in S in itu Archaeologica in Situ Archaeologica

Tidigare har utkommit in Situ 1998 in Situ 1999 in Situ 2000–2001 in Situ 2002 in Situ 2003 in Situ 2004–2005 in Situ 2006–2007

2008

ISSN 1403-4964 2008 in Situ Archaeologica

2008 in Situ Archaeologica © Göteborgs universitet 2010 ISSN 2000-4044 www.insituarchaeologica.com Artiklar i In Situ granskas av minst två referenter ur redaktionskommittén. Ansvarig utgivare Kristian Kristiansen Redaktion Bohusläns museum Box 403 451 19 Uddevalla Redaktör Håkan Petersson Teknisk redaktör Gabriella Kalmar Redaktionskommitté för 2010 Tony Axelsson Västergötlands museum, Mikael Eboskog, Bohusläns museum, Nils Johansson Riks­ antikvarieämbetet, Leif Häggström Kulturmiljö Halland, Kjell Knutsson Uppsala universitet, Kristian Kristiansen Göteborgs universitet, Marianne Lönn Göteborgs universitet & Riksantikvarieämbetet, Roger Nyqvist Rio Kultur, Håkan Petersson Bohusläns museum, Eva Schaller Åhrberg Kulturhistorisk museum, universitetet i Oslo, Karl-Göran Sjögren Göteborgs universitet Engelsk språkgranskning Judith Crawford Dansk språkgranskning Rikke Johansen Ljungmann Norsk språkgranskning Eva Schaller Åhrberg Distribution www.arkeologibocker.se Finansiärer Bohusläns museum, Göteborgs universitet, Kulturmiljö Halland, Riksantikvarieämbetet UV Väst, Värmlands museum, Västergötlands museum Tryck IT Grafiska AB, Uddevalla 2010 Innehåll

Marianne Lönn – 60 år Eva Schaller Åhrberg...... 5

Högt i tak? Karl-Göran Sjögren 60 år Per Persson...... 9

Lövknivar av flinta – en diskussion om datering Anders Högberg...... 11

Vardagsmat och åkallan Marianne Lönn...... 29

Förromersk keramikkronologi tillämpad i Västsverige Ulf Ragnesten...... 57

Kitteln på Skrea backe Per Wranning...... 87

Skogen och utmarken före skiftena Pia Nilsson...... 99

Diskussion: ”DiGitizing” – refleksjoner rundt bruken av digital teknologi Wenche Brun &Kristine Orestad Sørgaard...... 109

Diskussion: Kommentarer till ”DiGitizing” – refleksjoner rundt bruken av digital teknologi Jens Andresen, Jostein Gundersen, Steinar Kristensen, ...... 121 Kristine Stub Precht, Per Stenborg, Torsten Madsen, Wenche Brun & Kristine Orestad Sørgaard

Debatt: Uppdragsarkeologin i det europeiska samtalet Håkan Petersson & Christina Toreld...... 143

Magnus Svensson In Memoriam Per Wranning...... 147

Björn Winberg In Memoriam Ulf Bertilsson...... 149 Förord

Välkomna till den nya In Situ – In Situ archaeologica. En nygammal tidskrift med inrikt- ning på skandinavisk arkeologi tar allt tydligare form. Det nationella blir allt mindre relevant för arkeologisk praktik och en allt större diskussion kring arkeologins internationalisering gör sig gällande, särskilt inom europeisk arkeologi. I Sverige är tidskrifterna på tillbakagång och just nu verkar det bara vara In Situ och Fornvännen som har en osäker publicering. Situationen verkar vara mer stabil i Danmark och Norge Mitt i detta är det vår förhoppning att vi äntligen skall kunna få en gemensam tidskrift, av hög vetenskaplig kvalitet på de skandinaviska språken med relevans för en ny skandinavisk arkeologi. Vi arbetar hårt på det, och även om en dominans av svenska inslag i nya In Situ sannolikt lär bestå ett tag till, så är det vår förhoppning att ett skandinaviskt forum för arkeologi också skall intressera arkeologer i Danmark och Norge. En skandinavisk profil är emellertid inget nytt. Redan när In Situ var en västsvensk arkeologisk tidskrift publicerades artiklar från både Norge och Danmark. Toppen för den skandinaviska inriktningen var när In Situ 2004–05 publicerade det första Skagerack– Kattegatt seminariet. I årets nummer har vi artiklar med materialstudier, en intressant diskussion kring digitala metoder inom arkeologin – författad i Norge med kommentarer från kända profiler från både Danmark och Sverige – och inte minst en debattartikel om arkeologins internationalisering. I nästa nummer planeras bland annat en diskussion kring uppdragsarkeologins för- utsättningar. Flera intressanta teman är också under planering, bland annat ett om skan- dinavisk marinarkeologi. Fortsatt gäller dock att det är ni med era manus som kommer att sätta prägel på tidskriften.

Väl mött! Kristian Kristiansen

Marianne Lönn – 60 år

Marianne korsade för första gången min arkeologiska stig 1987. Det var i Bohuslän, närmare bestämt vid Munkeröd i Stenungsund. Det var också inför en ny sträcka av E6, en väg som vi skulle fortsätta att gå tillsammans ända upp till norra Bohuslän. Marianne representerade Bohusläns Museum, medan jag var anställd på Riksantikvariämbetet UV Väst. De djupaste spåren hos Marianne satte inte den senare (av Robert Hernek) godkända mesolitiska hydd- konstruktionen, utan det faktum att jag då och då lade ner skärsleven eller spaden för att diskutera tolkningar och vidare strategi. Hennes fostran vid dåvarande GAM hade funnit god jordmån i Mariannes starka allmänsven- ska pliktkänsla: man lutade sig inte bara över spaden och funderade över mesolitiska hyddor eller stolphål eller vad det kunde ha varit. Jo visst gjorde man det – men inte i fält! Denna lilla anekdot sammanfattar något viktigt i hur Marianne och jag sedan utvecklade den arkeologiska samvaron. Hade hon inte påpekat denna min ovana att krydda arbetsdagen med diskussion hade vi kanske aldrig börjat tänka över skillnanden mellan att gräva bort och bedriva en arkeologisk undersökning. Docent med ”materialet i centrum” Foto Betty-Ann Munkenberg. Detta var på den goda gamla samarbetstiden då upphandling av arkeologiska utgrävningar ännu inte var uppfunnet. Ola Kyhlberg var vid den tiden chef för UV, fyra genom sina många år på Bohusläns museum), hade och under en Eriksgata på de olika UV-kontoren betonade tidigt målat upp några frågeställningar med breda pensel- han starkt att hela gången från planering till genomförande drag, varav de som överlevde diskussionsprocessen bland av de olika stegen i en arkeologisk undersökning ingår i annat finns beskrivna i artikeln Kunskap som begränsande en arkeologisk forskningsprocess, den börjar inte först i faktor (Lönn & Schaller Åhrberg 2004). Det är typiskt för samband med (exempelvis) rapportarbetet. Detta föreföll Marianne att vilja lyfta fram faktorer kring kunskapsskörd mig glasklart. som inte bara rör det man har gjort (ungefär) rätt eller Just en sådan forskningsprocess från A till Ö fick (ungefär) fel, men också viljan av att berätta om varför Marianne – tillsammans med sina mångåriga vapendragare eller hur det blev rätt eller fel. Pia Claesson, Betty-Ann Munkenberg och undertecknad – Vi har således en gemensam käpphäst: Anbudsför- glädjen att genomföra inom ramen för de arkeologiska farandet vid arkeologiska undersökningar. Denna med undersökningarna av en 20 kilometer lång sträcka av E6 i arkeologi i grunden inkompatibla företeelse förde till Bohuslän, delen Gläborg–Rabbalshede. Inför utredningen att samarbete med regionens institutioner blev omöjlig; fanns det även flera alternativa delsträckor. Marianne att byråkratin ökade dramatiskt och att undersökning- (som hade den största kunskapen om Bohuslän av oss arna blev dyrare per arealenhet eftersom kostnaderna för 6 – In Situ

upphandlingen måste bakas in i totalkostnaden. Anbuden avhandlingsarbete i tvärvetenskapens tjänst. I en studie av bedöms av handläggare på Länsstyrelserna som själva har Jörlanda-åns bosättningshistora flikade hon in ortnamns- växlande kompetens men också regionalt bedömer olika. forskning vilket vid disputationen, av Reidar Bertelsen, Små och därför billigare företag får anbud, som i flera karaktäriserades som ...en perle av en analyse. Ortnamn fall för till sänkt kvalitet. Inte nödvändigtvis för att den har vi diskuterat mycket och gärna, trots att hon ständigt enskilda arkeologen är mindre kvalificerad, utan för att krossar mina hypoteser under hälen; Mariannes skol- ett större kunskapskollektiv utgör en kvalitetssäkring som ning i den hyperkritiska Göteborgs-[akademiska]-andan kan buffra för individuella kunskapsluckor. Hur skulle kommer oftast fram i ljuset just när det gäller historiska reaktionen bli om universiteten gav doktorandtjänster till källmaterial och ortnamn. den som begärde lägst lön? Därtill finns en faktor som inte Den senaste insatsen på arkeologins område kommer kan underskattas, nämligen reella tiden i fält. Det tar tid från norra Bohuslän, närmare bestämt Skee socken. Där att bilda sig en uppfattning om vad det representerar som hittade hon och Ewa Ryberg en grav med den ärke-norska vi gräver fram. Det är självklart inte samma sak att arbeta artefakten spannformat kärl (Lönn 2009). Dateringen vi- fyra personer i fyra veckor på en fornlämning som att vara sade sig vara den hittills äldsta av dylika kärl, vilket strider 16 personer i en vecka. mot den gängse norska uppfattningen om att de uppfanns I alla festtal och i alla programförklaringar på (exem- i Rogaland i sydvästra Norge. Under tidig romersk järn- pelvis) Riksantikvarieämbetet framhölls hur vårt arbete ålder kan väl Bohuslän ha varit en del av någon form av skulle vara kunskapsuppbyggande. Kan det vara något annat Norge, men det hindrar inte att fyndet, det äldsta fyndet, än resultatet av forskning? Kunskapsuppbyggnad låter mer av dessa kärl för närvarande är svenskt – om än från ett ofarligt, mera ”nyttigt”, mera ingenjörstrupper än den gammalnorskt område. otidsenlige penselförande arkeologens arbete. Viljan och målmedvetenheten är stark hos Marianne. Att denna markering av Mariannes jämna årtal inne- Resultatet är exempelvis ett väl genomfört maratonlopp håller denna luftade frustration över uppdragsarkeologins i Berlin tillsammans med vännen och kollegan Ewa, att nuvarande villkor sker i trygg förvissning om att jubilaren skriva avhandling på fritiden, och att skaffa ett bohuslänskt skulle skriva under en motsvarande inlaga i vilket som dubbelhus (med ett stort renoveringsbehov) ”i doftavstånd helst sammanhang. Inte för inte har hon skrivit en bok till havet”. Börja köra motorcykel om tillfälle ges är lika om uppdragsarkeologins villkor, möjligheter och begräns- självklart som att gräva upp sin farmors pimpinellros och ningar (Lönn 2006). ta med till varje ny boplats. En annan stark vilja är att hålla Marianne är en av de mest diskussionsglada samarbets- kontakt med sina vänner genom livet, något som om inte partners man kan ha. Intet är för stort eller för smått för annat klart framgick vid det senaste födelsedagsfirandet. att diskuteras, dissekeras, ifrågasättas, tolkas – eller rätt och Gratulerar Marianne, om än i efterskott, och fortsätt slätt undras över. Dessutom är hon ett arbetsjärn, en lojal forska! vän, en familjemänniska och har en stor aptit på allt som kan innebära en intellektuell utmaning. Vid sidan av arbete Eva Schaller Åhrberg och familjeliv lyckades hon (naturligtvis) genomföra ett In Situ – 7

Referenser Lönn, M & Schaller Åhrberg, E (2004). Kunskap som begränsande faktor. I Claesson, P & Munkenberg, B-A Lönn, M (2006). Uppdragsarkeologi och forskning, tan- (red.), Metod- och materialanalys, Bohusläns museum, kar från ett västsvenskt perspektiv, Göteborgs universitet, Uddevalla. Göteborg.

Lönn, M (2009). För gamla ben i ett spannformat kärl, Viking. 8 – In Situ

Högt i tak? Karl-Göran Sjögren 60 år

Den som noggrant läser boken Falbygdens gånggrifter, författad av Karl-Göran Sjögren och undertecknad, kan notera en märklig passus i slutet av artikeln om Hjelmars rör. Den rör höjden i gånggriftens kammare. Där står att toppen på de åtta väggstenarna i snitt ligger 1,84 meter över kammargolvet och att det därför skulle vara möjligt att stå upprätt inne i kammaren. Den vakne läsaren bör ana att här ligger en hund begraven. Rimligen mäter man höjden direkt från golvet till taket och inte indirekt över väggstenarnas höjd. Detta speciellt då vi tidigare i artikeln skrivit att ett av motiven till undersökningen var att mäta gånggriften med moderna mätmetoder. Nu några år senare kan det avslöjas att texten är inlagd i sista stund och att den är en kompromiss i en diskussion mellan undertecknad, Karl-Göran och Tony Axelsson. Visst har gånggriften mätts upp efter konstens alla Inmätning av takblocken 1995. Karl-Göran diskuterar med regler, i vart fall efter vad tekniken tillät 1995. Falköpings Thomas Brodéns från Falköpings kommun. Den senare håller den kommunala mätkontor bistod med totalstation av senaste 25 cm långa mätpinnen i handen. Fotograf: Tony Axelsson modell och ett stort antal mått togs på takblocken innan de lyftes av med kran. Halva kammaren grävdes igenom ett av takblocken och tagit sig in i kammaren genom den samma år och resten 1998. Många mått togs fortlöpande springa som därigenom uppkom. Efter att kammaren med syfte att kunna bygga en tredimensionell datormo- tömts på jord och människoben på jakt efter fynd och dell av gånggriften. Undertecknad stod för slitet framför skallar, borde det lätt kunna gå att bestämma höjden. Hur datoskärmen. Det gick att få snygga modeller av de tre lång Bror Emil var vet vi inte, men att han skulle kunna takblocken, men det var svårt att få dem på plats ovanpå stå upprätt i den cirka 1,2 meter höga kammare som da- kammarens väggstenar. Det finns datorprogram utvecklade tormodellen visade, är trots allt föga troligt. Förmodligen för att skapa animerade filmer och med vars hjälp det går var det så att han överdrev höjden för att på så sätt sprida att forma och modellera om tredimensionella ting i datorn. ära och glans över Sveriges forntid, eller? Efter diverse töjningar och böjningar av NURBS – non- Konflikten gällde således ifall man skall tillmäta uniform rational B-spline, gick det att pressa de tre stora subjektiva ögonmått från 1800-talet större vikt än topp- takblocken på plats och samtidigt bibehålla alla mätpunk- moderna totalstationsmått från 1990-talet? Någon av ter på stenarnas yta. Det var ett slit, men det gick! kontrahenterna appellerade till ”vanligt sunt bondförnuft” När stenarna kommit på plats i datormodellen är som en användbar metod för att lösa frågan, men faktum konflikten under uppsegling. Efter allt arbete kunde jag kvarstod, det fanns helt enkelt inga helt avgörande argu- nämligen konstatera att dåvarande riksantikvarien Bror ment för att lösa frågan. Oenigheten kom att bestå och Emil Hildebrand, kunde misstänkas ha farit med lögn när 2001 blev det nödvändigt med en kompromiss i texten han efter 1868 års utgrävning av Hjelmars rör, påstod att till Falbyggdens gånggrifter. man kunde stå upprätt inne i kammaren. Vi vet inte hur År 2005 gjordes det en utgrävning i närheten av utgrävningen 1868 gick till, men troligen har man flyttat Hjelmars rör. Utgrävningsledare var Tony Axelsson, en av 10 – In Situ

kontrahenterna i den klassiska takhöjds-striden. Totalsta- modellen. Men efter att ha flyttat runt måtten i datorns tioner var vanligare då än tio år tidigare och därför gavs en 3D-rymd kan det nu konstateras att Hildebrand hade rätt! chans att få nya argument i frågan. Tony tog ett tiotal nya Felet ligger i den mänskliga faktorn. Mätpersonalen mått på det mittersta takblocket och skickade till mig. De från Falköpings kommun var inte vana vid att mäta på hamnade i min dator men de blev inte analyserade förrän undersidan av ting. Själva mätpunkten är en liten reflektor nu, fyra år senare. Så därför kan jag presentera resultatet på en stav. De hade en liten stav som gick att placera upp här som en födelsedagspresent till dig Karl-Göran! och ned under takblocken. Med då gällde det att hålla Takblocken har varit avtagna från Hjelmars rör två tungan rätt i mun, stavens längd, som vanligtvis skall dras gånger efter inmätningen 1995, så de ligger inte riktigt på ifrån höjden, skall istället läggas till när staven hålls upp samma plats idag. Inmätningen 1995 skedde i ett annat och ner. Nu drygt tio år senare kan vi konstatera att staven koordinatnät än det som användes 2005. Det var därför var cirka 25 cm lång och felet i den avgörande matematiska inte bara att lägga in de nya mätvärdena i den gamla operationen gjorde takblocken 50 cm tjockare än vad de egentligen är. Det var således inte 1,20 utan istället cirka 1,70 meter i takhöjd och detta då mätt vid takets lägsta punkt. Medellängden för män 1850 var 1,65 meter så Bror Emil och sonen Hans, kunde säkert står raka i ryggen i kammaren när deras utgrävning var avslutad. Det är mer än tio år sedan takhöjds-striden rasade. Nu på din 60-årsdag kan avgörande fakta läggas på bordet och vi kan unisont konstatera att Hildebrand hade rätt hela tiden. Den modernaste tekniken är inte alltid bäst. Jag var nära att säga att vi nu kan slå klackarna i taket, men kammaren är ju full med jord så det blir svårt. Kanske Hjelmars rör kan restaureras och återställs såsom vi tänker oss att gånggriften ursprungligen sett ut? Nu kom jag in på en annan gammal tvistefråga som ännu inte har fått någon lösning. Kanske kan jag återkomma till den på nästa bemärkelsedag?

Gratulerar med dagen! (som det blir på svorsk)

Per Persson

Tvärsnitt genom kammaren i förlängningen av gångens mittlinje. Tvärsnittet genom det största takblocket är rekonstruerat dels direkt från 1995 år inmätning och dels korrigerade efter 2005 års inmätning. Illustration författaren.

Lövknivar av flinta – en diskussion om datering Anders Högberg, Malmö Museer [email protected]

Abstract The study discusses the dating of large blade knives of flint (in Swedish “lövknivar av flinta”). A brief survey of the archaeological history on how the artefact has been dated from the late 19th century and onwards was made. This sets the background for an analysis of the chronological time frame within which large blade knives of flint are to be dated. The result clearly shows that large blade knives of flint occur in Late Bronze Age contexts together with phase B pottery. Large blade knives of flint do not occur in the early part of the Late Bronze Age, in phase A. Nor do they occur in later periods, from the Pre Roman Iron Age and onwards. The results eliminate the previous uncertainty as to whether the terminus ante quem for large blade knives should be set back further in time. Recent studies which have dated the artefact to the Late Neolithic or Early Bronze Age are to be regarded as incorrect.

Inledning

Lövknivar av flinta från yngre bronsåldern har funnits med i det arkeologiska samlandet så länge detta pågått. I de sydskandinaviska museernas accessionskataloger finns lövknivar registrerade bland de första fyndnumren. Lövkniven är alltså ett föremål och en arkeologisk artefakt som fysiskt alltid funnits med i samlingar. Den är varken obekant eller nyupptäckt (figur 1 och 2). Trots att lövkniven av flinta länge funnits med i samlingar och litteratur är den inte allmänt känd. När jag diskuterar med andra arkeologer om lövknivar av flinta är det flera som har svårt att placera in dem i tid och rum. Även om många har ett minne av att ha sett lövknivar på en utgrävning eller i någon samling, har de ändå svårt att Figur 1. Foto från Olof Christofferssons föremålssamling, Trelleborgs museum, Sverige. På andra hyllan uppifrån sitter en lövkniv av flinta monterad, pilen visar var, tillsammans med neolitiska bifaciala dolkar och skäror. Publicerad med tillstånd av Trelleborgs Museum. Figure 1. Photograph of Olof Christoffersson’s collection of artefacts, Trelleborg museum, Sweden. The arrow points to where a large blade knife is mounted on the second shelf from the top together with Neolithic bifacial daggers and sickles. Published with the permission of Trelleborg Museum. 12 – Lövknivar av flinta – en diskussion om datering In Situ

Figur 2. Det finns många bevarade lövknivar av flinta som Figure 2. Large blade knives of flint were used mounted on a användes till ett sammansatt redskap med ett skaft av trä, i sam- wooden handle. There are many different types (see Björhem & lingar från södra Skandinavien och längs södra Östersjökusten. Säfvestad 1993; Högberg 2009) in collections from the south of De finns i olika typer (se Björhem & Säfvestad 1993; Högberg Scandinavia and from around the coasts south of the Baltic Sea. 2009). Lövknivarna på bilden är så kallade typ I lövknivar, vil- The large blade knives on the picture are of the most common type ken är den vanligast förekommande typen. Dessa är vanligen 11 called Type 1 large blade knives. These are usually 11 to 15 centi- till 15 centimeter långa, väger 60 till 120 gram, är 3 till 4 cen- metres long, weighing 60 till 120 grams, three to four centimetres timeter breda och 1 till 1,5 centimeter tjocka. Även om lövknivar wide and one to one and a half centimetres thick. The Swedish har ett funktionsindikerande namn som lätt kan tolkas som att de name for these knives, leaf-knives, implies that they were used for använts för lövtäkt, har ingående funktionsanalyser visat att löv- reaping leaves. However, functional analysis has shown that the knivar så gott som uteslutande använts för att skära säd och vass knives have almost without exception been used for cutting cereals med (Högberg 2009:136). Lövknivar är rikligt förekommande and reeds. Large blade knives are very common in archaeological i arkeologiskt material från Danmark, Tysklands östersjökust och material from Denmark, the Baltic coast of Germany and from Polen. I södra Sverige finns de i stora mängder i material från Poland. A great many have been found in the south of Sweden; Skåne (254 stycken studerade i Högberg 2009) och i Halland (43 in Scania (254 studied by Högberg 2009) and in Halland (43 stycken studerade i Högberg 2009). I Blekinge och längs Smålands studied by Högberg 2009). Around 15 have been found in Ble- östkust finns fynd av totalt ett femtontal lövknivar. Enstaka fynd kinge and along the east coast of Småland. A few have been found finns från Bohuslän, Västergötland, Östergötland, Uppland res- in Bohuslän, Västergötland, Östergötland, Uppland and also in pektive Vestfold i Norge (Högberg 2009:167ff.). Det ska påpekas Vestfold in Norway (Högberg 2009:167ff). It should be pointed att eftersom lövknivar av flinta inte är en allmänt känd artefakt out that the large blade knife is not a well known artefact and the kommer spridningsmönstret som här beskrivs sannolikt att föränd- described distribution pattern will certainly change with renewed ras då förnyade studier av bronsålderns flintmaterial genomförs. studies of the Bronze Age flint material. Large blade knives are Lövknivar påträffas vanligen i boplatskontexter. Ett tjugotal de- usually found in settlement contexts. Around 20 different hoards påfynd är kända. Endast en lövkniv är känd från gravkontexter, of large blade knives are known. Only one knife is known from en brandgrav från norra Tyskland (Högberg 2009). Lövknivarna a grave context; in a cremation from the north of Germany. The i figuren är hittade i Halland. Teckningar Björn Nilsson. Foto knife in the picture was found in Halland. Drawings by Björn Anders Högberg. Nilsson, photograph taken by Anders Högberg. In Situ Lövknivar av flinta – en diskussion om datering – 13

prata om dem. Ofta slirar de på uppgifter om datering. Det verkar som de flesta har koll, men ändå inte. En fråga som: ”Dateringen är väl bronsålder, eller är det senneolitikum …?” har jag fått många gånger. Lövkniven är helt enkelt en typ av artefakt som verkar ha kommit lite i skymundan (Högberg 2009). I denna text ska jag diskutera dels varför det blivit så, dels vilken datering lövknivarna ska ges. För att göra detta måste jag börja i sent 1800-tal, då de första fynden av lövknivar publicerades. Därefter fortsätter jag framåt i tiden till de stora uppdragsarkeologiska undersökningarna från 1970-talet och framåt. Denna arkeologihistoriska exposé leder till en problemformulering. Texten avslutas med analys och en diskussion om till vilken tidsperiod lövknivar ska dateras.

Två tidiga studier av lövknivar av flinta

När en skaftad lövkniv påträffades år 1898 vid torvtäkt i en mosse vid Stenild på Jylland i Danmark var det en sensation. Fyndet publicerades av Christian Blinkenberg (1898) bara några månader efter att det hittats och är ännu idag det enda kända fyndet av ett komplett redskap med en lövkniv av flinta i sitt skaft, figur 3. Blinkenbergs artikel presenterade fynd av skaftade Figur 3. Foto på redskapet från Stenild, Jylland i Danmark. Det är det enda kända stenåldersredskap. Han daterade således lövkniven av fyndet av ett komplett redskap där en lövkniv flinta från Stenild till stenålder (Blinkenberg 1898:145): ingår som knivblad. Fotot har sedan det första Flintbladet, der fandtes siddende i gången publicerades i Blinkenbergs (1898) text skaftet, er af velkendt form: det er een återgivits i flera olika publikationer och fyndet är i dag ett av dem som det flitigast refereras till af den yngre stenalders almindelige när lövknivar diskuteras. Foto Nationalmuseet i flækkeknive… Köpenhamn. Blinkenbergs artikel har över tid kommit att bli en av Figure 3. Photograph of a tool from Stenild, de mest refererade texterna i studier av lövknivar. Än i dag Jylland in Danmark. It is the only known find of a complete tool where the blade is a large finns det så gott som inte någon publikation om lövknivar blade knife of flint. Since it was first published som inte nämner fyndet från Stenild (se Högberg 2009 in Blinkenberg’s text (1898) it has been used för diskussion). Orsaken till detta är självklart det unika in various publications. When large blade i fyndet i sig men också användbarheten i Blinkenbergs knives of flint are discussed this is the find which is most often referred to. Photograph: sakliga och välformulerade beskrivning av såväl redskapet National Museum in Copenhagen. som fyndomständigheterna. 14 – Lövknivar av flinta – en diskussion om datering In Situ

Fyndet lever numera också sitt eget liv. Jag vet inte Efterat det ved de her omhandlede Fund hur många mer eller mindre exakta kopior av redskapet har vist sig, at Redskabet havde en fast från Stenild jag sett när jag besökt museisamlingar, utställ- Anvendelse ogsaa i Bronzealderen, vil ningar och rekonstruerade bronsåldersmiljöer. På så sätt Stenil-Seglen ikke længere med Sikker­ har fyndet kommit att bli själva sinnebilden för en skaftad hed kunne henføres til en ældre Tid. lövkniv av flinta. Formulering ”ikke længere med Sikkerhed” tyder dock När Sophus Müller 1919 publicerade sin studie Bop- på en tvetydighet. Müller verkar inte kategoriskt ha velat ladsfund fra Bronzealderen var det den första systematiska datera lövknivar av flinta enbart till yngre bronsålder. De och jämförande analysen av boplatsfynd från yngre brons- lövknivar han analyserade ansåg han helt klart vara från åldern som genomförts (Müller 1919:36): yngre bronsåldern. Men han verkar mena att typen, det vill At den mærkelige Tid, der i saa stort säga flække-seglen alternativt flække-kniven, också fanns et Omfang benyttede det fremmede, under stenålder. Denna osäkerhet om datering går, som vi langveisfra inførte Blandingsmetal, ikke ska se nedan, som en röd tråd igenom publikationer fram har kunnet nøies hermed, men ogsaa till våra dagar. Müllers studie var normerande och banbry- maatte anvende hjemligt Nyttestof, tande; så till den grad att Henrik Thrane lite mer än 60 år kunde vel forud formodes. Men først senare konstaterade att det inte hänt så mycket vad gäller Bopladsfundene vise, i hvilket Omfang ny forskning om flintföremål i yngre bronsålder sedan og paa hvilken Maade Anvendelsen af Müller publicerade sitt arbete 1919 (Thrane 1985:148). Flint of anden Sten blev fortsat ned gjennem Tiden. Müller baserade sitt arbete på ett antal danska boplats- Fler studier, nya material fynd. Han konstaterade att från samtliga av dessa platser men reproducerad kunskap finns ett mycket stort antal flintredskap och flintavfall. Utgångspunkten för hans källkritiska analys är frågan om Blinkenbergs (1898) och Müllers (1919) båda arbeten huruvida detta flintmaterial är från stenåldern vilket tidigare, är utmärkta illustrationer av vilka problem forskningen det vill säga innan hans studie genomfördes, tagits för givet, brottats med i mer än hundra år vad gäller dateringen eller om materialet är från yngre bronsåldern, vilket i så fall för lövknivar av flinta. Andreas Oldeberg publicerade Müller ansåg måste visas genom argumentation eftersom 1932 en studie av bifaciala flintskäror. I studien nämns flintredskap tidigare tagits för givna att vara från stenåldern. Stenildfyndet tillsammans med neolitiska spån och kni- Müller presenterade en grundlig och omfattande stu- var. Lövknivar och neolitiska spån ses alltså som en och die. Genom jämförande analyser av artefakternas utseende, samma artefakttyp (Oldeberg 1932:214–215). Två år platsernas stratigrafier och fyndkontexter konstaterade han senare publicerade Albert Sandklef (1934) en text där att den absolut övervägande delen av flintmaterialet från han precis som Oldeberg ser lövknivar och neolitiska spån dessa platser ska dateras till yngre bronsålder. Han konsta- som en och samma artefakttyp. Gudmund Hatt (1937) terade också att de fåtal fynd av flintyxor och flintdolkar publicerade 1937 boken Landbrug i Danmarks oldtid. I som finns i materialet bör uppfattas som äldre artefakter den återges Blinkenbergs (1898) tolkning och datering i yngre kontexter. Lövknivar av flinta definieras som en av Stenildfyndet. Axel Steensberg publicerade 1943 en artefakt från yngre bronsåldern. Müller satte sina slutsatser studie av förhistoriska skörderedskap i vilken neolitiska i relation till Blinkenbergs (1898) datering av fyndet från spånknivar och lövknivar av flinta lyfts fram som en och Stenild och menade att den dateringen behövde omvärderas samma typ av artefakt. Han menar att dessa i huvudsak (Müller 1919:83): ska dateras till neolitikum. Han diskuterar Stenild-fyndet In Situ Lövknivar av flinta – en diskussion om datering – 15

men daterar dock detta till äldre bronsålder (Steensberg 1972, 1990). Carl Johan Becker har daterat lövknivarna 1943:74). Flera andra studier publiceras som i stort sätt till yngre bronsålder, dock inte med närmare specificering reproducerar det som Müller (1919) kom fram till i sin inom denna tidsperiod. Han nämner också ett förbehåll – studie (Broholm 1949, Brøndsted 1958, Glob 1938). att formen, det vill säga spånkniven, också skulle kunna Märta Strömberg publicerade 1952 en artikel där lövknivar förekomma i det arkeologiska materialet från de mycket daterades till senneolitikum (Strömberg 1952:88). Date- sällsynta period III-boplatserna (Becker 1990:200). I en ringen till stenålder går också igen i en publikation av Elof specialpublikation från projektet The Cultural Landscape Lindälv (1964, se också Lindälv 1967). Lindälv presente- during 6000 Years in Southern Sweden – the Ystad Project rade en mindre studie av depåfynd från Varbergstrakten i (Larsson et al. 1992) daterar Deborah Olausson lövknivar Halland i sydvästra Sverige. I studien diskuteras ett fynd till yngre bronsåldern (Olausson 1992:268). av 24 mellanneolitiska spån. Dessa spån sammankopplar I en populärt hållen bok från Göteborgs Stadsmuseum Lindälv med fyndet från Stenild som Blinkenberg (1898) publicerad 1998 ägnas ett par sidor åt ett depåfynd av löv- publicerade. Lindälv var en intresserad privatarkeolog, knivar från norra Halland (Sjöberg 1998). Lövknivarna i ingen forskare. Hans publikationer är på så sätt goda fyndet beskrivs som en variant av neolitiska bifaciala skäror. illustrationer av genomslaget i forskningen av den sam- De dateras till sen stenålder eller bronsålder. Detta är en manblandning av spånknivar och lövknivar som kan följas beskrivning av lövknivar som känns igen från Lindälvs från Blinkenberg (1898) och fram i tid och som exempelvis (1964, 1967) publikationer från 1960-talet (se ovan). Oldeberg (1932), Sandklef (1934) och Hatt (1937), tret- Lindälv beskrev samma fynd på samma sätt (Lindälv tio år tidigare än Lindälv, gav uttryck för. 1964:60) och det är uppenbart att nyare forskning inte I en kort notis från 1960 efterlyser Søren Gregersen tagits med i senare års berättelser om detta fynd. I det uppgifter om fynd av lövknivar. Gregersen ser, med referens omfattande översiktsverket Danmarks Oldtid nämner till Müller (1919), lövknivar av flinta som en ledartefakt Jørgen Jensen lövknivar i en mening (Jensen 2002:349). för yngre bronsålderns boplatser (Gregersen 1960:29). Han refererar till Beckers (1990) studie från Spjald och År 1971 publicerade Henrik Thrane (1971) resultaten daterar lövknivar till yngre bronsåldern. I en kort sam- av utgrävningar vid Jyderup Skov på Själland. Studien manställning av forskningsläget om yngre bronsåldern på daterar lövknivar av flinta till yngre bronsålder. Mark Bornholm, publicerad av Finn Ole Nielsen, återges samma Wyszomirski publicerade 1979 en studie i Fornvännen av datering (Nielsen 2005:115). ett antal svenska depåfynd av lövknivar. Fokus för studien var typologi och funktion. Med referens till Müller (1919) daterar han lövknivar till yngre bronsålder, men med ett Exploateringsarkeologiska förbehåll att de också kan ha funnits under äldre bronsålder undersökningar, nya material (Wyszomirski 1979:149). I en artikel från 1981 diskuterar och ny kunskap Klaus Ebbesen ett antal danska depåfynd av lövknivar. Han konstaterar att de finns i boplatsmaterial som daterats Under 1970-talet och början på 1980-talet genomfördes till yngre bronsåldern, det vill säga 1000–500 f.Kr. eller ett stort antal arkeologiska undersökningar i Danmark och perioderna IV, V & VI. Sverige. Detta medförde att flera nya boplatslämningar från Vid Spjald på västra Jylland i Danmark genomfördes yngre bronsåldern upptäcktes. Utgrävningarna från denna 1969–1971 utgrävningar av ett område med huslämningar tid är många gånger till sin helhet opublicerade (för undan- från yngre bronsåldern. I resterna efter ett husfundament, tag se exempelvis Björhem & Säfvestad 1993 och Rudebeck närmare bestämt i ett stolphål till en takbärande stolpe från & Ödman 2000) men flera är uppmärksammade i mindre hus XII, påträffades sex stycken lövknivar av flinta (Becker artiklar och sammanställningar. Många av dessa redovisar 16 – Lövknivar av flinta – en diskussion om datering In Situ

och diskuterar fynd av lövknivar av flinta (se exempelvis omfattande arkeologiska utgrävningar. Resultaten publi- Bertelsen et al. 1996, Ethelberg 1982, Sørensen 1980, cerades 1993 av Nils Björhem och Ulf Säfvestad i boken 1984–85, Ödman 1992). Vad som förenar dessa mindre Fosie IV, bebyggelse under brons- och järnålder. Denna artiklar och sammanställningar är att de redovisar ett i publikation har kommit att bli en standarreferens inom jämförelse med tidigare studier, med undantag av Müller sydskandinavisk boplatsarkeologi. I studien dateras löv- (1919), omfattande och komplext fyndmaterial. Utgräv- knivar av flinta till yngre bronsålderns B-fas (Björhem & ningarna från 1970-talet och framåt har genererat ett Säfvestad 1993:77). Genom analyser av keramikmaterial mycket stort fyndmaterial. Detta har medfört en fördjupad från 59 anläggningar kunde Björhem & Säfvestad sortera diskussion om dateringen av lövknivar. materialet kronologiskt. Av 54 daterade lövknivar är det I slutet av 1970-talet undersöktes tre fyndplatser med 53 som förekommer i anläggningar med B-fas keramik. boplatslämningar på södra Jylland och Als, nära gränsen En förekommer i en anläggning med A-fas keramik. De till nuvarande Tyskland. Flera gropar med keramik och gör en genomgång av tidigare publicerade studier och flintmaterial från yngre bronsåldern påträffades (Ethelberg konstaterar att det kronologiska mönster som iakttagits i 1982). Det arkeologiska materialet från utgrävningarna, materialet från Fosie IV har en generell giltighet vad gäller inklusive flintmaterialet, dateras utifrån stratigrafi och sydvästra Skåne, Sverige: keramiktypologi till perioderna V och VI. Sammanfattningsvis verkar lövkniven Under slutet av 1970-talet och början av 1980-ta- huvudsakligen förekomma under period let genomfördes ett antal utgrävningar i området kring V och VI av yngre bronsåldern men Roskilde på Själland i Danmark. På flera platser påträffades gränsen bakåt i tid är ännu svår att fast- fyndrika gropar som genom keramiktypologi daterades ställa (Björhem & Säfvestad 1993:77). till yngre bronsålder. I två artiklar av Søren A. Sørensen I slutet av 1980-talet initierades projektet Bronze­ (1980, 1984–85) presenteras och diskuteras delar av detta alderbopladser i Viborg Amt. Projektets syfte var att redo- material. Genom en grundlig analys av fyndkontexter, ke- visa de många boplatsundersökningar som genomförts på ramik och lövknivarna från de många gropar som studerats mellersta och nordvästra Jylland, Danmark. I projektets tillsammans med jämförelser med tidigare publicerade bo- slutpublikation (Bertelsen et al. 1996) ägnas två kapitel åt platsfynd visar Sørensen tydligt att lövknivar förekommer flintmaterial och lövknivar dateras till yngre bronsålder. tillsammans med keramik som vanligen dateras till yngre bronsålderns period V och VI (Sørensen 1980:27–28). Han visar också att lövknivar inte förekommer i period Uppsummering, IV eller i äldre järnåldern (Sørensen 1984–85:60–61). problemformulering och diskussion Få tidigare studier har så tydligt placerat in lövknivar i den yngre bronsålderns sista två perioder. Sørensen ger ett Utifrån denna kortfattade arkeologihistoriska översikt förslag på en typologisk utveckling av lövknivar från en kan det konstateras att trots att omfattande systematiska skaftretuscherad spånliknande kniv i period V till en rygg- studier och analyser genomförts, lever den osäkerhet om retuscherad lövkniv i period VI (Sørensen 1984–85:61). datering som tydliggörs i Blinkenbergs (1898) och Müllers Detta förslag till typologisk indelning har inte fått något (1919) båda arbeten kvar. Flera studier har tydligt placerat allmänt genomslag och varken kunnat bekräftas eller avfär- lövknivar av flinta i yngre bronsåldern, men lika många das då det följts upp i andra studier (Björhem & Säfvestad har också placerat artefakten i den äldre bronsåldern eller 1993:77, Högberg 2009:165). i senneolitikum, tabell 1. I utkanten av Malmö i sydvästra Skåne genomför- I tidiga studier klassificerades lövknivar av flinta des under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet som vilken spånkniv som helst och insorterades i samma In Situ Lövknivar av flinta – en diskussion om datering – 17

År Stenålder Senneolitikum Stenålder Bronsålder Yngre brons- Yngre bronsålder, Yngre Yngre och äldre ålder, kanske kanske också bronsålder bronsålder, bronsålder också stenålder äldre bronsålder Period V–VI

1898 x 1919 x 1932 x 1934 x 1937 x 1938 x 1943 x 1949 x 1952 x 1958 x 1960 x 1964 x 1979 x 1981 x 1982 x 1984 x - 85 1990 x 1992 x 1993 x 1996 x 1998 x

Tabell 1. En översikt över dateringar som de författare som här nämns gett lövknivar. Som framgår av figuren finns det en förändring över tid i hur lövknivar daterats. Det är dock ingen tydligt kumulativ kunskapsuppbyggnad som skett. Lövkniven har placerats i olika tidsperioder genom de hundra år av forskning som här redovisats. Table 1. A summary of how the large blade knives have been dated. The dating has changed over time, but there is no sign of a cumulative build up of knowledge. The large blade knives have been placed in various periods of time during the 100 years of research which has been accounted for here.

begreppssammanhang som neolitiska spån och spånkni- av flinta är en artefakt från yngre bronsåldern, är det var. Denna klassificering medförde ett problem som följt egentligen först i de omfattande utgrävningsprojekten forskningen i decennier och som flera studier på olika och studierna från 1980-talets början som denna klas- sätt brottats med. Eftersom lövknivarna klassificerats som sificeringsförvirring bryts och lövknivar börjar uppfattas spånknivar och insorterats i samlingarna tillsammans med som en artefaktkategori i sig själv som inte ska grupperas neolitiska spån skapar detta svårigheter då lövknivar av med neolitiska spån och spånknivar. flinta egentligen inte liknar neolitiska spån eller spånknivar Flera studier har placerat in lövknivar av flinta i yngre (Högberg 2009) (se figur 4). bronsålderns sista del, det vill säga yngre bronsålderns B-fas Trots att Müller (1919) tidigt påvisade att en lövkniv (se exempelvis Björhem & Säfvestad 1993, Ethelberg 1982, 18 – Lövknivar av flinta – en diskussion om datering In Situ

Figur 4a. Lövknivar och stenålderns spån har återkommande klassificerats under ett och samma sakord, trots att de är olika. Teckningen visar ett typiskt exempel på en sådan sammanblandning. När jag undersökte ett fynd från Businge på Møn, Danmark, som tidigare pu- blicerats som ett depåfynd med lövknivar (Ebbesen 1981:13) upptäckte jag att fyndet består av fyra spån från stenåldern och två lövkni- var från yngre brons­åldern. Teckningen visar fyndet. Nummer 1 och 3 är lövknivar. Nummer 2, 4, 5 och 6 är spån från stenåldern. Fotot visar den tydliga skillnaden i utseendet på plattformen och slagbulan på en av lövknivarna, till vänster, och ett av spånen från stenåldern, till höger. Lövkniv nummer 1 är 12, 5 centimeter lång. Teckningen är hämtad från Ebbesen (1981:13, fig. 4). Figure 4a. Even if they are different, large blade flint knives and Stone Age flint blades have often been classified under the same category. The drawing shows a typical example of this confusion. Studying a find from Businge on Møn, Denmark, previously published as a hoard of large blade knives, I found that it was made up of four Stone Age flint blades and two Bronze Age large blade knives. On the drawing, number 1 and 3 are large blade knives and number 2, 4, 5 and 6 are Stone Age blades. The photograph plainly shows the difference of the platform and bulb of one of the large blade knives on the left and of one of the Stone Age blades on the right. The large blade knife, number 1, is 12,5 centimetres long. The drawing is from Ebbesen (1981:13, fig. 4).

Högberg 2004, Knarrström 2007, Müller 1919, Olesen & om huruvida lövknivar finns i material från bronsålderns Eriksen 2007, Ring et al. 2001, Rostholm 1999, Thrane period III och IV eller inte (Becker 1990, Björhem & 1980). Och i en studie från början av 1980-talet konsta- Säfvestad 1993). Detta avspeglas exempelvis i den i maj terade Sørensen (1984–85) att lövknivar inte förekommer 2008 nyöppnade utställningen Danmarks Oldtid på under äldre bronsålder eller förromersk järnålder. Avgräns- Nationalmuseet i Köpenhamn där lövknivar dateras till ningarna bakåt och framåt i tiden för århundradena då 1100–500 f.Kr. Det finns alltså anledning att ytterligare lövknivarna förekommer är utifrån dessa studier tydliga. undersöka aspekter av dateringar av lövknivar av flinta. Trots omfattande och genomarbetade studier av bo- platsmaterial finns det ännu en osäkerhet om lövknivarnas datering som lever kvar från tidigare studier av lövknivarnas kronologiska tillhörighet. Allt ifrån publikationer som fortfarande nämner stenålder som datering för lövknivar (Sjöberg 1998), till studier som uttrycker en osäkerhet In Situ Lövknivar av flinta – en diskussion om datering – 19

Figur 4b. En annan skillnad mellan stenålderns spån och lövknivar från yngre bronsåldern är att lövknivar många gånger inte är tillverkade av spån. Ämnet till en lövkniv är ofta ett stort spånliknande avslag som först efter att det retuscherats får spånets form. I figur 4b syns från vänster tre nytillverkade ämnen till lövknivar, ett av dessa ämnen retuscherat och ett nytillverkat ämne på plats på kärnan. Experimentell tillverkning gjord av Mikkel Sørensen, Saxo Inst. Köpenhamn. Figurerna hämtade från Högberg (2009). Figure 4b. Another difference between the Stone Age blades and Late Bronze Age large blade knives is that they most often are not made in the same technique. Large blade knives are usually made of large blade-like flakes of flint which are later retouched into the shape of a blade. To the left in figure 4b are three newly made blanks for large blade knives; one is retouched and one is still in place on the core. The experimental flint knapping was done by Mikkel Sørensen, Saxo Inst. Köpenhamn. The pictures are taken from från Högberg (2009). 20 – Lövknivar av flinta – en diskussion om datering In Situ

En undersökning A-fas. Av de 54 lövknivar och fragment av lövknivar från av lövknivarnas datering utgrävningarna vid Fosie IV som påträffades i kontexter som har daterats, var det 53 som påträffades tillsammans En ingående analys av dateringen av 64 förhistoriska löv- med B-fas keramik och en, ett fragment, som påträffades knivar har gjorts. Lövknivarna kommer från fyndmaterial tillsammans med A-fas keramik (Björhem & Säfvestad från utgrävningar genomförda i Malmöområdet. Utgräv- 1993:64 f). Detta sistnämnda fynd användes i analyserna ningsresultaten är alla publicerade sedan tidigare (Celin av flintmaterialet från Fosie IV som argument för att 2006, Eliasson & Kishonti 2003, Grehn 2006, Hadevik lövknivarnas kronologiska avgränsning bakåt i tiden är & Gidlöf 2003, Rostoványi 2005, Steineke et al. 2005, osäker (Björhem & Säfvestad 1993:77), något som också Ödman 1992). Först av allt kan det konstateras att samtliga upprepats i senare studier (Björhem & Magnusson Staaf av de lövknivar med tydliga kontextangivelser som ingår i 2006:173). Argumentet presenterades som stark influ- min studie har påträffats i kontexter som daterats till den erat av tidigare publicerade studier där en osäkerhet om yngre bronsåldern. I de fall keramik ingår i fyndkontexten dateringen uttryckts (exempelvis Becker 1990). Fyndet är denna av B-fas typ (se exempelvis Eliasson & Kishonti är därför viktigt att här analysera för att avgöra om det är 2003, Grehn 2006, Rostoványi & Hyden 2002, Stamm en lövkniv eller inte. Forssblad 2001). Omfattande boplatsundersökningar med För att göra detta har en teknologisk attributsanalys fynd av keramik som kan dateras till yngre bronsålderns utförts (Högberg 2009, Shott 1994). Analysen bygger på A-fas har publicerats (se exempelvis Björhem & Säfvestad det förhållande att flintavslag uppvisar talrika spår efter den 1993, Edring 2000, Fendin 1999, Ingvardson 2005, Ring flintbearbetning som skapade dem. Dessa spår består av et al. 2001). Jag har inte hittat ett enda exempel från dessa olika attribut, alla med sina speciella karaktärer. Attributens boplatsundersökningar där lövknivar av flinta påträffats sammansättning är direkt relaterad till den teknik och me- tillsammans med endast A-fas keramik. Det finns alltså tod som användes vid flintbearbetningen och variationen en tydlig skillnad mellan anläggningar som daterats med men också tydligheten i de diagnostiserbara attributen ökar hjälp av keramiktypologi till A-fas och de som daterats på med flintbearbetningens komplexitet (Andrefsky 1998:29, samma sätt till B-fas. I A-fas anläggningar saknas lövknivar. Holdaway & Stern 2004:37, Inizan et al. 1992:39). Såväl I B-fas anläggningar påträffas de. Ett tydligt exempel är attributen som variationerna i attributens utseende bär utgrävningsplatsen Svågertorp 8 B–C i Malmö. Här har alltså mer eller mindre tydliga och diagnostiska spår efter flera hundra anläggningar undersökts och daterats till den teknik och metod som använts vid flintslagningen. yngre bronsålderns A-fas. Inte från någon av dessa anlägg- I en tidigare publicerad omfattande attributsanalys ningar finns fynd av lövknivar. Inom utgrävningsområdet av lövknivar från södra Skandinavien och norra Tysklands påträffades tre anläggningar med keramik som daterats till östersjökust har jag diagnostiserat lövknivarnas teknolo- B-fas. I en av dessa anläggningar påträffades en lövkniv giska utseende (Högberg 2009). Totalt 454 föremål ingick av flinta (Rostoványi & Hyden 2002:170–171). Detta i analysen. Resultatet av denna studie visar att lövknivarna stämmer väl överens med de resultat som Sørensen (1980, har tillverkats med en specialiserad och standardiserad 1984–85) publicerat. Det ska här påpekas att de fåtal teknologi, unik för just lövknivsproduktion. kontexter som undersökts där både A- och B-fas keramik Merparten av typ I-lövknivarna är mellan 11 och 15 påträffas antingen tillsammans eller i så kallad hybridform centimeter långa, väger mellan 60 och 120 gram, är 3 till inte ingår i studien (Stilborg 2005). 4 centimeter breda och 1 till 1,5 centimeter tjocka. De Ett enda exempel finns dock på ett publicerat fynd har vanligen en eller två åsar och två eller tre avspaltnings- av vad som tolkats som en lövkniv och som påträffats i en negativ på dorsalsidan som saknar krusta. Merparten av kontext tillsammans med keramik som enbart daterats till lövknivarna har en rak och välformad egg och en platt- In Situ Lövknivar av flinta – en diskussion om datering – 21

Figur 5. En lövkniv med karakteristiska teknologiska attribut. Figure 5. A large blade knife with typical technological characteristics. 22 – Lövknivar av flinta – en diskussion om datering In Situ

formsvinkel på mellan 70 och 80 grader. Plattformen är mer med keramikfaserna (Björhem & Magnusson Staaf plan och rombiskt formad med ett slagärr kring träffpunk- 2006:173). Till kalenderår bestämdes A-fas perioden ten. Plattformen är vanligen 1,5 till 3,0 centimeter bred ursprungligen av Björhem och Säfvestad till 1420–825 och 0,6 till 1,5 centimeter tjock. Plattformspreparering f.Kr. och B-fas perioden till 840–390 f.Kr. (Björhem & i form av trimning längs plattformskanten och tunna Säfvestad 1993:55). Senare års forskning visar att fas B prepareringsavslag som går ner över dorsalsidan är vanligt följer direkt på fas A med såväl överlappning som före- förekommande. De flesta lövknivar har en markerad och komsten av vissa övergångsformer. Detta visar att det inte välformad slagbula med slagbuleärr, mustasch och fissurer. går att sätta en absolut gräns mellan faserna, förändringen Så gott som samtliga lövknivar har en sammanhängande, av keramiken börjar någon gång efter 900 f.Kr. och var regelbunden och direkt retusch (figur 5). genomförd cirka 800 f.Kr. (Björhem & Magunsson Staaf Med utgångspunkt i denna kunskap om lövknivarnas 2006:174). Radiometriska dateringar som gjorts från ut- tillverkningsteknologi och utseende, visar en ingående grävningar i Malmöområdet på material från anläggningar teknologisk attributsanalys att fyndet från Fosie IV av med lövknivar bekräftar dessa dateringar, tabell 3. ett fragment av en lövkniv som daterats till A-fas inte Vad som dock inte diskuterats är B-fasens gräns framåt uppvisar de teknologiska attribut som är karakteristiska i tiden. Som framgår av tabell 3är det endast en datering för lövknivar av flinta. Min tolkning är att fyndet inte är som med 2 sigma stäcker sig fram i 500-talet f.Kr. medan en lövkniv (tabell 2 samt figur 6). flera som yttersta värde för 2 sigma landar i 600-talet. Även om begreppen A- och B-fas från början användes Min tolkning utifrån dessa kalibrerade 14C-värden med 2 som benämningar i en keramiktypologi har dessa begrepp sigma tillsammans med resultaten av keramikdateringar kommit att nyttjas som kronologiska beteckningar för (Björhem & Magnusson Staaf 2006:174), är att lövknivar tidsperioder vars radiometriska dateringar överensstäm- av flinta introducerades någon gång strax efter 900 f.Kr.

Attribut Vanligt på löv- Ovanligt på Aldrig närvarande knivar lövknivar på lövknivar

Plan plattform X 75 graders plattformsvinkel X En ås på dorsalsidan X Två avspaltningsnegativ på dorsalsidan X Vingeformad plattform X Läpp vid övergången mellan plattform och slagbula X Inget slagärr på plattformen X Diffus slagbula X Ingen mustasch på slagbulan X Inga fissurer på slagbulan X Inget slagbuleärr X

Tabell 2. Attributen på det fragment av en kniv som av Björhem och Säfvestad (1993:64–65) definierades som en lövkniv av flinta och daterades till yngre bronsålderns A-fas, listat utifrån attribut som finns, är ovanliga respektive inte finns på lövknivar. Attributen i tabel- len illustreras i figur 5. Table 2. The characteristic attributs of the fragment of a knife which Björhem and Säfvestad defined as a large blade knife of flint and dated to the late Bronze Age, phase A. The attributes are listed according to the categories; existing attributes, unusual attributes and non- existent attributes. In Situ Lövknivar av flinta – en diskussion om datering – 23

Figur 6. Foto på en proxi- 400 år ska kunna göras. Detta gör det omöjligt för mig att mal del av ett en kniv eller i detalj datera anläggningar med lövknivar av flinta. Detta ett avslag, tidigare tolkat som en lövkniv av flinta och är en brist. En upplösning som exempelvis möjliggör en använd som underlag för en datering till period V respektive VI skulle vara önskvärd. diskussion om att lövkni- Detaljerade kombinationsstudier av 14C-analyser, kera- varnas dateringar bakåt i mik, lövknivar och annat flintmaterial kan förmodligen tiden är osäker (Björhem & Magnusson Staaf 2006:173, utveckla dateringsunderlaget. Inom ramarna för denna Björhem & Säfvestad studie har det dock inte funnits möjlighet att göra detta. I 1993:64–65). En attributs- de detaljerade studier av keramikmaterial som publicerats analys visar att fyndet inte uppvisar de karakteristiska har inte flintmaterialet behandlats i relation till keramiken teknologiska attribut som (se exempelvis Rostoványi & Hyden 2002) varför jag inte lövknivar av flinta generellt heller kan använda dessa. Som det ser ut nu finns alltså har. De attribut som den ingen möjlighet att diskutera lövknivarnas datering annat proximala delen av avslaget på fotot har gemensamt än till de cirka 400 år av den yngre bronsålderns B-fas som med lövknivar av flinta här preciserats. Här finns att göra för framtida forskning. är en plan plattform, plattformsvinkel på 75 grader samt en ås I en studie från början av 1980-talet publicerade, och två avspaltningsnegativ på dorsalsidan. De attribut som den som nämnts ovan, Sørensen en hypotes om att lövknivar proximala delen av avslaget på fotot inte har gemensamt med lövknivar är en vingeformad plattform, läpp, inget synligt slagärr, av flinta typologiskt kan indelas i de med skaftretusch diffus slagbula, ingen mustasch, inga fissurer och inget slagbuleärr. och utan annan retusch och de med retusch längs hela Avslaget är påträffat i anläggning 331A, Fosie IV (Björhem & ryggen. Denna typologi skulle också enligt Sørensen ha Säfvestad 1993:64–65) och utgrävningen har inventarienummer MHM 6185. Fyndet förvaras på Malmö Museer. kronologisk relevans då den förstnämnda typen kunde Figure 6. Picture of the proximal part of a knife or a flake. It dateras till period V och den sistnämnda till period VI was previously thought to be a large blade knife of flint and it (Sørensen 1984–85:60). Denna typologi har testats av was used as an argument about the uncertain dating for the first Björhem och Säfvestad i deras analyser av materialet occurrence of large blade knives (Björhem & Magnusson Staaf från utgrävningarna vid Fosie IV. De fann inget stöd för 2006:173, Björhem & Säfvestad 1993:64–65). An analysis of the distinctive attributes of the artefact shows that it does not have Sørensens hypotes (Björhem & Säfvestad 1993:77). I de the technological characteristics that large blade knives generally analyser jag genomfört har jag inte heller funnit något have. The attributes which the proximal part of the flake on the belägg för Sørensens kronologi. I en förnyad genomgång picture has in common with large blade knives are a flat platform with an angle of 75 degrees, a dorsal ridge and two negative av flintmaterialet från de undersökningar som Sørensen removal scars on the dorsal side. The attributes that the proximal baserade sin hypotes om en kronologi på, har jag kunnat part of the flake on the picture does not have in common with konstatera att de mönster som presenterades i Sørensens large blade knives are a wing shaped platform, a lip, no visual artikel från 1984–85 inte är fullt så tydliga som artikeln point of impact, a diffuse bulb of percussion, no moustache, no bulbar fissures and no bulbar scar. The flake was found in gör gällande. structure 331A, Fosie IV (Björhem & Säfvestad 1993:64–65) and the excavation has the catalogue number MHM 6185. The artefact is kept at Malmö Museer. Resultat – lövknivarnas datering och slutade användas strax innan 500 f.Kr. Som framgår Resultatet av analyserna av dateringar av lövknivar av flinta av värdena för 2 sigma i tabell 3 är kalibreringskurvan för visar tydligt att dessa förekommer i kontexter daterade till det tidsavsnitt som B-fasen daterats till alltför taggig och yngre bronsåldern och tillsammans med B-fas keramik. bred för att preciserade dateringar inom detta tidsavsnitt på Lövknivar förekommer inte i den äldre delen av yngre 24 – Lövknivar av flinta – en diskussion om datering In Situ

Utgrävningsplats Anläggnings- 14C 1 14C 2 Lab.nr material Keramik Referens nummer sigma sigma

Lockarp 8:4 A24901 800–550 810–520 Ua-20471, träkol ek Per. V Stamm (MHM 12898) Forssblad 2001 Svågertorp 8C A42640 770–420 780–400 Ua-14719, makrofos- B-fas Rostoványi (MHM 8541) sil (korn) & Hyden 2002 Lockarp 7B A1562 840–560 910–530 Ua-13067, träkol ek B-fas Eliasson & (högt egenvärde) Kishonti 2003 Lockarp 7B A5592 900–790 930–590 Ua-12648, träkol sälg Y.br.åld. Eliasson & Kishonti 2003 Lockarp 7B A125 980–830 1030–800 Ua-13065, träkol ek B-fas Eliasson & (högt egenvärde) Kishonti 2003 Kristineberg syd A1751 920–815 1005–800 LuS 7452 makrofossil B-fas Rostoványi (MK 20) (obestämt) 2005 Kristineberg syd A1751 900–800 930–790 LuS 7453 makrofossil B-fas (MK 20) (obestämt) Kristineberg syd A1751 910–805 975–795 LuS 7454 makrofossil B-fas (MK 20) (obestämt) Kristineberg syd A1751 840–795 915–780 LuS 7455 makrofossil B-fas (MK 20) (obestämt) Kristineberg syd A1751 975–830 1015–805 LuS 7456 makrofossil B-fas (MK 20) (obestämt) Kristineberg syd A1751 910–810 975–795 LuS 7457 makrofossil B-fas (MK 20) (obestämt) Kristineberg syd A1751 890–795 915–785 LuS 7458 makrofossil B-fas (MK 20) (obestämt)

Tabell 3. Resultat, radiometriska dateringar på material från anläggningar med fynd av lövknivar från utgrävningar i Malmöområdet. Samtliga värden kalibrerade med OxCal v. 3.5–3.10. Table 3. Results; radiometric dates from structures where large blade flint knives were found at excavations in the Malmö area. All dates were calibrated with OxCal v. 3.5–3.10. bronsåldern, det vill säga den period som av Björhem (Becker 1990). Publikationer som på senare år angett en och Säfvestad (1993) kallats A-fas (se också Björhem & datering av lövknivar av flinta till senneolitikum eller äldre Magnusson Staaf 2006). De förekommer inte heller i bronsålder (Sjöberg 1998) betraktar jag som inkorrekta. yngre perioder, det vill säga i förromersk järnålder. Dessa Den korta arkeologihistoriska genomgången visar att dessa resultat ligger väl i linje med såväl Björhem & Säfvestads studier främst baserat dateringsunderlaget på en typologi (1993) som Sørensens (1984–85) tidigare presenterade och klassificering som definierat in neolitiska spånknivar resultat. Resultatet undanröjer den osäkerhet som tidi- och lövknivar under ett och samma sakord. gare funnits om lövknivarnas dateringsgräns bakåt i tiden In Situ Lövknivar av flinta – en diskussion om datering – 25

English summary This study discusses the dating of large blade knives of flint. A brief survey of the archaeological history on how Large blade knives of flint (in Swedish “lövknivar av the artefact has been dated from the late 19th century and flinta”) have been included in archaeological collections onwards was made. This sets the background for an analysis as long as collecting has been going on. In the accession of the chronological time frame within which large blade catalogues of museums in southern Scandinavia, large knives of flint are to be dated. blade knives of flint were registered among the very first The result of the analyses of the dating of large blade finds. In the earliest work of systematizing objects and knives of flint clearly shows that they occur in Late Bronze periods, they were already a part of the museum collec- Age contexts together with phase B pottery. Large blade tions. They are often found in the large private collections knives do not occur in the early part of the Late Bronze of archaeological finds built up by collectors and private Age, in what Björhem and Säfvestad (1993) call Phase A. archaeologists in southern Scandinavia around the turn Nor do they occur in later periods, from the Pre Roman of the last century. The large blade knife of flint is thus Iron Age onwards. These results agree with findings pre- an object and an archaeological artefact which has always viously published by Björhem and Säfvestad (1993) and by been physically present in collections. Sørensen (1984–85). The large blade knife was introduced Despite this, it is not a generally known artefact. When some time after 900 BC and fell out of use some time just I discuss large blade knives with other archaeologists, they before 500 BC. This means a period of use of 400 years sometimes have difficulty assigning them to the correct at the most. This is however 400 years based on dating time and place. Although many recollect having seen large from 14C-analysis with 2 sigma calibrations. The period blade knives of flint at an excavation or in some collec- when the large blade knives of flint were actually used, tion, they find it difficult to talk about them. They are can not be more specifically established within this period. often uncertain about dating, geographic distribution, This is due to the calibration curve for 14C-analysis. The function, or context. It seems as if most of them know results eliminate the previous uncertainty as to whether the the facts, yet not entirely. Many times I have been asked terminus ante quem for large blade knives should be set a question like: “They date from the Bronze Age, don’t back further in time (Becker 1990). Recent studies which they, or is it the Late Neolithic?”. The large blade knife of have dated large blade knives to the Late Neolithic or Early flint is, quite simply, a type of artefact which, although it Bronze Age (Sjöberg 1998) are to be regarded as incorrect. has been included in collections for a long time, seems to have lingered in the shadows.

Referenser P, Nielsen, J & Simonsen, J (1996). Bronzealderens bo- pladser i Midt- og Nordvestjylland, Skive Museum, Skive. Andrefsky, W Jr (1998). Lithics, macroscopic approaches Björhem, N & Säfvestad, U (1993). Fosie IV, bebyggelsen to analysis, Cambridge University Press, Cambridge. under brons- och järnålder, Malmö Museer. Malmö. Becker, C J (1972). Hal og hus i yngre broncealder, Natio- Björhem, N & Magnusson Staf, B (2006). Långhusland- nalmuseets Arbejdsmark, s. 5–16. skapet, en studie av bebyggelse och samhälle från stenålder Becker, C J (1990). Ein Ungewöhnliches ”Depot” der till järnålder, Malmö Kulturmiljö, Malmö. jüngeren Bronzezeit von Spjald, Westjütland, Acta Blinkenberg, Chr (1898). Skæftede stenalders redskaber. Archaeologica vol. 60, s. 193–207. Aarbøger for Nordisk Oldkyndighed og Historie, s. Bertelsen, J B, Christensen, M, Mikkelsen, M, Mikkelsen, 125–156. 26 – Lövknivar av flinta – en diskussion om datering In Situ

Broholm, H C (1949). Danmarks Bronzealder, fjerde bind, Scandinavian Late Bronze Age: two technologies, Danmarks kultur i den yngre bronzealder, Nyt Nordisk two traditions, I Walker, E A, Wenban-Smith, F & Forlag, Arnold Busck, København. Healy, F (red.) Lithics in Action, papers from the con- Brøndsted, J (1958) Danmarks Oldtid II, Bronzealdere, ference Lithic Studies in the Year 2000, Oxbow Books, Gyldendal, Köpenhamn. Oxford, s. 229–242. Ethelberg, P (1982). Bopladsgruber med flint og keramik Högberg, A (2009). Lithics in the Scandinavian Late Bronze fra yngre bronzealder. Nordslesvigske Museer. Årbog for Age, sociotechnical change and persistence, Archaeopress, museerne i Sønderjyllands amt 9, s. 108–132. Oxford. Celin, U (2006). Citytunnelprojektet. Lockarp-delområde Ingvardson, G T (2005). Hyrdehøj-oven, keramikpro- 7, rapport över arkeologisk slutundersökning (Rapport duktion i yngre bronzealder, Aarbøger for Nordisk nr 44, Malmö Kulturmiljö). Oldkyndighed og Historie 2002, s. 39–78. Ebbesen, K (1981). Bronzealderens offerfund af flintred- Inizan, M-L, Roche, H & Tixier, J (1992). Technology of skaber, Fra Holbaek Amt 1981:7–20. Knapped Stone, Préhistoire de la Pierre Taillée, Crep. Edring, A (2000). Snårarp – en boplats från yngre brons- Meudon. ålder/förromersk järnålder, arkeologisk undersökning, Jensen, J (2002). Danmarks Oldtid, Bronzealder 2.000– 2000, Regionmuseet Kristianstad, Kristianstad. 500 f.Kr, Gyldendal, Köpenhamn. Eliasson, L. & Kishonti, I (2003). Öresundsförbindelsen. Knarrström, B (2007). Boplatsaktiviteter belysta genom Lockarp 7B, Rapport över arkeologisk slutundersökning flintstudier, råmaterial, teknologi och funktion, I (Rapport nr 17, Malmö Kulturmiljö). Artursson, M (red.) Vägar till Vætland, en bronsålders- Fendin, T (1999). Boplats och härdgropsområde från bygd i nordöstra Skåne 2 300–500 f.Kr., Riksantikva- bronsåldern vid Glumslöv, Skåne, Glumslövs sn, Övra rieämbetet & Regionmuseet Kristianstad, Stockholm, Glumslöv 10:5. Västkustbanan 3:3 (UV syd rapport s. 97–106. 1999:39). Larsson, L, Callmer, J & Stjernquist, B (red.) (1992). Glob, P V (1938). Stenredskaber fra Bronzealderen, The archaeology of the cultural landscape, field work Winther Festskrift, arkæologiske studier tilegnet Jens and research in a south Swedish rural region, Almqvist Winther, Ejnar Munksgaard, Köpenhamn, s. 40–74. & Wiksell International. Stockholm. Gregersen, S (1960). Efterlyst. Skalk 1960, nr 4:28–29. Lindälv, E (1964). Depåfynd i Varbergsbygden, offerfynd Grehn, F (2006). Tygelsjö 41:1, inför planerad villabebyg- och skattgömmor i Himle och Viske härader, Varbergs gelse vid Laavägen, arkeologisk slutundersökning 2003 Museum årsbok 1964, s. 35–74. Tygelsjö socken i Malmö Stad, Skåne län, (Rapport Lindälv, E (1967). Fornfynd och fornminnen i norra 2006:074, Malmö Kulturmiljö). Halland, Varberg. Hadevik, C & Gidlöf, K (2003). Öresundsförbindelsen, Müller, S (1919). Bopladsfund fra Bronzealderen, Aarbøger Fosie 11A–D samt Broläge Larsbovägen, Rapport över for Nordisk Oldkyndighed og Historie, s. 3–92. arkeologisk slutundersökning (Rapport nr 22, Malmö Nielsen, F O (2005). Bornholm i yngre bronzealder, I Kulturmiljö). Kaul, F, Stoltze, M, Nielsen, F O & Milstreu, G (red.) Hatt, G (1937). Landbrug i Danmarks Oldtid, Nielsen & Helleristninger, billeder fra Bornholms bronzealder, Lydiche, Köpenhamn. Bornholms Museum, Wormaianum, s. 113–133. Holdaway, S & Stern, N (2004). A Record in Stone, the Olausson, D (1992). The archaeology of the Bronze Age Study of Australia’s Flaked Stone Artefacts, Aboriginal cultural landscape – research goals, methods, and re- Studies Press, Melbourne & Canberra. sults, I Larsson, L, Callmer, J & Stjernquist, B (red.) Högberg, A (2004). The use of flint during the south The Archaeology of the Cultural Landscape, field Work In Situ Lövknivar av flinta – en diskussion om datering – 27

and Research in a South Swedish Rural Region, Almqvist & Wiksell International, Stockholm, s. 251–282. Stad, Skåne (Rapport utan nr, Malmö Kulturmiljö). Oldeberg, A (1932). Some contribution to the earliest Steensberg, A (1943). Ancient Harvesting Implements, a history of sickles, Acta Archaeologica. Vol III. Fasc. Study in Archaeology and Human Geography, Nordisk 1, s. 209–230. Forlag, Köpenhamn. Olesen, M W & Eriksen, B V (2007). Krogstrup ved Snej- Steineke, M, Ekenberg, A, Hansson, K & Ifverson, P bjerg, en bronzealderboplads med flintværktøj, Her- (2005). Öresundsförbindelsen, Sunnanå 19A–F, Rap- ning Museum, Midtjyske fortællinger 2007, s. 77–92. port över arkeologisk slutundersökning (Rapport nr 34, Ring, C, Pedersen, E A, Gurstad-Nilsson, H, Lindblad, Malmö Kulturmiljö). J, Nilsson, M-L, Persson, M & Svensson, I (2001). Stilborg, O (2005). Hushållets kärl, en funktions-studie Kölbygärde, bronsåldersboplatser i ett fossilt odlingsland- av Kristinebergs yngre bronsålders och äldre järnålders skap, Ljungby socken, Småland (E22-projekt rapport keramik (Oxie 15:1) (KFL Rapport 05/0329, Lunds 2001:10, Kalmar Läns museum). Universitet). Rostholm, H (1999). Arkæologiske undersøgelser på Strömberg, M (1952). En privatägd fornsakssamling i Brande Omfartsvej, FRAM – Fra Rinkøbing Amts Trolle-Ljungby socken, Skånes Hembygdsförbunds Museer 1999, s. 59–86. Årsbok, s. 84–98. v. Rostoványi, A & Hydén, S (2002). Öresundsförbindelsen, Sørensen, S A (1980). En omfartsvej gennem bronzealde- Svågertorp 8B–C, Rapport över arkeologisk slutunder- ren, ROMU 1, Årsskrift fra Roskilde Museum, s. 18–36. sökning (Rapport nr 14, Malmö Kulturmiljö). Sørensen, S A (1984–85). Nye fund fra den yngre bron- v. Rostoványi, A (2005). Äta bör man annars dör man – zealders affaldsgruber, ROMU 3, Årsskrift fra Roskilde aspekter på mat och förhistoria, I Goldhahn, J (red.) Museum, s. 53–62. Mellan sten och järn, del 2, rapport från det 9:e nord- Thrane, H (1971). En broncealderboplads ved Jyderup iska bronsålderssymposiet, Göteborg 2003-10-09/12, Skov i Odsherred, Nationalmuseets Arbejdsmark, s. Göteborg, s. 671–687. 141–164. Rudebeck, E & Ödman, C (2000). Kristineberg, en grav- Thrane, H (1980). En boplads fra broncealderens slutning plats under 4 500 år, Malmöfynd 7. fra Flædemose på Stevns, Historisk Samfund for Præstø Sandklef, A (1934). Are Scandinavian Flint Saws to be Amt 1979, s. 21–36. Considered as Leaf Knives? Acta Archaeologica Vol V Thrane, H (1985). Bronze Age Settlements, I Kristiansen, Fasc. 1–2, s. 284–290. K (red.) Archaeological Formation Processes, the rep- Shott, M J (1994). Size and Form in the Analysis of Flake resentativity of archaeological remains from Danish Debris: Review and Recent Approaches, Journal of Ar- Prehistory, Nationalmuseets forlag, Köpenhamn. s. chaeological Method and Theory, vol. 1 nr 1, s. 69–110. 142–151. Sjöberg, J E (1998). Tusentals fynd från hundratusentals år, Wyszomirski, M (1979). Svenska depåfynd med s.k. en resa i tid och rum genom stadsmuseets arkeologiska lövknivar, Fornvännen nr 3, s. 145–150. samlingar, Göteborgs Stadsmuseum, Göteborg. Ödman, C (red.) (1992). Arkeologi i Malmö, en presen- Stamm Forssblad, E (2001). Lockarp 8:4, rapport over tation av ett antal undersökningar i Malmö under arkeologisk slutundersökning 2001, Lockarp sn, Malmö 1980-talet (Rapport nr 4, Malmö Kulturmiljö). 28 – Lövknivar av flinta – en diskussion om datering In Situ

Vardagsmat och åkallan Olika användningsområden för kokgropar Marianne Lönn, Riksantikvarieämbetet UV Väst [email protected]

Abstract Knowing that cooking-pits are a very disparate material and not at all easy to understand, I have analysed seven sites with this kind of features according to their context. My point being, since their common use is as simple as making a fire in a pit with stones, we must sort out in what context this fire is made in order to understand why it was made. These seven sites are connected to animal husbandry, hunting or cult; but coking-pits can also be found in other contexts such as settlement sites and grave sites. In connection with animal husbandry the pits may have been used as a way to keep insects away or to create warmth. At hunting sites meat can be dried by means of a fire in a pit; and at cult-sites the fire, the stones and the water nearby the sites may possibly play a part in various cultic ceremonies.

Inledning problematisering leder vidare till att också fältmetodiken utvecklas och anpassas därefter. Allt eftersom växer både På senare år har diskussionen omkring kokgropar ökat den enskildes och framför allt kollektivets kunskap genom starkt och det läggs mer energi på kokgropslokaler än nya rön, nya rapporter och skrifter. tidigare. Vad detta uppsving kommer sig av är inte helt I ett tidigare arbete kring bohuslänska kokgropar har klart, men sannolikt har det vuxit fram genom att olika jag kommit fram till ett antal slutsatser: personer undersökt kokgropar, blivit intresserade, tagit Kokgropars funktion skall ses i rela- reda på vad som skrivits om dem och sedan själva börjat tion till läget i landskapet och läge på skriva. När väl processen är igång är den självgenererande. boplatser eller gravfält. Kokgropar på Många blir intresserade av anläggningarna, de blir mer gravfält bör ha haft funktioner, som uppmärksammade i fält, man letar aktivt efter typiska kan kopplas till måltider vid och efter lägen för dem, diskuterar med kollegorna och, som sagt, begravningar, det vill säga en kultisk skriver om dem. Att utmarken och dess olika lämningar inriktning. På boplatser kan funktionen uppmärksammas alltmer har också betytt mycket för ha varit både kultisk och profan. Tork- kokgropsforskningen, eftersom många kokgropslokaler ning och rökning av födoämnen hör är rumsligt separerade ifrån boplatser och gravfält. Ur till de profana, men värmekälla till en ett kunskapsperspektiv är situationen med forskningen bastu där bastubad och matlagning till kring kokgropar intressant då dess framväxt på ett bra många kan ha både profana och kultiska sätt speglar hur arkeologisk kunskap byggs upp. Just nu orsaker. Lägen på eller nära stränder och finns ett virrvarr av röster, många åsikter och ännu flera med kontakt eller utsikt över vatten med undersökta kokgropar. Frågeställningar kring funktion, havskontakt bör ha haft funktionen läge, innehåll och kontext står i fokus. Ökad kunskap och av en samlingsplats, där i första hand 30 – Vardagsmat och åkallan In Situ

kultiska aktiviteter ägt rum. Slutligen och sot. Det är också med den medvetet enkla och vida har vi läget vid branta bergväggar eller definitionen jag fortsättningsvis kommer att använda markanta berg, ofta i närheten av något begreppet kokgropar. En annan definition av kokgropar slags vatten. Där kan kokgroparna ha innebär att de innehåller skörbränd sten men inte kol och haft både profan och kultisk innebörd, sot (exempelvis Petersson M. 2006:114). En sådan defi- men enskilda reningsbad i en bastu är nition innebär, att stenarna upphettas utanför kokgropen definitivt en tanke värd att prövas. och först väl upphettade läggs ner i den. Den vanligast förekommande definitionen är dock att även kol och sot Kokgroparnas tid är bronsålder och äldre ska finnas i gropen (Lundin 1992, Thörn 1993, Norberg järnålder. De börjar användas ungefär 1996, Claesson 2007, Lönn 2007). Petersson, H. (2006) samtidigt som jordbruket utvecklas använder begreppet nedsänkt härd i vilka det finns kol, sot till den dominerande ekonomin och och skörbränd sten och den är, som benämningen säger, brandgravskicket introduceras. De nedsänkt i marken. Emellertid finns det många kokgropar, slutar användas efter folkvandringstid som är upp till någon meter djupa, runt ett par meter i samtidigt som bebyggelse och odling diameter och innehåller skörbränd sten och lager av kol och har en svacka och offerkulten förändras. sot. På den typen av anläggningar förefaller inte begreppet I motsats till bebyggelse och brand- nedsänkt härd passa in. gravskick återkommer inte offrandet i En sak de festa verkar vara överens om är, att beteck- mossar och våtmarker och inte heller ningen kokgropar inte är bra eftersom den leder tankarna byggandet av kokgropar. Möjligen hör till en bestämd funktion. Andra benämningar som skärv- detta samman med introduktionen av stensgrop och jordugn har dock inte kunnat slå ut kokgrop. ett nytt (politiskt) system, som medför Sannolikt kommer benämningen att bli kvar, men den ändrade värderingar och ändrade seder ska naturligtvis ses som just en benämning och inte en (Lönn 2007:66). funktion. Denna artikel representerar förhoppningsvis ännu ett Ett annat problem är hur man skiljer på anläggnings­typerna steg på vägen mot ökad kunskap även om inte heller denna kokgrop, härdgrop och härd. De verkar bara kunna skiljas åt kommer att svara på alla frågor. Min avsikt är att gå vidare genom storlek och djup, men måtten varierar från rapport genom att bredda underlaget och få med en del av det, som till rapport, plats till plats och arkeolog till arkeolog. Thörn finns skrivet utanför Bohuslän med omnejd. Jag kommer (1993) löser problemet med att kalla allihop för eldstad också att diskutera funktionen utifrån olika kontexter och har man inte behov av att skilja på dem, om det inte och även fördjupa diskussionen om kombinationen kok- behövs för ens frågeställning, är det naturligtvis enklast. Så gropar och föreställningsvärlden något. Ett antal nyligen länge det inte finns bestämda mått eller annat, som skiljer undersökta kokgropslokaler i norra Bohuslän kommer anläggningstyperna åt, måste var och en redogöra för sina att studeras närmare och användas som utgångspunkter egna definitioner för att undvika missförstånd. för diskussioner. Forskning kring kokgropar Definitioner – igen När man väl börjar läsa om kokgropar, inser man att Det finns flera olika definitioner av kokgropar. Enligt det har skrivits förvånansvärt mycket om denna enkla mitt synsätt, utgörs de av gropar med skörbränd sten, kol anläggningstyp. Det finns rapporter, artiklar och böcker, In Situ Vardagsmat och åkallan – 31

C-uppsatser, D-uppsatser och avhandlingar. Jag kommer vid branta, ibland utskjutande bergssidor och oftast nära inte ens att försöka uppmärksamma alla, utan väljer i första vatten. Petersson menar, att de branta bergssidorna givit hand några mer sammanfattande arbeten och sådana där lä vid övernattningen. Man skulle också kunna tänka sig, jag kan hitta olika exempel på kontext. att bergssidan utgjort en vägg i en enkel byggnad precis Både kultiska och profana tolkningar av deras funk- så som var fallet med en del backstugor under senare tid. tion och kontext har gjorts och vilket som är rätt eller om Det finns uppgifter om ett så kallat överhäng i Bohuslän, kanske båda är rätta, är långt ifrån utrett. Mycket talar dock där människor faktiskt bott där under modern tid (RAÄ för att kokgropar har ett mycket brett användningsområde. Hogdal 428, Schaller Åhrberg muntlig uppgift). Peterssons Det enkla och samtidigt svåra är nämligen att kokgroparna tolkning skulle mycket väl kunna passa in på kokgrops­ helt enkelt är gropar som man har eldat i. För att få en upp- lokaler med liknande läge i Bohuslän (Lönn 2007:53, fattning om bredden i den sydskandinaviska forskningen 56). De, som kan komma ifråga, har en eller ett fåtal just nu, kan man med fördel läsa symposierapporten De kok­gropar eller härdar och ligger på en plats i utmarken gåtefulle kokegroper (Gustafsson, Heibreen & Martens där det finns färskvatten nära intill (för exempel se Lönn 2005). Den speglar dock i första hand en nordtysk, dansk, (2004), Ängeby (1996) och Petersson & Lönn (2004)). västsvensk och sydnorsk tradition. Från en norrländsk ho- Johannes Nieminen (2009) har, mot bakgrund av Maria risont finns sammanställningar i två C-uppsatser (Lundin Peterssons resonemang, tolkat lokalen Björlanda 340 i 1989 och Norberg 1996). Lundins uppsats är omvandlad Göteborg som en replipunkt i ett betessystem. till en artikel och finns då i Arkeologi i norr 1992. Båda Att de branta, ibland även utskjutande eller utåtlutan- refereras nedan. Det mest omfattande arbetet på senare år de bergssidorna uppmärksammats i förhistorisk tid märks i är Maria Peterssons avhandling Djurhållning och betesdrift ortnamnen. Där finns många olika ord för berg och bergs- (2006), som behandlar ett östgötskt material. formationer. Det intressanta med alla berg-orden är att de visar, att man sett och uppmärksammat olika formationer. Det har varit viktigt att skilja branta berg från långsmala Profana tolkningar åsar och överskjutande bergskanter. Anledningen bör vara, att man levde i landskapet på ett helt annat sätt än idag I Maria Peterssons (2006) arbete om djurhållning och och att man sannolikt orienterade sig efter kännetecken i betesdrift placerars kokgropar och härdar i ett system av naturen. Ett ord, som har med denna kokgropsdiskussion uppehållsplatser, som kan vara ett slags fäbodar med hus, att göra, är det fornvästnordiska ordet ups, som betyder enklare skylen, platser med olika anordningar för mjölk- ’takskägg, överskjutande bergskant’. I den bohuslänska ning eller bara platser där man övernattar. De kvarblivna dialekten finns ordet yfse eller yfsa med samma betydelse resterna av sådana platser är härdar och kokgropar och de (se t.ex. Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län XX. Del 1, har använts för matlagning, som värmekälla eller för att sid. 95). Ordet används på två sätt. Dels för att beskriva skapa rök, som kan hålla undan insekter från djuren. Såväl den del på ett hustak, som skjuter ut utanför väggen och hennes tolkningar av funktion som av kontext är således som kallas takfot eller takskägg, dels för att beskriva en profana. Tidsmässigt menar Petersson att boskapsskötsel överskjutande bergskant eller ett överhäng, som vi brukar av det här slaget framför allt hör hemma i sen bronsålder säga inom arkeologin. Det finns även andra ord med och förromersk järnålder. Omkring Kristi födelse sker en liknande betydelse. Hammar betyder exempelvis ’fram- förändring, som innebär att replipunkterna inte längre skjutande bergsparti’ (Ortnamnen i Göteborgs och Bohus behövs (2006:253 f.). län VI 1972:88) och kind, kinn betyder ’brant bergssida’ En speciellt intressant aspekt i Peterssons arbete är, (Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län XX:71). Båda att vissa av härdgropslokalerna/kokgropslokalerna ligger orden förekommer i ortnamn. 32 – Vardagsmat och åkallan In Situ

Även andra typer av fyndplatser kan passa in i ett Andra intressanta aspekter i Lundins artikel är skill- system av det slag Maria Petersson (2006) beskriver. Letar naderna mellan kust och inland och olikheter bland date- man bland rapporter från undersökningar i utmarks­ ringar. I inlandet är antalet kokgropar per lokal mindre än områden finns en del lokaler med diffusa anläggningar och vid kusten och kopplingen till fångstgropar är vanligare. förhistoriska dateringar, som vid undersökningstillfället De större kokgropsfälten förekommer bara vid kusten. inte kunde ges en tillfredsställande förklaring. Lämning- Enligt 14C-resultat kan inlandets kokgropar huvudsakligen arna skulle mycket väl kunna vara en uppehållsplats i ett dateras till äldre och yngre järnålder, men det finns också system för betesdrift. Exempel på sådana lämningar på kokgropar från mesolitikum. Kustlandets dateringar ligger Kynnefjäll i Bohuslän omtalas till exempel i en rapport i sen bronsålder och förromersk järnålder och de har varit från 1998 (RAÄ Naverstad 552, 553, Ortman 1998). knutna till havsstranden. Vid en sjö i mellersta Bohuslän hittades spår av en enkel Erik Norbergs (1996) undersökning av skärvstens­ byggnad (Lönn 1996). I tolkningen diskuterades om det gropar/kokgropar i södra Norrlands inland behandlar i var en fråga om ett slags fäbod, eftersom det fanns både första hand olika möjliga funktioner och de profana tolk- färskvatten och goda betesmarker på platsen men ingen ningarna dominerar även här. Kopplingen till fångstgropar lämplig odlingsmark. Maria Petersson skriver också om tas upp även här och är också speciellt norrländsk, vilket mjölkningsplatser, där resterna skulle kunna bestå av inte är så underligt med tanke på hur mycket fångstgropar stolphål och keramik efter krukor att förvara mjölk och och även hela system av fångstgropar det finns norröver. mjölkprodukter i. Samma typ av tolkning diskuterade Att kokgropar används till matlagning är troligtvis den Gundela Lindman för lämningar av stolphål och keramik vanligaste tolkningen och det finns etnografiska exempel i Munkeröd (Lindman 1993:99 ff.).Peterssons idé med ett på sådant bruk i liknande anläggningar från Nordamerikas boskapsskötarsystem där frigående djur vallas inom vissa indianer och från Nya Guinea (Norberg 1996:9 ff. och områden, ibland ganska långt ifrån en modergård, skulle där citerad litteratur, Gustafsson, Heibreen & Martens alltså kunna förklara en del av de diffusa lämningarna i red. 2005 och där citerad litteratur). Svagheten med den utmarkerna. tolkningen är att det finns så få spår av mat i de svenska Kerstin Lundin skrev 1989 en C-uppsats om kok­ kokgroparna. Makrofossilanalyser ger oftast väldigt lite gropar i Norrbotten och den uppsatsen omvandlades eller ingenting (se bland andra Johansson 2000, 2001, senare till en artikel i tidskriften Arkeologi i norr (nr 3, Loeffler 2008, Streiffert 2009, Nieminen 2008). I något 1992). Artikeln heter Kokgropar i Norrbottens kustland. fall har fröer i jordproverna varit från växter, som vuxit Ett försök till tolkning av kokgroparnas funktion. Titeln till vilt i omgivningen (Larsson 1998:65 f.). Det finns dock trots omfattar undersökningsområdet Norrbottens län och undantag från det ovan nämnda. Tina Fors undersökning Lundin diskuterar inte bara funktion, utan gör också en i Eldsberga i södra Halland (RAÄ Eldsberg 126) är ett del jämförelser mellan kust och inland. Tolkningarna lig- sådant. På lokalen fanns ett stort antal anläggningar, varav ger helt och hållet på den profana sidan och kan dessutom drygt hundra undersöktes och bland dessa fanns kokgropar. sägas domineras av jakt. Hon diskuterar kokgroparnas läge Två 14C-daterades och båda var från äldre bronsålder. Från i relation till olika typer av jakt och finner att närhet till samma två kokgropar togs också jordprover för makrofos- bra jaktmarker bör ha varit styrande både vad gäller inland silanalys. Dessa visade, att det fanns växtdelar av skalvete i och kust. Lundin påpekar, att anledningen till att man groparna. Eftersom sådant vete måste rostas för att skalen alls använt kokgropar är behovet av en långsamt verkande ska lossna, tolkades gropar som just rostningsgropar (Fors värmeenergi. Man ska alltså leta efter funktionen bland 1999:27 ff). aktiviteter som behöver långsam värme. Torkning av kött En annan tolkning, som Norberg gör och som också och kokning av tran är exempel på sådan användning. bygger på etnografiska paralleller, är att kokgroparna är In Situ Vardagsmat och åkallan – 33

värmekälla för bastubad. Bland Nordamerikas indianer båda sistnämnda och han anser dem vara sakrala just på finns många sådana exempel (se till exempel Margolin grund av hur eldstäderna ordnats och att den ordningen 1978:16). Även Eva Schaller Åhrberg har diskuterat den upprepas på flera geografiskt åtskilda lokaler. Thörn menar möjligheten utifrån halländskt material (2002). Antingen att lokalerna hör ihop med en eldkult, som, tillsammans byggs en enkel hydda, där kokgropen ligger i mitten eller med brandgravsseden, spridits från sydväst under yngre så värms stenar upp utanför hyddan och bärs in. Rester bronsålder. Kultplatserna ska ha använts för matlagning i efter en sådan konstruktion skulle, förutom kokgropen, en religiös situation. kunna vara mindre stolphål, kanske någon stenring eller I en artikel har Pia Claesson diskuterat kultiska aspek- liknande. Annars finns det inte mycket som skulle kunna ter på kokgropar. Det är Den rituella handlingens praxis vara identifierande lämningar kvar efter bastubad. (2004), som handlar om ett gravfält. Bland anläggning- arna finns även kokgropar och Claesson har två förslag på tolkning. Det ena har med den rituella måltiden att göra, Religiösa tolkningar matrester från en sådan måltid måste ätas eller eldas upp och möjligen är det i kokgropar, man gjorde det. Den andra Religiösa tolkningar har inte alls samma långa tradition tolkningen är att röken var det viktiga, vilket grundas på som de profana och har då naturligtvis heller inte disku- att eld och aska i flera mytologier har med själens frigörelse terats i samma omfattning. Bland de första att föreslå en och renhet att göra (Claesson 2004:187 f.). kultisk användning av groparna var Raymond Thörn så Gemensamt för de religiösa tolkningarna är att de sent som 1993. kopplas till olika bruk av eld. Thörn (1993) har inriktat sig på att diskutera en kultisk tolkning på lokaler ifrån Sydsverige (Skåne och Halland), Danmark, Tyskland och Polen, som enbart innehåller Analys av nyligen kokgropar, härdgropar och härdar. undersökta kokgropslokaler i Urvalskriterier för lokalerna är: Bohuslän: miljöer och dateringar Exponerat läge. Det ska vara något som bryter av mot det omgivande landskapet, till exempel en liten platå. Kokgropar är ingen enhetlig anläggningskategori. Begrep- Nära till vatten. Det ska vara mindre än 500 meter till pet innefattar flera närbesläktade anläggningstyper med närmaste vattendrag, sjö eller annat. skilda funktioner och kontexter. I genomgången av tidigare Avsides läge. Lokalerna ska ligga minst 500 meter från forskning kan man se, att de flesta tidigare undersökningar gravplatser och 100 meter från boplatser. haft syftet att tolka kokgropar generellt. Däri ligger då, Stort antal anläggningar. Det anges dock inget minsta, enligt min mening, en stor del av problemen med att förstå godtagbara antal, bara att det inte räcker med enstaka eller dem. Istället vill jag pröva att sortera upp materialet efter få anläggningar. de kontexter de hör ihop med. De enskilda eldstädernas form. Mestadels rund eller oval. Under de allra senaste åren har flera kokgropslokaler Fyllning med kraftigt träkolsinslag och talrika skörbrända undersökts i Bohuslän. Jag har tagit fram sju stycken, alla stenar. Oftast fyndtomt. från norra Bohuslän och de beskrivs individuellt nedan. Lokalerna grupperas enligt tre kategorier: oreglerad Ingen är den andra lik och jag kommer att diskutera var fyndplats när anläggningarna inte ligger i någon särskild och en för att se vad för funktion kokgroparna kan ha haft ordning, enkel reglerad fyndplats när anläggningarna ligger utifrån lokalernas arkeologiska kontext och omgivande i en rad och komplex reglerad fyndplats när anläggningarna terräng. Dessa sju kommer sedan att utgöra det material ligger i två eller flera rader. Arbetet koncentreras på de jag mer detaljerat diskuterar tolkning och kontext utifrån. 34 – Vardagsmat och åkallan In Situ

Tanum 1830 andra halvan av förromersk järnålder. Den bör alltså vara samtida med kokgroparna. Lokalen innehöll 37 härdar, härdgropar och kokgropar, Mellan dessa båda områden fanns en rad med tio varav cirka 25 var koncentrerade till ett område. Anlägg- sneda stolphål med ungefär 2,5–3 meter mellan varje. ningarna låg längst ner i en sluttning (Petersson, Selling Ett av stolphålen daterades till äldre bronsålder, vilket gör & Nilsen 2009). Dateringen är i huvudsak 400 BC–100 att raden egentligen inte kan kopplas ihop med härd- och AD, dock finns en kokgrop, som daterats till 200–400 kokgropsområdet. I rapporten argumenterar man dock för AD. Den dateringen kan inte diskuteras bort. Provet är att alla tre områdena hör ihop på grund av deras lägen i taget i botten av gropen och det är inte troligt att någon relation till varandra och man bortser då ifrån den äldsta yngre förkolnad träbit, som inte hör till kokgropen, har dateringen. hamnat där. En närmare analys av dateringsbilden ger vid han- Överst i sluttningen fanns en något osäker byggnad den, att alla utom en kokgrop kan ha brunnit samtidigt. bestående av 21 stolphål. Byggnadens storlek uppskattas Emellertid går det inte att se skillnad på enstaka år och till 9 × 4 meter. Kol från ett av stolphålen daterades till lokalen kan ha varit använd inom en period av 100–200

Figur 1. Plan över Tanum 1830 (Petersson, Selling, Nilsen 2009:16). Figure 1. Plan of Tanum 1830 (Petersson, Selling, Nilsen 2009:16). In Situ Vardagsmat och åkallan – 35

Figur 2. Karta över landskapet runt Tanum 1830 i förromersk järnålder. Skala 1:10 000. Figure 2. Map of the landscape around Tanum 1830 during the pre-Roman Iron Age. Scale 1:10 000. 36 – Vardagsmat och åkallan In Situ

Figur 3. Plan över Tanum 1835 (Petersson 2009:12). Figure 3. Plan of Tanum 1835 (Petersson 2009:12).

år. Där­efter har en kokgrop grävts och eldats i vid ett snedställda stolparna varit något slags upphängningsanord- senare tillfälle. ning vid torkning av kött. En miljöarkeologisk analys visar, att i ett av stolphålen från huset eller raden fanns ett sädeskornsfragment och frö från hallon och smörblomma. Där fanns också låga men Tanum 1835 ändå påtagliga värden av organisk fosfat. Det kan tolkas så, att stolphålen hört ihop med ett uthus eller djurstall På vad som under äldre järnålder varit en smal strandremsa och inte ett hus för människor. mellan fjorden och en brant bergssida låg 32 kokgropar Platsen ligger runt 75 meter från fjordstranden. Av placerade i två rader. Där fanns också ett antal stolphål kartan att döma kan det gott ha varit strandängar och an- varav några bildar en halvcirkel samt en stor grop. Det enda nan betesmark omkring. Huset kan ha fungerat som ett fyndet på platsen var en malstenslöpare (Petersson 2009). slags fäbod och passar på så sätt väl in i ett betessystem. En serie fosfatprover visade låga värden, speciellt i De miljöarkeologiska resultaten stöder den tolkningen. kokgroparna. Detta bör betyda att man inte haft boskap av Härdarna och kokgroparna har i så fall kunnat användas något slag på platsen. Att värdena var extra låga i groparna för torkning av kött eller annan matberedning eller för att är dock svårt att förstå. rök skulle hålla insekter borta från djuren. Möjligen har de Alla kokgropar, som kunde dateras, har daterats. In Situ Vardagsmat och åkallan – 37

Figur 4. Karta över landskapet vid Tanum 1835 i förromersk järnålder. Skala 1:10 000. Figure 4. Map of the landscape around Tanum 1835 during the pre-Roman Iron Age. Scale 1:10 000. 38 – Vardagsmat och åkallan In Situ

Figur 5. Bild över 14C-dateringarna från Tanum 1835 (Petersson 2009:21). Figure 5. Picture of radiocarbon datings from Tanum 1835 (Petersson 2009:21). In Situ Vardagsmat och åkallan – 39

Därför finns en ovanligt god bild av platsens användnings- Tanum 1840 tid, som varit någon gång mellan 800 och 200 före Kristus. En datering, den äldsta, faller något utanför den ramen. Tanum 1840 (Falkenström, i manus) innehöll lämningar Möjligen kan man förklara bort den med att gammalt trä av olika typer och från flera olika tidsepoker. Här fanns har daterats. Den är nämligen en av två dateringar i samma tolv härdar varav sex tolkats som härdar, eventuella kokgro- grop och den andra dateringen faller in i bilden. par samt gropar och framför allt stolphål. Tolkningen av Mycket talar för att det är fråga om en kultplats. Det några av härdarna som kokgropar, om än osäkra sådana, finns inget bete på platsen och heller inget sötvatten. Vat- beror på att anläggningarna var djupare än vanliga härdar. tenkontakten finns visserligen i stort mått, men det är fråga Dateringarna (14C)visar tillsammans med materialet, att om odrickbart saltvatten. lokalen varit använd från mesolitikum till äldre järnålder. Fiske är egentligen det enda profana alternativet. Det Det fanns ett ganska stort fyndmaterial av i huvudsak är inte riktigt bra med tanke på den lilla yta man haft till mesolitisk flinta, lite kvarts, bergart, keramik och bränd förfogande, den nästan totala fyndtomheten och dessutom lera. En stor del av fyndmaterialet har kunnat knytas till avsaknaden av det nödvändiga, drickbara vattnet. ett kulturlager. Dateringarna visar att nästa alla kokgropar kan ha En del av stolphålen kunde bilda en tvåskeppig hus- brunnit samtidigt, men det kan också ha varit tre olika konstruktion med en längd på 11 meter och en bredd på besök på platsen under en period av totalt cirka 200–300 5. Ett av dessa stolphål har daterats till äldre bronsålder, år. Man kan också framföra att det inte går att se, om vilket stämmer bra med den typen av hus. groparna använts en och en med korta perioder emellan. Keramiken har vid en keramisk analys bestämts var Dateringarna är inte tillräckligt noggranna för det. Då kan från förromersk järnålder, möjligen romersk. man tänka sig, som ett räkneexempel, att man först tar Eftersom antalet 14C-analyser är så få, är det svårt att bort de två äldsta dateringarna och anser att de är gjorda få grepp om vad som hör ihop och inte. Den mesolitiska på gammalt trä. De båda yngsta skiljer sig också något, flintan, en grop och en härd tycks ändå skilja ut sig som men är inte så lätta att förklara bort. De får alltså bli kvar. en enhet. Ett stolphål, en eventuell kokgrop och en grop Totalt har vi då 25 dateringar på 22 av de 32 kokgropar, har dateringar till äldre bronsålder medan kulturlagret, en som fanns på platsen. Utgår man sedan ifrån sannolikhe- grop och keramiken tycks bilda en egen enhet i förromersk tens medianvärde (se Petersson 2009, figur 12) ligger den och romersk järnålder. äldsta dateringen på 600 f.Kr. och den yngsta på 380 f. Vedartsanalysen visar inga märkvärdigheter som kan Kr. Det blir en tidsperiod på 220 år under vilken 22 kok- få konsekvenser för 14C-dateringarna. Makrofossilanalyser gropar har använts. Det skulle således bli en eldning vart har gjorts, men inget på material från någon av kokgro- tionde år. Utgår man ifrån värdet BP är det äldsta 2490 parna. Däremot finns makrofossilanalys och markkemisk och det yngsta 2310. Det blir 22 eldningar på 180 år och analys från tre stolphål från det eventuella huset och från således en eldning vart åttonde år. Det finns fler sätt att kulturlagret. Resultaten från stolphålen visar en viss kul- räkna på och alla är lika osäkra, eftersom man inte säkert turpåverkan och att marken varit bränd. Det tyder inte på kan fastställa den tid platsen varit utnyttjad. En annan någon regelrätt eller långvarig boplats. svaghet är att varje datering har en osäkerhetsmarginal på På kartan ser man att platsen ligger otillgängligt minst 70 år. Ovanstående måste alltså uppfattas som ett från alla håll utom norr, där det går en dalgång upp mot hypotetiskt räkneexempel, men jag har tagit fram det för platsen. Själva fyndplatsen ligger intill ett brant berg på att understryka möjligheten att platsen faktiskt kan ha varit östra sidan. En bäckravin löper igenom området och en kontinuerligt använd och besökt efter bestämda tidscykler. annan finns alldeles bredvid. Närmiljön verkar vara höglänt Det har betydelse för vad för slags kult som kan ha förevarit. och kuperad men samtidigt ha ganska stora ytor med gott 40 – Vardagsmat och åkallan In Situ

Figur 6 b

Figur 6 a

Figur 6 a och b. Plan över Tanum 1840, den norra respektiv den södra delen (Falkenström i manus). Figure 6 a and b. Plan of Tanum 1840, (Falkenström in manuscript). In Situ Vardagsmat och åkallan – 41

Figur 7. Karta över landskapet vid Tanum 1840. Skala 1:10 000. Figure 7. Map of the landscape at Tanum 1840. Scale 1:10 000. bete både i skog och på öppen mark runt omkring. Den Kokgropen är genom 14C daterad till mellersta bronsålder branta bergskanten i öster och det närliggande vattnet i och en av härdarna till sen yngre bronsålder och början av form av två bäckraviner gör läget typiskt för utmarkens förromersk järnålder. kokgropslokaler, men passar också in på beskrivningen Området 1848:2 var betydligt mer anläggningsrikt. av en replipunkt i ett betessystem. Totalt sett verkar det Där fanns ungefär femtio anläggningar, varav arton kok- mest troligt att det funnits en fäbod på platsen under en gropar, elva härdar, fyra gropar, tolv stolphål, ett större period i äldre bronsålder och att man då även grävt ett skärvstensflak och två områden med koncentrationer av antal kokgropar. skärvsten. Även här faller härdarnas och kokgroparnas da- teringar i två grupper, dels mellersta bronsålder, dels över- gången yngre bronsålder–förromersk järnålder. De båda Tanum 1848:1 och 2 områdena tycks alltså ha använts samtidigt. Det är heller ingen dateringsskillnad mellan härdar och kokgropar. I den norra delen av 1848:1 fanns fyra härdar och i den Skärvstensflaket var 12 meter långt och 5,5 meter södra delen en kokgrop. Fyndmaterialet bestod av ett brett. Vid undersökningen kunde man genom stratigrafin fåtal flintfynd, som dock tillsammans representerar tre följa ett tidsmässigt skeende, som inte är möjligt att se i perioder, två mesolitiska och en neolitisk-äldre bronsålder. 14C-dateringarna. Detta skeende är som följer: först har 42 – Vardagsmat och åkallan In Situ

Figur 8. Plan över Tanum 1848:1 och 2. (Nieminen 2008:11). Figure 8. Plan of Tanum 1848:1 and 2 (Nieminen 2008:11). In Situ Vardagsmat och åkallan – 43

Figur 9. Karta över landskapet vid 1848:1 och 2. Skala 1:10 000. Figure 9. Map of the landscape at 1848:1 and 2. Scale 1:10 000. 44 – Vardagsmat och åkallan In Situ

fyra kokgropar anlagts inom ett begränsat område. Här- ningar. Om de hänger ihop med övriga lämningar eller dar, stolphål och gropar har kommit till efter att de fyra inte, är omöjligt att säga så länge det inte finns några kokgroparna slutat användas. Man har täckt åtminstone dateringar på gravarna. två av kokgroparna med icke eldpåverkade stenar efter Det är svårt att idag avgöra hur området såg ut före användandet. Slutligen har hela komplexet täckts med utdikningen och hur stor den ursprungliga våtmarken en 0,2–0,3 meter tjock packning av skärvsten och sand. varit. Om den har fyllt ut den mer låglänta terrängen, har Allt har skett någon gång i perioden 1130 till 800 före den legat som i en ganska bred dal med berg på två sidor. Kristus, alltså mellersta bronsålder. Hur lång tid, som gått Miljön karaktäriseras främst av våtmarken, men till mellan varje fas, är dock omöjligt att säga. Sekvensen visar den kan man lägga berget och utmarkskaraktären på i alla fall, att alla kokgropar och härdar inte har brunnit området. Det ser ut att vara ett ekonomiskt sett mindre samtidigt. I anslutning till skärvstenspackningen fanns värdefullt område utom möjligen för jakt och kanske bete. ytterligare kokgropar, härdar och stolphål. Det finns dock ingenting i det arkeologiska materialet, som pekar mot att platsen använts som en fäbod eller replipunkt för boskapsskötsel. Det finns heller inga tecken på jakt eller något utnyttjande av andra ekonomiska resurser, till exempel järnhantering. Den kultiska tolkningen ligger därmed närmast till hands. Jag kan då konstatera att man varit vid platsen flera gånger. Både 14C-dateringarna och sekvenserna vid skärvstenspackningen talar för det. Som minst bör det ha varit två besök, men troligare är att det varit fyra eller fler. Med ett räkneexempel som ovan för Tanum 1835 bör man räkna med två perioder, en i äldre bronsålder och en i sen bronsålder och förromersk järnålder. Den tidiga fasen har då sju daterade härdar eller kokgropar med BP värde på mellan 2950 och 2710. Det blir sju Figur 10. Bild över 14C-dateringarna från Tanum 1848:1 och 2 eldningar på 240 år, alltså en vart 34:e år. I den senare (Nieminen 2008:16). perioden finns fyra härdar och kokgropar inom 120 år, Figure 10. Picture of radiocarbon datings from Tanum 1848:1 alltså en eldning per 30 år. Samma svagheter som ovan and 2 (Nieminen 2008:16). för Tanum 1835 behäftar denna beräkning. Till dem ska man också lägga att underlagsmaterialet är betydligt I övrigt kan man säga, att groparna ligger lite spritt sämre för 1848:1 och 2 eftersom en mindre andel av över hela området och att stolphålen inte ser ut att forma kokgroparna är daterade. en byggnad. Makrofossilanalysen gav ingenting alls. Lokalerna ligger i ett utmarksområde i kanten av en numera utdikad våtmark och det finns flera våtmarker Tanum 1857 runt om i området. I sydväst finns ett berg, vilket gör att lämningarna inom 1848:2 ligger på en strandzon mellan Tre kokgropar, två härdgropar och nio stolphål undersöktes berget och våtmarken. Lämningarna inom 1848:1 ligger på en liten platå intill en klippvägg. Ett enda fynd, ett på stranden i våtmarkens nordvästra del. På en bergshylla flintavslag, hittades. Kol från en av kokgroparna gav en sydväst om våtmarken, inom 1848:1, finns två stensätt- datering till förromersk järnålder (Petersson, H. 2006). In Situ Vardagsmat och åkallan – 45

Figur 11. Karta över landskapet vid Tanum 1857 i förromersk järnålder. Skala 1:10 000. Figur 11. Map of the landscape at Tanum 1857 during the pre-Roman Iron Age. Scale 1:10 000 46 – Vardagsmat och åkallan In Situ

Platsen ligger på fastlandet med en inneskärgård pre- cis utanför. Den ligger skyddat med berg i väster. Läget liknar mycket de, som en del större kokgropslokaler har, vid havet men ändå skyddat i en fjord eller, som här, i en inneskärgård.

Figur 13. Plan över Tanum 1863 (Lönn 2008:23). Figure 13. Plan of Tanum 1863 (Lönn 2008:23).

Kokgropen, som för säkerhets skull daterades med två prover, är mesolitisk. Platsen ligger högt upp i ett utmarksområde som, om man bortser ifrån dagens vägsystem, är mycket otillgäng- ligt. Det är kuperat och bitvis mycket brant. Stora delar Figur 12. Foto över platsen Tanum 1857. Foto: Håkan Petersson. består också av kalberg eller har ett mycket tunt jordtäcke. Figure 12. Photograph of the area Tanum 1857. Photographer: De områden, som skulle kunna användas som bete, är få Håkan Petersson. och små. Kokgropen är daterad till mesolitikum och kan De nio stolphålen ser inte ut att bilda något hus och ha med jakt eller kult att göra, men hör inte ihop med det finns inga miljöarkeologiska analyser, som kan ge yt- samma kulturkomplex som de övriga anläggningarna i terligare information. Platsen är därför svårtolkad. Läget undersökningen. De förromerska lämningarna på platsen vid havet och mellan berg kanske inte omedelbart för kan dock vara rester efter samma typ av aktiviteter som tankarna till betsmark, men mindre strandängar kan ha kokgropslokalerna. Keramiken kan tyda på någon form utnyttjats. Jakt kunde också vara möjligt, men det finns av mjölkningsplats även om betet åtminstone idag verkar inga spår efter något sådant. Tolkningen blir alltså mycket dåligt. Eftersom artikeln ska handla om kokgropar, lämnas osäker och landar vid att det ser ut att vara en rent kultisk dock denna lokal åt sidan. plats eller en replipunkt i ett betessystem. Eftersom det bara finns en 14C-datering, är det inte lönt att räkna på antal möjliga besök på platsen. Skee 1610

Totalt hittades 55 anläggningar på platsen, 11 härdar Tanum 1863 eller härdgropar, 4 kokgropar eller kokgropsliknande anläggningar, 37 stolphål och 3 gropar (Loeffler 2008). Inom ett område på totalt 30 m2 fanns en kokgrop, en Fyndmaterialet bestod av flinta, bergart, kvartsit och skärvstenspackning, stolphål, små gropar, härdar, rikligt keramik. Makrofossilanalys gjordes på material från tre med keramik och några få flintor (Lönn 2008). Sex 14C- kokgropar, en härd och en grop. Inget av proverna inne- dateringar tillsammans med keramiken visade, att allt höll något växtmaterial. Anläggningar, fyndmaterial och utom kokgropen hör hemma i sen förromersk järnålder. 14C-dateringar visar tillsammans att platsen varit använd In Situ Vardagsmat och åkallan – 47

Figur 14. Karta över landskapet vid Tanum 1863. Skala 1:30 000. Figure 14. Map of the landscape at Tanum 1863. Scale 1:30 000. 48 – Vardagsmat och åkallan In Situ

vid flera olika perioder från mesolitikum till nutid. Sex kolprover 14C-daterades, fyra från kokgropar och tre från härdar. En härd fick dateringen äldre bronsålder, en annan vendeltid–vikingatid och en kokgrop yngre bronsålder. De övriga tre kokgroparna och en härd daterades till perioden sen förromersk järnålder till tidig romersk järnålder. Räknar man bort den äldsta och yngsta härden, har man fyra kokgropar och en härd inom perioden yngre bronsålder–tidig romersk järnålder eller mellan ca 800 Figur 15. Bild över 14C-dateringarna från Skee 1610. f.Kr. och 100 e.Kr. Det har varit minst tre besök för eld- Figure 15. Picture of radiocarbon datings at Skee 1610. ning på platsen under den tiden och det kan vara upp till fem. Tre av dateringarna faller ganska tätt runt Kr.f. De gen omkring är ganska branta, men någon utåtsluttande kan representera ett besök eller tre med några få år emellan. bergssida finns inte. Lokalen Skee 1610 ligger också vid en sankmark, Området är kuperat, idag skogigt. Det kan naturligtvis nästan som i en grop mellan berg i ett utmarksläge. Ber- ha utnyttjats för jakt eller som utmarksbete. I det senare

Figur 16. Karta över landskapet vid Skee 1610 under förromersk järnålder. Skala 1:10 000. Figure 16. Map of the landscape at Skee 1610 during the pre-Roman Iron Age. Scale 1:10 000. In Situ Vardagsmat och åkallan – 49

Figur 17. Plan över Skee 1610 (Loeffler 2008:16). Figure 17. Plan of Skee 1610 (Loeffler 2008:16). 50 – Vardagsmat och åkallan In Situ

fallet skulle det dock vara svårt att ta sig dit med djur. En att göra. Åtminstone en, Tanum 1863, knyts till jakt och väg upp går i en ravin, men i bottnen ser fjorden ut att då kan kokgroparna ha använts till att torka bytenas kött. gå ända intill berget. Det kan naturligtvis ha funnits en Ytterligare några lokaler knyts till kultutövning och vad smal strandremsa för djuren att gå på, men säkert är det elden då kan ha för funktion ska jag diskutera nedan. inte. Området är i övrigt så kuperat och otillgängligt, att man undrar varför man skulle besvära sig med att ta dit djur om det finns andra betesmarker. I övrigt är det svårt Kult att tänka sig någon annan förhistorisk ekonomisk resurs i området utom järnhantering och av det finns inga spår. De profana kontexterna är lättare att förstå än de kultiska, Totalt sett lutar tolkningen mest åt kultplats. naturligtvis på grund av att vi så dåligt känner till föreställ- ningsvärlden under bronsålder och äldre järnålder. Jag kom- mer här att försöka komma längre i fråga om möjlig kult Replipunkter, fäbodar, i samband med kokgropar. Den kunskap vi har om gudar jaktplatser och kultplatser och föreställningar hör i första hand till yngre järnålder. Emellertid finns det forskare som menar att den föreställ- Bland de sju nyligen undersökta lokalerna med kokgropar ningsvärlden har trådar långt bakåt i tiden (Kaliff 2007). finns inget gravfält och heller ingen reguljär boplats. Där De trådar Anders Kaliff ser har med den indo-europeiska det finns stolphål och andra anläggningar, som kan höra kulturen och föreställningsvärlden att göra. Dit hör bland hemma på en boplats, verkar det snarare vara fråga om nå- annat ett slags eldkult som diskuteras utifrån skärvstenshö- got mindre, något mer fäbodliknande. För den tolkningen gar, men man kan också se överensstämmelser i kokgropar. talar även läget i landskapet. De kokgropslokaler, vi ska försöka förstå ur en kultisk Av de sju lokalerna är det en (Tanum 1835), som mening, är de som är rena kokgropslokaler, ligger i utmar- rimligen inte kan vara något annat än en kultplats. Det ken och innehåller flera gropar. Ibland är det fråga om hela är också den enda där kokgroparna ligger reglerade i två kokgropsfält med flera hundra anläggningar och på många rader. Mycket talar för att även Tanum 1848:1–2, Tanum av dessa lokaler ligger groparna ordnade i speciella system. 1857 och Skee 1610 kan tolkas som kultplatser, även om Slutligen kan sägas om groparna på denna typ av kokgrops- jakt eller boskapsskötsel inte är helt uteslutet. Förhållandet lokaler, att de sällan innehåller brända ben, fröer eller andra är omvänt för Tanum 1863, som innehåller en mesolitisk makrofossiler. Fyndförekomsten är sparsmakad. Lokalerna kokgrop och därigenom skiljer sig från de övriga. Tanum är inte knutna till boplatser eller gravplatser och det finns 1830 och 1840 är sannolikt något slags fäbodar. inga byggnadslämningar på dem. Däremot kan det finnas Ingen av de sex yngre lokalerna har primärt tolkats stolphål och gropar utan skörbränd sten. som jaktplats, vilket kan vara helt fel. Man underskattar säkerligen betydelsen av jakt under brons- och järnåldern. Det är betydligt mer självklart att koppla ihop den meso- Offer litiska kokgropen med jakt. Med de osäkerheter, som alltid finns, kommer jag Det finns givetvis många olika typer av religiösa före- fram till att kokgroparna på dessa sju lokaler alla har el- ställningar och ritualer, exempelvis ceremonier som har dats i, men i helt olika kontexter och för helt olika syften. med årstider, människors livscykel, spådom eller offer att Vissa platser knyts till djurhållning och bete och där hör göra. De sistnämnda, offer, har spelat en central roll i den kokgroparnas funktion ihop med värme, rök för att hålla nordiska, förhistoriska föreställningsvärlden liksom i hela borta insekter och annat, som har med sådan verksamhet det indo-europeiska området (Kaliff 2007, Lincoln 1986, In Situ Vardagsmat och åkallan – 51

Näsström 2000, 2008). Offer förutsätter dock offrande Att kokgropslokalerna verkar besökas av många, men av någonting – djur, mat, blod, växter eller föremål. De vid få tillfällen passar bättre ihop med stora möten, som kultiska kokgropslokalerna kännetecknas närmast av sker sällan. Från någon eller några gånger per hundra år avsaknaden av lämningar efter sådant. Det finns inga till någon gång per decennium tycks vara rimligt. Någon djur-, mat- eller växtrester i makrofossilproverna och återkomst vid jämna tillfällen har jag inte kunnat få fram, inga speciella föremål har påträffats i eller vid groparna. men det kan också bero på det ändå ganska lilla materialet. På vilket sätt man skulle kunna spåra blod, i kokgropar är Hur ofta inträffade hungersnöd eller smittsamma sjuk- dock okänt för mig. domar bland djur eller människor? Kan solförmörkelser, Om kokgroparna använts till att tillreda mat i ett of- månförmörkelser eller kometer vara orsaker till möten fersammanhang, borde det ha blivit något kvar i och runt och hur ofta inträffar sådant? År 1954 inträffade en total kokgroparna. Framför allt borde det ha funnits brända ben. solförmörkelse i Sverige och kometen Hale-Bopp var Om man bränt eller kokat växter, borde det ha avslöjats i mycket tydligt synlig på himmelen 1997. Det är 43 år makrofossilanalysen. Utifrån de belägg jag har är det mest mellan de båda händelserna och liknande saker sker med troligt att något offer av ovan nämnda slag inte har försig- ganska långa och ojämna intervall. gått på dessa enskilt liggande kokgropslokaler. Död, undergång och okända himlafenomen repre- senterar den typ av händelse, som skulle kunna skapa tillräckligt stor rädsla och ett behov av en ceremoni för Andra riter att återställa lugn, balans och liv.

Vid sidan av offrandet fanns också tre andra typer av heliga handlingar (Näsström 2000:217 ff.). Kalendariska Divination riter inföll vid bestämda tidpunkter på året, exempelvis vid vintersolståndet, vid nymåne eller efter skörden. Att Divination är att utforska gudarnas vilja. Då försöker man dricka jul hör hit liksom vårblot och höstblot. Vid krissi- förutsäga framtiden eller förstå varför något utvecklat sig tuationer som hungersnöd och liknande kunde man också som det gjort. Divination var ett sätt att undvika kata- utföra riter. Den tredje typen är övergångsriter, som hör strofer, eller att hitta förklaringar eller syndabockar när de ihop med människors olika faser i livet. En del av dessa skett. Vanligen fanns människor med speciella uppgifter har varit mer enskilda till sitt slag och har firats inom ett i kulten, som på olika sätt sökte svaren (Näsström 2000). hushåll. Andra har varit mer offentliga och inneburit en En dramatisk och oroande situation, som man försöker större sammankomst av människor. förstå och mildra eller undvika, kunde passa bra ihop Kokgropsmaterialet talar inte för årstidsriter, eftersom med större och oregelbundna samlingar på de platser som kokgropslokalerna ser ut att ha använts ett begränsat antal senare blir kokgropslokaler. Naturligtvis är den tanken gånger över en ganska lång tidsrymd. Ett firande med en inte på något sätt bevisad, bara möjlig och kanske till och kokgrop en gång om året, till exempel, borde ha avsatt med rimlig. betydligt fler kokgropar. De flesta undersökta lokalerna har undersökts på sådant sätt, att man tagit fram alla gropar som funnits. Det ska alltså inte finnas något mörkertal Riten och platsen att räkna med. Övergångsriter har förmodligen hållits mer sällan, Tanken bakom den ovan nämnda eldkulten kan enligt kanske ett par gånger under en människas levnad, om man Kaliff ha med elementen sten, eld, vatten och möjligen räknar bort begravningen som bör ha hållits vid graven. luft att göra. Eld och vatten spräcker tillsammans ste- 52 – Vardagsmat och åkallan In Situ

nen mycket effektivt och frigör energi ur stenen Kaliff Minnet 2007:123). Man får då förutsätta att det är den energin den kultiska handlingen syftar till att få fram och som man Hur hölls då minnet av platsen vid liv? Behövdes det några behöver ha för att läsa framtiden, förstå händelser eller markeringar eller liknande? Troligtvis inte, om man inte något annat. Själva handlingen bör också innebära en stark räknar element i naturen själv som markeringar. Liksom upplevelse av eld och rök och kanske också ljud av stenar vardagliga ortnamn, glöms sannolikt också vardagshän- som sprängs. En självklar fråga kommer emellertid in. delser och platser bort inom tre generationer, om de inte Varför eldar man i gropar, som faktiskt är ganska svåra att traderas medvetet (Lönn 1999:70, 82). En kultplats av få eld i eftersom man får problem med syretillförseln? Ett det mer omfattande och kanske dramatiska slaget är dock tänkbart svar kan vara att man visste hur eldningen skulle inget vardagsting. Berättelser om platsen och möten där utföras och att gropen därför inte var något problem. Ett bör därför ha hållit minnet vid liv så länge den var i bruk annat svar kan vara att det var viktigt att få med ytterligare (Lönn 1999:70). I dessa berättelser bör man i så fall ett element, nämligen jord. också ha haft med en beskrivning av vägen dit eller av I den ovan nämnda indo-europeiska föreställnings- speciella kännetecknande naturelement på platsen. Här världen spelar myten om skapelsen en central roll. Myten kan exempelvis de mer eller mindre uppseendeväckande är ungefär likadan över hela det indoeuropeiska området branta bergväggarna ha spelat en roll, genom att de skiljer och i den nordiska varianten dödas jätten Ymer av Oden ut sig från andra bergsformationer. Om platsen dessutom och hans bröder. De styckar upp hans kropp och skapar besöktes två eller flera gånger inom en livstid bör någon, jorden av köttet, berg av benen, hav och sjöar av blodet som speciellt haft ansvar för ceremonier och minnen, och växter av håret. Vid offer och begravningar sker kunna hitta dit. (möjligen) en upprepning genom att delar av offret eller den döde återbördas till naturen (Kaliff 2007, Lincoln 1986). Därigenom skapas möjlighet för nytt liv och man Avslutning vidmakthåller den kosmiska ordningen (Kaliff 2007:167). Även efter en total katastrof som Ragnarök då jord, himmel I detta arbete har jag tittat på kokgropar utifrån tanken och alla världar uppslukats av eld, kan jorden återfödas och att de är ett mycket blandat material. Det gemensamma ordningen återskapas (Näsström 2008:231). för dem är man har eldat i dem, men eldningen verkar I fråga om kult vid kokgropar har vi således inte ha haft olika funktioner i olika kontexter. Jag har därför med offer och begravning att göra, men möjligen med analyserat kontexterna hos ett antal nyligen undersökta en önskan att återskapa ordning. Ur Ymer-traditionen kokgropslokaler, tolkat och sorterat dem efter olika belägg kan man hämta att jord, himmel, hav, berg och växter är för funktioner och även avsaknad av belägg för funktioner. viktiga element i den nordiska mytologin och nödvändiga Dessa lokaler representerar dock bara några av de många för att just återskapa ordning. Jag skulle vilja lägga fram kontexter kokgropar kan höra ihop med. Exempelvis finns hypotesen, att det är de elementen man letar efter även varken boplatser eller gravplatser med i materialet och vi vid val av mötesplats. Ett tydligt berg och vatten finns vid vet att kokgropar även förekommer i sådana kontexter. alla kokgropslokaler. Himlen och jorden kommer naturligt I det i artikeln använda undersökningsmaterialet finns med och möjligen också växterna. Byggnader som tempel kokgropslokaler, som hör ihop med jakt, djurhållning eller liknande är utifrån den synen oviktigt. och kult. På jaktlokalerna kan kokgroparna ha använts för att torka kött och i samband med djurhållning kan de ha tänts för att rök ska hålla insekter borta eller för att skapa värme. Platser för kult har diskuterats utifrån In Situ Vardagsmat och åkallan – 53

tanken att människor samlats för att avvärja eller förstå now we know that cooking-pits occur at settlement-sites, hotande händelser i tillvaron, eftersom sådana händelser grave-sites, hunting-sites and also by themselves. There kan tänkas inträffa oregelbundet och med ganska lång tid may be additional contexts too. emellan. Det passar i så fall bra ihop med dateringarna på Cooking-pits have been interpreted in both profane de flesta av kokgropslokalerna i artikeln. Offer av olika slag and religious ways, the profane being the most common up har däremot sorterats bort, eftersom det inte finns något to now. Cooking purposes is the most usual interpretation, material i groparna, som tyder på den typen av funktion. but there is also the drying or smoking of meat and the Kokgropar finns emellertid, som nämnts, även i andra like. Creating warmth is another profane interpretation kontexter. På boplatser har de sannolikt hört ihop med for instance in a sauna or just anywhere outside. The fire boendets profana eller religiösa aktiviteter. På gravplatser and smoke from cooking-pits may also have been used to bör de ha haft med begravningsritualen att göra. I rappor- protect cattle from insects. For religious purposes they may ter och artiklar har jag också stött på undersökningar där have been used in ceremonies at grave-sites. kokgropar och svedjebrukslämningar funnits på samma Most cooking-pits seem to be dated to the Bronze Age ställe (Lindman 2004:53 ff.). Möjligen har kokgropar or Early Iron Age but they do occur all through prehistory. haft något slags funktion, religiös eller profan, i samband Strangely enough, cooking pits from northern Sweden are med röjning för ny odlingsmark. Det kan finnas ännu fler mostly from the Mesolithic and the late Iron Age. kontexter. Inom varje typ av kontext kan kokgroparna Thus, cooking-pits are stone-filled pits in which a fire sedan ha olika funktioner och därmed kunna sorteras och has burned. They have often been analyzed as a uniform förstås ytterligare. Här kan form och djup spela en roll material and as such they have been interpreted as either liksom fynd- och jordinnehåll och även läget. profane or religious. I see them as the opposite, as a very Den definition av begreppet kokgropar jag utgår ifrån, disparate material and in order to find out more about gropar med skörbränd sten, kol och sot, innebär mycket them, I propose that different groups should be sorted enkelt att det är fråga om gropar med sten där man har out and each group studied individually. I have chosen to eldat. En så vid och enkel definition öppnar givetvis för classify them according to their context since I believe that många olika typer av tolkningar. Vill man snäva in begrep- they have different functions in different contexts. During pet kan man lägga till olika kriteria, som särskiljer kokgro- the past couple of years seven sites with cooking-pits have par och kopplar dem till olika typer av kontext, funktioner, been excavated in northern Bohuslän and I have used these tidsperioder eller annat. Det hör emellertid till ett av alla sites as a test material. kommande steg i kokgropsforskningen. Jag stannar vid Among these seven sites there were no cemeteries and att poängtera vikten av att tolka kokgropslokaler efter de no settlement sites of the usual kind. There were post-holes kontexter de kan tänkas höra ihop med. Det är ett sätt att and other features normally belonging to a settlement både få en övergripande förståelse för anläggningstypen site at some of the cooking-pit sites; but in those cases it och en funktionell förståelse för enskilda kokgropar och seemed to be something smaller and more of a short-term kokgropslokaler. residence, something like a hut. One of the seven sites cannot be anything but a cult site. Except for a pit and a post-hole there were no other English summary features than cooking-pits and these were situated on a narrow strip of land between a steep mountain-side and a Lately discussions on cooking-pits have increased excee- fjord. Also the cooking-pits were organized in two rows. dingly. Questions are asked about their function, their Two other sites may also be cult sites, but sites connected localisation, as well as their content and context. As of to hunting and cattle-breeding are possible as well. Two 54 – Vardagsmat och åkallan In Situ

sites are interpreted as hut since they contain remnants of here is using cooking-pits in ceremonies at a cult site; for small houses. Also analysis shows organic phosphate which what purpose is of course not known, but there are some points to some kind of cattle-breeding. These six sites all possibilities. Offering of any kind is not plausible, since dated to the Bronze Age and the early Iron Age. The only there are no or very few artefacts, no bones or remnants Mesolithic site is probably a hunting-site. of food or plants in or around the cooking-pits. Seasonal My conclusion is that even if cooking-pits have been festivities or rites de passage would result in more cooking- used at all these sites, they have been used in different con- pits during the rather long time-span a site has been used. texts and for very different purposes. Some cooking-pits Instead I suggest that the cooking-pits may be part of cer- have been used to gain warmth, to create smoke to keep emonies connected to fear of something, a threat of some insects away and other things in connection with cattle- kind. Famine, sickness among people or animals, hostile breeding. At a hunting-site a cooking-pit can be used for attack, eclipses of the moon and comets visible in the sky drying the meat of the game, which makes it a lot easier could be possible reasons. Such things happen irregularly to carry back to the settlement site. The third alternative and hopefully not all that often.

Referenser Gustafson, L, Heibreen, T & Martens, J (red.) (2005). De gåtefulle kokegroper, artikkelsamling, Kokegropse- Claesson, P (1998). Kokgropar från järnålder vid minaret 31. november 2001, Oslo. Sunninge­leden, I Claesson, P, Hernek, R & Lindholm, Johansson, G (2000). Mellan liv och död - kokgropar från K (red.) Gravar och kokgropar vid Sunningesund, äldre järnålder, Bohuslän, Stenungsunds kommun, arkeologiska undersökningar för motorvägen Jörlanda socken, 184 (UV Väst Rapport 2000:38). Lerbo–Torp, del 2, Kungsbacka (UV Väst Rapport Johansson, G (2001). Kokgropar vid havet, resultat av 1998:3). bruksspårsanalyserade flintor och fosfatkartering vid Claesson, P. (2004). Den rituella handlingens praxis, ex- bronsåldersdaterade kokgropar, Halland, Varbergs emplifierat av ett järnåldersgrav fält beläget i mellersta kommun, Tvååker socken, 193 (UV Väst Rapport Bohuslän. I Claesson, P & Munkenberg, B-A (red.) 2000:50). Gravar och ritualer, Uddevalla. Kaliff, A. (2007). Fire, Water, Heaven and Earth, ritual Claesson, P (2007). Två anläggningstyper – ett samman- practice and cosmology in ancient Scandinavia, an Indo- hang? spår av ritual sett utifrån ett kokgropssystem European perspective, Stockholm. och en cirkulär konstruktion i norra Bohuslän, I Lönn, Larsson, E-L (1998). Makrofossilanalys från tolv kokgro- M & Claesson, P (red.) Vistelser vid vatten, gropke- par, RAÄ 342, Forshälla socken, Bohuslän, I Claesson, ramiska platser och kokgropar från bronsålder och P., Hernek, R. & Lindholm, K (red.) Gravar och kok- järnålder, Mölndal. gropar vid Sunningesund, arkeologiska undersökningar Falkenström, P. (i manus). Återkomster till Arendal, varia- för motorvägen Lerbo-Torp, del 2 (UV Väst Rapport tioner på förhistorisk verksamhet i skogsmark (Bohusläns 1998:3). museum rapport). Lincoln, B (1986). Myth, Cosmos, and Society, Indo-Euro- Fors, T (1999). Rostningsgropar från bronsålder, I pean Themes of Creation and Destruction, Cambridge. Artelius, T, Englund, E & Ersgård, L (red.) Kring Lindman, G (1993). Svedjebruket i Munkeröd, ett exempel västsvenska hus – boendets organisation och symbolik i på periodiskt svedjebruk från yngre stenålder till medeltid förhistorisk och historisk tid, Göteborg. i södra Bohuslän, Riksantikvarieämbetet, Stockholm. In Situ Vardagsmat och åkallan – 55

Lindman, G (red.) (2004). Gårdar från förr, nordbohus- Norberg, E (1996). Gropanläggningar med uppvärmd sten, länsk bebyggelsehistoria utifrån arkeologiska undersök- konstruktioner och funktioner hos skärvstensgropar i ningar av tre medeltida gårdar, Riksantikvarieämbetet, Mellannorrlands inland under förhistorisk och historisk Stockholm. tid, Umeå (Seminarieuppsats C i arkeologi). Loeffler, D (2008). Skee 1610, en mångkulturell bo- Näsström, B-M (2000). Fornskandinavisk religion, en plats med fynd och anläggningar från mesolitisk grundbok. Lund. till historisk tid, Bohuslän, Skee socken, fastighet Näsström, B-M (2008). Blot, tro och offer i det förkristna Bastekärr 1:18, arkeologisk utredning (UV Väst. Norden, Stockholm. Rapport 2008:13). Ortman, O (1998). Arkeologisk undersökning, Raä 552 och Lundin, K (1989).Kokgropar i Norrbottens kust och inland, Raä 553, övre Buane 2:6 och 2:7, Naverstads socken, Ta- ett försök till tolkning av kokgroparnas funktion, Umeå nums kommun (Bohusläns museum rapport 1998:38). universitet (Seminarieuppsats för C1 i arkeologi, Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län VI (1972). Ort- särskilt nordeuropeisk). namnen i Inlands Nordre härad 1, Bebyggelsenamn, Lundin, K (1992). Kokgropar i Norrbottens kust och (Assar Janzén), Institutet för ortnamns- och dialekt- inland, ett försök till tolkning av kokgroparnas funk- forskning i Göteborg, Lund. tion, Arkeologi i norr 3. Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län XX. (1958). Ort- Lönn, M (1996). Boplatser vid Granvattnet – fornläm- namnen i Vätte härad. 2, Hogdals, Lommelands, Näsinge ning 256, Dälene 2:1, Ödsmåls socken, Bohuslän, och Tjärnö socknar samt Strömstads stad, Institutet för I Weiler, E (red.) Runt omkring Granvattnet, ar- ortnamns- och dialektforskning i Göteborg, Lund. keologi längs väg E6 i Bohuslän 1986–1989, del 7, Petersson, H (2006). Kokgropar och Härdar – 200 f.kr, Riksantikvarieämbetet. Kungsbacka. vistelseplats?, landskapsanalys & gravtypstypologi (Bo- Lönn, M (1999). Fragment av samtal, tvärvetenskap med husläns museum rapport 2006:31). arkeologi och ortnamnsforskning i bohuslänska exempel, Petersson, H (2009). Kokgroparna vid Kind (Bohusläns Diss, Umeå. museum rapport 2009:50). Lönn, M (2004). En enda kokgrop (UV Väst Daff 2004:4). Petersson, H & Lönn, M (2004). Kokgropar i Kvisljungeby Lönn, M (2007). Bohuslänska kokgropar, I Lönn, M & på Hisingen, Göteborg (UV Väst rapport 2004:9). Claesson, P (red.) Vistelser vid vatten, gropkera- Petersson, H, Selling, S & Nilsen, A (2009). Kokgropar miska platser och kokgropar från bronsålder och vid berget, metalltida lämningar på Tanum 1830 (Bo- järnålder, Mölndal. husläns museum rapport 2009:29). Lönn, M (2008). Tanum 1863 – en mesolitisk kokgrop Petersson, M (2006). Djurhållning och betesdrift, djur, och två förromerska krukor, Bohuslän, Tanums människor och landskap i västra Östergötland under socken, Hud 1:17, 1:18, RAÄ 1863 (UV Väst rap- yngre bronsålder och äldre järnålder, Diss, Uppsala port 2008:36). universitet. Margolin, M (1978). The Ohlone Way. Indian life in the Schaller Åhrberg, E (2002). Kokgropar – matlagning eller San Francisco–Monterey Bay Area, Berkeley. bastu? diskussion kring en arkeologisk undersökning, Melander, J (1986). Torkugnar, I Rydström, G, Spång, Halland, Veddige socken, Barkhult 2:1, 64 (UV Väst L G & Lundberg, Å (red.) Studier i norrländsk rapport 2002:17). forntid, 2, Umeå. Streiffert, J (2009). En samling kokgropar vid ett vårmarks- Nieminen, J (2008). Om en bosättning med kokgropar från område (UV Väst. Rapport 2009:19). bronsålder och en huslämning från äldre järnålder (UV Thörn, R (1993). Eldstadssystem – fysiska spår av brons- Väst. Rapport 2009:13). ålderskult, ett försök att spåra bronsålderns kultplatser 56 – Vardagsmat och åkallan In Situ

och kultinfluenser, Lunds universitet, Lund (Semina- lämning 213, Norums socken, Bohuslän, I Streiffert, rieuppsats C i arkeologi). J & Ängeby, G (red.) Jägare och fornborgsbyggare, Ängeby, G (1996). Klippöverhänget vid Järnklätt – forn- Riksantikvarieämbetet, Kungsbacka, s. 11–30.

Förromersk keramikkronologi tillämpad i Västsverige Ulf Ragnesten,Göteborgs stadsmueum [email protected]

Abstract Ceramics is an underestimated subject category as a source of knowledge about both the chronologi- cal, social and other fields of archaeology. Yet it is found in most prehistoric contexts. This article examines the chronological potential of ceramics in the pre-Roman Iron Age in western Sweden. We know quite a lot about ceramics from the later part of the period, but much less from the older part. The study has its origin in the research literature, including the southern Swedish and Danish and is in agreement with their review of empirical studies. Well-founded hypotheses about chronological variables in ceramics are tested in a correspondence analysis. The analysis shows that the pre-Roman pottery can be divided into an older and a later part, but it can not be subdivided further. Applied to a number of previously generally dated burial fields the method is found to be useful;

Bakgrund behov av keramik (Arnold 1985:155). Under den förro- merska järnåldern i Sydskandinavien pågick en utveckling Studiet av keramik påverkas precis som andra vetenskapliga av samhällsstrukturen, en etablering av gårdsenheterna och undersökningar av de paradigm som råder inom forsk- en accelleration i bruket av järnteknologi och jordbruks- ningsämnen. Materialstudier inom arkeologin har haft ekonomi. Det ledde till att samhället expanderade och tunga ok på sina axlar såsom den typologiska metoden, förändrades. Behovet av keramik till hushåll och ritualer ”new archaeology”, postprocessualism och ”agency” för att ökade parallellt med denna utveckling. Den förromerska ta några exempel. Alla inriktningar har bidragit med teore- järnåldern är en viktig period i keramikens utveckling. tiska synsätt och metoder som styrt ämnesval och analyser (se t.ex. Gräslund 1974, Willey & Sabloff 1980, Jensen & Karlsson 2000, Hodder 2000). Utan att i det här sam- Inledning manhanget tränga alltför djupt in i teoretiska diskussioner skall konstateras att den här studien baseras på paradigmet Keramik är ett underskattat forskningsfält inom arkeolo- att keramiken är en symbiotisk del av människans kultur. gin. Det uppträder som fyndmaterial på de flesta förhisto- Keramiken anses ha en uppgift, en funktion att fylla riska platser från neolitikum och framåt. Även om mycket inom kulturen. Samtidigt är keramiken en avspegling av forskning utförts på keramik skulle en större insats troligen kulturens materiella, sociala och ideologiska utveckling. ge väsentliga bidrag om såväl kronologiska som sociala, Ett medvetande om detta gör det möjligt att källkritiskt ekonomiska och ideologiska förhållanden, just på grund studera kronologisk utveckling genom kulturella variabler. av att det förekommer i så många sammanhang. Efterfrågan på keramik påverkas av samhällsstruktur Ett projekt om keramikens roll i samhället under de och population. Små isolerade samhällen med liten befolk- sista århundradena före Kristus startades av författaren ning, befolkningstäthet och befolkningsökning har ett litet år 2008. Syftet är att studera keramik ur flera aspekter. I 58 – Förromersk keramikkronologi tillämpad i Västsverige In Situ

den här artikeln skall keramiken studeras i kronologiskt tydligt mindre kunskap om den äldre periodens gods och syfte och främst beträffande den förromerska järnåldern, kärlformer. I denna artikel skall forskningen om de båda men målet är att i ett senare skede få en bättre förståelse av periodernas keramikattribut diskuteras, samtidigt som keramikens betydelse i sociala miljöer. Projektet lägger stor det skall göras försök att finna fler daterande attribut för vikt vid material som förvaras i museernas magasin. Vid var och en av dem. Målsättningen med analysen i denna Göteborgs stadsmuseum finns en stor samling västsvensk artikel kan sägas utgå från följande frågor: keramik som utgör en väsentlig del i forskningsmate- 1. Kan kronologin förbättras om man tillämpar danska rialet. Keramiksamlingarna har varit betydelsefulla långt och sydsvenska kriterier tillsammans med dem från tillbaka i museets historia. Det framgår bland annat av en Göteborgs­området och Västsverige? av målningarna från 1890 på museets innergårdsfasad i 2. Kan korrespondensanalys på västsvenskt grav- Ostindiska huset i Göteborg (figur 1). material bidra ytterligare till förståelsen av hur den förromerska keramiken utvecklats och hur den skiljer sig mellan äldre förromersk järnålder och yngre för- romersk järnålder? 3. Vad får dateringarna för resultat om de tillämpas på grovt daterade förromerska gravplatser i den västsvenska regionen? Det har konstaterats att flera gravplatser i Västsverige endast har en allmän datering till förromersk järnålder (Ragnesten 2007). Någon ”heltäckande” västsvensk keramikkronologi för förromersk järnålder har inte tidigare presenterats. Detta är ett bidrag till en sådan. När ett förslag till kronologisk upp- ställning presenterats skall det i slutet av artikeln göras ett försök att tillämpa den på västsvenska gravfält som tidigare Figur 1. Väggmålning som representerar keramiksamlingarna på endast allmänt daterats till den förromerska järnåldern. Göteborgs stadsmuseum. Utförd av bröderna Rasmussen år 1890 Gravmaterial utgör de empiriska data som används (renoverad 2001) (Lönnroth 2003:476). för att analysera keramikattribut som är typiska för var Figure 1. A wall painting showing the pottery collection at the Gothenburg city museum, painted by the Rasmussen brothers in och en av de två perioderna av förromersk järnålder. 1890 (renovated in 2001) (Lönnroth 2003:476). Gravmaterial har den fördelen att det ofta utgör slutna kontexter. I sådana miljöer kan keramiken och dess attribut Ekonomiskt bidrag för projektet har getts av Stiftelsen jämföras med andra fyndmaterial och föremål med kända Carl Jacob Lindebergs fornminnesfond samt Lennart J. dateringar. De ”finare” gravgåvorna av metall har ofta en Hägglunds Stiftelse för Arkeologisk Forskning och Ut- välutvecklad kronologi. bildning. Göteborgs stadsmuseum har bidragit med viss Naturvetenskapliga dateringsmetoder som till exempel arbetstid och administration av projektet. 14C-dateringar har minskat behovet av jämförelser av kera- Den förromerska järnåldern, som denna studie fram- mikformer i typologiska serier för att datera fynd. Men det för allt omfattar, kan i huvudsak indelas i en äldre och en är inte alltid som naturvetenskapliga metoder kan utföras yngre period med en gräns dem emellan omkring år 250 på gravmaterial och ännu mer sällan på gravmaterial som f.Kr. Vi har en relativt god uppfattning om den yngre framtagits av arkeologer sedan en längre tid tillbaka, men periodens keramik med dess vackra svartglättade kärl med som fortfarande har betydelse för forskningen. Dessutom facetterade mynningar och x-formade hankar men en be- finns det inte sällan stora källkritiska problem med 14C- In Situ Förromersk keramikkronologi tillämpad i Västsverige – 59

dateringar. Det är inte ovanligt med avvikelser mellan kronologiska resonemang vad beträffar keramikformerna typologisk keramikdatering och 14C-dateringar vilket visat innehåller dock mycket kronologisk information som kan sig vid undersökningar av bohuslänskt material (Brorsson användas om man inte blandar in kulturkontakter. Vi skall 2006:173). Keramik är ett fyndmaterial som ofta förekom- här titta närmare på hennes diskussion. mer i gravsammanhang, och bland annat därför har det Den externa dateringen av de tre stora flatmarksgrav- en stor potential för forskning. fälten gör hon främst utifrån metallfynd men även grav- typer. Hennes detaljerade dateringsargumentation finns det inte plats för att redovisa i denna artikel. Gravfältet Göteborgsområdets Ekehögen har enligt Cullberg en klar datering till yngre förromerska gravplatser förromersk järnålder. Ingen annan tidsperiod kan ses i gravmaterialet anser hon. Samma datering gäller för Backa I Göteborgsområdet och i synnerhet i den kraftigt exploa- Röd, även om tidsutsträckningen är något mer oklar. Be- terade Göteborgs kommun har det påträffats ett flertal träffande Valtersberg säger Cullberg att gravfältet troligen platser med datering till förromersk järnålder. Det finns börjat användas under slutet av äldre förromersk järnålder inte någon plats i Västsverige som har så tät förekomst av men huvudsakligen varit i bruk under yngre förromersk dessa lämningar. De består av såväl boplatser som gravar järnålder (Cullberg 1973:100–108, 129). Hon beskriver och gravfält. noggrant keramiken i gravarna från dessa tre gravfält och Arkeologen Kjerstin Cullberg diskuterar och analy- utgår från sådana attribut som inte har någon funktionell serar i sin doktorsavhandling tre stora flatmarksgravfält förklaring, till exempel facetterade mynningar, konkava i Göteborgsområdet: Ekehögen i Halland (Onsala 10) bukprofiler med mera. samt Backa Röd (Backa 31) och Valtersberg (Ytterby 85) Cullberg omnämner ytterligare gravfält i Göteborgs- i Bohuslän (Cullberg 1973). Avhandlingen analyserar kro- området vilka hon helt eller delvis tidsmässigt placerar i nologi och kulturkontakter utifrån gravformer, metallfynd förromersk järnålder. Ett av dem är Säve 117 vilket hon och keramikformer på de nämnda gravfälten. Keramiken likt de ovan nämnda daterar till yngre förromersk järnål- använder hon inte för att diskutera kronologi annat än der. I den yngre förromerska järnåldern vill Cullberg även inom och mellan de tre gravfälten. Hon undviker medvetet placera fornlämning Björlanda 207, liksom gravarna på keramikens kronologiska potential för att utesluta cirkelbe- fornlämning Västra Frölunda 115, som är att betrakta vis när kronologi och kulturkontakter diskuteras. Cullbergs som åtminstone delvis från yngre förromersk järnålder.

Gravfält Datering Bo, Backa sn 31 (Backa Röd) YFR (14C, föremåls- och gravtypsdatering) Bo, Björlanda sn 207 (Önnered) YFR (14C) Ha, Onsala sn 10 (Ekehögen) YFR (föremåls- och gravtypsdatering) Bo, Säve sn 117 (Skogome) YFR eller romersk järnålder Bo, Ytterby sn 85 (Valtersberg) YFR med början i ÄFR (föremåls- och gravtypsdat.) Vg, Västra Frölunda sn 115 (Tynnered) YFR (14C)

Tabell 1. Gravfält i Göteborgsområdet daterade till yngre förromersk järnålder enligt arkeolog Kjerstin Cullberg. Table 1. Burial fields in the Gothenburg area dated to the late pre-Roman Iron Age according to the archaeologist Kjerstin Cullberg. 60 – Förromersk keramikkronologi tillämpad i Västsverige In Situ

Gravfält Datering Vg, Askim sn 43 (Hovås golfbana) Slutet av bronsåldern eller ÄFR (gravtypsdatering) Vg, Göteborg stad 118 (Bergsjön) ÄFR och YFR (gravtypsdatering) Vg, Göteborg stad 128 (Härlanda A) ÄFR (föremålsdatering) Vg, Lundby sn 76 (Ryaskolan) Slutet av bronsåldern eller ÄFR (föremålsdatering) Bo, Rödbo sn 10 (Lid) ÄFR (föremålsdatering) Bo, Säve sn 171 (Kärra) ÄFR (14C och föremålsdatering) Vg, Västra Frölunda sn 163 (Långeberg) ÄFR (gravtypsdatering)

Tabell 2. Gravfält i Göteborgsområdet huvudsakligen daterade till äldre förromersk järnålder enligt arkeolog Kjerstin Cullberg. Tabell 2. Gravfält i Göteborgsområdet huvudsakligen daterade till äldre förromersk järnålder enligt arkeolog Kjerstin Cullberg.

Gravar och gravfält Datering Bo, Björlanda sn 196 (Sörred) 1 grav daterad till ÄFR (14C) Vg, Lundby sn 273 (Skäggered) 1 grav daterad till ÄFR (14C) Bo, Torslanda sn 72 (Torsl. Österöd) 1 grav daterad till ÄFR (14C) Vg, Tuve sn 57 (Gunnestorp) 1 grav daterad till ÄFR (14C) Bo, Rödbo sn 20 (Rönning) Gravfält med 4 gravar daterade till ÄFR (14C och föremålsdatering) och 7 gravar daterade till förromersk järnålder allmänt (gravtypsdatering) Bo, Björlanda sn 114 (Östergärde) Gravfält med 2 gravar daterade till YFR (14C) och 11 gravar daterade till för- romersk järnålder allmänt (gravtypsdatering) Vg, Västra Frölunda sn 355 Gravfält med 29 gravar daterade till YFR (keramik-, föremåls- och gravtyps- (Hagen) datering), 3 gravar daterade till förromersk järnålder allmänt (gravtypsdate- ring) Bo, Björlanda sn 215 (Storegården) 3 gravar daterade till förromersk järnålder allmänt (gravtypsdatering) Vg, Lundby sn 44 (Sannegården) Gravfält med 6 gravar daterade till förromersk järnålder allmänt (keramik- och gravtypsdatering) Vg, Lundby sn 277 (Röra) 1 grav daterad till förromersk järnålder allmänt (föremålsdatering) Bo, Torslanda sn 55 (Torsl. Öster- 1 grav daterad till förromersk järnålder allmänt (av prof. C-A. Moberg. Arkiv- gård) handling på Göteborgs stadsmuseum) Bo, Torslanda sn 220 (Östra Ängha- 1 grav daterad till förromersk järnålder allmänt (keramik- och gravtypsdate- gen) ring) Vg, Tuve sn 182-183 (f.d. Björl. 3 gravar daterade till förromersk järnålder allmänt (keramik- och gravtypsda- 350–351) (Steneby) tering)

Tabell 3. Gravar och gravfält i Göteborgsområdet som undersökts efter Kjerstin Cullbergs avhandling samt gravar som inte ingått i hen- nes arbete därför att de inte utgör gravfält. Dateringar till såväl äldre som yngre förromersk järnålder. Table 3. Graves and burial fields in the Gothenburg area that have been excavated by Kjerstin Cullberg after her PhD thesis was written. Also graves which were not included in her work because they can not be defined as burial fields. The dates are from both older and later pre-Roman Iron Age. In Situ Förromersk keramikkronologi tillämpad i Västsverige – 61

Sammanfattningsvis presenteras de gravfält Cullberg Förromersk keramikkronologi hänför till den yngre förromerska järnåldern följande i kring Skagerack–Kattegatt Göteborgsområdet i tabell 1. Övriga gravfält från Göteborgsområdet som Cullberg Låt oss se om det finns ett vetenskapligt underlag för en omnämner i avhandlingen har delvis en något äldre date- keramikkronologisk uppdelning av förromersk järnålder. ring, antingen till slutet av bronsåldern eller till den äldre Vi kan börja med en analys av de kriterier som Kjerstin förromerska järnåldern (Cullberg 1973:131–133). Dessa Cullberg vill placera i äldre respektive yngre förromersk platser presenteras i tabell 2. järnålder. Keramiken på de gravfält i Göteborgsområdet Förutom nämnda gravfält finns i Göteborgs kom- som kan tidfästas till äldre förromersk järnålder består mun ett flertal förromerska gravar och gravplatser som enligt Cullberg av höga, smala situlaformade kärl med Cullberg inte har med i sitt arbete, antingen för att de högt placerad övergång mellan överdel och underdel och inte var undersökta vid tiden för avhandlingen eller för ofta rak hals (Cullberg 1973:133). Mer noggrant än så kan att de inte är gravfält utan enstaka gravar, vilket Cullberg man inte använda hennes beskrivning av keramik från den utelämnat. Även dessa kan uppdelas beroende på hur de äldre förromerska perioden. daterats (tabell 3). Det framgår vidare av hennes dokumentation att vissa Det finns således i Göteborgsområdet många under- drag i keramiken endast uppträder under yngre förromersk sökta gravar och gravfält från förromersk järnålder. Utifrån järnålder. Dit hör facetterade mynningar, facetterade han- sina dateringar till antingen äldre eller yngre förromersk kar samt kärl med vinklade och konkava bukprofiler. Dessa järnålder är de intressanta att jämföra i ett keramikkrono- drag i keramikformerna kan följaktligen användas som logiskt perspektiv. indikatorer på keramik från yngre förromersk järnålder. Det framgår i ovanstående tabeller av såväl Cullbergs Cullberg har även ett antal exempel på dekorelement som dateringar som de som gjorts vid senare undersökningar kan hänföras till yngre förromersk järnålder. Det är linjer att det sällan går att komma åt den äldre förromerska och hålkälar på övergången mellan hals och buk, slarvigt järnålderns gravar annat än genom 14C-dateringar. Det ristat rutmönster, stämplar, prickad dekor i vertikala fält är sannolikt så att keramikkronologin här är otillräcklig. på kärlens underdel samt runda intryck eller model- Visserligen saknar en del av gravarna keramik men det för- lerad våglinje på eller vid mynningskanten. (Cullberg klarar inte varför de med keramik aldrig keramikdaterats. 1973:109–116). Beträffande dekorelementet modellerad Förhållandet som finns i Göteborgsområdet är detsamma våglinje på eller vid mynningen har detta nyligen med hjälp i övriga Västsverige. Inte någon grav från äldre förromersk av 14C kunnat dateras till yngre bronsålder i Västsverige järnålder vare sig i Bohuslän, Dalsland, Halland eller Väster- (Bengtsson 2008:39, 41). Detta dekorelement har även götland har kunnat dateras med hjälp av keramik. Det har av Ole Stilborg i Sydsverige daterats till äldre förromersk enbart gjorts med 14C och föremålsdateringar. Det visar om järnålder respektive yngre bronsålder (Stilborg 2002:94). inte annat behovet av en ”heltäckande” keramikkronologi Dekoren bör därför tills vidare ses som förekommande i för perioden, det vill säga en som även omfattar den äldre både yngre bronsålder och hela den förromerska järnåldern förromerska järnåldern. i Västsverige. Den förromerska järnålderns keramik i Sydsverige kan i dagsläget delas i två faser – äldre och yngre – utifrån förekomst av rabbade krukor i den förra och fingodskärl med förtjockade, facetterade mynningar i den senare (Stilborg & Brorsson 2002:93). Ett generellt drag, som skiljer den äldre förromerska järnåldern från den yngre är 62 – Förromersk keramikkronologi tillämpad i Västsverige In Situ

dominansen av simpla, jämntjocka mynningar i den äldre Om man sammanfattar kronologin för kärlformer perioden (Stilborg 2002:94). och dekorelement från förromersk järnålder i Skagerack- Flera danska arkeologer har ägnat sin forskning åt den Kattegattområdet kan de ställas upp som i tabell 4 och 5. förromerska järnålderns keramikkronologi. En av dem är Kronologin integrerar västsvenska, sydsvenska och danska Klaus Kjeld Jensen. I en artikel om förromersk keramik på keramikattribut. Förutsatt att den danska kronologin Syd- och Mittjylland urskiljer han vissa element i kerami- kan tillämpas på västsvenskt fyndmaterial kan detta vara ken som kan hänföras till den äldre respektive yngre delen en utgångspunkt för att datera förromerska gravar även i av perioden. Invändiga hankar (”svalbon”) är ett sådant Västsverige. Mycket talar för att det var en relativt enhetlig exempel. Dem vill han placera i äldre förromersk järnålder kultur kring Skagerack-Kattegatt under förromersk järnål- i Danmark. Hankkärl med nästan rak profil och utfallande der, så det är möjligt att göra sådana analogier. mynning anser han tillhör yngre förromersk järnålder. Kärl- Höga smala kärl med högt placerad bukövergång typen är dock unik för Jylland (Jensen 1997:98, 141–150). och rak hals Vidare har Erling Albrectsens genomgång av Fyns Krukor med konformig hals, mynningsranden lätt förromerska keramik gett till resultat att vissa kärlformer utåtböjd, konkav överdel samt konvex underdel kunnat fastställas kronologiskt. Dit hör krukor med kon- Rabbade krukor formig hals, mynningsranden lätt utåtböjd, konkav överdel Simpla, jämntjocka mynningar samt konvex underdel. Albrectsen placerar dessa kärl i slutet Invändiga hankar (”svalbon”) av bronsåldern samt den äldsta delen av äldre förromersk Modellerad våglinje vid mynningen järnålder (Albrectsen 1954). X-formade hankar hänför han till sen förromersk järnålder och kraftigare facetterade till Tabell 4. Attribut tillhörande äldre förromersk järnålder (ÄFR) äldre romersk järnålder. Facetteringen avtar mot slutet av enligt dansk, sydsvensk och västsvensk kronologi. Kursiveringen äldre romersk järnålder. Till samma tidsskede, alltså slutet avser attribut som förekom under såväl äldre som yngre förromersk järnålder. Alla attribut måste inte finnas på samma kruka för att av yngre förromersk järnålder och början av den romerska dateringen skall vara giltig. järnåldern, hänförs facetterade mynningar som kan vara Table 4. Variables characteristic of the older pre-Roman Iron Age förtjockade. Förtjockade och profilerade mynningar according to Danish, south Swedish and west Swedish chronology. upphör i slutet av andra århundradet e.Kr. i stora delar av The variables that occurred in both older and later pre-Roman södra Skandinavien (Stilborg 2003:121). Fotbägare anses Iron Age are in italics. All variables do not need to be present on the same vessel for the dating to be valid förekomma såväl under slutet av yngre förromersk järnålder som under äldre och yngre romersk järnålder (Albrectsen 1956). För dateringen av kraftigt förtjockade facetterade Det är tydligt att det är få keramikattribut som kan mynningar till slutet av yngre förromersk järnålder och hänföras till äldre förromersk järnålder och det är ännu början av romersk järnålder har Albrectsen stöd av P.O. färre som kan förväntas uppträda i någon större mängd i ett Rindel från studier på södra Jylland (Rindel 1997) och västsvenskt gravmaterial. Hit hör egentligen bara Kjerstin C.J. Becker från studier på Syd- och Mittjylland (Becker Cullbergs höga smala kärl med högt placerad bukövergång 1961:241). Vad beträffar mynningarnas utseende på den och rak hals. De andra kriterierna är sällsynta i Västsverige. förromerska keramiken finns ytterligare information att Såväl Cullbergs som andras kriterier förefaller otillräckliga hämta från Östjylland. Där har konstaterats att korta ut- för att fånga den äldre förromerska järnålderns keramik åtböjda mynningar utan facettering eller förtjockning kan eftersom nästan inga gravar från äldre förromersk järnålder tidfästas till den yngre förromerska järnålderns första del, keramikdaterats. närmare bestämt till det andra århundradet f.Kr. (Ejstrud Det är en annan situation för keramikkriterierna från & Jensen 2000). yngre förromersk järnålder. De är vanliga i såväl danskt som In Situ Förromersk keramikkronologi tillämpad i Västsverige – 63

Vinklade bukprofiler Konkava bukprofiler statistisk information. Den utvecklades i Frankrike på 1970-talet. Från tidigt 1980-tal har korrespondensanalys Hankkärl med nästan rak profil och utfallande myn- ning blivit allt vanligare i skandinavisk forskning. Metoden är Fotbägare särskilt användbar vid gravstudier eftersom den bygger på Facetterade mynningar, som kan vara förtjockade närvaro och/eller frånvaro av upprepade förekomster av Korta utåtböjda mynningar utan facettering eller typer. Analysmetoden är särskilt lämplig för att beskriva förtjockning komplexa samband i datamaterial. Man utgår från att be- X-formade hankar skriva data så förutsättningslöst som möjligt för att finna Facetterade hankar generella mönster och strukturer. Korrespondensanalys Modellerad våglinje vid mynningen tar sin utgångspunkt i en datamatris. Den kan liknas Runda intryck på mynningskanten vid en kombinationstabell så som Moberg beskrivit den i Introduktion till arkeologi (Moberg 1969:141). Jämför Prickad dekor i vertikala fält på kärlens underdel även Mobergs beskrivning av seriationens princip för Stämplad dekor kronologisk tillämpning (Moberg 1969:146). Värdena i Slarvigt ristat rutmönster matriseneller abellen transformeras till punkter i ett koor- Linjer och hålkäl på övergången mellan hals och buk dinatnät, en plot. Där en kolumn möter en rad i matrisen

Tabell 5. Attribut tillhörande yngre förromersk järnålder (YFR) finns ett värde eller en frekvens, som motsvarar ett läge i enligt dansk, sydsvensk och västsvensk kronologi. Kursiveringen koordinatnätet. Varje kolumn i matrisen utgör en riktning avser attribut som förekom under såväl äldre som yngre förro- i nätet och varje frekvens är ett avstånd från origo. Varje mersk järnålder. Alla attribut måste inte finnas på samma kruka kolumn kan sägas vara en dimension i nätet, som alltså för att dateringen skall vara giltig. är flerdimensionellt. Den första dimensionen har störst Table 5. Variables characteristic of the late pre-Roman Iron Age according to Danish, south Swedish and west Swedish chronology. egenvärde i förhållande till det totala egenvärdet, den The variables that occurred in both older and later pre-Roman andra dimensionen något lägre och så vidare Den första Iron Age are in italics. All variables do not need to be present on och andra dimensionen bidrar därför mest till platsernas the same vessel for the dating to be valid. eller punkternas fördelning i punktsvärmen eller koordi- natnätet. Visualisering och grafisk framställning spelar en västsvenskt material. Det gäller till exempel facetterade och viktig roll i korrespondensanalys. Närheten mellan punkter förtjockade mynningar, x-formade hankar och modellerad tyder på samband mellan dem, eftersom hänsyn är tagen våglinje vid mynningen. Förhållandet är därför bättre än till alla variabler för punktens placering. Närhet mellan för keramiken från äldre förromersk järnålder. punkter av olika slag påvisar korrelationer. Korrespondensanalys finns i två huvudvarianter. I den ena anges frekvensen i en matris där två företeelser jämförs. Förslag till en kompletterande Det är en så kallad tvåvägsanalys. Den andra varianten förromersk keramikkronologi bygger på en matris där varje variabelvärde får en egen kolumn. I denna matris förekommer bara värdet ett för Det krävs nya framkomliga vägar för att hitta keramik- förekomst och inget värde när variabeln ej förekommer. kriterier som omfattar hela den förromerska perioden. En Med utgångspunkt i denna matris etableras punktsvärmar sådan metod är korrespondensanalys. Denna metod kan i grafer efter samma princip som ovan beskrivits. Denna fånga sådant som vid ett första påseende är osynligt för senare typ av analys kallas multivariat korrespondensanalys. ögat men som ändå kan vara giltiga kronologiska kriterier. I den här undersökningen är det den senare formen som Korrespondensanalys är en metod för att bearbeta tillämpas. Korrespondensanalysens matematiska förklaring 64 – Förromersk keramikkronologi tillämpad i Västsverige In Situ

och tillämpning i sociologisk forskning har beskrivits av emellertid brännugnen känd i Västsverige (Nieminen Rosenlund (1995 och 1998). 2008:33). Bränning i öppen härd har varit ekonomisk I Skandinavien började man använda korrespondens- och gått relativt snabbt. Temperaturer mellan 650 och analys i Norge på 1980-talet. I Danmark har den fått sin 900 grader Celsius har uppnåtts. Det mesta av keramiken största popularitet. Korrespondensanalysens möjligheter har bränts vid dessa temperaturer. En brännugn är mindre och begränsningar vid användning på ett förhistoriskt ekonomisk och kräver mer bränsle, men den möjliggör gravmaterial har beskrivits av Claus Kjeld Jensen och Karen en mer kontrollerad process. Den har varit nödvändig för Høilund Nielsen (Jensen & Høilund Nielsen 1997). För framställning av finkeramik. En brännugn har en separat korrespondensanalysens tillämpning på arkeologiskt ma- del för elden och en separat del för kärlen. Kärlen bränns terial se även Bech 1988, Højlund 1988, Madsen 1988, av de upphettade gaserna från elden (Gibson & Woods Axboe 1993 och Jensen 1996. 1997:27, 196). Att bränna kärl i reducerande atmosfär, det vill säga med begränsad syretillförsel har man börjat med under yngre bronsålder, speciellt för finkeramiken Något kort om (Brorsson & Hulthén 2007:274). keramiktillverkning Denna översiktliga beskrivning av keramiktillverk- inför val av variabler ning kan vara bra för läsaren att ha med sig i den fortsatta diskussionen om kronologiska variabler. Keramikkärlen som framställts i södra Skandinavien under bronsålder och äldre järnålder har i huvudsak formats så att bottendelarna modellerats genom tumning. Därefter har Korrespondensanalysens man byggt på kärlkroppen med rullar av lera som tryckts variabler – några förslag ihop (Shephard 1956:55). Successivt har man format kär- let till önskat utseende. I de fall extra ytbehandling krävts Valet av variabler är betydelsefullt vid tillämpning av kor- har man rabbat, polerat, glättat och eventuellt dekorerat respondensanalys. Det som karaktäriserar kronologisk kärlen med hankar, vulster, intryck etcetera analys är att en variabel tidsmässigt efterträder en annan Leran magrades efter behov och tillgång på magrings- genom att variablerna successivt förändras. Det är viktigt medel. Det kunde bestå av till exempel krossad bergart att välja ut just de variabler som har betydelse för att lösa eller chamotte (Lindahl 1991:32). Magringen hade flera ett aktuellt problem (Jensen & Høilund Nielsen 1997:29). funktioner, bland annat att förhindra kärlen att krympa för Variablerna är arkeologens tolkning av tillgängliga data. mycket vid bränningen, men också att stärka kärlväggarna De kan också kallas objekttyper eller typologiska element. under den plastiska formgivningen. Det har visat sig vid Variablerna på ett föremål är av två slag: modeinriktade och analyser av förromersk keramik i Göteborgsområdet att funktionsinriktade. Mode- (eller stil-)variablerna är oftast den tillverkats av lera och magringsmedel som varit mycket flera medan de praktiska funktionsvariablerna oftast är en lokalt knutet (Jankavs & Arwill Nordbladh 1985:146, enda, till exempel att ett föremål har en funktion i form av Jankavs 1991:56, Olsson 1991:50). Det utesluter förstås benbehållare i en gravkontext (vilket inte hindrar att det inte att andra kärl kan ha importerats. kan ha en annan praktisk funktion i en boplatskontext). Bränningen har antingen skett i oxiderande miljö i Modevariablerna är särskilt viktiga vid kronologiska studier en öppen härd som legat i marknivå eller i en grop. Det (Jensen & Høilund Nielsen 1997:30). finns också en möjlighet att den skett i en brännugn, När man väljer ut variabler för att studera kronologi även om man ännu inte påträffat någon sådan från den är det önskvärt att dessa tillhör ungefär samma tid. Det äldsta järnåldern i Sydsverige. Från romersk järnålder är är oväsentligt om variablerna har koppling till den döde In Situ Förromersk keramikkronologi tillämpad i Västsverige – 65

Gravfält Datering eller dennes sociala eller ekonomiska ställning. Helst bör Bo, Björlanda sn 196, [1 grav] ÄFR de utvalda variablerna finnas i flera gravar, så som det gör Bo, Foss sn 438, A 15 ÄFR beträffande till exempel fibulor eller keramik. Man vet att Bo, Rödbo sn 20, 20 B1 grav 2 ÄFR en del särskilt värdefulla gravgåvor ibland lades i gravarna Bo, Rödbo sn 20, 20 A anl 2 ÄFR långt senare än när de var i bruk. Sådana objekt är olämp- Bo, Rödbo sn 20, 20 A anl 3 ÄFR liga för kronologiska studier. (Jensen & Høilund Nielsen Bo, Rödbo sn 20, 20 A anl 17 ÄFR 1997:33). Klädedräktens persedlar är däremot lämpliga Bo, Torslanda sn 72, anl. 2 ÄFR objekt liksom keramik eftersom den ej varit i bruk länge när den lagts som gravgåva. I viss mån kan vapen vara Bo, Ucklum sn 62, A 81 ÄFR lämpliga kronologiobjekt, om de tillhört dräkten (Jensen Bo, Valla sn 213, 1 grav] ÄFR & Høilund Nielsen 1997). Vg, Lundby sn 273, Klyfta A ÄFR Det skall göras ett försök att använda korrespondens- Vg, Tuve sn 57, anl 14:57/2 ÄFR analys på olika keramikattribut eller så kallade variabler i 14 det västsvenska materialet. En av fördelarna med denna Tabell 7. Västsvenska keramikgravar C-daterade enbart till äldre förromersk järnålder. analys är att man kan infoga i princip hur många variabler Table 7. West Swedish graves with ceramics radiocarbon dated to som helst för att testa deras kronologiska giltighet, det vill the older pre-roman Iron Age only. säga om de tillsammans med övriga kronologiska variabler bildar den parabelformade figur i ett tvådimensionellt ning av keramik på de gravfält som Kjerstin Cullberg diagram som är typisk för en lyckad seriation. delvis velat förlägga till en äldre del av förromersk järnålder De attribut som listats ovan i tabell 4 och 5 skall förstås (tabell 6), dels genom studier av keramik i västsvenska ingå i analysen. De utgör nitton stycken variabler som gravar som 14C-daterats till äldre förromersk järnålder med stor sannolikhet har kronologisk betydelse. Dessutom (tabell 7). Därtill har några platser i Göteborgs kommun skall fem variabler testas som har med keramikgodset och med keramik tillhörande bronsålder (tabell 8) respektive mynningarnas form att göra. Dessa variabler har valts ut romersk järnålder (tabell 9) studerats i jämförande syfte. efter okulär granskning i museimagasin av keramik från Variablerna har valts med avseende på att kunna förromersk järnålder. De har dels framträtt efter gransk- användas på fragmenterad keramik, till exempel skärvor och mynningsbitar. Kriterierna är sådana att man kan Gravfält Datering se dem med blotta ögat. De är bedömda utifrån godsets Vg, Askim sn 43 YBRÅ/ÄFR färg eller form. Det är ofta en iakttagelse som görs redan i Vg, Lundby 76 YBRÅ/ÄFR den fältarkeologiska situationen, där skärvor är betydligt vanligare än hela kärl. Keramikens färg kan ofta tydligt Vg, Göteborg stad 128, gravfält A ÄFR Bo, Rödbo sn 10 ÄFR Grav och boplats m.m. Datering Bo, Säve sn 171 ÄFR Vg, Lundby sn 8, grav BRÅ Vg, Västra Frölunda sn 163 ÄFR Vg, Lundby sn 29, grav BRÅ Vg, Göteborg 118 ÄFR/YFR Bo, Björlanda sn 113, skärvstenshög BRÅ Bo, Björlanda sn 289, boplats BRÅ Tabell 6. Gravfält i Göteborgs kommun som arkeolog Kjerstin Cullberg har velat förlägga helt eller delvis i äldre förromersk järnålder. Tabell 8. 14C-daterade bronsåldersgravar och väldaterade boplats- Table 6. Burial sites in the Gothenburg area which the archaeolo- lämningar i Göteborgs kommun. gist Kjerstin Cullberg would like to date, completely or partially, Table 8. Radiocarbon dated Bronze Age graves and well-dated to the older pre-Roman Iron Age. settlement sites in the Gothenburg area. 66 – Förromersk keramikkronologi tillämpad i Västsverige In Situ

Grav och gravfält Datering Bo, Hålta sn 12 ROM Bo, Tuve sn 181 ROM Bo, Tuve sn 43 ROM Vg, Askim sn 23 ROM

Tabell 9. Gravar och gravfält från romersk järnålder i Göteborgs- området. Table 9. Graves and burial fields from the Roman Iron Age in the Gothenburg area.

Figur 2. Keramikskärvor med utsida i orange färg. Från gravfäl- avgöras i tvärsnitten på skärvor. Både godsets färg inuti tet vid Lid på Hisingen i Göteborg (Rödbo 10). kärlen såväl som godsets färg på kärlens utsida kan tydligt Figure 2. Sherds of pottery with an orange outside from the ses i skärvornas tvärsnitt. burial field at Lid on Hisingen in Gothenburg (Rödbo 10). Den ena variabeln är orange-färgad utsida på kärl (Figur 2). Det har visat sig efter okulär granskning av rad bränning. Det har skett vid temperaturer mellan 800 keramiken på ovan nämnda platser att denna färg på och 1050 grader. Den relativt höga bränningstemperaturen keramikkärlens utsida av allt att döma endast förekom- för en del av denna keramik kan enligt Brorsson ha orsakats mer under bronsålder och i någon mån under äldre för- av att kärl sekundärt funnits med på gravbål eller liknande. romersk järnålder. Den har inte med säkerhet iakttagits Tunnslipsanalys av skärvorna visar att de magrats med på keramik från yngre förromersk järnålder. Av de nyss krossad granitisk bergart. nämnda fornlämningarna har den iakttagits på brons- Det andra godsattributet som testas i den följande åldersplatserna Björlanda 113 och 289 och i viss mån i korrespondensanalysen har också med färgen på skärvorna gravar som daterats till äldre förromersk järnålder nämligen och kärlen att göra. Keramikärlen från äldre förromersk från gravfälten Göteborg 128 A och Rödbo 10. Även på järnålder förefaller ofta ha mörkbruna eller svarta insidor gravfältet Göteborg 118 som daterats till både äldre och och ljusbruna utsidor vilket kan ses i skärvornas tvärsnitt yngre förromersk järnålder iakttogs enstaka på utsidan (Figur 3). Flera gravar från denna period uppvisar sådan orange-färgade keramikskärvor. Dock har ingen orange- färgsammansättning på keramiken, till exempel från grav- färgad keramik setts i några gravar som varit 14C-daterade fälten Rödbo 10, Västra Frölunda 163 och Göteborg 128 till äldre förromersk järnålder, vilket troligen tyder på att A vilka daterats av Cullberg till äldre förromersk järnålder. variabeln framförallt indikerar en bronsåldersföreteelse. På Enligt Brorssons analyser har skärvor med detta utseende en kultplats i Kallebäck i östra Göteborg vilken undersöktes bränts både oxiderat och reducerat och godset har varit 2007 påträffades orangefärgad keramik i jordlager och magrat med krossad granitisk bergart. Den ljusbruna anläggningar som 14C-daterades till 900–50 f.Kr. (kali- utsidan på kärl har uppkommit med oxiderad bränning brerat med 2 sigma) (Ragnesten 2008:35). Iakttagelserna och i vissa fall även med reducerad bränning. De mörka, med den orangefärgade keramiken skulle kunna vara ett oftast svarta, insidorna har alltid tillkommit i en reduce- användbart kronologiskt kriterium för att skilja på keramik rad bränning. Kärlgodsets tvådelade färgskiftning kan ha från å ena sidan bronsålder och äldre förromersk järnålder orsakats av att de använts som kokkärl enligt Brorssons och å andra sidan yngre förromersk järnålder. analyser och sekundärt blivit oxiderade på utsidan, men Keramiken med orange-färgad utsida har analyserats det kan också förklaras med att kärlen bränts upp och ned av Torbjörn Brorsson vid Kontoret för Keramiska Studier i en eld eller i en ugn. Keramik med tvåfärgat godssnitt är (Brorsson 2009). Det visade sig att den genomgått oxide- inte enbart förekommande i äldre förromersk järnålder. In Situ Förromersk keramikkronologi tillämpad i Västsverige – 67

Det förekommer även på gravfält med äldre datering, till exempel på Lundby 76 (yngre bronsålder eller äldre förromersk järnålder) och på gravfält med yngre datering såsom Backa 31 och Göteborg 118 (äldre och yngre förro- mersk järnålder). Godstypen finns till och med på keramik från Ytter Restad-gravfältet som daterats till slutet av den romerska järnåldern. Klart är emellertid att godstypen 14C-daterats till äldre förromersk järnålder. Förekomst på andra gravfält kan vara inblandning av äldre förromersk järnålderskeramik. En hel del tyder åtminstone på att variabeln dominerar under äldre förromersk järnålder. Variabeln testas därför i analysen.

Figur 4. Skärvor av glättat och polerat gods som genomgående är svartfärgat i brottytorna. De ornerade skärvorna kommer från gravfältet vid Horns kyrka i Västergötland. Figure 4. Sherds of glossed and polished ceramics with a black cross section. The decorated potsherds were found on the burial field at Horn church in the county of Västergötland.

bronsålder och finns så sent som i sen romersk järnålder och folkvandringstid. Här skall variabeln testas i korre- spondensanalysen. Torbjörn Brorsson vid Kontoret för Keramiska Studier har analyserat två skärvor av denna sorts gods (Brorsson 2009). Det visade sig att de genomgående var tillverkade med reducerad syretillförsel och brända vid 800–900 grader. De tillhör den typ av gods man brukar kalla finkera- mik. Till skillnad från de föregående analyserade skärvorna Figur 3. Keramikskärvor med svartfärgad insida (åt höger på var finkeramiken antingen magrad med sand eller bestod skärvan i mitten) och ljusbrun utsida (åt vänster på skärvan i av lera utan tillsats av magringsmedel. mitten). Från grav XVII på gravfältet Häggum 1 i Västergötland. Sammantaget kan man konstatera att den okulärt Figure 3. Potsherds with a black inside (to the right on the sherd in the middle) and a light brown outside (to the left on the sherd iakttagna färgskiftningen på skärvornas tvärsnitt har en in the middle) from grave XVII at the burial field Häggum 1 in faktisk förklaring i keramikens tillverkningsmetod, i detta the county of Västergötland. fall bränningsteknik. Beträffande kärl med svart insida och ljusbrun utsida kan de på utsidan ha blivit sekundärt Ett tredje godsattribut eller variabel är glättad och oxiderade i samband med matlagning. polerad utsida (Figur 4). Kärlen kan ha en svart, grå eller Till sist skall nämnas ytterligare två attribut el- brunaktig nyans på ytan men de är oftast genomgående ler variabler för korrespondensanalysen nämligen plan svarta i godsets tvärsnitt. Kärl med glättning och polering mynningskant/-rand och rundad mynningskant eller har en tendens att finnas främst i yngre förromersk och rand (Figur 5). Båda har iakttagits i de till yngre brons- romersk järnålder men detta uppträder redan under yngre ålder, äldre och yngre förromersk järnålder daterade 68 – Förromersk keramikkronologi tillämpad i Västsverige In Situ

Tillämpning av variablerna i korrespondensanalys

Med de fem variabler som nyss beskrivits samt de 19 från forskningsdiskussionen som samlats i tabell 4 och 5 testades 24 stycken variabler i en korrespondensanalys för att utröna deras kronologiska giltighet och relationer. Frågan var om det gick att se en tudelning av keramiken i den förromerska järnåldern eller om det rent av visade sig att man kunde se en gruppering i tre tidsperioder, så som man i viss mån kunnat se i Danmark. Variablerna testades på ett antal västsvenska gravfält som fått en allmän datering till förromersk järnålder. Grav- Figur 5. Skärva med rundad mynningskant eller rand. Från grav fälten som valdes har bestått av fler än fem undersökta kera- A1, Foss 438, Bohuslän. mikgravar och varit fördelade till olika delar av Västsverige. Figure 5. A sherd with a rounded rim from grave A1, Foss 438, Bohuslän. Vilka dessa gravfält är visas i tabell 10. Det visade sig efter hand att flera gravar fick utgå ur analysen då de utvalda keramikgravarna. Den rundade randen hade möjligen en variablerna inte påträffades hos keramiken. Därför lades de dominans i de äldre perioderna. I en korrespondensanalys stora gravfälten från Såntorp (Eggby 1) och Horn (Horn skulle kanske fördelningen visa sig tydligare. 28) i Västergötland samt några väldaterade enstaka gravar till. Sammanlagt tillämpades korrespondensanalysens

Gravfält Generell datering Använda i KA Bo, Jörlanda sn 120 Gravfält med 31 undersökta gravar allmänt daterade till förromersk järnålder 12 Bo, Naverstad sn Gravfält med 9 undersökta gravar allmänt daterade till förromersk järnålder 0 197 Bo, Solberga sn 90 Gravfält med 9 undersökta gravar allmänt daterade till förromersk järnålder 3 Bo, Säve sn 142 Gravfält med 25 undersökta gravar allmänt daterade till förromersk järnålder 14 Bo, Svarteborg sn Gravfält med 7 undersökta gravar allmänt daterade förromersk järnålder 0 88 Ds, Högsäter sn 228 Gravfält med 8 undersökta gravar allmänt daterade till förromersk järnålder 2 Ha, Vallda sn 103 Gravfält med 9 undersökta gravar allmänt daterade till förromersk järnålder 3 Vg, Bjurum sn 4 Gravfält med 6 undersökta gravar allmänt daterade till förromersk järnålder 0 Vg, Essunga sn 29 Gravfält med 6 undersökta gravar allmänt daterade till förromersk järnålder 2 Vg, Häggum sn 1 Gravfält med 66 undersökta gravar allmänt daterade till förromersk järnålder 13 Vg, Östad sn 31 Gravfält med 53 undersökta gravar allmänt daterade till förromersk järnålder 23

Tabell 10. Ett flertal av de västsvenska gravfälten med endast generell förromersk datering. Den högra kolumnen visar hur många av gravarna som varit möjliga att använda i korrespondensanalysen (KA). Table 10. Several of the west Swedish burial fields that have only been generally dated to the pre-Roman Iron Age. The column to the right shows how many of the graves could be used in a correspondence analysis. In Situ Förromersk keramikkronologi tillämpad i Västsverige – 69

tjugofyra variabler på 212 gravar från 13 gravfält med densanalysen kom därmed slutligen att innehålla sju förromersk keramik. Keramikmaterialet förvaras på Gö- variabler och inte tjugofyra. teborgs stadsmuseum, Bohusläns museum, Västergötlands För att utföra korrespondensanalysen användes museum och Statens historiska museum. programmet CAPCA som tillverkats av dansken Torsten Variablerna testades således enbart på gravar – gravar Madsen, Århus universitet. Först placerades gravarna som innehöll keramik. Korrespondensanalysens mål var att och variablerna i en matris som sedan ordnades av data- placera de odaterade keramikgravarna tillsammans med de programmet efter korrespondensanalysens matematiska daterade i en serierad matris och en parabelformad plot princip (appendix 1). Bikärlen är satta för sig i matrisen, som visade en kronologisk utveckling och kronologiska till exempel betecknar objektet Grav 083 a ett kärl i graven relationer mellan gravar. Dateringarna var av tre slag: och objektet Grav 083 b bikärlet. 1. Keramik vars kriterier daterats enligt västsvenskt, Matrisen plottades därefter med det begränsade antalet sydsvenskt och danskt material. variabler i ett diagram enligt första och andra dimensio- 2. Andra föremål i gravarna, till exempel fibulor. nerna eller axlarna (Figur 6). 3. 14C-dateringar. Under arbetets gång visade det sig att få av de nitton variablerna enligt tabell 4 och 5 iakttogs i undersöknings- Tolkning av korrespondensanalysen materialet. Eftersom de ändå var väldaterade bildades två nya variabler som kallades äldre och yngre förromersk Som plotten i Figur 6 visar är parabelns två ”ben” rik- järnålder där de nitton variablerna infördes. Korrespon- tade åt var sitt håll i diagrammet. Snett ned åt vänster

Figur 6. Matrisen plottad i ett diagram med en i det närmaste parabelformad spridning av objekt eller gravar och variabler. Figure 6. The matrix plotted in a graph showing the nearly parabolic distribution of objects or graves and variables. 70 – Förromersk keramikkronologi tillämpad i Västsverige In Situ

sträcker sig det ena benet och snett ned åt höger det andra. yngre förromersk järnålder, men att några kanske sträcker Varje objekt eller grav ses inte i diagrammet eftersom de sig betydligt längre fram i järnåldern. överlappar varandra. De är ju 212 stycken. Det är också Den stora gruppen gravar i diagrammet hamnar kring omöjligt att skriva ut beteckningarna på var och en av origo och nästan uteslutande över x-axeln och till höger om dem i diagrammet eftersom det skulle bli oläsbart för att y-axeln. Här är dateringarna till äldre förromersk järnålder de är så många. Vi återkommer strax till deras tillhörighet. lika många som de till yngre förromersk järnålder. Obser- Således markerar punkten längst till vänster i diagrammet vera att denna grupp kronologiskt sett tillhör ett tidsspann inte mindre än åtta objekt eller gravar och punkten längst som åtminstone omfattar hela den förromerska järnåldern, ned till höger sex objekt eller gravar, för att ta två exempel. då närheten både till variabeln äldre och yngre förromersk Som framgår av den ordnade matrisen tabell 11 har de järnålder är uppenbar. åtta äldsta gravarna hamnat sist och de sex yngsta gravarna Man kan sammanfatta resultaten av korrespondens- först. Det innebär att den plottade matrisens vänstra ben analysen i följande punkter: i Figur 6 visar en riktning bakåt i tid och det högra benet 1. Orange utsida på kärl hör sannolikt hemma i yngre en riktning framåt i tid. bronsålder och äldre förromersk järnålder (äldre för- Variabeln orange utsida hamnar i den äldsta delen av romersk järnålder). diagrammet. Likaså hamnar glättad och polerad utsida i 2. Avrundad mynningsrand är vanligare i äldre än i den yngsta delen. Variabeln ÄFR placerar sig över x-axeln yngre förromersk järnålder. alldeles vid y-axeln. Variabeln YFR placerar sig under x- 3. Kärl med svart, grå eller brun glättad och polerad axeln och något längre från y-axeln. Övriga variabler kan utsida tillhör yngre förromersk järnålder inom den sägas ha en mindre specifik tillhörighet i den kronologiska förromerska järnåldern. Som nämndes ovan sträcker utvecklingen, möjligen med undantag av rundad rand som sig denna variabel fram till mitten av järnåldern av hamnar närmare äldre än yngre förromersk järnålder. När- andra undersökningar att döma. het i diagrammet tyder ju på kronologiskt samband. Det är 4. Urvalet av gravar med keramik som ingått i analysen en relativ kronologi vi ser i diagrammet, således vet vi inte verkar fördela sig i tre kronologiska grupper; en liten hur långt tillbaka i tid som de äldsta gravarna sträcker sig. äldre grupp (här kallad grupp a, från det vänstra ”be- Dessa åtta gravar är fyndtomma så när som på keramiken. net” i diagrammet), en liten yngre grupp (här kallad Det är faktiskt så att bland de ”absolut” daterade gravarna grupp b, från det högra ”benet” i diagrammet) och i det vänstra eller äldsta ”benet” i diagrammet är det minst en stor grupp som kan sägas vara lika vanlig under lika många dateringar till yngre som till äldre förromersk åtminstone hela den förromerska järnåldern (här järnålder. Tidigare nämndes att variabeln orange utsida kallad grupp c, kring origo i diagrammet). på kärl uppträder under bronsålder på flera platser och Det är viktigt att inse att korrespondensanalys visar enligt en 14C-datering åtminstone in i yngre bronsålder. korrelationer mellan variabler oavsett om de har krono- Vi får nöja oss med att hypotetiskt anta att dessa gravar i logiskt ursprung eller något annat samband. Teoretiskt det vänstra ”benet” av diagrammet (23 st.) till någon del sett kan korrelationer visa såväl sociala som kulturella sträcker sig in i äldre förromersk järnålder och sannolikt eller till exempel teknologiska relationer. Form, dekor in i yngre bronsålder. eller gods hos keramik kan i högsta grad vara påverkat av Även i diagrammets högra eller yngsta ”ben” är de sådana faktorer. Det finns exempel på forskare som sett yngsta gravarna utan fynd, bortsett från keramiken. I det den orangefärgade eller rödbrunaktiga färgen på keramik här ”benet” är det däremot tre gånger så många dateringar från bronsåldern som avsiktlig imitation av bronsens färg till yngre som till äldre förromersk järnålder. Av dessa (Kaelas 1959:26). I denna artikel har företeelsen visat sig gravar (26 st.) kan vi hypotetiskt anta att de flesta tillhör ha kronologisk relevans. Det är alltid en risk att okända In Situ Förromersk keramikkronologi tillämpad i Västsverige – 71

relationer smyger sig in när man försöker renodla en enda Vad blir då resultatet om man tillämpar analysens av dem, som i detta fall den kronologiska. Så länge dessa slutsatser på de studerade gravfälten i tabell 10 och de yt- inslag inte är för många är faran inte så stor, men om de terligare två gravfälten från Såntorp och Horn? Först kan skulle dominera kan de ge ett direkt felaktigt resultat, det man konstatera att många gravar faller bort i en sådan här vill säga man tror att det är ett kronologiskt mönster man analys eftersom de uppställda variablerna inte förekommer ser fast det i själva verket är till exempel en social relation. på keramiken. Det framgår av tabell 10. Tre av gravfälten Även om ansträngningar gjorts för att utesluta ”olämpliga” måste därför utgå. Av de tio gravfält som återstår inne- variabler bör läsaren vara uppmärksam på att sådana ändå håller fyra keramik från både äldre och yngre förromersk kan ha smugit sig in. järnålder. Det vill säga att de representeras av gravar i både den äldre och den yngre perioden enligt korrespondens- analysen. Det är gravfälten Jörlanda 120, Säve 142, Östad Korrespondensanalysens 31 och Horn 28. För de tre förstnämnda gravfälten visste användbarhet på det utvalda man tidigare endast att de tillhörde förromersk järnålder gravmaterialet från Västsverige generellt. Gravfältet vid Horn har tidigare endast daterats till yngre förromersk järnålder. Genom analysen beskriven Inledningsvis testades tjugofyra variabler i korrespon- i denna artikel kan vi således differentiera dessa allmänna densanalysen. De minskades ned till sju då många av dateringar och visa att gravfälten har en lång användnings- variablerna endast förekom i enstaka fall i det undersökta tid med början i åtminstone äldre förromersk järnålder gravmaterialet. Analysmetoden förespråkar ett uteslutande och med fortsättning in i åtminstone yngre förromersk av de variabler som förekommer alltför sällan. Variablerna järnålder. Beträffande gravfältet vid Såntorp (Eggby 1) slogs då samman till två kronologiska variabler äldre och kan tidigare kända dateringar bekräftas då gravfältet har yngre förromersk järnålder. Man kan säga att ambitionen en ensidig kronologisk riktning inom förromersk järnålder, var att de ursprungliga variablerna skulle uppträda oftare nämligen till den yngre delen. så att korrespondensanalysen kunde ha grundat sig på ett Det verkar följaktligen som om de större gravfälten större urval attribut. Detta kan å andra sidan sägas vara ett ofta har en lång användningstid inom den förromerska svar på hur långt man kan komma med metoden tillämpad järnåldern. Såntorpsgravfältet skiljer därvidlag ut sig. på keramik under den förromerska perioden. Det verkar Ett annat undantag är gravfältet Häggum 1. Detta inte gå att komma åt någon mer noggrann kronologisk flatmarksgravfält har visat sig ha en ensidig kronologisk uppdelning av keramiken. Det var ändå av intresse att tre riktning till den äldre delen av förromersk järnålder (äldre kronologiska grupperingar avtecknade sig i analysen, det förromersk järnålder). Sammanfattningsvis kan man kon- vill säga en äldre grupp (a), en yngre grupp (b) och en ge- statera att korrespondensanalysen gett ökad kunskap om nerell grupp för hela den studerade perioden (c). Grundat de keramikkronologiska förhållandena under förromersk på dessa resultat, som endast skall ses som ett av många järnålder. Det har lett till att man kunnat specificera några sätt att öka kunskapen om den kronologiska utvecklingen, av de stora flatmarksgravfältens tidigare alltför generella talar det för att det är en riktig utveckling i forskningen dateringar. Korrespondensanalys är som sagt endast en av att begränsa den förromerska järnåldern till en äldre och flera framkomliga vägar till en ur flera aspekter svårdaterad en yngre del. Ytterligare periodindelningar framträder inte period av järnåldern. Det förtjänar att upprepas i det här med denna analysmetod. En uppdelning av tre på varandra sammanhanget att korrespondensanalysen är relativ till följande keramikskeden under den förromerska järnåldern sin karaktär. Var gravfälten har sin absoluta kronologiska kunde således inte ses i materialet, däremot två som följde början och slut kan endast kompletterande dateringsme- på varandra och en som var generell för hela perioden. toder avgöra. 72 – Förromersk keramikkronologi tillämpad i Västsverige In Situ

De hela kärlens kronologiska placering

Efterhand som analysen gjordes av keramikskärvorna från de studerade gravfälten dokumenterades även de hela kärlen. Hela kärl har betydligt större potential än skärvor att ge information om kronologi och andra förhållanden. Tyvärr är det mycket ovanligt med fynd av hela kärl även i gravsammanhang. Nu kan det ändå vara intressant att se hur de hela kärl som trots allt fanns i de studerade gra- varna fördelar sig mellan de tre kronologiska grupperna som framkom i korrespondensanalysen. Återigen bör det betonas att endast två av grupperna (a och b) följde på varandra i kronologisk ordning. Den tredje gruppen (c) kan sägas ha en generell datering till förromersk järnålder. Bland de 23 gravar som tillhörde grupp a, det vill säga den äldsta gruppen, fanns endast två hela kärl. Båda var från det västgötska gravfältet Horn 28. Det ena var Figur 7. Liten bägare med hank från grav 72 på gravfältet Horn 28 Västergötland. en liten bägare med hank (Figur 7), det andra en ännu Figure 7. A small vessel with a handle from grave 72 at the mindre kopp (Figur 8). burial field Horn 28 in the county of Västergötland Från de 26 gravar som tillhörde grupp b – den yngsta gruppen – förekom sju hela kärl. De fanns på de studerade gravfälten från socknarna Eggby, Horn, Häggum och Östad i Västergötland. Här visas bilder på fyra av kärlen (Figur 9 – 12). Från den stora gruppen studerade gravar som tillhörde grupp c förekom 37 hela kärl. Denna grupp utgjorde 163 gravar med en datering till såväl äldre som yngre förromersk järnålder enligt korrespondensanalysen. Sex av kärlen avbildas nedan (Figur 13–18). De uppträdde framför allt på gravfälten från Horn och Såntorp men fanns även på gravfälten Häggum 1 och Östad 31. Bilderna på keramikkärlen från de tre grupperna a–c visar ett urval av de bevarade kärlen. Det finns ingen tydlig skillnad mellan kärlen från de tre grupperna annat än de Figur 8. Liten kopp från grav 96 på gravfältet Horn 28 i Västergötland. attribut som redan är kända i forskningen enligt tabell 4 Figure 8. A small cup from grave 96 at the burial field Horn 28 och 5, till exempel att de vackra svarta, profilerade och in the county of Västergötland polerade kärlen är vanliga under den yngre förromerska järnåldern, vilket i stort sett motsvarar grupp b. Möjligtvis kan man tillägga att kärlen från grupp a är mycket säll- synta och att de genomgående är mycket små. Man kan In Situ Förromersk keramikkronologi tillämpad i Västsverige – 73

Figur 9. Kruka från grav 101 på Såntorpsgravfältet, Eggby 1, Västergötland. Figure 9. A pot from grave 101 at the burial field at Såntorp, Eggby 1, in the county of Västergötland. Figur 11. Kopp från grav 69 på gravfältet Horn 28 i Väster- götland. Figure 11. A cup from grave 69 at the burial field Horn 28 in Västergötland.

Figur 10. Urna från grav 32 på gravfältet Horn 28 i Väster- Figur 12. Kruka från grav 135 på gravfältet Horn 28 i götland. Västergötland. Figure 10. An urn from grave 32 at the burial field Horn 28 Figure 12. A pot from grave 135 at the burial field Horn 28 in the county of Västergötland. in Västergötland. 74 – Förromersk keramikkronologi tillämpad i Västsverige In Situ

Figur 13. Kopp från grav LXXI på gravfältet Häggum 1, Västergötland. Figure 13. Cup from grave LXXI at the burial field Häggum 1, in Västergötland.

Figur 15. Kruka från grav 36 på gravfältet Östad 31, Västergötland. Figure 15. A pot from grave 36 at the burial field Östad 31 in Västergötland.

Figur 16. Kopp från grav 119 på Såntorpsgravfältet, Eggby 1, Figur 14. Kopp från grav 7 på gravfältet Östad 31, Västergötland. Västergötland. Figure 16. A cup from grave 119 at the burial field at Såntorp, Figure 14. A cup from grave 7 at the burial field Östad 31 in Eggby 1 in Västergötland. Västergötland. In Situ Förromersk keramikkronologi tillämpad i Västsverige – 75

Figur 17. Kopp från grav 28 på gravfältet Horn 28 i Västergötland. Figure 17. A cup from grave 28 at the burial field Horn 28 in Västergötland. Figur 18. Kruka från grav 60 på gravfältet Horn 28 i Västergötland. åskådliggöra detta i ett diagram som visar kärlens storlek Figure 18. A pot from grave 60 at the burial field Horn 28 in i grupp a och b (Figur 19). Kärlen i grupp c, som endast Västergötland. allmänt kan dateras till förromersk järnålder, är inte så intressanta i en sådan här jämförelse. Diagrammet visar att de hela kärlen från grupp a är mindre än kärlen från grupp b, det vill säga att gravkärlen från äldre förromersk järnålder H B är mindre än kärlen från yngre förromersk järnålder. Som a/ Horn 028, grav 72 10 11 en konsekvens av analysen visar också diagrammet en av a/ Horn 028, grav 96 4 6 svårigheterna med keramikstudier från den förromerska b/ Eggby 001, A 009 10 12 järnåldern, nämligen att så få hela kärl är bevarade. Trots b/ Eggby 001, A 101 17 20 att 212 gravar studerats kan en jämförelse av det här b/ Horn 028, grav 11 25 20 slaget endast ställa upp sex jämförbara kärl. Resultatet av b/ Horn 028, grav 69 18 23 jämförelsen av de hela kärlen måste därför betraktas med stor försiktighet. Figur 19. Diagram som visar storleksfördelning (Bredd och Höjd) av hela kärl från grupp a och b. Figure 19. Diagram showing the distribution of the size (width and height) of complete vessels from group a and b. 76 – Förromersk keramikkronologi tillämpad i Västsverige In Situ

Konklusion och sammanfattning även romersk järnålder, och därmed kunnat tillfogas en rad redan kända dateringsattribut från detta tidsavsnitt. Frågeställningen i denna artikel har varit att den förro- Eftersom en korrespondensanalys kräver ett relativt merska järnåldern har många gravfält som endast gene- stort urval av variabler och objekt har det endast gått att rellt daterats till perioden. Med ett djupare kronologiskt närmare datera de större gravfälten. Några av dessa har dock studium av keramiken har det varit målsättningen att det kunnat dateras mer precist än vad som tidigare var känt. kanske skulle vara möjligt att datera dessa mera precist. Det Detta visar såväl på dateringsmetodens möjligheter som på finns en relativt god kunskap om den yngre förromerska dess begränsningar. En annan svårighet med datering av järnålderns keramik men mindre om keramiken från den keramik från den förromerska järnåldern är att så få hela äldre delen. Med en djupare analys skulle detta kanske kärl är bevarade. Dessa har därför endast hypotetiskt kunnat kunna förbättras och en mer heltäckande bild erhållas av fördelas i de kronologiska grupperna. den förromerska periodens keramik. Eventuellt skulle det En termisk analys och godsanalys som utförts på kera- gå att finna fler kronologiska perioder än äldre och yngre mikskärvor visar i sina huvuddrag att reducerad bränning förromersk järnålder. ökat på bekostnad av oxiderad bränning under det förro- Den förromerska järnåldern hade i sina huvuddrag merska skedet och att finkeramik som uppträder under yngre en enhetlig kulturtradition i södra Sverige och Danmark. förromersk järnålder och äldre romersk järnålder har haft en Därför kan man i flera avseenden tillämpa gemensamma särskilt utvald godssammansättning. Denna keramikanalys attribut för datering av keramik från perioden. Ett tjugotal har emellertid utförts på ett mycket begränsat urval skärvor. sådana attribut från forskningslitteratur har sammanställts i denna artikel. För att finna fler sådana dateringsattribut har en del keramik granskats ur väldaterade gravar, framför allt i Göteborgsområdet. Alla attribut har sedan placerats som English summary variabler i en korrespondensanalys där objekten utgjort mer än 200 gravar från generellt daterade västsvenska gravfält. Ceramics is an underestimated subject category, although Resultatet blev att tre keramikgrupper kunde urskiljas, it is very often found in prehistoric contexts, both on benämnda a–c. Endast grupp a och b följde på varandra dwellings and in graves. In this article ceramics is applied i kronologisk ordning. De motsvarade i huvuddrag äldre as a chronological factor in pre-Roman Iron Age in wes- respektive yngre förromersk järnålder, men sannolikt med tern Sweden. The aim is to investigate how accurately the början i yngre bronsålder för grupp a och fortsättning in i pre-Roman pottery in the region can be classified; and to romersk järnålder för grupp b. Grupp c utgjorde en grupp test the result on a number of very generally dated burial med keramik som endast allmänt kunde dateras till förro- grounds. The aim is also to investigate if there are more mersk järnålder, eller när inte andra dateringsmetoder finns chronological criteria for ceramics from the older pre- tillhanda endast till yngre bronsålder eller äldre järnålder. Roman Iron Age. We already know quite well the potential Undersökningen visade att det inte går att se fler än of the pottery chronology from the late pre-Roman Iron två kronologiska perioder i den förromerska keramiken. Age. As a method of dating ceramics it is still important Den visade också att ytterligare några attribut kan tillföras even if 14C-datings have taken over the part the ceramics keramiken från äldre förromersk järnålder och slutet av used to play. In some cases, 14C-datings differ from those bronsålder, nämligen skärvor med oxiderad orange utsida suggested by pottery. Improved chronological studies of samt i viss mån skärvor med avrundad mynningsrand. ceramics also enable improved time-determinations of Likaså har skärvor med glättad och polerad utsida tydligt older ceramic materials; for which the natural science kunnat placeras i yngre förromersk järnålder och troligen dating methods are rarely useful. In Situ Förromersk keramikkronologi tillämpad i Västsverige – 77

Research knowledge of the chronological variables in chronologically on each other – a and b; a corresponding ceramics in western Sweden is supplemented with prelimi- to older pre-Roman Iron Age and b associated with late nary research from Denmark and southern Sweden. This pre-Roman Iron Age. The third (c) is only generally pre- may lead to the emergence of a series of chronological va- Roman. A couple of variables that were not previously riables. Further a number of variables are selected through known to the research have turned out to have chronolo- the study of chronological relationships on pre-Roman gical validity. One is an orange-coloured outer surface of find sites in the Gothenburg area; together with the help the pottery, which belongs to the late Bronze Age and the of thermal and material analysis. The latter analysis has older pre-Roman Iron Age. The second is the rounded been done to investigate the underlying factors for the edge of the rim, which is relatively common in the older sparse appearance rates of the ceramics. Some fragments pre-Roman Iron Age. have certain characteristics depending on the technologi- The analytical result was applied to more than 200 cal development during the Bronze Age and earlier Iron graves from 13 burial grounds, in the past only generally Age. The study focused primarily on variables that can be dated to pre-Roman Iron Age. In some cases, this general exercised on a completely fragmented ceramic material. dating is confirmed and in some cases it can be refined. The studied ceramic material is taken from the western In several cases it appears that the major grave fields had Swedish museums and Museum of National Antiquities longer usage time than has been known. The method has in Stockholm. proved useful. Its disadvantages are that it has been impos- All of the identified variables are tested in a cor- sible to make the chronology more narrow, i.e. it has not respondence analysis. It is illustrated in a matrix and a been possible to subdivide the periods. Also it excludes the graph. Originally there were 24 variables. The analysis pottery which lacks the chronological variables. had to be restricted during work because several variables The analytical result has also been applied on studies were missing on ceramics in this study. Correspondence of entire vessels to obtain a richer visual picture of how the- analysis has not been used in Sweden as often as in the se form groups regarding shape and appearance. The study neighbouring Nordic countries, but it is well suited for suggests that the containers from the older pre-Roman chronological analysis. The choice of variables is signi- Iron Age are very rare and that they appear to have been ficant. Risk analysis might reveal relationships that have relatively small. But even this turns out to be limitations other explanations than chronology. of the ceramic material on the usefulness of the method. The results of the analysis indicate that three groups There are relatively few whole vessels preserved at all and become visible in the ceramic material. Two of them follow even fewer of those with chronologically useful variables.

Referenser Computing the past, Computer Applications and Quan- titative Methods in Archaeology, CAA92 Aarhus. Albrectsen, E (1954). Fynske jernaldergrave I, Førromersk Bech, J H (1988). Correspondence analysis and pottery jernalder, Köpenhamn. chronology, a case from the Late Roman Iron Age Albrectsen, E (1956). Fynske jernaldergrave I1, Førromersk cemetery Slusegård, Bornholm, I Madsen T (red.) jernalder, Köpenhamn. Multivariate Archaeology. Numerical Approaches in Arnold, D E (1985). Ceramic Theory and Cultural Process, Scandinavian Archaeology, Århus. Cambridge. Becker, C J (1961). Førromersk Jernalder i Syd- og Midtjyl- Axboe, M (1993). Gold bracteates and correspondence land, Köpenhamn. analysis, I Andresen J, Madsen T & Scollar I (red.) Bengtsson, K (2008). Lägesrapport från svarta jorden i 78 – Förromersk keramikkronologi tillämpad i Västsverige In Situ

Kungahälla Yttri, Fynd 2008. Syd- og Midtjylland, I Martens, J (red.) Chronological Brorsson, T (2006). Även små skärvor kan belysa förhis- problems of the Pre-Roman Iron Age in Northern Europe: torien. Keramiken från Naturgasprojektet i Bohuslän, symposium at the Institute of Prehistoric and Classical I Ytterberg, N (red.) Flyktiga förbindelser, arkeologiska Archaeology, University of Copenhagen, December 8, undersökningar inför den nya gasledningen Göteborg- 1992, Köpenhamn. Stenungsund, Uddevalla. Jensen, C K & Høilund Nielsen, K (1997). Burial Brorsson, T (2009). ”Analys av förromersk keramik från Gö- Data and Correspondence Analysis, I Jensen, C K teborg” (Kontoret för Keramiska Studier Rapport 42). & Høilund Nielsen, K (red.) Burial & Society, the Brorsson, T & Hulthén, B (2007). Leran och elden. En Chronological and Social Analysis of Archaeological studie av keramiken från Vaetland, I Artursson, M Burial Data, Aarhus. (red.) Vägar till Vaetland, en bronsåldersbygd i nordöstra Jensen, O W & Karlsson, H (2000). Aktuell samhällsteori Skåne 2 300–500 f.Kr., Stockholm. och arkeologi, introduktion till processuellt och postproces- Cullberg, K (1973). Ekehögen – Backa Röd – Valtersberg, suellt tänkande, Göteborg. frågor om kronologi och kulturkontakter under yngre för- Kaelas, L (1959). Vanligast av lera oornerad keramik, Fynd. romersk järnålder i Göteborgsområdet, Diss, Göteborg. Lindahl, A (1991). Keramiska studier, Fynd 1/91. Ejstrud, B & Jensen, C K, (2000). Vendehøj – landsby og Lönnroth, G (red.) (2003). Hus för Hus i Göteborgs gravplads, kronologi, organisation, struktur og udvikling stadskärna, Göteborg. i en østjysk landsby fra 2.årh. f.Kr. til 2.årh. e.Kr, Århus. Madsen, T (1988). Multivariate statistics and archaeology, Gibson, A & Woods, A (1997). Prehistoric Pottery for the I Madsen, T (red.) Multivariate Archaeology, numerical Archaeologist, London. Approaches in Scandinavian Archaeology, Århus. Gräslund, B (1974). Relativ datering: om kronologisk metod Moberg, C A (1969). Introduktion till arkeologi, jämförande i nordisk arkeologi, Diss, Uppsala. och nordisk fornkunskap, Stockholm. Højlund, F (1988). Chronological and functional differ- Nieminen, J & Luft, Magnus von der (2008). Romartida ences in Arabian Bronze Age pottery, a case study in gårdstun vid Storegården, Björlanda 374, Storegården correspondence analysis, I Madsen, T (red.) Multivari- 1:3, Boplats, förundersökning och slutundersökning, ate Archaeology. Numerical Approaches in Scandinavian Göteborgs kommun (Arkeologisk rapport, Göteborgs Archaeology, Århus. stadsmuseum 2007:15). Hodder, I (2000). Agency and individuals in long-term Olsson, A (1991). Keramik i Torslanda – frågor och svar, processes, I Dobres, M A & Robb, J E (red.) Agency Fynd 1/91. in archaeology, London. Ragnesten, U (2007). Individ och kollektiv i förromersk Jankavs, P (1991). Trettio kilo i tiotusen bitar, Fynd 1/91. järnålder, Diss, Göteborg. Jankavs, P & Arwill Nordbladh, E (1985). Sociala enheter Ragnesten, U (2008). Förromersk kultplats och en stenålders- och näringsfång under förromersk järnålder, en studie hydda (Arkeologisk rapport, Göteborgs stadsmuseum av boplats och gravfält vid Valtersberg, I Jankavs, P 2008:1). (red.) Projektet bebyggelse och markanvändning i Väst- Rindel, P O (1997). Den keramiske udvikling i sen før- sverige 2500–500 före nutid, Göteborg. romersk og aeldre romersk jernalder i Sønderjylland, Jensen, C K (1996). Førromersk jernalder i Sydskandina- I Martens, J (red.) Chronological problems of the Pre- vien, en revision af det kronologiske grundlag, bidrag Roman Iron Age in Northern Europe: symposium at the til en kontekstuel kronologi, Diss. Århus. Institute of Prehistoric and Classical Archaeology, Uni- Jensen, C K (1997). Kronologiske problemer og deres versity of Copenhagen, December 8, 1992, Köpenhamn. betydning for forståelsen af førromersk jernalder i Rosenlund, L (1995). Korrespondanseanalyse. Dataana- In Situ Förromersk keramikkronologi tillämpad i Västsverige – 79

lysens ”magiske Øie”, Sosiologisk tidsskrift 1. mation. Internal Structure and External Contacts of Rosenlund, L (1998). Sosiale strukturer og deres meta- Uppåkra 0–400 AD, I Larsson, L & Hårdh, B (red.) morfoser, Sosiologisk tidsskrift 1/2. Centrality-Regionality, the Social Structure of Southern Shepard, A (1956). Ceramics for the Archaeologist, Wash- Sweden during the Iron Age. Lund. ington. Stilborg, O & Brorsson, T (2002). Järnåldern, I Lindahl, Stilborg, O (2002). Förromersk järnålder ca 500 f.Kr.– A, Olausson, D & Carlie, A (red.) Keramik i Sydsverige Kr.f., I Lindahl, A, Olausson, D & Carlie, A (red.) en handbok för arkeologer, Lund. Keramik i Sydsverige en handbok för arkeologer, Lund. Willey, GR & Sabloff, J A (1980). A history of American Stilborg, O (2003). Pottery as a Source of Structural Infor- archaeology, San Francisco. 80 – Förromersk keramikkronologi tillämpad i Västsverige In Situ

Appendix 1

Matris bestående av 212 gravar från tretton stycken västsvenska gravfält, ordnade efter sju kronologiska variabler i en korrespondensanalys. A matrix with 212 graves from thirteen west Swedish burial fields, sorted according to seven chronological variables in a correspondence analysis.

Svart/grå/el. Plan rand Yfr Brunsvart Rundad Äfr Orange Brun glättad insida/ljus- rand utsida utsida brun utsida Bo, Jörlanda 120. A 002 1 Bo, Säve 142. Grav 015 1 Vg, Horn 028. Grav 056 1 Vg, Horn 028. Grav 071 1 Vg, Horn 028. Grav 157 1 Vg, Horn 028. Grav 203 1 Vg, Horn 028. Grav 026 1 1 Bo, Säve 142. Grav 014 1 1 Vg, Eggby 001. A 009 1 1 1 Vg, Eggby 001. A 101 1 1 Vg, Horn 028. Grav 069 1 1 Vg, Horn 028. Grav 135 1 1 Vg, Horn 028. Grav 139 1 1 Vg, Horn 028. Grav 083 a 1 1 Vg, Östad 031. Anl 002 1 1 Vg, Horn 028. Grav 083 b 1 1 1 Vg, Horn 028. Grav 032 1 1 1 Vg, Horn 028. Grav 093 1 1 1 Vg, Horn 028. Grav 085 1 1 1 Vg, Horn 028. Grav 047 1 1 1 1 Vg, Horn 028. Grav 082 1 1 1 1 Vg, Eggby 001. A 249 1 1 1 Vg, Eggby 001. A 196 1 1 Vg, Eggby 001. A 024 1 1 1 1 Vg, Horn 028. Grav 044 1 1 1 1 Vg, Horn 028. Grav 011 1 1 1 1 1 Bo, Säve 142. Grav 011 1 Ha, Vallda 103. A [05] 1 Vg, Eggby 001. A 059 1 In Situ Förromersk keramikkronologi tillämpad i Västsverige – 81

Svart/grå/el. Plan rand Yfr Brunsvart Rundad Äfr Orange Brun glättad insida/ljus- rand utsida utsida brun utsida Vg, Eggby 001. A 180 1 Vg, Eggby 001. A 189 1 Vg, Eggby 001. A 207 1 Vg, Horn 028. Grav 028 1 Vg, Horn 028. Grav 079 1 Vg, Horn 028. Grav 097 1 Vg, Horn 028. Grav 128 1 Vg, Horn 028. Grav 132 1 Vg, Häggum 001. Anl LXXII 1 Vg, Östad 031. Anl 014 1 Vg, Eggby 001. A 003 b 1 1 Vg, Horn 028. Grav 033 1 1 Vg, Horn 028. Grav 051 1 1 Vg, Horn 028. Grav 065 1 1 Vg, Horn 028. Grav 106 1 1 Vg, Horn 028. Grav 120 1 1 Vg, Häggum 001. Anl IX 1 1 Bo, Säve 142. Grav 003 1 Vg, Eggby 001. A 051 1 1 Vg, Horn 028. Grav 112 1 Vg, Horn 028. Grav 172 1 Vg, Horn 028. Grav 193 1 Vg, Häggum 001. Anl XXVII 1 1 1 Vg, Eggby 001. A 193 1 1 Vg, Eggby 001. A 206 1 1 Vg, Horn 028. Grav 052 1 1 Vg, Horn 028. Grav 094 1 1 Vg, Horn 028. Grav 213 1 1 Bo, Jörlanda 120. A 084 1 1 1 Vg, Horn 028. Grav 036 1 1 1 Vg, Horn 028. Grav 098 1 1 1 Vg, Horn 028. Grav 148 1 1 1 Vg, Horn 028. Grav 187 1 1 1 Vg, Eggby 001. A 013 a 1 1 Vg, Eggby 001. A 049 1 1 Vg, Eggby 001. A 070 1 1 Vg, Eggby 001. A 091 1 1 82 – Förromersk keramikkronologi tillämpad i Västsverige In Situ

Svart/grå/el. Plan rand Yfr Brunsvart Rundad Äfr Orange Brun glättad insida/ljus- rand utsida utsida brun utsida Vg, Eggby 001. A 099 1 1 Vg, Horn 028. Grav 075 1 1 Vg, Horn 028. Grav 200 1 1 Bo, Säve 142. Grav 001 1 1 1 1 Bo, Solberga 090. A 008 1 1 1 1 Vg, Horn 028. Grav 015 1 1 1 1 Vg, Horn 028. Grav 025 1 1 1 1 Vg, Horn 028. Grav 042 1 1 1 1 Vg, Horn 028. Grav 060 1 1 1 1 Vg, Östad 031. Anl 026 1 1 1 1 Vg, Östad 031. Anl 040 1 1 1 1 Vg, Eggby 001. A 053 1 1 Vg, Eggby 001. A 061 1 1 Vg, Horn 028. Grav 035 1 1 Vg, Horn 028. Grav 054 1 1 Vg, Horn 028. Grav 104 1 1 1 1 Vg, Östad 031. Anl 036 1 1 1 1 Vg, Eggby 001. A 054 1 1 1 Vg, Eggby 001. A 056 1 1 1 Vg, Eggby 001. A 108 1 1 1 Vg, Östad 031. Anl 018 1 1 1 Bo, Säve 142. Grav 004 1 1 1 1 1 Vg, Horn 028. Grav 074 1 1 Vg, Horn 028. Grav 102 1 1 Vg, Horn 028. Grav 173 1 1 Vg, Horn 028. Grav 057 1 1 Vg, Eggby 001. A 079 1 1 1 Vg, Eggby 001. A 097 grav 1 1 1 A Vg, Eggby 001. A 228 1 1 1 Vg, Eggby 001. A 231 1 1 1 Vg, Horn 028. Grav 031 1 1 1 Vg, Horn 028. Grav 154 1 1 1 Bo, Jörlanda 120. A 016 1 Bo, Jörlanda 120. A 028 1 Bo, Jörlanda 120. A 080 1 Bo, Säve 142. Grav 010 1 In Situ Förromersk keramikkronologi tillämpad i Västsverige – 83

Svart/grå/el. Plan rand Yfr Brunsvart Rundad Äfr Orange Brun glättad insida/ljus- rand utsida utsida brun utsida Bo, Säve 142. Grav 022 1 Ds, Högsäter 228. A 018 1 Ds, Högsäter 228. A 020 1 Ha, Vallda 103. A [09] 1 Vg, Eggby 001. A 003 a 1 Vg, Eggby 001. A 004 1 Vg, Eggby 001. A 008 1 Vg, Eggby 001. A 026 1 Vg, Eggby 001. A 030 1 Vg, Eggby 001. A 036 1 Vg, Eggby 001. A 066 1 Vg, Eggby 001. A 069 1 Vg, Eggby 001. A 087 1 Vg, Eggby 001. A 103 1 Vg, Eggby 001. A 128 1 Vg, Eggby 001. A 172 1 Vg, Eggby 001. A 173 1 Vg, Eggby 001. A 229 1 Vg, Eggby 001. A 255 1 Vg, Essunga 029. SHM 1 19201 Vg, Horn 028. Grav 062 1 Vg, Horn 028. Grav 080 1 Vg, Horn 028. Grav 099 1 Vg, Horn 028. Grav 107 1 Vg, Horn 028. Grav 108 1 Vg, Horn 028. Grav 127 1 Vg, Horn 028. Grav 169 1 Vg, Horn 028. Grav 194 1 Vg, Häggum 001. Anl LX 1 Vg, Häggum 001. Anl LXIX 1 Vg, Häggum 001. Anl LXXX 1 Vg, Häggum 001. Anl XL 1 Vg, Häggum 001. Anl XLII 1 Vg, Häggum 001. Anl 1 XXXIII Vg, Östad 031. Anl 028 1 Vg, Östad 031. Anl 042 1 84 – Förromersk keramikkronologi tillämpad i Västsverige In Situ

Svart/grå/el. Plan rand Yfr Brunsvart Rundad Äfr Orange Brun glättad insida/ljus- rand utsida utsida brun utsida Vg, Östad 031. Anl 058 1 Bo, Foss 438. Grav A 1 1 1 1 1 1 Vg, Askim 043. Grav 1 1 1 Vg, Horn 028. Grav 191 1 1 1 Bo, Solberga 090. A 035 1 1 1 1 Ha, Vallda 103. A [04] 1 1 1 1 Vg, Eggby 001. A 048 1 1 1 1 Vg, Essunga 029. SHM 1 1 1 1 18906 Vg, Horn 028. Grav 019 1 1 1 1 Vg, Horn 028. Grav 027 1 1 1 1 Vg, Horn 028. Grav 059 1 1 1 1 Vg, Horn 028. Grav 095 1 1 1 1 Vg, Horn 028. Grav 145 1 1 1 1 Vg, Horn 028. Grav 212 1 1 1 1 Vg, Östad 031. Anl 045 1 1 1 1 Bo, Säve 142. Grav 006 1 1 1 Bo, Säve 142. Grav 021 1 1 1 Vg, Eggby 001. A 185 1 1 1 Vg, Horn 028. Grav 053 1 1 1 Vg, Horn 028. Grav 070 1 1 1 Vg, Horn 028. Grav 103 1 1 1 Vg, Horn 028. Grav 131 1 1 1 Vg, Horn 028. Grav 150 1 1 1 Vg, Östad 031. Anl 005 1 1 1 Vg, Östad 031. Anl 007 1 1 1 Vg, Östad 031. Anl 041 1 1 1 Vg, Östad 031. Anl 056 1 1 1 Vg, Eggby 001. A 007 1 1 Vg, Eggby 001. A 106 1 1 Vg, Eggby 001. A 225 1 1 Bo, Forshälla 166. Grav 1 1 Bo, Rödbo 020. 20 B1 grav 1 1 1 2 Vg, Horn 028. Grav 184 1 1 Vg, Häggum 001. Anl LVI 1 1 Vg, Tuve 057. 14:57/2 1 1 1 In Situ Förromersk keramikkronologi tillämpad i Västsverige – 85

Svart/grå/el. Plan rand Yfr Brunsvart Rundad Äfr Orange Brun glättad insida/ljus- rand utsida utsida brun utsida Vg, Västra Frölunda 163. 1 1 Grav Bo, Jörlanda 120. A 001 1 1 1 Bo, Jörlanda 120. A 048 1 1 1 Bo, Säve 142. Grav 017 1 1 1 Vg, Eggby 001. A 088 1 1 1 Vg, Eggby 001. A 119 1 1 1 Vg, Eggby 001. A 251 1 1 1 Vg, Eggby 001. A 252 1 1 1 Vg, Östad 031. Anl 047 1 1 1 Vg, Horn 028. Grav 078 1 Vg, Östad 031. Anl 059 1 Vg, Eggby 001. A 032 1 1 Vg, Horn 028. Grav 037 1 1 Vg, Horn 028. Grav 046 1 1 Vg, Horn 028. Grav 161 1 1 Vg, Östad 031. Anl 019 1 Bo, Säve 142. Grav 007 1 1 1 1 1 Vg, Horn 028. Grav 072 1 1 1 1 Bo, Säve 142. Grav 002 1 1 1 1 Vg, Häggum 001. Anl LXI 1 1 1 1 Bo, Jörlanda 120. A 087 1 1 1 1 Vg, Horn 028. Grav 096 1 1 1 Vg, Östad 031. Anl 060 1 1 1 Vg, Häggum 001. Anl LIII 1 1 1 Vg, Horn 028. Grav 188 1 1 1 Bo, Jörlanda 120. A 020 1 1 Vg, Horn 028. Grav 010 1 1 Vg, Östad 031. Anl 054 1 1 Bo, Solberga 090. A 013 1 1 Vg, Häggum 001. Anl XVII 1 1 Vg, Östad 031. Anl 025 1 1 Bo, Jörlanda 120. A 017 1 Bo, Jörlanda 120. A 041 1 Bo, Jörlanda 120. A 083 1 Bo, Säve 142. Grav 016 1 Vg, Horn 028. Grav 189 1 86 – Förromersk keramikkronologi tillämpad i Västsverige In Situ

Svart/grå/el. Plan rand Yfr Brunsvart Rundad Äfr Orange Brun glättad insida/ljus- rand utsida utsida brun utsida Vg, Östad 031. Anl 029 1 Vg, Östad 031. Anl 051 1 Vg, Östad 031. Anl 053 1

Kitteln på Skrea backe – en förromersk brandgrav med keltisk import Per Wranning, Kulturmiljö Halland och [email protected] Institutionen för Historiska Studier, Göteborgs universitet

Abstract In September 2008, during the annual public Day of Archaeology, a 7 year old boy used a metal detector and came upon a rare find in Skrea parish, Halland, on the Swedish west coast. A Celtic cauldron, crafted in iron and bronze, measuring 0.5 m in diameter, was found in what was later recognized as a Pre-Roman cremation grave. The cauldron was analyzed by computerized tomography before excavation and preservation. The skeletal remains of three individuals along with burial gifts were found. 14C analysis dates the bones to 310–200 BC. This cauldron is one of barely a handful found in Scandinavia and represents the earliest type of imported Celtic metal vessels in this region. The present article is a first presentation of the cauldron and the burial gifts that accompanied the dead. The author outlines a project for further analysis of this unique find.

Inledning kom i dagen. Länsstyrelsen hade arrangerat en dag där den intresserade allmänheten erbjöds vara med och gräva En fyndrik brandgrav i en metallkittel av keltiskt ur- på platsen för en bortodlad gravhög på Skrea Backe i sprung – ett drömfynd som väckte nationell genklang i Skrea socken, Falkenbergs kommun. Kanske var det den massmedia, men samtidigt också något av en antikvarisk fantastiska solen, kanske var det drömmen om att själv få och ekonomisk mardröm – har givit oss nya kunskaper delta i en arkeologisk undersökning som fick den strida om halländsk förromersk järnålder, men också väckt strömmen besökare att gå man ur huse den där dagen. En oräkneliga nya frågor. Följande artikel är primärt en kort mindre (knappt 200 m2) yta hade frilagts dagen innan och nulägespresentation av fyndet, samt några avslutande idéer ett kompletterande sökschakt hade öppnats omedelbart kring hur vi närmast bör gå vidare i ett forskningsprojekt öster därom. Grävvilliga besökare fick under arkeologiskt kring kitteln. En fördjupad problematisering kring fyndet överinseende rensa fram en avlång stenpackning samt får således anstå tills vidare. gräva meterrutor i det under matjorden bevarade lagret, medan arkeologerna på plats informerade besökarna om hur dagens fältarkeologer arbetar, vilka typer av analyser Bakgrund som kan göras på olika material, samt om resultat från tidigare undersökningar i närområdet. Dessutom fanns Bakgrunden till kittelns upptäckt är nästan lika fantastisk en metalldetektor på plats, dels för att kunna visa hur som dess blotta existens i halländsk mark. Det var på den fungerar, men också för att berätta om svensk lagstift- arkeologidagen 2008 som fyndet närmast av en slump ning kring bruket av detektorer. Ett par barn fick glädjen 88 – Kitteln på Skrea backe In Situ

att själva svepa med detektorplattan och det var då det och ta upp den som preparat, inlindad i plastfilm och lyft hände; ett mycket kraftigt utslag fick detektorns display på ritbrädor över till en sållkorg, i vilken den forslades väl att skrika ”Overload” när sjuårige Albin Ohlsson riktade skyddad till SVK i Göteborg morgonen efter för vidare plattan mot marken. Närmast i pedagogiskt syfte började undersökning. en arkeolog att gräva på platsen för utslaget, för att visa att I detta läge kom undertecknad, i egenskap av arkeolog så kraftiga utslag i stort sett omöjligen kunde vara något med järnåldersinriktning, in i handlingen som Kulturmiljö annat än naturligt järnrik undergrund. När mynningsran- Hallands ansvarige för det fortsatta arbetet med kitteln, den av järn på den stora kitteln åter såg dagens ljus fanns vilket utfördes i samarbete med Lena Berglund på Länssty- det ingen återvändo; omringade av besökare som redan relsen i Halland. Efter ett par initiala möten där biträdande börjat fotografera, filma och ringa och berätta om fyndet länsantikvarie Marianne Foghammar gav klartecken till såg närvarande arkeologer inget annat rimligt alternativ fortsatt arbete, kunde efterundersökning och dokumenta- än att gräva upp kitteln. Rykten om fyndet, och därmed tion av den grop som grävts för att ta upp kitteln utföras av också en överhängande risk för nattlig plundring, skulle Lena Berglund och Kulturmiljö Hallands Leif Häggström med all sannolikhet sprida sig avsevärt snabbare än vad ett i början av september 2008. Trots att Länsstyrelsen alltså officiellt beslut om tillstånd någonsin skulle kunna tas, inte ursprungligen enbart hade avsatt pengar för aktiviteterna minst med tanke på att den soliga söndagseftermiddagen under själva arkeologidagen tog man nu sitt fulla ansvar nu började övergå i kväll. Man valde att gräva runt kitteln och har fram till dags dato välvilligt finansierat allt efter- följande arbete fyndet har kommit att innebära. Men hur skulle man då gå vidare för att bäst under- söka kittelns innehåll? Inger Nyström Godfrey på SVK röntgade kitteln och det framgick då att den innehöll ett antal, ej närmare identifierbara metallföremål. Vi kände att vi behövde bättre information om innehållet innan grävningen påbörjades och någonstans där och då föddes idén att låta CT-scanna (skiktröntga) kitteln. Efter ett antal rundringningar och förfrågningar träffade vi rätt i och med sjukhusfysiker Anne Thilander Klang på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, som ställde sig mycket positiv till projektet. Onsdag den åttonde oktober fraktades därför kitteln från SVK till röntgenavdelningen på Sahlgrenska, där den blev patient för en kväll. Via de knivskarpa bilder som producerades fick vi nu en mycket god uppfattning om var de olika metallföremålen befann sig, men också att en riklig mängd brända ben och ej identifierbara större knutor fanns i kitteln. Tillbaka på SVK kunde vi däref- ter, med röntgenplåtarna som ständig guide, påbörja en skiktvis tömning i kvadranter. Järnkittelns välvda botten av brons som plockats in i ett separat preparat undersöktes på motsvarande sätt. De sköra, korroderade föremålen kunde Figur 1. Halland med läge för fyndplatsen markerad. Ingen skala nu också mycket fördelaktigt prepareras in situ och därefter Figure 1. Halland on the west coast of Sweden, with the site of lyftas upp för vidare behandlig av konservatorn. Vid ett par the find marked. In Situ Kitteln på Skrea backe – 89

tillfällen röntgades dessa hopkorroderade preparat på nytt i Det bör dock nämnas att de avtecknade Typ 4–5-kittlarna syfte att utröna om det rörde sig om ett eller flera föremål, i Eggers och Lund Hansens böcker dock har en avsevärt samt för att närmare kunna bestämma föremålens art. djupare, välvd bronsskål än vad Skreakitteln förefaller ha haft. Eggers arbete behandlar keltiska och romerska föremål som importerats till mellan- och Nordeuropa från Kitteln omkring 150 BC–400 AD. Han betecknar dessa äldsta keltiska bronskittlar som varandes förenklade motsvarighe- Den förtjockade mynningsranden och de övre tio centi- ter till de samtida praktkittlarna (Gundestrup, Rynkeby). metrarna av den, i diameter, omkring halvmeterstora kit- (Eggers 1951:40). Kittlar av såväl Typ 4 som Typ 5 hör teln är av järn. Järnväggen är hopnitad med järnnitar på två således till den första vågen av keltiska importföremål som ställen, vilket ger intryck av att det första råämnet varit för nådde mellan- och Nordeuropa och har mest sannolikt litet för att uppnå kittelns önskade dimensioner och därför sin ursprungsort söder om Donau och norr om Alperna i har förlängts ytterligare ett tjugotal centimeter, medan den dagens Österrike. De mest troliga tillverkningsområdena andra skarven syftar till att skarva ihop väggen där ändarna återfinns inom vad som något senare skulle komma att möts. Vid båda skarvarna är väggen lagd omlott cirka två bli de romerska provinserna Raetien och Noricum. Vissa centimeter. På utsidan av järnväggen sitter två stora ringar menar dock att även det norditalienska området väster om mittemot varandra. Respektive ring vilar på två större järn- Venedig och sydväst om Tyrolen kan ha utgjort produk- nitar, sannolikt i syfte att undvika att den löst hängande tionsplats för dylika kittlar (Lund Hansen 1987:53 f.). ringen skulle slå emot själva kärlväggen, men även för att Det finns ytterst få bevarade kittlar av Typ 4; en på göra ringen enklare att få grepp om. Mot denna ”järnsarg” gravfältet Kyrkbacken i Horns socken, Västergötland, har den tunna, välvda bottnen av driven bronsplåt nitats två i Norge, två på Öland, en på Fyn, en på Jylland, ett fast. En mängd bronsnitar och fastnitade mindre plåtar par i Polen och ytterligare ett par i Tyskland, allt som upplyser om att kittelbottnen har lappats och lagats vid allt elva stycken. Däremot finns det betydligt fler av den upprepade tillfällen och alltså till synes använts flitigt innan efterföljande modellen 6–8, på Fyn, Jylland, Bornholm den slutligen brukades som gravkärl. Dessutom finns ett och i Tyskland. Eggers kitteltyper 4–9 bildar därmed par järnnitar utan uppenbar funktion placerade inom ej en oerhört långlivad form, som alltså uppstår i sen La trasiga partier av bronsbottnen. Tène-tid och som varar ända till början av yngre romersk De nu mycket fragmentariska bronsresterna kan inte järnålder (Lund Hansen 1987:53 f.). Under denna tid bidra med någon närmare information om hur djup själva hade de dock kommit att utvecklas successivt. Exempelvis bronsskålen ursprungligen har varit. Det framgår dock tyd- försvann de kraftiga bärringarna relativt snabbt och ersattes ligt att bronsbottnen har fortsatt rakt ned under järnsargen av ett järnhandtag (hank). Eggers tvekade en aning såväl och alltså inte varit utsvängd. Detta är en mycket viktig kring de äldsta kittlarnas egentliga ålder som kring deras iakttagelse ur daterande synpunkt. De kraftiga bärringarna ursprungsort. Vid tiden för hans arbete var kronologierna i kombination med denna raka övergång mellan brons och för dåligt utredda, vilket gjorde att han nämner att de järn för nämligen kitteln till Eggers äldsta grupp av järn- eventuellt kan ha börjat tillverkas redan under mellersta La kittlar, Typ 4 ”Bronzekessel mit Eisernem Rand” (Eggers Tène och dessutom nämner han Gallien som ytterligare ett 1951), en datering som vidmakthållits även i och med möjligt ursprungsområde. Båda dessa antaganden avfärdas Lund Hansens uppdatering och revidering av Eggers arbete dock av Lund Hansen. Däremot kom den något yngre (Lund Hansen 1987). Vidare visar kittelns cylindriska uppföljaren av brons – Vestlandkitteln – att tillverkas i järnsarg att det verkligen rör sig om Typ 4 snarare än den den romerska provinsen Germania Inferior, det vill säga snarlika Typ 5, vilken kännetecknas av en svagt konisk sarg. i nordvästra Gallien. Trots att de alltså inte är de facto 90 – Kitteln på Skrea backe In Situ

romerska brukar de betraktas som viktig romersk import (Hjørungdal manus:15). Väldigt få Vestlandkittlar ute i Europa har använts som kremationskärl, till skillnad från här i Skandinavien där den stora lejonparten påträffats just i gravar (Hjørungdal manus:16). Den första importvågens kittlar återfinns dock i gravar även på vad som idag är tyskt område, de har dock mig veterligen aldrig använts i gravar inom den keltiska kultursfären. Den skandinaviska regionens med tiden allt mer egna, seglivade tradition att använda metallkittlar som kremationsbehållare överlevde således såväl kärlens utformning och material som deras ursprungsort. Med andra ord förefaller själva kittelbegrav- ningstraditionen i sig ha varit betydligt viktigare än vilken metall som använts, hur form och dimensioner såg ut och varifrån kitteln hade importerats. Figur 2. Metapodie från får eller get med två ihåliga rör instuck- na sett från ena änden. Foto Anna Kloo Andersson, Jönköpings läns Museum. Figure 2. Metapodium from sheep/goat pierced by two hollow De döda tubes, seen from one end. Photograph Anna Kloo Andersson, Jönköpings läns Museum. Drygt 5,2 liter brända ben med en sammanlagd vikt av närmare 2,7 kg samlades in från kitteln. Benen skickades kan man tänka sig att de kanske stuckits in i samband med för osteologisk analys, vilken utfördes av Anna Kloo An- slakt eller tillagning? Förutom de två fåren fanns också två dersson på Jönköpings läns Museum (Kloo Andersson språngben av gris i botten av kitteln. Anna Kloo Andersson 2009). Samtliga fragment var vita och helt förbrända, antar att det endast rör sig om två grisfötter (de bakre) som vilket indikerar att kremationen har skett i hög temperatur lagts ned, eftersom inga andra grisben med säkerhet har (800–900˚) och med god syretillförsel. Endast i ett fåtal kunnat identifieras i materialet. Bland de grusmassor under fall noterades sotiga fragment, vilket visar att benen med och runt kitteln som hade följt med i preparatet återfanns all sannolikhet har tvättats och rengjorts innan gravlägg- också två fågeldiafayser av ej identifierad art. Det kan dock ningen. Inte mindre än tre individer kunde identifieras i inte med säkerhet avgöras om fågelbenen ursprungligen materialet, ett barn i 10–14-årsåldern, en man i 30–40-års- legat i den fragmenterade kitteln, om de medvetet lagts i åldern och en kvinna som var omkring 50–60 år eller gropen innan kitteln ställdes ned, eller om de rentav inte något äldre. I inget av fallen kan sjukdom eller eventuell alls har någon direkt koppling till själva gravläggningen. dödsorsak skönjas, den enda skada som noterats är spår Det finns ett antal högintressanta frågetecken kring efter någon form av trauma på övre underarmen på en av gravläggningen. De rengjorda benen är, åtminstone inte de vuxna individerna. för halländskt eller för den delen västsvenskt vidkom- Förutom de tre människorna fanns också djurben i mande, något man normalt förknippar med förromersk kitteln. Två får, ett dryga halvåret gammalt lamm och en järnålder (jfr exempelvis Sahlström & Gejvall 1948:127, vuxen (4–5 år gammal) individ. I ett mellanhands- eller 1951:38 f., Wranning 2009:21). Vidare är förekomsten av mellanfotsben på ett av fåren återfanns två lätt magnetiska, djur och/eller mat i gravar från denna tid ytterst ovanligt ihåliga metallrör, som hade stuckits in i benets längdrikt- jämfört med såväl föregående som efterföljande perioder. ning. Rörens närvaro kan knappast vara en slump. Snarare Exempelvis kan nämnas att Nicklasson i sin genomgång av In Situ Kitteln på Skrea backe – 91

samtliga kända vapengravar på svenska fastlandet från äldre sannolikhet aldrig frågorna kring återbegravning väckts. järnålder endast funnit två förromerska gravar som också Med andra ord öppnar det, vid en första anblick nedslående innehöll djurben. I båda dessa fall kan gravarna dateras och förvirrande resultatet nu istället möjligheten att tränga till yngre förromersk järnålder (Nicklasson 1997:135). I djupare in i förståelsen kring gravskick och traditioner på sammanhanget kan även nämnas att ingen av de närmare platsen. sjuttio förromerska brandgravarna på det nyligen under- I en nyligen publicerad artikel diskuterar Marianne sökta gravfältet i Tjärby socken i södra Halland uppvisade Lönn en likartad problematik i Skee i nordligaste något som helst inslag av djurben (Wranning 2009). Bohuslän, där benen efter en ung kvinna som gravlagts i Ej närmare identifierbara ben från en av människorna ett spannformat kärl har 14C-daterats till yngre förromersk valdes ut för 14C-analys. Anledningen till detta val var –äldre romersk järnålder. Då spannformade kärl allmänt förstås att inte förstöra köns- och åldersbestämt material, dateras till folkvandringstid (samt ett mindre antal till då detta ju också utgör gravens ”facit”. Analysen gav da- yngre romersk järnålder) diskuterar Lönn systematiskt teringen 2229+-53 BP, motsvarande 380–200, 1 Sigma ett antal parametrar kring hur föreliggande datering skall respektive 400–170 BC, 2 Sigma. Kalibreringskurvans förstås. En intressant möjlig delförklaring skulle kunna topp med en sannolikhet på 53 procent (1 Sigma) lig- vara den så kallade reservoareffekten, eller med andra ord ger i intervallet 310–200 BC. Dateringen är en aning det faktum att maritim flora och fauna får i sig äldre kol, notabel då den påvisar att den daterade personen ifråga vilket ger upphov till 100–250 år för gamla 14C-dateringar. förefaller ha avlidit ungefär samtidigt som, eller kanske Om kvinnan under sina fem till tio sista levnadsår hade snarare rentav innan kitteln rimligen har tillverkats. en kost som till åtminstone 50 procent utgjordes av fisk Återigen väcker alltså ett resultat ett antal nya frågor. Om och/eller exempelvis sälkött så skulle alltså detta kunna vi till detta resultat även lägger att den upprepat lagade vara upphovet till den ”för gamla” dateringen (Lönn, kitteln av allt att döma har varit i bruk en tid innan den 2009:109 ff.). I sin avhandling redogör Per Persson in- förvandlades till kremationsbehållare blir det tydligt att gående för reservoareffekten och hur den kan upptäckas, föreliggande datering helt enkelt inte duger till att datera bearbetas och användas: den avslutande gravläggningen i kitteln. Därmed inte sagt Genom att C13-halten är högre i ma- att dateringen inte är av intresse, snarare tvärtom, då man terial från havet är det också möjligt att i och med denna 14C-analys börjar kunna ana att någon bestämma om det daterade materialet form av återupprepad begravning har skett. Kanske har kommer från havet eller ej. Härigenom en eller ett par, sedan tidigare döda och begravda anför- kan man också bestämma vilka prover vanter – genealogiskt reella eller med endast symboliska som kan misstänkas ha fått en allt för band – här sammanförts med en betydligt senare avliden hög ålder genom reservoareffekten person, för en gemensam och slutgiltig gravläggning i (Persson, 1999:28). kitteln? För att nå ett svar eller åtminstone för att kunna Bland det maritimt kraftigt präglade material Persson fördjupa diskussionen kring dessa frågor krävs att varje redovisar uppgår 13C-halten till värden mellan -11,1 enskild individ 14C-dateras. Kalibreringskurvan för denna promille och -12,5 promille, medan födoresurser på land tid är förhållandevis god och en ”trippeldatering” skulle enligt Persson indikeras av värden omkring -22 promille förhoppningsvis kunna bidra med inledande svar huruvida och -27 promille (1999:34, 38). Då 13C-halten i de date- återbegravning skett. Dessutom torde den kunna bringa rade benen i Skreakitteln uppgår till -24,6 promille är det klarhet kring de avlidna personernas inbördes kronologi. alltså inget i detta fall som styrker ett maritimt födointag Hade slumpen gjort att ben från den sist avlidna som förklaring till dateringen. människan istället valdes för datering så hade med stor 92 – Kitteln på Skrea backe In Situ

Gravgåvorna

Förutom de tre ovan nämnda djuren fanns ytterligare ett stort antal gravgåvor i kitteln. Sammanlagt fanns nio me- tallföremål, varav två av brons och övriga av järn. De två förstnämnda är dock kanske inte att betrakta som egent- liga gåvor utan snarare dräkttillbehör. Det rör sig om två spiralvridna bronstenar, varav den bäst bevarade är försedd med en avslutande ögla i ena änden. Bronsföremålen­ är till formen närmast identiska med en sorts remändesbeslag som Erik Nylén benämner Gördelbeslag och som Monika Rasch väljer att benämna del av bältesgarnityr (Nylén 1955, Rasch 1997:55). Bältesgarnityr finns i flera utformningar Figur 3. Bronsbeslagen. Foto Inger Nyström Godfrey, SVK. och är något som ofta kännetecknar kvinnogravar på Figure 3. The bronze fittings. Photograph Inger Nyström Godfrey, Öland enligt Rasch. Exemplar av samma form som de i SVK. Skreakitteln – Nyléns grupp B – är funna bland annat på Gotland, i Bredsätra socken på östra Öland och i en kvin- från yngre förromersk järnålder i Danmark (företrädesvis nograv på gravfältet Ekehögen på Onsalahalvön (Nylén på norra Jylland och på Langeland) varav tio var funna i 1955, Rasch 1997:56, Cullberg 1973:166) och typen kan vapengravar. Under äldre romersk järnålder ökar antalet dateras till yngre förromersk järnålder. Även om formen lavinartat, men fortfarande finns en procentuellt påtaglig är densamma så är beslagen i Skrea näst intill hälften så koppling till vapengravar (1990:122 f.). Hedeager menar små som refererade fynd. Ett tolkningsförslag till detta att krumkniven lika mycket som vapnen fungerar som en är att 10–14-åringen i kitteln kan vara en flicka och att tydlig signal om innehavarens sociala rang, maktposition beslagen således helt enkelt är utförda i barnstorlek för att och tillhörighet till specifika, specialiserade grupper. Den passa flickans dräkt i övrigt. är med andra ord en viktig symbol för den nya samhällselit Till skillnad från bronsbeslagen som återfanns spridda som börjar växa fram under yngre förromersk järnålder. i kittelns botten, så låg järnföremålen tätt samlade i ytan av Anledningen till att seden med krumknivar i gravar upphör benkoncentrationen. Trots föremålens ytligt mycket goda under yngre romersk järnålder är enligt Hedeager att den bevarandegrad till en följd av glödpatinering på kreme- nya eliten vid det laget hade konsoliderat sin maktposition ringsbålet så har det varit svårt att finna exakta typologiska och därför inte längre var i behov av att markera den lika paralleller. En halvmåneformad krumkniv torde dock med påtagligt som tidigare (Hedeager 1990:137 f.). Räf anser stor sannolikhet kunna dateras till yngre förromersk järnål- att krumknivar var mycket personliga redskap som kan ha der. Nicklasson skriver att krumknivar enbart förekommer tilldelats den vuxna kvinnan vid vissa speciella övergångs- under sen förromersk och (äldre) romersk järnålder och att riter. I gravritualen bar de därför på en dubbel symbolik de är att betrakta som ett arbetsredskap för skinnberedning. – dels signalerade de den genuskonstruktion den gravlagda Räf preciserar dess funktion såsom ett allroundredskap ingått i, inklusive åldersgruppering och samhällsställning, vid skinn- och läderhantverk (Räf 2001:28). Vidare re- dels fungerar de med sina skärande eggar som symboliskt fererar Nicklasson till Ulf-Erik Hagberg som konstaterar skydd för den döda. Utifrån denna tankegång föreslår Räf att krumknivar uteslutande förekommer i kvinnogravar i att det är fria kvinnor, kanske gifta, från släkter med stort öländskt material (Nicklasson 1997:128). Vid tiden för ekonomiskt och socialt inflytande i sin bygd, som innehaft Lotte Hedeagers avhandling fanns arton kända krumknivar dessa föremål (Räf 2001:31 ff., 40 f.). In Situ Kitteln på Skrea backe – 93

med konkav egg och nedböjd spets (närmast böjt som en skära) och en kort fulltånge fäst ovanför parerstången med tre nitar i ett handtag av organiskt material, vilket varit inramat av tunna, partiellt streckornerade metallister. Knivens funktion är i skrivande stund ej känd. Den mer ordinärt utformade och medellånga kniv 2 har ett drygt 10 centimeter långt blad med konkav egg, rak spets och lätt böjd rygg. Bladet avskiljs med en parerstång från den omkring fyra centimeter långa sticktången, på vilken nå- gon form av organiskt handtag har varit fastnitat. Bladets Figur 4. Krumkniv och sylliknande föremål. Foto Inger Nyström storlek ger kniven något av allroundkaraktär, samtidigt Godfrey, SVK. som dess konkava egg indikerar att den varit idealisk att Figure 4. A half-moon knife and an artefact like a form of piercer. Photograph Inger Nyström Godfrey, SVK. skära kött och fisk med, men lämpat sig desto sämre till träarbeten. På den minsta, totalt cirka 13 centimeter långa Övriga skärande verktyg i kitteln utgjordes av tre kniven, kniv 3, har däremot den förtjockade, dryga fem eneggade knivar av varierande form och storlek och jag centimeter långa tången också utgjort själva handtaget. väljer i följande beskrivning att utgå från den terminologi Kanterna på den kvadratiska handtaget har bearbetats så och de kriterier Leif Häggström använder i sin artikel att genomskärningen nu snarast kan beskrivas som åtta- Den vardagliga kniven (2003:43 ff.). Den största och kantig. Överst avslutas handtaget med en sfäriskt elliptisk långbladiga, kniv 1, har ett drygt 14 centimeter långt blad knopp. Den kortbladiga kniven har nedsvängd spets och

Figur 5. Kniv 1. Foto Inger Nyström Godfrey, SVK. Figure 5. Knife 1. Photograph Inger Nyström Godfrey, SVK. 94 – Kitteln på Skrea backe In Situ

att döma av storleken kanske snarare till en svärdsslida. Tanken är inte helt tagen ur luften, då en nit med drygt två centimeter stort huvud som också påträffades i kitteln i mångt och mycket påminner om en nit till en sköld- buckla. I sammanhanget bör några intressanta halländska jämförelser göras. De enda hittills kända säkra förromerska vapengravarna i halländsk jord härrör från gravfältet Ekehögen på Onsalahalvön. Nicklasson daterar de fyra vapengravarna till sen förromersk järnålder eller möjligen fas B1a (motsvarande 25–50 AD enligt Nicklasson, BC Figur 6. Kniv 2. Foto Inger Nyström Godfrey, SVK. 30–40 AD enligt Lund Hansen). Det som kännetecknar Figure 6. Knife 2. Photograph Inger Nyström Godfrey, SVK. dem är deras magra fyndinnehåll, antingen enbart en lansspets eller enbart svärdsslidebeslag. Nicklasson drar vissa paralleller till en förromersk vapengrav i Foss socken i mellersta Bohuslän, vilken innehöll en lansspets och en sköldbuckla och tillsammans med de halländska gravarna alltså skiljer sig avsevärt från Götalandskapens välutrustade vapengravar (Nicklasson 1997:83 f.). I sammanhanget kan också nämnas att två av de fyra Onsalagravarna har könsbestämts som kvinnogravar. Den nionde och sista artefakten av metall i kitteln utgörs av ett närmare 20 centimeter långt, sylliknande och handtagsförsett, spetsigt föremål. I likhet med kniv 3 är handtaget åttakantigt i genomskärning och dessutom Figur 7. Kniv 3. Foto Inger Nyström Godfrey, SVK. dekorerat med tunna vulster. Inte heller i detta fall har jag Figure 7. Knife 3. Photograph Inger Nyström Godfrey, SVK. hittills hittat några jämförande typologiska paralleller och därför har varken föremålets ålder eller proveniens och svagt krumböjd rygg och erbjuder enligt Häggström stor än mindre dess funktion kunnat bestämmas. Eventuella kontroll av eggföringen, vilket därmed gör den lämplig användningsområden som eldslagningsstål, stickvapen och för precisionsarbete såsom träsnideri eller att skära i läder. en syl, puns eller pryl har diskuterats, varav sistnämnda Häggström nämner också att kortbladiga knivar ofta kan i kombination med det andra skinnberedningsredskapet förknippas med kvinnogravar. Jag har i skrivande stund – krumkniven – inte känns helt fel. Vid en första anblick inte funnit några direkta typologiska paralleller till kni- är föremålet till form och dimension heller inte helt olikt varna och således går inte heller vare sig deras datering den typ av skaftförsedda eldstål som förekommer frekvent eller proveniens att bestämma närmare. i materialet från Illerup Ådal. Dessa har dock i samtliga En möjlig parallell till ett cirka fyra centimeter långt fall skaft av organiskt material och själva spetsen är oftast järnbeslag som fanns i kitteln finner man dock bland avsevärt kortare (Ilkjær 1993:242, 253). Samma sak gäller Nyléns gotländska gravmaterial, nämligen i form av ett hårnålar. Längdmässigt stämmer föremålet väl överrens förromerskt beslag från Vallby som suttit på nedre delen med ett flertal typer av hårnålar, men likväl saknar den av en svärdsslida (Nylén 1955:301, fig. 183:6–7). Beslaget nålarnas generella smäckerhet och framförallt har jag i kitteln kan eventuellt ha hört till en slida till kniv 1, eller hittills inte kunnat finna ett enda exempel på hårnålar In Situ Kitteln på Skrea backe – 95

med handtagsliknande övre hälft. Föremålets successivt redan tidigt började formera sig som en ny, framväxande avsmalnande form i kombination med avsaknaden av järnålderselit med nya ideal, symboler och traditioner. någon form av parerstång gör också att det förefaller ha Jørgen Jensen ger denna nya elit en intern rangordning, varit direkt olämpligt att använda som vapen. Erika Räf med de som begravdes i praktvagnar överst i hierarkin. påvisar i sin licentiatuppsats hur vanligt förekommande Därunder följer de personer som blev gravlagda i importe- kombinationen krumkniv, pryl och synål är i öländska rade metallkittlar, ofta tillsammans med praktföremål och kvinnogravar och beskriver hur alla dessa haft en viktig vapen. Lägst i denna krigarelit finner vi de som gravlagts i roll i skinn- och läderbearbetning (Räf 2001). Med tanke det som Jensen benämner almindelige vapengravar, det vill på krumknivens närvaro i kitteln väljer jag därför att pre- säga gravläggningar som skett i mer vardagliga keramik- liminärt beteckna det spetsiga föremålet som pryl, trots kärl (eller dylikt) och med en avsaknad av import- och sagda avsaknad på typologiska paralleller. praktföremål (Jensen 2006:170 ff.). I kombination med Förutom de ovan beskrivna föremålen innehöll kitteln närvaron av en krumkniv och eventuella vapendetaljer även fyra till fem fossiliserade sjöborrar och tre kulflintor, framstår således personerna i den importerade kitteln på vilka också bör betraktas som gravgåvor. Sjöborrar har Skrea backe otvetydigt som medlemmar ur dåtidens högre troligen trotts besitta någon form av magisk skyddande stormannasläkten. Krumkniven, den minsta kniven och kraft och har påträffats i gravar från hela förhistorien. Som den förmodade sylen eller punsen kan tillsammans tolkas förmodade skyddsamuletter i byggnader dyker de dock som en högklassig redskapsuppsättning för skinnberedning först upp under förromersk järnålder (Carlie 2004:155 ff.), och läderhantverk och skall med stor sannolikhet tillskrivas alltså under samma period som kittelbegravningen i Skrea den äldre kvinnan, medan de eventuella vapendetaljerna skedde. I sammanhanget bör dock tilläggas att sjöborrar är troligtvis kan kopplas till den vuxne mannen. Förutsatt att ytterst ovanliga i halländskt förhistoriskt material, såväl i mitt antagande stämmer, att de små remändesbeslagen av gravar som i boplatssammanhang. Det är osäkert om även brons hört till barnets dräkt, anas också att även barnet kulflintorna har varit omgärdade av någon trosföreställ- åtnjutit en viss socialt markerad position. I kombination ning, dock råder det inget som helst tvivel om att de har med gravgåvorna, den importerade kitteln och den för placerats medvetet i kitteln. perioden även i övriga detaljer ovanliga gravläggningen (såsom rengjorda ben och inslag av flera djur) framträder ett sällskap – eventuellt tre generationer i en familj – ur De dödas samhällsposition i livet lokalsamhällets socioekonomiska övre skikt, där åtmins- tone de två vuxna haft framträdande roller. Personerna har Det torde stå bortom allt tvivel att kittelgraven på Skrea av allt att döma inte bara haft en lokal maktställning utan backe är något extraordinärt, men hur ska vi lämpligast har även varit involverade i ett omfattande kontaktnät, betrakta den och de gravlagda däri i ett större socioeko- såväl rörande långväga handelskontakter som utbyte av nomiskt sammanhang? Vi vet att begravningar i impor- nya idéer och ideologiska influenser mellan andra grupper terade metallkärl kom att bli en exklusiv sed under flera i den samtida Sydskandinaviska samhällseliten. hundra år bland personer som var högt stående på den hierarkiska rangskalan. Att dessutom höra till den grupp som nåddes av den första importvågen – som alltså också Frågor att gå vidare med kan sägas ha inneburit embryot till hela denna långlivade skandinaviska kittelbegravningstradition – bör sannolikt Som tidigare nämnts är 14C-datering av varje enskild in- innebära att man ingick i sfären av de samhällsgrupper med divid i kitteln oerhört viktig i syfte att söka klargöra om vittspridda kontaktnät långt bortom lokalsamfundet, som någon eller några personer har återbegravts i samband 96 – Kitteln på Skrea backe In Situ

med den sista gravläggningen. Individernas inbördes kro- ana ett försök till en konstruerad genealogi, eller med andra nologiska relation känns också viktig att reda ut, för ökad ord den nya elitens önskan och behov att legitimera sin förståelse kring vem gravgåvorna ämnats för. Likaså kan en position genom att återknyta till mytologiska förfäder i noggrannare datering också börja ge oss en uppfattning om äldre, prominenta och/eller strategiskt belägna gravmiljöer? kittelns ”färdtid”, från produktionsplats till gravläggning. Eller är det själva kittelgraven som i form av ”startskott” Vidare är funktions- och framförallt proveniensbestämning för en ny hierarkisk era gett upphov till återkommande av gravgåvorna av stor vikt. Är även någon eller några begravningar på platsen, däribland gravhögen? Vad kan av gåvorna importerade kan vi kanske också börja ana vi i så fall vänta i högens primärgrav? kittelns ”färdväg”, eller med andra ord, hur Skreabornas Kittelgraven var anlagd i ett påtagligt exponerat läge handelskontaktnät sett ut. på högsta punkten av en åsrygg mellan Ätrans och Suse- Vad som därefter måste redas ut med hjälp av fortsatt åns dalgångar. Utsikten från platsen i alla riktningar är i undersökning på fyndplatsen är kittelns kronologiska och dagens öppna jordbruksbygd slående och vid bra siktför- korologiska förhållande till den bortodlade gravhög som hållanden kan besökaren med blicken nå inte mindre än gav upphov till att fyndet gjordes. Var kitteln primärgrav sex kyrkor i kringliggande grannsocknar. De senaste tjugo eller sekundärgrav i högen, eller har högen rentav uppförts årens omfattande exploateringar i trakten – gasledning, senare? Kitteln återfanns omkring 0,7 meter under avba- motorväg, järnväg och ny bebyggelse – har medfört att nad nivå (motsvarande en knapp meter under befintlig ett antal förromerska lokaler i närområdet har återfun- markyta), men den var likväl endast delvis nedgrävd i nits och i viss mån kommit att undersökas (se exempelvis alven. Vid efterundersökningen kunde ett 0,2–0,3 meter Berglund 1992, Strömberg 1994, Lundkvist & Persson tjockt lager mellan ploggång och alv konstateras, vilket 1999 och Wranning 2001). Inga tecken på exceptionella indikerar att den bortodlade gravhögen endast delvis har boplatslämningar som kan mäta sig med kittelgraven har bortförts, medan dess undre parti har pressats samman dock påträffats. Är det möjligt att spåra läget för en even- och komprimerats ned i alven. Således torde det också tuell stormannagård och hur identifierar man den i så fall? finnas möjlighet att fastställa kittelns exakta position i En sådan lokal behöver ju varken via fyndmaterial eller plan inom högen. Den förromerska järnålderns gravskick via byggnadsdimensioner nödvändigtvis avvika från mer i Halland såväl som i övriga Sydvästsverige kännetecknas ordinära samtida gårdslämningar. Faktum kvarstår också primärt av flatmarksgravar. Det finns flera exempel på att vi inte ens kan vara säkra på att de gravlagda faktiskt att dessa gravar ursprungligen på ett eller annat sätt har varit hemmahörande i bygden. Via årligen återkommande varit markerade ovan jord, likaså känner vi exempel där systematisk metalldetektering och ytinventering torde det förromerska gravar placerats som sekundärgravar i brons- vara möjligt att successivt kartlägga fyndplatsens närom- åldershögar. Förromerska flacka stensättningar hör inte råde; ett eventuellt gravfälts utbredning samt läget för heller till ovanligheterna. Däremot känner jag inte till några eventuella närbelägna samtida boplatser. Kanske kan också exempel över huvud taget på förromerska primärgravar i fosfatkartering bli aktuellt i ett senare skede. Innan någon hög. Om det är fråga om en sekundärgrav, djupt nedställd form av fältarbete påbörjas måste dock medel säkerställas, i en äldre gravhög så finner vi en spännande parallell en- inte minst budgeten för konservering, så att man inte dast några kilometer uppströms Ätran, närmare bestämt i hamnar i samma prekära ekonomiska situation igen som Sörby Skalla, Vessige socken, där en vapengrav från äldre kitteln och dess gravgåvor inneburit. romersk järnålder (av Nicklasson daterad till B2b), har grävts ned precis innanför den yttre kantkedjan i en större stensättning från bronsåldern (Thålin 1967, Nicklasson 1997:84). Kan vi i Skrea såväl som i Sörby Skalla möjligen In Situ Kitteln på Skrea backe – 97

Sammanfattning can be typologically determined to Eggers Type 4, which means that it belongs to the earliest wave of Roman import En keltisk kittel av järn och brons, använd som benbehålla- to Scandinavia, during the late Pre-Roman Iron Age. Three re i en brandgrav, påträffades i samband med undersökning cremated individuals have been identified in the Cauld- vid platsen för en bortodlad gravhög på Arkeologidagen ron; an adult man (30-40 years), an older woman (50-60 2008. Tre personer, en äldre kvinna, en vuxen man och years) and a child, 10-14 years old. Apart from bones of ett drygt tioårigt barn hade gravlagts i kitteln. Såväl den two sheep, a pig and some fossilized sea-urchins the dead importerade kitteln som vissa av gravgåvorna däri indikerar had also been accompanied by several burial gifts of metal. att de döda ingick i den nya samhällselit som började växa A half-moon knife, a probable piercer and three knives of fram och manifestera sig under yngre förromersk järnålder. varying size and shape can be mentioned. The cauldron, Det exceptionella fyndet väcker många frågor för framtida as well as the half-moon knife, indicates that the buried projekt. Initialt bör dock tiden för gravläggningen precise- persons belonged to the new elite groups, which emerged ras mer exakt, och kittelgravens kronologiska förhållande within the stratified late Pre-Roman society. A 14C analysis till den bortodlade gravhögen bör bestämmas. of the human bones gave the somewhat remarkably early dating to 310–200 BC, which might indicate that one or two of the individuals have been re-buried along with English summary the last deceased. The author claims that it is of great im- portance to 14C-analyse every single individual in order to In September 2008, during the annual public Day of understand the internal chronological relationship between Archaeology, a 7 year old boy used a metal detector and them. Furthermore it is very important to excavate the came upon a rare find in Skrea parish, Halland, on the site in order to understand the relationship between the Swedish west coast. A Celtic cauldron, crafted in iron and cauldron-grave and the mound that is said to have been bronze, measuring 0.5 m in diameter, was found in what located there. Was the mound erected in connection to was later recognized as a Pre-Roman cremation grave. The the cauldron-burial; has an older mound been used for a cauldron was analyzed by computerized tomography at secondary burial, in order to claim connection between the Sahlgrenska University Hospital in Gothenburg before new elite and some symbolic ancestors; or did the memory further excavation and preservation took place. Skeletal of the powerful cauldron-burial give birth to a mound at remains along with burial gifts were found. The Cauldron the site later on? These are some of the initial questions has most probably been manufactured in the area south of the author suggests to start with in a new project about the Danube and north of the Alps, in today’s Austria. It the exceptional find.

Referenser manien, Hamburg. Hedeager, L (1990). Danmarks Jernalder, mellem stamme Berglund, L (1992). Årstad socken, Heberg 9:7, arkeologisk og stat, Aarhus. undersökning, Kulturmiljö Halland (Internrapport). Hjørungdal, T (I tryck). ”A hybrid burial practice” Situated Carlie, A (2004). Forntida bygnadskult, tradition och regio- Practices and the Production of Situated Knowledges in nalitet i södra Skandinavien, Lund. the Archaeology of the Vestland Cauldron, Göteborg. Cullberg, K (1973). Ekehögen – Backa Röd – Valtersberg, Häggström, L (2005). Den vardagliga kniven – om knivars frågor om kronologi och kulturkontakter under yngre terminologi och tolkning med småländska exempel, förromersk järnålder i Göteborgsområdet, Göteborg. I Gillberg, Å, Karlsson, H & Kristiansen, K (red.) Eggers, H J (1951). Der Römische Import Im Freien Ger- In Situ 2003. 98 – Kitteln på Skrea backe In Situ

Ilkjær, J (1993). Illerup Ådal. 3, Die Gürtel, Bestandteile Martens, J (red.) Chronological Problems of the Pre- und Zubehör, Aarhus. Roman Iron Age in Northern Europe, København. Jensen, J (2006). Danmarks Oldtid, ældre Jernalder 500 Räf, E (2001). Krumknivar, kvinnor och kreatur, vad spelar f.Kr.–400 e.Kr, København. djuren för roll? Lund. Kloo Andersson, A (2009). Skrea kittel, osteologisk analys Sahlström, K E & Gejvall, N G (1951). Gravfältet i Mellby av ben från kittel i Skrea, RAÄ 29, Jönköpings Läns by Kållands härad, Västergötlands fornminnesförenings Museum (Internrapport). tidsskrift, 5:e delen. 6:e häftet. Lund Hansen, U (1987). Römischer Import im Norden, Sahlström, K E & Gejvall, N G (1948). Gravfältet på Warenaustausch zwischen dem Römischen Reich unde Kyrkbacken i Horns socken, Västergötland. Stockholm. dem freien Germanien während der Kaiserzeit unter Strömberg, B (1994). Förundersökning av boplatslämningar besonderer Berücksichtigung Nordeuropas, København. från äldre järnålder, planområde för rastplats mellan Lundqvist, L, Persson, K (1999). Skrea 177 – boplats Ätran och Skrea Backe, fornlämning 77, Skrea 13:3, från bronsålder och järnålder, I Lundqvist, L (red.), Skrea socken, Falkenbergs kommun, Halland, Riks­ Bebyggelse och kulturlandskap, arkeologi längs väg E6/ antikvarieämbetet (Internrapport). E20 i södra Halland, del II, 1993–1995 sträckan Thålin, L (1967). Undersökning av fornlämning nr 88, Getinge – Heberg, (Arkeologiska resultat från UV Väst Vessige sn, Halland, Hallands Museum (Intern­ rapport 1998:1). rapport). Lönn, M (2009). För gamla ben i ett spannformat kärl. Wranning, P (2009). Tjärby Norra, ett förromerskt grav- Viking LXXII. fält och gårdar från romersk järnålder, människan och Nicklasson, P (1997). Svärdet ljuger inte, vapenfynd från landskaprummets olika dimensioner, teknisk rapport. äldre järnålder på Sveriges fastland, Diss, Stockholm. Arkeologiprojekt utmed Väg 117, Daggarp – Skogaby. Nylén, E (1955). Die Jüngere Vorrömische Eisenzeit Arkeologiska rapporter från Hallands länsmuseer 2009:6, Gotlands – Funde, Chronologie, Formenkunde, Halland, Tjärby socken, Tjärby 2:3, 3:2, 9:4, RAÄ 68, Uppsala. Hallands länsmuseer, Kulturmiljö Halland, Halmstad. Persson, P (1999). Neolitikums början, undersökningar Wranning, P (2001). RAÄ 195 – Undersökning 1996, I kring jordbrukets introduktion i Nordeuropa, Diss, Ryberg, E & Wranning, P (red.) Landskap i föränd- Göteborg ring, volym 2, Riksantikvarieämbetet/Landsantikva- Rasch, M (1997). Förromersk järnålder på Öland, I rien, Halmstad.

Skogen och utmarken före skiftena – för vem och till vad? Pia Nilsson, Institutionen för ekonomi [email protected] Avdelningen för afrarhistoria SLU Ultuna

Abstract The aim of this paper is to discuss the definition of the woodlands and grazing land outside the infield enclosure of hamlets in rural Sweden during the 17th century. It will also discuss the access to these areas of land. Traditionally these resources are considered accessible for all the rural inhabitants for several purposes; such as grazing, charcoal burning and wood for timber and heating. This analysis will show that access to the woodlands and grazing land was not open for all. It was connected to the ownership and acreage of arable land. The main sources are the geometrical cadastral maps, 1630-1655, with focus on the provinces Småland and Östergötland.

Inledning Gyllenhielms Atlas (KKGA), och omfattar gårdarna under Nya Bergkvaras friherreskap. Kartsamlingen upprättades av Skogen och utmarken var livsviktiga för landsbygdens folk. lantmätare Erik Nilsson Aspegren år 1637. På hemsidan till Här har man släppt sin boskap på bete, här har man tagit projektet Nationalutgåva av de äldre geometriska kartorna upp små odlingar för att komplettera gårdens åkrar, och finns, under rubrik Gyllenhielms atlas till höger, informa- av skogens tillgångar har man kolat, tillverkat redskap och tion om friherreskapet, Karl Karlsson och lantmätare hämtat ved och virke. Aspegren (se www.statensarkiv.se/geometriska). För att Ovanstående och liknande påståenden möter man ofta förstärka illustrationerna i skog- och utmarksdiskussio- när skogens betydelse diskuteras i ett historiskt perspektiv. nerna har vid behov andra kartexempel använts. Tiden är vanligen ett obestämt ”förr”, och skogen och På den kartgeneration som används här, de äldre geo- utmarken tenderar att nämnas i ett enda sammanflätat, metriska kartorna (upprättade 1630–1655), finns vanligen gemensamt begrepp (t.ex. Hanssen 1952; Bringéus inte utmarken och skogen avbildad, vilket möjligen kan 2003, s. 86 ff.). Men, vad betyder egentligen ”utmark” få valet av källmaterial att framstå som märkligt. Det har och ”skog”, och var de livsviktiga resurserna tillgängliga dock visat sig att detta är en källa som kan ge mycket god för alla? Syftet med dessa rader är ett diskutera de två frå- information om såväl skog som utmark, men på ett delvis gorna. Som huvudsakligt källmaterial har främst de äldre indirekt sätt. En annan viktig aspekt av dessa kartor är att geometriska kartorna över Tveta härad, Småland, använts. de visar en agrar ekonomi som har mycket långa rötter Kartsamlingen dessa kartor ingår i benämns Karl Karlsson bakåt. Såväl ägorättsliga frågor som bystrukturer etcetera 100 – Skogen och utmarken före skiftena In Situ

har giltighet åtminstone från tidig medeltid. De stora skiftena hade inte skett och den agrara revolutionen låg ännu ungefär fyra generationer lantbrukare in i framtiden, så med dessa kartor som källa kommer vi en mycket lång, kanske minst 800 år, historisk kontinuitet av skogsutnytt- jande på spåren.

Utmark

Vad menar vi med utmark, och hur används begreppet i våra historiska källor? Ordet är såväl enkelt och entydigt, som flerbottnat och komplicerat. Generellt betraktas utmarken som inägomarkens motpol, det vill säga hem- manets eller byns kollektivt utnyttjade mark, som är belägen utanför inägohägnaden. Man måste alltså backa ett steg, och göra klart för sig vad inägomarken är. In­ Figur 1. Äspetuna saknade enligt lantmätarens anteckningar både utmark och skog. Av ägofigurens utseende, förekomsten av en ägomark innebär hemmanets eller byns enskilda ägor och lång fägata, avsaknad av hägnader inom inägomarken samt av omfattar förutom bebyggelsen och tomtmarken de två de stora mängder hö hemmanet redovisade, förstår vi att man ut- huvudkomponenterna åker- och ängsmark. Denna yta nyttjade utmarksbetet. Detta trots att denna resurs inte hörde till hemmanet. Man kan ha bytt eller hyrt till sig betesrätter (projekt skiljs från utmarken, vanligen med en hägnad. Detta kan nationalutgåva av de äldre geometriska kartorna, KKGA:16– illustreras av ett exempel. Nedanstående karta (figur 1) 17). Bilden är beskuren. visar hemmanet Äspetuna. Hemmanet saknar såväl skog Figure 1. According to the land surveyor the farm Äspetuna som utmark, enligt lantmätarens text, som förklarar det lacked outlying land as well as woodland. The ownership structure med att andra bebyggelseenheter gränsar tätt intill; on the map shows that there was a long cattle-path leading past the infields to the outlying land and there were no fences within Ingen lägenheet medh skogh och uth­ the infield enclosure. Also there was a great amount of hay noted mark uthan bemälte by ähr trängh på for the farm. From this we can understand that the farm used the alla sijder aff torparna omkringh lig- outlying land even if this was not a resource entitled to the farm. giandes They could have exchanged rights or rented the right to use the land (KKGA:16–17). The picture has been trimmed. (Äspetuna, KKGA:16–17, Blädinge socken, Albo härad). åkern och ängsmarken låg inom samma hägnad, här kan Vid närmare betraktande ser vi att ägofigurens form, alltså inget bete ha skett förrän slåtter och skörd var klara. tillsammans med förekomsten av en lång fägata (två pa- Vallning eller tjudring kunde naturligtvis ha förekommit, rallella hägnader som löper från bebyggelsen och öppnar men huvuddelen av betet på inägomarken måste ändå ha sig mot utmarken) som ledde djuren till utmarksbetet skett sent på säsongen. Utmarksbetet var därmed nödvän- ändå visar att utmark fanns, även om Äspetuna inte ägde digt under en stor del av betessäsongen. Äspetuna är ett del i den på hemmansnivån. Och att Äspetunas ekonomi av många exempel på de olika sätt man hade att skaffa sig baserades på boskapsskötsel får vi flera indikationer på. tillgång till resurser hemmanet självt saknade. Äspetuna Räntan (skatten) betalades i smör, och hemmanet bärgade kan ha hyrt betesrätt av grannhemmanen, eller bytt till sig mycket hö medan spannmålsarealen var liten. Att bete bete mot till exempel hö eller humle, eftersom hemmanet utanför inägomarken var nödvändigt förstår vi också av att har en Skön humlegård. In Situ Skogen och utmarken före skiftena – 101

Så långt stämmer det att utmarken avser platsen ut- av säsongen, efter slåtter och skörd samt på trädesgärdena anför inägohägnaden. Ibland använde dock lant­mätarna (Vestbö Franzén 2004:202). Hö bärgades inte bara från begreppet på ett sådant sätt att vi förstår att det är utmar- ängarna, utan också från holmar och dikeskanter i åker- kens funktioner som är huvudsaken. Jag beger mig till gärdena och på mossar i skogen och i betesmarken. Av Östergötland för att hämta ett illustrativt kartexempel. lantmätarnas kommentarer framgår också att tillfälliga Figur 2, nedan, visar Ölstorps skattehemman. Lantmätare spannmålsodlingar kunde tas upp i ängsmarken, så kal�- Johan Larsson har skrivit ’Utmark inne i gärdena, annan lat lindbruk. Markutnyttjandet på inägomarken skedde tillgång finns inte därtill’ (D5:51 Ölstorps skattehem- alltså med mycket varierande intensitet – såväl inom som man). På kartan står ordet betesvall, inom både norra och mellan ytorna – vilket betyder att den moderna och strikt södra åkergärdet. Av detta förstår vi att betet verkar vara en enfunktionella markanvändning som snarast är regel i dag, synonym till, eller mer rätt, en funktion inom, utmarken. i det närmaste saknades helt under historisk tid. I Småland används vanligen begreppet utmark, men det finns exempel på formuleringar som utmark till nödtorftigt mulbete Skog (Vestbö Franzén 2004:184). Vi kan också, av kartexemplet i figur 2, läsa ut att Också skogen var i huvudsak belägen utanför inägo- funktionerna hos inägo- respektive utmark inte är strikt marken, det vill säga på utmarken, och med begreppet knutna till belägenhet utan kan vara sammanvävda. Betet avses de resurser som själva träden och buskarna ger. De var alltså en viktig utmarksfunktion, kanske den viktigaste, historiska källorna (kartor, jordeböcker och skattelängder) men det fanns fler. Småviltsjakt och fågelfångst hör hit. skiljer alltid på skog och utmark. Dessa nyttigheter kan Täkt av torv och vass är andra exempel. Vretar, det vill dessutom ha helt olika värdering för samma hemman, säga mindre, särhägnade, ytor för äng eller åkermark helt enkelt därför att det handlar om olika saker. Skogs- kunde finnas på utmarken. Dessa vretar beskrevs särskilt i resurserna specificeras ofta med ved till uppvärmning, lantmätarens sammanställning av byns resurser och hörde timmer, byggnadsvirke, gärdsel, näver, löv, nötter och bark vanligen till de individuella hemmanen och brukades till exempel. Löv var ett nödvändigt vinterfoder för djur, fristående från byns samlade åkergärdens trädessystem, långt fram i tiden. Håkan Slotte beskriver detta ingående jämför figur 3 nedan. i sin avhandling (1999). Även svedjemark räknas som en Huvudsakligen avser begreppet utmark såväl belägen- skogsresurs. Rovor kunde sås på svedjor ett par år med god het som funktioner utanför inägomarken, ovannämnda avkastning. Även råg såddes länge på just svedjor i skogen. exempel hör trots allt till undantagen. Vad texten (ovan, Svedjor förbättrade dessutom gräsväxten, och därmed det figur 2) tillsammans med kartbilden också berättar för viktiga utmarksbetet. oss, är att det fanns en tydlig flexibilitet i hur de olika Det finns exempel på att även skogen beskrevs som markslagen åker, äng och betesmark användes. Självklart en resurs på inägomarken, ’Skog och mulebete intet för- var de olika markslagen fasta, men hur de utnyttjades på utom i hästhagen och trädesgärdet’ (A10:132, Vallentuna kortare eller längre sikt varierade. Inom de inhägnade härad, Hammarby socken. Eggeby. 1635–36. Thomas ytorna på inägomarken samsades ofta markslagen åker, äng Christiernsson). Det beskrivs på kartorna som en brist och bete. Dessutom visar hägnadssystemens utseende, sam- om det inte finns mer skog än de träd som växer på in­ mantaget med lantmätarnas noteringar, att dessa markslag ägomarken. rymde en omfattande dynamik. De olika ytornas funktion De studerade kartorna i Tveta härad ger intryck av växlade med kortare eller längre intervaller. Till exempel en besvärande dålig tillgång på både skog och utmark. användes alla ytor som betesmark under hela eller delar Ingelycke, Baggarp, Skålebro och Gunnarstorp saknar 102 – Skogen och utmarken före skiftena In Situ

Figur 2. Kartan över Ölstorp är ett exempel på en by där utmark saknades utom i gärdena, och när man ser närmare på texten i själva kartbilden står där ordet betesvall på stora ytor i båda gärdena. Ängen till höger på kartan är indelad i tre ytor, vilket indikerar att de omväxlande användes som äng och hage. Lantmätare Johan Larssons upplysning, utom i gärdena, betyder att djuren inte hade någon annanstans att beta än på inägomarken (dock möjligen på häradsallmänningen). Detta innebär att alla ytor på Ölstorps inägor betades under kortare eller längre del av året, såväl trädesgärdet som åker och äng efter skörd och höbärgning. (projekt nationalutgåva av de äldre geometriska kartorna, D5:51, Fivelstads socken, Östergötland. 1635–1637). Bilden är beskuren. Figure 2. The map of Ölstorp is an example of a hamlet where there was no outlying land except within the enclosed fields. Looking closer at the map you can see the word grazing over large areas within the fields. The meadow to the right on the map is divided into three parts which indicates that they were alternately used as meadow and as pasture land. The comment by the land surveyor Johan Larsson means that apart from the enclosed fields, the animals did not have anywhere else to graze (except possibly on the county common) other than on the fields in fallow, on parts of the meadow and on the stubble from the crops or from haymaking. (D5:51, Fivelstads socken, Östergötland. 1635–1637). The picture has been trimmed. In Situ Skogen och utmarken före skiftena – 103

Figur 3 Hemmanet Axamos karta visar en ängsvret utanför inägomarkens gärden, littera 4, i övre högra hörnet. Littera 3 är en beteshage. Vretar är inhägnade åker- eller ängsytor, belägna utanför de huvudsakliga åker- eller ängsgärdena. Inhägnande av vretar är ett av många sätt att utnyttja utmarken (projekt nationalutgåva av de äldre geometriska kartorna, KKGA:81 Axamo, Järstorp socken, Tveta härad. 1637). Bilden är beskuren. Figure 3. On the top right hand corner of the map of the farm Axamo, a small enclosed field or meadow can be seen located outside the main fields and meadows of the farm, littera 4. This is one of the various ways of using the outlying land. Littera 3 is a field for pasture. (KKGA:81 Axamo, Järstorp socken, Tveta h:d. 1637). The picture has been trimmed. bådadera. Slögestorp, Holma, Lydda och Tokarp hade skog I Tvetas kartor finns två något udda iakttagelser som och utmark av ringa värde. Endast fem av de undersökta väcker intresse. För det första finns det många kvarnar. Ett fjorton bebyggelseenheterna har god eller temmelig skog exempel är Tokarp (KKGA:77), vars tre hemman hade fyra och utmark. De sista begreppen avser att resursen finns kvarnar (figur 4 nedan). Åkerarealerna var små, endast 5–6 till husbehovet. Dessa bebyggelseenheter har inte större tunnland besåddes varje år. Till dessa spannmålsmängder åkerarealer än de övriga, så det handlar inte om att man behövdes inte all denna kvarnkapacitet. Kan det vara så riktat in sig på spannmål som man sedan säljer eller byter att Tokarp, med ”ingen synnerlig” skog och utmark, bytte mot betesrätter eller skogsprodukter. Om man då har en till sig dessa resurser mot att mala spannmål eller att såga generell brist på skog och utmark, hur fungerar då det lant- timmer i gengäld? Detta går inte att svara på, eftersom bruk vars ekonomi bygger på att alla dessa sammanvävda varken kvarntyp eller -kapacitet nämns. Från kartanteck- delar av resurser finns i tillräcklig grad för självhushållet? ningar på andra håll vet vi att det definitivt förekom en 104 – Skogen och utmarken före skiftena In Situ

bytesekonomi av den här typen (Nilsson 2008). För det Hägnader byggdes bara där de verkligen behövdes, och andra är inägomarken uppdelad i ovanligt många ytor. här var behovet av att inägomarken delas i många ytor Även ytor innehållande samma markslag är avdelade med uppenbarligen stort, även om dessa ytor innehåller samma hägnader. Ett av flera exempel är Skålabro, (figur 5 nedan). markslag. Skålabros karta visar oss dels den gängse bilden, En sådan här uppdelning innebär en stor investering i där åker- och ängsmark samsas inom samma hägnad, men tid och gärdselvirke, både för byggande och underhåll. förutom det har man delat in inägomarken i ängsgärden

Figur 4. Byn Tokarps tre hemman förfogade över inte mindre än fyra vattenkvarnar (de illustreras med symboler och siffror i nederkan- ten av bilden). De små åkerarealerna motiverar inte denna kvarnkapacitet, så förklaringen kan vara att kvarnarna ingått som en del av ekonomin för att uppväga den dåliga tillgången på skog och utmark. Detta kan ha skett genom att man malt spannmål åt andra, eller sågat timmer. Kvarntypen framgår inte av kartan (projekt nationalutgåva av de äldre geometriska kartorna, Tokarp KKGA:77, Ljungarums socken, Tveta härad. 1637). Bilden är beskuren. Figure 4. The hamlet Tokarp with three farms used no less than four watermills (they are shown as symbols and numbers at the bottom of the picture). The small acreage of the farms does not correspond to the capacity of the watermills. The reason for this may be part of the farm economy to compensate the lack of woodland and outlying land. They could have ground corn or sawed timber for the other farmers. The type of mill cannot be seen on the map. (Tokarp KKGA:77, Ljungarums socken, Tveta härad. 1637). The picture has been trimmed. In Situ Skogen och utmarken före skiftena – 105

(markerade med 4), beteshagar (båda markerade med 5, inom bykollektivet eller mellan flera byar? För inägo- en i norr och en i söder) och en ängshage (markerad med marken handlar det främst om på vilken nivå besluten nummer 6). Av detta förstår vi att betet på inägomarken om brukandet av ytorna fattades. Avsaknad av hägnader var av största betydelse, och att de olika ytorna betades vid inom ytorna eller mellan två eller flera byar betyder att olika tidpunkter under säsongen, vissa sannolikt under hela till exempel betesdjuren inte kan släppas in förrän all betesperioden. Skålabro saknade såväl skog som utmark, växande gröda är bärgad. Jämför till exempel kartan över vilket förklarar det intensiva utnyttjandet av inägorna. Slögestorp, figur 6, där hägnad saknas längs hela den västra ägogränsen (KKGA:84–85). Sädesrotation, tidpunkt för sådd, skörd och slåtter måste alltså samordnas mellan de angränsade byarna. Åker- och ängstegarna var utan tvekan individuellt ägda. Brukandet av dem var dock underkastat bykollek- tivets behov, och beslutsnivån lyftes alltså till en nivå över den enskilda ägaren. Från Falbygden på 1600-talet beskrivs hur den individuella bruksrätten till åkern upphörde när skörden var bärgad och ersattes av hägnadslagets kollektiva rätt till höstbetet på inägorna. Likaså var brukandet av den individuellt ägda ängsmarken kollektivt reglerat, såtillvida att tjudring av betesdjur på de egna ängstegarna medan säden fortfarande stod kvar inte gillades av grannarna. Anledningen var att då skörden var klar, och allas betesdjur släpptes in på inägorna, så fick de andras djur ingen nytta av de redan avbetade tegarna, medan de tidigare tjudrade djuren kunde beta på de övrigas ängstegar (Lindgren 1939:74,155–157). Den medeltida Västgötalagen använde begreppet grässparare för den som hägnade in en del av Figur 5. Av uppdelningen av Skålabros inägomark i olika särhäg- nade ytor förstår vi att betet på inägorna var av största betydelse. betesmarken för eget bruk (Myrdal 1999:81). Skålabro saknade enligt lantmätarens uppgifter skog och utmarks- Ovanstående gäller inägomarken. Vem fick då utnyttja bete, vilket motiverade den stora investering i material och arbets- utmarken? Tillgången till utmarken har ibland beskrivits tid som dessa gärdesgårdar innebär (projekt nationalutgåva av som fri, snarast att jämföra med dagens allemansrätt de äldre geometriska kartorna, Skålabro KKGA:72. Ljungarums socken, Tveta härad. 1637). Bilden är något beskuren. (Bäärnhielm 1995:20). Clas Tollin beskriver att: Figure 5. The division of the infields of Skålabro in fenced parti- allmänningar och samfälligheter definie- tions shows that pasture on the infields was of great importance ras av det kollektiv som utgör dess ägare here. According to the land surveyor Skålabro did not have any (Tollin 1999:64). woodland and outlying land for grazing. This explains the great investment in time and material on fencing. The picture has been Samma sak visar Mats Widgren, att kollektiva rät- slightly trimmed. tigheter aldrig går att översätta med fri tillgång, därför att kollektiva rättigheter förutsätter ett individuellt ägande För vem? (Widgren 1995:8–9). I fallet med tillgång till utmark och skog är det rådigheten över åkermarken som är nyckeln. En fråga är inom vilka sociala ramar det agrara ekonomiska Dessutom var rätten att utnyttja utmarksresurserna relate- systemet verkade. Vad fattade man beslut om enskilt, rade till jordägandets storlek, man hade alltså rätt till större 106 – Skogen och utmarken före skiftena In Situ

andel av utmarkens och skogens resurser om jordinne­havet Sammanfattning är större. Detta förhållande var reglerat i lag, men framträ- der även i flera karttexter, till exempel ’Utmark efter sin Utmark och skog är inte synonyma begrepp enligt de äldre kvot’ (D5:113–115, Biskopsberga, Allhelgona socken, geometriska kartorna och samtida källor (jordeböcker, Östergötland. Johan Larsson. 1635–1637) och ’Skog, skattelängder). Skogen och utmarken värderades var för utmark och fiskevatten lika med de andra, dock efter sin sig, och blandades aldrig samman begreppsmässigt. Ut- del och kvot’ (D5:10–11, Fröberga, Kälvestens socken, mark omfattar ett mycket vidare begrepp än skog och avser Östergötland. Johan Larsson, 1635–1637). såväl belägenheten som olika funktioner, där betet är den viktigaste. Utmarken kunde vara trädlös eller beskogad,

Figur 6. Slögestorp saknade fysisk gräns mot grannfastigheten åt väster, detta markeras med en rödprickad linje. Detta innebär, eftersom det ena åkergärdet ingår i den yta som öppnar sig mot grannen, att samordning av sädesrotation, betessläpp, sådd, skörd och slåtter måste ske mellan de inblandade beyggelseenheterna (projekt nationalutgåva av de äldre geometriska kartorna, KKGA:84–85, Hakarps socken, Tveta härad. 1637). Bilden är beskuren. Figure 6. Slögestorp does not have a physically manifested border towards its western neighbour; it is marked on the map with a red dotted line. As the field was open towards the neighbour, this means that the neighbouring farms must have coordinated their rotation of crops, grazing, sowing, harvesting and hay-making. (KKGA:84–85, Hakarps socken, Tveta härad. 1637). The picture has been trim- med. In Situ Skogen och utmarken före skiftena – 107

och huvudsakligen avsågs en plats utanför inägomarken, hemmanen omfattade en större eller mindre variation av det vill säga byns kollektiva utmark. Utmarken kunde ekonomiska grenar, bland annat beroende på ägoförhål- vara beskogad, och skogen var också en kollektiv resurs. I landen och naturliga förutsättningar, är nödvändig för att skogens värdering ingick timmer, byggnadsvirke, gärdsel- vi, som användare av det äldre kartmaterialet, skall kunna virke, ved, näver, löv, men också svedjemark. Tillgång till tolka materialet så rättvisande som möjligt. de båda resurserna hade de som förfogade över åkerjord, Artikeln är huvudsakligen finansierad av, Projekt och tillgången var relaterad till jordinnehavets storlek. Nationalutgåva av de äldre geometriska kartorna (Riks- Att skilja mellan inägomark och utmark kan vara bankens jubileumsfond och Kungl. Vitterhetsakademien). praktiskt. Framför allt därför att resurserna på inägomarken (huvudsakligen åker- och ängstegarna) var individuellt ägda, medan utmarks- och skogssresurserna var samfällda, English summary kollektiva. Det handlar vanligen om byallmänningar eller, för Smålands del, även ofta om skogelag där fler The oldest Swedish geometrical cadastral maps, geometriska bebyggelseenheter­ är delaktiga (Tollin 1999:65). Det jordeböcker (1633–1655), give an outstanding view of large fanns dock ett stort inslag av kollektivt brukande även på parts of rural Sweden. The maps make it possible to see and inägomarken. Efter att skörden och slåttern var avklarad understand the seventeenth century rural landscape. They upphörde den individuella förfoganderätten och all mark show the spatial organization of the farms and hamlets, underkastades kollektivets behov av betesmark. Det är, farm layout, topographical conditions and, to a certain som jag ser det, missvisande att skilja mellan inägomark, extent, the vegetation. skog och utmark i den historiska agrara ekonomin, sett I am well aware that the maps do not show the com- till det enskilda hemmanet. Alltihop ingick som viktiga plete picture. For example, only some vegetation-types are delar av samma agrara ekonomi. Inägoresurser kan finnas mentioned and several resources were neither mentioned utanför inägohägnaden (åker- eller ängsvretar) och utmark nor pictured. The number or kind of domestic animals och skog kan, som exempel ovan har visat, beskrivas som is another example of missing information. The enclosed resurser på inägomarken. Den historiska agrara ekonomin pastures and the roads are sporadically shown and the rymde en stor flexibilitet, och den kan vi inte bortse från woodlands and grazing lands outside the infield enclosures när vi diskuterar det historiska lantbruket. Vilken roll de are usually not shown, but are described in words. olika delarna spelade inbördes i detta nätverk av resurser To use the information given by the maps as best som präglar denna i huvudsak subsistensinriktade eko- we can, we need to understand the flexible and varied nomi, varierade naturligtvis. I vissa regioner var kolning, economy. Regionally this included many essential aspects beckkokning eller nötinsamling av allra största betydelse. besides grain growing and animal husbandry; for example På andra platser odlades stora mängder hö eller humle. Åter handicraft, transports, fishing, grinding, hop farming or andra försörjde sig i huvudsakligen på spannmålsodling, production of tar. There was also an important flexibility körslor, spiktillverkning eller annat hantverk. Var tyngd- in the use of the infield land; arable land and hay-meadows punkten i ekonomin låg framgår ibland indirekt, eller inte were grazed; grain could temporarily be sown on parts of alls, av det tidiga 1600-talets kartor. I många fall krävs ett the meadow; etc. pusslánde med information hämtad från flera källor. Vi This paper deals with the definition of the woodlands kan utan tvekan slå fast att utmarkens och skogens resurser and the common land outside the infield enclosure. It var av allra största betydelse, och att tillgången till dem also discusses the access to this land. First, both the land inte var fri utan knuten till det enskilda hemmanets jord­ surveyors and contemporary sources such as tax registers innehav. Insikten om den flexibla agrara ekonomin, där are always careful to describe the two resources separately. 108 – Skogen och utmarken före skiftena In Situ

The woodlands are described in terms of what the trees can To sum up, the geometrical cadastral maps (1630– be used for. For example wood enough/in abundance/not 1655) give, among other information, knowledge about enough for heating, timber or fence making. The rest of two important aspects of the economy of the rural farms the land outside the infield fence is described as outlying and land use. First, the infields primarily include arable land, and the main function was grazing. Other aspects fields and hay meadows; but the maps show us that the use of the use of the outlying land is for bird- and small-game of the infields was characterized by an extensive dynamic hunting, peat collecting and to harvest hay from bogs, for flexibility. Second, the farm economy relied on several example. The outlying land was described with the same set different resources. Grain growing and animal husbandry of information as the woodlands; missing, scarce, enough, are generally the two most discussed aspects, simply be- good or in abundance. Regionally, the two resources were cause they are shown in detail on the maps. Equally, or far more important to the economy of the farms than more important was the use of the commonly owned land grain growing, but they were not open for everyone to outside the infield. Depending on which region, this land use. The access to woodland and outlying land was tied was used for several purposes; grazing and wood for fuel, to the ownership of arable land, and related to the size of timber and fence making were the most important. A great the arable area of the farmstead. The land surveyors’ notes number of farms had very limited acreages, no more than also show us that the concepts woodland and outlying land one or a couple of acres of arable land. Nevertheless even occasionally were described as resources within the infield. the smallest amount of farmland was important, because The function was as important as the location, apparently. the access to the woodlands and grazing grounds was tied to the ownership of arable land.

Referenser Slotte, H (1999). Lövtäkt i Sverige 1850–1950, metoder för täkt, torkning och utfodring med löv samt täktens Bäärnhielm, M (1995). Vad lagboken berättar, I Wid- påverkan på landskapet, Diss, Uppsala. gren, M (red.) Äganderätten i lantbrukets historia, Projekt Nationalutgåva av de äldre geometriska kartorna, Stockholm. Riksarkivet, Stockholm Lindgren, G (1939). Falbygden och dess närmaste omgiv- Tollin, C (1999), Rågångar, gränshallar och ägoområden, ning vid 1600-talets mitt, en kulturgeografisk studie, Lund. Diss, Uppsala. Vestbö Franzén, Å (2004). Råg och rön, om mat, män- Myrdal, J (1999). Det svenska jordbrukets historia. [Bd 2], niskor och landskapsförändringar i norra Småland, ca Jordbruket under feodalismen: 1000–1700, Stockholm, 1550–1700, Diss, Huskvarna. Borås. Widgren, M (1995). Individuellt eller kollektivt ägande i Nilsson, P (2008). Ett får för två lass hö, byte och hyra av bondesamhällen? Widgren, M (red.) Äganderätten i resurser, Höglund, M (red.) 1600-talets jordbruksland- lantbrukets historia, Stockholm. skap, en introduktion till de äldre geometriska kartorna, Sundbyberg.

Diskussion: ”DiGitizing” – refleksjoner rundt bruken av digital teknologi Wenche Brun &Kristine Orestad Sørgaard [email protected] Arkeologisk Museum Universitetet i Stavanger [email protected]

Introduksjon Disse spørsmålene danner utgangspunktet for dis­ kusjonen i denne artikkelen. Ved å belyse problemer som Digitale metoder blir i økende grad benyttet i forvaltningen ikke først og fremst er av teknisk karakter, men som like av arkeologiske rådata. Dette skjer blant anna som en følge fullt angår det digitale feltet, håper vi å bringe diskusjonen av at den digitale teknologien har blitt mer tilgjengelig og ”ned” på et plan hvor arkeologer flest kan delta. En viktig demokratisk. Likevel foregår det en mystifisering av det målsetting for oss er at arkeologer selv skal ta kontroll over digitale kunnskapsfeltet: digital arkeologi er i ferd med å det digitale kunnskapsfeltet. Den digitale arkeologien bør etablere seg som en egen disiplin innenfor faget. Kunn­ ikke etableres som en egen ”esoterisk” disiplin, forbeholdt skapen er forbeholdt de få; de som behersker teknologien de få med interesse for, og kunnskap om digital teknologi. og innehar digital ekspertise. Dermed har vi kommet i den De metodologiske diskusjonene bør tvert i mot forankres paradoksale sitasjon at den digitale arkeologien risikerer å i fagets øvrige sosialteoretiske agenda. bli avdemokratisert, selv om teknologien i seg selv er mer Det er imidlertid viktig å være klar over at utford­ demokratisk og tilgjengelig enn noen gang. ringen med å integrere metodediskusjonen i arkeologiens Anvendelsen av digitale metoder krever en viss kom­ teoretiske rammeverk ikke har oppstått fordi vi har begynt petanse. Likevel er det ingen grunn til at ikke alle skal å benytte digital teknologi. Bedre integrering av metode kunne delta i en diskusjon omkring bruken av digital og teori har vært en utfordring for arkeologien i flere tiår. teknologi. De digitale metodene endrer ikke noe ved den arkeologiske­ praksisen som sådan: Utgravninger forblir kjernen i vår virksomhet. Vi forholder oss til samme type Faghistoriske tilnærminger data, og de kildekritiske utfordringene er de samme som til arkeologiens metodebruk før. Det som derimot har endret seg, er måten vi lagrer på samt potensialet for presentasjon av data og videre Selv om metodologiske diskusjoner fortsatt hører med til analysearbeid. Bruk av digitale dokumentasjonsformer den arkeologiske fagdebatten, har interessen for metodiske stiller selvfølgelig faget ovenfor en del nye utfordringer, problemstillinger neppe vært større eller mer uttalt enn den men disse er ikke nødvendigvis av teknisk art. Tvert i var på 1960-tallet, da den prosessuelle skolen ble etablert. mot kan det synes som om hovedutfordringene ligger på En av hjørnesteinene i den prosessuelle arkeologien var et politisk og organisatorisk nivå: I hvor stor grad ønsker nettopp argumentet om at tradisjonell, kulturhistorisk ar­ vi å standardisere bruken av digital teknologi? Hvor går keologi manglet en bevisst og gjennomtenkt vitenskapelig grensen mellom individuell frihet og metodisk diktatur? metodologi. Den hadde, i følge Binford, ikke metodiske Ønsker vi en anarkistisk tilnærming til arkeologifaget hvor løsninger som svarte til moderne vitenskapelige utford­ prosjekt- og feltledelsen i stor grad graver og dokumenterer ringer; metodene var rett og slett for tilfeldige og usystema­ ut fra sine egne preferanser og behov, eller er det på tide å tiske i forhold til arkeologiens nye teoretiske målsettinger: innføre et metodisk ”diktatur” hvor institusjonene stan­ I wish to argue that current lack of con­ dardiserer dokumentasjons- og graverutinene? cern with the development of planned 110 – ”DiGitizing” – refleksjoner rundt bruken av digital teknologi In Situ

research design generally obviates the ternatively as a mindless automaton: god recovery of data pertinent to questions because the archaeologists is supposedly which derive from current theoretical able to determine how the past was, once interests. Investigatory tools must fit and for all; automation because all that the job; current field procedures were is required is an application of method developed to provide data relevant to a – the archaeologists becomes a spiritual limited number of problems medium on earth, magical representative (Binford 1972:137). of the absent creator of the past Likevel; metodologien har ikke alltid hatt like gunstige (Shanks & Tilley 1987 b:8). eksistensvilkår. Effektive forsøk på å avvæpne eller lamme Frykten for at metode skal virke begrensende på en eksisterende metodologisk diskurs finner vi i den tidlige ideen om sosial kompleksitet (slik at mennesket blir en postprosessuelle arkeologien. En del av programerklærin­ homo economicus som beregner og kalkulerer sin egen og gene til Shanks og Tilley er så fulle av anti-positivistisk andres atferd), ser ut til å ha vært et avgjørende argument retorikk at de er ubrukelige som utgangspunkt for en for postprosessuelle arkeologers metodesyn. Etter hvert metodologisk diskusjon. I følge disse har metoden sin ble dette synet problematisk for den postprosessuelle primære funksjon innenfor positivismen hvor den bidrar retningen. Metoden fremsto som en lite prioritert del av til å øke arkeologenes følelse av sikkerhet og kontroll: forskningen som ikke, eller bare i liten grad, var viktig for Interpretation cannot be reduced to arkeologenes sosialteoretiske agenda. Utviklingen av teori methodology. We decry method as a var selvsagt prisverdig, men til liten nytte så lenge sosiale way back to an absent past and refuse a teorier og begrep ikke ble gjort tilgjengelig for forskning, rigorous methodology det villk seie så lenge de befant seg utenfor vitenskapens (Shanks & Tilley 1987 b:27). nedslagsfelt. Det skjer hvis man ikke har metoder som er In essence, this is a method which is de­ sensitive nok til å fange opp variasjon og endringer i data­ signed to leave us, as interpreters of the materialet. Denne nedprioriteringen av metode til fordel past, speechless and powerless because it for utvikling av ny og spennende teori var for øvrig ikke attempts to take away the responsibility enestående for arkeologi, men gjennomgående i en rekke for choice between competing ideas and fag (se f.eks. Stones 1996). concepts in a purely mechanical manner Etter hvert tok postprosessuelle arkeologer til orde for […] In essence the attempt to privilege a en revurdering og en revitalisering av generelle metodiske way of reducing all possible descriptions problem (Hodder 1997, 1999, Sørgaard 2001). En av of the past to one methodology is an ideene bak Hodders utgravninger på Çatalhöyük i Tyrkia attempt to escape from humanity, from var nettopp at forskningen overtid skulle hjelpe til med the fact that the past is produced here utviklingen av en egen postprossesuell metode (Hodder and now, in the present, by men and 1996:6). Et av Hodders argumenter var at man måtte women. To suggest procedures could be integrere metoden i den teoretiske målsettingen: developed leading to a totally objective …we need to go beyond a method view of the past is […] to place oneself which excludes and dominates, which in the image of God separates description and interpretation (Shanks & Tilley 1987 a:109). as if description was mere data that could Ultimately method wants to place the be objectively handed out to people to archaeologists in the image of god, or al­ interpret subjectively. The challenge is to In Situ ”DiGitizing” – refleksjoner rundt bruken av digital teknologi – 111

accept the central role of interpretation Mellom felt og in the very process of the construction skrivebord – dialektikken of data. The challenge is to introduce mellom metode og teori interpretation at the primary level (Hodder 1997:694). Vi har tatt skrittet inn i et kaleidoskopisk landskap og Det å integrere metodene i arkeologiens sosialteoretis­ de store ismenes æra er tilsynelatende forbi. Arkeologien ke agenda var også noe prosessuelle arkeologer tok til orde blir mer og mer spesialisert, og får flere og flere eksperter. for, og mot denne bakgrunnen kan man selvsagt diskutere Spesialisering er en unngåelig del av vitenskapens utvikling. hvor nytenkende og radikalt Hodders forslag egentlig var: Like fullt er det behov for å diskutere faglige problemstil­ …fieldwork must not be conducted sep­ linger fra et samlende og mer overordnet perspektiv. Dette arately from analysis. Running analysis gjelder kanskje i særlig grad spørsmål som angår metodene is a necessary part of feature description, våre, siden de for det første er så innarbeidet i vårt daglige and of even greater importance is the arbeid at vi sjelden finner det bryet verdt å diskutere dem recognition that the results of running og for det andre at vi, i den grad vi diskuterer dem, har analysis largely serve as the basis for the en tendens til å overlate diskusjonen til ”ekspertene”; til planning and decision making regarding de med kompetanse, teft og interesse for digital teknologi. successive methodological steps taken in Nettopp fordi teknologien på den ene siden er hverdagslig the execution of a field program. […] og universell, tilgjengelig og demokratisk, og på den andre the field archaeologist is forever mak­ siden myteomspunnet og teknokratisk, bør den gjøres til ing decisions as to what are pertinent gjenstand for en teoretisk diskusjon, slik blandt andre and relevant “facts”. Such decisions Hodder og Binford har tatt til orde for tidligere. can only be made with knowledge and Dialektikken mellom metode og teori er nemlig understanding of the questions being grunnleggende i den arkeologiske kunnskapsproduks­ asked of the data. […] Fieldwork must jonen, de tilhører begge samme prosess. Metodene som be conducted in terms of a running brukes for å samle inn et materiale springer ut av forskerens analysis and against a backdrop of the teoretiske grunnlag. Både problemstillingenes metodiske widest possible set of questions to which behov og utgravingsmetodenes kunnskapsteoretiske konse­ the data are potentially relevant kvenser må analyseres og vurderes i forkant av undersøkel­ (Binford 1972:159). sene, og underveis i felt. Metodebegrepet er komplekst og Behovet for å integrere metode og teori har altså vært innebærer blant annet den valgte framgangsmåten for å løse en utfordring for arkeologien i lang tid (f.eks. Carver et konkret forskningsproblem, altså den prosessen vi tilnær- 2005). I det følgende vil vi diskutere hvorfor dialektikken mer oss materialet gjennom, prosedyren som samler inn og mellom metode og teori er grunnleggende i den arkeo­ forener teori og data. For oss innebærer dette forberedelsen logiske kunnskapsproduksjonen, og hvilke utfordringer av feltarbeidet, feltsituasjonen hvor materialet samles inn, arkeologien står ovenfor som gjør det nødvendig med en behandlingen av det utgravde materialet og publiseringen gjennomtenkt metodisk strategi. av resultatene. Metodebegrepets praktiske aspekt ligger i utgravingsteknikker, klassifisering og typologisering av materialet, dateringsmetoder, kvantitative metoder, statis­ tikk, datateknologi og lignende Bruken av operasjonelle metoder er uløselig knyttet til teoretiske betraktninger: Utgravings- og innsamlingsmetodene påvirker materialets 112 – ”DiGitizing” – refleksjoner rundt bruken av digital teknologi In Situ

representativitet og analysemuligheter, og dermed må raskt til at arkeologien tok i bruk enda flere nye doku­ metodene tilpasses både undersøkelsens problemstillinger mentasjonsverktøy. Herteigs utgravinger på Bryggen i og det konkrete materialet som skal samles inn. Vi må Bergen på 1950-tallet representerer et av de første større altså vurdere hvorvidt de valgte metodene imøtekommer forsøkene på digitalisering og standardisering i Norge. undersøkelsens teoretiske ambisjon. Som regel er det flere Kulturlagene fra middelalderen bød på kompleks stratigrafi metoder som egner seg på den samme utgravingen, og det og et enormt materialtilfang. Materialmengdene var en som avgjør valget i slike tilfeller er ofte en kombinasjon utfordring for den tradisjonelle gjenstandsregistreringen av praktiske forutsetninger og arkeologenes (hovedsakelig og katalogiseringen, og Herteig møtte denne utfordringen ledelsens) teoretiske bakgrunn. ved å ta i bruk ”EDB” (Herteig 1965:27). Stratigrafiske relasjoner ble vektlagt og det ble etablert faste feltkoder, og funndokumentasjonen ble tilpasset ”EDB”. Elektronisk Digitale utfordringer databehandling var ikke anvendt tidligere i norsk arkeologi (Herteig 1991:12), og forventningene var store: ”Målet er En stor utfordring for de arkeologiske museene er den å gjøre alle fremskaffede data automatisk tilgjengelige, også enorme veksten i grunnlagsdata: funnmateriale, feltdoku­ innholdet i vårt 20 binds sterke dagboksarkiv” (Herteig mentasjon, foto etc. (Brun & Sørgaard 2008:105, Sørgaard 1969:27). Det franske kodespråket SYNTOL omgjorde 2005:35). For å utnytte potensialet i stadig voksende opplysninger om gjenstander til numeriske symboler på datamengder, trenger vi enhetlige og standardiserte forvalt­ et hullkort, og ble grunnlaget for gjenstandsanalysene ningssystem. I dag anvender de arkeologiske museene felles på Bryggen. De komplekse stratigrafiske forholdene var databaseløsninger gjennom de norske universitetsmuseenes utfordrende, men også innbydende. Som en kuriositet it-organisasjon, MUSIT. Det finnes ingen tilsvarende kan nevnes at E.C. Harris, arkeologen bak verktøyet fellesløsninger for lagring og deling av måledata; universi­ Harris-matrisen (Harris 2004-2009), deltok ved disse tetsmuseene og forvaltningsinstitusjonene anvender ulike utgravingene (Brun 2001:60). Også på 1990-tallet ser typer GIS i sine undersøkelser. Dagens mangfoldige praksis vi forsøk på å utvikle digitale dokumentasjonsverktøy åpner for en diskusjon om behovet for fellesløsninger også med utgangspunkt i Bryggengravingene (Universitetet i innenfor dette området. Arkeologiske utgravninger er tross Bergen:1993). alt grunnmuren i faget, og denne erkjennelsen bør få kon­ I dag har museene mange muligheter når det gjelder sekvenser for metodebruk og arbeidet i felt. Ved å godta digitale dokumentasjonsmetoder, men i Norge finnes det at datainnsamlingen som foregår i felt legger føringer for ingen nasjonale retningslinjer for hvilke digitale dokumen­ den etterfølgende forskningen, analyse- og syntesearbeidet, tasjonssystemer museene og forvaltningsinstitusjonene skal aksepterer vi feltmetodenes viktighet for den arkeologiske benytte seg av. Derfor anvender institusjonene ulike typer kunnskapsproduksjonen. Dette leder igjen til spørsmålene: GIS. Alt fra arkeologiske system som Intrasis (f.eks. ved Hvem skal styre metodene som anvendes i felt? I hvor stor Arkeologisk museum, Universitetet i Stavanger), til pro­ grad skal metodene standardiseres? grammer med mer avanserte brukermuligheter (ArcView og ArcGIS) blir benyttet. Dokumentasjon i felt Det har lenge vært en diskusjon i Norge rundt hvorvidt de arkeologiske institusjonene skal benytte fel­ Papir, blyant og måleband har vært hovedverktøyene for les dokumentasjonssystemer (f.eks. Molaug, Petersèn & dokumentasjonen i felt siden de tidligste arkeologiske Risan 2006). En slik fellesløsning har imidlertid latt vente undersøkelsene. Etter hvert ble kamera og nivellering­ på seg. Grunnen kan være at det har vært usikkerhet om­ skikkert innført. Utfordringene i felt førte imidlertid kring behovet for fellesløsninger når det gjelder digitale In Situ ”DiGitizing” – refleksjoner rundt bruken av digital teknologi – 113

dokumentasjoner i felt. Det har heller ikke vært gjort let og programvaren på en utdatert PC ved institusjonene undersøkelser som viser hvor ofte man har hatt behov for som prosjektene var tilknyttet, og sannsynligvis er det bare å sammenligne måledata fra flere forskjellige institusjoner, et fåtall personer i landet som kan bruke dem. Utfordrin­ eller om det noensinne har vært umulig å få tilgjengelig­ gene knyttet til datasikkerhet og langtidslagring vil være gjort data fra tidligere prosjekt. enda mer akutte om noen år, når museer og offentlige I skrivende stund har MUSITs arbeidsgruppe for institusjoner har gått over fra papirbaserte til papirløse feltdokumentasjon anbefalt universitetsmuseene å ta i bruk arkiv. Innen den tid må man komme frem til løsninger Intrasis i en testperiode. Denne anbefalingen er på mange som sikrer at arkeologiske data er lesbare også i fremtiden. måter i tråd med anbefalingen fra NDU-utvalget (NDU I dag har vi ingen garanti for det, til tross for at vi lagrer 2009:66). NDU sammenligner digitale fellesløsninger etter internasjonale standarder. med kjøreregler: De er verktøy for samhandling. Trafik­ Problematikken rundt datalagring er svært kompleks, ken går dårlig hvis alle opererer med egne sett av regler, og når man planlegger for fremtiden må man ta høyde for selv om den enkelte sjåfør kunne ønske reglene annerledes en rekke usikkerhetsmoment: Lagringsmedier forvitrer, (NDU2009:81). nødvendig maskinvare går ut av produksjon og dokumen­ Etter vår mening har felles digitale innmålingssystemer ter lagres på ulesbare (proprietære) formater. Erfaringen en rekke fordeler. For det første vil det være mye enklere vi har med lagringsmedier så langt gir oss grunn til å å lære opp feltpersonalet (som ofte har løs institusjonell være på vakt: Både hullkort, 5¼- og 3½-tomsdisketter tilknytning) når institusjonene bruker ett felles innmålings­ og cd-rom ble i sin tid regnet for å være sikre. Historien system. Selv om man er nødt til å investere ekstra tid i opp­ har derimot vist oss at disse lagringsmediene hadde kort læring og tilvenning til ny teknologi, er den kompetansen levetid. For å sikre at arkeologiske data kan leses i fremti­ personalet tilegner seg en investering for fremtiden, både den, må museene ha en beredskap, men en slik beredskap for institusjonen selv og for andre institusjoner (som kan er kostnadskrevende. Ved å ta i bruk felles innmålings­ dra nytte av kompetansen senere). Det å anvende digitale systemer kan museene samarbeide om vedlikehold og slik dokumentasjonssystemer i felt forbedrer effektiviteten og sikre løpende konvertering av data. Dette er opplagt en kvaliteten under etterarbeidet. Mulighetene for å kunne ressursbesparende løsning. anvende dataene i videre forskning er også i høyeste grad Fellesløsninger og rutiner for langtidslagring er én tilstede. Faktisk er et av de fremste argumentene for bruk utfordring. Et annet sentralt moment innenfor feltet blir av digitale dokumentasjonssystemer at man lett kan legge å rette diskusjonen mot metadata (data om data). Ved å til rette for videre bearbeiding av data, både i forbindelse fokusere på metadata-begrepet vil verdien av data i større med forskning, forvaltning og formidling (f.eks. Samdal grad kunne bevares, også etter at feltledelsen har reist 2007). Men dette fordrer at museene har løsninger som og prosjektene er avsluttet. Metadata representerer en er kompatible med hverandre. Jo likere system, jo større veiledning for bruken av digitale verktøy, og inneholder er mulighetene for sammenligning. informasjon om hvordan vi dokumenterer. Denne sys­ Det å enes om fellesløsninger på nasjonalt nivå vil temdokumentasjonen som beskriver systemets metadata også styrke datasikkerheten. Mange av de siste ti-femten i form av en fullstendig beskrivelse av innhold og struktur års store utgravningsprosjekter har utviklet individuelle må alltid følge med de øvrige data. Å være bevisst metadata systemer og programmer. Disse ulike systemene har lettet handler om å være bevisst informasjon om definisjoner, håndteringen av store datamengder i felt samt bedret effek­ attributtdata og alternative registreringsmåter. Bevisstheten tiviteten under etterarbeidet, men det har sjelden vært en omkring metadata plasserer bruken av digital teknologi inn gjennomtenkt strategi for ivaretakelsen av datamaterialet i en faghistorisk kontekst: Ved å redegjøre for definisjonene etter at prosjektet er avsluttet. I verste fall ligger filmateria­ våre, synliggjør vi valgene vi tar. Slik sett kan metadata 114 – ”DiGitizing” – refleksjoner rundt bruken av digital teknologi In Situ

være hele nøkkelen til ikke bare å forstå det innsamlede/ Arkeologiske funn inntastede datamaterialet, men også tolkningene av resul­ tatene og analysene (Karin Lund, pers.med), og metadata Arbeidet med å finne frem til nasjonale standarder for må alltid følge systemet eller dokumentasjonen for øvrig. lagring og deling av funnmaterialet ble påbegynt for lenge Uten metadata vil data og den digitale dokumentasjon i siden. På arkeologmøtet i 1968 fikk Historisk museum i verste fall framstå som verdiløse. Bergen i oppdrag å foreslå publiseringsform for museenes

Figur 1. Metadata fra en undersøkelse i systemet Intrasis: definisjoner og attributtinformasjon. In Situ ”DiGitizing” – refleksjoner rundt bruken av digital teknologi – 115

Figur 2. Innmåling til Intrasis. Forsand k, Norge (AmS ©).

Figur 3. Brukergrensesnitt til systemet Bryggens Patch Maker (Universitetet i Bergen:1993) 116 – ”DiGitizing” – refleksjoner rundt bruken av digital teknologi In Situ

tilvekster. Bakgrunnen for dette var et ønske om å stan­ å være konsekvent. dardisere katalogiseringsrutinene og formen på de trykte At the root of the problem lies the fact tilvekstene. Arbeidet ledet frem til Normer for katalogisering that typologies are basically ridig, mo­ av tilvekst og utgivelse av tilvekst for de arkeologiske museene, nothetic and one-dimensional, whereas som ble behandlet på arkeologmøtet i 1970. På grunn av the reality to which they are applied is ”skiftende praksis og manglende systematikk i steinal­ variable, polythetic and multi-dimensi­ derkatalogiseringen” (Helskog et al. 1976) ble man også onal. In the age of information science enige om å utarbeide en felles klassifikasjonsstandard for this has become increaslingly clear, and norsk steinaldermateriale. Utkastene til en slik standard ble archaeologists begin to seek means to diskutert på en rekke møter på begynnelsen av 1970-tallet avoid the reduction of reality to simple og endelig publisert som Morfologisk klassifisering av slåtte one-dimensional schemes steinartefakter i 1976 (Helskog et al.). (Madsen 1992:135). I følge Gystad (2005) har dette klassifikasjonsforslaget Det finnes selvsagt alltid en viss regelfasthet i et arke­ aldri fungert som et fellesnorsk referanseverk. I stedet har ologisk funnmateriale. Forhistoriske mennesker hadde vi fått flere alternative klassifikasjonsnøkler som utdy­ normer for hvordan håndverket skulle utføres og hvordan per og delvis erstatter det opprinnelige forslaget (Ballin redskaper skulle se ut, men funnmaterialet er også et re­ 1996, Bjerck 2008, Indrelid 1990). At dette forslaget ble sulat av teknologiske valg og strategier i produkjonsfasen; utviklet for slåtte redskaper i flint, og ikke bergarter som forhistoriske håndverkere var i mental og motorisk dialog f.eks. kvarts eller skifer, er selvsagt en medvirkende årsak med materialet under tilvirkningen og kunne endre strategi til at det har vært nødvendig med andre, supplerende underveis (Waraas 2001:103). I et arkeologisk funnmate­ referanseverk. I tillegg har klassifikasjon på bakgrunn av riale vil det derfor være et stort (potensielt uendelig) antall morfologiske trekk vist seg å være problematisk, ettersom varianter av en type: “New material is never precisely like form er et resultat av teknologiske valg i produksjonsfasen what we have seen before; it brings both new types and (Waraas 2001). Dette fanges ikke opp i beskrivelser som new variants of old types to our attention” (Adams og vektlegger formalmessige og metriske trekk. Gjenstandene Adams 1991:57). vil også endre form etter bruk, noe som gjør morfologisk Typologiene vi anvender må derfor være åpne for revis­ klassifikasjon enda mer problematisk. jon og tilpasning, de må ta høyde for nye forskningsresultat I de siste årene har Universitetsmuseenes digitalise­ og for den variasjonen som ligger i et funnmateriale. Jo ringsprosjekter igjen synliggjort behovet for felles kata­ mer kunnskap vi får om et materiale, jo større er sjansen logiseringsstandarder. Nok en gang ser vi hvor vanskelig for å gjøre overraskelser: ”Successive experience is likely det er å forene behovet for frihet med kravet om stringens. to reveal fewer and fewer new types, but more and more Prinsippene som ligger til grunn for typologisering og unsuspected variants of existing ones. Consequently we katalogisering endrer seg etter hvert som nye forsknings­ will probably have to keep on revising our type descriptions tradisjoner vokser frem, og det å ha mulighet til å se på as long as we keep on sorting (ibid.)”. materialet med ”nye” øyne og forholde seg en terminologi som I tillegg til at vi står ovenfor et stort antall variabler og er tilpasset materialet (og ikke et materiale som er tilpasset et tidvis forvirrende empirisk mangfold, er katalogiserings­ en eksisterende terminologi) er viktig for arkeologiens kunn- prosessen i seg selv et kompliserende element. Selvfølgelig skapsvekst. Konsekvensene av normering og standardisering står vi ikke fritt til å tolke slik vi vil; materialet vil alltid yte kan i verste fall være knebling og styring av forskningen, en viss motstand, men det vil alltid være rom for subjek­ slik at det avgjørende elementet i kunnskapsproduksjonen tive tolkninger i en katalogiseringsprosess. Forståelsen av ikke er ønsket om kunnskap i seg selv, men et pålegg om begrep varierer fra person til person, og med kunnskap og In Situ ”DiGitizing” – refleksjoner rundt bruken av digital teknologi – 117

erfaring. I arkeologien er tolkningen av et funnmateriale ufullstendige og i mange tilfeller direkte villedende. Dette således både en intrasubjektiv og intersubjektiv prosess betyr at det kan være store feilkilder i kunnskapen vi har om (Adams og Adams 1991:56); den varierer mellom perso­ utvalgte funngrupper (f.eks. er bor, mikrolitter, sylindriske ner, men også hos en og samme person, ettersom vi ofte og koniske kjerner stort sett fraværende i museumskatalo­ vil justere forståelsen vår etter hvert som vi får mer erfaring gene frem til ca 1970). Museenes fellesdatabaser er viktige med et materiale. for tilgjengeliggjøring og deling av materialet, men før Databaseløsningene må derfor være fleksible nok til å museene har revidert og kvalitetssjekket samlingene sine tillate endring og nytolkning. Samtidig er det slik at bruk er kvaliteten på det vi tilgjengeliggjør høyst variabel (Brun av databaser og andre digitale verktøy fordrer standardi­ & Sørgaard 2008:109). sering av grunnlagsdata. For forskere som arbeider med samlingene og for arkeologer som skal forvalte samlingene, er standardiserte fellesløsninger helt nødvendig; det er ikke Oppsummering mulig å drive en effektiv og forsvarlig museal forvaltning uten felles, nasjonale databaseløsninger. Utfordringen Vårt mål er ikke å ta til orde for å skille ut digital arkeologi ligger i å klargjøre hva fellesdatabasene er og hva de ikke som en egen disiplin, men å integrere det digitale mediet er: Fellesdatabasene gir basisopplysninger om et funn, som et verktøy i det arkeologiske håndverket vi utøver. og de muliggjør effektiv forvaltning, sikring og deling av Arkeologer gjør det samme som arkeologer alltid har gjort: samlinger, men de er ikke forskningsdatabaser. I de fleste Vi dokumenterer strukturer og katalogiserer funn, og disse tilfeller hvor materialstudier inngår i forskningen, vil det data blir ikke bedre selv om de lagres elektronisk gjennom fortsatt være nødvendig med nærstudier av materialet. De det digitale mediet. Vi håper å ha vist at diskusjon om­ kildekritiske utfordringene forsvinner ikke selv om vi har kring bruken av digitale metoder er viktigere i arkeologien digitalisert funnkatalogene. Databasene skaper oversikter enn noen gang før, ikke minst pga. den enorme veksten i og fungerer som en slags innholdsfortegnelse over hva som grunnlagsdata. For å utnytte potensialet som ligger i stadig finnes i museenes samlinger. Når man skal lese en bok voksende datamengder, trenger vi fellesløsninger og stan­ holder det ikke å lese innholdsfortegnelsen. Det samme dardiserte forvaltningssystem. Likevel må ikke kravet om gjelder for studier av arkeologisk materiale. stringens gå på bekostning av forskningens frihet. Ved å ta For oss ser det ut som om utfordringen til museene utgangspunkt i spenningen mellom standarder og systemer først og fremst ligger på et politisk nivå: Vi må etablere på den ene siden, og frihet og kompleksitet på den andre, gode fellesfora for diskusjon rundt museenes katalogise­ håper vi å ha lagt til rette for en fruktbar metodologisk ringsrutiner, slik at databaseløsningene ikke blir tvang­ diskusjon. For oss ser det ut som at løsningen ligger på strøyer, men fleksible arbeidsverktøy som tillater revisjon et politisk nivå: Vi må skape gode samarbeidskanaler og og endring av rutiner, og som kontinuerlig er i dialog felles­fora som sikrer etablering av felles rutiner, men som med materialet. Samtidig er det viktig at individuelle også legger til rette for diskusjon og revisjon. Tiden da forskere forstår at fellesløsninger er påkrevd. Dette er en museene kunne opptre på egne vegne og fremme sine egne utfordring ved mange institusjoner. Det som derimot bør hensyn og snevre interesser, er definitivt forbi. Både forsk­ være en enda større kilde til bekymring, er kvaliteten på ning og forvaltning krever fellesløsninger og samarbeid. informasjonen som ligger inne i museenes databaser. Ved Arbeidet med å komme frem til gode fellesløsninger i den pågående magasinrevisjonen ved Arkeologisk museum, norsk arkeologi har pågått i over fem tiår. Selv om museene Universitetet i Stavanger, re-katalogiserer vi mellom 90 nå er i ferd med å enes om felles rutiner og standarder og 100 prosent av materialet (tilvekst frem til ca 1970). innenfor visse felt, vil arbeidet med å standardisere og Funnopplysningene som ligger inne i databasene er ofte tilgjengeliggjøre arkeologiens grunnlagsdata fortsette i 118 – ”DiGitizing” – refleksjoner rundt bruken av digital teknologi In Situ

flere tiår. Vi har pekt på en del aktuelle utfordringer i ar­ siste instans er det ingen andre enn arkeologene selv som beidet fremover, og håper at denne artikkelen kan fungere kan bestemme hvordan vi skal anvende digital teknologi: som et utgangspunkt for videre diskusjon. Metodene vi If archaeology wishes to take advantage anvender må diskuteres, og diskusjonen demokratiseres. I of the machines, archaeology by itself has to find out how to do it. Nobody else can or will (Madsen et al. 1993:22).

dat. 2009-29-09. Takk til Karin Lund og Mads Ravn for innspill. Gystad, B A (2005). Klassifikasjon – mer enn metode, Universitetet i Tromsø (Upublisert mastergradsav­ handling). Referenser Harris, E C (2004–2009). Harrismatrix.com, home of archaeology’s premier stratigraphy system (Elektronisk) Adams, W Y & Adams E W (1991). Archaeological typology www.harrismatrix.com, dat. 2009-30-09 and practical reality, a dialectical approach to artefact Helskog, K, Indrelid S & Mikkelsen E (1976). Morfolo­ classification and sorting, Cambridge University Press. gisk klassifisering av slåtte steinartefakter, Universitetets Ballin, B (1996). Klassifikasjonssystem for stenartefakter, Oldsaksamlings årbok 1972–1974, Oslo. Universitetets Oldsakssamling, Oslo. Herteig, A E (1991). The buildings at Bryggen: Their Bjerck, H B (red.) (2008). Ormen Lange Nyhamna, topographical and chronological development, Univer­ NTNU Vitenskapsmuseets arkeologiske undersøkel­ sitetsforlaget, Oslo. ser, Tapir Akademiske Forlag, Trondheim. Herteig, A E (1969). Kongers havn og handels sete. Fra de Binford, L R (1972). A Consideration of Archaeological arkeologiske undersøkelser på Bryggen i Bergen 1955–68, Research Design, I Binford, L R (red.) An Archaeolo- Aschehoug, Oslo. gical Perspective, Seminar Press, New York. Herteig, A E (1965). Moderne databehandling i gjen­ Brun, W (2001). Mellomalderarkeologi i teori og praksis, standsforskningen, Museumsnytt (3–4), Oslo. ei drøfting av anvendte metoder ved tre utgravingspro- Hodder, I (1999). The Archaeological Process: An Introduc- sjekter i Norge, Universitetet i Tromsø (Upublisert tion, Blackwell, Oxford. hovedfagsoppgave). Hodder, I (1997). Always Momentary, Fluid and Flex­ Brun, W & Sørgaard, K O (2008). Kildesikring og ka­ ible: Towards a Reflexive Excavation Methodology, oskontroll, om bevaringsideologier og forvaltnings­ Antiquity 71. strategier i en digital tidsalder, Nordisk Museologi Hodder, I (1996). Re-opening Çatalhöyük, I On the 2008, nr 1–2. surface: Çatalhöyük 1993–95, BIAA Monograph No. Carver, G (2005). Reflexive Digits: The human factor in ar- 22, McDonald Institute of Archaeological Research, chaeological documentation, Archäologie und Computer Cambridge. 2005, Workshop 10 (Wien 2006). PDF-Files on CD- Indrelid, S (1990). Katalogiseringsnøkkel for steinartefakter Rom, EUR 16 (elektronisk) http://buffalo.academia. fra steinalder og bronsealder (Upublisert). edu/documents/0010/3907/carver_vienna2005.pdf, Madsen, T (1992). Recension, William Y. Adams and In Situ ”DiGitizing” – refleksjoner rundt bruken av digital teknologi – 119

Ernest W Adams. Archaeological typology and html?id=503590, dat. 2009-30-09 practical reality - A dialectical approach to artifact Samdal, M (2007). Dokumentasjon av båtgraver, bruk classification and sorting, Norwegian Archaeological av ny teknologi og gammel praksis – en feltmetodisk Review Vol. 25, No 2. tilnærming med utgangspunkt i gravmaterialet fra Madsen, T (with Andersen, N H, Jensen, S, Kristensen, Gulli i Vestfold, Viking 2007. H K, Larsen, C U & Näsman, U) (1993). Archaeol­ Shanks, M & Tilley, C (1987 a). Re-Constructing Archaeol- ogy in the Information Age, research proposal to ogy, theory and Practice. Routledge, London. Danmarks Grundforskningsfond, KARK Nyhedsbrev Shanks, M & Tilley, C (1987 b). Social Theory and Archae- 1993 Nr. 1. ology, Polity Press, Cambridge. Molaug, P B, Petersèn, A Risan, T (2006). Evaluering av Stones, R (1996). Sociological Reasoning: Towards a Past- digitale dokumentasjonssystemer for arkeologiske Modern Sociology, MacMillan Press, Basingstoke. utgravinger, NIKU rapport 9. Sørgaard, K O (2005). Kunsten å revitalisere gjenstanden NDU-utvalget (2009) Nasjonalt digitalt universitets- som fascinasjonsobjekt, Nordisk Museologi 2005, nr. 1. museum. (Elektronisk) http://www.regjeringen.no/ Sørgaard, K O (2001). Paradigmer og forskningstradisjo­ upload/KD/Vedlegg/UH/Rapporter_og_planer/Rap­ ner i arkeologi, om kommunikasjon og flyt på tvers port_NDU-utvalget-090529.pdf, dat 2009-29-09. av faglige grenser, Universitetet i Tromsø (Upublisert Regjeringen (2009). St.meld. nr 15 (2007–2008), hovedfagsoppgave). Tingenes tale, Universitetsmuseene, (Elektronisk) Universitetet i Bergen, Bryggen Museum (1993). Com- http://www.regjeringen.no/nb/dep/kd/dok/regpubl/ puter graphics for archaeology (Elektronisk) http:// stmeld/2007-2008/stmeld-nr-15-2007-2008-. web.ift.uib.no/Fysisk/Teori/E_vis_mus.html, dat. 2009-29-09. Waraas, TA (2001). Vestlandet i tidleg Preboreal tid, Uni­ versitetet i Bergen (Upublisert hovedfagsoppgave). 120 – ”DiGitizing” – refleksjoner rundt bruken av digital teknologi In Situ

Diskussion: Kommentarer till ”DiGitizing”” – refleksjoner rundt bruken av digital teknologi

Kommentar Jens Andresen, to more effectively communicate with Aarhus universitet the potential of the computer systems. (Clarke 1968:634) Jens Andresen Wenche Brun og Kristine Orestad Sørgaard (B & S) Afdeling for Forhistorisk Arkæologi har derfor næppe ret i, at Aarhus Universitet ...digital arkeologi er i ferd med å etablere seg som egen disiplin indenfor faget [email protected] som de indledningsvist hævder (s.1 – min fremhævelse). En af arkæologiens særheder er fagets position i samtiden. Vi har haft ”digital arkæologi” i hvert fald siden Mens mange andre videnskabers praksis kan isoleres i 1960’erne med uddannelser, konferencer, tidsskrifter og laboratorier, kontorer og andre lukkede rum, så er arkæo- anden litteratur. B & S henviser jo selv til pionerer som logiens væsentligste praksisfelt det åbne landskab, herunder Herteig og Binford, og der kan nævnes mange tilsvarende byrummet. Dette betyder, at arkæologiens genstandsfelt eksempler fra samme tid. Om B & S har ret i, at dette felt er en truet ressource, truet af jordbrug og anlægsarbejder selvstændiggør sig (s.1) – udover hvad man kan forvente af i hovedsagen. Denne erkendelse førte bl.a. til mange eu- øget specialisering (s.3) – håber jeg ikke. Det ville da være ropæiske landes underskrift og efterfølgende ratificering af ærgerligt. Og om den ”digitale arkæologi” direkte er i fare ”Malta-konventionen”. Hermed er arkæologien blevet en for at blive ”avdemokratisert”, som B & S hævder, stiller del af ”Cultural Resource Management” (CRM), hvorfor jeg mig tvivlende overfor. Vidensfeltet ”digital arkæologi” flertallet af arkæologiske undersøgelser ikke udspringer af har netop fra sin spæde start været meget åben, en præg- et forsøg på at belyse en videnskabelig problemstilling, ning som skyldes relationer til den traditionelt meget åbne men af en trussel om destruktion. datalogi. Det er tværtom den traditionelle arkæologi, der Dette er velkendt, og det er ligeså velkendt, at arkæo- er lukket. Tænk blot på de mange loge-lignende organi- logiske feltundersøgelser – udgravninger – er en destruktiv sationer omkring forskellige arkæologiske perioder, såsom proces, hvorfor der stilles høje dokumentationskrav til Sachsersymposiet og Vikingekongressen. undersøgelserne. Samtidig medførte udviklingen af infor- Jeg har stor sympati for B & S’ mål om at fastholde mationsteknologien (IT), at denne dokumentation kunne en dialog mellem fagets forskellige specialer. Det burde repræsenteres digitalt. Da skiftet fra analoge til digitale derfor være helt naturligt, at bidrag som det foreliggende medier ansås for perspektivrigt, men ikke helt problemløst, finder plads i arkæologiske tidsskriftserier. Desværre ser vi stilledes arkæologien over for en ny udfordring. Og der vil dog, at refleksioner over arkæologiens praksis, herunder komme stadig nye udfordringer, idet teknologien fortsat introduktionen af ny teknologi, er sjældne. Hvordan, udvikles, og arkæologien vil stille nye krav: hvorfor og hvad, man graver og dokumenterer, er under- The archaeologist must remember that ligt nok ikke genstand for megen refleksion. Det er bare the computer <=> archaeology coupling noget, man gør, og man gør oftest det, man plejer eller får provides a two-way relationship; ar- besked på at gøre. Når ny teknologi introduceres, bør man chaeology must reorganize, reorientate, reflektere over praksis, hvilket som sagt kan være uvant. remodel and resymbolize itself in order Endvidere er introduktionen af IT ikke teori-neutralt, idet 122 – Kommentarer In Situ

den fremtvinger formalisering, for eksempel af data-typer ofrer B & S diskussionen omkring begrebslige standarder, og data-strukturer, men også af metoder, hvis man ønsker klassifikationer om man vil. Her advokerer de for, at et at anvende sådanne (s.2). Derfor er det meget prisværdigt, dokumentationssystem skal kunne være så fleksibelt, at B & S relaterer brugen af digital teknologi til arkæolo- at det tillader ændringer og nytolkninger (s.14). Deres giske ”-ismer”, idet forskellige teoretiske retninger bestemt påpegning af, at et fælles norsk dokumentationssystem til ikke er lige affirmative over for brugen af IT, som B& S udgravningsdata ikke er en forskningsdatabase, skaber dog udmærket viser. Det burde dog i denne forbindelse ikke nogen uklarhed hos læseren. have været forbigået i tavshed, at den traditionelle, kul- Slutteligt ønsker B & S sig et fællesforum for diskus- turhistorisk orienterede arkæologi var indædt modstander sion og udvikling af de IT-værktøjer, som finder faglig af IT-anvendelser. Jaquetta Hawkes’ anmeldelse (Hawkes anvendelse. Dette er en god ide, og fra dansk side har vi 1968) af David Clarkes ”Analytical Archaeology” (Clarke haft gode erfaringer med både et arkæologisk gis-forum 1968) i Antiquity er et af de hyppigst citerede udtryk for (AGF) og et fælles musealt udviklingsprojekt omkring denne modstand. en fælles database for data fra arkæologiske udgravninger ”-ismerne” er dog ikke centrale for B & S. Hovedud- (MUD – se http://www.udgravningsdata.dk). fordringerne ligger på det politisk/organisatoriske niveau: Det spørgsmål, der stilles, er, om man skal bevare den PS enkelte enheds frihed til udgravning og dokumentation, Intrasis, som er det produkt B & S konkret advokerer eller om der skal indføres et metodisk ”diktatur” (s.3–4). for, tillader såvel dynamiske klassifikationssystemer som B & S mener selv, at dette ”diktatur” bør indføres, idet integrerede metadata. Disse løsninger i Intrasis, ligesom potentialet fra de store datamængder udløst af dokumenta- produktets øvrige grundlæggende datastruktur, er i øvrigt tion fra CRM-gravninger herved kan udnyttes, foruden kopieret fra et udviklingsprojekt, som Torsten Madsen og andre argumenter såsom økonomi og ikke mindst lang- undertegnede foretog i første halvdel af 1990’erne (se f.eks. tidsarkiveringen af udgravningsdata (s.3–4 og 5). Mere Andresen & Madsen 1996 a og b. For flere referencer kon- udfoldet er diskussionen omkring ”metadata” (s.5–6 og sulter venligst Torsten Madsens private hjemmeside http:// figur 1), hvor B & S ganske korrekt påpeger disses betyd- www.archeoinfo.dk. Det har Intrasis desværre ”glemt” at ning. Figuren er i øvrigt et skærmbillede af det kommer- oplyse på deres hjemmeside, men så er det jo godt, at jeg cielle produkt ”Intrasis”, hvor metadata er integreret i den her får lejlighed til at gøre opmærksom på løsningernes samlede databasestruktur. Berettiget størst opmærksomhed intellektuelle ophav.

Referenser Andresen, J & Madsen, T (1996 b). Dynamic classifica- tion and description in the IDEA, I Moscati, P (red.) Andresen, J & Madsen, T (1996 a). IDEA - the Integrated III International Symposium on Computing and Database for Excavation Analysis. I Kamermans, H Archaeology, Archeologia e Calcolatori 7. & Fennema, K (red.) Interfacing the Past, Computer Clarke, D (1968). Analytical Archaeology, London. Applications and Quantitative Methods in Archaeol- Hawkes, J (1968). The Proper Study of Mankind, An- ogy CAA95 Vol.1, Analecta Praehistorica Leidensia 28. tiquity Vol. 42. In Situ Kommentarer – 123

Kommentar Jostein Gundersen, diskutere på et generelt grunnlag vil jeg derfor kommentere Norsk Sjøfartsmuseum noen av påstandene og meningsytringene de fremmer. Først av alt vil jeg imidlertid komme med en begreps- Jostein Gundersen avklaring og presisering: Digital teknologi i arkeologien er Norsk Sjøfartsmuseum et vidt felt. Selv om det ikke uttales eksplisitt i artikkelen, jostein.gundersen forstår jeg det likevel slik at det i denne sammenheng er @norsk-sjofartsmuseum.no snakk om en liten del av det digitale feltet: Digitale inn- målingsmetoder for bruk i felt og den videre bearbeidingen og behandlingen av data fremskaffet med disse, samt In science as in love, too much con- databaser for gjenstandskatalogisering. Min kommentar centration on technique often leads to vil i all hovedsak knytte seg til den digitale innmålingen i impotence. felt og bruken av digitale innmålingsdata. (Gjessing 1975:323) Wenche Brun og Kristine Orestad Sørgaard skal ha stor honnør for å sette fokus på bruken av digital teknologi i Digital innmåling – et metodisk anliggende (norsk) arkeologi. Som de skriver er det [...]ingen grunn til at ikke alle skal kunne delta i en diskusjon omkring bruken av Brun og Søgaard viser klart og tydelig at Dialektikken digital teknologi. En slik diskusjon har vært nærmest totalt mellom metode og teori er grunnleggende i den arkeologiske fraværende i norsk arkeologi, noe som også gjenspeiles i kunnskapsproduksjonen. Dette kan en vanskelig si seg uenig kildene det refereres til. Videre skal de ha tilsvarende hon- i. Jeg forstår det også slik at Brun og Sørgaard mener at nør for å se viktigheten av å bringe diskusjonen ”ned” på et bruk av digital teknologi er et metodisk anliggende, som plan hvor arkeologer flest kan delta. Dette er også etterlengtet vi bør diskutere innenfor rammene av arkeologiens øvrige i alle fall i norsk arkeologi, hvor det knapt finnes noen sosialteoretiske agenda. Jeg vil derfor trekke koblingen ”ikke digitale” arkeologer som har diskutert, eller tatt til mellom teori og metode enda et skritt lenger, og påstå at orde for å diskutere, digital teknologi. Et hederlig unntak metodene (også de digitale) i stor grad har vært med på å er Brit Sollis artikkel Fra test via tegn og tekst til ting? Eller: utvikle de teoretiske retningene innen arkeologien. Pimp my site? hvor hun tar til orde for å debattere bruken Ezra Zubrow (2006) viser hvordan utviklingen av av digitale verktøy på et prinsipielt og teoretisk grunnlag digitale metoder korrelerer med de teoretiske utviklingene (Solli 2008:163). i arkeologifaget. Nye digitale muligheter har åpnet opp for, Burde vi ikke diskutere på et mer teo- og sterkt påvirket, nye teoretiske retninger i faget, helt fra retisk grunnlag hvordan vi anvender den kulturhistoriske æraen, via den prosessuelle, postpro- de digitale verktøyene? Det er en flott, sessuelle og i det seneste kognitive arkeologiske retningen fargerik og stylet cyber-arkeologi, men (Zubrow 2006:15–19). Nye digitale metoder har gjort gjør den noe med tankene våre også, noe det mulig å stille nye og stadig mer detaljerte spørsmål til med fortellingene våre om fortida? … det arkeologiske materialet: Bør vi ikke debattere dette på prinsipielt From the large-scale mainframe comput- og teoretisk grunnlag? ers, regional data sets, and behavioural (Solli 2008:163) models, there has been a change to small Jeg antar at Brun og Sørgaard ikke bare ønsker å være personal computers and a corresponding katalysatorer for en diskusjon omring bruken av digital interest in site and sub-site specific data. teknologi, men også bidra aktivt til denne. For å ikke bare Models change to agent orientation and 124 – Kommentarer In Situ

are beginning to analyse the individual utredninger og undersøkelser i høyeste grad har endret and the manner in which individuals den arkeologiske praksisen. Innføring av digitale innmå- operated prehistorically. This increasing lingsmetoder har ført til at man ved mange arkeologiske ‘individualism’ in machines, models undersøkelser har et tydelig og markant skille mellom de and data is made possible as a result of som driver med selve den fysiske utgravingen, og de som the increasing processing power and måler inn og dokumenterer (eks Bjerck (red.) et al. 2008, language sophistication. Gjerpe (red.) 2005, Glørstad (red.) 2004b, Niemi 2003, (Zubrow 2006:16) Rundberget (red.) 2007, Simonsen og Martens (red.) Patric Daly og Thomas L.Evans (2006) viser også til 2008). Siden digital innmåling med bruk av totalstasjon sammenhengen mellom digital teknologi og den teoretiske eller GPS er en subjektiv metode, overlater man på denne utviklingen: måten store deler av det arkeologiske tolkingsarbeidet Digital archaeology not only impacts (kunnskapsproduksjonen) til en enkelt eller få personer our methodological capabilities but innefor hvert prosjekt. Denne eller disse personene sam- also our theoretical development. It arbeider jo nødvendigvis med andre i prosjektet, men is redefining the relationship between til syvende og sist er den nøyaktige avgrensingen av en the two, allowing more holistic and struktur avhengig av hvor man velger å plassere målepunk- iterative approaches to be used and tene. En slik delvis ”monopolisering” av den arkeologiske encourages hitherto abstract ideas to tolkingen i felt er selvsagt ikke unik og kun knyttet til be meaningfully applied. It can only digital teknologi. Likevel tror jeg at den her kan få større do this, however, if one remembers følger for den videre behandlingen av de arkeologiske the theoretical while performing the data. Den digitale verden er blant annet svært dårlig til å method, and methodological while formidle usikkerhet. Mens man på en tegning kan stiple, contemplating theory. Yet while new skravere og bruke et utall sjatteringer, gir ikke den digitale technologies solve many problems, and innmålingen de samme mulighetene. Et polygon kan ikke allow many new questions to be asked, være åpent, og en linje har en klart definert begynnelse they introduce new problems and can og slutt i den digitale verden. Det er enten 1 eller 0, aldri lead us to forgetting simple solutions ½. De samme mekanismene medfører også at digitalt with long and reliable histories. innmålte felt ofte fremstår som vesentlig mer ryddige og (Daly and Evans 2006:253) ordnete enn de gjør i virkeligheten (Solli 2008:162–163) Om vi legger slike forståelser av sammenhengene eller på en manuell tegning. Dataene vi skal bruke videre mellom teori og digitale metoder til grunn, har jeg imid- i den arkeologiske kunnskapsproduksjonen er derfor et- lertid problemer med å si meg helt enig i Brun og Sørgaard ter min mening i endring. De fremstår nå som tydeligere, sitt premiss for den videre diskusjonen som vi finner i klarere og mer ”strømlinjeformet” enn de gjorde for bare introduksjonen: De digitale metodene endrer ikke noe ved 10 år siden. Det er heller ikke slik at det bare er internt i et den arkeologiske praksisen som sådan: Utgravingene forblir arkeologisk prosjekt at skillet mellom de som driver med kjernen i vår virksomhet. Vi forholder oss til samme type utgraving og de som driver med innmåling (og tolking) data, og de kildekritiske utfordringene er de samme som før. øker som følge av tilgang til digital teknologi. Zubrow Jeg vil snarere tvert i mot hevde at enhver metode (2006:25) viser til eksempler hvor digitale metoder også (digital eller annen) i stor grad kan endre den arkeologiske bidrar til en endring av arkeologisk praksis mot en ten- praksisen. For å sette det på spissen kan en si at for eksem- dens hvor bearbeiding av data og analyser i økende grad pel innføring av gravemaskiner (en metode) i arkeologiske foretas av forskere ved andre institusjoner, steder og land. In Situ Kommentarer – 125

De digitale metodene muliggjør en langt større (fysisk) (metoder?). Jeg synes det er åpenbart at standardisering distanse til de arkeologiske grunnlagsdata, og arkeologisk av metode i større eller mindre grad vil kneble den arkeo- praksis endres også på dette nivået. logiske kunnskapsproduksjonen. Argumentasjonen over er ikke ment som en kritikk Om forfatterne derimot mener at metoder og systemer av Brun og Sørgaards hovedpoeng (slik jeg oppfatter det); representerer ulike sider av arkeologien, forholder saken at diskusjon omkring bruken av digitale metoder er viktigere seg noe annerledes. Jeg er helt enig i at vi trenger felles i arkeologien enn noen gang før. Tvert i mot mener jeg at systemer som ivaretar digitale data på tvers av institusjoner den heller understreker viktigheten av slike diskusjoner. og forvaltningsgrenser. Samtidig mener jeg det er svært viktig at systemene ikke legger føringer for metodene vi Metode vs system ønsker å bruke, siden det igjen vil være begrensende for kunnskapsproduksjonen. Brun og Sørgaard vier som nevnt stor oppmerksomhet til I det hele tatt er begrepet system nokså uklart i den aka- sammenhengen mellom teori og metode i artikkelens første demiske disiplin. Det kan ha en rekke ulike betydninger, del, og ender opp med å stille to viktige spørsmål under fra spesifikke og konkrete til åpne og abstrakte. Vi bør overskriften Digitale utfordringer: Hvem skal styre meto- kanskje derfor heller diskutere hva et felles system egentlig dene som anvendes i felt? Og: I hvor stor grad skal metodene bør inneholde. Brun og Sørgaard peker på utfordringene standardiseres? Etter dette endres imidlertid begrepsbruken som ligger i den store veksten av grunnlagsdata fra arkeo- i artikkelen, og det argumenteres videre for bruk av felles logiske undersøkelser, problemer knyttet til langtidslagring digitale innmålings- og dokumentasjonssystemer. Selve og konvertering av data samt viktigheten av metadata. Alle ordet metode brukes nesten ikke i resten av artikkelen, disse momentene er viktige deler av et ideelt felles nasjo- og jeg synes det er noe uklart om forfatterne mener at nalt system for håndtering av digitale data fra arkeologiske metoder og systemer er to sider av samme sak, eller om de undersøkelser. Om systemet også bør omfatte spesifikk representerer ulike sider av arkeologien. Brun og Sørgaards programvare for håndtering av data og innmåling er jeg fokus på metadata kan gi inntrykk av at metode og sys- imidlertid skeptisk til. Jeg mener at programvarespesifikke tem i artikkelen bør oppfattes synonymt. Viktigheten av systemer i for stor grad kan gripe inn i metodene som bru- metadata kan ikke understrekes nok. Likevel kan en få kes. For eksempel er ulike varianter av spredningsanalyser, inntrykk av at forfatterne mener at metadata kommer i eller 3D-modelleringer avhengig av spesifikk programvare. tillegg til innmålings- og dokumentasjonssystemene. Jeg De samme grunnlagsdata anvendt i ulke programmer kan får derfor inntrykk av at systemer i denne sammenheng gi ulike resultater. Selv om alle institusjoner selvfølgelig er å oppfatte som metoder. Hvis ikke ville vel metadata står fritt til å bruke andre systemer og programmer som være en integrert del av systemene? Felles systemer (ikke et supplement til fellessystemer, vil en standardisering i metoder) hvor metadata ikke er integrert, er etter min praksis føre til at alternativer ikke blir brukt. Selv om da- mening dårlige systemer. gens kaotiske tilstand uten standarder og fellessystemer er Om en legger til grunn at metoder og systemer er to et problem for arkeologien, har den også enkelte positive sider av samme sak og at det egentlig kun er to måter å be- sider. En av disse tror jeg er at enkelte arkeologer hele tiden skrive det samme fenomenet på, er jeg ikke enig i Brun og vil være på leting etter bedre og enklere måter å analysere Sørgaards konklusjon. De viser selv hvor tett sammenvevd grunnlagsdata på. For eksempel er det en stor variasjon av teori og metode er i den arkeologiske kunnskapsproduks- fremstilling av spredningsanalyser, basert på ulike program- jonen, og jeg har også forsøkt å føye til noen argumenter vare, eller kombinasjon av katalogiseringsmetode og ulike for dette. Jeg er derfor overrasket over forfatternes slut- analyseverktøyer innenfor den samme programvaren (eks. ning om at vi bør ha felles nasjonale innmålingssystemer Bjerck (red.) et al. 2008, Gjesvold 2004:104–108, Glørstad 126 – Kommentarer In Situ

(red.) 2004 a: 52–57, Waraas 2001: vedlegg 7–19). Jeg tror keologien. Jeg er 100% enig i deres påstand om at diskusjon mye av denne variasjonen og utforskertrangen vil knebles omkring bruken av digitale metoder er viktigere i arkeologien ved for streng standardisering. enn noen gang før, og at det er vi selv som arkeologer som I det hele tatt er jeg skeptisk til for stor standardisering, må bestemme hvordan vi skal anvende teknologien. selv om jeg er ening med Brun og Sørgaard i at vi har behov Just as embracing standardized excava- for en viss grad av fellesløsinger. Jeg tror imidlertid at det tion practices and modern scientific riktige vil være å etablere felles rutiner for lagring og deling methods fundamentally shifted the av digitale data (inklusive metadata). I tillegg tror jeg det practical and theoretical foundations bør stilles krav til de ulike filformater som skal benyttes of archaeology – digital technology is for å sannsynliggjøre lengst mulig levetid og sikker felles resonating at all levels within archaeo- konvertering til fremtidige digitale formater. Hvordan de logy and is poised to initiate the next ulike institusjonene (eller forskerne for den saks skyld) leap forward – where that leap takes us kommer frem til de ulike datatypene, synes jeg skal være depends upon how we as a discipline helt fritt og åpent. decide to apply it. Avslutningsvis vil jeg nok en gang gi honnør til Brun og (Daly and Evans 2006:255) Sørgaard for å sette fokus på bruk av digital teknologi i ar-

Referenser oppsummering av Svinesundprosjektet, Universitetets kulturhistoriske museer, Fornminneseksjonen, Oslo. Bjerck, H B (red.) (2008). NTNU Vitenskapsmuseets Niemi, A R (2003). GIS og Melkøyaprosjektet Tro m - arkeologiske undersøkelser Ormen Lange Nyhamna, sø Museum – Universitetsmuseet. (Elektronisk) Trondheim. http://www.uit.no/melkoya/Pub/Artikkel.htm Dat. Daly, P & Evans, T L (2006). Afterword, I Evans, T L and 06.12.2009. Daly, P (red.) Digital archaeology, bridging method and Rundberget, B (red.) (2007). Jernvinna i Gråfjellområdet, theory, London. Gråfjellprosjektet Bind I, Kulturhistorisk museum, Gjerpe, L E (red.) (2005). Gravfeltet på Gulli, E18- Fornminneseksjonen, Oslo. prosjektet Vestfold, Bind 1, Kulturhistorisk museum, Simonsen, M F og Martens, V V (red.) (2008). Bebyg- Fornminneseksjonen, Oslo. gelse på leirjordene, arkeologiske utgravinger langs Rv2, Gjessing, G (1975). Socio-archaeology, Current Anthro- Rv2-prosjektet, Ullensaker k, Akershus, Kulturhistorisk pology, vol. 16:3. museum, Fornminneseksjonen, Oslo. Gjesvold, P E (2004). Beregningsmetoder for interpo- Solli, B (2008). Fra test via tegn og tekst til ting? Eller: lert fosfatspredning i ArcView, I Glørstad, H (red.) Pimp my site? Primitive tider 2007/08 10 årgang. Svinesundprosjektet Bind 4, oppsummering av Svine- Waraas, T A (2001). Vestlandet i tidleg Preboreal tid. sundprosjektet, Universitetets kulturhistoriske museer, Fosna, Ahresnburg eller vestnorsk tidlegmesolitikum, Fornminneseksjonen, Oslo. Universitetet i Bergen (Upublisert Hovudfagsoppgåve Glørstad, H (red.) (2004 a). Svinesundprosjektet Bind 3, i arkeologi). utgravinger avsluttet i 2003, Universitetets kulturhis- Zubrow, E B W (2006). Digital archaeology, a historical toriske museer, Fornminneseksjonen, Oslo. context, I Evans, T L and Daly, P Digital archaeology, Glørstad, H (red.) (2004 b). Svinesundprosjektet Bind 4, bridging method and theory, London. In Situ Kommentarer – 127

Kommentar Steinar Kristensen, for det arkeologiske fagmiljøet. Slik det er i dag har denne Kulturhistorisk museum prosessen latt vente på seg. Dels skyldes dette den tek- nologiske utviklingen selv, men også domenebygging og Steinar Kristensen proteksjonisme. I tillegg gjør en naturlig generasjonskløft Kulturhistorisk museum seg gjeldende innen faget. Det er også en kjensgjerning at Universitetet i Oslo i en meget stressende hverdag har ikke feltarkeologen hatt tid til å sette seg inn i den teknologien som finnes. Det [email protected] er først når digitale dokumentasjonssystemene ikke ses på som noe fremmed, men fullt ut er en alminneliggjort og I artikkelen ”DiGitizing – refleksjoner rundt bruken av naturlig del av arkeologens dokumentasjonsmetoder, at digital teknologi” stiller Wenche Brun og Kristine Orestad man virkelig kan hente ut det potensialet som faktisk lig- Sørgaard meget viktige spørsmål: ger der. GIS og digitale dokumentasjonsmetoder må ikke I hvor stor grad ønsker vi å standardi- ses på som noe annet enn dét det er; nemlig ett av flere sere bruken av digital teknologi? Hvor verktøy arkeologen trenger for å kunne utføre feltarbeid på går grensen mellom individuell frihet en best mulig måte. Når dette blir en selvfølge vil fokuset og metodisk diktatur? Ønsker vi en ligge på hva systemene kan gjøre for arkeologen og ikke anarkistisk tilnærming til arkeologifaget på teknologien og dens egenhet i seg selv. hvor prosjekt- og feltledelsen i stor grad I min stilling som GIS-administrator ved Dokumen- graver og dokumenterer ut fra sine egne tasjonsseksjonen ved Kulturhistorisk museum (KHM), preferanser og behov, eller er det på tide Universitetet i Oslo, ser jeg på problemstillingene som å innføre et metodisk ”diktatur” hvor artikkelen tar opp som høyst aktuelle. I de årene museet har institusjonene standardiserer dokumen- samlet digitale data har det hovedsak vært gjort av spesielt tasjons- og graverutinene? interesserte GIS-arkeologer. I dag dokumenterer KHM Artikkelforfatterne gir et godt bilde på dagens situ- alle sine utgravninger digitalt (ca 70 utgravninger i 2009). asjon når det gjelder digital feltdokumentasjon i Norge. Dataene samles og systematiseres av museets GIS-personell Forfatterne mener at man må ta et oppgjør med hold- (to fast ansatte og to-tre midlertidig ansatte) mens større ningene til digital dokumentasjon som noe for spesielt prosjekter som går over flere år har sin egen GIS-arkeolog interesserte. Vi ser at det har kommet til et skille for den i prosjektstaben. Ved mindre og mellomstore utgravninger digitale dokumentasjonen i kulturminneforvaltningen, reiser GIS-personell rundt og dokumenterer etter behov. og det gjør seg gjeldende på flere måter. Digital teknologi De leverer siden kart (situasjons – og spredningskart basert er lettere tilgjengelig, billigere og mer til stede enn noen på feltleders strukturdatabase) til lederen for utgravnin- gang tidligere. For få år siden var det kun arkeologer med gene. I stor grad brukes disse karteringene til illustrasjoner spesiell interesse for datamaskiner og programvare som i rapportene. Analyser begrenses normalt til det visuelle. brukte digital teknologi i faget. I diskusjoner med kollegaer Dataene ved KHM lagres på sentrale UIO-servere og som ikke direkte arbeider med geografiske informasjons- dataene lagres både i mappestruktur og i Geodatabase. systemer (GIS) fremheves ofte ønsket om å få ta del i og Filformatene er ESRIs shape-file og Personal Geodatabase nyttegjøre seg av de mulighetene som finnes. Slik det samt den norske standarden SOSI (Samordnet Opplegg kommenteres i artikkelen er mye av denne teknologien i for Stedfestet Informasjon). Sikkerheten for servere dag forbeholdt de få, men det verken trenger eller bør slik. ivaretas av sikkerhetsrutinene ved Universitetet i Oslo Jeg er helt enig med artikkelforfatterne at GIS-teknologien forøvrig. Data fra nyere utgravninger er ikke automatisk må demokratiseres, alminneliggjøres og tilgjengeliggjøres kompatible med data fra tidligere utgravninger. Ulike 128 – Kommentarer In Situ

formater og attributtdata og manglende metadata gjør og eller standarder og MUSIT har besluttet at alle de fem at dokumentasjonen kan være noe vanskelig å tilegne seg universitetsmuseene i Norge skal teste Intrasis i 2010. både for KHMs ansatte og andre. En god del av det eldre MUSIT har i dag etablert flere gode fellesløsninger for materialet er konvertert og tilrettelagt dagens situasjon, de norske universitetsmuseene. Det er blant annet felles men det er organisert enkeltvis og ikke som noen sam- gjenstands- og fotobase og disse er søkbare på web (www. menstilling av dataene. Den store samlingen med digital musit.uio.no/musitweb/). En fellesløsning for vår arkeo- dokumentasjon ved museet har ført til at det faktisk er logiske feltdokumentasjon følger dermed naturlig. Skal vi enklere å hente fram informasjon i Topografisk arkiv enn skape gode løsninger for gjenbruk av data til både forvalt- å benytte seg av museets digitale utgravningsdata fra de ning, forskning og formidling gjennom våre databaser siste 10 årene. Dette er problemstillinger som det arbeides må dokumentasjonen, det være seg både nomenklatur og med til daglig ved KHM. Når KHMs data ikke automatisk formater, være så enhetlig som mulig. Med fellessystemer er sammenlignbare internt, kan man jo bare tenke seg øker mulighetene for å kunne ha nasjonale løsninger hvor hvordan situasjonen museene i mellom er. data ikke stopper opp ved dagens administrative grenser. På Kaupang-utgravningene i Vestfold i 2000–2003 ble Dette fører meg tilbake til spørsmålet som artik- det svenske systemet Intrasis benyttet som feltdokumen- kelforfatterne stilte innledningsvis om fellessystemer og tasjonsverktøyet. Målsetningen var at digital dokumen- diktatur. Jeg mener at det er på tide å avskaffe lokale løs- tasjon skulle bli en integrert del av felt- hverdagen og ikke ninger og avløse lokale IT- og GIS-arkeologers hegemoni en spesialisttjeneste man leide inn ved behov. Kaupang- med den opplyste arkeologens bruk av gode moderne utgravningene hadde en GIS-arkeolog med ansvar for å systemer som ivaretar arkeologens data på best mulig administrere den digitale dokumentasjonen, men det var måte. Dagens arkeologer, og ikke minst de dataene vi er feltledere og feltassistentene som selv dokumenterte digitalt satt til å forvalte, fortjener de beste muligheter for arbeidet i felt. Dataenes vei videre til database, kartering og analyse med den innsamlede empiri. Uten en standard får man var kort, og dette gav etter min erfaring alle en større ”ei- løsninger som er personavhengige og med det flere pro- erandel” i og tilknytning til utgravningen – man ble ikke blem. Hvor mange feltarkeologer har ikke ventet på sine dokumentasjonsprosessen fremmed samtidig som felt- kart og analyser fra GIS-arkeologen? Slik trenger det ikke mannskapet syntes å få en større forståelse for prosessen og være. Dette kan feltarkeologen gjøre selv og med det ha et dermed også se innvirkningen som deres dokumentasjon verktøy for øke sin forståelse av lokaliteten. Jeg skal være kunne ha i analyse- og tolkningssammenheng. I år 2 000 så ærlig å hevde at man ikke trenger å være rakettforsker var andelen arkeologer med særlig IT-kunnskap langt lavere for å jobbe med GIS. En ofte forekommende situasjon, enn i dag, men det var likevel fullt mulig å inkorporere som jeg selv har erfart, er at GIS-arkeologer skifter jobb. et helt nytt digitalt system i dokumentasjonsprosessen. Den enkelte GIS-arkeolog har modellert strukturen på Brun og Orestad Sørgaard viser til ”Nasjonalt digitalt dokumentasjonen basert på hva vedkommende mener universitetsmuseum” (NDU) utvalgets sammenligning fungerer etter sine erfaringer og rutiner som institusjonen mellom digitale fellesløsninger og kjøreregler. Skal man måtte ha. Likevel er det en kjensgjerning at vi dermed sitter samhandle må man ha like regler og verktøyer slik at igjen med like mange løsninger/standarder som det finnes samhandlingen kan bli fruktbar og ikke kollidere. Med GIS-arkeologer. Når da en GIS-arkeolog bytter arbeids- den digitale teknologien kan og bør de arkeologiske mu- sted, er det nødvendig å bruke mye ressurser for å instruere seenes samhandling tas til nye høyder. Begrensningene GIS-arkeologens etterfølger. Ukeverkene går raskt bare til ligger først og fremst i oss selv. Vil vi dette? Tør vi dette? å gjøre seg kjent med forgjengerens måte å organisere sin Som forfatterne er inne på diskuterer universitetsmuseenes digitale dokumentasjonshverdag på. Og det er akkurat det IT-organisasjon, MUSIT, mulighetene for felles systemer vi sitter igjen med. Vi sitter igjen med enkeltmenneskers In Situ Kommentarer – 129

løsninger og dokumentasjon. Det bør ikke være helt og nene. Mange kan sitte og bruke samme materiale, for ulike holdent opp til meg hvordan dataene, som er det eneste problemstillinger, samtidig. Da kunne arkeologen virkelig vi har igjen etter å ha fjernet forhistoriske boplasser, skal ta i bruk sin arkeologiske kompetanse og virkelig utnytte organiseres. Er min måte den riktige i min tid? Når jeg sin arkeologisk kunstneriske frihet. er borte, om kort eller lang tid, er det da en annens måte Artikkelforfatterne er inne på flere aspekter og positive som er den rette? Nei, vi kan ikke ha systemer som blir så sider ved en fellesløsning for digital dokumentasjon. Jeg personavhengige at man må bruker store ressurser bare for skal ikke kommentere alle men at enhetlige data lar seg å kunne beholde Status Quo dersom det skjer endringer i på en bedre måte sammenstille både for forvaltningen, ansettelsesforholdene. Med felles digitale dokumentasjons- forskning på og formidlingen er helt klart. Fremtidige systemer ville man komme rundt dette ettersom mange webportaler vil kunne gi de ulike brukergruppene i sam- ville ha kunnskap om de samme systemene. Dette ville også funnet tilgang til ”sin” kulturarv. Sikkerhet for dataene i på sikt være positivt på den flyten vi har av arkeologisk fremtiden vil også øke ettersom man sitter med samme arbeidskraft i Norge. ”problemet” på alle museene. Det kreves dermed ”bare” Men vil ikke et standardisert felles dokumentasjons- én løsning for eksempel om filformatene endres. Effek- system kneble den arkeologiske friheten? Jeg tro ikke det. tivisering i felt og i rapportfasen er ytterligere sider hvor Jeg tror frykten for å miste sin arkeologiske tolkningsfrihet digital feltdokumentasjon vil gi positiv konsekvens både i er overdrevet og trolig bunner i usikkerhet og manglende form av raskere etterarbeid, men også gi bedre kvalitet på kjennskap til systemene. Dette har jeg stor forståelse for, de rapportene som skrives og etter min mening også mer men det blir likevel et problem og det skaper vanskelighe- fornøyde feltledere. Med et anvendelig GIS i etterarbeids- ter for en kvalitativ god forvaltning av arkeologiske data. fasen vil både forståelsen for utgravningsmaterialet og med I stede tror jeg at man vil øke den arkeologiske friheten det tolkningsmulighetene øke. om man får kunnskapen om digital dokumentasjon, om Slik jeg ser det er det først når feltarkeologene selv, teknologien demokratiseres og at man betrakter digital og ikke gjennom GIS-arkeologene, behersker digitale dokumentasjon som et verktøy på lik linje med andre verktøy, at potensialet i den digitale dokumentasjonen arkeologiske verktøy. Felles standarder for hele Norge ville kan oppnås. Det er derfor viktig med systemer som gjør gi faget unike muligheter for videre forskning. I en ideell at feltarkeologen kan konsentrere seg om empirien gjen- digitale verden vil analyser ikke være begrenset til det en- nom bruk av gode digitale løsninger og ved dét finne nye kelte museets geografiske ansvarsområde, men være mulig problemstillinger og svar. Om man ikke tar seg dit, vil den å gjøre for hele landet ved hjelp av noen tastetrykk. Nye digitale dokumentasjonen bare sovne stille inn på en server dører for forskning, samarbeid og kompetanseutveksling ikke langt unna ditt kontor. vil da kunne åpne seg. Ikke minst på tvers av institusjo- 130 – Kommentarer In Situ

Kommentar Kristine Stub Precht, med digitaliseringsproblematikkerne i dansk arkæologi, Horsens museum der i grove træk kan deles op i to perioder henholdsvis før og efter MUD-projektet (Museernes Udgravningsdata). Kristine Stub Precht De generelle problemstillinger, som dansk arkæologi Horsens Museum deler med kollegerne i Norge, og sandsynligvis også med [email protected] resten af Vesteuropa, er specialisering på få personer, stan- dardiserings- og klassificeringsproblematikken, mangel på datasikkerhed for de digitale data og en dokumentation I forbindelse med konferensafhandlingen ”Digitaliseringen af data. og dens betydning for faglig praksis i dansk arkæologi” (Precht 2007 a) foretog jeg i 2006 en landsdækkende Opgør med det metodiske monopol interviewundersøgelse med alle danske museer med arkæo- logisk ansvarsområde for at få indblik i deres glæder og Al udvikling er persondrevet, og det gælder også ud- frustrationer i forbindelse med overgangen til digital do- viklingen i digital håndtering af arkæologiske data. Som kumentation. Endvidere har jeg qua min brugerkontakt og Brun og Sørgaard er inde på, opstår problemet, når der sker undervisningserfaring fra kursusvirksomheden, MapInfo for en monopolisering af denne viden på museet, universitetet den danske Museumsverden (www.museernesmapinfo.dk), eller hos enkeltpersoner i den arkæologiske verden. fået et godt indblik i, hvor museerne står i dag med hensyn Denne monopolisering af viden og funktioner giver til digitalisering af det arkæologiske arbejde. Gennem denne ikke blot flaskehalsproblemer på de enkelte institutioner, kursusvirksomhed underviser jeg både arkæologer og histo- den er også med til at ensrette den arkæologiske metode rikere i, hvordan de kan håndtere, analysere og sikre deres i en retning, der ikke altid er den mest hensigtsmæssige. geodata. På denne baggrund vil jeg kommentere på flere Ofte opnår ad hoc-løsninger fra enkeltsager status som af punkterne i artiklen ”’DiGitizing’ – refleksjoner rundt standard for hele museet. En anden vinkel er også, hvorvidt bruken av digital teknologi” af Wenche Brun og Kristine det er arkæologerne selv, der laver og udvikler de digitale Orestad Sørgaard, Arkeologisk Museum, Universitetet i metoder, eller disse registreringer laves af folk med en Stavanger i Norge, samt perspektivere til den nuværende mere teknisk baggrund. En stor del af forklaringen på, at situation i dansk arkæologi. mange arkæologer undlader at blande sig i debatten om Brun og Sørgaard kommer godt omkring udviklingen af digitale metoder, når de ellers er aktive mange af de problemstillinger, som inden for arkæologien på andre fronter, er, at de ikke føler overgangen til en digital registrering af sig kompetente på teknikdelen af området. Konsekvensen arkæologiske observationer fører med sig, kan i værste fald blive, at programmer og metoder udvikles og det er helt klart, at der ikke kun er tale til gavn for de tekniske eksperter, men at de mangler nogle om et nationalt problem for arkæologien, af de muligheder, som arkæologerne specifikt skal bruge, men et problem man støder på i flere hvilket i sidste ende bliver til frustration for arkæologerne. lande (se for eksempel Backhouse 2006). Jeg er helt enig med Brun og Sørgaard i, at digita- Overordnet ses mange lighedstræk mellem udviklingen larkæologi ikke må blive ved med at være en specialistdis- og problemstillingerne i forbindelse med digitaliseringen ciplin, men skal være redskaber som alle arkæologer bruger, af den arkæologiske arbejdsproces i henholdsvis Danmark debatterer og påvirker udviklingen af. Det er vigtigt, at og Norge, men der er også forskelle. arkæologien og teknologien mødes på arkæologiens præ- Først vil jeg kommentere på de generelle, fælles pro- misser, og ikke omvendt. blemstillinger og herefter ridse op, hvordan det ser ud In Situ Kommentarer – 131

Standardisering er Datasikkerhed digitaliseringens tveæggede sværd Interviewundersøgelsen viste, at det har været en stress- Det digitale paradigmeskifte i arkæologien har stor betyd- faktor for museerne, at de på den ene side producerede ning for dannelsen af klassifikationer og typologier (Adams store digitale datamængder, men på den anden side ikke & Adams 1991:274). Vi har fået et teknisk behov for kunne overskue, hvilke konsekvenser denne produktion klassificerings- og registreringsstandarder i databaser, som havde for den langsigtede bevaring af data og samtidig ikke gør det lettere for os at genfinde vores data og lave større selv kunne se løsninger til at lave en strategi for bevaring og mere komplekse analyser (Adams & Adams 1991:293, af disse data. Madsen 2003:26–27). Standardisering og klassificering Brun og Sørgaard beskriver de farer ved de digitale er nødvendigt af hensyn til den databasetekniske data- medier, der ligger i formater og lagringsmedier, og hvor- håndtering, det administrative overblik og ikke mindst ledes værdien af data kan gå tabt, selvom de rent teknisk forskningen, hvor der er behov for et homogent og sam- er bevaret. De præsentere begrebet metadata og forklarer, menligneligt produkt (Madsen 2003:26–27). hvordan det kan sikre de digitale udgravningsdata. Jeg er Brun og Sørgaard diskuterer også, i hvor høj grad digi- enig med dem i, at dokumentationen af metadata er et tal opmåling kræver så høj grad af metodestandardisering, vigtigt skridt på vejen, især fordi mange arkæologer ikke at det kan gå ud over feltarkæologens frie metodevalg til har en forståelse af, at det er ”levende” formater, de arbej- registrering af de arkæologiske objekter. der med, og at der derfor er et behov for at dokumentere Jeg har været med til at lave GPS-digitaliseringen i sin dokumentation og sine valg og derved verificere deres felten af arkæologiske observationer via et system, der er ægthed og fuldstændighed. Men metadata alene er ikke udviklet af Odense Bys Museer. Dette system standardise- nok. Det næste trin, som Brun og Sørgaard skal tage med, rer de opmålte data ved at fordele dem i 9 registreringslag, er en dokumentation af datakvalitet. Ved første øjekast og det sikrer, at de forskellige datatyper ikke blandes, ligner de to dokumentationsformer måske hinanden, så der eksempelvis ikke ligger felter i lag med anlæg el- men de adskiller sig blandet andet ved at se på datasættets ler koter i lag med fund. Jeg har endnu ikke oplevet, at anvendelighed, og i hvilken faglig kontekst datasættet kan denne simple standardisering af de opmålte data har virket genbruges. begrænsende, tværtimod har det bevirket, at det er lettere Dokumentation af datakvalitet efter internatio- at overskue data fra kolleger, og det har højnet museets nale standarder for geodata indeholder tre delelementer: generelle datakvalitet. oprindelse, anvendelse og kvalitetsparametre (Jacobi Denne opmålingsløsning bruges i skrivende stund på 1999:73–74, Veregin 1999:177–179). Selvom en metada- 17 danske museer (Allan Larsen, personlig kommunika- tabeskrivelse er et skridt i den rigtige retning, så er det min tion), hvilket betyder, at de arkæologer, der har lært at erfaring, at denne dokumentation bliver nedprioriteret, når bruge systemet, uden problemer kan lave opmålinger for tidspresset vokser, og i praksis er det kun arkæologer med andre museer. stor digitalinteresse, der faktisk skriver metadata. En fordel Nogle museer vælger at ansætte landmålingsteknikere, ved at have standardiserede dataløsninger er, at der ikke hvor jeg mener, at arkæologen selv skal lære at bruge skal skrives store metadatarapporter efter hver gravning, i udstyret og selv stå for registreringen af de arkæologiske stedet kan man nøjes med at dokumentere datakvaliteten observationer (Precht 2007 b). for det specifikke datasæt. Et enkelt dansk museum benytter sig af Intrasis, og et par museer anvender CAD-programmer til deres digitale opmålinger. 132 – Kommentarer In Situ

Den danske udvikling versus den norske af arkæologiske undersøgelsesdata for medlemsmuseerne. Med udgangen af 2009 er 34 museer ud af 43 museer Brun og Sørgaard beskriver, hvorledes man i Norge startede med arkæologisk ansvarsområde i Danmark medlemmer med en fælles databaseløsning, hvorefter arkæologerne af MUD (Personlig kommunikation Carsten Risager). valgte forskellige løsninger til registrering af geodata. MUD skal i første omgang betragtes som en arkivdatabase, Omvendt forholder det sig i Danmark, hvor arkæologerne hvor museerne har mulighed for at gemme deres mest begyndte med at bruge MapInfo til deres geodata, men basale udgravningsdata om genstande, ”anlæg”, tegninger lavede forskellige mere eller mindre anvendelige databa- og fotos, dvs. identifikation, klassifikation, beskrivelse og seløsninger til deres listedata. MapInfo blev valgt af vores relationer samt raster-filer til fotos og tegninger. Desuden statslige organ og øverste ansvarlige, Kulturarvsstyrelsen, kan den indeholde diverse administrative oplysninger på grund af programmets alsidighed og anvendelighed. såsom sagsnummer, kampagne, opsummering af de Museerne kan via en samkøbsaftale købe billige licenser. vigtigste anlæg, stedfæstelse og brødtekst til beretningen. Modsat Norge har vi ikke fået nogen løsning dikteret Kommunikationen med databasen foregår via internettet. ”ovenfra” eller nogen anvisning for ”Best practice” fra Et nyt trin bliver udviklingen af et modul til bevaring af Kulturarvsstyrelsen, som heller ikke har villet påtage sig geodata (MUDGIS). Modulet skal være platformuaf- ansvaret for bevaringen af de digitale listedata. Aarhus Uni- hængigt, således at museer og universiteter, der ønsker at versitet har forsøgt sig med to forskellige databaseløsninger bruge andre GIS- og Mapping-programmer, kan hente (her skal Jens Andresen og Torsten Madsen nævnes, se data samme sted. Madsen 1996 og 2004), men af forskellige årsager var mu- Filosofien bag MUD er, at der er en seerne ikke klar til disse løsninger på daværende tidspunkt. væsentlig større datasikkerhed ved en Hvis man sætter det på spidsen, så kan den danske standardiseret SQL server-løsning, frem udvikling deles op i to perioder, en periode før og en pe- for autonome filbaserede løsninger man riode efter etableringen af MUD-samarbejdet. hidtil har benyttet på de enkelte museer. Perioden før var for mange museer præget af frustration. Opgaven vil naturligvis også blive mere Vi stod i et vadested, hvor alle museer producerede store økonomisk overkommelig når museerne mængder af digitale udgravningsdata, men med meget løfter i flok. forskellige datastrukturer selv inden for det samme mu- (Carsten Risager 2009, personlig kom- seum. Endvidere havde meget få museer en strategi for munikation) bevaringen af disse data. Der var ingen hjælp at hente hos Kulturarvsstyrelsen, der henviste til, at bevaring af disse data var museernes eget ansvar. For nogle museer var der Perspektiv tale om, at data blev produceret på trods af den risiko, der var for datatab. De enkelte museer havde hverken kompe- Man føler det største ejerskab og ansvar over for løsninger, tencer eller midler til at løse dette problem. man enten selv har været med til at udvikle, eller over for I 2007 grundlagde 16 museer projektet: Museernes systemer som man ved, at man har en mulighed for at Udgravningsdata (MUD), der med et registreringssystem, påvirke udviklingen af. der var udviklet på Odense Bys Museer og brugt både her Jeg tror på, at de systemer, vi laver til arkæologisk og af Svendborg Museum, som prototype ville udvikle et registrering, skal være levende, og de skal kunne ændre sig fællesmusealt registreringssystem. i forhold til kommende registreringsbehov. Det vil være MUD har til formål at etablere og drive databaser til naivt at tro, at vi kan lave en evigt gyldig løsning. Vi har inddatering, bearbejdning, sikring og tilgængeliggørelse et ansvar for at bevare de digitale data, vi allerede har lavet, In Situ Kommentarer – 133

men de løsninger, vi laver for fremtiden, skal have for øje, Madsen, T (2003). At gøre arkæologi, arkæologiske at både data og metoder er levende. udgravninger og digital information – et forsknings- mæssigt problem, Arkæologisk Forum nr 9 s. 25–32. Referenser Madsen, T (2004). Classification and archaeological knowledge bases, I Lange, A G (red.) Reference Col- Adams, W Y & Adams, E W (1991). Archaeological typology lections, Foundation for Future Archaeology. ROB, and practical reality, a dialectical approach to artefact Amersfoort. classification and sorting, Cambridge University Press, Precht, K S (2007 a). Digitaliseringen og dens betydning Cambridge. for faglig praksis i dansk arkæologi Aarhus Universitet, Backhouse, P (2006). Drowning in data? Digital data Moesgård (Upubliceret Magisterkonferens-speciale). in a British contracting unit, I Evans, T L & Daly, P Precht, K S (2007 b). GPS arkæologens ven eller fjende? (red.) Digital Archaeology, bridging method and theory, Arkæologisk forum nr 17 s. 6–11. Routledge, London. Veregin, H (1999). Data quality parameters, I Longley, Jacobi, O (1999). Datakvalitet, I Balstrøm, T, Jacobi, P A (red.) Geographical information systems, Vol. 1, O & Sørensen, E M GIS i Danmark vol II, Teknisk Principles and technical issues, New York. forlag, København. Madsen, T (1996). IDEA Manual, Kark Nyhedsbrev 1994 nr 4. 134 – Kommentarer In Situ

Kommentar Per Stenborg, att nyckelkunskaper undanhålls merparten av de yrkesverk- Göteborgs universitet samma. Det kan finnas olika skäl till att kunskaperna inte tillgängliggörs i den omfattning som faktiskt skulle vara Per Stenborg möjligt. Det ligger i sakens natur att nyckelkunskaper ger Institutionen för Historiska Studier den som besitter sådana en ställning som skulle gå förlorad Göteborgs Universitet om alla ägde dem. Det finns, vilket också nämns i debatt- artikelns inledning, en potentiell motsättning mellan å ena [email protected] sidan teknikens ökade användarvänlighet och tillgänglighet och å andra sidan experternas intresse av att behålla den Mot bakgrund av utvecklingen mot alltmer användarvän- egna expertisen. Försök att försvara expertpositionen kan liga mjuk- och hårdvaror ställer författarna frågor kring i värsta fall leda till det som författarna omtalar som en det digitala kunskapsfältets och den digitala expertisens ”mystifiering” av kunskaperna. I detta kommentarsinlägg ställning inom dagens arkeologi och kulturmiljövård. hävdar jag att ökade generella kunskaper inom GIS, fält- Man framhåller vikten av att fler får möjlighet att delta i dokumentation och databashantering är bästa sättet att diskussioner kring användningen av digital teknik. Man undvika ”mystifiering”, liksom det som författarna kallar befarar också att en standardisering av användningen av metodisk ”diktatur” när det gäller användande av digital programvaror, digitala format och tillvägagångssätt kan teknologi inom såväl arkeologi som andra verksamheter leda till en metodologisk ”diktatur” där möjligheten att som genomgår liknande utveckling. anpassa metoder efter specifika förhållanden eller fråge- För att få perspektiv på situationen behöver vi lyfta ställningar begränsas. blicken bortom kulturmiljövårdens domäner och bland Bristen på diskussion kring möjligheter och risker annat ta en titt på det fält som kallas Geografiska Infor- förknippade med denna utveckling, liksom i mer generella mationsystem – eller kort och gott GIS. GIS är en relativt termer kring hur de digitala tillämpningarna inverkar på ny teknologi (det första egentliga GIS-systemet skapades kulturmiljövården och den arkeologiska forskningen, har i Canada 1964) som fått stor spridning inom många til�- varit påtaglig (jfr Stenborg 2007 a, 2007 b). Det är därför lämpningsområden (exempelvis naturvård, samhällsplane- synnerligen välkommet med en sådan diskussion. ring, medicin, arkeologi (Wheatley and Gillings 2002)). Digital teknik dominerar idag helt inom arkeologisk Bakgrunden finns bland annat i det senare 1900-talets fältmetodik och blir även allt viktigare inom arkeologisk bebyggelseexpansion inom västvärlden. För att planera forskning. Bortsett från tidiga experiment inom området utbyggnad behövde man kunna samla olika typer av in- (Chadwick 1979; Hansson och Magnusson 1976), så är formation på samma karta. Samhällsutvecklingen innebar det under de två senaste decennierna det stora genomslaget också att gamla kartor snart blev inaktuella och i behov för digital dokumentation inom fältarkeologin ägt rum av uppdateringar. Sådana dynamiska möjligheter fick man (t.ex. Johnson 1995; Petrie et al. 1995). En jämförelse tillgång till genom GIS. Informationen i ett GIS kan, till med det tidiga 1990-talets fältmetodik, där kartering med skillnad från informationen på traditionella papperskartor, digitala instrument ännu var sällsynt (jfr t.ex. Petré 1990) kontinuerligt uppdateras och aktualiseras. illustrerar hur stora förändringar som skett. Även när det I ett geografiskt informationssystem länkas informa- gäller arkeologisk forskning har användningen av olika tion om egenskaper hos rumsliga objekt (kallat attri- former av datorbaserade analyser ökat. butdata), samman med angivelser av deras belägenhet i Författarna befarar att den digitala arkeologin håller rummet (i någon form av koordinatsystem). Förenklat på att etablera sig som en egen disciplin och att en sådan kan man alltså föreställa sig ett GIS som en databas där utveckling leder till en avdemokratisering; i den meningen man utöver den information som ingår i en ”traditionell In Situ Kommentarer – 135

databas” även har information om objektens placering i det dessa fält är viktiga för att möjliggöra ett genomtänkt geografiska rummet. Mera utförligt kan ett GIS beskrivas användande av tekniken och för att undvika att förstå- som ett datorbaserat system och en metod för att samla elsen stannar vid ytliga ”knapptryckar-kunskaper”. Om in, lagra, analysera och presentera lägesbunden informa- kunskaperna begränsas till att handla om handhavande av tion. GIS används alltså för att skapa, manipulera och specifika mätinstrument eller programvaror blir resultatet utforska geografisk information. Möjligheten att på olika sannolikt både sämre urval av information och sämre sätt kombinera information om rumsliga förhållanden kvalitet på den information som insamlas. Jag vill därför med information om icke-rumsliga egenskaper (attribut) hävda att det är minst lika viktigt att förstå vad man gör har gjort att GIS idag används flitigt inom många delar och varför man gör det, som att veta hur man gör det. av samhällsförvaltning och näringsliv. En förståelse för vad man gör är också viktig vid ska- Även om det digitala genomslaget som sagt är mest pande av metadata. Metadata är som författarna påpekar påtaglig inom fältarkeologi tror jag att det är viktigt att ofta förbisedda men avgörande för den insamlade infor- diskutera digitala tekniker som något som i allt större mationens användbarhet. Metadata (ofta kallade ”data om utsträckning kommer att användas även inom arkeolo- data”) beskriver varifrån informationen kommer, hur den gisk forskning och för förmedling och kommunikation skapades, hur den har behandlats efter att den insamlades av arkeologins produkter och resultat (Stenborg et al. etcetera Rutiner för att upprätta metadata är alltså viktiga, 2009). Metod och teknologi bör inte betraktas som neu- men saknas idag ofta. Vissa typer av metadata skapas van- trala redskap i den arkeologiska kunskapsprocessen, utan ligtvis automatiskt av programvaror som ArcGIS, medan istället som faktorer med inverkan på vilken information annan dokumentation måste göras av användaren. som utvinns och därmed på vilka slutsatser om förhistoria Genom grundläggande kunskaper i GIS kan använ- och historia som kommer att dras och förmedlas. Vilka daren också värdera informationen. Det kan annars exem- data som samlas in (eller ”digitaliseras”) och hur dessa pelvis vara svårt att skilja mellan modell och verklighet. I struktureras, exempelvis i databaser, är i mångt och mycket takt med att tekniken utvecklas och modellerna förbättras avgörande för vilka analyser som kan göras och vad som kan dessa bli svåra att skilja från verkligheten. GIS-teknik, kommer att kunna förmedlas och kommuniceras till all- Geodatabaser och GPS-positionering använder modeller mänheten. Genom att studera behov och pröva metoder av jorden och jordytan för att beräkna och ange posi- kan kunskapen om lämpliga upplägg och strategier vid tioner hos olika objekt (Stenborg 2009). Även objekten datainsamling väsentligt förbättras. Dokumentationsme- representeras i digital form, antingen som vektorer eller i toder och databasers strukturer måste givetvis utformas rasterformat. Målsättningen är givetvis att skillnaden mel- utifrån de syften och frågeställningar som är aktuella. En lan modell och verklighet skall vara så liten som möjligt, standardisering avseende exempelvis filformat behöver inte men felfria modeller är en utopi. Bedömningar av kvalitet begränsa möjligheterna att anpassa undersökningsmetoder och felkällor kräver återigen en förståelse av vad man gör, efter specifika undersökningsförhållanden, eller speciella utöver kunskapen om hur man gör det. frågeställningar. Däremot underlättar detta väsentligt jäm- Min slutsats är alltså att vägen mot en ökad demokra- förelser med andra undersökningar och sammanställande tisering och avmystifiering av digitala tillämpningar inom av synteser och höjer därmed informationens användbar- arkeologin, liksom mot ett bredare inflytande avseende het, tillgänglighet och kompatibilitet. metodval går via en förbättring av arkeologernas generella En förutsättning för att öka teknikens spridning och kunskaper inom områden såsom GIS, fältdokumentation tillgänglighet är att utbildningar inom kulturmiljövårdens och databashantering. Detta är huvudsakligen en utbild- område erbjuder grundläggande kurser i GIS, fältdoku- ningsfråga där utbildningens innehåll måste anpassas till mentation och databashantering. Basala insikter inom hur dagens arkeologi och kulturmiljövård bedrivs och vilka 136 – Kommentarer In Situ

krav dessa verksamheter ställer på de yrkesverksamma. erbjuds nya studenter, dels att redan yrkesverksamma måste Konkret innebär detta dels att grundläggande moment erbjudas möjligheter att komplettera sina utbildningar med inom dessa områden måste ingå i de utbildningar som motsvarande kurser.

Referenser turmiljövård, ULI-aktuellt nr 2. Stenborg, P (2007 b). Digitala Tidsresor, presentation av Chadwick, A J (1979). Settlement Simulation, I Renfrew, ett projekt kring digitala metoder för förmedling och C & Kenneth L Cooke (red.) Transformations: Math- kommunikation inom arkeologi och kulturmiljövård. ematical Approaches to Culture Change, Academic Arkeologen nr 1. Press, New York. Stenborg, P (2009). Geografiska Informationssystem för Hansson, H C & Magnusson, B (1976). DIG-IT, program Kulturmiljövård och Humaniora (Undervisningskom- för interaktiv grafisk bearbetning av arkeologiska fynd- pendium). data, Lund. Stenborg, P, Tornberg, J, Ling, J, Söderström, M, Thuvan- Johnson, I (1995). Mapping Archaeological Data, a Struc- der, L & Sevara, C (2009). Digital Time-Travels, com- tured Introduction to Mapinfo, Sydney. municating Historical GIS and TGIS-Information in Petré, B (1990). Arkeologisk undersökningsteknik, exempel Museum Environments, I Academia Sinca (red.) GIS på Metoder och Dokumentation vid Arkeologiska Un- in the Humanities and Social Sciences International dersökningar, Stockholm (Archaeological Reports, Conference — Innovating — Collaborating — Sharing. Field Studies nr 1). Proceedings, Academia Sinica, Taipei. Petrie, L, Johnson, I Cullen, B & Kvamme, K (1995). GIS Wheatley, D & Gillings, M (2002). Spatial technology in Archaeology, an Annotated Bibliography, Sydney. and archaeology, the archaeological applications of GIS, Stenborg, P (2007 a) Digital Stenålder, datorålderns kul- Taylor & Francis, London.

In Situ Kommentarer – 137

Kommentar Torsten Madsen, anden relevant og nyere artikel om emnet er publiceret i Archaeoinfo Arkæologisk Forum (Madsen 2003). Min modstand mod standardisering af klassifikationer Torsten Madsen bunder i, at jeg ser vore klassifikationer af udgravningsob- [email protected] servationer og genstande som et aktivt forskningsredskab, www.Archaeoinfo.dk gennem hvilket vi skaber struktur og tilskriver mening til vore observationer. Klassifikationerne er udelukkende vore konstruktioner, og betydningen af klasserne er ude- I indledningen til deres artikel stiller Wenche Brun og lukkende knyttet til vores forestillingsverden, uanset om Kristine Orestad Sørgaard spørgsmålet: tilsvarende kategorier eksisterede i fortiden eller ej. Ved at Ønsker vi en anarkistisk tilnærming skabe nye klassifikationer og reorganisere de gamle skaber til arkeologifaget hvor prosjekt- og vi ny mening og ny viden, og de konstruktioner, vi skaber, feltledelsen i stor grad graver og doku- bliver vigtige elementer i den faglige debat. menterer ut fra sine egne preferanser og Når vi publicerer en klassifikation får den øjeblikkelig behov, eller er det på tide å innføre et historisk status, som gør det muligt for andre at behandle metodisk ”diktatur” hvor institusjonene og modificere den i nye publikationer og derved skabe en standardiserer dokumentasjons- og gra- dynamisk udvikling. Det er ikke tilfældet i forbindelse verutinene? med databaser. I de arkæologiske informationsdatabaser, Deres svar på spørgsmålet i opsummeringen kan nok som vi skaber dem i dag, bliver klassifikationerne lagt ind bedst karakteriseres som et både og med en understregning i databaserne og kommer til at danne et filter for, hvilke af, at det er nødvendigt med et vidst standardiseringsdikta- klasser vi kan anvende, og dermed hvilken mening vi kan tur, selv om det skal ske på fleksibel vis og med demokratisk tilskrive data. Dette ville ikke være et problem, hvis alle adgang til at få revideret standarderne. Nærlæser man de data blev lagt ind over kort tid, og databasen derefter blev forudgående afsnit, bliver resultatet mere entydigt, trods lukket for yderligere tilvækst, men det er selvfølgelig hver- henvisninger til kritiske røster, at der er behov for fælles ken tilfældet eller hensigten. Det er meningen, at databasen katalogiseringsstandarder. Uden at jeg kender til forhol- skal eksistere i mange, mange år frem, og at data skal tilføjes dene i Norge, fornemmer jeg, at der i vide kredse er en løbende af mange forskellige aktører, som alle er tvunget stærk modstand mod standardisering, og at et af formålene til at bruge det en gang fastlagte klassifikationssystem. med artiklen er at strø sukker på noget, som er upopulært Resultatet bliver fossilering (de anvendte klassifikationer men ”uomgængeligt”. er uaktuelle) og korrumpering (nye kategorier af infor- Jeg hører til dem, der er stærk modstander af tvungne mation presses ind i klasser, der ikke er dækkende). Det standarder inden for fortolkningsdelen af arkæologisk er f. eks. sket med den danske sognebeskrivelse (sites and information, hvilket indbefatter al klassifikation af ob- monuments record), der blev etableret i begyndelsen af servationsdata, der relaterer til den fortid, vi forsøger at 1970’erne. Det er almindeligt kendt i dansk arkæologi, at udtale os om. Jeg skal derfor benytte dette lille indlæg til at emnesøgninger i den elektroniske sognebeskrivelse giver forklare hvorfor. Det vil ske meget kortfattet. Ønsker man misvisende resultater. I den version, der er tilgængelig på en mere dybtgående fremstilling, kan man læse en artikel, nettet, er det ikke muligt at søge, måske i erkendelse af jeg skrev for fem år siden i forbindelse med en konference dette problem? i Holland, der blev afholdt i forbindelse med et initiativ til Formålet med standardisering af klassifikationerne at få etableret en ”European digital reference collection”, er at holde informationernes karakter uforanderlig og altså et europæisk digitalt typekatalog (Madsen 2004). En søgninger af information kontrollable, hvilket er storartet i 138 – Kommentarer In Situ

forbindelse med administration og industriel produktion, vidensområde og kommer med en ny klassifikation, skal men ikke i forbindelse med forskning i menneskets kultur, vedkommende kunne gå ind og tilføje klassifikationen hvor målet er kontinuerligt at skabe ny mening og indsigt i vidensdatabasen. Der skal naturligvis være en audite- i menneskets tilværelse. I forbindelse med arkæologiske ringsproces, så alt ikke ender i kaos, men det må aldrig få vidensdatabaser er det derfor vigtigt, at vi tager højde for karakter af censur. Teknisk kan noget sådant let lade sig denne problemstilling. Den information, som er historisk, gøre, hvis man benytter sig af en objektorienteret datamo- dvs. informationer, der beskriver tidligere hændelser, kan dellering af samme type som den, der ligger bag Intrasis. vi standardisere og lave fælles systemer for, lige så firkantet Argumentet for at have et enkelt autoriseret klas- vi vil. Men der er to områder, vi ikke må standardisere på. sifikationssystem er normalt, at det er den eneste måde, Det ene er den måde, ny information skal dannes på, og det man kan sikre en entydig søgning i en database. Det er andet er den måde, vi i nuet klassificerer information på, rigtigt i den forstand, at man får en forud bestemmelig hvad enten den er ny eller gammel. Med andre ord, vi må delmængde ud af en given søgning, men hvad hjælper det, ikke lægge hindringer i vejen for den videnskabelige proces. hvis det man får ud, ikke er det, man tror, man får ud, som Med hensyn til dannelsen af ny information tænker følge af fossilering og korrumpering. En multi-vokalitet i jeg naturligvis først og fremmest på udgravningerne, klassifikationen kræver en større baggrundsviden hos den, hvor det er vigtigt at tilpasse metoder og registrering til der søger, og en evne til at vurdere forskellige udfald af de spørgsmål, der må stilles til udgravningsobjektet. Det søgningerne, men er det et urimeligt krav at stille til folk, kræver fleksibilitet i bland andet registreringssystemet, der beskæftiger sig med forskning? som det for eksempel findes i Intrasis, hvor man gen- De to forfattere slutter med et citat af noget, jeg nem metadata-definitionssystemet fleksibelt kan tilpasse engang har formuleret: registreringskategorierne til den konkrete udgravnings- If archaeology wishes to take advantage situation. Dette kan så også ses som mit ubetingede svar of the machines, archaeology by itself på det spørgsmål, de to forfattere stiller i indledningen til has to find out how to do it. Nobody deres artikel. else can or will. Med hensyn til klassifikation af informationen i (Madsen et al. 1993:22) vidensdatabaserne må kravet være, at man aldrig må ka- Desværre, 16 år senere, mener jeg ikke, at det er nonisere et klassifikationssystem som det eneste gyldige. sket. Til dato er det systemfolkene og administratorerne Det er afgørende, at man åbner for en multi-vokalitet af (arkæologisk uddannede eller ej), der enerådigt har bes- klassifikationssystemer, hvor forskellige måder at opfatte temt, og sådan vil det sikkert fortsat være, med mindre informationerne på kan komme til udtryk sideløbende, og de arkæologer, der er engageret i arkæologisk forskning, hvor nye klassifikationer kan tilføjes løbende, efterhånden vågner op til dåd. som de opstår. Hvis en forsker f. eks. bearbejder et bestemt

Referenser knowledge bases, I Lange, A G (red.) Reference collec- tions, foundation for future archaeology; proceedings of Madsen, T (2003). At gøre arkæologi, arkæologiske the international conference on the European Electronic udgravninger og digital information – et forsknings- Reference Collection, May 12–13, 2004, ROB, Amers- mæssigt problem. Arkæologisk Forum nr 9, s. 25–32. foort, The Netherlands, s. 35–42. Madsen, T (2004). Classification and archaeological In Situ Kommentarer – 139

Svar till kommentarer av arkeologiske feltet som helhet. Som Stub Precht påpeker: Wenche Brun & Kristine Sørgaard, Det å samle ekspertisen på få hender kan få uheldige og universitetet i Stavanger langvarige konsekvenser. Monopolisering kan ensrette bru- ken av metode og føre til at ad hoc løsninger blir standard Det er med stor glede vi registrerer at vår artikkel om digital for hele museet. Det må selvsagt være rom for spesialisering arkeologi har vekket engasjement og interesse blant våre også innenfor det digitale feltet, men diskusjonen rundt skandinaviske kolleger, og vi merker oss at flere mener at arkeologiens metodebruk må også løftes opp på et nivå metodiske problemstillinger fortjener en mer sentral plass hvor de uten spesialkompetanse kan delta. i den arkeologiske fagdebatten. Som Andresen formulerer Det er ikke vår påstand at spesialistene bevisst eks- det: ”Hvordan, hvorfor og hvad man graver, er underligt kluderer andre og holder kunnskapen sin for seg selv. nok ikke genstand for megen refleksion”. Likevel har vi sett at metodefrykt gjør at de som behersker Andresen har for øvrig rett i at den digitale arkeolo- teknologien lett kan posisjonere seg og oppnå gurustatus gien ikke er i ferd med å etablere seg som en ny disiplin; ved å utføre enkle operasjoner foran en datamaskin. Det interessen for digital teknologi har vært til stede i arkeo- er like mye teknofobien og metodevegringen som spesia- logien helt siden 1960-tallet. Det er også riktig at mange liseringen og monopoliseringen vi vil til livs. Vi er enige av de kulturhistoriske arkeologene, bland andet Jacquetta med Stenborg i at kompetansehevning og videreutdanning Hawkes, var innbitte motstandere av den nye teknologien: er en forutsetning for at kunnskapen om digital teknologi We have taken technology into our ser- skal spres. Arkeologer må sikres grunnleggende ferdigheter vice to save us from labour and provide innenfor GIS, feltdokumentasjon og databasehåndtering every comfort, and now are in danger gjennom utdanningsløpet, mens yrkesaktive arkeologer må of surrendering to its power. Only a få tilbud om kurs og videreutdanning gjennom jobben sin. conscious effort to change direction can Basale teknologiske kunnskaper er nødvendig for at vi skal save us from denying our best values, ha et reflektert og gjennomtenkt forhold til teknologien vi all that is most distinctively human, to omgir oss med. Som Stenborg og Gundersen bemerker: ‘please’ the megamachine. Metode og teknologi kan ikke betraktes som nøytrale (Hawkes 1968:255) redskap i den arkeologiske kunnskapsprosessen; de legger Hawkes’ ville kanskje ha sett denne artikkelen som et føringer for hva slags informasjon man kan trekke ut av bevis for at arkeologien nå har gitt etter for den teknolo- et materiale og dermed også for kunnskapen vi produserer giske megamaskinen. om forhistorien og formidlingen av den. Stenborg mener Når det er sagt, mener vi likevel at det foregår spe- også at det er viktig at vi diskuterer den økende bruken av sialisering og monopolisering innenfor det digitale feltet. digital teknologi innenfor forskning og formidling. Dette I 2008 ble det for eksempel opprettet en egen norsk er vi helt enige i. Selv om vi i denne omgang har fokusert på underavdeling av organisasjonen Computer Applications den digitale teknologiens betydning for forvaltning av ar- and Quantitative Methods in Archaeology (CAA Nor- keologiske rådata, finnes det mange utfordringer innenfor way). Medlemsmassen her har en klar kjønnsmessig og det metodiske feltet som kunne vært diskutert. Vi mener aldersmessig fordeling (flertallet er menn og det er ikke for eksempel at det er problematisk at mange arkeologer mange over 50 år). Spesialisering er, som vi tidligere har har et nærmest ikke-eksisterende forhold til statistikk, i og sagt, en uunngåelig del av vitenskapens utvikling, men man med at det neppe finnes noe annet samfunnsvitenskapelig skal være ekstra oppmerksom på følgene når det berører fag som genererer så store mengder data. arkeologiens grunnlagsvirksomhet, som metodeutvikling Sentralt i vår artikkel er spørsmålet om i hvor stor grad unektelig er en del av. De digitale metodene angår jo det man skal standardisere bruken av digitale metoder. Flere 140 – Kommentarer In Situ

kommentatorer er uenige i vår påstand om at det er nød- Storbritannia: Ved nedleggelsen av Newham Museum vendig med et visst ”standardiseringsdiktatur” og anfører Archaeological Service i 1998, overtok ADS (Archaeology verdifulle argumenter mot dette. Som Håkansson påpeker Data Service, ansvarlige for bevaring og tilgjengeliggjøring vil arkeologifaget alltid være i forandring: Metodevalgene av data fra arkeologiske undersøkelser), digitale data fra en varierer med vitenskapelige problemstillinger, materialets tiårsperiode. Newham museums digitale arkiv inneholdt karakter, arkeologens teoretiske bakgrunn og praktiske flere hundre disketter med til sammen over 6000 filer. 5 erfaring. Gundersen frykter at utforskertrangen vil knebles, prosent av filene var korrupte i utgangspunktet. 15 prosent siden standardisering av programvare kan føre til at andre av de øvrige filene, som besto av rapporter, innberetninger, systemer ikke blir brukt. Han understreker også at det kan databaser og geodata, hadde uidentifiserbart format og var være positive sider ved dagens kaotiske tilstand, for eksem- dermed ulesbare. De filene som lot seg konvertere var heller pel at arkeologer hele tiden vil være på leting etter bedre ikke problemfrie. Den største utfordringen var faktisk ikke og enklere måter å analysere grunnlagsdata på. Madsen filformatet, men kvaliteten på dokumentasjonen: mener at klassifikasjon av gjenstander og utgravningsob- Each bone had been recorded with a servasjoner må være del av en pågående forskningsprosess, descriptive code, but there was no means og advarer mot at standardisering kan lede til fossilering (at of expanding the codes, so the thousands anvendte klassifikasjoner er uaktuelle) og korrumpering of records generated are worthless. (at nye kategorier presses inn i klasser som ikke er dek- (Richards 2002:351) kende). Så lenge man beskjeftiger seg med menneskets kultur, må man ta høyde for at kunnskapen endres og at How many similar boxes of floppy discs vi vil få nye måter å klassifisere på; vi må ganske enkelt live on the shelves of museums and ikke klassifisere slik at vi legger hindringer i veien for den contracting units? vitenskapelige prosess. (ibid:354) Vårt mål er selvsagt ikke å kneble metodefriheten og Det at en fil lar seg åpne behøver ikke nødvendigvis å legge hindringer i veien for kunnskapsutviklingen, men vi bety at kvaliteten på informasjonen og dokumentasjonen er tror ikke nødvendigvis at det er noen motsetning mellom god nok. Stub Precht understreker at det ikke er alle som felles systemer på den ene siden og kunnskapsutvikling prioriterer dokumentasjon av metadata, og setter som et på den andre. Felles systemer vil tvert i mot gi oss bedre minstekrav at datakvaliteten på datasettet må dokumen- muligheter til å utnytte data, både i dag og i et langtidsper- teres. Ved å anvende et system som for eksempel Intrasis, spektiv. Vi er helt enige med Kristensen i hans vurdering som er basert på en objektorientert arkitektur, må man av at felles systemer gir faget unike muligheter for videre nødvendigvis dokumentere metadata fra undersøkelsene, forskning, bland andet fordi det er mulig å utveksle data slik flere av kommentatorene har vært inne på. på tvers av dagens administrative grenser, noe som lett kan Vi vil imidlertid presisere at ingen system er feilfrie. føre til at nye dører for forskning, samarbeid og kompe- Derfor må det heller ikke være slik at valgene vi tar blir tanseutveksling åpner seg. stående til evig tid. Systemene og metodene må være åpne Også sikkerhetsmessig vil felles systemer være til stor og fleksible slik at man ikke legger hindringer i veien for hjelp. Som Kristensen påpeker: Skal vi skape gode løs- faglig utvikling. I likhet med alle andre metoder, forutsetter ninger for gjenbruk av data til forskning, forvaltning og også digitale metoder fornuftig bruk. Gundersen advarer formidling gjennom våre databaser må dokumentasjonen mot at digitale metoder kan bidra til strømlinjeforming være så enhetlig som mulig. Felles rutiner for lagring av av arkeologiske data, og påpeker videre at den digitale data er kanskje et steg i riktig retning, men erfaringen verden er dårlig til å formidle usikkerhet. Det er selvsagt viser at dette ikke alltid er nok. For å ta et eksempel fra viktig å være oppmerksom på denne problematikken. Vi In Situ Kommentarer – 141

mener likevel at digitale metoder ikke er i en særstilling understreket at det er et behov for økt bevissthet omkring her: Det som dokumenteres er alltid en fortolkning, ikke denne problemstillingen innenfor dagens forvaltningsprak- en forhistorisk virkelighet. Det er tolkningen det må stil- sis. Det at kulturminnevernet har ulik organisering i alle les spørsmål ved, ikke metodene som sådan. Vi diskuterer de skandinaviske land, gjør utfordringen mer komplisert: ikke om vi skal bruke digital teknologi, men hvordan Løsninger som fungerer i ett land, kan ikke nødvendigvis vi best mulig skal gjøre det. Det leder oss over på vårt overføres til et annet. I Norge, hvor det er fem arkeologiske hovedpoeng, nemlig at vi må etablere gode fellesfora for landsdelsmuseer med forvaltningsansvar, bør mulighetene diskusjon og samhandling, slik at databaseløsningene ikke ligge til rette for at man kan enes om et felles dokumen- blir tvangstrøyer, men fleksible arbeidsverktøy som tillater tasjonssystem. Om tiden er inne for et demokratisk digitalt revisjon og nytolkning, og som kontinuerlig er i dialog ”dokumentasjonsdiktatur” gjenstår å se, og vi venter i med materialet. Det at man velger ett system må ikke spenning på resultatene fra uttestingen av Intrasis. være ensbetydende med at man låser seg for all framtid. Til sist ønsker vi å takke kommentatorene for eng- Flere, bland andet Håkansson og Stub Precht, påpeker at asjerte og poengterte innlegg. Redaktørene fortjener arkeologifaget er i utvikling og at vi trenger levende og honnør for å ha lagt til rette for en viktig diskusjon. fleksible system som kan endres i forhold til kommende Vi håper problemstillingene vil bli diskutert videre i registreringsbehov. Madsen viser hvor viktig det er at nye forskningsmiljøene og ved museene og de arkeologiske klassifikasjoner kan legges til fortløpende. Dette er vi enige forvaltningsinstitusjonene. i: Databaser må ha en historisk dimensjon, ellers ender vi opp med teknologiske tvangstrøyer som legger hindringer Referenser i veien for kunnskapsvekst. I dag produserer de fleste arkeologiske institusjoner Hawkes, J (1968). The Proper Study of Mankind, Anti- digitale data, men som vi har sett er det få som har systemer quity Vol. 42. for lagring og sikring av slike. Alle kommentatorene har Richards, J D (2002). Digital preservation and access, European Journal of Archaeology Vol. 5 No 3. 142 – Kommentarer In Situ Uppdragsarkeologin i det europeiska samtalet Håkan Petersson, Christina Toreld, [email protected] Bohusläns museum [email protected]

Inom kort publiceras antologin Utblickar från Munkedal utvecklingen kan nyanseras, om den materialbaserade (Petersson & Toreld 2010). Den är resultatet av det senaste uppdragsarkeologin i alla europeiska länder strävar efter och sannolikt sista samarbetsprojektet mellan Bohusläns att vara med och forma denna europeiska arkeologisyn. museum och Riksantikvarieämbetet UV Väst. I antologin För att lyckas måste det nationella synsättet luckras upp presenteras undersökningar utanför Munkedal inför en ny till förmån för mer europeiska utblickar och ett aktivt motorvägssträcka av E6. Ju längre processen med antologin deltagande i internationella sammanhang. Det duger har fortskridit, desto mer har vi också blivit intresserade inte att bara några enstaka representanter från ett par av av att försöka sprida resultaten inom större kretsar än uppdragsarkeologins olika institutioner i Skandinavien, på enbart den svenska arkeologin. Dessvärre möjliggjorde Brittiska öarna eller i Centraleuropa deltar i diskussionen inte projektets ekonomi en översättning av antologin till på exempelvis internationella konferenser. Ett aktivt delta- engelska, men vi lyckades dock presentera resultaten på gande på bred front skulle kunna ge en europeisk arkeologi European Association of Archaeologists (EAA) -kongressen en djupare förankring i form av mer ingående analyser på i Zadar, Kroatien 2007. När vi summerade projektet gav materiell kultur. vårt deltagande på EAA tankar och reflektioner kring upp- Det är i samtalet som vi formar arkeologins syn på dragsarkeologin i en internationell roll och den eventuella förhistorien. Därför bör vi delta aktivt och deltagandet nyttan av en sådan framtid. bör vara omfattande. Lustigt nog visade också Kristiansens Det var märkbart hur den anglosaxiska teoribildningen föredrag att det just är vi från de mindre länderna, särskilt och dess rätt slentrianmässiga materialbearbetningar do- de skandinaviska, som är ledande på att vara europeiska i minerar arkeologin på EAA. Vill man få spelrum, citeras vårt synsätt. Vi läser oftare, refererar mest och skriver oftare och synas bör man delta i dylika anglosaxiska sessioner vetenskap för en internationell publik på andra språk än och bedriva arkeologi efter den anglosaxiska dogmen. vårt modersmål. Gissa vilka som är sämst i klassen? Den kontinentala eller skandinaviska arkeologin så som Idag är dock uppdragsarkeologin i de skandinaviska uppdragsarkeologin, med materialet i centrum, lever i dessa länderna, både i tillämpning och i tolkning, starkt na- forum lite på undantag. Den finns dock i exempelvis cen- tionell. En viss återgång till tidigare traditioner med en traleuropeiskt initierade sessioner, vilka tyvärr sällan besöks skandinavisk arkeologi kan dock skönjas. Sedan några år av anglosaxiskt influerade universitetsarkeologer. Frågan är tillbaka arbetar exempelvis arkeologer i väster inom ramen om inte en internationellt aktiv uppdragsarkeologi skulle för återkommande Skagerack–Kattegattsymposier, där kunna nyansera denna anglosaxiska dominans. kulturhistorien runt de skandinaviska haven betraktas som I egenskap av keynote speaker i den session som en enhet. I Östsverige finns liknande möten under temat diskuterade just formerandet av en europeisk arkeologi Uniting Sea. Tidskriften In Situ archaeologica strävar efter beskrev Kristian Kristiansen hur det behövs en europeisk att gå från att vara en västsvensk till att bli en skandinavisk syn på arkeologin för att den skall utvecklas i framtiden tidskrift. Det är dock hög tid att resultat och diskussioner (publicerat i Archaeological Dialogues nr 15, 2008). Det förs fram i mer internationella miljöer och då av uppdrags- är ett slags maktspel som pågår omkring formerandet av arkeologins företrädare. en europeisk arkeologi. Den universitetsanknutna anglo- Att åka på konferenser är också viktigt om vi vill saxiska teoretiska riktningen verkar ha vind i seglen, men känna hur vinden inom Europas olika forskningssfärer 144 – Uppdragsarkeologin i det europeiska samtalet In Situ

blåser. Det är på konferenser man trots allt kan fånga upp Det arkeologiska materialet saknas inte på konferen- det senaste inom europeisk arkeologi. Det är på sådana ser som EAA. En central iakttagelse, vilken knyter an till platser som de viktiga nätverken skapas, de som möjlig- Kristian Kristiansens föreläsning, är dock hur disparat gör att vår vetenskapsproduktion blir framgångsrik och europeisk arkeologi är. Den stora skiljelinjen ligger i att uppmärksammas inom den europeiska arkeologin. Det östeuropéer och sydeuropéer dras till en viss typ av arkeo- fanns faktiskt europeiska arkeologer på EAA 2007, som logiska problem medan många skandinaver och västeuro- var förundrade och intresserade av de relativt annorlunda péer dras till andra mer anglosaxiskt teoretiskt influerade lämningar som våra stensättningar och stenfyllda gravfält ämnen. Att den skandinaviska attraktionen till anglosaxisk utgör i ett europeiskt perspektiv. universitetsarkeologi dominerade, hör nog ihop med att Vi har också en styrka och kunskap som intresserar representantionen från skandinaviska universitet tenderar andra aktörer. Det märktes inte minst i ett av våra egna att vara överrepresenterad på EAA i relation till antalet föredrag; An Archaeology of many steps (av Marianne Lönn) utövare inom uppdragsarkeologin. i sessionen Field-work in an interpretative world: Reconsider- Hur påverkar information som denna den skandina- ing the on-site relationships between subject, object, theory and viska arkeologin och hur kan våra resultat bidra till strävan practice. Här blev beskrivningen av uppdragsarkeologins efter en helhetssyn inom förhistorisk forskning? Hur bidrar speciella situation och dess tyngd för vetenskaplighetens vi och våra uppdragsarkeologiska resultat till utvecklingen produktion och vårt arbetssätt via erfarenhetsmässig i annat än det att andra forskare refererar till och använder subjektivitet i tolkningar, betydelsen av synminnen och våra slutsatser och resultat i en internationell miljö? Det är livslång erfarenhet, väl mottagen. Särskilt från irländska vår uppfattning att uppdragsarkeologin aktivt själv måste och engelska arkeologer (det var en brittisk session), integrera sig, sitt arbetssätt och sina resultat i formerandet som stod lite förbluffade över den enorma kapacitet och av en europeisk arkeologi. Uppdragsarkeologins resultat kunskapsackumulation den skandinaviska modellen med måste internationaliseras och spridas men också inhämta långvariga institutioner och erfarna medarbetare kan visa nya idéer, uttryck och kunskaper i en internationell miljö. fram. Det var en total diskrepans gentemot utvecklingen Det nationella perspektivet fungerar likt en hämsko på vår på särskilt Irland och de Brittiska öarna. Värt att beakta egen utveckling, i en tid då vi faktiskt har resurserna till är då att deras utveckling tenderar att etableras hos oss i att närma oss den europeiska arenan. och med Sveriges nya marknadsanpassade upphandlings- Vårt deltagande i EAA var samfinansierat av projektet system. Vårt bidrag i sessionen påverkade diskussionen och och vår arbetsgivare, som stod för delar av arbetstiden. Det flera andra föredragshållare kom att i sina föredrag koppla torde många andra inom skandinavisk uppdragsarkeologi tillbaka till vår presentation. också kunna prestera. En väg att gå kan vara lite mindre Konferenser och seminarier har också en stor potential påkostade rapporter eller böcker på nationella språk och som inlärningsprocess av ny vetenskap. Vi som deltog kan lite mer europeiskt engagemang och presentation av re- samstämmigt beskriva sessioner och föredrag som betydel- sultaten på internationellt gångbara språk, som förankrar sefulla kunskapskällor för vår egen forskning och likaledes resultaten i en europeisk agenda i framtiden. vårt fortsatta arbete med vetenskapliga analyser av resulta- Som helhet är dessa internationella konferenser ett ten från Utblickar från Munkedal i relation till kommande smörgåsbord av forskning där stort och smått samlas. Det och redan pågående projekt i Bohuslän. Ett sådant exempel ger möjligheter till att fånga upp forskningstrender från när är vårt arbete med gravar och symbolik inom världsarvs- och fjärran. Därigenom berikar de och formerar sakta en i området för hällristningar i Bohuslän, där deltagare fick alla fall europeisk arkeologi, ett samtal som uppdragsarkeo- en mängd intressanta influenser med relevans för aktuella login hittills varit dålig på att fånga upp och delta i. En upp- forskningsämnen inom dagens uppdragsarkeologi på EAA. dragsarkeologisk strävan att i framtiden internationaliseras, In Situ Uppdragsarkeologin i det europeiska samtalet – 145

kan börja med precis det som Kristiansen var inne på. Västra Götaland, vilken har som devis att vara i världsklass. Skriv på internationella språk och läs litteratur från andra Det skall bli intressant att se hur Västarvet och arkeologin länder. Se därtill, som i all annan marknadsföring, till att skall möta upp denna internationella strävan i framtiden. synas och höras i rätt, gärna internationellt forum och Ett sätt är i alla fall att delta i det europeiska samtalet. se till att vara representerade med tyngd och mångfald, inte som enstaka nedslag. Vi själva är arkeologer inom Håkan Petersson & Christina Toreld morgondagens regionala kulturarvsinstitution Västarvet i Bohusläns museum

Referenser

Kristiansen, K (2008). Do we need the ‘archaeology of Europe’? Archaeological Dialogues nr 15. Petersson, H & Toreld, C (red.) (i manus). Utblickar från Munkedal, Bohusläns museum, Uddevalla. 146 – Uppdragsarkeologin i det europeiska samtalet In Situ

Magnus Svensson In Memoriam

Efter att ha fört en lång och envis men ojämn kamp mot sin sjukdom gick vår gode vän och kollega Magnus Svensson bort onsdagen den andre december 2009. Efter avslutad grundutbildning vid Lunds Universitet påbörjade Magnus sin arkeologiska yrkesbana vid Malmö Museer, där han var involverad i de stora projekten kring Citytunneln och Öresundsförbindelsen innan han började hos oss på Kulturmiljö Halland våren 2004. Jag minns mycket väl när vi träffades för första gången i ett sökschakt i Tjärby. Det var i samband med förundersökningarna inom Väg 117-projektet, en dag så blåsig att Tjärbybönderna bytte jord med varandra och vi framåt eftermiddagen tvingades avbryta arbetet med öron, ögon och näsor fulla av jord och flygsand. Det kom att bli många sökschakt vi hann traska igenom under de dryga fem och ett halvt år vi arbetade tillsammans. Magnus var en synnerligen engagerad ar- keolog och intressanta diskussioner och utbytanden av erfarenheter hörde till vardagen med honom. Närmast oavsett period eller lämningstyp visade han alltid ett lika stort intresse och tillförde frågor, funderingar och iakt- tagelser som smittade av sig på oss andra kollegor och sporrade till att tänka i nya banor. i form av vassa och pricksäkra cynismer som putslustiga Arkeologiintresset var lika stort på fritiden, där han och finurliga små kommentarer och betraktelser. Det är och sambon Lena på hemmaplan engagerade sig flitigt med ett leende jag nu läser igenom gamla mail från honom. i samarbete med arkeologiska amatörsällskap och hem- Ett tredje viktigt ord är envishet. Magnus visste vad bygdsföreningar och på semesterresor oftast styrde kosan han tyckte och ville och kunde hårdnackat hävda sin mot fornlämningsmiljöer och arkeologihistoriska museum. ståndpunkt när det behövdes. Lika envist kunde han i fält Förutom vurmen för arkeologi och kulturhistoria gjorde sig metodiskt och närmast outtröttligt jaga de lämningar han hans stora intresse för film och musik också ofta påmint. fått korn på. Personligen kommer jag att vara evigt tacksam Ett ord som direkt infinner sig när man skall beskriva och imponerad för hans idoga och framgångsrika jakt på de Magnus är hjälpsamhet. Magnus fanns alltid till hands nästintill helt urlakade tvåskeppiga långhusen i Tjärby, en med kunnande och hjälp – med alltifrån rent arkeologiska bebyggelsefas vi nog annars aldrig hade uppmärksammat. spörsmål och kritisk och analytisk korrekturläsning, till Via Väg 117-projektets slutundersökning inom sten- frågor kring ärendehantering och inte minst trilskande ålderslokalen Nolshögen år 2006, samt inte minst överta- datorer, program och mätinstrument. gandet av avrapporteringen från det sena åttiotalets stora Ett annat lika viktigt ord är humor. Även om Magnus undersökningar vid Slottsmöllan, samt den vetenskapliga ofta höll en ganska lågmäld och privat profil så kunde nog fördjupningen kring (det år 1998 undersökta) Tröingeberg ingen undvika hans värme och stora sinne för humor, såväl delområde C, blev Magnus arbete alltmer fokuserat kring 148 – In Situ

halländsk neolitikum. Studier kring yngre stenålder kom han ställa sig i dörren och utbrista ”Du, har du tänkt på det därför också att bli hans ämnesval för licentiatuppsats, här!?” Men till slut räckte varken humorn eller envisheten. när han vårvintern 2008 antogs till doktorandstudier vid Magnus Svensson blev 49 år gammal och efterlämnar två Lunds Universitet. barn, sambo och ett stort kollegialt tomrum. Magnus, du Magnus jobbade intensivt in i det sista med sina fattas oss! studier, i kombination med sin ordinarie antikvarietjänst och långdragna behandlingar. Han deltog dessutom i fält Per Wranning så sent som under oktober månad och fortfarande kunde

Björn Winberg In Memoriam

Arkeologen Björn Winberg har oväntat gått ur tiden endast 59 år gammal. Han hade då en rik yrkeskarriär bakom sig. Han föddes år 1950 och växte upp i Gunnilse utanför Göteborg, Mölndal och i Västra Frölunda. Efter studentexamen vid Burgårdsgymnasiet i Göteborg och värnplikten i Karlstad kom han snabbt i på den arkeo- logiska banan. Hans studier på institutionen för nordisk och jämförande fornkunskap under professor Carl-Axel Mobergs ledning hade stor betydelse för detta. Mobergs antropologiskt influerade undervisning inspirerade hans fortsatta studier och forskning. Redan året innan han avlade fil.kand. examen, 1972, började han arbeta för Riksantikvarieämbetets fornmin- nesinventering för den ekonomiska kartan i Jämtland. Arbetet där leddes av Klas-Göran Selinge och dennes inspirerande, systematiska och outtröttliga sökande efter stenåldersboplatser, fångstgropar, järnåldershögar och ödesbölen i det storslagna jämtländska landskapet avgjorde snabbt hans yrkesval som blev just fornminnes- inventerarens under mer än tjugo år. Denna traditionsrika verksamhet befann sig då i en dynamisk utvecklingsfas som också leddes av Åke Hyenstrand, sedermera professor sedan utgjorde grunden i de omfattande analyser och i arkeologi vid Stockholms universitet. Den resulterade spännande resultat som nu var färdiga att presenteras i en i en stark professionalisering och forskningsorientering doktorsavhandling om samhällsutvecklingen i Bohuslän i bebyggelsearkeologisk riktning av inventeringsarbetet. under järnålder och tidig medeltid där ett manus föreligger. Björn Winberg blev i Stockholm snabbt en centralfigur Genom en ödets olyckliga nyck fick han inte själv möjlig- i kretsen av de yngre inventerarna med sin entusiasm, het att fullborda sitt forskningsverk med titeln: Expansion analytiska forskningshåg och goda pedagogiska förmåga. och tillbakagång. Studier i Vikens bebyggelsehistoria under Han lärde under åren där upp många nya inventerare och järnålder och tidig medeltid. avancerade till förste antikvarie. Han tjänstgjorde också vid Fornminnesavdelningens Som länsansvarig platsledare ledde han revide- allmänna enhet och under en tid som chef för fornmin- ringsinventeringen i Bohuslän som genomfördes under nesinventeringens lokalkontor i Luleå. Björn ledde också 1970-talets andra hälft. Då registrerades ett omfattande den arbetsgrupp som tog fram en handbok för ADB- nytt fornlämningsmaterial i form av stenåldersboplatser, registrering av fornminnen. Han spelade också en viktig bronsåldersrösen och järnåldersgravar. Särskilt de senare roll som kvalitetsansvarig för det påföljande digitaliserings- fångade hans intresse och han insåg tidigt den stora forsk- projektet vid Länsstyrelsen i Göteborg. ningspotentialen i det nya källmaterialet. Det resulterade i Från början av 1990-talet fick hans yrkeskarriär att han snabbt formulerade ett antal nya hypoteser kring en bredare kulturmiljöinriktning med tjänstgöring vid tolkningen av detta outforskade material. Hypoteser som Riksantikvarieämbetets kulturmiljöavdelning och vid 150 – In Situ

kulturmiljöenheterna på länsstyrelserna i Göteborg, projekt mellan RAÄ och Arkeologiska institutionen vid Vänersborg och Kalmar. Genom att hans omfattande Stockholms universitet. Studien är ett tidigt uttryck för kunskaper om fornlämningar och landskap spreds inom den kulturarvsinriktade arkeologi som senare bidragit till kulturmiljövården bidrog de till nya värderingar och en nyorientering av ämnet. tolkningar. Där spelade också hans medryckande för- I januari 2009 inledde han en ny karriär som seniorut- medlingsförmåga stor roll och blev en viktig tillgång i redare åt företaget Arkeologicentrum i Östersund. Därmed utvecklingen av samarbetet med andra sektorsmyndigheter fick han på nytt möjlighet att ägna sig åt det han älskade som Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen. En särskilt viktig mest; att söka fram landskapets alla dolda lämningar direkt insats var regeringsuppdraget som resulterade i rapporten på plats ute i fält. Kulturmiljöer i naturreservat och lade grunden för ett På det personliga planet hade han begåvats med en påföljande lagförslag. uttalad talang för pianospel och en slagfärdig humor av Under senare år utformade han kurser åt Historiska bästa göteborgska märke. När nu hans bana har ändats i institutionen vid Göteborgs universitet där han också förtid kommer vi som har haft förmånen att arbeta och framgångsrikt föreläste. Hans goda språkbehandling som umgås nära honom under hans rika liv länge att minnas kom till uttryck också i hans skriftliga arbeten hade där alla stunder av glädje och inspirerande diskussioner om stor betydelse. fornlämningarna, landskapet och livet. Björn medverkade i mitten av 1990-talet i forsknings- studien Landskapsbruk och fornlämningar, ett samarbets- Ulf Bertilsson

Förteckning över perioden förromersk järnålder–tidig medeltid. Kul­ publicerade arbeten turhistorisk rapport 7. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län 1981. Miljöer i kulturlandskap. En kulturhistorisk studie inom Miljöer att bevara. Kulturlandskapet i Linköpings kom- Linköpings kommun. Riksantikvarieämbetet. Rapport mun. Linköping 1982. D11. 1976. (tills. med K-G Selinge, H Wigertz och Recension av K Cullberg: Det bohusländska odlingsland- H Åkerlund). skapet 1982. Fornvännen 1984:2. Bohuslän – ett experimentområde. Fornvännen 1978:2. Kring Hallebydiskussionen. Arkeologi i Sverige 1980. (tills. m. U Bertilsson). Stockholm 1983. Sundsborg – ett mindre känt befästningsverk kring Svine- Recension av E Bergström: Produktion och samhällsför- sund. Bohusläns Årsbok 1979. ändring – ett västsvenskt exempel. Folkets Historia Tjustbygdens bronsålder. Några kommentarer kring tre Nr 3 1983. kartor. Tjustbygden 1979. Nyinventering av fornlämningar i Älvsborgs län. Västgöta – Fornminnesinventeringen i Bohuslän. Bohusläns Årsbok Dal 1983. Älvsborgs länsmuseums årsbok. 1979. (tills. m. U Bertilsson). Recension av M Widgren: Settlement and farming systems Bohusläns järnålder i perspektiv. Bohusläns Årsbok 1979. in the early Iron Age. Folkets Historia Nr 2 1984. Bohuslänska järnåldersgravfält – ett försök till struktu- Fornlämningsmiljöer i Göteborgs och Bohus län. Kultur­ rering. Inventori in Honorem. En vänbok till Folke historisk rapport nr 10. Länsstyrelsen i Göteborgs och Hallberg. Riksantikvarieämbetet, Stockholm 1980. Bohus län 1984. (tills. m. U Bertilsson). Bebyggelsehistoriska och samhällshistoriska frågor under Kulturminnesvården. Inventering av naturgas och In Situ – 151

alternativa material – allmänna råd. Statens Natur­ lagens andra kapitel. För kännedom från Fornminnes­ vårdsverk. Råd och riktlinjer 1985:5. (tills. m. Å avdelningen 1995:1. Riksantikvarieämbetet. Hyenstrand, K-G Selinge och R Jensen). Kulturmiljöprogram för Älvsborgs län. Åtgärdsdel. Länssty- Revidering av Älvsborgs län 1982–1983. Arkeologi i Sverige relsen i Älvsborgs län 1996 (tills. med arbetsgrupp). 1984 (tills. m. U Bertilsson). Kulturlandskap i omvandling. Fornlämningar och folk­ Stensträngar och gravar som källmaterial vid studiet av minnen. Red. G Friberg. Riksantikvarieämbetet, järnålderns bebyggelse. Bebyggelsehistorisk tidskrift Nr Stockholm 1997. 11. Stockholm 1986. Kulturmiljöer i naturreservat. En utredning om deras om- Ett stycke kulturminnesvårdshistoria. Gjallarhornet. fattning, vård och framtid. Riksantikvarieämbetet, Svenska Arkeologiska Samfundet. Nr 1988. Stockholm 1997. Fornlämningar och GIS – behov, möjligheter och strategi. Skogen är full av okända fornlämningar. Projektet Skog & GIS i Kulturmiljövården. Linköpingsprojektet PM Historia i Västra Götaland. Bygd och natur. Tidskrift 1991:4. Riksantikvarieämbetet. för hembygdsvård. Nr 5 1999. En ny fornminnesinventering – bakgrund, genomförande Rösen och rösebyggare längs Smålandskusten. Små­ och reflexioner. FYND 2 1992. landskustens skärgård. Meddelanden från Kalmar läns Handbok. Dataregistrering av fornminnesregistret. Riksan- hembygdsförbund och Stiftelsen Kalmar läns museum. tikvarieämbetet 1993 (tills. m. Fornminnesregistrets Kalmar 2003. inskrivningsgrupp). Bondebruk under järnålder och medeltid. Kulturminnen I manuskript: och kulturmiljövård. Sveriges Nationalatlas 1994. Om grafisk redovisning av fornminnesregistrets informa- Expansion och tillbakagång. Studier i Vikens bebyggelse- tion. Odlingslandskap och fångstmark. En vänbok till historia under järnålder och tidig medeltid. (manu­ Klas-Göran Selinge. Riksantikvarieämbetet 1994. skript till doktorsavhandling) 2009. Statistik över länsstyrelsernas beslut enligt kulturminnes- 152 – In Situ in S in itu Archaeologica in Situ Archaeologica

Tidigare har utkommit in Situ 1998 in Situ 1999 in Situ 2000–2001 in Situ 2002 in Situ 2003 in Situ 2004–2005 in Situ 2006–2007

2008

ISSN 1403-4964 2008