Evangelium Vitae.Pdf
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
Evangelium vitae Johannes Paulus II:s rundskrivelse till biskoparna, prästerna, diakonerna, ordensmedlemmarna och lekmännen jämte alla människor av god vilja om människolivets okränkbara värde. 1 Distribution: Respekt Tegnérgatan 8 113 58 Stockholm tfn 08-55 60 20 03 fax 08-55 60 20 20 www.respektlivet.nu Övriga skrifter i serien: Nr 1 Humanae vitae. Påven Paulus VI:s encyklika om äktenskap och ansvarsfullt för- äldraskap. Nr 2 Donum vitae. Instruktion om respekten för det mänskliga livet från dess allra för- sta början och om den mänskliga fortplantningens värdighet. Kongregationen för trosläran. Nr 3 Respekt för människans värdighet. Etisk analys och katolsk syn på 14 medicinsk- etiska områden. Nr 4 Etiska riktlinjer för sjukvårdspersonal. Påvliga rådet för hälsovårdspastoral. Nr 5 Dignitas personae. Instruktion om vissa bioetiska frågor. Kongregationen för trosläran. Imprimatur Stockholm maj 1999 + William Kenney Titulärbiskop av Midica Första svenska utgåva, Katolska bokförlaget, Uppsala, 1999 © svensk text Respekt och Veritas Förlag 2010 Översättning Ann Engstrand-Silow och p. Bengt Högberg OSB Omslagsbild Prinfo Grafisk Center, Malmö ISBN 978-91-89684-67-6 Tryckt hos Prinfo Grafisk Center, Malmö 2 Innehåll Förord 5 Inledning 13 Den mänskliga personens ojämförliga värde 13 Nya hot mot det mänskliga livet 15 I gemenskap med alla biskopar i världen 17 Kapitel I – Dagens hot mot det mänskliga livet 19 Livets värde fördunklas 23 Ett förkastligt frihetsbegrepp 30 Var finns rötterna till så oerhörda motsägelser? 31 Sinnet för Gud och människor fördunklas 34 Hoppets tecken och inbjudan till handling 38 Kapitel II – Det kristna budskapet om livet 45 Livet är alltid något gott 47 I den mänskliga existensens osäkerhet fulländar Jesus meningen med Livet 48 Guds härlighet strålar över människans ansikte 50 Det eviga livets gåva 54 Vördnad för och kärlek till allt liv 56 Människans ansvar för livet 58 Det ofödda barnets värde 61 Livet i ålderdom och lidande 63 På korsets träd fullbordas livets evangelium 67 3 Kapitel III – Guds heliga lag 71 Människans liv är heligt och okränkbart 72 Abort – en avskyvärd skändlighet 77 Eutanasins tragedi 84 Samhällets lag och morallagen 89 Främja livet 97 Kapitel IV – För en ny kultur av mänskligt liv 101 Att förkunna livets evangelium 102 Att fira livets evangelium 105 Att tjäna livets evangelium 109 Familjen som ”livets helgedom” 115 För att få till stånd en kulturell omvändelse 118 Livets evangelium är en gåva till det mänskliga samhället 124 Avslutning 127 Marias och kyrkans moderskap 128 Livet som hotas av ondskans makter 129 Uppståndelsens härlighet 130 Förkortningar 132 Noter 133 4 Förord till nytryck av den svenska översättningen Den 25 mars 1995, på Marie bebådelsedag, undertecknade den förre påven Johannes Paulus II sin elfte encyklika. Den bär namnet Livets evangelium (Evangelium vitae). På varje sida och i varje stycke är det livet, i synnerhet det mänskliga livet, som påven försvarar och söker befrämja. Han gör det med värme och vänlighet men också med en skärpa och en envishet som blev hans signatur. Han är uppenbarligen förundrad inför livet som på en gång är en Guds gåva och den främsta mänskliga uppgiften. Encyklikan består av fyra kapitel. Det första är en analys av dagens hot mot det mänskliga livet. Det andra beskriver livet som gåva i ett judisk- kristet perspektiv. Det tredje och tyngsta kapitlet tolkar det kända budet ”Du skall inte döda” vilket är både en moralisk och politisk förpliktelse. Det fjärde framför en vädjan till kyrkans och det civila samhällets ledare att mer medvetet och ihärdigt befrämja livet, i synnerhet det svaga mänskliga livet. Den centrala tesen återfinns i textens mitt och är formulerad som en etisk grundnorm med anspråk på universell giltighet. ”Utrustad med den auktoritet som Kristus har fört över till Petrus och hans efterträdare, och i gemenskap med den katolska kyrkans alla biskopar bekräftar jag: att direkt och avsiktligt döda en oskyldig mänsklig varelse är alltid en djupt omoralisk handling” (nr 57). Tesen bygger på två förutsättningar, en faktapremiss och en värderingspremiss. Faktapremissen innebär att människan från befruktningen är en person med fullt människovärde (60). Visserligen känner kyrkan till både filosofiska och biologiska dis- kussioner om en senare gränsdragning för personblivandet. Oberoende av dessa diskussioner har kyrkan alltid betonat den absoluta rätten till liv från konceptionen. 5 Den andra premissen rymmer en värdering av detta mänskliga liv samt själva värderingsgrunden för det. Påven förankrar giltigheten i sin ståndpunkt förutom i bibeln även i den så kallade naturrätten. Detta kanske något krångliga begrepp har en distinkt innebörd i den katolska traditionen (men inte enbart där). Med naturrätten avser encyklikan summan av de värderingar om gott och ont och de normer om rätt och fel som människan i kraft av sitt förnuft kan komma till insikt om. Natur- rätten är den etiska bas som alla människor (oberoende av livsåskådning) har tillgång till. Dess centrala värde som det alltid gäller att säkerställa är människovärdet. Det är specifikt, lika för alla och oförytterligt. Nytta, styrka och funktionsduglighet ökar människovärdet lika lite som svaghet och handikapp minskar det. Det är därför som det mänskliga livet skall värnas och respekteras från befruktningen. Av denna universellt erkända moraliska princip följer rätten till liv och förbudet att avsiktligt döda oskyldiga människor vid livets början och livets slut. Såväl framkallad abort som eutanasi är alltid svåra kränk- ningar av människovärdet. Med eutanasi avser påven ”en handling eller underlåtelse som direkt (of itself) och avsiktligt framkallar döden”. När påven förkastar abort (62) och eutanasi (65) åberopar han formellt och högtidligt den auktoritet som Jesus Kristus har förlänat kyrkans ledning med uppgift att ge vägledning i livsfrågor. Som Richard McCormick, en ledande amerikansk moralteolog, har påpekat kan man inte komma när- mare en dogmatisk formulering (The Tablet, 1995 nr 15). Det kan vara värt att notera att påven i fråga om förbudet mot preventivmedel inte på samma sätt hänvisar till sin formella auktoritet som kyrkans högste lärare. Visserligen avvisar han, som var att vänta, preventivmedel med motiveringen att de strider mot det äktenskapliga samlivets integritet. Men han gör det inte i samma form och med samma eftertryck (13). Av människovärdesprincipen framgår också att man inte behöver förlänga en dödssjuk människas liv med avancerad medicinsk teknologi, i synnerhet när en sådan livsförlängande åtgärd skapar stort lidande och den inte står i proportion till det ringa resultat man uppnår. Att på det viset avbryta en livsförlängande behandling är inte eutanasi eftersom det inte är avbrytandet (not of itself) som orsakar döden. I stället låter man sjukdomen eller skadan som inte längre kan botas ha sin gång. Påven talar varmt och upprepade gånger om den palliativa medicinen, 6 dvs. alla de vårdinsatser som är ägnade att lindra lidandet, exempelvis smärtbehandling och omvårdnad. I fråga om självförsvar och dödsstraff är påven mindre kategorisk. Kyrkan är väl medveten om de ibland mycket plågsamma värdekollisio- ner som kan förekomma. Rätten att skydda det egna livet kan kollidera med plikten att inte kränka den andres liv. Nödvärnet mot en eller flera orättfärdiga angripare är i själva verket inte enbart en rätt, det är en ”tungt vägande förpliktelse”. Det finns en ”verklig rätt till självförsvar” både av sig själv och andra, exempelvis nära anhöriga. Man kan emel- lertid avstå från den ”i kraft av en heroisk kärlek” (55). Dödsstraff kan encyklikan endast acceptera, om samhället inte kan försvara sig på annat sätt. Det får alltså endast finnas om det är ”absolut nödvändigt”. Argumenten för dödsstraff blir tack vare vår tids effektiva former av straffpåföljd allt svagare. Dödsdomar och deras verkställande bör därför bli alltmer sällsynta om inte helt onödiga (56). Med sitt budskap vill påven förespråka en ”livets kultur” som enligt honom är hotad eller till och med har gått förlorad i dagens samhälle. Detta samhälle präglas nämligen av en relativistisk moralisk grundhåll- ning som inte längre vilar på grundläggande och absolut förpliktande värderingar. Denna hållning förutsätter ett frihetsbegrepp som starkt eller ensidigt betonar den enskildes rätt till självbestämmande. Frihet innebär autonomi. En människas uppfattning om rätt och orätt rättar sig inte längre efter en allmänt påbjuden naturrätt som har sin grund i människans samvete, dvs. mänsklighetens gemensamma inneboende kunskap om rätt och orätt. Moralen har enligt påven i stället blivit vars och ens ensak. Under förevändning av sin individuella frihet, sitt autonoma samvete och sina demokratiska rättigheter sätter man det objektiva moraliska kravet på villkorslös respekt för livet ur kraft. Man faller offer för ett rent subjektivt godtycke där allting, även det oskyldiga livets vara eller icke-vara, blir förhandlingsbart (18-20). Den relativistiska hållningen har också invaderat politiska ställnings- taganden. Man stiftar ofta lagar som går stick i stäv mot naturrättens krav på livets okränkbarhet. I stället för ”brottskaraktär” får dödandet av oskyldigt liv, paradoxalt nog, ”rättskaraktär”. Påven avvisar uppfattningen att en lag vinner laga kraft endast därför att en majoritet har antagit den. Påven uppmanar till motstånd mot orättfärdiga lagar men motståndet 7 skall göras utan våld. Mot det naturrättsliga kravet på att försvara det försvarslösa livet finns ingen majoritet. Skyddet av