Sommarläsning Med Livets Goda.Se: Roxy Musics Arv Märks Överallt
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
Ur arkivet – sommarläsning med Livets Goda.se: Roxy Musics arv märks överallt Livets Goda.se går in i semestertider, vilket innebär att nyhetsflödet på hemsidan vilar under juli månad. Däremot: bjuder vi löpande på sommarläsning ur arkivet: I DAG ÄR BRYAN FERRY EN RÄTT FÖRUTSÄGBAR ARTIST. Han har sedan länge sitt patenterande sound, sin dandy-look, sitt lätt darrande vibrato och sina längtande låtar. Man kan till och med gå så långt som att kalla honom tråkig. Dessutom har han i sonen Otis lyckats avla en riktig fåntratt till brat, vars enda engagemang tycks ligga i kampen för rävjaktens bevarande. Annat var det på 70-talet när Roxy Musics musik och stilkänsla spreds som en löpeld över världen. ”För en tonåring i Dublin 1972 var det som om utomjordingar landat i TV-programmet Top Of The Pops” säger U2:s Bono i inledningen till More Than This, en timslång dokumentär om Roxy Music som nyligen släppts på DVD. Så var det nog. Inte nog med att bandets medlemmar var extremt klädda. Med sin popkonstmentalitet och vördnadsbefriade attityd till musikstilar bröt Roxy Music mot de flesta av rockens regler. Deras musik var en musikalisk motsvarighet till konstvärldens collage, på en och samma gång avig, elegant, depraverad, fantasieggande, poetisk, aggressiv, mystisk, dansant, genomtänkt, spontan och minutiöst producerad. Hårt rockande gitarrsolon kunde varvas med oväntade inslag av saxofon och oboe. I botten pumpade ett sanslöst driv signerat trummisen Paul Thompson, som hade Led Zeppelins John Bonham som hjälte – vilket hördes. Roxy Music införde glamour, dubbeltydigheter, postmodernism, experimentlusta och modemedvetenhet i en dittills jeans- och bluesdominerad rockvärd. Vill man verkligen fördjupa sig i vad som inspirerade bandets stilbildande estetik kan man med fördel läsa Michael Bracewells tunga men givande biografi Re-make/Re-model. Bracewell själv beskriver Roxy Music som en sofistikerad version av Hugh Hefners vision om Playboy. Idén fanns färdig i Bryan Ferrys huvud innan den första tonen hade skrivits. Framför allt bröt man mot rockens förmodade autencitet, representerad av Status Quo-omslag med skitiga, jeansklädda bandmedlemmar. Att, som Roxy Music, ha lättklädda supermodeller på omslagen var tabu innan de dök upp. – Jag ville att varje skiva skulle vara som det nya numret av ett magasin. Man skulle direkt se att det var en Roxy Music-skiva, har bandets frontman och huvudsaklige låtskrivare Bryan Ferry berättat. Ferry, född 1945, var från början en arbetarklasskille, uppvuxen i Washington, Tyne and Wear i Sunderland, sydost om Newcastle. Han var en dagdrömmare som hellre ägnade sig åt konst, litteratur och musik och hade ingen som helst tanke på att ta över pappans bondgård. Parallellt med konstskolestudier, där han hade Richard Hamilton (en brittisk motsvarighet till Andy Warhol) som lärare, sjöng han i olika soulband. Vilket intryck den musiken gjorde på honom skulle senare bevisas när han fick sin förste son, som fick förnamnet Otis efter idolen Otis Redding. I slutet av 60-talet flyttade Ferry till London, där han jobbade som lärare i keramik. Han hade emellertid större planer än så. Efter att ha misslyckats med att få ersätta den avhoppade Greg Lake som ny sångare i King Crimson, började Ferry förverkliga sin vision om ett eget gränsöverskrivande och konstpåverkat avant- rockband. Han och basisten Graham Simpson (som tidigare ingått i Ferrys collegeband The Banshees och Gas Board) gillade att King Crimsons tunga sound kompletterades av Ian McDonalds saxofon och värvade därför först den klassiskt skolade Andy McKay på sax och oboe. Även dennes kompis, Brian Eno, fick vara med, först som teknisk rådgivare och hanterare av rullbandspelare, eftersom han inte kunde spela något instrument. Men när Eno började leka fram underliga men intressanta ljud på McKays synt, blev han medlem i bandet. Via en annons fick den hårtslående Paul Thompson jobbet som trummis. När bandet därefter, i sedvanligt målmedveten anda, sökte den ”perfekte gitarristen” svarade 20 personer. En av dem var Phil Manzanera (riktigt namn: Philip Targett-Adams), som med en mamma från Colombia hade växt upp bland annat i Venezuela och på Kuba. Manzanera fick inte jobbet, som i stället gick till gitarristen David O’List, medan Manzanera anställdes som roadie. Men när förstahandsvalet hamnade i slagsmål med Thompson och därefter drog i vredesmod, erbjöds Manzanera att provspela som gitarrist. Den målmedvetne roadien hade i hemlighet redan lärt sig spela alla bandets låtar på gitarr och fick givetvis jobbet direkt. Manzanera var ett betydande tillskott till bandets sound. Han använde sig utöver den sedvanliga distorsionen också mycket av effekter som delay, chorus och tremolo. Bortsett från de brutala solona var han en utsmyckande och stämningsskapande gitarrist, vars experiment med okonventionella gitarrljud bland annat utgjorde stor inspiration på en tonårig David Evans, senare världsberömd som The Edge i U2 samt gitarrister i band som Skids, Echo And The Bunnymen, The Cure, Siouxsie And The Banshees och Big Country. Det nu kompletta bandet kallade sig Roxy, som hyllning till gamla biografer, nattklubbar och dansställen (passningen till ordet rock var knappast heller en slump). Efter att det visat sig att det fanns ett halvetablerat amerikanskt band med samma namn, tvingades man lägga till ordet Music. Roxy Music var fött. SNABBT GENOMBROTT King Crimson hade visserligen nobbat Ferry som sångare men hade samtidigt imponerats av dennes vision. De hjälpte Roxy Music att få kontrakt med E.G. Management, bara två veckor efter att Manzanera gått med. Modegurun Anthony Price, redan känd från bland annat Vogue Magazine, värvades för kläder och makeup till det första skivomslaget. Att ange stylist och makeup-artist på omslaget var också tidigare otänkbart på en rockskiva. Price skulle behålla uppdraget decenniet ut. Både albumet och dess berömda omslag, med modellen Kari-Ann Muller utklädd som pinuppa i 50-talsstil, låg färdiga när bandet kontrakterades till Island Records (mest på grund av omslaget, Island-bossen Chris Blackwell hade tidigare nobbat musiken). Bandet gjorde omedelbar succé. Skivan nådde topp 10 i Storbritannien, radiolegenden John Peel älskade dem och Roxy Music hyllades i musiktidningar, framför allt Melody Maker. – Grejen med tidiga Roxy Music var att vi inte hade en musikstil, vi utforskade många stilar parallellt, minns Bryan Ferry. Inför album nummer två gjorde de allt för att överträffa debutens slående omslag. Man anlitade Amanda Lear, då flickvän till Ferry (Lear blev sedermera själv discostjärna). Den utmanande franske modellen fick posera på ett coolt, svart omslag. Den levande jaguaren monterades in i bilden i efterhand, eftersom alla var för rädda för att ha med den under den faktiska omslagsfotograferingen. Ferry själv gjorde en ”cameo” som leende llimousinechaufför på baksidan. När man sedan öppnade det utvikbara omslaget till LP:n såg medlemmarna i Roxy Music om möjligt mer extrema ut än på debuten. Framför allt Brian Eno hade en för många kittlande androgyn framtoning som passade perfekt den första glamvågen perfekt. Inte undra på att han och David Bowie, en annan som vid den tiden experimenterade med sin sexuella identitet, skulle komma att finna varandra. Musikaliskt tog Roxy Music ut svängarna rejält, det var nästan så bandet tangerade progressive rock i låtlängd och ambition. Ändå förblev de i grunden något alldeles eget, mer ”arty” och fantasieggande. Soundet var stort och knivskarpt. – Vi hade lärt oss mycket av den första plattan och jag kunde som låtskrivare nu skräddarsy materialet mer utifrån respektive medlems styrka, minns Ferry Studioarbetet markerade början på ett långt samarbete med producenten Chris Thomas och ljudteknikern Bill Price. Thomas blev flitigt efterfrågad och den sistnämnde kom att bli en av musikvärldens mest eftertraktade ljudtekniker. Han mixade bland annat London Calling med The Clash. – Den här gången hade vi inte repeterat materialet länge, som sist, utan mycket kom till i studion. Jag kände mig väldigt hemma där. Det kändes som om jag i studion äntligen hade hittat mitt instrument, minns Brian Eno, som också mycket riktigt skulle komma att bli en av popvärldens största producenter. I och med For Your Pleasure började bandet också med sitt regelbundna byte av basister. Genom åren använde dig sig av folk som John Porter, John Gustafson, John Wetton, Rick Wills, Gary Tibbs, Alan Spenner, Neil Jason, Zak Katz – ja, ni märker. – Man tar inte ett lån baserat på att man är basist i Roxy Music om man säger så, garvar Guy Pratt, som också spelat med Madonna, Pink Floyd och fantastiska Toy Matinee. – När jag fick jobbet som turnébasist med dem gav Bryan mig utmärkelsen ”Roxy Musics tusende basist” och det kändes inte långt ifrån sanningen. Pratts egen anekdotfyllda bok My Bass and Other Animals är för övrigt en av de roligaste böcker som skrivits om livet som ”sideman” till stjärnorna. Man kan tro att Roxy Music nu var en smidig, väloljad maskin, men allt var inte väl i Roxy-lägret. Bryan Ferry och Brian Eno, två viljestarka individer, var oense om bandets framtida inriktning och hade till synes oförenliga idéer. Eno hoppade av medan de andra valde att stanna hos Ferry, även om de hade vissa dubier om den sistnämndes ökande dominans. – Roxy Music var Bryans band och hans idé, konstaterar Eno i dag. Jag är säker på att jag bidrog med mycket, men det var hans konstruktion. Jag tror inte att bandet hade varit lika intressant om han tvingats fortsätta kompromissa med mig. – Det handlade lika mycket om att Bryan