BOLL”Ett Försök Till Rekonstruktion Av Bollhuset”
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
Constance af Trolle Ett försök till rekonstruktion av Bollhuset 2012 Publicerad med stöd från Riksbankens Jubileumsfond Constance af Trolle ”Ett försök till rekonstruktion av Bollhuset” Inledning Till Dramatens tvåhundraårsjubileum 1988 gjordes på initiativ av Gunilla Palmstierna-Weiss, utställningen Kungliga Dramatiska Teatern 1788-1988. Den producerades av Riksutställningar med Ulla- Britta Beskow som projektledare och en arbetsgrupp bestående av Gunilla Palmstierna-Weiss, Reinhardt Roth och mig själv, Constance af Trolle. Det finns givetvis många olika perspektiv från vilka man kan skildra denna teaters tvåhundraåriga historia. Vi valde att visa utvecklingen genom de olika spelplatserna i det växande Stockholm. Vår metod var att i modeller försöka rekonstruera hur det sett ut på teatern, på scenen och i salongen, under årens lopp. Utställningen var uppbyggd kring sju trekantiga, fristående montrar med rubrikerna: Bollhuset 1788-1792, Arsenalen 1793-1825, Gustav III:s operahus 1826-1863, Mindre Teatern 1863-1907, Kungl Dramatiska Teatern 1808- , Lilla scenen och Övriga scener. De fyra första spelplatserna finns inte längre kvar. Bollhuset revs 1793. Arsenalen, det forna Makalös, brann ner 1825, Adelcranz’ operahus jämnades med marken 1891 och Mindre Teatern revs 1910. På utsidan av utställningsmontrarna visades bl a skådespelarporträtt, lönelistor, pliktlistor, reglementen och kontrakt. Utställningen öppnade i maj 1988 i Marmorfoajén på Dramaten och fortsatte sedan under mer än ett år som vandringsutställning runt om i Sverige. Den största utmaningen var att försöka rekonstruera Bollhuset, eller snarare att ge ett förslag till hur det kan ha sett ut vid den tid då det blev Dramatens första spelplats. 1 Parallellt med det övriga utställningsarbetet arbetade vi under nästan ett år med att pröva oss fram och testa forskningsresultat i en modell som Reinhardt Roth byggde och utvecklade successivt. Bollhusen i Stockholm Under 15- och 1600- talen fanns s k bollhus i många städer i Europa, Jeu de Paume i Paris är ett bekant exempel. I Stockholm uppfördes 1627 under ledning av den kungliga arkitekten och byggmästaren Caspar Pantén ett bollhus i den trädgård som då låg i övre delen av Slottsbacken. Som namnet anger var det en byggnad avsedd för bollspel. Man spelade med runda, luftfyllda bollar som slogs med racketar över ett nät, ungefär i stil med våra dagars tennis. Det fanns inte bara en spelplan, det fanns även åskådarläktare. Bild 1. Ett franskt bollhus Spelet blev tydligen populärt även i Stockholm för under åren 1648-53 uppfördes ytterligare ett mindre bollhus i samma trädgård – från dåvarande slottet Tre Kronor sett – bakom det första. Detta mindre bollhus inköptes sedermera 1725 av finska församlingen och existerar än i dag som Finska Kyrkan. (Det har dock aldrig använts som teater, som ibland felaktigt påståtts, utan byggdes om direkt till kyrka, ett ingrepp som för övrigt inte var särskilt genomgripande.) 2 Av ett besök i nuvarande Finska kyrkan kan man få en ganska god uppfattning om hur bollhusen såg ut. Vid en jämförelse med t ex de båda bollhusens mått finner man en klar överensstämmelse i proportionerna och det mindre bollhuset var faktiskt i verkligheten inte så mycket mindre. Dess längd omräknat från aln och fot, var c:a 25 m mot det störres c:a 30 m. Bild 1 a. Detalj ur vy över Gamla stan 1650, kopparstick av Wolfgang Hartman. Här syns det stora bollhuset, ett stenhus med tegeltak. Från 1660-talet togs detta även i bruk för teatrala ändamål. Utländska komedianter, gycklare, lindansare, björntämjare etc uppträdde där och man kan därför beteckna det stora bollhuset som Stockholms äldsta offentliga skådeplats. I slutet av 1600-talet var det emellertid slut med bollspel i denna byggnad. 1699-1700 byggdes den om till teater och fungerade som sådan fram till 1792, varefter den revs. 3 Stora bollhusets historia som teaterbyggnad inleds när Nikodemus Tessin d y på kunglig befallning inkallar en fransk teatertrupp, den Rosidorska truppen till Stockholm som skulle uppträda vid hovet. Men för att inte ha alltför stora utgifter för skådespelarnas underhåll på Hovstaten, skulle de också själva bidra till sitt underhåll genom att på en skådeplats utanför hovet ge föreställningar och ta entréavgift. För detta ändamål utvaldes det större bollhuset. Eftersom de var den enda teatertruppen i Stockholm förespeglades de en god utkomst – men det fanns även ett ekonomiskt villkor med i bilden. ”Utgifter för inkomstens förvärvande”. Truppen skulle nämligen stå för och bekosta den invändiga ombyggnaden av bollhuset till teater och vissa direktiv gavs dessutom för hur detta skulle göras. Tre rader skulle det vara t ex, med mindre gick det inte. Bollhuset var då ganska förfallet, men Tessin fick fria händer att ta av slottsbyggnadsmedlen för att reparera det fallfärdiga taket och för utvändig rappning och putsning. 1706 lämnade den Rosidorska truppen Stockholm och efterföljdes av andra franska och tyska trupper på Bollhuset. Även en svensk ensemble, Den Svenska Komedien, under konstnärlig ledning av fransmannen Langlois spelade där, liksom senare kung Adolf Fredriks franska trupp. Åren 1773-82 var Bollhuset även Operans scen. 1787 bildades Svenska dramatiska Teatern under ledning av Adolf Fredrik Ristell, ett privat företag som med kungligt privilegium delade Bollhuset med den franska truppen. Efter bara ett år gick Ristell i konkurs och därefter blev Bollhuset Kungliga Svenska Dramatiska Teaterns spelplats fram till mordet på Gustav III, då teatern stängdes och kort därefter revs. Under hela denna period reparerades, om- och tillbyggdes Bollhuset flera gånger. Den sista stora ombyggnaden gjordes 1784-86 under ledning av kungliga arkitekten Erik Palmstedt. Det är ett ”skelett” av hur Bollhuset kan ha sett ut efter denna, dvs under Dramatens första tid, som vi försökt rekonstruera i en modell för utställningen1988. Till skillnad från teatern i Arsenalen, Gustav III:s operahus och Mindre Teatern finns det mycket litet bildmaterial på Bollhuset och inget från interiören. 4 Vad finns det då för källmaterial? På bilden från Gamla stan 1650 syns Bollhusets långsida och gavel före tillbyggnader. På två snarlika, färglagda teckningar av Martin Rudolf Heland från 1780-talet av Slottsbacken, syns Bollhuset t v med de tillbyggda trapphusen. I avbildningar av Stockholm under de över 150 år som Bollhuset existerade skymtar en liten del av detta på ett par stycken, men i övrigt är byggnaden antingen inte med eller döljs av master och vimplar m m. Kanske för att det ansågs anspråkslöst och fult, vilket ibland framskymtar i samtida kommentarer, och det är klart att i jämförelse med Slottet och sedan Adelcrantz’ operahus så var väl det ombyggda Bollhuset inte så anslående. Bild 2. Slottsbacken av Martin Rudolf Heland, 1786. (Nationalmuseum) 5 Det finns emellertid en uppmätningsritning från 1780-talet och en ritning av trapphusets tillbyggnad mot Slottsbacken, sannolikt av Erik Palmstedt. Samtida beskrivningar i memoarer, dagböcker och brev ger mycket litet. Man kan utläsa att Bollhuset var trångt, dragit, kallt och brandfarligt. Eller t ex att huset trots sitt anspråkslösa yttre rymde en ganska stor teater och att efter det att parterren höjts man mer bekvämt kunde samtala med dem som satt på amfiteatern – och att det också gjordes ”eftersom NN och NN numera tycktes kontanta igen.” De viktigaste och intressantaste upplysningarna finner man i räkenskapsböcker av olika slag. Där kan man av biljettintäkterna utläsa t ex hur många platser som fanns på parterren, de olika raderna, antalet loger där och då vet vi att Bollhuset kunde rymma en publik på upp till 850 personer. (Detta kan jämföras med Gustav III:s opera som ursprungligen rymde 900, senare 1050 personer och nuvarande Dramatens 822 personer.) Av räkningarna på de olika reparationerna och ombyggnaderna får man många upplysningar eftersom de är ganska utförliga, inte minst vad gäller mått. Tidigare forskningsarbeten om Bollhuset, framför allt Johan Flodmarks Bollhusen och Lejonkulan (Stockholm 1897) , var givetvis viktiga källor. Men i dessa finns helt naturligt mycket av karaktären ”troligen”, ”kan ha varit” och faktiskt en del orimligheter – vilket nog inte visar sig förrän man, som vi i arbetsgruppen gjorde, prövar teorin i en modell. Bollhusets salong ska ha liknat Arsenalens. Kanske gällde det bara de raka raderna. Operahuset däremot hade mjukt hästskoformade rader. Teatrar är ju mycket traditionella byggnader. Även om tittskåpsteaterns grundform med parterre (den del av salongen vi numera kallar parkett) och rader skiljer sig i utformningen och följer vissa stilhistoriska och andra konventioner beroende på land och tidsepok, så kan man ha viss hjälp av att studera ritningar av hur samtida offentliga teatrar såg ut i Frankrike och Italien, länder som under Bollhusets tid var stilbildande i Sverige och dit svenska arkitekter och konstnärer for på sina studieresor. 6 I internationella arkitekturtidskrifter finns vidare en del att hämta i specialartiklar om teaterbyggnader där man bl a behandlar restaureringar och rekonstruktioner och publicerar äldre ritningar. Man bör också hålla i minnet att det var en fransk teatertrupp som stod för Bollhusets ombyggnad till teater, 1699-1700. Visserligen säkert med Tessins goda minne men eftersom det inte finns några uppgifter om arkitekt eller bevarade ritningar, så är det nog inte för djärvt att anta att det var ett slags fransk ”standardmodell” som följdes. Drottningholmsteaterns bevarade scenmaskineri, liksom några kulisser som Agne Beijer menar har