Ur arkivet – sommarläsning med Livets Goda.se: Roxy Musics arv märks överallt Livets Goda.se går in i semestertider, vilket innebär att nyhetsflödet på hemsidan vilar under juli månad. Däremot: bjuder vi löpande på sommarläsning ur arkivet: I DAG ÄR BRYAN FERRY EN RÄTT FÖRUTSÄGBAR ARTIST. Han har sedan länge sitt patenterande sound, sin dandy-look, sitt lätt darrande vibrato och sina längtande låtar. Man kan till och med gå så långt som att kalla honom tråkig. Dessutom har han i sonen Otis lyckats avla en riktig fåntratt till brat, vars enda engagemang tycks ligga i kampen för rävjaktens bevarande. Annat var det på 70-talet när Roxy Musics musik och stilkänsla spreds som en löpeld över världen. ”För en tonåring i Dublin 1972 var det som om utomjordingar landat i TV-programmet Top Of The Pops” säger U2:s Bono i inledningen till More Than This, en timslång dokumentär om Roxy Music som nyligen släppts på DVD. Så var det nog. Inte nog med att bandets medlemmar var extremt klädda. Med sin popkonstmentalitet och vördnadsbefriade attityd till musikstilar bröt Roxy Music mot de flesta av rockens regler. Deras musik var en musikalisk motsvarighet till konstvärldens collage, på en och samma gång avig, elegant, depraverad, fantasieggande, poetisk, aggressiv, mystisk, dansant, genomtänkt, spontan och minutiöst producerad.

Hårt rockande gitarrsolon kunde varvas med oväntade inslag av saxofon och oboe. I botten pumpade ett sanslöst driv signerat trummisen Paul Thompson, som hade Led Zeppelins John Bonham som hjälte – vilket hördes. Roxy Music införde glamour, dubbeltydigheter, postmodernism, experimentlusta och modemedvetenhet i en dittills jeans- och bluesdominerad rockvärd. Vill man verkligen fördjupa sig i vad som inspirerade bandets stilbildande estetik kan man med fördel läsa Michael Bracewells tunga men givande biografi Re-make/Re-model. Bracewell själv beskriver Roxy Music som en sofistikerad version av Hugh Hefners vision om Playboy. Idén fanns färdig i Bryan Ferrys huvud innan den första tonen hade skrivits. Framför allt bröt man mot rockens förmodade autencitet, representerad av Status Quo-omslag med skitiga, jeansklädda bandmedlemmar. Att, som Roxy Music, ha lättklädda supermodeller på omslagen var tabu innan de dök upp. – Jag ville att varje skiva skulle vara som det nya numret av ett magasin. Man skulle direkt se att det var en Roxy Music-skiva, har bandets frontman och huvudsaklige låtskrivare Bryan Ferry berättat. Ferry, född 1945, var från början en arbetarklasskille, uppvuxen i

Washington, Tyne and Wear i Sunderland, sydost om Newcastle. Han var en dagdrömmare som hellre ägnade sig åt konst, litteratur och musik och hade ingen som helst tanke på att ta över pappans bondgård. Parallellt med konstskolestudier, där han hade Richard Hamilton (en brittisk motsvarighet till Andy Warhol) som lärare, sjöng han i olika soulband. Vilket intryck den musiken gjorde på honom skulle senare bevisas när han fick sin förste son, som fick förnamnet Otis efter idolen Otis Redding. I slutet av 60-talet flyttade Ferry till London, där han jobbade som lärare i keramik. Han hade emellertid större planer än så. Efter att ha misslyckats med att få ersätta den avhoppade Greg Lake som ny sångare i King Crimson, började Ferry förverkliga sin vision om ett eget gränsöverskrivande och konstpåverkat avant- rockband. Han och basisten Graham Simpson (som tidigare ingått i Ferrys collegeband The Banshees och

Gas Board) gillade att King Crimsons tunga sound kompletterades av Ian McDonalds saxofon och värvade därför först den klassiskt skolade Andy McKay på sax och oboe. Även dennes kompis, Brian Eno, fick vara med, först som teknisk rådgivare och hanterare av rullbandspelare, eftersom han inte kunde spela något instrument. Men när Eno började leka fram underliga men intressanta ljud på McKays synt, blev han medlem i bandet. Via en annons fick den hårtslående Paul Thompson jobbet som trummis. När bandet därefter, i sedvanligt målmedveten anda, sökte den ”perfekte gitarristen” svarade 20 personer. En av dem var Phil Manzanera (riktigt namn: Philip Targett-Adams), som med en mamma från Colombia hade växt upp bland annat i Venezuela och på Kuba. Manzanera fick inte jobbet, som i stället gick till gitarristen David O’List, medan Manzanera anställdes som roadie. Men när förstahandsvalet hamnade i slagsmål med Thompson och därefter drog i vredesmod, erbjöds Manzanera att provspela som gitarrist. Den målmedvetne roadien hade i hemlighet redan lärt sig spela alla bandets låtar på gitarr och fick givetvis jobbet direkt. Manzanera var ett betydande tillskott till bandets sound. Han använde sig utöver den sedvanliga distorsionen också mycket av effekter som delay, chorus och tremolo. Bortsett från de brutala solona var han en utsmyckande och stämningsskapande gitarrist, vars experiment med okonventionella gitarrljud bland annat utgjorde stor inspiration på en tonårig David Evans, senare världsberömd som The Edge i U2 samt gitarrister i band som Skids, Echo And The Bunnymen, The Cure, Siouxsie And The Banshees och Big Country. Det nu kompletta bandet kallade sig Roxy, som hyllning till gamla biografer, nattklubbar och dansställen (passningen till ordet rock var knappast heller en slump). Efter att det visat sig att det fanns ett halvetablerat amerikanskt band med samma namn, tvingades man lägga till ordet Music. Roxy Music var fött. SNABBT GENOMBROTT King Crimson hade visserligen nobbat Ferry som sångare men hade samtidigt imponerats av dennes vision. De hjälpte Roxy Music att få kontrakt med E.G. Management, bara två veckor efter att Manzanera gått med. Modegurun Anthony Price, redan känd från bland annat Vogue Magazine, värvades för kläder och makeup till det första skivomslaget. Att ange stylist och makeup-artist på omslaget var också tidigare otänkbart på en rockskiva. Price skulle behålla uppdraget decenniet ut. Både albumet och dess berömda omslag, med modellen Kari-Ann Muller utklädd som pinuppa i 50-talsstil, låg färdiga när bandet kontrakterades till Island Records (mest på grund av omslaget, Island-bossen Chris Blackwell hade tidigare nobbat musiken). Bandet gjorde omedelbar succé. Skivan nådde topp 10 i Storbritannien, radiolegenden John Peel älskade dem och Roxy Music hyllades i musiktidningar, framför allt Melody Maker. – Grejen med tidiga Roxy Music var att vi inte hade en musikstil, vi utforskade många stilar parallellt, minns Bryan Ferry. Inför album nummer två gjorde de allt för att överträffa debutens slående omslag. Man anlitade Amanda Lear, då flickvän till Ferry (Lear blev sedermera själv discostjärna). Den utmanande franske modellen fick posera på ett coolt, svart omslag. Den levande jaguaren monterades in i bilden i efterhand, eftersom alla var för rädda för att ha med den under den faktiska omslagsfotograferingen. Ferry själv gjorde en ”cameo” som leende llimousinechaufför på baksidan. När man sedan öppnade det utvikbara omslaget till LP:n såg medlemmarna i Roxy Music om möjligt mer extrema ut än på debuten. Framför allt Brian Eno hade en för många kittlande androgyn framtoning som passade perfekt den första glamvågen perfekt. Inte undra på att han och David Bowie, en annan som vid den tiden experimenterade med sin sexuella identitet, skulle komma att finna varandra. Musikaliskt tog Roxy Music ut svängarna rejält, det var nästan så bandet tangerade progressive rock i låtlängd och ambition. Ändå förblev de i grunden något alldeles eget, mer ”arty” och fantasieggande. Soundet var stort och knivskarpt. – Vi hade lärt oss mycket av den första plattan och jag kunde som låtskrivare nu skräddarsy materialet mer utifrån respektive medlems styrka, minns Ferry Studioarbetet markerade början på ett långt samarbete med producenten Chris Thomas och ljudteknikern Bill Price. Thomas blev flitigt efterfrågad och den sistnämnde kom att bli en av musikvärldens mest eftertraktade ljudtekniker. Han mixade bland annat London Calling med The Clash. – Den här gången hade vi inte repeterat materialet länge, som sist, utan mycket kom till i studion. Jag kände mig väldigt hemma där. Det kändes som om jag i studion äntligen hade hittat mitt instrument, minns Brian Eno, som också mycket riktigt skulle komma att bli en av popvärldens största producenter. I och med For Your Pleasure började bandet också med sitt regelbundna byte av basister. Genom åren använde dig sig av folk som John Porter, John Gustafson, John Wetton, Rick Wills, Gary Tibbs, Alan Spenner, Neil Jason, Zak Katz – ja, ni märker. – Man tar inte ett lån baserat på att man är basist i Roxy Music om man säger så, garvar Guy Pratt, som också spelat med Madonna, Pink Floyd och fantastiska Toy Matinee. – När jag fick jobbet som turnébasist med dem gav Bryan mig utmärkelsen ”Roxy Musics tusende basist” och det kändes inte långt ifrån sanningen. Pratts egen anekdotfyllda bok My Bass and Other Animals är för övrigt en av de roligaste böcker som skrivits om livet som ”sideman” till stjärnorna. Man kan tro att Roxy Music nu var en smidig, väloljad maskin, men allt var inte väl i Roxy-lägret. Bryan Ferry och Brian Eno, två viljestarka individer, var oense om bandets framtida inriktning och hade till synes oförenliga idéer. Eno hoppade av medan de andra valde att stanna hos Ferry, även om de hade vissa dubier om den sistnämndes ökande dominans. – Roxy Music var Bryans band och hans idé, konstaterar Eno i dag. Jag är säker på att jag bidrog med mycket, men det var hans konstruktion. Jag tror inte att bandet hade varit lika intressant om han tvingats fortsätta kompromissa med mig. – Det handlade lika mycket om att Bryan Ferry ville vara i fokus och att Eno drog till sig mycket uppmärksamhet på scen, konstaterar Thompson sakligt. – Vi var unga och dumma, sammanfattar Bryan Ferry. Under de följande åren skulle det bli alltmer uppenbart att Ferry tagit kontroll. Lite paradoxalt, kan tyckas, då det var han som redan 1973 också startade en solokarriär. – Bryan Ferry säger sig vara inspirerad av soul, men för mig är han en väldigt vit sångare, en ”crooner”, säger Bono i dokumentären. Själv har Ferry sagt att han aldrig tagit en sånglektion, av rädsla för att bli utskrattad av en sångpedagog för sin underliga teknik, en blandning av Frank Sinatra, Marlene Dietrich och ett unikt vibrato och som definitivt inte utesluter ett visst mått av falsksång. Men elegans är nog ändå nyckelordet. – Om Ferry är inspirerad av soul kommer han mer från den coola, sexiga sidan – Curtis Mayfield, Sam Cooke, Marvin Gaye – än den svettiga James Brown-sidan, konstaterar Nile Rodgers. Denne har erkänt att hans egen grupp, Chic, var väldigt inspirerad av Roxy Musics sound. Inte minst basgången i Love Is The Drug, som var utgångspunkt för Chics klassiker Good Times. Även omslaget till Country Life fick agera förlaga till Chics debutomslag. All bra musik hänger på något sätt ihop, även om det kanske inte är så uppenbart vid första anblicken! ENO LÄMNAR ROXY MUSIC Det gick knappast någon nöd på Brian Eno efter att han hoppat av Roxy Music. Han gjorde soloalbum, samarbetade med Robert Fripp och blev snart även en eftertraktad producent. Efter att ha samarbetat med David Bowie, Ultravox och Talking Heads tog han klivet upp bland giganterna genom att producera några av U2:s största album, ofta tillsammans med Daniel Lanois (som Eno upptäckt). När undertecknad besökte Lanois i Los Angeles bekräftade denne att han inte hade någon aning om vem Eno var när denne första gången kontaktade honom. Det senaste Brian Eno gjort är att producera U2 samt göra ett andra album tillsammans med David Byrne. Den som vill ha veta mer om Enos liv och kreativa processer kan med fördel läsa hans dagbok från 1995, A Year With Swollen Apendices. Klart fascinerande läsning, som bland annat ger inblick i arbetet med U2 och David Bowie, men också Enos familjeliv och övriga konstnärliga verksamhet. Efter att ha läst den känner man ännu starkare att Eno borde vara en given framtida mottagare av Polar Music Prize. Lustigt nog marknadsfördes det följande albumet med Roxy Music, Stranded, av en singel, Pyjamarama, som inte fanns med på albumet. Det kan närmast jämföras med The Beatles dubbla A-sida Strawberry Fields Forever/Penny Lane, som ju inte var med på Sgt Pepper- albumet. Som ersättare för Brian Eno utsåg Bryan Ferry enväldigt den blott 18 år gamle Eddie Jobson. Detta ”underbarn” hade tidigare spelat i det progressiva bandet Curved Air (där även trummisen Stewart Copeland, senare i the Police, ingick). Jobson var en verklig virtuos på keyboards och fiol och väckte stor uppmärksamhet med sin närmast Paganini-liknande ekvilibrism och sin genomskinliga elfiol, tillverkad i plexiglas. Jobson skulle senare komma att bli medlem i både UK och ett moderniserat Jethro Tull. – Jag behärskade synthesizers, kunde med lätthet ta över Bryans pianospel, och addera lite till det, för att frigöra honom på scen. Jag bidrog möjligen också med lite tonårs-appeal eftersom jag var så ung, konstaterar Jobson i dag. Stranded, med Playboy-modellen Marilyn Cole, på omslaget som en lättklädd skeppsbruten kvinna, förblir Brian Enos favoritalbum med Roxy Music, trots att han själv inte medverkar.

Skivan gav också namnet till Klas Lundings banbrytande svenska skivbolag, som lanserade artister som Ratata och Reeperbahn (två andra band som tagit intryck av Roxy Music). Under de följande albumen blev Roxy Musics sound successivt mer sofistikerat och mindre avigt. Ferry, vars lyxiga jetset-image från början varit ironisk, började sakta men säkert gå upp i rollen på riktigt. Han syntes på de trendigaste nattklubbarna och dejtade supermodeller. Gränsen mellan image och verklighet höll sakta men säkert på att suddas ut. Den följande skivan Country Life blev den första som nådde topp 40 i USA, men i huvudsak var Roxy Music ett europeiskt fenomen. De turnerade flitigt och besökte Sverige flera gånger. Ett av besöken, på Konserthuset i Stockholm 1976, filmades för övrigt av SVT, som sänt konserten flera gånger. 1975-års Siren hade ännu en av Ferrys flickvänner, modellen Jerry Hall, på omslaget utklädd till sjöjungfru. Jerry Hall är förstås i dag mer känd som före detta ”mrs Mick Jagger”. Stranded rymde discoflirten Love Is The Drug, bandets första USA-hit. Efter att bandet turnerat kände medlemmarna sig närmast utbrända och tog en paus på obestämd tid. Den skulle komma att vara i tre och ett halvt år. Ferry gjorde i stället soloalbum där bland annat Chris Spedding medverkade på gitarr (även Manzanera och Paul Thomspon var med). Eno och Manzanera återförenades i projektet 801, som gjorde en liveskiva. Manzanera gjorde också ett soloalbum. Medan Roxy Music var borta släpptes livealbumet Viva! Roxy Music, som spelats in på turnéer både 1974 och 1976. 1977 var punkens år i Storbritannien och mycket av det gamla kastades ut. Många artister drabbades. Att Roxy Music klarade sig så bra berodde nog delvis på grund av deras blotta frånvaro. Men också på att bandet (med undantag av Jobsons utdragna fiolsolo i Out Of The Blue), undvikit de flesta av de brittiska 70-talsbandens mest extrema musikaliska excesser. Många ledande punkare, däribland Sex Pistols och Siouxsie And The Banshees var stora fans. ÅTERFÖRENING När Roxy Music 1979 återvände med Manifesto hade punken mynnat ut i new wave, som kunde vara i princip vad som helst som var nytt och spelades lite fortare. Bandet försökte hänga med i den nya vågen med den hetsiga comebacksingeln Trash, men lät inte trovärdiga i rollen. Detta trots att de för säkerhets skull tagit in en ung basist, Gary Tibbs, som med spikig, blonderad ”punkfrisyr” var ämnad att ge dem ”street credibility”. Egentligen är det lite märkligt att Roxy Music ens kände ett behov av att anpassa sig till den rådande tidsandan. De hade redan med debutens Virginia Plain och Re- make/Re-model gjort låtar som var både tuffare och mer uppkäftiga än det mesta punken lyckats åstadkomma – och detta fem år tidigare. Desto bättre och mer naturligt kändes det därför när Roxy Music – också på Manifesto – åter lät sin musik infiltreras av disco. De hade alltid stått för nattliv, mystik och elegans och en låt som Dance Away kändes som klippt och skuren för Studio 54 i New York. Faktum är att även originalversionen lät som en dansremix. På Manifesto var bandets sättning extra vag. Alla musiker listades med samma storlek inklusive originalkvartetten, de båda nya basisterna och gästkeyboardisten Paul Carrack (Eddie Jobson blev inte ens kontaktad inför återföreningen). 1980 kom då Flesh + Blood, en på ytan mycket välljudande platta som med sina inslag av covers vittnade om en viss idétorka. Det amerikanska musikmagasinet Rolling Stone gick längre än så och kallade plattan ”så chockerande dålig att det fascinerar”. Paul Carrack har senare berättat för mig att det förekom mycket droger i bandet vid den här tiden. – Vi var självdestruktiva, erkänner Phil Manzanera lite skamset i dokumentären, men vi lyckades i alla fall skapa hits under tiden. Det är min ursäkt. Efter bristande inspiration, dålig kritik och vidlyftigt leverne anade väl fått bandet skulle avsluta sin karriär på skiva med ett av sina starkaste album, det utsökta Avalon. Roxy Music fullbordade här sin metaformos från organiserat stilkaos till fullmogen elegans. Ferry, vid det här laget 37 år gammal, hade nu helt vuxit in i rollen som dekadent dandy. Plattan rymde dock också en underström av resignation. Det är inte ovanligt att artister finner det mer stimulerande att sträva efter framgången än att uppnå den. Den känslan är ännu mer påtaglig hos Roxy Music, som ju dessutom ”spelade” framgångsrika innan de blivit det. – När vi turnerat klart efter Avalon visste vi alla instinktivt att det var över, minns Phil Manzanera. Jag minns att jag mötte Ferry i hotellhissen i samband med sista giget och att jag sa ”hej då, det har varit kul att jobba tillsammans”. Så var sagan över. De hade dock redan hunnit lämna ett betydande avtryck på följande generationer. När band som Ultravox, Japan, Duran Duran och Sveriges egna Lustans Lakejer dök upp var Roxy Music de uppenbara förebilderna – både i fråga om frontmannen Ferry som stilikon och musik som verklighetsflykt. Än i dag märks Roxy Musics påverkan på modern musik, både musikaliskt och textmässigt. Det är exempelvis ingen slump att ett av de senare årens intressantaste brittiska band kallar sig Ladytron, efter ett spår på Roxy Musics debut. Originalet skulle dock inte vila i frid. 2001 återförenades Roxy Music för en jubileumsturné i syfte att markera de 30 år som passerat sedan bandet bilades. Ett av skälen var enligt Phil Manzanera att det av någon anledning fanns väldigt få tributband till just Roxy Music och att de därför var tvungna att ta saken i egna händer och bli sitt eget tributband. Det hela förevigades på DVD:n Live At The Apollo (det handlar dock inte om den legendariska soulklubben i Harlem, utan en teater i Paris med samma namn). Med på DVD:n finns också en presskonferens, intervjuer och filmade repetitioner. Paul Thomson var här tillbaka i bandet, och Ferry markerade belåtet att denna saknade ingrediens i Roxy Music återinstallerats. På gitarr hade man en annan veteran, Chris Spedding. Men visst ingick även några unga, vackra kvinnor i sättningen – annars vore det liksom inte Roxy Music. Bandet turnerade även 2005 och medverkade på Live 8-galan, i Roxys fall från Berlin. På grund av hälsoproblem kunde Paul Thompson dock inte medverka på 2006 års turné. För några år sedan kom dubbel-DVD:n The Thrill Of It All, som samlade en mängd TV-framträdanden, musikvideor och liveklipp, bland annat fem låtar från Stockholms Konserthus 1976 (på omslaget kallat Konserthaus – det är inte lätt med språket). I More Than This får vi den kondenserade historien om Roxy Music samt smakprov ur bandets återförening i studio (tillsammans med Brian Eno). Så sent som i november 2009 markerade Bryan Ferry dock i en intervju att det inte blir något nytt Roxy Music-album. Däremot är ett soloalbum från Ferry, med Eno som gäst, under produktion. Bryan Ferry sa i samma intervju att han är öppen för ytterligare en turné med Roxy Music. I väntan på detta kan vi konstatera att det bandet åstadkom under sina första tio år fortfarande håller anmärkningsvärt väl. Så ta på dig din bästa kostym, greppa din bästa champagne eller blanda till en Cosmopolitan, bjud in dina mest livsnjutande vänner och låtsas att ni är med i musikvideon till Avalon… ROXY MUSICS STUDIOALBUM Roxy Music (1972) När Roxy Musics debutalbum dök upp liknade den ingenting som kommit tidigare. Eller snarare allt, men i ny blandning. Med pre-punkigt uppkäftiga förstasingeln Virginia Plain som dörröppnare och råa Re- make/Re-model som kaxigt inledande spår tog albumet med lyssnaren på en resa till oväntade destinationer. Omslaget var influerat av modevärlden och liknade ingen annan rock-LP. Texterna filmiska, ibland med uppenbara citat som 2 H.B., där förkortningen står för Humphrey Bogart och texten rymmer citat ur filmen Casablanca. Att den självutnämnde ”ickemusikern” Brian Eno ingick i på syntar och ”ljud” visas av de tendenser till den genre han skulle komma att skapa och namnge: ambient. Här finns If There Is Something, som Bowie senare gjorde en cover på med Tin Machine (och som han snott uppenbara delar till sin egen The Beauty And The Beast på albumet Heroes). Det enda som känns lite mossigt på Roxys debut är inslagen av 50-talsrock och blues, men även dessa stilövningar görs med driv, inte minst på grund av trummisen Paul Thompsons karakteristiska driv. For Your Pleasure (1973) Den andra och sista plattan med Brian Eno i bandet är konstigare – och bättre – än debuten. Här finns låtar som närmast skrämde mig när jag var yngre. De har fortfarande en förmåga att fascinera. Här presenterar Roxy Music längre låtar och mer surrealistiska stämningar. Utan att förstå låtar som In Every Dream Home A Heartache insåg instinktivt jag att det handlade om någon som var mycket ensam och olycklig fast han inte borde vara det. Livefavoriten Bogus Man bygger på en skön ordlek på Bogey Man, ett legendariskt monster. Där fanns förstås också mer omedelbara låtar som Do The Strand och Editions Of You. For Your Pleasure är mitt (och Bryan Ferrys) favoritalbum med Roxy Music. Stranded (1973) Andra plattan inom ett år. Roxy var verkligen igång, trots ett viktigt avhopp: Brian Eno Bandet tålde inte riktigt två viljestarka ”Brians”. In kom 18-årige underbarnet Eddie Jobson på keyboards och elfiol och gav bandet en mer traditionellt proffsig inramning. Redan här inledde bandet sin vana att byta basist för i princip varje album, då John Porter, som ersatte Graham Simpson, var med som ”guest artiste” men inte angavs som medlem i bandet. Bandet blev något mindre experimentellt, men kompenserade det med några verkliga klassiker. Exempelvis Street Life, Amazona och i synnerhet livefavoriterna A Song For Europe och Mother of Pearl. Den sistnämnda börjar kaotiskt men övergår i en typiskt smäktande Ferryrefräng. Brian Eno har kallat Stranded sitt favoritalbum med Roxy Music, vilket är intressant eftersom det är det är det första album med dem där han inte var delaktig. Ingen avundsjuka där inte. Country Life (1974) Ännu ett uppseendeväckande skivomslag, med två minst sagt utmanande unga damer, markerade att Roxy Music definitivt funnit formen/formeln även visuellt. The Thrill of It All, All I Want Is You och Out Of the Blue tillhör klassikerna. Den depraverade känslan är kvar, men överlag börjar Bryan Ferrys låtskrivande bli mer traditionellt. Man kan se Country Life som en långsam övergång från ”gamla” Roxy Music till det som komma skall: den mest brötiga ljudbilden är försvunnen och de vassare kanterna börjar slipas bort. Phil Manzaneras gitarrspel förblir dock charmerande okonventionellt, ibland nästan fult. Basisten John Gustafson skulle, uppseendeväckande nog, komma att spela även på den följande plattan. Siren (1975) Med dovt discoinfluerande Love Is The Drug – en av de mest suggestiva 70-talshitsen någonsin – är Roxy Music oblygt kommersiella, men presenterar ändå något nytt. Några som spetsade öronen lite extra var Nile Rodgers och Bernard Edwards i Chic. Plattan består i övrigt av mer eller mindre ”säkra kort”, ibland rentav tråkiga låtar. Midtempo-alster med Ferrys begränsande pianoklinkande dominerar medan Jobson inte tillåts bre ut sig lika mycket. Bortsett från nämnda klassiker känns det inte som om bandet bryter någon ny musikalisk mark. Kanske känner medlemmarna det själva, för de bestämmer sig för att ta en paus på obestämd tid. Det ska dröja nästan fyra år innan nästa studioalbum med Roxy Music anländer, en oerhört lång tid med 70-talsmått mätt. Manifesto (1979) Efter att ha sysslat med sidoprojekt (Bryan Ferry hade gjort soloalbum parallellt med Roxy Music ända sedan 1973) och köpt tid med ett livealbum, återvänder bandet på skiva. Mycket har hänt under deras frånvaro. Bland annat har den brittiska punkvågen vällt över landet. Lyckligtvis tillhör Roxy Music inte bara de band som accepterats av de obstinata ynglingarna, de tillhör förebilderna. ”Roxy Music är fantastiska, men Bryan Ferry är en fåntratt” förklarar Sid Vicious pedagogiskt för saxofonisten Andy McKay (som har svårt att dölja sin förtjusning när han återberättar det i dokumentären om bandet). Bandets eget nervösa försök att härma new wave-scenen, Trash, misslyckas. Discoinfluenserna klär dem än en gång desto mer och resulterar i hits som Dance Away och Angel Eyes. Läckrast är dock det majestätiska titelspåret. I övrigt känns det faktiskt inte som om det hänt så mycket sedan Siren. Flesh + Blood (1980) Nu börjar det dyka upp syntband och så kallade ”new romantics”, som uppenbart inspirerats av Roxy Musics mer eleganta framtoning och eskapism, exempelvis Ultravox, Duran Duran och Visage. Hos Roxy Music själva är idétorkan dock ganska uppenbar. Bryan Ferry hade redan kört massor av Dylan, soulklassiker och schlagers på sina soloalbum, medan Roxy Music spelat originalmaterial. När även Roxy slänger in covers i form av Stax-klassikern The Midnight Hour och The Byrds psykedeliska Eight Miles High känns det olycksbådande. Drogreferensen i den sistnämnda är nog heller ingen slump. Paul Carrack, som gästar på keyboards, har i efterhand berättat att han inte trivdes så bra med att jobba med Roxy Music i studion eftersom drogerna flödade. 70-talets hårda tempo, pengarna och den följande tristessen börjar ta ut sin rätt. Avalon (1982) I stället för att rinna ut i sanden gör Roxy Music en sista kraftansträngning och kommer upp med ett verkligt trumfkort. Med sina stilsäkra liveversioner av Jealous Guy (en hyllning till upphovsmannen John Lennon, som då just blivit skjuten) och Like A Hurricane (Neil Young) hade bandet redan fått nytt självförtroende. På sitt avskedsalbum Avalon lägger de grunden till det sound som ska komma att bilda fond för i princip hela Bryan Ferrys följande solokarriär. Ett elegant, slipat och atmosfäriskt sound, med svepande syntar och så många läckra detaljer att man 27 år senare fortfarande kan upptäcka nya nyanser. Låtar som Avalon och More Than This blir för alltid soundtracket till både cocktailpartyn och kopulerande, medan The Main Thing har kvar lite av den gamla känslan. Detta album finns också att hitta som Super Audio CD med högupplöst ljud och utsökt surroundmix. Ett av få popalbum som både förtjänar och vinner på denna behandling. Avalon är och förblir musikens motsvarighet till en sofistikerad lyxjakt och en värdig avslutning på bandets tioåriga verksamhet i studio.