Hög Standard

& Lasse Ermalm Håkan Lahger hög standard Om Sonet, folkhemmet och starten för det svenska musikundret hög standard Om Sonet, hög standard Berättelsen om skivbolaget Sonet, folkhemmet och folkhemmet och starten för det svenska musikundret. starten för det svenska Folkparker, rökiga jazzklubbar och vinylskivor. Den som söker em- bryot till det svenska musikundret hittar det hos skivbolaget Sonet. musikundret Grundat utan masterplan, lönsamhetskrav eller tankar på börsintro- duktion blev Sonet ett av våra största och mest spännande skivbolag. Här blandades högt och lågt – ﬁnkultur och mindre ﬁn kultur – Håkan Lahger utan åtskillnad. Här fanns svenska legender som Jerry Williams, Ola Håkansson, Sylvia Vrethammar och Peps Persson. & Lasse Ermalm När rockmusiken exploderade under 60-talet och fortsatta växa under kommande årtionden var det Sonet som presenterade den nya musiken för svenskarna; Bob Marley, U2, Elvis Costello, Grace Jones, Depeche Mode och Marianne Faithfull för att bara nämna några. Genom intervjuer med musiker, branschfolk och skivbolagslegen- der både i och utanför Sverige tecknas ett porträtt över den musik- kanon som Sonets utgivning utgjorde. Hur gick det egentligen till när ett gäng våghalsar bestämde sig för att kombinera idealism med entreprenörskap och satsa allt på konsten och musiken? Och vad hände när pengarna som skulle komma i morgon, redan gjorts av med i går? innehåll

Förord Sonet startade det svenska musikundret 8 1. Männen från Hjorthagen 12 Gunnar Bergström och Sven Lindholm 2. Världens yngste skivbolagsman 18 Dag Häggqvist 3. Tredje mannen gör entré 24 Sonet Grammofon 4. Jerry var en ideologisk mycket större grej än en ekonomisk 36 Jerry Williams 5. Vi gjorde tv-shower, drack champagne och garvade åt alltihop 62 Ola Håkansson 6. Vår man i London 73 Rod Buckle 7. Bob Marley var mer än musik 96 Chris Blackwell, Island Records 8. Dag är en av de bästa musikmänniskor jag någonsin mött 120 Seymour Stein, Sire Records 9. Bluesens banérförare i Chicago 126 Bruce Iglauer, Alligator Records och Marshall Chess, Chess Records 10. Depeche Mode var förband på en pub i östra London 134 Daniel Miller, Mute Records 11. Det kändes som om vi gav ut en platta varje dag 142 Sam Charters 12. Sonet var mer ett gäng människor än ett företag 154 Peps Persson 13. Schlager, jazz och samba i en vältempererad cocktail 176 Sylvia Vrethammar 14. Instrumentalmusik kan uttrycka åsikter minst lika effektivt 186 Björn J:son Lindh 15. Till slut förstod alla att Änglahund måste vara med 190 Hasse ”Kvinnaböske” Andersson 16. Sonet fattade att proggen inte var pestsmittad 196 Lasse Tennander 17. Jag kände mig som en kille när jag skrev texterna till Nordman 204 Py Bäckman 18. Schlager de luxe 210 Tommy Körberg 19. Med bättre ordning på ﬁnanserna hade Sonet kunnat slå världen med häpnad 218 Hasse Breitholtz 20. Army of Lovers kunde inte sjunga, spela eller dansa, de var bara karismatiska 226 Alexander Bard 21. En artist ska vara speciell, inte som du eller jag 238 Billy Bolero 22. Sena nätter och tidiga morgnar bland tavlor, skulpturer och antikviteter 246 Meta Lundström, Anna-Lena Ahlström, Liselotte Sjöman och Jonas Holst 23. Rivierans guldgossar blir konsthandlare 260 Galleri Östermalm 24. Sveriges största skivbolag blir Sveriges största ﬁlmbolag 268 Peter Possne 25. Sonet är en stor del av vår kulturhistoria 278 Thomas Johansson

Axplock ur Sonets historia år för år 286 26. Slutet på sagan 292 Henry Denander och Stefan Grahl 27. Uppgång och fall 304 Terje Engen, Cai Leitner och Gugi Kokljuschkin 28. Epilog 322 Per Sundin Efterord 330 Personregister 332 Jerry Williams JERRY WILLIAMS 4. jerry var en ideologisk mycket större grej än en ekonomisk Jerry Williams

Den 30 juni 1954 är det total solförmörkelse i Sverige. Ett unikt himlafenomen som berör alla. Det är en varm dag i Stockholm, folk står i grupper på torg och gator med sotade glasbitar för att få en skymt av den svarta solen. Erik Fernström, hans bror Arvid och pappa Sven är väg mot Arbetarrörelsens begravningsbyrå och passerar över Norra Bantorget. Även där har folk stannat upp för att rikta blicken mot sommarhimlen. De två pojkarna och mannen noterar allt detta som i ett töcken. Edit Fernström har avlidit på Karolinska sjukhuset och ska kremeras på Norra Kyrkogården. Den maka och mor som ska placeras i den vita kistan är bara 44 år gammal. Fanborgen är röd, inga psalmer sjungs, endast ”Internatio- nalen”. Erik är 12 år. Något år kvar i skolan innan vuxenlivet tar vid. Att plugga vidare är inget att tänka på för en arbetarpojke från Huvudsta i Solnas utkanter. Han tänker mer på sport än skolan. Ishockey-VM avgörs i Sverige det här året. Sverige hade vunnit VM året innan i Moskva och nu skulle Sverige försvara guldet på hemmaplan. Erik ser en av Tre Kronors träningslandskamper mot Sovjet inför VM. På en utomhusrink kan han sticka in ﬁngrarna genom hålen i Gunnebo- stängslet ovanför sargen och peta på Bobrov när han brakar in sarghörnet. Han rör vid en legend och en hjälte. Men att snudda vid ryska hockeyhjältar hjälper inte när mamma är borta. Då behövs tröst på närmare håll. Erik ser en annons i tidningen och beger sig iväg på en lång resa tvärs över den stora staden. Med buss och spårvagn når han slutligen Söders höjder och sitt mål. En hund som är till salu för 25 kronor. Hunden heter Tim och är en korsning av tax och drever. I dag ler Jerry åt minnet och undrar var han egentligen ﬁck så mycket pengar ifrån. ”Jag måste ha jobbat ihop pengarna som springschas”, säger han när han funderat färdigt.

Sverige var ett land i förvandling. Europa var ödelagt av andra världskriget, Sve- rige hade klarat sig undan kriget tack vare kompromissvilja och feghet. Folk- hemmet blomstrade. Arbetslösheten var bara ett par procent, italienare och ﬁn- ländare kom till vårt land och löste bristen på arbetskraft. Industrin skrek efter 37 HÖG STANDARD folk som skulle få hjulen att snurra och banden att rulla. Allt gick framåt med nästan lika hög hastighet som reaplanen rörde sig över himlen. SAAB 29, ”Fly- gande tunnan”, dånade över folkhemmet, som Per Albin Hansson kallade sitt socialdemokratiska land. Nu var det den långe och gänglige Tage Erlander som tagit över som statsminister efter att Per Albin hastigt och oväntat gått bort. Per Albin hade besökt Operakällaren, tagit 12:ans spårvagn hem mot Bromma, klivit av på Ålstensgatan och där segnat ner på perrongen i en hjärtattack. Sverige var ett fritt och oskuldsfullt land, statsministrar åkte spårvagn och i mitten av 50-talet kunde vi för första gången köpa starköl på Systembolaget. Den avskydda motboken var avskaffad, 1955 kunde svensken köpa så mycket alkohol han ville. Men produkterna skulle fortsatt bäras hem i bruna, diskreta påsar. Nya tider eller gamla tider. Vi skulle skämmas lite när vi köpte ut. Erik Fernström och hans kamrater skämdes inte. De var den första generationen tonåringar som vägrade ta på sig hatt och rock. De ville inte se ut som vuxna. De ville se ut som Elvis Presley. ”Dom som hade slutat plugget före oss tog på sig hatt fort som fan och skulle se vuxna ut”, säger Jerry Williams. ”Men när jag slutade var det jeans och skinn- paj som gällde. Det var första rock’n’roll-svängen och raggarsvängen. Många som tänker på Elvis i dag ser en fet gubbe i sparkdräkt, men för oss var han en re- bell. Vilket han också var. Visst, han snodde allt från dom svarta, musiken, sättet att röra sig. Men då trodde jag att det var original precis som alla andra trodde.”

Erik Fernström föddes inte rakt in i rock’n’roll och blev Jerry Williams över en natt. Musikaliskt började det med skolkören och sedan avancerade han till Radiotjänst Gosskör. Efter diverse mer eller mindre spontana inhopp som vokalist här och där på ungdomsgårdar över hela stan hamnade han slutligen som sångare i The Violents. Erik Fernström försvann och Jerry Williams hade snart en publik som sträckte sig långt utanför Stockholm. Men det var The Violents som ﬁck skivkontrakt med Sonet. De var före Jerry, han kom först med som vokalist till gruppen. Violents gitarrist Roffe Hammarström berättar om att de ﬁck stånga sina pan- nor blodiga nere i Metronomes studio och andra inspelningsställen där Sonet hyrt in sig. Killarna i Violents ville pressa ljudet hårdare, de ville låta som de amerikanska singlarna lät. Det skulle fräsa om ljudet. En amerikansk singel kunde läggas på skivtallriken och då kunde man höra vilken låt det var utan att behöva slå på förstärkare och högtalare. Ljudet hördes direkt via pickupen och dess arm. Detta starka ljud gick inte att få fram på de pressningar av vinyl som gjordes i Sverige. Förklaringen var att i USA pressades plattor som bara höll att spela i ett par år. Svenska pressningar skulle räcka i tio år. ”Vi sa att det här inte alls ska höras i tio år framåt. Det ska låta bra nu!” säger 38 JERRY WILLIAMS

Hammarström drygt 50 år senare och skrattar. The Violents: Rune Wallebom, Billy Gustavsson, Jonny Lan- De ﬂ esta som började spela rock och pop vid den här denfelt, Tonny Lindberg med tiden hade jobb vid sidan om. Och behöll dem. Jerry Williams. ”Jag trodde inte jag skulle bli yrkesmusiker”, säger Roffe Hammarström. ”Så när jag kallades in i lumpen hoppade jag av Violents. När vi var ute och spelade såg vi också baksidan av musik- och turnélivet. Vi såg att banden som spelade till dans var trötta, gamla farbröder, som vi tyckte, dom kanske var 40–50, en del var lite fulla. Det var inte direkt glamoröst och det verkade inte som en rolig väg att gå.” Hur kom det sig att Jerry vågade hoppa av en yrkeskar- riär och satsa helhjärtat på musiken? Var kom det modet och självförtroendet ifrån? Ja, kanske inte i första hand från honom själv utan från hans skivbolag. Gunnar Bergström på Sonet sa från början att sats- Första skivan med Jerry Williams och The Violents, ningen på Jerry Williams var långsiktig. Skivbolaget trod- 1962. de på den här killen. De skulle se till att han åtminstone skulle sälja skivor i fem år framåt. Med den försäkran vå- gade Jerry lämna rörmokeriet för rockmusiken. ”Jag hörde Jerry tidigt och gillade honom”, säger Dag Häggqvist. ”Men min roll var i första hand att lan- 39 HÖG STANDARD

sera utlandsgrejer, exporten var bland annat mitt ansvar på bolaget. Jerry licenserades över hela världen. Det var inga stora pengar, inte jämfört med vad som till exempel kom in med Secret Service senare. Jerry gavs ut i Tyskland, Frankrike, Spa- nien, Italien och så vidare. Han kom till och med ut i Sydame- rika och Japan. Allt detta redan på 60-talet.” Dag Häggqvist berättar om en bransch och ett skivbolag som inte har mycket gemensamt med dagens skivindustri. Hade Sonet tagit en artist som Jerry Williams ombord skulle de också ro honom i land. Allt annat var ett misslyckande. Pro- fessionellt såväl som mänskligt. ”Den första plattan vi gjorde var på Lästis [en studio på Lästmakargatan]”, berättar Jerry Williams. ”Det var mixat och klart när man gick därifrån. Då var det Svenne som var producent men Gunnar kom upp med mackor. Det var nog första gången jag snackade med Gunnar, där i studion. ’Gutte’ var nog lite tveksam till en början, Sonet hade ju redan Boris [Boris Lindkvist slog igenom 1957 under namnet Rock-Boris]. ’Ska vi ta in en till, vi har ju redan en’, och det var väl bra tänkt av ’Gutte’. Bo- ris var ju en av de första, han lirade med Rock-Ragge. Vi skrev något kontrakt, men sen ändrade ’Gutte’ det och ökade royaltyn retroaktivt. Jag kanske sålde mer än han hade trott så han plussade på. Det var enda gången vi skrev kontrakt. Vi har bara ändrat royaltyn men aldrig skrivit något kontrakt efter det. Jag ﬁck hålla på att göra plattor, och det var aldrig lågbudget det handlade om, trots att dom inte trodde att dom skulle tjäna en massa pengar på mig. Stålarna gjorde dom på importerna.” Dag Häggqvist kan skriva under på detta: 40 JERRY WILLIAMS

”Jerry för Sonet var en ideologisk mycket större grej än de pengar vi tjänade på honom. Vår verksamhet beta- lades mer av försäljning av etiketterna Islands och Chry- salis skivor, det var Bob Marley och Jethro Tull som stod för intäkterna om man ska hårdra det. Med Jerry var det ibland svårförtjänta pengar. Jerry har själv sagt att om han inte skrivit kontrakt med Sonet är det inte alls säkert att hans karriär sett ut på det sätt den gjort. Det kan jag hålla med om. Det var en ömsesidig stor grej. Ett plus för oss var att ﬂ era stora svenska artister sökte sig till bolaget tack vare att vi hade Jerry. Att han var så nöjd med oss.” ”Jerry stod oss väldigt nära”, säger Häggqvist. ”Vi var som en familj. Redan från början blev han en del av oss och stod oss närmare än många andra artister. Gunnar 1964 gav Jerry Williams ut sin och Svenne hade lite svårare för det kommunistiska hos första LP i helt eget namn, Jerry än jag hade. Jag kom från en borgerlig, intellek- utan The Violents. tuell miljö där min mamma var, om inte kommunist, så stod hon i alla fall klart till vänster. Så för mig var Jer- rys ställningstaganden inte märkliga. Men med Gunnar och Svenne var det skillnad på teori och praktik. I teo- rin var de mer borgerliga än i sitt praktiska värv. Speci- ellt Gunnar som var en stor humanist när det gällde att ställa upp för folk. Så även om Gunnar inte alls delade Jerrys socialistiska värderingar hade de inga problem att snacka. De reste tillsammans och pratade nog en hel del politik även om positionerna var låsta. Det var också det Dag Häggqvist, Sven Lindholm, Jerry Williams och Gunnar här som gjorde att vi beundrade Jerry, han var lojal och Bergström kollar senaste ärlig, och de politiska delarna i detta var inte oväsentliga. musiknytt i Cash Box. Han var inte en kille som skifta- de uppfattning bara för att det började gå bra. Och det gjorde honom knappast mindre som människa. Han hemlighöll inte sina politiska uppfattningar på något sätt men han var ointres- serad av att torgföra dem. Jag tror inte att detta att han skil- de på sitt artistiska jag och sitt privata var något uttänkt eller någon strategi, det har jag svårt 41 HÖG STANDARD

att tänka mig. Jag tror att det bara föll sig naturligt för honom att han gjorde så och att han fortfarande gör så. Det var och är genialt när man ser det så här i efterhand.”

I JERRY MÖTS ÖST OCH VÄST TILL SYNES OKOMPLICERAT

60-talet kom och gick. Jerry var i Hamburg och spelade på Star Club på Grosse Freiheit, en tvärgata till Reeper- bahn, träffade och hörde Beatles men blev mer impone- rad av Little Richard.

Larry Finnegan och Jerry ”Visst jag tyckte Beatles var ett bra band men jag tap- Williams poserar utanför pade inte arslet på det. Men Richard – då jävlar! När vi Metronome Studio. lirade i Hamburg så var Richard så bra och hade ett så bra band, Sound Incorporated, med Billy Preston, 16 år, på orgel.” Jerry Williams besök i Hamburg och mötet med Beat- les har ofta uppmärksammats. Den resa han företog sig helt på egen hand mitt i vintern mot ryska gränsen är desto mer okänd. Jerry var ute på en lång och märklig turné, det var Jerry, en ﬁ nsk tangoorkester och ett knip- pe mannekänger. Turnéer kunde se ut så på 60-talet. Åt- minstone i Finland. ”Vi hade med oss allt från strängar och uppåt”, säger Jerry. ”Dom låg hundra år efter oss just då vad gällde instrument och utrustning till en orkester. En dag tog jag våran bulle, en Ford, och åkte till en resebyrå och frågade var Sovjet låg. Hon i resebyrån sa att det gick inte att ta sig in där. Jag ska inte ﬂ ytta dit, jag vill bara veta åt vilket håll ligger det, sa jag. Hon pekade och jag körde iväg. Jag körde, körde och körde. Till slut tog det Jerry Williams omgiven av stopp. Hamnade i ett ingenmansland. Såg bara ett stort The Sherrys, till höger sitter Charlotte Butler som senare staket framför mig. Det var mycket snö och jag hade ett gifte sig med Svenne Hedlund i Hep Stars och bildade duon helvete att ta mig upp på en höjd där jag kunde spana Svenne och Lotta. ifrån. Långt där borta såg jag socialistiska granar. Här ligger socialismens vagga, tänkte jag där jag stod och frös i mina cowboyboots. Där borta har dom gjort revolution. Jag hade ingen tanke alls på vad jag skulle göra där. Jag ville bara se in i Sovjet.” I Jerry Williams kropp möts öst och väst till synes helt 42 JERRY WILLIAMS okomplicerat. Öst i knoppen och väst i kroppen. Jerry Williams har inga problem med att säga att han är kommunist. Men han hade inget gemensamt med den pro- gressiva musikrörelse som växte fram under 70-talet. För – Alla som ser att det är jävligt proggarna var Jerry en relik som sjöng gamla amerikans- orättvist måste ju haja det. ka rocklåtar utan samhällskritisk udd eller relevans. Rock Men många tror att socialism det är nån svartvit rulle från för rockens skull. Men hur såg Jerry på proggen? Leningrad 1917, där alla går ”Många gick väl omkring i kinesmössor och så, men i gråa överrockar och fryser arslet av sig. Men så är det ju jag tyckte det var coolt att så många fattade att det här inte. J.W. -89 samhället vi har nu funkar inte. Men sen blev nog många av dom där vad vi kallade Thäl- mannkommunister [Ernst Thäl- mann var i ordförande i kom- munistpartiet i Tyskland på 1920-talet, samtida med Rosa Luxemburg]. Nassarna slog ihjäl honom sen. Grejen med Thälmannkommunisterna var att de inte hade riktig koll, man drog på sig en Thälmann- mössa, sa man. Många av proggarna kändes just så, dom bara hängde på. Dom var väl lite ro- mantiker. Man måste nog läsa på lite och dom som gjorde det läste väl fel grejer. För mig kändes det som om många visste att det inte funkade men dom hajade inte varför det inte funkade. Dom tog på sig hängselbyxor och murarskjortor och tyckte det var en bra dag om dom lyckats ta en arbetare i hand.”

Sonetbossen Dag Häggqvist funderar lite kring två av sina äldsta och trognaste artister på bolaget, Peps Pers- son och Jerry Williams. ”Peps var inne i ett politiskt sammanhang på ett annat sätt än vad Jerry var. Jerry tyckte nog att hela proggrö- relsen och skivbolagen som fanns där var mer lekstuga än verklighet. Det var i alla fall inte hans farsas politiska agenda de stod för. Med Peps var det en annan grej och han blev nog mer angripen av andra artister, som tyckte 43 HÖG STANDARD att det var fel att han var på Sonet. Ett kapitalistiskt bolag som sysslade med konst och köpte stora fina hus.” Jerry poängterar att den så kallade flumvänstern och FNL-rörelsen var två olika saker. Själv pyntade han sin Chevrolet Monza Spyder med en FNL-flagga på första maj i slutet av 60-talet. ”Många var flumgubbar”, säger Jerry, ”men man kan inte dra alla över en kam. Nationalteatern gillade jag. Det var en annan grej. Dom har gjort skitbra grejer. Jag har lirat den där ’Stena Olssons Compagnie’. Sen lirade jag med Lasse Brandeby och hans Damorkester också. Det var kul.” Jerry berättar att han även spelat i samma folkpark som Mikael Wiehe och Björn Afzelius vid något tillfälle. ”Jag har surrat med Wiehe. Och det var coolt. Wiehe är asbra, har bra inställ- ning i roten. Såg honom på Allsången på Skansen för nåt år sen och då var han i spinn. Jävligt bra. Han är på riktigt.” Men till skillnad från Afzelius, Wiehe och många andra inom musikrörelsen så skiljer Jerry Williams musik och politik åt. För vissa artister som kom fram under 70-talet var musik och politik beståndsdelar av samhället som inte skulle placeras i separata boxar. Allt hängde ihop och det var viktigt att visa både från scenen och vid sidan av scenen att det förhöll sig så. Jerry Williams har inte age- rat efter den agendan. ”Nej”, säger han och skrattar till, ”jag har aldrig varit någon jävla trubadur. Men jag har heller aldrig legat lågt politiskt. Men man behöver inte lira låtar som för fram ett rött budskap bara för att man är röd själv. Man kan lira Mozart eller vad som helst.”

MAN LEKTE JAMES BROWN I FEM ÅR OCH SEN BÖRJADE MAN LEKA ELVIS IGEN

1967 vänder allt. Beatles ger ut albumet S:gt Peppers Lonely Hearts Club Band och rockmusiken uppgraderas. En LP är inte längre en samling singlar som buntats ihop på en och samma vinylskiva. Beatles transformerar om LP:n till ett koncep- tuellt konstverk där text, musik och omslag bildar en oskiljaktig enhet. Rockmu- sik är från och med nu en angelägenhet för både nöjes- och kultursidorna. De nya sounden avlöser varandra allt tätare i våra transistorapparater och plastgrammofoner. Stereoanläggningar blir högsta mode för den som har råd. Beatles, Rolling Stones och Bob Dylan tar över världen. Mick Jagger och Che Guevara är våra nya ledare. I San Francisco dansar nakna hippies på gatorna och proklamerar peace, love and music. I några månader under The Summer of Love framstår droger som någonting nyttigt för både kropp och själ. Jimi Hendrix tänder eld på sin gitarr på popfestivalen i Monterey och några år senare brinner 44 JERRY WILLIAMS han upp själv. Jim Morrison, Janis Joplin och Hendrix hinner knappt födas som rockstjärnor innan de försvin- ner in i ett helvete som förväxlades med paradiset.

Jerry Williams är 24 år och känner sig som en föredet- ting. Var det över nu? Han rycker in i lumpen och får lite respit. Tid att reﬂ ektera. Kamraterna på Sonet vet inte heller vad de ska ta sig till med sin artist. De ber honom spela in några låtar på svenska. De lovar att inte ge ut sångerna om det inte blir bra. Jerry på svenska 1967 kom aldrig ut. Det är inte bara vita rockartister som slår världen med häpnad. 1967 ser Jerry James Brown och Otis Red- ding på Konserthuset och om han inte kände sig helt hemma i Rolling Stones och de andra engelska ban- dens rhythm’n’blues känner han att nu är det på riktigt. Det här är äkta vara som berör honom på ett sätt musik inte påverkat honom sedan Little Richard, Elvis Presley och Chuck Berry på 50-talet. ”Att bara lyssna på Richard, Vincent och Chucken hela tiden blir nästan lite tråkigt. Det håller fortfarande men det stan- nar av om man bara lyssnar på det”, säger han. Att blanda upp gamla rocki- dolers musik med soul och r’n’b var Jerry Williams framtid och räddning undan sotdö- den. Sonets Gunnar Bergström plockar ihop ett band som leds av en trumpetare från Sundbyberg, Lasse Samuelsson. Jerry Williams & Dynamite Brass är födda. Det är blås, tunggung och soul för hela slanten. Första plattan med Dynamite Brass kallas Power of Soul. Sonet lyckas få det klassiska Chicagobolaget Chess att ge ut den och hux ﬂ ux är Jerry skivbolagskollega med Muddy Waters, John Lee Hooker och Chuck Berry. 45 HÖG STANDARD

Jerry Williams hittar en delvis ny publik med hjälp av soulmusiken och Lasse Samuelssons band. De spelar ofta på landets studentkårer, uppträdanden där delar av publiken dansar och andra bara diggar. Jerry och Dynamite Brass har ingen motsvarighet i landet under några år. Plötsligt ligger Jerry i framkant och alla popgäng som körde om honom i mitten av 60-talet börjar nu ängsligt se sig om efter andra försörjningsmöjligheter. Sjunga på svenska istället för på knagg- lig engelska, sadla om till dansband eller ta steget fullt ut, lägga ner och ta ett ”hederligt” kneg. 1969 får Jerry Williams sin första stora hit på ﬂera år. ”Keep on” placerar sig etta på Tio i topp-listan i 15 veckor. De hårda åren är över. Många år senare sammanfattar Jerry Williams perioden i slutet av 60-talet och början av 70-talet: ”Man lekte James Brown i fem år och sen började man leka Elvis igen.” Ola Håkansson träffade på Jerry Williams från och till under 60-talet. I mitten av 60-talet var Ola & The Janglers det unga heta bandet och Jerry låg och skvalpade i bakvattnet. ”Men sen började han med Lasse Samuelsson, som också var den som ledde husbandet i Sveriges Radios och senare Sveriges Televisions sändningar Opopop- pa, från Solliden på Skansen. Då sågs vi igen och Jerry hade blivit lite som oss. Vi gillade också Wilson Pickett och Otis Redding. Jerry var med i leken igen, hade hits som ’Cotton Jenny’, och ’Keep on’.” Lasse Samuelssons orkester hade på sig några slags blommiga kaftaner, med utsvängda ärmar, populära plagg i dessa ﬂower power-tider. Det var en lite märk- lig och udda kombination att se ett gäng svenska killar, klädda som hippies från San Francisco, spelande soulmusik. Ola Håkansson menar att Jerry Williams kan byta både scenisk och musikalisk skepnad med en större frihet än många andra artister. ”Jerrys grej är Elvis”, säger Ola. ”Och det är att vara entertainer och sångare, att tolka låtar. Den traditionen är Jerrys tradition. De stora sångare och entertai- ners vi haft har inte skrivit sina egna saker, ta Frank Sinatra. Jerry är en fantastisk entertainer och i den rollen har han mycket större frihet att förändra sig. Bob Dylan kan inte gå in och köra covers eller bli någon annan. Likadant med Bruce Springsteen.”

I DE SMÅ PARKERNA FICK VI INTE RUM MED GREJERNA

Folkparkerna är Jerry Williams vardagsrum. Där är han hemma. Han vet att där ﬁnns en historia. Arbetarrörelsens historia. Där är han bland sitt folk. Sina raggare. Sina spättor. Sina gammelsvenskar, nysvenskar, alla de som befolkade och 46 JERRY WILLIAMS

fortfarande befolkar våra folkparker. – Man kickar ju varandra liksom. Det går kors och tvärs. Här ﬁ nns knegarna. Folkets park byggdes en gång för Från bandet till publiken och dem i slutet av 1800-talet av Axel Danielsson. Visserligen ända ut till råddarna. När man hamnar på ett höjdargig, då socialdemokrat, men i alla fall vänster. Där skulle arbetar- dom välter allt, då är det ballt. Man får gåshud och blir stark na få festa, sjunga, träffas. Folkets park var tänkt för alla. som satan. J.W. -89 Och en gång kanske det faktiskt var så att alla gick dit. På cykel och till fots tog man sig fram till den där gläntan i skogen där ett ljussken av neon mötte besökaren. Eller åtminstone några kulörta lyktor. Doften av björk, tall och gran, en blandskog som fyller vårt lands alla skrymslen och vrår, blandades med svett och sprit. Jerry Williams har sett folkparker av alla sorter och storlekar under de fem decennier han rest fram och tillbaka genom landet. I slutet av 70- och i början av 80-talet började folkparkerna att förändras och artisterna som åkte runt och spelade var delaktiga i den utvecklingen. ”I början var det dyngknökat i parken när det var en 1 500–2 000 pers i parken”, säger Jerry. ”Sen blev det stör- re och större. Det började med att vi hade mer grejer, större mixerbord och i de små parkerna ﬁ ck vi inte rum med grejerna. Det blev lite fel stajl. Dom hade inga tak, 47 HÖG STANDARD

gig regnade bort. Apisen [den lokale arrangören] tyckte en gång att jag kunde gå in i Dansrotundan och köra några låtar med dansbandet som spelade där. Men det ville jag inte.” Folkparkerna måste anpassa sig till den nya tiden, till de nya turnéproduktionerna som krävde mer plats – och högre gager. De stora parkerna växte sig starkare och de små gick en osäker framtid till mötes. ”Ja, dom försvann till slut”, säger Jerry. ”Det var en tid när ingen hade riktig koll, varken de som krängde eller köpte en föreställning. Ibland kunde dom sätta en trubadur klockan 23 en lördagskväll. Och vi kunde spela klockan ett en efter- middag på en familjeföreställ- ning. Det funkade lika dåligt. Det var på den här tiden man hamnade på dom här ’pilkastarturnéerna’. Det var upp och ner och kors och tvärs genom Sverige.” I dag är många folkparker förfallna och ogräsbe- vuxna. Gamla skyltar ligger och rostar, golvplankorna i dansrotundan är ruttna. Ett Sverige bara få känner. Jerry Williams, dansbandsmusiker och ett gäng handelsresan- de. Människor som färdats genom landet vinter som vår, sommar som höst. Som sett Sverige födas, blomstra, vara på väg framåt för att sedan kollapsa. Jerry Williams ser inte bakåt. Han är en pragmatiker, en överlevare. Han stoppar in en snus under överläppen och ser sig om efter nya möjligheter. Han tycker inte att det var bättre förr. Han tycker inte att det är bättre nu. ”Jag har trivts lika bra hela tiden eller hakat upp mig – Ett halvdussin Suzuki har jag haft. Hade en BSA på 60-talet, på samma saker hela tiden”, säger han med ett snett leen- som jag sålde. Jag ångrar som de. ”I slutet på 60-talet och under 70-talet var det ingen satan att jag sålde ”Vattenbuf- feln”. Jag har bra deal med som snackade om svartskallar och rasism. Den som gjort Sukke. Jag har en Hiabuza, det hade fått på käften. Italienarna som kom hit kallades den plockade jag ut förra året. Har kvar en G-twin 1000 i och för sig för gipskatter men det var för att dom såg så som jag haft länge. Det är en Duce replika. Man kan väcka jävla balla ut och snodde fruarna från karlarna. Men det varenda kärring på Sveavägen var 50-talet. Jag kommer ihåg den där bilden på gumman med den. J.W. -13 som slår väskan i skallen på en kille som går i ett demon- 48 JERRY WILLIAMS strationståg. Det var en av de första nassedemonstrationerna i Sverige. Hon är förbannad och drar väskan i roten på honom bakifrån. [fotografen Hans Runes- sons klassiska bild från Nordiska Rikspartiets demonstration i Växjö 1985 utsågs till årets bild och senare till århundradets bild]. Ingvar Carlsson sa att dom där ska man inte bry sig om, det är bara en liten klick. Det stod i lagen att de inte ﬁck ha uniformer och göra Hitlerhälsning. Men det efterlevdes inte.”

RAGGARNA VAR SOSSAR SOM KÖRDE JÄNKARBILAR

Jerrys stampublik under många år i parkerna var den motorburna ungdomen, raggarna. Killar och tjejer som gillade Jerrys musik men knappast delade hans syn på samhället i stort och de samhällsförändringar han hoppades och fortsatt hoppas på. Det han och publiken delade var en gemensam musiksyn. Här kol- liderade öst med väst, socialism med amerikansk kapitalism och imperialism. Jerry blev en symbol för något han kanske inte alls var symbol för. ”De ﬂesta raggare var sossar, om dom överhuvudtaget brydde sig. Röstade dom på nåt så var det sossarna. Raggarna var ju knegare. Jänkarna gjorde dom bästa bilarna och den bästa musiken kom därifrån. Dom var överlägsna på att lira. I början tjackade nog folk allting från USA – till och med Pat Boone”, sä- ger Jerry och skrattar kort och rått. ”Men sen började det nog svänga. USA var grisiga mot dom svarta och det tror jag de ﬂesta svenskar hackade i sig. Det som hände var rock’n’roll och bilarna. Och det andra tror jag inte folk tänkte på. Jag knegade innan jag började lira. Jag knegade både med sossar och röda. Jag hade en bas som sa att den som inte röstade rött behövde inte komma tillbaka till job- bet. I fackföreningarna var det krig mellan sossar och kommunister.” Jerrys krig var inte Vietnamkriget, det var andra världskriget, som han föddes mitt i, och han växte upp i det kalla kriget. Man jagade kommunister i såväl Sve- rige som USA. Jerry har sett ett halvdussin partiledare för VPK/V komma och gå; Hilding Hagberg, C H Hermansson, Lars Werner, Gudrun Schyman, Lars Ohly och Jonas Sjöström.

Jerry Williams har spelat in musik i över 55 år. Gjort så många plattor att han knappast minns dem alla. Det rör sig om 30 album och hundratals singlar. Han har spelat in i Sverige, spelat in i Tyskland, spelat in i England. Spelat in med den engelske hitproducenten Joe Meek i mitten av 60-talet. ”Jag och Gunnar var och lirade in med Joe Meek och då var Gunnar kall på ett bra sätt. Joe Meek ville ha hela Sonetkatalogen i utbyte mot att han skulle jobba med oss. Han ville representera oss i England. Men han hade ju varken skivbolag eller något, det var bara en enda röra. Han hade en inspelningsstudio, 49 HÖG STANDARD

det var allt. Jag minns att Gunnar och han stod ute i ett trapphus utanför studion och diskuterade som fan och Gunnar var väldigt cool då. Han lyssnade men det slutade med att Joe Meek lirade in oss utan att få Sonetkata- logen. Sen gick han upp på EMI i London och försökte få dom intresserade av det vi lirat in. Meek sa att det vi gjorde tillsammans var det bästa han gjort, men det sa han visst varje gång om det han spelat in. Men han puffa- de för oss för att få ut det. Senare sköt han sig så det blev aldrig något. Dom där tejperna är fortfarande försvunna men det där är tusen år sedan nu så vem bryr sig.” I början av 1967 tog Joe Meek livet av sig och i hans kvarlåten- skap hittades tusentals timmar av inspelad och outgiven musik med artister som David Bowie, Tom Jones, Gene Vincent, Jim- my Page, Richie Blackmore och mängder av andra stora namn. Möjligen fanns där längst ner i lådan med trassliga band även ett med Jerry Williams inspel- ning. Men det lär vi aldrig få veta eller höra. Joe Meek i all ära men för Jerry Williams del var det Gun- nar Bergströms råd och dåd som fi ck hans karriär att fortsätta rulla. ”Det var många som garvade åt ’Gutte’ som producent men det var han som hittade de fl esta av våra låtar som blev hits. ’Twistin’ Patricia’, ’Cotton Jenny’, ’Keep On’ och fl era andra låtar var det han som kom med. Han lirade ju kvarpa [klarinett] själv, han hajade musik. Han kunde ha idéer i studion och det var aldrig någon stress- feeling när han var med. Och när vi lirade live hade han också skitbra synpunkter. Man det var aldrig så att han skulle styra och ställa och bestämma. Gunnar var den jag snackade mest med och vi surrade som fan. Det var ’Gutte’ som kom på och bäddade för hela grejen med 50 JERRY WILLIAMS

Förlagan till målningen på Too fast to live – Too young to die plåtades i ett garage.

Dynamite Brass genom att jag fick lyssna på en massa soul på Sonets kontor. De prenumererade på Hot 100 och Billboardlistan och jag lyssnade på James Brown och Otis Redding långt innan det kommit till Sverige.” Jerry Williams var på Sonet för att stanna. Oavsett skivförsäljning eller vilka musikaliska trender som var rå- dande. ”Jag kunde tänka ibland: ’Varför ska vi lira in plattor, det är ju ändå ingen som bryr sig?’. Men då sa ’Gutte’ alltid, det vänder, det vänder. Men han fick säga det i ett par år. Hade jag varit på något annat bolag hade det varit en spark i arslet bara. Hej då.” – Wembley studios, som dom Nu var det inte ett annat skivbolag Jerry Williams var rivit. Ett stort studiopaket. McCartney stod i en stor på. Han var på Sonet, ett företag som startats av tre entu- flyghangar och gjorde sång- siaster, tre humanister som brann för den goda musiken pålägg. Hans kärring hängde där också [Linda McCartney]. och den goda människan. J.W.-13 ”Svenne kunde man snacka politik med men då var det mer på skoj”, säger Jerry. ”Är du röd i dag Svenne? 51 HÖG STANDARD

Men med ’Gutte’ var det mer på riktigt. Han var ingen borgarbracka, tror att han kanske var folkpartist. Det skulle vara mänskligt. Men jag vet inte vad han röstade på. Det var inga bråk, vi garvade. Det kunde bli käbbel ibland men det var på detaljnivå. Han var väldigt schyst. Dagge har socialistiska värderingar och det hade ’Gutte’ också i praktiken.”

DAGS ATT HITTA NYA VÄGAR FÖR ROCKFARFAR

Det var tack vare att Ola Håkansson på 80-talet klev in som producent och låtskrivare som det small till på allvar för Jerry Williams rent kommersiellt. ”Vi träffades hemma hos mig och lyssnade på plattor”, säger Ola Håkansson. ”Jag ville komma underfund – Man kan inte gå in och ljuga för då spricker det i 190. Om med vad han ville göra och vad han gillade. Johnny Hal- det vi gör är så jävla viktigt är en annan sak. Men man lyday hade gjort en bra platta på gamla dagar, han var märker ju när låtarna inte lite Frankrikes Jerry. Det lät lite som de plattor Rick Ru- funkar längre. Då är det bara bort med dom. Det är ju ingen bin producerade åt Johnny Cash några år senare. Nytt, idé att stå där ensam och hojta fräscht och ändå bar det artistens signatur. Vi pratade om och tycka det är en höjdarlåt och alla andra tycker det är en att förnya och jag sa till Jerry att gå hem och fundera på ökenlåt. J.W. -89 saken. Sen sa jag också att han borde gå ner 25 pannor. Han var tjock och det blir inte trovärdigt om man ska presentera ny musik och artisten ser exakt likadan ut. Gör man en artistisk förnyelse måste allting hänga ihop.” Jerry sa okej. Men Ola trodde inte riktigt på att det skulle bli av. Han återgick till sina sysslor på Sonet och sitt ”hobbyprojekt” Secret Service. Väntade. Det fanns farhå- gor hos Ola och andra på skivbolaget att Jerry kanske skulle lägga karriären på hyllan. Ett tag var hundar och träningen av dem viktigare och mer spännande än musik för Jerrys del. ”Nej, så långt gick det aldrig att jag trodde han skulle sluta”, säger Dag Häggqvist. ”Det var ups and downs. Det där kan han väl bara svara på själv. Vi såg honom som dels en lojal, schyst kompis och dels som en potentiell stjärna. Han var redan en stjärna men han skulle få chan- sen att fortsätta och bli en ännu större stjärna. Det gällde bara att hitta rätt grejer. Det hade varit en kapitulation 52 JERRY WILLIAMS om han hade lagt av. Det hade vi inte tyckt varit bra alls.” Jerry Williams själv säger på sitt korthuggna och krassa vis om spekulatio- nerna att han skulle ge upp musiken: ”Det gick rätt trögt ett tag. Så det åkte genom skann. Det gjorde det. Och det är enda gången det gjort det.” Månaderna gick och en dag ringer Jerrys fru till Ola Håkansson och säger: ”Nu får du nog ta och börja jobba med Jerka. Han kutar en mil om dan, har gått ner 20 pannor och skaffat ring i örat.” En lätt chockad men glad Ola Håkansson träffar Jerry. Han har en låt med sig, ”Did I tell you”, en Gavin Povey-låt som Jerry halvt på skämt gjort ett sångpålägg på. Musikbakgrunden var gjord av Augie Mayers, som Jerry turnerat med och låten har av misstag hamnat på en kassett bland de ”riktiga” låtar som var tänkta till det kommande albumet. Ola gillar låten men tycker inte arrangemanget och orkestreringen passar det nya stuk som är tänkt för Jerry den här gången. ”Jag gick till Anders Hansson, som jag jobbade mycket med då, och sa skit i countrygrejerna på den här låten, programmera den som en Secret Service-låt eller en modern danslåt. Vi gjorde en bakgrund och så ringde jag Jerry. Man måste ha en klar idé till Jerry. Han kom och tyckte det var ballt. Han är alltid po- sitiv och villig att pröva nya saker. Han frågade hur jag ville att han skulle sjunga. Han trodde att han skulle ändra stil även på sången. Sjung som du brukar, sa jag. Så drog Jerry igång. Han körde alla sina prylar som han gör på scenen, med handen bakom örat, poser och grejer. Skitroligt att se. Full satsning.” När Sonet senare skickade ut ”Did I tell you” till radion var responsen lika med noll. ”Jerry var så ute vid den här tiden att radiofolket inte ens orkade öppna kon- volutet när de såg hans namn”, berättar Ola Håkansson. Det var dags att hitta nya vägar att marknadsföra den man som kallades gubbe redan för tjugo år sedan och nu degraderats till rockfarfar. I senare delen av 80-talet var det inne med clubmixar och 12-tums singlar där så kallade extended versions, förlängda versioner, gjordes av låtarna. Rob’n’Raz anlitades ofta för att hotta upp olika artisters inspelningar och Ola frågade om de var intresserade. Det var de och de tog med sig Jerry till dj-SM i Fryshuset där de körde ”Did I tell you” live tillsammans. ”Plötsligt var det helt okej för en massa dj:s, som var där på SM, att köra låten ute på klubbarna”, säger Ola. ”Dom tyckte det var coolt. Sen hängde radion på och det var början till hans återkomst eller vad man ska kalla det.” 1988 gavs ”Did I tell you” ut och blev Jerrys bäst säljande singel, året efter kom albumet JW, och förutom att det sålde platina tilldelades Jerry en Grammis för årets bästa platta. Ola Håkansson hade hittat en lovande låtskrivare och artist vid namn Alexan- 53 HÖG STANDARD

der Bard vid den här tiden. Army of Lovers, som Bards band hette, var en extravagant trio, som sysslade med en sorts eurodisco, fjärran Jerry Williams basala rockmusik. Alexander Bard och Jerry Williams – två på papperet oförenliga storheter? Ola Håkansson lyckades förena de tu och Bard var medkompositör på några av Jerry Wil- liams stora hits, bland andra ”It started with a love affair” och ”Who’s gonna follow you home”. LP:n JW, helt utan text på framsidan, gav Jerry Williams ”Jerry är så cool med allt man föreslår”, säger Håkans- Grammis för årets bästa album son. ”Han sa okej och att han hade snackat med ’Bab- 1989. san’, som han kallade Bard. Alexander är en snäll kille och Jerry gillar snälla människor. Det är inga problem med Jerry.” Dag Häggqvist ler stilla när Alexander Bards namn kommer upp och säger: ”Han är en udda ﬁ gur för vem som helst. Han är udda för mig också. Men det var Jerrys förtroende för Ola som gör att han accepterar en kille i kortbyxor och hängslen.”

TROTS ATT HAN SJUNGER PÅ ENGELSKA ÄR DET SOM ATT HAN SJUNGER PÅ SVENSKA

På några enstaka inspelningar av alla de hundratals, om inte tusentals, som Jerry gjort genom åren hittas namnet Erik Fernström. Att skriva egna texter eller egen musik har inte varit hans stil. ”För Jerry är musiken en grej”, säger Ola Håkansson. ”Han har andra grejer han vill göra också. Han har sin hund, träningen och motorcykeln. Musiken är bara en del i Jerrys liv. Hans behov av att skriva är inte så stort att det skulle överskugga de andra sakerna. Han gör det han tycker är lattjo. Han vill inte avstå hunden eller motorcykeln. Och tänk om alla satt och skrev egna låtar – hur trist skulle inte det bli”, säger Ola Håkansson och garvar. ”En skivartist som säljer mycket plattor ska vara smal”, slår Ola Håkansson fast. ”Det är helt fel med dom här Idol-grejerna. För ska du sälja skivor ska du vara original. I Idol är man copycat som ska sjunga rock ena veckan, låta som Peter Jöback den andra och tredje veckan ska

54 JERRY WILLIAMS det vara ytterligare något annat. Om du lyssnar på de stora artisterna så har de flesta en specifik röst, ett eget uttryck, lätt igenkännligt, ungefär som en konst- när. Det gör man i och för sig med Jerry men eftersom han i första hand är en liveartist så har han bytt från rock, till soul och lite annat. När han gör en ny platta så blir det lite som att han baserar sin nya show på den. En skivartist väljer låtar som passar den speciella rösten. Vissa gillar inte stora omfång och ligger i ett register där den rösten kommer fram. Jerrys grej bygger på att plattan är grunden för det han ska göra live. I studion gör han tre sångpålägg och sen säger han att det blir inte bättre än så här. Så fort han spelat in en låt börjar han tänka på hur han ska kunna använda den på scenen. Ska jag göra den si eller så? Ska jag stå där eller där?” När Jerry gjorde en oförglömlig version av Ted Ströms ”Vintersaga” i en show på Börsen 1990 började ropen skalla att han skulle göra en platta med låtar på svenska. Det dröjde åtta år innan det albumet kom. Låtskrivare var bland andra Peter LeMarc, Plura och Nisse Hellberg. Förväntningarna var högt uppskruva- de och fallet blev desto större när besvikna recensenter delade ut låga betyg åt Kung i blodet. Ändå kunde ingen riktigt sätta fingret på varför det inte fungerade på svenska. Några av landets bästa låtskrivare hade anlitats, producerade gjorde Tony Thorén från Eldkvarn, som tidigare skickat upp LeMarc i elitdivisionen. Men nu slutade allt i en besviken suck. Jerry själv säger, utan att närmare precisera sig, att han tycker det är svårt att sjunga rock på svenska. ”Har knappt lyssnat på den [Kung i blodet]. Var lite konstigt när vi lirade in den minns jag. Men det är många balla låtar på den. Men sen måste man ha rätt att slå på arslet ibland.” Ola Håkansson har en pragmatisk förklaring angående detta med att sjunga på svenska eller engelska: ”Trots att han sjunger på engelska är det som om han sjunger på svenska, för att han blivit så försvenskad med sin amerikanska grej. Man hör knappt att han sjunger på engelska. Jag vet ingen artist som är så svensk, fast han sjunger på engelska, som Jerry. Han är så förknippad med Sverige.” Svenska eller engelska? Moderna låtar skrivna av den unga generationen eller gamla rockstandards? Hur skulle Sonet lotsa Jerry vidare? ”Killarna på Sonet är väldigt viktiga”, säger Ola Håkansson. ”Gunnar är ex- tremt viktig, jag tror att Gunnar Bergström har varit en av de viktigaste perso- nerna i Jerrys liv. Dom var med i uppgång och nedgång. Både Jerry och jag är produkter av dom här männen. Man får det i blodet när man är där tillräckligt länge. Man fick lära sig att det här är ingen kortvarig pryl. Vi är med när det går dåligt och när det går bra. Lojalitet var skitviktigt. Inte så att den blir krävande. Men man övergav inte folk. Gunnar kommer från en tvåa i Hjorthagen, där finns 55 HÖG STANDARD

arbetarkopplingen mellan Gunnar och Jerry. Dagge lite annan miljö, Dagges farsa en galning. Men en rolig fan, grym snubbe. Dom behöll hela tiden sättet att funka och tänka. Dom här killarna var nästan lika mycket min familj som Jerrys.”

PÅ KROGEN VAR DET INTE BARA MUSIK, DET VAR MONOLOGER, STEG OCH RÖRELSER

I början av 90-talet rämnar denna familj, Sonet slukas upp av Polygram, Gunnar Bergström försvinner in i ﬁ l-

Skyltställ för MC, musik- mens värld och Dag Häggqvist försvinner in i sin lilla kassetter, att spelas på hög Gazellvärld. Jerry Williams fortsätter på Polygram och volym. sedan på Universal när de tar över verksamheten. Jerry Williams är en konstant som inte låter sig nämnvärt rub- bas av yttre omständigheter. Han vill inte ge uttryck för några kritiska synpunkter eller har några teorier om var- för verksamheten fi ck ett tvärt och sorgligt slut. ”Vad skulle de gjort istället? Gett folk sparken, nej, vi trampar på, sa dom. Det som hände mig personligen var att Dagge skrev om mina kontrakt. Det är ingen som haft så bra royalty som jag hade då”, säger Jerry Williams, rättar till prillan innanför läppen och fl inar lite. Den stora konstsamlingen, det vackra huset och de gran- diosa festerna är inte heller nå- got som Jerry Williams ägnat tid och tankar åt. ”Dom höll på med konst för att dom tyckte det var ball. Jag hittade en servett där uppe en gång med Picassos autograf på. Jag fi ck en Dalí av Gutte och man kunde få en litografi ibland.”

Både Jerrys skivbolag och bokningsbolag ville se att Jerry Williams tog ett steg till i karriären. Ett steg som ledde in genom dörrarna på krogen Börsen i Stockholm. 56 JERRY WILLIAMS

”Vi tyckte det var dags för Jerry att göra en riktig fö- Showen på Börsen 1984. reställning”, säger Ola Håkansson. ”Ett slags mix av Elvis och Tina Turner, som gjort en storstilad comeback några år tidigare. Vi ville placera Jerry i en lite bredare fåra. Göra honom både modern och folklig med något slags kvalitetsstämpel.” ”Dom frågade om jag ville göra en show men samti- digt som dom frågade och ville att jag skulle göra det, var dom rädda för att det skulle bli för mycket rock’n’roll”, säger Jerry. ”Det var ju på krogen och lite annan publik. Guldskiva för albumet Live på För mig var det lite nytt och annorlunda. Innan åkte man Börsen 1990. parkerna på sommaren och Folkets Hus på vintern. Rena boogiegig. Då var det inge’ läge att stå och töla mellan låtarna. Det var bara att dynga på så att det blev lite knuff i grejerna. Och man ville ut och lira hela tiden, så när det här med krogshow dök upp blev det en grej till.” Jerry berättar om en annan och en ny typ av repeti- tioner inför krogshowerna. När han var med i Violents repades det jämt och ständigt men då var det bara låtar som kördes om och om igen tills de satt. Nu var det inte bara musik, det var monologer och inte minst steg och rörelser. ”Första Börsengiget 1984 var ’Stalling’ [Jan Björnstad, regissör som bland annat arbetade med After Darks förs- ta uppsättningar] inne, en höjdarman. Vi hade bland

57 HÖG STANDARD annat ett scengolv i 32 olika plan, där kunde man slå på arslet, det var lampor, ljus och dansare, Roadwork [Jerrys turnéband] plus extra musiker. Ja, vi höll på länge och mjölade innan vi började köra inför publik.” Showerna på Börsen 1984 och 1990 var koreograferade låtkavalkader upp- spräckta med korta monologer av Jerry. Snyggt förpackad rockmusik för krogpu- bliken. Föreställningarna Jerka 2002 och senare Jerry – The Farewell Show är teater blandat med musik, musikal om man så vill. Jens Peterson i Aftonbladet skriver att i Jerka finns ett stort allvar: ”Jerka är inget tjoande greatest hits-paket, även om här finns uppiggande smittsam musik och en final att hoppa jämfota till. Första akten slutar med drama och tragik, inte med något att nynna på under pausen. Jerka har ett budskap. Här finns till och med vajande röda fanor runt Tomas Bol- mes gammaldags stela fadersfigur. För tankarna till Bolmes 70-tal. Vänster, med gråare hår.” ”Jerka var en påhittad familj i Solna men allt som sades och gjordes var på riktigt”, säger Jerry. ”Saker som hänt olika människor i verkligheten. I Jerka var farsan sosse och fick på käften på bygget. Han blev sänkt. Det var jag och ’Dirren’ [Göran Appelkvist, driver bokningsfirman Ringside Event och är en mångårig samarbetspartner till Jerry] som skrev den. Magnus Lind skrev först men vi änd- rade det mesta.” I farvälshowen, som spelades på Cirkus i Stockholm våren 2013, är det tre kvinnor som bär huvudrollerna tillsammans med Jerry. Vi får följa dem från upp- växten i Huvudsta där de går på samma ungdomsgård, Talludden, som Jerry en gång gick på, och vidare framåt i livet genom ett Sverige i förvandling. ”Det var nog ’Dirren’ som kom på att vi skulle ta tre brudar från den tiden, att se tiden och Sverige ur deras ögon och perspektiv”, säger Jerry. ”Vi pratade mycket fram och tillbaka men i slutet tycker vi oftast lika.” I sin avskedsturné bjuder Jerry publiken både på röda stjärnor och en gigan- tisk bild av Stalin som hissas ner från taket. Jerry har en faiblesse för att blanda skämt och allvar om kommunismen i allmänhet och Stalin i synnerhet. ”Hans pappa uppfostrade honom i Huvudsta med vänstersympatier”, säger Ola Håkansson. ”Liten lägenhet, Jerry rörmokare, jättemycket arbetarklass. Far- san var så schyst att Jerry inte behövde göra något föräldrauppror. Han är lojal med pappan och hans kommunistiska pryl för att hedra pappas minne. Han skulle aldrig kunna rösta borgerligt. Då sviker han pappa. Titta på honom, bor i radhus i Täby. Han är en kille av folket. Även om han tjänar kulor så kör han Volvo, lyfter skrot, köper aldrig saker som gör honom märkvärdig. Är inte Jerry den ärliga snubben? Det är handling som räknas. Det finns många som säger att dom är vänster och så. Alla är vänster en period. Jag kommer från en mer liberal bakgrund i Sollentuna men bor på Östermalm nu. Men jag är inte med i Östermalmsgänget. Jerry skrattar och driver med mig för Östermalmsprylen.” 58 JERRY WILLIAMS

”Jag tror att det var Bernard Shaw som sa att om man inte ser att det fung- erar med socialism är man dum i huvudet”, säger Jerry, garvar. ”Det är en jävla klasskamp, det är vad det är. Det är klart att det skulle vara mycket coolare med ett socialistiskt samhälle. Senare kan man göra ett kommunistiskt samhälle, men det ligger långt bort.” Till och med ”hans parti” backade för ett antal år sedan och döpte om sig från Vänsterpartiet Kommunisterna till det mer neutrala Vänsterpartiet. ”De var väl skraja för att hamna under 4-procentspärren i riksdagsvalet”, säger Jerry. ”Inte fan vet jag. Sen ville dom väl avskärma sig från Sovjet. När Hilding Hagberg satt som partiledare var dom på hela tiden och ville bara snacka Sov- jet. Sen gjorde dom tavlor i Sovjet, klart dom gjorde tavlor. Sovjet finns ju inte längre. Men det var inte VPK:s fel.” Jerrys mamma gick bort i en för honom känslig ålder och det måste givetvis präglat hans liv. Kan det vara som Ola Håkansson säger att Jerry vill hedra sin mamma och den pappa, som fick ta hand om familjen, genom att ställa in sitt ungdomsuppror, välja ett liv och ett ställningstagande som föräldrarna kunde känna stolthet inför? ”Jag vet inte”, svarar Jerry lite avvärjande. ”Vet inte om något annat. Inget jag tänker på. Man formas av omgivningen när det gäller värderingar. Det gäller alla. Borgarbrackornas ungar fattar jag att de gör revolt. Sen kliver dom tillbaks. Inte alla men dom flesta.” Det är inte lätt att leva som man lär. Jerry gör sitt bästa. När han på 60-talet blev tillfrågad om att spela i Spanien ringde han VPK och frågade om det var okej att åka ner till Francodiktaturen. ”Jag tänkte att där kan man väl inte lira. Men dom sa att dom gick efter FN:s regler och då var det okej att spela där. Men Grekland under juntan funkade inte.” Ibland är det inte själva musiken som lockar honom utan sammanhanget, att göra något bortom den rock’n’roll han känner så väl. ”Jag var med och lirade Cats, det var kul att vara i en ensemble även om det var pissmusik. Det var ball att vara med där, det var najs stajl.” Han säger nej till tv-program som Stjärnorna på slottet och Så mycket bättre. Men kungen kan han spela för. Eller? ”Jag har inte lirat för honom utan han har dykt upp när vi lirat”, säger Jerry om monarken. ”På Öland när vi lirade dök han upp med sin kärring. Han var nere i omklädningsrummet och surrade. Sen lirade vi för Antonia Ax:son John- son och då var han där. När jag lirade på OS-båten i Barcelona -92 var han också där.” Musik och politik. Båda lika viktiga i en karriär snart lika lång som en mansål- der. Döda ikoner finns i både öst och väst. Stalin och Elvis. Vem skulle Jerry helst äta middag med? 59 HÖG STANDARD

”Skulle ta Stalin”, säger Jerry. ”Det skulle vara intressant att sitta och surra med Stalin och fråga varför det blev som det blev? Lenin varnade för Stalin. Håll ögonen på den där! Han avrättade ju Lenins brorsa. Man skulle vilja veta mer om varför det ballade ur så fullständigt.”

Jerry står med en stjärna bakom ryggen i slutscenen i den farvälshow, som inte blev något farväl. Han fortsätter spela sig runt Sverige med showen Man måste ju få lira. Men 2013 på Cirkus känns det som ett avslut. Han är hemma. Dottern Bianca Fernström är en av dansarna i showen och den andra dottern, Jannika, säljer merchandise ute i foajen. Det är bara sonen Johnny som har ett hederligt yrke, snickare. Jerry Williams integritet är välkänd. Han drar gränsen kring sitt privatliv snä- vare än många av sina kollegor. I den självbiografi han skrev 1992 tillsammans med Bo Rehnberg finns knappt ett ord om fru, barn och familj. Längst ner på sidan 227 i boken visar han på vilken nivå han tycker den delen av hans liv ska hållas på: ”Gängat mig, farsa för andra gången och en till på väg.” En enda rad. ”Dom är inget bihang till mig”, säger han i dag. ”Man kan inte visa upp sina ungar som några jävla hundvalpar. Eller visa upp kärringen som något slags tro- fé. Det här är min kärring. Vadå min kärring?! Det funkar inte. Och det är inte så säkert att dom är så intresserade av att figurera. Det man sitter och snackar om i köket hemma – ska man läsa om det i blaskan några dagar senare?” För Jerry finns inga gråskalor i detta som rör familjen. Det är svart eller vitt. ”Nej, det finns inga nivåer när du snackar med murvlar. Då måste man klippa direkt. Till slut lägger dom ner.” Har det här växt fram eller fanns det i dig från början? ”Det hade jag nog klart för mig tidigt. Det är nog lite politiskt”, säger han och skrattar gott. Jerry Williams hamnade på frimärke 1991, har fått mängder av platina och guldskivor, har vunnit Grammis och teaterns motsvarighet Guldmasken, slagit publikrekord i folkparkerna och så vidare. Vad är han stolt över? ”Man tänker inte bakåt så där. Det går inte. Man kan inte gå och flumma på saker man gjorde förra året eller för tio år sedan. Nu går jag bara och tänker på vilka låtar jag ska ha med nästa gång jag lirar.” Den 25 mars 2018 var det slutspelat. Jerry Williams gick bort efter en kort tids sjukdom. Han blev 75 år.

Finalen på Jerry – The Farewell Show på Cirkus i Stockholm 2013.

60 JERRY WILLIAMS

61 & Lasse Ermalm Håkan Lahger hög standard Om Sonet, folkhemmet och starten för det svenska musikundret hög standard Om Sonet, hög standard Berättelsen om skivbolaget Sonet, folkhemmet och folkhemmet och starten för det svenska musikundret. starten för det svenska Folkparker, rökiga jazzklubbar och vinylskivor. Den som söker em- bryot till det svenska musikundret hittar det hos skivbolaget Sonet. musikundret Grundat utan masterplan, lönsamhetskrav eller tankar på börsintro- duktion blev Sonet ett av våra största och mest spännande skivbolag. Här blandades högt och lågt – ﬁ nkultur och mindre ﬁ n kultur – Håkan Lahger utan åtskillnad. Här fanns svenska legender som Jerry Williams, Ola Håkansson, Sylvia Vrethammar och Peps Persson. & Lasse Ermalm När rockmusiken exploderade under 60-talet och fortsatta växa under kommande årtionden var det Sonet som presenterade den nya musiken för svenskarna; Bob Marley, U2, Elvis Costello, Grace Jones, Depeche Mode och Marianne Faithfull för att bara nämna några. Genom intervjuer med musiker, branschfolk och skivbolagslegen- der både i och utanför Sverige tecknas ett porträtt över den musik- kanon som Sonets utgivning utgjorde. Hur gick det egentligen till när ett gäng våghalsar bestämde sig för att kombinera idealism med entreprenörskap och satsa allt på konsten och musiken? Och vad hände när pengarna som skulle komma i morgon, redan gjorts av med i går?