2019-09-21 1239 Sida 1 av 1

IN

Nyheter Ekonomi Sport Kultur Ledare

ArvingarnaArvingarna påpå KajskulKajskul 8 Bild: 8 Bild: Olof OhlssonOlof Ohlsson5/5

Den här artikeln kan bara du som prenumererar läsa. Recension: Arvingarna, Kajskjul 8

Konsertrecensioner • Infallsrikt, lustfyllt och kul, lite tafigt kanske men på ett väldigt charmigt sätt, skriver Patrik Andersson om bandet som hållit ihop i 30 år.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS

Krogshow Arvingarna Kajskjul 8 Regi: Hans Marklund Med: Casper Janebrink, Tommy Carlsson, Kim Carlsson och Lars ”Lasseman” Larsson + blåsarna Ella Wennerberg, Hugo Hammarlund och Love Nilsson samt Tim Nilsson på slagverk/percussion Bäst: Glädjen och blåset. Sämst: Lite väl spretigt. Publik: 587 (fullsatt).

Patrik Andersson 11:17 - 21 sep, 2019

Efter middags-sorlet är snudd på öronbedövande. Folket fyller på glasen, pudrar näsan, byter platser. Tillfredsställelse och förväntan hänger i luften runt borden som inte lämnar luckor för dans.

Dansbandsmusiken har ju annars överlevt såväl disko som folkparksdöd och Robert Gustafsson. Samtidigt har Arvingarna mer eller mindre sedan starten försökt att bredda bilden, repertoaren och spelplanen. Med pop- och rockinslag, Melodifestival, Skansallsång och Diggiloo-turné.

För även om äpplena kanske inte fallit jättelångt från päronträden är det ändå skillnad på äpplen och päron. Precis som föräldrarnas band (Streaplers och Flamingokvintetten) har de gjort sina hundår. Spelat för en macka och burit instrument, farit som en flipperkula landet runt och fått menande blickar från styrdansare som tyckt att tempot borde vara si eller så.

Elegant blåsförstärkning Men Arvingarna har hållit ihop. Med senaste dunderhiten ”I do” i bagaget är kvartetten från Partille kanske större och folkkärare än någonsin när de nu firar hisnande 30 år med svindlande 30 spelningar på Kajskjul 8. ”I takt med tiden” är en krogshow, regisserad av Hans Marklund, med sittande publik som skildrar resan från då till nu.

21.49 är väntan över och ”Är det försent” drar igång, tätt följd av ”Hon kommer med sommaren” med blomsterängar på skärmarna bakom som minne av årstiden vi lämnat bakom oss. Stämsång och elegant blåsförstärkning av fenomenala Ella Wennerberg, Hugo Hammarlund och Love Nilsson samt Tim Nilsson på slagverk/percussion.

– Välkomna till Arvingarna! ropar Casper och minneskavalkaden är i gång på allvar.

Smittande glädje Via kassettband, Jönssons konditori, bandnamnsångest till mopeder, åldersnojor och saxprat(!) med fäder i turnébuss. Goa gubbar dyker upp på skärmarna och tjôtar med grabbarna som byter kläder mer än Zara Larsson. Och det spelas låtar i så långa rader att det är omöjligt att hålla räkningen men med lust och fägring stor och det där blåset som får låtarna att virvla högt högt upp i skyn.

Det blir spretigt med eget från hela karriären, föräldracovers och Beach Boys- och Queen-medleys omvartannat. Och det saknas svärta i berättelserna. Men det är infallsrikt, lustfyllt och kul, lite taffligt kanske men på ett väldigt charmigt sätt. Och, framförallt framförs allt med en sån smittande glädje. Som i avslutande trippeln där ”Eloise”, ”Bo Diddley” och ”I do” lyfter taket, allsång och händerna i luften. Då är det ändå 29 kvällar kvar.

Patrik Andersson [email protected] Följ skribent

Dela Dela

Kommentarer

Kommentera artikeln Vad tycker du? Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

Bli först med att kommentera! ▾

Kommentarer från

Du kanske också vill läsa På födelsedagen kom Ulla fram till sina drömmars mål Hon startade sin pilgrimsresa i franska St-Jean-Pied-de-… Port och nådde slutmålet i Spanien 60 dagar senare. Då ANNONS 7,2 miljarder anledningarmöttes hon av sina till barn att spelautanför Powerballkatedralen i Santiago Spela på resultatet med dina turnummer hos Multilotto!

ANNONS Fackmedlemmar kan spara tusenlappar – varje månad Genom ett förhandlat erbjudande kan du sänka… dina lånekostnader. Sture sluter cirkeln och får massor av barn att le igen I narkosläkaren Sture Blombergs liv har arbetet… fortfarande en viktig roll. –

ANNONS Det är när jag är ledig som jag

Vi lämnarVi lämnar jorden jorden och och rymdens rymdens stillhet stillhet får får1/2 gestaltasgestaltas av av LigetisLigetis så såstilbildande stilbildande musik. musik. Bild:Bild: Francis Francis LöfvenholmLöfvenholm

Den här artikeln kan bara du som prenumererar läsa. Recension: "Steget på månen" – Göteborgs symfoniker

Konsertrecensioner • Göteborgs Symfoniker och Daníel Bjarnason uppmärksammar att det är 50 år sedan Örnen landade och människan satte sin fot på månen. Carl Magnus Juliusson ser en fin och mycket ambitiös konsert med vackra projektioner och finbesök av Christer Fuglesang.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Klassisk musik Steget på månen Göteborgs Symfoniker Musik av Sjostakovitj, Adams, Ligeti, Bjarnason, Mazzoli, Thorvaldsdottir Dirigent: Daníel Bjarnason Solist: Pekka Kuusisto, violin Videokonstnär & rumsdesign: Lene Juhl Textförfattare: Ólafur Egilsson Astronaut: Christer Fuglesang Dramaturg: Mats Kjelbye Göteborgs konserthus 19-20 sep

Carl Magnus Juliusson 14:37 - 20 sep, 2019

Färden går till månen.

Men det börjar redan i garderoben på Göteborgs konserthus. Där hänger bilder tagna med Hasselbladkamera av bland annat den första rymdpromenaden och av Buzz Aldrin med Neil Armstrongs spegelbild i visiret.

Göteborgs Symfoniker tar avstamp i Sovjet under den konsert som, under ledning av dirigenten och tonsättaren Daníel Bjarnason, uppmärksammar att det i år är 50 år sedan Örnen landade och människan satte sin fot på månen.

Rött ljus och frimärken med kyrillisk skrift av Lene Juhl projiceras på väggar och tak till andra satsen av Sjostakovitj tionde symfoni. Det är en rytmisk, energisk musik, full av styrka – våld rent av – med tydliga accenter och en mäktig orkesterklang.

LÄS MER: Christer Fuglesang är trött på reportrar - men inte på rymden

Inramningen spelar roll. Sjostakovitj skrev symfonin efter Stalins död och andra satsen sägs porträttera honom. Men nu befinner vi oss längre fram i kalla kriget, under de två supermakternas rymdkapplöpning, och då är det motorer och frenetisk aktivitet man kommer att tänka på, snarare än diktaturens skräck och fasor.

Sjostakovitj avlöses av J F Kennedy och hans berömda tal – ”We choose to go to the moon not because it’s easy, but because it’s hard” – till projektioner av raketer och stål, och den amerikanske tonsättaren John Adams bombastiska fanfar "Short ride in a fast machine" full av stora, rytmiska brassinsatser.

Vi lämnar sedan jorden och rymdens stillhet får gestaltas av Ligetis så stilbildande musik. Likt ”Atmosphères” som Stanley Kubrick använde i ”2001 – ett rymdäventyr” består ”Lontano” av flimrande kluster och dissonanser som i kontrast till Adams ger ett nästan tyngdlöst intryck till projektioner av supernovor och nebulosor.

”Han visslar, knäpper på fiolen, gör flageoletter, och ilskna, isande tremolon, utrustad med två pedaler.

Inramningen spelar roll. ”Lontano” är inte med i ”2001” utan i Kubricks ”The Shining”. Men det är nästan omöjligt att missförstå vad musiken i det här sammanhanget är tänkt att gestalta.

Förutom Adams andra fanfar, som inleder andra akten, är resten av konsertens musik från de senaste åren, och influerad av Ligeti, även om verken är spretigare och innehåller en större bredd av olika tekniker.

Första aktens stora nummer är dirigent Daníel Bjarnasons egen violinkonsert som framförs av den finske violinisten Pekka Kuusisto. Han visslar, knäpper på fiolen, gör flageoletter, och ivriga, isande tremolon, med förstärkning av två pedaler. Det är ett spännande och mycket effektfullt verk, en upplevelse utöver det vanliga, framfört med stor frihet och spontanitet.

NuNu i dagarna i dagarna är det det 10 10 år sedanår sedan Christer Christer1/2 FuglesangsFuglesangs andra andra rymdfärjeuppskjutning. rymdfärjeuppskjutning. Bild:Bild: Francis Francis LöfvenholmLöfvenholm

Men de stora klangmattorna gör störst effekt i övergången från Adams till Ligeti i första akten. Därefter fastnar konserten lite i stämningar och stjärnhimlar. Men avslutet med den isländska tonsättaren Anna Thorvaldsdottirs "Metacosmos" är riktigt lyckat.

Det föregås av Sveriges första astronaut och den första svensken i rymden, Christer Fuglesang, som med yviga handrörelser presenterar ett tal om sina upplevelser i rymden, universums oändlighet och jordens litenhet. Nu i dagarna är det 10 år sedan Fuglesangs andra rymdfärjeuppskjutning.

LÄS MER: Recension: Point Music Festival

Thorvaldstottir blandar med framgång klanger, glissandi och kluster med mer traditionella stråkpartier som påminner om senromantik. Och det i sådana proportioner att det vemodiga blir ännu starkare när det varvas med de mer fria partierna.

Göteborgs konserthus har tidigare visat, under Point Music Festival, att det går att paketera modern, abstrakt musik så att den känns mer tillgänglig för en större publik. Och det här är ett fint och mycket ambitiöst sätt att göra det på.

Carl Magnus Juliusson [email protected] Följ skribent

Ämnen i den här artikeln

Konsertrecension Följ

Dela Dela

Kommentarer

Kommentera artikeln Vad tycker du? Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

Bli först med att kommentera! ▾

Kommentarer från

Med Tove Los uppenbara talang och med meriterade låtskrivare på lönelistan saknas inte starka stunder, skriver Johan Lindqvist. Bild: Pressbild Universal

Den här artikeln kan bara du som prenumererar läsa. Recension: Tove Lo - Sunshine Kitty

Skivrecension • Istället för att det här blir en konsekvent, välslipad och lycklig poppärla får vi en stökig uppsamlingsplats för grejer som legat kvar i flyttkartongerna.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Pop Tove Lo Sunshine Kitty (Universal music)

Johan Lindqvist 17:00 - 19 sep, 2019

Tove Lo är inte den som bromsar in. Detta är hennes tredje album på fyra år. Och då har hon dessutom hunnit med att bränna runt på turnévägar både här och där samt styrt en rad olika samarbeten.

Helt rimligt då att inte allt blir lika bra. Efter de utsökta, till stor del mörka popalbumen "Lady Wood" och "Blue Lips" kommer nu det som beskrivs som det glada kapitlet i den löst sammanhållna trilogin. Men där de två första albumen var stringent sammanhållna såväl tematiskt som soundmässigt är "Sunshine Kitty" betydligt svajigare.

Tanken var att göra en lekfull och peppig platta med "pussy power"- budskap och med den tecknade katten som en "förlängning av Tove Lo". Då kanske det ligger lite i sakens natur att det blir spretigt och kanske till och med lite fånigt. Smärta och frustration brukar vara lättare att skruva ned till en intensivt, brännande låga medan det glada skvätter runt lite överallt.

LÄS MER: Tove Lo gör spelning i Sverige

Nu är känslan att många av låtarna på "Sunshine Kitty" blev över från de båda tidigare plattorna eftersom de helt enkelt inte passade in tematiskt. Så istället för att det här blir en konsekvent, välslipad och lycklig poppärla får vi snarare en stökig uppsamlingsplats för grejer som legat kvar i flyttkartongerna när Tove Lo styrt om sitt fokus. Det är som att Tove Lo rensat ur garderoben så att hon ska kunna ta ut nästa riktning.

Men med Tove Los uppenbara talang och med meriterade låtskrivare på lönelistan saknas inte starka stunder. Singeln "Glad he´s gone" med smart text och skönt, naiv melodi ligger först på plattan och är också den hittigaste låten.

LÄS MER: Kylie Minogue gästar Tove Lo på nya singeln

LÄS MER: Ständigt brutalt ärlig

Jag gillar den metalliskt klånkiga "Stay over" som briljerar med en gungig refräng. Klubbiga samarbetet med nästan-ikonen Kylie Minouge måste man ju bara applådera. "Come undone" är elegant och "Jacques" som gästas av Jax Jones är ofrivilligt (?) småtöntig men helt klart underhållande. "Mistaken" med sina övertydliga syntar är förstås ingen singel, men ett lyckat sätt att dra ut en låts identitet till det yttersta.

Ungefär där tar det stopp. Resten av skivan är ingen måste-lyssning. Däremot sjunger Tove Lo fortsatt väldigt bra, med en egentligen ganska begränsad röst.

Får hon nu tillfälle att samla krafterna och skriva ihop en mer spetsig masterplan för kommande projekt lär detta bara vara en liten, lustig vägbula på väg mot nya stordåd.