ACTA ACADEMIAE REGIAE GUSTAV! ADOLPHI

87

ACTA ACADEMIAE REGIAE GUSTAV! ADOLPHI LXXXVII

Språkhistoria och flerspråkighet

Föredragen vid ett internationellt symposium i Uppsala 17-19 januari 2003

Utgivna av Lennart Elmevik

UPPSALA 2004

Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur © Författarna och Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur 2004

ISSN 0065-0897 ISBN 91-85352-56-X

Printed in Sweden 2004 Textgruppen i Uppsala AB Innehåll

Förord ...... 7 Oskar Bandle: Om »The Nordic Languages», särskilt band 1 ...... 9 Bo Ralph: Svenska Akademiens språk.historia ...... 17 Anders Ahlqvist: Om futurum i några europeiska språk ...... 43 Michael P. Barnes: Historical bilingualism and language shift in Orkney, Shetland and the Faroes...... 49 Kurt Braunmiiller: Romersk indflydelse på de reldre runeindskrifter? . . . 63 Elin Fredsted: Om centrum og periferi i diakront perspektiv ...... 79 Jan Terje Faarlund: Diakron syntaks og språkkontakt ...... 93 Anna Helga Hannesd6ttir: Ordboken som språklig mötesplats ...... 103 Allan Karker: Dansk sproghistorie og oversrettelser fra fremmede sprog 115 Hans-Peter Naumann: Språk.kontakt och syntax. Utelämning av hjälp- verbet haben/ha i tysk och svensk barocklitteratur ...... 121 Hans Frede Nielsen: Multilingualism in England: The French impact on English 1066-1500 ...... 137 Lars W ollin: Språk.historia och flerspråkighet - i samma språk? ...... 145 Författarna i volymen ...... 167

Förord

I slutet av år 2002 utkom första bandet, omfattande drygt 1 000 sidor, av två• volymsverket The Nordic Languages. An Intemational Handbook ofthe North Germanic Languages. Verket ingår, med professor emeritus Oskar Bandle, Ziirich, som huvudredaktör, i den stora, av Walter de Gruyter Verlag utgivna serien Handbiicher zur Sprach- und Kommunikationswissenschaft. Inom redaktionen för handboken hade något år tidigare väckts tanken på att ett symposium med ett språkhistoriskt tema skulle anordnas i nära anslutning till att verkets första del utkom av trycket, detta för att manifestera dess och dess fortsättnings stora betydelse för språkhistorisk forskning och för att mar­ kera språkhistoriens viktiga roll inom språkvetenskapen. Symposiet kunde komma till stånd tack vare generöst ekonomiskt stöd från två svenska aka­ demier, Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien och Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Det ägde rum i Uppsala 17- 19 januari 2003 i den senare akademiens lokaler. På förslag av professor Kurt Braunmiiller, Hamburg, som var en drivande kraft i förberedelsearbetet, valdes som tema för symposiet »Språkhistoria och flerspråkighet». Vid symposiet hölls 12 föredrag, vilka på olika sätt belyste dess tema. Två i programmet inplacerade föredragshållare tvingades i ett sent skede lämna återbud på grund av sjukdom. Totalt samlade symposiet ett trettiotal deltagare.

Uppsala i juli 2004 Lennart Elmevik

Om »The N ordic Languages», särskilt band 1

Oskar Bandle

1. Det torde vara allmänt känt att det historiska språkstudiet under de senaste 20-30 åren har blivit aktuellt igen. Sedan 1960-talet hade det vetenskapliga in­ tresset ensidigt koncentrerat sig på nutidsspråket, på det synkroniska betraktel­ sesättet - och detta till den grad att termen lingvistik rentav identifierats med synkron/modem lingvistik - men idag är situationen en annan. Språkforsk• ningen har återvänt till de historiska synpunkterna: det nuvarande (eller också ett bestämt historiskt språkstadium) är inte längre det enda som är värt att stu­ dera; vid sidan om språksystemet läggs det lika stor vikt vid språkbruket, det har skett, som tyskarna säger, »eine pragmatische Wende». Allt som allt har språkhistorien på många håll, icke minst också i Sverige, upplevt - eller upp­ lever - en renässans, även om det sker med nya teoretiska accenter och förut• sättningar. Man kan, med Ulf Teleman (2000 s. 65), tala om språkvetenskapens böljegång från det historiska över det samtida tillbaka till det historiska: på den länge dominerande historiska språkforskningen följde - med strukturalismen och besläktade metoder - en »synkronins reaktion». Vi är nu inne i en ny reak­ tion mot det alltför ensidigt synkrona, eller vi har i varje fall börjat inse att det diakrona är lika viktigt som det synkrona, språkbruket, det pragmatiska lika viktigt som språksystemet, empirin lika viktig som teorien. I detta sammanhang skall det språkhistoriska verk ses, vars första band vi firar med det här symposiet och frågan är, huruvida det svarar mot vår moderna tids krav i fråga om empiriska data och teori och metod, med andra ord: vad är nytt och tidsenligt i denna nya språkhistoria, vad är möjligen bättre än i de re­ dan existerande nordiska språkhistorierna? Som bekant följer de äldre språk• historierna den junggrammatiska modellen på gott och ont: som barn av den junggrammatiska tiden innehåller de mera historisk grammatik än språkhisto• ria i egentlig mening. Även om de kallas för språkhistorier, innehåller de knap­ past mera än ljud- och formlära och eventuellt syntax i historisk framställning, medan språkhistoria i egentlig mening skulle innebära hela språkets historia (inkl. lexikon o.a.) på bred kulturhistorisk bas. Detta är en ensidighet som man borde komma bort ifrån. En annan egenskap hos äldre nordiska språkhistorier är också påfallande. Som bekant är humanvetenskapema i Norden för det mes­ ta nationellt inriktade, och så är även fallet med (särskilt traditionell) språkve• tenskap. Det betyder att dessa språkhistorier innehåller beklagligt lite kompa­ rativt material och att den allnordiska synpunkten avgjort kommer till korta. En 10 Oskar Bandle hel del av de existerande språkhistorierna börjar dessutom bli lite gamla och saknar därför det stora språkstoff som den senaste tidens stora forskningspro­ jekt har bragt i dagen. I och med att den junggrammatiska modellen är nästan allenarådande, saknas i allmänhet mera moderna teoretiskt-metodiska syn­ punkter, och detta är onekligen en brist. Se där en hel del krav och önskemål som de existerande äldre språkhisto• rierna ännu inte - eller i alltför ringa grad - uppfyller och som vår språkhistoria i möjligaste mån försöker tillgodose. Ännu är det väl för tidigt att avgöra hur vi har lyckats (eller skall lyckas) med detta, eftersom mycket av det jag här har antytt blir riktigt aktuellt först i andra bandet, men riktlinjerna är i varje fall i stort sett fastlagda. Verket skall präglas av - ett omfattande datamaterial inklusive efterkrigsmaterialet, som vi tycker är mycket viktigt, - allnordisk-komparativ framställning, - språkhistoria på bred kulturhistorisk bas i stället för bara historisk gramma- tik, - teoretisk-metodologisk medvetenhet.

2. Låt oss nu titta lite närmare på bokens koncept och metod. Eftersom vår nya språkhistoria ingår i den stora serien »Handbticher zur Sprach- und Kommuni­ kationswissenschaft» (HSK), är det klart att dess koncept och metod till en viss grad måste rätta sig efter de övriga banden, vilkas antal enligt planerna uppgår till över 30, även om det naturligtvis inte finns något enhetligt schema som skulle passa för alla teman som blir behandlade i serien (det är ju långtifrån ge­ nomgående historiska ämnen), och detta betyder för vår del att vi framför allt har hållit oss till bandet »Sprachgeschichte», som trots sin allmänna titel är en specifikt tysk språkhistoria och som kom ut som en av de tidigaste delarna i se­ rien. Den har på sätt och vis varit ett mönster för vår framställning, men vi har dock delvis försökt gå andra vägar, framför allt genom att göra tydligare åt• skillnad mellan empiriska och teoretisk-metodologiska avsnitt. Men även un­ der dessa förutsättningar finns det förstås olika metodologiska möjligheter. På planeringsstadiet var det en av redaktörerna som föreslog att verket i stort sett skulle följa »en moderat strukturalistisk metod», men detta förkastades av ett flertal till förmån för en utpräglad metodpluralism: man enades om att olika metoder skulle vara tillåtna, bara framställningen svarade mot den aktuella forskningssituationen i fråga om både datamaterial och metod. Huvudprincipen blev då att boken skulle följa ett humanvetenskapligt kon­ cept, ett koncept som förenar en språkhistorisk framställning på bred kulturhis­ torisk bas med hela det moderna metodutbudet, i den utsträckning som detta är aktuellt i en språkhistorisk framställning. Med andra ord: boken är tänkt som en omfattande nordisk språkhistoria som skall belysa alla tänkbara aspekter - både de enskilda nordiska språkens historia och de nordiska sammanhangen, både språkliga detaljer och de stora utvecklingslinjerna, både språkliga data (enstaka ljuds, formers, syntaxens och ordförrådets och ordbildningens utveck- Om »The Nordic Languages», särskilt band 1 11 ling) och de kulturhistorisk-sociologiska sammanhangen, både själva materia­ let och de möjligheter de olika (aktuella) metoderna erbjuder-, dvs. det rent lingvistiska skall vara inbyggt i en skildring av hur människorna som talar nordiska språk och miljön som dessa språk talas i fungerar. Detta är ett ganska ambitiöst mål och det kräver en relativt komplicerad uppbyggnad som knap­ past går att realisera utan vissa redundanser. I reglerna för HSK-serien heter det att det är redaktörernas (och särskilt huvudredaktörens) uppgift att se till att re­ dundanser undviks, men min och de flesta av våra redaktörers tanke har alltid varit att det kan vara särskilt givande att (delvis) belysa samma sak från olika håll respektive utifrån en mängd olika synpunkter för att på så sätt få fram en i möjligaste mån mångsidig bild. Emellertid hoppas vi att bokens läsbarhet skall underlättas genom att den är indelad i i stort sett tre huvudavsnitt: - ett par meta-kapitel i början om (huvudsakligen) teoretisk-metodologiska perspektiv på nordisk språkhistoria samt ett huvudsakligen teoretiskt kapitel om »Nordic language history as apart of social and cultural history», - en central diakronisk del om språkhistorien från urnordiskan (Proto-Nordic) till idag, - en avslutande del med sammanfattande, huvudsakligen allnordiska fram­ ställningar av mera speciella problem såsom typologi, social stratigrafi, sär• språk, språkvård och språkplanering, kontaktlingvistik (internordisk och utomnordisk) och bilingualism.

Att handboken skall vara läsbar för en större, om möjligt internationell publik, är också skälet till att den helt är skriven på engelska. För serien HSK i allmän• het gäller det att både engelska, tyska och franska skall vara tillåtna, men när språkfrågan diskuterades på det första redaktionsmötet, blev det från nordiskt håll genast protester mot tyskan, som påstods vara obegriplig för en modem nordisk publik (franskan var inte aktuell i det här fallet), och eftersom förlags• ledningen också var emot ett kompromissförslag som gick ut på att såväl tyska - de Gruyter-förlaget är ju tyskt - som engelska och de tre moderna skandina­ viska språken skulle vara tillåtna, blev det till slut bara ett val mellan enbart engelska och engelska/tyska, och när det slutligen blev omröstning, blev det senare alternativet i minoritet. Ett helt verk på engelska - detta har antagligen ökat försäljningsmöjlighetema (särskilt i Amerika), men samtidigt har det medfört en hel del besvär, icke blott för författarna, utan även t.ex. för huvud­ redaktören, som fick bära omkostnaderna för en hel del översättningar, då förlaget vägrat bevilja anslag för detta ändamål. Dessutom är det ju beklagligt att varken skandinaver eller tyskar i hela boken inte kan läsa en enda mening på sina modersmål! Viktigare än språkfrågan var emellertid metodfrågan. Att den centrala delen i huvudsak skulle vara diakronisk stod klart, och det betyder att framställning• en här i icke så liten grad är traditionell, även om den inte behöver vara »ato­ mistisk» - något som ofta kritiserades hos junggrammatikema - eller till den 12 Oskar Bandle grad »rekonstruerad» som Bo Ralph hävdar i sitt bidrag till denna volym. Men en central metodologisk fråga är, hur pass stor roll sedan strukturalismens landvinningar skall spela också i en språkhistorisk framställning, eller med andra ord: hur skall diakroni/synkroni-problematiken lösas? Att diakronin skall stå i förgrunden, är det ju lätt att enas om, men skall eller kan man operera med enstaka synkrona tvärsnitt? Begreppet tvärsnitt är kanske problematiskt; det tycks ju förutsätta enstaka stringenta system vid bestämda tidpunkter, me­ dan ett språk är i ständig utveckling och alltid har en viss variationsbredd. Tvärsnitt förutsätter alltså en viss abstraktion, vilket emellertid är nödvändigt, eftersom ett språk hela tiden rör sig mellan en »ideal» systemföreställning och en mer eller mindre variationsrik konkret verklighet. Och när man tittar på ett språks utveckling, ser man ju också gång på gång, hur diakroni och synkroni griper in i varandra. Men hur skall man få grepp om detta? Hur skall man finna en gyllene medelväg mellan en rent diakronisk (atomistisk) framställning och en ren strukturhistoria? Det kan knappast avgöras generellt, det beror ju bl.a. på språkstoffets art och mångfald - t.ex. torde det vara åtskilligt lättare att göra tvärsnitt genom det fornnordiska eller det nutida språkstadiet än genom något av mellanstadierna, även om de fornnordiska språken (i handböckerna) är »idealiserade» och »det nutida språkstadiet» huvudsakligen är skriftspråkens. Men när man skall skriva en språkhistoria, är det en avgörande fråga, var man skall lägga de diakroniska och de synkroniska avsnitten. När det gäller nordis­ ka språkhistorier, har man löst frågan, hur många tvärsnitt man skall göra, på olika sätt- vi har från början räknat med tre tvärsnitt: vid urnordiskan, fomnor­ diskan (i dess olika varianter) och nutidsspråken. Mellanperioderna är i huvud­ sak diakrona, men vi har ändå även här försökt dra vissa skiljelinjer, framför allt mellan »Old Nordic» och Reformationstiden (»early Modem Nordic»), mellan denna period och 1800-talet, i början på den moderna tiden (ca 1900), men de »perioder» som vi på så sätt kom fram till, skulle jag helst vilja kalla för »faser», eftersom de inte utmärker sig genom ett mer eller mindre slutet system (en norm). I detta sammanhang vill jag, mera i förbigående, nämna ett par terminolo­ giska frågor:

(1) Vi har valt att i möjligaste mån undvika termen »Old Norse», eftersom den inte är entydig. Sålunda har vi undvikit den i betydelsen »alla nordiska språk i forntiden», men vi har ändå behållit den som synonym till »fornvästnordiska».

(2) I anslutning till den av Antonsen och andra förfäktade tesen att »umor­ diska/Proto-Nordic» endast får användas om ett språkstadium som är rent re­ konstruerat, dvs. ligger före den av inskrifter belagda urnordiskan, har det ock­ så inom redaktionskommitten hävdats att »ur-» respektive »proto-» inte skulle få användas i vår handbok heller, utan få ersättas med exempelvis »ancient». Men i och med att »urnordiska» för många, icke minst nordiska, författare fort­ farande är den gängse termen, som bäst översätts med »Proto-Nordic», har vi Om »The Nordic Languages», särskilt band 1 13 beslutit att tillåta både »Proto-Nordic» och »Ancient Nordic». Detta är en ter­ minologisk inkonsekvens, men eftersom traditionen i detta fall är så stark, tor­ de det vara riktigt att ta hänsyn till den.

3. Men låt oss återkomma till några metodologiska synpunkter. Det är framför allt två frågor som enligt min mening är viktiga i detta sammanhang: Kan och skall moderna lingvistiska, även primärt synkroniska, metoder byg­ gas in i en framställning som nödvändigtvis i rätt stor utsträckning är/måste vara traditionell/diakronisk? Hur förhåller sig en språkhistorisk framställning till de viktigaste grann­ disciplinerna? Att den inte får nöja sig med det rent lingvistiska, när den skall vara kulturhistoriebaserad/humanvetenskaplig, är givet, men hur skall detta gå till?

V ad den första frågan beträffar, skall jag mera i förbigående nämna ett par me­ toder, vars betydelse för en modem språkhistoria tycks vara självklar och som det i vår handbok på olika sätt och på olika ställen tas hänsyn till. Vid sidan om historisk kontrastiv grammatik, vars konkreta metod för övrigt må vara omtvis­ tad, är det framför allt sociolingvistiken som måste ha en viktig ställning också i en språkhistoria. Det har visserligen anmärkts att historisk sociolingvistiks möjligheter på grund av det ofullständiga och svåråtkomliga materialet är be­ gränsade och att det därför kan vara svårt att använda kvantitativa metoder, men trots detta får den sociologisk-socialhistoriska synpunkten inte lämnas ur sikte: den är helt enkelt en oumbärlig förutsättning för uppfattningen av språk• historia som kulturhistoria. Två metoder som hör nära ihop och som på senare år har fått förnyad aktualitet är språktypologi och språkkontaktforskning, och dem har vi i möjligaste mån tagit hänsyn till i vår handbok. Typologin får sitt eget mer eller mindre teoretiska avsnitt i bokens början, och den återupptas i slutet i sammanfattande framställningar, där i första rummet den typologiska motsatsen mellan öspråken (isländska och färöiska) och de så kallade moderna nordiska språken analyseras (konservativ fonologi med bland annat bevarade diftonger gentemot diftongförenkling; i stor utsträckning bevarat gentemot för• enklat böjningssystem). En ännu mera framträdande roll spelar kontaktling­ vistiken, som får sina egna avsnitt i praktiskt taget hela boken. Ännu ett viktigt forskningsfält, som har språkhistorisk relevans och som torde ha framtiden för sig, utgör pragmalingvistik och texttypemas historia. I och med att också texten kan anses vara en talakt, hör ju båda dessa begrepp ihop (texttypemas historia kan anses vara en speciell del av språkbruksanaly• sen), men deras användningsmöjligheter i språkhistorien är något olika. Även om det i enstaka fall kan låta sig göras att skriva en bestämd talakts historia, är denna möjlighet begränsad, eftersom kontexten som hör med till talakten bru­ kar vara bara delvis känd från äldre tid. Och därför är texttypemas historia ett avgjort mera lovande forskningsfält. Här har också arbetet baserat på konkret material under de senaste 10-20 åren kommit i gång, och flera forskare har ar- 14 Oskar Bandle

gumenterat för att språkhistoria först och främst borde vara en texttypernas his­ toria i och med att en texts grammatiska egenskaper ju är beroende av textty­ pen. Det förefaller därför naturligt att det även i vår handbok ingår en textty­ pernas historia i praktiskt taget varje periodavsnitt. Det märks dock att det är frågan om en ung vetenskapsgren: det har delvis varit svårt att finna författare och huruvida alla dessa avsnitt svarar mot aktuella krav, törs jag inte säga.

4. Som redan påpekats, ingår också språkhistoriens förhållande till olika kul­ turorienterade granndiscipliner i handbokens koncept. I bokens inledande mera teoretiska kapitel behandlas förhållandet till nordisk dialektologi och kultur­ geografi, till rättshistoria, till idehistoria, till religions- och kyrkohistoria från heden tid till pietismen och moderna strömningar, vidare till litteratur- och fi­ losofihistoria och slutligen till översättningshistoria. Jag kan inte här komma in på alla dessa aspekter, utan skall nöja mig med några påpekanden om ide­ historien med särskild hänsyn till ideologi- och mentalitetshistoria, ett ämnes• område som bildar ett synnerligen viktigt problemkomplex. Icke minst sedan 1800-talet, då språklivet blir mera medvetet och källorna flödar rikligare, utgör detta ett centralt, mångskiftande ämne och det intressan­ ta, ja fascinerande är att problemet ter sig så olika i de olika nordiska länderna. Det kanske viktigaste temat är språk och nationalitet, men även språk och sam­ hälle respektive den demokratiska språksynen gör sig tidigt gällande. Vi vet ju, vilken betydelse modersmålsideologin hade för en romantiker som Grundtvig, och vi vet alla, hur mycket den nationella frigörelsen betydde för den språkliga utvecklingen i Norge, i Finland, på Island och på Färöarna, och bilden blir ju ytterligare komplicerad av att den nationella tendensen och 1800-talets skandi­ navistiska strömningar delvis korsat varandra. Det är därför i hög grad påkallat att i språkhistorien bygga in ideologihistoriska, ja även mentalitetshistoriska synpunkter och söka besvara frågor som dessa: Vilka språkliga attityder kom­ mer till uttryck i olika slags dokument? Hur har förhållandet mellan språk och ideologi utvecklat sig under tidens lopp? Hur är det idag? Är språket fortfaran­ de ett nationellt identitetsmärke? Har språket/dialekterna kanske (under de se­ naste åren) snarare blivit en symbol för regional än nationell identitet? Ämnet behandlas på flera ställen i handboken under respektive språk och periodav­ snitt, och jag tror knappast jag gör mig skyldig till en överdrift, när jag lovar att vad som skall stå i bokens andra band kommer att ge en ganska fyllig bild av språk och nationalitet i Norden. För att ge ett preliminärt intryck av hur mångfacetterad denna bild kan bli, skall jag bara i fann av några stickord ge ett par hänvisningar till språk- och ideologiutvecklingen i Norge - man behöver inte här bli mångordig, det mesta torde ju vara rätt allmänt känt. Det är framför allt följande punkter som tas upp till behandling: - språkproblemets början och utveckling sedan förra hälften av 1800-talet (Wergeland/Aasen/Knudsen) med 1900-talets stora reformer som viktiga inslag, Om »The Nordic Languages», särskilt band 1 15

- språk.striden på 1900-talet, dess olika faser med höjdpunkten under andra ef­ terkrigstiden, dess olika faktorer, vilka tillsammans utgör ett ganska intrikat samspel mellan praktiska, ideologiska och mentalitetsmässiga aspekter, - de ideologier som ligger bakom de olika positionerna i språkfrågan: den na­ tionella språk.synen (från och med Wergeland), Aasens kombination av na­ tionalism och demokratism, motsättningen mellan den nationella och den »internationalistiska» linjen, den nyare »folkemålsrorsles» nationella och marxistiska ideologi, - språk och politik: norsk socialdemokratis - ganska radikala - uppslutning kring nynorskpolitiken (Halvdan Koht) med förlängning i samnorsklinjen efter andra världskriget.

Se där en hel provkarta på problem i samband med språkhistoria och ideologi! Det är ju klart att norsk språkhistoria i detta hänseende utgör ett särskilt dras­ tiskt exempel, men samtidigt kan den tjäna till utgångspunkt för undersökning• en av ideologifrågan även i andra nordiska språk eller inom en komparativ-all­ nordisk ram.

5. När nu handbokens första band presenterats för publiken, kan man fråga sig, hur arbetets gång inom det stora projektet ter sig i en återblick. Att det har varit ett stort arbete torde inte vara ägnat att förvåna, och det var knappast nå• gon överdrift, när en svensk kollega inför vårt program tyckte att det var ett »gigantiskt» projekt. Vi måste därför från början räkna med flera års intensivt arbete (i själva verket har vi hållit på med det i ca 6-7 år) och det är klart att det inte gick utan ett ganska omfattande teamwork. Hela HSK-serien bygger på teamwork, även om antalet involverade personer naturligtvis är lite olika. I föreliggande fall blev det ett samarbete mellan de Gruyter-förlagets ledning med stöd av två serieutgivare (»Reihenherausgeber» ), två för uppgiften särskilt kompetenta professorer, vidare - nedåt i hierarkien - ett antal handutgivare, i vårt fall sex aktiva redaktörer med en »Hauptherausgeber» i spetsen och två konsulter, och till slut ca 150-160 artikelförfattare. Detta innebar ju en ganska invecklad organisation, som blev ytterligare komplicerad genom att arbetsför• delningen måste ta hänsyn icke blott till artikelförfattarnas kompetens att skri­ va artiklarna i fråga, utan också till bl.a. nationalitet och fackkompetens hos ut­ givarna; sålunda skulle t.ex. av redaktörerna Ulf Teleman ta hand om de svens­ ka bidragsgivarna och Kurt Braunmiiller ha ett särskilt ansvar för teori och kontaktlingvistik, medan jag som huvudutgivare skulle hålla i trådarna - en uppgift som kom att innebära en stor arbetsbörda. Att det vid en sådan organi­ sation skulle bli problem var mer eller mindre att förutse, men i allmänhet fungerade samarbetet ganska bra. Detta var särskilt förhållandet inom redak­ tionskommitten, även om man kunde tycka att manuskript och korrektur ibland blev liggande bra länge i redaktörernas skrivbordslådor, innan de lämnades vi­ dare till mig. Och enstaka författares dröjsmål har väl inte varit mycket värre än i andra, liknande företag, även om det - som just nu i samband med andra 16 Oskar Bandle bandet - händer att ett fåtal författare på ett irriterande sätt kan blockera hela produktionsprocessen genom att envisas med att inte lämna ifrån sig manu­ skripten som de har skrivit kontrakt om. När det gäller första bandet, så kom till slut, efter så och så många påminnelsebrev, alla bidragen, men hela verket är redan nu minst två år försenat. Detta ligger möjligen inom en någorlunda normal toleransgräns. Redaktionen och förlaget lägger sig emellertid vinn om att det inte skall dröja lika länge innan andra bandet kan komma ut och att hela verket då under flera år skall behålla sitt värde och sin nytta för studiet av den nordiska språkhistorien.

Litteratur Bandle, Oskar, 2000: En ny nordisk språkhistoria. Umeå. (Nordsvenska 11.) S. 81-87. Besch, Werner et al., 1984--1985: Sprachgeschichte. Ein Handbuch zur Geschichte der deutschen Sprache und ihrer Erforschung 1-3. (HSK 2.) Berlin/New York. (2 uppi bd 1--4. 1998-2004.) Haugen, Einar, 1966: Language conflict and language planning. The case of modem Norwegian. Cambridge/Mass. Norsk upplaga: Riksspråk och folkemål. Norsk språkpolitikk i det 20. århundre. Oslo 1969. Haugen, Einar, 1976: The Scandinavian languages. London. Haugen, Einar, 1982: Scandinavian language structures. A comparative historical sur­ vey. Tiibingen. (Sprachstrukturen A. Historische Sprachstrukturen 5.) Skautrup, Peter, 1944--1970: Det danske sprogs historie 1--4 jämte ett band Registre. Kobenhavn. Teleman, Ulf, 2000: En nordisk språkhistoria. I: Studier i svensk språkhistoria 5. Förhandlingar vid Femte sammankomsten för svenska språkets historia Umeå 20- 22 november 1997. Utg. av L.-E. Edlund. Umeå. (Nordsvenska 11.) S. 65-87. Svenska Akademiens språkhistoria

BoRalph

När Gustaf III instiftade Svenska Akademien år 1786 var det språket som stod i centrum för uppmärksamheten. Så här uttrycker sig monarken i instiftelsebre­ vet: Den täflan, den liflighet, som Vettenskaper och Vitterhet upväcka, är det enda medel at i lugna tider bibehålla den värma i Sinnen, som kan tjena Fäderneslandet och dana i fredens sköte de Medborgare, hvars själar en gång kunna bidraga at frälsa Riket, då stormar upväckas. Men, utan Språkets namnkunnighet i främmande Länder, blifver deras ära, som i Vitterlek det odla, ej kunnig; och utan dess stadgande med säkra Lagar, blir dess namnkunnighet omöjlig; ty utan stora Scribenter blir ej språket kändt, och utan säkra reglor, kan ej et språk väl skrifvas. Det är til detta stora verk jag lägger i dag den första grundval, och det är Eder jag utsett at stifta för språket Lagar, at fullborda Mitt verk. I Akademiens stadgar framhålls återigen den språkliga huvuduppgiften: »Aca­ demiens yppersta och angelägnaste göromål är at arbeta uppå Svenska Språ• kets renhet, styrka och höghet.» Medlen för att nå detta mål specificeras sålun• da: »Thy åligger äfven Academien at utarbeta en Svensk Ordabok och Gram­ matica.» Som bekant tog Akademiens första ledamöter pliktmedvetet och omgående itu med språkets reglering. Var och en tilldelades med lottens hjälp en bokstav i alfabetet för att vederbörande inom denna ram skulle inventera vilka ord som förekom i svenskan och beskriva dem. 1700-talet var de stora uppslagsverkens århundrade. Också ordböcker producerades som aldrig förr. Det uppfattades som en allvarlig brist i den annars ganska livligt pågående standardiseringspro­ cessen att det svenska ordförrådet ännu inte hade samlats och behandlats i en svensk ordbok i verklig mening; varken Haqvin Spegels Glossarium - Sveo­ Gothicum eller Swensk-Ordabook (1712) eller Abraham Sahlstedts Swensk Ordbok (1773) kan räknas som en sådan. Hela århundradet igenom hade det förts en ortografisk debatt, och den Afhandling om svenska stafsättet som Aka­ demien år 180 I gav ut anonymt i Svenska Akademiens handlingar skall ses i det perspektivet. Författare till »Afhandlingen» var i själva verket Carl Gustaf af Leopold, medan det berömda förordet hade sammanställts av Nils Rosen von Rosenstein. Genom denna insats hade Akademien tagit till orda i rättstavningsdebatten. Däremot dröjde det ända till 1836 innan Akademien genom sin ledamot Lars Magnus Enberg åstadkom någon mera allmänt grammatisk framställning. Svensk språklära utgifven af Svenska Akademien (1836) blev emellertid ingen 18 Bo Ralph vidare framgång. I stället koncentrerade man sig på att likt Franska Akademien få fram en enspråkig ordbok över modersmålet. Diskussionen kring hur detta arbete skulle förverkligas kom att sträcka sig över större delen av 1800-talet. Efter det första häftets publicering på 1890-talet har Ordbok öfver svenska språket utgifven av Svenska Akademien (SAOB) nu utkommit med samman­ lagt 33 band. Det är emellertid först nyligen som ett slutdatum för SAOB har fixerats, nämligen 2017. På senare tid har också Svenska Akademiens ordlista (SAOL) länkats in i en mera regelbunden revideringscykel. Sedan de elva första upplagorna färdigställts med mycket varierande tidsintervall under peri­ oden 1874-1986, är det nu meningen att en ny upplaga av SAOL skall tryckas ungefär vart tionde år. SAOL 12 publicerades 1998, SAOL13 är planerad till 2005. Arbetet på SAOB och SAOL har under överskådlig tid tillbaka bedrivits av särskilt anlitade specialister, som fullföljer Akademiens intentioner och utför sitt uppdrag i nära samarbete med Akademien. På liknande sätt var det när Erik Andersson, Staffan Hellberg och Ulf Teleman (med den sistnämnde som hu­ vudansvarig) anlitades för att sammanställa en modern svensk grammatik. Det resulterande standardverket i fyra band, Svenska Akademiens grammatik, har till skillnad från sin föregångare på 1800-talet fått ett entusiastiskt mottagande sedan det publicerades 1999. Samma sak gäller Svenska Akademiens språklä• ra, som låg klar hösten 2003 och har Tor Hultman som författare. Språkläran är mera kortfattad än Akademigrammatiken och tar tydligare ställning i norma­ tiv riktning. Den är ett nytt och självständigt arbete, inte en förkortad version av den stora grammatiken. Ytterligare ett projekt, upplagt på samma sätt, går nu in i sitt slutskede, Eva Liljas breda översikt över svensk metrik. En kortare version är även i detta fall planerad. När Svenska Akademien för några år sedan tog initiativet till en ny svensk språkhistoria, kan denna åtgärd således betraktas som ännu ett logiskt steg på en väg man slagit in på för länge sedan, som emellertid följts betydligt mera målmedvetet under de senaste tjugo åren. I mitten av 1990-talet blev jag av Akademien ombedd att utreda behovet av en ny handbok över svenska språkets utveckling från äldsta tid till våra dagar, helst i ett nordiskt perspektiv. Uppdra­ get övergick så småningom i att skriva själva boken, efter de riktlinjer som ut­ redningen lett fram till. Villkoren inkluderade också ett önskemål om att den tänkta språkhistoriebeskrivningen om möjligt skulle erbjuda »lustfylld läs• ning». Vad detta betyder kan man givetvis ha olika mening om. Det är en rim­ lig tolkning att läsaren inte skall behöva vara extremt specialiserad för att kun­ na ha utbyte av framställningen.

Behovet av en ny svensk språkhistoria Egentligen behöver man inte argumentera särskilt utförligt för ett språk• historiskt standardverk över svenska språket. Varje kulturspråk är betjänt av en Svenska Akademiens språkhistoria 19 uppsättning beskrivningar, som dokumenterar det aktuella språket i olika av­ seenden. Till dessa hör på ett naturligt sätt - vid sidan av exempelvis en auk­ toritativ grammatisk och lexikalisk beskrivning - en översikt över det aktuella språkets historia, dvs. en framställning av den successiva förändring som språ• ket i fråga genomgått under den tid det kan följas. Utformningen av en sådan språkhistorisk redogörelse är naturligtvis inte bara beroende av de villkor som gällt för det aktuella språket under olika ske­ den i svunnen tid. Samtiden och det samhälle inom vilket den språkhistoriska framställningen skall fungera dikterar i lika hög grad dess utformning. Nya ge­ nerationer av brukare ställer nya frågor, som åtminstone inte alla får ett till­ fredsställande svar i äldre arbeten. Forskningsläget ändras efterhand eller språngvis, så att kunskapen om det språkhistoriska skeendet ökar, både genom att nya fakta kommer fram och genom att den teoretiska basen för språkhisto• riska resonemang förskjuts. Då och då behöver således språkhistoriska liksom andra standardverk förnyas. Det kan konstateras att det tills nyligen helt saknades en modem svensk språkhistoria. De äldre standardverk som förekommer har aldrig utgivit sig för att vara uttömmande; de har tillkommit för speciella, ofta starkt tidsbundna än• damål, och de bygger på iakttagelser som gjordes för länge sedan, när såväl källäge som teori- och metodsyn var annorlunda. Exempelvis går Elias Wes­ sens Svensk språkhistoria 1-3, som under flera decennier väglett universitets­ studerande i nordiska språk, ursprungligen tillbaka på ett kompendium till stöd för den egna undervisningen. W essens i och för sig epokgörande arbete är i sin tur baserat på standardverk som tillkommit fram till början av 1900-talet, i Wessens egna arbeten kompletterade med de iakttagelser han själv gjort. Alla efterkommande liknande arbeten är starkt influerade av både uppläggningen och sakuppgifterna i Wessens handböcker, vilket också framgår av de nyare ar­ betenas ständiga referenser till och välmotiverade reverens för Wessen. Någon betydelsefull framställning som tar sin utgångspunkt i ett helt nytt forsknings­ läge har egentligen inte åstadkommits. Den dominerande ställning som W es­ sens verk intagit understryks ytterligare genom att det för inte så länge sedan, efter en mer än tjugoårig paus, utkommit i ännu ett omtryck, ett femtiotal år ef­ ter första delens första upplaga. Hur viktig Wessens insats för såväl utforsk­ ningen av svensk språkhistoria som för den pedagogiska förmedlingen av språkhistorisk kunskap än varit, måste man nu ta konsekvenserna av tidens flykt. Elias Wessen gick faktiskt i pension för nästan ett halvsekel sedan (1956). Ungefär samtidigt som min utredning genomfördes för Akademiens räk• ning publicerades Gertrud Petterssons Svenska språket under sjuhundra år, som har underrubriken En historia om svenskan och dess utforskande. För• fattaren riktar sig enligt egen utsago i första hand till dem som bedriver akade­ miska studier i nordiska språk och svenska. Därtill välkomnas en intresserad allmänhet bland de potentiella användarna. Det nämns att läroböckerna på det­ ta område länge har känts föråldrade och svåra att handskas med för såväl stu- 20 BoRalph denter som lärare. Gertrud Pettersson presenterar alternativa synsätt men följer även hon i stort sett Wessens faktaredovisning. Boken har många förtjänster, men den svarar inte mot det som Akademien hade i sinnet. Det finns inte heller någon anledning för Svenska Akademien att medvetet lägga sin egen språkhis• toria nära denna universitetslärobok. Att viss överlappning är oundviklig ge­ nom att delvis samma fenomen nödvändigtvis behandlas är en helt annan sak. År 2001 utkom i Kungl. Gustav Adolfs Akademiens acta-serie ett annat ar­ bete med svenskans utveckling som sitt undersökningsobjekt. Det var Gun Widmarks Det språk som blev vårt. Ursprung och utveckling i svenskan. Urtid - Runtid- Riddartid. Målgruppen för Gun Widmarks bok definieras på ett lik­ artat sätt som för Gertrud Petterssons, men framställningen är avsedd att vara mindre av en faktasamling än »resonerande och probleminriktad». Författaren talar själv om en »bredvidläsningsbok». Den behandlade svenska språkhisto• rien begränsas här tidsmässigt till de äldsta perioderna, ungefär fram till den nordiska unionens inledning mot slutet av 1300-talet. Slutligen har vid utgången av 2002 den mest ambitiösa översikt över de nordiska språkens historia som någonsin åstadkommits i samlad form börjat utkomma: The Nordic Languages. An International Handbook of the History ofthe North Germanic Languages med Oskar Bandle som huvudredaktör. Ver­ ket kommer att omfatta två digra volymer med specialartiklar skrivna av in­ bjudna specialister. Tillsammans med den mängd språkhistoriska utredningar som på annat sätt presenterats under de senaste årtiondena erbjuder dessa färs• ka översiktsverk naturligtvis en mängd ny information att ta ställning till. Man kan fråga sig om det finns behov av ytterligare en språkhistorisk framställning över svenskan i det här läget. Svenska Akademien har alltså gjort bedömningen att motiven för att Aka­ demien skulle komplettera sin beskrivning av svenska språket ur olika per­ spektiv med en särskild skildring av det svenska språkets utveckling snarast har stärkts genom den senaste utgivningsintensiteten. De arbeten som hittills utkommit har sina olika nischer. (Det kan inte här bli fråga om någon fullstän• dig genomgång av vad som åstadkommits i genren, varken av det som gjorts nyligen eller av tidigare prestationer.) Vad som fortfarande fattas är exempel­ vis en sammanhållen syntes, större till omfånget än flertalet akademiska läro• böcker, mindre än det nordiska uppslagsverket, en framställning som spänner över hela den relevanta tidsrymden och kan tjäna både fackfolk och allmänhet. Hur ett sådant arbete skulle kunna ta sig ut har man framför allt försökt inringa genom att ta ställning till en rad olika frågor, som kom upp i samband med den omnämnda utredningen. I det följande skisseras arbetets uppläggning, varvid en del av dessa frågor bildar den strukturerande basen. Eftersom mitt bidrag svarar bättre mot den första än den andra komponenten i symposiets rubrice­ ring - »Språkhistoria och flerspråkighet» - vill jag framhålla att mitt ämne blev mig förelagt av symposiets tillskyndare. Svenska Akademiens språkhistoria 21

Svensk eller nordisk språkhistoria?

När man ser hur beteckningen språkhistoria och det avledda adjektivet språk• historisk används upptäcker man att vi här har allt annat än entydiga termer. I det nu aktuella sammanhanget avses emellertid genomgående ett givet språks skiftande öden genom tiden och beskrivningen därav. Svensk språkhistoria be­ handlar således vad som hänt med det svenska språket under den tid då detta kan urskiljas som ett särskilt språk. Man behöver emellertid inte fundera länge för att urskilja problem redan på ett principiellt plan. Svenska är idag huvud­ språket i det land som kallas Sverige, men går vi några hundra år tillbaka i tiden inkluderas inte språket i nuvarande Sydsverige, som då hörde till Danmark, ej heller språket i Bohuslän och Jämtland-Härjedalen, som hörde till Norge. (Vi kan bortse från övriga Norrlands inland, som ger upphov till särskilda fråge• ställningar.) Å andra sidan var svenskan överhetens språk i Finland, som då ut­ gjorde »den östra rikshalvan». Det fanns också sedan gammalt i vissa samman­ hängande områden i Finland en svenskspråkig bondebefolkning. Med ett sam­ tida perspektiv, annorlunda än dagens, talades det dels svenska, dels finska i det svensk-finska riket, med en koncentration av de båda språken till var sin del av riket. En lösning på de beskrivningsproblem som dessa förhållanden ger upphov till skulle kunna vara att anlägga ett övergripande nordiskt perspektiv i stället för ett snävt svenskt. Med ett nordiskt helhetsgrepp skulle man också på ett naturligt sätt kunna handskas med de partiella överensstämmelser som råder mellan vitt skilda språk och dialekter inom det nordiska språkområdet. Om man syftar till en be­ skrivning som strikt tar sikte på ett enskilt språk eller en specifik dialekt missar man med nödvändighet åtskilliga generaliseringar som annars anmäler sig på ett självklart sätt. Per Ivar Vaagland, en gång i tiden norsk lektor i Stockholm men nu sedan länge generalsekretrer i Fondet for dansk-norsk samarbeid, visa­ de vid ett tillfälle för många år sedan hur rubriken på en dikt av Gertmar Ar­ vidsson, som var skriven på gotländskt laumål, stämmer mycket väl överens med hans eget nordm!Z)remål, som i sin tur i skriven form närmast sammanfaller med nynorskt skriftspråk. Man kan bygga ut Vaaglands exempel till att omfatta även de andra nordiska språken. Då kan följande uppställning resultera:

Laumål: Augä hugsar lains de var bandomi Nordmoremål: Auga hugsar korleis det var barndomen Bokmål: 0yet husker hvordan det var barndammen Danska: 0jet husker hvordan/ det var barndammen hvorledes Svenska: Ögat minns hur(dant)/ det var barndomen huruledes Färöiska: Eyga5 man hvussu ta5 var barnd6minum Isländska: Auga5 man hvernig H var f bernsku Här skall inte någon systematisk genomgång företas (något som mera liknar en sådan presenteras i Ralph 2003), men det är lätt att se hur likheter och skillna- 22 BoRalph der på punkt efter punkt trotsar både geografisk närhet och vad som antas vara tätare historisk släktskap, medan bättre överensstämmelse i många fall kan konstateras mellan de språkformer som på olika sätt anses stå längre ifrån var­ andra. Man skall naturligtvis inte göra för mycket väsen av en enda mening, men exemplet kan sägas illustrera hur de nordiska språken egentligen bildar en sammanhängande språklig repertoar. Ur den gemensamma visthusboden har de enskilda språken och dialekterna så att säga gjort sina särskilda val av ut­ tryck och regler och därigenom etablerat sin särart i kraft av sin speciella kom­ bination av företeelser snarare än genom en uppsättning egna unika fenomen. Vad som vid en första anblick kan verka specifikt visar sig i allmänhet ha pa­ ralleller på något annat håll i Norden. De nordiska språkens och dialekternas transitiva förhållande till varandra framstår särskilt klart i ett »utifrån»-perspektiv. Med transitivt förhållande av­ ses då det faktum att en språklig företeelse som på ett håll i Norden realiseras helt annorlunda än motsvarande företeelse på ett annat håll i Norden ändå kan visa sig överensstämma väl med denna genom ett antal förbindande led som låter sig påvisas i geografiskt mellanliggande dialekter. Naturligtvis finns det mycket som talar för ett samlat nordiskt grepp då språkhistorien skall beskri­ vas. Men Svenska Akademien har i första hand ett nationellt ansvar - man har varken rätt eller skyldighet att gripa in i andra officiella språks angelägenheter. Därför måste svenska språket vara den givna utgångspunkten för Akademiens språkhistoria; de andra nordiska språken och dialekterna dras in i bilden vid be­ hov, uteslutande som ytterligare belysande exempel. Det blir alltså snarast en svensk språkhistoria i nordiskt perspektiv. Så till vida faller den här redogö• relsen bättre in under symposiets huvudrubrik än om det hade rört sig om en svensk språkhistoria i snävaste mening.

Teoretisk eller »pragmatisk» språkhistoria? Till de allvarligaste invändningarna man kan resa mot vissa av de äldre, tradi­ tionella språkhistoriska framställningarna hör tendensen till ad hoc-lösningar och bristen på teoretisk genomarbetning. Med all respekt för den lärdom som vanligen ådagaläggs i rikt mått, står man alltför ofta till sist kvar med ett in­ tryck av katalogartade uppräkningar av förändringar, mängder av data som be­ handlas helt atomistiskt och som sätts in i ett övergripande sammanhang i mycket växlande omfattning, vilket alltför sällan leder till djupare förståelse. Principiella resonemang som klargör förutsättningarna för språkets förändring under olika perioder förs endast sparsamt. När sådana verkligen förekommer, vilar de dessutom till stor del på antaganden som inte längre äger forskarsam­ hällets tilltro. I modem språkvetenskap har det varit brukligt att på en vetenskaplig be­ skrivning av ett språkligt fenomen ställa krav på tre olika nivåer. Beskriv­ ningen skall sålunda vara adekvat på en observationell nivå, dvs. de data som Svenska Akademiens språkhistoria 23 läggs till grund för analysen skall vara relevanta och korrekt återgivna; vidare skall den vara adekvat på en rent deskriptiv nivå, vilket bland annat innebär att beskrivningsmodellen måste vara utformad på ett sätt som ger data full rättvisa (t.ex. så att relevanta generaliseringar möjliggörs); ett mål är också att beskriv­ ningen skall vara adekvat på en explanatorisk nivå, dvs. så att beskrivningen i sig får en viss förklarande kraft. I den äldre svenska språkhistorietraditionen brukar data återges med filolo­ gisk noggrannhet, men det finns flera exempel på förbryllande språkföränd• ringar som strängt taget likställts formellt med väl dokumenterade typer. I dessa fall kan man misstänka att redan avgränsningen av problemet på den ob­ servationella nivån blivit bristfällig på grund av en alltför osofistikerad teori. Därmed är det naturligtvis lätt hänt att också den följande analysen leder fel. Även då problemformulering och grundläggande data är urskilda på ett till­ fredsställande sätt kan analys och beskrivning stundom få en utformning som inte längre är acceptabel. Ibland lanseras också förklaringar som kan verka be­ stickande, men de blir svåra att bedöma då man inte kan veta på vilka teoretiska utgångspunkter uppfattningen baseras. Särskilt svårt kan det vara att värdera alternativa tolkningar i förhållande till varandra. Traditionella språkhistoriska framställningar får ofta karaktären av prag­ matiska lösningar. Handboksförfattarens behärskning av ämnet och allmänna sunda förnuft hindrar vanligen att framställningen blir trivial eller helt felaktig, men trots allt kan bristande teoretisk genomarbetning leda till att framställ• ningen saknar erforderlig stadga. En fråga som anmäler sig naturligt är således huruvida Svenska Akademiens språkhistoria skall följa någon explicit teore­ tisk modell eller ej. Mot bakgrund av det sagda kanske svaret verkar givet. Emellertid finns det en del komplicerande omständigheter att ta ställning till. Det har inte saknats försök att infoga pedagogiskt syftande framställningar i en ganska explicit teo­ retisk ram, men dessa ansatser har sällan krönts med någon riktig framgång. Det förefaller helt enkelt vara en omöjlig uppgift, i det läge som råder, att åstadkomma en språkhistorisk redovisning med allmännare syfte och låta den­ na vara utformad i enlighet med någon av de vetenskapligt mer elaborerade språkteorier som nu föreligger. Även om företaget som sådant skulle lyckas, utestängs ändå stora grupper av möjliga läsare. Det är därför Akademiens plan att teorimedvetenhet i mera allmän mening skall kunna förenas med en någor• lunda publikvänlig presentationsform. Under alla omständigheter eftersträvas inte någon särskilt formaliserad framställning strikt inom ramen för en specifik teori. Man kan väl våga påstå att det idag finns en hel del grundläggande upp­ fattningar som dels förenar olika specifika teorier med varandra, dels bildar en betydligt fastare teoretisk grund än den som äldre språkhistoriska framställ• ningar vilar på. Följaktligen syftar Svenska Akademiens språkhistoria till ett slags prag­ matisk teorimedvetenhet. Några skulle säkert säga att den snarare blir eklek­ tisk. För somliga är det begreppet en styggelse, för andra mindre motbjudande 24 BoRalph eller kanske rentav tilltalande. I det aktuella sammanhanget kan man väl reso­ nera på ungefär samma sätt som de ansvariga bakom HSK-volymerna har gjort. Olika specialister har där engagerats för särskilda avsnitt och lämnats ganska fria händer. Detta måste nödvändigtvis leda till eklekticism, i bästa fall av ett stimulerande slag. Även när en enda författare står för texten, såsom fal­ let är i Akademiens språkhistoria, kan det vara lämpligt att välja olika tillvä• gagångssätt när olika problemkomplex skall hanteras. Om inte annat varierar vår kunskap om olika perioder, vilket också beskrivningen bör redovisa eller reflektera. I sammanhanget har teoretisk medvetenhet inte bara med allmän språk• teoretisk inriktning att göra. Egentligen krävs det en särskild teori över språklig förändring, som naturligtvis i sig kan vara teoriberoende (dvs. mer eller mindre nära relaterad till en specifik språkteori). Språkhistorisk teorimedvetenhet kan emellertid också implicera ett kritiskt förhållningssätt till vissa grundläggande antaganden, som vi vant oss att laborera med i språkhistoriskt arbete. Dit hör exempelvis iden om det nordiska urspråket, som sällan problematiseras, trots att det är mycket osannolikt att ett sammanhållet språk skulle ha varit gångbart över så stora områden som det är fråga om utan intensiv interaktion och stöd av en utbredd skriftspråkstradition. Det är också svårt att finna exempel på goda paralleller till den antagna utvecklingen från urnordiska till de olika nor­ diska språken på så kort tid som man måste räkna med. Urspråkstanken har då och då väckt diskussion. Jag har själv för inte så länge sedan behandlat den i ett annat sammanhang (Ralph 2000a, särsk. s. 362 ff. ). Robert Dixon (1997) har föreslagit att språkutvecklingen inom gene­ tiskt sammanhållna språkgrupper i ett makroperspektiv omväxlande kan visa divergerande respektive konvergerande tendenser. Han kallar sin utvecklings­ modell »the punctuated equilibrium model». Ett batteri av möjliga utveck­ lingsförlopp av delvis annan karaktär än de vi traditionellt räknar med inom nordisk språkhistoria presenteras av Thomason & Kaufman (1988). Demogra­ fiska omständigheter, som borde kunna ha direkt inverkan på språkförhållan• dena, brukar av någon anledning sällan beaktas då språkhistoria behandlas; ett undantag är den tankeväckande modelldiskussion som förs av Christer Johans­ son (1997). Över huvud taget går den språksyn som i praktiken gör sig gällande i alla översikter som rör de nordiska språkens äldre historia nästan undantagslöst till­ baka på stamträdsteorin. Denna lanserades som bekant år 1871 av August Schleicher i ett västerländskt vetenskapsklimat som allmänt präglades av dar­ winistisk utvecklingslära. De flesta nu verksamma språkhistoriker är i teorin medvetna om dess brister som modell för språkutveckling, men tycks ändå mer eller mindre omedvetet repliera på denna kraftfulla bild i sitt praktiska arbete. Om det skall vara någon mening med att symbolisera framväxten av ett språk såsom svenskan som en trädstruktur, skall utvecklingen i så fall gå från lövverket till stammen. Trädets rika förgrening av kvistar och löv kan få sym­ bolisera ett myller av fornnordiska dialekter med lokal räckvidd, mer eller Svenska Akademiens språkhistoria 25 mindre lika eller olika varandra, varav några kom att bilda utgångspunkten för det som skulle bli svenskan. På vägen mot det preliminära slutresultat vi nu kan bevittna tillkommer en och annan gren, som bidrar med inflytande från ett stort antal icke svenska språksystem och levererar mönster för olika texttyper, tills allting samlas i den livskraftiga stam som vi nu uppfattar som svenskt stan­ dardspråk. Detta är raka motsatsen till den successiva uppdelning i olika språk som trädstrukturen ursprungligen avsågs spegla. Det finns således gott utrymme för teoretiskt nytänkande på ett ganska allmänt plan.

Beskrivande eller förklarande språkhistoria? Den svenska språkhistorien har under lång tid beskrivits på ett relativt ena­ handa sätt. Strängt taget är traditionen genom Wessens förmedling obruten se­ dan J.E. Rydqvists Svenska språkets lagar 1-6 (1850-83). Som en följd härav har synen på svensk språkhistoria också legat fast förankrad och fått en mycket homogen utformning. Erfarenheten visar att det även i samband med den aka­ demiska undervisningen är svårt att rubba vissa grundläggande föreställningar, som inpräntats hos studenterna redan under skoltiden. Dit hör exempelvis pe­ riodindelningen, från urnordiska till nusvenska, som ofta uppfattas som en odiskutabel förutsättning. Urspråksiden och stamträdsmodellen har nämnts strax här ovan. Några sådana ständiga följeslagare har jag behandlat på annan plats (fr.a. i Ralph 2000a). Språkvetenskapens huvuduppgift var länge att bidra till rekonstruktionen av det indoeuropeiska urspråket. Detta skulle återskapas på grundval av en nog­ grann analys av de olika bevarade språkformerna och en systematisk jämförel• se av dessa. Inom språkhistorisk forskning har det junggrammatiska synsättet, uttalat eller underförstått, varit principiellt rådande inemot våra dagar. Som en följd har just sådana frågor som varit naturliga att formulera inom detta para­ digm väckt stor uppmärksamhet, medan många språkhistoriskt viktiga feno­ men som inte kan hanteras inom denna ram förblivit dåligt utforskade. Ett exempel. Mot slutet av 1800-talet växte dialektologin egentligen fram ur ett behov av att komplettera analysen av det äldre skriftspråksmaterialet med äkta muntligt material, inte bara skriftspråkliga omnämnanden om talspråk i äldre tid och sådana fenomen i skriftspråket som kan ge indikationer om tal­ språksdrag (t.ex. vissa typer av felstavningar). Med utgångspunkt i stamträds• tänkandet formulerades hypotesen så, att de spontant utvecklade dialekterna representerade ett talspråk som relativt oberoende av det mer standardiserade skriftspråket gick direkt tillbaka på det fornsvenska medeltidsspråket. Genom systematisk analys av dialekterna skulle man alltså få ett material som kunde utnyttjas i rekonstruktionen av fornspråket i dess talade form. Det bästa vitt­ nesmålet antogs de mest ålderdomliga dialekterna kunna lämna - sådana ansåg man sig ju kunna urskilja - och det gällde också att koncentrera sig på de sam- 26 BoRalph tida dialekternas mest ursprungliga form. Härigenom blev stadsspråken definitionsmässigt ointressanta, dels därför att de inte var några rena dialekter i den angivna meningen utan ett slags »blandspråk», dels för att de i de flesta fall var för unga för att kunna belysa det äldsta språkbruket. I själva verket måste städerna räknas som språkliga smältdeglar, och i his­ torien har de snarast haft en funktion som motorer i den språkliga förändrings• processen. Som täta befolkningscentra med livlig kommunikation på alla plan, ofta med ett starkt främmande inslag, har dels ett intensivare utnyttjande av språket lett till snabbare omsättning, dels det nya språkbruket spritts på ett ef­ fektivare sätt till många språkbrukare inom staden. Genom numerär och ofta prestigemässig överlägsenhet har stadsbefolkningens språk dessutom haft en dominant ställning gentemot den omgivande landsbygden. Städernas underskattade språkhistoriska betydelse framstår ganska klart om den demografiska utvecklingen, som också negligerats, dras in i bilden. Min egen hemstad Göteborg hade år 1800 knappt 13 000 invånare. Fram till 1850 hade befolkningen fördubblats. 1868 hade den stigit till ca 50 000, varefter ny fördubbling kunde noteras efter ytterligare tjugo år. Kring 1920 hade ännu en fördubbling inträffat, så att befolkningssiffran låg runt 200 000. År 1950 hade det blivit 350 000 invånare, och 400 000-strecket passerades på 1960-talet. 1980 översteg invånarantalet 600 000 i Göteborg med förorter. Det är uppen­ bart att Göteborgs inflytande på omlandet bör ha varit betydligt mera markant vid sekelskiftet 1900 än hundra år tidigare; befolkningen hade tiodubblats. Idag är siffran ytterligare fem gånger större. För språkliga syften kan det emellertid också vara intressant att observera hur ökningen gick till. Under det första halvseklet under beaktande, dvs. 1800- 1850, visade staden ett visst nativitetsunderskott. Befolkningsökningen åstad• koms uteslutande genom ett kraftigt inflyttningsöverskott. Inflyttningen är också betydande under andra hälften av 1800-talet, men då kan också ett rejält nativitetsöverskott noteras. När befolkningen ökar tiofaldigt under 1800-talet, står de i staden födda endast för en tredjedel, hela överskottet bokfört under de sista femtio åren, medan inflyttarna utgör två tredjedelar av befolkningsök• ningen. Inflyttningsöverskottet fortsätter att dominera tillväxten under 1900- talets första hälft, men proportionellt ökar nativitetsöverskottet i samma ut­ sträckning: båda siffrorna är dubbelt så höga för denna period (ca 130 000 resp. ca 80 000 mot ca 64 000 resp. drygt 40 000 åren 1850-1900). Det är troligt att det som uppfattas som typiskt göteborgska språkdrag utvecklades särskilt un­ der de barnrika decennierna kring sekelskiftet 1900. Den sociala strukturen var tät. Den utmärktes av stora arbetsplatser med mycket folk, som också bodde i närheten. Många föddes in i dessa miljöer, och en majoritet av inflyttarna kom från Västsverige. Under senare delen av 1900-talet, då tillväxten varit betydligt lugnare, har nativiteten tidvis varit ganska låg, och inflyttarna har i normalfal­ let varit mera långväga. Det säger sig självt att omständigheter som de exemplifierade måste ha fått språkliga följder, även om de kan vara svåra att definiera. Jämförbara situa- Svenska Akademiens språkhistoria 27 tioner kan ha rått även i äldre tid, när dessutom det språkliga understödet i form av läs- och skrivkunnighet, själva språkets standardisering osv. legat på en helt annan nivå. Även om det är svårt eller omöjligt att få fram tillförlitliga forskningsresultat om dessa frågor, är det viktigt att man i den språkhistoriska analysen är medveten om problemen och väger in deras betydelse. Bara en sådan sak som att befolkningstalen var mycket lägre förr är värd att hålla i minnet. En djupare förståelse av exempelvis städernas språksituation under vissa ti­ der kräver hänsynstagande till begrepp som språk- och dialektkontakt. Pro­ blem relaterade till språkkontakt i äldre tid har i traditionell språkhistorisk be­ skrivning fått en otillfredsställande behandling, om de över huvud taget upp­ fattats som problem. Exempelvis brukar ingen framställning om svensk språk• historia försumma att påpeka det genomgripande inflytande som lågtyskan haft på svenskan, främst under medeltiden men även senare. I skarp kontrast till det emfatiska framhållandet av lågtyskans betydelse står den mycket knapphändi• ga beskrivningen av vari inflytandet bestått och hur det har utövats mera exakt. Det antyds att vissa ljudutvecklingar kan ha med detta inflytande att göra, att formsystemets, framför allt kasussystemets, sammanbrott under senmedelti­ den åtminstone påskyndats härigenom samt att ordförrådet utökats med mäng• der av lånord med lågtyskt ursprung; den lexikaliska förnyelsen tar sig också uttryck i en hel del nya produktiva avledningsmorfem som direkt eller indirekt återgår på lågtyskt språkgods; även semantiska förskjutningar kan tänkas ha ägt rum med lågtyskan som pådrivare. Intill nyligen har emellertid forskningen kring lågtyskans inflytande på svenskan huvudsakligen inriktats på enskilda fonologiska, morfologiska och lexikaliska fenomen. Förklaringen är enkel: detta är en typ av förändring som man har kunnat hantera inom ramen för det rådande forskningsparadigmet. Kvar står ändå själva mekanismerna kring förändringarna i stort sett oförklara• de. Under de senaste årtiondena har en fruktbärande språkkontaktsforskning ut­ vecklats internationellt, som bara delvis har tagits upp i svensk språkhistorisk forskning. Inom denna nya forskningsinriktning utnyttjas kunskap som kom­ mit fram vid empiriska undersökningar av två- eller flerspråkiga individer och samhällen, vid kartläggning av pidgin- och kreolfenomen i olika språk. Denna forskningsinriktning har också stått i nära samband med den numera väletab• lerade språksociologin eller sociolingvistiken, som undersöker socialt relate­ rad språkvariation i språksamfundet. Hittills har särskilt variationen i städerna uppmärksammats, men principiellt alla språksamhällen uppvisar mer eller mindre systematisk variation som kan relateras till sociala faktorer. Den nya språk- och dialektkontaktforskningen har avslöjat viktiga korrelationer mellan förhållanden i befolkningsunderlaget och olika typer av språkförändring. För att förstå främmande inflytande på ett språk är det angeläget att fastställa om det enbart rör sig om kulturinfluenser på distans eller om det är en genomgri­ pande påverkan på språksystemet, t.ex. till följd av omfattande inflyttning, som 28 BoRalph givit upphov till genuin tvåspråkighet på samhällsplanet och/eller individ­ planet. Man kan diskutera om en redogörelse för sådana förhållanden som här ex­ emplifierats går utanför den rent språkvetenskapliga uppgiften eller ej. I en re­ lativt nyutkommen norsk språkhistoria framhålls det att svårigheterna med att i detalj kartlägga den yttre språkhistorien i äldre tid gör att vi kan få nöja oss med en kortfattad beskrivning av den inre språkhistorien (Torp & Viky;r 1993). Med yttre språkhistoria menas de icke-språkliga förhållanden, t.ex. i det omgi­ vande samhället, som bidrar till att styra den språkliga utvecklingen, medan inre språkhistoria avser förändringarna i själva språkstrukturen. Under alla om­ ständigheter öppnar resonemang som rymmer dessa aspekter för en djupare förståelse av förändringsprocesserna. Många läsarkategorier uppfattar nog också sådana diskussioner som mer förklarande än enbart scheman över de språkstrukturella förskjutningarna, om än aldrig så noggranna och pedagogiskt uppställda. Akademiens språkhistoria vill bidra med den typen av klargörande resonemang, givetvis med varnings­ flagg hissad när osäkerheten tilltar. Att omständigheter såsom de just antydda uppmärksammas, får också uppfattas som ett utslag av teorimedvetenhet. Var­ je tillfredsställande teori över språkförändring måste nödvändigtvis ta hänsyn till såväl den yttre som den inre språkhistorien. Det har t.o.m. höjts röster för att all språkförändring har sin grund i de språksociologiska förhållandena (se t.ex. Thomason & Kaufman 1988).

Språksystemets eller språkbrukets historia? - Inre eller yttre språkhistoria?

Ett par andra frågor är nära besläktade med de just nämnda. Man kan ex­ empelvis fråga sig hur man skall uppfatta förleden språk i ordet språkhistoria i ett sådant här sammanhang. Är det själva språksystemets utveckling vi vill följa, eller är dess olika manifestationsformer, dvs. språkbruket, huvudsaken? Är det endast språkstrukturen i mera inskränkt mening som är beskrivningsob­ jektet (inre språkhistoria), eller vill man också ha en bild av de icke-språkliga villkor som råder och som indirekt påverkar språkets utveckling (yttre språk• historia)? I traditionella språkhistoriska beskrivningar har tyngdpunkten de facto legat på språksystemets successiva förändring, men det finns gradskillnader. Den historiska språkvetenskapens förankring i textfilologin var särskilt accentuerad i tidigare arbeten. I dem stod beroendeförhållandet till analysen av enskilda handskrifter (och andra texter) klart, ofta genom att man redovisade de språk• liga omständigheterna i de olika handskrifterna var för sig och jämförde de oli­ ka handskrifterna med varandra. Ett sådant förfarande, i kombination med en bristande distinktion mellan talspråk och skriftspråk, kunde stundom gå ut över Svenska Akademiens språkhistoria 29 förståelsen av språksystemet i mera abstrakt mening - de relevanta generalise­ ringarna uteblev. Å andra sidan befrämjade den dominerande junggrammatis­ ka skolans inriktning på ljudlagar en strävan mot att formulera allmängiltiga regler för utvecklingen. Det var framför allt frånvaron av en övergripande språkteori, med vars hjälp man kunde skilja relevanta generaliseringar från ir­ relevanta, naturliga förändringar från onaturliga, som gjorde att det äldre språkhistoriska arbetet till så stor del byggde på atomistiska analyser och ka­ priciösa lösningar. Tack vare de tidiga språkhistorikernas överlägsna material­ kännedom och goda omdöme har ändå många av deras resultat i praktiken stått sig. Det är själva slutledningen och argumentationen snarare än resultaten i sig som är otillfredsställande. Olika nationella traditioner har lagt tyngdpunkten olika. I Sverige har det språkhistoriska forskningsparadigmet tidigt kommit att präglas av Adolf No­ reens konsekventa inriktning på själva språkstrukturen. Noreen bryter visserli­ gen mot en tidigare romantiserande attityd till den inre språkhistorien, som fö• reträddes av exempelvis Rydqvist (se Ralph 2000a s. 368 ff.), men betoningen av språkstrukturen som språkhistoriskt beskrivningsobjekt vidmakthålls. I No­ reens efterföljd har framför allt Elias Wessen med sina läroböcker påverkat ge­ nerationer av svenska språkstuderande. Om man jämför med situationen i Danmark finner man att exempelvis Jo­ hannes Brondum-Nielsens Gammeldansk Grammatik i sproghistorisk Frem­ stilling 1-8, som länge var grunden för studier i äldre danskt språk, i betydligt större utsträckning än motsvarande svenska standardverk detaljredovisar variationsrikedomen i dataunderlaget. Senare blev Peter Skautrups mäktiga ex - pose Det danske sprogs historie 1--4 en särling i nordisk språkhistoriebeskriv• ning genom sina generösa kulturhistoriska utblickar. Härigenom kom syste­ mets successiva förändring i högsta grad att relateras till den »yttre» språkhis• torien, det skeende som egentligen inte har med språket att göra men som ska­ par dess villkor. Intressant nog gör Skautrup i förordet till sitt verk en skillnad mellan just språkets »ydre og indre historie». Man skall då observera att det är vad han kallar den yttre språkhistorien som omfattar »sprogets form i vi­ deste forstand». Med språkets inre historia avses de »virkende knefter og for­ hold, som er bestemt af andre sociale institutioner og företeelser». Vår använd• ning av termerna inre och yttre är alltså konträr mot Skautrups. Slutligen intresserade sig flera av de danska strukturalisterna också för språkhistoria, vil­ ket ledde till att den äldre språkhistoriska traditionen inte blev lika allena­ rådande som den var i Sverige, där det dröjde längre innan den moderna språk• vetenskapen slog igenom. I Norge har den politiska historien påverkat den språkhistoriska traditionen på ett flagrant sätt. Beskrivningen av den medeltida norska språkhistorien har tagit sikte på systemet - även för västnordisk språkhistoria spelar ju Adolf N o­ reen en viktig roll genom standardverket Altisländische und altnorwegische Grammatik. I och med att danska kom att tjäna som skriftspråk under unions- 30 Bo Ralph tiden negligeras denna period till stor del i norsk språkhistoria. Föga skrevs då på norska, och det dröjde därför länge innan man tog itu med beskrivningen av norskans utveckling under »dansktiden». Förutom den äldre norska språkhis• torien är det utvecklingen först efter 1814 som på allvar fängslat norska språk• historiker. Då är emellertid de (till synes) spontana, strukturella förändringarna mycket begränsade, och huvudintresset har knutits till de språksociologiska och sociopolitiska frågor som styrt språkutvecklingen. Här rör det sig med andra ord mest om yttre språkhistoria. I det här sammanhanget är det också naturligt att påminna om hur mycket i den språkliga förändringen som beror på medvetna ingrepp och får en regle­ rande verkan. Språkhistorisk forskning förutsätter gärna att språkförändring i normalfallet förlöper spontant, och inte så sällan är det väl så. Men ju mer vi koncentrerar intresset till skriftspråkets utveckling, och ju mer vi närmar oss vår egen tid, desto vanligare tycks det bli att förändringen beror på riktade in­ satser, t.ex. i standardiserande syfte. Det kan också vara så att någon inflytel­ serik skrift eller språkbrukare oavsiktligt får mönsterbildande effekter. Språk• förändring kan således röra sig längs en skala med spontant respektive reglerat förlopp som ändpunkter. Samtidigt bör man, som vid all förändring, skilja mellan olika stadier i pro­ cessen. Några olika faser i förändringens förlopp kan urskiljas: det första em­ bryot till förändringen kan vi betrakta som själva uppkomsten; när föränd• ringen blir ett urskiljbart återkommande fenomen snarare än en enstaka till­ fällighet kan vi tala om förändringens etablering; när det nya bruket omfattas av fler språkanvändare inom språkområdet finns det anledning att räkna med spridning; en sista fas är integrering, som innebär att det nya fenomenet blir en del av det konventionaliserade systemet. Samtliga dessa faser kan i det enskil­ da fallet inordnas längs den tidigare nämnda skalan. Liknande typologier an­ vänds exempelvis av marinbiologer, när de studerar speciella livsformer i nya ekologiska nischer, där de inte tidigare observerats. I språkhistorisk beskriv­ ning är de flesta modifikationer av uttalet exempel på den ena extremen. Ljud­ förändring uppkommer ofta spontant och löper ofta tämligen oförmärkt genom de olika faserna, tills det nya uttalet har införlivats med majoritetens språksys• tem. Ett typiskt exempel på den motsatta extremen är tekniska termer, som inte sällan skapas mycket medvetet för ett särskilt ändamål och accepteras av språksamhället efter energisk lansering. Förändringar kan också uppstå spon­ tant för att i en senare fas omfattas av reglering i någon form. I Svenska Akademiens språkhistoria uppmärksammas, såsom redan antytts, såväl den inre som den yttre språkhistorien. Den strukturella utvecklingen står visserligen i fokus, och själva språksystemets förändring är givetvis en viktig angelägenhet. Det har emellertid också ansetts som en fundamental uppgift att belysa språksamfundets användning av detta språksystem. Därför blir det vik­ tigt att ge ett rättvisande intryck av vilka typiska språksituationer som natur­ ligen kan ha uppstått under olika perioder samt vilka texttyper som är företräd- Svenska Akademiens språkhistoria 31 da. Den kulturhistoriska ramen för de språkhistoriska fenomenen kan många gånger ha en direkt förklarande kraft, och detta tar Svenska Akademiens språk• historia fasta på. När texternas betydelse för språkhistorien betonas genom att den språk• historiska framställningen gör flitigt bruk av textexempel, kan man se detta som ett understrykande av den metodologiska basen för språkhistorisk be­ skrivning generellt. Utan texter skulle beskrivningen av vår språkhistoria ha blivit helt annorlunda än den är - av tradition ligger en analys av skriven text till grund för vår kunskap. Detta markeras alltså genom ett starkt inslag av text­ utdrag. De flesta problem härleds i själva verket ur textställen. Som en extra effekt av detta förfarande framgår det tydligare än normalt vilken karaktär vår kunskap har i de enskilda fallen. En mera katalogartad framställning av språk• förändringar utan diskussion av faktaunderlaget - såsom många språkhistoris• ka handböcker faktiskt har varit utformade - kan lätt ge ett intryck av att någon auktoritet på något mystiskt sätt undfått kunskap om språkets historia, som där• efter meddelas i färdigbearbetat skick. Det är antagligen mer intressant för de flesta att i någon mån själva kunna bedöma med vilken säkerhet de olika slut­ satserna dragits och på vilken grund dessa vilar. Det har redan påpekats att den språksociologiska situationen i äldre tid ger upphov till frågor som gäller mångspråkighet, språkkontakt och påverkan. Dessa problemkomplex har ofta negligerats eller behandlats ganska stereotypt inom ramen för s.k. lån, som implicerar att ett språk tar upp element från ett annat. Däremot har effekterna av mångspråkighet och språkkontakt sällan pro­ blematiserats på något mera sofistikerat sätt inom den traditionella språkhisto• riska beskrivningen. Den på senare tid dramatiskt ökade förståelsen för den roll som dessa omständigheter kan spela inom språkutvecklingen måste utnyttjas. Därigenom måste förändringsmönster inom såväl språksystemet som språkan• vändningen beskrivas, vilket nödvändigt resulterar i en redogörelse för både den yttre och den inre språkhistorien.

Skriftens eller talets historia? I svensk språkhistorietradition har det beskrivna objektet varit språket i ett slags allmän mening, utan särskild specificering. »Man har undersökt 'svensk­ ans historia' kort och gott, och ofta har då både skillnaden mellan standard och dialekt och mellan tal och skrift gjorts osynlig», skriver Ulf Teleman (2002 s. 3). Under långa tider var det ändå i praktiken det talade språket man ville kom­ ma åt, trots att man var hänvisad till skriftliga källor. Att återge ljud med skriften som hjälpmedel är ett vanskligt företag. Tal och skrift är skilda storheter, som utnyttjar helt olika tekniker och kommunika­ tionsstrategier. Talet hör ögonblicket till, medan skriften principiellt kan kvar­ stå för evigt. Talet produceras i närvaro av en eller flera medagerande och kan 32 BoRalph revideras omgående, skriften är avsedd att stå på egna ben och tala till en läsare som kanske befinner sig på betydande avstånd. Följdenligt uppvisar talet många drag som skriften saknar och vice versa. Det är sant att man trots allt kan få en viss uppfattning om tal (och uttal) i äldre tid. I lyckliga fall kommenteras talspråk direkt i skriftliga källor. Genom uttryckliga resonemang kan man på så vis få en viss uppfattning om äldre tiders talspråk. Stundom efterliknas tal i skrift, t.ex. i dramer eller mer eller mindre trogna återgivningar av talade utsagor (såsom i vittnesmål refererade i gamla domböcker m.m.). Slutligen kan man utifrån skriften dra vissa slutsatser om hur motsvarande språkliga strängar kan ha tagit sig ut i talad form (t.ex. genom rimförhållanden i dikter, oetymologiska- s.k. omvända - skrivningar etc.). Det kvarstår emellertid som ett metodologiskt viktigt krav på beskrivningen att denna skiljer på talat och skrivet språk som beskrivningsobjekt. Både det skrivna och det talade svenska språket har ändrats radikalt under den tid då man kan urskilja något som kan kallas svenska. Det är således befo­ gat att beskriva såväl skriftspråkets som talspråkets utveckling. Detta är säkert också ambitionen i de föreliggande handböckerna. I traditionella framställ• ningar görs det emellertid inte alltid en klar distinktion mellan de båda former­ na av språk, som ju snarast är att betrakta som olika språkliga medier. Därför vet man som läsare inte alltid i det enskilda fallet huruvida resonemanget gäller det skrivna språket, det talade språket eller bådadera - eller eventuellt språket i allmänhet, i något slags överordnad abstrakt mening. För att ännu en gång återvända till Wessen är uppläggningen i hans arbete följande: del 1 innehåller ljudlära och ordböjningslära, del 2 ordbildningslära och del 3 syntax. Någon uttrycklig uppdelning mellan språkets muntliga respektive skriftliga aspekter görs inte, trots förekomsten av ett särskilt avsnitt om ljudlära. Kommentarer om ortografi m.m. inarbetas i beskrivningen av ljudläran. Att hela ljudutveck­ lingen huvudsakligen härleds ur det skriftliga materialet problematiseras över huvud taget inte. Talets utveckling kan i själva verket följas genom direkt observation endast något hundratal år tillbaka i tiden. Går vi vidare ner i tidsdjupen har talet för• klingat men kan naturligtvis anas i form av reflexer i det skrivna språket. Det är emellertid avsevärda svårigheter förknippade med att avgöra vad i skriften som kan vittna om utveckling i det talade språket, hur förändringen skall upp­ fattas och hur de kronologiska förhållandena skall förstås. Om dessa svårighe• ter bör en standardframställning ge besked. Det skrivna och det talade språkets historia måste självklart särhållas tydli­ gare än vad som brukar ske. Det dilemma som består i att man för äldre skeden endast kan nå fram till talet via skriften kanske framstår allra klarast i samband med den ljudhistoriska framställningen, men det är naturligtvis ett lika på• trängande problem på de andra beskrivningsnivåerna. Det är lika svårt att från skriftliga belägg rekonstruera talspråkssyntax som ljudbilden; det är till ytter­ mera visso först på senare tid man blivit fullt medveten om hur stora skillna­ derna verkligen är. Det är inte heller lätt att uttala sig om ett avledningsmor- Svenska Akademiens språkhistoria 33 fems produktivitet i äldre talspråk med utgångspunkt i skriftliga källor med ofta genrebundet språkbruk. Att det föreligger betydande skillnader mellan ordförrådet i spontant talat språk och det som skriftspråket förlitar sig på är också välkänt. Av framställningen bör det framgå att det man säkrast kan beskriva är det skriftliga språkets utveckling. Det muntliga språkets historia är i detta sam­ manhang sekundär och endast åtkomlig via det skrivna språkets vittnesbörd, dels direkt genom skrivna källors meddelanden om det talade språkets egen­ skaper, dels indirekt genom analys av sådana fenomen i det skrivna språket som kan avspegla egenskaper hos det talade språket. Hur relationen mellan tal­ språk och skriftspråk skiftat hör också till språkhistorien. Svenska Akademiens språkhistoria tar i första hand som sin uppgift att följa det skrivna standardsprå• kets utveckling. När tillfälle ges lämnas emellertid också kommentarer om tal­ språket. De företrädesvis talade dialekterna och andra icke standardspråkliga varianter ligger principiellt utanför fokus för uppmärksamheten. Det är i första hand standardspråket som är Akademiens angelägenhet.

Det offentliga eller det privata språkets historia? Språksituationens betydelse för språkbrukets form är en annan fråga som säl• lan uttryckligen problematiseras i språkhistoriska utredningar. Alla vet av egen erfarenhet att det språk som används i offentliga sammanhang kan skilja sig starkt från det som används mera privat. I privat umgänge kan man tillåta sig att vara personlig; man kanske rentav föredrar att visa känslor och attityder. Man formar sitt språk efter den relation man har till samtalspartnern eller den tänkte läsaren, även om man kanske t.o.m. skulle bryta mot den norm som gäl• ler för standardspråket i fråga. Omvänt underkastar man sig vanligen de regler, språkliga och andra, som råder i de situationer där man uppträder som en del av offentligheten. Ofta nog har vissa språkliga konventioner utvecklats för särskilda former av offentlig kommunikation. Om man vill kan man se standardiseringen av det gemensamma språket som en aspekt av en demokratiseringsprocess. Vid de tillfällen då man uppträder i offentliga sammanhang behöver man inte avslöja sina speciella egenheter; det är kanske inte ens lämpligt att så sker; det är saken som skall belysas, inte personen. Genom att man har tillgång till en gemensam standard behöver man inte röja sina idiosynkrasier eller sina preferenser, utan ens person kan mera anonymt försvinna bakom ett standardformulär. Offentligt och privat språkbruk är därför inte direkt jämförbart, och distink­ tionen måste iakttas inom ramen för en språkhistorisk beskrivning. Det finns större chans att den språkliga produktion som förekommer i ett offentligt sam­ manhang skall anses vara värd att bli traderad i någon form än att den som bara har privat intresse skall bevaras. Mycket riktigt bär det mesta av det skrivna material som finns kvar från äldre tider offentlighetens prägel i högre grad 34 BoRalph

än det har en privat framtoning. Det är därför också lättare att på basis av det källläge vi är hänvisade till skaffa sig god kunskap om det offentliga språkets än om det privata språkets utveckling. Det lilla vi vet om privat språkbruk i äldre tid är dessutom gravt missvisande, då det endast är få enskilda personers privata språkbruk som slumpvis blivit dokumenterat och kommit till vår kännedom. Den stora majoritetens språk vet vi ingenting om. Generella slut­ satser är omöjliga att dra. Det finns således all anledning att i den språkhisto• riska beskrivningen skilja mellan det offentliga och det privata språkets ut­ veckling. Man kan vidare notera en viss överensstämmelse mellan offentligt språk och skriftspråk å ena sidan och mellan privat språk och talspråk å den andra. Det föreligger långtifrån någon direkt korrelation mellan de båda uttrycks­ formerna, men talspråk tenderar naturligen att vara mer privat, medan skrift­ språk ofta syftar till att väcka offentlig uppmärksamhet. Under alla omständig• heter har skriftspråk vanligen en bättre chans att nå offentlig spridning än vad det mesta av det talade språket har. Den angivna distinktionen samspelar också på ett intressant sätt med genre­ begreppet, såtillvida som vissa genrer är typiskt offentligt inriktade (t.ex. poli­ tiska tal, förordningstext m.m.), medan andra är av mer privat natur (t.ex. dag­ böcker, centrallyrik etc.). Båda typerna av språkbruk - offentligt likaväl som privat språk - bör läggas till grund för en svensk språkhistoria, men man måste då komma ihåg att de delvis lämnar systematiskt olikartat vittnesbörd om språ• kets egenskaper i äldre tid. En yngre text av en viss typ behöver inte nödvän• digtvis representera en senare utvecklingsfas i förhållande till en äldre text av en annan typ. Olika texttyper (genrer osv.) uppvisar i någon utsträckning var och en sin egen utvecklingsprofil.

Autentiskt eller idealiserat språk? Det kan förefalla som om det språk vars utveckling man följer nödvändigtvis måste vara autentiskt språk, eftersom språkhistorisk beskrivning förutsätter att man tar sin utgångspunkt i äldre texter. Emellertid rymmer den bild som språk• historiska framställningar normalt målar upp åtskilliga inslag av idealisering. För det första brukar beskrivningen inte fånga dynamiken i språkets utveckling genom att förloppen följs direkt, utan förändringsmomentet studeras vanligen genom jämförelse av förhållandena under en viss period med motsvarande för• hållanden under en annan period. Med andra ord: det diakroniska perspektivet på språk anläggs på så sätt att en följd av synkroniska system urskils och ställs i relation till varandra. Det man ofta refererar till som förändringar är snarare symtom på förändringar, inte själva förändringarna. Henning Andersen (1973) har formulerat en användbar distinktion mellan språklig förändring och diakro­ nisk korrespondens. Diakroni och synkroni i Ferdinand de Saussures mening innebär två olika Svenska Akademiens språkhistoria 35 synsätt på språket, i olika dimensioner, men den språkhistoriska traditionens upptagenhet av att urskilja olika språkstadier (urgermanska, urnordiska, forn­ svenska osv.) har lett till att språkhistoriker tenderar att uppfatta sådana i ana­ lysen etablerade stadier som synkrona språksystem. Därför kan man också stö• ta på så underliga uttalanden som att det även inom ett synkroniskt system kan ha funnits en viss diakronisk förskjutning. Den länge svagt utvecklade teori­ bildningen inom språkhistorisk forskning tycks således ha resulterat i en ganska betydande teoretisk förvirring. Den relativa bristen på teoridiskussion och explicit problematisering har också inneburit att det vetenskapliga paradigm som tillhandahållits i språk• historiska handböcker uppfattats som en gång för alla givet och omöjligt att ifrågasätta. När nya handboksförfattare efter anmälan av invändningar mot den traditionella framställningen på en rad punkter ändå till slut (nästan) alltid åter• går till den traditionella presentationsformen »av praktiska skäl» - med bibe­ hållande av stamträdstänkandet, periodindelningen, alla böjningsmönster, da­ teringar osv. - blir ett sådant antagande också självuppfyllande. Till slut tänker man inte längre på hur mycket i den resulterande språkhistoriska beskrivning­ en som är tillrättalagt och idealiserat snarare än autentiskt. Exempelvis ger Wessen som utgångspunkt för sin beskrivning av flexions­ systemets utveckling ett antal böjningsmönster som antas ha varit gällande under äldre fornsvensk tid. Detta grepp är naturligt om man har stamträds• modellen i bakhuvudet och betraktar den av språkhistorikern etablerade »klas­ siska» fornsvenskan som utgångspunkt för ett postulerat utvecklingsförlopp. Men det förutsatta fornsvenska språkstadiet är bristfälligt representerat i form av autentiska texter, så för att böjningsmönstren skall bli illustrativa måste de fyllas ut med (återigen av språkhistorikern) antagna böjningsformer. Ser man närmare på det mest autentiska material man kan tänka sig, som dessutom går att datera, nämligen originaldiplomen, som från mitten på 1300-talet företrä• desvis skrivs på svenska i enlighet med påbudet i Magnus Erikssons landslag, finner man att de böjningsformer som verkligen förekommer där inte alltid går att förena med handboksuppgifterna. Orsaken är naturligtvis att de senare är starkt idealiserade i enlighet med den övergripande utvecklingsmodellen, med­ an det föreliggande materialet uppvisar viss variation, såsom fallet oftast är i samband med autentiskt språkbruk. I traditionell språkhistorisk behandling har man strävat efter att reducera eller rentav eliminera den observerade variatio­ nen till förmån för regelbundenheterna. Variationen som sådan har sällan un­ derkastats analys. Naturligtvis måste språkbeskrivning liksom all vetenskaplig beskrivning tillåta ett visst mått av idealisering och rekonstruktion - det är inte minst i ge­ neraliseringen en stor del av det vetenskapliga värdet med en beskrivning lig­ ger - men då det gäller det etablerade mönstret för språkhistorisk beskrivning har vi där ett så fundamentalt drag av rekonstruktion inbyggt att även denna fråga måste problematiseras. Språkhistoriens (under vissa perioder liktydigt med språkvetenskapens) uppgift ansågs ju tidigare i grund och botten vara att 36 BvRalph rekonstruera äldre stadier, varför ett sådant grepp på en viss punkt i analysen inte behövde motiveras. En form av idealisering som däremot inte bara accep­ teras utan förutsätts är den numera självklara koncentrationen på den språkliga kompetensen, dvs. just det generaliserbara i språket, regeluppsättningen, sna­ rare än på tillfälliga, icke generaliserbara performansfenomen. Detta gäller även inom den språkhistoriska beskrivningen. Redan det skriftliga underlaget för analysen är i många fall starkt idealise­ rat, särskilt när det gäller ursprungligen handskrivet material. Det är vanligen textutgåvor av olika slag som bildar detta underlag. Det traditionella textbe­ greppet förutsätter att det existerat en grundtext, som ofta eller rentav i normal­ fallet gått förlorad, men som kan ha avskrivits med varierande trohet mot ori­ ginalet. Bakom en utgiven text ligger vanligen ett omsorgsfullt vägande av oli­ ka textversioner mot varandra, beslut om vilken som är den bästa (huvudhand­ skriften), olika sorters ingrepp, t.ex. upplösningar av förkortningar, rättelser med hänvisning till de alternativa textvittnena eller gissningar om vad som stått där texten är fördärvad ( emendationer) osv. Att utgåvor som tillkommit på det­ ta sätt i grunden är idealiserade ligger i öppen dag. En nyare filologi har på se­ nare tid fört fram ett alternativt textbegrepp, varvid den fysiska förekomsten i ett kontextuellt sammanhang spelar en större roll än tidigare. En ny språkhistorisk beskrivning av svenskan behöver ta ställning till de grundläggande påståenden om det äldre språket som förts fram så ofta att de inte längre ifrågasätts. I själva verket är det åtskilligt av det som ytligt sett ver­ kar vara åtminstone observationellt adekvat som är starkt färgat av ett äldre ve­ tenskapsparadigms synsätt. Man skulle behöva frigöra sig från traditionen även i dessa fall och försöka bedöma själva faktaunderlaget i ett nytt ljus.

Kronologisk beskrivning eller annan indelningsgrund?

Den progression i framställningen som oftast möter i språkhistoriska hand­ böcker är den rent kronologiska, med början i de äldsta urskiljbara stadierna. Typfallet för en svensk språkhistoria är sålunda att en bakgrund tecknas, vari den språkhistoriska forskningshistoriken presenteras, varefter de nordiska språkens plats i den indoeuropeiska språkfamiljen bestäms. Eventuellt precise­ ras de drag som karakteriserar de germanska språken i kontrast till de övriga, och på samma sätt kan de nordiska språkens särskilda profil antydas. Därefter tar beskrivningen av språkets utveckling vid. Som ett komplement ges ibland också en skiss av dialekternas förutsatta utvecklingshistoria. Dialekternas roll i det språkhistoriska arbetet har för övrigt ånyo understrukits på senare tid. Även namnmaterialet särbehandlas ofta i samband med den språkhistoriska be­ handlingen. Eftersom en språkhistorisk beskrivning på ett naturligt sätt kan ses som ett komplement till andra grundläggande beskrivningar av ett språks resurser, så• som grammatiska framställningar och ordböcker (se ovan), kan man betrakta Svenska Akademiens språkhistoria 37

även den språkhistoriska beskrivningen som ett instrument i planeringen och vården av ett nationalspråk. I en språkgemenskap som den nordiska, där de spontant utvecklade språkformerna knappast uppvisar några gränser som sammanfaller med de olika nationsgränserna, är den enda orsaken att vi talar om danska, norska och svenska som olika språk den, att respektive språk är officiellt språk i var sin nationalstat. De tre språken föreligger i standardise­ rad form i skrift, inte i samma utsträckning i tal. När man med rätta kan tala om ett danskt respektive svenskt standardtalspråk i högre grad än om ett norskt standardtalspråk, beror detta i första hand på historiska omständigheter: i Danmark och Sverige har man under längre tid haft ett nationellt skriftspråk, som med ideologiskt stöd också blivit vägledande för det talade språket; Norge har fått ett nationellt skriftspråk senare (om vi bortser från den medeltida si­ tuationen, som ju avbröts genom anslutningen av Norge till det danska riket), och språkplaneringen i Norge är så utformad att den uppmuntrar till bi­ behållande av mångfalden snarare än till språklig likriktning som i Danmark och Sverige. Det finns således inga inherenta språkliga drag som entydigt utskiljer svenskan på ett sätt som gör det motiverat att påbörja svenskans historia vid en fixerad tidpunkt. Tvingas man ange en startpunkt måste den hängas upp på nå• got hjälpargument, och flera möjliga alternativ anmäler sig. Standardskrift­ språket är nära korrelerat med nationalstaten, men även tiden för dennas tillbli­ velse kan diskuteras. Det naturligaste vore egentligen att beskrivningen tog sin utgångspunkt i dagens svenska, som kan preciseras i tid och rum, varefter språ• kets utveckling kunde nystas upp baklänges genom tiden. Därigenom skulle nusvenskans historiska bakgrund tecknas snarare än svenska språkets utveck­ lingshistoria. Erfarenhetsmässigt är det emellertid svårt att genomföra en sådan beskrivning konsekvent. Inte minst pedagogiskt tycks det stöta på hinder - de flesta verkar förvänta sig att beskrivningar av historiska förlopp är konforma med den naturliga rörelsen framåt längs tidsaxeln. Från flera synpunkter skulle ändå en baklängeskronologisk beskrivning vara att föredra. Redan definitionen av vad svenskt språk är vid olika tider, dvs. objektet för beskrivningen, är ett svårbemästrat men undanskymt problem i tra­ ditionell språkhistoria. På liknande sätt är det svårt att bestämma vilken roll språket i sent införlivade områden, såsom Bohuslän och Skåne, skall spela i en kronologiskt ordnad svensk språkhistoria, och omvänt sådan svenska som ge­ nom den politiska historiens gång kommit att hamna utanför Sveriges gränser, t.ex. finlandssvenskan och emigrantsvenskan i Nordamerika. Många av dessa problem skulle få en naturligare lösning om språkhistorien beskrevs med nuti­ den som utgångspunkt. Ett fenomen att ta ställning till i sammanhanget är de periodindelningar vi vant oss vid att möta i språkhistoriska framställningar. Även dessa har i all­ mänhet blivit en del av traditionen till den grad att de sällan ifrågasätts. Ibland hör man påståenden om att de skulle träffa något »intuitivt riktigt», dvs. att de perioder som brukar urskiljas verkligen svarar mot väsentliga skeden i språkets 38 BoRalph utveckling, under vilka språket i fråga uppvisar karakteristiska egenskaper. Hur det än är med den saken skulle man lätt kunna argumentera för andra av­ gränsningar och andra perioder. Detta framgår tydligt om man jämför några författare som presenterat olika periodindelningar. I tabellen på motstående sida har de tidsgränser lagts in som Niels Matthias Petersen, Anders Fryxell, Lars Magnus Enberg, Fredrik Anders Dalin, Herman Bjursten, Adolf Noreen och Elias Wessen räknar med i sina respektive språkhistoriska översikter över svenskan. Dessa har kompletterats med en alternativ indelning som Sven Ben­ son lagt fram i föreläsningsform (se vidare Ralph 2000a, där de nämnda pe­ riodindelningarna presenteras). Förutom att de olika periodindelningarna skiljer sig tidsmässigt från var­ andra, har perioderna också varierande beteckningar i olika framställningar (vilket inte markerats i tabellen). Dessutom baseras olika perioder på vitt skilda typer av argument (för en utförligare diskussion se Ralph 2000a, särskilts. 365 ff.). Den enda rimliga slutsats som kan dras är att gränserna tydligen inte ärna• turligare än att olika kommentatorer lätt urskiljer olika gränser. Då kan man fråga sig vad de tjänar till, annat än att vara ett slags hjälpmedel vid bokföring• en. Rent skadliga blir de emellertid om de leder tankarna fel. Man kan miss­ tänka att de stundom kan få en gestaltskapande effekt och spela en mindre harmlös roll än man skulle kunna tro. Sådana fall har observerats (Ralph 2000b). Svenska Akademiens språkhistoria kommer att innehålla flera delar, och dessa kommer att vara upplagda på olika sätt. Den huvuddel som definierar svenska språkets egenskaper under olika skeden och därmed utgör den språk• historiskt grundläggande beskrivningen letar sig bakåt genom tiden på det sätt som redan antytts, från nutid till förhistorisk tid. För att hanterliga perioder ändå skall kunna bilda underlag för den praktiska genomgången, läggs fokus helt enkelt på ett sekel i taget. Om man vill kan man säga att detta sker i den tyske litteratur- och mediekritikern Friedrich Kittlers efterföljd. Kittler har ifrågasatt värdet med de etablerade periodindelningarna inom litteratur- och kulturhistorien och just menat att de stjäl uppmärksamhet från det viktiga i ske­ endet. En indelning i sekler rätt och slätt kan förefalla vara poänglöst, men det­ ta är snarare själva poängen. Periodindelningens trivialitet framstår då i all sin nakenhet och får ingen egen (överdriven) betydelse. Nu är det säkerligen många som av ett eller annat skäl inte låter sig över• tygas av denna enkla argumentation. Bland annat för att tillfredsställa dem som inte nöjer sig med mindre än en utvecklingshistoria i rättvänd kronologisk ord­ ning tillfogas en förhållandevis kortfattad summering med traditionsenlig upp­ läggning. En möjlighet som sällan utnyttjas i språkhistoriska handböcker be­ står i att vissa teman urskils och behandlas för sig, strängt taget oberoende av kronologiska förhållanden. Så skulle det främmande inflytandet kunna vara ett sådant tema, de olika textgenrernas framväxt ett annat, riksspråkets uppkomst ett tredje osv. Enligt den plan som gäller tills vidare skall också en sådan tema­ del ingå. Hela boken inleds med generella översikter, vari exempelvis språk- Svenska Akademiens språkhistoria 39

Periodgränser som urskilts av olika kommentatorer

200 Benson

800 Noreen/ Wessen

900 Dalin

1000 Fryxell

1100 Dalin

1200 Enberg Bjursten Benson

1225 Noreen/Wessen

1250 Petersen Dalin

1300 Fryxell Enberg

1375 Noreen/Wessen

1400 Petersen Enberg Dalin

1500 Benson

1520 Bjursten

1523 Fryxell Enberg Dalin

1526 Petersen N oreen/Wessen

1640 Bjursten

1650 Enberg Dalin

(1672) Petersen

1700 Petersen

1732 N oreen/Wessen

1733 Enberg Dalin

1740 Bjursten

1780 Bjursten

1809 Bjursten

1846 Bjursten

1880 Noreen

1900 Benson 40 BoRalph förändring som fenomen behandlas, teori- och metoddiskussioner förs osv. I denna inledning motiveras inte minst den något ovanliga uppläggningen, som här endast skisserats. Denna har för övrigt som sidoeffekt att den svenska språkhistorien inte, som hittills, får formen av en homogen beskrivning av språkets utveckling från äldsta till yngsta tid. Den ständiga påminnelsen om vari underlaget för vår kun­ skap består - och att detta underlag blir allt magrare och mer fragmentariskt ju längre tillbaka i tiden vi kommer - torde också understryka hur suddig och ofullständig bilden av äldre tiders språk i själva verket är. En och annan kanske tycker att detta är en onödigt defaitistisk syn, som åtminstone inte bör spridas i explicit form, eller att den inte hör hemma i en handbok, som folk anlitar för att få besked. Till detta kan man väl bara svara att det är sanningen, och den får duga.

Omfång och tidsplan Naturliga frågor att ställa avslutningsvis är hur omfattande boken blir, och när den kommer att föreligga. För närvarande pekar allt mot att det blir en volym på uppåt tusen sidor, men typografi och en del annat som påverkar omfånget har ännu inte fastställts. Enligt planen skall boken publiceras under år 2006.

Litteratur Afuandling om svenska stafsättet. Stockholm 1801. I: Svenska Akademiens Handlingar Ifrån År 1796. Andersen, Henning, 1973: Abductive and deductive change. I: Language 49. S. 765- 793. Brpndum-Nielsen, Johs., 1928-74: Gammeldansk Grammatik i sproghistorisk Fremstilling. 1-8. Kpbenhavn. Dixon, R.M.W., 1997: The rise and fall of languages. Cambridge. Hultman, Tor G., 2003: Svenska Akademiens språklära. Stockholm. Johansson, Christer, 1997: A View from Language. Growth ofLanguage in Individuals and Populations. (Travaux de l'Institut de linguistique de Lund 34.) Lund. The Nordic Languages. An Intemational Handbook of the History of the North Germa­ nic Languages. Ed. by Oskar Bandle et al. 1. Berlin & New York 2002. Noreen, Adolf, 1923: Altisländische und altnorwegische Grammatik (Laut- und Flexionslehre) unter Beriicksichtigung des Umordischen. 4. vollst. umgearb. Aufl. Halle (Saale). Pettersson, Gertrud, 1996: Svenska språket under sjuhundra år. En historia om svenskan och dess utforskande. Lund. Ralph, Bo, 2000a: Vanans makt i svensk språkhistoriebeskrivning. I: Studier i svensk språkhistoria 5. Förhandlingar vid Femte sammankomsten för svenska språkets his­ toria, Umeå 20-22 november 1997. Utg. av Lars-Erik Edlund. Umeå. (Nordsvenska 11.) s. 360-379. Ralph, Bo, 2000b: The Role of »Language Stages» in the Description of Nordic Lan­ guage History. I: The Nordic Languages and Modem Linguistics 10. Proceedings of Svenska Akademiens språkhistoria 41

the Tenth Intemational Conference ofNordic and General Linguistics, University of Iceland, June 6---8, 1998. Ed. by Gudrun Th6rhallsd6ttir. Reykjavfk. S. 213-222. Ralph, Bo, 2003: Tysta minnen. Ur en svensk språkhistoria i nordiskt perspektiv under arbete. I: Svenska Akademiens handlingar från år 1986. Trettioandra delen 2002. Stockholm. S. 97-132. Rydqvist, Johan Er., 1850-83: Svenska språkets lagar. Kritisk afhandling. 1-6. Stock- holm. SAOB = Ordbok öfver svenska språket utgifven af Svenska Akademien. Lund 1898 ff. SAOL = Svenska Akademiens ordlista. Stockholm. 1874 ff. Skautrup, Peter, 1944-68: Det danske sprogs historie. 1--4. Kobenhavn. Svensk språklära utgifven av Svenska Akademien. Stockholm 1836. Teleman, Ulf, 2002: Ära, rikedom & reda. Svensk språkvård och språkpolitik under äldre nyare tid. Stockholm. (Skrifter utgivna av Svenska språknämnden 85.) Teleman, Ulf, Hellberg, Staffan & Andersson, Erik, 1999: Svenska Akademiens gram­ matik. 1--4. Stockholm. Thomason, Sarah Grey & Kaufman, Terrence, 1988: Language Contact, Creolization, and Genetic Linguistics. Berkeley, Los Angeles & Oxford. Torp, Arne & Vikor, Lars, 1993: Hovuddrag i norsk språkhistorie. U.o. Wessen, Elias, 1941-56: Svensk språkhistoria. 1-3. (Flera senare uppi.) Stockholm. Widmark, Gun, 2001: Det språk som blev vårt. Ursprung och utveckling i svenskan. Ur- tid - Runtid- Riddartid. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 76.)

Om futurum i några europeiska språk

Anders Ahlqvist

I denna uppsats behandlas vissa egenheter hos futurum i engelskan, finskan, franskan, iriskan och svenskan. Vad denna kategori beträffar liknar dessa språk delvis varandra, men de skiljer sig också delvis från varandra, dock inte alltid helt i enlighet med deras delvis mycket olika ursprung. Därför är det skäl att påminna om att engelskan och svenskan är germanska och därigenom indo­ europeiska språk; franskan är ett romanskt och iriskan ett keltiskt språk, vilket innebär, att även dessa två språk tillhör samma indoeuropeiska språkgrupp, medan finskan i detta avseende avviker helt från dem därigenom att den är ett finskugriskt språk. Följande enkla tabell innehåller de viktigaste exemplen i min argumentation:

engelska Ishall I will (= I' ll) do it I I am going to do it finska teen sen I tulen tekemään sen I alen tekevä sen franska je le ferai I je vais le faire iriska deanfaidh me e I ta me ag du! e a dheanamh svenska jag skall göra det I jag kommer att göra det I alla språken kan futurum uttryckas på diverse olika sätt; dessutom kan vissa smärre nyansskillnader uppstå vad betydelsen beträffar. Sålunda liknar engel­ skan och svenskan varandra däri att shall respektive skall har ett gemensamt ursprung. Samtidigt är det skäl att påpeka, att svenskans skall i allmänhet inne­ bär en deontisk nyans, dvs. att ifrågavarande handling inte bara placeras på en tidpunkt efter den då uttalandet görs, utan också anges vara på något sätt nöd• vändig. I engelskan kan detta vara fallet för shall, men inte alltid, ty i detta språk är situationen rätt säkert mera invecklad än i svenskan, främst på grund av att olika sorters engelska har olika regler för vad hjälpverben shall och will samt förkortningen 'll kan uttrycka (Quirk et al. 1972 s. 87; jfr Huddleston & Pullum 2002 s. 208-210). Uttryckssätten med going och kommer anger i varje händelse ingenting deontiskt, utan enbart att handlingen är förlagd till framtiden. Samtidigt är det skäl att påpeka två viktiga skillnader mellan engelskan och svenskan i detta av­ seende. För det första är de använda hjäpverbens grundbetydelser i svenskan och engelskan olika (jfr den detaljerade analysen hos Huddleston & Pullum 2002 s. 210-212): going betyder ordagrant 'gående'. För det andra är engel­ skans hjälpverb en progressiv presensform, vars potentiella svenska motsva­ righet håller på att gå att ... åtminstone enligt mitt språköra vore omöjlig i ett futuralt sammanhang. I iriskan och franskan finns det å andra sidan ingen större nyansskillnad 44 Anders Ahlqvist mellan de två uttryckssätten. En viktigare skillnad är snarare den, att det peri­ frastiska uttryckssättet (alltså med hjälpverb ), je vais le faire I ta me ag dul e a dheanamh, har ett något talspråkligare stilvärde. Det är inte utan intresse, att även det futurum (ferai och deanfaidh) som synkroniskt naturligtvis måste ses som icke-perifrastiskt, med rätt stor säkerhet kan anses ha ett perifrastiskt ur­ sprung både i franskan (Brunot & Bruneau 1937 s. 469--4 70) och iriskan (Bam­ mesberger 1979 s. 397; men jfr Thurneysen 1946 s. 398 och McCone 1994 s. 160). För vanliga språkanvändare är detta å andra sidan ju alls inte uppenbart. Däremot torde likheterna mellan je vais (ordagrant 'jag går') och ta me ag dul ('jag håller på att gå') vara helt genomskinliga. Helt ordagrant betyder ta 'är', me 'jag', ag 'vid' och dul 'gå'; iriskan saknar för övrigt infinitiv, vilket inne­ bär, att dul grammatiskt sett är ett substantiv. Samtidigt är det skäl att observera skillnaderna: liksom engelskan har iris­ kan en progressiv verbform vars ordagranna franska översättning, je suis en train d' aller, vore sällsynt (men kanske inte helt otänkbar) som en del av en futural verbfras. I detta sammanhang kan man alltså iaktta en viktig likhet mel­ lan engelskan och iriskan, som båda har progressiva former. Det är samtidigt högst relevant att påpeka, att som företeelse dessa progressiva verbformer (jfr Poppe 2002) är betydligt äldre i iriskan än i engelskan. I finskan är situationen på ett sätt helt annan än i de just anförda indoeuro­ peiska språken, ty futurum behöver inte alltid uttryckas som sådant, utan pre­ sens används ofta då det klargörs på något annat lämpligt sätt att handlingen är tänkt att äga rum i framtiden. Rent morfologiskt är teen 'jag gör' alltså en pre­ sensform. Den duger därigenom lika bra i en ren presenssats, teen sen nyt 'jag gör det nu', som i en sats med futural betydelse, teen sen huomenna 'jag gör det i morgon'. Som den svenska översättningen klart utvisar, går detta ibland också an i svenskan, medan det känns mindre språkriktigt på något av de övriga här be­ handlade språken, även om vissa variationer existerar, t.ex. mellan engelskan och franskan (jfr Guillemin-Fleischer 1981 s. 310-311). De två övriga ut­ tryckssätten har å andra sidan klart olika stilvärden. Sålunda är uttrycket med tulen (ordagrant 'jag kommer') tekemään ('till att göra'; teke- är verbets rot, -mä- ett infinitivsuffix och -än en illativändelse) helt gångbart i nutida finsk sakprosa, liksom även i talspråket. Det andra, olen ('jag är') tekevä ('görande', dvs. ett presensparticip) är däremot numera mindre vanligt, utom i gammalmo­ dig högre stil, t.ex. i Bibeln. Finska språkvårdare har traditionellt (jfr Saarimaa 1958 s. 242) uppmanat till återhållsamhet med dessa former, i synnerhet den förra. Orsaken härtill återkommer jag till mot slutet av artikeln. I ett avseende av avgörande betydelse kan de behandlade språken klart upp­ delas i två olika grupper. I den första, som omfattar engelskan, franskan och iriskan, kan futurum uttryckas med ett hjälpverb, vars grundbetydelse var 'gå'. Uttryckssätten i fråga är alltså: engelska I am going to do it franska je vais le faire iriska ta me ag du! e a dheanamh Om futurum i några europeiska språk 45

Å andra sidan har finskan och svenskan liknande uttryckssätt, men med den av­ görande skillnaden, att i dessa två språk motsvarande hjälpverbs ursprungliga grundbetydelse var den motsatta, dvs. 'komma', såsom torde klart framgå av följande exempel: finska tulen tekemään sen svenska jag kommer att göra det Ett för alla fem språken gemensamt drag är givetvis, att det i samtliga fall är fråga om ett verb som uttrycker förflyttning i någon riktning. Språkhistoriskt sett kan man alltså säga, att denna sorts futurum i samtliga här aktuella språk är goda exempel på grammatikalisering, dvs. en process var­ vid ett lexem med tidigare helt konkret (i det aktuella fallet snarast lokativ) be­ tydelse utvecklats till en rent grammatisk markör. Att ett lexem med grundbe­ tydelsen 'förflytta sig' kommit till användning i ett sådant sammanhang kan knappast förvåna. Samtidigt är det skäl att påpeka, att företeelsen i alla språken i fråga är rätt ung, vilket torde vara anledningen till att i övrigt mycket grund­ liga språkhistoriska framställningar gällande t.ex. finskan (Hakulinen 1968) och svenskan (Wessen 1965) tycks underlåta att behandla dem. Frågan hur de olika språken kommit att välja sina respektive markörer före• faller betydligt intressantare. Engelskan, franskan och iriskan är visserligen å ena sidan besläktade språk, men å andra sidan är släktskapen knappast så nära, att just den faktorn kan tänkas ha inverkat på något för mig tänkbart sätt. Vad finskan och svenskan beträffar, existerar något liknande släktskapsförhållande inte, utan även i detta fall måste förklaringen till likheterna sökas på annat håll. Förklaringen torde i varje händelse vara helt uppenbar. En blick på Nord­ europas karta ger utan vidare vid handen, att de finska och svenska språkom• rådena ligger påfallande nära varandra. Ytterligare en blick på motsvarande västeuropeiska karta är nog för att visa, att exakt samma sak gäller engelskan, franskan och iriskan. Med andra ord är företeelserna jag behandlat i uppsatsen geografiskt betingade, dvs. att det är fråga om språk som länge utövat och fort­ farande utövar inflytande på varandra, därför att deras talare befunnit sig nära varandra. Bland finsk- och svensktalande har tvåspråkighet existerat mycket länge, liksom även bland å ena sidan engelsk- och irisktalande och å andra si­ dan engelsk- och fransktalande. I språkvetenskaplig forskning har det länge varit brukligt att i viss mån vilja underskatta kontaktlingvistikens betydelse, för att i stället prioritera den rent genetiskt orienterade historiska språkforskningen. I och för sig utgör de här be­ handlade dragen i futurumbildningen i några europeiska språk en liten detalj. Å andra sidan är det enligt min mening verkligen skäl att inte underskatta språkkontakternas roll i språkens historia, både förr och nu. Slutligen finns det kanske anledning att försöka hitta orsaken till denna un­ derskattning. Enligt min mening är det utan vidare fråga om en biverkning från under adertonhundratalet rådande filosofiska, ideologiska och politiska upp­ fattningar, som försökte prioritera de europeiska folkens och deras språks 46 Anders Ahlqvist egenarter på bekostnad av allt det myckna de då liksom även i dag i själva ver­ ket har gemensamt. Colliander ( 1963 s. 14) har spårat ursprunget till dessa ideer på ett intressant och medryckande sätt: Johann Gottfried-Gottlob Herder [ ... ]betonade, ännu i anslutning till Rousseau, re­ ligionens, känslornas och det omedvetnas värde, men skilde sig samtidigt från gene­ varen genom denna etniska romantik och mystik, som helt är hans eget patent[ ... ] en filosofi, ur vilken vi här utväljer ett enda karakteristikum: modersmålets helighet. Å andra sidan kan somliga idag måhända vara av den åsikten, att han ibland åtminstone delvis uttryckte sig en aning för tillspetsat, som till exempel i föl• jande citat (s. 113): I praktiken segrade modersmålet[ ... ]. Detta väldiga självbedrägeri-missförstånd ut­ gjorde ett centralt, hittills föga observerat faktum i Europas historia 1919-1939: många olyckors upphov. Ett faktum är i alla händelser, att modersmålsideologin utövat och fortfarande utövar ett enormt inflytande, enkannerligen på de önskemål som ställts på språkvården, inte minst i Finland. Även om det åtminstone för mig verkar rätt sannolikt, att det är med svenskan som mönster finskan fått futurum av det slag på vilket satsen tulen tekemään sen 'jag kommer att göra det' utgör ett exem­ pel, saknar jag just nu klara bevis på saken. När man å andra sidan på aderton­ hundratalet skapade det finska skriftspråket, var det en klar princip, att det äkta modersmålet inte fick likna svenskan eller något därmed besläktat språk. Detta var säkerligen skäl nog för att få de dåtida språkvårdarna att anse uttryckssättet i fråga olämpligt. Språkvårdarna var också språkforskare, så det är lätt att förstå varför arton­ hundratalets mycket strikt historiskt inriktade språkvetenskap kom att betona de enskilda språkens och deras genetiskt avgränsbara föregångares betydelse på bekostnad av alla de arealt betingade språkliga företeelser som ett studium av verkliga, konkret observerbara språk utan vidare avslöjar. Exemplen i denna uppsats är bara några helt få bland många andra lika klargörande.

Källor och litteratur Bammesberger, Alfred, 1979: On the Origin of the Irish/-future. I: Bulletin of the Board of Celtic Studies 28. S. 390-398. Brunot, Ferdinand & Charles Bruneau, 1937: Precis de grammaire historique de la lan­ gue fran~aise. Paris. Colliander, Börje, 1963: Modersmålet som massrörelse. Ekenäs. Guillemin-Fleischer, Jacqueline, 1981: Syntaxe comparee du fran~ais et de l'anglais. Gap. Hakulinen, Lauri, 1968: Suomen kielen rakenne ja kehitys [Finska språkets struktur och utveckling]. Helsingfors. Huddleston, Rodney & Geoffrey K. Pullum, 2002: The Cambridge Grammar of the English Language. Cambridge. Om futurum i några europeiska språk 47

McCone, Kim, 1994: An tSean-Ghaeilge agus a reamhstair [Fomiriskan och dess förhistoria]. I: Stair na Gaeilge [!riskans historia]. Utg. genom McCone et al. Maynooth. S. 61-219. Poppe, Erich, 2002: The 'Expanded Form' in Insular Celtic and English: Some Histori­ cal and Comparative Considerations, with Special Emphasis on Middle Irish'. I: The Celtic Roots of English. Utg. genom Markku Filppula et al. Joensuu. S. 237-270. Quirk, Randolph, Sidney Greenbaum, Geoffrey Leech & Jan Svartvik, 1972: A Gram­ mar of Contemporary English. Harlow. Saarimaa, E[emil] A[rvi], 1958: Kielenopas. Oikeakielisyysohjeita [Språkhandledning. Språkriktighetsdirektiv]. Borgå & Helsingfors. Thumeysen, Rudolf, 1946: A Grammar of Old Irish. Dublin. Wessen, Elias, 1965: Svensk språkhistoria 3. Grundlinjer till en historisk syntax. 2 uppl. Stockholm.

Historical bilingualism and language shift in Orkney, Shetland and the Faroes

Michael P. Barnes

Introduction According to available evidence, Norse voyagers arrived in Orkney, Shetland and the Faroes about AD 800. By 1000, if not before, large numbers of their compatriots had settled in the three island groups. In Faroe there was no in­ digenous population, although a number of Irish religious hermits are believed to have made their way there in the eighth century. Some have argued that Ork­ ney and Shetland, too, were all hut uninhabited at the time of the Norse settle­ ment (e.g. Br0gger 1930 pp. 257-66), hut most seem now to agree that the incomers were confronted by a native population. Whether or not this led to ex­ tensive language contact has been a matter of debate. But whatever the situa­ tion to begin with, it is clear that the speech and culture of the settlers soon became totally dominant in the Northem Isles. That dominance persisted until the late Middle ages when first Orkney and then Shetland began to come under the control of speakers of Lowland Scots. With the pledging of the former in 1468 and the latter in 1469 to King James III of Scotland, the Northern Isles were destined to become a fully integrated part of the Scottish kingdom. At a somewhat later date, Danish began to chal­ lenge the position of Norse in the Faroes. These islands had been tributary to Norway from about 1035, hut as Norwegian power ebbed away during the fif­ teenth century and the country declined to the status of a Danish province, they passed from Norwegian to Danish rule. It is unlikely, however, that much Dan­ ish was heard or seen in the Faroes until after 1536, the time ofthe Reformation in Denmark. Lowland Scots and Norse speakers thus began to mingle in Orkney and Shetland; Danish and Norse speakers in the Faroes. And eventually, for broad­ ly similar reasons, the new idioms became the media of public discourse. How­ ever, the outcome of the language contact that ensued was different in the two cases. In the Faroes, the native tongue survived as Faroese, albeit heavily in­ fluenced by Danish; in Orkney and Shetland, Norn, as Northern-Isles Norse came to be generally known, withered and died. 50 Michael P. Barnes

B ilingualism The impact of Lowland Scots on Nom and of Danish on Faroese has as its pre-requisite knowledge of the two languages involved- hence the presence of bilingualism in my title. Bilingualism has by some been narrowly defined as having effectively equal control of two native languages, but here it will be used more loosely to imply native proficiency in one language and varying de­ grees of ability in another. This is not least because so little is known of the lan­ guage situation in Orkney, Shetland or the Faroes in times past that it is all but impossible to say who spoke what and with what degree of mastery. But nei­ ther am I concemed with measuring linguistic competence; rather with the ef­ fects of language contact in the three island groups, and in particular of contact between Nom and Scots, and Faroese and Danish.

Early instances of language contact in Orkney, Shetland and Faroe Not surprisingly, the farther back intime we probe, the more tenuous our grasp of language use in the islands of the North Atlantic becomes. On the basis chiefly of place-names, post-Reformation Faroese, and the scattered remnants of Northem-Isles Scandinavian that have survived, it has been concluded that the bulk of the settlers, or the linguistically most influential among them, hailed from western Norway. But they doubtless spoke different dialects, and some who ended up in the Faroes may first have spent time in Orkney, Shet­ land or other parts of the British Isles, perhaps picking up new linguistic ha bits in the process. Faroese certainly contains a spread oflrish loan-words (cf. Mat­ ras [1965]), and it also shares the occasional mode of expression with Irish (Far. taö er 6tti a ma:r 'there is fear on me [i.e. I am afraid] ', for example, has no counterpart in other Scandinavian languages, but matches closely Ir. ta eagla orm 'is fear on me'). Exactly how these elements became part ofthe lan­ guage is impossible to discover. Apart from opportunities for contact with Irish speakers in the British Isles, there are the Irish religious hermits in the Faroes themselves, although it must be uncertain whether they remained long enough to converse with the Norse incomers. Orkney and Shetland with their indigenous populations naturally offered greater opportunities for language contact and the development of forms of bi­ or perhaps multilingualism. But almost everything about the linguistic situa­ tion in the islands at the time of and following the arrival of the Norsemen is clouded with uncertainty. The native language is described as Pictish. This may have been a northem variety of P-Celtic, or a non-lndo-European sur­ vival. Or possibly both types of speech were in use. There was probably also some knowledge of Irish as a foreign tongue, and Irish speakers may well have been brought to the islands by Norse raiders (Bames 1998 pp. 4-7, with refer- Historical hilingualism and language shift 51 ences). Whether confronted by a monoglot or multilingual society, however, the settlers do not seem to have been much interested in broadening their lan­ guage skills, for pre-Norse speech left no obvious trace in the Scandinavian of Orkney and Shetland. To be sure, the sources for the Viking-Age and medieval Norse of the islands are sparse. Nor is it easy to scour what little does exist for Pictish substratum elements since we have no real idea what we should be looking for. The search might well be fruitless in any case. The absence of pre-Norse place-names, several have argued, suggests that contact between the two populations was minimal; possibly even that the incoming Norsemen ex­ terminated the native population or drove them out, a view recently resusci­ tated by Smith (2001 ). Even if we accept archaeological evidence for some sort of continuation of Pictish culture (cf., e.g., Ritchie 1990 pp. 200-201; 1993 p. 27; hut see Graham-Campbell & Batey 1998 pp. 160-64), we have to concede it is unlikely to have lasted long and equally unlikely the Picts and their lan­ guage or languages were of much concem to the Norsemen. One piece of possible counter-evidence to this scenario is the Bressay stone. Carrying Pictish art and an ogam inscription which seems to mix an unin­ terpreted language with the formulaic Irish terms CRROSCC 'cross' and MEQQ 'son' - perhaps also Norse DATTRR 'daughter' - and where se­ quences of text are divided by two dots in line as in runic writing, the stone has been said to "point to a very mixed language in Shetland in the late ninth or early tenth century" (Jackson I 980 p. 142). Against this, Smith argues (2001 pp. 12-13) that the art-historical dating of Bressay to the ninth or early tenth century is suspect, and that the supposed Norse elements need be no such thing. While it is true that DATTRR could as easily be a word in an unknown lan­ guage as ON d6ttir, the practice of using separation points seems in general to be unknown in ogam tradition. This latter point granted, if Bressay really does offer evidence of "a very mixed language", it is strange indeed that no other traces are to be found of the widespread bilingualism or pidginisation that would seem to be a pre-requisite for the mixing.

Scandinavian-Scots bilingualism in Orkney and Shet­ land and its outcome It was with the arrival of Scots speakers in Orkney and Shetland in the latter part of the Middle Ages that Northem-Isles Scandinavian began indubitably to be affected by language contact. The main outlines of the development are clear, hut much of the detail remains obscure. There was doubtless a variety of reasons for the increasing Scottish involve­ ment in Northem-Isles affairs in the fourteenth and fifteenth centuries, includ­ ing the strengthening of royal power at the expense of that of local potentates, hut the overriding cause must have been geographical proximity. There was, 52 Michael P. Barnes after all, no corresponding Scottish involvement in the Faroes. Who spoke Scandinavian and who Scots in late medieval and early Reformation Orkney and Shetland can often be no more than a matter of conjecture, hut the chang­ ing relationship between the two speech communities nevertheless emerges clearly enough. There is little doubt, for example, that Henry Sinclair, who suc­ ceeded to the Earldom of Orkney in 1379, was primarily a Scots speaker. Al­ though grandson of Earl Malise (who ruled c.1336-c.1353), he came from a family of landowners whose chief property lay just south of Edinburgh. Scots thus became the language of the immediate ruler of Orkney as early as the last quarter of the fourteenth century. In 1468 and 1469 respectively, as is well known, Orkney and Shetland were pledged to King James III of Scotland by King Christian I ofDenmark and Norway for the marriage dowry ofhis daugh­ ter. Although the intention was to redeem the pledge, this was never done, and 1468/69 therefore mark the effective political integration of the Northem Isles into the Scottish kingdom. The diocese of Orkney included Shetland - unlike the earldom after 1195 - and there were Scottish bishops in Orkney and Scot­ tish clergy in both groups of islands from the late fourteenth century. After the Reformation in 1560, virtually all the ministers in both Orkney and Shetland appear to have been Scottish - of particular importance in the light of the shift from Latin to the vemacular ushered in by the change of religion. The immi­ gration of Scottish laymen into Orkney, as far as can be judged, was a gradual process, hut one that gained considerable momentum in the latter half of the fourteenth century. Large-scale Scottish immigration into Shetland does not appear to begin until the sixteenth century. Probably the best indicator of the relative positions of Nom and Scots in the Northem Isles is the use made of the two languages in public documents. Very few Scandinavian-language diplomas survive that give an Orkney or Shetland locality as their place of origin or whose Northem-Isles provenance can be in­ ferred from their contents. There are four from Orkney dated between 1329 and c.1425, and eleven from Shetland, the earliest written in 1299 and the latest in 1586. The first document in Scots from Orkney appears to be one dated 1433, and five years later we find the native lawman of Orkney using Scots on inter­ na! Orcadian business. Some in the islands may well have continued to write Scandinavian after this, hut if so, all traces of their activity have vanished. From Shetland we have nothing in Scots until 1488. During the next century it clearly becomes the preferred medium, hut Scandinavian is still found - in three original documents and one copy. In addition to Scandinavian-language diplomas emanating from Orkney and Shetland, we find that Norwegians con­ tinue to use their native language (more or less danicised) in dealings with the Northem Isles until just into the seventeenth century. Even though the chance of preservation may have skewed the picture some­ what, it seems justified to conclude from this brief survey that the language of public discourse in the Northem Isles changed from Scandinavian to Scots in the course of the fifteenth century. The shift appears to have occurred later in Shet- Historical bilingualism and language shift 53 land than Orkney, and perhaps more slowly, but by the 1500s Scots is clearly the natural written medium everywhere. The four sixteenth-century Scandinavian­ language documents from Shetland appear as a relic when contrasted with the wealth of material in Scots (cf. Ballantyne & Smith 1994; 1999). Epistolary activity, of course, tells us little about speech. People buying, selling and bequeathing land, settling disputes, making payments, complaining about the abusing of their rights, etc. may have done so in Scots as the recog­ nised language of public affairs, while speaking a form of Scandinavian in mast of their day-to-day activities. A similar situation obtained for several hun­ dred years in the Faroes, after all, with Danish as the language of public dis­ course and Faroese as the everyday tongue. Altematively, it could be that the initiators of documents were in the main Scots speakers, while Scandinavian remained the idiom of less affluent sections of the population. Whatever the circumstances, there seems certain to have been a fair spread of bilingualism in the Northem Isles, but we are very much in the dark about the forms it took. In the fourteenth century, I think we can assume, most people spoke a local kind of Scandinavian mast of the time. Nevertheless, there were clearly a number of Scots speakers in the islands, including, after 1379, the Earl of Ork­ ney himself. By the fifteenth century, if not before, many native speakers of Scandinavian must have found it in their interest to leam at least a smattering of Scots, and in the sixteenth mast will at the very least have known enough to deal with the authorities, take part in church services, etc. There are several indications that knowledge of Scots was widespread in the sixteenth century. For one thing, there is no mention at any point of language difficulties in the islands. Same have taken the reference to "Magnus norsk" as such, a minister in the Shetland island of Unst in the 1590s, who is said to have eamed the nickname because he went to Norway "to leam the Norse language in order to qualify himself for preaching to the Zetlanders, who at this time un­ derstood no other" (Scott 1928 p. 298). As Scott himself stresses, the reality is more likely to have been that Magnus was himself a Norwegian; the best place to have leamt how to communicate the word of God to monoglot Unst dwellers must have been in Unst itself. Another indication of widespread knowledge of Scots is the 1577 report of inquiry inta a comprehensive series of complaints made by the Shetlanders - directed primarily against the depredations of Lau­ rence Bruce of Cultmalindie and Robert Stewart (Ballantyne & Smith 1999 pp. 183-224). This document involved, and was of the utmost importance to, large numbers of ordinary islanders. It is in Scots throughout and in several places the complainants "depone in ane voce", i.e. they all give the same testimony. It is scarcely conceivable they could have done this without a good understand­ ing of the terms of the complaints they were making. There are in fäet various pieces of anecdotal evidence to suggest that the Shetlanders were good at picking up foreign tongues - as one might expect in a society where people were regularly confronted with more than one language and needed more than one in the transaction of matters important to them. A 54 Michael P. Barnes letter from the Lord High Commissioner of Scotland citing "merchant skippers and others, that has been in Shetland" notes (Ball 1965 p. 8; I am grateful to Brian Smith for this reference): the constant uninterrupted trade they [the Shetlanders] ever have had with the Hol­ lander, Hamburger, Luebecker and Bremeners. So that there is none in that Island of six or seven years of age, but they can speak Hollands or Norse. The trilingualism depicted here is confirmed by several other sources (cf., e.g., Stewart 1964 pp. 163-5). Of course, such accounts need to be considered criti­ cally. We must enquire about the ultimate source of the information on lan­ guage use, and whether the person recording it had ever set foot in the Northem Isles. We must be aware that names of languages have nothing like the precise sense we invest them with. Thus what appears to be the native Scandinavian of Orkney and Shetland may be called "Gothick", "Norse", "Nom", "rude Dan­ ish", and much else besides. It is with these reservations, and the particular context, in mind that the above quotation should be read. The High Commis­ sioner emphasises knowledge of "Hollands" to put across a particular point: that the Shetlanders have great affection for the Dutch and cannot therefore be relied on to support the King's forces in any encounter. What he actually says is that because Shetlanders traded regularly with people from Holland and North Germany, they all leamt Dutch and Scandinavian from a very young age - a proposition that makes little sense. The reality was probably that many Shetlanders had picked up enough Dutch and Low German to get by, and that they also knew some form of Scandinavian. Whether the "Norse" the Shetlanders are credited with was the native Nom, some form of basic Norwegian or a mixture of both, is hard to say. It has gen­ erally been assumed that references to the "Norse" or "Norwegian" spoken in the Northem Isles must always be to the local Scandinavian dialect. But that is not necessarily so. When dealing with Norwegian traders and seamen, Nom­ speaking Orcadians and Shetlanders would probably at the very least have had to modify their local dialect; and by the 1600s there were clearly some who had no Nom at all and must thus have leamt such Norwegian as they required from their dealings with Norwegians. That is the situation that seems to be implied by an early eighteenth-century reporter on Shetland affairs (Martin 1716 pp. 383-4; reference again supplied by Brian Smith). He notes: They [the inhabitants] generally speak the English Tongue, and many among them retain the antient Danish language, especially in the more Northem Isles. There are several who speak English, Norse and Dutch; the last of which is acquir'd by their converse with the Hollanders, that fish yearly in those Isles. It is unlikely that Martin was ever in Shetland, so his information is very much second-hand. Nevertheless, he seems to be contrasting use of "antient Danish" with the ability to speak "Norse". Unfortunately he omits to tell us how the Norse was acquired - a circumstance that leaves open the possibility that his "antient Danish" and "Norse" are one and the same after all. Historical bilingualism and language shift 55

The conclusion that use of Scots was widespread in Orkney by the fifteenth century, and in Shetland by the sixteenth, brings attention back to the fate of Nom. That bilingualism was common by this period seems assured. What is less clear is whether there were several centuries of stable bilingualism throughout the two island groups before the eventual collapse of Nom, or whether certain areas were primarily Scots- and others primarily Nom-speak­ ing, with the former steadily encroaching on the latter. An early snippet of evidence comes from Orkney. Notwithstanding the strong position Scots had gained in these islands by the close of the Middle Ages, one "Jo Ben" implies that at some point in the sixteenth century (there is uncertainty about exactly when) the common language was still Scandinavian. He writes (Marwick 1929 pp. xxiii-iv, 224): "Utuntur idiomate proprio, veluti cum dicimus Guid day Guidman, illi dicunt goand da boundre, &c" 'They have their own way of speaking, for example when we say Guid day Guidman, they say goand da boundce, etc.' Other literary references to Orkney Nom (the prin­ cipal of which are collected in Marwick 1929 pp. 224-7) combine to suggest it was the, or at least a, common language throughout the sixteenth century, but that by the end of the seventeenth its use had declined to the point where it was no more than a language of the home in a few parishes - especially on Main­ land. Several sources mention the inland parish of Harray as a place where Nom could still occasionally be heard in the middle ofthe eighteenth century. Literary evidence for Shetland Nom isa little more extensive (some useful references are found in Stewart 1964 pp. 163-6). Taken as a whole these sources imply widespread use of the language as late as the seventeenth centu­ ry, though they also seem to confirm a high degree of bilingualism. They fur­ ther suggest that loss of Nom began in the south and spread northwards. Only after c.1800 is the language referred to exclusively as a thing of the past. Individually, as we have seen, reports on both Orkney and Shetland Nom can be unclear or ambiguous. One possible reason is the distance of the writers from their subject matter. Very few were natives of the islands and their infor­ mation may often have been obtained second-hand (cf. above, and Rendboe 1984 p. 57). We can hardly say that of the most prominent of their number, however. George Low, although a Scot, lived for most of his adult life in Ork­ ney. An unusually keen observer, he made a tour of Orkney and Shetland in 1774,

Faroese-Danish bilingualism and its outcome In the Faroes, as in Orkney and Shetland, we must imagine that a type of west­ ern Scandinavian was for some considerable time the sole language in general use. According to Anfinnur Johansen (2002 p. 205), this language was more or less identical to that found in Norway, Shetland and Orkney, Iceland and Greenland. Much depends on what one unders tands by "a language", of course, and in particular whether one has the written or the spoken form in mind. There was certainly a literary norm of sorts in western Scandinavia until around the middle of the fourteenth century, but it is hard to conceive of any kind of unified spoken language. Dialects must have existed in Norway at the time the Viking raiders and colonisers set out; temporary residence in parts of the British Isles en route to the Faroes or lceland may have added new features; and subsequent lack of everyday contact between Norwegians, Greenlanders, Icelanders, Faroemen and Northern-Isles dwellers cannot but have promoted differences of idiom. I raise this point simply to ask whether we should dis­ count the possibility of rudimentary bilingualism in the Faroes between what we might call medieval Faroese and Norwegian? Unfortunately, sources that would support or disprove the idea are non-existent. There is little, either, to show us when and how Danish first entered the Faroes, though it is reasonable to suppose the first significant impact came with the Reformation of 1536. What little is known ofFaroese-Danish contact in the sixteenth, seventeenth and early eighteenth centuries has been described in two papers by Hagström (1984; 1992), and the details need not therefore be re­ hearsed here. Rather, I want to examine aspects of the Faroese experience to see if they can cast light on the language contact situation in the Northern Isles and vice versa, and to try to identify differences between the two environments with a view to determining why Norn perished and Faroese survived. For a time, the status of Danish in the Faroes does not appear to have dif­ fered greatly from that of Scots in the Northern Isles. It became the language of public discourse, used by the state, the church and in commerce. The do­ mains left to Faroese were work and the home. This seems to have resulted in a linguistic situation similar to that in Orkney and Shetland. While once again we have no direct accounts of bilingualism, it can be inferred from the require­ ment to understand Danish in religious worship and the need to use it in deal­ ings with authority - and not least from the profound influence Danish had already had on Faroese by the eighteenth century. As early as the seventeenth, the writer Lucas Debes seems to imply widespread knowledge and use of Dan­ ish: "Deris Spraack er Norsk, dog udi disse Tjder meest Dansk, dog hafve de endnu beholdne mange gamle Norske Ord" 'Their language is Norwegian, but Historical bilingualism and language shift 59 these days mostly Danish, yet they still retain many old Norwegian words' (Rischel 1963 p. 253). However, this commentator is no clearer than those pro­ nouncing on the linguistic situation in Orkney or Shetland. He may be indicat­ ing nothing more than that Danish was the official language. Nevertheless the claim that the Faroese "still retain many old Norwegian words" can be taken to suggest strong Danish influence on the language after only a century or so of contact. Some hundred years later, Svabo, penning introductions to the various manuscripts of his Faroese dictionary, claimed that Danish was universally known because of its use by the Church, that many also had the ability to speak it, and that Faroese had been so seriously corrupted by Danish that there was no reason for it to survive in its current state (Matras 1970 pp. ix-xviii). He fur­ ther notes that most Faroemen who have lived in Denmark for a time speak Danish on their retum, as do most Danish-bom officials in the Faroes. The Danish of both groups is usually poor, though, in the case of the Faroese be­ cause they have not leamt the language properly, in the case of the Danes be­ cause of sheer forgetfulness or in order to make themselves understood when talking to the peasants. When either of these groups talks Faroese it is half Dan­ ish, and when the peasants talk Danish it is half Faroese (Matras 1970 p. xiv ). What Svabo describes here seems to be in part linguistic uncertainty or confu­ sion in part attempts at linguistic accommodation. There does not appear to be any question of a mixed language, however, of the kind some have misguided­ ly seen as an intermediate stage in the shift from Nom to Scots in Orkney and Shetland (cf. Bames 1996 pp. 7-12; 1998 pp. 21-3). Svabo himself seems quite clear that there were two different language systems and that such mixing as occurred was to do with individual speech performance. It is a rather gloomy picture of the state of Faroese in the late eighteenth cen­ tury we are given here, and Svabo clearly felt pessimistic about its future. Al­ though he seems to have viewed all deviations from the Old Norse ideal as symptoms of decline, it was obviously the changes brought about by intimate and prolonged contact with Danish that were his chief concem. He had nothing against Danish itself, indeed he thought the best course would be to adopt it outright; what he regarded with distaste was the impurity of Faroese - as he perceived it. We must wonder precisely what the linguistic situation was in eight­ eenth-century Faroe. While Svabo undeniably gives a clearer account than most, it is still hard to determine whether Faroese was more influenced by Dan­ ish in his day than a hundred years earlier and how the situation he describes in the 1770s and 1780s compared with that a century or so later. Hagström in the second of his accounts states that the Danish elements in the language in­ creased steadily between c.1650 and 1850 (1992 p. 48), but offers no evidence. With perhaps slightly greater justification he notes in his earlier paper that Danish influence intensified in the nineteenth century "as a result of increasing govemmental bureaucracy and of the introduction of compulsory schooling in 60 Michael P. Barnes the 1840s with Danish as the language of instruction" (1984 p. 17 4 ). He goes on to identify two factors that conduced to the survival of the language: "the unique treasure house" of Faroese oral tradition and the fäet that the Danish language of the clergy, officials and merchants belonged to another social level than the Faroese of the native population, who had never used Danish as their domestic language. Hagström also writes at length about the linguistic awakening ofthe nineteenth century, which after a hundred years of struggle finally led to the acceptance of Faroese as the principal language of the islands - though he fails to present this as an additional factor that helped save the native tongue. For my own part I would attach at least some importance to the language struggle. Adoption of the nineteenth-century National Romantic idea that lan­ guage was the definer of national identity was what ultimately elevated Faroese to Aushau status - that of a language distinguished by a standard writ­ ten form and defined by grammars and dictionaries. Without this development, which of course had no counterpart in the Northem Isles, it is possible to imagine that Faroese might have succumbed to Danish, especially in an age of growing mass communication. Oral tradition, whatever its value otherwise, is unlikely to have been a crucial factor in language preservation. There is evi­ dence to suggest Orkney and Shetland had a store of ballads and legends com­ parable to that of the Faroes (cf. Low 1879 pp. 107, 114, 163; Marwick 1929 pp. 226-7), yet their existence failed to save Nom. That Danish belonged toa different social level from Faroese can hardly be a reason for the survival of the native language either. At least, to offer it as such begs an important ques­ tion: why did the natives not start using Danish as a means of enhancing their social standing? In comparing the impact of Danish in the Faroes with that of Scots in the Northem Isles, I myself see five major differences. First, the arrival of Danish came some time after that of Scots. This is im­ portant insofar as it could be argued that the relatively late appearance of Dan­ ish in the Faroes allowed the native idiom to survive into the age of National Romanticism (see above). Second, because of the close kinship of Faroese and Danish, it was possible to view the former as a distant dialect of the latter (cf. Bekker-Nielsen 1978 p. 36). To the extent that the linguistic situation in the Faroes was felt to be what we would now call "diglossic" - with Danish as the "high" and Faroese as the "low" variety of one and the same language - the natives need not have con­ sidered there was a choice to be made between a traditional and a new tongue. Otherwise in the Northern Isles, where Norn can scarcely have featured in any­ one's imagination as a vulgar form of Scots. Third, no attempts were made to devise an orthography for Norn - as far as we know. How significant a factor that was is debatable. Clearly at the time or­ thographies were being developed for Faroese in the late eighteenth and mid-nineteenth centuries, it was already too late for Norn. Efforts in this direc- Historical bilingualism and language shift 61 tion might have made some impact in the fifteenth or sixteenth century, but one has to remember that in the Northem Isles at that time three forms of language were involved: Nom, Scots and written Danish. In eighteenth and nineteenth­ century Faroe the aim was to make it possible to record the native idiom in ad­ dition to the public language. In late medieval and early Reformation Orkney and Shetland many might have considered that written Danish already per­ formed that function and that to write Nom would be to confer undeserved dig­ nity on uneducated and vulgar speech. Fourth, the Faroese - for whatever reason - seem never to have begun to speak Danish among themselves. This needs to be stressed, for it is highly sig­ nificant. As long as the native Faroese spoke their mother tongue to each other, the language was not in danger of disappearing. Those individuals mentioned by Svabo who used poor Danish rather than Faroese after lengthy spells in the south can hardly count as exceptions to the rule; they were effectively retuming emigrants. Even in families where the husband or wife was Danish, Faroese ap­ pears to have been the normal choice when native speakers of the language conversed together (Hagström 1984 p. 177). Northem-Isles Nom speakers, on the other hand, having become more or less bilingual, must at some stage have begun talking Scots to their children. Fifth, there were more Scots speakers in Orkney and Shetland than there ever were Danish in the Faroes. This last point seems to me the most crucial orre of all. Of late there has been much emphasis on the idea that it does not take large numbers of people to effect a language shift - that a small elite can alter the linguistic habits of the majority. That is a card that has, for example, been played - usually with reference to Weinreich ( 1953 and later printings) - by those who argue that only a small number of Danes settled in England in the Viking Age (e.g. Sawyer 1971 pp. 169-71). I believe Orkney, Shetland and the Faroes offer a counter example. There were never enough Danes in the Faroes, I suggest, to make them and their language all-pervasive, as Scotsmen and Scots must eventually have become in Orkney and Shetland. To be sure, Dan­ ish was the language of religion, and was needed in dealings with the authori­ ties, but it must have been possible to go for weeks on end without being confronted with it except in church. Why, though, were there relatively few Danes in the Faroes? The answer surely lies in the distance of the islands from Denmark and in differences of geography and climate that made the Faroes an unattractive place for many southemers.

Bibliography Baldwin, John R., 1984: Hogin and Hametoun: thoughts on the stratification of a Foula tun. In: B.E. Crawford (ed.), Essays in Shetland History. Lerwick, pp. 33-64. Ball, Ronald G., 1965: The Shetland garrison 1665-1668. In: Journal of the Society for Army Historical Research 43, pp. 5-26. Ballantyne, John H., & Brian Smith, 1994: Shetland Documents 1580-1611. Lerwick. 62 Michael P. Barnes

Ballantyne, John H., & Brian Smith, 1999: Shetland Documents 1195-1579. Lerwick. Barnes, Michael P., 1996: Jakob Jakobsen and the Norn language of Shetland. In: D.J. Waugh (ed.), Shetland' s Northern Links: Language and History. Edinburgh, pp. 1- 15. Bames, Michael P., 1998: The Norn Language oj Orkney and Shetland. Lerwick. Bekker-Nielsen, Hans (ed.), 1978: Svend Grundtvig, Dansken paa Fa:r{/Jerne: Side­ stykke til Tysken i Slesvig ( 1845 ). Odense. Br0gger, A.W., 1930: Den norske bosetningen på Shetland-Orkn{/Jyene. (Skrifter utgitt av Det Norske Videnskaps-Akademi i Oslo 2. Hist.-Filos. Klasse. 1930. No. 3.) Oslo. Campbell, J.L., 1954: The Norse language in Orkney in 1725. In: Scottish Historical Review 33, p. 175. Crystal, David, 2000: Language Death. Cambridge etc. Graham-Campbell, James, & Colleen E. Batey, 1998: Vikings in Scotland: an Archae­ ological Survey. Edinburgh. Hagström, Björn, 1984: Language contact in the Faroes. In: P.S. Ureland & I. Clarkson (eds), Scandinavian Language Contacts. Cambridge etc., pp. 171-89. Hagström, Björn, 1992: Språkkontakt och tvåspråkighet på Färöarna: en översikt. In: J. Louis-Jensen & J.H.W. Poulsen (eds), The Nordic Languages and Modern Linguis­ tics 7. T6rshavn, pp. 39-60. Jackson, K.H., 1980: The Pictish language. In: F.T. Wainwright (ed.), The Problem of the Picts. 2nd ed. Perth, pp. 129-66. Johansen, Anfinnur, 2002: Fproyskar mioaldarkeldur - og fölkanpvn. In: A. Johansen et al. (eds), Eivindarmal. T6rshavn, pp. 205-13. Low, George, 1879: A Tour through the Islands oj Orkney and Schetland. Kirkwall. Martin, M., 1716: A Description oj the Western Islands oj Scotland ... 2nd ed. London. Marwick, Hugh, 1929: The Orkney Norn. Oxford etc. Matras, Chr., [1965]: frsk oro f fproyskum. In: A.lmanakkifyri tao ar eftir Kristif{/Joing 1966, pp. 22-32. Matras, Chr. (ed.), 1970: Dictionarium Fa:roense: Fa:r{/Jsk-dansk-latinsk ordbog af J.C. Svabo 2. Kpbenhavn. (Freroensia 8.) Rendboe, Laurits, 1984: How "worn out" or "corrupted" was Shetland Norn in its final stage? In: NOWELE 3, pp. 53-88. Rischel, Jprgen (ed.), 1963: Lucas Debes, Fa:r{/Jernes Beskrivelse 1. Kpbenhavn. Ritchie, Anna, 1990: Orkney in the Pictish kingdom. In: C. Renfrew (ed.), The Prehis- tory oj Orkney BC 4000-1000 AD. 2nd ed. Edinburgh, pp. 183-204. Ritchie, Anna, 1993: Viking Scotland. London. Sawyer, P.H., 1971: The Age oj the Vikings. 2nd ed. London. Scott, Hew, 1928: Fasti Ecclesia: Scoticana: 7. New ed. Edinburgh. Smith, Brian, 1996: The development of the spoken and written Shetland dialect: a his­ torian 's view. In: D.J. Waugh (ed.), Shetland' s Northern Links: Language and His­ tory. Edinburgh, pp. 30-43. Smith, Brian, 2001: The Picts and the martyrs, or did Vikings kill the native population of Orkney and Shetland? In: Northern Studies 36, pp. 7-32. Stewart, John, 1964: Norn in Shetland. In: Fr6oskaparrit 13, pp. 158-75. Thomson, William P.L., 2001: The New History oj Orkney. Edinburgh. Weinreich, Uriel, 1979: Languages in Contact: Findings and Problems. 9th printing. The Hague etc. Romersk indflydelse på de reldre nordiske runeindskrifter?

Kurt Braunmiiller

1. Flersprogethed og kulturkontakt 1.1. Inden for faget nordistik går man ud fra prremissen, at den gamle nordger­ manske verden ikke (i hvert fald ikke direkte) har noget som helst med romeme og deres civilisation at gore. Tvrertimod, germanemes verden reprresenterer et antibillede i forhold tilden romerske verden og dens skrift- og bogkultur. Der­ for skelner runeskriften og runealfabeteme sig vresentligt og helt principielt i flere henseender fra den romerske brugsskrift og dens alfabet. Romersk ind­ flydelse kommer i folge opinio communis forst meget senere ind i billedet, nemlig da kristendommen kom til Norden. I mit åbningsforedrag på runologi­ konferencen i Göttingen kaldte jeg (Braunmiiller 1998 s. 13 f.) runeskriften das (positive) Antibild einer klassischen Schrift des Mittelmeerraums (vorzugsweise

Dette arbejde er del af et forskningsprojekt inden for Sonderforschungsbereich 538 »Mehr­ sprachigkeit« ved Universitetet i Hamborg (projekt H 3), som er financieret af Deutsche For­ schungsgemeinschaft i Bonn.

1 Jf. Dahm (2001 s. 16 f.), som bl.a. g!Zlr opmrerksom på, at »Latin cursive writing can in fäet be seen to have provided a forma! model for the rune t::.« (Se også von Friesen 1915 s. 4 for runeme f, 1, i, i, , , t::, n og t.) 64 Kurt Braunmiiller opfinde andre) skrifttegn på en tilsvarende meningsfuld måde i intensiv kon­ takt med romerne og/eller etruskerne, d.v.s. mest som middel til at lave hold­ bare indskrifter (dedikationer på vrerdifulde genstande og tekster på vigtige mindesmrerker). Han/de må altså have lrert sig at lrese og skrive (hojst sand­ synlig) latin hos romerne i et af grrenseområderne til romerriget - og dette på samme måde, som romerne hhv. deres bom selv gjorde (jf. Braunmtiller 1998 s. 10 f.). Den kulturelle prrestation lå altså i at adaptere den romerske skrift­ kultur til ens eget sprog. 2 (C) For at opnå denne kulturteknik var det dog absolut nodvendigt at lrere sig naboens sprog. Med andre ord, kulturkontakt uden en eller anden form af tosprogethed (receptiv flersprogethed, diglossi eller fuld aktiv flersprogethed med eller uden code-switching, eventuel brug af et pidginsprog eller et lingua franca) er ikke trenkelig. Denne iagttagelse har man gjort alle steder, hvor men­ nesker med forskellige sprog kom i kontakt med hinanden. Derfor ville det ikke vrere srerlig plausibelt at argumentere for, at netop den germansk-ro­ mersk(/etruskisk)e kulturkontakt foregik på en helt anden måde, nemlig uden sprogkontakt og uden flersprogethed. Den eneste forsker, der implicit gik ud fra, at de nordiske »runemestre« på en eller anden måde måtte have vreret to- eller endog tresprogede, var Otto von Friesen (1915). Han konstaterer (s. 4 f.) at det sannolikt [är] den klassiska skriften i denna form [som kursivskrift; K.B.] som go­ tiska legosoldater lärt känna nere i en romersk garnisonsstad eller koloni vid Donau. Grekiskan var landets språk, latinet var tjänstespråk. De receptiva gotiska soldaterna lärde sig båda och därtill romersk och grekisk skrift[!; her er der altså ikke lxngere tale om selve sprog; K.B.] i den form den var känd av vapenbröder i kasärnen. Med hjälp av ett lämpligt urval av båda alfabeten skrev så en gotisk man sitt eget språk. Runraden var skapad. [---] Även andra viktiga förändringar ha här [på gotisk botten] inträtt, vilka liksom skriftecknen själva vittna om att det icke är genom lärd förmedling [!] som goterna lärt känna skrivkonsten. Men disse (dog kun til dels rigtige) observationer havde ikke nogen konse­ kvenser og er åbenbart ikke lrengere del af den almindelige viden inden for da­ gens runologiske forskning. 1 (D) Fra flersprogetheds- og sprogvariationsforskning ved vi med tilstrrek­ kelig sikkerhed, at bilingvale mennesker prover at okonomisere med de to (el­ ler flere) grammatiske systemer bl. a. ved at udnytte og foretrrekke syntaktiske

2 Jf. indledningen til Den förste grammatiske Atbandling fra midten af 1100-tallet Ueg citerer her, for at g0re förståelsen nemmere, fra den engelske oversrettelse i Hreinn Benediktssons udgave (1972 s. 207-209): »But because languages differ from each other [ ... ] different letters are needed in each, and not the same in all [ ... ] Whatever language one intends to write with letters of another language, some letters will be lacking [because each language has sounds that are not to be found in another language; and likewise some letters are superfluous] because the sound of the surplus letters does not exit in the language.« 3 Jeg takker Gösta Holm (Lund) for, at han har gjort mig opmrerksom på dette citat i en af Otto von Friesens mange publikationer om runeme. Romersk indflydelse på de celdre nordiske runeindskrifter? 65 parallelkonstruktioner på ordstillingsniveau i de sprog, de behersker. 4 Derfor må man, helt principielt, regne med en vis andel af syntaktiske parallelismer i den skriftlige produktion hos folk, der behersker både latin og et (nord-/nord­ vest)germansk idiom skriftligt. Om disse parallelismer beror på frelles genetisk arv og/eller sprogkontakt p.g.a. tosprogethed, er i sidste instans irrelevant; re­ sultateme bliver de samme. På baggrunden af disse universelle erfaringer om sprogtilegnelsen er det altså meget sandsynlig, at medlemmer af den forste ge­ neration af skrivere (runemestre) har lrert sig denne nye teknik i den direkte kulturkontakt med romerne.

1.3. Vores tese om tosprogetheden går endnu et skridt videre: der findes gode grunde til at antage, at de germanere, der en gang havde tilegnet sig lrese- og fremfor alt skrivefrerdigheder, ikke lrengere levede i en kulturel isolation i Germaniens skove: de holdt kontakt med den skrivekyndige og kulturelt hojtudviklede civilisation lrengere sydpå, fordi der derfra kom nye, interes­ sante ting; ting, de på en aller anden måde kunne (og ville) förstå. At antage noget andet, ville stå i direkte modstrid med de almene erfaringer om menne­ skenes adfrerd.

1.4. Når man vil undersoge, på hvilken måde andre sprogs indflydelse kan gore sig greldende, findes der to forskellige metoder: (a) den deduktive og (b) den induktive fremgangsmåde. Ved metode (a) kan man undersoge, hvilke strukturer der stadig findes i nordisk middelalder, altså i norrpn tid, og ergo må have eksisteret i mellem­ perioden, i vikingetiden. På denne måde vil man kunne fastslå, hvilke struk­ turer der er arvestrukturer fra den reldste tid, men dog ikke finde ud af, om det drejer sig om frelles genetiske strukturer fra indoeuropreisk tid eller snarere om typologiske og topologiske parallellstrukturer, der også kan vrere resultat af sprogkontakt og flersprogethed i romertiden. En uafhrengig og entydig evidens for den reldste periode mangler altså stadig for begge slags arvestrukturer. Derfor har vi brug for en supplerende metode, nemlig (b ), den induktive framgangsmåde, der går ud fra en deskriptiv grammatisk analyse af det forelig­ gende kildematerial (runeindskrifteme i reldre futhark) og antager en kommu­ nikativ situation, hvor sprogkontakt og flersprogethed (her: med latin som kon­ taktsprog) spiller en vis rolle. Desuden skal det undersoges, hvilke genrer der overtages i den nye (d.v.s. den nord-/nordvestgermanske) skriftkultur.

4 Jf. også fx Nettle (1999 s. 137): »Word order[ ... ] is extremely prone to areal convergence. The chief vector for this appears to be bilingualism. « 66 Kurt Braunmiiller

2. Det reldste nordisk og latin: mellem frelles arv og sprogkontakt

2.1. Latin er et indoeuropreisk sprog, som er godt dokumenteret og tilstrrekke­ ligt beskrevet. De fleste tekster er dog strerkt retorisk stiliserede; eksempler på hverdagssprog er ikke så nemme at få fat på. Men der findes en del graffiti (i Pompei) og dialoger fx i komedier, der kan give visse indblik i romernes alme­ ne talesprog. Latin reprresenterer helt klart et SOV-sprog, både i matriks- og ledsretning­ er. Ordstillingen har vreret relativ fri, meget friere end fx i moderne tysk eller islandsk. Klassisk latin har desuden vreret et s.k. pro-drop-sprog, altså et sprog, der ikke har brug for en eksplicit pronomina! markering af subjektsleddet: lat. !egg_ 'kg lreser' (jf. moderne italiensk). F0rst i den efterklassiske periode före• kom hist og her brugen af personalpronomina i sretninger uden emfase: !!Js..Q !egg_. Kopula er fakultative, d.v.s. at det kan vrere svrert at skelne mellem attribu­ tiv og prredikativ funktion af adjektiverne i bestemte kontekster: porta nigra kan derfor betyde (a) 'port[en] er sort' og (b) '[den] sorte port'. Latin er, som oversrettelserne har vist, et sprog helt uden artikel. Typologisk set er dette faktum ikke noget srerligt, fordi der findes mange andre sprog, bl.a. russisk, finsk, tyrkisk, japansk og mange flere, uden verbaliseret artikelfunk­ tion. Definithed (eller referentiel bestemthed) udtrykkes med andre midler, bl.a. med ordstillingen for at gengive »topic-comment«-relationen (jf. Der var en gang en mand ... - manden ... ). Attributterne og relativsretninger står i de fleste tilfrelde hhv. altid til h0jre for den pågreldende nominalfrase (NP), som det stadig er tilfreldet i alle ro­ manske sprog. Dermed reprresenterer latin et »head-modifier«-sprog, hvilket harmonerer typologisk med brugen af prrepositioner.5 Disse typologiske trrek er dog ikke de sredvanlige i langt de fleste SOV-sprog (jf. Greenberg 1966 s. 107 ff.). Der ville man forvente den omvente ordstilling i en NP, til dels foran­ stillede relativsretninger og fremfor alt postpositioner.6 Latin h0rer sammen med persisk, akkadisk, kushitisk (et iraksprog) og khamti (et specielt thai­ sprog) til Greenbergs type nr. 17, som har SOV-ordstilling, prrepositioner samt efterstillede genitiver og adjektiver (se Greenberg 1966 s. 109).

5 Jf. Greenberg (1966 s. 78): universale 2: »In languages with prepositions, the genitive almost al­ ways follows the goveming noun, while in languages with postpositions it almost always pre­ cedes.« 6 Jf. Greenberg (1966 s. 79): universale 4: »With overwhelmingly greater than chance frequency, languages with normal SOV order are postpositional«, og universale 5: »If a language has domi­ nant SOV order and the genitive follows the goveming noun, then the adjective likewise follows the noun.« Desuden korrelerer N-Adj[ektiv ]-ordstilling både med N-Dem[onstrativum] og N­ Num[ erale] (se tabelle 6 på s. 86). Romersk indflydelse på de a:ldre nordiske runeindskrifter? 67

2.2. Det celdste nordisk viser en del parallelle syntaktiske tnek med latin. De vigtigste er: (1) (S)OV-strukturer, endnu ikke med obligatorisk fremflytning af det finit­ te verbum til anden plads eller C-positionen (altså uden »V-to-C-movement«). Entydig evidens for SVO-strukturer findes ikke endnu, fordi der i vores kilde­ materiale mangler sretninger med modalverbum, infinitiv og mindst en objekt­ NP (i denne rrekkefolge; jf. de moderne skandinaviske sprog). (2) En meget fri ordstilling, hvor »topic-comment«-relationen spiller den afgorende rolle. (3) Pro-drop har vreret muligt og til dels også usus, uden at en sretning blev ugrammatisk. (4) Placering af kopula har ikke vreret obligatorisk endnu (men dette faktum har muligvis noget med genren »inskription« at gore; jf. fx Vetteland-indskrif­ ten (fra omkring 350 e.Kr.): flogdo-foikinoR ist: 'er truet af troldbedrageri'). (5) Langt de fleste attributioner (som fx (ek) erilaR sa '(jeg) runemesteren her'; jf. Lindholm-amuletten A) og relativsretninger (se Stentoften VI, ca. 650 e.Kr.: SA j)At bAriutil> 'som odelregger dette [mindesmrerke]' og Björketorp B VI, ca. 650-700 e.Kr.: soR j)ot bArutR 'dito') står til hojre for de modificerende led (NP-Attr.; NP-S). (6) Der findes ingen postpositioner, derimod udelukkende prrepositioner: ofter (Tune) og AfotR (Istaby) 'efter', an (Tjurkö) 'på', bi (Kragehul-lansen) 'ved' og i (Eggjum, Eikeland, Garbolle, Nordhuglo). (7) Betoning/rematisering af subjektet: subjektet kunne placeres efter det fi­ nitte verbum: OVS. I latinsk grammatik kaldes denne sene placering af subjek­ tet inversionsordstilling (jf. et citat fra Caesars »De bello gallico« I, 2: Apud Helvetios !ange nohilissimus fuit et ditissimus Orgetorix 'Hos Helveteme var Orgetorix langt den fomemste og rigeste'). Problemet, specielt ved punkt (7), er at afgore, hvilke strukturer definitivt kan forklares som frelles indoeuropreisk arv, og hvilke snarere må betragtes som folge af sprogkontakt.

2.3.1. De forelobige konklusioner er: (A) Over to tredjedel af alle syntaktisk analyserbare sretninger i reldre futhark har det finitte verbum på anden plads (SVO), anvender altså en transformation, som ikke findes i klassisk latin, nemlig »V-to-C movement«-reglen. Dette må altså vrere en germansk innovation.7 (Denne udvikling optrreder for ovrigt ganske ofte; den omvendte udvikling, fra SVO til SOV, derimod så godt som aldrig.)

7 Jf. derimod Ramat (1987 s. I 07): »Personally, considering that the phenomenon of so-called in­ version (i.e., V in second position) occurs fairly early on in Germanic texts and that its premises go back well beyond pre-Germanic, I am inclined to see the establishment of V in second position as a progressive generalization and grammaticalization of 'Wackernagel's Law' .« 68 Kurt Braunmiiller

(B) Possessiv- og demonstrativpronomina, 8 appositioner, ofte som patrony­ miske udtryk,9 samt relativsretninger10 viser en entydig »head-dependent«-pa­ rametrisering. Distributionen af talordene viser mere i retningen af en »dependent-head«­ fordeling, men der findes alt i alt kun fire eksempler (»tokens«) - Tune ( ca. 400 e.Kr.): '3' og Stentoften I-Il (ca. 650 e.Kr.): to gange '9' med foranstillede tal­ ord, og Gummarp (ca. 600 e.Kr.): '3' med et efterstillet talord-, og dette er alt for lidt materiale til at kunne afgore, om der virkelig föreligger en omvendt pa­ rametrisering (2: 1 er »type«-kvotienten til fördel for en foranstilling af talorde­ ne). Entydige eksempler på (attributive) adjektiver findes - mrerkelig nok - ikke. Om Kragehul-lansen (he/// lija/// 'hjelmodelreggende') virkelig indehol­ der et adjektiv er uklart. niuhA/a i Stentoften [I-II]-indskriften tolkes ikke lrengere som 'ny', men som talord 'ni'. Prresens particippeme suwimade 'svommende' og gAlande 'skrigende' på Eggjum-stenen (Il) förekommer ikke i en entydig (efterstillet) attributiv funktion. Derfor er det ikke muligt at afgore, om det reldste nordisk allerede ligner de moderne germanske ( og slaviske) sprog (Greenbergs type nr. 10) med SVO, prrepositioner, foranstilte genitiver (GN) og adjektiver (AN). (C) Distributionen af genitivkonstruktioner i nominalfraser viser helt klar en dominans for foranstillede genitiver: 8 står foran (GN), 2 efter (NG) sub­ stantiveme. Bortset fra to undtagelser (Stentoften og Björketorp: hideR [hAidR] runono [runoronu] 'glansrunemes rrekke') findes der kun animata, mest nav­ ne, i genitiveme i begge positioner. De reldste runeindskrifter folger altså ikke (endnu) det komplementrere princip som Smith (1971) åbenbart har fundet ud af i sin undersogelse af de reldste germanske dialekter, nemlig at de nominale genitiver står i komplementrer distribution, idet animata står foran og inani­ mata efter head-NPen.

2.3.2. OV-strukturer og den meget frie ordstilling er altså en del af den frelles indoeuropreiske arv, selv om det mere og mere blev usus i nordisk/germansk at placere det finitte verbum på anden plads (jf. allerede Braunmiiller 1982 s. 138 ff.). På denne måde blev subjektet skilt fra objekteme ved det finitte ver­ bum; det förste skridt hen imod et »rigtigt« SVO-sprog. Denne typologiske omstrukturering blev efterhånden til et definitionskriterium for de germanske sprog - dog uden at den blev obligatorisk (specielt ikke i poetiske indskrifter)

8 Se Braunmiiller (1994 s. 30) for de tilsvarende eksempler: possessivpronomina findes i Vette­ land- [ca. 350 e.Kr.), Opedal- (ca. 400-450 e.Kr.) og Kjolevikindskriften (omkring 450 e.Kr.), mens demonstrativpronomina forst dukker op meget senere, nemlig i Strom- (ca. 600 e.Kr.), Ista­ by- (ca. 600-650 e.Kr.) og Roes-indskriften (omkring 750 e.Kr.) med efterstilling og Byindskriften (ca. 550-600 e.Kr.), som er det eneste eksempel på et foranstillet demonstrativpronomen (l>ot ORino 'denne sten'). 9 Se Braunmiiller (1994 s. 32) for en del eksempler. 10 Udvikling afrelativsretninger skete ret sent (eller er ret sent belagt i vores kilder). Der findes ikke nogen relativ- og andre ledsretninger for efter 500 e.Kr. Romersk indflydelse på de a:ldre nordiske runeindskrifter? 69 endnu! Da latin og germansk desuden har samme »head-dependent«-para­ metrisering i nominalfrasen, må vi gå ud fra, at også dette tnek kan fores tilba­ ge til frelles arv.

2.3.3. For bilingvale (d.v.s. runemestre) betyder disse tre basale syntaktisk­ typologiske og topologiske11 overensstemmelser (A-C), at det må have vreret ganske enkelt at skifte fra nordisk/germansk til latin og tilbage igen. Groft sagt, kunne de i de fleste tilfrelde nojes med at skifte selve ordmaterialet ud for at komme fra latin til nordisk (og tilbage igen). Der findes ikke nogen syntaktiske regler,

2.3.4. Syntaktiske forskelle mellem latin og det reldste nordisk findes vist nok, men de er ikke af principiel natur. Om det reldste nordisk tillod V3-mpnstre, som åbenbart er dokumenteret i Eikeland-indskriften (fra omkring 600 e.Kr.), er ret tvivlsomt. I hvert fald er

2.4. Eksempler på sprogkontakt må derfor soges på det tekstuelle og morfosyn­ taktiske plan. Entydige eksempler på latinsk påvirkning på det reldste nordiske sprog, rigtigere sagt, på dets skriveres sprogkompetence, vil vrere (1) overta­ gelsen af en del stilistiske monstre, 12 (2) kopieringen af bestemte faste tekst­ og/eller genrenormer og (3) lån af grammatiske strukturer og/eller kategorier. Vi må altså lede efter sretningsstrukturer samt semiotiske metastrukturer, som ikke kan vrere af germansk herkomst.

2.4.1. Hyperbaton-konstruktioner er, efter min overbevisning, helt klare ek­ sempler på klassisk retorisk indflydelse på nordisk (jf. også Braunmtiller 2002 s. 18). Mange af de lidt lrengere runeindskrifter er strerkt gennemstrukturerede og viser en del retoriske figurer. Mens anaforer (jf. fx fem gange negationsor­ det ni i Eggjumindskriften I omkring 700 e.Kr. eller to gange talordet '9' i Stentoften-indskriften) ikke nodvendigvis kan fores tilbage til latinsk skoling - her vil man snarere tale om helt almindelige parallelismer -, kan hyperba­ ton-konstruktioneme med deres opbrydning af ordo naturalis-rrekkefolgen

11 En s.k. overfladerelateret analyse viser alle mulige ordstillingssekvenser: SV, OSV, SOVO, OVS, SOV, VOS, OV, OVO, VSO og mange flere. 12 Sonderegger (1998 s. 30 f.) har forspgt at vise, at disse poetiske mpnstre (»dichterische Wort­ stellungstypen«) i runeindskrifteme, også fra vikingetiden (jf. fx Jelling-stenen omkring 960 e.Kr. og Sonder Vissing-stenen ca. 950--1000 e.Kr.) er genuint germanske (»Umrahmungen«). Hyper­ baton og klassisk retorik tages derimod ikke i betragtning. 70 Kurt Braunmuller dog nreppe forklares på en anden måde, srerlig når man ser på vilkårene for sprogkontakten mellem romerne og germanerne. Parallelismer i form af anafo­ rer og/eller alliterationer i förbindelsen med hyperbation-konstruktioner vil derimod bidrage til at forstrerke det indtryk, at der må vrere tale om latinsk re­ torisk påvirkning (jf. Björketorp- og Stentoften-indskrifterne). Kendte indskrifter med hyperbaton er Sjrelland 2 (Kpge-brakteaten; om­ kring 500 e.Kr.), Noleby (ca. 600 e.Kr.), Stentoften (V; ca. 650 e.Kr.) og Björ• ketorp (B I-III; ca. 650-700 e.Kr.): horiuho hoitiko forouiso 'H. hedder jeg, der har kendskab til farlige ting' eller, efter Birkmann, 'der er kyndig i at rejse rundt' (Sjrelland 2, 1. del). Den normale, ikke-retoriserde eller »logiske« ord­ stilling (ordo natura/is) ville have vreret: ek hoite horiuho forouiso med S V prredikativ apposition. At Blekinge-indskrifterne (her: Stentoften og Björketorp) spejler en hojt sti­ liseret sprogbrug, burde vrere kendt for alle, som har set nrermere på deres sproglige form (jf. hAidRruno ronu fAIAhAk hAiderA ginArunAR ('glansrunernes rrekke gemte jeg, magisk virkende runer'; med hyperbaton og forskellige slags alliterationer: h- og r-, også på vokalniveau: -a-; -ufo-).

3. Diskussion af nogle indskrifter med henblik på fler­ sprogethed 3 .1. Der findes et par indskrifter med en ret usredvanlig ordstilling, nemlig V3. Selv om man har tolket en del af disse indskrifter anderledes (til dels for at und­ gå V3-strukturer), må man dog tage stilling til dette faktum, fordi V3-ordstil­ linger kan vrere gode kandidater for sprogkontakt. Behaghel ( 1932 § 1429) er overbevist om (og nrevner en del eksempler på), at V3 (hos Behaghel: »eine spätere Stellung des Verbs« hhv. »Nichtzweitstel­ lung«) kan spores tilbage til indoeuropreisk tid hhv. de reldste germanske dia­ lekter. Dette skyldes Wackernagels lov, enten at plads nr. 2 - pladsen for ube­ tonede ord efter Wackernagel (1892)- er endnu svagere betonet end den nor­ malt er, eller at der står et fuldstrendig ubetonet ord på fprste plads i sretningen. (Det sidste kan komme på tale for de efterfplgende eksempler (a) og (b).) Der findes mindst fplgende tre V3-ordstillinger i de reldste runeindskrif­ ter: 13 (a) Tune (I-Il; omkring 400 e.Kr.): ek wiwoR ofter · woduri I de writo(n)da-haloibon : worohto : r/// 'Jeg Wiw efter Wodurid, brpdvogter[en], lavede runer[ne]': [S App.] [PP App.] V 0. (b) Eikeland (omkring 600 e.Kr.): ek wiR wiwio writu i runo ORsni 'Jeg Wir

13 Vimose-sprendet (omkring 200 e.Kr.): aadagasu I laasauwija 'As! Jeg, Ansula, vier asen (lansen) Andag': [Oakkl S [Odarl V viser en V4-struktur, d.v.s. en SOV-struktur med et topikaliseret akkusativ-objekt. Romersk indflydelse på de lPldre nordiske runeindskrifter? 71 for Wiwio ridsede i runer[ne] nu (?)': [S App.] Octat. V Adv. Oakk Adv., [ ... runöR a s(i)n(n)i]. (c) Stentoften (1-III; ca. 650 e.Kr.): niuhAborumR niuho(n)gestumR hoj:>uwolAfRgAfj: 'Med 9 bocke, med 9 hingste Rapuwolfr (Ralf) gav [et godt] år' (!resning efter Santesson): [Odat. Odat.l s V oakk.• I V3-strukturer forflyttes det finitte verbum ikke helt ud af verbalfrasen op til C-konstituenten under [C']cp (» V-to-C-movement«), som det er tilfreldet i V2-sretninger, men hytter kun plads med objektet inden for den sidste ikke-terminale konstituent V', som i forvejen rummer verbet: [NP3 V]v ~ [V NP3] v·• NPl, det forste led, står under XP (d.v.s. specifierkonstituenten til CP eller subjektspositionen), AdvP hhv. NP2, det andet led, under en VP, der i sidste instans også dominerer V' og NP3. (a) og (c) kan dog ikke betragtes som »regte« V3-strukturer, fordi prrepositionalfrasen i (a) og de to dativ-objek­ ter i (c) kun er fakultative tillreg. Ellers burde man tolke (c) - dog grammatisk fuldstrendig korrekt-helt anderledes, nemlig som *'Det var 9 bokke og 9 hing­ ste som Rapuwolfr (Ralf) gav [et godt] år'. V3- og andre afvigende ordstillinger kan betragtes som overgangsstruktu­ rer, hvor verbet ikke forflyttes lrengere end til en sosterposition under samme konstituent V'. En årsag til en sådan transformation kan vrere (1) en kontekst­ betinget rendring i informationsstrukturen (topikalisering). Forandringen kan også udloses af (2) dialekt- eller sprogkontakt - som mellemstadium til et sprog med V2- og SVO-struktur (SOOV ~ SOVO ~ SVOO). Desuden kan man tolke denne udvikling som (3) en begyndende forandring af parametrise­ ringen inden for den nederste V'-konstituent. V3-strukturer signaliserer i hvert fald en forandringsproces med henblik på verbets position og reprresenterer i sig selv en ret ustabil tilstand.

3.2. Når man ser på udviklingen af SVO- og SOV-strukturer, er det påfaldende, at disse ordstillingsmonstre er nogenlunde jrevnt fordelt over hele perioden, selv om SVO-monstrene dominerer i over to tredjedel af alle syntaktisk analy­ serbare indskrifter. Det ville altså vrere forkert at lregge en udvikling til grunde, hvor den frelles indoeuropreiske SOV-ordstilling er strerkest reprresenteret i be­ gyndelsen og aftager enten hurtigt eller lidt efter lidt i den folgende tid. SOV-strukturer findes dog under hele perioden, fra Einang og Garbolle (ca. 350--400 e.Kr.) til Stentoften og Björketorp (ca. 650-700 e.Kr.). Udviklingen afV2-strukturer, nrermere bestemt som forflytning af verbet til anden plads un­ der C, kan altså i sidste instans ikke komme i betragtning som definiens for det reldste nordisk som typisk germansk sprog. V2 og senere SVO bliver ikke til et karakteristisk typologisk trrek for nordisk for vikingetiden. Nu kan man godt sporge, hvorfor denne proces tog så lang tid, fra det 2. til mindst det 8. århundrede? Det hjrelper ikke srerlig meget at gore opmrerksom på, at (a) »V-to-C-movement« aldrig har vreret mere end en fakultativ syntak­ tisk regel inden for SOV-sprog, og at (b) det reldste nordisk stadig förblev et SOV-sprog, strukturelt set, som fx tysk i dag. Ville det ikke vrere mere nrer- 72 Kurt Braunmuller liggende at se på den kommunikative situationen i denne periode og på genren, som vores kilder stammer fra? Et formål for at lave inskriptioner varat skabe mindesmcerker, ofte efter ro­ mersk forbillede (jf. specielt brakteateme og deres direkte relation til medaljer og m0nter fra romersk kejsertid). Man må derfor regne med, at det reldste nor­ disk, vi har kendskab til - i hvert fald hvad syntaksen angår -, kan vrere et arkaiserende skriftidiom til meget specielle formål. Det reldste runesprog spej­ ler dog under ikke nogen omstrendigheder en eller anden form for nordisk (el­ ler nordvestgermansk) talesprog! Ellers vil man komme i store vanskeligheder med at forklare de mange topikaliseringer, V3-struktureme samt alle retoriske udforminger (som hyperbaton med eller uden anaforer og alliterationer), som står i direkte modstrid med enhver form for orda natura/is og dermed talesprog (mere om genren og teksttypen i kapitel 4).

3.3. I en del runeindskrifter finder vi et enklitisk pronomen -eka/-ika (eller no­ get lignende), som sredvanlig tolkes som efterstillet personalpronomen i forste person singularis, fx på Lindholm-amuletten (A; ca. 500-550 e.Kr.): ek eriloR so wilogoR ho(i)teko: 'Jeg, den runemester her, hedder Wilagar (den listige)'.

3.3.1. Det mrerkelige er dog, at dette klitikum hyppigst optrreder i förbindelse med verbet haita 'hedde'. Haita er dog et specielt verbum i germansk, 14 fordi det betyder (a) 'at kalde (en ellernogen/t efternogen/t)' og (b) 'at hedde', d.v.s. 'at blive kaldt (af nogen)' .15 Udtrykket ek hoite (med langt e) fx på Kragehul-lanseskaftet (og to gange på Järsberg-indskriften) kan kun oversrettes med betydningen (b ): 'jeg hedder'. Dermed er denne prresensendelse af det uregelmressige verbum haita (klasse 7, f0r et reduplicerende verbum) homofon med 3. person singularis prreteritum af jan-verbeme, som fx tawide (Illerup skjoldbeslag 2, Garb0lle),fahide (Hal­ skov-brakteaten) og med sAte (sate< *sati-öie < *-öe1ö) på Gummarp-stenen. Den normale prresensendelse i 1. person singularis er derimod for alle verber -u i det reldste nordisk. Det viser Sjrellandsbrakteaten 2, hvor begge former op­ trreder samtidig: horiuho hoitiko ; forouiso : gib.!,! oujo ! 'Hariuha hedder kg,

14 Jf. Noreen (1923/1970 § 542 d), fn. 2: »Von dem uralten ieur., im got. zum teil noch bewahrten, medio-passiv ist eine einzige spur erhalten in der 1. sg. präs. ind. heite ich werde genannt [!; ikke: 'jeg hedder'] (die iibrigen personen wie von einem schwachen verbum der 3. schw. konj.; s. § 532, 2). Diese form ist schon in um. zeit mehrere mal belegt: ha[i]te-ka (Lindholm), haite (Kragehul), haiti-ka (Seeland, hait(e) und h[a]ite (Järsberg). [---] Von dem neugebildeten mediopassiv ist um. keine form belegt [sic].« Oplysende er den morfologiske segmentering i disse eksempler: verbstam + -ka-klitikum! 15 Det er interessant at !rese hos Heusler (1921 § 102, 6), at han glosserer haite med det latinske 'vocor'! Romersk indflydelse på de a:ldre nordiske runeindskrifter? 73

(I) Hvorfor optrreder dette eka-suffiks allerforst kun sammen med verbet haita?, (2) Hvorfor optrreder dette suffiks först ca. 50 år senere i förbindelsen med andre verber som fx at oprejse, at lave, at gemme?, og (3) Hvorfor forandrer vokalen sig i suffikset med tiden og/eller med verber­ ne, så at det bliver svrert at korrelere suffikset med det selvstrendige personal­ pronomen i 1. person singularis ek(a) (jf. allomorferne -eka, -ika,- ak(a) og -oka)?

3.3.2. Den mest nrerliggende eller »normale« syntaktiske förklaring for brugen af eka i de reldste runeindskrifter vil (i fölge Jan Terje Faarlund, mundtlig med­ delelse) vrere den folgende: (A) ek haite (Kragehul-lanse) reprresenterer udgangsstrukturen, hvor ek og -e i haite har hver sin grammatisk funktion (pronomen hhv. verbalfleksionsen­ delse). (B) I Sjrelland 2-brakteaten er pronomenet blevet til et klitikum: Hariuha haitika. 16 (C) Det sidste skridt i udviklingen fremgår afLindholm-amuletten, hvor der står: ek erilaR sa wilagaR ha(i)teka. Her er klitikumet -ika/-eka blevet til ver­ balaffiks. Også kronologien passer rimelig godt til dette billede: Indskrift (A) er fra omkring 500-525 e.Kr., (B) fra 500-550 e.Kr. og (C) fra ca. samme periode. Eyth6rsson (2002 s. 207-209) forklarer funktionen af -k-morfemet ( < ek < eka 'jeg') i de reldste norrone (poetiske) tekster fra Edda-digtningen som ren kongruensmarkor for den förste person singularis ental (ek) på folgende måde: »It [-k] apparently reinforces the marking of agreement of the finite verb with the subject« (s. 207). Han argumenterer endvidere for, at det enklitiske -kidet reldste norrone digtersprog ikke kan vrere et klitikon, men snarere må vrere et »subject agreement marker«. Denne markor, lige som negationssuffikset -a/-at (som hele artiklen egentlig handler om), »add some semantic content toa parti­ cular form«, nemlig »first person singular agreement« (Eyth6rsson 2002 s. 217). Hvis man er villig til at acceptere denne beskrivelse som förklaring på bru­ gen af -k i den reldste norrone digtning, må man nok undre sig over den ret spe­ cielle grammatiske funktion, som denne markor åbenbart har. (Der findes oven i kobet eksempler med to -k-suffikser, som står efter hinanden: fx 31 b flygr-g_ hann sva stint I at ek stQövi-g-g_-k 'he does not fly so fast that I may not stop him' eller 31d / ma-k-g_-k jJvf leyna 'I will not conceal it'; Eyth6rsson 2002 s. 208). Men: Hvorfor skulle udelukkende kongruensen til subjektet i förste per­ son singularis ental markeres og ikke kongruensrelationerne til andre subjekts-

16 Jf. Schulte (1998 s. 132): »Das Personalpronomen der I. Person Singularis eka wird in ver­ schiedenen Inschriften des älteren Fupark enklitisch gebraucht; vgl. hoteko [ ... ]; hoitiko [ ... ]; femer tojeko [ ... ] und ekA ... rAisidokA [ ... ], letzteres mit redundantem Proklitikon.« 74 Kurt Braunmiiller

former? Hvilken funktion har denne mark0r i det grammatiske system ud over det rent pleonastiske? Hvorfor er denne funktion blevet grammatiseret? Hvor­ for kan denne mark0r somme tider srettes to gange efter hinanden?

3.3.3. Hvis man helst vil slutte sig til Faarlunds (eller Eythorssons) mere eller mindre traditionskonforme beskrivelser af dette frenomen, må man dog finde forklaringer på ( 1) hvorfor verbalsuffikset {-eka} ikke kun optrreder som -eka og -ika, men også som -oka og -ak(a) i de reldste nordiske kilder?, (2) hvorfor den pleonastiske brug af ek(a) er meget usredvanlig for det reldste nordisk og ellers ikke er dokumenteret for den klassiske norr0ne periode (se Schulte 1998 s. 132 fn. 1), og (3) hvorfor står objektet i nominativ i frasen rAisidoka stAinAR x 'jeg ... rejste [denne] sten op' på Ellestad-indskriften (Ila/b; ca. 550-600 e.Kr.)? 17

3.3.4. Jeg tror, at en förklaring på baggrund af flersprogethed med latin som kontakt- og dannelsessprog kan hjrelpe til at forklare denne udvikling. Min tese er nemlig, at suffikset -ika/-eka i förbindelse med verbet haita står som gram­ matisk mrerke for den passive betydning (b) af verbet haita. På latin vil man skelne mellem (a) vocQ_ 'jeg kalder' og (b) vocor 'jeg bliver kaldet/jeg hedder'. Betydningen (b) er ikke entydigt reprresenteret i Krage­ hul-indskriften: ek ... haite. Kun p.g.a. pragmatiske faktorer kan en lresning som 'jeg, runemesteren, kalder [denne mand] Asgisls folgesvend' udelukkes. På Sjrelland 2-brakteaten er fomuleringen dog helt entydig: hariuka haitika. Denne formulering kan ikke misfortolkes, fordi lresning (a), 'at kalde en', har brug for et objekt i akkusativ. Oversat til latin ville det svare til: Hariuka vocor. Lindholm-amuletten dokumenterer et stadium med pleonastisk, måske emfas­ tisk brug af ek(a): ek ... ha(i)teka, tilsvarende ego ... vocor på latin. (For 0vrigt er i begge sprog suffikset og dets betydning reprresenteret med et s.k. portman­ teau-morfem: haite eka og vocQ vocor.) Det forel0bige facit lyder, at eka-suffikset i förbindelsen med verbet haita står for den passive ( eller ergative) betydning 'at blive kaldet = at hedde'. Op til dette stadium forklarer vores analyse ved hjrelp af tosprogetheden stort set ikke mere end Faarlunds reanalysemodel eller Eyth6rssons tolkning af -k som kongruensmark0r til et subjekt på ek (jf. 3.3.2.). Men

3.3.5. Hvis min analyse er korrekt, må man kunne finde NPs i nominativ i för• bindelse med (andre) eka-verber, og !resningen må tillade en passiv eller erga­ tiv betydning.

17 Med mindre man !reser stainaR som akkusativ pluralis, men der findes af rent saglige grunde ingen anledning til denne tolkning. I Krause & Jankuhn (1966 s. 133 f.) bliver derbrugt 16 (!) linjer for at bortforklare nominativformen i singularis! Romersk indflydelse på de a:ldre nordiske runeindskrifter? 75

(A) Ellestad-stenen (I-Ilb; ca. 550-600 e.Kr.) indeholder et verbum med et -oka-suffiks: ekA sigimArAR Afs/// ko rAisidoka stAinAR x 'Jeg (er) Sigimar og [nu] fri fra skyld, [derfor] blev (denne) sten rejst op'. På denne måde er man ikke tvunget til at bortforklare nominativ singularis-endelsen ved stAinAR Uf. fn. 17). (B) Noleby-stenen (I-Il; omkring 600 e.Kr.) viser -eka-suffikset i förbindel• sen med verbet *taujan 'at lave; bevirke' Uf. got. taujan, as. togean; efter Ebel 1963 s. 51 f.): runo fahi raginaku(n)do. tojeka unapou ; 'En rune maler/tegner jeg, en der stammer fra rådgiverne/guderne. Jeg erfarer tilfredshed / Jeg veder­ fares en gunst/tjeneste'. Hvis man nu ikke, som Krause & Jankuhn (1966 s. 150) gyjr, klassificerer unapou -for yjvrigt et hapax legomenon ligesom mange andre ord i de reldste runeindskrifter - som et ord i akkusativ af den ret sjreldne u-deklination, men som almindeligt substantiv af ö-deklinationen, altså klas­ sen for de abstrakte feminina i germansk, så modsiger ingenting, syntaktisk set, min tolkning som ergativkonstruktion. Tvrertimod, denne lresning virker mere passende end Krause & Jankuhns (1966 s. 150 f.): »Ich bereite (?) (dem Toten) Zufriedenheit (in seiner Grabeswohnung).« (C) Både Stentoften- og Björketorp-stenen (ca. 650-700 e.Kr.) viser udtryk med verbet fela 'at gemme': ... felAhekA ... hhv .... fAIAhAk ... , dog som allo­ morfe varianter. Ingenting taler imod en passiv tolkning af disse til dels ensly­ dende indskrifter: 'en rrekke glansruner gemtes (af mig?) her, magisk virkende runer'; tvrertimod, ved den nye tolkning reprresenterer -eka/-ak-suffikset et grammatikaliseret element med betydningen 'passiv'. 18 At formerne fra en bestemt person bliver analogisk overfyjrt til andre perso­ ner, er godt dokumenteret i nordisk sproghistorie; jf. specielt udviklingen af mediopassiv: -mk og -sk> -sk(> -stl-s).

3.3.6. Min tese er altså, at et klitikum (eka - ika), der oprindeligt var knyttet en bestemt (her: passiv) lresemåde ved verbet haita og til f0rste person singularis (ek) efterhånden blev grammatikaliseret og til et suffiks, hvor bindevokalen ikke lrengere kan spores tilbage til pronominet eka eller det tilsvarende kliti­ kum, men blev til et selvst::endigt suffiks for at udtrykke passiv eller ergativ be­ tydning. Derfor myjder man ikke fyjr 550 e.Kr. dette suffiks som abstrakt pas­ sivmrerke {-k(a)} med en variabel vokal (i, e, a eller o) og fremfor alt ikke ved andre verber end haita. Grundlaget for denne tese er, at tosprogethed har vreret årsag til denne ud­ vikling, hvor den desambiguerende passiv verbform haitika, en paralleldannel­ se til lat. vocor, står som udgangspunktet. Den folgende udvikling kan forkla­ res som grammatikalisering af et suffiks. 19

18 Det kan va:re mere end tilfa:lde, at Aet i felAhekA på Stentoften-indskriften er faldet bort senere på Björketorp-stenen: fAIAhAk. Apokoperingen kan tyde på, at morfemet {vokal + k} nu er fuld­ sta:ndigt grammatikaliseret. 19 Denne tolking står ikke n!Zldvendigvis i modstrid med Eyth6rssons (2002 s. 207 f.) og Noreens (1923/1970 § 465, I.) ve! kendte beskrivelse af -k-mark!Zlren og dens pleonastiske (altså syntaktisk 76 Kurt Braunmuller

4. Nye forskningsresultater - nye perspektiver I mellemtiden (maj 2003) er vores forskningsprojekt kommet et godt stykke vi­ dere med udforskningen af tosprogetheden i den reldste runeperiode. Vi har bl.a. fundet ud af, at der findes en tilsvarende genre inden for romersk brugs­ epigrafik, som viser mange parallelle trrek ved de reldste runeindskrifter. Der er tale om de s.k. defixiones, d.v.s. magiske indskrifter, ofte på små blyplader eller blyruller, som gravedes ned i jorden for at skade eller forbande en bestemt person, som er nrevnt i denne indskrift. En mere detaljeret redeg!Z)relse med en sammenlignende diskussion af forskellige latinske og runeeksempler findes i Braunmiiller (2004 kap. 3). Afslutningsvis vil jeg pege på en del af de argumenter, der taler for, at de germanske runemestre havde kendskab tilde latinske defixiones, og at de ud­ nyttede prrecis denne magiske funktion, som var knyttet til disse specielle in­ skriptioner. Derimod var de helt klart ikke srerlig interesserede i andre epigra­ fiske genrer eller andre skriftfunktioner i det hele taget (fx i skrift som middel for at dokumentere vigtige begivenheder eller som redskab til at bevare for­ trellinger eller digte). De efterfolgende karakteristiske egenskaber grelder både til defixiones og de reldste germanske runeindskrifter. En del af disse iagttagelser er dog ret al­ mindelige og sikkert typiske også for andre arkaiske skrifter/skriftsystemer hhv. inskriptioner (jf. punkteme (e) og (t)). Men hvis man ser på dem som hel­ hed, kan der nreppe vrere tvivl om, at de germanske runemestre fik deres inspi­ ration fra denne (romerske) genre: 20 (a) Begge skrifter og genrer viser en magisk funktion, som går ud over den rent denotative. (b) Objekter for dis se indskrifter var amuletter eller genstande, som blev gravet ned i jorden. (c) Der förekommer ofte meningsl!Z)se »ord« eller tegn (jf. Kragehul-lansen eller Lindholm-amuletten; på latin er der tale om s.k. ephesiae litterae.). (d) Det findes adskillige indskrifter, hvor hele (eller dele af) alfabetet/ fuparken citeres. (e) Skrifttegnene kan stå på hoved eller vendt mod skriveretningen. Des­ uden findes der sammenfojninger af bogstaver hhv. runer. Til dels förekommer også specielle »trylletegn«. (t) Skriftretningen er variabel (fra h!Zljre til venstre eller omvendt, med/uden boustrofedon, horisontal/vertikal). redundante) funktion i det reldste norr(llne digtningssprog. Det kan nemlig godt vrere, at den oprin­ delige funktion som passiv- (og ergativ-) klitikum kom ud af brug p.g.a. de nydannede, konkur­ rende mediopassivformer på -mk/-sk, som har sine morfologiske r(lldder i et refleksivum (mik hhv. sik 'mig/sig'). 20 Inden for vores forskningsprojekt har Angela Beuerle, M.A. gennemf(llrt den st(llrste del af disse unders(llgelser, specielt med henblik på de latinske indskrifter. En mere detaljeret sammenligning af de to epigrafiske genrer og et katalog over de vigtigste indskrifter både på nordisk og latin er under udarbejdelse. Romersk indflydelse på de a?ldre nordiske runeindskrifter? 77

(g) Rim, alliterationer og assonanser spiller en vigtig rolle, desuden forkor­ telser. (h) Den slags indskrifter findes i hele Nordvesteuropa (men kom oprindelig fra det pstlige Middelhavsområde). Disse indskrifter optneder i det nordlige Europa på ca. samme tidsrum. (i) Referencen til bestemte personer spiller en central rolle. Ofte finder man lister med adskillige navne. (i) V2-ordstillingen optneder betydelig oftere i defixiones end normalt i la­ tinske prosatekster. Ca. to tredjedel af de reldste nordiske runeindskrifter viser verbet på andet plads (SOV med V2). (k) Sprogkompetencen hos forfatteme er ret forskellig; der kan opstå fejl, og samme tider mangler der skrifttegn, også i de latinske indskrifter. Min konklusion er, at det afgprende ved disse defixiones er deres magiske funktion, som gjorde strerkt indtryk på germaneme. Hovedsagelig derfor har de i fprste omgang lrert sig at skrive. Andre sprogfunktioner spillede i begyndel­ sen så godt som ingen rolle. I Ottar Grpnviks nyeste runetolking (2003) spejles vores tese i en npd­ deskal. På Wremenindskriften (fra431 e.Kr. 21 ) lreserhan: skomelloolgu skoj)i 'skammel: skad spygud(en) [se. Odin]!',22 d.v.s. et latinsk låneord, skamella (< lat. scamellum 'lille brenk'; skrevet med dobbelt l som i latin!), bliver brugt en sammenhreng som prrecist svarer til en defixio: Det var meningen, at den dpde, en germansk legionrer, skulle have fred i sin grav på båden - og runemesteren var tosproget: han kunde både latin og en germansk dialekt.

Litteratur Behaghel, Otto, 1932: Deutsche Syntax. Eine geschichtliche Darstellung 4: Wortstel­ lung und Periodenbau. Heidelberg. (Germanische Bibliothek I, I: 10.) Benediktsson, Hreinn, 1972: The First Grammatical Treatise. Introduction, text, notes, translation, vocabulary, facsimiles. Reykjavfk. (University of Iceland, Publications in Linguistics 1.) Braunmtiller, Kurt, 1982: Syntaxtypologische Studien zum Germanischen. Ttibingen. (Ttibinger Beiträge zur Linguistik 197.) Braunmtiller, Kurt, 1994: Some typological tendencies in the development of the noun phrase in Germanic languages. I: Language change and language structure. Older Germanic languages in a comparative perspective. Red. afToril Swan, Endre M!Zlrck & Olaf fansen Westvik. Berlin & New York. (Trends in linguistics 73.) S. 27-50. Braunmtiller, Kurt, 1998: Methodische Probleme in der Runologie - einige Uberle­ gungen aus linguistischer Sicht. I: Runeninschriften als Quellen interdisziplinärer Forschung. Abhandlungen des Vierten Intemationalen Symposiums tiber Runen und Runeninschriften in Göttingen vom 4.-9. August 1995. Red. afKlaus Dtiwel. Berlin

21 I Diiwel (1995 [1996] s. 9) står derimod 421 e.Kr., men denne forskel spiller ikke nogen vre­ sentlig rolle. 22 Jf. Diiwel (1994 s. 15): »Schemel: 1) ... Hirschschädiger, 2) ... Hirschschädigung, 3) ... Schä• dige den Hirsch« - også med et senlatinsk låneord. Hvilken tolking, Gr!,'lnviks eller Diiwels (tolk­ ning nr. 3), i sidste instans er den rigtige, spiller ingen rolle for vores argumentation. 78 Kurt Braunmuller

& New York: de Gruyter. (Ergänzungsbände zum Reallexikon der Germanischen Altertumskunde 15.) S. 3-23. Braunmiiller, Kurt, 2002: Om flerspråkighet och språkförändring. I: Studier i svensk språkhistoria 6. Red. af Gunilla Harling-Kranck & Hanna Lehti-Eklund. Helsing­ fors. (Folkmålsstudier 41.) S. 11-33. Braunmiiller, Kurt, 2004: Zum Einfluss des Lateinischen auf die ältesten Runen­ inschriften. I: Verschränkung der Kulturen. Der Sprach- und Literaturaustausch zwi­ schen Skandinavien und den deutschsprachigen Ländern. Festschrift för Hans-Peter Naumann zum 65. Geburtstag. Red. af Oskar Bandle, Jiirg Glauser & Stefanie Wilrth. Tiibingen & Basel. (Beiträge zur Nordischen Philologie 37.) S. 23-50. Dahm, Murray K., 2001: Re-examining Latin cursive elements in fupark development. I: Amsterdamer Beiträge zur älteren Germanistik 55. S. 15-20. Diiwel, Klaus, 1994: Runeninschrift auf einem 'Schemel' aus einem Bootgrab bei Wre­ men. I: Nytt om runer 9. S. 14--16. Dilwel, Klaus, 1995 [1996]: Neufunde 1994. I: Nytt om runer 10. S. 9. Ebel, Else, 1963: Die Terminologie der Runentechnik. Doktorafhandling, Universität Göttingen. (Privattryk.) Eyth6rsson, Th6rhallur, 2002: Negation in C: the syntax of negated verbs in Old Norse. I: Nordic Journal ofLinguistics 25. S. 190-224. Friesen, Otto von, 1915: Runorna i Sverige. Uppsala. (Fordomtima 1.) Greenberg, Joseph H., 1966: Some universals of grammar with particular reference to the order of meaningful elements. I: Universals of grammar. Red. af Joseph H. Greenberg. 2. udg. Cambridge, Mass. & London. S. 73-113. Gr0nvik, Ottar 2003: Runeinnskriften fra Wremen i Nord-Tyskland. I: Norsk Lingvis­ tisk Tidsskrift 21. S. 3-19. Heusler, Andreas, 1921: Altisländisches Elementarbuch. 2. udg. Heidelberg. (Germa­ nische Bibliothek I, I: 3.) Krause, Wolfgang & Jankuhn, Herbert, 1966: Die Runeninschriften im älteren Futhark. 1. Text. Göttingen. Nettle, Daniel, 1999: Linguistic diversity. Oxford. Noreen, Adolf, 1923: Altisländische und altnorwegische Grammatik (Laut- und Flexionslehre) unter Beriicksichtigung des Urnordischen. 4. udg. Halle (Saale). 5. ufor. udg. 1970. Tiibingen. (Sammlung kurzer Grammatiken germanischer Dialekte 4. Altnordische Grammatik 1.) Ramat, Paolo, 1987: Linguistic typology. Berlin, New York & Amsterdam. (Empirical approaches to language typology 1.) Schulte, Michael, 1998: Grundfragen der Umlautphonemisierung. Eine strukturelle Analyse des i/j-Umlauts unter Beri.icksichtigung der älteren Runeninschriften. Ber­ lin & New York. (Ergänzungsbände zum Reallexikon der Germanischen Altertums­ kunde 17.) Smith, J.R., 1971: Word order in older Germanic dialects. Ann Arbor. (University Microfilms.) Sonderegger, Stefan, 1998: Dichterische Wortstellungstypen im Altgermanischen und ihr Nachleben im älteren Deutsch. I: Historische germanische und deutsche Syntax. Akten des internationalen Symposiums anläBlich des 100. Geburtstages von Ingerid Dal, Oslo, 27.9.-1.10.1995. Red. af John Ole Askedal. Frankfurt/M. etc. (Osloer Beiträge zur Germanistik 21.) S. 25-47. Wackernagel, Jacob, 1892: Uber ein Gesetz der indogermanischen Wortstellung. I: Indogermanische Forschungen 1. S. 333-436. Om centrum og periferi i diakront perspektiv

Elin Fredsted

lndledning I sommeren 2001 fik jeg til opgave at holde et föredrag om mit modersmål son­ derjysk på en konference om minor languages i Bremen. En traditionel dansk dialektologisk synsvinkel kunne jeg af gode grunde ikke lregge på stoffet, og så benyttede jeg begrebet »periferi« til at forklare, hvad

Derimod ville emigrantsprog,

S0nderjysk, 0stslesvigsk Sprogligt set er sonderjysk en dialekt,

1 I denne förbindelse en stor taktil Jane! Fuller (Southern Illinois University), der har stillet en del af sine data til rådighed for mig. 82 Elin Fredsted

Men spnderjysk har på den anden side også srerlige »nye« sproglige trrek (2), som ikke findes i samme form i andre danske sprogvarieteter. Et sådant trrek er en specifik videreudvikling af klusilsvrekkelsen med spi­ rantisering af g til [~, X] og b til [f] i stavelsesudlyd og medialt (i den sydlige del) samt bortfald af gammeldansk [-t] eller en srerlig udtale af den som [B'] el­ ler [g]_

Rigsdansk Spnderjysk k/g[g]/ [1(] I [0]: bag [\'], pige [0] [~]/ [X]: [baX]] [pi:~] b/p [b]: gab, tab [f]: [gaf] [ta:f] t/d[d] /[o] (reldre gammeldansk t): [B'] / [g]/ [0]: gade [ga:oe], [ga:B'], Jod [fo?o], mad [mao] [fo:g], [ma]

Det rigsdanske rpdgrpd medflpde [rpogB"pÖ meo flp:og] bliver til [roigB"p-ig me flp-ig ]. Karakteristisk for spnderjysk er endvidere konsonantsvind, svrekkelse af in­ tervokaliske konsonanter og vokalforlrengelse, så der opstår et ekstremt voka­ liseret sprog. Et eksempel er det berpmte schibboleth: re e u: o re p i re å ( jeg er ude på pen i åen). 0stslesvigsk udvikler derudover et srerligt sprogligt kendetegn, nemlig to­ nal modulation i stedet for eller i kombination med stpd (glottal stop). Gennem den prosodiske (trykforskydning) og fonetiske udvikling sker der en reduktion af det fonetiske volumen, nemlig gennem apokopering af ubetonet -e, hvilket forer til bortfald af de ubetonede stavelser med schwa. Deraf fplger: A) En drastisk reduktion af fleksionsmorfologien. Eksempler herpå er bort­ fald af pluralis-e ved substantiveme (jen hest, to hest - rigsdansk: hestg_), bort­ fald af fleksion af adjektiveme (et grön hus, re grön hus - rigsdansk: et grpnt hus, det grpnng_ hus), bortfald af inifinitivmarkpr -e (spis - rigsdansk: spisg_), så infinitiv falder sammen med verbalstammen. B) Udvikling af »nye« enstavelsesord, hvilket fprer til, at der opstår iden­ tiske former af semantisk beslregtede substantiver og verber (en plow, å plow 'en plov, at plpje'), men derudover også homofone former af ikke-beslregtede leksemer som f.eks. en haw, et haw (rigsdansk: en have, et hav). Denne reduktion af fleksionsmorfologien har uheldige konsekvenser for kodificeringen af grammatisk information, når nemlig en stor del af fleksions­ morfememe er faldt bort. Desuden forer det til, at der opstår en rrekke homo­ fone ord, der ikke er semantisk beslregtede, hvorved der sker et reelt tab af re­ levant sproglig information. Disse tab må på en eller anden måde kompenseres. 0stslesvigsk går her egne veje, nemlig tonal modulation, således at oprindelige enstavelsesord er umarkerede, hvorimod oprindelige to- eller flerstavelsesord, der er blevet til enstavelsesord gennem apokope, undergår en forlrengelse af vokalen og tonal modulation på ordstammens vokal. Ligeledes kompenseres bortfaldne fleksionsformer, der er forsvundet på grund af apokopering af det fleksive -e med forlrengelse og modulation af rodvokalen. Om centrum og periferi i diakront perspektiv 83

I den mellemste del af Sy;nderjylland (Fry;slev-Tinglev) finder man kun vokalforlrengelse, i den nord0stlige del derimod et område med flere marke­ ringer samtidig, nemlig »frellesdansk« sty;d på de gamle enstavelsesord og samtidig tonal modulation i stedet for det apokoperede -e, f.eks. et hus med st0d i den nord0stlige del, umarkeret i den sydy;stlige del, men ta hu:s (rigs­ dansk: ta huse) med tonal modulation (11). Den tonale modulation må altså be­ tragtes som en prosodisk reprresentation af tidligere morfologisk information. F0lgende opstilling viser minimalpar, hvor der kun er et distinktivt trrek, der adskiller spalte 1 fra spalte 2, nemlig tilstedevrerelsen eller ikke-tilstede­ vrerelsen af tonal modulation:

Uden tonal modulation Med tonal modulation Substantiver Singularis Pluralis (daw) (11 daw)

Adjektiver Singularis Pluralis (grön) (11 grön)

Poss. pronominer Singularis Pluralis (min) (A min)

Verber Imperativ Infinitiv (spis!) (ASpis) Participium Prreteritum (spist) (11 spist)

Adverbier dynamisk statisk (op) (A op)

Som des ses af opstillingen, findes der et overvreldende antal af minimalpar i de ovenfor anfy;rte ordklasser. Vi har altså kunnet finde overbevisende eksempler på arkaiske trrek samt en meget speciel indre srerudvikling som folge af den frellesjyske apokope. Denne udvikling folger myjnsteret: erosion (i form af apokopering af ubetonede sta­ velser, iflg. bl.a. Skautrup som folge af trykforskydning i dansk), reduktion af morfologisk information, restrukturering i form af tonal modulation. Jeg vil nu gå over til at se på sprogkontaktfrenomener, altså indflydelsenfra nahosprog (3). Helt alment er syjnderjysk kendetegnet af et stort antal lån fra nedertysk: S0nderjysk har i over 700 år befundet sig i direkte sprogkontakt med forst ne­ dertysk og senere - senest fra midten af det 16. århundrede - også med h0jtysk. Derfor er det heller ikke overraskende, at den tyske indflydelse har manifeste­ ret sig srerlig kraftigt i s0nderjysk (f.eks. den grengse hilsen mojn). I en ordbog fra 1988, Tyske låneord i s0nderjysk, har Magda Nyberg fundet ca. 500 låne- 84 Elin Fredsted ord fra tysk, som kun findes dokumenteret i det sonderjyske sprogområde. Der findes imidlertid en del flere nedertyske udtryk i almindeligt sonderjysk tale­ sprog, som de ordlister, Magda Nybergs ordbog bygger på, ikke har registreret (f.eks. s(/Jte som tiltaleform, mors for bagdel, kinken for julemand). Her spiller den frelles slesvigske kulturtradition og den frelles folkekultur en vresentlig rol­ le. Og når kulturtraditioner, sagn, folkeeventyr osv. har bevreget sig frem og tilbage over sproggrrenserne, så kan det heller ikke undre, at

Afrikaans Også afrikaans er kendetegnet ved en udprreget fonologisk forandring i forhold til det nederlandske udgangssprog: synkopering hhv. vokalisering af intervo­ kaliske konsonanter (f.eks. af -d til -i), reduktion af tryksvage vokaler (infor­ tissvrekkelse) med eller uden apokopering af den tryksvage stavelse, vokalfor­ strerkelse og -forlrengelse i betonede stavelser, det er kun nogle af de karakte­ ristika,

2 Vedr. diskussionen om middelengelsk er et kreolsprog eller ej, se Danchev I 997. 86 Elin Fredsted

Det tredje (lidt tvivlsomme) kriterium i Markeys liste (som afrikaans delvis opfylder) er såkaldt »non-indigenous« dannelse af komparativ. Ved at sporge en afrikaans-talende lingvist (Sarah Slabbert, Johannesburg) har jeg imidlertid ikke kunnet finde frem til vresentlige forskelle på komparativdannelse på ne­ derlandsk, dansk, engelsk og afrikaans (Markey 1982 s. 182). Afrikaans dan­ ner komparativ som nederlandsk med enten fleksionsmorfem -er-, -est (klein, kleiner, die kleinste) eller med meer. Blot ser det ud til, at afrikaans har »frit valg« mellem de to komparationsmuligheder, således at komparation med fleksionsmorfem er mere skriftsproglig, formerne med meer talesprogsagtige (Afrikaans skriftsprog: Jan ist !anger as Kees, talesprog: Jan is meer lank as Kees). Markeys analyse synes m.a.o. her ikke rigtig at holde vand. Endelig argumenterer Markey for at afrikaans er »creol-like«, hvad marke­ ringen af tempus og aspekt angår. Markey betoner, at verbalsystemet i afri­ kaans adskiller sig vresentligt fra de andre germanske sprog, da afrikaans stort set har afskaffet tempusmarkeringen. Afrikaans har mistet dentalsuffikserne i prreteritum i de svage verber samt vokalomlyd i de strerke verber og dermed ogsä forskellen mellem svage og strerke verber. Prreteritum- og infinitivfor­ merne af verberne er forsvundet. Tilbage er

Pennsylvania German

Til slut viljeg ganske kort omtale Pennsylvania German (PG) som et eksempel på et »gammelt« indvandrersprog, der har levet i nrer kontakt med ameri­ kansk-engelsk igennem flere generationer. Ligesom pstslesvigsk er en dialekt og afrikaans er baseret på nederlandsk dialekt, således er også PG baseret på en sydtysk dialekt. PG (også kaldet Pennsylvania Dutch afbrugerne selv) tales af mellem 200 000 og 300 000 personer i Nordamerika. De var og er strengt troende mennonitter, som udvandrede fra det sydlige tysksprogede område i Europa til USA og Canada i det 18. århundrede på grund af religips forfplgelse. Der findes idag forskellige grupper af samfund, der taler PG. Alt efter graden af intergration hhv. isolation i forhold til det omgivende samfund betegnes de som »the sectarians« ( også kaldet Old Order Amish og Old Order Mennonites) og »the nonsectarians«. Kunden fprste gruppe, »the sectarians« har bibeholdt PG som det foretrukne medium for intern mundtlig kommunikation i egen­ gruppen. Stort set alle i gruppen af »the sectarians« er bilinguale, mens »the nonsectarians« overvejende taler en slags »germaniseret« engelsk - engelsk med fonologiske og leksikalske lån fra PG, »token use of Dutch« (Fuller 2003), Page taler om »Dutchified English« (Louden & Page 2003)-, mens PG nu kun anvendes af de reldre og må betragtes som et dpende sprog blandt »the nonsectarians«. Men også »the sectarians« anvender engelsk både inden for in- 88 Elin Fredsted formelle og formelle domrener, og stort set al skriftlig kommunikation fra ind­ kpbslister over dagbpger til avisartikler skrives på engelsk. »The sectarians« har derudover receptiv kompetence i en arkaisk variant af hpjtysk (»bibel­ tysk«), som anvendes til liturgiske formål (oplresning fra biblen, bpn og salmer i kirken). PG må oprindeligt stamme fra Pfalz, mellem Mosel og Rhein, da jeg ud fra Janet Fullers lyddata kan hpre, at »die zweite, hochdeutsche Lautverschie­ bung« ikke er helt gennemfort i PG (datt, Parrer, Die Moon is net meh dat (F 11, Fullers data)). Det betyder, at vi geografisk kan bestemme sprogets oprin­ delse til det såkaldte »Rhenische Fächer« mellem Mosel og Rhinen, hvor »zweite Lautverschiebung« ikke er konsekvent gennemfort. De optagelser, jeg har fra Janet Fuller, indeholder primrert optagelser med semi-speakers, der kodeskifter også fonologisk mellem tysk-dialektal udtale og amerikansk. Typisk er imidlertid »rootic« r - også i de tyske ord. Jeg vil ikke komme nrermere ind på fonologien, men henvise til underspgelser, som Louden & Page (2003) gennemfprer blandt »the sectarians«, specielt med hen­ blik på det fonemiske inventar i Old Order PG. Deres arbejdshypotese er, at visse kontrastive fonologiske trrek er resistente over for konvergens med engelsk (f.eks. »Auslautverhärtung«) og fungerer som en slags identifikations­ symbol i forhold til egengruppen. Der kan konstateres en omfattende reduktion affleksionsformer og -katego­ rier i PG set i forhold til hpjtysk, isrer inden for kasussystemet: Nominativ og akkusativ falder sammen (synkretisme), fleksivisk hpjtysk genitiv findes ikke, og dativ förekommer srerdeles sjreldent. Der findes altså kun to former: en frel­ les nominativ-akkusativform og i princippet også resteme af en dativform. Possessiv dannes nemlig ud fra dativ ligesom den såkaldte »Garpe«-genitiv: meim Daadi sei Bicher, de Eldre ihre Haus, meinre Memm ihre Schwaermud­ der (Haag 1982 s. 41), men dette ser ud til at vrere en (hyperkorrekt?) skrift­ sprogsform, da der i optagelseme med talesprog slet ikke förekommer nogen kasusmarkering på substantiveme i förbindelse med possessiv (de Hund sei Kopf i stedet for dem Hund sein Kopf; M2, Fullers data). Artikleme de, die, es bruges altså i talesproget som bestemt artikel uden hensyn til kasus. Genussystemet med tre genera synes opretholdt, men en rrek­ ke substantiver synes at have afvigende genus i forhold til hpjtysk (f.eks. die Mond). Til gengreld spores der en vis tendens til at anvende »bare forms« uden artikler, specielt i förbindelse med lån og oversrettelseslån: Teacher war ein certified teacher, war net Amish teacher (Fuller 2003). Derimod opretholdes der stadig forskel på nominativ og oblik kasus i de personlige pronominer: net nah so viel es duh kann, sell rea/ly helft dich (Fuller 2003), ligesom de personlige pronominer også har en possessiv form: Mer hawwe unser deitsche accent, weescht was ich meen? (Fuller 2003). Alt i alt ser igen fleksionsmorfologien ud til at vrere sprogkontaktens forste offer, mens syntaks og fonologi lader til at vrere mere resistente over for kon­ vergens. I syntaksen opretholdes den hpjtyske finale stilling af de infinitte ver- Om centrum og periferi i diakront perspektiv 89

balformer og final stilling affinittet i ledsretningen stort set. Afvigelseme i syn­ taksen i forhold til hojtysk standard ser ud til i förste rrekke at indskrrenke sig til anvendelse afprrepositioner foran infinitiver og ledsretninger (se senere). Der er imidlertid ikke udelukkende tale om reduktionstendensen, men også om en restrukturering af det sproglige system - her tydeligt med engelsk for­ billede: I lighed med afrikaans indfores en prreposition, nemligfer/far til mar­ kering af objekt efter verbum (som kompensation for den forsvundne kasus­ markering). Der indfores endvidere et progressive-aspekt for verbemes vedkommende (i lighed med den engelske ing-form): sie warre an rufe (they were calling), die Sun war an schiene (the sun was shining) (F 6, Fullers data). Endvidere er PG karakteriseret ved dobbelt negation: Jch yuus nie ken Schpellingbuch, un ich mach nie ken Mischtaiks (Haag 1982 s. 31). Dette kan også skyldes påvirkning fra amerikansk talesprog. Verbet duh bruges som »universalverbum« som det engelske do: Duscht Deitsch schwetze? (Haag 1982, s. 29). Der hersker en generel tendens til leksikalsk förenkling af funktionelle mor­ femer, såsom universalprrepositionen/er !far (if. engelsk/ar, tyskfiir), der som nrevnt - ligesom det afrikaanse vir - bruges som markering af oblik form efter en rrekke verber. Fer eller far kan også - i modsretning til tysk - bruges prre­ positionelt foran infinitivkonstruktioner: So er is ready far ins Bette gehe, glaube ich (Fl 1, Fullers data). Samme forenklingstendens grelder inden for konjunktioneme, hvor ass (engelsk as, tysk als) bruges som relativ konjunk­ tion, sammenlignende konjunktion og som temporal konjunktion: Der Mann, ass der Schtorkipper iss ... (Haag 1982 s. 225), Die Schtubb iss viel greesser ass meini (Haag 1982 s. 140). I PG finder vi talrige leksikalske arkaismer, der ikke lrengere bruges i hoj­ tysk og nreppe heller dialektalt i det sydlige tysksprogede område, f.eks. W elschkann for 'majs', Weibsmensch for 'kvinde', Eem eller / em for 'bi', Mannskall for en 'mand', Schaffgeil for 'arbejdshest' etc. En del af de leksi­ kalske arkaismer hrenger også sammen med, at de konservative »sectarians« (Old Order Amish) afviser alle tekniske fremskridt og lever isoleret fra den omgivende, teknologisk prregede verden i et traditionelt, nrermest autarkt bon­ desamfund. Alligevel er sproget prreget af mange indlån fra amerikansk-engelsk - en ten som egentlige kodeskift uden fonologisk adaption (fremherskende i de mundt­ lige data fra Janet Fuller) eller som importord, der er undergået en fonologisk og ortografisk tilpasning (fremherskende i de skriftlige data, jeg har fra Haag 1982): Hassbiddel (hospital), sie hen zum Schteeschen (station) im schteddel geh misse (s. 228),fer Lewesmiddel odder ebbes schunscht zu kaafe, bezaahle mer immer Kaesch (cash) defor (s. 222). Interessant er det, at netop de arkaiske ord ser ud til at lade sig udskifte med amerikanske neologismer: Awwer yeder Ameerigaaner gleicht (likes) der greescht Feierdaag im Munet - der Beed­ daag, odder es Dankfescht (Thanksgiving). An sellem Daag esst mer der Tar­ reki (turkey); in Deitch heest er der Welschhaahne (s. 98). 90 Elin Fredsted

Konklusion I de relativt beskedne antal eksempler, jeg har kunnet prresentere her, har jeg lagt vregt på sproginteme, sprogkonvergerende og historiske og geografiske kriterier. Jeg mener at have kunnet fastslå, at de tre sprog, jeg har behandlet, har en rrekke frelles trrek: De befinder sig i en historisk ag/eller geografisk randposition. De har gen­ nemgået en sprogintem srerudvikling i forhold til udgangssprogene (reldre middeldansk, nederlandsk dialekt, sydtysk dialekt) gående ud på reduktion og förenkling i forhold til udgangssproget med henblik på fleksionsformer og -ka­ tegorier, og delvis også en selvstrendig fonologisk udvikling. Nydannelser i forhold til udgangssprogene er f.eks. markering af objekter ved hjrelp af vir i afrikaans,fer//ar i Pennsylvania German, tonal modulation i pstslesvigsk som kompensation for bortfald af fleksionsformer samt en udvikling af aspekt i bru­ gen af verber i afrikaans og Pennsylvania German. Alle tre sprog indeholder leksikalske arkaismer set i relation til udgangssprogets nutidige normer samt lån fra »fremmede« sprog som resultat af langvarig kontakt med nabosprog - ikke blot inden for leksikon, men også med hensyn til udtale og idiomatik og delvis også orddannelse (Pennsylvania German og afrikaans). Det kan naturligvis vrere svrert - for ikke at sige umuligt - at afgpre, hvorfor sprogene spnderjysk, afrikaans og Pennsylvania German udvikler sig, som de g0r, og hvorfor der ganske åbenbart er en rrekke frellestrrek som f.eks. en ten­ dens til en strerkt simplificeret morfologi. Skal man formade overvejende in­ tern udvikling eller ekstem påvirkning som den afgprende faktor? Hvad angår denne diskussion vil jeg geme henvise til en udfprlig redegprelse hos Danchev (1997). 3 Man kunne i det mindste formulere den hypotese, at der- i hvert fald inden for de germanske sprog - hersker en intern tendens til simplifikation, specielt med hensyn til reduktion af morfologisk fleksion. Der behpver altså ikke direkte at vrere tale om et eksternt input fra andre sprog i den nrevnte ret­ ning, men generelt kunne der vrere belreg for, at en sprogkontaktsituation frem­ skynder denne interne udviklingstendens og får den til at accellerere i de her omtalte germanske sprog. Af nrerliggende grund har jeg indtil nu holdt mig til germanske sprog. Men det kunne vrere interessant at se, om der f.eks. kan konstateres lignende udvik­ lingstendenser i perifert placerede slaviske sprog, f.eks. sorbisk (en gammel slavisk dialekt) i Tyskland.

Litteratur Andersen, N., 1897: Den musikalske akcent i 0stslesvigsk. I: Dania 4. S. 65-81; 165- 180. Appel, Rene & Muysken, Pieter, 1986: Language contact and bilingualism. London etc.

3 En tak til Hans Frede Nielsen for henvisningen til Danchev. Om centrum og periferi i diakront perspektiv 91

Bjerrum, Anders, 1953: Om de danske dialekter i Sonderjylland. Srertryk af Son­ derjyske Årboger. Flensborg Braunmtiller, Kurt, 1995: Dialekt, Sprachverwandtschaft und »Drift«: Zur Stellung des Sonderjysk in der Germanischen Sprachfamilie. I: Braunmtiller, Kurt: Beiträge zur skandinavistischen Linguistik. Oslo. S. 284-302. Braunmtiller, Kurt, 2000: Was ist Germanisch heute?. I: Sprachwissenschaft 25. S. 271-295. Cassano, Paul V., 1976: Theories of language borrowing tested by American Spanish phonology. I: Romance Philology 30:2. S. 331-342. Clausen, H.V., 1891: Folkesproget i Sonderjylland. I: Sonderjyske Aarb!l)ger. Flens­ borg. S. 182-213. Clausen, H.V., 1893: Folkesproget i S!l)nderjylland. I: Sonderjyske Aarboger. Flens­ borg. S. 89-105. Danchev, Andrei, 1997: The Middle Englisch creolization hypothesis revisited. I: Fisiak, Jacek: Studies in Middle English Linguistics. Berlin & New York. S. 79-108. Filipovic, Rudolf, 1982: Phonologization and activation of latent phonemes in linguistic borrowing. I: Journal of the Intemational Phonetic Association 12: 1. S. 36--4 7. Fredsted, Elin, 2003: The decline of a minor language. I: Stolz, Thomas & Sherzer, Joel (red.): Minor languages - approches, definitions, controversies. Bochum. S. 41-58. Fuller, Janet: Upublicerede lydbånd og udskrifter af lydbånd fra Pennsylvania German speakers i South Carolina. Fuller, Janet, 1996: When cultural maintenance means linguistic convergence: Pennsyl­ vania German evidence for the Matrix Language Tumover hypothesis. I: Language in Society 25. S. 493-514. Fuller, Janet, 2003: The sociopragmatic values of Pennsylvania German. Abstract til fö• redrag ved Intemational Symposium on Bilingualism, ISB-4, Tempe, AZ, April 30 -May 2003. Haag, Earl C., 1982: A Pennsylvania German Reader and Grammar. Pennsylvania. Louden, Mark L. & Page, B. Richard, 2003: Stable Bilingualism and Phonological (Non)convergence in Pennsylvania German. Abstract til föredrag ved Intemational Symposium on Bilingualism ISB-4, Tempe, AZ, April 30 - May 2003. Maddieson, Ian, 1986: Borrowed sounds. I: Fishman, Joshua et al. (red.) The Ferguso­ nian impact. Berlin etc. S. 1-16. Markey, Thomas L., 1982: Afrikaans: Creole or Non-Creole? I: Zeitschrift för Dialek­ tologie und Linguistik 49. S. 169-207. Matras, Yaron, 2003: Defining typical features of minor languages. With reference to Domari, a minor language ofthe Near East. In: Stolz, Thomas & Sherzer, Joel (red.): Minor languages - approches, definitions, controversies. Bochum. S. 1-14. van der Merwe, I.J. & van Niekerk, L.O., 1994: Language in South Africa. Stellen­ bosch. Nyberg, Magda, 1988: Tyske låneord i sonderjysk. I: Dialektstudier 5. Kobenhavn. S. 1-337. Raidt, Edith, 1983: Einföhrung in die Geschichte und Struktur des Afrikaans. Darm­ stadt. Romaine, Suzanne, 1988: Pidgin & Creole languages. London & New York. Thorsen, Peder Kristian, 1927: Afhandlinger og Breve 1. Afhandlinger vedr!l)rende Son­ derjylland. Kopenhagen. Waight, Terence, 1980: On the phonology of words of foreign origin. I: Russian Linguistics 5. S. 75-90.

Diakron syntaks og språkkontakt

Jan T erje F aarlund

1. Innleiing Eit sentralt sporsmål i historisk språkvitskap er sjolvsagt kva rolle språkkon• takt speler som forklaringsfaktor. Ingen vil nekta for at språkkontakt er ein vik­ tig faktor, men sporsmålet er snarare kva tilhovet er mellom ytre faktorar som kontakt og indre strukturelle faktorar. I denne artikkelen skal eg drofta dette sporsmålet i hove til tre syntaktiske endringar i norsk. Dei tre endringane gjeld oppkomsten av «subjekt» med for fore infinitivar i norsk skriftspråk, utvik­ linga av infinitvsmerket te i vestnorske dialektar, og plasseringa av finitt verb i leddsetningar. Desse endringane blir behandla etter tur i delane 3, 4 og 5. Men for eg kjem så langt, vil eg i del 2 nedanför drofta og klargjera omgrepet «diakron endring» og tilhovet mellom språktileigning og språkendring.

2. Språktileigning og språkendring Ei diakron endring er ei endring i grammatikken, og da nyttar eg termen 'gram­ matikk' i generativ meining, det vil seia om den intemaliserte og individuelle kunnskapen om morsmålet. Denne kunnskapen, eller grammatikken, oppstår på nytt i kvar generasjon når barnet tileignar seg morsmålet sitt, og det er denne grammatikken som ligg til grunn for den språklege produksjonen til individet (på morsmålet) gjennom heile livet. Munnlege og skriftlege språklege ytringar er dermed data, og ikkje studieobjektet for historisk språkvitskap. Ei språkend• ring har funne stad når grammatikken i neste generasjon blir ulik den i forre generasjon. Og endringa blir synleg når den nye grammatikken forer til nye ty­ par språklege ytringar. Dette kan framstillast som i figuren nedanför. GRAMT/GR1TIKK2Generas jon 1 Generasjon 2

SPRÅK 1 SPRÅK 2

Generasjon 2 tileignar seg morsmålet mellom anna på grunnlag av det språket dei hoyrer rundt seg frå generasjon 1 («generasjon» må her sjolvsagt forståast 94 Jan Terje Faarlund som ein abstraksjon). Ved hjelp av den medfodde språkevna (universalgram­ matikken) analyserer barnet dei språklege ytringane det hoyrer, og på den må• ten får det sin eigen grammatikk. Men denne analysen kan i visse hove bli «feil», da skjer det ein reanalyse, og Grammatikk 2 blir dermed ulik Gramma­ tikk 1. Da har det skjedd ei språkendring. Denne modellen og framstillingsmåten har mott matstand, srerleg frå ikkje­ generativistar. Det kan innvendast at han er altfor enkel, og at han ikkje gjev rom for utanomspråklege faktorar, som t.d. kontakt. Men da må vi hugsa på at dette er ein modell, som nodvendigvis er grovt overforenkla, og faktisk opnar han for ei naturleg innpassing av kontaktfenomen. For jamvel om vi er interes­ serte i den internaliserte grammatikken til einskildindivid, så utgjer jo eit språk, og dermed språkhistoria, eit kollektiv av slike individuelle grammatikkar. Der­ for må t.d. «Grammatikk 2» i figuren forståast som ein abstraksjon eller ei ge­ neralisering over ei mengd individuelle grammatikkar. Og dermed er da heller ikkje «Språk 1» herre dei språklege ytringane til foreldra og eldre sysken, men samlinga av dei språklege ytringane i heile samfunnet som barnet blir utsett for. Og i situasjonar med mykje språkkontakt vil denne heilskapen av språkle• ge ytringar også inkludera materiale frå andre språk og dialektar. På denne må• ten speler språkkontakt ei avgjerande rolle i språkhistoria. Ettersom grammatikkar ikkje blir overforde direkte frå ein språkbrukar til ein annan, men indirekte ved språktileigning, kan vi ikkje venta at resultatet av språktileigninga skal vera ein noyaktig kopi av grammatikken til den forre ge­ nerasjonen. Lat oss ta eit eksempel: I Bergen på hansatida var det nrer kontakt mellom to svrert like språk, gammalnorsk og mellomlågtysk. Begge desse språka hadde tre genus og fire kasus i substantiv. Resultatet av denne kontakten var eit språk, eller snarare ein dialekt, med to genus og inga kasusboying av substantiv. Det mest kontroversielle ved denne modellen er nok likevel at han knyter all grammatisk endring til språktileigninga, og såleis utelukkar at også vaksne språkbrukarar kan endra grammatikken. Dermed ser det og ut til at han redu­ serer språkkontaktens rolle til eit minimum. Om dette stemmer eller ikkje, av­ heng av korleis ein tolkar modellen og kva ein meiner med endring. Det er ingen nodvendig konsekvens av modellen at ytre faktorar ikkje kan spela ei rolle i språkhistoria, og heller ikkje at vaksne ikkje kan endra språket sitt gjen­ nom livet. Eg vil minne om at dei endringane vi er interesserte i, er endringar i den internaliserte grammatikken åt språkbrukarane. Dette utelukkar ikkje inn­ ovasjonar i dei språklege ytringane hos vaksne språkbrukarar. Men her lyt vi skilja mellom endring og innovasjon. Det er fyrst når ein innovasjon har vorte oppteken som del av grammatikken hos neste generasjon, at vi kan tala om ei grammatisk endring. Innovasjonar som ikkje overlever eit generasjonsskifte, forer ikkje til grammatisk endring, og blir derfor heller ikkje ein del av språk• historia. Som dome på ein slik innovasjon kan vi ta eit ordstillingsmonster som det vi finn i (1), som er frå ein tekst skriven på dansk av ein nordmann på 1400-talet. Diakron syntaks og språkkontakt 95

(1) at tesse peninge ei lokne ware 'at desse pengane ikkje var betalde' (DN VII 444, 1452)

Dette ordstillingsmpnsteret, med det finitte verbet på siste plass, stpyter vi på ein sjeldan gong i norskdanske tekstar på 1400- og 1500-talet. Det fanst ikkje i gammalnorsk, og det er heilt umogleg i moderne norsk. Det var ein innova­ sjon på 1400-talet, sannsynlegvis under påverknad frå tysk. Men vi finn det alt­ så ikkje i seinare tekstar. Det var ein innovasjon skapt av vaksne språkbrukarar, som ikkje slo igjennom. Det vart aldri internalisert som ein del av den nye ge­ nerasjonens grammatikk, og det vart derfor heller ikkje ein del av norsk språk• historie. Språkkontakt er ikkje tilstrekkjeleg som förklaring på språklege endringar. I tillegg treng vi språkinterne förklaringar. Når det gjeld to av dei endringane eg skal drpfta her, nemleg oppkomsten av eit

3. far-subjekt I norsk skriftmål finn vi i dag tilfelle

(2) a. For gutteme i Bergen at sende et spark i bakenden paa en stril ... var en al­ mindelig sport (J anson 1913 s. 97, sitert etter Western 1921) b. Den mest effektive måte å forhindre et israelsk atomvåpenprogram skulle vrere for vestmaktene å garantere pyeblikkelig intervensjon (Samtiden 1965, sitert etter Hantson 1983) c. For FN å la dette passere stod for meg som å innby Stalin til en ny Berlin­ aksjon (Bull 1980, sitert etter Faarlund et al. 1997)

Som eksempla i (3) viser, finst denne konstruksjonen også i engelsk,

(3) a. For the Americans to attack Iraq would be a threat to peace in the area b. I would like for you to read my poem C. I prefer for him to leave now

Det er likevel lite sannsynleg at den norske konstruksjonen skuldast engelsk påverknad. For det fyrste finst han i norsk allereie på ei tid da den engelske på- 96 Jan Terje Faarlund verkanden var minimal. Setninga i (2a) er frå 1913. For det andre er det lett å påvisa korleis konstruksjonen ka ha oppstått ved reanalyse internt i norsk. Al­ lereie i gammalnorsk var det vanleg med eit ledd fore infinitivsmerket.

(4) a. hörmuligt er slfkt at vita det er s0rgjeleg å få vita om slikt (Hkr III.512.10) b. ek haföa nu retlat sex skip 6r landi at hafa eg hadde no tenkt å ha med seks skip ut or landet (Hkr II.201.19)

I (4a) står objektet for infinitiven (slikt) fore infinitivsmerket. Infinitivskon­ struksjonen har altså eit slags «forfelt» dit ein kan flytta ledd som elles hoyrer til bak verbet (jf. ek veit slikt). Men det er ikkje tale om forfelt av same slag som i hovudsetningar. Det ser vi av (4b), der to ledd står fore infinitivsmerket, og begge ledda er slike som elles normalt ville stå etter verbet (jf. han hefr sex skip 6r landi). Forutan dei subjektaktige for-frasane i (2) er det no mest berre negasjonsadverbialet som kan stå fore infinitivsmerket, (Sa), medan vi i eldre nynorsk og finn andre ledd fore infinitivsmerket, som i norront, (5b-d).

(5) a. Eg skal pr0va ikkje å gjera same feilen ein gong til b. En fulkommalige forbyodum weer hwariom manne wandrade ath awke og fullstendig forbyd vi kvar mann vanråd å auke (DN I.1016, 1505) C. derf0 er reg auu rret hoogre a miformue a pra:kie de glereligie buskap fe dok­ ke i Rom derfor er eg au rett huga av mi evne å preike det gledelege bodskap for dykk i Roma (Mbl 63, 1698) d. int med naakaa Slags Skjrelmhejt aa haa aat os enten Arv hrel Gos ikkje med noka slags lureri åta til oss anten arv eller gods (Bspr 131, 1800) e. her sjer fjelgt ut no f,/Jr fredmena F rp[k aa kodma idn her ser det fjelgt ut no for framande folk åkomma inn (Mbl 378, 1811)

I (Se) er den nominale utfyllinga i preposisjonsfrasen logisk subjekt for infini­ tiven. Etter midten av 1800-talet er dette den einaste typen ledd vi finn fore in­ finitivsmerket, förutan negasjon. (Se) er da også strukturelt tvitydig, ettersom preposisjonsfrasen og kan tolkast som adledd til adjektivet fjelgt. I moderne norsk kan vi, som vi har sett, og ha slike for-frasar som ikkje har noka rolle i oversetninga. Deira einaste semantiske funks jon er å uttrykkja subjektet for in­ finitiven, og av setningane i (5) er det- förutan (Sa) - berre (Se) som framleis er gangbar i norsk. Regelen om at ein kunne flytta eit ledd som hoyrer til i infinitivsfrasen fram til plassen fore infinitivsmerket, ser altså ut til å ha falle bort ein gong etter 1800. Om lag samstundes har vi fått ein ny type ledd fore infinitivsmerket, ein slags subjektsfrase oppstått ved reanalyse. Ein slik reanalyse kan ha vore hjelpt fram ved at det allereie fanst konstruksjonar med preposisjonsfrase fore infini­ tivsmerket i norsk, som i (5c-e). Diakron syntaks og språkkontakt 97

4. Infinitivsmerket te Ved sidan av det vanlege norske infinitivsmerket å har ein del vestlege dia­ lektar utvikla eit nytt infinitivsmerke te.

(6) a. da va ikje noke Arbei fo haano te ga aa bera Vatn i bytto (Lm 43) b. da var ein Hugnad te sjaa (Lm 91, 1853) C. og hadde så te seia vorte umvend proporsjonal (Tore 0rjaseter, sitert i Kol­ loen 1999 s. 339)

Dette har 6g vore forklart som lågtysk påverknad på bergensdialekten i hansa­ tida, med påfolgjande spreiing frå Bergen til dialektane omkring (Larsen & Stolz I 911-13). Eitt problem med ei slik förklaring er at det mellomlågtyske infinitivsmerket var to, og ikkje te. Nederlandsk hadde derimot te, men på• verknaden frå nederlandsk var monaleg mindre enn frå lågtysk på den aktuelle tida. Nesse (2002) drpftar og dette infinitivsmerket i bergensk og inntek eit mellomstandpunkt, i det ho förklarar det som resultat av indre faktorar under påverknad frå lågtysk. Eg skal her visa korleis dette infinitivsmerket kan ha oppstått uavhengig av ytre påverknad, og som ein klar parallell til oppkomsten av det eldre infinitivsmerket at > å. Infinitivsmerket i dei ulike germanske språka har ulik form og etymologisk opphav. Dei vestgermanske to (engelsk), te (nederlandsk) og zu (tysk), og go­ tisk du har alle opphav i same germanske preposisjon, medan nordisk at har opphav i ein annan preposisjon med liknande tyding. Denne preposisjonen kunne styra eit verbalsubstantiv, som gav opphav til infinitivsformene av verb i indoeuropeiske språk. I urgermansk var dette verbalsubstantivet avleidd med suffikset *-ono, som vart til *-an, som igjen ligg til grunn for infinitivs­ endingane i alle germanske språk. Opphavleg hadde infinitivar med infinitivsmerke ei final tyding 'for å ... '. Denne funksjonen er framleis tydeleg i eldre vestgermansk, der infinitiven også hadde kasusbpying (til skilnad frå gotisk og nordisk). Etter kvart vart den finale tydinga avbleikt og heilt borte, slik at infinitivsmerket kunne brukast i alle argumentposisjonar. Overgangen frå preposisjon til infinitivsmerke er så• leis eit tilfelle av grammatikalisering. Vi skal no sjå at denne overgangen frå preposisjon til infinitivsmerke har skjedd ein gong til i norsk. Den involverte preposisjonen er denne gongen til, og den aktuelle verbforma er ikkje eit verbalsubstantiv, men det som ofte blir kalla «den substantiviske forma åt verbet», nemleg infinitiv med å fpre. Ut­ gangspunktet er konstruksjonar som desse:

(7) a. austmen budo skip till att fora krvnonne godz Austmennene baud fram skip til å fora gods til krona (DN XVIII.33, 1389) b. Podl, Jesu Christi tenar, saa va kadl::e te a v.ere senningsbu Paulus, Jesu Kristi tenar, som var kalla til å vera sendebod (Mbl 62, 1698)

Her ser vi at infinitiven er styrt av preposisjonen til, som tidleg vart redusert til te. N este steg er at /o/ kunne ute latast etter te. Dei tidlegas te dpma på dette finn 98 Jan Terje Faarlund vi lenge etter hansatida, og slett ikkje i Bergen, noko som altså talar imot kon­ taktforklaringa.

(8) a. Aa har nett ichie meere l0st tee drichie taaff slich Stoup og har slett ikkje lyst til å drikka av eit slikt krus (Nordland 1716, Mbl 93) b. sole tok te snu se sola tok til å snu seg (Gudbrandsdalen 1750, Mbl 176)

Det kunne verka som om bruken av infinitivsmerke var relativt valfri på denne tida, srerleg i vers (som dei fleste av desse dpma er tekne frå). Men det er påfallande at det nettopp er etter preposisjonen te at infinitivsmerket kunne mangla. Preposisjonen til var også valfri i visse posisjonar, som t.d etter sub­ stantiv, (9a), og adjektiv, (9b, c).

(9) a. Ettredi reg hreve saa stor hog a siaa dokke, at reg aau kan gievre dokke aanne­ lig gaava te a werte strennigie etter di eg har så stor hug til å sjå dykk at eg og kan gjeva dykk åndeleg gåve til å verta faste (Stavanger 1698, Mbl 62) b. disse menniskie ... rerre va:rd a dt/Je (Stavanger 1698, Mbl 64) c. serdreilis atla: te a sa:ja Guds glereligire buschab srerleg eigna til å seia Guds gledelege bodskap (Stavanger 1698, Mbl 62)

Av dpma i (8) og (9) ser vi altså at på 1600- og 1700-talet var det tre moglege konstruksjonar med final infinitiv:

til å V (9a, c) til V (8a, b) å V (9a, b)

(Her står til for alle fonologiske former av preposisjonen, å står for alle former av det tradisjonelle infinitivsmerket, og V står for verbet i infinitiv). I ein slik situasjon kunne til bli reanalysert som infinitivsmerke, nett slik det hadde skjedd med at eit par tusen (?) år tidlegare. Resultatet er at te i mange dialektar kan brukast også infinitivsmerke) med forma te med final tyding, og til eit infinitivs­ merke med herre grammatisk tyding. 2

1 Petter Dass bruker avog til til at i slike konstruskjonar: sligt er ikke let til at vove. Dette kan vera anten for å få versemålet til å «gå opp», eller det kan vera eit forspk på å gje att te frå talemålet i dansk skrift. 2 Preposisjonen til er dessutan sjplv resultat av ei grammatikalisering av eit substantiv med ty­ dinga 'mål', jf. tysk Ziel. Diakron syntaks og språkkontakt 99

5. Ordstilling i leddsetningar I norr!,1nt har både leddsetningar og hovudsetningar det finitte verbet fore eit eventuelt setningsadverbial, som i (1Oa). Dette ordstillingsm!,1nsteret kan ein også finna så seint som på 15OO-talet, (1Ob).

(10) a. ef konungr bannaöi eigi om kongen nekta ikkje (Eg 190.21) b. oc der som de hafde icke kasted taget af de hus som staa paa Munkebryggen (Norsk-dansk, 1500-talet)

I generativ grammatikk er det vanleg å analysera ordstillinga i ( 10) som resultat av ei flytting av det finitte verbet frå den opphavlege plassen innanför verbfra­ sen (VP) til den funksjonelle plassen I (for «infleksjon») h!,1gare opp i struktu­ ren. Setningsadverbialet er generert like over VP, og det finitte verbet vil da flytte förbi dette. Dette er illustrert i (11).

(11) CP I

c~P ef . /---_ I' konungri VP I VP bannal'lii ADV eigi NP ti

Etter norr!,1n tid blir det slutt på denne verbflyttinga til I. I staden for m!,1nsteret i (10) har vi frå mellomnorsk tid og heilt fram til i dag rekkjefolgja setningsad­ verb - finitt verb i leddsetningar.

(12) a. at hand icke kendhe sseg mectig til at leghe noghen skat opo (DN X.595, 1530) b. viss du ikkje har lese boka b'. *viss du har ikkje lese boka

Den endringa som har skjedd, er altså at denne verbflyttingsregelen försvann frå grammatikken, slik at det finitte verbet vart ståande på sin opphavlege plass i VP. Denne endringa har vore sett i samband med bortfall av person- og talb0y­ ing på verbet, noko som skulle ha gjort I-knuten for «veik» til å kunna ta imot det finitte verbet (Holmberg og Platzack 1995). Eg skal ikkje gå mermare inn 100 Jan Terje Faarlund på denne forklaringsmåten, som stpyter på ei rekkje både empiriske og teore­ tiske problem. Eg skal berre nemna eitt av desse problema, fordi det også har ei vidare interesse innanför nordisk historisk syntaks, og det er at også infini­ tivar kunne flytta fram til plassen fore setningsadverbialet i norrpnt.

(13) a. at agimask ekki Svia-konungs veldi å lysta ikkje svenskekongens makt (Hkr 11.118.9) b. at lata eigi skera har sitt å lata ikkje klyppa håret sitt (Eg 6.13)

I denne samanhengen skal vi npya oss med å slå fastat regelen om verbflytting til I i leddsetningar fall bort ved overgangen frå gammalnorsk til nynorsk, tru­ leg ved slutten av hansatida. Og eg skal no visa korleis dette kan vera eit resul­ tat av kontakten med lågtysk. Mellomlågtysk hadde, som tysk framleis i dag, det finitte verbet sist i ledd­ setningar (eksempla er frå Braunmiiller 1998 s. 322).

(14) a. dat du my nicht en pinigest at du meg ikkje NEG piner b. Vnde he quam to nazareth de he togen was og han kom til Nazareth der han dregen var ' ... der han hadde drege frå'

Spprsmålet er så korleis ordstillinga i norsk kan ha endra seg ved kontakt med eit språk med eit heilt anna ordstillingsmpnster i utgangspunktet. Her kjem teorien om reanalyse ved språktileigning til hjelp. Tysk er eit ledd der utfyllingar til verbet typisk kjem fpre verbet. Dette gjeld finitte verb i leddsetningar, som i (15a), og det gjeld infinitte verb i både ho­ vud- og leddsetningar, som (15b, c), som er moderne hpgtysk. (I hovudset­ ningar flytter det finitte verbet fram til andre plass i setninga, som i (15b)).

(15) a. wenn du das Buch kaufst om du boka kjoper b. Ich habe das Buch gekauft eg har boka kjopt c. wenn ich das Buch gekauft habe når eg boka kjopt har

Dette vil seia at dei knutane i strukturen som inneheld eit verb, V og I, kjem til hpgre for utfyllingane til verbet. Av desse to knutane står I pvst, jf. (11), og i tysk altså lengst til hogre. Ei verbflytting frå V til I vil dermed ikkje vera synleg på overflata. Det finitte verbet blir normalt ståande sist anten det flytter til I el­ ler ikkje. Det er mykje som tyder på at lågtysk og norsk i Bergen i hansatida var så like og gjensidig forståelege at dei meir var å rekna som to dialektar enn som to ulike språk (Nesse 2002). Det vil seia at lågtysk også var ein del av det språ• ket som var materiale for barn som tileigna seg morsmålet sitt i Bergen på den tida (Språk 1 i figuren ovanför). Når desse barna hpyrde leddsetningar med det Diakron syntaks og språkkontakt 101 finitte verbet til slutt, kunne det i ein elles norskspråkleg kontekst bli reanaly­ sert som setningar utan verbflytting. Dersom den tyske påverknaden var sterk nok, kunne det fora til at nye generasjonar voks opp i Bergen og elles på Vest­ landet med ein grammatikk utan verbflytting til I i leddsetningar, og når språ• ket elles var norsk, med I fore V, resulterte dette altså i leddsetningar med ver­ bet på sin opphavlege plass i V, som i moderne norsk. Dette eksempelet er interessant fordi det viser korleis språkkontakt kan fora til nye strukturar som er ulike dei ein finn i begge språka som er i kontakt. Det kan ein förklara herre dersom ein kombinerer ytre og indre faktorar.

6. Avslutning I denne artikkelen har eg freista å visa at språkkontakt kan spela ei viktig rolle som del av repertoaret av språkleg påverknad som nye generasjonar har som grunnlag for språktileigninga - også i form av mpnster overtekne frå utanland­ ske språkbrukarar i samfunnet. Ytre faktorar kan altså utlpysa ei endring, men det faktiske utfallet er bestemt av indre faktorar som avgjer kva slags reanalyse som faktisk er mogleg, og dette er igjen bestemt av universelle grammatiske prinsipp.

Kjelder og litteratur Kjelder Norr0nt og mellomnorsk: DN= Diplomatarium Norvegicum (med bind- og brevnummer, etterf0lgt av årstal). Eg = Jonsson, Finnur (ed.): Egils saga Skalla-Grfmssonar. K0benhavn 1886-1888. Hkr = Jonsson, Finnur (ed.): Heimskringla: Noregs konunga sögur af Snorri Sturluson 1-4. K0benhavn 1893-1901.

Eldre nynorsk: Bspr = Dalen, Arnold & Jan Ragnar Hagland, 1985: «I det meest upolerede Bonde­ sprog». Tekster på trli)ndermål 1707-1856. Oslo. Lm = Aasen, Ivar, 1985 [1899]: Pr0ver av landsmålet i Noreg. 3. utg. Voss. Mbl = Venås, Kjell, 1990: Den fyrste morgonblånen. Tekster på norsk frå dansketida. Oslo.

Moderne norsk: Bull, Trygve, 1980: For å si det som det var. Oslo. Janson, Kristoffer, 1913: Hvadjeg har oplevet: Livserindringer. Kristiania. Kolloen, Ingar Sletten, 1999: Berre kjrerleik og d0d. Ein biografi om Tor Jonsson. Oslo.

Annan litteratur Braunmtiller, Kurt, 1998: Wortstellungstypologische Untersuchungen zu den Kon­ taktsprachen der Hansezeit (Mittelniederdeutsch, Dänisch, Schwedisch). I: Histo- 102 Jan Terje Faarlund

rische germanische und deutsche Syntax. Red. av John Ole Askedal. Frankfurt. S. 315-334. Faarlund, Jan Terje, Svein Lie & Kjell Ivar Vannebo, 1997: Norsk referansegramma­ tikk. Oslo. Hantson, Andre, 1983: Does Norwegian have a FOR Complementizer? I: Nordic Jour­ nal ofLinguistics 6. S. 101-114. Holmberg, Anders & Christer Platzack, 1995: The role of inflection in Scandinavian syntax. Oxford & New York. Larsen, Amund B. & Gerhard Stoltz, 1911-12: Bergens bymål. Kristiania. Nesse, Agnete, 2002: Språkkontakt mellom norsk og tysk i hansatidens Bergen. Oslo. Western, August, 1921: Norsk riksmålsgrammatikk. Kristiania. Ordboken som språklig mötesplats

Anna Helga Hannesd6ttir

Från medeltiden och långt in på 1800-talet ägnades i princip all lexikografisk verksamhet i de nordiska länderna åt att sammanställa ordlistor och ordböcker som innehöll två eller flera språk. De flerspråkiga ordböckerna, som för det mesta har ett kontinentalt ursprung, är ofta ämnesmässigt ordnade, vilket gör att ordbokens samtliga språk kan fungera som källspråk. Ett och samma arbete kan därför finnas i flera versioner som varierar inbördes både med avseende på hur många språk och vilka språk det är som behandlas. Med tiden utvecklas emellertid en inhemsk, nordisk lexikografi. Denna får antas ha tillkommit för att möta nordbornas behov av hjälpmedel i deras kontakt med andra språk. Genom förekomsten av främmande språk i äldre tiders ordböcker kan dessa bidra till att belysa den språkliga situation som rådde i de nordiska samhällena när de tillkom. Det kan därför vara intressant att kartlägga vilka de främmande språken är och när de först behandlas inom ramen för den nordiska lexikogra­ fin. Den enskilda ordboken manifesterar också en direktkontakt mellan de språk som där kontrasteras och det är rimligt att anta att det föreligger en viss påverkan mellan de aktuella språken sinsemellan. Nedan kommer jag att ge några exempel på hur främst den svenska som presenteras i de tidiga ordböck• erna bär märken av kontakten med ordbokens andra språk.

Språken i ordböckerna Jag skall här redogöra för vilka språk som förekommer tillsammans med Nor­ dens språk i ordböcker som tillkom före mitten av 1800-talet. Av lätt insedda skäl ges här ingen fullständig översikt över den nordiska ordboksproduktionen och heller ingen ingående genomgång av hur de enskilda verken förhåller sig till en inhemsk respektive kontinental ordbokstradition. Det som redovisas är dels vilka språkkonstellationer det är som behandlas i ordböckerna, dels när de främmande språken uppträder för första gången. Anledningen till att ett nytt främmande språk inlemmas i respektive lands lexikografi diskuteras kortfattat, liksom de funktioner ordböckerna kan ha varit avsedda att fylla.

Latinet och andra lärda språk Den speciella roll som latinet spelade i de nordiska samhällena hela medeltiden igenom och långt in i tidigmodern tid reflekteras naturligtvis i den lexiko- 104 Anna Helga Hannesd6ttir grafiska verksamheten. Från medeltiden känner vi till ordlistor och glossarier av olika omfång där latinska ord förklaras på danska, isländska, norska respek­ tive svenska. Också de första ordboksarbeten som trycktes i Norden innehåller latin. Latin och danska förekommer redan i den alfabetiskt ordnade Vocabu­ larium ad usum dacorum, som trycktes första gången i Paris 1510, och latin och svenska i Variarum rerum vocabula (1538). Hundra år senare, vid mitten av 1600-talet, tillkom flera arbeten som inne­ håller isländska och latin. De flesta var mycket kortfattade gloslistor som bifo­ gades grammatiska översikter över isländskan, såsom Arngrimur Jonssons his­ toriska översikt som trycktes 1648 och Runolfur Jonssons grammatik (Jonsson 1651). Andra är mera spektakulära, såsom Worms runlexikon (Worm 1650). Medan både den danska Vocabularium och den svenska V ariarum var avsedda att användas i danskars respektive svenskars studium av latinet var syftet med de isländska arbetena snarare att underlätta bl.a. danskars och svenskars studier av isländska medeltidstexter än islänningarnas latinstudier. Detsamma gäller Rugmans isländsk-latinska Mono-syllaba Is-landica (1676) och Gudmundur Andressons Lexicon islandicum (Andrre 1683). Andresson hämtar verkets ord­ förråd huvudsakligen från medeltidslitteraturen, men det innehåller också en hel del ord ur det samtida isländska talspråket (Ingolfsson 1999 s. xxv). An­ dressons ordbok är emellertid speciell på så vis att de isländska uppslagsorden inte bara förklaras på latin. Omkring 13 % av ordbokens artiklar innehåller för• utom latinet också någon form av information på hebreiska. Detta tycks vara första gången som hebreiska förekommer i en nordisk ordbok. Nästan lika många artiklar (omkring 11 %) innehåller grekiska ekvivalenter till det isländ• ska uppslagsordet, och i enstaka fall även danska. I den svenska lexikografin introduceras translittererad hebreiska i Spegels Glossarium 1712 och förekom• mer 1715 i ett litet arbete av Jesper Swedberg (se Holm 1986 s. 53). Grekiskan är annars det språk som efter latinet behandlas först inom den nordiska lexiko­ grafin. Redan på 1500-talet trycktes den första svensk-grekiska ordboken (Hel­ singius 1587) och några år senare det första arbetet som innehöll grekiska och danska (Pors 1594). Båda dessa verk innehåller dessutom latin.

Internordiska ordböcker Den politiska situationen i Norden avspeglas på ett naturligt sätt i den tidiga lexikografin. När två av Nordens språk förtecknas i ett och samma arbete av lexikografisk karaktär gäller det först danska och norska (B jelke 1634) och kort därefter svenska och finska (Schroderus 1637). Syftet med de verk som innehåller danska och norska var ofta att på det ena språket (främst danskan) förklara någon specifik typ av ord i det andra språket (vanligen norskan). Så förtecknas exempelvis en del norska juridiska termer och fraser som avvek från den etablerade danska terminologin i Bjelkes översikt över det danska och norska lagspråket (B jelke 1634). De särnorska termerna förklaras dels på dans­ ka, dels på latin. Också norska dialektala ord får en dansk förklaring i den Ordboken som språklig mötesplats 105 första nordiska dialektordlistan, Jenspns Den norske Dictionarium eller Glose­ bok från 1646 (se Vikpr 2000). När det gäller svenska och finska förelåg na­ turligtvis ett helt annat behov av hjälpmedel för att underlätta all slags kommu­ nikation mellan den svensktalande och den finsktalande befolkningen i det svensk-finska riket. Den första ordbok som innehåller båda språken har dock en tillkomsthistoria som inte direkt är föranledd av kommunikativa problem. Upphovsmannen, Erik Schroderus, fick 1635 ett kungligt uppdrag som innebar en resa till de finska delarna av riket (Hesselman 1929 s. XIV). Där väcktes hans intresse för det finska språket och han sammanställde den första förteckningen över finska ord. Denna infogade han sedan i sitt arbete Lexicon latino-scon­ dicum som ett fjärde språk, jämte svenska, latin och tyska. Från mitten av 1600-talet har produktionen av finsk-svenska och svensk-finska ordböcker va­ rit livaktig (Romppanen 2000). Föreställningen om isländskan som det nordiska urspråket utlöser en forsk­ nings- och utgivningsverksamhet i Danmark och Sverige, som bl.a. resulterar i de ovannämnda förteckningarna över ordförrådet i de isländska medeltids­ handskriftema. De isländska orden försågs med förklaringar på danska respek­ tive svenska och ofta även på latin. Medeltidsisländskan finns också väl representerad i det götiska ordförråd som Stiemhielm (1643), Verelius (1691) och Spegel (1712) beskriver i sina arbeten. Det dröjde emellertid in på 1800-ta­ let innan den första ordboken med den samtida isländskan gavs ut, tillsammans med danska (Lexicon 1814), och ordböcker innehållande modem isländska och svenska respektive norska hör 1900-talet till. Bortsett från fornisländskan, som av kulturella skäl får en särställning inom den internordiska lexikografin, och finskan, som genom Schroderus försorg ti­ digt introduceras i den svenska lexikografin, är det först på 1700-talet som Nordens övriga icke-skandinaviska språk behandlas i ordböckerna. Den krist­ na missionen på Grönland resulterade bland annat i en grönländsk-dansk ord­ bok (Egede 1750) och både svenskars och norrmäns kontakt med samerna av­ satte spår i den lexikografiska produktionen. Den första av flera ordböcker som innehåller svenska och samiska trycktes 1738 (Fiellström 1738) och de antag­ ligen enda arbeten med danska och samiska som någonsin publicerats tillkom under senare delen av 1700-talet (Leem 1756 och 1768-81). Vid 1700-talets slut är det bara färöiskan som ännu inte har inlemmats i den nordiska lexiko­ grafin. Regelrätta ordböcker som innehåller både danska och svenska tillkommer först under 1700-talet. Här måste dock biskop Haqvin Spegels lexikografiska insatser nämnas. Hans stora ordbok Glossarium - Sveo-Gothicum har jag behandlat ingående i ett annat sammanhang (Hannesd6ttir 1998 s. 128 ff.). Ett av Spegels många syften med ordboken var att underlätta för den tidigare dans­ ka befolkningen i de sydsvenska landskapen att förstå deras nya kyrkospråk: svenskan. Han avser därför att ge danska ekvivalenter till de svenska uppslags­ orden. Detta gör han också ibland. Förutom Spegels ordbok är den första - och största - av de dansk-svenska arbetena Matthias W emers omfångsrika verk i 106 Anna Helga Hannesd6ttir fem delar, där latinet är källspråk och där danskan och svenskan utgör mål• språk (Werner1766-[78]). Trots att både danska och svenska alltså förekom• mer, omöjliggör dock ordbokens alfabetiska uppläggning användningen av den som en dansk-svensk eller svensk-dansk ordbok. Den fungerar snarare som en latinsk-dansk och latinsk-svensk ordbok i ett. När ordboksarbeten av mera konventionell natur och rimligt omfång börjar publiceras representerar naturligt nog danskan språket i båda delarna av tvillingriket och ordböckerna får titlar som Dansk-norrsk och svensk ordbok (Lundblad 1819). Den internordiska lexikografin avspeglar såväl den kulturella som den språkpolitiska situationen i Norden under den aktuella tiden. Det är i Danmark och Sverige som ordböckerna tillkommer och finska, isländska och norska är sekundära i förhållande till danska och svenska. De ordböcker som behandlar isländska är avsedda att göra fornspråket tillgängligt för andra än islänningar. Norskan lyser av naturliga skäl så gott som helt med sin frånvaro, utom i sam­ manhang där avgränsade lexikaliska subsystem kontrasteras mot motsvarande danska vokabulär. Den ringa omfattningen av lexikografisk verksamhet över huvud taget i Norge är naturligtvis ett utslag av den språkpolitik som fördes inom den dansk-norska unionen. Språkkonstellationen danska-samiska är på så sätt belysande.

De moderna, utomnordiska språken De moderna språk som idag utgör de vanligaste skolspråken i de nordiska län• derna introduceras i nordisk lexikografi under 1600- och 1700-talet. I Danmark tillkommer redan under 1600-talet ordböcker med franska (Matras 1628), itali­ enska och tyska (Matras 1643) samt engelska (Bolling 1678) jämte danskan. Det som framstår som anmärkningsvärt beträffande dansk lexikografi är italienskans entre så tidigt som 1643. Förklaringen till den speciella språk• konstellationen med italienska och danska finner vi vid Sorp adliga akademi - närmare bestämt förkroppsligad i professor Matras, enligt försättsbladet till den fransk-danska ordboken »professeur des langues Frarn;oise & ltalienne en l'illustre Academie de Sore» (Matras 1628). Att hans tidiga arbeten innehåller tyska vid sidan av dessa två språk är mindre förvånande med tanke på den be­ tydelse tyskan hade i det danska samhället vid denna tid. Trots att tyskan ingår i Matras arbete redan 1643, för den i övrigt länge en förvånansvärt undan­ skymd tillvaro inom den danska lexikografin. Först 1764 publiceras den första stora ordboken mellan danska och tyska (Aphelen 1764) medan den första eng­ elsk-danska ordboken trycks redan 1678 (Bollings Engelske dictionarium). I Sverige är det inte förrän på 1700-talet som de moderna språken på allvar gör sitt intåg i lexikografin. Visserligen redovisar den ovannämnde biskop Spegel i sin ordbok ekvivalenter från ett stort antal främmande språk till de svenska uppslagsorden, närmare bestämt ett tjugotal. Bland dem återfinns de största kulturspråken i Europa. Spegels syfte med dessa ekvivalenter är emel­ lertid av sådan natur att hans ordbok inte fungerar som en flerspråkig ordbok Ordboken som språklig mötesplats 107 med svenskan som källspråk och samtliga de andra språken som målspråk - snarare får något av de andra språken fungera som målspråk. Engelskan exem­ pelvis förekommer i Spegels ordbok men den introduceras på riktigt betydligt senare i Sverige än i Danmark. Men när det sker är det i stor stil i Jacob Sere­ nius engelsk-svenska (1734) och svensk-engelska (1741) ordböcker. Senare tillkommer arbeten som innehåller anvisningar om hur de engelska orden skall uttalas och som sålunda är inriktade på att underlätta svenskarnas muntliga kommunikation med engelsmännen. När det gäller tyska, franska och ryska rå• der den omvända ordningen: först publiceras små, pedagogiskt upplagda arbe­ ten och senare tillkommer de stora, omfångsrika verken. Från 1600-talets bör• jan finns en liten tysk och svensk dialogsamling med bifogad gloslista (Sam­ taal på tyska och svenska u.å.) och liknande verk publicerades också på 1700- talet. Titlar som Lateinisches, teutsches und schwedisches Wörterbiichlein för

De flesta orden i ordlistorna är av samma slag som orden ovan, vardagliga och konkreta: bröd, brännvin, nattvardsvin, äpplevin, vin från Navarra. Över hu­ vud taget tycks man ha diskuterat många olika typer av vin. Också ord som har med sjöfart och valfångst att göra påträffas, såsom kompass, val etc. Dessutom radas räkneorden upp. En del fraser förtecknas också, och dessa har en rent kommunikativ funktion på samma sätt som fraserna i en parlör: titta där, vad är det, var så god och sitt etc. (Jacoby 1995). I en av ordlistorna finns några fraser som varken är baskiska eller isländska utan snarare ett slags pidgin med inslag av båda dessa språk och dessutom engelska och franska (Guömundsson 1979).

Språket i ordböckerna När två språk förekommer parallellt - och i en så nära kontakt som de gör i en ordbok - är det naturligt att de på olika sätt påverkar varandra inom ordboken. Här kommer jag endast att visa påverkan som svenskan och i viss mån isländ• skan utsätts för och endast såsom språket presenteras inom ordbokens ram. I ett historiskt perspektiv är det svårt att bedöma hur en omvänd påverkan kan ha sett ut, dvs. om och i så fall hur svenskan kan ha inverkat på ordbokens andra språk. Redan bedömningen av äldre tiders svenska är vansklig nog för en nutida svensk. De principiella problem som är förknippade med att använda ordböcker som språkhistoriska källor har diskuterats av Ralph (1992). Ordboken som språklig mötesplats 109

I ordböckerna kan man urskilja olika typer av påverkan. Å ena sidan påträf• fas naturligtvis sådant som beror på språkens kontakt på det strikt individuella planet, dvs. lexikografens kunskap om och färdighet i de båda inblandade språ• ken. Av lexikografernas egna uttalanden att döma var så gott som fullständig avsaknad av alla kunskaper i det främmande språket den mest framträdande egenskapen hos den närmaste föregångaren (Hannesd6ttir & Ralph 1988). Å andra sidan har vi sådan påverkan som mer än något annat är en följd av att folkspråkens lexikografi ännu inte hade funnit sin form. Andra fenomen där• emot är typiska för den lexikografiska beskrivningen i allmänhet, alltså text­ typiska, och sålunda ganska vanliga också i dagens ordböcker. I 1500- och 1600-talsordböckerna är svenskan i de allra flesta fall sekundär till latinet. Svenskans funktion i ordboken tycks i första hand vara att utgöra en ingång till latinet, och det är inte förrän på 1700-talet som svenskan på allvar blir föremål för en lexikalisk beskrivning på egna villkor. Också andra språk än latinet som uppträder jämte svenskan sätter sina spår. Jag skall här visa någ• ra exempel på hur den svenska vi möter i några av de tidiga ordböckerna bär märken av det språk de kommer i kontakt med i den enskilda ordboken.

Vilka ord? Det svenska ordförråd som behandlas i en ordbok varierar i stor utsträckning beroende på om svenskan fungerar som källspråk i ordboken eller som mål• språk. Även syftet med ordboken, dvs. om den i första hand är avsedd för svensktalande användare eller om svenskan förutsätts vara ett främmande språk för användarna, sätter sina spår i det ordförråd som presenteras. Generellt kan sägas att det finns en tendens till att det främmande språket har en styrande effekt på det andra språkets ordförråd, inte bara när det fungerar som ordbo­ kens källspråk utan också när det utgör målspråk. Den tydligaste påverkan från det främmande språket på det andra språkets ordförråd märks i de fall där det är källspråket som är det främmande språket och där lexikografen inte har haft ett etablerat ord att tillgå som ekvivalent till ett uppslagsord som betecknar en företeelse som är ny för målspråkssamhället. Hur de svenska lexikograferna hanterade sådana problem och hur de genom sina lösningar har bidragit till att utöka ordförrådet har uppmärksammats en del. De äldsta svenska ordlistornas lösningar, såsomforhals och baakhals som svenska beteckningar på det som på latin heter iugulus respektive ceruix, dis­ kuteras av Johansson (2000). Hur lexikograferna själva såg på sin egen roll när det gällde att förse nya företeelser med svenska benämningar diskuteras bland annat av Möller (1745, Företal, s. [5] f.). Han framhåller sitt bidrag till ord­ förrådets riktande när han förespråkar talekonst för oratoria. Även om just det­ ta ord finns belagt i svenskan redan på 1500-talet (NEO) är Möllers resone­ mang intressant som ett exempel på hur han såg på sin gärning. En helt annan typ av styrning av det ordförråd som presenteras finner vi i W allenius arbete Project af swensk grammatica från 1682. Trots sin titel består verket nästan enbart av en förteckning över svenskans substantiv, ordnade efter 110 Anna Helga Hannesd6ttir

deras genus. Wallenius var verksam i Åbo och det är rimligt att tänka sig att finnarnas problem med svenskans genussystem har varit en starkt bidragande orsak till att hans ordlista ser ut som den gör (Wallenius 1682 s. [11]; se även Hannesd6ttir 2000). Trots att finska inte förekommer i arbetet över huvud taget kan uppläggningen antagligen förklaras med de strukturella skillnader som föreligger mellan de båda språkens nominalkategorier.

Ordstruktur De tydligaste exemplen på morfologisk påverkan på de svenska ord och upp­ slagsenheter som presenteras i ordböckerna är dessas anpassning till det främ• mande språkets ordbildningsmönster. Främst märks detta i 1600-talets svensk­ latinska verk. I den stora Dictionarium Latino-Sveco-Germanicum (Gothus 1640) hittar vi mängder av uppslagsenheter som de följande: (I) Book ther vthi allahanda ord förklaras; Dictionarium. (2) Hufwudprydning hafwande; Diadematus (3) pottemakare tilhörigh; Figlinus De tre exemplen representerar typer av konstruktioner som är mycket vanliga i de tidiga ordböckerna. Här illustreras hur latinets ordförråd och ordbildnings­ mönster ligger till grund för de svenska konstruktionerna. Exempel (1), »Book ther vthi allahanda ord förklaras», är ett praktfullt och i detta sammanhang rätt roligt exempel på enheter som rimligen inte var lexikaliserade i svenskan. Dess främsta funktion var att ge den svenska användaren tillgång till det latinska or­ det dictionarium. I avsaknad av en lexikaliserad ettordsenhet har lexikografen tillgripit en parafras med betydelsen hos det latinska ord han vill leda använ• daren till. Ett inhemskt ord för sådana böcker finns belagt först 1690, då i for­ merna ordabok och ordebok, och något senare (1703) i den form som sedan etablerades som standardform: ordbok (SAOB s.v. ordbok). Också konstruktioner av den typ som exemplifieras i (2) är talrika i de tidiga svensk-latinska ordböckerna, och konstruktionen i exempel (3) påträffas även i de första svensk-tyska verken (Hannesd6ttir 1991). Sådana enheter blir emellertid med tiden mindre vanliga, även om de påträffas i arbeten som till­ kom på 1700-talet. Särskilt den sista typen, »något tillhörig», är seglivad och helt försvinner inte användningen av »tillhörig-konstruktionen» ur den sven­ ska lexikografin förrän långt senare. Den dröjer exempelvis kvar i ett av de första försöken till enspråkig svensk ordbok, C.J.L. Almqvists fragment från 1842: (4) Astrologisk, u. astrålå'gisk, a. 2. - Stjemtyderi tillhörig; se Astrolog. Almqvist använder konstruktionen flitigt på det sätt som framgår av exempel (4), dvs. för att parafrasera betydelsen hos adjektivavledningar med -isk.

* Ordboken som språklig mötesplats 111

Den tidiga isländska lexikografin är speciell på så sätt att den i så stor utsträck• ning är inriktad på medeltidsspråket. Det är därför främst i ordböcker där isländskan utgör målspråk som det finns utrymme för beteckningar på nya fö• reteelser och begrepp. Tydligast märks påverkan från källspråket genom över• användning av främmande prefix, som be- ochfor-, suffix som -ari, och ge­ nom spontant bildade sammansättningar som ofta har det främmande språkets struktur som förebild. Sålunda använder Jon Amason i sin Nucleus latinitatis (1738) substantivet korn som senare led i isländska ekvivalenter till latinska di­ minutivavledningar, till exempelflöskukorn för det latinska laguncula och kör• fukorn för fiscella (K varan 2000). Denna påverkan fick dock inga bestående följder. I den nutida isländskan förekommer prefixen be-/bi- och for- endast i ett fåtal ord och inget av dem är produktivt i ordbildningen. Suffixet -ari an­ vänds däremot fortfarande flitigt och ingår nu i den uppsättning avlednings­ element som den moderna isländskan förfogar över. Substantivet korn kan fortfarande användas på det sätt som Jon Amason gjorde, dvs. som senare led i spontana sammansättningar. Eftersom den grammatiska kategorin diminutiv saknas i isländskan har det emellertid inte fått någon grammatikaliserad funk­ tion i isländsk ordbildning.

Sammanfattning Den tidiga nordiska lexikografin är i stor utsträckning kulturpolitiskt och kulturhistoriskt motiverad. I de lexikografiska arbeten som i första hand var avsedda att fungera som hjälpmedel i nybörjarstudiet förekommer språk som var kulturpolitiskt viktiga för respektive samhälle. Hit hör naturligtvis latinet, franskan och tyskan. De mera avancerade arbeten där dessa språk ingår var av­ sedda att främja det kollektiva, lärda språksamhällets kontakt med den kon­ tinentala kulturgemenskapen snarare än individens kommunikativa färdighe• ter. Språkkonstellationer som främst motiveras av kulturhistoriska faktorer är grekiska och danska respektive grekiska och svenska. Detsamma gäller före• komsten av hebreiska. Att även medeltidstextemas isländska språkform be­ handlas så tidigt och så ingående, kan förklaras med dessa texters kulturhisto­ riska betydelse, och de ordböcker där isländskan utgör källspråk kan ses som ett viktigt moment i nordisk kulturexport. Den språkliga mångfald som fanns i de nordiska samhällena på 1600- och 1700-talet avtecknar sig endast i stora drag när man försöker beskriva den med utgångspunkt i språkens förekomst i ordböckerna. Den språkkontakt som manifesteras i tillkomsten av en ordbok ligger i första hand på en samhällelig nivå. Den individuella kommunikationen förutsätter förutom förtrogenhet med avkodning och produktion av texter också muntliga färdigheter som svårligen förmedlas i ordböcker. För att vara språkliga mötesplatser får nog de gamla ordböckerna betecknas som tämligen stillsamma. 112 Anna Helga Hannesd6ttir

Källor och litteratur Källor ( ordböcker) Almqvist, Carl Jonas Love, 1842-[44]: Ordbok öfver Svenska Språket i dess närvaran• de skick. Örebro. Aphelen, H[ans] von, 1764: Kongelig Dansk Ord-Bog, oplyst med Exempler og Tale­ maader. F0rste Torne Dansk og Tydsk. Anden Torne Tydsk og Dansk. Ki0benhavn. Andrre, Gudmundus, 1683: Lexicon islandicum. Havnire. [Även utg. 1999: Oröfrreöirit fyrri alda 4. Reykjavfk.] Amason, Jon, [1738]: Nucleus latinitatis. Hafnire. [Även utg. 1994: Oröfrreöirit fyrri alda 3. Reykjavfk.] Bjelke, Jens, 1634: Den danske oc norske lougs des summariske indhold [ ... ]. Ki(ilben­ haffn. Bolling, Frideric, 1678: Engelske Dictionarium, af hvilcket kand lreris den Engelske Tale inholdendis de Ord, som icke hafver nogen kiendelig Affinitet enten med Lati­ nen eller Dansken. [Havnire.] Egede, Paul, 1750: Dictionarium grönlandico-danico-latinum. Hafnire. Ehrström, E.G. & Ottelin, C., 1814, 1821-22: Lärobok i ryska språket. S:t Petersburg &Åbo. Fichtelius, Joachim, 1717: Weg-Weiser zur teutschen Sprache. Stockholm. Fiellström, Pehr, 1738: Dictionarium sueco-lapponicum. Stockholm. Geitlin, Gabriel, 1833-34: Ryskt och svenskt hand-lexicon. Helsingfors. Giese, Albert, 1730: Then tyske språkmästaren. Stockholm. Gothus, Jonas Petri, 1640: Dictionarum Latino-Sveco-Germanicum. Lincopire. Groening, Michael, 1750: Grundelig handledning til ryska språket jemte et tilräckeligit vocabularium. Stockholm. Helsingius, Elaus, 1587: Synonymorvm libellvs. Stockholmire. Hipping, Anders J., 1810: Försök til svenska och ryska samtal. Sanktpeterburge. Jens(iln, Christen, 1646: Den Norske dictionarium eller glosebog. Ki0benhaffn. [Även utg. i faksimil 1946. Bergen.] Jonsson 1651 = Grammaticre islandicre rudimenta [ ... ] edita per Runolphum Jonam. Hafnire. Lateinisches, teutsches und schwedisches Wörterbtichlein för die aller ersten Anfänger. Stockholm 1716. Leem, Knud, 1756: En lappesk nomenclator. Tronhiem. Leem, Knud, 1768-81: Lexicon lapponicum bipartitum: Lapponico-danico-latinum et danico-latino-lapponicum cum indice latino. Nidrosire. Lexicon islandico-latino-danicum Biömonis Haldorsonii [ ... ] cura R.K. Raskii editum. Havnire 1814. [Lundblad, Sven,] 1819: Dansk-norrsk och svensk ordbok. Stockholm. Matras, Daniel, 1628: Le petit dictionaire franc;ois-danois. Ki(ilbenhaffn. Matras, Daniel, 1643: Nomenclature franc;oise, allemande, italienne et danoise. Copen- hague. Möller, Levin, 1745: Noveau dictionaire franc;ois-svedois et svedois-franc;ois. Upsala. NEO = Nationalencyklopediens ordbok. Höganäs 1995-96. Ordabok finsk, svensk och rysk. Viborg 1845. Pors, Matthias, 1594: De nomenclaturis romanis. Frankfurt. Rugman, Jon, 1676: Mono-syllaba Is-landica. Upsalre. Rysk tolk, för swenskar. Åbo 1814. Samtaal på tyska och svenska. Stocholm u.å. SAOB = Ordbok öfver svenska språket utgifven af Svenska Akademien. Lund 1898-. Schroderus, Ericus, 1637: Lexicon latino-scondicum. Holmire. Ordboken som språklig mötesplats 113

Serenius, Jacob, 1734: Dictionarium anglo-suethico-latinum. Hamburgi. Serenius, Jacob, 1741: Dictionarium suethico-anglo-latinum. Stockholmire. Spegel, Haqvin, 1712: Glossarium - Sveo-gothicum eller Swensk-Ordabook. Lund. Stiernhielm, Georg, 1643: Gambia swea- och götha måles fatebvr. Stockholm. Swedberg, Jesper, 1715: Lexicon in qvo voces latinae, ebraeae et graecae [ ... ]. Scaris. Svensk och fransösk orde-bok. Efter en naturlig ordning under vissa titlar. Stockholm 1703. Wallenius, Gabriel, 1682: Project af swensk grammatica. Åbo. Variarum rerum vocabula. Stockholm 1538. Verelius, Olof, 1691: Index lingvre veteris scytho-scandicre [ ... ]. Upsalre. Werner, Matthias, 1766[-78]: Clauis lingure latinre in 4 [potius 5] tomos digesta atpue adornata. Havnire. Vocabularium ad usum dacorum. Paris 1510. [Även utg. i faksimil 1973. K0benhavn.] Worm 1650 = Specimen lexici runici [ ... ] ab Olao Wormio. Hafnire. Wörter-Btichlein [ ... ] auff Teutsch, Schwedisch, Polnisch und Lettisch. Riga 1705.

Litteratur Guomundsson, Helgi, 1979: Um prju basknesk-fslenzk oroasöfn fni 17. öld. I: fslenskt mal og almenn malfrreoi 1. Reykjavfk. S. 75-87. Hannesd6ttir, Anna Helga, 1991: Relationer mellan Dalins olika ordböcker. I: Studier i svensk språkhistoria 2. Utg. av Sven-Göran Malmgren och Bo Ralph. Göteborg. (Acta Universitatis Gothoburgensis. Nordistica Gothoburgensia 14.) S. 78-89. Hannesd6ttir, Anna Helga, 1998: Lexikografihistorisk spegel. Den enspråkiga svenska lexikografins utveckling ur den tvåspråkiga. Göteborg. (Meijerbergs arkiv för sven­ ska ordforskning 23.) Hannesd6ttir, Anna Helga, 2000: Ordböckernas roll i svenskans grammatiska standar­ disering. I: LexicoNordica 7. S. 23-40. Hannesd6ttir, Anna Helga & Bo Ralph, 1988: Early dictionaries in Sweden: Traditions and influences. I: Symposium on lexicograpy April 20-22, 1988 at the University of Copenhagen. Ed. by Karl Hyldgaard-Jensen and Arne Zettersten. Ttibingen. (Lexi­ cographica. Series Maior 26.) S. 265-279. Hesselman, Bengt, 1929: Inledning. I: Ericus Johannis Schroderus Upsaliensis Dictio­ narium quadrilingue suedicum germanicum latinum grrecum. Utg. av Bengt Hessel­ man. Uppsala. Holm, Lars, 1986: Swedbergs Swensk ordabok - tryckta källor, föregångare och möjli• ga förebilder. I: Holm, L. Jesper Swedbergs Swensk ordabok - bakgrund och till­ komsthistoria. Uppsala. Ing6lfsson, Gunnlaugur, 1999: Inngangur. I: Lexicon Islandicum. Oroab6k Guomundar Andressonar. Reykjavfk. (Orofrreoirit fyrri alda IV.) S. ix-xxxv. Jacoby, Michael, 1995: Nordische Lexicographie und europäische Zusammenhänge mit Edition wichtiger Titelblätter. Berlin. Johansson, Monica, 2000: Ordbildningsmönster och ordrepresentation i svenska ord­ böcker från 1500- och 1600-talen. I: LexicoNordica 7. S. 49-60. Kvaran, Guorun, 2000: Det attende århundredes islandske leksikografi. I: LexicoNordi­ ca 7. S. 75-90. Larsson, Lennart, 2003: Varifrån kom svenskan? Om den svenska vokabulären i en fyr­ språkig ordbok utgiven i Riga 1705. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 81.) Uppsala. LexicoNordica. Tidsskrift om leksikografi i Norden utgitt av Nordisk förening for lek­ sikografi i samarbeid med Nordisk språkråd. Oslo. Ralph, Bo, 1992: The older dictionaries as sources for Nordic language history. I: The 114 Anna Helga Hannesd6ttir

Nordic Langages and Modem Linguistics 7. Proceedings ofthe Seventh Intematio­ nal Conference of Nordic and General Linguistics in T6rshavn, 7-11 August 1989. 2. T6rshavn. S. 493-509. Romppanen, Birgitta, 2000: Från ordlista till ordbok. Utvecklingen av den finsk-svens­ ka ordboken från 1600-talet till idag. I: LexicoNordica 7. S. 101-117. Vihr, Lars S., 2000: Ordb(<)ker over norske bygdemål frå för 1814. I: LexicoNordica 7. s. 119-132. Dansk sproghistorie og oversrettelser fra fremmede sprog

Allan Karker

Adskillige faste vendinger i dansk beror på oversrettelse fra fremmede sprog; blandt dem er fx godt bref)lt, lef)ve! efter Shakespeare og tra:erne vokser ikke ind i himlen efter Goethe. Men sådanne frasers fremmede ophav er ukendt for mange danskere, måske de fleste. Og hvad mere er, et oversat bevinget ord kan frigpres fra sit ophav og indlemmes i modersmålet i den grad at det undergår betydningsglidning. Et mrerkeligt eksempel er udtrykket med gustent overla:g, som ifolge Nudansk Ordbog (1999) betyder 'med kynisk og kold beregning', en förklaring som uafviseligt grunder sig på samtidens almindelige sprogbrug. Det historiske udgangspunkt er imidlertid Shakespeares Hamlet 3,1: And thus the native hue of resolution Is sicklied o'er with the pale cast of thought, som Edvard Lembcke i sin oversrettelse (1864), der lrenge blev den klassiske på dansk, gengav således: Beslutningens medfodte Ungdomsrodme hensygner mat i gustent Overlreg. Men medens eftertankens kranka blekhet i C.A. Hagbergs svenske version (1847) har holdt sig som et stående udtryk for ubeslutsomhed og tpven, regist­ reret fx i Svensk ordboks. 633, er det gustne overla:g på dansk siden 1970'eme blevet lpsrevet fuldstrendig fra Hamlets situation og omtolket til den citerede modsatte betydning (se nrermere Karker 1979). For et nutidigt publikum er Lembckes udtryk gustent Overla:g forvirrende indtil det ubegribelige, og den rette förståelse af meningen må sikres ved en an­ den gengivelse; fx talte allerede Vilhelm 0sterberg (1921) om »Eftertankens skrantne Blodlpshed«. Men det er Lembckes udtryk der er blevet stående som en fast vending i almensproget, omend med et nyt indhold; et ordvalg i en oversrettelse fra et fremmed sprog er blevet udgangspunkt for en ejendomme­ lig semantisk forskydning i dansk. Med sit valg af gustent Overlreg som rekvivalent til Shakespeares pale cast of thought begik Lembcke ingen oversretterfejl; men den rette förståelse af hans udtryk forudsretter i dag en sproghistorisk viden om modersmålet som frerre og frerre sidder inde med. Derimod tpr det nok siges at Ludvig Jordan trådte fejl da han under retssagen i Pickwick-Klubbens efterladte Papirer (1840) kaldte Mr. Buzfuz for Sergeanten, rät oversat efter Dickens' serjeant 116 Allan Karker

(egentlig serjeant-at-law ), den historiske betegnelse for en advokat af h0jeste rang. Men for mit rerinde er dette fejltrin irrelevant. Mit anliggende er ikke oversrettelseskritik, ikke om en given fremmed udgangstekst er korrekt gengi­ vet på dansk; det grelder sprogformen i målsproget dansk og denne sprogforms eventuelle indflydelse på dansk i almindelighed, uden for den enkelte oversatte tekst. Denne problemstilling skal nu belyses ved to eksempler, reldre danske oversrettelser af en engelsk og en russisk roman (se tekstbilag nedenfor). Det stilistisk specielle i pr0ven fra Charles Dickens' The Posthumous Pa­ pers of the Pickwick Club (1837), nemlig figuren Sam Wellers cockney, er 0jensynlig ikke formidlet til dansk af hverken Jordan (1840) eller L. Moltke (Pickwick Clubben, 1852). Disse oversrettelser tilfärer ikke det danske sprog noget nyt. Mrerk tvrertimod i Sam Wellers replik på dansk de konventionelle skriftsprogsformer hos Jordan »de to Fruentimmer, der bleve forhr/)rte fär« og hos Moltke »de to dydefulde Madammer, der ere blevneforhr/)rte for«. Udtryk­ kene »paa Speculats« hos Jordan og »per Speculats« hos Moltke var i samtiden ikke dialektale eller vulgrere, blot kollokviale; og heller ikke Jordans »spytte i B0ssen« var egentligt vulgrersprog (ODS har karakteristikken »dagl.«). Det er muligt at Jordans skrivemåder sa' e og ha' e skal antyde en lavsocial diktion, men de afspejler reelt kun almen sprogbrug, jf. det ha' e som forinden tillregges advokaten. Til forskel fra de to 1800-talsoversrettere vrelger Paul Boisen (Pickwick Klubben, 1942) at omsrette Sam Wellers cockney til hvad man dengang kaldte vulgrerk0benhavnsk. Til dels er det ganske vist en illusion, frembragt ved or­ tografiske trick, således apostrof ije' for jeg, ku' for prret. kunde, la' va?r' for lade va?re, ve' for prrep. ved, a' for både prrep. af og konj. at, no' et for noget og hva' for hvad samt og for infinitivmrerket at (ved sammenfald i udtalen /å/ ligesom i norsk) - hvilket imidlertid alt sammen er helt almindeligt i daglig­ dags rigsmål. Men Spekkelation for spekulation er klart lavsocialt. Derudover er de vigtigste karakteristika syntaktiske förbindelser som de relative konjunk­ tionaler som a' der, som der og a' = at, brugen af dem som refleksivt pronomen i stedet for sig i »de havde opfärt dem« og »paatage dem Sagen« samt ordfor­ mer som uvedkommendes, Anbema?rkninger (kontamination af bema?rkning og anma?rkning) og Derses for Deres. I forhold til Moltke, som »gav Tonen an for en hel Slregt af Oversrettere af victoriansk Fiktionslitteratur« (Rubow 1943 s. 45), betegner Paul Boisen et ny­ brud, og han lever for så vidt op til det sproglige signalement af Dickens hos Knud S0rensen (1985 s. 11): »Dickens describes lower-class people, and he does it in language that abounds in colloquialisms and slangy expressions.« Men det sker med hundrede års forsinkelse. Og Boisen er ikke nyskabende i forhold til sin egen tid, han står i dyb greld til Karl Larsen (1860-1931 ), med k0benhavnsk talesprog i fx Udenfor Rangklasseme (1896), og til humoristen Robert Storm Petersen (1882-1949), med Tretten (Z)re -Alt iberegnet (1915) osv. Den anden pr0ve er af Ivan Turgenjevs roman Rudin (1855). Turgenjev Dansk sproghistorie og overscettelser fra fremmede sprog 117 blev i sin levetid oversat til dansk af Vilhelm M0ller, men via tysk, og forst ef­ ter 1900 direkte fra russisk af Ingeborg Johansen og senere Aage Schi0ttz­ Christensen. M0llers Rudin (1872, 2. udg. 1886) udmrerker sig sprogligt isrer ved inquit-formeme og ved ledstillingen i at-sretninger i replikker. Tilde eks­ pressive inquit-former hos M0ller (1886) svarer oftest udglattende, farvel0se udtryk hos Johansen (1920) og Schi0ttz-Christensen (1956): pludrede l(Js > svarede; beroligede > sagde; osv. I de at-sretninger der indgår i replikker er M0llers ledstilling den samme som i hovedsretninger (helsretninger), et typisk talesprogstrrek; hos Johansen og Schi0ttz-Christensen rendres dette regelmres­ sigt til den konventionelle ledsretningsform. Jeg kender ikke Vilhelm M0llers tyske forlreg og ved altså ikke om hans in­ quit-former har et forbillede i den tyske oversrettelse af Rudin; men det virker på forhånd ikke meget sandsynligt. Og i hvert fald kan ledstillingen i den di­ rekte tales at-sretninger jo ikke vrere tyskinspireret. Det synes derfor muligt at M0llers sprogbrug er et eksempel på hvad Olaf 0ysleb0 (1984 s. 210) på et symposium i 1983 kaldte »tidsstil«, in casu altså det moderne gennembruds tidsstil, jf. inquit-former hos fx Jonas Lie. Det er ikke helt klart hvad Oluf Friis (1939 s. 460) sigtede til da han tal te om at M0llers fordanskninger af Turgenjev »kom til at 0ve stor Indflydelse paa Gennembrudets Digtere«, men det var nok snarere romanernes problematik og personskildring end det var deres sprog­ form; og sk0nt det kan hedde om Turgenjev at »For dannelsen af dansk prosa­ stil er hans betydning fundamental« (Fjord Jensen 1961 s. 35), er dette dictum ikke sprogligt dokumenteret. Allerede for et halvt århundrede siden rresonnerede Peter Skautrup (1953 s. 150--151) om oversrettelsemes betydning for dansk sproghistorie og konklu­ derede: »Der er da utvivlsomt også gennem oversrettemes målbevidste arbejde tilf0rt dansken meget nyt [ ... ].« Men nået til midten af 1700-tallet i sin egen fremstilling måtte han opgivende erkende at »en oversigt kan vanskeligt gives for enkeltunders0gelser föreligger«. Imidlertid har Erland Munch-Petersen (1970 s. 9) gjort opmrerksom på »i hvor h0j grad oversrettelseme rent sprogligt er tidsmressigt bagud for originaldigteme«. Har han ret i det - og det tror jeg han har, jf. kompleksiteten i mine to udvalgte eksempler - så er udforskningen af sprog og stil i den vreldige mrengde af nyere oversrettelser fra fremmede sprog en meget arbejdskrrevende opgave. Hermed mener jeg at have indkredset problemet; nrermere retningslinjer for dets l0sning skal jeg ikke fors0ge at udstikke, det tilkommer den (eller snarere dem) der vover at binde an med opgaven.

Kilder og litteratur Dickens, Charles, 1837: The Posthumous Papers ofthe Pickwick Club. London. Dickens, Charles, 1840: Pickwick-Klubbens efterladte Papirer. Oversat ved Ludvig Jor- dan. Kjl?lbenhavn. Dickens, Charles, 1852: Pickwick Clubben. Oversat af L. Moltke. Kjl?lbenhavn. Dickens, Charles, 1942: Pickwick Klubben. Oversat af Poul Boisen. K0benhavn. 118 Allan Karker

Fjord Jensen, Johan, 1961: Turgenjev i dansk åndsliv. Kobenhavn. Friis, Oluf, 1939: Moller, Vilhelm. I: Dansk biografisk Leksikon2 16. Kobenhavn. S. 458--460. Karker, Allan, 1979: Det gustne overlreg. Et »nyt ord« i dansk. I: Språkform och språk• norm. En bok till Bertil Molde, 1979. Lund. (Skrifter utg. av Svenska språknämnden 67.) s. 156-166. Larsen, Karl, 1896: Udenfor Rangklasseme. Kobenhavn. Munch-Petersen, Erland, 1970: Romantisk underholdning. Kobenhavn. Nudansk Ordbog med etymologi. 1999. Kobenhavn. Rubow, Paul V., 1943: Mit Bibliothek. Kobenhavn. Skautrup, Peter, 1953: Det danske sprogs historie 3. Kobenhavn. Storm Petersen, Robert, 1915: Tretten 0re -Alt iberegnet. Kobenhavn. Svensk ordbok. 1986. Göteborg. Sprensen, Knud, 1985: Charles Dickens: Linguistic Innovator. Aarhus. Turgenjev, Ivan, 1886: Rudin. Paa Dansk ved Vilhelm Moller. Anden Udgave. Kjoben- havn. Turgenjev, Ivan, 1920: Rudin. Oversat aflngeborg Johansen. Kobenhavn. Turgenjev, Ivan, 1956: Rudin. Oversat af Aage Schipttz-Christensen. Kobenhavn. 0yslebp, Olaf, 1984: Noen hovedtrekk i norsk stilutvikling på 1800-tallet. I: De nor- diske skriftspråkenes utvikling på 1800-tallet [1]. Oslo. (Nordisk språksekretariats rapporter 4.) S. 210-238.

Tekstbilag Charles Dickens, The Posthumous Papers of the Pickwick Club (1837); oversat 1840 af Ludvig Jordan, 1852 af L. Moltke, 1942 af Poul Boisen.

Dickens (1837) 'I went up to pay the rent; but we did get a-talkin' about the trial,' replied Sam. 'Oh, you

Jordan (1840) »Jeg besogte hende for at betale min Herres Leie,« - svarede Sam - »men vi/ik os vir­ kelig en lille Passiar om Processen, som De siger.« »Naa, det gjorde De!« - sagde Buzfuz med synlig Forudfolelse af en vigtig Opda­ gelse - »Vi! De ha'e den Godhed, Mr. Weller, at fortrelle os, hvad

Moltke (1852) »Jeg gik derhen for at betale Husleien; men vi kom til at tale om Processen,« svarede Sam. »0, De kom til at tale om Processen,« sagde Advocat Buzfuz og opklaredes ved Haabet om at gjore en eller anden vigtig Opdagelse. »Hvad forefaldt der da angaaende Processen? Vil De have den Godhed at sige os det, Mr. Weller?« »Med den allerstorste Fomoielse af Verden, Sir,« svarede Sam. »Efter nogle faa uveesentlige Bemeerkninger af de to dydefulde Madammer, der ere blevne forhorte her i Dag, kunde Dameme ikke noksom beundre, hvor honnet Mr. Dodson og Fogg - de to Gentlemen, der sidde der teet ved Siden af Dem - havde opfort sig.« Dette henledede naturligviis den almindelige Opmeerksomhed paa Dodson og Fogg, der saae saa

Boisen (1942) »Je' gik derhen for og betale Husleje; men vi fik nu for Resten en lille Sludder om Pro­ cessen,« svarede Sam. »Naa, saa De fik virkelig en lille Sludder om Processen,« sagde Advokat Buzfuz og klarede sveert op ved Udsigten til en vigtig Opdagelse. »Hvad blev der saa sagt om Processen? Vil De have den Godhed at sige os det, Mr. Weller?« »Med allerhjertens storste Fomojelse, Hr. Avvokat,« svarede Sam. »Efter et Par, om je' saa maa sige, uvedkommendes Anbemeerkninger fra de to eerede Damer, som a' der er blevet forhort her i Dag, saa ku' Dameme slet ikke la' veer' og udtrykke Derses me­ get store Beundring for den meget honette Maade, som d'Hrr. Dodson og Fogg- det er de to Herrer, som der sidder der, teet ve' Siden a' Dem - a' de havde opfort dem paa.« Dette henledede naturligvis Opmeerksomheden paa Dodson og Fogg, der saa' saa dydsirede ud, som de formaaede. »Citantindens Sagforere,« sagde Advokat Buzfuz. »Naa, saa de udbredte sig altsaa i Lovtaler over d'Hrr. Dodson og Foggs honnette Optreeden, hvad?« »Ja,« sagde Sam, »de sagde jo, a' det var no'et saa ualmindeligt nydeligt a' dem, saadan og paatage dem Sagen paa Spekkelation og slet ikke forlange no'et i Omkost­ ninger andet, end hva' de ku' faa klemt ud a' Mr. Pickwick.«

Ivan Turgenjev, Rudin (1855); oversat via tysk 1872 af Vilhelm Moller (M; her citeres 2. udg. 1886), 1920 aflngeborg Johansen (J), 1956 af Aage Schiottz-Christensen (S). 120 Allan Karker

Inquit-former - Ja netop, netop, hun bad mig tage over til Dem, pludrede han los (M) / svarede (J, S). - De er da ikke saa taabelig at tro, hvad han siger! beroligede Darja Mikajlovna hende (M) / sagde (J, S). - Naa! faldt Darja Mikajlovna ind (M) / bemrerkede (J, S). - Saaret mig, mener De? fomrermet mig? hjalp Pigassov hende (M) / afbrod (J, S). - Men nu har jeg aldrig ... ! bruste Bassistov op (M) / udbrod (J, S). - Jo, det er en Artikel om det Emne, henkastede Darja Mikajlovna (M) / sagde (J, S). - Ja, !ad du mig om det! bed han hende af (M) / afbrod han hende hidsigt (J, S). - Nej, nu bliver det for stivt! buste Volinzov ud (M) / udbrod (J) / råbte (S). - Men hvad gaar der af dig? Tag dig dog sammen, Menneske! skjrendte Leschnev / mumlede (J) / brummede (S).

Ledstilling Han paastod, at en redel Tanke fandt altid Anklang (M) / at der ikke var en redel Tanke til, uden at den fandt Genklang (J ;,o S). - Jeg har nok mrerket, sagde hun: - at De synes stadig ikke om Dmitri Nikolajevitsch / at De ligesom for ikke kan lide D.N. (J) / at De stadig vrek ikke bryder Dem om D.N. (S). Men prov De at fortrelle unge Mennesker, at De kan ikke give dem den uomtvistelige Sandhed, fordi De kjender den ikke (M) / at De ikke kan give Dem [trykfejl for dem] den hele Sandhed, fordi De selv ikke besidder den (J ;,o S). jeg vil have, at De skal ikke anse mig for en snu og listig Person (M) / at De ikke skal tro, atjeg [osv.] (J) / at De ikke anser mig [osv.] (S). - Jo, hun sagde ogsaa, at hun vilde heller se mig dod (M) / at hun hellere vilde se mig dod (J, S). - Der er det i Vejen, at jeg kan ikke taale (M) / at jeg ikke mere kan udholde (J) / at jeg ikke kan tåle (S). det var for forste Gang i hendes Liv faldet hende ind, at hun kjendte maaske egenlig slet ikke Datteren (M) / at hun i Virkeligheden ikke kendte sin Datter (J ;,o S). Rudins Ulykke er, at han kjender ikke Rusland (M) / at han ikke kender Rusland (J, S). Der var jeg i mit stille Sind overbevist om, at mine Ord vilde ikke brere Frugt (M) / at der intet vilde komme ud af mine Ord (J) / at der ikke ville komme noget ud af det (S). Språkkontakt och syntax Utelämning av hjälpverbet haben/ha i tysk och svensk barock­ litteratur Hans-Peter Naumann

1. Inledning Det är känt att svenskan genomför en rad delvis genomgripande syntaktiska förändringar under årtiondena kring 1700. Till dessa hör möjligheten att ute­ lämna de finita formerna av det temporala hjälpverbet ha(va) i perfekt och pluskvamperfekt i bisatser. För denna företeelse, som är gemensam för den svenska och tyska bisatssyntaxen men märkligt nog saknas i de nordiska grannspråken, har man hittills inte funnit någon allmänt accepterad terminolo­ gi. I ett bidrag med generativistisk teoretisk bakgrund används i stället för »ute­ lämning av hjälpverbet ha» eller liknande uttryck beteckningen »hava drop» (Platzack 1983 s. 43). Inom tysk historisk syntaxforskning förefaller termen »afinit konstruktion» numera vara vedertagen Ufr t.ex. Ebert 1990 s. 440). Denna satstyp har på senare tid behandlats flera gånger ur ett synkront per­ spektiv. Olika förklaringsmodeller har diskuterats av Platzack (1986), Holm­ berg (1986), Hedlund (1992) och Julien (2000), medan Malmgren (1985) utrett den nuvarande frekvensen och distributionen i en brett upplagd dataanalys. Han kunde där påvisa att andelen afinita gentemot kompletta bisatser uppgår till inte mindre än 87,5% i det skriftspråkliga material från 1960-talet som om­ fattar cirka 1 miljon ord och utgör basen för Nusvensk frekvensordbok (Allen 1970). Också SAG (3 s. 272) framhåller det överhoppade hjälpverbets skrift­ språkliga prägel, samtidigt som man pekar på domänökningen i det talade språ• ket: »I af-sats [dvs. adverbialet för det finita verbet] kan det finita hjälpverbet har/ hade utelämnas, varvid supinumfrasen ensam utgör predikatsled [ ... ]. Ute­ lämningen är vanligast i skriftspråket men förekommer allt mer i talspråk.» Oberoende av satstyp går det dessutom att utelämna ha efter modala hjälpverb i imperfekt. Denna form tycks förekomma oftare i talspråket än i skriftspråket (SAG 3 s. 272 f.; Malmgren 1985 s. 347): (1) fastän det borde skett för länge sedan (SAG 3 s. 272) (2) nu blev det inte så illa som det kunde blivit (SAG 3 s. 272) I tyskan gäller denna konstruktion även för hjälpverbet sein i motsvarande tem­ pus, och dessutom för seinlhaben + zu + infinitiv, vilket här bör nämnas för fullständighetens skull: (3) die seit Menschengedenken eine in Ztirich namhafte Fleischer- und Wursterfami­ lie gewesen (C.F. Meyer, Nov. 1 s. 123; cit. Behaghel 1928 s. 487) 122 Hans-Peter Naumann

(4) daB auch aller Reichtum dieser Welt för nichts dagegen zu halten (Harsdörffer 1; cit. Ebert 1999 s. 441) Likaledes kan under vissa betingelser haben utelämnas som huvudverb liksom modalverb och finita former av werden (Ebert 1999 s. 440 f.; Behaghel 1928 s. 486 ff.). I jämförelse med äldre nyhögtyska kan man följaktligen iaktta vissa restriktioner i svenskan, eftersom det där endast gäller uteslutning av hjälpver• bet ha i perifrastiska uttryck.

2. Diakrona aspekter

Ur diakron-interlingual synpunkt, som det här är frågan om, har den afinita konstruktionen senast diskuterats av Platzack (1983), Moberg (1993) och Rutishauser (2001). Dessförinnan hade emellertid Johannisson vid flera tillfäl• len (1945; 1960; 1973) framfört sin bestämda uppfattning att satstypen utgör en interferens: »Bruket att slopa hjälpverbet hava i bisats är övertaget från tys­ kan och slår igenom i vårt skriftspråk under de sista trettio åren av 1600-talet» (1973 s. 148). Han påpekar samtidigt att denna innovation med stor sannolik­ het går att föra tillbaka till vissa texttyper i högtyskan som i särskilt hög grad varit mönsterbildande för den äldre nysvenskan, nämligen å ena sidan det ti­ diga tyska tidningsspråket, å den andra det litterära barockspråket under 1600- talet. Medan Johannisson med utgångspunkt från konkret textgranskning får den språkliga påverkan från tidningsmedierna att förefalla sannolik, har hans utläggningar om svenska barockförfattare snarast summarisk karaktär. Detta kräver en ytterligare prövning, vilken kommer att genomföras i avsnitt 4.

2.1. Afinita konstruktioner och tidningsstilen under äldre ny­ svensk tid Texttypen tidningsspråk infördes i Sverige 1645 när Ordinari Post Tijdener grundades och huvudsakligen hämtade sitt nyhetsstoff från tidningar i Ham­ burg. Johannisson gjorde en stickprovsundersökning av fyra av de bevarade år• gångarna och kunde registrera en häpnadsväckande ökning av de afinita kon­ struktionerna i jämförelse med de fullständiga bisatserna under en tidrymd av mindre en 20 år. I 4 av 121 möjliga fall motsvarande 4% år 1667 hade det stigit till 136 av 137 fall dvs. 99% år 1685 (Johannisson 1960 s. 40). De fakta som Johannisson presenterar talar onekligen sitt tydliga språk, samtidigt som de endast uppvisar ett statistiskt resultat. Stil- och genremässigt är sammanhangen i själva verket mycket komplexa. De tyska tidningarna, som ökade starkt i antal under trettioåriga kriget, hade till en början en rent protes­ tantisk inriktning och präglades av en normerad luthertyska (Tschirch 1969 s. 11 f.). Före och parallellt med dem cirkulerade de spridda så kallade »Relatio­ nen». Det är här frågan om tryckta aktuella nyheter rörande politiska händelser, Språkkontakt och syntax 123 krigsnyheter, naturkatastrofer, brott, domar etc. Textmässigt befinner sig »Re­ lationen» i ett spänningsförhållande mellan lättfattlig informationsförmedling till en bredare läsekrets å ena sidan och de stilnormer som finns representerade i de kanslispråkliga källorna å den andra sidan. Här utbildas en stiltyp som vis­ serligen övertar den hypotaktiska satsbyggnaden från kansli- och diplomsprå• ket men på samma gång visar en stark tendens till reduktion av de enskilda ele­ mentarsatserna och därmed också till bisatsförkortningar (Admoni 1990 s. 194 ). Ur språkekonomisk synvinkel har konstruktionen alltså en påtaglig för• del. Studerar man förekomsten av de afinita satserna i Sverige längre fram i ti­ den, finner man att denna typ fram till ungefär 1700 sprider sig till närapå samt­ liga texttyper, och den går även att påvisa i talspråket (Holm 1960) och dialek­ terna (Bergvall 1956). Enda undantaget utgör det religiösa språket, som bibe­ håller sin stilistiska påverkan av reformationsbibeln. Slutpunkten i denna ut­ veckling torde enligt Johannisson (1960 s. 42) ha uppnåtts i mitten av 1700- talet. Som framgår tydligt av Platzacks (1983 s. 50) framlagda empiriska ma­ terial, hör den fullständiga konstruktionen från och med den här perioden prak­ tiskt taget till undantagen hos författarna, t.ex. Linne 1737: 98% afinita bisat­ ser, Dalin 1738: 71 %, Nordenflycht 1748: 84%. Att frekvensen i skriftspråket knappast förändrats sedan denna tid framgår av Malmgrens (1985 s. 349) re­ dovisning (87,5%). Detta betyder emellertid också att den afinita konstruktio­ nen i svenskt språkbruk konsoliderats som ett mer eller mindre brukligt medel för att markera konjunktionsinledda bisatser, en utveckling som tydligt skiljer sig från användningen i nutida tyska.

2.2. Existerar medellågtyska strukturmönster? Johannissons uppfattning att det framför allt var högtyskans genomgripande påverkan under stormaktstidens slutskede som bidrog till den afinita konstruk­ tionens genomslagskraft har inte fått stå oemotsagd. Lena Moberg (1993 s. 147 ff.) har ställt den dubbla frågan om det inte vid sidan av en inhemsk språkut• veckling också kan ha funnits ett medellågtyskt inflytande som spelat en viss roll. Faktum är att konstruktionen dyker upp i medellågtyskan redan under andra hälften av 1200-talet, i högtyskan däremot först under 1300-talet, och då till en början endast mycket sporadiskt (Magnusson 1939 s. 21 f.; Ebert 1986 s. 132). I Stockholms stads tänkeböcker har Moberg funnit sammanlagt 12 be­ lägg för perioden mellan 1474 och 1520, som möjligen kan hänföras till låg• tyska mönster. Men som Moberg samtidigt betonar, saknas sådana exempel i andra texter som är starkt påverkade av lågtyskan, framför allt i den fornsven­ ska översättningslitteraturen, och en omständighet som i hennes ögon väger ännu tyngre är det faktum att konstruktionen är okänd i danskan med en lik­ nande språkkontakt som svenskan. 124 Hans-Peter Naumann

2.3. Afinit konstruktion och auxiliar-ellips Nu förhåller det sig så att det redan existerar en satstyp med utelämnande av hjälpverbet i fomnordiskan, en typ som dock skiljer sig från den afinita kon­ struktionen. Det är här fråga om den så kallade auxiliar-ellipsen. Den uppträder i koordinerade preteritumomskrivningar, när den utelämnade konstituenten går att komplettera med samma form av hjälpverbet i satsen intill. Denna typ har varit gängse i tyskan »i alla tider» (Ebert 1999 s. 440) och betraktas av Be­ haghel (1928 s. 491) på det hela taget som utgångspunkt för slopandet av hjälp• verbet. De äldsta beläggen härrör - såvitt jag kan se - från fornisländskan: (5) Gunnhildr segir Hruti, at hon haföi tekit erföina, en låtit drepa Sota (Njals saga, V: 19) I en nyligen framlagd syntaxundersökning av Njals saga (slutet av 1200-talet) framgår det emellertid (Lanter 2001 s. 45 f.) att denna typ av utelämning före• kommer mycket sparsamt, eftersom endast 5% av samtliga ellipser i denna om­ fångsrika text utgörs av verbala varianter (vid sidan av haja också vera och några huvudverb; ytterligare fornisländska ex. hos Nygaard 1906 s. 23 f. och Heusler 1964 s. 184 ff.). Ett motsvarande fornsvenskt material, visserligen från en senare period, har presenterats av Johannisson (1960 s. 39): (6) at gudh ... skirdhe them, sidhan the hafdho warit affgudha oc dyrkath en guldkalff (MB I: 498) Ellipsen av hava är enligt Falk & Torp (1900 s. 271) också ofta styrkt i forn­ norskan och i äldre danska i liknande fall, där en motsvarande form av vtere föregår eller följer efter: (7) intill Hyrden er kommen oc drebt Wlffuen (Fries, Norske Kongers Chronica) Frågan ifall auxiliar-ellipsen och besläktade fall av uteslutning i svenskan har bidragit till en utvidgning av den afinita konstruktionen är svår att bedöma i brist på relevanta undersökningar. Johannisson anför två argument, som snara­ re talar emot en dylikt antagande. Å ena sidan hänvisar han till konstruktionens sällsynthet före cirka 1670, å den andra till det enligt min mening betydligt vik­ tigare förhållandet att den på samma gång förekommer i huvudsatser. Den ut­ veckling som tar sin början omkring 1670 är emellertid begränsad till bisatser, och den visar med all tydlighet att det - för övrigt i överensstämmelse med tys­ kan - är lingvistiska faktorer som spelar en avgörande roll, när afinita kon­ struktioner uppträder i stor mängd i bisatser med ett allt fastare bildningssätt och på så vis blir till ett instrument för den topografiska struktureringen av sat­ sen (jfr Ebert 1999 s. 442; Platzack 1983 s. 59).

3. Utvecklingslinjer i tyskan Medan det för svenskans del hittills föreligger en rad mer eller mindre punktu­ ella resultat som i första hand berör 1600- och 1700-talet, är vi förhållandevis välinformerade beträffande hela den historiska utvecklingen i tyskan. Språkkontakt och syntax 125

En översikt av det litterära språket fram till slutet av 1700-talet framlades av Admoni (1967) som visade hur det syntaktiska systemet utvecklats med ut­ gångspunkt från strukturella och omfångsmässiga kriterier. Från den svenska germanisten Härd (1983) härrör en bekant studie där han behandlar den struk­ turella utvecklingen av komplexa bisatspredikat i det tyska skriftspråket under de senaste femhundra åren. Båda författarna fäster uttrycklingen avseende vid slopandet av det finita hjälpverbet i bisats. Det är mycket belysande att se inom vilka användningsområden och under vilka perioder konstruktionen upplevt en uppgång och när frekvensen åter avtagit. Enligt Admoni ( 1967 s. 191) är förekomsten i texter från 1300- och 1400- talet, det vill säga i urkunder, lagar och förordningar, ytterst ringa för att öka betydligt i omfattning under 1500-talet, framför allt i reseskildringar och ro­ manlitteratur. Redan på ett tidigt stadium framträder en stilistisk differentie­ ring på så vis att frekvensen är betydligt högre i texter med skriftspåkligt ka­ raktär än i texter som närmar sig den talspråkliga normen: Luther, Thomas Miintzer och Wickrams »Schwänke» uppvisar exempelvis en mycket låg pro­ centsats utelämningar. Under 1600-talet är bruket av den afinita konstruktio­ nen i lag- och urkundsspråket liksom i ovannämnda »Relationen» oerhört ut­ brett och rentav allenarådande i många källor. Dess domäner är vid sidan av de kanslispråkligt präglade texttyperna framför allt den vetenskapliga prosan och i något mindre grad romaner, moralisk-didaktiska verk samt brev. Före• komsten kulminerar vid sekelskiftet, medan kurvan sluttar allt brantare nedåt under loppet av 1700-talet (jfr även Ebert 1986 s. 133). Av Härds omfångsrika korpus, som täcker den aktuella perioden från 1450 till 1710 med sammanlagt 103 undersökta texter, kan man inte oväntat utläsa liknande tendenser. Före 1575 är typen ännu mycket sällsynt, men redan 25 år senare bildas 57% av bisatserna utan sein och 32% utan haben. Omkring år 1700, på höjdpunkten av denna utveckling, uppgår motsvarande siffror till 67% och 50% (Härd 1981 s. 88). Under de närmast följande perioderna mins­ kar andelen fram till omkring 1840 till ungefär 16% för sein och 9% för haben (Härd 1981 s. 116, 121). Den nedåtgående trenden kommer inte minst till ut­ tryck i olika individualstilar: i Lessings Hamburgische Dramaturgie 1767-69 och i den unge Goethes uppsats Deutsches Theater 1769 kan man hitta enstaka rester, men i Goethes Italienische Reise (först tryckt 1816/17) är det finita ver­ bet genomgående utsatt (Admoni 1967 s. 190). Reaktionen mot tendensen till överdrifter hade redan kommit särskilt tydligt till uttryck hos Gottsched, som i sjätte huvudkapitlet till Vollständigere und Neuerläuterte Deutsche Sprachkunst (del 3) anmärker från en retrospektiv ståndpunkt: Von diesen Wörtem wiirde man fast nicht nöthig haben, besondere Regeln zu geben, wenn nicht gewisse MiBbräuche des vorigen Jahrhunderts es erforderten, ihnen abzuhelfen. Die 'Unart', die Hiilfswörter bey den Zeitwörtem gar zu oft wegzulassen, hat sogar zu dem MiBbrauch gefiihrt, daB man die Wörterchen b i n und h a b e zu der Zeit ausläBt, wenn sie keine Hiilfswörter, sondem rechte Zeitwörter sind: als ich versichere dich, daB ich kein Geld (nämlich habe): oder wie Opitz schreibt: 126 Hans-Peter Naumann

Darf auf der wiisten See nicht immer furchtsam schweben, Von Winden umgeföhrt, da zwischen Tod und Leben Ein daumendickes Brett. (ist). (VI, 111. Theil s. 493). Gottscheds språkkritiska iaktagelser ger inte bara upplysning om att konstruk­ tionen hade spritt sig till sein!haben även som huvudverb under 1600-talet, och att detta uppenbarligen också gällde för talspråkliga vändningar, utan hans gli­ ring mot Opitz accentuerar på samma gång ett karakteristiskt kännetecken för barockstilen. Jämför man den historiska utvecklingen på såväl svensk som tysk sida kan man konstatera att den landvinning som konstruktionen gör under andra hälf• ten av 1600-talet försiggår förvånansvärt parallellt i båda språken. Efter 1700 blir emellertid bilden en helt annan. Samtidigt som konstruktionen drar sig till­ baka ur tyskans syntaktiska system och endast kan registreras som stilmedel (jfr Duden-Grammatik 1984 s. 636), gynnas den tydligen i svenskan av egna utvecklingstendenser som leder fram till en tilltagande standardisering. Med andra ord: den historiska lånemodellen utlöser enligt min mening en sorts »sys­ temtvång», som framkallar en nyorganisation av konjunktionsbisatsen, även om slopandet av det finita ha fortfarande är optionellt.

4. Konstruktionens relevans i barocklitteraturen I det följande skall Johannissons tes rörande konstruktionens användnings• potential i den svenska barocklitteraturen granskas. Särskild uppmärksamhet förtjänar därvid självfallet sådana författare som skrivit på båda språken - något som även Johannisson fäster vikt vid: Lars Wivallius, Lasse Lucidor, Samuel Columbus samt Sophia Elisabeth Brenner, född av tyska föräldrar. Med utgångspunkt från Gunno Dahlstiemas översatta herdedikt Den trogne herden, som i långa stycken slaviskt följer den tyska förlagan Der getreue Schäfer av Hofmann von Hofmannswaldau, skall även frågeställningen prövas exemplariskt om också översättningsfaktorer kan ha spelat en viss roll i sam­ manhanget. Det är här inte möjligt att närmare gå in på de kulturella och litterära förbin• delserna mellan den svenska och den tyska barockdiktningen (jag vill här hänvisa till Friese 1968). Däremot kan man fråga sig i vilken mån det går att förutsätta stilistiska inflytelser som sammanhänger med epoken och i vilken grad metrisk-funktionella moment varit av betydelse när det finita verbet info­ gats eller uteslutits, särskilt beträffande sonetten. Ett typiskt exempel på per­ sonliga förbindelser med framför allt den schlesiska skolan är baltsvensken Olof W exonius, i vars dikt med titeln Melancholie från 1684 det nästan låter som ett motto: »Då Opitz var min lust, och Gryphius min gamman/ Då iagh medh vördnad sågh och fram för alle-samman ... » (Hanselli 6 s. 325). Språkkontakt och syntax 127

4.1. Gruppstil som förebild? Härds sifferresultat ger onekligen svaret på frågan om afinita konstruktioner hör till sådana utpräglade kännetecken i satsbyggnaden som är karakteristiska för barockstilen och därmed även för vissa litterära grupper. Av de excerperade författarna slopar det övervägande flertalet hjälpverbet betydligt oftare än de sätter ut det, t.ex. Grimmelshauseen 67,5%, Gryphius 80%, Moscherosch 84,5%, Klaj 91,3,%, Harsdörfer 93,5% (Härd 1981 s. 82). Frekvensen ligger genomgående långt över genomsnittet under epoken. Under genomsnittet rör sig endast Opitz med sin Buch von der Deutschen Poeterey (41,5%) och Phi­ lipp von Zesen med sin Adriatischer Rosenmund (25%). Hos Opitz kan man eventuellt finna förklaringen i skriftens relativt tidiga publikationsår- 1624 - och möjligtvis också i det didaktiska syftet. I några av hans sonetter uppgår däremot utelämningarna till över 90%. Något annorlunda är förhållandet när det gäller Zesen. Hos denne östmedeltyske författare står de få afinita fallen helt i överensstämmelse med hans strävan efter en lakonisk individualstil med Tacitus som förebild och korta elementarsatser med få bisatser (Admoni 1990 s. 193). Bruket av konstruktionen kan följaktligen också vara kopplat till en be­ stämd personlig stiluppfattning, en aspekt som också borde tas i beaktande vid bedömningen av svenska författare. Den andra frågan tar sikte på arten av det metrisk-syntaktiska inkorporeran­ det i dikten. Det ligger i öppen dag att afinita bisatser som ett resultat av den överhoppade verbformen reducerar verslängden med en eller två stavelser, varvid den huvudsakliga metriska effekten teoretiskt består i ett ökat antal val­ möjligheter för utfyllnaden av versslutet, dvs. kadensen. Denna möjlighet ut­ nyttjar Gryphius i sin sonettdiktning i så hög grad att man hos honom kan tala om ett egentligt kadenssystem, som är baserat på den afinita bisatsen. Här skall nämnas ett exempel ur Sonette från 1637: (8) Vber die Geburt JEsu Nacht / mehr denn lichte Nacht! Nacht / lichter als

(9) Auff den Tag Thomae WElt rase wie du wilst! hir hab ich Christi Wunden In welchen ich / wenn Creutz / Angst Hell' und Tod ansetzt / Vnd Siind und Teuffel trotzt / die Seele freygeschätzt / Die Seele / die nur hir gewiinschte Ruh gefunden. 0 der du dich mit mir von Ewigkeit verbunden 128 Hans-Peter Naumann

Mein HErr und auch mein Gott / den meine Schuld verletzt 0 zeig auch mir / wie du den Thomas hast ergetzt . . . (Gryphius, Gedichte s. 67) Strykningen av hjälpverbet lämpar sig inte minst för den epigrammatiska for­ men. Även här är Gryphius den obestridde mästaren, något som bekräftas av hans alexandrindikt Betrachtung der Zeit, där den afinita konstruktionen i första versraden korresponderar med satsfiguren i slutpoängen. Redan dessa ofta citerade, verkningsfulla rader ur Epigrammata (1643) skulle man kunna tillskriva stilbildande kraft: (10) Betrachtung der Zeit Mein sind die Jahre nicht die mir die Zeit genommen / Mein sind die Jahre nicht / die etwa möchten kommen Der Augenblick ist mein / und nehm' ich den in acht So ist der mein / der Jahr und Ewigkeit gemacht. (Gryphius, Gedichte s. 106) Lite annorlunda går Opitz till väga. Han drar inte bara fördel av det fristående participet i versslutet, utan han placerar det också gärna i versens mitt och låter det med ett elegant grepp rentav fungera som en parentes med enjambement: An die Bienen 1hr Honigvögelein, die ihr von den Violen Und Rosen abgemeit den wunderstiBen Saft, Die ihr dem grtinen Klee entzogen seine Kraft Die ihr das schöne Feld so oft und viel bestohlen (Opitz, 1625, Ausgew. Dichtungen s. 53) Exemplen hos Gryphius och Opitz belyser att man egentligen endast kan tala om en figural användning av konstruktionen i de fall där den tjänar som syste­ matisk utfyllnad av kadenserna. Rimschemats stränga form i sonetten och tan­ keförloppet via bisatser i epigrammet torde ha gynnat användningen även i den svenska barocklitteraturen - det är åtminstone en hypotes. Intressant nog kan man finna en ytterligare anmärkning hos Gottsched, som rör verbets ställning och samtidigt är poetologiskt relevant: »Es klingt im Deutschen nicht unrecht, wenn man einen Spruch, oder die völlige Meinung eines Satzes, mit dem Zeit­ wort schlieBen kann» (III. Theil, IV. Hauptsti.ick s. 539). Detta illustreras med ett exempel på vers och ett på prosa, som båda två föga överraskande härrör från en barockpoet, nämligen Friedrich von Canitz.

4.2. Lars Wivallius Den som först kan ha kommit i kontakt med tyska stilförebilder är troligen Lars Wivallius (1605-1669). Hans kända produktion härstammar från perioden 1628 till 1643. Därefter tystnar han. 1627-1628 sitter han i gäldstugan i Niim­ berg och skriver bönedikter i psalmton till stadens magistrat. Men vare sig i dessa på tyska författade texter eller i hans betydligt mer omfångsrika svenska lyrik finner man ett enda fall av afinit konstruktion, lika lite som i hans beva­ rade självbiografi. Hans korrespondens bär däremot entydigt vittnesbörd om Språkkontakt och syntax 129 att uteslutningen av hava trängt in i svenskan mycket tidigare än Johannisson och Platzack antagit. I ett brev författat i häktet på den finska fästningen Kaja­ neborg 1637 till landshövdingen i Österbottens län, Melchior von Wemstedt, finns två säkra belägg, båda i bisatser inledda med vad: (12a) vad jag mot kurfursten av Sachsen skrivit (Wivallius, Brev s. 148) (12b) vad riksens ständer sig över honom besvärat (Wivallius, Brevs. 148) I Wivallius prosa står för övrigt det finita verbet huvudsakligen finalt och mot­ svarar följaktligen den gamla ordföljdstypen ( ... att vi sjungit haver).

4.3. Samuel Columbus Upplysningar om individualstilens utveckling, nu med tydliga tyska förebilder, lämnar Samuel Columbus en generation senare (1642-1679). Hans första dikt­ försök är akademiska tillfälllighetsverser på latin, grekiska och hebreiska. Med en bröllopsdikt från år 1674 presenterar han sitt första lyriska verk på svenska. Ända fram till den dag då han anträder sin stora studieresa år 1674, som bl.a. för honom till Leipzig och Paris, använder Columbus genomgående fullständi• ga bisatser både i vers och prosa. När han efter återkomsten till Stockholm 1679 skriver den sista av sina talrika begravningscarmina strax före sin död, ut­ nyttjar han samtliga möjliga fall av afinit konstruktion. Det häpnadsväckande stilbytet måste ha ägt rum inom en mycket kort tidrymd utomlands. I hans pas­ sionsepos Den Bibliska Werlden domineras redan alexandrinerna av den afini­ ta konstruktionen både i den manliga och kvinnliga kadensen, vilket kan illust­ reras av den nionde sången med titeln Messias. Användningsfrekvensen ligger här på 77% (10 av 13 möjliga fall). Lustigt nog begagnar han sig av ett liknande verspartitur som Gryphius i exempel (9): (13) Nu/ Ewig Tack skee Dig/ at du den Segren wunnit/ Aff hwilken Mänskiors barn en ewig ähra funnit: At du din heliga Kropp ur dödsens käfftar swängdt Och yppnat oss den Poort som Synden hade stängdt. (Columbus, Saml. dikter 1 s. 91) Under sin vistelse i Leipzig 1674 till 1676 lämnade Columbus två poetiska ar­ beten till trycket, den blandade samlingen Rådrijk oder Anweisung zur Tugend med dikter på tyska, svenska och latin (under den svenska stormaktstiden var det uppenbarligen inte omöjligt att vända sig på svenska till en tysk publik) och den helt på tyska avfattade Pfeilverwechslung desz Todes und der Liebe/ samt etlichen andem Neben-Gedichten. Det senare alstret hade tillägnats räntmäs• tare Marcus Cronström och hans brud Sigrid Ekehielm med anledning av deras bröllop, och i dedikationen gör han sin reverens för den uppskattade saxiska varianten av tyska språket: [ ... ] die ich so wol auss Veranlassung dess Orts/ wo man sie am zierlichsten und rei­ nesten zu reden pfleget/ als auss sonderlicher Beliebung zu ilben angefangen habe. Von der ich gestehen muss/ dass sie nicht minder zum Entwurff aller anmuthigen Stissigkeit und silssen Anmut diene. (Saml. dikter 1 s.140) 130 Hans-Peter Naumann

Dedikationen liksom de efterföljande dikterna styrker förekomsten av den afi­ nita bildningen i lika hög grad som hos de förmodade barocka förebilderna, och det visar sig framför allt att Columbus vet att placera in dem både figurativt och konstfärdigt i epigrammen: IX (14) Was allbereit geschehn/ das ändem keine Sorgen/ Kommt/ last uns seyn bedacht/ was anzufangen morgen. (Columbus, Saml. dikter 1 s. 154)

(15) GOtt gebe mir nur eins/ weil all's in Nichts sich wendet/ Zu leben so vergntigt/ biss ich den Lauff vollendet. (Columbus, Saml. dikter 1 s. 154)

Man kan naturligtvis invända att det inte är haben utan sein som utelämnats i exempel (14). Ändå visar konstruktionen att författaren uppfattar slopandet av hjälpverbet generellt som en stilistisk princip, och den överförs konsekvent till svensk språkdräkt.

4.4 Lars Johanson Lucidor Lucidors ( 1638-1674) språkliga biografi är redan från ungdomen tyskoriente­ rad. Som bekant växer han upp på sin morfars gods på ön Usedom, går i skola i Wollin, skriver in sig som student i Greifswald 1655 och relegeras i Leipzig 1659. Hans litterära produktion, däribland talrika begravnings- och bröllops• dikter på tyska - för övrigt på en utmärkt tyska-, härrör huvudsakligen från åren kring 1670. På tyska föreligger också dialogdikten It Samtal emellan Döden och en säker Menniskia. Något bestämt mönster eller ett medvetet stil­ koncept kan man emellertid inte urskilja någonstans hos honom, snarare tycks utelämnandet av hjälpverbet från allra första början höra till Lucidors skrift­ språksnorm. Denna utnyttjas då i överensstämmelse med de metriska kraven antingen som licentia poetica, eller också förkastas den. Några av de tyska tex­ terna uppvisar en andel på upp till 100%, medan andra inte har ett enda fall; i de svenska dikterna ligger frekvensen genomgående betydligt lägre. Två ex­ empel, båda två från begravningsdikter författade 1671 (Tränen-Kvell och Graf-Skrift utan Titul), kan illustrera typen av uteslutning: (16) Der grimme Wtirger steht/ AlB reu es ihm/ was er an Ihr gethan; W eil ihm zu sinnen geht Was er vertibt/ und izt nicht endren kan. (Lucidor, Saml. dikter s. 231)

(17) THen Tidh som wij förslita Plär lijk en Ström förflyta Then Ingen hålla kan/ När Wår Tids Glas utrunnit Ok Wårt Lifs Lius utbrunnit Så måste Wij theran/ (Lucidor, Saml. dikter s. 302) Språkkontakt och syntax 131

4.5. Sophia Elisabeth Brenner En för sin tid och sitt kön ovanligt gedigen utbildning fick borgardottern So­ phia Elisabeth Brenner ( 1659-1730) åtnjuta. Hon skrev på svenska, tyska, la­ tin, franska och italienska och odlade de tidstypiska genrerna, framför allt på alexandriner: bröllops- och begravningsdikter, andliga visor, tillfällighets• verser. På omgivningens uppmaning börjar hon publicera sina texter 1680. 1713 kommer hennes samlade Poetiske Dikter ut (del 2 först efter hennes död 1732). Hennes mest omfångsrika verk är ett epos om Kristi lidande på korset från 1727. Utgåvan från år 1713 innehåller ett företal på svenska, till vilket fo­ gats en »Kurze Lebensbeschreibung», som inte bara säger något om en tyskta­ lande stockholmsfamiljs språksociologiska situation, utan på samma gång åskådliggör Brenners problematiska ställning som borgerlig författarinna, maka och mor i ett mentalitetshistoriskt mycket belysande perspektiv - hon hade femton egna barn, och hennes man, miniatyrmålaren Elias Brenner, med­ förde två styvbarn i äktenskapet (Hanselli 1873 s. VII). Brenner beskriver början av sin språkliga uppfostran, som gynnades av en utpräglat positiv bildningsmiljö, på följande sätt: Diese meine selige Eltem (der Kaufmann Niclas Weber und die Mutter Christina Spoor) haben ihrestheils nichts ermangeln lassen um mich Christziemlich zu er­ ziehen, auch mich desfalls zeitig genug, nämlich im vierten Jahr meines Alters, zur Schulen geschickt, deutsch lesen zu lemen, zumalen ich zu der zeit noch nichts als Deutsch daheime mit meinen Eltem gesprochen, weil mein vater an geburt ein deut­ scher, die Mutter ebenfalls, welche sich einige Jahr in Deutschland aufgehalten, gut Deutsch sprach." (Hanselli 1873 s. 441).

De bisatser som kommer i fråga i citatet är afinita bildningar, som tydligen är norm i Brenners prosa omkring 1713. I den hypotaktiskt utformade levnads­ beskrivningen går det överhuvudtaget inte att finna ett enda bisatsexempel med utsatt finitum. I det svenska företalet ligger procentsatsen något lägre, vid 90%. Denna stiluppfattning kommer också till uttryck i hennes dikter, såväl i de svenska som i de tyska. Som en jämförelse vill jag här citera ur en tidig alex - andrindikt till Aurora Königsmarck från 1687 och en hyllning på samma versmått till lantmarskalken Arvid Horn, tillkommen fyrtio år senare;

(18) Maria Aurora Königsmarck Wer euch mein Fräulein kennt, beschauet und betrachtet, Hat wohl ein Meisterstilck des Himmels angeblickt, In dem sich die Natur verschwenderisch erwiesen, Und aller Gaben Zier in eine Brust gesenkt (Brenner, Saml. vitt. 17 s. 172)

(19) Arvid Berendt Horn Si på hvad vädio-bahn gref Horn igenom hunnit, Hvad dråplig manna-dygd vår stat hos honom funnit, Hvad syfftemåhl han haft, hur saken slagit ut, Och hvad för vichtigt värf hans omsorg fört till slut. (Brenner, Saml. vitt. 17 s. 216) 132 Hans-Peter Naumann

Med utvecklingen under senbarocken når företeelsen uppenbarligen sin höjd• punkt, och man måste fråga sig vilket inflytande man kan tillskriva en förfat• tare som Sophia Elisabeth Brenner. Eftervärlden har inte bundit henne någon lagerkrans, och redan nästa generation betraktade henne med ringaktning. Bland annat kolporterades den uppfattningen »att fru Brenner 'skref på flera språk lika väl eller rättare lika illa'» (Hanselli 1873 s. VI). Men av sin samtid skattades hon som Stockholms främsta tillfällighetsdiktare, och hon var också känd utomlands. Urban Hiäme apostroferar henne som »Vår högtberömde svenska Sappho», och Poetiske Dikter som Hiäme var med och gav ut 1713 upptar över två dussin lovkväden till hennes ära, skrivna av svenska och ut­ ländska författare - för övrigt den första bok överhuvudtaget som trycktes i Sverige med subskription. Och sist men inte minst var hennes salong en om­ tyckt mötesplats för konstnärer, lärda och författare, bland dem Johan Runius, Haquin Spegel, Torsten Ruden och Jacob Frese, för att bara nämna några av de mest kända namnen (Lönnroth & Delblanc 1987 s. 269 f.)

4.6. Gunno Dahlstiema som översättare Under det tysk-svenska språkutbytets höginduktiva fas i slutet av 1600-talet får vi räkna med mer eller mindre starka litterära barockimpulser, vilket förhopp• ningsvis kunnat klargöras här. I förbigående har också frågan tagits upp vilken funktion och betydelse man måste tillerkänna olika översättningar. Opitz, Gryphius jämte andra tyska författare översattes redan tidigt till svenska, Opitz redan omkring 1640. Då det, såvitt jag kan se, ännu inte föreligger några rele­ vanta undersökningar på området, måste jag här nöja mig med några iakttagel­ ser. Som översättare var Gunno Dahlstiema ( 1669-1709) verksam. Han gäller allmänt för att vara den mest maniererade representanten för den svenska ba­ rocken, skolad som han var av Hofmannswaldau och den »andra schlesiska skolan». Även Dahlstiema vistades lång tid utomlands, under åren 1681-87; han var ordförande vid sin brors doktorsdisputation i Leipzig 1687 och promo­ verades själv där samma år. Förmodligen fullbordade han översättningen av Giovanni Batista Guarinis herdedikt Pastor fido år 1690, varvid han inte i första hand följde originalet från 1585 utan snarare en tysk förlaga med titeln Der Getreue Schäfer, som var en översättning av Hofmann von Hofmanns­ waldau, tryckt i Breslau 1679 (jfr Noreen 1928 s. 80). Någon konsistent över• sättningsstrategi iakttog inte Dahlstiema, om man på det hela taget kan tala om någonting sådant under barocken, även om han i övrigt håller sig mycket nära Hofmannswaldaus förlaga. När rimmen passar, övertas konstruktionen, som i början av »SchluB-Chor»:

(20) SchlujJ-Chor 0, Recht erfreutes Paar/ Das Thränen ausgestreut/ Nun Lachen abgemeit/ VergiB izt/ daB dein Stand voll Noth und Jammer war. (Hofmannswaldau, Werke s. 207) Språkkontakt och syntax 133

(21) Slut-Sång LY cksaaligaste Paar Som Gråt och Quida sått: Men Löje skurit haar! Igenom mäckta Sorg och Möda Du äntlig nyttia får ditt Nöjes Söta Gröda. (Dahlstiema, Saml. dikters. 421) Eljest sätts hava in i enlighet med de metriska kraven, precis som det lämpar sig, varvid utelämningsfrekvensen ligger betydligt högre hos Dahlstierna än hos Hofmannswaldau - ett tämligen förvånansvärt faktum före år 1700. I det här fallet kan man följaktligen endast i mycket begränsad omfattning tala om en stilistisk-syntaktisk styrning via översättningsprocessen. I Dahlstiernas svenska originaldiktning, exempelvis i Kunga Skald från 1698 eller i Giöta Kiämpa-wisa 1701, finns ett antal belägg, dock sällan i verssluten.

5. Exkurs rörande förhållandena i danskan/norskan Avlutningsvis vill jag här bifoga några kommentarer till danskan och därmed också till dansk-norskan med hänsyn till den här behandlade konstruktionen. Med tanke på de historisk-geografiska, språkliga, politiska och inte minst kul­ turella och litterära förbindelserna i slutet av 1600-talet är det högst märkligt att den aldrig fick fotfäste i Danmark. Barockspråkets förebilder var inte mindre verksamma i Köpenhamn än i Stockholm, man diktade på tyska och - framför allt - man översatte mycket från tyskan. För att bara ta ett talande ex­ empel: den inflytelserike litteraturförmedlaren S0ren Terkelsen översatte Jo­ han Rists andliga visor, vilka skulle få ett lika varaktigt inflytande på den dans­ ka psalmens utveckling som Terkelsens översättningar av tyska herdekväden på den tidens danska herdepoesi (ifr Friese 1968 s. 85 f.). Jag har granskat två danska prosatexter: Leonora Christinas Jammers Minde, författad 1674, och Erindringer 1617-1660 av Ditlev Ahlefeldt från 1678, vilken härstammade från Haseldorf vid Elbe men var dansk och skrev på danska. Vidare har jag un­ dersökt vissa större avsnitt av Kingo, Brorson och Petter Dass. I prosan har jag inte kunnat finna några exempel, medan lyriken tydligen endast tilllåter auxi­ liar-ellipsen som poetisk frihet. Ett typiskt exempel är Petter Dass, som rentav uppvisar en anhopning av hava-ellipsen i koordinerade satser

(22) Jeg har det kun af H0relsen, Men icke seed med 0je. Hvad andre for mig haver sagt, Og mundtlig mig opregnet, Det har jeg paa Papiiret lagt Og srerligen antegnet. (Dass, Nordlands Trompet s. 7) Vad beträffar den egentliga afinita konstruktionen förhåller det sig ingalunda så som man vanligen antar, nämligen att den saknas generellt i äldre danska och norska. Falk & Torp (1900 s. 160) anger belägg från 1400-talet och tidigt 1500-tal, som visar att den afinita bisatsen existerat under ett visst skede: 134 Hans-Peter Naumann

(23) hrer begynnes aff thet folk som fpdhres i Danmarch, i huelke mathre threrre by­ gynnrelse fprst wort, oc hwor mannyre sreyreer, land oc strida: the vonnret oc tabret (Eriks krpnike, ca 1400) (24) at h. nadh. K. M. will offuervege then storre skade oc forderffue, Danmarckes Rii- ge hafft och liidett nu wdj nogle förleden aar (1525) Även för den yngre danskan konstaterar Falk & Torp (1900 s. 210) att ha kan utelämnas i bisatsen, dock endast efter modalverb i preteritum: »Denne sl0if­ ning finder sted efter alle modale hjelpeverber, dog kun hvor disse staar i förtid [ ... ].»Dessa restriktioner i förhållande till svenskan bekräftas också i en nyli­ gen publicerad studie om nutida norska (Julien 2000). Något diakront under­ byggt försök att förklara den olikartade utvecklingen i grannspråken har dock inte presenterats fram till i dag, och Hulthen undviker rentav att ta ställning i sina Studier i jämförande nunordisk syntax (1944 s. 215 med not 1), som för övrigt innehåller en utmärkt materialsamling. Man skulle hypotetiskt kunna tänka sig att danskan tidigare än svenskan infört en systematisk satsorganisa­ tion och härigenom också en konsolidering av ordföljden vid flerledade bisats­ predikat, varför tyska interferenser inte fick något genombrott mot slutet av 1600-talet.

Detta bidrag går tillbaka på ett föredrag vid symposiet »Hochdeutsch in Skandinavien III» 24-25 maj 2002 vid universitetet i Greifswald och kommer att publiceras under titeln Deutsche Syntaxinterferenzen in schwedischer Barockliteratur, i: Hochdeutsch in Skandinavien III, hrsg. von Christer Lindqvist, Berlin 2004 ( = Osloer Beiträge zur Germanistik 35).

Källor och litteratur Källor Brenner, Sophia Elisabeth: Samlade Vitterhetsarbeten af svenska författare från Stjem­ hielm till Dalin 17. Utg. af Per Hanselli. Upsala 1873. Brennu-Njals saga. Einar Öl. Sveinsson gaf ut. Reykjavfk 1954. (lslenzk Fomrit 12.) Columbus, Samuel: Samlade dikter 1. Utg. av Bemt Olsson & Barbro Nilsson. Stock­ holm 1994. (Svenska författare. Ny serie.) Dahlstiema, Gunno Eurelius: Samlade dikter. Utg. av Erik Noreen. Stockholm 1920-- 27. (Svenska författare utg. av Svenska Vitterhetssamfundet 7.) Dass, Petter: Nordlands Trompet, ved Didrik Arup Seip. Oslo 1928. Gottsched, Johann Christoph: Vollständigere und Neuerläuterte Deutsche Sprachkunst, [ ... ]. Leipzig [1748]; 51762, Hildesheim & New York 1970. Gryphius, Andreas: Gedichte. Eine Auswahl. Text nach der Ausgabe von 1663. Hrsg. Adalbert Elschenbroich. Stuttgart 1968. Hanselli, Per, se Brenner, Sophia Elisabeth. Johanson, Lars (Lucidor): Samlade dikter. Utg. av Stina Hansson. Stockholm 1997. (Svenska författare. Ny serie.) Opitz, Martin: Ausgewählte Dichtungen. Hrsg. Julius Tittmann. Leipzig 1869. Hofmann von Hofmannswaldau: Gesammelte Werke 1:1. Hrsg. Franz Heiduk. Hildes­ heim, Ziirich & New York 1984. Språkkontakt och syntax 135

Noreen, Erik: Samlade dikter av Gunno Eurelius Dahlstiema. Stockholm 1928. (Svens­ ka författare utg. av Svenska Vitterhetssamfundet 7:2.) Wexonius, Olof: Samlade Vitterhetsarbeten af svenska författare från Stjemhielm till Dalin 6. Utg. af Per Hanselli. Upsala 1863. Wivallius, Lars: Självbiografi, brev och prosastycken. I urval utg. av Erik Gamby. Upp­ sala 1957. Wivallius, Lars: Samlade Vitterhetsarbeten af svenska författare från Stjemhielm till Dalin 9. Utg. af Per Hanselli. Upsala 1869.

Litteratur Admoni, Wladimir, 1967: Der Umfang und die Gestaltungsmittel des Satzes in der deutschen Literatursprache bis zum Ende des 18. Jh.s. I: PBB (Halle). S. 144-199. Admoni, Wladimir, 1990: Historische Syntax des Deutschen. Tiibingen. Allen, Sture, 1970: Nusvensk frekvensordbok 1. Stockholm. Behaghel, Otto, 1928: Deutsche Syntax 3. Heidelberg. Bergvall, Frans, 1956: Om utelämnandet av hjälpverbet hava i bisatser i Edselemålet. I: Nysvenska studier 35. S. 138-142. Duden. Grammatik der deutschen Gegenwartssprache. 4. völlig neu bearbeitete u. er­ weiterte Auflage. Mannheim, Wien & Ziirich 1984. Ebert, Robert Peter, 1986: Historische Syntax des Deutschen 2: 1300-1750. Bem. Ebert, Robert Peter, 1999: Historische Syntax des Deutschen 2: 1300-1750. 2. iiberar­ beitete Aufl. Berlin. Falk, Hjalmar & Torp, Alf, 1900: Dansk-norskens syntax i historisk fremstilling. Kris­ tiania. Friese, Wilhelm, 1968: Nordische Barockdichtung. Eine Darstellung und Deutung skandinavischer Dichtung zwischen Reformation und Aufklärung. Miinchen. Hedlund, Cecilia, 1992: On participles. Stockholm. Heusler, Andreas, 1964: Altisländisches Elementarbuch. 6. Aufl. Heidelberg. Holm Gösta, 1951: Om utelämnandet av hjäpverbet hava i bisats. I: Nysvenska studier 30. S. 87-93. Holm, Gösta, 1960: Hjälpverbet ha i bildat talspråk. I: Nysvenska studier 39. S. 83-93. Holmberg, Anders, 1986: Word order and syntactic features in the Scandinavian lan­ guages and English. Stockholm. Hulthen, Lage, 1944: Studier i jämförande nunordisk syntax. Göteborg. (Göteborgs högskolas årsskrift L. 1944: 3.) Härd, John Evert, 1981: Studien zur Struktur mehrgliedriger deutscher Nebensatz­ prädikate. Diachronie und Synchronie. Göteborg. (Göteborger germanistische For­ schungen 21.) Johannisson, Ture, 1945: Hava och vara som tempusbildande hjälpverb i de nordiska språken. Lund & Leipzig. (Lunds universitets årsskrift. N.F. Avd. 1, Bd 41, Nr. 6.) Johannisson, Ture, 1960: Eine syntaktische Entlehnung im Schwedischen. I: Indoger­ manica. Festschrift för Wolfgang Krause. Heidelberg. S. 38-43. Johannisson, Ture, 1973: Ett språkligt signalement. Göteborg. (Nordistica Gothobur­ gensia 6.) Julien, Marit, 2000: Optional ha in Swedish and Norwegian. I: Christer Platzack (utg.): Working Papers in Scandinavian Syntax 66. Lund. Lanter, Franziska, 2001: Die Njalssaga. Untersuchung zu Syntax und Stil. Lizentiatsar­ beit Universität Ziirich. (Otryckt.) Lönnroth, Lars & Sven Delblanc, 1987: Den svenska litteraturen. Från forntid till fri­ hetstid. Stockholm. 136 Hans-Peter Naumann

Magnusson, Erik Rudolf, 1939: Syntax des Prädikatverbums im Mittelniederdeutschen. Lund. (Lunder germanistische Forschungen 8.) Malmgren, Sven-Göran, 1985: Om utelämning av hjälpverbet ha i förbindelse med su­ pinum. I: Sture Allen et al. (utg.): Svenskans beskrivning 15. Göteborg. S. 347-358. Mikkelsen, Kr., 1911: Dansk Ordf0jningsla:re med sproghistoriske Tilla:g. K0benhavn. Moberg, Lena, 1993: Är utelämnandet av finita former av hjälpverbet ha(va) i bisats i svenskan ett syntaktiskt lån från tyskan? I: Lars Wollin (utg.): Studier i svensk språkhistoria 3. Uppsala. (Skrifter utg. av Institutionen för nordiska språk vid Upp­ sala universitet 34.) S. 143-151. Nygaard, Marius, 1906: Norrjjn syntax. Kristiania. Platzack, Christer, 1983: Three syntactic changes in the grammar of written Swedish around 1700. I: Struktur och variation. Festskrift till Bengt Loman 7.8.1983. Åbo. S. 43-63. Platzack, Christer, 1986: Comp, Infl and Germanic word order. I: Lars Hellan & Kirsti Koch Christensen (utg.): Topics in Scandinavian syntax. Dordrecht m.fl. S. 185- 234. Rutishauser, Therese, 2001: Zur Frage der hochdeutschen Interferenzen in der schwe- dischen Syntax um 1700. Lizentiatsarbeit Universität Zi.irich. (Otryckt.) SAG = Svenska Akademiens grammatik (1999). 1-4. Stockholm. Skautrup, Peter, 1968: Det danske sprogs historie 3. K0benhavn. Tschirch, Fritz, 1969: Geschichte der deutschen Sprache 2. Entwicklung und Wandlung der deutschen Sprachgestalt vom Hochmittelalter bis zur Gegenwart. Berlin. Widmark, Gun, 1970: Stildifferentieringen i Gyllenborgs komedi Swenska sprätthöken. I: Nysvenska studier 49. S. 5-77. Östman, Carin, 2002: Bisatser med utelämnat finit ha i dramadialog från 1700-talet. I: Gunilla Harling-Kranck & Hanna Lehti-Eklund (utg.): Studier i svensk språkhistoria 6. Helsingfors. (Folkmålsstudier. Meddelanden från Föreningen för nordisk filologi 41.) s. 233-242. Multilingualism in England: The French impact on English 1066-1500 Hans Frede Nielsen

1. Politics and the Influx of French Loan-Words into Middle English After his conquest of England in 1066 and succession to the English throne, Duke William of Normandy was intent on consolidating his power. He in­ stalled Normans in leading positions within the govemment and the church and introduced the feudal system to England, granting half of the land to his ten­ ants-in-chief. The cross-Channel links to Normandy were retained until the Duchy was lost in 1204, but even

I. 1 1 J~~perSen Kostul_ { -----8au9h ;- 200-+----lc---+-+----l--+--+---I--+--+---+--+-- _____ Mosse - I ,,,. : I t I I I I I

I :~ I l 'I I

i \, ,. i .,. 100 _ _,_____,,_____,_ _ _,___.,_.,·-+--+--ffic---+-+----l-,f'J-·-'ti-i .• -+---i--+--+---i--11 i '· / ' I J i '-•"' ~ ,Il,· \.]:, \ I/,\,.,. ,' \ 11--1-ii------.i------.i------.~...... ,...... :+-<-i--+---+-_..,_, . 'J\ X ! \ \ I I I V V ~1\ \ : I ,, ' I\ J:/ \ . I~ l/ I,'/ " ,. \ . .?., __ r, - 1000 1100 1200 1300 1400 1500 1600 1100 1800 1900

The chronology ofthe adoption ofFrench loan-words in English (based on Mosse 1943). The three graphs represent attempts by four scholars to determine the numerical distribution, over a 900-year period, ofthe first quotations of 1000 French borrowings recorded by the OED. The solid line com­ bines Jespersen's and Koszul's graphs. tians of French loan-words, even if the lexical borrowings recorded in the MED are often haphazard and do not always antedate those first quoted by the corresponding OED entries. De Caluwe-Dor's preliminary investigation seems to show that the relative number of lexical adoptions from French by Chaucer (and

2. The Sociolinguistic Situation in England 2.1. The Norman and early Plantagenet eras In the course of William the Conqueror's reign a new Norman nobility had taken the place of the old Anglo-Saxon one, and the leading positions of the church had come to be held by Normans, cf. above. A few decades later, Wil­ liam ofMalmesbury, the leading twelfth-century historian, deplored that "Eng­ land is become the dwelling-place of foreigners and the property of strangers. At the present time (i.e. c. 1130) there is no Englishman who is either earl, bishop or abbot". If we are to believe a much later source, the Chronicle of Robert of Glouces­ ter from about 1300, the Norman elite stuck to their French idiom beyond the first generation of speakers, English being relegated to lower-class status. The extract below stems from the Cotton ms. of the text, lines 7537-47: l>us com, lo, Engelond in-to Normandies hond: And pe Normans ne coupe speke po bote hor owe speche, And speke French as hii dude atom, and hor children dude also teche, So pat heiemen of pis lond, pat of hor blod come, Holdep alle pulke speche pat hii of horn nome; Vor bote a man conne Frenss me telp of him lute. Ac lowe men holdep to Engliss, and to hor owe speche 3ute. Ich wene per ne bep in al pe world contreyes none l>at ne holdep to hor owe speche, bote Engelond one. Ac wel me wot uor to conne bope wel it is, V or pe more pat a mon can, pe more wurpe he is. 'Lo, thus England came into Normandy's hand: and the Normans could then speak no language except their own, and spoke French as they did at home, and caused their children to be taught as well, so that nobles in this country who came of their blood, all keep the same language which they received from them; for unless a man knows French, he is thought little of. But humble men stick to English and to their own language as yet. I believe that there are not in the whole world any countries 140 Hans Frede Nielsen

which do not keep their own language except England alone. But it is well known that it is useful to know both, for the more a man knows, the worthier he is.' French as a spoken medium was not used much outside the secular and ec­ clesiastical upper classes in the decades immediately following 1066. And in terms of geography, French, as a vernacular language, is unlikely ever to have been employed much beyond south-eastern England and the Home Counties. English had been the official language of Anglo-Saxon England, and William the Conqueror-who saw himself as the legitimate successor of Edward the Confessor, the last king of the old Anglo-Saxon royal line-took up a prag­ matic attitude towards the indigenous language, which continued to be used for a while in, for example, legal and historical texts. But the Normans encouraged the use of what was their official language of record, namely Latin. Linguistic domains hitherto held by English were gradually taken over by Latin, for in­ stance within the spheres of govemment and law; and from the twelfth century historical works authored by Englishmen began to be written in Latin. The po­ sition of Latin as the official language of the Church was strengthened in the course ofthe twelfth century, by the ecclesiastical and monastic reforms under­ taken and by the establishment of new religious orders. It is a moot question for how long French remained the first language of the upper classes of Norman descent. Historical linguists now tend to be sceptical about Robert of Gloucester's assessment of the tenacity of French in this re­ spect. After a few generations it probably ceased to be a vemacular in England, becoming instead an acquired language which had to be leamt through careful instruction. The only exception to this development would have been the royal house of England, where the position of French was maintained through polit­ ically motivated dynastic marriages bringing not only aristocratic brides over from France but retinues of French courtiers as well, cf. above. It is not at all implausible to assume that from the twelfth century English was the vemacular of everyone bom in England. But bilingualism was by no means restricted to the upper classes

2.2. The fourteenth and fifteenth centuries The war against France from 1293 to 1303 and the hostilities of the Hundred Years' War (1337-1453) in particular aroused strong national sentiments in England, and undoubtedly contributed to the gradual preference for English in various domains after 1300. Another factor in this development was the in­ creasing prestige associated with the variety of French spoken in and around Paris (Central French)

In these circumstances, it is not surprising that Anglo-French had become the butt of jokes by the late fourteenth century. There isa well-known instance of this in the General Prologue to the Canterbury Tales, where Chaucer' s irony can hardly have been wasted on his audience when he introduces the Prioress as someone who spoke French "ful faire and fetisly ['elegantly'], After the scole of Stratford atte Bowe [a town three miles from London], For Frenssh of Parys was to hire unknowe". The thirteenth century had been the heyday of literature in Anglo-French. With the gradual decline of that language, English became the literary lan­ guage preferred by mast writers in the fourteenth century, but Anglo-French literature continued to be produced after 1300. Same writers were bilingual­ or even trilingual, a case in point being Chaucer's contemporary John Gower, who wrote poetry in English, French and Latin. In both the fourteenth and fifteenth centuries much literature and other types of texts were translated from French (and Latin) inta English. The considerable demand for translation tallies well with the fäet that English began to replace French as the language of instruction in grammar schools around 1350 through the efforts of John Comwall and Richard Pencrich, both of Oxford, and that English had ousted French by 1385, ifwe are to believe John Trevisa's addition to his translation (1387) ofRanulph Higden's Polychronicon (ca. 1327): l>ys manere was moche y-vsed tofore pe furste moreyn, and ys septhe somdel ychaunged. For Iohan Comwal, a mayster of gramere, chayngede pe lore in gramer­ scole and construccion of Freynsch into Englysch; and Richard Pencrych lumede pat manere techyng of hym, and oper men of Pencrych, so pat now, pe 3er of oure Lord a pousond pre hondred foure score and fyue, of pe secunde kyng Richard after pe Conquest nyne, in al pe gramerscoles of Engelond children leuep Frensch, and con­ struep and lumep an Englysch, and habbep perby avauntage in on syde, and desav­ auntage yn anoper. Here avauntage ys pat a lumep here gramer yn lasse tyme pan childem wer ywoned to do. Disavauntage ys pat now childem of gramerscole connep no more Frensch pan can here lift heele, and pat ys harm for ham and a scholle passe pe se and trauayle in strange londes, and in meny caas also. Also gentil men habbep now moche yleft for to teche here childem Frensch.

'This custom [of instruction in French] was much used before the first plague [= the Black Death 1348-9], and has since changed somewhat. For John Comwall, a mas­ ter of grammar, changed the instruction and construing in the grammar school from French to English; and Richard Pencrich leamt that kind of teaching from him, and other men from Pencrich, so that now, in the year of our Lord 1385, the ninth of the second King Richard after the Conquest, in all the grammar schools of England chil­ dren are giving up French and construe and leam in English, and have thereby an ad­ vantage in one respect and a disadvantage in another. Their advantage is that they leam their grammar in less time than children were accustomed to do. The disadvan­ tage is that now grammar-school children know no more French than does their left heel, and that is a misfortune for them if they are to cross the sea and travel in foreign countries, and in many other circumstances as well. Also gentlemen have now much neglected to teach their children French.' An indication of the growing weakness of French within the higher educational Multilingualism in England 143 system is the founding-by the widow of the Earl of Pembroke-of Pembroke College, Cambridge in 1347 as an institution for strengthening the position of French, Frenchmen being preferred in all appointments to Englishmen. In the law courts, English was formally introduced in 1362, by an act of Par­ liament, for conducting pleas. In practice, Anglo-French continued to be em­ ployed for legal proceedings, and except for a short period

3. The Influx of French Loan-Words into Middle Eng­ lish Revisited

Our survey in § 2.1-2 has uncovered several factors which may shed light on the rate of the adoption of French loan-words shown in the graphs depicted in § 1 above as well as on the correctives to the general picture suggested by De Caluwe-Dor. The fäet that French was not used as a language of record prior to 1200, meant that the English-speaking population got less of a chance to acquaint themselves with the idiom of the Norman colonists than they might otherwise have had. To this should be added that the number of francophone settlers in England after the Conquest cannot have been very large anyhow. A realistic es­ timate would be 20,000 and certainly not much above that figure. Bilingualism must have contributed a great deal to the introduction of French words into English. Once Anglo-French had become an official written language in the early thirteenth century (§ 2.1), the motivation for native speak­ ers of English to leam and to use French must have risen sharply. And when in the fourteenth and fifteenth centuries (§ 2.2) English as a lan­ guage of literacy encroached on the domains hitherto held by French-litera­ ture, education, law, govemment and administration are cases in point-vast 144 Hans Frede Nielsen quantities of French terminology were transferred into English, a fäet which is borne out by the many French texts translated into English at this time. The Anglo-French charters of the fourteenth century were influenced dialectally by Central French as demonstrated by De Jong (§ 2.2). The cultural prestige of Continental French, and in particular that spoken in and around Paris, may also have contributed to increasing the influx of French lexical items into English. We may conclude by saying that the bilingualism after 1200 and the re-emergence of English as an official language of literacy after 1300 may well explain the contours of the graphs seen in § 1 as well as De Caluwe-Dor's backward extension of the period of strong French lexical influence by fifty years (from 1251-1400 to 1201-1400). In principle, we acceptthe idea that the first quotations of French loan-words in especially the OED may postdate the actual time of entry of these items into English. But on the whole, we have found externa! corroboration for assigning the heaviest transfer of French words into English to the thirteenth and fourteenth centuries.

This paper is based on material prepared for volume Il (1154--1776) of A Journey through the History oj the English Language in England and America, due to appear in the spring of 2005. Volume I was published in 1998 by Odense University Press under the title The Continental Backgrounds oj English and its Insular Development until 1154, and volume III (1776-2000) is scheduled for publication in 2008. The reader is referred to volume Il for all bibliographical references relevant to this article. Språkhistoria och flerspråkighet - i samma språk? Något om diglossisk variation i äldre svenska

Lars Wollin

Det är ytterst angenämt att tala med far; det är jättetrevligt att prata med pap­ pa; de' e' jäv/it kul å snacka me' farsan. Att påstå att vi talar och skriver olika i olika situationer är trivialt. Vem för• nekar att han eller hon lägger orden på ett mera stringent sätt i en föredragning inför styrelsen än i ett fikasnack med en kompis, att man avfattar en redovis­ ning av sin ståndpunkt i en viktig juridisk angelägenhet i en mera formellt ge­ nomarbetad språkform än ett vykort från semestern? Frågan är inte om vi gör en sådan skillnad utan hur stor, hur konsekvent genomförd och av vilken art si­ tuationsanpassningen egentligen är. Som svensk språkhistoriker, intresserad av språkets förändring i dess yttre kultursammanhang lika väl som i dess system, ställer man sig gärna också frå• gan hur gammal sådan variation är i svenska språket. - I mera allmän mening är den naturligtvis tidlös: levande språk har alltid varierat med situationen där det brukats. Men frågan kan preciseras och kopplas till variationens art. Jag ämnar i detta bidrag isolera en viss, ganska specifik typ av situationsbetingad språkvariation (jag definierar den närmare i avsn. 2 nedan) och driva tesen att den är mycket gammal, kanske äldre än svenskan själv, vidare att den varit le­ vande i språket in på 1900-talet - för att i modem tid i stort sett förlora sin realitet. Viktiga nyare insatser i utforskningen av dessa sammanhang i ett svenskt perspektiv markeras av Gun Widmark och Ulf Teleman, till vilkas senaste ar­ beten kring ny- och nusvensk språkhistoria hänvisas generellt. 1

1. Variation och stilutjämning. Andersson I ett avsnitt av den populärvetenskapligt hållna boken Fult språk (1985 s. 70 ff.) tecknar Lars-Gunnar Andersson sin bild av dagens språkbrukares kapacitet

1 För nysvensk tid: Widmark 1991/2000 resp. Teleman 2002 och 2003, båda med vidsträckta referenser till äldre och nyare forskning kring här aktualiserade teman (t.ex. riksspråkets framväxt och dialektutjärnning). Särskilt i avsn. 2 och 3 i föreliggande studie anknyter framställningen gans­ ka nära till Widmarks genomgångar av Noreens resp. Hofs argumentation. Diglossikonceptet berörs dock inte explicit av Widmark. - För runsvensk tid hänvisas till Widmark 1994, med vidare referenser. 146 Lars W ollin

att hantera den art av individuell språkvariation som växlande yttre situationer ställer en talande och skrivande brukare av svenska språket inför. Han opererar därvid med en stilskala med polerna i högsta resp. lägsta möjliga grad av for­ malism i valet av semantiskt ekvivalenta varianter. Tre typfall av individuellt språkbeteende urskiljs: två extremer i var sin ände av skalan och mellan dessa ett i mellanläget; det sistnämnda kunde man rimligen förväntas uppfatta som det »normala». Intressant nog gör Andersson inte det-vilket dock inte innebär att han ser de båda ytterligheterna som mindre extrema. För att illustrera sina båda extremfall tar Andersson hjälp av några klassiska figurer i det litterära svenska persongalleriet. Den ena typen har två represen­ tanter, närmast reflexmässigt förväntade i sammanhanget: August Bondessans skollärare John Chronschough och Birger Sjöbergs ingenjör Planertz. Dessa är de uppstyltat pedantiska, folk som inte kan adekvat hantera de informella si­ tuationerna utan tenderar att i alla lägen »tala som en bok». Men Andersson tillfogar att karakteristiken nog »representerar det förväntade språkliga beteen­ det hos en akademiker». För den andra extremen står »en typ av gossen Ruda­ beteende». Grönköpings evige tonårsslyngel, gossen Emil Ruda, får alltså (vil­ ket kanske egentligen är ett något diskutabelt grepp) förkroppsliga den språk• varietet där talaren eller skribenten aldrig riktigt orkar upp till adekvat nivå i mera formella situationer. I denna kategori av språkbrukare hamnar väl fram­ för allt många lågutbildade - dock förvisso långt ifrån alla. Så har vi alltså mellanläget. Andersson verkar nog inte vara riktigt på det klara med hur den språkbrukare som placerar sig mitt på skalan egentligen ser ut. Han stannar för att beskriva en typ som han själv inte tycks tro på: stilekvi­ libristen, talaren eller skribenten som lyckas fullständigt och harmoniskt förverkliga situationsanpassningens ideal, som rör sig smidigt upp och ner längs stilskalan och producerar formellt språk i formella situationer och infor­ mellt i informella. Andersson betecknar misstroget en sådan individ som »nå• got av en språklig kameleont» och menar att bara en skicklig skådespelare är mäktig denna totala anpassning. Har han rätt i detta, vilket ju är mycket möj• ligt, innebär det att en med Andersson ungefär jämngammmal göteborgare får svårt att i något av hans tre »typfall» igenkänna en ordinär representant för var­ dagens »vanliga människor» i den gemensamma hemstaden. Man kunde här ha väntat sig ett försök till karakteristik av en faktisk »normaltyp»: kanske en språkbrukare utrustad med viss, låt vara begränsad förmåga till anpassning ef­ ter växlande situationer. Flertalet nutida svenskar, det blir väl konklusionen av Anderssons resone­ mang, representeras nämligen trots allt av mindre utrerade varianter av de båda polärt orienterade typerna. De rör sig naturligt mellan skilda lägen på stilska­ lan, beroende av den situation där de för tillfället talar eller skriver, men va­ riationsvidden är begränsad: bara den osannolika »kameleonten» klarar av - eller har ambitionen - att täcka hela skalan. Förmåga till »överdrivet» smidig anpassning av det egna språket efter en prestigerelaterad stilskala blir då också lätt suspekt, och att räkna med en sådan individuell variationskapacitet som en Språkhistoria och flerspråkighet - i samma språk? 147 realitet i språksamfundet riskerar att uppfattas som ett implicit erkännande av klasskillnader, vilka officiellt, i demokratins tecken, är starkt utjämnade, om inte helt utraderade. - Strängt taget är ju detta en felsyn, då det innebär en sam­ manblandning av skillnader mellan å ena sidan sociala klasser (skillnader som naturligtvis föreligger i det moderna svenska språksamfundet, det bekräftas om inte annat till full evidens av de senaste decenniernas sociolingvistiskt oriente­ rade forskning) och å andra sidan mellan yttre situationer i det kommunikativa samspelet oavsett social tillhörighet. Det torde innebära att språkbrukarnas pendling mellan mera formella och mindre formella stillägen i dag utspelar sig längs olika segment av stilskalan: somliga närmare den formella polen, andra närmare den informella, och ett brett skikt (kanske nästan alla) kan i adekvata situationer mötas i eller runt mit­ ten. - En viktig innebörd av stilutjämningen är väl då att språkbrukarna tende­ rar att vara nöjda med det språk de faktiskt har och hyser ringa eller ingen åstundan att tillägna sig någon annan, förment »finare» varietet av sitt moders­ mål. Hur som helst, Anderssons skepsis mot den »språkliga kameleonten» är, be­ traktad i ett längre historiskt perspektiv, intressant. Sannolikt reflekterar hans synsätt åtskilligt av den allmänna stilutjämning som enligt gängse synsätt präg• lat det senare 1900-talets svenska språksamfund. Utvecklingen beskrivs när• mare senast av Ulf Teleman, som framhåller flera faktorer som avgörande: dia­ lekternas försvagade ställning i samverkan med inträdande effekter av skolor­ nas äldre läsuttalstradition; den tekniska ljudreproduktionens framsteg, som »onödiggjort den övertydlighet som tidigare var nödvändig i offentliga sam­ manhang för att utan tekniska hjälpmedel nå fram till åhörarna»; effekterna av »de senaste decenniernas naturlighets- och spontanitetsideal [som] gjort hög• språket näst intill omöjligt i många offentliga sanmmanhang» (Teleman 2003 s. 106 f.). Denna nutida relativa utjämning av situationsbetingad stilvariation har av­ löst, vill jag hävda, ett tidigare, striktare stratifierat språktillstånd av i princip obestämbar ålder.

2. Diglossi och bildning. N oreen

Analytiker av dagens svenska språksituation befinner sig i något av ett deskrip­ tivt dilemma. Utvidgar vi blickfältet bakåt med omkring hundra år, framträder utgångsläget för detta dilemma med påfallande skärpa. Det var kring förra se­ kelskiftet som Erik Axel Karlfeldt om sin Fridolin - skalden av bondestam och väl i mycket sitt eget alter ego - myntade frasen »han talar med bönder på bön• dernas sätt // men med lärde män på latin». Karlfeldts vändning har ju sedermera etablerat sig i svensk begreppsbild­ ning, som ett uttryck för den förmåga till individuell språkvariation som i ganska breda folklager då var, eller ansågs vara, en viktig förutsättning för per- 148 Lars W ollin sonlig framgång i samhället. Att den variationen hade såväl sociala som »si­ tuationella» förtecken behöver väl knappast sägas. I båda dimensionerna skulle alltså svensk språkvariation under 1900-talet ha, om inte bortfallit, dock avse­ värt minskat i betydelse. Den typ av individuell språkvariation som Karlfeldt poetiskt gestaltar hos sin Fridolin företer mycket tydliga likher med det som i sociolingvistisk termi­ nologi ofta betecknas diglossi. Konceptet initierades av Charles A. Ferguson 1959, som också myntade termen. Det rör sig om två distinkt åtskilda varieteter av samma språk, som brukas i komplementärt situationsbetingad växling, och de styrande talsituationerna är i olika grad formella, gärna också förknippade med olika grader av prestige. I strikt användning refererar termen till läget i hela språksamfund, där i princip samtliga talare och skribenter iakttar en sådan variation mellan situationellt bundna, distinkt markerade språkvarieteter. Som det mest komplicerade fall av diglossisk variation man någonsin iakttagit har nämnts den arabiska, i den rikt varierade växlingen över hela detta språkom• råde mellan klassiskt högspråk och vardagsspråk. En mindre komplex men li­ kaledes strikt diglossisk situation anses också föreligga på Haiti, i relationen mellan standardfranska och kreol. I Europa brukar man peka på förhållandet mellan »kathareuousa» och »dimotiki» i det moderna Grekland, liksom mellan standardtyska och schweizertyska i de tysktalande delarna av Schweiz. Dessa fyra variationsfall var de Ferguson själv pekade på i sin begreppsintroduktion. 2 I Sverige har vi aldrig upplevt en språksituation av samma strikt diglossiska karaktär som de ovan antydda. I dag gör vi det kanske mindre än någonsin; där• om vittnar just Anderssons ovan refererade framställning. Med en lätt utvidg­ ning av begreppet kan vi dock, vill jag alltså hävda, tala om en diglossisk eller diglossiliknande situation - jag använder i det följande termen diglossi i denna något modifierade betydelse - om förhållandena under tiden runt förra sekel­ skiftet. Denna svenska diglossi, som rimligtvis var i lika mån socialt och si­ tuationellt bestämd, är inte bara litterärt omvittnad, t.ex. i sin poetiskt fiktiva »fridolinska» variant. Den är också alldeles ovanligt väl beskriven i samtida språkvetenskaplig litteratur. Sin mest finslipade analys får den av ingen mindre än Adolf Noreen, i första bandet av Vårt språk, publicerat 1903, där bl.a. »stil­ nivåerna» avhandlas.

2 Om diglossibegreppet allmänt set.ex. Trudgill 1995 och Kaye 2001. - Diglossikonceptet har efter Ferguson, som visas bl.a. av Kaye (2001 s. 121 f.), använts i en mycket brokig uppsättning av delvis oförenliga innebörder och ter sig i dagens lingvistiska språkbruk vildvuxet. En sida av problematiken, delvis aktualiserad i denna studie, är antalet berörda varieteter, som inte alltid är bara två: begrepp som »triglossia», »tetraglossia» osv. har lanserats. - Min egen användning av diglossitermen faller väl någonstans inom det vida fält som Kaye med illa dold irritation betecknar »extended diglossia» (ibid.). Själv uppehåller han sig särskilt vid den intrikata arabiska språksi• tuationen och varnar för en »urvattning» av diglossikonceptet: det skulle då kunna tillämpas på vilket språksamfund som helst och vore därmed innehållstomt, menar han. Samtidigt tycks dock Kaye medge reella gradskillnader i de arter av språkvariation som kandiderar för diglossistatus. För mitt bruk av termen i beskrivningen av äldre svensk språkvariation är dessa gradskillnader avgörande. Språkhistoria och flerspråkighet - i samma språk? 149

Noreen urskiljer, efter klassiskt mönster, tre sådana stilnivåer i riksspråket: en högre, en på mellannivå och en lägre. Den första reseverar han för språkbru• ket i offentliga sammanhang; den är väsentligen skriftbaserad och gäller alltså skriftspråk eller språk som talas på skriftens grund. På de båda lägre nivåerna förlägger han det privata språket, som ju mestadels är ett talspråk. Skillnaden mellan dessa två lägre nivåer handlar för Noreen om den grad av »bildning» som förväntas av språkbrukaren: fullvärdig i mellanstilen, så icke i den lägre stilen. På var och en av dessa tre stilnivåer urskiljer Noreen två grader, skilda när• mast av anspråket. På den högre nivån särhåller han sålunda den »oratoriska» stilen i genrer som högtidstal, predikan och högstämd tragedi från »normalsti­ len» i den offentliga debatten, den vetenskapliga diskursen och det mera or­ dinära scenspråket. Det bildade samtalsspråkets mellanstil rör sig likaså dels i en »finare» salongssfär, präglad av elegant konversation och intim brev­ växling, dels i det otvungna vardagsumgängets mera familjära eller robusta miljöer. Den lägre stilnivåns »mindre bildade» språk företer först ett »vardag­ ligt» läge, varmed Noreen rimligtvis avser de »mindre bildade klassernas» - dvs. folkflertalets - naturliga, med hans egen term »fordringsfria», språk. Vid sidan av, och skilt från, detta talar han om en »vulgär eller simpel stil», präglad av medveten avsikt att mer eller mindre provokativt bryta mot den högre bild­ ningens stilkonventioner; med detta språkbruk tycks Noreen närmast åsyfta olika arter av gruppspråk, jargong och slang. De sålunda sex stilnivåerna i Noreens system kan åskådliggöras som i tablå 1.

Högre stil 1. oratorisk stil: högtidligt föredrag för det offentliga umgänget 2. normalstil: vanligt, mindre answåks[ullt »läs- och föredragsspråk» föredrag Mellanstil 3. vårdad mellanstil: ,~finare» samtalsspråk, för det bildade privata umgänget intimare brevstil »bildadt samtalsspråk» 4. familjär mellanstil: enkelt och otvunget samtalsspråk, t.ex. inom familjekretsen Lägre stil 5. hvardaglig stil: medvetet, men oavsiktligt, för det mindre bildade privata mindre bildat språk umgänget »fordringslöst eller rent af obildadt 6. vulgär eller simpel stil: omedvetet eller samtalsspråk» medvetet, men i det senare fallet bildades språk med obildade avsiktligt, obildat språk

Tablå 1. Adolf Noreens stilnivåer i Vårt språk 1, 1903.

Denna stilbaserade variation tar sig enligt Noreen ganska exakt markerade ut­ tryck i språksystemet, i stort antal, med hög frekvens och på alla analysnivåer. Några av Noreens egna exempel ges i tablå 2. Noreen preciserar uttryckligen skillnaden mellan den högre nivåns skrift­ språkliga normalläge och mellannivåns bildade talspråk. Han framhäver två 150 Lars Wollin

1 I stoden de ära ej/icke husen gifva och taga 2 ni stodo de ära ej/icke husen ge och ta(ga) 3 ni stod de ä(r) inte husena ge åta 4 ni sto(d) di ä inte husena ge åta 5 ni stag di ä inte husena ge åta 6 ni stag di/dom ä (i)nte husena ge/gi åta

1 hafver han tagit det jag sade henne blott I endast 2 har han tagit det jag sa(de) henne blott I endast I bara 3 ha(r) han tagi(t) de(t) ja(g) sa henne endast I bara 4 ha (h)an tage det ja sa henne bara I endast 5 ha an tatt et jag sa na bara 6 ha' n tatt/taji!teji e(t) jag sa na bara(ste) Tablå 2. Några diskriminerande varianter på Adolf Noreens sex stilnivåer i Vårt språk 1, 1903. specifika och högfrekventa variationsfall: neutrala bestämda pluralformer av substantiv samt det finita verbets numeruskongruens. Skriftspråkliga är former som husen och de äro, bildat talspråkliga respektive husena och de är. I ett mo­ dernt sociolingvistiskt diglossiperspektiv kan man kalla husen och de ära »H­ varianter», husena och de är »L-varianter» inom var sin varietet av svenska språket i Noreens samtid. Härmed är också sagt att variationen i denna högre del av stilskalan är i relativt strikt mening diglossisk (även om Noreen själv gi­ vetvis inte kan beskriva den i sådana termer). Det som avses är komplementärt fördelade varianter, knutna till mer resp. mindre formella situationer, distinkt åtskilda inom var sin varietet av samma språk. Dessa stilskiftningar karakteriserar det Noreen kallar det svenska »rikssprå• ket». Hans uppfattning av detta bygger alltså på visionen av ett strikt stratifierat system. För Noreen är riksspråket ett socialt noga reglerat, i sin rika variation fullkomligt språk. Det varierar över en situationellt bestämd stilskala, med re­ gionala skiftningar på lägre nivåer (som inte får förväxlas med »dialekter»), och det växlar mellan tal och skrift efter funktion i skilda sammanhang. Rim­ ligtvis inrymmer ett sådant riksspråksbegrepp det mesta av det Ulf Teleman kallat »ett fullfjädrat kulturspråk». Som redan antytts är den diglossiska variationen främst aktuell på de högre nivåerna av stilskalan. Den lägre stilens varianter kan visserligen också uppträ• da i situationsbetingad växling med mellanstilens - dock bara hos de bildade. Noreen talar om »bildades språk med obildade», t.ex. med sitt tjänstefolk. Dessa - folkflertalet- betecknas som »de i fråga om bildnings grad lägre (dock icke lägst) stående lagren af riksspråkstalande individer». De anvisas av No­ reen sin stabila position i skalans lägre skikt, och i deras »fordringslösa» språk händer ingenting. I det noreenska språksamfundet hade alltså situationell va­ riation sin fasta punkt högt upp i den sociala hierarkin: den bildade kunde - borde rentav - vid behov anpassa sitt språk nedåt. Det gällde för honom eller Språkhistoria och flerspråkighet- i samma språk? 151 henne att behärska en naturlig anpassning av det egna tal- och skriftspråket ef­ ter de många skiftande sociala situationer som livet kan ställa en talande och skrivande medborgare inför. Det gällde också, kan man tillägga, att behärska denna anpassning ledigt och självklart, åtminstone ögonskenligen spontant, med en obesvärad säkerhet i uppträdandet, given av social bakgrund, uppfost­ ran och utbildning. Den idehistoriska dimensionen är given. »Bildningen» är den djupa och mångsidiga själsodling som de högre samhällsklasserna i Noreens samtid för• utsattes besitta och som alla högre studier ytterst syftade till att utveckla och vidmakthålla. Detta klassicistiska - eller snarast nyklassicistiska - bildnings­ ideal ingick i sin tur i den tyskpräglade humanism vars anda så starkt präglade det svenska 1800-talet och det påföljande sekelskiftet. Den kulminerade under det wilhelminska kejsardömets epok 1870-1920; med just denna period av massiv tysk kulturdominans sammanfaller ju för övrigt Adolf Noreens egen vetenskapliga karriär. Bildningen var alltså en dimension i den sociala språkvariationen som No­ reen helt osökt kunde referera till i sin samtids allmänna tankemönster. För• mågan till habil rörlighet upp och ned längs en noga reglerad stilskala är ju identisk med just den smidiga anpasslighet efter den yttre situationens väx• lingar som vi såg att L-G. Andersson uppfattar som förbehållen den »språkliga kameleonten» och inte tror sig kunna belägga i någon samhällsgrupp i dag, vare sig hos högutbildade eller »bildade». Därmed sluts en cirkel i svensk språkhistoria - eller, om man så vill, sätts det bortre parentestecknet kring en period som historiskt sett inte ens är särskilt lång. Det tyskhumanistiska, nyklassicistiska bildningskonceptet, som var så självklart för Noreen men är nästan helt främmande hundra år efter honom, var nämligen knappast mindre främmande hundra år före honom.

3. Diglossi och hederligt folk. Hof Föreställningen om den »bildade» klassens specifika språkkompetens, innefat­ tande smidig behärskning av en socialt bestämd, ganska elaborerad individuell stil variation, är, vill jag försöka visa i det följande, i allt väsentligt ett fenomen begränsat till (väsentligen senare) 1800-tal och tidigare 1900-tal. Däremot står det i ljuset av här antydda sammanhang klart att en både so­ cialt och funktionellt reglerad variation av diglossisk karaktär väl kan beläggas också i avsevärt äldre svenska språkkällor. Svenskt talspråk framstår länge, för att tala med Gun Widmark (1991/2000 s. 34), som »ett språk med höga barriä• ren>. I sin berömda avhandling Swänska språkets rätta skrifsätt, tryckt 1753, pre­ senterar västgötalektom Sven Hof en modell för beskrivning av sin samtids svenska språkvariation som är påfallande lik Noreens men samtidigt olik den­ na på ett par väsentliga punkter. 152 Lars Wollin

Hof tycks, trots sitt arbetes titel, sikta till en beskrivning av variationen mera specifikt i det talade språket. I motsats till Noreen ser han nämligen talet som grunden för skriften och söker alltså efter reglerna för ett »rätt tal». Liksom No­ reen arbetar Hof med tre nivåer och skiljer mellan (1) offenteligit tal, (2) om­ giängestal eller gement tal samt (3) gemene mans tal. Någon motsvarighet till Noreens gradering av varje nivå i två steg finner man däremot inte hos Hof, och hans system är såtillvida enklare. Tablå 3 illustrerar. offenteligit tal sermo publicus, oratorius, panegyricus omgiängestal I gement tal sermo familiaris, popularis gemene mans tal sermo plebejus

Tablå 3. Sven Hofs språk.strukturering i Swänska språkets rätta skrifsätt 1753.

Likheten med Noreen framträder också i hållningen till en situationell och so­ cial variation. De båda högre nivåerna är sålunda också hos Hof relaterade till situationen: offentligt tal gäller »när man inför en myckenhet folk håller ett ut­ förligit tal», medan umgängestalet brukas i »dageligit tal och omgiänge». Ur­ skiljningen av den tredje, lägsta nivån återspeglar däremot en social variation: »Gemene hopen uttalar, med förändring af liudämnen och stafvelser, många ord i modersmålet annorledes, än af de hederliga brukeligit är; hwilket må kal­ las gemene mans tal (sermo plebejus).» Substansen i Hofs situationella språkvariation består till en del i det offent­ liga talets bruk av »hårdare, längre och vidlyftigare ord», i motsats till »um­ gängestalets» bruk av »kortare och lättare giorde ord». Skillnaden yttrar sig med störst frekvens i kontrasten mellan långa och korta former som sade : sa och sedan : sen. Dessa blir alltså de typiska H- resp. L-varianterna i den di­ glossi Hofbeskriver. Men andra skillnader, i ljudskick, morfologi och lexikon, är hos honom rikare exemplifierade. De har med all säkerhet inbegripit också den annars inte särskilt klart gripbara sociala variationen mellan »gement tal» och »gemene mans tal», varvid det diglossiska mönstret i variationen blir mindre tydligt. Några exempel på Hafs situationella talvariation (oavsett dess eventuella sociala implikationer) visas i tablå 4. offentl. sade, sedan bord, världen däm dät, mäd, vid huset, kunnat gement sa, sen bol, välen/välan dåm dä, mä, ve huse, kunna offentl. stått knappt upp av dätta stolarna böckerna gement staji knafft opp åv dä här stolana bäckren Tablå 4. Några situationsbetingade varianter i Sven Hofs språkvariation i Swänska språkets rätta skrifsätt 1753. Språkhistoria och flerspråkighet- i samma språk? 153

Att jämföra Sven Hofs uppfattning av samtida språkvariation med Adolf Noreens är ett mycket intressant och tankeväckande företag. - Det ter sig vid första anblicken lätt att relatera den förres tre nivåer direkt till den senares, som i tablå 5.

Hof 1753 Noreen 1903 ojfenteligit tal högre stil omgiängestal I gement tal mellanstil gemene mans tal lägre stil Tablå 5. Sven Hofs och Adolf Noreens språkstruktureringar, ytligt sammanställda.

Men likheten är skenbar. Som Gun Widmark riktigt framhåller, måste »ge­ mene mans tal» hos Hof vara liktydigt med dialekterna; detta framgår av Hofs sätt att exemplifiera sina talarter. Hof inkluderar alltså dialekterna i den språk• variation han beskriver, till skillnad från Noreen som vill renodla en riks­ språksvariation och hålla dialekterna utanför. Samtidigt är det uppenbart att Hof inte gör åtskillnaden mellan två arter av privatspråk utan att Noreens »mellanstil» och »lägre stil» båda svarar mot Hofs »omgiängestal». Tablå 6 åskådliggör.

Hof 1753 Noreen 1903 ojfenteligit tal högre stil

mellanstil riksspråk omgiängestal I gement tal lägre stil

gemene mans tal dialekter / landsmål

Tablå 6. Adolf Noreens och Sven Hofs språkstruktureringar, mera adekvat samman­ ställda.

I jämförelse med Noreens indelning framstår Hofs beskrivning av språkets verklighet som avsevärt mindre sofistikerad. Hof har t.ex., som nämnts, ingen motsvarighet till Noreens urskiljning av två grader på varje stilnivå, inte heller till hans åtskillnad mellan en mellanstil och en lägre stil i det privata språkbru• ket. Det noreenska bildningsbegreppet var som ovan antytts - åtminstone i sin specifikt nyhumanistiska utformning - ännu inte aktuellt i Hofs samtid. Man noterar med intresse skillnaden i ordval mellan de två: medan Noreen skiljer mellan »bildade» och »mindre bildade», talar Hof om »de hederliga», som han ställer mot »gemene hopen». Skillnaden blir särskilt tydlig i hållningen till den situationella variationen. Hof skiljer bara mellan »hederliga» och »gemena» och tycks förutsätta att var­ dera gruppen talade på sitt sätt. Visserligen förutsätter han att de hederliga kun- 154 Lars Wollin de variera sitt tal efter situationen - och sannolikt att bara de kunde göra detta, rimligtvis därför att bara de hederliga överhuvudtaget talade offentligt. 3 Men han gör ingen större affär av saken. Sammanställningen av Hof, Noreen och Andersson åskådliggör onekligen rätt påtagligt det humanistiska bildningsidealets närmast episodiskt korta var­ aktighet i det längre historiska perspektivet.

4. Diglossi och grammatik. Aurivillius Noreen och Hof redovisar mer eller mindre elaborerade varianter i svenskt språk av en diglossisk variation, som med Hof alltså kan beläggas åtminstone sedan tidigare 1700-tal. Widmark ställer samman vittnesbörd ur ett antal källor från 1600- och 1700-talet; ett viktigt namn är Petrus Lagerlöf. Det går att visa att en situationellt reglerad diglossi faktiskt varit för handen i Sverige under båda dessa sekel. Det är uppenbart att tongivande språkbrukare, möjligen ock­ så något bredare grupper, åtminstone i sitt tal gjort en skarp och ganska omfat­ tande åtskillnad mellan en offentlig och en privat användningsdomän. Varia­ tionen kan påvisas på urskiljbara punkter i språksystemet. Det rör sig, liksom hos Hof och Noreen, nästan uteslutande om distinkta varianter i ljudskick och böjning. V ad gäller morfologisk variation kan jag komplettera Widmarks framställ• ning med ett par av henne icke mobiliserade källor. - Den viktigaste är uppsa­ lajuristen och professorn Eric Aurivillius' på latin avfattade arbete Gramma­ ticre Suecanre specimen. Detta är den äldsta sammanhängande, i trängre me­ ning grammatiska beskrivning av svenskt språk som bevarats till eftervärlden. Arbetet trycktes aldrig i samtiden utan föreligger i ett ofärdigt handskrivet ut­ kast, daterat 1684.4 Som grammatiker verkade Aurivillius i ett besvärligt utgångsläge. Principi­ ellt framställer han det svenska språksystemet i den latinska grammatikens ka­ tegorier. Därvid anknyter han, som brukligt var i hans samtid, till en mäktig eu­ ropeisk medeltids- och renässanstradition, med rötter i hellenism och romersk senantik. Latinets grammatiska struktur sågs ännu som given av en högre ord­ ning. Å andra sidan kan Aurivillius inte alldeles bortse från fakta. Vissa olatin­ ska element i den svenska språkstrukturen vållar honom svåra beskrivnings­ problem. Ett sådant är artiklarna, vilkas status han trots inträngande och skarp­ sinniga analysförsök aldrig riktigt lyckas få grepp om. 5 Ett annat är substanti­ vets deklinationssystem. Här finner han dock en lösning, som - från vår sentida

3 Huruvida t.ex. riksdagsmän ur bondeståndet av Hof uppfattades som »hederligt folk» eller bara som enkla företrädare för »gemene hopen» får vi lämna därhän. 4 Aurivillius' Specimen är däremot senare utgivet (om också föga nöjaktigt) av G. Stjemström i Uppsala Universitets Årsskrift 1884. - Om Aurivillius och hans grammatik se vidare senast Wollin 1991a. 5 Se Teleman 1984. Språkhistoria och flerspråkighet- i samma språk? 155 utsiktspunkt - lika elegant fogar in svenskan i det språkhistoriska samman­ hanget som den placerar Aurivillius själv i det lärdomshistoriska. Aurivillius laborerar, explicit och konsekvent, med två separata system för svenskans böjning av nomina (här substantiv). Han benämner dem »äldre böjning» och »yngre böjning»: flexio antiquior resp. flexio recentior. Enligt det äldre systemet särskiljer han former i fornspråkets fyra kasus - vilka han dock, intressant nog, inte uppfattar helt korrekt. Det yngre systemet är enklare, särskilt däri att det äldres dativformer (konunge, konungom) sammanförs med nominativformer (konung, konungar); det yngre systemet är därmed identiskt med vårt nutida tvåkasussystem (med grundform och genitiv), vilket i Aurivil­ lius' samtid sedan länge var fullt genomfört i levande språkbruk. Det är i sammanhanget viktigt att notera att Aurivillius, när han urskiljer sin »äldre böjning», ingalunda gör detta med sikte på någon sorts språkhistorisk utredning. Hans grammatik är alltigenom synkron, därtill normativ. De två sys­ temen framställs som fullt likvärdiga: båda är viktiga beståndsdelar i levande svenska. Båda systemen, inskärper Aurivillius uttryckligen, måste läras av den som vill rätt förstå och bruka det svenska språket. Differentieringen mellan dem är funktionell: det äldre systemet tillhör i huvudsak tryckt skriftspråk; härvid nämns reformationsbibeln som normbildande även för samtidens skrift­ språk, åtminstone i mera seriösa genrer. Det yngre systemet förlägger Aurivil­ lius till privatbrev och talspråk. En samtida språkbrukare som på denna punkt gav substans åt en sådan be­ skrivning - eller följde en sådan rekommendation - bör alltså ha företett en di­ glossiskt präglad variation på morfologisk nivå, inte alldeles olik Hofs och t.o.m. Noreens. Aurivillius står härvid sannolikt på fast mark: den äldre, me­ deltida svenskans grammatik med t.ex. sitt fyrkasussystem - visserligen ofta inkonsekvent eller oriktigt uppfattat - var fortfarande ett viktigt rättesnöre i den karolinska epokens litteraturspråk. Inspirationen torde ha utgått såväl från en språkligt konservativ reformationsbibel som från götisk ideologi.

5. Fyra sekels diglossi: ideologi och verklighet Det framstår alltså som ganska tydligt att en diglossisk språkvariation av bety­ dande vidd och omfattning inte bara förekommit utan också uppfattats som en högst väsentlig dimension av svensk språkkultur åtminstone sedan senare hälf• ten av 1600-talet. Vi har sett den bekräftad av fyra språkreflekterande samtids­ vittnen, ett från vart sekel. Likheter och skillnader dem emellan speglar åskåd• ligt förskjutningarna under nysvensk tid i språkbrukets ideologiska premisser. Beskrivning av samtidens språk styrs alltid till en betydande del av ljusbryt­ ningen och färgen i beskrivarens egna glasögon. Sådant hör också till historien. Men naturligtvis förklaras inte allt - eller ens det mesta - av fördjupade och senare avvecklade bildningsideal, av periodvis uppblossande götiska fantaste­ rier eller liknande ideologiska konjunkturväxlingar. Det måste handla om för- 156 Lars Wollin

ändringar i själva språksystemet också, om det språk som faktiskt beskrivs. Gun Widmark menar att Noreens renodling av »riksspråket», hans utmönstring av dialekterna ur stilskalan, »återspeglar en förändring i språktillståndet. Dia­ lekterna kan ha spelat en mycket större roll på Hafs tid än på Noreens. I all syn­ nerhet kan de ha haft större svängrum i städerna» (Widmark 1991/2000 s. 24). Synpunkten - som säkert är riktig - för oss rakt in i diskussionen kring det s.k. riksspråkets uppkomst och utveckling. Den problematiken måste jag hålla utanför min framställning. 6 Ett par påpekanden blir dock nödvändiga. Jag konstaterar sålunda att det svenska »riksspråket» i forskarnas uppfatt­ ning nog generellt sett blivit äldre under det slutande 1900-talets debatt i saken. Bengt Hesselmans tes, myntad i en tidig (från 1904), nu närmast klassisk upp­ sats, att dialekter talades uteslutande och »mer eller mindre rent» långt in på 1600-talet, kanske ända fram mot detta sekels slut, bestämde mycket länge forskarnas allmänna syn på den svenska språkvariationens historia i ett överre• gionalt perspektiv. Åttio år efter Hesselman formulerade dock Gösta Holm (1984) den tänkvärda frågan hur dalfolket och Gustav Vasa överhuvudtaget kunde göra sig förstådda med varandra om de inte hade tillgång till någon form av ett åtminstone rudimentärt allmängiltigt svenskt språk. Ett sådant måste ha förelegat redan i medeltiden, tänker sig Holm, och vill se dess bas i kyrkans och tingets offentlighet. Diskussionen har under de senaste decennierna fördjupats och vidgats, bl.a. i kommunikationsteoretiskt perspektiv av forskare som Ulf Teleman och Gun Widmark. Här betonas faktorer som skriftens och det offent­ liga språkets betydelse, statsapparatens och kulturlivets ökande centralisering samt de högre klassernas talspråk i mellansvenska provinser. Widmark lyfter också fram den viktiga (och ganska väl beskrivna) utvecklingen av regionalt förankrade riksspråksvarieteter, särskilt dem i Skåne och Finland. Någon form av överregional- eller i varje fall icke entydigt geografiskt be­ stämd - varietet måste man nog hypotetiskt förutsätta om man överhuvudtaget vill laborera med ett diglossikoncept i äldre skedens svenska språkvariation. Åtminstone den ena av de två situationellt särhållna varianterna i en diglossisk relation bör rimligtvis vara betingad av faktorer som inte omedelbart av hänger av talarens/skribentens dialektala tillhörighet. I det perspektivet blir forskning­ ens stöd för tanken på en stratifierad skriftspråklig offentlighet också i äldre nysvenska skeden intressant. Det stärker ju också underlaget för spekulationer av antytt slag kring ett ännu tidigare, medeltida svenskt »allmänspråk», baserat på den offentliga verksamheten vid tinget och inom kyrkan. Jag finner det därmed inte a priori utsiktslöst att försöka spåra en svensk di­ glossi också i källor bortom de äldsta här mobiliserade. Dessa omvittnar ju mer eller mindre explicit en variation av just denna art. Går man längre tillbaka, blir evidensen dock mera indirekt. Det ligger nära till hands att börja i reformationen, med de stora bibelarbe­ tena.

6 Den diskuteras något närmare i Wollin 2002 s. 25 ff., där delvis i anslutning till Widmark 1991/ 2000. Språkhistoria och flerspråkighet - i samma språk? 157

6. Reformatorernas bibelöversättning - ett mångtydigt variationsvittne I sin distinktion mellan ett äldre och ett yngre system för nominalböjning för• ankrar Aurivillius alltså det äldre i reformationsbibeln. Detta säger förstås åt• skilligt om den oerhörda auktoritet som under större delen av nysvensk tid till­ kom reformatorernas stora bibelöversättning av 1541. Ändå erbjuder denna monumentala text på intet sätt något entydigt stöd för en arkaiserande ordböj• ning. I själva verket är variationen inom texten betydande. Till belysning härav anförs nedan Vasabibelns (1541) version av berättelsen om Babels torn i Ge­ nesis (1 Mos. 10: 1-9). Fetstilsmarkerade former är arkaiska i förhållande till samtidens språksystem och representerar (för de nominala ordens del) vad Au­ rivillius ett drygt sekel senare skulle beteckna som »flexio antiquior» och till­ erkänna användbarhet i viktiga skrivna genrer. De understrukna ansluter till det »nya» systemet, Aurivillius' »flexio recentior», i distinkt kontrast mot det äldre. Och all werlden hadhe enahanda tungo och måål. Tå the nu drogho öster vth, funna the en plaan vthi Sinear land, och boodde ther, och sadhe til hvar annan: Kommer, låter oss slå teghel och brenna. Och togho teghel för steen, och ler för kalk, och sadhe: Kommer låter oss byggia en stadh och itt tom, huess högd skal reckia vp j himmelen, at wy måghe göra oss itt nampn, för ty, wij warde til ewentyrs sprijdde vthi all land. Tå steegh HERREN nedher at han skulle see stadhen och tornet som menniskionnes barn bygde. Och HERREN sadhe: Sij, thet är enahanda folk, och enahanda måål j bland them alla, och haffua thetta begynt at göra, the warda icke afflåtandes aff alt thet the haffua sigh företaghit at göra. Kommer, låter oss stijgha nedher och för• bijstra ther theras tungomåål, så att ingen skal förstå then annars måål. Och så skingradhe HERREN them tädhan j all land, så at the återwende byggia stadhen, och ther före kalladhes hans nampn Babel, ty at HERREN ther förbijstradhe all landz tungomåål, och sprijdde them tädhan vthi all land. Båda »systemen» samsas som synes väl i bibeltexten. Numerärt dominerar de äldre formerna inte självklart; snarare är de nyare något flera, och i formen menniskionnes kan man tala om en hybrid mellan äldre och nyare böjning. Fördelningen på denna punkt i reformations bibelns totala text har beskrivits och diskuterats tidigare (främst av Ståhle 1968 s. 517 ff.) men aldrig under­ sökts systematiskt. Mitt intryck är dock att det citerade språkprovet är tämligen representativt.7 - Till skillnad från den genrebetingade reglering som Aurivil­ lius' grammatiska beskrivning antyder, är ju variationen i Vasabibelns ordböj• ning inte diglossisk. Två system blandas i samma text, synbarligen regellöst, eller åtminstone efter principer som ingen forskare hittills lyckats entydigt fast­ ställa. Allmänt troligt anses att prosodiska faktorer, främst krav på rytm och välljud i högläsning, verkat styrande. Detta är dock spekulationer. Det är alltså genom själva förekomsten av böjning efter ett äldre system - egentligen oavsett dess faktiska frekvens - som en arkaiserande tradition i le-

7 Om reformatorernas bibelspråk se senast Wollin 1991b. 158 Lars Wollin vande språkbruk under äldre nysvensk tid kan hämta stöd i den kanoniserade bibeltextens höga prestige. Sedan är det de bibelanvändande språkbrukarna själva som ordnar denna sanktionerade men lösliga variationsmöjlighet i sina egna individuella variationssystem, skiftande över epoker och genrer. Detta ter sig åtminstone som en rimlig hypotes. Hypotesen motsäger inte möjligheten av sådan variation redan i medeltida skeden.

7. Språkvariation på fornsvenska. Birgittinsk marknads­ föring? Ett diglossiliknande mönster kan ha varit givet redan i den språkbearbetning som - efter vad vi tror oss veta i ljuset av modern filologisk forskning - under senmedeltiden utfördes i stor skala i Vadstena kloster. Denna skriftställande verksamhet var mångfacetterad och inskränkte sig ingalunda till brödernas latinöversättning och systrarnas fortlöpande avskrift av samma översättnings svenskspråkiga produkter. Den ursprungliga översättningens svenska pro­ dukttext blev avskriven många gånger, och de resulterande handskrivna doku­ menten kunde rikta sig till varierande användare. Detta menar man sig numera kunna rätt tydligt avläsa i deras språkform. 8 I den numera berömda, sent nedtecknade Cod. Ups. C 61 återges sålunda en passage i första kapitlet av Birgittarevelationernas sjunde bok som följer. Oppa kyndilsmiesso dagh nar christi brwdh war j the kirkione i rom / som kallas sancte marie maioris war hon gripin j andelike syn seandhe j hymmelenom alla re­ dhas til stora hpghtiidh. Den latinska källtexten lyder: In purificatione beate Marie virginis, dum esset sponsa Christi in Roma in ecclesia que dicitur Sancte Marie Maioris, rapta fuit dicta domina in spiritualem visionem, videns in celo quasi omnia ad magnum festum preparari. Det är uppenbart att översättaren övertagit källtextens syntaktiska arrange­ mang intakt: huvudsatsens predikatsbildande verbfras rapta fuit återges war hon gripin, och den löst anknutna participfrasen videns in celo ... kopieras i en svensk participfras: seandhe j hymmelenom ... Den handskrift som för eftervärlden framstår som något av uppenbarelse­ textens fornsvenska huvudversion, nedtecknad betydligt tidigare än C 61, är Cod. Holm. A 5 a. Här lyder samma passage sålunda: A Kyndilsmässo dagh nar christi brudh var j the kirkio j rom som callas sancte marie V ar hon gripin j andelike syn ok oplypt j gudhelike skodhan, tha syntis hänne j himpnenom at alle reddo sik til stora höghtidh

8 Om den birgittinska handskriftstraditionen på fornsvenska (och latin) se senast Wollin 1991 c och 2004. Språkhistoria och flerspråkighet - i samma språk? 159

Relationen till den latinska källtexten är här lösare: en koordinationsfras ok oplypt j gudhelike skodhan har lagts till utan stöd i förlagan och varierar Var hon gripin j ande like syn, samtidigt som den latinnära participfrasen seandhe j hymmelenom ... återges med en ny huvudsats: tha syntis hänne j himpnenom ... Att det är fråga om samma översättning får anses klart, likaså att denna bäst reflekteras i Cod. Ups. C 61. Språkformen i Cod. Holm. A 5 a är uppenbarligen resultatet av en bearbetning av en mera ursprunglig svensk text, som låg när• mare själva latinöversättningen eller var identisk med den; rimligtvis var den närmast lik versionen i C 61. Man får intrycket att bearbetaren eftersträvat ett ledigare, kanske mera genuint svenskt anslag än det som möter i den äldre ver­ sionen. Förhållandet i den citerade passagen är i hög grad representativt förre• lationen mellan dessa båda handskrifter i en dominerande del av den stora bir­ gittinska textmassan, och det återkommer med hög frekvens på flertalet rele­ vanta analysnivåer: i ortografi och ljudskick, böjning, ordval och - som här - syntax. Intressant är då åldersrelationen mellan dessa båda svenskspråkiga hand­ skrifter. Den mera latinbundna C 61 är nedtecknad efter 1500, den bearbetade och »friare» A 5 a i tidigt 1400-tal. Relationen mellan dem motsäger därmed alla hypoteser med innebörden att vadstenasvenskan skulle ha blivit i någon mening »modernare» eller »avlatiniserad» och »mera svensk» med tiden - i varje fall om man med »modernare» förstår »avlatiniserad», »mera svensk», »mera ledigt redundant» eller något ditåt. Skenbart svårförenlig med denna iakttagelse är en annan intressant tendens i samma bearbetning, som mig bekant aldrig iakttagits tidigare. Den är avläsbar på morfologisk analysnivå och saknar synbar relation till den latinska förlagan. Det gäller benägenheten att strikt rätta böjningen av främst nominala ord efter den »klassiska» fornsvenskans system, att någorlunda konsekvent bruka de »korrekta» kasusformerna. Här är det uppenbart att den äldre handskriften, Cod. Holm. A 5 a, företer den »striktare» och därmed också den - vid första anblicken - äldre språkformen: frekvensen av sådana »korrekta» former är där högre, medan den ungefär ett sekel yngre Cod. Ups. C 61 bär tydlig prägel av samtidens formupplösta blandspråk.

Cod. Holm. A 5 a Cod. Ups C 61 min eghin vili är myn vilia är the sorghin teknadhis the sorghena teknades then rätuise symeon spadhe then rcethwiisa symeon spaddhe världinna glädhe wärldhenne glädhy världinna snille Världhene snille Til världinna till wärldhenne världinna hedhir oc hänna glädhe wärldhenne hedher och henne glädhy g~nom hänna siäl genom hcenne sya:ll gudz hälghra manna skipilse gwdz hcelga manna skypilsse hälghra siäla hcelga sya:la offra han offra hanom saa hon jomfru mariam sagh hon jomffrw marice 160 Lars Wollin

Mot »klassiskt» fornsvenska nominativformer som vili, sorghin och rätuise i det äldre dokumentet, där de används »korrekt» i subjektsfunktion, svarar allt­ så i det yngre vilia, sorghena och rcethwiisa. Likaså »förvanskas» singulara ge­ nitivformer som världinna och hänna och en plural genitivform som hälghra i former på -e resp. utan -r-, liksom ackusativen han ersätts med den ursprung­ liga dativformen hanom. T.o.m. den korrekta latinska böjningen i egennamn avvecklas, som när ackusativformen mariam blir marice. - Motinstanser sak­ nas visserligen inte alldeles, men de tycks vid rask jämförande genomläsning av några spridda partier i den stora birgittinska textmassan vara betydligt svå• rare att uppleta. Det allmänna intrycket av ett på denna punkt ålderdomligare språktillstånd i den äldre versionen är ovedersägligt. Detta skulle då helt enkelt bero på att det aktuella handskriftsdokumentet faktiskt är äldre. Det skulle emellertid också innebära att en bearbetare som »modernisera­ de» språkformen i syntaxen samtidigt lämnat ett äldre formsystem, tämligen konsekvent iakttaget som det i Cod. Holm. A 5 a, intakt. Detta är föga sanno­ likt. Betydligt rimligare är tanken att det rör sig om en »rättning» av ett i sam­ tiden vacklande språkskick efter en jämförelsevis fast, äldre norm, och att den­ na rättning ingår som ytterligare ett led i samma bearbetning. Antagandet mot­ säger ingalunda bearbetningens karaktär av »moderniserande» språkföränd• ring. Tendensen i den morfologiska rättningen förefaller visserligen gå i konservativ riktning, alltså sikta mot restitution av ett »klassiskt» fornspråkligt system. Detta sker dock knappast i entydig opposition mot ett annat, i det sam­ tida språket frambrytande modernare system; något sådant torde man vid den­ na tid icke ha kunnat teoretiskt urskilja. Avgörande är sannolikt i stället själva »rättningen», den tydliga strävan att etablera en formellt striktare språkform, klart avgränsad från »slappare» former av språkbruk i samtida skrivande. Nå• got vittnesbörd om en ålderdomligare spåkart låter sig inte nödvändigtvis skönjas häri. Tvärtom kan kan nog ökad formell stringens, fattad i termer av minskad variation - oavsett de mobiliserade varianternas specifika karaktär - uppfattas som ännu ett utslag av moderniseringssträvan. Däremot bekräftas nutida forskares åsikt att de båda versionerna riktar sig till olika typer av användare: den äldre A 5 a till en sekulär läsekrets utanför klostret, som tilltalades av en ledigare, mindre latintyngd, möjligen samtidigt mera formellt konsekvent och därmed lättare tillgänglig, svensk språkform, den yngre C 61 däremot till klosterfolket självt, vars tolerans på den punkten var större. Båda avnämargrupperna var sannolikt lika aktuella under vadstena­ klostrets hela verksamhetstid, varför den kronologiska relationen mellan just dessa båda bevarade dokument är helt tillfällig. Iakttagelsen rimmar som antytt väl med tidigare forskningsresultat. Främst bör nämnas den moderna, s.k. nyfilologiska inriktningen i utforskningen av Sveriges medeltida språkhävder. Viktigast är väl de omfattande studierna i den fornsvenska helgonlegendens struktur (Carlquist 1996), i vadstenapredikans variationsmönster (Andersson 1993, 2001) samt i det senmedeltida lagspråket (Wendt 1997); nämnas bör också inventeringen av språkvariationen just i Cod. Språkhistoria och flerspråkighet- i samma språk? 161

Ups. C 61 (Lindell 2000). Ingenstans i denna forskning anförs dock evidens för den specifika kombination av analysnivåer som här aktualiseras. Ovan redovisades en tolkning av innebörden av denna bearbetningstradi­ tion, med tillämpning på ett enskilt fall som Cod. Holm. A 5 a av Birgittas uppenbarelser. Om den här föreslagna tolkningen håller, bör vi då också, bak­ om det synliga resultatet av bearbetningen, kunna åtminstone ana konturerna av den språksyn och den ideologi som väglett bearbetaren. Vissa distinkta, kanske i någon mening formellt genomarbetade begrepp om en för hans syfte adekvat svensk språkform bör kunna friläggas. Bearbetarens »språksyn» bör sålunda ha utmynnat i en strävan att göra texten rimligt lättflytande i den till­ ämnade, sannolikt profana målgruppen. Detta skulle i det aktuella fallet inne­ bära främst tre viktiga strategier: (1) avlastning av tyngande latinska mönster i sats- och meningsbyggnad; (2) utbyggnad med förklarande och förtydligande stoff; (3) rättning av ordböjningen efter ett fast system, i praktiken det klassiskt fornsvenska. En naturlig följdfråga blir naturligtvis om en språkideologi med dessa förtecken kan beläggas bakom andra bearbetningsföretag i klostret och därmed måhända tillskrivas en mera generell räckvidd i den svenska senmedeltidens skriftkultur. Denna fråga ägnar jag en smärre pilotstudie i ett annat samanhang (Wollin 2003 a). Här skall bara sägas att den text det då är fråga om är den s.k. Pentateukparafrasen (MB I) och att utfallet av den begränsade jämförelse som där anställes mellan två handskriftsversioner - relaterade till varandra och till en latinsk grundtext i ett mönster mycket snarlikt det som förenar de tre ovan behandlade versionerna av uppenbarelsetexten - är blandat. Någon genom­ tänkt, mera komplex strategi av det slag som tycks känneteckna bearbetningen bakom Cod. Holm. A 5 a är svår att belägga i bibeltexten: de båda företagen utfördes visserligen- exakt eller i stort sett- samtidigt och i exakt samma mil­ jö, men uppenbarligen icke av samme man. V ad som däremot möjligen låter sig påvisas, och som då kan sägas förena bibel- och revelationsbearbetningarna, är en viss allmän moderniserings­ strävan. Denna strävan spelar på olika plan. Den språkrevisor som gav Bir­ gittauppenbarelserna en delvis ny svensk språkform tycks ha vägletts av ett mera sammansatt, i vissa stycken också mera sofistikerat, kanske mera med­ vetet och genomtänkt program än den eller de bakom MB I-bearbetningen. Ändå kan syftet ha varit detsamma. Båda bearbetarnas produkter kan mycket väl ha varit ämnade att betjäna samma målgrupp och därmed vara tillkomna i samma anda. Avgörande blir då i stället det som jämförelsen omvittnar: kapaciteten i den­ na textproducerande monastiska miljö att strategiskt variera sina skriftliga pro­ dukter efter skiftande brukarintressen. Verksamheten var omfattande; i vissa stycken dominerade vadstenaklostret den svenska senmedeltidens skriftkultur. Uppenbarligen fick dess bokliga insatser också en direkt fortsättning i reforma­ torernas viktiga bibelarbete. Mot den bakgrunden är det kanske inte orimligt att i dessa skiftande språkstrategier bakom klostrets professionella »salufö- 162 Lars Wollin ring» av Birgittas uppenbarelser se fröet - eller i varje fall ett av fröna - till den rika diglossiska variation som senare skulle prägla det nysvenska skedet. Frågan är om det är det äldsta fröet. Därmed vågar vi oss ännu längre ut på spekulationens gungande mark.

8. Språkvariation på vikingasvenska. Hedeby­ sociolekten? Det regionala mönstret i vikingatidens språkförändringar är väl känt, länge och livligt debatterat, stundom omvärderat. Mest ingående behandlade är väl någorlunda frekventa fenomen somt.ex. den väsentligen västnordiska nasal­ assimilationen och den mera centralt och östligt orienterade förenklingen av fallande diftonger. Det handlar här om ljudförändringar som - hur man än tolkar deras innebörd - relativt tydligt delar det nordiska språkområdet i öst och väst. Åtminstone den ena av de nämnda, den östnordiska monoftongering­ en, rikligt men svårtydbart belagd i runinskrifternas otaliga belägg på variatio­ nen stain : sten, anses ha ett sydskandinaviskt spridningscentum. Det sistnämnda gäller också en annan, mindre frekvent novation i ljudskick­ et, nämligen den komplext fortlöpande utvecklingen av gammalt germanskt långt e, även kallat e2 • Härmed avses det i urgermanskan långa e, som i urnor­ diskan inte blev långt a utan stod kvar som långt e. I standardförloppet öppnas detta långa e på vikingatiden till långt ä, som i/e > /re, tre> trre. I skrift fram­ träder ljudövergången synligt först i medeltida källor. Detta är liksom diftong­ förenklingen en typiskt östnordisk företeelse (ofta sammankopplad med den­ na), dock med ännu mera markant sydskandinavisk avgränsning. 9 Det regionala mönstret under vikikingatiden tål dock nyansering - kanske rentav i ett sociolingvistiskt perspektiv, som jag här vill försöka antyda. Redan Bengt Hesselman var inne på den linjen i en berömd uppsats om den s.k. Bir­ kasvenskan (Hesselman 1936). Hans utgångspunkt var adverbet här, som, vid sidan av den reguljära e2-utvecklingens här, företer en diftongerad variantform hiär. Hesselman visar att den senare uppträder med en märklig spridningsbild i nutida dialekter. Den förekommer i Slesvig och östra Blekinge, på Gotland, i Estland, Finland, övre Dalarna, Västerbotten och Norrbotten - således punkt­ vis från söder mot norr, med en rätt entydig orientering efter Östersjö-, botten­ havs- och bottenvikskusterna i syd, väst och öst (samt med en »avstickare» långt in i Dalarna). Hesselman fascinerades uppenbarligen av den ovanliga spridningsbilden. I sin studie går han vidare och inventerar förekomsten av den diftongerade va­ riantformen i litterära källor, först äldre nysvenska från 1500- och 1600-tal, se-

9 För handböckernas standardbild av »normalförloppet» från urgermanska till klassisk fornsvens­ ka se. t.ex. Krahe 1969 § 31 och Wessen 1968 § 8. Språkhistoria och flerspråkighet- i samma språk? 163

dan fornsvenska, medeltida. Han finner då att spridningsområdet för den dif­ tongerade formen tycks växa ju äldre källor han undersöker. Till sist granskar han runinskrifterna. Hans slutsats blir entydig: en variantform hiar/hicer var under vikingatiden utbredd över hela det östnordiska språkområdet - där det alltså i nutiden överlevt bara som spridda relikt i enstaka arkaiska dialekter. Historiskt rör det sig därmed om ett vikande språkdrag. Reträtten kan doku­ menteras i ett kronologiskt krympande källmaterial. Som förklaring pekar Hes­ selman själv på de vikingatida handelsorterna Birka och Hedeby, belägna i Mälaren resp. Slesvig. Det rör sig om influenser från ett specifikt blandspråk i dessa tidiga stadsmiljöer, tänker han sig, och myntar så termen Birkasvenska. Termen är såtillvida mindre välfunnen, som denna språkvarietet är utbredd också i samtida danska runinskrifter: i själva Hedeby, men också på de danska sydöarna; på en sten på Lolland omtalas rentav uttryckligen svear. Birkasvenskan som Hesselman uppfattade den var - och däri ligger i en me­ ning själva poängen i att urskilja den - kontinentalt färgad. Den diftongering av germanskt e2 som han iakttar i adverbet hiar ( och ett par andra ord) menar han sig kunna påvisa också i mer eller mindre angränsande, bl.a. västgerman• ska språkformer, främst fornsaxiska och fornfrisiska. Senare har man funnit att diftongering av germanskt e2 förekommer också väster om det sydliga och östliga område som Hesselman urskilde, och i en ANF-artikel 1994 sammanställer Gun Widmark, utöver den hesselmanska dif­ tongeringen av långt e till ja, ett halvdussin variationsfall i runspråkets ljud­ skick, som dokumenterats eller hypotetiskt rekonstruerats i tidigare forskning. De mest frekventa torde vara monoftongering av au till långt o (i stället för till långt ö) samt borfall av initialt h framför vokal. Widmark vill se dessa ljudför• ändringar i ett mönster, byggt på hypotesen om influenser från samma nord­ västliga hörn av kontinenten som det Hesselman räknade med; framför allt jämför också Widmark med fornsaxiska och fornfrisiska språkformer. Hon be­ lägger tydliga överensstämmelser i samtliga fall och menar generellt att detta inte kan bero på tillfälligheter utan »att någon form av samband bör ha funnits» (Widmark 1994 s. 195). De aktuella språkdragen delar två väsentliga egenskaper med Hesselmans diftongering: dels kan de som sagt beläggas också i fornsaxiska och fornfrisis­ ka källor, dels är de historiskt vikande drag, former som aldrig fick riktigt fäste i vikingaspråket, och som var på reträtt redan i medeltiden, för att senare mer eller mindre utplånas - utom som påvisbara spår i nutida dialekter. Ett åskåd• ligt fall är metatesen av ett ursprungligt initialt konsonantkluster som wr-, be­ handlat senast av Gerd Eklund 1991. Detta uddljudande w- faller som bekant allmänt västeröver. Men i delar av ett norskt och svenskt dialektområde - i Sverige mest markant i Ovansiljanmålen i Dalarna - har det metatetiskt om­ ställts med det följande r, med resultat i former som rweida för wrida, ofta för att senare restitueras. Det är dock välbelagt i norrön och fornsvensk medeltids­ text, och allitterationsmönstret i tidigt isländskt skaldespråk har anförts till stöd för en vikingatida datering; både Elias W essen och Eklund diskuterar också en l 64 Lars W ollin sörmländsk runinskrift i sammanhanget. Samma metates är belagd i fornfrisis­ ka, konstaterar nu Widmark - som alltså sammanställer en en mängd liknande variationsfall. Kombinationen mynnar ut i en ganska magnifik hypotes. Fram tonar bilden av ett Hedeby vid den strategiskt känsliga Slien-fjorden i Slesvig, just på bryg­ gan mellan Norden och kontinenten. Det är nästan bara alltför lätt att här före• ställa sig en sjudande internationell, rentav kosmopolitisk, urban miljö, där vi­ kingatidens människor strålade samman från hela Östersjö- och nordsjöområ• det, från Skandinavien och kontinenten, i ett rimligtvis fredligt utbyte av varor, tjänster och tankar, i livlig social och språklig interferens. Att de bofasta invå• narna i själva Hedeby sannolikt räknade färre än 1000 personer - därpå tyder nämligen den arkeologiska fyndbilden 10 - behöver just inte betyda så mycket. Nordborna i Hedeby var väl numerärt inte så många, men de utgjorde säkert ett elitskikt i sina hemländer. När de återvände dit kan de ha tagit med sig en spe­ cifik varietet av nordiskt talspråk, som de och deras föregångare utvecklat un­ der några sekels samvaro i främst Hedeby - men också i Birka i sveariket och i Kaupang i Norge - med folk från en större värld. Från deras språk kan de ha mottagit och assimilerat åtskilliga influenser. En sådan varietet kan hemmavid ha etablerat sig som en sociolekt med hög social statusfaktor. Den kan ha spritt sig till bredare skikt av befolkningen och där i någon mån ha överlevt, just som varietet, även om språkutvecklingens huvudfåra förvisso blev en annan. Spekulationer - men med stora linjer. Att tolka dessa spridda iakttagelser i ett sprött källmaterial som evidens för en socialt orienterad, kanske rent av disglossiliknande, variation i vikingatidens nordiska talspråk är kanske i våld• sammaste laget. Men, i ljuset av det långa språkhistoriska perspektiv jag för• sökt anlägga i min studie, är det svårt att motstå frestelsen. Kvar att förklara står onekligen det faktum att en språkvarietet som alltså enligt hypotesen skall ha varit relaterad till hög prestige överlevt bara i enstaka och perifera dialekter och inte i mera centrala mål - i sveariket väl främst i Mä• lardalen, med dess ansamling av ekonomiska resurser och politisk makt, där Birka var beläget och där runstenarna står tätast. I dessa områdens språk hade man kanske väntat de bästa förutsättningarna för en prestigeburen varietet att slå rot, därmed också att inordnas i utvecklingens huvudfåra och sätta beståen• de märken i det svenska skriftspråk som ett par sekel senare skulle anta sina första, trevande former. Widmark ser sociala omgrupperingar som en del av bakgrunden: »vikingatidens stormansklass [hade] förlorat sitt inflytande eller gått upp i andra konstellationer», vilket också innebar att dess språk kunde be­ varas i klasser av lägre status (a.a. s. 201). - Sådant är dock svårt att värdera i ett tusenårsperspektiv och betyder kanske mindre: det väsentliga kan vara den möjliga etablering man här faktiskt ser framskymta av en språkvariation av an­ nan art än den rent geografiska.

* * * 10 Se Sawyer 1988 s. 63 f. Språkhistoria och flerspråkighet - i samma språk? 165

Hur som helst- åtskilligt talar för, det blir den generella slutsatsen, att de »hö• ga barriärer» som man alltså velat se i äldre nysvenskt talspråk i själva verket är avsevärt äldre än så. Sannolikt har såväl talare som skribenter på svenska mycket tidigt lärt sig att systematiskt skilja mellan språk och språk, minst lika distinkt som de skilt mellan folk och folk.

Framställningen i denna studie är snarlik, bitvis nära överensstämmande med, den i Wollin 2002, 2003a, 2003b och 2004.

Litteratur Andersson, Lars-Gunnar, 1985: Fult språk. Svordomar, dialekter och annat ont. Stock­ holm. Andersson, Roger, 1993: Postillor och predikan. En medeltida texttradition i filologisk och funktionell belysning. Stockholm. (Sällskapet Runica et Medirevalia. Scripta minora 1.) Andersson, Roger, 2000: De birgittinska ordensprästerna som traditionsförmedlare och folk-fostrare. En studie i svensk medeltidspredikan på den 8:e söndagen efter trefal­ dighet. Stockholm. (Sällskapet Runica et Medirevalia. Scripta minora 4.) Aurivillius, Eric 1684: Grammaticae Suecanae Specimen. Handskrift tillhöri~ Linkö• pings universitetsbibliotek. Utg. av G. Stjernström i Uppsala Universitets Arsskrift 1884. Carlquist, Jonas, 1996: De fornsvenska helgonlegenderna. Källor, stil och skriftmiljö. Stockholm. (Samlingar utg. av Svenska Fornskriftsällskapet 81.) Eklund, Gerd, 1991: Vrist - brist - rist. Utvecklingen av gammalt uddljudande wr i nordiska, särskilt svenska, dialekter. Uppsala. (Skrifter utg. genom Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala. Ser. A: 17 .) Ferguson, Charles A., 1964 [1959): Diglossia. I: D. Hymes (red.): Language in Culture and Society. New York. S. 429--439. Hesselman, Bengt, 1904: Kritiskt bidrag till läran om nysvenska riksspråket. I: Nordis­ ka studier tillegnade Adolf Noreen på hans 50-årsdag den 13 mars 1904 af studie­ kamrater och lärjungar. Uppsala. S. 375-394. Hof, Sven 1753: Swänska språkets rätta skrifsätt. Stockholm. Holm, Gösta, 1984: Kritiskt bidrag till läran om nysvenska rikstalspråket. I: Festskrift til EinarLundeby 3. oktober 1984. Oslo. S. 177-183. Kaye, Alan S., 2001: Diglossia: the state of the art. International Journal of the Socio­ logy of Language 152. S. 117-129. Klemming, Gustaf Edvard (ed.), 1860--61: Heliga Birgittas uppenbarelser 2, 3. Stock­ holm. (Samlingar utg. av Svenska Fornskriftsällskapet 14.) Krahe, Hans, 1969: Germanische Sprachwissenschaft. 1. Einleitung und Lautlehre. 7. Aufl., bearb. von W. Meid. Berlin. (Sammlung Göschen 238.) Lindell, Inger, 2000: Heliga Birgittas uppenbarelser bok 7 efter Cod. Ups. C 61. Diplo­ matarisk utgåva med kommenterande inledning. Uppsala. (Samlingar utg. av Svens­ ka Fornskriftsällskapet 84.) Morris, Bridget, 1991: Book V of St Birgitta's Uppenbarelser. Edited from Ms Cod. Ups. C 61. Lund. (Samlingar utg. av Svenska Fornskriftsällskapet 80.) Noreen, Adolf, 1903: Vårt språk. Nysvensk grammatik i utförlig framställning 1. Lund. Sawyer, Peter H., 1988: Da Danmark blev Danmark. Kobenhavn. (Danmarks historie 3, red. av 0. Olsen.) Ståhle, Carl Ivar, 1956: Ett fragment av den fornsvenska Birgitta-översättningen. Stock­ holm. (Filologiskt Arkiv 2.) (Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens Handlingar.) 166 Lars Wollin

Ståhle, Carl Ivar, 1968: Några drag i det svenska bibelspråkets historia 1526----1917. I: Nyöversättning av Nya testamentet. Behov och principer. Stockholm. (Statens of­ fentliga utredningar 1968:65.) S. 501-567. (Även publicerad under titeln Svenskt bi­ belspråk från 1500-tal till 1900-tal, i: Skrifter utg. av Nämnden för svensk språkvård 40. Stockholm 1970.) Teleman, Ulf, 1984: Bestämt och obestämt. Fem 1600-talsgrammatiker på upptäcksfärd bland modersmålets artiklar. I: Festskrift til Einar Lundeby 3. oktober 1984. Oslo. S. 96----111. Teleman, Ulf, 2002: Ära, rikedom och reda. Svensk språkvård och språkpolitik under äldre nyare tid. Stockholm. Teleman, Ulf, 2003: Tradis och funkis. Svensk språkvård och språkpolitik efter 1800. Stockholm. Trudgill, Peter, 1995: Sociolinguistics: An Introduction to Language and Society. Re­ vised edition. London. Wendt, Bo-A., 1999: Landslagsspråk och stadslagsspråk. Stilhistoriska undersökningar i Kristoffers landslag. Lund. (Lundastudier i nordisk språkvetenskap A 53.) Wessen, Elias, 1968: Svensk språkhistoria 1. Ljudlära och ordböjningslära. 8 uppl. Stockholm. Widmark, Gun, 1991/2000: Boksvenska och talsvenska. Om språkarter i nysvenskt tal­ språk. I: Boksvenska och talsvenska. Ett urval uppsatser samlade till författarens 80-ärsdag 31 juli 2000. Uppsala. (Skrifter utg. av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet 50.) S. 19-56. (Publicerad första gången i Språk och stil NF 1, 1991 [tr. 1992]. s. 157-198.) Widmark, Gun, 1994: Birkasvenskan - fanns den? I: Arkiv för nordisk filologi 109. S. 173-216. Wollin, Lars, 1991a: Från Donatus till modersmålet. Kring de nordiska grammatikpion­ järerna. I: M. Alenius m.fl. (red.): Latin og nationalsprog i Norden efter reformatio­ nen. Konference 1.-5. august 1987, Biskops-Arnö. K0benhavn. (Rernessancestudier 5.) S. 207-219. Wollin, Lars, 1991b: Kring det svenska bibelspråkets historia. I: Den svenska bibeln. Ett 450-årsjubileum. Stockholm. (Svenska bibelsällskapet. Samfundet Pro Fide et Christianismo 13.) S. 225-241. Wollin, Lars, 1991c: Två språk och flera skikt: uppenbarelsernas texttradition. I: T. Ny­ berg (utg.): Birgitta, hendes v.erk og hendes klostre i Norden. Odense. (Odense Uni­ versity Studies in History and Social Sciences 150.) S. 407-434. Wollin, Lars, 2002: »Att tala med bönder på böndernas sätt, men med lärde män på la­ tin.» Något om diglossisk och annan variation i svensk språkhistoria. I: I. Sorvali & P. Rossi (red.): Svenskan i Finland 7. Föredrag vid sjunde sammankomsten för be­ skrivningen av svenskan i Finland. Uleåborg 19-20 april 2002. Uleåborg. S. 11-29. Wollin, Lars, 2003a: Swedish and Swedish. On the origin of diglossia and social varia­ tion in the Swedish language. I: K. Braunmtiller & G. Ferraresi (eds): Aspects of Multilingualism in European Language History. Amsterdam & Philadelphia. S. 145-171. Wollin, Lars, 2003b: Vadstena: variationens vagga? Om den äldsta icke-regionala va­ riationen i svenskan. I: L.-0. Delsing et al. (red.): Grammatik i fokus. Festskrift till Christer Platzack den 18 november 2003, 1. Lund. S. 235-243. Wollin, Lars, 2004: Alfonso, vadstenabröderna och svenskans birgittinska europeise­ ring. I: 0. Bandle et al. (red.): Verschränkung der Kulturen. Der Sprach- und Litera­ turaustausch zwischen Skandinavien und den deutschsprachigen Ländern. Zum 65. Geburtstag von Hans-Peter Naumann. Ttibingen & Basel. (Ztiricher Beiträge zur Nordischen Philologie 37.) S. 63-76. Författarna i volymen

Anders Ahlqvist, professor i forn- och medeltidsiriska samt keltisk filologi vid universitetet i Galway, docent i keltologi vid Helsingfors universitet. Oskar Bandle, professor emeritus i nordisk filologi vid universitetet i Ztirich. Michael Bames, professor i nordiska språk vid University College London. Kurt Braunmtiller, professor i nordiska språk vid universitetet i Hamburg. Elin Fredsted, professor i danska språket och litteraturen vid universitetet i Flensburg. Jan Terje Faarlund, professor i nordiska språk vid universitetet i Oslo. Anna Helga Hannesd6ttir, universitetslektor i svenska språket vid Göteborgs universitet. Allan Karker, f.d. universitetslektor i nordiska språk vid Aarhus universitet. Hans-Peter Naumann, professor i germansk, särskilt nordisk, filologi vid uni- versitetet i Ztirich. Hans Frede Nielsen, professor i engelska vid Syddansk Universitet i Odense. Bo Ralph, professor i nordiska språk vid Göteborgs universitet. Lars W ollin, professor i svenska språket vid Åbo Akademi.