Recension: Arvingarna, Kajskjul 8 Recension: "Steget På Månen
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
2019-09-21 1239 Sida 1 av 1 IN Nyheter Ekonomi Sport Kultur Ledare ArvingarnaArvingarna påpå KajskulKajskul 8 Bild: 8 Bild: Olof OhlssonOlof Ohlsson5/5 Den här artikeln kan bara du som prenumererar läsa. Recension: Arvingarna, Kajskjul 8 Konsertrecensioner • Infallsrikt, lustfyllt och kul, lite tafigt kanske men på ett väldigt charmigt sätt, skriver Patrik Andersson om bandet som hållit ihop i 30 år. Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna. ANNONS Krogshow Arvingarna Kajskjul 8 Regi: Hans Marklund Med: Casper Janebrink, Tommy Carlsson, Kim Carlsson och Lars ”Lasseman” Larsson + blåsarna Ella Wennerberg, Hugo Hammarlund och Love Nilsson samt Tim Nilsson på slagverk/percussion Bäst: Glädjen och blåset. Sämst: Lite väl spretigt. Publik: 587 (fullsatt). Patrik Andersson 11:17 - 21 sep, 2019 Efter middags-sorlet är snudd på öronbedövande. Folket fyller på glasen, pudrar näsan, byter platser. Tillfredsställelse och förväntan hänger i luften runt borden som inte lämnar luckor för dans. Dansbandsmusiken har ju annars överlevt såväl disko som folkparksdöd och Robert Gustafsson. Samtidigt har Arvingarna mer eller mindre sedan starten försökt att bredda bilden, repertoaren och spelplanen. Med pop- och rockinslag, Melodifestival, Skansallsång och Diggiloo-turné. För även om äpplena kanske inte fallit jättelångt från päronträden är det ändå skillnad på äpplen och päron. Precis som föräldrarnas band (Streaplers och Flamingokvintetten) har de gjort sina hundår. Spelat för en macka och burit instrument, farit som en flipperkula landet runt och fått menande blickar från styrdansare som tyckt att tempot borde vara si eller så. Elegant blåsförstärkning Men Arvingarna har hållit ihop. Med senaste dunderhiten ”I do” i bagaget är kvartetten från Partille kanske större och folkkärare än någonsin när de nu firar hisnande 30 år med svindlande 30 spelningar på Kajskjul 8. ”I takt med tiden” är en krogshow, regisserad av Hans Marklund, med sittande publik som skildrar resan från då till nu. 21.49 är väntan över och ”Är det försent” drar igång, tätt följd av ”Hon kommer med sommaren” med blomsterängar på skärmarna bakom som minne av årstiden vi lämnat bakom oss. Stämsång och elegant blåsförstärkning av fenomenala Ella Wennerberg, Hugo Hammarlund och Love Nilsson samt Tim Nilsson på slagverk/percussion. – Välkomna till Arvingarna! ropar Casper och minneskavalkaden är i gång på allvar. Smittande glädje Via kassettband, Jönssons konditori, bandnamnsångest till mopeder, åldersnojor och saxprat(!) med fäder i turnébuss. Goa gubbar dyker upp på skärmarna och tjôtar med grabbarna som byter kläder mer än Zara Larsson. Och det spelas låtar i så långa rader att det är omöjligt att hålla räkningen men med lust och fägring stor och det där blåset som får låtarna att virvla högt högt upp i skyn. Det blir spretigt med eget från hela karriären, föräldracovers och Beach Boys- och Queen-medleys omvartannat. Och det saknas svärta i berättelserna. Men det är infallsrikt, lustfyllt och kul, lite taffligt kanske men på ett väldigt charmigt sätt. Och, framförallt framförs allt med en sån smittande glädje. Som i avslutande trippeln där ”Eloise”, ”Bo Diddley” och ”I do” lyfter taket, allsång och händerna i luften. Då är det ändå 29 kvällar kvar. Patrik Andersson [email protected] Följ skribent Dela Dela Kommentarer Kommentera artikeln Vad tycker du? Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll. Bli först med att kommentera! ▾ Kommentarer från Du kanske också vill läsa På födelsedagen kom Ulla fram till sina drömmars mål Hon startade sin pilgrimsresa i franska St-Jean-Pied-de-… Port och nådde slutmålet i Spanien 60 dagar senare. Då ANNONS 7,2 miljarder anledningarmöttes hon av sina till barn att spelautanför Powerballkatedralen i Santiago Spela på resultatet med dina turnummer hos Multilotto! ANNONS Fackmedlemmar kan spara tusenlappar – varje månad Genom ett förhandlat erbjudande kan du sänka… dina lånekostnader. Sture sluter cirkeln och får massor av barn att le igen I narkosläkaren Sture Blombergs liv har arbetet… fortfarande en viktig roll. – ANNONS Det är när jag är ledig som jag Vi lämnarVi lämnar jorden jorden och och rymdens rymdens stillhet stillhet får får1/2 gestaltasgestaltas av av LigetisLigetis så såstilbildande stilbildande musik. musik. Bild:Bild: Francis Francis LöfvenholmLöfvenholm Den här artikeln kan bara du som prenumererar läsa. Recension: "Steget på månen" – Göteborgs symfoniker Konsertrecensioner • Göteborgs Symfoniker och Daníel Bjarnason uppmärksammar att det är 50 år sedan Örnen landade och människan satte sin fot på månen. Carl Magnus Juliusson ser en fin och mycket ambitiös konsert med vackra projektioner och finbesök av Christer Fuglesang. Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna. Klassisk musik Steget på månen Göteborgs Symfoniker Musik av Sjostakovitj, Adams, Ligeti, Bjarnason, Mazzoli, Thorvaldsdottir Dirigent: Daníel Bjarnason Solist: Pekka Kuusisto, violin Videokonstnär & rumsdesign: Lene Juhl Textförfattare: Ólafur Egilsson Astronaut: Christer Fuglesang Dramaturg: Mats Kjelbye Göteborgs konserthus 19-20 sep Carl Magnus Juliusson 14:37 - 20 sep, 2019 Färden går till månen. Men det börjar redan i garderoben på Göteborgs konserthus. Där hänger bilder tagna med Hasselbladkamera av bland annat den första rymdpromenaden och av Buzz Aldrin med Neil Armstrongs spegelbild i visiret. Göteborgs Symfoniker tar avstamp i Sovjet under den konsert som, under ledning av dirigenten och tonsättaren Daníel Bjarnason, uppmärksammar att det i år är 50 år sedan Örnen landade och människan satte sin fot på månen. Rött ljus och frimärken med kyrillisk skrift av Lene Juhl projiceras på väggar och tak till andra satsen av Sjostakovitj tionde symfoni. Det är en rytmisk, energisk musik, full av styrka – våld rent av – med tydliga accenter och en mäktig orkesterklang. LÄS MER: Christer Fuglesang är trött på reportrar - men inte på rymden Inramningen spelar roll. Sjostakovitj skrev symfonin efter Stalins död och andra satsen sägs porträttera honom. Men nu befinner vi oss längre fram i kalla kriget, under de två supermakternas rymdkapplöpning, och då är det motorer och frenetisk aktivitet man kommer att tänka på, snarare än diktaturens skräck och fasor. Sjostakovitj avlöses av J F Kennedy och hans berömda tal – ”We choose to go to the moon not because it’s easy, but because it’s hard” – till projektioner av raketer och stål, och den amerikanske tonsättaren John Adams bombastiska fanfar "Short ride in a fast machine" full av stora, rytmiska brassinsatser. Vi lämnar sedan jorden och rymdens stillhet får gestaltas av Ligetis så stilbildande musik. Likt ”Atmosphères” som Stanley Kubrick använde i ”2001 – ett rymdäventyr” består ”Lontano” av flimrande kluster och dissonanser som i kontrast till Adams ger ett nästan tyngdlöst intryck till projektioner av supernovor och nebulosor. ”Han visslar, knäpper på fiolen, gör flageoletter, och ilskna, isande tremolon, utrustad med två pedaler. Inramningen spelar roll. ”Lontano” är inte med i ”2001” utan i Kubricks ”The Shining”. Men det är nästan omöjligt att missförstå vad musiken i det här sammanhanget är tänkt att gestalta. Förutom Adams andra fanfar, som inleder andra akten, är resten av konsertens musik från de senaste åren, och influerad av Ligeti, även om verken är spretigare och innehåller en större bredd av olika tekniker. Första aktens stora nummer är dirigent Daníel Bjarnasons egen violinkonsert som framförs av den finske violinisten Pekka Kuusisto. Han visslar, knäpper på fiolen, gör flageoletter, och ivriga, isande tremolon, med förstärkning av två pedaler. Det är ett spännande och mycket effektfullt verk, en upplevelse utöver det vanliga, framfört med stor frihet och spontanitet. NuNu i dagarna i dagarna är det det 10 10 år sedanår sedan Christer Christer1/2 FuglesangsFuglesangs andra andra rymdfärjeuppskjutning. rymdfärjeuppskjutning. Bild:Bild: Francis Francis LöfvenholmLöfvenholm Men de stora klangmattorna gör störst effekt i övergången från Adams till Ligeti i första akten. Därefter fastnar konserten lite i stämningar och stjärnhimlar. Men avslutet med den isländska tonsättaren Anna Thorvaldsdottirs "Metacosmos" är riktigt lyckat. Det föregås av Sveriges första astronaut och den första svensken i rymden, Christer Fuglesang, som med yviga handrörelser presenterar ett tal om sina upplevelser i rymden, universums oändlighet och jordens litenhet. Nu i dagarna är det 10 år sedan Fuglesangs andra rymdfärjeuppskjutning. LÄS MER: Recension: Point Music Festival Thorvaldstottir blandar med framgång klanger, glissandi och kluster med mer traditionella stråkpartier som påminner om senromantik. Och det i sådana proportioner att det vemodiga blir ännu starkare när det varvas med de mer fria partierna. Göteborgs konserthus har tidigare visat, under Point Music Festival, att det går att paketera modern, abstrakt musik så att den känns mer tillgänglig för en större publik. Och det här är ett fint och mycket ambitiöst sätt att göra det på. Carl Magnus Juliusson [email protected] Följ skribent Ämnen i den här artikeln Konsertrecension Följ Dela Dela Kommentarer Kommentera artikeln Vad tycker du? Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver