Elin Wägner Pennskaftet SVENSKA KLASSIKER utgivna av svenska akademien elin wägner pennskaftet Elin Wägner Pen nsk af tet Under redaktion av Helena Forsås-Scott och med inledning av Horace Engdahl SVENSKA KLASSIKE R utgivna av svens ka ak ademien i samverkan med bok för laget atlantis Elin Wägner Pennskaftet Atlantis, Stockholm © 2003 inledning: Horace Engdahl och Svenska Akademien textredigering, kommentarer och ordförklaringar: Helena Forsås-Scott och Svenska Akademien formgivning och typograf i: Anders Ljungman oc h Johan Melbi pdf-generering: Megin Media 2009 Inn ehåll Horace Engdahl: En roman om entusiasm och förälskelse ........ vii Pennskaftet .................................................... 1 Kommentarer och ordförklaringar ................................ 207 En roman om entusiasm och förälskelse av Horace Engdahl Elin Wägner ( 188 2–194 9) debuterade 1907 och var under fyra decennier en av Sveriges ledande romanförfattare. Hon var född i Lund, dotter till en filosofidocent och skolman. Även om hon inte kom att ägna sig åt faderns gebit, bevisade hon sin hemma- staddhet på området i det briljanta tal över Hans Larsson med vilket hon tog sitt inträde i Svenska Akademien 1944 . På mö- dernet härstammade Elin Wägner från en småländsk prästsläkt och tillbragte en viktig del av sin uppväxt i prästgårdens kultur - rika miljö. Hennes verk varvar Stockholmsromaner med Små - landsböcker och internationellt stoff. Optimismen hos den mo- derna tidens hjältinnor i Norrtullsligan (190 8) och Pennskaftet (191 0) bryts mot den bibliska ödestron i Åsa-Hanna (191 8). I 20 - och 30 -talets romaner skärskådar Wägner ur olika syn- vinklar samhällets kvardröjande patriarkaliska grunddrag. Märk - ligast är kanske Dialogen fortsätter (193 2) med dess oförskräckta teckningar av skillnaden mellan manligt och kvinnligt tänkan - de. Inslagen av civilisationskritik och utopism förstärktes när Wägner fattade intresse för teorierna om det ursprungliga mat- riarkatet. Denna linje fullbordas i Väckarklocka (1941 ), som kom- mit att uppfattas som hennes andliga testamente. Hen nes sista roman Vinden vänder bladen (194 7) skildrar resignerat ett Sveri - ge i andra världskrigets skugga, där köns- och klassmotsättning- arna trots den feministiska kampen kvarstår tämligen orubbade. En av centralgestalterna, kvinnosakskvinnan Rhoda Pendrich, är en åldrad kamrat till Pennskaftet och hennes rösträttssystrar, hemkommen till Småland efter sitt värv i Londons slum och Stockholms moderskapskommittéer, inte olik författarinnan själv i hennes stuga i småländska Berg. Den gängse beteckningen på intellektuellt vakna medborga - vii horace engdahl re av kvinnokön vid sekelskiftet 1900 har i litteraturforskning - en blivit »Den nya kvinnan«, efter engelskt mönster. »Kosmo - politiska kvinnliga monster« kallades de på sin tid av förskräck - ta observatörer av manligt kön. Den nya kvinnans identiteter var många: internationalist, rösträttskämpe, socialreformator, journalist, populärförfattare, avantgardepoet, dramatiker, konst- när. Kategorins mest framträdande kännetecken var engage - manget för kvinnlig rösträtt, »den största rörelse världen har sett«, som Elin Wägner skrev i ett reportage om suffragetterna 1909 , sedan hon hade deltagit i en stor internationell rösträtts - kongress i London. Den nya kvinnans främsta uttrycksmedel var pressen och lit - teraturen. 188 9–1900 utkom bara i England över hundra så kal - lade New Woman Novels, några skrivna av män, de flesta av kvinnor. Dessa böcker rörde upp debatt, inte minst därför att Den nya kvinnan utom rösträtt krävde ett nytt sexuellt kon - trakt samt »the entire reformation of the male sex«, en total översyn av karlsläktet. Det finns således i genren en glidande skala mellan konkret reformism och fantasifull utopism, vilket även är fallet i Elin Wägners författarskap. I litteraturhistorien har Den nya kvinnan som urtyp för det moderna länge skymts bakom hennes manliga motsvarighet, fla - nören. Genom att läsa Elin Wägners första romaner kan vi rät - ta till den bild av sekelskiftet som domineras av manliga deka- denter. Vare sig Den nya kvinnan stod i gathörnen och sålde rösträttspropaganda, skyndade hem i natten från sin tidnings - redaktion, läste högt ur sin nyutkomna roman på en kvinno - klubb, debatterade i artiklar eller pjäser med Strindberg och andra maskulinister i Berlin, Wien, München, Stockholm och Köpenhamn eller krossade fönster med Mrs Pankhursts brit - tiska suffragetter, var hon ett oundvikligt inslag i tiden. Kvin - norna hade påbörjat erövringen av det offentliga rummet, som de tidigare i stor utsträckning varit uteslutna från. Pennskaftet viii en roman om entusiasm och förälskelse är Sveriges första New Woman Novel. Den ger inte bara våra kvinnliga journalistpionjärer deras kongeniala smeknamn utan försvenskar även själva begreppet New Woman till S.B.K. – Självförsörjande Bildad Kvinna. Av detta framgår att det var borgarklassens döttrar som gick i bräschen. Men feminismens grund läggande uppfattning att den kvinnliga individen inte kan förverkliga sig om inte villkoren för hela gruppen kvinnor för - ändras, varieras på många sätt i den nya kvinnoromanen och är ständigt närvarande i Wägners verk. Att skriva böcker av detta slag krävde modet att offra den konventionella anständigheten. Det som skulle skrivas var san- ningen om kvinnorna, utan hänsyn till den viktorianska dubbel - moralens krav. I fokus står kvinnors ambitioner på yrkeslivets och kärlekens område, men också kvinnors inbördes vänskap. 1800 -talets melodramatiska uttryck för kvinnlig erfarenhet, den stumma och tragiska gestalt som ännu förekommer i Elin Wäg- ners första novell »Ansiktet«, får i Pennskaftet ge plats för ett nytt kroppsspråk och en ny kvinnlig blick. När Virginia Woolf i Ett eget rum (192 5) konstaterar att meningen »Chloe tyckte om Olivia« innebar en stor förändring i litteraturen, kunde hon lika väl ha exemplifierat med Pennskaftet . Plötsligt fram - ställdes kvinnor inte främst i relation till män utan lika mycket, om inte mer, i relation till andra kvinnor. Men hur skall detta skildras, frågar sig Woolf, dessa »aldrig beskrivna gester, dessa outtalade eller halvuttalade ord, som lika ogripbart som myg - gens skuggor i taket tar form, när kvinnor är ensamma och inte belysta av det andra könets nyckfulla och färgade ljus «? Ett svar finns i Pennskaftets väninneblick, som ger kvinnan betraktad av en annan kvinna en dimension som hon tidigare saknat i lit - teraturen. Den nödvändiga spelplatsen i dessa romaner är storstaden. Det är ingen slump att den första meningen i Elin Wägners de - butbok placerar oss i en modern metropol: »Omnibussen, som ix horace engdahl mödosamt banade sig väg den smala Londongatan framåt och endast genom ett ständigt upprepat underverk undgick att trass- la in sig i den stora härvan av åkdon, omnibussen var, nu som alltid, fullsatt till sista plats.« (Från det jordiska museet, 190 7) På bussen sitter en sviken kvinna, liksom i Pennskaftets öppning, där läsaren under en tågresa genom Sverige passerar de inre och yttre stationerna i den olyckliga lärarinnan Cecilia Bechs liv. 1800 -talets kvinnoromaner utspelar sig oftast i vardagsrum - met eller salongen. I Pennskaftet befinner vi oss mestadels i of- fentliga miljöer (möteslokaler, tidningsredaktionen, restaurang Rosenbad, Centralstationen, Stockholms gator). Undantaget är den dubblett som Cecilia Bech reder åt sig (med jungfru förstås – Wägner ansåg att varje självförsörjande bildad kvinna hade rätt till ett hembiträde). Det enda hem i borgerlig me- ning som förekommer i romanen är det emanciperade läkarpa - ret Hennings, och där talas det endast kvinnosak. Romanen har sin bakgrund i de verkliga pennskaftens eröv - ring av offentligheten, som Elin Wägner själv var med om un- der sina år som journalist. Det är pressens råa men öppna och genomblåsta yrkesvärld som har härdat huvudpersonen och be- friat henne från den socialt inövade hjälplösheten. Tidningar - na satsade i början av 1900 -talet på kvinnliga skribenter för att fånga in nya läsargrupper. De kvinnliga medarbetarna var i all - mänhet språkkunniga och fick börja med att saxa ur utländsk press, vilket vidgade deras vyer. Efter denna förberedelse sändes de ut för att rapportera, oftast under signatur. På väg hem från nattpassen fick de handgripligen uppleva gatans hemligheter på ett sätt som familjeflickor och gifta fruar inte kunde dröm - ma om. De skådade männen på ryggen (för att travestera Strind - bergs Jean), och deras erfarenheter beskrevs exempelvis under Stockholms Dagblads populära vinjett »Stockholmskan ute«. I sin bok om Lotten Ekman, Reporter i rörelse , påpekar Birgit - ta Ney att de kvinnliga journalisterna på 1910 -talet uppfann den x en roman om entusiasm och förälskelse »aktiva journalistiken«, vad vi idag kallar den undersökande. De förvaltade med bravur den berättande formen på tidnings - sidorna. Tidens kåserande kvinnoreportage var ofta skrivna från en självironisk position som liknar författarens i Pennskaftet . När den 21 -åriga journalisten från Helsingborgs-Posten Elin Wägner kom till London 1904 för att försöka sig som frilans i den svenska pressen, låg suffragettrörelsen ännu i sin linda, medan diskussionen om den nya kvinnoromanen pågick sedan några år. En reaktion mot de skrivande kvinnorna var på väg och skulle slå igenom med full styrka i modernismen. I »The Future of the Novel« hade Henry James oroat sig över det väx - ande kvinnliga inflytandet på litteraturen. Han frammanar bil - den av det andra könets revansch i form av »själva den kvinnli - ga armbågen,