En Varm Famn, En Blöt Kyss, Kanske En Flykt Ifrån Flykten
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
a.h. Av: Jonas Pedersén En varm famn, en blöt kyss, kanske en flykt ifrån flykten. Han stönade i hennes öra, hon kved i hans. Deras kroppar nötte varandra, svetten pärlade fram ur blanka pannor och kurviga lår, ruset av giftet tog en ny form, påtagligare, klibbigare. När de skrek ut sin orgasm i natten kunde bara en stereos dämpade bas höras i bakgrunden. Om de vetat vad deras möte förde med sig så skulle de kanske avstått. Om de visste vad de lämnade efter sig så skulle de kanske inte ha valt att leva i nuet. Om de kände till frukten av deras njutning i förväg så skulle de kanske aldrig ha sått fröet. Kanske… En valp och hans vän 3 Han skrek, han skrek och han skrek. Han fyllde sina lungor med luft och lät stämbanden vibrera tills de värkte och lungorna blev till ett vakuum. Han skrek till dess att han inte längre visste om skriket kom ifrån honom själv eller om det var ett konstant ljud som ringde i hans öron. Han knöt sina nävar och sträckte ut dem ifrån kroppen, han spretade med sina ben men kunde bara känna sin egen ensamhet, ingenting att gripa tag i, ingen som lyssnade, så han skrek. Hans skrik fyllde den tomma rymden utanför honom själv, som likaväl kunde vara han själv, konturerna blev suddiga och världen flöt bort i tröttheten av allt skrik, så han fortsatte skrika. Hans ögon kneps ihop av kraftansträngningen, han släppte sin avföring och urin och kände det inte ens själv annat än i en ihärdig klåda som retade honom att fortsätta skrika. Desperation och rädsla fyllde hans oklara tankar och luften dallrade av en obeständig känsla av övergivenhet, känslan gick djupare och grep tag om hans självaste väsen. Han ville ta sig fri, men kroppen löd inte riktigt och det fanns ett hinder i vägen, hans skrik ekade i tomrummet. Friheten ifrån skriken, ensamheten och rädslan skymtade till vid det avgränsade synfältet, han grät och skrek, det brände i halsen på honom och han kunde inte göra annat än att fortsätta skrika. Han ville inte höra ljudet längre och längtade efter sällskapet och den trygga tystnaden, han krävde det, så han skrek lite till. Han skrek, han skrek och han skrek, och det gjorde han rätt i, för han var bara några månader gammal och hade inte fått uppmärksamhet på flera timmar. Hade han bara kunnat se längre än vaggans vägg så hade han märkt att han ändå inte var ensam i kvarten, hans mor satt i soffan med den tomma kanylen på bordet framför sig… Året var tidigt åttiotal, eller något liknande, och kvarten var belägen i en mindre stad, en stad där gatan löper som en orm igenom affärer och hyreshus, villor och bostadsrätter, slitna fasader och kvartar i skokartonger. Hon var bara en av alla dessa som bodde i utrymmena som kunde kallas lägenheter. Hennes synd här i livet var inte att hon längtade bort och kände sig så instängd i stadens struktur att hon flydde via den genomskinliga vätskan som sprutades in i hennes blod. Det var inte heller att hon levde på välfärdens till synes omotiverade utbetalningar eller att hon inte riktigt ville vara med. Hennes synd var att hon födde in honom till denna värld, till staden med sin Jantelag, till livet utan skyddsnät, utan möjlighet till flykt, utan att ta hänsyn till vad han egentligen ville. Hon kunde inte ta hand om honom, det stod klart, alltför klart när han skrek så högt att hon ibland vaknade ur sin ångestdröm av att grannarna ringde på och frågade om den lilla stackaren var sjuk. Hans måltider var sporadiskt planerade, han fick inte bröstet ofta, hon visste mycket väl vad för gift som hennes mjölk innehöll, och nappflaskan var inte alltför sällan fylld med kall mjölk. Det var inte det att hon tyckte illa om honom eller att hon struntade blankt i honom, hon var fäst vid det lilla knytet som letat sig ut ur hennes sköte. Det var bara det att hon inte visste hur hon skulle kunna ta ansvar för sig själv, än mindre en liten klump av kött och blod som var hennes, hennes kött och blod. Ungefär som om hon hade köpt en hundvalp som hon inte orkade ta hand om, men som hon inte heller kunde med sig att lämna bort trots att hon såg valpens ögon som krävde det hon inte kunde ge, behoven hon inte kunde tillfredsställa och hungern som hon helt enkelt inte förmådde sig att mätta. Medan valpen låg i sin korg och gnällde så satt hon i soffan och fyllde kanylen än en gång för att slippa höra, för att slippa ansvaret, för att slippa skammen över att strunta i det. De som tog störst ansvar för valpen var hennes vänner, den lilla utstötta sociala kretsen i staden, de som alltid var någonstans där de inte borde vara. Nu för tiden var den platsen oftast i hennes lägenhet eftersom hon inte kunde gå ut med valpen utan att köpa ett koppel, och det hade hon inte råd med, barnvagnen skulle ha ätit upp hennes fattiga bidrag. Men vännerna tyckte så mycket om den lilla valpen och värmde gärna lite välling åt honom eller tog upp honom och gosade med ett barnsligt jollrande, då sken hans lilla ansikte upp, hans ögon dolde sig under skinnet som smilgroparna tryckte upp, hans lilla hand sträckte sig upp mot dem för 4 att gripa tag i deras fingrar och sen aldrig släppa taget. En gång kom en av de manliga besökarna på att man kunde ge valpen en cigarett att hålla i, för skojs skull, och han grep glupskt tag i den, höll den hårt i tron om att det var någon konstig del av mannens hand. Han fick med sig ciggen ner i vaggan och den glömdes sedan där tillsammans med barnet. Länge låg han och lekte med den, hela hans koncentration var fixerad vid den vita saken, han vred på den, höll upp den och kände en tobaksflinga falla ner på hakan. Han stoppade in cigaretten i munnen och provade dess konsistens genom att suga på den, på den ändan som inte hade ett filter, han sög och sög, pappret blev vått och en saft av nikotinkryllad tobak rann ner i hans gom, han skrattade till och började sen hosta av en flinga som letade sig med. En kall ilning gick längs hans ryggrad och det trängde fram lite kallsvett ur hans nacke, världen snurrade till och han somnade lugnt, vaggad av giftet som forcerande pumpades runt i hans lilla blodomlopp. Efter någon timmes djup sömn kände han sig orolig och letade med sina outvecklade händer runt bland lakanen i vaggan, men cigaretten var borta, han kunde inte finna den. Gråten och skriket bubblade upp igen, men nu fanns det ingen kvar att hålla honom, trösta honom och cigaretten hade mannen funnit i valpens hand och tagit den. Valpen ville inte längre ha sin napp, han smakade bara på den och spottade sedan ut den skrikandes. Han var väldigt ofta orolig men skrek mindre när folk rökte runt honom, då giftet letade sig in i hans kropp, dolt inne i den frätande röken. Hans nikotinberoende var grundlagt. Så lyste solen, så skrek fåglarna och så sprang barnen runt honom i parken. Kvinnan han såg precis framför sig gick med tunga steg och han kände henne med något djupare samhörighet, en genetisk betingad känsla, en värme i hans bröstkorg. Det låg i luften och det sipprade in i hans näsborrar när sensommaren trängde sig in i hans minne för evigt, myggorna som surrade runt honom, skratten som spann i hans öron och den lysande solen. För hur hårt medelmåttans människor i parken än såg på henne visste hon att hon hade något som de inte hade, och det var inte barnet, för sådana hade de också. Det var inte heller den slitna barnvagnen som skevade lite med ena hjulet och hade en smutsig sufflett. Nej det var inte den gråbruna vagnens tyg, det var inte den halvt sönderrostade stålställningen, det var hennes vänner, de som köpt den. För det hade de gjort, de hade bestämt att knytet och hans mor skulle gå ut och njuta av den vackra sommaren, de fick ju alltid sitta inne de stackarna. De hade alla tagit pengarna som de hade sparat till giftet som skulle inhandlas i slutet av veckan, sett på hans lilla ansikte och bestämt att abstinensen fick vara värt det och köpt henne en begagnad vagn på annons i tidningen. Ingen fin vagn, verkligen ingen fin vagn, men det var en vagn och de hade målat små fina solar och blommor på den. Hon hade blivit så överväldigad i sitt rus, så sentimental och rörd att hon faktiskt hade gått ut med knytet i vagnen så att han också skulle få veta vilka vänner det ändå finns. Nu gick de i parken, en nerknarkad mor och hennes valp, de fick utstå allas blickar, de fick höra alla glåpord och ta emot alla hot om att de skulle ringa barnavårdsnämnden. Hon kastade tysta förbannelser runt sig åt människornas fördomar i den lilla staden, hon hade i alla fall riktiga vänner! Han kände hennes agg och blev genast sur mot alla han såg över kanten på vagnen. Med en blick av medlidande och tacksamhet såg han upp på kvinnan som gick där sköt på, en genetisk betingad solidaritet, eller om man så vill en klasskänsla. Knarkludret och hennes avkomma, för människornas blickar var inte bara blickar mot henne, utan även hennes son. Hennes blick mötte hans, och om det berodde på den eller bara på ruset visste hon inte, men hon började helt plötsligt att prata med honom, visa honom en helt odelad uppmärksamhet.