Martistel Svensk Martistel Cirsium arvense var. starkt vågiga blad med starka in från Sydeuropa. Sensommar­ , en alltför lite beak­ taggar. Bladen är normalt tydligt exemplar, som det på bilden, är maritimum Svenska tad havsstrandsväxt, här dock parflikiga och helt kala (vanlig dock kläckta i Sverige. Botaniska Botanisk upptäckt av en tistelfjäril åkertistel kan ha nästan oflikade foto: Marita Westerlind. – Got­ Föreningen Cynthia cardui. och under håriga blad). land, Grötlingbo, Grötlingboudd Martistel avviker från vanlig Tistelfjärilen övervintrar 29 augusti 2009. åkertistel genom sina tjocka, inte hos oss utan flyger årligen Tidskrift Svensk Botanisk Tidskrift Svensk Botanisk Volym 108: Häfte 2, 2014 108(2): 65–128 (2014)

Nya arter och namn

Blommor i franska alper Dvärgag återfunnen i Skåne efter 63 år innehåll våra regionala föreningar Örebro Läns Botaniska Sällskap Örebro Läns Botaniska Sällskap (ÖLBS) T-Veronikan ges ut fyra grundades 1963. Några av dagens 136 gånger per år med sam­ medlemmar var med redan då. Länet är vårt manlagt cirka hundra sidor. område, därför arbetar vi inom flera landskap. Den har omslag med akva­ Vi brukar ha ungefär sju exkursioner till olika reller av Björn Nordzell och växtlokaler och fem aktiviteter inne på vintern. innehåller artiklar, kåserier Gun Ingmansson Åke Andrén-Sandberg : och referat. : Många av våra medlemmar är floraväktare. foto foto En särskild grupp inom ÖLBS sköter Öre­ Tidskriften sköts av en broherbariet med cirka 80 000 kollekter åt självständig redaktions­ Den som inte tidigare sett Esparsettsläktingen Onobry­ grupp med Gunilla Dahlén Örebro kommun. Gruppen träffas med jämna skunkkallan lysa upp ett chis montana och hundratals som redaktör. 11 0mörkt och färglöst kärr om 114 andra örter prydde de alpina mellanrum. våren kommer att bli glatt överraskad av betesmarkerna på Col de Lautaret. Bland länets spännande botaniska lokaler kallornas färgprakt. kan nämnas Björskogsnäs naturreservat där Björn Nordzell förevisar tusentals guckuskor blommar på försomma­ plattlummer vid en exkur­ sion i södra Närke. Alvarstånds Jaco­ ren. Venakärret i Viker är ett av Mellansveriges baea vulgaris subsp. största rikkärr. 78 gotlandica hörde Garp­ tidigare hemma i släktet Sene­ hyttans cio. Den har trotts växa enbart nationalpark på Öland och Gotland men har liksom Herr­ i själva verket en vid utbred- fallsäng ning i sydöstra Europa. Läs (bilden till mer om nya arter och namn i nionde och sista delen av vänster),

Arne Holmer. är sedan

Thomas Karlssons serie. : gammalt foto välkända för

Åke Svensson Hallingbäck Tomas sin artrikedom. En rödlistad art som har sina : :

foto foto största förekomster i landet hos oss är häl­ lebräckan som trivs bäst på urkalk i trakten av Rävsvansmossa Thamno­ Glanshammar.

bryum alopecurum är Årets www.olbs.se Arne Holmer.

Läs på vår hemsida ( ) om : mossa. Lär dig känna igen 128 både kommande och genomförda aktiviteter, foto Övergivna skjutfält i västra den och rapportera in dina fynd! sällskapets historia och mycket mer. Tjeckien bjuder på många 102vackra och artrika miljöer, som Närkes flora i korth et – viktigt att veta denna våtslåttermark vid Upolína louka. foto: Stefan Grundström Närkes flora av Lars Löfgren gavs Kontaktinformation ut 2013. Den redovisar landska­ Ordförande Rain Nylund, Nora pets alla växter liksom många ([email protected]) spännande kulturhistoriska uppgif­ ter om dessa. Vår mest kända växt, Kassör Lina Rydén, Örebro den röda näckrosen som växer ([email protected]) vild i Fagertärn i Sydnärke där den upptäcktes T-Veronikan Gunilla Dahlén, Örebro 1856, pryder omslaget. ([email protected]) För den halva av länet som ligger i Västman­ Webbmaster Arne Holmer, Pålsboda land finnsVästmanlands flora av Ulf Malmgren ([email protected]) från 1982, medan Karlskoga kommuns flora av Owe Nilsson från 2008 behandlar växterna i en Medlemskap 150 kr per år (familjemedlem 75 kr). av länets värmländska kommuner. Plusgiro 64 26 24-1. Svensk Botanisk Volym 108: Häfte 2, 2014 Tidskrift

Artiklar Dvärgagen återupptäckt i Sverige efter 63 år som utgången Wittzell, H. 68 Nya namn på nordiska växter. 9. Järneksväxter– flockblommiga Karlsson, T. 78

Floran på övergivna militära skjutfält i västra Tjeckien Grundström, S. 102 Skunkkallan – en amerikansk invandrare Andrén-Sandberg, Å. 110

Betesdjuren styr majvivans höjd Toräng, P. 113 Botanisk resa till de franska Alperna Ingmansson, G. 114

Hur går det för blåklinten? Andersson, U.-B. 125

Böcker Norskt atlasverk nu fullbordat 121 Praktverk om biologiska samlingar 123

Föreningsnytt Ledare: Invasiva växter 67 Ny hedersmedlem 126 Lär dig mer om gräs! 126 Inventeringsvecka i Åsele lappmark 126 Föreningskonferensen 2014 127 Guldluppen 2014 127 Årets mossa 2014: Rävsvansmossa 128

conte nts

Cyperus fuscus rediscovered in Sweden after 63 years. Wittzell; p. 68. • Novelties in the flora of Norden. 9. Aquifoliaceae–Apiaceae. Karlsson; p. 78. • Flora of abandoned military areas in the western Czech Republic. Grundström; p. 102. • I met Lysichiton americanus. Andrén-Sandberg; p. 110. Vol 108: Häfte 2, 2014 Svensk Botanisk Tidskrift i ss n 0039-646x, u ppsala 2014

Svensk Botanisk Tidskrift publicerar original­arbeten och översikts­ artiklar om botanik på svenska. I första hand trycks kortare artiklar av nationellt och nordiskt intresse. SBT utkommer med sex nummer per år, varav ett (nr 3–4) är ett dubbelnummer, och omfattar totalt cirka 350 sidor. Ägare Svenska Botaniska Föreningen. © Svensk Botanisk Tidskrift respektive artikel­författare och fotograf har upphovsrätterna. Publice­ rade fotografier kan komma att åter­användas i tidskriften eller på webb­ platsen. Ansvarig utgivare Ordföranden i Svenska Botaniska Föreningen, omslagsbild Dvärgag Stefan Grundström ([email protected]). Cyperus fuscus åter­ fanns sensationellt i Redaktör Bengt Carlsson stort antal längs Vomb­ c/o Uppsala universitet, Norbyvägen 18 D, 752 36 Uppsala. sjöns stränder i Skåne Tel: 018-471 28 72, 070-958 10 90. under fjolåret. E-post: [email protected] Läs mer om fyndet i Instruktioner till författare finns på föreningens webbplats (www. Håkan Wittzells artikel svenskbotanik.se). Kan även fås från redaktören. på sidan 68. foto: Åke Svensson. Priser Prenumeration på tidskriften ingår för privatpersoner i medlems­ avgiften. Prenumerationspris för institutioner och företag är det­samma som medlemsavgiften för privat­personer. Se vidare under medlemskap. Enstaka häften 75 kr, vid köp av fler än 25 häften är priset 25 kr styck. Häften äldre än två år kostar 10 kr. General­register för 1987–2006: 100 kr. Äldre register: 30 kr styck. Porto tillkommer. Beställningar av prenumerationer och gamla nummer av tid­skriften görs från föreningskansliet (se adress nedan). PlusGiro 48 79 11-0

Tryck och distribution: Exakta, Malmö.

Svenska Botaniska Föreningen Svenska Botaniska Föreningen, Svenska c/o Uppsala univer­sitet, Norbyvägen 18 D, 752 36 Uppsala. Botaniska Föreningen Kansliansvarig Maria Redin Telefon: 018-471 28 91, 072-512 10 41 E-post: [email protected] Webbplats: www.svenskbotanik.se Medlemskap 2014 (inkl. tidskrifter) 340 kr inom Sverige (under 25 år 100 kr), 435 kr inom Norden och övriga Europa, och 535 kr i resten av världen. Familjemedlemskap utan tidskrift 50 kr.

66 Svensk Botanisk Tidskrift 107:1 (2013) ledare Invasiva växter Vi som deltog på årets I Sverige saknas tyvärr ännu en mera föreningskonferens fick sammanhållen strategi. Bekämpning av lyssna till flera intressan­ främmande arter sker i vissa naturreservat ta föredrag (se sid. 127). och inom en del åtgärdsprogram för hotade Ett av dem handlade arter, men vi har inte gjort det gedigna arbe­ om ett mycket aktuellt tet med en väl förankrad och finansierad ämne, nämligen sprid­ verksamhet. Det har gjorts en del utred­ ningen av främmande ningar och naturvårdsverket har presenterat arter. Kristina Bjureke från naturhistoriska en strategi men den är ännu inte antagen. museet i Oslo berättade om det norska Regeringen har nyligen ställt sig positiv arbetet med att förebygga och bekämpa till ett ökat samarbete på EU-nivå när det invasiva arter. gäller invasiva främmande arter men säger År 2012 kom den andra norska rap­ också att den föreslagna EU-förordningen porten, Fremmede arter i Norge – med norsk måste analyseras vad gäller kostnadseffekti­ svartelista, där det finns sammanställningar vitet och administration. över de mest invasiva arterna i olika delar av Naturvårdsverket har ett uppdrag att landet. Det är främst de ekologiska riskerna under 2014 revidera den nationella strategin som har bedömts. men något nytt anslag för verksamheten Kristina har deltagit i arbetsgruppen för kommer inte att finnas. Det ska tas ur kärlväxterna och det norska arbetet med samma anslag som skötsel och skydd av invasiva växter är föredömligt välgjort och värdefull natur. Den olyckliga uppdelningen de har byggt upp en bra organisation. De av naturvårdsansvaret mellan Naturvårds­ har bland annat samarbetat med trädgårds­ verket på land och Havs- och vattenmyndig­ sällskap, plantskolor och blomsterhandlare heten i vatten kommer heller inte att under­ då det är ifrån trädgårdsodling och park­ lätta arbetet. Det känns som en omodern anläggning som de flesta rymlingar kommer. konstruktion att dela upp en väl fungerande Hon gav intressanta exempel på hur invasiva myndighet och många strandbiotoper ham­ främmande arter konkurrerar ut inhemska nar i en gråzon. hotade arter. Det finns en bra hemsida om invasiva Det här ett gigantiskt globalt problem, arter i Europa. EU-projektet DAISIE (www. man kan nämna igenväxningen av Victoria­ europe-aliens.org) ger information om de sjön i Afrika med den sydamerikanska invasiva arterna och de risker som de för vattenhyacinten och den våldsamma sprid­ med sig. På DAISIES värsting-lista nämns ningen av sandlupiner på Islands jungfru­ bland andra jättebalsamin, parkslide och liga jordar. I USA satsas stora resurser på vresros; alla tre är exempel på arter som bekämpning av invasiva växter i deras skyd­ kommit in i Sverige via trädgårdsodling och dade områden. Universiteten där är en vik­ anläggning av parker. Det är därför ett sam­ tig part som bidrar med specifika kunskaper arbete med dessa branscher är så viktigt. om respektive art. stefan grundström

67 Senast dvärgag sågs på en naturlig växtplats i Sverige var 1950, och den har därefter betraktats som utgången i landet. Men en utdragen fördämningsreparation och rastande arktiska vadar­ fåglar bidrog till att dvärgagen sensationellt återupptäcktes i stort antal 2013. Dvärgagen återupptäckt i Sverige efter 63 år som utgången

HÅKAN WITTZELL

en 18 augusti 2013 besökte jag stranden låg blottad, bestämde jag mig för Vombsjön drygt två mil öster om att vandra österut mot Nabben drygt en Lund för att skåda fågel. Ryktet kilometer bort. Dvärgagen fanns fortfarande hade gått att vattenståndet var kvar i bakhuvudet, men att försöka återfinna Dextremt lågt och att de blottade stränderna den efter alla dessa år kändes mer som en lockade ner en del av de arktiska vadarfåglar kittlande tanke än något att verkligen satsa som under höststräcket tvärar över Skåne på. Samtidigt som jag gick och spanade efter från Hanöbukten mot Öresund. Första stop­ fåglar, slängde jag dock ett öga på marken pet gjorde jag vid utloppet på nordvästsidan med jämna mellanrum. av sjön. De rastande vadarna var få, men jag Döm om min förvåning, när jag efter ett lade märke till att den inre delen av stranden par hundra meter står och blickar ner på en kantades av en inbjudande bård av växter. välutvecklad dvärgagstuva alldeles framför Det slog mig då att det var här vid Vomb­ mina fötter! Under den fortsatta vandringen sjön som dvärgag Cyperus fuscus senast sågs räknade jag till sammanlagt femtio ex längs på en naturlig växtplats i Sverige, närmare en flera hundra meter lång sträcka. bestämt 1950. Därefter har arten betraktats Vad jag inte visste vid första besöket – som utgången i landet (Gärdenfors 2010). eller rättare sagt hade glömt – var att det var Var det något år som man skulle kunna åter­ just i SV-viken som dvärgagen tidigare växte upptäcka den, så var det i år med tanke på vid Vombsjön (Linders 1946). Två dagar de blottlagda stränderna! Men var vid sjön senare var jag tillbaka och kunde konstatera var det den växte? Jag funderade på saken, att dvärgagen fanns spridd längs hela viken. men kunde inte erinra mig några detaljer. I Vid sammanlagt elva besök mellan 18 stället skyndade jag vidare till sydvästviken augusti och 6 oktober har jag undersökt de (SV -viken) där de flesta vadarfåglarna hade flesta stränderna runt sjön och räknat in setts under veckan. sammanlagt 2770 ex. Nittio procent av dessa I SV-viken var fågeltillgången bättre, men växte i SV-viken. Dvärgagen förekom 2013 inte lika bra som jag hade hoppats på. Ett längs en cirka 4,7 km lång sträcka som emel­ uppflog av fåglar vid Nabben, den udde som lertid även omfattar västsidan av sjön och skjuter ut på sydsidan av sjön, verkade mer SO -viken. Från de senare delarna verkar den lovande. Eftersom upp till hundra meter av tidigare inte ha varit känd.

68 Svensk Botanisk Tidskrift 108:2 (2014) figur 1. Dvärgag med de karakteristiska, plattade axen i huvudlik samling. Den ljusgröna bladfärgen gör det lätt att få ögonen på dvärgagen även när den växer blandad med ryltåg, som har blågrön bladfärg och röda baser. – Vombsjön, SV-viken 24 augusti 2013. foto: Åke Svensson. Brown Galingale Cyperus fuscus with the charac­ teristic inflorescence of compressed spikelets.

Den 23 september hittade Lennart och början av september i östra Tyskland, medan Kerstin Segerbäck oberoende av mig ett blomningen kan pågå från början av juni till av bestånden i SV-viken med 31 individ. slutet av oktober. Utvecklingen från grodd Uppgiften spred sig som en löpeld och redan till frömognad tar där 55–80 dagar. samma kväll blev den utlagd på en öppen Det framhålls ofta att dvärgagen gynnas botanikgrupp på Facebook. Tur då att detta av varma och torra somrar (Wiinstedt 1943, inte var de enda exemplaren vid sjön. Lindberg 1977, Rich 1999). Utbrednings­ gränsen mot nordväst sammanfaller med Utseende och växtsätt en medeltemperatur i juli på 17 grader (von Dvärgagen är en ettårig, konkurrenssvag art Lampe 1996). Dock är värmen i sig kanske i familjen halvgräs Cyperaceae (Anderberg & inte helt avgörande för årsvariationen. Anderberg 2013). Arten växer på naken, fuk­ Linders (1946) påpekade i varje fall att som­ tig mark som till exempel stränder. Stråna maren 1945, då dvärgagen upptäcktes vid är i regel 5–15 cm långa och bildar mer eller Vombsjön, var relativt kall och våt. mindre nedliggande eller bågböjda tuvor. Artens uppträdande är meteoriskt, det Framför allt känner man igen dvärgagen på vill säga den kan snabbt blossa upp för att de platta axen som är samlade i huvuden sedan försvinna och eventuellt återkomma (figur 1). Ytterligare fem arter i släktet är efter flera år (Fries 1840, Wiinstedt 1943). kända från Sverige, men bara som tillfälligt Sannolikt är detta upprinnelsen till uppgif­ inkomna (Karlsson & Agestam 2013). terna om att dvärgagen har en långlivad frö­ Som en anpassning till tillfälliga växtplat­ reserv. Uppfattningen finns redan hos Fries ser uppvisar plantorna snabb tillväxt och (1840), som räknar upp dvärgagen bland de tidig blomningsstart. Dvärgexemplar kan ettåriga arter vars frön kan ligga i slammet i börja blomma redan 26–28 dagar efter gro­ flera decennier utan att gro. ning, medan kraftigare individ tar dubbelt så Det är ingen tvekan om att dvärgagen lång tid på sig (von Lampe 1996). I gengäld har en rik fröproduktion och kan bygga upp är perioden för groning och blomning utdra­ en stor fröbank där den förekommer (von gen. Enligt von Lampe sträcker sig dvärg­ Lampe 1996, Abernethy & Willby 1999), agens groningsperiod från mitten av maj till men det säger ingenting om fröreservens

Wittzell: Dvärgag 69 livslängd. Många undersökta dammar i bevisligen ännu fanns kvar vid denna tid. södra Tyskland innehöll dock grobara frön Insamlarens belägg i övrigt verkar dock nog­ av dvärgag i bottenslammet, även sådana grant etiketterade. dammar där arten inte hade observerats i Därefter har dvärgagen påträffats i en vegetationen på decennier (Poschlod 1996 plantskola i Gamlestaden vid Göteborg enligt Leck & Schütz 2005). 2001–2006 (Axelsson 2003, www.artpor­ Går man till starrsläktet Carex, som är talen.se). Där hade den sannolikt kommit bättre undersökt, så tyder fröbanksstudier in med ett parti växter från en ungersk på att många starrarter kan behålla sin plantskola. Förekomsten var bara av tillfäl­ grobarhet minst 15–20 år, ibland betydligt lig natur. I den senaste rödlistan betecknas längre (Skoglund & Hytteborn 1990, Schütz dvärgagen därför som utgången i Sverige 2000). Även om Fries sannolikt gjorde sitt (Gärdenfors 2010). antagande om dvärgagsfrönas livslängd på Återupptäckten av dvärgagen vid Vomb­ anekdotiska grunder, så verkar uppgiften sjön stimulerade också till efterforskningar fullt rimlig (Per Milberg i e-brev). på andra tidigare lokaler i Skåne 2013. Bengt Nilsson, Åke Svensson och Char­ Förekomst i Sverige lotte Wigermo undersökte norra delen av Dvärgagens förekomst i Sverige har utförligt Råbelövssjön 29 september, men de fann behandlats av Per Sigurd Lindberg (1977). bara vass nästan överallt och bedömde Arten har påträffats på sammanlagt ett lokalen som olämplig för dvärgag. Samma femtontal lokaler i Skåne och på Gotland, dag besökte de även Oppmannasjöns strand samt en lokal i Östergötland. Dessutom är söder om Arkelstorp med negativt resultat den känd som tillfälligt inkommen på två (C. Wigermo i e-brev). Rune Svensson letade lokaler vid Göteborg (Lindberg 1977, Axels­ dvärgag i sydvästdelen av Yddinge­sjön nära son 2003). För närmare detaljer hänvisas Roslätt, samt i Krageholmssjön. Vattenstån­ till Lindbergs artikel. Observera dock att det var vid detta tillfälle högt i bägge sjöarna. uppgiften från det Vittskövle som ligger På grund av den påtagliga igenväxningen av mellan Svalöv och Ringsjön är en feltolk­ stränderna verkar de dock inte längre lämp­ ning. Theodor (Fredriksson) Brown var från liga för arten (R. Svensson muntl.). Vittskövle i östra Skåne. Det var där fyndet Dvärgagen förekommer närmast i Dan­ gjordes (Brown 1870). mark där den har varit känd från cirka tjugo Framför allt verkar dvärgagen ha uppträtt lokaler på öarna (Wiinstedt 1943). Arten under diknings- och sjösänkningsperio­ visar sig fortfarande sparsamt men regel­ den under 1800-talet. Sannolikt gick den bundet på två av lokalerna, dels Hjortedam i tillbaka i takt med att de gamla lokalerna Ermelunden norr om Köpenhamn, dels vid växte igen och att lämpliga växtmiljöer inte Tystrup Sø på södra Själland (Finn Skov­ längre nyskapades. Dvärgagen fanns dock gaard i e-brev, www.fugleognatur.dk). kvar vid Tingstäde på Gotland till 1947 (Lindberg 1977), Oppmanna i Skåne till 1947 Dvärgagen vid Vombsjön (B. -O. Landin, belägg i LD), Råbelövssjön i Det var i slutet av september 1945 som Skåne till 1948 (H. Rickman, belägg i LD), Johan Linders upptäckte dvärgagen i SV- och Vombsjön i Skåne till 1950 (Lindberg viken av Vombsjön (Linders 1946). Han skri­ 1977). Kanske är det inte helt uteslutet att ver att han räknade ”ända till 120 tuvor utan belägget från Oppmanna inte samlades vid att väl ändå ha fått med alla”. Bakgrunden själva Oppmannasjön, där arten tidigare var att Kävlingeåns vattenavledningsföretag förekommit, utan vid Råbelövssjön, där den 1937 fick tillstånd att sänka vattenståndet i

70 Svensk Botanisk Tidskrift 108:2 (2014) Kävlingeån och reglera vattennivån i bland HARLÖSA annat Vombsjön (Hanström 1945). Effekten fynd 1945-1950 0 sektorsgräns av arbetena visade sig i Vombsjön 1944 då ( - ) ej inventerad en kal strandremsa bildades ”med en bredd ( - ) växlande mellan ett par och ett hundratal 240 meter” (Linders 1946). Förhållandena liknar 0 ( - ) de som rådde 2013, vilket även framgår av ett Vombsjön ÖVED foto hos Hanström (1945). 2488 Under de kommande åren fram till VOMB 42 och med 1950 besökte många botanister 0 Vombsjön och det finns ett rikt material av 1 km dvärgag bevarat i de offentliga herbarierna (belägg i GB, LD, OHN, S, UME och UPS). Uppgifterna på beläggen är tillsammans med figur 2. Antalet individ av dvärg­ag vid Vombsjön Skånes floras kortregister (Botaniska museet 2013. i Lund) det främsta källmaterialet kring den Number of individuals of Cyperus fuscus at Lake tidigare förekomsten. En del uppgifter är Vombsjön in 2013. Dots indicate records 1945–1950, arrows show sector limits, and (–) not investigated ganska allmänt hållna, men det framgår att sector in 2013. dvärgagen förekom längs hela södra stran­ den av SV-viken bort till Nabben i öster. Lindberg (1977) uppger dessutom att Vad som sedan hände är oklart. Dvärgagen dvärgagen ”enligt herbarieuppgifter av verkar ha försvunnit lika plötsligt som den Linders observerats på en sträcka av ca 600 dök upp, men dokumentationen för åren m från furuskogens nordspets norrut, och efter 1950 är mycket fragmentarisk. På ett på en sträcka av 500 m från Nabben SO-ut”, belägg samlat av John Hallberg med angi­ det vill säga längs södra delen av västsidan velsen 200 m V Nabben till 900 m N kyrkan och 500 meter in i SO-viken. Uppgiften har Helge Rickman i varje fall antecknat verkar rimlig med tanke på mina egna fynd ”Varit på växtplatsen 10.9.1952” (belägg i LD, 2013, men den är ändå konstig. Sannolikt nr 1369884). Tydligen återfann Rickman inte beror den på felaktig avskrivning eller dvärgagen, eftersom han i så fall säkert hade sammanblandning av olika lokaluppgifter. samlat ett eget belägg. I en tillbakablick på Jag har inte kunnat hitta något belägg eller Lunds Botaniska Förenings exkursion till kortuppgift som tyder på att dvärgagen Vombsjön 1950 nämner Norlindh (1958) att skulle vara funnen längs västra stranden. ”den mycket rika förekomsten av Cyperus fus­ Däremot finns det en uppgift i kortregist­ cus förevisades, vilken sedermera synes ha för­ ret från ”Nabbens östsida c. 1600 m NO svunnit igen”. Det framgår dock inte hur väl Vombs kyrka, Joh. Linders, 19.8.1948”. Med dvärgagen efterforskades under 1950-talet. en välvillig tolkning (1600 m ONO kyrkan) Kanske tätnade helt enkelt vegetationen hamnar man precis på östra sidan av Nab­ på Vombsjöns blottlagda stränder, men bens spets, men definitivt inte femhundra försvinnandet framstår ändå som abrupt. meter in i SO-viken. En annan möjlighet är att regleringen av Ännu 1950 verkar dvärgagen ha varit Vombsjön började få genomslag och att tämligen rikligt förekommande. Fem belägg vatten­nivån höjdes igen. Så verkar emel­ finns bevarade från det året (fyra belägg i lertid inte ha varit fallet – åtminstone inte LD, ett belägg i GB), vart och ett bestående de första åren efter försvinnandet. Mer om av ett flertal individ. vattenståndet vid denna tid nedan.

Wittzell: Dvärgag 71 figur 3. Ett av de västligaste bestånden av dvärgag längs södra stranden. Vassbeståndet gör en naturlig inbuktning och lämnar plats för en tydligt utbildad sand­ strand. Flertalet individ växer här precis ned­ anför strandlinjen eller bara någon meter ut. – Vombsjön, SV-viken 22 augusti 2013. foto: Håkan Wittzell. Habitat for one of the westernmost groups of Cyperus fuscus on the southern shore.

Under 1960-talet steg Vombsjöns bety­ Förekomsten 2013 delse som dricksvattentäkt, vilket innebar Vid den inventering av dvärgagen runt att det tillåtna vattenuttaget successivt Vombsjön som jag genomförde 2013 fann jag ökade och att dämningsgränsen höjdes med sammanlagt 2770 ex (figur 2). Av dessa fanns drygt en meter (Länsstyrelsen i Skåne län hela 2488 ex (90 %) i SV-viken, som fortfa­ 2012). I samband med höjningen invallades rande är det starkaste fästet. också sjön 1969–1973. Därmed skulle man Helt oväntat visade det sig att arten kunna tro att dvärgagens saga var all. också fanns spridd med 240 ex längs västra Lindberg (1977) gjorde ett besök vid stranden till strax norr om utloppet och med Vombsjön i slutet av juli 1976 för att försöka undantag för en sträcka av 300 meter längst i återfinna dvärgagen. Han skriver att den del söder. De nordligaste individen var 13 ex längs av stranden där arten tidigare hade påträf­ sydsidan av själva utloppet samt ett ensamt fats nu i huvudsak bestod av ren sand, men exemplar cirka hundra meter norr om utlop­ att det fanns två mindre områden med gyttja pet. De bägge sistnämnda bestånden är de och som till stor del hade växttäcke. Lind­ första kända i Harlösa socken, Eslövs kom­ berg bedömde det som inte helt otroligt att mun. Alla andra plantor växte som tidigare i dvärgagen skulle kunna dyka upp på något Vombs socken, Lunds kommun. av dessa två strandpartier. Notera dock att I SO-viken förekom dvärgagen mer spar­ dvärgagen 2013 inte alls växte i gyttja utan på samt, men totalt hittade jag här 42 ex. De öst­ fuktig sand. ligaste av dessa (2 ex) växte på innersta delen Flera botanister har berättat för mig att av stranden mittför pumphuset en kilometer de senare förgäves letat efter dvärgagen vid sydost om spetsen på Nabben (RT90 6173394 Vombsjön. Uppgifter har jag fått från Åke 1360370). Sammanlagt fanns dvärgagen längs Svensson, som letade 31 juli 1983, och Göran en cirka 4,7 km lång sträcka av sjön. Mattiasson, som letade 22 augusti 1984 och 24 Totalt är strandlinjen kring Vombsjön 15,5 augusti 1986. Förekomsten av lökgamander km lång (Länsstyrelsen i Skåne län 2012). De Teucrium scordium bidrog till att många bota­ enda strandpartierna som jag inte under­ nister besökte SV-viken vid den här tiden. sökte var en sträcka i norr och en i nordost

72 Svensk Botanisk Tidskrift 108:2 (2014) figur 4. Yttersta delen av stranden med det rikaste beståndet av småväxt dvärgag. Den blottlagda stranden är här hundra meter bred. På det något lägre partiet innanför var dvärgagen mycket sparsam. – Vombsjön, SV-viken 26 septem­ ber 2013. foto: Håkan Wittzell. The outer part of the shore with a rich occur­ rence of small individu­ als of Cyperus fuscus. The exposed shore is here 100 m broad.

(figur 2), eftersom de på avstånd verkade stranden där denna var som bredast (figur 4). mindre lämpliga. Med tanke på hur dvärga­ Ännu i slutet av augusti var emellertid indi­ gen bitvis växer längs västra stranden, så är viden där ute mycket småväxta – ofta bara det dock få sträckor längs sjön som är helt några cm långa och med två, tre mycket små uteslutna som växtplats. Stränderna längs axsamlingar som man fick böja sig ned för att norra och östra sidan framstod delvis som se. Dessutom fanns det många små, sterila alltför steniga eller branta, men det fanns skott som verkade vara dvärgag, men som andra partier där som verkade fullt möjliga inte gick att bestämma med säkerhet, i varje för dvärgagen. Det gällde särskilt utanför fall inte utan noggrann granskning av varje pump ­huset söder om Björkaåns mynning exemplar. Med tanke på von Lampes (1996) samt norra stranden nedanför Svansjö gård. uppgifter om tillväxthastigheten, misstänker På avstånd såg NV-viken också lovande ut, jag att dessa bestånd med småväxta individ men det visade sig att den till större delen hade grott under loppet av juli månad. var täckt av ett torvlager, som när det blott­ Tillsammans med Rune Svensson räknade lagts hade torkat ut och spruckit i fåror. jag de rikligaste bestånden i SV-viken ännu De första bestånden som jag hittade i en gång 25–26 september för att få med även SV -viken växte på inre delen av stranden. sent utvecklade individ. Eftersom det rörde Många av tuvorna fanns 0–1 m utanför en sig om så stora ytor märkte vi successivt upp låg vall med vit sand, som jag uppfattar som stranden i 6–10 meter breda sektorer från en naturlig svallzon. Ett av de tydligaste strandkanten och in. Vid detta tillfälle hade exemplen på detta finns i västligaste delen utvecklingen kommit betydligt längre på av SV-viken (figur 3). Längs cirka hundra yttersta delen av stranden. Många individ meter växte här 138 ex i själva strandkanten var ännu småväxta (figur 5), men vi uppfat­ och sammanlagt 54 ex spridda längre ut på tade det inte som att det fortfarande fanns stranden (RT90 6174851 1358466). sterila exemplar. Efterhand som undersökningen av Det tätaste beståndet med dvärgexemplar SV -viken framskred upptäckte jag även fanns nordväst om en muddrad båtränna som rikliga bestånd på den allra yttersta delen av hade blottats av lågvattnet (figur 4; RT90

Wittzell: Dvärgag 73 var arten ganska sparsam. Förekomsten i SV -viken och längs västra stranden var dock mer eller mindre kontinuerlig, om än med mycket skiftande täthet. Därför redovisar jag här bara de rikligaste och mest represen­ tativa bestånden separat. Vegetationen i SV-viken Växttäcket var genomgående mycket glest och pionjärbetonat där dvärgagen fanns. De viktigaste följeväxterna var ryltåg Juncus articulatus och strandpilört Persicaria lapathi­ figur 5. Småväxt individ av dvärgag på yttersta folia subsp. lapathifolia. Flera arter förekom delen av stranden. – Vombsjön, SV-viken 26 sep­ i lägre frekvens tillsammans med dvärgagen, tember 2013. men de enda som förtjänar att nämnas är foto: Håkan Wittzell. vägtåg , sumpfräne Small individual of Cyperus fuscus on the outermost Juncus bufonius Rorippa part of the shore. palustris, brunskära Bidens tripartita och rödmålla Oxybasis rubra. Det kan vara värt att notera att det på ett par partier fanns 6174520 1358669). Här räknade vi in 408 ex ganska rikligt med rosetter av tiggarranun­ längs hundra meter av den yttersta delen kel Ranunculus sceleratus. Jag uppfattade det av stranden. Man kunde skönja att de växte som att sanden där innehöll mer organiskt på en svagt markerad sandrygg. De sandiga material och på sådana platser växte det inte ytorna innanför var obetydligt lägre, men dvärgag. Här och där fanns stora tuvor av där var dvärgagen mycket sparsammare eller nålsäv Eleocharis acicularis, som blommade saknades helt. Det yttre beståndet tunnades så här ovanför vattnet. Även sumpskräppa ut västerut och blev mindre koncentrerat Rumex palustris och nickskära Bidens cernua till yttersta delen, samtidigt som individen i förekom, men mycket sparsamt. Annars var allmänhet var bättre utvecklade. Tack vare de vegetationen längs stranden ganska alldaglig stora ytorna fick vi ändå ihop 602 ex 0–250 bortsett från dvärgagen. meter nordväst om föregående bestånd. Den 18 oktober hittade Erik Ljungstrand Det allra rikligaste beståndet fanns emellertid ett ungt, sterilt exemplar av dock längre in i SV-viken mittför ett smalt kärrnocka Tephroseris palustris precis utanför vassbälte (RT90 6174249 1358775). Den vasskanten i västligaste delen av SV-viken blottlagda stranden var här inte mer än (E. Ljungstrand muntl.). Det ledde till fler 20–25 meter bred. På en drygt hundra meter efterforskningar och under de följande lång strandremsa räknade jag och Rune till veckorna hittade Joel Levin och Rune 727 ex varav flertalet cirka tio meter utanför Svensson respektive Lennart och Kerstin vasskanten. Beståndet var inte bara tätt, Segerbäck två ungplantor till av kärrnocka utan plantorna dessutom relativt välutveck­ längre österut i SV-viken i anslutning till de lade. Därtill fanns det på samma sträcka 16 rikaste bestånden av dvärgag (R. Svensson i ex spridda på våt sand med pölar innanför e-brev). Kärrnockan är känd från Vombsjön vassbältet. Det var det enda stället där jag sedan åtminstone 1858 (belägg i OHN) och har funnit dvärgagen växa innanför vassen. uppträdde även längs södra och västra stran­ Beståndet av dvärgag glesnade sedan den 1945–1948 i samband med dvärg­agens österut igen. Längs västra sidan av Nabben uppdykande (belägg i LD, Skånes floras

74 Svensk Botanisk Tidskrift 108:2 (2014) kortregister). Kärrnockans återkomst 2013 18,50–18,60 m. Först den 9 november steg är därför spännande, men frågan är om de vattnet åter över nivån 19 m ö.h. funna exemplaren överlever högvattnet och Det finns dagliga mätningar av vatten­ isen innevarande vinter och får en chans att ståndet i Vombsjön från och med 1948. Jag gå upp och blomma. har tagit del av resultaten för 1949–1952, Borstsäv Isolepis setacea är en annan art som är i nivå med värdena 2013 eller något som också förekom vid Vombsjön på 1940- lägre. Ser man till perioden 1 april till 30 talet, men som inte verkar ha påträffats september 1949 (värdena för oktober sak­ senare. Jag och Rune Svensson fann dock nas), så varierade vattenståndet mellan 18,26 en kraftig tuva i det bestånd av dvärgag som och 19,26 m ö.h. Samma värden för april till växte innanför vassen i inre delen av SV- oktober 1950 var 18,19–19,26 m ö.h. I april viken. 1951 och april 1952 var vattenståndet något Det kan tilläggas att vass Phragmites högre, men sjönk sedan snabbt till samma australis förekommer här och där längs södra nivåer som de föregående åren. När Helge stranden av SV-viken. Det längsta vassbältet Rickman besökte Vombsjön 10 september växer längst i väster. Övriga vasspartier är 1952 var vattenståndet 18,44 m ö.h. Vatten­ ganska små och lokala. Vombsjön skiljer sig ståndet kan därför knappast ha varit en därigenom från övriga sjöar i trakten, vilka avgörande faktor för att dvärgagen inte kantas av sammanhängande vassbälten. påträffades åren närmast efter 1950. Det är svårt att bedöma hur låg vatten­ Vattenståndet i Vombsjön nivån måste vara i absoluta mått mätt för Orsaken till det exceptionellt låga vat­ att det i SV-viken ska finnas en marginell tenståndet 2013 var erosionsskador på den strandzon där dvärgagen regelbundet kan kombinerade bron och regleringsdammen reproducera sig lokalt. Jag har studerat vat­ vid Vombsjöns utlopp i Kävlingeån (www. tenståndsmätningarna i Vombsjön från och sydvatten.se/media/nyhetsarkiv). För att med 1994, det vill säga så långt tillbaka som kunna genomföra gjutningsarbeten under de finns tillgängliga i digital form. Nivåer vintern 2012/2013 var man tvungen att släppa under 19,5 m ö.h. förekommer nästan årli­ ut mer vatten än normalt från sjön. Arbetet gen, men i regel bara under korta perioder avslutades inte förrän i juni 2013. Då var man på hösten. Vattenstånd under 20 m ö.h. kan redan inne i en period med låg tillrinning, däremot uppträdda redan på sommaren, samtidigt som vattendomen föreskriver en men vid den nivån måste strandzonen vara viss lägsta avtappning till Kävlinge­ån. mycket mer begränsad. Under 1994–2012 Under perioden 1 april till 31 oktober sticker 2003 ut som det minst ofördelaktiga 2013 varierade vattenståndet i Vombsjön året för dvärgagen. Då nådde vattenståndet mellan 18,40 och 19,44 meter över havet 19,50 m ö.h. den 18 augusti och fortsatte (Sydvatten AB, dagliga mätningar). Som en sedan att sjunka med nästan en meter i jämförelse ligger dämningsgränsen i sjön september och oktober. Det är tveksamt om på 20,90 m ö.h. (Länsstyrelsen i Skåne län det kan räcka för en marginell förekomst av 2012). I början av perioden var vattenstån­ dvärgag, men så har förhållandena sett ut vid det 19,11 m, för att i maj och början av juni sjön de senaste decennierna. ligga ganska konstant kring 19,40 m. Den Jag har dock svårt att tro att 2013 var 17 juli sjönk vattnet under nivån 19 m. Från det första året sedan 1950 som dvärgagen slutet av september till slutet av oktober, när blommade och satte frukt vid Vombsjön. många botanister vallfärdade till sjön för att Om arten sedan förekommer sparsamt men beskåda dvärgagen, låg vattenståndet kring oregelbundet, eller om den måste förlita sig

Wittzell: Dvärgag 75 på sällsynta år med extremt lågvatten för att • Tack till Rune Svensson som ihärdigt hjälpte till överleva, det får de kommande åren utvisa. vid räknandet av SV-viken, och Bengt Nilsson, Åke Svensson och Charlotte Wigermo för uppgifter från Med tanke på vattenregimen vid Vombsjön SV -viken. Rune och Åke skickade mig dessutom många är det säkert en fördel om efterforskningen foton till artikeln. Tack även till övriga uppgiftsläm­ sker så sent på säsongen som möjligt, gärna nare. Per Milberg gav tips om fröbanksstudier. Claes i slutet av september. Då är sannolikheten Gustafsson, Stefan Ericsson och Mats Hjertson bistod med uppgifter om herbariebelägg. Åsa Håkansson och för lågvatten som störst, samtidigt som sent Markus Holm vid Sydvatten AB gav mig tillgång till grodda plantor har hunnit växa till sig. mätningar av vatten­ståndet i Vombsjön.

Citerad litteratur Abernethy, V. J. & Willby, N. J. 1999: kvenser ur naturskyddssynpunkter. Norlindh, T. 1958: Lunds Botaniska För­ Changes along a disturbance gradi­ Sveriges Natur 36: 9–17. enings exkursioner under de gångna ent in the density and composition Karlsson, T. & Agestam, M. 2013: Check­ 100 åren. Bot. Not. 1958: 49–73. of propagule banks in floodplain lista över Nordens kärlväxter. Plant Ecol. 140: www.euphrasia.nu/checklista> and dynamics of a rare short-lived 177–199. von Lampe, M. 1996: Wuchsform, pond mud plant, Carex bohemica Anderberg, A. & Anderberg, A.-L. 2013: Wuchsrhythmus und Verbreitung Schreber. Verh. Ges. Ökol. 25: 321–337. Den virtuella floran. schaften. : 1–353. Britain’s biodiversity: Cyperus fuscus Axelsson, U. 2003: Dvärgag funnen vid Diss. Bot. 266 L. (Cyperaceae), Brown Galingale. Leck, M. A. & Schütz, W. 2005: Göteborg. : 104. : 397–403. Svensk Bot. Tidskr. 97 Regeneration of Cyperaceae, with Watsonia 22 Brown, T. 1870: Schütz, W. 2000: Ecology of seed Anteckningar till Skånes particular reference to seed ecology flora. Lund. (Återutgiven i Bot. Notiser dormancy and germination in sedges and seed banks. 138(2): 1-28, 2005). Perspect. Plant Ecol. (Carex). Perspect. Plant Ecol. Evol. Syst. : 95–133. Fries, E. 1840: Växternas fädernesland. Evol. Syst. 7 3: 67–89. (Återutgiven i Fries, E. 1853 och Lindberg, P. 1977: Dvärgagen (Cyperus Skoglund, J. & Hytteborn, H. 1990: Via­ senare: Botaniska utflygter, bd 1). fuscus) i Sverige. Svensk Bot. Tidskr. ble seeds in deposits of the former Gärdenfors, U. (red.) 2010: Rödlistade 71: 69–77. lakes Kvismaren and Hornborgasjön, arter i Sverige 2010. ArtDatabanken, Linders, J. 1946: Cyperus fuscus vid Sweden. Aquat. Bot. 37: 271—290. SLU, Uppsala. Vombsjön. Bot. Not. 1946: 124. Wiinstedt, K. 1943: Cyperaceernes Hanström, B. 1945: Regleringen av Länsstyrelsen i Skåne län 2012: Vomb­ udbredelse i Danmark. I. Scirpoi­ Kävlingeån i Skåne och dess konse­ sjön. Redovisning från Sjödatabasen. deae. Bot. Tidsskr. 47: 3–64.

Wittzell, H. 2014: Dvärgagen vegetation period, i.e. the same återupptäckt i Sverige efter 63 conditions as during the late år som utgången. [Cyperus fus- 1940’s. Later, the lake became cus rediscovered in Sweden after an important source of drinking 63 years.] Svensk Bot. Tidskr. water, and the regulated maxi­ 108: 68-76. mum water level was increased Cyperus fuscus was rediscovered at with more than one metre. Lake Vombsjön in Skåne, south­ The coming years will show ernmost Sweden, in 2013. The spe­ whether the species regularly cies occurred there between 1945 occurs at low frequency at the and 1950, which was the latest lake, or if it is dependent on rare Swedish record except for a casual years with low water to survive. occurrence in a plant nursery. The comeback was spectacular Håkan Wittzell är docent i ekologi, with 2770 individuals counted intendent vid Botaniska museet i along 4.7 km of the shore. In Lund och framstående specialist 2013, the water level was excep­ på maskrosor. tionally low for technical reasons, Adress: Botaniska museet, Lunds with up to 100 m of the sandy universitet, Box 117, 221 00 Lund Rune Svensson shore exposed during the entire E-post: [email protected] : foto

76 Svensk Botanisk Tidskrift 108:2 (2014) Annons

En mossig värld i miniatyr

Råttsvansar, guldlockar, baroner, trassel, skekrokar och andra spännande arter i höstens nya bok.

Palmmossa, Climacium dendroides • Bladmossor: Skirmossor–baronmossor Kommer hösten 2014 • www.nationalnyckeln.se

Helsida nr 2_2014_stående Nationalnyckeln.indd 1 2014-03-04 14:50:56 77 Thomas Karlsson avslutar här genomgången av nyheter och namn­ ändringar i den nordiska kärlväxtfloran med den stora familjen korg­ blommiga och dess släktingar. Nya namn på nordiska växter 9. Järneksväxter–flockblommiga

THOMAS KARLSSON

ista delen av presentationen av gen är mera blågrön än hos järnek och bladytan är nyheter i den nordiska kärlväxt­ mindre starkt vågig. floran behandlar ordningarna Aqui­ Campanulaceae – klockväxter foliales (med familjen järneksväxter), S Campanula americana amerikansk blåklocka, från Asterales (klockväxter och korgblommiga), centrala och östra Nordamerika, har blommor i Dipsacales (desmeknoppsväxter och kaprifol­ axlik klase, djupt flikig blomkrona och S-formigt växter) och Apiales (araliaväxter och flock­ böjt stift. Den är funnen 2005 av Per Wahlén på ett jordupplag i Fransborg i Hl Snöstorp. Belägg blommiga). Dessa fyra ordningar bildar en i S. naturlig enhet som ibland kallas Asterider Campanula cochleariifolia dvärgklocka är en odlad II. släkting till liten blåklocka C. rotundifolia men är mera lågväxt (nästan mattbildande), har mindre Artikeln redovisar växter som är nya blommor och nickande knoppar (upprätta hos för Norden, som har fått nya svenska eller liten blåklocka). Den är funnen förvildad i Ak Ås i vetenskapliga namn, eller som har ändrat Norge (Lid & Lid 2005). Campanula garganica italiensk klocka är en lågväxt status. De växter som är nya för Sverige är i art med stjärnlika blommor (lik murklocka regel tillfälliga, vilket inte har angivits i varje enskilt fall. Däremot påpekas om en ny växt uppträder som bofast. Lokaluppgifter ges för att styrka att växten blivit funnen; avsik­ ten är inte att räkna upp alla kända uppgifter eller att ange primäruppgift. Närmast föregående artikel i serien (Karlsson 2014) ingick i februarihäftet av denna årgång av SBT.

Aquifoliaceae – järneksväxter Ilex aquifolium järnek anses ha varit spontan i BhG Askum i början av 1800-talet, men uppträder i figur 1. Blå järnek Iris ×meserveae är härdigare än Sverige nu endast som förvildad. Den har natu­ järnek I. aquifolium (som är en av dess stamarter) raliserats på några platser i Sk (Tyler m.fl. 2007). och har kanske därför en framtid som förvildad hos Status blir •† med de markeringar som valts hos oss. – Danmark, Jylland, Havreballe Skov vid Århus Karlsson (1998). 12 augusti 2008. Ilex ×meserveae blå järnek (figur 1) sågs 2006 på foto: Åke Svensson. Risängens soptipp i Vg Skövde (Herloff 2006). Ilex ×meserveae has fairly dull, bluish leaves. It has Det är en trädgårdshybrid mellan I. aquifolium och been reported as a garden escape in Denmark and den japanska arten krypjärnek I. rugosa. Bladfär­ Sweden.

78 Svensk Botanisk Tidskrift 108:2 (2014) C. portenschlagiana, som dock är storblommigare). Den finns spontant i Italien och Grekland och är funnen förvildad i Sk (Tyler m.fl. 2007) och på Island (Kristinsson 2008). Campanula persicifolia subsp. sessiliflora (tidigare C. latiloba). Växten betraktas nu som en ras av stor blåklocka. Dess svenska namn är skålklocka. Campanula poscharskyana stjärnklocka har tidigare rapporterats från Danmark (Madsen & Lyck 1991). Håkan Andersson har nu funnit den i Sverige, i Upl Gottsunda, ödeträdgård 2004 (Jonsell 2010; belägg hos finnaren). Den har även publicerats från Klm Västervik (Edqvist & Karls­ son 2007), men med reservation eftersom belägg saknas. Campanula rotundifolia. Det svenska namnet liten blåklocka har knutits till artnivån, och subsp. rotundifolia markeras med namnet backblåklocka. Lobelia angulata bärlobelia är påträffad på en vägkant i Odense på Fyn i Danmark (Tranberg 2010, som Pratia angulata). Den kommer från Nya Zeeland och odlas till prydnad. Den krypande arten påminner vegetativt något om linnea, men frukterna liknar tranbärets; blommorna är vita, typiska Lobelia-blommor. . Namnet har knutits Phyteuma spicatum vitrapunkel Färgkulla Cota tinctoria (förut Anthemis till artnivån (arten var tidigare namnlös), och figur 2. subsp. får namnet . tinctoria) började uppträda i vårt land under 1700- spicatum äkta vitrapunkel talet. Den är nu helt etablerad på varma, sandiga Platycodon grandiflorus praktklocka kommer från nordöstra Asien och Japan och har stora, vid­ marker. – Gotland, Grötlingbo, Roes 6 juli 2014. öppna blommor. Den är funnen i Göteborg foto: Marita Westerlind. BhG Cota tinctoria is not native in Sweden but nowadays 2007 av Eva Ekeblad (Herloff 2009), iNrk Örebro 2010 av Göran Frisk (Lindström 2010) och i fully established on sandy and gravelly soils in warm Klm places. Målilla 2010 av Calle Ljungberg (Artportalen, med foto). – Det svenska släktnamnet är prakt­ . klockor men har inrullad bladkant och spetsiga holkfjäll. Enligt Herloff (2006) påträffades den 2002 av Asteraceae – korgblommiga Lennart Sundh på en soptipp i Vg Falköping, men Achillea salicifolia stor nysört betraktades tidigare utan kontroll av belägg får uppgiften anses osäker. som osäker, då källan till en uppgift från Upl Antennaria alpina fjällkattfot. I en amerikansk (Jonsell m.fl. 1997) inte kunde spåras (och fyndet undersökning (Chmielewsky 1998, refererad av är heller inte medtaget hos Jonsell 2010). Nu finns Elven 2007) förs alla våra former av alpina-grup­ en annan uppgift, från Rynge i Sk Sjörup 1893 pen som någon av tre underarter till A. alpina: (Tyler m.fl. 2007, med belägg i LD). Antennaria alpina subsp. alpina vanlig fjällkattfot Acmella oleracea parakrasse är en grönsak med (tidigare A. alpina). ursprung i Sydamerika. Den är lågväxt, har brett Antennaria alpina subsp. canescens gråkattfot (tidigare ovala, motsatta blad och klotrund eller cylindrisk A. boecheriana islandskattfot och A. canescens grå korg utan strålblommor. Nadja Niordson fann fjällkattfot). den 2003 på soptippen vid Moskogen i Klm Dörby Antennaria alpina subsp. porsildii grönkattfot (tidi­ (belägg i S; Niordson 2004). gare A. porsildii). Acroptilon repens, se Rhaponticum repens. Antennaria dioica kattfot. Varieteterna utgår; de är Agoseris foetida indianfibbla (tidigare smalfibbla). inte taxonomiskt utvärderade och används inte i Namnet har ändrats eftersom även Hieracium per­ praktiken. elegans heter smalfibbla. Det svenska släktnamnet Anthemis kullor. Lo Presti m.fl. (2010) har undersökt för Agoseris ändras till indianfibblor. kloroplast- och kärn-DNA inom släktet Anthemis Anaphalis triplinervis ulleternell, från Himalaya, i traditionell mening; 156 av de totalt ca 200 påminner mycket om pärleternell A. margaritacea arterna ingick i studien. Resultatet stöder en upp­

Karlsson: Nya namn 9 79 delning i två naturliga (monofyletiska) släkten, Artemisia maritima strandmalört (tidigare Seriphi­ Anthemis i snäv mening och Cota; de är varandras dium maritimum). Strandmalörterna måste åter närmaste släktingar (systergrupper) och behand­ dras in i Artemisia: DNA-studier har klart visat lades tidigare som undersläkten inom Anthemis. att Artemisia blir heterogent (parafyletiskt) om Klyvningen stöds av ett antal blom­karaktärer. Seriphidium separeras (Pellicier m.fl. 2011). Under­ Lättast att iaktta är att Cota har plattade frukter, arterna behåller sina epitet: baltisk strandmalört medan frukterna hos Anthemis är runda eller blir alltså A. maritima subsp. humifusa och vanlig kvadratiska i tvärsnitt. – Fem av de i Norden strandmalört blir A. maritima subsp. maritima. funna arterna överförs till Cota; den mest kända Artemisia pontica romersk malört finns kvar sedan är färgkulla, nu Cota tinctoria (figur 2). Se vidare 1912 vid Karlsborg i Västergötland (Abrahamson under släktet Cota. 2002). Detta föranleder att status ändras till Anthemis aurea utgår. Namnet är en synonym till bofast. romersk kamomill Chamaemelum nobile. Artemisia schmidtiana krypmalört, från nordöstra Arnica angustifolia fjällarnika. Arten representeras i Asien och Japan, har rapporterats av Crister Skandinavien av subsp. alpina, som är endemisk i Albinsson från skräpmark vid Molkoms bruk vårt område. På Svalbard finns subsp.angustifolia , i Vrm Nyed, men med osäkerhet om bestäm­ som är beskriven från Grönland och har en stor ningen. Arten tas upp med frågetecken. utbredning i norra Nordamerika. Underarternas Artemisia stelleriana sandmalört, som en tid var svenska namn är nordisk fjällarnika respektive etablerad på västkusten, är nu utgången. grönlandsarnika. Artemisia verlotiorum kinesisk gråbo. Epitetet ska [Arnica longifolia rapporterades 2010 på Artportalen stavas så (inte verlotorum). som förvildad i Klm Gårdveda, men ett belägg i S, Aster astrar. Aster i traditionell omfattning är mycket samlat av Anders Svenson, är vägarnika A. chamis­ heterogent; det består av diverse arter som ”blivit sonis. Vägarnika har i norra Sverige kommit in med över” sedan man urskilt grupper med särpräglade amerikanskt gräsfrö, men den odlas också som karaktärer som egna släkten. För att göra Aster prydnadsväxt.] naturligt skulle man behöva inkludera många

tabell 1. Nordiska arter som i relativt sen tid har förts till släktet Aster och hur de numera fördelas på släkten. Species which have been transferred from Aster to other genera.

Tidigare namn Svenskt namn Nu gällande namn Aster ageratoides balsamaster Aster ageratoides Aster alpinus alpaster Aster alpinus Aster amellus brittsommaraster Aster amellus Aster cordifolius hjärtaster Symphyotrichum cordifolium Aster divaricatus vit skogsaster Eurybia divaricata Aster ericoides ljungaster Symphyotrichum ericoides Aster holophyllus gråaster Kalimeris integrifolia Aster incisus fjäderaster Kalimeris incisa Aster laevis daggaster Symphyotrichum laeve Aster lanceolatus lansettaster Symphyotrichum lanceolatum Aster linosyris gullborste Crinitaria linosyris Aster macrophyllus glandelaster Eurybia macrophylla Aster novae-angliae luktaster Symphyotrichum novae-angliae Aster novi-belgii höstaster Symphyotrichum novi-belgii Aster patulus torpaster Symphyotrichum patulum Aster pilosus var. pringlei filtaster Symphyotrichum pilosum var. pringlei Aster ×salignus videaster Symphyotrichum ×salignum Aster schreberi skogsaster Eurybia schreberi Aster sedifolius prickaster Galatella sedifolia Aster shortii Symphyotrichum shortii Aster sibiricus sibirisk aster Eurybia sibirica Aster squamatus Symphyotrichum squamatum Aster tradescantii Symphyotrichum tradescantii Aster tripolium strandaster Tripolium pannonicum subsp. tripolium Aster ×versicolor brokaster Symphyotrichum ×versicolor

80 Svensk Botanisk Tidskrift 108:2 (2014) välkända släkten, som tusenskönor Bellis, binkor Erigeron och gullris Solidago. Alternativet är att splittra Aster i flera, mera homogena släkten. Det gjordes med ett världsperspektiv av Nesom (1994b), huvudsakligen på morfologiska grun­ der. Hans klassifikation har senare vunnit stöd genom molekylära undersökningar (t.ex. Noyes & Rieseberg 1999) och har accepterats t.ex. i Flora of North America och Euro+Med Plantbase. – Till de redan i föregående version av checklistan (Karlsson 2002) accepterade släktena gullborstar Crinitaria, fjäderastrarKalimeris och strandast­ rar Tripolium kommer nu släktena skogsastrar Eurybia, prickastrar Galatella och höstastrar Sym­phyotrichum (figur 3). Kvar iAster blir endast tre odlade och ytterst sällan förvildade arter, balsamaster A. ageratoides, alpaster A. alpinus och brittsommar­aster A. amellus. – Av tabell 1 framgår vad de i Norden funna arterna av traditionella Aster heter idag. Aster ageratoides balsamaster, en ostasiatisk art, är funnen i Ög Väversunda 2011 av Anders Svenson (belägg i S, det. Thomas Karlsson 2012). Arten har korgar i yvig kvast, bleklila blommor och brett svartkantade holkfjäll. Aster amellus brittsommaraster är inte känd från Sverige. Den upptogs med ett frågetecken som svensk hos Karlsson (1998) baserat på en uppgift från Värmland. Ett belägg har nu kommit fram och det är skönbinka Erigeron speciosus (Nilsson 2008). – Arten ska, åtminstone tills vidare, stå kvar i listan eftersom det även finns en norsk uppgift. Asteriscus aquaticus liten strandstjärna (tidigare Nauplius aquaticus). Släktet Nauplius är en senare synonym till Asteriscus (Greuter 1997). Calendula stellata, en ringblommeart från Sicilien och Nordafrika, togs 1949 av T. Brandt på en avstjälpningsplats i Sk Lund (belägg i LD; Tyler m.fl. 2007). De yttre frukterna i varje korg är raka, inte krumböjda som hos ringblomma C. officinalis. Carthamus oxyacantha, tidigare känd från Danmark, är påträffad även i Sverige:Sk Åhus 1911 (C. G. G. Theorin, belägg i LD, bestämt av Otto R. Holm­ berg; Tyler m.fl. 2007). Centaurea algeriensis, se C. diluta subsp. algeriensis. Centaurea alpestris och C. apiculata, se C. scabiosa. Centaurea atropurpurea, se C. calocephala. figur 3. Höstaster Symphyotrichum novi-belgii. Centaurea benedicta kardbenedikt (tidigare Cnicus De flesta i vårt land funna arter av det gamla släktet benedictus). DNA-karaktärer och pollentyp visar Aster förs nu till Symphyotrichum. Arterna, som att kardbenedikten hör hemma i artgruppen förenas av hybrider, är ganska svåra att skilja. – kring rödklint C. jacea (Garcia-Jacas m.fl. 2006). Värmland, Karlskoga, Lillängen 3 september 2007. Centaurea calocephala (tidigare C. atropurpurea). Nam­ foto: Owe Nilsson. net C. atropurpurea var tidigare givet till en annan Symphyotrichum novi-belgii, and closely related art och måste därför ersättas. species and hybrids, are frequent as long-persisting Centaurea dealbata se Psephellus dealbatus. relics of cultivation in Sweden. Very rarely they form Centaurea ×decipiens se C. ×moncktonii. naturalized stands at brooks or rivulets.

Karlsson: Nya namn 9 81 figur 4. Martistel Cirsium arvense var. maritimum är en starkt taggig, kalbladig ras av åkertistel. Hos oss verkar den vara bunden till havsstränder. – Gotland, Grötlingbo, Grötlingboudd 29 augusti 2009. foto: Marita Westerlind. Cirsium arvense var. maritimum, a very spiny, glabrous race which appears to be restricted to seashores in Sweden.

Centaurea diluta subsp. algeriensis algerklint (tidigare C. algeriensis). Algerklinten redovisas i Euro+Med (2006 och senare) som en underart till C. diluta. – Även subsp. diluta är funnen i Norden (Hylander 1978); det svenska namnet blekklint övergår från artnivå till denna underart. Centaurea iberica insamlades år 1914 på barlast i Mpd Timrå enligt belägg i LD, bestämt av den dåtida specialisten August von Hayek (Lidberg & Lind­ ström 2010). Arten, som har skära blommor och långa taggar på holkfjällen, kommer från sydöstra Europa och sydvästra Asien. Ett lämpligt namn kan vara kaukasusklint (epitetet ibericus syftar här på Georgien). Centaurea jacea subsp. angustifolia (tidigare C. pan­ nonica). Namnändring enligt Euro+Med (2006 och senare). – Den i låglandet vanliga rasen av

82 Svensk Botanisk Tidskrift 108:2 (2014) rödklint är subsp. jacea. Namnet rödklint stannar Cichorium intybus. Det svenska namnet cikoria knyts på artnivå. till artnivån och var. intybus markeras med namnet Centaurea ×moncktonii banklint (tidigare C. ×deci­ vanlig cikoria. piens). Det gällande namnet för banklint, en grupp Cichorium pumilum klubbcikoria (tidigare C. endivia av hybrider mellan rödklint C. jacea och svartklint subsp. pumilum). Klubbcikoria uppfattas nu som C. nigra, är C. ×moncktonii. Den verkliga C. deci­ en självständig art (Kiers m.fl. 1999). piens anses nu vara en fristående art (Euro+Med Cirsium arvense var. arvense (tidigare var. mite). Moore 2006 och senare). & Frankton (1974) valde som typ för åkertisteln Centaurea nigra × phrygia subsp. phrygia har bildats i ett ark i Linnés herbarium, som representerar den Norge och förefaller sprida sig (NT Verran; Lid & måttligt taggiga och sparsamt håriga ogräsrasen. Lid 2005). Den har fått det svenska namnet vanlig åkertistel. Centaurea pannonica se C. jacea subsp. angustifolia. Cirsium arvense var. incanum är enligt Stace (2010) Centaurea phrygia. Som svenskt namn på den tidigare det korrekta namnet på den ras vars blad är tätt namnlösa arten föreslås ängsklint. Det har tidigare filthåriga på undersidan. Den kallades tidigare var. använts för finnklintC. phrygia subsp. phrygia. vestitum. Ett lämpligt svenskt namn kan vara grå Centaurea scabiosa subsp. adpressa (tidigare C. api­ åkertistel. – I Sverige är gränserna mellan vanlig culata subsp. adpressa) och C. scabiosa subsp. alpest­ och grå åkertistel svåra att dra, men i större skala ris (tidigare C. alpestris). Dessa klintar uppfattas tycks var. incanum vara sydlig och östlig. enligt Euro+Med Plantbase (Euro+Med 2006 och Cirsium arvense var. maritimum (figur 4). Den starkt senare) som underarter till väddklint C. scabiosa. taggiga havsstrandsrasen har fått det svenska Centaurea scabiosa subsp. apiculata är sydösteuropeisk namnet martistel. och västasiatisk. Ett belägg i OHN, insamlat 1924 Cirsium arvense × canum åkertistel × bantistel sam­ av A. J. Snell i Klm Kalmar, har bestämts till denna lade Helge Rickman 1956 i Sk Klågerup (belägg i underart (Edqvist & Karlsson 2007). – Låglan­ LD, bestämt av T. Tyler; Tyler m.fl. 2007). dets vanliga väddklint är subsp. scabiosa. Namnet Cirsium arvense × palustre åkertistel × kärrtistel väddklint stannar på artnivå. påträffade K. B. Nordström 1907 iBl Karlshamn Centaurea virgata subsp. squarrosa pysslingklint (belägg i LD, Fröberg 2006). (tidigare C. squarrosa). Pysslingklinten behandlas i Cirsium heterophyllum brudborste (tidigare C. helenio­ Euro+Med Plantbase (Euro+Med 2006 och senare) ides). Brudborstens namn är nu åter C. heterophyl­ som en underart till C. virgata. lum. Typexemplaret för namnet C. helenioides är Centaurea virgata subsp. virgata får det nya namnet nämligen enligt Talavera & Valdés (1976) brud­ risklint; epitetet virgatus betyder risig, buskig. borste × bäcktistel C. heterophyllum × rivulare. Centromadia är en utklyvning ur det nordamerikan­ Cirsium heterophyllum × rivulare brudborste × bäck­ ska släktet Hemizonia (se nedan). Två i Norden tistel uppkom spontant i odling på 1930-talet i Sk funna arter hör hit, sylklibbört Centromadia fitchii Kristianstad (Tyler m.fl. 2007; belägg i LD). (tidigare Hemizonia fitchii) och klibbört C. pungens Cladanthus mixtus kamkulla (tidigare Chamaemelum (tidigare H. pungens). – Släktet Centromadia övertar mixtum). Molekylära studier har visat att kamkulla det svenska namnet klibbörter från Hemizonia. inte är närmare släkt med Chamaemelum-arterna Chamaemelum. Det svenska namnet ändras till romar­ utan hör samman med släktet Cladanthus (Ober­ kamomiller (efter C. nobile romersk kamomill). prieler 2002). Kamkullans två varieteter behåller Det gamla namnet kamkullor duger inte, eftersom sina tidigare epitet och heter alltså Cladanthus kamkulla (tidigare Chamaemelum mixtum) nu förs mixtus var. aureus och var. mixtus. till Cladanthus (se nedan). Cnicus benedictus se Centaurea benedicta. Chondrilla juncea risfibbla, som tidigare har uppträtt Conyza sumatrensis sumatrabinka är publicerad från som hamnadventiv i Danmark, är nu även funnen Vg Härryda 2003 och BhG Göteborg 2007 (Her­ på svensk mark, på bangården i Sk Trelleborg loff 2006, 2009). Arten påminner om kanada­ (Knöppel 2009; belägg i UPS). binka C. canadensis men har större och hårigare Chrysanthemum ×morifolium krysantemum (tidigare blomkorgar. Ännu mera lik är en sällsynt gäst, C. ×grandiflorum). I släktet Chrysanthemum har boliviabinka C. bonariensis, som dock har bredare epitetet morifolium prioritet över grandiflorum. blomställning, gråaktig (inte gulaktig) hårpen­ Chrysanthemum zawadskii höstkrage är flerårig och sel på frukten och ofta rödspetsade holkfjäll. växer spontant i Östeuropa och stora delar av Sumatrabinkan ökar på Brittiska öarna (Stace Asien. Arten odlas här till prydnad och är funnen 2010) och kommer troligen att ses oftare än nu i förvildad i Bl (Fröberg 2006). Den har parflikiga, södra Sverige. glandelprickiga blad och enstaka eller få ofyllda Coreopsis grandiflora flicköga, från östra Nordame­ korgar med (oftast) vita strålblommor. rika, är samlad 1943 av John Linders i Sk Vomb Cicerbita se Lactuca. (belägg i LD; Tyler m.fl. 2007).

Karlsson: Nya namn 9 83 Cota coelopoda (tidigare Anthemis coelopoda). Cota tinctoria färgkulla (tidigare Anthemis tinctoria). Cota triumfettii (tidigare Anthemis triumfettii). Cotula turbinata morotskotula. Ett belägg av denna sydafrikanska art, bestämt av Carl Blom 1932, finns på Botaniska museet i Lund. Det insamlades på barlast i Mpd Timrå av K. A. G. Gredin, troli­ gen i början av 1900-talet (belägget är odaterat). Arten skiljer sig från kotula C. coronopifolia genom att ha finflikiga blad och korgar med korta, vita strålblommor. Det svenska namnet kommer från Medelpads flora (Lidberg & Lindström 2010), där fyndet publicerats. Crepis jämnfibblor (tidigare fibblor). Det svenska namnet har ändrats eftersom bara en ringa del av de nordiska fibblorna hör hit. Det nya namnet syftar på de jämnhöga, ej tegellagda, holkfjällen. Crepis tectorum var. glabrescens hällklofibbla (tidigare hällfibbla). Ändringen har gjorts eftersom namnet hällfibbla används för en hel grupp arter inom Hier­acium (Karlsson & Tyler 2006). I konsekvens med detta ändras namnet på C. tectorum subsp. pumila från alvarfibbla till alvarklofibbla. Crepis zacintha. Det svenska namnet klykfibbla utgår (klykfibbla används även om Hieracium birameum). Cynara cardunculus kardon. Ett belägg av arten, som ej bestämts till varietet, finns frånHl Varberg 2008 (Charlotte Wigermo, Åke Svensson och Bengt Nilsson i LD; artbestämningen bekräftad av Torbjörn Tyler). – Svenskt namn på släktet är kardoner. Cynara cardunculus var. scolymus kronärtskocka blev enligt ett manuskript från 1831 av M. G. Sjöstrand funnen i Klm Kläckeberga ”på en åker vid Tegel­ bruket, förvildad” (Edqvist & Karlsson 2007). Dahlia ×pinnata dahlia (tidigare D. hortensis). Namn­ figur 5. Glandelaster Eurybia macrophylla (förr i korrigering efter Hansen & Hjerting (1996). släktet Aster) representerar en grupp astrar med Deinandra är en utklyvning ur det nordamerikanska breda, ofta hjärtlika blad. Hos oss är alla mycket släktet Hemizonia (se nedan). Det representeras i Norden av två arter, spärrklibbört sällsynta kulturflyktingar. – Småland, Säby, Säbydal Deinandra fasci­ (tidigare ) och 18 september 2010. culata Hemizonia fasciculata D. kel­ (tidigare ). – Svenskt släktnamn foto: Åke Svensson. loggii H. kelloggii saknas tills vidare. Eurybia macrophylla represents a group of broad- stjärnöga, en hos oss ettårig, leaved species formerly referred to Aster. In Norden Dimorphotheca ecklonis they are rare escapes, but with some tendency to låg prydnadsväxt från Sydafrika, har påträffats på persist (by far-creeping rhizomes). utkast i Bl Ronneby 2000 (Fröberg 2006, belägg i LD) och rapporteras även från åtminstone fyra platser i Göteborgstrakten (Herloff 2006, 2009). – I de angivna referenserna citeras arten som gullskära, en prydnadsväxt från Cosmos sulphureus , men den tillhör Mellan- och Sydamerika, uppträdde 2002 på en Osteospermum ecklonis Dimorpho­ (Nordenstam & Källersjö 2009). kommunal kompost i Karlskoga (Nilsson theca Vrm Dimorphotheca jucunda kommer också från Sydafrika 2008; belägg i S). Den är även noterad från en och odlas hos oss till prydnad. Den är samlad liknande plats på Fyn i Danmark (Tranberg 2008). på en soptipp i Sk Kropp 2003 av Åke Svensson Cota färgkullor är en utklyvning ur släktet Anthemis (Tyler m.fl. 2007, somOsteospermum jucundum; (se ovan) och omfattar i Norden fem arter: belägg i LD). Cota altissima storkulla (tidigare Anthemis altissima). Dimorphotheca pluvialis väderspåman, tidigare Cota austriaca kvarnkulla (tidigare Anthemis austriaca). uppgiven från Finland (Kurtto & Lahti 1987), blev

84 Svensk Botanisk Tidskrift 108:2 (2014) funnen 2004 av Roger Karlsson på utkast i Klm Västervik (belägg i OHN, det. Thomas Karlsson 2010). [Dimorphotheca sinuata solvisare anges från Sverige i Smålands flora (Edqvist & Karlsson 2007), men belägget tillhör föregående art. Solvisare ska dock finnas kvar i listan eftersom den är känd från Finland.] Dittrichia graveolens har fått det svenska namnet kamferkrissla. Svenskt namn på släktet är kamfer­ krisslor. Erechtites quadridentata se Senecio quadridentatus. Erigeron acris gråbinka (tidigare E. acer); släktnamnet är maskulinum. [Erigeron acris subsp. decoloratus blekbinka har rap­ porterats från Jmt Ragunda (Pettersson 2007), men med osäkerhet om bestämningen.] Erigeron acris subsp. serotinus är en mångbladig, senblommande, huvudsakligen mellaneuropeisk ras av gråbinka. Den är funnen i Köpenhamns containerterminal av Finn Skovgaard (belägg i S från 2011) och bör eftersökas i ruderatmiljö även i Sverige. Erigeron annuus subsp. septentrionalis vit sommar­ binka (tidigare E. annuus subsp. strigosus). Enligt Frey (2003) är arten nordamerikansk; bara två av dess tre raser, de triploida och apomiktiska subsp. annuus och subsp. septentrionalis, är hittills funna i Europa. Den äkta subsp. strigosus (som huvud­ sakligen är diploid och sexuell) räknas f.ö. oftast numera som en skild art. Erigeron ×hybridus praktbinka, tidigare angiven från Finland, är nu rapporterad även från Sverige. Elsa Bohus Jensen fann den 2002 som trädgårdsrym­ ling i Gtl Visby (Petersson 2003). Erigeron uniflorus. Det svenska namnet fjällbinka FläckflockelEutrochium maculatum. Släk­ knyts till artnivån, och subsp. uniflorus markeras figur 6. tet Eutrochium skiljs från Eupatorium (dit dess arter med namnet vanlig fjällbinka. tidigare fördes) på de oflikade, kransställda bladen. Euphrosyne xanthiifolia iva (tidigare Iva xanthiifolia). – Bohuslän, Nödinge, soptipp vid Sörmossen 24 Arten har överförts till släktet Euphrosyne baserat på kemi, kloroplast-DNA och pollenkaraktärer september 2011. (Miao m.fl. 1995). foto: Åke Svensson. Eutrochium maculatum. The genus Eutrochium is Eurybia är en utklyvning ur Aster (se ovan). Släk­ sister to Eupatorium and differs i.a. in verticillate, tet har fått det svenska namnet skogsastrar. Det omfattar fyra nordiska arter: undivided leaves. Three species have been found as garden escapes in Norden. Eurybia divaricata vit skogsaster (tidigare Aster divaricatus). glandelaster (tidigare Eurybia macrophylla Aster omfattar några arter med kransställda, macrophyllus; figur 5). Eutrochium oflikade blad som har skilts ut från på Eurybia schreberi skogsaster (tidigare Aster schreberi). Eupatorium morfologiska och molekylära karaktärer (King Eurybia sibirica sibirisk aster (tidigare Aster sibiricus). Euthamia graminifolia kvastgullris (tidigare Solidago & Robinson 1970, Schmidt & Schilling 2000, graminifolia). Kvastgullriset förs numera till ett Lamont 2006). Det svenska släktnamnet blir eget släkte, Euthamia. Det skiljer sig från Solidago rosenflocklar och artnamnen är: bland annat på blomställningens form och de Eutrochium fistulosum (tidigare Eupatorium fistulosum). glandelprickiga bladen; uppdelningen stöds av Eutrochium maculatum fläckflockel (tidigareEupa ­ DNA-data (Noyes & Rieseberg 1999). torium maculatum; figur 6). Funnen iSmI Säby

Karlsson: Nya namn 9 85 (belägg i S), BhG Göteborg (Herloff 2009),Vg starkt krumböjda. Belägg finns hos Anders Skövde (Bertilsson 2005) och Alingsås (Herloff Svenson. 2006), Nrk (Lindström 2009) och Upl Stockholm Guizotia. Det svenska släktnamnet ändras till niger­ (belägg i S), överallt som Eupatorium maculatum. frön. Artnamnen ändras på motsvarande sätt. Eutrochium purpureum rosenflockel (tidigareEupa ­ Hedypnois rhagadioloides rörfibbla (tidigareH. cretica). torium purpureum) är tidigare funnen i Norge och Artepitetet har ändrats enligt Greuter (1976). Danmark men är nu även noterad från Sverige: Helenium aromaticum äppelsolbrud är en ettårig Sk (Tyler m.fl. 2007),Vg (Herloff 2006),Vrm prydnadsväxt från Chile. Den har odelade, smala, (Björndahl 2009), Nrk Hallsberg (Nilsson 2010) något stjälkomfattande blad och långskaftade, och Upl Knutby 1970 (belägg i S); alla rapporter centimeterstora, bollformiga gula korgar utan under namnet Eupatorium purpureum. strålblommor. Växten har en underlig doft av Filago arvensis ullört (tidigare Logfia arvensis). Ull­ jordlöpare. Den är samlad på Tranås soptipp i örten har återförts till släktet Filago baserat på SmI 2006 av Jörgen Josefsson (belägg i S) och har en fylogenetisk undersökning av DNA-data även setts i Upl Uppsala 2010 (Håkan Andersson; (Galbany -Casals m.fl. 2010). Som en konsekvens fotobelägg visat). av detta har släktet Filago ändrat namn till ullörter Helianthus mollis dunsolros är starkt hårig, har (tidigare klotullörter). motsatta blad och gula diskblommor. Arten hör Filago eriocephala. Belägg i GB och S, samlade 1929 hemma i östra Nordamerika och är funnen 2001 av Sten Ahlner i Gst Gävle, har bestämts till denna på Bubbetorpstippen i Bl Rödeby (Fröberg 2006; mediterrana art av Erik Ljungstrand (Ståhl 2008). belägg i S). Den är mycket lik klotullört F. vulgaris men detal­ Helianthus salicifolius skobandssolros, från centrala jer i korgarna skiljer. Nordamerika, är funnen i Vg Skövde (Bertilsson Galatella sedifolia prickaster (tidigare Aster sedifolius). 2005). Arten utmärker sig genom sina talrika, Släktet Galatella, som har fått det svenska namnet lineära eller smalt lansettlika blad. prickastrar, är en utklyvning ur Aster (motivering, Helichrysum italicum curryeternell är funnen av se detta släkte). Finn Skovgaard på Köpenhamns bangård 2011. Gamochaeta pensylvanica, en noppa med världsvid Den kommer från Medelhavsområdet och är en utbredning i varmare länder, är funnen 2013 på halvbuske med silvergrå grenar och blad och gula komposterat parkavfall i Hl Halmstad av Anders blommor i täta samlingar; hela växten har en stark Svenson och Per Wahlén (belägg i S). Bestäm­ currydoft. ningen har bekräftats av Arne Anderberg. – Arten Helminthotheca echioides lyktfibbla (tidigarePicris avviker från övriga i Norden funna noppor genom echioides). Lyktfibblan förs nu i regel till ett eget sina spatelformiga blad. släkte, Helminthotheca (t.ex. Samuel m.fl. 2006). Geropogon hybridus späd haverrot (tidigare Tragopo­ Det svenska släktnamnet blir lyktfibblor. gon hybridus). Arten är visserligen till det yttre lik Hemizonia, ett släkte från sydvästra Nordamerika, Tragopogon-arterna, men avviker i både frukt­ har delats upp i tre (Baldwin 1999), och arter morfo­logi och kromosombild (Wilson 1982). funna i Norden faller inom Centromadia eller DNA-studier (Mavrodiev m.fl. 2004) bekräftar Deinandra (för artnamn, se dessa). att Geropogon och Tragopogon inte är nära besläk­ Heterosperma pinnatum. Epitetets stavning har kor­ tade. rigerats (tidigare pinnata, men släktnamnet är [Gnaphalium. Norsknoppa G. norvegicum, skogs­ maskulinum). noppa G. sylvaticum och fjällnoppaG. supinum Heterotheca subaxillaris kamferört. Det gamla förs ibland till släktet Omalotheca, men behålles svenska namnet (kamferkrissla) utgår, och det här under Gnaphalium enligt Anderberg m.fl. hos svenska släktnamnet blir kamferörter; växten är Kubitzki (2007).] inte närmare släkt med krisslorna Inula. Gnaphalium norvegicum × sylvaticum mellannoppa. Hieracium sect. Amplexicaulia klisterfibblor (tidigare Mellanformer mellan norsknoppa och skogs­ klibbfibblor). Det hittillsvarande svenska namnet noppa är ganska vanliga i delar av Norrland och är olämpligt, eftersom klibbfibblaH. diaphanoides förs här provisoriskt under hybridbeteckningen. inte hör till denna sektion utan är en hagfibbla. – Hybriden upptas även hos Lid & Lid (2005) för Den enda svenska arten av sektion Amplexicaulia Norge. Det svenska namnet mellannoppa lansera­ är H. pulmonarioides, som fanns förvildad i Uppsala des av Stenberg (2010). botaniska trädgård (Almquist 1965). Grindelia hirsutula klibbgrindelia påträffades som­ Hieracium sect. Bifida krattfibblor är nybeskriven maren 2011 på en bearbetad jordyta i en blivande (Tyler 2006) och omfattar inhemska arter som parkanläggning vid Bergianska trädgården i Upl tidigare fördes till skogsfibblorna sect.Hieracium Stockholm. Den skiljer sig från grindelia G. squar­ eller hagfibblorna sect.Vulgata . Hithörande arter rosa bland annat genom att holkfjällen är mindre karakteriseras av långgrenig korgställning, föga

86 Svensk Botanisk Tidskrift 108:2 (2014) figur 7. Fackelkrissla Inula racemosa, en ståtlig prydnadsväxt med tendens att etablera sig i det fria. – Skåne, Ängelholm, skräpmark vid norra infar­ ten 24 augusti 2012. foto: Åke Svensson. Inula racemosa is a magnificent garden plant which has been reported as an escape from several prov­ inces. It seems to have the capacity to establish.

håriga och glandelhåriga holkskaft, rikligt stjärn­ klaselik ställning i stjälktoppen. Björn Aldén fann ludd på holkarna och smala holkfjäll. den på två platser i Sk Ängelholm (Aldén 2009), Hieracium sect. Picroidea. En ännu obestämd, och senare har man även funnit den i Hl, Vg och troligen tillfälligt införd art av denna mellan­ BhG. På den ena lokalen i Ängelholm är den starkt europeiska sektion är funnen 2002 i Upl Norrtälje ökande sedan 2006 – ca 100 exemplar 2013 (Art­ (Jonsell 2010). portalen, access 2014-02-02) – men tills vidare får Hieracium sect. Sabauda savojfibblor representeras i den ändå betraktas som tillfällig. landet av några få arter, däribland H. nemorivagum Iva annua axiva (tidigare I. ciliata). Iva ciliata anses som är bofast och troligen ursprunglig i Sk (Tyler nu vara en synonym till I. annua. 2001b). Sektionen bör alltså betecknas som gam­ Iva xanthiifolia se Euphrosyne xanthiifolia. mal och bofast. Jacobaea ståndsar. DNA-baserade fylogenetiska ana­ Hypochaeris rosettfibblor (tidigareHypochoeris ). lyser (Pelser m.fl. 2002, 2007) har visat att sektion Släktnamnet ska stavas Hypochaeris, som är Linnés Jacobaea (dit bland annat stånds hör) är en naturlig (1753) ursprungliga stavning. Linné (1754) ändrade (monofyletisk) grupp som bara är avlägset besläk­ själv till Hypochoeris, men enligt gällande nomen­ tad med det egentliga Senecio (typarten för släktet klaturregler är detta en senare s.k. ortografisk är korsört S. vulgaris). Man har därför valt att åter­ variant som inte har prioritet. upprätta släktet Jacobaea. Det har fått det svenska Inula helenium ålandsrot är i Sk troligen en gammal namnet ståndsar. Följande taxa förs dit: kulturföljeslagare (Tyler m.fl. 2007) och status bör Jacobaea alpina alpstånds (tidigare S. cordatus). alltså vara gammal bofast. Jacobaea aquatica vattenstånds (tidigare S. aquaticus). Inula racemosa fackelkrissla (figur 7). Denna central­ – De båda underenheterna klassificeras lämpligen asiatiska art, som hos oss odlas som prydnadsväxt, som varieteter, eftersom de har ungefär samma är upp till 2 m hög och har stora, gula korgar i utbredning (Pelser & Houchin 2004).

Karlsson: Nya namn 9 87 Jacobaea aquatica var. aquatica (tidigare S. aquaticus subsp. aquaticus). Jacobaea aquatica var. erratica (tidigare S. aquaticus subsp. erraticus). Jacobaea cannabifolia hampstånds (tidigare S. can­ nabifolius). Jacobaea erucifolia flikstånds (tidigareS. erucifolius). Jacobaea maritima silverek (tidigare S. cineraria). Jacobaea paludosa gullstånds (tidigare S. paludosus). Jacobaea subalpina (tidigare S. subalpinus). Jacobaea vulgaris stånds (tidigare S. jacobaea). – Det svenska namnet stånds överförs till artnivå; subsp. vulgaris får heta vanlig stånds. Jacobaea vulgaris subsp. dunensis knappstånds (tidi­ gare S. jacobaea subsp. dunensis). Jacobaea vulgaris subsp. gotlandica alvarstånds (tidigare S. jacobaea subsp. gotlandicus; figur 8). – Alvarstånds är inte endemisk för Öl och Gtl, vilket man trott; den finns även i sydöstra Europa (Wysk m.fl. 2009). Jacobaea vulgaris subsp. vulgaris vanlig stånds (tidi­ gare S. jacobaea subsp. jacobaea). Lactuca. Släktena Cicerbita, Mulgedium och Myce­ lis har inkluderats i sallater Lactuca enligt en rekommendation hos Koopman m.fl. (1998), som baserade sig på DNA-studier. Nya namn: Lactuca alpina torta (tidigare Cicerbita alpina). Lactuca macrophylla subsp. uralensis parksallat (tidi­ gare Cicerbita macrophylla subsp. uralensis). Lactuca muralis skogssallat (tidigare Mycelis muralis). Lactuca plumieri fransktorta (tidigare Cicerbita plu­ mieri). – Denna art är påträffad som ny för Sverige bakom Botaniska institutionens byggnader i Äng­ gården i BhG Göteborg 2008 (Herloff 2009). Lactuca quercina karlsösallat (tidigare Mulgedium quercinum). – Det svenska namnet karlsösallat har övergått till artnivån. Lactuca quercina var. integrifolia uppsalasallat (tidi­ gare Mulgedium quercinum var. integrifolium). Lactuca quercina var. quercina äkta karlsösallat (tidi­ gare Mulgedium quercinum var. quercinum). Lactuca sibirica älvsallat (tidigare Mulgedium sibiri­ cum). Lactuca tatarica sandsallat (tidigare Mulgedium tataricum). Leontodon autumnalis se Scorzoneroides autumnalis. Leontopodium nivale subsp. alpinum edelweiss figur 8. Alvarstånds Jacobaea vulgaris subsp. (tidigare L. alpinum). Den i Mellaneuropas berg gotlandica (förr i släktet Senecio) har ansetts vara vittspridda, hos oss odlade och sällan förvildade endemisk på Öland och Gotland men har en vid edelweissen bör enligt Greuter (2003c) behandlas utbredning i sydöstra Europa. – Gotland, Stånga, som underart till L. nivale från Italien och norra tallskogsbryn nära Stångkvie 1 juli 2008. Balkan. foto: Åke Svensson. Leucanthemum heterophyllum, en centraleuropeisk Jacobaea vulgaris subsp. gotlandica, a member of the prästkrage med stora blomkorgar och många SE European steppe element in the flora of the Baltic breda, tätt sågade stjälkblad, är funnen 1933 av islands Öland and Gotland. It was formerly thought to Carl Blom i Sk Malmö (belägg i LD och S; Tyler be endemic for the two islands. m.fl. 2007). Troligen var den förvildad.

88 Svensk Botanisk Tidskrift 108:2 (2014) Ligularia. Det svenska namnet har ändrats till klipp­ som finns i S, ombestämdes 1936 av Nils Hylander ståndsar. till kamomill.] Ligularia hodgsonii orangestånds, från Sachalin och Melampodium montanum litet medaljongblomster Japan, är funnen av Gunilla Olander på Lilla Her­ är en ettårig, lågväxt, mexikansk art som odlas manö i BhG Gullholmen. Den rapporterades 2003 till prydnad. Den har jämnbreda blad och ganska men hade då funnits kvarstående eller förvildad små, gula korgar av prästkragetyp. Man har fun­ sedan länge. Belägg, bestämt av Thomas Karls­ nit den åtminstone i SmI Jönköping (Edqvist & son, finns i S. Arten liknar klippståndsL. dentata Karlsson 2007), BhG Göteborg (Herloff 2006) genom att ha stora, runda, sågade blad och en samt Bäve och Stala (Blomgren m.fl. 2011),Vrm fåkorgig blomställning, men den har mindre Karlskoga (Nilsson 2008), Nrk Lerbäck (Karl korgar. Fyndet har publicerats i Bohusläns flora Gustaf Nilsson, belägg i OREB) och Upl Lidingö (Blomgren m.fl 2011). (belägg i S; Hansson 2005). – Växten säljs under Ligularia przewalskii spirstånds är tidigare känd från namnet husarknappar Sanvitalia procumbens (en Norge (Imsland m.fl. 1999) men är nu funnen för­ helt annan, men till det yttre lik art) och den har vildad även i Sverige. Åke Lindström tog den 2005 rapporterats ett par gånger under detta oriktiga namn. vid Karlslund i Nrk Örebro (belägg i S; Lindström 2009). Den är även publicerad från två platser i Mulgedium och Mycelis se Lactuca. se . BhG (Herloff 2006). Nauplius aquaticus Asteriscus aquaticus (tidigare ). Släktet Ligularia przewalskii × stenocephala spirstånds × mörk Peripleura scabra Vittadinia scabra gullstav har spirlik blomställning med smala kor­ Peripleura skildes ut från Vittadinia av Nesom gar och djupt inskurna, njurlika blad. Den är fun­ (1994a). är det korrekta namnet för nen 2004 på kyrkogårdskompost i Vrm Karlskoga Petasites pyrenaicus (belägg i S; Nilsson 2008). doftskråp (tidigare Petasites fragrans) enligt López González (1986). [Ligularia sibirica sibirisk stånds uppgavs vara funnen på 4 lokaler i en artförteckning över Norrbotten Picris echioides se Helminthotheca echioides. (Stenberg 2003). Namnsättningen var dock bara Picris rhagadioloides sprengerfibbla (tidigare ). Originalmaterialet som namnet provisorisk och i floran (Stenberg 2010) redovisas P. sprengeriana grundas på är en art av uppgifterna som obestämda -arter.] P. sprengeriana Hieracium Ligularia (Greuter 2003b). pysslingullörter (tidigare ullörter). Namn­bytet Logfia [ var. eldfibbla rapporte­ är en konsekvens av att ullört (tidigare Pilosella aurantiaca blyttiana Logfia rades från Norrbotten (Stenberg 2003) men kom ) överförts från till . arvensis Logfia Filago ej med i den färdiga (Stenberg kransgull är funnen tillfälligt förvildad Norrbottens flora Lonas annua 2010); troligen blev den ombestämd.] i Karlskoga 2003 (Nilsson 2008) samt i Vrm Upl Pilosella aurantiaca subsp. decolorans × suecica brand­ Alunda 1999 och Estuna 1997 (Jonsell 2010); ett fibbla × svenskfibbla. Torbjörn Tyler har sett tidigare nordiskt fynd har gjorts i Finland (Kurtto äldre herbariematerial av denna hybrid från Hrj & Lahti 1987). Lillhärdal och från Norge. nystmadia utgår; den går enligt Bald­ Madia capitata Pilosella aurantiaca subsp. dimorpha × cymosa subsp. win & Strother (2006) inte att upprätthålla som cymosa ängsfibbla × kvastfibbla är funnen 2006 av skild från oljemadia . M. sativa Anders Svenson vid Åshusby i Upl Norrsunda på Matricaria discoidea gatkamomill (tidigare M. matri­ en torrbacke i f.d. vallåker (belägg i S, bestämt av carioides). Namnet M. matricarioides hör till en Torbjörn Tyler). helt annan, perenn, amerikansk art som nu heter Pilosella cymosa subsp. cymosa × floribunda, se P. ×scan­ Tanacetum huronense (Gandhi & Thomas 1991). dinavica. Matricaria chamomilla kamomill (tidigare M. recu­ Pilosella cymosa × lactucella kvastfibbla/blåfibbla × tita). Linné publicerade dessa båda namn sam­ revfibbla är påGtl relativt vanlig och troligen tidigt i Species plantarum 1753. Båda namnen har självreproducerande (Tyler 2001a). Den bör typifierats och de avser olika former av kamomill. betraktas som bofast och gammal. I sådana fall föreskriver nomenklaturkoden att Pilosella cymosa subsp. cymosa × lactucella kvastfibbla man ska följa namnvalet hos den författare, som × revfibbla anges från två lokaler i Upplands flora först slog samman arterna. Enligt Applequist (Jonsell 2010). (2002) var det italienaren Visiani som 1844 cite­ Pilosella cymosa subsp. gottlandica × lactucella vätfibbla rade M. recutita som synonym under M. chamo­ × revfibbla är samlad på uppfrysningsmark av milla och därmed etablerade det senare namnet Thomas Karlsson 1996 vid Austers i Gtl Hangvar för arten. (belägg i S, bestämt av T. Tyler 2001). [Matricaria chamomilla × Tripleurospemum maritimum Pilosella cymosa subsp. cymosa × officinarum subsp. kamomill × strandbaldersbrå publicerades av peleteriana kvastfibbla × mattfibbla är funnen i tre Selander (1910) från Arild i Sk Brunnby. Belägget, rutor i Sk (Tyler m.fl. 2007), och Torbjörn Tyler

Karlsson: Nya namn 9 89 har sett belägg även från Sm, Vrm, Srm, Upl, Vs m praealta. Den uppträder som sentida inkomling i och Ång. södra Sverige (se ovan). Pilosella cymosa subsp. gottlandica × officinarum subsp. Psephellus dealbatus strävklint (tidigare Centaurea deal­ peleteriana vätfibbla × mattfibbla. Torbjörn Tyler bata). Strävklinten förs numera, på morfologiska har sett material av denna hybrid från åtminstone och molekylära karaktärer, till släktet Psephellus två platser på Öl (Södra baspunkten i Mörbylånga (Wagenitz & Hellwig 2000, Garcia-Jacas m.fl. 2009 och Eriksöre alvar i Torslunda; Artportalen, 2001). – Det svenska namnet på släktet Psephellus access 2014-02-02). Hybriden är enligt Tyler är strävklintar. mycket lik gaffelfibblaP. dichotoma men har kant­ Pseudognaphalium luteoalbum vitnoppa är återfunnen blommor med röda strimmor på utsidan. i Sverige, bland annat i BhG Valla (Jonasson 2005). Pilosella flagellaris gisselfibbla bör kunna betraktas Den fanns ännu kvar där 2013 (Artportalen, access som bofast sedan en ny lokal har upptäckts (Upl 2014-02-02) men arten bör nog ändå tills vidare Norrsunda) med tusentals exemplar (Svenson betraktas som i vår tid tillfällig. 2008). Pulicaria vulgaris loppört är försvunnen från Sverige Pilosella floribunda. Namnet P. floribunda användes som bofast men den har visat sig tillfälligt i sen tid, bl.a. 2003 på Filbornatippen i Helsingborg tidigare för svenskfibblaP. suecica (se nedan) men Sk tillhör en formgrupp som är intermediär mellan (Svensson 2003). [ maralrot rapporterades av svenskfibblaP. suecica och blåfibblaP. cymosa Rhaponticum carthamoides Westerström (2008) från en lokal i Ångermanland subsp. praealta. Den egentliga P. floribunda är huvudsakligen mellaneuropeisk men finns också i och en i Jämtland. Det handlar dock om odlade förekomster.] Sverige, där den är inkommen i sen tid. I Sk, Klm hinnklint (tidigare och SmI är den bofast och under spridning, och Rhaponticum repens Acroptilon rep­ den är även samlad på en nyanlagd vändplats i ens). Släktet Acroptilon är indraget i Rhaponticum (Hidalgo m.fl. 2006). – Svenskt namn på släktet Dls Frändefors (belägg i LD, bestämt av Torbjörn Tyler). Den har fått det svenska namnet . Rhaponticum är rabarberklintar. tyskfibbla guldeternell, från Austra­ × gråfibbla × svenskfibbla Rhodanthe humboldtiana Pilosella officinarum suecica lien, har tagits 1993 av Nadja Niordson som är enligt Torbjörn Tyler lokalt ganska vanlig i kvar­stående efter odling vid Torstäva i Ramdala Bergslagen ( och ) och sprider sig rikligt Bl Vrm Vs m (belägg i S). Arten har många små, gula korgar i åtminstone vegetativt; den bör klassificeras som huvudlik gyttring i stjälktoppen; bladen är smala bofast. och vitulliga. × nordlig kvastfibbla (tidigare Pilosella scandinavica sideneternell, också från Austra­ subsp. × ). Växten har Rhodanthe manglesii P. cymosa cymosa floribunda lien, är funnen i Norge (Vf Horten) 1998 (Lid & sitt ursprung i hybrider mellan kvastfibbla och Lid 2005). Korgarna är skära och bladen stjälkom­ svenskfibbla men är stabiliserad och uppträder fattande. som en art. Den bör därför ha ett binärt veten­ Rudbeckia fulgida var. speciosa praktrudbeckia angavs skapligt namn. som tveksam i en tidigare version av växtlistan Pilosella ×setigera är funnen av Torbjörn Tyler dels vid (Karlsson 2002). Belägg finns nu, från Oskars­ Marmorbruket i Krokek 2004, dels i ett gam­ Ög berg i Ög Ödeshög 2005 (Bert Borgström i S) och malt grustag vid Dörby gravfält i Norra Möckleby Munkegärde soptipp i BhG Ytterby 2010 (Åke på Öl 2013 (belägg för samtliga i LD). Växten anses Svensson i S). utgöra hybridavkomlingar av kvastfibbla P. cymosa Rudbeckia hirta. Det svenska namnet sträv rudbeckia subsp. och en östeuropeisk art, . cymosa P. fallax övergår till artnivån; var. hirta, som var en vanlig P. ×setigera skiljer sig från kvastfibbla genom att vallfröinkomling kring och efter sekelskiftet ha fler än 5 stjälkblad, starkare stjärnhårighet och 1900, har fått namnet vallrudbeckia. × fåtaliga (om några) glandelhår. Former av P. seti­ Scorzonera. Det svenska namnet ändras till svinrötter. gera kan förmodas vara spridda i sydöstra Sverige, Scorzoneroides autumnalis höstfibbla (tidigareLeon ­ fastän tidigare tolkade som olika småarter av todon autumnalis). Sedan länge har man känt till kvastfibbla (notering av G. Gottschlich på ett att släktet Leontodon i traditionell omfattning är belägg i LD). Arten bör därför preliminärt betrak­ heterogent (Widder 1931). En grupp arter (hos oss tas som gammal och bofast. Torbjörn Tyler har sommarfibblaL. hispidus och strimfibbla L. saxa­ föreslagit det svenska namnet stäppfibbla. tilis) har Y-formade hår och hängande knoppar, Pilosella suecica svenskfibbla inkluderades tidigare medan en annan artgrupp (hos oss höstfibbla i P. floribunda men bör behandlas som en skild L. autumnalis) har enkla hår och upprätta knoppar. art. Den är ursprunglig och finns i mellersta och DNA-studier (Samuel m.fl. 2006) har visat att norra Sverige. Namnet P. floribunda tillhör en i dessa två grupper är mycket distinkta. Om båda huvudsak mellaneuropeisk formgrupp som står ska omfattas av Leontodon måste man dra in även mellan svenskfibbla och blåfibblaP. cymosa subsp. bitterfibblorPicris och rosettfiblorHypochaeris

90 Svensk Botanisk Tidskrift 108:2 (2014) figur 9. Senecio pseudoarnica, en nordamerikansk korsört som sprider sig på havsstränder i norra Norge och på Island. – Norge, Tromsø, Kvaløya på Sørfjordens östsida 28 juli 2009. foto: Åke Svensson. Senecio pseudoarnica, a robust North American seashore species which has started to spread on seashores of Iceland and northern Norway.

i detta släkte. En mindre dramatisk ändring Senecio cordatus se Jacobaea alpina. (Greuter m.fl. 2006) är att klyvaLeontodon . Som­ Senecio dubitabilis är en ettårig asiatisk korsört utan marfibbla och strimfibbla blir då kvar Leontodoni strålblommor. Enligt Jeffrey & Chen (1984) har medan höstfibbla förs till släktetScorzoneroides , den ca 15 holkfjäll och 4–5 ytterholkfjäll (18–22 på svenska höstfibblor. – Varieteternas namn blir respektive 7–11 hos vanlig korsört S. vulgaris). följande: Den har kommit in på en järnvägsstation i östra Scorzoneroides autumnalis var. autumnalis vanlig höst­ Finland (PK Joensuu) och är troligen bofast där fibbla (tidigareL. autumnalis var. autumnalis). (Räsänen 2003). – Ett lämpligt svenskt namn kan var. gulbrun Scorzoneroides autumnalis keretinus vara kinakorsört. höstfibbla (tidigare var. ). L. autumnalis asperior Senecio erucifolius se Jacobaea erucifolia. – Epitetet går knappast att använda för asperior Senecio jacobaea se Jacobaea vulgaris. formen med tät gulbrun holkhårighet, eftersom (tidigare typexem­plaret har glest svarthåriga holkar. Epite­ Senecio quadridentatus Erechtites quadri­ ). Australiens -arter har överförts tet gavs åt en höstfibbla från Vita Havet dentata Erechtites keretinus till , och denna placering stöds i en med tät gulbrun holkhårighet och svagt flikiga Senecio DNA-baserad fylogeni (Pelser m.fl. 2007). blad. Det kombinerades under Scorzoneroides av Väre (2007). Senecio leucanthemifolius subsp. vernalis vårkorsört autumnalis (tidigare ). Vårkorsörten har reducerats Scorzoneroides autumnalis var. pratensis svart höst­ S. vernalis till en varietet (Alexander 1979) eller underart fibbla (tidigareL. autumnalis var. pratensis och var. (Greuter 2003d) till , en väst­ taraxaci). – Både var. pratensis och var. taraxaci har S. leucanthemifolius tätt mörkhåriga holkar. Om de betraktas som mediterran art. Eftersom det finns en klar växt­ synonyma (som hos Elven & Murray 2008) är var. geografisk skillnad (vårkorsörten är som spontan pratensis det gällande (äldsta) namnet. östeuropeisk) är underarts rang det rimligaste Scorzoneroides autumnalis var. salina kal höstfibbla alternativet. (tidigare L. autumnalis var. salina). Senecio paludosus se Jacobaea paludosa. Senecio aquaticus se Jacobaea aquatica. Senecio pseudoarnica (figur 9) är en nordamerikansk Senecio cannabifolius se Jacobaea cannabifolia. havsstrandsväxt, som har börjat sprida sig på Senecio cineraria se Jacobaea maritima. stränder på Island och i norra Norge (Pálsson

Karlsson: Nya namn 9 91 2004, Sortland m.fl. 2007). Den är meterhög och Symphyotrichum novi-belgii höstaster (tidigare mycket grov med stora korgar (2–3 cm breda). A. novi-belgii). Senecio subalpinus se Jacobaea subalpina. Symphyotrichum patulum torpaster (tidigare A. patu­ Senecio vernalis se S. leucanthemifolius subsp. vernalis. lus). Senecio vulgaris var. hibernicus strålkorsört anges från Symphyotrichum pilosum var. pringlei filtaster har Sk (Tyler m.fl. 2007). Den har strålblommor som rapporterats som kvarstående från Bl Asarum är 3,5–5 mm långa. (Fröberg 2006, belägg i LD). Seriphidium maritimum se Artemisia maritima. Symphyotrichum ×salignum videaster (tidigare Sigesbeckia orientalis asiatisk klibbstjärna har uppträtt A. ×salignus). som ogräs i de botaniska trädgårdarna i Lund, Symphyotrichum shortii har noterats från Norge (Ak Stockholm och Uppsala (Svenson m.fl. 2009). Asker; Lid & Lid 2005). Solidago altissima jättegullris har publicerats från Symphyotrichum squamatum har rapporterats från Finland, och material som skulle kunna höra hit Norge (Tofte i Hurum; Berg 2006). har samlats även i Sk (Tyler m.fl. 2007). Jättegullris Symphyotrichum tradescantii (tidigare A. tradescantii). är nära släkt med kanadensiskt gullris S. canaden­ Symphyotrichum ×versicolor brokaster (tidigare sis, men stjälkar och blad är starkare håriga och A. ×versicolor). – Tidigare upptagen med tvekan bladen är mindre djupt sågade (ibland helbräd­ som svensk (Karlsson 2002). Växten är numera dade). Artens förekomst i Sverige får tills vidare belagd åtminstone från Sk, Gtl och Srm. anses tveksam. Tanacetum. Det svenska namnet ändras till balsam­ Solidago canadensis × gigantea kanadensiskt gullris × kragar (tidigare renfanor). höstgullris har angivits från BhG Mölndal (Herloff Taraxacum bavaricum bayersk maskros är en för 2009), Bl Sölvesborg 1986 (belägg i LD; Fröberg Sverige ny art av sektionen strandmaskrosor 2006) och Upl Estuna 2000 och Rimbo 2003 Palustria. Den har sin huvudutbredning i Mellan­ (Jonsell 2010). europa och var tidigare nordligast funnen på Solidago gigantea × virgaurea höstgullris × gullris har Lolland i Danmark. Den insamlades år 1990 på rapporterats från Sk Börringe (Tyler m.fl. 2007); en strandäng vid Ledskär i Upl Österlövsta av även ett belägg från Bl Sölvesborg 2006 (Bengt Carl-Fredrik Lundevall men blev inte identifierad Nilsson i LD) har förts till denna hybrid. förrän 2012, då Hans Øllgaard reviderade Lunde­ Solidago graminifolia kvastgullris se Euthamia gramini­ valls maskrosherbarium (som nu finns i S). – Arten folia. bör betecknas som ursprunglig och bofast, men vi Solidago virgaurea subsp. lapponica lappgullris vet för stunden inte om den finns kvar. Växten och (tidigare subsp. alpestris). Enligt Wagenitz (1979) fyndet presenteras närmare av Rydberg (2014). och Elven (2007) är den nordskandinaviska och Taraxacum sect. Taraxacum ogräsmaskrosor (tidigare cirkumpolära rasen, till vilken epitetet lapponica är sect. Ruderalia). Kirschner & Štepánek (2011) har knutet, skild från liknande former från Central­ valt en ny lektotyp för Linnés namn Leontodon europas berg (subsp. minuta, synonym: subsp. taraxacum, och detta exemplar är en ogräsmask­ alpestris). ros. Typvalet definierar även artenTaraxacum Sonchus arvensis × palustris åkermolke × strandmolke officinale, som i sin tur definierar släktetTaraxa ­ har publicerats från Ålabodarna i Sk Glumslöv cum – och nomenklaturreglerna föreskriver att (Tyler m.fl. 2007). Ett belägg, insamlat av Per den sektion, som innehåller släktets typart, ska ha Wahlén 1998 och godkänt av Sven Snogerup, finns släktnamnet som sektionsnamn. i LD. Hybriden växte bland föräldrarna. Taraxacum sect. Crocea fjällmaskrosor (tidigare sect. Symphyotrichum är en utklyvning ur Aster (se ovan) Taraxacum). Med ett tidigare val av typ för Leon­ och omfattar de flesta taxa som tidigare fördes dit todon taraxacum knöts sektionsnamnet Taraxa­ (i Norden elva arter och två trädgårdshybrider; cum till fjällmaskrosorna. Det tidigaste för dem alla listas nedan). Släktet har fått det svenska tillgängliga sektionsnamnet är nu Crocea. namnt höstastrar. Tephroseris integrifolia. Underarterna utgår, åtmins­ Symphyotrichum cordifolium hjärtaster (tidigare tone tills vidare; den ras som finns i nordöstra A. cordifolius). Norge är visserligen skild från den sydsvenska, Symphyotrichum ericoides ljungaster insamlades av Th. men den är inte identisk med subsp. tundricola Lange 1937 i Sk Helsingborg (belägg i LD, bestämt (Bertil Nordenstam muntl.; Elven 2011). av Carl Blom; Tyler m.fl. 2007). Thymophylla tenuiloba texaskrage kommer från Symphyotrichum laeve daggaster (tidigare A. laevis). sydöstra USA och Mexiko och odlas som pryd­ Symphyotrichum lanceolatum lansettaster (tidigare nadsväxt. Arten liknar ett mycket spätt sammets­ A. lanceolatus). blomster Tagetes, men bladflikarna är trådsmala Symphyotrichum novae-angliae luktaster (tidigare och frukten är krönt av fjäll som mot spetsen A. novae-angliae). är uppflikade i borst. Växten är funnen 2002 på

92 Svensk Botanisk Tidskrift 108:2 (2014) figur 10. BlåfläderSambucus nigra subsp. cerulea skiljer sig från vanlig fläder subsp.nigra genom de blådaggiga frukterna. – Uppland, Uppsala-Näs, skogsbryn vid Lurbo 30 juli 2010. foto: Åke Svensson. Sambucus nigra subsp. cerulea from North America, with pruinose fruits, is a very rare escape in Sweden.

skräpmark i Vf Larvik i Norge av Trond Grøstad den sig genom att sakna strålblommor. Den (det. Thomas Karlsson). är funnen 2003 på en vägkant på Ingarö i Upl. Tithonia rotundifolia inkakrage är en ettårig pryd­ Belägg, samlat av Mora Aronsson, finns i S. För nadsväxt från Mexiko. Den har stora, tegelröda bestämningen står Arne Anderberg. Fyndet publi­ eller orange blomkorgar i stjälktopparna; bladen cerades i Upplands flora (Jonsell 2010). är motsatta och hjärtlika med en tendens till Tripleurospermum inodorum baldersbrå (tidigare treflikighet. Inkakragen är funnen på kyrkogårds­ T. perforatum). Rätt namn för baldersbrå är T. ino­ kompost i Vrm Karlskoga 2003 (Nilsson 2008; dorum. Det baseras på Linnés namn Matricaria belägg i S). – Släktets svenska namn är inkakragar. inodora, som tidigare har ansetts som illegitimt, Tragopogon. Det svenska namnet ändras till haver­ men som under nu gällande nomenklaturregler är rötter. korrekt (Applequist 2002). Tragopogon brevirostris från Kaukasus är samlad 1923 Tripleurospermum maritimum. Som svenskt namn på av Nils Blomgren i Sk Burlöv (belägg i LD; Tyler den tidigare namnlösa arten har bårdbaldersbrå m.fl. 2007), men bestämningen är inte kontrolle­ lanserats. Det syftar på den hos alla underarterna rad. Tills vidare upptas arten med frågetecken. markerade bruna kanten på holkfjällen. Tragopogon hybridus se Geropogon hybridus. Tripleurospermum maritimum subsp. nigriceps är en Tripleurospermum disciforme knappbaldersbrå är en nyligen beskriven underart (Sell & Murrell 2006). ettårig art som kommer från området Turkiet– Den förekommer i Skottland, på Shetlandsöarna Centralasien. Från baldersbrå T. inodorum skiljer samt på Färöarna och Island men har tidigare varit

Karlsson: Nya namn 9 93 figur 11. Grekvädd Knautia macedonica, spektakulär genom sina varmt röda blommor. – Bohuslän, Ytterby, Munkegärde sop­ tipp 24 september 2011. foto: Åke Svensson. Knautia macedonica, in foliage similar to K. arvensis but with bright red flowers, is a rare and casual escape in Norden.

förväxlad med brunbaldersbrå subsp. phaeocepha­ av Anders Svenson). Den skiljer sig från zinnia lum. Den senare anges vara mera lågväxt och Z. elegans genom smalare blomkorgar och frukter ha mera avlånga holkfjäll. – Som svenskt namn med ett borst. föreslås svartbaldersbrå. Tripleurospermum maritimum subsp. phaeocephalum brunbaldersbrå. Stenberg (2010) redovisar Adoxaceae – desmeknoppsväxter ett belägg av brunbaldersbrå, samlat av John Sambucus nigra subsp. cerulea blåfläder (figur 10) skiljer sig från vanlig fläder subsp. genom Lagerkranz 1951 i Nb Pajala. Han anger att det är nigra bestämt till brunbaldersbrå av Leena Hämet-Ahti att frukter och kvistar är starkt blådaggiga (som (som reviderade baldersbrårna i norra Norden). daggvidets kvistar). Blåflädern kommer från Detta stämmer dock inte. Bestämningen är Nordamerika, odlas till prydnad, och är funnen 2005 av Håkan Andersson i Uppsala-Näs, ”Tripleurospermum maritimum subsp. phaeocephalum Upl Lurbo, skogsbryn; självföryngring. Belägg, samlat vel subsp. subpolare”, alltså brunbaldersbrå eller nordbaldersbrå. – Brunbaldersbrå är alltså inte av Anders Svenson, finns i S. Fyndet publicerades påvisad från Sverige. i Upplands flora (Jonsell 2010, som S. cerulea). – Tripolium pannonicum subsp. tripolium strandaster Observera att ”cerulea” är originalstavningen och (tidigare Tripolium vulgare). Vår strandaster är inte den ska enligt reglerna bibehållas. artskild från T. pannonicum, som förekommer i Viburnum dentatum tandolvon kommer från östra salta områden i östra Europa och Asien (Wagenitz Nordamerika och odlas som prydnadsbuske. Det 1979). Det senare artnamnet är det äldsta av de är en sommargrön, svartfruktig art med breda, två och har prioritet. Som underart går däremot vasstandade blad utan stjärnhårsfilt. Martin vår västeuropeiska växt att upprätthålla (Greuter Sjödahl fann den 2007 kvarstående vid Bäckdals­ 2003a). gymnasiet i SmI Jönköping (belägg i S). Vittadinia scabra se Peripleura scabra. Xanthium orientale mörkt gullfrö (tidigare X. struma­ Caprifoliaceae – kaprifolväxter subsp. ). Mörkt gullfrö bör accep­ rium italicum Familjerna kaprifolväxter , getris­växter teras som en egen art. Den är en inkomling från Caprifoliaceae Diervillaceae, linneaväxter Linnaeaceae, vänderots­ Nordamerika, medan ljust gullfrö X. strumarium växter Valerianaceae och väddväxter Dipsacaceae (tidigare X. strumarium subsp. strumarium) är ursprunglig i Sydeuropa. Unga exemplar av har förenats i den senaste översikten över angio­ arterna kan vara svåra eller omöjliga att skilja, spermerna (Bremer m.fl. 2009). De utgör naturliga men verkliga mellanformer är mycket ovanliga (monofyletiska) grupper men man strävar generellt (Wisskirchen i Wisskirchen & Haeupler 1998). efter ett måttligt antal familjer för att behålla över­ siktligheten. Zinnia peruviana spindelzinnia, en prydnadsväxt från tropiska Amerika, är funnen 2007 på tippen Centranthus calcitrapae är funnen 1906 i Sk Malmö vid Moskogen i Klm Ljungby (belägg i S, samlat (belägg i LD, Tyler m.fl. 2007). Arten är lik som­

94 Svensk Botanisk Tidskrift 108:2 (2014) figur 12. Kaukasisk try Lonicera caucasica har förvildats i Stadsskogen i Uppsala, Uppland. Den är känd därifrån sedan 1970. – Bilden togs 12 septem­ ber 2009. foto: Åke Svensson. Lonicera caucasica, an orna­ mental shrub, is known as an escape from a wood outside Uppsala in C Sweden. It was first found in 1970.

marpipört C. macrosiphon men blommorna har 1970 (belägg i UPS) och senast av Charlotte kortare kronpip och saknar (nästan) sporre. Wigermo, Åke Svensson och Bengt Nilsson 2009. Cephalaria transsylvanica fick det svenska namnet Lokalen har publicerats i Upplands flora (Jonsell rumänsk jättevädd i Upplands flora (Jonsell 2010). 2010). Diervilla sessilifolia kantgetris har uppgivits från Lonicera ×heckrottii blomsterkaprifol, en kultur­ Gunnilse grusgrop i BhG Göteborg 2007 (Herloff hybrid med starkt färgade blommor, rapporteras 2009), men med tvekan om bestämningen. Den av Owe Rosengren från Bonstorp i Nrk Örebro upptas med frågetecken som svensk. (Lindström 2010). Bestämningen har gjorts av Dipsacus fullonum kardvädd betraktas som bofast i Sk Håkan Andersson. Ett belägg finns också frånBl (Tyler m.fl. 2007) och därmed i landet som helhet. Ramdala 2000 (Nadja Niordson i S). grekvädd (figur 11), en prydnads­ Knautia macedonica Lonicera involucrata var. ledebourii kalifornisk skärm­ växt från Balkan, till bladen lik åkervädd K. arven­ try (tidigare L. ledebourii). Kalifornisk skärmtry sis men med mörkröda blommor, har publicerats bör uppfattas som en varietet av skärmtry; den som förvildad från Piteå (Ahlm 2009; belägg i Nb har belagts från en tipp i Vrm Karlskoga (Nilsson S). I S är den även belagd från Srm Botkyrka 2010 2008, belägg i S). – var. (Göran Odelvik) och Väversunda 2010 (Anders L. involucrata involucrata Ög får namnet . Svenson), och vidare finns rapporter från , vanlig skärmtry SmI bokharatry anges från en norsk , och (Artportalen, access 2014-02- Lonicera korolkowii BhG Vg Upl lokal ( Ås) hos Lid & Lid (2005). Arten står 07). Ak nära rosentry men är småbladigare, och . Det svenska namnet ändras till . L. tatarica Lonicera tryn förbladen (vid bärets bas) är förenade nertill. Den vintertry (tidigare ). Lonicera acuminata L. henryi kommer från Centralasien. Namnet har ändrats enligt Flora of China 19 (Yang m.fl. 2011). Förekomsten i Sverige var tidigare Lonicera rupicola var. syringantha syrentry (tidigare ). Namnändring enligt osäker, men belagda fynd från Sk, Klm, Öl och L. syringantha Flora of China (Yang m.fl. 2011). BhG har tillkommit. 19 × dvärgtry. En hybrid mellan Lonicera caerulea blåtry. Varieteterna utgår; de går Lonicera xylosteoides inte att upprätthålla. rosentry L. tatarica och skogstry L. xylosteum som Lonicera caprifolium äkta kaprifol (tidigare kaprifol). odlas som prydnadsväxt. Ett belägg i LD, insamlat Namnet har ändrats eftersom vildkaprifol L. peri­ 1947 av Ture Hulthén vid Kristinehov i Sk Andra­ clymenum är allmännare i delar av Sverige, så att rum, har bestämts av Lars Fröberg till denna det blir oklarheter om man talar om ”kaprifol” hybrid; samlaren hade kallat växten L. xylosteum. utan närmare bestämning. Det är okänt om hybriden var kvarstående, fågel­ Lonicera caucasica kaukasisk try (figur 12) är ursprung­ spridd eller spontant uppkommen. lig i Kaukasus och Armenien och odlas som Scabiosa atropurpurea praktvädd, en art från Medel­ prydnad. Den har förvildats i Stadsskogen i Upl havsområdet med klarröda blommor, blev fun­ Uppsala, där den först samlades av Erik Almquist nen 2003 på en utfyllnad vid Karholmen i BhG

Karlsson: Nya namn 9 95 Torslanda (foto på www.s-weeds.net/bfgruderat/ Ulriksdal 2000 (Svenson 2010). Den liknar spik­ gallery03/karholmen/scabiosa.html). blad H. vulgaris men har djupare loberade blad. Valeriana montana bergvänderot, från Mellan- och Panax quinquefolius amerikansk ginseng utgår; se Sydeuropa, är lågväxt och har hela blad. Den är ovan under Aralia nudicaulis. samlad 1952 av Lars E. Kers i Upl Uppsala på en vägkant utanför Botaniska trädgården; belägg i S. Apiaceae – flockblommiga kattvänderot, från Turkiet, är också Valeriana phu De flesta nyheterna i denna familj har publicerats i lågväxt men har bredflikiga blad; den odlades förr senaste bandet av (Jonsell & Karlsson som läkeväxt. Den påträffades enligt ett manu­ Flora Nordica 2010). För enkelhets skull citeras boken nedan som skript från 1831 av M. G. Sjöstrand i Klm Kalmar: ”norra vallmuren, troligen ditkommen från den Flora Nordica 6. derunder belägna Apoteksträdgården” (Edqvist & Angelica archangelica subsp. littoralis strandkvanne. Karlsson 2007). Notera stavningen av underartens epitet (inte Valeriana sambucifolia subsp. procurrens hårvänderot litoralis). utgår. Den har i praktiken visat sig omöjlig att Anthriscus cerefolium dansk körvel uppträdde som separera från äkta flädervänderot subsp.sambuci­ åkerogräs på Gtl redan under Linnés tid och bör folia. betraktas som gammal och bofast (arkeosynan­ Weigela. Det svenska namnet ändras till prakttryn. trop). Apium graveolens selleri har uppenbart invandrat Araliaceae – araliaväxter spontant från Danmark till kusten i Sk och Hl vid flera tillfällen och har tidvis varit etablerad på kashmiraralia ersätter Aralia cachemirica Aralia ett par platser. För närvarande är arten dock inte . Den sistnämnda publicerades från en californica bofast i Sverige. dansk lokal av Alfred Hansen (1985), men araliacé- experten David Frodin bestämde 2009 om beläg­ Apium inundatum, nodiflorum och repens, se Heloscia­ get (i C) till kashmiraralia. dium. drusa (tidigare ). Aralia chinensis kinesisk parkaralia utgår. Uppgifter Bowlesia glandulosa Drusa glandulosa om denna från Norge (Lid & Lid 2005) och Sve­ Arten har överförts till släktet Bowlesia i enlighet rige (Holmberg 1975) gäller med all sannolikhet med Thulin (1999). utgår. Arten rapporterades parkaralia A. elata, som tidigare ibland har gått Bupleurum lancifolium under detta namn. från Mpd av Hylander (1971), men Sven Snogerup har ombestämt belägget till anatolisk harört Aralia nudicaulis kryparalia är en halvmeterhög ört med krypande jordstammar och femfingrade B. subovatum. blad. Den är en skogsväxt från norra Nordame­ Caucalis platycarpos piggkörvel. Underarterna utgår; rika som ibland odlas. På en dansk lokal (Tikøb i i Flora Nordica 6 betraktar Per Lassen subsp. som en variant med svaga taggar utan Sjæ) har den förvildats (Hansen 1985, som Panax muricata systematiskt värde. quinquefolius; belägg i C, ombestämda 2009 av David Frodin). Cenolophium denudatum flodsilja (tidigare strandsilja). Aralia racemosa lundaralia måste betraktas som osä­ Ändringen är nödvändig då även Crithmum mariti­ ker i Sverige (status ?). Belägg från Vs m Västerås mum har fått namnet strandsilja. Namnet flodsilja uppges finnas (Malmgren 1982) men har inte varit är föreslaget av Leif Andersson (förmedlat av tillgängligt för expertgranskning. Erik Ljungstrand); växten förekommer i Balticum Aralia spinosa taggaralia är en nordamerikansk buske och Ryssland särskilt på flodstränder. – Släktet med taggiga grenar. Den har rapporterats från Cenolophium ändrar namn till flodsiljor. Gunnilse grusgrop i BhG Göteborg 2009 (Herloff Centella asiatica sallatsspikblad är funnen 2004 på 2009), men expertgranskning av ett belägg är en barkdeponi i Bu Hurum i Norge (belägg i O; önskvärd. Arten får tills vidare stå med ett fråge­ Fröberg i Flora Nordica 6). Det är en ört med tecken. krypande, rotslående stjälk och cirkelrunda till [Aralia stipulata publicerades i Smålands flora njurlika blad. Trots namnet och utseendet är (Edqvist & Karlsson 2007), men belägget ombe­ den inte närmare släkt med spikblad Hydrocotyle stämdes av David Frodin till parkaralia A. elata.] (som numera räknas till familjen araliaväxter Hydrocotyle förs numera till araliaväxter Araliaceae Araliaceae). – Släktet har fått det svenska namnet baserat på molekylära studier (Chandler & Plun­ centellor. kett 2004). Chaerophyllum hirsutum. Det svenska namnet berg­ Hydrocotyle sibthorpioides trådspikblad är spridd i körvel övergår till artnivån; underarterna, subsp. tropiska Asien och odlas hos oss som akvarieväxt. hirsutum och subsp. villarsii, får namnen bred Arten är funnen som tillfälligt växthusogräs i Upl bergkörvel och smal bergkörvel.

96 Svensk Botanisk Tidskrift 108:2 (2014) Daucus carota, som saknat svenskt artnamn, övertar namnet morot från subsp. sativa; denna underart får i stället namnet äkta morot. Daucus carota subsp. maximus får det svenska namnet jättemorot. Drusa se Bowlesia. [Eryngium bourgatii spansk martorn har angivits från Norge (Lid & Lid 2005), men växten är rysk martorn E. planum enligt Lars Fröberg, som sett ett foto av exemplaret.] Helosciadium krypflokor. Molekylära studier (Hard­ way m.fl. 2004) har visat att krypflokan (tidigare Apium inundatum) och dess närmaste släktingar inte hör samman med selleri Apium graveolens, som är typen för släktet Apium. De står mycket närmare bäckmärken Berula, sprängörter Cicuta, stäkror Oenanthe och vattenmärken Sium – också vattenväxter – och bör behandlas som ett eget släkte. Helosciadium inundatum krypfloka (tidigareApium inundatum). Helosciadium nodiflorum fränefloka (tidigareApium nodiflorum). Helosciadium repens sumpfloka (tidigareApium repens). Heracleum ’Kungsholm’ kungsholmsloka (tidigare H. stevenii). Originalbeskrivningen av H. stevenii stämmer inte alls med vår växt. Kungsholmsloka står närmare tromsöloka H. persicum och skulle kunna vara en egen art (men är eventuellt en i odling uppkommen sort eller hybrid). Lars Fröberg kringgick i Flora Nordica 6 namnproble­ met genom att ta upp växten som en sort direkt under släktet. – Material som stämmer med kungsholms­loka finns samlat från Ög Jonsberg och några platser i Danmark men kan delvis representera odlade exemplar. Heracleum laciniatum, se H. persicum. Heracleum mantegazzianum × persicum. Intermediärer mellan jätteloka och tromsöloka, preliminärt betraktade som denna hybrid, är sedan tidigare kända från Norge men finns även i Sverige (belägg från Nrk och Ång) enligt Lars Fröberg i Flora Nordica 6. Heracleum mantegazzianum × sphondylium subsp. sibiricum jätteloka × sibirisk björnloka utgår. Den publicerades från Trondheim i Norge (Lid & Lid 1994, 2005), men belägg har ombestämts till figur 13. Bredloka Heracleum sosnowskyi sprider H. persicum × sphondylium (Fröberg i Flora Nordica sig i stor omfattning i västra Ryssland och de 6). baltiska staterna, men i Norden är den hittills bara Heracleum mantegazzianum × sphondylium subsp. uppmärksammad i Köpenhamn. – Lettland, Madona sphondylium jätteloka × vit björnloka är dokumen­ 19 juni 2008. terad från Danmark (Sjæ Roskilde) och Sk Lund foto: Owe Nilsson. (Fröberg i Flora Nordica 6). Heracleum sosnowskyi is a pest in the Baltic states Heracleum persicum tromsöloka (tidigare H. lacinia­ but so far only observed at Copenhagen in the Nordic tum). Tromsölokan tillhör enligt Lars Fröberg (i countries. It may, however, well be overlooked due to Flora Nordica 6) H. persicum. its similarity with other giant hogweeds.

Karlsson: Nya namn 9 97 flock. Det är möjligt att den utgörs av diverse Heracleum persicum × sphondylium subsp. sibiricum tromsöloka × sibirisk björnloka, känd sedan tidi­ mellanformer mellan de nämnda underarterna. Den upprätthålles här, liksom hos t.ex. Stace gare och under spridning i Tr Tromsø i Norge, är (2010) och Reduron (2008a, som varietet), trots funnen på Sturkö i Bl (Fröberg i Flora Nordica 6). att den inte accepterats i .] Heracleum platytaenium hörsneloka är en storvuxen Flora Nordica 6 art med blad som har brett rundtrubbiga flikar Pastinaca sativa subsp. urens är en sydeuropeisk ras. och är spindelvävshåriga undertill. Den är Den är hårig och jämfört med vanlig palsternacka subsp. är den mera storväxt, har mera etablerad i Gtl Hörsne och dessutom funnen i sativa trind stjälk, kortare småblad med brett trub­ Nrk Askersund samt på ett fåtal danska loka­ big spets och primärflock som är ungefär lika ler (Fröberg i Flora Nordica 6). – Ett foto finns hos Johansson & Larsson (1997, under namnet stor som sekundärflockarna (hos subsp.sativa är primärflocken störst). Underarten är under H. mantegazzianum). spridning norrut i Europa med samfärdseln och Heracleum pubescens. Detta namn använde Lars Frö­ har påträffats i Odense i Danmark 2008 och i berg i Flora Nordica 6 för en typ av jätteloka som Srm Brännkyrka 2009 (H. Gudmundson, belägg i LD; avviker från H. mantegazzianum genom mindre format, färre flockstrålar, mindre utdragna blad­ bestämningen har bekräftats av Lars Fröberg). – spetsar samt genom att de yttersta blommorna i Som svenskt namn föreslås sydpalsternacka. varje flock inte är förstorade. Spridda belägg från Petroselinum segetum se Sison segetum. , från södra Europa och Danmark, Norge och Sverige (Srm, Upl) motsvarar Physospermum cornubiense sydvästra Asien, är funnen i København denna beskrivning. Identifikationen medH. pube ­ Sjæ (Faurholdt & Schou 2004) och Lund (Fröberg i scens är dock osäker. – Lars Fröberg föreslog Sk ) som ogräs i respektive botaniska namnet mindre jätteloka vilket har ändrats till liten Flora Nordica 6 trädgård. De nedre bladen är smalflikiga, de övre jätteloka; sammansättningar med ”mindre” brukas inte i kärlväxtsammanhang. saknar skiva. utgår. Den har publicerats från Heracleum sosnowskyi (figur 13) står nära jätteloka Pimpinella anisoides en dansk lokal (Madsen & Lyck 1991, Faurholdt H. mantegazzianum men har bredflikigare blad. Den är en invasionsart i Baltikum och Vitryssland & Schou 2004) baserat på vegetativt material, (introducerad som foderväxt under Stalintiden) som Lars Fröberg ombestämt till dansk körvel men är i Norden hittills bara dokumenterad från Anthriscus cerefolium. Köpenhamn (Faurholdt & Hinke 2009, Fröberg Sison segetum höstpersilja (tidigare Petroselinum ). Höstpersilja förs nu åter till släktet i Flora Nordica 6). – Lars Fröberg publicerade segetum Sison (Reduron 2008b). namnet bredflikig jätteloka; vilket har förkortats sockerrot utgår. Den omnämndes från till bredloka. Sium sisarum Finland av Kurtto & Lahti (1987), men belägget är Heracleum stevenii se H. ’Kungsholm’. taget i en trädgård. Hydrocotyle finns under Araliaceae. utgår. Den har publicerats från Laserpitium prutenicum är funnen på en banvall i EP Tordylium maximum Vaasa i Finland 1952, sannolikt inkommen med Danmark (K. Hansen 1981), men alla belägg som tyska trupper under andra världskriget (Lars Frö­ framkommit under arbetet med Flora Nordica 6 har kommit ur odling. berg i Flora Nordica 6). – Svenskt namn: preussisk , tidigare påvisad för Danmark och spenört (Ljungstrand & Sahlin 2010). Torilis leptophylla Finland, är ny för Sverige. Ett exemplar i Elias Molopospermum peleponnesiacum alpkörvel. Obser­ Fries’ herbarium i UPS är taget 1818 i odlad klöver vera stavningen av artepitetet; peleponnesiacum är vid Bäckaskog i Fjälkinge (Per Lassen i Linnés originalstavning; peloponnesiacum, som man Sk Flora ofta ser, är fel. Nordica 6). , från sydöstra Europa och Turkiet, Oenanthe crocata saffransstäkra. Peter Wind fann Torilis ucranica 2010 flera exemplar av denna västeuropeiska blev funnen av K. B. Nordström i Bl Karlshamn 1897 (Per Lassen i ). Den liknar vatten­växt på en driftvall på VJy Mandø i Dan­ Flora Nordica 6 mark (Wind 2010). Den är säkerligen spontan, rödkörvel T. japonica men har fler flockstrålar, men troligen efemär. Arten avviker från andra vanligen vita blommor och längre stift. Dessutom nordiska stäkror genom sina äggrunda bladflikar. är håret i spetsen på var och en av fruktens taggar Den är under spridning i norra Frankrike och längre. Belgien, där den naturliga nordgränsen går. Det Trinia kitaibelii. Status markeras med frågetecken. Arten publicerades från Malmö av Blom (1921), svenska namnet anspelar, liksom epitetet crocata, på den gula mjölksaften. men något belägg har inte kunnat letas upp. [ subsp. vildpalsternacka Pastinaca sativa sylvestris • Tack till Owe Nilsson, Åke Svensson och Marita avviker från vanlig palsternacka subsp. sativa genom sin starka hårighet och från följande Westerlind för ovärderlig hjälp med bilder! underart genom fårad stjälk och större primär­

98 Svensk Botanisk Tidskrift 108:2 (2014) Citerad litteratur Abrahamson, I.-M. 2002: I Erik Alm­ til korgplantefamilien. Blyttia 65: 170– Greuter, W. 2003b: The Euro+Med quists fotspår. Calluna 19(2): 15. 183. treatment of Cichorieae (Compositae) Ahlm, J. 2009: Växtfynd 2009. Nordrutan­ Elven, R. (red.) 2011: Annotated checklist of – generic concepts and required new 14: 54–55. the Panarctic flora (PAF). Vascular plants. names. Willdenowia 33: 229–238. Aldén, B. 2009: Några botaniska notiser [nedladdad Greuter, W. 2003c: The Euro+Med från nordvästra Skåne. Bot. Notiser 2014-02-07] treatment of Gnaphalieae and Inuleae 142(3): 11–12. Elven, R. & Murray, D. F. 2008: New (Compositae) – generic concepts and Alexander, J. C. M. 1979: The Mediter­ combinations in the Panarctic vascu­ required new names. Willdenowia 33: ranean species of Senecio sections lar plant flora.J. Bot. Res. Inst. Texas 2: 239–244. Senecio and Delphinifolius.­ Notes Roy. 411–416. Greuter, W. 2003d: The Euro+Med treat­ Bot. Gard. Edinburgh 37: 387–428. Euro+Med 2006 och senare: Euro+Med ment of Senecioneae and the minor Almquist, E. 1965. Flora upsaliensis. Alm­ PlantBase – the information resource Compositae tribes – generic concepts qvist & Wiksell, Uppsala. for Euro-Mediterranean plant diver­ and required new names, with an Applequist, W. L. 2002: A reassessment sity. [nedladdad 2014-02-07]. 33: 245–250. L. and Tripleurospermum Sch. Bip. Faurholdt, N. & Hinke, H. 2007: Rund­ Greuter, W., Gutermann, W. & Talavera, (Asteraceae). Taxon 51: 757–761. løvet Bjørneklo i København – men S. 2006: A preliminary conspectus of Baldwin, B. G. 1999: New combinations hvor længe? Urt 31: 106–109. Scorzoneroides (Compositae, Cicho­ and new genera in the North Amer­ Faurholdt, N. & Schou, J. C. 2004: Nor­ rieae) with validation of the required ican tarweeds (Compositae–Madi­ diske Skærmplanter. Dansk Botanisk new names. Willdenowia 36: 689–692. inae). Novon 9: 462–471. Forenings Forlag. Hansen, A. 1985: Floristiske meddelelser. Baldwin, B. G. & Strother, J. L. 2006: Frey, D. 2003: Patterns of variation within Urt 9: 112–117. Madia Molina. Flora of North America the Erigeron annuus complex in the United Hansen, H. & Hjerting, J. P. 1996: Obser­ 21: 304–309. States and Europe. Dissertation. Swiss vations on chromosome numbers and Berg, T. 2006: [Norsk botanisk foren­ Federal Institute of Technology, biosystematics in Dahlia (Asteraceae, ing. Årsmeldinger og ekskursjons­ Zürich. [nedladdad 2014-02-07] D. coccinea. Nordic J. Bot. 16: 445–455. 129–130. Fröberg, L. 2006: Blekinges flora. SBF- Hansen, K. (red.) 1981: Dansk feltflora. Bertilsson, A. 2005: Rapport av fynd i förlaget, Uppsala. København. Västergötland – eller kanske ett flora­ Galbany -Casals, M., Andrés-Sánchez, S., Hansson, M. 2005: Växt från Mexiko supplement? Calluna 22(4): 8–13. Garcia-Jacas, N., Susanna, A., Rico, E. funnen på Lidingö. Lidingö Tidning 4 Björndahl, G. 2009: Belägg vid träff med & Martínez-Ortega, M. M. 2010: How oktober 2005: 13. Erik Ljungstrand. Värmlands­floran many of Cassini anagrams should Hardway, T. M., Spalik, K., Watson, M. 24(2): 4–11. there be? Molecular systematics and F., Katz-Downie, D. S. & Downie, S. Blom, C. 1921: Några anmärkningsvärda phylogenetic relationships in the R. 2004: Circumscription of Apiaceae adventiv- och ruderatväxtfynd vid “Filago group” (Asteraceae, Gnapha­ tribe Oenantheae. S. African J. Bot. 70: Malmö åren 1912–20. Bot. Notiser 1921: lieae), with special focus on the genus 393–406. 43–45. Filago. Taxon 59: 1671–1689. Herloff, B. 2006: Tillägg till Västergöt­ Blomgren, E., Falk, E. & Herloff, B. 2011: Gandhi, K. N. & Thomas, R. D. 1991: lands flora.Calluna 23(4): 2–52. Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Additional notes on the Asteraceae of Herloff, B. 2009: Tillägg till Västergöt­ Flora. Louisiana. Sida 14: 514–517. lands flora.Calluna 26(4): 2–31. Bremer, B., Bremer, K., Chase, M. W., Garcia-Jacas, N., Susanna, A., Garnatje, Hidalgo, O., Garcia-Jacas, N., Garnatje, Fay, M. F., Reveal, J. L., Soltis, D. E., T. & Vilatersana, R. 2001: Generic T. & Susanna, A. 2006: Phylogeny of Soltis, P. S. & Stevens, P. F. 2009: An delimitation and phylogeny of the Rhaponticum (Asteraceae, Cardueae– update of the Angiosperm Phylogeny subtribe Centaureinae (Asteraceae): Centaureinae) and related genera Group classification for the orders and a combined nuclear and chloroplast inferred from nuclear and chloroplast families of flowering plants: APG III. DNA analysis. Ann. Bot. 87: 503–515. DNA sequence data: taxonomic and Bot. J. Linn. Soc. 161: 105–121. Garcia-Jacas, N., Uysal, T., Romash­ biogeographic implications. Ann. Bot. Chandler, G. T. & Plunkett, G. M. 2004: chenko, K., Suárez-Santiago, V. N., 97: 705–714. Evolution in Apiales: Nuclear and Ertuğrul, K. & Susanna, A. 2006: Cen­ Holmberg, P.-E. 1975: Kärsö-Höghol­ chloroplast markers together in taurea revisited: a molecular survey of men, en ö i Stockholms närhet med (almost) perfect harmony. Bot. J. Linn. the Jacea group. Ann. Bot. 98: 741–753. intressant neofytflora.Svensk Bot. Soc. 144: 123–147. Greuter, W. 1976: The flora of Psara (E. Tidskr. 69: 349–358. Chmielewsky, J. G. 1998: Antennaria Aegean Islands, Greece) – an annota­ Hylander, N. 1971: Prima loca plantarum alpina (Asteraceae: Inuleae): Revision ted catalogue. Candollea 31: 191–242. vascularium Sueciae. Plantae sub­ of a misunderstood arctic-alpine Greuter, W. 1997: Save Asteriscus, sink spontaneae vel in tempore recentiore polyploid species complex. Rhodora Nauplius (Compositae). Flora Mediter­ adventitiae. Svensk Bot. Tidskr. 64, 100: 39–68. ranea 7: 41–48. supplement. Edqvist, M. & Karlsson, T. 2007: Små­ Greuter, W. 2003a: The Euro+Med Imsland, S., Ruden, Ø. & Wischmann, F. lands flora. SBF-förlaget, Uppsala. treatment of Astereae (Compositae) 1999: Hovedforeningens sommer­ Elven, R. 2007: Bakgrunn for endringer i – generic concepts and required new exkursjon til Jæren og Ryfylke. [Norsk Lids flora 2005. 3. Vintergrønnfamilien­ names. Willdenowia 33: 45–47. Botanisk Forening. Årsmeldinger for

Karlsson: Nya namn 9 99 1998 og ekskursjonsreferater for som­ Kurtto, A. & Lahti, T. 1987: Suomen put­ Departm. Agriculture 10. Ottawa, mer/høst 1998.] Blyttia 57: 63–66. kilokasvien luettelo. Checklist of the Canada. Jeffrey, C. & Chen, Y. 1984: Taxonomic vascular plants of Finland. Pamphlet Nesom, G. L. 1994a: Peripleura (Aster­ studies on the tribe Senecioneae­ Bot. Museum Univ. Helsinki 11. aceae: Astereae): a new Australian (Compositae) of Eastern Asia. Kew Lamont, E. E. 2006: Eutrochium genus segregated from Vittadinia. Bull. 39: 205–446. Rafinesque.Flora of North America 21: Phytologia 76: 125–135. Johansson, B. G. & Larsson, B. 1997: 474–478. Oxford University Press. Nesom, G. L. 1994b: Review of the taxo­ Odlade växter i Gotlands natur II. Lid, J. & Lid, D. T. 1994: Norsk flora. 6. nomy of Aster sensu lato (Asteraceae, Rindi 17: 47–139. utgåva (red. R. Elven). Det norske Astereae), emphasizing the New Jonasson, I. 2005: Vitnoppa återfunnen i samlaget, Oslo. World species. Phytologia 77: 141–297. Norden. Svensk Bot. Tidskr. 99: 3–6. Lid, J. & Lid, D. T. 2005: Norsk flora. 7. Nilsson, K. G. 2010: Floran i Hallsbergs Jonsell, B. & Karlsson, T. (red.) 2010: utgåva (red. R. Elven). Det norske socken. Tillägg. Del 1. T -Veronikan Flora Nordica 6. Naturhistoriska Riks­ samlaget, Oslo. 15(2): 4–6. museet, Stockholm. Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Nilsson, O. 2008: Floran i Karlskoga kom­ Jonsell, L. 2010: Upplands flora. SBF- Medel­pads flora. SBF-förlaget, Uppsala. mun. SBF-förlaget. förlaget, Uppsala. Lindström, Å. 2009: Några anmärknings­ Niordson, N. 2004: Tippnytt från SÖ Jonsell, L. m.fl. 1997: Projekt Upplands värda ruderatfynd i Örebrotrakten Småland 2003. Parnassia 17(1): 12–13. flora – halvtidsrapport.Daphne 8: 2005 och 2006, del 1. T -Veronikan 14(2): Nordenstam, B. & Källersjö, M. 2009: Supplement. 4–10. Calenduleae. Hos V. A. Funk, A. Karlsson, T. 1998: Förteckning över Lindström, Å. 2010: Besök vid Bonstorps Susanna, T. Stuessy & R. B. Bayer svenska kärlväxter. och Mellringe jord- och kompost­ Svensk Bot. Tidskr. (red.), Systematics, evolution and : 241–560. högar under 2010. : 91 T -Veronikan 15(4) biogeography of the Compositae: 527–538. Karlsson, T. 2002: Nyheter i den svenska 4–8. IAPT, Wien. kärlväxtfloran III. Fjällgröne­växter – Linné, C. von 1753: Species plantarum. Noyes, R. D. & Rieseberg, L. H. 1999: korgblommiga. Svensk Bot. Tidskr. 96: Stockholm. ITS sequence data support a single 234–255. Linné, C. von 1754: Genera plantarum. 5. origin for North American Astereae Karlsson, T. 2014: Nya namn på nordiska uppl. Stockholm. (Asteraceae) and reflect deep geo­ växter. 8. Måreväxter–verbenaväxter. Ljungstrand, E. & Sahlin, E. 2010: graphic divisions in Aster s.l. : 42–58. Föreningens resa genom Estland, Amer. J. Svensk Bot. Tidskr. 108 : 398–412. Karlsson, T. & Tyler, T. 2006: Svenska Lettland och Litauen år 2010. Bot. 86 Calluna Oberprieler, C. 2002: A phylogenetic namn på sydsvenska fibblor. : 8–17. Svensk 27(4) analysis of Chamaemelum Mill. (Com­ : 34–51. Lo Presti, R. M., Oppolzer, S. & Bot. Tidskr. 100 positae: Anthemideae) and related Kiers, A. M., Mes, T. H. M., van der Oberprie ler­ , C. 2010: A molecular genera based upon nrDNA ITS and Meijden, R. & Bachmann, K. 1999: phylogeny and a revised classification cpDNA trnL/trnF IGS sequence vari­ Morphologically defined Cichorium of the Mediterranean genus Anthemis ation. : 255–273. (Asteraceae) species reflect lineages s.l. (Compositae, Anthemideae) based Bot. J. Linn. Soc. 138 Pálsson, J. 2004: based on chloroplast and nuclear (ITS) on three molecular markers and Flóra Ellidaárdals DNA data. : 645–659. micro­morphological characters. – uppruni og útbreidsla tegunda. Reykja­ Syst. Bot. 24 Taxon vikurborg, Umhverfis og Heilbrigdi­ King, R. M. & Robinson, H. 1970: Stud­ 59: 1441–1456. ies in the Eupatorieae (Compositae). López González, G. 1986: De Linnaei stofa. XXV. A new genus Eupatoriadelphus. plantis hispanicis novitates nonnullae. Pellicier, J., Vallès, J., Korobkov, A. A. & Garnatje, T. 2011: Phylogenetic Phytologia 19: 431–432. II. Anales Jard. Bot. Madrid 42: Kirschner, J. & Štepánek, J. 2011: Typi­ 319–324. relationships of Artemisia subg. Dracunculus (Asteraceae) based on fication of Leontodon taraxacum L. Madsen, H. E. S. & Lyck, G. 1991: Intro­ ribosomal and chloroplast DNA (≡ Taraxacum officinale F.H. Wigg.) ducerede planter. Forvildede og adventive sequences. : 691–704. and the generic name Taraxacum: A arter. Københavns universitet, Institut Taxon 60 review and a new typification pro­ for økologisk botanik og Miljømini­ Pelser, P. B. & Houchin, R. 2004: Taxo­ nomic studies on Senecio aquaticus posal. Taxon 60: 216–220. steriet, Skov- og Naturstyrelsen. Knöppel, A. 2009: Risfibbla – ny art för Hørsholm. (Asteraceae). A recommendation for Sverige. Svensk Bot. Tidskr. 103: 3–4. Malmgren, U. 1982: Västmanlands flora. the taxonomic status of Aquaticus and Koopman, W. J. M., Guetta, E., van de Förlagstjänsten, Stockholm. Barbarei­folius. Bot. J. Linn. Soc. 145: Wiel, C. M., Vosman, B. & van den Mavrodiev, E. V., Edwards, C. E., Albach, 489–498. Berg, R. G. 1998: Phylogenetic rela­ D. C., Gitzendanner, M. A., Soltis, P. Pelser, P. B., Gravendeel, B. & van der tionships among Lactuca (Asteraceae) S. & Soltis, D. E. 2004: Phylogenetic Meijden, R. 2002: Tackling speciose species and related genera based on relationships in subtribe Scorzoneri­ genera: species composition and ITS-1 DNA sequences. Amer. J. Bot. inae (Asteraceae: Cichorioideae: phylogenetic position of Senecio sect. 85: 1517–1530. Cichorieae) based on ITS sequence Jacobaea (Asteraceae) based on plastid Kristinsson, H. 2008: Íslenskt plöntutal. data. Taxon 53: 699–712. and nrDNA sequences. Amer. J. Bot. Blómplöntur og byrkningar. Fjölrit Miao, B., Turner, B. L. & Mabry, T. 1995: 89: 929–939. Náttúrufræðistofnunar 51. Chloroplast DNA variations in sect. Pelser, P. B., Nordenstam, B., Kadereit, Kubitzki, K. 2007: The families and genera Cyclachaena of Iva (Asteraceae). Amer. J. W. & Watson, L. E. 2007: An ITS of vascular plants. Volume VIII. Flower­ J. Bot. 82: 919–923. phylogeny of tribe Senecioneae­ ing plants. Eudicots. Asterales. Springer Moore, R. J. & Frankton, C. 1974: The (Asteraceae) and a new delimitation of Verlag. thistles of Canada. Monogr. Canada Senecio L. Taxon 56: 1077–1104.

100 Svensk Botanisk Tidskrift 108:2 (2014) Petersson, J. 2003: Nyheter i Gotlands Svenson, A. 2008: Gisselfibbla, sällsynt Hos H. J. Conert, W. Hamann, W. flora 2002.Rindi 23: 47–64. fibbla som har landets rikaste före­ Schultze-Motel & G. Wagenitz (red.), Pettersson, B. 2007: Florafynd 2007. komst i Uppland. Daphne 19(1): 12–13. Hegi, Illustrierte Flora von Mitteleuropa. Rödbläran 19(2): 14–17. Svenson, A. 2010: Inomhusogräs i bloms­ Band VI, Teil 3. Parey, Berlin. Reduron, J.-P. 2008a: Ombellifères de terhandlares och handelsträdgårdars Wagenitz, G. & Hellwig, F. H. 2000: The France 4. Jarnac. växthus. Daphne 21(2): 23–24. genus Psephellus Cass. (Compositae, Reduron, J.-P. 2008b: Ombellifères de Svenson, A., Wahlén, P. & Andersson, Cardueae) revisited with a broadened France 5. Jarnac. H. 2009: Klibbstjärna och asiatisk concept. Willdenowia 30: 29–44. Rydberg, H. 2014 (”2013”): Bayersk klibbstjärna, två adventivväxter på väg Westerström, G. 2008: Floran i tre sock­ maskros Taraxacum bavaricum Soest, i in i landet. Daphne 20(1): 17–19. nar i Ångermanland. Svensk Bot. Tidskr. Sverige. Daphne 24(2): 19–21. Svensson, Å. 2003: Ett fynd av lopp­ört i 102: 225–261. Räsänen, J. 2003: Lisiä Pohjois-Karja­ Skåne. Bot. Notiser 136(4): 27–31. Widder, F. J. 1931: Beiträge zur Kenntnis lan tulokaskasvistoon. Lutukka 19: Talavera, S. & Valdés, B. 1976: Revisión der Gattung Leontodon II. Die 121–124. del género Cirsium (Compositae) „nickenden Knospen“ einiger Leon­ Samuel, R., Gutermann, W., Stuessy, T. F., en la Península Ibérica. Lagascalia 5: todon -Arten in ihrer Bedeutung für Ruas, C. F., Lack, H.-W., Tremets­ 127–223. das System der Gattung. Österr. Bot. Z. berger, K., Talavera, S., Hermanowski, Thulin, M. 1999: Bowlesia. Hos M. Thulin 80: 136–148. B. & Ehrendorfer, F. 2006: Molecular (red.) Flora of Somalia 2: 270–272. Kent. Wilson, F. D. 1982: A cytological basis for phylogenetics reveals Leontodon Tranberg, H. 2008: Floristiske fund fra the separation of Geropogon from (Asteraceae, Cichorieae) to be diphy­ den fynske underregion 2007. Urt Tragopogon (Compositae: Lactuceae). letic. Amer. J. Bot. 93: 1193–1205. 32(1): 12–17. Brittonia 34: 290–293. Schmidt, G. J. & Schilling, E. E. 2000: Tranberg, H. 2010: Floristiske fund fra Wind, P. 2010: Gift-Klaseskærm – ny Phylogeny and biogeography of den fynske underregion 2009. Urt hjemmehørende art for Danmark. Urt Eupatorium (Asteraceae: Eupatorieae) 34(1): 13–18. 34: 110–113. based on nuclear ITS sequence data. Tyler, T. 2001a: Förslag till ny taxonomisk Wisskirchen, R. & Haeupler, H. 1998: Amer. J. Bot. 87: 716–726. indelning av stångfibblorna (Pilosella) Standardliste der Farn- und Blütenpflan­ Selander, S. 1910: Några för Skandinavien i Norden. Svensk Bot. Tidskr. 95: 39–67. zen Mitteleuropas. Ulmer, Stuttgart. nya hybrider. Svensk Bot. Tidskr. 4: Tyler, T. 2001b: Nordliga fibblor i syd­ Wysk, R., Nordenstam, B., Kadereit, J. 36–38. svenska landskap. Bot. Notiser 134(1): W. & Westberg, E. 2009: The identity Sell, P. & Murrell, G. 2006: Flora of Great 19–22. and geographical distribution of Britain and Ireland. 4. Campanulaceae– Tyler, T. 2006: Patterns of morpho­metric Jacobaea vulgaris subsp. gotlandica, Asteraceae. Cambridge Univ. Press. variation and a new supra­specific supposedly endemic to Gotland and Sortland, A. B., Thamdrup, S. & Elven, classification of apomictic taxa of Öland (Sweden) – the importance of R. 2007: En omvendt viking – Senecio Hieracium (Asteraceae) from Den­ multiple intraspecific sampling.Taxon pseudoarnica (strandsvineblom)­ ny for mark and southern Sweden. Pl. Syst. 58: 1133–1140. Norge og Europa. Blyttia 65: 86–90. Evol. 261: 39–88. Yang, Q., Landrein, S., Osborne, J. & Stace, C. A. 2010: New flora of the British Tyler, T., Olsson, K.-A., Johansson, H. Borosova, R. 2011: Caprifoliaceae. Isles. Ed. 3. Cambridge University & Sonesson, M. 2007: Floran i Skåne. Hos W. Zhengyi & P. Raven (red.), Press. Arterna och deras utbredning. Lunds Flora of China 19. Cucurbitaceae through Stenberg, L. 2003: Förteckning över Norr­ botaniska förening. Valerianaceae with Annonaceae and bottens kärlväxter 2003. Föreningen Väre, H. 2007: Typification of names Berberidaceae. Science Press (Beijing) Norrbottens flora. published by the Finnish botanist och Missouri Botanical Garden Press Stenberg, L. 2010: Norrbottens flora 2. Fredrik Nylander. Ann. Bot. Fennici 44: (St. Louis). SBF-förlaget. 465–480. Ståhl, P. 2008: Filago eriocephala i Gävle. Wagenitz, G. 1979: Compositae I: Ny växt för Norden. Väx 26(2): 17. Allgemeine Teil. Eupatorium–Achillea.

Karlsson, T. 2014: Nya namn through Apiaceae in APG III på nordiska växter. 9. Järneks­ order. växter–flockblommiga.[Novel ­ ties in the flora of Norden. 9. Thomas Karlsson var tidigare intendent vid Naturhistoriska Aquifoliaceae–Apiaceae.] Svensk riksmuseet och ansvarade där för Bot. Tidskr. 108: 78–101. de nordiska kärlväxterna. Additions and name changes in Adress: Naturhistoriska riks­ the flora of Norden during the museet, Box 50007, 104 05 last decade are reviewed, cov­ Stockholm ering the families Aquifoliaceae E-post: [email protected]

Karlsson: Nya namn 9 101 Stefan Grundström har besökt Tjeckien och sett hur man där skyddar naturen i de numera övergivna skjutfälten i det gamla östblockets västligaste utpost. Floran på övergivna militära skjutfält i västra Tjeckien

Text och foto: STEFAN GRUNDSTRÖM

ag har haft förmånen att få delta i ett EU-projekt som hette ”Parks and People” och som handlat om hur naturskydd och tillgänglighet till närnatur fungerar i olika delar av Europa. Projektet har bestått av seminarier och Jstudiebesök där de deltagande organisationerna från sju EU-län­ der ansvarat för varsin vecka. Det har varit lärorikt att få se hur skyddet av naturområden ser ut i olika länder och hur de görs tillgängliga. Det finns en mängd olika typer av naturskyddade områden i Europa. Skyddet kan vara antingen via lagstiftning eller via andra effektiva styrmedel (EEA 2012). I många europeiska länder finns inte allemansrättsliga principer och då är de skyddade områdena extra viktiga för att göra naturen tillgänglig. På många håll i Europa finns både nationalparker och så kallade regionala naturparker som kan vara mycket stora. En av de deltagande parterna i Parks and People var den regionala naturparken Causses de Quercy i centrala Frankrike, som är 1750 kvadratkilometer stor med över femtio kommuner som part­ ners. De 46 regionala naturparkerna i Frankrike har flera syften figur 1. Artikelförfattaren (till med sin verksamhet, där traditionellt naturskydd och samarbete vänster) diskuterar naturvård kring översiktlig planering ska samsas med utveckling av jord­ med Slavkovskogens ansvarige biolog Prˇemysl Tájek. I mitten bruket och besöksnäringen. biologen Marc Esslinger från Påfallande har varit hur naturskydd används i många länder Causses du Quercy i centrala som en möjlighet för små landsbygdskommuner att profilera sig Frankrike. och bli attraktiva för de boende och som besöksmål. I Sverige foto: Rafaella Leonelli. har det tyvärr blivit så att många av våra landsbygdskommuner The author (left) in conversation with Slavkov Forest biologist tvärtom tagit strid för att slippa fler naturskyddade områden. Prˇemysl Tájek. In the middle I juni 2012 besökte vi Tjeckien där kommunen Velká Hleď­ is the French biologist Marc sebe stod som värd för en vecka med studiebesök, seminarier Esslinger from the regional park Causses de Quercy in central och naturstudier. En viktig del av projektet har varit att ge France. varandra en allmän bild av hur våra olika samhällen fungerar då

102 Svensk Botanisk Tidskrift 108:2 (2014) det gäller lagstiftning, historisk markanvändning och kultur, för att skapa en plattform för mera djupgående diskussioner om naturskydd. Velká Hleďsebe ligger i regionen Karlovy Vary längst västerut i Tjeckien. Här har en stor del av befolkningen tyskt ursprung och regionen har också tillhört Tyskland under olika perioder. Karlovy Vary är nog mest känd för sina kurorter med mineralrika källor och termalbad (figur 2). Geologiskt karakteriseras området av en gränszon mellan större kristallina massiv. I gränszonen dominerar omvandlade bergarter med inslag av grönstenar såsom amfibolit och ett stråk med serpentin. Relativt sentida vulkaniska aktiviteter från tertiärtiden gör sig påminda vilket innebär mindre tektoniska rörelser och förekomst av gasfickor i berggrunden. Detta ger det figur 2. Traditionen att dricka ganska högt belägna (600–1000 m ö.h.) landskapet dess karaktär brunn är mycket gammal i med varma källor och mineral- och kolsyrerikt vatten där många området och i alla byar finns väl utmärkta och underhållna kurorter vuxit fram. Den här besöksnäringen är förvånansvärt mineralrika källor stor och regionens centralort Karlovy Vary (Karlsbad) är kan­ It is an old tradition to drink ske den mest kända. Nära Velká Hleďsebe finns en annan känd mineral water in the Karlovy Vary gammal kurort som heter Mariánské Lázně (Marienbad) med en region and all villages have well maintained mineral springs. livaktig verksamhet (figur 3). Regionen hade på grund av sitt läge en strategisk betydelse som östblockets (från 1955 Warszawapakten) västligaste utpost. Runt Velká Hleďsebe fanns många militärområden som suc­ cessivt har övergivits och som skapar en del problem för nutida samhällsplanerare och naturvårdare. De militära skjutfälten har lämnat efter sig många byggnader som är svåra att använda men

figur 3. Mariánské Lázneˇ (Marienbad) i västra Tjeckien är en av Europas mest fashiona­ bla kurorter med ett femtiotal lyxhotell. Mariánské Lázneˇ in the western part of the Czech Republic is one of Europe´s most fashionable spa towns with fifty luxury hotels.

Grundström: Tjeckien 103 figur 4. Warszawapaktens före detta övningsområde vid Drmoul domineras av svagt framför allt stora landområden i samhällets ägo som är på väg att sluttande ängs- och kärrmarker växa igen. Det finns även omfattande problem med föroreningar där viden och glasbjörk invade­ från den militära verksamheten och det kan också finnas säker­ rar marken om den lämnas för fri utveckling. Överlag så var hetsrisker med bland annat kvarlämnad skarp ammunition. alla de skyddade naturområden Skjutfält är i många avseenden en miljöstörande verksamhet vi besökte väl spångade och men det finns också positiva sidor. Det är väl känt från många skyltningen aktuell. områden i Europa att övningsverksamheten kan gynna och Den spångade leden vidmakthålla en störningsberoende flora och fauna och delvis på bilden ingår i en längre vandringsled som den ideella ersätta naturliga störningar. organisationen Cech svatého I Sverige har till exempel sandstäpper och andra typer av Víta ansvarar för. torrängsbiotoper som ingått i militära övningsområden klarat sig The Warsaw Pact’s former bra från igenväxning. Kända övningsfält med skyddsvärd natur i training area at Drmoul is dom­ inated by sloping fens and wet Sverige är Revingehed i Skåne och Mästocka skjutfält i Halland meadows. Overgrowing with (se t.ex. Larsson 2007). deciduous trees and bushes is very quick if areas like this are left for free development. Väddnätfjärilen trivs i det gamla övningsområdet Ett numera övergivet militärt övningsområde ligger vid byn Drmoul i den södra delen av Velká Hleďsebe, bara några kilo­ meter från den tyska gränsen. Området består av en mosaik av

104 Svensk Botanisk Tidskrift 108:2 (2014) lövskogar, småsjöar, kärr och mindre partier med sandfält (figur 4, 5), och har ett formellt skydd (Přírodní památka) som i över­ sättning till svenska närmast blir naturmonument, men till syfte och storlek mera motsvarar våra biotopskydd. Efter andra världskriget fördrevs folk från sina hem här och spåren efter bebyggelsen finns ännu kvar. Kring husgrunderna växer nu en medelålders högstammig blandskog med avenbok Carpinus betulus, bok Fagus sylvatica, skogsalm Ulmus glabra och skogslind Tilia cordata där fågelsången är bedövande i början av juni. Vid de små sjöarna växer bland annat kråkklöver Comarum palustre och gul näckros Nuphar lutea, sällsynta arter i Tjeckien på grund av bristen på näringsfattiga sjöar och tjärnar. Anledningen till naturskyddet vid Drmoul är främst en god förekomst av väddnätfjärilEuphydryas aurinia. Den har här en av sina få tjeckiska lokaler. Larverna som lever i kolonier har – i Tjeckien liksom hos oss – ängsvädd Succisa pratensis som värd­ växt. Ängsvädden är ännu en ganska vanlig blomma i västra Tjeckien men på grund av igenväxningen av gamla odlingsland­ skap minskar den även här. Väddnätfjäril är krävande då det gäller lokalklimatet och vill helst ha en mosaik med öppna fuktiga marker med en god före­ komst av värdväxten och skogsdungar. Fjärilen har en fragmen­ terad utbredning och är rödlistad i de flesta europeiska länder där den förekommer; i Tjeckien är den bedömd som akut hotad (CR). Igenväxningen vilar som ett ständigt hot mot områdets ängsflora på alltifrån torr till fuktig mark. För att efterlikna den militära markanvändningen har man tagit till en del drastiska metoder. Körning med terrängfordon, röjningar och till och med schaktningar används för att bevara den störningsgynnade floran och faunan. Skötselåtgärderna görs enligt ett särskilt mönster indelat i remsor där varannan remsa åtgärdas vid ett tillfälle och de kvarvarande remsorna åtgärdas några år senare och så vidare. Stora bestånd av jätteloka Heracleum mantegazzianum förekom­ mer i det här naturområdet och den bekämpas regelbundet. Förmodligen har jättelokan kommit till området som rymling från spa-anläggningarnas trädgårdar. figur 5. Majnycklarna trivs Slavkovskogen i kärrmarkerna vid Drmoul Norr om Marienbad finns en större naturpark som heter trots att det inte förefaller att vara direkt kalkrikt här. Denna Slavkovský les (”Slavkovskogen”). Den består av ungefär trettio storvuxna orkidé är rödlistad i mindre skyddade områden som ingår i ett större landskapsskyd­ Tjeckien som sårbar (VU). dat naturområde. Den högt belägna trakten är mycket välbesökt The large orchid Dactylorhiza på grund av sin närhet till de stora kurorterna. Slavkovskogen är majalis subsp. majalis thrives in the meadows at Drmoul. It is en sydlig utpost av den boreala taigan och domineras av nordliga assessed as vulnerable on the naturtyper som barrskogar, mossar och små skogsbäckar (figur 6; Czech Red List.

Grundström: Tjeckien 105 figur 6. Barrskog av taigatyp runt en av Slavkovskogens småsjöar nära byn Kladská som är en lämplig utgångspunkt för vandringar i skogsområdet. I Kladská finns en utmärkt restaurang där vildsvin står på menyn och givetvis även den lokala spritsorten Becherovka. Nära byn fick vi även se svart stork Ciconia nigra vilket gjorde upplevelsen ännu starkare. Coniferous forests around one of the small lakes near the village Kladská. Kladská is a starting point for hiking in the Slavkov Forest.

Chytrý 2012). Även det här området har sina problem med inva­ siva arter och en art som bekämpas regelbundet men med ganska magert resultat är vår vanliga blomsterlupin Lupinus polyphyllos. Förutom den rent fysiska undanträngningen av andra arter som den åstadkommer så är de tjeckiska biologerna även oroade över den långsiktiga eutrofieringen som denna kvävefixerare bidrar till i detta näringsfattiga naturområde. Serpentinkullar I utkanten av Slavkovskogen finns ett stråk av serpentinberg­ grund som kallas Mnichov. Här och var sticker det upp små kul­ lar i landskapet där serpentinen går i dagen. Den lilla bergknal­ len som vi besökte kallas Křížky (figur 7) och även detta område ingick i ett militärt skjutfält en period efter andra världskriget. De tyska jordbrukare som fanns i trakten kördes bort och när den militära verksamheten övergavs började området växa igen med tallskog. figur 7. Serpentinkullen Krˇížky År 1974 blev området formellt skyddat och ett skötsel­ (korsen) med de tre korsen på program påbörjades. Idag råder tillträdesförbud på serpentin­ toppen. Korsen är ett minnes­ kullen Křížky på grund av den unika floran men vi fick tillstånd märke över tre bröder som att följa med en guide längs en stig genom området. på 1850-talet blev mirakulöst botade från en svår sjukdom. Bergarten serpentin finns på många olika ställen i Europa Krˇížky is a serpentine hill with men oftast bara på små arealer. Serpentin tillhör de bergarter three old crosses on the top. The som kallas ultramafiska med en hög halt av kiselsyror. Den är crosses are a memorial to three svårvittrad, har mycket lågt innehåll av fosfor, kväve och kalium brothers who in the 1850s were miraculously cured of a serious men höga halter av magnesium och vissa andra metaller (främst illness. nickel).

106 Svensk Botanisk Tidskrift 108:2 (2014) Det som är speciellt när det gäller serpentin är hur vissa växtarter lyckats anpassa sig till att tåla höga halter av metaller, ett lågt utbud av näringsämnen och lite förna samt ett torrt och ljust mikro­klimat (se t.ex. Rune 1953). Av träden är det främst tall Pinus sylvestris och skogsek Quercus robur som klarar att växa på serpentinberggrund men skogarna förblir halvöppna på grund av näringsfattigdomen (Chytrý 2012). Det är få kärlväxter som klarar dessa förhållanden och vissa av dem kan uppträda i höga antal eftersom konkurrensen är liten. Några arter som oftast påträffas på serpentin är ormbunkarna brunbräken Asplenium adulterinum och kilbräken A. cuneifolium (figur 8), som båda finns på den här serpentinkullen. Den stora rariteten i Křížky är arven Cerastium alsinifolium (figur 9) som anses vara endemisk för detta serpentinområde och är rödlistad som akut hotad (CR) i Tjeckien (Grulich 2012). Den figur 8. Kilbräken är en typisk art för serpentinområden. står nära fältarv C. arvense som den också är förvillande lik, men The fern Asplenium cuneifolium vår guide bedyrar att det han visar upp är alsinifolium. Den hybri­ is a typical plant for serpentine diserar dock med den vanliga fältarven (Vít m.fl. 2009) vilket areas in Europe. kan vara att långsiktigt hot mot dess fortlevnad. De plantor som växer direkt på serpentinklipporna är rena alsinifolium medan de som växer i grässvålar intill är antingen arvense eller hybriden. Hybriden är oktaploid och något större. Det finns flera andra exempel påCerastium -arter som klarar att växa på serpentinsten. Vår egen fjällarvC. alpinum har en underart som också återfinns på serpentin och andra ultra­ mafiska underlag. De dominerande växterna på serpentinkullen tillhör en typisk gräsmarksflora för silikatmarker med arter som kattfotAnten ­ naria dioca (rödlistad som starkt hotad i Tjeckien), slåttergubbe Arnica montana, samt både jungfrulin Polygala vulgaris och Vår

figur 9. Cerastium alsini­folium (till vänster) och Galium sude- ticum (till höger) var två mycket sällsynta arter som sågs på serpentinkullen Krˇížky. Cerastium alsinifolium is endemic to this serpentine site. Galium sudeticum has a very small distribution area and is also known from only a few similar sites in the Czech Republic and Poland.

Grundström: Tjeckien 107 figur 10. Våtmarksområdet Upolína louka i Slavkovskogen Herres strumpor . I vissa partier dominerar vår­ sköts med slåtter vartannat P. chamaebuxus eller vart tredje år, men ger ljung Erica carnea. trots denna ganska extensiva En annan raritet på kullen är måran Galium sudeticum (figur 9). skötsel ett välhävdat intryck. Den tillhör Galium pumilum-gruppen som har flera lokala former Våtslåttermarker av denna i norra Europa, till exempel vår egen endemiska ölandsmåra omfattning är idag mycket ovanliga i Europa. G. oelandicum. Galium sudeticum har en något vidare utbredning The wetland Upolína louka in the än Cerastium alsinifolium men finns bara på sammanlagt åtta Slavkov Forest is managed with ställen i Tjeckien och i angränsande bergsområden i Polen (Kra­ scything every other year. Even hulcová & Štěpánková 1998, Cieślak & Szeląg 2010). På serpen­ with such an extensive man­ agement it seems to preserve a tinkullen påträffas även trumgräshoppaPsophus stridulus. favourable conservation status. I skötseln av området ingår en kort period med betesdrift Managed wetlands of this size sent på säsongen och enstaka röjningsinsatser men igenväx­ are nowadays very rare in Europe. ningen går långsamt på denna typ av mark. Smörbollsängen Strax intill serpentinkullen Křížky finns ett spännande våt­ marksområde, Upolína louka (”smörbollsängen”), som sköts som slåtteräng (figur 10). En ganska extensiv skötsel med slåtter högst vartannat år innebär ändå att en artrik våtmarksflora kan vid­

108 Svensk Botanisk Tidskrift 108:2 (2014) makthållas. Den rosablommiga stora ormroten Bistorta officinalis är en karaktärsart för områdets fuktiga ängsmarker men finns också väl spridd på många slåttervallar i landskapet. Färgprakten på våtmarksängen är bedårande med smörbollar Trollius europaeus, majnycklar Dactylorhiza majalis subsp. majalis, gullhavre Trisetum flavescens och strandiris Iris sibirica. Det är också kul att hitta loppstarr Carex pulicaris och granspira Pedicu­ laris sylvatica som är hotade fuktängsarter i Sverige. Lite förbryllande blir det att arter som vi betraktar som kalkkrävande, till exempel loppstarr och majnycklar, här växer i ett rent silikatområde, men berggrunden är komplex och det kan vara så att områden som är direkt grundvattenpåverkade kan ha påverkan från rikare mineral. I det stora våtmarksområdet hörs fortfarande kornknar­ ren Crex crex som annars är nästan helt borta från de moderna odlingslandskapen i Europa.

Citerad litteratur Chytrý, M. 2012: Vegetation of the Grulich V. 2012: Red list of vascular Rune, O. 1953: Plant life on serpentines Czech Republic: diversity, ecology, plants of the Czech Republic: 3rd and related rocks in the north of history and dynamics. Preslia 84: edition. Preslia 84: 631–645. Sweden. Acta Phytogr. Suec. 31: 1–139. 427–504. Krahulcová, A. & Štěpánková, J. 1998. Vít, P. m.fl. 2009.Hybridization of Ceras­ Cieślak, E. & Szeląg, Z. 2010: Genetic Serpentine and polyploidy differen­ tium alsinifolium. Poster-presentation diversity of Galium cracoviense, G. tiation within Galium pumilum agg. S1-17. International conference oelandicum and G. sudeticum (Rubi­ (Rubiaceae) in eastern C. Europe. on polyploidy, hybridization and aceae). Acta Soc. Bot. Pol. 79: 269–274. Folia Geobot. 33: 87–102. bio ­diversity, Saint Malo, France. EEA 2012: Protected areas in Europe – an Larsson, K. 2007: Bränning och mark­ ICPHB. overview. EEA Report No 5/2012, störning gynnar hotade arter i Hal­ Europeiska miljöbyrån, Köpenhamn. land. Svensk Bot. Tidskr. 101: 85–90.

Grundström, S. 2014: Floran project group studied the impact på övergivna militära skjutfält from former military service i västra Tjeckien. [Flora of areas and how to sustain the abandoned military areas in the disturbance-dependent flora and fauna in those areas. One of the western Czech Republic.] Svensk former military training areas is Bot. Tidskr. 108: 102–109. I have participated in an a serpentine habitat containing EU-project called Parks and rare endemics, e.g., Cerastium and . People with partners from 7 alsinifolium Galium sudeticum European countries. The project Stefan Grundström är ekolog vid aims to develop relationships Timrå kommun och ordförande i among the protected areas, Svenska Botaniska Föreningen. the biodiversity and the local Adress: Älgsjö 103, 871 92 communities. I here describe Härnösand a visit to the western parts of E-post: stefan.grundstrom@ the Czech Republic where the hotmail.com

Grundström: Tjeckien 109 Skunkkallan – en amerikansk invandrare

Text och foto: ÅKE ANDRÉN-SANDBERG

et finns någraörter som invandrat från Nordamerika under de senaste århundradena, varav blomsterlupinen Lupinus polyphyllus nog är den vanligaste. Ja, den är nu så allmänt förekommande att den tveklöst måste räknas Dsom en del av vår svenska flora, och få förstår att den bara funnits i Sverige i hundrafemtio år och i början var en raritet. En annan nykomling är skunkkallan Lysichiton americanus från västra Nordamerika, som visserligen ännu bara kan hittas på ett begränsat antal platser i Sverige, men som har förutsättningar för att under de närmsta decennierna sprida sig kraftigt.

GUL PLAST I ETT KÄRR Min egen första träff med denna spektakulära växt kom helt oväntat. Det var i början av maj när vi åkte på ”Utflyktsvägen” mellan Nyköping och Södertälje, längs vilken det finns många fina naturupplevelser (Stendörren, Tullgarns slott, Sjösakär­ ren med flera). Strax innan Järna, helt oväntat, lyser det upp i en glänta på vägens östra sida. I förbifarten ser det ut som om någon slängt ut gul plast i ett kärr, men när vi backar tillbaka bilen ser vi att det istället rör sig om oväntat lysande, stora och stolta gula blommor. Inte en, inte två, men femtio, kanske fler. De står alldeles stilla, värdiga och helt enastående. Samtidigt är de skyddade, nästan retligt oåtkomliga eftersom de står i ett kärr fullt av vårens vatten med små vattenspeglar mellan plant­ orna. Kanten på kärret är sank och man sjunker ner till fotknö­ larna även där det ser ut att vara fast mark. För att komma ut till de närmsta blommorna behövs det säkert mer än vanliga stövlar. Blommorna får förbli orörda och istället betraktas på två meters avstånd (med lätt våta fötter).

TRÄDGÅRDSRYMLINGAR Skunkkallan som tidigare bara växte från Alaska till norra Kali­ figur 1. Skunkkallan Lysichi- ton americanus tillhör familjen fornien är numera etablerad i exempelvis England, Tyskland, kallaväxter Araceae liksom vår Finland och Schweiz dit den införts som trädgårdsblomma. När vanliga missne Calla palustris. jag ser dem i kärret i Sörmland tänker jag att de ser både stolta Som alla kallaväxter har den och självständiga ut. Jag skulle kunna tänka mig att de lite hög­ små och oansenliga blom­ färdigt tänker att ”det är OK att de ger oss mat och dryck i sina mor som är samlade i en kolv, vilken ofta omges av ett vackert fina trädgårdar ett tag, men sedan – när vi själva bestämmer oss färgat hölsterblad. – flyttar vi tillbaka ut i naturen igen.” Precis så gjorde de. Först

110 Svensk Botanisk Tidskrift 108:2 (2014) figur 2. Skunkkallan blommar tidigt. Redan i april–maj lyser den upp de i övrigt ännu gan­ ska mörka och livlösa kärren. Skunk ­kallan beskrevs som en egen art – skild från den östasiatiska vita skunkkallan L. camtschatcensis – först 1931 av Eric Hultén och Harold St. John i SBT vol. 25 häfte 4.

planterades de in i de fina slottsträdgårdarna, men sedan rymde de till närmsta kärr och därifrån har de etablerat sig så att de numera är en del av dessa länders flora. Eric Hultén tog med sig de första fröna till Sverige från Alaska, och växten planterades ut bland annat i ett alkärr vid Tveta i Sörmland. Så tack Eric Hultén för att du ordnade så att jag fick träffa skunkkallan! Numera återfinns den förvildad på ett flertal platser i Sydsverige.

HÖLSTER MED KOLV I maj lyser de karakteristiska växterna med sina intensivt gula blommor – tror man. Det man kan tro är en blomma är nämli­ gen ”bara” ett gult hölsterblad, liknande de andra bladen – fast banangult och med en liten grön spets (som för att varna bota­ nisten att det egentligen är ett blad). De egentliga blommorna sitter i en kolv i mitten innanför hölsterbladet. Ingen av delarna är särskilt vacker, men tillsammans är de stiliga och ytterst väl anpassade till varandra. Om den enskilda plantan är stilrent vacker höjer hela träskets mångfald graden av stilla skönhet ytterligare en grad – kanske för att det klart gula hölsterbladet och dess omgivande gröna bladrosett står sig så vackert mot de mörka och lite dystra kärren. Skunkkallan trivs bra i skuggan under trädens tunga grenar (men den tål solljus också), och i det mörka vattnet och den dova skuggan under träden finns det inte så många blommande växter att konkurrera med. Här har skunkkallan hittat en ledig biolo­ gisk nisch. När det gäller upplevelsenischen har den definitivt

Andrén-Sandberg: Skunkkalla 111 hittat en plats där den kan dominera – här finns inget lika ståtligt och vackert om man undantar en mångtaggig älg eller älvorna ” …här finns inget lika som dansar dimmiga sensommarkvällar. ståtligt och vackert om Skunkkallan börjar utveckla sin bladrosett i april–maj och man undantar en mång­ blomställningen kommer strax därefter. När blomningen är över ändrar växten helt karaktär och den tidigare uppåtspirande taggig älg eller älvorna växten utvecklar hängande blad som är över en meter långa och som dansar dimmiga läderartade och där en enskild bladrosett kan täcka ett kvadrat­ sen­sommarkvällar” meterstort område. På sensommaren när fröna mognar är blomställningen böjd mot underlaget så att den döljs av de långa bladen. Framförallt längs bäckar sprids fröna i det rinnande vattnet och kan föras långa sträckor. Fröna gror lätt, men det kan ta flera år för växten att utvecklas från frö till blommande planta. Skunkkallan är en härdig växt och tål ned till –15 °C, vilket ju är rimligt om den kommer från Alaska. Den klarar sig även på magra sandjordar vid bäck- och sjöstränder.

LUKTAR INTE SÅ ILLA SOM DET LÅTER Namnet är lite orättvist och sannolikt bara en okritisk översätt­ ning av ett lite missvisande amerikanskt namn, men växten sägs kunna dofta även långt efter det att blad och blomma torkat in på herbariearken. Ibland kan doften mer likna vitlök än skunk. Kolven består av små gulgröna blommor som – åtminstone i Nordamerika – pollineras av skalbaggen Pelecomalium testaceum som lockas av lukten och som äter dess pollen. Växten är flerårig och vill man – mot förmodan – bli av med den måste man dika ut kärret, annars kommer den att finnas kvar och sannolikt föröka sig. Alla delar av skunkkallan är giftiga och ger klåda på huden, men risken att den eller de gröna bären skulle ätas av människor är inte stor – skunkkallan lockar mer till stilla beundran än upp­ manar till ätande. Intressant är också att blomkolven producerar så mycket värme att man kan se den smälta vårens sista kvar­ varande snö kring plantan.

Andrén-Sandberg, Å. 2014: Åke Andrén-Sandberg är Skunkkallan – en amerikansk professor i kirurgi vid Karolinska invandrare. [I met Lysichiton universitetssjuk­huset och ivrigt fotograferande amatörbiolog. americanus.] Svensk Bot. Tidskr. 108: 110–112. Adress: Vintrosagatan 17, A short essay on an encounter 124 73 Hagsätra with the Yellow Skunk Cabbage E-post: ake.andren-sandberg@ Lysichiton americanus. karolinska.se

112 Svensk Botanisk Tidskrift 108:2 (2014) Det är inte bara storskaliga skillnader i snabbt leder till förändringar av andelen kort- miljön som påverkar växternas evolu­ och långstjälkade majvivor (Ågren m.fl. 2013). Under de åtta år som studien varade tion. Också på mycket lokal nivå kan märktes snart en förändring av populatio­ pollinatörer och betande djur snabbt nernas sammansättning: andelen långstjäl­ kade plantor ökade i ytor där betande djur påverka växt­populationers genetiska var utestängda medan andelen kortstjälkade sammansättning, visar forskning på plantor ökade i flertalet kontrollytor. öländska majvivor. År 2000 fick södra Öland världsarvs­ status, och åtgärder för att hålla landskapet Betesdjuren styr majvivans höjd

et finns tvåolika sorters majvivor (se bild till höger). De vanliga lång­ stjälkade majvivorna, som bär sin blomställning på någon decimeters Dhöjd, återfinns i hela södra Sverige, om än numera ganska sällsynt. Men på Öland finns också en lokal kortstjälkad form som presenterar sina blommor bara ett par cen­ foto: Per Toräng. timeter ovanför markytan. De två typerna öppet har bland annat inneburit fler betande växer på Öland ofta sida vid sida och korsar djur och ett ökat betestryck jämfört med sig fritt med varandra. Om avkomman blir den senare delen av 1900-talet. Sedan år lång- eller kortstjälkad avgörs till stor del av 2000 har också andelen kortstjälkade maj­ en enda gen i två varianter. vivor ökat betydligt i många populationer på Långstjälkade majvivor har en uppenbar södra Öland. fördel när det gäller att locka pollinatörer Vår studie visar alltså att skillnader i eftersom deras blommor syns betydligt betestryck inte bara påverkar vilka växter bättre i det bruna fjolårsgräset. Men samti­ som dominerar i en viss miljö utan också digt som bin och dagfjärilar lätt upptäcker de långstjälkade majvivorna, gör också den populationernas genetiska sammansättning. lilla gullviveblomvecklaren det. Vecklaren Resultaten hjälper oss förstå på vilket sätt lägger sina ägg i blommorna och larverna och hur snabbt skillnader i lokala miljöför­ äter snart upp majvivans frön. Dessutom hållanden kan påverka utvecklingen av gene­ riskerar långstjälkade majvivor att få hela tiska skillnader mellan populationer. blomställningen uppäten av betande djur. Ågren, J., Hellström, F., Toräng, P. & Ehrlén, J. 2013: Mutua­ Vi kan alltså misstänka att den korta stjälken lists and antagonists drive among-population variation hos öländska majvivor är en anpassning till in selection and evolution of floral display in a perennial herb. PNAS 110: 18202–18207. ett högt betestryck med lågvuxen omgi­ vande vegetation. PER TORÄNG I en nyligen publicerad studie har jag och Adress: Växtekologi och evolution, Uppsala univer­ tre kollegor från Uppsala och Stockholms sitet, Norbyvägen 18 D, 752 36 Uppsala universitet visat att ett ändrat betestryck E-post: [email protected]

Toräng: Majviva 113 I fjol somras åkte Gun Ingmansson och 19 Botanisk resa till de andra blomstervänner franska Alperna till de franska Alperna för att få njuta av de GUN INGMANSSON artrika alpängarna och rasbranterna. De blev venska Botaniska Föreningens resa gick denna gång till de franska Alperna. Vi var tjugo deltagare som under en inte besvikna. dryg vecka (3–12 juli 2013) fick botanisera under kun­ nig ledning av Leif Andersson. Vi hade dessutom lokala Sguider under nästan hela tiden. De första fem nätterna bodde vi ett par mil sydväst om Gre­ noble, i byn Lans-en-Vercors. Därefter förflyttade vi oss österut till de mer centrala delarna av Alperna. Villar d’Arène, som då blev vår utgångspunkt, ligger nära Écrins nationalpark med sina hundratals toppar över tretusen meter. Varje dag rattade vi hyrbilarna till nya, fantastiska platser med intressant flora och ofta hisnande vyer. Vi vandrade i kalkrika våtmarker, klättrade i slänter, åkte kabinbana upp till snölege­ arterna, njöt av subalpina arter i fäbodsmiljö, fick böja nackarna bakåt för att greppa kilometerhöga rasbranter, hålla oss ur vägen för cyklister som kunde dyka upp på vilka altituder som helst och sist men inte minst botanisera på de allra artrikaste och vackraste alpängar. Här presenteras några av lokalerna vi besökte. En mer hel­ täckande reserapport finns på SBF:s hemsida. Forêt de Vouillants Forêt de Vouillants är ett välordnat besöksmål alldeles väster om Grenoble dit folk beger sig för att ha picknick, jogga eller vandra i omgivningarna. Det är samtidigt ett botaniskt intressant område med mindre höjdryggar nedanför höga bergsmassiv av kalk. Höjderna är rätt torra med fuktigare dalgångar. Här finns flera arter som annars trivs bäst vid Medelhavet. Bland träd och buskar dominerade ullek Quercus pubescens, men vi såg även dvärglönn Acer monspessulanum, A. opalus, aven­ bok Carpinus betulus, körsbärskornell Cornus mas, perukbuske Cotinus coggygria, lagertibast Daphne laureola och bohuslind Tilia platyphyllos. Vid kanten av stigen växte ormbunkarna glans­ bräken Asplenium adiantum-nigrum, mjältbräken A. ceterach, A. fontanum samt dansk stensöta Polypodium interjectum. Bitvis var vegetationen riktigt tät med stickmyrten Ruscus aculeatus, en tornig sparrissläkting där blommorna sitter på bla­ dens undersida. En trav, Arabis turrita, med enorma böjda skidor,

114 Svensk Botanisk Tidskrift 108:2 (2014) figur 1. Alpängarna nära Charmant Som bjöd på en hänförande utsikt. foto: Lizz Jillhed.

klockjulros Helleborus foetidus, en liten tunn måra, Galium obli­ quum, och murgrönssnyltrot Orobanche hederae noterades också. På torrare slåtterängar viftade orkidén bockyxne Himantoglos­ sum hircinum med sina spektakulära bandlika läppar, olika fjärilar besökte blomsterkörvel Orlaya grandiflora, en sandödla kilade snabbt runt kantlök Allium lusitanicum och franskt kungsljus Ve r­ bascum chaixii. Högt uppe på en kalkklippa kunde vi se bladen på den vedartade silverärten Argyrolobium zanonii och även kyndel­ sporre Chaenorhinum origanifolium. Fältlunchen, som vanligt mycket uppskattad, denna dag förstärkt med harpaté, intogs intill ett område som var omgärdat av höga murar. Innanför murarna kunde vi imponeras av enorma bestånd av hjorttunga Asplenium scolopendrium. Charmant Som Charmant Som i Chartreusemassivet ligger under skogsgränsen. Betande kor och flockar av alpkajor höll oss sällskap medan vi njöt av floran på de pastorala betesmarkerna runt en fäbod (figur 1). Som högst var vi uppe på 1733 meter över havet, där det i vint­ ras låg mer än sex meter snö. Längs vägkanten växte bland annat violtandrot Cardamine heptaphylla och alpvänderot Valeriana tripteris, båda med karakteristiska blad. På de kalkrika alpängarna fick vi nu bekanta oss med många fina arter. Vi noterade gullgentianaGentiana lutea, den mest hög­ vuxna i släktet, vårgentiana G. verna (figur 2), lågvuxen, intensivt blå och den tidigaste i släktet, bergnejlikrot Geum montanum, lysande gul, samt en av flera arter bergskrabbor som vi skulle få se under resan: klippskrabba Globularia cordifolia. Alpförgätmigej Myosotis alpestris, klotrapunkel Phyteuma orbicu­ lare, gullfingerörtPotentilla aurea, alpsippa Pulsatilla alpina, storm­ figur 2. Schackbräde Melan­ hattsranunkel och sporrviol argia galathea på en rödklint, Ranunculus aconitifolius Viola calcarata vårgentiana Gentiana verna (figur 2) blev också beundrade. Här blommade även Adam och och sporrviol Viola calcarata. Eva Dactylorhiza sambucina och vityxne Pseudorchis albida. foto: Ragnhild & Neil Crawford.

Ingmansson: Frankrikeresan 115 figur 3. Alpgentiana Gentiana acaulis, alpsippa Pulsatilla alpina och rostalpros Rhododendron ferrugineum. foto: Ragnhild Crawford.

116 Svensk Botanisk Tidskrift 108:2 (2014) figur 4. Lac Achard, en vacker liten sjö som livade upp vandringen nerför berget vid Chamrousse. foto: Lizz Jillhed.

Chamrousse Vi tog bilarna ganska högt upp till vintersportorten Chamrousse (figur 4) i Belledonne-massivet (silikat) och sedan kabinbana upp till 2250 m ö.h. Härifrån botaniserade vi sedan i trivsamt tempo under hela dagen ner till 1750 m ö.h. Liksom hemma hade våren varit sen och därmed följde en sen snösmältning. En av de första arterna vi såg var Ranunculus kuepferi, en snölegeart som växer på altituder över 2000 meter. Vid snöfläck­ arna stod också vit vårkrokus Crocus vernus subsp. albiflorus och vårlöken Gagea fistulosa. Gentianorna var förvånansvärt svåra att bestämma, men under dagen antecknade vi Gentiana acaulis (figur 3),G. alpina , G. brachyphylla, G. punctata och G. verna. Det är inte lätt att välja ut några arter av alla dem som vi såg under vandringen. Kanske alpendemen stjärnharört Bupleurum stellatum, kanske ängstulpanerna Tulipa sylvestris subsp. australis (figur 5) eller rosenaurikelPrimula hirsuta (figur 5), alla med spek­ takulärt utseende på olika sätt. Vi njöt av mosippor Pulsatilla vernalis och alpsippor P. alpina, både vita (figur 3) och gula. Den sällsynta och hotade bräsman Cardamine plumieri liksom alpklocka Soldanella alpina (figur 5) hittades nära den vackra sjön, där vi dukade upp en efterlängtad lunch. Rostalpros Rhododendron ferru­gineum (figur 3), med sina roströda bladundersidor, lyste upp sluttningarna. På hemvägen gjorde vi ett kort stopp vid den ende­ miska storblommiga tätörten Pinguicula grandiflora subsp. rosea. Europas högsta rasbranter Dagen startade med en tre timmars bilresa söderut till Devoluy- massivet och Europas högsta kalkrika rasbranter nära orten La Cluse vid Montagne d’Aurouze. Vi följde sedan en mindre väg nedanför de kilometerhöga talusbildningarna. På ett ställe fick vi figur 5. Ängstulpan Tulipa syl- ta en omväg förbi tre ambitiösa vakthundar som beskyddade sin vestris subsp. australis, rosen­ aurikel Primula hirsuta och hjord med får och getter, men annars var det en behaglig vand­ alpklocka Soldanella alpina. ring i perfekt väder. foto: Ragnhild Crawford.

Ingmansson: Frankrikeresan 117 figur 6. Dvärgiberis Iberis aurosica, en endemisk art som vildväxande enbart hittas i de kalkrika rasbranterna vid Mon­ tagne d’Aurouze. foto: Gun Ingmansson.

På ena sidan reste sig de imponerande grusiga branterna och på den andra bredde fjärilsrika betesmarker ut sig. Bland annat flög den iögonfallande brandgula sydlig citronfjärilGonepteryx cleopatra (figur 7). Vi såg rätt omgående den fina nunatakk-endemen Carduus aurosicus (figur 7), som bara finns i Montagne d’Aurouze. Den för Alperna endemiska provenceklockan Campanula alpestris, liksom den puderrosa oemotståndliga klocklöken Allium narcissiflorum (figur 7), även den endemisk, fick en att dra efter andan. Andra minnesvärda arter i de torra grusbranterna var den gula vallmon Papaver aurantiacum, bleksporre Linaria supina med sin strimmiga sporre och dvärgiberis Iberis aurosica (figur 6), också den en Aurouze-endem. Andra fina arter var martornetEryngium spin­alba (figur 10), endem för sydvästra Alperna, gräsväddScabiosa gramini­folia och alkoholkryddan Sideritis hyssopifolia. Col du Galibier och Col de Lautaret Flera små murmeldjur visade sig längs hårnålskurvorna upp till högalpina Col du Galibier. Här på 2600 meters höjd låg snö­ fläckar ännu kvar efter vinterns, på sina ställen, obegripliga tjugo meter djupa snötäcke! En flock snöfinkar slog sig ner på en av dem och några gåsgamar gled över bergsidorna. Nyligen framsmälta arter som grusvivesläktingen Androsace adfinis subsp. brigantiaca (figur 9), endem för södra Alperna, lacksenap Coincya monensis subsp. cheiranthos och den vackert gula barrdraban Draba aizoides visade sig. Endemen Veronica allionii var dock ännu inte i blom. På en kalkknalle lite längre ner såg vi den vitblommiga snö­ figur 7. Sydlig citronfjä­ anemonen Anemone baldensis, hedaurikel Primula latifolia, rosa ril Gone­pteryx cleopatra, och rödlistad, den vitgula myskbräckan Saxifraga moschata och piggtistelsläktingen Carduus fjällglim . Ytterligare ungefär hundra meter längre aurosicus och klocklök Allium Silene acaulis narcissiflorum. ner blommade isranunkel Ranunculus glacialis och rödspira Pedi­ foto: Ragnhild & Neil Crawford. cularis rostratospicata subsp. helvetica.

118 Svensk Botanisk Tidskrift 108:2 (2014) figur 8. Paus bland blom­ morna på Col de Lautaret. foto: Neil Crawford.

Efter en överdådig lunchbuffé valde Leif utflyktsmål efter vädret. Det var överhängande risk för åska på högre höjder så det fick i stället bli ett första besök på Col de Lautaret (figur 8) med dess fantastiska, artrika alpängar som ensamma lätt skulle kunna fylla en hel resa. Här mixas torra och fuktiga marker, kalkrika och sura. Från och till regnade det, men vi framhärdade i tre timmar eftersom arterna avlöste varandra, en del gamla bekanta men även många nya: narcissanemon Anemone narcissiflora, stjärn­ flockaAstrantia major, skäggklocka Campanula barbata, svavel­ klocka C. thyrsoides (figur 9), klofibblesläktingenCrepis pontana, stor ormrot Bistorta officinalis, handnyckeln Dactylo­rhiza majalis subsp. alpestris, alpnäva Geranium rivulare, brunkullesläktingarna Gymnadenia corneliana och G. rhellicani, pingstlilja Narcissus poeti­ cus subsp. radiiflorus, krollilja Lilium martagon, samt paradislilja Paradisea liliastrum (figur 9). Även hela nästa dag botaniserade vi i Col de Lautaret. Vädret var lynnigt och ständigt växlande, därför flyttade vi oss under dagen mellan olika altituder. På eftermiddagen vandrade vi i nationalparken på sluttningen nedom vägen. Vi gick tidvis i fuktiga högörtsängar med sjungande blåhakar. Där bland björkal Alnus viridis växte bredröllika Achillea macrophylla, alpstormhatt Aconitum lycoctonum subsp. vulparia, den storbladiga gråflockelnAdenostyles alliariae, segerlök Allium victorialis, Descurainia tanacetifolia (figur 10), ett högvuxet stillfrö, och den iögonfallande vialen Lathyrus ochraceus subsp. occidentalis. På en sluttning letade vi upp några blommande exemplar av den hotade strimtibasten Daphne striata. Harörterna väckte som vanligt intresse, den här gången lång­ figur 9. Svavelklocka Cam- bladig harört Bupleurum longifolium, med sina mässingsfärgade panula thyrsoides, grusvive­ blommor, och ranunkelharört , lite ljusare och släktingen Androsace adfinis B. ranunculoides subsp. brigantiaca och para­ tunnare. Den senare växte på ett torrare område nära vackert dislilja Paradisea liliastrum. blommande drakblommor Dracocephalum ruyschiana. foto: Ragnhild & Neil Crawford.

Ingmansson: Frankrikeresan 119 Col d´Izoard Den sista dagen för botaniserande åkte vi sydost ut till bergstop­ pen Col d’Izoard (2361 m ö.h.) som ofta ingår i Tour de France. Här, högt ovan trädgränsen i det grusiga och ganska ödsliga land­ skapet, letade vi fram Arenaria multicaulis, en nära släkting till vår kalknarv, och ölandssolvända Helianthemum oelandicum. Likörrot Athamanta cretensis, en lågvuxen flockblommig art, kålsläktingen Brassica repanda, i små tuvor och med rödanlupna stjälkar, och kåreln Erysimum jugicola växte i sluttningar intill en av alla hårnålskurvor. Passerande cyklister kastade förvånade blickar på oss där vi klängde omkring. Ytterligare en intensivt blå gentiana, Gentiana orbicularis, fångade våra blickar. Alpsporre Linaria alpina (figur 10), näpet tvåfärgad, och det tuvade ”stensmycket” tuvdådra Petrocallis pyrenaica var också iögonfallande, trots sin litenhet. Nya bekantskaper för många blev Pedicularis rosea, en spira där överläppen bara har en kort ”näbb”, vänderotssläktingen Valeriana saliunca och cenisviol Viola cenisia. Norr om Le Fontenil Vid vägen låg ett stenbrott och där intill klättrade vi upp i slutt­ ningen. Vegetationen var stäppartad och mycket intressant, även faunistiskt med sandödlor och olika insekter. En buske av säven­ bom Juniperus sabina växte högt uppe i slänten, men också mycket annat: Överblommade fältvivor Androsace maxima, imponerande akantustistlar Carlina acanthifolia, fem olika vedlar: Astragalus australis, A. danicus, A. hypoglottis, A. monspessulanus och A. versi­ carius, den ulliga storvuxna kandelabersalvian Salvia aethiopis, esparsettvicker Vicia onobrychioides och tallmistel Viscum album subsp. austriacum, var några av de arter som fick oss att stanna till. Det sista stoppet för resan blev norr om La Vachette i en gles skog. Huvudnumret var endemen Prunus brigantina (= från Bri­ ançon). Dess små gula plommon används till sylt och kärnorna krossas till ’huile de marmotte’ (murmeldjursolja)! • Stort tack till Leif Andersson för en synnerligen välplanerad och innehållsrik resa!

Gun Ingmansson är pensionerad lärare, ivrig amatörbotanist och en av författarna till den kommande gotlandsfloran. Gun tilldelades Guld­ figur 10. Martornssläktingen luppen 2008. Eryngium spinalba, Descu- rainia tanacetifolia (en släkting Adress: Vinkelgatan 2 B, till vårt stillfrö) och alpsporre 621 49 Visby Linaria alpina. E-post: [email protected] foto: Ragnhild Crawford.

120 Svensk Botanisk Tidskrift 108:2 (2014) läsvärt Norskt atlasverk nu fullbordat

Utbredningsmönstren för många av Distribution maps of Norwegian Norges kärlväxter är nu klarlagda i och vascular plants. IV. The eastern med att fjärde delen av den norska and northeastern elements Elven, R., Fremstad, E. & utbredningsatlasen givits ut. Pedersen, O. (red.) 2013. Akademika forlag, Trondheim. STEFAN ERICSSON 489 sidor. ISBN 9788232102464. Pris: 715 kr på Adlibris. 82 år efter det att projektet initierades (1931), har det ambitiösa arbetet med karteringen av Norges kärlväxtflora äntligen fullbordats. Den lokaler. Personligen anser jag att norrmän­ fjärde, avslutande och tjockaste delen, omfat­ nen ska ha en eloge för detta, att de inte tande ”de östliga och nordöstliga floraelemen­ fallit i samma fälla som Hultén (1971), som ten” har nu utkommit. Det bör dock noteras i sin atlas fyllde ut med raster även där data att verket inte omfattar samtliga växter; totalt saknades. Medan den norska atlasen ger god har bara 648 taxa, en tredjedel av landets hela information om vilka trakter som ännu är flora, karterats. värda att undersöka, får man ingen sådan Det sammanlagda arbetet är naturligtvis hjälp från Hulténs kartverk. Andra luckor enormt. Uppgifter från samtliga relevanta uppkommer genom taxonomiska glapp, till belägg i norska herbarier och åtskilliga i exempel tar man i den fjärde volymen endast utländska, alla botaniska tryck, många opubli­ upp den nordliga underarten av mattlum­ cerade manuskript, och inte minst en enorm mer Lycopodium clavatum, riplummer subsp. mängd fältblanketter ifyllda under de senaste mono­stachyon, inte arten som helhet eller den femtio åren, har lagts in på kartor. Tidsspan­ sydliga subsp. clavatum. net gör att metoderna för att åstadkomma Den första volymen utkom för 54 år sedan, detta har varierat – medan arbetet under långt och även om grundidén hela tiden varit tid utfördes manuellt och sammanställdes på densamma, att presentera trovärdiga kartor papper, har den senaste volymen producerats och ge utförliga kommentarer, är skillnaden digitalt och det växande resultatet kunnat mellan den inledande och den avslutande följas på datorskärmen. delen stor. Kommentardelen har utvecklats, Det norska atlasverket har ibland kritise­ texten i volym 4 är den fylligaste hittills, men rats för sina uppenbara luckor i återgivandet följer ändå samma mall. Där finns uppgifter av vanligare växters utbredningar. Luckorna om de första norska fynden, höjdgränser, beror på att man konsekvent, även för jämnt växtens habitat, dess hemortsrätt i landet, utbredda taxa, endast markerat bekräftade total­utbredning eller utbredning i Norden,

Läsvärt 121 försök att förklara utbredningsbilden, växt- matiska ”Distribution maps of...”. Kartorna geografiska slutledningar, taxonomiska har heller inte undgått problem. Medan de avgränsningar och problem, förkastade hamnade rätt i den första volymen, förväxlades angivel ­ser (nog så viktigt), och i många fall två kartor i volym två och åtta kartor i volym också mycket annat. Som svensk blir man 3. I den senare delen försvann dessutom fyra inte så lite avundsjuk över att finna all denna textsidor, som istället bifogades på tilläggs­ information i ett och samma verk. blad. Volym 4 saknar helt sådana krämpor. Kartorna har också utvecklats, om än i en Denna fjärde del är den första att inkludera något överraskande riktning. I den första fotografier, något som onekligen förhöjer delen, ”kustväxter” (Fægri 1960), är de kniv­ läsupplevelsen. Det enda jag nu saknar är ett skarpa och utsökt utförda, och glädjande register, något som fanns i volym ett och två. lätta att läsa trots att de tryckts enbart i svart Även ett samlingsregister till samtliga volymer och bara återger kustlinjer och vattendrag. hade varit välkommet, eftersom många kartor Kartorna i den andra delen, ”alpina växter” publicerats under namn som fallit i glömska, (Gjærevoll 1990), ger genom kraftigare linjer men framför allt för att det kan vara svårt att och större prickar ett något grötigare intryck. lista ut vilken volym en viss växt finns med i, Ett bonus är att det för de flesta taxa finns en eller om den alls finns med. karta som återger utbredningen i hela Fenno­ Faktauppgifterna om Norge får betraktas skandien, om än schematiskt. Genom att som oklanderliga – verket är en guldgruva – fjällväxternas utbredningar i norr ofta närmast men någon gång brister det vad gäller kring­ slickar landets östgräns, underlättar detta informationen. Man kan ju inte kolla allt, men tolkningen av utbredningsmönstren. det verkar konstigt att det för åtskilliga växter Den tredje volymen, ”det sydöstra elemen­ ges föråldrade uppgifter om utbredningen tet” (Fægri & Danielsen 1996), innebar tyvärr i Sverige. Delvis kanske vi har oss själva att ett lågvattenmärke. Reproduktionen är urusel skylla – den planerade svenska växtatlasen lig­ med ofta stora skillnader mellan kartorna. ger ännu långt fram i tiden, och uppgifterna på Vattendragen är gryniga och försvinner ibland Artportalen är heller inte till stor hjälp – men nästan helt, och prickarna flyter ihop till nog borde man ha kunnat vifta med manuset kakor som ofta täcker detaljer man behöver framför någon välinformerad svensk botanist. för orienteringen. Det norska atlasverket väcker beundran, Den fjärde volymen innebär helt klart ett något motsvarande finns inte för vårt land – uppsving från svackan i trean, men trots att ”det er bare å gratulere!” Våra grannar i väster man gjort underlagskartan mer detaljerad, ligger nu långt före oss vad gäller tillgänglig­ och tryckt den i tre färger (blått för kust och heten till uppgifter om landets floristik. vattendrag, rött för fylkesgränser, svart för Frågan är nu bara: när börjar man uppdatera kartprickar), så är kartlinjerna så tunna och volym ett? ljusa att läsbarheten ändå överträffas av den första volymen. Citerad litteratur Fægri, K. 1960: Maps of distribution of Norwegian plants. I. The Bokserien har inte helt klarat sig från malö­ coast plants. Univ. Bergen Skr. 26. 134 sid. + 53 pl. rer. Mest påfallande är kanske språket, som i de Fægri, K. & Danielsen, A. 1996: Maps of distribution of Norwegian vascular plants. III. The southeastern element. tidiga volymerna, särskilt den första, flödar av Fagbokforlaget, Bergen. 129 sid. + 40 pl. norvagismer (jo, det heter så, jag har slagit upp Gjærevoll, O. 1990: Maps of distribution of Norwegian vascular det). Detta är nu åtgärdat, volym 4 är skriven plants. II. Alpine plants. Tapir Publishers, Trondheim. 123 sid. + 37 pl. på riktig engelska. Man ser det redan på omsla­ Hultén, E. 1971: Atlas över växternas utbredning i Norden. 2 uppl. get; kartverkets titel har äntligen ändrats från Generalstabens litografiska anstalts förlag, Stockholm. ”Maps of distribution of ...” till det mer idio­ 531 sid.

122 Svensk Botanisk Tidskrift 108:2 (2014) läsvärt SKATTER I VÅTT OCH TORRT Praktverk om bio- Biologiska samlingar i Sverige Torleif Ingelög logiska samlingar

”Jag vill också jobba där”, utropade Brita Svensson när hon hade läst den nya Skatter i vått och torrt. Biologiska samlingar i Sverige boken om de fantastiska samlingar av Ingelög, T. 2013. växter och djur som vi har i Sverige. En ArtDatabanken, SLU, Uppsala. 368 sidor. ISBN 9789188506917. för de flesta helt okänd skattkammare. Pris: 211 kr på Adlibris.

BRITA SVENSSON

Du kommer också att vilja vara en av alla och läsvärd populärvetenskaplig bok om vårt dem som i sitt arbete eller på sin fritid ser till lands oersättliga biologiska samlingar. att samlingarna, gamla och nya, bevaras för Bokens inledande kapitel beskriver vilka allmänhet och forskare efter att ha läst Skatter samlingar som finns och var, men också flera i vått och torrt. Biologiska samlingar i Sverige av spännande sidoberättelser. Vi får bland annat Torleif Ingelög. En helt fantastisk bok! lära oss hur en björn monteras i Áttjemuseet i Jag läste den från pärm till pärm, men det Jokkmokk och hur pollenprognoser kommer behöver man inte göra. Nej, börja med kapitel till på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm. fyra som beskriver en handfull hängivna När jag läst dessa sidor tänkte jag att jag människor, män och kvinnor som ägnar sin tid måste nog ta fram papper och penna och åt att på ett eller annat sätt samla och bevara skriva upp varje museum och herbarium och levande eller döda varelser så att vi andra kan hur mycket det finns vid vart och ett av torra få njuta av kunskapen de inbringar. och blöta kollekter av växter, djur, svampar och Kapitlen innan kan synas lite långrandiga fossil. Som tur var vände jag på bladet och där om man inte gillar uppräkningar men läs dem fanns just en sådan tabell! Sammanlagt finns ändå om du vill fascineras av allt som finns i över 33 miljoner kollekter i Sveriges museer. vårt land, på museer, skolor, privata vindar och Så följer alltså berättelser om några källare av insekter, ormar, valben, pressade passionerade samlare och forskare som med växter av Linné själv, och herbarieark med just sitt idoga arbete bidragit till kunskapen om det exemplar av en växtart som bestämmer allt från kärlväxter till blötdjur. Jag lärde mig att just så här och på inget annat sätt ska den också hur viktigt det är med skickliga illustra­ arten se ut! törer när det gäller att föra kunskapen vidare Några läsare känner kanske redan till detta till oss andra. praktverk men för er andra vill jag beskriva Det är dock varken samlare eller illustratör vad det rör sig om, nämligen en mycket vacker jag vill bli efter att ha läst boken. Nej, jag vill

Läsvärt 123 Herbarium GB vid Göteborgs universitet

Från slutet av 1960-talet och till idag har fossilmaterial ständigt tillförts samlingarna, om än inte i samma omfattning som under Wimans tid. Efter Wiman inträdde tider med stora svårigheter i förvaltandet

av samlingar som orsakade viss oordning och en historisk ballast erbarium GB vid Göteborgs universitet räknar sina anor från 1778 och från Kungliga Vetenskaps- och Vitterhets- strategi för hur man vill ha samlingarna som inkluderar noggrann samhället i Göteborg och dess ”Naturalie Cabinett”. ordning och tillgänglighet, och man har bara ett nummersystem. Museet står dock inför ett mycket stort arbete med att införa detta nya system och att datalägga allt material. figurherbariesamlingarna 1. Två illustrationer 1926 till Botaniska ur trädgården och Hboken. Det pressade exemplaret Evolutionsmuseet Botanik nybildadetill Göteborgsvänster universitet av den tog vackra över samlingarna gentia år­ 1961 men (Herbarium UPS, före detta Fytoteket) yttade Uppsala har funnits på den botaniska världskartan sedan Carl von Gentianan Gentiana nan Gentiana veitchiorum finns veitchiorum med lika intensiv herbariet in i Botaniska institutionens nya moderna lokaler i Botaniska blå färg som den hade när och modernt material i skön blandning. Herbariet omfattar cirka trädgården. Numera ingår herbariet i universitetets institution för den insamlades av H. Smith 3,1 miljoner kollekter, varav en halv miljon är nordiska kärlväxter. i herbariet vid Evolutionsmuseet i Kina 1922. biologi och miljövetenskap. FOTO CHRISTOPHER REISBORG Man har stora kryptogamsamlingar, bland annat ett av världens mest betydelsefulla lavherbarier som också är Sveriges största. Herbariet har Herbariumi Uppsala. GB är nummer Blommornas 40 i storleksordning blå färg bland världens drygt i omgångar fått överta samlingarna från det nu nedlagda Herbarium 3 200 registrerade herbarier och det fjärde största i Sverige. Antalet UPSV (tidigare Växtbiologiska institutionen); totalt 200 000 kollekter, lyser lika intensivt som när de huvudsakligen kryptogamer. kollektersamlades uppskattas till in 1,6 av miljoner Harry varav Smith 600 000 iär nordiska. Av totalantalet är 250 000 kryptogamer. Man disponerar en lokalyta om Moderna lokaler med gott om utrymme Herbarielokalerna i Uppsala hör till de modernaste i Europa och har drygt 700Kina kvadratmeter 1922. av vilka 600 kvadratmeter är herbariesalar inneburit en enorm förändring i arbetsmiljö för personal och gästande med specialanpassatPå bilden klimat till (17–18 höger grader ser C och vi 60–70ett procent relativ forskare. De är rymliga – man har ”luft i systemet” vilket gör det lätt luftfuktighet). Herbarieskåpen är av kompaktmodell och är damm- och att göra omdisponeringar av herbariematerial. Ihoptryckning sliter på materialet. Bäst anser man det vara att ha facken i herbarieskåpen skadedjurstäta.uppslag ur Flora Käralundensis glest fyllda. 1780, den äldsta sammanhållna Kärlväxter inkommet material), frysrum (som rymmer ett helt herbarieskåp) växtsamlingen i herbariet vid Ett av herbariets äldsta ark innehåller tre strån av rödsvingel (Festuca rubra) somGöteborgs är insamlade universitet.av Carl Linnaeus ochFör bär att hans påskrift. samlingarna och Thunbergsrummet med de äldsta samlingarna inklusive deras typer. Dessa två rum har striktare styrt klimat än övriga Texten säkerställalyder in paludosis attprati nyponrosensregii Upsaliae (på fuktig färg mark på herbariesalar med en temperatur under 20 grader C. På nedre plan Kungsängenbevarades vid Uppsala) för men framtiden insamlingsår har saknas. Troligen våtmagasin. skedde insamlingen på 1740-talet. Kollekten är en så kallad lektotyp. Herbariumnågon GB har målat också någrapå dekollekter pressade från kapten Cooks första världsomsegling åren 1768–1771 – bland annat två kvistar av mossor och ett separat trädgårdsväxtherbarium. blombladen! I herbariet försöker man undvika separatsamlingar utom för de sydkråkbär (Empetrum rubrum). Dessa insamlades av Sir Joseph allra äldsta samlingarna. Det är lättare att hitta i samlingarna om Banks (1743–1820) och linnélärjungen Daniel Solander (1733–1782) allt är insorterat på familj, släkte, art eller annan taxonomisk grupp. i Tierra del Fuego, det vill säga Eldslandet på Sydamerikas sydspets. Flora Käralundensis 1780 är den äldsta sammanhållna växtsamlingen i Flora Käralundensis , 1780. I det vackra uppslaget syns tydligt att växterna är Evolutionsmuseetpåmålade för att | säkerställa 2 en21 god färgåter- Göteborgsherbariet. Den omfattar 668 växter insamlade av tullklarerare givning! Här ses bland annat nyponros Rosa dumalis, s. lat. Carl Leonard Kilborg (1723–1789) kring Kärralunds egendom i FOTO CLAES GUSTAFSSON Örgryte.

VoT-kap2-skattkartan-1.indd 21 UME 2014-03-17SLU 10:43 NRM Ajtte Evol SGU vara en doldis på ett museum. En64 som ser 2 |till Skattkartan att inte veta hur nästa sida ser ut, ingen förut­ att etiketterna är i fullgott skick, att det finns sägbarhet alls. Ibland en tabell, ibland en figur,

sprit i alla flaskor, att ingaNaturarium skadedjurHerbGB tagit sigOskarshamn ibland en illustration som försvinner omärk­ VoT-kap2-skattkartan-2.indd 64 2014-03-17 10:44 in bland skatterna, förBergianska om det ärGotland något somGNM ligtLund in i texten.Övriga Ibland ett helt uppslag med en läsaren av denna bok inser så är det att det är egen berättelse. Varje illustration har sin egen just detta arbete som slutligen gör de oersätt­ beskrivning som inte återfinns i texten. Skönt! liga samlingarna värdefulla. Dessa doldisar är ”Ytterst få upprepningar” är inte riktigt museernas sanna hjältar! sant. Alldeles i slutet är det en hel del upprep­ ”Juveler i skattkamrarna” kommer härnäst. ningar, men jag är säker på att Torleif Ingelög Hur gick det till när den borttappade mus­ fullt medvetet har med dem. Det handlar hjorten återfanns? Det får du veta om du läser nämligen om statens ansvar för vården av boken! Du kan däremot inte få veta var den samlingarna och hur viktigt detta är. Med finns för det är ännu inte bestämt, Visby eller författarens egna ord: Stockholm. I Lund finns världens viktigaste De viktigaste frågorna för huvudmännen är natur­ algherbarium med inte mindre än sextusen ligtvis att se till att samlingarna förvaras i godtag­ typexemplar, fantastiskt! Forskare från hela bara lokaler och får nödvändig skötsel. Det är nöd­ vändigt att huvudmännen verkar för bättre lokaler värden vänder sig till Lund för att få sina fynd i flera fall och större anslag så att fler personal kan bekräftade. anställas. Sverige borde ha en nationell strategi för I de följande kapitlen beskrivs hur dessa de biologiska samlingarna. skattkammare används, hur kollekter sorteras Alla läsare av SBT håller säkert med. Jag vill och etiketteras för att vi ska kunna använda passa på att tillägga att det gäller även ansvaret dem på bästa sätt, till exempel för släktskaps­ för vår nationalnyckel som nu så sorgligt inte studier eller analyser av miljöförändringar. får fortsätta sin utgivning på det sätt som från Förutom texten, som är välskriven, inspi­ början var tänkt. Om ”Skatter i vått och torrt” rerande, genomarbetad och med ytterst få når dem som boken bland andra är tänkt för, upprepningar vill jag framhålla Lena Eliassons landets beslutsfattare, kan det förhoppnings­ layout. Inget uppslag är det andra likt! Härligt vis ske en förändring i positiv riktning.

124 Svensk Botanisk Tidskrift 108:2 (2014) Hur går det för blåklinten?

ULLA-BRITT ANDERSSON

nder året rapporterades 443 fynd av blåklint, fördelat per landskap enligt tabellen nedan. Dessutom besöktes tio lokaler utan återfynd. På kartan framgår tydligt den abrupta gräns där blåklintens utbredning upphör. Den Usammanfaller i stort sett med limes norrlandicus. Som förväntat ligger Skåne, Västergötland och Östergötland i topp. Mängden rapporter varierar stort. I de landskap där invente­ ringar pågår (främst Öland, Östergötland och Västmanland), kan man förvänta sig en högre aktivitet. Troligen blev antalet rappor­ ter förhållandevis lägre under 2013 eftersom en del rapportörer inte har hunnit bli bekväma med den nya Artportalen. Landskap Antal Landskap Antal Skåne 71 Östergötland 72 Blåklint Centaurea cyanus var Blekinge 35 Närke 5 Öland 26 Södermanland 21 Årets växt 2013. Småland 35 Värmland 3 foto: Thomas Gunnarsson. Halland 3 Västmanland 39 Bohuslän 1 Uppland 29 ! Dalsland 33 Jämtland 1 Västergötland 68 Torne lappmark 1

Växtplats angavs i 205 rapporter fördelade enligt tabellen nedan. I ruderatmiljöerna ingår exempelvis avfallsanläggningar, industrimark, grusgropar och jordhögar. Vägkantslokalerna var ofta insådda med blandningar innehållande blåklintsfrö. Detta gäller även de två nordligaste utpostlokalerna i Jämtland och Torne lappmark. Som sig bör överväger fynd från åkrar. Ofta ! angavs de vara höstsådda, något som gynnar blåklinten. Växtplats Antal Växtplats Antal ruderat 26 rågåker 20 vägkant 10 veteåker 15 !!!! ! !!! ! ! havreåker 7 åker, övrig 6 !!! ! !!!! !!!!! ! ! !! !!! ! ! !! kornåker 15 åker, ospecificerad 83 !!!!! ! !! !! !! ! ! ! !! !!! rapsåker 23 ! ! !!!!! ! ! !!!!! !! ! !!!!! !!! !!!! !!!!!!!! ! ! !!!!!!!! !!!!!!!!!! ! !!!! !!! ! ! ! !!!! ! ! ! ! ! ! ! !! ! Antalet plantor är svårt att uppskatta i växande gröda men ! ! ! ! ! ! !! många rapportörer har gjort försök till beräkningar: !! !!!!! !!!!! !!!! !! ! ! !!! ! !!!!!!!!!!!! Antal plantor Antal Antal plantor Antal !! ! ! !!! ! !!!!!!!!! 1–10 93 >1000 23 !!! ! 11–100 76 Ej angivet 179 101–1000 72 De inrapporterade blåklints­ Till sist ett varmt tack till alla som bidragit med rapporter av fynden 2013 inskränker sig till Göta- och Svealand. De två blåklint under fjolåret. I år är du särskilt välkommen att rappor­ rapporterna från Norrland gäller tera dina fynd av slåtterblomma, som är Årets växt 2014. insådda vägkantslokaler.

Andersson: Blåklint 125 Ny hedersmedlem I samband med årsmötet i Uppsala den 8 mars presenterades en ny hedersmedlem i Svenska Botaniska Föreningen. Det är den kände bryolo­ gen Tomas Hallingbäcks insatser som uppmärk­ sammas på detta sätt. Tomas Hallingbäck är alltsedan 1970-talet kunskapens källa för många svenska bryologer. Han var initiativtagare till ”Mossornas vänner på svenska västkusten” som utvecklades till den rikstäckande föreningen ”Mossornas vänner” med tidskriften Myrinia. Tomas är författare till den första mossbildflo­ ran i landet tillsammans med fotografen Ingmar Holm­åsen. Han initierade den stora mossinven­ teringen 1977–1999, och blev huvudredaktör för publiceringen av resultaten i Göteborgstraktens Svenska Botaniska Föreningen Svenska mossor. Han har skrivit en stor del av texten i volymerna om bladmossor i Nationalnyckeln, som

inneburit ett uppsving för kunskapen och ökat Carlberg Tomas

intresset för mossor i Sverige och Norden. foto: Tomas är en internationellt välkänd bryolog och representerar svenska intressen i flera internatio­ nella kommittéer. Han är också ledamot av och mosskaraktärer i fält och på föredrag. Under de leder arbetet i svenska mosskommittéer. senaste fyrtio åren har Tomas lärt upp flera gene­ Tomas är alltid generös med att ideellt ställa rationer av duktiga bryologer. Föreningssidor upp med att leda exkursioner och hålla föredrag. Kort sagt: kunskapen om mossor i Sverige Hans sätt att presentera mossor är informativt hade idag inte varit lika utbredd och välorganise­ och begripligt, både när det gäller att förklara rad utan Tomas mycket stora insatser.

Lär dig mer om gräs! Inventeringsvecka i En kurs om gräs och hur man känner igen dem kommer i sommar att anordnas i Sörm- Åsele lappmark land 8–11 juli. Vi kommer att hålla till på en Västerbottens läns Botaniska Förenings kursgård utanför Flen. Vi riktar oss mot såväl inventeringsvecka för länsfloraprojektet nybörjare som till dem som kan litet mer. kommer i år att hållas 20–26 juli i Vilhelmina. Huvuddelen av tiden kommer vi att vara i Högkvarteret är Vilhelmina IK:s lokal på Tallås­ fält, i fantastiska marker där vi möter gräsen vägen 34 (mitt emot OK). Gratis logi erbjuds. i sina typiska miljöer. Vi kommer även att öva Eftersom vi inventerar i lag där alltid någon oss i att examinera gräs med flora och lupp. erfaren ingår, kan alla kan vara med oavsett Hör av dig med en intresseanmälan till oss förkunskaper. Det går även bra att droppa in så kommer du att få ytterligare information och vara med i valfritt antal dagar. när detaljerna om kursen är klara. Kontakta Missa inte detta tillfälle att bekanta dig med Hans Rydberg (0158-107 22, 070-394 43 63, södra Lapplands flora, en inventeringsvecka är [email protected]) eller Janne Elmhag (0157- den bästa växtkurs som finns! 506 05, 070-880 45 82, janne.elmhag@ För mer information, mejla till Stefan Erics­ adoxanatur.se). son ([email protected]).

De vilda blommornas dag De vilda blommornas dag arrangeras i år söndagen den 15 juni. Registrera din vandring på SBF:s hemsida (www.svenskbotanik.se).

126 Svensk Botanisk Tidskrift 108:2 (2013) Svenska Föreningen Botaniska Föreningskonferensen 2014 En ljum vårvind svepte över Uppsala när Söndagen inleddes med att Maano det var dags för årets föreningskonferens Aunapuu, Naturvårdsverket, redovisade läget den 8–9 mars. Temat var resultat i svensk för alla de åtgärdsprogram för hotade arter naturvård. och naturtyper som har sjösatts under de senaste åren. Verksamheten har fått vidkännas BENGT CARLSSON nedskärningar men förhoppningen är att nya pengar kan frigöras för det viktiga arbetet. Först ut var Sebastian Sundberg från Art­ Kristina Bjureke från Oslo universitet Databanken som noggrant beskrev Sveriges berättade så på ett mycket pedagogiskt redovisning till EU om situationen för våra olika och underhållande sätt om arbetet med den naturtyper. Den nedslående slutsatsen är att norska ”Svartelisten” – en förteckning över de flesta naturtyper nedanför fjällen är i ganska främmande, mer eller mindre invasiva, arter dåligt skick och framtiden ser särskilt dyster ut som hotar den inhemska naturen. Listan kom för alla olika typer av gräs- och skogsmarker. i sin senaste upplaga 2012 (pdf-version finns Läget för kärlväxterna presenteras i ett kom­ på www.artsdatabanken.no) och är ett lovvärt mande nummer av SBT. initiativ som manar till efterföljd i Sverige. Gabrielle Rosquist från Länsstyrelsen i Kristina berättade bland annat om de kon­ Föreningssidor Skåne län berättade intresseväckande om flikter som blossat upp med trädgårdsmäste­ olika sandiga naturtyper med tonvikt på situ­ rier och plantskolor som gärna ville fortsätta att ationen i sydligaste Sverige. En hög andel av sälja vresros och andra riskabla arter, men som de hotade arterna i Skåne är knutna till olika nu börjar förstå att man kanske bör tänka om. sandiga naturtyper och en hel del insatser Margareta Edqvist samordnar den allt görs för att bevara dem. viktigare och efterhand allt mer omfattande flo­ Tomas Hallingbäck från ArtDatabanken raväktarverksamheten i Sverige. Hon gick ige­ slog därefter ett slag för våra mossor och hur nom distrikten från söder till norr och pekade de på olika vis kan användas i naturvårdens bland annat på några framgångsrika exempel tjänst. Mossorna är med sina 1100 arter den där floraväktarna verkligen gör skillnad. näst största växtgruppen i Sverige och tack Konferensen avslutades så av Jörgen vare sitt växtsätt är de väldigt känsliga indika­ Petersson från Gotlands Botaniska Förening torer på miljön i sin närmaste omgivning. som med vackra bilder och mycket intressanta Under punkten föreningsinformation presente­ utbredningskartor presenterade den särpräg­ rade Maria Redin på SBF:s kansli föreningens lade floran och naturen på Gotland. De fina nya webbplats. Adressen är ”www.svenskbo­ kartorna är tänkta att pryda den kommande tanik.se” och Maria tar gärna emot synpunkter Gotlandsfloran, som förhoppningsvis blir färdig och förslag på hur sidorna kan förbättras. i slutet av detta år eller i början på nästa.

Guldluppen 2014 I samband med föreningskonferensen i botanister och har Uppsala presenterades årets mottagare av publicerat mycket Guldluppen, SBF:s pris för särskilt förtjänst­ av interesse för fulla insatser till botanikens fromma. Den fina fältbotanister. utmärkelsen delades i år ut till Torbjörn Tyler, Torbjörn är även Höör. mycket aktiv på Torbjörn har deltagit i olika florainventerings­ sociala medier där projekt under ett par decenniers tid. Dessutom han hjälper till med har han dragit igång ett stort inventeringsarbete artbestämningar vad gäller mossor där han är synnerligen aktiv. och ger synpunk­ Torbjörn har under många år lett studiecirk­ ter, alltid lika vän­ Linda Birkedal lar för både oerfarna och lite mera garvade ligt och kunnigt. foto: www.sbf.c.se Föreningssidor 127 2014 årets mossa Rävsvanssmossa TOMAS HALLINGBÄCK

Det är något trolskt och magiskt över rävsvansmossan. Den är inte bara storväxt utan även mycket kräsen vad gäller sin växtplats. Platser där man hittar den är ofta avsatta som naturreservat eller klassade som nyckelbiotoper. Rävsvansmossan hittas i dunklet, längst inne i kanjonernas fuktiga delar på lodräta skuggiga berg- Svenska Botaniska Föreningen Svenska väggar eller på stenblock intill vattenfall.

Rävsvansmossa har blivit utsedd till årets mossa. Rapportera dina fynd! figur 1. Varje skott av rävsvansmossa Thamno­ Rävsvansmossa Thamnobryum alopecurum bryum alopecurum är oregelbundet trädlikt bildar en krypande primärstam försedd med förgrenat, ibland med fjäderlika eller rävsvans­ upprätta sekundärskott. Dessa är upp till 10 lika ­plymer som gett upphov till artens namn. cm långa och är upptill trädlikt förgrenade med Rävsvansmossa bildar lösa mörkgröna mattor på 3–4 cm långa, utstående grenar. Grenverket sten i skuggiga miljöer. – Torsburgen, Gotland, Föreningssidor bildar svagt plattade plymer. Stambladen är augusti 2010. triangulära och spetsiga. Grenbladen är ovala, foto: Tomas Hallingbäck. svagt kupade, uddspetsade och med grova, sågtandslika tänder i bladspetsen. Arten är skildkönad och kapslar är sällsynta. Kapsel­ En annan orsak till att leta efter just räv­ skaften är 10–15 mm långa. svansmossa är att vi nyligen upptäckt att vi Praktfulla exemplar är alltid lätta att känna inte bara har en rävsvansmossa i Sverige utan igen i fält. Små upprätta skott kan emellertid tre! De två andra arterna är nyupptäckta och likna palmmossa Climacium dendroides, som man kan känna igen dem redan i fält. dock har en mer allsidig förgrening (mer lik en Den ena är grov rävsvansmossa T. subserra- palm). tum. Den är större och bildar mörkgröna mat­ Rävsvansmossa hittas framför allt på två tor på sten och förekommer liksom rävsvans­ typer av växt­platser. Den vanligaste utgörs av mossa i skuggiga och fuktiga miljöer. skuggade bergväggar, såväl i kalkfattig som i Den tredje svenska arten i släktet är trubbig kalkrik miljö, i och intill bäckar, vattenfall, i kan­ rävsvansmossa T. neckeroides. Den bildar joner och fuktiga grottor. I östra Sverige ställer lösare mörkgröna revor på sten i skuggiga och fuktiga miljöer. Mossan har ett karaktä­ den högre krav och växer främst i kalkhaltiga ristiskt utseende som påminner om vanlig miljöer och i skärgårdsmiljö. rävsvansmossa, men den är mindre förgrenad Rävsvansmossa förekommer mindre allmänt och saknar plymer samt har starkt kupade, i de västra landskapen från Skåne till Värm­ trubbspetsade och glänsande grenblad. Arten land, medan den finns mer sällsynt i de östra hittades förra året av Michael Hagström under landskapen norrut till Uppland. Dessutom finns en inventering av en lövskogsbrant i trakten av ett äldre fynd från en grotta i Hälsingland. Norrahammar i Småland. Rapportera dina fynd! Rapportera dina fynd av rävsvansmossa Kunskapen om rävsvansmossans utbredning till Artportalen (www.artportalen.se). Det går är mycket begränsad. Är arten kanske ovanli­ även att skriva ett e-brev (tomas.hallingback@ gare än vi tror, är den kanske vanligare norrut? slu.se) till mig med samma information.

128 Svensk Botanisk Tidskrift 108:2 (2014)