Svensk skridskosports historia

Svensk skridskosport kan vi följa redan från 1863 då Götheborgs Skridskolubb bildades men framför allt från 1880-talet då sporten blomstrade i Stockholm. Enligt boken ”Fyrtio vintrar på skridsko”, utgiven av Stockholms Allmänna Skridskoklubb (SASK) år 1923, så var det skridskosporten, tillsammans med roddsporten, som bröt väg för hela det moderna idrottslivet.

”Det fanns i vida kretsar ett intresse för skridskoåkningen som endast kan jämföras med det som i våra dagar ägnas fotboll. Den var den stora folksporten och den hade över sig popularitetens glans. Mitt i hjärtat av Stockholm, på Nybroviken, hade våra skridskoåkare en samlingsplats som med sitt rörliga och brokiga liv samlade det allmänna intresset.” Dåvarande prins Gustav Adolf (senare kung Gustaf VI Adolf) var mycket road av skridskoåkning och 1908 blev han (25 år gammal) SASK:s förste hedersordförande. Inom SASK fanns då även Viktor Balck, en av ISU:s grundare och ledamot av IOK, ofta benämnd som ”den svenska idrottens fader”.

I februari 1882 genomfördes en ”försökstäfling i hastighetsåkning” på Nybroviken i Stockholm och under de följande åren genomfördes årliga tävlingar i Stockholm, oftast på mile-distanser. 1893 blev Rudolf Ericsson Europamästare i Berlin och året efter arrangerades VM för herrar i Stockholm, närmare bestämt på Neglingeviken vid Saltsjöbaden, med oavgjort slutresultat. Med början 1895 började man att tävla om Svenskt mästerskap och då enbart om ett sammanlagt mästerskap, i enlighet med ISU:s dåvarande regler. Ända fram till mitten av 1930-talet var det oftast i Stockholm man arrangerade SM och över huvud taget var skridskointresset koncentrerat till Mälardalen med vissa få undantag. Göteborg arrangerade två SM men vädret var ofta ett problem på västkusten. När det första officiella Dam-VM arrangerades 1936 så var det också Stockholm som var skådeplatsen, på 1912 års OS-arena ”Stadion”, med amerikanskan Kit Klein som vinnare.

Sveriges bäste skrinnare i början av 1900-talet var Mauritz ”Moje” Öholm som vann EM två år i sträck, 1907 i Davos och 1908 i Klagenfurt. Hans bästa VM-placering var trea 1908 och på EM 1909 kom han också trea. På VM 1909 kom överraskande 17-årige Otto Andersson, från Nyköping, på tredje plats! Otto vann också brons på EM 1911 men sedan skulle det dröja till efter andra världskriget innan en svensk skrinnare slogs om medaljerna. Svensk skridsko hamnade nämligen i en djup svacka och trots att flera mästerskap förlades till Stockholm, nämligen VM 1923, EM 1912, EM 1927 och EM 1931 så nådde inte de svenska skrinnarna några egentliga framgångar. Bäst lyckades Gustaf Andersson-Gabeling som på VM 1929 hamnade på 6:e plats. Vid OS-premiären 1924 kom sprintern Axel Blomqvist 6:a på 500 m, endast 0,4 sek från brons. Det var först i slutet av 1930-talet som en ny generation svenska skrinnare började visa framfötterna och på EM i Riga 1939 kom Harry Jansson 5:a sammanlagt.

Året därpå slog Åke Seyffarth igenom när han i säsongsavslutningen i sensationellt noterade 17.16,2 på 10 000 m och plötsligt var han tvåa i världen! Året därpå åkte en svensk trupp till Davos och Seyffarth slog då världsrekord på 5 000 m vid en landskamp mot Schweiz! Då Norge invaderats våren 1940 fanns det inga möjligheter för Seyffarth, Hedlund och Jansson att mäta sina krafter med den yppersta eliten, men ytterligare en landskamp i Davos 1942 medförde att Seyffarth också slog världsrekordet på 3 000 m. Vid inofficiella EM 1946 vann Göthe Hedlund i kamp med norrmän, finländare och sovjeter, samt var tvåa på inofficiella VM, men det var först 1947 som de internationella mästerskapen blev officiella igen, men det var ändå uppenbart att flera svenska skrinnare nu fanns i den yppersta världseliten. Fortfarande var det Stockholm, Uppsala och Eskilstuna som var de viktigaste fästena inom svensk skridsko men sporten hade nu börjat spridas till södra Norrland och i mars 1946 genomfördes internationella tävlingar i Östersund, en plats som vi skulle få höra mycket om framöver.

1947 hade Sverige för första gången blivit inviterade till en seniorlandskamp i Norge och inför stor publik på Bislett så visade såväl Göthe Hedlund som Åke Seyffarth att norrmännen skulle få det tufft under säsongen. Norge vann landskampen med den avslutades med svensk dubbelseger på 5 000 m så förväntningarna inför EM på Stockholms Stadion var höga. Visserligen valde Norge att inte sända sitt bästa lag, men det blev ändå en klar seger för Seyffarth före Hedlund och med Janemar på femte plats. Två veckor senare var det dags för VM på Bislett, men tyvärr hade Hedlund insjuknat och finländaren Parkkinen hade hittat storformen och vann före Farstad med Seyffarth på bronsplats.

I OS-sammanhang hade Sverige tills nu aldrig vunnit en medalj men inför OS i Sankt Moritz hade vi minst tre medaljkandidater och resultatet blev väldigt bra. Det började med en bronsmedalj för Hedlund på 5 000 m med Harry Jansson bara 1/10 efter på fjärde plats. Därpå följde 1 500 m med silver för Seyffarth och sedan avslutade man med 10 000 m som gav guld för Åke Seyffarth! Hedlund tvingades bryta, liksom 5 000 m-vinnaren Liaklev och ytterligare två norrmän.

Såväl EM som VM avgjordes efter OS vilket innebar ett komprimerat tävlingsprogram under fyra veckor. Seyffarth avstod EM där Hedlund vann silver men på VM räckte inte någon av svenskarna till utan Seyffarth blev nu bäste svensk på 5:e plats. Säsongen 1949 blev en mellansäsong men 1950 var det dags för VM i Eskilstuna och dessutom SM för första gången i Norrland, nämligen på Fyrvalla i Östersund. På SM var Hedlund fortfarande bäst men östersundaren Carl-Erik Asplund blev trea och fick därför göra EM-debut och blev sjua, Hedlund fyra efter tre norrmän med Hjallis i topp. I Eskilstuna var det mildväder och efter tre distanser var amerikanen Werket i ledning! Nu tog Låftman & Co det kloka beslutet att skjuta upp avslutande 10 000 m till kvällen, då det var kallare väder på väg. Nu vann Hjallis klart och därmed sitt första VM.

Med Sven Låftman vid rodret växte nu svensk skridsko och han fick med sig många kommunalmän och företagsledare så flera nya banor byggdes, bland annat i Arvika, Avesta och Sala, där SM arrangerades åren 1951-52-53, men även i andra mindre städer. Damskridskon hade inte haft samma utveckling men 1951 arrangerades VM i Eskilstuna och 1952 genomfördes den första SM-tävlingen, på Härlanda Tjärn utanför Göteborg, men fortfarande var de en bra bit efter världseliten. Herrmästare 1952 blev Sigge Ericsson som knappt besegrade Asplund och inför OS i tändes en del förhoppningar på Castor- åkarna. Sigge blev som bästa 8:a (1 500 m) men Asplund vann OS-brons på 10 000 m och var dessutom 4:a (1 500) resp. 6:a (5 000). Det var andra OS i rad med svensk medalj på 10 000 m och mera skulle det bli! Inför OS hade EM genomförts i Östersund med ”nyblivne svensken” Pajor på bronsplats.

Vid EM 1954 vann Sigge brons och avslutade säsongen med flera svenska rekord och vid inledningen av 1955 noterade han ”låglandsvärldsrekord” på 5 000 m men det förbleknade när rapporterna om Sjilkovs fabulösa 7.45,6 inkom från Alma Ata! Några veckor senare var det dags för EM i Falun och där var ingen glidis i rådande mildväder. Efter första dagen var det dubbelt Sovjet före Sigge men till sist vann Sigge klart efter att ha överraskat på 1 500 m och klart vunnit milen. Svenskt även på 6:e och 7:e plats. Endast två veckor senare var det dags för VM i Moskva och med 100 000 på läktarna räknade nog sovjeterna med revansch. Sigge gick dock inte att hota och till sist vann han med en helpoäng före Gontjarenko och Sverige hade fått sin förste Världsmästare på skridsko! I slutet av februari anordnades internationella tävlingar på Slottsskogsvallen i Göteborg (där Gunder Hägg slagit mängder av världsrekord i löpning) och Sigge & Co lockade ca 8 500 åskådare till vallen. Intresset för skridsko verkade vara stort i Göteborg. Säsongen därpå var det dags för OS i Cortina och skridskotävlingarna gick på den härliga Misurinasjön där svenske ismakaren Gösta Nilsson kommit med den innovativa idén att såga upp hela innerplan till ett stor flytande isflak, för att inte temperaturväxlingarna skulle göra att isen sprack. Det blev glänsande tävlingar med världsrekord på såväl 500 som 1 500 m och på 5 000 m visade Sjilkov att han kunde åka fort även på andra banor än Alma Ata. 7.48,7 var bara tre sekunder över hans eget världsrekord och fastän Sigge var åtta sekunder efter vann han silver! Två dagar senare var det dags för 10 000m men nu hade det underbara alpvädret förändrats och en råkall dimma la sig över Misurinasjön. Sigge hade fördelen av att åka efter ”Kuppern” och med en stark forcering vann Sigge OS-guldet exakt en sekund före norrmannen.

Såväl VM som EM gick efter OS och blev lite avslaget och Sigge nådde som bäst brons på EM, där den stora överraskningen var att sprintern Grisjin lyckades hålla undan för Kuppern och därmed vinna en allroundtävling! VM för damer arrangerades i Kvarnsveden, alltså ännu en ny svensk skridskoort, och 15-åriga Christina Scherling noterade en lovande 7:e plats i sin VM-debut på hemmaplan. Scherling kom sedan att dominera svensk damskridsko under många år och vann totalt 44 SM-guld mellan 1955-1970! Efter hemkomsten från OS arrangerades många tävlingar på orter som nästan aldrig sett skridsko och i Halmstad genomfördes den hittills enda skridskotävlingen med över 5 000 åskådare på Örjans Vall för att se Sigge & Co.

VM 1957 i Östersund (Sjölin 7:a och Sigge 9:a), med ca 35 000 åskådare totalt, följdes av Dam-VM i Kristinehamn och EM för herrar i Eskilstuna 1958 (alltså två stora mästerskap i Sverige samma år) innan det 1959 var världspremiär för ett mästerskap på en konstfrusen 400 m-bana, alltså EM på Nya Ullevi i Göteborg! EM drog totalt 55 000 åskådare och Kuppern blev historisk mästare, följd av finländarna Järvinen och Salonen. Tack vare konstisbanan så fick Göteborgsskridskon ett fantastiskt uppsving, främst inom IK Wega och man kom att dominera, speciellt på långdistans, under flera år.

1960 blev Ivar Nilsson en sensation på EM när han klart vann avslutande milen och var en hårsmån från att vinna brons sammanlagt. På VM ett par veckor senare gick det inte lika bra men det fanns ändå förhoppningar om medaljer på OS i Squaw Valley. Det började med en sensationell 4:e plats för Hans Wilhelmson på 500 m, endast tiondelen från brons och tre tiondelar från guld, med nya rekordet 40,5! De följande distanserna kom att störas mycket av vinden och på 5 000 m kom Ivar 7.a, på 1 500 m kom Brogren 5:a innan det var dags för 10 000 m. Kjell Bäckman var i princip okänd utanför Sverige men han slog Hjallis’ världsrekord med ca 18 sekunder och slutade på en bronsplats med 16.14,2. Därmed hade Sverige vunnit OS-medalj på 10 000 m i fyra raka spel. Vid hemkosten till Sverige arrangerades på Ullevi en ”välkomsttävling” för OS-fararna men tvåan på 5 000 m, en 17-åring från Värmland – - stal föreställningen. 1960 innebar också debut för damerna på OS och Christina Scherling blev utmärkt femma på 3 000 m. VM för damer gick åter i Östersund med Scherling på 9:e plats.

Nu var svensk skridsko inne i ”Ullevi-eran” med mästerskap och välfyllda läktare i princip vartannat år och VM 1961 lockade 45 000 åskådare som fick se Ivar Nilsson vinna 5 000 m och notera nytt ”låglands- världsrekord”. Efter en sämre insats på söndagen blev han 6:a sammanlagt, men på EM två veckor tidigare blev han 4:a och då med Bo Karenus på 6:e plats. EM 1962 gick inte så bra men två veckor senare gjorde Ivar och Jonny succé vid VM i Moskva med dubbelsegrar på långdistanserna och Ivar som bronsman totalt. Det man minns mest är nog ändå att Jonny, precis 19 år fyllda, utklassade världs- mästaren Kositjkin i parlöp på 10 000 m och slog ”låglandsvärldsrekord”. Säsongen fortsatte med flera svenska rekord av Nilssons men vi skall inte glömma Elsa Einarsson som i samband med VM i Imatra kom tvåa på 500 m och Scherling var åter 7:a totalt. Säsongen avslutades med svensk seger mot såväl Norge som Holland vid landskampen på den nya konstisbanan i Amsterdam, och inför kommande säsong blev konstisbanan i Uppsala klar.

1963 blev Jonny Nilssons stora år, även om Ivar vann SM sammanlagt. EM i Göteborg, med 54 000 på läktarna, dominerades visserligen av norrmännen men Jonnys långdistansform och bättre än någonsin på 1 500 m tände förhoppningar. Nu gällde det att lyckas även på 500 m! I landskampen mot Norge på Bislett visade Jonny förbättrad form även på 500 m och inför VM i japanska Karuizawa var spänningen stor. Tävlingarna inleddes med Dam-VM där Gunilla Jacobsson kom trea på 500 m och fyra på 1 000 m och 7:a totalt, strax före Inger Eriksson. Med Christina Karlsson på 13:e plats var detta den bästa svenska daminsatsen hittills! Jonny visade stort självförtroende och på 500 m förbättrade han sig till 43,0 - bara 0,9 efter europamästaren Aaness. På EM hade det skiljt 3 sekunder! På 5 000 m slog Jonny världsrekord med 7.34,3 och efter första dagen låg han trea, bara 0,26 efter ledande Moe och med kinesen Wang på en överraskande 2:a plats! På 1 500 m gick Jonny i par med Kuppern och var bara tio meter efter i mål, nytt personligt med 2.10,1, nu fyra efter tre distanser men bara 0,46 efter ledande Moe. Även på milen möttes Jonny och Kuppern, men Jonny var oemotståndlig. Trots att det börja snöa rejält så höll han varvtiderna och Kuppern släppte lite varv för varv. Halvvägs låg Jonny klart under världsrekordet och sluttiden blev fenomenala 15.33,0 och även världsrekord totalt med 178,447. Moe slocknade totalt och missade pallen men Kuppern blev tvåa och Aaness trea. Ivar som vunnit över Jonny i början av säsongen var inte i bästa slag och hamnade 8:a. Vid hemkomsten hyllades Jonny rejält och sedan följde mängder med kvällstävlingar inför storpublik i många svenska småstäder och bl a svenskt rekord på 3 000 m. Landskampen mot Sovjet förlorades men Jonny vann tre distanser och utklassade åter Kositjkin i parlöp på milen. Säsongen avslutades med internationella tävlingar i den norska byn Tolga och Jonny slog ännu ett världsrekord, 4.27,6 på 3 000 m! Självklart fick han Dagbladets bragdguld, men också Oscar- statyetten senare på året och många andra utmärkelser.

Svensk skridsko har aldrig varit större, räknat i antal klubbar och antalet aktiva, än man var säsongen 1964, med ca 1 000 aktiva, och 173 klubbar från 19 distrikt var anslutna till Svenska Skridskoförbundet. Det genomfördes tävlingar på två konstisbanor, i Göteborg och i Uppsala, och flera nya var på gång, samt på mängder med naturisbanor och på sjöisar. Inför OS 1964 skruvade Jonny själv upp förvänt- ningarna och pratade om tre guld och inledningen av säsongen var utmärkt, med rekordlöp redan i slutet av november. Intresset för skridsko var större än någonsin och SM på Ullevi lockade nästan 16 000 åskådare på två dagar. Jonny slog svenskt rekord på 5 000 m och sammanlagt men resultaten andra dagen var inte i paritet med tidigare under säsongen. På EM veckan därpå blev det uppenbart att Jonny inte var i form och med bara två veckor till OS blev det nervöst i svensklägret. I damtävlingarna som inledde OS blev det tre sjätteplatser genom Jacobsson x 2 och Scherling. Många i herrtruppen hade noterat strålande tider vid förlägret i Davos men nu gick det inte lika bra. Heike Hedlund blev 7:a på 500 m och dagen därpå var det dags för 5 000 m, men Jonny hängde inte med norrmännen och kom 6:a, precis före Ivar, och tio sekunder från guld. 1 500 m avstod han klokt nog och på 10 000 m gick Jonny redan i första par tidigt på morgonen. Tiden 15.50,1 ansågs bra men skulle nog inte räcka till medalj. Efter hand visade det sig att ingen kunde straffa Jonnys tid och vid tävlingens slut stod han som guldmedaljör! Vid VM bröt han efter första dagen och avslöjade att han led av en venerisk sjukdom vilken hade satt ner hans krafter under stora delar av säsongen. Damernas VM arrangerades åter i Kristinehamn med total sovjetisk dominans. Bästa svenska blev Scherling som 10:a.

1965 var det åter dags för EM på Ullevi, inför 44 000 åskådare, och Jonny vann 10 000 m men var långt efter på övriga distanser och blev endast 11:a. 14 dagar före hade han vunnit SM, klart före Sandler, på den nya konstisbanan i Vänersborg, och ett par dagar efter EM körde Jonny åter en stor fyrkamp på DM, den fjärde på kort tid, och nu tycktes formen vara på väg. VM på Bislett i mitten av februari blev en härlig skridskofest, med bland andra Jonny i huvudrollen. Efter personligt rekord på 500 m (42,7) slog han till med nytt världsrekord på 5 000 m – 7.33,2 – och han låg därmed trea efter första dagen! Nu luktade det medalj, men på 1 500 m gick det inte enligt plan. Jonny och parkamraten Verkerk (OS-silver på distansen året före) drabbades av mera vind än övriga och även om Jonny slog Verkerk med drygt två sekunder blev tiden bara 2.11,8 – 3,8 efter Moe, som nu låg tvåa strax efter finnen Launonen, som överraskat stort. Jonny vann sedan 10 000 m klart men sammanlagt blev han ”bara” fyra medan Moe vann före Launonen och Schenk. VM-debutanten Johnny Höglin slog två personliga rekord, men kvalade inte in till milen.

Jonny var nu på allvar tillbaka och på EM i Deventer 1966 vann han 10 000 m och kom fyra sammanlagt. VM gick åter på Ullevi, nu inför 63 000 åskådare, och Jonny tog brons sammanlagt efter holländarna Verkerk och Schenk och med Höglin och Sandler på 13:e resp. 14:e plats. SM gick på nya naturisbanan i Örnsköldsvik och Jonny vann överlägset och slog dessutom tre svenska rekord. 1967 var ingen bra svensk säsong och även om Jonny vann SM så verkade det som om Höglin nu var den bäste svenske allroundåkaren, bl a 10:a på VM. En ny konstisbana, Söderstadion i Stockholm, var en positiv händelse i huvudstaden.

Kommande säsong skulle OS genomföras i och de svenska skrinnarna tränade hårdare än någonsin, under holländaren Anton Huiskes ledning. Göran Claeson, Håkan Holmgren och Hasse Börjes var nya namn i landslaget och Sverige började nu få fram även duktiga sprinters. Däremot var inte Christina Lindblom en ny skrinnare, det var nämligen Scherling som gift sig. EM i Oslo blev en besvikelse då Höglin fick lämna återbud pga sjukdom och Jonny Nilsson bröt efter första dagen också pga sjukdom. De hade annars varit bäst på SM helgen före, ett SM som andra dagen fick flyttas till nya konstisbanan Tingvalla i Karlstad. Även Eskilstuna hade fått konstis, en ny arena benämnd Isstadion. Inför OS hade svenska laget ett läger i klassiska Davos, liksom många andra lag, och där hände det mycket positivt. Mängder med personliga rekord slogs och Höglin som varit sjuk på EM tycktes hitta storformen och även Sandler gjorde utmärkta resultat. Damerna tävlade först på OS i Grenoble och Lindblom kom som bäst 7:a på 3 000 m. På herrarnas 500 m kom Holmgren 8:a, och i Davos hade både han och Hedlund gått under 40 för första gången. 5 000 m vanns av Maier på nytt världsrekord men den svenska bredden var imponerande, 5-6-7 för Höglin-Sandler-Nilsson. På 1 500 m vann Verkerk men Höglin (5:a) var bara 0,2 från silver och Sandler kom 10:a. 10 000 m blev en magnifik svensk uppvisning där Höglins fight mot norrmannen Maier och klockan aldrig kommer att glömmas! Maier var storfavorit och åkte i ett tidigt par på 15.23,9 men Höglin höll hans schema och vann till sist med 0,3 på nya svenska rekordet 15.23,6! Sandler tog brons och Jonny kom sexa, totalt sett ett mycket imponerande svenskt facit.

Förväntningarna var nu stora inför ännu ett VM på Ullevi och Höglin visade storform när han dagarna innan slog rekord på 1 500 m. Nästan 60 000 åskådare på Ullevi fick se Maier vinna sitt enda VM (han hade även vunnit EM tidigare) och de fick också se Höglin ha medaljvittring efter första dagen, men andra dagen gick det tyngre och han blev 6:a. Jonny Nilsson tog adjö med 15:e plats totalt. Vid säsongs- avslutningarna i Inzell förbättrade Sandler sedan rekorden på 5 000, 10 000 och sammanlagt!

1969 var det dags för Göran Claeson att ta steget upp i världseliten och vid landskampen mot Norge vann han 1 500 m överlägset och på EM i Inzell vann han 5 000 m och tog brons sammanlagt. Han vann SM klart och på VM i Deventer ledde han efter tre distanser men Fornaess var för stark på milen. Claeson vann silver hårsmånen före Verkerk och med Höglin som 6:a och Sandler som 7:a är detta den bästa svenska VM-insatsen någonsin! Claeson slog flera inhemska rekord vid landskampen mot Sovjet och vid Goldener Schlittschuh i Inzell vann han på världsrekord sammanlagt! Vid landskampen mot Sovjet, som Sverige vann, slog Hasse Börjes rekord med 39,5 och var nu definitivt av världsklass. 1970 infördes inofficiella Sprinter-VM och vid premiären i West Allis var det ojämna förhållanden. Börjes vann båda 500 m-loppen men var för svag på 1 000 m. Claeson vann det ena 1 000 m-loppet och kom 5:a sammanlagt. Ove König var ett nytt namn i landslaget och blev 8:a totalt, efter 3:e plats på 500 m. På EM i Innsbruck vann Claeson brons medan han blev 6:a på VM i Oslo. Sprinterlandskampen mot Norge vanns glädjande av Sverige efter segrar av Börjes (2 x 500 m) och Claeson (1 000 + 1 500 m). Hasse Börjes bevisade flera gånger att han var världens bästa 500 m-löpare och slog världsrekord tre gånger. Först 38,9 i Davos, därefter 38,83 i Medeo och slutligen 38,46 i Inzell i ett superlopp mot japanen Suzuki.

1971 skulle VM åter arrangeras på Ullevi, men först var det EM i Heerenveen där Claeson kom 4:a, åter knappt slagen av Verkerk i kampen om medaljer. VM på Ullevi blev en fantastisk publikfest med totalt nästan 70 000 åskådare, som är ett svårslaget svenskt publikrekord! Claeson var i högform, men det var också , som ledde knappt före Claeson efter första dagen. 1 500 m avgjorde mästerskapet då Schenk besegrade Claeson med 3,4 sekunder, men på andra plats kom överraskande Göran Johansson! Tävlingen avslutades med att Schenk slog världsrekord på 10 000 m och sammanlagt och Claeson vann silver med svenska rekord på 10 000 m och sammanlagt, Höglin 11:a och Sandler 13:e. Sprinterna tävlade åter om inofficiella VM, nu i Inzell, där Keller vann före Ove König och Johan Granath kom 7:a. Börjes var 1:a och 2:a på 500 m, men föll på 1 000 m. På hemmabanan i Rättvik slog Hasse Börjes sedan svenskt rekord med 38,8.

Inför OS i Sapporo 1972 fanns medaljchanser såväl på kort som långt. Sprinterna var på klar uppgång och Claeson och Höglin hade tränat som aldrig förr. Sprinter-SM redan i december vanns av Johan Granath. Efter att ha fallit på 500 m vann han sedan övriga distanser och vann före Ove König. Börjes föll andra dagen och avbröt. Sprinterlandskampen mot Norge vanns åter av Sverige med König bäst sammanlagt före Granath. Oroande var att Hasse Börjes kände av en ljumskskada och fick avbryta. Vid allround-SM på Ullevi visade Claeson och Höglin fin form, men på EM i Davos gick det ändå inte så bra. Höglin föll på 5 000 m, när han var på väg mot en topptid, och Claeson blev 7:a totalt. På damernas EM placerade sig Ylva Hedlund som 12:a och kvalade in till OS tillsammans med Sylvia Filipsson och Ann- Sofie Järnström. 5 000 m var första distansen och Schenk vann klart. Claeson blev 4:a, tre sekunder från brons. Dagen därpå 500 m och Hasse Börjes som varit lite osäker på formen noterade 39,69 och det räckte till silver, 0,25 efter Keller, och med König på 7:e plats. 1 500 m blev som väntat ännu ett guld för Schenk men Claeson lyckades efter ett starkt sista varv nå bronsmedaljen strax före Tveter och med Höglin på 9:e plats. Olympiske mästaren på 10 000 m, Johnny Höglin, kom inte till start och Claeson blev nu bäste svensk på 6:e plats. Därmed bröts den härliga sviten med svensk medalj på milen som hållit i sex spel i rad. Ingen av damerna placerade sig bland top 10. Första officiella sprinter-VM arrangerades i Eskilstuna och överraskande herrsegrare blev finnen Leo Linkovesi och bäste svensk var Börjes som 4:a, strax före König och Granath som 8:a. Börjes sänkte sedan världsrekordet till 38,0, ett rekord som han delade med Linkovesi och Keller.

Proffsligan som startades under sommaren 1972 innebar att 16 av de allra bästa herråkarna, däribland Höglin, Börjes och König, försvann från ISU-mästerskapen. Göran Claeson vann först EM i Grenoble och senare ett dramatiskt VM i Deventer och han kopierade därmed Sigge Ericssons dubbel från 1955. Johan Granath var nu bäste sprinter med 6:e plats på VM. Damernas VM gick i Strömsund med Sylvia Filipsson som bästa svenska på 16:e plats. Proffs-VM arrangerades på Ullevi och vanns av Schenk (allround) resp. Börjes (sprint) med ca 12 000 på läktarna.

1974 var det dags för EM i Eskilstuna och Claeson försvarade guldet i hård kamp med unge norrmannen Sjöbrend, och alla fyra svenskarna fick åka avslutande 10 000 m. Vid VM i Inzell drabbades Claeson av byiga vindar på avslutande milen och fick nöja sig med brons, men inför avslutande distansen så ledde han tävlingen. På sprinter-VM blev Oloph Granath bäste svensk som 5:a och brodern Johan kom 7:a. I damtävlingen gjorde Järnström en fin insats och blev 6:a.

1975 blev det uppenbart att Claeson gett sitt bästa och Sandler blev bäste svensk på EM som 7:a efter ett fint millopp. Sprinter-VM gick på Ullevi, men publiken uteblev. Johan Granath blev bäste svensk som 5:a, Oloph blev 8:a och Järnström 9:a i damtävlingen. Det relativt nyinstiftade Junior-VM arrangerades i Strömsund, men utan svenska framgångar. På 10:e plats i herrtävlingen kom , då bara 16 år.

Inför OS 1976 fanns det få svenska medaljchanser och förhoppningarna var att någon av sprinterna skulle lyckas, nu när 1 000 m gjorde sin entré på OS-programmet. I damtävlingen kom Sylvia Filipsson 6:a på 3 000 m, tre sekunder från brons och när herrtävlingarna startade med 500 m blev Mats Wallberg bäste svensk som 4:a, bara 0,02 från brons, och han var också bäste svensk på 1 000 m som 7:a. Örjan Sandler kom 5:a på 10 000 m och var 8:a på 5 000 m. I allround-VM kom Lennart Carlsson 10:a och sedan avslutades säsongen med sprinter-VM i Väst-Berlin. Efter dramatik blev Johan Granath världs- mästare, före amerikanerna Immerfall och Mueller. I damtävlingen blev Järnström 7:a och helgen innan kom Filipsson 6:a i allround-VM.

Strax före sprinter-VM 1977 slet Johan Granath av ena hälsenan och var borta i flera månader så det blev broder Oloph som blev bäst som 6:a totalt, efter två fina 3:e platser på 500 m. I damtävlingen blev Anna Lenner 10:a totalt. Allroundåkarna var en bit ifrån världseliten så därför var det glädjande besked från Junior-VM där Jan Junell slagit juniorvärldsrekord på 3 000 m och kommit 2:a totalt efter omöjlige Eric Heiden! Vid senior-SM i mars överraskade en 17-årig yngling vid namn med en andra plats på 10 000 m och Junell vann sammanlagt.

Säsongen därpå debuterade Junell och Gustafson på seniormästerskapen men det visade sig att de fortfarande hade en bit fram. Herrarnas allround-VM på Ullevi vanns av Heiden, inför liten publik. Sprinter-VM gick i Lake Placid och Johan Granath hade gjort en fin comeback efter skadan och slutade på bronsplats, efter Heiden och Frode Rönning, med Oloph på 7:e plats. I damtävlingen var Annette Karlsson bästa svenska som 8:a. På damernas allround-VM i låg Filipsson på bronsplats efter första dagen men föll sedan till 7:e plats totalt. 1979 vann Tomas Gustafson junior-VM och kom 9:a på allround-VM, medan sprinterna inte lyckades alls, och Sylvia Filipsson kom 8:a på allround-VM.

1980 blev Gustafson åter juniorvärldsmästare och på EM kom han 4:a med Ulf Ekstrand på 8:e plats. OS gick i Lake Placid och där vann suveränen Eric Heiden alla fem distanserna! Gustafson kom 7:a på 1 500 m, Oloph Granath 8:a på 1 000 m, liksom Ekstrand på 5 000 m. De bästa resultaten noterades av damerna med Järnström som 4:a på 500 m och 8:a på 1 000 m, samt Filipsson 5:a på 1 500 m och 7:a på 3 000 m. På allround-VM kom Filipsson 4:a sammanlagt och på sprinter-VM kom Järnström 8:a. De följande åren var det Tomas Gustafson som noterade bäst resultat, med 6-5-2 på allround-VM och på EM 0-1-4.

EM-segern på Bislett 1982 var en av höjdpunkterna i hans karriär där han i parlöp på 10 000 m med Falk- Larssen var tvungen att slå honom med 6,35 sekunder för att vinna EM-titeln och med en fantastisk avslutning lyckades Tomas med detta och slog dessutom världsrekord med tiden 14.23,59! Junell kom dessutom 8:a totalt. Annette Carlén (Karlsson) var nu bäst på damsidan och på VM kom hon 9-10-11. Jan-Åke Carlberg som debuterat 1980 var nu bäste sprinter och 1982 kom han 5:a totalt. Hans Magnusson var nu den bäste 1 500 m-löparen och segern på 1.58,00 vid landskampen mot Holland i Strömsund var en höjdare. Säsongen 1982 avslutades för övrigt med svensk seger i landskampen mot Holland/Norge/Väst-Tyskland! I upptakten av säsongen 1984 vann Holland klart landskampen mot Norge och Sverige men Tomas Gustafson visar med segrar på 3 000 och 5 000 m att han blir att räkna med! EM-tävlingarna i Larvik ser länge dystra ut, men så hittar Tomas sin stil på 10 000 m och vinner distansen klart, men blir bara 7:a totalt. På SM helgen därpå, i extremt kallt väder, vinner Junell 5 000 m före Tomas och på 1 500 m delar Tomas och Hans Magnusson på segern. På OS i var det snudd på delad seger på 5 000 m men Tomas lyckas vinna sitt första OS-guld med en marginal av 0,02 sek före Malkov, Sovjet. På 10 000 m är det omvänt, här vinner Malkov med 0,05 före Tomas! Förutom Annette Carléns 9:e plats på 1 000 m är det inga andra bra svenska resultat. Allround-VM på Ullevi veckan efter blir antiklimax, med Tomas ur form och glest på läktarna. Bozjev, Sovjet, vinner men ingen svensk får åka avslutande 10 000 m. Jasmin Krohn, 17 år, som gör sitt 4:e Junior-VM kommer 5:a på totalt. EM 1985 arrangeras i Eskilstuna i sträng kyla och holländaren Vergeer vann ganska enkelt, och Tomas blir 8:a totalt. Även VM i Hamar genomfördes i sträng kyla och Vergeer vann igen och nu är det ingen svensk på avslutande 10 000 m, trots att Tomas gör ett bra 1 500 m-lopp.

EM 1986 gick på Bislett och nu var Tomas med och fightades om segern igen men Vergeer vinner före Mozin och Tomas tar brons. Joakim Karlberg blir 10:a och närmar sig världseliten. På VM i Inzell faller Tomas både på 500 och 1 500 m och blir 16:e totalt, som bäst 6:a på 10 000 m. Carlén blir 8:a på EM och 10:a på VM. Världscupen introducerades och här vann Annette Carlén 1500 m.

1987 vinner Hans Magnusson världscupen på 1 500 m, men i mästerskapen blir det inga framgångar. Junior-VM arrangerades åter i Strömsund och bäste svensk blev Jonas Schön som 11:a.

Inför OS i genomför Tomas Gustafson en fantastisk försäsongsträning och är starkare än någonsin. Åkmässigt fungerade det inte i början av säsongen men vändpunkten kom vid världscupen i Butte, där Tomas blev 2:a på 5 000 m och helgen efter i Calgary är han mindre än sekunden efter på 5 000 m och blir åter 2:a. Nästa världscup går i Innsbruck och nu vinner Tomas 5 000 m och helgen därpå, i Davos, delar han segern på 5 000 m med . Därefter är det EM i Den Haag med Tomas bland huvudfavoriterna och nu händer det nästan overkliga, Tomas vinner alla fyra distanserna och är totalt 1,7 poäng före tvåan Visser! På damernas EM som avgörs i Kongsberg kommer Jasmin Krohn 8:a.

När det är dags för 5 000 m på OS i Calgary så finns det handfull konkurrenter till Tomas och Visser nosar på världsrekordet när han åker på 6.44,98 redan i andra par. Det är Visser som leder, före Kemkers, när det är dags för Tomas i 9:e par. Tomas öppnar starkt men efter några varv ligger han efter Visser och med två varv kvar skiljer det 1,1 sekund. Vid klockringningen är Tomas fortfarande 0,8 efter men efter ett fantastiskt slutvarv vinner Tomas guld på tiden 6.44,63 – 0,35 före Visser! 10 000 meter går fyra dagar senare och Tomas är storfavorit. Visser åker på 14.00,55 men blir slagen av som noterar 13.56,11 och det är läget när Tomas åker i 9:e par. Då hör det till saken att världsrekord- hållaren Karlstad har fallit och brutit loppet, men inget kan nu stoppa Tomas. Han ligger klart under Hadschieffs passertider och det är snart uppenbart att han har chans att slå världsrekord. Tomas kör första och andra halvan i princip lika fort och klockan stannar på 13.48,20 – världsrekord och ännu ett OS-guld. Tomas menar idag att OS-guldet på 10 000 m är det han värdesätter mest, mycket beroende på den tradition som 10 000 m haft inom svensk skridsko. I övrigt är det Jasmin Krohns 8:e plats på 5 000 m som är bästa prestation under OS. Allround-VM som avgörs i Medeo går utan Tomas’ deltagande men han deltar på världscupfinalerna i Inzell där han säkrar segern på 5 000 m.

1989 är det dags för EM i Göteborg igen, men nu på Ruddalen. Tomas som noterat ett par pallplatser i Världscupen insjuknar dagarna före och kan inte starta. Titeln går till Visser och Per Bengtsson blir 14:e. På EM 1990 i Heerenveen är Tomas åter med i toppen och slås om segern, främst tack vare sina insatser på 500 och 1 500 m. På 10 000 m går det 5 sekunder ”för sakta”, annars hade han vunnit! Nu vinner före Tomas. På VM i Innsbruck är Karlberg bättre än Tomas, 8:a resp. 11:a och nu vinner sin första stora titel. I början av säsongen 1991 vinner Tomas såväl 1 500 som 5 000 m vid världscupen i Calgary, men på grund av det oroliga läget i Jugoslavien avstår Sverige från deltagande på EM. På VM i Heerenveen når Tomas en 5:e plats men hänger inte riktigt med längre på långdistans.

Inför OS 1992 i tycks Tomas ha svårt att hitta långdistansformen och på EM blir han 10:a med 8:e plats på 5 000 m som bästa insats. Tävlingarna i Albertville blir en besvikelse för Tomas med 13:e plats på 5 000 och på 10 000 startar han inte. Per Bengtsson blir 7:a på 10 000 m och Jonas Schön 9:a på 5 000 m. Allround-VM i Calgary avslutar säsongen och Schön blir 9:a totalt och Bengtsson 13:e, medan Tomas i sin avskedstävling inte kvalificerar sig till avslutande distansen. Per Bengtsson är bäste svensk under 1993 med 10:e och 12:e plats på EM resp. VM och vid världscupfinalen blir han 4:a på 5 000 m.

1994 går OS i nya fina Vikingskipet i Hamar och bästa prestationen svarar Jonas Schön för som blir 8:a på 10 000 m. Säsongen avslutas med herrarnas Allround-VM som går på Ruddalen i Göteborg. Vädret är långt ifrån bra men åskådarna är entusiastiska. Koss vinner igen och Schön blir 10:a. Det är nu uppenbart att Sverige borde fått den inomhushall som olika kommunalpolitiker lovade efter OS 1988.

De kommande åren blir magra och 1998 saknar Sverige för första gången någonsin OS-representation men vid Junior-VM debuterar 16-årige Johan Röjler med en 12:e plats. Året därpå blir han 6:a och år 2000 vinner Röjler Junior-VM i finska Seinäjoki. Vid världscuptävlingar i Calgary slår Magnus Enfeldt och Sebastian Falk svenska rekord och Röjler slår som 18-åring sitt första seniorrekord, på 3 000 m i Hamar. Vid Junior-VM 2001 vinner Röjler 5 000 m och blir 4:a sammanlagt. Vid tävlingar i Calgary slår Röjler juniorvärldsrekord på 5 000 m, vilket samtidigt är svenskt seniorrekord. Enfeldt slår svenska rekord på 500-1 000-1 500 m och även Sofia Albertsson slår flera seniorrekord. På EM 2002 blir Röjler 12:a och kvalificerar sig till OS i Salt Lake City men där når han inga framgångar, förutom svenskt rekord på 1 500m.

Inför 2003 byggs det väggar och tak över Ruddalen med anledning av Allround-VM som skall arrangeras i februari. Röjler är svensk representant och blir 9:a totalt efter 7:e platser på 5 000 och 10 000 m. Året därpå slår Röjler Tomas Gustafsons legendariska rekord på 10 000 m och noterar som bäst 13.34,81. Paulina Wallin blir första svenska under 40 sek när hon noterar 39,98 i Calgary. På EM kommer Röjler 8:a och på VM blir han 10:a. 2005 blir Röjler 8:a på distans-VM och 9:a totalt på EM.

Vid världscuptävlingar i november och december 2005 förbättras alla svenska rekord och Röjlers 13.08,42 medförde en 6:e plats i Heerenveen. På EM i Hamar, med tre distanser på söndagen, kommer Röjler 6:a totalt. Han och Eric Zachrisson är representanter vi OS i Torino, men det blir som bäst 10:e plats för Röjler på 10 000 m. I samband med VM i slutet av säsongen så uppdagas det att Röjler har hjärtproblem varför han inte kan starta. I samband med OS 2006 så blev Lagtempo en ny OS-gren och 2007 kommer det svenska laget med Röjler, Joel Eriksson och Daniel Friberg på 6:e plats vid VM och Röjler blir 6:a individuellt på 10 000 m. Paulina Wallin sänker rekordet på 500 m flera gånger, till 38,75 som bäst, och kvalificerar sig till distans-VM. 2008 förbättrar man rekordet i Lagtempo men kvalificerar sig inte till VM.

Desto bättre går det 2009 då Röjler-Eriksson-Friberg sensationellt vinner silver vid Distans-VM, på blivande OS-arenan i Richmond/Vancouver, men individuellt blir det inga framskjutna placeringar. Lagtempolaget förbättrar svenska rekordet och kvalificerar sig till OS men får där nöja sig med 7:e plats, och individuellt går det inte så bra. På EM är Joel Eriksson bäste svensk på 11:e plats. Eriksson slår de svenska rekorden på 1 000 och 1 500 m, det senare till mycket fina 1.43,90. Åren därefter var det tunnsått med framgångar på seniornivå, utan man har fått glädja sig åt enstaka juniorframgångar. 2012 kom David Andersson 4:a totalt på JVM och 2014 vann Nils van der Poel JVM- guld på 5000 m, då han också var 7:a totalt. Johanna Östlund noterade ett par nya svenska rekord och blev första svenska dam under 2 min på 1 500 m. David Andersson kvalificerade sig till OS i Sotji 2014 men på grund av en benskada kunde han inte prestera på topp.

2015 vann Nils van der Poel åter JVM-guld på 5000 m, och året efter slog David Andersson svenskt rekord på 1 000 m och kom 12:a på 1 500 m vid Distans-VM. Nils van der Poel förbättrade Röjlers gamla rekord på 10 000 m till 13.04,79. Han kvalificerade sig därmed till Distans-VM på distansen och blev 8:a, i den blivande OS-arenan i Gangneung. På världscuptävlingarna i början av säsongen 2018 förbättrade Andersson ytterligare sitt rekord på 1 000 m och van der Poel slog nu också Röjlers 5 000 m-rekord. Nils kvalificerade sig till OS på 5 000 m, men tyvärr inte på 10 000 m, som nog är hans bästa distans. Han gjorde en fin prestation på 5 000 m och blev 14:e man. Säsongen avslutades med att VM allround genomfördes utomhus på Amsterdams gamla olympiska stadion inför stor publik. Nils gjorde en strålande insats och vann 10 000 m samt blev 6:a totalt, den bästa svenska prestationen på år och dag!

Som nämnts tidigare var svensk skridsko som ”störst” 1964 med ca 1 000 aktiva och den säsongen åkte 510 herrar under 60,0 på 500 m, att jämföras med 70 senaste säsongen. Ett annat ”bevis” säger att 1982 var svensk skridsko ”bäst”, då 149 herrar åkte under 2.30 på 1500 m, att jämföras med 36 - år 2019!

Sölvesborg den 19 mars 2019 Kenth Borgström