Samlaren

Tidskrift för svensk litteraturvetenskaplig forskning Årgång 124 2003

I distribution: Swedish Science Press

Svenska Litteratursällskapet REDAKTIONSKOMMITTÉ:

Göteborg: Stina Hansson, Lisbeth Larsson Lund: Erik Hedling, Eva Hættner Aurelius, Per Rydén Stockholm: Ingemar Algulin, Anders Cullhed, Boel Westin Uppsala: Bengt Landgren, Torsten Pettersson, Johan Svedjedal

Redaktörer: Anna Williams (uppsatser) och Conny Svensson (recensioner)

Inlagans typografi: Anders Svedin

Utgiven med stöd av Vetenskapsrådet

Bidrag till Samlaren insändes till Litteraturvetenskapliga institutionen, Slottet ing. A0, 752 37 Uppsala. Uppsatserna granskas av externa referenter. Ej beställda bidrag skall inläm- nas i form av utskrift och efter antagning även på diskett i något av ordbehandlingsprogram- men Word för Windows eller Word Perfect. Sista inlämningsdatum för uppsatser till nästa årgång av Samlaren är 1 juni 2004 och för recensioner 1 september 2004. Sedan årgång 2002 av Samlaren erhåller uppsatsförfattarna ett digitalt underlag för sär- tryck. Det består av uppsatsen i form av en pdf-fil, lagrad på en diskett.

Svenska Litteratursällskapet tackar de personer som under det senaste året ställt sig till förfo- gande som bedömare av inkomna manuskript.

isbn 91–87666–21–9 issn 0348–6133

Printed in Sweden by Elanders Gotab, Stockholm 2003  · Övriga recensioner Övriga recensioner · 

redaktörernas stringenta modernismdefinition, Anders Tyrberg, Anrop och ansvar. Berättarkonst utan läsaren konfronteras med vaga innehålls- och etik hos Lars Ahlin, Göran Tunström, Birgitta liga kriterier sammanblandade med väldefinie- Trotzig och Torgny Lindgren. Carlsson Bokförlag. rat formella. Termen ”modernism” var olycklig Stockholm . redan när den lanserades, av det skälet att den implicerar ett övermod: vår tid är den sista och I sin monografi Anrop och ansvar. Berättarkonst bästa av alla tider, vår estetik vet att den är den och etik hos Lars Ahlin, Göran Tunström, Birgitta (enda) moderna. Trotzig och Torgny Lindgren distanserar sig Anders Innehållsliga kriterier är mycket svåra att till- Tyrberg från föreställningen om den litterära tex- lämpa – såväl kritik som lovtal över staden före- ten som en anonym, självreferentiell artefakt och kommer även i ytterst traditionell roman. Den hävdar att litteraturen skrivs av konkreta förfat- som vill inkludera Ibsen, Hamsun, ja kanske hela tare, riktar sig till konkreta läsare och bär verk- det moderna genombrottet, i modernismen gör lighetsrelaterad betydelse. Inspirerad av anglosax- begreppsbildningen en björntjänst, då konse- iska moralfilosofer som Martha Nussbaum och kvensen av dylik vidsynthet är att snart sagt hela Alasdair MacIntyre vill Tyrberg se den litterära den skandinaviska litterära -talslitteraturen kommunikationen som en pragmatiskt-moralisk utnämns till modernistisk. Alla katter blir grå. handling, förankrad i textens narrativa strukturer. Däremot skulle man idag i ljuset av en avslu- Hans alternativ till den verkcentrerade litteratur- tad postmodernistisk och poststruktalistisk debatt vetenskapen är ett slags ” ’narrativ etik’ ”(). Dess kunna teckna konturerna av en avgränsad epok huvudinnebörd formulerar Tyrberg i kontraktu- från förslagsvis imagisterna till Beckett, präglad av ella termer. Berättelsen betraktas som författarens vissa poetiska ideal, t.ex. konstverkets autonomi, etiskt bindande tilltal som försätter läsaren i en och vissa tekniker, t.ex. fragmentering, minima- svars- och ansvarsposition. Läsaren fullföljer kon- lism och täta litterära referenser. Märkligt nog är traktet då han öppnar sig för författarens anrop sönderbrytande tendenser ofta förenliga med en och tillämpar berättelsen på sitt liv. närmast klassicistisk förtjusning inför strukturer Detta etiska grundkoncept ges i Anrop och an- i balans och gyllene snitt (jfr Picasso). Vi måste svar en närmast religiös utformning. När Tyrberg helt enkelt lära oss att betrakta modernismen bak- ska konkretisera författarens och läsarens kontrak- ifrån med början, mitt och (åtminstone proviso- tuella positioner, lämnar han det moralfilosofiska riskt) slut. betraktelsesättet och hänvisar till bibliska modell- Särskilt angeläget vore det att i stället för att situationer, som inte underkastas någon etisk vär- upprepa tankegods om mytisk metod o.d. för- deanalys utan beskrivs med religionens vokabu- söka se vilka myter modernismen själv konstru- lär: bön, bekännelse, förbund etc. Den moraliskt- erar eller förändrar, såsom myten om det omed- pragmatiska ansatsen får sålunda lämna plats åt vetna, myten om det djupast mänskliga, myten ett teologiskt perspektiv; tilltalet blir en form av om sexualiteten etc. nåd. Med denna blandning av pragmatiska och Framför allt bör man betrakta termen ”moder- religiösa kategorier studerar Tyrberg ett antal ro- nism” som värdeneutral, ”modernism” bör varken maner av fyra samtida svenska författare: Lars ses som sannare eller bättre än ”idealrealism”, ”na- Ahlin, Göran Tunström, Birgitta Trotzig och turalism” eller ”symbolism”. Först när så är fallet Torgny Lindgren. Monografin formulerar som kan vi seriöst diskutera epokbegrepps provisoriska sin huvuduppgift att undersöka hur romanernas karaktär och Ibsens, Hamsuns m.fl. tendenser att etiska värdegrund gestaltas och genom vilka reto- överskrida dem. riska strategier den kommuniceras till läsaren. Även om dylika akuta frågor sällan ställs i Anrop och ansvar aktualiserar väsentliga fråge- Tysdahls m.fl. antologi motiverar de mest väl- ställningar, som delvis försummats i svensk litte- skrivna bidragen läsaren att ständigt reflektera raturforskning, och de fyra författarskapen inbju- över och problematisera sin egen modernismför- der onekligen till ett utforskande av berättandets ståelse och sin egen syn på parallella förlopp i ang- etiska och retoriska villkor. Men Tyrbergs sätt att losachsisk och skandinavisk poesi och prosa, var- närma sig litteraturen som moraliskt-kommuni- för redaktörerna väl har infriat de förväntningar kativt fenomen är långt ifrån invändningsfritt. de inger i sin introduktionsessä. Jag ska diskutera några särskilt problematiska Roland Lysell moment i hans studie.  · Övriga recensioner Övriga recensioner · 

Tyrberg gör inledningsvis gällande att det först litteraturens etik inskriven snarare i textens re- är ”under det allra senaste decenniet”() som te- toriska än i dess tematiskt-mimetiska strukturer. sen om den litterära texten som självreferentiell Men hans kontraktuella modell bygger genomgå- artefakt på allvar ifrågasatts. Sanningen är att de ende på betydelse och förståelse. Författaren på- verkcentrerade skolorna från allra första början stås formulera berättelser som besvarar den prak- tvingats till debatt av grupperingar som framhävt tiska frågan ” ’Vad skall jag göra för att leva ett ri- litteraturens etiska dimensioner. Ett känt exem- kare liv?’ ”(); läsaren tilldelas uppgiften att för- pel är nykritikernas fejd med Chicagoskolan, vars stå och tillämpa denna i texten inskrivna livsvis- nyaristoteliska, moraliskt präglade berättarteorier dom. Tyrbergs narrativa etik visar sig alltså vara uppvisar påfallande likheter med Tyrbergs narra- ett slags etiserad hermeneutik. En direkt konse- tiva etik. Ett av nykritikens huvudargument rör kvens av denna hermeneutiska vinkling är att eti- Chicagoskolans oreflekterade koppling mellan es- ken knyts till textens läsbarhet. Tyrberg utgår från tetik och etik. Samma svaghet behäftar den ”tan- att varje berättelse har en stabil, dechiffrerbar be- kemodell”() som ligger till grund för Tyrbergs tydelse som avkodas i en ansvarsfull läsning. De studie. Han vill placera sig ”någonstans mitt emel- olika konventionaliserade figurerna fungerar som lan Nussbaums och Millers ytterligheter”(), vägvisare, utplacerade av den ansvarsfulle, kon- men vad detta ”någonstans” innebär förklaras inte traktbundne författaren för att leda läsaren mot närmare. Vilka konsekvenser det otillräckligt ut- det moraliskt angelägna budskapet. Ska forma- redda förhållandet mellan etik och estetik har för listernas främmandegörande grepp som snarare Tyrbergs undersökning framgår av hans resone- stör än främjar läsbarheten i så fall betraktas som mang kring klichéns funktioner. Han illustrerar omoraliska? sin etiska kommunikationsmodell med en scen Som Konstanzskolans teoretiker visat handlar ur Madame Bovary, där den uttråkade Rodolphe konflikten mellan Emma och Rodolphe – och vägrar lyssna på Emmas kärleksfloskler – Emma mellan Tyrberg och formalisterna – inte om rätt representerar här författaren och Rodolphe läsa- och fel utan om två historiskt fixerbara typer av ren. Enligt Tyrberg är det ”Rodolphes moraliska litterär betydelseproduktion. Formalisterna kon- skyldighet” att leva sig in i ”Emmas slitna och struerar sitt litteraturbegrepp för att legitimera fattiga ord”(). Men med utgångspunkt i exem- ett modernistiskt skrivsätt. Tyrbergs narrativa etik pelvis den ryska formalismen skulle man kunna vilar på den schleiermacherskt-diltheyska herme- hävda att Rodolphe inte lyssnar på Emma efter- neutikens axiom som har täckning i äldre litterära som hon helt enkelt inte lyckas skapa litteratur. diskurstyper. Symptomatiskt nog jämför Tyrberg Är det inte snarare författarens skyldighet att Ahlins Natt i marknadstältet med en nytestament- producera en text som fångar läsarens uppmärk- lig liknelse. En modellgenre som i än högre grad samhet? Exemplet med Rodolphe visar inte bara överensstämmer med Tyrbergs litteratursyn är hur svårt det är att beskriva estetiska fenomen i predikan och den ur predikan framsprungna etiska termer utan tydliggör också ett av de mer moraliteten. Tyrberg förväntar sig att hela litte- problematiska tankemönstren i Tyrbergs studie. raturen ska kommunicera ungefär på samma sätt Utmärkande för en stor del av -talets litte- som den senmedeltida Everyman. raturvetenskap är övertygelsen om den litterära Ett annat problem i Tyrbergs tankemodell är semantikens specificitet. Tyrberg däremot utgår hans etikbegrepp. I stället för att precisera dess från teorier som inte ser någon kvalitativ skillnad innebörd i en systematisk begreppsdiskussion mellan vardaglig och litterär kommunikation, en hänvisar han till ”den unika, lokala och situa- grundhållning som speglas i hans syn på litterära tionsbestämda nästans anrop”(). Som etiska klichéer. Enligt de ryska formalisterna har kliché- modellsituationer nämns den gammaltestament- erna till uppgift att utgöra underlag för defami- liga klagan, Jobs bön och Jesus parabelundervis- liariserande effekter, som trotsar läsarens förstå- ning. Kruxet är att ingen av dessa har en självklar elserutiner och därmed ökar textens litteraritet. etisk halt. Som i synnerhet Claus Westermann Tyrberg ser i litteraturens konventioner inget an- demonstrerat handlar klagosången inte om gott nat än en kontraktbunden garant för läsbarhet. och ont utan om lidande och gudomlig hjälp. Denna attityd till det klichéartade är en pro- Jobbokens huvudintention är att diskreditera ved- dukt av Tyrbergs allmänna syn på litteraturens ergällningslärans moraliska tänkande och försvara moraliska aspekt. Han deklarerar att han vill se det amoraliskt-apofatiska i Guds och människans  · Övriga recensioner Övriga recensioner · 

relation. Jesus liknelser besvarar inte frågan quid rent av används synonymt med allvar (), djup agas utan förkunnar Guds rike – det är först som () och ideologi (). Som moraliskt relevant be- ett resultat av den uteblivna parusin som några traktas allt som inte är ”oskyldigt tidsfördriv”(), av liknelserna underkastas en stegvis etisering. ändamålslöshet och ”lek”(). Tyrberg är förvisso Enligt Joachim Jeremias är detta parenetiska in- medveten om att han använder ”ett vitt etikbe- slag relativt svagt i Markusevangeliets historia om grepp”(). Men frågan kvarstår: vilket analytiskt såningsmannen, den liknelse Tyrberg mest frek- värde har ett så löst konceptuellt verktyg? vent hänvisar till. Ytterligare ett problem i Tyrbergs modell är I Ahlinkapitlet förankrar Tyrberg sin kommu- de religiösa kategoriernas relevans. Han låter nikationsmodell i den breda existentialistiskt- sin ”reflektion kring estetik och etik” vägledas av personalistiska strömningen med Kierkegaard, ”den lutherska dikotomin imitatio/vocatio”. Men Buber, Marcel och Sartre som de viktigaste nam- denna ”tankefigur”() är ingen neutral formel nen. Denna idétradition har dock ingen odelat som passar lika bra på alla de estetiska och etiska positiv attityd till etiken. Tyrberg noterar visser- kontexter Tyrberg sätter i spel. Luthers begrepp ligen att Kierkegaard i Frygt og bæven suspenderar imitatio är relaterat till hög- och senmedelti- det etiska, men ser i denna tankeoperation ingen dens sequi och imitare, som han dessutom åter- teoretisk komplikation för sin modell. Faktum är ger i polemiskt tillspetsad, starkt förenklad form. att Kierkegaards suspension återklingar hos näs- Många av Tyrbergs representationsformer – bild, tan alla existentialistiskt-dialogiska filosofer och figura, mimesis – får inte plats i detta snäva la- teologer Tyrberg åberopar – problemet kan knap- tinska paradigm. Inte heller gör Luthers vocatio past ignoreras. Heideggers distinktion mellan mo- rättvisa åt det breda teologiska kontextspektrum ralisk och existentiell skuld, Gogartens mellan som Tyrberg utnyttjar. Vocatiobegreppet bottnar ”Grundhaltung” och ”Einzelhandlung”, Tillichs i Luthers antropologi och rymmer en mycket spe- mellan teologisk och moralisk synd, Mouniers ciell syn på människans förhållande till synden mellan det personala och det moraliska, alla va- och frälsningen. rierar på skilda sätt Kierkegaards övertygelse om Tyrberg karakteriserar sitt vocatiobegrepp som de moraliska kategoriernas otillräcklighet. ”ett slags anrop” som kommer från ”en tillvaro i Denna återhållsamhet gentemot det etiska ut- utsatthet, isolering och språklig förbistring”(). märker också merparten av de moderna kontinen- Det är framför allt klagosångens nödrop som tala litteraturvetare och hermeneutiker Tyrberg får utgöra mönster för författarens vocatioröst. hänvisar till. Han ser i Wolfgang Iser en pragma- Denna arketypiska situation skrivs ut på tre bib- tiker som är ”mer intresserad av vad en litterär text liska tilltalsformer: ”bönens hänvändelse”(), gör än vad den betyder”(). Visserligen stämmer den uppfordrande kallelsen samt förkunnelsen. det att Iser utgår från Wayne Booths etiskt-reto- En allvarlig brist i denna typologi är dess uppen- riska kategorier, men han skriver in dem i en feno- bara motsägelser. Tyrberg definierar exempelvis menologiskt-hermeneutisk referensram. Medan författarens anrop i kontrast till löftet. Men den Booths implicite författare först och främst vill förkunnelse han ser som en av anropets under- påverka sin mottagare, är Isers implicite läsare in- kategorier bygger i hög grad just på löftets situa- riktad på att konstruera textens betydelse. Då Iser, tion. En liknande inkoherens råder mellan de en- till exempel i sin analys av Vanity Fair, tar upp ro- skilda modellsituationerna och den bärande dis- manens moraliska tematik belyser han den inte tinktionen imitatio/vocatio. Så som Tyrberg tolkar som ett pragmatiskt-etiskt utan som ett herme- Luthers dikotomi innebär den en stark antago- neutiskt problem. nisering av människans horisontala och vertikala Den främsta orsaken till att Tyrberg ser både relationer: det är inte genom att vända sig direkt Kristus, Kierkegaard och Iser som moralister lig- till Gud utan genom att öppna sig för sin nästa ger i hur han förstår begreppet etik. Relationen som människan påstås kunna realisera sitt etiska mellan två subjekt, vare sig det handlar om Gud kall. Det finns i Bibeln en mängd exempel på ett och människa eller författare och läsare, kan be- sådant mellanmänskligt tilltal. Men Tyrbergs alla skrivas på många sätt: ontiskt, antropologiskt, so- modellsituationer beskriver förhållandet mellan teriologiskt, personalistiskt, moraliskt. Tyrberg människa och Gud. På vilka premisser denna ver- upplöser dessa distinktioner i en etikens odiffe- tikala relation kan stå modell för den horisontala rentierade sfär. Hans etikbegrepp är så brett att det vocatio förklaras aldrig.  · Övriga recensioner Övriga recensioner · 

Denna inkoherens avslöjar en påfallande be- och inskärper att det som finns i hennes böcker är gränsning i Luthers dikotomi som bas för den ”helt och hållet en värld ’före etiken’. Där har ont ” ’anropets estetik’ ”() Tyrberg vill konstruera. I och gott ingen betydelse”(Ord och Bild /). I den tidigaste patristiken avvisas allt estetiskt tän- olika sammanhang ifrågasätter Trotzig också den kande som hedniskt. Men relativt snabbt avlöses identifikatoriska inlevelsepoetiken och påstår att denna antiestetiska attityd av en strävan att an- konsten innebär protest, förnekande, ur-sadeln- passa den antika estetiken till den kristna fräls- kastande. I huvuddelen av dessa uttalanden mar- ningsläran. Det finns kyrkofäder som försöker kerar Trotzig sin identitet som modernist. Att – formulera denna alternativa kristna estetik på ett som Tyrberg gör – privilegiera hennes etikvän- sätt som påminner om Tyrbergs dialogiskt-etiska liga utsagor medför en påtaglig avmodernisering koncept. Vad deras tankebyggen – Augustinus av hennes författarskap. caritas-estetik är kanske det mest kända exem- Tyrberg vill studera Dykungens dotter som ett plet – visar är att den kristna tilltalsestetiken inte författarens etiskt laddade tilltal. Det är ett gott kan konstrueras annat än genom att ha sitt yt- uppslag. En möjlig väg vore att utgå dels från de tersta du i Gud. Det är den religiösa människa/ många Trotzigartiklar där den moderna världens Gud-relationen som de mellanmänskliga jag/du- sjukdom diagnostiseras, dels från de poetologiska relationerna vilar på och inte tvärtom. Genom texter där Trotzig tillskriver olika litterära grepp sin hårda lansering av Luthers antagoniserande en medicinal funktion, och läsa Dykungens dot- dikotomi försummar Tyrberg det estetikkonsti- ter som ett slags modern moralitet med avsikt att tuerande människa/Gud-förhållandet och ställer skaka om och förbättra här-och-nu-levande läsare sig samtidigt inför en omöjlig uppgift. Eftersom – Trotzig har i olika sammanhang bekräftat att människan i olika epoker på olika vis definie- moraliteten är en levande genre för henne. Men rat sitt förhållande till Gud, har hon framskapat Tyrberg väljer varken denna eller någon annan olika estetiska tankemönster och utarbetat olika väg som skulle kunna lyfta fram textens innebo- diskurstyper – inte alla tilltalsbaserade och inte ende tilltalspotential. Såväl i Trotzigkapitlet som alla etiska. Vart och ett av dessa konventionalise- i resonemangen kring de övriga författarskapen rade skrivsätt har sin särskilda ”Sitz im Leben”, tillskrivs romanernas retoriska dimension en en- sin bestämda antropologiska ram, sin egen soci- bart marginell roll. Den hermeneutiserande ten- ala och kultiska förankring. I sin systematik för- densen i Tyrbergs tankemodell dominerar helt söker Tyrberg ur en sådan mycket specifik genre hans undersökningspraxis. I stället för att ägna – den gammaltestamentliga klagan – härleda en sig åt romanernas retorik genomför han en se- rad andra bibliska diskurstyper. Inkoherenserna rie tolkningar. Det retoriska behandlas varken på i hans typologi beror i hög grad på att han avhis- sägandets nivå eller som meningens semiotiska toriserar sina kategorier för att konstruera ett tid- villkor utan skrivs in i de studerade texterna som löst paradigm. deras centrala semantiska struktur. Romanerna I min granskning av hur Tyrbergs tankemodell läses som metalitterära utsagor, som i mer eller fungerar som ”ingång” till de fyra författarska- mindre förtäckt form tematiserar sina egna kom- pen har jag valt att koncentrera mig till studiens munikationsbetingelser. längsta kapitel, som ägnas Birgitta Trotzig med fo- Sitt tolkningsarbete organiserar Tyrberg en- kus på hennes roman Dykungens dotter. Tyrberg ligt den syn på betydelse som presenterats i in- hävdar inledningsvis att Trotzig i sina böcker stäl- ledningskapitlet. Han menar att varje litterärt ler etiken i centrum och tilldelar sig själv rollen verk innehåller ett system av tolkningsstyrande som identifikatorisk, ställföreträdande tillbedjare, vägvisare. De har i regel karaktären av konven- som gestaltar kollektivets lidande och klagan. Till tionaliserade signaler – klichéer, allusioner, gen- stöd för sin tes citerar han några av Trotzigs icke- reanvisningar – som aktualiserar skilda litterära, skönlitterära uttalanden där hon framhäver lit- filosofiska och teologiska intertexter; meningspro- teraturens etiska uppgift. Vad Tyrberg däremot duktionen förstås som en intertextuellt realiserad inte nämner är att Trotzig minst lika ofta expli- kontextualisering. Tyrberg betraktar verkets inter- cit förnekar att hennes författarskap har en etisk textuella markörer som författarauktoriserade och intention. I en intervju publicerad tre år före etiskt bindande ”fästpunkter”, som liksom står Dykungens dotter vänder hon sig mot alla ”idio- utanför romanens semantiska gungfly och tryggt ter som av konst begär först och främst Moral” leder läsaren mot det slutgiltiga, moraliskt ange-  · Övriga recensioner Övriga recensioner · 

lägna budskapet. Slutbetydelsens stabilitet påstås som är närmast ordagranna anspelningar på källor ha sin garant i signalernas kontraktbundenhet. Jag som inte ingår i hans intertextuella kanon. Flera ger Tyrberg rätt i att Dykungens dotter öppnar sig av hans exempel på romangestalternas besatthet är för kontextualiserande tolkningar, som på olika nästan exakta augustinska citat, där inte besatthe- sätt kan knytas till Trotzigs intentioner; mycket ten utan concupiscentia står i fokus. Men Tyrberg i romanen överensstämmer påfallande väl med bortser från denna mest självklara intertextuella åsikter hon formulerar i artiklar och intervjuer. bas och belyser Augustinusallusionerna utifrån Men jag tror att Tyrberg överskattar de konven- Markusevangeliets historia om utdrivningen av tionaliserade greppens pålitlighet. De utgör inga de orena andarna, en av hans återkommande in- enkla anvisningar som friktionsfritt leder läsaren tertexter. Resultatet av denna uteslutningstaktik till ett i förväg bestämt mål utan ingår i avance- blir en märkbar harmonisering av romanens be- rade estetiska strategier som kan komplicera tex- tydelsestrukturer. Även om Tyrberg ibland note- tens betydelse. Tyrberg menar exempelvis att valet rar att såväl Dykungens dotter som studiens övriga av sagogenren fungerar som en ”bekännelse”() romaner genomsyras av mångstämmighet, ambi- från författarens sida. Men i så fall är denna be- valens och ironi, tillåts det inte påverka hans her- kännelse rätt förrädisk. I essän ”Törnrosa”, som meneutiska arbetssätt: trots ”alla motsägelser och har många direkta kopplingar till Dykungens dot- paradoxala ironier”() påstås texterna obevek- ter, visar Trotzig att hon med begreppet saga för- ligt leda till ”ett entydigt etiskt begrepp”(), ”en står något helt annat än vad som brukar stå i litte- bestämd punkt”(), en ”författarens och roma- raturvetenskapliga lexika. En annan vägvisare hit- nens grundsyn”(). tar Tyrberg i en av gestalterna – gårdskarlen – som Svagheten med Trotzigkapitlets intertextuella tillskrivs de medeltida helgonfigurernas förebild- kanon är inte bara att den reducerar romanens lighet. Men gårdskarlen är långt ifrån oklander- meningsstrukturer utan också att den motarbetar lig: han super, hatar, misshandlar. Med auktori- Tyrbergs övergripande metodiska syften. Även om tet och kontraktuellt ansvar förser Tyrberg också han sätter tematiken och hermeneutiken framför romanens berättare. Men denna skaz-röst fäller tilltalet och retoriken, hade han med hjälp av just gång på gång omdömen som direkt strider mot tematiken kunnat hävda berättelsens etiska karak- författarens uttalade värderingar. tär genom att i sin tolkning utgå från moraliskt En annan komplikation är att Dykungens dotter profilerade intertexter.Dykungens dotter rymmer – i likhet med de övriga diskuterade romanerna en mängd sådana referenser – till Simone Weils – genomkorsas av betydelseproducerande signa- samhällskritiska skrifter exempelvis. Men även ler som leder åt olika håll, som skapar konflikter, denna etiserande möjlighet tar Tyrberg till vara som upphäver varandra. Tyrberg försöker bemäs- endast i begränsad omfattning. Han observerar tra detta dynamiska betydelseöverskott genom att träffande att romanen aktualiserar personalistiska i varje tolkning utgå från ett par markörer, som intertexter, men utreder inte närmare deras etiska han gör till centrum för sin semantiska tillslut- uttrycksformer hos Trotzig. I stället håller han sig ning. De valda signalerna påstås spela ”en avgö- främst till de referenser som hör hemma i den gre- rande roll”(), inta ”en särställning”() etc. kiskt-ortodoxa kristendomen: den heliga narren, Tyrberg gör inte sina hierarkiseringar utan moti- ikonens teologi, Dostojevskijs människosyn etc. vering. I tolkningen av Dykungens dotter ger han Detta intertextuella val är på många sätt välmoti- företräde åt paratextuellt förankrade intertexter verat. En stor del av de idéströmningar Trotzig ser med argumentet att det paratextuella fältet ingår som sina inspirationskällor, till exempel la théolo- i en ”direkt”() kommunikation mellan för- gie nouvelle, hämtar avgörande impulser från den fattare och läsare. Men man undrar om han inte grekiskt-ortodoxa teologin. Också romanen själv missbedömer paratexternas direkthet – de behö- ger intressant respons på Tyrbergs kontexter; med ver varken stå utanför verkets estetiska spel eller hjälp av sina ortodoxa referenser lyckas han spåra utpeka de starkaste intertexterna. Tyrbergs moti- flera centrala betydelseskikt iDykungens dotter, till vering förklarar inte heller varför han i sin tolk- exempel skapelsens aktiva roll i frälsningsproces- ning begränsar sig till blott några av paratexternas sen. Men det problematiska med Tyrbergs orto- talrika intertextuella signaler. Detta monofonise- doxa intertexter är att de inte har någon självklar rande drag i hans hermeneutiska praktik framträ- moralisk relevans. Som ledande nutida ryska teo- der särskilt starkt då han kommenterar passager loger – Sergej Bulgakov, Vladimir Lossky, Pavel  · Övriga recensioner Övriga recensioner · 

Evdokimov – ständigt betonar har den grekiskt- brödet, skapelsen, Bibeln och ikonen är en central ortodoxa teologin inte en moraliskt-forensisk tanke i den ortodoxa teologin. Oklart är däremot utan en ontisk karaktär. Det är inte mellan ont hur denna liturgisering hänger ihop med tolkning- och gott utan mellan Gud och djävul, paradis och ens övriga element. För det första hävdar Tyrberg Hades, liv och död som de grekiska kyrkofäderna i början av sitt kapitel att Trotzig ger röst åt det li- placerar människan. Trotzig konstaterar själv att dande kollektivets klagorop. Hur kan det lamen- Dostojevskij och hela den grekiskt-ortodoxa tra- terande jaget samtidigt axla rollen som dopets för- ditionen företräder en ”religiös amoralism” (Ord rättare? Motsägelsen blir desto starkare genom att och Bild /). den ortodoxa liturgin har en jublande, hymnisk Även om Tyrberg på ett ställe citerar ur Losskys prägel. För det andra är den ortodoxa liturgin för- klassiska Östkyrkans mystiska teologi, har han up- ankrad i en nyplatonskt färgad världsbild, har en penbara svårigheter att förstå det grekiska tänke- ontiskt-ikonisk karaktär och speglar den ständigt sättets särart. Att han på fullt allvar hänvisar till pågående himmelska liturgin (varken Genette eller engelska översättningar av titeln Besy (Onda an- Tyrberg har för övrigt någon bra term för denna dar) som auktoritativa tolkningsinstanser () är tidlösa durativitet) som överstiger alla moraliska symptomatiskt. Han tränger kontinuerligt in sina distinktioner. Det är svårt att hitta ett idékom- ortodoxa kontexter i en främmande, occidental plex mer avlägset från Tyrbergs anglosaxiska prag- tolkningsram. I hans framställning blir Kristus matism än den ortodoxa kristendomens liturgiskt anastasis, aktualiserad i romanens andra motto, präglade verklighetsuppfattning. lika med det västerländska korsfästelsemysteriet, En grundförutsättning för den intertextuellt grekernas nyplatonskt koncipierade eikonbegrepp baserade tolkningsmetod Tyrberg tillämpar på de lika med omas a Kempis imitatio, de heliga då- fyra författarskapen är att uttolkaren har ett fast rarna lika med den latinska medeltidens exem- grepp om de utnyttjade intertexterna. Tyvärr be- pelfigurer, den grekiska kristologins ”redan nu” lastas Tyrbergs studie av en rad uppenbara felak- lika med den augustinska traditionens ”inte än” tigheter; förståelsen av figurabegreppet är en av etc. Denna tvångsoccidentalisering och tvångs- många. Mer ödesdigert är att han ofta förenk- etisering av de ortodoxa intertexterna omvand- lar sina intertexter, rycker loss dem från deras lar Dykungens dotter till en sorts utvecklingsro- sammanhang och upplöser deras särart – kan- man, där gestalter genom moralisk självinsikt når ske en konsekvens av att han sällan rådfrågar slutgiltig försoning. Jag är beredd att hålla med den mer kvalificerade forskningen på området. Tyrberg om att Dykungens dotter har positiva, op- Jag nöjer mig med att kommentera ett exem- timistiska inslag. Men de introduceras främst ge- pel. Helgonlegenden har under sin långa histo- nom just de grekiskt färgade intertexterna som ria framskapat många former med rötter i skilda placerar sig bortom moralen. Romanens etiska antropologier. Den kan vara moralisk eller amo- diskurs däremot domineras av en människosyn ralisk, bygga på eikon- eller imitatioteologin, be- som underminerar Tyrbergs harmoniska bild av rätta om fläckfria bekännare eller omvända syn- gestalternas slutgiltiga försoning. Mojan inser vis- dare, ställa asketisk kontemplation eller nästans serligen sin skuld och beträder förlåtelsens tid, rop i centrum, domineras av doxologiska eller men bara ett par sidor senare sviker hon sin dotter uppbyggliga funktioner. Då en legend överförs igen. Denna typ av återfall knyts i både Trotzigs från en miljö till en annan anpassas den till sina artiklar och Dykungens dotter till människans na- nya villkor genom olika omredigeringar som ald- turbundna, outrotliga förstörelsedrift, som gör all rig helt suddar ut de äldre teologiska skikten. I sin jordisk försoning skör, ytlig, kortvarig. tolkning av Torgny Lindgrens Hummelhonung, Tyrbergs tolkning av Dykungens dotter avslutas där Kristoferlegenden och legendpoetiken i stort med ett försök att beskriva romanens retorik i ritu- fungerar som central kontext, förutsätter Tyrberg ella termer. Trotzig tilldelas liturgens roll samtidigt att alla legender bygger på en speciell, världsfrån- som läsningen får karaktären av en dophandling. vänd variant av imitatio – genrens dynamiska his- Att sakramentalisera bokens tilltal är en fruktbar toria lämnas helt obeaktad. Ännu märkligare är idé som har full täckning i romanens grekiska in- att Tyrberg inte gör någon tydligare distinktion tertexter, även om det eukaristiska mysteriet nog mellan legenden som sådan och Luthers syn på vore en mer träffande liturgisk kontext än dopet: ”Lügende”, som säger mer om Luthers egna teolo- parallellen mellan Kristus kropp, det eukaristiska giska ”ingångar” än om helgonlegenden i sig.  · Övriga recensioner Övriga recensioner · 

Som en direkt konsekvens av denna uttun- Stockholm , inom ramarna för det tvärveten- ning av intertexternas identitet börjar de aktive- skapliga forskningsprojektet ”Mening och tolk- rade idékomplexen alltmer likna varandra. Ytterst ning”. Utöver bidrag från svenska forskare bl.a. i sällan låter Tyrberg de diskuterade romanerna filosofi, litteraturvetenskap, historia och lingvis- mobilisera motstånd mot sina kontexter. Hans tik, återfinns också fyra essäer av forskare verk- framställning genomsyras av likhetsuttryck: på- samma utanför Sverige, nämligen Paul Ricœur, minna om, närma sig, vara analog med. Det vore Jørgen Dines Johansen, Kendall Walton och fel att påstå att denna likhetshermeneutik alltid Donald Davidson. gynnar Tyrbergs etiserande syfte. I tolkningen av De olika essäerna spänner över en mängd olika Hummelhonung exempelvis skulle Lindgrens mo- frågor som uppkommer i samband med begrep- raliska profil ha framträtt mycket tydligare om pen mening och tolkning. Flera artiklar rör rent Tyrberg hållit Kristoferlegendens olika betydel- språkfilosofiska frågor, som huruvida språklig me- selager isär. Men i de flesta fall är konturlöshe- ning är ”kompositionell” (d.v.s. tanken att me- tens direkta resultat att kontexterna lättare kan ningen hos ett komplext uttryck, är bestämd av infogas i tolkningarnas lutherskt etiska rörelse. En meningen hos dess delar, och det sätt det är sam- frekvent manöver i Tyrbergs studie är att han i de mansatt), hur språklig mening förhåller sig till tolkade romanerna fokuserar några av kristendo- språklig användning, och vilka krav som bör stäl- mens allmänna begrepp – kärlek, kropp, kenosis las på teorier om språklig mening. Några artiklar etc. – som i de olika konfessionella och teologi- behandlar rollen som tolkning spelar inom sam- historiska sammanhangen fått starkt varierande hällsvetenskaper som historia och juridik. Ett an- betydelse. I stället för att fråga vilken av dessa be- nat tema kring vilket ett antal essäer rör sig, gäl- tydelser som bäst motsvarar romanens framställ- ler platsen som begreppen mening och tolkning ningssätt utgår han från den lutherska etikens intar i samband med estetiska diskussioner kring begreppsdefinitioner. Romangestalternas ambi- musik, litteratur och konst. Här ska jag, främst valenta antropologiska status exempelvis etiket- på grund av inriktningen på denna tidskrift, hu- teras närmast mekaniskt med den lutherska for- vudsakligen koncentrera mig på just detta se- meln simul iustus et peccator – som om männi- nare tema. skans paradoxalitet inte givit upphov till andra Jag vill redan nu säga att den tvärvetenskapliga kristna, inte nödvändigtvis etiskt präglade för- behandlingen av begreppen är lovvärd. Förvisso klaringsmodeller, som vi dessutom vet att de dis- är väl ett utbyte av idéer mellan åtminstone de es- kuterade författarna är förtrogna med. De mora- tetiska disciplinerna och filosofi ganska ofta före- liska betydelsestrukturer som Tyrberg upptäcker kommande. Och detta är väl naturligt nog – det i de fyra författarskapen är i hög grad en frukt av vore märkligt om vad som diskuteras inom filo- denna typ av intertextuella glidningar. Tyrbergs sofi kring exempelvis tolkning, inte hade någon benägenhet att uppfatta produktion och recep- bäring på olika faktiskt förekommande tolkande tion av litterär mening som en etisk akt frampro- verksamheter; men också omvänt, givetvis, vore vocerar gång på gång frågan om det är så ”den det anmärkningsvärt om en filosofisk teori om, ansvarsfulle läsaren”() ska förhålla sig till sitt säg, tolkning av fiktionella verk, inte tog någon tolkningsobjekt. hänsyn till hur en sådan tolkning faktiskt går till Krzysztof Bak inom t.ex. litteraturvetenskap. Denna sorts korsbefruktning har emellertid va- rit långt mer förekommande när den filosofiska Meaning and Interpretation. red. Dag Prawitz. sidan varit någon form av kontinentalfilosofi, Almqvist & Wiksell. Stockholm . snarare än logiskt-analytiskt orienterad. (Denna uppdelning av filosofin ska väl kanske inte över- Boken Meaning and Interpretation behandlar ut- drivas, och på senare tid har meningsfullheten i ifrån en rad olika perspektiv begreppen mening att dra en sådan skiljelinje ibland också ifråga- och tolkning – två begrepp som får sägas vara av satts.) Snedfördelningen mellan de bägge filoso- fundamental betydelse inom de estetiska veten- fiska lägren vad gäller detta, är i viss mån förstå- skaperna, men också, åtminstone på senare tid, elig. Kontinentalfilosofin har, för det första, av inom filosofi. Boken utgörs av en samling essäer tradition visat större intresse för litteratur och som presenterades vid en konferens som hölls i konst, än vad analytisk filosofi gjort. Och det är