Litteratur och kritik m.m. http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1957_litt Fornvännen 1957, s. 82-92, 95-96, 207-208, 264-272, 314-317, 321-332 Ingår i: samla.raa.se LITTERATUR OCH KRITIK ISLÄNDSKA HEDNAGRAVAR OCH GRAVFYND

KRIS-IMAN ELDJÅRN: Kami og Haagfé. Akureyri 1956. På skilda områden har den livaktiga yngre isländska forskargenerationen gjort värdefulla insatser, som ha tilldragit sig en välförtjänt uppmärksamhet även utanför Island. Av mycket stort intresse också för den svenska forn­ forskningen är den doktorsavhandling, Kuinl og hungfé (Akureyri 1956), som för några månader sedan (ramlades av museumsdirektör Kristjån Eld­ jårn, Islands unge och mycket verksamme riksantikvarie. Avhandlingen är cn utomordentligt vacker bok på nära 500 sidor, och dess ämne är ovanligt omfattande för att utgöra ett lärdomsprov av detta slag. Författaren har tagit till uppgift att beskriva alla de isländska bedna- gravar och alla de gravfynd, som hittills äro kända (t. o. m. år 1955). Ar­ betet utgöres emellertid icke endast av en fyndkatalog; Kristjån Eldjårn tecknar med stor skicklighet en bild av det förkristna gravskicket på Island, han beskriver i detalj de olika gravfynden, och han sätter in dem i deras vida kulturhistoriska och stilhistoriska sammanhang med säker och för­ siktig hand. Före Kuinl og haugfé (Forngravar och gravfynd) har endast funnits en översikt av något likartat slag, nämligen Kr. Kålunds »Islands fortldslasvningers (i Aarb0ger 1882). Sedan Kålunds arbete trycktes för 75 år sedan, har antalet fyndplatser stigit avsevärt: Av de 123 fynd­ platser, som Eldjårn beskriver, voro endast 25 kända av Kälund. Bedan av- delta förhållande framgår, alt författaren av Kuml och haugfé har gett sig i kast med en uppgift av betydelse. Avsikten med arbetet är givetvis i första hand att ge arkeologerna •— icke minst i de andra nordiska länderna — en fullständig redogörelse för de isländska vikingatidsfynden, men boken är skriven och disponerad på ett sätt, som också gör den lämpad att läsas av den isländska allmänheten. Man kan räkna med att avhandlingen kommer att fä inånga läsare utanför arkeologernas krets, ett förhållande som kanske skulle vara anmärknings­ värt annorstädes än på Island. Det är emellertid denna egenskap hos arbetet, som gör att också historiker och filologer kunna läsa den icke endast utan möda utan med ett spänt intresse från första sidan till den sista, om de ha förmånen att kunna förstå isländska. I inledningskapitlet, »Fundur Islands og fornleifar», behandlas Islands upptäcktshistoria ur arkeologisk synpunkt. Hade man icke haft litterära uppgifter att stödja sig pa, skulle man icke veta mycket om den period i Islands historia som ligger före den nordiska kolonisationen under 800-talets senare del. Are frode skriver som bekant i Islendingabök, att det bodde

82 LITTERATUR OCH KRITIK kristna män på Island, när nordborna kommo dit; dessa kallade nordborna 'papar'. »Men de drogo sedan bort, ty de ville icke vara här tillsammans med hedna män. Och de lämnade efter sig iriska böcker och klockor och krumstavar; därav kunde man förstå, att de voro iriska män.» Dessa Åres ord fä stöd i Dicuilus omkring år 825 skrivna arbete De mensura orbis terree; där omtalas, att några präster vid 700-talets slut hade varit på »Thule», som beskrives så, att man knappast kan tveka om, att det är Island som åsyftas. (Eldjårns uppgift, att »alla vetenskapsmän äro överens om,' att Dicuilus' Thule är Island», är emellertid icke fullt korrekt. Ännu 1956 uppfattas textstället som åsyftande Färöarna av t. ex. P. H. Blair i Anglo- Saxon England.) Därtill kommer ortnamnens vittnesbörd; namn såsom Irski- höll, Papey, Papaös o. s. v. äro minnen från den iriska bosättningen före landnåmstiden. Några arkeologiska stöd för denna tidiga bosättning kunna icke framletas, anser Eldjårn, som alltså år kritisk mot alla de försök, som ha gjorts alt på Island finna spår av »paparna». Om vi icke hade haft ortnamnen och de historiska källorna, »mundi oss vera ékunnugt um 1'eiinan ]>ått landnåmssögunnar». Detta beror naturligvis huvudsakligen på — och det år cn slutsats, som man kan draga av fyndbristcn — aft någon omfattande bosättning av irländska eremiter icke har förekommit pa Island. Om betydligt tidigare besökare vittna enligt Eldjårn tre romerska mynt från tiden 270—305 e. Kr. De tre mynten, som äro s.k. antoninianer, ha påträffats på Östlandet. Anmärkningsvärt är, att inga sädana mynt äro kända från Norge och Sverige, ett förhållande som gör det osannolikt, att någon av laiidnåmsmännen har haft dem med sig. Vem skulle komma pä den idén att taga 000 år gamla, värdelösa romerska mynt med sig på resan till Island? Eldjårn anser det däremot sannolikt, att mynten ha förts till Island vid en tid, dä dessa mynt utgjorde betalningsmedel i romerska riket, samt att de ha kommit från den romerska koloni, som läg Island närmast, från England, som ju vid 200-talets slut var eu verkligt betydande sjömakt. Att skepp därifrån kunna ha drivits upp till Island kan sägas vara antagligt, men man ställer sig ändå något avvaktande. Det är givetvis förenat med stora risker att draga slutsatser av enstaka fynd av denna art. Detta inledningskapitel är emellertid endast ett slags förspel till av­ handlingens huvudtema, som börjar med det andra avsnittet, Kumlalal. I delta lämnas en fullständig redogörelse för samtliga nu kända isländska forngravar samt deras innehåll. Som ovan nämnts är fyndplatsernas antal 123; antalet påträffade hednagravar är minst 246. Av särskilt intresse är givetvis de gravhögar, som man kan antaga ha samband med litterära källor. Detta förekommer i flera fall. Sålunda nämnas i Landnåmabök sammanlagt 25 gånger på vilka platser namngivna personer ha fått sina gravar. I denna enastående historiska urkund omtalas t. ex. gravhögarna vid TraSarholt i Arnessysla på sydvästra Island. Dessa högar nämnas ocksä i Flöamanna saga. Det berättas bl. a. hur Atli Hall- steinsson överfalles av Hrafn porviSarson och får banesår: »Atli dog hemma pä TraSarholt och han lades i hög, såsom sed då var (ok uar bann heygQr

83 LITTERATUR OCH KRITIK sem på uar siguenja til).» (>öi'Sr, Atlis son, var nio år, då detta hände. En gäng sex år senare får han reda på, att faderns baneman, lirafn, hade ridit ut till Einarshofn till ett skepp, som låg där, samt att han ämnade sig hem på kvällen. » [>6rSr satt i försåt för Hrafn vid HaugavaS nedanför TraSarholt och hade ett spjut i handen och vill nu antingen hämnas sin fader eller bli dödad. Och på kvällen, dä Hrafn rider hem, springer fiurftr emot honom och ränner spjutet i honom. Hrafn föll av hästen och (>6r5r lämnade honom död. Och'hans hög är öster om vägen, men väster om vägen ligger Atles hög och Olvis hög och Hallsteins hög (ok er par baiigr hans fyrir austan gatunu, en fyrir vestan er Atlahaugr ok Qlvisbaugr ok Hallsteinsbangr).» Här har man ett intressant exempel pa överensstämmelse mellan litterära källor och fornminnen. Man beklagar, att icke Eldjårn fick bli den förste att gräva ut dessa fyra gravhögar, som äro, eller rättare sagt ha varit, ståt­ ligare än några andra kända isländska »fornmannakuml». De undersöktes nämligen redan år 1880, oeh den undersökningen fyller givetvis icke de krav, som den möderne arkeologen ställer. Efter den första undersökningen blevo gravarna svårt skadade; nu återstår endast »Hrafnsliaugur». Platsen är intressant: Högarna placerades invid ridvägen, strax väster om det gamla vadstället, som alltså, när Landnåmabök skrevs, hette HaugavaS. Ännu beklagligare är kanske, att »Skallagrims hög» har skadats genom rovgrävning och genom förödande isländska naturkrafter av mångahanda slag. Det hade varit av stort intresse, om en modern undersökning hade kunnat verifiera uppgifterna i det stora mästerverk, som heter Egill Skalla- Grimssons saga. En av de många starka scenerna i denna saga utgöres av skildringen av Skalla-Grims död. Den slutar med några rader om hur Skalla-Grim grav­ sättes: Egill och ett par andra män buro den döde »ned till Naustanes och tältade över liket om natten. Men pä morgonen vid flodtid lade de Skalla- Grim i en båt och rodde honom ut till Digranes. Egill lät göra hög där längst ut på näset. I den gravsattes Skalla-Grim med sin häst, sina vapen och sina verktyg. Icke omtalas det», slutar sagans skildring, »att löst gods lades i högen hos honom.» Vid Bringa i ÖngulsstaSahreppur påträffade vägarbetare en forngrav med inansben, svärd och spjut. I en för nägra år sedan publicerad uppsats (i essäsamlingen Gengiö ä reka) har Eldjårn lyckats göra troligt, att den man, som här var gravlagd, är BårSr Hallason, som enligt Viga-Glums saga blev dräpt av Vigfiiss Viga-Glumsson år 980. Fyndplatserna ligga tätast i Bangårvallasysla på Sydlandet — i den trakt alltså, som bl. a. är Njålssagans huvudskädeplats — i EyJafJarSartysla på Nordlandet och i FljötsdalshéraS och dess omgivningar på nordöstra Island. Men någon systematisk inventering, liknande den som nu pågår i Sverige genom Biksantikvarieämbetets försorg, har icke ägt rum på Island. Det är väl troligt, att en sådan inventering skulle ge ett visst utbyte, även om man icke vågar räkna med att antalet fyndplatser skulle stiga så sensationellt som det har gjort i vårt land.

84 LITTERATUR OCH KRITIK

Det största antalet av de isländska forngravarna har kommit i dagen genom den för Island eljest så ödesdigra uppblåsturinn; pä många platser har det av skog oskyddade vegetationstäcket blåst bort, varvid de gamla gravarna blottats. I många fall har givetvis denna erosion i betänklig grad skadat forn­ minnena, och man mäste räkna med, att många forngravar på detta sätt under århundradenas gång helt ha fördärvats. Över huvud taget kan man konstatera, att de isländska väderleks- och naturförhållandena ha varit i hög grad ödeläggande för forngravsbeståndet. I jämförelse med Island är vårt land trots allt ganska lyckligt lottat. Trots den hårdhänta behandling, som de isländska forngravarna ha ut­ satts för av naturens krafter, kan det fastställas, att några stora högar, s.k. kungshögar, aldrig ha förekommit på Island. Ett annat konstaterande, som kan ge anledning till reflexioner av skilda slag, är, att Island, om man bortser från Färöarna och Grönland, är det enda nordiska land, där brand- gravar fullständigt saknas. Det isländska gravskicket visar i detta avseende påfallande överensstämmelser med det som rådde i Skottland, på Orknöarna och på Shetland. Eldjårns översiktliga och klara framställning av förhål­ landena är mycket intressant och välskriven. Som man kunde vänta av en islänning, glömmer han icke att i detta sammanhang kasta en hastig men initierad blick på de litterära källorna. I den fornisländska litteraturen omtalas som bekant på flera ställen likbränning. På detta kan ett par berömda versrader ur den samling strofer, som bär namnet Håramål, fä lämna exempel:

blindr cr bctrl blind man en brendr sei; är bättre än bränd; nytr manngi nås ett lik är ingen till gagn

At kveldi skal dag leyfa, Mot kväll skall dag prisas, konu, er brend er ... kvinna, dä hon är bränd ...

De strofer i vilka de citerade raderna stå visa ju, att likbränning har varit vanlig i det land, där stroferna diktades. Eftersom det arkeologiska materialet visar, att brandgravar icke förekommo på Island, bör alltså till­ komstorten för stroferna sökas annorstädes, i detta fall i Norge, där lik- bränning var vanlig under vikingatiden. Nu förekommer det visserligen skildringar av likbränning i texter, som be­ visligen ha tillkommit pä Island, men i dessa fall är det uppenbarligen så, att författaren skildrar en sedan länge svunnen tids sedvänja. Att islän­ ningarna kände detta skick från Norge, Sverige och Danmark är självklart. De ha uppfattat det som ett ålderdomligt bruk, som därför passade utmärkt för Snorre, när han skildrar hur Balder bars ut på skeppet och brändes

85 LITTERATUR OCH KRITIK tillsammans med Nanna och sin sadlade häst.1 Samma sak gäller den bekanta skildringen i Ulfr Uggasons Husdråpa. Att av dessa litterära skildringar draga slutsatsen, att likbräuning skulle ha förekommit på Island, är givet­ vis oriktigt. Exempel på snarlika slutsatser, när det gäller arkeologisk datering av forntida texter, skulle emellertid lätt kunna anföras. I ett innehållsrikt och vackert illustrerat avsnitt behandlar Kristjån Eldjårn gravgodset och tösfynden. Av redogörelsen, som behandlar hela fyndmaterialct, framgår, att såväl beträffande vapen som rena prydnads­ saker föremål finnas, som tåla cn jämförelse med fynden från de andra nordiska länderna. Men som helhet kan dock sägas, att islänningarna i be- gravningsskicket ha visat större enkelhet och sparsamhet. Typiskt är att spjutet, mindre dyrbart än svärdet, är de isländska gravarnas vanligaste vapen. Ingenstädes har hästen så ofta följt sin ägare eller ägarinna i graven som på Island. Bland de många i gravarna påträffade prydnadsföremålen skall jag här endast nämna de fyra knapparna från Kåpa vid fjörsmörk, en av guld, de övriga av silver. De äro av intresse bl. a. därför, att sådana prydnadsknappar av guld- oeh silvertråd eljest endast äro kända från Birka; Eldjårn anser det möjligt, att ägaren har fört dem med sig till Island från Björkö. En av dessa knappar skulle kunna användas som illustration till ett textställe i Egill Skalla-Grimssons saga. Det är nämligen av allt att döma påsydda guldknappar av detta förnämliga slag, som åsyftas i sagan: Egill har gett sin trofaste vän Arinbjörn ett vackert långskeppssegel; som jul­ gåva får så Egill cn guldsömmad silkesmantel, prydd med guldknappar ända ned (settar fyrir allt gullknappum i gegnum nior). Om detta gjorde Egill en visa: SjalfråSi lét sloeSur silki drengr of fengit gollknappaSar greppi getk aldri vin betra.

(Av fri vilja gav den duglige mannen en silkesmantel med guldknappar åt skalden. Aldrig får jag en bättre vän.)

1 Snorres uppfattning av det hedniska gravskicket i Norden framgår av hans märkliga uttalande i Prologus till Heimskringla: »Den första tids­ åldern kallas brännåldern (brunaold). Då skulle man bränna alla döda oeh resa bautastenar efter dem, men sedan Frö hade höglagts vid Uppsala, reste många hövdingar såväl högar som bautastenar till minne av sina fränder. Då senare danakungen Dan den högmodige lät göra en hög åt sig och befallde, att man efter döden skulle bära honom dit i kungaskrud och stridsutrustning jämte hans häst med allt sadeltyg och mycket annat gods, så gjorde många av hans släktingar på samma sätt, och därmed började högåldern (haugsold) i Danmark, men länge därefter höll sig brännåldern bland svear och norr­ män.»

86 LITTERATUR OCH KRITIK

I detta sammanhang kan den vackra svärdslidedoppskon från Lundur an­ föras. Den anses vara av svensk härkomst, och det är då av intresse, att på fyndplatsen bodde landnåmsmannen borir snepill Ketilsson, som enligt Landnämabök var dotterson till fiorgnyr logmagr af Suiariki.

Det framgår tydligt, att det isländska gravskicket stär i överensstämmelse med den gamla traditionen, att Island har koloniserats från Norge, huvud­ sakligen från dess västkust. Detsamma gäller i stort sett om de föremål, som ha påträffats i gravarna. Förbindelser med England, Irland och vikinga­ bygderna på de skotska öarna framträda jämförelsevis klart; skönjbara äro ocksä de östnordiska kontakterna. — Det bör till slut framhållas, att det för vikingatidsforskningen är av stort värde att nu ha fått möjlighet att i detalj lära känna ett viktigt nordiskt område under en klart avgränsad tidrymd. Med sin doktorsavhandling har Kristjån Eldjårn framlagt ett arbete så omfattande och rikt att det icke finnes någon möjlighet att här lämna en adekvat sammanfattning. Han förtjänar ett tack för sitt vackra verk, icke endast från arkeologiskt håll utan också från historiker och filologer. Sven B. F. Jansson

HANS HANSSON: Stockholms stadsmurar. Stockholm 1956. Stockholms stadsmurar ha en lång och invecklad historia, vilket man numera kan studera endast med hjälp av skriftliga källor, bildmaterial och arkeologiska undersökningar. Av själva medeltida försvarsverken finnes ingenting kvar ovan jord. Men genom att stadsmuseets arkeologiska avdel­ ning utnyttjat varje möjlighet till undersökning i samband med schakt- ningar för ledningsgravar och nybyggen i Stockholms centrala delar, har man fått fram viktiga fragment även av stadens gamla befästningar. Under en längre tid ha dessa undersökningar letts av Hans Hansson i hans egen­ skap av antikvarie vid Stockholms stadsmuseum. Detta har resulterat i ett arbete på 400 sidor, framlagt som akademisk avhandling vid Stockholms högskola våren 1956. Arbetets register är brett — frän arkeologi till historia och konsthistoria, från enkla träbefäsfningar till kontinentalt påverkade kanontorn. Förfat­ taren börjar med stadsholmens ursprungliga grundlinjer, där utgrävnings- resultat kombineras med naturgeografiska iakttagelser. Bedan här lär man känna förf. som en skicklig fältarkeolog genom hans tolkningar av olika timmerfragment oeh avlagringar — Stockholms årsringar. Det är att se pä Stockholm i grodperspektiv och det är ett material som är mycket svårt att beskriva. Men förf. behärskar den svåra och sällsynta konsten att framlägga även sådant på ett levande och fängslande sätt.

87 LITTERATUR OCH KRITIK

Mot Martin Olssons datering av kastalen vid Norrström till 1100-talets slut ställer förf. sig skeptisk. Bl. a. jämför han de svenska och danska torn- borgarna och gör härvid gällande, att de centrala svenska bygderna vid Mälaren måste betraktas som långt avlägsna och efterblivna i jämförelse med det kontinentalt påverkade Danmark. Vidare har förf. analyserat forn­ borgar men berör endast i förbigående Upplands rundkyrkor, vilka han anser sakna betydelse för dateringen av stockholmstornet. Visserligen kan de icke påverka dateringen direkt. Men rundkyrkorna eller rättare sagt kyrkornas försvarsegenskaper — både i rundkyrkor och rektangulära kyrkor — visa ju tydligt, att inan satte sig till motvärn under 1100-talets slutskede. För övrigt dateras Munsö kyrka enligt sydportalens spetsbågc, vilken emeller­ tid är sekundär — tillkommen först under senmedeltiden, då kyrkan genom­ gick en modernisering. Vi kominer kanske kastalproblemet närmare genom att se det tillsammans med Stockholms äldsta ringmur. Om gamla ringmuren vet man, att den fanns 1288. Men inuren måste vara betydligt äldre, säger författaren, och föreslår en datering av denna till 1200-talets mitt, vilket skulle ge en antydan om att hela anläggningen är frän denna tid. Här skulle man ha önskat en ingående plananalys. Slottet med sina två gårdar är stramt i grundplanen som ett romerskt kastell. I motsats till detta slingrar den gamla muren mjukt kring åskantea, medan den yngre muren åter är byggd med raka inursträckor frän torn till torn. Varför byggde man så, vad ligger bakom ett sådant byggnadssätt i Stockholm? Att gamla muren är terräng- bunden beror ej endast därpå, att den är byggd vid åsbranten, och ej heller kan förhållandet helt förklaras med att muren icke hade några torn, port­ tornen givetvis undantagna. Muren är terrängbunden på ett säreget sätt; man har här att göra med en särskild typ, som icke endast förekommer på höjder. Murens sträckning påminner på ett slående sätt om vallanläggningar i fornborgarna. Här torde man ha rätt att ställa sig frågan: har icke en vall jämte palissad föregått den gamla muren? Det tog en ganska lång tid att bygga en terrassmur, och detta bör man ha gjort successivt — bit för bit ersatte man de gamla befästningarna av jord och trä med' stenmurar. Vallen mäste ha sträckt sig kring hela holmen, och i anläggningen bör kas­ talen vid Norrström och ev. också södra tornet ha ingått som kärnborgar. Genom en sådan teori får man visserligen ej heller någon absolut kronologi för Stockholms äldsta fästningsverk, men man får en teoretisk möjlighet att flytta gränsen tillbaka före stadens och slottets grundläggning. Därjämte får man cn direkt parallell till Gröneborg i Svinnegarnsviken utanför En­ köping, av förf. även utnyttjad som jämförelsematerial.

När Birger jarl sedan anlade slottet på holmens norra del, hade man som utgångspunkt den gamla kastalen, en relikt från 1100-talet. Hade tor­ net byggts samtidigt med högslottet, hade det knappast legat så, som det sedan gjorde — ganska illa placerat ur försvarets synpunkt. Slottet är en för sin tid mycket modern och märklig militärborg, som vänder sin bredsida mot norr och liksom en sköld skyddar stadsholmen.

88 LITTERATUR OCH KRITIK

I fråga om själva gamla stadsmuren, dess läge, byggnad och portar stå vi redan på fastare mark. Bevisföringen för murens sträckning är över­ tygande, likaså analysen av murens konstruktion. Författaren har med biets flit analyserat och kombinerat uppgifter i tomthandlingar, vilket bl. a. illustreras av bilaga nr I. PaståB muren ställvis var ganska låg, var den ett ansenligt försvarsverk, den enda av Stockholms ringmurar, som blev helt färdig och som omslöt stadens kärnparti. Det är därför nägot förvånande, att förf. låter denna mur förlora sin betydelse som försvarsverk redan på 1300-talet. Muren fanns ju kvar ännu under 1500-talets början och kan för innerstaden ha spelat cn viss roll under hela medeltiden. I samband med gamla murens förebilder och paralleller berörs den redan nämnda Gröncborg, en mycket intressant parallell till Stockholm. Av utländskt material pekas pa några tidiga borgar i Västra Tyskland, I. ex. Miinzcnbcrg. Men särskilt påtagliga likheter med stockholmsmurcn finner förf. först i Laon, Coucy, Vezelay, Långres och andra nordfranska oeh bur­ gundiska städer. Han framhåller, att det är omöjligt att avgöra, om dessa allmänna likheter också tyda pä direkta impulser. Men förutsättningarna finns, förbindclselinjcn kan gå över Värnhem, den erikska ättens och Birger jarls egen gravkyrka. Längre fram tillägger förf. emellertid, att även in­ flytelser frän tysk borgarkitektur kan ha gjort sig gällande. — I Värnhem har man följt cn inom orden utarbetad plan, och under en viss tid leddes arbetena troligen också av cn cistereiensisk byggmästare. Men fr. o. m. 1240- talet spelar byggnadsfolk från Visby cn stor roll, såsom bl. a. Erik Lundberg övertygande har visat. De franska kontakterna via Värnhem äro sålunda icke fasta. Här skulle man nog välja förf:s andra alternativ — inflytelser från tysk borgarkitcktur och anläggningar som Gröneborg. Man behöver dock icke alls gå sä långt som till Miinzenberg 1' Hessen; överallt i Tysklands norra del finnas försvarsverk, som tillhöra samma familj som Stockholms lilla fästningsgördel. Hit hör även Lubeck som ett sent exempel. I fråga om fästningsverk utanför gamla muren, kring den s.k. lågstaden, har de senaste årens undersökningar i synnerhet i nordvästra delen varit särskilt givande. Man har upptäckt rester både av trä och sten. Genom rekonstruktion av cn s.k. (rännil- har förf. gjort ett intressant försök att ge en föreställning om de många träkonstruktioner som fanns i det medel­ tida Stockholm. Man kan emellertid fräga sig, om benämningen Irämur är lämplig för dessa anläggningar, vilka man helst brukar kalla för balverk, en benämning som under medeltiden hade en vidsträckt betydelse. Stenmuren kring lågstaden har tillkommit i olika etapper och har en mångskiftande byggnadshistoria. Denna senmedeltida mur uppdelas av förf. framför allt på grund av historiska fakta i två stora avsnitt; Mälarmuren och Saltsjöinuren. Uppdelningen är väl grundad och utgör en av de viktigaste oeh intressantaste iakttagelserna rörande Stockholms försvarshistoria. Av denna fästningsgördel har utgrävningarna vid Mälarmurens nordvästra del blottat mycket intressanta detaljer. Särskilt bör Gråmunkefornet nämnas, av förf. rekonstruerat som en mycket låg byggnad utan yttertak. Förf. har

89 LITTERATUR OCH KRITIK

därvid följt tornets utseende på Vädersolstavlan. Här liksom även i fortsätt­ ningen gäller det, att taga Vädersolstavlan som källa med stor försiktighet. I övrigt äro förf:s rekonstruktioner utförda med stor arkeologisk precision. Man kan dock ifrågasätta, om muren verkligen hade s. k. vingar vid hamnarna, exempelvis norr om Draktorncf, vid Kogghamn och Kornham? Enligt förf. skulle motsättningarna mellan merkantila synpunkter och för­ svarshänsyn gjort sig gällande här. Men var dessa motsättningar så stora, att man måste lämna farliga bräscher i stadens försvarsgördel? Det må vara, att man hade luckor i stadsmuren under en viss tid, varvid försvaret sköttes med hjälp av tillfälliga befästningar, träskansar och bålverk och delvis litade man väl även på pålkranscn. Men en sammanhängande mur måste dock ha varit allas önskemal. Saltsjömurcns byggnadshistoria är ytterst invecklad. Muren var ett lapp­ verk, såsom författaren säger, ett resultat av flera byggnadsskeden med (ånga intervaller, hur enhetlig den än ser ut på kartan. Här har förf. utfört ett mönstergillt och beundransvärt arbete, framför allt genom att kombinera de rikhaltiga arkivaliska uppgifterna med bildmaterialet. Man får läsa om intressanta kombinationer trä—sten, om viktiga konstruktionsdetaljer. Och framför allt — man får cn föreställning om hur det gick till, när en stadsmur skulle uppföras under dåliga förhållanden, hur man kämpade sig fram bit för bit. Typologiskt sett råder en märklig konservatism i Salt- sjömuren: trots att byggnadstiden sträcker sig långt in i 1500-talet, behålla tornen sin traditionella plan. Endast rundtornet vid Slottsbacken, som bygg­ des på platsen av ett äldre torn år 1505, är anpassat för eldvapen, över­ byggnaden på bilden sid. 150 kan ej tillhöra detta torn utan slottets sydöstra rondell, vilket är bevisat av Martin Olsson med hjälp av syftlinjer. Vad Saltsjöfrontcns sträckmurar beträffar, så är det frestande att tolka muren söder om Skultatornet (avbildad på Hogenbergs stick, sid. 151) på följande sätt: den låga muren är av sten, och på denna mur fanns träpartier, som brann 1519. En del byggnader har kommit till på muren och i murlinjen under 1500-talet, men själva den laga muren med cn rad porthus och små magasinbyggnader härrör måhända från tiden före branden 1519. Ett sådant byggnadssätt — att kombinera mursträckor med byggnader — har ju gamla anor — man tänker närmast pa Visby — och även i borgarkitekturen var det en ganska vanlig företeelse. Hogenbergs stick skulle i så fall direkt visa, hur man ställvis hade byggt den senmedeltida muren kring lågstaden, kanske särskilt vid hamnområden, där kombinationen sträckmurar -magasin­ byggnader gav en bra lösning pa eventuella motsättningar mellan det mer­ kantila och rörsvarshänsynen.

Om Söderportens ytterst invecklade byggnadshistoria har förf. lämnat en grundlig beskrivning, baserad dels på räkenskaper, dels pä bildmate­ rial. Men räkenskaperna äro summariska och bildmaterialet kan ställvis tolkas pä olika sätt. Den redogörelse som förf. lämnar är formellt .fullt korrekt, men på grund av källmaterialets osäkerhet stå frågorna delvis ännu öppna. I det klart och logiskt utarbetade kapitlet om Norreport ligger

90 LITTERATUR O C II KRITIK

huvudvikten med rätta pä yttre Norretorn. Vad tornets byggnadshistoria beträffar, sä kan borgmästaren Henning Pinnows meddelande i räkenska­ perna för 1469 knappast tolkas sä, att hela yttertornet byggdes på drygt en och en halv månad. Det gamla tornet revs troligen ej helt, ulan endast så mycket som behövdes för att få förtagning; och så försågs ett gammalt rektangulärt porttorn med flankeringstorn enligt tidens krav. - - Fästnings­ verken på Gråmunkcholmen—Biddarholmen äro förebildligt undersökta. Nu vet man att »Birger jarls torn» är byggt av tegel från Klara kloster under de två åren närmast efter Västeråsriksdagen 1527. Med kapitlet om främmande förebilder föres läsaren ut på internationell mark. Kapitlet visar en grundlig materialkännedom, förf. är väl orienterad i litteraturen och har kompletterat sina kunskaper under omfattande ut­ landsresor. Ett stort antal stadsmurar äro analyserade med det klassiska exemplet — Boms nära två mil långa mur i spetsen. Allt detta är korrekt framlagt och kan ge läsaren intressanta fakta om medeltidens befästnings­ konst, men det är en utveckling, som står Stockholms försvarsverk ganska fjärran. Betydligt närmare stockholmsproblcmen kominer man med de dub- belflankerade portarna i Bhcnlandet, en fråga som förf. har klarlagt med stor skärpa. Ännu närmare Stockholm — både geografiskt och konsthistoriskt — kommer man i kolonistäderna i norra och östra Tyskland. Men det sist­ nämnda området blir ej fullt utnyttjat i stilanalysen, och förf. kommer till slutsatsen, att Stockholms senmedeltida befästningar antagligen gå tillbaka pä stadsmurar vid nedre Bhen och icke på nordösttyska, vilka dock är förgreningar på samma stam. Här skulle man ha önskat en större klarhet i den stilkritiska analysen. Visserligen bar Rhenlandet betytt oerhört mycket även för konstutvecklingcn i Nordtyskland, särskilt då under 1200-talet och ända fram till 1300-talets mitt. Men redan från 1300-talets förra hälft börja egna drag alltmer utkristalliseras i de nordtyska tegelområdena — en ut­ veckling som fick ganska tydliga konturer under 1300-talets slutskede. Detta kan bl. a. illustreras med bilder i avhandlingen: stadsmuren i Templin med sina halvrunda torn är rhcnländskt påverkad, porttornet sammastädes däremot är senare tillbyggt och mycket typiskt för Nordtyskland. Det är en utveckling, som börjar redan tidigare, under 1200-talets andra hälft, i ett land som har haft cn stor betydelse både för Nordtyskland och Skandi­ navien under senmedeltiden: Tyska ordens Preussen. Många preussiska städer såsom Königsberg, Elbing och Thorn, hade stadsmurar med rektangu­ lära helt slutna torn, antingen i murlinjcn eller också byggda på samma sätt som tornen i stoekholmsmurcns nordvästra och nordöstra delar. Att Tyska orden haft stor betydelse för arkitekturens utveckling i Norden under 1300-talets andra hälft och 1400-talets början, torde ingen ha bestritt. Ealigt förf. skulle man ha uppfört de äldsta delarna av lågstadens mur under 1300-talets sista fjärdedel, medan man däremot ej nämnvärt utnyttjade den lugna perioden 1395—1434 till murbygget. Ur stilkritisk synpunkt skulle det dock mycket väl passa att låta inuren växa fram även under 1400-talets första tredjedel.

91 LITTERATUR OCH KRITIK

Av torn anpassade för nya vapen är som sagt yttre Norreport mycket ingående analyserad. Författaren antager, att det sannolikt var från Neder­ länderna som Pinnow fick idén till utformningen av yttre Norreport 1469. Det är mycket möjligt — den dubbelflankerade porten är typisk för Neder­ länderna, däremot mindre vanlig i Nordtyskland. Men enstaka och ganska intressanta exempel finnas, främst Holstentor i Lubeck. Man började med Holstentor 1467, och det log drygt 10 år att slutföra bygget. Det är utan tvivel värt att lägga märke till att två är efter det man börjat med Holsten­ tor i Lubeck, en port av samma typ uppfördes i Stockholm på initiativ av lubeckaren Pinnow. Säkerligen spelade försvaret en stor roll, men man bör kanske även hälla i minnet, att liksom kyrkorna tävlade sinsemellan med sin inredning, gjorde städerna det med sin arkitektur. Pa 1400-talet tävlade man nästan hysteriskt med stadsportar — både i stora och små städer. Stockholm kom före Ltibeck, fastän tornet blev mindre än Holstentor. Nu finns det ej kvar — möjligen bortsett från några rester under Riksdags­ huset. Vad Stockholms kanontora och rondeller beträffar, så hade det varit önskvärt att det nordiska och inhemska materialet något noggrannare ana­ lyserats, framför allt relationerna mellan Danmarks och Sveriges fortifika- tionsväsen under denna intressanta period, som varken tillhörde medeltid eller nyare tid. Till fästningsverk av nyare tidsart kom man aldrig i Stock­ holm. Orsakerna härtill har förf. på ett förträffligt sätt klargjort. Det sista försvarsverk man uppförde i Stockholm var några träskansar under Karl IX :s tid — så slutade man nästan vid samma punkt, där man hade börjat flera hundra ar tidigare. Hans Hansson har utfört ett förebildligt arbete. I synnerhet måste den noggranna bearbetningen av primärmaferialet framhävas och hur förf. med stor flit framtagit byggnadslämningar under den sten, asfalt och cement, som nu täcker den gamla stadsholmen. Under sådana förhållanden har hittills ingen stadsmur i Västerlandet blivit i så stor utsträckning undersökt, och avhandlingen kommer säkerligen att ha betydelse även utanför landets gränser och detta i synnerhet pä grund av särdrag som finnas i Stockholm — kombinationen av trä oeh sten. Boken kommer särskilt att vara.till nytta för medeltidsarkeologer, för den lilla skara av konsthistoriker som tar direkt kontakt med historien i leriga utgrävningsgropar och dammiga byggnads- lämningar. Men så problem- och materialrik som avhandlingen är, kommer den säkert att flitigt användas även av många andra, som har nordisk medeltid som sitt forskningsmål. Armin Tuulse

92 AKTUELLT — NOTES AND REVIEWS från mellansvenska kyrkor, men även andra offentliga institutioner, där­ ibland tre utanför landets gränser, ha bidragit till att skänka utställningen dess mångsidighet. Sålunda har kunnat presenteras skilda strömningar i folkungatidens kyrkliga konst: prov på Västerås stifts och den nu alltmer betydelsefulla bergslagsbygdens konst import från Flandern och Västtysk­ land, ärkestiftets träskulptur och dess återspegling av dombyggnadshytfans konst inflytelser, exempel på Sveriges internationellt märkliga bestånd av nattvardssilver från det begynnande 1300-talet och på skrudkamrarnas textilskatter, hämtade ur kontinentala, främst parisiska och norditalienska ateljéer. De tre utländska institutionerna ha givit utställningen var sin mycket speciella accent: Arkeologiska kommissionen i Finland har beviljat inlån av det F>iksrelikvarium med broderad framställning av Erik den heliges martyrium, som tillhör Åbo domkyrka; från Kestncr-Museum i Han­ nover har kommit det rikt ornerade kronfodral av läder som troligen till­ verkats i Stockholm för Birger Magnusson eller Magnus Eriksson; Stads­ kyrkan i Ludwigslust, Mecklenburg, bar utlånat en sällsynt rikt ornerad, förgylld oeh ädelstensprydd kalk med patén, vilka båda cn gång tillhört svenska kyrkor och möjligen redan på 1500-talet förts ur landet.

NOTES AND REVIEWS

A Metal Plate Inscribed with Runes from Öland. Sven B. F. Jansson gives first-hand information about lhe runic inscription on the metal plate found in Stenåsa parish, Öland.

The Rood from Pisterna Church. Ingeborg Wilcke-Lindqvist publishes a badly inuti la I ed rood from Esterna Church in Uppland (Fig. 1) that was put aside when the church was demolished and subsequently rebuilt about 1800. It has now been brought to light in connection with explorations instituted for »Sveriges kyrkor» (The Churches of Sweden). It proves to be a good exponent of the influence cxerted by the French sculptors working at the Uppsala Cathédral foundry at the end of the 13th century and be­ ginning of the 14th. It seems to have been inspired by the large Basbo rood (Fig. 2), ascribed by C. B. af Ugglas to Estienne de Bonneuil.

The Christ-Child Crowning the Virgin. Aron Andersson points out some examplcs in Swedish art of the iconographic theme: The Christ-child crowning the Virgin. This motif is found in representations of the Virgin enthroned on Swedish church plate of the llth century (Figs. 1-2) as well as on the fragmentary centre piece of a retable in Hubbo Church (Fig. 3). The group in the retable shows the same composition as a tympanum in the Chapel

95 NOTES AND REVIEWS of St. Anne in the Cathédral of Hildesheim (Fig. 4). The Swedish church plate is representative of a guldsmith's school in Lubeck; the wood carvings ol the retable seem to derive from a Flemish or West German workshop. The Christ-child crowning his mother appears to be a motif spccially populär in the art of the Low Countries and Western Germany. In a treatise on Caesarius of Heisterbach and the fine arts, Egid Bcitz has tried to trace the origin of this iconographic theme to a miracle in the Yessc Convent, which is recountcd in Dialogus miraculorum.

Sven B. F. Jansson reviews the Icelandic archaeologist Kristjån rndjårn's doctor's dissertation »Kuml og haugfé» (Graves and Grave Finds). In this beautiful volume with its manifold appeal a description is given of all tbc pagan graves and all the grave finds so far known in Iceland. It is clear from this account that the Icelandic mode of burial accords with the old tradition that Iceland was eolonized from Norway, mainly from its west coast. The same applies on tbc whole to the various objects found in the graves. The connections with England, Ireland and the Viking settle­ ments on the Scottish islcs emerge fairly clearly. The contacts with the east Scandinavian area are also rcflcctcd in the grave finds.

Armin Tuulse reviews Hans Hansson's book on the town walls of Stock­ holm. Nothing remains above ground of these medieval defences. But when carfh was removed in connection with building operations in the central parts of the town, fragments of the old fortress-works came to light. By combining lhe results of these excavations with the pictorial material and arehival records the author has managed to trace the long and complicated history of the construction of the Stockholm defences. The oldest circuit wall is dated to the mid-13th century, the låter circuit wall to the end of the 14th century. There are also various defensive works of wood as well as gates and rondels from tbc late Middle Ages and 16th century. This book contains much information about certain defences peculiar to Stockholm. There is also a broadly comparative stylistic analysis.

News. Information is given about certain items announced in the 1957 Budget, about grants from the State Lotteries Fuml and from H. M. King Gustaf VI Adolfs Seventieth Birtlulay Fund for Swedish Cullure made in 1950, about a conference held at Jönköping on church restorations and a temporary exhibition of art from 1250-1350. Buildings of historie interesl sehedulcd for protection under the Historie Buildings Protection Act are also recorded.

96 NOTES AND BEVIEWS

PLANERADE INVENTERINGAR Fornminnesauddningens arbeten i samband med sjöregleringar komma under 1957 huvudsakligen att förläggas till Äseleälvens, samt Urne och Skelleftc älvars vattensystem, där omfattande kulturhistoriska inventeringar skola utföras och ett stort antal stenåldersboplatser utgrävas.

Fornminnesinuenteringen under sommaren 1957 kommer att omfatta norra delen av Örebro län, mellersta delen av norra Södermanland, västra Hälsing­ land samt av Västerbottens län Skellefteå stads- och landsförsamling samt Bureå socken.

NOTES AND REVIEWS

La Téne Graues from Skällebräcka in Bohuslän. Andreas Oldeburg publishes a find discovered in the early 1930's at Skällebräcka in Ytterby parish in Bohuslän. It consisted of two urn cremation pits containing potsherds, some flint splinters, a few bits of resin tightening and cremated bones. The pot­ sherds belonged to two vessels, which after restoration were found to belong to the La Téne III period. The smaller vessel with a brownlsh grey, rather rough surface is in the form of a large cup with lug and ls 12 cm in height (Fig. 1). The other vessel (Fig. 2) with a dark brown, smooth surface on the upper part but a rugged lower part, is very much larger, being 28 cm in height. It has a much widened belly and a vaulted lid with rim on the under-side; it probably originally had two lugs. Round the one surviving lug is an incised ornamentation, an irregular square-shaped figure (Fig. 3). Grave-fields belonging to the La Téne III civilization occur in a broad belt in Central Sweden from the west coast to the Baltic Sea and also on the Islands of Öland and Gotland. In the west of Sweden the pottery from these grave-fields is sometimes distinctive; this is probably an indication of cultural intercourse with East Germany and Poland via Jutland. However, vessels with lids (as in Fig. 2) and a rugged lower part as in our specimen may indicate the survival of indigenous traditions from the Bronze Age.

An Influence of Cistercian Architecture in a Västergötland Parish Church and its Röle for Age Definition. Leif H. Nilsson points out that the small parish church of Suntak has a transversal barrel vault över its choir. It obtained this vault, he shows, through influences from the two medieval monasteries of the Cistercian Order, Alvastra and Värnhem, which are built up with this type of vault in the lateral aisles. When going from one to the other of these monasteries the monks passed dose by Suntak. At the end of the 12th century, between 1170 and 1180, the stone buildings

207 NOTES AND BEVIEWS

of these two monasteries were erected at the same time. And just at that date the transversal barrel vault of Suntak must have been built, for when Värnhem was destroycd by fire in 1234, it was restored in a Gothic style with cross vaultings.

Charles XIUs Sarcophagns. Bredo L. Grandjean reports a find made by him in the Danish State Archives in Copenhagen which throws a new light on the history of Charles XH's sarcophagus. This famous royal tomb in the Riddarholm Church in Stockholm has often been treated in literature on the history of Swedish art, but it has not so far been known who the sculptors were who carved the marhlc coffin with its plastic decoration in gilded copper. The letters that have been found provide an answer to this question and also give added information about the two artists, the sculptors Jurian Westerman and Asmus Frauen of Amsterdam.

Whieh was the Cathédral Church of Sigtuna? Adolf Schuck notes that Messenius stated in his "Sveopentaprotopolis", printed in 1611, that St. 1'eter's church in Sigtuna was built by King Stenkil in connection with Bishop Adalvard the Younger's mission and was the cathédral of the town. As Adalvard's missionary activity in Sigtuna lastcd barely three years (1064-67) and ended in disaster, owing to a pagan rcaetion, this statement seems improbable. But it is true that Sigtuna bad a cathédral about 1120, for it was then described as an episcopal see. This episcopal see was trans- ferred to (Gamla) Uppsala before 1164. In view of the fact that the cathédral in Gamla Uppsala was dedicated to St. Laurentius, the author thinks that St. Laurentius church was probably Sigtuna cathédral, since in earlier reeords it was said to have been the largest of the four or five churches in the town. All that now remains above ground of this church are parts of the tower, but its foundation walls no doubt survivc. It is urgent that this forgotten church should be more closcly explored.

Svenska Fornminnesföreningen 1956. A report on the activities of the Swedish Archaeological Association during 1956.

Svenska Arkeologiska Samfundet 1956. An account of the activities of the Swedish Archaeological Society during 1956.

News. Information is given about the following: the excavations now in progress at Helgonabacken in Lund and in Lunda Church in Södermanland; the investigation into the building history of Vadstena Convent; the restora­ tion of Stora Södergatan 6 and 8 in Lund and of Slottsholmen in Malmö; the projected excavations at Brista in Norrsunda parish in Uppland, in Själevad parish in Ångermanland, in Vämb parish in Västergötland, at Lillön in Ekerö parish in Uppland and at the Alvastra ruins; projected inventories in connection with lake-rcgulation schemes; and the projected inventory of ancient monuments for the economic map of Sweden.

208 LITTERATUR OCH KRITIK

R. J. C. ATKINSON: Stonehenge, London 1956. De senaste åren har engelsmännen företagit undersökningar av Stone­ henge, som bl. a. resulterat i den oväntade upptäckten av hällristningar på de stora sarsenstones. Atkinson, som lett undersökningarna har i en reso­ nerande volym »Stonehenge» gett en allsidig behandling av monumentet: Konstruktion, byggnadsteknik, tillkomst, dateringsspörsmål, kulturbakgrund, lärdomshistoria. Tyvärr framgår ej alltid helt klart vad som är Atkinsons egna problemlösningar och vad som sagts av tidigare forskare. Stonehcnges byggnadshistoria har ännu inånga olösta problem, men anläggningen tycks ha tillkommit i tre huvudetappcr under slutet av stenåldern och början av bronsåldern, Stonehenge I, II, III. En 1950 företagen C-14 datering av Stonehenge I har gett årtalet 1848 f. Kr. ± 275 år. En ny karbondatering planeras. Den solståndsdatering som gjordes i början av 1900-talet utdömer Atkinson som värdelös, ehuru Stonehenge II torde ha varit riktat mot sommarsolståndet. Stonehcnges hällristningar har ju väckt stort uppseende, och det är märk­ ligt att de aldrig iakttagits tidigare. De utgöres av dolkar och yxblad med nedåtvända spetsar och eggar. Yxbladen är ej unika inom insulärt område vilket däremot dolkarna är; de återfinnes varken som ristningar eller i fornsaksmaterialet. Enligt Atkinsons mening påminner de närmast om de mykenska dolkarna med bred, flat knopp och horisontellt avslutat fäste. Frågan är dock om ej Atkinson pressat in cn likhet som är mer skenbar än verklig. I nordisk hällristningskonst är dock så vitt anmälaren vet dolkar sällsynta, under det att de synes vara vanliga i mcdclhavsområdet. På en ristning vid Leonardsberg i Östergötland finns dock en dolk, som synes mig i viss mån likna Stonchenges dolkframställningar. Atkinson har tillsammans med en ingeniör, specialist på lyftteknik, gjort ingående undersökningar av hur de väldiga stenblocken kan ha frak­ tats och rests. De s.k. bluestones har hämtats i Pembrokcshire pä Wales sydvästspets. Transporten har utgjorts av mer än åttio block på minst fyra ton stycket, som fraktats minst 135 miles. Sarsenstones har hämtats i Marlboroughlrakten. Av de 81 blocken har de tyngsta vägt omkring femtio ton. De ha fraktats minst 2."> miles. Atkinson anser, att bluestones förts längs Walcskusten och på åarna med hjälp av sammankopplade båtar, samt att den breda väg »Avenyn», som för frän floden Avon till Stonehenge byggts för att frakta upp stenarna på drögar. Sarsenstones torde ha fraktats på rullar eller möjligen på drögar. För hela transporten har behövts 1500 mans arbete under tio år. Även resandet av stenarna och lyftandet av överliggarna mäste ha fordrat en stor arbetsstyrka. Det har tidigare ansetts, att man fått

264 LITTERATUR OCH KRITIK upp dem med hjälp av jordbackar. Atkinson anser att detta förfarande är uteslutet av flera skäl. I stället har man haft hävanordningar. Atkinson avbildar modeller, som han använt vid sina försök. Hur än det samhälle, som ligger bakom uppförandet av Stonehenge varit beskaffat, så måste det ha varit mäktigt att genomföra cn intensiv sam­ verkan. Om det varit en demokrati eller en diktatur kan diskuteras här liksom när det gäller de nordeuropeiska bronsäldcrssamhällenas struktur överhuvud. (Jfr Mobergs uppsats i Fornvännen 1956 s. 65 f.) Atkinson vill gärna hypotetiskt tänka sig, att Stonehenge III varit ett gravtempel av trä, där de resta stenarna utgjort ramar. Däremot torde Stonehenge II ha varit ett solkultstcmpel. Stonehenge III skulle ha uppförts under mycket stark mykcnsk påverkan, kanske t. o. m. av cn mykcnsk man. Teorin kan verka långsökt, men det finns faktiskt många detaljer i Stonehenge, som återfinnes i det östra medelhavsområdet men som knappast hör naturligt hemma i ett primitivt nordeuropeiskt samhälle: byggnadsverkets geometriska exakt­ het, »sarsenständarnas» entasis, den tappanordning med vilken överliggarna hålles fast vid ståndarstenarna, dolkbildcrna, fynden av egyptiska pärlor i Wcssexkulturens gravar m. m. Enligt min mening är det ej uteslutet, att anläggningar av hengekarak- tär funnits även i Norden, om man får tolka de C-formade figurerna pä sten 8 i Kiviksgraven såsom hästskoanläggningar. Oscar Almgren ansåg, att det kanske kunde vara en kultinhägnad (Almgren ; Nordische Felszeichnungen s. 185). Vi har ju på sten 1 i Kiviksgraven yxor och spjutblad (?) i votivan- ordning, som torde kunna uppvisa analogi med Stonehengeristningarna. Bl. a. visar ju de tidiga bronsyxorna av insular typ i Norden, atl förbindelser finns mot väster. Möjligen skulle det triangulära centralföremålet på sten 1 i Kiviksgraven kunna tolkas som ett dolkblad med uppåtvänd spets, men jag anser det troligare, att det avbildar cn s.k. »Goldhut» av det slag som behandlas av Basche i Germania 32, 1954. Raschc jämför dessa med stelarna på Hagai Triada-sarkofagen. Kiviksgraven och Stonehenge kan måhända ha ett gemensamt ursprung, östra medelhavsområdet. Impulserna torde ha följt bärnstens- och mctallhandelns vägar. I kapitlet: »The meaning of Stonehenge» uttrycker Atkinson, vad en från alla teorier frigjord uppfattning kan säga om Stonehcnges funktion: »We do not know, and we shall probably never know.» Hans Christiansson

J. K. C. HAMILTON: Excauations al Jarlshof, Shetland. Ministry of Works. Archaeological Reports, No. I. Edinburgh 1956. Som en långt framskjuten bastion till den brittiska övärlden ligger i Nordatlanten den stormpinade, trädlösa Shetlandsarkipclagen, »the edge of the world», nordbornas Hjaltland. Trotsande isolering och kärva livs­ villkor slogo sig människor ner där redan under stenåldern. Under brons- och järnålder utvecklades en kultur av särpräglad beskaffenhet i nära an-

265 LITTERATUR OCH KRITIK

slutning till utvecklingsförloppet pä Orkneyöarna och i norra Skottland, huvudsakligen baserad på fångst och boskapsskötsel. Den var också bl. a. kännetecknad av agglomerationer av stenbyggda runda hus eller hyddor, vid tiden omkring Kr. f. knutna till de mäktiga, om Sardiniens »nuraghi» påminnande, i kallmur uppförda höga stentorn, som gå under benämningen »brochs». Så långt åt norr nådde man under dessa epoker i denna del av världen. Vägen från Skottland till Orkney var ej särskilt läng eller farlig, från Orkneyöarna till Shetlandsöarna var den längre och vida farligare, men till de nordväst om de sistnämnda långt ute i Atlanten belägna Färöarna kom man ej då. Det var först kort före vikingatid, som norrmännen fann denna övärld och ungefär samtidigt under sitt oupphörliga sökande efter äventyr, rikedomar och nya jordar att bruka stego i land på Shetlandsöarna för all där möta ett främmande folk, piktcrna, med deras egenartade bygg­ nadssätt oeh delvis starkt stagnerade, på urgamla traditioner vilande red- skapskultur. Norska gravfynd från vikingatid äro få på Shetlandsöarna. Mycket skulle de ej haft att förtälja om norskt besittningstagande av ögruppen, men bättre besked härutinnan lämna ortnamn och traditioner, bevarade bruk och litte­ rära uppgifter. Härtill sälla sig nu de upplysningar, som inhämtats genom den under en lång följd av är konsekvent och skickligt utförda undersök­ ningen av vikingatidsbebyggelsen vid Jarlshof på sydändan av Mainland, arkipelagens huvudö. Jarlshof är ett fantasinamn, som Walter Scott i »The Pirate» fäste vid en på platsen belägen sentida ruin, även kallad »de Laird's Hoosc». Genom sagda undersökningar framstår numera Jarlshof som en av de mest betydande och bäst dokumenterade nordiska gårdsanläggningar från vikingatid, som hittills blivit kända. Utgrävningarna ha emellertid resulterat i mer än sä. De ha givit ett över 3000-årigt tvärsnitt av kulturutvecklingen på en och samma plats i det västliga Europa, från yngre stenålder genom brons- och järnålder fram till den nyare tidens början. Det är följaktligen en för nordeuropeiska förhållanden helt enastående »kulturprofil», som här kunnat upprättas. Orsaken till denna bebyggelscstabilitct är att finna i det av naturen skapade, fördelaktiga läget. Under millennier har man här bott på en nära stranden belägen låg kulle invid inre ändan av West Voe of Sumburgh, cn naturlig hamn, skyddad av två, likt griparmar åt söder ut- springande uddar. De arkeologiska undersökningarna vid Jarlshof började redan 1 slutet av 1800-talet. En svår stormflod gjorde ingrepp 1 boplatskullen, vilket för­ anledde markägaren att själv anställa utgrävning av ett antal frlsköljda stenmurar. Denna försöksgrävning pågick mellan 1897 och 1905. Sedan dröjde det till 1931, då A. O. Curle blev ledare för ett mer systematiskt ut- grävningsarhetc, som pågick till 1935. Detta fortsattes under några år av V. G. Childe och .1.1. Richardson men fick ett brått slut vid världskrigets utbrott i september 1939. Därefter följde 10 stillhetens år för den gamla boplatsen. Ar 1949 satte man igång på nytt och 1952 voro grävningarna vid

266 LITTERATUR OCH KRITIK Jarlshof avslutade. Ett mödosamt arbete hade fullbordats, Skottland hade blivit ett märkligt fornminnesmärke rikare. Slutundersökningen leddes av .1. R. C. Hamilton, som nu satt kronan pä verket genom publicering av cn utförlig monografi om Jarlshof. Det är ett mönstergillt, väl disponerat arbete med noggrann redovisning för det ytterst komplicerade bosättningskomplexet och fynden därifrån, tillika rikligt och väl illustrerat samt försett med en fyllig svit av sektioner och uppmät- ningsritningar. Monografien om Jarlshof är ett förträffligt exempel på veten­ skaplig, brittisk bokkonst, då den står som högst. När man studerar »Excavations at Jarlshof» inses, vilken möda det måst vålla utgrävarna att klarlägga det inbördes sammanhanget mellan de olika byggnadslämningarna och bebyggelsestadierna pä platsen, men ocksä att detta ej kunnat ske, om ej cn minutiös och enligt modärna metoder strängt vetenskaplig utgrävningstcknik tillämpats. Jarlshofulgrävningarna ge högt betyg åt brittisk arkeologisk forskningsmetodik i detta avseende. Som sagts i det föregående går den äldsta bosättningen vid Jarlshof till­ baka till senneolitisk tid eller representerar i varje fall en pä stenålders- traditioner grundad tillvaro med sten- och benredskap av allmänt sett samma beskaffenhet som materialet från den sällsamma, av V. Gordon Childe ut­ förligt beskrivna stenåldersbyn vid Skara Brae på Orkney. På detta följde så en bebyggelse med ovala stenhyddor av »courtyardtyp» och en alltjämt väsentligen stenåldersbetonad redskapskultur, vilken tillskrives yngre brons­ ålder och från vars slutfaser även härröra gjutformsstycken för fram­ ställning av bronsföremål. Dessa framstötar eller invandringar från söder efterträddos av andra. Under något av århundradena närmast före Kr. f. •—• av keramikrestcrna att döma — erhöll Jarlshofboplatsen ett nytt tillskott av främlingar och under 1 :a århundradet e. Kr. kom »tornbyggarfolket» dit samt reste en numera svårt ruinerad »brodi», ett av de omkring 500 sten­ torn av detta slag, som äro kända frän norra Skottland och de skotska ögrupperna. Dessa skilda invandrares byggnadssätt var något varierande, men utmärkande var hela tiden före norrmännens ankomst kallmurade runda eller ovala hus. Tillvaron har varit given, förutbestämd. Man har hållit boskap, förmodligen huvudsakligen får, pä de mustiga gräsgångarna, inan har fiskat, idkat fångst på säl, man har också fångat fågel, samlat ägg. Så gestaltade sig också livet pä Orkneyöarna, Hcbriderna, Färöarna, Island och Grönland. Ett enstaka signum för kristen påverkan eller mission under cn sen del av detta bcbyggelscskede — från 700-talet eller möjligen än tidigare — är fragmentet av en stenhäll med ett inristat kristet kors. Den förhistoriska tidens slutskede, vikingatid, samt äldre medeltid har vid Jarlshof gått helt i den norska bosättningens tecken; bcbyggclseläm- ningar i form av ett komprimerat och komplicerat system av grundmurar till hall-liknande boningshus och dessa tillhöriga smärre uthus. Till storlek, plan och byggnadssätt äro dessa kongruenta med järnålderns byggnadsskick i det norska hemlandet. De äldre kulturernas runda stenhus ha fält vika för det nordiska långhuset.

267 I. I 1 T E II A T U R O C II KRITIK

Vikingatidsbebyggelsen är utan jämförelse det mest intressanta och märk­ ligaste inslaget vid Jarlshof. I motsats till de historiskt belagda tidigaste kustföretagen med överfall pä kloster — Lindisfarne år 793, Jarrow 794, löna 802, 806 — torde vikingainsatscn vid Jarlshof haft annan, mer plan­ mässig innebörd. Anläggningen har trollgen grundats som en hållstation för de nordiska skeppens färder över havet, men man kan också bakom Jarlshof skönja, såsom förf. uttrycker det, »the more prosaic figure of the peasant farmer crossing the North Sea not in search of loot but of land in lhe sparscly populatcd Scottish islands». Man anser sig ha kunnat urskilja ej färre än 7 skeden 1 den norska bo­ sättningen på Jarlshof. Under det äldsta skedet, nybyggarstadiet, som skulle ha infallit mellan ca 800 och 850, har bebyggelsen haft en normal norsk järnaldersgårds omfattning med ett hall-liknande boningshus av ca 22 m längd och därtill hörande, fritt liggande fähus samt smedja och en mindre, kvadratisk byggnad, som med någon tvekan ehuru säkerligen felaktigt blivit tolkad som ett hof. Denna ursprungsgård skall därefter under 3—400 år ha genomgått oupphörliga förändringar, något i och för sig naturligt under cn sä lång bebyggclseperiod, tillförts nya byggnader, medan återigen under­ stundom en del äldre brutits ned. I stort sett har gärden eller kolonien varit underkastad en gradvis skeende storleksökning. Man kan ställa sig nägot frågande inför möjligheten att i det förekommande gyttret av mer eller mindre förstörda grundmurar kunna avläsa och inom begränsade tidsav­ snitt inringa alla dessa skiftningar 1 bebyggelsestrukturen, men resultaten uppges grunda sig på stratigrafiska fakta. Efter det ovan nämnda begynnelse­ stadiet ha följande bebyggclsepcrioder kunnat utläsas: 650—900, 900-talet, 1000-talet, sent 1000-tal—tidigt 1100-tal, 1100- och 1200-talen, 1200-talet. Härmed upphör den egentliga vikingatidsgården att finnas till, men på boplatskullens sluttning anlades 1 slutet av 1200-talet eller början av 1300- talet en mindre bondgård. Med de yngre byggnaderna skola vi emellertid ej sysselsätta oss här. Byggnadssättet har varit det gannnalnorska med tämligen höga kall- murade stenväggar samt troligen taktäckning av säv eller halm. I allt väsent­ ligt ha dä husen motsvarat »the black huts» på Hcbriderna. Det är av intresse att konstatera, hurusom byggnaderna under de yngsta skedena visa en tendens alt draga sig långsides tillsammans, varjämte utbyggnader emellanåt tillkomma pä långsidorna, ett utvecklingsförlopp, som nära överensstämmer med det isländska under tidig medeltid. Fyndmaterialct frän den vikingatida kolonien är tämligen rikt men föga nyanserat. Bruksföremål av sten äro vanliga. Bland dessa fäster man sig främst vid ett antal välgjorda kärl av täljsten, som finns anstående ca 5 mil norr om Jarlshof och där också den vikingatida verkstadsplatscn påträffats. Finare kvarlåtcnskap utgöres av prydliga dräktnålar med djur- eller ham- marformade huvuden och några ornerade bronsföremål. I fyndmatcrialet ingå även bitar av skiffer- eller sandstensplattor, på vilka man roat sig med att rista in skeppsbilder, människohuvuden m. in. En stor grupp och

268 LITTERATUR OCH KRITIK — AKTUELLT den viktigaste ur dateringssynpunkt bildar slutligen ett antal kammar av­ skilda typer, vikingatida och medeltida. Var Jarlshofsfolket begravt sina döda är tillsvidare obekant. När denna plats blivit funnen och utgrävd kan det definitiva slutkapitlet om denna kolonis historia bli skriven. Hamiltons arbete har här endast flyktigt kunnat beröras. De djupa per­ spektiv, det öppnar, har måhända likväl i någon mån framgått av det anförda. Olika folkgrupper ha under årtusenden suttit på denna plats, som nu kallas Jarlshof, men naturen har stakat deras livsbanor i samma riktning. Nordisk arkeologisk forskning har i hög grad anledning att vara tacksam för den berömvärda arbetsprestation i fält och studerkammare, som här utförts och givit så betydande bidrag till vår kännedom om vardagslivet i Nordens vikingatid, även om studieobjektet i föreliggande fall förknippar sig med ett självtaget gästspel på annans mark. Mårten Stenberger

AKTUELLT

NYA FÖRSLAG TILL RESTAURERING AV UPPSALA DOMKYRKA I sitt yttrande över restaureringssakkunnigas betänkande rörande restau­ rering av Uppsala domkyrka hade riksantikvarieämbetet förklarat sig icke kunna förorda något av de framlagda rcstaurcringsförslagen. Sedermera uppdrog riksantikvarien åt arkitekten Bengt Bomarc att utarbeta nya skiss- förslag efter vissa angivna principer. Romares förslag i fyra alternativ in­ kom för någon tid sedan till riksantikvarieämbetet och överlämnades den 31 augusti till ecklesiastikministern. •— Även arkitekterna Peter Celsing och Sigurd Lewcrentz, vilka biträdde de restaureringssakkunniga i arkitektoniska frågor, hava utarbetat ett nytt förslag. Detta förslag, vilket av författarna ingivits till Kungl. Byggnadsstyrelsen, överlämnades till Konungen den 30 cugusti. Bägge förslagen torde i sinom tid komma att granskas av veder­ börande myndigheter.

BESTAUBERINGAR AV KYRKOR Söndagen den 26 maj 1957 åtcrinvigdes Skånela kgrka i Vppland efter en restaurering, som — med vissa avbrott — pågått sedan nyåret 1953. Restau­ reringen planlades ursprungligen av arkitekten Erik Fant. FZfter dennes bortgång övertogs ledningen för arbetet av arkitekt Rolf Bergh. Pä grund av det starkt förfallna tillstånd i vilket kyrkan vid 1950-talets ingång befann

269 AKTUELLT NOTES AND REVIEWS

BYSK NUMISMATIKER PÄ BESÖK I SVEBIGE Chefen för myntkabinettet vid r>cmitaget i Leningrad, professor Alexei Bykov, besökte Sverige under några veckor i slutet av maj oeh början av juni på inbjudan av Kungl. Myntkabinettet och Svenska numismatiska för­ eningen. Han var bl. a. i Lund, där han konfererade med fil. kand. fru Ulla S. Linder Welin om de svenska fynden av kufiska mynt. I myntkabinettet gick han igenom samlingarna av orientaliska mynt. Fredagen den 14 juni kl. 16.00 talade han i statens historiska museums hörsal över ämnet »Unter­ suchungen der Kufischen Miinzen in Bussland und U.d.S.S.B.»

PEBSONNOTISER Till landsantikvarie i Jönköpings län har från den 1 maj 1957 utnämnts filosofie licentiaten Allan Nilson. Till museilektor vid riksantikvarieämbetet och statens historiska museum har från den 1 maj 1957 utsetts docenten Dagmar Selling. Till intendent vid Göteborgs arkeologiska museum har från den 1 oktober 1957 utsetts filosofie licentiaten Lili Kaelas.

NOTES AND REVIEWS

Did Saint Helena of Sköude euer exist? Gunnar Lindc's paper dealing with the earliest Skövde and Saint Elin, are discussed by Adolf Schiick in bis artide. The city ot Skövde was, during the Middle Ages, a famous place of pilgrimage, ever since the eelebratcd St. Elin, or Helena, was buried in its church. Her cult was promoted by Bishop Brynolf of Skara, who, about the end of the 13th century wrote the "officium", which embodies the legend about her. Here Brynolf states that Helena was canonized about 1164, and Ihat pilgrimages to her grave took place even prior to that. He also relätes that the high-horn and wealthy widow, Helena, was murdered and subse­ quently buried in a church in Skövde which she had built, in the neigh­ bourhood of which lay a sacred well that was named after her. Helena is said to have lived at a time when Sweden was going through heathen reaction, so it would probably have been at the end of the llth century. A crucifix now in the National Museum in Copenhagen mentions that it was owned by Gunhild, who is called Helena, and who was the daughter of King Sven Estridsson of Denmark (cl. 1074). To this it should be added Ihat a cult of one St. Helena had existed in Tisvilde in Denmark, that was cclcbrated on the same day as that in Skövde. In both cases there were

271 NOTES AND REVIEWS pilgrimages to a health-bringing sacred well. E. Dyggve has pointed out that Tisvilde had originally been a pagan cult centre (ui). The same was very probably true of Skövde (Sködwe). In view of the fact that in the Mission Period, churches began to be built upon healthcn cult-places, it is possible that the reports that Helena built a church in Skövde, are founded upon a crcdiblc traditionary account.

Hans Christiansson reviews R.J. C. Atkinson's book "Stonehenge", which was written in connection with the recent investigations of the monument. The most remarkable result is the discovery of carvings on the so-called sarsen stones. These petroglyphs consist of daggers and axe-blades from the early Bronze Age. The book gives a general survey of the many different problems connected with Stonehenge. Atkinson is specially interested in the question of how the enormous blocks of stone could be transported and set up. In bis view Stonehenge may perhaps owe its form to direct influence from lhe Mycenaean cultural area. The writer of this review wonders whether the Bronze Age grave at Kivik in Skåne may not also have been inspired by the eastern Mediterranean culture, and also wonders whether construetions of this henge type may not once have existed in Sweden.

Mårten Stenberger reviews the work published by J. R. C. Hamilton in 1956, "Excavations at Jarlshof". The reviewer describes it as a model publica­ tion, with an excellent lot of illustrational and cartographic material. He points out that the investigations carried on över many years at Jarlshof are excmplary from the standpoint of excavating technique. The continuous settlement at Jarlshof, from the Stone Age far into the Medieval Period, has nothing corresponding to it in northern Europé. From the Scandinavian archaeological point of view, the Norwegian Viking Age settlement at Jarlshof arouses the grcatest interest, since it furnishes a detailcd picture of the various stages in the development of a Nordic farmstead from that time on, during a period of 400 years.

.Vems. Information is given on the following: New plans for the restora­ tions at the Uppsala Cathédral; the re-dedieation of Skånela Church in Uppland, and the finding of early architectural details on the Vårfru Church in Enköping; the couserving of a chasuble from Ängsö Church in Västman­ land; a donation for the refitting of an ancient redoubt on Hörningsnäslan- det in Mörkö parish; a Russian numismatisfs visit in Sweden; in condusion, new appointments.

272 LITTERATUR OCH KRITIK GEORGE HAY: The Architecture of Scottish Post-Reformation Churches, Oxford University Press 1957. Icke-brittiska iakttagare bagatellisera alltför gärna skillnaden mellan skotskt och engelskt. Så har man också ofta gjort i fråga om den skotska kyrkoarkitekturen, såväl den medeltida som den senare från protestantisk tid. Förbindelserna mellan den norra och den södra hälften av Storbritan­ nien ha varit mycket skiftande under olika perioder. Så karakteriserades exempelvis reformationstiden i Skottland av cn medveten orientering mot kontinenten, särskilt Nederländerna och Frankrike. Riktningen av dessa förbindelser blev också avgörande för den skotska kyrkan och dess bygg­ nadsverksamhet, 1 den mån en sådan över huvud taget kunde förekomma trots ekonomisk nöd och upprepade politiska katastrofer. Med en jämförelse hämtad från oss mera närliggande områden skulle man kunna säga, att skillnaderna mellan skotsk och engelsk kyrkoarkitektur trots ständigt förnyade kontakter i grund och botten varit lika framträdande och lika väsentliga som mellan norsk och dansk, vartill i det brittiska exemplet dessutom kommer cn för de nordiska länderna okänd religiös och kyrkopolitisk motsättning. George Hay har i sitt arbete om skotsk kyrkoarkitektur efter reforma­ tionen för första gången på allvar ställt frågan om innebörden av denna skotska särart och för första gängen sammanställt det torftiga och karga men ingalunda ointressanta skotska materialet, vilket tidigare knappast an­ setts värdigt ens ett flyktigt antikvariskt intresse eller den allra mest sum­ mariska konsthistoriska behandling. Han har med detta arbete gjort en pionjärinsats, under vilken han delvis haft att kämpa med en fullkomlig brist på förståelse från bl. a. kyrkligt håll. Det bör i detta sammanhang också tilläggas, att de gamla kyrkliga mo­ numenten 1 Skottland fortfarande icke i någon som helst form åtnjuta lagligt skydd såsom historiska minnesmärken eller stå under uppsikt av någon offentligt sanktionerad fornvårdande myndighet. Författarens starka personliga engagement är liksom så ofta varit fallet i de anglosaxiska län­ derna uttrycket för en helt och hållet på privat initiativ arbetande kultur- strömning. Hans undersökningar utgöra i viss mån ett fullföljande av en un­ der kriget stupad kollegas, John Duncans, fältundersökningar. Tillsammans med ett par andra likasinnade arkitekter driver författaren ett kulturhisto­ riskt orienterat arkitektkontor, ett slags litet privat riksantikvarieämbete, vilket söker bistå med råd vid kyrkorestaureringar eller i möjligaste mån rädda övergivna och förfallna kyrkor från fullständig undergång. Den skotska kyrkoarkitekturen efter 1560 avspeglar både den skotska protestantismens radikalt kalvinistiska inställning oeh den vidunderliga 314 LITTERATUR OCH KRITIK

Figr. 1. Bnrntislnnd, Fife. Reformert kyrkobyggnad från 1592. Centraltornet påbyggt 17i9. (Flfter Hay.) — Burntisland, Fife. Reformed Church building from 1592. The central tower was added in 17i9.

315 LITTERATUR OCH KRITIK

( )

20 30 40 50 FT.

F'ig. 2. löna, Inre Hebriderna. »Parliamentary kirk» från om­ kring 1830, byggd efter standardritning. Märk det långa nall- uardsbordet i kyrkorummets mittaxel. (Efter Hay.) — löna. Inner Hebrides. »Parllamentary Kirk» from around 1830, built in accordance with standard designs. Note the long communion table in the central axis of the church room. religiösa splittring med ideliga schismer och temporära försoningar, som under århundraden varit utmärkande för landets kyrkoliv. Denna splittring och dessa ofta mycket hätska trosstrider ha givetvis i hög grad bidragit till att hämma utformandet av en stor protestantisk kyrkoarkitcktur sådan man finner den i det kalvinistiska Holland eller i de evangelisk-lutherska län­ derna. För vär tid, som åter börjat lära sig att högre uppskatta intelligent genomförda funktionella synpunkter än en pompös dekoration, äga åtskil­ liga av dessa enkla byggnader ofta det okonstlades arkitektoniska charm utöver sitt rent kulturhistoriska intresse. Tidiga exempel på protestantiska kyrkor visa antingen en direkt an­ knytning till medeltida byggnadstraditioner av provinsiellt kynne eller mer eller mindre självständiga tillämpningar av de radikala protestantiska rums- lösningarna i den kontinentala reformerta arkitekturen. Författaren ser här från sin nationalistiska synvinkel kanske mer av självständighet och ex-

316 LITTERATUR OCH KRITIK perimenterande än recensenten, som gärna skulle velat ha de eventuella förbindelserna med Holland och framförallt med Frankrike närmare ut­ redda. En sådan märklig byggnad som kyrkan 1 Burntisland (Fig. 1), upp­ förd 1592, synes mig således tydligt inspirerad av den sedan 1600-talets slut i sitt hemland totalt försvunna franska hugenottarkitckturen; därmed blir delta skotska kalvinisttempel även ur internationell synpunkt ett säll­ synt oeh dyrbart arkitekturhistoriskt dokument rörande den radikala pro­ testantismens äldsta byggnadstraditioner. 1700-talets och det tidiga 1800-talets kyrkobyggnader i Skottland sökte ofta på ett självständigt sätt förena ursprungligen från Holland härstam­ mande grundplanstyper med ett klassicistiskt formspråk, som hämtats från den engelska palladianismens byggnader och arkitekturböcker; efter den småningom allt fastare föreningen med England fingo ju åtskilliga skottar —- såsom den berömde arkitekten James Gibbs — naturligt nog sin bästa utkomst i London, medan de ofta endast gästspelade i sitt fattigare hem­ land. Även nygotiken nådde Skottland i sin engelska form, vanligen repre­ senterad av schabloniserade sengotiska stilformer, vilka under själva medel­ tiden icke haft någon konstnärlig hemortsrätt i de nordliga delarna av Storbritannien. Skottland bildar 1 detta avseende cn tydlig parallell till Sverige, som under samma period begåvades med åtskilliga exponenter för sådana medeltidsstilar ulan historisk täckning i det nationella kulturarvet. Ett från Holland härstammande särdrag i den skotska reformerta kulten, nattvardsfirandet vid ursprungligen lösa och hopfällbara träbord i kyrko­ rummets centrum, nödvändiggjorde cn inredning påminnande om de hol­ ländska statskyrkornas. I Skottland utvecklades denna inredning på ett självständigt sätt med långsträckta fasta nattvardsbord omgivna av särskilda nattvardsbänkar, communion penis, med originella, skrankomgivna predik­ stolstyper samt med distinktionsplatser för ämbetsmän och gillesmedlemmar eller stundom högst komfortabelt inredda loger för aristokratien. Av allt detta återstår i våra dagar på grund av den bristande historiska kontinui­ teten i landets kyrkoliv endast mycket få exempel i någorlunda orört skick. Skottland äger sålunda icke någon motsvarighet till den överväldigande rike­ dom på kyrkliga inventarier från äldre protestantisk tid, som ännu utmär­ ker sä stora delar av Nordtyskland, Danmark och Sverige. Såsom exempel på skotsk kyrkoinredning i sin allra enklaste form återges här grundplanen av en liten kyrka, uppförd omkring 1830 efter en åtskilliga gånger använd standardplan, en parliamentary kirk; detta exempel är häm­ tat från den cn gång såsom kulturcentrum så betydande klosterön löna (Fig. 2). George Hays bok fyller utan tvekan på ett förtjänstfullt sätt en hittills­ varande lucka i kännedomen om den protestantiska kyrkobyggnadskonstens historia. Hans arbete, som väl främst vänder sig till en bildad men icke särdeles fackkunnig inhemsk publik, fyller därmed också ett Internationellt behov. Per Gustaf Hamberg 317 NOTES AND REVIEWS märkliga medeltidskyrka pä Öland har ytterputscn avlägsnats, varigenom värdefulla upplysningar om kyrkans byggnadshistoria vunnits. Fragment äv­ en rik senromansk portal i norra korsarmen liksom av ett gotiskt masverks- fönster i korets östmur ha frilagts och torde kunna kompletteras och åter­ ställas. — Vid restaurering av Boglösa kyrka i Uppland ha två sakrament- skåp frilagts i koret, ett i östväggen norr om altaret och ett i sydväggen. I båda sakramentskåpen kvarstå delar av träinredningen. På bänkkvarteren ha ursprungliga färger från 1700-talets mitt blottats. — Vid restaurering av Danmark» kyrka i Uppland har pä sydfasaden överdelen till ett höggotiskt fönster med rik profilering frilagts, på både syd- och nordfasaden ha märken påträffats efter portaler och i västgaveln har ett helt bevarat rundfönster blottats med dageröppning i fyrpassform.

BESTAUREBING OCH UNDEBSÖKNING AV PBOFANA BYGGNADER På Örebro slott ha under augusti och september de tjocka putslager som sedan 1820-talet täckt de inre borggårdsfasadcrna avlägsnats. I samband härmed verkställdes en preliminär byggnadshistorisk undersökning, som visade, att slottets byggnadshistoria är betydligt mera komplicerad än man hittills trott. Mellan Magnus Erikssons och Karl IX :s tid ha förekommit flera om- och tillbyggnader. Bland mera iögonenfallande upptäckter kan nämnas ett par igenmurade spetsbågiga fönsteröppningar av cn typ som är känd t. ex. från den nyupptäckta kungsgården i Vadstena samt spår av renässanssloltets borggärdsutsmyckning. — Fredriksbergs herrgårdshyggning vid Oskarshamn invigdes efter avslutad restaurering den 30 september för sitt ändamål som kulturreservat och representationslokal. Byggnaden, som uppfördes i början av 1780-talet av P. Cederbaum, äger i sin festvåning en synnerligen rik svit av väggmålningar av huvudsakligen pompejansk art och av mycket hög kvalitet. De ha konserverats av konservator S. Wahlgren. Bcstaureringsarbetet har letts av landsantikvarien M. Hofrén, Kalmar.

NOTES AND REVIEWS

77ie Inner Decoration in Tidersrum Church. B. Cnattingius reports on a research test of walls and ccilings in the wooden church in Tidersrum, in Östergötland, dating presumably from around 1300, which has yieldcd nolable results. In the ceiling a rich Gothic painting bas been exposed, con- sisting of circles with figures in trefoils or continuous compositions alter- nating wilh geometrical or plant horders. Both these and the figures tbem­ selves remind one strongly of the paintings in Dädesjö; but the figure drawing is more Gothic, and may be compared with Björsäter in Östergöt-

321 NOTES AND REVIEWS land and Södra Råda in Värmland. Unfortunately the paintings are severely damaged, but ncvcrthdess they make a good impression in the church.

Blood Groups and Archaeologg. B. Lundman maintains that prehistoric archaeology can also make use of modern blood group research. On the one hand, the blood group dassificatlon of a now existing and not too small indigcnous population collective can often hdp to solve the question of its origin. On the other, it is often possible nowadays to detcrmine the blood group of blood still present in tbc marrow of human bones surviving from prehistoric times. The main problem is to get cnough bones for blood group dassification purposes. In addition the author shows how, for instance, the blood group dassification of the populations now existing in Iceland, Ireland and Western Norway can clarify the rather vexed question of tlie origin of the present Icdandcrs. He also believes that the Americanist (par­ ticularly in the case of old Peru) and the Egyptologist will be able to determine the grouping of the many mummics preserved from these two regions.

In P. G. Hamberg's review a short summing up is given of the outstanding conclusions in George Hay's "The Architecture of Scoftish Post-Bcformation Churches". This book is a valuable collatlon of hitherto very little heeded material. In spite of its great simplicity, the subject of the Scottish "kirks", here treated of, has its interest for architectural history. Where the author sees a provincial simplification or a new crcation, tbc reviewer 1 hinks he can trace, in a number of instances, a rather strong Continental influence from Calvinistic Holland, and not the less so, that of the French Huguenots. If this should prove to be right, the Scottish material will be the subject of intcrnational interest too, as a link in the expansion of the first plain architecture of radical Protestantism, which has possessed such great significance in the shaping of the modern Western milieu.

News. Information is given on the following: new members of the Academy of Letters, History and Antiquities; a temporary exhibition in the Museum of National Antiquities of finds from Alvastra Monastery; museum lectures in the autumn of 1957 and lectures by Professors Z. Bajewski and H. Moora; filming for television in the Museum; the inventory in 1957 of prehistoric monuments for the new economic map of Sweden; archaeological excavations on Lillön, Ekerö parish. Uppland, in Klinta village, Köping parish, Öland, at Persberg, Våmb parish, Västergötland, in Salem parish, Södermanland, at Järvsta, Valbo parish, Gästrikland, in Själevad parish, Ångermanland, at Harrsjö lake, Bureå parish, Västerbotten, at Hommunds, Hörsne parish, Gotland, at Fole Church, Gotland, and at Fuser, Fröjel parish, Gotland; the preservation of various ruins and of the town wall of Visby; restoration and examination of the Växjö Cathédral, of Gärdslösa Church, Öland, of the churches of Boglösa and Danmark in Uppland, of Örebro Castle and of Fredriksberg's manor-housc at Oskarshamn.

322 BIBLIOGRAFISKA MEDDELANDEN FRÄN KUNGL. VITTERHETS HISTORIE OCH ANTIKVITETS AKADEMIENS BIBLIOTEK

Av Maja Lundqvist

Tidskrifter och samlingsverk inkomna under tiden 1/7 1956-30/6 1957

Acta archaeologica 26, 1955; M.-L. 1956: F. Ström, Guden Hoenir och B u h 1, Remarks on a group of late odensvalan. Egyptian faience vases. — O. II. Blekingcbokcn 1957: S. F j e 11 a n- Moe, Urnes and the British Isles. d e r, Kapelltomter i det medeltida A study of Western impulses in Sölvesborg. — A. H a m m e 1 i n g, Nordic styles of the llth century. —• »Klingande stenen» i Humlainålan E. Munksgaard, Lale-anfique — en offersten. scrap silver found in Denmark. The Bromma hembygdsförenings års­ Hardenberg, Höstentorp and Sim- skrift 1957: W. Falk, Hjärneska mersted boards. •—• T. B a m s k o u, gravkoret i Bromma kyrka. Lindholm höje. Second preliminary report for lhe years 1954—55 on the Credo. Katolsk tidskrift. 1956: Nr 4: exeavation of a late iron age ceme­ A. M. Amma n, En ny variant av- tery and an early mediaeval settle­ beklätt krucifix. ment. — A. B o e s, Deux bracelets Ekerö förr och nu. 12, 1956: H. earolingiens de Dorestad. — Passe- R ö 11 o r p, Ilelgökräklan. cordes d'époque caroiingienne. — Från bergslag och bondebygd. D. M. W i 1 s o n, An Irish mounting 1956: B. Waldén, Hasslefyndet än in the National museum, Copenha- en gäng. — G. Ekelund, Silver­ gen. — M. Orsnes-Ch riste n- skatten från Eketorp. — N. S t r ö m- s e n, Kyndby. Ein scdändiseher b o m, Dekorativt måleri i Närke un­ Grabplatz aus dem 7.—8. Jahrhun­ der yngre Vasatid. dert nach Christus. Från Borås och de sju häradena Arkiv för nordisk filologi. 71, 1956: 1957: L.-A. N o r b o r g, En episod ur E. Salberger, Versifikatoriskt om Openstens historia. —• P.-O. West­ Tjurköbrakleaten. — 72:1/2, 1957: lund, Torpa slott. Bilder med text. K. G. Ljunggre n, Färöarnas gam­ — F. Wildte, Häcksviks kyrktorn la kullccntrum. och dess uppgift i Ätradalens för­ Arv. Tidskrift för nordisk folkmin- svar. — I. H e n s c h e n, Tyglryckare nesforskning. 1955: A. H. Smit h, i Borås under 1700-talet. — E. Horse-fighting in Viking England. — F r a n g, Byggnadsminnen i Borås. 323 Ii 1 B L I O G R A 1 SKA MEDDELANDEN

Från Gästrikland 1956: O. K ii 11- — Arwidsson, B e r g h a u s, ström, Valbo kyrka år 1956. — Dolley, Malmer, Linder G. H o b r o h, Ur grävningsjournalen. Welin, En vikingatida silverskatt Valbo kyrka september 1955. från Gandarve i Alva på Gotland. — Från ådalar oeh fjäll. 1955: I. S. E. N o r e e n, Höviskt och folkligt. Forssberg, Biskopsinsignierna i Nya målningar i Lye kyrka. Härnösands domkyrka. — P. G. Gudmundsgillets årsbok. 1955—56: Hamberg, Altaruppsatsen från E. Johannesson, Några intres­ Sunne gamla kyrka. — G. S. L e i- santa ortnamn i Järstorps socken, j o n h u f v u d. En märklig grav­ Jönköping. vård. — 1956: E. E s k i 1 s s o n, Göinge hembygdsförenings Årsbok. Norrsligen. Den medellida motsva­ 1956: P.Jolmsoni K.-E. Braun- righeten till rikshuvndväg nr 13. — stein, Emmislövs kyrka. Föreningen Gamla Christianslad. Hembygden 1957: A. G. B S r d h. Årsskrift, 9, 1956: T. Andersson, Dalaborg. En luristhandledning. Kristianstads fästning på 1700-talet. Historisk tidskrift. 1956: 4: P. E n- Gammal Hälsingekultur. 1956: I. v a 11, Liunga, Kaupinga och Arosa. S war 11 in g, Haaken Gulleson och Ortnamnsforskning som historiskt hans verkstad. Ett bidrag till studiet hjälpmedel. av Norrlands senmedeltida träskulp­ Hälsingeriinor. 1956: N. Ström- tur. b o m, Nägra notiser om det dekora­ Geologiska föreningens i Stock­ tiva måleriet i Hälsingland under holm förhandlingar. 79: 2, 1957: P. 1500-talet. — A. Moden, Staffans Thorslund, Mammutfynd 1 Ler­ stupa i Norrala och Slaffanstradilio- dal, Rättvik. nen. Gotländskt arkiv. 1956: A. A n- Julbok för Västerås stift. 1953: S. d c r b e r g, »Bcdedicatio». Om en Jönsson, Långshyttans kyrka. — kyrklig ritnallråga. — S. Lind­ 1956: F. W i d g r e n, Staden som för­ qvist, Bildstensfynd vid kyrkores­ svann. (Grylhyltan.) taureringar. — H. Arbman, En Julboken till församlingarna i Gö­ arabisk inskrift frän Golland. — teborgs stift. 1954: Göteborgs stifts E. Nylén, Ett gotländskt spänne i kyrkklockor, Göteborgs väslra kon­ Dalarna. — B. Berthelson, Res­ trakt. — 1955: Göteborgs stifts kyrk­ taurering av gotländska kyrkor. — klockor. Göteborgs öslra kontrakt. J. Roosval, Kung David den he­ Julhälsning till församlingarna i lige av Skottland och Hablingbo ärkestiftet. 1956: Helgedomar i ny kyrka pä Gotland. — G. Berg, Om gestalt. (Enäker, Hjälsta, Norrbo, stigstcnar. — L. II, H o 1 m b ä c k, Simtuna, Biskopskulla, Valbo, Mor- En gotländsk kyrkoförnyelse under karla, Lingbo, Undersvik, Hanebo.) stormaktstiden. Elt bidrag till Fol­ — Småkyrkor. (Vallviks kapell och llngbo kyrkas historia. — U. S i 1 v é n. sjömansrum, Olmens fiskarekapell, Gotländsk vapengrav med charons- Märsta kapell.) mynl? — A. G c i j e r, Cappa-Ronen- Julhälsningar till församlingarna se — de baldakino. — 1957: N. L. från präster i Göteborgs stift. 1954: Rasmusson, Äldre forskning om J. Pettersson, Vårfrukyrkan på Gollands mynt från liden 1300—1565. Tjörn. — 1955: J. Pettersson, 324 BIBLIOGRAFISKA MEDDELANDEN

Ecclesia nulla. Studier över ödelagda Lunds stifts julbok. 1956: 11. A n- kyrkor i det gamla Oslo bispedöme. d e r s s o n, Hyby gamla kyrka. Julhälsningar till församlingarna Lunds universitets historiska 1 Skara stift. 1956: H. W i d c c n, museum. Meddelanden. 1956: M. Skara stifts äldsta krucifix. — O. Strömberg, Eine jungsteinzeit- Henricson, Kornguden i Vånga. liche Siedlung auf der Insel Ven. — Jönköpings läns hembygdsförbund. Grabhiigdfunde von Lackalänga, Meddelanden 1956—57 (Småländska Schonen. — B. Stjernquist, Ei­ kulturbilder): Föremål ur länsmu­ nige Halsringe aus der Wende der seets samlingar i ord och bild: Brons- Bronzezeit. — H. Arbman, The åldersfynd från Torpa. — En vapen­ Skabersjö brooch and some Danish grav från Bringetofta. — Förhisto­ mounts. — E. Salberger, Die risk jaktfälla. — En silverskatt från Runogramme der Goldbraklealen von 1100-talet. — Två senmedeltida jord­ Väsby und Äskatorp. — U. S. L i n- fynd. — Dopfunt från romansk tid. d e r Welin, Graffiti on Oriental — Madonna från öggestorp. — Tri- coins in Swedish Viking age boards. umfkrucifix från Vireda kyrka. — — B. Malmer, A new Harthacnut Manligt helgon frän öggestorp. •— coin from »Boe». — G. Rausing, Den helige Erasmus från Edshult. On the dimate of North China in — Altartavla från Vireda kyrka. — earlier times. — B. Salomons­ Hästschabraket som blev antepen­ son, A doscd find of fifteen flint dium. — Nattvardskärl av trä. — hlades. — L. H a 1 b e r t, Wooden Vikter och viktsatser. —• Dukater av combs from lhe bronze age. småländskt guld. — Falskmynteri. Malmö fornminnesförening. Års­ Kring Kärnan. 6, 1956: M. Ryd­ skrift 1957: Utdrag av N. G. Bru­ beck, Grav 301 vid dominikaner- zelii beskrivning av Oxie härad klostrel i Hälsingborg. — L.-G. är 1864. Med inledning och kommen­ K i n d s t r ö m, Gantoftafyndet — tarer av H. Andersson. — S. en skånsk guldskatt från folkvand­ K a 11 i n g, Slotlsholmens nordvästra ringstiden. kanonlorn. Arkeologiska och Kulturen 1956: 1882—1957, Jubi­ byggnadshistoriska fältarbeten 195G. leumskavalkad med ett föremål från The Museum of Far Eastern anti­ vart och elt av de gångna åren. quities. Bulletin. 28, 1956: P. S i in­ [bl a.:] M. Lindström, Antepen­ ni o n s, Some recent devdopments in dium i flanisk. — Hjortatäcke. — Chinese textile studies. — E. G 1 a h n, W. Karlson, Gravkors av järn. A list of works by B. Karlgren. — Gotiska fyllningar. — R. Blom- — B. Sommarström, The site quist, Gravsten från 1300-talet. —• of Ma-kia-yao. Processionskors. — Senmedeltida Nordisk tidskrift. 1956: 7/8: G. E k- tennbägare. — Rökelsekar. — Vi­ h o 1 in, Nordisk-orientalisk handel kingatidsspänne. — B.-A. Person, elt halvt årtusende före vikingarnc. Dagsvcrkspollelter från Andrarum. — H. Christiansson, Kyrko­ Kyrkohistorisk årsskrift. 1956: C.-A. byggen 1800—1950. [Rec. av G. Lin­ Edsman, Nådemedlen i reforma­ dahl: Högkyrkligt, iågkyrkligt, fri­ tionstidens bildkonst. kyrkligt i svensk arkitektur 1800— 325 RIBLIOGRA FISKA MEDDELANDEN

1950.] — 1957: 1/2: S. Grieg, Nord- Skövdeortens hembygds- och forn­ menn på Grönland i mcllomaldcren. minnesförenings skriftserie. 7, 1957: Norrbotten. 1956: A. Oldeberg, K. E. Sahlström, Skövde stads Bågfyndet från Jokkmokk. — E. fornminnen. Inventering 1954. Manker, Kultplatsen Pålnovuod- Stockholms stifts julbok. 1954: do. — E. Wahlberg, Ackjefyndet P.O. West lund. Fynd vid Stor­ från Soukolojärvi. — B. Isaks­ kyrkans restaurering. — S. K a h n- son, Nederluleå altarskåp — ett 1 u n d, Katarina kyrka förnyad till anlwcrpenarbete frän o. 1525. 300-årsdagen. — 1955: E. Lund­ Rig. 1956:4: E. Andrén, Guld­ berg, Spånga kyrkas restaurering. smedssläkten Rudman och några •— G. Brändt, Skeppsholmskyrkan samtida gävleguldsmeder. — S. och Skeppsholms församling. — N. Stenström, Två melalldosor som H j o r t h, Bromma kyrka restaure­ byggnadsdokument och äreminnen. rad. — S. E. V i n g e d a 1, Albert —• O. Cederlöf, Sentida stol med Pictor i Täby kyrka. — P.O. West­ medeltida bildmotiv. — H. S c i t z, lund, Storkyrkans kalkmålningar. Heliga tre konungar och Sveriges — Stockholms stiftsbok. 1956: E. J. riksvapen. Ett genmäle. — 1957: 1: Lundberg, Kungsholms kyrka G. Berg, Våra byggnadsminnen och restaureras. — M. Amark, Ryss­ deras vård. — B. Hell ner, En re­ klockan i S:ta Clara och andra krigs­ form av silverståmplingen i Norrkö­ byten bland Stockholms klockor. — pings guldsmedsämbete. D. Lindquist, Kyrkoäret i refor­ Saga och sed 1956: B. Jirlow, mationstidens Stockholm. Plog och årder i Södermanland. Sörmlandsbygdcn. 1956: I. S:t Ragnhilds gille 1 Söderköping. Schnell, Sörmländska hembygds­ Årsbok 1950: S. Ljung, En medel­ föreningar. •— A. Andersson, lida sigillstamp funnen i Söderkö­ ping. — 1951: J. Si 1 fv in g, Stora Valvbrickorna i Ludgo. — M. och Lilla Ludderhuvnd, nu Mariehof C o 11 m a r, Rikssalen och prästgil­ i Drothem socken. — 1955: Ä. Nis­ lestugan. Ett bidrag till frågan beth, De medellida kalkmålningar­ om lokaliteterna vid kungavalet i na i Mogata gamla kyrka. — A. L i n- Strängnäs 1523. — A.-M. v. S t o c- d a b I, Några kulturhistoriska un­ k en st röm, Textil inventering i dersökningar i Söderköping under de Sörmland. senare åren. Tjustbygdens kulturhistoriska för­ Sjöhistorisk årsbok 1955—56: E. ening. Meddelande 1957: B. N e r- Hamilton, En marinarkeologisk m a n, Svenska fornminnesförening­ undersökning. — S. Svensson, ens Tjuslbesök i maj 1956. —• K. J o- Ell kyrkskepp från 1600-talet, dess h a n s s o n, Vad gamla sockenproto­ datering och renovering. koll i Viistrum berätta. Skinnarcbygd. Malungs hembygds­ Tor. Meddelanden från Uppsala förenings årsbok. 1956: S. Svärd­ universitets museum för nordiska ström, Kyrkligt från Malung i fornsaker. 3, 1957: B. Almgren, landskapsmuseet. — N i s s H j. Till frågan om de T-formade skiffer- M a t s s o n, Olov den helige i Ma­ redskapens användning och därmed lungs kyrka. sammanhängande näringsförhållan- 326 BIBLIOGRAFISKA MEDDELANDEN den. -— A.-B. Jonsson, En sten­ let, som tillhörde Göteborgs stads åldersboplats i Roslagen. — M. Konst- och målargille. Stenberger, Den enkla skaff- Värendsbygder. 1956: J. E. hålsyxan. En forskningsuppgift. — Strandmark, Den stora vä- C.-A. Moberg, Vilka hällristningar rendsfornsjön. ar från bronsåldern? —• E. Nylén, Värmland förr och nu. 1956: Till frågan om gravskicket under N. G. D j u r k 1 o u, Bidrag till Werm­ Nordens förromerska järnålder. — lands antiqvariska topografi. Utg. av G. Ekholm, Brillinge nr 1. Ett G. von Schoultz och G. Svenson. Vaksala-gravfält från romersk järn­ Bidrag till Westra Wermlands topo­ ålder. — U. S i 1 v é n, Överslad-Sol- grafi. bergagravfälten och deras omgiv­ Västerbotten. 1956: I. Serning, ning. —• U. E. Hagberg, Folk­ Järnåldern i norra Fennoskandia. En vandringstida hängprydnader. — P. översikt och en jämförelse. — E. Olsén, Bourogne, Sutton Hoo och Manker, Det i Lappmarken för­ Valsgärde. — B. Schönbäck, »A dolda. Glimtar frän Nordiska Mu­ grafwae bakkae». —• B. Ambrosi­ seets och landsantikvariernas fält­ ani, Birka — Sigtuna — Stockholm. undersökningar. — J. N. Linder, Ett diskussionsinlägg. — H. Chris- Holmö kyrka och dess tillhörighe­ t i a n s s o n, Simsonportalen i Ni- ter. Beskrivning upprättad år 1832. vdles. Västmanlands fornminnesförenings Torps socken. Årsbok 7, 1956: årsskrift. 37, 1949: A. Jansson, Th. Lindström, Vad jorden Väsby län. — Ur räkenskaperna för gömt. Väsby gård 1543. — N. Nygren, Uppland 1956: G. O. Nordberg, Offerstenar i Västmanlands län. Roslagskulla kyrkas tillkomst. — N. Västra Torsås hembygdsförening. Sundquist, Trojeborgarna i Upp­ Årsskrift 1952: G. Linder, Gamla land och några deras fränder. kyrkoseder i Västra Torsås. — P. G. trshnlls krönika. 1956: G. Wil V e j d e, Drag ur Västra Torsås s t a d i u s, Målningarna i Urshults sockens bebyggelsehistoria. — S. gamla kyrka. Tornehed, Gamla Torsäs-väggar Vetenskapssamhällets i Uppsala berätta. — J. N i 1 s s o n, En gammal Årsbok. 1, 1957: I. Modeer, Här­ sockenstuga i Västra Torsäs från skepp och fylke. tredje Gustavs dagar och vad den Vår bygd. 1955—56: M. R y d b e c k, varit med om. — 1953: J. Nilsson Gregoriemässan från Kvibille kyrka. & P. Petersson, Västra Torsäs — C. G o 1 d k u h 1, Epitafierna be­ kyrka. — S. Tornehed, »Gamla rättar. Från Torups och Vinbergs kyrkan». kyrkor. — A. Moden, Från Hal­ Växjö stifts hcmbygdskalendcr. lands museums och landsantikvari­ 1956: I. Arild, I Guds hus. Några ens verksamhetsområden 1954 och tankar om kyrkans prydning och 1955. skrud. Vänersborgs söners gille. Årsskrift. Ymer. 1956:3: G. Ostlund, 1953: S. A. H a 11 b ä c k, Carl Gustaf N-G. Gejvall & G. Lundqvist Sandberg och Anders Larsson Krok, Aldersbestämning med hjälp av två Vänersborgsmålare från 1700-ta- kol-14. — 1957:2: N. Friberg, 327 BIBLIOGRAFISKA MEDDELANDEN

Skvalrännorna vid Kumskulla-Hult. Fra Himmerland og K jar herred. Ett bidrag till frågan om Baltiska 1956: S. Nielsen, En gravhöjs his­ issjögränsen inom nordöstra rand­ torie. — P. Riis m olle r, Aalborg zonen av Sydsvenska höglandet. historiske museum i 1955—56. — S. Ystads fornminnesförening. Skrif­ Vestergaard Nielsen, Vest- ter. 7. Från åtta århundraden, 1957: himmerlands museum 1955—56. K.-E. Löfqvist, Ystads fornmin­ Fra Nationalmuseets arbejdsmark. nesförening 1932—1957. — S. K r a f t, 1956: II. Ta uber & O. Voss, S:t Knuts-synoden i Skanör den 7 Atomfysik og arka;oIogi. — J. T r o- september 1256. — S. C a v a 11 i n, els-Smith, Nulevende rensdyr- Bland latinska inskrifter i Ystads jasgere. — N. Breitenstein, Fug- klosterkyrka. len og rylteren, et tidlig-etruskisk Ångermanland, 1956: IL Pe t r i n i, kunslvacrk. — E. K n u t h, Danmark Hiilphers verk om Ångermanland. I^jord. — F. L i n d a h 1, Om monter Något om dess tillkomst. — H. Se- och medailler som bygningsofre. —- ge r r o s, Vården av landskapet. Ak­ O. Norn, Oslerholm slotsruin paa tuella naturskyddsproblem i Ånger­ Als. — H. Stiesdal, Gröngaard, manland. hertug Hans den addres jagtslot. Fra Ribe Amt. 1956: O. Vos s, Et Aarböger for nordisk oldkyndig­ interessant gravfund fra yngre ro­ hed og historie, 1955: M. H a 1 d, Old- mersk jernalder i Gesten sogn. — danske tekstiler. Fund fra aarene N. Thomsen, En grav fra jadte- 1947—1955. — G. Galster, Grsese- stuetid i Skovbölling. — A. Fabri- fundel og andre fund på Sjadland t i u s, Skjoldefrisen i Billum kirke. af mönler fra kongerne Niels og Erik — H. St i e s d a 1, Riber Ulvs borg. Emune. — E. Moltke, Nogle ma­ — H. 0 11 g a a r d, Et totusindårigl lerier i vore kirker og deres forbil- vandingssled i ölgod. — L. Nov- leder samt lidt om Peder Candid. -— rup, Stensal barnegrav i Refsing. — G. Garde, Alterbordsforsiden fra H. H. Kristensen, Byggeperioder Torslunde og dens grafiske forbille- og bygherrer på Riber Kaergård. der. En dansk udlöbcr af agitationen Fra Viborg amt 1956: T. D a h 1 e- fra Wiltenberg. — K. Ficster, r u p, Sogn og pastorat. Bidrag til Nogle bema:rkninger foranlediget af Viborg stifts historie i senmiddelal- U. Möhl-Hansens påvisning af men- deren. — H. II ö i r u p, Sel. Kjeld i neskets tilstedcva;relse i Danmark billedkunsten. — C. Lindberg i interglacial tid. Nielsen, Et blad af Viborg stifts Fortid og nutid. Bd 19:4. 1956: gamle messebog. K. Uldall, Arkaiologiske og kul- Fynske minder. 1956: E. A1- turhisloriske museer i Sydslesvig. — b r e c t s e n, Nye bopladsgrubcr fra J. H v i d f e 1 d t, Museernes arkiver. jernalderen. — Höjfredningerne i Fra Frederiksborg amt. 1955: K. Svendborg amt. — Albani torv. — K. Nielsen, Fund af midddalder- O. Olsen, örslev kirkes döbefont. ligt pollemagervserksted i Farum Hardsysscls aarbog. 1956: A. K a a e, Lillevang. —• H. L. S ö r c n s e n. Kongenshöj i Torsted. En samling Dräby kirke. grave fra yngre stenålder. 328 BIBLIOGRAFISKA MEDDELANDEN

Historisk aarbog Fra Randers amt. den ved kulslof-14 måling. — P. V. 1956: O. N o r n, Albret Skeels Fus- Glob, Et nybabylonisk gravfund singö, — en jydsk herreborg. — O. fra Bahrains oldtidshovedstad. — Warthoe Hansen, Fra museer Rekognoscering pä Qatar. — H, An­ og arkivcr. dersen, »Der skal ikke lades sten Historisk aarbog for Thisted amt. på sten tilbage». — P. Mörten- 1956: C. K 1 i t g a a r d, Hjortdal kir­ s e n, Barbarlcmplels ovale anlseg. ke 1580—1638. Lolland-Falsters historiske sam­ Historisk samfund for Sorö amt. fund. Årbog 44, 1956: T h. M a t h i- Aarbog 1957: H. T h r a n e, En sten assen, Lolland-Falsters oldtidsmin- med skåltcgn fra en midddalder- desmaM-ker. — C h. Christensen, borg. — M. A. E b b e s e n, Gedeha- Undersogelser ved Errindlev kirke i ven. 1955. — E. Dyggve, Falstringernes Historisk samfund for Aarhus bygde-vi og landsting. stift. Aarböger. 1956: C. A s s c b e n- Skivebogen. 1956: O. L. Sören- feldt-Frederiksen: Jordgrå ve sen, Skive kirkebakke som folke­ fra dyssetiden i Taaning sogn. — borg. — G. Schutte, Golljods Chr. Heilskov, Borgen Tran- addste guder. holm i Klovborg sogn. Vejle amts aarbog. 1956: Arkxo- Kiiml. Årbog for Jysk arkieologisk logiske smaaslykker: C. A. L a s s e n, selskab. 1956: H. Andersen, Af- Vandforsyningen af Koldinghus. — sked med ådalen. [Illerup.] •— S. L. N o v r u p, Höj med fodkrans og Jörgensen, Kongemosen. Endnu grav med stolpehuller. en Aamose-Boplads fra aeldre sten­ Vendsysselske aarböger. 1956: S. G. ålder. — S. Vestergaard Niel­ Jensen, Hals kirke. [Med tillägg sen, Vindbloes-fundet. En vesthim- av Red.] — A. K r a g h, Gjöl i old­ merlands bronzcstöberplads. — C. tiden og den grubekeramiske kultur. J. Becker, Fra Jyllands oddste — C. Klitgaard, Asdal slöt. jernalder. Förromersk jernalder-grav- Vaabenhistoriske Aarböger. 7 a. plads ved Nim i östjylland. — O. 1952: A. Bruhn Hoffmeyer, To Marseen, Oldtidsbrönde. — H. riddersva-rd i en dansk privatsam­ Hougen, Vindumhede-fletningene ling. — 8 a. 1955: E. E r i k s e n, og kjierlighetsknop. — P. V. Glob, Minialurer og midddalderskyls. — Jernaldermanden fra Grauballe. — 8 b—c. 1956: A. Bruhn Hoff­ S. Jörgensen, Grauhallemandens meyer, Middelalderens islamiske fnndsted. En moscgeologisk under- svaerd. sögelse. — W. Munck, Patologisk- anatomisk og relsmedicinsk under- By og bygd. Norsk folkemuseums sögdse af mosdiget fra Grauballe. årbok. 1955—56: M. Blindheim, — C. Krebs og E. B a t j e n. Det Ristningene i stavkirken fra Gol. —• radiologiske fund hos mosdiget fra A. Liestöl. Runeskriflene i Gol Grauballe. — C. H. V o g e 1 i u s An­ stavkirke. — P. E i d e m, Tidfesting dersen, Forhistoriske fingeraflryk. av tömmer fra Gammdstua på — G. Lange-Korn b a k, Konser­ Söndre Gjdlerud i Flesberg. — Grös- vering af en oldtidsmand. — H.Tau- lislua i Flesberg i Numedal. En den- b e r, Tidsfsestelse af Grauballeman- rokronologisk tidfesting. 329 BIBLIOGRAFISKA MEDDELANDEN

Föreningen til norske fortids-min- Hvor lå Leiv Eirikssons Vinland. — nesmerkers beväring. Årbok 1955: O. A. D i g r e, Undersökdser ved Hu­ R. Hauglid, Mer om hus, peis og saby kirkeruin, Skaun. — S. Mar­ billedvev. — H. Engelstad, Re- stränder & K. R. Möllenhus, plikk til R. Hauglid. — R. Haug­ Den antikvariske avdelings tilvekst lid, Ad H. Engelstads replikk. — 1955. — 1956—57: S. Marsträn­ R. Irgens Larsen, Normanner- der, Radiologisk datering av arkeo­ kunst i Norge og i Syd-Ifalia. — logisk materiale. — Videnskapssel- J. H. L e x o w. Den sillende söyle skapets oldsaksamling i ny skikkelse. i Bergen. — B. C. L a n g e, Et over- — K. R. Möllenhus, Et mero- raskende funn. Skotske bislagstener vingerlidsfunn fra Fossvollen i Ty- i Tönsberg. •— •—• Det antikvariske dal. — Den antikvariske avdelings arbeid. — A. L. P h a r o, Bibliografi tilvekst 1956. 1954. Stavanger museum. Årbok. 1955: Historiclagct for Sogn. Tidsskrift. S. Grieg: Gillesalteret i Stavanger 1956: B. E g g u m, Dei nedlagde domkirkc. — J. H. L e x o w, Rettelse kyrkjene på Systrond. — P. Fett, til »En magisk ring». — J. Peter­ Namn på gravhangar i Sogn. sen, Oldsaksamlingens lilvekst 1955. Hålöygminne. 1956: 2: P. S i ni o h- Det 9. Nordiske arkeologmöte, s e n, Nordnorske oldfunn 1955. Stavanger 1955: J. Petersen, Ar­ Maihaiigcn 1953—56: Fra De Sand- keologien i Bogaland. — E. Kivi­ vigske samlingers tilvekst 1953—56. koski, Skandinaviska inslag i Fin­ — S. Grieg, Ringbordet fra Mar- lands folkvandringstid. — B. Alm­ stein i Lom. — Et krusifiks fra Gud- gren, Några problem rörande folk­ brandsdalen fra 1000-årene. — F. vandringstidens konst i Sverige. [Med Valen-Sendstad, »Fred med inlegg av C.-A. Moberg.] — O. V o s s, dit minde.» Gravmader av kleber fra Folkvandringstidens stilproblemer og Gudbrandsdalen. •— B. C. Lange, Höslentorp-fundet. [Med inlegg av St. Peter fra Fåberg. H. Norling-Christensen.] — W. Slo­ Nordcnfjeldskc kunstindustrimu- mann, Folkvandringstiden i Norge. scum. Årbok 1956: A. Geijer & — P. K j ao r u m, En kullbygning A. M. Franzén, Textila gravfynd på megalitgravpladsen ved Tustrup. från Trondheims domkyrka. — A. —• E. Johansen, Tilgangen på lo­ Geijer, Engelska broderier av ro­ kal flint i Öst-Norge under yngre mansk typ. — T h v. Krohn-Han- stcinalder. [Med inlegg av C. J. Bec­ s e n, Fra samlingenes tilvekst. ker och C.-A. Moberg.] — M. S t e n- Norsk tidsskrift for sprogvidcn- berger, Gravfyndet från Tuna i skap. 17, 1954: G. Höst, Om inn- Västmanland. — C. F. Meinan­ skriflen på den yngre runchclicn fra der, Arkeologisk forskning i Fin­ Törvika. — C. J. S. M a r s t r a n- land 1952—1955. — O. K I i n d t- dcr, Om innskriflene på Sparlösa­ Jensen, Bornholm i Folkevand­ stenen. ringstiden. [Ref. av O. J. Möllerop, Det k. Norske vidcnskabcrs sel- med inlegg av H. Norling-Christen­ skab (Trondhjem). Forhandlinger. sen.] — H. E. L II n d, Hälöygske höv- 1956: I. Modeer, Långskepp och dingeseter fra jernalderen. —• H. fylke. Museet. Årbok 1955: H.Ber g, Neu m a n n, Et slolpebygget döde-

330 BIBLIOGRAFI SKA MEDDELANDEN

hus fra yngre romersk jernalder i Northmen in Ireland after the battle Endrupskov. — WT. Holmqvist, of Clontarf. •— O. Lundberg, An De arkeologiska undersökningarna old figure of Saint Olav. •— A. C. på Lillön, Ekerö sn, Uppland. — 0'D e 11, The changing physical A. E. II e r t e i g, Kaupangundersö- background. P. Fett, Oldsam­ kelsene på Borgund, Sunnmöre. — lingens tilvekst 1955. 1956: J. Petersen, »Offeralteret» Universitetets oldsaksamling (Oslo). på Haneberg. — Oldsaksamlingens Årbok 1954—55: G. D y b s a n d, Et tilvekst 1956. — E. S. Gundersen, folkevandringstids gravfunn fra Om- St. Woolos kirke i Newport, Mon. mundröd i Hedruin, Vestfold. Med- Forbiide for Stavanger domkirkes deldse om undcrsökdsen. — A. Ha­ normanniske skip? gen, Et bronsealders »skrotfunn» loin. Tidsskrift for Toten histo­ fra Midtvcien i Dröbak. — A. L i e s- rielag. 1,1949: C. B 1 i n d h e i m, Gile- t ö 1, Latex — plastlakk avstöyping. funnet. 1. — P. G i h 1 e, Gilefunnet — K. Vibe-Muller, Forelöpig 2. — 2, 1954: P. G i h 1 e, En gammel medddelse fra gravfeltet Ula, Glem- håndkvern. — 3, 1956: A. H e i n t z, men, östfold. — E. S k j e 1 s v i k, Et Mammutfunn på Toten. offerfunn (?) fra eldre jernalder fra Universitetet i Bergen. Årbok. Bjerkelvet, Eidanger s. og pgd., Tele­ Ilisl. anlikvari.sk rekke. 1955: Annen mark. —• I. Mårtens, En bronse- viking kongress, Bergen 1953: A. nökkd fra Ommang i Löten. — — S ö m ni e, The physical background Univ. oldsaksamlings tilvekst 1954, of human life in western Norway. — 1955. — Univ. oldsaksamlings arsbe­ P. F e 11, Settling in western Norway. retning 1954—55. — K. Robbersfad, The odal Viking. 20, 1956: S. Marsträn­ right according to lhe old Norwe­ der, Hovedlinjer i Trönddags for­ gian laws. — B. Nerman, Har de hislorie. — G. E k b o I m, En västlig blekingska Listerstenarnas ätt norskt och en östlig importgren i Nordens ursprung? — A. Hagen, The Nor­ järnålder. — J. Storm Munch, wegian iron age farm. — C h. B 1 i n d- Folkevandringstidens gullskatter i h e i ni, Report on the recent excava­ Norge. — O. Nordland, Apotro- tions on Kanpang, near Larvik, Vest­ peisk biletkunst og jage-reiskap. — fold. — H. B e f s u m, The Gulathing. A. H o 11 s m a r k, Kongespeilet og — D. Sirnpson, Rothesay castle eplene i Edens have. — K. Jessen, and the Norse siege of 1230. — G. Forkullef korn og bröd fra Hamar- Berg, A tool chest from the viking hus 1567. age. — K. E 1 d j å r n, Ringerike style Årbok for Glåmdalcn. 1949: H. in Iceland. — D. Strömbäck, Hveberg, Glämdalen i den eldre Icelandic dramatic dances and their jernalderen. — 1950: H. S k i r b e k k, west European background. — P. Glåmdalsmuseet. — 1951: N. N y s t u, S i m o n s e n, »Black houses» in Busetnad, landnam og samferdsle i north Norway in lhe middle ages. Rendalen. Bygd pä stadnamn. •— M. Ofledal, Norse place-names Årsskrift for Agder historielag. in the Hebrides. — A. B. T a y 1 o r, 1955: A. Fjermedal, »Kongeve- British and Irish place-names in old gen» gjenom Iveland. Norse literature. — J. R v a n, The

331 BIBLIOGRAFISKA MEDDELANDEN

Commentationes humanarum litte­ Kyrkplats och sockennamn. — Lik­ rarum. 21. 1955: J. S u n d w a 11, kors av metall från Saltviks kyrka. Sludien iiber friihitalische und Bal- — V. Nyman, Kyrkogårdarna på kanfiheln. Pråslö. — Lars Sonck — en åländsk Finska fornminnesföreningens Tid­ kyrkobyggmäsfare. skrift. 57. 1956: V. Luho, Die As- Åländsk odling 1957: M. Drei jer, kola-Kullur. — Die Komsa-Kultur. En vikingatida praktnäl från Åland. Finska kyrkuhistoriska samfundets — Kalkstcnslejonet i Jomala. — Ar­ Handlingar. 56. 1955. (Novella plan keologiskt nytt från Åland 1956. — talio .... festskrift i anlcdn. av fins­ V. Nyman, Finströms kyrka under ka kyrkans jubileumsår 1955.): [En­ 1800-talet. dast finsk text.] E. Kivikoski, Suomen museo 63, 1956: M. Drei- Finlands tidigaste kristnande i belys­ j e r, Die Ziernadel von Syllöda. —- ning av det arkeologiska materialet. A. K o p i s t o. Der Fund von Tuis- — C. A. N o r d m a n, Helgonen i vår kula im Ksp. Kurikka. — K, He r- konst före år 1400. — Årsskrift. I i n, Der finnische Blocksluhl. 1953—54 [tr. 1956|: M. J o k i p i i, Österbottnisk årsbok. 1956: B. Biskop Henriks predikobod och dess K 1 o c k a r s, Om kristendomens in­ kringbyggda minneskapell i Kumo. förande i södra Österbotten. Finskt museum 63, 1956: C. A. Nordman, Nationalmuseum efter 50 år. — V. L u h o, E. H y y p p ä & Ch. Gustafsson, En i Helsing­ fors funnen stenålderskanot. — T. Arbök hins Islenzka fornleifafé- Edgren, Stenåldersboplatsen Lyy- lags. 1955—56: K. E 1 d j å r n, Kapel- likänharju i Harjavalla socken. — luhraun og Kapelluläg. Fornleifar- O. K c s k i t a I o, Nordgränsen för annsöknir 1950 og 1954. [Recent Tavastlands bosättning under vi­ excavations on Reykjanes, Iceland.] kingatiden i belysning av fynden —• G. G e s t s s o n, Töftir i Snjööl- frän Jämsä socken. — E. J u e 1, dnfjallgaroi. [A newly discovered Rysshärjningar och ryssugnar i Upp­ shelter of outlaws in Iceland.] — lands skärgård. — S. Dahlströ m, E. M. M a g e r ö y, Islenzkur trés- Bilderna av stadsbron i Abo och G. kurÖur i söfnum ä NorSurlöndum A. Leijonhufvuds rilhöcker. (upphaf). Historisk tidskrift för Finland. Froftskupurrit. Annales Socielatis 1956: G. Kerkkonen, Svi(n)- och seientiarum F^teroensis. 4, 1955: S. Ros-namnen ur bebyggdsehistorisk Dahl, Um ti'5arfesting av föroys- synpunkt. Elt bidrag från Houtskärs kiim filisldnsfundum. övärld. Antiquity. No. 129, Dec. 1956: G. Nordenskiöld-samfundets tidskrift Clark, Vallhagar: a review. 16, 1956: C. F. Meinander, Nov­ Viking society for northern re­ gorod i dag och för lusen år sedan. search. Saga-book, 14: 3, 1955—56: Sanrl Olof. Julbok fiir de åländska C. Tolkien, The hallie of the församlingarna. 1956: M. D r e i j e r. Goths and the Huns.

332