Svensk Skridskosports Historia
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
Svensk skridskosports historia Svensk skridskosport kan vi följa redan från 1863 då Götheborgs Skridskolubb bildades men framför allt från 1880-talet då sporten blomstrade i Stockholm. Enligt boken ”Fyrtio vintrar på skridsko”, utgiven av Stockholms Allmänna Skridskoklubb (SASK) år 1923, så var det skridskosporten, tillsammans med roddsporten, som bröt väg för hela det moderna idrottslivet. ”Det fanns i vida kretsar ett intresse för skridskoåkningen som endast kan jämföras med det som i våra dagar ägnas fotboll. Den var den stora folksporten och den hade över sig popularitetens glans. Mitt i hjärtat av Stockholm, på Nybroviken, hade våra skridskoåkare en samlingsplats som med sitt rörliga och brokiga liv samlade det allmänna intresset.” Dåvarande prins Gustav Adolf (senare kung Gustaf VI Adolf) var mycket road av skridskoåkning och 1908 blev han (25 år gammal) SASK:s förste hedersordförande. Inom SASK fanns då även Viktor Balck, en av ISU:s grundare och ledamot av IOK, ofta benämnd som ”den svenska idrottens fader”. I februari 1882 genomfördes en ”försökstäfling i hastighetsåkning” på Nybroviken i Stockholm och under de följande åren genomfördes årliga tävlingar i Stockholm, oftast på mile-distanser. 1893 blev Rudolf Ericsson Europamästare i Berlin och året efter arrangerades VM för herrar i Stockholm, närmare bestämt på Neglingeviken vid Saltsjöbaden, med oavgjort slutresultat. Med början 1895 började man att tävla om Svenskt mästerskap och då enbart om ett sammanlagt mästerskap, i enlighet med ISU:s dåvarande regler. Ända fram till mitten av 1930-talet var det oftast i Stockholm man arrangerade SM och över huvud taget var skridskointresset koncentrerat till Mälardalen med vissa få undantag. Göteborg arrangerade två SM men vädret var ofta ett problem på västkusten. När det första officiella Dam-VM arrangerades 1936 så var det också Stockholm som var skådeplatsen, på 1912 års OS-arena ”Stadion”, med amerikanskan Kit Klein som vinnare. Sveriges bäste skrinnare i början av 1900-talet var Mauritz ”Moje” Öholm som vann EM två år i sträck, 1907 i Davos och 1908 i Klagenfurt. Hans bästa VM-placering var trea 1908 och på EM 1909 kom han också trea. På VM 1909 kom överraskande 17-årige Otto Andersson, från Nyköping, på tredje plats! Otto vann också brons på EM 1911 men sedan skulle det dröja till efter andra världskriget innan en svensk skrinnare slogs om medaljerna. Svensk skridsko hamnade nämligen i en djup svacka och trots att flera mästerskap förlades till Stockholm, nämligen VM 1923, EM 1912, EM 1927 och EM 1931 så nådde inte de svenska skrinnarna några egentliga framgångar. Bäst lyckades Gustaf Andersson-Gabeling som på VM 1929 hamnade på 6:e plats. Vid OS-premiären 1924 kom sprintern Axel Blomqvist 6:a på 500 m, endast 0,4 sek från brons. Det var först i slutet av 1930-talet som en ny generation svenska skrinnare började visa framfötterna och på EM i Riga 1939 kom Harry Jansson 5:a sammanlagt. Året därpå slog Åke Seyffarth igenom när han i säsongsavslutningen i Hamar sensationellt noterade 17.16,2 på 10 000 m och plötsligt var han tvåa i världen! Året därpå åkte en svensk trupp till Davos och Seyffarth slog då världsrekord på 5 000 m vid en landskamp mot Schweiz! Då Norge invaderats våren 1940 fanns det inga möjligheter för Seyffarth, Hedlund och Jansson att mäta sina krafter med den yppersta eliten, men ytterligare en landskamp i Davos 1942 medförde att Seyffarth också slog världsrekordet på 3 000 m. Vid inofficiella EM 1946 vann Göthe Hedlund i kamp med norrmän, finländare och sovjeter, samt var tvåa på inofficiella VM, men det var först 1947 som de internationella mästerskapen blev officiella igen, men det var ändå uppenbart att flera svenska skrinnare nu fanns i den yppersta världseliten. Fortfarande var det Stockholm, Uppsala och Eskilstuna som var de viktigaste fästena inom svensk skridsko men sporten hade nu börjat spridas till södra Norrland och i mars 1946 genomfördes internationella tävlingar i Östersund, en plats som vi skulle få höra mycket om framöver. 1947 hade Sverige för första gången blivit inviterade till en seniorlandskamp i Norge och inför stor publik på Bislett så visade såväl Göthe Hedlund som Åke Seyffarth att norrmännen skulle få det tufft under säsongen. Norge vann landskampen med den avslutades med svensk dubbelseger på 5 000 m så förväntningarna inför EM på Stockholms Stadion var höga. Visserligen valde Norge att inte sända sitt bästa lag, men det blev ändå en klar seger för Seyffarth före Hedlund och med Janemar på femte plats. Två veckor senare var det dags för VM på Bislett, men tyvärr hade Hedlund insjuknat och finländaren Parkkinen hade hittat storformen och vann före Farstad med Seyffarth på bronsplats. I OS-sammanhang hade Sverige tills nu aldrig vunnit en medalj men inför OS i Sankt Moritz hade vi minst tre medaljkandidater och resultatet blev väldigt bra. Det började med en bronsmedalj för Hedlund på 5 000 m med Harry Jansson bara 1/10 efter på fjärde plats. Därpå följde 1 500 m med silver för Seyffarth och sedan avslutade man med 10 000 m som gav guld för Åke Seyffarth! Hedlund tvingades bryta, liksom 5 000 m-vinnaren Liaklev och ytterligare två norrmän. Såväl EM som VM avgjordes efter OS vilket innebar ett komprimerat tävlingsprogram under fyra veckor. Seyffarth avstod EM där Hedlund vann silver men på VM räckte inte någon av svenskarna till utan Seyffarth blev nu bäste svensk på 5:e plats. Säsongen 1949 blev en mellansäsong men 1950 var det dags för VM i Eskilstuna och dessutom SM för första gången i Norrland, nämligen på Fyrvalla i Östersund. På SM var Hedlund fortfarande bäst men östersundaren Carl-Erik Asplund blev trea och fick därför göra EM-debut och blev sjua, Hedlund fyra efter tre norrmän med Hjallis i topp. I Eskilstuna var det mildväder och efter tre distanser var amerikanen Werket i ledning! Nu tog Låftman & Co det kloka beslutet att skjuta upp avslutande 10 000 m till kvällen, då det var kallare väder på väg. Nu vann Hjallis klart och därmed sitt första VM. Med Sven Låftman vid rodret växte nu svensk skridsko och han fick med sig många kommunalmän och företagsledare så flera nya banor byggdes, bland annat i Arvika, Avesta och Sala, där SM arrangerades åren 1951-52-53, men även i andra mindre städer. Damskridskon hade inte haft samma utveckling men 1951 arrangerades VM i Eskilstuna och 1952 genomfördes den första SM-tävlingen, på Härlanda Tjärn utanför Göteborg, men fortfarande var de en bra bit efter världseliten. Herrmästare 1952 blev Sigge Ericsson som knappt besegrade Asplund och inför OS i Oslo tändes en del förhoppningar på Castor- åkarna. Sigge blev som bästa 8:a (1 500 m) men Asplund vann OS-brons på 10 000 m och var dessutom 4:a (1 500) resp. 6:a (5 000). Det var andra OS i rad med svensk medalj på 10 000 m och mera skulle det bli! Inför OS hade EM genomförts i Östersund med ”nyblivne svensken” Pajor på bronsplats. Vid EM 1954 vann Sigge brons och avslutade säsongen med flera svenska rekord och vid inledningen av 1955 noterade han ”låglandsvärldsrekord” på 5 000 m men det förbleknade när rapporterna om Sjilkovs fabulösa 7.45,6 inkom från Alma Ata! Några veckor senare var det dags för EM i Falun och där var ingen glidis i rådande mildväder. Efter första dagen var det dubbelt Sovjet före Sigge men till sist vann Sigge klart efter att ha överraskat på 1 500 m och klart vunnit milen. Svenskt även på 6:e och 7:e plats. Endast två veckor senare var det dags för VM i Moskva och med 100 000 på läktarna räknade nog sovjeterna med revansch. Sigge gick dock inte att hota och till sist vann han med en helpoäng före Gontjarenko och Sverige hade fått sin förste Världsmästare på skridsko! I slutet av februari anordnades internationella tävlingar på Slottsskogsvallen i Göteborg (där Gunder Hägg slagit mängder av världsrekord i löpning) och Sigge & Co lockade ca 8 500 åskådare till vallen. Intresset för skridsko verkade vara stort i Göteborg. Säsongen därpå var det dags för OS i Cortina och skridskotävlingarna gick på den härliga Misurinasjön där svenske ismakaren Gösta Nilsson kommit med den innovativa idén att såga upp hela innerplan till ett stor flytande isflak, för att inte temperaturväxlingarna skulle göra att isen sprack. Det blev glänsande tävlingar med världsrekord på såväl 500 som 1 500 m och på 5 000 m visade Sjilkov att han kunde åka fort även på andra banor än Alma Ata. 7.48,7 var bara tre sekunder över hans eget världsrekord och fastän Sigge var åtta sekunder efter vann han silver! Två dagar senare var det dags för 10 000m men nu hade det underbara alpvädret förändrats och en råkall dimma la sig över Misurinasjön. Sigge hade fördelen av att åka efter ”Kuppern” och med en stark forcering vann Sigge OS-guldet exakt en sekund före norrmannen. Såväl VM som EM gick efter OS och blev lite avslaget och Sigge nådde som bäst brons på EM, där den stora överraskningen var att sprintern Grisjin lyckades hålla undan för Kuppern och därmed vinna en allroundtävling! VM för damer arrangerades i Kvarnsveden, alltså ännu en ny svensk skridskoort, och 15-åriga Christina Scherling noterade en lovande 7:e plats i sin VM-debut på hemmaplan. Scherling kom sedan att dominera svensk damskridsko under många år och vann totalt 44 SM-guld mellan 1955-1970! Efter hemkomsten från OS arrangerades många tävlingar på orter som nästan aldrig sett skridsko och i Halmstad genomfördes den hittills enda skridskotävlingen med över 5 000 åskådare på Örjans Vall för att se Sigge & Co. VM 1957 i Östersund (Sjölin 7:a och Sigge 9:a), med ca 35 000 åskådare totalt, följdes av Dam-VM i Kristinehamn och EM för herrar i Eskilstuna 1958 (alltså två stora mästerskap i Sverige samma år) innan det 1959 var världspremiär för ett mästerskap på en konstfrusen 400 m-bana, alltså EM på Nya Ullevi i Göteborg! EM drog totalt 55 000 åskådare och Kuppern blev historisk mästare, följd av finländarna Järvinen och Salonen.