Publik I Perspektiv
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
Publik i perspektiv PUBLIK I PERSPEKTIV Teaterarbete i Öresundsregionen redaktörer malena forsare & anja mølle lindelof Utgiven i samarbete med Centrum för Danmarksstudier vid Lunds universitet Malmö högskola Roskilde Universitet 2013 . k .. entrm 29 anne Bidrag har erhållits från Europeiska regionala utvecklingsfonden, Interreg IV A Öresund Københavns Musikteater Malmö högskola Malmö Stadsteater Roskilde Universitet Teater Får302 Kopiering eller annat mångfaldigande kräver förlagets särskilda tillstånd. © 2013 Centrum för Danmarksstudier, Makadam förlag och respektive författare För copyright rörande samtliga bilder, se bildförteckning s. 170 Tryck Bulls Graphics, Halmstad 2013 isn 978-91-1-129-2 11-x INNEHÅLL Forord 7 Thomas Hylland Eriksen Introdktion 11 Malena Forsare & Anja Mølle Lindelof Öresndsreionen som skådespel 19 Orvar Löfgren Medansvar o missnöje 33 Om publikens roll i samtida scenkonst Rikard Loman Fra plikmsdviklin til teaterdviklin 53 Kathrine Winkelhorn Teaterns eärsmaskin 73 Malena Forsare stræen efter dialo 95 Teater og unge i Øresundsregionen Anja Mølle Lindelof & Ulrika Sjöberg Bakom klisserna 115 Lärdomar av ett marknadsförings samarbete Ulrika Sjöberg Teatersamtaler 137 Publikumsudvikling gennem dialog Anja Mølle Lindelof & Louise Ejgod Hansen Efterord 159 Thomas Tufte Om författarna 17 Bildförteckning 170 Om Centrum för Danmarksstudier 172 FORORD Thomas Hylland Eriksen I en uforglemmelig scene fra tv-serien »Riget« står den autoritære svenske overlegen Stig Helmer (Ernst-Hugo Järegård) i vannkanten på Amager og skuer utover til sitt fedreland. Han fører en heftig samtale med seg selv der han sammenligner det gjør- mete, flate, usle lille landet hvor han har sin arbeidsplass, med sitt robuste og ikke minst romslige hjemland, som er fundert på granit. Avstanden over sundet er jo ikke lenger enn at man lett kan se over til den andre siden, og sammenligningen er ikke til å unngå. Geografisk inngår Skåne og Sjælland i det samme landskapet, men de har fristet tilvæ- relsen rygg mot rygg lenge nok til at den mentale avstanden tidvis kan være betydelig. Når et komfortabelt flertall av den skånske befolkningen stemte ja til EU i 1994, skyldtes det ifølge mine lokale hjemmelsmenn ikke at de elsket Brussel, men at de hatet Stock- holm. Likeledes ble det sagt, noen år senere, at den skånske entusiasmen for broen ikke var et resultat av kjærlighet til København, men glede over å kunne vende ryggen til Stockholm. I direkte kontakt med dansker blir skåningene imidlertid raskt minnet på at de er svenske. Landene har mye felles, men nok som skiller til at enhver kommunikasjon blir en øvelse i interkulturalitet. Denne boken, som tar utgangspunkt i et teatersamarbeid over broen, viser i så måte med all ønskelig tydelighet at Freud var inne på noe vesentlig da han snakket om ’de små forskjellers narsissisme’. Teateret egner seg særdeles godt til å utforske det interkulturelle rommet mellom det danske og det svenske: Det er et av den moderne tids store rituelle arenaer, men uten en felles, entydig dramaturgi (eller for den saks skyld liturgi). Det kan kort sagt fylles med mange typer innhold, og et stykke dramatikk kan tolkes på forskjellige må- ter. Samarbeidet som beskrives i denne boken, har både en konkret, teknisk og logistisk 7 thomas hylland eriksen side, en kulturell side og en viktig sosial dimensjon ettersom en vesentlig del av ekspe- rimentet dreier seg om å undersøke i hvilken grad et fellesnordisk stykke er i stand til å kommunisere med publikum på begge sider av Øresund. ’De små forskjellene’ kan være reelle, og viktige, nok. En klassiker i svensk-danske kulturstudier er etnologen Anders Linde-Laursens beskrivelse i Det nationales natur (199) av oppvasken i henholdsvis Danmark og Sverige. Som ung dansk student i Sve- rige ville han tilby seg å hjelpe til med oppvasken etter en fest, og gikk i gang, helt til vertskapet kom busende inn på kjøkkenet og brutalt avbrøt ham. Linde-Laursen hadde nemlig vasket opp på dansk måte, uten å skylle av såpeskummet da han var ferdig. Denne unnlatelsen var, for hans svenske venner, ikke bare uttrykk for en interessant kulturforskjell. Det var feil. I forbindelse med teatersamarbeidet blir forskjellene mellom det danske og det sven- ske tematisert på flere måter. Et (dansk) utkast til en reklameplakat må forkastes fordi den fremstiller kvinner på en måte som ikke ville være akseptabel i Sverige. En kort reklame- film om København avstedkommer reaksjoner fordi den sveiper innom Christiania og prostitusjonsmiljøet på Vesterbro. Klisjémessige ideer om svensker som politisk kor- rekte byråkrater svirrer i luften. På flere plan skaper teatersamarbeidet et komprimert kulturmøte der forskjellene kanskje på noen områder er større enn aktørene i utgangs- punktet var forberedt på – kjønn og nasjonalitet blir ustanselig tatt opp – mens andre ty- per distinksjoner, som rase og klasse, ikke tematiseres. Faktum er jo, som en av bidrags- yterne påpeker, at teaterpublikum for en stor del består av hvite middel klassemennesker. Et av globaliseringens paradokser er at naboer nå står hverandre fjernere enn de gjorde for en generasjon eller to siden. Det er dokumentert at dansker, svensker og nordmenn forstår hverandre stadig dårligere. Engelskspråklig populærkultur er nå to- talt dominerende, og skandinaver reiser heller på ferie til Thailand enn til nabolandet. For en liten generasjon siden sendte de tre statlige tv-kanalene underholdningspro- grammet »Kontrapunkt«; ikke bare snakket de danske, svenske og norske deltagerne sitt eget språk, men programmet ble i alle år ledet av Sten Broman med sin ureformerte skånske dialekt. Vi som var barn den gangen, hadde få problemer med å henge med. Ingen hadde jo fortalt oss at de rare dialektene var Helt Fremmede Språk. Et tilbakevendende problem i teateroppsetningene som beskrives her, er nettopp språkforståelsen. Riktignok kan publikum følge med i dialogen på en app eller skjerm, men lite er mer fremmedgjørende enn å følge med på et teaterstykke der man ikke skjønner hva som blir sagt. Dette er kanskje den viktigste lærdommen fra teatersam- arbeidet: Hvis øresundingene bare venner seg til hverandres dialekter, faller nesten alt annet på plass av seg selv. Til dette trengs flere broer enn den fysiske. 8 Interiör från Københavns Musikteater. Ur föreställningen Jeg er drømmenes labyrint på Københavns Musikteater. I bild: Lila Nobel Mehabil. INTRODUKTION Malena Forsare & Anja Mølle Lindelof Det står ett tält i en park. Det är en välvuxen skapelse, med dubbla dukar för att stänga ute allt ljus. Ur ett helikopterperspektiv liknar tältet en glänsande svamp i det frodiga sensommargräset. I själva verket är detta platsen för en teaterproduktion i storformat: ett samarbete som länkat samman en rad teatrar i Norden under loppet av flera år. Särskilt mycket fantasi behövs inte för att ana att ett tvärnordiskt teaterprojekt av den här dimensionen inte är lika fridfullt som den resta rödvita tältkroppen, tvärtom – före ställningen Bastard är kantad av prövningar. Som till exempel den ostyriga jakten på lämplig dramatiker. Som till exempel frågan om hur repetitionerna skulle gå till när ett manus från Hollywood anlände i embryo-form och med kort tid till urpremiären i Reykjavik i maj 2012. Med dessa praktiska förutsättningar har också teatrarnas mark- nadsavdelningar satts på hårda prov. Om Bastard var en teaterhändelse med extrem disposition är utmaningar av ovan nämnda slag ändå inte unika. Frågan om hur en ännu inte färdig föreställning ska mark- nadsföras och därmed konstrueras i sitt första möte med omvärlden, är snarare att be- trakta som en central uppgift för en teaterscen av idag. För vad signalerar egentligen en pjästitel? Vilka kanaler ska teatern använda för att nå ut? Hur påverkas teatrarnas kom- munikation i förlängningen av publikens upplevelser och pressens mottagande? Och – i en vidare mening – vilken betydelse får en stigande publikorientering för teaterns praxis? Den här sortens frågor har dryftats inom ramen för det omfattande publik- utvecklingsprojektet Teaterdialog Öresund (2011–2013), som utformats med avstamp i två produktioner, Bastard och Jeg er drømmenes labyrint, i ett nära sam arbete mellan tre teatrar i Öresundsregionen. Det rör sig om teatrar med skiftande tradition, politik och ekonomi: institutionen Malmö Stadsteater samt de fria scenerna Teater Får302 och 11 malena forsare & anja mølle lindelof Københavns Musikteater, som trots olikheter i organisation och inriktning uttrycker en liknande önskan om att utveckla sin relation till framtidens publik. Bastard utformades som ett konstnärligt utbytesprojekt med ytterligare två aktö- rer: Islands internationellt framgångsrika Teater Vesturport och Reykjaviks Stadstea- ter. Efter Sverigepremiären i Malmö i juli 2012, liksom efter premiären i Köpenhamn knappt två månader senare, kunde alla som följde svenska och danska tidningsmedier den här sommaren skönja hur kritiker och journalister lämnat tältet med helt olika upplevelser. I spalterna haglar epiteten: Expressen kallar föreställningen för »en sentida samnordisk utväxt på bröderna Karamazovs släktträd«1; Svenska Dagbladet utnämner föreställningen till en »bisarr hybrid«2. Berlingske skriver om »en kulørt soap eller et sydende sydstatsmelodrama på crack«, och om »klichéroller for fuld saft og kraft«3. I Informations recension diktas det lyriskt om att »bastarder må tage opgøret om natten, og morgenen må gry«4. Vad var egentligen Bastard? Vad berättar denna omskrivna scenkonsthändelse om Teaterdialog Öresund? Blev föreställningen