Samlaren

Tidskrift för svensk litteraturvetenskaplig forskning Årgång 129 2008

I distribution: Swedish Science Press

Svenska Litteratursällskapet REDAKTIONSKOMMITTÉ:

Göteborg: Stina Hansson, Lisbeth Larsson Lund: Erik Hedling, Eva Hættner Aurelius, Per Rydén : Anders Cullhed, Anders Olsson, Boel Westin Uppsala: Bengt Landgren, Torsten Pettersson, Johan Svedjedal

Redaktörer: Otto Fischer (uppsatser) och Petra Söderlund (recensioner)

Inlagans typografi: Anders Svedin

Utgiven med stöd av Vetenskapsrådet

Bidrag till Samlaren insändes till Litteraturvetenskapliga institutionen, Box 632, 751 26 Upp- sala, samt även digitalt i ordbehandlingsprogrammet Word till [email protected]. Sista inlämningsdatum för uppsatser till nästa årgång av Samlaren är 1 juni 2009 och för recen- sioner 1 september 2009. Uppsatsförfattarna erhåller särtryck i pappersform samt ett digitalt underlag för särtryck. Det består av uppsatsen i form av en pdf-fil.

Abstracts har språkgranskats av Magnus Ullén.

Svenska Litteratursällskapet tackar de personer som under det senaste året ställt sig till förfo- gande som bedömare av inkomna manuskript.

Svenska Litteratursällskapet Pg: 5367–8.

Svenska Litteratursällskapets hemsida kan nås via adressen www.littvet.uu.se. isbn 978-91-87666-26-1 issn 0348-6133

Printed in Sweden by Elanders Gotab, Stockholm 2009 434 · Övriga recensioner dinaviska författare som J.P. Jacobsen, Strindberg Boel Englund & Lena Kåreland, Rätten till or- och Ibsen – föregriper psykoanalysen. De enskilda det. En kollektivbiografi över skrivande - hypotetiska inflytandena framstår här som mindre kvinnor 1880–1920. Carlsson bokförlag. Stockholm intressanta än helhetsbilden: det breda kompara- 2008. tiva perspektiv som demonstrerar hur psykoanalys och litteratur allt ifrån begynnelsen är oupplösligt Sommaren 1879 står Ellen Key i begrepp att flytta förenade. På samma sätt är Witt-Brattström långt hemifrån. Gården där hon vuxit upp är på väg att gå mindre intressant i sina envisa försök att övertyga i konkurs, Stockholmshemmet är upplöst eftersom läsaren om att just Ola Hansson haft en avgörande hennes pappas uppdrag som riksdagsman är slut. betydelse för Freud än när hon skriver att deka- En gammal dröm om att starta skola för bygdens densen generellt sett syftar till att ”introducera det barn har gått om intet. Hon är trettio år gammal, omedvetna som (psykisk) verklighet” (s. 63), när ogift, och måste börja försörja sig själv. I det läget hon diskuterar Freud som en central aktör i deka- formulerar Ellen Key en plan att flytta till Stock- densen (s. 70) eller när hon om hans utveckling holm och bo tillsammans med väninnan Anna skriver att det är ”i perversionernas, kulturnarcissis- Whitlock. Tillsammans skall de starta skola. Men mens och könsförvirringens storhetstid som dröm- Ellen Key planerar också att försörja sig på frilans- men om en ny (manlig) skrift föds” (s. 71). Här ge- skriveri. I ett brev till sin Mamma redogör hon nog- nomför hon en intressant vidgning av Brandells grant för vilka tidskrifter, t.ex den kvinnosaksorien- diskussion av litteratur och psykoanalys: från na- terade Tidskrift för hemmet, hon tycker passar hen- turalism till dekadens och från traditionell till ge- nes intressen att skriva i. Historien lär oss att Ellen nusteoretiskt inriktad idéhistoria. Key lyckades i sitt uppsåt. Hon for till Stockholm Dekadensens kön har ett intressant ämne och och blev ”Någon”. Flera omständigheter samver- framställningen saknar definitivt inte poänger – kade för att göra det möjligt för henne att omskapa Witt-Brattström framstår här som flera gånger ti- sig själv från herrgårdsflicka till det som Elin Wäg- digare som en uppmärksam och idérik textläsare ner sedan lanserade som en ”SBK” dvs. självförsör- och som en driven skribent med förkärlek för den jande bildad kvinna. polemiska tillspetsningen. Låt oss hoppas att bo- Kvinnors väg till offentligheten är aldrig enkel ken inspirerar till fortsatt forskning på ett viktigt och rak, men hindren var både större och fler på El- område, men låt oss också hoppas att denna forsk- len Keys tid. Ändå lyckades förvånansvärt många ning inte låter sig begränsas av föreställningen att kvinnor kring sekelskiftet komma fram både som alla andra aspekter av den dekadensupplevelse som skönlitterära författare och som fria skribenter. på så många ställen kommer till uttryck i det sena Boel Englund, professor i pedagogik och Lena Kå- 1800-talets litteratur a priori skulle vara underord- reland litteraturvetare med inriktning mot barn- nade könsfrågorna. Witt-Brattströms val av infalls- litteratur och professor emeritus har tillsammans vinkel på dekadensen är i högsta grad befogat, men skrivit en gedigen och informationstät bok om inte med tanke på bokens ironisk-polemiska upptakt mindre än tjugoen skrivande kvinnor, som alla var bör det framhållas att det också finns andra lika verksamma i Stockholm kring sekelskiftet 1900. legitima valmöjligheter. Hos åtskilliga författare Rätten till ordet. En kollektivbiografi över skrivande finner vi vid denna tid tydliga uttryck för en deka- Stockholmskvinnor 1880–1920, Carlssons förlag. har densupplevelse som gestaltas i andra former och på sitt ursprung i paraplyprojektet ”Formering för of- andra områden. Också i ett författarskap som Ola fentlighet. En kollektivbiografi över Stockholms- Hanssons där sexualiteten och könsidentiteterna kvinnor 1880–1920”. Boken tar sin utgångspunkt i spelar en så stor roll är könsfrågan bara en av flera sociologen Pierre Bourdieus teorier om människan alternativa kunskapsvägar – för författaren såväl och den sociala världen och kulturteoretikern Jür- som för hans uttolkare. gen Habermas tankar om medborglig offentlighet, och är ett ambitiöst projekt att kartlägga de villkor Claes Ahlund och förutsättningar som krävdes kring sekelskiftet 1900 för att en kvinna skulle kunna skapa sig en karriär inom kultursfären. Det gemensamma för kvinnorna som ingår är att de alla var skribenter och ägnade sig litteratur- bedömning i dagspress eller tidskrifter, och under Övriga recensioner · 435

åtminstone en del av sitt verksamma liv bodde i helt annat sätt yrkesverksamma än de äldre kvin- Stockholm. Som Englund och Kåreland påpekar norna. De tjugoen kvinnorna är i åldersordning: så har åtskillig forskning bedrivits kring kvinnans Sophie Adlersparre (1823–1895), Eva Fryxell (1829– emancipation, sociala situation och författarverk- 1920), Amanda Kerfstedt (1835–1920), Helena Ny- samhet vid tiden för sekelskiftet 1900, inom en blom (1843–1926), Ellen Key (1849–1926), Lot- mängd discipliner. Även Bourdieuinspirerade stu- ten Dahlgren (1851–1934), Anna Branting (1855– dier har gjort på denna tids kvinnliga skribenter. 1950), Nanna Benedixson (1860–1923), Jakobine Flera av de kvinnor som ingår i undersökningen Ring (1862–1912), Anna Maria Roos (1862–1938), har ägnats monografier, andra är mindre kända. Gurli Linder (1865–1947), Ellen Kleman (1867– Det som skiljer Englund och Kårelands underök- 1943), Annie Åkerhjelm (1869–1965), Klara Jo- ning från de tidigare är försöket att förena två per- hansson (1875–1948), Marika Stiernstedt (1875– spektiv, både bredd och detalj. Genom att å ena så- 1954), Gertrud Almquist–Brogren (1875–1954), dan betrakta kvinnorna som kollektiv vill de lyfta Vera von Kraemer (1878–1940), Mia Leche Löf- fram likheter och olikheter i deras villkor och stra- gren (1878–1966), Elin Wägner (1882–1949), Mol- tegier, och genom att å andra sidan belysa några lie Faustman (1883–1966), Anna Lenah Elgström individer kan den enskilda kvinnans unika val och (1884–1968). möjligheter framträda. Undersökningens fokus är Boken arbetar med ett bredspektraperspektiv i första han att kvinnorna skrev, inte egentligen vad och rör sig steg för steg från generella villkor in de skrev. Det är de sociala förutsättningarna för ett mot partikulära minibiografier. Följaktligen är ut- insteg i en kulturell offentlighet och kvinnornas gångspunkten staden, och inleds med en strind- vägar från det privata till det offentliga, som är det bergsk betraktelse av ”Stockholm i fågelperspektiv”. centrala temat. Bokens huvudfrågor som Englund Stockholm på 1880–talet var en stad i förvandling, och Kåreland formulerar dem är: ”Vilka var dessa aldrig förr eller senare har det byggts lika mycket i kvinnor, vilka tillgångar hade de med sig hemifrån Stockholm som då. I enlighet med Albert Lindha- eller skaffade sig under resans gång? Kort sagt hur gens stadsplan från 1866, bebyggdes malmarna och bar de sig åt att för att få rätten till ordet och bli en Stockholm fick ett esplandsystem likt Paris bou- röst i den litterära offentligheten?” levarder. Östermalms gytter av fattiga trähus och Det är en intressant frågeställning som Englund Vasastans lantlighet förvandlas under denna tid och Kåreland formulerat och som öppnar upp för till vår moderna stenstad, med fyra, femvånings- en positiv infallsvinkel, att undersöka hur de lycka- hus och raka gator i rutsystem. Överklassen över- des där premissen är att de gjorde det. Dock väcker ger sina gamla adresser vid Skeppsbron för att flytta problemformuleringarna om ”få rätten till ordet” in på Strandvägen, kultureliten föredrar kvarteren och ”att bli en röst i den litterära offentligheten” kring Humlegården. Under trettio år mellan 1880 vissa frågor om utgångspunkterna för undersök- och 1910 fördubblades befolkningen i innerstaden ningen, om centrum och periferi, om vem eller till 350 000. Antalet barn i åldrarna 5–15 fördubbla- vilka som dessa kvinnor borde relateras till, som des och emigrationen hade gjort att antalet kvinnor jag kommer att återkomma till senare. översteg männen med nästan en fjärdedel. Även om Flera av kvinnorna i materialet blev väldigt gatans offentliga rum primärt var en manlig domän gamla så åldersspridningen mellan de tjugoen så är Stockholm i slutet av 1800–talet en vital stad kvinnorna är stor. Mellan Sophie Adlersparres fö- i expansiv utveckling, i praktiken fylld av kvinnor delse 1823, till den yngsta Anna Lenah Elgström och barn. De måste ha utgjort en påtaglig närvaro död 1968, är det 145 år. Mellan deras födelseår är även i gaturummet där de rörde sig, på omnibussen, det 61 år. Undersökningen spänner dock över fyr- i de nyanlagda parkerna och på varuhusen, ”damer- tio år dvs. två generationer, då materialets kvinnor nas paradis” som Zola kallade dem. existerade i samma tidsrum. 1800–talet var en epok Bristen på män gjorde också att äktenskapet som i oavbruten utveckling, inte minst i synen på kvin- försörjning inte längre var en möjlighet för många nor och deras möjligheter. Som författarna påpe- kvinnor, utan de tvingades, alternativt gavs möj- kar är det stor skillnad i livsvalsmöjligheter mel- lighet, i större utsträckning än tidigare att skaffa lan en flicka som är 17 1840 eller 1901. Följaktli- sig en egen försörjning. Fyrtio procent av stadens gen är det också kvinnorna som är födda under kvinnor var yrkesverksamma. Inom vård och soci- den senare hälften av 1800–talet som också ges alt arbete utgjorde kvinnorna närmare två tredjede- mest utrymme i undersökningen. De är i på ett lar, och bland lärarna dominerade kvinnorna. I syn- 436 · Övriga recensioner nerhet band folk– och småskollärarna, där nästan och skönlitteratur. Den expanderade pressen, inte fyra av fem var kvinnor. I gruppen litteratörer och minst intresset för barnlitteratur, skapade nya möj- publicister, där flertalet av undersökningens kvin- ligheter för kvinnor. Ett tydligt drag för sekelskif- nor ingår, är en femtedel kvinnor. I en grupp som tet, men som accentueras hos kvinnorna är publi- utgör ca tre procent av stadens befolkning är det, ceringsmönstret. Kvinnorna var frilansare och ut- enligt tidens statistik exakt nittisex personer. Så de nyttjade de publiceringsmönster som stod till buds. tjugoen kvinnor som utgör undersökningens fokus ”De hoppade vigt mellan tuvorna i den brokiga är en del av en ännu större grupp, där de själva till- floran av tryckalster. För det andra kan man se att hör de mer namnkunniga. kvinnorna vanligen inte var låsta vid att skriva en Även om ”flanösen” aldrig kunde få samma rö- viss typ av artiklar eller behandla viss ämnen. Det relsefrihet som ”flanören” och en kvinna i slutet av viktigaste var att skriva.” (s. 98) 1800-talet inte kunde promenera omkring på sta- Även om, som författarna påpekar, samhället i dens gator på kvällen utan att riskera att uppfattas stort, liksom de ”strukturer som formade det so- som en prostituerad, hade kvinnor ändå tillgång till ciala rum där individerna rörde sig”, starkt prägla- staden. På dagtid tycks det har varit ok för en borg- des av borgerliga värderingar, så präglades förfat- lig kvinna att röra sig fritt, ensam eller i sällskap av tarnas och skribenternas värld av mer liberala vär- en väninna. På kvällstid var även restaurangen öp- deringar. Förutom Klara Johanson, som kom ur pen för kvinnor i sällskap av män, liksom teatrarna en småborgerlig miljö, så kom alla de andra kvin- som var många i sekelslutets Stockholm. Englund norna från samhällets övre skikt. Litteraturkriti- och Kåreland lyfter fram offentliga mötesplatser kerna har dessutom i hög utsträckning själva vuxit som ändå fanns för kvinnor och visar att de var upp i ett hem där fadern hade akademisk utbild- ganska många, speciellt för intellektuella kvinnor. ning och tillhörde den intellektuella överklassen, Kanske hade de setts som unga på Högre lärarin- påfallande ofta också ett hem med utpräglat kul- neseminariet, och som äldre kunde de gå och lyssna turliberala värderingar. (s. 104) Att ha ett ärvt kul- på föreläsningar på Vitterhetsakademins eller på turellt kapital tycks således ha varit betydelsefullt. Stockholms högskola där, många societetsdamer Men den kulturliberala bakgrunden bidrog också samlades för att lyssna på när litteraturprofessorn till att många av kvinnorna var ovanligt välutbil- Oscar Levertin höll rockstjärneliknande föreläs- dade med den tidens mått. ningar i välskuren kostym. Var man uttryckligen Intressant är också hur de kulturliberala värde- intresserad av kvinnofrågor, kunde man istället gå ringarna avspeglar sig även i kvinnornas privatliv. till arbetarinstitutet och lyssna på Ellen Key, eller Englund och Kåreland menar att det är en avgö- till sällskapet Idun, där nästan alla av bokens kvin- rande skillnaden mellan de publicistiska yrkesar- nor var medlemmar. Likaså möttes de i salongerna betande kvinnorna och andra yrkeskvinnor i den och på de söndagsmottagningar som t.ex. just El- ursprungliga undersökningen i giftermålsmönstret. len Key hade i sitt hem på Valhallavägen, eller de Till skillnad från pedagogerna som oftast var ogifta, än tjusigare hos Calla och Carl Curman på Floraga- var de flesta publicistiska kvinnorna gifta och hade tan där stora delar av Stockholms kulturelit samla- barn. Mest markant är att flera av dem också skiljde des. Författarna påpekar att i dessa informella sam- sig, ibland två gånger. Av de tjugoen kvinnorna var manhang ”saknades stränga gränser mellan gruppe- sex stycken gifta två gånger. ”Den djärvhet och mo- ringar av olika slag. Där deltog representanter både dernitet som det innebar att verka som litteraturre- för kultureliten och för den ekonomiska och poli- censerande kvinna tycks med andra ord bli synlig tiska sfären.” (s. 43) också i förhållandet till det andra könet och i synen Att många av de kvinnor som möttes på mot- på äktenskapet” skriver de. (s. 107) Att så många av tagningarna och föreläsningarna på ett eller an- kvinnorna var skilda bidrog också till att skapa för- nat sätt sysslade med publicistisk verksamhet, för- sörjningsbehov. Så var det t.ex för barnbokskriti- klaras också av genombrottet för den massdistri- kern Gurli Linder som hade försörjningsansvar för buerade pressen under slutet av 1800-talet. Anta- de tre döttrarna sedan mannen hon skiljt sig från let tidningar mer än fördubblades, samtidigt som dött. ” ’Det är egentligen ett svingöra som jag är all- upplagorna ökade. Samtidigt växte utgivningen av deles för god för. Men det är slanten förstås’ ”, kla- skönlitteratur, liksom utgivningen av barnlittera- gade hon i ett brev till en av döttrarna. (s. 148) tur. Ett led i tidens kulturdemokratiska strävanden En intressant aspekt på kvinnornas plats i den var lanseringen av flera lågprisserier med både fack publicistiska offentligheten som Englund och Kå- Övriga recensioner · 437 reland väljer att lyfta fram är på vilket sätt ”barnet” och barnkulturen det mest perifera av allt. Givetvis blev en möjlig karriärväg för kvinnorna kring se- var det i så i hög grad, men premissen får också ka- kelskiftet. I takt med att samhällets utvecklats och raktär av cirkelbevis. Eftersom mest kvinnor syss- människornas materiella villkor förbättras, hygie- lade med barnfrågor tolkas det som ett ”extra rum” nen förbättras och överlevnadsmöjligheterna för och som diskvalificerade dem från ” ’hårdare’ områ- barn ökat, fick barnet som sådant ökad betydelse den”. Att se kulturen som indelad i en motsättning i samhället, i synnerhet i de borgerliga samhälls- mellan hårt och mjukt, vilket översätts till manligt skikten. Barnpedagogik diskuteras och, blev som så och kvinnlig är effekt av Bourdieuperspektivet, då mycket annat en arena för ideologisk kamp mellan han arbetar med dessa begrepp (s. 103). I linje med anhängare av reformpedagogiska idéer och före- detta menar Englund och Kåreland att när den skri- språkare för en äldre formalistisk pedagogik. Intres- vande kvinnan bytte barnlitteratur mot vuxenlit- set för speciell litteratur för barn ökade. Mycket ny teratur, eller bedrev litteraturkritik så rörde hon barnlitteratur skrivs i slutet av 1800-talet, därmed sig från ett ”mjukt” kvinnligt och lägre värderat väcks också behovet av en recensionsverksamhet. område in mot ett ”hårt” manligt och mer status- Många kvinnor, med kulturdemokratiska ambi- fyllt område. tioner, deltog i diskussionerna kring barnet och bi- drog därmed till att utveckla en ny syn på undervis- Det större litterära området spaltas upp i mindre ning och barnets behov. Ellen Keys kritik av äldre delområden, strukturerade i motsatsparen ’hårt’ formers barnuppfostran med aga och förlegad skol- respektive ’mjukt’, där det ’hårda’ huvudsakligen är reserverat för männen. Ytterligare ett exempel pedagogik i Barnets århundrade, är ett välkänt ex- är uppdelningen mellan att skriva för vuxna och empel bland många andra. Att skriva för barn gav att skriva för barn, […] För den kvinnliga littera- ingen litterär status, men kunde vara ekonomiskt turkritikern räckte det med andra ord inte att sitta framgångsrikt. Endast i enstaka fall, som med Alice hemma ’ensam med en bok’. Det fanns hinder. När Tegnér och Elsa Beskow kunde det ge berömmelse hon i sin kritik satte sig till doms över andra skri- och då först inför eftervärlden. Flera av kvinnorna vande gick hon definitivt in på ett ’hårt’ område, i materialet var i större eller mindre utsträckning vilket för en kvinnas del innebar ett stort mått av under sin karriär involverade i frågor kring barn. normbrott. (s. 103) Englund och Kåreland menar att satsningen på bar- net fungerade som ett ”extra rum” i kulturen. Det ”Hårt” och ”mjukt” är väldigt grova begrepp för både öppnade nya möjligheter för kvinnorna, men att beskriva alla de schatteringar av makt och sta- riskerade samtidigt att permanent stänga in dem tus som finns i kulturlivet. Även inom ett område i en separat sfär. ”Det visade sig vara både klokt finns en hierarki, vad var ”hårdast”, att skriva barn- och framgångsrikt att satsa på barnet. Samtidigt boken eller att recensera den? Sen är hårt och mjukt kunde kvinnan lätt bli kvar i barnsfären, även om också, som visas hos Bourdieu, i en evig cirkelargu- hon aktivt sökte skaffa sig en position på andra ’hår- mentation länkade till just en könskodning. Mjukt dare’ områden.” (s. 139) I detta ”extra rum” fram- är kvinnligt och kvinnligt är mjukt. Låg status är träder mindre kända personer som barnbokskriti- kvinnligt och det kvinnor sysslar med får låg status. kerna Gurli Linder och Nanna Benedixon i större Visserligen är det så det uppfattas, att det kvinnor kontext av barnbokskultur och pedagogiskt nytän- sysslar med har lägre status, det gäller även när kvin- kande. Likaså Anna Maria Roos, känd för boken nor tar sig in på sk ”manliga domäner” som filoso- ”Sörgården” men som också skrev vuxenböcker, fin. Carl David af Wirsén och Vitalis Norströms var redaktör för Ord & Bild, samt ledamot i Sam- attacker på Ellen Key är exempel på detta. Men för fundet De Nio. att analysera detta krävs att kopplingen mellan hårt Englund och Kårelands undersökning av syss- och mjukt som synonymer till manligt och kvinn- landet med barnkultur kring sekelskiftet är både ligt också problematiseras och ifrågasätts. Som det vällovlig och intressant. Ändå är det just här som är nu i Englunds och Kårelands, i övrigt så intres- premissen för själva undersökningen också fram- santa bok, finns risken att värderingen av de olika står som en aning problematisk. Englund och Kå- offentligheterna därmed blir självbekräftande. reland vill undersöka hur kvinnorna skaffade sig Trots att Englund och Kåreland visat i kapitel två ”rätten till ordet”, hur deras ”väg till offentlighe- ”Det tryckta ordets offentlighet breddas” att of- ten” såg ut. Med en sådan utgångspunkt blir ”of- fentligheten knappast var enhetlig och kunde inne- fentligheten” ett centrum till kvinnornas periferi, hålla flera olika maktcentra, där de också lyfter fram 438 · Övriga recensioner möjligheterna i sekelskiftets Stockholm att röra sig redaktris. Englund och Kåreland tar upp denna his- mellan olika läger, blir ”offentligheten” längre fram toria, men gör just inte mer än att konstatera att i undersökningen alltmer en enhetlig scen som hie- Adlersparres kritik var ”ett inlägg i en litterär, en rarkiskt står över kvinnorna, vilka tycks som natt- sedlig och en kvinnopolitisk strid.” (s. 100f ) fjärliar söka sig ut ur mörkret in mot dess ljus i cen- Något mer av analys av relationerna mellan trum. Kodningen av centrum som manligt och pe- kvinnor återfinns i de minibiografier av Ellen Key riferi som kvinnligt, förstärks paradoxalt på så sätt (Englund & Kåreland), Selma Lagerlöf (Kåreland), under bokens gång. Klara Johansson (Englund) och Mollie Faustman När offentlighet blir liktydigt med männens of- (Kåreland), som utgör bokens andra hälft. Alla fentlighet, trots att kvinnorna verkade där, faller kvinnoödena i bokens underökningsmaterial är så också de maktcentra som fanns mellan kvinnorna fascinerande (och ofta tragiska), att det är lite trå- bort. Liksom det faktum att vissa kvinnor natur- kigt att det är de redan kända sånär som på Faust- ligtvis befann sig betydligt mer i centrum av den man som ges extra utrymme. Dock är minibiogra- s.k. offentligheten än många män. En av bokens fierna välskriva och, även om de inte tillför direkt mest fascinerande illustrationer (i ett rikt utbud på nytt material som kommer de med nya infallsvink- fina bilder) är en grafisk skiss över periodens kul- lar. Att Ellen Key kallas ”spindeln i nätet” om än turarbetande kvinnors kontaktnät, som med ett med tillägget ”förtalad och beundrad” är en väl- intensivt virrvarr av korsande linjer visar på hur kommen förnyelse av synen på hennes roll på den många kontaktytor det fanns kvinnorna emellan. kvinnopolitiska arenan, jämfört med den vanligare Så som skissen är gjord framträder också tydligt att av ett ensamt särintresse i polemik mot en enad där finns olika centra. Ellen Key är ett som det ut- kvinnorörelse. Även om Key hade komplicerade re- går väldigt många linjer ifrån. Lydia Wahlström är lationer till många av kvinnorna, varav de flesta var ett annat, men även Anna Sandström har många 20–30 år yngre än henne själv, så framgår ändå hur kontaktlinjer. De två sistnämnda centrala perso- lojal hon många gånger var i det privata mot gamla ner inom Fredrika Bremerförbundet som var i stark elever och vänner som hon stått nära. opposition med Ellen Key. Att dessa kvinnor utgör Det är mer än man kan säga om Selma Lagerlöf, maktcentra både inom och utom kvinnorörelsen, som på ett fascinerande sätt hejdlöst kan baktala i är tydligt om man ser på grafen. det privata för att sedan hålla en god min utåt. La- Kvinnofrågan var också en sak som en kvinna gerlöf skickade Gösta Berling till Georg Brandes kunde göra karriär på. Men på ett än tydligare sätt som sedan skrev en välvillig recension i Politikken, än med barnet ledde sysslandet med kvinnofrågor något hon var mycket tacksam för och skrev senare primärt vidare in mot en scen dominerad av kvin- under arbetet med Jerusalem att det var en ”lycka” nor, som i kretsen kring Sophie Adlersparre och för henne ”att känna mig ledd af Er stora auktori- Tidskrift för hemmet. Att detta var en offentlig- tet” för att sedan skriva till Sophie Elkan att ”i själva het, eller ett centrum, i egen rätt visar inte minst verket är han bara en liten elak apa.” (s. 262) Vivi historierna kring Sophie Adlersparre, som kunde Edström har kommenterat ”Lagerlöfs förmåga att frysa ut personer som inte passade in. Adlerspar- förställa sig och om det närmast cyniska svalg som res kritik av det sedlighetssårande i, och absoluta fanns mellan fasaden utåt och det hon egentligen avståndstagande från tidskriftenFramåt som drevs tyckte.” (s. 263) av Göteborgs kvinnoförening, är känd för att den Att Lagerlöf bedrev samma dubbla spel med fick så förödande konsekvenser för den nystartade flera av de äldre och etablerade kvinnorna, som Ad- tidskriften. När Framåt publicerade Stella Kleves lersparre och Key, är dock något som man skulle novell ”Pyrrhussegrar” skrev Adlersparre: ”Man önskat att Kåreland diskuterat mer i termer av makt kunde gråta vid att se vår svenska qvinnofråga, hit- och strategispel mellan kvinnorna, och inte endast tills hållen i helgd och tukt, sålunda dragen i smut- i termer av personligt tycke. Att Lagerlöf, som på sen”. (s. 100) Debatten som följde, som var en del olika sätt stödde kvinnosaken och ofta försökte av 1880-talets sedlighetsdebatt, ledde till att fören- lyfta fram kvinnliga kollegor, valde att inte stödja ingen släppte tidskriften med följd att både annon- Nobelkommitténs förslag att belöna Ellen Key, den sörer och prenumeranter svek. Även om redaktören enda samtida kvinnan som kunde konkurrera med Alma Åkermark drev den dödsdömda tidskriften i henne om en centralposition i kulturlivet, är intres- två år till innan hon gav upp, var Adlersparres kritik sant och värt att reflektera över. Det som gör La- instrumentell i att knäcka både tidskriften och dess gerlöfavsnittet verkligt intressant är att just få in- Övriga recensioner · 439 blick i hur Selma Lagerlöf ”det stora undantaget”, erfarenheter av särlingskap utgjorde. Revolt är en som hon kallas, tidigt var säker på sin förmåga men tidsbegränsad syssla. I sina brev från 00-talet talar att hon också tydligt såg kulturens maktstrukturer hon själv om det som hon erfar som sin brist på och karriärplanerade därefter. I det perspektivet ser energi, sin handlingsförlamning. Till sist gav Klara Lagerlöfs ovilja att ge Key nobelpriset onekligen ut Johanson upp och drog sig tillbaka från den värld som kräver ständig handling. (s. 311) som ett ganska strategiskt val. Kåreland visar också hur Lagerlöf värnade sin Verkligt roligt är att den hyperintressanta, men tid, men framförallt att hon hade ett skarpt öga för sorgligt okända Mollie Faustman, tillägnas en mi- var det lönade sig att publicera sig. nibiografi, som bara den gör boken värd att köpa. Mollie Faustman (1883–1966) är en fascinerande Selma Lagerlöf gjorde sina kalkyler, och hennes strategi tycks ha varit att inte splittra sig för mycket person därför hon var både konstnär och skribent på småuppdrag utan endast publicera sig i prestige- genom hela livet. En sällsynt kombination, där bild fyllda tidskrifter som också gav ekonomiskt utbyte. och text hela tiden löper in och ut i varandra i ett Kvinnotidskriften Dagny betalade låga honorar energiskt mångsyssleri där Faustman rör sig över och hade ingen större status. […] Det gav större hela linjen från vuxenlitteratur, barnlitteratur, kå- anseende att publicera sig i Nornan, en allmänlit- serier, reportage, illustrationer, och till konstutställ- terär kalender där många manliga författare med- ningar. Säkert är det så som Kåreland skriver att verkade, än att skriva i Dagny som framförallt var spännvidden ”i Faustmans verksamhet ger en trolig kopplad till kvinnorörelsen och där huvudsakligen förklaring till den marginalisering som i likhet med kvinnliga författare skrev. Vi har här ett exempel andra kvinnor drabbat henne.” Svårigheten att gen- på att Lagerlöf var angelägen om att inte bli alltför förknippad med kvinnosaken. (s. 245) rebestämma henne har gjort att hon kunnat förbi- gås av både konst- och litteraturhistorien. Lika medveten om sina förmågor, men helt utan Faustman var barnbarn till Wendela Hebbe. samma begär efter en plats i offentligheten, är Klara Som yrkesverksam, gift och skild två gånger samt Johansson i Boel Englunds skildring. Johanson skil- ensamstående mor, var hon en Ny kvinna i ordets jer sig från de övriga kvinnorna både genom att alla bemärkelser. Sonen Hampe Faustman var un- komma från de lägre samhällsskikten, ur en små- der 40- och 50-talen en känd skådespelare och stads småborgerlighet, som inte hade det särskilt regissör men dog endast 42 år gammal. Dottern gott ställt, och genom att vara den enda i mate- blev lärare och har också skrivit ett par läroböcker. rialet som hade en universitetsutbildning. Eng- En av de publikationer som Mollie Faustman var lund ser detta som ett samband, där utbildningen mest känd för var böcker och kåserier under sig- kunde fungera som ett intyg på en bildning som naturen ”Vagabonde” och framförallt serien, ba- kvinnorna från de högre klasserna inte behövde på serad på de egna barnen, Tuttan och Putte. Under samma sätt. Men det är också till Klara Johansons många år arbetade hon på Dagens Nyheter, enligt sociala bakgrund och hennes roll som första gene- Kåreland en institution liksom Kar de Mumma var rationens intellektuell som Englund härleder det det på Svenska Dagbladet. Annars rörde sig Faust- som hon kallar att Johanson ” ’hoppade av’ någon man främst i konstnärskretsar, med bl.a. Siri Der- gång i början av 1910-talet” när hon lämnade sitt kert och Vera Nilsson. Hon var inte delaktig i de jobb på Stockholms Dagblad. sammanhang kring Nya Idun t.ex. som många av Klara Johanson fortsatte visserligen att skriva ef- de skrivande kvinnorna var med i. ter det, inte minst sina kåserier i Tidevarvet, men Kåreland utgår från Faustmans egen personliga drog sig i djupare mening undan en plats i offent- självbiografi om sin barndom, Då, som hon ingå- ligheten. Englund använder här Bourdieus uttryck ende analyserar. Kåreland ställer den på ett intres- ”en porte-à-faux”, egentligen en arkitekturterm som sant sätt i relation till kvinnobilden i Faustmans betyder ett element som saknar stöd underifrån, flickböcker, som på ett unikt sätt för tiden inne- på den sociala belägenhet som Klara Johanson be- håller både politik och samhällskritik. På det vi- fann sig i. set blir Faustman själv, ett tidstypiskt exempel på den Nya kvinnan, som träder fram offentligheten Det som kan kallas intellektuella dispositioner bar kring 1900. Författaren och bildkonstnären Faust- henne en lång väg, ut och upp i den sociala världen. man med sitt genreöverskridande arbete, skild och Men i längden förmådde inte Klara Johanson mot- ensamförsörjande mor, får stå som en representant arbeta den svaghet och brist som hennes specifika för den brytningstid som alla bokens kvinnor var 440 · Övriga recensioner en del av och bidrog till att sätta igång. Den Nya av den urbana erfarenheten; resultatet är tidsbil- kvinnan, självständig, intellektuell och yrkesverk- der som kanske inte är realistiska men som ändå sam accepterade inte längre den borgerliga kvin- känns autentiska, och frapperande moderna. De norollens begränsningar, utan att vara beroende av så kallade dagdrivarna, den grupp supande och en man kunde hon själv ta ansvar för sitt liv. Denna spankulerande unga män av borgerskapet som trä- omvandling och omförhandling av genuskontrak- der fram på den finlandssvenska litterära scenen ten är i hög grad en del hela det moderna genom- mot artonhundratalets slut, intar en självklar plats brottet. i framställningen. Toftegaard Pedersen finner dock Med sitt bredspektraperspektiv, har Englund att dagdrivarlitteraturen inte alls var så knuten till och Kårelands definitivt tillfört något väsentligt till Helsingfors som tidigare forskning velat hävda. den tidigare forskningen. Genom att ta upp också Snarare skildrar dagdrivarförfattarna – bland andra de mindre kända kvinnorna, genom att fokusera Ture Janson, Torsten Helsingius, Runar Schildt och länkar, kopplingar och små pusselbitar i ett större Richard Malmberg – en mängd olika landskap. Inte kulturellt sammanhang framträder mönstret och sällan fungerar skärgården som ett utopiskt alter- blir till en karta. Med sin kollektivbiografi har Eng- nativ till den brusande storstaden. lund och Kåreland förvandlat de skrivande Stock- Studien ställer överlag litteraturhistoriens por- holmskvinnornas sekelskifte från det enstaka por- trätt av den finlandssvenska sekelskiftesprosan på trättets skärpa, till en rörlig och myllrande film. ända. Tidigare hette det att den var pessimistisk, världsfrånvänd och hembygdsorienterad. Tofte­ Claudia Lindén gaard Pedersen visar tvärtom att den är urban och samhällsvänlig, engagerad i frågor som klass, kön och etnicitet. Arne Toftegaard Pedersen, Urbana odysséer. Hel- Urbana odysséer undersöker ett fascinerande och singfors, staden och 1910-talets finlandssvenska prosa brett primärmaterial – kåserier, noveller och roma- (Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i ner, vilka alla, om än ur olika synvinklar, skildrar Finland, nr 694). Helsingfors 2007. den dramatiska tid då Helsingfors blev storstad. Metoden är genomgående närläsningar. Analy- Den moderna, västerländska kulturen har i stor ut- serna är inriktade på verkens innehållsmässiga nivå sträckning definierats av tid och historia. Tid utgör snarare än den formella. Det är tematik snarare än fundamentet i den konvention som dominerar vårt struktur och berättarteknik som står i centrum. sätt att se på och reflektera över världen. Det är där- Inte bara stadsfrälsta Helsingforsskildrare disku- för inte så konstigt att humanvetenskaperna pre- teras, även kosmopoliter som Gabriel Sanden och mierat tiden och det temporala som analyskatego- småstadsskildrare som Paul Werner och Mikael Ly- rier framför rum och rumslighet. De senaste tjugo beck får egna avsnitt. Författarna passerar revy i åren har dock en rumslig vändning kunnat iakttas. snabb takt. Namnkunniga såväl som idag nästan Tänkandet kring rum har vitaliserats och en flod helt bortglömda författarskap redovisas, flera i egna av arbeten om rum och rumsligheter ser dagens kapitel. Eftersom stadslitteraturforskningen gene- ljus. Platsen i allmänhet och staden i synnerhet har rellt sett tenderat att helt negligera den stadsskild- blivit heta ämnen. Titlar som Rereading the City, rande eller stadsvandrande kvinnan, är det upp- Rereading Dickens (2003), Locating Woolf (2007) friskande att läsa om just kvinnliga författares bi- och Conceiving the City (2007) visar att den spati- drag till den diskursiva kategori som i boken går ala vändningen nu även omfattats av litteraturve- under namnet ”urbaniserad litteratur”. Särskilt in- tenskapen. Ett helnordiskt bidrag till detta annars tressant är presentationerna av Sigrid Backman och så anglosaxiskt orienterade forskningsfält är fil. dr Anna Åkesson i ”Fjärran från Flanörstråken”, He- Arne Toftegaard PedersensUrbana odysséer. lena Westermarck i ”Staden och livets vandrare” Toftegaard Pedersen, dansk till börden, bosatt i samt Karin Smirnoff och Kerstin Bergroth i ”Finns Norge, behandlar den urbana litteratur som upp- det kvinnliga stadsvandrare?”. står i Helsingfors kring förra sekelskiftet. Det är en Toftegaard Pedersen skriver vid ett tillfälle att prosa som ljuder av automobiler, gnistrar av elek- hans projekt är ”stort och vittförgrenat”. Anled- triska spårvagnar och doftar fin cigarr. Vissa av tex- ningen sägs vara själva forskningsobjektet, alltså terna är rena stadsskildringar. I andra har stadsrum- staden. Med stöd i den danske litteraturvetaren met trätt tillbaka till förmån för en tematisering Henrik Reeh, framhålls att en undersökning av en