Samlaren
Tidskrift för svensk litteraturvetenskaplig forskning Årgång 25 2004
I distribution: Swedish Science Press
Svenska Litteratursällskapet REDAKTIONSKOMMITTÉ:
Göteborg: Stina Hansson, Lisbeth Larsson Lund: Erik Hedling, Eva Hættner Aurelius, Per Rydén Stockholm: Anders Cullhed, Anders Olsson, Boel Westin Uppsala: Bengt Landgren, Torsten Pettersson, Johan Svedjedal
Redaktörer: Anna Williams (uppsatser) och Conny Svensson (recensioner)
Inlagans typografi: Anders Svedin
Utgiven med stöd av Vetenskapsrådet
Bidrag till Samlaren insändes till Litteraturvetenskapliga institutionen, Box 632, 75 26 Upp- sala. Uppsatserna granskas av externa referenter. Ej beställda bidrag skall inlämnas i form av utskrift och efter antagning även på diskett i något av ordbehandlingsprogrammen Word för Windows eller Word Perfect. Sista inlämningsdatum för uppsatser till nästa årgång av Samlaren är juni 2005 och för recensioner september 2005. Sedan årgång 2002 av Samlaren erhåller uppsatsförfattarna ett digitalt underlag för sär- tryck. Det består av uppsatsen i form av en pdf-fil, lagrad på en diskett.
Abstracts har språkgranskats av Sharon Rider om inget annat anges.
Svenska Litteratursällskapet tackar de personer som under det senaste året ställt sig till förfo- gande som bedömare av inkomna manuskript.
Svenska Litteratursällskapet Pg: 5367–8.
ISBN 9–87666–22–7 ISSN 0348–633
Printed in Sweden by Elanders Gotab, Stockholm 2004 Övriga recensioner · 411 skoningslöst men ändå varsamt blotta de veder- ser på samma fält. Inledningsvis förklarar Wir- värdiga sidorna i Célines personlighet samtidigt mark att hon bygger ”vidare på andras arbete” som han med takt och finkänslighet ger hans lit- och att ”Sverker R. Eks, Bengt Forslunds, Ulla- terära verk den hedersplats de otvivelaktigt är be- Britta Lagerroths och Gösta Werners forskning rättigade till. rörande Bergmans filmer och dramer har varit Pär Hellström av stort värde” för henne. Erik Hjalmar Linders trebandiga biografi om Bergmans liv och verk lyfts särskilt fram, det utgör ”grunden” för hen- Margareta Wirmark, Narrens bjällror. Hjalmar nes framställning, även om hon där finner drama- Bergmans kammarspel. Carlssons förlag. Stock- tiken ”påfallande snävt” behandlad (s. 0). Trots holm 2002. detta generösa allmänna erkännande är Wirmarks förhållande till tidigare forskning ytterligt pro- Margareta Wirmarks 2002 utkomna bok Nar- blematiskt. rens bjällror. Hjalmar Bergmans kammarspel är es- tetiskt tilltalande, den är rikt illustrerad och har I det första kapitlet anförs forskare sporadiskt lättläst typografi på elegant papper. Med den vill medan de i andra kapitel lyser med sin frånvaro Wirmark ”stimulera intresset bland teaterfolk” och är förpassade till generella omnämnanden i för Bergmans s.k. kammarspel; dessa hör – heter notapparaten. ”Tidigare forskning rörande varje det – ”tveklöst” till ”vårt svenska kulturarv och enskilt drama redovisas i notapparaten” förklarar borde ständigt stå på teatrarnas spellistor”(s. 0). Wirmark (s. ). Någon dialog med föregångarna Ambitionen är behjärtansvärd. Hjalmar Bergman förs således inte och inga hänvisningar i texten in- Samfundet har under många år och ibland med formerar läsaren om vad som är övertaget från el- viss framgång agerat för att i första hand Drama- ler inspirerat av andra och vad som är nytt i fram- ten skulle sätta upp de tre eller fyra dramer som ställningen; det innebär att det är svårt att avgöra brukar gå under Bergmans egen beteckning ”ma- om det begagnade begreppet ”nyläsning” är re- rionettspel”. Det vore utmärkt om Wirmark med levant. Överlag gäller att Wirmark hellre vill slå sin populärt hållna genomgång av åtta dramer och forskare på fingrarna – då kan de ägnas betydande en filmnovell mellan 95–22 kunde beveka tea- utrymme – än redovisa vad hon tagit i arv. teretablissemanget. I det första kapitlet, ”Dramernas tillkomst”, Men Wirmark har också en annan målsättning. varvas biografiska notiser med hastiga karakte- Narrens bjällror är ett inlägg i den pågående forsk- ristiker av verk inom olika genrer eftersom Berg- ningen om Bergmans dramatik och dess förhål- man under dessa år ”prövar sig fram inom snart lande till tradition och nyskapande. Wirmark de- sagt alla medier” (s.). Mer detaljerade blir ut- klarerar att hon vill visa hur dramatikern Bergman redningarna av dramernas genesis, ofta med hjälp under perioden 95–22 tar i bruk ”ett mera tea- av Bergmans dagböcker. Dessa utgörs av en svit tralt formspråk” i syfte att ”frilägga själens kam- Almanack för Alla, i vilka noteringar om vädret mare” (s. 9). I det första av de tre kapitlen skild- regelbundet och om arbetet oregelbundet förts ras ”hela tillkomsttiden”, i det andra presenteras in. Almanackornas stenstil har gäckat också tidi- ”nyläsningar” av de nio verken och i det tredje gare forskare. Där emellertid dessa gjorde halt i och avslutande kapitlet redovisas ”varifrån Berg- respekt för materialets bräcklighet, går Wirmark man hämtat idéerna till sitt nya formspråk”(s. gärna vidare, vilket någon gång kan ge en mer ). Omfångsmässigt och innehållsligt är mittka- exakt datering men oftare leder till antaganden pitlet det tyngsta med sina ca 80 sidor, det första och ogrundade ställningstaganden. Uttryck som kapitlet utgör en 40 sidor lång bakgrundsteck- ”gissningsvis”, ”kanske”, ”sannolik”, ”möjligen”, ning medan det tredje kapitlet på 36 sidor exklu- ”tycks”, ”synes” är legio i kapitlet (s. 23 et pas- sivt ägnas inflytandet från tre genrer, commedia sim) och hypotetiska resonemang transformeras dell’arte, ”divertissemang” och moralitet. ibland till absoluta påståenden. Det gäller till ex- Det är till välkända marker Wirmark återvän- empel turerna kring Victor Sjöström och Gustaf der – hon ägnade sin doktorsavhandling åt dra- Molander (s. 4 f.). mat Spelhuset och har senare i ett flertal uppsat- Kapitlet inleds något överraskande med ett av- ser behandlat Bergmans dramatik. Men också åt- snitt om Bergmans debutarbete för film, Gyck- skilliga andra forskare har gjort betydande insat- laren. Enligt Stina Bergman var det Victor Sjö- 412 · Övriga recensioner ströms Terje Vigen ”som så förtjuste” Bergman tet till Gycklaren] omedelbart till Gustaf Molan- ”att han omedelbart satte sig ner och skrev Gyck- der, konsult åt Skandinavisk Filmcentral i Stock- laren” (s. 3). Men det ”var inte Terje Vigen som holm” (Werner, s. 2). Dagboksanteckningen den lockade Bergman att börja skriva filmnoveller” (s. 20 februari ”Molander hemma”, som Wirmark 4), rättar Wirmark som utdömer inte bara Sti- ”gissningsvis” tolkar som att Bergman ”avlagt be- nas historieskrivning utan också de forskare som sök hemma hos Molander” (s. 5), bör snarare lä- ”mer eller mindre okritiskt” accepterat denna. sas som att Molander är ”hemma hos Bergmans” Dit hör Forslund och Linder men också Wer- vilket Werner gör. Meningsskiljaktigheter av det ner, som ”underlåtit att korrigera äldre historie- här slaget mellan två forskare kan te sig som strid skrivning på denna punkt” och fastslagit ”som om påvens skägg och jag skulle inte uppmärk- en sanning” att Bergman skrev Gycklaren under samma dem om inte Wirmark gjorde ett nummer intryck av Victor Sjöströms film Terje Vigen” (s. av Gycklarens förhållande till Terje Vigen och vilka 4). Både Wirmark och Werner avläser dagböck- filmkoryféer Bergman satte sin lit till. erna dag för dag men kommer till olika slutsat- Wirmark gör inte Werner rättvisa, men an- ser vad gäller Terje Vigens betydelse för Gycklaren. dra råkar värre ut; filmforskaren Johan af Sande- Enligt dagböckerna påbörjades filmnovellen den berg förbigås med tystnad. I dennes tidiga uppsats 8– januari 97, dvs. före premiären på Terje Vi- ”Gycklaren. En studie i Hjalmar Bergmans debut- gen, den 29 januari. Därefter finns ingen notering arbete för filmen” (Hjalmar Bergman Samfundet om arbetet förrän den –3 och 7–8 februari. Wer- Årsbok 1969), som inte är upptagen i Wirmarks ner kommenterar att Victor Sjöströms film ”hade litteraturförteckning, anges ett annat incitament premiär den 29 januari 97, alltså omedelbart till Gycklaren vilket borde ha redovisats. Strax före innan Hj. Bergman efter en längre paus och un- premiären på Terje Vigen, skriver Sandeberg, ”ut- der intrycket av den filmen återupptog arbetet på lyste Veckojournalen en pristävling om bästa ori- Gycklaren”(Gösta Werner, Hjalmar Bergman som ginalmanuskript för filmen”. De 250 manuskript filmförfattare, 987, s. 22). För Werner framstår som inflöt var av låg kvalitet och Veckojourna- det som självfallet att Bergman ser filmen på pre- len efterfrågade ”de verkliga författarna”. Nu var miären, vilket inte kan utläsas av dagböckerna. en sådan med, Hjalmar Bergman, ”som lockades Wirmark å sin sida slår fast att eftersom ”Berg- av den utlysta prissumman på 000 kronor” och man inledde sitt skrivande i januari innan filmen ”skrev sitt första filmarbete – ’Gycklaren’ ”, som ännu haft premiär, kan Terje Vigen omöjligt ha dock inte sändes in (Sandeberg, s. 52 f.). inspirerat honom till novellen”. Hon ifrågasätter Till Stina Bergmans ”historieskrivning” hör också att Bergman skulle ”avbryta sitt skrivande också Victor Sjöströms apokryfiska replik till för att gå på bio”(s. 4). Vi vet inte hur Bergman Bergman: ”Kom ner på jorden, unge man” (cit. tänkt sig novellen när den påbörjades i januari och efter Wirmark, s. 2). Också här avbasas på osak- inget utkast är bevarat. Och det är inte helt styrkt liga grunder Bergmanforskningen, som hos Wir- exakt vilken dag Bergman såg Terje Vigen. Men mark framstår aningslös och metodiskt naiv. Wir- vi vet att han såg den och var entusiastisk. Om mark noterar visserligen att ”Gösta Werner har Werner är något oförsiktig, är Wirmark alltför ka- framfört sina tvivel” (s. 3) men hon uppmärk- tegorisk och går till storms mot Werner utan att sammar inte att denne tillskriver sina föregångare kunna leverera en troligare och mer underbyggd samma skepsis: ”Många har tvivlat på att Victor version av förloppet. Sjöström verkligen uttryckte sig så till en redan Wirmark reducerar med viss rätt Sjöströms etablerad författare. Kanske var det helt enkelt en betydelse för Bergmans filmnovell och lanserar replik som Victor Sjöström senare – möjligen i som en nyhet att hon i dagboken upptäcker ”att ett skämtsamt sammanhang mellan skål och vägg Bergman valde att sända sin filmnovell till Gustaf – fällt om Hjalmar Bergmans första manuskript Molander och ej till Victor Sjöström”, vilket sägs och som Stina Bergman uppsnappat och [– – –] vara ”en överraskande upplysning” (s. 5). Och antidaterat.” (Werner, s. 23). Sandeberg var en hon konkluderar: ”Det var alltså inte till Sjöström av de många som ställde sig tveksam: ”Sjöströms utan till Gustaf Molander Bergman vände sig för klassiskt vordna svar med anledning av refuse- att få råd om sin nya filmnovell” (s. 7). Men ringen ’Kom ner på jorden, unge man’ är svårt detta framhölls redan 987 av Werner, när han att verifiera och hämtat från en mycket osäker skriver att ”Bergman skickade det [manuskrip- källa, nämligen en minnesanteckning av Stina Övriga recensioner · 413
Bergman gjord 22 år senare. Själv tror jag inte die Rocks avhandling från 97, Tradition och för- att den försynte Sjöström behandlade en etable- nyelse. Svensk dramatik och teater från 1914–1922, rad 35-årig författare på detta sätt” (Sandeberg, s. och hans uppsats ”Hjalmar Bergman och Drama- 53). Och Linder, som hos Wirmark mer än andra tiska teatern under Tor Hedbergs chefstid (90– framstår som förförd av Stinas utsagor, formule- 92)”, tryckt i Hjalmar Bergman Samfundet Års- rar sig med all önskvärd reservation: ”Kanske var bok 1977. det en ironisk vändning i brevet som tog skruv: I första kapitlet fälls avsnitt in, som markeras regissören [Victor Sjöström] svarade omedelbart, med avvikande stilsort i innehållsförteckningen – eventuellt med ord snarlika dem som Stinas le- om Per Lindberg, Lars Hanson, Victor Sjöström gend citerar: kom ner på jorden, unge man, så och Max Reinhardt. Dessas betydelse för Hjalmar ska vi talas vid” (Linder, Kärlek och fadershus far- Bergman har utretts – utan att detta redovisas – av väl, 973, s. 08). den tidigare Bergman-forskningen. Per Lindberg Sandebergs av Wirmark bortglömda uppsats är var ”verkligen Hjalmar Bergmans förtrogne vän, viktig i sammanhanget framför allt därför att den och detta därför att han förstod honom – fram- frilägger filmiska grepp i Gycklaren – han noterar för allt som dramatiker och som teaterkunnig så- att Bergman i Gycklaren försöker ”utnyttja film- dan”, skriver till exempel Ulla-Britta Lagerroth mediets alla speciella egenskaper” och framhål- i sin centrala uppsats ”Hjalmar Bergman i Per ler hans ”talrika anvisningar om belysningseffek- Lindbergs regi på Lorensbergsteatern” (Hjalmar ter”, hans förkärlek för ”stämningsskapande dun- Bergman Samfundet Årsbok 1978, s. 70 ff.). kelbelysning” och ”chockartade kontrasteffekter” Bergmans umgänge med Lars Hanson och (Sandeberg, s. 66 f.), allt grepp som återkommer i dennes betydelse för Bergmans dramatiska ska- dramer som Dödens Arlekin och En skugga. Också pande har uppmärksammats av Örjan Lindber- när det gäller att peka ut möjliga impulsgivare ger i en av Wirmark negligerad uppsats ”Hjalmar är Sandeberg tidigt ute; bland annat påpekas att Bergman om Lars Hanson som Byggmästar Sol- Gycklaren har ”italienska rötter” och att man kan ness” (Hjalmar Bergman Samfundet Årsbok 1978, s. ”tänka sig ett inflytande från den italienska film- 61 ff.). Lars Hanson spelade huvudrollen i Intima farsen” som arbetade ”i commedia dell’artes ef- Teaterns uppsättning av Bergmans Ett experiment terföljd” (s. 56 f). och kreerade strax därpå – premiären ägde rum i februari 99 – titelrollen i Ibsens Byggmästar Sol- Sveriges Dramatiska Författares Förening gick ness på samma teater. Rollgestaltningen vållade 96 till angrepp på dåvarande Dramatenchefen diskussion – man ansåg att Lars Hanson gjorde Tor Hedberg. Striden gällde Dramatens repertoar, Solness för ”patologisk”. I ett inlägg i Dagens Ny- att man spelade för litet modern svensk dramatik. heter 27 april försvarar Bergman Lars Hansons Bergman var direkt berörd, men eftersom hans rolltolkning och ”reagerar mot vad han finner ställning var ömtålig, höll han sig till en början banalt realistiskt i insceneringen”. När Bergman ifrån den offentliga debatten. ”Jag håller mig på vill ”rädda symbolinslaget i Ibsens drama”, skri- avstånd”, skriver han i ett brev och hänvisar till ver Lindberger, talar han i egen sak: ”Han hade sitt ”nuvarande förhållande till Hedberg” som i sitt eget skapande införlivat Ibsens symboliska ”gör ställningen osäker”(s. 34). Brevet uppges av eller halvsymboliska metod”. Bergmans inlägg, Wirmark vara skrivet till Tor Hedberg, vilket na- som Lindberger återger in extenso, är intressant turligtvis förbryllar läsaren. Det är i själva ver- därför att Bergman försvarar inte bara den ibsen- ket ställt till modern Fredrique Bergman, vilket ska symbolismen utan också den ”patologiska ut- förklarar frispråkigheten. Wirmark citerar bre- formning” som Hanson gett sin roll. Hanson sö- vet också i sin avhandling från 97 men där med ker, skriver Bergman, ”ge sina gestalter en preg- korrekt adressering. När citatet återkommer med nant kontur, i det han i rätt hög grad eliminerar felaktig adressat i Narrens bjällror har orden ”som det tillfälliga och – om uttrycket tillåtes – suddiga. Mamma kanske sett i tidningen” i brevet, vilka Kanske är det just det man finner patologiskt” klargör till vem Bergman skriver, exkluderats, vil- (cit. efter Lindberger s. 65). Strävan att ’eliminera ket förmodligen blandat bort korten. De sidor (s. det tillfälliga’ kännetecknar Bergmans dramatiska 26 ff.) som Wirmark ägnar striden om reperto- skapande den aktuella perioden och pekar fram aren är både relevanta och intressanta men åter mot essän ”Karikatyr och kliché” från 929, i vil- saknas hänvisningar, denna gång till både Fred- ken han framlägger sin konstsyn. 414 · Övriga recensioner
Avsnittet om Max Reinhardt har Wirmark ba- ”Hjalmar Bergman i Per Lindbergs regi på Lo- serat på brev från Per Lindberg i Berlin till mo- rensbergsteatern” och ”Hjalmar Bergmans Sagan dern, skådespelerskan Augusta Lindberg. I de in- – och Per Lindbergs” (i Hjalmar Bergman Sam- tressanta breven, ur vilka Wirmark citerar ymnigt, fundet Årsbok 1978 resp. 1980), den senare bland redogör Per Lindberg för sina intryck av Rein- annat i ”Marionettspel. En studie i Hjalmar Berg- hardts iscensättningar. Max Reinhardts betydelse mans experimentella dramatik” (Kring Hjalmar för Per Lindbergs regikonst har emellertid utretts Bergman, 965). I den sistnämnda uppsatsen ana- av Ulla-Britta Lagerroth i hennes 978 publice- lyserar Ek marionettspelen, diskuterar deras gene- rade bok Drama i möte med regi och samhälle. Per sis och släktskap med samtidigt tillkomna prosa- Lindberg tolkar Pär Lagerkvist i vilken de aktuella verk, påvisar inflytandet från stumfilmen – med breven anförs. Men Wirmark har inga referenser exemplet Vem dömer? – och den strindbergska till Lagerroths bok, som inte upptas i hennes lit- dramatiken, i synnerhet kammarspelen. I likhet teraturförteckning. med Wirmark komparerar Ek Dödens Arlekin Max Reinhardts betydelse för Bergman – di- med Strindbergs Pelikanen. Även om Wirmark rekt eller indirekt via Strindberg – har påtalats av således har kunnat bygga vidare på tidigare bety- Bergmanforskningen. Den tråd som förbinder dande forskningsinsatser är hennes samlade grepp Per Lindbergs ovan anförda brev med Bergman om denna del av Bergmans produktion välkom- är däremot ganska tunn. Eftersom breven ”giss- men. Den nonchalanta behandlingen av tidigare ningsvis” var ”skrivna för hela familjen Lindberg” forskning skämmer dock framställningen och be- kan man, menar Wirmark, ”utgå ifrån att också gränsar dess nyhetsvärde. Hjalmar och Stina fick del av dem” (s. 66). Wir- mark har förmodligen rätt i sin gissning men ut- Wirmarks tolkningar av dramerna kompletterar nyttjandet här av dessa brev är ett exempel bland föregångarnas analyser av texterna. ”Nyläsningen” flera på att Wirmark är mera intresserad av att av enskilda textställen är ibland övertygande – det presentera ett nytt material än att ta hänsyn till gäller till exempel tolkningen av slutet på Herr Sle- materialets relevans. eman kommer. Att Anne-Marie skall ses som en Breven hör till Per Lindbergs och August Lind- andligen död i slutreplikerna och att bristen på bergs samlingar som – efter en tvist med hand- tårar är ett symptom på detta är en övertygande skriftsavdelningen på Kungliga biblioteket – 979 läsart. Men den exkluderar inte, som Wirmarks försåldes till Lunds universitetsbibliotek av fru tycks hävda, andra läsarter. Som Linder påpekar, Signe Lindberg, änka efter Per Lindberg. Hon utvinner Bergman genom den ”nästan schema- ville – förklarade hon vid flera tillfällen för mig tiska förenklingen” i marionettspelen en ”mång- – att Ulla-Britta Lagerroth som första forskare tydighet”, som innebär att ”betydelsen kan växa skulle använda breven och villkorade i ett följe- i många riktningar” (Sju världars herre, s. 342). brev till överlåtelsen till LUB att tillgång till bre- Och det är knappast så, att Linder ”förbiser att ven skulle beviljas av Ulla-Britta Lagerroth och dramats egentliga tema är Anne-Maries känslo- handskriftschefen. Wirmark har utnyttjat breven mässiga död” (s. 36). Denna inbegripes, om jag utan att ha fått Lagerroths medgivande. förstår rätt, i det tema Linder omtalar som ”allt Begreppet ”nyläsning” som appliceras på dra- levandes väg mot mekanik och död” (Sju värl- maanalyserna i kapitel två väcker både förhopp- dars herre, s. 343). ningar och farhågor, förhoppningar om att nya re- Till läsningen av andra textställen ställer jag sultat skall presenteras och farhågor om att dessa mig tveksam. I Herr Sleeman kommer betecknar skall vara frukten av en subjektiv ”läsning” utan Wirmark formuleringen ”Man hör hans steg” om tillräcklig hänsyn tagen till texten. Wirmark är Sleemans tänkta ankomst ”som ett mantra”, som en kunnig Bergman-läsare och anlägger – som ”etsar sig in i Anne-Maries medvetande”. Orden framgått ovan – en del nya aspekter på dramerna. sägs – heter det – ”i förbigående” av Bina, Anne- Framför allt kan man notera att hon tar större Maries moster som arrangerat äktenskapet med hänsyn till deras formspråk än vad som gjorts ti- den mycket äldre Sleeman. Den korta meningen digare. Men i synnerhet ett par forskare, Ulla- som ”består”, säger Wirmark, ”av två likadana Britta Lagerroth och Sverker R. Ek, har levererat jamber, härmar och föregriper Sleemans lång- mer djuplodande analyser av enskilda skådespel samma vandring uppför raden av stentrappor” som ingår i Wirmarks framställning, den förra i (s. 62). Men Binas replik sägs inte ”i förbigå- Övriga recensioner · 415 ende” utan fälls under den repetition som Mina man varken kan ”läsa in i eller avkräva de uppträ- och Bina anställer med Anne-Marie inför Sle- dande någon dimension av ’realism’ ” eller legiti- emans besök. Och Binas ord faller något annor- mera ”den förändring av slutet, som Stina Berg- lunda och bildar – om man så vill – två eller tre man av psykologiska (och äktenskapshistoriska?) illustrerande jamber: ”Åja, du får god tid på dig. skäl företog”. Sagan gör inte ”anspråk på verklig Du hör hans steg i trappan – han – han går ju litet hetsillusion”(Lagerroth, s. 62). Också Wirmark långsamt” (SS 9, s. 486). Men när frasen upprepas vänder sig mot Stina Bergmans ändring av och av Anne-Marie bildar den inte jamber: ”Och så syn på dramat och mot försök att koppla ”sam- hör jag hans steg i trappan. Jag har god tid – för man dramat med dess biografiska bakgrund” (s. han går ju – litet långsamt” (SS 9, s. 488), ”(lätt 362). Wirmarks tolkning att Rose ”står för Berg- sjungande) Dåå – hör jag hans steg. Han går ju li- mans nyupptäckta böjelse för unga, vackra poj- tet – långsamt” (SS 9, s. 490) och ”(Reser sig, lyss, kar” (s. 3) är dock självfallet beroende av hen- ofrivilligt, hypnotiserad)- så hör jag hans steg” (SS nes insikter i Bergmans biografi. 9, s. 493), ”Dansen stillnar av, osäkert) [– – –] – I det sista kapitlet betitlat ”Inspirationskällor” steg – hör jag – hans steg – steg (SS 9, s.); de sista behandlas – som jag redan framhållit – tre sådana: gångerna utsäger Anne-Marie frasen i närvaro av commedia dell’arte, divertissemang och morali- endast Jägaren och variationen i ord och tonfall il- tet. Framställningen är här som i övrigt medryck- lustrerar det växande hot som Sleeman utgör och ande om än något överpedagogisk. Invändningar den temporära befrielse som Jägarens närvaro och liknande dem som jag redovisat ovan kan tyvärr kärleksförklaring innebär. upprepas även ifråga om detta sista kapitel, vil- I marionettspelet Dödens Arlekin förvandlar ket jag avstår ifrån. Wirmark genom utelämningar i citat ”död-dok- torn” till ”Arlekin själv”, vilket får viss betydelse Jag skall avsluta med att diskutera den kontrover- för hennes tolkning (s. 40). Och det i Dödens siella beteckningen ”kammarspel” hos Wirmark. Arlekin inlagda ”marionettstycket” kan knappast Narrens bjällror har undertiteln Hjalmar Berg- betraktas som ”en förlaga” som Bergman utgår mans kammarspel dvs. Wirmark lanserar redan i ifrån (s. 39). Det är snarast fråga om en mise-en- titeln benämningen ”kammarspel” på de behand- abyme: spelet i spelet äger tillämpning på dramat lade dramerna, ”ett uttryck som brukar förknip- i stort. Exemplen på hur texterna ”friseras” och pas med Strindberg” (s. 8). Hon finner att ”kam- övertolkas kan flerfaldigas. marspel” svarar bättre mot de dramer som hon Wirmarks analys av dramat Sagan är delvis behandlar än Bergmans egen genrebeteckning identisk med den uppsats ”Ty varje dag är do- ”marionettspel”. Den senare är ”rätt opraktisk”, mens dag, för den som tror på sagor”, som Wir- konstaterar Wirmark, ”då den inte står för något mark publicerade i Hjalmar Bergman Samfun- enhetligt formspråk och är innehållsligt oprecis”. dets skriftserie 2000. Samfundet uppmärksam- Det fatala är att Wirmark därmed avhänder sig made inte att Wirmark i sin uppsats varit bero- både intressanta tolkningsmöjligheter och iaktta- ende av men underlåtit att hänvisa till Lagerroths gelser beträffande dramernas formspråk. uppsats ”Hjalmar Bergmans Sagan” från 980. Genrebeteckningen ”kammarspel” emanerar Wirmarks uppsats gick i tryck och föranledde ett från Max Reinhardts experimentteater Kammer- meningsutbyte i Samfundets styrelse om veten- spiel-Haus, som öppnades i Berlin 906. Kopp- skaplig etik. Det är frestande att tro att den pole- lingen mellan Max Reinhardt, Strindberg och miska not varmed Sagan försetts i Narrens bjäll- Bergman har utretts av Sverker R. Ek i den ovan ror utgör Wirmarks svar på anmärkningarna 2000 nämnda uppsatsen ”Marionettspel. En studie i mot uppsatsen. I denna not avfärdas ”den enty- Hjalmar Bergmans experimenterande”. Eks upp- digt positiva läsning Lagerroth gör av Roses och sats fokuserar på Bergmans ”marionettspel” men Sunes kärlekssaga” (s. 363 f.). Wirmarks negativa täcker den period som behandlas i Narrens bjäll- hållning måste för en oinitierad läsare te sig egen- ror och tecknar en likartad utveckling: dramerna artad. Lagerroth behandlar Sagan som ett ”teatra- Porten och Vävaren i Bagdad betecknar Ek som ”de liserat drama” och analyserar ingående dramats mest fullödiga och självständiga proven på Berg- formspråk, vilket är det angivna studieobjektet mans experimentella dramatik” med vilka Berg- även för Wirmarks framställning. Lagerroth gör man fullföljde ”sina intentioner från Marionett- klart att hennes tolkning får som konsekvens att spel”. Ek citerar Strindbergs berömda karakteris- 416 · Övriga recensioner tik av sina egna kammarspel i brevet från januari Marionettspelet Herr Sleeman kommer ger Wir- 907 till författarkollegan Adolf Paul. (Ek, s. 56). mark däremot godkänt. Det ”motsvarar ovanligt Men han aktar sig för att applicera den strind- väl kraven på ett kammarspel” eftersom det ”finns bergska benämningen på Bergmans dramatiska en tydlig huvudperson”, skriver hon och fortsätter texter. I motsats till Wirmark använder sig Ek av med att konstatera att Bergman ”äntligen lyckas Bergmans benämning ”marionettspel”. Han de- med vad han ej förmådde i Dödens Arlekin: han monstrerar övertygande att denna ger viktiga tolk- synliggör vad som sker i själens ensliga rum” (s. ningspotentialiteter och pekar på en viktig influ- 63). Också marionettspelet En skugga förtjänar ens, nämligen från Maurice Maeterlincks Petites enligt Wirmark beteckningen ”kammarspel” ef- Drames pour Marionettes; det var denna titel som tersom ”dramat har en tydlig huvudperson: Erik” Strindberg försvenskade till ”marionettspel”. – ”det är hans inre kamp som Bergman synliggör” Kriterierna för genren ”kammarspel” hämtar (s. 77). Att Spelhuset ”är ett kammarspel råder det Wirmark ur Strindbergs brev till Paul 907. (Bre- inte minsta tvivel om. Här är det Vännen som fo- vet finns tryckt i August Strindbergs brev XV, kuseras och vi får följa hans sista avgörande kamp” 976, inte III, 952, vilket felaktigt anges i en not). (s. 94). Men i båda fallen får utpekandet av en Strindberg uppmanar Paul att söka ”det intima i huvudperson ses som en tolkningsfråga utan ett formen, litet motiv, utförligt behandladt, få per- givet svar. Dramat Porten komparerar Wirmark soner, stora synpunkter, fri fantasi, men byggd på med Strindbergs Spöksonaten och Till Damaskus observation, upplefvelse, väl studeradt; enkelt men I. Men – konkluderar hon – ”kanske är det Döds- icke för enkelt, ingen stor apparat, inga öfverflö- dansen som står Porten allra närmast” (s. 290). diga bipersoner, inga regelbundna femaktare eller Sagan uppfyller, så vitt jag förstår, varken de ’gamla maskiner’, inga utdragna helaftnar”. Till ur Strindbergs brev härledda kriterierna eller kra- dessa kriterier lägger Wirmark ytterligare ett par, vet på ”inre skeende” och en huvudperson. Ändå som vid genrebestämningen av Bergmans verk i renderar det beteckningen ”kammarspel” ty i en kapitel två visar sig vara avgörande: ”kammarspe- scen ”gestaltas Sunes inre rum”; det är ”denna len” skall ställa ”en individs andliga utveckling i scen som gör det berättigat att kalla Sagan för ett centrum”, blotta ”människans inre rum” och ha kammarspel” (s. 248). För att ekvationen skall ”ett tydligt etiskt innehåll” (s. 9). Mot dessa krite- gå ihop måste Wirmark dessutom utse Sune till rier svarar inte alla Bergmans dramer från perio- huvudperson. När Wirmark strax därpå konsta- den 9–22, Wirmark tar därför inte upp alla till be- terar att Sagan med sina fyra akter, som förmår handling. Men benämningen slinter också mot de ”fylla en hel teaterafton” är ”ett fullt utvecklat behandlade dramerna. Det först omskrivna ”kam- kammarspel” har genrebeteckningen blivit full- marspelet”, Dödens Arlekin, ”gör knappast skäl för ständigt meningslös och missvisande. Också när benämningen kammarspel i hela den betydelse jag det gäller dramat Vävaren i Bagdad, som enligt lägger i ordet”, konstaterar Wirmark: ”bara indi- Wirmark ”utgör klimax” i den utveckling hon rekt ställs ett skeende i fokus” och ”huvudperso- tecknar, ställer jag mig oförstående till beteck- nens döendeprocess gestaltas ej på scenen” (s. 47). ningen ”kammarspel”. Analysen av detta skåde- När Wirmark skiftar beteckning på Dödens Arle- spel är dock övertygande och lyfter fram ett förbi- kin, från det bergmanska ”marionettspel” till det sett stycke i Bergmans dramatiska œuvre. strindbergska ”kammarspel”, förlorar hon de kva- Kerstin Dahlbäck liteter som inte svarar mot den nya benämningen ur sikte: ”Mer än så lyckas Bergman inte förmedla; ännu förmår han ej skänka full konkretion åt ett Anders Öhman, De förskingrade. Norrland, mo- inre skeende”, slår hon fast. Konstaterandet visar derniteten och Gustav Hedenvind-Eriksson. Bru- hur vansklig etiketteringen ”kammarspel” är på tus Östlings Bokförlag Symposion. Stockholm/ Bergmans marionettspel. Det indirekta skeendet Stehag 2004. och den psykiska närvaron av den på scenen osyn- lige Boman är själva poängen i Dödens Arlekin. När docenten Anders Öhman nu framlägger en Och Bergman har, som Ek framhåller ”på Strind- bok på 50 sidor om Hedenvind sker det inom bergs manér undvikit att centrera detta drama lik- forskningsprojektet ”Norrlands litteraturhistoria” som de övriga marionettspelen kring en huvudper- vid institutionen för litteraturvetenskap och nord- son” (Ek, s. 56). iska språk, Umeå universitet. Öhman har låtit sin