SÖDERTÖRNS HÖGSKOLA 141 89 Huddinge
Zlatan gör dig svensk
En etnologisk studie av hur media gör oss alla till mer svenska i deras beskrivning av Zlatan Ibrahimovic
C-uppsats i Etnologi HT-07-VT-08 Bosse Lundgren Handledare: Magnus Öhlander
Abstract
Denna uppsats i etnologi handlar om hur Zlatan Ibrahimovic framställs och beskrivs utifrån en speciell konflikt under hösten 2006 och våren 2007 i Aftonbladet och Expressen. Denna konflikt började med att tre fotbollsspelare i det svenska A-landslaget i herrfotboll gick på krogen en kväll och fortsatte sedan med att Zlatan sa nej till detta landslag under en period. Jag menar att tidningarna producerar bilder av hur man bör och inte bör vara för att räknas som ”svensk” Media gör Zlatan Ibrahimovic till en motsats av ”svenskhet” och svensk nationalism. Jag upplever det som att Zlatan får stå som symbol för mycket mer än bara fotboll i dagens Sverige, han får representera bilden av ”invandraren”, av utanförskap, av individualism, han kan också ses som ett bevis på att alla kan lyckas bli en stjärna.
Media både bekräftar rådande svenskhet och skapar svenskhet genom att beskriva Zlatan. Samtidigt upplever jag att media uppmanar Zlatan att bli en ”äkta svensk”, Zlatan, gör dig svensk!
Zlatan Ibrahimovic, media, idrott, fotboll, nationalism, svenskhet, identitet.
1 Innehållsförteckning
1 Inledning ……………………………………………………………………3 1:1 Bakgrund och syfte……………………………………………………………4 1:2 Material och metod……………………………………………………………5 1:3 Teoretiska utgångspunkter……………………………………………………7 1:4 Nationalism och den andre……………………………………………………11
2 Svensk nationalism och idrott………………………………..…..14 2:1 Svensk nationalism…………………………………………………………..14 2:2 Svensk idrott…………………………………………………………………16 2:3 Zlatan Ibrahimovic…………………………………………………………..20
3 Zlatan och nationalism i massmedier……………………….…21
3:1 Zlatan omyndigförklaras……………………………………………...…….21 3:2 Zlatan som den andre………………………………………………….….…25 3:3 Zlatan splittrar nationen…………………………………………………….29 3:4 Zlatans namn och bakgrund……………………………………………...…30
4 Slutsats och diskussion…………….…………………………………34 4:1 Slutsats………………………………………………………………………..32 4:2 Diskussion…………………………………………………………………….35
Litteraturlista………………………………………………………………..39
2
1 Inledning
Under våren 2007 skrev jag en B-uppsats om fotbollssupportrar och deras förhållande till sitt favoritlag, Malmö FF. Där framkom att regionalism och diaspora men framförallt identitet var viktigt. Uppsatsen väckte frågor kring hur och varför en identitet kring fotbollen skapas och förstärks genom en känsla av tillhörande och i förhållandet ”vi” mot ”dom”. Utifrån detta skulle det vara intressant att se hur fotbollen skapar och bidrar till nationalism via det svenska herrlandslaget i fotboll.
Vår svenska självbild präglas av att vi ser oss som mindre nationalistiska än andra folk och länder, att vi som kollektiv och samhälle har en mer balanserad och neutral hållning till nationalismen som ideologi än övriga. ”I Sverige är de officiella nationalsymbolerna inte enbart älskade. Tvärtom finns hos många svenskar förlägenhet eller till och med obehag inför sådan fosterländskhet som att sjunga nationalsången eller stå i givakt för fanan” (Ehn, Frykman, Löfgren, 1993. s 207) Om denna självbild stämmer med verkligheten undrar jag hur och varför vår nationalism blir så tydlig när det svenska herrlandslaget ska spela fotboll. Media formligen frossar i nationalism under en lång period innan en viktig match, gång på gång får man höra analyser och funderingar kring de blå-gula. Hur vi ska slå våra motståndare, vilken uppställning vi ska ha och hur viktig den aktuella matchen är, som om hela Sveriges framtid står på spel. Det verkar som om det svenska herrlandslaget i fotboll skall avgöra hurvida vårat land ska gå under eller inte och om hur vi (vanliga svenskar) kan hjälpa till att heja fram laget och landet Sverige. ”Idrottens genomslagskraft som nationellt medium består främst av att den talar direkt till åskådarnas känslor av kollektiv tillhörighet. I denna ryggmärgsnationalism är retoriken kring idrottandet primitiv. Det handlar om vi och dom, att vinna eller förlora, att kämpa och göra sitt bästa, att vara ur form eller ha otur. Detta språk är öppet för alla som inte ifrågasätter premisserna” (Ehn, Frykman, Löfgren, 1993. s 213)
Jag vill studera hur den rådande bilden kring nationalism, genom fotbollen, skapar ett nödvändigt ”vi” mot ”dom” tänkande men också vem som anses ingå i detta ”vi” respektive
3 ”dom” genom att belysa hur vår, kanske bästa fotbollspelare just nu, blir beskriven i media utifrån detta, Zlatan Ibrahimovic.
1:1 Bakgrund och syfte
Den rådande ideologin om det ”äkta” svenska blir tydlig när man betraktar hur media beskriver just Zlatan Ibrahimovic och hans roll i det svenska landslaget. När media beskriver honom talar de samtidigt om hur man ska vara, respektive inte vara, för att räknas som ”äkta” svensk. Sedan Zlatan Ibrahimovic slog igenom i Malmö FF runt år 2000 har det producerats enorma mängder av texter, artiklar och annat material i media kring honom. Om man använder sig av databasen och sökmotorn ”Google” på namnet ”Zlatan Ibrahimovic” får man över 1 ½ miljon träffar (071208). Jag har dock valt att fokusera på hur våra två största kvällstidningar, Expressen och Aftonbladet, skriver om Zlatan Ibrahimovic (i fortsättningen endast Zlatan) kring två sammanhängande situationer i landslagssammanhang.
Den ena av dessa situationer är den där han och två andra spelare gick ut och festade en kväll i Göteborg. Den andra händelsen är konflikten som sedan uppstod kring Zlatan och hans ”bojkott” av landslaget under år 2006-07. (Konflikten ägde rum mellan 4 september, 2006 till 2 mars- 2007).
Uppsatsens syfte är att se och undersöka vad dessa situationer kring Zlatan under hösten 2006 och våren 2007 säger om relationen mellan det svenska herr fotbollslandslaget, svenskhet och nationalism.
Min tre huvudfrågor i detta arbete är följande: Skapar media ett ”vi” och ”dom” när de beskriver Zlatan? Skapas svensk identitet och nationalism i förhållandet mellan media och Zlatan? Görs vi, med herrfotbollens hjälp, mer nationalistiska?
4
Hylland Eriksen (1996, s. 60), framhåller att ”Ett relativt outforskat område som hela året stärker och älskar fram mytiska gemenskaper, och i synnerhet nationer, är den internationella idrotten” I denna uppsats vill jag undersöka om rollen som media tilldelar Zlatan ger oss ett svar på den nationella diskussionen och dess identitetsformande förmåga. Jag vill försöka upptäcka och analysera hur vi alla (framför allt fotbollsintresserade) ständigt matas med nationalistiska begrepp via beskrivningen av Zlatan i media. Vad som ingår i denna diskussion och vilken argumentation som blir viktig i för att skapa ett ”vi” och ett ”dom”
1:2 Material och Metod
Nu följer en redogörelse för hur detta arbetes material valts ut, samt varifrån textmaterialet hämtats.
Jag har följt Zlatan sedan han slog igenom i Malmö FF år 2000 och det har för mig, som fotbollsintresserad, varit oundvikligt att reflektera över hur media beskriver honom. Media har bevakat Zlatan på alla tänkbara sätt och gjort honom till ett fenomen som inte kan jämföras med många andra i Sverige. Under årens lopp har han fått mycket kritik för att han bl.a. ”stal en straff”, för att han ”nobbade” U21-landslaget, för att han är ”egoist” och för att han har ”bojkottat” dagstidningen Aftonbladet av olika anledningar under flera års tid. Jag hörde under hösten 2007 den f.d. landslagsmålvakten, Magnus Hedman, säga på TV 4, att han inte ansåg att Zlatan blivit kritiserad under sin karriär för att han har ett konstigt efternamn, Hedman menade, att kritiken mot Zlatan inte handlar om rasism, utan endast om att Zlatan är en sådan speciell person. Detta reagerade jag på. Jag anser nämligen att svensk media har beskrivit och analyserat honom på samma sätt som media brukar beskriva invandrare i allmänhet, media har gett honom egenskaper som skulle kunna ses som ”icke svenska”. Detta är nu något som jag, i detta arbete, vill försöka påvisa. För att kunna analysera om media, genom att beskriva Zlatan, skapar och förstärker svenskheten inom det svenska samhället i allmänhet och inom fotbollen i synnerhet, har jag varit tvungen att begränsa mig. Ett heltäckande arbete kring nationalism, Zlatan och media och allt vad det innebär skulle bli mig övermäktigt. Att täcka in allt som publicerats i
5 media om denna fotbollspelare skulle ta månader, kanske år. Jag har därför valt att avgränsa mig dels till Aftonbladet och Expressen som är de två största kvällstidningarna i Sverige, och dels till den senaste i raden av ”konflikter” mellan svensk media och Zlatan. Denna konflikt tog sin början under hösten 2006 och avslutades våren 2007.
Denna ”konflikt” består dels av att Zlatan, Olof Mellberg och Christian Wilhelmsson gick ut en kväll på krogen och dels av vad som sedan följde. Den 3 september 2006 befann sig det svenska herrlandslaget i fotboll i Göteborg för att förbereda sig inför en EM-kval match mot Liechtenstein. Efter den sista samlingen på kvällen gick de tre ut en runda på stan för att fira Olof Mellberg som just fyllt år, de blev, när detta uppdagades, hemskickade som straff och fick därför inte spela denna aktuella match. Redan dagen efter var det en första nyhet i media och många artiklar skrevs för och emot ledningens beslut att skicka hem dessa tre spelare. Spelarna själva tyckte att ledningen för truppen gjort fel då detta läckt ut i media istället för att behandlas internt inom laget.
Redan tre dagar efter denna utekväll skrev Aftonbladet att ”Officiellt har Zlatan Ibrahimovic, Olof Mellberg och Christian Wilhelmsson bett om ursäkt för att de bröt mot landslagets ordningsregler och var ute på nattklubb till klockan ett natten mot måndag” (Aftonbladet 060906) (Denna information till trots fortsatte media att producera texter som handlar om att Zlatan måste be om ursäkt, sluta tjura o.s.v. under ett halvår)
Ett tag efter den omnämnda utekvällen kom Olof Mellberg och Christian Wilhelmsson tillbaka till landslaget men Zlatan sa nej till fortsatt spel i detsamma. Det som i media började som en utekväll bland tre kompisar i landslaget fortsatte sedan som en lång följetong kring Zlatan och hans ”bojkott” av samma landslag.
Jag vill ta reda på vad och hur dessa tidningar skriver och beskriver Zlatan i förhållande till denna specifika konflikt. Vid denna konflikt, som vid andra konflikter i allmänhet, uppstår en tillspetsad situation och en tydlig debatt som exploateras i olika grad i dessa två tidningar. Det blir väldigt tydliga mönster i vilka man kan se ett ”vi” och ett ”dom” kring tillhörighet och utanförskap.
6 Jag har sökt artiklar från dessa två tidningar endast via databaserna ”Mediaarkivet” och ”Presstext” publicerade under perioden 060904 till 070305. Jag har använt mig av sökorden Zlatan Ibrahimovic, fest och bojkott, dessa sökord har gett mig 30 artiklar. (21 från Aftonbladet och 9 från Expressen) Utifrån dessa artiklar har jag sökt och analyserat hur man på olika sätt framställer och beskriver Zlatan utifrån nationella argument och utifrån den nationella ideologin. Dessa artiklar följer i stort samma mönster som jag sett tidigare när media skriver om Zlatan, han har genom åren ofta blivit beskriven som omogen, barnslig och en diva. (Se även Furuvik 2004) I förhållande till vad som skrivits om Zlatan sedan år 2000 kan man tycka att 30 artiklar under en period av ca 7 månader inte är så mycket, jag anser dock att man kan se ett mönster och därför kan dessa artiklar även ses som ett exempel på vad som skrivits om Zlatan under årens lopp. Jag har också vid ett par tillfällen sökt kontakt med Zlatan via internet, dock utan resultat.
Förutom dessa artiklar, har jag även läst om den svenska, moderna nationalismen ur ett etnologiskt och antropologiskt perspektiv men även ett par specifika studier kring nationalism, Zlatan och media.
1:3 Teoretiska utgångspunkter
För att förstå och kunna analysera hur den nationalistiska ideologin ser ut i förhållande till det svenska herrlandslaget i fotboll måste vi först förstå vad som definieras och menas med nationalism. Jag tänker därför försöka reda ut detta begrepp med hjälp av tidigare forskning.
Jag börjar med att beskriva de historiska rötterna till dagens nationalism och våra moderna nationalstater. Nationalismen vill framstå som något gammalt och ursprungligt men dagens nationalism är inte mer än lite över 200 år. Den föddes dels ur den Amerikanska revolutionen/frihetskriget (i dagens USA) 1776-1783 och den Franska revolutionen år 1789- 1792. Dessa två revolutioner låg sedan till grund för fler frihetskrig med nationell prägel. Innan nationalismen fick en sådan stark betydelse som den har idag var det svårt att få folk som tillhörde olika samhällsklasser att känna solidaritet och gemenskap endast på grund av att de levde inom samma gränser. (Hylland Eriksen, 1993.)
7 Nationalismen bygger på att alla medborgare inom ett visst territorium, en viss gräns, ska känna gemenskap och solidaritet över klassgränser, endast nationella gränser sätter stopp för denna solidaritet. Eriksen tar Norge och dess nationalism (1800-tal) som exempel när han beskriver hur man flätar samman fattig och rik i ett nationellt mönster. Den norska, urbana, medelklassen lyfte fram och gjorde sedan om lokala kulturyttringar i form av kläder och musik till att bli ”äkta” norsk kultur i förhållande och motsats till svensk och dansk kultur. Detta för att stärka ideologin om ett enat norskt folk, en etnisk grupp, med rätt till egen stat och självstyre. Detta var viktigt som nationell symbolik gentemot grannländerna men lika mycket för att stärka solidariteten mellan norrmännen, teoretiskt och känslomässigt försöka sudda ut klass och sociala skillnader till förmån för nationell gemenskap. (Hylland Eriksen, 1993.)
För att få människor, norrmännen i Eriksens fall, att känna starka känslor för sin nation behövs också symboler i form av ett gemensamt språk, klädesplagg, fanor och flaggor, musik i form av folkmusik och nationalsång. Dessa symboler finns hela tiden med i bakgrunden kring beskrivningen av Zlatan i media. Språket blir en sådan symbol som gör Zlatan annorlunda och avvikande, det påpekas att han pratar ”invandrarsvenska” med skånsk dialekt. (Se även Furuvik, 2004) Dessutom blir landslagsdräkten i fotboll en form av ”folkdräkt” som ska visas upp i internationella samanhang och bäras med stolthet, något som Zlatan, enligt media i mitt arbete, inte sägs göra. När Zlatan säger nej till landslaget säger han per automatik också nej till alla svenska symboler man kan se på en fotbollsmatch. Han säger nej till den svenska taktiken, det svenska sättet att spela fotboll, han säger nej till flaggan, nationen och till den svenska nationalsången och den svenska gemenskapen. Han säger därför nej till allt vi anser vara typiskt svenskt, han säger nej till alla våra symboler.
Att förkroppsliga sin nation och dess gränser är också viktigt. I Sverige kallar vi vårt land för fosterland respektive fädernesland och/eller moder-Svea, i USA kallas nationen för Uncle Sam. Nationen blir en trygg och beskyddande varelse av kött och ben som vi kan lita på.
Genom nationalstatens resurser (ekonomiska, sociala) kan allt detta omsättas i ideologisk styrka. Annan forskning kring nationalism, (se Gellner 1980) menar att nationalismen föddes och närdes kring industrialiseringen då den stora massan av befolkningen behövdes inom industrin. Detta
8 nya produktionssystem krävde specialiserad arbetskraft, som i sin tur ledde till kulturell homogenisering och massutbildning av befolkningen. Detta storskaliga samhällsystem krävde en ny slags ideologi som kunde/kan skapa sammanhållning och lojalitet, nationalismen passade dessa krav. Den nationalistiska ideologin var/är funktionell för staten och fungerar också som politiskt effektiv. Nationen är individens säkerhet och garant när tider förändras och enskilda medborgare blir osäkra på framtiden. Nationen/nationalismen kan visa upp en kontinuitet, en helhet, mellan nutid och dåtid och hindra, eller i alla fall begränsa, den klyfta som uppstår mellan individ och samhälle när samhället genomlever stora och snabba förändringar likt industrialismen, modernismen och idag ”globaliseringen”.
Eriksen (1996) diskuterar kring Gellner och hans nationalistbegrepp från 1983. Gellner menar att nationalismer är etniska ideologier som hävdar att den egna gruppen bör dominera en stat. En nationsstat är, enligt Gellner, en stat som domineras av en etnisk grupp vars identitetsmarkörer som språk och religion m.m. ofta förankras i statens officiella symboler och lagstiftning. Benedict Anderson (1991, s.6) är inne på samma spår då han menar, likt Gellner, att nationer är ideologiska konstruktioner som försöker förena en kulturell grupp och en specifik stat och att dessa ideologier skapar abstrakta gemenskaper på ett annat sätt än vad dynastiska stater (dynastier, furstendömen) och släktbaserade gemenskaper gjorde förr. Anderson pekar på att religionernas och de dynastiska monarkiernas omvandling, kapitalismens/industrialismens och tryckkonstens genombrott spelade avgörande roller i den ideologiska nationalismens födelse och i nationernas identitet. Tryckkonstens genombrott innebar att man kunde sprida böcker och tidningar och genom dem skapa en känsla av en nationell föreställd gemenskap, ett vi mot dem. Anderson menar vidare att nationalismen som ideologi borde ha försvunnit för länge sedan i vår allt mer individualistiska värld men konstaterar samtidigt att nationen är det mest giltiga värdet i vår tids politiska liv. Att nationen och nationalismen fortfarande är så stark över hela jorden, den starkaste ideologin internationellt sett, kan bl.a. bero på människans behov av myter.
I boken ”Historia, myt och identitet” av Tomas Hylland Eriksen, (1996), diskuterar han vikten och behovet av nationella myter som skapar både gemenskap som politisk legitimitet. Eftersom alla nationer och regioner består av olika grupper med olika intressen krävs det av myterna och dess symboler att de är mångtydiga för att alla ska kunna identifiera sig och känna igen sig via
9 dem. Eriksen tar nationsflaggan som exempel, den ger olika associationer hos alla som ser den, stolthet, krig, fred, fotboll, traditioner, festligheter osv. men den symboliserar framför allt den gemensamma myten om tillhörighet. (Eriksen,1996. s 36-37) En myt om en etniskgrupp och eller en nationalitet behöver inte vara en gammal och beprövad myt, det räcker med att den på ett trovärdigt och övertygande sätt kopplar ihop personlig erfarenhet med gruppens erfarenhet, individuell upplevelse med kollektiv. Detta betyder dock per automatik att vissa grupper av människor inte kommer att ingå i myten, vissa ställs utanför som de främmande, de som inte ingår, de skapar ett ”dom” i förhållande till ett ”vi”. Minoriteter (t.ex. ursprungsbefolkningar, invandrare) blir just minoriteter i förhållande till en stat som domineras av majoriteter. I detta sammanhang menar jag att Zlatan i allmänhet ses som tillhörande en minoritet i det svenska samhället, han kan anses besitta speciella egenskaper på grund av sina icke svenska rötter.
”Människor får sin personliga identitet genom sina erfarenheter; den politiska rörelse som lyckas skapa täta länkar till mänskliga erfarenheter och – inte minst- framstå som deras autentiska försvarare kommer att kunna upparbeta en sådan emotionell aura att folk både tar den för given och anser sig villiga att dö för den” (Eriksen, 1996, s. 56). Nationalismen bygger sin gemenskap framför allt på individens känsla för sin egen familj och flyttar upp denna känsla på en högre social nivå, familjekänslan överförs till känslan för sitt fädernes land. I en riktigt lyckad nationalisering av individer, känner individen lika starkt för sin nation som för sin familj. Detta innebär konkret att individen utan problem kommer att betala sin skatt till nationen, skicka sina barn till nationens skolor och även dö i krig för sin nation, sin mytologiska familj. I en lyckad nationalisering blir våra idrottsjärnor våra systrar och bröder som får representera vår nation, vår familj, och blir något vi kan vara stolta över.
Eriksen kombinerar den antropologiska forskningen kring etnicitet med teorierna om nationalism. Eriksen (1996) menar att både den antropologiska forskningen kring etnicitet och teorierna kring nationalism betonar att både etniska som nationella identiteter inte är naturliga utan skapade och konstruerade och beroende av varandra. Ur ett konstruktivistiskt perspektiv kan man påstå att både etniska som nationella gränser inte är homogena, skrivna i sten, utan ändras hela tiden. Både etniska grupperingar/folkslag som nationsgränser ändras över tid då människor/kulturer
10 beblandas och då nationer föds och dör. Nationalismen menar att den politiska organisationen bör ha en etnisk prägel eftersom den företräder en speciell etnisk grupp (i detta fall svenskar) och dess intressen samtidigt som nationalismen är beroende av att kunna övertyga befolkningen, den stora massan, att staten/nationen verkligen företräder just dem. I detta råder ett ömsesidigt beroende av nation och etnicitet.
I boken ”Maktens (o)lika förklädnader” skriver Aleksandra Ålund (2005) om nationalism. Hon refererar till Benedict Anderson och menar att föreställda gemenskaper blir mycket verkliga då de förbinder sociala grupper, genom kulturell homogenisering i relation till en, av nationalstaten uppburen högkultur, i motsats till andra nationer och i motsats till kulturella och etniska minoriteter. Ålund menar, trots att, nationalismen är en ”föreställd” och ”konstruerad” gemenskap, dvs. en ideologisk ”uppfinning” för den skull inte upplevs som mindre äkta. Både föreställningen om nationsgränser, rena kulturer som föreställningen om blandade och hybrida kulturer upplevs av oss alla som äkta. (Ålund, 2005. s 286)
1:4 Nationalism och den andre
Eriksen (1993) diskuterar nationella identiteter och hur dessa är beroende av att det finns någon att jämföra sig med, den andre, den andra nationen. Själva begreppet nation och nationalism blir beroende av att det finns andra nationer och andra folk som inte tillhör vår nation, ett viktigt och nödvändigt ”vi mot dom” tänkande som bekräftar vem jag är i förhållande till andra, och i förhållande till vem jag inte är. Eriksen uttolkar nationalismen, i de flesta fall, som en slags etniskt baserad ideologi som handlar om föreställningar om en etnisk och kulturell gemenskap och identitet. Denna etniska ideologi bevaras genom yttre och inre gränsdragningar gentemot de andra, ”dom” i förhållande till ”vi” i betonandet av ex ursprung, släktskap, historia, religion, språk osv. Denna yttre gränsdragning består av att man kan jämföra Sverige som land och nation med andra länder, den inre gränsdragningen består av att man jämför ex ”svenskar” i detta fall med ”invandrare” i skapandet av ett ”vi” och ett ”dom” I denna studie vill jag försöka svara på om Zlatan, i den inre gränsdragningen, tillhör detta ”vi” eller ”dom”
11 Max Weber skrev i ”Ekonomy and society” (1967) att kulturella seder understödjer etnisk samhörighet och att kulturella seder och vanor lägger grunden för den etniska differentieringen. Weber menar vidare att dessa seder och vanor också lägger grunden för föreställningen om den egna kulturens (seder, vanor) förträfflighet och överlägsenhet i förhållande till andra kulturer.
Jag menar att detta i sin tur skapar etniska och kulturella rangordningar där den vita, (svenska i detta fall) medelklassmannens värderingar och seder (kultur) äger tolkningsföreträdet för vad som skall räknas som överlägsen respektive underlägsen kultur. I förhållandet mellan svensk media och Zlatan kan man se vem som äger tolkningsföreträdet, vem som definierar vad som bör räknas som svenskt respektive icke svenskt. Detta innebär i praktiken, att föreställningen om etnicitet och nationalism, blir viktiga verktyg i att rangordna och dela upp världen i ett ”vi” mot ”dom”.
Idag, när världen allt mer ses som globaliserad och sammanvävd, blir nationalismen ett försvar av min/din, vår identitet i en allt mer föränderlig värld och kan fungera som en motmakt och självförsvar när ens identitet som människa upplevs som allt mer upplöst och ifrågasatt. Det sociala och kulturella livet mellan människor blandas allt mer över hela jorden, människor flyttar och reser allt mer, vi har fler och mer internationella vänner och möten. Men samtidigt skrämmer omvärlden oss på olika sätt, vi ser krig, förstörelse, kaos, fattigdom och orättvisor i världen och jämför gärna med hur vi har det inom vår egen nation som motvikt till allt detta. I denna ständiga jämförelse framhålls vår svenska modell som bättre, rättvisare, lugnare och mer demokratisk. Vi vill gärna tillhöra resten av världen i olika sammanhang, via EU, FN och affärsförbindelser på olika nivåer men samtidigt besitter vi en illa dold stolthet och självgodhet, som enkelt uttrycks i meningen borta bra men hemma bäst. I Sverige vet vi att vi är bäst, detta är dock inget vi jämt skryter om, stoltheten kring Sverige döljs bakom ödmjukhetens mask. Nationalismen som ideologi fungerar därför perfekt i dagens värld, vi vill förvandla svårigheter till enkelheter, dela upp komplicerade sammanhang i svart eller vitt och enkla sanningar. Världen blir mer begriplig om vi kan dela upp den i ett generellt vi mot dom trots att, eller kanske på grund av, att världen blir allt mer global och sammanvävd.
Ett sätt att få utlopp för vår nationalism i vardag och fredstid kan gå via idrotten, den blir en ventil för vår allt mer stegrande osäkerhet kring vår identitet och den ger oss istället en enkel
12 trygghet i form av ett vi mot dom. Det blir legalt att samlas under en fana, att sjunga vår nationalsång utan att för den skull bli stämplad som rasist. En idrottshändelse med en eller fler svenskar närvarande på banan/planen, i spåret eller i skidbacken ger oss en känsla av minnen från fornstora dagar och att vår ära far (via media) över jorden. I vår sinnebild av nationen, finns som jag tidigare skrev, en bild av moder Svea, en god mor i rågblont hår och benvit hud som representerar den svenska stammen, det svenska folket, i utseende och sinne. Den imaginära bilden av svenskhet blir alltså en vit, blond människa som är god och ärlig (Gunde Svahn, Karolina Klüft, Markus Allbäck) i motsats till alla som inte förkroppsligar detsamma.
13 2 Svensk nationalism och idrott
För att förstå hur dagens svenska nationalism ser ut och fungerar vill jag försöka förstå hur den uppkom, vilka rötter den har. I generella ordalag ska jag försöka kort beskriva vilka huvudsakliga ideologier som skapat dagens svenskhet från den moderna nationalismens uppkomst på 1800- talet och framåt.
2:1 Svensk nationalism
I boken ”Försvenskningen av Sverige” (Ehn, Frykman & Löfgren, 1993), beskrivs och analyseras hur och när den moderna svenska nationalismen uppstod, tog fart och genomsyrade vårat land. ”Vi vill med den här boken visa hur sådana (nationella, min anm.) stereotyper bildas. Hur går det till när det som tidigare bara var en oreflekterad del av vardagen blir en symbol för det nationella, blir en identitetsmarkör?” (Ehn, Frykman, Löfgren, 1993. s16). Författarna menar att nationalismen som ideologi hela tiden behöver jämföra sig med andra nationer för att se och förstärka sin egen självbild av sin nation.
”Nationerna förhåller sig till varandra som könen, de måste framstå som fundamentalt olika varandra men även som komplementära. Förlorarna i detta identitetsspel är de folkgrupper som inte blir erkända som nationer av de andra” (Ehn, Frykman, Löfgren,1993. s 33).
Denna kontrastiva teknik får en central roll under 1800- och 1900-talens nationella konstruktioner och ideologier, nationerna strävar å ena sidan till att leva upp till internationella normer och ramar för hur en nation bör se ut men samtidigt blir det viktigt för varje äkta nation att vara speciell och att odla sin särart. För att få nationen att framhålla sin särart och samtidigt ingå i ett internationellt mönster av nationer är det viktigt att framkalla de rätta känslorna och de rätta nationella elementen som omges av dessa känslor. Nationalismen, i jämförelse med andra ideologier, är väldigt beroende av just känslor. Det upplevda typiskt svenska bygger också mycket på känslor för eller av någonting, känslan av den svenska lucian med fladdrande ljus i hår, ett svenskt julbord med skinkan i centrum eller känslan av en midsommarnatt med dragspel och svalkande dagg i gräset. (Ehn, Frykman, Löfgren, 1993 )
14
Både vardagliga som festliga tillfällen skapar känslor av gemenskap med andra, framför allt med de närmaste, och dessa tillfällen, likt dess känslor, är oerhört viktiga för identiteten. Vardagens känslor blir nationens känslor och olika symboler, som fanan och nationalsången innehåller alla dessa känslor av gemenskap och identitet. I en riktigt lyckad nationalisering av nationen bör flaggan bokstavligen drypa av känslor för din familj, din släkt, din hembygd och sist men inte minst ditt land, din nation. I Sverige har olika politiska ideologier kämpat om vad som skall räknas in i den svenska formen av nationalism. Den konservativa, den liberala och den socialdemokratiska i formen av det nationella folkhemsbygget kan väl sägas var de tre största och mest inflytelserika i detta sammanhang. Varje politisk ideologi har sin egen syn på vad som bör framhävas i det nationella samtalet och vad som bör räknas som äkta och ursprungligt svenskt. De konservativa har generellt framhävt kungahuset, fältherrar och krig, de tronar på minnet av fornstora dagar och kämpade under 1800-talet och i början av 1900-talet för att bevara de olika hierarkier som höll på att upplösas i det moderna industrisamhället. De kämpade också för att Sverige även i fortsättningen skulle regera över såväl Norge som Finland. Den konservativa nationalismen kan vi även känna igen via bl.a. monument och statyer av framför allt krig och gamla kungar.
Liberalerna i det tidiga 1800-talets Sverige kämpade emot det gamla konungarikets maktfullkomlighet och stelbenthet. Liberalerna hämtade åsikter och näring från den franska revolutionen där folket betraktades som medborgare i motsats till undersåtar och där nationen skulle vara demokratisk och folkets kultur vara grundbulten i nationen. Dessa båda ideologier var i ständig fejd om vad som är att räkna som ”äkta svenskt” och vilken sorts nationalism som bör råda, en sak var de dock överens om, att den växande arbetarklassen inom industrin var ett hot mot nationen.(Ehn, Frykman, Löfgren, 1993) ”Socialdemokraterna var både internationalister och modernister och därmed potentiella fosterlandsförrädare” (Ehn, Frykman, Löfgren,1993. s 53) Många debattörer under denna period trodde att om arbetarklassen via det socialdemokratiska partiet skulle komma till makten så skulle de utrota nationalismen till fördel för internationalismen och då skulle även ett stort kulturarv försvinna. (Samma sak idag mot de som hävdar ”mångkulturella” argument?) Den stora frågan för både de konservativa som de liberala var om denna politiska rörelse med ociviliserade arbetare verkligen hade ett fosterland? När då
15 socialdemokraterna i början av 1930-talet kom till makten visade det sig att de hade en egen form av nationalistisk agenda. Löfgren skriver i kapitlet ”Att nationalisera moderniteten” (Ehn, Frykman, Löfgren, 1993, s 53) att socialdemokraternas begynnande folkhemsbygge innehöll tre viktiga begrepp, demokrati, medborgarskap och modernitet. Folkhemmet skulle bebos av kollektiva framsteg som utgjordes av goda och moderna medborgare som visste att uppskatta sin individuella frihet i förening med kollektivt ansvar. Nya nationella hjältar uppkom som förstärkte ideologin om den gode svensken som värnade sitt land i den moderna tiden. ”Nu var det allmogens demokratiska sinnelag snarare än dess kungakärlek som lyftes fram” (Ehn, Frykman, Löfgren, 1993, s. 55)
I detta sökande av nya hjältar i nationens namn blev idrotten viktig, den ansågs vara modern, demokratisk, den var universell men samtidigt individuell och klasslös.
2:2 Svensk idrott
Idrotten är det mest nationella över hela världen och detta oavsett om vi till vardags inte anser oss vara nationalister. Även om vi inte framhäver vår etnicitet i tid och otid, inte gör en stor sak av vår nationella bakgrund så framkommer den mycket tydligt vid internationella idrottstävlingar. Vid dessa tillfällen är det mycket legitimt att vifta med flaggan, sjunga nationalsången och känna fosterlandskänslor. Idrotten blir ett sätt att ständigt skapa och omskapa nationalismen och dess imaginära gemenskap i nationella ritualer inom ex en fotbollslandskamp. Denna fotbollsmatch får bli symbolen för ett enat folk, en enad nation, ett ”vi” på ett avgränsat och grönt slagfält mot ett ”dom”. Vi vet att ingen kommer att dö på planen men ändå ska vi ”slå dom”, ”skjuta ett par kanoner” och sedan ”vinna matchen”. Den ideologiska nationalismen får understöd av, och utnyttjar, fotbollen, i ett nationalistiskt syfte. Med hjälp av olika nationella symboler som flaggor, nationalsång, blå-gula kläder och annan attribut förstärks den föreställda känslan av att tillhöra en svensk gemenskap.
Idrotten skapar och omskapar hela tiden olika mytiska aspekter av vår moderna tids föreställda gemenskaper med hjälp av media. Media blir nationalismens förlängda arm, dess megafon och dess uttolkare, världens alla stora tidningar och TV-kanaler har en speciell sportdel. Idrottsmännen/kvinnorna som framställs i media blir folkets representanter, de tar medalj åt sin
16 nation, åt oss, de är på plats istället för oss. ”Precis som i ett krig blir den enskilde medborgaren personligen engagerad i de nationella representanternas segrar eller förluster, även om han aldrig träffat dem” (Eriksen,1996. s 61).
”Ingenting tycks alltså väcka den svenska nationalkänslan till liv så lätt och starkt som svenska idrottsprestationer. Ärorik historia, uppburet kungahus, påkostad armé , demokrati och välfärdssystem, gamla ideal och traditioner, Volvo och SKF- de kan inte mäta sig med idrotten som nationell föreningslänk och skapare av ett kollektivt fosterlandsmedvetande” (Ehn, Frykman, Löfgren, 1993, s. 207). Jag menar att detta kan bero på att det inte uppfattas som kontroversiellt att heja på sina landsmän i internationella tävlingar. Däremot kan kungahuset, välfärdssystemet och stora företag mycket lätt kan uppfattas som politiska frågor och därför som något splittrande i frågor som rör demokrati, sociala och ekonomiska klyftor. Alla i Sverige är inte överens om kungahusets vara eller inte vara, alla svenskar är inte överens om hur vårat välfärdssystem ska se ut i fråga om t.ex. skatter eller på vilket sätt våra stora företag ska representera det svenska folket. Det blir därför mycket lättare att ena folket i internationella idrottssammanhang, alla hejar på samma lag och ”fienden” placeras utomlands i stället för mitt ibland oss. Idrottsprestationer tar inte hänsyn till klasser och klyftor, ett lands inre konflikter döljs genom idrotten och fungerar därför som enande.
När nationalismen under 1800-talet slog igenom som ideologi var idrotten ett mycket viktig ingrediens för att förena hög som låg, sudda ut klass och sociala skillnader, till förmån för en individuell idrottsprestation som kan förvandlas till nationell ära och prestige. Idrottsmannen blir nationen personifierad och folket blir plötsligt medvetet om att han/hon representerar just oss och våra gemensamma värderingar. I moderniseringen av Sverige skapades nya förebilder och sporten fick en viktig roll som sammanfogande identitetsskapande i det ”nya” landet. Sporten levde upp till modernitetens krav, den såg förbi klasser och lät helt enkelt bästa man vinna oavsett bakgrund. Idrottsmännen personifierade det moderna med sina vältränade och moderna kroppar, sina målmedvetna tankar om framgång och hälsa.
17 Victor Balck, ”den svenska idrottens fader”, menade att idrottens roll var att fostra en livskraftig, arbetsduglig, viljestark och plikttrogen ungdom med svenskt sinnelag, till gagn och värn åt fosterlandet (Ehn,Frykman,Löfgren,1993, s. 207) Om denna idrottsstjärna dessutom visar sig vara lik oss andra, både fysiskt som psykiskt och kommer från liknande vardag har vi mycket lätt att bli stolta när han/hon ger oss en bra idrottsprestation.
Finns det något enklare sätt att få en vanlig, icke nationalistisk vardag, att lysa upp och skapa en imaginär nationalistisk festgemenskap än ett svenskt guld i ett skidspår eller på en löparbana? Idrottare som Gunde Svahn eller Ingemar Stenmark personifierar på många plan vad vi uppfattar som ”typisk” svensk, de kommer från den svenska landsbygden med röda stugor och vackra skogar, de är en av oss genom sitt sätt att vara och agera, de är enkla människor som gillar våra gemensamma värderingar av det som vi uppfattar som typiskt svenskt och tävlar dessutom i sporter som anses passa både våra kynnen som vår nordliga natur.
Framför allt tror jag att Stenmark blev så oerhört folkkär och populär för att han personifierade myten om svensken, han var blyg, fåordig, ödmjuk och envis. Han levde upp till hur vi anser att man som svensk ska vara. Jag menar att både Stenmark och Svahn, i jämförelse, ses som mer svenska än Björn Borg, just därför att de kommer från landsbygden och har en speciell dialekt som appellerar till våra myter som i sin tur föder känslor av vad vi anser vara äkta svenskt. De visar upp våra, imaginära, gemensamma rötter på ett annat sätt än Borg på fler nivåer. Borg växte upp i en småstad, en betongförort, pratade som en storstadsbo och sysslade med en ”överklassport”. (I detta specifika exempel menar jag den svenskhet som rådde under 1970 talet) Även i dagens Sverige anses det nog mer svenskt att komma från små samhällen än från betongförorter eller från ex stadsdelen Rosengård i Malmö. I den svenska nationalismen och dess myter om svenskhet finns det platser som värderas som mer svenska än andra, landsbygd i jämförelse med stad, innerstad i jämförelse med miljonprogrammens betongförorter. Desto mer landskapet eller området påminner om det vi lärt oss att uppfatta som ”äkta svenskt”, desto mer uppfattar vi det just som äkta i förhållande till mindre äkta eller oäkta. I denna bild av svenskhetens geografi räknas Rosengård i Malmö, precis som Rinkeby i Stockholm, som mindre äkta eller rent av oäkta än andra stadsdelar i respektive städer. I detta sammanhang kan man
18 betänka att Zlatan ofta (i media) påstås komma från Rosengård, trots att han själv säger att han framför allt är uppvuxen hos sin pappa i en annan del av Malmö.
Vi har också lärt oss att vissa värderingar och tankar skall uppfattas som typiskt svenska inom idrotten, jag tänker på ord som laganda, gemenskap, samarbete, lojalitet, kollektiv och lagmoral och andra demokratiska honnörsord. Att vara egoist, individualist och bara tänka på sig själv verkar i det svenska kynnet vara tabu och bryter man mot dessa imaginärt typiskt svenska får detta konsekvenser. Straffet för att bryta mot denna moral och dessa osynliga regler blir ofta att idrottaren får stå i skamvrån, bli kallad icke svensk och bli behandlad som den andre, en landsförrädare.
”Över huvud taget får man en känsla av att svenska idrottare, så som de beskrivs i massmedia, är ädlare, hederligare och mer renhjärtade personer än idrottare från andra länder” (Ehn, Frykman, Löfgren, 1993, s. 221). I jämförelse med detta har Zlatan vid upprepade tillfällen beskyllts för att vara egoist, att bara tänka på sig själv, inte på laget. Han har även beskyllts för att ”vara tjuv och en bakslug juvel” (Furuvik, 2004, s. 56-57). När media beskriver Zlatan som dels egoist och dels som tjuv blir han med automatik motsatsen till ”typisk” svensk hederlighet.
19
2:3 Zlatan Ibrahimovic
Född i oktober 1981 i Malmö, är han i formell och juridisk mening svensk. Han växte upp och bodde växelvis hos sina skilda föräldrar på olika platser i Malmö (stadsdelen Södra innerstaden respektive Rosengård). Enligt egen utsago bodde han mest hos sin pappa i Södra innerstaden. Föräldrarna är från f.d. Jugoslavien (Bosnien respektive Kroatien)
Zlatan spelade i ett antal småklubbar i Malmö innan han började i Malmö FF, han gjorde debut i Malmö FF`s A-lag 1999. Han såldes som Sveriges dyraste utlandsproffs hittills 2001 till Ajax i Holland. Han gjorde debut i det svenska A-herrlandslaget 2001 och VM debut i samma landslag 2002. Han såldes från Ajax till Italienska Juventus 2004 och sedan till Inter i samma liga år 2006.
Han blev Holländsk mästare med Ajax 2002 och 2004, vann italienska ligan med Juventus 2005, 2006 och med Inter 2007. Han fick den svenska guldbollen 2005 och 2007 och blev utnämnd till bästa utländska spelare i Italien 2005. Han blev dessutom framröstad av det svenska folket till Jerringpriset i januari 2008. Han har deltagit i tre stora mästerskap med det svenska A-herrlandslaget VM 2002 i Korea/Japan, EM 2004 i Portugal och VM 2006 i Tyskland.
20
3: Zlatan och nationalism i massmedier
Jag har i detta arbete analyserat vad som skrevs om Zlatan Ibrahimovic (i fortsättningen bara Zlatan) i Aftonbladet och Expressen under perioden 060904 till 070305. Fokus ligger på hur dessa två kvällstidningar framställer Zlatan i en ”konflikt” som började med en utekväll i Göteborg och ledde till en annan konflikt, Zlatans ”bojkott” av landslaget. Jag har analyserat 30 texter/artiklar som publicerats i dessa två tidningar. Majoriteten av dessa texter har skrivits av män med svensk klingande för - och/eller efternamn.
I texten nedan ska jag redovisa vad Aftonbladet och Expressen skrivit om Zlatan under denna period och konflikt. Detta gör jag dels genom att redovisa direkt till källan men också genom att med kursiv text lyfta fram exempel på ord jag hittat i de aktuella texterna.
3:1 Zlatan omyndigförklaras
När Zlatan bestämde sig för att säga nej till landslaget på obestämd tid reagerade media direkt med olika former av fördömanden mot honom.
Ett återkommande tema bland de texter jag analyserat i Aftonbladet och Expressen är förminskningen av honom som person, han beskrivs som ett barn med typiskt barnsliga egenskaper. I media blir han en omogen och tjurig pojke som måste tillrättavisas. Han beskrivs som svår, löjlig, bortskämd, en kille som ställde sig i hörnet och tjurade. En rubrik säger att ”Zlatan måste växa upp” (Aftonbladet 060915) och fortsätter med en kommentar av den f.d. fotbollspelaren, Ralf Edström, ”Det är givetvis väldigt tråkigt, men så länge Zlatan anser att han är större än laget ska han inte vara med” Detta betyder att media tycker att Zlatan är barnslig och omogen i jämförelse med någon, att han inte är lika mogen och vuxen som någon annan. När media definierar Zlatan som omogen infinner sig per automatik frågan vem han som omogen jämförs med, vem som i detta fall är hans motsats, d.v.s. vem som är mogen. Om Zlatan är barnet
21 i sammanhanget bör det väl finnas en osynlig eller synlig motsats, d.v.s. en vuxen att jämföra med.
Jag tycker mig se att det finns fler olika ”vuxenroller” i detta, dels journalisterna själva, de som säger sig beskriva ett händelseförlopp men som samtidigt använder sig av pennan som ett vapen i denna moraldiskusion. Samma journalister använder sig också av andra personer som får vara ”vuxna” för att förstärka sin egen åsikt om Zlatan. De pratar med ”experter” (tränare, f.d. spelare, f.d. tränare) och andra fotbollsauktoriteter, (”svenska” män talar med andra ”svenska” män) som kan betraktas som motsatsen till att vara barnslig och omogen.
Dessutom får hans kamrater i landslaget som inte valt att ”bojkotta” laget, de som alltid ställer upp, bilda en osynlig bakgrund i sammanhanget, fungera som hans motsats. Detta betyder att de som ställer upp för laget och landet är mogna, vuxna och tar sitt ansvar. Han som ställer sig utanför kan lätt uppfattas som oansvarig, omogen och att han av sviker sitt land, med andra ord kan man rent av betrakta Zlatan som en landsförrädare.
Utifrån texterna kan man se ett mönster av typiska uppfostringsmekanismer som vuxna brukar använda sig av mot olydiga barn. Zlatan blir barnet och journalisterna tar på sig rollen som det offentliga samhällets vuxna som i sin tur får hjälp av andra vuxna. Visst är det bra, att som förälder till omöjliga barn, få stöd av andra vuxna i sin omgivning. Zlatan måste mogna, bli vuxen sin roll som svensk landslagspelare, tänka på sitt land och sitt kollektiv i motsats till att vara ”en av hundra bortskämda grabbar med miljoner på banken och sig själva som sin enda religion” (…). ”Till skillnad från många andra småpåvar var Zlatan annorlunda från dag ett. En ny sorts svensk spelare med en ny sorts bakgrund, från en ny sorts generation (Aftonbladet 060916) Många av dessa texter innehåller formuleringar som skulle kunna uppfattas som rena förolämpningar mot Zlatan som person och man ställer sig tillslut frågan om vem dessa artiklar egentligen vänder sig till, vem de är avsedda för. Skrivs dom direkt till Zlatan som en form av personlig utskällning eller till allmänheten som ett varnande exempel, vad ni än gör så bli inte som Zlatan, när landslaget kallar så ställer man upp!
22 Vid ett tillfälle i allt textmaterial tar en s.k. expert Zlatans parti, han säger sig förstå Zlatan men samtidigt beskriver experten den omskrivna utekvällen som ett ”pojkstreck” (Aftonbladet 070217) och degraderar därmed Zlatan till ett barn även han.
I samma artikel menar journalisten att Zlatan verkar bojkotta landslaget ”tills landslagssamlingarna – för enkelhetens skull – enbart består av Zlatan, Christian Wilhelmsson, en boll och ett välladdat playstation”. Vi vet ju alla vem och vilka som anses spela TV-spel. En annan anspelning på barn och omogen skrivs i Expressen (070303) ”Zlatan var smart att välja att komma tillbaka nu” (…) och inte ”dyka upp när glasspaketet öppnas” Andra ord som beskriver Zlatan som ett omoget barn i dessa artiklar är tjurigbarnunge, bråkstake, omhuldade Zlatan, problembarn. Konsekvensen av att förminska honom till ett barn blir dels den att barn/omyndiga ofta inte vet sitt eget bästa, men också att han som omyndigt (dessutom bångstyrigt) barn mister sin rätt till röst/rösträtt, han har i stort sett inget att säga till om i frågor som kan anses beröra honom själv.
Studenterna på högskolan i Gävle, Lina Amare och Emad Nademi (2005) skrev en B-uppsats med namnet ”Zlatan som vi och de”. De analyserar, utifrån 6 artiklar skrivna i Aftonbladet, hur Zlatan framställs och presenteras utifrån ett ”vi och dom” tänkande. Låt mig ta två tydliga exempel ur denna uppsats, författarna menar att när Zlatan gör eller gjort något bra och positivt beskrivs han utifrån ett ”vi”, en av ”oss”, han blir hyllad som talangfull, modig, och rent av som svensk! (Amare/Nademi, 2005, s.12-13) När han däremot gör något negativt, bryter mot uttalade eller outtalade regler och normer beskrivs han i samma Aftonbladet som svikare, snorvalp och tjurig och blir då en av ”dom” (Amare/Nademi, 2005, s. 16) ”Analysen visade att ”vi” och ”de” existerar i relationen mellan Zlatan och Aftonbladets journalister” (Amare/Nademi, 2005, s.20). Denna B-uppsats i ”Medie och kommunikationsvetenskap” lyckas ur ett väldigt litet och begränsat antal artiklar om Zlatan skrivna av Aftonbladet visa att det råder ett ”vi” och ett ”dom” i förhållandet mellan spelaren och tidningen. De påvisar att Zlatan kallas för ”svensken” i positiva sammanhang men att ordet svensk ”försvinner” ur texterna när man skriver om Zlatan i negativa sammanhang. Författarna påpekar dock att deras urval är väldigt litet och att det kanske inte kan ses som representativt.
23 Ylva Brune tar i sitt arbete ”Den dagliga dosen, diskriminering i nyheterna och bladet” upp Zlatan och hur han framställs i media. Brune menar att Zlatan framställs utifrån en vild och infantil förortsidentitet. (Camauer & Nohrstedt, 2006). Han framställs som en anarkistisk barnunge som går sina egna vägar, en kille som man inte kan styra, detta beteende måste därför stoppas innan det smittar av sig till fler ungdomar från förorten. I media betonas det gång på gång ”hur en medlem av ett svenskt landslag både är, och bör vara, och läsaren förstår att Zlatan Ibrahimovic inte är sådan. Han är istället omogen, odisciplinerad och oförmögen att följa det svenska landslagskollektivets spelregler” (Furuvik, 2004. s 57-58)
En del av journalisterna vill visa förståelse för Zlatans beslut genom att kritisera landslagsledningen och deras sätt att vara mot Zlatan men samtidigt tycker journalisterna att Zlatan går för långt och han borde ge upp sin bojkott. ”Men jag tycker också, att man måste kunna gå vidare. Det tycker också våra förbundskaptener men tydligen inte herr surkarten Ibrahimovic, som – i kraft av sin nuvarande världsstjärnestatus och med spaden i hand i sin italienska sandlåda – passar på att ge igen för de gamla oförrätterna.” (Aftonbladet, 070131)
Den assisterande tränaren för landslaget, Roland Andersson, som för övrigt dels varit lärare i det civila men också tränare för Zlatan i Malmö FF säger ”När en elev blir utslängd från klassrummet för att han beter sig illa förväntar man sig att han ska vara tillbaks nästa lektion. Vill han sen inte det är det inte mycket man kan göra” (Aftonbladet 070131)
Ett annat ord som återkommer i detta samanhang är tjurig/tjurar, detta spelar på att Zlatan har ett dåligt humör och att han är att betrakta som ovanligt långsint. Att vara långsint anses inte vara typiskt svenskt, vi svenskar lever väl snarare i föreställningen om att en svensk kan blir både sur och arg, men att vi biter ihop, knyter näven i byxfickan och kämpar på. När det gäller Zlatan framställs det som att en oförrätt inte glöms och detta har i sin tur med stolthet och respekt att göra. ”Zlatan har alltid följt sitt eget huvud och gått sin egen väg. Redan som ung var han oerhört bestämd och glömde aldrig dem som behandlat honom illa” (Aftonbladet, 070131). Begrepp som stolthet och respekt är inte något som brukar lyftas fram som typiskt svenskt, det är snarare
24 begrepp som brukar pådyvlas andra nationaliteter och etniska grupper. En svensk bör snarare veta när han eller hon ska visa sig stolt och kräva respekt, men också att kunna uttrycka sin stolthet och kravet på respekt i lagom ordalag. Denna stolthet får pysa ut i vissa speciella sammanhang, som i idrott, denna stolthet (och respekt) får användas för landets idrottare, inte emot dom, som vi uppfattar att Zlatan gör när han sviker landslaget. ”Zlatan Ibrahimovic kräver Lars Lagerbäcks respekt. Lars Lagerbäck kräver Zlatan Ibrahimovics solidaritet” (Aftonbladet, 070131). Zlatan sätter sin personliga stolthet före, och i motsats, till landets stolthet, vilket isig bevisar att han både är egoist i förhållande till uppfattningen om det svenska kollektivet och att han sviker både sitt land och sina fans.
Han framställs i media som en tjurig, barnslig och omogen svikare som måste uppfostras för både sitt eget som för landets, lagets och kollektivets bästa. Eftersom landslagsledningen, enligt media, inte lyckas knäcka egoisten i Zlatan tar media på sig rollen som det svenska kollektivets förlängda arm i denna uppfostringsprocess. ”Zlatan sviker laget” (rubrik i Aftonbladet 060916) säger en del om vad som skrivs om Zlatan i dessa artiklar, i samma text skriver journalisten ”Ett långfinger till blågult” med hänvisning till Zlatan och hans omogna beteende mot både laget och landet. Här återkommer alltså bilden av Zlatan som den barnsliga anarkisten men också att han struntar i våra gemensamma svenska symboler som man ska vara stolt över att få tillhöra.
3:2 Zlatan som den andre
I sin D-uppsats om hur medierna framställer Zlatan analyserar Agneta Furuvik (2004) 60 enskilda texter eller artiklar ur ett ur ett nationalistiskt perspektiv. Furuvik menar att den bild som framställs i media av Zlatan kan jämföras med hur invandraren generellt framställs i media, Zlatan placeras i en invandrarkategori mycket på grund av sitt namn och den dialekt han talar. Språket blir/är en viktig identitetsmarkör i den nationalistiska ideologin. Furuvik menar att Zlatan omskrivs och betraktas som den andra/osvensk i motsats till vi/oss svenskar. ”Zlatan Ibrahimovic har det som i svensk politisk och statistisk terminologi definieras som ”utländsk bakgrund” och han har ofta definierats och beskrivits i ”invandrarterminologi” (Furuvik, 2004, s.6).
25 Furuvik menar vidare att de texter som skrivs om just Zlatan i svenska medier bidrar till den mediala representationen av just honom, men de kan också ses som mer allmänna exempel på vilka argument och ideologier som är i rörelse när det handlar om att definiera vem som är ”äkta” respektive ”oäkta” svensk, vem och vilka som är ett ”vi” respektive ett ”dom”. ”Och Zlatan gör det svårt för sig. Varje ny utvisning/konflikt/bojkott gör att bilden av honom som en besvärlig typ fäster” (Aftonbladet, 060928).
De två tillfällen kring Zlatan som Furuvik analyserar är dels straffsparkssituationen (030906) och när Zlatan avböjde fortsatt spel i det svenska U21 landslaget (031106). Angående straffsparkssituationen analyserar Furuvik 38 texter och angående U21 landslaget 22 texter. Furuvik ser olika mönster i sin analys av dessa två situationer/händelser i media, hon lyfter fram hur Zlatan blir benämnd på följande sätt: Zlatan blir beskriven som en tjuv som stal straffen, straffstölden, stal en straffspark och Zlatans lilla snatteri. Detta tema lever kvar under flera dagar i media enligt Furuvik och tonfallet i de olika texterna kring denna händelse är fördömande och ord som skamligt, skit och skämmas återkommer hela tiden. Furuvik menar att man kan dela in dessa texter kring den omtalade straffen under hösten 2003 i olika teman, dels att han kringgick turordningen, dels att han stal en straff, dels att Zlatan är egoist, dels att han är omogen och barnslig och sist men inte minst att Zlatan struntar i landet lagom, bryter mönster och går sin egen väg. Under denna period blir också tre psykologer intervjuade i media, de får ställa detaljerade diagnoser av Zlatans psyke och personlighet, något som dels tar stort utrymme rent textmässigt men som säkert också påverkar den allmänna bilden av Zlatan. De utrycker ord som obegriplig, narcissistisk och impulsstyrd varelse som orsakar störningar och psykiskt energiläckage. (Furuvik, 2004, s.54-68)
I de texter från Aftonbladet respektive Expressen som jag analyserat framkommer det vid ett flertal tillfällen att journalisten jämför Zlatan med de andra i landslaget utifrån nationella argument. Många texter jämför landslaget med och utan Zlatan, man får lätt uppfattningen att Sveriges landslag i herrfotboll är mer svenskt, d.v.s. bättre utan Zlatan. ”Landslaget med eller utan Zlatan är två olika lag, två olika spelsystem, två helt olika fotbollsfilosofier” (Expressen 070303). I samma text framkommer det också tydligt vad Zlatan inte är i jämförelse med de
26 andra i landslaget. ”Zlatan är ingen hårdjobbande Henrik Larsson, Zlatan är ingen uppoffrande Marcus Allbäck, Zlatan är ingen djupledslöpande Johan Elmander”.
Detta leder till att man frågar sig vad Zlatan i såfall är? Texten ger inget svar på den frågan, förutom, kanske, att de matcher som Zlatan inte spelat har den svenska modellen på plan visat sig vara lika aktuell som vanligt. När Zlatan inte är med framställs det svenska spelet i nationella särdrag som gammaldags svensk laginsats, den svenska modellen är inte förlegad, man kan komma långt om man går ihop och jobbar tillsammans mot en övermäktig fiende. (Expressen 070303)
Denna (typiskt svenska) spelmodells motsats är sålunda nydanande individualism, egoism och en utländsk modell som innebär att spelarna bara jobbar för sig själva. Det är just detta negativa spelsätt som Zlatan besitter enligt media. Zlatan får stå för och representera det egoistiska och det utländska spelsystem som inte tycks, sägs/skrivs höra hemma i Sverige, det blir ett sätt att förvandla Zlatan till icke svensk, en av ”dom” i motsats till en av ”oss”.
Nästan varje land sägs ha sin speciella spelstil och modell, Sverige sägs spela kollektivt, Brasilien tekniskt, Tyskland disciplinerat och Italien teatraliskt. Media beskriver ofta spelstil och taktik som om det vore olika former av kulturer och det uppstår således kulturkrockar när två olika spelstilar möts på en fotbollsplan. Betyder det i såfall att journalister/media anser att kulturer är statiska och oföränderliga? Är det så att svensk taktik inte kan, och inte bör, ändras eftersom det samtidigt är svensk kultur? När media framställer Zlatans spelstil som icke svensk blir också Zlatan som person en icke svensk, han besitter egenskaper som en ”typisk svensk” inte besitter. Hans personlighet kan tolkas tillhöra en annan kultur och en annan etnisk grupp, han beter sig varken som svensk på plan eller utanför plan. Media visar hur Zlatan på olika sätt misslyckas med att anpassa sig till den svenska kulturen genom att beskriva att han inte kan anpassa sig till det svenska spelsättet. Media gör Zlatan till en av ”dom” i sitt sätt att vara både på plan som utanför, han blir motsatsen till ”vår” kultur och ”vårat” sätt att se på fotboll.
De särdrag som ses som typiskt svenska, att vara ärlig, lojal mot samhället (kollektivet) och kämpa för sina mål översätts i fotbollssammanhang till spelet, laget och fotbollsplanen, de
27 värderingar som finns i samhället översätts till fotbollen. Detta innebär att den spelstil vi ser ett speciellt land visa upp och prestera på en fotbollsplan direktöversätts till hur vi vill tro att människorna i detta specifika land är. Om Brasilien visar upp en positiv, teknisk och lekfull fotboll tolkar vi detta som att brasilianare i stort är just detta, glada och lekfulla. Tyskar generellt blir välorganiserade och mycket disciplinerade och italienare snackar mycket och använder ett teatraliskt sätt att vara. Att visa upp ett speciellt spel eller taktik på en idrottsarena blir samtidigt ett sätt att visa hur man i detta land är som människor, vilken kultur man tillhör och hur man uppfattar världen. Idrottsarenan fungerar som en spegling av resten av samhället. Omvänt kan man också påstå att samhället i stort, världen utanför idrottsarenan, både bekräftar bilden av sig själv och sin egen kultur som bilden man har lärt sig att ha av andra genom att se på idrott. Idrotten, i detta sammanhang fotbollen, både ger oss och förstärker en identitet och tillskriver också andra detsamma. ”Idrotten speglar olika nationella egenskaper och värden. Om och om igen bidrar svenska idrottares framgångar till att bekräfta föreställningar om hurdana svenskar är och vad vi sätter högt. Ett par sådana egenskaper som ofta nämns är målmedvetenhet och självbehärskning” (Ehn, Frykman, Löfgren, 1993, s. 218).
Den svenska spelstilen och den svenska taktiken i fotbollssammanhang, blir därför ett sätt att visa upp för både svenskar som för andra vilka vi är. Det blir ett sätt att stärka vår identitet inför oss själva och i motsats till andra, både som individer och som folk. Eftersom Zlatan anses bryta mot den svenska spelstilen bryter han därmed också med det svenska sättet att uppfatta sig själv, han bryter mot den svenska självuppfattningen, mot vår kollektiva identitet. Han blir därför betraktad som icke svensk både som spelare och som privatperson. Zlatans spelstil anses vara utländsk, sydeuropeisk, därför blir han också som människa och individ betraktad på samma vis. Han får därför representera motsatsen till att vara självbehärskad, lugn, ödmjuk och kollektivistisk som anses vara typiskt svenska egenskaper.
I en artikel i Aftonbladet sägs att ”ända sen Laban slutade har de svenska landslagen byggt på ett kollektiv där alla spelare jobbar åt samma håll och på samma sätt. Zlatan vill gärna köra på egen hand och göra det oväntade (…) vilket gör att han inte passar in” (Aftonbladet, 070201). I samma artikel påpekas också att ”I kaos klubben Inter får han friheten att blomstra”, med förvisningen om att Zlatan som person och spelare skulle trivas bättre i kaos än i (svensk) disciplin, vilket
28 förvandlar honom till en av ”dom” i förhållande till ”oss”, en ”typisk svensk” uppfattning är att man föredrar ordning framför kaos.
3:3 Zlatan splittrar nationen
Journalisterna påpekar gärna att Zlatan delar Sverige, att han både är älskad och hatad och därav kontroversiell. ”Zlatan Ibrahimovic är en vattendelare. Det har han alltid varit, det kommer han alltid att vara” (Expressen 070303). Media framhäver gärna att han är annorlunda och skapar många konflikter, både på plan som utanför, och att alla har en åsikt om honom, negativ som positiv. ”Den udda och unike lämnar landslaget, de har aldrig förstått varandra fullt ut” (Aftonbladet 060916). Expressen (060916) skriver angående att Zlatan sagt nej till landslaget ”Ett unikt beslut, men också ett beslut som kan komma att slå tillbaka mot Zlatan, säger en källa nära landslaget”
Även de andra spelarna i landslaget sägs vara splittrade i frågan om Zlatan, en del framställs som positiva, de flesta dock som negativa. ”Helt säker är jag på en sak: Det finns ingen enad front bland spelarna som skulle göra precis allt för att få tillbaka Zlatan Ibrahimovic. Egentligen är det bara Mellberg, Wilhelmsson och Edman (efter en del påtryckningar) som sagt att man verkligen vill ha tillbaka Zlatan.”(Expressen 060916) Media analyserar vidare kring denna splittring och föreslår att ”motsättningen kan ju lika gärna vara Zlatan mot laget som Zlatan mot Lagerbäck” (Aftonbladet,070226). Men oavsett denna alternativa analys står det helt klart att Zlatan är huvudorsaken till denna splittring och att de flesta runt honom verkar ha tröttnat på hans beteende. I samma artikel kan man läsa att ”det intressanta är att Zlatan verkar nöjd med att ha skapat en situation där han har total kontroll. Eftersom han sätter det över våra konventionella funderingar om vad som bör driva en supertalang i hans ålder behöver han inte bry sig om vad vi tänker”. I denna text blir ”vi” och ”dom” väldigt tydligt, ”vi” kan ses som svenskar i allmänhet och/eller journalister i synnerhet. Det finns också texter som tar utgångspunkt i vad andra tycker eller säger om Zlatan, som den f.d. landslagstränaren, Tommy Svensson ”det har blivit en spricka mellan landslagsgänget och Zlatan. Det handlar inte bara om Lagerbäck. Många spelare tycker att det gått för långt”(Aftonbladet, 060917). En annan text behandlar vad ”allmänheten” tycker och
29 tänker genom mail till sportjournalisterna ”Så läser jag mejlen om Zlatan, och hittar en klyfta bred som en värld och dubbelt så djup” (Aftonbladet, 060923)
”Efter att Zlatan stal straffsparken […] rasade delar av Sverige mot denne strafftjuv som [ju] har så många motståndare i Sverige, och det slås fast att Zlatan Ibrahimovic har en 50-50 stämpel på sig, han delar Sverige” (Furuvik, 2004, s. 67). ”Och visst, landslaget blir säkert en lugnare plats för alla andra när Zlatan inte är med. På alla sätt” (Expressen 060916). Media verkar i detta avseende vilja driva fram ett för och ett emot Zlatan, de vill få svenska folket att ta ställning i ett ”vi” och ett ”dom”. Media konsumenten (svensken) ska vara för eller emot Zlatan. Det framkommer dock att de flesta är emot honom i t.ex. landslaget, oavsett vilken sida man än väljer finns det en tydlig motsats, vilket i sig skapar en konflikt, som i sin tur kan skapa fler artiklar på detta tema.
3:4 Zlatans namn och bakgrund
Furuvik (2004) beskriver hur mycket Zlatans bakgrund som kommande från Rosengård framkommer i media. I en jämförelse mellan Zlatan Ibrahimovic och Kim Källström, som slog igenom ungefär samtidigt, förekommer Rosengård i 17 % av artiklarna som beskriver Zlatan under april 2001 och mars 2003, endast 8 % av de artiklar som skrivs under samma tid om Kim beskriver hans bakgrund i Partille. (Venhagen & Andersson, 2003, se även Furuvik, 2004, s. 54) Denna jämförelse visar att media anser att Ibrahimovics bakgrund och ursprung är viktigare än Källströms dito. Enligt Furuvik nämns dock bara Rosengård i 2 av de 60 texter hon undersökt.
Furuvik menar att det kan bero på att medias bestämning och kategorisering av vem Zlatan är redan är avklarad. Rosengård och invandrarskapet har redan integrerats runt paketet Zlatan. Media konsumenten bär redan med sig denna bakgrund, det behöver inte nämnas varje gång. I de texter jag analyserat i Aftonbladet och Expressen finns bara Rosengård med i en av dessa. Jag är böjd att hålla med Furuvik i förklaringen till varför Rosengård försvunnit ur texterna med tiden, den är inte längre nödvändig, vi tror oss redan veta allt om Zlatans bakgrund. Att han själv påpekat annat i fråga om i vilken stadsdel han växte upp i (se kap 2:3) verkar spela mindre roll i sammanhanget. Vilket isig säger en del om hur media ser på den omyndige, att han inte har något
30 att säga till om i frågor som berör honom själv. Zlatan verkar, allt sedan han slog igenom runt år 2000, ofta blivit betraktad i media som just omogen, som ett barn, d.v.s. han har omyndigförklarats i media. (se även Furuvik 2004, Amare & Nademi 2005)
Dessutom ser Furuvik en skillnad i hur media namnger Zlatan i förhållande till de andra spelarna i landslaget. Hon menar att ”de tillfällen då Zlatan Ibrahimovic i de sammanlagt 60 texterna nämns vid sitt fulla namn är mycket få, det sker några enstaka gånger” (Furuvik, 2004, s. 69).
Jag har gjort samma iakttagelse i min analys, majoriteten av texterna under hösten 2006 och våren 2007 i Aftonbladet och Expressen nämner bara Zlatan vid förnamn, medan andra (spelare, tränare o.s.v.) nämns med både för och efternamn eller bara efternamn. Undantaget i vissa texter är dock Christian Wilhelmsson, som ibland bara nämns som ”Chippen” med eller utan sitt efternamn vilket dock är hans smeknamn, inte hans förnamn. Jag är dock medveten om att jag, i detta arbete, valt att endast namnge Zlatan Ibrahimovic vid hans förnamn då jag förklarat i början att jag menar Zlatan Ibrahimovic när jag skriver Zlatan.
Att bara använda förnamnet fungerar som förminskande och är vanligt när man skriver om invandrare i allmänhet menar Furuvik (Furuvik, 2004, s. 70). Jag menar att det också skulle kunna tolkas som ett sätt att göra Zlatan mer personlig, Zlatan blir en del av min/din vardag, en del av våra liv genom att han beskrivs med endast sitt förnamn i media. Förhållandet till Zlatan blir mer intimt, som ett kompisförhållande mellan folket och nationen.
Furuvik skriver också att, när huvudpersonen själv, Zlatan Ibrahimovic, får komma till tals i media angående straffen under hösten 2003, verkar journalisterna mest av allt bli förvånade, nästan chockade, över att han överhuvudtaget kan prata. Han talar i nära fem minuter utan avbrott eller synligt manus. ”Dessa skribenters förminskande utgångspunkt tycks vara att Zlatan Ibrahimovic varken kan tänka eller prata sammanhängande, eller åtminstone inte kan förväntas göra det” (Furuvik, 2004, s. 61).
I min analys av tidningstexter från Aftonbladet och Expressen hittar jag ett liknande exempel på detta. Skribenten skriver, förvånad eller chockad, att ”det var ännu i skrivande stund oklart varför
31 Zlatan avvek från ja- och nej – strategin och svarade på frågor genom att uttrycka sig i fullständiga meningar” (Aftonbladet 070119). En månad senare kan man dock läsa motsatsen till vältalighet, Zlatan beskrivs snarare som någon som har mycket svårt att utrycka sig i ord. ”Kanske är det så att Zlatan inte ens klarar att formulera exakt vad problemet är, att det bara handlar om en känsla, om ett utanförskap som han hittills mest artikulerat indirekt- och ofta med det där pratet om respekt” (Aftonbladet 070217).
Man kan undra varför dessa skribenter lägger så mycket energi på hurvida Zlatan kan tala i hela meningar, respektive inte alls. Varför media verkar bli så förvånade över Zlatans vältalighet eller hans tystnad, (hur han än gör blir det fel). Beror det på att han är idrottsman/fotbollspelare, att han har ett konstigt efternamn eller beror det på hans rötter som icke svensk? Blir samma skribenter lika förvånade när Fredrik Ljungberg eller Markus Allbäck uttalar sig i hela meningar eller väljer tystnaden? Är dessa reaktioner från journalisterna endast riktade mot just Zlatan? Jag kan inte svara på detta i min begränsade studie men det är intressant att dels fundera kring journalisternas syn på sitt/sina intervjuoffer och dels vilken makt journalister har, att inför allmänheten, tilldela människor speciella egenskaper. Dessutom kan påpekas att av de 30 texter jag har analyserat är den stora majoriteten dels skrivna av män, män med ”typiska” svenska förnamn och/eller efternamn. Jag kan också se en generell skillnad i hur Aftonbladet respektive Expressen beskriver Zlatan, det är mycket vanligare i Aftonbladet att Zlatan beskrivs utifrån personliga egenskaper som ex barnslig, omogen och tjurig än i Expressen. Expressen verkar istället mer inriktat på att beskriva det typiskt svenska spelsättet och vårat ”unika” sätt att tänka fotboll. Den ena tidningen tar alltså utgångspunkt i Zlatan som person och den andra i mer traditionellt nationella argument om Sverige, nationen, landets lag och spelidé.
Furuviks (2004) slutsats är att Zlatan Ibrahimovic särskiljs och utskiljs ur det svenska fotbollslandslaget på grund av att han har ett icke svenskt namn, att han har invandrardialekt. Dessutom uppges han besitta speciella egenskaper som mycket lätt kan förvandla honom till en annan, en av ”dom”, som icke tillhörande en föreställd svensk gemenskap. Nationalismen och dess föreställda svenskhet verkar mycket starkt påverka sportjournalismen och genom de starka etniska och kulturella anspelningar som förekommer i sportens värld kan man lätt urskilja Zlatan som den annorlunda. Han blir ett påtagligt sätt att stärka den nationella argumentationen i ett ”vi”
32 mot ett ”dom”. Sportjournalismen påverkar i sin tur, varje dag, vår allmänna syn på vad som är att betrakta som äkta respektive oäkta svenskt och talar hela tiden om för oss hur vi ska vara och bete oss inom vår nation.
Ylva Brune skriver om samma ämne. Hon analyserar hur media framställer invandrare generellt och om detta är diskriminerande. Brune menar att negativa beskrivningar i media av kategorier som ”invandrare” eller ”flyktingar” är diskriminerande när de saknar faktisk grund eller den fakta det bygger på är ofullständig och inte balanseras mot andra fakta (Camauer & Nohrstedt,2006). Man kan anta att Zlatan, utifrån negativa beskrivningar i media, dels får representera Rosengård som problemfylld stadsdel och dels symbolisera alla ”invandrarkillar” i hela Sverige. Han får bli en representant och symbol för dessa kategorier i media. Generella antaganden dras utifrån hans bakgrund och beteende och läggs på en hel stadsdel eller kategori av unga svenskar med icke svenska rötter. När han gör något dåligt eller dumt beskrivs han som en av ”dom” (Amare & Nademi, 2005).Om en person får representera en hel folkgrupp eller en hel stadsdel och om denna folkgrupp/ stadsdel döms utifrån denna persons beteende saknar detta faktisk grund och bör därför ses som diskriminerande.
33
4 Slutsats och diskussion
Jag har i denna studie analyserat vad som skrevs om Zlatan i Aftonbladet och Expressen under hösten 2006 och våren 2007 kring en specifik konflikt. Den aktuella konflikten uppstod då Zlatan och två till från det svenska herrlandslaget gick ut en kväll i september 2006 och fortsatte sedan till mars 2007 genom att Zlatan sa nej till landslaget, något som beskrivs i media som en bojkott. I mitt arbete kring denna konflikt har jag analyserat 30 artiklar från ovan tidningar och hur de beskriver Zlatan dels som fotbollsspelare och dels som en person med speciella egenskaper. Jag tänker nu gå tillbaka till de frågor jag ställde upp i min inledning av denna uppsats och se om jag fått svar på dem, därefter följer en diskussion som avslutar detta arbete.
4:1 Slutsats
Skapar media ett ”vi” och ”dom” när de beskriver Zlatan? I min analys står framför allt journalisterna/skribenterna för detta ”vi”, de får också stöd av ”experter” när de för ut de värderingar som uppfattas som typiskt svenska och som alla ”vi” förutsätts omfamna. Dessutom ställs de andra i laget, hans lagkamrater som alltid ställer upp, som en normalitet. I dess motsats beskrivs Zlatan som en annan, en av ”dom” i form av hans egenskaper och beteende, han framställs som omogen, tjurig, långsint och stolt vilket görs till något främmande, osvenskt och udda. Han beter sig inte som man bör, han är varken som sina kamrater i landslaget eller som ”oss”.
Skapas svensk identitet och nationalism i förhållandet mellan media och Zlatan?
Media visar genom dessa artiklar hur man inte bör vara, vad man inte bör göra, när man som Zlatan får möjligheten att representera sitt land. Man ska inte säga nej när landet och laget kallar, man ska inte bojkotta sitt landslag och man ska inte vara långsint och barnslig. Detta betyder i dess motsats, att lojalitet, ansvar och mognad tillskrivs och kan antas förstärka den kollektiva svenska identiteten.
34
Görs vi med herrfotbollens hjälp mer nationalistiska?
Dels använder sig media av begrepp som omogen, barnslig, tjurig och egoistisk när de beskriver Zlatan, dessa negationer visar hur man inte ska vara som svensk. Dels beskriver samma media på vilket sätt man ska spela och tänka fotboll när man är svensk. Detta sätt att spela och tänka fotboll beskrivs som kulturellt betingat, om man är svensk tänker och agerar man på ett speciellt sätt, detta gör inte Zlatan, han förvandlas därför till icke svensk, både som spelare och som person.
4:2 Diskussion
I min analys kring medias beskrivning av Zlatan kan man utläsa hur man inte ska vara som svensk, man ska inte bete sig som ett barn när man blir kallad att spela i det svenska A- landslaget. Man ska inte vara tjurig och långsint, man ska inte vara egoist och spela för sig själv, man ska inte splittra landet och landslaget (nationalismen bygger på gemenskap och enighet) Dessutom ska man helst inte ha utländska namn och komma från områden i Sverige som kan uppfattas som mindre svenska. Zlatan verkar, enligt media, leva upp till hela bilden av det som avgör att han tillhör ”dom” i förhållande till ”vi/oss”.
Nationalismen behöver, precis som alla andra ideologier, hela tiden näring för att skapas och omskapas, denna imaginära och föreställda ideologi måste hela tiden förkroppsligas för att göras levande. Vi har alla lärt oss sedan barnsben, via dagis, skola, föreningsliv, kamrater och föräldrar vad som är att betrakta som typiskt svenska värderingar och moral. Det kan vara svårt att upptäcka den vardagliga nationalismen, den är dels så nära i oss att vi inte ser den men samtidigt dold och gömd och verkar bara få pysa ut och komma fram i vissa speciella sammanhang. Vi har alla lärt oss att nationalismen i Sverige inte bör överdrivas och den ter sig nog i vissa miljöer och i vissa situationer nästan tabubelagd, dock inte inom idrotten. Inom idrotten får vår upplevelse av uppdämd och censurerad nationalism fritt spelrum och alla är välkomna att heja på Sverige. Idrotten fungerar just därför som sammanlänkande, det gäller bara att hålla sig inom ramen för vad som är att betrakta som god sed och äkta svenskt, något som man förväntas göra efter en
35 svensk uppfostran inom familjen och i samhället. Vi förutsätter att alla svenskar ska veta hur man ska tänka och uppföra sig, att hålla laget/kollektivet före individen och att det är en ära om man får chansen att representera sitt land vid något tillfälle i livet. Jag tror inte att detta är typiskt svenska värderingar. Jag menar att vi svenskar lärt oss att tro just detta, att vi skulle vara unika i vår kollektiva tro och att detta återspeglar sig i vår nationella karaktär och därför också i vår idrott. Media blir ett av nationalismens verktyg i formandet av svenskhet, svensk identitet och självkänsla.
Media använder bilden av Zlatan Ibrahimovic som representant för det motsatta, det icke svenska. Han är varken blond eller benvit och han framställs inte som lugn (i motsats till moder Svea). Han framställs och uppfattas snarare som en opålitlig, lynnig, omogen individualist. I dagens allt mer globaliserade värld skulle Zlatan kunna bli en symbol för det nya, det ”mångkulturella” Sverige, men eftersom den synen snarare kan uppfattas som internationalistisk i motsats till den traditionella synen på nationalism blir han istället betraktad som en katt bland hermeliner, en av ”dom” i förhållande till en av ”vi/oss” i den rådande nationella argumentationen.
Svensk media verkar generellt tycka att Zlatan är väldigt svårdefinierad och försöker hela tiden förstå sig på honom, dels som människa, men också som fenomen i en allt mer föränderlig värld full av paradoxer och motsättningar mellan internationalism och nationalism. De svenska sportjournalister, vars texter jag läst i mitt arbete, och som skriver om Zlatan nästan dagligen, är kanske själva inte uppvuxna i Rosengård eller i liknande miljonprogram? De kan därför inte känna igen sig i Zlatan, i hans bakgrund och i hans Sverige? De aktuella journalisternas bild av vårat land är per automatik helt annorlunda än Zlatans? Hur skulle dessa texter ha sett ut, hur skulle man ha beskrivit Zlatan, om dessa texter skrivits av journalister med en liknande bakgrund som Zlatan? Om majoriteten av dessa texter, kring denna specifika konflikt, skrevs av skribenter med s.k. invandrarbakgrund, eller med arbetarbakgrund, med en bakgrund från Rosengård eller Rinkeby? Hur skulle dessa texter ha sett ut om de skrivits av kvinnor istället för av män? I de texter jag analyserat är dock den övervägande majoriteten av dessa producerade av män som troligtvis tillhör en annan klass, har en annan bakgrund, utbildning och ett annat socialt liv än Zlatan. Hans värld blir, om detta stämmer, overklig och kanske rent av skrämmande i deras ögon.
36 Istället för att acceptera denna ”nya” och ”mångkulturella värld” som Zlatan skulle kunna representera verkar dessa journalister önska göra om Zlatan utifrån deras sätt att se på Sverige. De tar på sig samhällets roll som uppfostrare och blir nationalismens megafon och förlängda arm. Om de skulle lyckas med denna omvandling, denna assimilering, av Zlatan skulle de paradoxalt nog få mycket mindre att skriva om och sälja färre lösnummer. Både Aftonbladet som Expressen har som bekant en speciell sportbilaga som måste fyllas varje dag.
Media förstärker en redan existerande och allmän bild av vad som är att räkna som ”äkta” respektive ”oäkta” svenskt men definierar och uppfinner samtidigt hela tiden nya sätt att beskriva det nationella. I sportmedia blir det nationella väldigt tydlig, sportretoriken visar dels det som anses vara äkta/oäkta och dels det som anses accepterat/o-accepterat inom exempelvis svensk landslagsfotboll. Denna retorik säger samtidigt hur vi svenskar ska bete oss utanför idrottens värld.
Jag hoppas att detta arbete kan säga en del i generella ordalag om den nationella ideologin i det moderna samhället. Detta är ett exempel på hur nationalismen används, och kan användas, för att forma och omforma ett ständigt ”vi mot dom”. Vem som ska få tillhöra ett ”innanförskap” respektive ”utanförskap” i Sverige.
Arbetet är också ett exempel på att nationalismen, likt andra ideologier, är skapad, imaginär och föreställd och formulerad av människan. Vilket i sig betyder att nationalismen som ideologi ständigt omskapas och förändras i motsats till den imaginära bilden av att nationen skulle vara något statiskt. Varken etniska grupper eller nationer är statiska och oföränderliga vilket vi ständigt ser exempel på i vår omvärld. Genom exemplet Zlatan kan vi se hur dessa gränser ständigt ändras och omformuleras, även om han räknas som den ”andre”, som en av ”dom” idag är det inte säkert att han gör det i morgon. Zlatan kan, precis som alla andra som ”vi” i dag räknar in i kategorien ”dom”, mycket väl räknas in i den svenska gemenskapen, beroende på hur vi i framtiden kommer att uppfatta svenskhet, nationalism och dess ideologi.
När det gäller detta speciella arbete, denna uppsats, kan man också se hur jag som skribent ser på nationalism, media och Zlatan, analysen och slutsatsen hade säkerligen sett annorlunda ut om jag
37 inte gillat Zlatan. Jag gillar Zlatan, både som den spelare och som den person (jag sett via media) han är, jag är en subjektiv ”Zlatanist” i detta sammanhang. Jag anser att Zlatan blivit orättvist behandlad i media sedan han slog igenom, att han behandlas olika i jämförelse med sina kamrater i landslaget och i förhållande till andra. För mig blir detta uttryck för dold/kamouflerad diskriminering. Denna uppsats hade säkert sett annorlunda ut om jag intervjuat Zlatan och de journalister som var inblandade i denna speciella konflikt eller någon med mycket kunskap och information kring Zlatan som person eller sportjournalister som yrkeskår. Eftersom jag inte trängt bakom skalet på uppsatsens huvudroller kan jag bara utgå från vad jag läst i detta ämne. Om jag valt en annan situation kring Zlatan och media skulle resultatet kanske också ha blivit annat. Detta kan man bara spekulera i, precis som hur arbetet sett ut om jag gjort det om några år, när samhället och dess värderingar garanterat ser annorlunda ut.
Resultatet hade kanske blivit annat om jag valt andra tidningar för analys eller helt annan media, som radio, television eller speciella hemsidor på Internet. Är det skillnad i hur Zlatan framställs i en morgontidning som ex Dagens nyheter och i en kvällstidning som Aftonbladet? Hur ser isåfall denna skillnad ut? Dessutom kanske resultatet blivit annat om jag analyserat texter som skrivits under ett VM eller ett EM slutspel, under en period som det går bra, respektive dåligt, för Zlatan och landslaget i övrigt? Vad jag dock vet är att denna uppsats är skriven av just mig, under en speciell tid i livet, att jag gillar både Zlatan som fotboll i stort. Detta kan man inte bortse ifrån när man ser på resultatet av detta arbete.
Bosse Lundgren C-uppsats, Etnologi Södertörnshögskola HT-07-VT-08
38
Litteraturlista
Litteratur
Amare, Lina/Nademi, Emad, 2005, ”Zlatan som vi och de”, B-uppsats, Gävle Högskola
Anderson, Benedict 1993, Den föreställda gemenskapen, reflektioner kring nationalismens ursprung och spridning. Göteborg, Daidalos
Bank, Simon 2005, I huvudet på Zlatan. Stockholm, Scampi.
Bartal, David 2006, Zlatan, ”En svensk saga”, Västerås, Sportförlaget Europa.
Camauer, Leonor och Nohrstedt, Stig Arne (red) Mediernas vi och dom, 2006, Stockholm, Norstedts juridik.
Ehn, Billy. Frykman, Jonas. Löfgren, Orvar. 1993, Försvenskningen av Sverige, Stockholm, Natur och kultur.
Eriksen, Hylland Thomas 1996 Historia, myt och identitet, Värnamo, Bonnier Alba.
Eriksen, Hylland Thomas. 1993 Etnicitet och nationalism, Nora, Nya Doxa.
Furuvik, Agneta 2004, ”Om fotboll och dess föreställda gemenskaper”, D-uppsats, Malmö Högskola.
Karlsson, Petter och Wegerup, Jennifer 2007, Zlatan är Zlatan, Stockholm, Forum bokförlag.
Reyes, Molina och Mulinari, 2005, Maktens (o)lika förklädnader, Stockholm, Atlas.
Elektroniska källor: www.mediearkivet.se (Aftonbladet, 060904-070305, 21 texter/artiklar) www.presstext.se (Expressen, 060904-070305, 9 texter/artiklar) www.svenskfotboll.se www.zlatan.nu
39