Svensk Botanisk Tidskrift Tidskrift Botanisk Svensk

Svensk Botanisk Tidskrift 96(5): 209–272 (2002) ISSN 0039-646X, Uppsala 2002 Volym 96 • Häfte 5 • 2002

INNEHÅLL (2002) 209–272 96(5):

209 Ordföranden har ordet: Sommarupplevelser 210 Ek, T, Johannesson, J, Nordén, B & Ström, B: Getlav i Sverige – långspridning eller relikt från värmetiden? (Distribution, status and ecology of Flavoparmelia caperata in Sweden) 216 Emanuelsson, E & Haglund, A: Sandbrodd, ett nytt gräs för Norden (Milium vernale – new to the Nordic countries) 223 Svenson, A: Physalis grisea – rätt namn på gyllenbär (Swedish finds of Physalis grisea) 226 Mattiasson, G: Praktnejlika i södra Sverige (Dianthus superbus in south Sweden) 233 Föreningsnytt: Årsmötet 2002 234 Karlsson, T: Nyheter i den svenska kärlväxtfloran III. Fjällgröneväxter – korgblommiga (Additions and corrections to the checklist of Swedish vascular plants III. Diapensiaceae – Asteraceae) 256 Johansson, J & Snoeijs, P: Charasomer i svenska kransalger (Charasomes in Swedish stoneworts (Characeae)) 260 Botanisk litteratur: Nordic Lichen Flora, Volume 2 261 Källman, S: Växternas betydelse för tundranentserna i norra Sibirien (The use of wild plants by the nomadic tundra nenets in northern Siberia) 271 Föreningsnytt: De Vilda Blommornas Dag: en succé!

256 Charasom 261 Vitmossa – konstig kropp – en nyttoväxt? i alg

234 Omslagsbild: Känguru- Amerikanskt blåbär äpple – nu Vaccinium corymbosum i på en tipp en skogsbacke i Munka- nära dig? Ljungby i Skåne. Foto: Åke Svensson.

BTJ Tryck AB, Lund 2002 Botaniska Föreningar i Sverige Svenska Botaniska Föreningen Svensk Botanisk Tidskrift Kansli Svenska Botaniska Föreningen, Svensk Botanisk Tidskrift publicerar ori- Adress samt en kontaktperson Uddevalla botaniska förening Mossbotanik för varje förening. Ingrid Ulfhager, Skandiavägen 3B, 451 Mossornas vänner c/o Fytoteket, Uppsala universitet, Norby- ginalarbeten och översiktsartiklar om bota- 43 Uddevalla. Tel: 0522-336 52. Allmänt och kärlväxtbotanik Henrik Weibull, Blodstensvägen 13, vägen 16, SE-752 36 Uppsala. nik på svenska. I första hand trycks kortare Västergötlands botaniska förening 752 58 Uppsala. Tel: 018-50 61 59. Riksföreningar artiklar av nationellt och nordiskt intresse. Biologiska museet, Fjärde Villagatan 6, E-post: [email protected] Intendent Linda Svensson. Telefon: Svenska växtgeografiska sällskapet 504 53 Borås. Gösta Börjeson. 018-471 28 91, 0705-56 57 53. Tidskriften utkommer sex gånger om året Avdelningen för växtekologi, Tel: 036-406 11. Svamp- och lavbotanik Villavägen 14, 752 36 Uppsala. Riksföreningar Fax: 018-471 27 94. E-post: och omfattar totalt cirka 350 sidor. E-post: [email protected] Jon Ågren. Tel: 018-12 12 10 (hem), Östergötlands naturalhistoriska Sveriges mykologiska förening [email protected] Ägare Svenska Botaniska Föreningen. 018-471 28 60 (arb). förenings botanikgrupp Kerstin Bergelin, Bovetevägen 10, © Svensk Botanisk Tidskrift respektive Föreningen för Dendrologi och Bo Antberg, Hoffstedtsgatan 12, 260 40 Viken. Tel: 042-23 82 32. Hemsida www.sbf.c.se Parkvård artikelförfattare och fotograf har upp- 583 20 Linköping. Tel: 013-29 88 45. E-post: [email protected] Medlemskap (inklusive tidskriften) 275 kr Torsvikssvängen 11, 181 34 Lidingö. Dalslands botaniska förening Nordisk lichenologisk förening hovsrätterna. Publicerade fotografier kan Tel: 08-765 20 81. Fax: 08-765 60 54. Torsten Örtenblad, Eriksbyn, Pl 6686, Roland Moberg, Evolutionsmuseet, inom Sverige, 360 kr inom Norden, 430 Fytoteket, Norbyvägen 16, komma att återanvändas i tidskriften. Lokala föreningar 464 94 Mellerud. Tel: 0530-301 45. kr i övriga Europa och 495 kr i resten av Värmlands botaniska förening 752 36 Uppsala. Tel: 018-471 27 91. Lunds botaniska förening Ansvarig utgivare Ordförande i Svenska Peter Danielson, Stöpsjöhyttan, Svensk lichenologisk förening världen. Familjemedlemskap utan tidskrift Botaniska museet, Ö Vallgatan 18, 682 91 Filipstad. Tel: 0590-250 25. Håkan Sundin, Vårdhemsvägen 9, Botaniska Föreningen, Margareta Edqvist, 223 61 Lund. Henrik Johansson. 50 kr. E-post: [email protected] 860 35 Söråker. Tel: 060-404 16. Tel: 0418-66 28 73 (hem). E-post: se Svenska Botaniska Föreningen. E-post: [email protected] Styrelse [email protected] Örebro läns botaniska sällskap Ingrid Engström, Versgatan 12D, Redaktör Bengt Carlsson, c/o Fytoteket, Föreningen Blekinges flora Lokala föreningar Ordförande: Margareta Edqvist, 703 73 Örebro. Tel: 019-25 02 01. Uppsala universitet, Norbyvägen 16, Botaniska museet, Ö Vallgatan 18, Puggehatten, Skånes mykologiska Syrengatan 19, SE-571 39 Nässjö. E-post: [email protected] SE-752 36 Uppsala. Tel: 018-471 28 91, 223 61 Lund. Bengt Nilsson. förening Tel: 0380-106 29. E-post: Tel: 0456-127 48. Botaniska sällskapet i Stockholm Botaniska Museet, Ö Vallgatan 18, 223 Botaniska institutionen, Stockholms 0709-58 10 90. Fax: 018-471 27 94. Projekt Hallands flora 61 Lund. Ulf Olsson. Tel: 046-516 82. [email protected] universitet, 106 91 Stockholm. E-post: [email protected] Nils-Gustaf Nilsson, Vidablicksvägen E-post: [email protected] Lennart Karlén. Tel: 08-551 740 16. Vice ordförande: Göran Mattiasson, 25, 311 38 Falkenberg. Svampföreningen Häxringen Södra E-post: [email protected] Instruktioner till författare finns på fören- Tel: 0346-808 96. Älvsborg Lund. Tel: 046-12 99 35. Botaniska sektionen i Uppsala Föreningen Smålands flora Biologiska museet, 4:e Villagatan 6, ingens hemsida och på bakpärmens insida i Avd. för systematisk botanik, Sekreterare: Evastina Blomgren, Allan Karlsson, Liljeholmsvägen 6, 504 53 Borås. Bo Ragnarsson. första numret av varje årgång. Kan även fås Norbyvägen 18D, 752 36 Uppsala. 575 39 Eksjö. Tel: 0381-104 16. Tel: 033-10 11 24. Dalgatan 7–9, SE-456 32 Niklas Bengtsson. Tel: 018-40 10 05. från redaktören. E-post: allan.karlsson@ Göteborgs Svampklubb E-post: Botaniska_Sektionen@ Kungshamn. Tel: 0523-320 22. mbox302.swipnet.se Botaniska Institutionen, Box 461, Priser Prenumeration på tidskriften ingår hotmail.com E-post: evastina.blomgren@ Botaniska sällskapet i Jönköping 405 30 Göteborg. Anders Bohlin Dalarnas botaniska sällskap för privatpersoner i medlemsavgiften. Pre- Magnus Thorell, Högalundsgatan 20, E-post: [email protected] swipnet.se Berndt Carrington, Hästbergsringen 564 32 Bankeryd. Tel: 036-37 22 35. Partille Svampvänner numerationspris för institutioner och före- 18, 791 33 Falun. Tel: 023-71 15 62. Birgitta Qvennerstedt Lindgren, Kassör: tag är detsamma som medlemsavgiften för Vetlanda botaniska sällskap E-post: [email protected] Lars-Åke Andersson, Sävsjövägen 23, Kvastekullavägen 16, 433 41 Partille. Olof Janson, Gävleborgs Botaniska Sällskap privatpersoner. Se vidare under medlem- 570 12 Landsbro. Tel: 0383-607 68. Tel: 031-44 22 94. Anders Delin, Kulgatan 40, Kinne- Linköpings svampklubb skap. Enstaka häften 50 kr, äldre Ölands botaniska förening 811 71 Järbo. Tel: 0290-708 21. Anna-Lena Persson. Tel: 013-21 94 40. Vedum volymer 155 kr. Vid köp av Ulla-Britt Andersson, Kummelvägen E-post: [email protected] 12, 386 92 Färjestaden. Södertälje Svampklubb Kårtorp 1, Jämtlands Botaniska Sällskap fler än 25 häften är priset Tel: 0485-332 24. E-post: Sundqvist, Römossevägen 6, 151 40 Staffan Åström, Ren 2515, SE-533 97 Götene. 30 kr styck, vid köp av fler [email protected] Södertälje. Tel: 08-551 731 97. Tel: 0511-530 16. 835 92 Krokom. Tel: 0640-131 14. än 50 är priset 25 kr styck. Gotlands botaniska förening E-post: [email protected] Uppsala Svampklubb Elsa Bohus Jensen, Irisdalsgatan 14, Anne-Marie Swartling. E-post: [email protected] Västerbottens läns botaniska Generalregister för 1967–1986 (218 621 42 Visby. Tel: 0498-21 61 92. Tel: 018-54 52 05. sidor) 60 kr. Porto tillkommer. Index för förening Övriga: Botaniska föreningen i Göteborg Box 3098, 903 03 Umeå. Bengt Sundsvalls Mykologiska Sällskap Anders Bohlin, Trollhättan 1967–2000 finns på föreningens hemsida. Botaniska institutionen, Box 461, Gunnar Jonsson. Tel: 090-570 85. Siw Muskos, Klövervägen 13, 405 30 Göteborg. Lars Arvidsson. E-post: [email protected] 864 33 Matfors. Tel: 060-240 20. Helena Gralén, Borås Beställningar av prenumerationer och Tel: 031-61 37 84. E-post: botaniska.fo E-post: [email protected] Föreningen Norrbottens flora Thomas Karlsson, Enskede [email protected] tidskrifter görs från föreningskansliet. Irma Davidsson, Tallhedsgatan 15, Härnösands svampklubb Åsa Lindgren, Stockholm Föreningen Bohusläns flora 945 32 Norrfjärden. Tel: 0911-20 01 33. Stig Norell. Tel: 0611-172 94. Kjell-Arne Olsson, Kristianstad Postgiro 48 79 11-0. Evastina Blomgren, Dalgatan 7–9, E-post: [email protected] 456 32 Kungshamn. Tel: 0523-320 22. Umeå Mykologiska Förening Staffan Åström, Krokom Tryck och distribution BTJ Tryck AB, Lund. E-post: [email protected] Gunhild Eriksson-Nyberg, Kåddis 26, 905 92 Umeå. E-post: [email protected] ORDFÖRANDEN HAR ORDET

Sommarupplevelser

terigen har hösten smugit sig på oss och efter denna underbara sommar är den hjärtligt välkommen. Det är inte helt fel att sitta Åi bästa fåtöljen med en bra bok, kanske en deckare, eller varför inte Västergötlands flora? Sommaren har innehållit många botaniska resor och utflykter för min del. Jag hoppas att det varit så även för er. Det började med De vilda blommornas dag som blev både välbesökt och uppskattad (se arti- kel sist i häftet). Stort tack till alla som hjälptes åt att sprida blomster- glädje och kunskap denna dag! Sedan bar det av till Skåne och årets Botanikdagar. Vi fick både regn och sol, och vi fick se många fina platser och många spännande växter. Ett stort tack till ledarna från Lunds Botaniska Förening som guidade oss runt! Därefter gick färden från de sydligaste delarna av Sverige till de nordligaste, närmare bestämt till Abisko och Föreningens botanikkurs. Där fick konditionen sig en genomkörare, men det var det verkligen värt; underbar luft och fantastiska vyer – när man väl hann lyfta blicken från markens alla små skönheter: fjällarnika, fjällgentiana, lapp- gentiana, fjällklocka, fjällveronika. Som ni kanske förstår har jag en svaghet för blå blommor. Tack till Turistföreningen för gott samarbete och givetvis också ett stort tack till ledarna Mora Aronsson och Hjal- mar Croneborg! Men allt som har med botanik att göra har inte gjort mig glad denna sommar. Det finns tyvärr också saker som gör en förtvivlad. Jag har sedan många år besökt lokaler för rödlistade arter i mina hem- trakter, och i år åkte jag runt för att titta till fältgentianan. Den första lokalen såg fin ut även om det verkar ha varit ett ganska dåligt år för gentianorna. Jag besökte vidare några ställen där jag inte sett den under några år eller där det bara funnits ett fåtal ex. Jag avslutade med att besöka en av de bättre lokalerna där det blommade omkring tusen ex förra året. När jag kom dit såg jag att stängslet var nertaget, betet hade upphört och bara några enstaka gentianor hade orkat blomma i det höga gräset. Ska vi låta en art som fältgentianan bara sakta försvinna och dö ut? Vad kan göras? Höstens föreningskonferens kommer bland annat att ta upp frågan om återinplantering av arter kan vara en bra metod inom floravården.

MARGARETA EDQVIST

[email protected]

SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 209 EK m.fl. GETLAV Getlav i Sverige – långspridning eller relikt från värmetiden?

I serien med våra fridlysta lavar är nu turen kommen till getlaven.

TOMMY EK, JENS JOHANNESSON, BJÖRN NORDÉN & BJÖRN STRÖM

etlav Flavoparmelia caperata är en stor På samtliga lokaler vid Hövern i Östergötland och vacker lav som finns över stora växer getlaven på lodräta klippor i syd- eller väst- vänt läge. Växtplatserna ligger endast något tiotal delar av världen. Den kan i vissa områ- G meter från sjöstranden med en smal bård av löv- den i till exempel södra och västra Europa före- träd emellan. Öster om Lilla Vissvik, februari 2000. komma rikligt. I Sverige är getlav dock en stor Foto: Jens Johannesson. sällsynthet och den hör till den exklusiva skara Flavoparmelia caperata grows on steep south- or lavar som nu är fridlysta. Den är endast känd west-facing rock walls at Lake Hövern. The localities från tio aktuella lokaler i Sverige, de flesta på are usually some 10 m from the lake with a narrow västkusten. Några av de rikaste lokalerna finns i strip of deciduous trees in between. Östergötland och dessa behandlas lite utförligare i denna artikel. finns den kvar än idag. Fyndplatsen beskrivs Getlaven vid sjön Hövern av Hakelier som ”Hövern, västra sidan av den ö Vid Hövern i östra Östergötland upptäcktes get- cirka 1 kilometer SV om Björkvik, som skärs av laven redan på 1820-talet av A. Petrén (Degelius gränsen till Ö. Ryds sn, lodrät beskuggad berg- 1932) och där insamlades den vid några tillfäl- vägg”. Beskrivningen stämmer in på ön Sankt len fram till 1864. Nils Hakelier samlade den Ola, Åtvidabergs kommun. åter där 1965. Kollekter finns i samlingarna på Den långa historiken med getlav vid Hövern Fytoteket i Uppsala. På åtminstone en av de och den förhållandevis tydliga lokalangivelsen lokaler som kan lokaliseras i herbariematerialet gjorde att förekomsten kändes intressant att följa

210 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 211 EK m.fl. GETLAV

Getlav växer på sten och olika löv- träd. Den anses ljus- och värme- älskande men förekommer både i helt öppna miljöer och i sluten löv- skog. I Sverige finns 10 kända lokaler. Ofta förekommer bara enstaka exemplar på varje lokal. Foto: Jens Johannesson. Flavoparmelia caperata grows on rocks and deciduous trees. It prefers light and warm conditions but occurs both in open environments and in dense deciduous forest. Ten localities are at present known in Sweden. There are usually only a few thalli on each locality.

upp. I februari 1995 åkte vi därför till Hövern Då vi tyckte oss kunna se ett mönster i hur utrustade med skridskor för att uppsöka de arten växer vid Hövern bestämde vi oss för att gamla lokalerna. Framme vid Sankt Ola fann vi leta på fler till synes lämpliga växtplatser. På bergväggen med getlav som idag ligger alldeles samtliga lokaler växer getlaven på lodräta klip- i kanten av en sommarstugetomt. Här växer por i syd- eller västvänt läge. De är inte helt knappt 40 exemplar på en sydvänd lodyta. En solexponerade men inte heller kraftigt skuggade del av dem är delvis missfärgade, andra verkar och aldrig översilade. Vid Vissvik finns arten till helt friska. Bergväggen ligger ett tiotal meter exempel på en lodyta ovanför en rasbrant som ifrån vattnet med en smal bård av lövträd emel- skapar en naturlig ljusöppning ner mot sjöstran- lan. den. En lövträdsbård ger viss skugga när träden Ytterligare en lokal är relativt väl angiven i är lövade men ljus under andra årstider. Väder- herbariet på Fytoteket av A. Petrin 1824: ”På strecket indikerar att arten är ljus- eller värme- lodrätta bergssidor invid sjön Höfvaren på wes- älskande. Med hjälp av infraröda flygbilder tra sidan af Kolö, intill Näset vid Björkvik”. På fann vi ett tiotal möjliga lokaler kring Hövern Kolö kunde vi inte återfinna arten men däremot och den närliggande och snarlika sjön Risten. hittade vi två helt nya lokaler. Den ena cirka Vi besökte dessa platser men gjorde dock inga 600 meter åt nordnordost från ön Sankt Ola, ytterligare fynd. nära Björkvik i Söderköpings kommun, den andra öster om Lilla Vissvik i Linköpings kom- Getlaven föredrar ett varmt mun. Lokalen nära Björkvik ligger cirka 500 mikroklimat meter från den lokal på Kolö som Petrén angav Getlav växer på sura bergytor eller på lövträd, 1824. Här växer cirka 20 exemplar av getlav på ofta i till synes alldagliga miljöer. Förekomst- en lodyta i sydläge. Vid Lilla Vissvik finns arten erna ger intryck av att vara slumpartade och på ett par platser längs en sydvästexponerad laven är inte knuten till områden med en i brant. Avståndet är cirka 2,5 km till Sankt Ola. övrigt intressant lav- eller mossflora. Då arten Här finns de rikaste förekomsterna vi känner till i Sverige förekommer på nordgränsen av sitt med ett 50-tal exemplar på en plats och drygt utbredningsområde är det troligt att det kyliga 10 på en annan. klimatet är en begränsande faktor för dess förekomst, något som påtalats av bland andra

210 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 211 EK m.fl. GETLAV

utbredning under värmetiden. Degelius ansåg Getlav Flavoparmelia caperata är en stor det sistnämnda som mest troligt. Fynd i både bladlav med gröngul bål som mot mitten Sverige och Norge har i många fall gjorts på sten är karaktäristiskt smårynkad eller veckad. och Degelius framhåller att sydliga barklavar Loberna är släta och upp till ca 1 cm breda. ofta växer på sten när de förekommer på sin Undersidan är mörkbrun till svart och ofta ljusare utåt kanten. Bålarna kan bli upp till nordgräns. ett par dm i diameter. Apothecier förekom- På en del lokaler, t.ex. en nyupptäckt i Göte- mer sällsynt, något som även gäller i övriga borg (se nedan), har uppenbarligen etablering Europa (Degelius 1932). Det viktigaste sprid- skett ganska nyligen, men varifrån är förstås ningssättet är sannolikt med de soredier som svårt att säga. I dessa fall är det lockande att bildas i soral på lobernas yta. tolka mönstret som att långspridningar ibland Arten växer på sten och olika lövträd. inträffar till habitat med gynnsamt mikroklimat Den anses ljus- och värmeälskande men (”safe sites”) och att laven där lyckas etablera sig förekommer både i helt öppna miljöer och i för kortare eller längre tid. sluten skog. I Sverige förekommer ofta bara enstaka exemplar på varje lokal. Getlav förekommer över stora delar av Förhållanden på de östgötska lokalerna världen och i Syd- och Västeuropa kan den Sjön Hövern ligger direkt öster om den östgöt- vara mycket riklig (Arup & Arvidsson 1999). ska slättbygden i ett relativt kuperat landskap. I Sverige finns tio aktuella lokaler. Arten är Sjön är rik på öar och dess sten- och klippsträn- rödlistad i Danmark, Finland och Sverige. I der ger vissa likheter med skärgården. Berggrun- Sverige är den klassad som akut hotad (CR). den i området utgörs av så kallad Ristengranit Artens status i landet har förutom i (Blomberg 1909, SGU 1912). Granit är en sur Degelius (1932) avhandlats i ett avsnitt om bergart och ståndorten stämmer därför väl med rödlistade lavar i Gustafsson & Ahlén (1996), samt på artfaktablad i Ingelög m.fl. (1984) uppgifterna hos Wirth (1995) som anger att och Arup och Arvidsson (1999). Getlavens arten är tämligen surälskande. förekomst i sydvästra Sverige redovisas i Arup m.fl. (1997). Övriga förekomster av getlav i Sverige Av övriga sju aktuella lokaler finns sex på väst- kusten och en på Öland. På alla dessa växer getlaven på bark till skillnad från östgötaloka- Degelius (1932). Även Wirth (1995) anger att lerna. Den växer på björk, asp, ask, alm, ek och getlaven är värmekrävande. rönn. Alla förekomster utom en är sparsamma. Växtplatserna i Östergötland har ett varmt På ölandslokalen finns 5–7 exemplar (ek, björk). lokalklimat. Hövern ligger i en region med ett På västkusten finns ett par exemplar i Näver- förhållandevis milt klimat med en årsmedel- kärrsskogen (ask, alm) (Arvidsson m.fl. 1988) temperatur över 6°C. Antalet dygn under året och från Dragsmarks socken uppges den växa med en högsta temperatur på minst 20°C är fler rikligt på en lokal (asp). På övriga lokaler rör det än 60 vilket är bland de högsta värdena i lan- sig om enstaka exemplar. Gamla fynd finns på det. Antalet frostfria dygn uppgår till 230–240. klippa från västkusten (Degelius 1932) liksom Nederbörden varierar mellan 400 och 600 mm från ek på ett par ställen (Göteborg och Hjo) per år. samt al (Skepplanda socken) och bergtall (Pinus Degelius (1932) för ett resonemang om var- mugo, Trollenäs, Skåne). för arten är så sällsynt i Sverige. Han framför två hypoteser. Antingen är fynden resultat av Vilka hot finns mot de svenska långspridningar från artens egentliga ”hemland” förekomsterna? i de sydligare delarna av Europa, eller är de Getlav är i Sverige, till skillnad från de flesta svenska lokalerna relikter från en tidigare större andra rödlistade lavar, inte i första hand hotad

212 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 213 EK m.fl. GETLAV

av en minskning av antalet lämpliga växtplat- SV Björkvik, Östra Ryds sn, Söderköpings kommun. ser. Förändringar av lokalklimatet på de kända Ca 20 ex på sydexponerad lodyta. Tommy Ek, växtplatserna kan dock troligen påverka getlaven. Björn Ström 1995. Lilla Vissvik, Örtomta sn, Linköpings kommun. På Vad gäller lokalerna i Östergötland är de inte två platser med ca 200 m mellanrum. Ca 50 + 13 särskilt hotade. De smala lövbårder som ligger ex på sydväst- och sydexponerade lodytor. Jens framför de lodytor arten växer på är inte attrak- Johannesson, Björn Ström m.fl. 1995. Den finns tiva att avverka, något som annars skulle kunna kvar 2002. förändra lokalklimatet. Södra Öland, Mörbylånga kommun. Ett tynande ex Arten anses vara föroreningskänslig (Arup & på en björk och 4–6 ex på en ek. Thomas Johans- Arvidsson 1999), något som kan tyckas motsä- son 2002. gas av att en av växtplatserna ligger i centrala Kärlingesund, Dragsmarks sn, Uddevalla kommun. Göteborg. Wirth (1995) anger att arten ”på Två olika platser på asp. En av lokalerna mycket riklig (ca 100 ex på två träd), på den andra ett senare tid” har svarat positivt på den förbättrade döende ex. Bertil Ståhl 1988, Svante Hultengren luftföroreningssituationen i Tyskland. Samma 1994. tendens anges från England (Purvis m.fl. 1992). Näverkärr, Bro sn, Lysekils kommun. Ett ex på en I Göteborg har luften också förbättrats, vilket ask och en stor uppsplittrad bål på en alm. Lars går att avläsa i att vissa lavar nu etablerar sig Arvidsson 1985 och 2002 (se även Arvidsson m.fl. ganska centralt i staden, speciellt på träd med 1988). mer buffrande bark, exempelvis ask. Till exem- Hovenäset, Askum sn, Sotenäs kommun. Okänt pel har enstaka små bålar av kyrkogårdslav antal. Sven Bergquist 1993. Pleurosticta acetabulum siktats i Slottsskogen, där Apotekaregatan, Änggården, Göteborgs kommun. En 4 cm stor bål på ung, klen ask. Björn Nordén arten varit försvunnen åtminstone sedan 1960- 2000–2002. (Se bild på nästa sida!) talet. Ävja, Tossene sn, Tanums kommun. På berget snett För en så sällsynt art som getlaven är risken bakom det stora gula huset (Folkets hus) söder stor att den försvinner av rena slumpskäl. Om om vägen. På 50 cm grov ek i yngre ekskog. Två en lokal försvinner försämras dessutom möjlig- bålar, en (uppsplittrad) ca 15 × 10 cm, en 1 × 4 heterna till lokal spridning drastiskt. Då apo- cm. Båda växer på stammens västsida. På stam- thecier är sällsynta bör långdistansspridning men i övrigt växer triviala mossor som cypressfläta med sporer vara ovanligt. Kanske kan soredier Hypnum cupressiforme. Bertil Ståhl 1988, Björn vara effektiva över ganska långa avstånd. Att Nordén 2002. Vallda Sandö, V Kungsbacka. En ca 15 × 15 cm stor vi upptäckte två nya lokaler vid Hövern trots bål funnen på den ena av två stammar av en död, många lichenologers besök genom århundradena ganska klen rönn i en hällmark med ljung och kanske kan betyda att den spridit sig till dessa i enbuskar. Laven sitter ca 30 cm upp på stammen sen tid? på sydostsidan, i ljust läge. Cirka 80 % av bålen Relativt många insamlingar har gjorts av är nekrotiserad och utsikterna är dåliga eftersom arten i Sverige, något som kan ha gjort att den stammen snart faller. Hans-Olof Sticher 1993, har försvunnit från vissa lokaler. Detta hot ska Björn Nordén 2002. förhoppningsvis vara avvärjt genom att arten nu har fridlysts. Gamla lokaler Björkvik, Östra Ryds sn, Söderköpings kommun. På Aktuella lokaler lodräta bergssidor vid sjön Hövern på västra sidan av Kolö, intill Näset vid Björkvik. Petrin 1824. Sankt Ola, Björsäters sn, Åtvidabergs kommun. Ca Insamlad (Fytoteket, Uppsala). Eftersökt men ej 40 ex på sydvästexponerad lodyta. En del exem- återfunnen. plar delvis nekrotiska. Tommy Ek, Jens Johannes- Norrköping, Lindö. Olof Dagberg 1919 (Degelius son, Björn Ström 2000. 1932). Ej eftersökt. Troligen utgången på grund av bebyggelse.

212 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 213 EK m.fl. GETLAV

Getlaven upptäcktes oväntat häromåret i centrala Göteborg, kanske ett exempel på lång- spridning. Lavbålen är ca 4 cm stor och sitter på den högra askstammen mitt i bilden. Foto: Björn Nordén. A small thallus of Flavoparmelia caperata was found on this Frax- inus excelsior tree near the city centre of Göteborg, southwest Sweden.

Lindome sn, Mölndals kommun. C. J. Lindeberg Det finns även uppgifter från Gävletrakten (”här och 1905 (Degelius 1932). Lokalen vagt angiven. där”) och från Hoverberget i Jämtland (Degelius Eftersökt av Björn Nordén 1992. Bedömd som 1932). Degelius noterar att beläggexemplar saknas utgången. och att uppgiften från Gävle troligen rör förväx- Valla sn, Tjörns kommun. Mjörn, klippvägg vid ling med annan art. Förekomsten vid Hoverberget vägen mellan Skåpesund och Sundsby, ett ex. bedöms riktig men verkar inte ha bekräftats efter Gunnar Degelius 1931 (Degelius 1932). Eftersökt 1873 (E. och S. Almquist). av Björn Nordén 1992. Utgången, troligen på grund av vägbreddning. • Tack till Svante Hultengren, Stenungsund Askims sn, Göteborgs kommun. Stora Amundön, på och Lars Arvidsson, Göteborg för uppgifter om ek i ekskog. Styrbjörn Styring 1974. Två decime- getlav på västkusten och till Thomas Johansson, terstora ex varav ett insamlades. Eftersökt av Björn Kalmar för uppgifter från Öland. Nordén 1992. Utgången. Vadbacka, Skepplanda sn, Ale kommun, på al vid Citerad litteratur landsvägsbron, ett exemplar, A. H. Magnusson Arup, U. & Arvidsson, L. 1999. Flavoparmelia cape- 1926 (Degelius 1932). Eftersökt av Björn Nordén rata, getlav. – Ur: Thor, G. & Arvidsson, L. 1999. 1992. Utgången. Biotopen kvar, men epifytfloran Rödlistade lavar i Sverige – Artfakta. ArtDataban- skadad genom närhet till större väg. ken, SLU, Uppsala. Hjo, Västergötland. Vid södra utfartsvägen. Stam Arup, U., Ekman, S., Kärnefelt, I. & Mattsson, J.-E. av stor ek. S. Ahlner 1944 (Fytoteket, Uppsala). (red.) 1997. Skyddsvärda lavar i sydvästra Sverige. Södra utfartsvägen, omedelbart söder om den sista – SBF-förlaget, Lund. inhägnade strandtomten, stor ek mellan vägen och Arvidsson, L., Lindström, M., Muhr, L.-E. m.fl. Vättern, på den sydostexponerade delen av stam- 1988. Lavfloran i Näverkärrsskogen i Bohuslän. – Svensk Bot. Tidskr. 82: 167–192. men ca 1,5–2,5 m upp. Gunnar Degelius 1945. Blomberg, A. 1909. Beskrifning till kartbladet Lin- Eftersökt av Björn Nordén 1992. Utgången. Eken köping. – Sveriges Geologiska Undersökning, troligen död och nedsågad. Stockholm. Trollenäs, Skåne. Trollenäs slott, vid ån österut, på Degelius, G. 1932. Nordiska fyndorter för Parme- starkt beskuggad bergtall. Gunnar Björkman lia caperata (L.) Ach. – Svensk Bot. Tidskr. 26: 1946 (Fytoteket, Uppsala). Ej eftersökt. 333–345. Tolånga, Sjöbo, Skåne. På Salix i öppen miljö nära Gustafsson, L. & Ahlén, I. 1996. Sveriges national- väg. 1946. Utgången (Arup m.fl. 1997). atlas. Växter och djur. – Bra Böcker, Höganäs, sid. 113.

214 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 215 EK m.fl. GETLAV

Ingelög, T., Thor, G. & Gustafsson, L. 1984. Flora- vård i skogsbruket. – Skogsstyrelsen, Jönköping, Jens Johannesson är biolog sid. 355. och har arbetat med nyckel- Purvis, O. W., Coppins, B. J., Hawksworth, D. L. biotopsinventering, andra m.fl. 1992. The lichen flora of Great Britain and naturinventeringar samt Ireland. – Natural History Museum, London. SGU 1912. Bladet Linköping. Ser. Aa No 141. – Sve- naturvårdsprogram för kom- riges Geologiska Undersökning, Stockholm. muner, myndigheter och Wirth, V. 1995. Die Flechten Baden-Württembergs, skogsbolag. Han arbetar nu Teil 2. – Ulmer, Stuttgart. med naturvårdsplanering och ABSTRACT inventeringar på Länsstyrelsen i Östergötland. Ek, T., Johannesson, J., Nordén, B. & Ström, B. Adress: Länsstyrelsen Östergötland, 581 86 Lin- 2002. Getlav i Sverige – långspridning eller relikt köping från värmetiden? [Distribution, status and ecology E-post: [email protected] of Flavoparmelia caperata in Sweden.] – Svensk Bot. Tidskr. 96: 210–215. Uppsala. ISSN 0039-646X. The distribution and ecology of the lichen Flavo- parmelia caperata in Sweden are described. Old Björn Nordén är forskare localities have been revisited and new ones are vid Botaniska institutionen presented. The species is rare in Sweden, with only i Göteborg. Han har dokto- 10 recent localities scattered in the southern part of rerat på spridningsförmåga the country. F. caperata is reported to be photophil- hos vedsvampar och olika ous, thermophilous and moderately sensitive to air arters användbarhet som pollution. It mostly occurs as an epiphyte, but at indikatorer. Han är nu verk- three localities in Östergötland, several thalli grow sam i ett projekt som hand- on rocky outcrops. A warm microclimate seems lar om skötsel av ekdominerade skogar. to be an important factor for the establishment of this species in Sweden, which is north of its main Adress: Botaniska institutionen, Systematisk distribution area. In Göteborg city centre, a small botanik, Göteborgs universitet, Box 461, 405 30 thallus was found on a young Fraxinus tree. This is Göteborg interpreted as a recent establishment event, made E-post: [email protected] possible by the recent decrease in sulphur dioxide emissions.

Tommy Ek är biolog Björn Ström är botanist och arbetade tidigare från Linköping med bland på Skogsvårdsstyrelsen i annat ett stort lavintresse. Östergötland/Östra Göta- Björn är civilingenjör och land med bland annat jobbar ideellt som invente- nyckelbiotopsinventeringar. rare och naturvårdare och Han arbetar nu som skogs- håller även studiecirklar biolog på Länsstyrelsen i och föredrag om bl.a. lavar. Östergötland med bland annat naturreservats- Adress: Åbylundsgatan 36, 582 36 Linköping bildning och är engagerad i nyckelbiotopsinven- teringarna i de baltiska länderna. Adress: Länsstyrelsen Östergötland, 581 86 Lin- köping E-post: [email protected]

214 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 215 SANDBRODD Sandbrodd, ett nytt gräs för Norden

Att stöta på ett gräs som inte finns med i de vanliga flororna hör verkligen inte till van- ligheten. Det är därför inte förvånande att det tog ett tag innan de två botanisterna som en vacker majdag exkurerade på södra Got- land insåg vad de egentligen hade hittat. Här beskriver Erik Emanuelsson och Anders Hag- lund omständigheterna kring fyndet av detta lilla gräs som har sina närmaste förekomster över 90 mil från Gotland.

ERIK EMANUELSSON & ANDERS HAGLUND

id en vårutflykt den 22 maj 1994 i en orkidérik betesmark på det gotländska VStorsudret fann en av författarna, Anders Haglund, ett ettårigt gräs som han inte alls kände igen. Han och exkursionskamraten Jens- Henrik Kloth slog febrilt i sina medhavda floror men kunde inte identifiera det. Gräset samlades in och skickades till Naturhistoriska Riksmu- seet. Här tittade Erik Emanuelsson och Thomas Sandbrodd är ett litet, ettårigt gräs som har få habituella likheter med sin närmaste svenska släk- Karlsson på kollekten och konstaterade, bland ting, den storvuxna hässlebrodden. Teckning: annat med hjälp av Flora Europaea (Tutin m.fl. Polyanna von Knorring. 1980), att gräset var Milium vernale, en art som Milium vernale is a small, annual grass, which super- aldrig tidigare påträffats i Norden och som har ficially not at all resembles its larger relative, M. sin närmaste förekomst på den holländska ön effusum. Terschelling, över 90 mil från Vamlingbo- lokalen på Gotland. Gräset växer i fuktig sand- mark varför arten gavs det svenska namnet skärmfjällen är liklånga och når över ytter- och sandbrodd. I väntan på föreliggande uppsats inneragnen. rapporterades fyndet av Petersson (1995). De gotländska exemplaren av sandbrodd är ungefär 20 cm höga. De nedre bladen är 3–4 Beskrivning av den gotländska växten cm långa, något böjda, det övre 0,5–1 cm, helt Sandbrodd är ett litet, ettårigt gräs med ganska rakt. Bladens bredd är 1–1,5 mm och snärpets tätt sammanhållen vippa med upprätta vipp- längd ca 2 mm. Snärpet är i spetsen upprispat. grenar. Småaxen är enblommiga. De borstlösa Vippan är 3–4 cm lång och ungefär 1 cm bred.

216 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 217 SANDBRODD

Sandbrodden blommar tidigt på året, i maj. Atlantkusten ett sammanhängande utbrednings- Efter frösättningen tycks plantan vissna ned helt. område norrut till Loire i Frankrike. Utpostlo- På den gotländska lokalen har arten eftersökts kaler finns på Guernesey i engelska kanalen och under högsommaren vid flera tillfällen utan att i Nederländernas centrala dynområden. Den återfinnas. tidigare nordligaste kända lokalen för sandbrodd utgörs av ön Terschelling på de Västfrisiska Skillnader mot andra gräs öarna. Att identifiera sandbrodd handlar inte så mycket I Flora Europaea och sydvästeuropeiska floror om att lyckas skilja den från hässlebrodd Milium som Garcia Rollan (1985) anges sandbrodden effusum, som att inse att den faktiskt är en nära växa på sandiga och andra lätta jordar som släkting till denna! Sandbrodden kan snarare under vintern är fuktiga. Flora of Turkey näm- tas för en ven Agrostis eller en ettårig gröe Poa ner fuktiga platser i klippiga, svarttallsbevuxna eller något annat litet vippgräs. Milium skiljs bergssluttningar som växtplats (Davis m.fl. från Poa bland annat genom att ha enblom- 1985). I den ryska Flora of the USSR (Rozhevits miga småax, medan Agrostis skiljer sig genom & Shishkin 1963) anges bara att den växer i sina smalare, lancettliknande skärmfjäll. Det barr- och lövskogar. säkraste kännemärket för sandbrodd gentemot Agrostis är annars att ytteragnen sväller upp vid Fyndplatsen på Gotland fruktmognaden och blir hård och skinande per- Lokalen ligger ca 500 m nordost om Vamlingbo gamentartad. Ytteragnen sluts tätt kring frukten. kyrka, i en betesmark norr om vägen mellan Hos Agrostis sitter den löst. Vamlingbo och Grumpvik. Avståndet till havet i väster är ca 2 km. Sandbrodden växer i naturlig Systematik torrängsvegetation på något fuktig och sandig Sandbrodden beskrevs 1808 av Bieberstein på mark, vilket stämmer väl med de miljökrav som material insamlat från Kaukasus. Tidigare har anges för Sydvästeuropa. man ofta hållit isär Milium vernale från M. sca- Den betesmark där sandbrodden växer är en brum, som beskrevs av Richard 1809 baserat på av de mest artrika sandgräsmarkerna på Got- franskt material. Skillnaden består framförallt land och är sedan tidigare känd för sin rika före- i vippans utseende, där typiska M. vernale Bieb. komst av bland annat vittåtel Aira caryophyllea, har långa och upprätta vippgrenar medan M. sandlusern Medicago minima och strimklöver scabrum L. M. C. Richard har korta, upprätta Trifolium striatum. Markerna är också mycket vippgrenar. I Flora Europaea anser man sig inte orkidérika och här finns rika förekomster av kunna upprätthålla denna distinktion. Eftersom bland annat göknycklar Orchis morio och krut- vi vill följa Flora Europaea kallar vi gotlands- brännare O. ustulata. Betesmarkens centrala växten för Milium vernale trots att den väl anslu- delar upptas av en helt öppen, sandig ås med ter sig till den atlantiska populationen (Frank- mycket torra växtmiljöer. Mot åsryggens sidor rike, Guernsey, Nederländerna) som kallats för är förhållandena fuktigare och här förekommer Milium scabrum. också ett glest buskskikt dominerat av en och slån. Det är i denna del av betesmarken sand- Utbredning brodden växer. Sandbrodden har en vidsträckt utbredning som Vid fyndtillfället växte sandbrodden framför omfattar området från sydvästra Europa och allt (hundratals exemplar) i en del av betesmar- Nordafrika till de centralasiatiska bergsmas- ken där sanden blottlagts genom någon form av siven i öster (Tien Shan och Altai) via Turkiet markslitage. Enstaka exemplar påträffades också och Kaukasus. Utbredningen i Europa har sin i den slutna, fårsvingeldominerade torrängs- tyngdpunkt vid Medelhavet (se karta på nästa vegetationen. Vid återbesök i juni–juli 1994 och sida). Arten har utmed sandområdena vid 1997 kunde gräset ej återfinnas. Troligen hade

216 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 217 EMANUELSSON & HAGLUND SANDBRODD

Sandbroddens utbredning i Europa har sin tyngdpunkt kring Medel- havet och längs Atlantkusten i sydväst. The European distribution of Milium vernalis.

gräset då vissnat ned helt. Ytterligare ett besök 1998 de ettåriga gräsen sandbrodd, luddlosta gjordes på lokalen 23 maj 1998. Då återfanns Bromus hordeaceus och vittåtel, samt mandel- arten i åtskilliga tusentals exemplar, och påträf- blomma Saxifraga granulata och göknycklar. fades då framför allt i de mest artrika partierna Den sistnämnda var 1998 något av en följeart av sandgräsheden. Sandbrodden har endast för sandbrodden. Överallt där denna orkidé påträffats inom ett begränsat område i betesmar- uppträdde fanns rik förekomst av gräset. Adven- kens östra och nordligaste delar. Sammantaget tiv-arter eller sentida invandrare i den svenska växer arten på en yta av ca 500 kvadratmeter. floran saknades i den analyserade ytan. Utbredningen varierar dock starkt mellan åren. På den rikaste fyndplatsen 1994 kunde endast Ekologi enstaka exemplar återfinnas 1998. Sandbrodden är ettårig. Drygt hälften (17 st) av alla arter som påträffades i den analyserade kva- Vegetationsbeskrivning dratmeterytan utgjordes av ettåriga arter. Bland Vid besöket vid Vamlingbo 23 maj 1998 analy- dessa fanns tre gräsarter (däribland sandbrodd) serades vegetationen i en kvadratmeteryta med som intog en subdominant roll i vegetatio- rik förekomst av sandbrodd (se tabell 1). Inom nen. Att annuella arter har en så framträdande kvadratmeterytan förekom gräset med flera position kan förklaras av den torra växtmiljön. hundra exemplar. Sandbrodden växte 1998 i Under år med torka under juli–augusti, vilket naturlig gräsmark, dominerad av fårsvingel brukar inträffa de flesta somrar, vissnar de få Festuca ovina och med förekomst av arter som perenner som finns i vegetationen ner (fårsving- kräver lång hävdkontinuitet och utmagrade, el, brudbröd Filipendula vulgaris, svartkämpar näringsfattiga förhållanden. Trettiotre kärlväxt- Plantago lanceolata, gråfibbla Pilosella officina- arter återfanns inom den kvadratmeter som rum, m.fl.). Detta lämnar stora delar av marken analyserades vilket får sägas vara ett högt art- bar, vilket gynnar höstgroende annueller. Sand- antal. Sannolikt har platsen en månghundraårig brodden hinner, liksom de flesta andra ettåriga hävdkontinuitet. arter, sätta frön redan innan sommartorkan Vegetationen domineras av det perenna gräset sätter in. I växtmiljön förekommer också en rad fårsvingel. Som subdominanta arter uppträdde geofyter (se tabell 1) vilka liksom annuellerna

218 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 219 EMANUELSSON & HAGLUND SANDBRODD

Till skillnad från hässlebrodd har sandbrodd en kort vippa med upprätta vippgrenar. Foto: Anders Haglund. Milium vernalis has a short panicle with appressed branches.

är anpassade till att snabbt sätta frukt under försommaren för att sedan vissna ner och för- svinna. Erfarenheter från den gotländska växtplatsen visar att arten blommar och sätter frö i maj för att sedan vissna bort och helt försvinna under juni. Det är inte känt om sandbrodden är höst- eller vårgroende i Sverige, men sannolikt är den höstgroende. Mycket talar för att det starkt varierande individantalet som observerats på växtplatsen beror på årsmånen. Det antyder också att arten har en fröreserv. Då arten endast växer på de fuktigaste partierna av sandheden, ligger det nära till hands att tro att arten gynnas av fuk- tiga förhållanden under höst till vår. En rik förekomst av arten kan sannolikt också kopplas till en torr eftersommar. Sensommaren 1997 var osedvanligt torr med mindre än halva den nor-

mala nederbörden i augusti, varvid arter som fårsvingel, brudbröd och backtimjan Thymus serpyllum fullständigt vissnade ner. Den minskade konkurrensen från dessa arter under groningstiden (hösten?) kan förklara det mycket rikliga uppträ- dandet av sandbrodd under 1998. Arterna som förekommer tillsammans med sandbrodden är samtliga hävdgyn- nade. Man får förmoda att den konkur- renssvaga sandbrodden också är starkt beroende av att bete även i fortsättningen håller markerna öppna. Arten har på den gotländska växtplatsen endast påträffats

Göknycklar utgör en trogen följeslagare till sandbrodden på dess gotländska lokal. Foto: Anders Haglund. Milium vernalis always grows close to Orchis morio at its Gotland locality.

218 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 219 EMANUELSSON & HAGLUND SANDBRODD

Tabell 1. Arter förekommande i en kvadratmeterruta torräng med förekomst av sandbrodd, 23/5 1998. Ettåriga arter är markerade med *, geofyter med G.

Dominant Fårsvingel Festuca ovina Nagelört Erophila verna* Stor fetknopp Sedum rupestre Subdominanta Brudbröd Filipendula vulgaris Sandbrodd Milium vernale* Lusern Medicago sp.* Luddlosta Bromus hordeaceus* Mjuknäva Geranium molle* Vittåtel Aira caryophyllea* Skatnäva Erodium cicutarium* Göknycklar Orchis morioG Vårförgätmigej Myosotis stricta* Mandelblomma Saxifraga granulataG Brokförgätmigej Myosotis discolor* Fältveronika Veronica arvensis* Övriga Backtimjan Thymus serpyllum Knippfryle Luzula campestris Harmynta Satureja acinos Vårbrodd Anthoxanthum odoratum Svartkämpar Plantago lanceolata Vårtåtel Aira praecox* Vårklynne Valerianella locusta* Adam och Eva Dactylorhiza latifoliaG Sandmaskros Taraxacum sect. Erythrosperma sp. Krutbrännare Orchis ustulataG Gråfibbla Pilosella officinarum Nattviol Platanthera bifoliaG Vårarv Cerastium semidecandrum* Bottenskikt Sandnarv Arenaria serpyllifolia* Falsk renlav Cladonia rangiformis Grönknavel Scleranthus annuus* Kalklockmossa Homalothecium lutescens Knölsmörblomma Ranunculus bulbosusG Bryummossa Bryum sp. Backtrav Arabidopsis thaliana* Kranshakmossa Rhytidiadelphus triquetrus Bergbräsma Cardamine hirsuta* på halvöppna platser. Det kan därför antas att ön Guernsey behandlar frågan om spontanitet. en åtgärd som gynnar arten är att bibehålla ett Andrews var övertygad om det lilla gräset var visst buskskikt på de platser där sandbrodden förbisett av botanister. Som argument anför han växer. den tidiga blomningen och växtplatsen. Att den närmaste fyndorten i förhållande till Guernsey Förbisedd utpostlokal eller sentida (Vendee – söder om Loire i Frankrike) är 250 inkomling? km förvånar inte författaren. Det var tidigare Den fråga man naturligtvis ställer sig inför känt att arten hade en utpostlokal i de holländ- en art som inte tidigare beskrivits från norra ska dynområdena, 600 km från Loire-lokalen. Europa är hur den tagit sig till platsen. Sand- Avsevärda hopp i utbredningen mellan gamla brodden kan givetvis vara införd till Gotland populationer hör till artens naturliga mönster med mänsklig hjälp under senare tid, men det resonerar han. Hundra år senare finns sandbrod- finns starka argument för att betrakta arten som den fortfarande kvar på Guernsey och har där en tidigare förbisedd och på platsen naturligt hittats i ytterligare två små populationer (Sell & förekommande art. Det verkar bland annat inte Murell 1996). Arten har så vitt känt inte upp- finnas några säkert belagda exempel på att sand- trätt på det närliggande fastlandet i Normandie brodden i Europa tidigare uppträtt adventivt eller England. eller uppenbart kulturspridd. De holländska utpostlokalerna Uppträdande i England Arten är i Holland känd sedan 1880-talet från En artikel författad av Andrews (1900), rörande ett i landet centralt beläget dynområde. Utbred- sandbroddens upptäckt på den engelska kanal- ningen uppvisar ett hopp på 80 km sedan den

220 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 221 EMANUELSSON & HAGLUND SANDBRODD

1948 upptäcktes på den Västfrisiska ön Terschel- ner 1986). Sandlusernen uppträder tillfälligt i ling, där den fortfarande finns kvar. Det kan hamnar, vid kvarnar och på annan kulturpå- givetvis inte uteslutas att växtplatsen på utpost- verkad mark (Aronsson 1999). Till Finland har lokalen förbisetts vid tidigare inventeringar. arten inkommit som förorening i utsäde (Suo- minen 1979). Följearter med liknande ekologi och Det skulle kunna förmodas att sandbrodden utbredning i Europa skulle ha ett liknande uppträdande. Arter som har liknande utbredning som sand- Den tycks dock inte förekomma som tillfällig på brodden är ölands- och gotlandsarterna kalk- starkt kulturpåverkade marker, utan verkar vara krassing Sisymbrium supinum, alvarkösa Apera helt knuten till fuktiga, naturliga torrängsmar- interrupta, gotlandssolvända Fumana procum- ker på sandigt underlag. bens och ölandssolvända Helianthemum oelandi- Samtliga ovan nämnda arter är knutna till cum. Dessa arter är dock knutna till alvarmark trädfri, sandig, torrängs- eller hedartad miljö. och påträffas inte på den sandiga gräsmark där Denna miljö hade sannolikt betydligt större sandbrodden växer. utbredning strax efter isens tillbakadragande Det finns dock arter i torrängsvegetationen från norra Europa, vilket också pollenanalyser på den gotländska lokalen som har en ekologi stöder. Detta är en av de faktorer som används och ett utbredningsmönster som något liknar för att förklara de utpostliknande förekomsterna sandbroddens, nämligen sandlusern och vittåtel. på Öland och Gotland av dessa arter. Eftersom Hos sandlusern och vittåtel är utbrednings- sandbrodden i västra Europa förekommer i kust- mönstret mer sammanhängande i jämförelse nära sanddynsområden – en miljö som tidigare med det nu kända för sandbrodd. Arternas var betydligt mer utbredd – är det inte osanno- utbredning går genom hela sydvästra Europa likt att utbredningen för arten tidigare varit mer med en mer splittrad utbredning upp till Tysk- sammanhängande. land. I Sverige finns sandlusernen på några utpostlokaler i Götaland och har sin nordligaste Finns sandbrodd på fler lokaler? förekomst på Gotland. Vittåteln förekommer Mycket tyder på att sandbrodden kan vara med en utpostlokal ända upp i Sörmland. naturligt förekommande på Gotland och att den Både vittåteln och sandlusernen har sanno- tidigare har förbisetts. Gräset är litet, snabbt likt funnits mycket länge i den svenska floran, överblommande och förekommer med stor även om dessa små, föga uppseendeväckande variation i individantal från år till år. Artens för- och sällsynta torrängsarter upptäcktes relativt gänglighet kan vara en orsak till att botanister sent. Sandlusernen upptäcktes i Skåne på mitten kan ha missat den även på den välundersökta av 1800-talet av Elias Fries (Nyman 1867–68), blomsterön Gotland. Vidare så är arten ej tidi- och vittåteln är känd från Skåne sedan början gare säkert känd för att ha uppträtt adventivt av 1800-talet (Retzius 1805). De båda ettåriga eller som uppenbart kulturspridd. Slutligen så arterna har sin främsta förekomst i betade, växer arten på sin gotländska lokal i naturlig kalkrika sandgräsmarker med lång kontinuitet. torrängsvegetation där andra adventivarter Växtplatserna är framförallt de torraste sandmar- saknas. Det kan dock inte uteslutas att arten, kerna, vilket skiljer dem från sandbrodden som liksom sandlusernen i Finland, inkommit med förekommer på mer fuktig mark. människans hjälp som förorening i utsäde. En Både sandlusern och vittåtel förekommer närliggande tanke är också att arten inkommit också ibland tillfälligt i andra kulturpåverkade med hjälp av ballasttransporter. Att växtplatsen miljöer. Vittåteln förekommer också på järn- inte ligger nära havet talar dock mot detta sprid- vägsvallar och tillfälligt i vallar och gräsmattor. ningssätt. På Öland är arten troligen sent inkommen och Det är en lockande tanke att sandbrodden var fram till 1940-talet stadd i spridning (Ster- under kanske många gotländska vårar blom-

220 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 221 EMANUELSSON & HAGLUND mat, satt frukt och torkat bort. Sedd och samlad av ingen. Kanske finns arten på andra fuktiga Erik Emanuelsson jobbar och betade sandmarker på Gotland eller t.ex. i som botanist på Natur- Skåne. Vi hoppas att denna artikel kan inspirera historiska riksmuseet sedan till eftersök som kan ge nya fynd av sandbrodd 1987. och därmed en större klarhet om artens uppträ- Adress: Sektionen för dande och utbredning i norra Europa. fanerogambotanik, Natur- historiska riksmuseet, Box Citerad litteratur 50007, 104 05 Stockholm Andrews, C. R. P. 1900. Two grasses new to the Channel Islands. – J. Bot. 38: 35–37. Aronsson, M. (red.) 1999. Rödlistade kärlväxter i Sverige – Artfakta. – ArtDatabanken, SLU, Upp- Anders Haglund är biolog sala. och jobbar sedan 13 år Davis, P. H., Mill, R. R. & Kit Tan (red.) 1985. på Ekologigruppen AB i Flora of Turkey and the East Aegean Islands. Vol. 9. – Univ. of Edinburgh. Stockholm. Där arbetar Garcia Rollan, M. 1985. Claves de la Flora de han främst med skötsel- España. Vol. 2. – Mundi-Prensa, Madrid. planer, naturvårdsfrågor Nyman, C. F. 1867–68. Utkast till svenska växternas och miljökonsekvens- naturhistoria eller svenska fanerogamer. – Örebro. beskrivningar. Tillsam- Petersson, J. 1995. Nyheter i Gotlands flora 1994. – Rindi 1995: 4–17. mans med några kollegor har han skrivit boken Retzius, A. J. 1805. Prodromus florae Scandinaviae. Naturen i Stockholms län – en utflyktsguide. 2:a uppl., suppl. 1. – Lund. Anders har också erfarenhet av internationell Rozhevits, R. Y. & Shishkin, B. K. (red.) 1963. Flora naturvård. of the U.S.S.R. Vol. 2. – IPST Press, Jerusalem. Sell, P. & Murrell, G. 1996. Flora of Great Britain Adress: Ekologigruppen AB, Dalslandsgatan 7, and Ireland. Vol. 5. – Cambridge Univ. Press. 118 58 Stockholm Sterner, R. 1986. Ölands kärlväxtflora. 2:a rev. uppl. E-post: [email protected] utgiven av Å. Lundqvist. – SBT-förlaget. Suominen, J. 1979. The grain immigrant flora of Finland. – Acta Botanica Fennica 111: 1–108. Tutin, T. G. m.fl. 1980. Flora Europaea. vol. 5. – Cambridge Univ. Press.

ABSTRACT Emanuelsson, E. & Haglund, A. 2002. Sandbrodd, ett nytt gräs för Norden. [Milium vernale – new to the Nordic countries.] – Svensk Bot. Tidskr. 96: 216–222. Uppsala. ISSN 0039-646X. A small population of Milium vernale was found in 1994 on Gotland in the Baltic Sea. In western Europe this grass shows a patchy distribution with outpost localities on Guernsey and the Dutch island Terschelling. Since the plant is easily overlooked, grows in a seminatural habitat, and is not known to be adventitious, the Swedish record might repre- sent a relict population.

222 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) Physalis grisea – rätt namn på gyllenbär

Stockholmsbotanisten Anders Svenson reder Småblommiga Physalis sågs det året även på här ut begreppen vad gäller gyllenbärets veten- några andra avfallsanläggningar i Uppland och skapliga namn. Södermanland. Växten förekom i ett eller några få exemplar på ett underlag med mer eller min- ANDERS SVENSON dre tydligt inslag av rötslam, att döma av följe- växter som tomat Solanum lycopersicon, kapkrus- nder en exkursion till Högdalstippen i bär, tomatillo Physalis philadelphica m.fl. Ytterli- Stockholm den 25 augusti 1997 upp- gare två fynd har meddelats från Södermanland Utäcktes en småblommig Physalis intill och två från Skåne under detta år (J. Ekman, H. normalt storblommigt kapkrusbär Physalis Gudmundson, K.-A. Olsson, muntligen). peruviana och en meterhög planta av gullfrö Det äldsta kända fyndet i landet av en små- Xanthium strumarium. Förutom i blomstorlek blommig Physalis gjordes av Krister Bökman i avvek växten från kapkrusbär i bladform och Strömstad i Bohuslän 1938. Växten förekom bladens tandning och hårighet. Blommorna var förvildad i Edlunds trädgård vid Sotarebacken, ca 1 cm vida och hade markerade mörka fläckar. där den hade funnits i flera år. Belägg i S har Blomskaften var endast ca 1 cm långa, även bestämts till Physalis pubescens av Carl Blom. i frukt. Det mogna bäret var orangegult och I en artikel om Physalis i odling beskrev omslöts av ett uppblåst rundat foder med tvärt Axelius (1991) en småblommig Physalis-art, gyl- avsmalnande spets. lenbär; hon förvarnade också om att arten skulle

Gyllenbär Physalis grisea från Högdals- tippen, Stockholm, 1997. Foto: Mora Aronsson.

SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 223 SVENSON GYLLENBÄR

kunna uppträda som förvildad i landet. Gyllen- ulära, 1,5–2,2 mm långa flikar, i frukt uppblåst, bär odlas för sina ätliga bär och importeras till 5-kantigt, 20–35 mm långt och ungefär lika Sverige; dess hemland är enligt artikeln östra brett, tvärt avsmalnande i spetsen. Krona gul Nordamerika. Hos Axelius liksom i flera andra med 5 tydligt markerade mörkvioletta fläckar, samtida och tidigare publikationer går den 7–10 mm i diameter, kal inuti. Ståndare med under namnet P. pruinosa. violetta strängar; knappar gula eller ibland med Martínez (1993a, b) har senare utrett små- svagt blå ton, 1,1–2,0 mm långa. Moget bär runt, blommiga Physalis. Enligt henne avser namnet 10–15 mm i diameter, gult eller orange. Frön P. pruinosa en art från Syd- och Centralamerika; bruna, 1,5–2,0 mm. den nordamerikanska växten upptas som en egen art, P. grisea. Denna skiljer sig från äkta Physalis pruinosa L. P. pruinosa bland annat genom att ha kortare Ettårig, 20–140 cm hög, upprätt, grenig ört. blomskaft och i frukt rundare foder. P. pubescens Stjälk, unga skott och bladens huvudnerver i snäv mening är en tredje art, som förekommer håriga med flercelliga, 2,0–2,5 mm långa hår i såväl Syd- som Nordamerika. och dessutom med kortare, 0,5–1,0 mm långa De fyra mellansvenska fynden överensstäm- glandelhår. Blad grågröna, som torkade ofta mer med beskrivningen av Physalis grisea främst orange eller orangefläckiga, tätt håriga med fler- i de korta blom- och fruktskaften, färgen på celliga glandelhår; bladskaft 10–65 mm långa; bären, formen på fodren i fruktstadiet och de bladskivor 25–120 mm långa och 20–100 mm välmarkerade mörka fläckarna i de små blom- breda, brett äggrunda, spetsiga, vid basen brett morna. Variationen i växtsätt (krypande eller rundade till något hjärtlika, osymmetriska (med upprättväxande) och i ståndarknapparnas höger och vänster sida infästa upp till 10 mm färg ryms inom arten enligt de sammanvägda från varandra), tydligt nätådriga mellan sidoner- beskrivningarna i Waterfall (1958) och Martí- verna särskilt på undersidan; bladkant tandad nez (1993a, b). Även exemplaret från Strömstad eller sällan helbräddad. uppvisar detta utseende och är därmed landets Blomskaft 17–30 mm i blom, 30–55 mm i första fynd av arten. frukt. Foder glandelhårigt, i blom med spetsiga, Här ges beskrivningar av de tre aktuella 2,5–6,0 mm långa och 1,0–1,5 mm breda flikar, arterna baserat på Waterfall (1958) och Martí- i frukt 5-kantigt, 35–60 mm långt och 25–40 nez (1993a, b). mm brett (alltid längre än brett), med utdragen spets. Krona gul med 5 svagt markerade bruna Physalis grisea (Waterf.) M. Martínez fläckar, 10–15 mm i diameter, kal eller hårig i – gyllenbär kronröret. Ståndare med blå strängar; knappar P. pubescens var. grisea Waterf. alltid gula, 2,0–3,5 mm långa. Moget bär runt, Ettårig, 10–60 cm hög, upprätt, grenig ört. 10–25 mm i diameter, mörkbrunt. Frön bruna, Stjälk hårig, med flercelliga, 0,5–3,0 mm långa ca 2 mm. hår men utan glandelhår. Blad grågröna, som torkade ofta orange eller orangefläckiga, håriga; Physalis pubescens L. bladskaft 10–70 mm långa; bladskivor 35–200 Ettårig eller tvåårig, 10–150 cm hög, mer eller mm långa och 25–100 mm breda, äggrunda till mindre upprätt, ibland rikt grenig ört. Stjälk, lansettlika, spetsiga eller tillspetsade, vid basen unga skott och bladens huvudnerver finludna brett rundade till svagt hjärtlika, osymmetriska med glandelhår och flercelliga, upp till 3 mm (med höger och vänster sida infästa 5–10 mm långa hår. Blad gröna, som torkade gröna eller från varandra); bladkant oregelbundet grovtan- brunaktiga, ibland tätt men mestadels glesare dad från basen till spetsen. håriga; bladskivor 20–100 mm långa och 10–70 Blomskaft 4–6 mm i blom, 6–10 mm i frukt. mm breda, ovala till triangulära, tillspetsade, Foder täckt av flercelliga hår, i blom med triang- vid basen rundade eller tvära, symmetriska eller

224 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 225 SVENSON GYLLENBÄR

osymmetriska (i så fall med höger och vänster Citerad litteratur sida infästa högst 3 mm från varandra), utan Axelius, B. 1991. Odlade arter av släktet Physalis. tydlig nätådring mellan nerverna; bladkant ore- – Svensk Bot. Tidskr. 65: 413–416. Martínez y Díaz de Salas, M. L. 1993a. Systemat- gelbundet tandad, mest i övre delen, med färre ics of Physalis (Solanaceae) section Epeteiorhiza. än sju tänder eller ibland nästan helbräddad. – Akad. avhandling. Univ. of Texas, Austin. Blomskaft 2–7 mm i blom, 5–10 mm i frukt. Martínez y Díaz de Salas, M. L. 1993b. The correct Foder hårigt ända till spetsen, i blom med tri- application of Physalis pruinosa L. (Solanaceae). angulära, 3 mm långa flikar, i frukt 35–60 mm – Taxon 42: 103–104. Waterfall, U. T. 1958. A taxonomic study of the långt och 25–40 mm brett (alltid längre än genus Physalis in North America north of Mexico. brett), med gradvis avsmalnande spets. Krona – Rhodora 60: 107–173. gul med 5 markerade mörkvioletta fläckar, 8–15 mm i diameter, hårig inuti vid ståndarnas ABSTRACT fästen. Ståndare med blå eller violetta strängar; Svenson, A. 2002. Physalis grisea – rätt namn knappar blå eller violetta, sällan gula, 2 mm på gyllenbär. [Swedish finds of Physalis grisea.] långa. Moget bär runt, ca 10 mm i diameter, – Svensk Bot. Tidskr. 96: 223–225. Uppsala. ISSN grönt eller grönviolett till gult. Frön bruna, 1,5 0039-646X. mm. Swedish finds of what was believed to be Physalis pruinosa are here corrected to belong to P. grisea. De mellansvenska lokalerna för gyllen- bär från 1997 Södermanland, Brännkyrka socken, Högdals- Anders Svenson har dis- tippen, i sydsluttningen 100 m väster om puterat i biokemi och vattentornet (RUBIN 10I 4f 24 35), ett ex arbetar som ekotoxikolog 1997-08-25 A. Svenson. på IVL Svenska Miljö- Uppland, Upplands Bro socken, Högbytorpstip- institutet i Stockholm. pen (RUBIN 11I 0a 39 29), ett ex på öppen Hans botanikintresse jord i nordostsluttningen av övre tipplanet sträcker sig flera år till- 1997-09-13 H. Gudmundson, K. Frostberg, baka och han har bl.a. J. Edelsjö och A. Svenson. – Plantan var kry- deltagit i olika florainventeringar. Under senare pande, 30–40 cm och hade rödorange bär år har intresset kommit att omfatta den nyare och gula ståndarknappar. flora som ofta tillfälligt uppträder i kulturpåver- Uppland, Rasbo socken, Hovgårdstippens norra kade miljöer. del (RUBIN 11I 9c 18 03), ett ex 1997-10-05 Adress: Källbo, 195 92 Märsta A. Svenson. – Plantan växte i öppen jord med E-post: [email protected] rötslam och rester av hushållsavfall. Den var upprätt och ca 30 cm hög; den hade orange- färgade mogna bär och blommor med blåak- tiga ståndarknappar. Uppland, Litslena socken, Annelundstippen nära högsta punkten (RUBIN 11H 3f 16 01) 1997- 10-12 A. Svenson. – Plantan var endast ca 20 cm hög och upprätt. Den saknade mogna bär men ståndarknapparna var blåaktiga. Belägg från dessa lokaler finns i S.

224 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 225 PRAKTNEJLIKA Praktnejlika i södra Sverige

En äng med blommande praktnejlika är verk- södra Sverige och en östlig via Finland till norra ligen en praktfull syn som vi hoppas även Sverige. Praktnejlika finns också i nordligaste kommande generationer ska få uppleva. Göran Norge. Populationerna i norra och södra Sverige Mattiasson redogör här för artens besvärliga uppvisar vissa skillnader i utseende men det situation i Skåne och Halland. är ännu inte klarlagt om dessa skillnader har något taxonomiskt värde (Kurtto i Jonsell 2001). GÖRAN MATTIASSON Utanför Norden förekommer praktnejlika från Europas centrala och nordöstra delar till östra raktnejlika Dianthus superbus är med sina Asien, även i områden med arktiskt klimat. djupt fransade, ljusröda kronblad en av Praktnejlika är en starkt hotad art enligt den Pvårt lands vackraste örter. Blomfärgen förteckning över rödlistade arter som Natur- varierar från tämligen mörkt rött över ljusrött vårdsverket fastställde i maj år 2000 (Gärden- till vitt med en rödlätt ton. Praktnejlika är fler- fors 2000). Den tillhör den grupp arter i Sverige årig och blommar från juli till september i södra vars överlevnad idag inte är säkerställd. Sverige. Arten är fridlyst i hela landet. Praktnejlika växer dels i Skåne och södra Förekomst och utbredning Halland, dels i Norrbotten i gränstrakterna Eberhard Rosén, professor och läkare i Lund, mot Finland. Utbredningen är resultatet av lämnade 1749 den första säkra uppgiften om att att arten haft två olika invandringsvägar till praktnejlika förekom i Sverige i sina Observa- Sverige, en sydlig från Europa och Danmark till tiones Botanicae (Weimarck 1958). Fyndplat- sen var Lund, närmare bestämt Östra Torn, som på den tiden var beläget strax utanför stadens bebyggelse. Praktnejlika fanns i mängd vid den nya vägen mot Skarhult. Carl von Linné fann under sin skånska resa 1749 praktnejlika den 23 juli i Norra Vram. ”En ört som jag icke sett i Sverige växa vilt sedan jag var i Kemi [idag i Finland],

Praktnejlika har fem cen- timeter breda, rosa och väldoftande blommor. Den blommar på sensommaren. Bilden är tagen på Stav- stens udde i augusti 2000. Foto: Jan Thomas Johans- son.

226 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 227 PRAKTNEJLIKA

Utbredningen av praktnejlika i Praktnejlika i Skåne. ˜ aktuell förekomst [current locality] , Sverige. ™ utgången [extinct] .

förrän jag kom hit till Nybygge vång”. Den för- finns vid Stavsten väster om Trelleborg och på sta rapporten om en halländsk förekomst (Elds- Lilla Hammars näs vid Falsterbohalvön (Kraft berga socken) lämnade Linné 1755 (Georgson 1987). Även vid Sveriges sydligaste udde, Smy- m.fl. 1997). gehuk, kan blomsterrikedomen vara relativt stor Praktnejlika har sedan dess rapporterats från när marken varit obetad något år. Övriga sju totalt ett hundratal platser i södra Sverige, cirka förekomster i Skåne och Halland är genomgå- åttio i Skåne (se kartorna ovan) och närmare ende små med ett fåtal plantor. I Norrbotten tjugo i Halland, den nordligaste i Veddige i Var- finns praktnejlika idag på tio platser, alla med bergs kommun. Material från många av fynd- små bestånd. platserna finns bevarat i museernas herbarier. Praktnejlika förekom fortfarande i mitten av De öppna markernas blomma 1800-talet ymnigt på flera platser i Halland och Praktnejlikan tillhör naturbetesmarken. Arten Skåne, men i början av 1900-talet hade många hör i södra Sverige hemma i odlingslandskapet växtplatser försvunnit (Weimarck & Weimarck och är knuten till mark med vegetation och 1985) och praktnejlika var redan då en av våra grässvålar som utvecklats och formats av betes- sällsyntaste växter. djur eller slåtter under många hundra år. Prakt- Praktnejlika förekommer idag på tio platser nejlika växer företrädesvis på öppen och sandig i södra Sverige, nio i Skåne och en i Halland. mark. På några platser i Skåne och Halland Inom tre av lokalerna finns två eller flera små växer den även i skogsbryn och gläntor i gles tall- delpopulationer. Landets största förekomster och ekskog. Det är då fråga om områden som

226 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 227 MATTIASSON PRAKTNEJLIKA tidigare har varit betesmarker och som ännu inte ska skogspopulationernas växtplatser visar stora helt vuxit igen. likheter med varandra. Backnejlika, fårsvingel, Sammanfattningsvis kan konstateras att kruståtel Deschampsia flexuosa, bergrör Calama- praktnejlika uppträder i flera olika miljöer och grostis epigejos och andra stråväxter är arter som tillsammans med många andra arter. Lövkvist följer praktnejlikan i fältskiktet. Vid Sandham- (1960) uppger att praktnejlika i Skåne växer eller maren växer den på något mer näringsrik mark, har vuxit i tre från varandra starkt avvikande ofta tillsammans med liljekonvalj Convallaria miljöer – grusiga havsstränder, torr skogsmark majalis. och kärrängar. I denna artikel behandlas de grusiga havsstrandområdena under rubriken Kärrängar Betesmark. Idag finns inte några kärrängar med praktnej- lika i södra Sverige. Ännu under 1940-talet Betesmark fanns sådana kärrängar på flera lokaler i mel- De två rikligaste förekomsterna av praktnejlika i lersta Skåne, bland annat i Trolleholmsområdet, landet finns på sanddominerade marker utmed Bosarp och Fyledalen men nejlikan försvann kusten väster om Trelleborg och på Lilla Ham- därifrån omkring 1950 när markerna gödslades mars näs. Den kan här lokalt vara helt domi- och kvävegynnade gräs konkurrerade ut örterna. nerande under blomningstiden. Backnejlika Dianthus deltoides, bockrot Pimpinella saxifraga Blomning och växtsätt och fårsvingel Festuca ovina är tre arter som ofta Växtintresserade människor som för första uppträder tillsammans med praktnejlika, såväl gången möter praktnejlika i full blom en vacker på moränmark som på mera sanddominerad högsommardag och som får se marken täckt av mark. Endast ett individ av praktnejlika blom- de fransiga, ljusröda blommorna får ett minne made 2001 på grusigt material vid skånska för livet. Sådana upplevelser kan idag bara före- sydkusten. komsterna vid Stavsten och Lilla Hammars näs I Skånes inland finns praktnejlika främst på i sydvästra Skåne erbjuda. Praktnejlika blommar artrika, sydexponerade och torra moränmar- från juli till september – den bästa blomningen ker, vanligtvis med betydande inslag av sand, brukar infalla i början av augusti. Under fjol- tillsammans med arter som solvända Helianthe- årets kartläggning upptäcktes dock det sista mum nummularium, backsippa Pulsatilla vulga- beståndet av praktnejlika i blom så sent som den ris, puktörne Ononis spinosa ssp. maritima och 20 oktober på en plats vid Sandhammaren där fältvädd Scabiosa columbaria. På något fuktigare arten tidigare under sommaren förgäves efter- moränmarker (nordsluttningar) ersätts de värme- sökts vid flera olika tillfällen. krävande torrängsarterna av bland annat röl- Praktnejlikan är uppenbarligen mycket lika Achillea millefolium, skogsklöver Trifolium omtyckt av betesdjuren och blir snabbt uppäten, medium, liten blåklocka Campanula rotundifolia, särskilt när betestrycket är hårt. Antalet blom- ängssyra Rumex acetosa, ljung Calluna vulgaris stjälkar – liksom färgprakten – varierar med och olika stråväxter. betestrycket. På obetad mark och välhävdad slåttermark har bestånden ofta 10–20 blom- Skogsmark stjälkar, på svagt betad mark 5–10, medan anta- I ek- och tallskogar vid Sandhammaren i syd- let sällan överstiger två när betestrycket är hårt. östra Skåne (Sandhammarens och Hagestads Även på igenväxande marker är blomstjälkarna naturreservat) finns små bestånd av praktnejlika få till antalet, ofta bara två eller tre. På grund av i bryn eller gläntor inom sju närbelägna områ- denna beteskänslighet är det svårt att fastställa den. Den halländska förekomsten vid Gull- antalet individ av praktnejlika på betesmark. branna i Eldsberga socken innehåller två små Än svårare är det att avgöra hur arten klarar bestånd i skogsgläntor. De skånska och halländ- sig på en växtplats om betestrycket varierar. I

228 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 229 MATTIASSON PRAKTNEJLIKA

Smygehuk blommade praktnejlika 1994 med Populationsförändringar över tusen stjälkar när växtplatsen det året inte Praktnejlika har under lång tid gått starkt till- betades av nötkreatur. Nästa år, när området baka inom hela sitt utbredningsområde i Sverige. återigen betades, noterades femtio blommande I Sydsverige är detta ett resultat av att många stjälkar. Ökningen av antalet blommande stjäl- växtplatser ändrat karaktär genom att hävden kar i Smygehuk (se tabell sid. 231) måste tolkas upphört och markerna erövrats av högvuxna som att betestrycket varit lägre 2001 – inte att gräs och örter. Genom gödsling har många arten har ökat i antal. På Lilla Hammars näs naturbetesmarker förvandlats till kulturbeten, är individantalet stort och betestrycket lågt. På vilket medfört att växtplatsen för praktnejlika Vellinge ängar är betestrycket så hårt att det förstörts – nejlikan förmår inte hävda sig i kon- vanligtvis är svårt att finna en enda blommande kurrensen med kulturgynnade arter. Utveckling- praktnejlika. en under de senaste femtio åren visar en fortsatt I skog och igenväxningsmarker, där ljus- tillbakagång, och inget tyder på att arten på tillgången är svag, är bestånden ofta glesa och någon av sina växtplatser har ökat i antal under utspridda – individen är inte lika tydligt tuvade denna tid. som på öppen mark. I brynen kan dock vege- tativa skott ibland bli mycket täta och närmast Försvunna bestånd mattbildande inom små områden. Att bestämma Sedan 1990 har två växtplatser för praktnejlika individantalet är svårt även i dessa miljöer. försvunnit i Skåne: Hyby och Klagshamn. I

Inga nya växtplatser Naturbetesmarkernas månghundraåriga gräs- Svårigheter vid frekvensbestämning svålar tyder på att praktnejlika funnits på dessa Kartläggningen av praktnejlika har skett platser under lång tid. Så är troligen också genom att förekomst och antal blommande fallet på inlandslokalerna i Gavelsbjer, Igelösa stjälkar noterats, ibland också individantal. och Lemmeströ, vilka kännetecknas av samma Antalsuppgifterna varierar från år till år bero- typ av grässvål, men där arten först upptäck- ende på bland annat årsmån, betestryck under tes under florainventeringarna på 1900-talet. året och närmast föregående år, tidpunkt för Flertalet växtplatser i Skåne och Halland har slåtter och rapportörens lokalkännedom. dock varit kända sedan 1800-talet. Nejlikan har Det är närmast omöjligt att i större bestånd uppenbarligen haft stor förmåga att överleva på genom en visuell besiktning eller översiktlig en lokal när den väl har etablerat sig på platsen, dokumentation fastslå om beståndet ökat eller minskat mellan två år. Även om blom- men har troligen inte lyckats etablera sig på ningen är rikligare ena året än det andra kan någon ny växtplats under hela 1900-talet i södra individantalet vara detsamma båda åren. För Sverige. att säkert kunna avgöra om någon förändring Att praktnejlika inte lyckats sprida sig till skett måste populationerna dokumenteras nya områden kan tyda på att det numera inte och följas kontinuerligt i varje bestånd under finns några lämpliga växtplatser i landskapet. längre tid. Artens utbredning inom ett område Näringstillgången i marken kan till exempel kan med fördel noteras i detalj på en karta, vara alltför hög för att nejlikan ska kunna kon- vilket gör det möjligt att vid ett senare tillfälle kurrera om utrymmet. Detta kan också vara fal- följa upp utvecklingen. Olika personer kan rapportera olika resultat let inom befintliga växtplatser, vilket både för- från samma område samma år. Detta kan bero hindrar nyetablering av plantor och leder till att på att plantorna har blivit avbetade mellan rap- individantalet sakta minskar på sådana lokaler. porteringstillfällena eller att antalet rapporte- I Norrbotten har arten däremot spontant rade delpopulationer från ett område skiljer lyckats etablera sig på nya växtplatser (vägkan- mellan olika personer. ter) under 1900-talet (Aronsson 1999).

228 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 229 MATTIASSON PRAKTNEJLIKA

Det frodiga beståndet nedan av prakt- nejlikor är fotograferat 1981 på Lilla Hammars näs vid Falsterbohalvön i syd- västligaste Skåne. Här finns en av de två ännu kvarvarande stora förekomsterna. Foto: Jan Thomas Johansson (nedan) och Kurt Ivarsson (vänster).

Hyby förstördes växtplatsen av kreaturstramp och arrendator utföras så att nejlikan gynnas. i samband med stödutfodring av djuren och i Växtplatsen ska hållas öppen genom årlig slåtter Klagshamn har växtplatsen fått växa igen. I den i oktober. Trots överenskommelsen kan konsta- allt mörkare miljön har nejlikan inte kunnat teras att praktnejlika fått sitt utbredningsområde överleva. kraftigt inskränkt. Under de senaste drygt tio På Kungsmarken öster om Lund, inte långt åren har arten försvunnit från ungefär 40 % av från Roséns ursprungliga fyndplats i Östra Torn, det utbredningsområde den hade 1989. har praktnejlika inte setts sedan 1999. Även om I Igelösa, nordost om Lund, har beståndet av arten periodvis varit försvunnen från området, praktnejlika, som växer på en fornlämning mitt har den alltid förr eller senare återkommit. Det i åkermarken, minskat från nio individ 1977 till måste dock noteras att vegetationen på växtplat- sex individ 1989 till bara två individ 2001. sen blivit allt frodigare med åren. Försvinnande bestånd Minskande bestånd De glesa och sandiga skogsområdena i södra Vid Stavsten, där Trelleborgs golfklubb har en Halland och sydöstra Skåne har tidigare varit bana, växer praktnejlika på torra, sandiga höjd- öppna och äldre rapporter berättar att praktnej- ryggar mellan golfhålen. Skötseln av banan ska lika förr förekom rikligt. När träd och buskar enligt en överenskommelse mellan markägare

230 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 231 MATTIASSON PRAKTNEJLIKA

Antal blomstjälkar av praktnejlika i södra Sverige 1977–2001. Betesmark: lokalerna 2, 4, 5, 7, 8, 11. Slåttrad mark: 3, 9, 10. Skogsmark: 1, 6, 12. Veg.: enbart vegetativa skott noterades. Number of flowering stems of Dianthus superbus at 12 localities in south Sweden.

Upptäckt 1977 1985 1989 1995 2001 Anmärkning

Skåne 1. Sandhammaren* 1838 – 37 95 31 150 28 individ 2001 2. Smygehuk 1838 5 10 25 50 >500 Ca 100 ind. 2001 3. Stavsten 1870 >1000 >1000 >1000 >1000 >1000 Stort antal individ 4. Lilla Hammars näs 1866 >1000 >1000 >1000 >1000 >1000 Stort antal individ 5. Vellinge ängar 1887 – 5 – – 1 Hårt betad mark 6. Klagshamn 1932 100-tals 25 4 Veg. 0 Utgången 2000 7. Lemmeströ 1945 – 2 15 25 20 9 individ 2001 8. Hyby 1895 – – 3 0 0 Utgången 1992 9. Kungsmarken 1835 – – 0 – 0 Senast sedd 1999 10. Igelösa 1956 1000 100 100 10 13 2 individ 2001 11. Gavelsbjer 1972 – – – 5 50 7 individ 2001 Halland 12. Gullbranna 1818 – – – 24 150 Ca 10 individ 2001 *Årsrapporterna omfattar olika antal delpopulationer.

vuxit upp har populationen både minskat i större 2001 än tidigare (beroende på att antalet omfång och splittrats upp i flera små bestånd. kartlagda bestånd växlar mellan åren och först Praktnejlika har på sikt små möjligheter att 2001 omfattade samtliga sju delbestånd), har överleva i en skog där både träd, buskar och individantalet i populationen som helhet gått fältvegetation sakta men säkert sluter sig. Berg- tillbaka. Alla delbestånden har svaga och mycket rör har i sen tid konkurrerat ut praktnejlikan små förekomster. Två av delbestånden har under från växtplatser i närheten av nu befintliga loka- en tioårsperiod minskat från tio till vardera två ler i både Halland och Skåne. Bergröret fortsät- individ 2001. ter sin expansion i båda landskapen och utgör på några platser ett påtagligt hot mot praktnej- Naturreservat likan. Arten behöver hjälp för att överleva. De Gavelsbjer, Kungsmarken, Sandhammaren och halländska lokalerna hävdas genom årlig slåtter Hagestad i Skåne samt Gullbranna i Halland är för att förhindra igenväxning (främst av träd, samtliga naturreservat. Arten är hårt trängd i buskar, hallon och bergrör) och därigenom alla dessa områden och förekommer bara i små skapa ljus och utrymme för nejlikan. Ökningen bestånd. I Gullbranna slås vegetationen liksom av antalet blommande stjälkar efter 1995 är ett på Kungsmarken. Ängsmarken på Gavelsbjer resultat av en kraftigt ljushöjande röjning som betas, medan skogsområdet kring Sandhamma- gjordes hösten 1994 då endast två blommande ren får sköta sig själv. stjälkar stod att finna. Praktnejlika har ingen framtid i naturreser- Både i de halländska och skånska skogsom- vatens skogsområden om inte dessa hålls öppna rådena har individantalet successivt minskat genom landskapsvårdande åtgärder på det sätt sedan 1990. Även om antalet blommande som nu sker inom Naturskyddsföreningens stjälkar vid Sandhammaren enligt tabellen är naturreservat i Gullbranna.

230 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 231 MATTIASSON

Skydda och utöka praktnejlikans växt- Gärdenfors, U. (red.) 2000. Rödlistade arter i Sverige platser 2000. – ArtDatabanken, SLU. Jonsell, B. (red.) 2001. Flora Nordica 2. – Bergianska Under 1990-talet har 20 % av de sista växtplat- stiftelsen, KVA. serna för praktnejlika i södra Sverige försvunnit Kraft, J. 1987. Falsterbohalvöns flora. Växterna vid samtidigt som andra förekomster naggats i kan- kusten mellan Malmö och Trelleborg. – SBF-för- ten för att tillgodose olika samhällsintressen. På laget. flera lokaler minskar populationerna. Fortsätter Lövkvist, B. 1960. Om några sällsynta växter och deras tillbakagång. – Skånes Natur Årsbok 1960: utvecklingen mot allt färre växtplatser, allt min- 373–380. dre bestånd och ingen nyetablering är det bara Weimarck, H. 1958. Bidrag till Skånes Flora. 52. en tidsfråga innan praktnejlikan försvunnit från Utforskningen av Skånes Flora. – Botaniska Noti- flertalet kvarvarande sydsvenska lokaler. ser 111: 81–122. Praktnejlika har uppenbarligen svårt att Weimarck, H. & Weimarck, G. 1985. Atlas över Skå- nes flora. – SBF-förlaget. sprida sig till nya områden och därför är det nödvändigt att genom aktiva och målmedvetna ABSTRACT åtgärder skydda och bevara de få växtplatser Mattiasson, G. 2002. Praktnejlika i södra Sverige. som finns kvar. Samtidigt bör man inleda försök [Dianthus superbus in south Sweden.] – Svensk Bot. att skapa nya växtplatser för arten. Om prakt- Tidskr. 96: 226–232. Uppsala. ISSN 0039-646X. nejlika i fortsättningen ska tillhöra landets flora The former and present-day status of Dianthus och kunna utveckla livskraftiga populationer superbus in south Sweden is presented. Over the krävs ett riktat och starkare samhälleligt stöd för last 250 years the species has been recorded on ca detta ändamål. Det är en nationell angelägen- 100 localities in the provinces of Skåne and Halland. het att praktnejlika kan bevaras i södra Sverige. Localities considered to have been newly colonized have not been found in the last one hundred years. Today, D. superbus exists at ten sites, two of which still have large populations while the rest are small • Jag har under sommaren 2001 besökt alla or very small and fragmented. Active management kända aktuella växtplatser för praktnejlika i measures need to be taken to protect and preserve södra Sverige liksom platser i Skåne där nejlikan the few remaining populations. funnits efter 1950. Många personer har välvilligt hjälpt mig i detta arbete: Sune Einarsson, Kjell Georgson, Kurt Ivarsson, Henrik Johansson, Göran Mattiasson Kjell-Arne Olsson, Majwi Rosquist, Ida Schön- är vice ordförande i feldt och Bengt Örneberg. Uppgifter om prakt- Svenska Botaniska nejlika i Skåne 1977 har Helge Rickman redo- Föreningen, styrelse- visat till Projekt Linné. Berit Abrahamsson var ledamot i Lunds Bota- floraväktare för praktnejlika i Skåne 1989–1995. niska Förening och Lennart Stenberg, Projekt Skånes Flora, Lunds Floraväktare i Skåne. Botaniska Förening, ArtDatabanken vid Lant- Göran är också leda- bruksuniversitetet i Ultuna samt Floraväktarna mot i ArtDatabankens i Halland och Skåne har ställt uppgifter om floravårdskommitté praktnejlika till mitt förfogande. Till alla som för kärlväxter. på olika sätt medverkat i detta arbete – tack! Adress: Torkel Höges gränd 15, 224 75 Lund Telefon: 046 – 12 99 35 Citerad litteratur Aronsson, M. (red.) 1999. Rödlistade kärlväxter i Sverige. Artfakta. – ArtDatabanken, SLU. Georgson, K. m.fl. 1997. Hallands flora. – SBF-för- laget.

232 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) FÖRENINGSNYTT FÖRENINGSNYTT FÖRENINGSNYTT FÖRENINGSNYTT Årsmötet 2002

Protokoll fört vid Svenska Botaniska Förening- Till revisorssuppleanter omvaldes Ingemar Her- ens årsmöte den 28 juni 2002 på Frostavallen i ber och Åke Nilsson. Höör i samband med botanikdagarna i Skåne. § 9 § 1 Till valberedning omvaldes Mora Aronsson, Ordföranden Margareta Edqvist förklarade års- Erik Ljungstrand och Gun Ingmansson. Mora mötet öppnat. Aronsson är sammankallande. § 2 § 10 Till ordförande för mötet valdes Henrik Johans- Årsmötet följde styrelsens förslag angående son. Till sekreterare för mötet valdes Evastina höjning av årsavgiften med 20 kr till 295 kr Blomgren. inom Sverige. Motsvarande uppräkning görs för § 3 utländska medlemmar. Till att jämte ordföranden justera protokollet § 11 valdes Alf Porenius. Styrelsen har undersökt möjligheten att publicera § 4 medlemsmatrikeln på nätet men funnit detta Mötet förklarades behörigen utlyst. ogörligt. I stället erbjuds medlemmarna möjlig- heten att från kansliet beställa matrikel i digital § 5 form på diskett eller via e-post. Ny tryckt matri- Verksamhetsberättelsen har varit publicerad i kel kommer att distribueras i slutet av år 2003. SBT och lades till handlingarna. Den ekonomiska berättelsen kommenterades av § 12 kassören. Presentation av stipendiaterna gjordes redan för- sta kvällen under botanikdagarna. § 6 Det förelåg två revisionsberättelser, en avseende § 13 det ekonomiska och en avseende föreningens Botanikdagarna år 2003 äger rum i Norrbotten. verksamhet. Båda upplästes av den närvarande Claes Hammarsjö meddelade att det sannolikt revisorn, Britt Snogerup. blir i mitten av juli. Resultat- och balansräkningarna per 2001-12-31 § 14 fastställdes och styrelsen beviljades ansvarsfrihet Evastina Blomgren tackade medlemmarna för för det gångna året. visat engagemang i De Vilda Blommornas Dag § 7 och redogjorde kortfattat för erfarenheter från Till ordförande i föreningen omvaldes Marga- genomförandet. reta Edqvist. § 15 § 8 Margareta Edqvist informerade om Till medlemmar i styrelsen omvaldes Evastina • läget för årets växt Mosippan och bad om för- Blomgren, Anders Bohlin, Helena Gralén, Olof slag för ny växt till nästa år Janson, Thomas Karlsson, Göran Mattiasson, • exkursionen kring temat Stora träd Kjell-Arne Olsson och Staffan Åström. • höstens föreningskonferens Mats Karström och Ida Schönfeldt hade undan- • det pågående arbetet inom artportalen med bett sig omval. Som ny i styrelsen invaldes Åsa att presentera kärlväxter på nätet. Lindgren, Stockholm. § 16 Till revisorer för föreningen omvaldes Jan-Olov Ordföranden förklarade årsmötet avslutat. Sandberg och nyvaldes Hans Thulin, Taberg, Vid protokollet eftersom Britt Snogerup undanbett sig omval. Evastina Blomgren

SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 233 KÄRLVÄXTNYHETER III

Boerstånds Senecio inae- quidens, en invandrare från södra Afrika. Bilden är tagen 1993 i Arlöv utanför Malmö och visar det första, majestätiska exemplaret. Sju år sena- re fanns över sexhundra exemplar på platsen. Foto Åke Svensson. Nyheter i den svenska kärl- växtfloran III. Fjällgröneväxter – korgblommiga

Thomas Karlsson fortsätter här att presentera meningen att de ska återspegla släktskapen, dvs. nytillskott i den svenska kärlväxtfloran sedan innehålla alla avkomlingar till en viss förfader 1997. Några nya familjeavgränsningar introdu- och ingenting annat. ceras också – bland annat har Linné äntligen Antalet för landet nya växter är denna gång fått en växtfamilj uppkallad efter sig! 64; 23 av dessa tycks inte ha publicerats tidigare (de listas i Abstract i slutet av artikeln). De flesta THOMAS KARLSSON är förvildade prydnadsväxter; andra har kom- mit in med transporter av olika slag. Endast tre edan förteckningen över svenska kärlväx- kan bedömas vara bofasta, brokgyckelblomma ter trycktes i SBT (T. Karlsson 1998) har Mimulus guttatus × luteus, prakttoppklocka Såtskilligt hänt. Liksom tidigare (T. Karls- Campanula glomerata ’Superba’ och knappstånds son 2002a, b) utformas denna presentation av Senecio jacobaea ssp. dunensis. nytillskott som ett tillägg till förteckningen från 1998. Jag har även gjort några justeringar på Diapensiaceae – fjällgröneväxter Galax. Rätt auktor på släktnamnet: Sims familjenivå i linje med det nya växtsystem som har presenterats i SBT (Bremer & Bremer 2000). Ericaceae – ljungväxter Tanken bakom detta system är att grupperna ska Vaccinium corymbosum, amerikanskt blåbär, tidigare vara så naturliga som möjligt – naturliga i den noterad som kulturflykting från Danmark, har nu

234 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 235 KÄRLVÄXTNYHETER III

Klocktobak Nicotiana langsdorffii odlas som ettårig för sina ovanligt formade, limegröna blommor. Bil- dens exemplar växte på Hultaledens trädgårdstipp vid Ronneby. Foto Åke Svensson 2000.

även dokumenterats från Sverige. Arne Broman fann år 2000 ett 1,4 meter högt exemplar i en lövskogs- backe (ödetomt sedan 1960-talet) i Sk Munka- Ljungby: 500 m VNV Rössjöfors (3C 8f 18 04; belägg i S, !ThK). Kvarstående (status +). – För- utom genom storleken utmärks arten av att fruk- terna är gyttrade i grenspetsarna (lättplockade!). Vaccinium macrocarpon Aiton, amerikanskt tranbär, infogas. Denna art, som är lite grövre än våra inhemska tranbär och har upp till 2 cm långa, mer jämnt elliptiska blad, odlas för frukterna. Den är ännu inte funnen i Sverige, men väl i Danmark, VJy Fanø: Sandflod Hede (Tranberg 2000, med färgbild). I källan anges inte hur pass etablerad den är.

Empetraceae – kråkbärsväxter Familjen Empetraceae utgår och släktet Empetrum överförs till Ericaceae, ljungväxter (Anderberg 1993).

Theophrastaceae – teofrastaväxter Denna för Norden nya familj infogas mellan familjer- na ljungväxter Ericaceae och viveväxter Primulaceae. I familjen ingår endast ett släkte, bungar Samolus,

Röd sköldpaddsört Chelone lyonii, från sydöstra USA, har blivit funnen några gånger på trädgårdsutkast. Detta exemplar är från Härlövstippen utanför Kristian- stad. Foto Åke Svensson 2000.

SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 235 KARLSSON KÄRLVÄXTNYHETER III tidigare placerat i Primulaceae (se under denna familj för kommentar).

Myrsinaceae – ardisiaväxter Denna familj, som också är ny för den nordiska floran, infogas mellan ljungväxter Ericaceae och viveväxter Primulaceae och efter Theophrastaceae (se ovan). Till ardi- siaväxterna hör de tidigare till Primulaceae förda släktena mirar Anagallis, strandkry- por Glaux, lysingar Lysimachia och skogs- stjärnor Trientalis – se närmare kommentar under Primulaceae. Anagallis monelli, praktmire. – Denna art, som har ett upprätt växtsätt och cen- timeterstora, vanligen blå blommor, är spontan i sydvästra Europa och Nord- afrika och odlas hos oss till prydnad. 1998 påträffade Henry Gudmundson den som ny för Sverige, tillfälligt förvil- dad på en jordtipp i Srm Brännkyrka: Skarpnäck (Karlén 1998). Belägg i S, Vitlysing Lysimachia clethroides är lätt att känna igen !ThK. på sina vita blommor i lutande klase. Bilden visar Lysimachia clethroides, vitlysing, är nu även funnen ett odlat exemplar. Foto Bengt Nilsson. i Sverige. Roger Karlsson såg den år 2000 i Klm Västervik på jord som sopats upp från stadens gator (R. Karlsson 2000). Belägg i S, !ThK. – Den eleganta arten, från östra och sydöstra Asien, heim 1957. Den är ursprunglig i södra Spanien, odlas ibland som prydnadsväxt. Den är knappt Nordafrika och sydvästra Asien. Liksom blårisp meterhög och har små, vita blommor i tät, över- L. sinuatum ssp. sinuatum, som också odlas som hängande klase. eternell, har den bukttandade blad och vingade Lysimachia nummularia, penningblad, bedömer blomställningsgrenar. Blårispen är dock flerårig Torbjörn Tyler (personligt meddelande) som och har brett vingade stjälkar, medan L. thouinii, ursprunglig i delar av Skåne, och den betraktades som här föreslås få namnet sommarrisp, är ettårig som sådan även av Weimarck (1963). Symbolen och har kantiga eller nästan trinda stjälkar. bör alltså ändras från ring till fylld cirkel. Oleaceae – syrenväxter Primulaceae – viveväxter Forsythia suspensa är inte funnen förvildad i Sverige. I en studie, baserad såväl på DNA som på morfolo- Uppgiften i listan baserades på två opublicerade giska karaktärer (Källersjö m.fl. 2000), visade det sig uppgifter från södra Sverige, men dessa grundades att familjen Primulaceae, viveväxter, har avgränsats på felbestämning och har senare redovisats som oriktigt från de närstående familjerna Theophrasta- hybridforsythia F. ×intermedia. Det ska alltså inte ceae och Myrsinaceae. Man får en naturlig grupp om vara någon statussymbol före artnamnet. – Arten man slår samman alla tre familjerna till en, men de och dess varietet kvarstår dock på grundval av en citerade författarna rekommenderar att man bibehål- uppgift från Norge (Lid & Lid 1994). ler dessa med ändrad avgränsning. Då måste släktet Ligustrum ovalifolium Hassk., bredbladig liguster, är Samolus föras till Theophrastaceae och Anagallis, nu också känd från Sverige. Denna prydnads- Glaux, Lysimachia och Trientalis till Myrsinaceae. buske från Japan skiljs från liguster L. vulgare Kvar i Primulaceae blir Androsace, Hottonia, Primula – förutom genom blomkaraktärer – genom sina och Soldanella. mindre håriga kvistar och tydligt bredare blad. Den blev funnen av Erik Ljungstrand 1998 i BhG Plumbaginaceae – triftväxter Rönnäng: NO om Rönnängs damm (Anonym Limonium thouinii (Viv.) O. Kuntze infogas. 1998a). Exemplaren var vid fyndtillfället små men – Denna art odlas enligt Lid & Lid (1994) till har nu vuxit till sig och fått arttypiska blad; den ”tørrbukettar” och är enligt samma källa funnen har ännu inte börjat blomma men bestämningen tillfälligt förvildad på en skräphög i ST Trond- får ändå anses säker. – Tillfällig (status +).

236 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 237 KARLSSON KÄRLVÄXTNYHETER III

Syringa ×prestoniae McKelvey, prestonsyren, infogas. Polemoniaceae – blågullsväxter En i kultur uppkommen hybrid mellan de två öst- Eriastrum virgatum fick det svenska namnet trådgilia asiatiska arterna hängsyren S. reflexa och ullsyren (bladen är enkla och trådsmala) i Västergötlands S. villosa; den har ärvt den förstnämndas lutande flora (Bertilsson m.fl. 2002), och släktet Eriast- blomklasar. Funnen av Uno Milberg i Vrm Karl- rum får här namnet trådgilior. – Artens statusbe- skoga: mellan Kilstabäcken och järnvägen under teckning bör dock ändras till ett frågetecken. Fyn- E18, kvarstående på sedan länge bortbyggd tomt, det gjordes 1920 i BhG Göteborg: Gullbergs gärde publicerad av Nilsson (1999). Belägg, samlade av av Folke Lundberg och publicerades av Harald Owe Nilsson 2002, i S. Fries (1927) under namnet Navarretia virgata. Det finns ett herbarieark i GB från 1920 samlat av Apocynaceae – oleanderväxter Lundberg, ej namnsatt av insamlaren men så små- Nerium L., oleandrar, och arten N. oleander L., ole- ningom (med tvekan) bestämt till bollgilia Gilia ander, infogas. – Arten hör hemma i medelhavs- capitata av Carl Blom. Troligen är detta belägget området och odlas hos oss som krukväxt. Två för uppgiften, även om namnet Navarretia virgata exemplar blev funna i Sk Höja: Ängelholms träd- inte förekommer på etiketten. Ett ark i S, etiket- gårdstipp (3C 7d 22 13) år 2000 (Broman m.fl. terat som Navarretia virgata och samlat på samma 2001); belägg i S. – Även som icke blommande lokal 1924 av Fries, var också bollgilia (det. ThK är denna buske lätt att identifiera på de motsatta 2001). eller kransställda, långsmala, helbräddade bladen Gilia achilleaefolia, fjädergilia. Epitetet bör i enlighet som innehåller mjölksaft. med nomenklaturkodens regler skrivas achilleifolia. Asclepiadaceae – tulkörtsväxter Familjen Asclepiadaceae utgår. Familjen kan inte upprätthållas sedan DNA-studier avslöjat att den utgör en specialiserad gren inom Apocynaceae, ole- anderväxter (Sennblad & Bremer 1996). Dess släkte och arter överförs till Apocynaceae. Vincetoxicum rossicum (Kleopow) Barbar. är det kor- rekta namnet på brun tulkört, som i listan (och i Lid & Lid 1994) provisoriskt kallades V. fuscatum (Gram 1995). Den är okänd från Sverige men helt naturaliserad på kalkgrund i trakten av Oslo.

Rubiaceae – måreväxter Galium rivulare Boiss. & Reut. – Denna späda måra från sydvästra Europa har rapporterats från Srm Tyresö: Trollbäcken (Rydberg & Wanntorp 2001). Henry Gudmundson fann växten 1995 vid en nyanlagd cykel- och gångbana; troligen var den inkommen med gräsfrö. Nu är den försvunnen (Henry Gudmundson muntligen). Belägg finns i S; bestämningen har jag själv gjort, men den är preliminär och borde ha prövats av specialist före publicering – fyndet ter sig ytterligt osannolikt. Tills vidare bör nog status anges med ett fråge- tecken. Galium schultesii Vest, slöjmåra, infogas. Den är inte känd som vild från Sverige men är funnen som ursprunglig på en plats i V Lojo i Finland (Hämet- Ahti m.fl. 1998). Det svenska namnet anspelar på att blomställningen är mycket luftig – blomskaf- ten är långa och hårfina. Arten påminner mest om stormåra G. album men bladen är smalt ellip- tiska (bredast på mitten) och ljusare undertill. Slöjmåra Galium schultesii på en lokal i Lojo, sydväs- tra Finland – något så ovanligt som en nyupptäckt, ursprunglig nordisk art! Foto Bengt Nilsson 2001.

SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 237 KARLSSON KÄRLVÄXTNYHETER III

Tre skånska skattor Solanum. Uppe till vän- ster himmelsöga Solanum rantonnetii, en träd- gårdsväxt från Sydamerika, här på en jordtipp i Oxie utanför Malmö. Foto Bengt Nilsson 2001. Trädtomat Solanum betaceum, till vänster, når inte blomning i det fria på våra breddgrader. Man kan känna igen den på att bladskivans basala lober går lite om lott över bladskaftet. Linanthus androsaceus, barrgilia, är nu funnen även Notera också den röda nyansen i bladverket. i Sverige som tillfälligt förvildad (status +): SmI Detta exemplar växte på Härlövstippen utan- Säby: Säbydal, sydvästra gården (7E 5j 02 21), för Kristianstad. Foto Åke Svensson 2000. 1998 Jörgen Josefsson (S, det. ThK). – Enligt finnaren var den ”köpt på fröpåse [under det Känguruäpple Solanum laciniatum, ovan, en synonyma namnet Leptosiphon hybridus] och har prydnadsväxt från Australien, har karakteris- visat sig självså sig mycket flitigt i rabatter och på tiskt loberade blad och stora, bleklila blom- grusgång, även ut på en komposthög”. Det är en mor. Detta exemplar är från Måselycke i S:t ettårig, borsthårig art; bladen är djupt handflikiga Olof i sydöstra Skåne. Foto Åke Svensson med mycket smala flikar. Blommorna sitter i 1997. stjälktopparna och har skålformigt, gult bräm och flera cm lång, ytterst smal, rödaktig pip. Navarretia intertexta fick det svenska namnet nät- navarretia i Västergötlands flora. – Bladens många

238 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 239 KARLSSON KÄRLVÄXTNYHETER III

Höstöga Coreopsis verticillata har djupt och smalt flikiga blad (flikarna gör intryck av krans- ställda, smala, hela blad). Odlat exemplar. Foto Bengt Nilsson.

smala flikar bildar ett nätverk; jämför art- epitetet, som betyder ihopflätad.

Convolvulaceae – vindeväxter Convolvulus betonicifolius fick namnet raggvinda i Västergötlands flora på grund av att den är tätt och långt strävhårig. Cuscuta approximata fick namnet nätsnärja i Västergötlands flora eftersom fodret är starkt nätnervigt, en tydlig skiljekaraktär mot våra andra arter av släktet. Ipomoea coccinea L., stjärnvinda, infogas. Den har blivit funnen i Norge, i Vf Larvik: Stub- berud på utfyllnad 1999 (Grøstad m.fl. 2002). Ipomoea hederacea, luden praktvinda, är även funnen i Sverige. Den samlades i BhG Göte- borg: Ringön 1961–64 av Carl Blom enligt belägg i GB, LD och S, men publicerades inte förrän i Västergötlands flora. Både den helbladiga och den flikbladiga formen finns samlade. – Tillfällig (status +), troligen inkommen med sojabönor liksom i Norge (Grøstad m.fl. 2002). Ipomoea tricolor Cav., blomman för dagen, info- grusgång vid infarten till staden av Örjan Nils- gas. Denna hos oss ettåriga prydnadsväxt från son (muntlig uppgift, augusti 2002). – Tillfällig tropiska Amerika blev först funnen i SmI Tingsås: (status +). Elsemåla (Tingsryds soptipp) 1999 (belägg i S, Anchusa undulata L., som här får det svenska namnet samlat av Nadja Niordson, det. Erik Ljungstrand). vågbladig oxtunga, infogas. Växten är ganska lik Anders Svenson fann den år 2000 i Srm Bränn- oxtunga A. officinalis men har trubbiga foderfli- kyrka: Högdalstippen på sopsand SV om entrén kar, som i frukt är kortare och mera triangulära (belägg i S, !ThK). – Från purpurvinda I. purpu- än hos oxtunga. Lasse Thorán fann arten 1999 rea, den andra ofta odlade arten av släktet, skiljs på skräpmark i Upl Solna: Haga vid fjärilshusen den lätt på att hela växten är kal. (belägg i S, det. ThK). Tillfällig; sannolikt förvil- dad (status +). Hydrophyllaceae – indiankålsväxter Heliotropium curassavicum fick namnet köttheliotrop Phacelia ciliata fick det svenska namnet lavendelface- i Västergötlands flora. Växten har tjocka, köttiga lia redan av Hylander (1948). Svengunnar Ryman blad till skillnad från övriga i Sverige funna helio- tackas för detta påpekande. troper. Heliotropium dolosum fick i samma bok namnet Boraginaceae – strävbladiga knutheliotrop, eftersom foderflikarna böjer sig upp, Anchusa arvensis ssp. orientalis, orientalisk fårtunga, knyter sig, omkring frukten. blev funnen i Sverige redan 1963 av Carl Blom Heliotropium suaveolens ssp. bocconei är endemisk för vid kvarnen Tre Lejon i BhG Lundby (belägg i Italien och fick därför i Västergötlands flora nam- GB), men fyndet publicerades inte förrän i Väster- net italiensk heliotrop. götlands flora (Bertilsson m.fl. 2002). Dessutom Lappula marginata (Lehm.) Gürke är det korrekta insamlades den år 2000 i Upl Östhammar på en namnet på hönspiggfrö.

238 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 239 KARLSSON KÄRLVÄXTNYHETER III

Myosotis scorpioides var. praecox, praktförgätmigej, sågs den där på nytt efter grävningsarbeten men ändras till M. scorpioides ssp. praecox (Hülph.) är nu åter försvunnen på grund av nyanläggning. Dickoré – i en översyn av våtmarksförgätmigejer- Kanske finns arten i fröbanken i marken, men na i Tyskland (Dickoré i Wisskirchen & Haeupler den bör ändå betraktas som tillfällig (status +). 1998) accepteras denna sällsynta östersjöendem – Rune Svensson tackas vamt för uppgifter om som underart. (M. scorpioides var. scorpioides änd- förekomsten. ras då också till underart.) Glechoma hirsuta, stor jordreva, är bofast (status ) på Plagiobothrys fulvus fick i Västergötlands flora det sin enda kända nordiska lokal, SmI Berg: 150 m svenska namnet brungul tiggarstav; epitetet är en NNO Berghem (5E 7g 05 13). Redan när Allan direkt översättning av det latinska. Nicklasson upptäckte växten 1989 var den riklig; Plagiobothrys stipitatus fick i samma bok namnet grov vid återbesök 2001 (ThK) befanns den vara spridd tiggarstav. Växten har betydligt tjockare stjälk än inom ca 200 m2 i gles lövblandskog på mullrik, tiggarstav P. scouleri. något översilad mark på en plats för tidigare Pulmonaria affinis × rubra infogas. Hybriden mellan bebyggelse. Belägg finns i LD från det första besö- fransk och röd lungört noterades, med viss reser- ket, i S från det andra. – Arten är grövre än jord- vation, vid Ekely i Ak Oslo 1999: ”noen tuver med reva G. hederacea; blomfodret är 7–10 mm långt mer rødblå, skittenrøde blomster som muligens er och har syllika tänder (hos jordreva är det högst hybriden mellom disse to” (Berg 2000). 6,5 mm och har triangulära tänder). Lallemantia iberica fick i Västergötlands flora namnet Verbenaceae – verbenaväxter småblommig azurläpp; den är mycket småblommi- Glandularia ×hybrida, trädgårdsverbena, en i kultur gare än övriga i Norden funna arter av släktet. uppkommen hybrid mellan flera sydamerikanska Lallemantia peltata fick i samma bok heta sköldazur- arter, känns igen på sina smalt triangulära, tan- läpp, eftersom blommornas stödblad är mycket dade blad. Den blev funnen 2001 på Landskrona stora och runda. soptipp i Sk av Erik Ljungstrand och Åke Svens- Lamiastrum galeobdolon ssp. montanum (Pers.) son (belägg i S). En tidigare uppgift, från BhG Ehrend. & Polatschek infogas. Denna mellaneuro- Göteborg (Herloff 2000), är oriktig och grundas peiska ras, som här får namnet berggulplister, har på G. pulchella, mossverbena (Anonym 2001). mer långsträckta och vassare sågade stjälkblad än – Tillfällig (status +). vanlig gulplister ssp. galeobdolon. Till skillnad från Verbena bracteata fick i Västergötlands flora namnet praktgulplister ssp. speciosum har den inga eller spärrverbena (blommornas stödblad är rakt utspär- bara svaga vita teckningar på bladen. Rasen är än rade och mycket påfallande). så länge inte funnen förvildad i Sverige men det finns en uppgift från Norge, Ak Oslo: Ekely (Berg Lamiaceae – kransblommiga 2000). Agastache foeniculum (Pursh) Kuntze, anisisop, info- Leucas är ett stort och mångformigt släkte från gas. Anders Svenson fann arten 1994 på bar grus- Gamla Världens tropiker. Det står nära dån Gale- inblandad jord på soptippen Ullnabacken i Upl opsis och får här det svenska namnet tropikdån. Täby (10I 9g 17 23). Belägg, det. ThK, finns i Leucas martinicensis fick i Västergötlands flora det Anders Svensons personliga herbarium. – Från den svenska namnet bolldån – de stora och täta blom- oftare funna koreanska anisisopen A. rugosa skiljer ställningarna är klotrunda. den sig genom att bladens undersidor är vitaktiga Mentha arvensis ssp. arvensis, vanlig åkermynta, info- av ytterst täta, korta, tilltryckta hår och genom att gas, och artens statusbeteckning flyttas till denna bladbasen är tvär eller brett rundad. Hos koreansk underart. anisisop är bladundersidan grön (glesare hårig Mentha arvensis ssp. piperascens (Holmes) Hara info- av ej helt tilltryckta hår) och bladbasen är ofta gas i stället för listans Mentha haplocalyx. Det hjärtlik. svenska namnet på denna ostasiatiska ras är japan- Agastache urticifolia utgår. Belägget är ett vitblommigt mynta; den skiljer sig från ssp. arvensis genom sina exemplar av koreansk anisisop A. rugosa, det. ThK spetsiga fodertänder. Tillfällig (status +). 2000. Ocimum L., basilikor, och arten Ocimum basilicum Galeopsis pubescens får det svenska namnet rosen- L., basilika, infogas. Äntligen föreligger en säker dån, föreslaget av Jan Thomas Johansson (2000) uppgift om denna allmänt odlade kryddväxt. Erik – arten har varmt rosenröda, stora blommor. Ljungstrand fann den 29 augusti 2002 på Tagene Enligt uppgift fanns den ettåriga arten i slutet av soptipp i BhG Säve, 8 ex, 3 blommande (2 även i 1980-talet vid genetiska institutionen i Lund, san- frukt); utfyllnad med blandat bygg- och hushålls- nolikt efter Arne Müntzings experimentodlingar avfall (belägg i GB). Blommorna är mycket karak- som pågick åtminstone in på 1950-talet. 1998–99 teristiska genom att ståndarna är tryckta mot den

240 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 241 KARLSSON KÄRLVÄXTNYHETER III

stora underläppen och uppåtböjda i spetsen. De Lycopersicon, tomater, kan inte upprätthållas som ett ser därigenom uppochnervända ut. – Tillfällig. släkte skilt från skattor Solanum. DNA-studier Physostegia virginiana, drakmynta, tidigare noterad har visat att tomat och potatis är betydligt när- från Danmark, är nu även funnen i Sverige, näm- mare släkt än exempelvis potatis S. tuberosum och ligen i Sk Munka-Ljungby (3C 8e 22 43), jordhög besksöta S. dulcamara (Bohs & Olmstead 1997). i grusgrop, 1997 Arne Broman (Anonym 1998b). Följande ändringar måste därför göras: Den har också rapporterats från Vg Falköping ca Lycopersicon esculentum, tomat, ändras till Solanum 2000, skräpmark, Lennart Sundh (Sundh 2001). lycopersicon L. Troligen var den i båda fallen tillfälligt spridd Lycopersicon pimpinellifolium, vinbärstomat, ändras från odling (status +). Drakmyntan är en meter- till Solanum racemiflorum (Lange) Dunal hög nordamerikansk ört med smalt lansettlika, Nicotiana langsdorffii Weinm., klocktobak, infogas. vasstandade blad och stora, vita, lila eller rosa Denna ettåriga art, från Brasilien, Argentina och blommor i täta, smala ax i grenspetsarna. Chile, har på senare tid börjat odlas till pryd- Prunella grandiflora × vulgaris bör betraktas som nad. De grönaktiga blommorna har en markant bofast och ursprunglig (status ). Hybrider mel- utvidgning i översta fjärdedelen av kronpipen och lan praktbrunört och brunört är ej sällsynta på ett ganska litet bräm med korta, brett avrundade Gotland och kan bilda upp till 40% av bestånden lober. Första fyndet gjordes av Åke Lindström (Högström 1999). Fertiliteten är ganska god och 1995 i Nrk Örebro: 200 m VSV Bonstorp (10F 3c variationen tyder på att återkorsningar och hybrid- 32 24), ett 20-tal ex på komposthög vid grusgrop utklyvningar förekommer. (belägg i S, det. ThK). Lokalen publicerades av Prunella laciniata × vulgaris, flikbrunört × brunört. I Lindström (2000). – Jag har kännedom om ytter- en glesbevuxen beteshage 350 m NO Rangsarve i ligare två fynd, Bl Ronneby: Hultaleden (3F 6d Näs på Gtl växer ett Prunella-bestånd som åtmins- 21 29), trädgårdstipp, 2000 (meddelat av Nadja tone delvis tycks utgöras av hybrider mellan flik- Niordson), och BhG Angered: Rannebergen, brunört och brunört (Petersson 2001). – Hybriden utkast, 2001 Lars-Erik Norbäck (GB, det. ThK). betecknas tills vidare som tillfällig (status +). – Tillfälligt förvildad (status +). Satureja calamintha (L.) Scheele, stenkyndel, infogas. Physalis acutifolia fick namnet vasstandad lyktört i Åke Svensson fann den 2000 på Åsens soptipp i Västergötlands flora (de lansettlika bladen är vasst Sk Näsum (belägg i LD, det. Erik Ljungstrand). tandade). Året därpå fann Bengt Örneberg den på en Physalis grisea (Waterf.) M. Martínez, gyllenbär, info- jordtipp vid Skabersjövägen (2C 2f 16 48) i Sk gas. – Det första fyndet av gyllenbär i modern tid Oxie (belägg i S, det. ThK). – En kryddväxt från gjordes av Åke Lindström i Nrk Örebro 1995: 300 södra Mellaneuropa och medelhavsområdet med m NNV Bonstorp (10F 3c 36 25), ett stort ex på rutformiga blad och greniga blomställningar i de komposthög (belägg i S, !ThK; Lindström 1999). övre bladvecken. Den påminner kanske mest om Efter 1995 har arten blivit funnen vid en mängd rosenmynta S. grandiflora men är till alla delar tillfällen, främst på tippar, och har nu registrerats mycket mindre. åtminstone från Sk, Bl, Klm, SmI, BhG, Nrk, Srm, Satureja rotundifolia fick det svenska namnet racket- Upl och Gst. Nästan alla fynden har publicerats mynta i Västergötlands flora – blomställningarnas eller tillkännagivits under namnet P. pruinosa, stödblad ser ut som tennisracketar, stora, runda men enligt en utredning gjord av Anders Svenson och nätnerviga. (2002) är P. grisea det korrekta namnet på gyllen- bär. – Det allra första svenska fyndet av gyllenbär Solanaceae – potatisväxter tycks ha gjorts i BhG Strömstad: Sotarebacken Browallia viscosa. Rätt auktor: Kunth av Krister Bökman. En insamling från 1938, som Brugmansia Pers., änglatrumpeter, infogas med status enligt Anders Svenson sannolikt är denna art, tillfällig (+). Icke blommande exemplar av släktet bestämdes av Carl Blom till den mycket närstå- blev funna 2001 dels på Landskrona soptipp i ende P. pubescens, och under det namnet publice- Sk (Erik Ljungstrand och Åke Svensson enligt rades uppgiften (Fries 1945). Erik Ljungstrand i e-brev 2002-08-23), dels på Physalis minima L. är det korrekta namnet för den Kalmar soptipp i Klm (Ljungby socken, 4G 7e 08 art som i förteckningen kallas P. lagascae. Den är 25, belägg i S). Det senare fyndet har publicerats extremt småblommig och har därför i Västergöt- (Niordson 2002). – Utan blommor har närmare lands flora fått det svenska namnet småblommig bestämningar inte kunnat göras. lyktört. Hyoscyamus reticulatus fick heta purpurbolmört i Väs- Physalis pubescens. Det är tills vidare okänt om P. tergötlands flora – blommorna är purpurröda. pubescens i snäv mening är påträffad i Sverige

240 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 241 KARLSSON KÄRLVÄXTNYHETER III

(jämför ovan under P. grisea), och arten måste första fyndet gjordes av Joakim Ekman 1997 på därför markeras som osäker (status ?). Löttippen i Upl Kårsta, men arten publicerades Physalis longifolia Nutt. tycks vara det riktiga namnet först från Himmerfjärdsverket i Srm Botkyrka för listans P. virginiana var. sonorae – åtminstone (Strid 1999). Växten har även setts åtminstone i upptas det senare namnet bland synonymerna till Bl Mörrum: Perstorp 1999 (Niordson 2000, orik- det förra i den nordamerikanska checklistan (Kar- tigt lokaliserad till Ronneby: Angelskog) och Nrk tesz & Meacham 1999). – Växten fick namnet Örebro: 200 m VSV Bonstorp (10F 3c 32 24), smalbladig lyktört i Västergötlands flora (bladen är komposthög vid grusgrop, 1999 Åke Lindström smala och helbräddade). (belägg i S, !ThK). – Tillfälligt utkommen (status Saracha. Detta släkte har delats i två (Gentry 1973) +). och den i Sverige funna arten hör till släktet Jal- Solanum pilcomayense fick svenskt namn, pilcomayo- tomata Schltdl., som alltså ersätter släktet Saracha. skatta, i Västergötlands flora. Det får här det svenska namnet jaltomator. Solanum rantonnetii Carrière ex Lesc., himmelsöga, Saracha jaltomata byter namn till Jaltomata procum- infogas. En buske från Paraguay och Argentina bens (Cav.) J. L. Gentry; arten fick i Västergötlands som går bra att odla utomhus åtminstone i sydli- flora namnet jaltomata, en sydamerikansk benäm- gaste Sverige. Bladen är lansettlika och helbrädda- ning på denna art (frukterna används lokalt). de och blommorna är blålila. En unik detalj är att Solanum americanum fick i Västergötlands flora nam- de trådlika foderflikarna utgår från foderbägarens net amerikansk nattskatta. Det amerikanska nam- sidor, inte från dess kant. Himmelsögat sågs 2001 net är American Black Nightshade. av Erik Ljungstrand, Rune Svensson och Erling Solanum betaceum Cav., trädtomat, infogas. Det Jirle i Sk Oxie på en jordtipp vid Skabersjövägen första publicerade fyndet gjordes år 2000 i Öl (2C 2f 16 48), och ett par dagar senare samlade Kastlösa: Mörbylånga f.d. soptipp (4G 1h 35 05) Bengt Örneberg ett belägg av samma buske, vilket av Gabriel och Joakim Ekman (Ekman & Ekman nu är i S. 2001). I artikeln rapporteras även om ett fynd på Solanum scabrum fick i Västergötlands flora namnet Åland och tre i Sk. – Trädtomaten kan vara svår sträv nattskatta (det latinska artepitetet betyder att känna igen vegetativt, men karakteristiskt är sträv). att bladskivans bas är hjärtlik och att dess basala runda lober går lite grann om lott över bladskaftet. Scrophulariaceae – lejongapsväxter Som levande luktar växten kattpiss. Det står numera klart att lejongapsväxterna i konven- Solanum capsicastrum skall byta namn till S. diflorum tionell omfattning är en onaturlig enhet som består Vell.; på förslag av Svengunnar Ryman lanserades av ”det som blivit över” sedan ett antal distinkta i Västergötlands flora det svenska namnet litet grupper urskilts som familjer. I stora drag vet man korallbär. också hur en mera naturlig familjeindelning bör se ut Solanum chenopodioides fick i Västergötlands flora heta (Olmstead m.fl. 2001), men alla detaljer är ännu inte filtnattskatta (bladen är tätt finhåriga). helt klara. En ändring kan dock göras redan nu, och Solanum dillenianum fick i den nämnda boken nam- det är att flytta över alla parasitiska och halvparasi- net texasnattskatta, eftersom den var inkommen tiska släkten (svarthö Bartsia, målarborstar Castilleja, med bomull från Texas. – Detta är ingen art som ögontröst Euphrasia, vätterosor Lathraea, kovaller man längre räknar med, men jag har inte lyckats Melampyrum, rödtoppor Odontites, gulhö Parentucel- ta reda på vad den ska synonymiseras med. lia, spiror Pedicularis och skallror Rhinanthus) till Solanum laciniatum Aiton, känguruäpple, infogas. den likaså parasitiska familjen snyltrötter Oroban- Denna storvuxna, som ettårig odlade pryd- chaceae. Denna ändring grundas på variationen i nadsväxt från Australien är lätt igenkänd på de fyra kloroplastgener men stöds av flera morfologiska karakteristiskt loberade bladen. Det första svenska karaktärer. Förmågan till parasitism tycks alltså bara fyndet gjordes på skräpmark i BhG Nödinge: ha uppkommit en gång i denna del av växtriket, men Surte av Karl Anderberg 1926 (belägg i S, !ThK), inom den utvidgade familjen Orobanchaceae har men har förblivit opublicerat tills nu. I sen tid övergång från halv- till helparasitism, med förlust av har arten blivit funnen på åtskilliga lokaler i Sk, klorofyll och fotosyntesförmåga, skett fem gånger Bl, Klm och SmI, framför allt på tippar (Broman (Young m.fl. 1999). m.fl. 2001, Nilsson m.fl. 2000, 2001). – Tillfällig Chaenorhinum origanifolium (L.) Kostel., kyndel- (status +). sporre, infogas. Det är en lågväxt, flerårig ört med Solanum melongena, aubergin, är nu funnen även i mörklila sporreblommor. Vår vilda småsporre C. Sverige. Det är en grovvuxen, starkt stjärnhårig minus liknar den inte alls, snarare då någon sporre ört med grunt bukttandade blad och upp till Linaria – men den skiljs från alla sådana på att 5 cm breda, lila, djupt loberade blommor. Det bladen är brett elliptiska och tydligt skaftade, och

242 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 243 KARLSSON KÄRLVÄXTNYHETER III

på att blommorna gapar. Den sydeuropeiska arten upptogs som svensk redan av Hylander (1971) odlas som prydnadsväxt och är funnen av Owe men synonymiserades i checklistan oriktigt med Nilsson som tillfälligt förvildad i Vrm Karlskoga: violsporre L. incarnata. Även i den senaste Lina- Mosseruds soptipp (10E 5e 38 21), tippad jordhög, ria-monografin (Sutton 1988) hålls de isär som 2002 (belägg i S, det. ThK). arter. En lätt synlig skillnad är att violsporre har Chelone lyonii Pursh, röd sköldpaddsört, infogas. glandelhår i blomställningen medan kal violsporre Veterligen har det nu gjorts fem fynd i landet saknar sådana. Båda förekommer som tillfälligt av denna robusta ört från sydöstra USA, alla på förvildade i landet (status +), men det odlade såväl ”vilda” trädgårdsutkast eller deponier för träd- som det förvildade materialet av denna artgrupp gårdsavfall. I tidsföljd: Ög Väversunda: 300 m SV behöver utredas bättre. Nyhaga (8E 4g 19 46), ruderatmark, 1996 Bert Linaria chalepensis fick i Västergötlands flora namnet Borgström (belägg i S, det. ThK). Nrk Örebro: vitsporre (blommorna är vita). 400 m SSV Karlsborg (10F 4c 01 22), vid hög Linaria loeselii Schweigg. infogas. Den är inte fun- med trädgårdsutkast, 1999 Åke Lindström (belägg nen i Sverige men har påvisats som barlastväxt i i S, det. ThK). Sk Höja: Ängelholms soptipp Finland, OP Oulu, där den uppträdde 1885–90 (3C 7d 22 13), deponi för trädgårdsavfall, 2000 (Ulvinen & Varkki 1999). Arten står nära gul- Arne Broman (belägg i S, !ThK). Sk Norra Åsum: sporre L. vulgaris men är rikare förgrenad, har Härlövstippen (3D 2j 19 09), 2000 Åke Svensson. betydligt mindre blommor (ca 15 mm) och släta Vrm Karlskoga: 900 m NO Immetorp (10E 5g (ej knottriga) frön. Den är endemisk för södra 42 14), skräpmark i gammal trädgård, 2001 Owe Östersjöområdet (Litauen, Polen) och växer där på Nilsson (belägg i S, det. ThK). Fyndet vid Ängel- sanddyner vid havet. Som svenskt namn föreslås holm har publicerats (Broman m.fl. 2001). därför här dynsporre. Diascia Link & Otto, tvillingsporrar, och arten D. Mimulus cupreus × luteus, tuvgyckelblomma, infogas. fetcaniensis Hilliard & B. L. Burtt, hårig tvilling- Det som publicerats som brokgyckelblomma M. sporre, infogas. Släktet kommer från södra Afrika ×hybridus från Vrm Karlskoga (Nilsson 1999) hör och är mycket lätt igenkännligt på att blommorna till denna hybrid, så som hybriderna och arterna har två sporrar och två gula, ögonlika ”fönster” i avgränsas hos Stace (1997). Fyndet gjordes på överläppen. Arten är flerårig och har motsatta, jordhögar N om Östra kyrkogården (10E 6g 08 hjärtlika blad och är glest klädd med långa glan- 06) 1999 av Owe Nilsson (belägg i S, det. ThK). delhår. Det är en modern prydnadsväxt, funnen Växten är kal och blommorna är delvis koppar- tillfälligt förvildad i Vrm Karlskoga av Owe Nils- färgade. son: Dalen, kommunens plantskola (10E 6g 06 Mimulus guttatus × luteus, brokgyckelblomma, finns 01), utkast, 2001 (belägg i S, det. ThK). enligt Rydberg & Wanntorp (2001) även i Sverige, Hebenstretia L., gatörter, och arten H. integrifolia i Srm Hölö: Häggenäs rikligt i en källa i slänten L. infogas; den senare får här namnet smalbladig mot Svartkärret. Den är sedd där sedan början gatört. Arten är sydafrikansk och liknar i habi- av 1980-talet och bör då betecknas som bofast tus något en ögontröst Euphrasia eller rödtoppa (status ). Det antyds också att denna hybrid i Odontites, men har trådsmala, tätt sittande blad Sverige tycks vara vanligare som förvildad än den och gula blommor i långa, täta ax. Den odlas rena arten gyckelblomma M. guttatus – här väntar åtminstone utomlands till prydnad och är troligen uppenbarligen ett utredningsarbete! – En tidigare förvildad på, eller inkommen med trädgårdspro- uppgift hör till föregående hybrid. dukter till, den enda svenska lokalen, SmI Växjö: Nuttallanthus får här det svenska namnet indianspor- Tranvägen 7 (5E1i 12 10), trädgårdsland där ny rar, och arten N. canadensis fick i Västergötlands jord påfördes 1993. Där blev den funnen 1994 av flora namnet indiansporre. Släktet är amerikanskt Börje Wennberg (belägg i LD, !Per Lassen). Till- och bröts ut från Linaria av Sutton (1988). fällig (status +). Penstemon Schmidel infogas; släktet får här det svens- Kickxia commutata har i Västergötlands flora begåvats ka namnet penstemoner. med det svenska namnet styv spjutsporre. Stjälken Penstemon hirsutus (L.) Willd., azurpenstemon, info- är robustare, styvare och rakare än hos spjutsporre gas med status tillfällig (+). En prydnadsväxt från K. elatine. östra Nordamerika, funnen i Vg Borås: Bockaryd Kickxia elatine ssp. elatine får heta äkta spjutsporre, på landsvägskant 1937 (Sandberg & Westfeldt medan K. elatine ssp. sieberi får namnet hårig 1939). spjutsporre, eftersom den är mera hårig än ssp. ela- Rhinanthus alectorolophus är den korrekta stavningen tine. Båda namnen lanserades i Västergötlands flora. på släktets första art. Linaria bipartita (Vent.) Willd. infogas i förteck- Scrophularia lanceolata fick i Västergötlands flora ningen; arten får här namnet kal violsporre. Den namnet lansettflenört (bladen är lansettlika).

242 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 243 KARLSSON KÄRLVÄXTNYHETER III

Sutera Roth, snöflingor, med arten S. cordata förvildad från odling! Eftersom rasbildningen (Thunb.) Kuntze, snöflinga, infogas. Det är en inom strandveronikan i Norden är mycket dåligt sydafrikansk, krypande och rotslående ört med undersökt föreslår jag att man ger de nu accepte- motsatta, långskaftade, brett äggrunda, trub- rade raserna neutralare namn, som anknyter till biga, naggade blad. Blommorna sitter ensamma de angivna morfologiska skillnaderna, nämligen i bladvecken på tunna skaft och har gul pip och bredbladig strandveronika för var. longifolia och centimeterstort, vitt bräm. Arten odlas till pryd- smalbladig strandveronika för var. maritima. nad och har samlats två gånger i Vrm Karlskoga av Owe Nilsson: Dalen, kommunens plantskola Lentibulariaceae – tätörtsväxter (10E 6g 06 01), utkast, 2001, och Mosserudstip- Utricularia bremii, småbläddra, utgår. Den kom pen, kommunens soptipp (10E 5e 38 21), tippad med i listan eftersom Taylor (1989) i sin Utricu- jordhög, 2002. Belägg för båda finns i S, !ThK. laria-monografi angav den från Danmark – med – Tillfällig. de citeringsprinciper han tillämpade skulle han Verbascum chaixii. Det svenska namnet franskt kungs- ha sett material från detta land. Enligt Pedersen ljus måste gälla för arten, inte för ssp. orientale; (1999) är dock samtliga belägg i danska herba- den senare är nämligen östlig och hör ej hemma rier, som bestämts till U. bremii, dvärgbläddra U. i Frankrike. Som nytt namn för V. chaixii ssp. minor eller dybläddra U. intermedia. Något mate- orientale föreslås här orientkungsljus. Underarten rial som Taylor annoterat som U. bremii kunde måste betecknas som bofast (status ), eftersom över huvud taget inte uppspåras. Arten har alltså den har hållit sig kvar från 1924 till åtminstone inte påvisats i Norden, men kan finnas – den pre- 1994 i Srm Nacka: Lugnet (Rydberg & Wanntorp senteras fint i Pedersens artikel! 2001). – Underarten chaixii är inte klart påvisad i Norden, men det finns ett antal uppgifter om Plantaginaceae – grobladsväxter arten, som ej är redovisade med underart. Plantago holosteum är en mycket smalbladig art och Verbascum longifolium × nigrum. Uppgiften är osäker fick därför namnet smalkämpar i Västergötlands (status bör vara ?). Ett belägg (i LD) för den enda flora. kända förekomsten, i SmI Växjö: Strandbjörket, Plantago patagonica fick i samma bok namnet ludd- 1928 A. S. Trolander har av kungsljusspecialisten kämpar på grund av att hela växten, men särskilt Svante Murbeck 1937 bekräftats som en hybrid blomställningen, är tätluden. med mörkt kungsljus, men denne höll den andra ingående arten för osäker: antingen jättekungsljus Caprifoliaceae – kaprifolväxter V. olympicum eller serbiskt kungsljus V. longifolium Denna familj har visats vara heterogen. Analyser av (båda dessa odlas till prydnad). kloroplast-DNA liksom morfologiska och cytolo- Verbascum lychnitis × speciosum, grenigt kungsljus × giska studier (Backlund & Bremer 1997, Backlund praktkungsljus, infogas. Denna hybrid uppträdde & Donoghue 1996) pekar på att släktena Sambucus några år i en riklig blandförekomst av stamarterna flädrar och Viburnum olvon hör nära samman med på Hovgårdstippen i Upl Rasbo (11I 9c 18 03), Adoxa desmeknoppar. Dessa båda släkten bör därför men lokalen är nu förintad. Anders Svenson diag- överföras till familjen desmeknoppsväxter Adoxaceae, nosticerade hybriden och samlade exemplar 1997 trots att de till det yttre avviker starkt. – Men även och 1998 (belägg i personligt herbarium respek- sedan dessa släkten har avskilts är familjen onaturlig, tive S, !ThK). – De nedre ståndarna är utformade eftersom den inte innefattar alla grenar av stamträdet. närmast som hos grenigt kungsljus (se Ekman & Naturliga grupper kan man få antingen genom att Karlsson 1989), men bladformen påminner starkt inkludera både väddväxter Dipsacaceae och vänderots- om praktkungsljus. Intermediära drag är att blad- växter Valerianaceae i Caprifoliaceae, eller genom kanten är mycket svagt naggad och att hårigheten att dela Caprifoliaceae i tre mycket små familjer. på bladens översida är mindre tät än på undersi- Backlund & Pyck (1998) rekommenderade det senare dan. Kapslar utvecklas inte. alternativet och upprättade familjerna Diervillaceae, Veronica biloba fick namnet lobveronika i Västergöt- dit släktena getris Diervilla och prakttry Weigela hör, lands flora; kapseln är djupt inskuren med två och Linnaeaceae, med släktena paradisbuskar Kolk- brett rundade lober. witzia och linneor Linnaea. Kvar i Caprifoliaceae blir Veronica longifolia, strandveronika. I Sörmlands flora då endast try Lonicera och snöbär Symphoricarpos. (Rydberg & Wanntorp 2001) myntas det svenska Lonicera maximowiczii (Rupr. ex Maxim.) Rupr. ex namnet kustveronika för var. maritima, medan Maxim. infogas, och som svenskt namn föreslås namnet strandveronika knyts till var. longifo- här amurtry. Denna storbladiga ostasiatiska art lia. Dock är det ju var. maritima som växer på påminner något om alptry L. alpigena och har lik- stränder, medan man mest ser var. longifolia som som denna tvåläppiga blommor och sammanväxta,

244 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 245 KARLSSON KÄRLVÄXTNYHETER III

röda bär, men glandelhår saknas och blommorna omfattar släktena getris Diervilla och prakttry Wei- är mörkt röda. Owe Nilsson fann den 1999 i Vrm gela från den tidigare Caprifoliaceae; se kommentar Karlskoga: järnvägsövergången vid Sandviksbaden under denna familj. (10E 5g 37 00), vägdike, spridd från för ca 30 år sedan planterade buskar (belägg i S, det. ThK). Linnaeaceae – linneaväxter – Kvarstående (status +). Denna nyurskilda familj infogas mellan kaprifolväx- Lonicera morrowii A. Gray, spärrtry, infogas. Anders ter Caprifoliaceae och väddväxter Dipsacaceae, efter Svenson fann denna japanska buske 2001 i Upl getrisväxter Diervillaceae. Till den förs paradisbuskar Stockholm: Värtahamnen längs Lidingövägen Kolkwitzia och linneor Linnaea från den tidigare (belägg i personligt herbarium, det. Björn Aldén). Caprifoliaceae; se kommentar under denna. I bladens form och storlek påminner den om blåtry L. caerulea, men bladen är starkt håriga Valerianaceae – vänderotsväxter och bären är fria från varandra, på denna lokal Valeriana officinalis × sambucifolia ssp. salina, läke- gulorange (de är oftare ljusröda). – Kvarstående vänderot × strandvänderot, utgår. För Sveriges (status +). del grundas uppgiften på ett belägg samlat i Klm Lonicera pileata Oliv., lingontry, infogas. Henry Mönsterås 1928 av Rikard Sterner; det fördes Gudmundson fann arten år 2000 på Majrotip- till rubricerade hybrid av Carl Pleijel 1928 och pen i Srm Brännkyrka (10I 4f 37 39; belägg i S, bestämningen publicerades av Sterner (1933). !ThK). Uppgiften publicerades i Sörmlands flora Belägget, som finns i S, har emellertid ombe- (Rydberg & Wanntorp 2001). – Lingontry är ris- stämts till strandvänderot, både av Karin Apel- artad och har tvåsidigt ordnade, små, läderartade, gren 1991 och Anfred Pedersen 1997. – Hylander vintergröna blad, ganska lika lingonblad men mot (1955) angav hybriden även från Finland; troligen skottspetsarna mera långsträcka och tydligt bre- är den uppgiften också oriktig, eftersom den ej dast nära basen. finns med hos Kurtto & Lahti (1987).

Adoxaceae – demeknoppsväxter Dipsacaceae – väddväxter Denna familj flyttas till före kaprifolväxter Capri- Cephalaria syriaca fick namnet syrisk jättevädd i Väs- foliaceae, och släktena flädrar Sambucus och olvon tergötlands flora. Viburnum överförs från denna (se kommentar under Caprifoliaceae). Campanulaceae – klockväxter Sambucus racemosa, druvfläder, representeras i Campanula glomerata, toppklocka, delas i enlighet Norden av två varieteter. På Island förvildas och med Tyler (1999) i tre enheter: sorten ’Superba’, naturaliseras var. arborescens (Torr. & Gray) Gray; prakttoppklocka, som i många trakter är allenarå- enligt meddelande från Jóhann Pálsson, Reykjavík, dande, är den vanliga odlade och förvildade rasen är den ursprungligen intagen från Alaska. Under- (status ); ssp. farinosa (Rochel) Kirschl., ulltopp- arten får här namnet alaskadruvfläder. I övriga klocka, som förekommer spontant i Danmark men Norden finns (såvitt bekant) endast var. racemosa, inte är känd från Sverige (övergångsformer har som kan kallas vanlig druvfläder. Alaskadruv- dock setts från Hl); och ssp. glomerata, ängstopp- flädern skiljer sig genom att småbladen är starkt klocka, som är ursprunglig i Sverige och delvis håriga på undersidan och har en mera abrupt på stark tillbakagång (status ). – I finska floror avsatt (svanslik) spets; dessutom är blomställning- (t.ex. Hämet-Ahti m.fl. 1998) upptas ofta var. arna större och glesare i frukt. dahurica, men några typiska exemplar av denna Viburnum rhytidophyllum Hemsl., rynkolvon, infogas. sågs inte i finskt herbariematerial – de flesta Sk Munka-Ljungby: 300 m S vattentornet (3C 7e insamlingar som förts till denna var typisk prakt- 45 43), jordvall, 1995 Arne Broman och Kjell-Åke toppklocka (Tyler 1999). Hall (Anonym 1998b). Bestämningen gjordes av Campanula portenschlagiana Schult., murklocka, info- Torbjörn Tyler, och busken hade kommit på plats gas. Arten, som härstammar från Balkan, liknar med fyllnadsmassor (Kjell-Arne Olsson i brev stjärnklocka C. poscharskyana genom sitt nedlig- 1998-07-10). Arten har decimeterlånga, smalt gande växtsätt och odlas liksom denna som kant- elliptiska, vintergröna, starkt rynkiga blad, som växt. Den skiljer sig genom att ha mindre öppna är tätt stjärnhåriga på undersidan. – Tillfälligt blommor och genom att stjälkar och bladöversidor förvildad (status +). är kala. Gun Ingmansson fann ett exemplar 1998 i Gtl Visby, växande i skarv mellan gatsten och Diervillaceae – getrisväxter husvägg (B. G. Johansson 1998). – Tillfälligt för- Denna nyurskilda familj infogas mellan kaprifolväx- vildad (status +). ter Caprifoliaceae och väddväxter Dipsacaceae. Den

244 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 245 KARLSSON KÄRLVÄXTNYHETER III

Calyceraceae – calyceraväxter Riksmuseet. Söderberg (1948) skriver: ”Denna Acicarpha tribuloides fick i Västergötlands flora nam- lokal och ett par lokaler i närheten av båthamnen net nålnöt ; frukterna är inbäddade i ett hårt svepe vid K. Veterinärhögskolan försvunno i och med med vassa taggar. Samma namn ges här åt släktet Norrtäljevägens breddning”. Tydligen hade växten Acicarpha. uppnått en viss spridning i trakten. Tills vidare får den dock klassificeras som tillfälligt förvil- Asteraceae – korgblommiga dad (status +). – Arten står nära ullkardborre A. Achillea asplenifolia, bandröllika. Epitetet bör stavas tomentosum och har liksom denna korgar i kvast aspleniifolia. och upptill spadlikt breddade inre holkfjäll, men Achillea gerberi i listan utgår. Det är samma växt som korgarna är inte spindelvävshåriga (som de oftast smalröllika A. micrantha. är hos ullkardborre). Den bästa karaktären är nog Achillea odorata fick namnet doftröllika i Västergöt- att ståndarknapparna inklusive bihang är 6.3–7.1 lands flora. mm hos kaukasisk kardborre, hos ullkardborre Acroptilon repens fick namnet hinnklint i Västergöt- 3.8–5.4 mm (Duistermaat 1996). lands flora, och släktet Acroptilon får här namnet Arctium palladini × tomentosum, kaukasisk kardborre hinnklintar. Det står nära klintar Centaurea och × ullkardborre, infogas. Spontant uppkommen utmärks av att holkfjällen är brett hinnkantade i Bergianska Trädgården 1924 enligt belägg i men saknar tänder. S, samlade av Tycho Vestergren. Även hybriden Ambrosia maritima får här namnet strandambrosia; publicerades av Söderberg (1948); tillfällig. det är en mediterran havsstrandsart. Artemisia argyi fick namnet grovbladig gråbo i Väs- Ambrosia tenuifolia fick i Västergötlands flora namnet tergötlands flora. Den är en östasiatisk släkting dillambrosia på grund av de finflikiga bladen. till gråbo A. vulgaris och utmärks av sina mycket Ambrosia trifida byter enligt ett förslag av Olsson grovt flikiga blad. (1999) namn från ambrosia till hästambrosia (bil- Artemisia gnaphalodes, präriemalört, ska byta namn dat på det norska hesteambrosia). Den oftast sedda till A. ludoviciana Nutt., vitmalört. De anses inte ambrosiaarten är malörtsambrosia A. artemisiifolia, längre utgöra skilda arter. och därför är det olämpligt att A. trifida, som är Artemisia integrifolia döptes i Västergötlands flora till en mycket sällsynt gäst, bär det osammansatta bandgråbo för sina hela, smala, bandlika blad. namnet. Artemisia japonica fick i samma bok namnet finger- Ammobium R. Br., sandeterneller, med arten Ammo- malört. Bladen har relativt få, framåtriktade, bium alatum R. Br., sandeternell, infogas. Arten smala flikar så att de vid hastigt påseende ser ut kommer från Australien och odlas till prydnad. att vara fingrade. Den är lätt att känna igen på de vita holkfjällen Artemisia minutiflora fick i samma bok namnet små- och den vingade stjälken. – SmI Tingsås: Elsemå- korgig gråbo. Korgarna är många och små. la (Tingsryds soptipp) 1999 (Nilsson m.fl. 2000; Artemisia stelleriana är nu utgången på sin enda kvar- belägg i S). varande lokal (Aronsson 2000); status †. Andryala integrifolia, den mest spridda arten i släktet, Aster holophyllus fick i Västergötlands flora det svenska fick i Västergötlands flora namnet solfibbla. namnet gråaster, eftersom stam och blad är tätt Andryala pinnatifida fick i samma bok namnet kana- täckta med korta grå hår. Dess korrekta veten- risk solfibbla; den är endemisk för Kanarieöarna. skapliga namn är emellertid Kalimeris integrifolia Anthemis altissima får här namnet storkulla; arten Turcz. ex DC. (beträffande släktet Kalimeris, se är lite grövre och storkorgigare än åkerkulla A. nedan). arvensis. Bidens aristosa fick i Västergötlands flora namnet mis- Anthemis arvensis ssp. incrassata fick i Västergötlands souriskära (arten verkar vara särskilt vanlig i Mis- flora namnet klubbåkerkulla, eftersom korgskaften souri). är uppsvällda i frukt. Svenskt namn på ssp. arven- Bidens radiata × tripartita, grönskära × brunskära, sis får bli vanlig åkerkulla. uppgavs inte för Sverige hos Hylander (1955), men Arctium palladini (Marcow.) R. E. Fr. & E. S. goda exemplar, insamlade av Herman Fröding Söderb., infogas och får här namnet kaukasisk och Alrik Hülphers, finns i S från Vrm Sunne kardborre. Denna sydvästasiatiska art odlades i 1908–1914. Tillfällig (status +). Bergianska Trädgården i Upl Stockholm vid förra Bidens subalternans fick i Västergötlands flora namnet seklets början och förekom förvildad inom träd- bahiaskära; arten är beskriven från Bahia i Brasi- gården åtminstone till 1948 (Söderberg 1948); lien. belägg (i S) samlades 1924 av Tycho Vestergren Brachyscome Cass., dockkragar, och arten Brachyscome och Gunnar Samuelsson. 1926 tog Samuelsson iberidifolia Benth., dockkrage, infogas. Det är en den dessutom på en vägkant vid det närbelägna ettårig växt från Australien som odlas till pryd-

246 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 247 KARLSSON KÄRLVÄXTNYHETER III

nad. Funnen i Upl Stockholm: Skeppargatan 102, grusplan, 1 ex 1999 Lasse Thorán (belägg i S, det. Bertil Nordenstam); tillfällig. Bracteantha byter namn till Xerochrysum Tzvelev, som är ett tidigare, giltigt namn och därför ska gälla. Det svenska namnet jätteeterneller kvarstår. Bracteantha bracteata ändrar namn till Xerochrysum bracteatum (Vent.) Tzvelev Buphthalmum salicifolium, ljusöga. En flerårig cen- traleuropeisk art som odlas som prydnadsväxt. Den har tidigare noterats som förvildad i Finland (Kurtto & Lahti 1987). Henry Gudmundson fann den 1998 på Högdalstippen i Srm Brännkyrka (Karlén 1998), och enligt honom växte den där ännu 2002. Dessutom har den noterats i Bl Röde- by: Bubbetorp 1998 och Karlskrona: Gullberna (Niordson 2000, meddelande från Nadja Niord- son 2000-02-05) samt på Öl 1999 (Svenson m.fl. 2002). – Tillfälligt förvildad (status +). Cacalia, kakalior. – Släktnamnet Cacalia har använts i olika betydelser och har nyligen förkastats genom internationellt beslut (Greuter m.fl. 2000). Vår art förs till släktet Parasenecio W. W. Smith & J. Small, som här får det svenska namnet spjut- Ljusöga Buphthalmum salicifolium, en prydnadsväxt kakalior. från Centraleuropa, här på Bubbetorpstippen Cacalia hastata, spjutkakalia, byter namn till Para- utanför Karlskrona. Foto Åke Svensson 1998. senecio hastatus (L.) H. Koyama Carlina vulgaris, spåtistel. Korrekt namn för långbla- dig spåtistel är C. vulgaris ssp. longifolia Nyman Chrysanthemum byter namn till Glebionis Cass. men Centaurea debeauxii ssp. nemoralis fick i Västergöt- behåller sitt svenska namn färgkragar. – Linné lands flora namnet brunklint – den liknar och står själv gav detta släkte en mycket vid avgränsning. nära svartklint C. nigra men har något ljusare Genom internationellt beslut har man nu fast- holkar. ställt att typen för släktet ska vara samma som för Centaurea debeauxii × jacea är funnen även i Sverige: arten C. indicum (Greuter m.fl. 2000). Därmed BhG Göteborg: Majorna, nära Godhem 1931 Carl har detta släktnamn knutits till de växter som Blom (GB). Fyndet publicerades av Blom (1933) i handeln går under namnet krysantemum, dvs under namnet C. jacea × nigra ssp. nemoralis. släktet Dendranthema i listan. Korrekt namn för – Tillfällig. färgkragarna blir Glebionis Cass. (Tzvelev 1999). Centaurea orientalis fick i Västergötlands flora namnet Alla färgkragar har dock inte giltiga namn under orientklint. Glebionis, och två nya kombinationer publiceras Centaurea pulchella fick i Västergötlands flora namnet därför i slutet av denna artikel. Följande ändringar skönklint (pulchellus betyder vacker, behaglig). måste göras i listan: Centaurea squarrosa, i Västergötlands flora döpt till Chrysanthemum carinatum, ringkrage, blir Glebionis pysslingklint, är en späd art som har mycket små carinata (Schousb.) Tzvelev blomkorgar i stort antal. Chrysanthemum coronarium, kranskrage, blir Glebio- Centaurea trichocephala M. Bieb. ex Willd. infogas nis coronaria (L.) Tzvelev och får här namnet fransklint. De yttre holkfjällen Chrysanthemum multicolor, brokkrage, blir Glebionis är utdragna i ett långt, sirligt böjt, glest fransat multicolor (Hyl.) Karlsson spröt. – En sydrysk art, tillfälligt inkommen till Chrysanthemum segetum, gullkrage, blir Glebionis två finska lokaler, PP Kemi 1923 och PS Kuopio segetum (L.) Fourr. 1948 (Ulvinen & Varkki 1999). Coleostephus myconis fick i Västergötlands flora det Chamaemelum nobile, romersk kamomill, är nu även svenska namnet stor dvärgkrage. Arten är något funnen i Sverige: Upl Stockholm: S om Bergi- större än dvärgkrage C. multicaule. anska trädgården på impediment, 1998 Lasse Coreopsis basalis (Otto & A. Dietr.) S. F. Blake, guld- Thorán och Göran Odelvik (belägg i S, det. ThK). öga, infogas. Denna ettåriga prydnadsväxt från – Tillfälligt förvildad (status +). Texas samlades redan 1935 av Harald Fries i BhG

246 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 247 KARLSSON KÄRLVÄXTNYHETER III

Göteborg: Skräppekärr (belägg i GB och S), men Sannolikt var den inkommen med vallfrö och fyndet tycks inte ha publicerats förrän i Västergöt- tillfällig (status +). Fyndet publicerades av E. T. lands flora. – Tillfälligt förvildad (status +). Fries (1925); kommentarer ges av B. G. Johansson Coreopsis verticillata, höstöga, togs redan 1961 av Carl (1998). Blom i BhG Göteborg på Ringöns soptipp (belägg Erigeron subtrinervis Rydb. ex Porter & Britton i GB, LD och S), men fyndet publicerades inte infogas. Denna art, från västra Nordamerika, förrän i Västergötlands flora. I sen tid har arten står mycket nära skönbinka E. speciosus men är påträffats i Bl Karlskrona 1996 (Niordson 2000), strävhårig på bladytorna och stjälkarna (hos skön- Vg Stora Lundby (Bertilsson m.fl. 2002) och Upl binka är bladen cilierade men kala på ytorna och Uppsala (Adventivgruppen 1998). – Tillfälligt stjälkarna är bara håriga alldeles under korgarna). förvildad (status +). Det svenska namnet strävbinka föreslås här. Arten Crepis foetida får här namnet sprötfibbla – frukternas växer i i Upl Spånga: Kälvsta som kvarstående pensel sitter i toppen på ett spröt, nästan som hos efter handelsträdgård; lokalen upptäcktes av maskrosor. Henry Gudmundson. Anders Svenson samlade Crepis foetida ssp. commutata fick i Västergötlands belägg 1997 (S, det. ThK). Troligen ingår E. flora namnet narrsprötfibbla, eftersom den tidi- subtrinervis i det material som kallas skönbinka i gare, på grund av förekomsten av fjäll på blom- trädgårdssammanhang. Kvarstående (status +). korgens botten, förts till ett eget släkte. Filago tyrrhenica får namnet korsikansk ullört eftersom Crepis foetida ssp. foetida fick i Västergötlands flora den huvudsakligen finns på Korsika. namnet glandelsprötfibbla på grund av att holken Flaveria bidentis fick i Västergötlands flora namnet fla- är glandelhårig. veria. Släktet föreslås här få namnet flaverior. Crepis foetida ssp. rhoeadifolia får här namnet borst- Galactites tomentosa, klinttistel. Epitetet bör skrivas sprötfibbla eftersom borsthår dominerar över glan- tomentosus. Motiv som ovan under Erechtites. delhår på holken. Gnaphalium polycaulon fick i Västergötlands flora Crepis tectorum ssp. nigrescens, brantfibbla, förekom- namnet grånoppa – växtens alla delar, men särskilt mer inte i Sverige – den är i Norden endast påvi- korgsamlingarna, är starkt gråludna. sad i östra Finland. Guizotia scabra (Vis.) Chiov. infogas och får det Dendranthema ändras till Chrysanthemum L. men svenska namnet strävt negerfrö. Stjälken är sträv- behåller sitt svenska namn krysantemer. Motive- hårig; negerfrö G. abyssinica har kal stjälk. Arten ringen ges under Chrysanthemum ovan. är endast representerad genom ssp. schimperi (se Dendranthema ×grandiflorum, krysantemum, ändras följande). till Chrysanthemum ×grandiflorum Ramat. Guizotia schimperi bör enligt Baagøe (1974) behand- Dracopis amplexicaulis, draköga. En ettårig pryd- las som underart till föregående och heter då G. nadsväxt från sydöstra USA med helbräddade, scabra ssp. schimperi (Sch. Bip.) J. Baagøe stjälkomfattande blad; korgarna har högvälvd disk Guizotia villosa fick i Västergötlands flora namnet (som hos rudbeckior). Den blev funnen 1999 på luddnegerfrö, eftersom stjälken är ganska tätt Tvetatippen i Srm Tveta (10I 1a 36 12) av Göran långhårig. Odelvik (belägg i S, det. Erik Emanuelsson). Fyn- Helenium amarum (Raf.) H. Rock är det korrekta det publicerades av Svenson m.fl. (2002). namnet på listans H. tenuifolium, och det svenska Erechtites quadridentata. Epitetet bör skrivas quadri- namnet är sommarsolbrud. Arten skiljer sig från dentatus. Enligt nomenklaturkoden (Greuter solbrud H. autumnale genom att vara ettårig och m.fl. 2000, paragraf 62.4) ska släktnamn på -ites ha smalare blad. behandlas som maskulinum oavsett vilket genus Helichrysum petiolare Hilliard & B. L. Burtt, rabatt- som användes när de beskrevs. eternell, infogas. Det är en låg buske från Sydafri- Erigeron annuus ssp. annuus, blå sommarbinka, bör ka med brett äggrunda, kortskaftade, tätt vitludna betecknas som bofast (status ). – Torbjörn Tyler blad. Hos oss odlas den mycket som prydnads- uppgav i brev 1998 att arten är varaktigt förvil- växt och togs som tillfälligt förvildad först i Nb dad i trädgårdshäckar och parkkanter i sydvästra Nederluleå 1998 av Claes Hammarsjö (belägg hos Skåne men hade då ingen information om vilken Lennart Stenberg, !ThK), sedan i Vrm Karlskoga underart det gällde. Ett bestånd som jag själv följt 2002 av Owe Nilsson på Mosserudstippen (10E länge (Sångarevägen i Lund) tillhör dock ssp. 5e 38 21), tippad jordhög (belägg i S, det. ThK). annuus. Heliopsis helianthoides. I checklistan fördes allt nord- Erigeron glabellus Nutt., vallbinka, infogas. Denna iskt material till ssp. scabra, men åtminstone en nordamerikanska gräsmarksart påträffades i timo- del insamlingar från Sverige står närmare ssp. occi- tejvallar vid Stenstu i Västerhejde på Gtl 1922 dentalis T. R. Fisher (Lindström 2000). I väntan och 1923 av E. T. Fries (belägg i S, !ThK 1998).

248 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 249 KARLSSON KÄRLVÄXTNYHETER III

på närmare utredning utgår därför underarten, tilsson & Erik Ljungstrand (belägg i S, !ThK). och det svenska namnet dagöga övergår på arten. Fyndet har publicerats i Västergötlands flora. Tills Hemizonia. Släktet får heta klibbörter eftersom hela vidare betraktas den som tillfällig (status +). växten är klibbig av glandelhår (det amerikanska Linosyris duger inte som släktnamn till gullbor- namnet är Tarweeds). starna, då det tidigare använts i en annan mening Hemizonia fasciculata. Namnet spärrklibbört lanse- (Nesom 1994). Det gällande namnet är Crinitaria rades i Västergötlands flora; arten är påfallande Cass. spärrgrenig. Linosyris vulgaris, gullborste. Det korrekta vetenskap- Hemizonia fitchii fick där namnet sylklibbört, efter- liga namnet är Crinitaria linosyris (L.) Less. som bladen är utformade som grova, långa tornar. Onopordum tauricum fick i Västergötlands flora nam- Hemizonia pungens, den mest spridda arten, Common net klibbig ulltistel. Hela växten är klädd med Tarweed, fick namnet klibbört. glandelhår. Heterosperma pinnata fick namnet spädskära i Väs- Parthenium. Det svenska släktnamnet bör ändras till tergötlands flora. Släktet – som här döps till partenier (plural av partenium bör bli så). spädskäror – står nära skäror Bidens. Arten är liten; Parthenium hysterophorus fick i Västergötlands flora korgarna är mycket små och bladen smalflikiga. namnet flikpartenium (bladen är parflikiga). Heterotheca Cass., kamferkrisslor, och arten H. sub- Picris sprengeriana fick i samma flora namnet axillaris (Lam.) Britton & Rusby, kamferkrissla, sprengerfibbla. infogas. Arten, som härstammar från sydöstra Pilosella. Torbjörn Tylers nyordning av släktet Nordamerika, är ganska lik krissla och dess Pilosella (Tyler 2000) utgör ett stort framsteg amerikanska namn är Camphorweed. Den blev – antalet accepterade taxa är begränsat, vilket ger funnen 1999 av Ingvar Bergström i BhG Lundby: översikt, och alla känns biologiskt relevanta. Art- 150 m SO Synneröds f.d. by, cykelbanekant med gränserna är satta så att hybridexemplaren blir få rötslamsjord (belägg samlade av Erik Ljungstrand (hybriderna är i och för sig många, men nästan och Anders Bertilsson finns i S, det. Arne Ander- alla är mycket sällsynta). Den detaljerade hierar- berg). Fyndet har publicerats av Ljungstrand kin med flera underarter och varieteter inom ett (2001). – Tillfälligt inkommen (status +). par av arterna kan verka komplicerad men följer Iva ciliata fick namnet axiva i Västergötlands flora genomtänkta principer och tas därför upp här för (blomkorgarna sitter i styva, smala, axlika ställ- checklistan (se ruta på nästa sida). – De veten- ningar). skapliga namnen på varieteterna behöver i prakti- Iva xanthifolia, iva. Det vetenskapliga epitetet bör ken inte bli så långa, eftersom det är tillåtet (och skrivas xanthiifolia. rekommendabelt) att utelämna underartsepitetet. Kalimeris (Cass.) Cass., fjäderastrar, med arten K. Exempelvis bör revig blåfibbla citeras som Pilosella incisa (Fisch.) DC., fjäderaster, infogas. Släktet cymosa var. bauhinii, inte som Pilosella cymosa ssp. skiljs från Aster genom att hårpensel på frukterna praealta var. bauhinii. nästan saknas (Gu & Hoch 1997). K. incisa är Pulicaria dysenterica, strandloppört, är ytterligt lik en prydnadsväxt från nordöstra Asien; bladen luddkrissla Inula britannica och skiljs framför allt är smalt lansettlika med få, grova tänder – arten på att frukten har en liten krans av fjäll utanför liknar inte en aster särskilt mycket. Den samlades hårpenseln. Den finns spontant vid havsstränder av Folke Lundberg 1917 på en ödetomt på Odins- i Danmark men har hittills inte varit känd från Barnhusgatan i BhG Göteborg (belägg i S), men Sverige – publicerade uppgifter analyserades av fyndet tycks inte ha publicerats förrän i Västergöt- Hylander (1971) och visades bero på förväxlingar, lands flora. – Kvarstående (status +). oftast med just luddkrissla. Dock finns det ett Ligularia przewalskii (Maxim.) Diels, spirstånds, info- belägg av strandloppört i S från Gst ”Gefle Bro- gas. Denna ståtliga art med lång, smal blomställ- bänk” insamlat 21 augusti 1883 av D. M. Eurén. ning av gula korgar och med djupt handflikiga Det finns halvmogna frukter och det var lätt blad kommer från norra Kina. Den har rappor- att se att insamlarens bestämning till Pulicaria terats som förvildad i Norge, Ro Sola: Ytraberget dysenterica är korrekt. Sannolikt har arten kommit 1998 (Imsland m.fl. 1999). in med barlast (platsen är en känd barlastlokal). Ligularia stenocephala (Maxim.) Matsum. & Koidz., – Tack till Göran Odelvik för att han gjorde mig mörk gullstav, infogas. Även detta är en ostasiatisk uppmärksam på arket! art med gula korgar i en lång spira, men bladen Rhagadiolus, stjärnfibblor. Rätt auktor: Juss. är nästan cirkelformiga, vasstandade med en lite Rudbeckia fulgida var. speciosa, praktrudbeckia, note- kraftigare uddtand. Den är funnen förvildad i Vg rades från Öl Resmo (Anonym 1998c). Arten är Stora Lundby: 300 m SV Gråbo gård, fuktäng inte tidigare angiven från landet. Tyvärr framgår vid bäck, 1999 Kjell Hansson, 2000 Anders Ber- varken lokal, finnare, fyndår eller om belägg finns

248 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 249 KARLSSON KÄRLVÄXTNYHETER III

Nordiska taxa av Pilosella enligt Tyler (2000).  ursprunglig,  inkommen i sen tid och bofast, + till- fällig, · saknas i Sverige men uppgiven för annat nordiskt land. Taxa of the genus Pilosella in Norden according to Tyler (2000). Symbols indicate the status in Sweden ( indigenous,  introduced but resident, + casual, · not known from Sweden).

Pilosella Hill stångfibblor aurantiaca (L.) F. W. Schultz & Sch. Bip. rödfibbla/ängsfibbla ssp. aurantiaca rödfibbla  var. aurantiaca vanlig rödfibbla · var. blyttiana (Fr.) T. Tyler eldfibbla ssp. decolorans (Fr.) T. Tyler brandfibbla  var. decolorans (Fr.) T. Tyler hårig brandfibbla  var. pseudoblyttii (Norrl.) T. Tyler glatt brandfibbla  ssp. dimorpha (Norrl. ex Nägeli & Peter) T. Tyler ängsfibbla + aurantiaca × floribunda + aurantiaca ssp. aurantiaca × lactucella + aurantiaca ssp. aurantiaca × officinarum ssp. officinarum + aurantiaca ssp. decolorans × cymosa ssp. cymosa · aurantiaca ssp. decolorans × sphaerocephala + aurantiaca ssp. dimorpha × officinarum ssp. officinarum cymosa (L.) F. W. Schultz & Sch. Bip. kvastfibbla/blåfibbla ssp. cymosa kvastfibbla  var. cymosa styvhårig kvastfibbla  var. pubescens (Lindbl.) T. Tyler mjukhårig kvastfibbla ssp. gottlandica (Fr.) T. Tyler vätfibbla  var. gottlandica (Fr.) T. Tyler äkta vätfibbla  var. parviflora (Fr.) T. Tyler sydbergsfibbla ssp. praealta (Vill. ex Gochnat) T. Tyler blåfibbla  var. praealta (Vill. ex Gochnat) T. Tyler äkta blåfibbla  var. bauhinii (Besser) T. Tyler revig blåfibbla + cymosa × lactucella + cymosa × officinarum  cymosa ssp. cymosa × floribunda nordlig kvastfibbla  dichotoma (Fr. ex Lindeb.) Soják gaffelfibbla + dichotoma × officinarum + flagellaris (Willd.) P. D. Sell & C. West gisselfibbla  floribunda (Wimm. & Grab.) Arv.-Touv. svenskfibbla · floribunda × lactucella + floribunda × officinarum ssp. officinarum  lactucella (Wallr.) P. D. Sell & C. West revfibbla + lactucella × officinarum ssp. officinarum + lactucella × officinarum ssp. peleteriana officinarum F. W. Schultz & Schultz Bip. gråfibbla  ssp. officinarum vanlig gråfibbla  ssp. peleteriana (Mérat) T. Tyler mattfibbla  sphaerocephala (Froel.) P. D. Sell & C. West nickfibbla

250 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 251 KARLSSON KÄRLVÄXTNYHETER III

och om det i så fall blivit kritiskt granskat. Upp- Spilanthes stolonifera ska byta namn till Acmella giften kan därför inte utvärderas och status måste decumbens (Sm.) R. K. Jansen; den fick i Väster- anges med frågetecken. götlands flora det svenska namnet akmella. Santolina L., helgonörter, och S. chamaecyparissus Tagetes tenuifolia, litet sammetsblomster, är nu även L., grå helgonört, infogas. Denna aromatiskt dof- funnen i Sverige: Nrk Örebro: springa vid hus- tande dvärgbuske från västra och centrala Medel- vägg på asfalterad gård, 1 ex 1998 Åke Lindström havsområdet odlas som prydnadsväxt och har (belägg i S, !ThK); fyndet publicerades av Lind- ensamma, långskaftade, strålblomslösa korgar i ström (1999, med en bra färgbild). Arten är även stjälk- och grentoppar och strödda, smala, tätt och funnen i Klm på Mönsterås soptipp 1999 (Nilsson fint kamtandade, gråludna blad. Den har påträf- m.fl. 2000) och i Bl Rödeby: Karlskrona avfalls- fats förvildad på en lokal: BhG Styrsö: Vrångö, anläggning vid Bubbetorp (meddelat av Nadja vägkant vid färjeläget 1995 Erik Ljungstrand och Niordson 2000-02-05). Birgitta Herloff. Fyndet publicerades i Västergöt- Taraxacum. I checklistan var ambitionen vad gäl- lands flora. – Tillfällig: borta vid kontroll 1997 (E. ler detta släkte att redovisa de arter som då hade Ljungstrand i brev). svenska namn. Sedan dess har ytterligare ett stort Senecio grisebachii fick i Västergötlands flora det antal arter fått sådana, främst genom Hans Ryd- svenska namnet pampasstånds; arten hör hemma bergs försorg, och han publicerade också (Rydberg på öppen gräsmark i Argentina. 1999) en då komplett namnlista. Här anges de Senecio inaequidens, boerstånds, kan nu betecknas ytterligare arter som har fått svenska namn jämte som bofast (status ). På lokalen i Sk Burlöv: ändringar i sektionstillhörighet jämfört med Ryd- Arlöv upptäcktes ett stort ex 1992. År 2000 fanns bergs lista. över 600 ex spridda längs en lång sträcka av ban- Taraxacum sect. Borea, nordmaskrosor. T. geminatum, vallen (J. T. Johansson 2000). T. maurophyllum och T. obtusulum räknas av Senecio jacobaea ssp. dunensis (Dumort.) Kadereit & Lundevall & Øllgaard (1999) till ogräsmaskrosor P. D. Sell infogas. Den strålblomslösa ståndsen, sect. Ruderalia. som sedan gammalt är känd från strandvallar på Taraxacum sect. Celtica, kärrmaskrosor, definieras norra Gtl och i nutiden fått spridning där som snävt av Lundevall & Øllgaard (1999). T. gelertii vägkantsväxt, är mera än en tillfällig avvikelse är enligt dem av osäker sektionstillhörighet, T. och förtjänar därför taxonomisk rang. Kadereit litorale förs till nordmaskrosor sect. Borea, och T. & Sell (1986) accepterar den som underart och praestans räknas med osäkerhet till fläckmaskrosor karakteriserar den som en kustras med förekomst sect. Naevosa. från Belgien till södra Norge och i Östersjön (de Taraxacum sect. Hamata, ängsmaskrosor. T. bractea- anger den också från Sverige). I Sverige är den tum, som hos Rydberg (1999) förs till denna sek- bofast på Gtl och kanske ursprunglig (status tills tion, upptas av Lundevall & Øllgaard (1999) med vidare ). Enstaka äldre fynd från andra landskap osäkerhet bland kärrmaskrosorna sect. Celtica. (i S representerad från Bl, Öl, BhG, Upl, Mpd och Taraxacum sect. Macrodonta M. P. Christ. infogas. Ång) är nog tillfälliga och beror delvis på införsel Den fick hos Krok & Almquist (2001) det med barlast. – Som svenskt namn föreslås här svenska namnet tandmaskrosor. Av de arter som knappstånds. har svenskt namn hör endast en till denna sektion Senecio squalidus, stenkorsört, är också bofast (status (och med osäkerhet), nämligen hjulmaskros T. ). – I Upl Fasterna har arten funnits naturaliserad tenebricans (hos Rydberg 1999 i sect. Ruderalia). i skogsbryn i över 60 år (Anderberg & Anderberg Taraxacum sect. Ruderalia, ogräsmaskrosor. T. cam- 2001). Från Upl Lidingö finns det flera uppgif- pylum (som måste heta T. oxylobium, se nedan), ter 1928–36 och ett nyfynd vid Baggeby (10I 6g T. holmgrenii och T. subintegrum räknas av Lun- 41 20), där Torbjörn Peterson sett den 1988 och devall & Øllgaard (1999) till nordmaskrosor 2000 (belägg i S). sect. Borea, och dit för de också med tvekan T. Silphium perfoliatum, skålört, en högväxt gulblommig apicatum, T. puolannei och T. steenhoffianum. – T. art med de motsatta bladen sammanvuxna till duplidentifrons är enligt dessa författare av osäker skålar runt stjälken, är lokalt etablerad i Vg Våmb: sektionstillhörighet (räknas ibland till kärrmask- brottet 500 m SO kyrkan (Bertilsson m.fl. 2002) rosor sect. Celtica), och T. tenebricans tillhör med och bör alltså betecknas som bofast (status ). osäkerhet tandmaskrosor sect. Macrodonta (se Spilanthes. Släktet uppdelades av Jansen (1985) i ovan). två, och den art som är funnen i Norden hör till Taraxacum atactum Sahlin & Soest (sect. Hamata) släktet Acmella L. C. Rich. ex Pers., vilket släkte får på förslag av Erik Ljungstrand (2000) namnet alltså ska ersätta Spilanthes. Svenskt namn, akmel- hollandsmaskros (beskriven på holländskt material lor, föreslås här.

250 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 251 KARLSSON KÄRLVÄXTNYHETER III

och med tyngdpunkten av sin utbredning i detta Taraxacum pseudosuecicum Kirschner & Štpánek land). (sect. Palustria) fick namnet sankmaskros hos Gär- Taraxacum boekmanii Borgv. (sect. Hamata), som är denfors (2000). uppkallad efter västkustbotanisten Krister Bök- Taraxacum quadrans H. Øllg. (sect. Hamata) får på man, får på förslag av Erik Ljungstrand (2000) förslag av Erik Ljungstrand (2000) namnet kva- det svenska namnet Bökmans maskros. dratmaskros. Taraxacum campylum ska heta T. oxylobium Brenner Taraxacum rhodoneuron Dahlst. (sect. Naevosa, fläck- (Lundevall & Øllgaard 1999) och hör enligt dessa maskrosor, med osäkerhet) får här, efter förslag författare till sect. Borea (förs hos Rydberg 1999 av Erik Ljungstrand, namnet nattmaskros. Arten till Ruderalia). Den behåller sitt svenska namn står nära kvällsmaskros T. praestans men blommar krummaskros. ännu längre in på natten. Taraxacum canulum G. E. Haglund (sect. Eryth- Taraxacum saphycraspedum G. E. Haglund ex Saarsoo rosperma, sandmaskrosor) får här på förslag av (sect. Erythrosperma) får här namnet ölandsmask- Hans Rydberg namnet mörk tegelmaskros. Den ros (Hans Rydbergs förslag; arten är nästan helt står mycket nära tegelmaskros T. fulvum men har inskränkt till Öland). mörkare blad. Taraxacum simile Raunk. (sect. Erythrosperma) får Taraxacum cimbricum Wiinst. (sect. Spectabilia, på förslag av Hans Rydberg namnet fanömaskros atlantmaskrosor) får namnet jyllandsmaskros, först (typexemplaren kommer från Fanö). lanserat av Ljungstrand (2000). Arten angavs som Taraxacum spectabile Dahlst. (sect. Spectabilia) fick ny för Sverige från fem lokaler i Bohuslän (Ano- namnet atlantmaskros hos Gärdenfors (2000). nym 2000) efter bestämning av Hans Øllgaard. Taraxacum subalpinum Hudziok (sect. Palustria) Denne har dock senare frångått uppfattningen att upptäcktes som ny för landet 2000 av Margareta beläggen representerar denna art, och den är alltså Edqvist (T. Karlsson 2001). På flera av lokalerna tills vidare inte känd från Sverige. växer arten i flottäng (naturlig betesmark som Taraxacum commixtum G. E. Haglund (sect. Erythro- näringsberikats av utsipprande stallgödsel). Den sperma) får här på förslag av Hans Rydberg nam- föreslås därför här få det svenska namnet flott- net stickmaskros. Den utmärks av att den har syl- maskros. likt utdragna tänder i bladkantens inbuktningar. Taraxacum undulatum H. Lindb. & Markl. (sect. Taraxacum decolorans (Dahlst.) Dahlst. (sect. Palust- Ruderalia) får på förslag av Erik Ljungstrand ria, strandmaskrosor) fick namnet kalkmaskros (2000) namnet vågmaskros. hos Gärdenfors (2000). Taraxacum xerophilum Markl. (sect. Erythrosperma) Taraxacum discretum H. Øllg. (sect. Erythrosperma) får här, efter förslag från Hans Rydberg, namnet fick namnet glappmaskros hos Gärdenfors (2000). stenmaskros (den växer på torr, stenig mark). Taraxacum disseminatum G. E. Haglund (sect. Thelesperma megapotamicum får här namnet trådskära Erythrosperma) får här på förslag av Erik Ljung- (bladflikarna är trådsmala; släktet står nära skäror strand namnet parkmaskros. Den är huvudsakligen Bidens). funnen i parker och har uppenbarligen införts Tolpis crinita utgår; namnet räknas numera som en med gräsfrö. synonym till skäggfibbla T. barbata, till vilken Taraxacum friesii (Dahlst.) Dahlst. (sect. Erythro- alltså statusmarkeringen övergår. sperma) fick namnet oslomaskros hos Lid (1963). Tolpis umbellata får här namnet blek skäggfibbla; Den beskrevs på material från trakten av Oslo och blommorna är blekgula. är inte känd från Sverige. Verbesina får här det svenska släktnamnet verbesinor; Taraxacum hamiferum Dahlst. (sect. Hamata) får på arten V. encelioides fick artnamnet verbesina i Väs- förslag av Erik Ljungstrand (2000) namnet grön- tergötlands flora. svart maskros (ett tidigare brukat epitet på arten Xeranthemum cylindraceum fick i Västergötlands flora var atrovirens som betyder svartgrön). namnet litet pappersblomster, då blomkorgarna Taraxacum lissocarpum (Dahlst.) Dahlst. (sect. Palu- är betydligt mindre och smalare än hos pappers- stria) fick namnet slätmaskros hos Gärdenfors blomster X. annuum. (2000). Zinnia L., zinnior, och arten Z. elegans Jacq., zinnia, Taraxacum plumbeum Dahlst. (sect. Erythrosperma) infogas. Ett exemplar blev funnet år 2000 på får här enligt Hans Rydbergs förslag namnet bly- Ängelholms trädgårdstipp i Sk (Broman m.fl. maskros (holkfjällen är blygrå). 2001). – Tillfälligt förvildad (+). Taraxacum psammophilum (G. E. Haglund) Saarsoo (sect. Erythrosperma) får här på förslag av Hans Rydberg namnet bödamaskros (typexemplaren kommer från Öl Böda).

252 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 253 KARLSSON KÄRLVÄXTNYHETER III

Nya kombinationer Backlund, A. & Pyck, N. 1998. Diervillaceae and Glebionis multicolor (Hyl.) Karlsson, comb. nov. Linnaeaceae, two new families of caprifolioids. – Basionym: Chrysanthemum multicolor Hylander, – Taxon 47: 657–661. Weibulls Allehanda 1961: 4 (1961). Berg, T. 2000: Ekskursjonsreferat. 27. mai till Ekely, Glebionis ×spectabilis (Lilja) Karlsson, comb. nov. Oslo. – Blyttia 58: 127–128. – Chrysanthemum ×spectabile (Lilja) A. Nilsson, Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. Agri Hort. Genetica 12: 102 (1954). – Basionym: 2002. Västergötlands flora. – SBT-förlaget. Chrysanthemum carinatum γ [var.] spectabile Lilja, Blom, C. 1933. Bidrag till kännedomen om Sve- Handbok i de odlade vexternas flora: 270 (1843). riges adventivflora. II. – Acta Horti Gotob. 8: – Denna art är ännu inte funnen förvildad i Nor- 169–188. den. Bohs, L. & Olmstead, R. G. 1997. Phylogenetic rela- tionships in Solanum (Solanaceae) based on ndhF • Även denna gång ett varmt tack till Erik sequences. – Syst. Bot. 22: 5–17. Ljungstrand, som läst manuskriptet och påpekat Bremer, B. & Bremer, K. 2000. Det nya blomväxtsys- temet. – Svensk Bot. Tidskr. 94: 3–22. åtskilliga stora och små förbiseenden och miss- Broman, A., Nilsson, B. & Svensson, Å. 2001. Flo- tag! Bertil Nordenstam såg igenom avsnittet om ran på två skånska tippar. – Bot. Notiser 134(1): de korgblommiga växterna och lade ett ord för 23–30. Senecio jacobaea ssp. dunensis. Bland de många Duistermaat, H. 1996. Monograph of Arctium L. som sänt belägg för nya arter vill jag nämna (Asteraceae). – Gorteria Supplement 3. Ekman, J. & Ekman, G. 2001. Trädtomat, Solanum Owe Nilsson, särskilt för att han på min önskan betaceum – ny för Öland. – Krutbrännaren 10: skaffat fram exemplar av ett antal svårbestämda 46–47. växter från Karlstad. Ekman, S. & Karlsson, T. 1989. Grenigt kungsljus och praktkungsljus – två ofta förväxlade arter. Citerad litteratur – Svensk Bot. Tidskr. 83: 73–81. Adventivgruppen 1998. Adventivsäsongen 1998. Fries, E. T. 1925. Några gotländska växtlokaler. – Daphne 9: 70. – Svensk Bot. Tidskr. 19: 426–429. Anderberg, A. 1993. Cladistic interrelationships and Fries, H. 1927. Bidrag till kännedomen om floran i major clades of the Ericales. – Plant Syst. Evol. Göteborgs och Bohus län. 3. – Acta Horti Gotob. 184: 207–231. 3: 73–98. Anderberg, A. & Anderberg, A.-L. 2001. Flora och Fries, H. 1945. Göteborgs och Bohus läns faneroga- vegetation i Fasterna socken, Uppland. – Daphne mer och ormbunkar. – Göteborg. 12(1): 3–86. Gentry, J. L. 1973. Restoration of the genus Jaltomata Anonym 1998a. Glädjehicka. – Vrivrånge 11: 21–25. (Solanaceae). – Phytologia 27: 286–288. Anonym 1998b. Skånes Flora, ett urval intressanta Gram, E. 1995: Vincetoxicum i Norge. Undersøkelser växtfynd (huvudsakligen från 1996–97). – Lunds av utbredelse, reproduksjonsbiologi og systema- Botaniska Förenings medlemsblad 1998(3): 3–8. tikk. – Cand. scient.-oppgave i botanikk. Mat.- Anonym 1998c. Artlista för Resmo socken. – Krut- Naturvit. Fak., Univ. Oslo. brännaren 7: 117–125. Greuter, W., McNeill, J., Barrie, F. R. m.fl. 2000. Anonym 2000. Fynd från säsongen 1999.– Vrivrånge International code of botanical nomenclature 14: 33. (Saint Louis Code). – Koeltz, Königstein. Anonym 2001. Rättelse. – Vrivrånge 16: 11. Grøstad, T., Halvorsen, R. & Elven, R. 2002. Frem- Aronsson, M. 2000. Kärlväxter: Gott kunskapsläge mede planter i Norge: Praktvindlene Ipomoea L. tack vare floraprojekten. – Svensk Bot. Tidskr. 94: – Blyttia 60: 15–30. 165–168. Gu, H-yu & Hoch, P. C. 1997. Systematics of Baagøe, J. 1974. The genus Guizotia (Compositae). A Kalimeris (Asteraceae: Astereae). – Ann. Missouri taxonomic revision. – Bot. Tidsskr. 69: 1–39. Bot. Garden 84: 762–814. Backlund, A. & Bremer, B. 1997. Phylogeny of the Gärdenfors, U. (red) 2000. Rödlistade arter i Sverige Asteridae s.str. based on rbcL sequences, with 2000. – ArtDatabanken, SLU. Uppsala. particular reference to the Dipsacales. – Plant Syst. Herloff, B. 2000. En innehållsrik jordblandning. Evol. 207: 225–254. – Vrivrånge 15: 7–9. Backlund, A. & Donoghue, M. J. 1996. Morphology Hylander, N. 1948. Våra prydnadsväxters namn på and phylogeny of the order Dipsacales. – I: A. svenska och latin. – LT, Stockholm. Backlund, Phylogeny of the Dipsacales. Disserta- Hylander, N. 1955. Förteckning över Nordens växter. tion. Uppsala universitet. 1. Kärlväxter. – Lund.

252 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 253 KARLSSON KÄRLVÄXTNYHETER III

Hylander, N. 1971. Prima loca plantarum vasculari- Lid, J. & Lid, D. T. 1994. Norsk flora. 6. utgåve ved um Sueciae. Plantae subspontaneae vel in tempore Reidar Elven. – Det Norske Samlaget, Oslo. recentiore adventitiae. – Svensk Bot. Tidskr. 64. Lindström, Å. 1999. Bidrag till Örebrotraktens Supplement. flora 1. Natur-, jordbruks- och tätortsområden. Hämet-Ahti, L., Suominen, J., Ulvinen, T. & Uotila, – Svensk Bot. Tidskr. 93: 215–232. P. 1998. Retkeilykasvio. 4 uppl. – Luonnontieteel- Lindström, Å. 2000. Bidrag till Örebrotraktens linen keskusmuseo, Kasvimuseo, Helsinki. flora 2. Täktområden. – Svensk Bot. Tidskr. 93: Högström, S. 1999: Identifiering av hybrider mellan 265–278. praktbrunört Prunella grandiflora och brunört P. Ljungstrand, E. 2000. Västkustens maskrosor. vulgaris. – Svensk Bot. Tidskr. 93: 95–102. – Vrivrånge 14: 19–32. Imsland, S., Ruden, Ø. & Wischmann, F. 1999. Ljungstrand, E. 2001. Torsviksområdets flora. – Vår Norsk Botanisk Forening. Hovedforeningens som- Fågelvärld, Supplement 34: 44–50. merexkskursjon til Jæren og Ryfylke. – Blyttia 57: Lundevall, C.-F. & Øllgaard, H. 1999. The genus 63–66. Taraxacum in the Nordic and Baltic countries: Jansen, R. K. 1985. The systematics of Acmella Types of all specific, subspecific and varietal taxa, (Asteraceae-Heliantheae). – Syst. Bot. Monogr. 8. including type locations and sectional belonging. Johansson, B. G. 1998. Odlade växter i Gotlands – Preslia (Praha) 71: 43–171. natur III. – Rindi 18: 51–161. Nesom, G. L. 1994. Subtribal classification of the Johansson, J. T. 2000. Berättelse om tre dagars bota- Astereae (Asteraceae). – Phytologia 76: 193–274. niskt resande i Skåne i begynnelsen av augusti Nilsson, B., Niordson, N. & Widgren, Å. 2000. månad år 2000. – Lunds Botaniska Förenings Soptippsfloran i södra och östra Småland – inven- medlemsblad 2000(4): 18–36. teringar 1999. – Parnassia 13(1): 12–21. Kadereit, J. W. & Sell, P. D. 1986. Variation in Sene- Nilsson, B., Niordson, N. & Widgren, Å. 2001. Sop- cio jacobaea L. (Asteraceae) in the British Isles. tippsfloran i västra och södra Småland – invente- – Watsonia 16: 21–23. ringar 2000. – Parnassia 14(1): 9–17. Karlén, L. 1998. Floristiska notiser från Söderman- Nilsson, M.-B. 1999. Botanikgruppens höstrapport land och Uppland. – Daphne 9: 59–63. (1999). – Värmlandsfloran 14(2): 5–6. Karlsson, R. 2000: Fynd i Västervik. – Parnassia Niordson, N. 2000. Floran på våra soptippar i Ble- 13(2): 18–19. kinge. – Blekinges Natur 2000: 108–119. Karlsson, T. 1998. Förteckning över svenska kärlväx- Niordson, N. 2002. Nya fynd på Kalmars och Tings- ter. – Svensk Bot. Tidskr. 91: 241–560. ryds soptippar 2001. – Parnassia 15(1): 13–20. Karlsson, T. 2001. Fyndhörnan. – Parnassia 14(1): Olmstead, R. G., DePamphilis, C. W., Wolfe, A. D. 20–23. m.fl. 2001. Disintegration of the Scrophulariaceae. Karlsson, T. 2002a. Nyheter i den svenska kärl- – Am. J. Bot. 88: 348–361. växtfloran I. Ormbunksväxter – jordröksväxter. Olsson, H. 1999. Malörtsambrosia sprids med fågel- – Svensk Bot. Tidskr. 96: 75–93. frön – ny orsak till pollenallergi i Sverige? – Cal- Karlsson, T. 2002b. Nyheter i den svenska kärl- luna 16(1): 3–5. växtfloran II. Korsblommiga – flockblommiga. Pedersen, H. Æ. 1999. Floristiske meddelelser fra – Svensk Bot. Tidskr. 96: 186–206. Dansk Herbarium, II. Noter om Lyng-Vikke, Kartesz, J. T. & Meacham, C. A. 1999. Synthesis of Tallerken-Blærerod, Hollandsk Hullæbe og Tæt- the North American Flora, Version 1.0. – North blomstret Hullæbe. – Urt 23: 133–140. Carolina Botanical Garden, Chapel Hill, NC. Petersson, J. 2001. Nyheter i Gotlands flora 2000. [Tillgänglig på CD; ISBN 1-889065-05-6.] – Rindi 21: 5–15. Krok, T. O. B. N. & Almquist, S. 2001. Svensk flora. Rydberg, H. 1999. Maskrosor med svenska namn. Fanerogamer och ormbunksväxter. 28. upplagan. – Svensk Bot. Tidskr. 93: 123–128. – Liber, Stockholm. Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001. Sörmlands Kurtto, A. & Lahti, T. 1987. Suomen putkilokasvien flora. – Botaniska Sällskapet i Stockholm. luettelo. – Pamphlet of Botanical Museum, Uni- Sandberg, G. & Westfeldt, G. A. 1939. Boråstraktens versity of Helsinki, 11. adventivväxer. – Acta Horti Gotob. 8: 17–26. Källersjö, M., Bergqvist, G. & Anderberg, A. A. Sennblad, B. & Bremer, B. 1996. The familial and 2000. Generic realignment in primuloid families subfamilial relationships of Apocynaceae and of the Ericales s.l.: A phylogenetic analysis based Asclepiadaceae evaluated with rbcL data. – Plant on DNA sequences from three chloroplast genes Syst. Evol. 202: 153–175. and morphology. – Am. J. Bot. 87: 1325–1341. Stace, C. 1997. New flora of the British Isles. Ed. 2. Lid, J. 1963. Norsk og svensk flora. [3. utgåva.] – Cambridge University Press. – Det Norske Samlaget, Oslo.

254 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 255 KARLSSON KÄRLVÄXTNYHETER III

Sterner, R. 1933. Vegetation och flora i Kalmarsunds order; this paper covers the families Diapensiaceae skärgård. – Acta Horti Gotob. 8: 189–280. through Asteraceae. Most taxa added are garden Strid, T. 1999. Japansk hönshirs, amerikansk grov- escapes but two appear to be native, viz. Galium snärja och aubergine funna vid Himmerfjärdsver- schultesii (Finland) and Campanula glomerata subsp. ket, Mörkö socken. – Daphne 10: 38–40. farinosa (Denmark). In the families covered, 64 taxa Sundh, L. 2001. Växtfynd på Falbygden 1999–2001. (including 3 subspecific taxa and 7 hybrids) are – Calluna 18(2): 10–11. added for Sweden; 23 of them have not previously Sutton, D. A. 1988. A revision of the tribe Antirrhi- neae. – Oxford University Press. been published: Vaccinium corymbosum, Linanthus Svenson, A. 2002. Physalis grisea – rätt namn på gyl- androsaceus, Ipomoea tricolor, Anchusa undulata, lenbär. – Svensk Bot. Tidskr. 96: 223–225. Glandularia ×hybrida, Agastache foeniculum, Ocimum Svenson, A., Edelsjö, J., Ekman, J. m.fl. 2002. Floran basilicum, Satureja calamintha, Solanum rantonnetii, på tippar i Uppland och Södermanland 1990– Chaenorhinum origanifolium, Diascia fetcaniensis, 1999. – Daphne 12(2): 2–157. Hebenstretia integrifolia, Mimulus cupreus × luteus, Söderberg, E. 1948. Arctium Palladinii (Marc.) R. E. Sutera cordata, Verbascum lychnitis × speciosum, Fr. et Söderb. i Stockholm. – Svensk Bot. Tidskr. Lonicera maximowiczii, L. morrowii, Bidens radiata × 42: 497–498. tripartita, Brachyscome iberidifolia, Chamaemelum Taylor, P. 1989. The genus Utricularia – a taxonomic nobile, Erigeron subtrinervis, Helichrysum petiolare, monograph. – Kew Bull. Addit. Ser. 14. and Pulicaria dysenterica. A further 11 taxa are new Tranberg, H. 2000. Højsommerekskursion til Fanø, for the Nordic countries, but unknown from Swe- 13. august 2000. – Urt 24: 179–180. den. Six taxa have been incorrectly reported from Tyler, T. 1999. Fyra sorters toppklocka Campanula glomerata i Norden. – Svensk Bot. Tidskr. 93: Sweden, and five have to be omitted from the list 139–144. entirely. – The new combinations Glebionis multicolor Tyler, T. 2000. Förslag till ny taxonomisk indelning (Hyl.) Karlsson and G. ×spectabilis (Lilja) Karlsson av stångfibblorna (Pilosella) i Norden. – Svensk are made. Bot. Tidskr. 95: 39–67. Tzvelev, N. N. 1999. On the size and nomenclature of some genera of the vascular plants of European Thomas Karlsson är Russia. – Bot. Zh. 84: 109–118. intendent vid Naturhis- Ulvinen, T. & Varkki, A. 1999. Uusia tietoja Pohjois- Suomen kasvistosta 2. Tulokaskasveja ja viljelykar- toriska Riksmuseet och kulaisia. – Lutukka 15: 67–90. förestår där samlingen Weimarck, H. 1963. Skånes flora. – Corona, Malmö. av nordiska kärlväxter. Wisskirchen, R. & Haeupler, H. 1998. Standardliste Han arbetar också som der Gefässpflanzen Deutschlands. – Ulmer, Stutt- författare och redaktör gart. Young, N. D., Steiner, K. E. & dePamphilis, C. W. inom projektet Flora 1999. The evolution of parasitism in Scrophulari- Nordica. Under tiden 1976–1995 var han aceae/Orobanchaceae: Plastid gene sequences redaktör för Svensk Botanisk Tidskrift och land- refute an evolutionary transition series. – Ann. skapsflororna, och han har särskilt engagerat sig Missouri Bot. Garden 86: 876–893. i Smålands flora. Thomas är styrelseledamot i Svenska Botaniska Föreningen och ordförande ABSTRACT i dess växtnamnskommitté. Släkten som sär- Karlsson, T. 2002. Nyheter i den svenska kärlväxt- skilt intresserat är Spiraea spireor, Polygonum floran III. Fjällgröneväxter – korgblommiga. [Addi- tions and corrections to the checklist of Swedish trampörter och Euphrasia ögontröstar. Dok- vascular plants III. Diapensiaceae – Asteraceae.] torsavhandlingen från 1982 handlade just om Svensk Bot. Tidskr. 96: 234–255. Uppsala. ISSN Euphrasia. 0039-646X. Adress: Naturhistoriska Riksmuseet, Box 50007, In 1998 a checklist of vascular plants in Sweden 104 05 Stockholm was published in Svensk Botanisk Tidskrift. Addi- E-post: [email protected] tions and corrections to this list were given in the two previous issues of this journal for the families Lycopodiaceae through Apiaceae in Flora Europaea

254 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 255 CHARASOMER Charasomer i svenska kransalger

Vattenlevande växter har svårt att få det kol de vattensväxter är att transporten av koldioxid går behöver. Vissa kransalger har löst problemet ungefär tiotusen gånger långsammare i vatten med hjälp av så kallade charasomer, en sorts än i luft. Om rubisco inte får tillräckligt med komplicerade inbuktningar i cellmembranen koldioxid binder enzymet istället syrgas, vilket på de fotosyntetiserande cellerna. Dessa bild- inte är önskvärt då det innebär en energiför- ningar är bara kända från ett fåtal arter. Upp- lust och att farliga syreradikaler bildas som salaekologerna Johanna Johansson och Pauli kan skada cellen. Vissa undervattensväxter har Snoeijs har med hjälp av elektronmikroskopi utvecklat mekanismer för att även kunna tillgo- kunnat fastställa att charasomer även finns i dogöra sig kol från bikarbonat, som finns i höga de svenska arterna röd- och grönsträfse. halter i såväl sött som salt vatten med högt pH- värde (cirka 8 eller högre). Vissa kransalger är JOHANNA JOHANSSON & PAULI SNOEIJS så avancerade att de – förutom dessa rent fysio- logiska anpassningar – även har specialiserade tt kunna ta upp kol är av avgörande strukturer, så kallade charasomer, som underlät- betydelse för alla växters tillväxt och tar kolupptaget. Aöverlevnad, och till sin hjälp har de ett Charasomer är komplicerade inbuktningar enzym, rubisco, som binder luftens koldioxid. av cellmembranet som skapar en ytförstoring Koncentrationen av koldioxid i vatten är ungefär som anses underlätta transporten av oorganiskt densamma som i luft, men problemet för under- kol in i cellen. I charasomens membran finns troligtvis pumpar som transporterar protoner ut ur cellen, vilket leder till en pH-minskning i charasomens omedelbara närhet. Denna skillnad i pH mellan cellens in- och utsida kan därefter utnyttjas för att transportera oorganiskt kol – antingen som koldioxid eller bikarbonat – in i cellen. Charasomer påvisades först hos den aus-

Figur 1. Rödsträfse från Skatviken, cirka 10 km norr om Forsmark, Uppland. Rödsträfse är en relativt kraftig art som är lätt att skilja från övriga Chara-arter genom grenarnas uppsvällda ändsegment. Den ger ett styvt och spretigt intryck och har rödaktiga skott- spetsar. Rödsträfse trivs i sjöar med mycket kalkhaltigt vatten men finns också i Östersjöns bräckta vatten. Rödsträfse växer vanligtvis ned till åtta meters djup, men har hittats så djupt som 20 meter. Den har minskat kraftigt i Östersjön men förekomsten i kalkrika sjöar är däremot stabil så länge dessa inte utsätts för övergödning (John m.fl. 1982). Litteratur: Björkman 1947, Blindow & Krause 1990, Stewart & Church 1992, Blindow 1994. Foto: Johanna Johansson. Chara tomentosa from the Baltic.

256 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 257 CHARASOMER

Kransalger Kransalgerna är i Sverige representerade av 34 antal barkceller (Blindow & Krause 1990). Av de arter inom fem släkten: sträfse Chara, Lampro- 18 svenska Chara-arterna förekommer nio endast thamnium, slinke Nitella, Nitellopsis, samt rufse i sötvatten, fyra endast i brack- eller saltvatten Tolypella (se Blindow & Krause 1990 för bestäm- och fem i båda habitaten (Tolstoy & Willén 1997). ningsnyckel). De förekommer främst i klart, stilla- Ljuset är en viktig resurs för de flesta Chara-arter, stående vatten med mjukbotten där de håller sig som vid övergödning lätt konkurreras ut av andra fast med hjälp av rotliknande rhizoider. Typiskt arter. De förekommer ofta i näringsfattiga vatten för kransalger är deras regelbundna byggnad med med högt pH. I sötvatten är Chara ofta täckt av långa stamavsnitt eller internoder, och mer eller ett lager kalk som troligen är en följd av deras mindre utspärrade, kranslikt ordnade grenar vid speciella fotosyntes där kolet tas från bikarbonat, noderna mellan internoderna, samt deras väl- vilket får svårlösligt kalciumkarbonat att fällas ut utvecklade reproduktionsorgan. Varje internod (Prescott 1969). I salt- och brackvatten är kalkpå- består av en enda rörformig cell, som hos de lagringen mindre påtaglig (Tolstoy 2000). flesta arter inom släktet Chara är omgiven av ett

traliensiska arten Chara corallina (Syn. Chara och hittat charasomer i barkceller hos båda australis; Barton 1965, Crawley 1965). Därefter arterna (figur 3, 4). I rödsträfse fann vi chara- har man även hittat dem hos borststräfse C. somer i material från både söt- och brackvatten, aspera, barklös sträfse C. braunii, skörsträfse C. samt i vildväxande såväl som i odlade individ. I globularis, busksträfse C. vulgaris och ett antal grönsträfse hittades charasomer i vildväxande Nitella-arter (Lucas & Franceschi 1981, Toma individ från brackvatten. Charasomerna är pla- m.fl. 1987, Nyberg & Saranpää 1989). cerade vid den yttre cellväggen som är i kontakt Vi har studerat två svenska Chara-arter, röd- med vattnet och inte vid cellväggar gränsande sträfse C. tomentosa och grönsträfse C. baltica till andra celler, vilket speglar deras funktion (figur 1, 2) i transmissions-elektronmikroskop i samband med kolupptag. I charasomernas omedelbara närhet sågs undantagslöst ett antal mitokondrier, antagligen därför att dessa fung- erar som energileverantörer till protonpumparna i cellmembranet. Kransalger har omväxlande sura och basiska band på ytan av sina stora internodala celler (se faktaruta) (Lucas & Smith 1973). Vissa forskare

Figur 2. Grönsträfse från Forsmark med påväxt av klotformiga kolonier av cyanobakterien Rivularia atra. Grönsträfse kan bli upp till 90 cm hög och har kraftiga taggar. Den förekommer i Öster- sjöns brackvatten samt i diken, dammar, bäckar och sjöar, där den växer på sandbotten ner till sju meters djup. Den är begränsad till lokaler nära havet eftersom den troligtvis kräver åtminstone en aning salt. Grönsträfse är ofta perenn och kan förbli grön hela vintern. Den har minskat på grund av övergödning men är trots det borttagen från rödlistan. Litteratur: Stewart & Church 1992, Blindow 1994. Foto: Johanna Johansson. Chara baltica from the Baltic with colonies of the cyanobacterium Rivularia atra.

256 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 257 JOHANSSON & SNOEIJS CHARASOMER

Figur 3. Elektronmikroskop- fotografier av rödsträfse från Skatviken, cirka 10 km norr om Forsmark, Uppland. Salt- halt 3 promille. a, b: Insamlad 2000-09-28. c, d: Insamlad 1998-09-14 och odlad två år i akvarier med sediment från växtplatsen. Foto: Johanna Johansson & Pauli Snoeijs. Electron microscope photo- graphs of Chara tomentosa from the Baltic. Salinity 0.3%.

Figur 4a, b. Elektronmikro- skopfotografier av rödsträfse från sjön Testen, cirka 20 km öster om Uppsala, insamlad 1998-09-15 och odlade två år i akvarier med sediment från växtplatsen. c, d: Grönsträfse från Forsmark, Uppland, insamlad 2000-09-28. Salthalt 5 promille. Foto: Johanna Johansson & Pauli Snoeijs. a, b. Electron microscope pho- tographs of Chara tomentosa from Lake Testen. c, d. Photo- graphs of C. baltica from the Baltic. Salinity 0.5%.

258 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 259 JOHANSSON & SNOEIJS CHARASOMER

har funnit att charasomer förekommer rikligare lakes in the Irish Midlands. – J. Life Sci. R. Dub- inom de sura banden än inom de basiska (Fran- lin Soc. 4: 47–71. Lucas, W. J. & Franceschi, V. R. 1981. Characean ceschi & Lucas 1980, Price m.fl. 1985). Andra, charasome-complex and plasmalemma vesicle däremot, har inte kunnat fastslå ett direkt sam- development. – Protoplasma 107: 255–267. band mellan charasomernas fördelning och de Lucas, W. J. & Smith, F. A. 1973. The formation of sura banden, troligtvis beroende på att charaso- alkaline and acid regions at the surface of Chara mer är relativt långlivade medan bandmönstret corallina cells. – J. Exp. Bot. 24: 1–14. Lucas, W. J., Keifer, D. W. & Pesacreta, T. C. 1986. är ljusberoende (försvinner i mörker) och kan Influence of culture medium pH on charasome ändras inom några timmar (Chau m.fl. 1994). development and chloride transport in Chara cor- Det är troligt att det lägre pH-värdet i anslut- allina. – Protoplasma 130: 5–11. ning till charasomen gör att utnyttjandet av Nyberg, H. & Saranpää, P. 1989. The cell walls of bikarbonat som kolkälla blir mindre känsligt för Chara aspera Willd. (Charophyta) vegetative cells. – Folia Histochem. Cytobiol. 27: 175–182. ett högt pH-värde i vattnet än hos en cell som Prescott, G. W. 1969. The algae: a review. – Thomas saknar charasomer (Price m.fl. 1985). Chara Nelson and Sons, London. corallina som vuxit i vatten med lågt pH-värde Price, G. D., Badger, M. R., Bassett, M. E. & White- utvecklar färre charasomer än de som har vuxit cross, M. I. 1985. Involvement of plasmalemma- i vatten med högt pH-värde (Price m.fl. 1985, somes and carbonic anhydrase in photosynthetic utilization of bicarbonate in Chara corallina. Lucas m.fl. 1986). Förekomsten av charasomer – Aust. J. Plant Physiol. 12: 241–256. kan alltså vara en av förklaringarna till att arter Stewart, N. F. & Church, J. M. 1992. Red Data av släktet Chara har en god förmåga att tillgo- Books of Britain and Ireland: Stoneworts. – The dogöra sig bikarbonat, och att de därför har en Joint Nature Conservation Committee, Peterbor- konkurrensfördel i vatten med naturligt högt ough. Tolstoy, A. 2000. Alger: Kransalger första gruppen pH-värde som kalkrika sjöar, där de ofta domi- som bedöms för Rödlistan. – Svensk Bot. Tidskr. nerar undervattensvegetationen. 94: 147–151. Tolstoy, A. & Willén, T. (red.) 1997. Preliminär Citerad litteratur checklista över makroalger i Sverige. – ArtData- Barton, R. 1965. An unusual organelle in the periph- banken, SLU, Uppsala. eral cytoplasm of Chara cells. – Nature 205: 201. Toma, N., Brezeanu, A. & Anghel, I. 1987. Electron Björkman, S. O. 1947. On the distribution of Chara microscopic studies on Chara fragilis: III. The tomentosa L. round the Baltic and some remarks charasome complex. – An. Univ. Bucaresti Biol. on its specific epithet. – Bot. Not. 1947: 157–170. 36: 9–14. Blindow, I. 1994. Sällsynta och hotade kransalger i Sverige. – Svensk Bot. Tidskr. 88: 65–73. ABSTRACT Blindow, I. & Krause, W. 1990. Bestämningsnyckel Johansson, J. & Snoeijs, P. 2002. Charasomer i för svenska kransalger. – Svensk Bot. Tidskr. 84: svenska kransalger. [Charasomes in Swedish stone- 119–160. worts (Characeae).] – Svensk Bot. Tidskr. 96: Chau, R., Bisson, M. A., Siegel, A. m.fl. 1994. Dis- 256–260. Uppsala. ISNN 0039-646X. tribution of charasomes in Chara: re-establish- Charasomes are complicated inward bends of the ment and loss in darkness and correlation with banding and inorganic carbon uptake. – Aust. J. plasma membrane, creating a surface enlargement Plant Physiol. 21: 113–123. that is considered to facilitate transport of inorganic Crawley, J. C. W. 1965. A cytoplasmic organelle carbon into the cell. These cell structures occur associated with the cell walls of Chara and Nitella. only in stoneworts and have only been described – Nature 205: 200–201. from a few species. With the help of transmis- Franceschi, V. R. & Lucas, W. J. 1980. Structure sion electron microscopy we have confirmed that and possible function(s) of the charasomes; com- charasomes also occur in the Swedish species Chara plex plasmalemma-cell wall elaborations present tomentosa and C. baltica. in some characean species. – Protoplasma 104: 253–271. John, D. M., Champ, W. S. T. & Moore, J. A. 1982. The changing status of Characeae in four marl

258 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 259 NORDIC LICHEN FLORA

Johanna Johansson Pauli Snoeijs är univer- läser sista året på Mat- sitetslektor i växtekologi Nat-programmet med vid Uppsala universitet. inriktning biologi vid Hon forskar på mikro- Uppsala universitet. och makroalgers ekologi Charasomprojektet i Östersjöområdet och utförde hon under fem är generalsekreterare veckors forskningsprak- för den internationella tik vid Avdelningen organisationen ”Öster- för växtekologi, Upp- sjöbiologerna” (Baltic sala universitet. Hon är Marine Biologists). mycket intresserad av både ekologi och naturfo- Adress: Avd. för växtekologi, Evolutionsbiolo- tografering. giskt centrum, Uppsala universitet, Villavägen Adress: Flogstavägen 57D, 752 73 Uppsala 14, 752 36 Uppsala E-post: [email protected] E-post: [email protected]

BOTANISK LITTERATUR Nordic Lichen Flora, Volume 2 ästan planenligt finns nu andra voly- tiativtagare och huvudansvarig är Nordic Lichen men av Nordic Lichen Flora att beställa Society. Det är tänkt att floran skall ha en Nfrån Svenska Bota- utgivningstakt på en volym niska Föreningen. Den första vartannat år, något som hit- volymen behandlade knapp- tills kunnat hållas ganska nålslavarna i vid bemärkelse väl. Nästa volym kommer samt hade inledande kapitel att innehålla släkten som om bl.a. växtplatser, biogeo- har cyanobakterier som foto- grafi, och om lavar och luft- biont, bl.a. filtlavar Peltigera föroreningar. Volym 2 omfat- och njurlavar Nephroma, och tar familjen Physciaceae med en följande volym planeras bl.a. stjärnlavar Physcia och innehålla renlavar och bägar- kranslavar Phaeophyscia. Totalt lavar Cladonia. behandlas 125 arter, dvs. alla De ca 2500 nordiska arterna kända i Norden, och förutom är tänkta att rymmas i nycklar och beskrivningar pre- omkring 12 volymer. senteras också utbredningskar- tor och färgbilder på arterna.  ROLAND MOBERG Ansvarig för volymen och huvudförfattare är Roland Moberg. Medförfat- Nordic Lichen Flora beställes enklast från för- tare har varit Tony Foucard, Helmut Mayrhofer eningens kansli, tel. 018-471 28 91, e-post och Anders Nordin. [email protected]. Priset är 165 kr för Nordic Lichen Flora är avsedd att bli en kom- volym 1 och 195 kr för volym 2. Portokostnader plett flora över alla kända lavarter i Norden. Ini- tillkommer.

260 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) Växternas betydelse för tundra- nentserna i norra Sibirien

Vitmossa och skvattram brukar vi väl inte Eidlitz 1969). Från Nordenskölds expedition till se som typiska nyttoväxter, men hos tundra- Kamtjatka 1882 beskrivs hur tjuktjer som bjöds nentserna är dessa och många andra vilda på köttsoppa ombord på Vega ratade köttbitarna växter viktiga och självklara inslag i vardagen. till förmån för rotgrönsakerna i soppan. Bota- Här berättar Stefan Källman om ett besök hos nisten F. R. Kjellman (1882) skriver att han var nentserna. förvånad över det omfattande bruket av växter bland tjuktjerna. En sammanställning visar att TEXT OCH FOTO: STEFAN KÄLLMAN de arktiska folkgrupperna har använt mellan 35 och 100 växtarter (Källman 1997). Många av rktiska folkslag som inuiter, samer och dessa är näringsrika och ger ett tillskott av både de olika folkgrupperna i Sibirien har energi och vitaminer (Källman 1983, 1991). Aanvänt växter i större utsträckning än man vanligtvis tänker sig (Bogoras 1904–09, Nentserna Andersson 1939, Lantis 1946, Llano 1956). I Nentserna är en ursprungsbefolkning i norra dessa områden levde man vanligtvis på rensköt- Sibirien som lever i området mellan Vita havet sel eller jakt på havsdäggdjur. Denna protein- och västra Tajmyrhalvön. Det finns två olika rika men kolhydratfattiga kost gjorde att man grupper, tundranentser och skogsnentser. Skogs- gärna använde växter i maten så ofta det gavs nentserna är ca 2 000 personer, de har renar möjlighet (Middendorf 1867, Thikomirov 1958, som dragdjur och livnär sig på skogsbruk, jakt

Polarull och andra ullarter plockas och används som isolering. I förgrunden växer orm- rot. Nuförtiden äts dess groddknoppar bara av barnen. Eriophorum scheuchzeri and other Eriophorum species are picked and used as insulation in children’s clothes. In the foreground, Bistorta vivipara, whose bulbils nowadays are eaten only by the children.

SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 261 KÄLLMAN VÄXTER HOS NENTSERNA och fiske samt är bofasta. Tundranentserna är ca kläder. Vintertid har man dubbla renskinnsklä- 32 000 personer och bedriver renskötsel men är der med pälsen vänd både utåt och inåt. Tempe- bofasta till viss del. Tidigare var tundranentser- raturen kan stundtals vara under –50 grader. na helt nomadiserande renskötare men sedan Få studier har gjorts om växternas betydelse 1930-talet har de tvingats till att bosätta sig. för nentserna. Även om man tidigt beskrev Nentserna kallades tidigare även för samojeder. användningen av vilda växter på Kamtjatka Språkligt hör de till samojedgruppen dit även och de östra delarna av Sibirien, så finns det grupper som entser, nganasaner och selkuper hör endast sporadiska undersökningar av nentsernas (Loukjantchenko 1999). växtanvändning (Middendorf 1867, Kushlevskii Tundranentserna på Gydanskijhalvön är 1868, Bogoras 1904–09, Merck 1980). Nentser- unika genom att de fortfarande är året-om- nas användning av vilda växter påminner i stora nomadiserande renskötare som lever på traditio- drag om samernas tidigare användning, kan- nellt vis. I Antipajuta är 2 360 personer regist- ske för att även samerna haft renskötseln som rerade (Meschtyb 1999) och av dessa är ungefär huvudnäring. Dock har nentserna nyttjat vilda hälften registrerade som nomader på tundran i växter som föda i större utsträckning än samer- 239 olika hushåll. Ett hushåll motsvarar ett tält na, som mestadels använt växter för medicinala (tjum). Resten lever i och runt Antipajuta eller ändamål (Nettelbladt 1976). Att användningen i mindre bosättningar längs med kusten. Man av vilda växter har haft stor betydelse för arktis- följer renens rörelser på tundran och stannar ka folkgrupper framgår tydligt av ovannämnda endast några dagar på samma plats. Vegetations- arbeten och fortfarande används växter i ganska perioden är mycket kort i dessa områden och det stor omfattning hos de folkgrupper som varit de är riktig sommar bara under en månad från mit- flitigaste användarna, till exempel hos korya- ten av juli till mitten av augusti. Inför vintern ker och tjuktjer på norra Kamtjatka (Källman flyttar man till björk- och barrskogsområdet opubl.). söder om Gydanskijhalvön. Här betar renarna I den här artikeln vill jag beskriva hur under vintern för att under våren röra sig upp nentserna i sin vardag använder vilda växter mot tundran igen. för olika ändamål. Växterna används som föda, Kälken är en viktig del i nentsernas vardag. medicin, redskap, kläder och utgör föda för Den används även på sommaren då myrarna är renen, basen för deras överlevnad. för våta att gå på. Det är kvinnorna som svarar för det mesta arbetet som även inkluderar att Besöken hos nentserna vakta renarna. Varje kvinna i ett hushåll har Fältstudierna genomfördes under två veckor i vanligen sex kälkar för alla tillhörigheter. Åtta månadsskiftet juli–augusti vid två olika tillfäl- renar drar en kälke. len (1999, 2000) på Gydanskijhalvön som är Nentser betyder ”folket” vilket även inuit och belägen sydväst om Tajmyrhalvön och öster om många indianska namn på olika stammar också Jamalhalvön där Ob rinner ut i Ishavet. Studien betyder. Här finns en intressant likhet inom det genomfördes som direkta observationer och cirkumpolära området. Alla människor som inte intervjuer i fält på tundran hos den sjunde ren- är nentser kallas för lotjini, dvs. ”inte nentser”. brigaden. Man har stark tro på schamanism och ritualerna Gydanskijhalvön är ca 1600 kvadratmil stor. är traditionella. Till exempel får inte barn kalla Halvön består av tundra med låga buskage av sin far med förnamn utan man säger t.ex. ”Alex viden och dvärgbjörk samt vidsträckta myrar. far”. När barn tillverkar dockor så använder Det är permafrost i hela området. Inom området man anknäbbar som huvud men man märker pågår oljeprospektering. Antipajuta är en håll- aldrig ut ögon och mun, för då kan dockan få punkt för vissa grupper av nentser på Gydanskij- en själ och därmed liv. Kläderna är gjorda av halvön. Platsen är ett barackläger och ligger på renskinn och av äldre kläder gör man sommar- södra delen av halvön där floden Taz rinner ut.

262 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 263 KÄLLMAN VÄXTER HOS NENTSERNA

Insamling av dvärgbjörksris är en var- daglig men livsnödvändig syssla för att få bränsle. Gathering of Betula nana is an impor- tant daily work to get firewood.

I Antipajuta byter man till sig olika varor och är däremot kvalitativt viktig. Växter och exem- begraver sina döda när man passerar vid flytten pelvis ägg ger ett viktigt tillskott och avbrott inför vintern eller sommaren. i en i övrigt ganska ensidig kost av kött, som Nentsernas namn för växterna är här återgiv- dessutom oftast äts rått eller enkelt tillagat. Möj- na fonetiskt, då det historiskt inte funnits något ligheten att idag kunna få tag på mjöl, pasta och skriftspråk. Herbarieexemplar är insamlade i två bröd är därför mycket uppskattat och förknippat upplagor. med ”lyx”. Antalet växtarter som används av nentser- Nentserna och växterna na idag är ungefär det antal som varit brukligt Nentserna på Gydanskijhalvön har numera inom en renskötarkultur som lever traditionellt. möjlighet att kunna byta till sig eller köpa varor En genomgång av litteraturen visar att det som som mat och kläder. Trots detta har man behål- mest i renskötarkulturer rör sig om runt trettio lit sitt nomadiserande och mycket ursprungliga arter (Birket-Smith 1929, Eidlitz 1969, Nettel- levnadsmönster (Eidlitz 1969, Meschtyb 1999). bladt 1976, Källman 1997). Bland den stude- Renen är central i nentsernas liv och styr helt rade gruppen nentser var ca 30 växter bekanta och hållet vardagssysslorna. Renskötseln sker och hade något användningsområde (se tabell 1). helt och hållet enligt äldre metoder och man De växter som ratas av renarna kallas vanligtvis följer hela tiden renarnas vandringar. bara för namted, dvs. ”en växt”, medan de växter Huvuddelen av födan kommer från renen som renarna betar har fått egna namn. med fiske och jakt som komplement. Insamling Även om växterna kvantitativt har liten bety- av växter eller animaliska produkter har liten delse för de nomadiserande nentserna, utgör de kvantitativ betydelse för den totala kosten, men en viktig och avgörande del av kulturmönstret.

262 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 263 KÄLLMAN VÄXTER HOS NENTSERNA

Utan växter inga renar, resonerar man. Synsättet barnpuder och i andra sammanhang där man på naturmiljön och växterna påminner i övrigt behöver binda fukt, till exempel i skor och barn- mycket om hur till exempel Nordamerikas indi- krubbor. Detta bruk var vanligare förr. Idag är aner förhöll sig till naturen (Speck & Dexter det främst de äldre som använder björk på detta 1951). Nentserna kallar jorden för Moder Jord sätt. Torr smulad björk var tidigare även vanlig (ya-nebya) och likställer den med en gammal för samma ändamål bland samer och nybyggare dam där mossa, andra växter och träd utgör i Norden och kallades för ”fösk” (Svanberg och hennes hår. Man lever fortfarande efter tabun Tunón 2000). Tunna strimlor från björkved och ritualer när det gäller marken. Man får till är mycket eftertraktat som bottenunderlag i exempel aldrig gräva eller skära i marken med barnkrubbor. Strimlorna kan liknas vid tunna en kniv, då Moder Jord är levande och kan ska- hyvelspån. Spånen ger ett luftigt och sviktande das. Förstörs växtskiktet så försvinner renarnas underlag i botten på sängen som man sedan bete och därmed också nentserna. täcker med torr vitmossa. Vitmossan kan sköljas ur, torkas och användas på nytt. Eld och mattor Av vide tillverkar man även golvmattor som Växternas största betydelse för nentserna är som underlag för renskinnen och de vävda mattorna mat till renarna, som bränsle och till olika var- av gräs. Hos några familjer tillverkar man även dagsprodukter. Utan renar ingen mat och utan fina nät av videgrenar för att täcka barnsängar eld inget liv säger man. Även om tillgången på som skydd mot mygg. Liknande nät av vide till- ved på tundran begränsas till ris från dvärgbjörk verkar även Tanainafolket i Alaska (Russel Kari Betula nana och viden Salix samt insamling av 1987). drivved längs kusten, är det avgörande för att Allt gräs som är något så när högvuxet sam- kunna koka vatten och värma tälten någorlunda. las in när det börjat gulna under sensommaren. Elden håller även myggen på avstånd sommartid. Man kallar gräset för num, som betyder ”långt Det är kvinnorna som sköter bränsleinsamlingen gräs”. Mattorna vävs med en enkel vävteknik på sommaren, medan männen svarar för veden med två skikt snören som omväxlande låser i vintervistet, som då ordnas från växande träd, fast buntar av gräs. Man samlar allt gräs som främst glasbjörk Betula pubescens. Använd- är långt nog för att mattor med en bredd av 50– ningen av dvärgbjörk är omfattande. Riset 100 cm ska kunna vävas. Det finns även inslag brinner snabbt och det används därför främst av starr Carex i mattorna. Arterna var omöjliga till att koka upp vatten och mat. När man gräd- att identifiera då gräsen redan hade samlats in dar bröd använder man drivved, som kallas och torkats vid besöket. Vissa släkten gick att för ”långsam ved” dvs. brinner längre tid med urskilja som framgår av tabell 1. Mattorna av jämnare värme. Även vide används som ved och gräs används ovanpå de flätade videmattorna man anser att honbuskar brinner bäst. Någon vintertid eller som sittunderlag sommartid. förklaring till detta ges inte, men en spekulation är att kvinnligt uppfattas som styrka och energi Växterna som föda (jfr. Moder Jord). De bomullsliknande fröhåren Växternas betydelse som mat är liten. Man äter av ull Eriophorum och andra liknande växter visserligen en del växter sommartid, men det plockas och torkas för att användas som isole- är mest för att få njuta av andra smaker, gärna ring i barnkläder som då blir mjuka och sköna. syrliga växter som till exempel fjällsyra Oxyria Man fyller även kuddar med ullbollarna, och digyna och skräppor Rumex. De äts färska, eller använder dem för att göra upp eld. blandas i grytor och soppor. De blandas inte i Ett exempel på hur man anpassar sig till en renmjölk som var vanligt hos samerna. miljö och utvecklar metoder och produkter är Det är barn och kvinnor som samlar in väx- användningen av torkad, rutten björkved. Veden terna och det är även de som äter mest vegeta- krossas till ett fint pulver som används som bilier. Energiinnehållet i de använda växterna är

264 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 265 KÄLLMAN VÄXTER HOS NENTSERNA

Tabell 1. Växternas användning bland nentserna på Gydanskijhalvön. Plants used by the nenets on the Gyda Peninsula.

Växt Nentsiska Vetenskapligt Användningsområde namn Viden Neru Salix Brännved. Honplantan anses brinna bättre. Vidjor för att fläta golvmattor till tälten vintertid. Ved för att rök- garva skinn. Som föda bland äldre nentser. Glasbjörk Nyavei Betula pubescens Torkad och smulad björk används som underlag i barn- krubbor, i skor etc. Förr även som barnpuder. Glasbjörk Urau Betula pubescens Fina, torra, flisor av björk används i barnsängar. Man byter till sig dem under vintervistet vid skogsgränsen. Dvärgbjörk Ping Betula nana Riset som bränsle för ”het” eld för kokning. Ormrot Bistorta vivipara Groddknoppar äts av barnen. Åts oftare förr (även roten). Fjällsyra Vimnya Oxyria digyna Blad och hela unga skott äts som sallad. Används i vattnet vid hårtvätt. Hästskräppa Vimnya Rumex aquaticus Blad och hela unga skott äts som sallad. Vid hårtvätt. Hjortron Maranga nygodya Rubus chamaemorus Bären äts ofta. Blad som te. Icke-nomadiserande nentser har lärt sig av ryssar att göra sylt. Åkerbär Ngodya Rubus arcticus Äts tillfälligtvis, bladen i te. Kråkklöver Mara syai Comarum palustre Bladen till te. Blandas gärna med blad från åkerbär och hjortron. Sibirisk busk- Vanui Hedysarum alpinum Roten och mjuka gröna skott äts råa. väppling Skvattram Yarincha Rhododendron Dekokt på bladen mot magont. Starkare dekokt som tomentosum berusningsmedel för schamaner. Som skydd mot onda andar, björnar och gnagare. Kvinnor tvättar sig med avkok särskilt vid menstruation och efter födslar. Läggs på elden för att rena luften i tältet. Efter gravceremo- nier renar man sig med rök från brinnande skvattram. Dvärgtranbär Harye nygodya Vaccinium microcarpum Äts tillfälligtvis, plockas mest av barn. Ripbär Malo ngodya Arctostaphylos alpinus Äts tillfälligtvis, plockas mest av barn. Lingon En´z´-dei ngodya Vaccinium vitis-idaea Äts tillfälligtvis, plockas mest av barn. Odon Linzermya Vaccinium uliginosum Äts tillfälligtvis, plockas mest av barn. Kråkbär Tosalya ngodya Empetrum nigrum Äts tillfälligtvis, plockas mest av barn. Spiror Vanui Pedicularis Roten och mjuka gröna skott äts råa. Gråbo Artemisa vulgaris Blad och blommor läggs i elden, röken andas in för ”välbehag”. Även i elden för rök mot mygg. Nysrot Latsui Veratrum viride Mot inälvsparasiter. Rötter eller gröna delar kokas. Gräs och Num Calamagrostis, Milium, Används till att väva mattor som golvtäckning för ren- starr Phleum, Poa, skinn, sittmattor, sulor. Trisetum, Carex Ull Trench Eriophorum Ullen används som isoleringsmateriel. Vitmossa, Nyarso Sphagnum Används för vätskeupptagande ändamål som blöjor, i vit barnsängar, torka händer, bordstrasa, på elden för rök mot myggor. Vitmossa, Nyada Sphagnum Som bandage på sår, värms ofta innan den läggs på. röd Grävs ofta fram under vintern. Äts av renarna. Vitmossa, Punu Sphagnum (fuscum?) I vattensamlingar som används som dricksvatten. brun Starkt torvbildande. Toalettpapper. Gulvit renlav Ya´yumb Cladonia arbuscula Sårvård, läggs på såret torkad (pulvriserad) eller som våtomslag. Vattenavkok används för att skölja infek- terade ögon. Äts ibland från renens första mage. Grå renlav Nyaei Cladonia rangiferina Äts ibland från renens första mage. Björkticka (?) Chunach Piptoporus betulinus (?) Den inre delen, fnösket, används vid moxibustion och som dekokt vid magåkommor och vid menstruation. Svamp Tudako Fungi Äts ej av nentser, men ges till ryssar.

264 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 265 KÄLLMAN VÄXTER HOS NENTSERNA lågt. Bland annat syrorna innehåller dock en hel dock notera att man ibland använder samma del C-vitamin. Syror är även populära hos kvin- namn för både spiror och sibirisk buskväppling. norna att blanda i vattnet när man tvättar håret. Det är förvånande att man inte har ett särskilt Växterna är viktiga som te, i synnerhet kråk- namn för ormroten utan den kallas bara för klöver Comarum palustre och skvattram Rhodo- namted. Groddknopparna äts av barnen och de dendron tomentosum. Har man tillgång till blad äldre påminde sig att den brukade ätas förr. från fjällsyra eller hjortron Rubus chamaemorus Blad, hängen och rotbark från vide användes blandar man det gärna i teet. Man använder enligt de äldre förr som föda men idag är det både färska och torkade blad, som också sparas bara någon enstaka som sporadiskt blandar till vintern. Skvattram kan man även plocka vin- videblad i renblod. Många andra grupper i Ark- tertid om inte snötäcket är för djupt. Te tillagas tis äter vide i större omfattning (Eidlitz 1969, både som infusion (utan kokning) och dekokt. Källman opubl.), färsk, kokad eller blandad i Man kokar det ofta för att få mer smak, vilket sälolja. Endast några äldre kvinnor hade hört i synnerhet gäller skvattram. I övrigt används talas om att vide gick att äta och de hade även främst bär som del av kosten på sensommaren. provat någon gång som omväxling. Någon Bären äts oftast direkt när de plockats men enstaka gång kunde man även äta av innehållet sparas ibland till efterrätt. Hjortron är det mest i första renmagen när en ren slaktats. Innehållet använda bäret medan övriga bär plockas och äts består av smälta lavar vilka därför innehåller för sporadiskt. Det är barnen som plockar bär och människan tillgängliga kolhydrater. Längre till- det har även ett annat syfte än att bidra med baka var detta en viktig kolhydratkälla (Bogoras mat till hushållet. Genom att barnen skickas ut 1904–09, Andersson 1918, Birket-Smith 1929). på bärplockning ganska långt från tältlägret, lär Svamp används aldrig utan räknas som renföda de sig att orientera och hitta tillbaka. När man vilket är genomgående i det arktiska området plockar bär tittar man ner och kan därför lätt liksom bland Nordamerikas indianer (Harvard mista orienteringen på tundran. Barnen lär sig 1895, Eidlitz 1969). därför att då och då titta efter referenspunkter i omgivningen. Medicinalväxter Man äter alltid upp bären innan man går Användningen av växter som medicin är viktig hem. Det hjälper till att höja blodsockerhalten hos nentserna. Nysroten Veratrum album är för att kunna tänka klart. Man har även en välkänd som ett medel mot inälvsparasiter och viktig ritual innan man vänder hem. Man talar vid frossbrytningar med hög feber. Man är väl till sin skugga med orden ”flicka med bär, vi medveten om dess giftighet, den innehåller alka- ska gå hem”. Man anser att solen annars kan loiderna protoveratrin och germerin (Samuelsson ta tillbaka skuggan och man kan råka illa ut. 1982). Roten krossas och kokas upp och man tar Denna liksom andra ritualer som riktas till drygt en matsked vätska per dag. Renarna betar naturen förmodas innebära att du blir en del av gärna späda skott av nysrot på försommaren. naturen och får en relation till den som hjälper Man tror att det hjälper dem mot inälvsparasi- dig att överleva. Därför är mycket av vardagen ter. omgärdad med etikett och ritualer som visar Gulvit renlav Cladonia arbuscula har använts ödmjukhet. över hela det cirkumpolära området för sår- Förutom bären och olika syror äter man i vård och mot diarré (Sigerist 1951, Fortuine enstaka fall rötter från till exempel spiror Pedi- 1988). Användningsområdet har varierat men cularis, sibirisk buskväppling Hedysarum alpinum gemensamt är att den använts som antiseptikum, och ormrot Bistorta vivipara. Sibirisk buskväpp- antingen som vattenextrakt eller som torkad och ling åts betydligt oftare förr enligt en äldre pulvriserad direkt på sår. Nentserna använder kvinna. Roten och gröna unga skott är mycket ett vattenextrakt för infekterade ögon eller som eftertraktade bland just äldre nentser. Jag kunde sårtvätt. En näve gulvit renlav kokas upp några

266 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 267 KÄLLMAN VÄXTER HOS NENTSERNA

minuter i några deciliter vatten. Gulvit renlav Fnösket från en ticka har en viktig roll som innehåller den bakteriedödande usninsyran och medicin hos nentserna. Då tickan inte före- har i laboratorietester visat sig ha god bakterie- kommer på tundran och man enbart hade den dödande effekt (Moskalenko 1986, Källman inre ”fnöskedelen” med sig, var det omöjligt att 1994). avgöra vilken art det rörde sig om. På beskriv- Skvattram har använts bland de flesta folk- ningen lät det som om det skulle kunna vara grupper i det arktiska området och nentserna björkticka Piptoporus betulinus. Ett avkok på har en stark tro på den. Det finns dock ytterst fnösket användes ofta mot orolig mage och mot sparsamma uppgifter om att samerna har nyttjat menstruationssmärtor. Björk innehåller salicyla- skvattram. Ett avkok på bladen används mot ter och en möjlighet är att björktickan tar upp magont och andra kroppssmärtor och röken dessa ämnen från björken, men sannolikheten från brinnande skvattram anses renande och för att mängden salicylat skulle vara så hög att man lägger den ofta på elden i tälten för att det blir någon effekt är nog liten. Salicylaterna rena luften. Man renade sig även med rök från är smärtstillande och bakteriedödande (Mos- brinnande skvattram, eller tvättade sig med ett kalenko 1986). Beckoljan som man får genom vattenavkok från bladen efter att man deltagit destillation av björkved har tidigare använts i begravningar. Skvattram har liksom gulvit på sår både av arktiska folkgrupper och övrig renlav en bakteriedödande effekt (Moskalenko befolkning. Samerna har använt bladen som te 1986), och har god verkan mot till exempel löss som ett ”stärkande” medel eller som urindrivan- och som insektsmedel (Tunón 1995, Thorsell & de dryck liksom man gjort inom den europeiska Tunón 2001). Avkok på skvattram används även skolmedicinen (Nettelbladt 1976, Fortuine 1988, som tvättvatten efter födslar och ibland även Källman 1994). på svåra sår. Skvattram används regelbundet av Nentserna använder fnösket från samma schamaner bland de arktiska ursprungsbefolk- ticka för moxibustion, en gammal och tradi- ningarna. Ett starkare avkok dricks inför olika tionell metod där man placerar en liten kula ritualer, förmodligen för att komma i kontakt av fnöske på det smärtande stället på kroppen med andevärlden. En koncentrerad drog av och tänder eld på fnöskekulan. Det är ytterst skvattram kan framkalla hallucinationer, då sällan man finner att den metoden praktiseras skvattram bland annat innehåller ledol som idag, även bland ursprungsbefolkningar som påverkar centrala nervsystemet. Ledol förekom- lever traditionellt. Metoden har dock faktiskt mer även i de oljedroppar som finns på bladen använts bland vissa samer ännu i slutet av 1900- sommartid. Man kan även andas in doften från talet, samt spelar fortfarande en roll i kinesisk färsk skvattram eller röken från den brinnande och sydostasiatisk medicin (Svanberg & Tunón växten. 2000). De punkter på kroppen man utövar Gråbo Artemisia vulgaris läggs i elden och moxibustion på överensstämmer i flera fall med röken andas in. Man säger att det känns skönt akupunkturpunkter. Att nentserna använder sig för andningsvägarna och man blir avslappnad av av detta kan ses som ett bevis på att deras kul- det. Gråbo och dess släktingar används ofta som turmönster fortfarande har starka traditionella medicinalväxter. De innehåller oljor med stark band. lukt och smak som absintol, thujylalkohol, cadi- Anmärkningsvärt är att nentserna själva till nen och pinen. Oljorna har effekter på centrala stor del förlitar sig på växter som sjukvårdsmate- nervsystemet. Overfield m.fl. (1980) beskriver riel, men om en ren blir sjuk så tillkallar man i användningen av Artemisa-arter bland inuiter, de flesta fall veterinär. där den ofta användes mot lunginflammation och för sårbehandling. Gråbo växer enbart runt Vitmossa byn Antipajuta. Bland de mest använda växterna hos nentserna är vitmossor Sphagnum. Man samlar och tor-

266 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 267 KÄLLMAN VÄXTER HOS NENTSERNA

Den ”bruna” vitmossan visar var det finns drickbart vatten. Vattnet silas först genom ett tygskynke. The ”brown” Sphagnum moss shows where drinking water can be fetched. The water is filtred through a piece of cloth.

kar dem sommartid inför vinterhalvåret. De effekt men kan även liksom torv binda mikro- används för många olika ändamål. Man skiljer organismer och kemiska ämnen. Torkad vitmos- på ”vita”, ”röda” och ”bruna” vitmossor. De vita sa kan suga upp och behålla en vätskemängd 20 används för all slags vätskeupptagning som till gånger sin egen vikt. Torv är dock effektivare exempel blöjor, dambindor, toalettpapper, för att än vitmossa som bakteriedödare. Genom sin tvätta händerna eller torka bord. Om en kvinna struktur och kemiska egenskaper har torv stor ger sig ut vintertid för att samla vitmossa är det förmåga att binda positivt laddade joner och en signal till övriga om att hon skall ha ett opla- vissa mikroorganismer fastnar på grund av sin nerat barn. De röda vitmossorna används som storlek eller genom de positiva ytladdningarna bandage på sår, medan den bruna vitmossan (Groth & Kanebäck 1977, Jonsson m.fl. 1987). – som växer i små vattensamlingar – används Den bruna vitmossans funktion som indikator som tecken på att vattnet är drickbart. Man tar på bra dricksvatten kan mycket väl bero på den sitt dricksvatten främst från vattensamlingar där rikliga torvmängden som effektivt binder smak- den bruna vitmossan växer. Den är även ansedd ämnen och eventuella mikroorganismer (Groth som bra toalettpapper. Den bruna vitmossan & Kanebäck 1977). Torv binder effektivt tung- kan vara rostvitmossa Sphagnum fuscum efter- metaller och organiska föreningar. En kubikme- som – förutom att den var brunaktig – torvbild- ter torv kan binda 1 kg tungmetaller (Jonsson ningen från mossan var kraftig ända uppe vid m.fl. 1987). Observationen att förekomsten av ytan. en vitmossa används som tecken på drickbart Vitmossor är ofta använda i det arktiska vatten har jag inte funnit någon annanstans. området (Russel-Kari 1987, Fortuine 1988, Vie- reck 1989). Man kan även läsa om vitmossans Nentsernas framtid användning i svårläkta sår i uppteckningar från Fältstudien hos den nomadiserande gruppen av exempelvis Jämtland (ULMA 27574). Vitmossor tundranentser på Gydanskijhalvön visar på en har använts på grund av sin vätskeupptagande imponerande anpassning till den mycket karga förmåga som beror på deras speciella svällcel- miljön. Användningen av växter är i princip ler. Vitmossa har också en viss bakteriedödande densamma idag som för hundra år sedan. Det

268 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 269 KÄLLMAN VÄXTER HOS NENTSERNA

finns givetvis inslag av dagens produkter och Harvard, V. 1895. Food plants of the North Ameri- värderingar men man lever till stor del traditio- can Indians. – Bull. Torrey Bot. Club 22: 98–123. Jonsson, A., Ledung, S., Mosten, P. & Thofelt, L. nellt i denna speciella miljö. Man kan nog med 1987. Dricksvatten–krisfilter. – Rapport 3. Eko- fog påstå att för att kunna bedriva en hållbar teknisk utveckling. Mitthögskolan, Östersund. renskötsel krävs ett stort mått av traditionell Kjellman, F. R. 1882. Om tjuktjernas hushållsväxter. livsstil som kanske också säkerställer möjlighe- – Ur: Nordenskiöld, A. E. (red.), Vegaexpeditio- terna att kunna leva självständigt och oberoende nens vetenskapliga iakttagelser. Stockholm. Kushlevskii, J. I. 1868. Norra ishavet och halvön samt har liten negativ påverkan på miljön. Jamal. – SPB, sid. 81 (på ryska). En stabil och oexploaterad miljö är en av de Källman, S. 1983. Nutritive value of Swedish wild grundläggande förutsättningarna för möjlighe- plants. – Doktorsavhandling, Stockholms univer- terna att leva traditionellt. Även om växterna sitet. täcker en kvantitativt liten del av tundranentser- Källman, S. 1991. Näringsinnehåll i svenska vilda växter. – Svensk Bot. Tidskr. 85: 397–406. nas behov, är de ändå grundförutsättningen för Källman, S. 1994. Salicylater och antibakteriella att renskötseln och därmed livsnerven i försörj- substanser hos vilda växter. – Svensk Bot. Tidskr. ningen ska kunna finnas kvar. I den pågående 88: 97–101. exploateringen av oljefyndigheter i norra Sibirien Källman, S. 1997. Vilda växter som mat och medicin. förekommer utsläpp av olja som orsakar miljö- – ICA Bokförlag. Lantis, M. 1946. The social structure of the Nunivak skador i området. Om man inte vidtar åtgärder Eskimo. – Trans. Am. Philos. Soc. (Philadelphia) för att komma till rätta med detta, kan det leda 35: 153–323. till att den biologiska mångfalden påverkas Llano, G. A. 1956. Utilization of lichens in the Arc- negativt med sämre förutsättningar för både tic and sub-Arctic. – Econ. Bot. 10: 367–392. renskötsel och för möjligheterna till en fortsatt Loukjantchenko, T. V. 1999. The Nentsy. – Ur: Funk, D. A. & Sillanpää, L. (red.), The small traditionell och självförsörjande livsstil. indigenous nations of northern Russia: a guide for researchers. Social Science Research Unit Publ. 29. • Jag vill tacka Ryska vetenskapsakademien, Inst. Åbo Akademi Universitet. för etnologi och antropologi i Moskva för infor- Merck, C. H. 1980. Siberia and northwestern mation och ovärderlig hjälp under fältstudien. America 1788–1792: the journal of Carl Heinrich Merck, naturalist with the Russian scientific expe- Kungl. Vetenskapsakademien har stött projektet dition led by Captains Joseph Billings and Gavriil ekonomiskt. Sarychev. – Limestone Press, Kingston, Ontario. Meschtyb, N. A. 1999. The world of vegetation in Citerad litteratur aboriginal cultures of the Arctic. – Ur: Sibiriska Anderson, J. P. 1939. Plants used by the Eskimo of Etnografiska Samlingen, vol. 9: Nordliga och the Northern Bering Sea and Arctic regions of Sibiriska folkgrupper i Ryssland, sid. 66–81 (på Alaska. – Am. J. Bot. 26: 714–716. ryska). Anderson, R. M. 1918. Eskimo food – how it tastes Middendorf, A. F. 1867. En resa till östra och norra to a white man. – Ottawa Naturalist 32: 59–65. Sibirien. Del 4: Växtligheten i Sibirien (på ryska). Birket-Smith, K. 1929. The Caribou Eskimos 1–2. Moskalenko, S. A. 1986. Preliminary screening of – Report of the Fifth Thule Expedition 1921–24, Far Eastern ethnomedicinal plants for antibacte- vol. 5. rial activity. – J. Ethnopharm. 15: 231–259. Bogoras, W. 1904–1909. The Chukchee. – Jesup Nettelbladt, M. 1976. Samiske legeplanter. – Tromsö North Pacific Expedition Publications 7. AMS Museum. (En faktainsamling till en utställning Press, New York.). om samisk kultur.) Eidlitz, K. 1969. Food and emergency food in the Overfield, T., Epstein, W. W. & Gaudioso, A. 1980. circumpolar area. – Stud. Ethnogr. Ups. 32. Eskimo uses of Artemisia tilesii (Compositae). Fortuine, R. 1988. The use of medicinal plants – Econ. Bot. 34: 97–100. by the Alaska natives. – Alaska Medicine 30: Russel Kari, P. 1987. Tanaina plant lore (Dena´ina 187–223. K´et´una). – National Park Service, Anchorage, Groth, A. & Kanebäck, H. 1977. Vattenrening med Alaska. enkla filter. – FOA rapport C 54013-H2. Samuelsson, G. 1982. Lärobok i farmakognosi. – SFT förlag.

268 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 269 KÄLLMAN

Sigerist, H. E. 1951. A history of medicine: Vol. 1. “healing drink”. Peat mosses Sphagnum are among Primitive and archaic medicine. – Oxford Univ. the most important plants. They are divided into Press. “white”, “red” and “brown” moss. The white moss Speck, F. G. & Dexter, R. W. 1951. Utilization of is used for absorbing fluids, e.g. as nappies, in shoes, animals and plants by the Micmac Indians of or for cleaning tables. The red moss is used as New Brunswick. – J. Wash. Acad. 41: 250–259. bandages, whereas the brown moss indicates drink- Svanberg, I. och Tunón, H. (red.) 2000. Samisk able water in small ponds. Most popular is tea made etnobiologi: människor, djur och växter i norr. – Nya Doxa, Nora. from the leaves of Comarum palustre. Other popular Thikomirov, B. A. 1958. Data om nyttoväxterna food plants are the leaves from Oxyria digyna and hos eskimåerna på sydöstra stranden av Tjuktjer- Rumex, and roots from Pedicularis. Berries, especially halvön. – Bot. Zhur. 43: 242–246 (på ryska). Rubus chamaemorus, are picked mostly by children. Thorsell, W. & Tunón, H. 2001. Människan och Thin Betula pubescens carvings are of great impor- ohyran – bekämpningsmedel i Sverige för och nu. tance in baby cradles and traded in the winter loca- – Studia Ethnobiologica 7. tions. Tunón, H. 1995. Evaluation of Swedish medicinal plants as a source of anti-inflammatory drugs and mosquito repellents. – Doktorsavhandling, Stefan Källman är Uppsala universitet. ULMA 27574. Lindberg, E. J. Jämtland, Ragunda, växtfysiolog och har sid 270. – Dialekt- och fornminnesarkivet i Upp- i över tjugo år fors- sala. kat om vilda växters Viereck, E. G. 1989. Alaska´s wilderness medicines. näringsinnehåll samt – Alaska Northwest Books, Anchorage. om den etnobotaniska och nutida använd- ABSTRACT ningen av växter i det Källman, S. 2002. Växternas betydelse för tundra- cirkumpolära området. nentserna i norra Sibirien. [The use of wild plants by the nomadic tundra nenets in northern Siberia.] Studierna genomförs – Svensk Bot. Tidskr. 96: 261–270. Uppsala. ISSN bl.a. som samarbetsprojekt mellan de svenska 0039-646X. och ryska vetenskapsakademierna. A field study was made to investigate the present Adress: Jordbruksdepartementet, same- och use of wild plants among the tundra nenets on the utbildningsenheten, 103 33 Stockholm Gyda Peninsula, northern Siberia. The patterns of E-post: [email protected] plant use still follow the old tradition for a rein- deer-herding culture. Few plants are used as food, whereas medicinal plants and plants for other prac- tical purposes are more important. The nenets have names for all species of importance for the reindeer and themselves. All other species were just called “plant” (namted). The group of nenets we visited uses ca 30 plant species. Most important are Betula nana and Salix spp. for firewood. Salix and graminoids are collected for making covering mats used in the tipi (chum). Cladonia arbuscula is used for cleaning wounds, while Rhododendron tomentosum (Ledum palustre) is used for many purposes: as tea, in washing water after childbirth, in cleaning rituals after burials, and as a ceremonial drug by the shamans. Another impor- tant medicinal plant is Veratrum album which is used against intestinal worms. Moxibustion with a fungus (possibly Piptoporus betulinus) is popular among the nenets and the fungus is also used for tea as a

270 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) FÖRENINGSNYTT FÖRENINGSNYTT FÖRENINGSNYTT FÖRENINGSNYTT De Vilda Blommornas Dag – en succé!

e Vilda Blommornas Dag blev redan som fungerat som ledare och dem som tagit på första året den genomfördes i Sverige sig uppgiften att lokalt organisera genomföran- Dglädjande nog ett mycket lyckat det av vandringarna. arrangemang. Detta beror framför allt på det Att detta är ett arrangemang som skall bestå fantastiska gensvar som vi fick från hela landet. och utvecklas vidare är alla berörda överens Ett varmt tack vill vi framföra till alla de orga- om. Det märks om inte annat på att så många nisationer som ställt upp. Det gäller inte bara av ledarna redan bestämt sig för att ställa upp lokala botaniska föreningar utan också hem- igen nästa år. Av de inskickade utvärderingarna bygdsföreningar, SNF-kretsar och studieförbund. framgår att detta är ett positivt sätt att komma Framför allt vill vi tacka de enskilda personer i kontakt med en naturintresserad allmänhet. Deltagarna har varit mycket intresserade och vetgiriga och sett fram emot att vara med nästa gång. Det finns alltså ett tydligt behov av den här sortens vandringar. Samarbete med kultur- föreningar och andra naturföreningar har visat sig vara mycket positivt och har gjort att vi fått deltagare från grupper som vi annars inte fått kontakt med. Botaniken har lyfts fram och blivit viktig, och under några dagar syntes mycket om växter i tidningarna, det mesta tyvärr i efterhand. Flera framhåller också att det breda arrangemanget – Danmark, Norge och Sverige samma dag – till- för en extra dimension och på sikt kan leda till större publicitet. Det var till och med en vand- ring på Grönland i år! Naturligtvis finns det också problem och mycket som kan göras bättre. Flera påpekar att

Det blev till slut 229 vandringar i landet med sammanlagt 3 997 rapporterade deltagare. Antalet deltagare varierade mellan 0 och 135. Medeltalet per vandring var 22 och medianen 18,5. Av de 180 ledarna som har svarat ställer 116 upp igen nästa år, endast 5 har sagt nej.

SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002) 271 FÖRENINGSNYTT FÖRENINGSNYTT FÖRENINGSNYTT FÖRENINGSNYTT

Lite statistik över de bästa länen och kommunerna.

Län Deltagare Kommun Deltagare per 1000 inv. per 1000 inv.

Halland 1,40 Karlsborg 19,22 Kalmar 1,20 (Öland 3,80; övriga länet 0,90) Götene 6,71 Jönköping 0,97 Sotenäs 6,38 Västra Götaland 0,85 Borgholm 5,68 Gotland 0,75 Högsby 5,52 Kronoberg 0,70 Båstad 3,42 Skåne 0,65 Hylte 3,35 Blekinge 0,55 Timrå 3,15 Värmland 0,41 Falkenberg 3,04 Gävleborg 0,35 Nordanstig 2,98 Hela landet 0,45

tiden passar dåligt i Norrland, samtidigt som genomförande tar vi tacksamt emot. Skicka dem det ligger ett värde i att dagen är gemensam för per post eller e-post till Kjell-Arne Olsson eller hela området. Något senare kommer det att bli i Evastina Blomgren. Adresser finns på insidan av fortsättningen. Nästa år ordnas De Vilda Blom- pärmen. mornas Dag den 15 juni och förhoppningsvis När vi startade det här projektet satte vi med kommer då även Finland att delta. En annan våldsam optimism upp målet en vandring per svårighet är att man inte kan förutse hur många kommun. Så långt borta är inte detta. Även om deltagare som dyker upp. Detta är inte lätt att det är något snett fördelat så har vi ändå genom- göra något åt. I Danmark, där man genom- fört 229 vandringar i landets 280 kommuner. fört dagen under 16 år, har ledarna emellertid Nästa år klarar vi det. Tillsammans lyckades vi numera rätt bra föraning om hur många som bra i år, men vi kan göra något ännu bättre av kommer. De Vilda Blommornas Dag den 15 juni 2003! Det riktigt stora problemet är marknads- föringen, som inte alltid har fungerat. Att Några röster från våra deltagare: informera om själva arrangemanget kan gå bra ”Var går vi nästa år?” i TV, radio, rikstidningar och på mjölkpaket, ”Aldrig trodde jag att det fanns så många blom- men problemet är att få ut tid och plats för mor här hemmavid.” den enskilda vandringen. Annonseringen på ”I dag har ogräsen plötsligt blivit blommor.” vår hemsida fungerade bra, men hur många når den? Lokalpressen är förmodligen den viktigaste kanalen, men tidningarna tar in vad  EVASTINA BLOMGREN man vill och när man vill. Tider och platser för vandringarna vill man ogärna ange utan att vi annonserar, vilket blir alldeles för dyrt. Från ledarna har vi fått en hel del förslag på förbättringar och vi arbetar vidare för att det ska fungera ännu bättre nästa år, bland annat skall vi försöka få med programmet i andra för- eningars utskick och i kommunernas program- blad. Fler tips om både marknadsföring och

272 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 96:5 (2002)