Stadskollegiets Utlåtanden Och Memorial Bihang

STADSKOLLEGIETS UTLÅTANDEN OCH MEMORIAL BIHANG

1959 Nr 43

BERÄTTELSE ÖVER USEINÄMNDENS

VERKSAMHET UNDER ÄR 1958.

Stockholms stads museinämnd får härmed avlämna redogörelse för sin verksamhet under år 1958. Nämnden har under året hållit sju sammanträden. Stadskollegiet har den 19 juni 1958 medgivit stadsantikvarie Gösta Selling rätt till oavkortad lön under tjänstledighet för deltagande såsom svensk observatör i en kongress, Ilie ConUrence Internationale de Protec- tion Civile, i Gen6Te den 12 17 maj 1958. Antikvarie Brita Englund har deltagit i en internationell konsthistoriker- kongress i Paris den 8 13 september 1958 med rätt till oavkortad lön enligt stadskollegiets beslut den 25 september 1958. Vid ett internationellt möte av restaureringsexperter, som anordnats i Stockholm i samband med en skandinavisk utställning i Statens Historiska Museum och stadsmuseet, ledde stadsmuseet den 29 maj en visning av restaureringsobjekt i Staden mellan broarna, vilken avslutades med besök och lunch på Sturehov. Oslo Kommunes Kulturutvalg besökte Stockholm den 12-14 juni tillsammans med Oslos nye stadsantikvarie, varvid stadsmuseets organisation och arbete studerades. En rundtur gjordes dels i Staden mellan broarna och dels i ytterområdena, där restaurering och användning av staden till- höriga; äldre anläggningar och gårdar demonstrerades. De deltagande hade inviterats av byggmästare 011e Engkvist till lunch i Hässelby Familjehotell och av staden till middag på Sturehov. Vid kansliet ha tjänstgjort förste kontorsskrivaren fru Anna-Lisa Koff- man och kanslibiträdet fru Maud Petzold.

1-1699 59 Bih. nr 43 år 1959 Byggnadsavdelningen. I samband med ombyggnader och rivningar ha undersökningar, upp- mätningar och fotografering utförts samt byggnadsdetaljer och andra före- mål av kulturhistoriskt värde tillvaratagits för museets samlingar. Anvis- ningar och förslag till framtagande och restaurering av äldre inredningar, dekorerade tak och väggar eller andra detaljer ha lämnats efter företagna undersökningar och forskningar. Restaurerings- och konserveringsarbeten ha följts och kontrollerats. Rivningarna i samband med omdaningen av Nedre Norrmalm ha fortsatts för Klarabergsledens framdragande. Av fastigheten kvarteret Fyr- mörsaren 8 revs gatuhuset Hamngatan 17. Bakom den tidstypiska 1800- talsfasaden blottades vid undersökningarna den ursprungliga lilla 1600- talsbyggnaden av tre fönsteraxlars längd mot gatan. Det gamla dekorerade bjälktaket från byggnadstiden fanns bevarat i trossbottnen. Mellan och under bjälkarna påträffades rester av en på den putsade väggen målad fris. Tomten ägdes 1664 av bokhållaren på Skeppsholmen Erik Svart, och förmodligen var det denne som byggde huset. År 1734 tillbyggde hattmakaren Johan Högberg, som då ägde fastigheten, en våning på det gamla huset. Under 1700-talets senare hälft om- och påbyggdes huset och sträckte sig nu över tomtens hela längd. Huset hade under 1800-talet flera gånger ombyggts och förändrats. Den på granntomten, kvarteret Fyrmörsaren 6 och 7, Hamngatan 19-- Beridarebansgatan belägna stora anläggningen, Gymnastiska Centralinsti- tutets gamla byggnad, har också jämnats med marken. På denna plats låg troligen redan under medeltiden styckgjutare- eller bösskyttaregården. Här residerade under 1600-talet styckgjutaresläkten Meyer, som emellertid 1756 sålde fastigheten till kungl. maj :t och kronan. År 1815 uppläts styckgjutaregården till Gymnastiska Centralinstitutet, och i samband här- med genomfördes en ombyggnad. Omfattande om- och nybyggnader för Gymnastiska Centralinstitutet ha sedan verkställts på 1860- och 1890-talen, varigenom anläggningen i huvudsak fick sitt utseende. I längan utefter Beridarebansgatan fram till hörnet av Hamngatan funnos dock murarna av den gamla styckgjutaregårdens hus. Den omedelbart söder härom med gaveln mot Beridarebansgatan belägna gymnastiksalsbyggnaden utgjorde det gamla »Stora gjuthuset», senare påbyggt och delvis förändrat. På norra sidan av Hamngatan revos fastigheterna nris 1, 7 och 8 i kvarteret Häst- ryggen och nr 1 i kvarteret Hoven med gatunumren 30-36 vid Hamngatan. År 1799 byggdes ett fyra våningar högt stenhus i hörnet av Malmskill- nadsgatan och Hamngatan (nr 30). Ett tvåvånings trähus med brutet tak låg kvar norr om detta utefter Malmskillnadsgatan och revs först 1860. Den dåvarande ägaren, överstelöjtnant F. W. Lode, lät om- och tillbygga stenhuset. 1 stort sett behöll det sitt 1860-talsutseende till rivningen. Hamn- Bih. nr 43 år 1959 3 gatan 32 utgjorde tidigare en typisk hantverksgård, som ägdes av mästare i olika yrken, handskmakare,• kakelugnsmakare och gelbgjutare. Är 1843 uppförde gelbgjutareåldermannen J. W. Boström ett fyravåningshus utefter Hamngatan. 1874 kom fastigheten i Numa Petterssons ägo, varvid vissa förändringar och reparationer utfördes. Tomten nr 8 i kvarteret Häst- ryggen (Hamngatan 34) var länge bebyggd med ett hus av trä utefter gatan. Först 1879 uppfördes det nuvarande stenhuset i tre våningar efter ritningar av C. Cederström, sedan bagare Sven Engdahl några år tidigare inköpt fastigheten. Här var under många år före rivningen bl.a. polisens hittegods- magasin inrymt. (En förödande brand härjade huset före rivningen.) Tomten därinvid, Hamngatan 36, bebyggdes på västra sidan med ett stenhus i två våningar redan 1759. Ägare var då handelsmannen ölmenström. Denne byggde år 1771 till huset mot öster utefter Hamngatan. Från denna tid funnos bevarade taklister i bottenvåningen. I stort sett stod huset i sin 1700-talsform ända till rivningen. På motsatta sidan av Beridarebansgatan har den stora anläggningen kvarteret Skansen nr 14 i hörnet av Klarabergsgatan och Beridarebansgatan rivits. På denna tomt hade den kände språkmannen och resenären Johan Gabriel Sparfwenfelt, sedan de äldre här belägna byggnaderna rivits, år 1713 uppfört en stor träbyggnad i två våningar med säteritak och fasad mot Klarabergsgatan. Denna träbyggnad ersattes senare av ett stenhus, vilket sistnämnda år 1771 tillbyggdes med en länga mot Beridarebansgatan. Under 1800-talet skedde upprepade om- och nybyggnader på tomten, och av 1700-talsanläggningen funnos vid rivningen knappast några iakttagbara spår. I kvarteret Kajan nere vid Vasagatan har den återstående delen av Hotell Continental (nr 4 i kvarteret Kajan, Vasagatan 22) rivits. Hotell- byggnaden uppfördes år 1883 efter ritningar av arkitekten M. Isaeus, varvid murverk från gamla Hotell W6 delvis användes. Efter en ombyggnad år 1906, då husets yttre förändrades och i det inre en rad förnämliga inredningar med ny matsal och café i jugendstil tillkommo under ledning av arkitekten Gustaf Wickman, blev hotellet under de första decennierna av 1900-talet ett av de förnämsta i Stockholm och restaurangen en träffpunkt för kända stockholmare. I kvarteret Gripen ha de i föregående årsberättelse omnämnda rivningarna mellan Klarabergsgatan och Mästersamuelsgatan för genomfarts- leden fortsatts med den från 1800-talet stammande fastigheten Gripen nr 10, Mäster Samuelsgatan 59, där Klara polisstation var inrymd. Vid Mäster Samuelsgatan och i Hötorgstrakten ha också ett antal byggnader rivits. Konstfackskolan (kvarteret Beridarebanan 2, Mäster Samuels- gatan 44) var den sista av de statliga och offentliga institutioner, som nu fått flytta sina penater från Stockholms centrum och lämna plats för varu- 4 Bih. nr 43 år 1959 hus och affärskontor. Byggnaden uppfördes för Slöjdskolan efter ritningar av C. Ståhl och J. A. Hawerman samt invigdes 1868. På platsen låg tidigare kungl. Lantbruksakademiens byggnad, uppförd efter ritningar av Fredrik Blom 1819. I sistnämnda hus ingick den efter ritningar av Nic. Tessin d.ä. på 1660-talet i sten murade huvudportalen till den kungliga Rännarebanan och de vid början av 1700-talet på ömse sidor härom uppförda dragon- stallarna. I kvarteret Adam och Eva ha de s.k. Stuartska husen (tomten nr 7 och 11, Drottninggatan 64, Slöjdgatan 3 och 5) skattat åt förgängelsen. »Porthuset» mot Slöjdgatan (nr 5) och det av förgyllaren John Örn år 1751 uppförda tvåvåningshuset (Slöjdgatan 3) bevarade ända till rivningen till väsentliga delar sin 1700-talskaraktär. Huvudbyggnaden mot Drott- ninggatan (nr 64) uppfördes av hökaren och spannmålshandlaren Fredrik Lund vid slutet av 1750-talet samt ombyggdes och nyinreddes delvis av kommerserådet Johan Reinhold Berg 1796. Sedan auditören Ludvig Stuart år 1867 förvärvat fastigheten, påbörjades omedelbart ombyggnads- och renoveringsarbeten. Det Stuartska hemmet, ett förnämligt och synnerligen tidstypiskt exempel på en stockholmsk ämbetsmannabostad, stod orubbat ända till år 1947, då den yngste sonen avled. Även fastigheten nr 1 och 2 i kvarteret Adam och Eva, i hörnet av Beri- darebansgatan och Mäster Samuelsgatan, har rivits. Denna tomt härjades liksom hela kvarteret av den stora branden i Klara 1751. De nya byggnader som uppfördes här efter branden hade under 1800-talet ombyggts och för- ändrats. Den provisoriska saluhallen vid Hötorget, uppförd år 1954, hade tjänat ut, när den nya underjordiska hallen togs i bruk. Bland övriga rivningar på Norrmalm och i Vasastaden må nämnas fastigheterna kvarteret Fyrkanten 6, Apelbergsgatan 38, en trevåningsbyggnad uppförd 1854 och nästan helt bevarad i ursprungligt skick; kvarteret Becka- sinen 14, Valhallavägen 16; kvarteret Geten 11, 13 och 15, Döbelnsgatan 58-62; kvarteret Geten 14, Tulegatan 49; kvarteret Geten 23, Surbrunns- gatan 32; kvarteret Morkullan 26, Surbrunnsgatan 12; kvarteret Nebulosan 24-25, Dalagatan 32-34; kvarteret Staren 8, Roslagsgatan 60; kvarteret Vingråen 6, Kammakargatan 46; kvarteret Väderkvarnen 2, Brunnsgatan 24, samtliga hyreshus tillkomna under 1800-talet. I kvarteret Såpsjudaren ha de sista resterna av den gamla bebyggelsen från 1700-talet vid Birger Jarlsgatan 43-51 och de från 1800-talets förra hälft stammande byggnaderna vid Regeringsgatan 94 96 försvunnit. På Östermalm ha ett antal hyreshus från 1800-talets senare hälft rivits, kvarteret Räven 5, Sibyllegatan 81 (gårdshus) ; kvarteret Sjöhästen 5, Jung- frugatan 10; kvarteret Sjökalven 11, Storgatan 3, uppfört år 1852, då den gamla träbyggnad revs, som tidigare funnits där. Fastigheten kvarteret Havsfrun nr 30, Artillerigatan 34 och Storgatan 15 A, som uppfördes 1887, Bih. nr 43 år 1959 5 var i allt väsentligt bevarad i ursprungligt skick (sybehörsaffären), medan grannhuset, Storgatan 15 B, var av äldre datum. Det gamla huset hade på- byggts och förändrats 1854. Det efter ritningar av överintendenten Helgo Zettervall åren 1883-1884 uppförda s.k. Rosenska huset (kvarteret Granen 9, östermalmsgatan 45), som under året nedrivits, kunde räknas bland de äldsta hyreshusen i Stockholm, som hade värmeledning, toaletter i våningarna och badrum. Till stor saknad för många har under år 1958 även den gamla Öster- malmskällaren, kvarteret Sjökalven nr 19, Storgatan 5—Jungfrugatan 1 och 3, försvunnit. I hörnet av Jungfrugatan och Storgatan uppfördes år 1751 ett tvåvånings stenhus av handelsmannen Bucht. Trettio år senare byggde ättiksfabrikören och destillatorn Carl Wennström om huset och byggde till längan utefter Jungfrugatan. I detta hus öppnades år 1803 Ladu- gårdslandskällaren, som sedermera i samband med stadsdelens omdöpning ändrade namn och kallades östermalmskällaren. Även under år 1958 ha på Södermalm flera ur kulturhistorisk synpunkt värdefulla, äldre byggnader rivits. Den i föregående årsberättelse om- nämnda rivningen av hela den gamla bryggerianläggningen i kvarteret Täppan mellan östgötagatan och Bjurholmsgatan, vars äldsta delar gingo tillbaka till 1700-talets förra hälft, har slutförts under år 1958. Förutom en del till stadsmuseet överlämnade byggnadsdetaljer har för Bryggeri- museets räkning tillvaratagits kontorsinredningen med helt boåserade väggar och väggskåp från den Bjurholmska tiden. De båda 1700-talsbyggnaderna kvarteret Vattumannen 26 i hörnet av Wollmar Yxkullsgatan och Timmermansgatan ha skattat åt förgängelsen. Hörnhuset (Wollmar Yxkullsgatan 22) uppfördes av sten i tre våningar år 1768 av åkaränkan Lisa Sandström. Det andra huset (Wollmar Yxkulls- gatan 20) började byggas år 1783 för linkrämaren Falck. Båda husen hade ända till våra dagar behållit sin 1700-talsprägel i fråga om såväl fasader och trapphus som snickerier. Hörnhuset Kvarngatan 16 —Fredmansgatan 2, kvarteret Paris 7, upp- fördes år 1755 och tillbyggdes precis hundra år senare utefter Fredmans- gatan. Trots förändringar under 1800-talet hade byggnaden behållit åt- skilligt av sin 1700-talskaraktär och detaljer från denna tid. Fastigheten Kvarngatan 14, kvarteret Paris 7, som också försvunnit, var byggd år 1881. Vid årsskiftet 1959 påbörjades rivningen av de Böhlmarkska fastigheterna, kvarteret Pelarbacken Mindre 4 och 5, Högbergsgatan 19-25. Efter den stora regleringen på Söder under 1640-talet, då bl.a. Högbergs- gatan tillkom, hade tomten bebyggts av den berömde kungl. boktryckaren Henrik Keyser, som här hade sitt tryckeri i ett av honom uppfört stenhus. Rörelsen fortsattes av sonen Henrik Keyser d.y., som även var akademi- boktryckare i Uppsala, och bedrevs senare av dennes arvingar ända till 6 Bih. nr 43 år 1959 år 1723, då den stora branden i Katarina lade byggnaderna i aska. Det var rådmannen Johan Roland, som förvärvade den avbrända fastigheten och som säkerligen med användande av det Keyserska husets murar på 1730- talet uppförde den vackra tvåvåningslänga om sju fönsteraxlars längd i fasaden mot gatan, som blivit bevarad till våra dagar. Vid mitten av 1700- talet byggdes huset till och fick nu hela sin imponerande längd utefter gatan. Hörnhuset vid östgötagatan uppfördes vid slutet av 17204a1et av bagarmästaren Mikael Sperling, och även denna tvåvåningsbyggnad i sten stod till stor del bevarad i sitt 1700-talsskick. Ett av Söders märkligaste byggnadsminnen, av särskild betydelse för den gamla miljön vid Katarina kyrka, kommer nu att försvinna. Bland övriga rivningar på Söder må nämnas fastigheterna kvarteret Uret 2, Götgatan 102-106, och kvarteret Barnängen 4, Tegelviksvägen 28. Med anledning av förestående rivningar ha under året bl.a. följande fastigheter inom ytterområdena besiktigats och undersökts. I Söderort: Brännkyrka församling: Älvsborg vid Huddingevägen; Lång- bro gård, ekonomibyggnader; Farsta församling: Torpet Hästhagen, Farsta; Stadsäga 3484, Fagersjö; Södertörns folkskola, Farsta; stadsäga 3943 vid Magelungsvägen; Hägerstens församling: kvarteret Byrdingen, Ekensberg 40-41, Gröndal; kvarteret Fältskären 5, Yrsnövägen 5, Mälarhöjden; Lilje- holmsvägen 9 A—C, stadsäga 8502, Liljeholmen; Lövholmsvägen 42, Grön- dal; Villa Skogshyddan, Gröndal; kvarteret Taljan 17, Sjöbjörnsvägen 21, Gröndal; Vantörs församling: torpet Lillhagen vid Huddingevägen; fastigheten Huddingevägen 417, örby; fastigheten Turingevägen 45 invid Huddingevägen samt en fastighet i kvarteret Stridsvagnen, örby Slottsväg. I Västerort: Bromma församling: kvarteret Vanderberg, Mariehälls- vägen 42; Spånga församling: Karlshäll, kvarteret Marmorbordet, Hässelby Strand; Sjöträdgården, Hässelby Strand; Porsvägen 21, stadsäga 1426, Hässelby; ladugård och stall vid Hässelby gård; kvarteret Mauritius 6, Långvretsvägen 18, Flysta; ekonomibyggnader vid Nälsta gård; Västerleds församling: kvarteret Bergfoten, Tranebergsvägen 100--102; kvarteret För- läggaren, Grönviksvägen 53 och kvarteret Spalten 7, Höglandet. En maga- sinsbyggnad vid Rissne gård på Järvafältet har rivits. De flesta av de här nämnda byggnaderna voro uppförda under 1800-talets senare del och 1900- talet. Några av dem, såsom Lillhagen och Hästhagen, voro dock timrade hus av äldre datum. Den i föregående årsberättelse omnämnda restaureringen av huvudbyggnaden vid Bellevue (kvarteret Kråkvilan, Roslagsgatan 65) har slutförts. Den vackra, av överståthållaren Karl Sparre uppförda byggnaden har nu återfått sin förnämliga gustavianska karaktär i interiörerna. Restaureringen av det Flemingska palatset vid Slottsbacken (Telegraf- verkets hus i kvarteret )Eolus) har under året fortsatts och har framför allt omfattat fasaderna och taket. Bih. nr 43 år 1959 7 Restaureringen av östra delen av den s.k. Sifvertska kasernen (kvarteret Sturen Minsta, Södermannagatan—Tjärhovsgatan) har under år 1958 full- bordats. Det ursprungligen av bryggaren Lorentz Sifvert på 1780-talet upp- förda bostadshuset och bryggerilokalerna till- och påbyggdes år 1812 och på 1850-talet. Vid den nu genomförda restaureringen för det här inrymda vårdhemmet ha 1700-talssnickerierna och andra delar av de gamla inte- riörerna bevarats. De under föregående år påbörjade iståndsättnings- och restaureringsarbetena inom kulturreservaten på Åsöberget och Vita berget ha fortsatts. Restaureringen av fastigheten Asögatan 206 (kvarteret Lotsen) har full- bordats. En ny ekonomibyggnad har uppförts, till det yttre i huvudsaklig överensstämmelse med den tidigare rivna byggnaden på samma plats. Restaureringen av fastigheten Åsögatan 213 var i huvudsak avslutad vid utgången av år 1958. Den gamla bostadsbyggnaden var här mycket illa åt- gången. De timrade väggarna visade sig delvis vara totalt spolierade av husbock och röta, när de blottades. En mindre byggnad inpå gården har också upprustats. Restaureringen av byggnaderna Åsögatan 209 (kvarteret Lotsen 18) och Åsögatan 207 (kvarteret Tjärhovet Större 19) har påbörjats. I den sistnämnda byggnaden påträffades under senare inklädning och tapetlager i ett av rummen en serie på papper målade väggdekorationer från 1800-talets mitt med motiv bl.a. från Djurgården och Skeppsholmen. Den charmfulla naiva framställningen saknar icke konstnärligt värde. På Vita berget har restaureringen av Bergsprängargränd 6 A förberetts. Det s.k. Lilla Blecktornet, kvarteret Lilla Blecktornet nr 1, Katarina Bangata 70, har restaurerats. Byggnaden uppfördes 1781 efter ritningar av murmästaren och arkitekten J. W. Elies. På denna plats har tidigare Söder- malms surbrunn legat, och i anläggningen ingingo flera äldre byggnader, vilka nu alla rivits. Såväl till det yttre som invändigt var den kvarstående byggnaden trots en del senare förändringar och bristande underhåll väl bevarad i sitt 1700-talsskick. Den avsedda användningen av byggnaden har emellertid medfört sådana ingrepp och förändringar, som ur kulturhistorisk synpunkt icke varit önskvärda. En yttre restaurering av fastigheten kvarteret Katarinabacken nr 1, Lilla Glasbruksgatan 16, har utförts. Den äldsta, från 1600-talet stammande delen av huset har under 1700-talet tillbyggts och ombyggts i flera etapper. Den från Strömmen synliga fasaden, som utgör ett sådant karakteristiskt inslag i miljön kring Katarina kyrka, har återställts i ett ursprungligare skick. I Staden mellan broarna ha under året några restaureringsarbeten av stort kulturhistoriskt intresse utförts. Fastigheten nr 6 i kvarteret Ceres, Skomakargatan 7, har genomgått en genomgripande modernisering. Vid den byggnadshistoriska undersökningen visade det sig, att medeltida mur- 8 Bih. nr 43 år 1959 rester finnas bevarade. I allt väsentligt har dock den nuvarande byggnaden tillkommit vid mitten av 1600-talet. I våningarna en och två trappor upp påträffades ursprungliga bjälktak, delvis skadade av brand. I våningen en trappa upp har bjälktaket i sin helhet tagits fram och restaurerats. I samband med vissa moderniserings- och restaureringsarbeten i fastigheten kvarteret Cupido nr 1, Svartmangatan 27, har stadsmuseet fått till- fälle att utföra byggnadshistoriska undersökningar av de bevarade märk- liga medeltida källarna. I fastigheten kvarteret Iris nr 10 och 11, Västerlånggatan 31, har en fullständig restaurering påbörjats, varvid också rester av medeltida murverk och andra byggnadshistoriska detaljer av intresse kommit i dagen. Sedan Stockholms stads brandstodsbolag förvärvat fastigheten kvarteret Glaucus 5, Johannesgränd, har en omfattande restaurering av den här bevarade praktvåningen från 1600-talets senare hälft påbörjats. De båda för- nämliga stucktaken befrias från senare färglager. På väggarna ha under bröstpanelen från 1700-talet rester av en direkt på putsen utförd bröst- panelmålning påträffats. Arbetena utföras av konservator Sven DaMn och stuckatör Birger Videlius under stadsmuseets överinseende. Det Piperska palatset, kvarteret Memnon 1, Munkbron, uppfört av Carl Piper vid slutet av 1690-talet, där nu fastighetskontorets arkitektavdelning och stadsbyggmästaren inflyttat, har genomgått en omfattande yttre restaurering och framstår nu som ett av de förnämligaste palatsen från stormakts- tiden i Gamla stan. På Norrmalm har huvudvåningen i det Hårlemanska huset, kvarteret Islandet 3 och 8, Drottninggatan 88, med stor pietet restaurerats. Bygg- naden uppfördes sannolikt vid 1600-talets slut för kungl. trädgårdsmästaren Johan Hårleman. Fastigheten ärvdes av sonen, överintendenten Carl Hårle- man, och till hans bröllop 1748 skedde en modernisering, varvid bl.a. tillkom en del av den inredning av hög konstnärlig kvalitet med dekorativa målningar, skulpterade omfattningar, hörnkartuscher m.m., som ännu finnes kvar i våningen 1 trappa upp. Under 1700-talets senare del gjordes vissa ändringar, och nya inredningsdetaljer uppsattes. Rummen som under senare tid använts som lagerlokaler och kontor ha nu återställts i sitt 1700- talsskick. Stadsmuseet har utfört undersökningarna samt i detalj följt arbetena och lämnat råd och anvisningar. Restaurering av manbyggnaden och västra flygeln å Herrängens gård har påbörjats. Det visade sig härvid att denna flygel, som blivit helt om- byggd i senare tid, var i mycket dåligt skick och måste ersättas av en nybyggnad. I manbyggnaden, där en samling förnämliga dekorerade kakelugnar från 1700-talet finns bevarad, har vid undersökningen i samband med restaureringsarbetena fragment av intressanta 1700-talstapeter på- träffats. -En genomgripande restaurering av Akeshovs slott har påbörjats. Bih. nr 43 år 1959 9 Den märkliga slottsbyggnaden från 1600-talet har genom olämplig använd- ning under 1900-talet blivit illa medfaren. De bevarade resterna av den påkostade inredningen från 1700-talets mitt skola nu åter sättas i stånd. Undersökningar ha verkställts, uppmätningar och fotografering utförts, yttranden avgivits och anvisningar lämnats i anledning av förslag till samt genomförandet av förändringar och restaureringar av bl.a. fastigheterna kvarteret iEsculapius 1, Trångsund 12; kvarteret iEsculapius 3, Stortorget 16; kvarteret Argus 6, österlånggatan 51; kvarteret Aurora 1, Munkbron 15; kvarteret Blasieholmen 52, Bolinderska huset; kvarteret Bootes 3, Tele- grafgränd 3; kvarteret Bootes 5, Skeppsbron 4; Borgen, Gärdet; kvarteret Bössan 5, 6 och 7, Blecktornsgränd 1; kvarteret Callisto 3, österlånggatan 37; kvarteret Castor 2, Stora Hoparegränd 3; kvarteret Cybele 14, Stora Ny- gatan 27; kvarteret Fredriksphov 7, Storgatan 53; kvarteret Glaucus 7, öster- långgatan 41; kvarteret Hippomenes 3, Trångsund 2 B; Hässelby Gård (kvarteret Prästkammaren); kvarteret Kronoberg 16, Bergsgatan 48; kvarteret Källan 7, S:t Paulsgatan 29; Lilla Nyckelviken; Långbro gård; kvarteret Läderkanonen, Artillerigården; kvarteret Memnon 1 (Piperska palatset); kvarteret Milon, Munkbron 7; Nationalmuseum; kvarteret Orpheus Skeppsbron 10; kvarteret Perseus 7, österlånggatan 16; kvarteret Phcebus Skeppsbron 34; kvarteret Phcebus 13, österlånggatan 43; Plaisiren, for- dom torp under Hässelby Gård; kvarteret Pollux 1, 2 och 3, Skottgränd 1; kvarteret Pyramus 9, Stora Nygatan 32-34; kvarteret Python 2, Nygränd 8; Sabbatsberg, Katarinahuset; Skeppsholmen: Amiralitetshuset, Högvakts- flygeln, Långa raden 4, västra boställshuset; kvarteret Stenbodarne Större Fjällgatan 31; Stora Ängby gård; kvarteret Typhon 7, Västerlånggatan 56; kvarteret Typhon 8, Västerlånggatan 54; Ulvsunda slott; Värmdö kyrkas klockstapel; Årsta gård (vårdhem); örby slott, östra flygeln; kvarteret överkikaren 3-4, Södermalmstorg 8. Yttranden ha avgivits beträffande förslag till uppsättande av nya ljus- skyltar eller andra skyltanordningar å bl.a. följande fastigheter: Kvarteret Aurora 2, Munkbrotorget; kvarteret Bacchus 1, 2, 7, 8, 9 och 10, Skeppsbron 20; kvarteret Cephalus 10, Västerlånggatan 8--14 och Stor- kyrkobrinken 8-16; kvarteret Cephalus 11, Västerlånggatan 6; kvarteret Cerberus 3, Lilla Nygatan 25; kvarteret Ceres 11, Stortorget 7; kvarteret Iason 1, Mälartorget 17; Kristinehovs malmgård; kvarteret Medusa 1, 2 och 6, Slussplan 1-3; kvarteret Mercurius 15, Stora Nygatan 3; kvarteret Midas 1, Lilla Nygatan 14; kvarteret Milon 1 och 2, Munkbron 3; kvarteret Pygmalion 4, Trädgårdsgatan 1; kvarteret Schönborg 2, Götgatan 16; kvarteret Typhon 2, Västerlånggatan 52; kvarteret Ulysses 2, Kåkbrinken 10; kvarteret överkikaren 20, Hornsgatan 4. Yttranden ha avgivits till stadsbyggnadskontoret beträffande förslag till stadsplaner bl.a. för Adolfsberg, Björns Trädgård och Pelarbacken Större, 10 Bih. nr 43 år 1959 Nya Essingeleden, Fagersjö, Farsta Gård, kvarteren Haren och Leporiden m.fl., Hägersten och Aspudden (förslag till generalplan), kvarteret Klinten, kvarteret Lägret, Mariebergsområdet, Nälsta, Solhem och Flysta, kvarteret Schönborg, Staden mellan broarna (saneringsplan), kvarteret Tritonia; till regionplanekontoret beträffande förslag till regionplan för Stockholms- området. Yttranden ha avgivits och framställningar gjorts bl.a. till stadsarkitekten, fastighetskontoret och riksantikvarieämbetet rörande ifrågasatt rivning av fastigheten kvarteret Aurora 1 (Petersenska huset) ; till riksantikvarieämbetet och till stadsarkitekten med anledning av före- slagen flyttning av Poltavamonumentet från Artillerigården; till kungl. Djurgårdens förvaltning angående Galärvarvsområdet; till barnavårdsdirektören beträffande den såsom kulturreservat skyddade byggnaden Gaveliusgatan 7; till riksantikvarieämbetet och till Brännkyrka hembygdsförening rörande bevarandet av den gamla klockaregården i Brännkyrka; till riksantikvarieämbetet rörande ett eventuellt återuppförande vid Lidingöbro av den nedmärkta malmgården Hedvigsberg (Jacob Westins malmgård, senare sysslomansbostad vid Konradsberg) ; till riksantikvarieämbetet och fastighetskontoret rörande flyttning och bevarande av Adolfsberg som byggnadsminnesmärke enligt lagen av år 1942; till stadsarkitekten rörande nybyggnad i kvarteret Phcebus; till Svenska Aktiebolaget Esso med anledning av planerad rivning av den ur kulturhistorisk synpunkt märkliga manbyggnaden från 1700-talet på Stora Höggarn. (Bolaget har med anledning härav under hand med- delat, att rivningen skjutits på framtiden och att vissa nödvändiga under- hållsarbeten skulle genomföras.); till fastighetskontoret och riksantikvarieämbetet beträffande ränte- och amorteringsfritt lån för restaurering av den i sten huggna 1600-talsportalen å fastigheten Typhon nr 8, Västerlånggatan 54, samt beträffande portalens bevarande som byggnadsminnesmärke enligt lagen av år 1942. Vid avdelningen ha under året tjänstgjort förste antikvarie Tord 0:son Nordberg (föreståndare), antikvarie Brita Englund (en tredjedel av tjänst- göringstiden) och assistenten fru Gärd Fogde. Under antikvarie Englunds förordnande på museiavdelningen har fil. lic. Henrik Ahnlund uppehållit tjänsten, och under fru Fogdes tjänstledighet har konstnären Sune Fogde varit anställd som vikarie. Museets fotograf Lennart af Petersens och fotograf Walter Wolfenstein ha utfört fotograferingsarbeten samt konservator Sven DaMn undersöknings- och framtagningsarbeten. Bih. nr 43 år 1959 11 Arkeologiska avdelningen. Schaktningar av statliga och kommunala verk och av enskilda ha för- anlett omfattande arkeologiska undersökningar inom stenstaden. I Gamla stan ha två schaktningar för nybyggen givit värdefulla upplys- ningar om det äldsta Stockholm. Den ena, vid österlånggatan i kvarteret Phcebus nr 1, 9 och 2, har visat hur brant Saltsjöstranden var vid stadens grundläggning. I tomtens västra del vid österlånggatan låg den orörda grusytan 13,5 m högre än i östra delen 30 m närmare Skeppsbron. Vid 1200- talets mitt har stranden gått tvärs över tomten. Utanför denna funnos starkt förmultnade pålar i dubbla rader, vilka tillhört Stockholms äldsta Skeppsbro, den s.k. Koggabron. I österlånggatan ha blottats minst sju olika gatunivåer från 1200-talets senare del till 1500-talets början. De fram- trädde dels genom beläggningar av trä eller sten, dels genom kraftiga brandlager från de många eldsvådorna under medeltiden. I lagren från 1200-talet och 1400-talets senare del funnos framför allt importerade kärl av stengods, rödgods och svartgods, medan 1300-talslagren bara innehöllo rhenländskt stengods, vilket förklaras av stockholmshandelns inriktning - via Lfibeck — på några få västtyska handelshus under denna specifikt tyska period i stadens historia. De två gränder, som berörts av schakt- ningarna, ha inte som gränderna på Mälarsidan växt fram på ett underlag av enskilda långbryggor. De ha uppstått som tillfarter till Koggabron och förlängts, samtidigt som bron efter stora kommunala utfyllnadsarbeten förskjutits allt längre ut från den gamla stranden. En långbrygga från 1300-talet har blottats vid den andra stora grund- grävningen, i kvarteret Tritonia nr 1, 2 och 7 (mellan Nygatorna), vilken icke var avslutad vid årsskiftet. Bryggan har tillhört överskärargränd, som före stadsplaneregleringen på 1640-talet nådde ner till nuvarande Lilla Nygatan, där den senmedeltida stadsmuren stod. Det var detta murbygge, som avbröt långbryggornas vidare utbyggnad. De ersattes med stensatta gränder, som ledde ner till murgatan. Schaktningar för grunden till det nu rivna huset ha utplånat stadsmuren, men pålar till muren finnas möj- ligen kvar under grundmurarna. På västra sidan fortsatte man att bygga bryggor utanför muren närmast Gråmunkebro (medeltidens Munkbro), som förde till Gråmunkeholm (nuvarande Riddarholmen). Här lågo de s.k. slaktarbroarna, som förmedlade tillförseln av slaktdjur till Stockholm. En sådan slaktbrygga har blottats i hela sin längd vid gatukontorets schaktningar för en parallelledning i Munkbron nedanför Gåsgränd. Pålarna och en del hammarband voro väl bevarade, medan beläggningen (med underslag) blivit bortbruten. Detta torde ha skett år 1486, när borgmästarna befallde rådmannen Erik Jönsson att »låta bryta ner de slaktarbroar, som äro vid Gråbrödrabro». I fyllningen påträffades medeltida stengods och tre »slaktbågar» av ene, vilka användes för upphängning av djurkroppar. 12 Bih. nr 43 år 1959 Vid gatukontorets schaktningar i Prästgatan ha blottats rester av flera olika äldre anläggningar av gråsten, tegel och sandsten. En av dem kan vara den hittills aldrig påträffade gamla stadsmuren, men säkra belägg för detta saknas. Enligt de skrivna källorna har området redan under medeltiden varit föremål för flera genomgripande förändringar, och det är nu mycket svårt att identifiera de olika byggnadsresterna. Vid televerkets och gatukontorets schaktningar i Birger Jarls Torg har Riddarholmskyrkans kyrkogård berörts. Därvid blottades tre tegelmurade gravkamrar samt ett stort antal skelett, de flesta kringrörda. Kyrkogården förvandlades till gatumark år 1806, då en mängd gravstenar flyttades in i kyrkan. Av dessa framgår att begravningarna på kyrkogården i huvudsak skett under 1600-talet (Sveriges kyrkor, Stockholm, bd II, s. 790 ff). De skelettrester, som anträffades i gravkamrarna, ha till största delen lagts tillbaka vid återfyllningen av schakten. De övriga ha genom televerkets och gatukontorets försorg överförts till Södra begravningsplatsen. På Norrmalm ha kompletterande schaktningar för tunnelbanan utförts, bl.a. i Centralplan och i Vasagatan, varvid ett antal föremål, huvudsak- ligen från 1700-talet, tillvaratagits. Vid vattenverkets schaktningar i Gustav Adolfs Torg anträffades vid Regeringsgatans mynning källare till ett stenhus, som revs vid stadsplaneregleringen på 1640-talet. I förutvarande kvarteret Gropen (nu Stigbygeln m.fl.) ha undersökts två brunnar, den ena knuttimrad, den andra stensatt. Här har också lokaliserats den sydligaste utlöparen av den sankmark, som före stadsplaneregleringen på 1640-talet fanns nedanför Brunkebergs västra sluttning. Den sträckte sig från kvarteret Moraset vid Sveavägen (mellan Kammakare- gatan och Adolf Fredriks Kyrkogata) till Hamngatan. Före utfyllningarna vid 1600-talets mitt kallades den »Djupa dalen». Den kan nu följas som ett mäktigt lerlager på bottnen av en sänka i sandgrunden. Ursprungligen har sänkan varit vattenfylld. På Östermalm har en annan sankmark lokaliserats i kvarteret Havsfrun nr 21 och 23 vid Storgatan. Dess avlopp har varit den rännil, som delvis grävdes fram på Artillerigården år 1956. Utanför stenstaden ha undersökningar skett på fyra gravfält. De mest omfattande ha varit förlagda till det s.k. Årstafältet norr om Ersta gård i Brännkyrka församling. De ha föranletts av stadsfullmäktiges beslut att förlägga en partihandelscentral till området, sedan riksantikvarieämbetet efter stor tvekan medgivit att fornlämningarna borttagas. Under år 1958 har ett fornminnesområde i fältets södra del undersökts. Grävningarna började den 1 juni och avslutades den 15 december. De ha utförts som beredskapsarbete, varvid 15-25 man varit sysselsatta. Ledare har varit fil. lic. Henrik Ahnlund med amanuensen Sven Melin som ersättare. I under- sökningarna ha dessutom deltagit fil. kand. Sam Selling (2 månader) samt Bih. nr 43 år 1959 13 fil. stud. Sven Bengtsson (5 månader), Margareth Björkeroth (4 1/2 måna- der), Jonas Ferenius (6 månader), Christian Meschke (1 månad), Lena Siemerling (3 1/2 månader) och Thor Olof Sparre (3 månader). Dessutom har Stockholms högskolas arkeologiska seminarium under ledning av professor Greta Arwidsson haft höstens seminariegrävningar förlagda till platsen under tre veckor. Sammanlagt ha undersökts 275 fornlämningar fördelade på två gravfält. Det ena bestod av 230 fornlämningar, i huvudsak från romersk järnålder (Kristi födelse-400 e. Kr.). Det andra var ett bygravfält från vikingatiden (800-1050) och medeltidens början. Det har tillhört den under 1500-talet avhysta byn Åby och uppvisar både brandgravar och kristet påverkade skelettgravar. Det äldre gravfältet utmärkes genom en stor rikedom på olika och för Stockholmstrakten ovanliga gravformer. Även här förekommo brand- och skelettbegravningar jämsides. När gravplatsen togs i bruk vid vår tideräk- nings början, förstördes till stor del lämningar av en ännu äldre bebyggelse. Fornminnesområdet representerar den äldsta kända bosättningen inom Stockholms stads nuvarande gränser. Bland fynden kunna nämnas grav- kärl av bränd lera och näver, rester av träskålar samt skäror, knivar, sköld- bucklor, spjutspetsar, bronsringar, spännen, sölj or och pärlor. Vid undersökningen ha kartering och avbildningar i huvudsak skett genom lodfotografering. En stor del av utrustningen härför har ställts till förfogande av det arkeologiska seminariet vid Stockholms högskola. Genom denna metod, som visat sig vara en mycket god ersättning för tidsödande uppmätningar, ha kostnaderna kunnat nedbringas. På ett gravfält väster om Hägerstalund i Spånga församling ha under- sökts ett 30-tal fornlämningar från vikingatiden och på ett gravfält vid Järfälla kyrka 5 fornlämningar från 1000-talet. På det i föregående års- redogörelse omtalade gravfältet vid Igelbäcken i Järfälla socken ha ytterligare 7 fornlämningar undersökts. Undersökningarna ha utförts av antikvarien Brita Englund och tf. antikvarien Henrik Ahnlund. Gränserna för regionplanenämndens i föregående årsredogörelse om- nämnda byggnadsminnesinventering i Stockholmstrakten sammanfalla icke med kommun- eller sockengränser. En avrundning av området har på- börjats under året. Den utvidgade inventeringen, som bekostats av region- planenämnden, har utförts av stadsantikvarie Selling och antikvarie Hans- son i samarbete med byggnadsavdelningen. Yttranden ha avgivits rörande stadsplaner i Stockholms ytterområden. Vid avdelningen ha under året tjänstgjort antikvarierna Hans Hansson (föreståndare) och Brita Englund, den senare under två tredjedelar av tjänstgöringstiden till den ,31 juli, då fil. lic. Henrik Ahnlund inträdde som vikarie för henne. Dessutom ha åtta yngre arkeologer tillfälligt tjänstgjort 14 Bih. nr 43 år 1959 vid museet (se ovan). Flera ingenjörer, verkmästare och arbetare ha bi- dragit till att museets undersökningar på de många arbetsplatserna i innerstaden kunnat genomföras.

Museiavdelningen. Museets permanenta avdelning har hållits öppen vardagar (utom lör- dagar) kl. 12-16, söndagar kl. 13-17 samt under tiden januari—maj och september—december avgiftsfritt onsdagar och fredagar kl. 19-21. Antalet besökare under året var 41136. Den i november 1957 öppnade utställningen »Med tunnelbanan genom 700 år» stängdes den 4 maj. Före årsskiftet besöktes den av 3 770 personer, efter årsskiftet av 6 019 personer. I samband med Svenska Slöjdföreningens utställning »Form i centrum» i det nya Hötorgscity arrangerade stadsmuseet i entréhallen en avdelning, kallad »Gamla Hötorgstrakten». Den besöktes av c:a 34 000 personer. Under hösten pågingo förarbeten till utställningen »Utopia» och en vand- ringsutställning till de s.k. långliggaresjukhusen. Uppordning, märkning och katalogisering av museisamlingarna ha fort- gått och till stor del utförts som statskommunalt arkivarbete. På grund av brist på lämplig arbetskraft har uppordnandet av magasinen ej kunnat verkställas i önskvärd omfattning. Lappkatalogen har av samma anledning ej kunnat kompletteras på tillfredsställande sätt. Kladdhuvudliggaren har framförts från inventarienummer 22 678 till 24 396. Föremål av trä och läder ha konserverats inom museet, föremål av järn i konserveringsavdelningen vid Statens Historiska Museum. I samband med arkeologiska avdelningens undersökningar ha till museet införts talrika fynd både från innerstaden och från ytterområdena, i första hand Årstafältet (se sid. 12-13). Genom byggnadsavdelningens försorg ha inrednings- och byggnadsdetaljer tillvaratagits vid rivning och ombyggnad av fastigheter, t.ex.: kakelugnar från Artillerigatan 34, Slöjdgatan 3, Drottninggatan 64, Åsö- gatan 207-209 (inalles 11 st.) ; dörrar och ytterportar från Wollmar Yxkullsgatan 20, östermalmskällaren, Drottninggatan 64, Regeringsgatan 94, Högbergsgatan 21, Mäster Samuelsgatan 46, Slöjdgatan (inalles 29 st.); fem dekorerade takbjälkar från 1600-talet från Hamngatan 17; en brand- stege av trä från 1700-talet från Drottninggatan 64; en kalorifer från Konst- fackskolan; en fontänfigur av gjutjärn från Malmskillnadsgatan 7; en butiksskylt från Götgatan 16; en dito samt diverse andra föremål från Lagerholms handskaffär, Malmskillnadsgatan 3 B; två skulpterade dörr- överstycken av trä och två väggpaneler, 1700-tal, från Södermalmstorg 8; två väggfasta trymåer med bord från Bellevue; en minnestavla i vit marmor över J. T. Sergel från Jakobsbergsgatan 16; tio dekorerade takbräder från Bih. nr 43 år 1959 15 Sturehov. Tapetprover ha tillvaratagits från bl.a.: Bellevue, Borgen på Gärdet, Hamngatan 17 och 36, Hornsgatan 48 (stofftapet), Kvarngatan 16, Wollmar Yxkullsgatan 22, lisögatan 113 och 207. Puts- och färgprover ha tillvaratagits från Fiskargatan 3, Fjällgatan 24, Lilla Glasbruksgatan 16, Piperska huset Munkbrogatan 2, Katarinahuset vid Sabbatsbergs ålder- domshem, Ulvsunda slott och Västerlånggatan 29. Museisamlingen har mottagit åtskilliga gåvor, bland vilka kunna nämnas: ett silverfat monterat på sammetsram, med graverad bild av Humlegårdsgatan 20, gåva av fröken Ester Bergqvists sterbhus; ett målar- skrin, använt av Torsten Palm under hans Smedsuddstid och sedermera av Bengt Djupfeldt, gåva av Bengt Djupfeldts sterbhus; diverse möbler, husgeråd och prydnadsföremål från 1800-talets slut, gåva av överste Pehr Lagerhjelms sterbhus; husgeråd och inventarier från Melin 8z Petterssons modefirma, gåva av fröken Hilda Stjernqvist; fyra stolar från Rosengrens källare vid Salviigränd, början av 1800-talet, gåva av arkitekten Artur von Schmalensee; takkrona av järnsmide, tillverkad av en fånge i Stockholms stadshäkte; fem spelautomater och ett trädgårdsbord med marmorskiva från Nöjesfältet, Djurgården, gåva av direktör Oscar Lindgren; två titt- skåp av trä samt 39 stereoskopiska bilder från 1870-80-talen och ett dock- skåp med utrustning, gåva av fru Ellen Hogner-Björkman; uniformsfrack och mössa för brandchef, gåva av brandchefen Harald SellUn; civiluni- form för polisdomare, gåva av fru Malin Willers; vissångare Sven Scho- lander, byst i patinerad gips av Agnes de Frumerie, gåva av fru Eva Scholander-Alw; Mälartorget, färglitografi av Roland Svensson, gåva av riksbankskamrer Sven Orvar Sommar; Roslagstorg, oljemålning av F. W. Odelmark, gåva av generallöjtnant J. Åkermans sterbhus. Från Nordiska museet ha ur dess dubblettsamlingar överlämnats 240 föremål, bl.a. klänningar, schalar, skor, uniformer, plånböcker, tobaks- pungar, borddukar och gardiner. Bland museets inköp under året märkas: Motiv från Strandvägskajen, pastell av Alf Wallander; Utsikt från Silvieborg på Kungsholmen med Smedsudden i förgrunden, gouache signerad C. G. U. 1833; Caffinteriör, oljemålning på pannå av Bengt Djupfeldt; Kluges restaurant på Solliden och kägelbanan, oljemålning av Oscar Keen 1888; Isjakt och skridsko- seglare på Stora Värtan, oljemålning av R. Thegerström. Som föreståndare för avdelningen har tjänstgjort antikvarien Martin A. Ohlsson. Under tiden 1 juli--31 december har som hans vikarie tjänst- gjort antikvarie Brita Englund. Under hösten har fil. kand. Sam Selling biträtt vid anordnandet av utställningen »Utopia». Herr Arthur Hellestedi har tjänstgjort som rustmästare. 16 Bih. nr 43 år 1959 Undervisningsavdelningen och bildarkivet. Ett betydande antal visningar har som vanligt anordnats under året, såväl av museets permanenta exposition som av T-baneutställningen. Sko- lorna ha framför allt använt sig av dessa visningar, varvid elever i folk- skolans tredje klass utgjort ett huvudinslag. Sistnämnda visningar ha anordnats i samarbete med Stockholms skoldirektion. En mängd demonstrationer har även gjorts av äldre stadspartier, främst Gamla stan, och av separata fornlämningar och byggnadsmonument. Genom det stora antal föredrag, som hållits av museets tjänstemän, har kontakten med allmän- heten ytterligare ökats. Under februari och mars ordnade museet en föredragsserie i anslutning till den pågående utställningen »Med T-banan genom 700 år». De sex före- dragen rubricerades: »Tunnelbanefynden berättar» (antikvarie Hans Hans- son), »Rivna Norrmalmshus och deras öden» (förste antikvarie Tord 0:son Nordberg), »Drottning Kristinas Norrmalm» (antikvarie Hansson), »Fot- vandring längs tunnelbanan i gamla tider» (museilektor Olof Byström), »Sveavägen — ett trehundraårigt stadsplanedrama» (antikvarie Martin A. Ohlsson) samt »Tunnelbanebygget» (gatudirektör Fredrik Schiitz). Vårsäsongens vandringar och utflykter med fil. lic. Henrik Alm som färdledare berörde Mariaberget, Piperska palatsen i Gamla stan, området kring Lilla Bollhuset samt Sturehovs nyrestaurerade herrgård, dit tre lör- dagsutfärder i buss gjordes. Under skolornas vinterlov ordnades tillsammans med Svenska Turist- föreningen speciella visningar av Riddarholmen, Riddarholmskyrkan och valda delar av museet. Vid Turistföreningens kurs för utbildning av stu- denter till färdledare i Stockholm medverkade museilektor Byström som föreläsare i visningsteknik samt demonstrator av museet och Gamla stan. Museilektorn har även i maj och juni lett s.k. pedagogiska dagar för lärar- kårerna vid Djursholms och Adolf Fredriks folkskolor, varvid Gamla stan och museet ingående studerats. Under hösten ordnades i samarbete med ABF en föredragsserie under titeln »Vår stads museum». Den upptog följande föreläsningar med ljus- bilder: »Från stadshus till stadsmuseum» (stadsantikvarie Selling), »Vad blir kvar av det gamla Stockholm?» (förste antikvarie Nordberg), »Under jorden till det äldsta Stockholm» (antikvarie Hansson), »I centrum — kring det nya Hötorget» (antikvarie Brita Englund) samt »Bland arkivets skatter» (museilektor Byström). Höstens visningar under ledning av fil. lic. Henrik Alm bestodo av ut- färder till Sturehovs herrgård, Södra Djurgården, Skeppsholmen med det nyinvigda Moderna museet (presenterat av fil. lic. Bo Lindwall), Rådhuset samt en rad arkeologiska fyndplatser i Gamla stan. Den till skolornas tjänst sammanställda bildsviten »Stockholm genom Bih. nr 43 år 1959 17 tiderna», monterad på 15 transportabla skärmar, sändes under året som vandringsutställning till följande folkskolor: Alvik, Ålsten, Olovslund, Abrahamsberg, Riksby, Ulvsunda, Södra Ängby, Blackeberg, Sundby, Sol- hem, Bromsten, Vällingby, Stora Essingen, Lilla Essingen, Farsta. Museets tjänstemän ha under året i samarbete med olika föreningar och institutioner hållit ett stort antal föredrag och demonstrationer över ämnen, som anknutit till museets verksamhetsområden. Bildarkivet har hållits tillgängligt för forskare och under året besökts av omkring 900 personer. Arkivet har genom gåvor och köp utökats med c:a 670 fotografier, 640 fotografiska plåtar och 230 skioptikonbilder. På museets fotografiateljé ha utförts omkring 750 fotograferingar, därav c:a 500 för museets egen räkning, samt 3 485 kontaktkopior och förstoringar, varav c:a 1 485 föir museets egen del och 2 000 för allmänheten. Samlingarna ha dessutom tillförts 42 grafiska blad, 82 teckningar och akvareller samt 48 arkeologiska, stadsplane- och andra kartor. Härtill kommer en hel del vykort, matsedlar, reklamtryck, tidningsurklipp och dylikt. Ritningssam- lingen har under året ökats med 533 uppmätnings-, ändrings- och nybygg- nadsritningar. Bland nyförvärv av märkligare art till arkivet må nämnas: en visbok från 1700-talet och 21 samtida manuskript, delvis egenhändiga, till dikter av Bellman (inköpta med bidrag av Sällskapet Bellmans Minne från professor Jöran Sahlgren) ; 23 förslagsritningar till ombyggnad av Gustav III :s operahus. Biblioteket har under året utökats med 351 volymer. Arbetet på ett sakregister för bildarkivet har fortsatts, likaså uppordnandet av porträttsamlingen samt kopieringsarbetet av äldre, ogenom- gångna plåtsamlingar. Vid avdelningen ha under året tjänstgjort museilektor Olof Byström (föreståndare), museiassistenterna fil. mag. Signe Lang, fil. lic. Hans Thoresen och fil. kand. Louise Tham-Ohlsson. Som vikarie på halvtid för fru Tham-Ohlsson har fungerat fil. kand. Anna-Britt Sifversson under tiden 5 juni-31 december. Vid fotoateljén har fotograf Lennart af Petersens tjänstgjort, med bi- träde av fotograf Walter Wolfenstein. Skötseln av skioptikonsamlingen har omhänderhafts av greve Sven Lagerberg som frivillig kraft. Fil. kand. Mette Prawitz, fil. stud. Ingrid Asplund och fil. stud. Gunnel Ström ha biträtt vid visningarna av museet för skolklasser.

Gåvor har stadsmuseet under året mottagit från följande: Fil. dr Nils Afzelius, fru Signe Ahlbin, fru Greta Alfhem, Danderyd, Allmänna

2-1699 59 18 Bih. nr 43 år 1959

Svenska Elektriska Aktiebolaget, överste S. Almqvist, Uppsala, provinsialläkare Lars Anderbjörk, Lessebo, direktör A. G. Appelberg, Armémuseum, fröken Anna Asplund, museichefen Göran Axel-Nilsson, Göteborg, konstnären Malte Axelsson, Kilafors, ingenjör Edvard Benedicks, intendent Verner Berglund, Örnsköldsvik, maskinist Carl Bergman, fröken Ester Bergqvists sterbhus, fru Elsa Bille-Zander, redaktör Anders Billow, fru Margareta Bjuke, advokat Barbro Björlingsson, Arvid Böhlmarks lampfabrik, Börjessons Konsthandel, Göteborg, 1:ste regissör Rune Carlsten, typograf Albin Christiansson, fröken Wanda Clarino, major Achates Coyet, örebro, Dagens Nyheter, köpman Helge Dahl, folkskollärare Albin Daniels- son, konstnären Bengt Djupfeldts sterbhus, kammarrådet Nils Edling, Sollentuna, herr John Ekelund, Härnösand, fotograf Ivar Ericson, fröken Ruth Ericson, fröken Helga Eriksson, fröken A. Fahlander, byråsekreterare Åke Faith-Ell, fru Wendla Falk, disponenten friherre D. Falkenberg, fru HkMne Falkman, fru Elsa Fischer, 1:ste revisionsassistent Gunnar Fält, kapten Olof Garth, kammarskrivare H. Gehrenhult, herr Arne Gillberg, fru Carola Goldkuhl, Lidingö, med. dr Ester Grönblad, herr Bertil Gurre, fru Kerstin Gyllensvärd, Göteborgs Museum, Göte- borg, H.K.H. Hertiginnans av Västergötland sterbhus, herr Gustav Haglind, ingenjör Sten Hagman, G. Hallkns speceri- och kaffehandel, fröken Gunhild Hall- gren, antikvarie Gustaf Hallström, herr Knut Hammar, herr Arvid Hedberg, ingenjör Georg Hellström, direktör E. F. Hellströms sterbhus, fru Ellen Hogner- Björkman, grosshandlare C. Holmberg, häradshövding Gösta Huselius' sterbhus, borgarrådet Erik Huss, fru Elin Hök-Lundin, Industribyrån, konservator Gustaf Jaensson, läroverksadjunkt Gunvor Johansson, Jönköping, herr Nils Jonsson, byggnadsintendent Henning Julin, konstnären Kurt Jungstedt, fröken Gerda Karl- quist, fru Anna-Lisa Karlsson, fru Lisa Kinberg, Kooperativa Förbundet, Kungliga Biblioteket, Kungl. Sjöfartsstyrelsen, skogvaktare N. G. Lager, Uttran, herr Gösta Lagergren, Göteborg, överste Pehr Lagerhjelms sterbhus, fru Asta Lamm, livmedikus Anselm Larssons sterbhus, grevinnan Maud Lewenhaupt, stadsplane- direktör Albert Lilienberg, fru Paula Lindberg, herr Hugo Lindblad, herr Enok Lindegren, direktör Oscar Lindgren, Tyresö, fröken Gulli Lindströms sterbhus, arkitekt Bengt Lundberg, 1:ste byråsekreterare Rolf Lundqvist, Malmö Museum, Malmö, fröken Blenda M. Melin, herr Carl-Olof Nauclkr, Norbergs Bergslags Hem- bygdsförening, Nordiska museet, direktör Einar Norén, Julius Olskns Litografiska Anstalt, fröken Betty Olsson, montör Axel Persson, arkitekt C. V. Pettersson, fröken Ester Pettersson, Älvsjö, herr Hjalmar Pettersson, kommendörkapten Eric Ramstedt, postmästare Matthias Rosin, herrar N. E. och W. A. Rydberg, Sam- fundet Djurgårdens Vänner, Samfundet S:t Erik, dr Gudmund Sandblad, fru Ulla Scharp-Högberg, arkitekt Artur von Schmalensee, herr Åke Schoerner, Karlskrona, fru Eva Scholander-Alw, brandchefen Harald SellUn, stadsantikvarie Gösta Selling, intendent Göran Silfverstolpe, Eskilstuna, herr Göran Silfversvärd, direk- tör Will Sjöwall, Skandia-försäkringar, Aktiebolaget Julius Slöör, Sollentuna Hem- bygdsförening, riksbankskamrer Sven Orvar Sommar, fröken Agnes Spångberg, Södertälje, Stadsarkivet, Statens Järnvägar, direktör Nils Stedt, fröken Hilda Stjernqvist, Stockholms Stadshäkte, herr Kurt Strauss, Svenska Dagbladet, herr Karl Svensson, Sveriges Verkstadsförening, Tekniska Högskolan, Tekniska Museet, Telestyrelsen, fru Gerda Thimgren, fru Irma Thorsson, Tidskriften Stockholm, bankkamrer Hjalmar Torell, herr Eric Törngren, Lidingö, med. dr Pehr Henrik Törngren, representant Nils Waernberg, polisman Lars Wallinder, herr Börje Walter (A-Bild Press-service), tapetserare John Wennermark, fotograf John Werge, överingenjör Arvid Wickert, Sigtuna, fru Malin Willers, fru Ebba Win- Bih. nr 43 år 1959 19 crantz, Vitterhets-, Historie- och Antikvitetsakademien, hovintendent Ivar Åker- feldt, Saltsjö-Duvnäs, generallöjtnant Joachim Åkermans sterbhus, landssekre- terare Erik Åman, Saltsjöbaden. Stockholm den 10 november 1959.

Gunnar Dalgren G. Selling Hans F1ocMn 20 Bih. nr 43 år 1959 Bilaga.

KVARTEREN PYGMALION OCH EUROPA, DEN KUNGL. TRÄDGÅRDEN OCH TRAKTEN DÄROMKRING.

Av Tord 0:sort Nordberg.

Medeltidsstaden och slottet. På södra sidan av den kungliga borgen låg under medeltiden »Sanden», en bred obebyggd grusbacke, som från Storkyrkans kor sträckte sig ned till saltsjöstranden. »Sanden» hade ungefär samma omfattning som den nuvarande Slottsbacken men har tydligen haft sin gränslinje något längre mot söder. Det var med hänsyn till slottets försvar, som detta område skulle vara öppet och obebyggt. Borgens innehavare och stadens borgerskap kunde ligga i öppen fejd; under unionstiden var detta ofta fallet. Här må endast erinras om upproret mot konung Hans år 1501, då borgarna i Stockholm ställde sig på de svenska belägringshärarnas sida och lät timra en barfred på Stortorget, vilken släpades över »Sanden» fram mot slottsmuren. På södra delen av denna konungsallmänning låg under medeltiden slottets kålgård eller den kungliga örtagården, omnämnd i åtskilliga handlingar från medeltidens senare del. Här funnos också »stallbacken» och längst i väster invid nuvarande Källargränd några slaktarbodar. Stortorget var hjärtpunkten i medeltidens Stockholm. Här samman- strålade huvudgatorna i det äldsta stadssamhället, som endast omfattade stadsholmens höjdplatå. Mot norr förde Trångsund, mot söder och hamnen vid Mälaren Svartmangatan och Skomakaregatan. Den förnämsta av dem var kanske Köpmangatan, som från Stortorget förde österut ned mot den stora skeppshamnen vid Saltsjön. Kring torget och vid dessa gator byggdes de äldsta borgarhusen. På norra sidan om Köpmangatan ha tomterna ursprungligen tydligen sträckt sig ända fram till »Sanden». I jordeboken nämnes sålunda 1422 en tomt som från Köpmangatan »upp gen sandenom» hade en längd av 117 3/4 alnar. Bredden vid gatan var betydligt mindre (omkr. 24 alnar). Här låg bostadshuset av sten med långsidan mot gatan, från vilken en bred inkörsport förde in på gården. För denna liksom för åtskilliga andra tomter anges också bredden »utmed Sanden». Den nyssnämnda tomten var ännu °styckad, men de båda granntomterna på ömse sidor om den hade vid den tiden redan blivit uppdelade, med en förnämligare tomtdel mot Köpman- gatan och en mot »Sanden», och dessa hade då olika ägare. Ända fram på 1500-talet lågo på de norra delarna av tomterna ofta kålgårdar och smärre träbyggningar. För den hastigt växande befolkningen krävdes nya tomter och bygg- Bih. nr 43 år 1959 21 nader inom den muromgärdade staden. De stora tomterna styckades i mindre, och bebyggelsen blev tätare. Någon gång under 1400-talets förra hälft drogs den nuvarande Trädgårdsgatan parallellt med Köpmangatan rakt genom de på den sistnämnda gatans norra sida belägna långsträckta tomterna. Den nya gatan kallades 1438 »Tvärgatan», 1439 »Bakgränden vid kyrkoherdens stenhus», 1452 »Gränden näst bak för Köpmangatan» och 1488 »Bakgatan näst nordan Köpmangatan». Söder om den nya »Bakgatan» lågo sålunda de båda kvarter, som senare fingo namnen Phaöton och Pyg- malion. Mellan dessa kvarter förde sedan gammalt en »tvärgränd» från Köpmangatan norrut. Denna tvärgränd fick senare namnet Sven Helsings gränd och kallas nu Trädgårdstvärgränd. öster om nuvarande kvarteret Pygmalion förbands Köpmangatan med Bakgatan (Trädgårdsgatan) av den gränd som redan under medeltiden bar namnet Skeppar Olofs gränd. Norr om Bakgatan låg det stora område, som nu kallas kvarteret Europa. Det sträckte sig i norr fram till »Sanden» och västerut ungefär till nuvarande Källargränd.. Kvarteret omfattar nu hela området fram till Boll- husgränd i öster, och denna östra del, där nu överståthållarpalatset ligger mot Slottsbacken, går söderut ända fram till Köpmangatan, från vilken två medeltida gränder föra in och sluta stumt inne i kvarteret. Under medeltiden och fram till början av 1600-talet delades det nuvarande kvarteret Europa av en nordsydlig smal gränd från »Sanden» till Bakgatan (Tråd- gårdsgatan), där den mynnade strax väster om Skeppar Olofs gränd. Mot Slottsbacken finnes ännu en del av denna gränd bevarad mellan överståt- hållarpalatset och Finska församlingens klockargård. I den följande fram- ställningen kommer endast den västra, nu aktuella delen av kvarteret Europa fram till denna gränd att behandlas (se fig. 3 och 4).

Slott sb ack en. Eldvapnens utveckling gjorde det under 1500-talet nödvändigt att om- gärda den gamla borgen med en ny fästningsgördel. Det stora företaget påbörjades år 1541 av Gustav Vasa och var i stort sett fullbordat vid mitten av 1550-talet. Framför allt var det landfronten mot staden, som nu skulle förstärkas. En djup och bred torrgrav grävdes, och sträckmurar med skott- gluggar samt runda kanontorn eller rondeller uppmurades. På södra sidan om slottet togs en stor del av »Sanden» i anspråk för denna anläggning. Slottets positioner flyttades sålunda längre söderut. Av strategiska skäl lät Gustav Vasa i samband med dessa arbeten nedriva det framspringande medeltida koret på Storkyrkan. En del små borgarhus och kålgårdar vid Slottsbacken fingo också stryka på foten med hänsyn till försvaret av vallgraven. I det norr om Trädgårdsgatan belägna området (nuvarande kvarteret Europa) exproprierades samtidigt fastigheter för den kungliga träd- gård, som här skulle anläggas och byggas ut. 22 Bih. nr 43 år 1959 Gustav Vasas stora befästningsanläggning hade emellertid redan vid 1600-talets början blivit omodern. Mot de nya anfallsvapen, som vid denna tid kommit i bruk, kunde de gamla murarna och tornen inte lämna något varaktigt skydd. Det ändamål, för vilket slottet anlagts och utbyggts under århundraden, hade upphört att existera. Slottsgraven kunde sålunda nu tagas i anspråk för byggnader av olika slag. Är 1637 byggdes ett »arbetshus» av trä och några år senare en sten- huggarverkstad. Den mest omfattande och bäst kända var »Lejonkulan», som år 1649 började uppföras för det lejon, som anlänt från Prag. »Lejon- huset» och »lejongården» byggdes ut till en skådebana för djurhetsningar, men förändrades några decennier senare till hovteater. Under 1600-talet reglerades Slottsbackens södra gräns, och nya stenhus började redan under århundradets första hälft uppföras intill denna nya fasadlinje. På Gustav Il Adolfs initiativ hade på 1620-talet beslut fattats om en betydelsefull stadsplanereglering på Gamla stans östra sida. En ny stor gatuled skulle dragas fram utefter skeppshamnen, och i samband här- med skulle den gamla senmedeltida stadsmuren försvinna och tomterna utefter den nya huvudgatan bebyggas. Är 1627 donerade kungl. maj :t det nordligaste runda tornet i den gamla stadsmuren på östra sidan till sedermera amiralen Lars Bubb, adlad. Rodersköld. Tornet var beläget vid Slotts- backens sydöstra hörn i nuvarande kvarteret Xolus, och den tomt, som skulle bebyggas till stadens sirat och prydnad, omfattade den sydöstra delen av nuvarande tomten nr 1 i kvarteret lEolus. Under de följande decennierna byggdes kvarteret Molus ut till sin nuvarande gränslinje mot Slottsbacken. I den kungliga trädgården uppfördes på 1620-talet ett bollhus. Dess långfasad låg utefter Slottsbackens södra sida i den begränsningslinje, som från kvarteret lEolus sträckte sig mot Storkyrkans kor. Denna med slottsfasaden konvergerande linje hade sålunda redan under 1600-talets förra hälft i huvudsak fått sin nuvarande sträckning (fig. 1, 2 och 4). Kraven på en radikal ombyggnad och genomgripande modernisering av det gamla slottskomplexet hade under drottning Kristinas tid aktualiserats. Den gamla borgen med dess oenhetliga och pittoreska blandning av byggnader och torn från olika tidevarv motsvarade icke de krav man måste ställa på den nya stormaktens residens med en representativ kungaboning och lämpliga lokaler för den nya centraliserade riksförvaltningen. Är 1654, samma år som drottning Kristina abdikerade, framlade Jean de la ValMe den första översiktsplanen till det radikala ombyggnadsprojekt, som sedan i detalj genomarbetades och år 1658 fastställdes av Karl X Gustav. över- siktsplanen betecknar den nya tidens genombrott i slottets historia. Det var det första utkastet till vad de båda Tessinarna skulle fortsätta, full- borda och bygga. Den slutna medeltidsborgen skulle öppnas mot väster Bih. nr 43 år 1959 23 och mot vattnet. Men på den södra sidan skulle den alltjämt vara sluten mot staden. över den igenfyllda slottsgraven skulle här en ny slottsträdgård anläggas i tre terrasser, förbundna med varandra genom trappor (fig. 2). Denna trädgård skulle sträcka sig söderut över Slottsbackens hela bredd och även taga i anspråk en del av det nuvarande kvarteret Europa. Den skulle i större format och modern utformning ersätta både den lilla träd- gården innanför vallgraven på borgens södra sida och den kungliga träd- gården i nuvarande kvarteret Europa. Kvartersgränsen på södra sidan av Slottsbacken skulle sålunda från österlånggatans mynning och till Källar- gränd flyttas längre söderut. Endast det nuvarande kvarteret .1Eolus skulle behålla sin gamla fasadlinje. Mellan sistnämnda kvarter och Logården skulle en offentlig plats anordnas öster om den nya trädgårdens nedersta terrass. Från denna plats skulle en ny gata dragas på södra sidan om den nya slottsträdgården parallellt med den planerade södra slottsfasaden fram till Stortorget. Den nya gatan skulle sträcka sig från österlånggatans mynning vid Slottsbacken och fram till nuvarande Trädgårdsgatans mynning vid Källargränd och diagonalt skära igenom kvarteret Europa, vars nordvästra hälft sålunda skulle tagas i anspråk för den nya trädgården och slottsplatsen mellan denna och Storkyrkans kor (fig. 2). Arbetet med planens genomförande hade påbörjats men avstannat vid konungens död. Sedan förmyndarregeringen år 1663 konfirmerat beslutet, kommo byggnadsarbetena åter i gång men nu enligt av Nicodemus Tessin d.ä. modifierade och omarbetade ritningar. Av brist på medel blev det dock snart åter stopp med projektets genomförande. Jean de la ValMes •av Karl Gustav fastställda generalplan var emellertid ännu gällande, när år 1690 beslut fattades, att Slottets norra länga skulle ombyggas i enlighet med ett nytt av Nicodemus Tessin d.y. utarbetat förslag. Det dröjde dock till våren 1692, då arbetet påbörjades, innan Tessin lyckades övertyga Karl XI, att man beträffande den norra huvudportalens placering och den nya brons sträckning över Norrström skulle frångå den gamla general- planen. Och först efter den stora slottsbranden år 1697 fick Tessin fria händer att skapa en helt ny slottsbyggnad efter sitt sinne och kunde utan hämningar draga upp riktlinjerna för utformningen av de kringliggande stadspartierna. I det nya stora slottsförslaget, som framlades och approberades halv- annan månad efter branden, var det framför allt den södra längan, som helt hade ändrat karaktär. Mot Slottsbacken skulle nu den praktfullaste skådefasaden läggas med huvudportalen till borggården och de stora repre- sentationsrummen, rikssalen och slottskyrkan. Slottsbacken skulle sålunda nu utformas som en monumental förplats, och den här tidigare projekterade slottsträdgården förlades till Logården. I projekten från 1697 har Tessin anknutit till den äldre regleringsplanen från 1600-talets förra hälft och 24 Bih. nr 43 år 1959 dragit Slottsbackens södra begränsning i samma sneda linje från kvarteret IEolus fram mot Storkyrkans kor. När Tessin år 1692, samtidigt med att ombyggnaden av norra längan sattes i gång, började bygga sitt eget praktfulla palats (nu överståthållar- palatset) i kvarteret Europa, gällde emellertid ännu den gamla de la ValMeska planen, och byggherren hade blivit tvungen att draga tillbaka sin palatsfasad söderut. I Slottsbackens södra fasadlinje hade här sålunda ett hål slagits, och frågan gällde om man nu i modifierad form skulle full- följa denna sydligare linje för Slottsbackens västra del och riva det stora Bollhuset, eller om man på något sätt skulle kunna bygga fram det Tessinska palatset och täppa igen hålet. Tessin valde det senare alter- nativet. I sitt slutliga år 1713 framlagda förslag har han framför palatset byggt ut lägre murar omramande en förgård, som skulle sträcka sig fram till den nordligare fasadlinjen. Stora Bollhuset och de övriga äldre byggnaderna i kvarteret Europa avsåg han visserligen att riva. Men de nya ståtliga palats, som här projekterades, en ny börsbyggnad i hörnet vid nuvarande Källargränd och »ett stort maskinehus för allehanda rejoui- sencer» mellan denna och Tessinska palatset, skulle byggas i samma nordligare begränsningslinje (fig. 9). Enligt Tessins förslag skulle sålunda en förplats ordnas på Slottets södra sida, som till sin omfattning ganska nära överensstämde med den medeltida »Sanden». Men den otuktade grusbacken måste förvandlas till en arkitektoniskt genomarbetad platsbildning, och det beredde svårigheter inte bara med hänsyn till de gamla byggnader, som låste möjligheterna, utan också till den kraftiga lutningen. Det sistnämnda problemet löste Tessin genom att utbilda två i stort sett horisontella plan för bebyggelsen vid sidorna, medan lutningen upptages av en på ramper byggd uppfart i mitten, avslutad av kraftigt svängda kurvor och trappor mellan de båda nivåerna. Dess rundade ramper äro förlagda i linje med Bollhusgrändens mynning omedelbart öster om Tessinska palatset. Det nya slottsbygget fullbordades som bekant först på 1750-talet. Medan alla krafter togos i anspråk för denna väldiga uppgift, kunde inte mycket göras åt slottstraktens ordnande. Det var först Gustav III, som på allvar kunde taga itu med denna fråga och åtminstone till vissa delar lösa den. För Slottsbackens ordnande framlades under 1790-talet en hel rad radikala projekt. Vid början av år 1790 utarbetade Erik Palmstedt detaljerade för- slag till en ny stor teaterbyggnad, som skulle placeras i kvarteret Europa väster om de båda bollhusen. Vid Gustav III:s återkomst från kriget i Finland hade planerna för Slottsbackens omdaning blivit mer vittfamnande. Hela Storkyrkan skulle nu rivas och en öppen plats skapas mellan slottet och den nya börsbyggnaden. En ny stadskyrka skulle i stället förläggas till kvarteret Europa, där för detta ändamål alla de gamla byggnaderna Bih. nr 43 år 1959

Wzo

ks,

Fig. 1. Västra delen av kvarteret Europa med den Kungl. trädgården och Stora Boll- huset 1647 (Krigsarkivet). Slottsbacken synes överst och nedanför kvarteret Trädgårds- gatan (gränden på södra sidan). Den till hovpredikanten Erik Gabrielsson Emporagrius år 1647 donerade tomten i trädgårdens nordvästra del har angivits. öster om trädgården ligger bollmästaren Göran Sippels hus samt med gaveln mot Trädgårdsgatan kammar- rådet Anders Andersson Appelboms hus.

Fig. 2. Jean de la Vallees förslag till ombyggnad av Slottet och slottstraktens ordnande 1654 (Slottsarkitektkontoret). Detalj visande Slottsbacken och den planerade nya slotts- trädgården. Den prickade linjen mitt genom trädgården anger den gamla eskarpmuren och rondellen samt där nedanför Lejonkulan. Den prickade kraftiga linjen längre ned på bilden är kvarteret Europas norra fasadlinje med stora Bollhuset markerat. C-D

1 B Ölts£7,1

f • STORTORcET 4‘ \ c .derea91'4 40~991-4r14.4Y(4, arn.M"044' h JU t e JP

: g6t 6

Y-. 1 /4 ' 3. d: i. Jk. , ‘1, / /6 9.i. • ■.5.' u8' iJ, • 7 64 .1,,>410,14otn: 2o.,nam r" yg74,9) ,

,-/Vekdajei, .4, . Fig. 4. Kvarteren Europa och Pygmalion samt trakten däromkring. Detalj av karta Staden mellan broarna från omkring år 1700. (M. 92 stadsingenjörskontorets arkiv.)

28 Bih. nr 43 år 1959

(P t1 t lC

la 7 CrafTlf13

Wn 4' 44tK Fig. 5. Plan av kvarteret Europas västra del år 1648 (Krigsarkivet). Hela den Kungl. trädgården har nu styckats. Till bollmästare Georg Sippel har det stora området söder om Stora Bollhuset upplåtits och grunden till det av honom påbörjade Lilla Bollhuset inritats. Anders Appelbom har fått en del av trädgården närmast framför sitt hus. Den sydvästra delen av trädgården hade donerats till riksskattmästaren Gabriel Oxenstierna.

Fig. 6. Den medeltida källartrappan i huset vid Köpmangatan å tomten nr 1 i kvarteret Pygmalion. Uppmätning i Stadsmuseet. Bih. nr 43 år 1959 29 väster om Tessinska palatset skulle rivas. Flera alternativa förslag till den nya kyrkan framlades av Palmstedt under år 1790. Den nya teatern skulle i stället få sin plats nere vid Skeppsbron, såsom en fondbyggnad nedan- för Slottsbacken. Men planerna och idéerna växlade. Än skulle den nya teatern åter förläggas till kvarteret Europa, nu upptagande hela området väster om Tessinska palatset, än skulle här placeras ett stort Pantheon. Hertig Karl sökte efter Gustav III:s död genomföra konungens planer. Arkitekterna Palmstedt, SilMn och Desprez uppgjorde en rad nya alternativa planer till ordnande av bebyggelsen på Slottsbackens södra sida i kvarteret Europa. De flesta av dem äro dock tänkta som rena skärm- fasader, döljande de kvarstående gamla byggnaderna. Alla dessa stora projekt att fullfölja Tessins planer stannade på papperet. Någon anledning att i detta sammanhang mera utförligt redogöra för och analysera dem finnes sålunda knappast. Men då de icke varit utan betydelse för den nuvarande utformningen av kvarteret Europa, ha de här icke helt kunnat förbigås.

Kvarteret Pygmalion. Den äldsta bevarade uppgiften om bebyggelsen i kvarteret Pygmalion härrör från år 1438. Petter Cruse sålde den 28 juni detta år till skeppar Claus Tykeson ett stenhus och gård »med hus och jord», som tidigare hade ägts av Jöns Skalm och av denne sålts till Mats verkmästare, med vilken Petter Cruses hustru tidigare varit gift. Den fastighet, som skeppar Claus — stadens härbärgerare (värdshusvärd) — förvärvade bestod av två tomter ungefär motsvarande den nuvarande tomten nr 1 i kvarteret Pygmalion samt en tomt med kålgård på norra sidan om Trädgårdsgatan i nuvarande kvarteret Europa. De båda tomterna hade tydligen före »Bakgatans» genom- dragande utgjort ett sammanhängande område. I hörnet vid nuvarande Trädgårdsgatan och Trädgårdstvärgränd på den förstnämnda tomten i nuvarande kvarteret Pygmalion låg en brunn, som Claus ansåg ligga inom hans tomtområde. Genom ingripande av konung Kristoffer, drotsen Krister Nilsson och marsken Karl Knutsson förklarades brunnen den 31 oktober 1441 höra allmänheten och grannarna till. Brunnen skulle »stå öppen och obyggd på två sidor västan och nordan fri och ohindrad» och Claus skulle bryta ned den byggning, som han olagligen byggt på detta område. Denna allmänningsbrunn skymtar sedan upprepade gånger i handlingarna. Är 1490, då rådmannen Sven Helsing ägde fastigheten (nr 1 i kvarteret Pyg- malion), fastslogo borgmästare och råd, att brunnen skulle förbliva »all- männelig» liksom förut, men brunnsrummet skulle få stängas till »och alla de där vilja vatten taga, låta sig nycklar göra». För ölbrygd erfordras ju rikliga mängder .vatten, och även de följande ägarna av fastigheten för- sökte hindra grannarna och allmänheten från att hämta vatten där. Borg- 30 Bih. nr 43 år 1959 mästare och råd beslöto ånyo år 1581, att brunnen skulle »bliva en all- männingsbrunn igen, som han tillförene varit haver», såvida den dåvarande ägaren icke med sigill och brev kunde bevisa, att den inhägnade brunnen hörde till hans hus vid Köpmangatan. Detta för allmänheten tillgängliga rum finnes alltjämt bevarat i den muromgärdade öppna gården i hörnet av Trädgårdsgatan och Trädgårdstvärgränd (fig. 3 och 7). Den 20 mars 1452 sålde Skeppar Claus' änka hustru Ingrid fastigheten i kvarteret Pygmalion till Mickel Persson. I detta köpeavtal lämnas några uppgifter om bebyggelsen på tomten, vilka äro av intresse. Fru Ingrid sålde sin »liggande grund, stenhus och träbyggning, där hon nu själv bor, mellan Köpmangatan och den gränd, där näst bakföre, undantagit (med undantag av) ett stenhus och en liten källare in i gården, som hon skall själv råda och bruka så länge hon lever». Mickel Persson betalade 200 mark för fastigheten »och där till skall han henne föda med en piga, så länge hon lever». Från år 1490 finnes ytterligare en uppgift. När en tomt med två trähus på norra sidan av Trädgårdsgatan (i nuvarande kvarteret Europa, se följande kapitel) av Anders Svensson Helsing överläts till hans svärfader, råd- mannen Ingevald Torstensson, omtalas att dessa byggnader lågo »tvärs norr» om faderns, Sven Helsings brygghus och brunnen i hörnet av tvär- gränden. I sitt år 1491 upprättade testamente, som finnes intaget i Tänkeboken för år 1493, gav Sven Helsing till sin son rådmannen Anders Helsing och hans hustru fastigheten i kvarteret Pygmalion »detta mitt stenhus och liggande grund, som jag nu själv här besitter med dess grund och tomt med trästuga, stekarhus och gårdstomten inom porten» och en kålgård på norra sidan Trädgårdsgatan (i kvarteret Europa), där stallet låg. Sonen och hans maka skulle i gengäld svara för hans uppehälle till döddagar. Sven Helsing var en mycket förmögen man, och i testamentet upptagas också stora donationer till kyrkor, kloster och fromma stiftelser både i och Utanför Stockholm samt till enskilda personer. Vid 1400-talets slut funnos sålunda tre stenhus och en träbyggning på tomten nr 1 i kvarteret Pygmalion. Säteshuset nere vid Köpmangatan, ett mindre stenhus mitt på tomten vid Trädgårdstvärgränd och ett brygghus eller stekarhus borta vid Trädgårdsgatan. Det förstnämnda har sträckt sig över tomtens hela bredd mot Köpmangatan och bortåt tio meter norrut utmed Trädgårdstvärgränden (se fig. 7). Hela källaren och delar av murarna från medeltiden ovan mark finnas bevarade i den nuvarande byggnaden (fig. 6 och 7). Det mindre stenhuset finns också, såvitt man nu — innan mera ingående byggnadshistoriska undersökningar kunnat genom- föras — kan bedöma, till sina murar bevarat. Det har varit ett litet rek- tangulärt hus om c:a 6 x 7,5 m med kortsidan efter gränden och den ena långsidan mot den lilla gårdsplatsen, där brunnen stod. De båda husen ha Bih. nr 43 år 1959 31

TRÄDGÅRD5GATAN

KÖPMANGATAN

Fig. 7. Kvarteret Pygmalion. Plan av bottenvåningarna med de bevarade medeltida byggnaderna utmärkta. Den mörkare skraf- feringen anger murar eller byggnader, vars murar och välvda källare från medeltiden finnas kvar; den enkla snedskraffe- ringen anger att medeltida murverk ingår i byggnaderna. under följande århundraden byggts samman till ett hus och påbyggts med flera våningar. Det medeltida brygghuset finnes slutligen också kvar i det vid 1500-talets slut eller 1600-talets början grundligt om- och påbyggda lilla gavelhuset vid Trädgårdsgatan, vilket i den något förvirrade debatten om den planerade saneringen av kvarteret kallats för en äppelviksvilla. Brygghuset finnes nämnt redan år 1444. I en anteckning om granntomten (Pygmalion nr 2) anges då, att denna tomt sträckte sig till den stora brygg- husskorstenen. Brygghuset hade sålunda en stor murad skorsten åt öster. Skorstenen är sedan länge försvunnen, men det är möjligt att i den tjocka stenmur, som finnes längst västerut i källaren till den nuvarande byggnaden på tomten nr 4, rester av den murade grunden till denna kraftiga skorsten ingå. 32 Bih. nr 43 år 1959 Rasmus Persson förvärvade år 1546 fastigheten med »tomten, som brunnen är oppå», »med all husens tillbehörelse uppe och nere, med vindar, bodar och källare alldeles såsom det av grunden och i höjden uppmurat är och för ögon står». Vid mitten av 1600-talet ägdes denna fastighet jämte större delen av den nuvarande fastigheten nr 4 i kvarteret Pygmalion (varom mera nedan) av den berömde rättshistorikern professorn och hovrådet Johan Stiernhök. Denne, som avled 1675 nära 80 år gammal, innehade ytterligare ett hus vid Köpmangatan. Detta sistnämnda beboddes 1676 av sonen Anders Stiernhök och hans tre systrar, medan fastigheten nr 1 i kvarteret Pygmalion var uthyrd till klädeskrämaren Mickel Jönsson Strömberg. Stiernhöks arvingar sålde den 9 november 1684 egendomen till Strömberg. Stenhusen om- och påbyggdes under 1600-talets början och under den Stiernhökska tiden, varom ankarslutar och sällsynta till vår tid bevarade i ek snidade fönsteromfattningar m.m. bära vittne. Men ännu vid mitten av 1700-talet hade de båda stenhusen icke blivit sammanbyggda. I den värdering för brandförsäkring, som ingavs den 13 juli 1748 av Jöns Mickel- son Strömberg »uppå min sjukliga kära moders mad:e Margareta Zachris- dotters sal. Mickel Jönssons änkas vägnar» upptagas dels stenhuset vid Köpmangatan (gamla tomtnr 181), dels stenhuset norrut på tomten (gamla nr 160). Det förstnämnda huset bestod av fyra våningar ovan mark. I botten- våningen funnos två affärslokaler. Var och en av de tre våningarna där- ovanför omfattade fyra rum. Från bottenvåningen förde en trappa av sten upp till nästa våning; de övre trapporna voro av trä. I fyra rum — troligen de båda bodarna och två bostadsrum funnos målade bjälktak. De andra tio rummen hade målade paneltak. Yttertaket var täckt med tegel. Det andra stenhuset (gamla nr 160), som nu var sammanbyggt med det ombyggda brygghuset, var också fyra våningar högt. I bottenvåningen funnos ett rum och en bagarstuga (den gamla bryggstugan?). Våningarna en och två trappor upp bestodo vardera av två rum. I den översta våningen fanns det slutligen fyra små rum. Alla rummen i detta hus hade målade bjälktak. Liksom i huset vid Köpmangatan var den första trappan av sten, de övre av trä, och yttertaket var täckt med tegel. Den 30 januari 1749 förvärvades hela fastigheten av finska församlingen och var under de följande århundradena dess kyrkoherdeboställe. Under 1700-talets senare del ha de båda husen sammanbyggts, och från denna tid finnes snickeriinredning i några av våningarna bevarad. Den första uppgiften om den nuvarande tomten nr 2 i kvarteret Pyg- malion (gamla nr 178) är en anteckning i jordeboken den 8 juni 1444. Peder Buk sålde denna dag till Lasse Andersson sin fastighet vid Köp- mangatan, som var belägen mellan Peder Joanssons fastighet på den östra Bih. nr 43 år 1959 33 sidan och den ovannämnde Claus Skeppares på den västra. På tomten funnos framme vid Köpmangatan »källaren och träbyggningen, som det då byggt var, och halva muren att bruka med förenämnde Claus Skeppare». Tomten sträckte sig, som ovan nämnts, från Köpmangatan norrut »in till den stora brygge (brygghus) skorstenen, som bakföre står» (fig. 7). När fastigheten trettioett år senare förvärvades av tullskrivaren Peder Skytte, sedermera rådman, rättsfogde och föreståndare för Själagården, fanns det ett stenhus på tomten nere vid Köpmangatan, uppmurat med källare och bod (affärslokal). Det redan på 1440-talet påbörjade stenhuset hade tydligen byggts färdigt av Joan guldsmed, som hade ägt fastigheten före Peder Skytte. Joan Martinsson guldsmed var vaktbefälhavare i staden på 1460-talet. Det var från hans son Holmger, som Peder förvärvade egendomen. Stenhuset sträckte sig endast över tomtens halva bredd mot Köp- mangatan. Det hade uppförts på västra sidan av tomten med användande av grannhusets mur och vände gaveln mot gatan. Dess fasad mot Köpman- gatan var 9 alnar, medan längden in åt gården var drygt 13 alnar. Tomtens bredd norr om stenhuset anges emellertid vara 17 alnar, vilket motsvarar den nuvarande fastighetens mått. »Näst nordan» om stenhuset lågo trä- byggningar; Joan guldsmeds stenhus finnes till källare och yttermurar bevarat inom den nuvarande fastigheten. Under 1400-talets senare del har det byggts ut över tomtens hela bredd. Husets långfasad kom sålunda nu att ligga mot gatan. Medeltidshuset, vars källare är helt intakt och vars murverk även delvis torde finnas kvar i bottenvåningen och våningen en trappa upp, har under de följande århundradena tillbyggts och påbyggts, och inredningsdetaljer från 1600- och 1700-talen finnas bevarade. Under 1600-talets senare del ägdes den nuvarande fastigheten nr 2 av handelsmannen lEgidius Pincier och ärvdes av sonen, sekreteraren /Egidius Pincier (fig. 4 och 7). De härstammade från en gammal tysk adlig ätt. /Egidius d.y:s kusin Johan Ludvig Pincier åtföljde arvprinsen Fredrik av Holstein-Gottorp till Sverige, där han adlades och blev svensk friherre 1698. lEgidius Pincier d.y. var en lärd man och hade i sin bostad i huset ett förnämligt bibliotek. Hans änka Charlotta Lilljestolpe var dotter till Lars Micrander adlad Lilljestolpe, stadsfysikus i Stockholm och sedermera Karl XII:s livmedikus. Efter mannens död 1725 gifte hon om sig med kaptenlöjtnanten Carl Fredrik Hauswolff och sålde år 1733 det s.k. Pincierska stenhuset vid Köpmangatan till handelsmannen Wilhelm Robertsson Petr6 som här- stammade från en skotsk till Sverige år 1628 inkommen släkt. 1749 för- värvades det av kryddkrämaränkan Elisabet Forst61, som var dotter till den då avlidne PetH och hans efterlevande änka Margareta Petr6 Fastig- heten ägdes sedermera ända till år 1786 av henne och hennes andre man, borgmästaren i Helsingfors Henrik Johan Forst&i. Hattmakaren Sven Hedman inköpte fastigheten 1786. Hattmakare—,

3-169959 34 Bih. nr 43 år 1959 perioden i husets historia varade i mer än sextio år. Hedman hade vid början av 1800-talet efterträtts av hattmakaren Lars Bäckberg och dennes änka Maria bodde kvar här ända till slutet av 1840-talet. 1849 inköptes det av skomakarmästaren Karl Johan Fagerberg. Från den Pincierska tiden och från 1700-talets senare del har åtskilligt av de nyinredningar, som då gjordes, bevarats till vår tid, bl.a. två öppna spisar av huggen sten, ett med listverk dekorerat stucktak och snickeriinredning av god kvalitet. Den förste kände ägaren av fastigheten nr 3 (gamla nr 176) i kvarteret Pygmalion är Peder Joansson, som omtalas i det ovannämnda fastebrevet från år 1444. En Peder Joansson var svensk rådman 1458 63 och det är möjligt, att det var denne, som ägde fastigheten i kvarteret Pygmalion. Tomten sträckte sig liksom nu inte ända fram till Trädgårdsgatan. En liten hörntomt vid denna gata och Skeppar Olofs gränd av ungefär 7,5 meters längd efter gränden ägdes av Claus Masso (fig. 4). Förmodligen var det fastigheten nr 3, som år 1473 ägdes av Erik tolk och hans hustru Greta och då av dem uppläts till »deras styvfader», Jöns Andersson. Erik tolk hade ärvt egendomen, som låg mellan gamle Herman von Ordens och Joan guldsmeds stenhus, efter sina föräldrar. På tomten fanns vid denna tid ett stenhus »med källare, gatubod och all dess tillbe- hörelse ovan och nedan, som det nu oppmurat är». Ett stenhus låg i varje fall vid 1400-talets slut på denna tomt vid Köp- mangatan. Dess källare och murar finnas bevarade i den nuvarande byggnaden. Huset har upptagit hela tomtens bredd mot Köpmangatan och sträckt sig till ungefär 9 meters längd efter Skeppar Olofs gränd (se fig. 7). Är 1570 uppfördes det ännu befintliga valvet över Skeppar Olofs gränd i mynningen mot Köpmangatan. Den 13 november anmälde de båda ägarna av fastigheterna på ömse sidor om Skeppar Olofs gränd nr 3 i kvarteret Pygmalion och nr 6 i kvarteret Europa, rådmannen sedermera borgmäs- taren Olof Gregersson och borgaren Tomas Andersson, att de efter träffad överenskommelse »emellan bägges deras hus och murar här uppå Köpman- gatan, rätte hörnhusen i Skeppar Olofs gränd, haver låtit välva och mura sig ett sveckbåge välvt rum uti så måtto, att Olof Gregersson och hans arvingar haver och till evärdliga äger njuta, behålla och have skall det nedersta rummet, till vilket han haver ingången utur sin stuva och han med sin bekostning med två fria valv allt upp till avsättningen, som utanpå muren synes bygga och uppmura låtit haver». Tomas Andersson skulle få det övre rummet, vilket han låtit uppmura. Grändöverbyggnaden hade sålunda genomförts på samma sätt som var vanligt under medeltiden, till två våningars höjd. Den delades horisontalt så att den ena våningen till- föll huset på grändens ena sida och den andra huset på andra sidan. Sten- Bih. nr 43 år 1959 35 huset i kvarteret Pygmalion var sålunda vid denna tid minst tre våningar högt. Vid 1600-talets slut ägdes denna fastighet av köpmannen Hans Schiewens och vid början av 1700-talet av landshövdingen friherre Jonas Cedercreutz. Den kände guldsmedsmästaren Lars Stabxus förvärvade det år 1748 (fastebrev den 8 mars 1749) från den ovannämnde Petrés änka och dotter. Robert PetH ägde sålunda på 1730- och 40-talen både fastigheten nr 2 och nr 3 i kvarteret. Stabwus behöll egendomen endast under ett par år. Han sålde den år 1750 till handelsmannen Erik Wedenberg, som sedan bodde där i ett par decennier. Under dennes tid skedde en ombyggnad och restaurering, varom åtskilliga detaljer ännu bära vittne. Samma år som Wedenberg köpte huset upprättades två värderingsin- strument — för brandförsäkring och för lån i banken — som ge oss en ganska ingående kännedom om dess dåvarande utseende och den av Weden- berg omedelbart påbörjade restaureringen och moderniseringen av den gamla byggnaden. Enligt brandförsäkringsvärderingen den 24 april 1750 var det fyra våningar högt med gaveln mot Köpmangatan och sträckte sig nu längre norrut utefter gränden än det första medeltidshuset. Några bevarade ankarslutar ge anledning till en förmodan att tillbyggnaden skett på 1600-talet. I bottenvåningen funnos en stor affärslokal, som upptog husets hela bredd åt Köpmangatan och hade direkt ingång från gatan, samt två rum och en bod. Våningen en trappa upp omfattade fyra rum och en kammare, våningen två trappor upp fyra rum och en vind och tre trappor upp fyra rum. I byggnaden funnos elva bjälktak, fem panelade och ett målat tak. I affärslokalen mot Köpmangatan påträffades och framtogs år 1927 ett i grisaille dekorerat paneltak från 1600-talets senare del. Den karo- linska tidens rika stucktak har här imiterats i färg. En stentrappa förde från bottenvåningen upp i huset, medan de övre trapporna voro av trä. På gården låg ett med huvudbyggnaden delvis sammanbyggt trevånings kors- virkeshus med bod och avträdesrum i bottenvåningen samt »skafferier» i de båda övre våningarna. När lånevärderingen ägde rum den 22 augusti år 1750, hade det förnämsta rummet, salen i våningen en trappa upp, försetts med gipstak och vaxdukstapeter och en blådekorerad vit kakelugn. Salen två trappor upp hade panelat tak och grönglaserad kakelugn. I de övriga rummen funnos också gröna kakelugnar. Restaureringen fortsattes såväl invändigt som till det yttre. Korsvirkeshuset ersattes av en »flygel in på gården» uppförd av sten och sammanbyggd med huvudbyggnaden, så att våningarna nu omfattade fem rum i varje etage. Längst norrut på gården invid granntomten byggdes ett stenhus i två våningar med en stor bagarstuga i bottenvåningen. Alla tak gipsades. De övre trapploppen lades med trappsteg av sten. En ny portal med årtalet 1763 i slutstenen uppsattes mot gränden. Även portalen mot Köpmangatan försågs med en ny portal- omfattning. 36 Bih. nr 43 år 1959 År 1777 blev kramhandlaren Johan Grevesmiihl junior ägare av huset. 1790 köptes det av notarius publicus Josef Cornelius Oswgius. Vid 1800- talets början innehades det under ett decennium av den ovannämnda hattmakaren Lars Bäckberg. Ur den långa ägarelängden må här till slut endast nämnas bagaren Johan Pihl, som ägde •huset 1813—.1843. Efter Weden- bergs ombyggnad fanns som nämnts en stor bagarstuga i fastigheten. Medan de tre nu behandlade tomterna i huvudsak ända fram till vår tid ha behållit den figuration de fingo under förra hälften och vid mitten av 1400-talet, är den nuvarande tomten nr 4 tillkommen i senare tid genom sammanslagning av två tomter och tomtdelar. Den äldre bebyggelse, som tidigare funnits inom den nuvarande tomtens gränser, har mer eller mindre försvunnit vid den om- och nybyggnad, som påbörjades av handelsmannen Joakim Fult år 1726. Endast på den nyssnämnda hörntomten vid Träd- gårdsgatan och Skeppar Olofs gränd finnas murrester av en medeltida byggnad. Detta stenhus har med all sannolikhet upptagit största delen av tomten, som utefter Skeppar Olofs gränd hade en längd av omkring 7,5 m. Måttet utefter Trädgårdsgatan motsvarade ungefär bredden på den nuvarande tomten nr 3 eller omkring 6 m. På den stora kartan över Staden mellan broarna från år 1701 (se fig. 4) finnes fastigheten utmärkt och har dessa mått. Den ägdes då av linkrämaren Bengt Lindstedt, vars namn finnes angivet å kartan, samt Johan Bagge. Beträffande den väster om denna fastighet belägna delen av nuvarande tomten nr 4 äro uppgifterna från medeltiden mycket ofullständiga. Det är möjligt att denna till Träd- gårdsgatan gränsande tomtdel på norra sidan av tomten nr 2 redan under medeltiden har tillhört ägarna av fastigheten nr 1 i kvarteret Pygmalion. Antingen den nu tillhörde ägaren av tomten nr 1 eller hörde samman med tomten nr 2 synes den under medeltiden endast ha varit bebyggd med enklare ekonomibyggnader. Under 1600-talet tillhörde denna västra tomtdel i varje fall ägarna av tomten nr 1. Här låg vid mitten av detta århundrade det s.k. mindre Stiern- hökska huset, troligen uppfört vid början av 1600-talet. Fastigheten ägdes sålunda av den ovannämnde professorn Johan Stiernhök. När Johan Stiern- höks arvingar 1684 sålde såväl Pygmalion nr 1 som denna fastighet anges den vara belägen vid Trädgårdsgränden (Trädgårdsgatan) »och håller i bredden vid berörde- gränd ifrån arvingarnas större hus in till skräddaren sal. mäster Jöns Bagges hus (den nyssnämnda hörntomten vid Skeppar Olofs gränd)' 14 alnar och 3 kvarter». Utmed Pinciers fastighet (tomten nr 2) var den 14 aln. och 18 tum. På västra sidan utmed tomten nr 1 var måttet 20 aln, och utmed Jöns Bagges hus och tomten nr 3 20 aln. 3 kvarter. Enligt mantalslängden för år 1676 bodde mäster Johan gårkock, sko- flickaren Olof Joensson, två »adelsfruar» och en gammal hustru då i huset, som sannolikt var uppfört till åtminstone ett par våningars höjd. Det hade Bih. nr 43 år 1959 37 delvis gemensam mur med Pinciers gårdshus. Handelsmannen Mickel Jönsson Strömberg köpte år 1684 även denna fastighet, liksom Pygmalion nr 1, av Johan Stiernhöks arvingar. Mickel Jönssons. änka, Margareta Zachrisdotter, utökade år 1715 familjens fastighetsinnehav i kvarteret Pygmalion med den Lindstedtska hörntomten vid Skeppar Olofs gränd. Det var sålunda från henne som handelsmannen Conrad Joakim Fult genom köpebrev den 4 februari 1726 förvärvade såväl det »mindre Stiernhökska huset» som hörnfastigheten vid Skeppar Olofs gränd. I den designation över den Fultska fastigheten, som är daterad 19 februari 1726, talas om Fults stenhus och gårdstomt »med en där bredvid i hörnet liggande nederriven stenhustomt». Måttsuppgif- terna i designationen stämmer helt överens med måtten på de båda sam- manslagna tomterna. Uppgiften om det nedrivna stenhuset på hörntomten är, såsom ofta visar sig vara fallet, något överdriven. Som redan tidigare anmärkts, ingår i den nuvarande huskroppen rester av en medeltida byggnad, och murarna av den byggnad som stod här vid 1700-talets början finnas åtminstone delvis bevarade. Den utgör alltjämt en särskild del av den nuvarande byggnaden. Fult påbörjade en genomgripande om- och på- byggnad av egendomen, bl.a. har härvid det nuvarande trapphuset tillkommit, och våningarna nyinreddes. År 1750 blev Carl Henrik Grevesmähl ägare. Redan tre år senare måste han emellertid lämna fastigheten. Benäm- ningen Grevesmiihlska huset är sålunda mindre väl funnen. Sidenfabrikören Jonas Norin köpte år 1753 fastigheten på »Riksens ständers Bancos auktion» och under Norins tid fullbordades den ännu till stora delar be- , varade, påkostade 1700-talsinredningen. I ett par värderingsinstrument från åren 1750 och 1753 lämnas en del uppgifter om den Fultska byggnaden, som äro av intresse. Sedan våningarna och rummen beskrivits heter det: »Härvid är att observera, det ena flygeln som går uti Petri gränd (Skeppar Olofs gränd) under vilkens rum alla kamrarna äro inberäknade vid varje våning i själva huset, och är denna flygels tak täckt med nya järnplåtar, varå sedan är altan med sirligt staquetteverk av järn med metall- knappar, men själva husets tak är täckt dels med glaserat och dels med oglaserat tegel.» Det lilla hörnhuset vid Skeppar Olofs gränd hade sålunda även efter Fults ombyggnad markerats som en särskild del med plant tak, inhägnat av ett räcke i smidesjärn med mässingsknoppar. Denna altan har under 1800-talet försvunnit och det plana yttertaket ersatts av ett pulpet- tak. Det nuvarande höga taket på den gamla Stiernhökska husdelen är bevarat i den utformning det fick vid den Fultska om- och påbyggnaden. Detta tak har sålunda icke, såsom påståtts, i senare tid förhöjts med flera vindsvåningar. I värderingen från år 1753 talas om vinden (nr 21), »vilken är med bräder belagd och har en stor vindsglugg med trädörr före samt (nr 22) ett avplankat skafferi och dessutom (nr 23) en med murar avdelt 38 Bih. nr 43 år 1959 liten vindskammare». över denna vind funnos (nr 25 och 26) »dubbla vindar med golv av helbottenbräder och vardera med tvenne små fönster- lufter». Taket var klätt med glaserat taktegel, »men italianen och takfoten med järnplåtar». Taket är nu på östra delen täckt med plåt och »italianens» vertikala del är ännu trots några smärre förändringar fullt synlig i det branta brutna taket. År 1864 framlades ett förslag till inredande av flera rum i den understa vindsbottnen. Förslaget genomfördes icke efter rit- ningen och endast till en mindre del, och någon mera omfattande för- ändring av yttertaket gjordes icke. Den Fultska rumsindelningen har i stort sett bevarats (fig. 3 och 7). På några håll har senare en uppdelning genom insättande av nya mellanväggar skett. Rummen fick en påkostad inredning. Medan bottenvåningens förstuga samt rum och kök hade gammalmodiga tak med synliga bjälkar, hade de flesta rummen i de båda huvudvåningarna stucktak samt förstugor och kök panelade brädtak. I den översta lägre våningen fanns inte något kök. De båda östra rummen (hörnrummet vid Skeppar Olofs gränd och kammaren närmast därintill) hade gipstak, medan det stora rummet längst västerut (mot Trädgårdsgränden) hade bjälktak och »kammaren» mot gården -- på samma plats där köken lågo i de undre våningarna — ett med väv spänt paneltak. Några av stucktaken hade en rik dekoration. Salen (längst väster- ut) i våningen två trappor upp har en kraftigt profilerad list med bredvid varandra radade stående akantusblad, vars fina skärning genom senare överkalkning delvis blivit utsuddad. Likartade taklister återfinnas i andra stockholmsbyggnader från 1690-talet och 1700-talets första årtionde. Taket i det stora hörnrummet vid Skeppar Olofs gränd, som i denna våning också benämnes sal, har en rik med blommor och bladrankor skuren dekoration. Båda dessa rum hade öppna spisar av huggen sten, medan kammaren emellan dem värmdes av en grönglaserad kakelugn. I hörnrummet (åt Skeppar Olofs gränd) i våningen en trappa upp, som kallas sängkammare, finnes också stucktak med profilerat listverk, medan salen (längst västerut) hade ett på väv målat tak. I det sistnämnda rummet fanns en spis av huggen sten, men i sängkammaren stod en blådekorerad vit kakelugn. I kammaren fanns här en grönglaserad kakelugn liksom i alla rummen i våningen tre trappor upp. Under sidenfabrikören Norins tid tillkommo en rad till vår tid bevarade dekorerade kakelugnar. Den på- kostade snickeriinredningen kompletterades och fullbordades också under Norins tid. Av de Fultska snickerierna må här särskilt nämnas smygpane- lerna i de båda hörnrummen med sina i trä skurna rosblommor, ett motiv som återfinnes i flera stockholmshus från 1600-talets sista årtionden och 1700-talets början. Bih. nr 43 år 1959 39 Kvarteret Europa. Kvarteret Europa fick i huvudsak sin nuvarande figuration under 1400- talets förra hälft, då »Bakgatan» (Trädgårdsgatan), som ovan nämnts, drogs igenom det stora område, som från Köpmangatan sträckte sig fram till »Sanden». Den norra delen av detta område hade •tidigare huvudsak- ligen använts som trädgårdstäppor och kålgårdar. Sedan den nya gatan kommit till, växte emellertid här ett antal borgarhus fram, särskilt på det nya kvarterets södra sida utefter den nya gatan. Längst i väster i hörnet av nuvarande Trädgårdsgatan och Källargränd låg »kyrkoherdehuset». Här hade sålunda under 1400-talet — möjligen också tidigare — stadens kyrkoherde strax öster om Storkyrkans kor och alldeles invid den nuvarande prästgården haft sin bostad. Huset var uppfört av sten. När Stockholms stad år 1489 av väpnaren Bengt Karlsson till Ulv- sunda, slottsfogde i Stockholm, köpte hörnfastigheten vid Köpmangatan-- Stortorget—Källargränd, ungefärligen motsvarande den nuvarande tomten nr 1 i kvarteret PhaRon, beskrives denna sträcka sig »från södra hörnet vid Köpmangatan och in till norra gatan (Trädgårdsgatan) mot kyrkoherdens stenhus». På den av staden förvärvade tomten (Phafton 1) låg ett stort stenhus i hörnet vid Köpmangatan och torget, och vid »Norra bakgränden» (Trädgårdsgatan) fanns i hörnet vid nuvarande Källargränd en träbyggning med välvd stenkällare och närmast öster därom ett stekarhus av sten. Kyrkoherdens stenhus i kvarteret Europa omtalas redan 1439, då den ovannämnde Peder Buk, ägare till tomten nr 2 i kvarteret Pygmalion, sålde en tomt med byggning till Mickel skrivare, belägen i »den bakgränden vid kyrkoherdens stenhus (Trädgårdsgatan) mellan Claus skeppares kålgård och Herman von Ordens kålgård». .Året förut hade, som ovan nämnts, skeppar Claus förvärvat tomten nr 1 i kvarteret Pygmalion och en troligen ursprungligen med denna sammanhängande trädgårdstomt på norra sidan om Trädgårdsgatan i kvarteret Europa. Efter Mickel skrivares död såldes hans fastighet år 1488 till Olof Nilsson och beskrives då som en »gård med välvd källare därunder liggandes med en liten kålgårdstomt nordan innan före den byggda gården» vid Trädgårdsgatan. Tomten, som var 15 alnar lång vid sistnämnda gata och sträckte sig 40 alnar norrut mot »Sanden», var belägen »nordan Sven Helsings gränd (Trädgårdstvärgränd) näst östan Anders Svensson Helsings gård och näst västan för (bårdskäraren) Mäster Berends gård» (fig. 8). Anders Svensson Helsing upplät år 1490 sin nyssnämnda fastighet i kvarteret Europa till sin svärfader rådmannen Ingevald Torstenson. Den låg »nordan i Bakgränden vid Köpmangatan tvärs norr av Sven Helsings brygghus och brunn mot tvärgränden (Trädgårdstvärgränd och kvarteret Pygmalion 1) och östan Sven Helsings gård och västan Olof Nilssons ovan- 40 Bih. nr 43 år 1959 nämnda gård». Den var bebyggd med två trähus med två källare inunder, och norr därom låg ett »kålgårdsrum», som sträckte sig mot slottet. Anders Svenssons avlidne halvbroder, svartbrödramunken Martin Michaelis, hade pantsatt denna gård till Anders Svensson för ett lån på 50 mark. Ingevald Torstenson hade nu löst den från klostret för en summa av 110 mark. I sitt ovannämnda testamente år 1491 hade Sven Helsing till de båda sociala stiftelserna söndags- och fredagsallmosorna skänkt sin »gård tvärs norr över gatan liggandes från Olof Langes hus i Bakgränden, som nu Kristin, mig tjänte, uti bor, med källaren undantagandes stalltomten, som min son själv hava skall, vilken gård min son må igen lösa för femtio mark». Denna gård låg sålunda i kvarteret Europa (fig. 8) vid Trädgårds- gatan omedelbart väster om sonens, Anders Helsings nyssnämnda tomt. De fyra tomterna, som från väster räknat omkring år 1490 sålunda ägdes av rådmannen Sven Helsing, hans son rådmannen Anders Svensson Helsing, Olof Nilsson samt bårdskäraren mäster Berendt, synas ungefär ha motsvarat de nuvarande båda tomterna nr 4 och 5 i kvarteret Europa. Den murade och välvda källare som omtalas i Olof Nilssons gård är troligen bevarad å den västra delen av nuvarande tomten nr 5, vars åbyggnad för övrigt är av betydligt yngre datum (fig. 8, det skrafferade partiet på tomten i). Endast beträffande Olof Nilssons tomt finnas emellertid några måttsuppgifter angivna. Förmodligen ha väl även de andra tre sträckt sig omkring 40 alnar norrut mot »Sanden» och haft en tämligen ringa bredd (omkring 15 alnar) utefter Trädgårdsgatan. Norr om kyrkoherdens stenhus vid nuvarande Källargränd ägde hustru Birgitta Spetz en gård och tomt »med all sin tillbehörelse». Efter hennes död såldes den år 1489 till den ovannämnde väpnaren Bengt Karlsson och beskrives då ligga östan kyrkogården, näst nordan kyrkoherdens gård och sunnan näst köttboden samt närmast väster om herr Anders Rodolphis prebendegård. Norrut sträckte sig sålunda denna tomt till de av trä upp- förda köttbodarna vid »Sanden». Öster om denna egendom låg prosten Anders Rodolphis prebendegård. Prosten var, som Gottfrid Carlsson utrett, ett slags förman för de vid By- kyrkan tjänstgörande prebendaterna och tillika, vid förfall för kyrkoherden, ställföreträdande kyrkoherde. Det var sålunda naturligt, att prostens pre- bendegård låg invid kyrkoherdehuset, och förmodligen har väl prebende- gårdens tomt sträckt sig fram till nuvarande Trädgårdsgatan. Öster om denna prostgård låg vid 1400-talets slut Helga Blods prebende- gård. Den 12 november 1498 tillskiftades Evert pansarmakare på sina barns vägnar »en byggning på en kålgårdstomt, som Helga Blods prebenda till- hörer». Tomten var belägen näst östan Anders Rodolphi och näst västan S:t Olofs prebendehus samt östan köttbodarna vid »Sanden». Helga Blods tomt synes sålunda ha sträckt sig något längre norrut än granntomten på Bih. nr 43 år 1959 41

5-\- 0\ - K(R\

2 3 EUR•PA

e g h 4

TRÄDG RDSGATAN ÄLLARE K

Fig. 8. Kvarteret Europa med de medeltida tomterna vid Trädgårdsgatan. De heldragna linjerna och numren ange nuvarande tomtindelning, de streckade de ungefärliga grän- serna för de medeltida tomterna: a. Kyrkoherdens gård; b. Birgitta Spetz' gård, 1489 såld till väpnaren Bengt Karlsson; c. Köttbodarna; d. prostens prebendegård; e. Helga Blods prebendegård; f. S:t Olofs prebendegård; g. rådmannen Sven Helsings gård, 1491 donerad till fredags- och söndagsallmosorna; h. rådmannen Anders Svensson Helsings gård, 1490 upplåten till rådmannen Ingevald Torstensson; i. Mickel Skrivares gård, 1488 såld till Olof Nilsson; k. bårdskäraren mäster Berendts gård. T.h. om den sistnämnda finska för- samlingens klockaregård och Anders Appelboms hus (skrafferade) med bevarade medeltida murverk (jfr fig. 1). Längst t.v. på bilden Storkyrkan med det av Gustav Vasa nedrivna koret.

västra sidan. Det var endast den av trä uppförda byggningen, som kom i Everts ägo, icke marken som var Helga Blods prebendes egendom. På den nuvarande tomten nr 3 i kvarteret Europa funnos sålunda vid medeltidens slut kyrkoherdegården, prostgården samt Helga Blods och S:t Olofs prebendegårdar, och vidare vid Källargränd väpnaren Bengt Karl- sons hus samt längst i norr vid »Sanden» köttbodar, förmodligen av trä uppförda salustånd (fig. 8). Byggnaderna ha vid de förändringar, som under de följande århundradena genomförts, spårlöst försvunnit. 1 den östra delen av kvarteret invid den ovan nämnda gränden, som 42 Bih. nr 43 år 1959 väster om det Tessinska palatset (överståthållarpalatset) förde rakt igenom kvarteret, finnas ännu resterna av några medeltida byggnader, vilka i det följande närmare komma att beröras. En stor del av kyrkans och de fromma stiftelsernas gods och gårdar blev genom reformationen indragen till Kronan. Gustav Vasa kom sålunda nu i besittning av ett betydande område i det nuvarande kvarteret Europa. I samband med utbyggandet av den nya stora befästningsanläggningen på »Sanden» växte den nya kungl. trädgården fram i detta kvarter med dess glesa bebyggelse och stora kålgårdar och trädgårdstäppor. Även fastigheter som tillhörde stadens borgare exproprierades av kungen. »Hans nåde», heter det den 5 juli 1546, »hade anammat av förenämnde Erik Ålänning hans tomt, som han hade ägt, liggandes vid Slottsbacken, till örtagård». Som ersättning härför beordrades föreståndaren för Helgeands spetal att till Erik Ålänning lämna en tomt vid Storkyrkobrinken. Under Johan III :s tid vidgades den kungliga trädgårdsdomänen ytterligare. I mars 1589 befallde kungen slottsloven i Stockholm snarast ombesörja, att de små stenhus, som lågo på östra sidan mest invid trädgården vid Slottsbacken genom byte eller köp skulle komma i hans ägo, och i april samma år utfärdades en liknande befallning rörande de hus, som lågo i »vår trädgård på Slotts- backen på södra sidan, som höra både präster, borgare och andre till, äro alls tre eller fyra». Alla fasader, som vette mot trädgården, skulle muras upp till samma höjd och prydas med några »välska gavlar». Även greve Per Brahe d.ä:s hus, som låg i trädgården, skulle indragas till Kronan, men om Brahe kunde styrka sin äganderätt, skulle han få vederlag. 1 augusti fick han sådant vederlag. Slutligen befallde kungen att ett plank skulle uppsättas »allt in till bredden till slottsgraven och sedan längst utmed gravbredden, till dess planket bliver jämnt med de andra husen och således trädgården intagen i fyra sidor, så att icke någon allmän väg måtte bliva på den sidan om slottet utmed graven». Av uppgifter från 1600-talets början att döma odlades i denna trädgård framför allt medicinalväxter. Genom kungl. brev den 30 juni 1615 uppläts en del av den kungliga träd- gården till Gustav Adolfs livmedikus Johan Robertsonius så länge denne var i kungens tjänst. Under hans tid ha väl förmodligen medicinalväxterna varit ett huvudintresse. Å de bevarade kartorna över kvarteret Europa från 1640-talet har hela det stora området från Källargränd i väster och fram till det s.k. gamla bollmästarehuset, nu finska församlingens klockargård, och den försvunna gränden därinvid i öster utmärkts som en inhägnad trädgård, inom vilken

• endast det äldsta bollhuset angivits (fig. 1 och 5). Men av allt att döma funnos alltjämt några av de medeltida husen och deras välvda stenkällare bevarade inom området. År 1627 uppfördes det första Bollhuset efter ritningar och under led- Bih. nr 43 år 1959 43 ning av den holländske byggmästaren Kasper Panten, Gustav Adolfs främste arkitekt. Byggnaden, som murades av tegel och i plan mätte 52 x 22 alnar, förlades med den norra långsidan i den nya fasadlinjen vid Slottsbackens södra sida. Runt den stora salen, vars väggar målades svarta, löpte en läktare för den publik, som ville åse spelet. Redan under 1660-talet började Bollhuset att användas som teater. Det ombyggdes år 1699 helt för detta ändamål med scen och tre logerader. Under 1700-talet företogos sedan tre genomgripande reparationer, och Bollhuset användes under Gustav III :s tid alltjämt som kunglig dramatisk teater. Hertig Karl, som efter Gustav III:s död ville försöka genomföra sin broders intentioner be- träffande slottstraktens ordnande, beslöt 1792 att detta äldsta Bollhus skulle rivas, och beslutet genomfördes samma år. Genom rivningen kom det bakomliggande lilla Bollhuset, som började uppföras år 1648 och år 1725 förvärvades av Finska församlingen och ombyggdes till kyrka, i blickpunkten från Slottsbacken. Dess fasad utgör allt- jämt ett särpräglat inslag i Slottsbackens södra begränsningslinje. På 1630- talet hade Georg Sippel, en herre av tysk extraktion, anställts som kungl. bollmästare och fått sin bostad i bollmästarehuset, den smala länga med gavel mot Slottsbacken, vars västra långsida alltjämt är sammanbyggd med Finska kyrkan (se fig. 1, 3 och 5). I bollmästarens hus, sedermera finska församlingens klockarboställe och församlingshus med den två fönsteraxlar breda gaveln ut mot Slottsbacken, ingå murpartier av en medeltida byggnad. Genom kungl. brev den 20 januari 1648 fick Georg Sippel en stor tomt på västra sidan om detta bostadshus och söder om det ovannämnda äldsta eller stora Bollhuset. Tomten sträckte sig västerut i linje med stora Bollhusets västra gavel och åt söder till Träd- gårdsgatan. Ett område invid Trädgårdsgatans östra del undantogs dock och donerades samtidigt till kammarrådet Anders Andersson Appelbom, vilken ägde den smala stenbyggnad, som från södra gaveln på bollmästarens bostadshus sträckte sig fram till Trädgårdsgatan (se fig. 5). Upplåtelsen skedde dock inte utan vederlag. Sippel skulle på den upplåtna tomten på egen bekostnad bygga ett nytt bollhus, emedan det gamla »ensamt icke vill förslå för en och annan, som däruti esomoftast vilja spela». Sippel skulle vidare på södra sidan av det gamla Bollhuset uppföra »ett bekvämt hus och våning, varutur de främmande kunna hava prospect och utsikt in i själva Bollhuset». Den sistnämnda byggnaden blev aldrig uppförd. Det nya Bollhuset, lilla Bollhuset, uppmurades under de närmast följande åren, såväl till det yttre som invändigt en förminskad kopia av det äldre. För dess östra gavel användes till stor del bollmästarebostadens västra lång- mur. Vid de av stadsmuseet företagna undersökningarna i samband med den nyligen genomförda restaureringen av Finska kyrkan kunde detta för- hållande konstateras. Då påträffades också under senare utförda avfärg- 44 Bih. nr 43 år 1959 ningar i kyrkorummet partier av den ursprungliga svarta färgen på väggarna, liksom bjälkhålen till de tämligen lågt sittande läktarna för åskådarna. Samtidigt med bollhusbygget har förmodligen också en ombyggnad av bostadshuset genomförts, varvid det vackra gavelröstet åt Slottsbacken tillkom. Genom detta byggnadsföretag hade emellertid Georg Sippels ekonomi totalt förstörts och efter hans död 1659 följde en långvarig process mellan arvingarna och överpostdirektören hovrådet Johan von Beijers arvingar, vilken pågick ända in på 1700-talet. Beijer hade nämligen försträckt betydande summor för byggnadens fullbordande. År 1725 förvärvade Finska församlingen den Sippelska egendomen, sedan kungl. maj :t med vissa för- behåll lämnat tillstånd till köpet. En genomgripande ombyggnad företogs för bollsalens apterande till kyrkorum. Sedan riksens ständer därtill lämnat sitt förord, resolverade kungl. maj :t den 14 februari 1727, att församlingen skulle för evärdlig tid hava äganderätten icke endast till den nu till kyrka förvandlade byggnaden utan även till hela den stora Sippelska tomten. Den nuvarande fastigheten nr 5, Trädgårdsgatan 2, är identisk med den del av den kungliga trädgården, vilken som ovan nämnts, den 20 januari 1648 donerades till kammarrådet Anders Andersson Appelbom samt Appel- boms omedelbart öster därom belägna stenhus. Detta stenhus, som allt- jämt finnes bevarat, hade en mycket oregelbunden planform (se fig. 1, 3, 5 och 8). Medan den västra långfasaden går i obruten linje från boll- mästarhuset till Trädgårdsgatan, bildar den östra långfasaden utefter den smala gränd, som vid medeltidens slut och under 1500-talet här förbundit Trädgårdsgatan och Slottsbacken, ett knä, så att den södra hälften av huset springer fram omkring 1,8 m österut. Det förefaller troligt, att murarna av två små medeltida hus ingå i den nuvarande byggnaden. Den södra delen av huset är i varje fall i sin nuvarande oregelbundna form av medeltida ursprung. Appelbom sålde redan 1652 såväl stenhuset som trädgårdstomten till proviantmästaren Jonas Persson i Narva. De i fastebrevet angivna måtten stämma med det nuvarande stenhusets. Jonas Persson överlät emellertid samma dag fastigheten till handelsmannen Alexander Buchau, vilken var ägare till grannfastigheten närmast intill på östra sidan. Den smala gränden var sålunda vid mitten av 1600-talet, längst i söder till en längd av ungefär 8 m norrut från Trädgårdsgatan avstängd, och med all sannolikhet har redan då ett stenhus legat på Buchaus tomt rygg i rygg med Appelboms. De i utredningar och uppsatser rörande kvarteret Europa och dess bebyggelse förekommande uppgifterna, att gränden ännu vid mitten på 1700- talet ledde fram till Trädgårdsgatan, äro sålunda felaktiga. Av Buchaus båda fastigheter kom sedermera den östra i Nicodemus Tessin d.y:s ägo och ingår i hans palats, det nuvarande överståthållar- Bih. nr 43 år 1959 45 palatset. Den västra, den forna Appelbomska fastigheten, förvärvades av den förmögne handelsmannen Abraham Boneau, som ägde flera stora fastigheter i staden, bl.a. nr 1 i kvarteret PhaRon och nr 6 i kvarteret Pegasus. Han var son till bankiren Honoré Boneau i Paris. Efter Abraham Boneaus död 1683 gifte änkan, Katarina Kjerrulf om sig med handelsmannen Anders Hök, adlad Hedersköld. Fastigheten nr 5 i kvarteret Europa kom därigenom i Hederskölds ägo och kallades sedan ofta Hedersköldska huset. Heder- skölds måg, Gustaf von Heland, som år 1723 hade äktat Magdalena Heder- sköld, blev sedermera ägare av fastigheten. Under den Hedersköldska tiden uppfördes de båda tvåvåningslängor, som nu inrama gården mot Träd- gårdsgatan och mot granntomten i väster (fig. 3 och 4). Som ovan ,nämnts finnes i det sydvästra hörnet under dessa båda sist- nämnda längor en liten av sten murad källare bevarad, som troligen härrör från medeltiden (fig. 8). Huruvida något av dess överbyggnad i trä fanns kvar under 1600-talet lär icke kunna utrönas. År 1754, då kanslirådet Gustaf von Heland ägde fastigheten, var det Appelbomska stenhuset liksom ännu i dag fyra våningar högt. Våningen en trappa upp bestod av två stora rum på ömse sidor om trappan och för- stugan: åt söder »en sal» med två fönster åt gården och två åt Trädgårds- gatan med »nattluckor» av snickararbete i fönsteröppningarna. Salen hade panelat vävspänt tak och uppvärmdes av en öppen spis av huggen sten. Rummet på andra sidan om förstugan hade två fönster med »nattluckor» åt gården och var inrett på samma sätt. Förutom en i sten huggen spis fanns här en »blå och vit» kakelugn. Innanför salen låg över portgången i den lägre längan utefter Trädgårdsgatan en kammare med två fönster åt gatan och ett åt gården. Där stod en grönglaserad kakelugn. I de övre våningarna, som voro indelade på samma sätt, funnos också både spisel och kakelugn i motsvarande rum, men här voro kakelugnarna grönglase- rade. Genom gatulängan förde, som nämnts, den ännu bevarade portgången in på gården. Gatulängans bottenvåning upptogs av stall inrymmande två spiltor med en dubbelport åt gatan, ett vagnshus likaledes med dubbelport åt gatan samt hörum och redskapsrum. De båda dubbla portarna ha nu blivit igensatta, men de i sten huggna omfattningarna äro ännu kvar på ursprunglig plats. En trappa upp fanns en våning omfattande en sal med spis av huggen sten och panelat vävspänt tak samt ett rum med blå och vit kakelugn och tvenne små kamrar. I den västra längans övervåning funnos ett rum och en kammare samt i dess bottenvåning ett stort kök och ett kallrum till skafferi. Invid Finska kyrkans sydfasad byggdes slutligen år 1766 en liten envåningslänga med sneddade hörn. I denna inrymdes klosetterna i de båda gavelrummen (fig. 10). Vid början av 1800- talet innehades denna egendom av Storkyrkoförsamlingens friskoleinrätt- ning, den s.k. fattigskolan. 46 Bih. nr 43 år 1959

Den nuvarande tomten nr 4, Trädgårdsgatan 4, utgör den mot söder framskjutande fliken i det stora område av den kungl. trädgården, som donerades till bollmästaren Georg Sippel. Tomten torde i huvudsak mot- svara de båda tomter, som vid medeltidens slut ägdes av rådmannen Sven Helsing och hans son rådmannen Anders Helsing. Dessa sträckte sig dock då betydligt längre norrut. Huruvida någonting av de byggnader, som på 1490-talet lågo där, hade blivit bevarade i den kungl. trädgården är nu icke möjligt att avgöra. När den nuvarande byggnaden år 1888 uppfördes, utplånades fullständigt de äldre husen på denna tomt. I samband med processen mot de Sippelska arvingarna hade tomten övergått i familjen Snoilskys besittning. På den kända kartan över Gamla stan från omkring 1700 (fig. 4) anges kammarherre Schnoske vara ägare. Kammarherre Gustaf von Snoilsky, son till Georg Snoilshik, var gift med Eufrosyne von Beijer, dotter till den ovan nämnde överpostdirektören, som satsat pengarna till Sippels bygge. I mantalslängden 1711 kallas fastigheten Snoilskyernas hus och 1721 överste Snoilskys hus. Den hade sålunda då övergått i Gustafs yngste broders, stadsmajoren (med överstes rang) Adolf von Snoilskys ägo. På tomten funnos två hus (se fig. 9 och 11). På östra sidan låg en lång smal länga, som från Finska kyrkan sträckte sig fram med gaveln mot Trädgårdsgatan och som i varje fall på 1800-talet huvud- sakligen innehöll ekonomilokaler. På västra sidan låg en liten envånings bostadsbyggnad, och mellan dessa båda förde ett portvalv in på gården. I den sistnämnda byggnaden kunna rester av ett medeltida hus ha ingått. Fastigheten inköptes 1725 av Finska församlingen, samtidigt med att lilla Bollhuset förvärvades, och blev församlingens komministerboställe. År 1872 genomfördes en om- och nybyggnad, varvid dock de gamla byggnaderna delvis bevarades (fig. 11). Här inrymdes vid början av 1880-talet en ång- pannecentral, som försåg slottet med elektriskt ljus. Först år 1888 när den nuvarande byggnaden tillkom raserades de gamla husen. I det nya huset låg nu i utbyggt skick Stockholms äldsta elektricitetsverk (fig. 12) som försåg hela Gamla stan med elektriskt ljus. Den nuvarande stora tomten nr 3, som upptar hela västra delen av kvarteret Europa mellan Slottsbacken och Trädgårdsgatan, kom vid slutet av 1640-talet i enskild ägo. År 1647 donerades den norra delen av denna tomt, »emellan Bollhuset och Storkyrkan belägen», till drottning Kristinas »för- nämsta» hovpredikant Erik Gabrielsson Emporagrius, sedermera biskop i Strängnäs, som evärdlig egendom och med rätt att bebygga den. Året därpå fick riksskattmästaren Gabriel Oxenstierna den motsvarande södra delen, »en Vår och Kronones tomt av Vår trädgård här i staden», likaledes som evärdlig egendom (fig. 5). Den sistnämnda tomten inköptes 1664 av den rike handelsmannen Isak Breant. År 1674, samma år som Emporagrius avled, hade den Kungl. Trädgården emellertid förklarats som omistandes, och Bill. nr 43 år 1959 47

uijnui #7711?ir VtifiP,9

r** ,

k(ti _ - ( k i Lin i't e jtar • i „,-5-

Fig. 9. Kvarteren Pygmalion och Europa samt trakten däromkring. Detalj av Jonas Brolins karta över Staden mellan broarna 1771. I kvarteret Europa: nr 1 Indebetouska fastigheten och trädgården; nr 2. Stora Bollhuset; nr 3. Finska kyrkan (Lilla Boll- huset); nr 5. Finska församlingens komministerboställe (tomten nr 4). I kvarteret Pygmalion: nr 4 Finska församlingens kyrkoherdeboställe (tomten nr 1). 48 Bih. nr 43 år 1959

Fig. 10. Förslag till uthusbyggnad år 1766 invid Finska kyrkans sydfasad å tomten nr 5 i kvarteret Europa, Trädgårdsgatan 2. Plan och fasad. Rådmannen Henrik Möller, som då ägde fastigheten, uppförde byggnaden, som bevarats i något förändrat skick. Byggnadsnämndens arkiv. Stadsarkivet. Bih. nr 43 år 1959 49

hjti"...kVik

4,- 5

Fig. 11. Förslag till ombyggnad av fastigheten nr 4 i kvarteret Europa år 1872 för grosshandlare J. L. Lalin (Byggnads-nämndens arkiv). överst till höger fasaden mot Träd- gårdsgatan. 4-1699 60

Bih. nr 43 år 1959 51 Emporagrius' tomt hade indragits till kronan samt därefter förpantats till Breant. Breant fick år 1682 kungl. maj :ts tillstånd att inlösa denna tomt på villkor, att han skulle mot skälig ersättning avstå den om det stora slottsförslaget komme att genomföras. På detta sätt sammanslogos de båda tomterna till den nuvarande (fig. 4). Breant hade »med stor omkostnad och besvär anlagt en trädgård samt den stora stenmuren, som alldeles var för- fallen, däromkring uppbyggt». Han fick nu kungl. maj :ts tillstånd att bygga det lilla stenhuset därbredvid »högre och annorledes» och täcka det med stentak. Det gamla brädtaket var alldeles ruttet, och det lönade sig inte att lägga dit ett nytt tak utan att bygga huset högre. Med all sannolikhet fanns sålunda något eller några delar av de ovannämnda medeltida husen ännu bevarade vid 1600-talets slut. Kanske var det kyrkoherdegården eller prostgården, och dess murar kunna sålunda ha funnits kvar i den stora an- läggning, som sedan växte fram på tomten och vars utseende framgår av Jonas Brolins karta 1771 (fig. 9). År 1761 blev rådmannen, sedermera borgmästaren Johan Indebetou ägare av fastigheten. Utefter Källargränd låg den gamla huvudbyggnaden. Den var två våningar hög och täcktes av ett högt säteritak. Dess norra del bildade ett i vinkel framspringande flygel- parti, som ursprungligen troligen utgjort en fristående byggnad. I hörnet av Källargränd och Slottsbacken fanns en mindre, rektangvlär tvåvånings- länga och mellan dessa båda byggnader förde en portgång in på gården. Under 1700-talets senare hälft hade en lång länga utefter Trädgårdsgatan uppförts med tre huvudvåningar och en lägre taklistvåning. Vid tomt- gränsen i öster sprang den fram med en i vinkel byggd flygel av samma höjd och utseende. Den nordöstra delen av tomten upptogs av en inhägnad trädgård, som sträckte sig fram till Stora Bollhuset. När Indebetou på hösten 1789 avled och frågan om försäljning av fastigheten blev aktuell, anmälde sig Gustav III omedelbart som spekulant. Köpet avslutades dock icke förrän 1792. På sin dödsbädd, två dagar före sin död, antog konungen sterbhusets anbud. Alla de stora planerna på Slottsbackens omdanande, som framlagts under de tre åren däremellan och som i ett föregående kapitel berörts, avsågo ju att riva de gamla byggnaderna och utnyttja den Indebetouska tomten för en ny monumentalbyggnad. Men de gamla husen fingo nu kvarstå och användes för statens ämbetsverk, bl.a. som slottskansli, krigsexpedition och nummerlotteri. Endast den lilla fri- stående byggnaden i hörnet av Källargränd och Slottsbacken och den in- hägnade trädgården offrades i samband med rivningen av det Stora Boll- huset. Slottsbacken vidgades sålunda nu söderut till en sydligare legräns- ningslinje i liv 'med det Tessinska palatsets fasad. Först 1911 revs det Indebetouska huset och därmed kanske de sista resterna av Stockholms medeltida prästgård. Den stora byggnad, som nu upptager tomten, upp- fördes efter ritningar av Erik Josephson, en av de mest kända Stockholms- 52 Bih. nr 43 år 1959 arkitekterna vid sekelskiftet. Byggnaden är ett typiskt exempel för sin tids arkitekturstil, men torde kunna räknas bland de mest missanpassade bygg- nadsverken i Stockholm. Den står som ett Mene tekel för yngre arkitekt- generationer, som utan hänsyn till en värdefull gammal miljö planera och vilja bygga hus, tråcklade efter det mod, som för tillfället är sista skriket i New York eller Paris.

Källor och litteratur. Stockholms stads jordebok 1420-1498 utg. av Hans Hildebrand, Stockholm 1876— 1914. Stockholms stads tänkebok 1474-1602 utg. av Emil Hildebrand, J. A. Almquist, Gottfrid Carlsson, D. Almqvist och Folke Sleman, Stockholm 1917-1957. Stockholms stads ämbetsbok 1419-1544 utg. av J. A. Almquist, Stockholm 1927. Stockholms stadsarkiv: Fastebrev. Uppbördshandlingar. Mantalslängder. Boupp- teckningar. Byggnadsritningar (Byggnadsnämndens arkiv). Kvartersdesigna- tioner (Staden mellan broarna) och kartor. Stadsingenjörskontorets arkiv: Designationer och tomtbeskrivningar. Kartor över Staden mellan broarna. Konstakademien: Projekt till reglering av Slottsbacken. Krigsarkivet: Regleringskartor för Slottsbacken och kvarteret Europa. Slottsarkitektkontoret: Ritningar över Slottet och slottstrakten. Stockholms stadd Brandkontor: Fastighetsvärderingar. Uppsala Universitetsbibliotek: Westinska samlingen (Fastighetsvärderingar). Palmsköldska samlingen. De Brun, Frans, Holmiana et alia 1—VI, Stockholm 1922-1925. , Det medeltida Stockholm, Uppsala 1911. Elers, J., Stockholm I, Stockholm 1800. Elgenstierna, Gustaf, Den introducerade svenska adelns ättartavlor, Stockholm 1925-1936. Flodmark, J., Bollhusen och Lejonkulan, Stockholm 1897. Granlund, V., Konung Johan III:s byggnads- och befästningsföretag (Hist. bibliotek I och II), Stockholm 1875-76. Hansson, Hans, Ringmurar och hamnar i det medeltida Stockholm. Samf. S:t Eriks årsbok 1945. , Stockholms stadsmurar, Stockholm 1956. Hellström, Gunnar, Gustaf II Adolfs nyreglering av Staden inom broarna. Samf. S:t Eriks årsbok 1943. , Skeppsbron och Skeppsbroraden, Samf. S:t Eriks årsbok 1955. Josephson, Ragnar, Borgarhus i gamla Stockholm, Uppsala 1916. , Stadsbyggnadskonst i Stockholm, Uppsala 1914. , Tessins slottsomgivning, Stockholm 1925. Legran, W. (F. U. Wrangel), Tessinska palatset, Stockholm 1912. Nordberg, Tord 0:son, Stockholms gamla slott, Rig. 1924. , Gustaf II Adolf som byggherre, Fornvännen 1931. Medeltidshus i Staden mellan broarna, Samf. S:t Eriks årsbok 1935. —, Den medeltida bebyggelsen i kvarteret Cepheus, Samf. S:t Eriks årsbok 1939. , Slottets historia under 1600-talet i Stockholms slotts historia, Stockholm 1940. Bih. nr 43 år 1959 53 , Greger von Schönfelts palats och praktsal, Samf, S:t Eriks årsbok 1952. , De gamla byggnaderna i kvarteret lolus, Tele 1960. Olsson, Martin, Slottets historia intill år 1600 i Stockholms slotts historia, Stock- holm 1940. Schlegel och Klingspor, Den ointroducerade svenska adelns ättartavlor, Stockholm 1875. Schiick, Henrik, Stockholm vid 1400-talets slut, 2:a uppl. omarb. och utg. av Tord 0:son Nordberg, Stockholm 1951. Setterwall, Åke, Erik Palmstedt, Stockholm 1945. Stockholms rådhus och råd, Stockholm 1915-1918. Utopia, Stockholms stadsmuseum, tillfällig utställning, katalog, Stockholm 1959. Utredningar rörande statens mark och tomter i Stockholm, II (S. Bergh och L. M. Bååth), Stockholm 1911. Wollin, Nils G., Desprez i Sverige, Stockholm 1936. örnberg, L. M. V., Svensk släktkalender och Svenska ättartal, Stockholm—Vadstena 1885-1908. östman, Nils, Tessinska palatset, Samf, S:t Eriks årsbok 1912.

Ovanstående historik förelåg vid museinämndens sammanträde den 10 november 1959, då nämnden beslöt att låta den ingå som bilaga i sin årsberättelse.

Sthlm 1960. K. L. Beekmans Boktr.