det är möjligt att gropens sidor riskerade att falla ihop och begrava gravplundrarna (Evans 1980:80ff).
17
Hög 1 är områdets största hög. Här hittade man många nitar som låg kvar där båten en gång begravts. Den nu upptäckta båtgraven var orörd, vilket väckte stor uppmärksamhet (Evans 1980:82f).
Mitt på skeppet fanns det en gravkammare, där föremål placerats längs väggarna, samt bretts ut strax över kölen. I östra delen av kammaren låg flera hushållskärl, däribland två som beskrivs att vara av gotlandstyp. Över kölen hittades ett stort fat med stämplar från kejsar Anastasius tid, vilket var mellan åren 491 och 518 (Evans 1980:86).
Graven var oerhört fyndrik, med flera kärl av olika slag, däribland en koptisk skål. Skilda från varandra hittades flera delar som antas vara av en och samma spira. Det är järnståndare, en fyrsidig stång av sten med utskurna ansikten samt en hjort i brons som står på en ring av vriden järntråd (Evans 1980:90f).
Nära spiran låg resterna efter en praktsköld. Sköldbucklan av järn var prydd med beslag av förgyllda bronser med djurhuvuden. Nära sköldbucklan låg ett beslag format som vad kan vara en drake, med fyra par vingar och en granat som öga. Nära detta beslag hittades också ett fågelformat beslag, med krökt näbb och klor. På ett litet beslag sitter en ring av den typ som annars sitter på svärdsknappar. Det enda andra exemplet på en sådan ring som inte är på ett svärd är ett dryckeshorn från Valsgärde grav 7 (Evans 1980:94, Steuer 1987:213).
Hjälmen
Öster om skölden låg de krossade resterna av en hjälm. Stommen är driven järnplåt. Kammen har inlagda silvertrådar. I varje ände sitter ett djurhuvud. Hjälmen har öronlappar och nackskydd, samt en ansiktsmask med ansiktsdetaljer som näsa, mun och mustasch. Järnplåten var inte synlig, allt var täckt av bronsbleck med fyra olika motiv. Ett med en dansande humanoid, ett med en ryttare som rider över en humanoid, samt två smalare fält med djurornamentik (Bruce-Mitford 1978:203ff). Fig. 5. Hjälmen från Sutton Hoo. Foto Ögonbrynsbågarna är gjutna i brons, med inlagda silvertrådar. British museum Fyrkantiga granater markerar ögonhålorna. Ögonbrynsbågarna avslutas i svinhuvuden med tydliga betar (Bruce-Mitford 1978:228ff). Mellan ögonbrynsbågarna sitter ett djurhuvud som är riktat uppåt, nos mot nos med det djurhuvud som avslutar kammen (Bruce-Mitford 1978:228). Under djurhuvudet mellan ögonbrynsbågarna sitter det gjutna partier som utgör näsa, mustasch och mun. Dessa är i förgyllt brons (Bruce-Mitford 1978:231). Med djurhuvudet som tittar uppåt, med halsen mellan
18
ögonbrynen, bildar ögonbrynsbågarna vingar, näsan en kropp och mustaschen stjärtfjädrarna för en fågel, se figur 5 (Price & Mortimer 2014:519f).
Ansiktsplåten är i grunden järnplåt men helt täckt av en pressornerad bronsplåt. Ansiktsplåten, öronskydden och nackskyddet har varit fäst med vikt läder som gångjärn. Utifrån rost på insidan av hjälmen har det tolkats som att den varit fodrad med läder (Evans 1982:94f).
När granater sätts in i guld på det viset som granaterna i ögonbrynsbågarna, tappar de mycket av sin lyster. Detta kan dock undgås om smeden lägger mönstrad guld- eller silverfolie bakom granaterna. Detta har gjorts på den ena ögonbrynsbågen i Sutton Hoo, men den andra har lämnats med sin mer dämpade reflektion. Det är så lite material som krävs för detta, och hjälmtillverkaren hade uppenbarligen kunskapen, så Price och Mortimer menar att det enda rimliga alternativet är att undantaget gjordes medvetet (2014:520). Detsamma har gjorts på ett av djurhuvudena på framsidan av hjälmen (2014:521). Price och Mortimer menar att denna skillnad skulle synas i dagsljus, men framförallt i en hallmiljö där enskilda ljuskällor i ett annat mörkt rum skulle lysa upp det ena ögat medan det andra är mörkt, som tolkas som en representation av den enögde Oden (2014:521). Det kan finnas en praktiskt grund för detta med mörkerseende, men då enögdheten återkommer även på andra föremål, som ett sköldbeslag i Vendel grav XII, så är det sannolikt symboliskt.
3.2 Vendel
De första fynden av båtgravar kom fram vid Vendels kyrka 1881. Kyrkogården skulle göras större och det var då fynden kom fram. Det tog ett tag innan arkeologen Hjalmar Stolpe underrättades, och man hade fram tills dess grävt en del och hunnit prova om ett svärd var i stridsdugligt skick. 1881 grävdes det ut 11 gravar och 1883 ytterligare 3 (Arbman 1980:19).
Gravfältet som ligger sydost om kyrkan anses nu vara färdigundersökt, men Arbman tror att det varit större men att t.ex. odling och vägbygge har förstört en del (1980:20). Många av gravarna var vid upptäckten plundrade (Arbman 1980:20, Klevnäs 2015). Gravarna hade inga överbyggnader, deras placering syntes bara då jorden sjunkit ner i samband med skeppens förmultning. Plundringarna är dock tecken på att man känt till deras existens och placering och Arbman föreslår att de kan ha varit märkta på något vis (1980:20). Båtgravarna bryter mot den norm som är brandgravskick, men det finns icke-brandgravar tidigare också, som kammargravar vilka Arbman menar att båtgravarna kan vara fortsättningen av (1980:20). Vendelgravfältet hör till de gravfält med störst materiell rikedom i Sveriges historia, Arbman målar upp bilden av storbönder som haft makten i generation efter generation, och båtgravskicket vid kyrkan lever kvar ända fram tills att kristendomen(1980:20), eller en mer kristen samhällsstruktur tar vid.
19
Gravarna i Vendel anses vara väldigt rika, Klevnäs belyser dock att det som arkeologerna grävde ut inte är den kompletta rikedomen. Gravfältet hade blivit plundrat innan, och Klevnäs föreslår att det kan ha skett i samband kyrkbygget. Gravplundring och gravöppning är i sig inget unikt, men Klevnäs menar att i området kring Vendelgravfältet har ingen annan plats plundrats lika hårt som båtgravfältet (2015:10). Det verkar också ha skett under relativt kontrollerade former, gravöppnandet har koncentrerat sig på den döde och personliga tillhörigheter och sådant som är utan värde har inte spritts kring öppningen utan försvunnit från platsen (2015:17). Dock så finns det andra som menar att avsaknaden av ben i gravarna snarare har att göra med andra förhållanden, som en förruttningsprocess som är påbörjad innan begravningen (Nordberg 2003:286).
Här följer information om de gravar som innehöll hjälmar.
Grav I
Båten var ca 10 meter lång. Akterut låg krigsutrustning och föröver påträffades en omfattande köksutrustning. I fören samt runt om skeppet var flera djur placerade, tre hästar, tre hundar, nöt, två får, svin och gås.
Krigsutrustningen bestod av två svärd, en huggkniv, en hjälm, spjut, pilar och en sköld. Det fanns också fyra glasbägare, en stor järngryta, grytgaffel, stekspett och en eldtång. Övrig utrustning var yxa, hammare, kniv, tång, sax, bryne och pincett (Lundström 1980b:36).
Hjälmen
Stolpe och Arne beskriver hjälmen som konstruerad med en huva av järn, prydd med en kam av brons och bildframställningar i drivna eller pressade bronsbleck (1912:13). De beskriver tre motiv som förekommer på pressblecken. Minst fem bleck föreställer en ryttare med sänkt lans som rider mot en orm, två fåglar flyger över ryttaren. Minst tre bleck föreställer samma motiv, men som också har en mindre humanoid bakom, som håller hästen. Minst tre bleck föreställer ett djur som står på bakbenen, varav det finns en säker framställning då en man med yxa finns på samma bleck (Stolpe & Arne 1912:13f).
Kammen som gått över huvudet avslutas med ett smalt djurhuvudformat beslag, med ett antropomorft ansikte under. I litteraturen beskrivs det djurhuvudformiga som ett fågelhuvud (Stolpe & Arne 1912:13). Ansiktet verkar ha en kraftigt markerad haka eller ett skägg. På baksidan av hjälmen finns ett liknande djurhuvud men inget ansikte.
Ögonbrynsbågarna är gjutna i brons. De avslutas i djurhuvuden med spetsig haka. Överkäken går upp i ännu ett djurhuvud. På ena ögonbrynsbågen är djurhuvudet avbrutet (Stolpe & Arne 1912:13).
20
På en av bilderna från hjälmen syns en ryttare och två fåglar, som traditionellt brukar tolkas som Oden med sina två korpar (Stolpe & Arne 1912:13). Nordberg menar att denna tolkning antagligen inte stämmer fullt ut, ett argument är att det är två olika sorters fåglar, möjligen en korp och en örn. Nordberg ser hellre att ryttaren är på väg mot slagfältet i sällskap med de två fåglarna som både är symboler för Oden, och möjligen är Oden i fågelhamn (2003:138). Att den gravlagde fått med sig denna bild på sin hjälm, om vi antar att den är personlig, skulle kunna vara ett tecken på att hjälmbäraren var en av Odens krigare (Nordberg 2003:237). Utifrån det osteologiska materialet i andra gravar vet vi att det finns flera exempel på att jaktfåglar funnits med den gravlagde. Dessa kan ha använts vid falkenering och motivet på detta bildbleck kan också ha sin förklaring i den sociala miljö hjälmbärarna befann sig i, vilket skulle avmytologisera bilden.
En annan bild från samma hjälm visar enligt Nordberg vad som kan vara en av initationsriterna för att bli en av Odens krigare. Bilden föreställer en man i en rock beväpnad med yxa, i andra handen håller mannen ett rep som är fäst vid en varelse som Nordberg tolkar som en björn. Varelsen slickar mannen i ansiktet. Varianter av detta motiv finns i andra kontexter. Nordberg räknar upp flera textkällor som berättar om olika historier som på olika sätt tar upp att fånga ett djur och bli slickad i ansiktet som en avgörande händelse för unga pojkar att bli obesegrade krigare (2003:233f).
Senare använder Nordberg grav I i Vendel som en väg in i ett resonemang kring vilka som var Odens krigare. Graven verkar utifrån gravgåvorna tillhöra en beriden krigare, likt ryttaren på bilden. Den övriga utrustningen visar samhörighet med hallkulturens liv, med dryckeshorn och kitteln.
I sin diskussion kring grav 1 i Vendel så frågar sig Nordberg vem som ’’ägde makten att bära hjälm?’’ (2003:237). Hans svar blir att det bör vara en aristokrat, en aktad krigare, någon särskilt initierad till Oden (2003:237). Detta skulle kunna vara ett svar på hela min uppsats, men som vi kommer att se så fungerar inte denna tolkning för hela hjälmmaterialet.
Grav X
Båten var ca 9 meter lång. Vid utgrävningen påträffades i vapenväg endast tre pilspetsar, men även en del andra redskap som betsel, broddar, krok, kittel, grytgaffel, sköld, kniv och sax. Resterna av ett nötkreatur finns, och styrbord om båten fanns en häst (Lundström 1980b:38f). Det hittades också en kindtand från människa (Stolpe & Arne 1912:40). I graven fanns en hjälm med ringbrynja. Båtens mittparti visar tecken på plundring (Lundström 1980b:38f), vilket har påverkat fyndmaterialet.
Hjälmen
Av hjälmen finns enligt Stolpe och Arne endast ett djurhuvudformigt beslag, som antas vara från en hjälmkam. Det hittades också en stor mängd fragment av ringbrynja. Både beslaget och ringbrynjan
21 påträffades i fyllningen (1912:39). Att det är så få hjälmfragment är antagligen på grund av plundringen.
Grav XI
Båten var ca 9 meter lång och visar i mitten tecken på plundring. I krigsutrustningsväg fanns fragmenten efter två sköldar, en hjälm, ringbrynja, svärd, spjut- och pilspetsar. Köksutrustningen var utspridd och bestod av en gryta, en grytgaffel och ett stekspett. På styrbord sida låg tre hästar, men bara ett betsel fanns i utrustningen. I övrigt fanns även fyra broddar, krok, ett möjligt koppel, hammare, kniv, sax samt ett dryckeshorn (Lundström 1980b:39ff).
Hjälmen
Av hjälmen påträffades fragment av hjälmkammen, dels bågen samt vad som kan vara beslag från kammens mittlinje. Två järnfragment var klädda med tunn bronsplåt. Bronsplåten var försedd med pressad djurornamentik. Det fanns tygrester på undersidan av båda järnfragmenten, på det mindre fragmentet beskrivs tyget som fint, på det större som grövre. Utöver dessa fanns flera mindre bronsbeslag, varav några med öglor. Stolpe och Arne antar att dessa hör till hjälmen (1912:42).
Grav XII
Grav XII var bland de gravar som upptäcktes först och hann bli väldigt förstörd, 5 meter av båten fanns kvar när den arkeologiska undersökningen påbörjades. Båten innehöll i krigsutrustning som hjälm, ringbrynja, två sköldar, två svärd, huggkniv, spjut och 50-tal pilar (Lundström 1980b:41f). Det finns ett djurhuvud på en av sköldarna som är prytt med granatögon. Price och Mortimer belyser att dessa granatögon behandlats på samma vis som ögonen i Sutton Hoo-graven, då bara det vänstra ögat har guldfolie bakom (2014:523).
Hjälmen
Kammen avslutas med ett djurhuvud, beskrivet som fågel. Ögonen är ganska djupa och kan ha varit prydda med granater (Stolpe & Arne 1912:46). Ögonbrynsbågarna avslutas i djurhuvuden som är väldigt lika det som avslutar kammen. Längs kammen går pressbleck i brons med djurornamentik.
Hjälmen i grav XII har främst djurornamentik. Vid vänster öga finns dock ett pressbleck med humanoider (Stolpe & Arne 1912:46). Det är två förmodade män med bar överkropp som håller i varsitt spjut och varsitt svärd. De står riktade mot varandra. Den ena individens spjut går igenom en sköld (Stolpe & Arne 1912:46). Ögonbrynsbågen täcker delvis bildblecket. Med tanke på att så mycket vikt läggs vid ögon är det intressant med placeringen (Mortimer 2011:55), särskilt tillsammans med det enögda djurhuvudet på skölden.
22
Grav XIV
Båten var ca 8 meter lång. Gravens enda häst låg vid aktern på babord sida. Köksutrustningen låg i fören och bestod av en kittel och ett träämbar. I fören låg också delar av djur, svin och nöt samt ett fårhuvud. Det låg även två stora hundar i fören. Annan utrustning i graven var två knivar, en sax, spelbrickor, ett betsel, fyra broddar, en sadel och stigbyglar (Lundström 1980b:43f).
Krigsutrustningen bestod av en hjälm, en sköld, ett svärd, en huggkniv, ett spjut samt ett bälte med kniv (Lundström 1980b:43f). Enligt Stolpe och Arne låg det i hjälmen rester av ett krossat kranium (1912:54).
Hjälmen
Hjälmen saknar kam (Stolpe & Arne 1912:53), men det går istället ett bronsband med slingornament över hjälmen. Djurhuvudet som sitter mellan ögonbrynsbågarna är förgyllt och har en avsats innan. Ögonbrynsbågarna slutar i förgyllda djurhuvuden. Nässkyddet är i form av en fågel, och har suttit relativt löst. På rekonstruktionerna saknas vanliga ögonhålor så ansiktet har täckts med hängande plåtar. Hängen har också funnits i nacken.
Över ögonbrynsbågarna satt det trapetzformiga pressbleck. Motivet är två rustade humanoider, med svärd och sköld. De är riktade mot varandra och Stolpe och Arne antar att de strider. Deras spjut är krökta, det ena genomborrar den andres sköld och det andra spjutet genomborrar den andres rock (1912:54). Runt hjälmen finns pressbleck med humanoider som tågar framåt. På vänstra sidan är det åtta humanoider som i högra handen bär spjut med spetsen neråt. Med vänstra handen bär de sköld, under vänstra armen finns svärd i skida. På högra sidan av hjälmen är det tio humanoider som i högra handen bär spjut som lutas mot axeln. I vänstra handen hålls det fram svärd som är i skidan. Alla humanoiderna bär hjälm med djurliknande kam och hängskydd (Stolpe & Arne 1912:54).
Back Danielsson föreslår att det fågelformade nässkyddet får liv, då bäraren andas. Detta skulle i sin samtid vara den reella varianten av de fågelhjälmar som finns på hjälmarnas ornamentik (2007:111). Alltså skulle ornamentiken visa det mål som hjälmarna önskades utstråla (2007:112). Hjälmarna levandegörs när de används. Nässkyddet verkar ha suttit väldigt löst och kan ses som ett tecken för att hjälmen inte utformats för att vara duglig i strid (Back Danielsson 2010:124, Lindqvist 1950:7).
3.3 Valsgärde
Det är föreslaget att namnet Valsgärde är en del av det mikrokosmos som kan ha funnits kring Gamla Uppsala. Valsgärde, vars äldsta belägg är 1540, kan komma ur att platsen ursprungligen hetat Válaskjálf (Kyhlberg 2013:118). Válaskjálf är den hall som i Gylfaginning beskrivs som tillhörande
23
Oden, och den första man möter när man kommer till Asgård (Snorres Edda 1997:31f). Detta påstående underbyggs med andra platser som idag har suffixet –gärde, men som i äldre källor har suffix som tolkas som –skjálf (Kyhlberg 2013:119).
Grav 5
Båten var ca 11,70m lång. Den döde låg i mitten av båten och det kan ha varit en mantel utbredd över den döde. Vid sig hade den döde ett svärd, två huggknivar och glasbägare. Över sig hade den gravlagde en sköld. Hjälmen låg vid fötterna, tillsammans med pilar. Det fanns två sköldar till lutade mot relingen. Man påträffade en angon, en hullingförsedd spjutspets. Dessa anses vara ålderdomliga och sällsynta (Lundström 1980c:67).
Hjälmen
Hjälmen har en kam med djurhuvuden i vardera ända. Framtill har hjälmen haft en mer heltäckande ansiktsmask, till skillnad från de flesta andra hjälmarna från Vendel och Valsgärde som har ett visir och ringbrynja som har täckt resten av ansiktet. Baktill hänger 5 järnband, i likhet med hjälmarna från Ultuna och Vendel XIV (Lindqvist 1931:375). Det beskrivs som att denna hjälm har reparerats, vid hjässbandets vänstra sida i nacken och eventuellt den vänstra ögonbrynsbågen (Lindqvist 1931:6).
Grav 6
Båten var klinkbyggd och ca 10m lång. Den döde ska ha legat på en fjäderbädd vid aktern, ett par meter från stäven. Babord sida om den döde låg två svärd, en huggkniv och två glasbägare. På styrbord sida låg en huggkniv till. Två sköldar var lutade mot babords reling och en mot styrbords. Rester pekar mot att ett tält av näver har täckt sköldarna. Flera mindre föremål låg mellan den döde och fören. En meter ifrån den dödes fötter låg två betsel och två buntar med pilspetsar. På styrbord sida låg en verktygskista och på babord sida flera större järnredskap. Det kan vara så att dessa stått på roddarbänkarna. Hjälmen låg på botten mitt i båten mot fören. Snett över båten låg två bälten, en spjutspets, en glasskål, spelbräde med brickor, och mot aktern ett svärdsgehäng. Vid förstäven låg en kittel, stekspett, grytgaffel, eldstål och ett skrin samt många djurben. I båten låg en häst, två-tre hundar. Utanför båten låg en häst och en oxe (Lundström 1980c:68ff).
Hjälmen
Hjälmen är gjord i järn och brons. Stommen är av järn, alltså de band som går runt och som bronsdetaljerna är fästa vid (Arwidsson 1942:26). Undertill var ringväv fastsatt. Väven gick enligt Arwidsson uppenbarligen runt hela hjälmen (1942:29). Hjälmen har nässkydd och okbensskydd.
24
Ögonbrynsbågarna avslutas i tillbakasvängande djurhuvuden. Kammens båda ändar avslutas med djurhuvuden (Reisnert 1975:15).
Grav 7
Den klinkbyggda båten var ca 8,5m lång. Den döde låg i aktern i en vagnskorg på en bädd med en kudde. Till vänster om sig hade den gravlagde ett svärd och en huggkniv och till höger om sig ett svärd med gehäng och ännu en huggkniv. Invid vapnen på den högra sidan låg ett koger med minst 39 pilar. Över allt detta låg tre sköldar. En dryckesbägare och ett dryckeshorn låg vid ett av svärden vid den döde, och ytterligare två dryckeshorn låg längre akterut. Hjälmen beskrivs av Lundström vara sekundärt förskjuten till vagnskorgens östra hörn, och att den kan ha legat i en korg eller kista ursprungligen (1980c:72).
En tredjedel av båtens utrymme användes för köksutrustning och livsmedel. Vid kortsidan av vagnkorgen fanns yxa, sax, hundkoppel, skrin, nycklar, kammar m.m. I fören bland djurbenen fanns ett spelbräde med brickor och tärning. En lans låg längs babord reling med spetsen i fören. Förstäven var prydd med järnspiraler (Lundström 1980c72ff), kanske en drakhuvudsman likt den på Ladbyskeppet. Det kan ha legat en linnepresenning över båten.
Grav 7 innehöll mycket rester av djur, dels styckade rester efter nöt, svin, får, gås och gädda. Ostyckade djur var nöt, häst och svin som låg vid fören på babord sida samt tre hästar på styrbord sida. Alla hästarna var försedda med utrustning, varav en även hade sadel (Lundström 1980c:72ff).
Hjälmen
Hjälmen är av järnplattor som nitats samman, klädda med bronsbleck (Arwidsson 1977:21). Hela hjälmkalotten var täckt av pressbleck. Blecken längs kammen har enbart djurornamentik (Arwidsson 1977:23). Pressblecken var väldigt fragmenterade, och man kunde bara med stor svårighet rekonstruera delar.
Då Bohlin tecknat en rekonstruktion av hur bilderna på hjälmen suttit så ser det ut som att på den nedersta radens bilder så är det två krigare per bild som är vända mot hjälmens framsida, bärarens ansikte. Den vänstra sidans krigare bär hjälmar med svin på, den högra sidan bär hjälmar med rovfåglar på (Arwidsson 1977:24). På vardera sida om det djurhuvud som är i slutet på ryggkammens framsida, finns en individ, antagligen människa med två spjut i ena handen. På huvudet finns något som ser ut som horn, som eventuellt är en del av en huvudbonad. Dessa horn är djurhuvuden vid sina spetsar. Det finns mindre versioner av behornade spjutbärare vid sida om ryttare på andra pressbleck. På raden ovanför finns bildbleck med en människa och varelse snarlikt det motiv som Nordberg
25 tolkar som en fångad björn och en initierad Odinskrigare (2003:233), som också tas upp i mitt avsnitt om Vendelgrav 1.
Det är svårt att avgöra om detta verkligen speglat hjälmens reella komposition eller om det är de intryck konstnären fått av de rester som finns kvar. Värt att notera är också att hjälmen består av runt 5000 fragment (Eriksson, Kyhlberg, Ojala 2013:23), att rekonstruktionerna ska ses som just rekonstruktioner är en viktig tanke med alla vendelhjälmar.
Grav 8
Den klinkbyggda båten var ca 9m lång. Den döde låg på en bädd med en kudde och täcken. Två sköldar täckte fötter och ben. Under en av sköldarna, på babord sida, låg två skrin varav ett innehöll rustningsdelar. Hjälmen var placerad vid fotändan. På sin vänstra sida hade den döde en glasbägare. I vapenväg fanns ett svärd, en huggkniv, en lans och ca 45 pilar (Lundström 1980c:76f).
Hjälmen
Hjälmen består av flera sammanfogade järnplattor, som var täckta med pressbleck i brons. Arwidsson nämner inget om motiven på dessa. Hjälmkammen har djurhuvuden i varje ända, som sannolikt har haft granater i ögonen. Även ögonbrynsbågarna har djurhuvuden i varje ända, de är mer avsmalnande än bågar från andra hjälmar. Hjälmen har haft ringbrynja runt hela undersidan (Arwidsson 1954:22ff), vad Reisnert kallar hjälmbrynja (1975:2).
3.4 Ultuna
Ultunagraven undersöktes på 1850-talet. Ultunagraven skiljer sig ifrån de andra båtgravarna på flera vis. Till att börja med så var den belägen i en gravhög, vars storlek beskrivs som ’’föga ansenlig’’ (Ekholm 1917:340). Graven var vid stranden till Fyrisån vilket kopplar graven till samma område som både Vendel och Valsgärde. Båten var klinkbyggd och ca 8,5 m lång, men på grund av en sentida skada på högen kan båten ha varit längre (Ekholm 1917:340). Båten var täckt med stenar, under stenlagret låg skelettrester och fynd. Enligt Ekholm så verkar det vara kompletta skelett efter en människa och två hästar, samt rester efter svin, gås och andra husdjur. Bland fynden fanns ett svärd, hjälm, sköld, gryta, halster, sax, kniv, spelbrickor, speltärningar, remsöljor, pilspetsar samt bronsbeslag (1917:337).
Hjälmen
Hjälmen i Ultunagraven har en kam med ett djurhuvud framtill. Kalotten är i slätade järnband. Baktill på hjälmen hänger fem järnband som nackskydd. Det finns fragment som inte tagits med i rekonstruktioner av hjälmen, men det verkar som om att det inte funnits någon form av ansiktsmask.
26
Ekholm menar att det har funnits en ansiktsmask, men medger att den inte påträffats (1917:342). Det finns inte heller några ögonbrynsbågar som annars hade kunnat antyda existensen av en ansiktsmask.
3.5 Hjälmarna i båtgravarna
Hjälmarna i båtgravarna är i princip för unika att ge en bild av hur vendeltida hjälmar såg ut i sin helhet. I brandgravarna som diskuteras i nästa kapitel så återstår bara enstaka fragment och utan materialet från båtgravarna hade det nog i flera fall varit svårt att tolka dessa fragment som hjälmar. Som Ljungkvist tar upp i sin diskussion kring hjälmfragmentet från Östhögen i Gamla Uppsala, så verkar det som att järnkonstruktionerna tas bort i fastlandets brandgravar. Detta skiljer sig lite från det gotländska materialet. Kort sagt så är det båtgravsmaterialet som ger oss en inblick i hjälmarnas konstruktion. Då de är mer kompletta så finns det flera exempel på ansiktsmasker. I brandgravar så vet vi att i vissa fall har ögon markerats med ögonbrynsbågar, men behovet att bevara det som täcker individen har inte funnits på samma sätt.
Hjälmkonstruktionerna skiljer sig lite åt mellan gravarna. Ögonbrynsbågar förekommer på alla hjälmar förutom Ultunahjälmen. Ultunahjälmen saknar också bildbleck, med vare sig djurornamentik eller andra bildframställningar. Inte alla hjälmar från Vendel och Valsgärde verkar ha haft likadan bildornamentik, vilket skulle kunna ge tyngd åt Nordbergs tankar om initiationsriter eller i alla fall någon slags personlig koppling till motiven (2003:236f). En minoritet av hjälmarna saknar kam, men alla har någon slags djurhuvud mellan ögonbrynsbågarna. Kam med djurhuvud är den enda mer glimrande ornamentik som Ultunahjälmen har. Sutton Hoo-hjälmens grundstomme skiljer sig lite från det svenska materialet, men har i övrigt detaljer som återfinns på alla andra hjälmar, om än nästan ännu pampigare.
Då det inte finns så mycket mänskliga benrester att gå på så har arkeologer fått anta var kroppen, om det funnits någon, befunnit sig i båtgraven. I Valsgärde finns det tydligare tecken på var det funnits en bädd och vi kan tänka oss att Vendels båtgravar sett snarlika ut. Hjälmarna verkar inte ha suttit på huvudet, utan mer föröver i skeppen. Det finns dock ett undantag i Vendel grav XIV, där det ska ha legat ett krossat kranium i hjälmen. Gravarna i Valsgärde har tolkats som att de gravlagda är täckta med någon slags tält- eller takkonstruktion (Arwidsson 1980:56). Det kan vara så att hjälmen funnits utanför detta tält, som ett ansikte av den sociala konstruktionen hjälmbärare medan den faktiske hjälmbäraren ligger inne i tältet och förmultnar. Herschend har föreslagit att Valsgärdegrav 8 stod öppen fram tills att kroppen helt förmultnat (2003:47ff via Back Danielsson 2010:130). Hjälmen blir vad Back Danielsson kallar ett exoskelett, som är närvarande trots att människokroppen inte är det (2010:129). Kyhlberg är också inne på spåret att kroppen på något vis behandlats innan så att den
27 förmultnat snabbare eller att kroppen inte begravts i sin helhet. Klevnäs ger god grund för att det skett gravplundringar några hundra år efter begravningarna och menar på att plundringarna medvetet riktat in sig på de delar av gravarna där de döda legat (Klevnäs 2015:15f). En sista hypotes är att skeletten har begravts i olika kontexter (Kyhlberg 2013:126). Samtliga av dessa tankar kan sammanföras med att förgöra individen för att ge plats åt hjälmbäraren, i den sentida plundringen kan det dock snarare vara att få bort individen då denne var hjälmbäraren.
Det finns i mytologin ett exempel på hur ett huvud lever vidare medan kroppen dör. Efter kriget mellan asar och vaner så ska det bytas gisslan, Njord och hans barn Frej och Freja kommer från vanerna och ska leva hos asarna. Asarna skickar Mimer till vanerna, men han halshuggs och huvudet skickas tillbaka. Oden behandlar huvudet som fortsätter leva och agerar rådgivare till Oden samt som väktare av Mimers brunn som innehåller all kunskap i världen (Sturlusson 1995:27). Detta mytologiska exempel är måhända långsökt, men det håller sig inom den krets kring Oden som hjälmarna och hjälmbärarna ofta hamnar i. Mytologiskt eller ej tror jag att det är en viktig aspekt att hjälmen ska vara synlig till skillnad från kroppen.
De föremål som finns i gravarna dyker upp i olika antal, vissa av båtgravarna har flera sköldar, flera hundar, flera spjut och så vidare. Det finns däremot bara en hjälm i varje grav (Back Danielsson 2010:123). Vidare att säga om övriga föremål är att det inte bara är föremål kopplade till krig, utan också sådant som har kopplingar till hushållssysslor och hantverk (Back Danielsson 2010:134). Arwidsson påpekar också att det inte finns personliga föremål som ringar i Valsgärdegravarna. Inga föremål verkar heller ha varit fästade vid den döde, med ett möjligt undantag i en remsölja (1980:51). Det kan vara tecken på att den döde mer är en nödvändig symbol, snarare än individ.
Ultunagraven skiljer sig från de andra båtgravarna med sin hög. I nästa kapitel där jag tar upp brandgravarna så ser vi att på fastlandet är det högar, med ett undantag. En annan skillnad mellan Ultunagraven och de andra båtgravarna med hjälm är att hjälmen inte verkar ha täckt bärarens ansikte. Detta kan såklart förklaras med att de delarna försvunnit, men det skulle vara passande om det är så att man sett ansiktet på människan i Ultunagraven. Där de andra hjälmbärarna anonymiseras blir istället denna individ synlig. Det speglas också i gravens utformning, då även en oansenlig hög syns mer än de andra båtgravarna, som visserligen kan ha haft någon slags markörer som idag är borta.
Ultunagravens hjälm skiljer sig också från de andra båtgravarnas hjälmar. Dels så verkar den som sagt inte ha täckt ansiktet på hjälmbäraren på samma sätt. Sen så finns inte heller några bevarade bildbleck. Ultunagravens individ kanske inte gjort sig förtjänt av en hirdledares härtecken. Hjälmen
28 var ej heller försedd med ögonbrynsbågar. Däremot så var hjälmen prydd med kam och djurhuvud. Detta kan betyda att djurhuvudet symboliserat något som inte är kopplat till den generella hjälmen. Det finns hjälmar från de andra båtgravarna som saknar kammen. Ultunahjälmens främsta funktion kan då ha varit i egenskap av vad kammen utstrålade.
För att koppla materialet till min första frågeställning, vilka begravdes med hjälm i de obrända båtgravarna? Båtgravarna i Vendel och Valsgärde saknade överbyggnad i form av hög eller andra synliga monument, i alla fall av mer bestående slag. Gravfälten verkar ha haft en hjälmbärare per generation. Avsaknaden av hög pekar mot att det inte rör sig om vad vi skulle kalla kungligheter. Det har föreslagits att det är hirdens ledare som är begravda på dessa platser (Sundqvist 2002:106). Hirden var en regents grupp av soldater. Hjälmen skulle fungera som rangtecken, likt funktionen som pampiga hjälmar har haft i andra kulturer. De motiv som finns på hjälmarnas bildbleck behöver inte vara så mytologiska, utan snarare återspegla en vardag för en sådan hirdledare. Nordberg kan vara på rätt väg med initiationsriter. Det kan också vara att motiven speglar händelser som kom att utvecklas till initiationsriter.
De som låg i båtgravarna i Vendel och Valsgärde har varit viktigare som hjälmbärare än individ. De har i graven blivit anonymiserade på det vis att de inte synts då de legat i ett tält, de har begravts utan personliga utsmyckningar. Hjälmen har varit viktigare i skapandet av något som de efterlevandet kunnat förhålla sig till.
Sutton Hoo och Ultuna är höggravar. Sutton Hoo var tämligen rejäl, medans Ultuna var mindre men ändå inte en flatmarksgrav. Att Sutton Hoo bryter av från mallen förklaras lätt med att det rör sig om en annan miljö. Kyhlberg föreslår till och med att det rör sig om en kenotaf och att fursten själv ligger begravd på en kristen gravplats (2013). Sutton Hoo är en överdriven version av gravarna från Vendel och Valsgärde. Kanske en exotifierande analogi.
Materialet från båtgravfältet i Vendel lider av plundring och till viss del bristfällig utgrävningteknik. Dock så behöver inte plundringen förta tolkningsmöjligheterna. Det fanns hjälmar på båtgravfältet, det vet vi. Man har intresserat sig för platsen efter att den togs ur bruk, det vet vi också genom plundringarna men kanske mest iögonfallande genom kyrkan. 4. Brandgravar
Hjälmarna i de nyss genomgångna båtgravarna är på det stora hela en minoritet av hjälmmaterialet. Den stora majoriteten finns i brandgravarna. Här är det sällan tydliga rester av hjälmar, utan mer eller mindre säkra fragment. Rickeby i Vallentuna ger en god inblick i ett gravbåls uppbyggnad, då det
29 lutar åt att bålresterna inte samlats. Andra bål, som Gunnerstadhögen, är brända båtar som samlats ihop under ett kärnröse.
4.1 Uppland
Gamla Uppsala, Östhögen
Östhögen undersöktes 1846-1847 under ledning av B E Hildebrand. Den uppbyggda högen är 60*49,5 m stor och 6 m hög, men då högen är belägen på ett åskrön framstår den som högre (Bratt 2008:241).
Fynden är rika med mycket guld. Det finns svärdsfästen, sköldbeslag, beslag till dryckeshorn, spelpjäser m.m. För uppsatsen mest aktuellt är dock fragmenten av en hjälm. På ett bildbleck ser man motiv som vi känner igen från Valsgärde och Sutton Hoo (Bratt 2008:242). Det som finns kvar av blecket visar ett ben och en arm vars hand håller i två spjut (Bratt 2008:286 fig39e). Detta skulle kunna vara en sådan figur som brukar tolkas som dansande krigare. Bratt skriver med viss osäkerhet att det hittats en del från ett ryggknappsspänne i Östhögen (2008:242).
Arrhenius och Freij belyser att pressblecken i Östhögen är något mindre än andra pressbleck. Pressblecken i Östhögen verkar vara runt 3,5 cm stora, medan de i Vendel och Valsgärde är runt 4,5 cm stora. Författarna föreslår att detta kan vara tecken på att det är en läderhjälm av mindre storlek och hänvisar till en grav i Köln där ett barn begravts med en läderhjälm (1992:109).
Ljungkvist ser förslaget om att det är en läderkonstruktion som en obefogad hypotes (2005:252). Han påpekar att hjälmkalotterna saknas i fastlandets brandgravar, detta som en del i att detaljer från större järnföremål finns men sällan de stora föremålen själva. Ljungkvist nämner i förbifarten en väldigt intressant tanke, att hjälmkalotterna kan ha tagits bort från brandlagret eller eventuellt så har bara utvalda fragment lagts på bålet (2005:251f).
Osteologiskt så går åsikterna isär. I den senaste undersökningen, utförd av Sten och Vretmark bedömdes skelettet tillhöra en kvinna, 20-30 år. Enligt en äldre undersökning utförd av Sjøvold så ska det dock vara en vuxen individ och ett barn, 10-14 år (Bratt 2008:242). Utifrån de stridsrelaterade fynden väljer Bratt att tolka Östhögen som att det är en vuxen man och går på den äldre osteologiska bedömningen (2008:242). Närvaron av ett ryggknappspänne skulle kunna peka mot en individ med ett mer kvinnligt genus, men andra artefakter som ofta kopplas till ett kvinnligt genus saknas.
30
Rickeby
1980 skulle centrala Vallentuna utökas och bl.a. Rickebygravfältet skulle undersökas. Förledet i namnet Rickeby är rink-, och Rickeby är en av många platser med det förledet. Ordet rink finns i flera germanska språk och betyder edsvuren krigare (Bratt 2012:40). Individen i den här efter beskrivna graven omtalas ibland som rinkern själv (Andersson 2012:7), då gravens innehåll speglar det vi vet om rinkerns plats i samhället som krigare.
Vallentuna hade i forntiden bra kontaktvägar via vatten, bl.a. Långhundraleden. Rickebygravfältet ligger 400 meter norr om Vallentuna kyrka. Gravfältet består främst av flacka, runda stensättningar (Sjösvärd et al. 1981:133ff). Den sydligaste graven var en hög som var 13 meter stor och 1,6 meter hög. Under ett torvlager fanns ett 12 m brett röse. I fyllningen fanns rester av äldre konstruktioner som t.ex. bränd lera, pärlor, krukskärvor och flinta (Sjösvärd et al 1981:135). Under röset så fanns ett brandlager som är där själva gravbålet var, utan att resterna samlats ihop som i flera andra fall och man har kunnat rekonstruera föremåls plats på bålet. Bland föremålen finns t.ex. svärd, sköld, hjälm, spelpjäser och hästutrustning (Sjösvärd et al 1981:137f). En tärning har den mystiska runinskriften h a h a h a u k R a l b u, vilket tolkats som den gravlagdes namn Haukr, hök (Sjösvärd et al 1981:133).
Hjälmfyndet består av fragment från en kam av brons, plåtar av brons, nit med en sten som kan ha varit ett öga till ornament, hakskydd och ringbrynja (Sjösvärd et al 1981:137).
Nordberg belyser vikten av att jämföra graven med båtgravarna i Vendel, men frågar sig varför detta är en brandgrav. Det svar Nordberg tänker sig är båtgravarnas normsättande i det att det verkar som att det sker en begravning per generation, vilket skulle innebära att deras plats i samhället skiljer sig från andra män och kvinnor, som också tillhört eliten (2003:257f).
Inhåleskullen
Gravfältet Inhåleskullen ligger på de sydöstra delarna av Uppsalaslätten och grävdes ut av UV Mitt 2010. Gravfältet karaktäriseras av flacka anläggningar. Inhåleskullen ligger synlig i landskapet. (Seiler & Appelgren 2012:5). I grav A700 framkom flera fragment efter en prakthjälm (Seiler & Appelgren 2012:25). Graven är en flack stensättning som ej var synlig innan avtorvning.
Fynden i graven bestod av bl.a. eldslagningsflinta, en pärla, nitbrickor, nitar, flera fragment från en hjälm, fragment av en svärdsskida, en liten ring som kan vara från en kedja, skifferbryne, kamfragment, krukskärvor (Seiler & Appelgren 2012:73f). Hjälmfragmenten består av flera delar av en ögonbrynsbåge, samt flera fragment av bronsband. Seiler och Appelgren uppmärksammar att det saknas större metallplattor och andra delar av hjälmen än hjässan, och menar att det är ett tecken på
31 att hjälmen bestått av läder och att metallbeslagen varit fastnitade i detta. Men de lyfter också möjligheten att det är vissa valda fragment som valts ut till gravgömman (Seiler & Appelgren 2012:35f)
Det påträffades nära 10kg brända ben i graven. 454g identifierades som människa, 336g som djur, fågel, får/get, hund, häst, höna, tamgris, nöt, tamkatt samt oidentifierade. Av de ben som bestämts som människa är den osteologiska bedömningen att det är en ung kvinna (Seiler & Appelgren 2012:73f) vilket är spännande i relation till hjälmen som i övrigt anses vara kopplad till män. Arkeologerna menar dock att runt 9kg ben inte bestämts närmare, så kanske det finns spår efter en man och att det skulle röra sig om en dubbelbegravning, alternativt att det rör sig om en felbedömning. Tamkatt är inte vanligt i det oesteologiska materialet från denna tid, det är först under vikingatid som det blir vanligare (Jennbert 2011:69), men de tidigaste fynden i Sverige dateras till 200-talet (Jennbert 2011:67). I mytologin dyker katter upp tillsammans med Freja, som har två katter som drar hennes vagn (Snorres Edda 1997:53). Freja var också en krigsgudinna som fick häften av dem som dog i strid, Oden fick den andra hälften. Då benen i Inhåleskullen bedömts vara en kvinna, tillsammans med krigsutrustning och något så ovanligt som en tamkatt, är det lockande att koppla graven till Freja. Dock finns flera föremål som ofta kopplas till manligt genus.
Rinkeby
1967 undersöktes 19 gravar, varav 4 högar vid gravfält 178, 150 m sydost om Rinkeby gård (Biuw 1992:144). Rinkeby har som Rickeby förledet rink-. De fyra högarna låg i en grupp vid gravfältets västra del. Den största högen, A 5, var ca 15 m stor och ca 2 m hög. Under kärnröset, som var ca 10 m stort och 1,4 m högt, fanns ett 5*4 m stort och 0,65 m högt brandlager. I brandlagret fanns en snabelbägare i blågrönt glas, sköldbeslag, fragment från en spjutspets, spelbrickor och hjälmfragment (Biuw 1992:145). Enligt Biuw finns stora likheter mellan bägaren, sköldbeslagen samt hjälmfragmenten med fynd från Valsgärde grav 6 (1992:145). Under den västra delen av gravfältet, däribland under grav A 5, hittades ett boplatsområde (Biuw 1992:147).
Det fanns i A 5 benrester från både människa och djur. Människoresterna har bestämts till en vuxen människa samt ett barn som var under 1 år gammalt. Bland djurbenen fanns 3 hundar, 3 hästar, 2 individer var av nöt, svin och får/get. Det fanns också flera fåglar som bestämts till 2 gäss, 1 tamhöna, 1 berguv och en duvhök (Biuw 1992:147).
Broby
Reisnert (1975:21) hänvisar till sida 234 i Lindqvists bok Uppsala högar och Ottarshögen (1936).om bronsband från Broby, Börje socken, som kan ha hört till en hjälm. Fyndet är från en hög, med
32 kärnröse över brandlagret. På angiven plats finns ingen text om att Lindqvist skulle ha tolkat fynden av bronsband som hjälm, inte heller i materialgenomgången (1936:191), utan det verkar vara Reisnerts tolkning.
Helgö
På gravfält 150 fanns grav 58, en nästan cirkelformig ca 0,6 meter hög och ca 4,2 meter stor stensättning, med gravklot. I brandlagret fanns en urna med brända ben och två pärlor. I resten av brandlagret fanns mer brända ben och fler pärlor. Det finns små fragment av brons och ringbrynja som tolkats som tillhörande en hjälm (Waller & Hallinder 1970:179f). Gravklot brukar tolkas som en markör för kvinnogravar (Petré 1984:34). Tolkningen av hjälmen är osäker.
Det fanns 908 gram brända ben i graven. Person bedömer att de mänskliga kvarlevorna är ifrån en slank manlig individ, mellan 18 och 25 år gammal (1970:206f). Denna grav är inte en hög, och gravklotet brukar tolkas som markör för kvinnogravar. Det kanske i själva verket är en individ med kvinnligt genus men makten att bära hjälm som begravts här.
4.2 Gunnerstad i Småland
Då riksväg 15 mellan Kalmar och Norrköping skulle byggas om blev det aktuellt att undersöka en av de tre högarna i Gunnerstad. Högen var 21*22 m stor och ca 2,25 m hög (Palm 2001:10f). Sentida påverkan har skett dels i att toppen planats ut samt att en källare byggts in i högen (Palm 2001:11).
I fyllningen ovanpå kärnröset påträffades ett sandstensbryne och fragment av en vävtyngd, och i själva röset en slipsten och keramikskärvor. Dessa anses dock inte höra till gravgodset (Palm 2001:14). Bland brandlagrets fynd fanns flera nitar, glas, beslag, ett 20-tal spelbrickor i elfenben och ett tiotal av ben, flera benkammar, fragment av svärdsfäste samt hjälmfragment (Palm 2001:15f).
Ett av hjälmfragmenten är ett trasigt djurhuvudbeslag, där det fortfarande sitter en röd granat i ena ögat. Ett annat djurhuvudformigt beslag har båda granaterna kvar i ögonen. Det finns även fragment som tolkats som att de kan vara från ögonbrynsbågarna, samt ytterligare bronsfragment som kan vara från bronsband (Palm 2001:15).
4.3 Lackalänga i Skåne
Fynden av Lackalängahögen gjordes 1853, och det är en låg men vid hög nära Kävlingeån (Lindqvist 1937:104). I graven hittade man en lerurna med brända ben, kol, över hundra nitar, järnföremål, rembeslag, bronsföremål och en obränd hundkäke. Det stora antalet nitar har tolkats som att det är en bränd båtgrav. Bland fynden finns flera fragment som tolkats som bronskammen från en
33 vendelhjälm, och Lindqvist anser att den är så lik de uppländska fynden att den mycket väl kan vara tillverkad i Uppland. Lindqvist bestyrker dock att han inte tror att det rör sig om att graven är ’’efter någon helt tillfälligtvis i Skåne avliden och jordad uppländing’’ (1937:104).
4.4 Södermanland
Skrävsta
Vid den arkeologiska undersökningen av RAÄ 36, Botkyrka socken i Södermanland kom det vid högen A53 fram fem pressblecksfragment som tolkats som att de möjligen kommer ifrån en hjälm. Vid Skrävsta gård grävde Stockholms läns museum 1996 och 1997 ut två byggnader varav den ena tolkats som en hallbyggnad, som C14-daterats till folkvandringstid-äldre vendeltid (Bratt & Werthwein 1999:3).
Högen var ca 6-7m i diameter och 0,6m hög. Under kärnröset fanns ett kraftigt brandlager med en urna med brända ben centralt. Även i övriga brandlagret fanns stora mängder ben. Benen som bestämts som människa har inte kunnat bestämmas närmare. Utöver människobenen fanns även hund, häst, fågel och möjligen får/get. Flera föremål framkom i brandlagret, svärdsknapp i guld, guldtrådar, guldföremål, två förgyllda halvsfäriska nithuvuden av brons som kan ha tillhört en svärdskida, två djurhuvudformiga bronsbeslag, två båtformiga bronsknappar från spjut, bronssöljor, remändebeslag, benkam m.m (Bratt & Werthewein 1999:6ff).
Trots gravens rika innehåll så avspeglas inte något särskilt i gravens utformning. Svärdsknappen var tillverkad i verroterie cloisonée-teknik och antas vara importerad, möjligen från anglo-saxiska England (Bratt & Wertewein 1999:10f).
Spelvik
1944 utfördes en räddningsgrävning vid gravfältet Trossbobacken i Landshammar, Spelvik socken. Föremål för undersökningen var en väldigt skadad gravhög. Då högen var skadad saknas uppgift om ursprunglig storlek, men centralröset var ca 4 m stort. Under röset fanns ett 2,5 m stort brandlager, och i brandlagrets centrum fanns ett grovt lerkärl. Kärlet innehöll benfragment och delar av en hornkam. Totalt fick undersökningen fram ca 100 liter brända ben. Det framkom flera bronsbeslag, varav flera formade som vildsvin (Lamm 1962:277ff).
Av mer säkra fragment som kan härröra från en hjälm är en bit av vänstra ögonbrynsbågen. Det är Nerman som identifierat fyndet, och jämför det med Vendel grav I och Valsgärde grav 8 (Lamm 1962:293). Då man utifrån detta kan säga att det fanns en hjälm i kontexten, har det föreslagits att ca
34
50 bronsbleck och ett flertal nitar också kommer från hjälmen. Detsamma gäller delar av en ringbrynja (Lamm 1962:294).
Husby
Ett par brandgravar under hög visade tecken på rikedom i Husby, Vagnhärad socken. Den ena graven är troligen från mitten av vikingatiden. Den andra däremot tolkas som att den är från äldre vendeltid. Den vendeltida graven innehöll ett kamfragment av brons, från en hjälm, samt en liten guldring (Stenberger 1979:620).
4.5 Solberga i Östergötland
1937 undersöktes en svårt skadad hög i Solberga, Askeby socken. Vid undersökningen var den skadade högen 13*7,5 m bred och ca 3 m hög. Skadan på högen var att man i senare tid byggt till en källare i högen vilket gett högen en oval form, men lämnat kärnröset oskadat. Föremål och ben, både djur och människa, var utspridda över brandlagret. Mitt i brandlagret fanns en urna som enligt Arbman ’’tycks ha innehållit ben’’ (1939:68). Bland fynden så fanns bronsbeslag till ett dryckeshorn, rembeslag och nitar kopplade till bälte, två glasbägare, gallerverk av tunt järnbleck, ett 20-tal båtnitar, ett 20-tal röda glaspärlor, fragment av kam och en spelbricka av ben (Arbman 1939:70). Ett av rembeslagen är prytt med vad som verkar vara ett mytologiskt motiv med en fiskare och vad som beskrivs som en havsfru (Stenberger 1979:620). Traditionellt kopplas glaspärlor i arkeologin till ett kvinnligt genus.
Det enda fyndet som kopplats till en krigsutrustning är fragmenten av en hjälm. Arbman beskriver fragmenten som starkt förbrända, men kan ändå säga lite om hjälmens konstruktion. Arbman anser att den är av samma typ som Vendel I och XII samt Valsgärde 5 och 6. Den har haft en kam i brons. Solbergahjälmen avviker dock från andra fynd då det tänkta gångjärnet till ett kindskydd är ornerat med vad Arbamn beskriver som anknäbbformat djurhuvud, snarlikt det som prytt ögonbrynsbågarna på Vendel XII. Näbben på djuret är vänd uppåt och nackpartiet har agerat som gångjärnsled (1939:68).
4.6 Övriga hjälmfynd från fastlandet
En del hjälmfynd finns det inte så mycket skrivet om, här följer information om dessa. I ett smärre meddelande i Fornvännen belyser Nerman ett bronsfynd som kommit till Historiska museets samlingar efter Dybecks bortgång 1877. Det saknas anteckningar om fyndort, men tillsammans med fragmentet fanns brända ben. Nerman ser det som självklart att bronsfragmentet är ifrån toppribban av en vendelhjälm (1953:123). Stenberger belyser att det finns ett troligt fragment från en hjälmkam
35 från Medelpad, Timrå socken (1964:642). Det antyds också att det ska finnas ett fragment från Birka (Boeles 1951:526f).
4.7 Gotland
Fyndkontexterna återges med VZG, Die Vendelzeit Gotlands, samt de nummer de har som gravfynd. Först kommer fyra gravar från Broagravfältet att behandlas. Broa ligger mitt på Gotland, och framstår enligt Hyenstrand som en av tre särskilt framträdande orter på ön (1989:52f). Med en hänvisning till Nermans arbete belyses att det finns fyra hjälmfynd och elva svärd från Broagravfältet (Hyenstrand 1989:124). Nylén beskriver artefakterna som framkom under 1960-talet som hundratals ’’av en art och kvalité närmast motsvarande Vendel och Valsgärde i Uppland’’ (1979:137).
Broa, VZG 106
Graven upptäcktes i en avlång stensättning med kullersten, där det fanns rester av ben. Fyndet blev inlöst 1861 (SHM 2827, översiktskatalog). I graven fanns en kittel, kittelkedja och en järnsax. I vapenväg en kniv, svärd, spjut och pilspetsar (Nerman 1975:102f).
Hjälmen
Den enda delen efter hjälmen i grav 106 i VZG är vad som av allt att döma är ett heltäckande ansiktskydd (Nerman 1969 Taf 69, 1975:30). Det går hål där ögonen varit och det finns utrymme för näsan. Mortimer lyfter ansiktsmaskens likhet med Sutton Hoo-hjälmen (2011:25). Hjälmen från Valsgärde grav 5 har också en mer heltäckande ansiktsmask.
Broa, VZG 113 Fynden framkom i samband med anläggning av trädgård. Alla föremål förutom ett spänne var brandskadat. Försmälta glasskärvor framkom också (SHM 12291, översiktskatalogen). Bland fynden framkom utöver glasskärvorna rem- och remändebeslag. Det fanns också flera svärd och spjut, och flera detaljer från en sköld, som beslag och handtag. Det fanns även ett betsel (SHM 12291 översiktskatalog, Nerman 1975:102f). Flera av fynden i graven är vackert utformade, och även sköldens handtag, som inte synts utåt, var iögonfallande.
36
Hjälmen
Hjälmfyndet består av delar av järnkalott, en nit med runt bronshuvud bevarat på ett fragment, ett djurhuvudformigt beslag på huvudbandet med granatinlägg, ögonbrynsbågar i järn och ett ornerat bronsbleck som gått över hjässan (Nerman 1975:29).
Trots vissa likheter med de uppländska vendelhjälmarna så skiljer sig Broa-hjälmen i gravfynd 113 på några sätt. Till att börja med är ögonbrynsbågen i järn. Detta skulle kanske vara ett tecken på en hjälm mer utformad för funktionell strid. Djurhuvudet i pannan skiljer sig någorlunda från andra vendelhjälmar och det saknas kam, men det finns istället ett ornerat bronsbleck. De Fig. 6. Rekonstruktion av hjälmen hängskydd som i VZG hänger som ett skillt öron/kindskydd från VZG 113. Bild från Nerman har också återskapats som ett ansiktsskydd mer likt Vendel 1969 Taf 66 XII.
Den nit som på rekonstruktionsteckningen i VZG, se figur 6, sitter på sidan av hjälmkalotten verkar inte fylla någon funktion som inte lösts på andra sätt på andra hjälmar, som eventuell vaddering. Den stora niten verkar alltså snarast vara en del av en konstnärlig utformning och den närmsta kopplingen blir de behornade figurer som finns på bilder från yngre järnålder. Denna detalj har inte återfunnits på andra hjälmar.
Broa, VZG 115
I graven påträffades rem- och remändebeslag, två spelpjäser och tre krukor. I vapenväg fanns ett svärd, tre spjut/pilspetsar, en sköldbuckla och en sköldnit (Nerman 1975:102f). Det enda bevarade av en möjlig hjälm är ett nässkydd av järn, samt ett rektangulärt beslag med nithål (Nerman 1975:30).
Broa, VZG 116
Det enda bevarade av hjälmen är ett pressbleck av brons (Nerman 1969 Taf 68, Nerman 1975:30). Andra fynd i graven var en spelpjäs, svärd, en del av en ringsvärdsknapp, en pil/spjutspets, sköldbeslag samt 2 nitar (Nerman 1975:102f).
37
Gudings, VZG 32
Fynden framkom bland ben vid plöjning på åker, det framkom även benbitar (SHM 6280, översiktskatalog). Det fanns ett djurhuvudformigt beslag som är förgyllt på ovansidan, som Nerman tolkar som ett kambeslag från en hjälm (Nerman 1969 Taf 67, 1975:29). Det framkom även rembeslag, en spjutspets och betsel (Nerman 1975:94f).
Kvie, VZG 81
I graven fanns en kam, spelpjäser, ett dubbeleggat samt ett eneggat svärd, pilspetsar, bronskärl, klammer samt andra oidentifierade föremål (Nerman 1975:98f). Det som skulle kunna vara från en hjälm är ett kambeslag i brons (Nerman 1969 Taf 67, 1975:29)
Endre backe, VZG 119 VZG gravfynd 119, hittades när en gosse hämtade grus (SHM 3775, översiktskatalog). Utöver metallföremålen hittades bränd jord, små förmultnade benbitar och en kruka. Bland föremålen fanns remändebeslag, rembeslag, sölja, sax och en trasig kruka. I vapenväg så fanns svärd och spjut (Nerman 1969 Taf 65, 1975:102f).
Hjälmen
Fragment av tinningsskena av järn, med tre dubbla, dekorerade kantlinjer. Fragment av bronsband med sidfåra längs båda sidorna (Nerman 1975:29).
De rester som finns kvar av hjälmen i Endre backe verkar visa på en hjälm som inte utstrålar den prakt som vi gärna kopplar till vendeltidens hjälmar. Den har också sådana delar som saknas i fastlandets brandgravar. Inga fynd som tas upp i VZG tyder på att ansiktet skulle ha varit täckt, utan det blir snarast en form som Ultunahögens hjälm, med ett förlängt band som går ner mot näsa och nacke.
Barshaldershed, VZG 135
Graven upptäcktes vid grushämtning, i en 8 fot lång och 3 fot bred grav med kalkflis. Det fanns mycket kol och benbitar (SHM 7483, översiktskatalog). Det fanns rem- och remändebeslag, örslev, nyckel, pärlor, ryggknappspänne, sköldbeslag samt ett oidentifierat järnföremål. Utifrån fynden har Nerman tolkat det som en dubbelgrav (Nerman 1975:104f). Det som tolkats som ett hjälmfragment är ett djurhuvudformigt beslag i brons (Nerman 1969 Taf 67, fig 602, 1975:29).
Om det är ett beslag från en hjälm som finns i grav 135 så säger resten av kontexten lite om hjälmbärarnas roll. Det är att den förmodade dubbelgraven också innehåller artefakter som gärna kopplas till ett kvinnligt genus. Med både nyckel, pärlor och ryggknappsspänne så är det en
38 klichéartad husfru. Det är dock svårt att veta exakt hur de relaterar till varandra. Vi vet inte om de ligger i graven på lika villkor. De som bar ryggknappsspännen antas vara högt stående i samhället, och smyckestypen kopplas ibland till gudinnan Frejas smycke Brísingamen (jfr Arrhenius 1962).
Utifrån Nerman så finns inga vapen i graven, utan de delar av en krigarutrustning som finns är kopplade till beskydd, en förmodad hjälm och en mer säker sköld.
Roes, VZG 137
Graven hittades vid ett grustag (SHM 8480, översiktskatalog). Fragment av tunna bronsbleck med djurornamentik (Nerman 1969 Taf 68, Nerman 1975:30). Graven innehöll flera fina fynd. Bland fynden fanns rem- och remändebeslag, kniv, svärd, spjutspetsknapp, flera delar av en sköld, beslag, betsel och en lerkruka (Nerman 1975:104f).
Hallbjens, VZG 140
Graven framkom under flat mark vid en väg (SHM 12697, järnålderskatalog). Flera fragment tolkas som att de hör till en hjälm. Fragment fanns av kalotten, ett ornerat ansiktsvisir, ett ornerat kantbeslag i brons samt ett ornerat bronsband (Nerman 1969 taf 68, 1975:30). I övrigt fanns rem- och remändebeslag, svärd, spjutnit, betsel, en bägare, sköldbuckla, sköldnit, sköldbygel samt ett oidentifierat järnföremål (Nerman 1975:104f).
Vallstenarum
Graven framkom vi grushämtning. Det framkom flera fynd. Två sköldbucklor, svärd, spjut, pilspets, knivar, betsel, glasbägare, bronskittel, djurhuvudformigt beslag, spänne, omkring 30 glas- och lerpärlor, bronsbeslag, bronsnål, bronskedja, flera spelbrickor och en benkam (SHM 6408, översiktskatalog). Nerman tolkar ett rektangulärt bronsbeslag som ett hjälmfragment (Nerman 1969 Taf 68), men nämner inte de djurhuvudformiga beslaget som finns i översiktskatalogen.
Denna grav saknar gravfyndnummer i VZG.
Lösfynd
Nerman har med flera lösfynd från Gotland som han räknar som hjälmfragment, de olika fynden benämns med de bildnummer de har i VZG planscher. Vissa fynd är mer självklara som hjälmfragment, som ögonbrynsbågar. Djurhuvudformiga beslag känner vi igen från hjälmmaterialet, men även andra former av beslag, beslaget 603 (Nerman 1969 Taf 67, Nerman 1975:29) liknar till exempel sköldbeslaget 635. Djurhuvudet 604 (Nerman 1969 Taf 67, Nerman 1975:29) är väldigt likt djurhuvudet på Broagraven VZG 116. Föremålen på figur 617 (Nerman 1969 Taf 69, 1975:30) och 618 (Nerman 1969 Taf 69, 1975:30) i
39
VZG saknar helt motpart i hjälmmaterialet. 618 beskrivs till exempel som fiskformigt. Det finns alltså inte goda grunder för att dessa ska ses som hjälmfragment.
Ögonbrynsbågen 607 (Nerman 1969 Taf 67) är i silver och påminner om andra gotländska fynd, som Broagraven VZG 116. 608 är i brons med granatinlägg (Nerman 1969 Taf 67, 1975:30). Det är utformat med djurornamentik och är unikt i att vara så detaljerat utformat.
Fig. 7. Ögonbrynsbågar med granatinlägg. Bild från Nerman 1969 taf 67 Andra fynd som Nerman räknar upp bland lösfynden är mindre fragment. 615 är ett bronsbleck med linjedekor (Nerman 1969 Taf 69, 1975:30). Det finns ett dubbelt järnbeslag med fastsatta nitar som tolkats som ett hjälmfragment (Nerman 1975:30) och slutligen ett rektangulärt, dubbelt överböjt bronsbeslag med sex fastsatta nitar. Beslaget har längs kanten stämpeldekor i form av trianglar (Nerman 1969 Taf 69, 1975:30).
Övriga fynd
Nermans hårkrona
Nerman försöker i en fornvännenartikel från 1966 få igång en diskussion kring ett föremål som han inte blir riktigt klok på. Han föreslår att det skulle kunna vara en anordning för att sätta upp håret. Jag vill ta med detta för att det i så fall skulle kunna vara samma sfär som hjälmarna, men det kanske är rimligare med vad Carlsson föreslagit muntligt (2015) att det kanske rör sig om en del av ett praktryggknappsspänne. Montelius tolkar fyndet som bottnen till ett dryckeskärl (1872:180).
Det vikingatida hjälmfragmentet från Lokrume
Det enda vikingatida hjälmfyndet i Sverige är ifrån Lokrume. Fyndet är en ögonbrynsbåge, som täckt båda ögonen, som också har en terminal för nässkydd. Grunden är utförd i järn prydda med silverbleck med ornamentik inlagd med niello (Thunmark-Nylén 2006:317). Att bågen är järnbaserad kan peka på att det bygger vidare på den tradition som gjort Broa-hjälmen, vars ögonbrynsbåge också är i järn.
40
4.8 Hjälmarna i brandgravarna
Som jag beskrev i kapitel 3.5 om hjälmarna i båtgravarna så skiljer sig materialet lite åt. Jag lyfter återigen Ljungkvists belysande av att de större järnfragmenten kan vara borttagna. Om vi börjar med den stora skillnaden mellan kontexterna så är brandgravarna på fastlandet nästan uteslutande högar, med undantagen Inhåleskullen och Helgö. Det finns gravar som är brända båtgravar men de har försetts med en hög. Högens roll i järnålders samhälle har diskuterats flitigt och kopplas gärna till ett styrande skikt. Gotlands hjälmgravar pekar åt ett annat håll, och det verkar som om att Broagravfältets hjälmar behandlats på ytterligare ett separat vis.
Då de flesta av fragmenten framkommit under icke-arkeologisk verksamhet, som t.ex. grustäkt, så är det svårt att veta till fullo hur kontexterna varit. Men där hjälmarna på fastlandet har en koppling till högar och båtgravar, så verkar det gotländska materialet framkomma i brända flatmarksgravar.
Trots likheterna i utformning av ögonbrynsbågar och djurhuvuden så kan det då verka som att de gotländska hjälmarna inte använts på helt samma villkor som de från fastlandet, men att det fortfarande är en liten utvald skara. En annan skillnad som jag belyst i de tidigare diskussionerna är att de gotländska hjälmarna har mer tendenser för att ha större bitar av järn. De verkar behandlas mer som andra föremål.
Det är dock inte helt så att det gotländska skicket skiljer sig ifrån fastlandets. De exempel som har de större järndelarna är i minoritet, och återfinns på Broagravfältet. Det finns flera exempel där de enda tillvaratagna fragmenten är djurhuvudet. Detta gäller också lösfynden. Bland lösfynden finns däremot ögonbrynsbågar, vilka sällan hittas själva i gravmaterialet på Gotland. Den bevarade Broa- hjälmen har ögonbrynsbåge men då i kontext med resten av hjälmen och har inte fragmenterats på samma vis. Ögonbrynsbågarna kan ha hanterats annorlunda på Gotland om de nu funnits på flera hjälmar, som vi ser i graven från Endre så behöver inte hjälmarna vara mer utsmyckade. Om det förstås inte är så att man plockat bort valda delar från järnstommen innan eller efter bålet, för att de ska hamna någon annanstans.
Då brandgravarnas rester ofta samlats ihop är det svårt att säga mer om hjälmens placering, men i Rickebygraven verkar inte bålresterna ha påverkats nämnvärt och hjälmfragmentens placering är nära huvudet. De bevarade resterna från denna hjälm är dock utsmyckningsdetaljer och delar av en ringbrynja. Som Ljungkvist säger om Östhögen så saknas de större järnbitarna (2005:252). Om hjälmen satt på huvudet, som brandlagret skulle kunna peka på så skulle antingen allt järn ha förstörts i branden, allt järnet skulle ha korroderat eller rostat bort i marken eller så har dessa delar behandlats annorlunda efter gravbålet. Det kan också vara så att hjälmen fragmenterats innan
41 gravbålet och valda delar placerats vid den döde. I så fall har inte den döde haft hjälmen på sig, kanske har de lagts på ansiktet symboliskt men det verkar underligt.
Avsaknaden av större bitar av järn skiljer sig från de mer heltäckande konstruktionerna i båtgravarna. Det handlar om ett döljande av ansiktet och individen och ett fortsättande av karaktären hjälmbärare. I brandgravarna var kanske inte anonymiserande av den döde lika viktigt. De gravlades i sin egen rätt, och högen markerade deras varaktighet i landskapet.
De delar som finns kvar av hjälmarna är ofta de mer ornerade. Här kan det dock vara av vikt att påpeka att en korroderad klump kanske inte gärna tolkas som praktföremål. De fragment som finns kvar är granatförsedda nitar, ögonbrynsbågar, kamdelar, bronsbeslag och ornerade bleck. Chapman belyser att metallföremål med flera sammanfogade bitar kan fragmenteras men ändå ha hela delar (Chapman 2000:44). Detta är av allt att döma fallet för vendelhjälmarna. Flera fragment är visserligen också trasiga, men det är ofta återkommande delar av hjälmarna som dyker upp. Om det varit enbart eldpåverkan hade vi sannolikt haft flera fragment, men här har fragmenten valts mer noggrant.
Det gotländska materialet står för en stor del av vendeltidens totala antal hjälmar. De verkar inte vara av helt samma konstruktion som de typiska vendelhjälmarna, men det finns flera likheter. Den typ av bildbleck som visar humanoida varelser av olika slag lyser med sin frånvaro, vilket gör att Nordbergs teori om vad hjälmarna ska symbolisera inte fungerar till fullo. Hjälmarna kan förstås fortfarande vara ett slutresultat av att ha genomgått några riter för särskilt invigda. De gotländska hjälmmaterialet saknar också helt kam, men djurhuvudet som kan ha suttit framtill på hjälmen finns bevarade, även fast jag kan tänka mig att några av dessa fynd kan ha tillhört andra föremål än hjälmar. Flera av de fynd som tolkats som hjälmar på Gotland är dessa djurhuvuden. Detta kan kopplas till Ultunahjälmen, som av allt att döma i praktornamentväg endast har kam och djurhuvud. Ögonbrynsbågarna på Gotland framkommer som lösfynd. Det kan ha varit av vikt att gravläggas med djurhuvudet, men att ögonbrynsbågarna ska deponeras.
Extra intressant är den förmodade dubbelgraven i Barshaldershed, Grabfund 135 i VZG, där ett förmodat hjälmfragment dyker upp tillsammans med ett ryggknappsspänne. Båda artefakttyperna ses som laddade i en högstatusmiljö. Graven saknar också bevarade vapen, även fast en sköld också påträffats. Det är svårt att veta om detta är en komplett uppsättning av gravens föremål, men det är i nuläget i alla fall tankeväckande.
Alla brandgravar med hjälmfynd på fastlandet har någon form av överbyggnad. De flesta har en hög, men hjälmgraven vid Inhåleskullen har en flack stensättning som enligt rapporten inte var synlig
42 innan avtorvning och hjälmgraven i Helgö är markerad med gravklot. Skillnaden kan vara kopplat till att individen, eller den ena individen i en dubbelgrav, har ett annat genus och ställning än de i andra hjälmbegravningar. 5. Hjälmar i gravkontexter utanför Sverige 5.1 Det norska hjälmmaterialet
De vendeltida fynden
Det finns i nuläget rester efter fyra möjliga hjälmar i Norge. Fragmenten är i sin utformning lätta att koppla till det svenska materialet. Det är tre djurhuvudformiga beslag i brons, samt ett tunt bronsband ornerat med flätmönster. Två fynd i Løten socken i Hedmark samt ett fynd i Östra Totens socken i Oppland har djurhuvudformiga beslag. Det fjärde fyndet, med flera fragment, däribland nyss nämnda bronsband är från Hedrum socken i Vestfold (Gudesen 1980:55, 175).
Gjermundbohjälmen
1943 skulle en bonde jämna en gravhög på sina ägor. Det kom fram många fynd och professor Brögger vid Universitetets Oldsakssamling bestämde att platsen skulle undersökas ytterligare (Grieg 1947:1). Den undersökta graven Gjermundbo I är en brandgrav med hög över (Grieg 1947:13). Graven i sig är väldigt rik, men det är troligen hjälmen som gjort platsen så känd. Det räknas ofta som det enda vikingatida hjälmfyndet. Jag tar tidigare upp Lokrumefragmentet men Gjermundbofyndet står sig ändå som det enda mer eller mindre kompletta hjälmfyndet från vikingatid.
Hjälmen har en kam som inte går tvärs över som på flera vendelhjälmar, utan täcker toppen av hjälmen i en korsform. Kammen har en spets uppåt. I ett stycke var också det visir som täckt näsa och ögon (Grieg 1947: pl IV, fig 8, pl V). Detta finns inte heller i det vendeltida materialet.
5.2 Det danska hjälmmaterialet
Det vendeltida fyndet
Det danska materialet vad gäller vendelhjälmar är magert. Det finns ett möjligt fragment, vad som verkar vara ett ornament som ska suttit runt ögat. Fyndet är helt ensamt om denna utformning. Fyndet är från byn Gevninge, strax norr om Lejre (Niles 2007:Plate XXXVIIIb). Fyndet gjordes med metalldetektor (Price & Mortimer 2014:523). Intressant är dock att fyndplatsen är så nära Lejre som har en stark koppling till händelserna i Beowulf (jfr Niles 2007).
43
Det vikingatida fyndet från Tjele
Ett hjälmfragment från Danmarks vikingatid består av en ögonbrynsbåge som går ner över näspartiet (Tweddle 1992:1126).
5.3 Övriga Europa
Lettland
I Grobin-Seeburg har det i tre höggravar framkommit fragment som Nerman tolkat som vendelhjälmar (1958:165). Fynden är väldigt fragmenterade. Det rör sig om järnfragment. Nerman menar att fragment från höggrav 9 är jämförbara med hjälmen från Ultuna (Nerman 1958:165). Jag anser att det material Nerman visar är svårt att fastställa som att de kommer från vendelhjälmar.
Kiev
Tweddle skriver om en hjälm från Kiev som beskrivs som av nordisk typ härrörande från yngre järnålder – tidig medeltid (1992:1131). Denna hjälm har dock senare visat sig vara av den hjälmtyp som tyska luftwaffe använde under andra världskriget (www.talbotsfineaccessories.com).
Nederländerna
Från Friesland, Hallum, kommer två djurhuvudformiga beslag som kan vara från varsin ända av en hjälmkam. Det har föreslagits att de är tillverkade på Gotland (Boeles 1951:328 via Reisnert 1975:23). Om det är så att dessa beslag suttit i varsin ände av en hjälm är den dock antagligen inte från Gotland, då det gotländska materialet har ett sådant djurhuvud per hjälm. Lindqvist tar upp djurhuvudena i förbifarten men skriver att de är av samma typ som djurhuvudena på hjälmen från Valsgärde grav 5 (1931:4).
Brittiska gravfynd utöver Sutton Hoo
Benty grange
Hjälmen från Benty-grange är daterad till 600-talet och påträffades i en hög i Derbyshire, Bruce- Mitford beskriver tyvärr inte gravskicket närmare (1978:205). Hjälmen består av band som går över hjässan, och över näsan. Baktill har banden fortsatt till ett nackskydd. Mest uppseendeväckande är det svinornament som pryder hjälmen upptill. Svinet har haft detaljer av guld, stenar i ögonen och silverpunkter på kroppen (Mortimer 2011:41). Vid nässkyddet finns ett kristet kors i silver (Steuer 1987:200).
44
Svinornamentet från Guilden Morden
1904 kom det in ett ornament i form av ett svin till British museum. Det verkar som att fynden är ifrån en grav med ett skelett, ’’ All found in a grave with a doubled-up skeleton’’(Foster 1977:166). Tillsammans med svinet ska det också ha funnits färgade glaspärlor. Svinet antogs länge vara av keltiskt ursprung, men synen har nu gått över till att det snarare är anglo-saxiskt. Då fyndet liknar ornamentet på hjälmen ifrån Benty grange, har det antagits att även Guilden Morden-svinet har prytt en hjälm (Foster 1977:166f).
Pioneer-hjälmen
Pioneer-hjälmen kommer från Wolalston, Northamptonshire, och är daterad till 600-tal. Den är i järn och pryds av ett vildsvin på ovansidan. Hjälmen påträffades i en grav under en utgrävning som betalades av Pioneer Aggregates, därav fyndets namn. I graven fanns också ett svärd och en skål i brons. Det osteologiska materialet bestod av några tänder, en bit av skelettet från benet samt fragment av kraniet. Individen bedöms vara en smal man runt 25 år gammal (Saraceni 1997).
Andra fragment
Det har påträffats fragment från flera möjliga hjälmar i England. Det ena är från Caenbyhögen. Den har blivit plundrad men man har hittat ett fragment från ett pressbleck i silver. Motivet är en behornad humanoid som håller i ett svärd, snarlikt andra vendeltida motiv med behornade figurer. Från Asthallhögen finns flera små fragment av pressbleck. Bruce-Mitford anser dock att dessa mycket väl kan komma från något annat föremål än en hjälm (1978:206f). Från Horncastle finns en svinfigurin i förgyllt silver med granatögon. En annan svinfigurin är ifrån Nornay. Den är utförd i guld med closonnéteknik, några granater sitter kvar (Mortimer 2011:40). 6. Hjälmar i depåer och boplatsmiljöer 6.1 Uppåkra
Vid utgrävningarna i Uppåkra har det framkommit några fragment som kopplas till hjälmar. Mest tydligt är en ögonbrynsbåge som är unik till utformningen men ändå får ses som snarlik andra ögonbrynsbågar. I samma kontext hittades två grisformade beslag och man har tänkt sig att de kan ha hört till hjälmen som ögonbrynsbågen lär ha suttit på. Grisarna tittar åt varsitt håll och kan ha suttit på varsin sida om hjälmen, se figur 7, och tankarna vandrar lätt till en av delarna ur Beowulf jag tog upp tidigare, att smeden prytt hjälmen med svinfigurer för att skydda bättre.
45
Ett unikt beslag från Uppåkra är ett galthuvud i silver, se figur 8. Undertill finns resterna av en nit och det är möjligt att beslaget suttit på en hjälm. Då det saknas andra exempel på ett beslag som detta är det dock svårt att säga säkert (Helgesson 2010:97ff).
Fig. 7 och 8. Hjälmfragment från Uppåkra. Bilder från Helgesson 2004:232, 2010:97. Bilderna är beskurna. 6.2 Staffordshire hoard
2009 hittade en person med metalldetektor flera guldföremål i Staffordshire. Myndigheterna kontaktades och började gräva ut området. Tillslut hade man grävt fram 1662 föremål i skatten (Leahy & Bland 2010:6f). I fyndet så finns det inga föremål som traditionellt kopplats till kvinnligt genus. Det finns däremot en stor mängd föremål som kopplas till strid. Däribland delar av svärd, knivar och minst en hjälm (Leahy & Bland 2010:9). En viktig detalj som skiljer detta fynd från de skandinaviska är flera kristna symboler (Leahy & Bland 2010:16).
De delar som kan räknas som hjälmdelar är ett kindskydd, ett djurhuvud som troligen suttit på kammen samt ett pressbleck där man ser benen av två individer med sköld. De håller troligen i spjut och har svärd i bältet. Kindskyddet är täckt av djurornamentik som liknar vendeltida ornamentik. Djurhuvudet däremot ser annorlunda ut gentemot vad vi är vana vid från andra vendelhjälmar (Leahy & Bland 2010:22ff).
6.3 Hantverksplatser
Torslunda
Från Torslunda i Öland finns de enda bevarade matriserna för framställning av de bildbleck som vi känner från hjälmarna. Matriserna antas vara från en folkvandringstida boplats nära Björnhovda by
46
(Rasch 1991:287f). Det är fyra stycken och alla känns igen från liknande motiv från hjälmarna. En matris föreställer en naken humanoid som brukar tolkas som att hen dansar (jfr Price & Mortimer 2014:524). Personen är iklädd en behornad huvudbonad, samt är beväpnad med ett spjut i varje hand och har ett svärd i sin skida som hänger i en rem över axeln. På samma bild finns ännu en humanoid, med vad som antas vara ett varghuvud eller eventuellt en vargpäls. Denna humanoid har ett spjut som hålls med spetsen neråt samt ett svärd som humanoiden drar ur, eventuellt sätter tillbaka i, svärdsskidan. Två av matrisernas motiv föreställer det som Nordberg tolkar som initiationsriten med björnen. På den ena matrisen är det en humanoid med mustasch med en varelse på vardera sidan om sig. Humanoiden håller i vad som ser ut som en kniv, samt ett svärd som sticks in i den ena varelsen. Den andra matrisen med snarlikt motiv förställer en humanoid med bar överkropp och mustasch som håller en yxa i ena handen och i andra handen ett rep eller kedja som går runt en varelses hals. Det fjärde och sista motivet från Torslunda är det kanske vanligaste motivet från hjälmarna, som inte är djurornamentik, två humanoider i rustning. De bär varsin hjälm, prydda med svin. Hjälmen har nack- och kindskydd. I högra handen håller de svärd, det ena är ett ringsvärd. I vänstra handen håller de spjut med spetsen neråt.
Helgö
Från Helgö så finns det gjutformar för olika sorters föremål. Två trasiga gjutformar kan tänkas vara för att tillverka de matriser som använts för att göra bildbleck till hjälmar. I en av gjutformarna ser man exempelvis en svärdsknapp (Lamm 1970:96) och på en annan vad som kan vara en snarlik svärdsknapp (Lamm 1970:102).
6.4 Coppergatehjälmen
En av de underligaste fyndkontexterna för en hjälm under den här perioden är den för Coppergatehjälmen från England. Först är det dock viktigt att påpeka att den här hjälmen inte är av vendeltyp, men den är samtida och har en del gemensamma drag med vendelhjälmarna.
Hjälmen påträffades 1982 då ett köpcentrum och Jorvik Viking Centre skulle byggas. Mellan 1976 och 1981 hade man i närheten grävt ett område för att få en bättre bild av anglo-skandinaviska närvaron i området (Tweddle 1992:855).
Hjälmen låg i en träkonstruktion tillsammans med resterna av en smörkärna och ett svärd (Tweddle 1992:864ff), av ovanlig typ. Svärdet hade holk istället för tånge och den första tolkningen var att det var ett spjut (Tweddle 1992:882). En alternativ tolkning är att det rör sig om ett vävsvärd.
47
Hjälmen var relativt komplett och den största skadan var från då en grävmaskin grävde fram den (Tweddle 1992:911). Vissa delar fattades dock (Tweddle 1992:911). Hjälmen är av järn med detaljer i mässing (Tweddle 1992:929). Ögonbrynsbågarna går ut i ett nässkydd. Hjälmen har både hängskydd för sidorna samt ringbrynja baktill. Mässingsbandet som går över huvudet slutar med ett djurhuvud som sitter mellan ögonbrynsbågarna. Till uppbyggnad liknar det alltså vendelhjälmarna, men utformningen skiljer sig, särskilt med en latinsk inskrift. Nässkyddet har djurornamentik, men det skiljer sig också från hur den skandinaviska ornamentiken är utformad. Ögonbrynsbågarna avslutas också med djurhuvuden. På hjälmen finns en kristen inskrift på latin, IN NOMINE DOMINI NOSTRI (Steuer 1987:201).
6.5 Om hjälmar som inte hittats i gravar
De miljöer som hjälmar och hjälmrelaterade fynd dyker upp i ger en viss insikt i hjälmens roll, och kanske framförallt hjälmens enskilda delar och fragmenten. I denna diskussion kommer jag också att anknyta till de gotländska lösfynden i kapitel 4.8, då vi inte med säkerhet kan säga att dessa kommer ifrån gravar. Jag kommer att lägga mindre vikt vid Coppergatehjälmen, då den inte bör anses vara en vendelhjälm.
I Uppåkra finns fyra fynd som kopplas till hjälmar. De svinfigurer som finns är unika i sin utformning, vilket gör att vi inte kan var helt säkra på att de hör till hjälmar. Intressant är dock att jämföra dem med de hjälmornament som beskrivs i Beowulf. Ögonbrynets utformning är också unikt, men kan jämföras med andra ögonbrynsfynd.
Price och Mortimer belyser ögonbrynsbågen från Uppåkra och ögat från Gevninge i sin diskussion om ögonoffer (2014:523f).
Torslunda har en stark koppling till produktionen av bildblecken, Helgö är mer osäkert men möjligt. I Beowulf beskrivs vikten av smedens mer magiska roll i hjälmproduktionen, och i andra textkällor så är smedens magi viktig i produktionen av andra föremål (jfr Hed Jakobsson 2003:143ff). En mer kultisk effekt saknas i Torslunda och Helgö, men det är ett steg närmare hantverket bakom hjälmarna. 7. Slutdiskussion 7.1 Kontexterna
I denna uppsats så har vi kunnat se tre skilda gravmiljöer i skandinaviskt område där hjälmar dyker upp samt olika kontexter som inte är gravar. Det är båtgravarna, fastlandets brandgravar och de
48 gotländska brandgravarna. På fastlandet är det högar där delar av hjälmarna saknas, på Gotland är det visserligen brandgravar men trots vaga rapporter kring kontext så verkar de iallafall inte vara i högar. Det finns också exempel på att delar av hjälmarna som inte bevarats i fastlandets brandgravar har bevarats på Gotland, som hjälmkalott och ansiktsmask. Man bör dock säga att det finns flera gotländska exempel där större hjälmfragment saknas. Back Danielsson tar upp hur masker blir oföränderliga, frysta i en ögonblicksbild (2010:129). Detta gäller i ett längre perspektiv bara båtgravarna. Hjälmarna i brandgravarna blir förstörda i elden, alternativt fragmenterade innan och hjälmens funktion som mask försvinner. Fragmenten som lämnas kvar fyller dock någon symbolisk funktion.
7.2 Hjälmarnas konstruktion
Hjälmarna är konstruerade på olika vis med vissa återkommande detaljer, som pressbleck, kammar och ögonbrynsbågar. Det är dessa detaljer som verkar ha en särskild vikt i hjälmarna för deras samtid. I avbildningar på pressblecken förstärks kammarnas utseende till mer identifierbara djur. De arkeologiska hjälmarna i Vendel och Valsgärde har vad som kallas djurhuvuden längst ut, då de har två ögon och en nos eller näbb som liknar andra typer av avbildningar. På en hjälm från Vendel sitter och ett mer mänskligt ansikte under djurhuvudet. Hjälmen som i de flesta fallen verkar ha täckt stora delar av ansiktet kompletterar alltså med ett eller flera ansikten. Som det belysts i tidigare forskning så lutar det åt att anonymiserandet av individen har haft en stor del i hjälmarnas utformning (Back Danielsson 2007, Frisk 2013:18f).
De flesta av hjälmarna i båtgravarna har en kam, på Ultunahjälmen är hjälmkammen med djurhuvud den enda mer utsmyckande detaljen. Även fast att de finns, så är kammarna inte lika vanliga i brandgravsmaterialet. Det finns däremot flera djurhuvuden av den typ som avslutar kammarna. Dessa djurhuvuden finns inte på egen hand i båtgravsmaterialet, vilket skulle kunna peka mot att det inte är hjälmfragment i flera av de kontexter där enbart djurhuvudena finns. En annan tanke är dock att kammarna har haft en speciell betydelse. Vi får anta att dessa varit särskilt synliga på även på håll.
De flesta iögonfallande delarna av hjälmarna är bronsdetaljerna. Pressblecken är fantasieggande, men man måste vara förhållandevis nära för att urskilja dem. Bronskammen och ögonbrynen har kunnat ses på långt håll, och har säkert reflekterat ljus. Detta kan återspeglas i hur textkällorna beskriver hjälmarna. I Beowulf beskrivs en hjälm vid ett tillfälle som skimrande och i Snorres Edda har Oden en guldhjälm. Dessa bronsdetaljer har haft snarlika detaljer som guld, guld finns också på några hjälmar.
49
Fragmentens roll
Då den mest framträdande detaljen på hjälmar som avbildas är kammen, samt att djurhuvuden från kammen är det mest förekommande hjälmfyndet, kan vi anta att kammen har varit betydelsefull i hur hjälmarna uppfattades i sin samtid. Som jag nämner i ett tidigare kapitel så täcks ansiktet till stor del av hjälmen, i de flesta fallen, men hjälmen kam kompenserar med ett eller flera ansikten.
Ögonbrynsbågar förekommer på alla hjälmarna i Vendel och Valsgärde, samt i andra fall som t.ex. Sutton Hoo, brandgravar och fragmentet i Uppåkra. På en av hjälmarna från Vendel finns det enda bildblecket med humanoider bakom en av ögonbrynsbågarna (Mortimer 2011:55). Sutton Hoo, glittrande effekt under ena ögonbrynsbågen (Price & Mortimer 2014:520f). Det finns också lösfynd av ögonbrynsbågar på Gotland. Price och Mortimer kopplar ögonbrynsbågarna till myterna kring hur Oden offrar sitt ena öga.
Ögonbrynsbågarna agerar på flera hjälmar vingar åt ett djurhuvud vid kammen. Synen är som Back Danielsson belyser ett av de sinnen som försämras med en hjälm. Ögonbrynen kan ha varit ett sätt att förstärka bilden av synen som sinne, samtidigt som det bidragit till bilden av fåglar i ornamentiken. Att Oden offrar sitt ena öga det känner vi från isländska texter, men det kan vara så att användandet av ögonsymbollik kom först. Som jag föreslår i avsnittet där Sutton Hoo-hjälmen diskuteras, kan det mörklagda ögat ha en funktionell förklaring, som i ett längre lopp kan ha lett till en kult kring enögdhet. Dock så visar Price och Mortimer på flera fristående exempel där ena ögat påverkats. En sista tanke på ämnet är att myten om Oden och enögdheten i ornamentik har ett gemensamt ursprung.
Frisk lyfter ögonbrynsbågarnas utformning som drakar och kopplar dessa till draken Fafner som beskrivs ha en skräckhjälm. Drakens blick ska enligt Frisk kunna jämföras med onda ögat. Det uttrycks också att ögonhålornas funktion är att skapa osäkerhet hos de som ser hjälmbäraren och bidra till att hjälmbäraren ser andra men inte tvärt om (2012:40).
När man tittar på hur de enskilda delarna använts kan vi börja pussla ihop hjälmarnas mening i ett större perspektiv, och därigenom börja förstå vilka som var hjälmbärare. Bronsets nyss förklarade kvalitéer ha givit de olika fragmenten agens att särbehandlas.
Det finns fragment i brandgravar med bildbleck som har humanoider på, men de är få. Ett exempel är Östhögen i Gamla Uppsala. I några brandgravar finns fragment av ornerade bronsbleck som antas komma ifrån hjälmar. Många forskare har lagt stor vikt vid bildblecken och särskilt de med humanoider. Till skillnad från bronsdetaljerna, som kam och ögonbrynsbågar, har man fått vara väldigt nära för att bilda sig en uppfattning om motiven. Nordbergs teori om initiationsriter eller andra aktiviteter kan vara en grund för bildblecken (2003:234f). Däremot, om Arrhenius och Freij
50 har rätt om att Östhögens hjälmfragment kommer från en barnhjälm eller krona (1992:109), så är det inte helt sannolikt att individen hunnit genomgå sådana prövningar. Östhögens hjälmbärare skulle ha kunnat vara en symbolisk härförare eller ledare som begåvats med hjälm och hög.
En annan förklaring till dessa bildbleck är att de inte är knutna till en individ, utan till den generation som den hjälmbäraren representerar. Avsaknaden av bildblecken i majoriteten av brandgravarna skulle då kopplas till att dessa bildbleck inte hör till individen.
Vildsvin kontra rovfåglar
På bildblecken finns det humanoider med hjälmar som har fåglar eller vildsvin på. På en av Valsgärdehjälmarna verkar dessa två olika grupper av allt att döma vara på varsin sida. Om vi ser till de faktiska hjälmarna så finns tydliga svinornament i England och i Uppåkra. Det skulle kunna vara en geografisk skillnad i vilka platser som har respektive ornament. Men även om det saknas tydliga svinornament i alla andra områden än England och Uppåkra, så finns de mer typiska djurhuvudena också i dessa områden.
Skapandet av hjälmar Det går inte att med säkerhet säga hur mycket av hjälmarnas agens som kom ifrån smedens roll, utifrån textkällor och andra studier bör detta ha varit fallet (jfr Gell 1998:69ff, Hed Jakobsson 2003:143). Från att smedens roll som skapare överförs till att det är smeden som skapar hjälmbäraren kan ses som alternativ.
7.3 Hjälmen som uttryck för sociala konstruktioner
Hjälmarna bör ses som en icke-mänsklig agens, som i sig också är ett aktör-nätverk (jfr Åsberg 2012:14). Materialen, utformningen, skapandet har alla haft en del i hur hjälmarna uppfattats. Den färdiga hjälmen har varit i princip unik. De som har sett den har vetat att de själva inte är en hjälmbärare. Detta kan vara mellan sociala klasser, och ett upprätthållande av dessa, eller sociala strukturer inom den egna klassen. Att hjälmen blivit så unik är att inte vem som helst har kunnat skapa en sådan. Det är den sekundära agens som Gell beskriver hos konstnärer och kanotbyggare (69ff). Intrycken av hjälmen börjar redan på håll, när eller om en personlig kontakt inleds så har hjälmen redan utstrålat så mycket att hjälmbäraren är i överläge (jfr Gell 1998:71). Hjälmen definierar inte bara den som bär hjälmen, utan också de som inte bär hjälmen. Hjälmen förstärker normala mänskliga utseenden och blir kontrasten mot det mänskliga ansiktet (Back Danielsson 2007:113).
51
Hjälmen påverkar också den sociala bilden av individen bakom masken. Rösten uppfattas annorlunda, andningen påverkas och det enda man ser av hjälmbäraren är ögonen, som då säkert skulle uppfattas som intensiva (Back Danielsson 2010:129). De som möter och upplever hjälmbäraren blir också en del av själva konstruktionen, för även fast att de säkert känner till vad det egentligen är, upplever de genuina känslor inför mötet (Back Danielsson 2007:114).
Vi kan idag inte riktigt veta hur materialen har haft laddning. Bronset kan vara nedsmälta andra föremål eller metall kan vara bruten på särskilda platser (jfr Cummings 2012:34). Däremot så har en kunnig person skapat de olika delarna till hjälmen. Redan här inleds dels sekundär agens i en smeds skapande, men även föremålens agens i sig. Pressbleckens bilder kan visa historier som vi inte känner till, eller i vissa fall kan gissa oss till. De bildar en komponent i social teknik som kan tilltala den som iakttar bilderna, på ett eller annat sätt (Gell :74). Back Danielsson föreslår att bilderna på hjälmarna visar de önskade resultatet av att bära hjälmen, att ikläda sig rollen som krigare eller till och med gud (2010:132). Med tanke på hur huvudbonader återges på pressblecken så kan vi gissa att hjälmkammen varit en extra viktig del i hjälmens uppbyggnad. På bilderna ser vad vi kan tolka som kammen mer ut som faktiska djur (Back Danielsson 2007:112). Inga andra hjälmdetaljer återges på samma överdrivna sätt på bildblecken. Detta tillsammans med att just de djurhuvudformiga avsluten från kammar är de mest återkommande hjälmfragmenten i gravmaterialet, kan visa på att dessa djurhuvuden är en viktig del i vad hjälmen ska förmedla och vad eller vem hjälmbäraren blir. Det kan vara så att det är själva djurhuvudet som är masken, och hjälmens konstruktion ska täcka ansiktet.
Även den djurornamentik som pryder flera pressbleck kan göra intryck. Det är förstås möjligt att de bygger på för sin samtid väl kända berättelser, men även mönster kräver skicklighet och gör intryck. Att på fri hand göra ett mönster är svårt, och kan därför när det är välgjort nästan bli trollbindande när man vill hitta en början eller slut (Gell 1998:84).
Hjälmens roll som ansikte yttrar sig olika i de tre olika gravmiljöerna. Båtgravarna anonymiserar den döde helt och hållet, den döde har inte kunnat ses utifrån då denne var lagd under ett tak. Hjälmen har däremot varit utanför taket och har inte påverkats i gravläggningen genom fragmentering eller så. Ansiktet som hjälmen är, består när den döde förmultnar. Den person som individen agerade som var kanske starkt kopplad till att hjälmen bars och det var en skillnad på hjälmbäraren och individen som spelade hjälmbäraren. Det föreslås att det är en hjälmbärare per generation i Vendel men det behöver inte vara en enda hjälmbärare per hjälm. Gravfyndsmässigt så är det hjälmens närvaro som är den stora skillnaden mot gravar som inte har hjälm, möjligen också avsaknaden av direkt personliga utsmyckningar i båtgravarna.
52
Hjälmarna och genus
Som sagt så är det en hjälmgrav per generation. Här har hjälmarna varit en del av någon slags social konstruktion där de behöver följa detta mönster. Men i deras symbolladdade existens har de säkerligen gjort sig oumbärliga, i en tid då maskulinitet yttrats på ett sådant vis att det måste ventileras på andra sätt än klassiska (jfr Gilchrist 2009:239). Hjälmarna har säkrat sin egen fortsatta existens. Gilchrist menar att vapengravarna blir fler när det råder fred. Detta skulle kunna vara en förklaring även till hjälmarna. Vendeltiden bör nog inte ses som en fredlig epok, särskilt med nya fynd som båtgravarna i Salme i Estland (Konsa et al. 2008), men både folkvandringstiden och vikingatiden har en mer internationell ideologi. Hjälmarnas existens under vendeltiden kan vara för att finna en roll som härförare ändå, något som befästs på andra vis under andra tidsperioder.
I det material där vi inte har att göra med de faktiska hjälmarna, ser vi tydliga kvinnor. Det finns avbildningar där det av allt att döma föreställer humanoider av kvinnligt genus, och de har i vissa fall drag som jag tolkar som hjälmar. Namnskicket exkluderar inte heller kvinnorna från en koppling till hjälmarna. Det finns några gravkontexter där osteologer bedömt att det finns en kvinna, eller där fynd antyder att det finns en kvinna. Båda dessa fall i gravkontexter kan förklaras med en osteologisk felbedömning eller dubbelbegravningar. Vad gäller den gotländska graven med ryggknappsspännet så kan vi inte ens vara helt säkra på att föremålen i en grav ska kopplas till den gravlagde, även fast att detta är den uppfattning om gravgåvor som arkeologer oftast använder sig av. Det finns också en tolkning att Östhögens hjälmfragment inte skulle kunna bilda en särskilt stor hjälm, och snarare passa för ett barn (Arrhenius & Freij 1992:109).
Att det är kvinnor, och eventuellt ett barn, som på vissa platser begravts med hjälmar kan säga en del om vilka hjälmbärarna var. Detta skulle peka mot en social roll som kanske inte nödvändigtvis är kopplad till ett manligt genus. Situationen är jämförbar med det anglo-saxiska gravmaterial som Gilchrist beskriver (2009:236–252). Här blir det belyst att vapengravar inte bara hör till de i samhället som var krigare. Individerna som begravts med vapen är mellan 1 och 60 år gamla, och det finns exempel på individer som inte har haft fysiken för att vara stridsdugliga. I några av gravarna i denna uppsats material beskrivs det osteologiska material som tillhörande slanka män (bl.a. Person 1970:206f). Det osteologiska och arkeologiska materialet antyder på vissa håll också att kvinnor kan ta rollen som hjälmbärare.
7.4 Ett myt-ritperspektiv
De myter som vi känner igen från norröna källor fanns säkert redan i någon form under vendeltiden, men vendeltidens materiella kultur kan ha börjat icke-mytologiskt men gjort avtryck på senare myter.
53
De olika delarna på hjälmens särbehandling kan ha funnits i kulten för sina materiella uttryck men sedan tagit plats i myter för att förklara ritualerna. Detta bygger till viss del på utdaterad teori i forskning kring antiken, men kan fungera här. Myt-ritskolan byggde på att de myter som bevarats i text och muntlig tradition kan vara förklaringar för äldre ritualer. Ritualer kan uppstå på olika vis och fylla olika funktioner (Dowden 2008:27f). Övergångsriter kan säkert ha ett visst ursprung i att efter händelser som jakt så har barn börjar associerats med ett manligt genus (jfr Nordberg 2003:235). Med tiden kan själva övergången ritualiserats för att göra övergången mer tydlig. Då tillslut, enligt myt-ritskolan, så har myter uppstått för att förklara riterna. Förklara deras ursprung men också fungera som norm i ritens utförande. Åter till hjälmmaterialet, kan hjälmens konstruktion och fetischism föregå de myter som under tidig medeltid nedtecknas som att Oden offrar sitt öga.
7.5 Hjälmbärarna
Hjälmbärarna var inte en homogen grupp. De har antagligen befunnit sig i samma kretsar, men i begravningsskicket blir deras olikheter ett faktum. De regenter som det ibland talas om har sannolikt begravts i högar, inget nytt med det. Detta följer klassisk diskussion kring odal. Det viktiga i döden för dessa har inte varit hjälmen som konstruktion utan hjälmen som symbol. De delar av hjälmen som varit mest synliga är de som varit viktiga i begravningen. Det är främst bronsdetaljerna som varit viktiga, som ögonbrynsbågar och djurhuvuden. Brandgravarnas hjälmbärare har haft makt, faktisk eller symbolisk, i livet. De har kunnat ikläda sig masken, men vid sin död har de i gravbålet blivit individer.
Hjälmbärarna i de obrända båtgravarna har sannolikt fyllt andra samhällsfunktioner. Den döde har gravlagts på ett sätt där denne inte är synlig. Det som däremot verkar vara synligt i graven är hjälmen. Dessa hjälmar har begränsat bärarens sinnen, men kanske framförallt begränsat andra människor att se människan bakom. Även i graven har då hjälmen fått vara synlig, men den gravlagde har av allt att döma legat i en konstruktion mitt på skeppet. Båtgravarnas hjälmbärare har i livet kanske inte agerat som individer utan som odödlig samhällsfunktion. Om det är hirdledare som ligger i dessa gravar skulle det säkert ha haft en enorm politisk effekt att ha haft en hjälmbärare under flera generationer.
Det finns dock undantag. Ultunagraven har en överbyggande konstruktion. Denna individ har dock inte haft en hjälm som fyllt samma anonymiserande funktion. Den har däremot djurhuvud och kam. Det kan vara så att individen i Ultunagraven gjort sig förtjänt av hög som någon form av maktfaktor, men också av kam och djurhuvuden. Det finns hjälmar i de andra båtgravarna som saknar kammen, och det skulle alltså kunna vara ett härtecken med särskild betydelse.
54
Sutton Hoo-graven skiljer sig också från Vendel och Valsgärde. Dels med högen över, samt en del fynd. Jag kan tänka mig, utan djupare analys och grund, att Sutton Hoo är en extrem efterliknelse av det svenska materialet. De som utformade graven har varit medvetna om det svenska materialet, då det utan tvekan finns stora likheter, t.ex. i pressblecken. Mycket pekar dock mot att en regent i detta område under denna tid var kristen, vilket också återspeglas i gravmaterialet. 8. Sammanfattning
Vendelhjälmar förekommer i flera olika kontexter. Majoriteten av hjälmarna förekommer i gravar, med en tydlig uppdelning i obrända båtgravar och brandgravar som oftast har en hög. Det finns undantag från denna ordning, med Ultunagraven och Sutton Hoo, som båda är obrända båtgravar med en överbyggande högkonstruktion, samt Inhåleskullen och Helgögraven som är brandgravar utan egentlig hög. Andra kontexter där det finns hjälmfragment är Staffordshireskatten, fragment nära templet i Uppåkra, samt föremål kopplade till tillverkningen av hjälmar, som gjutformar i Helgö och matriser i Torslunda. Det finns även fragment från Norge och Danmark, samt några mer eller mindre osäkra fragment från andra nordeuropeiska länder.
Båtgravarnas konstruktion har haft en överbyggnad över den döde, och hjälmen verkar ha legat utanför denna konstruktion och varit mer synlig. Det är också i de obrända båtgravarna som hjälmarna är mer eller mindre kompletta. Det saknas också mer personliga föremål.
I brandgravarna finns rester av en snarlik levnadsstandard som gravmaterialen i de obrända båtgravarna. Det verkar dock som om att man innan eller efter kremeringen har plockat bort främst järndelarna av hjälmarna. Det finns exempel från Gotland där större järnstycken finns kvar. De delar av hjälmen som finns i brandgravarna är utsmyckning av olika slag, som ögonbrynsbågar och djurhuvuden och ibland ornerade plattor.
I de obrända båtgravarna har de döda anonymiserats. Hjälmarna som har haft avpersonifierande egenskaper i livet, fortsätter att vara ansiktet utåt även när individen dör. Tidigare forskning menar också att det bara är en hjälm per generation vid båtgravfälten och det kan alltså vara så att det är viktigt att hjälmbäraren som personifikation lever vidare.
I brandgravarna har däremot hjälmen fragmenterats, till synes mer medvetet än eldens påverkan, och bara valda delar med mening finns kvar. Ögonbrynsbågar som finns i några brandgravar finns också deponerat i Uppåkra, och som lösfynd på Gotland. I uppsatsen föreslås det att detta kan vara en grund till myten om hur Oden offrar sitt öga, snarare än att myten inspirerat riten.
55
Efterord Jag vill efter den här uppsatsen tacka de som bidragit till arbetet. Först vill jag tacka min handledare Anders Carlsson som med stor kunnighet kunnat leda mig in på nya vägar och bort från andra. Jag vill också tacka mina vänner på masterprogrammet Tom Ahlqvist, Patrik Gustafsson, Ebba Landfeldt, och Krista van Vliet, som har gett goda råd och stort stöd. Uppsatsen hade varit omöjlig att genomföra utan personalen på Vitterhetsakademiens bibliotek, tack. Jag vill slutligen tacka Er som trots att ni säkert haft bättre att göra svarat på mail och påhopp i korridorer.
56
Litteratur
Almgren, B. 1980. Hjälmar, kronor och stridsrockar – från kejsargardets Rom till Upplands hövdingar. Vendeltid, S.158-166. Statens Historiska Museum. Stockholm Almgren, B. 1982. Helmets, crowns and warriors' dress – from the Roman emperors to the chieftains of Uppland. Vendel Period studies. S. 11-16. Statens Historiska Museum Stockholm Ambrosiani, B. 1980. Vendeltid. i Sandwall, A.(red.). Vendeltid, S.7-9. Statens Historiska Museum. Stockholm Andersson, L. 2012. Historia i centrum – Om en fornlämning i centrala Vallentuna. Stockholms läns museum. Stockholm Arbman, H. 1939. Östgötska Storbondegravar från 700-talet E. Kr. Cnattingius (red) Meddelanden från Östergötlands och Linköpings stads museum. S. 57-77 Arbman. 1980. Båtgravarna i Vendel. i Sandwall, A.(red.). Vendeltid, S.19-30. Statens Historiska Museum- Stockholm Arrhenius, B. 1962. Det flammande smycket. Fornvännen. S. 79-101. Stockholm Arrhenius, B. & Freij, H. 1992. "Pressbleck" fragments from the east mound at Old Uppsala analyzed with a lazer scanner. Stockholms universitet. Stockholm Arwidsson, G. 1954. Die Gräberfunde von Vasgärde II - Valsgärde 8. Uppsala Arwidsson, G. 1977. Die Gräberfunde von Valsgärde III - Valsgärde 7. Uppsala. Arwidsson, G. 1980. Båtgravarna i Valsgärde. i Sandwall, A.(red.). Vendeltid, S.45-64. Statens Historiska Museum. Stockholm Back Danielsson, I..-M. 2007. Masking Moments – The transitions of bodies and beings in late iron age scandinavia. Stockholms universitet. Stockholm Back Danielsson, I..-M. 2010. Sense and sensibility: Masking practices in late iron age boat graves. Fahlander, F & Kjellström, A. (red.) Makings sense of things – Archaeologies of sensory perception,. S.103- 120. Stockholm Biuw, A. 1992. Norra Spånga – Bebyggelse och samhälle under järnåldern. Stockholm Boeles, P.C.J.A. 1951. Friesland tot de Elfde Eeuw: Zijn Voor- en Vroege Geschiedenis. 's Gravenhage: Martinus Nijhof. Haag Bratt, P. & Werthwein, G. 1999. Hallen i Skrävsta. Stockholms läns museum. Stockholm Bratt, P. 2008. Makt uttryckt i jord och sten – Stora högar och maktstrukturer i Mälardalen under järnåldern. Stockholm Brittish museum. Sutton hoo helmet [fotografi], Tillgänglig http://www.britishmuseum.org/join_in/using_digital_images/using_digital_images.aspx?image=ps269107.jpg [2015-06-10] Bruce-Motford, R. 1978. The Sutton Hoo Ship-Burial – Volume 2 – Arms, Armour and Regalia. British Museums Publications Limited. Cambridge Carnap-Bornheim, C, von. Der Krieg in der germanischen Gesellschaft. I Rom und die Barabren – Europa zur zeit der völkerwanderung. S. 77-83. Hirmer, München. Chapman, J. 2000. Fragmentation in Archaeology – People, places and broken objects in the prehistory of South Eastern Europe. Routledge. Cornwall Collinder, B. 1954. Beowulf – översatt I originalets versmått. Natur och kultur. Stockholm
57
Cummings, Vicki 2012. What lies beneath. Thinking about the qualities and essences of stone and wood in the chambered tomb architecture of Neolithic Britain and Ireland, Journal of Social Archaeology 12(1) S. 29–50 Cunliffe, B. 1997. The Ancient Celts. Penguin books. Oxford Danmarks nationalmuseum. Figurin [fotografi]. Tillgänglig http://www.dailymail.co.uk/sciencetech/article- 2573203/Raiders-AND-traders-New-British-Museum-exhibition-shows-art-culture-Vikings-redrew-map- world.html [2015-06-10] Dowden, K. 2008. The Uses of Greek Mythology.Routledge. Oxon Ekholm, G. 1917. Hjälmen vid Ultuna – Ännu En Kungagrafs Hypotes. Upplands Fornminnesförenings tidskrift. S. 335-342. Uppsala. Eriksson, H. Kyhlberg, O. & Ojala, K. 2013. Archaeological excavations 1928 – 1952. I Munktell, I-M. (red.). Valsgärde studies – Valsgärde 1, 2 & 4. S. 9-28. Uppsala universitet. Uppsala. Evans, A.E. 1980. Båtgraven i Sutton Hoo. Sandwall, A.(red.). Vendeltid, S. 80-106. Statens Historiska Museum. Stockholm Foster, Jennifer 1977 `A boar figurine from Guilden Morden, Cambridgeshire' Medieval Archaeology 21, 1977 166-7, Frisk, M. 2012. Hjälmen under Yngre Järnåldern – Härkomst, förekomst och bruk. Gotland Gilchrist, R. 2009. Rethinking later medieval masculinity: the male body in death. In: Sayer, D. & Williams, H. Mortuary practises and social identities in the Middle Ages – Essays in burial archaeology in honour of Heinrich Härke. University of Exeter Press. Exeter- S. 236-252 Gell, A. 1998. Art and Agency – An Anthropological Theory. Oxford University Press. Oxford Grieg, S. 1947. Norske Oldfunn VIII. Gjermundbofunnet – En høvdingegrav fra 900-årene fra Ringerike. Oslo Gudesen, H.G. 1980. Merovingertiden i Øst-Norge. Universitetets Oldsakssamling, Varia 2. Oslo. Heaney, S. Beowulf – an illustrated edition. Norton & Company. London Hed Jakobsson, A. 2003. Smältdeglarnas härskare och Jerusalems tillskyndare – Berättelse om vikingatid och tidig medeltid. Stockholm Helgesson, B. 2004. Tributes to be spoken of. Sacrifice and Warriors at Uppåkra. I Larsson, L. (red..). Continiuity for Centuries. A ceremonial building and its context at Uppåkra, southern Sweden. Uppåkrastudier 10. S. 223-239. Acta Archaeologica Lundensia. Lund. Helgesson, B. 2010. Krigarna i Uppåkra – 1000 år I järnålderssamhällets tjänst. I Hårdhs, B. Från romartida skalpeller till senvikingatida urnesspännen – Nya materialstudier från Uppåkra. Uppåkrastudier 11. S. 83- 126. Acta Archaeologica Lundensia. Lund. Holmqvist, W (red.). 1970. Excavations at Helgö III – Report for 1960-1964. Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Stockholm. Hougen, B. 2006. Billedvev. I. Christensen, A.E. & Nockert, M. (red). Osebergfunnet. Bind IV Tekstilene. Kulturhistoriskt museum, Universitetet i Oslo. Oslo. Hyenstrand, Å. 1989. Socknar och stenstugor – om det tidiga Gotland – med bidrag av Anders Carlsson. SAR, nr 22. Stockholm Jennbert, K. 2011. Animals and Humans – Recurrent symbiosis in archaeology and Old Norse religion. Nordic academic press. Falun Konsa, M. Ülikool, T. Vassiljev, J. Allmäe, R. & Maldre, L. 2008. Rescue excavations of a vendel-era boat- grave in Salme, Saaremaa. Archaeological fieldwork in Estonia. Kyhlberg, O. 2013. Leadership Cult and Practice. I Munktell, I-M. (red.) Valsgärde Studies – Valsgärde 1, 2 & 4. S. 109-144. Uppsala universitet. Uppsala. Lamm, J-P. Ett vendeltida gravfynd från Spelvik. Fornvännen. S. 277-299
58
Lamm, K. 1970. Moulds. Excavations at Helgö III. Stockholm. S. 90-116 Leahy, K. & Bland, R. 2010. The Staffordshire Hoard. The British Museum Press. London Lindqvist, S. 1931. En hjälm från Valsgärde. Uppsala universitets årsbok. Uppsala Lindqvist, S. 1936. Uppsalahögarna och Ottarshögen. Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Stockholm Lindqvist, S.1937. Från Skånes vendeltid. Ifrån Stenålder till Rokoko – studier tillägnade Otto Rydbeck. C. W. K. S. 103-112. Gleerups förlag. Lund. Lindqvist, S. 1950. Vendelhjälmarna i ny rekonstruktion. Fornvännen. S. 1-24 Lindqvist, S. 1958. Beowulf Dissectus – Snitt ur fornkvädet jämte svensk tydning. Almqvist & Wiksell. Uppsala Ljungkvist, J. 2005. Uppsala högars datering: Och några konsekvenser av en omdatering till tidiga vendeltiden. Fornvännen. S. 245-259 Lundström, A. 1980a. Vendel och Vendeltid.i Sandwall, A.(red.). Vendeltid, S.10-18. Stockholm Lundström, A. 1980b. Gravgåvorna i Vendel. i Sandwall, A.(red.). Vendeltid, S.31-44. Stockholm Lundström, A. 1980c. Gravgåvorna i Valsgärde. i Sandwall, A.(red.). Vendeltid, S.65-79. Stockholm Montelius, O. 1872. Sveriges forntid. Norstedt & sönder. Stockholm Montelius, O. 1919. Vår Forntid. P. A. Norstedts förlag. Stockholm Mortimer, P. 2011. Woden's warriors. Warriors and Warfare in 6th - 7th Century Northern Europe. Anglo- Saxon books. Nerman, B. 1953. Ett hjämfragment, sannolikt från mellersta Sverige. Fornvännen, 123-124. Stockholm Nerman, B. 1934. Ein Spangenhelm, gefunden auf Gotland. Finska fornminnesföreningens tidsskrift. S. 118- 127 Helsingfors Nerman, B 1940. Ännu en konisk prakthjälm från ett svenskt fynd. Fornvännen. S. 312-315 Nerman, B. 1953. Ett hjälmfragment, sannolikt från mellersta Sverige. Fornvännen. S. 123-124 Nerman, B 1958. Grobin-Seeburg – Ausgrabungen und funde. Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Stockholm Nemran, B. 1966. En hårkrona från Gotlands vendeltid? Fornvännen. S. 99-101 Nerman, B. 1969. Die Vendelzeit Gotlands II. Tafeln. Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Stockholm Nerman, B 1975. Die Vendelzeit Gotlands I:1. Text. Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Stockholm Niles, J. D. 2007. Beowulf and Lejre. Arizona Centre for Medieval and Renaissance Studies. Arizona Nordberg, A. 2003. Krigarna i Odins sal – Dödsföreställningar och krigarkult i fornnordisk religion. Stockholms universitet. Stockholm Norr, S. 2008. Old Gold – the Helmet in Hákonarmál as a sign of its Time. I Norr, S (red.) Valsgärde Studies: the Place and its People, Past and Present. Uppsala universitet. Uppsala Nylén, E. 1979. Kring ett vendeltida beslag. Arkeologi på Gotland. Visby Owen-Crocker. 2009. The Four Funerals in Beowulf. Manchester University Press. Manchester Palm, V. 2001. Gunnerstadhögen – En vendeltida båtgrav i fokus. Stockholms universitet, CD-uppsats. Stockholm
59
Persson, O. 1970. Bone determinations. I Holmqvist, W (ed.). Excavations at Helgö III. S. 199-216. Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Stockholm. . Peterson L. 2007. Nordiskt runnamnslexikon. Institutet för språk och folkminnen. Uppsala Petré, B. 1984. Arkeologiska undersökningar på Lovö – Del 2. Acta Universitatis Stockholmiensis. Stockholm Price, N. & Mortimer, P. 2014. An Eye for Odin? Divine Role-Playing in the Age of Sutton Hoo. European Journal of Archeology 17 (3) S. 517-538 Rasch, M. 1991. Torslunda socken. I Hagberg, U.E. Stjernquist, B. & Rasch, M. (red.). Ölands järnåldersgravfält - Volym III. Högskolan Kalmar. Kalmar. S. 205-262 Reisnert, A. 1975. Vendeltida hjälmar från Skandinavien. Seminarieuppsats. Saraceni, J. E. 1997. Saxon helmet restored. Archaeology volume 50 number 6. http://archive.archaeology.org/9711/newsbriefs/saxon.html [tillgänglig 22/05-15] Seiler, A. & Appelgren, K. 2012. Inhåleskullen – ett mångtydigt gravfält från yngre bronsålder – äldre vikingatid. UV rapport 2012.158. Riksantikvarieämbetet. Stockholm Sjösvärd, L. 1982. A Vendel warrior from Vallentuna – The grave. Vendel Period studies, 133-138 Stockholm Sjösvärd, L. 1989. HaukR – en rinker från Vallentuna. Arkeologisk undersökning av fornlämning 27, Rickeby, Vallentuna Sn, Uppland. UV 1989:2. Riksantikvarieämbetet. Stockholm Snorres Edda. 1997. Fabel. Stockholm Stenberger, M. 1979. Det forntida Sverige. Lund Stolpe, H. & Arne, T. J. 1912. Graffältet vid Vendel. Stockholm Sturlusson, S. 1995.Nordiska Kungasagor – Från ynglingasagan till Olav Tryggvasons saga. Fabel. Stockholm Sundqvist, O. 2002. Freyr’s offspring – Rulers and religion in ancient Svea society. Uppsala universitet. Uppsala Thunmark-Nylén, L. 2006. Die Wikingerzeit Gotlands. III. Text. Stockholm Tweddle, D. 1992. The Anglian Helmet from Coppergate. Council of British Archaeology. London Waller, J. & Hallinder, P. 1970. Cemetary 150. I Holmqvist, W (ed.). Excavations at Helgö III. S. 160-198. Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Stockholm. Wickberg, R. 2013. Beowulf. Mimer förlag. Göteborg Williams, H (red.).2009. Mortuary practices and social identities in the Middle Ages: essays in burial archaeology in honour of Heinrich Härke, Exeter: University of Exeter Press, S. 236-252 Williams, H. 2014.Memory through monuments: Movement and temporality in Skamby´s boat graves. I Alexandersson, H. Andreef, Al. & Bünz, A. Med hjärta och hjärna: En vänbok till professor Elisabeth Arwill- Nordbladh. Institutionen för historiska studier, Göteborgs universitet. Göteborg Åsberg, C. 2012. Läskunnighet bortomhumanioras bekvämlighetszoner. En inledning. I Åsberg, C.Hultman, M. & Lee, F. (red.). Posthumanistiska nyckeltexter.s. 7-22. Studentlitteratur. Malmö Internetkällor http://talbotsfineaccessories.com/helmet/helmet.html [tillgänglig 21/05-15] www.heimskringla.no, http://heimskringla.no/wiki/Beowulf [tillgänglig 23/02-15] Muntlig källa Carlsson, A, Stockholm, under handledning 27/3-15
60
Stockholms universitet/Stockholm University SE-106 91 Stockholm Telefon/Phone: 08 – 16 20 00 www.su.se