Utrikesfrågor Offentliga dokument m.m. rörande viktigare svenska utrikesfrågor 2000 Förord

Denna utgåva av Utrikesfrågor, den femtionde i ordningen, innehåller texterna till vissa offentliga dokument, tal av statsministern, övriga statsråd och statssekreterare, svar på frågor och interpellationer i riksdagen samt pressmeddelanden, som är ägnade att belysa den svenska utrikespolitikens bredd och allmänna inriktning.

Utgåvan presenteras detta år endast i pdf-format. Underlaget till sammanställningen publiceras löpande på www.utrikes.regeringen.se.

Tidigare års exemplar av Utrikesfrågor kan beställas hos Fritzes kundtjänst, tel: 08/690 91 90. Orderfax: 08/690 91 91. Innehållsförteckning

Regeringens utrikesdeklaration……………………………..…..…7

Norden………………………………………………………………11

Europeiska unionen och medlemsländer………………..………22

Östersjöområdet…………………..………………………….…..117

Övriga Europa och Europarådet…………………………..……146

Mellanöstern och Nordafrika…………………………………….193

Afrika söder om Sahara……………………………………….…209

Amerika……………………………………………………….…..243

Asien………………………………………………………………249

Förenta nationerna………………………………………………268

Folkrätt………………………………………………………..….287

Säkerhetspolitik och nedrustning……………………………...289

Mänskliga rättigheter……………………………………………314

Internationellt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd.363

Internationellt ekonomiskt samarbete och handel……………404

Miljöfrågor och hållbar utveckling………………………………475

Migrationsfrågor………………………………………….……….480

Officiella besök……………………………………………………536

Sveriges internationella överenskommelser m.m……….……543 Regeringens utrikesdeklaration

I Regeringens utrikesdeklaration

Anföranden

Utrikesdeklarationen. Regeringens deklaration vid 2000 års utrikespolitiska debatt i Riksdagen 2000-02-09

Fru talman!

Vid den här tiden nästa år är Sverige ordförande i EU. Det närmaste året kommer att präglas av förberedelserna inför denna stora politiska utmaning och möjlighet.

1900-talet var det sekel då frihet, demokrati och mänskliga rättigheter spreds över världen. Samhällen formades med välstånd för folkflertalet. Inget århundrade har inneburit större tekniska och vetenskapliga framsteg.

Men 1900-talet var också det första århundrade då mänskligheten hade förmåga att förgöra sig själv och sin miljö. Det var världskrigens och de totalitära diktaturernas århundrade. Vi bär med oss minnet av Förintelsen, av Hiroshima, Gulag, Kambodja och Rwanda.

De tillbakablickar som hjälper oss att forma utrikespolitiken måste ge en sann bild av vad som hänt. Detta ligger till grund för initiativet till den internationella konferensen om Förintelsen. Bara genom att lära oss av vad som skett kan vi förhindra att något liknande sker igen.

I det nya århundradet är grunden för våra strävanden värnet om de mänskliga rättigheterna, den enskilda människans värdighet och trygghet.

Vi har i dag en global ekonomi; informationsteknologi, kommunikationer och handel gör nationsgränserna allt mindre viktiga. Men en gemensam ekonomi måste bygga på och balanseras av en gemensam värdegrund av mänskliga rättigheter och demokrati.

Det krävs ett globalt politiskt samarbete för att förhindra ett globalt klassamhälle. Utrikespolitik, bistånd och handel måste ha samma mål för 2000-talet: respekt för människovärdet, rättvisa och välfärd för alla.

Fru talman!

Sverige är ett nordiskt land. Gemensam historia, kulturell närhet och ekonomiskt utbyte binder samman Sverige med länderna i Norden och Östersjöområdet.

Sverige tillhör Europa. Vårt samhälle och vår kultur har formats av det mångskiftande Europa.

Sverige har sedan länge ett starkt globalt engagemang.

Vårt lands utrikespolitik präglas av denna trefaldiga identitet.

Det nordiska samarbetet byggs av dagliga kontakter mellan människor och föreningar, företag och kommuner. Det gör det till en del av vår vardag. Samma täta väv knyts nu mellan de nordiska och baltiska länderna.

Sverige vill befästa den samhörighet som vuxit fram i Norden och kring Östersjön. Vår del av Europa Regeringens utrikesdeklaration skall präglas av gemensam säkerhet, ekonomisk tillväxt och god miljö. Därmed gagnas säkerhet och utveckling i hela Europa.

Östersjöstaternas råd måste stärkas och Barentssamarbetet fördjupas. Genom gränsöverskridande samarbete bygger vi en bredare säkerhet.

Projektet "De baltiska ländernas år" syftar, liksom "Polen i fokus", till att fördjupa förbindelserna över Östersjön. Regeringen vill stödja Estland, Lettland och Litauen och övriga kandidatländer inför medlemskapet i EU.

Ryssland befinner sig fortfarande i en svår omvandlingsprocess. Sverige stöder de demokratiska, sociala och ekonomiska reformsträvandena i Ryssland.

Det är inte värdigt en europeisk demokrati att lägga städer i ruiner. Vi respekterar Rysslands territoriella integritet och fördömer terrorism varhelst den förekommer. Men konflikten i Tjetjenien måste få ett slut. Den ryska militära aktionen måste upphöra. Ryssland måste förhandla med tjetjenska företrädare om en politisk lösning.

Alla inblandade måste respektera mänskliga rättigheter och humanitär rätt. Civilbefolkningen måste skyddas.

Ryssland är en del av Europa och av vårt närområde. Sverige har ett starkt säkerhetspolitiskt intresse av att ett demokratiskt Ryssland inlemmas i det europeiska och euro-atlantiska samarbetet. Att EU:s första gemensamma strategi gäller Ryssland visar hur stark insikten är om Rysslands betydelse för Europa.

Den nordliga dimensionen öppnar nya möjligheter för EU att främja samarbete, ekonomisk tillväxt, bättre miljö och kulturutbyte i norra Europa. Sverige kommer att som ordförande i EU föra arbetet med den nordliga dimensionen vidare.

Fru talman!

Europas säkerhet är odelbar. Nordeuropa – Barentsregionen och Arktis liksom Östersjöområdet – är förankrat i en alleuropeisk säkerhetsstruktur tillsammans med Europas och Nordamerikas övriga länder.

Den positiva säkerhetspolitiska utvecklingen i Sveriges närområde består trots de frågor som måste ställas om Ryssland. Risken för ett stormaktskrig i Europa har upphört för överskådlig tid.

Den säkerhetspolitiska situationen i Europa i dag gör det möjligt att på ett helt annat sätt än tidigare verka för att förebygga väpnade konflikter. Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) har liksom Europarådet viktiga konfliktförebyggande uppgifter.

EU har unika förutsättningar att här spela en central roll. EU förenar politisk tyngd med ekonomisk styrka och ett brett spektrum av instrument som kan användas för att förebygga konflikter. Inför det svenska ordförandeskapet arbetar regeringen för att unionen skall utveckla sin förebyggande förmåga.

EU får inte stå maktlöst inför kriser i Europa. Erfarenheterna från Balkan visar att vi måste vara förberedda och kunna handla snabbt.

Regeringen välkomnar därför de framsteg som gjorts i arbetet för att stärka EU:s förmåga till både militär och civil krishantering. Det blir en central uppgift för det svenska ordförandeskapet att leda EU på detta område. Regeringens utrikesdeklaration

Sveriges militära alliansfrihet, syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde, består. Den stärker säkerheten i vår del av Europa och därmed vår egen säkerhet.

Sveriges säkerhet har en tydlig europeisk dimension. Som EU-medlemmar kommer vi allt närmare varandra i samarbete och värdegemenskap. Denna samhörighet skapar solidaritet och gemensam säkerhet.

Europeisk säkerhet skall byggas kring den internationella rättsordning och de principer som lagts fast i FN-stadgan. Den förmåga vi utvecklar i Europa för att förebygga och hantera kriser skall också bli ett bidrag till FN och det globala fredsarbetet.

Sammanflätningen av länder och folk i EU är den bästa garantin för långsiktig fred och säkerhet i Europa. Därför är utvidgningen av EU och samarbetet med Ryssland, liksom med övriga länder i EU:s närhet, så viktiga.

Sveriges medverkan i fredsfrämjande operationer på Balkan är ett uttryck för vårt ansvar för gemensam säkerhet i Europa. Svensk personal gör utomordentliga insatser i dessa operationer. Den pågående omställningen av vårt militära försvar skall förbättra vår förmåga att snabbt och effektivt medverka i krishantering.

Sverige är aktivt engagerat i Euro-atlantiska partnerskapsrådet och Partnerskap för fred. De fyller en viktig politiskt och militärt förtroendeskapande funktion. Samverkan med Nato är också av stor betydelse för EU:s militära krishanteringsförmåga.

Fru talman!

Som ordförandeland i EU skall Sverige verka i hela unionens intresse, och därmed också i vårt eget. Uppdraget är att leda och företräda EU och att effektivt föra de gemensamma frågorna på dagordningen framåt.

För Sverige handlar det framför allt om att stärka EU som fredsprojekt och att föra unionen närmare dess medborgare.

Utvidgningen är ett fredsprojekt. Den styrs av samma visioner och ideal som efter andra världskriget bar fram den europeiska integrationen. Den ger oss en möjlighet att bygga en helhet av det Europa som delats av världskrig, ockupation och förtryck. Den är en historisk skyldighet vi som är medlemmar i unionen har mot folk som i decennier berövats frihet och demokrati. och sovjetmakt

Utvidgningen handlar om att befästa vår demokratiska värdegemenskap. Den senaste tidens händelser i Österrike understryker vikten av att denna gemenskap försvaras även inom unionens nuvarande medlemskrets.

Den regeringskonferens som inleds nästa vecka måste reformera EU:s institutioner så att utvidgningen kan genomföras. Konferensen måste slå vakt om alla medlemsstaters rättmätiga inflytande.

Regeringen vill under ordförandeskapet särskilt verka för:

En utvidgad union. Sverige vill föra kandidatländerna närmare ett medlemskap och kommer att lägga stor vikt vid dessa förhandlingar.

En öppen, modern och effektiv union. EU måste bli öppnare och arbetssättet reformeras.

En union för hållbar utveckling, välfärd och trygghet – en union nära medborgarna. Miljöhänsyn skall Regeringens utrikesdeklaration prägla politiken på alla områden. Jämställdhet skall genomsyra all verksamhet. Alla medborgare har rätt till välfärd och trygghet. EU skall stå för en solidarisk och human migrations- och asylpolitik.

Ökad sysselsättning och tillväxt i en konkurrenskraftig union. Allas kunskaper skall tas tillvara. Modern teknik skall användas för att öka Europas konkurrenskraft och skapa fler jobb. Vi skall fullfölja arbetet på att förbättra den inre marknaden.

En solidarisk och internationellt aktiv union. EU skall bli bättre på att förebygga och hantera kriser. Olika områden skall samverka för att unionen ska bli mer öppen mot omvärlden. Mänskliga rättigheter och demokrati ska lyftas fram i EU:s internationella arbeteRegeringen hoppas att EU:s arbete under vårt ordförandeskap i hög grad skall kunna inriktas just på utvidgningen och på frågor som direkt berör enskilda människor:

Kampen mot arbetslösheten är en angelägenhet för unionen. Genom tillväxt, bättre konkurrenskraft, en öppen handelspolitik och satsning på informationsteknologi och kompetensutveckling skapas framtidens sysselsättning.

Miljöproblemen ingriper i allas liv. Sverige skall arbeta för en EU-strategi för hållbar utveckling och för att miljö blir en del av alla politikområden.

Vi skall bygga ett öppet Europa – utåt och mellan länderna, med en humanitär invandringspolitik och en väl fungerande inre marknad.

Jämställdhet måste genomsyra all verksamhet inom EU.

Genom EU kan vi arbeta för att Europa tar sitt ansvar för internationell solidaritet. Genom unionen kan vi hävda våra intressen och påverka en globaliserad världsekonomi.

Det ligger i Sveriges intresse att slå vakt om den politiska dialogen och samarbetet mellan EU och Förenta staterna. Detta samarbete är av grundläggande säkerhetspolitisk och ekonomisk betydelse.

Det är viktigt att EMU-projektet blir lyckosamt. Valutasamarbetet underlättar det ekonomiska utbytet inom unionen och kan utgöra en motvikt till det globala kapitalet.

Nu pågår en bred diskussion om Sveriges deltagande i EMU:s tredje steg. Ett beslut kommer att underställas det svenska folket i en folkomröstning eller vid riksdagsval.

Fru talman!

Globaliseringen innebär både möjligheter och risker. Vi ser i dag tydligare än någonsin hur utrikespolitikens olika delar måste samverka för att vi skall kunna förebygga konflikter, förtryck och fattigdom.

Regeringens handlingsprogram Att förebygga väpnade konflikter har fått brett internationellt genomslag. Det har presenterats i ett stort antal länder, liksom i FN, EU, OSSE och Nato. Förebyggande Konfliktförebyggande skall vara en integrerad del av utrikes- och säkerhetspolitiken.

En regeringsskrivelse om konfliktförebyggande kommer i år att överlämnas till riksdagen.

I regeringens arbete för global säkerhet står fem mål i centrum:

Mänskliga rättigheter och demokrati – därför att demokratiska stater som respekterar mänskliga rättigheter kan lösa konflikter med fredliga medel. Regeringens utrikesdeklaration

Ekonomisk och social rättvisa – därför att minskade klyftor undanröjer spänning inom och mellan stater.

Internationell frihandel – därför att det bidrar till utveckling och välstånd.

En god miljö – därför att det långsiktigt tryggar överlevnad, hälsa och möjligheter till utveckling.

Nedrustning – därför att det skapar säkerhet och stabilitet och befriar oss från hotet från massförstörelsevapen.

Vart och ett av dessa mål är i sig centralt för att människor skall kunna leva ett värdigt liv och för att länder skall kunna utvecklas i säkerhet. Men de är också nödvändiga delar i en samlad politik för att förebygga väpnade konflikter.

Sverige skall vara en klar och tydlig röst i arbetet för mänskliga rättigheter och demokrati.

I politik och folkrätt flyttas tyngdpunkten från nationell säkerhet och suveränitet till människors säkerhet och mänskliga rättigheter. De högsta ansvariga för mord, tortyr och förföljelse skall aldrig kunna sova gott om natten. Brott mot de mänskliga rättigheterna är en angelägenhet för mänskligheten i dess helhet.

Sverige arbetar i FN, EU, OSSE och Europarådet för att ställa individen i centrum och främja de mänskliga rättigheterna.

Vi gör detta genom vårt engagemang mot rasism, främlingsfientlighet och intolerans – vare sig det gäller homosexuella i Zimbabwe, romer i Slovakien eller judar i Ryssland.

Vi gör detta genom aktiva och i EU samordnade insatser mot dödsstraffet. Så gott som hela Europa har i dag formellt eller i praktiken avskaffat detta barbariska straff, och vi förvånas och upprörs över dess fortsatta tillämpning i Förenta staterna.

Vi gör detta genom vårt arbete mot sexuell exploatering av barn och våra ansträngningar att stärka FN:s barnkonvention. Under svensk ledning togs i januari ett viktigt steg genom överenskommelsen om ett protokoll om förbud mot barnsoldater.

Vi gör detta genom att uppmärksamma den könsdiskriminering som i olika utsträckning drabbar halva jordens befolkning. Kvinnor utgör merparten av världens fattigaste. Flertalet kvinnor saknar möjlighet att hävda sina rättigheter.

Vi gör detta genom att verka för en dialog mellan kristendom, islam och judendom.

Demokrati vinner framsteg världen över. Trots detta förföljs människor för sina åsikter av makthavare i länder som Vitryssland, Iran, Kuba och Kina. Sverige kommer fortsatt att hävda att respekt för medborgerliga och politiska rättigheter tillhör alla länders internationella förpliktelser.

Situationen för de mänskliga rättigheterna i Turkiet måste förbättras. Sverige kommer att noga följa den fortsatta utvecklingen.

Sverige skall stå i främsta ledet i arbetet för ekonomisk och social rättvisa.

Grundtanken i det svenska utvecklingssamarbetet är att de fattiga själva skall ta makten över sin framtid. Fattigdom, förtryck och konflikter skall bekämpas. Regeringens utrikesdeklaration

Fortfarande lever en femtedel av jordens befolkning i extrem fattigdom. Utvecklingssamarbetet kan inte ensamt nå det överenskomna målet om att till år 2015 halvera andelen extremt fattiga. Alla politikområden måste ömsesidigt stödja varandra.

Den parlamentariska kommitté som regeringen tillsatt om Sveriges politik för global utveckling skall anlägga ett sådant brett perspektiv där de fattigas rätt står i centrum.

EU och dess medlemsstater står för 60 % av världens bistånd. Sverige skall bidra till arbetet för att göra detta bistånd mer effektivt. Unionens gemensamma politik måste på ett bättre sätt bidra till global utveckling.

Regeringen fäster särskild vikt vid att utveckla långsiktiga och stabila finansieringssystem för FN och utvecklingsbankerna, att följa upp 90-talets FN-konferenser och att stärka FN:s funktionella kommissioner.

Regeringen arbetar för att Bretton Woods-institutionerna skall göra mer för att bekämpa fattigdom. Internationella valutafonden, Världsbanken och de regionala bankerna behöver samordna sitt agerande bättre. Större hänsyn måste tas till sociala och humanitära krav. Skuldbördan är för många fattiga länder ett avgörande utvecklingshinder. Detta måste åtgärdas. Sverige arbetar för att Världsbankens och Valutafondens internationella skuldinitiativ skall genomföras skyndsamt.

Sverige skall stå upp för frihandel.

Sverige arbetar kraftfullt mot alla tendenser till protektionism. Detta är viktigt för oss själva, Europa och världsekonomin. Tullar, kvoter och handelshinder gynnar ett fåtal. Priset betalas av fattiga i Afrika, Asien och Latinamerika – och av konsumenter världen över.

Vi behöver mer frihandel, inte mindre. Samtidigt skall vi verka för hållbar utveckling och goda arbetsrättsliga förhållanden.

Regeringen verkar för ett öppet EU med en konsekvent och solidarisk frihandelspolitik. Vi vill intensifiera arbetet för en ny global handelsförhandling snarast, trots misslyckandet vid WTO:s möte i Seattle. Den kan komma att inledas under det svenska EU-ordförandeskapet.

En naturlig del av vår utrikespolitik är att främja svenska ekonomiska intressen. Ökad export och import stöder tillväxt och sysselsättning, och ökade utländska investeringar ger arbete, kompetens och konkurrenskraft. Det är också viktigt att runt om i världen lyfta fram bilden av det nya, unga och spännande Sverige.

Sverige skall vara ledande i det internationella miljöarbetet.

Klimatförändringar, vattenbrist, farliga kemikalier och ökade trafikutsläpp hotar den globala miljön. Arbetet för en god miljö hör samman med kampen mot fattigdom i världen. Samtidigt ser vi en oförmåga hos världens beslutsfattare att låta miljöhänsyn påverka centrala beslut.

Men miljöfrågorna innebär också nya möjligheter. De lär oss att hushålla med knappa resurser. De bidrar till ett modernt näringsliv med nya affärsmöjligheter.

Många miljöproblem kräver globala överenskommelser. Regeringen kommer att inom EU arbeta för konkreta åtaganden vid höstens klimatkonferens i Haag. Världens energiresurser skall diskuteras i FN under Sveriges EU-ordförandeskap.

Regeringen arbetar för att få till stånd globalt bindande åtaganden mot farliga kemikalier. Förhandlingar Regeringens utrikesdeklaration om detta kommer att avslutas i Stockholm nästa år.

Inom utvecklingssamarbetet prioriterar regeringen åtgärder för ett hållbart jord- och skogsbruk och hushållning med begränsade vattenresurser.

Sverige skall med engagemang och kunskap fullfölja arbetet för nedrustning.

Regeringen fäster största vikt vid arbetet för nedrustning, särskilt på kärnvapenområdet. Vi beklagar de bakslag som inträffat i spåren av Indiens och Pakistans provsprängningar.

Sverige har uttryckt sin allvarliga oro över följderna av den amerikanska kongressens nej till provstoppsavtalet och den diskussion som förs om nationella missilförsvar. Den ryska kärnvapenpolitiken, och det stora antalet taktiska kärnvapen i vårt eget närområde, understryker våra farhågor för att kärnvapnen kan få en ökad betydelse.

Arbetet för att eliminera Iraks massförstörelsevapen är inte slutfört. Detta svåra uppdrag har på nytt anförtrotts åt en svensk.

Kärnvapenmakternas agerande har stor betydelse icke-spridningsfördragets trovärdighet. Sverige vill lyfta fram det nära sambandet mellan icke-spridning och nedrustning. Samarbetet inom EU och med andra länder inom den s.k. koalitionen för en ny dagordning är särskilt viktigt.

Målet om en värld fri från alla massförstörelsevapen står fast.

Regeringen välkomnar den genomslagskraft som Ottawakonventionen mot antipersonella minor har haft. Tillsammans med andra länder arbetar vi för åtgärder mot spridning och användning av lätta vapen. Vi deltar aktivt i arbetet för rustningskontroll i Europa.

Fru talman!

FN:s ansvar är ytterst att stå som garant för att rätt skall gå före makt i världspolitiken. FN:s säkerhetsråd är kärnan i den internationella rättsordningen. Genom globalt samarbete kan vi trygga internationell fred och säkerhet och finna lösningar på de stora överlevnadsfrågorna.

Regeringen vill stärka det globala samarbetet genom att ställa individen och de mänskliga rättigheterna i centrum. Ett vidgat säkerhetsbegrepp får allt större genomslag i FN. Säkerhetsrådets möte om HIV/AIDS är ett aktuellt exempel.

FN måste stärkas för att bättre kunna möta de utmaningar världen står inför. Alla medlemsstater måste betala sina obligatoriska avgifter till FN – fullt ut, i tid, utan villkor. Millennieförsamlingen, som inleds i september, blir ett viktigt tillfälle för att förnya FN.

Sverige har fått ett särskilt ansvar för arbetet med att reformera FN:s säkerhetsråd. Vårt mål är att nå enighet om ökad öppenhet och effektivitet i rådets arbete och om en medlemskrets som speglar dagens värld.

Det råder bred enighet om att säkerhetsrådet måste stärka sin förmåga att förebygga konflikter. Sverige välkomnar den fördjupade diskussion om förebyggande åtgärder som inletts i FN.

När kriser ändå uppstår och internationella ingripanden blir nödvändiga måste säkerhetsrådet ta sitt ansvar och fatta nödvändiga beslut. Världssamfundet har viktiga slutsatser att dra från de rapporter som nyligen lagts fram om Srebrenica och Rwanda. Regeringens utrikesdeklaration

Det är säkerhetsrådet som enligt FN-stadgan har till uppgift att besluta om militär våldsanvändning för andra ändamål än självförsvar. Alla möjligheter till fredlig lösning måste först vara uttömda. Våldsanvändning utan nödvändigt säkerhetsrådsmandat riskerar att försvaga den internationella rättsordningen.

Men nödvändiga åtgärder för att förhindra systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter får inte heller stoppas av ett veto eller ett hot om veto. Då undermineras rådets och FN:s ställning.

Världssamfundet kan inte stå passivt inför sådana humanitära katastrofer. Frågan om hur man skall agera måste prövas från fall till fall. Det är viktigt att också beakta långsiktiga och principiella aspekter och att utveckla det folkrättsliga regelverket.

De ständiga medlemmarna har ett särskilt ansvar för säkerhetsrådets förmåga att agera. De bör så långt som möjligt avstå från att använda vetot eller hota med detta. Ett första steg mot en vetofri kultur vore att vetorätten begränsades till fredsframtvingande insatser.

Fru talman!

En utblick över världen visar vilka uppgifter vi står inför i arbetet för fred, demokrati och utveckling.

Västra Balkan förblir ett öppet sår i Europa. Nya krig måste förebyggas, demokratin måste stärkas, ekonomin utvecklas och flyktingar ges möjlighet att återvända.

Den etniska rensningen, kriget, massflykten och de fortsatta övergreppen i Kosovo har gjort en snar försoning illusorisk. En demokratisk förändring i Förbundsrepubliken Jugoslavien är avgörande för utvecklingen i hela regionen. I Kroatien inger de senaste veckornas händelser hopp om att samarbetets krafter skall ta över.

Stabilitetspakten för sydöstra Europa är uttryck för en politisk vision om att regionen gradvis skall inlemmas i det europeiska samarbetet.

Sveriges engagemang för Västra Balkan fortsätter genom deltagande i KFOR och SFOR, stöd till FN:s Kosovomission, civilpoliser, valobservatörer och omfattande insatser för flyktingar och bistånd till regionen.

Afrika uppvisar skarpa kontraster – allvarliga konflikter, misär och marginalisering, men på andra håll demokrati och dynamiska ekonomier.

Stora krav ställs på afrikansk förmåga att förebygga och lösa konflikter. Sverige vill att EU skall ta ett särskilt ansvar för att stödja de afrikanska länderna i detta långsiktiga arbete.

Regeringen vill vidareutveckla samarbetet med Afrika. Ett bredare och mer långsiktigt partnerskap med afrikanska länder skall byggas genom kontakter med näringslivet, folkrörelser och institutioner i Sverige.

I Mellanöstern har ett nytt skede inletts med den israelisk-syriska förhandlingsöppningen. Positiva resultat är möjliga under detta år mellan Israel och den palestinska myndigheten, mellan Israel och Syrien liksom mellan Israel och Libanon. En rättvis fred förutsätter att Israel kan leva tryggt inom säkra och erkända gränser och att palestinierna kan bilda en egen stat.

Sveriges samarbete med länderna i Mellanöstern och Nordafrika fördjupas med upprättandet av Alexandriainstitutet. Ett led i denna politik är också vårt stöd åt EU:s Barcelonaprocess.

Asienkrisen tycks ha vänts i en trend som pekar på en ny kraftfull tillväxt bland länderna i regionen. Regeringens utrikesdeklaration

Krisen visade hur starkt de asiatiska ländernas utveckling påverkar vårt eget land och internationell ekonomi och politik.

Kinas ökade ekonomiska öppenhet är välkommen, men står i kontrast mot situationen för de mänskliga rättigheterna. Den demokratiska utvecklingen i Indonesien äger rum under svåra omständigheter och förtjänar omvärldens stöd.

Östtimor går med FN:s hjälp mot självständighet. Därmed återstår ett betydande område på FN:s lista över kolonier; Västsaharafrågan väntar fortfarande på en lösning.

I Latinamerika har demokratin vunnit starkt fotfäste. Samtidigt består klyftor mellan befolkningsgrupper och på några håll förekommer alltjämt övergrepp mot de mänskliga rättigheterna.

Sveriges och EU:s förbindelser med Latinamerika har stärkts. Riotoppmötet befäste den samverkan som vuxit fram inom politik och utvecklingssamarbete och som fördjupas genom närmare ekonomiska förbindelser.

Fru talman!

Fjolårets Kosovoflyktingar bygger upp sina förstörda hus. Svenska soldater levererar mat till serber i en isolerad by.

Skräckslagna familjer gömmer sig undan stridsvagnar i Tjetjenien. Barnsoldater med maskingevär sprider terror i Sierra Leone.

En flickskola i Afghanistan stängs när biståndsorganisationerna tvingats ge upp. En annan skola öppnas i Moçambique dit freden återvänt efter en framgångsrik FN-insats.

I Turkiet stärker EU:s krav kurdernas rättigheter. Ny teknik bryter sönder informationsmonopol och bygger nätverk för mänskliga rättigheter och nedrustning.

EU-utvidgningen säkerställer demokrati i Slovakien. Svenska ungdomar studerar i Tyskland och svenska småföretagare kan etablera sig i Frankrike, också tack vare EU.

Det är detta som 2000-talets utrikespolitik ytterst kommer att handla om. Fred, demokrati och utveckling – enskilda människors drömmar och farhågor, förhoppningar och möjligheter.

Det är detta som är vårt ansvar – i samarbete – i Norden och Östersjöområdet, i Europa och i världen Norden

II Norden

Anföranden

Statement by State Secretary Sven-Eric Söder, Ministry for Foreign Affairs at the pressconference – "Life in the Øresund region", Malmö 2000-06-29

Welcome!

Let me start by welcoming you to our region – the Øresund region!

The Øresund region is the name of the two sides of the Øresund strait, linked by one of the world's largest engineering projects – the Øresund Bridge. The 1st of July 2000 will forever be the birthday of this region and the beginning of something new for its 3.5 million residents.

I also want to welcome you warmly to the Øresund Exhibition situated here in Malmö, and I want to thank the Øresund Bridge Consortium, which has been kind enough to reserve the facilities for us.

We, the Danish Minister of Industry Trade, Pia Gjellerup, and myself look forward immensely to the kick- off for this new region – a region of opportunity and growth and a region which offers a high quality of life for the citizens who choose to live and work here.

By the way, I have also been told that some of you will enjoy a somewhat belated, but authentic Midsummer's Eve celebration tomorrow. Please don't underestimate the Viking Power of the Swedish Vodka!

1. The vision for the region

150 years ago it took 3 hours to cross Öresund. Today it takes three quarters of an hour, and the day after tomorrow it will take just 10 minutes.

From a Swedish perspective, it is difficult to exaggerate the historical significance of the Öresund Bridge. For the first time ever, Sweden will be joined by a permanent link to mainland Europe. The Öresund Bridge is not only about the integration of Zealand and Scania, Malmö and Copenhagen, or Sweden and Denmark.

Given the dynamic character of the surrounding area, the bridge and its environment will become a major access point – a gateway worthy of the name – to the Baltic region beyond.

The increased growth will also benefit the rest of the Baltic region. Moreover the bridge will be of direct importance for the development of the Baltic states and St Petersburg.

All over Europe we see how regions are challenging the old nation states. We see how the focus is gradually shifting from national capitals to the regions.

The integration of Scania and Zealand will create a new region. The value of the region as a whole will be greater than its individual parts. One plus one will equal three, or more. The integration process has already started and we can already see its effects. The gross regional product of Scania increased by 5 per cent last year! and the figure for the city of Malmö was 7 per cent! The Öresund region is about to Norden become a powerhouse for growth and development.

The bridge will not only greatly facilitate everyday communication with our neighbours in Denmark, we can also expect it to encourage investments and to provide a substantial boost to trade and commerce in the region.

The distance between Malmö and Copenhagen is no more than 20 kilometres. From the port of Copenhagen you can see the city of Malmö, and vice versa. But in spite of the geographical closeness, the mental distance is greater.

Today you can find a shortage of labour in certain professions on one side of the water at the same time as there is unemployment in the same sector on the other side. This will change with the bridge. The labour markets will start to merge.

Every day over 60 000 people from Scania commute to the Scanian cities of Malmö and Lund. This figure is 30 times as high as the number of Scanians currently commuting to Copenhagen. Despite the fact that Copenhagen is four times as large as Lund and Malmö put together, just a fraction as many Scanians commute to this large neighbouring city. This will change with the bridge.

Price differences on the two sides are sometimes immense. Crossing the bridge will bring arbitrage opportunities. Prices for clothes and shoes, for example, are at least 20 per cent lower on the Swedish side. Other commodities – such as beer – are cheaper on the Danish side. The same goes for services. For example a dental bridge in the mouth fitted in Sweden is about 30-40% cheaper than the same construction in Denmark. Consumers and smart entrepreneurs will take advantage of the bridge and the initial difference in price patterns.

I am very pleased to inform you that the Swedish Government has today, 29th June, decided to initiate a price investigation in Scania and the rest of Sweden in order to follow price trends in the Øresund region for the next two and a half years. The assignment has been given to the Swedish statistics authority (Statistics Sweden), which will start immediately and repeat its surveys every half a year until the end of the year 2002. The total cost for the project will be 3.7 million Swedish crowns, i.e. around 447.000 euro.We believe that integration of the region will result in lower prices for consumers some time in the not too distant future.

Together with the Danish Government, the Swedish Government is committed to the task of facilitating the integration of the Öresund region. With the creation of one market instead of two separate ones, the economy will function better. Growth will be higher, inflation lower and the immediate regional home market will be broader. In the next few decades we will see this region grow to become one of the most attractive regions in Europe. It will grow not just economically, but also in cultural, scientific and political terms.

3. We believe in integration

I can assure you that political leaders in both Sweden and Denmark are committed to the mission of facilitating the integration of the Öresund region. However, our goal is not a third nation but a well- functioning region.

We can go forward in three ways: the first is through harmonisation; the second by adapting our national laws for the smooth functioning of the region; and the third by keeping the rules as they are. All three ways will have to be applied in different areas since we have different rules, laws and traditions.

In many cases, the kindness and service-mindedness of individual civil servants will be crucial. They can explain the rules and try to find personal solutions. Integration will demand flexibility and willingness to Norden find simple solutions to complex situations. With an open mind at all levels we may come closer to achieving a smooth integration process. The integration is dependant upon the extent to which authorities are prepared to change and reinterpret regulations in a positive way.

In these cases access to information is decisive. Individuals and companies must be given the relevant facts about crossing Öresund in order to be able to make rational choices.

The Swedish and Danish Governments have therefore dedicated about 38 million Danish crowns, i.e. around 5 million euro, to creating an information bridge over the sound. The name of the information service which consists of a database and call-centre is ØresundDirekt.com. This service will be available from the 1st of July for all citizens who are interested in moving, studying or to establishing themselves on the other side.

Yesterday we inaugurated the local information centre in Malmö, which offers unique personal services from several authorities, such as employment, tax and social insurance. This centre is also linked up to the common database. We anticipate that the two information offices will lower the threshold for taking jobs, investing, selling or any other kind of activity on the other side of the strait.

With this information service we will also gain valuable information about the most frequently asked questions and the problems which are most common in the region. Our aim is to take care of future barriers as well as present ones. The two Nordic governments will of course continue to supervise and act to promote the integration of the Öresund region also after the festival opening days. We have already planned to continue our regular meetings between our ministries.

Another integration project is the recent launch by the two governments of a joint industrial policy initiative across the Øresund - the so-called Øresund contracts. Both countries already had programmes for supporting cooperation between research institutions and private companies. In practice these programmes involved cooperation between national research institutions and national companies.

The new programme aims to eliminate all barriers and offers incentives for cross-border cooperation. Research institutions will receive extra financing if they sign an Øresund contract with private companies from the other side of Øresund. The initiative is intended to strengthen cooperation with companies, universities and technological institutes within the region's strongholds - for example IT, pharmaceuticals, biotechnology and electronics. The governments support this project with a total of 95 million Swedish crowns, i.e. about 11.5 million euro.

Feel the force of the birth of this new region– in this region we believe that life is about more than just work – it is about balancing work, learning and recreation. In Øresund we enjoy leisure time and we value being with, and learning from, others. And what is more: we believe that everyone, and not just a few, should enjoy this right.

To present this region in a professional way, a binational marketing consortium has been created with the two governments and regions as equal partners. We have developed a distinct marketing strategy and have adopted a graphic profile for the region, the significant Øresund emblem, that will help us stand out wherever we communicate. An emblem designed to reflect the distinct personality of the region. One that combines several elements. We want to engage people on behalf of the region as a whole and to express the Øresund personality both internally within the region as well as to tourists and business internationally.

The Øresund emblem represents the coming together of two distinct but complementary areas. It emphasises that the creation of the region is not about making things the same, it is about striking a balance between two different but mutually attracted things. The organic shape of the emblem echoes the attitude and visual language of the region, which appears in the natural environment as well as in Norden local art and design. It is human and warm, reflecting our differences, our attitude towards people.

On the whole there is already a positive attitude towards the region. A fresh survey by the Bridge Consortium shows that attitudes to the bridge are increasingly positive. The survey also revealed that the citizens in the two countries have different areas of interest. The Swedes are more positive towards harmonisation of the economy, investments and research. The Danes show greater interest and hopes with respect to culture. Both Sweden and Denmark will, however, enjoy the multi-facetted cooperation.

Statsminister Göran Perssons anförande vid invigningen av Öresundsbron 2000-07-01

Eders Majestäter, Herr statsminister, Excellenser, Mina Damer och Herrar, Kära Vänner!

Nils Ferlin, en fin svensk poet, skrev en gång:

”Nu är det inte långt emellan människornas hus, men långt mellan hjärta och hjärta.”

Vid Öresund har det ofta varit tvärtom. Det har varit långt emellan husen, men inte långt mellan hjärta och hjärta.

Visst, blicken har ibland fått dröja vid konturen av staden mittemot. Längtan har fått göra halt en stund vid skummande stränder. Drömmarna har fått vänta på nästa färja.

Ändå har vi odlat en hjärtlig vänskap.

Vi har mötts och delat glädje och framgång. Vi har mötts och delat sorg och besvikelse. Broar har vi byggt - i tanke och nu i handling.

Vi som har byggt, har varit en brokig, levande mångfald av människor från jordens alla hörn.

Vilken glädje - vilken förmån att vi alla är så olika och samarbetar. Detta är vår tids privilegium. Vi är öppna för världens vindar.

År 2000 ritar vi om den Skandinaviska kartan. En bro ska ritas in - ett fint streck - men ett streck av stor betydelse. Nu blir det närmare emellan husen och ännu närmare mellan hjärta och hjärta.

Vår del av Europa är stadd i en enorm förändring. Ett efter ett rivs hindren för människors möten och gemensamma utveckling.

Över Östersjön går åter trafiken i en ny era av frihet. Snart kan vi sätta punkt för uppdelningen av Europa i öst och väst. Snart är länderna runt Östersjön frivilligt medlemmar i samma Europaunion.

Där vi nu står växer det fram ett nytt kraftfullt centrum i norra Europa. Med bron på plats kan Skåne och Norden

Själland bli navet i den utvecklingen. Ett sådant samarbetsområde vill jag se - ett Öresund som sjuder av optimism, kreativitet och generositet.

Sand, sten, betong, armeringsjärn och stål - det låter hårt, det låter grått. Men resultatet är ljust, graciöst och bländande vackert!

Så låt också mig säga tack. Tack alla ni som rit at, räknat och byggt; tack alla ni som haft det viktiga uppdraget att övervaka att miljömålen hölls; tack alla ni som genomfört detta förunderliga förvandlingsnummer!

Nu står vår bro på plats.

Som ett försilvrat vänskapsband, som ett löftesrikt handslag, sträcker den sig över sundet.

Det är den första juli. Det är den första sommaren i ett nytt millennium. Det är den första dagen i en ny era i Öresund.

****************************

För att sluta mitt anförande vill jag ta hjälp av Piet Hein, en stor dansk poet som också har spelat stor roll för svenskt kulturliv. En man som uttrycker vår uppgift och roll som människa och som skriver på följande sätt.

”Aabent for verdens vinde ligget ditt lyse land. Jorden, den er dit hjemsted. Favn den saa vidt du kan. Verden har ingen graenser. Selv är du kun en klang tonende med i hele menneskehedens sang.”

Se, du er ikke ene. Under dig er en jord sejlende med din egen slidsomme slaegt ombord. Menneske, maerk din skaebne rundes om klodens rand. Aabent for verdens vinde ligger dit lyse land.”

Artiklar

Dagen efter broinvigningen börjar vardagen! Debattartikel av Leif Pagrotsky i Sydsvenska Dagbladet 2000-07-02

God morgon, idag börjar vardagen! Bron är invigd och bilarna har börjat rulla. TV-kamerorna har släckts och festgästerna gått hem. Nu börjar allvaret.

Integrationen av Skåne och Själland, till en Öresundsregion, har en enorm potential. Vi är många som Norden har beskrivit utvecklingsmöjligheterna i fina ord. Men ett är säkert, integrationen kommer inte att ske av sig självt. Det är nu när konfettin blåst av Pepparholmen som alla stolta visioner ska förverkligas. Och förverkligandet är inte enbart glamouröst. Det handlar om anslutningsbussar från Dalby till Lund för att passa tågfärden till Köpenhamn. Det handlar om att banken klarar löneinbetalningen från ena sidan sundet samtidigt som man drar hyresavin från den andra sidan. Det handlar om att kunna få lånekort på biblioteket i staden där man arbetar och om att kombinera arbete, dagis och läkarbesök på olika sidor vattnet. Sammanväxandet av Skåne och Själland handlar om en mängd såväl förutsägbara som oförutsägbara besvärligheter. Det är hinder vi gemensamt måste hantera för att kunna nå integrationens stora vinster. För att sundshalvorna skall växa ihop fodras inte blott vilja, utan också ett stort mått av djävlar anamma. Det kommer att krävas omak och uppoffringar för att trampa upp nya stigar och ta sig an möjligheter. Det handlar om att allt ifrån sportjournalister till lågstadielärare måste börja bevaka och förmedla det som sker också på andra sidan sundet.Det handlar om att alla medborgare måste tillåta sig släppa fram nyfikenheten över det som grannregionen har att erbjuda.

Vi har delvis olika regelverk, olika lagar och traditioner. I det korta perspektivet är det endast i ett fåtal fall som harmonisering är vägen. I de flesta fall kommer det att handla om information, men också om servicevilja från enskilda handläggare att förklara regelsystem och hjälpa till med lösningar. Integrationen kommer att kräva flexibilitet och beredvillighet. Integrationen kommer också att bero på hur myndigheter på alla nivåer står beredda till ändring och omtolkning av regelverk som hindrar. För att underlätta genomför den svenska och danska regeringen en informationsinsats för att hantera frågor om allt som rör integrationen på det offentliga området. På Stortorget 3 i Malmö eller via nätet www.oresunddirekt.com kan man få svar på frågor om flytt, skatter, a-kassa och annat som rör gränsöverskridaren i hennes vardag.

Integrationsproblem finns överallt. För en månad sen gjorde nyhetsföretaget Rapidus en undersökning av hur ett antal banker klarade att skicka en mindre summa till en mottagare på andra sidan sundet. Resultatet var skrämmande. Exempelvis tar Sparbanken Finn 180 kronor för att skicka en hundralapp till andra sidan sundet. Nyhetsbrevsförfattarna slog fast att det inte är lättare att skicka pengar över sundet än till Kuala Lumpur. Den köpenhamnare som vill hyra en videofilm i Malmö stoppas sannolikt eftersom han inte kan visa upp personnummer. Listan på liknande oacceptabla hinder i vardagen kan göras lång. Om visionerna skall bli verklighet måste alla ta sin del av ansvaret. Jag har mitt ansvar, den lokala kulturpolitikern med ansvar för biblioteken har sitt, bankmannen, videohandlaren och alla andra i det privata näringslivet och samhället i övrigt har sitt ansvar.

Jag har i ett flertal sammanhang uttryckt min oro över både nivån på broavgifterna och över den bristande flexibiliteten i taxesättningen. 510 kr bara för att ta sig till Zoo i Köpenhamn är för mycket. Inte bara pendlingen utan också ströresandet är av betydelse för integrationen. Priserna är satta och de får nu prövas. Men regeringarna kommer att noga följa prissättningens inverkan på integrationen. Jag är öppen för att initiera en oberoende utredning av prissättningens påverkan. Vi kan inte bygga en bro för mångmiljardbelopp och sen medelst priser riskera att förhindra att den blir väl använd.

Vi har en lång väg att vandra. Idag är det verkligen allvar. Nu skall orden bli handling och visionerna förverkligas. Det kommer att krävas slit och insatser av var och en. Det kommer att krävas, om inte blod, så i alla fall en hel del svett och tårar.Betalstationerna har slagit upp luckorna och den nya vardagen är här.

Svar på frågor i riksdagen

Svar av handelsminister Leif Pagrotsky på fråga från Gun Hellsvik (m) om broavgifter 2000-03-15

Gun Hellsvik har frågat mig vilka initiativ jag avser vidta som sam-arbetsminister för att möjliggöra en Norden lägre avgift för kommunikationen över Öresundsbron.

Sedan ungefär två år genomför vi tillsammans med den danska regeringen ett omfattande arbete för att underlätta rörligheten för enskilda och företagare över Öresund. Och broavgifterna är givetvis av stor betydelse i det avseendet.

I den gemensamma dansk-svenska regeringsrapporten "Öresund – en region blir till", redogör vi för åtgärder för att stimulera integrationen. Avgiften för dem som reser ofta över Öresundsbron måste läggas på en nivå så att den underlättar integrationen i regionen, men som samtidigt medger att Öresundsbrons ekonomi inte äventyras.

Då integrationen mellan länderna är brons primära syfte är en låg avgift av mycket stor betydelse. Jag anser att det bör finnas utrymme för lägre broavgifter.

Svar av handelsminister Leif Pagrotsky på fråga av Göran Lindblad om Nordiska rådet 2000-09-06

Göran Lindblad har frågat statsministern vad han avser göra för att undvika att Sveriges plats vid framtida nordiska konferenser lämnas obesatt.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på frågan.

Den svenska regeringen och dess företrädare är, har alltid varit och kommer att förbli mycket aktiva deltagare i nordiska möten och konferenser.

Det nordiska samarbetet spelar en viktig roll, bl.a. för samråd om frågor som behandlas i vidare europeiska sammanhang. Deltagande i det nordiska samarbetet prioriteras inte ner i förhållande till EU. Men det kan inte undvikas att det ibland uppstår möteskollisioner eller att det av andra skäl inte är möjligt att delta i vissa möten med tanke på de omfattande engagemang statsråden har.

Välfärdsfrågorna har i flera år stått högt på dagordningen i det nordiska samarbetet. Det har arrangerats flera konferenser på detta tema med svenska statsråd och andra regeringsföreträdare som deltagare.

I den konferens om välfärdsfrågorna som arrangerades av Nordiska ministerrådet m.fl. i Köpenhamn den 21-22 augusti hade varken jag själv eller något av de närmast berörda statsråden möjlighet att delta i paneldebatten. Det var dock flera svenska deltagare i konferensen både från Regeringskansliet och berörda myndigheter.

Svar av handelsminister Leif Pagrotsky på fråga av Kenneth Lantz om Öresundskontoret 2000-11-29

Kenneth Lantz har frågat mig om vilka åtgärder jag ämnar vidta för att förbättra samarbetet mellan Danmark och Sverige vad avser verksamheten vid Öresundskontoret i Malmö. För att underlätta integrationen i Öresundsregionen genomför den svenska och den danska regeringen en gemensam informationssatsning, vilken togs i drift vid halvårsskiftet i år. Tyngdpunkten i denna ligger i en internetbaserad informationsfunktion. Upplysningar lämnas även via en telefontjänst. Den danska myndigheten Statens Information har fått i uppdrag att utöva det operativa ansvaret för den gemensamma informationsfunktionen.

På den svenska sidan av sundet har vidare upprättats ett informationskontor, som är beläget i centrala Malmö. Regeringen har tillsammans med fem myndigheter engagerat sig även i detta och lämnar Norden finansiellt stöd. Verksamheten bedrivs av de fem ingående myndigheterna. Vi har funnit att de olika regelverk som finns i Sverige och Danmark på t.ex. skatte- och socialförsäkringsområdet också väl motiverar denna form av personlig service åt enskilda och företag.

Samtidigt är det en gemensam strävan för våra båda länder att där så är möjligt reducera skillnader och avlägsna olika barriärer. Detta är ett viktigt löpande arbete.

Vad gäller den gemensamma svensk-danska informationsfunktionen utövar den svenska och danska regeringen sin styrfunktion genom en koordineringsgrupp där Utrikesdepartementet, Forskningsministeriet, Erhvervsministeriet och ytterligare några svenska departement och danska ministerier ingår.

Öresundskontoret i Malmö drivs således enbart i svensk regi. Samtidigt är det givetvis viktigt och naturligt att den samlade informationsfunktionen i Öresundsregionen fungerar på ett smidigt sätt. Om detta är alla överens och inställda på samarbete.

Informationssatsningen i Öresundsregionen är ett nytt spännande pilotprojekt som bör vara till god hjälp för integrationen i regionen.

Svar av handelsminister Leif Pagrotsky på fråga av Christer Nylander om integrationen över Öresund 2000-12-20

Christer Nylander har frågat mig om vilka ytterligare åtgärder jag avser att vidta för att påskynda arbetet med att riva barriärer i Öresundsregionen.

Den svenska regeringen är tillsammans med den danska regeringen sedan länge engagerad i arbetet att genom att bl.a. avveckla olika hinder skapa möjligheter för en ökad integration i Öresundsregionen.

Avstampet för arbetet att stimulera integrationen togs med den gemensamma regeringsrapporten "Öresund – en region blir till", som presenterades den 3 maj 1999. I rapporten kartlades hinder för integration inom ett flertal samhällsområden. Samtidigt gavs en rad rekommendationer för att där så är möjligt komma tillrätta med problemen.

För att driva regeringarnas arbete framåt har en dansk-svensk styrgrupp för Öresundsintegration tillsatts på statssekreterarnivå. I styrgruppen ingår från svensk sida representanter från finans-, närings- och social-departementet samt från dansk sida motsvarande ministerier.

I maj i år presenterades en gemensam uppföljningsrapport om hur långt initiativen från den första rapporten har kommit. Av de 40 rekommendationerna har de flesta genomförts och endast ett fåtal var försenade, men är på god väg.

Självklart löper processen vidare och det kräver en fortgående uppföljning samt en stor lyhördhet för nya hinder eller problem som kan dyka upp. God nytta när det gäller hanteringen av hinder erbjuder den informationsfunktion som med bl.a. statlig hjälp etablerats i Öresundsregionen. Denna består tillsammans med Danmark av en elektronisk informationsfunktion, ett callcenter samt för svensk del ett informationskontor i Malmö, bestående av fem myndigheter.

Det är viktigt att informera om skillnader i de fall där regelverken mellan Danmark och Sverige är olika och där harmonisering inte alltid är möjlig, åtminstone inte i det korta perspektivet.

I sammanhanget bör understrykas de regionala aktörernas roll oc h ansvar för att skapa förutsättningar Norden för integrationen. För att skapa dialog och erfarenhetsutbyte har regeringen inrättat en Öresundsdelegation där olika parter från den svenska delen av regionen och departement ingår.

Jag instämmer helt i frågeställarens synpunkter om vikten för hela Sverige av att Öresundsregionen blir en tillväxtregion. Det här är ett centralt och uppfordrande arbete som har hög prioritet för svensk del. Vi avser att fortsätta värna samarbetet med Danmark för att ta våra gemensamma intressen tillvara på bästa sätt, där givetvis barriärfrågorna är centrala.

Pressmeddelanden

Handelsminister Leif Pagrotsky om samarbetet mellan nordiska banker 2000-03-06

– Fusionen mellan svensk-finska Merita-Nordbanken och danska Unidanmark är ytterligare ett bevis på ett allt tätare nordiskt samarbete inom näringslivet, säger handelsminister Leif Pagrotsky.

Pagrotsky, som inom regeringen ansvarar för nordiska frågor, anser att de språkliga och kulturella banden gör det naturligt för företagen att i första hand söka samarbetspartners inom Norden.

– Jag är glad att näringslivet på detta offensiva sätt driver på integrationen mellan de nordiska länderna. Det ger oss alla i Norden större slagkraft att möta globaliseringens utmaningar, säger Leif Pagrotsky.

Ny elektronisk informationsbro över Öresund 2000-03-23

Det ska vara lätt att överblicka möjligheterna i den nya Öresundsregionen. Bara om enskilda och företag har den nödvändiga informationen om att bo, arbeta, pendla och starta företag på andra sidan sundet kommer integrationen i Öresundsregionen att ta fart.

Det är kärnan i en dansk-svensk informationssatsning i Öresundsregionen som regeringen idag har fattat beslut om. Den innebär att en gemensam dansk-svensk Öresundsdatabas och telefonupplysning ska byggas upp och stå klar när Öresundsbron öppnas den 1 juli. Samtidigt har regeringen beslutat att anslå medel till ett informationskontor i Malmö, ”Öresund i butik”, som också ska stå klart till broöppningen, och till marknadsföring av Öresundregionen internationellt och regionalt genom ”Öresund Identity Network”.

Satsningen är ett led i det dansk-svenska arbetet med att skapa en sammanhängande Öresundsregion. Den innebär att Sverige under en fyraårsperiod kommer att satsa drygt 54 miljoner kronor på informationsverksamhet i regionen.

– Den elektroniska ”Öresundsbron” blir ett internationellt spjutspetsprojekt som ska göra det lättare för enskilda och företag att få tag i överskådlig information från myndigheter, säger handelsminister Leif Pagrotsky, som ansvarar för nordiska frågor.

– Informationssatsningen är nödvändig för att integrationen ska komma igång på allvar. Via Internet, ett telefonsamtal eller ett personligt besök ska människor snabbt kunna ta reda på hur det är att pendla till, starta företag i, leva och arbeta på andra sidan sundet. Det kan gälla frågor om utbildning, arbetsmöjligheter, skatt, barnomsorg m m.

Handlingsplan för norsk-svensk integration Norden

2000-05-19

På initativ av handelsminister Leif Pagrotsky och Norges förre utrikesminister Knut Vollebaek har en norsk-svensk arbetsgrupp kartlagt hinder för en fördjupad integration mellan Norge och Sverige.

Arbetet har resulterat i en handlingsplan, som Leif Pagrotsky på fredagen redovisade för statsminister Göran Persson och Norges nye statsminister Jens Stoltenberg i samband med dennes officiella besök i Stockholm.

– Sveriges handel med Norge är lika stor som handeln med USA och handelsutbytet är bara en del av de täta kontakterna mellan våra länder. Jag tror att det är få länder som har ett så stort utbyte av varandra som Norge och Sverige, säger handelsminister Leif Pagrotsky, regeringens samordnare för nordiska frågor.

– Det fungerar för det mesta smidigt, men skilda regler och system leder ibland till problem. Därför är det viktigt att försöka undanröja onödiga hinder.

Arbetsgruppen har identifierat ett 30-tal hinder av olika karaktär. De gäller arbetsmarknads- och näringslivsfrågor, sociala frågor, infrastruktur, kultur och utbildning samt skatter och tullar. Under arbetets gång har en del hinder undanröjts och andra kommit en god bit på väg mot en lösning.

Det gäller bl a förenklade tullrutiner och regler som underlättar rörlighet över gränsen för vissa yrkeskategorier som läkare och maskinentreprenörer.

Samarbetet mellan Sverige och Finland bör vidgas 2000-06-09

På uppdrag av Sveriges och Finlands handelsministrar, Leif Pagrotsky och Kimmo Sasi, har en svensk- finsk arbetsgrupp undersökt vad som kan göras för att minska eller avskaffa gränshinder och stimulera integrationen mellan de båda länderna.

I en rapport, som på fredagen överlämnades till de båda handelsministarna, presenterar arbetsgruppen olika förslag för att ytterligare underlätta de vardagliga kontakterna mellan medborgare i de båda länder.

– Sverige och Finland har mycket täta kontakter på en rad områden, säger Leif Pagrotsky och nämner som exempel att de flesta utländska företag i Finland har svenska ägare. I Sverige ligger Finland på andra plats när det gäller utländskt ägda företag.

– Vi vill underlätta och vidga samarbetet på alla områden. Därför vill vi undanröja onödiga hinder, så att utvecklingsmöjligheterna kan tas tillvara och företag och enskilda kan sköta sina kontakter så smidigt som möjligt.

Rapporten behandlar ett tjugotal hinder som gäller arbetsmarknadsfrågor, kultur och utbildning, näringslivsfrågor samt skatt- och tullfrågor. Ett kapitel som särskilt rör Åland tar bl a upp utbildningsfrågor, skatte- och tullfrågor.

På några områden finns exempel på frågor som nu utvecklas i positiv riktning. Det gäller bl a på konkurrenssidan, i fråga om gemensamma besiktningsregler och förarcertifikat för maskiner samt överföring av studiemeriter.

Gensamma nordiska regler underlättar för småföretagare i gränsbygderna Norden

2000-11-07

Det skall vara lika lätt för en nordisk maskinentreprenör att ta uppdrag i ett nordiskt grannland som i hemlandet. Därför skall onödiga gränshinder avskaffas och ett gemensamt, frivilligt system för besiktning av och förarcertifikat för vissa maskiner införas i Norden.

Det var handelsministrarna från de nordiska länderna ense om då de träffades i Reykjavik i samband med Nordiska Rådets pågående session. De kom också överens om att gå vidare på andra områden för att underlätta för företag och enskilda att bedriva verksamhet över gränserna i Norden.

– Genom beslut som detta kan vi underlätta det dagliga livet för människor och småföretag i gränsbygderna, och slå vakt om den fria rörligheten i Norden. Det ger också bättre konkurrens och lägre priser, säger handelsminister Leif Pagrotsky.

– Detta är bara ett exempel på de vardagsnära beslut som det nordiska samarbetet består av, och där vi i Norden på flera områden går före EU.

Bakgrunden till beslutet är att maskinentreprenörer idag stöter på stora problem när de vill använda sina maskiner, såsom snöplogar, kranbilar och grävmaskiner, på andra sidan gränsen. Det beror på att länderna har olika system för maskinbesiktning och förarcertifikat.

Därför har de nordiska arbetarskyddsmyndigheter tagit fram ett förslag till ett gemensamt system för återkommande besiktning av och förarcertifikat för vissa maskiner. När förslaget är genomfört kommer det att innebära att en maskin som har besiktigats i ett land också får användas i de andra nordiska länderna, och att en maskinförare med certifikat från ett land kan utföra sitt jobb även i de andra nordiska länderna, vilket inte är möjligt idag.

"Goda förutsättningar för Västsverige" 2000-12-12

Västsverige har goda förutättningar att fortsätta och utöka det nuvarande samarbetet med sitt internationella närområde - men ökad samordning på den svenska sidan tillsammans med förbättrad infrastruktur och "mentala motorvägar" behövs.

Detta framgår av en förstudie med titeln "Den Skandinaviska Arenan - Västsveriges samarbete med närområdet", utförd på utrikesdepartementets uppdrag av Per Anders Örtendahl. Uppdraget var att se på utvecklingsförutsättningarna för Västsveriges samarbete med sitt internationella närområde, d v s främst med regioner i Norge och Danmark. De områden som berörts är bland annat kommunikationer och transporter, näringslivsfrågor, kultur, turism, forskning och utbildning. Nära kontakt har hållits med de lokala och regionala aktörerna på svensk sida och deras norska och/eller danska samarbetspartners. Europeiska Unionen och medlemsländer

III Europeiska Unionen och medlemsländer

Anföranden

Utrikesminister Anna Lindhs anförande vid Allmänna rådets öppna debatt om säkerhets- och försvarspolitik 2000-01-24

Herr ordförande, Vi ser fram emot ett gott samarbete. Jag vill också tacka för ett bra ordförandeprogram.

Förra året diskuterade vi Kosovo många gånger. Detta år hoppas jag att vi ska lyckas omsätta slutsatserna från Köln och Helsingfors i praktiken, för att slippa se fler Kosovo.

Det handlar om:

- att förebygga kriser med unionens alla instrument - att kunna agera snabbt och effektivt om de ändå bryter ut - att fullt ut och i enlighet med FN-stadgan stödja säkerhetsrådets centrala roll för fred och säkerhet

Låt mig ta upp ordförandeskapets frågor:

För det första; kapacitetsfrågorna. Vi behöver alla redovisa hur mycket vi kan förbättra våra bidrag i framtida insatser. Det ska ske med höga ambitioner, men på frivillig bas. Konvergenskriterier, kvoter eller bindande riktlinjer är begrepp som inte hör hemma här. Däremot är det förstås viktigt att våra förband har de tekniska förutsättningarna att samarbeta med varandra. Motsvarigheter till ”headline goals” behöver utvecklas också på det civila området – hur många poliser och räddningsexperter ska vi kunna skicka inom en viss tidsrymd. Det saknas fortfarande mer än hälften av de poliser som behövs i Kosovo. På dessa områden behöver vi se konkreta resultat redan i vår. Jag uppskattar Chris Pattens tydlighet vad gäller civil krishantering.

Slutsatserna i Helsingfors betonar vikten av att förebygga konflikter och uppmanar ordförandeskapet att prioritera detta arbete. Vi bör förbereda ett långsiktigt program, men också ta konkreta initiativ – t.ex. Genom att inbjuda den Höge representanten att göra en rapport om potentiella konflikter och möjliga konkreta projekt t.ex. i Kaukasus. Vi hoppas att ordförandeskapet ger ordentligt utrymme åt denna viktiga fråga i sin rapport.

Vi behöver snabbt få på plats de tillfälliga organen i Bryssel. Kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik bör vara på plats i början av mars. Det är viktigt att vi kommer vidare med en civil kommitté i enlighet med uppmaningen från Helsingfors. Också de civila insatserna måste samordnas, självklart med respekt för institutionernas ställning enligt fördraget. Ett förberedande militärt sekretariat bör snabbt vara på plats, så att arbetet kan ske i en krets, där alla EU-medlemmar kan delta på samma villkor.

Vad gäller ordförandeskapets andra punkt, om samarbetet med andra länder, så är vi öppna för ett samarbete med de europeiska Nato-länderna utanför EU i enlighet med Helsingforsslutsatserna.

Vi vill också understryka vikten av att vi utvecklar samarbetet med FN, OSSE och partners utanför EU och Nato. Jag föreslår att ordförandeskapet har ett särskilt avsnitt i sin rapport om detta. Europeiska Unionen och medlemsländer

På den tredje punkten, förhållandet mellan EU och Nato, anser vi det viktigt att inte dubblera Natos arbete. Men självfallet måste EU ta sina egna beslut i kretsen av de 15. Här måste alla 15 behandlas på en likvärdig grund.

Det finns naturligtvis många andra viktiga frågor i arbetsprogrammet. Vi hade tillfälle att tala om dem i Stockholm för ett par veckor sedan. Låt mig bara tillägga en punkt som är viktig för den svenska regeringen och riksdagen. Det är de nationella parlamentens roll. Det är glädjande att det portugisiska programmet lyfter fram denna fråga. Vi behöver snabbt göra verklighet av protokollet till Amsterdamfördraget.

Andra viktiga punkter i programmet, som utvidgning och öppenhet, återkommer jag till senare under dagen.

Tack herr ordförande.

Ett samarbetets Europa - anförande av vice statsminister Lena Hjelm-Wallén vid Lantbruksveckans Allmänna sammanträde i Stockholms Konserthus 2000-02-14

Eders Majestäter! Mina damer och herrar!

För femton år sedan stod Olof Palme i en talarstol i Hamburg. Han sa:

"Aldrig förr har det funnits så stora resurser att skapa en värld för alla att leva i: de ekonomiska resurserna, den tekniska utvecklingen, våra egna kunskaper om hur människor och samhällen fungerar. Allt detta ger oss fantastiska möjligheter att skapa det goda samhället, som för tidigare generationer bara var en töcknig dröm."

Sedan dess har fantastiska framsteg gjorts på vår kontinent - i Europa. Enorma framsteg har gjorts inom kommunikation, IT, miljöteknik och medicin. Europas samlade ekonomiska resurser har ökat kraftigt, men klyftorna har inte minskat. Ta bara antalet uteliggare i London som exempel. I Sverige har vi vänt den ekonomiska utvecklingen från underskott till överskott, tillväxten är hög och arbetslösheten har sjunkit kraftigt. Men totalt sett ligger den europeiska arbetslösheten alldeles för högt trots ökade vinster i de europeiska företagen.

Det goda samhället har inte vuxit fram med automatik. Teknisk och ekonomisk utveckling har inte räckt till för att skapa bättre villkor för alla. Det krävs mer. Det krävs starka demokratier och det krävs politik för att framstegen i Europa ska komma alla till del. Det krävs samarbete och en gemensam vilja att se göra Europeiska unionen till en union inte bara i marknadens, utan i människornas intresse. Därför är Europasamarbetet så viktigt. I det finns möjligheten att göra drömmen om det goda samhälle Olof Palme talade om till verklighet.

Titeln på Palmes tal i Hamburg var "Aldrig mera krig".

Han talade om det kalla kriget. Han talade om diktaturerna som föll i land efter land. Han talade om hur trygghet och solidaritet i människors vardag också är en väg mot avspänning och fred. Han såg framåt med sin okuvliga tro på utvecklingen. Han önskade en framtid för Europa byggd på idéer om demokrati, solidaritet oc h social rättvisa.

Aldrig mera krig. Fred i Europa. Europeiska Unionen och medlemsländer

Jag anser att vi i ett nymorgnat 2000-tal står närmare denna vision än någonsin. Aldrig har så många människor i så många länder kunnat välja sina företrädare i allmänna och fria val. Aldrig någonsin har världens länder varit mer sammanflätade, och aldrig har viljan till gemensamt ansvarstagande varit större.

Tanken att i en ekonomisk och politisk union knyta Europas stater samman för att omöjliggöra krig dem emellan har fungerat. Allt fler länder har anslutit sig. Med det kalla krigets slut och demokratiseringsvågen över östra Europa står nu EU inför en stor utmaning - att få välkomna Central- och Östeuropa in i gemenskapen. Vi har alltså nått en bra bit på väg mot ett fredens och samarbetets Europa byggt på demokratiska värderingar och gemensamt ansvar.

Den första stora internationella konferensen i det nya millenniet var inte på temat ”den nya ekonomin”, inte på temat den tekniska utvecklingen eller säkerhetspolitiken - utan på temat kunskap och forskning om Förintelsen - alltså en konferens byggd på värderingar och respekt för människovärdet.

Varför?

Jo, se er omkring i Europa 55 år efter Auschwitz. Nazisterna tycktes ett tag vara undanträngda. Men de dök upp igen. I dag marscherar de åter på Europas gator, med rakade huvuden, hakkors och fanor.

Den förfärliga människosyn som gjorde Hitlers framgångar och Förintelsen möjlig fortsätter att frodas. Vi ser det överallt i Europa. Vi ser det i Sverige. Vi ser det här i Stockholm och även i små städer.

Steget är inte långt mellan delaktighet och utanförskap, mellan att känna sig behövd och att känna sig förnekad. Det får vi inte glömma. I uppgivenhet och hopplöshet frodas hatet och egoismen. Där finns grogrunden för tron på de enkla lösningarna, på våldets ideologi. Förmår inte demokratiska krafter att ta vara på människors vilja och rätt att delta, växa och bidra, då lämna s ett tomrum för andra krafter att exploatera. Vi har sett det hända förut.

Vi måste lära av vårt förflutna, vi måste lära oss om mekanismerna bakom Förintelsen, och vi måste lära oss se sambanden med händelser här och nu. Annars kan det hända igen. Inte nödvändigtvis i Tyskland, inte nödvändigtvis mot judar, men var som helst mot vem som helst.

Det var utgångspunkten för konferensen.

Till The Stockholm International Forum on the Holocaust kom delegationer från 48 länder. En lång rad stats- och regeringschefer samlades för att diskutera värderingar, människovärde och vikten av att lära av historien. Åter förenades vi i föresatsen: aldrig mer!

Som en varningens skugga över konferensen låg händelseutvecklingen i Österrike. Ett högerextremistiskt parti med en partiledare som uttryckt sig positivt om Hitlers sysselsättningspolitik och förmildrande om Förintelselägren förhandlade om en plats i en Europeisk regering.

Vi var många som uttryckte tanken att den som inte erkänner Förintelsen som 1900-talets värsta brott har ingen roll att spela i politiken. (bl a Klima)

Den reaktion som sedan kom från EU-ländernas regeringschefer är något helt nytt. Men det ger egentligen uttryck för en gammal tanke: ett gemensamt Europaprojekt med ett högre syfte - nämligen demokrati och fred i Europa.

Ärade åhörare!

Sverige har varit medlem i den Europeiska unionen i dryga fem år. Om mindre än ett år, den 1 januari Europeiska Unionen och medlemsländer

2001, övertar Sverige för första gången ordförandeskapet i EU:s ministerråd. Det är spännande. Det kommer att bli både jobbigt och lärorikt. Det känns som en stor utmaning.

EU:s största utmaning just nu, som samtidigt är en utmaning som mycket väl kan komma att bli vår under ordförandeskapet, är utan tvekan utvidgningen - välkomnandet av nya stater som medlemmar i unionen.

För de flesta svenskar har utvidgningen av EU österut länge kännts lika angelägen som naturlig. Det ha ndlar om våra grannländer. Här, i länderna kring Östersjön, har det kalla krigets slut mer än på andra håll tydligt påverkat både politiken och vardagen. De baltiska staternas frigörelse, Tysklands återförening, Polens öppenhet och Rysslands demokratisering - allt detta har lett fram till tusentals möten mellan människor. Östersjöns vågor markerar inte längre en skarp och tydlig gräns mot ett slutet, okänt och skrämmande Östeuropa. Kommuner, företagare, föreningar, organisationer och turistande medborgare knyter i dag bestående kontakter tvärs över vattnet. Jag vet att många av er som sitter här i publiken är aktiva i nätverksbygge och vänortssamarbete över Östersjön.

Efter det historiska Visbymötet 1996 har det politiska samarbetet vuxit snabbt på områden som kärnsäkerhet och miljövård, ekonomiska reformer och demokratisk utveckling, kamp mot organiserad brottslighet, stöd för bättre sociala villkor för barnen och mycket mera.

Samarbetet gör alla länder till vinnare. Minskad nedsmutsning av floder ger oss en renare Östersjö. Hjälp till att bekämpa kriminalitet ger oss själva en lugnare tillvaro. Östersjömiljarderna främjar utvecklingen där, och skapar samtidigt sysselsättning här. Därför innebär Östersjösamarbetet stora ekonomiska möjligheter. Östersjöområdet har potential att under de närmaste 20 åren bli en av Europas viktigaste tillväxtregioner.

Men den största vinsten med Östersjösamarbetet är inte den ekonomiska. Den ekonomiska vinsten är inte heller det starkaste skälet för att Sverige så hårt drivit på för att dessa våra grannländer ska komma med i samarbetet inom den Europeiska Unionen. Den största vinsten är att demokratin segrar - och med den freden.

Europadebatten har allt sedan folkomröstningskampanjen om svenskt medlemskap varit en starkt känsloladdad debatt. Det ska vi inte rädas. Europaprojektet är ett visionärt projekt, laddat med drömmar och höga mål men också med rädslor och farhågor. Det viktiga är att diskussionen pågår. Bara så kan vi utveckla våra idéer om hur samarbetet bäst ska utvecklas.

De ökade möjligheterna att samarbeta över nationsgränserna, den fria rörligheten på den gemensamma marknaden och ökade möjligheter till handelsutbyte har av vissa höjts högt upp till skyarna. I en gemensam marknad har man plötsligt sett alla de lösningar som marknaden hittills aldrig klarat av att leverera på hemmaplan.

Andra har sett en fara i konkurrensen och i de ökade kraven. En fara för att marknaden och bankirerna ska få för stort inflytande, att avstånden ska öka ytterligare mellan politiska beslutfattare och de människor vars villkor påverkas av politiken.

Jag brukar säga att EU är det vi gör det till. EU är inget statiskt. EU är ett samarbete i ständig utveckling. Sedan vi blev medlemmar har mycket hänt. Unionen har, inte minst genom svenska insatser, blivit mer inriktad på att finna lösningar på de frågor som berör vanliga människor i vardagen. Europafrågorna har blivit en del av svensk inrikespolitik. Det märker vi i regeringen och det märker ni, som representerar en viktig svensk näring här idag, i er verksamhet.

Valutasamarbetet - EMU-projektet - har inletts. Sverige är inte med från början, men vi svenskar ska så Europeiska Unionen och medlemsländer småningom, ta ställning till om EMU-medlemskap för vårt land. Det är en stor och viktig fråga. Av debatten kring folkomröstningen om EU-medlemskapet har vi lärt att processen inte får gå fort. Alla måste få chansen att sätta sig in i frågan med stöd av folkbildning, information och en öppen debatt. En enkel och redig utgångspunkt är att vårt land bör gå med i valutasamarbetet när det är bra för Sverige. Det slutliga beslutet ska fattas av alla - i en folkomröstning eller ett riksdagsval. Men processen kommer att ta sin tid - tid som vi ska använda väl och med stor respekt för att detta för många inte är ett enkelt ställnings tagande.

Europadebatten rymmer alltjämt både skräckbilder och överdriven optimism. Jag tror att vi efter fem års medlemskap kan konstatera att varken de som trodde att EU skulle lösa alla problem, eller de som ansåg att EU bara skulle medföra elände hade rätt.

Det går naturligtvis inte att förutspå utvecklingen i framtiden. Men en sak är säker, framtiden är inte ödesbestämd. Det är vad vi gör i dag som avgör hur den kommer att se ut.

Globaliseringen kommer knappast att minska. Företagen kommer inte flytta tillbaka besluten från den internationella nivån. Behovet av en politisk internationell nivå för att driva kraven på rättvis fördelning och sociala rättigheter kommer inte att minska. EU är den politiska arena där vi har möjlighet att sätta gränser för hur miljö och människor ska få behandlas. Det är den politiska arena vi har som kan utgöra en motvikt mot marknadskrafterna och ställa människan främst. Den arenan ska vi använda oss av, jag i min roll, ni i er.

Sverige ligger långt framme på en rad områden som kommer att bli helt avgörande för framtida tillväxt och utveckling. Låt oss se på de tendenserna, låt oss glädjas åt det som går åt rätt håll, låt oss se möjligheterna!

Precis som kring det millennieskifte vi nyss upplevt så lockade det förra sekelskiftet till både tillbakablickar och framtidshopp.

Låt mig läsa en bit av en dikt skriven inför 1900-talets ankomst av en av våra riktigt stora skalder, Erik Axel Karlfeldt:

”Så glädjoms, som man gläds i vårens dagar, då gryning lyser genom glesa hagar och åkermannen fårorna bereder att lägga neder sitt frö av liv i daggens våta spår! Kom, nya sekel, okänt till det kända! Om du ger nödår, ger du ock måhända omsider kornrikt sälla sabbatsår. Var hälsat med vad gott och ont du bringar! Du bärs av morgonrodnans röda vingar, din otteklocka som en lärksång klingar: Så länge världen står, är livet vår!”

Så fångar Karlfeldt in både drömmar och farhågor inför en ny tid, med utgångspunkt i den landsbygd där vi har våra svenska rötter.

En levande svensk landsbygd är något få i Sverige i dag kan tänka sig ett liv utan. Kanske är det därför så många känsloladdade argument dyker upp i diskussionen om en framtid i ett integrerat Europa just när det rör jordbruket och det öppna landskapet. Europeiska Unionen och medlemsländer

”Detta blir slutet för den svenska jordbruksnäringen” sades det redan när vi stod inför den svenska avregleringen av jordbruket i början av 90-talet. I EU-debatten sades det att svenskt jordbruk och svensk livsmedelsindustri skulle bli utkonkurrerad av sydeuropa. Det har i det närmaste hävdats att det inte skulle finnas plats för svenska bönder i framtiden.

För ett år sedan var det Agenda 2000 som skapade krigsrubriker. EU:s jordbrukspolitik måste reformeras. Det är klart att en reformering får effekter, men det just vad som behövs. Egentligen har EU redan i dag vuxit ur sin jordbrukspolitik. Med utvidgningen blir behovet av en reform ännu mer påtagligt. I dag pågår en positiv utveckling och en effektivisering av jordbruket i kandidatländerna.

Ragnarök har hittills uteblivit. Jag tror vi ska akta oss för domedagsresonemangen och de alltför dystra framtidsscenarierna. Annars riskerar vi att de blir självuppfyllande profetior.

I dag har vi ett moderniserat svenskt lantbruk. Sverige har ett i vissa stycken hypermodert jordbruk. Vi ligger i framkanten när det gäller ekologisk odling och god djurhållning, kanske allra främst. Vi har en ren och vacker natur som inte bara lockar trötta svenska storstadsbor utan allt fler utländska turister.

Det är en ny tid vi lever i. Vi kan kalla det kunskapssamhället eller informationssamhället. I dag är medborgarna kunniga och vana att ställa krav. De är engagerade - om än inte alltid organiserade. De är välinformerade och köpstarka.

Det har skapat en ny sorts aktiv och eng agerad konsument - en konsument som driver utvecklingen framåt med kraft. Det är denna nya konsument som i dag handlar på Internet - sent på kvällen mellan nyheterna och sista kollen av mejlen. Det är denna konsument som söker upp den butik som har de flesta miljömärkta och rättvisemärkta varorna. Det är denna konsument som är beredd att söka efter de varor som garanterat inte har producerats av barn och vars förpackningar går att återvinna. Det är en konsument som vet att vi mår som vi äter.

Det här gäller inte bara svenska konsumenter. Trenden går över hela Europa samtidigt som den europeiska marknaden växer med fler medlemsländer. Här finns stora outnyttjade handelsmöjligheter för ett näringsliv som vill ta ansvar både för miljö och hälsa, och för sina egna framtida tillväxtmöjligheter. Jag tror det i hög grad gäller svenska producenter av livsmedel och andra jordbruksprodukter.

Det är viktigt att vi delar ansvaret. Starkare europeiska konsumenter betyder inte att konsumenterna som inte skulle behöva ett skydd på en globaliserad marknad. Det krävs tvärtom både politiska påtryckningar och internationellt samarbete till skydd för konsumenten. Det krävs ett aktivt föreningsliv som står på konsumenternas sida, och producenter som tar sitt ansvar för att styra utvecklingen rätt.

För den gränslösa handeln har baksidor. Det mest extrema exemplet är kanske BSE - Galna-ko-sjukan. Lägg därtill monstertjuren Belgisk Blå, salmonellan och hormonerna. Lägg därtill dioxinskandalen i Belgien. Livsmedelsskandaler som dessa uppstår när vinst och pengar sätts före människors hälsa. Därför får vi aldrig vika från kravet att konsumentens säkerhet alltid måste sättas främst. Därför måste konsumentskyddet i EU stärkas. Det är en linje vi drivit länge från svensk sida och en av de prioriterade frågorna under det svenska ordförandeskapet.

Glädjande besked kom för en månad sedan, då Kommissionen presenter ade sin Vitbok om säkra livsmedel.

Detta är ett omfattande förslag, som täcker flera områden och innehåller en översyn av det gemensamma EU-regelverket på livsmedelsområdet skapandet av gemensamma riktlinjer för livsmedelskontrollen information till konsumenterna Europeiska Unionen och medlemsländer och möjligheten att göra säkra livsmedel möjliga även i ett internationellt perspektiv

Det förslag som väckt mest uppmärksamhet är naturligtvis förslaget om att skapa en ny europeisk livsmedelsmyndighet, något som den svenska regeringen efterlyst under lång tid. Vi behöver en gemensam europeisk myndighet som kan arbeta efter internationellt erkända principer för riskvärdering och riskanalys. Myndigheten kommer att utforma kvalificerade underlag som EU sedan kan ha som grund för att fatta sina beslutet.

Detta förslag är ett starkt steg framåt för säkra livsmedel i EU. Hela vitboken genomsyras av den helhetssyn på livsmedelskedjan som sedan länge varit stommen i den svenska jordbruks- och livsmedelspolitiken: från jord till bord till jord.

Naturligtvis ska vi också använda vårt ordförandeskap som ett tillfälle att lyfta fram svensk mat. Självklart är det svensk mat och matkultur som ska serveras vid de möten som äger rum i Sverige under ordförandeskapet. Det finns tankar om att ta fram regionala menyer till de orter där de informella ministerråden ska äga rum. Food from Sweden kommer att använda ordförandeskapet som ett tillfälle att marknadsföra och profilera den svenska maten. Sverige bjuder också in till en tvärvetenskaplig konferens om mat. Det blir mat ur många aspekter: miljö, etik, säkerhet och ur konsumentens syn.

Marknadsföring av svensk mat går inte bara via smaklökarna, den måste rikta sig lika mycket till förnuftet. Vi ska ta chansen att berätta om vår syn på råvarukvalitet, på god djurhållning och miljövänliga framställningsmetoder.

Vi kommer att kunna göra det med stolthet och mycket gott självförtro ende. Svenskt lantbruk producerar livsmedel av mycket hög kvalitet. De svenska bönderna har ett rejält försprång. Nu handlar det om att behålla det i en ökande global konkurrens. När nu Europas alla konsumenter börjar ställa allt högre krav skulle Sverige kunna stå för en betydligt större export av kravodlade produkter. Att möta denna nya och växande efterfrågan är, tror jag, den stora utmaningen för svenskt jordbruk och svensk livsmedelsindustri.

Men bönder har i alla tider också producerat något annat som i dag efterfrågas allt mer - en omgivande miljö med rent vatten och ren luft, en biologisk mångfald och ett historiskt kulturlandskap. Det ska vi inte glömma. Också detta är en framtidsnisch. Det finns en tillväxtpotential i en landsbygd som hålls levande, vacker och rogivande. Här finns nya inkomstmöjligheter. Upplevelsenäringen växer, det kunde vi bland annat läsa i Land före jul.

Detta andra går också att ta betalt för. Dagens arbetande generationer vill göra något av sin fritid. Den svenska landsbygden och den svenska kulturbygden är inte bara exotisk för utländska besökare, utan också för allt fler stressade stadsbor. För många föräldrar är det viktigt att kunna visa sina barn hur en ko ser ut och var mjölken egentligen kommer ifrån. Men också att låta barnen uppleva känslan att stå bland djuren i en ladugård, med värmen och lukterna, med flugorna och djurens alla ljud. Att springa i hagarna och hoppa över komockor. Det finns utrymme för turismsatsningar där närheten till djur och natur - det som förr var så naturligt - är själva varan.

Ärade åhörare!

Jag är glad att LRF har ambitionen att skapa ”världens renaste jordbruk”. Det är nödvändigt därför att konsumentens säkerhet kräver det, det är bra därför att här finns stora tillväxt- och exportvinster att göra för Sverige på den internationella marknaden. Men det är inte bara bra, det är helt livsnödvändigt.

Det fanns en t id då tron på tekniken och framstegen gränsade till huvudlös framtidsoptimism. Det fanns ingen ände på utvecklingen. Havens liv, solens värme, fåglarnas sång och blommornas prakt - det togs för givet. Europeiska Unionen och medlemsländer

Så dog den första fågeln av DDT. Så upptäcktes hål i ozonlagret. Så började vi inse att det oändlinga var ändligt. Vi insåg att vårt sätt att utnyttja jordens resurser i den industrialiserade världen i dag kan få ödesdigra konsekvenser för kommande generationer. Om vi inte ställer om vår produktion så att den blir ekologiskt hållbar. Om vi inte ser till att effektivisera vår energiförbrukning. Om vi inte ser till att bruka jordens resurser utan att förbruka dem.

Detta är den stora moraliska ödesfrågan för vår generation. Ansvaret delar vi alla. Det handlar om våra barns och barnbarns livsmiljö - inte bara här, utan på jorden.

Sverige är i dag ett föregångsland i omställningen till ekologisk hållbarhet. Det är en position vi ska behålla. Vi ska gå vidare. Den gröna visionen är inget tillväxtfientligt flum. Vi vet att i omställningen ligger också de riktigt stora möjligheterna till tillväxt och utveckling. Omställningen drivs fram av kunskap, forskning och ny teknik. Det kommer att finnas en jättemarknad för resurssnåla och miljövänliga varor och tjänster under 2000-talet. Jag tror att hållbar utveckling kommer att vara en av de starkaste drivkrafterna i ekonomin under nära framtid. Men det är inte målet.

Målet är att vi ska lämna över ett samhälle till våra barn och barnbarn där de stora miljöhoten är avvärjda. Vi måste alla ta det moraliska ansvaret.

Ansvaret och solidariteten kan aldrig stanna vid EU:s gränser. Men vi kan använda samarbetet inom EU för att stödja en utveckling i tredje världen som gör att länderna undviker de misstag med gammal teknik som vi gjort i väst och som redan orsakat så stora skador. Vi kan förmedla resurseffektiva system till andra länder, vi kan sprida v attenreningsteknik, kylskåp med mjuka freoner, avgasreningsteknik för industri och bilar, avancerad tågteknik. Den rika världen måste gå före. Det finns inget annat sätt. Välfärden måste kunna utvecklas utan att mänskligheten tar död på sig själv.

Lantbruket är, såväl här i Sverige som i resten av världen, den näring som uppfyller vårt allra mest basala behov: att äta. I dag svälter 800 miljoner människor.

Vi kan inte ha en gemensam jordbrukspolitik inom EU som slår ut jordbrukare i u-länder. Vår solidaritet måste omfatta också den bonde som brukar afrikansk jord. I dag orsakar EU:s gemensamma jordbrukspolitik en överproduktion av mat i Europa. Detta överskott dumpas, med hjälp av skattebetalarnas pengar, till mycket låga priser på u-ländernas marknader. Jordbrukare vars enda utkomst matproduktionen är slås ut. Ofta flyr de till storstäderna i hopp om att finna jobb – men hamnar inte sällan i fattigdom och misär. Den lokala matproduktionen urholkas. Detta är inte representativt för ett samarbetets Europa.

Eders Majestäter! Mina damer och herrar!

Det jag har tagit upp i dag är inga små uppgifter. För att komma vidare krävs ett politiskt ledarskap som sätter dessa frågor högst på agendan, i det egna landet men också för den globala utvecklingen. Det behövs effektivare internationella regler. Det behövs ett ökat ansvarstagande från näringslivet.

Det behövs många, många människor som ser sambanden mellan ekologi, teknik, ekonomi och solidaritet, och som tar ett ansvar i vardagen.

Vi måste samarbeta.

Men det härliga är att, gör vi det - du och jag, ni och vi, ung som gammal, vårt land och andra länder i många internationella forum - då kan vi se framåt med optimism. Europeiska Unionen och medlemsländer

Då kan vi göra tidigare generationers töckniga dröm, som Olof Palme kallade den, till verklighet. Då kan vi närma oss det goda samhället. Då kan vi som Karlfeldt säga ”kom okänt till det kända”.

Låt oss till sammans ta vara på en ny tids möjligheter. Tack.

Speech on future challenges to the European Union by Ms Lena Hjelm-Wallén, Deputy Prime Minister, in Tokyo 2000-03-16

Ladies and gentlemen,

European co-operation is now an integral part of both European and world politics. Most of the issues we deal with in our domestic politics have European aspects and most decisions made by the European Union on world issues have considerable impact on how those issues are handled. I therefore feel it is appropriate that, as Deputy Prime Minister of one of the EU countries visiting Japan, I should take the opportunity to talk also about the challenges ahead for the European Union. I would also like to say something about Sweden’s position on Economic and Monetary Union as I think it may be of some interest.

What then are the main challenges facing the European Union?

First and foremost, the enlargement of the Union. Enlargement is a peace project. It is guided by the same visions and ideals that carried European integration forward after the Second World War. Enlargement gives us the opportunity to build a coherent entity out of a Europe divided by world war, occupation and oppression.

Enlargement also concerns the consolidation of our democratic community of values. Recent events in Austria where a right-wing extremist party has taken seat in the government coalition, underline the importance of safeguarding these values within the existing Union. Many of the former communist countries have very weak democratic traditions. The European Union can demand that they strengthen their democratic institutions before accepting them as members and, by taking part in the democratic process of the Union, their democracies will grow even stronger.

We are not opening the Union to new members without putting strong demands on the candidates. They must be able to implement all the laws and regulations of the Union, including those of minimal social and environmental conditions. Today, all candidate countries are negotiating on a parallel course. The decision as to which countries should be admitted and when they should join is to be judged on the individual candidate country’s ability to fulfil the existing criteria for membership.

The European Union also has a great challenge in helping to promote peace on the whole of the continent of Europe. Not least the wars in the Balkans have taught us that war in Europe is not only something of the past. The human suffering we have seen has made it clear to everyone that we must do more.

The EU is uniquely equipped to play a central role in this area. The EU's political authority and economic strength are combined with a broad spectrum of instruments that can be used to prevent conflicts.

The EU cannot stand by, powerless to intervene, when crises flare up in Europe. The Balkan experience has shown us that we must be prepared and able to act swiftly when a crisis looms. The Swedish Government therefore welcomes the progress already achieved in strengthening the Union's crisis management capability, both military and civilian. Europeiska Unionen och medlemsländer

Sweden's non-participation in military alliances remains unchanged. It serves to strengthen security in our part of Europe, thereby enhancing our own security. The nature of relations with countries such as Russia will obviously vary according to whether the EU consists solely of NATO members or also includes non-aligned countries.

But Sweden's security also has a clear European dimension. As members of the European Union, we are growing ever closer to one another through co-operation and shared values. These close ties serve to generate mutual solidarity and common security.

European security must be predicated on the international rule of law and the principles enshrined in the Charter of the United Nations. The capability that we are developing in Europe to prevent and manage crises must serve to support the UN and global peace efforts.

The intermeshing of co untries and people within the EU is the best guarantee of long-term peace and security in Europe. This is why EU enlargement and co-operation with Russia and other countries in the EU's vicinity are so important. ***

A given task for the European Union is to increase employment and growth. We must make good use of the knowledge and expertise of every citizen. Modern technology must be utilised to boost Europe's competitiveness and create new jobs.

My vision is that in the next ten years or so the EU will be the world’s most dynamic and competitive area. An area based on innovation and knowledge, capable of boosting economic growth levels with full employment and greater social inclusion. To reach this goal we need:

A well balanced economic policy, aiming at price stability, sound public finances and a high level of demand, thorough-going structural reforms, aiming at better functioning markets for capital, products and services and an active employment policy, aiming at enhanced employability through active labour market policies, lifelong learning and more highly skilled workers. Europe shall compete with the quality of its products, not with low wages!

And I don’t mean that Europe’s growth shall be at the expense of other countries. It is not a question of laying our hands on a selected part of a given world economy. It is a question of ensuring that all countries in the world take part in a growing world economy. And to enable that we must open our economies further.

Sweden is within the European Union a firm champion for free trade. Sweden vigorously opposes all protectionist tendencies. This stand is important – not only for us, but also for Europe and the global economy. Customs tariffs, quotas and trade barriers only benefit the few. The price is paid by the poor of Africa, Asia and Latin America and by consumers the world over.

We need more free trade, not less. Sweden wants to intensify efforts to bring about a new round of global trade negotiations as soon as possible, notwithstanding the failure of the WTO meeting in Seattle. The negotiations may be launched during the Swedish EU presidency.

***

The final major challenge I would like to mention here is the creation of a Union for sustainable development. Environmental problems are not limited to a single country. Instead all countries need to Europeiska Unionen och medlemsländer work together for a better environment. Today, all the decisions of the Union should aim at supporting a sustainable development but there is still a way to go before we are there. As members of the European Union, Sweden will try to raise the Union's minimum levels on environmental protection and see to it that economic instruments are used to promote ecologically sustainable production.

***

Finally, I would like to say something about Sweden’s possible participation in the common European currency. As recently as last Sunday the Congress of the ruling Social Democratic Party changed our position from a wait-and-see attitude to a "yes" when certain conditions are met. Why did we do that?

The discussion on Sweden's participation in the third phase of the EMU has been intensive within the party. The Party Congress in 1997 passed a resolution to the effect that Swedish participation in the third phase of the monetary union starting in 1999 was not timely.

Since that Congress, the EU has taken a number of decisively important steps. A high level of employment has been adopted as a common goal for the EU. The process of enlarging the Union with new member states has been set in motion. The EMU has become a reality. Eleven of the fifteen countries participate in the monetary union . The EMU accounts for one fifth of the global economy. The Euro will be used as a means of exchange in the daily lives of 290 million people.

Not least important: in Sweden we have acquired freedom of action. The surplus in public finances, the rapidly declining national debt, the low level of interest rates and the stable rate of exchange for the Krona all mean that, unlike the situation only a few years ago, we are now in a position to meet the criteria for membership. This means that Sweden can join if we so wish but at the same time it also demonstrates that we have the economic strength to remain outside the EMU.

The people of Sweden have been invited to take part in a debate and discussion on the issue. At the national level, a broad campaign of popular education has been set in motion. Within the party, printed information, a large number of discussions groups have provided a platform from which the members of the party could scrutinise and express their opinions on the party’s position on the EMU.

A majority of the replies were positive to the basic idea of a monetary union and towards Swedish participation. In many respects they mirrored the advantages underlined by other European Social Democrats and trade unions. The monetary co-operation can contribute to provide for lower interest rates and hence to a higher level of employment. It makes it easier for people to travel without having to worry about borders and it contributes to increased trade, greater competition and to lower prices within the single market.

The Swedish Social Democratic party considers effective monetary co-operation to be a democratic counterbalance to growing global market forces. Such a balance makes it possible even for small countries to pursue an active economic policy. In the interests of promoting long-term welfare and work, we want Sweden to become a member of the Economic and Monetary Union.

However: Entry must be made under clearly defined preconditions. The date for Sweden's membership should be set when it is most advantageous politically and economi cally for Sweden. Sweden's entry into the EMU at a time when the development of the Swedish economy and the level of interest rates differ markedly from the rest of Europe would involve a risk of economic problems and increased unemployment. Membership excludes both devaluation and a weaker exchange rate. Sweden must therefore develop instruments to meet possible cost crises without having to resort to drastic wage reductions or uncontrolled unemployment.

The EMU puts demands on wage formation in the economy. If Swedish wage levels are higher than Europeiska Unionen och medlemsländer those of other EU countries and productivity in Swedish companies is not higher than productivity in other countries, then Sweden will face the risk of ending up in the same situation as during the eighties with a gradual reduction in our competitiveness and risk of rising unemployment.

With this in mind, the date for Sweden's participation in the third phase of the EMU depends on two overriding considerations, as far as the Social Democrats are concerned:

First: There must be room for a policy to counteract a downturn in the economy.

The different phases of the economic cycle in the Euro area and in Sweden must be reasonably co- ordinated. Differences in the level of interest rates and variations in exchange rates must be small if entry is to be achieved on advantageous terms. Public finances must be strong enough to withstand overheating and stimulate the economy in the event of rising unemployment.

Secondly: Wage increases in Sweden must keep pace with wages in the rest of the EU.

In the interests of jobs and of fairness, Sweden needs a wage formation process which, even during economic upswings with a fall in unemployment, creates satisfactory real wage increases without nominal wage rises undermining our competitiveness. As part of our preparedness to counteract eventual crises and a deterioration of Swedish competitiveness, the need for and form of Swedish so- called buffer funds will be investigated. The coming wage bargaining round must be completed, and properly reviewed, before we can consider Swedish membership of the third phase of the monetary union.

To summarise: When Sweden is reasonably in step with the economic cycle in the Euro area, has a wage formation process that clearly works well and has the means to uphold Swedish competitiveness and can pursue an active economic policy, then is the time for Sweden to join the monetary union.

Finally it must be said that in order to ensure popular support the question of Swedish membership in the third phase of the EMU will be put to the Swedish people for a decision.

Information från statsminister Göran Persson till riksdagen om EU-toppmötet i Lissabon 2000-04-05

Fru talman! Temat för Europeiska rådets extra möte i Lissabon den 23–24 mars var sysselsättning, ekonomiska reformer och social sammanhållning. Resultatet av diskussionerna kring dessa frågor blev en bred enighet kring en strategi för ekonomisk tillväxt och full sysselsättning i Europeiska unionen.

Att målet att alla medborgare i EU som kan och vill arbeta också ska kunna göra det står i centrum för en diskussion regeringschefer emellan är en stor händelse. Det har inte skett förut. Det fångar i blixtbelysning det nya som håller på att ske inom unionen.

Den väg till full sysselsättning som stakades ut i Lissabon heter modernisering, informationsteknik, utbildning, socialt ansvar, en starkare inre marknad och en väl avvägd makroekonomisk politik som förenar låg inflation, goda statsfinanser och hög efterfrågan.

På tio år ska EU bli världens mest dynamiska och konkurrenskraftiga kunskapsbaserade ekonomi. Samtidigt ska den europeiska modellen med solidariska välfärdssystem bevaras och utvecklas. Det ses som en styrka för EU i utvecklingen mot den nya kunskapsbaserade ekonomin. Den europeiska unionen ska, som det heter i slutsatserna, bestå av aktiva välfärdsstater.

Fru talman! Slutsatserna från Lissabon talar om full sysselsättning och att EU ska bli världens mest Europeiska Unionen och medlemsländer konkurrenskraftiga ekonomi. Det är stora ord. Ändå kan jag konstatera att ytterst få kommentatorer avfärdar toppmötetsslutsatser som önsketänkande eller tom retorik. Jag tror att det finns två förklaringar till detta.

Den ena är den goda utveckling som toppmötet utgår ifrån. Nu ökar tillväxten i EU. Arbetslösheten sjunker månad för månad. Dagens nivå kring 8 ½ % är fortfarande för hög, men det är den lägsta siffran på nio år.

Bakom den ljusa utvecklingen finns flera orsaker. Eurons införande har gett lägre realräntor. De politiska förändringarna i EU-länderna har inneburit en mer sysselsättningsstimulerande ekonomisk politik, och den sysselsättningsstrategi som EU, efter bl.a. svenskt initiativ, har antagit ger resultat. Det är denna goda utveckling som strategin från Lissabon ska förstärka och föra vidare.

Den andra förklaringen är att toppmötet också antog ett batteri med konkreta delmål och åtaganden. Därigenom ges konklusion och trovärdighet åt de långsiktiga målsättningarna. Låt mig kort nämna tio av de åtaganden som gjordes och som jag finner särskilt viktiga att belysa.

Sysselsättningsgraden i EU ska 2010 ha höjts till 70 % – 9 % högre än i dag. För att länder som i likhet med Sverige redan i dag ligger över den nivån fullt ut ska dras in i processen uppmanas medlemsstaterna också att uppsätta egna nationella mål för höjd sysselsättningsgrad. Där är vi med våra 80 % år 2004 redan inne i en sådan process.

En sådan kraftig sysselsättningsökning i Europa kan inte uppnås utan att fler kvinnor ges möjlighet att arbeta. För att bidra till detta åtar sig medlemsstaterna att bygga ut och förbättra barnomsorgen. Ett system för jämförelse – s.k. benchmarking – bland länder ska sätta press på att alla ska gå från ord till handling i denna fråga. Jag tror att just detta tydligast belyser den politiska förändring som nu sker i Europa.

Om jag för fem sex år sedan skulle ha kommit tillbaka till Sverige efter ett toppmöte och berättat att man hade enats om att sätta upp mål för barnomsorgsutbyggnaden – därför att man ser det som ett uttryck för jämställdhet mellan män och kvinnor och att det ska vara någonting som jämförs länder emellan – skulle ingen ha trott att det hade varit möjligt.

Nu går Europa i den riktningen. Det betyder en sak: Den politik som vi har fört i Sverige ligger väl i linje med den utveckling som man nu ser framför sig i Europa.

Informationsteknikens möjligheter för sysselsättning och tillväxt ska utnyttjas fullt ut. För att sänka kostnaderna och öka tillgängligheten krävs ökad konkurrens. Därför ska avreglering av marknaderna för telekommunikationer vara helt genomförd senast 2002.

Alla skolor inom unionen ska ha tillgång till Internet och multimedieteknik senast 2001, och alla lärare ska ha fått IT-utbildning senast 2002.

Före utgången av år 2000 ska de lagförslag som kommissionen presenterat för att göra handeln på nätet säkrare ha antagits.

För att genomföra de nödvändiga satsningarna på ett livslångt lärande och utbildning som det nya informationssamhället kräver ska alla medlemsländer öka sina per capita-investeringar i utbildning.

Andelen ungdomar mellan 18 och 24 år som saknar gymnasieutbildning eller motsvarande och som inte deltar i någon form av utbildning ska halveras fram till 2010.

Den inre marknaden ska stärkas. En gemensam riskkapitalmarknad ska skapas senast 2003. Europeiska Unionen och medlemsländer

En fri marknad för finansiella tjänster ska skapas senast 2005.

Ett gemensamt EU-patent som är lika enkelt och billigt som det som finns i USA ska ha införts senast 2002.

Så är slutsatserna uppbyggda. Det finns fler exempel som jag skulle kunna hämta därifrån. Det finns också sådant som inte står där, exempelvis att vi gärna skulle ha sett att elmarknaderna hade varit öppna och avreglerade rakt igenom Europa vid ett visst årtal. Det var en av toppmötets ekonomiska motgångar att det inte blev beslutat, tycker jag.

På svenskt initiativ underströk också toppmötet de nya möjligheterna för tillväxt och sysselsättning som utvidgningen kommer att medföra.

I slutsatserna betonas vidare att antalet medborgare inom EU som lever i fattigdom är oacceptabelt hög. Arbetet på att utplåna fattigdomen inom EU måste påbörjas nu.

Ett gemensamt arbete för att analysera pensionssystemens hållbarhet i EU med en åldrande befolkning ska också genomföras. Till dessa och andra näraliggande sociala frågor kommer det kommande franska ordföran deskapet att återkomma i form av ett europeiskt, socialt handlingsprogram.

Vi välkomnar en ökad diskussion och ett samarbete kring de sociala frågorna. EU är inte bara en ekonomi och en marknad. Samtidigt vill jag betona att det inte handlar om att EU ska ta över ansvaret för utformningen av välfärdssystemen. Att detta är och förblir en nationell angelägenhet råder det full enighet om i Europeiska rådet.

Fru talman! När vi i den här kammaren för fem sex år sedan började på att tala om att göra EU till en sysselsättningsunion möttes vi av en del kritiska kommentarer – för att uttrycka det milt. Vi framställdes som naiva och närmast mindre vetande av personer som trodde att den politiska dagordning som många av Europas högerregeringar hade satt upp skulle gälla för evigt.

Sedan kom Amsterdamfördraget med dess nya sysselsättningskapitel som tillkom efter svenskt initiativ, också det kritiserat och avhånat. Några nya paragrafer i ett fördrag skapar naturligtvis inte några nya jobb, hette det lite krampaktigt den gången.

Nu är vi framme. Efter Lissabon är EU en union för full sysselsättning. Under 80-talet var EU:s stora ekonomiska projekt den inre marknaden. Under 90-talet fokuserades krafterna på EMU och euron. På samma sätt kommer EU:s ekonomiska och sociala dagordning under 2000-talets första årtionden att domineras av strävan efter full sysselsättning.

Om den strategi som nu lagts fram i Lissabon ger de förväntade resultaten – och det tror jag att den kommer att göra – då kommer detta toppmöte i framtidens historieböcker att ges samma dignitet som det möte som ägde rum i Maastricht.

Fru talman! Samtidigt som toppmötet i Lissabon var djärvt och ambitiöst när det gäller att staka ut färdriktningen innebär det också ett verkligt genombrott för den öppna metod för samordning som vi från svensk sida länge förespråkat.

Den inre marknaden skapades genom en rad nya lagar på EU-nivå. Det var nödvändigt i den processen, och de delar av besluten i Lissabon som förstärker den inre marknaden ska genomföras på samma sätt. Men för övriga delar ser processen annorlunda ut. Vi har enats om gemensamma mål och åtaganden men det är genom den nationella politiken som dessa åtaganden ska genomföras och målen uppfyllas. Processen är politisk, inte juridisk. Europeiska Unionen och medlemsländer

Om något land misslyckas hamnar det inte inför EG-domstolen. Det är landets egna väljare som ytterst får säga vad de anser om att deras regering inte klarat av att leva upp till gjorda åtaganden om fler jobb eller bättre utbildning.

Den väg som valts i Lissabon innebär förvisso mer av samarbete men den innebär inte mer av överstatlighet.

När man sätter mål så långt fram i tiden som 2010 är det också rimligt att tänka i termer av avstämningar och kontrollstationer på vägen dit. Fungerar de åtgärder som beslutats? Krävs det nya initiativ för att utvecklingen ska fortsätta i rätt riktning?

Så kommer också Europeiska rådet att arbeta. Jag tror att vi får se fler extra toppmöten med ekonomi och sysselsättning som huvudtema. Vi utgår från svensk sida från att en första avstämning av Lissabonstrategin kommer att ske i Stockholm i mars 2001. Det är vi glada för.

Sysselsättningen är en av våra märkesfrågor inom EU. Det känns rätt att det är vi som först tar över stafettpinnen från Lissabon och att den första anhalten på vägen till full sysselsättning i den europeiska unionen ligger i Stockholm.

Låt mig i detta sammanhang också säga något om det portugisiska ordförandeskapet. Financial Times skrev uppskattande om hur Antonio Guterres skötte sin uppgift, och jag kan bara understryka detta. Det visar att små länder som Portugal och dessförinnan Finland kan spela en mycket avgörande roll för unionens utveckling.

Fru talman! Låt mig slutligen också säga något om några andra frågor som kort berö rdes vid toppmötet i Lissabon.

Den österrikiske förbundskanslern Schüssel tog vid middagen upp frågan om förhållandet mellan Österrike och de 14 övriga medlemsstaterna och uttryckte en önskan om att de samordnade åtgärderna mot Österrike borde mildras. Guterres svarade dock att den linje som de övriga 14 länderna kommit överens om ej var aktuell att ändra. Därmed var den debatten överstökad.

Vidare, fru talman: Någon egentlig diskussion om europeisk krishantering ägde inte rum. Dock konstaterades i slutsatserna från Lissabontoppmötet att de förslag om att inrätta en särskild kommitté för civil krishantering som drivits från svensk och brittisk sida nu ska förverkligas.

Vi hade under middagen också en diskussion om situationen på västra Balkan. Allmän enighet rådde om behovet av att förbättra samordningen av de insatser som görs. EU:s roll är central och ska så förbli. Den höge representanten Solana fick i uppdrag att utarbeta en handlingsplan för EU:s fortsatta arbete.

Diskussionen om Ryssland var kort och inriktad på situationen i Tjetjenien. EU:s krav i slutsatserna från mötet kan sammanfattas i fem punkter:

• Ryssland måste respektera sina internationella förpliktelser.

• Det urskillningslösa militära våldet måste upphöra.

• Det måste bli möjligt att undersöka påstådda brott mot mänskliga rättigheter.

• Internationella organisationer måste tillåtas att verka så att man kan fullgöra sina uppdrag. Europeiska Unionen och medlemsländer

• Ryssland måste utan dröjsmål arbeta för en politisk lösning av Tjetjenienkonflikten.

Detta är, nästintill i telegramstil, fru talman, en kort sammanfattning av toppmötet i Lissabon för några veckor sedan. Tack!

Ansprache des Staatssekretärs des Aussenministeriums, Jan Eliasson, bei der Gedenkfeier in der Botschaft der Bundesrepublik Deutschland anlässlich der Terroristenaktion gegen die Botschaft am 24 April 1975 2000-04-27

Herr Botschafter, verehrte Gäste aus Deutschland, meine Damen und Herren, Donnerstag der 24 April 1975 ist für viele Schweden ein Tag geworden, an den man sich nur mit Trauer erinnert. Dieser dunkler Tag brachte etwas Unerhörtes und Dramatisches zu dem damals friedlichen und ruhigen Schweden.

Wir denken heute mit Schmerzen und Trauer zurück an diesem unseligen Tag, der unschuldige Leben und mehrere Verletzte geforderte. Vor allem denken wir an die Kollegen und Freunde, die mitten in ihrer täglichen Arbeit in der Botschaft getroffen wurden und den höchsten aller Preise zahlen mussten. Wir gedenken ihrer heute, und wir gedenken ihrer Angehörigen, die heute nach Stockholm gekommen sind und die von diesem grossen Schmerz betroffen wurden. Wir gedenken auch derer, die verletzt wurden, oft mit lebenslänglichen Folgen.

Der Hintergrund zu dem Drama ist bekannt – die Aktivität der Terroristengruppen, die Anfang der 70er Jahre in der Bundesrepublik herangewachsen waren. Mehrere Gewalttaten waren bereits auf deutscher Erde begangen worden. Dass man den Aktionsradius auf andere Länder ausgeweitet hatte, war ein Zeichen dafür, dass der Terror keine Grenzen kennt. Er kann blind zuschlagen - wie wir in Stockholm erfuhren.

In der entstandenen Situation mit mehreren Personen als Geiseln in der Botschaft und dem Mord von Andreas von Mirbach und Heinz Hillegart war es eine schwierige Aufgabe, eine Lösung durch Verhandlungen und Ermüdungstechnik zu suchen. Diese Absicht wurde jedoch – wie wir wissen – zunichte gemacht als eine Sprengladung, absichtlich oder unabsichtlich, spät abends explodierte und das Drama eine blutige Auflösung erhielt.

Was mir selbst von diesem tragischen Tag besonders in Erinnerung geblieben ist, ist das gespannte Warten, die ständigen Telephongespräche mit Bonn, die vergeblichen Versuche Kontakt mit den Terroristen zu etablieren.

Trotz der schweren Umstände herrschte eine enge und ernste Zusammenarbeit zwischen der schwedischen und der deutschen Seite.

Im Aussenministerium war eine Krisengruppe am Platz. Ein Diplomat, Dag Klackenberg, war in der unmittelbaren Nähe der deutschen Botschaft und diente als Kontaktmann zwischen der Polizei und der Regierungskanzlei. Selbst war ich den ganzen Abend im Amtszimmer von Ministerpräsidenten Olof Palme. Ich sah geplagte und blasse Politiker und Freunde. Olof Palme stand lange allein, still und leise am Fenster.

Das Geiseldrama in der deutschen Botschaft in Stockholm 1975 war kein Einzelgeschehen. Weitere spektakuläre Schandtaten sollten folgen, bevor die Terroristenwelle in und aus Deutschland sich legte. Anna Greta Leijon, heute hier anwesend, hatte schmerzhafte persönliche Erfahrungen. Mein näher Freund und Kollege Gerold von Braunmühl war kaltblütig ermordert vor seinem Haus am Venusberg in Europeiska Unionen och medlemsländer

Bonn mitte der 80er Jahren.

Der Terrorismus ist auch weiterhin eine der Geisseln unserer Zeit. Attentate mit vielen Toten sind immer gewöhnlicher in der Welt geworden, ebenso wie Entführungen zu politischen Zwecken. Flugzeugentführungen kommen immer noch vor, trotz verstärkter Sicherheitskontrollen. Wir wagen kaum daran zu denken, welche Folgen es haben könnte, falls Terroristen chemische oder biologische Stoffe benutzen würden.

Schweden verurteilt auf das kräftigste Terrorismus in allen seinen Formen. Gleichzeitig bleibt unsere Entschlossenheit bestehen, für effektive Gegenmittel und für immer bessere Zusammenarbeit der internationalen Kriminalitäts-bekämpfung zu arbeiten.

Eine erfolgreiche Bekämpfung von Terrorismus kann nicht nur durch Gesetzgebung und polizeilichen Massnahmen geschehen. Konfliktvorbeugung sowie Anstrengungen zu vermehrten Kenntnissen über Kultur- und Religionsgrenzen hinaus sind auch Elemente in einer globalen Politik um den Terrorismus an seinen Wurzeln zu bekämpfen. Letzlich gilt es, Demokratie und die Normen des Rechsstaates als Grundlage stabiler Institutionen zu verbreiten.

Empörende Geschehnisse während der letzten Jahre haben gezeigt, dass es auch in unserem Land extreme Gruppierungen gibt, die nicht-demokratische, manchmal gewaltsame Methoden gewählt haben, um ihre Sache zu fördern. Das sind Beispiele einer Gewaltkriminalität, die ihre Inspiration von einer politischen Ideologie geholt zu haben scheint, die, wie wir gehofft haben, vor über 50 Jahren ausgestorben war.

Dass ein einhemisch verankerter Terrorismus in europäischen Demokratien vorkommen kann ist für die meisten von uns schwer zu verstehen. Leider kann man auch nicht ausschliessen, dass es erneut geschehen könnte. Das fordert ständige Wachsamkeit.

Alle, die im diplomatischen und konsularen Dienst arbeiten, wissen, dass es trotz aller technischen Verbesserungen und Sicherheitsmassnahmen in den Botschaften, Konsulaten und den Wohnungen der Angestellten grosse Risiken gibt. Es gibt hier keine absolute Sicherheit. Es ist aber von allergrösster Bedeutung, dass die Botschafts – und Konsulatangestellten in Stockholm und in der übrigen Welt frei und sicher arbeiten können.

Es ist meine Hoffnung an diesem Gedenktag, dass die tragischen Geschehnisse in der deutschen Botschaft in Stockholm vor 25 Jahren uns Anlass geben sowohl die Opfer zu ehren, als auch für die Demokratie zu arbeiten und für eine Zukunft ohne Terrorismus zu kämpfen.

Statsminister Göran Perssons anförande vid riksdagens EU-debatt 2000-05-10

Fru talman! Nästa år har Sverige ansvaret för att leda den europeiska unionen. Jag tror inte att vi någon gång tidigare har haft en motsvarande arbetsuppgift. Den kommer att kräva stora insatser, den kommer att kräva ödmjukhet och den kommer att kräva vilja och förmåga till samarbete med andra länder i unionen.

Ordförandeskapet är ju inte i första hand en svensk möjlighet att föra fram svenska frågor och driva dem, utan det är ett ansvar att se till att hela unionen fungerar. Det hindrar inte att vi försöker att anlägga en svensk profil på vårt ordförandeskap.

Men vi får inte glömma bort att uppgiften är och förblir att se till att hela unionens arbete förs framåt. Europeiska Unionen och medlemsländer

På samma sätt som vi som regering och vi som nation ska samarbeta med andra länder i Europa vill jag att vi i Sverige under den perioden i så stor utsträckning som möjligt samlas i ett ansvarstagande för uppgiften. Mot den bakgrunden har regeringen bjudit in till överläggningar och vi kommer att sträva efter en så bred samstämmighet som möjligt.

Dagens debatt ska ses som en möjlighet att redovisa skilda uppfattningar om Europapolitiken, för det har vi. Men efter debatt och strid vill vi också ha en period där vi samlas och tar ett gemensamt ansvar. Jag kommer redan i dag på eftermiddagen, efter den här debatten har hållits, att bjuda in partiledarna till sådana överläggningar.

Jag tror att det svenska ordförandeskapet kommer att domineras av – och vi vill att det ska domineras av – tre frågor.

När det gäller utvidgningen av EU är det en historisk möjlighet som vi nu har att sätta definitiv punkt för uppdelningen av Europa i öst och väst. För många av oss som sitter i denna kammare har järnridån – det som har skilt Europa i två delar – varit en påtaglig verklighet. På ena sidan järnridån har det varit välfärd och utveckling. På andra sidan har det varit förtryck och förtvining. Nu är järnridån borta. Staterna på andra sidan Östersjön och i Öst- och Centraleuropa söker medlemskap i unionen för att både trygga sin egen utveckling och bidra till att Europa inte en gång till ska dras in i ett krig där hundratusentals miljoner människor slaktas.

Utvidgningen är den viktigaste frågan. Den kommer naturligtvis också att sätta sin prägel på en lång rad andra debatter och diskussioner. Vi är helt klara över att utvidgningen kommer inte att vara möjlig om inte EU:s sätt att fatta beslut och ta ansvar för sina uppgifter förändras. Den regeringskonferens som ska fullföljas under det franska ordförandeskapet är därför en förutsättning för att vi ska kunna föra förhandlingen om utvidgningen framåt under vårt ordförandeskap.

Ett EU som består av 25–30 nationer kommer naturligtvis att vara ett EU som är mer Europa än dagens union, och det kommer att vara ett EU som också kräver mer av konstitutionella diskussioner och debatter. De kommer också att startas och drivas, inte minst under det franska ordförandeskapet, och jag är säker på att det är en debatt som ligger framför oss under de kommande åren.

Utvidgningen är också en historisk möjlighet för vår del av Europa, om vi väljer att begränsa perspektivet till den baltiska regionen. Här kommer det att bli minst fyra nya medlemsstater i EU. Det kommer att resultera i att vi lever i den del av unionen som så småningom kommer att vara en mycket dominerande grupp kring det sammanträdesbord som påtagligt avgör Europas framtid. Vår styrka blir inte mindre av att vi lever i den del av unionen som har de bästa förutsättningarna att växa och utvecklas, eller annorlunda uttryckt: Vi har en historisk möjlighet att sätta stopp för uppdelningen av Europa i öst och väst, och det kommer troligen att märkas tydligast i den del av Europa där vi verkar. Det ska vi arbeta med under vårt ordförandeskap. Vi har ambitionen att där komma framåt så att vi efter ordförandeskapet kan s äga att vi har gjort betydande framsteg.

Kampen för jobben, för full sysselsättning är någonting som är inskrivet som mål för den europeiska unionen. Det är en oerhörd framgång för Sverige. Men om vi bortser från det nationella perspektivet och erinrar oss att det fortfarande finns 15 miljoner människor i Europa som är arbetslösa, är det naturligtvis deras vardag, deras barns vardag och deras framtid som det handlar om.

Kan vi fortsätta att pressa tillbaka arbetslösheten kommer Europa att se väsentligt annorlunda ut. Då kommer andra frågor att stå på den europeiska dagordningen. Då kommer Europas sociala profil att stärkas.

Jag är glad för att vi kunde enas om att ha full sysselsättning som mål för den europeiska unionens politik. Det är någonting som vi i den här kammaren känner väl igen som en svensk, klassisk position. Europeiska Unionen och medlemsländer

Nu når man inte full sysselsättning genom att bara önska det, utan en lång rad åtgärder ska naturligtvis vidtas i medlemsländerna och kanske också något samordnat.

Jag är glad för att IT-frågorna lyfts fram, den moderna tekniken. Jag är glad för att där kommer vi att kunna bidra. Vi ligger i frontlinjen. Vi är väl utvecklade. Jag är glad för att Europa lyfter fram jämställdhetsfrågorna, därför att det är alldeles uppenbart att det Europa som vi vill skapa kommer att kräva att alla är med och bidrar efter sin förmåga i yrkeslivet. Samtidigt som vi skickar den signalen ska vi också ge möjligheter att fullt ut dela ansvar för hem och familj. Att se till att stimulera medlemsstaterna att gå i den riktningen är en uppgift som kommer att vara av mycket stor betydelse. Jag är glad för att vi också om detta kunde skapa en enighet i Lissabon för några veckor sedan.

Vi kommer nästa år, under vårt informella toppmöte, att få följa upp de här sakerna. Här finns utrymme för att ge exempel på vad svensk politik har inneburit. Här finns också utrymme för att lära av andra. Arbetslöshetsbekämpningen kommer att stå i centrum.

Miljöfrågorna visar mer än något annat unionens nödvändighet. Det som vi upplever dagligen av gränsöverskridande problem, som vi alla inser inte kan lösas av enskilda parlament var för sig, kommer också att kräva en europeisk samverkan och ett europeiskt samarbete. Det är regler, skatter, avgifter, lagar – en lång rad styrinstrument som vi besitter.

Vi räknar med att vårt ordinarie toppmöte i Göteborg nästa år kommer att vara ett toppmöte som sysslar med en europeisk strategi för att flytta fram positionerna på miljöområdet.

Utvidgningen, arbetslöshetsbekämpningen och full sysselsättning samt miljöfrågan är tre stora frågeområden som kommer att stå i centrum för det svenska ordförandeskapet. Det är ingen ovan dagordning för denna kammare. Tvärtom har de flesta anledning att känna stor sympati och glädje över att det är just detta som Europas politik nu ska inriktas på.

Det är inte så att Sverige har drivit det här ensamt. Vi har försökt hjälpa till att driva dagordningen i den här riktningen. Det här är en insikt som växer i ett Europa som är alltmer progressivt, ett Europa som alltmer präglas av gemensamma värderingar. Det är en union som inser att det inte bara handlar om att bygga marknader starka utan också om att ge människor vägledning, inspiration och hopp utifrån värderingar om hur vi ska förhålla oss till varandra i vårt dagliga liv. Solidaritet och gemenskap, att aldrig acceptera främlingsfientligheten, att hålla emot rasismen, att se till så att unionen inte bara blir en union som handlar om marknadens villkor utan också en union som utgår från människors värderingar är det som ligger i den stora, breda europeiska mittfåran i dag.

Vi vill, fru talman, avslutningsvis att vårt ordförandeskap ska präglas av öppenhet, möjlighet till insyn och debatt. Vi vill att det i sin tur ska vara något som kan vara ett exempel för en europeisk politisk utveckling. Vi tror att unionen mår utomordentligt väl av öppenhet och debatt.

'Towards a community of democracies' Speech by H. E. Anna Lindh, Sweden, contribution given in working group 4 2000-06-26

Chairman, Dear colleagues,

The theme of this panel is how to strengthen democratic institutions through various channels. I believe we have to be clear on the distinction between democratic principles on one hand, and the institutional solutions used to realize these principles - similar to what my Swiss colleague said about partnership. Europeiska Unionen och medlemsländer

Democracy is basically about human rights. The equal value of all human beings is the basis for the equal value of every vote. Democracy has also proved to be an efficient system to solve conflicts without resorting to violence - as both Minister Geremek and the previous speaker pointed out.

Democracy is not static. It changes over time. It has to be built within a country, maintaining roots in its culture and traditions. What must be defended are the basic principles such as freedom of speech, freedom of association (or as Aun Sang Suu Kyi expressed it this morning - freedom after speech and association) free media, voting and being voted for, respect for others, tolerance and inclusiveness. Democracy is in reality a dynamic concept.

The electoral systems and constitutional set-ups are different in different countries, as they reflect different identifies and cultures. But as long as the institutional solution chosen reflects the fundamental principles, variations can be seen as expressions of pluralism. We should therefore be careful about imposing our particular solutions on one another. It is the principles that matter. And these can be found in the international human rights conventions. When choosing a specific solution we have to be clear on what we want to achieve.

Various electoral systems give emphasis to different aspects of the outcome of elections. Majority systems overcompensate the winner and makes forming of strong governments easier. This works in stable, relatively homogeneous societies. But in a society with identity-based conflicts and easily identifiable groups, it might lead to conflicts. A proportional system, emphasizing representation and compromise, is a the better structural response to highly diversified societies. It risks however, constant instability in government.There is no unique solution to this. All aspects have to be taken into account and applied to local circumstances.

Other formal institutions are often found in the constitution of a country: legislative, executive and judicial powers. Traditional development cooperation has for many years sought to improve the functioning on the executive power; less interest has been devoted to the other two branches of government.

The rule of law is the fundamental principles behind various judicial systems. It underlines equality of all before the law – and a rules-based system where your background and your contacts don’t matter.

Another important element is local governance. True democracy is exercised at all levels, but is maybe most important at the local level. We do indeed talk about decentralization. But how often does this mean real transfer of both resources and power to local levels? Many times duties are decentralized, but not matched by resources and power. The effect is non-delivering systems, loss of credibility and general despair of the citizens.

Sweden has been a modern democracy for less than a century. Since its installation, this political system in cooperation with popular movements and civil society, has lifted our country out of poverty an helped materialize schooling, health care and the like - basic human rights – fundamental for life in dignity. Important to remember – strengthening democracy – strengthening welfare society are two sides of the same coin. Poverty reduction is about growth and fair distribution. And democracy is about participation and a fair distribution of power. The goals reinforce one another.

Discussing democracy, I would like to stress that we have to develop a democratic culture also among ourselves at an international level. The rules of the game must be set in cooperation, known by all – and adhered to by all. A loss at the negotiating table is accepted when everybody has been listened to and there has been serious attempt at compromise. At a next, hopefully, productive round of the WTO for example, less developed parties must be welcomed to participate fully in the whole process and their interests given equal weight. It is the responsibility of established democracies to promote the fundamental principles also in our international cooperation. Europeiska Unionen och medlemsländer

The international institute for Democracy and Electoral Assistance (IDEA), was founded in 1995 by 14 like-minded democratic states from all over the world. Today 19 states are members and 5 international organizations are associated members in pursuit of democratization. IDEA imposes no specific ordination on her partners. The organization has instead collected institutional solutions from all over the world, that are at the disposal of partners in pursuit of their particular response to our common fundamental democratic principles. IDEA has also developed a method for national dialogues on democratic issues – a method that is based on inclusive participation and dynamic processes. We are proud to host IDEA in the heart of our capital.

I believe that democracy is not just another system of decision-making. It promotes peaceful conflict- solution, tolerance and respect. It is the best system to fulfill aspirations I think everyone share, of a good life. But it also challenges the power structures. When women have a vote the will no longer settle for the kitchen region. When journalists can spread information freely they will not be loudspeakers for those in power. Democracy is the starting point for justice – national and globally.

Anna Lindh, Minister for Foreign Affairs, at the plenary ”Towards a Community of Democracies” 2000-06-27

Dear friends of democracy, We have spent two interesting days here, with so many important speeches that there is not much to add. I will just briefly stress four points that I think are essential for the follow-up: principles, fight against poverty, the role of women, and conflict prevention.

Basic principles - such as freedom of speech and association, free media, voting and being voted for, respect for others, tolerance and inclusiveness - are more important than the exact model of institutional solution. In fact, democratic institutions which maintain roots in culture and tradition are likely to serve the people in a country better than imported alien models. Several speakers have underlined this, important to remember in the future work – not to be counterproductive.

Strengthening of the welfare and fight against poverty goes together with strengthening of democracy. Poverty reduction is about growth and fair distribution. And democracy is about participation and fair distribution of power. These goals reinforce one another. The result is important, if we want democracy to grow stronger - and gain and maintain legitimacy. In Geneva, this week, the world community meets to follow up the World Social Summit five years ago. The Summit inspired us to the commitment to half the number of people living in poverty by 2015. I think the linkage between poverty reduction and democracy should be more clearly reflected in the Warszaw declaration.

Women are 50% of the democratization process. Democracy is built by men and women together. Enjoyment of equal rights have implications in the public arena as well as in the private sphere. This includes equal representation in parliaments and other democratic institutions as well as sexual and reproductive rights of women. Women’s rights are human rights!

Democracy - and human rights - are the best way to prevent violent crises. Hence, we have to use the democratization process in a more strategic manner to handle conflicts and accommodate different interests in a non-violent way.

Dear friends, today we tend to take democracy for granted thanks to the positive experience of both left- wing and right-wing authoritarian regimes giving way to democratic regimes. It is very encouraging to see how democracy is gaining ground around the world, but we also have to be self-critical and acknowledge the problems we face in established democracies; low turn-out in elections; extreme right- Europeiska Unionen och medlemsländer wing groups in several countries; indifference, distancing or even contempt for the political system. Exchange between new and old democracies is of mutual benefit. The newer can learn from achievements and failures of the old. The vital and fresh approach of new democracies can help breed new life into the older. The new problems of the old democracies have to be more thoroughly discussed in the future.

Thank you.

Utrikesminister Anna Lindhs anförande vid möte med EU:s Allmänna råd 2000-07-10

Först och främst önska det franska ordförandeskapet lycka till under det kommande halvåret! Jag ska koncentrera mitt inlägg till Balkan, men jag vill inledningsvis understryka, att tre andra prioriterade områden för Sverige på allmänna rådet är: utvidgningen, krishantering och miljö-sektorsintegrering. Viktigt att allmänna rådet lämnar sitt bidrag i höst.

Nu till dagens ämne: Bra att vi i högre grad fokuserar på västra Balkan. Det har vi redan sett med Solanas och Pattens ansträngningar. Välkomnar det franska förslaget om ett toppmöte EU/västra Balkan. Framför allt tre frågor: hur vi genom stabiliserings- och associationsprocessen kan integrera regionen mer i Europa, hur vi kan utveckla handeln och hur vi hanterar Förbundsrepubliken Jugoslavien. Fördel om toppmötet ligger före valen i Förbundsrepubliken Jugoslavien.

Stabilitetspakten för västra Balkan är ett viktigt komplement till stabiliserings- och associationsprocessen. EU måste ta sitt ansvar för att ge pakten stadga och målinriktning. Pakten har betydelse för koordination och regionala insatser.

När det gäller Kosovo, måste vi klara skyddet bättre av den serbiska minoriteten. Upprepa nödvändigheten av att poliser, åklagare, domare finns på plats. De kommande valen ger förhoppningsvis bättre lokala politiska strukturer. Då bör vi också i högre grad använda biståndet för att stödja demokrati och mänskliga rättigheter.

Bosnien och Albanien är båda är instabila och svaga statsbildningar. Fortsatt stöd är en förutsättning för fred och sammanhållning. Fem år efter kriget i Bosnien börjar demokratiska politiska alternativ till nationalisterna göra sig gällande. Det är angeläget att dessa får stöd nu - efter framgångarna i lokalvalen. Viktigt att bekämpa korruption och kriminalitet i hela regionen.

Men långsiktig regional stabilitet i hela regionen förblir en omöjlighet utan FRJ. De hastigt antagna författningsförändringarna vittnar på nytt om bristen på respekt för demokratiska normer i Belgrad, ökar spänningarna i regionen. Det är inte möjligt med en positiv utveckling med nuvarande regim i Belgrad. Den måste bort. Men vi måste ifrågasätta om sanktionspolitikens isolering av Serbien är bästa vägen att nå detta mål. Solanas och Pattens fokusering på stöd till det civila samhället är bra. Kontaktytorna måste vidgas ytterligare. Det serbiska samhället måste öppnas upp. Viktigt att se över olje- och finansiella sanktionerna i samverkan med oppositionen, så att man kan göra det och hålla toppmötet om Balkan före valen i Jugoslavien.

Handlingsplan för den Nordliga dimensionen - Målen för det svenska EU-ordförandeskapet” Anförande av statssekreterare Sven-Eric Söder vid "Forum Nördliche Dimension", Schloss Schwerin 2000-09-01

Herr Ordförande, mina damer och herrar. Europeiska Unionen och medlemsländer

Det är en stor glädje för mig att få vara här i Schwerin idag och delta i detta viktiga internationella forum om den Nordliga Dimensionen. Jag vill tacka konferensarrangörerna för att de valt en så inspirerande omgivning.

Herr Ordförande, Låt mig först konstatera att den Europeiska Unionen har en Nordlig Dimension. Det har Unionen alltid haft. Den Nordliga Dimensionen är ett geografiskt faktum. Men innebörden av EU:s Nordliga Dimension är dynamisk och förändras över tiden.

EU:s nordliga territorium utökades år 1990 när Tyskland enades. Unionen fick samtidigt en ny granne i nordost, Polen. När Sverige och Finland blev EU-medlemmar år 1995 ökade Unionens nordliga territorium med 790 000 km2. Och med 14 miljoner medborgare. Det förändrade Unionens karaktär. Unionens genomsnittliga folkmängd/km2 sjönk. Unionens genomsnittliga BNP/capita ökade. Nya naturområden med helt annorlunda klimatförhållanden lades till Unionen: Stora skogar. Den svenska fjällvärlden. Finlands sjöar. Skärgårdslandskapen.

Unionen fick också nya grannskapsrelationer: NATO-landet Norge med en 1600 km lång landgräns till Sverige som inte är medlem i NATO. Ryssland med en 1300 km lång landgräns till Finland. Och tre baltiska länder längs Östersjön: Estland, Lettland och Litauen.

EU:s yttre politiska närmiljö ändrades radikalt. Samhällsomvandlingarna i Ryssland, Estland, Lettland, Litauen och Polen blev en närområdesfråga för EU.

När fyra nordliga grannländer runt Östersjön nu förhandlar om medlemskap i Unionen är Östersjön snabbt på väg att bli ett hav där den helt övervägande delen av kustområdena och de ekonomiska zonerna tillhör länder som ingår i EU.

Den dynamiska politiska utvecklingen i Östersjöregionen medför nya utmaningar för EU. Men samtidigt också nya ansvarsområden.

EU:s Nordliga Dimension handlar om att utveckla en konsistent och sammanhållen politik inom Unionen för att möta dessa nya utmaningar och ta detta nya ansvar fullt ut på alla områden. Därför är den Nordliga Dimensionen viktig. Inte bara för oss här i den nordliga delen av EU, utan för hela EU.

Vi som lever i norra Europa vet vilken stor potential Östersjöregionen har. Handeln mellan länderna runt Östersjön ökar varje år. Resandet ökar. Personkontakterna blir fler och fler. Våra akademiska institutioner utvecklar sitt samarbete. Gemensamma utbildningslinjer. Utbyte av studenter, lärare och forskare blir allt vanligare. CBSS:s Eurofaculty och samarbetet inom ”Baltic University” är konkreta exempel. Den nya informationsteknologin och nya metoder för distansundervisning underlättar samarbetet. Många av våra länder ligger mycket långt framme på IT-området. I världsledande positioner.

Det finns en enorm potential runt Östersjön. Denna region kan bli en av världens snabbast växande regioner under innevarande årtionde. Vi har högt utvecklade ekonomier, stabila samhällen, välutbildad befolkning och rika naturresurser. Investeringsbehoven är stora. Affärsmöjligheterna många. De olikheter som finns mellan länderna i forna Sovjetunionen och andra Östersjöländer kan ge en kraftfull positiv dynamik. Förutsatt att vi fattar de rätta politiska besluten. För att kunna göra detta måste vi ta bättre hänsyn till förhållandena och utvecklingen i hela regionen.

Behovet av en regional helhetssyn är ytterligare ett skäl att utveckla EU:s Nordliga Dimension. En sådan helhetssyn måste också finnas i Bryssel.

Vi har gamla samarbetstraditioner i Östersjöregionen. Redan i forna tider var Östersjön ett nordeuropeiskt innanhav som band samman folken i vår region. Handel och produktion blomstrade runt hamnstäderna. Sjötransporter var det säkraste sättet att resa och att transportera gods långt in på 1900- Europeiska Unionen och medlemsländer talet. Nya trender och ny teknik spreds snabbt längs Östersjöns stränder. En kulturell gemenskap utvecklades. Den är väldigt tydlig i vårt gemensamma kulturarv. Våra byggnadsverk, traditioner och folkliga seder har stora likheter. Det är troligen en viktig förklaring till att vi har så lätt att samarbeta mellan länderna runt Östersjön.

När de politiska förhållandena i norra Europa ändrades för 10 år sedan utvecklades det mellanstatliga samarbetet mycket snabbt. Våra utrikesministrar etablerade Östersjöstaternas råd redan år 1992. År 1993 bildade man Barentsrådet för samarbete mellan de allra nordligaste delarna av den europeiska kontinenten. Det decentraliserade samarbetet växte också snabbt. Nu har vi en mångfald av samarbetsstrukturer på subnationell nivå.

De subnationella regionerna som sådana och samarbetet olika regioner emellan ökar i betydelse inom EU. Man talar visionärt om ett framtida ”regionernas Europa” baserat på gemensamma institutionella grundstrukturer och på gemensamma värdegrunder. Erfarenhetsutbyte inom regionen och mellan våra regioner och andra regioner i Europa ger ständigt nya idéer. En CBSS-konferens om ”decentraliserat samarbete och kommunalt självstyre” kommer att äga rum i Stockholm den 17-18 oktober. Tillsammans med Frankrike planerar vi att också aktivera dessa frågor inom EU. Under det svenska ordförandeskapet kommer vi att lyfta fram de subnationella samarbetet ytterligare.

Herr Ordförande, Arbetet med den Nordliga Dimensionen inspirerar oss till ett regionalt synsätt, skräddarsytt för norra Europa. EU:s beslutsfattare har ett politiskt ansvar för utvecklingen i Unionens medlemsstater, men också för hur Unionens politik påverkar kandidatländerna och övriga grannländer. Och för Östersjön och dess vattenresurser. Under det svenska ordförandeskapet i EU vill vi arbeta för att Unionen skall ta detta ansvar fullt ut. Alla EU-strukturer bör delta i arbetet med att genomföra den handlingsplan för Nordliga Dimensionen som godkändes av Europeiska rådet i Feira i juni i år.

Handlingsplanen avser perioden 2000-2003 och bygger på de Riktlinjer för EU:s Nordliga Dimension som godkändes av Europeiska rådet i Köln i juni 1999. Den listar en mängd konkreta åtgärder inom olika sektorer inom ramen för pågående EU-planering och fattade beslut. Kommissionen har getts en ledande roll i arbetet med att genomföra handlingsplanen. De fackministerier som ansvarar för respektive berörd sektor bör också engageras aktivt i genomförandet. Europeiska rådets arbetsgrupper och EU:s kommittéer inom respektive sektor bör därför ta upp handlingsplanens förslag till åtgärder till behandling när arbetet återupptas i Bryssel i höst och se till att åtgärderna genomförs. Vi har diskuterat detta med det franska ordförandeskapet. Våra experter arbetar nu med att utforma konkreta förslag.

Men vi måste samtidigt komma ihåg att den Nordliga Dimensionen inte bara är en fråga för nationella och internationella tjänstemän, utan också i allra högst grad för olika intresseorganisationer och - inte minst - för det europeiska näringslivet.

Under det svenska ordförandeskapet planerar vi att ägna särskild uppmärksamhet åt att utveckla EU:s Nordliga Dimension vad gäller tre områden: miljösektorn, inklusive kärnsäkerhet, brottsbekämpning och Kaliningrads situation.

Den uppföljningskonferens på utrikesministernivå som vi avser arrangera den 9 april 2001 i Luxemburg blir en kontrollstation i formatet 15+7 för att granska de framsteg som gjorts sedan utrikesministerkonferensen om den Nordliga Dimensionen i Helsingfors i november 1999 och för att understryka den politiska betydelsen av fortsatt arbete.

En fullödig uppföljningsrapport om den Nordliga Dimensionen skall, enligt Feira-slutsatserna, läggas fram inför Europeiska rådet i Göteborg i juni 2001.

Herr Ordförande, Inom miljösektorn framstår Östersjön och dess vatten som en uppenbar fråga som kräver ökat EU-engagemang. Det regionala samarbetet kring Östersjöns miljö har kommit långt. Europeiska Unionen och medlemsländer

Regeringarna i regionen har antagit en Agenda 21 för Östersjöregionen, Baltic 21. Arbetet med att säkerställa hållbar utveckling inom de 8 sektorer som anges i Baltic 21 pågår inom ramen för CBSS. HELCOM fokuserar på Östersjöns marina miljö men ser också sitt arbete som ett led i strävandena efter en hållbar utveckling. VASAB har utvecklat gemensamma visioner till grund för samordnad planering i regionen. Trots att det regionala samarbetet redan är omfattande är Östersjön ett av världens mest förorenade innanhav. Vårt långsiktiga mål måste vara ”ett rent Östersjön”. Det återstår alltså väldigt mycket att göra. Handlingsplanen för EU:s Nordliga Dimension innehåller många nödvändiga åtgärder. Vi anser emellertid att EU:s engagemang för ”ett rent Östersjön” bör kunna utvecklas längre än vad som anges i handlingsplanen.

Det regionala samarbete i miljöfrågor, som redan pågår, bör beaktas fullt ut av EU. Genom att utnyttja befintliga regionala samarbetsstrukturer i norra Europa kan EU effektivisera Unionens resursanvändning och få ett bättre genomslag för Unionens insatser. Det behövs tusentals praktiska åtgärder i form av fysiska investeringar, institutionella förbättringar och ändrade regelverk.

Jag vill i detta sammanhang ta upp frågan om den utomordentligt viktiga klimatförändringen. Ett stort internationellt forskningsprojekt i norra Sverige har dragit alarmerande slutsatser om takten i de pågående temperaturhöjningarna. För första gången har vi nåtts av rapporter om öppet vatten i Arktis och att nu levande generationer kan få uppleva en klimatförändring med allvarliga konsekvenser. Det är i allas intresse att processen med Kyoto-protokollet förs snabbt framåt och att vi tillsammans inför mekanismer för att minska utsläppen av koldioxid.

Beträffande kärnsäkerhet, och särskilt de kärnsäkerhetsproblem som berör nord-västra Ryssland, är det naturligtvis avgörande att förhandlingarna om ett internationellt avtal om ett ”Multilateral Nuclear Environmental Programme for Russia (MNEPR)” kan slutföras så att en legal grund för samordnade internationella stödinsatser kommer på plats. Den tragiska ubåtsolyckan i Barents Hav har ytterligare understrukit behovet av internationellt samarbete i svåra situationer och av att vi får till stånd internationellt samordnade rutiner för säker hantering av alla former av ”nuclear material” (sätt in lämplig tysk term som täcker alla former av klyvbart material, såväl bränsle, vapen som avfall).

Brottsbekämpning är ett andra område där samarbetet med EU:s nordliga grannländer behöver utvecklas. Slutsatserna från det informella ministermötet i Tammerfors (Tampere) 1999 lade en bra grund. EU och Ryssland har enats om en handlingsplan för att bekämpa organiserad brottslighet. På basis av dessa policydokument och på de nya samarbetsformer som har utvecklats inom ramen för det regionala samarbetet i ”Task Force on Organized Crime in the Baltic Region” bör handlingsplanen för EU:s Nordliga Dimension utvecklas vad gäller brottsbekämpning och genomföras på ett resultatinriktat sätt.

Det tredje område vi kommer att prioritera från svensk sida inför vårt ordförandeskap är Kaliningrads situation. Denna ryska oblast (ty. Bezirk) ligger geografiskt skild från resten av den Ryska Federationen och kommer efter EU:s utvidgning att bli helt omsluten av medlemsstatsterritorium. Det lägger ett särskilt ansvar på EU. Det ligger i Unionens intresse att säkerställa att utvidgningen upplevs som positiv inte bara i de nya medlemsstaterna utan också i Unionens alla grannländer. Det är därför viktigt att redan nu börja diskutera hur arrangemangen för handel och gränspassage till och från Kaliningrad kan utformas. Ju förr konturerna klarnar för dessa arrangemang desto mindre blir oron och osäkerheten inför vad EU:s utvidgning kan komma att medföra. Villkoren för Kaliningrads tillträde till EU:s inre marknad behöver regleras.

Kaliningrad ligger vid Östersjöns kust och är en nödvändig komponent i det regionala samarbetet i Östersjöregionen. Ryssland har föreslagit att samarbete kring Kaliningrads situation skulle kunna bli ett pilotprojekt i utvecklandet av relationerna mellan EU och Ryssland, d.v.s. att lösningar som utarbetas för att reglera olika förhållanden mellan EU och Kaliningrad på sikt kanske skulle kunna utvidgas till att omfatta hela Ryssland. Härigenom skulle de ansträngningar som vi nu lägger ner inom ramen för Europeiska Unionen och medlemsländer

Nordliga Dimensionen få en avsevärt större betydelse, i det övergripande förhållandet mellan EU och Ryssland.

Harmoniska och stabila förhållanden mellan en framtida utvidgad Union och Ryssland ligger i allas vårt intresse. Jag vill särskilt framhålla vikten av smidiga transittransporter mellan Kaliningrad och övriga delar av Ryssland. Det är en viktig uppgift för EU att bistå de baltiska staterna med att upprätta okomplicerade gränsövergångar för transittrafiken. Detsamma gäller personers rörlighet över gränserna. Schengen-avtalet får inte bli ett hinder för samarbetet i norra Europa.

Herr Ordförande, Den Nordliga Dimensionen har också fört Norge och Island närmare EU. Arktiska frågor omfattas av den Nordliga Dimensionen. Under det svenska ordförandeskapet vill vi också fortsätta att utveckla EU:s samarbete i såväl arktiska som allmänna nordliga frågor med USA och Kanada inom ramen för den s.k. transatlantiska dialogen.

Herr Ordförande, Arbetet med den Nordliga Dimensionen skall inte byråkratiseras genom onödiga institutionella strukturer. I stället skall vi utnyttja befintliga institutionella strukturer inom Östersjösamarbetet bättre. CBSS är det kanske viktigaste organet i dessa sammanhang. Med sin nya paraplystruktur omfattar CBSS hela det mångfacetterade samarbetet mellan Östersjöstaternas regeringar. Exempel på arbetsområden är undanröjande av hinder för handel och investeringar, operativ samverkan mot organiserad brottslighet och genomförandet av Östersjöområdets Agenda 21. CBSS' medlemskrets överensstämmer vidare exakt med länderkretsen i den Nordliga Dimensionens geografiska område.. Barentsrådet kan fylla en liknande roll i Östersjöregionens allra nordligaste områden.

CBSS:s utrikesministermöte i Bergen i juni i år gav den Nordliga Dimensionen en framträdande plats i möteskommunikéen. Några citat: ”CBSS confirmed its intention to play an active role in the further development and implementation (of the Northern Dimension) in key areas. --- The Council stands ready to come up with concrete proposals for inclusion in the evolving Action Plan. The Council furthermore stands ready to offer the resources of its working bodies for co-ordination and as possible instruments for implementation and concretisation of elements of the Action Plan in areas such as health, information technology, energy, trade and investment, environment and the combat against organised crime.”

Herr Ordförande, Låt mig ta tillfället i akt att välkomna det berömvärda initiativ som det tyska ordförandeskapet i CBSS tog när man i slutet av juli skickade ut ett brev till CBSS' arbetsgrupper och aktionsgrupper och till en rad andra aktörer inom Östersjösamarbetet och bad om förslag på pågående eller framtida samarbetsprojekt som kan passa in i handlingsplanen för den Nordliga Dimensionen. Avsikten är att inom CBSS sammanställa en prioritetslista för handlingsplanens vidare utveckling.

Från svensk sida stöder vi varmt dessa tyska ordförandeskapsambitioner.

På samma sätt som de regionala samarbetsstrukturerna kan utnyttjas för att genomföra den Nordliga Dimensionen, så kan den Nordliga Dimensionen också förstärka det regionala samarbetet genom att öka EU:s engagemang för utvecklingen i norra Europa.

När det gäller att välja ut samarbetsprojekt där ett utökat engagemang från EU:s sida skulle öka möjligheterna till framgång kan ett illustrativt exempel vara ”2h 2001” d.v.s. det av CBSS:s handelsministrar initierade projektet att nedbringa väntetiderna för lastbilar vid gränspassager till högst 2 timmar år 2001.

Ett annat exempel är det pågående arbetet med ett INTERREG IIIB-program för hela ”Baltic Sea Region”. Detta program representerar något helt nytt. Det är ett mycket betydelsefullt konkret bevis på att den Europeiska Kommissionen nu har börjat lägga ett av den Nordliga Dimensionen inspirerat Europeiska Unionen och medlemsländer sammanhållet regionalt helhetsperspektiv på det subnationella samarbetet mellan alla länder runt Östersjön.

Herr Ordförande, Tyskland som ordförandeland i CBSS, och Sverige som kommande ordförandeland i EU, har goda förutsättningar att tillsammans föra arbetet med den Nordliga Dimensionen vidare framåt. Genom att fortsätta utveckla EU:s Nordliga Dimension i riktning mot konkreta resultat bidrar vi också till att genomföra handlingsplanen från Feira.

Jag ser fram emot ett fortsatt gott samarbete.

Tack, Herr Ordförande.

Statement by Ms. Maj-Inger Klingvall, Minister for Development Co-operation, migrations and asylum policy on the Conference ”Children first and foremost – EU policy towards separated children” 2000-09-21

First of all, let me express my thanks to our hosts, the International Save the Children Alliance and UNHCR for arranging this conference. We have two most useful reports before us for this discussion on best practices towards unaccompanied minors in Europe. Let me acknowledge the important work that has been put into these two very comprehensive studies.

"Children first and foremost" is today's heading. This reflects the guiding principle in the Convention on the Rights of the Child, articulated in Article 3 in the Convention: The best interests of the child shall be a primary consideration in all actions concerning children.

”The best interests of the child” appeals to something deeply entrenched within us all. In all cultures and throughout the ages, people have strive to protect their children because this aim is connected with the survival of our species and culture. The assessment of what constitutes the best interests of the child varies though, as do the knowledge of the needs of children.

Parents who send their children away to Sweden or any other European country often consider this to be in their best interests. Perhaps the parents wish to protect their children from war or unsafe conditions. They may act in hope of achieving better living conditions for their child. The aim may also be to improve the situation for the entire family.

The parents are not always aware of how the separation and the new situation in the new country will affect their child. Children arriving without their parent may intellectually understand why they have left their families and their country. However, they can not emotionally accept their parent’s explanations that they have been sent away in their own best interests. They often feel betrayed and abandoned. We all know how unaccompanied children carry a deep sense of loneliness and are tormented by anxiety for their family and relatives. They often find themselves in a kind of ”no-mans-land”, between the culture they come from and the life they have to live in their new country. Ahmed from Somalia expressed this in an interview-study of unaccompanied children carried out by Rädda Barnen. He said: It is only the birds that are the same here and at home”.

The Convention on the Rights of the Child represent a milestone in the international work for the rights of children and young people. The Convention confirms views and knowledge on the needs of children that have developed during the 20th Century – that every child is an individual with her or his own needs. The starting point is respect for the child’s integrity and full value as a person. All people – both adults and minors – are of equal value. The Convention therefore represents a guarantee for the individual value of childhood. Europeiska Unionen och medlemsländer

The child’s needs for a permanent and stable relationship with her or his parents or other guardians is undoubtedly the most important need, as it is the parents who provide not only for the child’s physical needs but also the child’s need for love, security and a feeling of being needed. The young the child is, the greater is the child’s dependence on the support of her or his parents.

Consequently, the child’s need of and right to both parents is a characteristic feature of the entire Convention. It is stated in the preamble to the Convention that the family is the fundamental unit of society and the natural environment for all its members and particularly important for the development and welfare of the child. Article 18 of the Convention lays down that it is the parents who have ”the primary responsibility for the upbringing and development of the child”. When it come to unaccompanied children the child’s rights to her or his parents is expressed in Article 22.2 which says that the State shall provide co-operation in any efforts ”to protect and assist such a child and to trace the parents or other members of the family of any refugee child in order to obtain information necessary for reunification with his or her family”.

Ever since Sweden ratified the Convention on the Rights of the Child in June 1990, Swedish legislation in various fields has gradually been adapted to the provisons applied by the Convention. Last week, a comprehensive report was presented to the Swedish Parliament. This report spells out the state of play of our national implementation so far. It shows that very important work has been done during the last decade, but also that more remains, which is bound to be the case in any human rights implementation endeavour. To ensure that the intentions of the Convention are transformed into practice are, though, an on-going process.

When it come to migration and asylum policy, the Alien’s Act has recently been revised in order to implement the Convention on the Rights of the Child. Article 3 in the Convention has been included into the Aliens Act (Chapter 1, Section 1) worded as follows: ”In cases where a child is involved, special attention shall be given to what is required bearing in mind the child’s health and development and the best interests of the child otherwise”. This means that in all phases of the asylum process – on reception, in the asylum investigation, in the assessment of whether there are humanitarian reasons for a residence permit, in deliberations on family reunion and in the case of any refusal of entry – the best intersts of the child should be taken into account. In other words, in all decisions concerning a refugee child, regard should be taken of what is considered to be best for the child.

Furthermore, Article 12 in the Convention, which refers to the right of the child to express her or his views and be heard has also been incorporated into the Alien’s Act. When assessing matters concerning permits under the Alien’s Act it should be established what the child have to say.

These provisions has had a real impact on the handling of cases involving minors. Not only unaccompanied children but also refugee children who arrives together with their parents. Studies have shown that increased attention has been given to the rights of the child both in the investigation phase as in the decision-making process.

The best interests of the child is considered when determining of refugee-status according to the 1951 Geneva Convention. For instance, factors such as the child’s health, accomodation and legal assistance are looked into prior. I might add that the EU resolution on Unaccompanied minors statutes early appointment of guardians and legal representatives for the child, as well as access to education. Swedish policy is fully in line with the EU resolution. The Swedish Government now prepare a governmental bill proposing to the Parliament extended right to education for refugee-children. The aim is to guarantee children seeking asylum the same right to education as for children living in Sweden.

Every child holds the right to seek asylum, just like any adult according to the 1951 Geneva Convention. Most unaccompanied children, however, are not in need of refugee-status, according to the Geneva Europeiska Unionen och medlemsländer

Convention. They are, however, in great need of protection and assistance. They have left their homes following a decision made by their parents or other relatives. In my opinion, the primary goal must be to allow these children to reunite with their families. However, it may not always be possible for the child to return to its country of origin to reunite with its family, and a residence permit may then be granted for humanitarian reasons.

The provisions in the Alien’s Act, compatible with the Convention on the Rights of the Child, has also resulted in a process of developing methods to improve the reception-system for children and young people.

For example, the Migration Board has developed national guidelines on the reception of unaccompanied minors that are in line with the UNHCR guidelines as well as the European Union Resolution on unaccompanied minors. The Migration Board aims to further develop the reception of unaccompanied minors and the co-operation with the social security and welfare service. Co-operation and dialogue with NGO:s to improve tracing for parents, family reunification and possiblities for safe return or integration into the Swedish society are further developed as well.

According to these guidelines, asylum cases concerning unaccompanied minors are given priority. Members of staff responsible for unaccompanied minors are given special training. In order to make family reunification possible, tracing the child's parents start shortly upon the minor's arrival in Sweden. For accomodation, possibilities to stay with relatives primarily, or otherwise with a host family with the same cultural or liguistic background are to be sought. Special units has been set up to provide for care and temporary shelter of separated minors who can not live with their relatives or they has no relatives in Sweden.

Furthermore, unaccompanied children receive a rigorous physical and psychological health examination. Each child is interiewed by a psychologist for the purpose of assessing the child’s need for special psycho-social support or for trauma-therapeutic intervention.

I would now like to elaborate a little on the processes currently underway in the European Union and in the wake of Sweden's Presidency starting on January 1 next year.

The enhanced co-operation and harmonisation in the asylum and migration field within the European Union is based on the Amsterdam Treaty. The Treaty sets the ambitions for this work, and they are high. For decision-making, unanimity is the rule. A number of proposals have been put forward by the EU Commission and these are now being discussed.

In a follow-up to the Amsterdam Treaty, the EU affirmed the need to establish a single European asylum procedure as well as minimum standards on refugee procedures. One of the aims was to reduce the duration of asylum procedures. Special attention should be paid to children. Another envisaged harmonisation process focused on reception of asylum seekers. The goal is to draw up minimum standards for reception conditions. Again, particular attention should be payed to children. These goals have been set up in an action plan, The Vienna Plan of Action.

In 1999, the child rights approach was further elaborated at the European Council in Tampere, Finland, with its reference to the Convention on the Rights of the Child.

In this work, the European Union build on its humanitarian tradition. The right to seek asylum is the cornerstone of a harmonised asylum and migration policy. This calls for subsidiary protection standards, adequate reception standards, with a particular focus on vulnerable groups such as women and children, to mention a few points.

In my opinion, Sweden has an important role in the EU-context. In this regard, I believe that a Europeiska Unionen och medlemsländer comprehensive approach is essential, linking the situation in countries of origin, transit as well as in asylum countries.

During the Swedish presidency of the European Union I will, as Minister for development co-operation and migration, make sure that the rights of the child will be an overriding priority. As one concrete expression of this, I will host a EU meeting on the rights of the child affected by violent conflict and displacement.

This meeting will reflect our ambition to link a number of policy areas together to further enhance a comprehensive approach to children. Development co-operation and asylum policy can not be regarded as separate fields. To strengthen links between them through cross-sectoral thinking is essential, with a human rights perspective as the core element.

Ten years after the Summit we are now in the process of assess achivements reached during the past ten years as well as future actions. Next yearÿs Special Session of the UN General Assembly on Children will provide an excellent opportunity to set a global and concrete agenda for which the Convention on the Rights of the Child is the basis.

Sweden also intends to focus on the issue of trafficking in women and children during the presidency. Trafficking in women and children, most often for commercial sexual exploitation, is estimated to generate up to 8 billion dollar each year, according to the International Organisation for Migration (IOM). The huge profits, linked to organised crime, have turned this trade into the fastest growing international crime. In Asia, hundreds of thousands of women and children are trafficked every year. In Europe, also according to the IOM, some 500 000 women are trafficked into the Union annually, most of them from Eastern Europe and the Balkans. Most of the women trafficked to Europe are grown ups, but in recent years trafficking in children under the age of 18 have become significant, as the report by Save the Children and UNHCR clearly shows.

Since 1996, the European Union has developed a European policy to fight trafficking. This includes training, seminars and studies, and a close co-operation with various NGO:s. European Union has also extended the mandate of Europol to deal with trafficking. During the Swedish presidency we will extend the co-operation between the European Union with the Asian countries focused on prevention, protection, prosecution and reintegration of the victims. We will also continue the work done within the European Union focused on a review of the legislation in the European countries, social and pshycological support to the victims and the role of the buyers.

I might also add that before the end of the year, a parliamentarian committee will be appointed with the task of looking into the issue of trafficking in human beings, from a migration policy perspective. The committee will study the Swedish legislation in this field with a particular focus on legal protection of the victims. In my opinion, the report made by Save the Children and UNHCR, which will be discussed here today, will substantially contribute to this debate.

Finally, let me emphasise the crucial importance of international agencies and the NGO-community to protect unaccompanied children and to trace their parents. I presume that many of you present here today met up for a discussion on Children in the Asylum Process two years ago. On the 2nd-4th of September 1998 a conference was held in Sigtuna under the auspices of the Ministry for Foreign Affairs. Discussions were held on best practices for unaccompanied children, based on the Convention, government practices and the UNHCR Guidelines on Unaccompanied Children. One conclusion drawn on that occasion was that we all have to work together.

We all share the responsibility for the needs of children for their well-being, their safety and their dignity, to which they are entitled. We can always do more, the work must go on. I wish to thank you again for your commitment and I look forward to further dialogue and cooperation. Europeiska Unionen och medlemsländer

Thank you for your attention.

Enlargement – a historical opportunity. Speech by Foreign Minister Anna Lindh at the seminar on EU Enlargement 2000-09-28

Dear Colleagues, Ladies and Gentlemen, Welcome to this seminar. I am pleased – but not surprised – that so many are participating.

Let me start with a quotation:

"Europe is one political unity. Its security is indivisible. Perhaps I have come to this conclusion after experiencing forty years of Communist rule and Nazi occupation before that. Perhaps it comes from the experience of living in a country in the middle of Europe, a country that during centuries has been at the crossroads for Europe´s spiritual developments, geopolitical interests and conflicts."

Vaclav Havel, President of the Czech Republic, speaks from personal experience. He, as so many others of today´s leaders in Central- and Eastern Europe, including our guests today, has experienced a history of oppression and a divided Europe.

Now we discuss the future of Europe and the European Union. For me, and for Sweden, no task for the future is more important than to put a final end to the division of Europe. A united Europe, based on democracy and cultural diversity, is the most important vision for the future. History has presented us with an opportunity we must not loose. It is a historical challenge and a historical responsibility. Today's seminar is one of many expressions of the great significance we attach to the enlargement.

In politics, one should always start with the basic questions. Why do we consider enlargement so important?

Firstly, Enlargement will make our continent more stable and secure. Co-operation in the European Union prevents violent conflicts. Through enlargement, more countries will participate in a Union that promotes the principles of democracy, good governance, the rule of law and respect for human and minority rights. A Europe based on common, democratic values, is a Europe where our children can feel secure. This is also important for democracy and development in countries outside the European Union. Today, I think especially of the Serbian people who bravely have voted for democracy against dictatorship. The Balkans will also benefit from an enlarged Union.

Secondly, Enlargement will make our continent richer by offering growth and prosperity. It will create the largest internal market in the world, a market of more than 500 million consumers. Twice the size of the domestic market of the United States. A larger internal market also provides increased competition. Thereby, it works in favour of the consumers. It will also prove very attractive to non-EU manufacturers and service providers. They will only need to comply with one single framework of standards to sell their products throughout this huge market. A Europe with a strong economy, is a Europe where our children will benefit from new jobs being created and from an e-Europe designed for all.

Thirdly, Enlargement will make our continent safer for its citizens. The threats to Europeans today - crime, terrorism, drugs, and pollution - can only be addressed through joint action across the continent. If we are to stop the trade in narcotics, we have to work together. If we are to achieve sustainable development, we have to work together. Environment will be an important issue for the European Summit in Göteborg next year. A Europe with strict common rules for the environment, is a Europe where our children are able to drink fresh water and breath fresh air. Europeiska Unionen och medlemsländer

I do not pretend that enlargement will be easy. Of course, there are problems. But most important now is that we take our political responsibility – by promoting and defending enlargement. We must explain to our citizens the benefits of enlargement – but also that we have a responsibility for countries that first suffered from oppression and then made sacrifices during the transition process. If we do not show political leadership, we could risk that public opinion turns against enlargement in the current Union – and against the European Union in the candidate countries.

Enlargement will be a top priority during the Swedish Presidency. We will strive to pave the way for a political breakthrough in the negotiations.

The principle of differentiation is crucial to the process. All candidates must be judged on their own merits. Countries making good progress must not be kept waiting for other candidates to catch up.

The Copenhagen criteria remain the crucial test. Accession is only for those who are properly prepared and fully able to observe and implement the rules applying to any Member State. New members should be accepted when they are ready - not sooner, and not later. The decision must be made on objective criteria – not on political grounds.

We hope to close a number of chapters for the best prepared Luxembourg countries, including some of the more difficult ones, during our Presidency. We will seek to open the remaining chapters for the most advanced Helsinki countries, in accordance with the Feira conclusions. But to achieve this, we also need the countries concerned to intensify their efforts.

In Nice we should have a first real overview of the status of the negotiations. As of now, we have not started substantive negotiations in the difficult areas. We believe that a target date could be useful when negotiations have advanced somewhat further, in order to galvanise political will for the end game.

Ladies and Gentlemen, Enlargement is a huge, complex and difficult task that must not be underestimated. There will be many difficult discussions between member states on the tough issues in the months to come.

The EU must finalise its preparations. The first step was taken in Berlin last year. A financial framework for the enlargement has been established. The next step is a successful conclusion of the IGC in Nice in December. I am confident that the union will be ready to welcome new members by the end of 2002 as stated in the Helsinki conclusions.

But all parties have to take their responsibility. In order to succeed, the candidates must accelerate their reform processes. The Commission must set aside sufficient resources. All member states must constructively contribute to bring the negotiations forward.

Let me end by citing Olof Palme in a speech he made in 1967: "Andreas Papandreou – Greek Member of Parliament – is beaten and arrested and his 14 year old son is brutally threatened by the police. With him, thousands of people are driven in jail because they demand free elections and justice for poor people. That is Greece, April 1967".

Today we know that democracy won in Greece and Andreas Papandreou later became Prime Minister. The membership of the EU secured democracy in Greece, Spain and Portugal, who all had suffered from dictatorship.

The 14 year old boy is now somewhat older, and one of my colleagues. Georgios Papandreou is one of those negotiating enlargement to Central- and Eastern Europe – today´s main task for peace and democracy in Europe. Let us all join forces in facing this historical challenge. Europeiska Unionen och medlemsländer

Thank you.

Statsminister Göran Perssons tal om EU inför Klubb Norden 2000-10-05

Den diskussion som pågår inom EU om framtidsfrågorna är viktig. Jag såg att ni kopplat den till frågan om federalism i er inbjudan, och frågar er vilken roll Norden spelar i en sådan miljö.

Låt mig säga det på en gång, att det är inte hur vi organiserar våra institutioner som är det viktigaste. Det är inte det debatten om EU:s framtid i första hand handlar om.

Vi har en rad utmaningar och en rad stora utvecklingstendenser att möta. Allra störst är naturligtvis utvidgningen. Men också arbetslöshet, miljöproblem, en utmanande demografisk utveckling, globalisering och vikande förtroende för politik och politiker.

Det är EU:s medlemsländer som avgör hur det framtida EU kommer att se ut. Vad som kommer att bli avgörande är hur vi använder våra medlemskap - och framför allt att vi använder dem.

Det är många som säger att ett så litet land som Sverige inte kan påverka i EU. Utländska journalister frågar ibland hur vi ska kunna agera kraftfullt med så dålig uppslutning bland svenska folket. En reflektion: Det är alltid dålig uppslutning för den Europeiska unionen som politiskt projekt i svenska opinionsmätningar. Så har det varit ständigt. Egentligen finns det bara ett enda undantag, och det var folkomröstningen om medlemskapet 1994. Vid det tillfället var svenskarna för. Så när man talar om det dåliga stödet – ja det är rätt om man talar om opinionsmätningar, men opinionsmätningar är inte alltid en riktig beskrivning av verkligheten. Jag köper inte riktigt den där beskrivningen av den svenska negativa opinionen. Det finns naturligtvis en skepsis för EU-projektet som sådant, men inte utifrån att vi inte skulle behöva samarbeta, utan utifrån hur samarbetet bedrivs.

Vi kan inte se varför Sverige ska vara med i ett stort politiskt samarbetsprojekt, och sedan sitta längst bak och vara tysta. Vi ka n inte se att lösningen på problemet med det bristande folkliga intresset är att låta bli att använda samarbetet för att påverka utvecklingen av det. Vi vill använda EU-medlemskapet för att göra det relevant för det svenska folket.

Men innan jag går in på Nordens roll i EU eller en framtida reformering av EU, låt mig starta i en annan ände.

Globaliseringen och de snabba förändringarna i våra ekonomier sätter politiken på prov. De möjligheter att sprida välstånd och utveckling till fler som följer med detta måste vi ta tillvara. Globaliseringens krafter måste styras av folkets intressen. Gränserna för hur människor och miljö ska behandlas måste dras av demokratiska institutioner och andra demokratiska organ. Marknaden kommer inte att göra det.

Vi behöver en politisk motvikt till de globala marknadskrafterna. Lionel Jospin har myntat uttrycket: marknadsekonomier - ja, marknadssamhällen - nej. Det är en utmärkt utgångspunkt för en socialdemokratisk politik.

Nu formar progressiva regeringar från alla världens hörn nya nätverk för politisk samverkan. Det är positivt. Politiskt samarbete behövs på många plan och kan ske på många sätt - som nordiskt samarbete, inom EU eller i nätverk som sträcker sig tvärs över kontinenter.

En sak är säker - det är inte mindre politiskt samarbete vi behöver i en tid av globalisering. Det finns Europeiska Unionen och medlemsländer inget politiskt samarbete som inte behövs.

Hand i hand med globaliseringen går regionaliseringen. På gott och på ont. Spanien och de baskiska separatisterna, norra och södra Italien, Frankrikes Korsika, Belgiens valloner och flamländare - vi har starka delstater i Tyskland och Österrike, och vi har nygamla regioner som Öresund, där det regionala samarbetet bortser från nationsgränserna.

Vad betyder dessa krafter för nationalstaten? Vad betyder de för EU-samarbetet? Kan EU fungera som demokratiskt samlande forum för både regioner och nationer? Det är fråg or vi måste ställa oss.

Ibland - men inte alltid - går regionaliseringen hand i hand med främlingsfientlighet. Detta är ett stort bekymmer.

Samtidigt som möjligheterna egentligen aldrig varit större att öka välstånd och demokrati på jorden - så hotas demokratin i dag inifrån i mogna demokratier.

Politikens misslyckande att bryta massarbetslöshet och sociala klyftor leder till att människor vänder demokratin ryggen.

Det är i vanmakt, utanförskap, arbetslöshet och fattigdom som hatet och rädslan gror. Det är i den miljön människor griper efter de enkla lösningarna och söker syndabockar. Och det är på enskilda människors rädsla för att ställas utanför, att inte duga, som de antidemokratiska krafterna spelar.

Vi har från svensk sida varit med om att sätta kampen mot rasism, antisemitism och etnisk diskriminering högt på EU:s dagordning. Vi måste bygga vidare på den värdegemenskap baserad på demokrati och mänskliga rättigheter som nu gäller i nästan hela Europa.

Men det räcker inte. De viktigaste vapnen vi har i kampen mot rasism, antisemitism och främlingsfientlighet är ökad rättvisa och större social sammanhållning. Därför måste kampen för full sysselsättning, minskade sociala klyftor och ökad delaktighet fortsätta.

Demokratin måste alltså vara både regionalt och globalt. Men också fungera lokalt.

De beslut som formar framtiden fattas både under familjens samtal vid köksbordet och under EU:s toppmöten.

Det är inte en ny företeelse. Vad som är nytt är att avståndet mellan det lokala och det globala är så mycket kortare i dag. Det finns uttryck för detta. Å ena sidan kan man säga som förre amerikanske talmannen Tip O’Neill som skrev att "All politics is local!" Å andra sidan har vi företagens syn att "All business is global!" Där har vi, i ett nötskal, den situation vi har att hantera.

I en värld där kapital rör sig över nationsgränserna, måste de politiska besluten följa med genom internationellt samarbete. Samtidigt ger den nya informationstekniken människor möjlighet att nå information varhelst de befinner sig. Allt fler får allt större kunskaper. Informationsprivilegiet som centraliserat makten bryts. Den lokala demokratin stärks.

Det här tror jag är något som vi ofta underskattar. Jag har ju förmånen att få resa mycket. Jag märker att det är samma dagordning som i stor utsträckning följs i den politiska debatten varhelst man än befinner sig. Det starkaste minnet och intrycket av detta har jag från finansministertiden, då jag ena dagen stod i New York på ett sådant där eländigt placerarmöte, och lånade pengar till den svenska statskassan. Det var ett hantverk som skulle göras, enkelt uttryckt. Det var svåra frågor, och raka frågor. Europeiska Unionen och medlemsländer

Jag åkte därifrån direkt till Sverige. Så fort jag kom hem var det vidare till nästa möte, som jag hade i Hälleforsnäs Folkets hus. Publiken dominerades av pensionärer – de flesta var tidigare metallarbetare.

Jag höll mitt anförande, och jag sade i stort sett samma sak jag hade sagt dagen innan. Sedan blev det frågestund – och samma frågor ställdes av de pensionerade gjuteriarbetarna i Hälleforsnäs, som de som ställts av placerarna i New York. Varför? Jo, därför att de delar i stor utsträckning samma information.

Det är en oerhörd demokratisering som har skett. Detta att man förr kunde beskriva en människa som ’lite bakom’ för att han bodde på landet, eller inte läste rätt sorts tidningar, eller hade tillgång till rätt sorts kontakter. Den tiden är förbi. Alla har nu, ungefär samtidigt, tillgång till samma information, och vi har det till en mycket låg kostnad. Detta har i grunden förändrat det politiska samtalet. Det har – tror jag – i grunden demokratiserat samhället.

Hur det sedan kommer att utnyttjas i framtiden, det vet jag inte. Men det är värt att reflektera över, i en tid där man ofta beskriver så mycket av det som händer som risk – och som något som bara för med sig elände.

Det är tänkvärt: Samma information i Hälleforsnäs som på Wall Street, samma frågor, samma diskussion. Inte på något sätt sämre formulerade eller mindre fräna. Ingen skillnad mellan periferi och centrum. Något nytt har växt fram.

För ett land som alltid strävat mot internationalism och människors frigörelse är dessa krafterna ingenting att frukta.

Tvärtom: Rättvisan vidgas till att bli global. Visionen om ett bättre samhälle vidgas till att omfatta hela Europa. Framtiden för Malmö, Mariestad och Malung kan utformas av kommuninnevånarna själva - inte nödvändigtvis av beslut fattade i Stockholm.

I dag kan vi se att Sverige spelar en viktig roll. Sverige spelar roll liksom de övriga nordiska länderna gör det.

Tillsammans ger de nordiska EU-länderna samarbetet viktiga bidrag. Vi har en gemensam syn i mycket och vi lyfter in nya frågor på dagordningen.

Det gäller kampen mot arbetslösheten och arbetet för en bättre miljö. Här kan vi samverka för att driva samarbetet på europanivå. Kom ihåg att när vi tog Amsterdamfördraget, så beskrevs det allmänt i Europa att nu var det en nordisk dagordning introducerad i EU. Det gjorde skillnad att den europeiska unionen fick medlemmar från Norden. En ny dagordning som fördes in – vi kunde påverka.

Det gäller jämställdheten mellan män och kvinnor. Det finns olikheter mellan de nordiska länderna, men grundsynen delar vi och vi har nått långt i våra länder. I perspektivet av vad man i EU-sammanhang kallar Greying Europe - den demografiska utvecklingen med allt färre yngre som ska försörja och vårda allt fler äldre - är detta centralt. Vi har ett högt kvinnligt arbetskraftsdeltagande, en väl utbyggd offentlig sektor och pensionssystem som reformerats för framtiden. Ett nordiskt bidrag till en europeisk framtidsdebatt Ta Lissabontoppmötet som vi hade för några månader sedan: Där fokuserade vi på den här typen av frågeställningar. Det som för en fem-sex-sju år sedan beskrevs som en hopplös samhällsmodel – den nordiska – det är nu något som man tittar nyfiket på även från konservativt styrda länder, exempelvis Spanien. Nu ska vi jämföra oss i den del som handlar om hur vi bygger ut barnomsorg, till exempel. Om jag hade sagt för tio år sedan att EU skulle ta ett enigt beslut om att vi skulle sätta upp målet att bygga ut barnomsorgen - vi skulle jämföra oss med varandra för att se vem som lyckas bäst, därför att vi tror att det är en möjlighet att bidra till ett ökat arbetskraftsutbud, vilket behövs för att möta ett Europa med en allt mer åldrande befolkning – ingen hade trott det för tio år sedan. De nordiska länderna påverkar och sätter dagordningen. Europeiska Unionen och medlemsländer

Det gäller synen på välfärden. Den generella välfärden är en oslagbar modell för att skapa en jämlik fördelning av människors livsvillkor och livschanser. I Norden har vi länge levt med insikten om att jämlikhet och utveckling hör i hop - att utveckling är jämlikhetens förutsättning och jämlikhet utvecklingens drivkraft. I dag delas den av allt fler.

Det gäller också öppenhet och offentlighet och det gäller det – jämfört med många andra europeiska länder - korta avståndet mellan väljare och valda. Visst kan vi bidra. Visst har vi fört in nya frågor och synsätt.

Vi bidrar med nya dimensioner också på andra sätt. Med Sveriges och Finlands medlemskap fick EU en ny geografi och nya grannskapsrelationer.

EU fick 14 miljoner nya medborgare, och 790 000 km2 större territorium. Unionens folkmängd/km2 sjönk, och den genomsnittliga BNP/capita ökade.

Nya naturområden lades till: stora skogar, svensk fjällvärld, finska sjöar, skärgårdslandskap - med nya annorlunda klimatförhållanden.

Nya relationer uppsto d: Ryssland blev EU-granne. Samhällsomvandlingen i de forna Sovjetrepublikerna runt Östersjön blev närområdesfrågor i EU.

Vi är mitt uppe i en av de viktigaste processerna vår generation kommer att hantera. Jag tänker förstås på utvidgningen av EU. Vi är i färd med att slutföra det historiska skeende som äntligen sätter stopp för uppdelningen av Europa i öst och väst, att ta vara på möjligheterna i vår region - Östersjöregionen, och att skapa fred i Europa. Det är en dröm vi närt länge. Nu har vi den chansen i utvidgningen.

Med utvidgningen växer EU österut och norrut. De nordliga frågorna får ännu mer tyngd.

I ett skede då kontakterna mellan EU och Ryssland behöver vara täta har vi, som alltid har levt som Rysslands/Sovjetunionens grannar, erfarenheter och relationer som man inte har i södra Europa. Det är också något vi kan bidra med. Vi agerar i dag som brobyggare till Ryssland när det gäller miljö, energi, bistånd, migration, ekonomi, transporter, industri etc.

Jag var i Ryssland för femte gången som statsminister för någon vecka sedan. Jag mötte de politiska ledarna för öppna samtal – en dialog. De tycker inte som vi, kanske inte heller tänker som vi – men de är öppna för en dialog. Och vi kan spela en roll.

På vägen hem passerade jag S:t Petersburg. Jag är övertygad om att när vi ser på Europa ur ett nordligt perspektiv så kommer S:t Petersburgs ställning successivt att bli en allt viktigare faktor att ta in i vår bedömning.

Vi pratar mycket i dag om utvecklingen i Malmö och relationerna över till Köpenhamn. Malmö ska kopplas ihop med Helsingborg och vidare upp mot Halmstad, Göteborg, Uddevalla och upp till Oslo. Då har vi en europeisk region på västkusten. Det är ingen dålig vision.

Det finns en annan som är lika intressant, och som vi också borde tala om: Det är linjen Stockholm – Helsingfors – S:t Petersburg.

S:t Petersburg med sin oblast, sin region, har ju ett befolkningsunderlag som är nästan lika stort som Sveriges. En stad vars skönhet inte står Paris, Wien eller andra stora europeiska städer efter. Nu ser vi hur de håller på att resa sig, hur de rustar. När man åker uppför Nevskij Prospekt, och tittar in på Europeiska Unionen och medlemsländer sidogatorna, med palats och vackra hus, kyrkor och katedraler, så förstår man att den rikedom som en gång byggde staden en gång åter kommer att kunna lösgöras.

I ett läge när vi har en säkerhetspolitiskt god situation, när det råder fred och avspänning, så kommer vi från svensk sida att ägna allt mer tid och uppmärksamhet åt detta: Vi kommer att vara i, och besöka, S.t Petersburg - precis som svenskar var i S:t Petersburg vid sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talet. Vi kommer att göra affärer, skapa politiska allianser och vi kommer att skapa personliga relationer.

Allt under den förutsättningen att det spirande ryska, demokratiska samhällsbygge som vi nu ser tar fart, konsolideras och successivt inlemmas i ett europeiskt samarbete. Där det uppstår goda relationer mellan Ryssland och de baltiska staterna, mellan Ryssland och Polen, Ryssland och Tyskland, Ryssland och Sverige – ja, mellan Ryssland och EU.

Ska vi göra någonting från Finlands och Sveriges sida, så är det naturligtvis att se till att relationen Ryssland - EU utvecklas, och att den utvecklas på ett sådant sätt att det stödjer den demokratiska utvecklingen, stödjer de demokratiska krafterna, och att man därigenom stärker den säkerhetspolitiska situationen i norra Europa.

Då har vi något oerhört intressant framför oss. Där tror jag egentligen det bara är fantasin som sätter gränser. Stockholm – Helsingfors – S:t Petersburg. Men då skall vi knäcka den organiserade brottsligheten, då skall vi bekämpa knarket, då skall vi bygga personliga relationer med ryska ledare och ryska politiker – kort sagt: De skall bli en del av vårt europeiska samarbete, gärn a genom ett nordeuropeiska första steg i en eller annan form.

Det finska initiativet med den s.k. nordliga dimensionen är ett sätt att skapa en konsistent och sammanhållen politik för detta.

Det är ett bra initiativ som vi från svensk sida kommer att ägna uppmärksamhet åt under vårt ordförandeskap, särskilt inom tre områden:

Miljö och kärnsäkerhet

Brottsbekämpning

Kaliningrads situation

Kaliningrad – denna ryska exklav i ett framtida EU, mellan Litauen och Polen. Ungefär en miljon människor på ett relativt begränsat landområde. Starkt förorenat - starkt förorenat. Där finns kärnavfall, där finns alla de miljögifter som vi har vant oss vid att förskräckas över i vår inhemska debatt sedan trettio år tillbaka. Där finns reningsverk som inte fungerar, där finns avloppsvatten som går rakt ut, som vi försöker hjälpa till att hantera. Där finns HIV, aids, där finns tbc – där finns alla de sjukdomar som vi trodde var utrotade.

Kaliningrad är en samling av problem, som kommer att ligga som en rysk exklav inne i den europeiska unionen. Det blir en oerhört viktig uppgift för den nordliga dimension inom EU att hantera detta så att det inte skapar spänningar och problem.

Vid EU-toppmötet i Göteborg i juni 2001 ska en uppföljningsrapport om den Nordliga Dimensionen läggas fram.

Östersjön är inte längre ett skiljande hav. Östersjön har åter blivit ett naturligt nav för handel, relationer och samverkan i norra Europa. Europeiska Unionen och medlemsländer

Vi som lever i norra Europa vet vilken stor potential Östersjöregionen har. Handeln mellan länderna runt Östersjön ökar varje år. Resandet ökar. Personkontakterna blir fler och fler. Våra akademiska institutioner utvecklar sitt samarbete. Gemensamma utbildningslinjer, utbyte av studenter, lärare och forskare blir allt vanligare. Den nya informationsteknologin och nya metoder för distansundervisning underlättar samarbetet. Flera av våra länder ligger mycket långt framme på IT-området - i världsledande positioner. Vi har högt utvecklade ekonomier, stabila samhällen, välutbildad befolkning och rika naturresurser.

Östersjöregionen har potentialen att bli en av världens snabbast växande regioner under detta decennium. Detta är inte bara en viktig utmaning för ett växande EU. Det ökar också kraven på det nordiska samarbetet. Det nordiska samarbetet behöver starka kopplingar till de nya EU-medlemmarna med vilka vi delar denna dynamiska och växande Östersjöregion.

Vad är det egentligen vi ser? Jo vi ser ett Sverige, som allt oftare beskrivs som en nation som ligger i framkant. Våra vetenskapliga positioner, vår industris konkurrenskraft, de mål vi nu har nått i vårt samhällsbygge, alla sociala indikatorer, våra offentliga finanser, vår politiska ställning internationellt.

Så kan man beskriva Sverige. Finland skulle kunna beskrivas på nästan samma sätt, Danmark likaså: Mogna välfärdsekonomier på väg in i en ny fas, med självförtroende. Men samtidigt med den lilla brist som mogenheten i ekonomin innebär: Vad vi kan hoppas på är att våra ekonomier växer med en tre-fyra procent per år.

Men vi kommer att ha grannar som har potentialen att de kommande tjugo åren växa – skulle jag gissa – med i snitt sex-sju procent per år. De baltiska staterna, Polen, gamla Östtyskland, vi har S:t Petersburgsområdet.

Då har vi den här fantastiska situationen, att vi i de mogna marknadsekonomierna – dit vi också kan räkna Tyskland, naturligtvis – vi är grannar med ett snitt av länder som alla har en stabil demokratisk plattform, alla har välutbildad arbetskraft, alla har relativt väl fungerande infrastruktur, och alla börjar från en mycket, mycket låg nivå i ekonomiskt utvecklingshänseende.

Om man gifter ihop detta, så får de mogna ekonomierna tillgång till marknader med en enorm växtkraft. Och de nya ekonomierna får tillgång till marknader med en orm köpkraft. Då blir det en win-win- situation, ett läge där båda parter vinner.

Det här är inte ett treårsperspektiv eller ett femårsperspektiv – utan jag tror att vi har denna typ av win- win-situation framför oss i en tio-femton-tjugo år, innan det planar ut. (Och jag ser att norska radion sitter här, så då skall säga på en gång att jag tror att också Norge kommer att vara med om det här. Varför då? Jo jag tror att efter en utvidgning av EU till 25, kanske 30 stater, så är det naturligt också för Norge att komma med i gemenskapen – när väl norska folket väl har bestämt sig för det.)

Vad skapar sedan det här i sin tur för politisk situation? Ja, vi vet ju alla att politik är beroende av ekonomi och tvärtom. I områden med stark ekonomisk utveckling så frodas också ett politiskt självförtroende. Om vi ser framför oss en europeisk union som kommer att bestå av 26-27 medlemsstater, och kanske tio av dem kommer från den delen av Europa som vi här talar om, då blir det ju en väldig tyngd för de nio-tio kring det sammanträdesbordet. Och lägger man sedan till att dessa länder tillsammans är på väg in i ett ömsesidigt ekonomiskt samarbete – som inte är på något sätt formaliserat utan bara det naturliga grannar emellan – så kan man se i ett tioårsperspektiv att vi i den nordliga delen av Europa kommer att få en ökad politisk vikt.

Det som de nordiska länderna nu utgör i det här sammanhanget – det är ju en något av en kärna. Med en välfärdsmodell, en samhällsmodell som visat sig livskraftig och attraktiv. Kommer detta att spridas till länderna på den andra sidan Östersjön, och hur ser en sådan process ut? Ja det vet jag inte – men så Europeiska Unionen och medlemsländer småningom kommer säkert den debatten.

Vad jag säger är att vi har en historisk möjlighet, och därför blir för vår del utvidgningen av EU en uppgift som är viktigare än någon annan.

Utvidgningen kommer att vara förknippat med tusen olika problem. Det är egentligen omöjligt att genomföra den – om man skall lyssna på alla som hittar problem. Men så är det ju jämnt, det vet vi ju. Det som är avgörande här är: Finns den politiska viljan i EU att ta in ytterligare tio-tolv medlemsstater? Finns insikten att detta är möjligheten att sätta stopp för uppdelningen i Europa i öst och väst? I så fall kommer det att ske. Och då tror jag att det kommer att ske ganska kvickt.

Om man börjar att tveka, och säga att EU är egentligen något som är en klubb för Västeuropa, med några få nordliga utposter i fjällvärldens och de tusens sjöarnas länder om man börjar säga så, ja då blir det ingenting av.

Jag kommer just hem från Dresden, där jag hade, som en av EU:s trojkamedlemmar, glädjen att delta i tioårsfirandet av Tysklands återförening. De tal som hölls där, av Frankrikes president, och vid middagen av Tysklands förbundskansler, de var så politiskt förpliktande att jag aldrig kan tänka mig annat än att processen kommer att fortsätta att rulla med full kraft.

Vi har att tacka folken i Polen – Solidaritet; folket i Tjeckoslovakien Charta 77; ungrarna som klippte upp taggtråden - vi har dem att tacka för att Tyskland är återförenat.

Och om det sägs vid en högtid där man firar den tyska återföreningen, då kan jag inte tänka mig annat än att när vi träffas nästa helg, i Biarritz, så diskuteras dessa frågor och samma sak sägs.

Utvidgningen kommer att genomföras. Jag tror att det kommer att gå ganska fort. För oss kommer det att betyda en enorm förändring.

Jag är 51 år. Jag är ju inte så gammal, tycker jag. Men min barndom är ändå en tid då denna del av Europa inte fanns. Jag brukar berätta om skolkar tan i Sävstaskolan i Vingåker, som hade Gotland och sedan Östersjön – och sedan en grå kontur, där de baltiska staterna fanns… Där fanns inga färger på kartan, där fanns inga floder och där fanns inga städer. Det var bara en grå kontur. Detta var under min uppväxt. Idag är det det område som växer snabbast vad gäller de svenska relationerna. Esterna är nummer fyra som svenska handelspartner – per capita förstås, för det är inget stort land – men ändock. För tio år sedan fanns de inte i vår handelsstatistik, nu är de nummer fyra.

Sverige är största utländska investerare i alla de tre baltiska staterna – just nu, det kan ändras, men just nu. Det säger något om vad som håller på att växa fram. Och denna utvecklings politiska konsekvenser har vi all anledning att reflektera över, i ett perspektiv där vi vill bidra till en europeisk utveckling, och vi vill påverka den. (Och där behöver vi också Norge, vill jag understryka en gång till).

Det finns naturligtvis områden där vi har olika synsätt mellan de nordiska länderna. Ett just nu aktuellt sådant som också rör det framtida EU är förstås den gemensamma valutan.

Danska folkomröstningen var omvälvande på många sätt. Det var bra med ett högt valdeltagande. Det har kommit bort i debatten, men detta var ett av de första valen, kanske det första valet på tio år i Norden, där valdeltagandet steg. Det är inte oviktigt. 87 procent är imponerande.

Det danska folket har tagit ställning till den gemensamma valutan, som första folk i EU. Nu sade danskarna nej – och det var ett tydligt och odiskutabelt nej.

Viktigt att säga att det danska folkets beslut är deras. Finland intog en helt annan ståndpunkt och gick Europeiska Unionen och medlemsländer med i valutasamarbetet tidigt. Vår folkomröstning ligger längre fram. I Sverige har vi valt att vänta med avgörandet till dess vi kan säga att: nu är ett deltagande i den gemensamma valutan det bästa för Sverige.

Det är det svenska folke t som avgör. Vi har gott om tid. Den ska vi använda till fortsatt folkbildningsarbete och fortsatt öppen dialog om de fördelar och nackdelar som finns i EMU-projektet.

Varje diskussion om hur vi ska förbättra det europeiska samarbetet måste ta sin utgångspunkt i hur vi ska bättre ta tillvara medborgarnas intressen. Det blir inte mindre viktigt i ett större EU med fler medlemmar. Förtroendet för politiken sjunker i våra nationella demokratier. Än tydligare sjunker det för EU och dess institutioner.

Ska vi reformera arbetssättet i EU måste förändringarna leda till att beslutsfattandet blir öppnare och lättare att förstå, att ansvar ska kunna utkrävas på alla nivåer, att beslut inte ska tas "högre upp" i systemet än nödvändigt.

I Norden har vi utvecklat goda modeller för nordisk integration – vår gemensamma arbetsmarknad, vår passunion är viktiga exempel. Det har vi lyckats göra utan att gå den nationella suveräniteten förnär och utan att införa överstatliga institutioner. Medlen har varit gemensamma värderingar och mål, och politisk vilja. Här finns viktiga erfarenheter som vi för vidare i det europeiska samarbetet och i debatten om EU:s framtid.

Det finns flera tänkbara sätt att stärka EU-samarbetet för framtiden. De utesluter inte varandra, utan är snarare kompletterande.

1. Institutionella vägen Vi kan gå den institutionella vägen. Det är den väg som i huvudsak har utmärkt EU så här långt, dvs. överstatlighet i vissa frågor, mellanstatlighet i andra. Beslutsfattandet kännetecknas av ett försök till balans mellan de tre stora institutionerna: Kommissionen, Rådet och Parlamentet. Den här modellen är inte statisk. Också med denna modell krävs anpassning:

Tankar om utveckling av Parlamentets roll finns det många, och jag ska inte gå in på det. Kommissionen har med rätta kritiserats för missförhållanden. Men man bör komma ihåg att Kommissionens främst a roll är att värna alla medlemsländers intressen. Detta är särskilt viktigt för små och medelstora länder. EU får inte utvecklas till en organisation där stora länder tror sig kunna styra utan hänsyn till de övriga. Kommissionen har en viktig roll i detta.

Dock lider kommissionen av ett slags demokratiskt underskott. Den är varken en regering eller ett mellanstatligt sekretariat. Konstruktionen har varit och är värdefull, men på sikt tror jag vi mognar till en modell som bättre kopplar till de nationella demokratiska systemen.

Vi förespråkar därför att Rådet får en starkare roll. Det är där den bästa och närmaste kopplingen till medborgarna i medlemsländerna finns, eftersom det är där de nationella regeringarna är representerade. Rådets agerande bygger alltså ytterst på de politiska mandat som väljarna givit i de nationella valen.

I ett längre perspektiv kanske Rådssekretariatets och Kommissionens funktioner kan växa samman. Det skulle underlätta utkrävandet av ansvar.

Om EU:s grundlagar dessutom blev lättare och läsa och förstå, samarbetet med enskilda organisationer blev bättre och en rejäl öppenhetsreform genomfördes i institutionerna - då skulle EU kunna bli en bättre union för medborgarna.

2. Federalt EU Europeiska Unionen och medlemsländer

Ett federalt EU tror jag inte på. En europeisk federation, med president, regering och regelrätt konstitution skulle förvisso kunna underlätta utkrävandet av ansvar. Men priset skulle bli högt. Avståndet skulle öka än mer mellan väljare och valda.

3. Samarbetsmetoden/flexibel integration Den tredje vägen är utvecklat samarbete i sakfrågor. Den ena metoden den s.k. samarbetsmetoden - har vi prövat framför allt genom sysselsättningskapitlet i Amsterdamfördraget. Vi sätter upp gemensamma mål, men medlemsländerna avgör själva hur målen ska nås. På sysselsättningsområdet utformar vi nu ett samarbete där medlemsländernas nationella po litik jämförs inbördes och globalt. Sysselsättningstoppmötet i Stockholm i mars 2001 skall staka ut vägen för det fortsatta arbetet. Samarbetsmetoden förenar det gemensamma bästa med bibehållet nationellt inflytande. Den bidrar till att undvika regleringar på EU-nivå där de inte behövs. Den kan mycket väl användas på fler områden. De framsteg som gjordes i Lissabon med målet om full sysselsättning kan mycket väl följas av liknande framsteg med mål på det sociala området i Stockholm. På sikt skulle vi kunna ta itu med vården av våra äldre, diskriminering och främlingsfientlighet med samma metod.

En annan samarbetsform – en väg till ytterligare fördjupning - som nu debatteras flitigt är s.k. flexibel integration. Bäst beskrivs det som "närmare samarbete" – att några medlemsländer kan gå före och fördjupa samarbetet medan andra står utanför eller kommer med senare. Denna flexibilitet finns redan– och den finns också reglerad i fördragen. Vad vi nu talar om är en strävan att utveckla detta ytterligare – att bli ännu mer flexibla, speciellt när unionen får många nya medlemmar.

Kanske ska en sådan modell inte användas så ofta, men jag ser inga skäl att vara emot den. Ett EU med många medlemmar får inte förlamas av att vissa länder hindrar andra att gå vidare. Då skulle motsättningarna växa. Det är däremot viktigt att det i så fall inte är en fast kärntrupp. Sådana fördjupade samarbeten måste stå öppet för alla EU:s medlemmar. Vi har också ett intresse av att se till att det sker inom EU:s ramar så att inte några "lättar" från EU och skapar en ny organisation.

Debatten om framtida reformer av det europeiska samarbetet kommer att fortsätta. Den kommer att föras parallellt med utvidgningsprocessen. Det finns ingen anledning att hasta. Det behövs även tid för nationell debatt och reflektion. Det behövs tid för informella samråd mellan medlemsländerna och det behövs tid för att dra in de nya m edlemsländerna i en reformprocess.

Vid årsskiftet tar det svenska ordförandeskapet vid. Vi står väl rustade att föra framtidsdebatten vidare. Vi kommer att ha ett stort ansvar för utvidgningsprocessen. Då känns arbetet med att ta fram en färdplan för framtida EU-reformer både naturlig och angelägen.

De nordiska länderna har visat att vi kan föra frågor som ligger våra länder varmt om hjärtat framåt i EU oavsett om de nordiska EU-länderna agerar gemensamt eller i andra konstellationer.

Vi har ett försprång på flera av de områden där de framtida utmaningarna för EU ligger. Vi har med den nordiska välfärdsmodellen och det höga kvinnliga arbetskraftsdeltagandet en god förberedelse för den demografiska utvecklingen, vi har kommit längst med jämställdheten mellan könen, vi leder utvecklingen mot en ekologiskt hållbar utveckling. Och vi har erfarenheter av samarbete mellan länderna runt Östersjön - en erfarenhet som kommer att bli omistlig när EU nu utvidgas norr- och österut. Detta kommer inte att minska våra möjligheter att föra fram frågor vi tycker är viktiga i framtiden.

Den nordiska värdegemenskapen är viktig att värna.

I globaliseringens tidevarv är det kanske viktigare än någonsin att känna att det finns en trygg hemmahamn. För oss är Norden en sådan. Här känner vi oss hemma. Här samlar vi kraft. Här funderar vi på hur vi vill forma vår gemensamma framtid i Europa. Europeiska Unionen och medlemsländer

Tack.

Statsminister Göran Perssons information till EU-nämnden inför det informella toppmötet i Biarritz den 13-14 oktober 2000. 2000-10-06

Det informella toppmötet i Biarritz 13 – 14 oktober är både en mellanstation inför toppmötet i Nice i december, och ett viktigt möte i sig. Det blir första gången som stats- och regeringscheferna gemensamt tar sig an förhandlingsfrågorna i regeringskonferensen och behandlar EU:s framtidsfrågor. Den presentation av stadgan om grundläggande rättigheter som vi ska få blir också viktig inför beslutet i Nice om stadgans status. Därutöver förutses också en diskussion om aktuella utrikespolitiska frågor.

Det är dock viktigt att framhålla att toppmötet är informellt – d.v.s. inga skriftliga slutsatser ges från mötet. Låt mig börja med stadgan.

Som bekant beslöts vid Europeiska Rådets möte i Köln i juni 1999 att en rättighetsstadga för Europeiska Unionen skulle utarbetas.

Häromdagen, den 2 oktober, överlämnade ordföranden i det konvent som utarbetat stadgan, den förre tyske förbundspresidenten Roman Herzog den färdiga produkten till Europeiska Rådet. Stadgan kommer nu att diskuteras i Biarritz för att slutligen antas eller "proklameras" i Nice av Europeiska rådet, Kommissionen och EU-parlamentet.

Det säger sig självt att tiden har varit utomordentligt kort för en så grannlaga uppgift som att utarbeta en rättighetsstadga. Den text som nu föreligger är resultatet av kompromisser.

Till det positiva med förslaget hör att det innehåller en kraftfull principiell markering av att EU inte bara har ekonomiska utan också sociala, kulturella, moraliska och politiska mål. Det betonar de gemensamma värderingar som samarbetet bygger på. Stadgan kan också tjäna som praktisk vägledning för den enskilde. Här ges för första gången en samlad redovisning av de rättigheter och principer som EU skall tillämpa och respektera.

Ett huvudmål från regeringens sida har varit att stadgan inte skall underminera Europarådets MR- konvention, den Europeiska Konventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggan de friheterna. Här har nu en godtagbar lösning uppnåtts.

Ett annat viktigt mål har varit att se till att stadgan inte medför någon oavsiktlig kompetensöverföring till unionsorganen. Många av de rättigheter som nämns i stadgan ligger utanför EU:s kompetens och är medlemsstaternas angelägenheter. Även detta har nu fått en tillfredsställande lösning. I förslaget finns nu klara referenser till subsidiaritetsprincipen och till nationell lag och praxis.

Även när det gäller enskilda artiklar har vi i många fall fått gott gehör för svenska synpunkter. Som exempel kan jag nämna att vi i artikeln om skydd mot diskriminering explicit fått in skydd mot diskriminering p.g.a. sexuell läggning. Artikeln om jämställdhet har stärkts med tillägget att jämställdheten skall garanteras på alla områden. I artikeln om förhandlingsrätt och rätt till kollektiva åtgärder har vi fått in att detta gäller arbetstagare eller deras organisationer. Vidare har strejkrätten uttryckligen bekräftats.

Det finns också enskilda punkter där vi velat uppnå mer. Vi hade gärna sett ett uttryckligt omnämnande av rätten till fackliga sympatiåtgärder m.m. över gränserna. Vi hade gärna sett en separat artikel om minoritetsskydd. Vi tycker också att artikeln om barnets rättigheter blivit för svag. Tonvikten på Europeiska Unionen och medlemsländer skyddsaspekterna borde ha balanserats med betoning av barnets rätt som individ i enlighet med FN:s barnkonvention.

Regeringens fasta linje är att rättighetsstadgan skall antas som en politisk deklaration i Nice. Jag är övertygad att så också blir fallet. Däremot är nämnden givetvis väl medveten om att det finns ett antal länder som i sinom tid vill ta upp frågan om att skriva in stadgan i fördraget. En möjlighet som vi anser vara intressant är dock en anslutning av EG till den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter.

Låt mig så gå över till regeringskonferensen.

Jag är ganska övertygad om att vi kommer att nå en överenskommelse i december om ett nytt fördrag. Det verkar finnas en tydlig vilja att inte försena utvidgningsprocessen, även om det också är en hel del oenighet mellan länderna.

Denna oenighet finns - mellan de stora och de mindre länderna rörande kommissionens sammansättning och röstviktningen i rådet, - i olika konstellationer kring vilka ytterligare områden som kan blir föremål för omröstning med kvalificerad majoritet, samt - om och hur man skall ändra reglerna för närmare samarbete eller flexibel integration

Jag tror också att frågan om en ny regeringskonferens och debatten om EU:s framtid, kommer att bli en bricka i förhandlingsspelet inför och i Nice.

Regeringen anser att det är centralt att varje land också i fortsättningen representeras i kommissionen. Tillsammans med andra små och medelstora länder arbetar vi för detta och jag räknar med att vi skall nå framgång på denna punkt. Vi tycker också att kommissionen själv ska avgöra hur den ska organisera sig på ett effektivt sätt inom ramen för ett jämställt kommissionskollegium.

De större ländernas löfte i Amsterdam att avstå sin andra kommissionär i utbyte mot ändrad röstviktning i rådet måste infrias. Vi vill dessutom att en ny modell för röstviktning ska utformas så att den räcker för hela den utvidgning som vi nu står inför. Från svensk sida har vi bidragit med ett förslag till röstomviktning – den s.k. kvadratrotsmodellen.

I regeringskonferensen diskuteras också en övergång till kvalificerad majoritetsomröstning för ytterligare ca 40 av de 70 artiklar som idag har beslutsformen enhällighet. Det stora flertalet områden i fördraget beslutas ju redan idag med kvalificerad majoritet.

Från svensk sida ser vi det som en naturlig utveckling att lämna enhällighetskravet på områden som asyl- och migration, sociala rättigheter och de få återstående artiklarna inom områdena inre marknad, industri och transporter. Vi är däremot fortsatt negativa att överge enhällighet bl.a. på skatteområdet, civilrättsligt samarbete, åtgärder mot diskriminering och i vissa utnämningsfrågor

Det troligen mer begränsade förhandlingsresultatet för kvalificerad majoritetsomröstning kommer att öka trycket på att mjuka upp reglerna för flexibel integration. En majoritet vill ta bort den yttersta vetorätten (nödbromsen) och att det ska räcka med färre deltagare än hälften i ett närmare samarbete – den s.k. kritiska massan. Endast några få vill mjuka upp de s.k. bakomliggande kriterierna bl.a. att samarbetet skall vara öppet för alla, vara en sista utväg, inte skada unionen och medge en roll för kommissionen. Många länder uppfattar det som relativt oproblematiskt att lätta på nödbroms och kritisk massa om kriterierna ligger fast och kommissionen och domstolens roller finns kvar.

Det finns också ett flertal länder som vill ha flexibilitet inom utrikes- och säkerhetspolitikens område. Här har vi en betydligt mer skeptisk inställning. En gemensam utrikespolitik ska vara just gemensam – Europeiska Unionen och medlemsländer och det räcker med möjligheten till konstruktivt avstående som redan finns. Den ger t.ex. möjlighet till flexibla lösningar vad gäller medverkan i t ex krishanteringsinsatser som EU kan komma att göra i framtiden. Alla länder kan eller vill inte alltid delta - även om de har rätt till det.

Jag tror att vi har mycket att vinna på att delta konstruktivt i den här diskussionen – med den reservation jag givit rörande utrikes- och säkerhetspolitiken. Det finns skäl att se till att ett EU med ett stort antal medlemmar inte förlamas genom att några få hindrar andra att utveckla samarbetet. Det kan också i vissa lägen finnas skäl för enskilda länder att kunna värdera huruvida man vill delta i en viss typ av samarbete.

Däremot är det vitalt att det inte skapas en fast kärntrupp inom Unionen och att inte betydelsefulla samarbetsansträngningar i nleds utanför EU:s ramar. Reglerna för flexibel integration måste utformas så att samarbetet är öppet för alla.

Vi uppfattar det som att det franska ordförandeskapet vill utnyttja Biarritz-toppmötet till att känna stats- och regeringscheferna på pulsen i de svåraste frågorna i regeringskonferensen. Det är dock, som jag tidigare sagt, inte fråga om att nu gå till beslut i några frågor.

Fransmännen planerar dessutom en middagsdiskussion bland stats- och regeringscheferna om EU:s framtidsfrågor. Utrikesministrarna hade en sådan i början på september. Nu vill man bl.a. ha synpunkter på hur framtidsfrågorna skall återspeglas i slutsatserna från Nice-toppmötet.

Vår utgångspunkt är att bejaka denna framtidsdiskussion. Det är rimligt att vi en bit in på detta årtionde kommer till en ny regeringskonferens. En rad förslag till vad en sådan konferens skulle kunna behandla har också förts fram. Vi kommer att lämna egna bidrag till dagordningen när det är dags.

Men det vi nu måste koncentrera ansträngningarna på är att nå bästa möjliga resultat i Nice och sedan få detta resultat ratificerat så fort som möjligt. Detta är en nödvändig förutsättning för att Unionen skall kunna leva upp till sitt åtagande att stå redo att ta emot nya medlemmar redan vid utgången av 2002. Intill dess bör framtidsfrågorna diskuteras i informella banor och medlemsländerna få tid för nationell reflektion och debatt.

Regeringen avser också skapa klarhet om att slutförandet av en ev. kommande regeringskonferens inte skall vara en förutsättning för anslutning av nya medlemsländer. Utvidgningen måste kunna löpa parallellt med framtidsdiskussionen och en framtida regeringskonferens. Tidpunkten för när nya länder skall anslutas måste avgöras av deras förmåga att uppfylla medlemskapets krav, inget annat.

Sammanfattningsvis tror jag att det blir ett intressant tillfälle i Biarritz att i stats- och regeringschefskretsen ventilera några av de viktiga reformfrågor som står på EU:s dagordning. För Sverige är diskussionen särskilt viktig eftersom en överenskommelse i Nice om ett nytt fördrag är helt avgörande för våra förutsättningar att nå framsteg när det gäller vårt ordförandeskaps prioriterade uppgift - utvidgningen av Unionen.

Med detta är utrikesministern och jag och våra medarbetare beredda att svara på Era eventuella frågor.

Utrikesministern Anna Lindhs kommentar till EU-kommissionens översynsrapport om utvidgningen 2000-11-08

- Sverige prioriterar utvidgningen och vi tycker att det är viktigt att ha höga ambitioner i processen. Vi hade hoppats att det arbetsprogram kommissionen nu presenterar skulle ha varit mer långtgående. Europeiska Unionen och medlemsländer

- Kommissionens rapport behandlas på utrikesministrarnas möte den 20 november. Den innehåller också en mycket grundlig genomgång av läget i kandidatländerna, som vi nu studerar i detalj. Ett första mycket glädjande intryck är att kandidatländerna uppenbarligen har gjort stora framsteg under året. Under min rundresa till kandidatländerna kommer jag också att lyssna noga till deras synpunkter.

- Under det svenska ordförandeskapet i EU sätter vi kandidatländerna i fokus. Vi anser att differentieringsprincipen ska tillämpas fullt ut, dvs att länderna måste kunna gå vidare i förhandlingarna när de är redo för det. Kommissionen och medlemsstaterna måste då också vara beredda att gå in i verkliga förhandlingar.

- Takten i förhandlingsarbetet bestäms till största delen av de framsteg som görs i kandidatländerna. De länder som har kapitel kvar att öppna bör komma med sina förhandlingspositioner så snart som möjligt.

- Under det svenska ordförandeskapet ska vi öppna så många kapitel som möjligt med de länder som började förhandla i våras och vi vill slutföra förhandlingarna på så många kapitel som möjligt med de mest avancerade länderna. Vi kommer att försöka inleda förhandlingsarbetet också på verkligt svåra områden. Erfarenheten är att det är viktigt att inleda sådana diskussioner så tidigt som möjligt i processen. Vi litar på att kommissionen kommer att hjälpa oss i detta arbete.

- Regeringen instämmer i kommissionens bedömning att Turkiet inte uppfyller de politiska Köpenhamnskriterierna och att det därför inte är aktuellt med medlemskapsförhandlingar. Tortyr och brister i behandlingen av kurderna och andra personer som tillhör minoriteter är några av problemen. Det är positivt att Tu rkiets målsättning är att genomföra politiska reformer, men då krävs konkreta åtgärder.

Utrikesminister Anna Lindhs inledning vid riksdagens EU-debatt 9 november 2000 2000-11-09

Fru talman,

För några veckor sedan vann demokratin ännu en seger i Europa. Slobodan Milosevic drevs bort från makten och Vojislav Kostunica valdes till ny president i Jugoslavien.

Demokratin i Jugoslavien är ännu ung, har många problem framför sig, och behöver vårt stöd. Men vi har skäl att glädjas. Kanske kan vi nu, äntligen, se en fredlig framtid för Balkan.

Vi minns Vukovar i Kroatien 1991, Srebrenica i Bosnien för fem år sedan och Racak i Kosovo förra året. Tusentals döda, många fler drivna från sina hem. Balkan var ett öppet sår, och omvärlden stod alltför passiv. Det får inte hända igen.

EU är i grunden ett fredsprojekt. Det är inte en sliten fras, det är lärdomen av ständiga krig i Europa. Idag är krig mellan EU:s medlemsländer otänkbart. Det är en stor framgång.

Därför är det så viktigt att EU förblir öppet för nya medlemsländer. De länder som nu förhandlar om medlemskap måste få komma med så snart de uppfyller kraven. Utvidgningen är den viktigaste frågan för Sveriges ordförandeskap nästa halvår. Vi vill bana väg för ett genombrott i förhandlingarna. Hur långt vi kommer beror inte bara på oss. Kandidatländerna måste göra klara framsteg, de 15 måste ena sig, och EG-kommissionen måste göra det grundliga förarbetet. Därför är jag besviken på den tidsplan som kommissionen presenterade i går, för den riskerar att fördröja de underlag vi behöver. Vi kommer ändå att försöka att intensifiera förhandlingarna under vårt ordförandeskap. Börja diskutera de svåraste frågorna med de bäst förberedda länderna, öppna en stor mängd nya områden med de länder som började förhandla i år, diskutera tidsplaner. Målet är att de första länderna ska kunna bli medlemmar år Europeiska Unionen och medlemsländer

2003.

Därför är det också viktigt att vi kan avsluta den pågående regeringskonferensen i Nice i december så EU kan fungera med 25-30 medlemmar.

Fortfarande återstår dock en rad svåra frågor att lösa. Hur ska framtidens kommission se ut? Striden är hårdare än väntat för att varje land ska få ha en ledamot av kommissionen. Hur ska rösterna fördelas? De stora länderna ska enligt tidigare beslut kompenseras med fler röster för att de förlorar en kommissionsledamot. Det är också viktigt att en rimlig andel av EU:s befolkning står bakom besluten. En rad tekniska lösningar diskuteras – omviktning, dubbel majoritet. Fler beslut bör fattas med kvalificerad majoritet istället för enhällighet – men på vilka områden? Vi stödjer majoritetsbeslut för bland annat minimiregler om sociala frågor samt asyl- och migration, för inre marknadsfrågor och för handelspolitik. På andra områden – som skatter – anser vi att enhälligheten bör finnas kvar. Slutligen diskuterar vi i regeringskonferensen det som kallas närmare samarbete. Ska det bli lättare för grupper av länder att gå före? Vi tycker det är rimligt och bra när unionen blir större, men vi vill inte ha ett a- och b- lag i unionen. Därför är grundreglerna för ett sådant samarbete utomordentligt viktiga, liksom en sammanhållen utrikes- och säkerhetspolitik.

En lärdom av krigen på Balkan är att EU måste bli bättre på att förebygga och hantera kriser. Europa måste kunna agera tidigt och enigt när man ser förtryck av minoriteter, demokrati som hotas eller militära spänningar. Vid toppmötet i Nice om en månad kommer en rapport om förebyggande att presenteras. Det arbetet vill vi utveckla under det svenska ordförandeskapet. Arbetet med den civila krishanteringen sattes igång på svenskt initiativ. Avsikten är bland annat att snabbt kunna sätta in poliser i situationer som Kosovo och att snabbt kunna hjälpa offer för jordbävningar, som senast i Turkiet. Toppmötet i Nice kommer att behandla en rapport även om detta.

När inga andra åtgärder hjälper måste EU också ha militära medel. Inom EU pågår arbete med att uppfylla målet att en styrka på upp till 60.000 man ska bildas, med relevanta sjö- och luftstridskrafter. EU:s medlemsländer ska formellt anmäla sina bidrag vid en kapacitetskonferens den 20 november. Regeringen har i dag fattat beslut om det svenska bidraget, en anmälan som omfattar enheter ur armé, marin och flyg, och som helhet summerar till ca 1.900 man. Viktiga förutsättningar är att Sverige i varje enskilt fall och i enlighet med svensk lag fattar beslut om medverkan i internationella fredsfrämjande insatser, och att det finns ett FN-mandat för fredsframtvingande insatser.

Nicetoppmötet ska besluta om hur samarbetet ska organiseras – hur ska besluten tas, hur ska de förberedas, hur sker samarbetet med Nato bland annat när det gäller krishantering, hur sker samarbetet med länder utanför EU. Det blir sedan en uppgift för det svenska ordförandeskapet att genomföra dessa beslut.

Ett nytt inslag, på svenskt initiativ, är samarbetet mellan EU och FN på detta område. Självfallet ska EU:s nya förmåga ställas till FN:s förfogande. FN har legitimitet – EU har resurser. Tillsammans kan vi göra väsentliga framsteg för fred och krishantering. Fru talman, För att förankra EU bättre bland medborgarna behöver EU kunna visa resultat. Jobben, freden, miljön, jämställdheten och kampen mot brott är de viktigaste exemplen. Bindande samarbete är viktigt på många områden. På nya områden kan öppna samarbetsmetoder vara en bättre väg. Sysselsättningen är ett bra exempel, där EU sätter upp gemensamma mål och riktlinjer, medlemsländerna nationellt bestämmer hur de bör uppnås, och resultaten utvärderas gemensamt. Detta arbetssätt kan vidgas till fler områden. Toppmötet i Stockholm i mars ska handla om jobben i framtidens Europa. Om social delaktighet, livslångt lärande, människor i arbete, och hur den nya tekniken ska spridas till alla regioner i Europa. Toppmötet i Göteborg skall anta en strategi för hållbar utveckling. Kemikalier, klimat, ökad miljöhänsyn i alla politikområden är viktiga frågor. En väl fungerande ekonomisk och monetär union är viktig för framtiden. Europeiska Unionen och medlemsländer

Fru talman, EU har också viktiga uppgifter i relation till vår omvärld.

- att trygga freden och bygga upp Balkan igen - att bidra till fredsprocessen i Mellanöstern - att förstärka samarbetet med Ryssland och andra länder i EU:s närhet - att försvara och förstärka demokratin i Europa - att driva de globala miljöfrågorna - att stå på de fattigas sida och bidra till en rättvis global utveckling

Ordförandeskapet är en möjlighet och en uppgift för hela Sverige. Vi hoppas på ett brett samarbete och en spännande dialog med riksdagen framöver. Vi är glada för samarbetet vi haft kring de här frågorna. Med engagemang och entusiasm skall vi göra ett bra ordförandeskap.

Statement by Ms. Anna Lindh, Minister for Foreign Affairs at the IV:th Ministerial Euro- Mediterranean Meeting in Marseille 2000-11-16

Dear Friends, Ladies and Gentlemen,

I warmly thank the French Presidency for hosting, at this crucial time, this important meeting in Marseille. In order to reinvigorate the Barcelona Process we have to analyse our cooperation so far and I am grateful to both the Presidency and the Commission for your evaluations that now enable us to look to the future.

I want to stress three issues that I find particularly important to give more substance to our cooperation:

Firstly, free trade, fundamental for economic growth, and also an excellent platform for political dialogue. One of the main objectives of the Barcelona process is to create a free-trade area in the Mediterranean by 2010. We must devote more attention to free-trade issues and develop a "free-trade thinking" within the process, including the issue of foreign investments.

Unfortunately, negotiations on the association agreements have been slow, as have processes of ratification and implementation. A rapid entry into force of these agreements is of highest importance. I would also like to stress that association agreements must be balanced and provide mutual benefits. Agricultural products should be fully included and common rules of origin should be applied.

Bilateral trade agreements between the EU and the Mediterranean partners are, however, not enough. A free and open market must also be created between the Mediterranean partners themselves.

The implementation of the agreements will in many cases require significant transitional changes in the partner countries. The MEDA programme has been created in order to facilitate the implementation of these changes. For several reasons, the MEDA programme has so far not been able to fully assume its intended role. I am, however, convinced that the new revised MEDA regulation with its substantial financial envelope will serve as a new point of departure and give us the means t o realise the objectives of EU-Mediterranean cooperation.

Secondly, as neighbours we need to have a frank and open political dialogue, as at this meeting. Sweden will make all possible efforts to carry forward the important work during the French Presidency on the Peace and Stability Charter.

Thirdly, in the Barcelona Declaration, the dialogue between cultures and civilisations is the very platform for strengthened understanding and cooperation between our peoples, and in my view, also a measure Europeiska Unionen och medlemsländer of confidence building.

In this context, Sweden supports Egypt's proposal for the establishment of a permanent dialogue within the Barcelona Process. Perhaps this could be achieved by establishing a special cooperation programme for the dialogue. The Swedish Institute in Alexandria, which I had the great pleasure and honour to inaugurate together with my colleague and friend, Amr Moussa, on 3 October, is another example. The Institute will serve as a meeting place for conferences, dialogue projects and research into issues of concern to the whole Mediterranean region in the spirit of the Barcelona Process.

Perhaps, in the same spirit, we could also create a virtual meeting place, using new technologies. We should also increase our efforts in promoting contacts between young people, small enterprises and NGOs across the Mediterranean.

Finally, be convinced, Sweden will work actively on the Barcelona Process during our upcoming Presidency. We are now exploring the possibilities for a series of meetings, at different levels, including possible sectorial ministerials on issues such as trade, justice and home affairs, the environment and health care.

We have learned a lot from the cooperation around the Baltic, which as the Mediterranean is an inland sea with a sensitive ecological system, surrounded by states with different political, social and cultural systems and economic conditions. I n both regions we depend on cooperation between governments, local and regional authorities and civil society if our partnership is to succeed.

Thank you

Information från regeringen till riksdagen om toppmötet i Nice och det svenska ordförandeskapet i EU. Anförande av statsminister Göran Persson 2000-12-14

Fru talman,

Toppmötet i Nice dominerades av regeringskonferensen om unionens institutioner. Regeringskonferensen har avslutats framgångsrikt. Vi har nu en överenskommelse om ett nytt fördrag. Det är en nödvändig förutsättning för att nya medlemmar skall kunna tas emot från och med slutet av 2002. Unionen står stärkt inför utvidgningen. Jag vill gärna gratulera det franska ordförandeskapet till denna framgång.

På flera sätt stärker unionen sin förmåga att fatta beslut och möta gemensamma utmaningar.

Vi får en större flexibilitet i samarbetet. Grupper av minst åtta länder får möjlighet att gå före med fördjupat samarbete. Det kommer att vara nödvändigt med många länder i samma union. Samarbetet skall stå öppet för alla. Det är bra. Målet måste vara att vi alla går framåt, även om några tar täten. Sverige har en hög välfärdsnivå och höga ambitioner. Vi kan själva ha anledning att delta i eller initiera sådant samarbete.

Den gemensamma utrikespolitiken förblir i allt väsentligt just gemensam, vilket hela tiden varit Sveriges ståndpunkt. En uppdelning i grupper inom detta område skulle försvaga unionen.

Beslutsförmågan inom EU kommer att stärkas. Kvalificerad majoritet är som bekant redan i dag gällande beslutsordning för det stora flertalet av fördragens bestämmelser. Ungefär en tredjedel av de återstående bestämmelserna förs nu till kvalificerad majoritet. Det betyder bland annat att unionsmedborgarnas fria rörlighet underlättas och att möjligheterna ökar att agera effektivt på Europeiska Unionen och medlemsländer handelspolitikens område.

Tyvärr nåddes endast små framsteg på asyl- och immigrationsområdet där mer beslutskraft skulle behövas.

Skattefrågor inom unionen skall även fortsättningsvis beslutas med enhällighet, inklusive miljöskatter. Det är ingen tve kan om att vi behöver samordna politiken för att begränsa klimatpåverkande utsläpp. Men framstegen hittills i arbetet med att förhindra illojal skattekonkurrens – till exempel när det gäller kapitalbeskattning – visar att man med politisk vilja kan skapa samordning utan att det behöver inkräkta på den nationella beskattningsrätten. Även för familjefrågor inom civilrätten kvarstår enhällighet, vilket vi önskade. Sak samma gäller den besvärliga frågan om beskattning av ledamöterna av Europaparlamentet.

Det var viktigt för Sverige att vi kunde enas om att kommissionen kommer att ha en ledamot per medlemsland till dess att unionen utvidgats med ytterligare tolv länder. De fem stora länder som nu har två ledamöter avstår en av dessa från och med 2005.

När unionen når 27 medlemmar skall ett enhälligt beslut fattas om en minskning av antalet kommissionärer. Då skall också ett system för en helt jämlik rotation fastställas. Det är en vettig kompromiss. Nu kommer kandidatländerna inledningsvis att få en egen kommissionär.

Vi kom redan i Amsterdam 1997 överens om att de stora länderna skulle kompenseras för förlusten av en av sina två kommissionärer. Det ligger också i vårt intresse att inte en alltför smal majoritet av befolkningen står bakom besluten. Röstviktningen har nu ändrats på ett sätt som ger en rimlig balans mellan större och mindre länder även efter utvidgningen. Ungefär samma andel av befolkningen som nu måste stå bakom beslut också i fortsättningen.

Vi har nu en gemensam EU-position inför utvidgningsförhandlingarna om vilken röstvikt varje land bör ha. Det finns vissa riktlinjer för hur man skall bestämma vilken andel av rösterna som skall krävas för beslut efter varje utvidgning. För Sveriges del innebär det att vi får tio röster. Vår snedsits i förhållande till närmast större länder reduceras.

En särskild deklaration antogs också om att en bred och omfattande debatt om unionens framtid måste föras där alla intresserade och den europeiska allmänheten kan delta.

De svenska och belgi ska ordförandeskapen fick uppdraget att uppmuntra och föreslå former för en sådan diskussion med sikte på nästa regeringskonferens år 2004. Vi kommer att lämna en rapport om en sådan framtidsdebatt till toppmötet i Göteborg.

Deklarationen nämner en del frågeställningar som behöver diskuteras. Det gäller bland annat fördelningen av kompetens mellan medlemsländerna och unionsnivån, de nationella parlamentens roll i det framtida EU-samarbetet och hur fördraget kan förenklas.

Kandidatländerna skall erbjudas att delta i framtidsdebatten fullt ut. Och allra viktigast - deklarationen säger klart att den fortsatta framtidsdebatten och nästa regeringskonferens inte får komma i vägen för utvidgningen. Det är ett tydligt och lugnande besked för kandidatländerna.

Nice-toppmötet nådde en del andra viktiga resultat.

Det Europeiska rådet godkände en socialpolitisk dagordning för Unionen.

Den markerar ytterligare ett steg i EU:s utveckling bort från ett renodlat ekonomiskt samarbete till en bredare dagordning. I dagordningen framhävs social välfärdspolitik som en produktiv faktor som Europeiska Unionen och medlemsländer stimulerar sysselsättning och tillväxt. Den öppnar också för att vi vid toppmötet i Stockholm i mars kan inleda diskussionen om den demografiska utmaning med allt äldre befolkningar som unionen står inför. Det gäller bland annat pensionssystemens finansiella uthållighet och frågan hur vi skapar bättre förutsättningar att kombinera familj och arbete.

Vi avslutade arbetet med att ta fram en grundkonstruktion för hur EU skall hantera kriser. Vi går nu in i en fas där EU under 2001 skaffar sig en egen grundläggande krishanteringsförmåga, där militära instrument kompletteras av förmåga att hantera även civila kriser och att förebygga konflikter.

Kommissionen presenterade ett nytt paket för att stärka sjösäkerheten. Det rådde allmän uppslutning om att unionen måste påskynda sina ansträngningar på detta o mråde.

Livsmedelssäkerheten och de åtgärder jordbruksministrarna enats om gällande BSE – galna kosjukan – diskuterades. Åtgärderna välkomnades och kommissionen gavs kompletterande uppdrag.

På miljösidan riktades en stark uppmaning till att återuppta förhandlingarna om klimatkonventionen.

På migrationsområdet manades till snabb behandling av de förslag som avser människohandel och gemensamma asylprocedurer.

Fru talman,

Detta är en del av det ”arv” vi tar över från Frankrike den 1 januari 2001. Då tar det svenska ordförandeskapet i den Europeiska Unionen vid.

Under sex månader skall den svenska regeringen verka i hela unionens intresse och för alla unionens medborgare. Sverige skall leda samarbetet och driva EU:s arbete framåt. Sverige skall också vara unionens röst gentemot kandidatländer och i internationella forum. Sverige kommer på ett helt nytt sätt stå i centrum av den internationella politiska arenan.

EU är inget statiskt. Det är en union i ständig förändring.

EU är i dag en union av aktiva välfärdsstater. Den inre marknaden är i princip genomförd. Valutaunionen växer successivt fram. Arbetet domineras av frågor som direkt rör medborgarna - arbetslöshetsbekämpning, öppenhet, sociala frågor, arbetslivs- och miljöfrågor. Det är frågor som Sverige arbetat aktivt med sedan vi blev EU-medlemmar.

Det svenska ordförandeskapet i EU kommer i ett historiskt skede, under en period i EU som präglas av stora förändringar.

EU skall välkomna ett stort antal nya medlemsländer, och samarbetet skall utvecklas så att det blir funktionellt också i ett väsentligt större EU. Målet om full sysselsättning skall nås i hela Europa. Miljöförstöringen skall hejdas. Ett alltmer globaliserat kapital skall hanteras. Den demografiska utvecklingen skall mötas utan sänkta ambitioner för trygghet och välfärd. Kampen mot främlingsfientlighet, internationell brottslighet och människohandel skall intensifieras.

I samtliga dessa frågor finns ett starkt svenskt engagemang – både bland folkvalda och bland medborgare. Tre av dessa områden kommer att prioriteras särskilt av det svenska ordförandeskapet: utvidgningen, sysselsättningen och miljön.

Det är tre omfattande politikområden. Vart och ett med avgörande betydelse för hur framtiden kommer att gestalta sig för Europas medborgare. Europeiska Unionen och medlemsländer

För det första, utvidgningen.

Ingen fråga är så avgörande för EU:s framtid och för utvecklingen i Europa som välkomnandet av nya medlemmar i unionen.

Det handlar om vår möjlighet att befästa grunden för fred, frihet, demokrati och välstånd i Europa. Det är en historisk chans som med det kalla krigets slut och järnridåns fall öppnar sig för dagens generationer.

Regeringskonferensen har slutförts och förberedelserna är vidtagna. Stora framsteg har gjorts i kandidatländerna. Mycket arbete återstår innan utvidgningen blir verklighet, men möjligheten finns nu att välkomna nya medlemsländer från och med slutet av 2002.

Kandidatländerna måste fortsätta att med kraft genomföra reformer för att uppfylla villkoren för medlemskap. Medlemsländerna måste konstruktivt bidra till att förhandlingarna förs framåt. Kommissionen måste underlätta processen. Gemensamt måste vi alla sträva efter att utvidgningen kan ske med starkt stöd bland unionens medborgare.

Under det första halvåret 2001 kommer utvidgningsprocessen att gå in i en ny fas av konkreta förhandlingar inom många svåra områden. Sveriges målsättning är att försöka bana väg för ett politiskt genombrott i förhandlingarna under vårt ordförandeskap.

För oss som lever i norra Europa är utvidgningen nära och påtaglig. EU växer österut och norrut – in i vårt närområde. Vi vet att Östersjöregionen har potentialen att bli en av världens snabbast växande regioner under detta decennium. Nya och gamla EU-medlemmar, nya och g amla demokratier, kommer att dela ansvaret för att ta vara på möjligheterna i denna dynamiska och växande region.

Utvidgningen är en av de viktigaste processerna vår generation kommer att hantera. Vi är i färd med att slutföra det historiska skeende som äntligen sätter stopp för uppdelningen av Europa i öst och väst och skapa fred i Europa. Det är en dröm vi närt länge.

Det är med ödmjukhet, stolthet och stark vilja som den svenska regeringen ser på sin möjlighet att bidra i det arbetet.

För det andra, full sysselsättning.

I den svenska debatten har både det nationella målet om att halvera den öppna arbetslösheten till fyra procent, och ambitionen att göra EU till en sysselsättningsunion, länge hånats. I dag har vi halverat den svenska öppna arbetslösheten. Full sysselsättning är ett övergripande ekonomiskt och socialt mål för EU. EU är en sysselsättningsunion där fler får jobb och arbetslösheten sjunker. Det är en framgång för socialdemokratin i Sverige och i Europa.

Men fortfarande går drygt 15 miljoner människor i Europa utan jobb. Arbetslösheten är ett gigantiskt slöseri, med ekonomiska resurser och – vad värre är – med människors kunskap och ambitioner. I arbetslöshetens och vanmaktens spår växer sig antidemokratiska krafter starkare i hela Europa. Vi måste bryta arbetslösheten och vi måste göra det i samarbete över nationsgränserna.

Ingenting är viktigare för individens utveckling och frihet än att ha ett jobb och en egen försörjning. Ingenting är viktigare för demokratin och jämlikheten än arbete åt alla. En union som inte tar arbetslösheten på allvar kan aldrig vara den medborgarnas union vi vill se.

Vägen till full sysselsättning går över ekonomiska reformer, utvecklad social trygghet och stärkt välfärd. Med satsningar på utbildning, forskning, ny teknik, miljöinvesteringar och jämställdhet skall EU på tio år Europeiska Unionen och medlemsländer utvecklas till världens mest konkurrenskraf tiga och kunskapsintensiva ekonomi.

Nu utvecklas en ny samarbetsmodell kring sysselsättning och tillväxt där mål och initiativ utarbetas gemensamt, och där jämförelser sätts i system. De gemensamma målen skall leda till nationella åtgärder - och till mätbara resultat i medlemsländerna. Vid toppmötet i Stockholm i mars görs en första avstämning och vägen för det fortsatta arbetet stakas ut.

Vi har inte råd – vare sig mänskligt eller ekonomiskt - med att stora grupper står utanför den europeiska arbetsmarknaden. Sverige kommer därför att ta upp kampen mot alla former av diskriminering på arbetsmarknaden. Vi kommer aktivt att verka för ökad jämställdhet, social trygghet, bättre arbetsmiljö och stärkta rättigheter för löntagarna.

Jämställdhet skall genomsyra allt EU-samarbete. I dag är jämställdhet en modern strategi för tillväxt. Familjepolitik och välfärdspolitik, jämställdhetsarbete och sysselsättningsåtgärder måste samverka. Det är särskilt viktigt mot bakgrund av den demografiska utvecklingen. Vi har i dag ett mål om ökad sysselsättningsgrad i medlemsländerna, vilket inte minst gäller unionens kvinnor. För att säkra EU:s tillväxt och EU-medborgarnas välfärd i framtiden måste målet nås.

* * *

För det tredje, miljö.

De stora miljöhoten kan inte avvärjas utan ett aktivt internationellt samarbete. EU-samarbetet på miljöområdet måste fördjupas. Vi måste utgå från en helhetssyn på politiken.

Jag vill att EU går före och visar vägen mot en utveckling där ekologiska, ekonomiska och sociala hänsyn samverkar och förstärker varandra.

En strategi för anpassning av EU:s politik till en långsiktigt hållbar utveckling skall antas vid Europeiska rådets möte i Göteborg.

Miljöhänsyn måste integreras i samtliga EU:s samarbetsområden. Behandlingen av EU:s sjätte miljöhandlingsprog ram måste föras framåt. Programmet skall gälla de kommande tio åren, och bör inriktas på tydliga och väl motiverade miljömål och miljöindikatorer. Det bör bli ett av fundamenten i den övergripande strategin för hållbar utveckling.

Klimatfrågan är central på EU:s dagordning och kommer att ges fortsatt prioritet. Den snabbt växande kemikaliemarknaden måste uppmärksammas. Sverige kommer att verka för att enighet uppnås kring en ny kemikaliestrategi där försiktighetsprincipen är en viktig utgångspunkt.

Med kretsloppstänkande och utnyttjande av nya forskningsrön och ny teknik är det i dag fullt möjligt att bruka jordens resurser utan att förbruka dem. Utvecklingen av ny resurssnål teknik öppnar samtidigt unika möjligheter för ekonomisk tillväxt på nya marknader. Det är möjligheter vi måste ta tillvara.

Miljöfrågorna rymmer en djup moralisk dimension. Vi lånar jorden av våra barn och barnbarn. Kommande generationer har samma rätt som vi till en jord där vattnet går att dricka och räcker till alla, där jorden ger skörd, djur- och växtlivet är rikt, luften är frisk och solen en livgivande kraft. Vår generations uppdrag är att lämna efter oss ett Europa där de stora miljöproblemen är lösta.

* * * Europeiska Unionen och medlemsländer

Fru talman,

Det vi i dag kallar EU bildades en gång för att göra krig omöjliga på den europeiska kontinenten. Alldeles så har det inte blivit. Konflikter förekommer alltjämt i Europa och i dess närhet.

Arbetet med att utveckla EU:s förmåga när det gäller krishantering och konfliktförebyggande åtgärder är därför mycket viktiga.

EU har unika möjligheter att spela en central roll på detta område. Det förtjänar att påpekas att det var de alliansfria länderna Finland och Sverige som pekade på detta för ett antal år sedan. Vi kommer under vårt ordförandeskap särskilt att arbeta med att utveckla EU:s förmåga till civil krishantering, att se till att den militära förmågan blir operativt red o att vid behov sättas in, samt att utveckla samarbetet mellan EU och FN.

Samarbetet mellan EU och R yssland är centralt för Europas säkerhet och utveckling. Därför kommer det att ges en framträdande plats under ordförandeskapet. Vi kommer att ägna särskild uppmärksamhet åt samarbete kring miljöfrågor, organiserad brottslighet samt situationen i Kaliningradområdet.

Utvecklingen på Balkan och i Mellanöstern kommer också att ägnas stor uppmärksamhet, liksom situationen på den Koreanska halvön. Förbindelserna mellan EU och USA skall stärkas.

Sverige vill bidra till ett EU öppet mot omvärlden - med demokrati, solidaritet och respekt för mänskliga rättigheter som stark gemensam grund.

* * *

Den inre marknaden är en av hörnstenarna i EU-samarbetet. Den är oerhört viktig för det europeiska näringslivets långsiktiga konkurrenskraft och tillväxtmöjligheter. Ytterst handlar det om EU:s förmåga att garantera sina medborgare frihet, välstånd och sysselsättning.

Medborgarnas intressen måste stå i fokus när vi diskuterar den fortsatta utvecklingen av den inre marknaden. När de nationella parlamenten inte räcker till måste vi ta i bruk de möjligheter EU ger att samordna politiken. Utvecklingen kring BSE är ett tydligt exempel på detta.

I en union som sätter medborgarna främst måste den politiska diskussionen föras öppet, handlingar vara tillgängliga, beslutsvägar gå att följa och ansvar kunna utkrävas av dem som fattar besluten. Det kräver ett fortsatt arbete för att göra EU till en effektivare, öppnare och modernare union.

Kraven på kostnadseffektivitet och budgetrestriktivitet måste ställas på EU precis som de ställs på medlemsländernas statsfinanser. Utan starka finanser försvagas möjligheterna att föra politik. Det gäller på alla nivåer.

Att sätta medborgarna främst betyder också att EU måste bemästra de nya utmaningar Europa står inför på ett sätt som möter medborgarnas förväntningar.

Inom det europeiska ledarskapet måste vi bli bättre på att fullfölja politiken, på at t förverkliga de visioner och framtidsprojekt som vi fattar beslut om. Det räcker inte med att formulera dem. Den digra listan över fattade beslut vi har i dag bör genomföras innan nya stora projekt dras igång. Medborgarnas förtroende vinns inte med beslut, utan med resultat som märks i människors vardag.

Vi har stora möjligheter att påverka EU:s utveckling. Med oss från toppmötet i Nice har vi uppdraget att inleda en bred och öppen diskussion om hur samarbetet skall anpassas till medborgarnas behov och Europeiska Unionen och medlemsländer framtidens krav. Det är ett uppdrag vi tar på stort allvar.

Målet på tio års sikt måste vara en utvidgad union med goda relationer till alla sina grannar, en union i ständig förändring, ett öppet nätverk av medborgare och beslutsfattare med en stark demokratisk värdegemenskap.

Fru talman! Ledamöter av Sveriges riksdag!

Här i Sveriges riksdag kommer det dagliga arbetet röra utvecklingen i Sverige. Här skall under nästa halvår fattas beslut som leder till ökad sysselsättning och bättre välfärd, som minskar klyftorna i vårt land och befäster Sveriges position som ledande kunskaps- och IT-nation. Här hemma möjliggör en god ekonomisk utveckling nu en tid av reformer.

Men som folkvalda representanter för alla regioner i Sverige har ni en viktig och självklar roll också i arbetet med att skapa en vital och ständigt pågående folklig diskussion om EU och det svenska medlemskapet. Tillsammans med regeringen kan ni föra kunskap om ordförandeskapet ut till det svenska folket. Regeringen kommer löpande att hålla riksdagspartierna informerade om hur arbetet med ordförandeskapet fortskrider.

Ingen kan säkert säga vad som kommer att dominera den politiska debatten under det svenska ordförandeskapet. Säkert är dock att det kommer att bli ett spännande halvår. Vi kommer alla att vara i händelsernas centrum. Ordförandeskapet blir en rejäl utmaning för regeringen, men också en unik cha ns för oss alla att visa upp det bästa av Sverige.

Vi kan starta arbetet med tillförsikt. EU är viktigt för Sverige. Sverige är också viktigt för EU. Trots att vi är ett litet land har vi kunnat – och kommer att kunna - komma med väsentliga bidrag till EU:s utveckling.

Jag är övertygad om att vi med gemensamma ansträngningar framgångsrikt kommer att kunna lotsa unionens arbete framåt, samtidigt som vi lever upp till de krav de svenska väljarna ställer på sin regering.

Artiklar

EMU är ett viktigt sätt att värna välfärden i globaliseringens tid. Debattartikel av utrikesminister Anna Lindh och utbildningsminister Thomas Östros i Dagens Nyheter 2000-02-09

Vi har som många andra socialdemokrater länge tvekat inför EMU. Vi har vägt för- och nackdelar både vad gäller ekonomi och politik. Vi har blivit allt mer övertygade om att den bästa strategin för att möta globaliseringen är ökat internationellt samarbete och satsningar på kunskap och kompetens.

Det svenska medlemskapet i EU gav oss en stark internationell politisk plattform för att både stimulera tillväxt och rättvisa. Ett svenskt medlemskap också i den monetära unionen är ytterligare ett steg i en sådan politisk strategi. Den monetära unionen är ett mycket viktigt politiskt projekt för att stärka den gemensamma europeiska marknaden till förmån för tillväxt och sysselsättning. Där bör Sverige vara med.

EU har förändrats av den politiska inriktning som nu finns i flertalet av medlemsländerna. Hög sysselsättning har blivit ett gemensamt mål. Utvidgningen med nya medlemmar kommer att kunna förverkligas inom några år. Möjligheterna att resa och studera i andra länder har vidgats. Samarbetet för att minska miljöpåverkan har drivits framåt och utrymmet har ökat för enskilda nationer att skapa en bättre miljö. Öppenheten inom EU utvecklas. Steg för steg håller EU på att bli en union för Europeiska Unionen och medlemsländer medborgarna, inte bara för företag och kapital.

Socialdemokraterna ska vid vår extra partikongress ta ställning till frågan om svensk deltagande i EMU. Vi har varit måna om att låta processen ta tid, för det är först då som argument kan belysas och kritiseras. Det har fungerat väl. Diskussionerna och samtalen över hela landet har varit konstruktiva och givande. Det är numera sällan man hör de våldsamma överdrifter – från båda sidor – som präglade debatten om EU-medlemskapet inför folkomröstningen 1994.

Vi delar inte den syn på EMU som Stefan Carlén, Sverker Gustavsson, Olle Svenning och Carl Tham gav uttryck för på DN Debatt 31/1.

Europeiska och svenska vänsterkrafter ser den gemensamma valutan som ett instrument för att möta ett globalt kapital. Vi ser det som en möjlighet att bedriva en mer aktiv ekonomisk politik och behålla en god välfärd i globaliseringens tid.

Visserligen håller vi med de fyra om att den svenska ekonomin har utvecklats väl med en rörlig växelkurs de senaste åren. Det har till och med gått så bra för Sverige att amerikanska tidningar beskriver vår ekonomiska utveckling som ett under: vi upphäver tyngdlagen enligt New York Times.

Att Sverige upphäver tyngdlagen är ett roligt argument när det går bra, men det är farligt när det går dåligt för ekonomin. Förr eller senare kommer dessvärre en ny lågkonjunktur. Det som händer i Sverige när konjunkturen viker känner vi mycket väl. På grund av våra bra socialförsäkringar, våra stora offentliga åtaganden och höga skatter, så medför en ökning av arbetslösheten att överskotten vänds i underskott. Det är rimligt och bra och i ett sådant ekonomiskt läge ska vi låna pengar för att ”hålla hjulen igång”. Men ett litet land som Sverige kan bli mycket utsatt om misstroende mot Sverige och spekulationer mot svenska räntor sätter igång.

I samma ögonblick som finanserna börjar försämras och tillväxten avtar, kommer alla de som tror på ”tyngdlagen” – hur fel den än är – att ta de ekonomiska problemen som intäkt för att de hade rätt. Skulle Sverige hamna i en ekonomisk kris i ett sådant läge, kan uppfattningen att det inte går att kombinera hög tillväxt, goda statsfinanser och en bra välfärd att åter spridas.

Då kan historien upprepas på nytt: Arbetslösheten stiger, underskotten ökar och räntorna skjuter i höjden. Då förlorar investeringar sin lönsamhet och fastigheterna minskar i värde. Den risken får vi inte blunda för bara för att det just nu går bra i svensk ekonomi. Vi vill inte se det internationella kapitalet en gång till diktera den svenska politikens villkor. Det är den allra största risken för att nyliberalismen tar över.

Vi såg det hända under budgetsaneringen 1994. Vi såg det hända under Mexikokrisen 1995, när de svenska räntorna steg med ett par-tre procentenheter jämfört med exempelvis Finlands – trots att underskotten minskade kraftigt och allt utvecklades väl i svensk ekonomi. Det var först när a-kassan och sjukersättningen sänktes till 75 procent, som långivarna åter fick förtroende för Sverige och räntorna åter vände nedåt. Dit vill vi inte igen.

Ett EMU-medlemskap innebär mycket riktigt att vi förlorar ett viktigt redskap i konjunkturpolitiken, nämligen en självständig penningpolitik. Samtidigt växer dock det andra redskapet, finanspolitiken, i styrka. Inom ramen för en gemenskap skulle vi ha ett skydd mot kraftiga ränteeffekter som motverkar insatser för att stimulera ekonomin och upprätthålla välfärden i tider av ekonomisk nedgång. Det gör att effekten av finanspolitiken blir starkare.

Det är den grundläggande orsaken till att Sverige under de goda tillväxtår vi nu har framför oss, måste se till att öka det offentliga sparandet. På så sätt samlar vi i ladorna inför nästa lågkonjunktur. Som Europeiska Unionen och medlemsländer medlemmar i den monetära unionen delar vi penningpolitik med en stor del av Europa, men får i gengäld större handlingsutrymme i finanspolitiken. Med rejäla överskott i de offentliga finanserna under högkonjunktur har vi också en rejäl möjlighet till finanspolitisk stimulans vid lågkonjunktur. Det gäller även när vi tar hänsyn till EU:s gemensamma regelverk för underskott i offentliga finanser. Vi kommer alltså att kunna föra en stimulanspolitik utan att drabbas av den dubbla åtstramningen som vi annars riskerar. Det är i det perspektivet som diskussionen om att ytterligare stärka möjligheterna till god konjunkturpolitik, genom exempelvis olika former av buffertfonder, blir så intressant.

Vårt ja till EMU bygger på att det ger oss de bästa förutsättningarna att utveckla välfärd och rättvisa. Det medför att tidpunkten för deltagande i EMU sätts utifrån två förutsättningar:

Vi socialdemokrater vill inte bli medlemmar i EMU förrän den svenska lönebildningen har bevisat sig fungera väl även vid hög tillväxt och sjunkande arbetslöshet. Vi vill gå med först när svensk ekonomi ligger i rimlig fas med andra länders konjunktur. Vi vill utveckla metoder för att möta eventuella kostnadskriser. I samarbete med andra socialdemokrater i Europa vill vi också försäkra oss om att centralbanken är en del av den demokratiska kulturen i EU – med en öppen dialog om penningpolitiken mellan banken och de demokratiskt valda institutionerna.

När vi nu tar ställning för ett svenskt medlemskap i EMU sker det ur en styrkeposition. Med gemensamma uppoffringar har vi rest Sverige ur det tidiga nittiotalets depression och massarbetslöshet. Nu öka sysselsättningen rekordsnabbt, tillväxten är mycket hög, inflationen är låg och de offentliga finanserna i god ordning. Utifrån detta goda läge kan vi nu driva en offensiv moderniseringspolitik för utveckling och rättvisa. Ett svenskt EMU-medlemskap är en viktig del av en sådan politik.

Setting the scene for 2001 - Article by Bosse Ringholm, Minister of Finance, to The Parliament Magazine 2000-03-20

Getting more people into work is an important task for the European Community. Unemployment is still far too high, both in Sweden and in the Union as a whole. Unemployment creates lack of freedom and is a great waste of human and social resources.

It is therefore gratifying that the unemployment issue is now so high up on the EU agenda, and that the EU is also beginning to discuss more concrete proposals.

Sweden's target is for open unemployment to be at most four per cent this year and for 80 per cent of the population aged between 20 and 64 shall be in regular employment by 2004. Setting up concrete targets is a spur to improved performance. The targets have been and will continue to be very important for combating unemployment in Sweden.

I hope, of course, that the extra summit meeting in Lisbon will be a success and that the Member States unite on a policy that can lead to progress. I would be very glad if we could establish at EU level that the Union is to strive for full employment.

A broad approach is required to combat unemployment. Macroeconomic policy, stability, economic reforms and an active labour market and educational policy are all required. Sound public finances and stable prices are the foundation for high growth and increased investment.

Europe's relations with the surrounding world must be characterised by open markets, free trade, and efficient competition. The single market must be developed and further deepened, including financial services. There should be better access to risk capital. It must be possible to invest a greater portion of Europeiska Unionen och medlemsländer the resources that we invest in technical research innovations and new products in businesses.

Another important issue for the EU is to make progress with the tax package. Sweden has been working for a long time to combat harmful tax competition in the business sector and to establish common rules for saving, interest and royalties. This work has taken a lot of energy. I hope that we will be able to make progress on these issues. It is important to achieve a solution at an EU level.

Finally, there is an issue that is particularly important for Sweden just now. This concerns the special import rules, that apply when travellers bring in alcohol and tobacco products to Sweden. Sweden has had permission to apply certain restrictions for social and health reasons. Sweden has traditionally had a more restrictive alcohol policy to minimise alcohol-related ill health and social problems relating to alcohol consumption. When Sweden joined the EU a few years ago, it was important for Swedes that we could retain our special rules. No one doubted this at that time. However, developments have moved in a different direction since then and Sweden is now seeking understanding for an extended derogation from the import rules that apply in other EU Member States. Denmark and Finland also have such derogations.

Today, Sweden has the lowest alcohol consumption and the lowest level of alcohol-related ill health in the Union. It is important to us to retain this position. Besides the problems that affect the individual suffering from alcohol-related ill health, alcohol problems also create major problems for families - above all for the children and husband or wife.

I hope that this question will be solved in the near future.

An important future issue in Sweden is our relation to the economic and monetary union, EMU. At a recent party congress in mid-March, the Social Democrats in Sweden decided that Sweden should work to join the third stage of EMU. However, the congress did impose some conditions on our participation. Swedish wage formation must perform well. Swedish wage increases must keep pace with wages in the rest of the EU. The different phases of the economic cycle in the Euro area and in Sweden must also be reasonably co-ordinated - there must be room for a policy to counteract a downturn in the economy. No timetable for participation was adopted. However, a decision was made that the issue shall be decided in a referendum.

Finally, I would like to say a few words about the Swedish presidency of the EU. Sweden is the presiding country for the first six months of 2001. This is a responsibility that we are looking forward to. The issues that will characterise the Swedish profile during its presidency are the same that the Government gives priority to in other contexts in the EU:

· Expansion of the EU · Promotion of high employment in the EU · Increased consideration to the environment in EU co-operation · Improved consumer protection in the single market · Increased equality of opportunity in the labour market · Improved relations between the EU and the rest of the world, including Russia

I look forward to meeting my colleagues in the Ecofin Council in the southern Swedish city of Malmö at the end of April next year. The Öresund Bridge between Malmö and Copenhagen will then be open for traffic as a further example of how the EU Member States can be linked more closely in different ways, by good communications, a modern infrastructure and human exchanges.

Gemensam artikel av statsminister Göran Persson och premiärminister Tony Blair. Publicerad Europeiska Unionen och medlemsländer i Aftonbladet 2000-03-22

Denna vecka möts EU:s stats- och regeringschefer i Lissabon för det första toppmötet i ett nytt millennium. Men det är inte tidpunkten som kommer att göra mötet historiskt. Vi är båda övertygade om att vi med detta möte passerar en milstolpe för utvecklingen i EU.

Den fråga som står på dagordningen är det portugisiska ordförandeskapets förslag till ett nytt strategiskt mål för den Europeiska Unionen: att inom tio år göra EU till världens mest dynamiska och konkurrenskraftiga region, grundat på innovation, kunskap och social sammanhållning.

Det är ett långtgående, djärvt och konstruktivt mål som vi båda helhjärtat stödjer. Men vi måste komma ihåg att centralt i denna strategi är målet att nå full sysselsättning.

I dag ökar sysselsättningen i EU. Arbetslösheten har minskat med ungefär 1 miljon människor årligen sedan 1997, och är nu den lägsta på nio år. Utvecklingen går åt rätt håll, men den går för långsamt. Ännu går 15 miljoner människor utan jobb i EU-området.

Inget är så förödande för den sociala sammanhållningen i ett samhälle som att stora delar av befolkningen ställs utanför arbetsmarknaden. Människor måste ges möjlighet att försörja sig och utvecklas i ett arbete. Därför vill vi att full sysselsättning en gång för alla slås fast som ett strategiskt mål för EU. Millenniets första toppmöte är ett utmärkt tillfälle att göra det.

I dag sveper IT-revolutionen över Europa. Våra ekonomier genomgår stora förändringar. Investeringar i forskning och kunskapsförnyelse ökar snabbt i betydelse för utveckling och välstånd i våra länder. Europa måste dra nytta av informationsteknologins möjligheter. Allas resurser måste tas tillvara. Utmaningen är att skapa ett europeiskt kunskaps- och informationssamhälle för alla, där inte stora grupper ställs utanför.

Vi behöver anta en bred strategi för en hög och uthållig tillväxt som kombinerar en väl avvägd makroekonomisk politik med genomgrip ande strukturreformer på produkt- och kapitalmarknaderna och en aktiv sysselsättningspolitik inriktad på livslångt lärande och ökad anställningsbarhet.

Storbritannien och Sverige har likartade förutsättningar och en samsyn kring hur nya utmaningar i 2000- talets kunskapsbaserade ekonomi kan mötas.

Våra länder ligger i framkanten av IT-revolutionen och är beroende av den för vår välståndsutveckling. I Sverige köper nio av tio av de största svenska företagen varor på Internet, en av fyra svenskar handlar på nätet och varannan person i befolkningen har tillgång till all den information och kunskap som finns på Internet. Storbritannien är den största e-handelsnationen i Europa. Det är en positiv utveckling som vi vill göra ännu bättre. Vi vill göra Europa till den bästa platsen i världen för affärer i den nya high tech- ekonomin.

Vi förväntar oss att en ambitiös agenda sätts upp i Lissabon. EU behöver en mer utvecklad kultur för innovationer och entreprenörskap. Den inre marknaden behöver vidgas till finansiella tjänster och riskkapital. Avregleringarna av marknaden för telekommunikationer måste fullföljas. Skolan liksom arbetslivet måste prioritera IT-kompetens.

Med Lissabonmötet kommer vi att lägga fast ramarna på en Europeisk nivå. Men mycket av arbetet måste genomföras på nationell nivå. EU-länderna har olika förutsättningar och kommer att välja olika vägar för att nå målen, så måste det vara. Men vi vill bidra till att skapa ett levande samarbete där vi bygger partnerskap och lär av varandra. Europeiska Unionen och medlemsländer

Båda våra länder är praktiska nationer, som arbetar bra tillsammans. Vi har kommit överens om att efter Lissabonmötet inleda ett samarbete på fyra områden.

Vi vill göra EU till den mest innovativa e-ekonomin i världen. Vi vill i samarbete mellan regeringarna och den privata sektorn i våra länder utveckla konkreta förslag på åtgärder som för oss närmare målet. Därför kommer vi att sätta s amman en bilateral task force för IT som ska identifiera hur samhället bäst understödjer ett bra tillväxtklimat för morgondagens nya företag.

Vi vill motverka nya sociala klyftor med breda kunskapssatsningar. Detta blir en nyckeluppgift för den task force för IT vi sätter upp gemensamt. Morgondagens kunskapsbaserade ekonomi kräver att vi tar tillvara allas resurser och kompetens. Medborgarnas IT-kompetens måste förstärkas, tillgången till Internet och människors tillit till tekniken måste öka. För ökad tillgång till IT krävs också att ökad konkurrens gör Internetanvändningen billigare. E-handeln måste stimuleras och göras tryggare för konsumenten.

Vi vill utveckla ett program för entreprenörskap i EU. Det är i en miljö av IT och entreprenörskap morgondagens jobb kommer att skapas. I Sverige skapas 30.000 företag om året. I förhållande till befolkningens storlek skapas en ungefär lika stor andel i Storbritannien. Båda länderna har aktiva program för att stimulera risktagande och entreprenörskap. Vi har sett dramatiska förbättringar av våra riskkapitalmarknader, men mer behöver göras. Sveriges småföretagarminister har med sin brittiska kollega kommit överens om riktlinjer för att främja effektiviteten i små företag, förbättra tillgången till kapital och stödja kompetensutveckling. Vi hoppas att våra tankar ska vinna gehör i Lissabon och att vi ska kunna utveckla dem tillsammans med våra europeiska kollegor.

Vi vill förbättra villkoren för kvinnliga entreprenörer i Europa. Förra veckan enades Sveriges biträdande näringsminister och Storbritanniens jämställdhetsminister om att genomföra en studie över hur vi ytterligare kan stödja kvinnligt entreprenörskap. Arbetet med studien ska slutföras under detta år. Vi hoppas båda att det ska lägga en god grund för åtgärder i Storbritannien, Sverige och i övriga EU, och leda till att kvinnor ges en större roll i den företagarsektor som är så viktig för utvecklingen i båda våra länder. Så kan EU:s mål om jämställdhet mellan kvinnor och män främjas, den kvinnliga sysselsättningsgraden höjas och tillväxten öka.

* * *

Med detta program ställer vi upp ambitiösa mål för samarbetet mellan våra länder. Men detta är områden där höga ambitioner är oundgängliga. Bara med högt ställda mål, stor kreativitet och internationellt samarbete kommer vi att kunna fånga 2000-talets möjligheter.

Storbritannien och Sverige är beredda att arbeta tillsammans för att nå konkreta resultat. Vi vill ta nya steg mot ett Europa i full sysselsättning. Vi vill se till att de vinster den nya ekonomin erbjuder kommer hela våra befolkningar till del.

Göran Persson Tony Blair

Katastrofhjälpen duger inte. Artikel av utrikesminister Anna Lindh och Finlands utrikesminister Erkki Tuomioja i Dagens Nyheter 2000-04-30

Vi kan fortfarande se bilderna från översvämningarna i Mocambique framför oss. Människor vars hem försvunnit i vattenströmmarna. Barn som tappat bort sina föräldrar. Vi minns också jordbävningen i Turkiet. De som hade turen att grävas fram under husmassorna. Och alla de som dog, för att hjälpen Europeiska Unionen och medlemsländer kom fram för sent. Vi vet att det fortfarande saknas poliser i Kosovo, där brottsligheten brer ut sig och människor fortfarande terroriseras. Sommaren 1999 kunde EU-länderna med några månaders varsel skicka 30.000 soldater till Kosovo, men inte ens 700 poliser.

Därför är vi övertygade om att EU snabbt måste bli bättre på att förebygga och hantera kriser, också med civila medel. Militära insatser är viktiga, som när svenska och finska soldater är med och på FN:s uppdrag övervakar freden på Balkan. Men de största bristerna finns på det civila området. Olika typer av insatser behövs – humanitära, militära, polisiära och samhällsbyggande. Det är EU:s styrka att ha tillgång till så många olika instrument. Men vi måste samordna dem bättre och kunna göra insatser snabbare.

Flera internationella organisationer, särskilt FN, kan göra räddningsinsatser. Men resurserna räcker inte till. Det är nu hög tid att se till att den civila förmågan att hantera kriser kommer ikapp den militära. De många kriserna under 1990-talet har visat att båda typerna av krishantering behövs, och att de ofta är beroende av varandra.

Kosovo har varit den i särklass största utmaningen. Utöver den militära fredsbevarande insatsen finns här enorma behov på i stort sett alla områden, från omedelbar katastrofhjälp till uppbyggnaden av ett stabilt rättsväsende. Varken EU eller FN har ännu klarat dessa utmaningar.

Vid EU-toppmötet i Amsterdam 1997 kom EU-länderna överens om att föra in de så kallade Petersbergsuppgifterna i fördraget. Det betyder att EU ska arbeta med humanitära uppgifter, räddningsinsatser, fredsbevarande insatser och fredsframtvingande åtgärder. Sverige och Finland tog initiativ till denna viktiga uppgift för EU. Arbetet har sedan fortsatt inom EU.

EU-toppmötena i Köln i juni 1999 och i Helsingfors i december 1999 tog beslut om att utveckla både den militära och den civila förmågan att hantera kriser. Stats- och regeringscheferna enades i Helsingfors bland annat om ett militärt kapacitetsmål, som innebär att EU senast 2003 skall klara av att inom 60 dagar sätta in upp till 60.000 man för en tid av ett år i ett krisområde. Det är ett viktigt mål för Sverige och Finland att nu att formulera gemensamma mål och stärka organisationen även på den civila sidan.

EU:s arbete med att skapa en gemensam civil förmåga för krishantering måste leda till snabba resultat. Sverige och Finland har fått gehör för att EU redan under våren skall inrätta en särskild kommitté för civil krishantering. Därmed kan insatserna samordnas bättre. Dessutom föreslår Sverige och Finland att EU koncentrerar arbetet på områden där behoven är störst och där EU bäst kan komplettera andra internationella aktörers verksamhet.

För det första måste vi förbättra förmågan till polisinsatser. Utvecklingen på Balkan och i Östra Timor har skapat en helt ny situation. Idag behövs cirka 9000 poliser i FN:s civilpolisinsatser runt om i världen jämfört med cirka 2000 poliser tidigare. Det har inte gått att att möta detta nya behov tillräckligt snabbt. FN:s polisstyrka i Kosovo har fortfarande ett oacceptabelt personalunderskott. Av de knappt 5000 poliser som FN:s generalsekreterare Kofi Annan har bett om, fanns i mars bara ungefär 60 procent på plats. Av dessa kom endast 655 från EU-länder. Att komma till rätta med bristen på poliser är inte lätt, eftersom varje land har dimensionerat sina polisstyrkor efter behoven i det egna landet och saknar reserver för stora internationella insatser. Samtidigt står vi i Kosovo inför en insats som kan fortsätta i åratal. För att vi skall klara detta bör nästa EU-toppmöte i juni besluta om en ökning av poliskapaciteten. Om EU-länderna beslutar öka sina bidrag till en procent av den nationella polisstyrkan, skulle EU:s totala kapacitet öka dramatiskt. För Finlands del skulle detta innebära att omkring 80 poliser engagerades i utlandsinsatser. Sverige bidrar idag med cirka en procent av sin poliskår, vilket gör Sverige till en de större bidragsgivarna i EU.

En effektivare utbildning kan bidra till en bättre förmåga. Finland och Sverige anordnar redan kurser för civilpoliser, och inbjuder även utländska deltagare. Sådan utbildning skulle kunna genomföras på EU- Europeiska Unionen och medlemsländer basis för att så många poliser som möjligt, även från kandidatländer och andra intresserade länder, skall få tillgång till utbildning. En mångkulturell utbildning svarar mot de faktiska förhållandena på fältet: i polisinsatsen i Kosovo deltar i dag 45 nationaliteter.

För det andra är det nödvändigt att se till att rättsväsendet i övrigt fungerar. Behovet av domare, åklagare och fängelsepersonal är stort. Detta framgår av upprepade förfrågningar från internationella organisationer som FN och OSSE. Finland och Sverige har ställt upp med experter, men resurserna motsvarar inte behoven. Att få fram denna kompetens är en särskild utmaning för det internationella samfundet, eftersom verksamhetsfältet till stor del är nytt. En viktig och brådskande åtgärd bör vara att se över de utbildningar som finns för olika kategorier av experter och att komplettera där det behövs.

För det tredje måste den lokala förvaltningen byggas upp och stödjas i områden där de administrativa strukturerna har fallit samman, som i Kosovo. Både Finland och Sverige kan bidra med erfarenheter tack vare sina traditioner av kommunalt självstyre.

För det fjärde måste vi organisera räddningstjänsten på ett sätt som gör det möjligt att agera snabbt och effektivt. Vid räddningsoperationer är snabbheten avgörande. Vi kan därför på förhand komma överens om en fördelning av uppgifter och utrustning i form av "paket" för olika slags insatser. Ett sådant arrangemang finns redan mellan de nordiska länderna och Storbritannien. EU:s räddningsverksamhet behöver också ett pålitligt finansieringssystem som omfattar allt från utbildning och förebyggande verksamhet till regelrätta räddningsinsatser och eftervård efter katastrofer.

Nästa EU-toppmöte, som äger rum i Feira i Portugal i juni, bör besluta om konkreta mål för den civila krishanteringen. Gemensamma mål sätter press på medlemsländerna att utveckla sin egen beredskap och att satsa större resurser.

Militär och civil krishantering är två sidor av samma mynt. Finland och Sverige har under årtionden deltagit i FN:s, och numera även i Natos, fredsbevarande insatser. Stora resurser har gått till dessa insatser, eftersom de har uppfattats som viktiga för freden. Den civila krishanteringen är viktig av samma skäl.

Den militära insatsen i Kosovo kan bara bli framgångsrik på lång sikt om vi lyckas i de civila uppdragen. På så sätt förbättrar vi beredskapen att hantera nya kriser som vi ställs inför. Medan militär krishantering är en sista utväg, kommer i stort sett alla kriser att kräva civila insatser. Vi behöver också bli bättre på förebyggande insatser. Att förbättra den civila förmågan att hantera kriser är en av EU:s viktigaste utmaningar under de närmaste åren.

Demokratisk värdegemenskap utan extremhögern. Artikel av utrikesminister Anna Lindh i Svenska Dagbladet 2000-05-12

I vår har vi diskuterat Österrike. Det är inte konstigt. Den nya regeringen i Österrike innehåller det främlingsfientliga FPÖ. Ett parti vars företrädare öppet hyllar gamla SS-soldater och Hitlers arbetsmarknadspolitik.

Lars Tobisson och Göran Lennmarker angriper i SvD 11 maj regeringens agerande i fallet Österrike. På det inrikespolitiska planet är det ingen brist på moderata utspel i frågan. Däremot råder radiotystnad om vad moderaterna gör för att påverka sitt syskonparti ÖVP - det parti som skämt ut de konservativa partierna i EU genom att öppna dörren åt extremhögern.

När länder och människor arbetar tillsammans för att lösa gemensamma problem, då växer också gemensamma värden fram. EU är inte bara en union för handel, ekonomi, miljö och andra sakfrågor. Det Europeiska Unionen och medlemsländer

är också en gemenskap kring de demokratiska värdena.

Därför ser vi så allvarligt på situationen i Österrike. Ett parti från extremhögern - FPÖ - har gått till val på främlingsfientlighet och unkna minnen av det förflutna. De svenska moderaternas syskonparti - ÖVP - har låtit makt gå före politisk moral. De har bildat koalition med det parti som fortfarande i praktiken leds av Jörg Haider. Kanslern Wolfgang Schüssel bär ett stort ansvar för att ha släppt in sådana krafter i sin regering, trots varningar från omvärlden. Också i Österrike är protesterna starka.

De 14 EU-ländernas agerande mot Österrike handlar inte om dagspolitik och tvära kast, som Tobisson vill hävda. Det handlar om vad EU skall stå för. Om mänskliga rättigheter och demokrati. Om att säga nej till rasism och främlingsfientlighet. Om yttrande- och mediafrihet. När mina kollegor från Grekland, Spanien och Portugal möter utrikesminister Geremek från Polen eller Kavan från Tjeckien delar de samma erfarenhet av förtryck och diktatur. Vi svenskar, som så länge levt i en demokrati, får inte glömma detta. Att det europeiska samarbetets kärna är en demokratisk värdegemenskap.

Därför reagerade de fjorton länderna så starkt mot regeringsbildningen i Österrike. Haiders parti, FPÖ, driver valrörelse på att hetsa mot invandringen. Företrädare för partier hotar sina politiska motståndare med blodiga skallar. Waffen-SS-veteraner och Hitlers arbetsmarknadspolitik hyllas.

Det var rätt att agera hårt när FPÖ släpptes in i regeringen. Ingen har hävdat att inte Österrike kan utse sin regering själv. Men vi andra, som sätter gränser mot extremhögern, är inte skyldiga att ha politiska kontakter med politiker som låter makt gå före värdegemenskap.

Det är sant att FPÖ fortfarande sitter i regeringen. Men - vi har sett effekt av åtgärderna. Österrikes regering har gjort en deklaration som tar avstånd från en del av Haiders politik, bl a vad gäller utvidgningen. Regeringen i Österrike har fortfarande att visa sin vilja till att ena öst och väst när de svåra delarna kommer upp. Men de tydliga signalerna från omvärlden har tvingat regeringen att ta avstånd från Haiders uttalanden om utvidgningen, främlingsfientligheten och andra länder.

De fjortons markering var också viktig i förhållande till kandidatländerna. De ser att EU inte bara talar om mänskliga rättigheter, tolerans och demokrati när det gäller andra. Det gäller även länder inom EU. Vi, liksom resten av EU, har kritiserat Turkiet för bristerna i mänskliga rättigheter. När jag nyligen var i Turkiet, efter regeringsbildningen i Österrike, tog premiärminister Ecevit upp åtgärderna mot Österrike. ”Nu förstår vi att ni inte bara kritiserar muslimska länderna”, sade han. Åtgärderna är också en signal till kandidatländerna i Central- och Östeuropa, där demokratin faktiskt bara är tio år gammal.

Vi tänker fortsätta kritiken av Österrike. Moderaternas övertolkning av vad jag har sagt beror på att Tobisson och Lennmarker bara orkat läsa ingressen till ett av de TT-meddelanden som gick ut i måndags, inte de åtföljande citaten av mig. Hade de velat/orkat läsa på hade de sett att jag varken kallade aktionen ett misslyckande eller sade att den borde upphöra. Jag har informerat både partiledare och journalister om att vissa andra länders utrikesministrar föreslagit att lyfta åtgärderna och att införa andra metoder, men att Sverige inte ställt sig på deras sida. Den enda partiledare som hade en avvikande uppfattning när jag informerade i måndags var Bo Lundgren. Han ansåg att vi aktivt borde bidra till att avveckla sanktionerna.

Vi följer självfallet debatten eftersom det ju är fjorton länder som agerat gemensamt, och enighet är viktig även i fortsättningen. Frågan avgörs inte av utrikesministrarna utan av stats- och regeringscheferna. Vi ska också komma ihåg att utrikesministrarnas diskussion endast gällde medlen - inte målet. Alla är fortfarande överens i kritiken av den österrikiska regeringsbildningen och behovet av åtgärder.

Det som hävdar att det var fel att vidta åtgärder mot den österrikiska regeringen bör också svara på vad som hänt om vi inte reagerat starkt. Hur skulle debatten ha varit om extremhögern fått plats i en EU- regering utan annat än ord som motreaktion? Vad hade då reaktionen blivit i kandidatländerna? Vad Europeiska Unionen och medlemsländer skulle hända i länder som Frankrike, Belgien och Danmark, där främlingsfientliga partier också är starka men där dörren hittills varit stängd och ordentligt reglad mot extremhögern i regeringar?

Händelserna kring Österrike har satt värdegemenskapen i fokus. Det är en stor och positiv effekt av att fjorton länder så snabbt kunde samla sig kring en linje. Det är också en del av en lång europeisk tradition av gemensamma värderingar, med start för femtio år sedan. Vi tänker fortsätta arbetet mot främlingsfientlighet och rasism. Exemplet Österrike har gett en signal om att sådana tendenser inte är acceptabla någonstans i Europa.

Vi måste våga minska inflytandet. Svar av utrikesminister Anna Lindh i Dagens Nyheter på artikel av Carl Lidbom 2000-06-04

En klarsynt debatt om EU:s framtid måste utgå från hur vi bäst klarar den viktigaste uppgiften, att ena Europa, och från de europeiska medborgarnas behov. Diskussionen om Europas framtid kan inte bara handla om mycket långsiktiga frågor som en europeisk federation. Carl Lidbom menar på DN Debatt 24 maj att utvidgningen måste vänta så att vi hinner fördjupa samarbetet först. Jag menar att utvidgningen och en gradvis fördjupning av samarbetet kan gå hand i hand. Nu är utvidgningen det mest centrala.

Enandet av Europa innehåller stora möjligheter. Att kunna utsträcka fredsprojektet, väva samman ekonomier, länder och folk. Med den insikten har Sverige alltsedan vi blev medlemmar av unionen gått i bräschen för utvidgningen. Att ena öst och väst är vårt viktigaste mål.

På detta område har jag en helt annat uppfattning än Carl Lidbom. Han och andra ser fördjupningen mellan ett mindre antal länder som den centrala uppgiften och vill försena utvidgningen. För mig är utvidgningen det viktigaste. Jag tror heller inte att fördjupning av samarbetet kommer att hindras av just att EU får fler medlemmar. Men självfallet måste EU-institutionerna genomföra nödvändiga inre reformer för att kunna fungera effektivt också med på sikt 25-30 medlemmar.

Att nya medlemmar kan innebära svårigheter – för kandidatländerna och för oss som är EU-medlemmar – är inte skäl att skjuta utvidgningen från sig. Att ta in kandidatländerna i EU så snart de uppfyller regelverkets grundelement är det bästa sättet att förbättra deras välstånd och minska de klyftor som kan orsaka problem. Kortsiktiga problem med utvidgningen måste ställas i relation till fördelarna, och till de konsekvenser ett delat Europa kan få.

Man måste vara vaksam mot att de som vill införa federala system nu kan vilja dölja motstånd mot utvidgningen och ovilja att avstå regional- och jordbruksstöd. Jag beskyller inte Lidbom eller den tyske utrikesministern, Joschka Fischer, för att ha sådana avsikter, men det finns andra som vill flytta fokus från utvidgning till fördjupning för några få.

Europa byggs inte av enbart principer och högtidstal. Det handlar också om vilket innehåll samarbetet ska ha. Ett förstärkt samarbete måste bygga på att medborgarna vill se mer av gemensamma åtgärder. Därför är det så viktigt att diskutera det vi kallar Medborgarnas Europa.

Sverige har fört in jobben i EU:s grundlag. Vi bidrog aktivt till Lissabontoppmötet – om Europa i informationsåldern. Toppmötet i Stockholm blir ett nytt avstamp för tillväxt, jobb, IT och livslångt lärande – avgörande frågor för 2000-talet. Vi har fört in miljön som en del av alla EU:s politikområden. Margot Wallström har den viktiga uppgiften att föreslå toppmötet i Göteborg hur miljöpolitiken ska stärkas. Vi driver frågor om jämställdhet, hälsa, konsumentskydd. Om fred och säkerhet. Om mänskliga rättigheter och vår värdegemenskap. Och vi driver på för utvidgningen, som är den största framtidsfrågan.

Dagens Europasamarbete präglas av starka förändringsvindar. Sysselsättningen står högt på Europeiska Unionen och medlemsländer dagordningen och har fått ett eget kapitel i Amsterdamfördraget. EMU utvecklas och euron införs som gemensam valuta i de flesta medlemsländer. Kommissionen moderniserar sitt arbete efter Santerkommissionens fall. EU utvecklar en politik för att förebygga och hantera kriser. Intensiva förhandlingar pågår om utvidgningen.

Därför har de som hävdar att det gnisslar betänkligt i EU-samarbetet fel. Tvärtom dominerar dynamik och vilja till förbättring. Varje samarbete innehåller självklart motsättningar och problem. Det är bara envälden som inte gnisslar!

Samarbetet om viktiga sakfrågor får också nya former. De går inte i federal riktning, snarare tvärtom. Regeringarna tar ett större ansvar för att nå framsteg i de frågor som är viktiga för medborgarna. Istället för att genast börja lagstifta på EU-nivå vill man formulera gemensamma politiska mål. Sedan kan de goda exemplet och delvis också grupptrycket leda till att länderna närmar sig varandra i synsätt, men kan välja olika tekniska lösningar. Toppmötet i Lissabon innebar ett erkännande av denna metod och den tillämpas nu på en rad områden, som utbildning, forskning och IT.

Jag tror att detta arbetssätt vinner gehör därför att många regeringar ser fördelar med att undvika onödig överstatlighet. - att sätta upp gemensamma mål och samtidigt ge utrymme för lösningar som passar varje enskilt land. Dessutom behåller de nationella parlamenten en stark roll. Regeringen påverkar på detta sätt, och genom arbetet för modernisering och öppenhet i EU, både institutionsbygget och vilka sakfrågor EU arbetar med.

Att nya länder snart kan vara medlemmar av EU är den viktigaste anledningen till att avsluta den nu pågående regeringskonferensen detta år. Vi behöver grundläggande regler och institutioner som fungerar för upp till 25-30 medlemmar. EU-länderna har lovat att vara klara för utvidgningen 1 januari 2003.

Det gäller t ex att fler beslut i ministerrådet ska kunna tas med majoritetsomröstning i stället för enhällighet. Ska försurningen av våra sjöar upphöra måste EU kunna ta beslut även om ett enskilt land tycker att kraven går för långt. Därför är det bra att sådana beslut nu går att ta med kvalificerad majoritet. Detsamma gäller många andra politikområden som miniminivåer för social trygghet, att fullt ut genomföra den inre marknaden och asyl och invandringspolitiken. Utgår man från sakfrågorna blir principerna begripliga. Då kan många acceptera att ett flertal ibland fattar beslut mot enskilda länders vilja.

Regeringskonferensen ska också bestämma hur många kommissionsledamöter vi ska ha i en större union. Det är centralt för kommissionens trovärdighet att det finns kunskap om alla medlemsländer i kommissionen. Det gäller inte minst de nya länder som snart kommer med. Därför anser vi att varje land ska ha en kommissionsledamot även i fortsättningen.

I förhandlingarna ska vi även komma fram till hur tungt varje land ska väga vid omröstningar (som i och för sig är sällsynta). Här gäller förstås att om en förening blir större så minskar alla de gamla medlemmarnas inflytande. Vi måste dela med oss till de nya. Den svåra delen av förhandlingen gäller hur stor betydelse för röstvikten som ett lands befolkningsstorlek ska ha. De stora länderna vill ha ökat genomslag för sin stora befolkning. Samtidigt respekterar alla att också varje nation ska ha en särskild vikt. Det gäller att hitta en bra balans mellan principen ”ett land – en röst” och principen ”en väljare – en röst.”

Om vi klarar de här frågorna enligt tidtabellen, dvs under detta år, har vi lagt grunden för en större union från 2003. Det kan vara vettigt att lite längre fram inleda en ny diskussion om den utvidgade unionens sätt att fungera. Vi får antagligen räkna med återkommande regeringskonferenser.

Därför bör vi under detta år koncentrera oss på de mest nödvändiga förändringar av EU:s institutioner för Europeiska Unionen och medlemsländer att inte försena utvidgningen. Att inte klara dessa beslut under 2000 vore att svika kandidatländerna som kämpar för att uppfylla de krav som ställs på medlemmar av unionen. Det vore också att svika de löften om reformer vi gav medborgare och nationella parlament med Amsterdamfördraget 1997.

I ett nästa steg är det viktigt att bland annat diskutera hur fördraget ska göras begripligt, hur målen och principerna ska kunna renodlas bättre, och på vilken nivå olika beslut bör fattas. Den diskussionen bör vi ha tillsammans med de länder som nu söker medlemskap i EU.

Med målet ett enat Europa och med sakfrågorna och människornas behov i centrum kan vi också ställa frågorna om hur EU ska arbeta och vara organiserat i framtiden.

Det finns inga enkla svar på de frågor som lyfts fram den senaste tiden. Det finns brister och problem.Men ännu har ingen övertygande visat vad det är som skulle motivera ett federalt samarbete istället för ett i grunden mellanstatligt. Kräver sakfrågorna att vi får en ”europeisk regering”? Blir det lättare att utkräva ansvar för dåliga förhållanden i ett federativt system? Kommer Europaparlamentet närmare medborgarna än de nationella?

Jag har svårt att se det. Jag tror inte heller det gynnar EU att diskutera en framtida helhetslösning på alla problem. Tvärtom talar mycket för att vi ska söka lösningar steg för steg som bygger på sakfrågorna. Där vi utgår från närhetsprincipen när vi prövar vilka fler beslut som bör tas gemensamt. Det är också lärdomen av hur den europeiska integrationen gått till de senaste 40 åren.

Situationen i Europa i dag är annorlunda och betydligt mer komplex än när USA:s konstitution skrevs. Det behöver inte vara till EU:s nackdel att samarbetet ser olika ut på olika områden och att det saknas en samlad europeisk författning. Samhällsforskaren Manuel Castells, vars trilogi om informationssamhället fått stor uppmärksamhet, menar att dagens EU faktiskt är ett bättre svar på dagens föränderliga värld än äldre, mer stela system. Han menar att en förstärkning av samarbetet måste gå i takt med att medborgarna vet att EU sysslar med frågor som är viktiga för dem – som jobben och välfärden.

Det är faktiskt detta som Europas framtid handlar om. Hur vi bäst löser gemensamma problem. Men det får inte ske utifrån abstrakta teorier, utan utifrån vad som är sakligt motiverat . Då kan vi steg för steg bygga ett Europa som medborgarna har förtroende för, och som kan hantera framtidens utmaningar. EU:s mångfald är också dess styrka. Den ska vi slå vakt om.

Utvecklingssamarbetet inför EU-ordförandeskapet. Artikel av biståndsminister Maj-Inger Klingvall i Sydsvenska Dagbladet 2000-09-14

Sverige tar den 1 januari 2001 över ordförandeskapet i EU efter Frankrike. Vi tar över i ett läge när möjligheterna att påverka är särskilt stora. Vi har en ny EU-kommission som är positiv till reformer, och vi står mitt uppe i förhandlingar om EU:s framtida utvecklingspolitik. Samtidigt pågår stora förändringar av det internationella utvecklingssamarbetet. Globaliseringen ställer helt nya krav, och behovet av en helhetssyn på utveckling blir därför allt tydligare i en värld av allt starkare ömsesidiga beroenden.

Genom medlemskapet i EU bidrar Sverige till det omfattande utvecklingssamarbete som genomförs av Europeiska kommissionen. På samma sätt som Sverige har varje medlemsland också ett nationellt biståndsprogram. EU och medlemsländerna tillsammans svarar för 55 procent av världens totala bistånd. Inom ramen för EUs egen biståndsbudget anslås varje år motsvarande cirka 50 miljarder kronor för utvecklingssamarbete. Sverige bidrar genom sin medlemsavgift till detta med cirka 800 miljoner kronor per år. Utvecklingssamarbetet med 77 länder i Asien, Karibien och Stillhavsområdet (AVS- länderna) finansieras däremot genom särskilda bidrag till den Europeiska Utvecklingsfonden (EUF) som Europeiska Unionen och medlemsländer ligger utanför den ordinarie budgeten. Sveriges bidrag till denna uppgår i genomsnitt till cirka 600 miljoner kronor per år.

Vilka är då planerna och prioriteringarna inför det svenska ordförandeskapet? Det är ingen nyhet att EU- kommissionens bistånd har sina brister. Det har utvärdering efter utvärdering med all tydlighet visat. Den nya kommissionen med Kinnock, Nielson och Patten i spetsen har inlett ett reformarbete som skapar en god plattform för förändringar. Dessa förändringsförslag är mycket positiva. Med rätt stöd tror jag att vi inom kort kommer att kunna ta viktiga steg i riktning mot ett effektivare EU-bistånd och att kommissionen, i samverkan med andra, därigenom blir en ännu viktigare aktör för fred och utveckling.

Reformeringen av kommissionens utvecklingssamarbete kommer därför att vara den prioriterade frågan under såväl det franska som svenska ordförandeskapet. Det är ett omfattande arbete. Kapacitet och kompetens måste höjas. Genomtänkta landstrategier måste utarbetas och befogenheter decentraliseras till fältet. Vidare måste samarbetet mellan Bryssel och EU delegationerna i fält stärkas, liksom samarbetet med medlemsstaterna och andra givare.

Utvecklingsrådet i november, då EUs biståndsmininistrar möts, kommer enligt planerna att besluta om en ny politik för EU:s internationella utvecklingssamarbete. Kommissionens förslag är en utmärkt utgångspunkt i för förhandlingarna. I förslaget lyfts målet om fattigdomsminskning fram, liksom principen ett samarbete med mottagarlandet som präglas av ömsesidighet. Det betonas att EU:s utvecklingssamarbete ska vara ett komplement till medlemsstaternas och andra finansiärers bistånd. En samstämmighet mellan utvecklingsfrågor och andra politikområden i EU skall finnas och samordningen med andra givare i fält skall fungera. Efter att beslut fattats om politiken är det angeläget att ta fram handlingsplaner för att genomföra principerna. Vi arbetar för att Utvecklingsrådet under det svenska ordförandeskapet ska konkretisera handlingsplaner för jämställdhet, integrering av miljöfrågor och fattigdomsminskning. En prioritet under ordförandeskapet är också att hitta en bra lösning på de förordningar som styr samarbetet med europeiska enskilda organisationer och det civila samhället. Vi ska också bidra till att förbättra EU:s samlade arbete med konfliktförebyggande och krishantering.

Som ordförande har vi också ett ansvar för samarbetet mellan EU och AVS-länderna i Asien, Karibien och Stillhavsområdet. Det är angeläget att det nya partnerskapsavtalets - Cotonou-avtalet - ambitiösa mål omsätts i praktiken.

Sverige kommer under ordförandeskapet att inbjuda till två högnivåmöten, som rör angelägna områden i svenskt utvecklingssamarbete. Barn i krig och på flykt är ett seminarium som äger rum i Norrköping i mars 2001. I juni kommer en informell konsultation om globalisering och utvecklingssamarbete att äga rum i Kramfors på temat Making Globalisation Work for the Poor. Som ordförande kommer Sverige också att leda och samordna EU:s deltagande vid en FN-konferens i maj i Bryssel om de minst utvecklade länderna.

Vi vill också ta upp diskussionen om samarbetet mellan EU och FN och andra multilaterala organisationer. När samarbetsländerna formulerar egna fattigdomsstrategier måste också givarna samordna sig. EU måste vara en konstruktiv aktör i den internationella arbetet för fred och utveckling och inte ses som en konkurrent.

Gemensam artikel av statsminister Göran Persson och Storbritanniens premiärminister Tony Blair om utvidgningen av Europeiska unionen, publicerad i SvD 2000-09-21

Europa står inför en ny epok. Under de närmaste månaderna kommer beslut att fattas som påverkar hur och när det kalla krigets uppdelning av Europa slutligen skall suddas ut och kontinenten verkligen Europeiska Unionen och medlemsländer

återförenas.

Storbritannien och Sverige är av tradition stabila demokratier och öppna mot omvärlden. Båda länderna har moderna och progressiva regeringar. Följaktligen har vi samma inställning till utvidgningen av den Europeiska unionen.

Utvidgningen förblir för oss av högsta prioritet för unionen. Vi måste säkerställa att EU så fort som möjligt accepterar ansökarländer som är redo för medlemskap. Utvidgningsförhandlingarna är i full gång, men då negativa och tveksamma röster betonar svårigheter snarare än den historiska möjligheten som utvidgningen erbjuder, är det viktigt att vi tillförsäkrar de bäst förberedda kandidatländerna tidigt medlemsskap.

Vi måste göra en objektiv värdering av hur långt kandidatländerna har kommit i sina förberedelser för att ansluta sig till EU. Utvärderingen av deras framsteg bör leda till att nytt momentum skapas i förhandlingarna. Medan kandidatländerna intensifierar sitt reformarbete bör medlemsländerna under de kommande månaderna inleda en diskussion om de övergripande knäckfrågorna i utvidgningsförhandlingarna. På basis av denna kan vi förbereda ett politiskt genombrott med de bäst förberedda ansökarländerna under nästa år.

Det kommer att krävas uppfinningsförmåga och politiskt mod i både kandidatländerna och medlemsländerna för att åstadkomma en god grund för en uppgörelse. Vårt mål bör vara att uppnå avgörande framsteg i förhandlingarna. Med det i åtanke bör EU överväga att fastställa ett tidigt måldatum för den första anslutningen.

Några kandidater behöver möjligen mer tid och stöd för att uppnå Unionens krav på medlemskap. Vår inställning måste vara tillräckligt flexibel för att säkerställa att tidtabellen för anslutning klart är relaterad till hur långt de enskilda kandidaterna har kommit i sitt förberedelsarbete och att beslut om tidpunkt fattas på objektiva och klara grunder. Differentiering betyder inte försening. Tvärtom betyder det att ytterligare ansträngningar att genomföra EU:s regelverk från kandidatländernas sida kommer att vara lönsamma.

Vi får framförallt inte glömma vad utvidgningen betyder för EU:s och Europas politiska framtid.

Det innebär att vi uppnår det historiska målet att förena vår kontinent i fred och demokrati, ett mål som har undgått alla föregående generationer.

Det innebär stabilitet och välstånd, inte bara för de nya medlemsländerna, utan för oss alla. Alla som tror på fördelarna med handel inser att det är en god affär för oss alla att riva ned hindren för handel med 100 miljoner eller fler konsumenter. Det betyder att vi för första gången kommer att kunna vidta åtgärder över hela kontinenten för att motverka miljöförstöring och organiserad kriminalitet och för att kunna främja respekten för de mänskliga rättigheterna. Precis som den ursprungliga unionen bidrog till att stärka framgångsrika demokratier i Västeuropa, kommer utvidgningen att bidra till att stabilisera och utveckla demokratier på hela vår kontinent.

De nuvarande medlemsländerna i Europeiska unionen har också ett ansvar att se om sitt eget hus. Den pågående regeringskonferensen syftar till att nå en överenskommelse om de institutionella reformer som krävs för att förbereda EU för utvidgningen. Vi stöder till fullo det franska ordförandeskapets ansträngningar att avsluta regeringskonferensen i Nice i december. Genom att visa vår gemensamma beslutsamhet att lägga fast de nödvändiga reformerna för utvidgningen uppmuntrar vi ansökarländerna att göra samma sak och därigenom bana väg för ett tidigt medlemskap.

En överenskommelse om ett nytt fördrag i Nice innebär dock inte att behovet av ytterligare reformer och debatt om unionens fram Europeiska Unionen och medlemsländer tid upphör. De långsiktiga framtidsutsikterna för en Europeisk union med 25–30 medlemsländer utgör än större utmaningar. Hur skall vi kunna bibehålla och utveckla en större union som fortfarande kan ta viktiga initiativ och förbli i stånd att ge möjlighet att främja våra nationella intressen mer effektivt genom gemensamma åtgärder?

Politiska reformer måste förenas med ekonomiska reformer. Europeiska unionen måste bli en språngbräda in i den globala ekonomin. I Lissabon tidigare i år kom EU överens om ett nytt strategisk mål som alla nuvarande medlemsländer och kandidatländer kan enas kring: att unionen år 2010 skall bli världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi, med fler och bättre jobb och med social sammanhållning.

Detta är en ny dagordning som gör Europa mer öppet, mer konkurrenskraftigt och mer dynamiskt. Vi har satt ökad sysselsättning tydligt i centrum för vår sociala och ekonomiska politik. Detta strategiska mål kommer att underlättas genom tillämpningen av en ny öppen metod för samordning, baserad på att vi delar med oss av varandras goda erfarenheter och gemensamt mäter våra framsteg mot de bästa i världen. Denna metod är tillsammans med en aktiv välfärdspolitik det bästa sättet att uppnå vårt gemensamma mål om full sysselsättning, samtidigt som vi behåller de solidariska värderingar som ligger till grund för vår politiska vision.

Vi européer möts i allt ökad utsträckning av nationsöverskridande utmaningar: handel, ekonomisk globalisering, krishantering, sysselsättning och kamp mot social utslagning, skydd av vår miljö och livskvalité, kamp mot internationell brottslighet och droger, hantering av immigrations- och asyl frågor. Med utgångspunkt i våra nationella traditioner och erfarenheter kommer vi att behöva samarbeta närmare i framtiden för att möta många av dessa utmaningar.

Det är nödvändigt att börja diskutera dessa frågor nu. Vi behöver oc kså öppna upp denna debatt för alla invånare i Europa. En allomfattande debatt kommer att ge nya reformer större legitimitet och kommer särskilt att stimuleras av kandidatländernas åsikter.

Med sin långa europeiska kulturella och historiska tradition bör dessa länder nu få möjlighet att berika debatten om Europas framtid. Nya beslut om unionens framtida utformning bör tas med fullt deltagande av dess nya medlemmar.

Jean Monnets dröm var ett Europa av jämlikar. Den Europeiska unionen grundades på denna princip som förblir en av hemligheterna bakom dess framgångar idag. Morgondagens utvidgade Europeiska union kommer att tillhöra alla dess medlemmar, stora och små, i nord och syd, i öst och väst. Unionen kommer att bli starkare om alla deltar i dess uppbyggnad. Vi får inte skapa nya skiljelinjer i Europa nu när minnena av de gamla äntligen håller på att suddas ut. Storbritannien och Sverige är fast beslutna att arbeta tillsammans för ett allomfattande Europa bestående av jämlikar.

Vi delar också en vision av ett omdanat och moderniserat Europa som varken är en superstat eller blott ett frihandelsområde, utan ett öppet samhälle bestående av demokratier. Ett samhälle som baseras på rättsstatens principer och grundläggande värderingar om frihet, öppenhet och social rättvisa där vi agerar tillsammans för att främja våra gemensamma intressen.

Våra bägge länder kommer att arbeta gemensamt för att stärka och utveckla denna vision under de kommande månaderna tillsammans med alla som delar våra värderingar och förhoppningar.

"Sverige bör ta ansvar även militärt" - replik av utrikesminister Anna Lindh på Gunnar Jervas artikel i DN 5 november 2000-11-12 Europeiska Unionen och medlemsländer

I en artikel på DN Debatt 5 november skriver Gunnar Jervas att Sverige bör begränsa sina insatser i EU:s krishantering och sätta villkor för dem. Annars hotas alliansfriheten.

Vi delar Jervas uppfattning att EU har en stor roll att spela innan konflikter trappats upp till regelrätta krig. Därför lyfter Sverige också fram det förebyggande arbetet, den civila krishanteringen och samverkan mellan civila och militära insatser. EU har med sitt breda förråd av instrument unika möjligheter på dessa områden.

Vi har fått starkt gehör för dessa frågor. Till en början var många av EU:s medlemsländer tveksamma. Nu, efter erfarenheterna i Kosovo och vid flera naturkatastrofer, har det svängt. Under det svenska ordförandeskapet kommer vi att arbeta för att den civila krishanteringen tar rejäla steg framåt. Sverige kommer också att verka för att EU-toppmötet i Göteborg ska anta ett konkret europeiskt program för att förebygga konflikter.

EU behöver också kunna göra militära fredsfrämjande insatser. Det är inget nytt för svensk del. Tusentals svenskar har under FN:s flagga hjälpt till att bevara freden i olika delar av världen. Ungefär 900 svenska soldater finns på Balkan i dag, på FN:s uppdrag och under Natos ledning, för att vi ska undvika nya blodiga konflikter.

Vi menar att Sverige ska vara med och ta ansvar för freden. Både med civila och militära medel när det behövs. Inte bara före en konflikt, utan också för att få slut på en konflikt. Militär våld måste undvikas så länge som möjligt. Men när det inte finns några andra lösningar, och FN tar beslut om en fredsframtvingande insats, bör Sverige kunna delta.

EU-insatserna handlar ju om krishantering, inte om ett gemensamt territorialförsvar med ömsesidiga försvarsgarantier. Sverige kan vara militärt alliansfritt, men i samverkan med andra EU-länder och FN delta i fredsbevarande och militära insatser. Det är vi själva som beslutar om vi vill var a med och på vilket sätt.

Anna Lindh Björn von Sydow

"The future EU - a democratic network close to the citizens" - Article in "The future shape of Europe" published by Foreign Policy Centre, London 2000-11-28

Today´s Europe bears little resemblance to the divided continent we used to know. The last 10-15 years have brought enormous changes, with the fall of the iron curtain and the intensification of European cooperation. People and nations are building new networks, casting aside old divisions. There is reason to be optimistic about the future, given the encouraging developments that are taking place in many fields.

I am an optimist, but I also know that optimism is not sufficient in itself. Nor is the market. We need active policies to realize the potential benefits of a united Europe. We must also beware of the risk of a Europe divided across new lines.

One side of the medal is a Europe characterized by self-confidence, economic growth, social welfare and falling unemployment. It gives grounds for optimism.

But there is also another side: growing xenophobia and populism, large social differences, and aversion to politics. It is a warning of the risk of a backlash in building the new Europe. The main risk to the Europeiska Unionen och medlemsländer future of the EU is not that enlargement will weaken cooperation, it is that citizen confidence will diminish even more.

We must bear this in mind in discussing new steps towards European integration. There is a need to deepen and improve the EU – but we must do so in a more constructive dialogue with citizen, taking into account real needs.

Enlargement – a historic opportunity

Enlargement is a central task for the European Union. It is not only a moral obligation; it is also a historic chance for the whole of Europe. The EU started as a peace project after the Second World War. Now that the iron curtain has been dismantled we have the chance of extending the peace project to the whole of Europe. We have the chance of securing democracy in countries that only recently adopted a democratic system, just as membership of the EU secured democracy in Spain, Portugal and Greece after the overthrow of fascism.

Enlargement will also bring other advantages. The single market will include more than 500 million people. Our common environment will improve when the EU’s more stringent environmental standards are adopted in the candidate countries. Europe will have a stronger voice in the international arena. There will of course also be problems. But transitory problems must be seen in the light of the benefits and of the consequences of a divided Europe. Admitting the candidate countries to the EU as soon as they comply with the essential elements of Community law is the best way of increasing their prosperity and narrowing the gaps that are liable to cause problems.

Enlargement and deepening go hand in hand

Some say that there is an inherent contradiction between the enlargement and the deepening of the EU. They say we should defer enlargement until we have achieved sufficient progress in the cooperation between the 15.

This view is mistaken. Enlargement is not an obstacle to further deepening. On the contrary, the experience of previous enlargements shows that new Member States add new dimensions to cooperation. The current candidate countries will contribute to the development of the Union.

It is true that some issues must be settled before enlargement can commence. The ongoing Inter- Governmental Conference must be concluded in Nice, to enable the EU institutions to serve an enlarged Union. More decisions should be taken by a qualified majority. Sweden proposes, for example, that decisions on social issues, asylum and migration, and trade should be taken by a qualified majority vote. We are also basically in favour of facilitating closer cooperation between countries that wish to take the lead within the framework of the Union. But we do not wish to see new divisions in Europe with some countries forming a "hard core" while others are left ou ts ide.

But when these preparations have been completed in Nice, the EU will be ready to admit new Member States by the year 2003. When countries fulfil the criteria for membership, they should be allowed to join. There should not be new conditions for accession.

First, because it is not necessary. The EU can function and the deepening process can continue with several new members, provided we succeed in finalizing the Treaty of Nice. Closer cooperation and more majority decisions will pave the way. Europeiska Unionen och medlemsländer

Second, because the candidate countries are just as good Europeans as we are. Václav Havel’s visions of the Europe of the future are just as powerful as the visions of the 15. Most of the politicians in the candidate countries are keen advocates of European integration.

Third, because the risks associated with waiting are too great. If we do not take this historic chance now, we may witness a backlash in some candidate countries, leading to increased suspicion of the EU and perhaps even jeopardizing democratic development.

The discussion on the future development of the Union – together with the candidate countries - will for example include measures to simplify and clarify the Treaties, the democratic process in the Member States, and a more precise division of powers based on the subsidiarity principle.

Citizen confidence crucial for the EU of the future

In discussing the EU of the future we must start from the citizens. We must face the fact that there is a crisis of confidence today in the European institutions. This is the case not only for the Scandinavian countries and in the United Kingdom. According to the latest Eurobarometer survey, it is true for most member states. The low turnout in the last elections to the European Parliament also speaks for itself.

One of the EU’s strengths is that common decisions can solve transnational problems and prevent the kind of conflicts that have torn Europe for centuries. But there is also a paradox here. In an international economy many decisions must be taken at the international level in order to be effective. But Community-wide decisions are taken far away from the citizens, who feel increasingly isolated from the political process. Populist parties can play on this mistrust of the EU and stir up nationalist sentiments.

The debate about the EU’s future should not only be about how its institutions should be designed to ensure that the Union is effective when it has 25-30 members. Let me mention some of the points that we should discuss.

1. Transparency

Transparency is the key to citizen confidence. Unfortunately, many people think of the Commission and the Council of Ministers as closed rooms, where decisions are taken over the heads of the citizens. As a matter of principle, the Treaty of Amsterdam replaced secrecy with transparency. This was a very important decision. But much still remains to be done to translate the decision into reality. In the short term, an appropriate act should be adopted to provide for public access to EU documents. In the longer term, a revolution is needed to establish transparency and change the working arrangements of the Council and the attitudes of officials so that citizens are given access to as much information as possible.

Transparency is also an important factor in driving administrative reforms. Opening the institutions to scrutiny will force them to improve their performance. Many of the problems of the Santer Commission could perhaps have been avoided if there had been more transparency.

2. Democratization

Many proposals have been made as to how to change the EU in such a way as to reduce the "democratic deficit", but there is no simple solution to this problem. Democracy is in crisis in many Member States, where election turnouts and interest in poli tical parties are on the decline. At the European level these problems are even more acute due to the distance between citizens and political decision-making. Europeiska Unionen och medlemsländer

A federal Europe is not the right approach. Federalist ideas will not work as long as people’s identities are basically national.

However, while we like today should build on nation-states, we need to strengthen interest in politics at the European level. Perhaps we could invite European interest organizations to general debates in the Council, arrange for European parties to meet in debates prior to European Council summits and improve the thematic debates in the General Affairs Council so that they take the form of open debates on topical EU issues that are held on a monthly basis. Perhaps we could have more consultations and regularly circulate documents for comment at the European level, for instance by always publishing Green Papers before the Commission presents its proposals. Perhaps we could set up more debate forums on the Internet and use the eEurope initiative more actively as a tool for democratization. Some hard thinking is also needed about the role of national parliaments. The European Parliament must not be too far removed from the elected assemblies in the Member States.

3. Common values and common projects

Today, people and the economy are interwoven in complex patterns and networks at various geographical levels. If the European project is to succeed we must find ways of uniting our local, national and European identities. We are Europeans, but perhaps our first loyalty is to our local community and we often have a national identity rooted in language and culture. This is all to the good when it is combined with open-mindedness about other cultures and with common democratic values. But there is also a risk in times of rapid change of people withdrawing into their traditional identity to the exclusion of eve rything they regard as foreign. Sociologists like Manuel Castells and Alain Touraine have in depth explored such reactions during the transition to an information or network society.

Identities and values are crucial to the future of the European project. Will we recognize Europe’s strength – its diversity of nations and cultures – and learn from each other? Will we succeed in combating xenophobia, which is a dark cloud over the political development of Europe? Or will our common values collapse in the face of economic tensions, regionalization and conflicts on asylum and migration?

The solution is not a United States of Europe. The situation in Europe is different from the day and age in which the American constitution was written. We live in a rapidly changing world, and drafting a final constitution for the EU is not a feasible proposition. It may even be to the EU’s advantage that cooperation takes different forms in different policy areas and is developed step by step at a pace that is appropriate to the issues in hand. The history of Europe has little in common with American history. Europe is a mosaic of nations and cultures that has evolved in the course of many centuries.

What we need is rather to develop our common values and give them an even more important role in the policy of the Union. This is true for foreign policy, in which human rights should have a prominent place. It is true for enlargement – in which connection the Copenhagen political criteria have led to tangible improvements in the candidate countries. It is also true for cooperation within the Union.. The Charter of Fundamental Rights is an important step. The next step should be accession to the European Convention on Human Rights.

We also need to develop more common projects in areas where the citizens feel that the EU really makes a difference, for example employment, the environment and gender equality. By focusin g on the issues, we can make progress on integration step by step in the spirit of Jean Monnet, and contribute to a stronger European identity, alongside our local and regional identities.

A crucial factor in these efforts is the need to develop a modern knowledge economy, in which everyone has a place. The social democratic belief in the equal value and development potential of all people is Europeiska Unionen och medlemsländer the key to implementation of the conclusions of the Lisbon Summit on jobs in the Europe of the future. A European development model based on social inclusion and lifelong learning, with high employment, is the best defence against populism and xenophobia. An effective economic and monetary union is an important element of such a process.

I do not want to see any more of the kind of conflicts and violence that has torn the Balkans apart. Sweden takes an active part in the shaping of a European security and defence policy designed to prevent and manage crises. This crisis management capacity should also be used to support the United Nations.

4. Effectiveness and efficiency

Many contributions to the debate on the EU’s future have been about effectiveness and efficiency. How will we take decisions in a union of 25-30 Member States? Is there a risk of "eurosclerosis", of cooperation losing momentum or perhaps even deteriorating?

If citizens are in favour of deepening cooperation in various policy areas, perhaps we will succeed in finding decision-making arrangements that are more effective.

Environmental policy is a case in point. To start with, unanimity was required for EU decisions on the environment. As a result, negotiations about new environmental rules with economic implications lasted several years. But as the EU adopted strong environmental legislation and environmental opinion grew stronger, there was growing realization of the need for supranational decisions on the enviro nment. Today , most decisions can be taken by a qualified majority, and this has made decision-making more effective. One hears little criticism about this now, but if there had not been general agreement on the need for common environmental decisions the process would have been much more difficult.

We should adopt the same approach when it comes to improving effectiveness generally, i.e. we should consider whether more decisions could be taken by a qualified majority, depending on the issue. Sweden has proposed this procedure, in particular, with reference to social issues, asylum and migration, and trade. The Treaty of Nice will adopt new rules for the weighting of votes in the Council, and this should facilitate decision-making too.

In a network society, new ways of coordinating policies become more important. The provisions on employment in the Treaty of Amsterdam are a good example. We set common goals, but the Member States themselves decide how to achieve them. National policies in Member States are regularly reviewed and compared. This method would work well in other areas too. The progress made in Lisbon, including agreement on the target of full employment, could be followed by similar progress on social policy. Other areas where this approach might be tried include health care for the elderly, discrimination and the fight against xenophobia.

Effectiveness also has to do with the organization of work. We must not underestimate this factor and concentrate exclusively on amendments to the Treaty. We should continue to improve the Council’s working arrangements. The presidency plays an important part by ensuring that meetings are well- prepared. We should develop this role instead of abolishing the rotating presidency, as has been proposed in some quarters. Abolishing the right of all the Member States to take their turn in holding the presidency would drastically reduce public con fidence in the EU in many Member States. We should also make more imaginative use of information technology as a means of improving effectiveness and efficiency. The modernization of the Commission must continue and the administrative reforms must be implemented quickly.

The European Council has strengthened its position. We need a strong Council, an effective Europeiska Unionen och medlemsländer

Commission and an active European Parliament. There must be no question that all members have an equal right to participate in the EU’s work. A core of large countries would be devastating for confidence in the EU and its future.

EU 2010

The European Union should develop step by step in accordance with certain basic principles, such as those I have mentioned above. We should set the direction and then take decisions on detailed measures as we go along. It would be wrong to start with a final blueprint for the EU; this might lead to many years of difficult negotiations without much to show in the way of practical results.

My vision of the EU in 2010 is one of an enlarged union on good terms with all its neighbours. A union that cooperates closely with Russia, Ukraine and the countries around the Mediterranean. A union that contributes to peace and democracy in the Balkans. A union that reaches out to the rest of the world. A union which commands greater confidence among its citizens and in which European policy is the subject of lively debate in many forums. A union of nation-states of equal standing where cooperation takes place in different forms in different areas depending on the issues. A union where transparency and diversity are the guiding principles and different geographical levels complement one another. An EU in constant change, an open network of citizens and decision-makers in East and West who share the same values and try to meet our common challenges.

Anna Lindh

EU:s framtid - ett Europa i förändring. Artikel av statsminister Göran Persson om EU:s framtid, publicerad i den socialdemokratiska tidskriften ”Tiden”, nr 6 2000-12-05

Europa får aldrig mer delas. Det kalla kriget måste förbli en parentes i Europas historia. Därför måste EU utvidgas till att även omfatta länder från Central- och Östeuropa.

Så kan vår generations historiska uppgift som européer beskrivas i tre korta meningar. Genom utvidgningen ställs Europa inför stora förändringar som kommer att ställa betydande krav på såväl EU- länderna som på ansökarländerna.

Men det är inte bara utvidgningen som ställer nya krav på det europeiska samarbetet. Vi har inom EU beslutat att påta oss nya arbetsuppgifter och uppdrag som skall lösas på den europeiska samarbetsnivån. Listan på redan fattade beslut är omfattande: EU har ett nytt ansvar för att hantera kriser. En särskild europeisk krishanteringsförmåga håller på att utvecklas. Tio års konflikter på Balkan visar att detta är en uppgift som nu inte får misslyckas.

Världshandeln måste reorganiseras. Mycket talar för att vi är på väg mot nya förhandlingar inom ramen för WTO, ett ämne som orsakat debatt och oro, men som rätt hanterat kan innebära stora möjligheter. Detta uppdrag måste hanteras på ett ansvarsfullt och effektivt sätt där EU talar med en röst och inte bara har ett snävt europeiskt, kommersiellt perspektiv, utan även ett globalt, solidariskt perspektiv.

EU står mitt uppe i den stora förändring som Eurons införande innebär, både för de tolv första deltagande länderna och för unionen som helhet. EMU-projektet måste hanteras så att det blir en framgång. I annat fall kan de negativa konsekvenserna bli mycket stora både för EMU-länderna och för EU som helhet.

Denna dagordning är otvivelaktigt betungande och maktpåliggande på alla oss som i vardagen har att hantera det europeiska samarbetet. Samtidigt finns det de som utnyttjar detta faktum; det påstås från Europeiska Unionen och medlemsländer tid till annan att listan på befintliga utmaningar är så lång så att EU inte förmår att ta emot och välkomna nya medlemmar. Ingenting kan enligt min mening vara mer felaktigt och riskabelt.

I många ansökarländer har stora reformprocesser motiverats med ett möjligt, hägrande EU- medlemskap. Drivkraften för omställningen från planekonomi/enpartikultur till marknadsekonomi/demokratisk kultur har i flera ansökarländer just varit möjligheten att komma med i den europeiska gemenskapen. Att i detta läge sätta upp nya hinder för utvidgningen innebär en risk för stora konvulsioner i ansökarländerna. Den risken får EU under inga omständigheter ta. Budskapet till ansökarländerna måste istället vara entydigt och klart: Vi vill ha er med. Det kräver förändringar och anpassning till europeisk standard, t ex på miljöområdet och inom rättsväsendet. När väl dessa förändringar är uppnådda, då kommer dörren till EU öppnas.

Men utvidgningen handlar givetvis inte bara om hantera uppdämda förväntningar i ansökarländerna.

Genom utvidgningen kommer den inre marknaden att omfatta mer än 500 miljoner invånare där människor, varor och kapital obehindrat kan röra sig över gränser som tidigare var taggtrådsbehängda. Samtidigt kommer ett utvidgat EU innebära att Europas gemensamma miljö blir bättre när EU:s strängare miljökrav införs i kandidatländerna. Dessutom kommer ett utvidgat EU att få en starkare global position. Med såväl unga som mogna demokratier som medlemmar kommer vår röst på den globala arenan att öka i styrka. Om man så vill kommer EU:s politiska tyngd att öka.

Slutsatsen är given: Utvidgningen kan och får inte vänta. Samtidigt måste vi givetvis mycket noggrant överväga vilka frågor som skall föras upp på EU:s dagordning i just detta kritiska skede inför de kommande årens utvidgning. Är det t.ex. nödvändigt att i tillägg till redan pågående stora förändringar också ta nya steg mot en konstitution för EU?

Min slutsats är att vi inte får spänna bågen för hårt. Vi hade en omfattande revision av EU-fördragen vid Europeiska rådets möte i Amsterdam 1997. I dagarna när denna artikel publiceras hålls i Nice den uppföljning av Amsterdam-fördraget som har förberetts under året. Men en del målar redan upp långtgående nya planer på omfattande förändringar.

Jag menar att det är väl så viktigt, och en minst lika god europeisk vision, att nu verkligen värna om det EU vi har beslutat att försöka förverkliga. Vi måste fortsätta att bevaka den inre marknaden för att den skall kunna fungera bättre. Vi måste klara de nya, beslutade arbetsuppgifterna. Vi måste hålla löftena till kandidatländerna.

EU måste hantera dessa förändringar, och göra det på ett bra sätt och med folkligt stöd, innan vi tar ytterligare stora konstitutionella kliv.

Utvidgning och fördjupning kan gå hand i hand

Inför toppmötet i Nice har en intensiv debatt om EU:s framtid pågått. En del menar att det finns en inbyggd motsättning mellan utvidgningen och en fördjupning av EU-samarbetet. Vissa har hävdat att ett utvidgat EU kräver en helt annan struktur för samarbetet än den vi har i dag. Jag delar inte den uppfattningen.

Den nuvarande organisationen fungerar i stort bra. Vi har goda erfarenheter av den. Vi har ett nära samarbete mellan länderna, med kommissionen som initiativtagare och övervakare. Den struktur som byggts upp under EU:s femtioåriga historia utgör en god grund att stå på. Europeiska Unionen och medlemsländer

Samtidigt råder det inga tvivel om att samarbetsformerna inom ramen för EU ständigt måste vara föremål för debatt och kunna förändras allteftersom verkligheten förändras. Vi står idag inför helt andra utmaningar än för bara ett tiotal år sedan. Då var fokus inställt på att införa den inre marknaden och de stränga krav på harmonisering som det innebar. Kommissionens roll var ytterst central för de uppgifterna, liksom beslutet i mitten av 1980-talet om att införa majoritetsomröstning i vissa frågor. Utan dessa två faktorer hade d en inre marknaden med all säkerhet inte blivit annat än goda föresatser.

I dag finns en väsentlig del av den inre marknaden på plats, även om arbete återstår. I fokus står nu i stället hur målet om full sysselsättning skall uppnås i hela Europa, hur ett alltmer globaliserat kapital skall hanteras, hur kampen mot miljöförstöringen, främlingsfientlighet, internationell brottslighet och handel med människor skall föras, och hur utmaningen med en alltmer åldrande befolkning skall hanteras utan att vi sänker ambitionerna för trygghet och välfärd.

Ett större EU med ambitioner på nya områden kräver att arbetsformerna utvecklas. Då måste vi också vara öppna för att institutionerna förändras.

Nya utmaningar och nya samarbetsformer

Låt mig ta två vitt skilda områden som exempel på hur vidgade ambitioner föder förändrade arbetsformer.

Svensk socialdemokrati har genom först SAMAK och senare ESP initierat och varit med att genomdriva Amsterdamfördragets avdelning om sysselsättningen. Det lade grunden till en ny öppen samordningsmetod, ”samarbetsmodellen”, som har utvecklats till det samarbete som vi idag ser kring sysselsättning och tillväxt, och som kommer att manifesteras på Stockholms-toppmötet i mars nästa år. Denna samarbetsform kännetecknas av gemensamma målsättningar men med bibehållen nationell beslutskompetens. Initiativ utarbetas gemensamt av medlemsstaterna och kommissionen. Jämförelser sätts i system. Initiativen ställs samman till politiska målsättningar som utgör ett komplement till EU:s överstatliga lagstiftning.

Denna samarbetsform syftar till att få medlemsstaterna att långsiktigt dra åt samma håll - även på områden där medlemsländerna inte kan acceptera att den nationella beslutsrätten övergår till en formell europeisk beslutsnivå. Denna samarbetsform fungerar just tack vare att EU-länderna redan har uppnått en stark sammanhållning och ett ömsesidigt beroende. Jag är övert ygad om att samarbetsmodellen framöver kommer att användas även på andra områden.

Det finns ingen motsättning mellan de två arbetssätten; den överstatliga med kommissionen i en central position, och samarbetsmodellen där regeringarna samarbetar mera direkt men med kommissionens stöd. EU har hela tiden byggt på både mellanstatliga och överstatliga element. Vad som däremot är viktigt att påpeka är att unionens institutioner påverkas av de nya samarbetsformerna. Genom att arbetsformerna förändras ökar naturligtvis behovet av samarbete mellan kommissionen och rådet. Rådets sekretariat och kommissionen bör utveckla sitt samarbete ytterligare.

Det andra exemplet jag vill peka på är konfliktförebyggande åtgärder och militär och civil krishantering.

Om EU effektivt ska kunna förebygga och hjälpa till att lösa konflikter räcker det inte med utrikespolitiska uttalanden eller militära fredsbevarande styrkor. Det krävs t ex att EU:s biståndspolitik och handelspolitik också används, vilka ju är områden som kommissionen ansvarar för. Det betyder sålunda att alla de utrikespolitiska verktyg som medlemsländerna, rådet och rådssekretariatet ansvarar för, måste kombineras med den gemensamma externa politiken, som kommissionen verkställer.

Om dessutom en akut utrikespolitisk kris kräver snabbt agerande måste vi hitta former som motverkar att de olika institutionernas byråkratier konkurrerar med varandra. De måste snarare samverka utomordentligt nära. Europeiska Unionen och medlemsländer

Närmare samarbete – flexibel integration

En annan friare samarbetsform som nu diskuteras är s.k. flexibel integration. Det innebär att några medlemsländer kan gå före och fördjupa samarbetet medan andra står utanför eller kommer med senare. Denna flexibilitet finns redan, och den finns också reglerad i fördragen. Vad vi nu talar om är en strävan att utveckla detta instrument ytterligare – att skapa än mer flexibilitet, speciellt när unionen får mån ga nya medlemmar.

Kanske ska en sådan modell inte användas så ofta, men jag ser inga principiella skäl att vara emot flexibel integration. Det är möjligt att ett sådant samarbete, om det kommer till stånd, ofta kommer att röra områden där Sverige kommer att delta.

Jag anser att det är viktigt att EU inte förlamas om vissa länder vill gå före och utveckla sitt samarbete. Vi får inte hamna en situation där medlemsländerna blockerar varandras ambitioner i det här avseendet. Då skulle motsättningarna inom EU kunna växa och risken öka för att ett utvidgat samarbete mellan några medlemsländer sker utanför istället för inom EU:s ramar.

Samtidigt måste en flexibel integration omgärdas med sådana regler att denna samarbetsform inte innebär att några medlemsländer utestängs från rätten att delta i samarbetet när de så önskar. Ett närmare samarbete måste stå öppet för alla EU:s medlemmar. Den flexibla integrationen får inte vara förbehållen eller designad för några få speciella medlemsländer. Vi har en principiell tveksamhet på ett speciellt område, nämligen att använda flexibilitet på utrikes- och säkerhetspolitikens område.

Även om jag med dessa reservationer anser att den flexibla integrationen bör kunna vidareutvecklas, anser jag att den nya öppna samarbetsmodellen där alla medlemsländer är med, är att föredra. Den skapar ett fruktbart samarbete mellan enskilda medlemsländer och EU:s institutioner.

Medborgarinsyn och delaktighet

De stora riskerna för framtidens EU-samarbete ligger inte i att samarbetet tunnas ut genom utvidgningen. Hotet mot det europeiska samarbetet, som i grunden syftar till att stärka de nationella demokratierna, är något helt annat.

I arbetslöshetens och den sociala utslagningens spår vinner högerpopulism och främlingsfientlighet terräng runtom i Europa. Allt fler struntar i att använda sig av sin rösträtt. Förtroendet för de folkvalda sjunker. Engagemanget i politiska partier minskar. Utvecklingen är både nationell och internationell.

När vi diskuterar framtidens EU måste vi se också denna sanning i vitögat. Vi måste våga syna svagheter i våra nationella demokratier - liksom hos de europeiska institutionerna. Vi måste se på förändringsarbetet med utgångspunkt i människors problem i den europeiska vardagen, liksom i behovet av ökad öppenhet och delaktighet för medborgarna.

Självklart hör öppenheten i allra högsta grad till EU:s framtidsdebatt. Öppenhet är en nyckelfaktor för medborgarnas förtroende och en förutsättning för unionens framtida arbete och fortlevnad. Genom Amsterdamfördraget ersattes sekretess med öppenhet som huvudregel. På kort sikt handlar det om att säkerställa allmänhetens tillgång till EU-handlingar. På längre sikt handlar det om en öppenhetsrevolution – helt nya arbetsformer och attityder så att medborgarna kan få reell insyn i samarbetet.

När vi strävar efter att öka människors delaktighet måste vi utgå från att vars och ens identitet i huvudsak är nationellt rotad. Vi bör utgå från nationalstaternas demokratiska processer. Det är i dag rådet, med ministrar från ländernas regeringar, som har den tydligaste kopplingen till medborgarna. Det Europeiska Unionen och medlemsländer

är till sina regeringar och nationella folkvalda parlament som väljarna kan vända sig om de anser att de folkvalda inte förvaltar deras intressen.

För mig är överstatligheten inget mål i sig. Överstatlighet måste reserveras för de frågor och problem som nationalstaternas demokratiska institutioner inte förmår att hantera. Med den grundinställningen, så är jag övertygad om att rätt och relevant utformade överstatliga beslutsprocesser kan bidra till att även stärka nationalstaternas demokratiska legitimitet.

Den europeiska kommissionen har med rätta kritiserats för olika former av uppenbara missförhållanden. Det är särskilt allvarligt med tanke på att kommissionen i så stor uts träckning är EU:s ”skyltfönster mot medborgarna”. Samtidigt måste man erkänna kommissionens betydelsefulla roll enligt fördraget - att värna alla medlemsländers intressen. Kommissionen skall också stå för den oberoende granskningen av efterlevnaden av regelverket. Detta är särskilt viktigt för små och medelstora länder. Kommissionens utomordentligt viktiga roll som opartisk övervakare av fördragen och EU:s regelverk behöver bestå också i en framtid då unionen utvidgats.

Utan en stark kommission hade det antagligen inte varit möjligt att skapa den inre marknaden och nå de andra ursprungliga målen i EG-fördraget. De starka institutionerna var en avgörande faktor för att EU blev mer framgångsrikt än t.ex. EFTA och Nordek.

Men EU förändras. Visst kommer det även i framtiden att finnas ett behov av justeringar i bland annat den inre marknaden, men arbetet med att ta fram nya regler har minskat betydligt. I stället domineras arbetet av utformningen av en politik som förmår möta gemensamma problem. Det här ställer krav på anpassning, både för kommissionen och för rådet.

Framtidsdebatten

De ursprungliga besluten att bilda EU för femtio år sedan, och mycket av det som skett sedan dess, kom uppifrån utan någon egentlig debatt i medlemsstaterna. Även med en aldrig så god grundtanke skulle detta tillvägagångssätt vara helt oacceptabelt i dag. Nu krävs en helt annan insyn och dialog med medborgarna både om det dagliga arbetet och om EU:s långsiktiga utveckling.

Varje diskussion om hur vi ska förbättra det europeiska samarbetet måste ta sin utgångspunkt i hur vi ska bättre ta tillvara medborgarnas intressen. För mig som socialdemokrat är det en självklar utgångspunkt.

Det är mot den bakgrunden som jag bejakar diskussionen om hur framtidens EU-institutioner ska se ut. Framtidsdebatten kommer också att handla om värdegemenskapen mellan EU-länderna och hur arbetsfördelningen mellan olika niv åer ska vara i framtiden. En del debattörer väljer att kalla detta för en konstitution för EU. Men EU är inte - och skall enligt min mening inte bli - en federation och kan därför inte heller ha en grundlag som nationalstater har. De som i den svenska debatten har förespråkat att rådet eller kommissionen skall vara kollektivt ansvarigt har med andra ord inte tänkt tanken fullt ut. Ska denna form av federal parlamentarism innebära att vi har en europeisk regering som kan upplösa europaparlamentet och utlysa nyval? Det är orealistiskt att tänka sig. Man har heller inte tänkt igenom relationerna mellan dessa organ och de nationella regeringarna och parlamenten, där den primära demokratiska legitimiteten finns.

Jag kan emellertid mycket väl se behovet av en framtida regeringskonferens som bl.a. tar sig an uppgiften att göra fördragen överskådligare och bättre disponerade, och se om det går att tydligare klargöra kompetensfördelningen mellan EU och de nationella beslutsnivåerna.

Debatten om framtida reformer av det europeiska samarbetet kommer att fortsätta. Den kommer att Europeiska Unionen och medlemsländer föras parallellt med utvidgningsprocessen. Det behövs tid för nationell debatt och reflektion. Det behövs tid för informella samråd mellan medlemsländerna och det behövs tid för att dra in de nya medlemsländerna i en reformprocess.

EU om tio år

Jag ser EU om tio år som en utvidgad union med goda relationer till alla sina grannar. En union öppen mot omvärlden, där medborgarnas förtroende har ökat och europapolitiken debatteras friskt på många olika arenor.

Det nya fördraget är det första steget på vägen. Utvidgningen, utvecklingen av nya samarbetsformer och en intensiv framtidsdebatt följer. I ett senare skede kan vi i en ny regeringskonferens arbeta fram ett nytt fördrag som bättre än dagens speglar samarbetets karaktär.

Så kan vi få en union av likaberättigade nationalstater där samarbetet ser olika ut på olik a områden, utifrån vad sakfrågorna kräver. Vi kan forma en union där arbetet går framåt genom såväl fler majoritetsbeslut som genom den öppna samarbetsmetoden, och som dessutom ger möjlighet för länder som vill gå snabbare fram att göra det genom ett närmare samarbete i vissa fall. Vi kan bygga ett EU där öppenhet och mångfald präglar arbetet och olika geografiska nivåer kompletterar varandra.

Så kan vi få ett EU där de gemensamma institutionerna genom lyhördhet och anpassning till medborgarnas krav leder till ett starkt förtroende för det gemensamma. Det är ett EU i ständig förändring – ett öppet nätverk av medborgare och beslutsfattare med en stark demokratisk värdegemenskap.

Göran Persson, statsminister

Europe´s crusial Northern dimension. Article by Chris Patten, EU Commissioner for Foreign Affairs and Anna Lindh, Minister for Foreign Affairs, in Financial Times 2000-12-20

Rarely are European Union leaders presented with issues where national and community interests coincide naturally. When they are, as with the so-called Northern Dimension, they should seize the opportunity.

The Northern Dimension, a part of the EU's policy towards northern Europe, aims to deliver benefits to the countries around the Baltic Sea by ensuring coherence and exploiting synergies between existing Union policies and instruments. It is also a crucial element in relations with Russia and is increasingly important in terms of EU enlargement.

The Finnish presidency deserves credit for placing the Northern Dimension at the top of the EU's agenda. Yet the EU has failed to make any real progress so far despite endorsing an Action Plan in June. Sweden, which assumes the EU presidency in January, intends to change that. There will be a meeting in April of the 15 EU foreign ministers and their colleagues from the seven Northern Dimension partner countries that will review progress on the Action Plan.

The best way to achieve results is to focus on priorities that will have an impact throughout Europe. These include working with Russia to tackle nuclear waste, and addressing causes of environmental pollution throughout the Baltic region, striving to combat organised crime and encouraging better synergy between EC funding instruments and other sources of financial support.

One of the biggest challenge is Kaliningrad, a Russian territory about half the size of Belgium on the Europeiska Unionen och medlemsländer shores of the Baltic Sea. When Lithuania and Poland join the EU, Kaliningrad will become a Russian enclave within the union. That will pose practical questions such as transport links, visas and border controls. We need to work closely with Russia and the accession countries concerned to find solutions. To that en d, the Commission will present a communication next month and we will make a joint visit to the region in February.

Kaliningrad suffers from organised crime, environmental pollution and extensive drug and health problems. Not only are such problems mirrored elsewhere in the region, but they have obvious trans- border implications. That is why we are already involved in many projects in the region. These include the modernisation of the main border crossings with Lithuania and Poland, institutional support to the Kaliningrad regional development agency, waste and water management and reform of the health system.

Russia's troubled environmental inheritance and, in particular, the nuclear waste of north-west Russia must be addressed. We need to reach agreement quickly on the negotiations of the Multilateral Nuclear Environmental Programme for the Russian Federation. This will serve as an umbrella for all projects on nuclear waste and spent fuel in Russia and will open the way to more international aid.

We are confident we can make progress with the new Russian administration. Indeed, Russia has said it will sign a United Nations treaty aimed at combating international crime. In this respect, the EU- Russia action plan on organised crime adopted at last year's Tampere summit is an important element. But the EU also has to work with the regional bodies that operate at national and sub-national level in the Baltic Sea region. And it must ensure that duplication between these organisations is minimised. An immediate challenge is to establish a format for structured implementation of the plan. There must be a follow-up mechanism for reviewing progress and providing policy guidance for further action.

We can provide significant financial leverage to back up the Northern Dimension within existing programmes. There are three specific funding instruments for the region, each comprising a cross-b order co-operation chapter: Phare for the accession countries - Estonia, Latvia, Lithuania and Poland, among others - worth over Euros 1.5bn (Dollars 1.35bn) in 2000; lnterreg for interregional co-operation in EU member states, worth Euros 5.2bn in the period 2000-2006; and Tacis for Russia and the newly independent states, worth Euros 454m in 2000. In addition, there may be funds available from the international financial institutions.

It has been absurdly difficult to link money from these different sources. Projects financed under different funding mechanisms should be able to work together to bring added value. The Commission has decided there will now be a joint programming framework for Interreg and Phare.

The Northern Dimension must be seen as an all-European commitment, just as much as the EU's policies towards the Mediterranean and the western Balkans. It is just the sort of area where the EU should be cutting its foreign policy teeth. The Commission and the Swedish presidency must now guide the EU to move from words to action.

Chris Patten is EU commissioner for external relations. Anna Lindh is foreign minister of Sweden

Interpellationer

Svar av utrikesminister Anna Lindh på interpellation av Sten Tolgfors om FN-mandat för EU:s krishantering 2000-05-12

Fru/Herr talman! Sten Tolgfors har i en interpellation frågat huruvida det är min uppfattning att det Europeiska Unionen och medlemsländer ovillkorligen krävs ett mandat från FN:s säkerhetsråd för att EU skall kunna utföra sina krishanteringsuppgifter.

Regeringen har vid flera tillfällen redogjort för sin syn på dessa frågor, exempelvis i utrikesdeklarationen i februari samt i den försvarsproposition som nyligen godkändes av riksdagen.

Jag skulle dock vilja sätta in frågan i sitt sammanhang. EU:s krishantering omfattar ett mycket brett spektrum av tänkbara åtgärder.

Det rör sig om såväl civila som militära instrument som kan sättas in var för sig och i kombination. Det rör sig om hjälp vid naturkatastrofer – som vid jordbävningen i Turkiet eller översvämningarna i Moçambique – och insatser vid katastrofer skapade av människan – miljökatastrofer, men även politiska oroligheter och krig. Det rör sig om förebyggande insatser i ett tidigt skede av en kris, insatser under brinnande kris, och insatser efter en kris för att stabilisera en situation och bistå med återuppbyggnad.

I de flesta av dessa fall behövs uppenbarligen inte något FN-mandat. Det räcker med det berörda landets eller parternas samtycke. I vissa fall är det antingen önskvärt eller nödvändigt med ett FN-mandat. I så fall kommer EU att söka ett sådant. Inte bara Sverige, utan samtliga EU:s medlemsstater är angelägna om att erforderligt mandat inhämtas från FN:s säkerhetsråd. Alla EU-medlemmar erkänner säkerhetsrådets huvudansvar för upprätthållandet av internationell fred och säkerhet.

Det framgår också klart av de beslut som fattats i Köln och Helsingfors att EU:s krishantering skall ske i enlighet med principerna i FN-stadgan. Av dessa framgår att bemyndigande från FN:s säkerhetsråd är nödvändigt för fredsframtvingande insatser enligt FN-stadgans kapitel VII. Ett sådant bemyndigande från säkerhetsrådet är enligt svensk uppfattning mycket viktigt, inte minst därför att ett enat internationellt uppträdande ger ett bättre resultat – mer effektiva krishanteringsinsatser.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på interpellation av Sten Andersson om Österrikesanktionerna 2000-11-06

Fru/Herr talman! Sten Andersson har frågat statsministern vilka åtgärder som regeringen är beredd att vidta i syfte att klargöra vilken instans i Europeiska unionen (EU) som skall avgöra huruvida diplomatiska åtgärder mot medlemsländer skall vidtagas eller ej. Interpellationen har överlämnats till mig.

Fru/Herr talman!

Beslutet om åtgärder mot Österrike fattades utanför EU:s ram och berörde enbart de bilaterala relationerna mellan Österrike och de övriga medlemsländerna. Det var och är oerhört viktigt att motverka alla tillstymmelser till rasistiska och främlingsfientliga strömningar. Detta gäller särskilt när dessa strömningar återfinns i ett regeringsparti i ett av unionens medlemsländer.

Som kunde konstateras i "de tre vise männens" rapport gav åtgärderna resultat. "De vise" fastslår i rapporten citat "De fjorton medlemsländernas åtgärder ökade insikten om de gemensamma europeiska värdenas betydelse, inte bara i Österrike utan även i andra medlemsstater. Det råder inget tvivel om att åtgärderna som instiftades av de fjorton medlemsstaterna i fallet Österrike har fått som följd att den österrikiska regeringen har intensifierat sina ansträngningar. Åtgärderna har också gett kraft åt det civila samhället att försvara dessa värden" slut citat.

Fru/Herr talman! Europeiska Unionen och medlemsländer

"De tre vise männens" rapport föreslår att man i framtiden hanterar denna typ av frågeställningar inom ramen för EU. Författarna vill förstärka de allmängiltiga europeiska värdena genom att stärka artikel 7 i Fördraget om Europeiska unionen. Man vill möjliggöra en kontinuerlig övervakning och utvärdering av varje medlemsland och ge ministerrådet mandatet att på basis av resultatet vidta åtgärder mot ett medlemsland. "De vise männen" vill också skapa en avdelning för mänskliga rättigheter inom rådssekretariatet som skall rapportera till det Europeiska rådet, utse en kommissionär för mänskliga rättigheter samt stärka EU:s obse rvatorium mot rasism och främlingsfientlighet i Wien med målet att omvandla organet till en fullfjädrad europeisk myndighet för mänskliga rättigheter.

Sverige är berett att diskutera hur situationer liknande Österrike skall hanteras i framtiden. Diskussioner förs också redan inom ramen för den mellanstatliga konferens om unionens institutioner som pågår.

Svar på frågor i riksdagen

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga från Elizabeth Nyström (m) om EU- ordförandelandet Sverige och gatubarnen 2000-03-02

Elizabeth Nyström har frågat mig hur jag tänker uppmärksamma situationen för gatubarnen i samband med frågan om EU-utvidgningen.

Låt mig först säga att jag delar Elizabeth Nyströms upprördhet över de rumänska gatubarnens situation. Barnen är en av de grupper i samhället som kommit att bli mest utsatta efter omställningarna i Central- och Östeuropa efter murens fall. Inte minst gäller detta i Rumänien, som är ett av de fattigaste kandidatländerna med stora ekonomiska svårigheter.

Just fallet Rumänien visar att EU, inom ramen för utvidgningsprocessen, har möjlighet att driva på utvecklingen för att skydda utsatta barn. Efter starka krav från EU under sommaren och hösten 1999 tog den rumänska regeringen fram en särskild handlingsplan för att komma tillrätta med den svåra situationen för barnhemsbarnen, en fråga som har direkt koppling till situationen för gatubarnen. Utöver inhemsk finansiering har EU avsatt 30 miljoner euro för detta ändamål. Regeringen har i samtliga fall stött EU:s agerande och fortsätter att nära följa frågan.

I de Central- och Östeuropeiska kandidatländerna finns, i varierande grad, problem med utsatta barn som ett resultat av svåra sociala förhållanden. Uppgifter om antalet gatubarn, som i sig är en svårdefinierad term, bör dock mötas med viss försiktighet. Hela denna fråga måste ses som en del i ett större socialt sammanhang.

Problemet existerar också i våra baltiska grannländer. Här gör Sverige som bekant omfattande insatser inom den sociala sektorn där stora satsningar gjorts på att utveckla dessa länders socialtjänst och metoderna för socialt arbete. Denna verksamhet har rönt stor uppskattning. Ett särskilt Nätverk för barnfrågor i Östersjöregionen, under Östersjöstaternas råd, samordnar insatser på barnområdet. Inom ramen för Nordiska rådets "Handlingsplan för barn och unga i Nordens närområden" finns för år 2000 fyra miljoner danska kronor för att stödja utsatta barn och ungdomar. Också Svenska Rädda Barnen har hjälpt till att bygga upp motsvarigheter i de baltiska länderna. Därtill kommer ett stort antal insatser inom ramen för vänortssamarbeten, insatser av frivilligorganisationer etc.

Hur kan Sverige, utöver alla ovan nämnda insatser, som ordförandeland bidra till att förbättra gatubarnens situation? Under ordförandeskapet kommer EU-utvidgningen att vara en av Sveriges främsta prioriteringar. Bakom detta finns en mycket stark parlamentarisk uppslutning. Genom att driva utvidgningsprocessen framåt ger Sverige ett viktigt bidrag till den utveckling och de reformer som är nödvändiga för att kandidatländerna skall kunna upptas i medlemskretsen. Det gäller naturligtvis också Europeiska Unionen och medlemsländer gatubarnens villkor. Omfattande insatser för att stimulera ekonomisk tillväxt parallellt med sociala reformer utgör centrala element i de förberedelser som görs av ett kandidatland med stöd av EU. Ett aktivt svenskt stöd för utvidgningsprocessen, som ordförandeland och i övrigt, kommer på sikt att ge förutsättningar för att förbättra situationen för utsatta grupper i de blivande EU-länderna.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga från Yvonne Ruwaida (mp) om privat sponsring av det svenska ordförandeskapet 2000-03-02

Den 1 januari 2001 övertar Sverige för första gången ordförandeskapet i EU:s ministerråd. Det är en ansvarsfull och stimulerande uppgift som regeringen ser fram emot. Yvonne Ruwaida har frågat mig om jag avser att vidta åtgärder för att förhindra sponsring av det svenska ordförandeskapet i EU.

Det har blivit alltmer vanligt med sponsring av praktiska arrangemang i samband med ordförandeskapen i EU. Regeringen har kommit fram till att ett sådant samarbete skulle kunna tillföra ett mervärde åt mötesverksamheten och dess kringaktiviteter även för svenskt vidkommande.

Samarbete med näringslivet bör ses som en del av den Sverigefrämjande och exportfrämjande verksamhet som bedrivs i andra sammanhang redan idag. Ordförandeskapet pågår under en begränsad tid och samarbetet är i detta avseende tänkt att avse insatser relaterade till möten och kringaktiviteter som genomförs i ordförandeskapets namn, vilket är en väl avgränsad verksamhet. Traditionen bjuder att sponsring genomförs med omsorg och bör inskränkas till att omfatta varor och tjänster. Det skall inte råda något tvivel om vem som verkligen är värd för ett möte.

Något särskilt regelverk som reglerar frågan om sponsring finns inte i Sverige. De yttre ramarna för hur samarbetet kan genomföras finns bl.a. i lagstiftningen om bestickning och mutbrott, lagen om offentlig upphandling, konkurrens-lagstiftningen och skattelagstiftningen. Det är självklart att eventuell sponsring under Sveriges ordförandeskap skall hålla sig inom dessa ramar.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga av Carina Hägg om EU:s kontakter med Heliga Stolen i kvinnofrågor 2000-05-25

Carina Hägg har frågat vad jag avser vidta för åtgärder för att EU:s kontakter med Heliga Stolen även skall innehålla en dialog om vikten av jämställdhet.

Heliga Stolen har ofta för oss främmande ställningstaganden i frågor som synen på kvinnor och män, kärnfamiljen, rätten till sexualitet som inte har reproduktion som syfte, ungdomars sexualitet, homosexualitet, legaliserad abort och barnbegränsning. Dessa ställningstaganden har också styrt Vatikanens agerande i FN.

Heliga Stolen har varit mycket aktivt i FN och jag beklagar därför att Heliga Stolen, trots värnande om familjen, inte agerat aktivt för att mot-verka våld mot kvinnor, bl.a. det mycket vanliga våldet i hemmen.

Sverige har genomgående både nationellt och internationellt arbetat för att lyfta fram jämställdhetsfrågor och vikten av att se både kvinnor och män som självständiga individer med lika rättigheter. En stor samsyn i dessa frågor finns också inom EU och har också präglat EU:s agerande i bl.a. FN.

Sverige har givetvis intresse av att hålla sig informerat om Heliga Stolens ställningstagande och agerande i de frågor som Carina Hägg tar upp i sin fråga. Sveriges ambassadör vid Heliga Stolen har också haft samtal med Vatikanen om dessa frågor, bl.a. nu inför uppföljningen av FN:s fjärde Europeiska Unionen och medlemsländer kvinnokonferens, som äger rum i New York i juni.

EU:s möjligheter att påverka Heliga Stolen på plats skall inte underskattas. EU-kretsen framför vid regelbundna möten med Vatikanens företrädare uppfattningar om de frågor som Heliga Stolen för fram under olika FN-konferenser.

Det är naturligtvis angeläget att i dessa samtal ta upp frågor om hur det internationella samfundet kan agera för att minska våldet mot kvinnor, men också åtgärder för att förbättra kvinnors hälsa, inklusive kvinnors och unga flickors reproduktiva hälsa.

Svar av bistånds- och migrationsminister Maj-Inger Klingvall på fråga av Anders Sjölund om Dublinkonventionen och Sverige 2000-06-29

Anders Sjölund har frågat utrikesministern vilka åtgärder regeringen ämnar vidta för att byråkratiska regler inte sätts före humanitet i asylärenden. Bakgrunden anges vara ett enskilt ärende där Invandrar- verket, med hänvisning till Dublinkonventionen, beslutat att en rysk asylsökande skall avvisas till Finland. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på frågan.

Både Invandrarverket och Utlänningsnämnden är självständiga förvalt-nings-myndigheter och jag kan som statsråd inte kommentera beslut i myndig-heternas enskilda ärenden. Jag utgår från att båda myndigheterna gör sitt yttersta för att tillämpa Dublinkonventionen på ett kvalificerat och rättssäkert sätt.

Dublinkonventionen har varit i kraft under ett antal år. Det pågår just nu en utvärdering av konventionens tillämpning i olika EU-länder. En analys skall göras av hur konventionen tillämpats i praktiken. Syftet med utvär-deringen är att kunna göra påkallade justeringar i samband med att kon-ventionen skall ersättas med ett nytt gemenskapsinstrument.

Den nu gällande Dublinkonventionen har som bakomliggande grundtanke att det inte skall spela någon roll till vilket land en asylsökande kommer när han eller hon reser in i EU för att söka asyl. Rätten till asyl enligt Genève-konventionen gäller i alla medlemsstater. Det EU-land som den asylsökande först kommer till skall därför som huvudregel också vara det land som skall pröva asylansökan.

Undantag från huvudregeln om att asylansökan skall prövas i det första land som sökanden kommer till kan göras i vissa fall, t.ex. om sökanden har en stark familjeanknytning till ett annat land. Det är ett gemensamt intresse att Dublinkonventionen tillämpas enligt sina syften, men i enskilda fall kan det finnas skäl att göra undantag efter en noggrann prövning. Det kan också nämnas att en asylsökande kan överklaga ett negativt beslut till Utlänningsnämnden.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga av Tuve Skånberg om transportbidrag till vänortssamarbete 2000-07-06

Tuve Skånberg har ställt en fråga om jag tänker beakta behovet av medel för transporter av insamlade skolbänkar, handikappcyklar m.m. inom ramen för regeringens vänortsamarbete. Tuve Skånberg anser att transportbidrag ofta faller mellan stolarna.

I samband med att Sveriges övertar ordförandeskapet i EU:s ministerråd den 1 januari 2001 har regeringen beslutat att avsätta 20 miljoner kronor för att stödja vänortssamarbete mellan Sverige och de andra EU-länderna samt med kandidatländerna. Syftet med projektet Vänort 2001 är att främja kontakterna mellan svenskar och medborgare i övriga länder i Europa och att öka kunskaperna om EU- Europeiska Unionen och medlemsländer samarbetet. Den 15 juni 2000 beslutade regeringen att ge bidrag till 31 olika vänortsprojekt. Ansök- ningar om transportbidrag har inte inkommit eller ingått som en del i de av kommunerna planerade aktiviteterna.

Enligt gällande allmänna principer inom utvecklingssamarbetet med Central- och Östeuropa ska stöd främst utgå i form av tekniskt samarbete inriktat på strategiska insatser för kunskaps- och institutionsutveckling. På miljö- och energiområdena kan stöd även utgå till investeringar. Denna princip befästs i de landstrategier för de baltiska länderna som antogs av regeringen 1999. Utvecklingssamarbetet med länderna i Central- och Östeuropa skall stödja en långsiktig utveckling av säkerhet, demokrati och övergången till en socialt hållbar marknadsekonomi. Stödet skall huvud- sakligen främja utvecklingen av de institutioner som behövs för en sådan samhällsutveckling.

Jag vill dock erinra om Lagen (1994:693) om rätt för kommuner och landsting att lämna katastrofhjälp och annat bistånd, som gör det möjligt att lämna bistånd till ett annat land i vissa specifika situationer. Kom-muner och landsting som har beslutat att lämna sådant bistånd i form av utrustning får i skälig omfattning avsätta medel som behövs för att transportera och ställa i ordning utrustningen.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga av Ulla Hoffmann om porrfria hotell för ordförandeskapets gäster 2000-07-11

Den 1 januari 2001 övertar Sverige för första gången ordförandeskapet i EU:s ministerråd. Det är en ansvarsfull och stimulerande uppgift som regeringen ser fram emot. Ulla Hoffmann har frågat mig vilka åtgärder regeringen avser vidta för att Sveriges gäster under ordförandeskapet skall kunna bo i hotellrum fria från pornografi.

Sammanlagt kommer runt 20 000 personer att gästa Sverige under det svenska ordförandeskapet, bl.a. delegater, journalister, tjänstemän och servicepersonal. När Regeringskansliet gör preliminära blockbokningar runt om i landet görs urval av hotell inom ramen för det samarbete som finns för samtliga mötesprojekt och där representanter från såväl Regeringskansliet som kommunerna finns representerade. De hotell som kommer att användas har gemensamt att de skall hålla hög standard utan överdåd, att de skall ha närhet till möteslokalen och att de skall vara funktionella ur ett transport- och säkerhetsperspektiv. För vissa orter innebär ett möte att nästan samtliga hotellrum under ett par dagar under våren 2001 kommer tas i anspråk av deltagare vid mötet.

Jag utgår från att var och en som gästar Sverige under det svenska ordförandeskapet själv kan ta ansvar för sina handlingar på ett etiskt och moraliskt sätt och så att jämställdhet inte kan ifrågasättas.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga av Ulla Hoffmann om Polen och kvinnorna inför EU-medlemskapsförhandlingar 2000-07-11

Ulla Hoffman har frågat mig vilka åtgärder regeringen är beredd att vidta för att lyfta jämställdheten som ett krav i de pågående förhandlingarna med Polen.

I EU har Sverige betonat vikten av att säkerställa kvinnors och mäns lika möjligheter och rättigheter på samhällslivets alla områden. Sverige har också fått gott gehör för detta vilket bidragit till att jämställdhetsarbetet inom EU accelererat under senare år. Att motverka könsbaserad diskriminering och främja jämställdhet är givetvis ett prioriterat område för Sverige också i utvidgnings-förhandlingarna.

Som Ulla Hoffman mycket riktigt påpekar har Polen i flera viktiga fora tyvärr intagit en hållning i Europeiska Unionen och medlemsländer jämställdhetsfrågor som skiljer sig från EU-kretsens. Vid uppföljningsmötet till FN:s kvinnokonferens i Peking i New York i juni i år, intog Polen samma hållning i abortfrågan som länder som Sudan, Libyen, Iran och Heliga Stolen. Detta noterades med oro i EU-kretsen, särskilt med tanke på att Polen som framtida medlem av EU kan komma att blockera beslut inom unionen om kvinnors reproduktiva och sexuella rättigheter.

Polen har utfäst sig att harmonisera sin nationella lagstiftning med EU:s samtliga direktiv på jämställdhetsområdet vid slutet av 2002. I förhand-lingarna betonas alltmer vikten av att den EU- lagstiftning som införs också efterlevs i praktiken. EU har begärt ytterligare information om hur Polens regelverk på området fungerar i praktiken, och om hur Polen avser att vidareutveckla instrument för att upprätthålla och förverkliga detta regel-verk. Sverige kommer att följa denna process noga.

Så sent som den 8 juni i år vid uppföljningsmötet till FN:s kvinnokon-ferens i Peking i New York, träffade den svenska jämställdhetsministern Margareta Winberg sin polska motsvarighet och redogjorde för Sveriges oro över den polska hållningen. Regeringen kommer att fortsätta denna dialog med Polen.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga av Inger René om mord med religiösa förtecken 2000-12-06

Inger René har frågat mig vilka åtgärder jag avser vidta för att få EU att bedriva ett opinionsarbete avseende mord med religiösa förtecken. Det är självklart att den som avsiktligt dödar en kvinna begår ett mord och bör bestraffas därefter. De rättsvårdande myndigheterna har ansvaret att behandla dessa brott med största allvar varhelst de begås. Förövarna, oavsett om det är maken, fäder eller bröder, måste lagföras. Att åberopa hedersbegreppet som förklaring till dådet kan aldrig accepteras som en förmildrande omständighet.

Dessa så kallade hedersmord kan inte hänföras till en viss kultur eller religion utan förekommer inom olika samhällen. De har istället sin grund i traditionella seder och bruk, vilka kännetecknas av en förvrängd kvinnosyn. Av den anledningen bör man vara försiktig med att generellt utpeka muslimska länder för att sanktionera dessa brott. Även i dessa länder finns det uttalade röster om att hedersmord måste fördömas.

Förekomsten av hedersmord har med hjälp av Sverige uppmärksammats inom FN. Den särskilda rapportören för summariska, godtyckliga eller utomrättsliga avrättningar, den pakistanska kvinnliga advokaten Asma Jahangir, behandlade problemet i sin senaste rapport till FN:s kommission för mänskliga rättigheter. Hon menade att rättsvårdande myndigheter runt om i världen i många fall underlåter att agera med nödvändig kraft vid hedersmord: åklagare underlåter att väcka åtal, domstolar väljer att frikänna eller utdömer alltför lindriga straff i förhållande till gärningen.

Sverige stod som förslagsställare till den resolution som behandlade Asma Jahangirs rapport och lade fram ett förslag för kommissionen i vilken regeringar anmodas att skyndsamt undersöka fall av hedersmord, ställa de ansvariga inför rätta samt försäkra sig om att sådana dåd varken överses med eller sanktioneras av myndighetspersoner. Förslaget antogs enhälligt av kommissionen. Frågan uppmärksa mmades på nytt i höstas när Nederländerna i FN:s generalförsamling med stöd från Sverige och övriga EU-länder lade fram en särskild resolution om hedersmord.

Förekomsten av hedersmord är en fråga som redan behandlas inom FN och där såväl Sverige nationellt som EU i sin helhet varit pådrivande. Det arbetet kommer att fortsätta under det svenska ordförandeskapet i EU.

Anna Lindh Europeiska Unionen och medlemsländer

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga av Carina Hägg om EU 2000-12-21

Carina Hägg har frågat statsministern om han har för avsikt att ta upp frågan om Opus Deis indirekta inflytande i EU, mot bakgrund av att EU-kommissionens vice president, spanjorskan Loyola de Palacio, är medlem i organisationen. Frågan har överlämnats till mig för besvarande. Opus Dei, som betyder "Guds verk", är en konservativ katolsk organisation, grundad i Spanien på 1920- talet. Rörelsen har idag ca 80 000 medlemmar i över 100 länder. De flesta medlemmarna finns i Spanien och i Latinamerika. Organisationen har även medlemmar i Sverige.

Det är naturligtvis angeläget att organisationer som Opus Dei inte tillåts att påverka EU:s arbete. Samtidigt hör religionsfrihet och föreningsfrihet till de grundläggande mänskliga rättigheterna. Det inkluderar alla medborgares rätt till medlemskap i organisationer. Sveriges agerande i EU måste därför utgå från sakfrågornas hantering och inte från enskilda människors medlemskap i olika organisationer.

Anna Lindh

Pressmeddelanden

Utrikesminister Anna Lindh om attentatet i Madrid 2000-01-22

- Jag har med bestörtning tagit del av uppgifterna om terroristattentatet i Madrid som brutit den 19 månader långa vapenvilan. Jag känner stor medkänsla med det spanska folket. Den spanska regeringens strävanden att få slut på terrorismen har vårt stöd.

Bistånds- och migrationsminister Maj-Inger Klingvall oroad av situationen i Österrike 2000-02-02

- Det är djupt oroande att ett högerextremt och främlingsfientligt parti kan komma att få reellt inflytande över ett EU-lands invandrings- och flyktingpolitik. Kärnan i Jörg Haiders politiska program ligger i en flyktingfientlig syn som syftar till att stoppa all invandring. Detta står i bjärt kontrast till den flykting- och invandringspolitik som vi står för.

- Om högerextrema och främlingsfientliga krafter får inflytande över ett EU-lands invandringspolitik är det utifrån ett svensk perspektiv, mycket allvarligt. Det skulle i värsta fall kunna leda till att utvecklandet av en gemensam asyl- och migrationspolitik i EU försvåras allvarligt.

- Denna gemensamma politik ska bygga på rätten för människor som förföljs att få skydd i något av EU:s medlemsländer. Vi planerar för gemensamma regler när det gäller rätten till skydd enligt Genévé- koventionen och därutöver, anhöriginvandring, mottagande av asylsökande, o s v. Den svenska utgångspunkten är att vi inom EU ska lägga ett golv med höga gemensamma miniminivåer.

- Den svenska regeringen kan aldrig acceptera att främlingsfientlighet får påverka invandringspolitiken. Respekt för asylrätten, solidaritet och humanitet är självklara utgångspunkter för mig, säger bistånds- och migrationsminister Maj-Inger Klingvall.

EU måste intensifiera kampen mot rasism och främlingsfientlighet Europeiska Unionen och medlemsländer

2000-02-04

Uppkomsten av högerextremistiska och rasistiska rörelser i Europa inger oro. Den senaste tidens händelser i Österrike visar tydligt på behovet av motåtgärder.

Vid nästa möte med EU:s utrikesministrar (GAC) den 14 februari, kommer Sverige att lämna en rapport från Förintelsekonferensen i Stockholm i slutet av januari. Konferensen fäste uppmärksamheten på minnet av Förintelsen och uppmanade dagens ledare att verka för att förhindra att något liknande händer igen. Det blir därmed också naturligt att diskutera hur EU kan motverka rasism och främlingsfientlighet i dagens Europa vid detta GAC-möte.

Vid Europeiska rådets möte i Tammerfors i oktober 1999, påtalade stats- och regeringschefer behovet av åtgärder. EU-kommissionens handlingsplan och de förslag till hur rasism skall motverkats som nyligen lämnats, ger en god grund för det fortsatta arbetet.

– Nu måste vi alla ta fram effektiva nationella handlingsplaner mot rasism och främlingsfientlighet, säger utrikesminister Anna Lindh. För svensk del handlar det bland annat om utbildning, stöd till enskilda insatser och ett program för att hjälpa offer för rasistvåld.

– EU bör behandla Kommissionens förslag mot diskriminering med förtur och slå fast Tammerforsprinciperna för en migrationspolitik, som bygger på solidaritet och rätten till asyl, säger Anna Lindh

Minskade kontakter med Österrike 2000-02-04

I Österrike har i dag en regering bildats, som är en koalition mellan det konservativa Folkpartiet (ÖVP) och Jörg Haiders Frihetsparti (FPÖ). Därmed träder de åtgärder som 14 EU-länder förvarnat om i kraft. Dessa innebär att

- regeringarna i övriga 14 EU-länder inte kommer att ha några officiella bilaterala kontakter på politisk nivå med den nya österrikiska regeringen. Med politisk nivå avses minister, statssekreterare och politiskt anställda; - övriga EU-länder inte kommer att stödja österrikiska kandidater till poster i internationella organisationer; - Österrikes ambassadörer i EU:s huvudstäder endast kommer att tas emot på tjänstemannanivå.

EU-ländernas åtgärder avser enbart bilaterala kontakter. Österrike fortsätter att delta i det formella EU- arbetet och i andra internationella organisationer.

Årsboken om EU 1999: Historiska beslut om utvidgning och säkerhetspolitik 2000-03-09

I dag överlämnar regeringen en skrivelse till riksdagen om arbetet i EU under 1999 och om Sveriges inställning i frågor som behandlats under året.

Samarbetet präglades under 1999 av en rad viktiga händelser och beslut. Europeiska kommissionen avgick, medborgarna valde ett nytt Europaparlament och stora beslut togs om utvidgningen av unionen. Lettland, Litauen, Slovakien, Malta, Rumänien och Bulgarien fick klartecken att börja förhandla om EU- medlemskap. Dessutom fick Turkiet status som kandidatland. Euron blev gemensam valuta för elva Europeiska Unionen och medlemsländer länder i EU och ett reformprogram för finansieringen av unionen, jordbrukspolitiken och strukturfonderna antogs.

EU:s nya fördrag, Amsterdamfördraget, trädde i kraft den 1 maj. Därmed blir hållbar utveckling ett övergripande mål för all politik, konsumentpolitiken får en starkare ställning och kampen mot arbetslösheten stärks, liksom arbetet för ökad jämställdhet. Amsterdamfördraget innebär också att den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken utvecklas. Kosovokrisen ledde under året till beslut om att medlemsländerna ska förbättra sina försvarsmakters kapacitet för att delta i civil och militär krishantering.

Olika slags reformer av EU har påbörjats. Den nya kommissionen inledde ett arbete med att förändra sin organisation och sitt arbetssätt. Ett reformarbete av ministerrådets arbetsformer inleddes också. Dessutom tog EU:s stats- och regeringschefer beslut om en ny regeringskonferens, som ska leda till reformer av maktfördelning och beslutsfattande inför utvidgningen.

Regeringens skrivelse om EU-arbetet under 1999 ligger till grund för riksdagens EU-debatt i månadsskiftet maj/juni. Skrivelsen kommer att finnas på biblioteken och på www.utrikes.regeringen.se/eu. Årsboken om EU finns också i en kortversion - EU 1999. Den sprids i stor upplaga till bland annat gymnasieskolor, organisationer, massmedia och intresserade privatpersoner. Även en enklare engelsk version kommer att finnas tillgänglig.

Leif Pagrotsky vill ha handelspolitik för IT 2000-03-18

Sverige har utarbetat en strategi i sex punkter för hur EUs handelspolitk kan främja framväxten av en konkurrenskraftig IT-industri. Det berättade handelsminister Leif Pagrotsky vid ett informellt handelsministermöte i Porto i Portugal på lördagen.

– Vi måste lyfta fram de framåtblickande industrierna, t ex inom IT-branschen, och inte låta vårt agerande styras av de mogna eller stagnerande (ekonomiska) sektorernas intressen, sade Leif Pagrotsky.

– Handelspolitiken måste bidra till arbetet med att göra EU till världens mest konkurrenskraftiga ekonomi. Öppenhet mot omvärlden har en avgörande betydelse för tillväxt och sysselsättning, avslutade handelsministern.

Leif Pagrotsky: EUs importhinder för kläder är dyra för konsumenterna 2000-03-31

EU:s importbegränsningar för textilier och kläder kostar konsumenterna uppemot 25 miljarder euro (210 miljarder kronor) per år. För en tvåbarnsfamilj innebär det extrakostnader på ca 2 270 kronor per år. Det framgår av en forskningsrapport, som argumenterar för en snabb avveckling av tekorestriktionerna. Studien har beställts av handelsminister Leif Pagrotsky.

– Dessa extrakostnader för konsumenterna är orimliga. Rapporten visar att EU har mycket att vinna på att avskaffa hindren mot kläd- och textilimporten, och det bör ske så snart som möjligt, säger Leif Pagrotsky.

Studien ”The cost of EU trade protection in textiles and clothing” har utförts av professor Joseph F. Francois vid Erasmusuniversitetet i Rotterdam, Dr Hans-Hinrich Glismann och Dr Dean Spinanger vid Institute of World Economics i Kiel. Europeiska Unionen och medlemsländer

Forskarna har beräknat kostnaderna för EU:s kvoter och tullar på textilier och kläder. De har kommit fram till att konsumenterna i EU-länderna betalar omkring 12,7 miljarder euro eller 106,6 miljarder kronor för mycket per år på grund av högre priser för textilier och kläder.

Om även de indirekta kostnaderna för ekonomin som helhet medräknas blir förlusterna för konsumenterna uppemot 210 miljarder kronor per år. De viktigaste indirekta faktorerna är kostnader för investeringar och resurser som inte kan satsas på områden med bättre avkastning.

Huvuddelen av kostnaderna, 97 procent, beror på de kvantitativa textilkvoterna, medan tullarna står för resten. Forskarna noterar att kvotsystemet leder till att barnkläder blir mycket dyrare i butikerna än motsvarande kläder för vuxna.

Restriktionerna för textilimporten orsakar inte bara höga kostnader för konsumenterna. En annan effekt är att resurser som kunde ha använts bättre går åt till att hålla en internationellt icke konkurrenskraftig industri under armarna, anser forskarna. De beräknar att varje jobb som räddas inom textilindustrin inom EU kostar 235 000 kronor per år. För konfektionsindustrin är kostnaden 344 000 kronor.

Slutsatserna i forskningsrapporten stämmer väl överens med två tidigare studier och ligger i linje med OECD-rapporten ”Open markets matter. The benefits of trade and investment liberalisation” från 1998.

EU-möten på 44 orter och ett extra toppmöte i Sverige under ordförandeskapet 2001 2000-04-07

Under det svenska ordförandeskapet i EU:s ministerråd kommer Sverige att leda totalt drygt 1 500 möten. Flertalet möten äger rum i Bryssel och Luxemburg medan några förläggs till länder utanför EU. Närmare 80 möten förläggs till Sverige.

Efter det extra toppmötet i Lissabon för ett par veckor sedan, står det nu klart att Sverige skall stå värd för ett extra möte med Europeiska rådet. Mötet kommer att förläggas till Stockholm den 23 - 24 mars 2001.

I december förra året fastställdes orterna för tio informella ministermöten samt vilka övriga möten som skall ingå i kalendariet.

Regeringen har nu fastställt till vilka orter ytterligare ett 60-tal möten skall förläggas. Totalt får 44 kommuner i landet, från Kiruna i norr till Ystad i söder, ett EU-möte som ingår i ordförandeskapets kalendarium. Regeringens ambition har varit att ge mötena en bred geografisk spridning, vilket varit vägledande för departementen vid val av orter.

I många mötesprojekt är planeringen redan i full gång i nära samarbete med lokala företrädare på respektive ort. Europeiska Unionen och medlemsländer

Pagrotsky: Östersjöregionen en tillväxtmotor för hela EU

2000-05-24

– Utvidgningen av EU är en de största historiska utmaningarna någonsin. Vi delar alla ansvaret för att detta tillfälle tas tillvara för att säkra fred, stabilitet och välfärd i Europa.

Det sade handels- och östersjöminister Leif Pagrotsky på onsdagen vid en konferens i Paris om EU och de baltiska länderna.

Leif Pagrotsky sade att Estland, Lettland och Litauen de senaste åren har gjort så stora framsteg att han inte hyser några tvivel om att de snart är redo för medlemskap i EU.

– Nu ankommer det på oss i EU att göra vår del av jobbet, sade han och underströk vikten av att hålla fast vid den tidtabell EUs regeringskonferens har fastställt för utvidgningsprocessen.

Han konstaterade att det är en vanlig uppfattning att det är kandidatländerna som har mest att vinna på utvidgningen, men ville i stället framhålla en annan viktig aspekt:

– Östersjöregionen är en dynamisk tillväxtmotor som kommer att gynna hela unionens ekonomi.

Regeringens medverkan i konferensen i Paris är ett led i satsningen på ”De baltiska ländernas år”, som bland annat syftar till att göra de baltiska länderna mer kända i framför allt södra Europa. I konferensen deltog Lettlands president Vaira Vike-Freiberga, Litauens utrikesminister Algirdas Saudargas, Estlands finansminister Siim Kallas, den finländske handelsministern Kimmo Sasi och den franske Europaministern Pierre Moscovici.

Bred satsning på vänortssamarbete under Sveriges EU-ordförandeskap 2000-06-15

Regeringen har idag beslutat att avsätta 20 miljoner till vänortssamarbete genom projektet Vänort 2001. 31 medverkande orter har utsetts. Europeiska Unionen och medlemsländer

Syftet med Vänort 2001 är att i samband med det svenska EU-ordförandeskapet nästa år ytterligare främja kontakterna mellan svenskar och medborgare i andra europeiska länder, och att öka kunskaperna om EU-samarbetet. Regeringen vill på detta sätt lyfta fram det unika och breda kontaktnät som finns mellan vänorter i Sverige och hela Europa.

Många svenska kommuner har mycket goda erfarenheter av ett väl utvecklat samarbete med vänorter runtom i världen. Vänortssamarbeten har visat sig vara ett bra sätt att föra medborgarna i olika länder närmare varandra.

Svenska Kommunförbundet har därför på regeringens uppdrag bland ansökningar från 101 orter valt ut 31 vänortsprojekt, där alla EU- och kandidatländer finns representerade. De svenska orterna är spridda över hela landet. Projekt där unga människor engageras har prioriterats, liksom folkbildande aktiviteter.

Exempel på teman för de projekt som valts ut är: utbyte av erfarenheter av ungdomsdemokrati (Eskilstuna - West Lothian i Skottland), IT i förskolan (Södertälje - Angers i Frankrike) och vattnets betydelse för livet och miljön i storstadsområden (Nacka - Adalar i Turkiet).

En fullständig förteckning över de utvalda projekten medföljer detta pressmeddelande. Information om Vänort 2001 hittar du också på UD:s hemsida: http://utrikes.regeringen.se/eu

EU:s civilkommitté möts för första gången 2000-06-15

EU:s nya civilkommitté har sitt första möte i morgon fredag i Bryssel. Ända sedan EU för ett år sedan beslutade att utveckla en gemensam krishanteringsförmåga har Sverige varit drivande för att den militära och civila sidan ska samordnas och stärkas parallellt. Kommittén har tillkommit på svenskt initiativ.

EU har nu både en militär- och en civilkommitté som kommer att studera vilka typer av operationer EU bör vara delaktig i samt vilka områden som behöver utvecklas. För civilkommitténs del kommer mycket av den första tiden att ägnas åt uppbyggnaden av civilpolisverksamheten.

Fyra miljoner till EU-information 2000-06-21

Regeringen har i dag beslutat att fördela 4 miljoner kronor till informations- och kunskapshöjande insatser om EU. Syftet är att stimulera debatten om det framtida Europa.

Bidragens storlek varierar mellan 15 000 kronor och 300 000 kronor. Pengarna är avsedda för bland annat seminarier, debatter och TV-program med inriktning på Sveriges ordförandeskap i EU 2001, en konferens om EU:s civila krishanteringsförmåga, studiematerial om EU och handelsfrågorna, utbildning om Schengen och om fackliga EU-frågor, och studiecirklar och Europacaféer.

Bidragen går till 43 ideella föreningar och stiftelser över hela Sverige, bland andra ABF, Europaklubben, Folkrörelsen Nej till EU, Kvinnofolkhögskolan i Göteborg, Landsrådet för Sveriges Ungdomsorganisationer, Medborgarskolan, Miljöförbundet Jordens Vänner, Studieförbundet Vuxenskolan, Invandrarpolitiska föreningen i Malmö och Föreningen för Lärare i X-län (Gävleborgs län).

Den fullständiga listan över fördelningen av projektbidrag finns på regeringens hemsida: www.utrikes.regeringen.se/eu.

Genom förordningen 1998:173, beslutade regeringen i april 1998, att införa en ny möjlighet för ideella Europeiska Unionen och medlemsländer organisationer och stiftelser att söka projektbidrag för informationsinsatser om EU.

Ansökan om projektbidrag kan lämnas till UD två gånger per år och ansökningstillfällena annonseras i dagspressen. Nästa ansökningstillfälle är i augusti 2000.

Fyra miljoner kronor till EU-information 2000-10-05

Regeringen har i dag beslutat att fördela 4 miljoner kronor till informations- och kunskapshöjande insatser om EU. Syftet är att stimulera debatten om det framtida Europa.

Bidragens storlek varierar mellan 8 000 kronor och 200 000 kronor, och är avsedda för bland annat seminarier, debatter, utställningar och kurser om EU, om Sveriges ordförandeskap i EU 2001 och om de prioriterade frågorna, information om djuretiska frågeställningar inom EU, radioprogram om EU, konferens om folkrörelsernas roll inom EU, föreläsningsserie omNorden och EU, seminarier om FN, EU och Sverige samt kurs om EU – demokrati och social ekonomi.

Bidragen går till 48 ideella föreningar och stiftelser över hela Sverige, bland andra ABF, Boarps byalag, DIK-förbundet, Fackliga EU-kritiker, Folkuniversitetet, Kooperativ utveckling, Malmfältens folkhögskola, Medborgarskolan, NBV Stockholm, Svenska Kvinnors Europa Nätverk, Studieförbundet Vuxenskolan och Verdandi.

Den fullständiga listan över fördelningen av projektbidrag finns på regeringens hemsida: www.utrikes.regeringen.se/eu.

Genom förordningen 1998:173 beslutade regeringen i april 1998 att införa en ny möjlighet för ideella organisationer och stiftelser att söka projektbidrag för informationsinsatser om EU.

Ansökan om projektbidrag kan lämnas till UD två gånger per år och ansökningstillfällena annonseras i dagspressen.

Svenskt initiativ mot handel med kvinnor och barn 2000-10-05

Regeringen beslutade i dag att anslå 940 000 kronor för att utveckla ett samarbete mellan EU och asiatiska länder mot handel med kvinnor och barn för sexuellt utnyttjande.

— Idag är de flesta av världens länder på något sätt inblandade i handel med kvinnor och barn för sexuellt utnyttjande. Internationell samverkan är därför nödvändig för att stoppa denna handel som kan kallas vår tids slavhandel, säger biståndsminister Maj-Inger Klingvall.

Sverige har tagit initiativ till att utveckla ett samarbete mot trafficking mellan EU:s medlemsländer, EU- kommissionen och tio länder i öst- och sydöstasien, inom ramen för det så kallade ASEM-samarbetet (Asia-Europe Meeting) Ett förslag till handlingsplan kommer att utarbetas vid ett expertmöte i Stockholm i november där regeringsrepresentanter, forskare och enskilda organisationer från europeiska och asiatiska länder deltar.

Det mest grundläggande i kampen mot trafficking är fattigdomsbekämpning. Fattigdom är, och har alltid varit, den huvudsakliga anledningen för kvinnor att sälja sexuella tjänster. Men frågan är komplex och berör en rad politikområden, säger Maj-Inger Klingvall som inledningstalar vid expertmötet i november. Europeiska Unionen och medlemsländer

Medverkar vid expertmötet gör också bland andra statssekreterarna Gun-Britt Andersson, Utrikesdepartementet, Lise Bergh, Jordbruksdepartementet och Kristina Rennerstedt, Justitiedepartementet.

Utrikesminister Anna Lindhs kommentar till EU-kommissionens översynsrapport om utvidgningen 2000-11-08

- Sverige prioriterar utvidgningen och vi tycker att det är viktigt att ha höga ambitioner i processen. Vi hade hoppats att det arbetsprogram kommissionen nu presenterar skulle ha varit mer långtgående.

- Kommissionens rapport behandlas på utrikesministrarnas möte den 20 november. Den innehåller också en mycket grundlig genomgång av läget i kandidatländerna, som vi nu studerar i detalj. Ett första mycket glädjande intryck är att kandidatländerna uppenbarligen har gjort stora framsteg under året. Under min rundresa till kandidatländerna kommer jag också att lyssna noga till deras synpunkter.

- Under det svenska ordförandeskapet i EU sätter vi kandidatländerna i fokus. Vi anser att differentieringsprincipen ska tillämpas fullt ut, dvs att länderna måste kunna gå vidare i förhandlingarna när de är redo för det. Kommissionen och medlemsstaterna måste då också vara beredda att gå in i verkliga förhandlingar.

- Takten i förhandlingsarbetet bestäms till största delen av de framsteg som görs i kandidatländerna. De länder som har kapitel kvar att öppna bör komma med sina förhandlingspositioner så snart som möjligt.

- Under det svenska ordförandeskapet ska vi öppna så många kapitel som möjligt med de länder som började förhandla i våras och vi vill slutföra förhandlingarna på så många kapitel som möjligt med de mest avancerade länderna. Vi kommer att försöka inleda förhandlingsarbetet också på verkligt svåra områden. Erfarenheten är att det är viktigt att inleda sådana diskussioner så tidigt som möjligt i processen. Vi litar på att kommissionen kommer att hjälpa oss i detta arbete.

- Regeringen instämmer i kommissionens bedömning att Turkiet inte uppfyller de politiska Köpenhamnskriterierna och att det därför inte är aktuellt med medlemskapsförhandlingar. Tortyr och brister i behandlingen av kurderna och andra personer som tillhör minoriteter är några av problemen. Det är positivt att Turkiets målsättning är att genomföra politiska reformer, men då krävs konkreta åtgärder.

Barnets rättigheter i EU-deklaration om biståndet tack vare svenskt initiativ 2000-11-10

EU:s biståndsministrar antog på fredagen en deklaration om den framtida utvecklingspolitiken. Efter ett tilläggsförslag under mötet från Sveriges biståndsmininster Maj-Inger Klingvall skrevs barnets rättigheter in i deklarationen.

Bakgrunden till dagens deklaration är det meddelande om en gemensam utvecklingspolicy som EU- kommissionen presenterade i april 2000. Medlemsländerna har sedan dess inkommit med sina förslag på rådsslutsatser.

Deklarationen innebär att utvecklingssamarbetets övergripande mål ska vara fattigdomsbekämpning. Fattigdomsbegreppet ska tolkas brett och därmed inkludera inte bara brist på ekonomiska resurser, utan även information, inflytande och politiskt deltagande. Särskild uppmärksamhet riktas mot de minst utvecklade och andra låginkomstländer. Europeiska Unionen och medlemsländer

EG-biståndet ska enligt deklarationen särskilt omfatta sex arbetsområden: handel och utveckling, regional integration och samarbete, makroekonomisk policy, transport, landsbygds-utveckling och livsmedelssäkerhet, samt institutionell kapacitetsuppbyggnad.

En del av besluten rör metoder för att effektivisera utvecklingssamarbetet. Det handlar bl a om decentralisering, förenkling av finansieringssystemet, informationsutbyte mellan medlemsstaterna och dialog med andra givare, bl a FN. Likaså sägs att biståndet måste samordnas med andra politikområden.

- Sverige välkomnar det ramverk som rådet idag fastställt för EU:s biståndspolitik. Vi har länge drivit kravet på ett modernare och mer effektivt bistånd, säger biståndsminister Maj-Inger Klingvall.

- Att vi under sittande möte fick med barnperspektivet i deklarationen ser jag som en stor framgång. För svenskt vidkommande är det också glädjande att flera av våra andra profilfrågor, som fattigdomsbekämpning och partnerskapstanken, står i centrum, säger Maj-Inger Klingvall.

- Även om vi från svensk sida är nöjda med deklarationen, vill vi tydligare betona frågor som rör handikappade i biståndet. Vi ser också gärna en tydligare koppling mellan fattigdomsbekämpning och informations- och kommunikationsteknologi.

- Nu ska vi inför det svenska ordförandeskapet gå vidare i arbetet med att omsätta deklarationen i handling, säger biståndsminister Maj-Inger Klingvall.

EU-ordförandeskapets avtal med näringslivet klara 2000-11-29

UD:s 2001-sekretariat har nu slutfört förhandlingarna med samtliga nationella officiella leverantörer till det svenska EU-ordförandeskapet.

Samarbetsavtal har slutits med nio företag och en organisation (LRF) som kommer att leverera varor och tjänster av olika slag, främst till den samlade mötesverksamheten i Sverige under det första halvåret 2001:

Cloetta Fazer AB Choklad i småförpackningar till samtliga möten LRF Kocklandslaget till de informella ministermötena och toppmötena Pripps Bryggerier AB Mineralvatten, läsk och lättöl till möten med mer än 100 deltagare Stora Enso Kontorspapper och andra pappersprodukter till alla möten Volvo Personvagnar AB Fordon och chaufförer till samtliga större möten Ericsson Mobiltelefoner till ordförandeskapets nyckelfunktionärer och chaufförer Pharmacia AB Sjukstuga till de informella ministermötena och toppmötena Telia Telefontrafik från mediacentra samt viss annan service vid de informella ministermötena och toppmötena SAS Flygbiljetter för medverkande i ett antal av UD:s kulturprojekt i europeiska huvudstäder Europeiska Unionen och medlemsländer

IL Recycling Service AB Omhändertagande och återvinning av papper och pappmuggar från ordförandeskapets mötesverksamhet

(eng, fr)

Sverige klart för Schengeninträde 2000-12-01

Sverige är klart för operativt inträde i Schengensamarbetet. Det beslutade EU:s ministrar för rättsliga och inrikes frågor i Bryssel på fredagen.

Beslutet innebär att Sverige och de övriga nordiska länderna häver sina gränskontroller gentemot övriga Schengenstater den 25 mars 2001. Därmed blir det lika enkelt att resa mellan Stockholm och Rom som mellan Stockholm och Ronneby.

Bestämmelserna i Schengensamarbetet regleras i Schengenkonventionen och innebär fri rörlighet för personer och en gemensam yttre gräns. Dessutom ingår rättsligt och polisiärt samarbete och ett datoriserat informationsutbyte, som träder i kraft vid årsskiftet.

För utländska medborgare med uppehållstillstånd i Schengenområdet blir det möjligt att besöka ett annat Schengenland utan krav på visering. Anhöriga och bekanta till dessa kan resa i Schengenområdet under tre månader på ett och samma visum.

- Sveriges inträde i Schengen är ett av de viktigaste besluten sedan Sverige blev medlem i EU, säger justitieminister Thomas Bodström i en kommentar.

- Det är glädjande att invandrare i Europa genom Schengeninträdet åtnjuter samma möjlighet att resa fritt som medborgare i medlemsstaterna, säger migrationsminister Maj-Inger Klingvall. Östersjöområdet

IV Östersjöområdet

Anföranden

Speech given by the Ms Lena Hjelm-Wallén, Deputy Prime Minister, at The Baltic Palette – a Common Vision for the Central Baltic Sea Region, Stockholm 2000-03-23

Ladies and Gentlemen,

First, I would like to thank you for inviting me to address this assembly. I have been engaged in issues concerning co-operation around the Baltic Sea for many years and I greatly appreciate your endeavours.

The Baltic Sea region has every chance of becoming the most dynamic growth region in Europe. It has unique potential: proximity to markets with strong purchasing power, a well-educated population, reliable infrastructure and proud industrial traditions.

Today, the Baltic Sea region is populated by some 84 million people. Measured in GDP the region is approximately equivalent to the United Kingdom, or about 10% of Europe's total GDP. For 1997-99, growth in this region averaged over 3%.

Contiguity is good for trade. To put it another way, you might say that Sweden's present volume of trade amounts to SEK 21,000 per Norwegian, SEK 5,000 per Estonian but only SEK 500 per Pole and SEK 70 per Russian. If trade with Norway were the yardstick, it would mean as far as Poland alone is concerned an export potential of some SEK 40 billion and possibly 50,000 new job opportunities in Sweden.

However, developments in the Baltic Sea region are not all plain sailing. Growth and development cannot be realised unless there are strong democratic institutions and a favourable social climate. Above all, effective protection for private ownership and an efficient social sector must be in place for a modern market economy to function.

The area round St Petersburg could become a true power centre for economic development in the entire Baltic region. But for this to take place, continued reform is needed along with a reduction of the protectionist import duties that cause problems for foreign investors. Furthermore, extensive corruption, and here Russia is at the very top of the league, must be combated. Russia must also be incorporated into world trade, primarily by its carrying out the necessary trade policy changes so that the country can become a member of WTO.

In order to realise the Baltic vision of strong growth and greater prosperity in our part of Europe, extensive co-operation is under way at bilateral, local, regional and EU levels.

The promotion and consolidation of economic transformation and development is one of the main goals of Sweden's bilateral development co-operation with the Baltic countries and Russia. Fixed and predictable rules are of key importance and Sweden therefore supports reforms and legislative efforts in this area. Through the Task Force on Organised Crime, which was established in response to a Swedish initiative, operative co-operation between the Baltic rim countries has been stepped up. The aim is to fight organised crime across borders. Other efforts focus directly on supporting the business sector in these countries. For example, we contribute to venture capital funds and support training projects for business leaders and young politicians. Östersjöområdet

We have allocated SEK 1 billion to promote growth for the second consecutive five-year period. The money is intended to finance individual efforts to promote the development of the business sector in the region and support and encourage Swedish companies that wish to invest in new markets in the Baltic Sea region.

This year a special programme – the Year of the Baltic States – has been organised to promote Swedish-Baltic business co-operation, increase knowledge about the EU in Estonia, Latvia and Lithuania and promote the image of the Baltic Sea region, particularly in southern EU countries.

The Baltic Palette initiative represents an essential contribution to the increasingly important decentralised co-operation in the Baltic Sea region.

It began more than a decade ago in the form of twinning co-operation. Several of the municipalities includ ed in the Mälardal Council were quick off the mark. By the way, my own home town Sala, which entered into a twinning agreement with Vändra municipality in Estonia, is a member.

Decentralised co-operation is and will continue to be a project to promote solidarity and peace. A crucial reason for co-operation between municipalities and regions in the Nordic area and in the Baltic States and north-western Russia is precisely to bring ordinary people closer to each other thereby deepening mutual understanding and respect. Security in the region will be enhanced as networks close to people are extended.

Three out of four Swedish municipalities are engaged in some form of twinning project with partner countries east and south-east of the Baltic Sea. Hence, Sweden is the foremost country in the world when it comes to co-operation at the local level with EU candidate countries.

The Baltic Palette project follows up these initiatives by uniting the five metropolitan areas in the central Baltic Sea region in a common vision of how this growth area can jointly utilise its major economic, cultural, social and environmental potential.

The issues brought to the fore by Baltic Palette co-operation which will be reported at the conference, are crucial ones. The "Five-city region" has the potential to become an engine of growth that will embrace the entire Baltic Sea region. Joint marketing and dissemination of information about the potential of the region is an essential feature of the efforts made by the Swedish Government to support the EU candidate countries in preparation for membership. The same applies to a gradual adaptation of the system of rules to the needs of intensified co-operation. Efforts in north-western Russia also aim to develop know-how and institutions that will facilitate greater closeness to Russia's Baltic neighbours and West Europe.

During Sweden's EU presidency, we will devote much attention to issues connected with Baltic Palette activities.

One of the most essential priorities in the run-up to Sweden's presidency is to be pro-active in pursuit of EU enlargement.

Europe's major challenge after the fall of the Iron Curtain is to grasp this historic opportunity to unite the continent of Europe, which was involuntarily divided for half a century. The unification of Europe is the main mission of our generation and the European Union is the most important actor and driving force in this transformation. It is ultimately about consolidating the foundation for peace, freedom, democracy and prosperity in Europe. Östersjöområdet

For Sweden's part, we clearly asserted the principle that the process of accession must observe objective criteria. Through a decision at the Helsinki summit last year we gained a hearing for our wishes and now all applicant countries are treated equally. All countries negotiate on a parallel course and the pace of the negotiations and timetable for membership are determined by the preconditions of the individual country.

The Helsinki decision was of major importance for the Baltic Sea region since, as a result, both Latvia and Lithuania were seriously considered in the membership negotiations, which already included Estonia and Poland.

I also want to stress the key importance that the membership process has proved to have for maintaining pressure for transition in the candidate countries. The actual accession process is perhaps more important for the consolidation of democracy and market economy than membership itself.

Membership of the EU assumes that candidate countries meet tough political and economic criteria. This includes adapting to high requirements with regard to democracy, market economy, an effective and modern administration and also a well functioning rule of law and welfare state.

We will not moderate t hese requirements in the course of negotiations. It is of no interest to either Sweden or other member states, or for that matter to the candidate countries themselves that membership be granted under some kind of flag of convenience.

On the other hand, for Sweden's part, we have decided to provide special support to the candidate countries in selected areas that directly affect their chances of becoming members of the EU. This is one way of speeding up the accession process.

In parallel with enlargement, partnership and co-operation with Russia must be strengthened. Relations with Russia occupy a central position in EU international relations. The overall objective is to integrate Russia into European co-operation and promote continued developments in Russia towards democracy, the rule of law and a modern market economy.

Sweden will give priority to relations between the EU and Russia during our presidency. We want to improve the preconditions for trade and investment, not least by working for the mutual elimination of different barriers to economic exchange.

During our presidency we will also host a conference on decentralised co-operation and local democracy, to discuss many of the issues included in the Palette initiative. It is not just a question of preparing the Baltic candidate countries for successful membership regarding the regional and local dimension but also of preparing the EU to receive hundreds of new regions and thousands of new municipalities. It is also about creating flexible conditions for those parts of Russia that are – as the Palette project demonstrates – an irreplaceable part of the colourful map of the Baltic Sea region.

Lastly; co-operation between the Baltic rim countries, just as EU co-operation, requires broad popular commitment. It is not sufficient that these countries co-operate at government level. We also need to take advantage o f the po werful dynamics that accompanies people's contact across national boundaries. When private companies can seek partners on the other side of the Baltic Sea, when environmental organisations conduct joint campaigns or when cultural exchanges increase, co-operation is strengthen.

The work you perform in the Baltic Palette initiative is therefore very positive. Through your efforts, co- operation has acquired another vital dimension.

I wish you every success with your conference. Östersjöområdet

Tal av statsminister Göran Persson vid ‘Baltic Sea Youth Forum 2000’, Solbacka 2000-04-06

Let me start by thanking you all for letting me speak here today.

I will start by talking a little bit about you - the group that sits in front of me here today - and why I think that you are important.

- I speak before Swedish students from time to time. - There have been instances where I have addressed groups of students when I visit other countries as well.

But this group is special, and important, not because you are Swedish, not because you come from Latvia, and not because you live in Germany or any other country in the region.

This group - you! - is important because you represent the whole Baltic Sea Region, a group of countries that did not have any real co-operation just a decade ago, but is now busily arranging co- operation in many forms. This region is today an important and relevant part of Europe.

It has not always been like that. I was chairman of the first ever Baltic Summit in 1996, when heads of governments from eleven countries around the Baltic Sea met in Visby on the island of Gotland. Since then co-operation has flourished - on many levels. And I have said time and time again that I believe that the Baltic Sea Region will, in economic terms, possibly be the fastest-growing region in Europe.

So: You are young in a region that is undergoing dramatic change. You are young during a time in history where the changes are more rapid than ever.

Whether you are a future teacher, scientist, businessman, dentist, truck driver, administrator, computer specialist or politician - whatever your job description will be - you will all live your lives in a changed region, a changed environment, and a changed world.

This region needs networks. You have been given the possibility to get acquainted with many other young people from the region. Take that opportunity! Collect addresses and telephone numbers and e- mail. Keep them. And keep them updated by sending a mail now and then. It might seem a small thing - but it is the start of something much bigger.

That collection of e-mail addresses and telephone numbers represents a real advantage for you in the future. You have contacts and friends in other countries in the Baltic Sea Region. Sooner or later these telephone numbers will help you solve a problem, find a piece of information when you write a thesis, or arrange an important meeting when you are visiting that country some time in the future.

That is what I see in front of me: A future Baltic Sea Region network, and from a region that will become more and more important, and that will need a lot of networks….

- - -

Now - Let us speculate for a while: Östersjöområdet

What will the Baltic Sea Region look like in 10 to 15 years time? When you will be somewhere between 25 and 30 years old. What will be the challenges that you face as young adults?

As I have said, I foresee a period of economic growth. Economic growth means more trade between countries. If you are working in the business sector - it is likely that the company you are working in has much more international contacts in the year 2010 than it has today. Someone will have to manage those international contacts with neighbouring countries. It might be You…

Growing trade means more contacts between officials from public administrations. European Union membership mean the same thing. Look at your teachers! They are helping you in this meeting. In the future more teachers will do the same. It will become more and more common. That might also be You… Public health workers will have more contacts with countries in the Baltic Sea Region….. the examples are manifold, I do not need to detail them all.

Much of this process that I am describing is governed by the enlargement of the European Union. I consider the European Union the single most important factor in pushing this region f orward into ‘co- operation mode’. And that is true even though Russia - the biggest country in the region - is not entering the European Union in the foreseeable future. But Russia has other forms of close co-operation with the EU. My country and my government have constantly pushed for the Union to have a constant dialogue with Russia, even when we disagree on for example Chechnya.

In 10 to 15 years time I believe that most other nations in the Baltic Sea Region will have become members of the European Union. And what will be the result of that ?

Co-operation is difficult. Especially if you come from different countries. There will always be differences in background, in language, in how you view a specific problem. But the EU has one very big advantage: It provides a framework for the necessary negotiations and discussions. Even when the Union grows - to perhaps 22 or 25 countries in just a few years time - it is much easier to solve problems within the Union than in the terribly cumbersome and slow-moving process of usual international diplomacy.

I see it in my own occupation: When I meet other Prime Ministers from non-EU-countries it is a big affair: Months and weeks of preparations, and very little time to really sit down and talk, and discuss the issues that matter. In the European Union it is very different: We meet many times a year. I have met my colleagues in the other member countries so many times - and we have had so many long discussions - that we know each other very well. I now pick up the phone and call the prime minister in another member country if I have an issue that we can solve quickly.

It seems simple - but I can tell you: it was not like that before the European Union. Then it was slow- moving diplomacy, and no problems was solved by prime ministers talking to each other on the phone….

- - - -

So let me repeat:

The EU is a framework for co-operatio n. It does not only affect Prime Ministers. It affects practically all sectors of society.

And in 10 to 15 years time, the union will be even bigger. Most of the countries in the Baltic Sea Region will be members. It will influence how we do business, how public administration functions. It will influence how we travel, and how and where we work. Östersjöområdet

The enlargement will also mean that the European Union grows considerably northwards. And that is not just a simple geographical fact. It has political content:

When Sweden and Finland joined the EU five years ago - it meant that new issues were being discussed. We brought with us a new set of questions that we felt was important. Together with Denmark and Germany we made a difference, we shifted the balance, in many questions.

The Union will change. The Baltic Sea will be European Union waters - even more so than the Mediterranean or the North Sea or the Bay of Biscay. - Just imagine what it will mean for the environmental situation in the Baltic! It will be an EU issue, and an important one.

The Union will preoccupy itself with our questions - the issues that we in this region feel are important and we wish to push forward.

That - is what I believe this region will look like in ten to fifteen years time: A central part of the European Union. And a Union that has been fundamentally changed as a result of the enlargement to the north and north-east.

- - - - -

Let me also talk for a short while about one concrete area, environment.

During the past two weeks, the news agencies and scientists have reported that not just one, but two, enormous icebergs have broken loose from the ice shelf in the Antarctic. The icebergs are more like huge islands - the biggest is many hundreds of kilometers long - it is on size with the biggest islands in the Baltic… They are now slowly floating northwards, where they will eventually mel t into the ocean.

Is this a signal of a collapse of the Antarctic ice - with resulting rising sea levels, and devastation on the costs all over the world?

It is too early to tell. The scientists do not know. They think that it is just a freak accident - two record- breaking icebergs at almost the same time.

But we do know that questions like these arise from time to time. Global warming is a threat that the international organisations have been aware of - and trying to prevent - for a long time.

It is difficult to make any quick solutions to the threat of global warming. Political decisions cannot make the Earth cooler - at least not in the short term.

We need international co-operation. We need discuss how we balance different competing interests against each other. - Reducing the burning of fossil fuels, - reducing the dangers from nuclear power plants, - saving rain forests and other important oxygen-producing ecosystems - while at the same time protecting the interests of especially poor people in poor regions. We cannot ask them to sacrifice more than we, in the richer part of the world, do.

This is a tricky balance.

Many issues need to be addressed on an international scale. We must react, and act, when we hear of terrible wars and atrocities that takes place in other parts of the globe.

My point is: We do not know if we (suddenly) will have to act even quicker, even more strongly, on the Östersjöområdet international scene.

It could be global warming, it could be a new terrible illness (like AIDS) that spreads over the world - or it could be the need to help millions of people who are subjected to some other form of catastrophe, or war.

Then, EU is not enough. We must have an international co-operation and solidarity as well - co- operation that is equipped to gather resources, and take action.

This is the challenge we all are facing - that you are facing:

National politics should make your own country better. Regional co-operation and the European Union is a way to pool resources to deal with problems that can best be handled together with your neighbours. International co-operation for the very big issues - where even regional co-operation is not enough.

All of these areas are important. You cannot have one without the other. It is not sufficient to only pay attention to your own nation, or even your own municipality.

You are young. You are forming your own experiences, you are starting to build your own networks of friends and acquiantainces. You will be active for perhaps the coming 50 years, or more.

The world does not stand still. It is full of ever new problems and possibilities. Only if you deal with the problems can you fully enjoy the possibilities.

I am convinced that you will have an exciting journey. Thank you.

Opening address by Minister for Trade Leif Pagrotsky at the TRIPS-seminar on trade relations and intelectual property rights, Stockholm 2000-05-22

Ladies and gentlemen, Welcome to this seminar on trade relations and intellectual property rights. The Working Group on Economic Co-operation of the Council of the Baltic Sea States is the initiator of the seminar. It is part of the Action plan which was decided by all the Trade Ministerns of the region. The Action Plan included, among other things, measures to reduce barriers to trade.

Business sector organisations in the Baltic Sea region point out that the inadequate protection of intellectual property rights is a major barrier to trade. In order to reduce the barriers between the Baltic Sea countries, Sweden has organised this seminar which will chiefly focus on intellectual property law and its implementation.

The economic importance of intellectual property rights such as copyright, trademarks, designs and patents can hardly be questioned nowadays. From a society viewpoint, the interest in protecting intellectual property rights lie in their inspiration to technical and artistic developments and expansion, and the support of competition.

Prosperous trade relations and development presuppose fair competition that is not distorted. Counterfeiting and piracy are important problems at the field of intellectual property. Trade in counterfeited and pirated goods is said to correspond to at least 5 per cent of all world trade today.

Counterfeit activities do plague also the Baltic Sea Region. We are not freed from production, Östersjöområdet distribution, selling or the transiting of counterfeit and pirated goods. Not only right holders suffer from this but also consumers are being deceived and possibly physically harmed by poor quality products. Moreover, counterfeit trade is often organised by international crime syndicates engaged in other illegal activities such as illicit trade in narcotics, alcohol, prostitution and child pornography. I therefore emphasise the need for close co-operation by our police and customs to stop trade in counterfeit and pirated goods.

Important steps have been taken to fight the considerable losses caused by thefts of intellectual property. Among the most important is the entering into force of the Agreement on Trade Related Aspects of Intellectual Property Rights, which includes trade in Counterfeit goods. The TRIPS Agreement is not without its critics.

It is sometimes said to benefit foremost already developed countries. I am of the opinion that such criticism shall be considered seriously, and that any injustices in the rules should be levelled out. However, the TRIPs Agreement, with its requirements on the level of protection as well as the parts on the various aspects of enforcement of rights, form a framework for trade relations in the Baltic Sea Region and the rest of the world.

It is my hope and intention that this seminar will prove fruitful, and that it will lead to increased co- operation and mutual contacts in the region regarding intellectual property law and its implementation. The growing trade between the CBSS countries is of great importance and I want this seminar to be a step towards increasing, and facilitating trade in the region.

Throughout these two days I want you all to take an active part in the seminar and to share your expert knowledge. We, for our part, would like to share with you some of our mistakes and our bad experiences in order to help others avoid making the same mistakes.

As you know the plan is to establish an ad hoc task force at the end of the seminar. The ambition is to create a network for development, follow-up and co-operation. I want you all to contemplate throughout the seminar on how the ad hoc task force should be organised, and what mandate it should be given. This is fundamental in order to achieve the changes needed in the protection of intellectual property rights to increase trade in the Baltic Sea region.

I hope to see the experiences of this seminar developed and refined in co-operation in the coming years, and I look forward to a future dialogue between our countries.

Thank you.

”More Than Ten Years of Transition – Lessons Learned and Visions for the Future” Address by Mr Leif Pagrotsky, Minister for Trade, at the Baltic Development Forum in Malmö 2000-09-18

Excellencies, Ladies and Gentlemen,

May I begin by thanking you for inviting me to the Baltic Development Forum and allowing me to address you here today. The topics being discussed at this conference are close to my heart, and I would like to take this opportunity to highlight some of the issues that I find particularly important.

To begin with I would like to stress the fact that development in the Baltic Region over the past decade has been unprecedented – the like of it has never been seen before.

During this ten-year period, Estonia, Latvia, Lithuania and Poland have all developed stable democratic Östersjöområdet systems and the basic principles of the market economy are firmly in place. The pillars and norms on which these societies rest are beginning to look like those of Western Europe.

There has been much discussion about the forms that this transformation is taking. Some experts have urged shock therapy while others favour a more gradual transition. Some have urged more social considerations, some have urged less.

I would like to emphasise some important lessons learned from the changes that have taken place over the past decade. To begin with, the achievement of transition is the task of the people of the transition countries and no others, and it is they, not the outside world, who bear the burden. The courage and vision of the people and their leaders are the foundations on which this process is built.

But the outside world also has a responsibility to bear. Its task is to muster its forces and offer both practical and financial support. Above all, the outside world is responsible for showing that the visions of the transitional countries can become reality.

This can be achieved principally by ensuring that the door to the Euro-Atlantic community is always kept open. In the Baltic region, this open door is represented primarily by the impending enlargement of the EU.

Furthermore I would like to stress the need for creativity, for thinking along new lines and seeing new links between prosperity, trade, integration and security, both soft and hard. This applies in particular to those of us who are members of the European Union.

The process of transition extracts a high price from a nation. Being forced to rethink established patterns of behaviour and witness profound and rapid changes in one’s everyday situation can be a painful experience.

When you’re struggling to adjust to a full-scale system of European rules, and you see how economic growth in Europe over the past decade turns pale beside that of fantastic economic development in the United States, you might be tempted to think that it would have been smarter to choose the American way.

I would argue most strongly, however, that there are alternatives to the American way, alternatives offering both rapid economic growth and social security. It is a source of pride to us in Sweden that our unemployment rate today is among the lowest in the EU while at the same time our growth rate is among the highest and inflation is almost negligible. We do in fact enjoy price stability in these times of record oil prices.

We combine a well developed welfare state, financed through the highest taxes in the world, with flexibility and economic progress.

This is illustrated by the fact that our employment rate is as high as that admired in the US, but at only one third of their rate of inflation.

The flexibility of the Swedish economy and the Swedish model has helped us become a world leader in the IT sphere. The key words are flexibility and openness in the face of new practical solutions, new technology and new conditions in the world around us.

My conclusion is, that the choice is not between either economic progress or active welfare policies. On the contrary, a policy promoting education for all, social protection and active labour market policies can promote flexibility, growth and economic progress. Östersjöområdet

From development area to fully-fledged partners

Having said this, we might like to reflect that while the transition process in the candidate countries has forged ahead rapidly, the outside world, not least the EU, has tended to lag behind in the mental transition that ought to accompany such rapid change.

A number of us in the EU fail to realise that many of the candidate countries – not least the ones around the Baltic Sea – have rushed through a modernisation process that has taken several decades for West Europeans to complete. In many cases, it is fair to talk about a ‘tiger’s leap’ straight into what we call the ‘new economy’.

Estonia, for example, is in 11th place among Europe’s IT nations, ahead of many EU countries. As early as 1998, it was ahead of Germany in the number of Internet link-ups and mobile phone subscriptions per 1,000 inhabitants.

So it is important for us to keep in mind that today’s candidate countries are tomorrow’s Member States. Otherwise we’ll all be doing ourselves a disfavour.

Concrete signs that this kind of mental rethinking has begun were evident at the latest meeting of Nordic and baltic foreign ministers in Denmark recently, when the old concept of 5 plus 3 was transformed into the ‘Nordic/Baltic 8’. Much remains to be done, of course, but I can assure you that we will be doing our best to speed up this development within the European Union.

In just a few years’ time, we will all be sitting round the same table in the European Union. We will be taking joint decisions. This is why a firmly-rooted partnership must be established now – not in five years’ time!

There are other concrete signs of the ongoing transition. I’d like to mention a couple of Swedish examples. Regionally – and here I have in mind the towns of Kalmar and Karlskrona in particular – co- operation is already extensive with towns and regions on the other side of the Baltic. These towns and regions are flourishing today, partly due to their extended network of contacts, thereby boosting their exports and their trade and industry.

We find the same kind of favourable trends in Danish and northern German regions. Co-operation across the Baltic has become mutually beneficial – a clear win-win situation.

Russia and the prospect of integration

I would now like to say a few words about another kind of vision – that of greater integration with Russia. Development in Russia as well as Russia’s relations to its neighbours will always affect this part of the world.

Nobody can predict in which direction the country is heading. But compared with the situation ten years ago, it is considerably easier nowadays to predict where Russia is going and I think it is true to say that Russian politicians no longer have the same room of manoeuvre where this is concerned. Russia’s aim, and its partners’, must surely be to establish an effective law-based society as a basis for developing national prosperity. Quite simply, there is no other way forward.

I believe that the recent ‘technogenic’ tragedies – the loss of the nuclear submarine Kursk and the fire in the Moscow TV tower – have further convinced Russia of this necessity.

The media reported these accidents in extremely open and critical terms and showed pictures so far unprecedented in the Russian press or TV. Östersjöområdet

These two categories tell us that it is very important that we continue to support the development of independent media. Since 1995, approximately 500 Russian journalists have received Swedish support for education in investigative journalism and media management. So far, most of the programme has been directed to St Petersburg, but we are now planning for projects in Moscow, Novgorod and other places. New media projects for the Barents region are also in the pipeline.

Russia’s road to constructive development goes via Europe and the EU. Following the enlargement of the Union, 50% of Russian trade will be with EU countries. Only 5% of Russia’s trade is with the United States. Russian leaders and experts realise this, and a pro-European orientation is increasingly evident in Russian politics.

Without trying to diminish or neglect the strategic importance of good Russian-American relations, we for our part in the EU, must do what we can to encourage this development.

For the EU and the Baltic region, it is a positive development. New big markets will open up. A large share of Russian trade will continue to be channelled through the Baltic (at present this amounts to 60% of seaborne foreign trade). The EU membership of the Baltic States and Poland will create the conditions for closer and more extensive co-operation with Russia. This in itself will have a favourable effect on security and will benefit the whole of the EU.

Kaliningrad constitutes a special case in the European family. When Lithuania and Poland become EU members, Kaliningrad will be surrounded by Member States and the EU will have a part of Russia embedded inside the Union. Like Switzerland today.

This represents a particular challenge for the EU and for our region. These days we hear alarming reports from Kaliningrad about the high rates of tuberculosis, HIV and AIDS.

At the Baltic Sea State Summit in Kolding in April this year, a task force on control of communicable diseases was set up.

Sweden is making a contribution to the work of the task force by organising an expert conference on the acute problem of tuberculosis in prisons. The conference will take place within the next few weeks.

Other reports indicate that Kaliningrad is not keeping up with the rapid rate of economic development found in the region's immediate vicinity and that the gaps of living standards are widening.

We must continue to find constructive means of working with and actively involving this Russian region. Such a course will require innovative thinking and pragmatism on the part of both Russia and Europe. This brings us back to our discussion about the need for a creative approach and a willingness to see new openings – the need to truly absorb what the past decade has taught us.

Sweden gives priority to Kaliningrad in our work with the Northern Dimension and we are actively seeking to promote cross-border trade, fight organised crime and corruption and create the necessary conditions for improving health care and environmental protection.

A concrete example of Swedish environmental support is the planned Swedish-Russian donor agreement to be concluded shortly, worth 120 million kronor, for upgrading and developing the Kaliningrad waterworks. This is one of the largest development projects we have financed, and it demonstrates the great importance we attach to measures designed to improve the environment around the Baltic Sea. Later this year, the European Commission will present a report on Kaliningrad which we hope to be able to transform into a concrete plan of action during the Swedish Presidency. Östersjöområdet

Such openings give Russia the chance to continue its reforms and both eliminate obstacles to trade and improve opportunities for cross-border travel and co-operation. Integration and co-operation programmes are already being pursued in many areas.

Of particular importance now is the task of finding practical solutions within the framework of Schengen and with regard to Russian access to the Single Market – the free movement of people and goods. I am sure that through joint efforts the EU and Russia will arrive at pragmatic, concrete solutions in this area.

Kaliningrad can and should be a vital test and a stepping stone for co-operation between the EU and Russia – which is another reason for according the region special priority. If the EU and Russia do their homework properly, the foundations will have been laid for a broader co-operation and a mutual beneficial relationship and thus a more harmonious region. Russia’s strategy on the EU, presented a year ago, shows that the country is now intent on testing such a course and giving Kaliningrad a special role. This is wise.

WTO integration points the way

I believe that Russia today realises that it stands to gain from the forthcoming enlargement of the EU. Enlargement will bring lower tariffs and a single European market to concentrate on instead of several different ones. Nonetheless, Russia has expressed concern over a number of supposed potentially negative consequences. The best way forward for Russia, surely, is adapting to the requirements of the WTO.

This in turn would enable it to gain practically full access to the EU market. We in the EU must do what we can to support such an adjustment on Russia’s part. One of the ways in which Sweden is supporting moves in this direction during our EU-presidency is by organising a high-level conference with the theme, ‘Russia’s Integration into the Global Economy and the WTO’ – a conference that will be held in Moscow next March.

In the long run, we EU countries stand to gain as much as the Russians from Russian membership of the WTO, bearing in mind what this would eventually mean in terms of prosperity growth.

Russian integration into the WTO could thus be described as a project for peace and security that may be among the most important goals facing Europe over the coming years.

Ladies and gentlemen,

Pursuing EU enlargement to its conclusion is a matter of highest priority. Today I have tried to outline what our region will look like after the enlargement and highlight some of the challenges that lie ahead. In my view it is important that we understand the value of constantly interrelating and interacting with the countries closest to us outside the EU zone. Globalisation and new technology are important factors in this respect. But political visions, and practical day-to-day actions are also needed.

One person whom I know shares my views on this matter is Uffe Elleman-Jensen and I would hereby like to express my warmest thanks to him for taking this important initiative – giving us the Baltic Development Forum.

Thank you!

Tal av Leif Pagrotsky vid invigningen av Sverigedagarna i Klaipeda, Litauen 2000-10-13 Östersjöområdet

Excellenser, mina damer och herrar,

Det är glädjande för mig som representant för Sveriges regering att vara med i invigningen av de svensk- litauiska dagarna här i Klaipeda.

Inledningsvis vill jag säga något om varför vi behöver samarbeta mellan våra länder. Det handlar om att vi genom ett närmare ekonomiskt samarbete kan öka vårt välstånd. Det handlar om att skapa möjligheter för enskilda människor i våra länder att spränga gränser. Det handlar om att vi ser att organiserad brottslighet och miljöproblem inte stannar vid nationsgränserna och genom att framgångsrikt samarbeta kring dessa frågor kan vi trygga en gemensam säkerhet för oss alla.

De svensk-litauiska dagarna är ytterligare ett steg i ett allt närmare samarbete mellan våra länder. Aldrig så ambitiösa politiska kontakter kan inte lyckas skapa ett verkligt fungerande samarbete om det inte också finns ett engagemang på lokal nivå. Jag tror att de svensk-litauiska dagarna kan vara ett bra startskott för att ytterligare stimulera det lokala engagemanget både här och i svenska län (Blekinge, Kalmar, Kronoberg arrangörer i Klaipeda).

Sverige har nu i mer än ett decennium aktivt arbetat för att på olika sätt stödja de baltiska länderna. Vi har en lång gemensam historia som byggt på nära band mellan våra folk. Under Sovjettiden kom den nära relationen att brytas.

Den första fasen i de senaste årens samarbete byggde därför på att stödja er frigörelse från Sovjetunionen. Därefter har vi på olika sätt stött uppbyggnaden av demokrati och ett fungerande rättssamhälle i Litauen, liksom en förbättrad handel mellan våra länder.

Genom de så kallade Östersjömiljarderna har Sverige i två omgångar avsatt en miljard svenska kronor till åtgärder och projekt inom bland annat områdena livsmedel, energi-system, kunskapsutbyte, infrastruktur och miljö för att öka handeln och investeringarna i regionen.

Men det har verkligen inte bara handlat om stöd. Våra relationer har under mer än tio år även handlat om att svenska företag i Klaipeda (och andra regioner) funnit gynnsamma investeringsprojekt. Nu finns fler än 140 aktiva företag i Litauen med helt eller delvis svenskt kapital.

Sverige är nu största utländska investerare i både Estland och Litauen och tredje största i Lettland. De svenska direktinvesteringarna i Litauen uppgick de tre första kvartalen under 1999 till mer än en halv miljard svenska kronor.

Den svenska regeringen har speciellt utnämnt år 2000 till de baltiska ländernas år. Året syftar till att ytterligare bredda och fördjupa det redan intensiva samarbetet med våra länder.

De baltiska ländernas år har tre huvudsyften: 1. Främja kontakterna, framför allt inom näringslivet, mellan de baltiska länderna och Sverige, 2. understödja er strävan att stärka er ställning bland EU:s medlemsländer samt 3. stödja era regeringars insatser att informera den egna befolkningen om EU.

Nio svenska län och regioner genomför under hösten näringslivs-, kultur- och informationsinsatser i vänlän i Estland, Lettland och Litauen. Svensk-litauiska dagarna här i Klaipeda är en av dem.

Jag vill säga något om Litauens medlemskap i EU. EU:s utvidgning är vår generations främsta historiska uppgift. Att ena Europa innebär även att återge Östersjön dess historiska roll som länk mellan öst och väst – en roll som bl.a. Klaipeda framgångsrikt lyckats slå mynt av.

Det är därför naturligt att Sverige har satt utvidgningen högst upp bland de prioriteringar som är satta för Östersjöområdet det svenska ordförandeskapet i EU:s Ministerråd under våren 2001.

Vi har inom EU drivit på så att alla kandidatländer numera ges likvärdiga möjligheter att förhandla. Varje land skall erhålla medlemskap på sina egna meriter. Det har bland annat inneburit att Litauen, som inte var med i den första förhandlingsomgången, nu på allvar kan förhandla om ett medl emskap i EU.

Vi vet att förberedelserna inte är enkla. Vi vet vilka stora utmaningar Litauen står inför. Men vi är samtidigt övertygade om att både Litauen och Östersjöregionen som helhet kan utvecklas mycket positivt om Litauen skulle bli medlem i EU.

För många av er kommer EU-medlemskapet att märkas av även i er vardag. Det kommer att märkas för småföretagaren som får upp ögonen för att sälja sina produkter även utanför Litauens gränser. Det kommer att märkas för den lokala banken som får hjälpa småföretagaren att göra sina transaktioner i Euro.

Det kommer att märkas för lantbrukaren som plötsligt ingår i en gemensam jordbrukspolitik i hela Europa, och måste anpassa sina villkor efter det. Och det kommer att märkas för de unga som väljer att förlägga en del av sin högskoleutbildning i något annat europeiskt land.

På alla dessa områden kommer EU-medlemskapet att föra med sig förändringar för vanliga människor. På motsvarande sätt behöver det nuvarande och framtida samarbetet mellan våra båda länder utgå från situationen för människorna i deras vardag. De områden som dagarna här i Klaipeda fokuserar på; informationsteknologi, kultur och företagsverksamhet, handlar om att hitta konkreta samarbetsprojekt som förändrar – och förhoppningsvis förbättrar! – vardagen för människorna i Klaipeda, Blekinge, Kalmar och Kronoberg. Det handlar om att dra nytta av de goda erfarenheter som finns och se hur vi skulle kunna göra saker bättre tillsammans än vad vi gör var för sig.

Jag önskar er all lycka till i det arbetet!

Speech by Mr Leif Pagrotsky, Minister for Trade, at the meeting of Ministers for Trade, Bergen 2000-12-07

Mr Chairman,

First of all I would like to say a few words about the book on the table in front of you. It contains the speeches that were delivered at the seminar arranged by Sweden in the spring of 1999 for the countries on the Baltic rim – International Trade in the 21st Century. It also contains information about regulations concerning electronic commerce and other trade between the countries on the Baltic seaboard. The book is being handed out free of charge and you can order extra copies using the order form inside the book.

The Baltic Sea could become a growth engine The Baltic Sea region is already one of the fastest growing areas in Europe. And this gives us a unique opportunity to turn this region into a growth engine for the whole of Europe. A crucial factor that will determine whether or not we can take advantage of this opportunity will be our ability to deal with the trade barriers that currently obstruct further growth. We must learn from our mistakes.

Historically speaking the Baltic Sea undoubtedly reached the peak of its prosperity in conjunction with the establishment of the Hanseatic League during the 13th century. The Hanseatic League, which was based in a number of German seaports, came to dominate trade in the Baltic Sea for close to two hundred years, but it got caught in its own trap. Ultimately, the League’s high tariff barriers and protectionism made it easy prey for Holland with its liberal free trade policies. And although it’s not Östersjöområdet really legitimate to compare different historical events in this way, there are some lessons to be learned. Throughout history trade and border barriers have constituted a threat to development and prosperity.

The vision of a close-knit Baltic region can only be realised by building on trade and economic exchange. In Sweden we can already see that trade is developing positively in the Ba ltic Sea region. In less than ten years, the Baltic countries have become exceedingly important trade partners for Sweden. Trade today amounts to a total of SEK 14 billion. In terms of per capita consumption, Estonia is now Sweden’s fourth largest trading partner after Norway, Denmark and Finland. Every Estonian trades goods from Sweden worth SEK 5,000 a year, more than twice as much as German consumers. I could go on... Swedish imports from Lithuania have doubled in just one year, while exports to Poland have risen by almost one-fifth during the same period. Similar positive trends can undoubtedly be discerned in your countries. You can probably describe the situation better yourselves. But one thing is certain: What we see today is proof of the enormous potential in our region!

Mr Chairman,

Last month the Secretariat of the Council of the Baltic Sea States presented a progress report on the implementation of the "Memorandum on Conditions for Growth and Development in the Baltic Sea Region" signed in January 1998. The memorandum was prepared by businessmen representing communities in all parts of the Baltic region and was framed as an urgent request to speed up measures to abolish complicated trade barriers and bureaucratic procedures at national borders. The content of the Secretariat’s report is both positive and negative. The positive aspect is that efforts are now under way in several areas. The negative aspect is that progress is too slow.

In this speech I would like to talk about some of the trade barriers which I feel to be of particular relevance in this context and which are a matter of concern to the business community.

These are: – border-crossing, – corruption and – intellectual property law.

My first point is border-crossing. On several occasions various business organisations have pointed out that the greatest obstacle to expanding tr ade in the region is problematic customs procedures.

The costs incurred by lorries having to wait at borders amount to considerable sums. A bill that all consumers on the Baltic rim have to pay. I can not support the idea of putting billions and billions into fast motorways if the time saved gets eaten up many times over by the time spent waiting to cross borders. If we are not prepared to spend small amounts to save hours, we should not spend enormous amounts to save minutes.

At the last meeting of ministers for trade in Vilnius in July 1998 we agreed to shorten waiting times at the borders. We pledged to reach an agreement on a timetable and qualitative objectives for the passage of commercial goods across borders by the year 2000.

I am pleased to say that the action plan now includes an agreement on a deadline. The objective is "by the end of 2001 the clearance time for border crossings should be kept under two hours". I value the spirit of cooperation that the countries have shown in this matter.

My second point is corruption.Corruption constitutes another major trade barrier. Corruption occurs practically everywhere. Fortunately, the fight against corruption has attracted more attention in recent years, both nationally and internationally. And it’s obvious why. Östersjöområdet

There is a risk that corruption will undermine the judicial system and have a demoralising effect on the political system and democracy. In addition, it constitutes a massive trade barrier, since it distorts competition.

Matters relating to corruption are once again at the forefront in Baltic Sea cooperation. Latvia has set an excellent example by raising matters relating to corruption in the economic working group. Latvian officials have organised a seminar on the subject in collaboration with the OECD. The OECD has presented a proposal for a special programme in this area. Now it is up to the countries involved to decide whether and to what extent it will be possible to implement the programme.

The Task Force on Organised Crime has also included corruption in its programme. The Task Force comprises representatives from the Prime Minister’s Offices in the respective countries, and as you know Sweden chairs the group.

So far, the activities of the Task Force have focused on various operations relating to narcotics, stolen vehicles and illegal migration. These efforts have borne fruit. This is proved by the fact that a number of cases of corruption have been exposed in various countries on the Baltic rim.

In advance of the Baltic summit in April this year the Task Force is due to draw up a progress report about corruption in the Baltic region. It is vital that all our countries take active steps to implement the measures proposed in the forthcoming report. We all have a great responsibility.

My third point is intellectual property rights. There are strong demands from the business sector for measures to be taken against infringement of copyright which distorts competition.

I’m sure we have all on a daily basis come across pirate copies of clothes, watches and music. A new area that is now expanding is the copying of computer software. There is adequate legislation in place in the Baltic countries.

However, when it comes to implementation and enforcement of the law there are some shortcomings. Businesses can do nothing when their brand-name is infringed.

Sweden will therefore invite all the countries on the Baltic seaboard to take part in a seminar on intellectual property law which will be held in Stockholm on 22–23 May . The seminar will focus on ways of strengthening implementation and enforcement of legislation.

After the seminar a working group will be established to formulate proposals for measures to this end. The semi nar is addressed in the first instance to the Ministries of Justice and university law schools in these countries.

Many barriers remain however.

Mr Chairman,

In conclusion. The fact that the Baltic Sea region is one of the fastest growing economies in Europe offers opportunities that we must make the most of. We have a unique opportunity to make this region the most attractive in Europe. Let us therefore take measures without delay to remove the barriers to trade that are obstructing even greater growth in the region.

We must learn from history and our mistakes. We live in an age when decisive economic decisions – such as investments and new establishments – are taken as quick as lightning every single day. So we Östersjöområdet have to be extra sensitive to the signals given by the business communities in our countries.

I am convinced that regions that can rapidly take measures to deal with border and trade barriers are the regions that will be tomorrow’s winners. Let us therefore, Mr Chairman, build on the unique situation in which we find ourselves today by taking immediate action to remove current trade barriers. That is the challenge!

Thank you, Mr Chairman.

Artiklar

Östersjön - nu lägger vi in en högre växel. Artikel av handelsminister Leif Pagrotsky i Sydöstran 2000-02-09

Denna månad inleder EU medlemskapsförhandlingar med ytterligare 6 länder. Bland de nya länderna finns Lettland och Litauen. Därmed påbörjas det vi socialdemokrater sedan en lång tid tillbaka jobbat för – att alla de tre baltiska staterna och Polen ska få förhandla samtidigt om sina EU-medlemskap.

Vi, Östersjöregionens invånare, står nu inför en historisk möjlighet. Det finns förutsättningar för en utveckling i fred och harmoni. Jag är övertygad om att vi snart – om tio till femton år, kanske tidigare – kan få se visionen om Östersjön som ett innanhav i den Europeiska Unionen förverkligad.

Även om det är en högst realistisk utveckling får vi inte bli fartblinda. Det är nu svårigheterna börjar och problemen närmar sig. Hur tuffa krav kan vi ställa på de östeuropeiska kandidatländerna? Hur mycket är vi själva beredda att satsa? Och hur ska vi fördela ansträngningarna inom EU?

Om ett år tar vi över ordförandeklubban i EU. Under vårt ordförandeår är en av huvudfrågorna östutvidgningen. För att nå så långt som möjligt med förhandlingarna under vårt ordförandeår lägger regeringen nu in en högre växel i östersjöarbetet.

Idag är Östersjön ett av väldens mest förorenade innanhav. På flera ställen går utsläpp från industrier och avlopp orenade ut i havet. Kemikalier från jordbruket leder till övergödning. Utfiskning hotar den biologiska mångfalden. Ett ineffektivt och gammalmodigt transportsystem bidrar till växthuseffekten och försurningen.

Sverige är med och förser Riga, Kaliningrad och flera andra städer med fungerande reningsverk. Men det är långt ifrån tillräckligt. Kandidatländerna runt Östersjön måste göra omfattande investeringar i miljöförbättrande åtgärder för att klara medlemskapets krav. I Sverige hoppas vi därför mycket på EU:s nya miljöstrategi och de internationella finansieringsinstituten, däribland Nordiska Investeringsbanken. I utvecklingssamarbetet kommer vi att fortsätta att prioritera miljö- och energiinsatser.

Kärnsäkerhet är idag en nationell angelägenhet. Det betyder att EU saknar regelverk på området. Trots det har frågan tagits upp i samband med utvidgningsdiskussionerna.

Risken för reaktorolyckor samt stålning från kärnavfall är ett reellt hot. Jag menar att det krävs ett fördjupat nordiskt och europeiskt samarbete kring dessa frågor. Svenska myndigheter och företag har goda förutsättningar att fortsätta bidra till förbättrad säkerhet.

Ett annat växande hot är tuberkulosen, som i allt större utsträckning blir resistent mot penicillin. I överfyllda fängelser sprids smittan snabbt. I Litauen är sju procent av sjuksängarna upptagna av TBC patienter. I Östersjöstaternas råd har Sverige tagit ett initiativ för att öka samordningen och för att lyfta Östersjöområdet upp frågan ytterligare.

Den mycket dystra hälsoutvecklingen i Östeuropa är en fråga som jag tar på mycket stort allvar – inte minst barnens situation. Den hotar nämligen också den positiva ekonomiska utvecklingen i regionen. En fungerande marknadsekonomi kräver sociala skyddsnät och social trygghet. Vi behöver fler projekt såsom det Kommunförbundet i Blekinge bedriver för att bland annat stödja handikappade barn i staden Kaliningrad.

Men samarbetet med östersjöländerna handlar inte bara om bistånd och utvecklingssamarbete, utan innebär också en reell möjlighet för svenska investeringar och svenska företag.

Visionen om att binda samman östersjöländerna har sin utgångspunkt i handel och ekonomisk utbyte. Handel skapar kontakter, förbrödring och tillväxt. Östersjön har förutsättningar att bli ett av världens hetaste tillväxtområden. I fjol genomfördes en stor och lyckad satsning i Polen – Polen i fokus. Hundratals affärsförbindelser knöts. Nu följs Polenåret av De Baltiska ländernas år. Syftet är att bidra till ökat intresse och engagemang i EU för de baltiska länderna, att främja Europa i de baltiska länderna och att främja kontakterna inom näringsliv och kultur mellan Sverige och Estland, Lettland och Litauen.

De särskilda satsningarna ur de s.k. östersjömiljarderna har gjort det möjligt att pröva nya grepp och mer offensivt främja svenska näringslivsintressen i regionen. De har också gynnat Blekinge. Alfa Rör/Alfa Miljöteknik i Karlskrona, Swel i Holmsjö och Strandbergs trä- och pallindustri i Grårör är exempel på företag som genom östersjömiljarderna fått stöd för sina satsningar i de baltiska länderna.

Framtidens östersjöregion skapas nu. Europas karta håller på att ritas om. Det är en mödosam och tidskrävande process. Men en process som för med sig fantastiska utvecklingsmöjligheter för hela Östersjön. De möjligheterna är det vår skyldighet att ta tillvara!

Svar på frågor i riksdagen

Svar av handelsminister Leif Pagrotsky på fråga från Lars Hjertén (m) om Östersjömiljarden 2000-01-27

Lars Hjertén har frågat statsministern när en granskning av upphandlingen av uppdraget att administrera en IT-satsning i Östersjöregionen skall göras. Frågan har överlämnats till mig.

Regeringen avsatte år 1998 80 miljoner kronor från den s.k. Östersjö-miljarden för att ta fram och stödja angelägna samarbetsprojekt inom IT-området mellan, å ena sidan Sverige och, å den andra Estland, Lettland, Litauen och staden Sankt Petersburg. Dåvarande Kommunikationsdepartementet handlade frågan. Bilaterala IT-råd inrättades för detta syfte mellan Sverige och respektive part. I samband härmed upphandlades i juni 1998 en tjänst innefattande beredning av ärenden som framlades av IT-råden samt administration och samordning av IT-projekt i Östersjöregionen.

Uppdraget att administrera IT-satsningen gavs till Swedfund International AB efter en förhandlad upphandling med en anbudsgivare utan annonsering enligt lagen om offentlig upphandling (LOU). Regeringskansliets förvaltningsavdelning handlade upphandlingen.

I samband med upphandlingsförfarandet upprättades en promemoria av rättssekretariatet på dåvarande Kommunikationsdepartementet som angav bakgrunden och skälen till denna upphandling.

Frågan togs även upp i en promemoria upprättad i januari i år av Regeringskansliets förvaltningsavdelning där det konstaterades att det sammantaget inte finns skäl att rikta någon allvarligare kritik mot upp-handlingsförfarandet. Östersjöområdet

Svar av handelsminister Leif Pagrotsky på fråga av Eva Arvidsson om jämställdhetsarbetet i Östersjösamarbetet 2000-05-31

################

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga av Sten Tolgfors om de baltiska staterna och Natomedlemskap 2000-07-31

Sten Tolgfors frågar om statsministern likt den finska presidenten ämnar att uttala ett aktivt stöd för de baltiska staternas strävan efter Nato-medlemskap.

Frågan har överlämnats till mig.

Frågeställaren hänvisar till en intervju med president Tarja Halonen i tidningarna "Aamulehti" och "Turun Sanomat". I dessa tidningar besvarar Finlands president den 2 juli frågan om de baltiska ländernas Nato- medlemskap inte är utan betydelse för Finland med: "Den är inte utan betydelse. Det är en mycket viktig fråga för oss. Det skulle påverka säkerhetssituationen i Europa och i Nordeuropa."

Det är regeringens uppfattning att EU, OSSE och Nato har viktiga roller i den nya europeiska säkerhetsordning som fortfarande håller på att formas. I sammanhanget bör även erinras om den funktion FN har för upprätt-hållande av internationell fred och säkerhet. Utvidgningen av EU innebär att vi bygger säkerhet genom samarbete. Inledande av medlemskapsförhandlingar mellan EU och de baltiska länderna innebär i sig ett säkerhetspolitiskt plus för Östersjöområdet. Regeringen anser det väsentligt att den av alla OSSE-länder godtagna principen om varje lands rätt att självt välja sin säkerhetspolitiska väg upprätthålls. Samtidigt har varje land ett ansvar att se till hela Europas säkerhet. Detta ansvar reducerar dock inte rätten att självt välja säkerhetspolitisk linje. De baltiska länderna eftersträvar medlemskap i både EU och Nato.

Pressmeddelanden

De baltiska ländernas år 2000-01-20

Regeringen har idag beslutat att avsätta tolv miljoner kronor till den särskilda satsning på samarbetet med Estland, Lettland och Litauen som aviserades i regeringsförklaringen.

Satsningen på De baltiska ländernas år har tre syften: 1. att stärka de bilaterala kontakterna, särskilt inom näringslivet; 2. att inom EU, och framför allt i södra Europa, öka medvetenheten om de baltiska länderna och de stora framsteg de har gjort; 3. att stödja de baltiska regeringarna i deras arbete med att informera sina befolkningar om EU.

För det ändamålet förstärks UD:s enhet för Central- och Östeuropa, där en särskild grupp kommer att arbeta med Baltikumåret. De myndigheter som redan är engagerade i samarbetet med de baltiska länderna kommer också att bli involverade.

Samarbetet mellan Sverige och våra grannländer Estland, Lettland och Litauen har utvecklats snabbt på Östersjöområdet alla områden. Nu lägger vi i en högre växel i samarbetet och inriktar oss ännu mer på att förbereda de baltiska länderna för EU-medlemskapet och göra dem mera kända i EU-kretsen, säger handelsminister Leif Pagrotsky, som är regeringens ansvarige för östersjösamarbetet och samarbetet med Central- och Östeuropa.

Expertmöte om spridningen av smittsamma sjukdomar i östersjöregionen 2000-01-31

- Det är chockerande att höra från Världshälsoorganisationen att Europa, näst efter Afrika, svarar för den snabbaste ökningen av antalet fall av tuberkulos. Det faktum att vi här i vår region dessutom har den största andelen fall av multiresistent tuberkulos i världen innebär stora risker och enorma kostnader.

Det sade statssekreterare Sven-Eric Söder, då han på måndagen öppnade en konferens med smittskyddsexperter från östersjöregionen. Konferensen, som hålls i Sigtuna, är ett gemensamt initiativ av Sverige och Norge för att uppmärksamma och diskutera den oroande situationen när det gäller utbredningen av smittsamma sjukdomar som tuberkulos och HIV/aids i östersjöregionen.

Sven-Eric Söder betonade regeringarnas och smittskyddsexperternas gemensamma ansvar när det gäller att bekämpa smittsamma sjukdomar. Den svenska regeringen har fört upp frågan på dagordningen i Östersjöstaternas råd (CBSS), vilket gör att samarbetet nu omfattar alla länder i östersjöregionen. Söder aviserade ett nytt regeringsinitiativ inom kort för att få till stånd en effektiv strategi för smittskyddsarbetet i regionen.

- Era professionella bedömningar och rekommendationer är nödvändiga för att vi politiker ska kunna ta vårt ansvar och bana väg för ett mer effektivt arbete på detta område, sade han.

Svenskt initiativ för att hejda spridningen av smittsamma sjukdomar i Östersjöregionen 2000-02-10

Regeringen har idag beslutat att avsätta 870 000 kronor till regionalt samarbete för att hejda spridningen av smittsamma sjukdomar i Östersjöregionen. Med beslutet följer regeringen upp ett svenskt initiativ i Östersjöstaternas råd för att få regeringarna i medlemsländerna att prioritera kampen mot bl a tuberkulos och HIV/aids.

– Den snabba spridningen av smittsamma sjukdomar i Östeuropa är mycket oroande, säger Leif Pagrotsky, statsråd med ansvar för östersjösamarbetet.

– Det handlar inte bara om solidaritet utan ligger också i vårt eget intresse att delta aktivt i smittskyddsarbetet i regionen. Om smittspridningen inte hejdas kommer även Sverige och övriga Västeuropa att drabbas.

Läget är särskilt allvarligt när det gäller tuberkulos (TB). TB-smittan sprids snabbt i fängelser i Östeuropa. Enbart ryska fängelser släpper enligt internationell expertis årligen ut hundratusentals TB- infekterade i samhället, och tiotusentals av dem är också smittsamma.

Enligt Världshälsoorganisationens statistik har Europa den näst efter Afrika snabbaste spridningen av tuberkulos i världen. Och ingenstans i världen är andelen multiresistent tuberkulos så hög som i Europa.

Hittills har dock smittskyddsarbetet i de baltiska länderna och Ryssland varit svårt att överblicka och koordineringen av pågående projekt dålig. De medel regeringen nu har avsatt ska användas till en kartläggning av pågående smittskyddsprojekt i regionen och till att arrangera en konferens om Östersjöområdet tuberkulos för hälso-, sjukvårds- och kriminalvårdspersonal. Resultaten av detta arbete skall presenteras våren 2001 under det svenska ordförandeskapet i EU.

Stöd till baltiska marina sjöstyrkan Baltron 2000-02-25

Regeringen har beslutat att stödja den baltiska marina sjöstyrkan Baltron med 1,5 miljoner kronor.

Stödet ska användas till bland annat dykutbildning, sambandsutbildning, officerarutbildning vid minkrigsskola, minskyddsmätningar samt en minröjningsoperation under svensk ledning.

I december 1996 beslöts att en marin motsvarighet till den baltiska fredsbevarande bataljonen Baltbat skulle bildas. Den baltiska marina sjöstyrkan Baltron invigdes i augusti 1998. Hittills har den svenska regeringen givit 4 020 000 kronor i stöd till det multilaterala projektet.

Leif Pagrotsky: Svenskt stöd till avvecklingen av Ignalina ökar säkerheten i Östersjöregionen 2000-03-14

Regeringen har idag beslutat att avsätta 60 miljoner kronor till det arbete för kärnsäkerhet som Statens kärnkraftsinspektion och Statens Strålskyddsinstitut bedriver i Central- och Östeuropa. Det svenska samarbetet är framför allt inriktat på Litauen och nordvästra Ryssland. Av totalbeloppet är tio miljoner kronor öronmärkta för särskilda insatser i samband med avvecklingen av block 1 vid Ignalinaverket i Litauen.

– Stödet till avvecklingen av Ignalina är ett viktigt led i vårt arbete för att öka tryggheten och säkerheten i östersjöregionen, säger handelsminister Leif Pagrotsky, som inom regeringen ansvarar för samarbetet med Central- och Östeuropa.

– Det gynnar oss alla i regionen att vi arbetar för att öka kärnkraftssäkerheten, förbättra strålskyddet och få en säker hantering av radioaktivt avfall och använt kärnbränsle i vårt närområde.

Samarbetet syftar till att minska risken för att en kärnkraftsolycka med stora radioaktiva utsläpp skall inträffa vid något av kärnkraftverken i regionen. Det långsiktiga målet är att göra det möjligt att stänga reaktorer som inte uppfyller 2000-talets europeiska säkerhetskrav och medverka till att modernisera energisystemen i Östeuropa. På kortare sikt syftar samarbetet till att höja säkerheten vid kärnkraftsreaktorerna under den återstående driftstiden. De svenska insatserna gäller framför allt Ignalina samt Leningrad- och Kolaverken i Ryssland.

När det gäller arbetet för en säker avfallshantering koncentreras de svenska insatserna till Barentsregionen i nordvästra Ryssland, där det finns stora lager av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall.

Stöd till arbete mot kvinnohandel i Norden och i Baltikum 2000-03-23

Regeringen har idag beslutat att ge 280 000 kronor till Stiftelsen Kvinnoforum. Stödet går till ett projekt för att bekämpa s.k. trafficking – sexhandel med kvinnor i de nordiska länderna och i Baltikum. Detta ges i form av ett svenskt tillägg till ett projekt som finansieras av EU-kommissionen (Daphne-initiativet).

Projektet syftar till att bygga upp interaktiva nätverk för att effektivt kunna bekämpa sexuell handel med Östersjöområdet kvinnor i Sverige, Danmark, Finland, Norge, Estland, Lettland och Litauen. Projektet vänder sig till enskilda organisationer, forskningsinstitutioner och myndigheter i dessa länder. Syftet är bland annat att de baltiska organisationer som arbetar med att förebygga trafficking och med rehabilitering av kränkta kvinnor ska få fortsatt stöd.

Regeringen har vid två tidigare tillfällen beviljat Kvinnoforum finansiellt stöd till denna verksamhet.

Stöd till regionala initiativ för att främja tilväxt i Östersjöregionen 2000-04-06

Regeringen har idag beslutat att för perioden 2000–2003 avsätta 125 miljoner kronor till regionala initiativ för att främja näringslivs-utveckling i Östersjöregionen. Medlen tas från Östersjömiljard II. Beslutet fattas mot bakgrund av de regionala tillväxtavtal som utarbetades under förra året och i vilka många län uppmärksammade den utvecklingspotential som finns i ett fördjupat näringslivssamarbete med länderna kring Östersjön.

– Många av de förslag som länen har presenterat uppfyller de kriterier riksdagen har ställt upp för stöd ur Östersjömiljarderna och ligger i linje med inriktningen på Östersjömiljard II, säger handelsminister Leif Pagrotsky.

Regionerna vill bl.a. satsa på miljödriven tillväxt, teknik och kunnande om hälsovård, turism, utbildning, IT och och marknadsutveckling. De föreslagna insatserna lämpar sig väl för att engagera svenskt näringsliv och kan därmed bidra till ett utvidgat samarbete med länderna i regionen.

De resurser som regeringen avsätter skall ses som ett komplement till den finansiering som tas fram av offentliga och privata aktörer på lokal och regional nivå.

Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) kommer att ansvara för fördelning av 105 av de 125 miljonerna. 20 miljoner kronor avsätts till Stockholms län som har utarbetat ett tillväxtavtal som är koncentrerat till insatser för näringslivsutveckling i Östersjöregionen.

Svenskt stöd till Kaliningrad och dess grannar 2000-04-06

Regeringen fattade idag beslut om svenskt stöd till ett nytt center för gränsöverskridande samarbete, som skall upprättas i Kaliningrad.

Syftet med det nya centret är att stödja regional utveckling och gränsöverskridande samarbete, framför allt mellan Kaliningrad och dess grannar men också inom hela Östersjöregionen och i Central- och Östeuropa.

Centret skall bl.a. arbeta för att främja handel och ekonomiskt samarbete och stimulera till praktiska lösningar av frågor som gäller gränspassage och tullkontroll. Verksamheten kommer att bedrivas i nära samarbete med Ryssland, Litauen, Polen och EU samt andra regionala aktörer.

– I och med östutvidgningen kommer Kaliningrad att bli en rysk enklav i EU. Då gäller det för EU och Ryssland att hitta pragmatiska lösningar när det gäller gränspassage, handel och andra frågor, och i det sammanhanget får det nya centret en viktig uppgift, säger handelsminister Leif Pagrotsky.

Det svenska bidraget uppgår till 510 000 kronor. Bakom centret står East West Institute, en oberoende internationell organisation med huvudkontor i New York och filialer i Moskva, Kiev och Prag. Östersjöområdet

Östsamarbetet i vårbudgeten 2000-04-13

Regeringen räknar i vårbudgeten med att samarbetet med länderna i Central- och Östeuropa kommer att fortsätta på nuvarande nivå under de närmaste åren.

Nuvarande samarbetsprogram löper ut 2001 och omfattar sammanlagt 2,4 miljarder kronor. I nästa års vårbudget kommer regeringen att lämna förslag på omfattningen och inriktningen av samarbetet efter 2001.

Men redan nu räknar regeringen preliminärt med ett anslag på 600 miljoner kronor för 2002 och 900 miljoner för 2003. Innan nya medel anvisas för samarbetet med Central- och Östeuropa skall en oberoende utvärdering av verksamheten göras. Så skedde också innan det nu löpande treårsprogrammet antogs.

– Samarbetet med Central- och Östeuropa är ett viktigt led i regeringens arbete för att främja gemensam säkerhet, demokrati och en socialt och miljömässigt hållbar utveckling i regionen, säger handelsminister Leif Pagrotsky.

Piratkopiering och förfalskningar kräver samarbete i Östersjöregionen 2000-05-22

– Handeln med piratkopior och förfalskningar skapar problem för det växande ekonomiska utbytet i Östersjöregionen. För att få bukt med den behövs det ett nära samarbete mellan polis- och tullmyndigheterna i de berörda länderna.

Det sade handels- och östersjöminister Leif Pagrotsky på måndagen vid en internationell konferens om handel och immaterialrätt.

Konferensen är ett uppföljning av ett möte i Bergen tidigare i år med handelsministrarna från Östersjöländerna. Då antogs en handlingsplan med krav på åtgärder för att minska handelshinder i regionen.

Leif Pagrotsky konstaterade att ingen idag ifrågasätter den ekonomiska betydelsen av det intellektuella kapital, som finns i copyright, design, patent och varumärken. Inte minst för IT-branschen och musikindustrin har immaterialrätten stor betydelse.

– Det bristfälliga skyddet för immaterialrätten utgör ett stort hinder för den fria handeln mellan länderna i Östersjöregionen.

– Det drabbar dem som innehar rättigheterna ekonomiskt och skadar deras varumärken. Men det innebär också att konsumenterna blir lurade och kan skadas av produkter av sämre kvalitet, sade handelsministern.

Han framhöll vikten av att det så kallade TRIPS-avtalet (handelsrelaterade aspekter på intellektuella rättigheter) träder i kraft. Även om avtalet har sina brister är det ändå det kanske viktigaste medlet vi har för att bekämpa stöld av intellektuell egendom.

Svenskt honorärkonsulat i Narva Östersjöområdet

2000-05-25

Ett svenskt honorärkonsulat öppnar i Narva, Estland, i sommar. Till svensk honorärkonsul har utsetts Meelis Virkebau. Han blir Sveriges första honorärkonsul i Estland.

Stöd till pilotprojekt i Östersjöregionen 2000-05-31

Sverige avsätter 10 miljoner kronor för försöksverksamhet med demonstrationsinsatser på miljö- och energiområdena i Östersjöregionen, enligt ett regeringsbeslut i dag.

Syftet är att möjliggöra för beställare av miljöutrustning i de baltiska länderna, Polen och nordvästra Ryssland att pröva svensk utrustning på miljö- och energiområdena, t ex inför modernisering av anläggningar. Svenska företag får samtidigt möjlighet att visa upp utrustning och etablera kontakter med kunder i länderna. Sida ansvarar för projektbedömning och fördelning av pengarna. Medlen tas från Östersjömiljard II.

Svenskt stöd till baltiska militärers miljöarbete 2000-06-08

Med stöd från Sverige, USA och de baltiska länderna har ett centrum för militär miljöutbildning byggts upp i Nemencine i Litauen. Där får officerare och befäl lära sig att förebygga och hantera miljöproblem inom försvaret. Det handlar t ex om ammunitionsröjning och sanering efter de skador på miljön, som vållades under sovjettiden.

Nu ska centret byggas ut för att kunna erbjuda miljöutbildning för militärer också från Estland, Lettland och Kaliningrad. Regeringen anser att verksamheten har fallit väl ut och har därför beslutat om fortsatt stöd på 1 330 000 kronor till försvarsmakten för dess medverkan i projektet.

Projektet är en av tre insatser, som regeringen på torsdagen beslutade stödja inom ramen för det säkerhetsfrämjande samarbetet i Östersjöregionen.

De båda andra gäller oljesanering som Försvarets forskningsanstalt (FOA) skall genomföra vid den ryska militärbasen Ostrov-3 och ett smittskyddsprojekt som FOA genomför tillsammans med Smittskyddsinstitutet.

Efter ett stort oljeutsläpp 1985 är marken på Ostrov-3-basen fortfarande täckt av ett decimetertjockt lager olja, som bl a hotar vattendrag i området. FOA får 1 600 000 kronor för att göra en miljöriskbedömning och föreslå en åtgärdsplan för basen. En viktig del av projektet är att öka kunskaperna om miljöriskbedömning och behandling av oljeförorenad mark och grundvatten.

Det tredje regeringsbeslutet gäller ett bidrag på 260 000 kronor för att göra det möjligt för ett 20-tal ryska och baltiska forskare att delta i en konferens, där man skall man diskutera frågor som gäller spridningen av tuberkulos och HIV/AIDS och hur man förvarar, skyddar och kontrollerar biologiskt material och förhindrar att det kommer i orätta händer.

Säkerheten vid laboratoriearbete och inom sjukvården i stort är ett mycket eftersatt område i Östeuropa. Ett exempel på detta är att det snarast är en regel att personal på tuberkuloslaboratorier är TBC- smittade.

– Spridningen av smittsamma sjukdomar som TBC och HIV/AIDS i vårt närområde är också ett hot mot Östersjöområdet säkerheten i Östersjöregionen som vi bör ta på största allvar. Sverige har stor expertis på smittskyddsområdet som vi gärna delar med oss av, säger handelsminister Leif Pagrotsky.

Utmaningar för Östersjösamarbetet 2000-06-22

- Utsatta barn, smittskydd, handelshinder och IT är de stora utmaningarna för Östersjösamarbetet just nu. Det säger statssekreterare Sven-Eric Söder vid Östersjöstaternas råds årliga möte. Det är rådets nionde möte som i år hålls i Bergen, med deltagande denna gång av bland andra de ryska och tyska utrikesministrarna Igor Ivanov och Joschka Fischer.

På mötet konstaterar man att det finns skakande vittnesmål om övergrepp mot barn i länderna kring Östersjön. Barnpornografi är bara ett exempel. En rad insatser pågår för att motverka exploatering och övergrepp av utsatta barn. Behovet av informations- och erfarenhetsutbyte är stort och därför har ett IT- nätverk byggts upp.

En alarmerande ökning av smittsamma sjukdomar förekommer också i Östersjöregionen. En särskild aktionsgrupp utarbetar nu en plan för bekämpning av smittspridningen. Gruppen tillsattes efter en uppmärksammad rapport som presenterades i februari i år. I höst kommer en konferens att hållas om spridning av tuberkulos i fängelser. Det svenska stödet till hälsoprojekt i grannländerna på andra sidan Östersjön kommer också att öka.

Östersjöregionen är en av världens snabbast växande regioner med en enorm utvecklingspotential. Medlemsländerna i Östersjöstaternas råd har antagit ambitiösa planer för att stimulera handel och ekonomiskt samarbete i regionen.

Handelsministrarna har uttalat målsättningen att ingen gränspassage ska ta längre tid än två timmar år 2002. Dessutom är det angeläget att inom Östersjösamarbetet utveckla och stärka områdets världsledande position på IT-området.

På mötet beslutades om stöd till de ekonomiska och juridiska fakulteterna vid universitetet i Kaliningrad.

Svenskt bidrag till etablering av EuroFaculty i Kaliningrad 2000-07-13

Regeringen beslutade idag att bidra med 68 000 Euro, vilket motsvarar ca 570 000 kronor, för att etablera EuroFaculty i den ryska enklaven Kaliningrad.

EuroFaculty är ett akademiskt samarbetsprogram inom ramen för Östersjöstaternas råd, som syftar till en kvalitetshöjning av vissa fakulteter vid utvalda universitet i de baltiska länderna och Ryssland. EuroFaculty finns redan etablerat i de baltiska städerna Tartu, Riga och Vilnius.

Det bidrag som regeringen beslutat om idag utgör startpunkten för att inom ramen för gällande rysk lagstiftning förbättra kursuppläggning och kursinnehåll vid de ekonomiska och juridiska fakulteterna vid universitetet i Kaliningrad. Projektet är treårigt och avsikten är att påbörja det den 1 september i år.

Danmark, Norge, Sverige och Tyskland har vidtalats att vara huvudfinansiärer, men också Litauen, Polen och Storbritannien är med och finansierar projektet.

Gdansk får regeringens pris för insatser som förbättrar Östersjöns vattenmiljö Östersjöområdet

2000-08-11

Den polska staden Gdansk har utsett till årets mottagare av miljöpriset Swedish Baltic Sea Water Award. Priset instiftades förra året av regeringen för att belöna praktiska insatser för att förbättra Östersjöns vattenmiljö.

Gdansk stad har varit den drivande kraften bakom tillkomsten av avloppsreningsverket Wschod i Gdansk, som tar emot och renar avloppsvattnet från Gdansk och fyra andra polska städer och tätorter. Wschodverket har visat sig ha mycket tydliga positiva effekter på vattenkvaliteten i Gdanskbukten och Östersjön.

Prisjuryn, med direktör Stig Larsson som ordförande, berömmer särskilt Gdansk för att staden har varit pådrivande för att få till stånd ett regionalt samarbete för vattenrening. Den hänvisar till EU:s nya vattendirektiv, som särskilt betonar vikten av regionalt samarbete för att bekämpa föroreningar och konstaterar att en stad i ett kandidatland redan framgångsrikt har omsatt denna viktiga princip i praktiken. I det avseendet framhåller juryn Gdansk som en modell för andra städer inom EU.

Initiativet till priset kommer från handelsminister Leif Pagrotsky, som inom regeringen ansvarar för samarbetet med Central- och Östeuropa. Han kommer att överlämna priset, 100 000 kronor och en glasvas av Hélen Kratz, till Gdansks borgmästare Pawel Adamowicz vid en ceremoni i samband med Stockholm Water Symposium den 17 augusti. Symposiet arrangeras av Stockholm International Water Institute, som också svarar för administrationen av priset.

Svenskt stöd till BALTBAT 2000-08-17

Regeringen beslutade på torsdagen att ge fortsatt stöd till den baltiska bataljonen BALTBAT.

– Stödet är ett led i regeringens arbete för att främja fred och säkerhet i Östersjöregionen, säger Leif Pagrotsky, som är det statsråd som ansvarar för Östersjösamarbetet.

– Genom BALTBAT kan de baltiska länderna bidra till internationella fredsbevarande operationer i andra delar av världen.

Den baltiska bataljonen upprättades 1994 med stöd från en rad länder och internationella organisationer, som ville bidra till uppbyggnaden av säkerhetspolitisk kompetens och ett demokratiskt totalförsvar i de baltiska länderna.

Sedan 1998 pågår ett arbete med att omorganisera BALTBAT och vidareutbilda personalen för att styrkan skall kunna delta i internationella fredsfrämjande operationer. Bataljonen fungerar också som en modell för de baltiska ländernas nationella försvar.

Regeringens beslut innebär att Sverige lämnar ett bidrag på 3,9 miljoner kronor. Hälften av summan skall användas till en stabs- och förbandsövning under svensk ledning, Baltic Eagle. Den genomförs i slutet av året, och syftet är att säkerställa att bataljonen har kapacitet att delta i fredsfrämjande operationer och annan verksamhet som bidrar till regional stabilitet.

Svensk IT-satsning i Östersjöregionen 2000-08-17

Regeringen beslutade på torsdagen att stödja en särskild IT-satsning, som Exportrådet skall genomföra Östersjöområdet i Östersjöregionen under en treårsperiod. Stödet, som uppgår till två miljoner kronor, avser det första verksamhetsåret och finansieras via Östersjömiljard II.

– Vi hoppas att det ska leda till att svenska IT- och telekomföretag i större utsträckning kan ta tillvara de nya affärsmöjligheterna i Östersjöregionen, säger handelsminister Leif Pagrotsky.

Exportrådet genomför IT-satsningen i samarbete med Swedfund, Kista Science Park och handelskammaren i Uppsala. Satsningen riktar sig till svenska små och medelstora IT- och telekomföretag.

Syftet är att stimulera till ökat kommersiellt, industriellt och tekniskt samarbete mellan företag i Östersjöregionen. Målet är att projektet skall leda till att fler svenska företag knyter kontakter och inleder organiserat samarbete, och att flera nya företag etableras som en följd av gemensamma investeringar.

Svenskt stöd till näringslivsutveckling i Barentsregionen 2000-09-14

Regeringen beslutade på torsdagen att avsätta 10 miljoner kronor för näringslivsutveckling i Barentsregionen under innevarande år.

– Det gäller att få fart på den ekonomiska utvecklingen i de ryska Barentslänen och utnyttja den erkänt stora ekonomiska potentialen i regionen. Där har näringslivet i de svenska Barentslänen en viktig roll, säger handelsminister Leif Pagrotsky.

– Genom regeringens beslut får företagen bättre möjligheter att visa vad de kan och tillsammans med ryskt näringsliv göra kraftfulla satsningar i denna del av Europa.

De nu beviljade medlen ingår i en treårsram på sammanlagt 30 miljoner kronor som regeringen kommer att ställa till de svenska Barentslänens förfogande. Medlen skall användas för medfinansiering av näringslivsinriktade aktiviteter inom Barentssamarbetet och tas ur den s k andra Östersjömiljarden.

Länsstyrelserna i Norrbottens och Västerbottens län får gemensamt fördela den nu beslutade Barentsramen i samråd med näringslivets företrädare.

Barentsregionen omfattar de nordligaste delarna av Norge, Sverige och Finland samt nordvästra Ryssland. Området är ungefär lika stort som Frankrike, Spanien och Portugal tillsammans. Barentsregionen anses vara den allra mest naturresursrika delen av Europa. Där finns såväl mineraler, olja, gas, skog och vatten som natursköna områden som lämpar sig för olika former av turism.

Ökade kontakter under de baltiska ländernas år 2000-09-22

Regeringen har utnämnt år 2000 till de baltiska ländernas år i syfte att stärka relationerna mellan våra länder. Just nu genomförs en rad aktiviteter inom ramen för regeringens satsning:

Ansvariga för nyöppnade EU-infocentra i Litauen utbildar sig i Eskilstuna i EU-information för allmänheten, under tiden 20-24 september. Info Point Europa på Stads- och Länsbiblioteket i Eskilstuna är ansvarigt för utbildningen.

Nio journalister från olika regioner i de tre baltiska länderna är i Sverige 20-24 september för intervjuer Östersjöområdet om bland annat det svenska EU-ordförandeskapet, Östersjösamarbetet och de baltiska ländernas år. De besöker också flera län engagerade i de baltiska ländernas år; Värmland, Blekinge, Sörmland, Skåne, Halland, Örebro, Östergötland och Uppsala. Svenska institutet ansvarar för programmet.

Arton journalister från ryskspråkiga tidningar i de tre baltiska länderna vidareutbildar sig i journalistik i Västerås 25-29 september. De studerar bland annat svenska tidningars erfarenheter av EU-arbetet och regionala tidningars roll i demokratin. Landshövdingen i Västmanland Mats Svegfors deltar i programmet som genomförs av FOJO, institutionen för fortbildning av journalister vid Kalmar högskola.

Tio tjänstemän från regioner i de baltiska länderna praktiserar under tiden 18/10 - 11/11 på svenska regioners representationskontor i Bryssel. Besöksprogrammet är utformat för att ge en bred inblick i arbetet i Bryssel. Projektet genomförs i samarbete med Kommunförbundet /Landstingsförbundet i Bryssel och svenska regionala representationer.

Baltiska ländernas år: Resurser för internationellt rättsligt samarbete samlas på Justitiedepartementet 2000-09-29

Den 1 oktober 2000 flyttas centralmyndigheten för internationellt rättsligt samarbete från Utrikesdepartementet till Justitiedepartementet. Vissa delar av UD:s enhet för internationell rättshjälp och konsulära frågor slås samman med Justitiedepartementets enhet för brottmålsärenden. Därmed samlas Regeringskansliets resurser och kompetens för det internationella rättsliga samarbetet på en och samma enhet (Enheten för brottmålsärenden och internationellt rättsligt samarbete).

Samtidigt träder lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål i kraft. Målsättningen är att den nya centralmyndigheten, i kombination med den nya lagen, skall underlätta och förbättra det internationella rättsliga samarbetet.

Frågor om bortförda barn, erkännande och verkställighet av beslut om vårdnad om barn samt återställande av vård om barn, kommer dock även i fortsättningen att handläggas av UD.

Den nya centralmyndighetens främsta funktion är att ge vägledning och service åt rättsliga myndigheter i Sverige och utlandet. Den kommer att ta emot, granska och vidarebefordra framställningar till och från Sverige i ärenden om internationell rättslig hjälp i brottmål. Med det menas åtgärder som åklagare och domstolar kan behöva bistånd med i en annan stat, till exempel förhör under förundersökning och i rättegång, bevisupptagning vid domstol, kvarstad, beslag och husrannsakan.

Centralmyndigheten kommer dessutom att hantera bland annat frågor om utlämning, överförande av straffverkställighet och lagföring, delgivning i brottmål och civilmål samt bevisupptagning i civila mål och ärenden.

Svenskt honorärkonsulat i Litauen 2000-10-11

Det första svenska honorärkonsulatet i Litauen öppnar på fredag den 13 oktober i Klaipeda. Då inviger handelsminister Leif Pagrotsky konsulatet i samband med de baltiska ländernas år och de svensk- litauiska dagarna i Klaipeda.

Till svensk honorärkonsul har Leif Sixten Annermalm utnämnts. Han är bosatt i Klaipeda och är vd för Genciu Nafta/Svenska Petroleum Exploration. Konsulatet betjänar länen Kleipeda, Telsiai och Taurage. Östersjöområdet

Svenskt stöd till uppbyggnad av demokratiskt totalförsvar i de baltiska länderna 2000-11-10

Regeringen har beslutat om fortsatt svenskt stöd om fem miljoner kronor till arbetet med att utveckla ett värnpliktsbaserat demokratiskt totalförsvar i Estland, Lettland och Litauen.

Det svenska stödet kanaliseras genom Pliktverket, som sedan 1997 har bistått de baltiska länderna med att bygga upp ett system för respektive försvarsmakts personalförsörjning.

Insatsen är ett led i det säkerhetsfrämjande samarbetet med de baltiska länderna. Detta syftar till att på olika sätt främja den gemensamma säkerheten i Östersjöregionen och andra delar av Central- och Östeuropa. Samarbetet omfattar både civila och militära insatser.

Försvarsmiljöinsatser i Estland, Lettland och Litauen 2000-12-14

Regeringen beslutade i dag om 1, 5 miljoner kronor i stöd till ökad miljösäkerhet i samband med militär verksamhet i Estland, Lettland och Litauen.

Den svenska Försvarsmakten kommer att genomföra utbildningar med syfte att öka kompetensen att förebygga och åtgärda miljöpåverkan vid militära baser och i samband med övningsverksamhet.

Insatsen finansieras genom det s k säkerhetsfrämjande stödet som används för projekt på både det civila och militära området i syfte att främja den gemensamma säkerheten i Östersjöregionen.

Stöd för att bekämpa olaglig hantering av radioaktivt material i Baltikum och Polen 2000-12-14

Sverige bidrar med 761 000 kronor till utbildningar i Baltikum och Polen för att bekämpa olaglig hantering av nukleärt material, enligt ett regeringsbeslut i dag.

IAEA, International Atomic Energy Agency, anordnar utbildningar i Estland, Lettland, Litauen och Polen för att förebygga och bekämpa illegal hantering av nukleära ämnen och andra radioaktiva varor som skulle kunna användas som kärnvapenmaterial.

Syftet med utbildningarna är att stärka ländernas kapacitet att förebygga olaglig hantering av radioaktiva varor, bland annat genom att stärka gränskontroller. I utbildningarna ingår kärnämneskontroll, fysiskt skydd och anpassning av lagstiftningen.

FN:s atomenergiorgan, IAEA, verkar för fredlig användning av kärnenergi och säker hantering av nukleärt material.

Stöd till universitetssamarbete i Östersjöregionen 2000-12-14

Regeringen beslutade på torsdagen att lämna ett bidrag på fyra miljoner kronor till Baltic University Programme, ett nätverk där ca 170 universitet och högskolor från 14 länder i Östersjöregionen ingår. Östersjöområdet

Programmet startades av Uppsala universitet 1991 med stöd av Sida, Svenska Institutet, KK-stiftelsen och EU. Verksamheten är inriktad på att ta fram utbildningsmaterial och bedriva utbildning inom områden som miljö, demokratiutveckling, ekonomiskt och socialt hållbar utveckling, IT och media. Läsåret 1999/2000 deltog ca 6 000 studenter i olika utbildningar.

Bidraget på fyra miljoner kronor avser tvåårsperioden 2001-2002 och skall användas till att finansiera programmets sekretariat vid Uppsala universitet. Övriga Europa och Europarådet

V Övriga Europa och Europarådet

Anföranden

”Balkanproblematiken och praktisk krishantering” Tal av biträdande statssekreterare Anders Bjurner vid Folk och Försvar i Sälen 2000-01-26

Mina damer och herrar, Under de senaste åren har det sällan funnits anledning att inleda en diskussion om Balkanproblematiken på en positiv not. Men nyheterna från Zagreb de senaste veckorna väcker förhoppningar. Kan vi hoppas på att de folkliga manifestationerna i parlaments- och presidentval utgör ett brott med den kroatiska nutidshistoriens auktoritära nationalism? Kroatiens nya politiska ledning sänder de rätta signalerna om respekt för mänskliga rättigheter, samverkan med Europa och sitt lands ansvar för regional utveckling. Det vill vi välkomna. Vi hoppas att ord nu kommer att omsättas i praktisk handling.

Detta är viktigt bortom Kroatiens gränser. Ett gott exempel kan få betydelse för Balkan i sin helhet.1990- talets brutala konfrontationspolitik som stått på dagordningen inte minst i Belgrad och Zagreb har bringat en hel region i fördärv, och fört konflikt och krig in i Europa på ett sätt vi varit förskonade från i decennier.

Samtidigt som förnuftet kan ha funnit vägen tillbaka in i kroatisk politik, förblir dock splittringens krafter starka på andra håll i regionen. Montenegro riskerar att drivas mot självständighet bl a genom Belgrads okontrollerade hantering av sedelpressarna. Inte minst EU undersöker nu vad som kan göras för att stödja Montenegros reformpolitik och undvika att denna lilla republik blir Balkans nästa krishärd. I Kosovo dominerar alltjämt hat och vedergällning efter år av oförätter - försoningen är avlägsen, liksom uppgörelsen om provinsens status. Och med en krigsförbrytaråtalad politisk ledning i Belgrad finns dessvärre inget hopp om en normalisering av förbindelserna med Pristina, med regionen i sin helhet eller med övriga Europa. Utvecklingen i Albanien och Makedonien förblir på olika sätt bräcklig.

Denna komplexa, ofta tragiska verklighet, med en i flera avseenden ny typ av konflikter har på ett radikalt sätt ändrat vår syn på krishantering. Våra nya möjligheter – politiska och institutionella – har bidragit till detta skifte. Balkan har lärt oss mycket om krishantering. Krishanteringen på Balkan utgår – eller bör utgå ifrån att:

– konflikterna i huvudsak är inomstatliga och sällan territoriella eller gränskonflikter, – de har sitt ursprung i samhälleliga spänningar - sociala, ekonomiska, etniska och/eller religiösa, – dess utövare i hög grad är irreguljära förband, ledda av mer eller mindre kriminella element, och av grupper utan ideologi, – måltavlorna, dvs. offren, till största del är oskyldiga civila (90 procent är en ofta citerad siffra), – de äger rum i länder med mycket svaga samhällsstrukturer som saknar demokratiska och rättsstatliga traditioner.

Det är viktigt att beakta dessa olika, ömsesidigt påverkande och sammansatta faktorer när man tar beslut om krishanteringsinsatser. Detta är den första stora utmaningen i svensk krishanteringspolitik. Övriga Europa och Europarådet

Den andra är att skaffa och utveckla de rätta personella och materiella resurserna. Här har Sverige gjort stora framsteg både på det militära och civila området. Det civila spänner över ett mycket brett spektrum - från poliser och räddningsarbetare till valobservatörer och biståndsarbetare. Men åtskilligt återstår vilket gör att vi måste fortsätta utveckla vår förmåga med stor intensitet och i bred internationell samverkan.

Den tredje utmaningen är utformandet av det internationella samarbetet och Sveriges deltagande i detta. Även här har en omfattande utveckling skett under det gångna decenniet - och fortsätter att ske inom FN, OSSE, EU, NATO/EAPR och andra regionala organisationer.

Krishantering har under 1990-talet blivit en central del av svensk utrikes- och säkerhetspolitik. För första gången sedan andra världskriget har väpnade konflikter åter fått fäste i Europa. Vi har misslyckats med att förebygga dem och vi har haft svårt att hantera dem.Från att ha handlat om missioner i blå baskrar på fjärran kontinenter, har nu krishantering blivit en realitet i vårt eget närområde. I slutet av 1900-talet var Europa - trots omfattande egna insatser - nettoimportör av fredsfrämjande trupp. Inom Europa såväl som från amerikanskt håll ökar kraven på Europa att öka sin förmåga att hantera sina egna konflikter.

Jag ska i det här anförandet försöka belysa att praktisk krishantering i Europa idag visserligen handlar om militära insatser, men kanske i ännu högre grad om civila insatser och konfliktförebyggande verksamhet - och att denna kombination av insatser är i högsta grad relevant för situationen på Balkan. Bredden i insatserna återspeglar komplexiteten i kriserna. Integrationen av insatserna är nödvändig eftersom de olika orsakerna till - och symptomen på - en konflikt är nära sammanflätade och inbördes beroende.

Framväxten av EU:s gemensamma utrikespolitik har gradvis försett EU med instrument för att förebygga och hantera kriser. EU har en enorm potential som ännu inte är fullt utvecklad. Det viktigaste och mest grundläggande instrumentet är utvidgningen, där utsikterna att bli medlem sporrar kandidatländerna till att utveckla demokrati, respektera de mänskliga rättigheterna, och utveckla en fungerande marknadsekonomi. Det handlar också om EU:s samarbetsavtal och dess bistånds- och handelspolitik. Kort sagt - åtgärder som långsiktigt och med bestående effekt minskar risken för konflikter inom och mellan stater.

EU:s grundlagsfäder skapade visionen om EU som ett fredsprojekt för Europa. Den tanken lever fortfarande i EU:s utvidgningsstrategi. I enlighet med den filosofin, har nu senast Turkiet fått status som kandidatland.Tanken är att Turkiet ska sporras till bl.a. respekt för mänskliga rättigheter och här har EU redan sett vissa förbättringar. Viljan att uppfylla Unionens krav kommer förhoppningsvis också att minska risken för konflikt mellan Grekland och Turkiet, att bidra till en lösning på den långdragna Cypern- frågan och till att förbättra situationen för Turkiets minoriteter. Sverige driver utvidgningsfrågan starkt och det står klart att den kommer att bli en av våra huvuduppgifter under ordförandeskapet i EU första halvåret 2001.

UD har - med sina tre statsråd i spetsen - lanserat handlingsprogrammet "Att förebygga väpnade konflikter". Programmet har fått ett mycket positivt mottagande internationellt, och vår förhoppning är att det ska bidra till att det internationella samfundet utarbetar konkreta åtgärder för att internationella kriser och konflikter ska kunna upptäckas och förebyggas på ett tidigare stadium än vad som nu sker. Ett av de föreslagna åtgärdsprogrammen är särskilt ägnat försoningsarbetet på Balkan.Också konfliktförebyggande kommer att bli en av det svenska EU-ordförandeskapets utrikespolitiska huvudfrågor.

Under det senaste året har EU utvecklat sin förmåga att hantera kriser som redan brutit ut. EU kan här använda sig av en rad klassiska diplomatiska instrument som bojkotter, embargon och blockader. Dessa insatser utgör medel för att förhindra eskalering av konflikter. I och med att Unionen är en tung Övriga Europa och Europarådet handelspartner kan åtgärderna få stor effekt. Samtidigt är de ofta trubbiga.För närvarande används de för att söka påverka roten till den instabila situationen på Balkan. Jag syftar här på sanktionerna mot Milosevic-regimen i Belgrad. Problemet är att olje- och flygsanktionerna drabbar den serbiska allmänheten hårt, ger den intrycket av att väst är fientligt inställt och kan på så sätt bidra till att stärka banden mellan regimen och befolkningen. Inom den trilaterala dialog som etablerats mellan den serbiska oppositionen, USA och EU söker vi från svensk sida koppla den serbiska oppositionens framsteg i kontakterna med väst till ett gradvis lyftande av sanktionerna. Förhoppningen är att det serbiska folkets förtroende för oppositionen ökar och att man kan få till stånd demokratiska val i Serbien.

EU:s civila och militära krishanteringsinsatser, de s k Petersbergsuppgifterna, skall ses som en logisk utveckling av den gemensamma utrikespolitiken och som ett resultat av erfarenheterna på Balkan. Genom att använda sig av militära och civila resurser vidareutvecklar EU sin palett av tillgängliga instrument för att hantera kriser. De utvecklade instrumenten söker täcka hela konfliktcykeln och stammar från var och en av de många politiska, civila och militära aktörer som samverkar i en krissituation. Här ingår observatörs- och verifikationsmissioner, humanitära operationer, civilt-militärt samarbete, försoningsarbete och återuppbyggnad av det civila samhället. Den militära insatsen i Kosovo låg till grund för EU:s arbete med att upprätta kriterier för att definiera sina gemensamma militära kapaciteter, de s k "head-line goals", vid toppmötet i Helsingfors. Med sin innovativa samarbetsstruktur - sin bredd av militära, polisiära, diplomatiska och biståndspolitiska insatser - bygger också FN-missionen i Kosovo, UNMIK, på tidigare erfarenheter av hur man på bästa sätt hanterar situationen efter en vapenvila. Att FN leder insatsen speglar inte bara FN:s övergripande ansvar för internationell fred och säkerhet och FN-systemets bredd, utan också betydelsen av att regionala organisationer - i enlighet med FN-stadgan - tar sitt ansvar i samarbete med FN. Ett nära samarbete äger rum mellan OSSE, EU, Nato/PFF och Europarådet.

Det forna Jugoslaviens sönderfall har visat att det finns akuta lägen där en snabb, välanpassad och uthållig militär operation kan vara den enda realistiska lösningen. Den kan vara preventiv som UNPREDEP, som förhindrade att konflikten i andra delar av forna Jugoslavien spreds till Makedonien. UNPROFOR, IFOR och sedermera SFOR i Bosnien liksom KFOR i Kosovo är redan klassiska exempel på fredsframtvingande och fredsbevarande militära operationer. I samtliga fall har den svenska regeringen ansett att operationerna haft så stor vikt för stabiliteten i Europa att svensk trupp deltagit. Svensk militär har under en lång rad år utfört ett beundransvärt arbete - i några fall med livet som insats - i en hård och komplex miljö.

Redan på ett tidigt stadium måste dock militära insatser kompletteras med civila insatser. En väpnad konflikt leder ofta till att samhällsstrukturen bryts ned och djupa förtroendesprickor uppstår mellan olika befolkningsgrupper. Det blir fritt fram för de starka och skrupelfria krafterna i samhället att utnyttja situationen på svaga gruppers bekostnad. Exempelvis spelar kriminella grupper en allvarligt destabiliserande roll både i Bosnien-Hercegovina och i Albanien. Liknande tendenser finns också i Kosovo. Diskriminering av minoriteter är ett annat allvarligt problem på Balkan. Lokal polis saknar ofta förmågan att hantera dessa problem på ett lämpligt sätt. Internationell civilpolis har därför börjat efterfrågas i högre grad än tidigare. Sverige är en betydande och uppskattad bidragsgivare till de internationella polisinsatserna i Bosnien, Kosovo och även Östra Slavonien. Svenska poliser är dessutom verksamma som instruktörer vid OSSE:s polisskola i Kosovo och vid VEU:s polisutbildningsinsats i Albanien, MAPE. Dessa polisinsatser är också nära förknippade med uppbyggnaden av övriga rättsstatsinstitutioner som domare, åklagare, advokater, fängelseexpertis etc. Kedjan av rättsstatens institutioner är inte starkare än dess svagaste länk. Det är ingen djärv gissning att denna nya typ av polisinsatser - som är både mer exekutiva och en del av ett bredare demokrati- och rättsstatsstöd - kommer att efterfrågas alltmer.

Andra exempel på civila insatser som vi menar utgör en väsentlig del av modern krishantering är administratörer för att upprätta provisoriska civila förvaltningar, humanitära insatser för att ge Övriga Europa och Europarådet befolkningen möjlighet att återvända hem, och val- och MR experter för att garantera en återgång till demokratiskt styre. Sverige arbetar mycket aktivt och konkret för att EU ska upprätta en civil krishanteringsberedskap som ska verka parallellt med den militära struktur som det beslutades om i Helsingfors. I Bosnien har exempelvis ett svenskt civilt engagemang sedan länge verkat parallellt med en långvarig militär insats. Säkerhetsläget medger nu att den militära styrkan reduceras, medan det svenska stödet till civil återuppbyggnad kvarstår på hög nivå. Det skulle inte förvåna mig om den civila delen i framtiden kommer att bli den viktigare delen av EU:s krishanteringsförmåga. Men det är viktigt för EU:s totala kapacitet att båda delarna finns - såsom i FN.

OSSE verkar för det breda säkerhetsbegrepp som ligger i linje med svensk syn på krishantering. Organisationens fältmissioner finns i de flesta länder på Balkan. OSSE är den viktigaste institutionen för civil krishantering på Balkan och i synnerhet gäller detta missionernas långsiktiga insatser vilka skräddarsys för varje specifik situation. Missionernas styrka bottnar i deras goda kännedom om lokala förhållanden och i deras kontakter med förvaltningar och det civila samhället. Mänskliga rättigheter, demokratiuppbyggnad, minoritetsfrågor, stöd till fria och oberoende media och utveckling av rättsväsende och statliga institutioner hör till OSSE:s kärnverksamhet. OSSE:s högkommissarie för nationella minoriteter spelar en mer osynlig men samtidigt mycket viktig roll i samtliga länder på Balkan. Hur många känner till det arbete Max van der Stoel ägnat åt att dämpa de etniska spänningarna mellan den slaviska majoriteten och den albanska minoriteten i Makedonien? OSSE-missionen i Bosnien har dessutom en militär komponent som sysslar med rustningskontroll och förtroendeskapande åtgärder mellan federationens tre entiteter. Där liksom i flera andra missioner, finns svenska experter. I Kosovo är vårt bidrag till OSSE särskilt betydelsefullt och vi är där den femte största nationen i antalet tjänstemän räknat.

Efter ett decennium av krig och konflikter på Balkan har vi kommit till insikten att regionalt samarbete länderna emellan i utbyte mot en gradvis integrering i de europeiska och euro-atlantiska strukturerna är en möjlig, och kanske den enda, vägen mot långvarig stabilitet.Utifrån den insikten bildades "Stabilitetspakten för Sydöstra Europa" på EU:s initiativ. Pakten utgör ett politiskt ramverk för dialog och samarbete mellan enskilda länder och internationella organisationer. Den är inte implementerande och förfogar inte över egna ekonomiska resurser. Istället har den en strålkastarfunktion - den belyser områden inom vilka en kraftsamling bör ske. Inom paktens ram söker sedan de internationella organisationerna och enskilda länderna att koordinera och fokusera sitt arbete.

Paktens arbete är organiserat i ett s k regionalt bord. Tre s k arbetsbord koordinerar projekt och initiativ. Arbetsbord 1 sysslar med demokratisering och mänskliga rättigheter. Arbetsbord 2 sysslar med ekonomisk utveckling. Arbetsbord 3 behandlar säkerhet i vid bemärkelse. Kabinettssekreterare Jan Eliasson, som leder arbetet i tredje bordet, har lyft fram höga försvarsutgifter, humanitär minröjning, lätta vapen, gränskontroll och korruption som särskilt problematiska områden på Balkan.

Stabilitetspaktens arbete är långsiktigt. Det är ett arbete som å ena sidan söker reparera de skador som uppkommit genom de väpnade konflikterna. Å andra sidan försöker den förebygga nya konflikter genom att bygga upp vänskapliga förbindelser länderna emellan och verka för att skapa förutsättningar för en integration i de europeiska strukturerna. Cirkeln av åtgärder för att hantera kriser sluter sig.

Jag har här försökt belysa att praktisk krishantering på Balkan i dag handlar om mycket, mycket mer än de militära insatser vi vanligen tänker på - att den handlar om civila insatser och om konfliktförebyggande. Och att det handlar om att kombinera de olika insatserna för att möjliggöra varaktig fred och stabilitet på Balkan och i Europa.

Avslutningsvis vill jag försöka summera och dra några slutsatser för hur framtidens krishanteringsinsatser borde kunna fungera. De bör: – ske snabbare och tidigare, – vara mer långsiktiga och långvariga, Övriga Europa och Europarådet

– vara mer samordnade (mellan FN, OSSE, EU och Nato), – angripa orsakerna och inte symptomen, – vara anpassade till specifika situationer, – vara regionala insatser, förankrade hos regionens aktörer, – ha en folkrättslig grund, och beakta FN:s primära ansvar - i synnerhet gäller detta de fredsframtvingande insatserna.

Tack!

OSCE Permanent Council/Forum for Security Cooperation. Address by State Secretary for Foreign Affairs, Ambassador Jan Eliasson, Chairman of the Working Table on Security Issues of the Working Table on Security Issues of the Stability Pact for South Eastern Europe 2000-02-17

Madame Chairperson, Ladies and Gentlemen, It is a great pleasure for me to appear before the Permanent Council and the Forum for Security Co-operation at this joint session. It shows the close connection between the agendas of these bodies and illustrates the comprehensive security concept of the OSCE. And of course, the Stability Pact is a process initiated by the European Union but placed under the auspices of the OSCE.

The Stability Pact can be described as a ”new deal” for the countries in the Balkans. It represents an effort to break the historic and tragic cycle of violence which plagues the region. For the first time, the perspective of gradual integration into Euro-atlantic cooperation is offered to all of South Eastern Europe. In return, these countries have to pursue serious economic and political reforms. They are also expected greatly to improve cooperation between themselves. There is a glaring lack of regional contacts in the region.

So these are the three main objectives of the Pact; integration, reform and regional cooperation. And they form an organic whole.

The Pact is inclusive and consists not only of States, but also of inter-national organisations and regional initiatives, which creates a special form of positive dynamics. It builds largely on existing activities and structures and it acts as a catalyst rather than as an implementing entity. It contains a carrot in the form of possible integration into Europe for the region. Like the OSCE, the Pact builds on basic values, and on a wide security concept.

The Pact is of course no quick fix. The magnitude of the problems is immense. One cannot expect a region which has suffered a decade of ethnic war and strife to quickly stabilize. It takes longer to reconstruct what has been destroyed than it took to destroy it - or even build it - in the first place. The Balkans are no exception.

Moreover, the Pact obviously today does not include the Federal Republic of Yugoslavia. We try to keep contacts with constructive parts of the FRY. Members of the Serbian Democratic Opposition and representatives from Montenegro are invited to the meetings of the Pact. And of course Article V of the Dayton Agreement also includes the FRY.

In my work with the Stability Pact, I have realized how interrelated external security - defence and security issues - is with internal security, based on justice and strong, healthy institutions. Without internal security there can be no external security. Weak institutions or corrupt structures in one country will sooner or later affect also surrounding countries. It is therefore appropriate that the Working Table includes both these areas. This arrangement also means that I can rely in matters of substance upon my very professional Sub-table Chairmen Kim Traavik (Defence and Security) and Thierry Le Roy Övriga Europa och Europarådet

(Justice and Home Affairs).

Madame Chairperson, Only seven months have passed since it was launched, but the Stability Pact, I venture to say, already adds value to the peace efforts in the Balkans, in spite of what sometimes is claimed in the press. There has been a marked increase in the number of activities pursued by or in the spirit of the Stability Pact, including by the OSCE. The challenge for me is to keep this momentum, so important in the future of this region.

At the meeting in Oslo last fall, we initiated a process of activities in many of the key areas of internal and external security in South Eastern Europe. In some cases, these activities have now grown into substantial projects, in other cases more time is needed for initiatives to yield concrete results. The second meeting of the Working Table finished yesterday in Sarajevo. The outcome of that meeting shows that we are on the right track.

Let me briefly highlight some of the main results of the Sarajevo meeting.

A comprehensive program to fight corruption was adopted. The Anti-Corruption Initiative and fighting crime - a poison in the region - will be one of the main pillars of the Stability Pact. The Initiative will build upon existing activities in the field of anti-corruption, but also sets up a strong mechanism to monitor compliance. The fact that countries of the region unanimously announced their commitment to the Initiative in Sarajevo is a promising start. They will now be expected to soon move from words to deeds.

Activities are also underway to support governmental reforms in a wide area. An action plan was presented in Sarajevo to enhance the quality of the judiciary by training judges and developing measures to improve legal administration. Such measures will also have to be combined with further efforts to support police training, an urgent need as we know.

On Defense and Security Affairs, a major program is underway to reintegrate demobilized soldiers into labour markets. The initiative is pursued jointly by NATO and the World Bank, as a first step in Bulgaria and Romania where modernization of the military is expected to lead to reductions of many thousands of soldiers who need to enter the labour market. The project may serve as an important example of how the Stability Pact can bring added value, enabling new constellations of cooperation.

Demobilization is, of course, related to that of military expenditure. A Task Force has been established to make a comparative study of military budgeting in the region. This initiative should pave the way for common methods to enhance transparency in military budgets.

Furthermore, we decided to give particular attention to the uncontrolled accumulation and flow of small arms in the region. Several project proposals were put forward with the aim of collecting and destroying small arms. Considering the scope of this problem, the challenge will be to identify those projects that could have a practical and immediate impact.

In Sarajevo, the findings of the Informal Working Group on Military Contacts were presented. The representative of the OSCE Chairman in Office, Dr Thomas Buchsbaum, actively led the work to assess possibilities of developing much needed military contacts in the region. The group presented a set of concrete proposals. It also concluded that priority be given to the swift implementation of existing arrangements.

The meeting also stressed the need to promote stronger regional cooperation in the field of disaster relief. The current pollution disaster in the Danube basin clearly illustrates the importance of such cooperation.

Let us recall the effects of Turkish-Greek cooperation after last year´s earthquakes and recognize the Övriga Europa och Europarådet deeper implications of such co-operation.

The Regional Financing Conference of the Stability Pact in Brussels 29-30 March was an important part of the discussions in Sarajevo. At issue was how to forge a link between the project proposals of the Working Table on Security Issues and the Financing Conference.

Our solution was to compile a provisional list of the great number of projects suggested to the Working Table. The list will be analysed and screened in contacts with sponsoring organisations and countries as well as the donor community. A final version will be presented to the donor community in due time for the conference. Apart from assessing the quality and feasibility, projects will be selected on the basis of the following criteria:

· They should have a regional impact, acting as a catalyst to foster intra-regional and cross-border cooperation; · They should fit into the reform or institution-building processes that the sponsoring agencies are bringing forward; · Ideally, they should have a quick impact.

Madam Chairperson, As I said initially, the Stability Pact is placed under the auspices of the OSCE. The support by the OSCE for the Pact process is vital. The OSCE has a significant field presence and an implementing capacity, which the Pact does not – and should not – have.

In order to fulfil its potential role within the Stability Pact, it is essential for the OSCE to further co- ordinate its efforts in South Eastern Europe. Ambassador Robert Barry has presented a good basis for the ongoing work in Vienna on a regional strategy for the OSCE. This strategy could serve as an interface between the OSCE and the Stability Pact. It could also be a tool to increase cooperation and coordination between the OSCE missions in the area. These field missions could play an important role in the implementation of regional projects in support of the Stability Pact.

The Stability Pact is complementary to the Dayton-related processes. I am in close contact with Ambassador Jacolin and General Jean, who have also reported to the Working Table Meeting in Sarajevo and participated in our discussions. I see no risk for, and I will ensure that there will not be any contradiction between the work of the Stability Pact and the activities under articles II, IV, and V of the Dayton accord. On the contrary, I believe the work of the Stability Pact and that of the Dayton-related processes are complementary and mutually reinforcing. Hopefully, the dynamics of the Pact could provide political impetus to the art V negotiations.

Madam Chairperson, The record of the Forum for Security Co-operation (FSC) as a negotiating body for arms control and confidence and security building measures is impressive. However, much remains to be done in the field of implementation of important OSCE documents, such as the Code of Conduct on Politico-Military Aspects of Security.

I note with satisfaction that the Forum has intensified the security dialogue in the politico-military field. Also, the thematic discussion on ”Who is doing what in South Eastern Europe?” is useful and timely.

The Forum is taking on a challenging task to design an OSCE contribution to global efforts on small arms and light weapons. This is an important and difficult task. I am convinced the Forum will be able to reach a result worthy of its fine record, which also brings added value to the Stability Pact.

Madam Chairperson, In closing, the Stability Pact is an important tool for regional conflict prevention. The promotion of an overall ”conflict-prevention culture” is also an urgent task. OSCE is uniquely suited for preventive work, with its institutions, such as the High Commissioner on National Minorities, and with its extensive field missions. Övriga Europa och Europarådet

In the area of prevention and crisis management, it is essential to deepen and stream-line the co- operation with other international organisations and institutions. The European Union is an active partner with an ambitious programme. An improved rapid reaction capability is currently being developed within both the European Union and the OSCE through the REACT-programme. It is important to find a fruitful division of labour between the parallel activities of the OSSE and the European Union, and to have close and structured contacts with other organisations like the United Nations and the Council of Europe.

Together, we could make a difference not least in the region occupying both the OSCE and the Stability Pact and which for too long has been the stage of war and ethnic hatred. Vicious circles must be replaced by good circles. A healing process must start and soon be visible and concrete.

This requires combined strong efforts by the countries and peoples of the region and international community.

Uttalande av Anna Lindh om Jugoslavien 2000-10-06

- Jugoslaviens befolkning har visat vad den vill och det är demokratin som har segrat i landet, säger utrikesminister Anna Lindh. Vojislav Kostunica vann valet redan den 24 september. Han har folkets stöd och det ska respekteras

- Nu är nästa steg att normalisera förhållandet till Serbien och ta bort sanktioner. Det handlar framförallt om att snarast lyfta oljeembargot, vilket är särskilt viktigt inför den kommande vintern. Sedan måste vi se till att Jugoslavien får stöd på motsvarande villkor till återuppbyggnad som andra länder på Balkan. Det är viktigt att Europa nu hjälper Serbien att ta sig ur den ekonomiska kris och isolering som råder i landet.

Information av utrikesminister Anna Lindh till Riksdagen om det informella toppmötet i Biarritz 2000-10-17

Fru/Herr talman!

Jag skulle vilja rapportera från det informella toppmötet i Biarritz 13 – 14 oktober.

Den allvarliga krisen i Mellersta Östern kastade självfallet sin skugga över mötet. Regeringscheferna riktade en kraftig vädjan till de israeliska och palestinska ledarna och folken att stoppa upptrappningen av våldet och återvända till förhandlingsbordet. Jag är därför glad att parterna deltagit i toppmötet i Sharm el-Sheikh och att de senaste rapporterna därifrån är positiva.

Vid den avslutande lunchen deltog den nye jugoslaviske presidenten Kostunica. Där välkomnades den demokratiska utvecklingen i Förbunderepubliken Jugoslavien. Stöd utlovades på samma villkor som för andra länder i regionen. Kostunica var optimistisk om möjligheterna att bryta ner de gamla makt- strukturerna och redovisade en öppen attityd i successionsfrågan.

EU har utlovat katastrofhjälp på 200 miljoner euro ur EU:s biståndsreserv. Omfattningen på det mer långsiktiga stödet till länderna på västra Balkan diskuteras vidare redan den här veckan. Stats- och regeringscheferna diskuterade även kort det meddelande kommissionen lämnat om läget på oljemarknaden. Ordförande-skapet kommer att söka framföra EU:s gemensamma syn på läget vid det multilaterala möte mellan producentländer och konsument-länder som äger rum den 17-19 november i Riyadh. Flertalet länder, däribland Sverige, vänder sig däremot mot tanken att använda Övriga Europa och Europarådet skatteinstrumentet för att dämpa oljepriserna. Man enades också om att intensifiera energidialogen med Ryssland.

Kommissionen fick även tillfälle att presentera sitt andra paket med åtgärder för att förbättra den marina säkerheten, en fråga Frankrike med rätta prioriterar högt. Detta fick allmänt stöd och kommissionen uppmanades att lägga fram förslaget om marin säkerhet så snart som möjligt.

Fru/Herr talman!

Låt mig nu övergå till att redovisa de två stora förhandlings-komplex som låg på bordet vid toppmötet, nämligen regerings-konferensen och rättighetsstadgan. Jag vill göra detta med tillägget att toppmötet var informellt till sin karaktär. Inga skrivna slutsatser efterlämnades, bara en muntlig uppsummering av ordföranden, och inga överenskommelser gjordes. Det är naturligt att detta inte kan göras innan hela paketet är klart.

Regeringen anser beträffande kommissionen att det är centralt att en medborgare från varje medlemsland finns representerad i kommissionen. Andra små och medelstora länder har samma uppfattning. Statsministern förklarade under toppmötet att kommissionens legitimitet stärks av att den har ledamöter från alla medlemsländer, och att Sverige vill ha en väl fungerande och stark kommmission.

De stora länderna förde å sin sida fram en modell med ett tak för antalet ledamöter kombinerat med en rotation av kommissions-platserna. Ett par av de stora länderna deklarerade att rotationen borde vara helt jämlik och att de för sin del kunde acceptera att vara utan ledamot i kommissionen under en tid.

Så till frågan om fördelningen av rösterna i ministerrådet. De större länderna fick ett löfte i Amsterdam om ändrad röstviktning i utbyte mot att avstå sin andra kommissionär. Hälften av medlems-länderna vill ha en omviktning, medan den andra hälften önskar eller vill diskutera ett system med dubbel majoritet, d.v.s. majoritet av både röster i rådet och befolkning. Vi upplever dock att rörelsen går mot en omviktning av rösterna. Flera modeller finns i omlopp, inklusive en svensk, och diskussionen gäller främst röstbalansen mellan de stora länderna och övriga. Dessutom handlar det om huruvida Tyskland skall ges fler röster än övriga större länder.

I regeringskonferensen diskuteras också en övergång till kvalificerad majoritetsomröstning för ytterligare ca 40 av de 70 artiklar som idag har beslutsformen enhällighet. Det stora flertalet områden i fördraget beslutas ju redan idag med kvalificerad majoritet. Från svensk sida ser vi det som en naturlig utveckling att lämna enhällighetskravet på områden som minimiregler för asyl och migration och sociala rättigheter samt för de få återstående artiklarna inom områdena inre marknad, industri och transporter.

Statsministern redovisade samtidigt vår negativa hållning till att överge enhällighet bl.a. för det civilrättsliga samarbetet liksom på skatteområdet, möjligen med undantag för frågan om samarbete mellan myndigheter för att förhindra skatteflykt. Många länder har svårigheter inom något av de viktigare områdena. Men totalt sett föreligger nu ändå ett ökat tryck för övergång till kvalificerad majoritet på fler områden.

På punkten om s.k närmare samarbete förändrades inte bilden nämnvärt i Biarritz. En mycket stor majoritet vill ta bort rätten för ett medlemsland att i första och tredje pelaren lyfta enskilda förslag om att en grupp av länder skall kunna fördjupa samarbetet på ett visst område och lyfta det till Europeiska rådet för enhälligt avgörande. En stor majoritet vill också att det ska räcka med färre deltagare än hälften i ett närmare samarbete – den s.k. kritiska massan. Endast några få vill mjuka upp de bakomliggande kriterierna, till vilka hör att samarbetet skall vara öppet för alla, vara en sista utväg, inte skada unionen och medge en roll för kommissionen.

Det är viktigt att ett EU med ett stort antal medlemmar inte förlamas genom att några få hindrar andra Övriga Europa och Europarådet att utveckla samarbetet. Däremot är det vitalt att det inte skapas en fast kärntrupp inom Unionen och att inte betydelsefulla samarbeten inleds utanför EU:s ramar. Reglerna för flexibel integration måste utformas så att samarbetet är öppet för alla.

Det finns också en majoritet som kan tänka sig regler för närmare samarbete inom utrikes- och säkerhetspolitikens område. Sverige har en mycket skeptisk inställning till behovet av närmare samarbete i andra pelaren, vilket statsministern redovisade i Biarritz.

Diskussionen fram till Nice i december kommer att fördjupas inte minst vad avser s.k. närmare samarbete, detaljerna i ett röstvikt-ningsystem och om enskildheterna i de artiklar där det kan bli aktuellt att alla accepterar kvalificerad majoritet.

Det återstår alltså många svåra frågor. Jag är dock efter mötet ganska övertygad om att vi kommer att nå en överenskommelse i december om ett nytt fördrag. Vi måste helt enkelt bli färdiga om vi vill vara säkra på att unionen skall stå klar att vid utgången av 2002 ta emot nya medlemmar.

Fru/Herr talman!

Jag vill även redogöra för vad som sades om stadgan för funda-mentala rättigheter. Den har ju sin upprinnelse i ett beslut vid Europeiska Rådets möte i Köln i juni 1999.

Den 2 oktober i år överlämnade ordföranden i det konvent som utarbetat stadgan, den förre tyske förbundspresidenten Roman Herzog, den färdiga produkten till Europeiska Rådet.

Genom toppmötet i Biarritz kommer nu Europaparlamentet, Kommissionen och rådet att inbjudas att i enlighet med sina procedurregler anta stadgan så att den därefter högtidligen kan proklameras vid toppmötet i Nice i december i form av ett politiskt dokument.

Det säger sig självt att tiden har varit utomordentligt kort för en så grannlaga uppgift som att utarbeta en rättighetsstadga. Den text som nu fick sitt preliminära politiska godkännande av Europeiska rådet är resultatet av kompromisser.

Till det positiva med texten hör att den innehåller en kraftfull principiell markering av att EU inte bara har ekonomiska utan också sociala, kulturella, moraliska och politiska mål. Stadgan betonar de gemensamma värderingar som samarbetet bygger på. Här ges för första gången en samlad redovisning av de rättigheter och principer som EU skall tillämpa och respektera.

Ett huvudmål från regeringens sida har varit att stadgan inte skall underminera Europarådets MR- konvention, den Europeiska Konventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Här har nu en godtagbar lösning uppnåtts.

Ett annat viktigt mål har varit att se till att stadgan inte medför någon oavsiktlig kompetensöverföring till unionsorganen. Många av de rättigheter som nämns i stadgan ligger utanför EU:s kompetens och är medlemsstaternas angelägenheter. I förslaget finns nu klara referenser till subsidiaritetsprincipen och till nationell lag och praxis.

Jag klargjorde vid mötet att regeringens linje förblir att rättighets-stadgan skall antas som en politisk deklaration. Så kommer nu också att bli fallet. Enligt mandatet från Köln skall det därefter undersökas "om och eventuellt på vilket sätt" stadgan skall kunna tas in i fördragen. Ordföranden anmodade Sverige att som inkommande ordförande inleda en sådan process.

Flera medlemsländer, med stöd av kommissionen och Europa-parlamentet, argumenterade under toppmötet för att målet måste vara stadgans inkorporering i fördragen. Vi anser att denna fråge-ställning Övriga Europa och Europarådet snarast hör hemma i och bör avgöras av en kommande regeringskonferens eller ingå i den breda informella reflektions-process som vi räknar med skall inledas efter Nice om en lång rad andra framtidsfrågor. Ett alternativ, som Sverige föredrar och som vi också framförde vid Biarritzmötet, är att ansluta de europeiska gemenskaperna till den Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Detta förslag fick brett stöd av många länder.

Tack!

Speech by Mr. Göran Persson, Prime Minister, at the Zagreb Summit of the EU and Western Balkan countries 2000-11-24

Mr President, Colleagues, Most people in former Yugoslavia have lost a decade to fear and misery, tragedy and broken dreams. Europe’s liberation from armed hostility, dictatorship and division was put on hold here. Now, at last, we can see the dawn of a new beginning. The peoples are liberating themselves from a bitter past. We welcome you among us, fellow Europeans!

A new government of Croatia has shown that it is building democracy and neighbourly co-operation, quite unlike its predecessor. It is most appropriate that the European Union recognise this progress - in joining for the Zagreb Summit and in opening negotiations today on a Stabilisation and Association Agreement with Croatia.

The people of Serbia recently opted for similar change, when ordinary citizens showed impressive resolve and courage. The return of the Federal Republic of Yugoslavia - now democratic - into international fora will decisively improve the prospects of the whole region.

The situation is much better than when we gathered for the Sarajevo Summit in July last year. We can start looking ahead! Still, all is far from well. Many still live in fear. Great challenges remain with respect to refugee return all over the region. Economic conditions are grave with few exceptions. Organised crime and trafficking, fuelled by cynical demand in Western Europe, is rife and stalls progress.

I can assure you that Sweden, as we assume the EU Presidency, remains committed to working with the countries of this region. We have to sustain all the positive developments seen this year. The success of each country is the success of all!

The Stabilisation and Association Process, the Stability Pact and the Dayton peace process are all designed to support integration into European structures. We want to enable the States to ultimately comply with the Copenhagen criteria for membership in the European Union. This is not a n easy task, and it will take time. I can assure you that we will remain supportive in this endeavour.

Let me stress the importance of regional co-operation in this respect. Building bridges to neighbours can only hasten European integration, never set it back. This, together with the creation of strong institutions of democracy, a social market economy, and protected human right and individual freedoms are the keys to Europe.

The substantial CARDS assistance programme for the Western Balkans and the additional Autonomous Trade Measures presented today are designed to support our common goals. Add to this substantial bilateral support provided by EU Member States, and I believe we are showing support, not only in words. Övriga Europa och Europarådet

Mr President, The Zagreb Summit represents a convergence of values in Europe. This is a fundamental and positive change. Destructive nationalism has not been wiped out, but is rightly discredited.

Western Europe faced similar challenges on much larger scale after the Second World War. Our societies progressed, becoming free and affluent thanks to embracing the values of democracy, diversity and tolerance. In the modern world ethnicity and boundaries loose in importance. It is my firm conviction that the Western Balkans can and will choose the same path to a better future for all.

Thank you!

Artiklar

Vi kan påverka Rysslands vägval. Handelsminister Leif Pagrotsky på DN/Debatt 2000-03-28

Bilden av Ryssland är sammansatt. Där inryms dels den nya, om ännu inte fullgångna, demokratin Ryssland, som under ordnande former väljer ny president, dels det krigiska Ryssland, som för ett utdraget krig med svåra umbäranden för civilbefolkningen. I omvärlden råder stor bestörtning över Rysslands agerande i Tjetjenien, som förmörkar bilden av den historiska samhällsomdaning som har ägt rum sedan sovjetväldets fall.

I det läget är det inte förvånande att krav på att vi ska bryta kontakten med Ryssland växer sig starka. Jag kan förstå den uppfattningen, men jag delar den inte. Att isolera Ryssland skulle få negativa följder för världssamfundet som helhet, och det skulle drabba oss i norra Europa i synnerhet. Ryssland finns. Vi kan inte tänka bort det, utan måste hitta ett sätt att förhålla oss till detta viktiga grannland.

Genom de restriktioner som har införts för samarbetet med Ryssland har EU tagit avstånd från den ryska militärens brutala metoder för att behålla kontrollen över Tjetjenien. Samtidigt håller EU dörren öppen för fortsatt samarbete för att stärka demokratin, rättsstaten och det civila samhället i Ryssland. Jag tror att det är den vägen vi måste gå om vi ska kunna behålla ett långsiktigt perspektiv på samarbetet med Ryssland.

EUs utrikespolitiske talesman Javier Solana har beskrivit relationen till Ryssland som den viktigaste frågan för Europa under det sekel vi just har inlett. Jag instämmer, och jag tror att det vi i omvärlden gör idag kommer att påverka vilken väg Ryssland väljer i framtiden – inåtvändhet och isolering eller öppenhet och integration. Det är också mot den bakgrunden som den svenska regeringen har bestämt sig för att göra EU:s relation till Ryssland till en huvudfråga på EU-agendan under det svenska ordförandeskapet 2001.

Som handelsminister har jag stor tilltro till de positiva effekterna av ett handelsutbyte till ömsesidig nytta. Handeln är en central faktor, när det gäller att fläta samman länder. Ökad handel bidrar till tillväxt och utveckling, vilket i sin tur främjar demokrati, fred och säkerhet. Den övertygelsen, och visionen om att Ryssland en dag kommer att vara en fullt integrerad del av Europa, leder mig också i mitt arbete som statsråd med ansvar för Östersjösamarbetet och utvecklingssamarbetet med Central- och Östeuropa.

EU, och de nordeuropeiska EU-länderna i synnerhet, är viktiga handelspartners för Ryssland.. Idag svarar EU för 40 procent av Rysslands utrikeshandel, och efter EU-utvidgningen kommer den andelen att öka till 50 procent. En stor del av den handeln går via östersjöregionen.

Den svenska handeln med Ryssland ökade stadigt 1995-97, men föll tillbaka under den ekonomiska krisen 1998. Under fjolåret började den svenska importen från Ryssland återhämta sig, men Övriga Europa och Europarådet exportutvecklingen är fortfarande svag. Utan att blunda för hindren ser jag stora möjligheter till en expanerande handel, förutsatt att Ryssland under den nye presidenten, regeringen och duman väljer rätt väg. För att skapa den nödvändiga tillväxten och utveckla den ryska marknaden behövs både en sund politik för ekonomiska och sociala refomer och en aktiv och framgångsrik korruptionsbekämpning.

Att det finns en vilja inom den ryska ledningen att arbeta i den riktningen fick jag klart för mig då jag besökte Moskva förra veckan. Men det finns också starka motkrafter. Det handlar både om motståndsfickor av gammal sovjetiskt tänkande och om roffarmentalitet inom en del av de nya ekonomiska maktcentra, som har uppstått efter Sovjetunionens fall.

Sverige har de senaste åren legat på sjunde–tionde plats när det gäller utländska investeringar i Ryssland, och storföretag som Ericsson, Tetra och Skanska är sedan länge etablerade i Ryssland. Men många små och medelstora företag har hittills dragit sig för att ge sig in i Ryssland. Deras tvekan är förståelig. Bristfällig lagstiftning, en tungrodd, oberäknelig byråkrati och korruption är påtagliga hinder för utländska företagsetableringar. Krånglet avskräcker särskilt små och medelstora företag, som har svårt att hävda sig på den ryska marknaden. För att bistå dem har projektet "Marknadsplats Östersjön" med dess särskilda "byråkratilotsar" tillkommit. Dem kan de svenska företagen anlita när de behöver hjälp med myndighetskontakter.

Vi måste fortsätta att arbetet med att identifiera och försöka undanröja byråkratiska och andra hinder mot ett ökat handelsutbyte med Ryssland. Mitt möte med handelsminister Michail Fradkov i Moskva förra veckan var ett led i det arbetet. Där gick vi i genom långa listor över de vanligaste problemen som de svenska företagen möter, då de ger sig in på den ryska marknaden.

IKEAs etablering i Ryssland visar att det krävs stor uthållighet också av storföretagen, men att det går att övervinna hindren, även om det kan ta lång tid och kräva hårda och segslitna förhandlingar. Hur det går för IKEA i fortsättningen får säkert stor betydelse för Rysslands förmåga att attrahera svenska och andra utländska investerare.

Även om handeln är en viktig brobyggare behöver vi samarbeta med Ryssland på många andra områden för att främja integration, samarbete och säkerhet i östersjöregionen och hela Europa. Vi har redan kommit långt. Ingenstans i Europa är Ryssland idag så involverat i praktiskt regionalt samarbete som här i norr. Vi samarbetar genom Östersjöstaternas råd, Barentsrådet och andra fora, och vi har ett omfattande bilateralt samarbete. Vänortssamarbetet och annat gräsrotssamarbete med Ryssland är mycket livaktigt. I dag är 33 svenska kommuner, 15 län och åtta landsting engagerade i samarbetet med Ryssland. Sådant konkret, praktiskt samarbete är oerhört betydelsefullt när det gäller att utveckla demokratin på lokal och regional nivå.

Jag tror inte att jag överskattar Sveriges betydelse när jag säger att vi kan bidra till en positiv samhällsutveckling genom kunskapsutbyte på en rad områden. Sociala reformer, skattelagstiftning, fastighetsregistrering, arbetsförmedling och journalistutbildning är några samarbetsområden. Att underlätta Rysslands anpassning till de internationella regelsystemen inom Världshandelsorganisationen WTO för att förbereda ett framtida ryskt WTO-medlemskap är också av enorm betydelse för Rysslands hela samhällsutveckling. Därför har jag tagit initiativ till ett tjänstemannautbyte där vi delar med oss av våra erfarenheter av arbetet inom WTO.

EU:s förestående östutvidgning reser nya frågor kring samarbetet med Ryssland. Om några år, när Litauen och Polen har blivit medlemmar, kommer vi också att få en rysk enklav, Kaliningrad, i EU. Då gäller det att EU och Ryssland kan komma överens om pragmatiska lösningar när det gäller gränspassage, handel och andra frågor. Från rysk sida finns farhågor för att östutvidgningen ska drabba Ryssland. EU måste kunna övertyga Ryssland om att utvidgningen inte utgör något hot utan är ett sätt att öka samarbetet och minska gränsernas betydelse – inte ett sätt att skapa nya barriärer i Europa. Övriga Europa och Europarådet

Jag vill se en konkret, långsiktig plan för hur Rysslands integration i Europa ska drivas vidare. Även om det idag förefaller orealistiskt att tänka sig ryskt medlemskap i EU bör det heller inte vara tabu att tänka sig att Ryssland i framtiden skall kunna vara inlemmat i de europeiska samarbetsstrukturerna. Själv ser jag en framkomlig väg inom mitt eget ansvarsområde, EU:s inre marknad. För mig känns det inte som något helt orealistiskt mål att tänka sig att Ryssland så småningom skulle kunna delta i den inre marknaden. Det förutsätter naturligtvis en lång och svår omställningsprocess, där Ryssland gradvis anpassar sig till den inre marknadens regler och krav. Kanske bör vi också överväga möjligheten att erbjuda ett "snabbspår" för Kaliningrad.

Därmed skulle vi sända en signal till Ryssland om att vi menar allvar då vi säger att det finns plats också för Ryssland i det europeiska huset, och att Ryssland skulle vara välkommet att inta denna plats. Och detta tror jag skulle kunna ha en avgörande betydelse för Rysslands framtida vägval.

Artikel av biståndsminister Maj-Inger Klingvall om äldreprojekt i Göteborgsposten 2000-04-09

Nu sjösätts ett nordiskt projekt som ska ge stöd och hjälp till äldre flyktingar som vill återvända till Bosnien-Hercegovia. Regeringen anslog i förra veckan 700 000 kronor till projektets första förberedande fas.

Många människor som har lämnat eller flytt från det land där de vuxit upp, arbetat och kanske levt i årtionden kan ofta längta tillbaka till den natur, de människor, det språk och det samhälle som de är förankrade i. För en del av dessa nya dem som kommit som flyktingar är det en omöjlighet att återvända till sitt hemland, ens för ett tillfälligt besök. Situationen i hemlandet är alltför osäker. För andra växer hoppet om att på äldre dagar kunna återvända i takt med att situationen i hemlandet stabiliseras. Frågan för dem är vad de ska återvända till. Deras bostad kanske ligger i ruiner och pensions- och socialförsäkringssystemen fungerar inte.

Av de cirka 90 000 flyktingar från Bosnien-Hercegovia som kom till Sverige i början av 90-talet var cirka tio procent över 60 år. De hade sent i livet tvingats lämna sitt hemland för att försöka börja bygga upp ett nytt liv i ett nytt land. Detta har inte varit helt enkelt och för många har hemlängtan tagit överhanden. De äldre utgör cirka en fjärdedel av de tusental med uppehållstillstånd i Sverige som har återvänt till Bosnien till och med mars 1999.

Många äldre flyktingar från Bosnien-Hercegovina har hört av sig till Invandrarverket och till olika frivilligorganisationer och framfört önskemål om stöd för att kunna återvända. För att möta deras behov har nu de nordiska länderna enats om ett gemensamt återvändandeprojekt för äldre bosniska flyktingar.

Förutom att de äldre flyktingarna får resekostnaden och ett bidrag på 10 000 kronor per vuxen och 5 000 kronor per barn (maximalt 40 000 kronor per familj) bygger projektet på ett nära samarbete med IOM (International Organisation of Migration). IOM har åtagit sig att hjälpa de äldre med att på nytt finna sig tillrätta i det gamla hemlandet. Genom sina lokala fältkontor har IOM kännedom och erfarenhet av de lokala förhållandena i Bosnien-Hercegovina vad gäller till exempel registrering, pensioner, egendomsfrågor och social service. IOM har även nära kontakter med lokala frivilligorganisationer som också kommer att involveras i projektet, vilket är viktigt eftersom dessa finns på plats efter de tre år som IOM:s stöd varar.

Ansvaret att förmedla kontakter med sociala myndigheter, bevaka de äldres pensionsrättigheter, ordna bostad och se till att de får den hälso- och sjukvård som de behöver kommer således att ligga på IOM:s personal på de lokala fältkontoren. Att få tillbaka sin gamla bostad eller att få en ny bostad är ett av de största hindren för de äldre som vill återvända till Bosnien. Många av de äldre som redan har återvänt till hemorten i till exempel Banja Luka och Gorazde bor ännu provisoriskt i väntan på att få sina bostäder Övriga Europa och Europarådet reparerade inom ramen för olika återuppbyggnadsprojekt.

En förutsättning för att få delta i projektet är att beslutet om att återvända till sitt gamla hemland verkligen bygger på en genuin egen vilja. En annan förutsättning är att IOM bedömer att det finns möjlighet att ge det stöd och den hjälp som den gamle behöver för att integreras i det samhälle som i dag ser annorlunda ut än det gjorde före kriget. Ett första steg blir därför att skicka ut information om projektet och ett ansökningsformulär där de som vill delta får fylla i uppgifter om allt ifrån bostadsort och tidigare adress i Bosnien till läkarintyg om hälsotillstånd för att IOM ska kunna göra en bedömning av vad som behövs i form av medicinering och framtida vård.

Att återvända till sitt gamla hemland behöver inte heller vara ett livsavgörande beslut för de äldre som bestämmer sig för att återvandra. Det är en sak att föreställa sig hur livet kommer att te sig vid ett återvändande, men det kan vara en helt annan sak att möta verkligheten i det gamla hemlandet. Inom ett år efter bosättningen i Bosnien står dörren till Sverige öppen för att vända åter.

Vi har ett ansvar för att ta emot de som flyr undan krig och förföljelse. Men på samma sätt har vi också ett ansvar att bistå dem som verkligen vill återvända till sitt hemland när situationen så möjliggör.

Regeringens beslut i förra veckan är ett steg i den riktningen.

NATO´s flyginsats mot Jugoslavien var nödvändig. Svarsartikel av utrikesminister Anna Lindh i Svenska Dagbladet 2000-07-06

Hur ser vi till att FN kan ta sitt fulla ansvar för internationell fred och säkerhet? Hur bör vi uppträda när säkerhetsrådet blockeras samtidigt som etniskt våld dödar och driver oskyldiga människor på flykt? Detta är viktiga frågor som härom veckan togs upp i två artiklar i Svenska Dagbladet.

Bakgrunden till debatten handlar förstås inte minst om Kosovo. Sverige tar ett stort ansvar i Kosovo, militärt och civilt. Svenska soldater stod på ”Europas farligaste plats”, bron över Ibar i Mitrovica. Svenska soldater och poliser patrullerar i kosovoserbiska byar och skyddar biskopen i Gracanica. Den första internationella domaren i Kosovo är svensk.

Landerholms och Tolgfors påstående att Sverige skulle vara ”en farlig europé” har jag inte mött i Kosovo eller på Balkan. Inte heller från mina kolleger i EU eller i FN. De ser ju hur Sveriges arbete präglas av en helhetssyn: väpnade konflikter ska förebyggas och, om de ändå bryter ut, hanteras genom en kombination av civila och militära medel. Därför deltar Sverige aktivt i arbetet för att bygga upp EU:s förmåga till krishantering. Vi har en ledande roll i arbetet för att stärka EU:s civila krishantering och konfliktförebyggande - därför att detta är nödvändigt, därför att flertalet insatser är civila, och därför att det är sällan som militära insatser kan skapa fred utan att samverka med polis, rättsstöd, civila administratörer, räddningstjänst och återuppbyggnad.

Denna helhetssyn är viktig. Det vore en farlig och ansvarslös politik att så fokusera på militärt våld att vi glömmer bort att det endast utgör en sista utväg.

Regeringen slår särskilt vakt om folkrätten och säkerhetsrådets ansvar för internationell fred och säkerhet. Den etniska rensningen på Balkan, folkmordet i Rwanda, ockupationen av Kuwait och kriget mellan Etiopien och Eritrea kunde inträffa just därför att folkrätten kränktes och därför att politiska ledare vägrade att efterleva säkerhetsrådets krav.

Säkerhetsrådet kan och ska agera redan när ett hot mot internationell fred och säkerhet uppstår. Rådets roll och folkrättens regler är inte formalia. De är av grundläggande politisk betydelse för att FN Övriga Europa och Europarådet ska kunna agera effektivt mot stater och ledare som hotar freden och förtrycker sina folk. Det ansvar rådets medlemmar har innebär samtidigt en skyldighet att förhandla och söka lösningar - utan veton och utan ensidiga aktioner.

Sverige har nu under två år lett arbetet på att reformera säkerhetsrådet. Syftet är att göra rådet mer effektivt och representativt. Jag delar uppfattningen att vetots roll i säkerhetsrådet måste begränsas - genom ett formellt beslut, en överenskommelse eller helt enkelt genom att det används på ett ansvarsfullt sätt, och inte missbrukas som av Kina i Makedonienfallet.

Jag hyser med andra ord sympati för Ove Brings och övriga undertecknades resonemang att världssamfundet inte får drabbas av handlingsförlamning. Vetorätten får inte blockera insatser till skydd mot grava folkrättsbrott och kränkningar av mänskliga rättigheter. Sverige och många andra länder verkar för att detta synsätt ska få genomslag i säkerhetsrådets arbete.

Men det är samtidigt viktigt att det är säkerhetsrådet som har att fatta beslut om nödvändiga insatser. Att redan från början öppna för beslut om insatser från regionala organisationer som NATO skulle skapa en farlig osäkerhet om var huvudansvaret för internationell fred och säkerhet ligger. En oklar gränsdragning mellan FN och regionala organisationer skulle minska trycket på parterna i en konflikt att komma överens. Det skulle också skada FN:s auktoritet och minska säkerhetsrådets möjligheter att finna konsensuslösningar.

Detta hindrar inte att regionala organisationer i framtiden kan komma att spela en viktigare roll för att genomföra säkerhetsrådets beslut. Hur detta ska ske är en viktig fråga att analysera och debattera, vilket också Brings och hans medförfattares artikel visar på ett konstruktivt sätt.

Bring m.fl. tar upp frågan vad som kan göras om säkerhetsrådet är oförmöget att agera i verkliga nödsituationer - folkmord, etnisk rensning eller massiva övergrepp mot mänskliga rättigheter. Då ställs FN och världssamfundet inför ett svårt dilemma. Ett exempel, som Kofi Annan tagit upp, på att militära åtgärder ändå kan bli nödvändiga hade varit om sådana åtgärder hade kunnat stoppa folkmordet i Rwanda.

När är det då berättigat att åberopa nöd och nödvärn? Faktorer som ofta nämns är att det måste råda ett verkligt humanitärt nödläge, eller ett akut hot. Syftet med de åtgärder som vidtas måste vara att häva detta nödläge. Åtgärderna måste vara proportionella och stå i överensstämmelse med internationell humanitär rätt. Alla rimliga vägar för att finna en fredlig lösning måste vara uttömda. En viktig faktor är om en insats syftar till att genomföra beslut som fattats av FN:s säkerhetsråd. Och alla ansträngningar måste göras för att återföra frågan till säkerhetsrådet.

Det var utifrån en sådan helhetsbedömning som den svenska regeringen ansåg att Natos flyginsats mot Jugoslavien var nödvändig, även om en entydig folkrättslig grund saknades. Och utifrån en liknande helhetsbedömning uttryckte regeringen kritik mot att säkerhetsrådet ställdes åt sidan när flygbombningar inleddes mot Irak under pågående rådsmöte, trots vårt stöd för syftet med bombningarna och vår syn på våldsregimen i Irak.

Det är värdefullt att en debatt förs om vilka faktorer som bör styra sådana bedömningar. Inte minst den folkrättsliga expertisen har här en uppgift. Men vi bör inte ha någon övertro på möjligheterna att utforma ett enkelt facit eller en ”standardlösning”.

Det handlar här om undantagsfall, och situationer som alla är på olika sätt mycket speciella. Det exceptionella är definitionsmässigt svårt att definiera. Alltför tydliga definitioner - eller nya principer - skulle kunna skapa ett intryck av normalitet åt situationer som vi just vill se som undantag.

Vad gäller EU, slutligen, förblir det en viktig svensk utgångspunkt att europeisk krishantering ska Övriga Europa och Europarådet utvecklas i enlighet med principerna i FN-stadgan. Det betyder att vi måste ha ett nära samarbete mellan FN, EU och regionala organisationer om krishantering - både militär och civil.

Sverige har i EU drivit och fått stöd för denna linje. Alla 15 medlemsstater erkänner säkerhetsrådets huvudansvar för internationell fred och säkerhet.

Regeringens uppfattning är självfallet att samma övergripande principer som jag redovisat ska gälla också för EU. Det betyder bland annat att fredsframtvingande insatser förutsätter ett bemyndigande från säkerhetsrådet.

Jag vidhåller emellertid, som jag också sagt i riksdagen, att denna fråga i EU:s fall är ganska hypotetisk.

EU:s styrka på krishanteringsområdet kommer under lång tid framöver att vara förmågan att kombinera militära och civila insatser, politiskt stöd och bistånd - inledningsvis i mindre operationer, om några år även i större sammanhang. Detta är en nog så krävande uppgift, som vi i dag ser på Balkan. Helt andra krav skulle emellertid ställas för den svåraste typen av militära insatser: fredsframtvingande uppdrag, till och med i ett läge där någon av stormakterna lagt in sitt veto.

Låt mig också tillägga att varje EU-insats, militär eller civil, kräver enighet mellan de 15. Och varje land kan sedan själv bestämma om och på vilket sätt man vill delta eller bidra.

Svar av utrikesminister Anna Lindh och försvarsminister Björn von Sydow på artikel av Gudrun Schyman och Lars Ohly på DN Debatt 2000-11-18

Under 1990-talet var Balkan ett öppet sår i Europa. Vi såg inbördeskrig och massakrer på våra TV- skärmar, men omvärlden gjorde för lite för att hindra det som skedde.

Låt oss inte glömma det. EU är ett fredsprojekt. Därför är utvidgningen österut så viktig. Men därför är det också viktigt att EU kan förebygga och hantera kriser, så att vi slipper se nya Bosnien, nya Kosovo, nya folkfördrivningar.

EU är unikt. Ingen annan organisation förenar på ett liknande sätt politiskt samarbete, demokratisk värdegemenskap, ekonomi och social utjämning. Alla dessa områden är viktiga för fred och utveckling. Därför är det bra och viktigt att EU nu också stärker sin förmåga att civilt och militärt bidra till krishantering.

Vänsterpartiets Gudrun Schyman och Lars Ohly målar på DN Debatt upp detta som en offensiv militärallians. De påstår dessutom att regeringen undviker en offentlig debatt i denna fråga. Båda påståendena är fel.

Riksdagens EU-nämnd, där Lars Ohly sitter, har fått mycket utförlig information om alla beslut – mer än i något annat EU-land, tror vi. Om Gudrun Schyman varit med i riksdagens EU-debatt för två veckor sedan hade hon haft goda möjligheter att diskutera direkt med regeringen. Nu var hon frånvarande. Men hennes partikollega Johan Lönnroth, som var där, hade kanske kunnat berätta om debatten.

Då förklarade vi nämligen återigen förutsättningarna för svensk del. EU ska agera enligt principerna i FN- stadgan. Det betyder att det behövs ett FN-mandat för fredsframtvingande insatser. EU blir inte någon militärallians. Ingen "EU-armé" skapas. Natoländerna har inte heller något intresse av att EU ska bli en försvarsorganisation. EU-insatserna handlar om krishantering, inte om ett gemensamt territorialförsvar med ömsesidiga försvarsgarantier. Sverige kan vara militärt alliansfritt, men i samverkan med andra EU- Övriga Europa och Europarådet länder och FN delta i fredsfrämjande militära insatser. Det är vi själva som bestämmer om vi vill vara med och på vilket sätt.

Vår militära alliansfrihet bidrar till säkerhet och stabilitet i vårt närområde. Vi kan delta aktivt och inta en självständig position i det internationella arbetet för nedrustning, inte minst vad gäller kärnvapen och andra massförstörelsevapen. Alliansfriheten ger oss möjlighet att stå utanför en väpnad konflikt om vi så skulle välja.

Inom EU lyfter Sverige fram det förebyggande arbetet, den civila krishanteringen och samverkan mellan civila och militära insatser. Vi har fått mycket stöd för dessa frågor. Vi vill att den civila krishanteringen ska ta rejäla steg framåt under vårt ordförandeskap i vår. EU-toppmötet i Göteborg i juni ska anta ett konkret europeiskt program för att förebygga konflikter.

När andra åtgärder inte räcker till, bör EU också kunna göra militära fredsfrämjande insatser. FN har gjort sådana insatser under decennier. Tusentals svenskar har under FN:s flagga varit med och bevarat freden i olika delar av världen. Ungefär 900 svenska soldater finns på Balkan i dag, på FN:s uppdrag och under Natos ledning, för att vi ska undvika nya blodiga konflikter. Vi är stolta över deras insatser, och det som andra gjort före dem.

Regeringen vill att Sverige är med och tar ansvar för freden. Både med civila och militära medel när det behövs. Militärt våld ska undvikas så länge som möjligt. Men när det inte finns några andra lösningar, och FN tar beslut om en fredsframtvingande insats, bör Sverige kunna delta.

Schyman och Ohly kritiserar också EU:s militära samarbete med Turkiet. Regeringen har tydligt kritiserat Turkiet för brister vad gäller mänskliga rättigheter. Turkiet får inte heller någon beslutsrätt i EU:s krishantering. Men det är viktigt att alla europeiska länder kan vara med och bidra till fredsbevarande insatser, som nu sker i Kosovo. Förslaget om samarbete gäller inte bara Turkiet. Det gäller alla kandidatländer till EU, liksom de europeiska länder som är med i Nato. Där finns ju bland annat vårt grannland Norge. Anser vänsterpartiet att Norge inte ska få vara med om EU gör en fredsinsats t.ex. i Bosnien? Det är faktiskt följden av det Schyman och Ohly föreslår.

Vi vill också att EU utvecklar sitt samarbete med Ryssland och Ukraina.

Sverige driver att EU:s civila och militära förmåga också ställs till FN:s förfogande. På svenskt initiativ har EU och FN:s generalsekreterare Kofi Annan inlett ett samarbete om detta. Det är en väg framåt för freden i Europa och andra delar i världen. Det är en del av en aktiv internationell politik. Vänsterpartiets önskan om en passivare hållning stärker vare sig den militära alliansfriheten eller det internationella fredsarbetet.

Turkiet måste respektera de mänskliga rättigheterna. Svar av utrikesminister Anna Lindh på artikel i Expressen 2000-11-23

I fredags besökte jag Turkiet, nio månader efter mitt förra besök. Fortfarande finns det stora brister för de mänskliga rättigheterna, som Esref Okumus påpekar i Expressen 18 november. Visserligen är debatten öppnare. Vissa regeringsföreträdare har en tydlig politisk reformvilja. Några förbättringar har också genomförts, även om de är långt ifrån tillräckliga. Men i stor utsträckning har orden ännu inte omsatts i handling. Den präst som talat om assyriernas situation ställs inför rätta. Trakasserierna mot det kurdiska partiet HADEP fortsätter. Författare och politiker riskerar fortfarande fängelse för att de talat högt om de politiska bristerna i Turkiet. Detta är naturligtvis aldrig acceptabelt, men framför allt inte för ett land som vill bli medlem i EU. Det framförde jag också till utrikesminister Cem och andra turkiska politiker. Övriga Europa och Europarådet

Ändå tycker jag vi gjorde rätt vid EU-toppmötet i Helsingfors då Turkiet blev ett kandidatland. Inte för att dagens Turkiet uppfyller kraven på medlemskap. Men därför att vi lyssnade på organisationer för mänskliga rättigheter och kurdiska politiker i Turkiet. Vi fick rådet att kandidatlandsstatus med tydliga villkor var bättre än att lämna Turkiet helt utanför Europa.

Det blev också resultatet i Helsingfors. Nu har EG-kommissionen föreslagit en färdplan för hur Turkiet ska bli moget för medlemskap, där de mänskliga rättigheterna spelar en framträdande roll. Det är ett viktigt steg på vägen, där vi fått med krav som särskilt berör kurders, assyriers och andra minoriteters situation. Genom att detta är krav som alla femton länder kommer att ställa sig bakom, har de stor tyngd.

Jag är övertygad om att Turkiet aldrig skulle haft dagens intensiva diskussion om reformer, om inte EU ställt sådana krav. Det arbetet skall vi självfallet fortsätta att driva på.

"Turkiet måste respektera de mänskliga rättigheterna", artikel av utrikesminister Anna Lindh i Expressen 2000-11-24

I fredags besökte jag Turkiet, nio månader efter mitt förra besök. Fortfarande finns det stora brister för de mänskliga rättigheterna, som Esref Okumus påpekar i Expressen 18 november. Visserligen är debatten öppnare. Vissa regeringsföreträdare har en tydlig politisk reformvilja. Några förbättringar har också genomförts, även om de är långt ifrån tillräckliga. Men i stor utsträckning har orden ännu inte omsatts i handling.

Den präst som talat om assyriernas situation ställs inför rätta. Trakasserierna mot det kurdiska partiet HADEP fortsätter. Författare och politiker riskerar fortfarande fängelse för att de talat högt om de politiska bristerna i Turkiet. Detta är naturligtvis aldrig acceptabelt, men framför allt inte för ett land som vill bli medlem i EU. Det framförde jag också till utrikesminister Cem och andra turkiska politiker.

Ändå tycker jag vi gjorde rätt vid EU-toppmötet i Helsingfors då Turkiet blev ett kandidatland. Inte för att dagens Turkiet uppfyller kraven på medlemskap. Men därför att vi lyssnade på organisationer för mänskliga rättigheter och kurdiska politiker i Turkiet. Vi fick rådet att kandidatlandsstatus med tydliga villkor var bättre än att lämna Turkiet helt utanför Europa.

Det blev också resultatet i Helsingfors. Nu har EG-kommissionen föreslagit en färdplan för hur Turkiet ska bli moget för medlemskap, där de mänskliga rättigheterna spelar en framträdande roll. Det är ett viktigt steg på vägen, där vi fått med krav som särskilt berör kurders, assyriers och andra minoriteters situation. Genom att detta är krav som alla femton länder kommer att ställa sig bakom, har de stor tyngd.

Jag är övertygad om att Turkiet aldrig skulle haft dagens intensiva diskussion om reformer, om inte EU ställt sådana krav. Det arbetet skall vi självfallet fortsätta att driva på.

Anna Lindh

"Ökad handel främjar fred och stabilitet på Balkan", artikel av handelsminister Leif Pagrotsky på Brännpunkt Svenska Dagbladet 2000-12-10

Efter maktskiftet i Belgrad växer nu optimismen om en normalisering av levnadsförhållandena för Övriga Europa och Europarådet människorna i Förbundsrepubliken Jugoslavien och på hela västra Balkan. Även om det fortfarande finns spänningar och olösta etniska konflikter i det jugoslaviska samhället innebär Slobodan Milosevics fall ändå att förutsättningarna för fred, försoning och ekonomisk utveckling i hela regionen har förbättrats dramatiskt.

EU kommer att spela en viktig roll i processen för stabilitet och säkerhet på Balkan. Och som ordförandeland i EU får Sverige nästa halvår ett särskilt ansvar.

Målet är att Jugoslavien och övriga delar av regionen skall integreras i västeuropeiska strukturer politiskt,ekonomiskt, socialt och kulturellt. I regionen finns stora ekonomiska potentialer att ta tillvara, men det förutsätter att den politiska situationen fortsätter att utvecklas i positiv riktning. Därför måste omvärlden sluta upp för att slå vakt om den än så länge sköra demokratiska utvecklingen och den bräckliga freden i regionen.

EU-länderna har visat att de tar sitt ansvar. Nyligen beslutade EU om ett nytt sexårigt biståndsprogram för västra Balkan på drygt 40 miljarder kronor, det s.k. CARDS-programmet. Men det räcker inte med bistånd.

Handel och ekonomiskt samarbete till ömsesidig nytta är viktiga inslag i det mellanfolkliga umgänget och måste ingå som ett led i normaliseringsprocessen på Balkan. Därför har EU också beslutat om särskilda handelspreferenser för de fem länderna i regionen. Målet är att EU skall kunna ingå ett frihandelsavtal med dem. Ett steg mot detta togs vid toppmötet i Zagreb nyligen, då man enades om att de fem länderna skall utarbeta en överenskommelse om ett regionalt frihandelsområde. Detta kommer att stimulera till ökad handel med regionen.

Handeln är viktig, eftersom den främjar tillväxt och sysselsättning, som är nödvändiga förutsättningar för stabilitet och säkerhet. Därför h ar också näringslivet en viktig roll när det gäller att läka såren på Balkan.

I och med Vojislav Kostunicas makttillträde öppnas stora möjligheter för näringslivet att hjälpa till att bygga upp det sargade Balkan. Jag hoppas att de svenska företagen tar tillvara dem, eftersom jag tror att de har särskilt goda förutsättningar att göra viktiga insatser på Balkan. De bör också kunna dra fördel av att det här i Sverige finns en särskild kompetens, tack vare de många medborgare som har sina rötter på Balkan och därför har både relevanta språkkunskaper och kännedom om marknaderna där.

För femton år sedan var det forna Jugoslavien Sveriges näst största exportmarknad i Central- och Östeuropa. Ett 30-tal svenska företag är sedan länge etablerade i Jugoslavien, och Sverige och svenska produkter åtnjuter stort förtroende i regionen. Det finns alltså goda skäl att utgå ifrån att Jugoslavien åter kan bli en viktig marknad för svenska företag.

Mot den bakgrunden gör regeringen nu en extra satsning på att engagera det svenska näringslivet i återuppbyggnaden på Balkan. Nyligen besökte en delegation från UD regionen för sonderande samtal med företag och regeringsrepresentanter om samarbetsmöjligheterna i regionen.

I veckan har min statssekretare Sven-Eric Söder besökt Belgrad tillsammans med representanter för ett tiotal företag för att knyta kontakter med näringsliv, regering och EU:s representanter i regionen.

Själv har jag varit i Bryssel tillsammans med företrädare för det svenska näringslivet för att bl.a. skall diskutera återuppbyggnaden av sydöstra Europa med EU-kommissionen. Syftet med delegationens besök, som genomfördes på UD:s initiativ, var att markera den svenska regeringens och näringslivets gemensamma ambition att öka Sveriges medverkan i EU:s biståndsprogram.

Regeringen har också nyligen fattat beslut om en ny strategi för Sidas utvecklingssamarbete med Jugoslavien. Här öppnas m öjligheter att använda de svenska företagens kompetens. En första insats, Övriga Europa och Europarådet där ABB är engagerat, gäller reparation av det mycket nedgångna elnätet i Serbien. Därigenom skapas en tryggare elförsörjning för bl.a. uppvärmning av bostäder inför den annalkande vintern.

Visst finns det alltjämt risker och motsättningar i regionen samt olösta frågor mellan Jugoslavien och det internationella samfundet. Jugoslavien måste bl a samarbeta med krigsförbrytartribunalen i Haag, normalisera relationerna med sina grannländer och nå en lösning vad gäller landets framtida federala struktur.

Visst finns det också andra hinder som måste övervinnas, såsom korruption, en ineffektiv byråkrati och finansieringsproblem på grund av det forna Jugoslaviens utlandsskuld och kreditvärdighet. Men förutsättningarna för att fördjupa och utveckla relationerna mellan Jugoslavien och Sverige är ändå bättre än på länge. Det gäller nu för näringslivet att ta tillvara det tillfälle till nya affärsmöjligheter som erbjuds.

Interpellationer

Svar av utrikesminister Anna Lindh på interpellationer av Bengt Silvferstrand och Sten Andersson om sanktioner mot Förbundsrepubliken Jugoslavien 2000-05-12

Fru/Herr talman! Bengt Silvferstrand respektive Sten Andersson har frågat mig om situationen i Förbundsrepubliken Jugoslavien. De frågar bl.a. om vilka åtgärder Sverige gör för att minska lidandet i Jugoslavien, och om Sverige är berett att verka för att häva EU:s sanktioner mot landet. Jag väljer här att besvara dessa båda interpellationer samtidigt.

Belgradregimen har varit inblandat i fyra krig på mindre än tio år, i Slovenien, Kroatien, Bosnien och Kosovo. De tre senare präglades av brutal etnisk rensning och folkfördrivningar. Det är ingen tillfällighet att Slobodan Milosevic och stora delar av Jugoslaviens ledarskikt idag är åtalade av krigsförbrytardomstolen i Haag.

Den nationalistiska politiken har lett till att det idag finns ca 700 000 flyktingar i Serbien. De lever under kritiska förhållanden och får mycket knapphändigt stöd från de jugoslaviska myndigheterna.

Jugoslavien leds idag av en regim som inte respekterar grundläggande demokratiska, politiska och medborgerliga rättigheter. Myndigheterna slår allt hårdare mot den interna oppositionen inom landet. Oberoende media beläggs med böter och utrustning beslagtas, protesterande studenter och oppositionspolitiker arresteras, minoriteter trakasseras.

Sveriges liksom EU kan i sin politik inte blunda för denna komplicerade situation, ett cyniskt ledarskap som har förverkat allt förtroende i omvärlden och en befolkning som lider.

Sverige och EU har därför bestämt sig för att isolera denna regim samtidigt som stor kraft läggs på att hjälpa Jugoslaviens nödlidande och på att understödja landets demokratiska krafter. Sverige medverkar i sanktioner riktade mot Milosevics regim. Dels vapenembargot beslutat av FN, dels ett oljeembargo, visumförbud och finansiella sanktioner beslutade av EU. Sverige anser att de sanktioner som slår direkt mot regimen bör behållas eller skärpas medan de som drabbar befolkningen bör hävas.

Sverige har under lång tid agerat i Allmänna rådet för att flyg- och oljeembargot skall hävas. Det var bl a genom svenska ansträngningar som det tidigare gällande flygförbudet kunde hävas tillfälligt den 20 mars, samtidigt som tillämpningen av de finansiella sanktioner som slår mot regimen skärptes. Det var också genom vårt agerande som undantag mot oljeembargot kunde beslutas i höstas, i form av EU- leveranser av eldningsolja till oppositionsstyrda kommuner under vintern, det sk Energi för Demokrati- programmet. Vi arbetar nu inom EU på uppföljningen och det verkar som om det delvis kommer att Övriga Europa och Europarådet baseras på svenska initiativ. Jag kan försäkra er att Sverige deltar i den diskussion som ständigt pågår inom EU om sanktionspolitiken mot Jugoslavien.

Utöver detta vill jag understryka det betydande stöd som ges till de lidande i Jugoslavien samt till landets demokratiska krafter, både från EU och direkt från Sverige. Sveriges bilaterala humanitära stöd till Jugoslavien exklusive Kosovo var 1999 ca 25 miljoner kronor och det ökar till mer än 40 miljoner kronor i år. Detta stöd går främst till flyktingarna. Beslut om mer stöd tas beroende på hur situationen utvecklas.

Bengt Silfverstrand frågar specifikt om vi är beredda att underlätta för svenska företag att medverka i det humanitära stödet till Jugoslavien. Svaret på den frågan är att vi givetvis är beredda att i varje enskilt fall undersöka de bästa kanalerna för det humanitära biståndet. Det är särskilt angeläget att förvissa sig om att stödet verkligen går direkt till de nödllidande och inte utgör ett stöd för regimen.

Sten Andersson säger att det är angeläget att Sverige på alla områden upprättar normala förbindelser med Jugoslavien. Bengt Silfverstrand frågar om regeringen är beredd att verka för att Serbien tas upp som medlem av Stabilitetspakten för sydöstra Europa. Svaret på dessa frågor är ja, så fort landet lever upp till grundläggande demokratiska och rättsliga principer.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på interpellation av Margareta Viklund om Kosovoalbanska fångar i Serbien 2000-05-12

Fru/Herr talman! Margareta Viklund har frågat hur regeringen avser sätta press på Serbien för att frige de kosovoalbanska fångarna i serbiska fängelser, om regeringen kan villkora det humanitära biståndet till Serbien med frisläppande av de kosovoalbanska fångarna, om regeringen planerar att föra upp frågan i säkerhetsrådet samt om regeringen avser att arbeta för en ändring av Genèvekonventionen den 12 augusti 1949 angående krigs-fångars behandling till att omfatta även personer som tagits tillfånga vid inbördeskrig.

Jag vill börja med att betona att regeringen ser med mycket stort allvar på frågan om behandlingen av frihetsberövade kosovoalbaner i Serbien. Detta är utan tvekan en av de mest omstridda frågorna i Kosovo efter kriget. Från vissa håll hävdas att antalet fängslade skulle uppgå till 5 000. Den internationella röda korskommittén (ICRC), som har en viktig roll i detta sammanhang, har hittills identifierat omkring 1 600 fångar.

Margareta Vikholm har rätt i att det kan vara svårt att juridiskt klassificera alla kosovoalbaner i serbiska fängelser. Kosovo är en del av Förbunds-republiken Jugoslavien (FRJ). Det är således svårt att på principiella grunder hävda att samtliga kosovoalbaner, enbart med hänvisning till etnisk tillhörighet, med automatik bör friges från serbiska fängelser. Många kosovoalbanska fångar i Serbien har dock uppenbarligen varit frihetsberövade under lång tid, under svåra förhållanden, utan rättegång och utan tillgång till försvarsadvokat. Detta förfarande är naturligtvis oacceptabelt och fördöms kraftigt av regeringen.

Från det internationella samfundets sida har FN:s kommissarie för mänskliga rättigheter, UNHCHR, en sammanhållande funktion på detta område. MR-kommissariens kontor i Belgrad driver aktivt frågan mot serbiska myndigheter direkt på platsen. UNHCHR-kontorets chef i Belgrad är också ordförande i en särskild kommission för fångar och saknade personer som upprättades sommaren 1999. Kommissionen, som representerar ett brett politiskt och civilt spektrum i Kosovo med del-tagande av både serber och albaner, arbetar med att kartlägga dessa personers öde och agerar gentemot myndigheterna. Kommissionen har ett politiskt mandat från Kosovos Transitionsråd (KTC). Sedan kommissionen bildades har över 250 fångar frigivits. Övriga Europa och Europarådet

Frågan om ett internationellt inititiv för att öka fokuseringen på denna viktiga fråga och den separata men relaterade frågan om saknade personer i FRJ har föreslagits från olika håll, bl.a. utnämnande av en särskild utsänd representant. Sverige ställer sig positivt till att intiativ i den riktningen undersöks och är beredd att bidra till detta.

Sverige stödjer MR-kommissarien och Internationella rödakorskommittén i deras arbete med denna svåra fråga. Våra möjligheter att agera direkt genom säkerhetsrådet begränsas kraftigt av att Sverige inte längre är medlem i rådet.

På frågan om villkorande av det humanitära biståndet till Serbien vill jag bara betona att humanitärt bistånd ges till behövande människor oavsett vilken regim de lever under. Detta är en fundamental princip för all humanitär verksamhet och som Sverige starkt driver.

Genèvekonventionen är i första hand inriktad på internationella konflikter. Konventionens Protokoll 2, är dock tillämpligt i fallet Kosovo. Detta är visserligen något mindre långtgående än Protokoll 1, men anger ändå grundläggande regler för behandling av frihetsberövade personer i samband med väpnad intern konflikt. Protokollet har biträtts av FRJ.

Svarav utrikesminister Anna Lindh på interpellation av Margareta Viklund om Ilascu-gruppen 2000-11-06

Fru/Herr talman! Margareta Viklund frågar hur jag och regeringen avser agera för att stödja OSSE i dess strävan att ta upp fallet Ilascu till en ny rättegång i tredje land. Därutöver frågar Margareta Viklund vilka åtgärder regeringen avser vidta för att i FN belysa Ile Ilascus situation och verka för att han tillsammans med de övriga i Ilascu-gruppen får en rättvis och fri rättegång.

OSSE:s parlamentarikerförsamling antog i juli i år en resolution om fallet Ilascu. Resolutionen uppmuntrar OSSE:s ordförande och OSSE-missionen i Moldavien att fortsätta sina ansträngningar att finna en medlemsstat som är villig att arrangera en rättvis rättegång för Ilascu-gruppens medlemmar.

OSSE:s ordförande Österrikes utrikesminister Benita Ferrero-Waldner besökte Moldavien tillsammans med en delegation i juli i år. Hennes delegation samtalade med Ilascu i fängelset. Som Margareta Viklund skriver i sin interpellation har det rått stor oklarhet huruvida Ilascu själv vill lagföras i tredje land. Senast tillgängliga uppgifter säger att han nu välkomnar en sådan process.

Fallet Ilascu är komplicerat på flera vis. Det sträcker sig i tiden tillbaka till 1990 när etniska moldaver på båda sidor av floden Dnistr genomförde aktioner riktade mot separatisternas kamp för ett oberoende Transnistrien. Ilascu anklagades och dömdes i en lokal skenrättegång i Transnistrien 1993 för att ha fört en illegal kamp mot den självutropade staten. Domen mot Ilascu är inte legitim. Transnistrien är inte internationellt erkänd som stat. Inom OSSE finns enighet om att frågan om Transnistriens status skall lösas med respekt för Moldaviens territoriella integritet.

Jag håller med Margareta Viklund om att fallet Ilascu måste lösas snarast och att frihetsberövandet av Ilascu-gruppens medlemmar är ett allvarligt brott mot de mänskliga rättigheterna. För att kunna lagföra medlemmarna av Ilascu-gruppen i tredje land krävs dock att d et först klargörs vilka brott de har anklagats för, och därefter om dessa brott räknas som brott i det tredje landet samt ifall utlämning kan ske. I nuläget undersöker några av OSSE:s medlemsstater möjligheterna att genomföra en rättegång. Regeringen välkomnar att detta undersöks.

Utbrytarrepubliken Transnistriens ledare Smirnov har uppgivit att fallet Ilascu kan få en lösning först när Övriga Europa och Europarådet frågan om Transnistriens status lösts. Givetvis kan ett sådant villkor ej godtas. OSSE arbetar dock intensivt med att bistå parterna genom att finna en lösning på statusfrågan och försöker bl.a. aktivt att sammanföra parterna för samtal. Ett nytt sådant möte med parterna planeras att hållas inom kort. OSSE:s parlamentariska församling och dess särskilda demokratiteam för Moldavien spelar också en viktig roll för att verka för en politisk lösning. Den svenska regeringen stödjer aktivt och följer med stort intresse dessa ansträngningar från OSSE:s sida.

Jag bedömer att frågan om Ilascu och hans tre medfångar först och främst bör drivas inom ramen för OSSE då denna regionala organisation på ett mer effektivt sätt kan diskutera och agera i enskilda fall. Inom ramen för FN är möjligheterna mindre att driva enskilda fall.

Sammanfattningsvis kan jag försäkra Margareta Viklund om att vi även i fortsättningen kommer att följa frågan och aktivt stödja OSSE:s ordförande och OSSE:s mission i Moldavien.

Svar på frågor i riksdagen

Svar av bistånds- och migrationsminister Maj-Inger Klingvall på fråga från Ingrid Näslund (kd) om asyl för ryska judar 2000-01-26

Ingrid Näslund har ställt en fråga till statsrådet Ulrika Messing om vilka åtgärder hon avser att vidta för att avvisningsbesluten mot de ryska judar som sökt skydd i Sverige inte skall verkställas. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på frågan.

Ingrid Näslund tar i sin fråga upp judarnas situation i dagens Ryssland. Det är utan tvivel så att antisemitiska stämningar har viss utbredning i Ryssland och även i vissa andra av de f.d. sovjetrepublikerna idag. Det kan också konstateras att det finns exempel på hur rättsvårdande organ i Ryssland eftersatt sin plikt att ingripa mot diskriminering, vilket bl.a. kan förklaras med att rättssystemet alltjämt överlag är svagt utvecklat. Detta är oroande och regeringen följer nära utvecklingen på MR-området i de f.d. sovjetrepublikerna. En huvudambition vid vårt samarbete med bl.a. Ryssland är att stärka uppbyggnaden av rättsväsendet och demokratiska institutioner. Det är emellertid regeringens bedömning att det inte kan anses förekomma någon av myndigheterna initierad eller understödd systematisk antisemitisk förföljelse i Ryssland idag, en uppfattning som Ingrid Näslund också tycks dela.

Jag vill understryka att det är principiellt viktigt att flyktingpolitiken sätter skyddsbehovet i centrum. Asylrätten upprätthålls genom en noggrann individuell prövning av varje asylansökan, där åberopade asylskäl är avgörande. Politiken på detta område måste vara konsekvent för att kunna kallas rättssäker och kriterierna för uppehållstillstånd måste vara lika för alla. I de enskilda fall där omständigheterna är sådana att skyddsbehov föreligger, skall uppehållstillstånd beviljas.

Under 1999 beviljades också ett 25-tal ryska medborgare uppehållstillstånd i Sverige, varav nio bedömdes vara konventionsflyktingar och därför beviljades asyl medan tre beviljades tillstånd som skyddsbehövande i övrigt. Då myndigheterna inte registrerar asylsökande efter etnisk tillhörighet finns inte möjlighet att få fram exakta siffror beträffande hur många av de beviljade tillstånden som rör personer med judisk härkomst. Erfarenhetsmässigt gäller dock en majoritet av dessa bifallsbeslut just ryska judar, vilket också bekräftats vid kontakter med Invandrarverket och Utlänningsnämnden. I många fall saknas dock ett reellt skyddsbehov, vilket många gånger leder till att ansökan avslås. Invandrarverkets och Utlänningsnämndens bedömning är att det i dag saknas skäl att generellt bevilja judar från Ryssland asyl i Sverige.

När det gäller de enskilda ärenden som Ingrid Näslund tar upp i sin fråga kan jag av naturliga skäl varken Övriga Europa och Europarådet kommentera eller påverka dessa. Statens Invandrarverk och Utlänningsnämnden handlägger självständigt frågor rörande uppehållstillstånd m.m. Varken jag som ansvarig minister eller regeringen som helhet har någon laglig rätt att ingripa i myndigheternas handläggning av ett enskilt ärende. Det är heller inte möjligt för mig eller regeringen att begära att få pröva ett enskilt ärende, då det endast är i de fall då verket eller nämnden själva överlämnar ett ärende till regeringen för avgörande som regeringen kan fatta beslut. Regeringen har för närvarande inget ärende rörande ryska judar på sitt bord.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga från Murad Artin (v) om Turkiet och folkmordet på armenier 2000-01-27

Murad Artin har frågat vad jag avser göra för att frågan om folkmordet på armenierna i Turkiet tas upp på konferensen om Holocaust den 24-28 januari.

Stockholms Internationella Forum om Förintelsen är som bekant ett svenskt initiativ inom ramen för ett internationellt samarbete kring i första hand utbildning om Förintelsen. Den länderkrets som inbjudits sända delegationer till Stockholm är således de länder som deltog i konferenserna i London och Washington om tillgångar från Förintelsens tid. Mot den bakgrunden har det inte varit aktuellt att ändra deltagarkretsen.

I programmet för konferensen finns beröringspunkter med andra folkmord och det är regeringens förhoppning att minnet av Förintelsen också kan bidra till uppmärksamhet kring andra folkmord och vikten av att på alla sätt hindra att historien upprepar sig.

Turkiet har deltagit i de tidigare konferenserna bl.a. på grund av sin roll som generös mottagare av många judar under andra världskriget.Vad gäller de massakrer och fördrivningar av armenier och andra grupper som ägde rum i slutfasen av det Osmanska riket har den turkiska regeringen hänvisat till pågående forskning.

Ju större öppenhet Turkiet visar beträffande sitt förflutna, desto mer bidrar det till att stärka Turkiets demokratiska identitet. Detta är viktigt även ur ett aktuellt politiskt perspektiv eftersom relationerna mellan Turkiet och Armenien är av central betydelse för stabilitet och utveckling i Kaukasusregionen.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga från Yvonne Ruwaida (mp) om mänskliga rättigheter i Turkiet och från Murad Artin (v) om arresteringar av kurdiska borgmästare 2000-03-02

Yvonne Ruwaida har frågat hur jag avser agera för att Turkiet skall respektera mänskliga rättigheter och inte fängsla av folket valda politiker. Murad Artin har frågat mig vad jag inom EU tänker göra för att förmå den turkiska staten att respektera de mänskliga rättigheterna. Det är min avsikt att besvara bägge dessa frågor genom detta svar.

Det var oroande och uppseendeväckande att tre borgmästare som representerar partiet HADEP från sydöstra Turkiet greps och häktades, anklagade för samröre med PKK. De tre borgmästarna har blivit valda i demokratiska val som representanter för ett legalt turkiskt parti. Representanter för HADEP har tidigare i år mottagits av Turkiets president för att bl.a. diskutera regional utvecklingspolitik. De domar som avkunnades mot 18 medlemmar i HADEP den 24 februari är också ett oroande tecken.

När jag samtalade med borgmästaren i Diyarbakir, Feridun Celik, i samband med mitt besök i Ankara den 17-18 februari var hans budskap att HADEP med fredliga och demokratiska medel eftersträvade bättre respekt för mänskliga rättigheter i hela Turkiet innefattande möjligheter till undervisning och TV- Övriga Europa och Europarådet och radiosändningar på kurdiska.

Den svenska regeringen följer mycket noga den uppkomna situationen. Den svenske ambassadören i Ankara har framfört den svenska regeringens oro till det turkiska utrikesministeriet och har löpande kontakt med de turkiska myndigheterna i ärendet. Den svenska regeringen har också stött en uppvaktning som företagits hos det turkiska utrikesministeriet av den lokala EU-trojkan i Ankara.

De tre borgmästarna försattes den 28 februari på fri fot men får tillsvidare inte lämna Turkiet. De har dessutom återinstallerats i sina ämbeten av den turkiske inrikesministern. Detta är naturligtvis tillfredsställande och kan ses som ett medgivande att de uppseendeväckande metoder som användes av de lokala myndigheterna vid gripandet av borgmästarna var omotiverade. Samtidigt skall påpekas att borgmästarna fortfarande hotas av stränga straff om de befinnes skyldiga till de brott de åtalats för. Det inträffade understryker vikten av att undantags-tillståndet i Turkiets sydöstra provinser snarast hävs.

Regeringen avser, bilateralt och inom ramen för EU-samarbetet, fortsätta kräva att Turkiet uppfyller de politiska Köpenhamnskriterierna om demokrati, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter och respekt för och skydd av minoriteter. Turkiet måste som kandidatland anpassa sig till europeisk rättsordning genom ny lagstiftning och genom effektivare tillämpning av den lagstiftning som redan finns. Yvonne Ruwaida har frågat hur jag avser agera för att Turkiet skall respektera mänskliga rättigheter och inte fängsla av folket valda politiker. Murad Artin har frågat mig vad jag inom EU tänker göra för att förmå den turkiska staten att respektera de mänskliga rättigheterna. Det är min avsikt att besvara bägge dessa frågor genom detta svar.

Det var oroande och uppseendeväckande att tre borgmästare som representerar partiet HADEP från sydöstra Turkiet greps och häktades, anklagade för samröre med PKK. De tre borgmästarna har blivit valda i demokratiska val som representanter för ett legalt turkiskt parti. Representanter för HADEP har tidigare i år mottagits av Turkiets president för att bl.a. diskutera regional utvecklingspolitik. De domar som avkunnades mot 18 medlemmar i HADEP den 24 februari är också ett oroande tecken.

När jag samtalade med borgmästaren i Diyarbakir, Feridun Celik, i samband med mitt besök i Ankara den 17-18 februari var hans budskap att HADEP med fredliga och demokratiska medel eftersträvade bättre respekt för mänskliga rättigheter i hela Turkiet innefattande möjligheter till undervisning och TV- och radiosändningar på kurdiska.

Den svenska regeringen följer mycket noga den uppkomna situationen. Den svenske ambassadören i Ankara har framfört den svenska regeringens oro till det turkiska utrikesministeriet och har löpande kontakt med de turkiska myndigheterna i ärendet. Den svenska regeringen har också stött en uppvaktning som företagits hos det turkiska utrikesministeriet av den lokala EU-trojkan i Ankara.

De tre borgmästarna försattes den 28 februari på fri fot men får tillsvidare inte lämna Turkiet. De har dessutom återinstallerats i sina ämbeten av den turkiske inrikesministern. Detta är naturligtvis tillfredsställande och kan ses som ett medgivande att de uppseendeväckande metoder som användes av de lokala myndigheterna vid gripandet av borgmästarna var omotiverade. Samtidigt skall påpekas att borgmästarna fortfarande hotas av stränga straff om de befinnes skyldiga till de brott de åtalats för. Det inträffade understryker vikten av att undantags-tillståndet i Turkiets sydöstra provinser snarast hävs.

Regeringen avser, bilateralt och inom ramen för EU-samarbetet, fortsätta kräva att Turkiet uppfyller de politiska Köpenhamnskriterierna om demokrati, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter och respekt för och skydd av minoriteter. Turkiet måste som kandidatland anpassa sig till europeisk rättsordning genom ny lagstiftning och genom effektivare tillämpning av den lagstiftning som redan finns.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga från Helena Bargholtz (fp) om avkriminalisering Övriga Europa och Europarådet av homosexualitet i Rumänien 2000-03-17

Helena Bargholtz har frågat mig vilka initiativ den svenska regeringen har tagit i Europarådets ministerkommitté för att förmå Rumänien att avkriminalisera homosexualitet.

Europarådets ministerkommitté behandlade denna fråga i mars 1998. Rumäniens politiska åtaganden vid inträdet i Europarådet (1993) är emellertid i första hand en fråga för Europarådets parlamentariska församling, i vilken behandlingen av Rumänien avslutades i april 1997. Ministerkommittén har dock alltid en möjlighet att ta upp en specifik fråga till diskussion. Den rumänska delegationen i Strasbourg har hittills fortlöpande informerat ministerkommitténs sekretariat om vilka åtgärder som vidtagits på nationell nivå för att ändra den rumänska strafflagen.

Den rumänska strafflagen innehöll fram till 1996 ett förbud mot homosexuella relationer. En ändring genomfördes då mot ett mer begränsat förbud av innebörden att homosexuella handlingar utförda i det offentliga eller förorsakande offentlig skandal kriminaliserades. Enligt den information som vi har erhållit förs fortfarande en dialog mellan den rumänska delegationen i Strasbourg och ministerkommitténs sekretariat i denna fråga.

Diskriminering och bestraffning av människor enbart på grund av deras sexuella läggning står i strid med den grundläggande principen om alla människors lika värde och rättigheter. En lagstiftning som innebär diskriminering av homosexuella är självfallet oacceptabel. I alla fora, inklusive Europarådet, verkar Sverige för att på ett kraftfullt sätt motverka förekomsten och uppkomsten av alla former av diskriminering. Sverige kommer att fortsätta att påtala och uppmärksamma dessa frågor i alla de sammanhang där det är aktuellt och på bästa sätt tjänar saken.

Det kan även noteras att det i sista hand kan bli Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna som, när ett konkret mål aktualiseras, kommer att bedöma om och hur den rumänska lagstiftningen och dess tillämpning står i överensstämmelse med den Europeiska konventionens om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, framför allt artikel 8 om rätten till privat- och familjeliv. Skulle domstolen finna att den rumänska lagstiftningen strider mot Europa-konventionen är Rumänien skyldigt att vidta sådana åtgärder, inklusive lagändring, att framtida kränkningar inte kan ske.

Jag kommer även att se till att denna fråga tas upp i de bilaterala kontakterna med Rumänien.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga från Marie Granlund (s) om diskrimineringsfrågor i Europa-konventionen 2000-03-17

Artikel 14 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna innehåller ett diskrimineringsförbud. Förbudet gäller bara de rättigheter som finns i konventionen och dess tilläggsprotokoll, t.ex. yttrandefriheten, religionsfriheten och skyddet för äganderätten. Under en längre tid har man inom Europarådet arbetat på ett nytt tilläggsprotokoll till konventionen med ett allmänt diskrimineringsförbud. Avsikten är att förbjuda diskriminering i alla dess former, dvs. inom alla samhällsområden och av alla möjliga skäl. Europarådets parlamentariska församling har föreslagit två tillägg till detta protokoll. Marie Granlund har frågat mig om Sverige kommer att verka för den parlamentariska församlingens förslag i ministerkommittén.

Den parlamentariska församlingens första förslag är att införa ett särskilt stycke i texten som säger att män och kvinnor är lika inför lagen. Det andra förslaget är att införa "sexuell läggning" i listan med diskrimineringsgrunder. Majoriteten av Europarådets medlemsstater, däribland Sverige, har hittills ansett att församlingens förslag inte bör leda till någon ändring av protokollet av bl.a. följande skäl. Det är Övriga Europa och Europarådet naturligtvis riktigt att man inte skall diskriminera på grund av kön eller sexuell läggning, men eftersom diskrimineringsförbudet i det nya protokollet är generellt, förbjuder det diskriminering av människor på alla tänkbara grunder. Här inräknas både kön och sexuell läggning. Att konstruera en uttömmande lista har inte ansetts möjligt. Om man försökte att göra det skulle man riskera att någon diskrimi- neringsgrund utelämnades av förbiseende. Om man förde in en ny diskriminerings-grund i det nya protokollet skulle det kunna ge upphov till oklarheter om omfattningen av både protokollet och artikel 14 i konventionen. De allra flesta medlemsstaterna, inklusive Sverige, har därför ansett det lämpligast att i det nya protokollet ha samma lista med diskrimineringsgrunder som i den gamla artikel 14.

Svar av bistånds- och migrationsminister Maj-Inger Klingvall på fråga från Johan Persson (fp) om Kosovoflyktingar med tillfälliga uppehållstillstånd 2000-04-12

Johan Pehrson har frågat mig om jag står fast vid ett uttalande jag skulle ha gjort om att det rådande läget i Kosovo är tillräckligt stabilt för att alla flyktingar från Kosovo med tidsbegränsade uppehållstillstånd skulle kunna sändas tillbaka.

När massflykten ut ur Kosovoprovinsen i Förbundsrepubliken Jugoslavien ägde rum förra året tog Sverige liksom ett stort antal andra länder sitt ansvar genom att ge skyddsbehövande tillfälligt skydd och dessutom ställa platser till förfogande för överföring genom det s.k. humanitära evakuerings-programmet. Över 800000 personer har redan återvänt till Kosovo från närområdet. Därutöver beräknas ca 130000 ha återvänt från andra länder, varav omkring 1700 från Sverige. Detta är mycket tillfredsställande, eftersom det återspeglar att kosovoalbaner inte längre förföljs i Kosovo på grund av sin etniska tillhörighet. Det är mot den bakgrunden jag konstaterat att det inte finns skäl att förlänga den särskilda förordningen om tillfälligt skydd för personer från Kosovo. Den tidigare massflyktssituationen råder inte längre.

Detta betyder inte att jag i sak tagit ställning till ansökningar om asyl som kosovoalbaner med tillfälligt uppehållstillstånd i Sverige kan komma att göra. FN:s flyktingkommissariat, UNHCR, har i nyligen gjorda rekommendationer visserligen konstaterat, att flertalet kosovoalbaner i asylländerna inte har behov av skydd men samtidigt påpekat att det finns individer bland dem som kan möta allvarliga problem. Häribland finns personer och familjer med blandad etnisk bakgrund.

När det gäller icke-albaner från Kosovo är situationen för närvarande så allvarlig för dem att UNHCR över huvud inte rekommenderar återvändande. Som Johan Pehrson nämner, finns ett betydande antal icke- albaner bland dem som fått tillfälligt skydd i Sverige.

För de personer från Kosovo, som har tidsbegränsat uppehållstillstånd och anser sig ha skäl att stanna kvar i Sverige, gäller efter den särskilda förordningens upphörande utlänningslagens vanliga bestämmelser. Ansvaret för att ta ställning till enskilda ansökningar ligger hos utlännings-myndigheterna. Något uttalande om hur ansökningarna skall bedömas har jag självfallet inte gjort. Jag har emellertid här hänvisat till UNHCR:s rekommendationer, som jag vet att myndigheterna noga tar del av, för att försäkra Johan Pehrson om att jag fortlöpande följer den situation som råder i Kosovo. Regeringen är djupt oroad över de svåra förhållanden som råder för serber, romer och andra tillhöriga etniska minoritetsgrupper i Kosovo. Min förhoppning är att förhållandena så snart som möjligt för-bättras radikalt, så att också de många icke-albaner som flytt från Kosovo sedan FN övertog ansvaret för provinsen kan återvända i trygghet och säkerhet.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga av Karin Wegestål om sexhandel i Kosovo 2000-06-15 Övriga Europa och Europarådet

Karin Wegestål har frågat försvarsministern vad han avser göra för att förhindra sexhandeln i Kosovo och för att tillförsäkra de utsatta kvinnorna sina mänskliga rättigheter. Frågan har överlämnats till mig.

Till att börja med vill jag säga att jag delar frågeställarens uppfattning att Sverige, tillsammans med övriga parter, har ett ansvar för upprätthållandet av mänskliga rättigheter i Kosovo. Det är också riktigt att vi ger ett om-fattande ekonomiskt stöd till projekt för återuppbyggnad och förbättrade levnadsvillkor. Sverige deltar i fredsarbetet i Kosovo på flera sätt. Förutom ekonomiskt och humanitärt stöd bidrar Sverige med civilpoliser och soldater till den Natoledda internationella styrkan, KFOR (Kosovo Force). Sverige deltar i KFOR med en bataljon om ca 800 personer.

Till KFOR:s uppgifter hör gränsbevakning, vilket är av särskild betydelse för den svenska bataljonen eftersom dess ansvarsområde gränsar till Serbien. Styrkan fokuserar på att etablera en säker miljö så att flyktingar och internflyktingar kan återvända och i vilken internationella civila insatser kan verka. Därutöver bidrar styrkan till att de lokala civila myndigheterna successivt kan ta över ansvaret för säkerheten. Styrkans insatser skall så-ledes skapa basen och förutsättningarna för det som FN:s organisation, UNMIK (United Nations Interim Administration Mission in Kosovo) har till uppgift att göra: att lägga grunden för ett fungerande civilt samhälle. I arbetsfördelningen mellan olika internationella aktörer ansvarar FN för civil förvaltning inklusive rättsfrågor medan OSSE svarar för institutions-uppbyggnad och mänskliga rättigheter.

Tillsammans med UNHCR genomför OSSE kontinuerlig uppföljning av att de mänskliga rättigheterna beaktas. Detta görs genom utbildnings- och informationskampanjer som särskilt fokuserar på individens rättigheter, diskriminering, kvinnors respektive barns situation samt minoriteternas ställning. Handel med kvinnor och barn utgör också en viktig del av dag-ordningen för den regionalt inriktade Stabilitetspakten för sydöstra Europa. OSSE:s ordförande ansvarar för att driva dessa frågor och har bjudit till ett möte med relevanta institutioner i Wien den 19 juni. Avsikten är att skapa en så kallad task force mot kvinno- och barnhandel i sydöstra Europa.

Huvudansvaret för upprätthållande av rättssäkerhet i Kosovo ligger hos FN, och mycket arbete återstår för att stävja den omfattande brottslighet som fått fotfäste i området. Jag välkomnar därför att FN i sitt arbete nu prioriterar insatser för att stärka rättssystemet. Ett juridiskt ramverk och fungerande institutioner behövs för att brott mot de mänskliga rättigheterna skall kunna beivras. Det är dessutom ett viktigt led i den långsiktiga försonings-processen.

Behoven är stora och återfinns i hela rättskedjan: poliser, åklagare, domare och kriminalvårdare. Sverige deltar i UNMIK med 60 civilpoliser, varav 10 till OSSE:s polisskola, samt med upp till 40 experter i övrig OSSE-verksamhet. En av de än så länge fåtaliga domarna kommer från Sverige. Sverige bidrar även med rättsmedicinsk och kriminalteknisk personal till krigsförbrytartribunalen i Haag. Sverige för en kontinuerlig dialog med andra länder om behovet av att avsätta tillräckliga resurser till FN och andra aktörer för att de mänskliga rättigheterna skall respekteras.

Vid sidan av de internationella organisationerna gör frivilligorganisationer betydande insatser. Ett exempel är de av Sida finansierade projekt som den svenska organisationen Kvinna till Kvinna realiserar för att stärka kvinnors ställning i Kosovo. I området kring Mitrovica finansierar organisationen en mobil mödravårdscentral och i Pristina arbetar ett kvinnocenter med att samla in dokumentation om brott mot de mänskliga rättigheterna.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga av Murad Artin om svenska ambassaden i Ankara 2000-06-30

Murad Artin har frågat om jag avser vidta åtgärder för att förmå den svenska ambassaden i Turkiet att inta en mer balanserad hållning till förhållandena i Turkiet och avstå från att göra egenartade uttalanden Övriga Europa och Europarådet om kurder och andra grupper som lever i Sverige.

Innehållet i den artikel som åberopas av Murad Artin tycks ha orsakat missförstånd, vilket givetvis är olyckligt. Enligt de uppgifter jag fått har den nationalistiska marsch som åberopas i artikeln inte spelats i ambassa-dörens residens, utan den marsch som åsyftas är den turkiska versionen av den svenska sången "Tre trallande jäntor", som ofta spelas i svensk-turkiska sammanhang. Några värdeomdömen om kurder i Sverige har inte framförts av ambassadören.

Självklart åligger det en svensk ambassadör i Ankara att inta en balanserad hållning till förhållandena i Turkiet. Ambassaden i Ankara följer i enlighet med regeringens prioriteringar särskilt frågor som rör de mänskliga rättig-heterna i Turkiet, inte minst situationen för personer tillhörande olika minoritetsgrupper. De krav jag i olika sammanhang har framfört om bristande respekt för mänskliga rättigheter i Turkiet har i hög grad byggt på rapportering från ambassaden.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga av Sten Andersson om sanktionerna mot Jugoslavien 2000-07-11

Sten Andersson har frågat mig vilka åtgärder jag har vidtagit eller är beredd att vidta för att sanktionerna mot Förbundsrepubliken Jugoslavien skall upphöra.

Först och främst vill jag framhålla att jag delar Sten Anderssons oro över situationen i Förbundsrepubliken Jugoslavien, och då i synnerhet Serbien. Landet innehar en nyckelroll för en långvarig stabilitet i hela regionen, och Sverige bör därför verka för en fredlig och demokratisk utveckling där.

Den svenska regeringen håller dock regimen i Belgrad ansvarig för bristen på respekt för grundläggande demokratiska och mänskliga rättigheter för landets medborgare, liksom för den kritiska humanitära situationen för de cirka 700 000 flyktingar som befinner sig på jugoslaviskt territorium som en konsekvens av de fyra krig Belgrad- regimen har medverkat till att starta.

Därför stöder Sverige de sanktioner i FN:s och EU:s regi som bidrar till att försvaga denna regim samtidigt som vi lägger ner stor kraft på att hjälpa Jugoslaviens nödlidande liksom på att understödja landets demokratiska krafter.

Sverige anser att de sanktioner som slår direkt mot regimen, såsom visumförbudet, bör behållas eller skärpas medan de som kollektivt drabbar befolkningen, däribland flygförbudet och oljeembargot, bör försvagas eller hävas.

Det var bl.a. på grund av svenska ansträngningar som det tidigare gällande flygförbudet kunde hävas tillfälligt den 20 mars och sex månader framåt. För närvarande pågår inom EU förhandlingar om en förlängning av sanktionssuspenderingen efter den 28 augusti, där Sverige spelar en aktiv roll.

Kopplad till dessa förhandlingar pågår också en diskussion om skärpning av tillämpningen av de finansiella sanktioner mot företag kontrollerade av regimen i Belgrad, bl.a. genom upprättandet av en så kallad vit lista över företag som skall undantas sanktioner. Denna lista består i nuläget av cirka 190 företagsnamn och har publicerats i dagarna.

Vidare tog Sverige aktiv del i beslutet om vissa undantag från olje-embargot förra hösten. EU-beslutet bestod i att leverera eldningsolja till oppositionsstyrda kommuner under vintern, det så kallade "Energy for Democracy" programmet. Sedan dess har antalet kommuner som ingår utvidgats till sju stycken. Sverige verkar för en fortsättning av program-met i uppföljningen som just nu pågår inom EU. Övriga Europa och Europarådet

Utöver detta vill jag understryka det betydande stöd som ges till de nöd-lidande i Jugoslavien samt till landets demokratiska krafter, både från EU och direkt från Sverige. Sveriges bilaterala humanitära stöd till Jugoslavien exklusive Kosovo ligger i år på cirka 40 miljoner kronor. Detta stöd går främst till flyktingarna i landet. Skulle situationen så kräva, kan beslut om ytterligare bistånd fattas.

Sten Andersson frågar också om Sverige är villigt att agera för att normala diplomatiska förbindelser med Förbundrepubliken Jugoslavien skall åter-upptas. Här vill jag betona att det är vår målsättning att Jugoslavien skall återuppta sin roll som fullvärdig medlem av det internationella samfundet, men det är under förutsättning att landet först respekterar grundläggande demokratiska och politiska rättigheter.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga av Hillevi Larsson om kurdernas situation i Turkiet 2000-07-31

Hillevi Larsson har frågat mig hur Sverige kommer att agera för att upp-märksamma kurdernas situation och om detta kommer att tas upp under Sveriges ordförandeskap i EU under våren 2001.

Respekten för mänskliga rättigheter är en högt prioriterad fråga för den svenska regeringen. I förslaget till program för Sveriges ordförandeskap i EU:s ministerråd anges att ordförandeskapet kommer att prioritera de mänskliga rättigheterna i EU:s politik. Det är angeläget att MR-frågorna får en framträdande plats i dialogen med andra länder.

Regeringens engagemang för de mänskliga rättigheterna i Turkiet och i synnerhet kurdernas situation är väl känt. Under ordförandeskapet kommer EU:s förhållande till Turkiet och landets åtaganden i egenskap av kandidatland ägnas särskild uppmärksamhet. I en fördjupad politisk dialog med Turkiet har frågorna om mänskliga rättigheter en central roll.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga av Bengt Silfverstrand om KFOR-styrkornas stängning av smältverket i norra Mitrovica 2000-09-07

Bengt Silfverstrand har frågat mig vilka initiativ jag är beredd att vidta i FN för att påtala ett antal påstådda missförhållanden kring ett beslut av FN-administrationen i Kosovo, UNMIK, att ta över ledningen av smältverket i Zvecan, för att sedan omedelbart stänga det. En händelse som inträffade natten mellan den 13 och 14 augusti.

Frågeställaren tycks dels mena att FN-administrationens åtgärd var onödig, eftersom de miljörisker med smältverket som UNMIK hänvisat till inte kunnat bevisas; dels att övertagandet ofrånkomligen leder till att de serbiska arbetarna på smältverket tvingas lämna Kosovo. Dessutom hävdar frågeställaren att UNMIK:s agerande strider mot FN-resolutionen 1244, som reglerar den internationella närvaron i området.

Till en början vill jag framhålla att jag delar frågeställarens oro över situa-tionen i Kosovo. Flera gånger har Sverige, liksom EU och FN, framhållit att förutsättningar måste skapas för ett multietniskt samhälle i Kosovo, ett samhälle där också etniska serber skall kunna känna sig trygga.

Men det faktum att jag delar frågeställarens oro för situationen i området, betyder inte att jag delar kritiken mot UNMIK:s agerande vid den aktuella händelsen.

För det första finner jag inga skäl att ifrågasätta FN-administrationens uppgifter om föroreningar runt smältverket. Mätningar, som redovisats för FN:s säkerhetsråd, har visat på blyhalter som är flera hundra Övriga Europa och Europarådet gånger högre än Värdshälsoorganisationens gränsvärden. Som en konsekvens av dessa mätningar genomförs nu också omfattande hälsoundersökningar av inter-nationell personal som arbetar i området.

För det andra fattades beslutet att ta över och stänga smältverket i Zvecan först efter flera misslyckade försök att i samarbete med den ursprungliga ledningen för företaget minska utsläppsnivåerna. Detta beslut fattades inte heller av den militära styrkan KFOR, som frågeställaren tycks mena; utan av FN- administrationen UNMIK. KFOR assisterade endast FN-personal under själva övertagandet.

För det tredje är jag inte lika pessimistisk som frågeställaren vad gäller möjligheten för arbetarna vid smältverket att stanna kvar i Kosovo. Drygt 1400 av de 1500 etniska serber som var anställda i Zvecan har registrerat sig hos UNMIK och fått ut sin månadslön för augusti, som FN-administrationen har åttagit sig att betala. UNMIK har också förhoppningar om att kunna återuppta driften av såväl smältverket i Zvecan, som andra delar av det stora gruvkomplexet Trepca. Allt i en strävan att bygga en fungerande ekonomi i Kosovo.

Mot denna bakgrund har Sverige, i ett gemensamt uttalande tillsammans med de andra EU-länderna, godkänt UNMIK:s agerande och konstaterat att man handlat i enlighet med resolution 1244. Jag kommer sålunda inte att vidta några åtgärder i FN med anledning av beslutet att stänga smältverket i Zvecan.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på frågor av Murad Artin om mänskliga rättigheter i Turkiet och av Yilmaz Kerimo om assyrier/syrianer i Turkiet 2000-11-23

Murad Artin har frågat mig vad jag avser göra för att Turkiet skall uppfylla kraven på mänskliga rättigheter genom att bl.a. förmå Turkiet att lägga ned åtalet mot Yusuf Akbulut. Yilmaz Kerimo undrar om jag i EU och/eller i kontakt med den turkiska regeringen avser att uppmärksamma det assyriska/syrianska folkets situation med anledning av åtalet mot Yusuf Akbulut. Jag avser att besvara bägge frågorna i detta svar. Åtalet mot den syrianske prästen Yusuf Akbulut innebär enligt den svenska regeringens syn en kränkning av hans åsikts- och yttrandefrihet. Detta har vi påtalat för den turkiska regeringen. I samband med mitt besök i Turkiet den 17 november tog jag bl.a. upp åtalet mot Akbulut med den turkiska regeringen.

I det förslag till partnerskap som presenterades den 8 november föreslår EU-kommissionen ett antal prioriteringar som berör området mänskliga rättigheter och demokrati. Den svenska regeringen kommer att verka för att den turkiska regeringen kommer att ta till sig dessa prioriteringar. Följande förslag från kommissionen är i detta sammanhang av särskilt intresse:

- avskaffa legala hinder som förhindrar turkiska medborgare att använda modersmål i TV/radiosändningar, - förbättra situationen i sydöstra Turkiet i syfte att öka ekonomiska, sociala och kulturella möjligheter för alla medborgare, - garantera att alla individer kan utöva sina mänskliga rättigheter utan diskriminering, - avskaffa undantagstillståndet i sydöstra Turkiet, - avskaffa lagar som förhindrar utövandet av kulturella rättigheter för alla medborgare oavsett ursprung, även inom utbildningens område.

Assyrier, syrianer och andra minoriteter hör till de grupper som har mest att vinna på att partnerskapets prioriteringar genomförs. Regeringen kommer fortsatt, såväl inom EU som vid bilaterala kontakter och genom direkt stöd till organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter, att verka för att Turkiet skal l vidta kraftfulla åtgärder för att förbättra minoriteternas ställning i enlighet med internationella åtaganden. Övriga Europa och Europarådet

Anna Lindh

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga av Nalin Pekgul om mänskliga rättigheter i Turkiet 2000-12-06

Nalin Pekgul har frågat mig om Sveriges regering har för avsikt att agera med anledning av åtalet mot Yusuf Akbulut. I mitt svar daterat den 23 november, på två liknande frågor, nämnde jag att åtalet mot Akbulut togs upp med den turkiska regeringen i samband med mitt besök i Turkiet den 17 november. Genom vår ambassad i Ankara följer vi denna fråga uppmärksamt och den svenske generalkonsuln i Istanbul kommer att närvara vid rättegången i Diyarbakir den 21 december.

Åtalet mot den syrianske prästen Yusuf Akbulut innebär enligt den svenska regeringens syn en kränkning av hans åsikts- och yttrandefrihet och det visar, som Nalin Pekgul konstaterar i sin fråga, att det återstår mycket arbete för den turkiska regeringen innan de politiska Köpenhamns-kriterierna är uppfyllda.

I det förslag till partnerskap som presenterades den 8 november föreslår EU-kommissionen ett antal prioriteringar som berör området mänskliga rättigheter och demokrati och situationen för personer som tillhör minoriteter. Den svenska regeringen kommer noga att följa den turkiska regeringens genomförande av dessa prioriteringar.

Svar av migrationsminister Maj-Inger Klingvall på fråga av Mikael Odenberg om svenska ambassaden i Ankara 2000-12-07

Mikael Odenberg har frågat utrikesminister Anna Lindh vad regeringen avser att göra för att förbättra den konsulära servicen och förkorta väntetiderna vid svenska ambassaden i Ankara. Mikael Odenbergs fråga, som i huvudsak rör uppehålls- och arbetstillstånd för anhöriga, faller under mitt ansvarsområde och besvaras därför av mig.

Regeringen har fattat ett beslut om att omvandla den svenska officiella närvaron i Istanbul. Ambassadör Anita Gradin har fått i uppdrag att skyndsamt utreda den framtida svenska närvaron i Istanbul.

Beroende av resultatet av utredningen finns en möjlighet att frågor om uppehålls- och arbetstillstånd liksom övriga ärenden på migrationsområdet inte längre kommer att handläggas i Istanbul utan i första hand föras över till ambassaden i Ankara. Temporärt har så redan skett. Detta har tillfälligt lett till en ökad ärendemängd för ambassaden och därmed också till förlängda handläggningstider. Detta är givetvis inte tillfredsställande. Såväl departementet som ambassaden är medvetna om problemet. Beredning av denna fråga sker inom ramen för utredningen om den svenska närvaron i Istanbul och den verksamhetsplanering som just nu pågår avseende nästa budgetår.

I samband med att Sverige blir operativ medlem i Schengensamarbetet i mars 2001 kommer viseringsärenden endast att kunna hanteras vid svensk representation med utsänd personal. Detta innebär att honorärkonsulat inte kommer att ha möjlighet att hantera viseringsärenden. För att lösa detta finns ett samarbete mellan Schengenstaterna om s.k. representation i viseringsärenden. Representation innebär att en Schengenstat bilateralt åtar sig att för en annan Schengenstats räkning ta emot viseringsansökningar och utfärda viseringar på orter där det landet inte finns representerat. Syftet med representation är att undvika minskad tillgång till service för de viseringssökande. Det slutliga avgörandet huruvida det skal l finnas möjlighet att i Istanbul avgöra viseringsärenden är ännu ej fattat. Övriga Europa och Europarådet

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga av Tuve Skånberg om religionsfrihet i Turkiet 2000-12-14

Tuve Skånberg har frågat mig om jag vill påtala vikten av att Turkiet medger religionsfrihet till sina medborgare, även för dem som övergår från islam till kristendom. Enligt den turkiska konstitutionen råder religionsfrihet i Turkiet och det är självklart så att alla, oavsett religiös tillhörighet, fritt skall kunna utöva sin religion och inte utsättas för diskriminerande behandling. Ett av de politiska Köpenhamnskriterierna berör just respekt för och skydd av minoriteter. Detta innefattar även religiösa minoriteter. Turkiet måste som kandidatland arbeta för att uppfylla de politiska Köpenhamnskriterierna, vilket även innebär att man i praktiken respekterar de mänskliga rättigheterna och bl.a. förhindrar diskriminering.

Jag har bett ambassaden i Ankara att undersöka omständigheterna kring behandlingen av Ozgur Yalcin. Jag förutsätter att den turkiska regeringen fullt ut kommer att respektera den process som eventuellt leder fram till en dom från Europadomstolen.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga av Sonja Fransson om funktionshindrade i Öststatsländerna 2000-12-14

Sonja Fransson har frågat mig om vilka åtgärder som avses vidtas för att respekten för mänskliga rättigheter också skall gälla de ca 2 miljoner funktionshindrade i Central- och Östeuropa.

Kandidatländernas framsteg utvärderas årligen av Kommissionen avseende uppfyllnaden av de s.k. Köpenhamnskriterierna. Dessa inkluderar respekten för de mänskliga rättigheterna för alla medborgare, inklusive medborgare med funktionshinder.

Att förhandla om medlemskap innebär att kandidatländerna förklarar sig villiga att anta EU:s hela regelverk – acquis communautaire. Därmed accepterar kandidatländerna också de bestämmelser som reglerar handikappfrågor inom EU.

Situationen för människor med funktionshinder i Central- och Östeuropa och i Ryssland är i många avseenden mycket svår, och betydande insatser krävs, både politiskt och ekonomiskt. Detta inser kandidatländernas regeringar och ansträngningar görs för att förbättra funktionshindrade personers situation. Förutom insatser från respektive kandidatlands regering sker detta även med hjälp av bilateralt stöd samt via multilaterala insatser från bl.a. Världsbanken och FN-organ. Hälso- och sjukvårdens Östeuropa-kommitté arbetar med hjälp av medel från Sida med kunskapsutvecklande projekt inom hälso- och sjukvården och närliggande delar av socialtjänsten. Det berör främst våra grannländer i Östeuropa.

Det lär dock dröja innan situationen för personer med funktionshinder i kandidatländerna uppnår västeuropeisk nivå. Regeringen anser att en väg mot att förbättra funktionshindrade personers situation är att med kraft driva EU-utvidgningsprocessen. Därigenom måste kandidatländerna uppfylla kriterier för upprätthållandet av de mänskliga rättigheterna. Den ekonomiska tillväxten i kandidatländerna ger också allt större möjligheter till förbättringar.

Således blir medlemskapet i EU, och även vägen dit, en mycket viktig del i den långsiktiga lösningen på dessa förhållanden.

I ett flertal av länderna i Central- och Östeuropa och i Ryssland gör Sida idag stora insatser som syftar Övriga Europa och Europarådet till att personer med funktionshinder skall bli delaktiga i samhället. Insatserna riktas framför allt mot avinstitutionalisering, samt att förebygga att barn hamnar på institutioner. Dessutom utbildas tjänstemän att arbeta på ett mer konstruktivt sätt med funktionshindrade. Sida har även projekt där arbetsplatser anpassas för att ge förutsättningar för funktionshindrade att bli mer delaktiga inom arbetsmarknaden. Inom ramen för vänortssamarbetet behandlas också handikappfrågor. Det viktigaste målet med stödet är att få till stånd attitydförändringar genom kunskapsöverföring.

Under det svenska ordförandeskapet kommer Socialdepartementet att arrangera ett expertmöte i Linköping den 25-26 april där handikappfrågor kommer att diskuteras ur ett människorättsperspektiv. Till detta möte kommer både representanter för kandidatländerna och medlemsstaterna att inbjudas.

Dessutom kommer en konferens att hållas i St Petersburg i april mellan EU och Ryssland. Denna fokuserar på sociala frågor i Ryssland och de mest utsatta grupperna i landet, varav funktionshindrade är en.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga av Margareta Viklund om rättssystemet i Kosovo 2000-12-14

Margareta Viklund har lyft fram en mycket viktig fråga för den fortsatta utvecklingen i Kosovo. När säkerhetsrådet den 10 juni 1999 antog resolution 1244 ställdes FN, NATO och det övriga internationella samfundet inför mycket stora utmaningar. Från ett i grunden raserat samhälle med svåra etniska motsättningar gällde det att återställa säkerhet, lag och ordning och skapa förutsättningar för flyktingåtervändande, upprättande av civila samhällsfunktioner och långsiktig och hållbar ekonomisk utveckling. Kosovo utvecklade sig snabbt till en av de mest omfattande internationella fredsbyggande operationerna i modern tid. I denna svåra miljö har flera framsteg gjorts. För att hantera det massiva spontana flyktingåtervändandet och den svåra förödelsen av bostäder och skolor genomfördes inför förra vintern ett omfattande nödskydd och rehabiliteringsprogram, under ledning av UNHCR. Tack vare omfattande insatser i kombination med en mild vinter behövde endast ett fåtal människor söka tillflykt i de allmänna nödbostäder som upprättades över hela Kosovo.

Men många utmaningar återstår. En av de större avser situationen inom rättssektorn, som ännu inte har stabiliserats. De från början obefintliga och idag fortfarande svaga rättsvårdande institutionerna har inte haft tillräcklig kapacitet för att hantera omfattande etniskt motiverade brott, organiserad brottslighet och allmän laglöshet. Juridisk personal utsätts ofta för hårda påtryckningar. Det har medfört svårigheter att upprätthålla en etnisk opartiskhet inom hela rättsskedjan.

FN:s mission i Kosovo har under året gjort särskilda ansträngningar för att komma tillrätta med bristerna i rättssystemet. En tydlig erfarenhet har varit att rättssystemet inte är starkare än sin svagaste länk. Hela kedjan - domstol, polis och kriminalvård - måste fås att fungera. Även om mycket återstår att göra, bl.a. på kriminalvårdssidan, så har den lamslagenhet som läng e rådde kunnat hävas. Från svensk sida har vi uppmuntrat och stött denna helt nödvändiga inriktning på insatser på rättsområdet.

Ett tiotal internationella domare och åklagare, i stort sett det antal som UNMIK hittills har begärt, däribland en svensk domare och en åklagare, är för närvarande verksamma vid distriktsdomstolar runt om i Kosovo. Dessa utför ett utomordentligt viktigt och utsatt arbete med att hantera bl.a. krigsförbrytelser eller etniskt motiverade brott. Rättsskipningen är en avgörande förutsättning för att en långsiktig etnisk försoningsprocess alls skall vara möjlig.

Missionens polisinsats har successivt växt och omfattar för närvarande runt 4500 civilpoliser som utför exekutiva polisuppgifter. Sverige bidrar med 60 poliser, däribland tio instruktörer till den polisskola som i OSSE:s regi utbildar Kosovos framtida lokala poliskår. Övriga Europa och Europarådet

Inom UNMIK är OSSE ledande i projekt som syftar till att stärka respekten för rättssamhällets principer. I samarbete med Europarådet har ett utbildningscenter för domare och åklagare – Kosovo Judicial Institute – upprättats. Institutet har bl.a. genomfört seminarier för lokala domare och åklagare om Europakonventionen om mänskliga fri- och rättigheter. OSSE har även tagit initiativ till upprättandet av Kosovo Law Centre, en NGO som är tänkt att fungera som ett lokalt forskningscenter för rättsfrågor. Sverige har sekonderat ett trettiotal tjänstemän till OSSE-missionen, bl.a. expertis inom rättssektorn.

Det internationella samfundet har mycket att lära av Kosovo-operationen, inte minst när det gäller behovet av snabba insatser för att återupprätta och stärka svaga eller obefintliga rättssektorer efter våldsamma konflikter. Jag vill i detta sammanhang framhålla det arbete som pågår för att utveckla EU:s kapacitet inom området civil krishantering, liksom FN:s och OSSE:s arbete för att stärka och öka samordningen av civila insatser i fredsbyggan de operationer.

Pressmeddelanden

Svenska valobservatörer till Kroatien och Kirgizistan 2000-01-13

Regeringen har idag beslutat sända svenska valobservatörer till Kroatien och Kirgizistan.

Till Kroatien åker sex svenska valobservatörer i en insats ledd av OSSE, (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa). Valet i Kroatien hålls sedan president Franjo Tudjmanavlidit och äger rum den 24 januari. Även en andra valomgång kan komma att hållas.

I Kirgizistan genomförs parlamentsval den 20 februari. Efter begäran av OSSE, som samordnar valövervakningen, har Sverige beslutat sända en svensk valobservatör till landet.

Svenska observatörer till ryska presidentvalet 2000-03-09

En grupp svenska valobservatörer ställs till OSSE:s förfogande inför det ryska presidentvalet, enligt ett regeringsbeslut idag. Sverige bidrar med en långtidsobservatör och tolv korttidsobservatörer till den första omgången i det ryska presidentvalet, den 26 mars 2000.

Regeringen beslutade idag även att till en eventuell andra omgång i presidentvalet ställa valobservatörer till OSSE:s förfogande. Sida ansvarar för rekryteringen av observatörerna och samordning och administration av det svenska bidraget.

Svenska valövervakare till Bosnien och Herzegovina 2000-03-09

Regeringen har idag beslutat sända 15 valövervakare till Bosnien och Hercegovina.

De svenska valobservatörerna ställs till OSSE:s (Organisationen för samarbete och säkerhet i Europa) förfogande inför de kommunala valen den 8 april. Valen utgör ett viktigt steg i den demokratiska utvecklingen i Bosnien och Hercegovina.

Svenska valövervakare till Georgien Övriga Europa och Europarådet

2000-03-16

Regeringen har idag beslutat sända en valobservatör, under en längre tid, till Georgien.

Den svenske valobservatören ställs till OSSE:s (Organisationen för samarbete och säkerhet i Europa) förfogande inför det kommande presidentvalet den 9 april.

Svenska civilpoliser till Kosovo 2000-03-16

Sverige ska bidra med ytterligare tio civilpoliser till FN:s mission i Kosovo (UNMIK), enligt ett regeringsbeslut idag.

Genom beslutet bidrar Sverige med totalt 60 civilpoliser i Kosovo, varav 50 som ska arbeta med traditionella polisuppgifter i FN:s polisstyrka (UNMIK Police) och tio poliser som ska arbeta med utbildnings-verksamhet vid OSSE:s polisskola (OSSE KPSS – Kosovo Police Service School).

Det finns för närvarande ett stort behov av fler civilpoliser i Kosovo. Polisinsatsen inom ramen för UNMIK är tänkt att fungera tills dess att ett nytt polisväsende har byggts upp i Kosovo. UNMIK Police uppgår idag till cirka 2400 poliser. OSSE:s polisskola har cirka 160 internationella poliser som utbildare.

UNMIK (United Nations Mission in Kosovo) ansvarar för den övergripande administrationen av den civila internationella närvaron i Kosovo. UNMIK består av fyra huvudpelare som fördelats på olika internationella organisationer: FN för civil administration UNHCR för humanitära frågor OSSE för demokrati och mänskliga rättigheter EU för återuppbyggnad

Maj-Inger Klingvall kommenterar återvändande och skyddsbehov för personer från Kosovo 2000-03-28

I samband med kriget i Kosovo 1999 evakuerades omkring 3 800 personer till Sverige. Omkring 1 800 personer redan valt att återvända till Kosovo från Sverige.

– Jag instämmer helt i flyktingkommissarie Sadako Ogatas bedömning att det fortsatta återvändandet till Kosovo måste ske ordnat, koordinerat, humant och med hänsyn till situationen på plats. Vi har därför ett nära samråd med andra länder som tagit emot betydande antal flyktingar från Kosovo samt med UNHCR och FN-missionen i Kosovo, säger bistånds- och migrationsminister Maj-Inger Klingvall i en kommentar.

Regeringen följer noga utvecklingen i Kosovo – både vad gäller respekten för mänskliga rättigheter, säkerhetsläget och särskilda migrationsaspekter.

Under måndagen ägde ett möte rum i Genève med de största flyktingmottagande länderna för personer som flytt från Kosovo under krisen 1998-99. I mötet deltog även FN:s flyktingkommissariat. UNHCR:s uppfattning är nu, liksom tidigare, att de kosovalbaner som finns kvar i de mottagande länderna inte längre har något generellt behov av skydd. De kan därför i princip återvända.

I den kosovoalbanska gruppen kan det dock finnas individer med skyddsbehov. Det kan bland annat gälla personer i blandade äktenskap. Dessutom är situationen i Kosovo särskilt svår för de som tillhör Övriga Europa och Europarådet andra etniska grupper. Dessa kan också ha fortsatt skyddsbehov på individuell basis.

Personer från Kosovo med tillfälliga uppehållstillstånd i Sverige kan få sina skyddsskäl prövade individuellt genom att lämna in en asylansökan. Invandrarverket och eventuellt Utlänningsnämnden kommer därefter att göra en vanlig prövning, som kan ta olika lång tid beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. Besluten om att uppehållstillstånd beviljas eller avslås sprids därmed över tiden och det blir därför inte fråga om att några stora grupper återvänder samtidigt.

Invandrarverket kommer inom kort att ha en tjänsteman på plats i Pristina för att bistå både de som återvänder frivilligt och de som får avslag på asylansökningar.

Anna Lindh uppmanar Turkiet att släppa Birdal 2000-03-31

Akin Birdal, tidigare ordförande i turkiska Human Rights Association, har åter fängslats efter en tids vistelse på sjukhus. Han ska avtjäna återstoden av ett två årigt fängelsestraff, som han dömdes till 1999, för att vid olika tillfällen i politiska tal talat om det kurdiska folket.

Idag har utrikesminister Anna Lindh skrivit ett brev till den turkiske justitieministern och framfört sin oro. Hon uppmanar den turkiska regeringen att frige Akin Birdal.

– Det är djupt beklagligt och oroande att Akin Birdal åter är i fängelse. Vi är oroliga för hans hälsotillstånd. Dessutom är domen mot honom en bekräftelse på att det fortfarande finns begränsningar i yttrandefriheten i Turkiet och det ser vi som mycket allvarligt. Turkiet måste som kandidatland fortsätta arbeta med att uppfylla de politiska kriterierna om demokrati, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter och respekt för och skydd av minoriteter.

Anna Lindh fördömer massarresteringar i Minsk 2000-03-31

–Det är oacceptabelt att regimen på detta kallhamrade sätt slår ner och massarresterar fredliga demonstranter.

Det säger utrikesminister Anna Lindh i en kommentar till de vitryska myndigheternas agerande efter den fredliga demonstration som genomfördes i Minsk i lördags på den vitryska självständighetsdagen.

– Representanter för den vitryska oppositionen besökte Sverige i början av mars och vi hade möjlighet att träffas för att talas vid under en lunch. Det visar sig nu att två av mina gäster hör till de personer som arresterades under demonstrationen.

– En regim som är rädd för sina egna medborgare har inga förutsättningar att vinna förtroende och legitimitet hos befolkningen. Den vitryska regeringen måste snarast inleda en verklig och meningsfull dialog med den vitryska oppositionen, så att fria och rättvisa parlamentsval överhuvudtaget kan genomföras i höst.

EU uttalar samtidigt skarp kritik mot den vitryska regimens ageranden och uppmanar regimen att lyfta restriktionerna mot demonstrationer i landet.

Svenska experter till Kosovo 2000-04-19 Övriga Europa och Europarådet

Regeringen har idag beslutat uppdra åt Rikspolisstyrelsen att ställa experter till förfogande för Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien. Kostnaderna för experterna beräknas till 4,5 miljoner kronor.

Experterna kommer att fortsätta de redan påbörjade utredningarna av de allvarliga övergreppen som misstänks ha begåtts mot civilbefolkningen i Kosovo.

Förra året uppdrog regeringen åt Rikspolisstyrelen att genomföra en liknande insats i Kosovo med deltagande av 12 svenska experter.

Tribunalens arbete utgör en viktig del i att åstadkomma försoning mellan folkgrupper i Kosovo och att bereda väg för framtida fredlig samlevnad dem emellan.

Sverige öppnar honorärkonsulat i Minsk 2000-05-16

Ett svenskt honorärkonsulat öppnar den 17 maj i Minsk, Vitryssland. Svensk honorärkonsul är Lars Karman. Öppnandet av honorärkonsulatet i Minsk ses av den svenska regeringen som ett viktigt steg för att skapa förutsättningar för utökade kontakter mellan Sverige och Vitryssland.

Sverige protesterar mot serbiskt mediatillslag 2000-05-19

Jugoslaviens ambassadör i Stockholm, Aleksandar Prlja, kallades i dag upp till UD. Ambassadör Lars Grundberg framförde Sveriges protest mot de senaste dagarnas upptrappade repression mot de demokratiska krafterna i Serbien. Lars Grundberg uttryckte Sveriges djupa ogillande över att den serbiska regimen övertagit TV-stationen Studio B och flera andra oberoende medier i Serbien.

- Det här är en oacceptabel inskränkning av yttrandefriheten, säger utrikesminister Anna Lindh. Vi ser också med stor oro på massarresteringarna av studenter och på polisbrutaliteten i samband med demonstrationerna i går.

Svenska valobservatörer till Montenegro 2000-05-31

Regeringen har idag beslutat sända tre svenska valobservatörer till Montenegro. Valobservatörerna ställs till OSSE:s (Organisationen för samarbete och säkerhet i Europa) förfogande och ska följa de kommunala valen den 11 juni.

Valen utgör ett viktigt led i den demokratiska utvecklingen i Montenegro.

Svenskt honorärkonsulat i Tbilisi 2000-06-08

I dag har ett svenskt honorärkonsulat invigts i Georgiens huvudstad Tbilisi. Honorärkonsul är Eric L. Johnson.

Öppnandet av honorärkonsulatet i Tbilisi är ett viktigt steg för att bredda relationerna mellan Sverige och Georgien. Övriga Europa och Europarådet

Maj-Inger Klingvall i Bosnien; Möjligheterna att skapa ett mångetniskt samhälle avgör Bosniens framtid 2000-06-19

- Det är nu snart fem år sedan striderna i Bosnien upphörde. Säkerhets-situationen är i princip god på de flesta platser i Bosnien. Återvändande till minoritetsområden är i dag betydligt mera omfattande än tidigare, samtidigt som avsevärda problem kvarstår på vissa orter.

Det sade bistånds- och migrationsminister Maj-Inger Klingvall i en kommentar till sina samtal i Sarajevo med bosniska regeringen, andra ledande politiska företrädare, FN:s flyktingkommissarie UNHCR och representanter för det internationella samfundet – OHR (Office of High Representative).

- Samtalen med UNHCR och OHR har visat att vi har samma syn på såväl möjligheter som problem på flyktingområdet. Det är viktigt att hålla fast vid långsiktiga lösningar som – i sann ”Daytonanda” – skapar möjligheter för alla bosnier att återvända till sina ursprungliga hem. Därmed motverkar man den etniska rensningen som kriget skapade. Möjligheten för minoriteter att återvända är avgörande för att bryta den tudelning som fortfarande präglar politik och samhällsliv i Bosnien säger Maj-Inger Klingvall

- Ett demokratiskt och multietniskt samhälle i Bosnien är en förutsättning för att landet ska kunna utvecklas och närma sig Europa. Sverige och EU stödjer återuppbyggnaden, men i slutänden är det bosnierna själva som måste forma det samhälle de vill leva i, säger Maj-Inger Klingvall. Samtidigt tillkännagav hon att den svenska regeringen förbereder ett beslut om en ny långsiktig strategi för biståndet till Bosnien.

Sveriges stöd till Bosnien fortsätter att ligga på en hög nivå. Biståndet uppgår i år till ca 200 miljoner kronor. Stödet går till återuppbyggnad, demokratisk utveckling, mänskliga rättigheter och utvecklande av grundläggande samhällsfunktioner.

Maj-Inger Klingvall besökte under måndagen ett internflyktingläger i Republika Srpska och flera biståndsprojekt, som syftar till att skapa lokala förutsättningar för att flyktingar ska kunna återvända.

Regeringen kommer inom kort att fatta ett principbeslut i ett ärende om asylsökande från Bosnien.

Sverige fördömer domar mot vitryska politiker 2000-06-22

Utrikesrådet Sven-Olof Petersson kallar idag upp Vitrysslands ambassadör Aleg Jermalovitj till Utrikesdepartementet för att fördöma de fängelsedomar som fälldes i måndags mot två framträdande vitryska oppositionspolitiker.

Ordföranden i det vitryska socialdemokratiska partiet Nikolaj Statkevitj och parlamentsledamoten Valerij Sjtjukin har dömts för att ha stört den allmänna ordningen i samband med den stora Frihetsmarschen som den vitryska oppositionen anordnade i oktober 1999. Verkställandet av domarna uppskjuts visserligen, men det innebär ändå att de två inte kan arbeta politiskt inför de planerade parlaments- och presidentvalen i Vitryssland.

- Det inträffade illustrerar återigen att Vitryssland är inne på fel väg. Det är uppenbart att domen är politisk och syftar till att eliminera tänkbara konkurrenter till den nuvarande regimen, säger Sven-Olof Petersson.

FN:s särskilde rapportör om rättssystemets oberoende har nyligen bekräftat att President Lukasjenka Övriga Europa och Europarådet utövar mer eller mindre oinskränkt makt över utnämningar och avskedanden av domare. Han har dessutom själv medgett att han kan påverka domstolarnas utdömande av straff.

En Amnestyrapport som publicerades igår kritiserar starkt de vitryska myndigheternas ovilja att tolerera avvikande åsikter och fritt tänkande. Rapporten pekar på den tydliga avsaknanden av ett oberoende rättssystem i Vitryssland.

Sverige vill inte att Vitryssland skall isoleras från Europa, utan kommer bilateralt och inom EU att fortsätta verka för stärkande av demokrati, mänskliga rättigheter och europeisk tillhörighet.

Svenskt stöd till Tjernobylfonden 2000-06-29

Regeringen beslutade idag att bidra med högst 24 miljoner kronor till Tjernobylfonden. Syftet är att förstärka den sarkofag som byggdes över den havererade reaktorn efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986. Utbetalningen av beloppet ska ske med 8 miljoner kronor per år under åren 2001, 2002 och 2003.

– Vi är mycket angelägna om att bidra till att förbättra kärnsäkerheten i vårt närområde, säger handelsminister Leif Pagrotsky, som ansvarar för biståndet till Öst- och Centraleuropa.

Tjernobylfonden upprättades i december 1997 med avsikt att finansiera förbättringar av sarkofagen som byggdes under stark tidspress 1986 över den havererade reaktor 4. Fonden administreras av Europeiska utvecklingsbanken (EBRD) och kostnaden för projektet är beräknat till 768 miljoner USD (ca 6,8 miljarder kronor).

Sverige ger stöd till Ryska Soldatmödrakommittén 2000-07-13

Regeringen har beslutat ge stöd till Svenska Freds- och Skiljedoms-föreningen för att stödja Ryska Soldatmödrakommittén (SMK). Stödet är på 176 000 kronor och lämnas inom ramen för det säkerhetsfrämjande samarbetet.

Stödet som nu ges utgör ett bidrag till en konferens som SMK anordnar i Moskva i höst. Under konferensen ska bland annat representanter från den svenska försvarsmakten föreläsa om förhållanden för svenska värnpliktiga. Soldatmödrakommittén hoppas att genom ökad kunskap om regler och förhållanden i andra länders försvarsmakter få ett bättre underlag för att bedriva sin opinionsbildning i Ryssland.

SMK bildades 1989 för att förbättra villkoren för ryska värnpliktiga. Rörelsen drivs ideellt och är nu en landsomfattande organisation i Ryssland. Soldatmödrarna har fått stor uppmärksamhet för sin kritik av penalism och andra missförhållanden i den ryska krigsmakten. På senare tid har de också uppmärksammats för sitt starka ifrågasättande av krigföringen i Tjetjenien.

Svensk valövervakning i Makedonien 2000-08-10

Regeringen har idag beslutat att uppdra åt Sida att rekrytera två valövervakare (s.k. långtidsobservatörer) och en valobservatör (s.k. korttidsobservatörer) för de kommunala valen i före detta jugoslaviska republiken Makedonien. De svenska observatörerna kommer att ställas till OSSE:s (Organisationen för samarbete och säkerhet i Övriga Europa och Europarådet

Europa) förfogande.

De kommunala valen kommer att hållas i före detta jugoslaviska republiken Makedonien den 10 september i år. En eventuell andra omgång av valen planeras att hållas den 24 september.

Svensk ambassadör blir FN-sändebud på Balkan 2000-09-01

FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, Mary Robinson, har i dag utsett den svenske ambassadören Henrik Amneus till särskilt sändebud för personer som fängslats eller på annat sätt berövats sin frihet i samband med krisen i Kosovo.

Amneus uppgift är att i kontakter med myndigheter och organisationer i regionen lyfta fram frågan om frihetsberövade, utan diskriminering med avseende på nationalitet, etnisk bakgrund, religion eller politisk tillhörighet. Arbetet inriktas därmed på såväl kosovoalbaner i serbiska fängelser som kidnappade och försvunna serber och andra minoriteter i Kosovo.

Det särskilda sändebudet ska bistå i arbetet med att stärka respekten för mänskliga rättigheter och humanitär rätt i regionen snarare än intervenera i enskilda fall. I den mån personer hålls i fängsligt förvar i strid mot mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt skall han dock även kunna verka för frigivning. Amneus insatser ska komplettera och stödja, befintliga aktörer på detta område, som t.ex. den Internationella Röda Kors-kommittén (ICRC). Uppdraget avser i första hand sex månader och Amneus står då helt under MR-kommissariens ledning. Baserad i Stockholm kommer han att resa främst till Belgrad och Pristina.

Flera internationella organisationer, liksom många frivilligorganisationer, arbetar för att bringa klarhet i de öden som drabbat civilbefolkningen i Förbundsrepubliken Jugoslavien i samband med Kosovo-krisen förra året. Tusentals människor rapporteras som försvunna. Andra har tillfångatagits och dömts för olika brott. Osäkerheten hos anhöriga och vänner påverkar människorna negativt och försvårar försoningsprocessen. Mary Robinson, FN:s högsta tjänsteman för mänskliga rättigheter, vill genom utnämningen stödja och underlätta det arbete som redan pågår i området och bidra till att dämpa spänningen i regionen.

Henrik Amneus har arbetat för UD sedan 1961, bland annat som ambassadör i Irak och som svensk representant vid Europarådet i Strasbourg. Från 1981 till 1988 verkade han på Sveriges FN-delegation i New York, och 1991-1993 som ambassadör för mänskliga rättigheter, baserad i Stockholm. Han har också erfarenhet från Balkan: från augusti 1996 till februari 1997 som MR-rådgivare till FN-missionen i Vukovar, Kroatien, och därefter som chef för OSSE:s mission i Zagreb, Kroatien.

Svenska experter till OSSE i Kaukasus och Centralasien 2000-09-14

Sverige skickar två experter för mänskliga rättigheter till OSSE:s fältkontor i Kaukasus och Centralasien, enligt ett regeringsbeslut i dag. En expert kommer att arbeta på OSSE:s nyöppnade kontor i Baku, Azerbajdzjan och en ska arbeta på OSSE:s kontor i Tasjkent, Uzbekistan. Regeringen har uppdragit åt Sida att rekrytera MR-experterna och administrera det svenska bidraget.

OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa) har ca 20 kontor i Central- och Östeuropa och på Balkan. Kontoren verkar för att främja MR och demokrati och förebygga väpnade konflikter. Övriga Europa och Europarådet

Svenska valobservatörer till Bosnien-Hercegovina 2000-09-21

Regeringen har i dag beslutat sända 21 valobservatörer till Bosnien-Hercegovina. Valobservatörerna ställs till OSSE:s (Organisationen för samarbete och säkerhet i Europa) förfogande och ska övervaka de allmänna valen den 11 november i år.

Det är tredje gången det hålls allmänna val i Bosnien-Hercegovina sedan Dayton-avtalet 1995.

Utredning om representationen i Istanbul 2000-09-21

Regeringen beslutade i dag att i en utredning analysera förutsättningarna för att utveckla verksamheten vid ett svenskt institut i Istanbul från januari 2001.

Utredaren ska undersöka hur ett institut bäst skulle kunna utformas för att utveckla kontakterna mellan Sverige och Turkiet, främja Turkiets EU-anpassning och stimulera relationerna mellan det svenska och turkiska samhället.

En utgångspunkt för utredningen ska vara att verksamheten vid institutet ska komplettera den som redan bedrivs genom den svenska ambassaden i Ankara, handelskontoret och det svenska forskningsinstitutet i Istanbul och EU-kommissionens representation i Turkiet. Utredaren ska också studera erfarenheterna från de svenska instituten i Paris, Athen, Rom, och Alexandria.

Den särskilde utredaren kommer att utses inom kort. Resultatet av arbetet ska redovisas den 1 december.

Sverige normaliserar relationerna med Jugoslavien 2000-10-12

Sveriges chargé d'affaires i Jugoslavien, Michael Sahlin, uppgraderas till ambassadör i Jugoslavien enligt ett regeringsbeslut idag.

- Genom att snabbt göra Michael Sahlin till ambassadör vill Sverige visa sitt stöd för president Kostunica och för de demokratiska krafterna i Jugoslavien, säger utrikesminister Anna Lindh.

Sverige överlämnade i fredags som första land begäran till president Kostunica om att få uppgradera Michael Sahlin till ambassadör. Detta besvarades med en björnkram av Kostunica. Att Sahlin hittills varit chargé d'affaires var ett tecken på att Sveriges relationer inte var normala med Jugoslavien. Sverige, i likhet med övriga EU-länder, ville inte skicka en ambassadör som enligt diplomatiska regler skulle ha blivit tvungen att överlämna kreditivbrev till Milosevic, en åtalad krigsförbrytare.

I ett parallellt beslut godkände regeringen idag hävandet av EU:s oljeembargo och flygförbud mot Jugoslavien. Flygförbudet var redan tillfälligt upphävt och hävandet blev genom detta beslut permanent.

Sverige snabbutreder nu också utökade bilaterala biståndsinsatser till Jugoslavien, i syfte att konsolidera den demokratiska förändringen.

Uttalande av Anna Lindh om valet i Vitryssland 2000-10-17 Övriga Europa och Europarådet

– Ännu ett tillfälle har gått förlorat för demokratin att få sitt genombrott i Vitryssland, säger utrikesminister Anna Lindh i ett uttalande med anledning av söndagens parlamentsval.

– Jag beklagar detta djupt, eftersom regimen här hade ett gyllene tillfälle att bryta Vitrysslands självvalda isolering från resten av Europa.

– Alla ansträngningar måste nu inriktas på att stödja de demokratiska krafterna i Vitryssland inför nästa års presidentval – ett val som på många sätt kan bli avgörande för Vitrysslands framtid. Vi måste nu arbeta än hårdare med att stärka det civila samhället i landet. Det gäller bland annat att utveckla samarbetet med frivilligorganisationer, bygga nätverk och bredda kontaktytorna med den demokratiska oppositionen.

– Vår önskan och ambition är fortsatt att det ska bli möjligt för Vitryssland att inta sin naturliga plats i samarbetet i Europa. Men för att detta ska kunna ske krävs en radikal omläggning av landets nuvarande politik. Verkligt samarbete måste baseras på gemensamma värderingar såsom demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatliga principer. Det är dags att också president Lukasjenko och hans regim inser detta, konstaterar Anna Lindh.

Enligt OSSE:s preliminära bedömning uppfyller valet inte internationella krav och når inte upp till den nivå som gäller för fria och rättvisa val.

Sverige ger ytterligare 30 miljoner kronor till Jugoslavien 2000-10-26

Regeringen har i dag beslutat ge ytterligare 25 miljoner kronor för akuta humanitära insatser i Jugoslavien. Pengarna ska bland annat gå till reparation av elnätet, mat och mediciner. Därutöver har ytterligare fem miljoner kronor utbetalats för Jugoslavien genom FN:s flykting-kommissariat, UNHCR.

Samtidigt ges Sida i uppdrag att snarast utarbeta en strategi för Sveriges utvecklingssamarbete under nästa år med Jugoslavien. Områden som speciellt ska undersökas är fortsatta insatser på demokrati- och mänskliga rättighetsområdet, förvaltningsstöd, miljö, infrastruktur och stöd till vitalisering och reformer av ekonomin.

– Utvecklingen i Jugoslavien inger förhoppningar för framtiden. Samtidigt är det ett faktum att hjälpbehoven i landet är stora. Dagens beslut, som kommer utöver de omfattande insatser som vi redan gör, är ytterligare ett sätt att i handling visa att Sverige stödjer utvecklingen mot demokrati i Jugoslavien, säger biståndsminister Maj-Inger Klingvall i en kommentar.

Bara i år har Sverige kanaliserat totalt cirka 85 miljoner kronor i stöd, ca 50 miljoner kronor i humanitärt bistånd och cirka 35 miljoner kronor till det civila samhället, mänskliga rättigheter och demokrati. Sveriges stöd till hela västra Balkan har i år uppgått till nästan 700 miljoner kronor varav cirka 135 miljoner kronor för humanitära insatser.

Europarådet inbjuder Armenien och Azerbajdzjan 2000-11-09

Europarådets ministerkommitté beslöt på torsdagen att bjuda in Armenien och Azerbajdzjan som nya medlemmar i Europarådet. Datum for inträdet kommer dock att beslutas först i januari. Antalet medlemsstater i Europarådet kommer därmed att uppgå till 43. Övriga Europa och Europarådet

- Vi förväntar oss framsteg avseende demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer, samt i lösningen av Nagorno-Karabachkonflikten innan Armenien och Azerbajdzjan formellt blir medlemmar i Europarådet, sade kabinettssekreterare Hans Dahlgren vid mötet.

Hans Dahlgren uttryckte också stor oro för fortsatta kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Tjetjenien och framhöll att de ansvariga måste ställas inför rätta.

Han riktade också en uppmaning till de medlemsstater som ännu inte avskaffat dödsstraffet att göra det.

Svenskt stöd till återvändande av äldre flyktingar till Bosnien-Hercegovina 2000-11-09

Regeringen har i dag beslutat ge 700 000 kr till ett projekt om frivilligt återvändande av äldre flyktingar eller andra skyddsbehövande till Bosnien-Hercegovina. Projektet är samnordiskt och har tillkommit efter att många äldre flyktingar uttryckt en önskan att få återvända till hemlandet.

Regeringens beslut bemyndigar Migrationsverket att uppdra åt IOM (International Organisation of Migration) att genomföra projektet. De äldre tillförsäkras hjälp och stöd samt uppföljning av deras situation under en period av tre år.

Förutsättningarna för projektets genomförande har varit att minst 100 personer från de nordiska länderna önskar återvända. Detta mål har uppnåtts och regeringen har beslutat att för nästa år ge ytterligare 900 000 kr.

Svenskt hjälppaket till Serbien och Montenegro 2000-11-24

Sverige satsar under nästa år 150 miljoner kronor för demokratistärkande insatser och återuppbyggnad av Serbien och Montenegro. Enligt den landstrategi som antogs av regeringen på torsdagen ska insatserna inriktas mot institutionsuppbyggnad, näringslivsutveckling, infrastruktur, miljö samt mänskliga rättigheter och demokrati. Utbildning av nya kommunalpolitiker och tjänstemän ska sättas igång så snart som möjligt.

Vidare kommer Sverige inför den annalkande vintern att skänka tio snöplogbilar till Jugoslavien. Plogbilarna är en gåva från Försvarsmakten i samarbete med UD och Scania. Ericsson har dessutom skänkt en telefonväxel till det federala parlamentet i Belgrad.

— Efter Milosevics fall är det naturligt för Sverige att bidra med biståndspengar för att stärka demokratin i Serbien. Stödet syftar bl a till att hjälpa de mest utsatta befolkningsgrupperna, säger biståndsminister Maj-Inger Klingvall.

Sverige är mycket aktivt i Jugoslavien. Fram till valen den 24 september 2000 hade Sverige satsat ca 50 miljoner kronor till bl a oberoende media. Den 26 oktober beslutade regeringen om ett akut humanitärt paket om 25 miljoner kronor för Serbien, som huvudsakligen ska användas till att reparera det skadade serbiska elnätet. Denna insats har redan påbörjats av ABB. Totalt har Sverige under i år bidragit med ca 100 miljoner kronor till Serbien och Montenegro via olika kanaler. Med det hjälppaket som presenteras idag kommer denna summa troligen att fördubblas under nästa år. Dessutom bidrar Sverige med ca 200 miljoner kronor till Kosovo. Dessa insatser kommer att fortsätta under nästa år.

— Det känns bra att vi så snabbt kan bidra till den demokratiska utvecklingen i Jugoslavien. Denna utveckling är nyckeln till stabilitet i hela regionen, säger statsminister Göran Persson, som idag fredag Övriga Europa och Europarådet besöker Belgrad.

Rolf Ekéus OSSE:s nye minoritetskommissarie 2000-11-28

OSSE:s utrikesministermöte i Wien beslöt på tisdagen enhälligt att utse ambassadör Rolf Ekéus till organisationens Högkommissarie för nationella minoriteter (HCNM) från den 1 juli nästa år.

- Det är med stor tillfredsställelse jag välkomnar detta beslut, säger utrikesminister Anna Lindh i en kommentar. Minoritetskommissarien är ett centralt instrument för OSSE:s konfliktförebyggande arbete. Max van der Stoel har på ett enastående sätt genom tyst diplomati framgångsrikt arbetat för att förebygga konflikter och främja relationer mellan olika folkgrupper i många OSSE-länder. Rolf Ekéus kommer nu att föra detta arv vidare.

Ämbetet som Högkommissarie för nationella minoriteter har sedan det skapades 1992 innehafts av den förre nederländske utrikesministern Max van der Stoel. Rolf Ekéus kommer under hösten 2001 att arbeta parallellt med att slutföra utredningarna för den svenska regeringen om ubåtar och om säkerhetspolitik. Uppdraget som minoritetskommissarie är på tre år.

OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa) är det enda säkerhetspolitiska samarbetsorgan i Europa där alla europeiska stater, liksom USA, Kanada och länderna i Centralasien, deltar på lika villkor.

Sverige skickar valobservatörer till Serbien 2000-11-30

Regeringen har i dag beslutat skicka upp till 10 valobservatörer till parlamentsvalet i den jugoslaviska delrepubliken Serbien den 23 december. De svenska observatörerna kommer att ställas till OSSE:s (Organisationen för samarbete och säkerhet i Europa) förfogande.

Förbundsrepubliken Jugoslavien blev medlem i OSSE den 10 november i år och har inbjudit organisationen att observera valet i Serbien. Inbjudan innebär ytterligare en viktig signal från den nya jugoslaviska regeringen att man är beredd att samarbeta med och granskas av omvärlden. Valet är av stor betydelse för de fortsatta demokratiska förändringarna i Jugoslavien och Serbien.

Sverige stödjer center för MR-utbildning Turkiet 2000-12-14

Statssekreterare Sven-Eric Söder invigde i dag ett center för studier i mänskliga rättigheter vid Bilgi University i Istanbul, Turkiet. Centret har tillkommit i samarbete mellan Bilgi University och Raoul Wallenberg- institutet i Lund och finansieras bland annat genom stöd från Sida på ca 1 miljon kronor.

Ambitionen är att centret ska kunna bidra till utbildning i mänskliga rättigheter av bland andra advokater, åklagare, poliser och fängelsepersonal.

- Jag hoppas att vi på det här sättet kan stödja Turkiets arbete med att uppfylla Köpenhamnskriterierna om mänskliga rättigheter för ett framtida medlemskap i EU, säger Sven-Eric Söder. Övriga Europa och Europarådet

Sverige stödjer ombudsmän på Balkan 2000-12-21

Regeringen har i dag beslutat att ge stöd till uppbyggnaden av ombudsmannainstitutioner i sydöstra Europa. Nyöppnade kontor ska stärkas och personal ska utbildas. Syftet är att förhindra diskriminering och myndighetsmissbruk. Stödet, som uppgår till 265 000 kronor, ska ges till Europarådets ombudsmannaprojekt inom ramen för den så kallade Stabilitetspakten för sydöstra Europa.

Sverige har tidigare stött uppbyggnaden av ombudsmannainstitutioner i regionen. Bland annat har ombudsmän från Albanien, Bosnien och Hercegovina, Kroatien och Makedonien besökt Sverige för att för studera arbetet hos Justitieombudsmannen, Barnombudsmannen, Diskrimineringsombudsmannen och Jämställdhetsombudsmannen.

Kosovoalbaner som haft tillfälliga uppehållstillstånd får stanna till den 15 mars 2000-12-21

Regeringen har i dag beslutat att de kosovoalbaner som befunnit sig i Sverige med tillfälliga uppehållstillstånd och som fått avslag på sin asylansökan inte behöver återvända mot sin vilja förrän den 15 mars 2001.

Utlänningsnämnden överlämnade tidigare under hösten två ärenden rörande kosovoalbaner med avvisningsbeslut till regeringen efter att FN-administrationen i Kosovo vädjat om att mottagarländerna skulle vänta med återsändande till efter vintern.

Svenska valövervakare till Azerbajdzjan 2000-12-21

Regeringen har i dag beslutat, efter en begäran från Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), att sända två valobservatörer till Azerbajdzjan. Parlamentsval hölls den 5 november innevarande år, men ogiltigförklarades i 11 valdistrikt. Omval i dessa disktrikt kommer att äga rum 7 januari 2001.

– Regeringen ser insatsen som ett bidrag för främjandet av en demokratisk utveckling i Azerbajdzjan, säger biståndsminister Maj-Inger Klingvall.

Sverige stödjer internet-satsning i sydöstra Europa 2000-12-21

Regeringen har i dag godkänt att Sverige under EU-ordförandeskapet åtar sig ledningen för en internet- satsning i sydöstra Europa. Projektet genomförs inom ramen för Stabilitetspakten för sydöstra Europa och bär arbetsnamnet eBalkans. Det syftar till att integrera regionen i internetsamhället. eBalkans projektet ska bistå regionens regeringar med strategier för att snabbare kunna bredda användningen av internet och därmed möjliggöra ett närmande till Europa. Förhoppningen är att också kunna engagera näringsliv och icke-statliga organisationer i detta arbete.

Till ansvarig på svensk sida har hovrättslagmannen Krister Thelin utsetts, som var statssekreterare i Justitiedepartementet 1991-94. Thelin arbetar sedan 1998 som generaldirektör för Independent Media Commission (IMC) i Bosnien-Hercegovina, som bland annat handhar avreglerings-frågor på telekommunikationsområdet. Krister Thelin kommer att på deltid att arbeta för Utrikesdepartementet och Övriga Europa och Europarådet till sitt förfogande ha ett sekretariat i Stockholm. Sverige har avsatt 1 miljon kronor för projektet.

Stabilitetspakten för sydöstra Europa bildades sommaren 1999 på initiativ av EU som ett led i ansträngningarna att stabilisera den politiska och ekonomiska situationen i sydöstra Europa. Pakten kan beskrivas som ett politiskt ramverk för institutionsbyggnad, regionalt samarbete och koordinering av biståndsinsatser i regionen, och involverar flertalet ledande aktörer på Balkan inom världssamfundet. En regional givarkonferens arrangerad av Stabilitetspakten i mars i år resulterade i utfästelser om bistånd till regionen motsvarande 2,4 miljarder euro. Mellanöstern och Nordafrika

VI Mellanöstern och Nordafrika

Anföranden

Speech by Ms Anna Lindh, Minister for Foreign Affairs, at the inauguration of the Swedish Institute in Alexandria 2000-10-03

Ahlan wa sahlan bikum fi al-ma’ahad al-suwidi bil-Iskandaria

Sayidati wa sadati

Dear Amr Moussa,

Excellencies, distinguished guests,

It is a great pleasure for me to be here today – in this historic city, in the company of my collegue Amr Moussa – to inaugurate the Swedish Institute in Alexandria.

The idea of setting up a Swedish Institute in Alexandria has been discussed for many years. The idea has now become reality. Thank you Amr Moussa for your encouragement and kind assistance. You and your staff have played a crucial role. I also wish to thank the Governor of Alexandria, Mr Mahgoub, for his support. Last but not least, thank you Sverker Åström for conducting the study that formed the basis for the Government’s decision to establish the Institute.

For centuries Sweden has had many and varied contacts with the Middle East and North Africa. Last week I opened an exhibition at the Royal Library in Stockholm – a chronicle of a long-standing relationship between Swedes and the peoples of the Middle East, beginning with the Vikings who returned home astounded, to tell of the cultures they had encountered.

This cultural appreciation was not always mutual: The Arab traveller and writer Ibn Fadlan was more shocked than amazed by the Swedish Vikings’ hygiene and eating and drinking habits when he met them in the 10th century.

Despite this, trade and other contacts developed: There is no country in the world where more Arabic coins from this period has been found than in Sweden. Official Swedish-Egyptian trading relations date back to 1345 when the Swedish King and the Sultan in Cairo agreed on the export of Swedish hunting falcons to Egypt.

In recent times our relations with the region have taken on new dimensions. Today about one in every fifty Swedes has his or her origins in the Middle East and North Africa. The cultures of this region are becoming part of Swedish culture.

Islam has taken its place as a Swedish religion – larger than Catholicism. Earlier this year I attended the inauguration of Stockholm’s first mosque. There is also a Coptic Church in Sweden – visited in 1994 by the Patriarch Baba Shanuda.

Egyptian writers such as Nagib Mafouz and Nawal al Sgadawi – two of my personal favourites, find many readers in Sweden. Mellanöstern och Nordafrika

The Middle East cuisine is among the trendiest in Stockholm – as is Arabic music such as Rai. Immigrants have definitely brought us closer to this region. At the same time I have to admit that I feel ashamed of how bad the immigrants are sometimes received at the Swedish labour market.

Another dimension has developed as we became neighbours when Sweden entered the European Union. When the Barcelona Declaration was signed in 1995, it was the first time ever that countries on both sides of the Mediterranean assembled with a view to solving problems together. We see a connection to ongoing co-operation around the Baltic Sea. I think contacts between these two regional networks could enrich and stimulate both processes.

Dear friends,

Throughout much of our eventful history Jews, Christians and Muslims have exercised immense influence upon another and on another’s imaginations. As the balance of power has shifted back and forth, the cultures have shown a dark side when they have sought to dominate one another, and have been most successful and constructive when inspired by one another.

History clearly shows the risks of confrontation but also many good examples of co-existence – for example from Egypt and from Muslim Spain where Arabs, Christians and Jews enriched one another. Alhambra, Almodo’var and Andaluz music are but a few instance of the traces the Arabs left in Spain. I find it very fascinating that, what many would call the essence of European civilisation – the cultural heritage from ancient Greece – the works of Plato and Aristotle, were made known in Europe by Arabic scholars in Spain. The universities and the culture of universities, so important for the development of Europe, were and Arabic influence. We should learn from history to tackle today's problems and crisis.

Today, in the Middle East, the peace process is now at a critical juncture. I am shocked by the recent violence and killings which must immediately be stopped. Sweden and the EU are following the events very closely. Political will is needed on both sides as well as firm commitment from the rest of the world. Egypt is playing a key role in the search for a just and durable peace, and in the different question on the future of Jerusalem. The issue of the holy places in Jerusalem is an open conflict between religions and we can see such tensions in other parts of the world as well.

”People are enemies of that of which they are ignorant” said Ali Ibn Abi Talib, Mohammed’s cousin and son-in-law, back in the 7th century. It is crucial to stop the mutual demonising between Christianity and Islam that we sometimes meet – misperceptions based mainly on misunderstandings, lack of knowledge and political exploitation of the ignorance. There is a fear for Islam in the Western world which frightens me, and which has an echo in the Islamic world. The diversity within the religions are greater that the differences between them.

We must prevent suspicions from gaining ground and try to identify and overcome obstacles to mutual respect. Prejudice can only be met by enlightenment, personal experience and confidence-building dialogue. The aim of our dialogue should be to strengthen universal values such as tolerance and understanding, democracy and human rights.

Dialogue can take many forms. Just as the fantastic tales from ’A Thousand and One Nights’ travelled from India, Iran, Iraq and Egypt all over the world, the books about Schezerezade’s Swedish sister Pippi Long-Stocking, the strongest girl in the world, is now read by children in Egypt, Jordan and Saudi-Arabia.

Cultural differences are not bad in themselves. Creativity, hence progress, is often born of the interaction between different values and ideas.

It was in this spirit that the Swedish Government in 1995 hosted a major conference on relations between European and Islamic Cultures, and of the situation of Muslims in Europe. It was in this spirit Mellanöstern och Nordafrika that Egypt and Sweden together initiated a conference on dialogue between cultures and civilisations two years ago.

We hope that the establishment of the Swedish Institute in Alexandria may contribute to carry these initiatives further, as well as to facilitating dialogue in other areas of mutual concern such as peace and security, the environment, water supply and the rights of the child.

As the great Iranian poet Firdawsi said ”The powerful is the one with knowledge.”

Thank you

Artiklar

Replik av utrikesminister Anna Lindh om Mellanöstern i Aftonbladet 2000-10-21

Svenska socialdemokratiska regeringar har under många år drivit en aktiv politik för fred i Mellanöstern som vid flera tillfällen konkret bidragit till framsteg i fredsprocessen. Politiken bygger på grundläggande folkrättsliga principer: rätt till självbestämmande, förbud mot förvärv av territorium med våld, fredlig lösning av tvister och respekt för de mänskliga rättigheterna. Den är väl förankrad i riksdagen och har starkt folkligt stöd.

Jag läser därför med stor förvåning Lars Ohlys (vänsterpartiet) och Yvonne Ruwaidas (miljöpartiet) angrepp på regeringens Mellanöstern-politik i Aftonbladet 15/10.

Vår inställning till konfliktens lösning har inte förändrats. Men våra möjligheter att samtala med, och påverka båda parter har stärkts under de senaste åren, när Israel fått en regering som tydligt uttalat sig för en fredlig lösning av konflikten. Våra goda relationer med palestinierna blir inte sämre av att vi idag också har starka band till Baraks Labour-regering. Tvärtom gläder det oss att vi kan föra en öppen och fördjupad dialog, till förmån för fred och utveckling i regionen, också med våra israeliska vänner. Detta ökar även tyngden och trovärdigheten i den kritik vi kan behöva uttala när övergrepp mot mänskliga rättigheter begås.

Statsminister Göran Persson och jag har vid upprepade tillfällen de senaste veckorna uttryckt vår oro för och protest mot Israels agerande mot den ockuperade palestinska befolkningen. Folkrättens principer måste respekteras.

Israels övervåld mot palestinierna, sedan oroligheterna inleddes med högerledaren Sharons provokation, är oförsvarligt, liksom de övergrepp som skett från den palestinska sidan.

Den svenska regeringen välkomnar Sharm el Sheik-uppgörelsen, vars syfte är att få slut på oroligheterna och våldet på de ockuperade palestinska områdena, och den kommande undersökningen av de senaste veckornas händelser. Det är nu Baraks och Arafats gemensamma ansvar att lugna och kontrollera de egna och överkomma motsättningarna så att en fredlig, hållbar och rättvis slutstatuslösning kan nås i enlighet med folkrättens principer och FN:s resolutioner, och frågorna om Jerusalems status och flyktingarnas situation lösas.

Chansen till fred får inte förloras. Den svenska regeringen kommer att göra allt för att fortsatt stödja processen för fred och försoning mellan de palestinska och israeliska folken. Mellanöstern och Nordafrika

Interpellationer

Svar av bistånds- och migrationsminister Maj-Inger Klingvall på interpellation av Margareta Viklund (kd) om situationen för flyktingar från Irak. 2000-03-21

Fru/Herr talman! Margareta Viklund har frågat mig vilka åtgärder som planeras för att göra speciella undantag från regeln om första asylland och vilka åtgärder jag avser att vidta för att den s.k. Dublinkonventionen skall prövas av Förenta Nationerna, FN.

Enligt Margareta Viklund är vissa särskilt utsatta grupper, speciellt statsanställda assyrier, som flyr från Irak eftersökta över hela världen och riskerar att avrättas på plats eller kidnappas för att föras tillbaka till Irak. I frågan framförs att detta enligt uppgift har hänt i Tyskland vid flera tillfällen och att det uppges att det inte går att där garantera deras säkerhet.

Det finns anledning att här erinra om innehållet i ett antal svar till riksdagen om Dublinkonventionen som har lämnats på frågorna 1997/98:763, 853 och 999 samt 1999/2000:391. I dessa har anförts bl.a. följande. Dublinkonventionen innebär inte någon förpliktelse att sända en asylsökande till en stat som enligt konventionen skall pröva en ansökan. Enligt konventionen gäller undantag från principen om vilket land som skall pröva en ansökan bl.a. om sökanden har en familjemedlem som har erkänd flyktingstatus enligt Genèvekonventionen i en annan medlemsstat och vistas där. En grundläggande förutsättning från svensk sida för samarbetet enligt konventionen är, och måste vara, att de stater som är parter till konventionen är demokratiska rättsstater som respekterar de mänskliga rättigheterna, inklusive rätten till asyl som den anges i 1951 års konvention angående flyktingars rättsliga ställning, dvs. i Genèvekonventionen. I Dublinkonventionen finns bestämmelser dels om att en medlemsstat ensidigt kan bestämma att en ansökan skall prövas även om en annan medlemsstat formellt är ansvarig, dels om att två medlemsstater kan komma överens om vilken av dem som skall ta emot en sökande. Dessa bestämmelser används i Sverige, och inom EU, i just situationer där humanitära skäl föreligger. I Sverige har Invandrarverket och Utlänningsnämnden, vilka är självständiga myndigheter, använt sig av dessa bestämmelser. En asylsökande eller flykting som befinner sig i t.ex. Tyskland har rätt till det landets skydd mot t.ex. att bli bortförd, precis som den som befinner i Sverige har rätt till motsvarande skydd här.

Då det gäller Dublinkonventionen kommer den att ersättas av ett gemenskaps-instrument i enlighet med Amsterdamfördraget. I samband därmed kommer medlemsstaterna att föra nya förhandlingar om innehållet i konventionen. När detta kommer att ske och vad som kan bli resultatet av dessa förhandlingar är idag svårt att säga någonting om.

Svaret på Margareta Viklunds första fråga är att det från svensk sida inte är aktuellt att inför omförhandlingar av innehållet i Dublinkonventionen föreslå ändringar eller undantag från det huvudsakliga innehållet i konventionen. Samtidigt måste sägas att den som är asylsökande eller flykting i Tyskland förutsätts få skydd av staten där.

Då det gäller Margareta Viklunds andra fråga vill jag säga följande. FN som organisation kan inte pröva Dublinkonventionen. Ett enskilt ärende avgjort enligt Dublinkonventionen kan dock, inte specifikt i sin egenskap av Dublinkonventionsärende utan som ett enskilt ärende, bli föremål för prövning i de FN-organ som har enskild prövorätt. Dessa FN-organ är Kommittén mot tortyr och Kommittén för mänskliga rättigheter. Ett enskilt ärende kan också på samma sätt komma att prövas av Europadomstolen enligt Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

FN som organisation kan inte pröva Dublinkonventionen. Ett enskilt ärende avgjort enligt Mellanöstern och Nordafrika

Dublinkonventionen kan dock, inte specifikt i sin egenskap av Dublinkonventionsärende utan som ett enskilt ärende, bli föremål för prövning i de FN-organ som har enskild prövorätt. Dessa FN-organ är Kommittén mot tortyr och Kommittén för mänskliga rättigheter. Ett enskilt ärende kan också på samma sätt komma att prövas av Europadomstolen enligt Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på interpellation av Eva Zetterberg om utvecklingen i Västsahara 2000-05-12

Fru/Herr talman! Eva Zetterberg har frågat om regeringens agerande när det gäller Västsahara med anledning av att det ännu inte varit möjligt att genomföra någon folkomröstning om självbestämmande.

Den svenska regeringens inställning har hela tiden varit att frågan om Västsaharas framtida status skall få en rättvis, demokratisk och fredlig lösning där de inblandade parternas situation och legitima intressen beaktas. Den princip som hela tiden styrt och styr vårt agerande är folkens rätt till självbestämmande.

Den senaste rapporten från FN:s generalsekreterare från februari i år är påfallande dyster och kritisk mot de båda parterna i konflikten. Båda parter bedöms ha brustit i samarbetet med FN. Generalsekreteraren är även pessimistisk när det gäller parternas vilja att samarbeta i fort-sättningen bl.a. om det stora antal överklaganden av röstlängden som förekommit. För att en folkomröstning skall kunna äga rum måste man ta ställning till alla överklaganden vilket bedöms ta minst 18 månader i anspråk och kräva parternas samarbete. Den svenska regeringen delar den bedömning som FN:s generalsekreterare gör.

I det nu uppkomna läget har FN:s generalsekreterare ånyo kallat in sitt speciella sändebud James Baker för att medla i konflikten och försöka nå en ny överenskommelse mellan parterna. Från svensk sida har vi alltid ställt oss bakom FN:s ansträngningar att lösa konflikten. Vi vidhåller denna inställning. Därtill kan vi ställa oss bakom lösningar som parterna gemensamt kommer överens om. Det innebär att en överenskommelse mellan parterna i konflikten som är sanktionerad av FN även skulle få den svenska regeringens stöd.

Trots att folkomröstningen ännu inte kunnat äga rum är FN:s roll i Västsahara-konflikten central. Sverige har på olika sätt stött FN-missionen MINURSO i Västsahara - även genom direkta insatser. Vi har också på olika sätt backat upp ansträngningarna att få parterna att enas om den röstlängd som skall ligga till grund för en folkomröstning.

Sverige ger redan ett omfattande humanitärt bistånd för att möta flyktingarnas behov. Vårt bistånd till flyktinglägren i Algeriet har pågått i många år och rönt stor uppskattning. För närvarande bidrar SIDA med drygt 27 miljoner kronor via enskilda organisationer som Caritas, Praktisk solidaritet, Kommittén för Västsaharas kvinnor och Forum Syd. FN:s flyktingkommissarie (UNHCR) förbereder ett återvändande av flyktingarna när förutsättningar för ett sådant föreligger. UNHCR kommer då att lansera en särskild appell för ett sådant program. Under tiden ansvarar UNHCR för stöd och skydd till flyktingarna i Tindouf i västra Algeriet. Om ett ändrat läge uppstår har Sverige beredskap att medverka.

EU:s handlande när det gäller Västsahara går ut på att stödja FN:s uppdrag och att inte agera på ett sätt som kan störa nuvarande ansträngningar att få till stånd samtal och en eventuell överenskommelse mellan parterna. Som jag tidigare påtalat i kammaren ser vi också att en positiv omsvängning är på väg i Marocko när det gäller demokratifrågor och mänskliga rättigheter och våra förhoppningar att Marocko skall kunna spela en konstruktiv roll har ökat.

Den svenska regeringen följer utvecklingen i Västsahara mycket nära både bilateralt och inom EU och vi Mellanöstern och Nordafrika ser fram emot Bakers rapport.

Svar på frågor i riksdagen

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga från Tuve Skånberg (kd) om rättegången mot judar i Iran 2000-02-11

Tuve Skånberg har frågat mig om Sverige kommer att vara representerat vid rättegången mot de iranska judar som fortfarande är misstänkta för spioneri.

Sverige har sedan i juni 1999 agerat i ärendet med de 20-tal personer (vid denna tidpunkt var 13 av dessa judar) som häktats misstänkta för spioneri. Vi har framfört till iranska myndigheter, både bilateralt och genom EU, åsikten att en kommande rättegång skall vara öppen för insyn och att de anklagade skall ha tillgång till juridiskt stöd. Sverige och EU har hela tiden bevakat denna fråga noggrant och ämnar göra detta också i fortsättningen.

Sverige undersöker för närvarande möjligheterna att vara representerade under en rättegång.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på frågor av Murad Artin och Berndt Ekholm om sanktionspolitiken mot Irak 2000-05-25

Murad Artin och Berndt Ekholm har frågat om regeringens syn på sanktionspolitiken och de amerikansk- brittiska bombningarna mot Irak samt vilka åtgärder regeringen avser vidta för att förbättra den humanitära situationen för det irakiska folket.

Regeringen delar Murad Artins och Berndt Ekholms oro över den humani-tära situationen i Irak. Den 10 mars överlämnade FN:s generalsekreterare en rapport om det humanitära läget i Irak till säkerhetsrådet i vilken bl.a. oskyldigas lidande tas upp. Generalsekreteraren pekar också på problem förknippade med sanktionsregimen och de processer som gäller för export till Irak. Generalsekreteraren menar att FN:s sanktionskommitté, leveran-törer, entreprenörer och den irakiska regimen alla har ansvar för de problem som är förknippade med Irak-programmet.

FN:s säkerhetsråd har genom resolution 1284 ändrat på utformningen av sanktionsregimen. Genom resolutionen som antogs i december 1999 slopades taket på irakisk oljeproduktion. Irak kan således utöka sin olje-export för att, inom ramen för det så kallade "olja-mot-mat" programmet, öka sin import. Redan tidigare var mat och mediciner undantagna från sanktionsregimen, men genom resolution 1284 undantogs ytterligare en mängd varor av humanitär betydelse från kravet på godkännande av sanktionskommittén. En expertgrupp har inrättats med mandat att bevilja irakisk import av utrustning för bl.a. medicinskt bruk, utbildning och jordbruk. Vidare öppnar resolutionen för att kontanta medel under Irak-programmet får användas för upphandling av lokala varor och tjänster, i syfte att gynna inhemsk varuproduktion. En förutsättning för att dessa förändringar skall få önskad genomslagskraft är att den irakiska regimen väljer att samarbeta med FN. I detta sammanhang är det värt att notera att den humanitära situationen i de norra delarna av Irak, där irakiska central-maktens kontroll och auktoritet är begränsad, är märkbart bättre än i övriga landet. I norra Irak ansvarar FN för implementeringen av "olja- mot-mat" programmet medan irakiska myndigheter ansvarar för implementeringen i övriga delar av landet.

Tillgången på mat, rent vatten och mediciner i Irak har ökat men ytterligare förbättringar behövs. Sverige bidrar därför i ansträngningarna för att lindra lidandet, bl.a. genom biståndsinsatser i Irak. Sverige hör till Mellanöstern och Nordafrika de största humanitära biståndsgivarna. Under 1998 uppgick stödet till cirka 70 miljoner kronor och under 1999 till 52 miljoner kronor. Beslut har fattats om att ge ytterligare 42,5 miljoner kronor under år 2000. De pengar Sverige bidrar med används för att hjälpa folket i Irak att få tillgång till bl.a. mat, rent vatten och mediciner. Sverige bidrar även till viktiga humanitära minröjningsinsatser.

Murad Artin och Berndt Ekholm är kritiska mot de bombningar USA och Storbritannien genomför i Irak. Dessa aktionerna riktas mot militära installationer som hotar eller kan hota USA:s och Storbritanniens patrul-lering av de s.k. flygförbudszonerna. Flygförbudszonerna har motiverats bl.a. med hänvisning till säkerhetsrådets resolution 678, i vilken den amerikanskledda koalitionen gavs ett mandat att använda "alla tillgängliga medel för att återställa internationell fred och säkerhet i området". Hän-visningar har också gjorts till resolution 688 i vilken bl.a. förtryck av civila tas upp. Syftet med upprättandet av dessa zoner var att skydda civilbefolk-ningen i norra och södra Irak mot Saddam Husseins grova övergrepp mot de mänskliga rättigheterna. Ett syfte som regeringen hyser förståelse för. Zonerna har dock inte något entydigt folkrättsligt mandat och således är det också tveksamt om det finns någon fullödig folkrättslig grund för dessa aktioner. Under vår tid i säkerhetsrådet tog vi upp detta folkrättsliga pro-blem.

Det är viktigt att hålla i minnet att sanktionerna mot Irak inrättades av FN:s säkerhetsråd till följd av den irakiska regimens invasion av Kuwait. De krav på Irak som formulerades i säkerhetsrådets resolutioner, t.ex. att Irak inte skall ha kapacitet på området massförstörelsevapen, äger fortsatt full giltig-het. Då regimen i Irak ännu inte uppfyllt dessa krav är den ytterst ansvarig för den humanitära situationen i landet. Genom resolution 1284 har säkerhetsrådet visat att Irak, genom att samarbeta med FN, inom en nära framtid kan nå fram till en suspendering av gällande sanktioner. Den svenska regeringen vill, liksom frågeställarna, att detta skall kunna komma till stånd.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga av Murad Artin om "lagenligt" våld i Iran 2000-05-25

Murad Artin har frågat mig vilka åtgärder regeringen är beredd att vidta för att skärpa tonen mot den iranska regimen beträffande rättsövergrepp, inskränkningar i yttrandefriheten och brott mot mänskliga rättigheter.

Den svenska regeringen följer utvecklingen i Iran mycket noga. I årets utrikesdeklaration uppmärksammades situationen i landet. Oron över fort-satta MR-brott är stor. Arresteringar av reformförespråkare, den skärpta presslagstiftningen och stängningar av ett stort antal tidningar utgör allvar-liga försämringar av MR-läget.

Sverige för en ständig dialog med iranska företrädare om MR-läget i landet genom våra diplomatiska kontakter.

Sverige deltar också tillsammans med EU i en kontinuerlig dialog med Iran om mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Den 18 april 2000 antog FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna en resolution, framlagd av EU, om situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran.

I resolutionen noteras framsteg på specifika punkter liksom den stora poten-tial som finns för genomgripande förändringar. Samtidigt uttrycker dock resolutionen oro över problemen på MR-området och uppmärksammar döds-straff, tortyr, inhuman och förnedrande bestraffning och brist på respekt för internationella normer i rättsutövningen. Vidare framhålls diskriminering av religiösa minoriteter och den fortsatta negativa särbehandlingen av kvinnor. I resolutionen framhålls även en oro över att FN:s specialrapportör Maurice Copithorne fortfarande inte har inbjudits till Iran.

Sverige stöder en fortsatt dialog med Iran om MR-frågor. Dialog, till Mellanöstern och Nordafrika skillnad från isolering, ger oss möjlighet att påverka och kritisera. Den svenska regeringen kommer därför aktivt och engagerat, på bilateral nivå,

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga av Eva Zetterberg om folkomröstningen i Västsahara 2000-07-06

Eva Zetterberg har ställt en fråga till mig huruvida regeringen kommer att ta några nya initiativ för att folkomröstningen i Västsahara skall kunna genomföras skyndsamt i ljuset av att Polisarios president M. Abdelaziz och Marockos utrikesminister M. Benaissa besökte Sverige i juni i år.

I samband med ovannämnda besök i Stockholm fick jag tillfälle att be-kräfta att Sveriges uppfattning är att Västsaharas folk har rätt till själv-bestämmande vad gäller områdets framtida status och att frågan bör lösas på ett fredligt och demokratiskt sätt liksom att Sverige fullt ut stöder FN-spåret. Jag framförde också att Sverige kan ställa sig bakom andra lösningar som parterna själva kommer överens om. Båda parter i kon-flikten har trots skilda utgångspunkter givit uttryck för en vilja att sam-arbeta med FN och med generalsekreterarens speciella sändebud James Baker. Den 28 juni ägde det andra mötet i ordningen mellan parterna rum i London i Bakers regi. Jag har förstått att diskussionerna fortsätter och att nya möten planernas vilket jag givetvis varmt välkomnar. Utvecklingen av Bakers fortsatta medlingsinsatser bör därför avvaktas och stödjas och så länge denna förhandlingsprocess pågår och har parternas stöd bör inga konkurrerande förhandlingsspår etableras. EU, och inte minst Sverige, ger sitt stöd för FN:s engagemang i Västsahara.

Svar av handelsminister Leif Pagrotsky på fråga av Berndt Ekholm om import av produkter från israeliska bosättningar på ockuperade palestinska områden 2000-08-24

Berndt Ekholm har ställt en fråga till utrikesministern rörande import av produkter från israeliska bosättningar på ockuperade palestinska områden. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på frågan.

EU strävar, genom den s.k. Barcelona-processen, att upprätta ett frihandelsområde i Medelhavsområdet till år 2010. Detta avses medföra att de deltagande medelhavsländerna skall kunna knytas närmare ekonomiskt i sin samlade relation till EU. När det gäller den ekonomiska integrationen har dock kommissionen valt att gå stegvis, på så sätt att enskilda avtal först utformas som bilaterala avtal för att senare tillåta handel medelhavsländerna sinsemellan. I praktiken är det ingen skillnad på de tullförmåner som gäller i avtalen mellan EU och olika medelhavsländer samt de palestinska områdena. Det gör således ingen skillnad i tullnivå om palestinska varor exporteras enligt avtalet EC-Israel eller enligt avtalet EC-PLO. Sverige har tidigt hävdat att ekonomisk integration bör påskyndas genom att handel och tekniskt samarbete mellan partnerländerna utvecklas så tidigt som möjligt. Detta skulle gynna framför allt svagare ekonomier, som har begränsade möjligheter att hävda sig i ett enbart bilateralt förhållande. Trots de nuvarande avtalens brister, och det faktum att EU valde denna modell av omsorg om EU:s egen industri, är det en självklarhet att de avtal som gäller skall följas.

Export av varor från israeliska bosättningar på ockuperad mark omfattas enligt EU:s tolkning av avtalet inte av de preferentiella villkoren i det interimistiska handelsavtalet från 1996. Israel har trots detta fortsatt att agera utanför gällande avtalsregler genom att exportera varor producerade på Västbanken, Gaza, östra Jerusalem och Golanhöjderna till EU under samma preferentiella regler som varor producerade i Israel.

Den svenska regeringen har även uppmärksammat att Israel exporterar varor med ursprung i palestinsk- Mellanöstern och Nordafrika kontrollerat område såsom varande israeliska produkter. Palestinska råvaror inklusive jordbruksprodukter, hel- och halvfabrikat vidareexporteras till EU direkt eller i form av insatsvaror i israeliska exportprodukter. Varor med palestinska komponenter accepteras inte av EU under preferensreglerna i EC-Israel-avtalet.

Den svenska regeringen är väl medveten om de israeliska överträdelserna av ursprungsbestämmelserna och följer denna fråga noga. EU-ländernas tull-myndigheter har till uppgift att påtala fall där ursprungsintyg inte tycks stämma. I Sverige görs denna bedömning av Tullverket. Tullverket har utsett en analysgrupp som bl.a. uppmärksammar denna fråga och prövar de ärenden som inkommer till myndigheten. Inom EU har Kommissionen tagit initiativ till en gemensam aktion, och medlemsländerna har uppmanats att samman-ställa material i ärendet.

För att nå fram till en lösning när det gäller överträdelser av ursprungregler har ett förslag lagts om upprättande av en trepartskommitté med representanter för EU, Israel och de palestinska områdena. Detta förslag har fått Kommissionens stöd, men har ännu inte kunnat realiseras, då palestinierna velat avvakta till dess att Israel visat prov på att följa de regler som reglerar frihandelsavtalet.

Det kan konstateras att merparten av de svårigheter som följer av den nuvarande avtalskonstruktionen EU/Israel respektive EU/PLO skulle för-svinna, om parterna enades om s.k. diagonal ursprungskumulation. Detta skulle innebära att material med ursprung i Israel skulle accepteras vid tillverkning av varor i de palestinska områdena och att material med palestinskt ursprung skulle accepteras vid tillverkning av varor i Israel.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga av Lennart Daléus om EU:s roll i fredsförhandlingarna om Mellanöstern 2000-08-28

Lennart Daléus har ställt frågan vilka åtgärder och initiativ Sverige vidtar inom EU för att bidra till en fortsatt fredsprocess i Mellanöstern. Frågeställaren berör särskilt de palestinska flyktingarna samt vattenfrågan.

Sverige är aktivt och engagerad i fredsprocessen mellan israeler och palestinier. Vårt engagemang sker såväl bilateralt som multilateralt via FN och EU.

Sverige har sedan länge ett starkt engagemang i Mellanöstern och i ansträngningarna att nå fred mellan araber och israeler. Denna svenska tradition inleddes med Folke Bernadottes medlingsinsatser 1948. Sverige har sedan dess engagerat sig för att hjälpa parterna att uppnå en rättvis fred. Detta engagemang tar sig idag bl.a. uttryck genom att de palestinska områdena är ett programland för svenskt bistånd, uppgående till 120 miljoner kronor årligen. Till detta kan läggas att Sverige är tredje största bidragsgivare till FN:s hjälporgan för palestinska flyktingar, UNRWA.

EU har sedan länge en särskild emissarie (Special Envoy) för freds-processen, den spanske ambassadören Miguel Moratinos. Som hjälp i sitt arbete har Moratinos tillskapat särskilda arbetsgrupper för bl.a. flykting- och vattenfrågorna, vilket bidrar till att förbereda EU inför framtida hjälpinsatser.

Viktigt att understryka i detta sammanhang är att EU kontinuerligt följer fredsprocessen. Dessa frågor diskuteras i den särskilda arbetsgruppen för fredsprocessen, COMEP, i Politiska kommittén, i interimskommittén för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (iKUSP) samt i Allmänna rådet. Sverige deltar aktivt i detta arbete, i vilket bl.a. ingår att formulera och driva unionens ståndpunkter och insatser i fredsprocessen. Sverige har härigenom bidragit till att se till att beredskap finns för insatser i Mellanöstern och Nordafrika samband med ett eventuellt framtida fredsavtal parterna emellan. Vidare bidrar flera EU-länder med betydande resurser till de fredsfrämjande FN-missioner som verkar i regionen, varav enbart Sverige med ca 70 personer.

Beträffande fredsprocessen i stort, kan det noteras att EU och USA spelar olika roller. Som ett resultat av det förtroende man åtnjuter hos parterna och i kraft av sin säkerhetspolitiska vikt i regionen, innehar USA en mer framträdande roll vad gäller de direkta diplomatiska ansträngningarna att nå ett fredsavtal. EU kompletterar USA i nämnda hänseende och EU spelar en mycket viktig roll i bistånds- och uppbyggnadsansträngningarna, och är följdriktigt en av de största enskilda bidragsgivarna till de palestinska områdena.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga av Tuve Skånberg om palestinsk skändning av judiska synagogor 2000-12-06

Tuve Skånberg har frågat om jag ämnar påtala för den palestinska myndigheten att judiska synagogor skändats och judar inte får tillträde till sina helgedomar på de palestinska områdena. Vi har varit i kontakt med vårt generalkonsulat i Jerusalem och vår ambassad i Tel Aviv som förmedlat följande beskrivningar av läget vid de heliga platserna, inklusive dem som Tuve Skånberg nämner i sin fråga.

Josefs grav i Nablus förstördes till vissa delar av en palestinsk folkmassa den 5-6 oktober 2000. Som jag sade i mitt svar på en liknande fråga den 25 oktober ställde sig Sverige helt bakom det EU- ordförandeskapsuttalande som gjordes den 7 oktober och som fördömde händelserna vid graven och uppmanade alla parter att respektera alla heliga platser, oavsett religion. Den palestinska myndigheten fördömde i ett officiellt uttalande den 8 oktober de handlingar som ledde till att graven förstördes. Sedan dess har graven reparerats på order från president Arafat och är nu återställd. Graven vaktas av palestinierna och israelisk militär finns i närheten. Israeliska utrikesministeriet uppger att enligt deras uppgifter betraktar palestinierna denna helgedom som en moské. Eftersom Israel inte har säkerhetskontroll avråds eller förhindras judar från att besöka graven under nuvarande kris av israelisk militär.

Mosaiksynagogan i Jericho blev utsatt för ett attentat med brandbomber för en tid sedan, men de få skadorna har reparerats av den palestinska myndigheten och synagogan är nu intakt. Den unika mosaiken uppges aldrig ha skadats. Helgedomen vaktas av palestinsk polis i enlighet med interimsöverenskommelsen från 1995 mellan Israel och PLO. Inga nya incidenter är kända under de senaste veckorna men judar kan av säkerhetskäl inte besöka helgedomen för närvarande.

Rakels grav i Betlehem är helt och hållet intakt. Den ligger i ett område där israelerna har säkerhetsansvaret. Sedan israelerna lämnade Betlehem hösten 1995 vaktas graven av israelisk militär. Av säkerhetsskäl förhindrar israelisk militär judar från tillträde. Uppgiften att den skulle göras om till moské är okänd och kanske mindre trolig eftersom israelerna har säkerhetsansvaret i området.

Det är självklart alltid djupt beklagligt när utövare av en religion inte har möjlighet att besöka sina helgedomar. När det gäller de judiska helgedomarna på de palestinska områdena tycks detta i dagsläget dock främst bero på säkerhetsläget såsom det bedöms av såväl palestinska som israeliska myndigheter. Själva grundprincipen om fri tillgång till helgedomar för alla religioners utövare och respekten för helgedomarnas okränkbarhet förefaller inte ifrågasättas av parterna.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga av Ulla Hoffmann om halshuggning i Irak 2000-12-06 Mellanöstern och Nordafrika

Ulla Hoffmann har frågat statsrådet Klingvall om den svenska regeringen kommer att vidta några åtgärder med anledning av uppgifter om halshuggning av prostituerade i Irak. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på frågan. Jag delar till fullo Ulla Hoffmanns oro över de uppgifter som framkommit om avskyvärda dåd riktade mot kvinnor och män i en mycket utsatt position. Sverige fördömer starkt sådana handlingar. Regeringen följer situationen i Irak mycket noga.

Inom FN har Sverige i olika sammanhang kritiserat Irak för brott mot de mänskliga rättigheterna. FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna antog den 18 april 2000 en av EU årligen initierad resolution om situationen för de mänskliga rättigheterna i Irak. I resolutionen fördöms de systematiska och utbredda allvarliga brotten mot mänskliga rättigheter, inklusive summariska och godtyckliga avrättningar. I generalförsamlingens tredje utskott antogs den 9 november 2000 en annan av EU initierad resolution om situationen för de mänskliga rättigheterna i Irak. Även denna resolution fördömer summariska och godtyckliga avrättningar och det omfattande användandet av dödsstraffet. Rapporterna om halshuggningar av prostituerade i Irak togs upp särskilt i EU:s introduktionsanförande till resolutionen.

Sverige kommer även fortsättningsvis verka för att situationen för de mänskliga rättigheterna i Irak uppmärksammas i FN.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga av Per Lager om Mordechai Vanunu 2000-12-21

Per Lager har frågat mig vad den svenska regeringen gör för att påskynda ett frigivningsbeslut av Mordechai Vanunu. Mordechai Vanunu avtjänar sedan 1986 ett artonårigt fängelsestraff för att ha avslöjat hemlig information om Israels nukleära program.

Vanunu har tillbringat 14 år i isoleringscell och uppges ha hälsoproblem som kan stå i samband med den långa isoleringen. Oavsett om Vanunu är dömd för ett brott som anses allvarligt i Israel, måste han behandlas i enlighet med de grundläggande internationella konventionerna om de mänskliga rättigheterna, t.ex. 1984 års FN-konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning som Israel har ratificerat.

Praxis inom israelisk fångvård är att fångar frisläpps efter att ha avtjänat två tredjedelar av ådömd strafftid. I mars-april 1998 då Vanunu avtjänat denna tid ansökte han om förtida frigivning. Den myndighet som avgör ärenden av detta slag avslog dock ansökan med hänvisning till att han fortfarande utgjorde ett hot mot staten Israels säkerhet. Vanunu har såvitt bekant inte ingivit någon nådeansökan till Israels president.

Utrymmet för omvärldens agerande är begränsat i enskilda fall som detta. Trots detta har svenska regeringen vid flera tillfällen tagit upp Vanunus fall med israeliska regeringsföreträdare. Dåvarande utrikesminister Lena Hjelm-Wallén tog upp fallet under sitt besök i Israel i februari 1996. Vidare tog statsminister Göran Persson upp Vanunus fall under sitt Israel-besök i oktober 1999. Ambassaden i Tel Aviv håller sig kontinuerligt underrättad om Vanunus situation, liksom UD i Stockholm som står i kontakt med personer som bevakar fallet.

Den svenska regeringen kommer att fortsätta följa fallet och arbeta för en förbättring av Vanunus situation. Om så inte sker kommer fallet att på nytt tas upp på lämplig nivå med israeliska företrädare.

Pressmeddelanden Mellanöstern och Nordafrika

Händelseutvecklingen i Libanon oroar 2000-02-08

Den svenska regeringen är djupt oroad över upptrappningen av striderna i Libanon. Israeliskt stridsflyg har anfallit Beirut-området och andra mål i landet. Anfallen har drabbat civilbefolkningen och civila installationer.

Sveriges inställning är att de israeliska bombningarna undergräver fredsprocessen. Parternas strävan bör vara att efterleva eldupphöravtalet från 1996. Sverige uppmanar alla parter att hålla sig till eldupphör- överenskommelsen.

Elections in Iran clear signal for reform 2000-02-18

The high turnout of voters at the holding of the Parliamentary elections in Iran demonstrate the Iranian people´s longing for democratic values and political reform. The Swedish government welcomes the accomplishment of free and orderly elections. It was, however, greatly dismayed and worried by the recent deplorable terrorist mortar attack in Tehran.

Sweden congratulates the Iranian people on the clear signal for reform expressed in the election. It raises our expectations that Iran will continue its process of political and social reform with the aim of becoming a society based on the rule of law, the respect for Human Rights and fundamental freedoms.

The Swedish Government stands ready to support this development. Sweden, like other member states of the European Union, reiterates its willingness to promote the establishment of closer ties and to continue the dialogue with the Iranian Government.

Ny landstrategi för Västbanken och Gaza 2000-03-16

Regeringen har idag beslutat uppdra åt Sida att ta fram en ny landstrategi för Västbanken och Gaza.

I de riktlinjer som nu tagits fram för Västbanken och Gaza läggs bland annat tonvikten på att främja en hållbar ekonomisk utveckling. Andra komponenter i riktlinjerna är insatser som ska bidra till framväxten av en demokratisk palestinsk rättsstat - bland annat genom en fördjupad dialog med den palestinska myndigheten om demokratifrågor.

Landstrategin är det dokument där regeringen ger uttryck för vilka prioriteringar som görs vad gäller utvecklingssamarbetet med ett programland under en längre period – i detta fall fem år.

Händelseutvecklingen i Libanon hotar fredsprocessen 2000-05-05

Den svenska regeringen är djupt oroad över stridshandlingarna nyligen mot norra Israel och Libanon. Sverige uppmanar alla parter att hålla sig till överenskommelsen om eldupphör från 1996.

Ansträngningarna att finna en fredlig lösning på konflikten mellan Israel och Libanon och mellan Israel och Syrien måste fortsätta. Ett israeliskt tillbakadragande från Libanon underlättar möjligheterna till fredliga relationer mellan Israel och dess grannar i norr. Fred bör bygga på folkrätten och FN:s säkerhetsrådsresolutioner. Mellanöstern och Nordafrika

Våldshandlingarna nyligen har liksom tidigare drabbat civilbefolkningen och riktats mot civila installationer. Detta strider mot folkrätten och ökar den instabilitet som länge präglat regionen samtidigt som den fortsatta fredsprocessen hotas.

Sverige välkomnar det israeliska tillbakadragandet från södra Libanon 2000-05-24

- Sverige välkomnar det israeliska tillbakadragandet från södra Libanon. Det måste innebära ett fullständig uppfyllande av säkerhetsrådsresolution 425 från 1978. Det är viktigt att området nu återgår till libanesisk kontroll, att fredliga och normala förhållande snarast återställs och att Libanons territoriella integritet och okränkbarhet respekteras. Libanons regering måste samtidigt se till att alla befolkningsgrupper kommer i fullt åtnjutande av sina mänskliga rättigheter enligt folkrättens regler, säger utrikesminister Anna Lindh.

- FN har en viktig roll för att kontrollera det israeliska tillbakadragandet och situationen i området. Sverige deltar i samtal om en utvidgad roll för FN i området och eventuella förstärkningar av FN:s fredsbevarande styrka, UNIFIL, fortsätter Anna Lindh.

- Så länge det inte finns något fredsavtal mellan Israel och Syrien respektive Israel och Libanon förblir samtidigt situationen osäker i södra Libanon. Parterna måste fortsätta sina ansträngningar att finna en lösning. Fördelarna med fredsavtal är uppenbara för de inblandade länderna och regionen som helhet jämfört med nuvarande osäkra läge, säger utrikesminister Lindh.

Statsminister Göran Persson beklagar Syriens president al-Assads bortgång: 2000-06-10

- President Hafez al-Assad var en förgrundsgestalt i Mellanösterns politiska liv. Han spelade en avgörande roll i fredsprocessen.

- Under det sista året av al-Assads liv var ett fredsavtal om Golanhöjderna med Israel ett av hans viktigaste mål. Tyvärr fick han inte uppleva detta. Hans bortgång innebär att en ny situation uppstår i Syrien och regionen.

- Jag önskar hans efterträdare framgång i dennes nya roll och hoppas att han ska lyckas föra fredsprocessen i hamn.

Sverige ger stöd till FN:s vaktstyrka i norra Irak 2000-06-29

Regeringen har i dag beslutat ge fortsatt svenskt stöd till FN:s vaktstyrka i norra Irak. Stödet är på 4,5 miljoner kronor.

Vaktstyrkan har till uppgift att ge skydd åt det humanitära biståndet i norra Irak.

Sverige har gett stöd till vaktstyrkan sedan 1991 då den skapades. Behovet av en vaktstyrka i norra Irak uppstod efter Gulf-kriget när de internationella styrkorna drog sig tillbaka. I dag består vaktstyrkan av 89 personer. Mellanöstern och Nordafrika

Camp David-förhandlingarna är ett steg i rätt riktning 2000-07-26

-Det är viktigt att Camp David-förhandlingarna inte ses som ett slut på fredsprocessen utan som ett steg på väg mot en uppgörelse. Israeler och palestinier har diskuterat frågor på ett sätt som inte gjorts tidigare och flera nya viktiga element har tillförts processen. Att flyktingfrågorna och nyckelfrågan om Jerusalem behandlades i direkta samtal mellan premiärminister Ehud Barak och president Yassir Arafat är ett tecken på det, sade utrikesminister Anna Lindh på onsdagsförmiddagen.

- Att bägge parter dessutom lovat att inte agera så att möjligheterna till förnyade förhandlingsansträngningar störs, är också ett steg i rätt riktning. Vi hoppas att nya förhandlingar kan komma igång igen om ett par veckor, fortsatte hon.

Anna Lindh uttryckte också den svenska regeringens uppskattning av vad president Bill Clinton och utrikesminister Madeleine Albright gjort för att föra parterna samman och förmå dem att pröva lösningar som hittills varit tabubelagda för deras officiella företrädare.

- I det läge som nu uppstått skapas förväntningar på EU att bidra till att förhandlingarna återupptas. I samarbete med EU:s ordförandeland Frankrike och EU:s särskilda sändebud för Mellanöstern är Sverige, som medlem i EU:s trojka, berett att aktivt bidra till att identifiera vad EU kan göra för att stödja fredsprocessen. Men det är USA som måste fortsätta att spela huvudrollen som utomstående part i fredssträvandena, sade utrikesministern.

- Det är också viktigt att EU stödjer parternas åtgärder för att förbereda sina respektive opinioner på att eftergifter är nödvändiga och på det nytänkande som behövs för att en slutlig fredsuppgörelse ska kunna nås, framhöll utrikesminister Anna Lindh.

Utrikesminister Anna Lindh och biståndsminister Maj-Inger Klingvall om läget i Mellanöstern 2000-10-09

- Rapporterna om den senaste veckans dramatiska händelser på de ockuperade palestinska områdena och i Libanon är mycket oroande, säger utrikesminister Anna Lindh. Läget för fredsprocessen är allvarligt. Inom FN och EU måste vi göra allt vi kan för att få slut på våldet och få parterna tillbaka till förhandlingsbordet.

- Helgens händelser - inte minst tillfångatagandet av tre israeliska soldater - visar att det finns risk för att konflikten sprider sig. En upptrappning av våldet vid den libanesiska gränsen kan få konsekvenser för hela regionen. Det är därför positivt att FN:s generalsekreterare Kofi Annan och EU:s höga representant Javier Solana begivit sig till regionen.

- Det övervåld som används från israelisk sida går långt utöver vad som är acceptabelt. Många liv har offrats genom att Israel inte bemöter demonstranter med gängse polisiära metoder utan alltför ofta använder tunga militära enheter med skarp ammunition. Detta strider mot den humanitära rätten. Röda korset och röda halvmånens ambulanser och personal har beskjutits. Dessa organisationers möjligheter att verka får inte begränsas, säger Anna Lindh.

- Det humanitära läget på Västbanken och Gaza är mycket kritiskt, säger biståndsminister Maj-Inger Klingvall. Inom sjukvården råder det akut brist på sjukvårdsutrustning och ambulanser. Sverige ställer därför upp med humanitärt bistånd som kanaliseras genom svenska frivilligorganisationer och UNRWA (FN:s organ för de palestinska flyktingarna). Genom sina årsbidrag till Internationella Röda Korset bidrar Sverige med 3 miljoner kronor för Västbanken/Gaza och 1 miljon för Libanon. Ett särskilt stöd på 1 miljon har nu beviljats Diakonia för Västbanken/Gaza. Dessutom förbereds ett extra bidrag till UNRWA Mellanöstern och Nordafrika utöver vårt ordinarie bidrag på 160 miljoner kronor per år. Dessa organisationer har både lång erfarenhet av arbete i regionen och fungerande infrastruktur på plats. Hjälpen kan komma de behövande till godo omedelbart, säger Maj-Inger Klingvall.

Oroligheterna utlöstes som en följd av Likud-politikern Ariel Sharons provokativa besök vid muslimernas heliga plats Haram ash-Sharif den 28 september.

Sammandrabbningarna har hittills krävt över 80 palestinska liv och cirka 2000 palestinier har skadats. Samtidigt har sju israeliska palestinier dödsskjutits av israeliska polisen. Antalet dödade israeler uppgår till två soldater och en civil.

Uttalande av utrikesminister Anna Lindh om uppgörelsen i Sharm el Sheikh 2000-10-17

– Sverige välkomnar att en uppgörelse nåtts vid mötet i Sharm el Sheikh vars syfte är att få ett slut på oroligheterna och våldet på de ockuperade palestinska områdena. Fredsprocessen ges nu möjlighet att fortsätta. Båda parter har gjort medgivanden och det ankommer nu på dem att genomföra uppgörelsen samt göra sitt yttersta för att överbrygga motsättningarna.

– Regionens framtid hänger på att den israelisk-palestinska konflikten kan avslutas genom en fredlig, hållbar och rättvis slutstatuslösning i enlighet med folkrättens regler och de FN-resolutioner som finns i frågan.

– Vi är särskilt tacksamma för det stöd som parterna fått från president Bill Clinton, FN.s generalsekreterare Kofi Annan och EUs, särskilda sändebud för utrikes- och säkerhetspolitiska frågor Javier Solana. Deras medverkan demonstrerar att frågan om en fredlig lösning på Palestina-konflikten är en angelägenhet för hela världssamfundet.

Sverige berett att skicka hjälp till palestinierna 2000-11-10

– Den svenska regeringen är beredd att bistå palestinierna med att i första hand skicka ner medicinsk personal till Västbanken och Gaza. Den medicinska personalen kommer även att undersöka förutsättningarna för och behoven av evakuering av sårade, sade biståndsminister Maj-Inger Klingvall på en presskonferens i Bryssel i dag. Hjälpen är efterfrågad och kan komma de behövande till godo omedelbart.

Statsminister Göran Persson och utrikesminister Anna Lindh träffade den palestinske planeringsministern Nabil Sha'ath tidigare i veckan. Under sina samtal vädjade Sha'ath särskilt till Sverige att skicka ner medicinska experter och att evakuera palestinska skadade till Sverige.

Sammandrabbningarna mellan demonstrerande palestinier och israelisk militär är nu inne på sin sjätte vecka. Hittills har över 190 personer dödats och mer än 4000 skadats. 90 procent av de dödade och sårade är palestinier. Detta gör att det humanitära läget på Västbanken/Gaza är mycket kritiskt. De flesta drabbade är barn och ungdomar.

Sverige ger sedan tidigare humanitärt bistånd till Västbanken/Gaza. Det kanaliseras genom svenska frivilligorganisationer, Internationella röda korskommittén och UNRWA (FN:s organ för de palestinska flyktingarna). Det svenska bidraget till Internationella röda koskommittén uppgår under året till Mellanöstern och Nordafrika

3 miljoner kronor.

De extra insatser som hittills har gjorts med anledning av de sammandrabbningar som började den 28 september är: Diakonia - 1 miljon kronor UNRWA - 1 miljon kronor utöver ordinarie årsbidrag på 160 miljoner kronor

Dessa organisationer har både lång erfarenhet av arbete i regionen och fungerande infrastruktur på plats.

(eng)

Sverige bidrar med 5 miljoner kronor för medicinska insatser till Västbanken och Gazaremsan 2000-11-23

Regeringen har i dag beslutat att bidra med 5 miljoner kronor för medicinska insatser till Västbanken och Gaza. Beslutet är ett svar på en från den palestinske planeringsministern Nabil Sha'aths förfrågan vid dennes besök i Stockholm den 8 november.

Den svenska insatsen består i första hand i skicka ett läkarteam från Linköpings universitetssjukhus. Dess uppgift är att utvärdera de medicinska behoven och ta reda på hur en svensk instats kan genomföras så effektivt som möjligt.

– Den senaste tidens sammandrabbningar på Västbanken och i Gaza har ökat behovet av humanitära insatser. Vi är beredda att bistå med medicinsk expertis, som har stor erfarenhet av denna typ av hjälpinsatser, säger biståndsminister Maj-Inger Klingvall i en kommentar.

Insatsen genomförs av Migrationsverket i samarbete med Sida. Afrika söder om Sahara

VII Afrika söder om Sahara

Anföranden

Anförande av vice statsminister Lena Hjelm-Wallén vid samråd om uppföljning av Sydafrikasatsningen 2000-02-21

Sydafrikavänner! Det är med stor glädje jag ser att så många har kommit till dagens rådslag om möjligheterna i vårt framtida samarbete med Sydafrika. Välkomna!

För nästan exakt två år sedan, i mars 1998, lanserade statsministern i ett anförande på Sida idén om en bred svensk satsning på Sydafrika. Hans vision var att föra det traditionella utvecklingssamarbetet ytterligare ett steg framåt – att utveckla en ny samarbetsmodell baserad på partnerskap och ömsesidig respekt mellan två likvärdiga parter. Valet för ett sådan ambitiös satsning föll på ett land med vilket Sverige har unika relationer – nämligen Sydafrika.

Stödet till motståndet mot apartheid fick djup förankring i det svenska samhället. Flera generationer av politiskt aktiva engagerades och fostrades i solidaritetsarbetet. Mångas ögon öppnades för Afrika och världen i stort. Ett finmaskigt och utbrett nätverk bildades mellan frivilligorganisationer och enskilda i Sydafrika och Sverige. När demokratin slutligen segrade i Sydafrika 1994 övergick stödet till befrielsekampen i ett utvecklingssamarbete, där konsolidering av demokratin och överbryggandet av djupa klyftor står i fokus.

Sydafrika präglas idag av framtidstro och optimism. Visserligen finns det fortfarande stora problem att brottas med. Det råder dock ingen tvekan om att Sydafrika är på rätt väg. Och utvecklingen har stor betydelse för hela Afrika.

Statsministern såg att det fanns förutsättningar för att gå vidare i relationerna med Sydafrika. Breda och etablerade kontakter fanns att bygga på och Sydafrikas regering önskade att nya steg togs. Vi var båda redo att skapa förutsättningar för ett brett partnerskap genom nya långsiktiga initiativ. Det traditionella bistånds-finansierade samarbetet skulle på sikt kunna ersättas med självgående och självfinansierade relationer. I ett större perspektiv kan - på längre sikt - en lyckad modell för samarbetet med Sydafrika vara tillämpbar i med resten av Afrika. Detta var bakgrunden till den partnerskapsvecka som i Sydafrika förra året.

Utifrån det jag har sett och hört om novemberveckan, och det faktum att ni alla är här i dag, stämde uppenbarligen regeringens antaganden om att potential finns för ett växande samarbete. Alla representerar vi skilda delar av det svenska samhället, men vad vi har gemensamt är idéer och planer som ger konkret innehåll åt ett verkligt partnerskap mellan Sverige och Sydafrika.

Syftet med dagens samråd är att vi dels skall få en presentation av utfallet av själva partnerskapsveckan, dels att vi skall blicka framåt. Hur skall vi kunna fånga upp alla de värdefulla initiativ som tagits och nya kontakter som knutits under partnerskapsveckan? Hur kan vi befästa ett långsiktigt och brett samarbete mellan ett land i Afrika och ett i Europa? För att få svar på dessa frågor vill vi lyssna på er och få utbyta tanker och idéer om Sydafrikasamarbetet i framtiden.

Jag har följt förberedelserna och genomförandet av satsningen med stort intresse. Det är därför med glädje som jag deltar i uppföljningsarbetet och ser fram emot att leda den bilaterala kommission som Afrika söder om Sahara president Mbeki och statsministern i november enades om att upprätta med vice president Jacob Zuma och mig som ansvariga.

Syftet med den bilaterala kommissionen Sverige-Sydafrika är att stärka och ge en ram åt regeringsdialogen på olika områden. Kommissionens arbete kommer sannolikt att koncentreras till tre områden. Det första och kanske just idag mest centrala är utvecklingen av våra bilaterala relationer. Ni representerar alla olika delar av detta samarbete, ingen nämnd - ingen glömd.

Det andra området gäller samarbete i regionala frågor, som berör Afrika, Europa eller båda våra regioner. Jag tänker då på sådant som den regionala säkerhetspolitiska situationen i Afrika - med krigen i Kongo och Angola, samarbete inom konflikthan tering och fredsfrämjande, och stärkt respekt för mänskliga rättigheter och demokrati. Möjligheten till gemensamma biståndsinsatser med en gemensam mix av finansiering och kunnande ska tas till vara.

Det tredje området som kommissionens arbete ska kunna omfatta är globala frågor där vi kan agera ihop. Ett när politiskt samarbete kan bryta ny mark kring sådant som världshandeln, FN-reformer, nedrustning, HIV/AIDS, barnens rättigheter och jämställdhet.

För att förbereda kommissionens arbete kommer en arbetsgrupp att upprättas inom regeringskansliet. Här måste vi också hitta former för att löpande ta del av era impulser och synpunkter. Utan ert engagemang tappar regeringssamarbetet kraft och mening!

I eftermiddag kommer vi först att få en presentation av den utvärdering som Linköpings Universitet gjort om själva partnerskapsveckan.

Därefter kommer Sida att ge sin samlade bild av folkrörelsedelen av satsningen, nämligen Civil Society Encounter i Kapstaden, som medverkande föreningar bör komplettera. Mötesplatsen blev en stor framgång med dubbelt så stor uppslutning som förväntat. Närmare 1200 deltog.

Ett av resultaten av mötesplatsen för det civila samhället är också nya initiativ inom forskning och utveckling. Sida/Sarec och Svenska Institutet kommer att redogöra för detta och hur universitets- och högskolesamarbetet har utformats.

Såväl handels- och industrimässan i Johannesburg som näringslivsdelegationen blev mycket uppskattade av de långt över 100 företag som var med. Jag har förstått att seminarierna vid mässan också blev lyckade. Stor potential tycks finnas för näringslivsutveckling. Sidas nya Partnerskapsfond för långsiktigt småföretagssamarbete vill möjliggöra detta. Exportrådet och Sida/INEC kommer senare idag att ge en utförlig presentation i denna del.

Kulturutbytet har både gamla rötter och nya skott. Kulturaktiviteterna på Market Theater i centrala Johannesburg och andra platser blev en av partnerskapsveckans höjdpunkter. De fina sportevenemangen och det mångskiftande vänortsutbytet visar också spridningen av i våra kontakter med Sydafrika.

De välkända problemen i samband med några publika evenemang och konserter under partnerskapsveckan utreds nu. Förre riksåklagaren Magnus Sjöberg undersöker på utrikesministerns uppdrag frågan om organisation och ansvarsfördelning i regeringskansliet. Hans slutsatser väntas under första hälften av mars.

En särskild arbetsgrupp, som leds av UD:s expeditionschef, har i uppdrag att slutreglera de ekonomiska förhållandena i samband med artistframträdandena. Gruppen ska också pröva om det finns inslag i den biståndsfinansierade delen av satsningen som rätteligen borde belasta något annat anslag. Helt klart är, att inga oförutsedda extrakostnader med så mycket som en krona kommer att belasta biståndet. Afrika söder om Sahara

Gruppens arbete skall redovisas i slutet av denna månad.

Riksdagens revisorer och konstitutionsutskottet ägnar också sin uppmärksamhet åt dessa frågor.

För regeringskansliets del finns utan tvekan lärdomar att hämta om hur ett initiativ av denna dimension bör ledas och organiseras. Därför kommer vi mycket noggrant att studera vad utredarna kommer fram till. Det vore nog en förhastad och felaktig slutsats om misslyckande i en del i sydafrikasatsningen, som dessutom skulle bära sig kommersiellt, får hindra framtida ambitiöst samarbete med andra länder och i synnerhet u-länder.

Vi kan konstatera, inte minst med ett visst perspektiv på novemberveckan, att de positiva erfarenheterna dominerar och efter hand uttryckts från olika håll. Detta vill vi nu bygga vidare på i den fortsatta planeringen och i diskussionen idag.

Jag tror att eftermiddagens presentationer och att den avslutande diskussionen kommer att ge god vägledning om hur arbetet bäst förs vidare.

Statement by the Mr. Göran Persson, Prime Minister, at the African-European Summit in Cairo 2000-04-03

Mr. Chairman, Your Excellencies, Dear Colleagues,

I would like to extend my heartfelt gratitude to President Mubarak and the Government of Egypt for hosting this Summit in Cairo. I would also like to thank the OAU and the EU troika for the constructive work they have accomplished in a short period of time.

Mr. Chairman,

The moment has finally arrived, when we Europeans can leave the colonial legacy behind us - to seek true partnership with Africa beyond post-colonial concepts and patterns.

Such a shift in attitude presents a challenge to both Europeans and Africans. It requires political resolve and consistent action. But it is worth the effort, because we are neighbours with a common destiny. Europe cannot be true to its humanistic values if Africa largely remains impoverished.

All European nations, most of them like Sweden signatories to the infamous 1885 Berlin treaty, should fully recognise the injustices of the colonial past and the racist thinking underpinning it. The grave consequences of colonialism are still felt. There are many unhealed wounds. At the same time, our troubled common history is a fact. New free nations had to be built, but independence without co- operation is not a way forward. In a globalised world, open borders, open societies and open minds are keys to success.

These insights are the starting-point for new, modern relations between our continents. National interests will remain, but fair competition, mutual benefit, coherent regional relations and global interests should take precedence.

The benefits of globalisation are not shared equally. Like parts of Europe, Africa is largely marginalised and poorly integrated into the world economy. Some reasons for this unacceptable situation must essentially be dealt with by Africa itself. Others are obstacles to be removed by the international community.

It is my firm conviction, that fostering peace, c onstructing accountable democracy, respecting universal Afrika söder om Sahara human rights and achieving gender equality are absolute necessities for sustained economic progress and human growth. Societies that are torn apart will not be a part of this development.

Growing readiness in Africa to assume responsibility for preventing conflict and keeping peace is crucial. Commendable initiatives have been taken by the OAU and in sub-regional groupings. We should go on supporting the efforts to strengthen Africa's capacity to prevent and manage conflict, emergencies and disaster relief.

We must adopt better co-ordinated strategies for rapid response to natural and human disasters. Africa is hit hard too often. The poorest always pay the highest price. The flooding we recently witnessed in the South East and the deepening drought in the North East, makes one suspect that global warming is directly connected with the occurrence of natural disasters. We must work hard to establish whether this link is real and draw the proper conclusions.

Development is also held back by diseases. HIV/Aids is one in particular. This plague affects the whole world, but strikes hardest in Africa. HIV/Aids brings suffering and tragedy, leaves orphans and decimates the productive population. It threatens social stability. It should be taken very seriously by all of us.

Mr. Chairman,

Sustained economic development and growth is only possible with the implementation of sound domestic policies. We know this from our own experience in Europe, where countries have gone through an extensive structural adjustment programme. This now bears fruit with low inflation, steady growth, innovative new enterprises and lower unemployment.

Honest, accountable and focused public institutions are also of key importance. I would like to point to the enormous problem that corruption poses all over the world. Corruption is stealing from the poor. It requires two parties. A concerted approach is needed. Sweden is already supporting the OAU initiatives in this area. In addition, I would like us to consider the setting up of a joint African-European advisory council against corruption, that should include representatives of both the public and private sectors.

For many countries, it is not enough to put the domestic economy on a sound footing. They must also have a chance to sell products abroad and make efficient use of imports. One of the most important acts of solidarity is to go from words to deeds in trade policies, doing away with barriers to commodities that Africa can export. Agriculture and textiles are key sectors. We have come a long way in the agreements reached so far, but we can go further.

Mr. Chairman,

Free trade is particularly important to indebted poor countries. There is a risk, that the substantial commitment we have made to the debt relief will prove futile, if these countries are not allowed to find new export opportunities.

Moreover, the multilateral trade system and the WTO must better meet the needs of developing economies. After the failure in Seattle, I am even more convinced that a new round of negotiations must have a distinct focus on development. Without a clear and fair framework of rules, the small economies and developing countries stand the most to lose. It will take a long time before trade will be able to replace aid, but increased trade can quickly make aid more effective.

Globalisation is more than just economics. Thanks to new technologies such as mobile phones and the internet, not only products and services, but also ideas travel more easily. Wisely applied, information technology can help Africa to catch up. It can contribute to understanding and a deeper sense of Afrika söder om Sahara neighbourliness in the global village.

Mr. Chairman,

If we continue along the path of solidarity, compassion and part nership, I believe that this generation will see the bold vision of an African renaissance take shape. Let us make the Cairo summit a substantial step forward!

African Madonna - Dina barn är mina barn - inledningstal vid konsert i Stefanskyrkan av statssekreterare Gun-Britt Andersson 2000-05-14

Nu dör barnen av svält igen i Etiopien och de andra länderna på Afrikas horn. Torkan är inne på sitt tredje år och 16 miljoner människor är beroende för sin överlevnad av livsmedelshjälp. 16 miljoner - det är nästan dubbelt så många som det bor i vårt land. African Madonna your children are our children eller på svenska - Afrikanska Madonna dina barn är våra barn - är budskapet i texterna vi skall höra idag.

Felicity Laurence skrev sin musical för att väcka till solidaritet med Afrikas barn under den stora svälten i mitten på 80-talet då mer än en miljon människor förlorade sina liv i Etiopien. Hon skrev i vrede för att världen då kom med sin hjälp alldeles för sent. Den stora Live Aid galan då har liksom Laurence´s musik bidragit till att världssamfundet i dag är mer vaket när katastroferna inträffar.

Mer, om än långt i från tillräckligt görs också för att förebygga katastroferna. Hjälpen har faktiskt kommit igång tidigare den här gången än då. Det är svårt med transporter men maten finns eller är på väg. Ändå bevittnar vi en katastrof där barnen som alltid är de som drabbas värst. Vår vrede väcks på nytt när orättvisorna och fattigdomen bjärt lyser oss i ögonen från TV-skärmarna. Veden väcks än mer av att konflikter och krig om territorier och prestige för den egna gruppen eller nationen verkar väga tyngre för ledare och eliter än omsorg om befolkningens överlevnad och välfärd.

Genom historien har torråren hemsökt Afrikas horn. Det drabbar skördar och boskap i de mest utsatta områdena. Men det är fattigdomen inte torkan som leder till svält. Den som inte har några andra tillgångar än en bit jord eller boskap i trakter där torkans och den brännande solens odlingsgräns går är fattig. När katastrofen kommer finns inte några marginaler. Huvudstaden med sina moderna affärer, kontor och fabriker är långt borta. Pengarna saknas för att köpa och transportera maten från områden där den finns på annat håll till och med i det egna landet. Fattiga har inte heller makten att förhindra att arméer rustas för krig med grannländer som också är fattiga och drabbade av torkan.

Vår solidaritet och vårt bistånd behövs när kriserna är ett faktum. Vi måste göra vårt yttersta för att undsätta människor - och inte minst barn - i nöd oavsett vilka orsakerna är till lidandet. Solidariteten och biståndet behövs också för det långsiktiga arbetet med att bekämpa fattigdomen när medias strålkastare riktas åt annat håll. För som sången säger Pity be no more , if we did not make someone poor. På ett starkt sätt säger Felicity med de orden att fattigdomen är både orsak och verkan när barn får dö av svält.

Afrikas soldater era barn är våra barn. Våra barn är också era. En våldsam historia med slavhandel, kolonialism och förtryck har lämnat sina svårläkta sår i Afrika. Fattigdomen gör konkurrensen om resurser extra skarp. Människornas frustration över att se välståndet och tryggheten i andra delar av världen och hos en del i de egna länderna är källor till konflikt. De negativa nyheterna är många och just nu i svältens dagar förvärras konflikten mellan Etiopien och Eritrea. Öppet krig rasar igen. Förra gången var det Eritrea som anföll nu var det Etiopien.

Ändå hörs humanitetens och demokratins röster allt starkare i Afrika. Det är många människor, Afrika söder om Sahara organisationer och även ledare i Afrika som vet att fred och folkligt deltagande - demokrati - är nödvändigt i dag för att skapa hållbar utveckling och utrota fattigdomen. Alla dessa behöver vår solidaritet och vårt stöd. För barnens framtid skull måste vi engagera oss för fred och utveckling i Afrika. Konflikterna och lidandet berör oss som medmänniskor. Vi berörs också genom att möjligheter till positivt fredligt samarbete försvåras. Problem med terror, brottslighet och sjukdomar som HIV/AIDS förvärras. De afrikanska barnens fred är också våra barns fred.

Donna nobis pacem - ge oss fred.

Artiklar

Hjälp Mocambique. Artikel av statsminister Göran Persson och författaren Henning Mankell 2000-02-28

För tre månader sedan träffades vi i Maputo, Mocambiques huvudstad. Vi samtalade om livet i ett mycket fattigt land med en ljusnande framtid. Henning Mankell kommer just därifrån. Vi andra har sett reportagen om de senaste veckornas översvämningar. Vår oro är stor. Knäcks nu en spirande framtidstro, ett hela Afrikas goda hopp? Mocambikiernas växande optimism och stolthet är välgrundad. 90-talet betydde fred efter 30 år av krig och 400 år av erövrarnas förtryck. Först befrielsekamp mot Portugals kolonialism, som också blev början till slutet för fascistdiktaturerna i Europa. Sedan terror från apartheids Rhodesia och Sydafrika, vilka startade och underblåste ett grymt inbördeskrig. Än i dag är landet ett av världen mest minplågade. Nu har landminorna spolats runt och det försåtliga hotet har vuxit. En misstänkt mina på åkern är värre än ett välkänt minfält.

Demokrati är fredens grund. I december hölls för andra gången öppna nationella val. President Chissano och Frelimo fick nytt förtroende. Skiljelinjer från kriget lever kvar, men demokratins principer – som tolerans och respekt för majoritetens vilja – och praktik – som kompromisser och samarbete – sprids och gror i detta jättelika land. 1999 hade Mocambique högst tillväxt i världen. Den når först städerna, som drar till sig utländska investeringar. Men även på landsbygden och i förstäderna har fler har kunnat odla sin jord, skaffa boskap, starta småföretag, börja bygga bättre bostäder, se skolor och kliniker komma igång. Utvecklingen har tagit fart av folkets egen kraft, men långsiktigt utvecklingssamarbete behövs och har visat resultat. Mycket av detta är nu dränkt i smuts och lera. Livsprojekt har slagits sönder.

Södra Afrika är på god väg. De senaste veckornas översvämningar och orkaner är ett hinder att ta sig förbi. För att klara det behövs snabb och god hjälp. Mocambique är fattigast och hårdast drabbat. Att mocambikierna snabbt reser sig är viktigt för drabbade grannländer och regionens framtidsutsikter.

Mocambique är vårt grannland i den globala byn. Ingen kan och bör blunda för lidande medmänniskor. Om inte annat inser allt fler att mänsklighetens problem och utmaningar är gemensamma. Misstanken finns att naturkatastrofen växt fram ur klimatpåverkande miljöförstöring.

Mocambique är den största mottagaren av svenskt bistånd för långsiktig utveckling. Det är nu självklart med särskilda Sida-insatser och de är redan igång i samarbete med bland andra Röda korset. Men vi kan inte slå oss till ro med detta! Medmänsklighet och global solidaritet kräver både individuellt och kollektivt ansvar. Den bästa hjälpen är den som kommer från såväl hjärnan och skatten som från hjärtat och egen förmåga. Svenska folket står det mocambikiska särskilt nära. 60-talets befrielsekamp fick vårt stöd fram till segern 1975. Samarbetet har varit stort och uthålligt sedan dess. Många svenskar har arbetat i och besökt Mocambique, bestående vänskapsband har knutits och kunskapen är stor. Därför har vi i Sverige nu en särskild möjlighet att ta medmänskligt ansvar.

Vi vill därför göra en uppmaning. Afrika söder om Sahara

Ge pengar, kläder och andra bidrag till hjälporganisationers insamlingar!

Alla föreningar, företag och andra med kunskap, verksamhet och kontakter i södra Afrika bör gå igenom sina möjligheter att mildra katastrofen, så att utvecklingen snabbt tar fart igen!

Stöd och sprid denna uppmaning, så att hela svenska samhället kan visa att vänskapen består med folket i Mocambique och andra drabbade länder!

Göran Persson, statsminister Henning Mankell, författare

Artikel av biståndsminister Maj-Inger Klingvall om Afrikas horn i Svenska Dagbladet 2000-04-23

Svältens förödande framfart på Afrikas Horn tränger nu in i allas våra vardagsrum. Vi ser utmärglade människor med blicken fylld av skräck inför vetskapen om att också denna dag blir en dag utan mat och utan vatten. Svältkatastrofen är ett faktum och man fylls av förtvivlan men också av ilska. Ilska därför att vi vet att det avgörande problemet bakom svält inte är brist på mat utan fattigdom och orättvisor.

Den utbredda fattigdomen i världen är huvudorsaken till den omfattande svälten. Bekämpandet av fattigdomen är därför en förutsättning för att utrota den akuta svälten. Den väpnade konflikten mellan Etiopien och Eritrea har ytterligare förvärrat situationen.

Enligt beräkningar gjorda av FN:s livsmedelsprogram, WFP, är över 15 miljoner människor på Afrikas Horn, varav 8 miljoner i Etiopien, i behov av matbistånd till följd av torkan. Nu är problemet i Etiopien akut sedan de korta regnen uteblivit de tre senaste åren.

Konflikten mellan Etiopien och Eritrea är ännu olöst. Den fortsatta militära upptrappningen och vapenförsäljningen till regionen inger oro, särskilt mot bakgrund av den svåra humanitära situationen. Konflikten har direkt eller indirekt orsakat ökade humanitära behov. I det uppkomna läget är det särskilt angeläget att både Etiopien och Eritrea visar flexibilitet och kompromissvilja för att snabbt genomföra fredsplanen som den afrikanska enhetsorganisationen OAU arbetat fram. Detta är ett budskap som vi framför i våra regelbundna samtal med parterna

Den pågående konflikten får ändå inte hindra oss från att hjälpa människor som nu är i akut nöd. I ett läge där det finns risk för en svältkatastrof som en följd av utbredd torka har det internationella samfundet en moralisk skyldighet att bistå Etiopien, som är ett av världens absolut fattigaste länder. Samtidigt är det viktigt att Etiopien självt ägnar hela sin kraft åt att lindra nöden.

Hittills har den svenska regeringen bidragit med dels drygt 22 miljoner kronor genom stöd till FN:s livsmedelsprogram, dels med 11 miljoner kronor som gått till Internationella Röda Korset och deras arbete bland internflyktingar i Etiopien och Eritrea.

Förberedelser pågår också för ytterligare humanitära insater i Etiopien på 47 miljoner kronor. Det gäller medel inom landramen som kan gå till lokala uppköp av mat från områden som har överskott.

Sida har helt nyligen lämnat ett bidrag till Röda Korset på 1 miljon kronor. Dessutom har Sida beredskap att bidra med pengar till andra svenska enskilda organisationer för stöd till de torkdrabbade i Etiopien. Sida har också beredskap för ytterligare stöd till FN:s livsmedelsprogram.

När det gäller grannlandet Eritrea har Sverige i veckan undertecknat ett avtal om stöd på ca 10 miljoner Afrika söder om Sahara kronor till de människor som drabbats av torkan och konflikten. Även Sudan, Somalia, Kenya och Djibouti har drabbats av torkan. Sverige har hittills bidragit med drygt 70 miljoner kronor för olika humanitära insatser i Sudan och Somalia.

Vi har en beredskap för att hjälpa till ytterligare. Antingen via FN-systemet, som är representerat bland annat genom World Food Programme, men också via de svenska och internationella bistånds- och hjälporganisationer som finns på plats bland de drabbade människorna.

Ingen som sett bilderna på de svältande barnen kan vara oberörd över deras lidande. Flera kyrkor, bistånds- och hjälporganisationer har redan dragit igång insamlingar till Afrika horn.

Du kan också göra en insats. Alla bidrag är värdefulla för att lindra nöden för dessa människor!

Interpellationer

Svar av utrikesminister Anna Lindh på interpellation av Elver Jonsson (fp) om situationen i Kongo-staterna, Sierra Leone och Rwanda. 2000-03-14

Fru/Herr talman! Elver Jonsson har med anledning av situationen i Kongostaterna, Sierra Leone och Rwanda frågat mig vad regeringen gör och vilka åtgärder regeringen är beredd att vidta inom ramen för det nordiska samarbetet, EU och FN för att förhindra fortsatta övergrepp på civila samt för att bistå dessa länder i riktning mot demokratisk och ekonomisk utveckling och för att de skall respektera mänskliga rättigheter.

De förödande konflikter Elver Jonsson nämner innebär djupaste lidande för miljoner människor. De är en katastrof främst för de inblandade länderna men påverkar också grannländer, inte minst genom flyktingströmmar. Effekterna kommer att bli kännbara för generationer framåt. Den svenska regeringen agerar såväl bilateralt som multilateralt för att främja fredliga lösningar och mänskliga rättigheter.

Kriget i Demokratiska Republiken Kongo är Afrikas mest komplicerade konflikt. Genomförandet av det eldupphöravtal som undertecknats av de stridande parterna, utgör en grund och en förutsättning för arbetet att nå fred. Sverige bidrar med två personer till FN:s observatörsstyrka. Ytterligare sju kan bli aktuella när denna, enligt säkerhetsrådets beslut, inom kort utvidgas. Observatörsstyrkans huvuduppgift är att granska påstådda brott mot vapenvilan och mot mänskliga rättigheter.

Sverige bidrar också med 800 000 kronor till den militära övervakningskommission som bildats efter avtalets undertecknande. Inom ramen för EU-samarbetet har Sverige medverkat till ett beslut om att stödja kommissionen med 1,2 miljoner euro.

Genomförandet av en s.k. "nationell dialog" är en central del i eldupphöravtalet. Den syftar till att ge Demokratiska Republiken Kongo en ny politisk ordning och skall leda fram till demokratiska val. Sverige, liksom övriga EU, har uttalat sin avsikt att stödja genomförandet av den nationella dialogen.

Rwanda är part i kriget i Demokratiska Republiken Kongo, samtidigt som landet är inne i en bearbetningsprocess efter folkmordet 1994. Det relativt goda säkerhetsläget inom landet möjliggör nu bättre arbete kring fred och försoning. Sveriges bistånd på dessa områden förmedlas genom lokala och internationella enskilda organisationer.

Sverige, liksom övriga EU, och FN, stödjer också tanken på en regional konferens för fred, demokrati och utveckling i Stora sjö-regionen. Afrika söder om Sahara

I Republiken Kongo (f.d. Kongo-Brazzaville) ger utvecklingen de senaste månaderna anledning till viss optimism. Eldupphöravtalen mellan armén och milisgrupperna har börjat genomföras. Säkerhetssituationen förbättras gradvis, humanitära insatser når allt fler återvändande flyktingar och förutsättningarna för en politisk dialog har ökat.

Sverige medverkade till att EU i januari uttalade sitt stöd för eldupphöravtalen, och samtidigt uppmanade parterna att inleda en allomfattande politisk dialog, respektera mänskliga rättigheter och hålla fria och rättvisa val. Sverige har också beslutat om stöd för FN:s humanitära arbete i landet och hoppas med detta att fler skall följa vårt exempel. Stöd ges också till humanitära och fredsbyggande insatser genom Röda Korset och Svenska missionsförbundet.

Sierra Leone återhämtar sig sakta efter det fredsavtal som förra året avslutade det åtta år långa inbördeskriget. Situationen är dock ännu instabil. Fredsavtalets efterlevnad övervakas av FN-styrkan UNAMSIL, som enligt ett säkerhetsrådsbeslut den 7 februari skall utökas från 6 000 till 11 100 man och därmed blir den största FN-insats som för närvarande pågår. Sverige bidrar med tre militärobservatörer till UNAMSIL.

De omedelbara humanitära behoven, orsakade av undernäring, krigstrauman, stympningar och sexuella övergrepp, är omfattande. Sverige har i flera år varit en stor humanitär bidragsgivare till Sierra Leone; under 1999 den näst största efter USA. 20 miljoner kronor gick då till bl.a. akutsjukvård, beskydd av barn, livsmedelsleveranser och humanitär samordning. Under 2000 har hittills 18 miljoner kronor beviljats, bl.a. till UNICEF:s insatser för f.d. barnsoldater. Sverige bidrar också genom FN till insatser för fysiskt och psykiskt utnyttjade kvinnor.

Inom ramen för EU följer Sverige och övriga medlemsländer fortlöpande utvecklingen i Sierra Leone. År 1999 beviljade EU 8,5 miljoner euro i syfte att främja den långsiktiga ekonomiska återuppbyggnaden av landet. Även Världsbanken har bidragit med 30 miljoner US-dollar i krediter.

Elver Jonsson nämner det djupa engagemang som enskilda organisationer och samfund har för Afrika. Dessa kontakter är mycket viktiga för Sveriges relationer med de länder som nämnts här, liksom för Afrika i stort. Vi värdesätter högt de insatser för återuppbyggnad, fredsbyggande och utveckling som görs, och välkomnar de nordiska initiativ som tas. Också med bistånd från det internationella samfundet förblir det i hög grad de inblandade parternas egen vilja och beredskap till kompromisser som är avgörande för att nå bestående fred, säkerhet och utveckling. Här faller ett särskilt tungt ansvar på ledarna för alla stridande parter.

Svar av biståndsminister Maj-Inger Klingvall på interpellation av Marianne Andersson om bistånd till Guinea-Bissau 2000-05-16

Fru/Herr talman. Marianne Andersson har med anledning av utvecklingen i Guinea-Bissau frågat mig om regeringen är beredd att i budgetpropositionen ompröva sin inställning och föreslå ökat stöd till Guinea- Bissau. Hon ställer också en allmän fråga om hur regeringen avser stödja länder som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter.

Jag är inte beredd att föregripa arbetet med budgetpropositionen och den samlade bedömning av utvecklingssamarbetet den måste bygga på.

Interpellanten befarar att det svenska stödet till Guinea-Bissau skall upphöra. Så är inte fallet. Utvecklingssamarbetet med Guinea-Bissau kommer att fortsätta i förändrad form som förhoppningsvis bättre än tidigare möter landets behov. Sverige eftersträvar en starkare närvaro i hela Västafrika och ett närmare samarbete med flera andra länder i regionen. Detta uttrycktes klart i regeringens riktlinjer för en Afrika söder om Sahara

ökad satsning på Västafrika, som beslutades i maj 1999. Samarbetet med Guinea-Bissau kommer efter år 2000 att ingå i en samlad strategi för hela Västafrikasamarbetet och medlen tas ur det regionala anslaget i stället för en landram.

Enligt regeringens riktlinjer för år 1999-2000 koncentreras det svenska stödet till fredsfrämjande insatser, återuppbyggnad, demokrati och mänskliga rättigheter. Dessa mål kommer att gälla även efter år 2000. Sverige planerar också stöd till ekonomiska reformer i syfte att hjälpa landet att hantera sin skuldbörda. Det ger dessutom landet självt möjlighet att anpassa stödet till landets behov. Andra områden som kan bli aktuella är stöd till undervisning, hälsa samt till kapacitetsuppbyggnad i skuld- hanteringsfrågor.

Utformningen av det framtida stödet är dock beroende av att den nytillträdda regeringen i Guinea-Bissau förmår formulera en ny utvecklingspolitik, vilket ännu inte skett fullt ut. Efter de väl genomförda parlaments- och presidentvalen måste regeringen visa tydliga prov på demokratisk samhällstyrning. Militären måste också klart visa att den avstår från politiska maktambitioner.

Interpellanten hävdar att inga kontakter tagits av den nya ambassaden i Dakar. Det stämmer inte. Ambassaden har nära kontakt med den svenske representanten i Bissau, som är direkt underställd ambassaden. Den personen är utsänd från Sida och kommer att arbeta i landet året ut. Efter år 2000 kommer utvecklingssamarbetet att handläggas av en utsänd vid ambassaden i Dakar. Diplomatiska kontakter på ambassadörsnivå kan inte tas förrän ambassadören i Dakar överlämnar sina kreditivbrev till den guineanske presidenten, vilket beräknas ske inom kort.

Regeringen instämmer i interpellantens uppfattning att vårt bistånd måste vara strategiskt, främja en långsiktig demokratisk utveckling och bidra till att bekämpa fattigdom. Det är metoderna för att uppnå detta som vi i dialog med Guinea-Bissaus regering och civila samhälle nu kommer att utveckla.

Så till interpellantens andra fråga. Den svenska regeringen stödjer naturligtvis länder som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter. Respekt för demokratiska principer och mänskliga rättigheter väger tungt när Sverige överväger utvecklingssamarbete till ett land och demokrati-främjande insatser är ett bärande tema i många svenska samarbetsländer. Enligt Sidas årsredovisning för år 1999 gick 65% av Sidas disponibla medel, eller 5,1 miljarder kronor, till insatser med demokratifrämjande inslag. På grund av begränsade resurser måste det svenska demokratistödet användas så strategiskt som möjligt. I Guinea-Bissau, liksom i andra länder med vilka Sverige en gång inlett ett utvecklingssamarbete med landramar, måste det finnas utrymme för ett förändrat samarbete i nya former.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på interpellation av Rigmor Stenmark om kvinnors och barns situation i Etiopien 2000-11-08

Fru/Herr talman! Rigmor Stenmark har frågat statsrådet Margareta Winberg om kvinnors och barns situation i Etiopien och vikten av att säkerställa grundläggande mänskliga rättigheter för kvinnor i fattiga länder. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på interpellationen.

Jag delar Rigmor Stenmarks bestörtning över de övergrepp tusentals kvinnor utsätts för varje dag, världen över. Att motverka dessa lagstridiga handlingar är grundläggande i vårt arbete för att stärka respekten för lag, demokrati och mänskliga rättigheter runt om i världen. Därför lyfter vi också fram kvinnors rättigheter i samtal med enskilda länder och i t.ex. FN:s kvinnokommission och FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna.

Mänskliga rättigheter och jämställdhet är grundläggande i det svenska utvecklingssamarbetet. Det är en Afrika söder om Sahara självklarhet att kvinnor och män måste få likvärdiga möjligheter att påverka och ta del av utvecklingssamarbetet. Jämställdhet är ett mål i sig - men också en förutsättning för att bekämpa fattigdom och stärka demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna.

Regeringen har under senare år lyft fram kvinnors och mäns olika villkor i strategier och policydokument, bl.a. i skrivelserna till riksdagen om fattigdomsbekämpning, demokrati och mänskliga rättigheter i utvecklingssamarbetet och mänskliga rättigheter i utrikespolitiken. På samma sätt har Sverige arbetat aktivt inom EU, FN och Världsbanken för att synliggöra och motverka diskriminering och förtryck av kvinnor.

Inom det svenska samarbetet med Etiopien finns flera insatser som syftar till att stärka kvinnors ställning. Sverige stödjer bl.a. den etiopiska organisationen Peace and Development Committee, som – precis som Rigmor Stenmark förordar – arbetar med att stärka kvinnor på gräsrotsnivå så att de får kunskap om sina lagstadgade rättigheter. Stödet omfattar utbildnings- och informationsinsa tser som genomförs i regioner där barnäktenskap, våldtäkter, våld inom hemmet, barnprostitution, könsstympning och kidnappningar är vanliga. Sverige stödjer också det etiopiska kvinnojuristförbundet som arbetar med utbildning i lagstiftning för kvinnliga samhällsledare och som företräder kvinnor i familjerättsmål.

I Eritrea bidrar Sverige via Världshälsoorganisationen och UNICEF till en kampanj mot könsstympning som förs av nationella kvinno- och ungdomsorganisationer.

Sverige samverkar också med en internationell enskild organisation i Afrika som bedriver lobbyverksamhet, dokumenterar övergrepp och stödjer ungdoms- och kvinnogrupper och nätverk. Syftet är att motverka könsstympning och våld mot kvinnor, bl.a. sexuellt våld, och att stärka kvinnors självbestämmanderätt och deras möjlighet att bestämma över sin egen kropp.

Sverige kommer att fortsätta att arbeta aktivt för att säkerställa respekten för grundläggande mänskliga rättigheter för kvinnor världen över, inklusive i fattiga länder. Vi driver frågan med alla medel som står oss till buds, både i den bilaterala dialogen med våra samarbetsländer och i vårt internationella arbete för demokrati, mänskliga rättigheter och ekonomisk utveckling.

Svar av biståndsminister Maj-Inger Klingvall på interpellation av Marianne Andersson om aidsfrågan i Sydafrika 2000-11-21

Fru/Herr talman! Marianne Andersson har frågat om statsministern avser aktualisera frågan om hiv/aids i sina samtal med Sydafrikas president Mbeki.

Interpellationen har överlämnats till mig.

Marianne Anderssons fråga berör ett av de mest akuta problemen för Afrika, då inte minst för Sydafrika. Hiv/aids hotar att bli en nationell katastrof i Sydafrika och uppgifter gör gällande att omkring 20 % av befolkningen i åldern 15-49 år är hiv-positiv. År 2010, när epidemin beräknas nå sin kulmen i Sydafrika, antas medellivslängden ha sjunkit från dagens 60 till 40 år.

En viktig faktor för att framgångsrikt kunna påverka befolkningens beteendemönster och hindra spridning av epidemin är ett starkt politiskt engagemang av ledare på olika nivåer och inom olika sektorer i samhället. Det finns idag en växande politisk beredskap på flera håll i Afrika att angripa aids-problemet.

President Mbeki har tidigare gjort uttalanden som ifrågasatt sambandet mellan hiv och aids. Entydiga vetenskapliga rön om vilka det råder bred enighet bland forskare klargör att det är hiv-viruset som Afrika söder om Sahara orsakar aids, även om andra faktorer kan vara starkt bidragande till att immunförsvaret bryts ned. Denna syn kommer regeringen även fortsatt att föra fram i kontakterna med Sydafrika.

Det bör emellertid noteras att den nationella aids-strategi som den sydafrikanska regeringen tagit fram baseras på att det är hiv som orsakar aids. En tvärdepartemental kommitté – "Partnership against AIDS" och ett nationellt aids-råd har bildats för att fokusera regeringens ansträngningar på området. En femårig aktionsplan har lanserats i samarbete med relevanta aktörer på området. Den sydafrikanska regeringen har lagt fram en ny strategi för bekämpande av spridningen av hiv/aids. Strategin innehåller bl.a rekommendationer om behandling av hiv-positiva och om hur man skall förhindra att smittan sprids vidare från gravida kvinnor till deras ofödda barn. Bromsmedicin skall erbjudas till hiv-positiva gravida kvinnor i större skala än hittills.

Sverige och Sydafrika har inom ramen för den nybildade bilaterala kommissionen enats om att upprätta ett hälsoforum. Detta forum kommer att ägna sig åt dialog kring hälso- och fattigdomsfrågor, utbyte av forskningsresultat och forskare samt seminarieverksamhet. Fokus kommer att riktas på tuberkulos, malaria och hiv/aids. En bred ansats kommer att tillämpas, där både medicinsk och samhällsvetenskaplig forskning inkluderas. Från svensk sida kommer vi givetvis att erbjuda den erfarenhet och kompetens som vi besitter inom området, bl.a. vad avser forskning kring vaccinutveckling, förebyggande arbete bland ungdomar och sexualundervisning samt vård och omsorg.

Marianne Andersson nämner några lyckade projekt i Sydafrika och Zambia där Sverige arbetar för att förändra attityder och beteenden, inte minst bland den manliga delen av befolkningen. Vikten av att nå ut till männen diskuterades även under mötet med den bilaterala kommissionen. Regeringen avser framöver, genom att stimulera och medverka i utbyte av erfarenheter och kompetens, söka bidra till minskad spridning av epidemin.

Hiv/aids-situationen i Sydafrika har berörts i våra bilaterala kontakter med Sydafrika. Bland annat diskuterades ämnet vid besöket av Sydafrikas utrikesminister Dlamini Zuma i maj hos utrikesminister Lindh. Under vistelsen besöktes bl.a en ungdomsmottagning i Stockholm och besöket var mycket uppskattat. Erfarenhetsutbyte inom detta område skulle kunna vara föremål för framtida samarbete. Dlamini Zuma nämnde under den avslutande presskonferensen att förebyggande åtgärder i form av säkrare sex, uppskjuten sexdebut samt trohet inom äktenskapet var grundläggande för att stoppa utbredningen av hiv/aids i Sydafrika.

Insatser krävs på bred front för att hindra epidemins spridning. Det handlar framför allt om prevention i alla dess former – att skapa öppenhet om hiv/aids-problemen, inte minst bland ungdomar, service för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, ökad jämställdhet för att ge kvinnor mer inflytande över sina sexuella relationer samt rådgivning i samband med testning. För de som drabbats är icke- diskriminering, socialt stöd, vård och medicin viktigt. På längre sikt är förhoppningen att aids-vacciner kan utvecklas som kan nå alla grupper i samhället.

Inom ramen för det svenska utvecklingssamarbetet med Sydafrika integreras nu hiv/aids-aspekten i samtliga insatser, detta för att möjliggöra ett brett angreppssätt. Vidare har Sverige generellt utökat sina insatser inom hiv/aids-området i Afrika. Sida har, tillsammans med Utrikesdepartementet, tagit fram en aids-strategi för svenskt internationellt utvecklingssamarbete. Sida inrättade i september ett kontor för aidsfrågor i regionen, beläget i Harare, för att intensifiera ansträngningarna att integrera hiv/aids- aspekten i svenskt utvecklingssamarbete i Sydafrika och regionen i övrigt.

På svenskt initiativ anordnades i oktober i Harare ett seminarium ägnat åt barnfrågor med särskild inriktning på barns rättigheter och hiv/aids. Seminariet var en del i EU:s dialog med SADC (samarbetsorganisation för regional integration och utveckling i södra Afrika) och kommer att följas upp inför den internationella barnkonferensen 2001 Afrika söder om Sahara

Svar på frågor i riksdagen

Svar av bistånds- och migrationsminister Maj-Inger Klingvall på fråga från Carina Hägg (s) om Burundi 2000-01-26

Mot bakgrund av krisen i Burundi har Carina Hägg frågat mig om initiativ tagits för att kunna bidra till en positiv utveckling mot fred och demokrati i Burundi.

Konflikten i Burundi, ett av världens fattigaste länder, presenteras ofta med etniska förtecken men bottnar främst i den ojämlika fördelningen av makt och resurser. Ett försök till demokratisering fick ett slut i och med militärkuppen 1996. Sedan dess pågår en väpnad konflikt som under senare tid präglats av ökande våld med återkommande inslag av grova övergrepp på civila. Detta innebär i förening med en sönderfallande ekonomi, tvångsförflyttningar av stora delar av befolkningen samt den aktuella torkan följd av livsmedelsbrist ett mycket stort humanitärt lidande för befolkningen. Omvärlden har därför all anledning att pröva om den verkligen uttömt alla möjligheter att bidra till en fredlig utveckling.

Fredsförhandlingar pågår, dels internt mellan regeringen och de politiska krafter som finns i landet, dels externt i den s.k. Arusha-processen där även exil-rganisationer ingår. I denna ingår dock för närvarande inte de väpnade grupperna. Förhoppningarna om att nå ett fredsavtal har ökat i och med att Nelson Mandela i dagarna inlett sitt uppdrag som ny medlare i Arusha-processen.

Sverige följer noggrant utvecklingen i Burundi. Sida är representerat i Bujumbura. Den burundiska regeringen har sitt ursprung i en militärkupp och något traditionellt bilateralt utvecklingssamarbete förekommer därför inte. Sverige har dock varit och fortsätter även under år 2000 att vara en stor givare av humanitärt bistånd som, inte minst, syftar till att underlätta för flyktingar att återvända och till att stärka det civila samhället. Bidrag har utgått, bl.a. via FN, för stöd till mänskliga rättigheter och den interna fredsprocessen. Ett flertal internationella enskilda organisationer arbetar med genomförandet av det svenska biståndet, allt ifrån att skynda på åtalsprocesser till att främja sanitet och hälsa i fängelser. Genom Inter-national Alert stödjer Sverige bl.a. lokala kvinnoorganisationers fredsfrämjande åtgärder på gräsrotsnivå.

Sverige är en stor bidragsgivare till förhandlingarna i Arusha och har hittills stött processen med 6,5 miljoner kronor, och ytterligare stöd bereds.

Sverige är pådrivande i EU:s politik gentemot Burundi. EU har vid flera tillfällen uttalat sin oro för utvecklingen, senast med anledning av de omfattande tvångsförflyttningarna av civila till läger, framför allt på landsbygden kring Bujumbura. En beslutsam internationell opinion verkar nu förmå Burundis regering att ändra sin politik i denna fråga.

När ett fredsavtal sluts, kommer Burundi att vara i stort behov av fortsatt internationellt stöd. Regeringen har av Sida begärt ett förslag till strategi för Stora sjöarna. Den skall bl.a. syfta till att ge hög handlingsberedskap att aktivt bidra till konsolideringen av ett burundiskt fredsavtal.

Svar av bistånds- och migrationsminister Maj-Inger Klingvall på fråga från Rosita Runegrund (kd) om angolanska flyktingar 2000-02-09

Rosita Runegrund har frågat mig om vilka åtgärder jag avser vidta för att bistå de människor som tvingats fly på grund av kriget i Angola och hotas av svält i grannlandet Zambias sydvästra del. Afrika söder om Sahara

Jag är djupt oroad över flyktingsituationen i Angola och dess grannländer. Antalet internflyktingar uppgår för närvarande till cirka 2 miljoner av Angolas 11–12 miljoner invånare. Man uppskattar att cirka 4 miljoner människor är direkt drabbade av kriget. Närmare 2 miljoner är i behov av nödhjälp. Tusentals människor flyr in i grannländerna.

I denna svåra situation har det svenska biståndet till Angola i första hand inriktats på att lindra nöd och svält. Sverige är en av de största givarna av humanitärt bistånd till Angola. Totala utbetalningar för svenskt bistånd till Angola uppgick förra året till cirka 155 miljoner kronor. Under innevarande år finns beredskap att öka de humanitära insatserna ytterligare. För närvarande bereder Sida ett stöd på 46,5 miljoner kronor till FN:s konsoliderade appell för Angola för år 2000.

Vad gäller bistånd till flyktingar utanför Angolas gränser är UNHCR en viktig aktör. Sverige är en av de största bidragsgivarna till UNHCR och är därmed också en viktig aktör för organisationens arbete med flyktingar i södra Afrika. Det svenska stödet till UNHCR har en inbyggd flexibilitet som ger organisationen möjlighet att, i samråd med Sverige, göra egna prioriteringar för att möta de behov som uppstår. I Zambia arbetar UNHCR för närvarande med att evakuera de nyan-lända flyktingarna från de osäkra gränstrakterna.

Regeringen kommer fortsatt noga följa utvecklingen.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga från Carina Hägg (s) om Lusaka-avtalet 2000-02-11

Carina Hägg har frågat mig om svenska initiativ tagits i år i syfte att stödja uppföljningen av Lusaka- avtalet.

I Demokratiska Republiken Kongo utspelar sig Afrikas mest komplicerade konflikt. Den involverar militärt sex stater, tre rebellrörelser och flera väpnade miliser. De angränsande länderna påverkas, liksom DRK, också i varierande grad av det enorma mänskliga lidande konflikten medfört, inte minst för de miljoner flyktingar som tvingats lämna sina hem.

Lusaka-avtalet som efter intensiv afrikansk medling slöts förra sommaren föreskriver, förutom eldupphör, ett antal steg mot en normalisering av förhållandena i DRK, och i förlängningen hela regionen. Bland de viktigaste stegen kan nämnas utplacering av en observatörsstyrka från FN, följt av en fredsbevarande insats. Genomförandet av en s.k. nationell dialog är också en central del i avtalet. Den syftar till att ge DRK en ny politisk ordning och skall leda fram till demokratiska val. Men genomförandet av Lusaka- avtalet lämnar förvisso hittills mycket i övrigt att önska. Det återstår t.ex. ännu att etablera ett fullständigt eldupphör.

Sverige har nära följt utvecklingen av krisen i DRK och stödjer genomförandet av Lusaka-avtalet. Regeringen beslutade redan i höstas att bidra till FN:s internationella observatörsstyrka med två personer. Ytterligare sju kan bli aktuella när styrkan utvidgas. Därtill ger Sverige ett finansiellt bidrag till den afrikanska enhetsorganisationen OAU för den militära övervakningskommission som bildades direkt efter avtalets unde-tecknande.

Inom ramen för EU-samarbetet har Sverige också medverkat till ett beslut om att stödja övervakningskommissionens verksamhet med 1,2 miljoner euro.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga från Carina Hägg (s) om valobservatörer till Uganda 2000-02-16 Afrika söder om Sahara

Carina Hägg har frågat mig om Sverige har tagit ställning till aktivt deltagande med valobservatörer vid folkomröstningen i Uganda i juni 2000.

National Resistance Army (NRA), med Yoweri Museveni i spetsen, tog makten i Uganda 1986. Landet låg då i ruiner efter lång tids vanstyre och konflikter. Samtidigt inrättades det s.k. rörelsesystemet med National Resistance Movement (NRM) som statsbärande rörelse. NRM vinnlade sig om att representera en bred koalition av olika politiska grupperingar. En direkt och indirekt representation på by- och distriktsnivå etablerades. Den författning som antogs 1995 innebar framsteg i demokratiskt hänseende. Bland annat har kvinnans ställning stärkts väsentligt och Ugandas parlament har nu högst andel kvinnliga ledamöter i Afrika. Parlamentsval ägde rum 1996 och trots att ett flertal ledamöter ur oppositionen valdes in och tillåts föra en mycket öppen debatt framförs kritik mot regeringen för att traditionell partipolitisk verksamhet inte tillåts.

I enlighet med författningen kommer en folkomröstning att äga rum i juni 2000 om det framtida politiska systemet. Väljarna har att ta ställning till om landet skall ha fortsatt rörelsesystem eller om man skall tillåta olika politiska partier att verka fritt i ett flerpartisystem av traditionellt slag. Folkomröstningen är ett avgörande steg i Ugandas demokratiseringsprocess. Det är synnerligen viktigt att olika politiska synsätt ges möjlighet att komma till uttryck under den kampanj som kommer att föregå folkomröstningen.

Flera givarländer, bl.a. Sverige, har fattat beslut om att gemensamt bidra till förberedelserna inför folkomröstningen. Detta stöd, om sammanlagt fem miljoner euro, syftar till att bistå dels enskilda organisationer, dels den ugandiska valkommissionen så att dessa på ett så bra sätt som möjligt kan bedriva informationsverksamhet till den ugandiska allmänheten.

Svar av bistånds- och migrationsminister Maj-Inger Klingvall på fråga från Elizabeth Nyström (m) om biståndsmedel till narkotikaodlare i Kenya 2000-03-01

Elizabeth Nyström har frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta för att svenska skattepengar inte skall gå till narkotikaodlare i Kenya.

Sverige stödjer ett markvårdsprogram som inriktas på småjordbruk för fattiga grupper på landsbygden. Det svenska stödet är ett utbildningsprogram som syftar till att öka kunskapen om, och avkastningen av, alternativ odling av hushållsgrödor, framför allt majs.

Genom alternativodling ges kenyanska småbönder möjligheter till förbättrad självhushållning samt direkta inkomster, vilket i sig är ett led i arbetet att skapa förutsättningar för vissa bönder i Kenya att kunna livnära sig på annat än att odla droger.

Svenska biståndspengar går således inte till katodlingar eller katodlare i Kenya. Det svenskstödda markvårdsprogrammet startade 1974 och har sedan dess omfattat 1,6 miljoner kenyanska bönder. Av dessa uppskattas en mycket liten andel trots åtagandena (ca 2000 el 0,1%) till viss del även ägna sig åt katodling.

Narkotikaodling i u-länder är till stor del ett fattigdomsproblem. En viktig förutsättning för att minska produktion är därför att minska fattigdom och stödja alternativ odling. Sedan 1970-talet har Sverige varit en av de tre största givarna till FN:s program mot narkotika.

Odling och innehav av kat är idag lagligt i Kenya. Sverige för en löpande dialog med Kenyas regering för att motverka odling och missbruk av kat. I denna dialog ingår även möjligheter att stärka markvårdsprogrammet för att ytterligare motverka katodling i särskilt utsatta områden, samt frågan om Afrika söder om Sahara att kriminalisera drogen.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga från Berndt Ekholm (s) om kriget mellan Etiopien och Eritrea 2000-03-02

Berndt Ekholm har frågat mig om regeringen är beredd att utnyttja de kanaler vi har till den etiopiska regeringen för att uppmana Etiopien att acceptera OAU:s fredsavtal.

Den svenska regeringen är djupt oroad över att konflikten mellan Etiopien och Eritrea ännu ej har kunnat biläggas. Läget är för närvarande mycket spänt med stora truppansamlingar längs gränsen. Rapporterna om förnyade krigshandlingar under onsdagen den 23 februari inger oro. Bägge parter måste visa återhållsamhet och samarbeta med OAU i syfte att uppnå en slutlig fredsöverenskommelse.

Intensiva ansträngningar görs för närvarande under OAU:s ledning i syfte att finna en fredlig lösning på konflikten. Både OAU:s särskilde sändebud för konflikten, Ahmed Ouyahia, och det amerikanska sändebudet Anthony Lake, befinner sig för närvarande i regionen. Därutöver besökte nyligen EU:s särskilde representant för konflikten både Asmara och Addis Abeba i syfte stödja OAU:s medlingsansträngningar.

Sverige har en kontinuerlig kontakt med regeringsrepresentanter från både Etiopien och Eritrea. Vi har vid samtalen med de bägge länderna bl.a. betonat betydelsen av en fredlig lösning och uttalat stöd för OAU:s pågående ansträngningar och den framlagda fredsplanen.

Sverige välkomnar att Eritrea har accepterat hela OAU:s fredspaket, dvs. ramavtalet, modaliteterna och de tekniska arrangemangen. Samtidigt noterar vi att Etiopien – som endast accepterar de två förstnämnda dokumenten - fortsätter dialogen med OAU i syfte att lösa utestående problem avseende de tekniska arrangemangen för fredsplanens genomförande. Denna dialog har resulterat i vissa klarlägganden från OAU:s sida beträffande den framlagda fredsplanen.

Sverige förväntar sig att både Etiopien och Eritrea - med beaktande av de av OAU gjorda klarläggandena - accepterar och genomför OAU:s fredspaket. Detta budskap kommer vi även framgent att framföra i våra bilaterala kontakter med de bägge länderna.

Svar av bistånds- och migrationsminister Maj-Inger Klingvall på fråga från Berit Jóhannesson (v) om skuldavskrivningar till Mocambique 2000-04-12

Berit Jóhannesson har ställt en fråga till utrikesministern om vad hon tänker göra i olika internationella sammanhang för att medverka till att Moçambique beviljas skuldavskrivningar i syfte att underlätta landets återuppbyggnad efter översvämningskatastrofen.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på frågan.

Frågan som Berit Jóhannesson ställer är befogad. Vi är alla djupt berörda av de vittgående skador och stora lidande som den senaste tidens översvämningskatastrof förorsakat flera länder i södra Afrika. Moçambique är särskilt hårt drabbat, vilket förväntas få stora efterverkningar för landets ekonomi, som innan katastrofen inträffade hade gjort lovande framsteg.

Sverige har redan på olika sätt bistått Moçambique. Sida har hittills beviljat 21,55 miljoner kronor i humanitärt bistånd för att tillgodose olika akuta behov; detta bistånd har främst kanaliserats via Afrika söder om Sahara organisationer (FN och enskilda organisationer), som Sverige sedan länge har erfarenhet av och förtroende för. Dessutom vill jag nämna att en betydande del (10 miljoner kronor) av Sveriges årliga bidrag till WFP öronmärkts för Moçambique, främst för anskaffning och distribution av livsmedel. Vidare pågår sedan en tid tillbaka diskussioner med Moçambiques regering om en omläggning av innevarande års landramsmedel för återuppbyggnadsinsatser.

Redan i början av mars beviljade regeringen, på förslag från Sida, 100 miljoner kronor fördelade på 50 miljoner kronor i skuldlättnader och 50 miljoner kronor i obundet budgetstöd.

Statssekreterare Gun-Britt Andersson besökte 15-17 mars Moçambique för att bilda sig en uppfattning om katastrofens omfattning och för samtal om svenska insatser.

Sidas generaldirektör ledde förra veckan en delegation till Moçambique; syftet med resan var att inhämta ytterligare information om och diskutera former för det långsiktiga återuppbyggnadsarbete, som landets regering planerar. Resultatet av besöket kommer att utgöra viktigt underlag för utarbetande av svensk position inför det stora givarmöte som Moçambiques regering i samarbete med FN inbjuder till i Rom i slutet av denna månad, där återuppbyggnadsbistånd står på agendan.

Mocambique är det land som hittills erhållit den mest omfattande skuldlättnaden inom det s.k. HIPC- initiativet, ca 1,7 miljarder US dollar. Sverige kommer, inom ramen för vårt samarbete med Världsbanken och IMF, att verka för att Mocambique snarast möjligt kommer i åtnjutande av utökade skuldlättnader inom HIPC-initiativet enligt de principer som beslutades vid organisationernas årsmöten hösten 1999. Detta kommer att innebära ytterligare ca 250 miljoner US dollar i skuldlättnad för Mocambique. Sverige arbetar aktivt, tillsammans med andra likasinnade länder, för att säkra finansieringen av detta initiativ genom en öppen finansieringsprocess med en rimlig bördefördelning mellan bidragsgivarna.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga av Cristina Husmark Pehrsson om bistånd till Zimbabwe 2000-05-19

Cristina Husmark Pehrsson har frågat mig vilka åtgärder jag ämnar vidta om inte situationen inför valet i Zimbabwe förbättras.

Den svenska regeringen ser mycket allvarligt på utvecklingen i Zimbabwe. Befrielsekampen i södra Afrika, som det svenska folket så helhjärtat stödde, handlade inte bara om självständighet utan om kamp mot rasism och mot maktövergrepp och hot som politisk metod. Tyvärr ser vi nu en återkomst just av dessa metoder i dagens Zimbabwe. Jag klargjorde vår bestörtning över detta i ett brev till min zimbabwiske kollega för några veckor sedan.

Jag hade också tillfälle att diskutera utvecklingen i Zimbabwe med Sydafrikas utrikesminister Dlamini- Zuma, när hon besökte Stockholm den 11 maj. Jag uttryckte Sveriges stöd för Sydafrikas ansträngningar att bidra till samförståndslösningar för att få slut på våldet.

Nu är det av största vikt att allmänna val hålls inom den tidsgräns som konstitutionen föreskriver. Enligt uppgift skall president Mugabe den 15 maj på kvällen ha meddelat att parlamentsval skall hållas 24-25 juni 2000. För att valen skall kunna genomföras korrekt och rättvist krävs att trakasserier och våld mot politiska motståndare omedelbart upphör. Morden och övergreppen måste bli föremål för fullständig undersökning och de skyldiga lagföras.

Dessa krav kommer Sverige fortsätta att föra fram, bilateralt och till-sammans med övriga EU. EU:s ambassadörer i Harare har instruerats att på nytt inskärpa vikten av att skyndsamt hålla fria och rättvisa val.På vissa villkor är EU berett att sända valobservatörer till Zimbabwe. Afrika söder om Sahara

Sveriges samarbetsavtal med Zimbabwe har löpt ut och besked lämnats Zimbabwe om att det inte kommer att förnyas i nuvarande läge. Om situationen försämras ytterligare och val inte hålls enligt konstitutionen, kan det bli aktuellt att suspendera löpande insatsavtal, som innefattar samarbete med regeringen.

Det avtalade stödet till jordreformen har redan lagts på is. Sverige anser dock att en jordreform är mycket angelägen. Efter genomförda val är Sverige därför berett att återuppta sitt tidigare stöd till en sådan reform, så snart det gjorts entydigt klart, att den zimbabwiska regeringen ämnar genomföra reformen i enlighet med generellt accepterade rättsliga principer.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga av Carina Hägg om Eritreas "krigsskatt" 2000-05-25

Carina Hägg har frågat mig om Sverige tagit upp frågan om Eritreas ”krigsskatt” med president Isaias Afwerki vid dennes besök i Sverige den 16-19 december 1999.

Eritrea blev formellt en självständig stat den 24 maj 1993. Ända sedan självständigheten har eritreaner i exil bidragit finansiellt till landets utveckling. I februari 1995 infördes en lag som ålägger alla exileritreaner att bidra med två procent av inkomsten till Eritreas regering. Denna lag antogs flera år innan den nuvarande konflikten med Etiopien inleddes och kan således inte kategoriseras som en ”krigsskatt”. Bakgrunden var tanken att alla eritreaner måste hjälpa till i arbetet med att bygga upp landet efter mer än trettio år av krig.

Huvudsyftet med president Isaias besök i Sverige i december var att träffa den eritreanska kolonin i Sverige för att informera om konflikten och vädja om stöd till de grupper som på grund av konflikten drabbats särskilt hårt, dvs. internflyktingarna och de eritreaner som deporterats från Etiopien.

Under besöket hade jag ett samtal med presidenten, vilket helt fokuserades på den pågående konflikten. Jag betonade betydelsen av en fredlig lösning och uttalade stöd för den afrikanska enhetsorganisationens pågående medlingsansträngningar och den framlagda fredsplanen. Frågan om Eritreas ”krigsskatt” berördes inte. President Isaias begäran till exileritreanerna i Sverige om ytterligare bidrag diskuterades inte heller. Den svenska regeringen har inga synpunkter på om eritreaner i Sverige frivilligt önskar bidra finansiellt till Eritreas regering.

Svar av biståndsminister Maj-Inger Klingvall på fråga av Sten Tolgfors om bistånd till Etiopien och Eritrea 2000-05-31

Sten Tolgfors har frågat om utrikesministern är beredd att nu stoppa biståndet till Etiopien och Eritrea.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på frågan.

Sveriges bistånd till både Etiopien och Eritrea är långsiktigt och fattig-domsinriktat. Då konflikten eskalerade i maj 1998 var den svenska linjen att det existerande fattigdomsinriktade biståndet skulle fortsätta. Inga nya åtaganden utöver pågående projekt var dock aktuella så länge konflikten fortsatte. I linje härmed har besluten om svenskt stöd till sektor-programmen på hälso- och undervisningsområdet i Etiopien kommit att uppskjutas.

På grund av konflikten och de stora anslagsreservationerna beslöt regeringen vidare den 22 december Afrika söder om Sahara

1999 att sänka landramarna till de bägge länderna med ungefär 50% till 70 miljoner kronor för Etiopien och till 10 miljoner kronor för Eritrea.

Med anledning av de nya och omfattande striderna som inleddes den 12 maj har vi nu beslutat att tills vidare frysa alla nya åtaganden, även inom ramen för pågående program. Detta innebär att gällande insatsavtal för de olika projekten inte kommer att förlängas när de förfaller.

FN:s säkerhetsråd har uppmanat parterna att upphöra med striderna och att återuppta förhandlingarna. Om bägge dessa krav inte snart uppfylls kommer det att medföra att regeringen inför ytterligare begränsningar i utvecklingssamarbetet. Det humanitära biståndet till de människor som drabbats av konflikten eller torkan kommer dock att fortsätta.

Svar av biståndsminister Maj-Inger Klingvall på fråga av Eva Johansson om åtgärder för att bistå de eritreanska flyktingarna 2000-05-31

Eva Johansson har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att bistå de eritreanska flyktingarna så att en hungerkatastrof i spåren av kriget mellan Eritrea och Etiopien kan undvikas.

Sverige är djupt oroat över de allvarliga humanitära konsekvenserna av den drygt två år gamla konflikten mellan Etiopien och Eritrea. Enbart i Eritrea har hundratusentals människor tvingats att lämna sina hem för att bli flyktingar i sitt eget land. Därtill kommer de människor som drabbats av torkan i landet och de eritreaner som deporterats från Etiopien. Samtliga dessa grupper är nu i behov av humanitär hjälp från det internationella samfundet.

Sverige har bidragit med ungefär 10 miljoner kronor till internflyktingarna och dem som deporterats till Eritrea. Bidraget som finansieras via land-ramen för utvecklingssamarbetet med Eritrea kanaliseras via Norska Kyrkehjälpen. Därutöver har ett bidrag lämnats till ICRC på 11 miljoner kronor till internflyktingarna i både Eritrea och Etiopien.

De senaste striderna som inleddes den 12 maj har medfört att den humani-tära situationen i Eritrea förvärrats ytterligare. Antalet internflyktingar har markant ökat och ett stort antal eritreaner har sökt skydd i Sudan. Som en följd av de nya striderna har bidraget till Norska Kyrkehjälpen fått en ändrad inriktning och fokuseras nu på livsmedelshjälp. Sverige undersöker för närvarande möjligheterna för ytterligare bidrag till FN och/eller enskilda organisationer.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på frågor av Murad Artin och Eva Johansson om Sveriges medverkan för att få ett snabbt slut på konflikten mellan Etiopien och Eritrea 2000-05-31

Murad Artin och Eva Johansson har frågat mig om vilka åtgärder jag avser att vidta för att Sverige skall kunna medverka till att få ett snabbt slut på konflikten mellan Etiopien och Eritrea. Murad Artin har även frågat hur Sverige kan förmå Etiopien att dra tillbaka sina trupper från eritreanskt område.

Den svenska regeringen fördömer och beklagar djupt att striderna återupptagits, särskilt mot bakgrund av den allvarliga humanitära situationen i regionen. Det anfall som Etiopien inlett måste omedelbart upphöra.

Sverige stödjer OAU:s pågående medlingsansträngningar och både kommunikén från den 24 maj 2000 i vilken OAU presenterar ett förslag till en nedtrappning av konflikten och den efterföljande kommunikén den 26 maj i vilken det bl a konstateras att parterna inbjudits till samtal i Alger. Afrika söder om Sahara

Sverige har allt sedan konfliktens inledning verkat för en fredlig lösning, bilateralt, genom EU och i FN. Sedan de nya och omfattande striderna inleddes den 12 maj har Sverige haft en regelbunden kontakt med de bägge ländernas ambassadörer i Stockholm. Vid dessa samtal har vi bl a uppmanat bägge länderna att upphöra med striderna och genast inleda förhandlingar utan villkor. Vi har vidare uppmanat Etiopien att hörsamma OAU:s uppmaning i kommunikén från den 24 maj. Denna innefattar en begäran att Etiopien dels tillkännager sitt beslut att dra tillbaka sina trupper i enlighet med de föreslagna modaliteterna för ramavtalets genomförande och dels offentligt och officiellt bekräfta att man inte har några territoriella anspråk på Eritrea. Vi har även uttryckt vår bestörtning över Etiopiens flygbombningar av bl a Asmara den 29 maj.

Sverige välkomnar att Eritrea officiellt har förklarat sig acceptera OAU:s uppmaning till en nedtrappning av konflikten och att man i linje härmed har beslutat att dra tillbaka sina trupper till de positioner som man kontrollerade före den 6 maj 1998. Vi förväntar oss att det eritreanska tillbakadragandet slutförs så snart som möjligt. Samtidigt uppmanar vi Etiopien att omedelbart avbryta sin militära frammarsch, vilken inte står i proportion till Etiopiens uttalade syfte att återta de områden som Eritrea tog kontroll över i maj/juni 1998.

Sverige noterar att parterna har hörsammat OAU:s uppmaning att inleda samtal i Alger under OAU:s ledning. Vi förväntar oss att bägge parter omedelbart upphör med striderna och att substantiella förhandlingar genast inleds. Båda Etiopien och Eritrea måste visa flexibilitet och kompromissvilja vid dessa samtal så att en fredsöverenskommelse skyndsamt kan uppnås. Den allvarliga humanitära situationen i regionen gör det särskilt angeläget att snabbt finna en fredlig lösning på konflikten.

Sverige är alltid berett att bidra till en fredlig lösning. OAU bör emellertid även framgent ha ledningen i fredsprocessen och vi vill därför inte initiera ett nytt parallellt förhandlingsspår då detta skulle kunna försvåra OAU:s fortsatta medlingsansträngningar. Agerande till stöd för OAU-processen bör fortsätta och EU:s särskilde representant för konflikten, den italienske vice-ministern Rino Serri, fyller här en viktig funktion. Serri har under den senaste tiden agerat aktivt till stöd för OAU genom besök i både Asmara och Addis Abeba.

Sverige är berett att bidra till genomförandet av OAU:s fredsplan. Regeringen har redan beslutat att bidra med 5 miljoner kronor till FN:s frivilligfond för demarkeringen av den gemensamma gränsen mellan Etiopien och Eritrea. Därutöver skulle en möjlig svensk insats t ex kunna vara stöd till en observatörsstyrka.

Svar av biståndsminister Maj-Inger Klingvall på fråga av Sten Tolgfors om biståndet till Etiopien och Eritrea 2000-06-14

Sten Tolgfors har frågat mig om jag avser stoppa det bilaterala biståndet till Etiopien och Eritrea.

Nya och omfattande strider mellan Etiopien och Eritrea inleddes den 12 maj. Som en direkt följd härav beslöts att alla nya åtaganden skulle frysas, även inom ramen för pågående program. Detta var således en klar skärpning jämfört med tidigare beslut och får bl.a. som konsekvens att vi som läget nu ser ut inte kan förlänga gällande insatsavtal för det största biståndsprojektet i Etiopien, dvs. landsbygdsutvecklingsprogrammet i Amhararegionen. Som jag framhöll i mitt svar den 31 maj på en fråga från Sten Tolgfors kommer ytterligare begränsningar i utvecklings-samarbetet att genomföras om parterna inte hörsammar FN:s säkerhets-råds uppmaning att dels upphöra med striderna och att dels återuppta förhandlingarna. Afrika söder om Sahara

Förhandlingarna i Alger under OAU:s ledning återupptogs den 29 maj. OAU presenterade ett nytt förslag till en fredlig lösning av konflikten, vilket Eritrea förklarade sig kunna acceptera. Etiopien säger sig i princip kunna acceptera förslaget men framhåller samtidigt att ett formellt svar kan ges först efter det att regeringen och parlamentet diskuterat förslaget. Striderna har emellertid fortsatt, dock inte i samma omfattning som tidigare.

Jag delar inte Sten Tolgfors bedömning att ett avbrytande av det svenska biståndet skulle leda till en ökad benägenhet från ländernas sida att finna en fredlig lösning. Redan sedan tidigare har både bilaterala och multi-laterala givare starkt minskat biståndet till de bägge länderna, vilket emellertid inte har förhindrat länderna att upprusta och fortsätta strida.

Innan jag tar ställning till frågan om ytterligare begränsningar i utvecklingssamarbetet, som t.ex. att studerande tvingas avbryta sina studier utomlands, finns det fortfarande anledning att följa konfliktens utvecklingen och att avvakta resultatet av samtalen i Alger.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på frågor av Marianne Andersson och Eva Johansson om kriget mellan Etiopien och Eritrea 2000-06-29

Marianne Andersson och Eva Johansson har frågat mig om vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att få slut på kriget mellan Etiopien och Eritrea.

Sverige har allt sedan konfliktens inledning verkat för en fredlig lösning, bilateralt, genom EU och i FN. Sverige påtalade under 1998 att Eritreas våldsanvändning i maj samma år utgjorde ett åsidosättande av grund-läggande folkrättsliga principer. Med anledning av den etiopiska offen-siven under maj i år kallades Etiopiens ambassadör till utrikesdeparte-mentet varvid vi från svensk sida uttryckte vår bestörtning över Etiopiens flygbombningar av bl.a. Asmara och uppmanade Etiopien att omedelbart avbryta sin militära frammarsch.

Sverige välkomnar att Etiopien och Eritrea den 18 juni i Alger under-tecknade den av OAU föreslagna överenskommelsen om ett eld-upphör. Överenskommelsen, som också bl.a. innefattar gruppering av en freds-bevarande observatörsstyrka, ett etiopiskt trupptillbakadragande och upprättandet av temporär säkerhetszon längs gränsen, utgör ett första viktigt steg mot en varaktig fredlig lösning på konflikten.

Vi uppmanar Etiopien och Eritrea att genomföra överenskommelsens samtliga bestämmelser och att fortsätta förhandlingarna under OAU:s ledning avseende utestående frågor så att gränsen länderna emellan kan utstakas och så att de humanitära frågorna kan få sin lösning.

Sverige har allt sedan konfliktens inledning stött OAU:s medlings-ansträngningar och vi välkomnar att OAU:s, och dess ordförandeland Algeriets, målmedvetna arbete nu har resulterat i en överenskommelse om eld-upphör. Sverige kommer även fortsättningsvis att stödja OAU:s ansträngningar för att uppnå en slutlig och allomfattande fredsöverens-kommelse i konflikten mellan Etiopien och Eritrea.

Från svensk sida är vi beredda att stödja genomförandet av överens-kommelsen. Vi har redan beslutat att bidra med 5 miljoner kronor till FN:s fond för utstakningen av gränsen länderna emellan och vi är vidare beredda att lämna stöd till en fredsbevarande observatörsinsats, som är ett villkor för trupptillbakadragandet och för att befolkningen skall kunna återvända hem.

Svar av biståndsminister Maj-Inger Klingvall på fråga av Murad Artin om den humanitära situationen i Eritrea 2000-06-29 Afrika söder om Sahara

Murad Artin har frågat utrikesministern om vilka åtgärder regeringen avser att vidta för att avhjälpa den humanitära katastrofen i Eritrea. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på frågan.

I ett svar den 31 maj 2000 på en fråga från Eva Johansson redogjorde jag för den humanitära hjälp som Sverige hittills hade bidragit med till de nödlidande i Eritrea. Sedan detta svar gavs har ett bidrag lämnats till Svenska Missionsrådet på 997.000 kronor för mat och tält till intern-flyktingarna i Eritrea. Det kan vidare noteras att av det totala svenska bidraget till UNHCR för år 2000 på 370 miljoner kronor har 43 miljoner kronor allokerats till regionen Östafrika och Afrikas Horn. Sverige har också helt nyligen beslutat att UNHCR får använda 7 miljoner kronor av del av det svenska bidraget som lämnats oallokerat för stöd och skydd till eritreanska flyktingar i Djibouti, Sudan, Yemen samt internflyktingarna i Eritrea.

Från svensk sida kommer vi även fortsättningsvis att undersöka möjlig-heterna för ytterligare bidrag till FN och/eller enskilda organisationer.

Svar av bistånds- och migrationsminister Maj-Inger Klingvall på fråga av Murad Artin om visumbestämmelser för eritreaner 2000-09-08

Murad Artin har frågat mig vad jag avser att göra för att förändra viseringsbestämmelserna så att de inte förhindrar eritreaner med legitima syften från att besöka Sverige. Bakgrunden till frågan är att två eritreaner, varav en medlem i det eritreanska parlamentet och en medlem i styrelsen för det eritreanska riksungdomsförbundet, nekats visering till Sverige för att besöka Socialistiska Ungdomsinternationalens kongress i Malmö. Migrationsverkets motivering är enligt Murad Artin att "det politiska läget var sådant i Eritrea att risken för att personer därifrån ansöker om uppe-hållstillstånd för bosättning var mycket stor". Murad Artin uppger vidare att Migrationsverket i sin beslutsmotivering framhållit att ett besök måste framstå som ytterst angeläget för att visering skall beviljas.

I viseringsärenden är det Migrationsverket, eller utlandsmyndighet efter delegering från Migrationsverket, som fattar beslut i enlighet med ut-formad praxis. Det ankommer på Migrationsverket, som en självständig förvaltningsmyndighet, att utforma viseringspraxis och jag kan som stats-råd inte påverka denna. Praxis fastställs för varje enskilt land. Jag följer självfallet noga utvecklingen på området.

Viseringspolitiken har som mål att utgöra ett stöd för att upprätthålla den reglerade invandringen och samtidigt medge så stor frihet som möjligt att ha kontakter över gränserna. Det innebär en svår avvägning att vid beslutsfattandet å ena sidan värna om möjligheten för personer som bor i olika länder att besöka vårt land, och å andra sidan att upprätthålla den reglerade invandringen. Jag kan nämna att under 1999 behandlade Migrationsverket och utlandsmyndigheterna 227 000 ansökningar om visering och i 85 procent av fallen bifölls ansökningarna.

Svar av biståndsminister Maj-Inger Klingvall på fråga av Carina Hägg om svensk utsänd till Burundi 2000-10-05

Carina Hägg har frågat mig om när regeringen avser att åter ha en utsänd svensk placerad i Burundi.

Sverige har sedan flera år tillbaka ett starkt engagemang i Burundi. Vårt bistånd har varit inriktat på att lindra den humanitära nöd som följt i spåren av den svåra konflikten. Vi har också bidragit till de försök att främja dialog och demokratisering som ändå görs på många håll. Sverige har dessutom varit en av de största bidragsgivarna till fredsförhand-lingarna i Arusha. Dessa har nyligen avslutats och resulterade i ett avtal om fred och politisk förnyelse för Burundi. Våldshandlingar förekommer fortfarande men avtalet Afrika söder om Sahara

är ändå ett viktigt steg framåt. Det är nu Sveriges och övriga omvärldens förhoppning att avtalet skall följas av ett eldupphör och att förutsättningarna för återuppbyggnad och ett mer långsiktigt bi-stånd till Burundi skall infinna sig.

Genomförandet av det svenska biståndet följs av ambassaden i Nairobi, som också har haft en utsänd med Sida som huvudman stationerad i Bujumbura. Bland annat för att möjliggöra ett fullgott bistånd till Burundi, även utan permanent bemanning på plats, förstärks nu ambassaden i Nairobi med en tjänst. Uppföljning kommer liksom hittills att göras genom besök från såväl ambassaden i Nairobi, som från lokalkontoret i Kigali, i Rwanda, samt från Sida i Stockholm. Lokalkontoret finns samtidigt kvar och kommer att fungera som bas.

Sverige har beredskap att utöka biståndet till Burundi om fredsprocessen utvecklas gynnsamt. De övergripande målen är att konsolidera freden och främja mänskliga rättigheter och demokratiskt utveckling. Prioriterade områden är inledningsvis demobilisering av väpnade grupper och stöd för återvändande av flyktingar. En stor del av detta bistånd kommer att för-medlas genom multilaterala kanaler vilket inte heller kräver samma när-varo. Beroende på utvecklingen bör det dock inte uteslutas att det blir aktuellt att åter ha utsänd personal i Burundi.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga av Rose-Marie Frebran om stöd till västafrikanska Guinea 2000-11-09

Rose-Marie Frebran har frågat mig vilka åtgärder jag kommer att vidta för att förmå det internationella samfundet att omedelbart agera i Guinea. Bakgrunden till frågan är att sierraleonska och liberianska flyktingar attackerats både av granatbeskjutning från rebeller belägna i de egna hemländerna och av militärer respektive civila från Guinea som hämnd för den senaste tidens gränsoroligheter. För närvarande finns 120 000 flyktingar från Liberia och 330 000 från Sierra Leone i Guinea. 360 människor har dödats. De flesta av offren är guineaner.

Sverige stödjer arbetet bland flyktingar i Guinea genom internationella organisationer som är verksamma i området, bland annat genom FN:s flyktingkommissariat (UNHCR), Världshälsoorganisationen (WHO), Världslivsmedelsprogrammet (WFP) och FN:s utvecklingsprogram (UNDP). För UNHCR-personalen på plats har säkerhetsläget förvärrats sedan sommaren. Mordet på en UNHCR-anställd och kidnappningen av ytterligare en medarbetare har gjort att UNHCR tvingats dra tillbaka sin personal från flyktinglägren vid gränsen till huvudstaden Conakry. Vid Guineas gräns mot Liberia och Sierra Leone har UNHCR endast frivillig personal på plats. Organisationen försöker i dagsläget, på begäran av den guineanska regeringen, flytta de läger som ligger nära gränsen till säkrare områden.

UNHCR har ännu inte kunnat genomföra det planerade repatrieringsprogrammet för flyktingar från Guinea. Situationen i Sierra Leone är fortfarande instabil, men på grund av ökade oroligheter i flyktingområdena i Guinea har ändå 13 500 personer valt att återvända dit. UNHCR värnar om säkerheten och ser till att det ej finns militär verksamhet i flyktingområdena. Åtgärder sätts också in för att skydda kvinnor, barn och utsatta grupper. Vidare förbereder UNHCR katastrofplaner för det fall situationen förvärras ytterligare.

Av Sveriges årliga bidrag till UNHCR på 370 miljoner kronor är 35 miljoner avse dda för regionen Väst- och Centralafrika. Sverige har vidare bidragit med 7 miljoner kronor till ett av UNHCR:s tilläggsprogram som arbetar med repatriering av flyktingar från Sierra Leone vilka befinner sig i något av grannländerna, däribland Guinea. Med anledning av den senaste händelseutvecklingen kommer Sverige att bidra med ytterligare 7 miljoner kronor till skydds- och biståndsinsatser för återvändande flyktingar från Sierra Leone i Guinea. Inom ramen för EU-kommissionens humanitära kontors (ECHO) årsbidrag till Sierra Leone på 12 miljoner euro, avsätts medel till insatser för flyktingarna i Guinea, främst genom UNHCR. Afrika söder om Sahara

EU-kommissionen har kontor och ECHO har en platsrepresentant i Conakry.

Svenskt bistånd kanaliseras även genom andra FN-organ eller internationella organisationer. Av WHO:s budget går runt 2,5 miljoner dollar till Guinea. Sverige stödjer också WFP i Guinea med 50 000 dollar. Genom det ordinarie svenska årsbidraget till Internationella Röda korskommittén bidrar Sverige med 4 miljoner kronor för insatser i Sierra Leone, vilket även gagnar Guinea. Sverige har också i maj 1999 beviljat Läkare utan gränser 2 miljoner kronor för en insats för stöd till hälsovård och sanitet för sierraleonska flyktingar i Guinea. Av Sidas ramorganisationer har Pingstmissionens utvecklingssamarbete och LO/TCO:s biståndsnämnd verksamhet i Guinea.

Diplomatiska ansträngningar för att verka för flyktingars säkerhet görs kontinuerligt. FN:s säkerhetsråd genomförde i oktober en rundresa främst till Sierra Leone, men även till Guinea, för att undersöka situationen och en svensk delegation genomförde i mars i år ett fältbesök till ett antal av Guineas flyktingläger. Sverige följer noga utvecklingen i området, med tanke på såväl de regionala implikationerna som de humanitära aspekterna.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga av Margareta Viklund om inställningen till hiv/aids i Sydafrika 2000-11-09

Margareta Viklund har frågat mig på vilket sätt den svenska regeringen tänker påverka inställningen till hiv och aids i Sydafrika. Den sydafrikanska regeringen har lagt fram en ny strategi för bekämpande av spridningen av hiv/aids. Strategin innehåller bl.a. rekommendationer om behandling av hiv-positiva och om hur man skall förhindra att smittan sprids vidare från gravida kvinnor till deras ofödda barn. Bromsmedicin skall erbjudas till hiv-positiva gravida kvinnor i större skala än hittills. Därutöver har en informationskampanj lanserats av regeringen där medborgarna bl.a. uppmanas att förhindra spridningen av hiv/aids genom att tillämpa säkrare sex.

Sverige och Sydafrika har inom ramen för sin nybildade bilaterala kommission enats om att upprätta ett hälsoforum som skall föra en dialog kring hälso- och fattigdomsfrågor, utbyta forskningsresultat och forskare och anordna seminarier. Fokus kommer att ligga på bl.a. hiv/aids.

Det civila samhällets roll är också viktig i detta sammanhang varför lokala organisationer bör involveras så att alla delar av befolkningen kan nås av information kring hiv/aids. Sverige stödjer fyra enskilda organisationer som bl.a. arbetar med att motverka diskriminering och att förbättra hiv-positiva människors rätt till t.ex. arbete.

Inom ramen för det svenska utvecklingssamarbetet med Sydafrika integreras nu hiv/aids-aspekten i samtliga insatser, för att möjliggöra ett brett angreppssätt. Vidare har Sverige utökat sina insatser inom hiv/aids-området i Afrika. Sida har, tillsammans med Utrikesdepartementet, tagit fram en aidsstrategi för svenskt internationellt utvecklingssamarbete.

Sida inrättade i september ett kontor för aidsfrågor i regionen, beläget i Harare, för att intensifiera ansträngningarna att integrera hiv/aids–aspekten i svenskt utvecklingssamarbete i Sydafrika och regionen i övrigt.

Den sydafrikanska regeringens policy har hela tiden ut gått från att det är hiv som orsakar aids, även om president Mbeki tidigare har gjort uttalanden som ifrågasatt sambandet. Entydiga vetenskapliga rön, om vilka det råder bred enighet bland forskare, klargör att det är hiv-viruset som orsakar aids, även om andra faktorer kan vara starkt bidragande till att immunförsvaret bryts ned. Denna syn kommer den svenska regeringen att fortsatta att föra fram i kontakterna med Sydafrika. Afrika söder om Sahara

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga av Yvonne Oscarsson om kriget i Kongo-Kinshasa 2000-12-14

Yvonne Oscarsson har frågat mig om vilka initiativ jag avser vidta i samband med Sveriges ordförandeskap i EU, för att få upp situationen i Demokratiska Republiken Kongo, DRK, på EU:s dagordning. Det måste först sägas att den tragiska konflikten i DRK sedan länge står på EU:s dagordning. Det svenska ordförandeskapet har dock ambitionen att arbeta för att EU skall agera mer samlat och långsiktigt i Afrika. Särskild vikt bör då läggas vid konflikterna i Stora sjöregionen. EU:s möjligheter att bidra till en lösning kommer bl.a. att diskuteras under ett utrikesministermöte i vår.

Det är viktigt att sökandet efter en fredlig lösning på konflikten i DRK idag bedrivs under afrikansk ledning. EU bör fortsätta att stödja dessa initiativ, men också bidra till att stärka afrikansk kapacitet att förebygga och lösa väpnade konflikter i ett längre perspektiv. Sverige kommer under sitt ordförandeskap att lägga fram konkreta förslag för detta.

EU bör också fortsätta att utveckla sitt samarbete med FN som kommer att behöva spela en framträdande roll för att en fredlig lösning av konflikten skall kunna nås. Det är hoppingivande att generalsekreteraren i sin senaste rapport om konflikten tycker sig se vissa förbättringar när det gäller parternas vilja att respektera eldupphöravtalet och samarbeta med FN. Sverige har också tagit initiativ till ett närmare samarbete mellan EU och FN vad gäller krishantering.

Det internationella samfundet bör vidare sträva efter att ytterligare samordna sin politik för DRK och regionen. EU vill ha en närmare dialog med USA och Sverige kommer att initiera en sådan dialog med den nya amerikanska administrationen.

Samtidigt som det internationella samfundet skall ta sitt ansvar är det i hög grad de inblandade parternas egna vilja och beredskap till kompromisser som blir avgörande för att nå bestående fred och säkerhet i regionen.

Sar av biståndsminister Maj-Inger Klingvall på fråga av av Sven-Erik Sjöstrand om flyktingar från strider i Kongo-Kinshasa 2000-12-14

Sven-Erik Sjöstrand har frågat mig vilka åtgärder jag avser vidta för att hjälpa UNHCR och andra FN- organ samt andra humanitära biståndsorganisationer som verkar i området Kongo-Kinshasa. I början av förra veckan intensifierades striderna i de sydöstra delarna av Demokratiska Republiken Kongo (DRK). Detta ledde till att ett stort antal människor flydde över gränsen från DRK till Zambia. Så höga siffror som mellan 50 000 och 100 000 människor figurerade i olika sammanhang. Dessa siffror har emellertid inte kunnat verifieras, och enligt uppgift från UNHCR kan det röra sig om färre än 10 000 personer som flydde till Zambia förra veckan. UNHCR bedömer att dessa inom loppet av några veckor kommer att ha återvänt till DRK på egen hand. Endast ett mycket litet antal av dessa personer har ansökt om asyl.

Ett stort problem utgör de c:a 120 000 internflyktingar som beräknas finnas på den kongolesiska sidan om gränsen. Dessa kan tvingas fly till Zambia om striderna kring gränsstaden Pweto fortsätter. Ett annat problem är några tusen kongolesiska och några hundra zimbabwiska fullt stridsutrustade soldater som flytt till Zambia, och nu vägrar att lämna ifrån sig sina vapen.

Det finns ingen officiell förfrågan om finansiellt eller materiellt stöd med anledning av den aktuella Afrika söder om Sahara situationen.

UNHCR beräknar att de medel och resurser man har tillgängliga idag skall räcka för att täcka de behov som uppkommit. WFP beräknar att man har mat så det skall räcka för alla nya DRK-flyktingar i norra Zambia i åtminstone 45 dagar. För det fall behov skulle uppstå har WFP vidare en beredskapsbudget.

Sverige är UNHCR:s fjärde största bidragsgivare för år 2000. Organisationen har erhållit 370 miljoner kronor i stöd. Till skillnad från de flesta andra givare, ger Sverige ett icke bundet stöd. Sverige och UNHCR har ingått ett avtal om det svenska stödet i vilket UNHCR ges omfattande frihet att, efter konsultationer m ed Sverige, allokera bidraget dit resurser bäst behövs, utifrån de av Sverige och UNHCR gemensamt formulerade prioriteringarna.

För innevarande år har UNHCR allokerat knappt 50 miljoner kronor av det svenska stödet till Stora Sjöregionen i Afrika.

En del av det totala svenska stödet till UNHCR, 35 miljoner kronor för år 2000, har avsatts i en reservfond, ur vilken UNHCR kan erhålla pengar för plötsligt uppkomna behov som inte förutsetts i budgeten. UNHCR har använt de 35 miljonerna kronor för eritreanska flyktingar i Djibouti, Sudan och Yemen samt internflyktingar i Eritrea, för sierra leonska flyktingar från Guinea, tjetjenska flyktingar, för insatser i Östtimor och vi skall slutligen i dagarna betala ut de sista 5 miljonerna kronor som går till stöd för flyktingar och internflyktingar i Förbundsrepubliken Jugoslavien.

Något ytterligare stöd till UNHCR för den uppkomna krisen i DRK planeras inte för i år.

Det svenska stödet till WFP uppgår i år till 210 miljoner kronor, av vilket WFP har allokerat ungefär 37 miljoner kronor till Stora Sjöregionen. WFP har inte gjort någon appell om stöd till de kongolesiska flyktingarna i Zambia och något ytterligare svenskt stöd planeras således inte heller för i år.

Sverige stödjer även ICRC som också är verksamt i Stora Sjöregionen. Stödet hanteras till största delen av Sida och uppgår totalt till 224,5 miljoner kronor för år 2000, varav 15 miljoner kronor avser DRK. Inte heller ICRC har gjort någon appell om ytterligare stöd för den uppkomna situationen.

Mot bakgrund av den svåra humanitära situation som råder i DRK och hela Stora Sjöregionen, är det mycket viktigt att Sverige och omvärlden har en fortsatt beredskap att för lång tid framöver bidra till att lindra den nöd och det mänskliga lidande som råder i denna del av Afrika.

Svar av biståndsminister Maj-Inger Klingvall på fråga av Eva Johansson om bistånd till Eritrea 2000-12-14

Eva Johansson har frågat mig vilka initiativ jag kommer att ta för att snarast inleda kontakter med Eritrea om ett långsiktigt samarbetsavtal och ökat bistånd till Eritrea.

Låt mig inleda med att konstatera att det är mycket glädjande att Eritrea och Etiopien den 12 december skrivit under ett fredsavtal. Avtalet innebär ett formaliserat slut på fientligheterna mellan länderna samt en överenskommelse om hur parterna skall gå vidare med de komplicerade frågor som ännu är utestående; framför allt demarkering av den gemensamma gränsen, kompensation för krigsskador samt en utredning av konfliktens orsaker. Avtalet innebär att de bägge länderna visat att det finns förutsättningar för en bestående fred.

Låt mig vidare förtydliga att biståndet till Eritrea, och även till Etiopien, har fortgått under konfliktens gång, om än under tydliga begränsningar. I december 1999 halverades landramarna till både Eritrea och Etiopien dels på grund av den osäkerhet konflikten innebar för det fortsatta utvecklingssamarbetet, dels Afrika söder om Sahara på grund av stora reservationer av biståndsmedel. De nya landramarna för år 2000 fastställdes till 10 miljoner kronor för Eritrea och 70 miljoner kronor för Etiopien. Inriktningen har hittills varit att inte göra några nya åtaganden i avvaktan på framsteg i fredsprocessen. Gällande samarbetsavtal med Eritrea, såväl som med Etiopien, löper ut den 31 december 2000.

I det regleringsbrev till Sida som regeringen kommer att fastställa inom kort bemyndigas Sida att förlänga samarbetsavtalen med både Eritrea och med Etiopien med ett år. Förlängningen av samarbetsavtalen innebär, under förutsättning att fredsprocessen fortsätter i positiv riktning, att pågående biståndsinsatser skall fortsätta och även tillföras nya resurser. Nya eller tidigare planerade insatser för stöd till återuppbyggnad, demokrati och mänskliga rättigheter samt regionalt förtroendeskapande skall också kunna genomföras.

Innan ställning tas till frågan om utformningen av det framtida långsiktiga utvecklingssamarbetet är det nödvändigt att göra en grundlig analys av både Etiopien och Eritrea. Därför skall ett s.k. landstrategiarbete för utvecklingssamarbetet med bägge länder påbörjas under år 2001. Detta arbete sker i nära samarbete mellan regering, myndigheter och civila samhället i berörda länder.

Slutligen vill jag nämna att Sverige ger ett direkt stöd till fredsprocessen, bl.a. genom bidrag till FN:s fredsbevarande mission, och ger ett omfattande stöd till humanitära insatser i både Eritrea och Etiopien. Det humanitära biståndet dikteras av bästa tillgängliga bedömningar om humanitära behov. Hittills i år har Sverige bidragit med nära 80 miljoner kronor i humanitärt bistånd till de krigs- och torkdrabbade befolkningarna i Eritrea och Etiopien.

Pressmeddelanden

Sverige ger stöd till Afrikanska utvecklingsfonden 2000-01-20

Regeringen har idag beslutat ge det första av tre bidrag till den Afrikanska utvecklingsfonden, AfDB. Stödet uppgår sammanlagt till 940 miljoner kronor. Den första utbetalningen är på 313 miljoner kronor.

Till förmånliga villkor finansierar AfDB olika typer av projekt i de fattigaste länderna i Afrika. Viktiga riktlinjer för projekten är bl. a. om-sorg om miljön, främjande av jämställdhet mellan könen och god samhällsstyrning (good governance).

Sveriges andel i AfDB är fyra procent och Norden tillsammans bidrar med drygt 12 procent, vilket är större än någon annan enskild givare.

Beslut om extra pengar till Mocambique 2000-02-28

Biståndsminister Maj-Inger Klingvall har idag beslutat att 10 miljoner kronor omedelbart ska utbetalas till FN:s livsmedelsprogram (WFP) för att möta de nödställdas akuta behov av mathjälp i Mocambique.

- Det är viktigt att alla som kan nu gör sitt för att bidra till att lindra effekterna av katastrofen i Mocambique. FN:s livsmedelsprogram har intensifierat sina insatser där och det svenska bidraget gör det möjligt att skyndsamt skaffa och distribuera livsmedel i den mycket besvärliga situation som nu råder, säger biståndsminister Maj-Inger Klingvall.

Hittills har Sida beviljat stöd på sammanlagt nära 20 miljoner kronor. Afrika söder om Sahara

- Mocambique är ett av världens fattigaste länder, som under många år fått bistånd från bland andra Sverige. Landet har efter många svåra år med inbördeskrig nu påbörjat en utveckling i positiv riktning. För Mocambiques vänner i väst gäller det att ta gemensamma krafttag för att bistå dem i denna svåra situation. Landet är ju det enskilt största mottagarlandet av svenskt bistånd och jag utesluter inte fler svenska insatser, säger biståndsministern.

Betalningsstöd till Mocambique 2000-03-02

Regeringen har idag beslutat tidigarelägga betalningsstöd om sammanlagt 100 miljoner kronor till Mocambique – dels 50 miljoner kronor i budgetstöd och dels 50 miljoner kronor i skuldlättnader.

Budgetstödet ges av princip endast till länder som tydligt visat att de är kapabla att driva en konsekvent och sund ekonomisk politik med en klar fattigdomsprofil. Regeringens beslut att bevilja denna typ av stöd är ett direkt uttryck för dess stora förtroende för den mocambiska regeringen.

Det svenska stödet i samband med översvämningskatastrofen i Mocambique uppgår därmed till ca 165 miljoner kronor.

Långsiktigt svenskt engagemang i Victoriasjöregionen 2000-03-09

Regeringen har idag beslutat att uppdra åt Sida att, under en treårsfas, inleda ett långsiktigt arbete för att stödja en uthållig utveckling i Victoriasjöområdet. Sida har också fått i uppdrag att ingå ett s.k. strategiskt partnerskapsavtal med den Östafrikanska Gemenskapen (EAC – East African Community).

- Avsikten är att inleda ett långsiktigt samarbete med länderna runt Victoriasjön. Satsningen syftar till att vända den mångåriga försämringen med ökande fattigdom och miljöförstöring till uthållig utveckling – ekonomiskt, socialt och miljömässigt, säger biståndsminister Maj-Inger Klingvall i en kommentar.

EAC är en samarbetsorganisation för Kenya, Tanzania och Uganda. Organisationen har tagit initiativet till att samordna samarbetet de tre länderna emellan för att minska fattigdom och miljöförstöring. Sida har i samarbete med EAC tagit fram en strategi för hur Sverige ska kunna stödja det arbetet.

Sverige har lång erfarenhet av utvecklingssamarbete inom relevanta sektorer i Kenya, Tanzania och Uganda. Flera av Sidas redan pågående insatser i regionen planeras att inlemmas i Viktoriasjösatsningen.

I Victoriasjöregionen lever ca 30 miljoner människor. Hälften av dem lever på mindre än 10 kronor per dag och utgör därmed en av världens allra fattigaste landsbygdsbefolkningar. Problemen är enorma med en ökande miljöförstöring samtidigt som HIV/AIDS och malaria breder ut sig i denna resursrika region.

Zimbabwes ambassadör uppkallad till UD 2000-04-17

I dag har Zimbabwes ambassadör i Stockholm, John Robert Mayowe, kallats upp till utrikesdepartementet. Chefen för Afrikaenheten på UD, Magnus Robach, har med anledning av den senaste tidens utveckling framfört den svenska regeringens synpunkter på situationen i Zimbabwe.

Regeringen anser att utvecklingen i Zimbabwe är djupt oroande. Helgens nyheter om att två Afrika söder om Sahara oppositionsmän dödats, att en grupp vita farmare tagits tillfånga och misshandlats och att en av dem dödats är tragiska bekräftelser på farhågorna att regeringens politik skulle leda till ökat våld.

Statsledningen i Zimbabwe bär ett tungt ansvar för denna utveckling. President Mugabe har personligen motsatt sig domstolsutslag om att den senaste tidens farmockupationer skall upphöra, och därmed satt rättsstatens principer ur spel på ett mycket farligt sätt.

Den zimbabwiska regeringen har ett ansvar för att förebygga ytterligare våld. De tragiska dödsfallen måste leda till en fullständig undersökning och de skyldiga måste lagföras. Utrikesdepartementet har genom ambassaden i Harare erbjudit den svenska hustrun till den dödade farmaren David Stephens och parets barn konsulärt stöd.

Sverige har tidigare reagerat på utvecklingen i Zimbabwe, både genom nationella uttalanden och genom EU, bland annat mot det sätt på vilket den i och för sig nödvändiga jordreformen drivits av de zimbabwiska myndigheterna. Mot bakgrund av den oroande politiska och ekonomiska utvecklingen har beslut fattats att tills vidare inte förlänga det samarbetsavtal som reglerar utvecklingssamarbetet mellan Sverige och Zimbabwe. Pågående program och projekt fullföljs.

Händelseutvecklingen mellan Etiopien och Eritrea är oroväckande 2000-05-12

Med anledningen av de intensiva strider som idag blossat upp mellan Etiopien och Eritrea uppmanar utrikesminister Anna Lindh alla parter att upphöra med striderna.

- Både Etiopien och Eritrea måste ge medlingen under OAU:s ledning förnyat förtroende och genast inleda förhandlingar utan villkor, säger utrikesminister Anna Lindh.

- Det är djupt beklagligt att striderna återupptagits särskilt mot bakgrund av den allvarliga humanitära situationen i regionen, säger Anna Lindh.

Etiopiens ambassadör kallad till UD 2000-05-29

Etiopiens ambassadör har idag kallats upp till statssekreterare Gun-Britt Andersson med anledning av det allvarliga läget i konflikten mellan Etiopien och Eritrea.

Gun-Britt Andersson uttryckte sin bestörtning över Etiopiens flyg-bombningar av Asmara idag på förmiddagen och att krigshandlingarna på marken fortsätter.

- Sverige noterar att parterna har hörsammat OAU:s uppmaning att idag inleda samtal i Alger under OAU:s ledning. Vi förväntar oss att bägge parter omedelbart upphör med striderna och att förhandlingar genast inleds, säger Gun-Britt Andersson.

- Vi uppmanar Etiopien att omedelbart avbryta sin militära frammarsch, som inte står i proportion till Etiopiens uttalade syfte att återta de områden som Eritrea tog kontroll över i maj-juni 1998.

- Vi noterar samtidigt att Eritrea offentligt förklarar att de accepterar OAU:s förslag i kommunikén från den 24 maj om en nedtrappning av konflikten. Eritrea har i linje med detta beslutat att dra tillbaka sina trupper från samtliga omtvistade områden. Vi förväntar oss att det eritreanska tillbakadragandet slutförs så snart som möjligt, säger Gun-Britt Andersson. Afrika söder om Sahara

Svenskt stöd till den nationella dialogen i Demokratiska Republiken Kongo 2000-05-31

Regeringen har i dag beslutat ge svenskt stöd till den nationella dialogen i Demokratiska Republiken Kongo (DRK). Stödet är på 900 000 kronor.

Den nationella dialogen utgör en central del i eldupphöravtalet (Lusaka-avtalet) från 1999. Botswanas före detta president Ketumile Masire har av Afrikanska enhetsorganisationen, OAU, utsetts till medlare mellan alla kongolesiska parter.

Syftet med den nationella dialogen är att den ska leda fram till en ny politisk ordning med demokratiska val och försoning i DRK. Dialogen är en fundamental del i uppbyggandet av ett nytt kongolesiskt samhälle och den har FN:s, EU:s och världssamfundets stöd.

Svenska valobservatörer till Tanzania 2000-06-15

Regeringen har idag beslutat sända sex valobservatörer till Tanzania som ett led i ett av EU och UNDP (FN:s utvecklingsprogram) organiserat samarbete om internationell valövervakning.

Parlaments- och presidentvalen i Tanzania äger rum den 29 oktober i år. Sverige anser det angeläget att stödja den demokratiska processen som pågår i landet.

Sverige ger stöd till UNHCR:s arbete för eritreanska flyktingar 2000-06-29

Utrikesdepartementet har beviljat FN:s flyktingkommissarie (UNHCR) att använda sju miljoner kronor av det årsbidrag regeringen tidigare beslutat om. Pengarna går till insatser för eritreanska flyktingar som flytt den senaste konflikten med Etiopien. Det gäller både flyktingar i grannländerna – framför allt Sudan – och de drygt 550 000 intern-flyktingarna.

UNHCR:s insatser gäller främst skydd och omedelbart humanitärt bistånd i form av bland annat tält, filtar, vatten och sanitär utrustning.

Sverige är en av de största bidragsgivarna till UNHCR. Det svenska stödet till organisationen uppgår i år till 370 miljoner kronor. Utöver det nu beviljade bidraget har man tidigare i år gett 43 miljoner kronor i bistånd till UNHCR:s arbete med flyktingar i Afrikas horn och Östafrika.

Strategi för humanitärt bistånd till Sudan 2000-06-29

Regeringen har idag beslutat om en strategi för det humanitära biståndet till Sudan för åren 2000 och 2001. Biståndet till Sudan har de senaste åren legat omkring 70 miljoner kronor. Dagens beslut innebär att den nivån bibehålls.

Strategin för det humanitära biståndet har utarbetats av Sida på regeringens uppdrag och avser skydd och stöd till den av konflikten drabbade civilbefolkningen, framförallt flyktingar i och från Sudan samt internflyktingar. Särskild uppmärksamhet ska ägnas kvinnors och barns utsatta situation. Det svenska stödet inriktas på områdena vatten/sanitet, hälsovård, utbildning och hushållens självförsörjning av mat. Afrika söder om Sahara

Det humanitära biståndets framgång är avhängig en politisk lösning på konflikten. Därför fortsätter regeringen parallellt att aktivt verka för en permanent och allomfattande vapenvila och en fredlig lösning av konflikten i Sudan.

Svensk ambassadör utsedd till expert i övervakningsmekanismen för sanktionerna mot UNITA 2000-07-13

FN:s generalsekreterare Kofi Annan meddelar att ambassadör Lena Sundh utnämns att tillsammans med fyra personer ingå i FN:s övervakningsmekanism för efterlevnaden av sanktionerna mot rebellrörelsen UNITA i Angola.

Lena Sundh har tidigare varit ambassadör i Angola och är nu biträdande enhetschef vid Utrikesdepartementets enhet för globalt samarbete.

Övriga medlemmar i övervakningsmekanismen är Christine Gordon från Storbritannien, ambassadör Juan Larrain från Chile, James Manzou från Zimbabwe och Ismail Sekh från Senegal.

Beslutet att skapa en övervakningsmekanism fattades av FN:s säkerhetsråd den 18 april 2000 efter att en expertpanel under ambassadör Anders Möllanders ledning presenterat en FN-rapport om brister i efterlevnaden av sanktionerna mot UNITA. Rapporten togs fram på uppdrag av FN:s sanktionskommitté.

Svenska samverkansofficerare till Etiopien och Eritrea 2000-07-13

Regeringen har idag beslutat ställa två svenska officerare till Förenta Nationernas förfogande som samverkansofficerare i Etiopien och Eritrea. De två officerarna kommer att ingå i den inledande fasen av den FN-mission som ska upprättas i Etiopien och Eritrea.

Den 18 juni undertecknades i Alger den av OAU föreslagna överenskommelsen om ett eld-upphör mellan Etiopien och Eritrea. Vid sidan av ett eld-upphör föreskriver överenskommelsen att en observatörsstyrka ska grupperas av FN under OAU:s beskydd och att en temporär säkerhetszon ska upprättas längs i princip hela den cirka 100 mil långa gränsen mellan Etiopien och Eritrea.

Svenska valobservatörer till Elfenbenskusten 2000-07-27

Regeringen har idag beslutat sända tre valobservatörer till presidentvalen i Elfenbenskusten. De svenska valobservatörerna ska ingå i en gemensam EU-insats på sammanlagt 140 observatörer.

Presidentvalen i Elfenbenskusten äger rum den 17 september och 8 oktober i år. Valen är ett avgörande steg i riktning mot demokrati sedan den förre presidenten störtades i en militärkupp den 24 december 1999. Landet har sedan dess letts av en övergångsregering utsedd av den självutropade presidenten, general Robert Guei.

Strategi för svenskt bistånd i Stora sjöregionen 2000-07-27

Regeringen har idag antagit en strategi för det svenska biståndet i Stora sjöregionen (Rwanda, Burundi och Demokratiska Republiken Kongo) för åren 2000 och 2001. Regeringen avsätter 150 miljoner kronor Afrika söder om Sahara

årligen för insatser i regionen under denna period.

Sverige är redan idag en stor givare av humanitärt bistånd till regionen. Det fortsatta biståndets huvudsakliga mål är att stödja de fredsprocesser som pågår i regionen, lindra effekterna av konflikterna genom humanitär hjälp till drabbad civilbefolkning samt främja demokrati, gott styrelseskick och respekten för mänskliga rättigheter.

Svenska samverkansofficerare till Etiopien och Eritrea 2000-08-24

Regeringen har idag beslutat ställa åtta svenska officerare till FN:s förfogande som militärobservatörer i Etiopien och Eritrea. De åtta officerarna kommer att ingå i den FN-mission som nu ska upprättas i Etiopien och Eritrea, UNMEE (United Nations Mission in Ethiopia and Eritrea). Regeringen har tidigare beslutat ställa två samverkansofficerare till FN:s förfogande för insatsen.

Det är av politisk och humanitär betydelse att FN-missionen i området snabbt kan etableras.

Den 18 juni undertecknades i Alger den av OAU föreslagna överenskommelsen om ett eld-upphör mellan Etiopien och Eritrea. Vid sidan av ett eld-upphör föreskriver överenskommelsen att en observatörsstyrka ska grupperas av FN under OAU:s beskydd och att en temporär säkerhetszon ska upprättas längs i princip hela den cirka 100 mil långa gränsen mellan Etiopien och Eritrea. FN:s säkerhetsråd antog den 31 juli resolution 1312 om att inledningsvis upprätta en mission bestående av 100 militärobservatörer.

Valstöd till Tanzania 2000-10-05

Regeringen beslutade i dag att sända ytterligare en valobservatör till Tanzania. Detta är ett led i EU:s och UNDP:s (FN:s utvecklingsprogram) samarbete om internationell valövervakning. Sverige har tidigare beslutat att sända sex valobservatörer.

Därutöver lämnar Sverige 20 miljoner kronor till en gemensam fond om bland annat tekniskt valstöd i samverkan med Tanzanias valkommission och stöd till väljarutbildning.

Sverige ger ytterligare 500 000 kronor till EU och UNDP:s valsekretariat.

— Tanzania genomför nu det andra flerpartivalet och tar därmed ytterligare ett steg i demokratiseringsprocessen, en process som är viktig att stödja, säger biståndsminister Maj-Inger Klingvall.

Den 29 oktober 2000 genomförs både president- och parlamentsval i Tanzania.

Svenskt initiativ till seminarium i Zimbabwe om barn och hiv/aids 2000-10-19

På svenskt initiativ arrangeras ett seminarium den 23-25 oktober i Harare, Zimbabwe, om barnets rättigheter i en värld med hiv och aids. Som huvudarrangör bidrar Sverige med en miljon kronor. Seminariet äger rum inom ramen för samarbetet mellan EU och SADC (Southern African Development Community) och är ett led i de gemensamma förberedelserna inför FN:s generalförsamlings barntoppmöte i september 2001. Afrika söder om Sahara

Deltagare vid seminariet i Harare är representanter från EU:s- och SADC:s medlemsländer, berörda FN- organ, EU-kommissionen samt experter och enskilda organisationer. Den svenska delegation leds av statssekreteraren i UD, Gun-Britt Andersson, som också är en av talarna vid mötet.

Utbildning är den enskilt viktigaste faktorn både för att förebygga hiv och för att stödja de barn som har drabbats av hiv och aids. Seminariets huvudtema kommer att vara barns rätt till utbildning och information om hur hiv sprids. De slutsatser som dras ska presenteras vid EU:s och SADC:s gemensamma ministerkonferens i Gaborone, Botswana, i slutet av november 2000.

- Vi måste alla ta vårt ansvar för att stoppa spridningen av hiv och mildra konsekvenserna av aids- epidemins framfart. Hiv och aids är inte bara en hälsofråga. Epidemin utgör även ett hot mot den säkerhetspolitiska utvecklingen i Afrika, säger biståndsminister Maj-Inger Klingvall.

- Barn och ungdomar utgör närmare hälften av dem som dagligen infekteras av hiv. Det är därför uppenbart att barn och ungdomar måste vara en prioriterad målgrupp i kampen mot aids, säger Maj- Inger Klingvall.

Vid slutet av 1999 hade 3,8 miljoner barn dött i aids. Under år 2000 beräknas att 13 miljoner barn i världen kommer att ha förlorat en eller båda sina föräldrar i aids. Cirka 90 procent av dessa barn finns i Afrika söder om Sahara.

Sverige skickar valobservatörer till Zimbabwe 2000-11-22

Sverige har med kort varsel beslutat sända två valobservatörer till Zimbabwe för att övervaka fyllnadsvalet i Marondera West den 25-26 november. Valövervakningen sker i EU:s regi och är en uppföljning av parlamentsvalet den 24- 25 juni i år. Nederländerna och Frankrike är bland de andra EU-länder som skickar valobservatörer till Zimbabwe. De svenska observatörerna reser i dag till Zimbabwe.

De politiska spänningarna i Zimbabwe har ökat sedan parlamentsvalet i juni, då oppositionen Movement for Democratic Change (MDC) fick 57 av 120 valbara platser i parlamentet. Enligt den EU-ledda valobservationen föregicks valet av omfattande våld – främst från regeringspartiets Zanu PF sida.

Valet i Marondera West är det första av 39 fyllnadsval som väntas äga rum den närmaste tiden.

Nordisk-afrikanskt möte i Stockholm 2000-12-04

Utrikesminister Anna Lindh har tillsammans med sina nordiska kolleger bjudit in utrikesministrarna från nio afrikanska stater till ett informellt möte i Stockholm den 18-19 december.

Väpnade konflikter är idag ett av de allvarligaste hindren för utveckling. Utrikesministrarna skall diskutera fred, säkerhet och konfliktförebyggande i Afrika. Utgångspunkten är aktuella krishanteringsfrågor och fredsinitiativ, vapenflödens roll samt globalt och regionalt samarbete för att förebygga och hantera väpnad konflikt, bland annat mot bakgrund av EU:s och FN:s arbete inom detta område.

Lakhdar Brahimi, biträdande undergeneralsekreterare i FN, och författare till en uppmärksammad rapport om FN:s fredsbevarande insatser, deltar som gästtalare vid mötet. Afrika söder om Sahara

De afrikanska ministrarna representerar demokratiska stater med vilka de nordiska länderna har ett pågående samarbete. Följande ministrar deltar:

Erkki Tuomioja, Finland, Halldór Ásgrímsson, Island, ThorbjØrn Jagland, Norge, Jan TrØjborg, Danmark (biståndsminister), Kolawolé A. Idji, Benin, Mompati S. Merafhe, Botswana, James Victor Gbeho, Ghana, Modibo Sidibé, Mali, Leonardo Santos Simão, Moçambique, Alhaji Sule Lamido, Nigeria, Cheikh Tidiane Gadio, Senegal, Nkosazana C. Dlamini Zuma, Sydafrika och Jakaya Kikwete från Tanzania.

Strategi för svenskt utvecklingssamarbete med Tanzania 2000-12-07

Regeringen har i dag beslutat anta en strategi för det svenska utvecklingssamarbetet med Tanzania för åren 2001–2005.

Strategin inriktas främst på fattigdomsbekämpning och på att skapa förutsättningar för ekonomisk tillväxt, utbildning och fördjupad demokrati. Regeringen har också godkänt att ett samarbetsavtal ingås för perioden 2001–2003. Det omfattar minst 1,1 miljarder kronor. Strategin banar väg för ett fördjupat partnerskap i linje med den nya svenska Afrika-politiken. En viktig utgångspunkt är Tanzanias egen utvecklingsstrategi.

— Tanzania har under senare år genomfört en rad ekonomiska reformer. Nu gäller det att åstadkomma strukturella reformer så att utvecklingen kan komma den fattiga delen av befolkningen till del, säger biståndsminister Maj-Inger Klingvall.

Sverige stödjer eldistributionsnät i Mocambique 2000-12-14

Regeringen har i dag beslutat ge ett stöd på 40 miljoner kronor till upprustning av eldistributionsnätet i Zmbézia-provinsen i Mocambique. Pengarna tas från det totala bilaterala biståndet, som i år uppgår till 426 miljoner kronor.

Eldistributionsprojektet väntas bidra till ökad tillväxt och minskad fattigdom i en eftersatt del av landet.

Ny landstrategi för Uganda 2000-12-21

Regeringen har i dag beslutat anta en strategi för det svenska utvecklingssamarbetet med Uganda för åren 2001-2005. Strategin inriktas främst på fattigdomsbekämpning, stöd till en demokratisk samhälls- utveckling liksom stöd till ekonomisk reformpolitik och sociala sektorer som hälsa och vatten.

Regeringen har också bemyndigat Sida att ingå ett samarbetsavtal för perioden 2001-2003 med Uganda. Avtalet uppgår till minst 450 miljoner kronor.

- Uganda har gjort betydande framsteg. Den ekonomiska utvecklingen har varit positiv liksom regeringens ansträngningar för fattigdomsbekämpning. Under de senaste åren har dock Ugandas inblandning i regionala konflikter och den långsamma takten i demokratiutvecklingen givit upphov till viss oro. Sverige vill fortsätta föra en nära dialog, inte minst om dessa frågor, och stödja en långsiktig positiv utveckling som kommer alla ugandier till del, säger biståndsminister Maj-Inger Klingvall i en kommentar. Amerika

VIII Amerika

Svar på frågor i riksdagen

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga från Per Lager (mp) om kulturmord i Big Mountain 2000-01-27

Per Lager har frågat mig vad jag avser göra för att försöka bidra till att dinehindianernas mänskliga rättigheter respekteras. Frågan har ställts mot bakgrund av situationen i ett område i den amerikanska delstaten Arizona, som i över hundra år varit föremål för konflikter såväl mellan som inom två indianstammar - hopi och dineh.

Frågan handlar om rätten till fri religionsutövning, om rivalitet mellan två indianstammar, om spänningar inom urbefolkning om minoriteters rättigheter gentemot övergripande samhällsintressen och om respekt för lagar och domar.

USA:s kongress beslöt år 1974 att lösa konflikten mellan de två folken genom att anta en lag som gav hopifolket rätten till den omtvistade marken samtidigt som dinehfolket fick tjugofem år på sig att flytta, dvs. före den 1 februari 2000. Under åren har 13 000 medlemmar av dinehstammen flyttats till andra områden. Emellertid har omkring 3 000 dinehindianer motsatt sig omflyttning. Deras krav att få bo kvar har prövats vid upprepade tillfällen i domstol och av den federala kongressen, som år 1996 antog ännu en lag som ålade dinehfolket att antingen arrendera ut sina mark till hopifolket eller att flytta därifrån senast 1 februari i år.

Den svenska regeringen verkar för att personer som tillhör urbefolkningar och nationella eller etniska, språkliga och religiösa minoriteter i alla länder ges möjlighet att på lika villkor med majoritetsbefolkningen effektivt åtnjuta alla de mänskliga rättigheterna. Grupper som strävar efter att behålla sin särart bör få möjlighet till det. En rad internationella instrument behandlar denna fråga, bl.a. konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna, som USA har anslutit sig till.

Sverige stödjer initiativet att inom FN:s ram etablera ett permanent forum för urbefolkningsfrågor. Vi anser att en etablering av ett dylikt forum utgör ett viktigt redskap i dialogen mellan urbefolkningsgrupper och stater.

Regeringen följer indianernas situation i USA. Vi noterar att frågan om dinehindianernas situation har kommit upp i FN:s arbete för de mänskliga rättigheterna.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga av Eva Zetterberg om valet i Peru den 8 maj år 2000. 2000-06-15

Eva Zetterberg har frågat mig om vilka åtgärder den svenska regeringen vidtog för att valet i Peru skulle ske under anständiga, demokratiska former.

Den svenska regeringen följer noga den demokratiska utvecklingen i Peru och en betydande del av det svenska biståndet till landet har som främsta syfte att stärka landets demokratiseringsprocess. Inför den första omgång-en i presidentvalet, som hölls den 9 april, stödde Sverige genom Sida en insats organiserad av MR-ombudsmannaämbetet i Peru där universitets-studenter utbildades till valobservatörer Amerika i syfte att dels övervaka valet, dels sprida information om valet på spanska och ett antal ursprungsbefolknings-språk. Det svenska bidraget till insatsen uppgick till ca 600 000 kronor.

Inför den andra valomgången, som föregicks av omfattande internationell kritik av de brister som förekommit vid den första omgången, ansåg den svenska regeringen att det var viktigt att fortsätta stödja det peruanska MR-ombudsmannaämbetet i dess strävan att skapa förutsättningar för att val i enlighet med demokratiska principer genomfördes i landet. Regeringen beviljade således genom Sida ytterligare stöd till MR-ombuds-mannaämbetet på ca 350 000 kronor för övervakning och informations-spridning i samband med den andra valomgången. Det fanns dessutom beredskap och medel (ca 300 000 kronor) avsatta för ytterligare stöd till den oberoende valövervakningsorganisationen Transparencia. Då Transparencia kort innan andra valomgången valde att hoppa av sitt övervakningsuppdrag i protest mot att valet inte senarelades, utbetalades inte något svenskt stöd till organisationen.

I en gemensam deklaration den 9 juni uttryckte den svenska regeringen och övriga medlemsstater inom den Europeiska unionen sin djupa oro över det sätt på vilket presidentvalet i Peru genomförts. Deklarationen under-stryker betydelsen av att alla politiska aktörer, och i synnerhet landets regering, gemensamt skall verka för att stärka demokratiseringsprocessen. Unionen välkomnar i detta dokument även beslutet av OAS att sända en delegation till Peru, ledd av Kanadas utrikesminister och OAS general-sekreterare, med uppdrag att tillsammans med de peruanska myndig-heterna finna alternativ och rekommendationer till hur landets demokrati ytterligare skall fördjupas och effektiviseras.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga av Eva Zetterberg om miljöfarligt avfall till Chile 2000-06-30

Eva Zetterberg har frågat mig, med anledning av de hälsoproblem som drabbat befolkningen i norra Chile på grund av miljöfarligt avfall, vilka åtgärder den svenska regeringen vidtagit för att svenska företag, vars verksamhet skadat människor och/eller natur utanför Sveriges gränser, skall ta sitt ansvar och bidra till att lösa de problem som uppstått.

Låt mig först och främst säga att den svenska regeringen känner djup oro och olust inför de hälsoproblem som drabbat befolkningen i Arica i norra Chile och att alla berörda parter har ett gemensamt intresse av att kartlägga och lösa den uppkomna situationen på ett så konstruktivt sätt som möjligt. Låt mig också säga att miljölagstiftningen har förändrats sedan Bolidens export till Chile ägde rum. De åtgärder som Eva Zetterberg efterlyser har således redan vidtagits. Det som inträffade kan inte inträffa igen.

Det som har hänt är följande: Boliden Metall sålde från Sverige under åren 1984 och 1985 19 000 ton våtverksslam till det chilenska företaget PROMEL (enligt uppgift från chilenska naturvårdsmyndigheten CONAMA; Boliden hänvisar till 12 400 ton). PROMEL avsåg utvinna ädelmetaller ur det enligt uppgift ytterst giftiga slammet vid sin anläggning i Arica i norra Chile.

År 1997 upptäckte hälsoministeriet i Chile att avfallet aldrig tagits till vara utan deponerats i öknen utanför Arica. Slammet skall ha innehållit mycket höga halter av bl.a. bly, arsenik, kvicksilver och kadmium. Detta har sedan lokalt kopplats till en hög frekvens av allvarliga sjukdomsfall då området intill avfallets förvaringsplats successivt bebyggts.

Enligt uppgift från Naturvårdsverket, som är den berörda tillstånds-myndigheten, har exporten skett enligt då gällande svensk miljö-lagstiftning och således har inga juridiska oegentligheter begåtts i Sverige av Boliden vid tidpunkten för exporten till Chile. Boliden kan däremot sägas ha ett moraliskt ansvar. Amerika

Sverige införde redan under 1970-talet regler om export av miljöfarligt avfall. Tillstånd för export gavs av Naturvårdsverket. Miljöfarligt avfall omfattade dock endast några fåtal avfallsslag. Vid tidpunkten för den aktuella exporten klassades inte Bolidens avfall som miljöfarligt. Internationellt påbörjades ett arbete med miljöfarligt avfall under mitten av 1980-talet. Detta resulterade i Baselkonventionen om gränsöver- skridande transporter, återvinning och bortskaffande av farligt avfall.

Det grundläggande syftet med Baselkonventionen, som trädde i kraft 1992, är att skydda människors hälsa och miljö vid gränsöverskridande transporter av farligt avfall. Parter till konventionen skall bl.a. se till att de har en miljöriktig hantering av farligt avfall och att produktionen av avfall minimeras. Det avfall som trots allt produceras skall tas om hand så nära sin källa som möjligt. Gränsöverskridande transporter av avfall skall endast tillåtas om den exporterande staten saknar teknisk kapacitet och nödvändiga anläggningar, förmåga eller lämpliga platser för ett miljö-mässigt omhändertagande av avfallet eller om avfallet ifråga behövs som råmaterial för materialåtervinnings- eller andra återvinningsindustrier i den importerande staten. Sverige har varit starkt pådrivande i arbetet på att ytterligare skärpa Baselkonventionen.

Det skulle således i dag vara förbjudet att genomföra sådan export från Sverige till Chile.

Svar av bistånds- och migrationsminister Maj-Lis Klingvall på fråga av Eva Zetterberg om besök från Colombia 2000-08-22

Eva Zetterberg har frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta för att förenkla för colombianer med en personlig inbjudan från släkt och vänner i Sverige, att kunna besöka vårt land för en kortare tid.

Bakgrunden till frågan är enligt Eva Zetterberg att det, trots den aktuella svåra politiska situationen i Colombia som tvingar många colombianer att gå i landsflykt, förekommer att personer i tjänsten eller privat reser till Europa och Sverige utan avsikt att ansöka om asyl. Trots att de formella förutsättningarna för att beviljas visering är uppfyllda har ansökan enligt Eva Zetterberg avslagits.

Viseringspolitiken har som mål att utgöra ett stöd för att upprätthålla den reglerade invandringen och samtidigt skapa så stor frihet som möjligt för kontakter över gränserna. Det innebär en svår avvägning att vid besluts-fattandet å ena sidan värna om möjligheten för personer som bor i olika länder att besöka vårt land, och å andra sidan att upprätthålla den reglerade invandringen.

Det är Migrationsverkets styrelse som beslutar om riktlinjer för beslut i ärenden om visering. En praxis fastställs för varje enskilt land. Jag kan nämna att under 1999 behandlade Statens invandrarverk och utlands-myndigheterna 227 000 ansökningar om visering och i 85 % av fallen bifölls ansökningarna. Det är således endast en mindre del av alla viseringsansökningar som inte beviljas.

Då det gäller viseringspraxis kan inte jag som statsråd påverka denna, då utformningen av den ankommer på Migrationsverket. Självfallet följer jag dock noga utvecklingen på området.

Låt mig i sammanhanget nämna att en parlamentarisk kommitté skall bedöma om de nuvarande bestämmelserna om anhörigas rätt att bosätta sig här i landet är väl avvägda. I detta sammanhang skall också viserings-politikens betydelse för möjligheterna till nära kontakt mellan nära anhöriga belysas.

Utredningsuppdraget skall slutredovisas senast den 1 mars 2001. Amerika

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga av Eva Zetterberg om kontoret för mänskliga rättigheter i Colombia 2000-09-07

Eva Zetterberg har frågat mig vad den svenska regeringen gör för att se till att samtliga EU-länder bidrar till finansieringen av kontoret för FN:s högkommissarie i Colombia.

Sverige tillskriver verksamheten vid kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter i Colombia stort värde och ser allvarligt på den svåra finansiella situation kontoret befinner sig i för närvarande. Upp-gifter om brott mot de mänskliga rättigheterna är ovärderlig information, särskilt i ett bekymmersamt läge i fredsprocessen.

Sverige har genom utvecklingssamarbetet bidragit med 8,3 miljoner kronor till MR-kontorets verksamhet sedan 1997. Under budgetåret 2000 är bidraget 2 miljoner kronor. Förutom Sverige bidrar Nederländerna, Finland, Danmark, Storbritannien, Tyskland, Spanien, Luxemburg och Irland av EU:s medlemsländer till kontorets verksamhet. Bidraget uppgår för år 2000 till omkring 10 miljoner kronor, vilket dock inte täcker kontorets kostnader. Vid kontakter med kommissionen har det fram-kommit att EG kommer att stödja Högkommissariens för mänskliga rättigheter arbete i Latinamerika och särskilt i Colombia.

Jag håller helt med frågeställaren om vikten av att MR-kontoret får en adekvat finansiering. Sverige kommer därför att fortsätta att driva frågan, såväl gentemot kommissionen som i olika EU- arbetsgruppsmöten framöver.

Svar av biståndsminister Maj-Inger Klingvall på fråga av Eva Zetterberg om situationen i Bolivia 2000-11-22

Eva Zetterberg har frågat om regeringen kommer att försäkra sig om att Bolivias ombildade regering genomför utlovade reformer när det nya samarbetsavtalet om bistånd till Bolivia fastställs.

Bolivia har sedan 1992 varit den största mottagaren av svenskt bistånd i Sydamerika. Utvecklingssamarbetet med Bolivia styrs av en landstrategi för perioden 1997-2001 samt en regionstrategi för Sydamerika 1998-2002. För att markera Sveriges fortsatta intresse av att stödja Bolivias utvecklingsarbete skrevs ett förnyat samarbetsavtal under den 14 november 2000. De huvudsakliga områdena för samarbetet är fattigdomsbekämpning, stärkande av demokratiska institutioner och folkligt deltagande, mänskliga rättigheter, jämställdhet, utveckling av privata sektorn samt forskning. Det största enskilda samarbetsprogrammet är ett stöd till en omfattande undervisningsreform.

Statssekreterare Gun-Britt Andersson har vid besök i Bolivia den 11-14 november haft möjlighet att diskutera den svåra situationen i landet samt samarbetet med Sverige. I samtal med företrädare för den bolivianska regeringen har Sverige framhållit vikten av en fördjupad demokrati i Bolivia och en politik som minskar klyftorna i samhället. Vi är överens om att den allvarliga situation och förtroendekris som landet befinner sig i bara kan lösas genom en aktiv dialog mellan regeringen och det civila samhället. Ett ökat folkligt deltagande behövs i beslutsprocessen. Regeringen måste också fullfölja och genomföra sin strategi för fattigdomsbekämpning.

Sverige har uttalat sitt stöd för den bolivianska regeringens framgångsrika politik för att stoppa narkotikaproduktionen. Samtidigt har vikten av att skapa alternativ sysselsättning framhållits. I samtalen har Sverige även understrukit att kampen mot korruptionen måste fortsätta. Samtal har även förts med representanter från civila samhället, katolska kyrkan, ledande MR-organisationer, där stöd för deras arbete har uttryckts. Amerika

Svenska regeringen följer nära utvecklingen i Bolivia med särskild uppmärksamhet på landets politiska problem. Särskilt viktigt är nu stöd och åtgärder som bidrar till att demokratin befästs och att kampen mot fattigdomen förstärks ytterligare.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga av Staffan Werme om frigivande av politiska fångar i Kuba 2000-12-21

Staffan Werme har frågat vilka initiativ regeringen är beredd att ta för att få den fängslade fackföreningsledaren Pedro Alvarez Ramos frigiven. I den utrikespolitiska deklarationen den 9 februari framhöll regeringen att - trots framsteg för demokratin världen över – förföljs människor för sina åsikter av makthavare i bl.a. Kuba. Fängslandet av Pedro Alvarez Ramos är ett av många exempel på detta. Det är djupt beklagligt att Kubas myndigheter ännu en gång kränker mänskliga fri- och rättigheter på detta sätt.

Sverige ser allvarligt på bristerna i respekten för de mänskliga rättigheterna i Kuba. Det har Sverige gett uttryck för på flera sätt, bl.a. genom att bli medförslagsställare till den resolution som behandlar mänskliga rättigheter i Kuba och som antogs av FN:s kommission för mänskliga rättigheter i april 2000. Den svenska synen återspeglas också i de anföranden som EU har hållit i FN:s kommission för mänskliga rättigheter och i FN:s generalförsamling. Vid dessa tillfällen har FN respektive EU bl.a. uppmärksammat det systematiska förtrycket av oliktänkande och situationen för de politiska fångarna i Kuba.

Kubas vice utrikesminister för Europa besökte Sverige den 28-29 augusti 2000. Besöket ingick i en resa till flera europeiska länder. I sina överläggningar med Kubas vice utrikesminister framförde kabinettssekreteraren med stor tydlighet hur allvarligt Sverige ser på bristerna i Kuba beträffande respekten för mänskliga rättigheter, och då särskilt medborgerliga och politiska rättigheter. Kabinettssekreteraren uppmanade också de kubanska myndigheterna att frige de politiska fångarna.

Exakt hur många politiska fångar som finns i Kuba är svårt att fastställa, men trovärdiga uppgifter tyder på drygt 300 fångar. På senare tid förefaller myndigheterna att i allt högre utsträckning använda sig av kortare frihetsberövanden och andra former av förföljelse som är svårare att belägga än lå nga fängelsedomar. Detta har framstått särskilt tydligt under hösten då periodvis många frihetsberövanden ägt rum. Sverige har agerat för att EU skall ta upp dessa frågor med Kuba. Sverige följer genom ambassaden i Havanna utvecklingen noga, vilket även gäller Pedro Alvarez Ramos situation.

Regeringen avser att genom EU och FN men också i de bilaterala kontakterna med Kubas myndigheter även framöver verka för att Kubas myndigheter skall upphöra med dessa samt övriga kränkningar av de mänskliga fri- och rättigheterna. Regeringen välkomnar den uppmärksamhet som Amnesty International och andra enskilda organisationer ägnar läget beträffande respekten för de mänskliga rättigheterna i Kuba.

Pressmeddelanden

Sverige ger u-kredit till Dominikanska Republiken 2000-05-31

Regeringen har i dag beslutat ge en kredit - en så kallad u-kredit - på högst 24 miljoner kronor till Dominikanska Republiken. Krediten ska användas till ett projekt för kontroll av eldrift och har en gåvodel på 35 procent (8,4 miljoner kronor). Amerika

Bakgrunden till projektet är de återkommande problemen med långvariga strömavbrott som hämmar landets utveckling.

Avtal om skuldlättnad med Honduras – fortsatt svenskt stod även efter Mitch 2000-10-10

Biståndsminister Maj-Inger Klingvall underteckande på måndagen ett avtal om skuldlättnad med Honduras finansminister Gabriela Núñez de Reyes. Avtalet innebär att Sverige betalar 70 miljoner kronor till centralamerikanska skuldfonden. Syftet är att underlätta reformering och modernisering av Honduras som är det näst fattigaste landet i Centralamerika. President Carlos Roberto Flores Facussé var hedersvittne vid ceremonin som hölls i presidentpalatset i Honduras huvudstad Tegucigalpa.

Honduras har efter orkanen Mitchs härjningar i oktober 1998 vuxit till ett av de stora svenska bistandsländerna. Under åren 1999-2001 satsar Sverige sammanlagt 1,4 miljarder kronor för återuppbyggnadsinsatser i Centralamerika varav drygt 50 procent går till Honduras. Programmet som nu har kommit halvvägs, löper enligt planerna. Det handlar bl a om brobyggnation, skolor, hus till hemlösa och satsningar pa vatten-forsörjning. Under 1999 utbetalades 345 miljoner kronor, en siffra som väntas bli ungefär lika stor i år. Därtill satsar Sverige under år 2000 ytterligare 100 miljoner kronor for insatser vid sidan av Mitch och dessutom de på måndagen avtalade 70 miljoner kronorna i skuldlättnader.

Maj-Inger Klingvall träffade på måndagen dessutom Honduras president, utrikesminister, ombudsman för mänskliga rättigheter och representanter för det civila samhället. Biståndsministern förklarade att Sverige är berett att fortsatta samarbetet med Honduras även efter att Mitch-programmet fasats ut under 2001. En ny Centralamerika-strategi är under utarbetande i regeringskansliet och förväntas presenteras före årsskiftet.

Det svenska stödet till återuppbyggnaden är starkt länkat till kravet på fattigdomsbekämpning, mänskliga rättigheter, demokratisering och utveckling av det honduranska samhallet. Syftet med biståndsministerns besök i Honduras är dels att studera de svenskfinansierade återupp- byggnadsprojekten, dels följa upp de program för samhällsutveckling som pågar. Maj-Inger Klingvall betonade i måndagens samtal med Honduras president, utrikesminister och övriga representanter för det officiella Honduras den svenska regeringens krav att den honduranska återuppbyggnadsplanen måste omfatta hela samhället. Decentralisering, effektivisering och transparens är viktiga inslag i omvandlingsprocessen. Ett antal projekt förbereds av den honduranska regeringen, men kräver fortsatt stöd från det internationella givarsamfundet för att kunna genomföras. Asien

IX Asien

Anföranden

”How Can Sweden and Asia Enhance their Co-operation in the Field of Environment?” Speech by Mr Leif Pagrotsky at the ”Swedish-Asian Forum on the Future of Asia’s Urban Environment”, Stockholm 2000-05-17

Distinguished Guests and Participants, Ladies and Gentlemen, It is a great honour, and a great pleasure, for me to address this eminent Forum. I would like to extend a special welcome to our guests from Asia as you have travelled very far to attend this event. I hope that you will also have a chance to enjoy the pleasures of summer in Stockholm while you are here. Not least, I hope you will appreciate the view of salmon fishing right outside our windows. I can assure you that the water is clean and the fish delicious.

You may be wondering what a Minister for Trade is doing at a Forum on the urban environment. The answer is that it illustrates our view that there is a close relationship between trade policies and policies on the environment. Trade knows no borders. Nor does the environment. It was Sweden, along with her Nordic neighbours, that introduced the issue of trade and the environment on the international trade agenda more than a decade ago. It is a key concern for Sweden to ensure that the multilateral agreements on the environment and the rules of the WTO are mutually supportive. Furthermore, we would like to see sustainable development as a mainstream issue in the new trade round in the WTO.

Last year, the Swedish government submitted a Strategy for Sweden’s longterm relations with Asia to Parliament. The document is called ”Our Future with Asia”, a title which reflects our growing global interdependence. The strategy states that global developments in the coming century will be closely associated with developments in Asia. This naturally applies to issues such as peace and security, democracy and human rights, and social and economic welfare. But it is equally relevant to the environment as part of sustainable development.

In line with our view of sustainable development as a mainstream issue, concern for the environment permeates the entire strategy. The government states that perhaps the most serious dimension of what is happening in Asia is the environmental degradation. It is the one that will affect us the most in the longer term, no matter where we live. As a consequence, the Strategy proposes that Sweden boost its environmental co-operation with the countries in Asia. It is true that we already co-operate successfully in this area with a number of Asian partners. But we could do more. This Forum is a step in that direction.

The Strategy advocates a holistic approach, building on the Swedish experience, engaging Government offices, agencies, the research community, the business sector, civil society and environmental organisations. An important aspect, which should not be overlooked, is the possibility to share with our Asian partners Swedish strategic thinking, expertise and technology. This would also be a challenge to us to sharpen our own skills in the area even more.

I would like to touch upon a couple of aspects of special relevance to our possibilities to broaden and deepen our co-operation.

First I would like to stress the importance of the institutional dimension. Political commitment, accountable institutions, predictable and transparent legislation and public participation – these are all Asien prerequisites, not only for economic and social development, but also for the future of our environment.

For many years, Sweden has been developing environmental policies and institutions, involving all sectors of society. The active participation of civil society is a key factor.

In the framework of the development co-operation, Sweden also assists in designing environmentally sound policy frameworks in a number of Asian countries. I can see plenty of scope for expanding this co- operation even further, involving the private sector and civil society and not least the NGO’s.

Secondly, about the role of technology and know-how. We all realise that the demand for environmental technology, know-how and services in Asia will rise steeply as regulations get more stringent. More resources will have to be devoted to this area in the coming decades.

Over the years, Sweden has developed considerable environmental expertise. This has happened as a response to new legislation and public demand. We see the same thing taking place in Asia now.

As many of you know, Swedish environmental products, services and processes are often seen as leaders in their field. I will not repeat what you have already heard from the prominent experts that take part in this Forum – about Swedish solutions to problems of air and water pollution, urban waste and transport. These are areas, where Swedish companies are very successful in the international market and I am pleased to note that many representatives of Swedish industry participate in this Forum.

I’ll just mention one important comparative advantage of Swedish companies. It is their capacity to offer comprehensive and cost-effective solutions. This means a combination of clean technologies, environmental policies and capacity building, based on life cycle analysis. If they can increase their presence in the international market they would be able to sharpen their expertise even more. The huge Asian market presents challenges to their creativity and capacity to innovate.These challenges could only be met by a close and focused joint effort between Swedish and Asian actors.

Ladies and gentlemen, The Swedish Government would be pleased if you regard this Forum as a starting point for further dialogue and intensified co-operation. We want to continue discussing with you how we can work together to strengthen institutions and design effective policies for sustainable development. How we can step up our technological co-operation for cleaner air, drinkable water, efficient handling of waste and improved urban transportation.

As I see it, there is plenty of scope to pursue our dialogue and to broaden and deepen our co-operation in the field of the environment. Thank you.

Anförande av handelsminister Leif Pagrotsky vid FUF:s, Föreningen för utvecklingsfrågor, och riksdagsledmöterna i utrikesutskottets Kinaseminarium den 25 oktober 2000 i riksdagen 2000-10-25

Låt mig inleda med att berätta en historia som jag nyligen läste i Financial Times om två söner på varsin sida om formosasundet. Den ene heter Jiang Mianheng och är son till Kinas president Jiang Zemin. Den andre heter Winston Wong och är son till en av Taiwans största företagare, Wang Yung-ching.

De båda sönerna borde kanske inte ha så mycket med varandra att göra, med tanke på Kina och Taiwans ansträngda relation, men så är det inte. Båda är unga framgångsrika affärsmän och för några månader sedan beslöt de att starta ett gemensamt projekt för att tillverka datachips i Shanghai.

Det hela hade inte varit så märkvärdigt och inte blivit så omskrivet om det inte varit så att projektet bröt Asien mot Taiwans restriktioner mot stora direktinvesteringar i modern teknologi på fastlandet. Men med lite trixande lyckades man förmå myndigheterna att acceptera idén och därmed kommer det nu att startas ett pilotföretag som kan bli en ordentlig injektion i Kinas högteknologi-sektor.

Vem vet, kanske var myndigheternas välvillighet ett uttryck för nepotism, det kan man aldrig utesluta, men mot bakgrund att det pågår förberedelser på båda sidor om sundet inför Kina och Taiwans förestående inträde i Världshandelsorganisationen, WTO, kan förklaringen kanske också ligga där.

När Kina och Taiwan blir medlemmar måste de restriktioner och förbud som nu finns tas bort. Direkta förbindelser kommer att kunna öppnas, vilket utan tvivel dramatiskt kommer att öka utbytet av varor, tjänster – och inte minst människor och idéer

Historien illustrerar bara en aspekt av de stora förändringar som är på gång, inte bara mellan Kina och Taiwan, utan också för Kinas relationer med resten av världen. Många bedömare kallar Kinas anslutning till WTO för den största revolutionen sedan reformpolitiken infördes för 20 år sedan. Jag är benägen att hålla med.

Moderniseringen av ekonomin kommer att gå ännu snabbare när gränserna öppnas och konkurrensen och handel ökar. Det är den ena utmaningen.

Den andra är att jag är övertygad om att det kinesiska samhället kommer att bli mer öppet, vilket kan öka möjligheterna inte bara till ekonomisk utan också politisk och social utveckling.

Det råder inget tvivel om att vad som än händer i Kina de kommande decennierna så påverka utvecklingen i hela världen, i hela den globala ekonomin.

20 års reformpolitik har gjort Kina till en politisk och kommersiell stormakt; det är världens sjunde största ekonomi, tionde största handelspartnern, och näst efter USA den största mottagaren av utländska investeringar. Man investerar också själva, Kina är den åttonde största leverantören av utländskt kapital i världen.

Kina är också det land som producerar mest stål, kol, cement, textilier, batterier, TV-apparater – ja listan kan göras lång.

För 20 år sen kände kineserna knappt till att det fanns en värld utanför Kina. Bara det senaste året ökade antalet internetanslutningar från två till tio miljoner.

Framsidan av reformpolitikens ekonomiska under är att 200 miljoner kineser lyfts ur fattigdom. Stora delar av befolkningen och vissa regioner har det idag mycket bättre. Men inte alla. Inkomstfördelningen är mycket ojämn. På landsbygden är fattigdomen fortfarande utbredd och de fattiga strömmar till städerna. Kina har minst 30 miljoner arbetslösa och omkring 100 miljoner migrantarbetare.

Miljöproblemen är också stora, 16 av de värst förorenade städerna i världen finns i Kina.

När Kina nu valt att bli medlem av WTO kommer det att innebära ytterligare förändringar och påfrestningar. Stora tullsänkningar leder till fortsatt kraftiga omställningar av ekonomin.

Till exempel måste den olönsamma statliga industrisektorn moderniseras eller avvecklas och privatiseras. Finanssektorn måste också reformeras i grunden.

Det kommer oundvikligen att på kort sikt leda till ökad arbetslöshet men de kinesiska ledarna vet att alternativet; att stå utanför världshandelssystemet skulle skapa ännu värre problem. Asien

Trygghetssystem som fortfarande finns kvar från planekonomins dagar räcker inte till och måste göras om för att fungera i den nya ekonomin.

Kina är visserligen i färd med att bygga upp nya strukturer, och även om man saknar resurser för kostsamma reformer har man haft nytta av att lära sig av andra, till exempel Sverige. Kinesiska delegationer har varit här och studerat allt från förvaltningsrevision till äldreomsorg och skattelagstiftning. Bara i år har det varit minst ett dussintal och nästa månad kommer ytterligare en delegation för att se hur vårt pensionssystem fungerar.

Med reformerna kommer fler kineser att få det bättre, det är de kinesiska ledarnas övertygelse. Och de är så övertygade om detta att de valt denna väg, trots att de rimligen måste inse att det också innebär ett stor politisk risk. Det nuvarande systemet utsätts för påfrestningar när pluralismen tränger sig på och makthavarnas informationsmonopol försvagas.

Det är viktigt komma ihåg att det är de kinesiska ledarna själva som har valt att föra Kina in i WTO. De vill åstadkomma modernisering och utveckling och har bedömt att WTO är ett bra instrument, en hävstång. Ingen har tvingat dem, inte USA, inte EU, tvärtom, det är faktiskt USA som varit mest svårflörtat i processen.

Hur omvärlden agerar när Kina blir medlem kommer att ha stor betydelse för hur inlemmandet i världssamfundet kommer att ske. Det kinesiska folkets tilltro till omvärlden som möjlighet och inte hot, måste få stöd.

Kinesisk demokrati kan bara byggas av kineserna själva, men jag är övertygad om att det är genom öppna kontakter på alla områden som vi bäst stödjer processen. Jag menar att vi därför måste vara beredda att stödja den kinesiska omvandlingsprocessen såväl ekonomiskt som politiskt.

Anslutningen till WTO kommer troligen att ske nästa år, när Sverige är ordförande i EU. För oss är ordförandeskapet ett utmärkt tillfälle att föra dialogen med Kina framåt på många områden, framför allt när det gäller mänskliga rättigheter.

Ökad handel är viktig för sysselsättningen i Sverige och Europa, men det är också en ökad möjlighet till stöd för Kinas utveckling, både ekonomiskt och politiskt. Fler företag på marknaden betyder ett flöde inte bara av varor utan lika mycket av människor och därmed idéer och värderingar, kontakter och vänskap.

Jag är övertygad om att lyhördheten för globala värderingar om mänskliga rättigheter och demokrati kommer att öka. I förrgår vid toppmötet mellan Kina och EU i Peking försäkrade premiärminister Zhu Rongji att Kina kommer att leva upp till sina åtaganden om bland annat arbetarskydd och skydd för direktinvesteringar. Självklart skulle han inte säga detta om han inte var beredd att stifta nya lagar som uppfyller internationella krav. För att utländska intressenter ska kunna verka i Kina måste det finnas ett någorlunda opartiskt rättsväsende och lagar som ger en grundläggande rättssäkerhet och det innebär att man måste utveckla sitt rättsväsende radikalt.

Kina har redan inlett ett samarbete med ILO om arbetsrättsliga regler och förbereder sig för att ratificera konventionen mot de grövsta formerna av barnarbete. Kina har redan undertecknat Barnkonventionen och det är förbjudet att anställa barn under 16 år enligt kinesisk lag.

Det betyder inte att så inte sker i praktiken. Nyligen avslöjades hur flera hundra minderåriga tillverkade leksaker till McDonalds i Kina. Barnen fick sparken, men det är oklart om det blev några följder för fabriksägaren. Därför är det en viktig uppgift i den politiska dialogen att förmå Kina att leva upp till sina åtaganden, och se till att regler respekteras i handling och inte bara i ord. Asien

Öppna kontakter och utbyten med kineserna gör också att vi på ett trovärdigt sätt kan framföra våra synpunkter och förslag till förändringar på områden som bristande respekt för mänskliga rättigheter. Självklart måste till exempel rörelser som Falun gong ha rätt att verka.

Den dialog som Sverige fört med den kinesiska regeringen och det samarbete som finns mellan myndigheter, organisationer och företag har lagt en bra grund för Sveriges möjligheter att som ordförandeland föra EU-Kinadialogen framåt. Sverige har ibland kritiserats för vår attityd och vårt förhållningssätt gentemot Kina. Idag tror jag dock inte det är många som fördömer det arbete vi gjort under åren. Låt mig bara nämna två exempel.

Raoul Wallenberginstitutet i Lund har sedan många år organiserat och genomfört utbildning för personal inom polisen, fångvården och domstolsväsendet. Det har skett på plats i Kina men också i Sverige där deltagarna fått besöka svenska fängelser och institutioner. Jag besökte själv i oktober förra året universitetet i Shanghai där det pågick en sådan kurs, visserligen under en kryptisk rubrik men innehållet handlade otvetydigt om mänskliga rättigheter.

Ett annat exempel är Metall och Industritjänstemannaförbundet SIF som sedan flera år har en omfattande facklig utbildningsverksamhet på de svenska företagen i Kina som exempelvis Ericsson och Volvo. Svenska metallare och tjänstemän från fackklubbar i Göteborg, Skövde och andra orter har hållit kurser för kinesiska anställda i allt från arbetsrätt till marknadsekonomi. Flera hundra kinesiska arbetare har också fått tillfälle att besöka företagen och de fackliga organisationerna i Sverige.

Båda dessa är exempel på verksamheter som finansierats av svenska staten genom Sida.

I höst kommer ambassadör Thomas Hammarberg att leda en svensk delegation till Kina för att se närmare på de senaste årens utveckling på rättsområdet. Det är en uppföljning av ett liknande besök 1994 och tanken är att vi ska vara väl förberedda att leda EU:s dialog med Kina om mänskliga rättigheter.

Det är en etablerad dialog men det finns förväntningar inom EU om mer konkreta resultat. Kina har skrivit under men ännu inte ratificerat FN:s båda grundläggande konventioner om mänskliga rättigheter. Vår förhoppning är att man mycket snart ratificerar konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Den andra, om politiska och medborgerliga rättigheter tar längre tid. Här är såväl EU som Sverige beredda bidra med expertis.

Det är också viktigt att Kina före årets slut undertecknar ett avtal med FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter som lägger en ordentligare grund för samarbetet mellan Kina och FN på detta område.

Det internationella samarbetet om mänskliga rättigheter är viktigt. Samtidigt är det självklart att enpartistaten inte medger rättssäkerhet i vår mening. En ”lagstat” är inte detsamma som en ”rättsstat”. Dit är vägen fortfarande lång.

Låt mig avslutningsvis återvända till sönerna på varsin sida om Formosasundet.

Deras tilltag var ingen engångsföreteelse. Medan det politiska förhållandet mellan fastlandskina och Taiwan varit fullt av spänningar har handeln i det politiska spänningsfältet stadigt växt. Taiwanesiska företag beräknas till exempel ha investerat närmare 50 miljarder dollar på fastlandet. De hårda tongångarna från Kina när Taiwan valde ny president hade säkert varit ännu aggressivare om inte handeln dem emellan haft så stor ekonomisk betydelse.

Nu väntas Kina och Taiwan snart båda bli medlemmar i Världshandelsorganisationen. Det innebär att de måste diskutera handelsfrågor som två jämbördiga parter. Mellanhavanden och tvister måste lösas med Asien opartiska regler, d.v.s. med lag och inte med näve.

Det här är en ny situation för Kina, inte minst ur ett historiskt och regionalt perspektiv. Kina har alltid varit antingen herre eller undersåte i sitt område. Aldrig tidigare har man haft en mellanstatlig relation där man haft lika värde och bedömts med samma måttstock som sina grannar. De är svårt att sia om vilka perspektiv detta kan öppna, men att land styrs med lag är en grundläggande förutsättning för rättvisa och respekt för människors lika värde.

Tack!

Speech by Mr. Göran Persson, Prime Minister, at a dinner in honour of Mr. Kim Dae-jung, President of the Republic of Korea 2000-12-12

President Kim Dae-jung, Mrs Lee Hee-ho, Ministers, Excellencies, Ladies and Gentlemen,

It is a great pleasure for me to welcome you and your distinguished delegation. Your presence among us, as President of the Republic of Korea, as Nobel Peace Prize laureate and as a good friend of Sweden, is an honour.

I was delighted by the decision of the Norwegian Nobel Committee. It recognizes a man with extraordinary and courageous dedication to both democracy and peace. We understand that you have gathered your strength from devotion to family, trust in fellow human beings and religious guidance. A long struggle is now crowned by a presidency of remarkable achievements. Your example inspires.

The Pyongyang Summit was a hopeful start to a new millennium. Chairman Kim Jong-il and you started the walk towards reconciliation and eventual unification. With your sunshine policy the Korean people can start shaping a common future beyond all painful divisions.

Together you are unlocking one of the most difficult conflicts of the past century. I can assure that Sweden will go on working with Korea, whole-heartedly supporting the peace process with all its challenges.

As we have discussed today, Mr. President, Sweden is prepared to contribute, not least as president of the European Union. The ASEM Summit last October, which you hosted so well, gave important impetus. More European countries are developing relations with the North. There are new opportunities for dialogue to take.

Ladies and gentlemen, With the Nobel Peace Prize, a consistent commitment to democracy and human rights is rightly acknowledged. You have bravely stood up, facing those disregarding the will and aspirations of the people.

Your personal example is powerful and promising. The Republic of Korea can show the way in combining universal human values with a proud Asian Asien heritage. The whole world will l ook to and learn from a successful model for democratic freedom, social cohesion and sustained progress.

Mr. President, Your visit to Sweden is a milestone in the excellent relations between our countries. They continue to develop very well.

Swedes take particular pride in participating since 1953 in the Neutral Nations Supervisory Commission. Hundreds of officers have got to know your people and culture. I can assure you that the mission will remain as long as it serves peace.

You can take pride in the Korean community here; some of them adopted into Swedish families. A small but vibrant group, they are a vital human link between our societies.

Trade and investments compose another cornerstone. Korea is already very important for Swedish industry and benefits are mutual.

The Republic of Korea is indeed an Asian country of special significance to us. The foundation of shared values and interests is solid.

That is why we are so delighted to welcome you, as President of the Republic and as the first Nobel Peace Prize laureate of the millennium.

Allow me to propose a toast – To the fruitful friendship between our nations!

Interpellationer

Svar av utrikesminister Anna Lindh på interpellation av Sten Tolgfors (m) om demokratiutvecklingen i Asien 2000-03-14

Fru/Herr talman! Sten Tolgfors har frågat vad jag avser göra för att stödja demokratierna i Ostasien, Japan och Sydkorea, och hindra att de utsätts för hot från Nordkorea. Även för Taiwans del med hänsyn till hotet från Kina.

Den nordkoreanska missilskjutningen över japanskt territorialhav i augusti 1998 skapade stor oro och upprördhet i Japan, som reagerade med att bl.a. omedelbart frysa samtalen om normalisering av de bilaterala förbindelserna. Dessa samtal har nyligen återupptagits. Därtill driver Sydkorea en aktiv engagemangspolitik gentemot Nordkorea. Såväl Japan som Sydkorea har livskraftiga demokratier och starka försvar. Båda länderna har även bilaterala säkerhetsavtal med Förenta staterna, som skyddar dem ytterligare. Sverige försöker aktivt främja dialogen mellan de berörda parterna i Nordostasien och bidra till att spänningen i regionen minskar. Samtalen mellan USA och Nordkorea om bl.a. avvecklingen av det nordkoreanska missilprogrammet är inne i ett viktigt skede. Också EU har inlett en dialog med Nordkorea. Det är angeläget att fortsätta de internationella ansträng-ningarna att förmå Nordkorea att bli öppnare i sitt umgänge med omvärlden. Därigenom kan hoten mot de berörda demokratierna reduceras.

Frågan om Folkrepubliken Kinas upprepade hot om militärt angrepp på Taiwan har jag nyligen berört i frågor från Sten Tolgfors och Patrik Norinder. Jag framhöll där att den svenska regeringen reagerar kraftigt mot att Folkrepubliken Kina använder militära hot som påtryckningsmedel i konflikten om Asien

Taiwans framtida status. Kinas uttalanden i den nya s.k. vitboken om Taiwan, där Kina förklarar sig ha rätt att med våld tvinga fram en återförening, är oacceptabla.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på interpellation av Sten Tolgfors (m) om Kinas kärnvapenrustningar 2000-03-14

Fru/Herr talman! Sten Tolgfors ställer i en interpellation frågan vad regeringen avser göra för att protestera mot Folkrepubliken Kinas kärnvapenrustningar.

Regeringen delar Sten Tolgfors oro över Kinas nukleära rustningar. All nukleär upprustning är oacceptabel, och kärnvapenstaterna har ett moraliskt ansvar och en formell skyldighet att nedrusta. Trots detta har kärnvapennedrustningen gått i stå under de senaste åren. Ett årtionde efter kalla krigets slut befinner sig fortfarande tusentals strategiska kärnvapen i alarmberedskap. Indien och Pakistan vill bli erkända kärnvapenmakter och bidrar tillsammans med Kina till en farlig nukleär rustningsspiral i Asien. Regeringen oroas också av tendensen under senare år att i militära doktriner tilldela kärnvapnen en ökad betydelse. Allt detta bidrar till att sätta den internationella ickespridningsnormen i farozonen.

Regeringen har under de senaste åren drivit kärnvapennedrustningen framför allt genom samarbetet i den s.k. koalitionen för en ny dagordning. I denna ingår, förutom Sverige, också Brasilien, Egypten, Irland, Mexiko, Nya Zeeland och Sydafrika. Bland de krav som koalitionen riktar specifikt till kärnvapenstaterna ingår följande:

Entydiga utfästelser att fullfölja ingångna åtaganden att nedrusta och slutligen avskaffa kärnvapen, Åtgärder för att ta kärnvapnen ur beredskapsläge, Ett internationellt avtal beträffande negativa säkerhetsgarantier, Undertecknande och formell anslutning till Provstoppsavtalet för Kärnvapen, Omedelbara förhandlingar vid Nedrustningskonferensen i Genève (CD) om ett avtal om förbud mot produktion av kärnvapenmaterial.

Kina omfattas av samtliga dessa krav, inte minst det sistnämnda, då Kina fortsatt hårdnackat blockerar redan ingångna beslut om förhandlingar i CD om ett sådant avtal, och försöker koppla detta till förhandlingar i andra frågor som är i Kinas intresse. Kina är också en av de tre kärnvapenstater som visserligen skrivit på, men vars parlament ännu inte ratificerat, provstoppsavtalet.

I år anordnas den sjätte granskningskonferensen för ickespridningsavtalet för kärnvapen (NPT) sedan avtalet trädde i kraft 1970. Det är samtidigt den första granskningskonferensen sedan avtalet för fem år sedan förlängdes på obestämd tid. Jag avser att leda den svenska delegationen vid detta möte och att hålla det svenska anförandet. Regeringen kommer därvid att understryka den centrala kopplingen mellan kärnvapennedrustning och ickespridning, dvs. om inte kärnvapenmakterna nedrustar riskerar ickespridningsregimen att undermineras. Kina och övriga kärnvapenstater kommer att uppmanas att besinna sig sitt ansvar och infria sina åtaganden under NPT. Detta är av yttersta vikt för att trygga den globala säkerheten i det nya århundradet.

Svar på frågor i riksdagen

Svar av bistånds- och migrationsminister Maj-Inger Klingvall på fråga från Carina Hägg (s) om burmesiska flyktingar 2000-01-26

Carina Hägg har frågat om regeringen har tagit något initiativ till gagn för de burmesiska flyktingarna i Asien

Thailand.

På grund av den svåra politiska och ekonomiska, situationen i Burma finns det cirka en miljon burmeser i Thailand. Förenklat kan de delas in i kategorierna flyktingar, illegala immigranter och immigranter med tidsbegränsade thailändska arbetstillstånd. Efter ockupationen av Burmas ambassad i Bangkok i oktober förra året började Thailand verkställa utvisningen av de burmeser som befann sig illegalt i landet. Efterhand har dock förbindelserna normaliserats och enligt de uppgifter jag har fått från Thailand har utvisningarna stoppats. Det drama som nyligen utspelat sig, där en utbrytargrupp ur den burmesiska Karengerillan tog ett stort antal människor på ett sjukhus som gisslan, riskerar dock att utsätta relationerna mellan Thailand och Burma för nya påfrestningar.

Situationen för flyktingarna är fortsatt besvärlig. Thailand får bära en tung börda som det internationella samfundet försöker lätta genom biståndsinsatser. Sverige har under många år lämnat humanitärt stöd till flyktingarna. Vårt stöd kanaliseras främst genom Diakonia som via Burma Border Consortium (BBC) förser flyktingarna med bostäder och förnöden-heter. Sverige är en av de största givarna till BBC. Nyligen beviljade Sida ett bidrag till Diakonia på 16,4 miljoner kronor för innevarande år. Sverige bidrar även indirekt genom det humanitära bistånd som förmedlas genom bland annat EU och UNHCR. Vi är beredda att även försöka hitta andra vägar att stödja de burmesiska flyktingarna i Thailand.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga från Ingrid Näslund (kd) om EU:s vapenembargo mot Indonesien 2000-01-27

Ingrid Näslund har frågat vilka åtgärder jag avser vidta för att beslut skall kunna fattas om en förlängning av EU:s vapenembargo mot Indonesien.

Sverige har i EU förordat en fortsättning av det embargo som infördes den 16 september 1999. Skälet härtill är främst de senaste månadernas utveckling i Indonesien. Landet har många konflikthärdar, och militärens agerande där präglas av våldsamhet. Detta ger anledning till oro, och motiverar fortsatt restriktivitet på vapenexportområdet. Vi följer utvecklingen noga.

Det har också varit en positiv utveckling i Indonesien sedan septemberembargots införande. Östtimor är inte längre en del av Indonesien. Området är på väg mot sin självständighet. Indonesien har nu fått sin första demokratiskt legitima regering på över fyra årtionden, och den nya regeringen har markerat sin vilja att befästa demokratin och lösa landets konflikter med fredliga medel. Den utvecklingen bejakar jag naturligtvis.

Den 17 januari upphörde embargot att gälla. EU gjorde i stället en deklaration i vilken man uttrycker djup oro över utvecklingen i bland annat Aceh och på Moluckerna samtidigt som man bekräftar stödet för ett starkt, enat och demokratiskt Indonesien. Likaså framhålls i deklarationen att Unionen strikt kommer att tillämpa EU:s uppförandekod för vapenexport och nära följa utvecklingen i landet.

Jag vill också framhålla att varje beslut om svensk krigsmaterielexport fattas i enlighet med de svenska riktlinjerna för sådan export. I enlighet med dessa riktlinjer gäller idag bedömningen att inga nya åtaganden görs avseende svensk export av krigsmateriel till Indonesien.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga från Sten Tolgfors (m) om mänskliga rättigheter i Folkrepubliken Kina 2000-03-02

Sten Tolgfors har frågat mig vad jag avser göra för att protestera mot bristen på respekt för de mänskliga Asien rättigheterna och det massiva bruket av dödsstraff i Folkrepubliken Kina.

Från regeringens sida ser vi mycket allvarligt på bristerna i respekten av mänskliga rättigheter i Kina. Det gäller framför allt den bristande respekten för politiska och medborgerliga rättigheter, bristen på rättssäkerhet och det utbredda bruket av dödsstraff. I vissa avseenden är det befogat att hävda att läget t.o.m. blivit sämre under det senaste året. Sverige och EU framför i olika sammanhang kritik mot dessa övergrepp till den kinesiska ledningen, både i direkta möten med regerings-företrädare och i internationella sammanhang, såsom i FN:s Kommission för de mänskliga rättigheterna och i FN:s generalförsamling. Inom EU bedriver vi också en mycket aktiv dialog med Kina där bristerna i fråga om grundläggande rättigheter påtalas.

Att enbart kritisera räcker dock inte. En stor del av Sveriges och EU:s ansträngningar går därför ut på att förmå Kina att utöka samarbetet med de olika FN-mekanismerna på mänskliga rättighetsområdet. Det handlar bl.a. om att bistå med juridisk expertis så att Kinas ratificering av de centrala konventionerna om mänskliga rättigheter kan underlättas. Kina har undertecknat båda konventionerna. Den ena (konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter) bereds sedan i fjol för ratificering i parlamentet. Den andra konventionen (om medborgerliga och politiska rättigheter) har ännu inte framlagts. EU verkar också pådrivande för att Kina skall fortsätta samarbetet med FN:s Högkommissarie för mänskliga rättigheter, Mary Robinson. Mary Robinson besökte Kina under 1998, men samarbetet har ännu inte utvecklats på det sätt som vi velat se. Ett nytt besök av högkommissarien äger rum i dagarna, under första veckan av mars.

Genom den reformpolitik som förs i Kina sedan 20 år tillbaka har det skett en gradvis förändring av hela det kinesiska samhället. Rättssäkerheten har stärkts, även om bristerna fortfarande är stora. Kina har inlett omfattande internationella samarbetsprojekt inom områden som rättshjälp, utbildning av domare och jurister m.m. Inom ramen för EU:s dialog med Kina pågår en diskussion om ett eventuellt framtida avskaffande av dödsstraffet i Kina. Sverige och EU deltar aktivt i detta arbete som vi bedömer som meningsfullt, eftersom det ger möjlighet att bidra till en process som på sikt kan lägga grunden för en utveckling i demokratisk riktning. Vi är samtidigt medvetna om att full rättssäkerhet och respekt för de mänskliga rättigheterna aldrig kan uppnås i en enpartistat.

Sverige och EU har således valt som linje att föra en kontinuerlig, konstruktiv och kritisk dialog med Kinas ledning om konkreta åtgärder för att förbättra situationen för de mänskliga rättigheterna i landet. Detta sker parallellt med att vi framför direkt kritik mot de övergrepp som begås och de missförhållanden som tillåts fortgå.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga från Sten Tolgfors (m) och Patrik Norinder (m) om Taiwan 2000-03-02

Sten Tolgfors och Patrik Norinder har frågat mig vad regeringen avser göra för att värna demokratin i Taiwan från hot om militärt ingripande från Folkrepubliken Kinas sida.

Låt mig först säga att den svenska regeringen reagerar kraftigt mot att Folkrepubliken Kina använder militära hot som påtryckningsmedel i konflikten med Taiwan. Taiwans framtida status är en fråga som måste lösas på fredlig väg. Detta har vi från svensk sida framhållit vid upprepade tillfällen.

Den svenska regeringen har vid flera tillfällen uttryckt sitt stöd för den demokra-tiska utvecklingen på Taiwan. Trots avsaknaden av diplomatiska förbindelser och restriktioner i det officiella umgänget med Taiwan förekommer ändå breda kontakter mellan Sverige och Taiwan och ett utbyte i substans, inte minst i form av bilateral handel. Kontakter och samarbete har etablerats på områden som IT, läkemedel, bioteknik, medicinsk teknik och miljö. Diskussioner pågår om möjligheterna till en överenskommelse Asien med Taiwan för att undvika dubbel-beskattning. Genom ökade allmänna kontakter har även kulturutbytet ökat, och en rad svenska universitet och högskolor har etablerat akademiskt samarbete och utbyte med motparter i Taiwan.

Ett väl utbyggt kontaktnät mellan Taiwan och omvärlden stärker Taiwans förutsättningar att stå som ett demokratiskt föredöme i hela regionen. Det är också det bästa stöd vi kan ge det demokratiska Taiwan.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga från Carina Hägg (s) om dödsstraffet i Taiwan 2000-05-11

Carina Hägg har frågat mig om jag genom EU tagit upp frågan om dödsstraffets avskaffande i Taiwan.

Från regeringens sida ser vi allvarligt på att dödsstraffet fortfarande tillämpas i Taiwan. Sverige arbetar som bekant aktivt för ett globalt avskaffande av dödsstraffet och dödsstraffets avskaffande tas konsekvent upp vid de tillfällen som ges. Inom EU bedrivs frågan aktivt och utformade riktlinjer finns för detta arbete. Sverige är inom EU pådrivande när det gäller dödsstraffets avskaffande.

Sverige, liksom flertalet andra länder, för en "ett-Kina-politik", vilket innebär att vi inte erkänner Taiwan som självständig stat. Därför kan vi inte heller ha mellanstatliga förbindelser med Taiwan. Sverige kan däremot verka för att frågan om dödsstraffets avskaffande tas upp i de lämpliga fora som finns.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på frågaav Johan Pehrson om ökat utbyte med Taiwan 2000-05-19

Johan Pehrson har frågat mig på vilket sätt Sverige och EU kan öka utbytet med Taiwan efter presidentvalet och installationen av den nye presidenten Chen Shui-bian.

Den svenska regeringen har vid flera tillfällen uttryckt sitt stöd för den demokratiska utvecklingen på Taiwan. Trots avsaknad av diplomatiska förbindelser och de restriktioner som därmed gäller i det officiella umgänget med Taiwan förekommer ändå breda kontakter med Taiwan. Vi har sedan många år ett utbyte i substans, inte minst i form av handel. Kontakter och samarbete har etablerats på områden som IT och kommunikationer, läkemedel, bioteknik, medicinsk teknik och miljö. Ett betydande besöksutbyte förekommer med näringslivsdelegationer i båda riktningarna.

Både Kina och Taiwan väntas nu inom kort bli medlemmar av Världs-handelsorganisationen WTO. För Taiwans del kommer det att leda till ett utökat samarbete och täta kontakter med EU och enskilda EU- länder på det handelspolitiska området. Genom ökade allmänna kontakter har även kulturutbytet ökat, och en rad svenska universitet och högskolor har eta-blerat akademiskt samarbete och utbyte med motparter i Taiwan. Vi ser fram emot fortsatt utbyggda kontakter på den grund som redan etablerats.

Svar av handelsminister Leif Pagrotsky på fråga av Sten Tolgfors om Kina och kärnvapenteknologi 2000-08-11

Sten Tolgfors har frågat om utrikesministern ämnar vidta några åtgärder med anledning av uppgifter om kinesisk export av kunnande och teknologi för produktion av missiler. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på frågan.

Regeringen delar Sten Tolgfors oro över spridningen av teknologi och kunnande som kan användas för utveckling av missiler i militärt syfte. Att stater som, i strid med internationella icke- Asien spridningssträvanden, utvecklat eller utvecklar kärnvapenkapacitet också söker anskaffa vapenbärare är särskilt oroväckande. Sverige verkar aktivt i det internationella arbetet för att förhindra spridning av missiler och missilteknologi till sådana stater. Bl.a. sker detta arbete inom ramen för exportkontrollregimen för missil-teknologi (MTCR). Medlemmarna av regimen, till vilka Kina dessvärre inte kan räknas, arbetar för en stark exportkontroll på området samt med att finna nya vägar att stävja spridningen av missiler och missilteknologi.

Sverige verkar inom MTCR för att Kina skall delta i de internationella ansträngningarna mot missilspridning samt föra en restriktiv och ansvarsfull politik inom området. Kina är också förpliktigat att bidra till att förhindra spridningen av kärnvapen och deras vapenbärare genom sin anslutning till icke- spridningsavtalet för kärnvapen (NPT). Frågan om Kinas export av teknologi och kunnande för utvecklandet av missiler har tagits upp med Kina vid bilaterala kontakter, senast vid ett besök i Sverige av en kinesisk delegation i juni i år.

Utvecklingen under senare tid har givit frågan om missilspridning en ökad aktualitet och de internationella ansträngningarna på detta område kommer enligt min bedömning att intensifieras. Regeringen avser att även fort-sättningsvis bidra aktivt till detta skeende.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga av Marianne Andersson om människorättssituationen i Burma 2000-09-07

Marianne Andersson har frågat vilka åtgärder regeringen vidtar inom EU för att stödja den demokratiska oppositionen i Burma.

Målet för EU:s politik är att förmå den burmesiska regimen att respektera de mänskliga rättigheterna och snarast inleda en dialog med oppositionen om en återgång till demokrati i Burma. För att ge eftertryck åt dessa krav har EU sedan1996 infört sanktioner mot Burma. Dessa har gradvis skärpts, senast i april i år, då militärjuntan i Rangoon inte visat några tecken på att vilja efterkomma rättmätiga krav på respekt för de mänskliga rättigheterna, nationell försoning och en återgång till demokrati. Förtrycket har fortsatt och oppositionen utsätts för konstant förföljelse för att den skall splittras och försvagas. Den senaste händelsen där Aung San Suu Kyi återigen med våld förhindrats att resa fritt i landet och arresteringar av partifunktionärer inom oppositionspartiet NLD är tecken på regimens oförsonliga attityd. Vid det informella utrikesministermötet i Evian den 2 september gjorde det franska ordförandeskapet ett skarpt uttalande som samtliga medlemsstater ställde sig bakom, i vilket man fördömde regimens agerande gentemot NLD och uppmanade den att inleda en dialog med oppositionen.

EU söker även genom Burmas grannländer inom ASEAN att påverka regimen i Rangoon. Vid det möte mellan EU:s och ASEAN:s utrikes-ministrar som kommer att hållas i Vientiane i december kommer givetvis Burma att vara en viktig fråga.

Många EU-länder ger, liksom Sverige, stöd i olika former till den burmesiska oppositionen och burmeser som drabbas av regimens politik. För svenskt vidkommande för vi en regelbunden dialog med exilregeringen. Vi ger också stöd till de flyktingar som lever i flyktingläger i Thailand och överväger för närvarande ytterligare insatser.

En viktig del av ansträngningarna att få till stånd en förändring i Burma sker inom ramen för FN. Sverige har sedan länge en nyckelroll i FN:s generalförsamling som samordnare av den årliga resolutionen om Burma. Denna resolution har brett stöd av alla FN:s medlemsstater. Under vårens session av FN:s MR- kommission kommer Sverige dessutom såsom ordförandeland i EU att leda arbetet kring den resolution om Burma som unionen lägger fram i kommissionen. Asien

Genom åtgärder av de slag som jag redovisat ovan upprätthåller således EU och dess medlemsländer ett konstant tryck på regimen i Rangoon. Vi kommer att fortsätta vårt engagemang för att få regimen i Rangoon att förstå att försoning, inte våld, är det enda sättet att lösa landets problem.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga av Per Landgren om förföljelse av Falun Gong- utövare i Kina 2000-12-06

Per Landgren har frågat mig vad regeringen kan göra för att stoppa förföljelserna mot Falun Gong-utövare i Kina och verka för att de tillerkänns sina mänskliga rättigheter och tillåts att utöva sina övningar. Den kampanj som Kinas regering bedrivit mot Falun Gong i över ett år har lett till omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Människor har arresterats och misshandlats svårt, och ett stort antal dödsfall av fängslade medlemmar har rapporterats. Vi har uppmanat Kinas regering att upphöra med de allvarliga kränkningarna av Falun Gong-anhängares mänskliga rättigheter. Det har skett i direkta samtal och kontakter med den kinesiska regeringen, både bilateralt och inom EU:s dialog om mänskliga rättigheter samt genom anföranden i bl.a. FN.

Vi har också tagit upp andra fall, religiösa ledare, företrädare för olika minoriteter och demokratiaktivister som dömts till långa fängelsestraff. Vi har gjort klart att vi kommer att fortsätta att noga bevaka behandlingen i Kina av Falun Gong-utövare och påtala kränkningar från myndigheters sida av deras och andra gruppers mänskliga rättigheter.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga av Margareta Cederfelt om mänskliga rättigheter i Kina 2000-12-06

Margareta Cederfelt har frågat mig om Sverige under ordförandeskapet i EU skall verka för att EU omprövar sin hittillsvarande policy vad gäller dialogen med Kina om mänskliga rättigheter. Margareta Cederfelt tar i sin fråga upp den mycket svåra situationen för den tibetanska befolkningen och de allvarliga kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Tibet. Situationen i Tibet är mycket allvarlig. Från kinesisk sida bedrivs kampanjer som syftar till att ytterligare begränsa religionsfriheten och yttrandefriheten i Tibet. Behandlingen av oliktänkande och medlemmar i Falun Gong visar att det inte skett någon förbättring på detta område i Kina. Detta är saker som EU-länderna självklart är starkt kritiska till och som vi framför våra synpunkter på, både bilateralt och inom den dialog som EU för med Kina.

EU bedriver sedan flera år en bred MR-dialog med Kinas regering. I dialogen verkar vi på olika sätt för att Kina skall ansluta sig till det internationella normsystemet och samarbeta med de olika rapportörer och arbetsgrupper som finns t.ex. inom FN. Ett aktuellt exempel är ansträngningarna att försöka påskynda Kinas ratificering av den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. En ratificering av denna konvention skulle också innebära ett ökat skydd för den tibetanska befolkningens rättigheter.

Ett viktigt steg i relationerna mellan Kina och FN togs den 20 november i år, då Kina och FN:s Högkommissarie för mänskliga rättigheter undertecknade en överenskommelse om FN-utbildning och samarbete för mänskliga rättigheter i Kina. Inom dialogens ram hålls dessutom expertseminarier och tekniskt bistånd lämnas, som syftar till att öka kunskapen om tillämpningen av internationella konventioner i det kinesiska rättsväsendet och i samhället.

Samtidigt måste vi konstatera att dialogen ännu inte har lett till de resultat som vi har önskat. Det är därför viktigt at t EU fortlöpande utvärderar resultaten, för att bedöma det meningsfulla i en fortsatt Asien dialog. Under Sveriges ordförandeskap i EU kommer vi att verka för konkreta resultat av dialogen. Jag har idag tillfälle att ta upp frågan med Kinas förste vice utrikesminister med ansvar för MR- och FN- frågor.

Det övergripande målet för EU:s gemensamma ansträngningar i dialogen med Kina är att åstadkomma resultat som på kort och lång sikt kan komma befolkningen i Tibet och i hela Kina till godo.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga Sten Tolgfors om aidsproblemet i Kina 2000-12-14

Sten Tolgfors har frågat mig vad jag avser göra för att uppmärksamma frågan om spridningen av hiv/aids i Kina. Beträffande situationen i Folkrepubliken Kina tvingas man konstatera att omfattande narkotikabruk i vissa delar av landet, vårdslöshet i blodförsäljning, ökad prostitution och otillräcklig sexualundervisning i kombination med tabubeläggning av ämnet har bidragit till att hiv/aids har spridits mycket snabbt sedan 90-talets mitt. Enligt försiktiga uppskattningar finns idag 600 000 smittade; den verkliga siffran kan överstiga två-tre miljoner. Många kinesiska experter varnar för att Kina kommer att ha en av de största mängderna hiv-fall i världen om tio år, om inte verkningsfulla åtgärder vidtas.

Det är välkommet att ett mer öppet samtal har börjat föras i Kina om hiv/aids det senaste året. Tillsammans med UNDP, UNAIDS, andra multilaterala organ, EU och flera enskilda länder har den kinesiska regeringen börjat uppmärksamma bredden i den potentiella katastrof som sjukdomen kan utgöra. Det projekt EU finansierar är inriktat på utbildning och nationell policy för förebyggande och begränsning av hiv/aids. Den kinesiska regeringen har utvecklat en arbetsplan för motverkandet av spridningen av hiv/aids för åren 1998-2010. Enligt denna skall bl.a. spridningen via blodtransfusioner upphöra till år 2002. År 2010 skall antalet smittade vara begränsat till 1,5 miljoner.

Sida har till dags dato inte finansierat några projekt inom förebyggandet av hiv/aids i Kina. Ett projektförslag med inriktning på sexualundervisning för ungdomar, där även hiv/aids-frågor ingår, ligger under beredning hos Sida.

Pressmeddelanden

Sverige ger stöd till Svenska Afghanistan Kommittén 2000-02-03

Regeringen har idag beslutat ge Svenska Afghanistan Kommittén, SAK, sammanlagt 69 miljoner kronor för åren 2000-2001. Pengarna går till SAK:s utvecklingsfrämjannde humanitära verksamhet i Afghanistan.

SAK är den enskilt största förmedlaren av det svenska stödet som administreras via Sida. SAK:s insatser är särskilt inriktade på hälsovård, skolgång och katastrofberedskap.

Sverige har under många år varit en ledande humanitär biståndsgivare till Afghanistan. Under 1999 uppgick Sveriges humanitära bistånd till drygt 100 miljoner kronor.

"Miljöforum Asien" – en konferens om miljöproblem i Asiens storstäder 2000-02-24

Regeringen har idag beslutat att avsätta två miljoner kronor till en internationell konferens om urban miljö, som ska äga rum i Stockholm 15-17 maj 2000. Konferensen har rubriken "Swedish-Asian Forum Asien on the Future of Asia's Urban Environment" och arrangeras av Utrikes- och Miljödepartementen i nära samarbete med Naturvårdsverket, Exportrådet och Sida. Inbjudna är miljöansvariga från 14 länder i Asien jämte Hongkong och Macao samt tre regionala asiatiska organisationer och EU-kommissionen. Konferensen öppnas av miljöminister Kjell Larsson.

Konferensen är ett led i den svenska regeringens Asienstrategi och syftar till att bygga ut samarbetet mellan Sverige och Asien på miljöområdet. Den syftar också till att etablera kontakter på hög nivå med miljöansvariga i Asien och redovisa svenska erfarenheter på miljövårdsområdet. Den skall även erbjuda en möjlighet för svenska företag på miljöteknikområdet att exponera sig. Konferensen skall också stimulera till kontakter och samarbete mellan de asiatiska länderna. Ett svenskt huvudbudskap är att Sverige har en långsiktig ambition till miljösamarbete med Asien.

Konferensen omfattar två dagar med föredrag, diskussioner och arbetsgrupper samt en dag med studiebesök på miljöanläggningar.

Två nya svenska honorärkonsulat i Sydkorea 2000-03-15

Ett svenskt honorärkonsulat invigs den 16 mars i Taejon, Sydkorea. Taejon är ett snabbt växande centrum inom vetenskap och högteknologi. Svensk honorärkonsul blir Dr. Sun Seung-hoon.

I Taegu, en stad med expanderande små och medelstora högteknologiska företag och stor textil- och bilindustri, öppnades ett honorärkonsulat den 16 februari 2000. Honorärkonsul där är Dr. Synn Ilhi.

Därmed har Sverige tre honorärkonsulat i Sydkorea, sedan tidigare finns ett i Sydkoreas viktigaste hamnstad Pusan, centrum för landets varvsindustri. Öppnandet av honorärkonsulaten är ett led i den satsning på Sydkorea som inleddes förra året och skall ses som ett viktigt steg i ansträngningarna att bredda relationerna mellan länderna. En viktig uppgift för konsulaten är att främja svenska affärsintressen.

Regeringen stödjer utbyggnad av elnät i Sri Lanka 2000-03-23

Regeringen har idag beslutat ge en u-kredit på ca 173 miljoner kronor till Sri Lanka som stöd för utbyggnad av elnätet på landsbygden.

– Utbyggnaden av elnätet på landsbygden i Sri Lanka skapar förutsättningar för såväl social som ekonomisk utveckling för byinvånare. Detta kommer bland annat att innebära ökad tillgång till sjukvård och utbildning samt möjligheter till företagsbildningar. Projektet är också viktigt ur miljösynpunkt där dyr och miljöskadlig brännved ersätts med el från vattenkraft, säger biståndsminister Maj-Inger Klingvall i en kommentar.

Tre fjärdedelar av Sri Lankas befolkning bor på landsbygden och mindre än hälften av hushållen är anslutna till elnät. Målet med det svenska stödet är att ansluta upp till 65 000 hushåll och flera industrier i 600 byar till det nationella elnätet.

En u-kredit är ett förmånligt lån med ett gåvoelement. I det här fallet består gåvan av 35 procent.

Landstrategier för Indonesien och Thailand 2000-03-23 Asien

Regeringen har idag beslutat om landstrategier för utvecklingssamarbetet med Indonesien och Thailand för perioden 2000-2004.

Samarbetet med Indonesien syftar främst till att stödja den demokratiska processen samt bidra till en miljömässigt hållbar utveckling. Strategin ger dessutom möjlighet att under en övergångsperiod ge stöd till de fattiga i landet för att lindra effekterna av den ekonomiska krisen.

Samarbetet med Thailand fokuserar på insatser på miljöområdet samt stöd till den politiska och ekonomiska reformprocessen. Stödet inriktas på uppbyggnad av institutioner och kunskapsutveckling inom dessa områden.

Landstrategier är de dokument där regeringen ger uttryck för vilka prioriteringar som görs för utvecklingssamarbetet med olika länder under en längre period.

Maj-Inger Klingvall besöker Indonesien och Östtimor 2000-03-30

Den 2–7 april besöker biståndsminister Maj-Inger Klingvall Indonesien och Östtimor.

Besöket i Indonesien blir det första av en svensk regeringsmedlem efter regeringsskiftet i Indonesien 1999, då landets första demokratiskt valda regering på över fyrtio år tillträdde. Biståndsministern väntas träffa utrikesminister Shihab och andra ledande företrädare för det nya regeringen. Hon besöker också ett biståndsprojekt, som Sverige stöder.

I samband med besöket markeras också 50-årsminnet av upprättandet av de diplomatiska förbindelserna med Indonesien, då Maj-Inger Klingvall inviger ett nytt svenskt ambassadkansli.

Biståndsministern besöker därefter Västtimor, och de östtimoresiska flyktingar som fortsatt är kvar där.

I Östtimor träffar biståndsministern ledande företrädare för FN-administrationen och för östtimoreserna, samt representanter för frivilligorganisationer. Sverige har så sent som den 20 mars bidragit med ytterligare 40 mkr till FN:s fond för Östtimors utveckling. Biståndsministern träffar också svenskar som arbetar i Östtimor, bl.a. som civilpoliser, militära observatörer och som FN-anställda.

Nordisk-koreanska seminarier om att skapa förtroende och säkerhet 2000-04-01

Två separata nordisk-koreanska seminarier med temat "multilateralt samarbete för uppbyggandet av förtroende och säkerhet – den europeiska erfarenheten samt den Koreanska halvön", ägde rum i Stockholm den 30 respektive den 31 mars. Seminarierna tog upp förtroendeskapande åtgärder, som bygger på erfarenheterna av arbetet i OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa) samt situationen på den Koreanska halvön. UD-tjänstemän och forskare från Sverige, Danmark, Finland och Norge samt Nordkorea och Sydkorea deltog. I det första seminariet deltog Sydkorea och i det andra Nordkorea. Dessutom deltog representanter från Stockholms universitet, Köpenhamns universitet, Institute for Disarmament and Peace i Pyongyang och Institute of Foreign Affairs and National Security (IFANS) i Seoul. Seminarierna var inofficiella och syftet var att främja utbyte av erfarenheter. Seminarier av denna typ bedömdes vara värdefulla.

Utrikesminister Anna Lindh välkomnar toppmöte mellan Nord- och Sydkorea Asien

2000-04-11

- Det är mycket glädjande att Nordkorea och Sydkorea gemensamt beslutat om ett toppmöte mellan den sydkoreanske presidenten Kim Dae Jung och den nordkoreanske ledaren Kim Jong Il, säger utrikesminister Anna Lindh.

- Mötet kan lägga grunden för en långsiktig lösning av Koreakonflikten och därmed få positiva effekter i såväl den nordostasiatiska regionen som globalt, säger Anna Lindh.

Det historiska mötet planeras äga rum i Nordkoreas huvudstad Pyongyang den 12-14 juni 2000.

Sverige har tre representationer på Koreahalvön: ambassaderna i Pyongyang och Seoul samt NNSC- delegationen (Neutral Nations Supervisory Commission) i Panmunjom. Sverige har engagerat sig i förtroendeskapande insatser på Koreahalvön, bl a genom kabinettssekreterare Jan Eliassons besök i Nordkorea 18-21 mars i år.

Glädjande resultat av toppmötet mellan Nordkorea och Sydkorea 2000-06-15

Sverige välkomnar resultatet av det historiska toppmötet mellan Sydkorea och Nordkorea. Tidpunkten för mötet är symboliskt viktig, femtio år efter Koreakrigets utbrott. Mötet är en stor personlig framgång för de båda koreanska ledarna Kim Dae-jung och Kim Jong-il.

-Det är glädjande att de koreanska staterna undertecknat en överenskommelse om åtgärder som ska minska spänningen länderna emellan. Vi välkomnar också att avtalet behandlar återförening, sammanförande av familjer som varit splittrade sedan Koreakriget och utbyte på flera andra områden, säger utrikesminister Anna Lindh. Överenskommelsen är ett första viktigt steg som nu skall följas av konkreta ytterligare insatser.

Sverige kommer att fortsätta arbetet med förtroendeskapande åtgärder, som ett bidrag till de två koreanska staternas ansträngningar att nå en varaktig lösning på Korea-frågan. Det humanitära biståndet till Nordkorea kommer i ökad utsträckning att inriktas på kunskapsuppbyggnad som kan leda till ekonomisk och social återhämtning.

Nordiska utrikesministrar fördömer den burmesiska militärjuntans övergrepp mot Aung San Suu Kyi 2000-08-30

I samband med det nordiska utrikesministermötet i Middelfart i Danmark gjordes den 29 augusti följande uttalande om situationen i Burma:

De nordiska länderna fördömer den burmesiska militärregimens övergrepp mot Aung San Suu Kyis demokratiska rättigheter och uttrycker oro över hennes säkerhet och hälsa. De nordiska länderna protesterar mot de burmesiska myndigheternas behandling av Aung San Suu Kyi och understryker hennes och partikollegernas rätt att färdas fritt i Burma. De nordiska länderna kräver att alla restriktioner vad gäller hennes och partikollegernas rörelsefrihet upphävs och att alla hinder för tillåten politisk verksamhet undanröjs.

De nordiska länderna uppmanar juntan att inleda en konstruktiv dialog med Aung San Suu Kyis parti NLD (National League for Democracy) och de olika etniska grupperna i landet. De nordiska länderna ser en dialog mellan parterna som den enda väg som kan leda till demokratisk utveckling och nationell Asien försoning.

Utrikesminister Anna Lindh fördömer morden i västra Timor 2000-09-06

-De bestialiska morden på FN-personal i Atambua i västra Timor är skakande, säger utrikesminister Anna Lindh.

-Det är oacceptabelt att den indonesiska regeringen inte ger FN det skydd som krävs för att hjälpa de 130 000 östtimoresiska flyktingar som befinner sig i västra Timor.

-Händelsen i Atambua visar än en gång på vikten av att milisen i västra Timor avväpnas och upplöses. Det är den indonesiska regeringens ansvar.

Svenska valobservatörer till Sri Lanka 2000-09-08

Regeringen har beslutat att sända högst sex valobservatörer till parlamentsvalet i Sri Lanka den 10 oktober. De svenska observatörerna skall ingå i EU:s gemensamma valobservatörsgrupp på drygt 70 personer.

Uttalande av utrikesminister Anna Lindh med anledning av järnvägslinjen mellan Sydkorea och Nordkorea 2000-09-14

- Det är mycket glädjande att Sydkorea och Nordkorea åter kommer att sammanlänkas av en järnvägslinje, säger utrikesminister Anna Lindh i ett uttalande idag. Detta är ett betydelsefullt projekt och ett viktigt resultat av avtalet från toppmötet i juni i år mellan de båda koreanska ledarna Kim Dae-jung och Kim Yong-il. Ett stort arbete måste först göras i form av minröjning.

- Järnvägen kommer att gå igenom den demilitariserade zonen och kommer på så vis att bidra till ett steg i riktning mot permanent fred på den koreanska halvön. Järnvägen utgör också en utgångspunkt för byggandet av en "Iron Silk Road" som är tänkt att sammanlänka Europa, Asien och Oceanien, säger Anna Lindh.

Järnvägsförbindelsen urkopplades den 27 juli 1953. En järnvägssträcka på 20 kilometer kommer nu att anläggas liksom en 6 kilometer lång väg med fyra filer.

Nya riktlinjer för utvecklingssamarbetet med Indien 2000-11-02

Regeringen har beslutat om nya riktlinjer för utvecklingssamarbetet med Indien. Målet för samarbetet skall vara att bekämpa fattigdom och stärka de fattigas rätt. Andra prioriterade områden är miljö samt stöd till utökat ömsesidigt utbyte mellan det svenska och det indiska samhället på bland annat forskningsområdet. Indiska enskilda organisationer får också en viktig roll i samarbetet. Volymen för biståndet beräknas uppgå till 75-100 miljoner kronor per år, exklusive eventuella u-krediter på miljöområdet. Asien

Efter de indiska kärnvapenproven våren 1998 sade regeringen upp treårsavtalet om utvecklingssamarbete med Indien, som omfattade 900 miljoner kronor. I november 1998 beslutade regeringen om ett särskilt stöd till undervisningsprojektet Lok Jumbish och bemyndigade också Sida att, efter samråd med UD, finansiera vissa mindre projekt med inriktning på enskilda organisationer, näringsliv, forskning och miljö. De nya riktlinjerna ersätter detta beslut och innebär att Sida nu självständigt fattar beslut inom de givna ramarna.

Indien har ensidigt beslutat att frysa sina provsprängningar. Den svenska regeringen står fast vid att Indien snarast bör uppfylla kraven i säkerhetsrådets resolution 1172, avstå från sina kärnvapenambitioner och omedelbart underteckna provstoppsavtalet

-De nya riktlinjerna vidgar utrymmet något för utvecklingssamarbetet med Indien, säger biståndsminister Maj-Inger Klingvall.

-Närmare en fjärdedel av världens fattiga lever i Indien. Indien är samtidigt i många hänseenden ett avancerat land, som vi vill utveckla mer mångsidiga relationer med. Miljö är ett område som vi vill ge särskild uppmärksamhet, säger Maj-Inger Klingvall.

Neutral Nations Supervisory Commission in Korea meets in Stockholm 2000-11-22

Representatives of the Foreign Ministries of Poland, Sweden and Switzerland met in Stockholm on November 22, 2000 for consultations on their work in the Neutral Nations Supervisory Commission in Korea (NNSC).

The last meeting was held in Bern in October 1999.

Poland, Sweden and Switzerland have been involved in the Korean peace process since 1953, through their membership in the Neutral Nations Supervisory Commission (NNSC), which was established on the basis of the Armistice Agreement in Korea on July 27, 1953, to supervise the Korean armistice.

Poland, Sweden and Switzerland remain convinced that the NNSC still has a useful role to play. At present the NNSCs ability to fulfill its mandate is limited. Nevertheless, the Armistice Agreement remains the only valid legal instrument guaranteeing the truce on the Korean Peninsula and must remain in place until the conclusion of a comprehensive peace regime.

Poland, Sweden and Switzerland share the opinion that the Armistice Agreement of 1953 should be replaced with a comprehensive peace treaty. However, until such a treaty is elaborated the existing arrangements and communication channels must continue to function.

Poland, Sweden and Switzerland do note with great satisfaction that the situation on the Korean Peninsula has improved significantly since the last meeting. The Summit meeting in June between President Kim Dae-jung and Chairman Kim Jong-il was of historic significance. Since then several ministerial meetings between the two sides have taken place including one between defence ministers. Family reunions have taken place and the liaison office in Panmunjom has been reopened.

In the 47 years of their delegations' presence in the NNSC, Poland, Sweden and Switzerland have not only acquired specific know-how but also general expertise in the sphere of peace-keeping on the Korean Peninsula.

Through their delegations to the NNSC or jointly with other partners to be determined in the future, Asien

Poland, Sweden and Switzerland continue to be prepared to make a contribution to stabilising the situation on the Korean Peninsula. They express to the parties involved their availability to take on new tasks. Förenta nationerna

X Förenta nationerna

Anföranden

Anförande av statsminister Göran Persson vid Förenta Nationernas millennietoppmöte i New York 2000-09-08

Fru ordförande!

Vi upplever ett historiens vägskäl, där globala framsteg är en verklig möjlighet: Ett större samlat välstånd än någonsin, vetenskapliga framsteg inom medicin och teknologi, politisk frihet och demokratiskt ansvar blir samhällsnorm, ett slut på föreställningen att stater har nedärvda fiender, tillgång till många kulturer och mångfaldens inspiration, social befrielse för hela befolkningar och särskilt för kvinnor.

Det finns goda skäl att vara optimist eller till och med stolt. Men inte för att vara nöjd. Mänskliga framsteg bör mätas, inte med vad de mest privilegierade åstadkommer, utan med vilket liv de minst privilegierade av oss kan leva och åtnjuta.

Vi är smärtsamt medvetna om att en stor del av mänskligheten inte fått del av framstegen och varje dag måste kämpa för överlevnad och rättvisa. Fattigdomen är det här toppmötets största utmaning och bakgrund till alla internationella ansträngningar.

‘Vi, de förenade nationernas folk’ har tillräcklig kunskap och resurser att agera som ansvarsfulla världsmedborgare. Vår uppgift som ledare är att skapa de politiska, sociala och ekonomiska förutsättningarna.

Fru ordförande!

Som representant för ett av världens rikaste länder, känt för sin stabila demokratiska tradition, måste jag understryka ett hot mot vår förmåga att ta gemensamt ansvar.

I många demokratier är demokratin själv ifrågasatt. Många bryr sig inte om att rösta och tar avstånd från politiskt deltagande. Sociala klyftor och arbetslöshet sprider misstro. Rasismens och antisemitismens mörka krafter samlar stöd. Vissa skyller på ohämmad globalisering och väljer att hylla inskränkt nationalism.

Detta toppmöte kan peka i en mer hoppfull riktning. Det kan bli ett avstamp för all dem som vill arbeta tillsammans för en bättre framtid.

Framtiden är inte ödesbunden. Det är folk i samverkan som formar den. Valet är vårt.

Vissa säger att jämlikhet bromsar utveckling. Men se runt er: Nationer som sätter utvecklingens verktyg i hela folkets händer, är de som gör mer bestående framsteg.

En välutbildad befolkning, rättvis inkomstfördelning, ett välfärdssystem som gynnar företagande och rörlighet - det är nycklar till framgång i ‘Den nya ekonomin’.

Och nu kräver globaliseringen ett vidare samhällskontrakt, som kan styra marknadskrafterna till att tjäna Förenta nationerna folket.

Fru ordförande!

När vi kommer hem igen, kan vi göra ord till handling? Systematiska ansträngningar och konsekvent politisk vilja är avgörande. FN:s generalsekreterare Kofi Annan står för ett ovärderligt och ihärdigt ledarskap. Hans ‘millenniumrapport’ är utmärkt för att jämföra och kontrollera hur väl vi gör vår hemläxa.

Har vi kommit närmare målet att halvera den extrema fattigdomen till år 2015 - Ett mål för vilket skuldlättnad är nödvändig? Värnar vi rent vatten och ren luft? Eller: ger vi alla barn en bra utbildning där vi investerar lika mycket i flickor som pojkar?

Är våra reaktioner tillräckligt starka på katastrofala klimatförändringar, och dödliga sjukdomar som HIV/AIDS? Tar vi itu med organiserad brottslighet och korruption?

Respekterar vi den fria viljan hos vårt folk och upprätthåller vi universellt gällande mänskliga rättigheter? Försöker vi uppmuntra delaktighet i såväl nya som gamla demokratier?

Hur skyddar vi konventioner som vi skrivit på, nedrustar vi på det sätt vi har deklarerat och förebygger vi konflikter eller löser dem med argument istället för vapen?

Förenta Nationerna behöver förnyad styrka genom folkens förtroende och mandat, en målmedveten organisationen och tillräckliga resurser. Betalar vi våra avgifter innan vi drar nytta av FN?

Lever vi upp till åtaganden om bistånd till utveckling och om fredsbevarande, vilket är en plikt väl beskriven i Brahimi-rapporten? Den förtjänar fullt stöd.

Kollegor!

Svaren bör vara tydliga - Ja! Det finns inget utrymme för tvekan. Endast resoluta steg på de vägar som vi redan kommit överens om kan återskapa förtroendet för de förenta nationernas försvar för mänskligheten, hela mänskligheten.

Nuvarande och aspirerande medlemmar i det reformerade och utvidgade säkerhetsråd vi behöver måste leva upp till det förtroende vi ger dem: Ett begränsat veto, ett farväl till kärnvapnen, mer sofistikerade sanktioner.

Fru ordförande!

Jämlikhet och utveckling går hand i hand. Utvecklingen blir starkare när alla är del av den. Vi får det alla bättre, när ingen lämnas utanför. Vi har en framtid! Den är gemensam! Detta borde vara millennietoppmötets kraftfulla budskap.

Tack för ordet!

Statement by Ms Anna Lindh, Minister for Foreign Affairs, in the General Debate of the 55th Session of the General Assembly of the UN, New York 2000-09-14 Förenta nationerna

Mr. President, The individual human being must always be at the centre of our work.

Burmese students fighting for democracy, victims of ethnic violence in Kosovo, women in Afghanistan denied their right to education and equality, children dying of curable diseases, people simply trying to survive in utmost poverty - they have given us our task. Meeting the needs of the peoples, and realizing their aspirations remain the starting-point, the purpose and the vision of our organization.

But the UN will only be what we, its members, allow it to be. This year´s General Assembly provides an occasion to revitalize our much needed, but often critizised, global organization. The Secretary- General's excellent report on the Role of the UN in the 21st Century provides a firm basis for the creation of a truly modern UN. That is, a UN with maintained legitimacy and increased credibility, greater efficiency and continued global relevance.

Mr. President, Globalization opens the market to those who have the resources and instruments to benefit from it. Globalization makes knowledge and information available to those who have the tools and skills to make use of the new technology.

Globalization brings opportunities to improve life for all people, but it has also lead to an increasing gap between those who can take advantage and those left behind.

Safeguarding the universal and indivisible rights and values of humanity is a key responsibility for the UN in the age of globalized economy, technology and communications.

The world community has to do its utmost to integrate the least developed countries into the global economy. Solidarity and responsibility, from all countries, is necessary for reaching the international development targets, and for contributing to an improved standard of living for all people. Solidarity and responsibility is essential in fighting two of the greatest threats to development and human security in our time - poverty and HIV/Aids.

We need to work with a wide range of measures to overcome these threats. Sustained and increased official development assistance remains of vital importance. Today, only four countries, Sweden among them, meet the UN target of 0,7 per cent of gross national income in development aid. But we must also look at financing for development in a broader perspective. Domestic resources, trade, international finance and official development assistance must all be taken into account. Sweden wants an integrated approach to development. We welcome that the UN, the World Bank, the IMF, the WTO, and others are working together in preparing next year´s High Level events on these issues.

The start of new negotiations under the WTO can be an important contribution to growth and development. Let us together make sure that such negotiations truly turn into a "development round". The major trading nations have already committed themselves to give free market acccess to products from the least developed countries. It is time to put these commitments into effect.

Mr. President, There is no contradiction between development and respect for human rights – on the contrary. Development benefits from respect for human rights and participation of all citizens. And discrimination and oppression is a threat to development.

For women in many parts of the world discrimination means being excluded from participation in the economic and political fields – their potential contribution is lost. Two thirds of all illiterates are women. For millions of women domestic violence is a daily reality. This is not in accordance with the basic values of our international community – and it is a major obstacle for sustainable development.

Förenta nationerna

The legal basis for ending discrimination exists – with the Convention on the Elimination of all forms of Discrimination Against Women – and the new agreement of the special session in June.

For the children, next year's special session of the General Assembly provides us with an excellent opportunity to set a global and concrete agenda. The Convention on the Rights of the Child is the basis for this agenda, to reduce forcefully maternal mortality, to give more children access to primary school, and to promote participation of young people in shaping our societies. Girls must be given the same rights and opportunities as boys. I thus welcome the Secretary-General's new initiative – the UN system- wide Girls' Education.

A growing problem in many countries and regions is trafficking in human beings, especially exposing women and children to sexual exploitation and to forced labour. These criminal acts call for our immediate attention and a forceful reaction from the international community. We need – and actively seek - closer co-operation, between Europe, Asia and others, in order to develop strong and efficient measures to fight this appalling violation of human rights.

Respect for human dignity requires an end to the use of the death penalty. This brutal and irrevocable form of punishment has no place in a modern, civilized society. It is time for the international community to fully recognize the most fundamental human right, and abolish the death penalty.

Mr. President, Disrespect for democracy and human rights paves the way for crisis and conflict. National sovereignty is firmly coupled with a Government's responsibility to protect and promote human rights. It is the duty of the international community – and our duty as political leaders - to act and react when human rights and fundamental freedoms are violated. We cannot idly stand by when people are being brutalized behind national borders.

In many armed conflicts, deliberate terror directed against civilians is used to create fear. Women suffer from violence and rape. Children are denied their dignity and childhood when forced to become soldiers. Men are imprisoned in concentration camps, forced to take sides – or killed. Lives and families are ruined, and the perpetrators often go unpunished. Kosovo and Sierra Leone are but a few examples.

Strenghtening international law and humanitarian law does increase the protection of the individual. It also creates confidence amongst people, since it demonstrates that a culture of impunity will not be tolerated. A good example was the decision by the Security Council to set up a special court to try those responsible for war crimes during the conflict in Sierra Leone.

The establishment of an International Criminal Court will give us a safer and more just world. Suspected perpetrators of crimes against humanity can and will be tried in accordance with international law, whenever national courts are unable or unwilling to do so. There is a strong need for joint and early action to make the International Criminal Court operational.

The past year saw a new honesty in drawing conclusions from previous mistakes. I want to congratulate the Secretary-General for having initiated the studies of our failures in Bosnia and Rwanda. The lessons learned from the chilling reports on the massacre in Srebrenica and on the genocide in Rwanda, as well as from the senseless terror in East Timor, must be put to constructive use in the future.

National sovereignty must not be used as an excuse to prevent the UN from taking necessary measures when fundamental humanitarian values are at stake. It is our common responsibility to make sure that commitments are made and that the resources for peace-operations are available when needed. My government warmly welcomes the recommendations in the Brahimi-report, for example concerning core funding for UN headquarters support for peacekeeping operations. By implementing the many recommendations in the report, the UN´s capacity to act will be significantly strengthened. Förenta nationerna

If the Security Council cannot act in an urgent situation, due to a veto or the threat of a veto, its credibility – and its legitimacy - suffers. Necessary action ought not to be hindered or blocked by a veto. Now is the time for the permanent members to agree on a moratorium on the use of the veto.

The credibility of the Security Council is of vital interest not only to its members but to the UN membership at large. All efforts should be made to use the Security Council as a forum for negotiations and decisions, in order to avoid the unnecessary threat of, or use of, the veto, but also to avoid unilateral action whereby the Council is circumvented.

A modern UN requires a Security Council that reflects the realities of today's international relations. The Council should therefore be enlarged to make room for an increased representation of countries, not least from the developing world. We should also be prepared to periodically review the composition of the Security Council. At stake is the global relevance of the Security Council, in a world vastly different from that in 1945.

Mr President, The recent developments in the Korean Peninsula show that also long-lasting tension can be challenged through enlightened statesmanship. But the absence of armed conflict does not equal lasting peace. It is essential to address the root causes of violent conflict, by building democracy and safeguarding human rights, by promoting economic and social development, by removing trade barriers and debt burdens.

There is no alternative to the United Nations in preventing and, if needed, managing conflicts. The UN provides legitimacy for global action. But the UN alone can not meet the needs and demands in this area. Co-operation between the UN and regional entities could be further developed. Sweden believes that the civilian and military capacity for crisis management and conflict prevention now being developed by the European Union in the future could be put to use by the UN. We will continue to work for a close co-operation between the EU and the UN on these matters, during the Swedish presidency of the EU in the spring 2001.

During the past year, the Security Council has placed emphasis on early action and on the need to focus on the prevention of violent conflicts. Sweden strongly supports this shift towards identifying and taking early measures. We are prepared to work with other countries to support the Secretary-General in the development of a comprehensive conflict prevention strategy.

Improved interaction between the Security Council and ECOSOC, other UN bodies and the Bretton Woods institutions, including the use of joint fact-finding missions, will facilitate early action. Sweden would like to see the establishment of a standing fact-finding mechanism at the disposal of the Secretary-General, as a complement to Security Council missions. Such a mechanism could be utilized at an early stage in an emerging crisis situation, without undue delays.

Another part of a UN strategy should be to explore and develop the link between democracy and prevention of violent conflict. Democracy offers peaceful ways of handling conflicts and different interests. Democratization is a process in which the holding of elections only should be the starting- point for a long-term international commitment. Establishing peace and democracy takes a lot more than free and fair elections.

The sanctions instrument needs to be refined to become truly effective. By now, we have ample evidence that sweeping economic sanctions frequently do more harm than good. The guiding principle should be to exert the strongest possible pressure on the decision-makers, while no effort should be spared to avoid negative effects on civilians. Förenta nationerna

Every future sanctions regime ought to consist of sharp and enforceable measures, directed against the factors that cause and fuel crisis or conflict. Sweden stands ready to contribute actively to the debate on how this instrument of the UN Charter can be made more efficient.

Mr. President, To promote disarmament and prevent the proliferation of weapons of mass-destruction remains a major challenge for the UN and its member states.

The result of this year's review conference of the nuclear non-proliferation treaty gives certain hope in this regard.

- For the first time in many years, a consensus document on the agenda for nuclear non-proliferation and disarmament was adopted.

- For the first time ever, the nuclear-weapons-states unconditionally pledged to totally eliminate their nuclear arsenals.

- For the first time, a number of practical steps were identified on how to work towards this goal.

A world free from nuclear weapons will not be achieved overnight. Nor are these steps to be taken in a distant future or held hostage to states' perception of the appropriate strategic balance. The momentum achieved at the NPT conference has to be sustained. The countries of the New Agenda Coalition will work for the implementation of the NPT results. All states ought to immediately cease production of nuclear weapons and fissile material for weapons purposes. The Conference on Disarmament should now start its work on a ban on such material. The world community's efforts to prevent the further production of nuclear weapons must not be blocked by China, India, Pakistan or any other state. It is high time to bring the Comprehensive Nuclear Test Ban Treaty into force. We expect all states to live up to their commitments.

The United States' plans for a national missile defence system causes serious concern. In today´s globalized world, we must always take account of the global effects of our decisions. It is hard to see how a possible threat, from a few states, would best be countered by a missile shield that may or may not work, and which risks setting off a renewed arms race, with immense costs in terms of wasted resources and loss of human security. The recent announcement by the US administration to postpone the decision on the NMD system was welcome.

A more secure world ought to be built on co-operation rather than on isolation and confrontation. The ABM treaty is crucial to global security and must not be jeopardised.

A major cause of concern is the uncontrolled and destabilizing spread of small arms and light weapons. The international conference on illicit traffic in small arms and light weapons next year will be an important opportunity to address the issue in a comprehensive way. It should result in a concrete action- plan in the global, regional and national context.

Mr. President, The United Nations today is stronger and leaner than three years ago when the Secretary- General launched his reform programme. But there is still work to be done, for example regarding the interplay between the main bodies of the UN. We should give the Secretary-General the full authority to act in his leadership role. We support the Secretary-General's proposal for a shorter, more focused agenda for the General Assembly and for restructuring of its work.

Another main issue for the Millennium Assembly is to reach an agreement on the scales of assessment for the regular UN budget and for peacekeeping operations. While it is imperative that all members pay their dues on time, in full and without conditions, Sweden believes that a review of UN contributions can Förenta nationerna be considered. The aim, however, must always be a fairer distribution of the financial burden among member states, adapted to today´s realities, and with capacity to pay as the guiding principle.

The UN must not be used as a scapegoat when the real problem is lack of political will or hesitance from us member states to provide necessary resources. Accordingly, any call for action must be followed by a pledge to provide the personnel or financial means.

Mr. President, The UN, with its global character and legitimacy, can make a difference, for mankind as well as for the individual.

Behind the much used term globalization there are billions of people. They want us to provide hope. They expect us to act responsibly. They need to see concrete results.

We are here, representing them, on a mission to make the UN a true guardian of human dignity.

Thank you.

Speech by Ms Maj-Inger Klingvall, Minister for International Development Cooperation, at the UNHCR annual meeting in Geneva 2000-10-03

Mr Chairman, With your permission I will direct this statement to Mme High Commissioner.

Mme High Commissioner, The key challenge put before us in your Millennium Annual Theme paper is "How can UNHCR fulfil the role entrusted to it by the international community in the uncharted terrain of the 21st century". In fully associating myself with the statement made by France on behalf of the European Union, let me raise a few points of particular importance to my Government, namely: protection, conflict prevention, security and children.

Protection is at the core of UNHCR´s mandate. Sweden very much welcomes the initiative of the High Commissioner to call for a process of Global Consultations aimed at revitalising the international protection regime. The driving force of this process should be to strengthen protection and to reaffirm the institution of asylum. The point of departure must be the full and inclusive application of the 1951 Convention and its 1967 Protocol. We should aim for more uniform understandings concerning some of its provisions. To take one example, the refugee definition in the Convention should be interpreted as covering also persons persecuted by non-state agents. Areas not covered by the 1951 Convention should also be addressed in order to ensure protection for all who need it. We should also look at challenges to the institution of asylum, such as people smuggling and trafficking. Control measures must be thoroughly considered, and designed in a way not to risk the right of asylum – in particular the principle of non-refoulment.

Let me in this context emphasise the importance my Government attaches to a continued active dialogue between UNHCR and the European Union on migration, asylum and refugee assistance matters.

Mme High Commissioner, Mass forced displacement is no longer a rare exception. The overwhelming crises in Kosovo and East Timor took most of us by surprise. In this very moment we face critical situations for internally displaced persons and refugees in the Great Lakes region, in West Africa, in Afghanistan and its neighbouring states, in Colombia and many other places. This reminds us that comprehensive and coherent responses are necessary for solutions to humanitarian problems. In this regard, let me emphasise the need to focus on women and children in building peace and coexistence. Förenta nationerna

Women should be seen as actors, not as objects.

Conflict prevention is a priority in Sweden's foreign policy and will be an important theme during the Swedish EU Presidency next year. You have been successful in putting humanitarian crises on the political agenda. This needs to be followed up by more effective political action to prevent conflicts causing violence against civilians. We believe that UNHCR can contribute through its activities to prevent human suffering, to protect humanitarian space and to influence parties in conflict not to violate international humanitarian law. But humanitarian efforts cannot be a substitute for political action. For prevention to succeed, partnerships should be further developed between humanitarian and political actors. At the same time we must guarantee the special humanitarian mandate of humanity, impartiality, neutrality and integrity.

Today, exposure to insecurity is not only causing flight. It is also the reality faced by millions of refugees and other displaced persons of concern to UNHCR, even once they are out of the immediate conflict scene. Seeking international protection from persecution and generalised violence is a human right suffering from weakening respect.

Further efforts are necessary to protect the humanitarian and civilian character of refugee settlements. Proposals by your Office and by the Secretary General on the protection of civilians in armed conflict, and subsequent resolutions by the UN Security Council, need active follow up.

Humanitarian agencies are often left alone to guarantee the security of refugee camps, a task for which they are not sufficiently equipped. It is important to reaffirm that the primary responsibility for upholding the security of refugee camps rests with states. Within the area of international development co- operation more could be done to enhance the capacity of Governments to fulfil this responsibility.

I join others in paying tribute to the UNHCR staff members who so tragically have lost their life on duty, to their families, to their colleagues and friends and to the High Commissioner. We support the Staff Council in their initiative to demonstrate the urgent need to adhere to the 1994 Convention on the Safety of United Nation and associated personnel, which my country ratified already in June 1996.

Refugees are often victims of violation of human rights. Threats to their physical and psychological security are commonplace. Those who suffer most are children. During the Swedish EU Presidency, children affected by violent conflict and displacement will be a priority. In March, I will host a conference on this theme which will focus on education, participation, psycho-social rehabilitation and the child perspective on conflict and displacement. I hope this conference will bring our agenda further in addressing the needs, perspectives, aspirations and potentials of children in especially difficult circumstances. I look forward to co-operate with UNHCR and others on this issue.

Mme High Commissioner, I wish to congratulate you for your initiative to establish a Refugee Educational Trust. In my own country, as in all other societies, a political priority should be to ensure that children have access to the learning opportunities that will provide them with hope for the future, with confidence and with protection from abuse in an insecure environment.

Finally, I would like to emphasise that to be responsive in a complex and volatile environment, UNHCR needs sufficient resources. Without a sound and predictable financial basis the capacity of the organisation will falter. All donors, traditional and new ones, large and small, have a joint responsibility to ensure that the budget as approved by this Committee is appropriately funded. We welcome the continued consultations to this end among concerned countries and UNHCR.

Mme High Commissioner, Let me express my Governments sincere appreciation and deep respect for your tireless efforts to find solutions to the plight of refugees. You have shown excellent leadership in meeting the most difficult and challenging situations. Through your innovative humanitarian diplomacy on Förenta nationerna behalf of refugees, a path has been set. We must, as members of this Committee, demonstrate our commitment to the cause of refugees through concrete action and in full support for the UNHCR.

Thank you.

Artiklar

Sanktioner med syfte och mål. Artikel av Hans Dahlgren i Sydsvenska Dagbladet 2000-08-10

Det har gått tio år sedan irakiska styrkor invaderade Kuwait. Försöket att annektera grannlandet väckte starka reaktioner i omvärlden. Iraks agerande blev också ett första prov för det nya FN – ett FN där det kalla krigets forna motståndare inlett ett helt nytt samarbete. FN:s säkerhetsråd kunde ta en rad snabba beslut. Bland annat infördes omfattande ekonomiska sanktioner som satte stopp för Iraks försäljning av olja och andra exportvaror, och även förbjöd import av många varor.

Få trodde 1990 att dessa sanktioner skulle bli långlivade. Det hade de heller inte behövt bli. Att sanktionerna finns kvar beror på att Irak ännu inte har uppfyllt FN:s krav att sätta stopp för landets utveckling av massförstörelsevapen. Detta handlar om några av de vidrigaste vapen som mänskligheten känner, med förmåga att skapa fruktansvärt lidande för människor såväl i regionen som i övriga världen. Tyvärr har Irak hittills inte samarbetat med FN på det sätt som bestämts för att avveckla dessa vapenprogram. Därför har säkerhetsrådet, trots att tio år har gått, ännu inte kunnat häva sanktionerna.

Samtidigt har det gjorts stora ansträngningar för att mildra sanktionernas effekter på den irakiska civilbefolkningen. Det säger sig självt att dessa aldrig varit avsedda att skada de enskilda människorna i Irak. Därför har sanktionerna heller aldrig omfattat import av mediciner eller mat, och därför erbjöds regeringen i Irak redan tidigt att få sälja olja för att kunna importera humanitära förnödenheter.

Men också här har det varit svårt att få regimen i Bagdad att samarbeta. Det dröjde fem år innan man accepterade möjligheten att sälja olja för att kunna köpa mediciner och mat. Därefter har det s k ”oil for food”-programmet utökats och förbättrats så att Irak nu kan sälja hur mycket olja som helst för att finansiera import av mat, mediciner, skolutrustning och andra förnödenheter. Parallellt med detta har landet fått tillgång till teknisk hjälp med att få igång sin oljeexport.

Ändå utnyttjas inte dessa möjligheter fullt ut. Det har uppstått en humanitär krissituation av tragiska proportioner. Inte minst barnen far mycket illa.

Den svenska synen på Irak-sanktionerna har två utgångspunkter: dels att säkerhetsrådets resolutioner måste följas av alla stater, dels att humanitära hänsyn måste väga tungt.

Sverige har konsekvent stött FN:s arbete för att förhindra att Irak på nytt skall kunna hota internationell fred och säkerhet. Avvecklingen av Iraks program för massförstörelsevapen måste fullföljas.

Samtidigt har Sverige - inte minst under 1997-98 då vi själva var medlemmar i säkerhetsrådet - aktivt verkat för att utöka ”oil for food”-programmet. Dessutom har vårt land i många år varit en av de största humanitära biståndsgivarna till Irak.

Irak har en stor ekonomisk potential, och stora möjligheter att snabbt höja medborgarnas levnadsstandard efter det att sanktionerna lyfts. Och den dagen behöver inte ligga långt borta. I december i fjol beslutade FN:s säkerhetsråd att sanktionerna skall avbrytas när Irak i fyra månader i rad har samarbetat med FN:s vapenövervakare. Därefter skall de så småningom avskaffas helt. Förenta nationerna

Det är den svenska regeringens starka förhoppning att Iraks regering skall utnyttja denna möjlighet. En fortsatt vägran till samarbete skulle bekräfta intrycket av att Bagdad har en cynisk inställning till det egna folkets levnadsvillkor, och att man inte vill avveckla sina vapenprogram.

Vid sidan om detta bör vi fundera kring de lärdomar som sanktionerna mot Irak har givit oss. Utgångspunkten bör vara att maximal press skall riktas mot de ledare som har möjlighet att påverka det aktuella landets politik, samtidigt som negativa humanitära effekter på civilbefolkningen i möjligaste mån undviks. Inom FN pågår en diskussion kring mera riktade sanktioner, med aktivt svenskt deltagande. Bland annat diskuteras frysning av ekonomiska tillgångar och kontroll av t ex diamanthandel som används för att bekosta vapeninköp.

En viktig lärdom från fallet Irak är att största möjliga enighet inom FN om sanktionernas syfte och mål är av stor betydelse för möjligheten att uppnå resultat. Därför är det angeläget att alla FN:s medlemmar engagerar sig i detta reformarbete.

Gemensam artikel av statsminister Göran Persson och kollegerna Tony Blair, Storbritannien, Wim Kok, Nederländerna och Gerhard Schröder, Tyskland. Publicerad bl. a i Aftonbladet 2000-09-06

DAGORDNINGEN för denna veckas millennietoppmöte i FN är överväldigande: utveckling, konflikthantering, droger, aids – alla dessa ämnen kräver ett uthålligt och nyskapande förhållningssätt. Vi tror att en gemensam grundsyn nu håller på att utvecklas – att människans lika värde och social rättvisa är basen på vilken en ny global ordning måste byggas. Vår utmaning är inte bara att genomföra det som vi redan vet är det rätta, utan också att utveckla nya lösningar.

I juni i år skrev 14 stats- och regeringschefer från Europa, Nord- och Sydamerika, Sydafrika och Nya Zeeland under ett unikt politiskt dokument i Berlin. Berlinkommunikén samlade politiker från vänster och mitten kring uppgiften att forma en ny progressiv dagordning.

VÅRA FYRA länder deltar alla i många olika historiska nätverk. Men vi är också del av en större politisk familj – en rörelse för förnyad och moderniserad progressiv politik. Våra värderingar ligger fast, men metoderna är radikalt förändrade. Vi välkomnar alla de möjligheter som kommer ur globaliseringen. Det är ju faktiskt så att vårt gemensamma politiska samtal symboliserar politikens globalisering. Men vi är också ständigt beredda att handla för att motverka de problem som följer i globaliseringens kölvatten. För oss finns det tre grundstenar för global utveckling:

1. För det första måste vi vidga vinnarcirkeln i den nya ekonomin. Det är viktigt, för att nå social rättvisa men också för fortsatt ekonomisk framgång. En sund ekonomisk politik är nödvändig men inte tillräcklig. Vi behöver aktiva regeringar. De ska inte sköta de uppgifter som näringslivet bäst hanterar, utan skapa förutsättningar för medborgarna att ta steget in i arbetsmarknaden, utveckla sina färdigheter, och starta egen företagsamhet. Utbildning och mänsklig kompetens är nyckeln: i våra länder är sådana investeringar av högsta prioritet. För dem av oss som växte upp under efterkrigstiden s framgångsrika välfärdspolitik, står det klart att välfärdssamhället måste fortsätta att ständigt moderniseras. Välfärdspolitiken måste vara mer än ett skyddsnät. Den ska präglas av aktivt stöd för arbete och oberoende och för att förebygga problem. Välfärdspolitiken får aldrig reduceras till att enbart skänka tillfällig lindring för bestående problem.

2. För det andra behöver vi stärka det civila samhället. Folkrörelser och människors engagemang behövs för att hålla koll både på riskerna med en överdriven offentlig inblandning och med en ohämmad marknad. De underliggande värderingarna ska vara tydliga – ett öppet och inklusivt samhälle, baserat på ansvar såväl som på rättigheter. Det finns krafter som kommer att vilja använda de strömningar som är en del av globaliseringen till att driva fram rädsla och hat. Vi är fast övertygade om att stå emot Förenta nationerna antisemitism, rasism och främlingsfientlighet. Vi är också medvetna om att kriminalitet är en av de mest nedbrytande krafterna för samhällets välmående. Därför kommer vi att använda alla verktyg som finns till hands – från en effektiv närpolis till den senaste DNA-teknologin – för att bekämpa brottslighet och dess orsaker.

3. För det tredje har vi engagerat oss för ett nytt internationellt socialt "kontrakt". Vi inser att i en värld där länderna blir alltmer beroende av varandra kan inte målen om ökad välfärd och ett stärkt civilt samhälle uppnås enbart inom enskilda nationers gränser. Dagens problem sträcker sig över nationsgränser, och strävan efter egenintresse i en del av världen kan få katastrofala konsekvenser i en annan. Nyckeln till utveckling är att skapa en god spiral mellan lovvärda mål som fortfarande alltför ofta eftersträvas isolerat – skuldlättnad, konfliktförebyggande, handelsfrämjande, investeringar i utbildning och sjukvård, miljöförbättringar. De rika länderna har löften att leva upp till vad beträffar skuldlättnad mot den fattig are delen av världen, men utvecklingsländerna måste också visa att insatserna verkligen kommer de fattiga till del. På samma sätt måste vi finna ett sätt att lösa den svåra frågan hur frihandel kan stödja utveckling och löntagarnas rättigheter. På miljöområdet borde vi försöka binda samman de utvecklade ländernas och utvecklingsländernas intressen och främja nytänkande metoder. Ett sådant exempel är möjligheten att mellan länder köpa och sälja utsläppsrättigheter för att bekämpa föroreningar.

Det här är en ambitiös dagordning – och den ska så vara. Den bygger på tydliga värderingar och av mötet i Berlin att döma har den ett ökande stöd. Det är viktigt. För tio år sedan – vid kalla krigets slut – pratade folk om slutet för vänstern, ja till och med för politiken. Nu, tio år senare, har den progressiva politiken befriats från gamla attityder. I våra fyra länder är det partier till vänster om mitten som har skapat stabilitet i de offentliga finanserna, hanterat socialt utanförskap, utformat både reformer av och investeringar i den offentliga sektorn, och nu arbetar för att skapa en reformerad europeisk social modell. Resultaten talar för sig själva: sjunkande arbetslöshet, ökande investeringar och förbättrad standard på vården, skolan och omsorgen.

Vi är stolta över dessa insatser, men vi är inte nöjda. Vi har stora utmaningar framför oss. Att skydda vår miljö och att införliva allt det som vetenskaplig utveckling kan erbjuda framträder som ett enormt ansvar för vår generation. Som ledare för fyra medlemsstater i EU ser vi behovet av att EU reformeras och går framåt. Genom att reformera marknaderna för arbete, kapital, varor och tjänster vill vi bidra till att Europa utvecklas till den mest dynamiska kunskapsbaserade ekonomin i världen år 2010. Europeiska länder samarbetar allt närmare inom nya områden som kriminalitetsbekämpning, asyl- och migrationspolitik och försvarspolitik. En enorm ut maning för EU är nu att välkomna nya medlemmar från Central- och Östeuropa. Detta kräver att institutionerna förändras för att säkra att EU lever upp till sin potential.

I DETTA ARBETE stärks vi av det nya progressiva nätverk vi har bildat. Inom och utom Europa kan, och måste, vi lära av våra skilda erfarenheter. Men ändå ser vi uppenbara likheter i våra länders politiska debatter.

På inbjudan av president Bill Clinton möts vi i kväll (6 september) i New York för att utveckla våra idéer vidare. Det är viktigt att erkänna den viktiga roll Clinton har spelat för att främja den nya progressiva dialogen. Få amerikanska presidenter har så obesvärat tagit steget över Atlanten.

Vi lär av varandras idéer, och vi talar med våra väljare om att de är del av ett större projekt i en föränderlig värld. Ett projekt med regeringar som vill främja möjligheter och trygghet för alla. Vissa länder och människor kommer alltid att kunna ta hand om sig själva. Men vi har ett vidare ansvar. Vi vill inte stoppa förändringar, men vi vill forma dem så att de gynnar flertalet, inte fåtalet.

Göran Persson Förenta nationerna statsminister Sverige, Tony Blair premiärminister Storbritannien, Wim Kok premiärminister Holland, Gerhard Schröder förbundskansler Tyskland.

"Ingen organisation kan ersätta FN" - Artikel av utrikesminister Anna Lindh publicerad i Avisen 2000-09-16

Vilken roll vill vi att FN ska ha i det nya århundradet? De senaste veckorna har politiska ledare från världens nationer samlats i New York för att tala om hur vi ska kunna reformera FN så att det blir starkare och effektivare, redo att ta itu med vår tids stora utmaningar.

När FN bildades 1945 var det mot bakgrund av andra världskrigets erfarenheter. Världen behövde ett regelverk, FN-stadgan, som skyddade också små och svaga länders säkerhet och som slog fast vår gemensamma utgångspunkt, alla människors lika värde. Idag, efter det kalla krigets slut, ser hoten delvis annorlunda ut. De flesta krig och konflikter utspelas inom, och inte mellan länder. Det är viktigt att värna om respekten för den nationella suveräniteten, men vi behöver också bättre gemensamma regler för att kunna skydda människors säkerhet. Vi kan inte stå passiva när befolkningar hotas av allvarlig förföljelse och folkmord, eller när diktatorer sätter de mänskliga rättigheterna ur spel.

Under de senaste åren har vi sett många exempel på att FN:s organisation och arbetssätt behöver reformeras. När fredsinsatser kommit för sent eller varit otillräckliga har FN:s trovärdighet och legitimitet ifrågasatts. De fruktansvärda övergreppen och folkmorden i Rwanda och Srebrenica är exempel på när världssamfundet inte förmått skydda civilbefolkningarna. Om tilltron till FN:s förmåga att klara sina uppgifter går förlorad finns risken att stater börja agera på egen hand. Resultatet skulle kunna bli förödande för freden och säkerheten. Det inte finns något alternativ till FN. Ingen annan organisation kan göra anspråk på att agera i hela världssamfundets intressen.

Vad är det då som behöver göras? Vilka är uppgifterna för FN i framtiden och hur bör FN utvecklas för att klara dem?

För mig och den svenska regeringen är utgångspunkten, såväl som målet för reformerat FN, att sätta människors behov av fred, säkerhet och utveckling i centr um. Det gäller barn som tvingas ut i krig istället för att få gå i skolan, civilbefolkningar som angrips i väpnade konflikter, kvinnor som förnekas rätten till utbildning och hälsovård på grund av sitt kön, och alla dem som förnekas rätten att uttrycka sina åsikter av auktoritära regimer. Och det gäller den stora andel av världens befolkning som lever i fattigdom.

- Det innebär att vi måste minska klyftorna mellan fattiga och rika, inom och mellan länder, och ge fattiga länder en verklig chans till utveckling. Det kan vi göra genom att undanröja handelshinder, skriva av de fattiga ländernas skulder till rika länder och genom generösare bistånd. FN måste få bättre och större resurser att ta upp kampen mot fattigdomen och HIV/Aids.

- FN och medlemsstaterna måste fortsätta arbetet mot massförstörelsevapen, för nedrustning. Kärnvapenhotet är inte borta, även om kärnvapenstaterna nu förbundit sig att avskaffa dem. En säkrare värld kan bara byggas genom samarbete, inte genom hot och isolering. En viktig uppgift för säkerhet i vardagen är också att stoppa spridningen av lätta vapen.

- FN måste värna de mänskliga rättigheterna, både genom att utveckla regelverket och genom att ingripa Förenta nationerna till människors försvar när övergrepp begås. När försvaret av de mänskliga rättigheterna kolliderar med den nationella suveräniteten, måste människan komma först.

- FN måste bli bättre på att förebygga väpnade konflikter och hantera kriser. Det kan ske genom att FN utvecklar metoder för att ingripa tidigare och utökar samarbetet med regionala organisationer och aktörer, som EU. Och det är viktigt att arbeta långsiktigt för att undanröja grundorsakerna till konflikter, som växande ekonomiska och sociala klyftor, etniska motsättningar, brist på demokrati och övergrepp på de mänskliga rättigheterna. Genom långsiktigt stöd till demokratiutveckling får människor makt att påverka. I demokratier kan man lösa konflikter på ett fredligt sätt, och demokratier går nästan aldrig i krig med varandra.

- FN måste ha auktoritet och resurser att fullgöra sina uppgifter och vidta de åtgärder som krävs. Därför är det viktigt att alla medlemsstater betalar sina avgifter till FN i tid, och fullt ut. FN:s säkerhetsråd bör utökas med nya medlemmar, bland annat från utvecklingsländer, och vetorätten måste begränsas.

Jag är övertygad om att vi behöver FN mer än någonsin. Och det är vi, medlemsstaterna som måste ge FN styrka och resurser att reformeras och utvecklas. Sverige är redo att ta sin del av det ansvaret.

Anna Lindh

Svar på frågor i riksdagen

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga av Margareta Viklund om FN-uppdrag i fattiga länder 2000-05-31

Margareta Viklund har frågat om hur regeringen arbetar för att höja kvali-teten på FN:s internationella fredsbevarande insatser.

Det är viktigt att de trupper som ställs till FN:s förfogande för deltagande i fredsbevarande missioner har adekvat utbildning och är korrekt utrustade. FN ersätter de truppbidragande länderna i pengar, men det är de trupp-bidragande nationernas ansvar att se till att de soldater som skickas ut i FN-tjänst har den rätta utbildningen och utrustningen. Världsorganisationen har ingen egen militär kapacitet och bör inte heller ha det. Istället är FN:s förmåga att organisera fredsfrämjande insatser beroende av möjligheten att använda medlemsstaternas militära förmåga.

FN arbetar dock ständigt för att utveckla gemensamma normer vad avser kompetenskrav. FN har bland annat en särskild enhet, Lessons Learned Unit, som koncentrerar sig på att studera pågående och avslutade freds-främjande insatser i syfte att dra lärdom av de insatser som varit framgångsrika och göra förändringar utifrån de fall där problem uppstått. I detta arbete har Sverige och övriga nordiska länder tagit ett stort ansvar genom att bidra med såväl kunskap som finansiellt stöd. I detta sammanhang kan också nämnas att Sverige tagit initiativ till att inbjuda FN:s generalsekre-terare Kofi Annan till samtal med EU om hur samarbetet mellan EU och FN kan stärkas och fördjupas.

Det är korrekt att vissa medlemsstaters uteblivna betalningar till FN påverkar organisationens förmåga att arbeta effektivt på det fredsfrämjande området. För närvarande har FN exempelvis svårt att betala ut ersättning till de länder som bidrar med trupp till olika fredsbevarande insatser. Sverige arbetar tillsammans med övriga EU-länder för att förmå de länder som är skyldiga FN pengar att villkorslöst och så snabbt som möjligt betala sina skulder.

Sverige arbetar också aktivt med utbildningsinsatser. Vid SWEDINT, försvarsmaktens organisation för Förenta nationerna utbildning inom internationell freds-främjande verksamhet, organiseras varje år ett tjugotal kurser och flera seminarier. Dessa utbildningar har vunnit internationellt erkännande och varje år deltar ett stort antal utländska elever. Svenska utbildningsinsatser kan sägas vara en exportvara eftersom svenska officerare och civilpoliser deltar i och leder satsningar på andra håll i världen, inte minst i södra Afrika. Sverige har även bidragit finansiellt; ett exempel är den omfattande fredsfrämjande övningen Blue Crane i Sydafrika till vilken Sverige bidrog med cirka 1,3 miljoner kronor utöver ett antal instruktörer. Ett annat exempel är den civilpolisutbildning som ägde rum i Ghana i november. Kursen var upplagd efter samma modell som den svenska civilpoliskursen UNPOC – United Nations Police Officers Course – som organiseras fem gånger per år av SWEDINT. Instruktörerna vid kursen i Ghana kom bland annat från Sverige och kostnaderna för genomförandet delades mellan Sverige, Norge och Kanada.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga av Carina Hägg om Heliga stolen och FN och av Ulla Hoffmann på fråga om Vatikanstaten och FN:s kvinnokonvention 2000-07-06

Carina Hägg har frågat huruvida regeringen övervägt sin syn på Heliga Stolens ställning i FN och Ulla Hoffmann har frågat om regeringen avser vidta åtgärder för att Sverige i FN skall driva frågan om en översyn av den Heliga Stolens status i FN syftande till att Vatikanstatens privilegierade ställning skall upphöra. Jag besvarar båda dessa frågor i detta svar.

Folkrättsjurister är inte överens om Vatikanens status som stat och inte heller om Heliga Stolens ställning. Vatikanen betecknas genomgående som en entitet "sui generis", dvs av sin egen sort. Vatikanen betraktas av hävd som en stat av såväl andra länder som av FN och andra organisationer och Vatikanens ställning som stat kan därför sägas grundas på praxis. Vatikanen som stat representeras i FN av den Heliga stolen som av tradition erkänts som jämbördig med stater inom statssamfundet, t.ex. vad gäller traktaträtt och diplomatiska förbindelser. Inom FN står Heliga Stolen upptagen på listan över "non-member states maintaining permanent observation missions at UN HQ". "Befolkningen" i Vatikanen består av ca 1000 personer som bor där på grund av sina befattningar inom Vatikanen men som förlorar sin "Vatikannationalitet" så fort de lämnar området.

Heliga Stolen har status som observatör med rätt att agera aktivt i FN. Det finns för övrigt en rad olika slags observatörer i FN, t.ex. Internationella Röda korset och Europarådet.

Den Heliga Stolen är mycket aktiv i FN för att försvara kvinnans roll som maka och moder, vilket också betonas i påven Johannes Paulus "Brev till kvinnan" 1995. Därmed bekräftas kvinnans traditionella underordnade ställning gentemot mannen vilket får ekonomiska och sociala konsekvenser. Denna kvinnosyn ter sig förstås helt främmande från ett svenskt perspektiv. Påvestolen ser sexualitet som något som enbart hör äktenskapet till och som endast har som avsikt att ge upphov till nytt liv. Heliga Stolens motstånd mot familjeplanering och abort motverkar – vilket vi starkt beklagar – bl.a. användning av kon-domer. Detta försvårar skydd mot oönskade graviditeter och sjukdomar som HIV/AIDS – med ödesdigra konsekvenser för miljontals människor. Upprepade oönskade graviditeter är en starkt bidragande orsak till att ca en halv miljon kvinnor årligen dör av förlossningsrelaterade skador. Särskilt drabbade är - som alltid - de allra fattigaste kvinnorna.

Sverige har inom FN aktivt verkat för rätten för alla, rika såväl som fattiga människor, att få tillgång till familjeplanering i form av bl.a. rådgivning, preventivmedel och möjlighet till abort. Självklart måste särskilt utsatta grupper som våldtagna flyktingkvinnor omfattas av sådana insatser, inkluderande dagen efter piller. Sverige har aktivt drivit dessa frågor bl.a. vid FN:s senaste särskilda möten om kvinnors villkor och om social utveckling. Vi kommer att fortsätta driva dessa frågor, i strid med Heliga Stolen. Det är dock bättre att föra en dialog än att försöka stoppa avvikande synsätt. Sverige avser därför inte ta några initiativ i frågan om Heliga Stolens ställning i FN. Förenta nationerna

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga av Sten Andersson om sanktioner mot Jugoslavien respektive Kina 2000-07-31

Sten Andersson har frågat mig vilka åtgärder regeringen är beredd vidta för att skapa folklig förståelse för sanktioner och blockader mot enskilda länder.

Att det finns folkligt stöd för sanktioner som införs mot ett enskilt land är viktigt för sanktionernas efterlevnad och det internationella samfundets trovärdighet. När beslut om sanktioner fattas måste världssamfundet vinnlägga sig om att förklara syftet med sanktionerna och villkoren för hävandet för allmänheten. Utan förståelse och acceptans hos allmänheten påverkas enigheten i det internationella samfundet negativt och effektiviteten i implementeringen minskar. Oenighet inom världssamfundet, inte minst inom FN:s säkerhetsråd, försämrar påtagligt möjligheterna för sanktionerna att ha avsedd verkan.

Den viktigaste metoden att säkra folkligt stöd för sanktioner är att använda sanktionsinstrumentet på ett klokt och effektivt sätt. Regeringen välkomnar därför den debatt om sanktionsinstrumentet som nu förs, bland annat i FN:s säkerhetsråd. Sverige deltar också i debatten och har särskilt pekat på att en prioriterad uppgift för världssamfundet är att utveckla och förfina sanktionsinstrumentet. Sanktioner måste användas på ett mer träffsäkert sätt, dvs. effekterna på oskyldig civilbefolkning och tredje land minimeras medan de som har möjlighet att påverka landets uppträdande genom sanktionerna skall ges starka incitament att göra det. Sanktioner som påtryckningsmedel bör dock användas med stor urskillning och först när andra diplomatiska och politiska åtgärder prövats. Det måste från början finnas klara kriterier för vad som skall uppnås, så att låsningar kan undvikas. Sanktioner bör vidare följas upp och, om möjligt, kompletteras med andra politiska ansträngningar. Ett totalt avbrott i dialogen med sanktionslandet innebär färre möjligheter till påverkan.

Sten Anderssons jämförelse mellan Jugoslavien och Kina tycker jag inte så enkelt låter sig göras. EU håller regimen i Belgrad ansvarig för bristen på respekt för grundläggande demokratiska och mänskliga rättigheter för landets medborgare, liksom för den kritiska humanitära situationen för de cirka 700 000 flyktingar som befinner sig på jugoslaviskt territorium som en konsekvens av de fyra krig Belgradregimen har medverkat till att starta. Sanktionerna mot Jugoslavien infördes när alla försök att genom dialog med Belgrad få till stånd en demokratisering och stabilisering av situationen i främst Kosovo hade misslyckats. Regeringen anser som redovisats ovan att sanktioner som påtryckningsmedel bör användas med stor urskillning och först när andra diplomatiska och politiska åtgärder prövats. I EU- kretsen verkar Sverige också kontinuerligt för att sanktionerna mot FRJ skall ses över. Införandet av sanktioner mot Jugoslavien var dock ett sådant fall när alla försök till dialog förblivit ohörsammade.

Bristerna i respekten för mänskliga rättigheter i Kina är allvarlig och påpekas i bilaterala och internationella sammanhang. Sanktioner eller en blockad torde dock inte leda utvecklingen i Kina i rätt riktning. För Sveriges del har vi tillsammans med övriga EU funnit att förändring i fråga om synen på och respekten för de mänskliga rättigheterna i Kina bäst befrämjas genom fortsatta svenskkinesiska kontakter och med hjälp av den dialog som upprätthålls mellan EU och Kina. På så sätt kan vi framföra vår kritik mot regeringen, samtidigt som vi genom samarbete uppmuntrar, snarare än isolerar, dem som inom Kina är ärligt intresserade av att stärka de mänskliga rättigheterna i landet.

Pressmeddelanden

Utrikesminister Anna Lindh: Hans Blix utnämning hedrande 2000-01-26

FN:s generalsekreterare har idag, efter konsultationer med säkerhetsrådet, utnämnt Hans Blix till Förenta nationerna exekutivordförande för vapeninspektionsorganet UNMOVIC. Utnämningen måste formellt godkännas av säkerhetsrådet, vilket väntas ske senast under morgondagen.

I en kommentar säger utrikesminister Anna Lindh:

-Det är mycket glädjande och hedrande att FNs generalsekreterare Kofi Annan utsett Hans Blix till ordförande för FNs vapeninspektion i Irak. Det är också ett erkännande både för Hans Blix, som tidigare framgångsrikt lett det internationella atomenergiorganet IAEA, och för Sverige.

-Vi har idag talat med Hans Blix och lovat honom och UNMOVIC den svenska regeringens fulla stöd i det viktiga arbetet att eliminera Iraks massförstörelsevapen, säger Anna Lindh.

Hans Blix var chef för FN:s internationella atomenergiorgan, IAEA, mellan 1981 och 1997. Tidigare har han bland annat varit utrikesminister (1978-1979).

Anna Lindh välkomnar att FN:s säkerhetsråd diskuterar utredning om FN:s roll under folkmordet i Rwanda 2000-04-13

Förre statsministern Ingvar Carlsson presenterar imorgon rapporten från den oberoende utredningen om FN:s roll under folkmordet i Rwanda 1994 inför FN:s säkerhetsråd.

Utredningen, som överlämnades till generalsekreteraren i december, föreslår att FN ska ta initiativ till en handlingsplan för att förhindra folkmord i framtiden. Planen innebär bl a att FN-personal ska utbildas i att upptäcka varningstecken och omsätta dem i förebyggande handling. Utredningen föreslår vidare stärkta åtgärder för skydd av civila i konfliktsituationer. Dessutom rekommenderas att medlemsstaterna ska utnyttja tillfället i samband med Millenietoppmötet senare i år att stärka FN:s förmåga att bevara freden. Vidare konstaterar utredningen att FN, och särskilt säkerhetsrådet och truppbidragande länder, måste vara beredda att agera för att förhindra folkmord eller brott mot de mänskliga rättigheterna varhelst i världen dessa än inträffar.

- Jag välkomnar att FN:s säkerhetsråd tar upp denna angelägna rapport i ett öppet möte för att diskutera lärdomar och rekommendationer, säger Anna Lindh.

Utredningen konstaterade att det internationella samfundet saknade den politiska vilja som det hade krävt att förhindra och stoppa folkmordet i Rwanda, då ca 800 000 människor dödades. FN:s fredsbevarande operation i Rwanda 1994, UNAMIR, saknade nödvändiga resurser och personal. Under pågående folkmord fattade säkerhetsrådet beslutet att minska operationen drastiskt. När man senare beslöt öka styrkan igen erbjöd endast ett fåtal stater FN trupp för ändamålet.

Utredningen bestod av, vid sidan av Ingvar Carlsson, förre utrikesministern i Republiken Korea, Han Sung-Joo, och generalen Rufus M Kupolati (Nigeria). Sekreterare var den svenska diplomaten Elinor Hammarskjöld. Utredningen utsågs av generalsekreteraren med stöd av säkerhetsrådet.

UNHCR får 379 miljoner i bidrag från Sverige 2000-05-08

Den svenska regeringen har undertecknat ett avtal med FN:s flyktingkommissarie Sadako Ogata om det svenska stödet till UNHCR för år 2000.

Det svenska bidraget uppgår i år till 370 miljoner kronor. Sverige är därmed, efter EU, USA och Japan, Förenta nationerna den störste bidragsgivaren till organisationen.

UNHCR beräknar att det behövs ca 9 miljarder kronor under 2000 för skydd och stöd åt flyktingar. Dagens konflikter präglas av en allt större komplexitet där grova övergrepp mot civilbefolkningen tvingar människor att fly från sina hem. Tjetjenien, Kosovo, Östtimor och Angola är några exempel på akuta flyktingkatastrofer som ställt UNHCR och andra humanitära aktörer inför nya stora utmaningar. UNHCR:s insatser behövs också när flyktingar kan återvända.

– Systematiska övergrepp mot civilbefolkningen och tvångsmässig fördrivning av människor är helt oacceptabla i dagens konflikter. UNHCR:s arbete med att bistå dessa människor i att söka en fristad är av största vikt och därför är vårt bidrag till organisationen ett tydligt tecken på den vikt den svenska regering fäster vid detta arbete, säger bistånds- och migrationsminister Maj-Inger Klingvall i en kommentar till avtalet.

– Trots att antalet flyktingar minskat på senare år omfattar UNHCR:s program drygt 20 miljoner flyktingar, internflyktingar och andra personer som är i behov av skydd. Det största antalet av dessa finns i Afrika.

Avtalet mellan den svenska regeringen och UNHCR illustrerar också den aktiva dialog Sverige för med organisationen för att stödja dem i deras arbete att uppfylla sitt ansvar gentemot världens flyktingar.

– FN:s flyktingkommissarie har uttalat uppskattning för det svenska avtalet som, enligt henne, är en god modell på engagemang samt hållbar och flexibel finansiering av en internationell organisation, säger Maj- Inger Klingvall.

Sverige ger ytterligare bidrag till FN 2000-09-07

Regeringen har i dag beslutat ge ytterligare bidrag till FN-organen UNDP, UNFPA och UNICEF om sammanlagt 71 miljoner kronor.

FN-organen har genomfört omfattande reformer för att effektivisera och stärka sitt arbete i utvecklingsländer. Det svenska bidraget är av stor vikt för att förbättra organisationernas ekonomi samt möjligheten att slutföra det påbörjade reformarbetet .

På svenskt initiativ har så kallade resultatstyrda budgetprocesser införts. Tanken är att underlätta organisationernas långsiktiga inkomst- och insatsplanering.

Utbetalningen av summan ska ske senast den 31 december innevarande år.

Sverige har för år 2000 budgeterat 925 miljoner kronor till UNDP, UNFPA och UNICEF. Dagens beslut innebär ytterligare 71 miljoner kronor.

Maj-Inger Klingvall talade vid UNHCR:s årsmöte 2000-10-03

Sveriges biståndsminister Maj-Inger Klingvall talade på tisdagen inför FN:s flyktingkommissariats (UNHCR) årsmöte i Génève. Klingvall tackade UNHCR:s avgående chef, Sadako Ogata, för hennes insatser under tio år som flyktingkommissarie. Ogata avgår vid årsskiftet.

- Ogata har som flyktingkommissarie stärkt det globala flyktingskyddet och respekten för asylrätten. Förenta nationerna

Hon har även genom aktiv diplomati verkat för att förebygga och lösa konflikter samt bidragit till att miljoner flyktingar under 90-talet kunnat återvända hem, säger Klingvall.

I sitt tal betonade Maj-Inger Klingvall UNHCR:s roll i konfliktförebyggande arbete, och uppmanade givarländerna att fortsätta sitt finansiella stöd till organisationen. Klingvall framhöll vikten av att stärka samarbetet mellan EU och UNHCR. Klingvall välkomnade vidare UNHCR:s inbjudan till konsultationer i syfte att stärka den internationella flyktingrätten.

- Harmoniseringen av den europeiska asylpolitiken blir även en central fråga under det svenska ordförandeskapet i EU, kommenterar Klingvall vidare.

Framgång för svensk nedrustningspolitik i FN 2000-11-02

Generalförsamlingens nedrustningskommitté antog i går kväll med överväldigande majoritet en svensk resolution om kärnvapennedrustning. Röstsiffrorna blev 146 ja, 3 nej och 8 avståenden. Resolutionen stöddes av tre av fem kärnvapenstater: USA, Storbritannien och Kina röstade för medan Frankrike och Ryssland avstod. Endast Indien, Israel och Pakistan röstade emot.

– Det starka stödet för Ny Agenda-initiativets resolution innebär en stor framgång för svensk nedrustningspolitik, säger utrikesminister Anna Lindh. I natt bekräftades de åtaganden som Sverige var med om att driva fram i våras. Detta öppnar nya möjligheter inför våra fortsatta ansträngningar att driva på kärnvapennedrustningen. Nästa steg blir att tillsammans med Ny Agenda-initiativet inleda en dialog med kärnvapenstaterna om hur de konkret tänker genomföra sina åtaganden.

Resolutionen lades fram av Ny agenda-initiativet, där Sverige för närvarande sitter som ordförande. Resolutionen bekräftar de överenskommelser om kärnvapennedrustning och ickespridning som fattades under vårens översynskonferens för ickespridningsavtalet (NPT). Vid konferensen, som allmänt ses som ett diplomatiskt genombrott för ickespridningsfrågorna, förhandlade Sverige och övriga medlemmar i Ny Agenda-initiativet direkt med kärnvapenmakterna. Dessa gjorde ett politiskt åtagande att avveckla sina kärnvapenarsenaler och ta ett antal steg i riktning mot detta mål.

Ny Agenda-initiativet bildades 1998 genom ett ministeruttalande som krävde en ny dagordning för kärnvapennedrustningen. Initiativet drivs idag av Brasilien, Egypten, Irland, Mexiko, Nya Zeeland, Sverige och Sydafrika.

Sverige skänker sjukvårdsmateriel till Förenta Nationerna 2000-11-21

Efter en förfrågan från FN har Sverige beslutat att 6 stycken fältsjukhus, 3000 sjukvårdssängar och 500 sjukvårdstält om totalt 54 miljoner kronor ska överlämnas till FN under de kommande två åren. Sjukvårdsmaterielen skänks från det överskott som finns inom Försvarsmakten och ska användas av FN i fredsfrämjande verksamhet runt om i världen.

Stöd till kvinnoprojekt inom FN:s miljöprogram 2000-12-14

Regeringen har i dag beslutat ge ett bidrag på 5,7 miljoner kronor till FN:s miljöprogram, UNEP, för särskilda insatser för kvinnor på landsbygden inom områdena vatten och energi. Förenta nationerna

UNEP planerar tre projekt inom de nämnda områdena och har en tydlig inriktning på de minst utvecklade länderna.

Projekten omfattar bl a utbildning i hantering av förnybar energi och vattenresurser, ledarutveckling samt utvärdering av uppnådda resultat.

Sverige ger stöd till FN:s fond för förberedelserna inför högnivåmötet om utvecklingsfinansiering 2002 2000-12-14

Regeringen har i dag beslutat ge 2 miljoner kronor till FN:s särskilda fond för förberedelserna inför högnivåmötet om utvecklingsfinansiering. Mötet äger rum under första kvartalet 2002 och man ska diskutera hur olika finansieringskällor – inhemska, internationella, privata och offentliga – tillsammans kan arbeta för att uppnå de internationella utvecklingsmålen. Det svenska bidraget avser framförallt att bereda vägen för och stödja de minst utvecklade ländernas deltagande.

Initiativet är unikt, eftersom det är första gången Världsbanken, IMF och WTO aktivt deltar tillsammans med FN inför ett möte av detta slag. Andra aktörer är bland andra olika berörda FN-organ, regionala utvecklingsbanker, enskilda organisationer och den privata sektorn.

Högnivåmötet är betydelsefullt för Sverige på grund av betoningen på fattigdombekämpning och uppnåendet av de internationella utvecklingsmålen i det svenska utvecklingssamarbetet. En stor del av förberedelserna äger dessutom rum under våren 2001 och vårt EU-ordföandeskap. Folkrätt

XI Folkrätt

Svar på frågor i riksdagen

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga från Karl-Göran Biörsmark (fp) om internationella brottmåls-domstolen 2000-03-09

Karl-Göran Biörsmark har frågat mig när regeringen avser att låta riksdagen ratificera avtalet om att inrätta en internationell brottmålsdomstol.

Stadgan för inrättandet av den internationella brottmålsdomstolen antogs vid en diplomatkonferens i Rom den 17 juli 1998. Sverige undertecknade stadgan den 12 oktober samma år. I samband med att arbetet med stadgan avslutades inrättades en förberedande kommission som för närvarande arbetar med att ta fram bevis- och procedurregler (Rules of Procedure and Evidence) och s.k. brottsrekvisit (Elements of Crimes) att komplettera bestämmelserna i stadgan. Detta arbete skall vara färdigt senast den 30 juni i år.

Parallellt med kommissionens arbete pågår nu arbete inom Utrikes- och Justitie-departementen med att förbereda en proposition till riksdagen om godkännande av ratifikation av Rom-stadgan om den internationella brottmålsdomstolen och den lagstiftning som behövs för att Sverige skall kunna samarbeta med denna domstol. En departementspromemoria härom avses kunna färdigställas till sommaren och sändas ut på remiss. När väl remissyttrandena kommit in skall lagrådsremiss och proposition färdigställas. Arbetet är mycket omfattande och stadgan innehåller över 120 artiklar som bl.a. reglerar frågor om domstolens jurisdiktion och staternas samarbete med domstolen. Propositionen beräknas föreläggas riksdagen i början av 2001 så att behandling kan ske under våren samma år. Det betyder att Sverige, om riksdagen samtycker, kommer att ratificera stadgan långt innan den träder ikraft.

Regeringen anser att det är viktigt att den lagstiftning som är nödvändig för att uppfylla Sveriges åtaganden enligt avtalet om domstolen antas samtidigt som ratifikationen beslutas. De länder som hittills ratificerat Rom-stadgan har inte samtidigt infört någon lagstiftning, utan regeringarna har sagt sig avse att senare återkomma till parlamenten med förslag till tillämpningslagstiftning. Man har då räknat med att det dröjer några år innan stadgan träder i kraft.

Det kan också nämnas att regeringen tänker tillsätta en särskild utredning att behandla de straffrättsliga frågorna i stadgan. Dessa tas inte upp i den kommande propositionen. Utredningen kommer att få i uppdrag att se över bl.a. de svenska reglerna om folkrättsbrott och att behandla frågan om avskaffande av preskription för brott som folkmord och krigsförbrytelser.

Pressmeddelanden

Utrikesminister Anna Lindh om Storbritanniens beslut att inte utlämna Augusto Pinochet till Spanien 2000-03-02

Storbritanniens inrikesminister, Jack Straw, meddelade den 2 mars sitt beslut att inte utlämna Augusto Pinochet till Spanien. Samtidigt uppgavs att förfarandet för utlämning till Belgien, Frankrike och Schweiz kommer att avbrytas. Folkrätt

Detta är självklart en stor besvikelse för alla dem som drabbats av Pinochet-regimens terrorvälde, men också för oss alla andra som hoppades att lagarna nu äntligen skulle hinna ifatt den brottslighet som utövades i statens namn i Chile under denna tid, säger utrikesminister Anna Lindh.

- Samtidigt är det ändå en seger. Det internationella rättssystemet har hunnit så långt att män som Pinochet inte längre har automatisk immunitet. Det är av humanitära skäl, p.g.a. Pinochets ålder och bristande hälsa, som han inte utlämnas. Signalen till alla förbrytarregimer världen över är fortsatt stark och tydlig. Någon garanterad immunitet för denna typ av brott finns inte längre, säger Anna Lindh. Säkerhetspolitik och nedrustning

XII Säkerhetspolitik och nedrustning

Anföranden

Anförande av försvarsminister Björn von Sydow i riksdagen om propositionen om försvaret 2000-03-29

Fru talman, Dagens proposition lägger grunden till en stor försvarsreform som kommer att ge oss ett relevant modernt försvar. Försvarets huvuduppgift är att skydda vårt land mot de väpnade hot som kan uppstå i framtiden.

De två pakterna NATO och Warzawapakten står inte längre mot varandra i vårt lands omedelbara grannskap. En och en halv miljon soldater har skickats hem. Tusentals kärnvapen har dragits tillbaka. Men Sveriges grannskap är ännu ett riskområde. Kombinationen av kvardröjande rustningar och politisk instabilitet gör det nödvändigt att ha ett försvar som kan skydda oss mot hot, väpnade angrepp och krig.

Fru Talman, Även om risken för storkrig mellan Europas nationer sjunkit undan, vågar vi inte säga att freden är för alltid säkrad på vår kontinent. Balkankriget har utkämpats under de tio år som stora delar av Europa inneburit stora framsteg mot europeisk integration och ökad välfärd. Och i det europeiska Rysslands utkant – norra Kaukasus – har den ryska statsledningen bekämpat separatism på ett sätt som lagt städerna i ruiner och drivit större delen av civilbefolkningen på flykt. Vi hoppas att Rysslands nyvalde president Putin skall kunna ge det ryska folket en välförtjänt stabilitet och ökad välfärd på demokratisk grund. Men spåren från Tjetjenien förskräcker.

De ryska väpnade styrkornas operativa förmåga har sjunkit kontinuerligt sedan Sovjetunionens sönderfall. I dag saknar den ryska krigsmakten förmåga att genomföra större offensiva operationer utanför landets gränser. Ryssland är inte Sovjetunionen och förutsättningarna för att återskapa den typen av statsmakt förefaller inte längre vara möjligt, på kort eller medellång sikt.

Nej, vi vågar ännu inte säga att freden vunnits för gott i Europa. Vi måste hålla vakt ytterligare någon generation innan – förhoppningsvis – våra efterträdare i politiken och samhällslivet kan konstatera att integrationsprojektet lyckats. Att det har omslutit alla Europas stater och gjort krig mellan våra länder otänkbart.

Men vi är inte där ännu. Vårt land måste skyddas mot risken för att väpnade angrepp dvs krig skulle kunna drabba oss. Med begränsade krig menar jag främst angrepp genom luften som om dom riktades mot våra stora befolkningscentra skulle innebära stor förödelse av vårt land och dess folk. Denna typ av vapen finns i vårt nära grannskap och skulle i en förändrad politisk situation och i förlängningen av en kris och konflikt kunna sättas in mot oss.

Mot sådana begränsade krig måste vårt försvar ha en beredskap redan idag. Det är därför vi bygger om försvaret. Mot den förändrade hotbilden behöver vi rörliga förband med bästa möjliga utrustning och vältränade soldater som behärskar den modern teknologin. Förbättrade ledningssystem baserade på modern informationsteknik är en annan förutsättning för att man skall förutse hoten, överblicka stridsfältet och utöva effektiv ledning. Och inom regeringskansliet måste vi utveckla förmågan att bedöma situationen rätt och fatta de rätta besluten. Förmåga till flexibilitet och anpassning till förändrade omständigheter är av grundläggande betydelse för det nya försvaret.

De egenskaper och förmågor jag beskrivit ovan är också de vi behöver för deltagande i europeisk krishantering. Säkerhetspolitik och nedrustning

Fru talman, Det internationella läget utvecklas idag med en dynamik som inte tidigare fanns. Sverige har tillsammans med Finland drivit kravet att det i EU:s grundlag skall framgå att krishantering är en av de viktigast uppgifterna för EU. Att vi vann gehör för detta i Amsterdamsfördraget är början på något nytt. Slutsatserna från Köln och Helsingfors är viktiga steg i unionens utveckling. Humanitära insatser, räddningsverksamhet, fredsbevarande insatser och fredsframtvingande åtgärder militärt och civilt är idag uttalade uppgifter för EU. Därmed kan vi också fullt ut och i enlighet med FN-stadgan stödja säkerhetsrådets roll för fred och säkerhet.

På toppmötet i Helsingfors beslutades om att gemensamma konkreta mål skulle ställas upp för vilken typ av resurser Europas länder behöver för att effektivt kunna genomföra dessa uppgifter. Regeringens proposition skapar förutsättningar för att Sverige på ett aktivt sätt skall kunna bidra i denna utveckling. Vi utformar nu vårt försvar så att vi med stor bredd kan delta i det europeiska samarbetet och bidra till gemensam säkerhetsfrämjande verksamhet och krishantering.

Jag är övertygad om att konfliktförebyggande och gemensam internationell krishantering kan vara det offensiva sättet att möta de säkerhetspolitiska hoten i dagens Europa.

Fru talman, När regeringen överlämnade propositionen "Det nya försvaret" till riksdagen begärde Moderaterna en bordläggningsdebatt. Det var något jag bejakade eftersom jag tycker att det är viktigt att den försvarsreform vi nu genomför debatteras i samhället och i riksdagen. I samband med debatten framförde Moderaterna sin kritik mot propositionens inriktning och regeringens ambition inom försvarsområdet. Vid det tillfället fanns endast regeringens förslag att debattera utifrån. När vi idag debatterar försvarspolitiken finns alla partiers förslag på hur försvaret bör förändras eller inte förändras i framtiden.

Det samlade intrycket av partimotioner och utskottsbehandling är att regeringen har ett brett stöd för sin politik och att det framförallt är Moderaterna men även Miljöpartiet som avviker. Mot denna bakgrund är det inte så konstigt att Moderaterna begärde en bordläggningsdebatt. I dag skall man redovisa sitt alternativ. Ett alternativ som innebär ett bevarande av det gamla invasionsförsvaret, ett avståndstagande från Försvarsmaktens framtida målbilder och en finansiering av de internationella uppgifterna över biståndet.

Miljöpartiet är alltså det andra partiet som redovisat en stor avvikelse från den nu föreslagna propositionen. Att Miljöpartiet är ett parti som är emot allt vad militärt försvar innebär vet alla. Man har alltid redovisat denna uppfattning klart och tydligt vilket varit hedrande. Men samtidigt inneburit att miljöpartiet diskvalificerat sig från möjligheten att delta i utformningen av det framtida försvaret.

Trots denna inställning har Miljöpartiet, det senaste halvåret, agerat som förbandsräddare. Man har lovat förändringar i den av regeringen och Försvarsmakten föreslagna grundorganisationen. Genom att på detta sätt spelat på människors känslor har Miljöpartiet använt det svåra avvecklingsarbetet för att vinna partipolitiska poänger utan att i sak bejaka den verksamhet som dessa människor med stolthet arbetar med. Det enda parti som till slut lockades med i detta spel var Moderaterna och det är på något sätt symptomatiskt för denna process.

Fru talman, Den socialdemokratiska regeringen har tillsammans med Centerpartiet och i nära dialog med Försvarsmakten utarbetat ett förslag till ny inriktning för det militära försvaret. Det är en svår och genomgripande process som är nödvändig för att Sveriges försvar skall vara modernt och anpassat till dagens förändrade krav samt en inbyggd anpassnings förmåga att följa utvecklingen i framtiden. En ständigt pågående omvärldsanalys är nödvändig. Inte minst för statsmakternas möjlighet att fatta beslut successivt om utvecklingen av säkerhets- och försvarspolitiken.

De största förändringarna sker i armén. Den gamla mobiliseringsarmén avvecklas nästan helt Vi Säkerhetspolitik och nedrustning organiserar sex brigadledningar med förmåga att leda insatsförsvarets markstridsbataljoner. Brigaderna kommer att utformas beroende på vilka uppgifter som skall lösas och under brigaderna organiseras ett stort antal bataljoner.

Omsättningstakten av värnpliktiga kommer vara stor i dessa moderna förband. Huvuddelen av de som genomför sin värnplikt kommer att vara organiserade i insatsförsvaret endast cirka fem år vilket är en halvering jämfört med idag. Med arméns insatsförband skapas en förmåga för att möta väpnade angrepp, samtidigt som förutsättningar skapas för att genomföra internationella insatser.

Hoten från luften kommer att vara ett av de mest troliga hoten för att tvinga Sverige till politiska eftergifter inom överblickbar framtid. Redskapen för dessa angrepp är flygstridskrafter och mindre luflandsättningar. För att möta detta hot kommer vi första hand satsa på flyget och Europas modernaste stridsflygsystem, JAS Gripen. Med de 204 beställa flygplanen kommer Sverige under lång tid framöver förfoga över ett mycket slagkraftigt flygvapen. Tillsammans med de nyligen levererade radarspaningssystemet ERIEYE har vi förmåga att upptäcka och bekämpa fientliga intrång i hela vårt luftterritorium.

Marinen organiseras i två ytstridsflottiljer med tolv moderna ytstridsfartyg och en ubåtsflottilj med fem ubåtar varav tre är helt nya. Därmed skapas förmåga till uthållig marin närvaro i omgivande farvatten i samband med kriser och konflikter. Kustartilleriet organiserar en amfibiebrigad med tre mycket kapabla amfibiebataljoner. Vi organiserar även två helikopterbataljoner, en sjö- och en markoperativ.

Det innebär också att ett antal nya förbandssystem byggs upp. Det handlar om NBC-insatsstyrkor och IT-förband för att möta den nya typen av krigföring de nya hot det kan medföra. Samtidigt organiseras en luftburen bataljon som med helikoptrar eller liknande snabbt skall kunna vara på plats i ett krisområde.

Denna mycket kapabla organisation kompletteras med förband i de nationella skyddsstyrkorna. Den moderna Försvarsmakten kommer att utveckla nya ledningssystem anpassade för dagens och morgondagens krav.

Framtidens försvar kommer att präglas av flexibilitet, förmåga till anpassning hög teknisk nivå och kompetent personal. Grundorganisationen har en viktig roll i anpassningsdoktrinen. Genom att vi har moderna förband, som vi över med moderna vapensystem, ökar kompetensen och vår förmåga att möta framtidens hot. Vi har prioriterat övning istället för kaserner, moderna vapensystem istället för gammal utrustning, förband med både internationell och nationell förmåga före förband med endast nationell inriktning.

Fru Talman, Propositionen och dagens beslut är viktigt för försvaret. Det sätter ramarna och anger inriktningen - men reformarbetet fortsätter för att fasa in alla delar av försvarsmakten. Frågor som rör det civila försvaret, materiel- och personalförsörjningen samt de frivilliga försvarsorganisationernas framtid och plikten är centrala frågor inför nästa proposition. Genom arbetet i Försvarsberedningen finns en möjlighet till konstruktiva samtal om framtiden och det är min förhoppning att uppnå en bred dialog i detta forum.

Vissa bedömare hävdar att det är ett för litet försvar, att vi inte kan försvara oss mot angrepp och att vissa delar lämnas oförsvarade. Detta är helt felaktigt, det försvar jag nu har beskrivit är ett toppmodernt försvar med en förmåga att avskräcka från väpnad aggression idag och med en flexibilitet att möta en framtida förändrad hotbild.

Vi kommer nu att skapa ett försvar som både kan försvara vårt land och delta i internationellt säkerhetsarbete idag och imorgon. Det nya försvaret är ett försvar för framtiden. Säkerhetspolitik och nedrustning

Utrikesminister Anna Lindhs anförande vid nedrustningskonferensen (NPT) i New York 2000-04-25

Mr President, Let me begin by congratulating you on your election as President of this Conference. Its success lies in your hands and I can assure you of the support of the Swedish delegation in this important endeavour.

Sweden fully subscribes to the European Union statement and the views expressed by Mexico on behalf of the New Agenda Coalition.

Mr President, The late 80s and early 90s were a time of hope. A time of great political change and opening towards democracy. A time when decades of cold war gave way for disarmament and increased security. A time when the positive developments led us to believe that the nuclear threat was history.

Today, at the beginning of the twenty-first century, we must ask ourselves: What went wrong?

Thirty years after the entry into force of the Nuclear Non Proliferation Treaty (NPT) we face a near stand- still in nuclear disarmament negotiations. In fact, since '95 we have seen more set-backs than progress in nuclear disarmament. The US Senate has refused to approve the Comprehensive Nuclear-Test-Ban Treaty (CTBT), while China and other states have not yet ratified it. Nuclear tests carried out by India and Pakistan contribute to a deteriorating regional security situation in South Asia. The situation concerning weapons of mass destruction in the Middle East gives cause for concern. North Korea remains in violation of its NPT obligations. The United States are making plans for a national missile defence system which might restart the nuclear missile race. Are these temporary setbacks or are we seeing the beginning of a new era of mistrust?

Out of concern for this situation, Sweden together with seven other non-nuclear-weapon states and with the strong support of the majority of non-nuclear-weapon states and the NGO community, launched a new initiative in '98 calling for progress towards the treaty-bound objective of a nuclear-weapon-free world. Today, there is still an urgent need to turn the commitment to the '95 Principles and Objectives into practical disarmament steps. This meeting takes place at a decisive moment in the nuclear era. Now it is time to get the process restarted.

If we do not act today, we, the generation which rallied against nuclear weapons and for peace, will see our own children demonstrating against us.

The NPT is based on balanced commitments. The majority of states have agreed to forego the nuclear option in return for negotiations in good faith, chiefly among the five Nuclear-Weapon States, towards nuclear disarmament. Our common goal is a nuclear-weapon-free world. This is the foundation of the global non-proliferation regime. The absence of negotiations on disarmament would risk eroding the NPT regime.

In 1995, the Nuclear-Weapon States committed themselves to a programme of action that included "the determined pursuit of systematic and progressive efforts to reduce nuclear weapons globally".

Some positive steps have been taken in this regard. The systematic implementation of the START I treaty ahead of schedule, by the US and Russia, is one. The unilateral reductions in non-strategic nuclear weapons by France, the United Kingdom and the US, is another. We consider the Test-Ban Treaty an important achievement and we also welcome the strengthening of the Safeguards system. The efforts by some nuclear-weapon states to increase transparency in the disarmament process and to place fissile material under appropriate international safeguards should also be acknowledged. We also welcome the UN Disarmament Commission's valuable work on nuclear-weapon-free zones. Säkerhetspolitik och nedrustning

However, this is far from enough. Let me point out four areas of concern, where we lack progress or where we face new problems. These are: reducing nuclear weapons arsenals bringing into force the CTBT halting the development of new weapons and systems; and nuclear weapons in regional conflicts.

We need reductions in nuclear weapons arsenals. Instead, thousands of strategic nuclear weapons remain on hair-trigger alert. In some countries there is a tendency to accord nuclear weapons a growing importance in military doctrines and postures. This is unacceptable.

Although this certainly applies to all Nuclear-Weapon States, those with the largest arsenals bear a special responsibility. And the Swedish Government calls on the Russian Federation and the United States to accelerate the process which, together with measures adopted by the other three Nuclear- Weapon States, will lead to the ultimate elimination of nuclear weapons. Sweden strongly supports the START process and recalls the '85 joint US-Soviet statement and the commitments to reductions in nuclear armaments to achieve the complete elimination of nuclear arms everywhere.

While of course welcoming Russia's ratification of the START II treaty, Sweden remains deeply concerned that it still has not entered into force seven years after being signed and that negotiations on START III are not yet underway. The Russian Federation and the United States must now assume their special responsibility, bring START II and its protocol into force without further delay and immediately begin negotiations on a START III treaty.

Sweden welcomes the unilateral reductions in non-strategic nuclear weapons carried out by some Nuclear-Weapon States and calls for further cutbacks – in particular the Russian Federation. We also call for transparency in holdings of non-strategic nuclear weapons. These weapons have outlived themselves and have no place in the 21st century.

We need the entry-into-force of the Test-Ban Treaty. In this context, we warmly welcome the progress achieved through Russia's on-going ratification. All other states that have not yet done so, in particular the United States and China, should now follow suit. A special responsibility to show immediate progress rests on India, Pakistan and North Korea, who have not yet signed the treaty.

No states – and least of all the Nuclear-Weapon States – have the right to hold our common security environment hostage to domestic policies. Nor is it acceptable that differences between the Nuclear- Weapon States on unrelated issues should interfere with their responsibility for advancing the nuclear arms control agenda.

We need an end to the development of nuclear weapons once and for all. Sweden remains committed to negotiating a Treaty on fissile material based on the Shannon report, which would effectively prevent the further development of nuclear weapons. We cannot accept attempts by China or any other state to block progress on this crucial Treaty. China and all other States that have not yet done so must immediately cease production of fissile material for weapons purposes and refrain from further development of nuclear weapons.

My Government is deeply concerned about the United States' plans for a national missile defence (NMD) system. Such a system could run counter to efforts to halt proliferation of weapons of mass destruction. Proliferation must instead be met by strengthening the non-proliferation regime. A national missile defence system would put in question the Anti-Ballistic Missile Treaty (ABM) which is repeatedly referred to by both States Parties as being a cornerstone of strategic stability. There is a risk that such actions from the US jeopardise this balance, and have negative consequences for nuclear Säkerhetspolitik och nedrustning disarmament and non-proliferation. I reiterate Sweden's call on the States Parties to refrain from any deployment that could create uncertainties. Russia and the US share the responsibility for negotiating a solution that will have a positive impact on nuclear disarmament and non-proliferation.

This said, the debate must not be taken as a pretext for continued development of nuclear weapons. There is no excuse for departing from the road towards nuclear disarmament.

We need a halt to regional nuclear threats. In June 1998 India and Pakistan carried out test explosions of nuclear weapons. This deplorable development constituted a serious blow to the global non- proliferation regime. Far from improving the security of the States concerned, these nuclear tests set off an arms race that constitutes a risk to peace and security in the entire region.

India and Pakistan must reverse their nuclear ambitions in accordance with Security Council Resolution 1172. They both have a responsibility to leave the path of escalation and return to regional security. Signing the Test-Ban Treaty would be the first step in that direction.

The situation regarding proliferation of weapons of mass destruction in the Middle East continues to be a cause for concern. Iraq continuously tries to evade inspections to which it is bound by Security Council resolutions. We urge Iraq to co-operate with the UN Monitoring, Observation and Verification Commission (UNMOVIC). The countries of the region must take decisive steps towards a comprehensive solution to the security situation, including the setting up of a zone free of weapons of mass destruction.

On the Korean Peninsula, Sweden hopes for a solution to the nuclear situation, based on the “Agreed Framework” between the US and the Democratic People’s Republic of Korea. Sweden, along with the EU, supports these efforts through participation in the KEDO project. We urge all States concerned to exercise restraint and to refrain from developing weapons of mass destruction and their delivery systems. Meanwhile, the Democratic People's Republic of Korea must abide by its safeguard commitments in accordance with article III of the NPT.

Mr President, Sweden strongly supports the Safeguards system of the International Atomic Energy Agency (IAEA). We have assisted several new states of the former Soviet Union in setting up their own nuclear accountancy systems. We welcome the approval in 1997 of a system which will strengthen the IAEA's ability to detect secret nuclear weapons programmes. However, the rate of ratification of the Additional Protocol to the Safeguards agreement must be speeded up. Sweden is now ready to ratify the Protocol nationally.

Together with our partners in the European Union we have also agreed to conclude our collective ratification process as soon as possible and urge all other States parties to make the same efforts.

Illicit trafficking is a threat to the non-proliferation of nuclear weapons. The Swedish Government co- operates with several states in Eastern and Central Europe, as well as with the IAEA, to improve physical protection and prevent illicit trafficking. We call upon states to accede to the Physical Protection Convention as soon as possible and to implement fully their ensuing commitments. Thought should be given to co-operative measures, including verification, which would strengthen world-wide physical protection.

Mr President, My Government remains committed to co-operation in the peaceful uses of nuclear technology, for instance in agriculture, medicine and water resource management. I welcome the IAEA's efforts to align its activities in this field more closely with those of the developing countries. Export control has an important role to play in facilitating such co-operation while preventing the spread of nuclear weapons.

Säkerhetspolitik och nedrustning

Any activities relating to nuclear applications must be based on internationally agreed safety standards. All states that have not yet done so should accede to all relevant conventions and fully implement their ensuing commitments.

Mr President, Some of the problems that we discuss at this Review Conference are a legacy from a bygone political era, missed by few. Others are new, arising from regional conflicts and the political and economic reality of globalisation. They do, however, have one thing in common - that today the prospects for finding sustainable solutions are better than ever before. Provided that we have the political will and commitment, that is.

This Conference offers an opportunity to add more substance to the strengthened review process and to renew our commitment to the full implementation of the Nuclear Non-Proliferation Treaty. We cannot afford to let it slip through our fingers.

Sweden calls on the Conference to commit to the following steps:

To undertake unequivocally to eliminate nuclear arsenals and to engage without delay in an accelerated process of negotiations thus achieving nuclear disarmament in accordance with the Nuclear Non- Proliferation Treaty.

To do its utmost, unconditionally and without delay, to achieve the entry-into-force of the Comprehensive Nuclear-Test-Ban Treaty

To ban the production of fissile material for nuclear weapons or other nuclear explosive devices, through immediate negotiations as agreed in the Conference on Disarmament.

To increase transparency regarding strategic and non-strategic nuclear weapons arsenals and holdings of fissile material stocks.

To let the principle of irreversibility guide all measures undertaken in the field of nuclear disarmament and non-proliferation.

Mr President, We have four weeks to show to the world that the global non-proliferation regime still stands strong. We expect the nuclear-weapon states to implement their share of the NPT bargain. My Government will do everything in its power to strengthen the global non-proliferation regime. Thank you, Mr President

Diplomacy, Conflict Prevention and Psychology. Opening Address by Mr Jan Eliasson, State Secretary for Foreign Affairs, of The Dag Hammarskjöld Memorial Seminar on Diplomacy and Psychology, at The XXVII International Congress of Psychology, Stockholm 2000-07-24

It is a great pleasure for me to address the Dag Hammarskjöld seminar on Diplomacy and Pychology. The introduction of this topic to the World Congress of Psychologists is highly relevant in substance as well as timing. The meeting of minds between scholars and practitioners of psychology and diplomacy is certainly in the spirit of Dag Hammarskjöld, a humanist and a great achiever in front-line diplomacy.

When preventive diplomacy was introduced into the political dictionary in the 50´s - indeed by Dag Hammarskjöld - it had different connotations from today's. The main objective at the time was to prevent conflicts (such as those in Suez and Lebanon) from escalating and interfering with the balance of power between the superpowers. The incentive to learn about preventive strategies was limited. The cold war environment was, in general, not conducive to influences on foreign policy from the Humanities. Säkerhetspolitik och nedrustning

Extraordinary changes have taken place in the international environment since Dag Hammarskjöld's time. The demise of the superpower conflict carried with it a dramatic improvement in the conditions for international co-operation. It came as a disappointment that this new potential for peace and development was to be absorbed to a large extent by "new conflicts", from the Balkans to the Great Lakes region in Africa. A diffuse, low-intensive violence with complex driving forces emerged. A number of countries in the 90´s experienced the abnormal situation of being at war with themselves.

One factor in this rather unexpected development appears to be the new forms of polarisation in the international system which have taken place after the end of the Cold War. The spread of democracy and free market economies has certainly brought significant positive effects to the international system. At the same time globalisation seems to have contributed to mobilising religious and cultural identities rather than making them wither away. The development of a cosmopolitan, "post-national", state of mind world-wide has erroneously been taken for granted. McLuhan's famous vision of "the global village" seems to be contradicted by ever stronger loyalties to local religious and ethnic identities in many regions of the world.

The prevalence of the ethnic factor in today's internal warfare no doubt contributes to the appalling phenomenon of "total war" with ethnic cleansing as an extreme expression. Its ingredients have become commonplace; an indiscriminate targeting of civilian populations, the appearance of non-state actors of a warlord-type, the hi-jacking of humanitarian aid in conflict areas and the frightening spread of small weapons in many regions of the world. Out of the more than 10 million casualties in internal conflicts around the world since 1990, the major part have been civilians.

With these changes in the international security environment traditional methods of crisis management are defied. Conflict prevention has become a practical problem as well as an academic puzzle.

New concepts and methods that are relevant to our new security environment have to be developed. The human casualties and the utter destruction of whole societies in internal conflicts in particular call for ways to

- improve early warning and early action - enhance skills in mediation and in peace-making and - facilitate reconciliation after conflict.

Speaking for the trade of diplomacy, we need new and strong allies in order to meet the new challenges. The research community in the field of psychology is well placed to make important contributions in these areas and is an important such ally.

In the following I shall deal briefly with these areas and make a few comments on the dilemmas involved. Conflicts between states will no doubt take place also in the future. In consonance with the changes in the international environment I will, however, focus on the "new", internal conflicts.

In conclusion of this presentation, I am going to offer some thoughts on priorities for making headway in the pursuit of enhanced co-operation between the worlds of diplomacy and psychology for the benefit of conflict prevention.

Containment of violence demands early action

There is always a choice to be made by leaders and their followers as to the resort to violence. Pressure from the outside on the right spot with good timing may be productive, even decisive in stopping escalation of conflict. Säkerhetspolitik och nedrustning

Opportunities for preventive action exist throughout the unfolding of a conflict. Successes in preventive action are often difficult to prove, which is a built-in difficulty for the marketing of the idea. Nevertheless, several cases from recent years can be pointed at; the comprehensive peace-building efforts in Central America which reached a peak in the early 90´s, the political transition in Namibia and, more recently, the peaceful regulation of the rights of the Russian populations in the Baltic states.

When violence breaks out, escalation becomes much more difficult to control. Security concerns are bound to grow, arms races intensify and attacks on civilians increase. Prospects for compromise and reconciliation are likely to be bleak, following the all too typical demonisation of the adversary.

Human suffering is not the only cost of civil war. When the conflict finally winds down or is brought to an end, relief action and physical rehabilitation often absorb exorbitant resources. Clearly, the huge costs of reconstruction of war-torn societies lead to vicious circles by taking an unacceptable toll on ordinary programs for economic and social development.

Thus, action before violence breaks out is crucial. This is why considerable interest has been directed to systems for early warning, such as those that have existed with regard to famine, floods and earthquakes.

Even though the signals may be ambiguous, early warning can give decision-makers a chance to avert an impending crisis, change its course and steer it in a less dangerous direction. The UN and regional organisations may be used by governments for consultations. Leading actors in the conflict may be defined and contacted.

Few conflicts are entirely unforeseen. Rather, evidence of imminent violence tends to gather like clouds. The Rwanda genocide in 1994, we now know, was anything but unforeseen. UN agencies and NGOs had been reporting on the heightened tension and extremist rhetoric for quite some time. It is important, in this perspective, that a learning process is going on. The reports from the UN and various commissions that have taken a critical look at the role of the UN and other external actors in the Rwanda catastrophe, as well as in the massacre in Srebrenica in former Yugoslavia, must be important benchmarks for the future.

There is a fundamental dilemma connected with early response which we need to understand more fully. Why is evidence of an approaching conflict and an impending human catastrophe often rejected? Why are we not prepared to see the writing on the wall before humanitarian action turns into a major military operation? To put it another way, how can politicians be helped to take more rational decisions, considering that these are often difficult and have to be taken under great stress? The dynamics of perception are worth looking into here; for example, signals of distress often have to compete with more spectacular international events.

When the "CNN-factor" eventually alerts public opinion through the media the opportunity to act preventively has in most cases been lost. In the words of the present Secretary General of the UN, Mr Kofi Annan, "the CNN-factor" tends to mobilise popular pressure after the peak of the problem – which is when effective intervention is most costly, most dangerous and least likely to succeed.

Findings and experiences in the field of psychology could play a more vital and concrete role in increasing awareness of relevant mechanisms. Contributions from psychologists toward closing the gap between early warning and early action could make a great difference for preventive action.

Prospects and limitations of the United Nations Säkerhetspolitik och nedrustning

The new conflict environment contains a proliferation of actors, not only on the war-scene, but also in the camp of mediators and peace-brokers. The United Nations has a unique role to play as a leader and a co-ordinator. No regional or private organisation, nor governments, have an authority and a legitimacy to intervene comparable to that of the UN.

Although the Charter of the UN was construed from the experiences of inter-state aggression in the Second World War, it does not make any distinction between different threats to peace and security. Consequently, it has proved surprisingly applicable to the increasing emphasis on internal conflicts. Dag Hammarskjöld once called the UN "a living organisation with a capacity to adapt its constitutional habit according to needs".

It is important to point out that the prime responsibility for bringing about the resolution of a conflict, according to the Charter, rests with the parties themselves. In this vein, the Charter offers a basic model for assistance and facilitation.

Article 33 of the UN Charter is a blueprint for peaceful solutions and a catalogue of measures to be undertaken. Negotiation, inquiry, mediation, conciliation, arbitration, judicial settlement and resort to regional agencies are equally applicable also to internal conflicts. For various reasons - including political consideration from members states and lack of resources – the UN up to now has been unable to fulfil its task as a broker in peaceful conflict resolution.

It goes without saying that all preventive action, whether it takes place early or late in the conflict cycle, is likely to be more successful if it is carried out in co-operation with the parties directly concerned. Unfortunately, this has rarely been the case.

It has therefore in many cases been necessary to use varying degrees of coercion based on mandates from the Security Council. But even with the more constructive spirit of co-operation in the Security Council after the end of the superpower conflict, we are faced with serious limitations in the possibilities of launching effective preventive action.

To begin with, it may be difficult to intervene when the conflict has not yet matured. Governments are often hesitant to seek advice from outside when they are not in full command of the situation. Moreover, one of the principles of the UN Charter - not seldom evoked by those who have a vested interest in keeping the influence of the UN limited - is non-interference in the internal affairs of a member state (Article 2:7).

However, it should be noted with regard to this Article that important developments in the interpretation of both "interfere" and "matters which are essentially within the domestic jurisdiction of any state", have taken place. In practice, this means that failures by governments to come to grips with human disasters may in certain cases entitle the international community to take action. The Security Council has even gone so far as to evoke "threat to international peace and security" to justify action in an increasing number of severe internal situations, e.g. in relation to Saddam Hussein's attack on the Kurd population in Halabja in the late 80´s.

Thus, international tolerance of large-scale suffering among civilian populations is gradually being reduced. Solidarity does not automatically stop at a border but extends to people in need.

The importance of norms

Given the particularly cruel nature of civil war-situations as well as ethnicity as a prevalent factor in the emergence of conflicts, efforts to protect human rights and minority rights have become all important. From the beginning the UN adopted the principle that this should be done through the upholding of universal norm systems. Säkerhetspolitik och nedrustning

In the light of the great complexity of today's internal conflicts, there is, however, much justification for also tailoring special safeguards for the protection of minorities in the course of conflicts and in peace- agreements.

The growing interest in strengthening the international norm systems, in particular with respect to humanitarian law and human rights, gives some ground for hope. Violence must be considered by the international community as unacceptable for solving internal conflicts, as it is between states.

In this connection, a brief comment on humanitarian action is in place.

In the past humanitarian action was synonymous with impartial relief work carried out by the International Red Cross and non-governmental organisations. Today, it has become part of the diplomatic toolbox for mediation and peace-making.

If mediation fails, humanitarian action can open up ways for key actors, information gathering and secure the interest of minorities. It can build confidence between parties, e.g. by offering joint projects in rebuilding infrastructure and institutions.

Mediation and the problem of bad leadership

When the genie of the bottle is out and violence on a massive scale has become manifest, negotiation is the road on which parties are usually pressured to go.

Again, important limitations and dilemmas emerge. Civil wars have characteristics that can make them more difficult to resolve than inter-state wars. First, out of the numbers of actors that are often involved in local wars, some may even profit from warfare and have a vested interest in the continuation of violence. We have seen examples of this in Europe as well as on the African scene.

Secondly, parties are likely to pursue incompatible goals. In this context, poor leadership - some do not hesitate to call it “pathological” with respect to some familiar contemporary examples - has been a greatly complicating factor for reaching compromises. It has raised unpredictability and suffering to levels that are overwhelming at times.

Furthermore, the "winner-takes-all-attitude" is more prevalent in communal conflicts than in conflicts between states. Consequently, it is difficult to win the parties' understanding that a negotiated agreement is in their own best interest. Statistics on communal conflicts tell us that negotiated agreements and durable settlements are in a clear minority. In the cases where a negotiated settlement has been achieved, there is evidence that a coherent and concerted action among external actors has been an important factor. US and European pressure on Zaire's president Mobuto to step down is a good example.

Mediation may serve a number of objectives prior to an agreement. In the best of circumstances, it may lessen fears of a settlement and give the parties an opportunity to verify their perceptions about casus belli and the objectives of the opponent. If the process goes well, mediators play an increasingly active part, e.g. in establishing rules of conduct, providing information and offering verification procedures.

Peace agreements must be kept

The obstacles to continuing on a peaceful road after a negotiated settlement are many. The rhetoric of war and ideas that one's opponent wants to dominate the country may linger on. The distance between Säkerhetspolitik och nedrustning fear and even moderate trust may seem excessively far to bridge. The "we" and "they" are often oceans apart.

Democracy is often considered to be a favourable environment and, indeed, device for conflict resolution. Still, political and economic transition constitutes challenges to stability. We have seen numerous examples from different parts of the world, where in the initial stage of democratisation, ethnic and religious allegiances have been predominant factors for creating loyalty and political mobilisation. Again, former Yugoslavia comes to mind as a prime case in point. When elections take place after a political settlement, parties must be convinced, therefore, that the one that wins the election will not use the victory in a "winner take all" spirit.

Internal conflicts may develop over many years and societies already ravaged by war are often susceptible to perpetuated violence. If the root causes of the conflict are not adequately addressed, violence will therefore often re-surface. Likewise, if weapons are not removed under a peace agreement, arms will continue to be readily available in new risk situations.

A number of peace agreements have been achieved in the post-Cold-War period. Some of them might just as well have been written in the sand. UNITA in Angola returned to war after the elections in 1992 and the Khmer Rouge abused the Paris Peace Accords after signing them in 1992. In Rwanda the Habyarimana regime, prior to the genocide, refused to implement key provisions in the Arusha Accords.

In the light of experiences of this kind, psychologists may want to help broaden our understanding of how “carrots” and “sticks” work relative to the implementation of peace agreements.

Reconciliation is a long term endeavour

The long time-span of internal conflicts is also a good reason for being persistent in reconciliation strategies. To begin with, an acknowledgement of factual events has proved to be essential to heal wounds in society (cf. Argentina, Chile, South Africa). In retrospect, the Ustasja movement’s collaboration with Nazi Germany in the Second World War was never publicly denounced or cleared up under Tito. This, together with memories of the Chetnik actions on the Serb side, was no doubt a contributing factor behind the spiralling tensions leading to the recent mass tragedy in former Yugoslavia.

This demonic hold of the past must come to a halt. A mechanism for bringing about international prosecution of war criminals has been discussed in the UN for many years. A decisive leap forward was taken when an agreement to set up an International Criminal Court was reached in Rome in 1998. Enhanced possibilities to convict human rights offenders should be not only a deterrent, but also have a cathartic effect for the victims and establish better long term conditions for reconciliation.

Reconciliation may be facilitated if the parties are willing to adhere to power-sharing formulae. Entrenched ideas about other groups characterised by hostility, malevolence and suspicion can be serious obstacles. Perceptions are difficult to change, in particular after violence has broken out, but we have seen that it can be done. The South African experience is one of the most forceful examples in this regard as well as – hopefully - Northern Ireland.

Concluding remarks; toward a culture of prevention

To lay down arms, set aside differences and rebuild ravaged political and economic systems are not easy tasks. Conflict prevention is a proposition as difficult as it is necessary. Säkerhetspolitik och nedrustning

It has been suggested that in many respects, i.e. the tide of nationalism and the importance of minority issues, we are back to a situation similar to the one after the First World War. We are reminded that conflict is a fundamental human phenomenon, a basic fact that was overshadowed by the abstract, game-theory character of the Cold War.

Today, peace and security are no longer exclusively matters between states, but part of a social context. Internal conflicts are often about needs, values and aspirations. This means that the individual's and the group's identity is displayed and the consequences of frustrated economic and social aspirations are at stake.

The end of the Cold War and the nature of domestic conflicts has made the interface between diplomacy and psychology larger and more relevant. Psychology and other social sciences are needed not only to refine methods and practices, but also to describe and conceptualise the new security environment.

Language is the principal working tool for the diplomat. It can be used to reassure, convince or coerce. Words may be powerful, ambiguous or pregnant with violence. There is the saying that "without language there would be no poetry, nor war". In a multi-cultural mediation context, the face-value of language cannot be taken for granted. Psychology can be very helpful in shedding further light on the significance of different cultural modes of interpretation of crisis situations.

By way of summarising, from the vantage point of diplomacy, I would like to suggest four priority areas for moving forward the boundaries of knowledge in areas of mutual interest to psychology and diplomacy.

First, given the intractable nature of conflicts and likelihood of wide-spread violence, new methods of forestalling violence are urgently needed. Our ability to prevent violent conflicts in the future hinges to no small degree on what improvements we can make with respect to translating early warning into early action. We need to know more about the factors, psychological and others, that constrain decision- makers and public opinion in responding more affirmatively to serious early warnings.

Secondly, democracy, human rights and pluralism today have universal pretensions as a basis for a peaceful development of our societies. However, these values are contested in many parts of the world. Psychology has contributed a great deal with regard to the knowledge of phenomena which may be conducive to violent conflict. I would like to suggest that more emphasis should be put also on the need to expand our understanding of the reverse perspective, i.e. what are the conditions for conflict resolution and a sustained development of peace and democracy.

Third, while diplomacy has traditionally been concerned with geographical borders, today's conflicts compel us to deal also with the "inner borders" of people. In an increasingly diversified world we need to devise peace-building in a way which secures multiethnic co-existence and a sense of basic physical protection. Bad leaders have proven themselves to be skilful in exploiting, even creating, an atmosphere of insecurity. One of the biggest challenges for the 21st century will no doubt be how to accept and absorb cultural and religious diversity in and between our societies.

Fourth, international involvement in preventive action requires a high degree of cross-cultural action and skills. Our understanding of modes and conditions for negotiation in various cultural settings must be further developed, including ways to encourage parties to honour agreements more fully.

In a speech in 1956 Dag Hammarskjöld said that "freedom from fear could be said to sum up the whole philosophy of human rights". For Dag Hammarskjöld the task of the United Nations was in the first place to protect the interests of the less powerful in the international system. I am convinced that Hammarskjöld would agree that freedom from fear is also the ultimate motive for conflict prevention, as Säkerhetspolitik och nedrustning we understand it today.

Conflict prevention is clearly in our common interest, but its constituency needs to be strengthened. Commonly held ideas - "positive and edifying myths" - are beneficial, indeed may be necessary, in all human communities as a basis for consensus and survival. Contributing to building a positive perception around the United Nations - the only universal forum for dealing with our common future - would be significant to reinforce the structures for co-operation and sustainable peace in the world.

The guiding norms for behaviour in the international community change, perhaps more than we are aware of. Slavery has been banned as well as apartheid and genocide. Fundamental human and civil rights have been codified in conventions with almost universal adherence.

It is now time to move ahead and to adopt a more systematic approach to meeting the threat of pervasive violence and diminish fear in all regions of the world. A "culture of prevention" must be developed. Scholars, politicians and diplomats, as well as people from the media and business, are the natural constituency of such a culture.

Inledning av utrikesminister Anna Lindh vid vid riksdagens debatt om alliansfriheten och dess innehåll 2000-12-13

Fru talman,

Berlinmurens fall var signalen för ett nytt Europa. De två block som stod emot varandra under efterkrigstiden finns inte mer. Det ger oss en historisk möjlighet till fred och samarbete.

Men Europa efter det kalla kriget är också mer oförutsägbart. Krigen på Balkan visar hur nya konflikter kan blossa upp och utvecklas till förödande krig. Sverige är inte isolerat från detta. Vi påverkas direkt av krig i andra delar av Europa. En lärdom från Balkan är det ofattbara lidande som drabbar civilbefolkningen. Det är också hundratusentals flyktingar, miljarder i nödvändigt bistånd, risk för spridning av krigen. Säkerheten i Europa är i högsta grad gemensam och odelbar.

Vår säkerhetspolitik grundad på den militära alliansfriheten tjänar Sverige väl. Den har starkt bidragit till stabilitet i vår del av Europa. Den har gjort det möjligt för Sverige att ta självständig ställning i nedrustningsfrågor, inte minst om kärnvapen. Det är svenska riksdagen som fattar beslut om Sveriges agerande i kriser och krig. Vi kan stå utanför en väpnad konflikt, om vi så skulle välja.

Vår militärt alliansfria politik har ett starkt folkligt stöd. Att kräva en svensk anslutning till en militärallians med ömsesidiga försvarsgarantier syftar bakåt snarare än framåt. Ett svenskt Nato- medlemskap skulle inte öka säkerheten i vår del av världen.

Militär alliansfrihet innebär för Sverige varken utanförskap eller passivitet. Vi deltar aktivt i FN och OSSE. Sverige arbetar också aktivt inom EU för att förebygga och hantera kriser, liksom i Partnerskap för fred. Alliansfriheten är en tillgång för Sverige.

Under ett antal år har det hetat, både i utrikesdeklarationer och i regeringsförklaringar, att "Sveriges militära alliansfrihet, syftande till att vi skall kunna vara neutrala i händelse av krig i vårt närområde, består". Den formuleringen bör enligt regeringens uppfattning nu ses över.

Motivet är inte at t ompröva den militära alliansfriheten. Denna finns det ingen anledning att ändra på. Men alliansfrihetens syfte är bredare än neutralitetsoptionen. Bland annat syftar den svenska militära alliansfriheten till att bidra till stabilitet och säkerhet i vårt närområde. Säkerhetspolitik och nedrustning

Det är därför regeringens strävan att redovisa en bättre beskrivning av vår säkerhetspolitiska doktrin. Det skulle vara av stort värde om det kunde ske med stöd av samtliga riksdagspartier. Vi avser därför att under nästa år bjuda in företrädare för samtliga riksdagspartier till överläggningar. Jag ser också fram emot en allmän diskussion i detta ämne.

Fru/herr talman,

Inför toppmötet i Köln hävdade miljöpartiet att EU skulle bli en försvarsunion som Nato. Den debatten har tystnat. Även kritikerna inser att EU:s beslut handlar om krishantering, inte om territorialförsvar med ömsesidiga försvarsgarantier.

Nu heter det oftast istället från miljöpartiet att EU blir en anfallspakt, som kommer att strunta i FN. Jag menar att den kritiken också är felaktig.

EU försöker bli bättre på att förebygga och hantera kriser, så att vi ska slippa se nya bilder av människor som flyr från nedbrända hem i krigsområden. I dag tjänstgör drygt 800 svenska soldater i fredsstyrkor på Balkan, på FN:s uppdrag och under Natos dagliga ledning. Vår bataljon inom KFOR i Kosovo försöker se till att både serber och kosovoalbaner kan röra sig fritt, och att de får möjlighet att flytta tillbaka till sina hem. De ger människorna ett skydd mot angrepp. Alla partier i denna riksdag har godkänt att KFOR kan använda militärt våld om det behövs. Samtidigt försöker KFOR skapa drägliga förhållanden under vintern. De delar ut ved, särskilt till utsatta minoritetsområden. De hjälper till med att få igång telefonerna igen. Vi har 40 soldater i Bosnien, bland annat för att olika folkgrupper åter ska kunna leva tillsammans. Vi har poliser, domare och personer med räd dningskunskap som också gör viktiga insatser på Balkan och på andra platser. Alla dessa svenskar gör viktiga insatser för freden, liksom ännu fler före dem.

Men fortfarande är Europa beroende av andra, också för att klara mindre fredsinsatser. Idag kan vi ju faktiskt erkänna att omvärlden stod alltför passiv inför det som hände när Jugoslavien föll samman på 1990-talet. Även i dag är Europa i viktiga avseenden beroende av USA, vars engagemang i Europas säkerhet är betydelsefullt. Men EU måste också kunna göra fredsinsatser om USA av någon anledning inte vill vara med.

Detsamma gäller utanför Europa. Vi minns folkmorden i Rwanda. Vi vet hur många konflikter som fortfarande slår sönder människors liv, hindrar ekonomisk och social utveckling. Omvärlden måste kunna hjälpa till när en bräcklig fred ska säkras. Som Libanon tidigare, som Etiopien och Eritrea i dag.

FN efterlyser i den så kallade Brahimirapporten fler förband som kan ställas till förfogande för internationell krishantering. På svenskt initiativ har EU diskuterat med Kofi Annan hur EU:s nya förmåga ska ställas till FN:s förfogande. FN har legitimitet och globalt ansvar. EU är på väg att få militära och civila resurser. Tillsammans kan vi göra väsentliga framsteg för freden. Inom Unionen är vi överens om att vårt agerande ska följa principerna i FN-stadgan. Det betyder att det krävs FN-mandat för fredsframtvingande insatser. Säkerhetsrådet har huvudansvaret för internationell fred och säkerhet.

Låt mig sluta med att fråga miljöpartiet, som begärt denna debatt. Vad är då er väg? Vad är ert alternativ? Hur ska Europa agera så att vi slipper se nya Kosovo? Vilken annan organisation än EU har det breda register av instrument som behövs? OSSE är bra, men har inte alls samma breda förmåga. FN har legitimiteten men behöver resurserna.

Människorna på Balkan och i andra delar av världen hoppas på vårt stöd. Att vi skulle ägna oss åt isolationism och slutenhet är inte svaret på deras frågor. Säkerhetspolitik och nedrustning

Utrikesminister Anna Lindhs inledning vid riksdagens debatt om alliansfriheten och dess innehåll 2000-12-13

Fru talman,

Berlinmurens fall var signalen för ett nytt Europa. De två block som stod emot varandra under efterkrigstiden finns inte mer. Det ger oss en historisk möjlighet till fred och samarbete.

Men Europa efter det kalla kriget är också mer oförutsägbart. Krigen på Balkan visar hur nya konflikter kan blossa upp och utvecklas till förödande krig. Sverige är inte isolerat från detta. Vi påverkas direkt av krig i andra delar av Europa. En lärdom från Balkan är det ofattbara lidande som drabbar civilbefolkningen. Det är också hundratusentals flyktingar, miljarder i nödvändigt bistånd, risk för spridning av krigen. Säkerheten i Europa är i högsta grad gemensam och odelbar.

Vår säkerhetspolitik grundad på den militära alliansfriheten tjänar Sverige väl. Den har starkt bidragit till stabilitet i vår del av Europa. Den har gjort det möjligt för Sverige att ta självständig ställning i nedrustningsfrågor, inte minst om kärnvapen. Det är svenska riksdagen som fattar beslut om Sveriges agerande i kriser och krig. Vi kan stå utanför en väpnad konflikt, om vi så skulle välja.

Vår militärt alliansfria politik har ett starkt folkligt stöd. Att kräva en svensk anslutning till en militärallians med ömsesidiga försvarsgarantier syftar bakåt snarare än framåt. Ett svenskt Nato- medlemskap skulle inte öka säkerheten i vår del av världen.

Militär alliansfrihet innebär för Sverige varken utanförskap eller passivitet. Vi deltar aktivt i FN och OSSE. Sverige arbetar också aktivt inom EU för att förebygga och hantera kriser, liksom i Partnerskap för fred. Alliansfriheten är en tillgång för Sverige.

Under ett antal år har det hetat, både i utrikesdeklarationer och i regeringsförklaringar, att "Sveriges militära alliansfrihet, syftande till att vi skall kunna vara neutrala i händelse av krig i vårt närområde, består". Den formuleringen bör enligt regeringens uppfattning nu ses över.

Motivet är inte att ompröva den militära alliansfriheten. Denna finns det ingen anledning att ändra på. Men alliansfrihetens syfte är bredare än neutralitetsoptionen. Bland annat syftar den svenska militära alliansfriheten till att bidra till stabilitet och säkerhet i vårt närområde.

Det är därför regeringens strävan att redovisa en bättre beskrivning av vår säkerhetspolitiska doktrin. Det skulle vara av stort värde om det kunde ske med stöd av samtliga riksdagspartier. Vi avser därför att under nästa år bjuda in företrädare för samtliga riksdagspartier till överläggningar. Jag ser också fram emot en allmän diskussion i detta ämne.

Fru/herr talman,

Inför toppmötet i Köln hävdade miljöpartiet att EU skulle bli en försvarsunion som Nato. Den debatten har tystnat. Även kritikerna inser att EU:s beslut handlar om krishantering, inte om territorialförsvar med ömsesidiga försvarsgarantier.

Nu heter det oftast istället från miljöpartiet att EU blir en anfallspakt, som kommer att strunta i FN. Jag menar att den kritiken också är felaktig.

EU försöker bli bättre på att förebygga och hantera kriser, så att vi ska slippa se nya bilder av människor som flyr från nedbrända hem i krigsområden. I dag tjänstgör drygt 800 svenska soldater i fredsstyrkor på Balkan, på FN:s uppdrag och under Natos dagliga ledning. Vår bataljon inom KFOR i Säkerhetspolitik och nedrustning

Kosovo försöker se till att både serber och kosovoalbaner kan röra sig fritt, och att de får möjlighet att flytta tillbaka till sina hem. De ger människorna ett skydd mot angrepp. Alla partier i denna riksdag har godkänt att KFOR kan använda militärt våld om det behövs. Samtidigt försöker KFOR skapa drägliga förhållanden under vintern. De delar ut ved, särskilt till utsatta minoritetsområden. De hjälper till med att få igång telefonerna igen. Vi har 40 soldater i Bosnien, bland annat för att olika folkgrupper åter ska kunna leva tillsammans. Vi har poliser, domare och personer med räddningskunskap som också gör viktiga insatser på Balkan och på andra platser. Alla dessa svenskar gör viktiga insatser för freden, liksom ännu fler före dem.

Men fortfarande är Europa beroende av andra, också för att klara mindre fredsinsatser. Idag kan vi ju faktiskt erkänna att omvärlden stod alltför passiv inför det som hände när Jugoslavien föll samman på 1990-talet. Även i dag är Europa i viktiga avseenden beroende av USA, vars engagemang i Europas säkerhet är betydelsefullt. Men EU måste också kunna göra fredsinsatser om USA av någon anledning inte vill vara med.

Detsamma gäller utanför Europa. Vi minns folkmorden i Rwanda. Vi vet hur många konflikter som fortfarande slår sönder människors liv, hindrar ekonomisk och social utveckling. Omvärlden måste kunna hjälpa till när en bräcklig fred ska säkras. Som Libanon tidigare, som Etiopien och Eritrea i dag.

FN efterlyser i den så kallade Brahimirapporten fler förband som kan ställas till förfogande för internationell krishantering. På svenskt initiativ har EU diskuterat med Kofi Annan hur EU:s nya förmåga ska ställas till FN:s förfogande. FN har legitimitet och globalt ansvar. EU är på väg att få militära och civila resurser. Tillsammans kan vi göra väsentliga framsteg för freden. Inom Unionen är vi överens om att vårt agerande ska följa principerna i FN-stadgan. Det betyder att det krävs FN-mandat för fredsframtvingande insatser. Säkerhetsrådet har huvudansvaret för internationell fred och säkerhet.

Låt mig sluta med att fråga miljöpartiet, som begärt denna debatt. Vad är då er väg? Vad är ert alternativ? Hur ska Europa agera så att vi slipper se nya Kosovo? Vilken annan organisation än EU har det breda register av instrument som behövs? OSSE är bra, men har inte alls samma breda förmåga. FN har legitimiteten men behöver resurserna. Människorna på Balkan och i andra delar av världen hoppas på vårt stöd. Att vi skulle ägna oss åt isolationism och slutenhet är inte svaret på deras frågor.

Artiklar

Vi manar kärnvapenstaterna till besinning. Artikel av utrikesminister Anna Lindh och Kanadas utrikesminister Lloyd Axworthy i Svenska Dagbladet 2000-05-04

Det internationella nedrustnings- och icke-spridningsavtalet är i kris. Trettio år efter att det trädde i kraft har det kraftigt försvagats till följd av kärnvapenstaternas agerande och, i vissa fall, handlingsförlamning. Några länder har utnyttjat denna situation för att gå vidare med egna ambitioner när det gäller kärnvapen, vilket givetvis har skadat nedrustnings- och icke-spridningsarbetet ytterligare. I detta allvarliga läge anser vi att alla ansvarskännande stater måste säga ifrån.

Alla icke-spridningsavtalets parter, inklusive de som inte är kärnvapenmakter, är skyldiga att aktivt verka för nedrustning och för ett slut på kapprustningen. Sverige och Kanada tar detta ansvar på allvar. Vi avser attarbeta tillsammans med andra stater så att den senaste tidens alarmerande utveckling stoppas och nedrustnings- och icke-spridningsarbetet kan komma på rätt spår igen.

Under de senaste två åren har vi kunnat se hur både framstegen som gjordes efter kalla krigets slut och engagemanget för nedrustning och icke-spridning har ebbat ut. Inför detta hot mot den mänskliga Säkerhetspolitik och nedrustning säkerheten, uppmanar vi alla berörda parter att agera återhållsamt och med förnuft. I synnerhet uppmanar vi kärnvapenstaterna att återigen ansluta sig till nedrustnings- och icke-spridningsarbetets grundläggande principer.

Vi anser att USA och Ryssland - som ansvarskännande stater - borde visa prov på större ledarskap. Det första steget i positiv riktning togs när den ryska Duman ratificerade START II-avtalet (för neddragningar i kärnvapenarsenaler) för två veckor sedan. USA och Ryssland bör nu omgående fortsätta förhandlingarna om ett START III-avtal. USA bör för sin del ratificera 1997 års överenskommelser om START II och ABM- avtalet (som begränsar missilförsvarssystem). Under tiden bör USA avstå från unilaterala beslut om ett nationellt missilförsvarssystem som skulle kunna äventyra ABM-avtalet och ha en negativ inverkan på kärnvapennedrustning och icke-spridning. Att Ryssland ratificerade provstoppsavtalet i fredags är ett efterlängtat framsteg och ett välkommet beslut. Nu är det viktigt att den amerikanska senaten ratificerar provstoppsavtalet. USA:s fortsatta ovilja att ratificera avtalet kommer bara att missbrukas av andra stater och tas som en ursäkt för att utveckla och förbättra kärnvapen.

Utan ordentliga framsteg inom dessa områden kan ingen vara säker på att vi har lämnat hotet om en kärnvapenkatastrof bakom oss. Utan verkliga framsteg uppmuntras knappast de som strävar efter egen kärnvapenkapacitet att ge upp sina planer och stödja icke-spridningsarbetet. Risken finns också att andra länder omprövar sina beslut att inte utveckla kärnvapen. Ingen har något att vinna på en ökad spridning av kärnvapenteknologi och kärnvapen.

Vi är inte ensamma om att ställa dessa krav, och USA och Ryssland är inte de enda stater som måste göra bättre ifrån sig. Kina bör, tillsammans med USA, omedelbart ratificera provstoppsavtalet, vilket de båda undertecknade 1996. Vi kan inte heller acceptera att Kina eller andra länder blockerar förhandlingarna om ett avtal som förbjuder produktion av klyvbart kärnvapenmaterial vid nedrustningskonferensen i Genève.

Indien, Pakistan och Nordkorea måste underteckna provstoppsavtalet och Nordkorea måste uppfylla sina icke- spridningsåtaganden. Alla berörda stater bör ansluta sig till icke-spridningsavtalet som icke- kärnvapenstater.

Indiens och Pakistans djupt beklagliga provsprängningar under 1998 ökade spänningarna och utlöste en kapprustning som kan få allvarliga konsekvenser inte bara för stabiliteten i Sydasien, utan även för global nedrustning och icke-spridning. Bägge länderna är ansvariga för att finna en väg ut ur denna ohållbara situation. Att underteckna provstoppsavtalet är det första viktiga steget.

Översynskonferensen av icke-spridningsavtalet som nu pågår i New York är rätt plats för kärnvapenmakterna att åter demonstrera sitt engagemang för nedrustnings- och icke-spridningsarbetet. Tydliga framsteg i New York kommer att ha stor betydelse för att övertyga vacklande stater om vikten av att vara kvar inom avtalet och uppmuntra andra att gå med. Om inga reella framsteg görs på konferensen och icke-spridningsavtalet fortsätter att urholkas, löper vi risken att de icke-kärnvapenstater som har förmåga att skaffa kärnvapen också väljer att använda sig av denna.

Kärnvapenhotet som såg ut att avta för bara några år sedan har smugit sig tillbaka. Vi måste nu vända denna djupt oroväckande utveckling innan det är för sent.

Utrikesminister Anna Lindh och försvarsminister Björn von Sydow om alliansfriheten, DN Debatt (Svar till Gudrun Schyman och Lars Ohly (DN Debatt 18 november) 2000-11-25

Under 1990-talet var Balkan ett öppet sår i Europa. Vi såg inbördeskrig och massakrer på våra TV- skärmar, men omvärlden gjorde för lite för att hindra det som skedde. Säkerhetspolitik och nedrustning

Låt oss inte glömma det. EU är ett fredsprojekt. Därför är utvidgningen österut så viktig. Men därför är det också viktigt att EU kan förebygga och hantera kriser, så att vi slipper se nya Bosnien, nya Kosovo, nya folkfördrivningar.

EU är unikt. Ingen annan organisation förenar på ett liknande sätt politiskt samarbete, demokratisk värdegemenskap, ekonomi och social utjämning. Alla dessa områden är viktiga för fred och utveckling. Därför är det bra och viktigt att EU nu också stärker sin förmåga att civilt och militärt bidra till krishantering.

Vänsterpartiets Gudrun Schyman och Lars Ohly målar på DN Debatt upp detta som en offensiv militärallians. De påstår dessutom att regeringen undviker en offentlig debatt i denna fråga. Båda påståendena är fel.

Riksdagens EU-nämnd, där Lars Ohly sitter, har fått mycket utförlig information om alla beslut – mer än i något annat EU-land, tror vi. Om Gudrun Schyman varit med i riksdagens EU-debatt för två veckor sedan hade hon haft goda möjligheter att diskutera direkt med regeringen. Nu var hon frånvarande. Men hennes partikollega Johan Lönnroth, som var där, hade kanske kunnat berätta om debatten.

Då förklarade vi nämligen återigen förutsättningarna för svensk del. EU ska agera enligt principerna i FN- stadgan. Det betyder att det behövs ett FN-mandat för fredsframtvingande insatser. EU blir inte någon militärallians. Ingen "EU-armé" skapas. Natoländerna har inte heller något intresse av att EU ska bli en försvarsorganisation. EU-insatserna handlar om krishantering, inte om ett gemensamt territorialförsvar med ömsesidiga försvarsgarantier. Sverige kan vara militärt alliansfritt, men i samverkan med andra EU- länder och FN delta i fredsfrämjande militära insatser. Det är vi själva som bestämmer om vi vill vara med och på vilket sätt.

Vår militära alliansfrihet bidrar till säkerhet och stabilitet i vårt närområde. Vi kan delta aktivt och inta en självständig position i det internationella arbetet för nedrustning, inte minst vad gäller kärnvapen och andra massförstörelsevapen. Alliansfriheten ger oss möjlighet att stå utanför en väpnad konflikt om vi så skulle välja.

Inom EU lyfter Sverige fram det förebyggande arbetet, den civila krishanteringen och samverkan mellan civila och militära insatser. Vi har fått mycket stöd för dessa frågor. Vi vill att den civila krishanteringen ska ta rejäla steg framåt under vårt ordförandeskap i vår. EU-toppmötet i Göteborg i juni ska anta ett konkret europeiskt program för att förebygga konflikter.

När andra åtgärder inte räcker till, bör EU också kunna göra militära fredsfrämjande insatser. FN har gjort sådana insatser under decennier. Tusentals svenskar har under FN:s flagga varit med och bevarat freden i olika delar av världen. Ungefär 900 svenska soldater finns på Balkan i dag, på FN:s uppdrag och under Natos ledning, för att vi ska undvika nya blodiga konflikter. Vi är stolta över deras insatser, och det som andra gjort före dem.

Regeringen vill att Sverige är med och tar ansvar för freden. Både med civila och militära medel när det behövs. Militärt våld ska undvikas så länge som möjligt. Men när det inte finns några andra lösningar, och FN tar beslut om en fredsframtvingande insats, bör Sverige kunna delta.

Schyman och Ohly kritiserar också EU:s militära samarbete med Turkiet. Regeringen har tydligt kritiserat Turkiet för brister vad gäller mänskliga rättigheter. Turkiet får inte heller någon beslutsrätt i EU:s krishantering. Men det är viktigt att alla europeiska länder kan vara med och bidra till fredsbevarande insatser, som nu sker i Kosovo. Förslaget om samarbete gäller inte bara Turkiet. Det gäller alla kandidatländer till EU, liksom de europeiska länder som är med i Nato. Där finns ju bland annat vårt grannland Norge. Anser vänsterpartiet att Norge inte ska få vara med om EU gör en Säkerhetspolitik och nedrustning fredsinsats t.ex. i Bosnien? Det är faktiskt följden av det Schyman och Ohly föreslår. Vi vill också att EU utvecklar sitt samarbete med Ryssland och Ukraina.

Sverige driver att EU:s civila och militära förmåga också ställs till FN:s förfogande. På svenskt initiativ har EU och FN:s generalsekreterare Kofi Annan inlett ett samarbete om detta. Det är en väg framåt för freden i Europa och andra delar i världen. Det är en del av en aktiv internationell politik. Vänsterpartiets önskan om en passivare hållning stärker vare sig den militära alliansfriheten eller det internationella fredsarbetet.

Anna Lindh Björn von Sydow

Pressmeddelanden

Ett år med Ottawakonventionen mot minor 2000-02-29

I morgon, den 1 mars 2000, är det ett år sedan Ottawakonventionen om ett totalförbud mot antipersonella minor trädde i kraft.

- Det som är anmärkningsvärt beträffande just Ottawakonventionen är dels att så många stater anslutit sig på så kort tid, dels sättet den tillkom på, med insatser på både regeringars och den enskilde medborgarens nivå. Detta visar att minfrågan är en fråga som berör oss alla, säger Anna Lindh. På fredag tar utrikesministern emot tre skolflickor från Hudiksvall som ska överlämna en namninsamling mot tillverkningen av minor.

Ottawakonventionen, som förbjuder användning, lagring, produktion och överföring av antipersonella minor, trädde i kraft den 1 mars 1999. Hittills har 91 stater ratificerat den - ungefär hälften av alla världens stater. Dessutom har ytterligare 46 stater signerat den i syfte att även de ska ansluta sig senare.

- Vi fortsätter nu att arbeta för att alla stater ska ansluta sig till konventionen. Men givetvis är inte konventionen i sig tillräcklig utan det är det praktiska arbetet som innebär en verklig skillnad för de människor som lever i områden drabbade av minor, säger Anna Lindh.

Enligt Ottawakonventionen skall antipersonella minor som är utplacerade eller i lager förstöras. Konventionen innehåller också bestämmelser om minröjning och bistånd till minoffer. Sverige har genom Sidas stöd för humanitärt bistånd bidragit med betydande belopp, framför allt till de stora internationella organisationer som verkar inom området med minröjning, stöd till minoffer och upplysningskampanjer om minfaran. Beloppet under hela 1990-talet uppgår till cirka en halv miljard kronor som har fördelats på dussintalet länder. De största mottagarländerna är Afghanistan, Kambodja, Moçambique, Norra Irak och Angola. Sverige verkar också genom samarbetet i EU, som under 1990-talet har stött kampen mot antipersonella minor med närmare två miljarder kronor.

- Det praktiska arbetet mot antipersonella minor är ett arbete som Sverige gärna stödjer. Det är ett område där vi känner att vår insats betyder något och ger konkreta resultat för att lindra och förhindra människors lidande, avslutar Anna Lindh.

Anna Lindh välkomnar neddragningar av ryska och amerikanska kärnvapenarsenaler Säkerhetspolitik och nedrustning

2000-04-14

- Ryska dumans godkännande av START II-avtalet är ett steg mot kärnvapennedrustning, säger Anna Lindh, som nu hoppas att den fortsatta ryska ratificeringsprocessen kan slutföras snarast möjligt.

Anna Lindh välkomnar också dumans uppmaning till ytterligare neddragningar i kärnvapenarsenalerna. Samtidigt anser hon att ratificeringen borde ha skett mycket tidigare.

- Den ryska ratifikationen ger hopp om en konstruktiv dialog när icke-spridningsavtalet för kärnvapen ska ses över. Samtidigt vill jag uppmana Ryssland att ta ytterligare steg i samma anda, genom att ratificera provstoppsavtalet för kärnvapen och minska antalet taktiska kärnvapen ordentligt, säger Anna Lindh.

- Jag hoppas nu också att USA snabbt ratificerar avtalets protokoll och att vi snart får till stånd ett START-III om ytterligare neddragningar i strategiska och taktiska kärnvapen i Ryssland och USA. USA:s ratificering av provstoppsavtalet är en annan viktig milstolpe. En kärnvapenfri värld förblir regeringens yttersta mål, säger Anna Lindh

Duman godkände också ett protokoll till avtalet som nu måste ratificeras av amerikanska kongressen innan avtalet kan träda i kraft. Enligt START II ska strategiska kärnvapenstridspetsar i aktiv tjänst dras ned från cirka 6000 till 3500 vardera för Ryssland och USA.

START II-avtalet skrevs under 1993 och ratificerades i USA 1996. Vid upprepade tillfällen har den ryska duman skjutit upp ett godkännande med hänvisning till bland annat Irak-krisen 1998 och Kosovo-kriget 1999.

Anna Lindh välkomnar avtal om kärnvapennedrustning 2000-05-21

- Det är ett stort framsteg att kärnvapenstaterna nu formellt åtagit sig att uppnå fullständig kärnvapennedrustning. Nu måste de genom handling visa att de står fast vid sina ord, säger utrikesminister Anna Lindh.

Resultaten vid nedrustningskonferensen i New York är i linje med vad Sverige länge har arbetat för, bland annat att nedrustningsåtgärder ska vara oåterkalleliga och därmed inte kunna omintetgöras i ett senare skede.

- Vi har fått igenom flera av våra krav. Det är ett framsteg att neddragningar i antalet taktiska kärnvapen poängteras i slutdokumentet, särskilt som det finns många sådana vapen i vårt närområde. Kärnvapenmakterna ska också vara öppnare i sin redovisning av kärnvapeninnehav, säger Anna Lindh.

Sluttexterna förhandlades fram av de fem kärnvapenstaterna och en grupp där Sverige ingår som presenterat en ny agenda för kärndvapennedrustning. (I gruppen ingår också Brasilien, Mexiko, Irland, Sydafrika, Egypten och Nya Zeeland.)

– Resultatet visar återigen att en konsekvent och realistisk politik för kärnvapennedrustning ger resultat, säger Anna Lindh.

Översynskonferensen för icke-spridningsavtalet mot kärnvapen (NPT-avtalet) avslutade i går sitt fyra veckors långa möte i New York genom att anta ett slutdokument i vilket kärnvapenmakterna bland annat åtar sig att uppnå fullständig kärnvapennedrustning. Man kom också överens om konkreta nedrustningsåtgärder, som att bidra till provstoppsavtalets ikraftträdande och att införa moratorium för Säkerhetspolitik och nedrustning kärnvapenprov tills dess att avtalet träder i kraft. Kärnvapenstaterna åtar sig också att vara mer transparenta i fråga om sina kärnvapeninnehav.

Ett gemensamt fredscentrum i Sverige 2000-08-31

Rekryteringsutredningen överlämnar i dag sitt betänkande "Att verka för fred – ett gemensamt fredscentrum i Sverige" till utrikesminister Anna Lindh.

Den särskilde utredaren, ambassadör Stig Elvemar, föreslår att den statliga rekryteringen till internationella konfliktförebyggande och konflikthanterande insatser samlas på ett ställe, i ett gemensamt svenskt fredscentrum.

Detta innebär att huvuddelen av den rekrytering och annan verksamhet med anknytning till internationell konflikthantering som i dag äger rum vid Försvarsmakten, Statens räddningsverk, Rikspolisstyrelsen och Sida i fortsättningen bör förläggas till samma plats. Utredaren föreslår också att det vid fredscentret bildas en ny myndighet med en samordnande funktion i rekryteringsfrågor.

Den internationella konflikthanteringen har de senaste åren genomgått dramatiska förändringar som ställer nya krav på medlemsländernas förmåga att bidra med kvalificerad personal.

De internationella och regionala organisationernas växande engagemang i konfliktdrabbade områden såsom Bosnien, Kosovo och Östtimor är exempel på komplexa insatser som går långt utöver den traditionella militära fredsfrämjande verksamheten. FN, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) och EU arbetar därför nu på att förbättra förmågan att genomföra stora civila och civil- militära insatser.

Sverige åtnjuter sedan länge gott rykte för kvaliteten på sina bidrag, och har under det senaste året arbetat för att stärka EU:s civila krishanteringsförmåga. Förslagen i betänkandet syftar till att ytterligare stärka Sveriges kapacitet och anpassa verksamheten till de nya internationella kraven.

Utredningen finns i pdf-format på: www.utrikes.regeringen.se

Skyddssystem till rysk atomisbrytare 2000-09-01

Ett svensk-norskt skyddssystem mot stöld och sabotage på den ryska atomisbrytaren "Sovjetunionen" överlämnas till den ryska ishavsflottan i Murmansk måndagen den 4 september. Ytterligare sex aktiva isbrytare i området kommer under de närmaste åren att utrustas med liknande system.

- Det är viktigt att vi hjälper ryska myndigheter för att se till att kärnvapenmaterial inte hamnar i orätta händer, säger utrikesminister Anna Lindh.

Statens Kärnkraftinspektion, SKI, har på regeringens uppdrag under flera år bedrivit ett nära samarbete med ryska myndigheter för att bland annat stärka skyddet mot stöld, sabotage och terrordåd vid kärntekniska anläggningar i Ryssland.

Det svenska stödet till insatser mot kärnvapenspridning i Ryssland uppgår till ca 10 miljoner kronor om året och beräknas öka framöver. Stödet fokuseras framförallt på atomisbrytarna i ryska ishavsflottan som producerar samma slags kärnbränsle av kärnvapenkvalitet som atomubåtarna. Säkerhetspolitik och nedrustning

Utrikesministrar vill se aktionsplan för nedrustning genomförd 2000-09-13

Utrikesministrarna från Sverige, Brasilien, Egypten, Irland, Mexiko, Nya Zeeland och Sydafrika kommer gemensamt att uppmana de fem kärnvapenstaterna (Frankrike, Kina, Ryssland, Storbritannien och USA) att genomföra de nedrustningsåtaganden som de gjorde vid den internationella nedrustningskonferensen i New York i våras.

Det meddelade Anna Lindh efter dagens möte i koalitionen för en ny dagordning (New Agenda Coalition) i New York, där hon var ordförande. Utrikesministrarna välkomnar de fem kärnvapensstaternas ovillkorliga åtagande att avskaffa sina kärnvapenarsenaler och staterna uppmanas att snarast möjligt genomföra sina åtaganden och påbörja förhandlingar om ytterligare kärnvapennedrustning.

Utrikesministrarna konstaterade att översynskonferensen för ickespridningsfördraget (Non-Proliferation Treaty) för kärnvapen varit en stor framgång för nedrustning och ickespridning och att många av de åtgärder som koalitionen föreslog 1998 nu har allmänt stöd i FN:s medlemskrets.

Initiativet för en ny dagordning för kärnvapennedrustning som koalitionen påbörjade 1998 fortsätter. En resolution för att följa upp initiativet kommer att presenteras i FN:s generalförsamling under hösten.

Utredningsdirektiv om ubåtar och säkerhetspolitik 2000-10-05

Regeringen har idag beslutat att tillsätta en särskild utredare för att analysera

- dels hanteringen av ubåtsfrågan politiskt och militärt från 1980 fram till idag,

- dels svenskt säkerhetspolitiskt agerande under perioden 1969-1989.

Ambassadör Rolf Ekéus har utsetts för båda uppdragen. Resultaten i ubåtsfrågan ska redovisas senast den 1 september 2001. Undersökningen om Sveriges säkerhetspolitiska agerande ska redovisas senast den 1 januari 2002.

Regeringens beslut innebär att utredaren ska undersöka utestående frågor och därmed åstadkomma ett så fullständigt klarläggande som möjligt i ubåtsfrågan. Utredaren ska koncentrera granskningen till vidtagna åtgärder och hur, och på vilka grunder, beslut om dessa fattades och genomfördes. Även medias betydelse och agerande, liksom hur politikerna och militären påverkades av den offentliga debatten, ska undersökas.

I anslutning till detta uppdrag ska utredaren också göra en allmän säkerhetspolitisk granskning av svenskt politiskt och militärt agerande under de två decennierna närmast före Berlinmurens fall.

Utredaren ska redovisa och analysera

- dels den säkerhetspolitiska miljö i vilken Sverige hade att verka under perioden 1969-1989,

- dels det svenska säkerhetspolitiska agerandet, politiskt och militärt, under samma period. En grupp experter ska knytas till utredningen och riksdagens partier ska ges möjlighet att följa utredningsarbetet.

Anna Lindh presenterar på FN-dagen en svensk strategi mot väpnade konflikter Säkerhetspolitik och nedrustning

2000-10-24

Misslyckandet med att förhindra våldsutbrott, krig och folkmord som i Rwanda och på Östra Timor har lett till enorma förluster av människoliv och kostnader som kan räknas i hundratals miljarder kronor. Inför det svenska ordförandeskapet i EU överlämnar regeringen idag till riksdagen, en konkret strategi för att förebygga väpnade konflikter.

- Långsiktigt måste vi stärka arbetet mot bristande demokratiutveckling, brott mot mänskliga rättigheter, fattigdom och ojämlikhet som ofta är grunden för väpnade konflikter säger utrikesminister Anna Lindh. För det praktiska arbetet vill regeringen lyfta fram ett antal prioriteringar:

Ett regionalt ”försoningsinstitut” på Balkan för att bidra till stabil fred och återuppbyggnad i regionen. Stärka FN:s förebyggande kapacitet bla genom en stående "fact-finding mission" till generalsekreterarens förfogande. Verka för en afrikansk kapacitet för konfliktförebyggande i samarbete med Afrikanska enhetsorganisationen (OAU) bla genom ett möte mellan de nordiska länderna och en rad afrikanska demokratier i Stockholm i december. Förändra sanktionsinstrumentet för att öka efterlevnad och förhindra negativa humanitära konsekvenser för civilbefolkningen. Utveckla en gemensam utbildning för en bättre samordning vid svenska och internationella förebyggande insatser. Stärka samarbetet med forskarvärlden genom ett forum för regelbundna möten mellan forskare och praktiker. Anlägga ett tydligare jämställdhetsperspektiv i konfliktförebyggande. Främja Alexandriainstitutet som en mötesplats mellan kristen och muslimsk kultur. Stärka förtroendeskapande åtgärder som öppna redovisningar av militära resurser och utbyte av personal vid militära utbildningar. Verka för ökad nedrustning och icke-spridning av vapen Effektivare motverka illegal handel med lätta vapen, guld och diamanter. Utarbeta en svensk strategi för att förebygga väpnade konflikter till följd av knappa vattenresurser. Utveckla handel och investeringar i förebyggande syfte, bl.a. genom samverkan med näringslivet.

- Internationella organisationer som EU, FN och OSSE måste få till stånd regelbundna genomgångar av potentiella risker för väpnade konflikter och lämpliga förebyggande åtgärder samt öka utbytet av information och kunskap säger Anna Lindh. Sverige vill driva på arbetet mot väpnade konflikter genom att stärka samarbete med frivilligorganisationer och verka för att ett program för förebyggande politik inom EU presenteras i Göteborg i juni 2001.

Regeringsskrivelsen "Att förebygga väpnade konflikter" är en uppföljning av det handlingsprogram som presenterades i maj 1999.

Sverige driver på kärnvapennedrustningen 2000-10-24

Sverige lade igår kväll fram en resolution om vägen mot en kärnvapenfri värld i FN:s generalförsamling. Sverige är ordförande i "Ny Agenda-initiativet", en grupp länder som förhandlat med kärnvapenstaterna om deras åtaganden att eliminera sina kärnvapenarsenaler.

- Kärnvapenstaterna gjorde ett otvetydigt åtagande att avskaffa sina kärnvapen vid översynskonferensen för icke-spridningsavtalet i våras, säger utrikesminister Anna Lindh. Vi vill nu skapa en stark grund inom FN av de tretton stegen mot en kärnvapenfri värld, som Ny Agenda-gruppen förhandlade fram med kärnvapenstaterna. Nästa steg är att inleda en dialog med de fem kärnvapenstaterna om hur de tretton Säkerhetspolitik och nedrustning stegen ska omsättas i praktiken, säger Anna Lindh.

Resolutionen välkomnar det framgångsrika resultatet från årets icke-spridningkonferens och uppmanar till att de överenskommelser som då slöts genomförs snarast möjligt. De tretton stegen mot nedrustning betonar vikten av ökad öppenhet i kärnvapeninnehavet och uppmanar till förhandlingar om en minskning av antalet taktiska kärnvapen. Resolutionen pekar också på betydelsen av kärnvapenfria zoner, förbud mot produktion av kärnvapenmaterial och universell anslutning till ickespridningsavtalet.

De övriga länderna i Ny Agenda-gruppen är Brasilien, Egypten, Irland, Mexiko, Nya Zeeland och Sydafrika. Samtliga dessa länder har avsagt sig möjligheten att utveckla kärnvapen.

Kommentar av utrikesminister Anna Lindh och försvarsminister Björn von Sydow med anledning av ÖB:s uttalande igår:Sveriges militära alliansfrihet består 2000-11-22

Sveriges militära alliansfrihet bidrar till säkerhet och stabilitet i vårt närområde. Vi kan delta aktivt och inta en självständig position i det internationella arbetet för nedrustning, inte minst vad gäller kärnvapen och andra massförstörelsevapen. Den ger oss möjlighet att stå utanför en väpnad konflikt om vi så skulle välja.

Alliansfriheten innebär inte passivitet, tvärtom. På grundval av vårt lands allianfrihet vill vi att Sverige ska vara aktivt och pådrivande för att EU skall utveckla hela skalan av konfliktförebyggande, krishanterande och fredsbyggande insatser.

Sverige har i 50 år deltagit i internationella fredsinsatser och därmed varit en av de stora aktörerna när det gäller fredsfrämjande missioner i världen. Nu utvecklar EU den förmågan ytterligare för att möta internationella kriser och bidra till den internationella säkerheten. Vårt engagemang under 10 år på Balkan är ett exempel. Idag deltar Sverige i en fungerande fredsfrämjande insats i Kosovo tillsammans med EU och under Nato-befäl med FN-mandat.

Vår medverkan i EU-insatser betyder inte att vi överger den militära alliansfriheten. Vi beslutar själva varje gång om vi vill vara med och på vilket sätt. För fredsframtvingande militära insatser krävs FN- mandat. Det innebär bland annat att samtliga stormakter ställt sig bakom aktionen. EU-samarbetet gäller krishantering, inte ömsesidiga säkerhetsgarantier och territorialförsvar. Självklart kan svensk trupp, i enlighet med FN-stadgan, försvara sig om den blir angripen under ett fredsfrämjande uppdrag. Men det är något helt annat än att överge den militära alliansfriheten.

Vi är därför förvånade över Överbefälhavarens uttalanden. Självfallet ska svenska militära insatser ske enligt svensk lag och enligt politiskt fattade beslut. Regeringen har inte funnit anledning att ompröva säkerhetspolitikens mål. Ett utökat svenskt bidrag till gemensam säkerhetsfrämjande verksamhet och krishantering är fullt förenligt med Sveriges militära alliansfrihet. Mänskliga rättigheter

XIII Mänskliga rättigheter

Anföranden

Statsminister Göran Persson om Förintelsen, utdrag ur Riksdagens partiledaredebatt 2000-01-19

Herr talman! Om en vecka inleds konferensen Stockholms internationella forum om Förintelsen. Från en lång rad länder kommer forskare, historiker och andra experter till Sverige för att utbyta erfarenheter kring 1900-talets vidrigaste händelse, Förintelsen. Regeringar från ett fyrtiotal länder kommer att företrädas av presidenter, premiärministrar och andra högt uppsatta representanter. Aldrig någonsin har tidigare så många politiska ledare samlats för att diskutera hur minnet av Förintelsen kan hållas levande, vilka lärdomar vi kan dra av historiens värsta brott mot mänskligheten och hur vi ska föra konskapen vidare till kommande generationer.

För några år sedan tog jag här i Riksdagen initiativ till projektet Levande historia. Alla partiledare ställde sig samfällt bakom det. Vi enades i en vilja att våga se historiens sanning i vitögat, att berätta om den för våra barn och barnbarn och att föra den vidare in i framtiden. Aldrig, aldrig någonsin kommer vi att tolerera att människovärdet hotas. Jag är glad över det enorma gensvar som Levande historia har fått. I hundratusentals svenska hem har boken "...om detta må ni berätta" bildat relief till diskussioner mellan vuxna och ungdomar om 1900-talets svartaste tid.

Genom den internationella konferensen riktas strålkastarljuset på en och samma gång mot historien och mot framtiden. Med överlevandes vittnesmål och med hjälp av historiker och experter är det min fasta förvissning att vi kommer att enas i en ambition om att historiens illdåd aldrig får upprepas och aldrig får falla i glömska.

Det gäller självfallet även den svenska historien. De mörka fläckar som finns i Sveriges 1900-talshistoria måste belysas. En del av kunskapen har nu lyfts fram i ljuset av Wirténkommissionen, Kommissionen om judiska tillgångar i Sverige vid tiden för andra världskriget. Efter två års arbete har den presenterat ett gediget resultat och dragit sina slutsatser. Regeringen har ställt sig fullt ut bakom dessa slutsatser. De ger anledning till djup självrannsakan i vårt land.

Vi vet nu att en del av det guld som Riksbanken kom att disponera genom Sveriges handel med Nazityskland under krigsåren kan ha varit guld som rövats från judar och andra förföljda. Vi vet dessvärre också att våra svenska beslutsfattare nåddes av signaler som borde ha lett till att de fattade misstanke om detta senast sommaren 1944. Ett svenskt förhållningssätt till plundrat personguld borde då ha övervägts seriöst av dåvarande riksbanksledningen och regeringen. Så skedde uppenbarligen inte.

Vi vet också att frågan om de herrelösa bankkontona i svenska banker vid krigsslutet sköttes tafatt och utan större engagemang. Svenska myndigheter har brustit i agerande och ansvar. Det är sorgligt att behöva göra dessa konstateranden. Regeringen gör dem med djupaste beklagande. Det moraliska och politiska ansvaret för vad som skedde och inte skedde från svensk sida under krigsåren måste vi alltid bära.

Det fanns svenskar som inte bara tog ställning för nazismen utan som även aktivt deltog i strid för Hitler och det tredje riket. Kunskapen om detta har funnits länge, men alltför få har sökt den. Jag välkomnar att journalister uppmärksammar frågor som vi tidigare gått förbi.

Jag vill se en total genomlysning av såväl det offentliga Sveriges hållning till Hitlers Tyskland som Mänskliga rättigheter enskilda svenskars förhållande till Förintelsen. Vem visste vad? Hur var det egentligen med relationerna mellan exempelvis näringslivet, kyrkan, försvaret och andra samhällsbärande institutioner och Nazityskland?

Frågorna är många. Jag, liksom väldigt många andra svenskar, vill ha svar på dem. En del utredningar och forskningsinsatser är gjorda, betydligt fler måste göras. Regeringen är beredd att göra vad den kan för att underlätta detta. Formerna för arbetet är inte det viktiga. Det viktigaste är att arbetet blir gjort, grundligt och utan förbehåll, av kompetenta forskare som inte styrs av direktiv från statsmakterna. Regeringen är beredd att tillskjuta det svenska forskarsamhället erforderliga resurser för att göra en sådan genomlysning möjlig.

Hos den svenska säkerhetspolisen finns handlingar som innehåller uppgifter om svenskar som samarbetade med Nazityskland under krigsåren och uppgifter om misstänkta krigsförbrytare som flydde till Sverige. Redan idag har forskare möjlighet att ta del av sådant historiskt material. Den senaste tidens diskussion har dock aktualiserat frågan om sekretesstidens längd. Regeringen är beredd att ta upp denna fråga till förnyad prövning.

Liksom många andra plågas också jag av insikten att svenskar som deltagit i Nazitysklands brott mot mänskligheten har kunnat gå fria i vårt land utan att ansvariga rättsvårdande myndigheter vidtagit åtgärder. Den skammen över vårt förflutna får vi svenskar bära gemensamt.

Regeringen är väl medveten om de utomordentligt svåra juridiska och principiella problemen med att lagföra brott som har blivi preskriberade, men kommer att överväga frågan igen i samband med prövningen av ett regeringsärende där frågan har aktualiserats. Regeringen kommer dessutom att inom kort tillsätta en utredning som ska se till att preskriptionstiden för bland annat krigsförbrytelser, folkmord och brott mot mänskligheten tas bort.

Herr talman! Vi måste lära av historien. Men vi måste ocksålära av varandra här och nu, våga närma oss varandra mellan olika kulturer. Ett öppet och multietniskt samhälle ger alla möjligheter till detta.

Förintelsen inskränkte sig inte till morden på sex miljoner judar. Den innebar också försök att utrota den judiska historien, kulturen och de judiska samhällena. Det är viktigt för framtida förståelse och tolerans i samhället att vi tar ansvar för att stödja studier och hävdande av den kultur och det kulturarv som hotades av total förintelse.

Jag kan idag efter samråd med övriga partiledare tillkännage att 40 miljoner av Riksbankens medel kommer att avsättas för detta ändamål.

Också kunskapen om den nazistiska förföljelsen och massmorden på romer, Jehovas vittnen, homosexuella, handikappade och andra grupper under andra världskriget behöver öka. Regeringen förbereder just nu inrättandet av ett forum för levande historia som i ett bredare perspektiv ska kunna arbeta med frågor kring demokrati och mänskliga rättigheter med utgångspunkt från kunskapen om Förintelsen. Denna nya institution ska också kunna sprida ljus över de brott som begicks mot andra grupper än det judiska folket.

Jag hoppas att den förestående internationella konferensen ska bli ett viktigt avstamp för det fortsatta arbetet med hågkomst och kunskapsspridning om Förintelsen i ett nytt sekel. Jag hoppas också att det ska bli ett viktigt avstamp för oss i vårt land att på allvar studera och lära av vår egen historia under krigsåren. Trots att vi gjort mycket för att bringa ljus över Förintelsen måste vi göra ännu mer.

Herr Talman!!! Vi får aldrig, aldrig någonsin glömma.

Tack! Mänskliga rättigheter

World Jewish Congress, Stockholm Synagogue,Speech by Mr Göran Persson, Prime Minister 2000-01-25

Excellencies! Ladies and Gentlemen!

It's a great pleasure to say welcome to Sweden and a wintry Stockholm.

I am happy that the Executive Committee of the World Jewish Congress chose to hold this meeting in Stockholm on this unique occasion. I am happy that you are here with us now as our work on Holocaust remembrance, research and education moves forward.

The Stockholm International Forum on the Holocaust finally places the question of how we can learn from the past on the political agenda. It was originally conceived a few years ago.

In the summer of 1997 I initiated the Government's project known as Living History. The idea was to spread knowledge about the Holocaust, but also to generate an active dialogue between the generations on democratic and humanistic values.

Living History won massive support, and the response exceeded anything we could have dreamed of. The project will be given a more permanent platform as a new institution is set up - the Forum for Living History.

All of us who work with Holocaust remembrance and education have different points of departure, but we can be sure of one thing:

Together we stand stronger against the perils of oblivion, and in support of humankind and human dignity. If we take advantage of each other's experience and knowledge, we will accomplish more.

I hope and believe that the international conference will mark an important starting point for our common mission in the new millennium.

In Sweden, the conference also marks a fresh start on our journey of discovery into our own country's past.

Indifference and lack of awareness have silenced the Swedish debate for long enough. Now, our quest must be to seek greater knowledge.

One piece of the puzzle has been contributed by the Swedish Commission that has studied the question of Jewish assets. Today, we know that Swedish authorities failed in the performance of the ir duty during the Second World War. The moral and political responsibility for what Swedish society did – or failed to do – will always be with us.

That is why, only a few days ago, I expressed my deepest regrets in the Swedish parliament. That is also why the Government has announced contributions to a number of new research projects.

Of course, learning about our own past also includes the lessons of its heroic chapters. It also means remembering Raoul Wallenberg - as we do here today - and all the right choices made by so many others.

We have to learn from history. But we must also learn from each other – here and now. We must have Mänskliga rättigheter the courage to bring different cultures closer together.

The evil machinery of the Holocaust included plans to wipe out Jewish history, Jewish culture and the Jewish communities. Vast cultural treasures were destroyed.

Today Jewish communities are growing – both in terms of numbers and activities. There has been an upswing for Jewish theatre, and klezmer music has become a popular feature of Swedish cultural life. The Jewish Central Council in Sweden and the Jewish Community in Stockholm have made a valuable contribution in this context.

* * *

Dear friends,

This beautiful synagogue was built in 1870. It is one of the few in Europe from that period that escaped destruction. Every time I visit the synagogue I stop for a while outside, by the monument to the victims of the Holocaust. I hope that you will all have an opportunity to do the same.

The first time I saw the monument I was lost for words. I still experience that feeling.

Irena, Jakob, Bela, Rebekka, Josef, Leja, Miriam, Chaim, Sara,

Eight thousand names carved in stone. Carved in stone on a wall 42 metres long - a link between a hideous past and a future in which such atrocities must never be repeated.

Behind each and every one of these names – a life. A life worth just as much as yours and mine, but in the eyes of the executioners – undesirable. Behind each and every one of these names - a fellow human-being – in all her simplicity, her dignity, her splendour.

Behind each and every one of these eight thousand names – thousands of senseless murders.

This is what we must force ourselves to see, over and over again. It is not enough to be able to point Auschwitz out on the map.

Our quest is to understand, not only how these things happened, but also why. Our quest is to learn more about the underlying mechanisms. Our quest is to find the courage to see the connections.

It is impossible to understand the incomprehensible. But if we stop trying, if we turn our backs and choose oblivion or indifference: it could happen again.

We must never cease in our endeavours. The values on which we wish to build our societies – the equal value of all human beings, democracy, humanism – may be universal. But they can't be taken for granted. They have to be won over and over again by each successive generation.

Irena, Chaim and Leja bear silent testimony to what can happen when these values crumble and fall away.

Many survivors have given us their history and brought us closer to understanding. Mänskliga rättigheter

Fifty-five years after Auschwitz, at the dawn of a new millennium, we stand united, determined to achieve the goal:

Never again should anyone, anywhere, have to give testimony of such evil.

Thank you.

The Stockholm International Forum on The Holocaust Opening address by Mr Göran Persson, Prime Minister 2000-01-26

Words of ignorance;

"Don't tell. We don't ever want to know. Ever."

Not an uncommon request for the times. But indefensible and wrong all the same.

Today we hear you, Tana. We hear your voice, and through your voice the voices of the others. We are listening to you as we listen over and over again to the testimonies of the survivors.

Today every broken silence is a victory.

Even if it's beyond our comprehension, we want to know. Even if it demands an effort, we want to learn.

Today we understand that the future we are shaping now, is the past that we will share tomorrow.

Your Majesties, Your Royal Highness, Excellencies, Distinguished guests, Ladies and Gentlemen,

For this special occasion, I have brought along two stones. You won't be able to see them very clearly, but let me describe them.

The first is a smooth, polished stone from the Holocaust Memorial Museum in Washington. Engraved on it, one word: remember.

It is a reminder, but also an exhortation. Try to see. Try to understand. Don't forget.

Remember, because to forget would be to betray those who died and those who survived. It would be to betray the deeds of Raoul Wallenberg and all the others who risked their own lives to save the lives of others. It would be a deadly betrayal of the generations to come.

The second stone is rough and sharp. It bears no inscription. It could be any old stone, but it isn't. A friend of mine picked it up near some rusty rail tracks outside the small town of Izbica in south-east Mänskliga rättigheter

Poland.

If this stone could talk it would tell of the thousands and thousands of people, trapped in cattle cars, who once rolled over it. It would tell of the transit camp a stone's throw away – an enclosed nothingness, a death's waiting room for those whose final destination was Sobibor or Belzec. It would tell the story of Izbica and how nine-tenths of its inhabitants were murdered merely because they were Jews.

But stones can't talk. They can only talk to us if we know. They can only talk to us if we are prepared to listen.

Confronted with the unspeakable horrors and the grim dilemmas of the Holocaust, we can always turn our back. We can literally throw the stone away. We can always choose the easy way.

But my point is this: in a moral sense, we don't have that choice.

The Holocaust was no accident of history. The systematic murder of the Jews did not happen by chance. Nor the genocide of the Roma. Nor the mass murder of disabled persons and the persecution and murder of homosexuals and dissidents.

It occurred because people willed it, planned it and carried it through. It occurred because people made choices which allowed it to happen. It occured, not least, because people remained silent.

It happened once. It should not have happened, but it did. It must not happen again, but it could. That's why education about the Holocaust is fundamental.

Have you seen the Neo-Nazis marching, the symbols of hatred on jackets and walls? Have you realised what evil view of humanity guides some of the new political parties now gaining ground? Have you noticed how the Holocaust deniers are spreading their lies?

I know you have.

The risk we face is that anti-democratic forces continue to gain support. The danger lies in our failure to learn from history, in our failure to see the connections.

That was my starting point in the summer of 1997, when we took the initiative for the Swedish project now known as Living History.

The idea was to spread knowledge about the Holocaust, but also to generate an active dialogue between the generations on democratic and humanistic values.

Living History won massive support, and the response exceeded anything we could have dreamed of. The conclusion to be drawn is encouragi ng . People want to know, people want to discuss values and ideas, people want to learn from history. I'm sure this does not apply only to Sweden.

The mission we share today is to give people all possible support in these endeavours.

In Sweden, the Living History project was just the beginning. Now we must seek greater knowledge and understanding of our own history.

Pieces of the puzzle have been contributed by historical research and various commissions. Today, we Mänskliga rättigheter know that Swedish authorities failed in the performance of their duty during the Second World War. The Swedish Government deeply regrets that we have to make such an observation. The moral and political responsibility for what Swedish society did – or failed to do – during the war will always be with us.

Honoured participants,

History continues to be full of silent stones, of mute knowledge. We must not tire in our quest to try to make them talk to us. We must not turn a deaf ear to the story of Tana, or the stories told by those of you who survived.

Learning the lessons of the past is a task without end. There will always be a new generation to win over to knowledge, democracy and human dignity.

The question is no longer if. The question is how.

Never before have so many political leaders and public representatives from so many countries gathered to highlight this question. Never before has the will to share responsibility been so great. Never before has there been such a common sense of purpose.

It is the end of silence and the beginning of a new millennium.

It is a great honour to introduce the Honorary Chairman of the Conference, Professor Elie Wiesel.

Welcome, all of you. Welcome to Stockholm, and welcome to this conference.

Thank you.

Speech by Anna Lindh at a ceremony honoring Raoul Wallenberg, Stockholm 2000-01-26

We have gathered here today to honour Raoul Wallenberg – his life and work.

Many books and articles have been written, and many movies and TV programmes have been produced about the work of Raoul Wallenberg in Budapest. We know that he – together with his own loyal staff and with brave colleagues from several countries – saved the lives of tens of thousands of people. We know that, by his involvement in the efforts to stop the destruction of the ghetto in Budapest, Wallenberg helped saving maybe another 60 000 people. And we know that he became one of the outside world's witnesses – the eyes and ears of the international community – at a time of horrific human degradation.

It is now almost exactly 55 years since Raoul Wallenberg disappeared in Budapest. What conclusions can be drawn today from his effort? What does Raoul Wallenberg tell us about our own responsiblity when facing the forces of evil?

First, Raoul Wallenberg showed, together with his friends and colleagues in Budapest, that one individual – through compassion, determination and conviction – can make a difference. He showed that we do not always need to be well prepared to do what is right. He showed that we can all rise to the occasion, even be capable of superhuman effort. He showed that by keeping hope alive and always working for a better future, powerlessness and despair can be overcome.

Secondly, Raoul Wallenberg showed that action is not only possible, but necessary, in the struggle against evil. He was well aware of the dangers of delay, the damage from waiting too long and not acting in time. With his daring rescue operations he showed the importance of arriving in time and acting Mänskliga rättigheter decisively to defend life and human dignity.

Thirdly, Raoul Wallenberg reminds us of the moral responsiblity of each individual. He himself clearly understood that there is no room for hesitation in the face of evil. He and his co-workers never doubted what was required of them during those weeks in Budapest, of what was needed for the rebirth and rehabilitation of the Jewish community in Hungary. He knew which path he had to walk. He had an unfailing moral compass.

Sadly, we still lack a full account of Raoul Wallenberg's fate after his disappearance in Budapest 1945. We had strong expectations that a new and open Russia would help us establish the truth. We have indeed had a constructive and fruitful co-operation with the Russian authorities within the Swedish- Russian Working Group on the fate of Raoul Wallenberg, which was set up in 1991. The Working Group has systematically been examining documents and collecting evidence. We know that he was brought to Moscow, and we have been able to gain considerable information about his first two years in Soviet custody. What we still do not know, however, is the full truth of what happened to him later.

Looking back at more than half a century of Swedish investigations on Raoul Wallenberg's fate it must be acknowledged that in the early stages not everything was done that could and should have been done. Mistakes were made that may have had unfortunate consequences. These issues, although they are not the main subject, are also being studied by the Working Group, whose report can be expected towards the end of this year.

The legacy of Raoul Wallenberg truly lives on. In Hungary he saw the forces of evil in the eye, but he never gave up, and never stopped taking action. He and others in similar situations, like Count Folke Bernadotte, knew what they had to do. They needed no decision-making process, they followed their conscience. Their determination and accomplishments, their compassion and moral convictions will live on as examples of lasting truths and values – which must guide all of us today, as well as future generations.

Conclusions from this can be drawn also in a wider perspective. Just as the central aspect of Raoul Wallenberg's efforts was the focus on human life, on each human being, international relations should always be regarded in a human perspective. Nations should not be seen as pawns on a geopolitical chessboard but as societies consisting of individuals – each and everyone with a right to political and religious freedom, to economic and social justice and a life in dignity for all.

Anförande av utrikesminister Anna Lindh vid ceremonin för att hedra Raoul Wallenberg 2000-01-26

We have gathered here today to honour Raoul Wallenberg - his life and work.

Many books and articles have been written, and many movies and TV programmes have been produced about the work of Raoul Wallenberg in Budapest. We know that he - together with his own loyal staff and with brave colleagues from several countries - saved the lives of tens of thousands of people. We know that, by his involvement in the efforts to stop the destruction of the ghetto in Budapest, Wallenberg helped saving maybe another 60 000 people. And we know that he became one of the outside world's witnesses - the eyes and ears of the international community - at a time of horrific human degradation.

It is now almost exactly 55 years since Raoul Wallenberg disappeared in Budapest. What conclusions can be drawn today from his effort? What does Raoul Wallenberg tell us about our own responsiblity when facing the forces of evil?

First, Raoul Wallenberg showed, together with his friends and colleagues in Budapest, that one Mänskliga rättigheter individual - through compassion, determination and conviction - can make a difference. He showed that we do not always need to be well prepared to do what is right. He showed that we can all rise to the occasion, even be capable of superhuman effort. He showed that by keeping hope alive and always working for a better future, powerlessness and despair can be overcome.

Secondly, Raoul Wallenberg showed that action is not only possible, but necessary, in the struggle against evil. He was well aware of the dangers of delay, the damage from waiting too long and not acting in time. With his daring rescue operations he showed the importance of arriving in time and acting decisively to defend life and human dignity.

Thirdly, Raoul Wallenberg reminds us of the moral responsiblity of each individual. He himself clearly understood that there is no room for hesitation in the face of evil. He and his co-workers never doubted what was required of them during those weeks in Budapest, of what was needed for the rebirth and rehabilitation of the Jewish community in Hungary. He knew which path he had to walk. He had an unfailing moral compass.

Sadly, we still lack a full account of Raoul Wallenberg's fate after his disappearance in Budapest 1945. We had strong expectations that a new and open Russia would help us establish the truth. We have indeed had a constructive and fruitful co-operation with the Russian authorities within the Swedish- Russian Working Group on the fate of Raoul Wallenberg, which was set up in 1991. The Working Group has systematically been examining documents and collecting evidence. We know that he was brought to Moscow, and we have been able to gain considerable information about his first two years in Soviet custody. What we still do not know, however, is the full truth of what happened to him later.

Looking back at more than half a century of Swedish investigations on Raoul Wallenberg's fate it must be acknowledged that in the early stages not everything was done that could and should have been done. Mistakes were made that may have had unfortunate consequences. These issues, although they are not the main subject, are also being studied by the Working Group, whose report can be expected towards the end of this year.

The legacy of Raoul Wallenberg truly lives on. In Hungary he saw the forces of evil in the eye, but he never gave up, and never stopped taking action. He and others in similar situations, like Count Folke Bernadotte, knew what they had to do. They needed no decision-making process, they followed their conscience. Their determination and accomplishments, their compassion and moral convictions will live on as examples of lasting truths and values - which must guide all of us today, as well as future generations.

Conclusions from this can be drawn also in a wider perspective. Just as the central aspect of Raoul Wallenberg's efforts was the focus on human life, on each human being, international relations should always be regarded in a human perspective. Nations should not be seen as pawns on a geopolitical chessboard but as societies consisting of individuals - each and everyone with a right to political and religious freedom, to economic and social justice and a life in dignity for all.

Remembrance Ceremony at the Great Synagogue of Stockholm Speech by the Prime Minister, Mr Göran Persson 2000-01-27

Excellencies! Ladies and Gentlemen!

Let me read a poem. Mänskliga rättigheter

"The last, the very last, So richly, brightly, dazzlingly yellow. Perhaps if the sun's tears would sing against a white stone...

Such, such a yellow Is carried lightly 'way up high. It went away I'm sure because it wished to kiss the world goodbye.

For seven weeks I've lived in here, Penned up inside this ghetto But I have found my people here. The dandelions call to me And the white chestnut candles in the court. Only I never saw another butterfly.

That butterfly was the last one. Butterflies don't live in here, in the ghetto."

This is how Pavel Friedmann – just a young boy in June 1942 – described the butterfly he never saw again. We don't know much about him. Three years later, the poem was found together with the sketches and diaries of other Jewish children in Theresienstadt. By then Pavel had been deported to - and killed in - Auschwitz.

I read Pavel's poem today. I read it in remembrance of him and the thousands and thousands of other children murdered in the Holocaust.

I am able to read it thanks to a secret hiding place, thanks to those who found it, thanks to a child's irrepressible will to express his feelings.

He was not alone. In ghettos and camps, in hidden away cellars and in ordinary homes, people wrote.

Some, like Emmanuel Ringelblum in the Warsaw Ghetto, created whole archives of systematically collected documents and messages about life in the ghetto. One of his own notes says:

"Because the quota wasn't met, the Germans seized people on the street, drove them directly into the wagons, not to the Umschlag but straight into the wagons - 12,000 killed during resettlement."

Ringelblum took part in the ghetto uprising, but only after making sure that his archive was well hidden.

I read his note today. I read it in remembrance of thousands and thousands of men, woman an d children who died in the ghettos. I read it in remembrance of all those who suffered and died in camps, in execution pits and during "transportation".

I am able to read it thanks to some buried milk-cans, thanks to all those people who wrote in order to pass the knowledge down to future generations.

Some of these hidden messages testify to horrors far beyond our comprehension, as does the testimony of Salmen Lewenthal, member of a "Sonderkommando". I don't want to read from it. One of his intensely frightening stories describes how 600 Jewish boys were hounded into the gas chamber, Mänskliga rättigheter blows raining down upon them from the smiling SS soldiers. In the last sentence of it, there is a question:

"Didn't they have children of their own?"

For eighteen years Salmen's words waited to be uncovered. They were found in 1962, buried in the sand near the ruins of Krematorium III in Auschwitz-Birkenau.

I read these words today. I read them in remembrance of all those who, like Salmen and so many survivors, have had the strength to speak of the unspeakable. I read them in remembrance of all those who were forced to endure the unthinkable.

I am able to read these words today, thanks to a jar buried in the soil, thanks to those who found and examined the 75 sheets of paper inside it, thanks to the courage of Salmen Lewenthal.

And I realise - and I know that you realise - that fifty-five years later, Salmen's question remains still unanswered. I know you realise today that we have to make every effort to try to understand.

I also realise that many testimonies are buried in closed archives all over the world.

Let us all - governments, non-governmental organisations and businesses - make a pledge: to open up the archives to enlighten the Holocaust!

Let us know more about what happened to the Jews. Let us know about the genocide of the Roma, the mass murder of disabled persons and the persecution and murder of homosexuals, dissidents and Jehovah's Witnesses.

Ladies and Gentlemen,

This day marks the anniversary of the liberation of Auschwitz.

This day, the 27th of January, will also be the official Swedish remembrance day for the Holocaust. This proposal was put forward by a committe headed by Salomo Berlinger.

I'm happy to make the announcement. But I would have been even happier if I had been able to tell the late Jan Nisell who until his death last year chaired the Jewish Central Council.

The Jewish Community and the Central Council have been excellent cooperation partners in our common work on Living History. I am confident that this state of affairs will continue under the chairmanship of Lena Posner Körösi.

The new remembrance day, the establishment of a permanent Forum for Living History, new research about our past as well as about anti-democratic forces of today will enable our democracies to stand stronger in the future.

The evil view of humanity that made the Holocaust possible did not just cease to exist at the end of the Second World War. The ideology of hatred and xenophobia forms the basis for new political parties that are now exploiting the democratic system to gain power. We can see it happening in Sweden. We can see it happening all over Europe.

As the Chancellor of Austria, Viktor Klima, said yesterday evening: Mänskliga rättigheter

"He who does not admit that the Holocaust was the worst crime of the 20th century, has no role to play in politics".

Let me say it loud and clear: I fully agree!

Dear friends!

In the summer of 1941, the 81 year-old Jewish historian, Simon Dubnow, was moved to the ghetto in Riga, where in December he was shot.

During his final days he kept telling the people he met:

"Jews, make sure that everything is written down and recorded".

As legend has it, these were also the wo rds he cried out right before the deadly bullet hit its target:

"Jews, write and record!"

They did. They wrote, they concealed, they saved.

55 years after Auschwitz, new testimony continues to emerge from Holocaust survivors. I know that many of you here in this Synagogue tonight have spoken, written, narrated.

Many survivors have told of how countless years went by before the unspeakable could be spoken. I am eternally grateful that you were finally able to. Your testimony is absolutely vital if coming generations are to have any chance of understanding – as far as it's possible to understand.

One of many very strong impressions of the conference was the meeting with the cellist and survivor, Anita Lasker Wallfish, and her son and grandsons. Anita survived solely thanks to the fact that she played the right instrument. They needed a base instrument in the women's orchestra in Auschwitz.

Seeing these three generations playing together is as moving as it is telling. If Anita had played a different instrument - what a terrible loss that would have been. The people who played the wrong instrument, the people who played no instrument at all - what a terrible loss. A loss which spans from generation to generation to eternity.

Soon, no living generation will have a tangible connection to those who survived. It is for their sake, and for the sake of their children that it is so vital to continue to write and record. It is for the sake of coming generations that it is so vital to gather more knowledge and learn from the knowledge we have already acquired. It is for their sakes that we must never forget – if we want to avoid genocides in the future.

The Stockholm International Forum on the Holocaust is now under way. Today survivors, researchers, scholars and politicians have worked side by side to discuss these burning issues. How can we ourselves learn and how can we teach ot hers? How can we foster remembrance, and how can we foresee and prevent genocide in the future?

I am sure that we will take our leave equipped with new insights and a fresh spirit of community, and united in a common desire. We will have exchanged ideas and we will stand better prepared to confront racism, antisemitism and xenophobia in modern society.

The purpose of the conference is three-fold: remembrance, research and education. And so is my message to you here tonight. Mänskliga rättigheter

Today we know what Simon Dubnow said to the people he met on the street. Today we know – as far as it is possible to know – what life must have been like in the Riga ghetto. We know these things because people recorded and preserved that knowledge.

Few events in history are as well-documented as the Holocaust. We know so much. And yet we know so little.

In the black depths of the Holocaust, questions emerge that are probably impossible to answer. The grim dilemmas posed by the Holocaust do not provide any ready-made solutions. New pieces are constantly being added to the terrible puzzle that was the Holocaust.

Finally, no matter how much we think we know, one question always remains.

Why?

And we hear the echo of Salmen Lewenthal's question buried by Krematorium III, Auschwitz-Birkenau.

Why?

But deep down inside, we all know why Pavel so longed to see a butterfly.

Thank you.

Remembrance Ceremony at the Swedish Parliament, Speech by Mr Göran Persson, Prime Minister 2000-01-27

Your Majesties, Your Royal Highness, Excellencies, Ladies and Gentlemen,

Cordelia Edvardson, author and journalist, came to Sweden with Folke Bernadotte's "white buses" after the liberation of Auschwitz.

Let me read her description of her first real encounter with Sweden taken from her memoirs "Burned child seeks the fire". She writes about Christmas Eve in a Swedish family, where she felt like "an ugly blotch in this luminous Carl Larsson painting":

"At first they pretended not to notice. The Swedes are masters of this art, the girl learned after a while, perhaps because there is not much to take notice of. Then the tall, maternally buxom Mrs. H. made a brave attempt to draw the girl in. "But don´t you feel comfortable with us, dear?" she begged?, or threatened?. "Now it's all behind you, don´t you see? Now you have to forget all the horrible things that happened! Soon you will be healthy, and then everything will be different, believe me!"

But the girl didn’t want to forget. She didn’t want all her anguish, all her pain to be denied. She lacked words, but if she had had them, she would have screamed:

"You want to take my anguish from me, deny it and wipe it away and protect yourselves against my rage, but...then you deny me too..." Mänskliga rättigheter

After many years, when the girl was no longer a girl, but a mother herself, she found the words. She gave them to us.

Today we are eternally grateful that Cordelia and many, many other survivors along with her finally found ways to tell us their story.

Today we know how wrong it was to say: you must forget.

Today, we say: we must never forget.

* * *

Auschwitz – a testimony to the evil of man in our times, in our modern, civilised Europe.

Fifty-five years ago today the gates of hell on earth opened.

This day, we are gathered here in remembrance of the Holocaust.

We remember the victims and honour those who survived.

We remember those who performed heroic deeds, courageous people like Raoul Wallenberg whose memorial stands here in the Swedish parliament.

Today, exactly 55 years after the liberation of Auschwitz I am pleased to announce that the 27th of January will be the official Swedish remembrance day for the Holocaust.

I hope that this day will win the hearts of the Swedish people and generate many different activities in homes, schools and cultural life.

I hope that this day will lead both to remembrance, and discussion that looks ahead to the future.

You and me - all of us form the link between a hideous past and a future in which such atrocities as the Holocaust must never be repeated.

Therefore, I repeat today as I've done many times before, the appeal from the Old Testament:

"Tell ye your children of it, and let your children tell their children, and their children another generation."

Living History, which received the prompt support of all the parties here in the Swedish parliament, emerged from this sense of shared responsibility to remember.

We will carry the Living History project to completion by setting up a new institution – the Forum for Living History. The Forum will serve as a permanent centre for remembrance, research and dialogue about the many grim dilemmas of the Holocaust. It will also be a centre for research about the genocide of the Roma, the mass murder of disabled persons and the persecution and murder of homosexuals and dissidents. Mänskliga rättigheter

In hundreds of thousands of Swedish homes and thousands of classrooms, the book entitled "Tell ye your children..." has formed the basis for a discussion between the generations about fundamental democratic and humanistic values, about right and wrong.

Pupils and teachers, parents and children, politicians and experts - all of us need to discuss the connections between the horrors of our past and the dangers we face today. We have to try to understand the underlying mechanisms.

Why?

Because today, in Sweden, symbols of hatred can be seen on jackets and walls. Today, in Sweden, people are being abused because of the colour of their skin. Today, in Sweden, Neo-Nazis are marching in the streets.

We have to use all our strenght to fight them. We must show our full determination. We must use our legal systems, and we will.

The Swedish governement intends to tighten up legislation against Nazi-related crimes. This applies to unlawful discrimination, racial agitation and the prohibition of active participation in Nazi organisations. We will also examine the statutory periods of limitation in order to more easily and efficiently address the problem of White Power music.

We must fight the superficial, simplistic ideas with the lessons of those who know. We have to discuss not only what fundamental values we want our societies to be built upon, but also how weak they are, how easily they can crumble and fall away - if we lower our guard.

Right now, this discussion continues within the framework of the Stockholm International Forum on the Holocaust. For the first time ever political leaders and experts from 48 countries have gathered to place these questions at the top of the political agenda.

This international conference has already marked an important starting point for our common and unceasing mission to take the lessons from our past into the future we are to share.

Dear friends,

When Cordelia Edvardson, like other survivors who came to Sweden after the liberation, tells us about the feeling she experienced at that time: "they pretended not to notice. The Swedes are masters of this art", it hurts.

But even if it hurts, our quest must be to seek greater knowledge.

Our quest must be to increase our efforts to pass on the legacy of our past to future generations.

We must be able to say to our children:

There is always a choice. Not to choose is also a choice. Think, and take a stand!

Don’t choose the easy way, don't choose the path of indifference and silence!

Have the courage to stand up for your fellow human-beings!

Fight anti-semitism, racism and xenophobia wherever you may find them! Mänskliga rättigheter

All human beings are of equal worth!

Thank you.

The Stockholm International Forum on the Holocaust Closing remarks by Mr Göran Persson, Prime Minister 2000-01-28

Excellencies! Honoured participants! Ladies and Gentlemen! Dear friends!

The Stockholm Forum on the Holocaust has been very special. To all of you who have participated and contributed, I offer my warmest gratitude and appreciation.

Let us first of all offer our thanks to two very special men: Eli Wiesel and Yehuda Bauer. Your commitment, knowledge and belief in human dignity have inspired us all.

Two other men, much younger though, have also played an important role; not least in a Swedish perspective. We pay homage to Stéphane Bruchfeld and Paul A Levine, who wrote the magnificent book "Tell Ye Your Children...".

The International Task Force will continue its important work. I am convinced that Steven Smith, David Cesarani, Ulf Hjertonsson, Jonathan Cohen and Bennet Freeman will play the same important role in the future as they have in the past.

The Living History project will also continue. But the woman who has led the project will be taking a break for a while, as she is to give birth to a new life. Good luck and thank you, Mrs Anna-Karin Johansson.

Behind the scenes, Ambassador Lars-Erik Wingren and ambassador Peter Hammarström, along with Eva Fried and Veronika Bard-Bringéus have arranged and conducted the Conference most efficiently, together with experts, guides, guards, the police, interpreters, musicians, officials from the Government Offices and many, many others.

Finally, and above all, I would like to to thank the many survivors who have taken part in and supported the conference, and helped us take another step towards understanding.

Ladies and Gentlemen,

When I opened this conference two days ago I told the story of the small town of Izbica in south-east Poland. I told the story of a town and the murder of its inhabitants, of a mass murder.

In fact, there is another place with the same name on the map. The spelling is the same, but the pronunciation is different. It is not Poland. It is not the Holocaust. The story is different - except for one thing: it is the scene of a mass murder.

This Izbica is situated in central Kosovo in the former Yugoslavia. It is a scene of ethnic cleansing - not Mänskliga rättigheter decades ago, not years ago, just some months ago. In March 1999, approximately 150 persons, almost every single inhabitant of the village, were killed.

The same name, a similar crime - it is a coincidence, of course. And yet, it isn't.

Many survivors of the Holocaust have talked about the anguish they often feel when they read newspapers or watch the news on TV.

We all watch the rapidly shifting images - a wounded soldier, a starving child, refugees on the road or in camps, terror-struck people, dead civilians on the street covered by blankets. Regrettably these images are all too familiar. They reach us via satellite from every continent.

Hedi Fried, survivor and specially invited guest at this conference, wrote an article about this a year or so ago. I still remember it.

She wrote: "I watch a picture of a girl clutching two loaves of bread. Behind her two soldiers with guns." She was describing a picture of a girl in a refugee camp in Kosovo, protected by UN forces.

She remembered all too well another girl clutching bread, but with no kindly disposed soldiers to protect her - a Jewish girl in a ghetto. She wrote: "I can see myself."

There are important differences between these two images. The girl in the ghetto faced the gas chamber. The girl in the refugee camp faced a difficult and uncertain future, but the soldiers were there to help.

I remember this article because of the question Hedi Fried put: "Have we learned anything at all?"

Yes, we have learned. But evidently, not enough.

There are frightening similarities between some of the pictures that we see in the papers each morning, and the images of the Holocaust. Frightening because they depict people who are judged on the basis of their ethnic group. People - deemed to have less value. People - murdered for no other reason than the fact of their existence.

Who has the right to place themselves above human dignity?

The answer is: no-one. No-one.

And yet, as the 21st century dawns - there are people and regimes that are prepared to do just that.

We should have learned more.

Europeans entered the last century viewing themselves as colonial masters with the right to determine the fate of other peoples, in many cases inflicting great tragedies. It is only recently that the world has been able to liberate itself from that legacy and the racist thinking underlying it. The last century saw large-scale suffering over and over again. The bitter memories that haunt us have many names, from Armenia to Cambodia to Rwanda and the former Yugoslavia. These days, we are deeply disturbed when we see the use of disproportionate and indiscriminate force against the Chechen population.

So let me say again: It is the end of the silence, and the beginning of a new millennium.

The Holocaust will always hold universal meaning. Although we have left the century in which the Holocaust occurred, we must continue to study it in all its dimensions, at all times. We must add more Mänskliga rättigheter pieces to the puzzle, foster greater awareness of the causes, acquire more knowledge about the consequences.

But if we think that more research about the Holocaust will provide us with answers that are crystal clear, then we are mistaken. If we think that more education will mean clear-cut, ready-made solutions that each of us can grasp, then we are mistaken.

Some of the answers will always be beyond our grasp. But that must never ever lead us to the conclusion that it is pointless to seek them!

It is the only way to prevent a future where people h ave the answers engraved on their skin.

Dear friends,

During these last three days, statesmen from all over the world, experts, educators, scientists, survivors have done something extraordinary.

It took us fifty-five years to join forces in a common commitment to Holocaust remembrance, research and education in all our countries. In three days we have made history - or I should say - future.

Three days, although it seems much longer. So much has been said, so many thoughts have been expressed, so much has been shared, so much has been accomplished in that time.

We now have a declaration that indicates our common direction. We have many tasks ahead in our different countries.

Now we take our leave and go home. We do so full of new thoughts and insights. We do so with the feeling that the task has somehow got harder, because it has become more complex. But we also do so with the feeling that the burden has lightened a little because there are many of us to share it.

We take our leave with the words of Yehouda Bauer ringing in our ears: "You shall never be a perpetrator. You shall never be a victim. You shall never be a bystander."

We take our leave with the question of Elie Wiesel echoing in our minds: "Will our past become our children's future?"

We have heeded the warning, we have taken a stand: We will never forget, it must never happen again.

Let me express my hope that many of us will meet again in Stockholm, this time next year to join inan event such as the one proposed by Elie Wiesel - a Stockholm Forum on Conscience and Humanity.

Welcome back to Stockholm.

Let us meet again. Let us be guided by the words of the old Testament:

"Tell ye your children of it, and let your children tell their children, and their children another generation."

Thank you, each and every one. Mänskliga rättigheter

Utrikesminister Anna Lindhs anförande inför FN:s kommission för mänskliga rättigheter, Genève 2000-03-27

Mr. Chairman, Excellencies, Ladies and Gentlemen, When children have no food, no medicines, no schools – what is it but denial of their human rights. When women are treated as inferior human beings, by prejudice, tradition or law, what is it but a violation of their human rights. When persons of minority groups face imprisonment for using their mother tongue, what is it but a violation of their human rights.

Violations of human rights are not only devastating for the individual, but also have negative effects on development and peace.

Today we can clearly see that democracy and respect for human rights improve the lives of individuals, but also the prospects for peace and prosperity within and among nations. And in reverse, social and economic development has a positive impact on the enjoyment of human rights.

There is no contradiction between development and human rights. On the contrary, the very purpose of development efforts is to ensure the dignity of every individual through the promotion of her or his civil and political rights as well as economic, social and cultural rights. The different rights inter-relate and support one another.

We have learnt that freedom of speech is an essential instrument for terminating poverty; and that social problems are never an excuse for censorship. People struck by misery and disaster have little possibility to exercise their rights. Only when the eradication of extreme poverty is secured can people enjoy their other rights.

Hence, attacking poverty is a crucial contribution to human rights. Likewise, we should recognize that international solidarity is needed – also for the sake of human rights – when a country is wrecked by disaster, as recently in Mozambique after the flooding.

Sweden welcomes the fact that UN organs and agencies, not to forget the World Bank, nowadays have a distinct human rights-based approach. They all, including the Commission, must along with governments promote civil and political as well as social, economic and cultural rights.

Mr. Chairman, We say human rights are for all. We often say that children are our future, and still, too many children are denied their own. Children are used as cheap labour, they die from poverty or abuse, are sexually exploited and are forced to fight in the wars of adults.

Sweden sees no role for children in war. Ever since the Convention on the Rights of the Child established a 15 years age limit, Sweden has sought to have it changed to 18 years. Alarming reports about the use of children as soldiers makes it all the more essential to welcome that the working group on an optional protocol managed to agree on establishing an 18 years age limit, thus offering the international community an instrument for combatting this evil. There has also been substantial progress on the optional protocol on the sale of children.

Mr Chairman, Discrimination is a major human rights problem.

Human rights are for women. Gender based discrimination is indeed a reality for the majority of women. Two thirds of all illiterates are women. Women and girls form the majority of the 1.3 billion poor globally – in economic terms but also in terms of limited access to decision-making processes. Trafficking in women and girls for purposes of sexual exploitation is a growing problem around the world. Hundreds of thousands of women have been victims of brutal violence, including rape in times of armed conflict. We Mänskliga rättigheter can only strive to enhance human rights if we recognize the discrimination of women.

The first international trial on this starts today in the Hague.

Further efforts must also be made to eliminate discrimination of persons with disabilities – we welcome the report of the Special Rapporteur Bengt Lindquist and the possibility to adopt a forward-looking resolution on this important topic.

Human rights are for minorities. The situation of minorities and indigenous peoples has to be highlighted in the preparation of the forthcoming world conference against racism. This is a truly global problem and we Europeans have reasons to be self-critical. The treatment of the Roma Minority in several European countries is nothing but shameful.

We need to react strongly against intolerance, racism and extremism, whether they occur on our own doorsteps, in our neighbourhood or far away.

Mr Chairman, The Commission for Human Rights cannot in itself stop wars. But it can play a very important role in analyzing and acting against the underlying factors. The instruments are there – the Special Rapporteurs, other UN representatives, envoys and experts, not to forget the role of the independent NGO:s and the media.

Violations of human rights are often the very root causes of a conflict. Therefore, if we want to prevent conflict it must be at the heart of our efforts to prevent such violations at an early stage, to issue warnings, to offer cooperation. Not in isolation, if possible together with the country's leadership, and integrated into a combination of efforts by international and regional organizations. Preventive measures are necessary. If a conflict escalates into open violence we have seen that it is almost impossible to ensure the respect for human rights.

Last year Kosovo was at the centre of our attention. Sadly, Kosovo remains a major preoccupation. Inter- ethnic violence still continues to threaten people's lives and security, now with a new pattern of violations against the Serb, Roma and other minorities. It requires our urgent attention. No real peace has yet been built.

This year we face appalling reports about atrocities in Chechnya. Bombing cities to ashes, causing large civilian suffering is not worthy of a democracy. Russia must immediately begin a political dialogue and take steps towards a peaceful solution. Full and transparent investigations must be launched into alleged violations of human rights and international humanitarian law to bring those responsible to justice. The planned visit by the High Commissioner for Human Rights will give her an opportunity to inform the Commission. It will be for the Commission to draw the conclusions.

Mr. Chairman, We meet with the aim to have human rights respected worldwide and that no one responsible for violations shall be able to escape. Therefore, we have created the Rwanda and Yugoslav tribunals as well as the International Criminal Court, which I hope will soon be a reality. Impunity belongs to the past. The process against the former President Pinochet, however not concluded, is an important precedent.

The protection of human rights is a truly international task and a challenge for the international community.

The UN Secretary General Kofi Annan reminded us that no government has the right to hide behind national sovereignty in order to violate human rights or fundamental freedoms of its peoples. Whether a person belongs to the minority or the majority, that person's human rights and fundamental freedoms are sacred in the interest of all of us. Mänskliga rättigheter

The Swedish Government strongly supports this fundamental principle and finds it important that it guides the Office of the High Commissioner for Human Rights.

Mr. Chairman, The Commission on Human Rights should certainly express its concern or condemnations, when deemed necessary, but should equally suggest ways for dialogue, assistance and cooperation. This does not imply imposing Western values. The values we share are the human rights codified in international law. They belong to us all. They are universally binding.

It is on this basis that we must react strongly against such violations of human rights as President Lukashenko´s measures to silence the opposition in Belarus. They undermine the conditions for democracy and a peaceful development in the country. The authoritarian rule of Mr Lukashenko must be condemned.

Along with the EU dialogue with China, Sweden and China have a bilateral dialogue on human rights. We expect it to bring concrete and practical results. As an important element of this dialogue, Sweden has for many years organized training in the human rights field in China and stands prepared to deepen this co-operation further. China is reforming its legal system in a number of respects. However, continuing and widespread restrictions on fundamental freedoms still prevail, and we are dismayed by the harassment and severe punishment of persons in China who are exercising their basic rights to assemble, or who are expressing views differing from the official political thinking like Falun Gong. In Tibet and other areas the situation as regards the freedom of religion has deteriorated further. The high number of death sentences carried out in China is another source of grave concern, especially since these trials often violate basic legal standards. Censorship of the press and restrictions on the use of Internet are other examples of interference that are incompatible with basic human rights.

Human rights criteria is an essential principle for membership in the EU, naturally including the candidate countries such as Turkey. The Kurdish population in Turkey has long been discriminated against. They have not been permitted to use their language and to enjoy full participation in the society. The Turkish Government has taken steps to improve the human rights situation, but much remains to be done.

Mr. Chairman, The abolition of the death penalty is a priority for the Swedish Government. It is a tragic irony that the most fundamental human right, the right to life, has yet to be fully recognized in its true sense by international law. Although restricted, the death penalty is still not unlawful.

This brutal and irrevocable form of punishment should have no place in a modern, civilized society. Many states have in fact abolished the death penalty or placed it under a moratorium. I talk for many Swedes when I express deep concern that 37 states in the United States continue to use the death penalty. 94 persons have been executed since we met last year.

Mr Chairman, Sometimes the struggle for the equal right to a dignified life can seem endless. And in a way it is. Every generation must bear its responsibility for enhancing human rights, democracy and peace.

But remember that there has been many achievements over the last ten years, in reduced poverty, increased democracy and improvements in the human rights field.

But there is still a long way to go - for the poor, the children of Sierra Leone to regain their right to a childhood, for homosexuals in Zimbabwe to be safe from harassment, for women in Afghanistan to enjoy their right to education and healthcare and for the Romas in Europe to have their human rights respected. Mänskliga rättigheter

I hope that when we meet next year we will se further steps forward in the field of human rights

Thank you!

Speech by Mr. Göran Persson, Prime Minister, at the annual dinner hosted by the Board of Deputies of Brittish Jews, London 2000-04-05

Your Excellencies! Ladies and Gentlemen!

I am proud and honoured, and very happy to be here this evening.

Tonight we speak of reconciliation and tolerance.

Let me therefore start by saying that reconciliation between people is vital. But we must never seek reconciliation with systems or regimes that are built on ideas that violate human dignity.

Tolerance, yes. But let us take yet another step forward. If we are to live together in peace we have to understand each other, not just tolerate one another. We have to be brave enough to face each other, and to face each other as the equals we really are. Otherwise, we will never be able to build a world in mutual understanding.

There is no doubt that we all need to discuss the moral principles and fundamental values we want our societies to be built upon. There is no doubt that we need to discuss how fragile they are. How easily they can crumble and fall away – if we take them for granted, if we lower our guard.

Look around you.

Symbols of hatred on jackets and walls. People abused, murdered even , because of the colour of their skin. Neo-Nazis marching in the streets. They won't win any majorities. But they are there; threatening us, challenging us.

We must show absolute determination. We must fight the superficial, simplistic ideas with the lessons of our past. We must use education as a part of the eternal battle against racism, antisemitism and xenophobia.

This task will not be an easy one. We will have to deal with "the prospect of raw ignorance", as Professor Hubert G Locke put it at the Stockholm Forum in January. We will have to deal with successive generations for whom the Great Depression, the War, the Holocaust will become artefacts of ancient history.

But we must never cease in our quest.

We must never let the lessons so painfully learned by earlier generations vanish into oblivion.

We must never forget.

This was the background to the Swedish Government's Living History project that was initiated in 1997.

The idea was to spread knowledge about the Holocaust, but also to generate an active dialogue between the generations on democratic and humanistic values. Our aim was to offer parents, teachers Mänskliga rättigheter and other adults support in these tasks.

We commissioned the book entitled... Tell ye your children…to fill a need for information in Sweden. The immediate and tremendous interest in the book took us by surprise. It also met with considerable interest abroad. A German-language version of the book was released in January. It will be followed by an edition in Russian in May, and a French version this autumn.

In Swedish homes and classrooms up and down the country, the book has formed the basis for a discussion between generations about fundamental democratic and humanistic values, about right and wrong.

Living History also led to the production of a teachers' training programme, the creation of a new Holocaust research centre and supported several cultural projects.

Living History won massive political and popular support. The response exceeded anything we could have dreamed of. We will carry the Living History project to completion by setting up a new institution – the Forum for Living History. The Forum will serve as a permanent centre for remembrance, research and dialogue about the many grim dilemmas of the Holocaust.

* * *

The year we launched the Swedish project, the United Kingdom and the USA took an important step forward.

Government officials from many countries gathered at Lancaster House here in London to discuss issues relating to the Holocaust. On that occasion we discussed gold and other assets looted from private persons and banks by Nazi Germany. But the conference triggered a far deeper discussion.

55 years after Auschwitz, we stand united and resolute. Never again shall the world see such evil. It's late, but it's not too late. It can never be too late to stand up for democracy and human dignity.

As the new millennium dawned, the Stockholm International Forum on the Holocaust took place.

In the sincere hope that it marked a turning point, I said: "It is the end of silence and the beginning of a new millennium".

The Stockholm Forum was something quite unique.

Never before had so many of the world's political and religious leaders gathered together with survivors, historians and educators to discuss Holocaust education. Never before had so many leaders gathered to demonstrate the importance of remembering the events of the Holocaust when shaping politics in modern society. Never before had we gathered in such a massive recognition of, and grief over, the agony of those who died and the suffering of those who survived.

The Stockholm Forum drew to a close with a joint declaration and substantive commitments.

At government level we pledged to strengthen and promote Holocaust education, remembrance and research.

We share a commitment to encourage the study of the Holocaust in all its dimensions, to commemorate the victims of the Holocaust and to honour those who resisted. Mänskliga rättigheter

We have pledged to preserve the memory of the Holocaust in our countries on an annual Day of Remembrance, and we have undertaken to see that archives are opened up for research purposes.

Never has the will and determination to share responsibility been so great. Now we must build on those commitments and translate them into action.

I look forward to hosting another Forum next year, an event such as the one proposed by Elie Wiesel – a Stockholm Forum on Conscience and Humanity.

* * *

Anita Lasker Wallfish, a cellist living in London, wrote to me a few weeks ago.

Anita took part in the Stockholm Forum. She survived Auschwitz solely thanks to one fact: that she played the right instrument. They needed a base instrument in the women's orchestra. Hearing her play together with her son and grandsons was one of many moving experiences at the conference.

Some of you who are here tonight were members of the British delegation that visited Stockholm earlier this year. I am sure you will recall the stones I showed to the audience during my opening address. One was a smooth stone from the Holocaust Museum in Washington, bearing the inscription – "Remember". The second stone was rough and sharp. It was picked up by a friend of mine in the Polish community of Izbica.

Allow me, Anita, to quote a few lines from your letter:

"You said the ragged one came from the railway line to Izbica. One rarely hears this name mentioned, but it means a great deal to me. Izbica was the place where my parents were taken to and murdered. In the absence of cemeteries and graves, just to hear the name of Izbica spoken … in the presence of so many people, almost felt like giving my parents the funeral they never had."

* * *

Your Excellencies, Ladies and Gentlemen,

To remember the victims is the least we can do, to mention their names, the places where they lived and where they died.

But as Yehouda Bauer is accustomed to saying, it is also important to tell their stories.

I know that Dr Ben Helfgott is here tonight.

At the Stockholm Forum he told the story of his survival. It was a story that touched me deeply, and I hope, Dr Helfgott, that you will forgive me for passing it on.

As a young boy of twelve Ben was sent to work in a glass factory in his hometown in Poland. The man in charge of his work unit – Mr Janota - beat him constantly.

Every year at a certain time Mr Janota used to borrow a horse and cart from a friend of Ben's father. This time though, Ben's father was at his friends house when Janota came to borrow the horse. He asked Janota why he treated his son so brutally. After this exchange, the horse-owner didn't want to lend Janota the horse and cart. But Ben's father, who was known for his generosity of spirit, persuaded him Mänskliga rättigheter to lend it out.

Some weeks later, on the last day of deportations to Treblinka, SS guards came to the glass factory and tried to force Ben onto the cattle train.

But Mr Janota came to his rescue. He lied to the SS-men, risking his own life and saving Ben's.

Or was it, as Ben asked himself later, his father's example of tolerance and understanding that had saved him?

That question remains unanswered.

It remains just as unanswered as so many other questions in the inferno that is the Holocaust. New pieces are constantly being laid in that monstrous puzzle, and every new piece generates a new question.

If we think that more research about the Holocaust will provide us with answers that are crystal clear, then we are mistaken. If we think that more education will mean clear-cut, ready-made solutions that each of us can grasp, then we are mistaken.

Some of the answers will always be beyond our grasp. But that must never, ever lead us to the conclusion that it is pointless to seek them!

It is the only way to prevent a future where people have the answers engraved on their skin.

The unprecedented character of the Holocaust will always hold universal meaning. In the battle we wage against Nazism, antisemitism and xenophobia in our everyday lives, knowledge and understanding of the Holocaust are absolutely vital.

The Holocaust was no accident of history. It occurred because people willed it. It occurred because people planned it and carried it through. It occurred because people made choices that allowed it to happen.

That is why we ask our questions.

Each and every one of us has the potential for good and for evil.

That is w hy we mu st say to our children: There is always a choice. Think and take a stand.

* * *

Nelson Mandela talks about his hatred of a system that turned blacks against whites, people against people.

We saw many systems like that in the last century. They have a variety of names.

But systems can never be built without people. It is people that choose and shape the system, people like you and me. Mänskliga rättigheter

There will always be crossroads where people have to choose between going with the system or fighting it.

Let us make a choice for this new millennium.

Let us choose to stand up for democracy. Let us choose to strengthen our democracies, to prevent them from falling apart and opening the way to systems built on hatred and intolerance. Let us choose to build our societies on reconciliation and mutual understanding; on the idea expressed in a word in Xhosa, Mandela's own language - "ubuntu" - which means people are people through other people.

As we shape the future of our children, let us be guided by the three new commandments set out by Professor Yehouda Bauer:

"Thou shall not be a perpetrator; thou shall not be a victim; thou shall never, but never, be a bystander."

Speech by the Prime Minister of Sweden, Mr Göran Persson at the Day of Remembrance Observance, Capitol Rotunda, Washington 2000-05-04

Rabbi Greenberg, Mr. Meed, Excellencies of the Diplomatic Corps, Honourable Members of the US Congress, Holocaust Survivors, Dear Friends,

Today, we meet in the Capitol Rotunda, the very heart of American democracy.

Here we meet to commemorate the victims of the Holocaust and to honour survivors and liberators.

We meet to demonstrate our strong commitment to make the lessons of the past a living exhortation for the future.

* * *

Let me begin by telling you a story handed down to posterity by a teacher in the ghetto of Lodz.

A little boy, whose entire family had been deported, was dawdling in the street, talking loudly to himself. In one fist he clutched a handful of small stones.

First he dropped three small stones. They hit the ground with a faint sound, then two more, followed by another three. Then the little boy quickly closed his fist. In his lively eyes the shiny black pupils stopped racing for a moment. He said:

"Nine brothers like these stones we were once, all close together. Then came the first deportation and three of the brothers didn't return, two were shot at the barbed wire fence and three died of hunger.

Can you guess how many brother-stones are still left in my hand?"

As all children do, this boy played games to help him understand the world around him. Only his world was a world of incomprehensible evil. Only his was the world of the Holocaust. Mänskliga rättigheter

* * *

Ladies and Gentlemen,

The Holocaust was no accident of history.

The systematic murder of the Jews did not happen by chance. Nor did the genocide of the Roma, the mass murder of disabled persons or the persecution and murder of homosexuals, dissidents and Jehovah's Witnesses.

It occurred because people willed it, planned it and carried it through. It occurred because people made choices which allowed it to happen. It occurred, not least, because people remained silent.

As the 21st century dawns we must ask ourselves:

Can we be sure that the societies we build on today do not house the very same mechanisms that made the Holocaust possible?

Dear friends,

The answer is no. We cannot be sure.

We have good reason to be fearful.

Look around you.

Today, well-organised Nazi groups form international networks where they help each other to recruit and train new members and learn how to exploit the weaknesses of democracies, how to use terror and frighten witnesses.

Nazis and revisionists make full and effective use of the new information technology to spread their lies, to sell White Power music and to reach potential new members among young people in all parts of the world.

Even today, Nazis march in our streets, persecute, assault and murder people because of their ethnic affiliation, sexual preferences or beliefs.

The risk we face, is that anti-democratic forces continue to gain support.

The danger lies in our failure to learn from history, in our failure to see the connections.

Ladies and Gentlemen,

Let me use the words of a survivor, a well-known Swede, the late Professor Jerzy Einhorn, who passed away less than a week ago.

At the Stockholm Forum on the Holocaust in January he said:

"To remember the Holocaust is a fragile defence but still the best one against the development of Nazism in our countries – a reminder of Nazism's ruthless cruelty, a reminder that we must never lower our guard, never accept Nazism as a necessary evil within a democracy." Mänskliga rättigheter

This was his message - a message to all of us. He wanted us to take it with us.

Because then, he said: "our suffering has not been entirely in vain. Then we and all those that did not survive, will have contributed to a better world for coming generations."

We have to take this message to our hearts.

We must fight Nazism, racism, antisemitism and xenopho bi a wherever and whenever they rear their ugly heads. We must fight them with the lessons of our past, but also with our visions for tomorrow.

It will not be easy. But we have no other choice.

The future is not sealed by fate, no more than the bitter history of the past.

It is our actions today – the ones we take and the ones we fail to take – that will shape the future.

It is you and I, all of us, united in determination to remember, who are the only guarantees we have against the recurrence of the evils of the past.

* * *

Ladies and Gentlemen,

There is good reason to be fearful, but surely also to feel hope.

People want to know, people want to discuss values and ideas, people want to take their responsibility and learn from history.

This is the encouraging conclusion we draw from the national project initiated by the Swedish Government in 1997 – Living History. The idea was to spread knowledge about the Holocaust to young people in Sweden, but also to generate an active dialogue between generations on values in general.

To support parents, teachers and students in this task we launched a number of projects. One of these was a book entitled Tell ye your children. The response to the project in general and the book in particular exceeded anything we could have dreamed of. In every other Swedish home with school children you will find a copy of the book. It was not just sent to them. It was ordered by the families who wanted to have a base for the vital discussion about democratic and humanistic values.

I became convinced that this positive experience was not unique to Sweden.

In January 1998, I wrote to President Clinton and Prime Minister Blair suggesting international cooperation in this field. Little did I know then that only one year later, nine countries – in a network known as the Task Force – would cooperate with such countries as the Czech Repub lic, Latvia, Lithuania, Argentina, and several others in liaison projects designed to promote Holocaust remembrance, education and research.

As the new millennium dawned, and the very first international high-level conference took place, it did not deal with economics. Nor did it deal with security and stability.

It dealt with fundamental values, with democracy and human dignity, with how to confront the bitter Mänskliga rättigheter memories of a horrifying past in order to help shape better policies for tomorrow’s world.

It was the end of silence and the beginning of a new millennium.

Next year we will meet in Stockholm again. In response to an initiative of the Nobel Laureate Elie Wiesel, the Swedish Government will host an annual international conference – a Stockholm Forum on Conscience and Humanity.

We have to address the question put by Elie Wiesel: "Will our past become our children's future?"

We have to learn from the words of another man who has devoted his life to teaching about the Holocaust in order to prevent future genocides - Professor Yehuda Bauer from Israel and the Yad Vashem Institute. He said:

"I come from a people who gave the Ten Commandments to the world. Time has come to strengthen them by three additional ones, which we ought to adopt and commit ourselves to:

Thou shall not be a perpetrator; Thou shall not be a victim; and thou shall never, but never, be a bystander."

* * *

Ladies and Gentlemen,

Today we are gathered to remember.

Remember, because to forget would be to betray those irreplaceable people who died and those who survived. It would be to betray the deeds of Raoul Wallenberg and all the others who stood up for human dignity and risked their own lives to save the lives of others.

Remember, because to forget would be to betray every single child who comes into this world.

Let us therefore remember a little boy in the ghetto of Lodz, and th rough him all the others who were forced to endure the unthinkable.

Let us pick up the brother-stones, clasp them firmly in our hands, and realise how much we will need them on our journey through a new century.

Let us carry them with us as a constant reminder and a challenge to never again allow forces to grow that are capable of such evil.

Thank you.

Speech by the Prime Minister of Sweden, Mr Göran Persson at the Annual dinner arranged by the American Jewish Committee 2000-05-04

Mr. Ramer, Mr. Harris, President Rau, Secretary Albright, Mänskliga rättigheter

Distinguished Members of the American Jewish Committee, Excellencies of the Diplomatic Corps, Ladies and Gentlemen,

I am proud and honoured and very happy to be here this evening.

I have travelled from one continent to another, from an old culture to a new one, from a small European country to this big nation.

But I travelled here to talk, not about the differences, but about the similarities - the things we share in the past and in the future.

* * *

The European continent bears the scars of violence.

In the last century, more people were killed as a result of decisions made by others than during the entire preceding period in human history.

The bullet that Gavrilo Princip fired at Franz Ferdinand in Sarajevo in 1914 continued its journey through the whole century; casting its shadow over the trenches in Flanders, winging its way through the bombs over Guernica, shattering windows on the Kristallnacht, killing people's thirst for freedom in Hungary in 1956 and their craving for democracy a certain spring in Prague, fleeing over the Berlin wall, travelling all the way to the end of the century - only to be fired again by a sniper from the mountain of Igman outside a beleaguered Sarajevo.

Ladies and Gentlemen,

Every century has left a trail of blood in its wake.

But no century has ever left behind such a legacy of evil as the 20th century.

No century has ever left behind a legacy like the Holocaust.

* * *

At the beautiful synagogue in Stockholm, built in 1870 and one of the few in Europe from that period that escaped destruction, there is a monument.

The first time I saw the monument I stood speechless.

It is a wall, 42 metres long. Carved in the stone are eight thousand names.

Irena, Sara, Jakob. Rebekka, Leja, Josef. Miriam, Bela, Chaim.

Behind each and every one of t hese names - a life. A life worth just as much as yours and mine.

Behind each and every one of these names - a fellow human-being, in all his simplicity, his dignity, his splendour. Mänskliga rättigheter

Behind each and every one of these names - a senseless murder. The murder of a person whose only crime was to have been born.

This wall illustrates the link between a hideous past and a future in which such a monstrous crime must never, ever, be repeated.

We must never forget.

* * * Dear friends,

In the summer of 1941, the 81-year-old Jewish historian, Simon Dubnow, was moved to the ghetto in Riga, where in December he was shot.

During his final days he kept telling the people he met:

"Jews, make sure that everything is written down and recorded."

As legend has it, these were also the words he cried out right before the deadly bullet hit its target:

"Jews, write and record!"

They did. They wrote, they concealed, they saved.

The testimonys of the survivors is absolutely vital if coming generations are to have any chance of understanding - as far as it is possible to understand.

Fifty-five years after Auschwitz, new testimonies continue to emerge from Holocaust survivors. But soon, very soon, there will be no living generation left to bear witness.

Our task is to transform living memories into living history.

It will not be easy. It will demand a great effort.

We have to continue to write and record. We must note down every remaining scrap of evidence.

We must open up the archives to researchers all over the world while there is still time to verify information with the help of those who know.

We must clearly separate the truth from the lies – just as the recent and most welcome ruling in London did, where Deborah Lipstadt won her victory for the truth, and the liar was shown for the liar he is.

We must institute national remembrance days, and preserve an d honour the memory of all those who died and all those who survived. We should be guided by the appeal contained in the Yad Vashem international project: "Unto every person there is a name", and highlight the individual people who fell victim to the Holocaust.

There is a lot to do, but we must not tire in our endeavours. Because if we do, we will also start to forget.

Ladies and Gentlemen, Mänskliga rättigheter

Getting used to things is only human.

But still it is acutely painful to know that parents teach their children to cycle on the large, open spaces that were once the Birkenau camp. And I wonder "How then do they teach their children about what once happened on that open space?" Painful thoughts – but ones that we must grapple with.

Forgetting is only human.

But still it is acutely painful to me to know that places like Belzec exist. In the place where the death camp took so many lives garbage piles up and sooty barbecues yawn up at the sky. How can we just abandon litter in the sand that so clearly reveals the ashes of hundreds of thousands of lives?

Living in a state of ignorance is only human.

It is painful to know that I, like so many others, know so little. That untold places of evil are known to so few. Who has heard of Serniki? Who can tell the story of Zbylitowska Gora? Who can find the way to all those mass graves in the forests of Eastern Europe that conceal thousands of Jewish lives? And what if our grandchildren never know these people even existed?

Places like these cannot talk. They can only talk to us if we know. They can only talk to us if we are prepared to listen.

If remembrance is to prevent history from repeating itself, we need to enhance our knowledge.

And even if it raises difficult questions, even if it is sometimes far beyond our comprehension, even if it demands an effort - we have to try to learn.

* * *

I know that people want to know, to learn more, to take responsibility.

This is the only conclusion that could be drawn from the national project initiated by the Swedish Government in 1997 – Living History. The idea was to spread knowledge about the Holocaust to young people in Sweden, but also to generate an active dialogue between generations on values in general.

To support parents, teachers and students in this task we launched a number of projects. One of these was a book entitled Tell ye your children. The response to the project in general and the book in particular exceeded anything we could have dreamed of. In every other Swedish home with school children you will find a copy of the book. It was not just sent to them. It was ordered by the families, who wanted to have a base for the vital discussion about democratic and humanistic values.

I became convinced that this positive experience was not unique to Sweden.

In January 1998, I wrote to President Clinton and Prime Minister Blair suggesting international cooperation in this field. Little did I know then that only one year later, nine countries – in a network known as the Task Force – would cooperate with such countries as the Czech Republic, Latvia, Lithuania, Argentina, and several others in liaison projects designed to promote Holocaust remembrance, education and research.

As the new millennium dawned, and the very first international high-level conference took place, it didn't deal with economics. Nor did it deal with security and stability. Mänskliga rättigheter

It dealt with fundamental values, with democracy and human dignity. It dealt with such questions as how to learn and teach about the Holocaust, how to confront the bitter memories of a horrifying past in order to help shape better policies for tomorrow’s world.

It was the end of silence and the beginning of a new millennium.

Next year we will meet in Stockholm again. In response to an initiative of the Nobel Laureate Elie Wiesel, the Swedish Government will host an annual international conference – a Stockholm Forum on Conscience and Humanity.

Ladies and Gentlemen,

There will always be people who question education about the Holocaust, who claim that it is of greater importance to study more recent acts of genocide and terror.

To them I would say: it is not a zero-sumgame.

Let us follow the advice of Professor Yehuda Bauer at the Yad Vashem Institute.

Let us regard the Holocaust "just like the doctor who examines the most extreme case of a disease in order to be able to treat less extreme cases".

Let us take "the Holocaust as the extreme example of a genocide in order to learn from it, regarding developments that might lead to mass murder, to genocide, or less than that, but still terrible enough – prejudice, racism."

The unprecedented character of the Holocaust will always hold universal meaning. We must continue to study it in all its dimensions, at all times.

In the day-to-day battle we wage against Nazism, antisemitism and xenophobia, knowledge and understanding of the Holocaust are absolutely essential.

Absolutely essential also is knowledge about the heroic chapters of our history, about the righteous deeds of Raoul Wallenberg and all the others who risked their lives in order to save others.

From these chapters we can draw strength. In these chapters we can find the examples we need to teach our children one of the most important lessons:

There is always a choice. Not to choose is also a choice. Do not let others choose for you. Think and take a stand!

* * *

Dear friends,

A short time ago I had a conversation with a dear friend, a survivor of the Holocaust. He talked about his anxiety for the future. He talked about his fear that the Holocaust could happen again – and maybe within only a generation or two.

That friend was a well-kn own Swede, the late Professor Jerzy Einhorn. He passed away less than one Mänskliga rättigheter week ago. To the very last he fought for respect for human dignity, to the very last he fought against Nazism and racism.

Clearly marked by his illness he gave his last official address at the Stockholm International Forum on the Holocaust in January. He said:

"We are not equally beautiful, not equally gifted, equally capable, equally young or old but we all have the same value and the same rights."

We all know that this was valid also for Sara. This was valid for Irena, Rebekka, Chaim and Jakob, and all of those irreplaceable individuals who were murdered during the Holocaust.

But they were robbed of their human dignity, robbed of their very lives. And still today there are persons and regimes that are ready to do just that.

This is why we have to remember.

Or as you once put it, Madam Secretary: "It's about remembering that no one's blood is less or more precious than our own."

* * *

Ladies and Gentlemen,

The scars and wounds from the last century still cause pain.

But violence was not the only legacy it left. The greatest legacy of the 20th century was democracy.

Human beings’ ardent desire for freedom led at last to the fall of the Berlin Wall and the final collapse of Communism in Eastern Europe. Human beings’ yearning for peace and justice caused a wave of democratisation to sweep the world.

Never before have so many people in so many countries been able to elect their representatives in free and public elections.

In country after country, democracy has put down deep roots.

The principles are clear: All human beings are born free and equal in dignity and rights. Each of us has a responsibility to share the burdens. No one has the right to trample others underfoot.

For many thousands of years these ideas have developed and fuelled people's hopes and ambitions - from the Greek "town meetings" to the American revolution, from the Exodus out of Egypt to Martin Luther King's Dream.

They still do.

Democracy, human rights and freedoms are boundless and timeless. They are universal, humanistic and moral values.

But today, at the dawn of a new century, we know all too well: they may be universal – but they can Mänskliga rättigheter never be taken for granted.

Today we know how fragile they are, how easily they can crumble and fall away.

Today we know: they have to be won over and over again by each successive generation.

Therefore, as we continue our journey through a new century, let us be guided by the words of the Old Testament:

"Tell ye your children of it, and let your children tell their children, and their children another generation."

Thank you.

Biståndsminister Maj-Inger Klingvall om jämställdhet i ett internationellt perspektiv inför den internationella socialdemokratiska ungdomsrörelsen (IUSY), i Malmö 2000-07-25

Dear friends, I am so happy to be here, to have been invited to this festival and to participate in this conference. I am glad that you have chosen equal rights as one of your major themes. And I have chosen to talk about gender equality in an international perspective.

It is not a coincidence that equality is almost the same word as quality. Equality between men and women, between ethnical origin, between ages or between sexual references is a matter of quality. Only when everybody's rights are respected, we can talk about a qualitative society. Equality is a human right, it is a corner-stone in a democracy, and it is a prerequisite for development.

Gender inequality is not a specific poverty-problem. Gaps between men and women's rights and opportunities are destructive in every country and society. But I can also see that welfare and development pave the way for equality. Today the poorest of the poor are usually women. 65% of the worlds illiterates are women. One out of three women is solely responsible for feeding and educating their children. Only 30% of womens work is paid, compared to 75 % of men's work.

Gender equality is an objective in is own right. Working with international development co-operation I find evidence all over the world where reduction of poverty enhance gender equality. When young girls get education, when mothers have access to appropiate health care or when women are able to obtain their own income, the structures of inequality will definitely change. Reducing poverty is crucial in the fight for gender equality.

But it is also the other way around. Improving the position of women is a mean to reach development. When women contribute in the political arena, in the labour market or in the financial market, this will undoubtedly lead to development. Not only for the individual women, but for everyone. Gender disparities affect the welfare of the entire society.

A report presented by the World Bank at the special UN General assembly session on Women some weeks ago, shows that nations with less gender gaps see faster growth. The study was made during two years in more than 100 countries on the relationship between gender and economic progress in developing countries. The results are striking; countries adopting specific measures to protect women's rights and increase their access to resources and schooling have less corruption and lower child mortality. Poverty can be fought by making the gaps smaller between women and men in education, employment and property rights. Mänskliga rättigheter

It is obvious that not allowing women to take part in the building of a common society is a devastating waste of resources. Most countries today unfortunately don´t take advantage of the most skilful and powerful resources they have. All over the world, women experience inequality with men in legal, social and economic rights. This is very costly, and in the long run it could be a cause of bankruptcy. Can we afford that?

I would say the answer is no. For none of us, no matter where we live or if we are women or men. Women empowerment is needed all over the world. After decades of struggling we have also reached a point where most political leaders agree upon this. The UN Convention on the Elimination of all forms of Discrimination Against Women (CEDAW) has been signed by 150 countries.

And from experiences and research we should also agree upon what actions we need to take to accomplish the commitments. The three components in a strategy to reach our aim could be formulated as:

Reformation of institutions

The law in many countries give unequal opportunities to women and men. Women's rights are abused all over the world. Respect of human rights and democracy are prerequisites for economic and social development. Legal reforms are highly needed, particularly in the areas of family law, land rights, employment, and protection against violence. This combined with law enforcement would substantially improve women's' position in society.

Reduction of Poverty

Policies for sustained growth and development must be implemented. New job opportunities reduce inequality, education and health care are crucial in women empowerment. Investment in basic water, energy and transportation infrastructure that accompany development help reduce gender disparities in workload.

Measures must be taken to improve women's influence in society, power over resources and political participation.

Only ten per cent of all parliamentarians are women, and only six per cent of all government ministers are women. Democracy means that the society is run by and for its people. That women and men have the same possibilities to participate in the decision making process on all levels. And that men's and women's different knowledge and experiences will have the same impact in the decisions.

Empowerment is not only having the opportunities, it is also using the opportunities. Women both locally and nationally need to be encouraged to organise, to take part in the political process and to participate in the economic field. There is a fundamental need of changing attitudes, and to increase a common understanding of womens' rights to take equal part in all sectors in society. One area which I have identified where women can play an important role, is in areas of conflict. Up until now, women are far too often seen as victims in armed conflicts. That may be a true picture, but we also have to start seeing women as actors. Women have to be involved, so that their needs and interests are taken into account in both planning and activities. Naturally, women should participate in any decision – before, during and aftar a conflict. In the reconstruction and reconciliation phase, women can make sure that a civil society that looks after everyone's interests – not only men's and the established elites' – is built. In that way, a perspective of gender equality can contribute to strengthen the solidarity work. Women can make a difference. Mänskliga rättigheter

We know why gender equality is core in development. We also know what should be done. But is anything really happening on the ground?

Yes, something is happening. We have taken some steps in the right direction. Since the first UN conference on women's rights in 1975, we have seen great improvement in the absolute status of women and gender equality. With few exceptions female's education levels have improved considerably. The number of girls in primary education has about doubled in the Middle East, South Asia and Sub- saharan Africa, and is rising much faster than boys' enrollment rates. In the past century, women's life expectancy increased by 15-20 years in developing countries. More women have joined the labour force, since 1970 the womens´s labour force participation has increased by 15% in Latin America and East Asia.

But we still have a long way to go. More efforts must be done, more evidence on discrimination must be made visible, more vocies must be heard. Your generation have a huge and important task. There is a golden opportunity lying in front of you, to implement the core social democratic values freedom, solidarity, equality and justice. With meetings like this, through sharing views and thoughts across borders and ages, I believe we can make the world a better place to live in.

What you are doing hare in Malmö, is to build strong networks with young people from all over the world, with whom you share these basic values and a strong commitment. Your different backgrounds, experiences and perspectives will enrichen and broaden the discussions and meetings. And I hope the result will be an even stronger commitment to join forces and strengthen your struggle for equality.

My message to you is: Don't make the same mistake older generations have made throughout the years, and leave women behind. We have to work together across all barriers: gender, ethnic, generations, social and cultural. To act in a spirit of solidarity, justice and equality is as timely as ever.

Speech by Ms Maj-Inger Klingvall, Minister for International Development Cooperation, at the International Conference on War-Affected Children, Winnipeg, Canada 2000-09-16

Mister Chairman, Excellencies, distinguished delegates

First of all, let me express my thanks to our Canadian hosts and deepest appreciation for arranging this conference. We are here to express our commitment to make child protection the mainstay of international co-operation and national policies.

Although the formal framework for international legal protection of children has never been as strong as today, real life for many children - during and after conflict - remains as desperate as ever.

Mini nina askari. Je suis un soldat. I am a soldier.

In too many languages and in too many countries children use that phrase. Exploiting children and destroying their present and future has become an all too frequent tactic of war and economic greed. We all reject such behavior. In practice, we have to it from occurring. Investing in children is building peace.

Mister Chairman,

Sweden has come a long way in implementing the intentions of the Convention on the Rights of the Child into our development cooperation policy. But I am here today not to speak of our present achievements, but of what can and must be done from now on. Mänskliga rättigheter

I fully support the commitments made in the Summary by the Chairs of the Experts' Meeting of this conference. Among those commitments I would like to highlight the following three challenges ahead:

First: Children must be given better opportunities to participate in shaping their own future. Young people's involvement in civil society creates a sense of belonging, solidarity, justice and responsibility within the community. Participation of children is building peace.

Second: Children must be given access to education throughout all stages of conflict. Providing a stable environment through schooling can reverse destructive and aggressive behaviour. It provides opportunities for peaceful conflict solution, tolerance for others and respect for human rights. Schools must be made zones of peace.

Third: War-affected children must be given appropriate health service and psycho-social rehabilitation. War undermines the very foundation of children's lives - destroying their community and breaking down their trust in adults. Psycho-social support is essential to children's recovery - and to the recovery of war- torn societies. This requires considerable knowledge, cultural sensitivity, resources and time, which we have to set aside. The individual child must always be in our focus.

Safeguarding the rights of the child requires global solidarity. We all share this responsibility. Political leaders must act together with the civil society and the business community, international and regional organisations.

Mister Chairman,

The Winnipeg Agenda for War-Affected Children will substansially contribute to action at all levels. During the Swedish presidency of the European Union I will, as Minister for development co-operation and migration, make sure that the rights of the child will be an overriding priority. As one concrete expression of this, I will host a EU meeting on the rights of the child affected by violent conflict and displacement.

Next year's Special Session of the UN General Assembly on Children will then provide an excellent opportunity to set a global and concrete agenda for which the Convention on the Rights of the Child is the basis.

Finally, Madame Chair, allow me to quote a young African girl in a UNICEF film on the Convention on the Rights of the Child. She says: "I hate the expression that children are the future. We are the present."

Thank you, Mister Chairman.

Inledningstal av biståndsminister Maj-Inger Klingvall vid informationträff om trafficking 2000-11-09

Jag vill hälsa alla välkomna till denna informationsträff om trafficking, det vill säga handel med kvinnor och barn. Att bekämpa handel med kvinnor och barn är – och har länge varit - en viktig fråga för Sverige, en fråga som vi kommer att driva i olika sammanhang under vårt ordförandeskap i EU. Syftet med det här mötet är att utbyta information om vad som görs och vad som kan göras, både för att förebygga denna form av människohandel och att ge stöd och hjälp till de kvinnor och barn som drabbas – men också vad som kan göras för att se till att lagstiftningen är utformad på ett sånt sätt att den sätter stopp för trafficking. Jag tänkte inleda med att ge en kort internationell överblick och vad som är aktuellt under Mänskliga rättigheter det svenska ordförandeskapet varpå MW tar över och berättar om de svenska initiativen utifrån ett jämställdhetsperspektiv. Därefter hoppas vi att få era synpunkter och erfarenheter från den verksamhet som bedrivs av kvinnoorganisationer och andra här i Sverige.

Som ett led i globaliseringen håller kvinnor och barn i ökande utsträckning på att förvandlas till varor på en internationell könsmarknad. Kvinnor och barn marknadsförs, säljs, transporteras och konsumeras av människohandlare, sexturister, porrproducenter och så kallade "vanliga män". Historiskt sett är affärsmässig sexuell exploatering av kvinnor och barn ingen ny företeelse. Däremot är omfattningen, organiseringen och den globala spridningen delvis ett resultat av den pågående globaliseringen – och det är vårt ansvar att göra vad vi kan för att stoppa denna form av slavliknande verksamhet. I dag är de flesta av världens länder på något sätt inblandade i trafficking; antingen som transitländer, som länder varifrån kvinnorna rekryteras eller länder där "marknaden" finns, det vill säga länder där det finns en kommersiell efterfrågan på sexuella tjänster. Jag skulle vilja ge några bild er av hur det ser ut på vissa håll i världen:

Efterfrågan på flickor i åldern 12-18 år från Kina till sexindustrin i Thailand är högre än någonsin. Det handlar om tusentals flickor som tranporteras från södra Kina och säljs till sexhandeln i Thailand. En del av dem hamnar i Malaysia eller Singapore.

Tusentals kvinnor och flickor förs varje år illegalt från Vietnam via Kambodja till grannländerna i sydostasien men även till vissa europeiska länder. Kambodja, som kämpar för att återhämta sig från tre årtionden av krig och förintelse kombinerat med fattigdom och korruption, ser nu ett nytt hot framför sig: den ökande barnsexhandeln. Flickor och pojkar från 10 år och uppåt smugglas från Vietnam eller hämtas från landsbygden till sexindustrin i Phnom Penh.

Den militära och politiska och framför allt den ekonomiska situationen i Burma har resulterat i en ökad migration och en ökad utsatthet för kvinnor vilket bland annat kan avläsas i en kraftig ökning av prostitution inom landet och trafficking av kvinnor till andra länder.

Och så Europa: Till östra delen av Europa kommer kvinnor från framför allt Ryssland och Ukaina. Till västeuropa kommer kvinnor och barn såväl från öst som från Afrika (huvudsakligen Ghana, Nigera och Marocko), Latinamerika (huvudsakligen från Brasilien, Colombia och Dominikanska Republiken och från sydöstasien och då framför allt från Filippinerna och Thailand. Till sydeuropeiska länder kommer framför allt kvinnor från Bulgarien, Moldavien och Rumänien. Enligt IOM räknar man med att en tredjedel av kvinnorna och barnen som är inblandade i trafficking till EU-länderna kommer från utomeuropeiska länder. Trafficking är ett globalt problem och internationell samverkan är därför nödvändig. Det kräver också samarbete mellan olika enheter lokalt och nationellt, i närområdet och regionalt. Att bekämpa trafficking handlar, som jag sa inledningsvis , både om förebyggande insatser, om stöd och hjälp till de som drabbas och om lagstiftning. Det innebär att det är många olika departement och enheter som berörs.

Trafficking är för det första en fråga om kvinnors och barns mänskliga rättigheter, det handlar om hur dessa rättigheter respekteras och skyddas. Internationellt och nationellt arbete för att stärka kvinnors och barns rättigheter, deras rätt till skydd och socialt stöd och till information, är därför en del i kampen mot denna form av människohandel.

Åtgärder mot den organiserade brottsligheten, det vill säga en adekvat lagstiftning som "fångar upp" rekryterarnas och profitörernas olika metoder för att dra in kvinnor och barn i denna hantering är en väsentlig del av arbetet mot trafficking, liksom åtgärder för att förhindra sexturism. Likaså en effektiv lagtillämpning som inte bara i teorin utan också i praktiken verkligen skyddar kvinnor och barn.

Människohandel leder ibland till illegal migration. Falska pass och visum, transport över gränser och Mänskliga rättigheter gömställen i mottagarlandet är en del av verksamheten. Kvinnorna får därför inte del av mottagarlandets rättsliga och sociala skyddsnät. De hålls gömda, ibland till och med inlåsta, och lever utanför samhället.

Trafficking är också i allra högsta grad en social fråga, en fråga om att de i det land där de befinner sig ges stöd och rehabilitering samtidigt som det skapas möjligheter för dem att återvända till sitt hemland utan att riskera att hamna i en svår situation.

Trafficking beror också på patriarkala maktstrukturer i samhället där kvinnor och barn förvandlas till objekt, till handelsvaror, träder fram (det talas ibland om "human cargo"). Kampen för jämställdhet mellan kvinnor och män, lika rättigheter, möjligheter och ansvar, är därmed också en kamp mot trafficking, vilket MW kommer att belysa senare.

Sist, men inte minst måste traffic king ses i ett utvecklingsperspektiv Även om prostitution i hög grad bottnar i patriarkala samhällsstrukturer är fattigdom den huvudsakliga anledningen för kvinnor att sälja sex. Fattigdom är maktlöshet och den yttersta konsekvensen av maktlöshet är när föräldrar saknar möjligheter att skydda sina barn • och i vissa fall använder sina barn för att överleva.

I Världsbankens studie av fattigdom (I dag är de flesta av världens länder på något sätt inblandade i trafficking; antingen som transitländer, som länder varifrån kvinnorna rekryteras eller länder där "marknaden" finns, det vill säga länder där det finns en kommersiell efterfrågan på sexuella tjänster. Voices of the Poor) som baseras på en analys av 81 rapporter från 50 länder, vilket i sin tur bygger på 40 000 fattiga människors egna berättelser om sin situation beskrivs också hur fattigdom driver framför allt kvinnor ut prostitution. Av Världsbankens rapport framgår också att många av dessa fattiga kvinnor som tvingats ut i prostitution gärna söker sig till andra länder • på grund av skammen.

Det är här profitörerna kommer in i bilden. De som profiterar på människors utsatthet och sårbarhet. De som lockar, lurar eller tvingas barn, unga kvinnor och män in i sexindustrin.

Vad gör då Sverige och på vilket sätt kommer frågan om handel med kvinnor och barn att lyftas fram under ordförandeskapet? Jag vill då gärna börja där jag senast slutade, nämligen i utvecklingssamarbetet.

Fattigdomsbekämpning, att ge dessa kvinnor och barn ett alternativ, det vill säga åtgärder som lyfter dem ur fattigdom och slår undan benen för profitörer Att bekämpa fattigdomen är det övergripande målet för det svenska utvecklingssamarbetet och jämställdhet är ett av våra biståndsmål. Men jämställdhet är också ett medel, en förutsättning för fattigdomsbekämpning och för att åstadkomma en utveckling. Jämställdhet är således en viktig utvecklingsfråga som är en förutsättning för att nå de övriga biståndsmålen. Jämställdhet ska genomsyra (eller mainstreamas som det heter med ett modernt ord) hela det svenska utvecklingssamarbetet. Vid sidan av det satsas på specifika "kvinnoprojekt" det vill säga utvecklingsprojekt som riktas direkt till kvinnor och flickor.

En rad svenska projekt syftar till att skydda utsatta kvinnor och barn och däribland specifika traffickingprojekt. Jag ska nämna några:

Inom ramen för stabilitetspakten drivs ett traffickingprojekt i Kosovo med svenskt stöd. Uppgiften är att kartlägga traffickingvägarna och att stoppa handeln med kvinnor. Under kartläggningsskedet upptäckte man att handeln med kvinnor organiserades av samma nätverk som tidigare hade smugglat vapen och annat under kriget. Projektet inriktades till en början på att informera allmänheten, myndigheter och det internationella samfundet som är på plats i Kosovo. Senare utvidgades det till att också omfatta stöd och hjälp till de kvinnor som framförallt rekryterats från Moldavien. Kvinnorna ges socialt och psykologiskt stöd samt hjälp att förbereda ett återvändande till hemlandet. Ett liknande projekt drivs också i Albanien och ska nu utvidgas till att också omfatta Makedonien. I början av nästa år kommer projektet att utvidgas ytterligare i regionen. Mänskliga rättigheter

I Dhaka drivs med svenskt stöd ett så kallat "shelter" för kvinnor. Det är Kvinnliga advokatsamfundet som erbjuder traffickingoffer och flickor och kvinnor som utnyttjats en "fristad", det vill säga någonstans att bo där de också får socialt och psykologiskt stöd. Till detta är juridiskt bistånd kopplat. Juristerna driver dessa kvinnors sak i domstol, vilket i sin tur gör att information om trafficking och om kvinnors situation sprids, det vill säga verksamheten i sig bidrar också till att skapa en opinion för kvinnors rättigheter. Ett antal fällande domar har också kom mit.

Regeringen har nyligen anslagit ytterligare medel till FN:s regionala kommission för Asien som i samarbete med regeringarna i Vietnam, Laos, Cambodja, Thailand, Yunan-provinsen i Kina driver ett långsiktigt arbete för att förhindra sexuell exploatering av barn i regionen. I första fasen som nyligen avslutats har länderna själva gjort en lägesinventering, vilket i sig innebär att medvetenheten om problemen ökar. ESCAP har nu också samlat samtliga landrapporter till en slutrapport som publiceras i dagarna. Utifrån denna ska nästa fas sättas igång som innebär att varje land får ekonomiskt stöd till pilotprojekt, det vill säga länderna själva identifierar problemet och även metoder för att förhindra sexuell exploatering av barn. EG:s bistånd är också vårt bistånd. Av stor vikt för Sverige är att också EG-biståndet präglas av ett genderperspektiv. Ett arbete med att utarbeta en handlingsplan för jämställdhet inom EG-biståndet pågår för närvarande. I det arbetet som kommer att slutföras under det svenska ordförandeskapet har Sverige betonat vikten av att se jämställdhet mellan kvinnor och män som en rättighetsfråga och att jämställdhet måste ses både som ett mål och ett medel för att bekämpa fattigdom. Vi kommer också att driva att särskilda resurser avsätts för insatser särskilt inriktade på att stärka kvinnors rättigheter.

Normbildning. Det pågår (och har pågått) ett omfattande normbildande arbete som Sverige har deltagit aktivt i. Vi har i dag konventioner och normer som vi har enats om i FN och i andra forum som ger oss en bra bas av gemensamma värderingar och normer. Nu handlar det i hög grad om att förverkliga de gemensamma ställningstaganden som gjorts. 1) Kvinnokonventionen (The Convention on the Elimination of all forms of Discrimination against Women) är grundstommen i arbetet mot trafficking och den FN-kommitté som bevakar att konventionen följs har ident ifierat trafficking och utnyttjande av kvinnor som en av de prioriterade frågorna för att förverkliga konventionen.

2) Jag vill också nämna kvinnokonferensen i Peking 1995 där det slogs fast att trafficking med kvinnor ska elimineras och att kvinnor som blivit offer för denna hantering ska ha rätt till stöd och hjälp. Detta bekräftades ytterligare i slutdokumentet från uppföljningskonferensen i NY där både jag och MW deltog. Detta slutdokument innehåller inte mindre än 10 paragrafer där människorhandel berörs.

När det gäller den nationella lagstiftningen vill jag bara nämna att vår egen svenska lagstiftning på detta område håller på att ses över. Sexualbrottskommittén som gör en heltäckande översyn av bestämmelserna om sexualbrott kommer med sitt betänkande i februari 2001 och inom Utrikesdepartementet ska en översyn av utlänningslagens bestämmelser som rör trafficking göras. Vi håller just nu på att lägga sista handel vid direktiven.

EU-ASEM-dialogen. Från svensk sida har vi därför valt att lyfta fram trafficking inom ramen för dialogen mellan EU och ASEM-länderna, det vill säga Thailand, Indonesien, Filippinerna, Singapore, Vietnam, Brunei, Malaysia, Kina, Japan och Sydkorea. Tanken är att en handlingsplan med framåtsyftande rekommendationer ska antas när EU:s och ASEM:s utrikesministrar möts under vårt ordförandeskap våren 2001. Flera länder i Asien har skärpt sin lagstiftning och börjat utveckla ett samarbete. Tillsammans med USA har länderna i Asien enats om en aktionsplan som innehåller åtgärder både vad gäller förebyggande insatser, skydd och stöd till offer, lagstiftning och återintegrering av de som drabbats av trafficking. I slutet av november samlas därför representanter för tre asiatiska länders regeringar (Thailand, Filippinerna och Kina), tre EU-länder förutom Sverige (Belgien, Spanien och Storbritannien) samt EU- Mänskliga rättigheter

Kommissionen för ett första expertmöte i Stockholm. Då kommer riktlinjerna för EU/ASEM-samarbetet och planeringen inför utrikesministermötet 2001 att dras upp.

EU-arbetet. Även om trafficking är en global fråga behöver det regionala samarbetet förstärkas, vilket också var slutsatsen vid kvinnokonferensen i NY. Som jag nämnde tidigare har länder i Asien påbörjat ett samarbete och inom EU har trafficking funnits på dagordningen under flera år. EU har antagit en gemensam policy för att bekämpa trafficking med kvinnor och barn för sexuellt utnyttjande. I februari 1997 antogs en handlingsplan för åtgärder mot människohandel och sexuellt utnyttjande av barn. Medlemsstaterna ska se över lagstiftning och praxis för att se till att det är straffbart att i vinstsyfte bedriva handel med människor i syfte att utnyttja dem sexuellt. Regler om domsrätt, stöd till offren och samarbete mellan medlemsstaterna ska också utvecklas. Planen ska följas upp och nu har också kommissionen aviserat nya åtgärder för att gå vidare. STOP-programmet för att stödja utbildning, seminarier och erfarenhetsutbyte och DAPHNE-programmet som ger stöd till enskilda organisationers arbete för att bistå kvinnor och barn som utsatts för våld har bidragit till att öka medvetenheten om detta problem och till att många drabbade kvinnor har fått hjälp. Sverige har varit aktiv i detta arbete och också bidragit med ekonomiskt stöd till ett antal frivilligorganisationer, bland annat till Kvinnoforums traffickingprojekt som är ett lysande exempel på hur man kan använda den nya IT-tekniken som motkraft genom att bygga upp ett nätverk av organisationer och andra som möter offer för denna hantering.

Sammanfattningsvis vill jag säga att ordförandeskapet i EU erbjuder flera möjligheter att agera i denna och i andra frågor som har med den globaliserade sexindustrins utnyttjande av kvinnor och barn att göra. Det tillhör en av de svenska hjärtefrågorna. Könshandelns existen s återspeglar den patriarkala maktstrukturen och sexualsynen i samhället – vilket måste bekämpas. Och Sverige kan driva på det internationella arbetet både när det gäller lagstiftning och humanitära insatser på detta område.

Interpellationer

Svar av utrikesminister Anna Lindh på interpellation av Anne Ludvigsson om jämställdhetsarbetet i Sveriges utrikespolitik 2000-05-12

Fru/Herr talman! Anne Ludvigsson har frågat mig om jämställdhetsarbetet i svensk utrikespolitik och hur jag tänker agera för att nå ut till män med kunskap om kvinnors och mäns olika villkor, för att lyfta fram mansrollen inter-nationellt och för att använda jämställda mäns kunskap i internationellt bistånds- och jämställdhetsarbete.

Sverige har länge varit ledande internationellt när det gäller att involvera män i diskussioner om jämställdhetsfrågor. Inför FN:s fjärde kvinnokon-ferens i Peking publicerade regeringen en internationellt uppmärksammad bok med män som presenterade sin syn på jämställdhet. Sverige markerade också att de frågor som behandlades i Peking inte var "kvinnofrågor" utan angelägenheter som rör samhället i stort.

Det är som Anne Ludvigsson påpekar nödvändigt att verka för att män får ökad upplysning och kunskap om hur kvinnors och mäns behov, villkor och rättigheter, de facto skiljer sig åt världen över. Vi måste se att starka kvinnor och män är en tillgång och resurs i varje samhälle. Vi behöver denna insikt och kunskap för att realisera målen för vårt eget arbete med att främja demokrati, mänskliga rättigheter och motverka den fattigdom som ofta har ett kvinnligt ansikte.

Jämställdhet är både ett mål i sig och ett medel för att uppnå andra mål som är centrala i politiken, t.ex. att ge alla, oavsett kön, möjlighet att bli delaktiga i politiska beslut - i en värld där idag endast 12% av alla parlamentariker är kvinnor. Principen om jämställdhet mellan kvinnor och män är en grundsten i den Mänskliga rättigheter internationella rättsordningen. Att stärka kvinnors ställning på arbetsmarknaden och vidta åtgärder för att ge kvinnor och män samma möjligheter till egen försörjning och ekonomiskt oberoende är också fundamentalt. Att motverka könsdiskriminering är också ett sätt att främja ekonomisk tillväxt, så att t.ex. inte afrikanska kvinnor som nu blir hänvisade till bara en tiondel av alla jordbruks-krediter, trots att de står för merparten av all livsmedelsproduktion.

Sverige verkar aktivt inom ramen för utvecklingssamarbetet med att synliggöra kvinnors och mäns olika villkor i analyser och åtgärdsförslag som ligger till grund för t.ex. FN:s och Världsbankens anslag och krediter. Vi stöder också program och projekt på en rad olika områden för att förbättra kvinnors villkor och motverka diskriminering. Som exempel kan nämnas utbildning av polis och domare för att motverka våld mot kvinnor, mikrokrediter som stärker kvinnors ekonomiska oberoende, belysning i slumområden för att motverka risker för våldtäkter och kampanjer mot könsstympning.

När det gäller Anne Ludvigssons andra fråga om insatser för att lyfta fram mannens roll så är Sverige även här aktivt internationellt. För det är viktigt att inte bara problematisera kvinnor utan att också diskutera t.ex. mäns våld mot kvinnor och mäns syn på reproduktiva och sexuella rättig-heter, inte minst i perspektivet HIV/AIDS, som tenderar att drabba fler kvinnor än män. Vi kan inte lösa frågor om våld mot kvinnor utan att aktivt engagera män i denna dialog. Vi ser också i flera studier att våldet i hemmen ofta är ömsesidigt relaterat till våldet i samhället i stort. Om vi minskar våldet i hemmet kan vi också minska riskerna för att nästa generation tar till våld för att lösa sina konflikter i samhället.

I syfte att lyfta fram mannens roll har regeringen tagit initiativ till flera föredrag och konferenser om mansrollen, bl.a. inom Nordiska rådet, Europarådet och FN, både i Europa, Afrika och FN, New York. Vi har här samarbetat med bl.a. det svenska manliga nätverket mot våld mot kvinnor.

Som min regeringskollega Margareta Winberg påpekat är det viktigt att föra upp mansrollen på den internationella dagordningen. Under FN:s specialsession i juni i New York - som är en uppföljning till kvinnokon-ferensen i Peking 1995 – kommer också på svenskt initiativ bl.a. ett seminarium att anordnas om hur män kan involveras mer aktivt i alla former av jämställdhetsarbete.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på interpellation av Rigmor Stenmark om dödsstraffet 2000-11-08

Fru/Herr talman! Rigmor Stenmark har frågat statsministern vilka åtgärder Sverige kommer att vidta för att förmå länder med dödsstraff att avskaffa detta straff.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på interpellationen.

Dödsstraffet kränker den yttersta av de mänskliga rättigheterna, rätten till liv, därför har arbetet mot dödsstraffet sedan lång tid varit en högt prioriterad fråga för Sverige, såväl i våra bilaterala relationer som i internationella fora. Sverige är också pådrivande i EU:s arbete på området. Till grund för arbetet inom EU vilar Allmänna Rådets riktlinjer som antogs av EU:s utrikesministrar den 29 juni 1998. Den svenska regeringens uppfattning, som också delas av övriga EU-länder, är att dödsstraffet är djupt inhumant och barbariskt och att det inte hör hemma i ett modernt samhälle.

EU:s riktlinjer uppställer som mål ett totalt avskaffande av dödsstraffet. EU verkar vidare för att de länder som fortfarande tillämpar dödsstraff vidtar åtgärder för att begränsa dess användning och respekterar de internationella överenskommelser som finns om dödsstraffets tillämpning, till exempel förbudet att döma till döden personer, som var under 18 år när brottet begicks. Länder bör också uppmanas att inte verkställa avrättningar, genom att införa ett moratorium, eller begränsa antalet brott som är belagda med dödsstraff. Mänskliga rättigheter

Sedan riktlinjerna antogs har EU varje år genomfört ett trettiotal demarcher mot dödsstraffet i ett femtontal länder. På grund av det stora antalet avrättningar i USA har drygt en tredjedel av dessa demarcher riktats mot USA. Uppvaktningar har riktats till delstatsguvernörer eller till den federala regeringen beroende på det enskilda fallet.

EU har även på svenskt förslag initierat en dialog med afrikanska länder om dödsstraffets avskaffande. Det har skett på basis av rapporter som EU:s beskickningar i Afrika anmodats inkomma med om dödsstraffets tillämpning i värdlandet. Ett betydande antal länder i Afrika har redan avskaffat dödsstraffet eller verkställer inte de dödsdomar som utfärdas. EU vill stödja denna utveckling och söker en dialog med afrikanska länder om det önskvärda att gå mot ett totalt avskaffande av dödsstraffet. Som medlem i EU:s trojka har Sverige deltagit i flera sådana uppvaktningar.

EU-ländernas ambassader i Washington har på liknande sätt fått i uppdrag att föra fram frågan om dödsstraffets avskaffande både i kontakter på politisk nivå, men även i massmedia och genom att stödja enskilda organisationer som arbetar mot dödsstraffet.

I den dialog om mänskliga rättigheter som pågår mellan EU och Kina är dödsstraffets avskaffande också en viktig komponent.

Arbetet mot dödsstraffet är långsiktigt. Därför har EU även tagit initiativ till resolutioner om dödsstraffets avskaffande i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna, liksom i Europarådet och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE). Jag har liksom min företrädare inför FN:s kommission för mänskliga rättigheterna upprepade gånger pläderat för att länder, som alltjämt tillämpar dödsstraffet, skall ompröva sin politik och avskaffa detta barbariska straff

Under det svenska ordförandeskapet är det vår ambition att intensifiera arbetet mot dödsstraffet. Alla svenska beskickningar i länder där dödsstraffet tillämpas har därför uppmanats att noga bevaka frågan och att ta de initiativ som bedöms nödvändiga.

Antalet länder som har avskaffat dödsstraffet blir allt fler. För hundra år sedan hade endast tre länder avskaffat dödsstraffet, medan 108 idag har insett att dödsstraffet inte hör hemma i ett civiliserat samhälle.

Rätten till liv är en grundläggande rättighet och den svenska regeringen kommer att fortsätta att aktivt arbeta för att dödsstraffet helt avskaffas.

Svar på frågor i riksdagen

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga av Helena Bargholtz (fp) om könsfördelning i regeringskansliet 2000-01-12

Helena Bargholtz har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att minska den ojämna könsfördelningen inom Utrikesdepartementet.

Den ojämna könsfördelningen inom UD är ett problem. UD har av tradition varit ett mansdominerat departement. Trots framsteg under senare år har vi fortfarande inte uppnått tillfredsställande könsfördelning. Problemen kvarstår framför allt på chefsnivå.

Uppföljningen av UD:s jämställdhetsplan visar dock att jämställdheten på UD går framåt. Resultatet av UD:s årliga handläggarantagning de senaste tio åren har bidragit till att över 55 procent av UD:s yngre Mänskliga rättigheter handläggare är kvinnor. Utnämningar av kvinnor till mellangradsnivå (kansliråd och ambassadråd) har ökat och målet för år 2000 är 40 procent kvinnor. Detta kommer att skapa ett brett underlag för framtida utnämningar av kvinnliga chefer, där det fastlagda målet för år 2000 är 25procent.

Jag vill framhålla att jämställdhetsaspekten beaktas mycket noga vid varje ny chefsutnämning. Den genomsyrar det löpande rekryterings- och bemanningsarbetet. Jag har verkat för att få en hög andel kvinnor som ordförande i olika arbetsgrupper under Sveriges ordförandeskap i EU:s ministerråd.

Vi fortsätter att arbeta intensivt med att förbättra jämställdheten. Utöver vad som redan uppnåtts skall vi vidta ytterligare konkreta och snabba åtgärder för att uppnå tillfredsställande jämställdhet inom utrikesförvaltningen. Vissa sådana insatser är redan påbörjade och ingår i verksamhetsplaneringen för de närmaste åren. Som exempel kan jag nämna särskilt stöd för kvinnliga kansliråd, insatser för föräldralediga samt utbildning för enhetschefer i jämställdhetsfrågor.

Jag vill betona att jämställdhetsarbetet också måste ses som en relativt långsiktig process. Vi kommer självfallet att fortsätta att arbeta intensivt med detta tills dess att vi har uppnått den fulla jämställdhet som är vårt mål.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga från Rosita Runegrund (kd) om uppföljning av handlingsplan mot kommersiell sexuell exploatering av barn 2000-05-11

Rosita Runegrund har frågat mig om regeringen har följt upp Världskongressens handlingsplan också utanför Sverige med konkreta åtgärder såväl lokalt, regionalt som internationellt.

En viktig del av Världskongressens handlingsplan var att varje land före utgången av år 2000 hade antagit en egen handlingsplan. Regeringen antog den svenska nationella handlingsplanen mot kommersiell sexuell exploa-tering av barn den 2 juli 1998. Regeringen har för avsikt att se över handlingsplanen inför den planerade uppföljningskonferensen, som skall äga rum i Japan i december år 2001.

Sverige deltar i åtgärder mot sexuell exploatering av barn inom FN, EU, Europarådet och Östersjöstaternas råd samt genom stöd till enskilda organisationer. Sverige verkar t.ex. för att Världskongressens handlingsplan genomförs i landprogram, bl.a. genom UNICEF.

EU arbetar aktivt med frågor om sexuell exploatering av barn. Av EU:s initiativ och insatser kan nämnas STOP-programmet (åren 1996-2000), som skall främja och samordna aktiviteter för att bekämpa handel med människor och sexuell exploatering av barn samt ASEM-processen (Asia-Europe Meeting), vilken bl.a. syftar till att genomföra handlingsplanen från Världskongressen och genom erfarenhetsutbyte utveckla ett förbättrat samarbete för att bekämpa sexuellt utnyttjande av barn. En webb-sida för utbyte av information om lagstiftning inom området har etablerats.

EU är huvudförslagsställare, tillsammans med länderna i Latinamerika och Karibien, till barnresolutionen i FN:s generalförsamling och i FN:s kommission för mänskliga rättigheter. I likhet med tidigare års resolutioner, uppmanas staterna i årets resolution i kommissionen för mänskliga rättigheter att upprätta och genomföra nationella handlings-planer i enlighet med beslutet i Världskongressen.

På initiativ av Sverige antogs Europarådets barnprogram av minister-kommittén år 1998. Initiativet togs ursprungligen av Sverige och Norge gemensamt vid Europarådets andra statschefsmöte i Strasbourg år 1997. Bland medlemsstaterna har hittills endast Sverige och Norge bidragit ekonomiskt till programmet. Programmet skall i första hand genomföras under en tvåårsperiod, t.o.m. augusti 2000. Åtgärderna skall dels vara av generell karaktär för att förbättra barns uppväxtvillkor, dels av mer specifik karaktär, som Mänskliga rättigheter

åtgärder för barn som lever under svåra förhållanden. Verksamheten avser Europarådets samtliga länder, men på grund av det stora behov, bl.a. av åtgärder mot sexuellt utnyttjade barn, som finns i de nya medlemsstaterna i Central- och Östeuropa kommer verksamheten i dessa länder att prioriteras.

Som ett led i uppföljningsarbetet efter Världskongressen har Sverige även inom Östersjöstaternas råd tagit ett initiativ till regionalt samarbete. Socialdepartementet har tillsatt en arbetsgrupp för att genomföra arbetet i regionen (the Swedish Special Group for Children at Risk in the Baltic Sea Region). Arbetsgruppen har framför allt arbetat med att lägga fram ett förslag till hur man med hjälp av informationstekniken kan bygga upp ett multiprofessionellt samarbete kring utsatta barn som är både kunskaps-höjande och kostnadseffektivt. Idag är samtliga länder i regionen med i arbetet med att utveckla the Child Centre for Children at Risk. Gruppen har också arbetat med att sprida information om goda exempel på arbete med utsatta barn i regionen genom nyhetsbladet Children at Risk, som ges ut på engelska och ryska, och genom sin hemsida (www.baltinfo.org/children).

Regeringen beviljade år 1998 bidrag till ECPAT Sverige för mobilisering av enskilda organisationer i Öst- och Centraleuropa i arbetet mot kommersiell sexuell exploatering och år 1999 för insatser mot turism där barn utnyttjas sexuellt.

Genom Sida stödjer Sverige ESCAP i Asien-regionen i dess arbete med staters uppföljning av Världskongressen. Sida arbetar aktivt med barns och ungdomars sexuella och reproduktiva hälsa, barn- och ungdoms-prostitution m.m. År 1997 publicerade Sida en svensk strategi för bl.a. dessa frågor.

Utrikesdepartementet har år 1999 i cirkulär tillsänt samtliga utlands-myndigheter rekommendationer om hur frågor om barnsexhandel bör hanteras, bl.a. i de fall svenska medborgare misstänks för sexualbrott mot barn.

Avslutningsvis vill jag framhålla att regeringen, i linje med riksdagens uppdrag (1996/97:UU15), har beslutat att ett barn- och barnrättsperspektiv skall tydliggöras i det internationella utvecklingssamarbetet, såväl multilateralt som bilateralt, och att en översyn av barnfrågorna skall genomföras (det s.k. Barnprojektet inom UD).

Inom ramen för Barnprojektet utarbetas svenska strategier för ett antal prioriterade områden. En av dessa strategier behandlar sexuell exploatering av barn. Regeringen avser att redovisa det samlade arbetet i en skrivelse till riksdagen år 2001.

Sverige deltar för närvarande aktivt i förberedelserna inför FN:s general-församlings uppföljning av 1990 års barntoppmöte i september år 2001. En av de frågor som Sverige avser uppmärksamma är ökat fokus på särskilt utsatta barn. I detta arbete kommer regeringen bl.a. att använda Barnprojektets slutsatser.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga av Murad Artin om folkmordet på armenierna 1915 2000-05-25

Murad Artin har frågat vad jag avser vidta för åtgärder för att folkmordet på armenierna 1915 tas upp vid nästa års konferens i Stockholm om 1900-talets folkmord.

Det är regeringens målsättning att en konferens – "Stockholm Forum on Conscience and Humanity" – skall hållas i Stockholm 2001. Regeringen återkommer om innehållet i den konferensen. De massakrer och fördrivningar av armenier och andra grupper som ägde rum i slutfasen av det Osmanska riket har naturligtvis beröringspunkter med andra stora tragedier under 1900-talet.

Det är viktigt att den tragedi som drabbade armenier och andra grupper kan diskuteras fördomsfritt. Det Mänskliga rättigheter vore ytterst värdefullt om turkar och armenier kunde komma fram till en mer gemensam syn i dessa frågor. För att detta skall bli möjligt fordras total öppenhet och ett förtroendefullt förhållande och samarbete inom historievetenskapen och andra områden av den offentliga diskussionen. Den turkiska regeringen har, liksom alla regeringar, ett ansvar att uppmuntra och underlätta historisk forskning och ge friast möjliga tillgång till sina historiska arkiv.

Svar av utrikesminister Anna Lindh om fråga av Tasso Stafilidis om World Gay Pride 2000 2000-06-15

Tasso Stafilidis har frågat vad regeringen avser vidta för åtgärder för att medverka till att respekten för homosexuellas rätt till mötes- och yttrande-frihet upprätthålls i samband med World Gay Pride manifestationen i Rom i början av juli.

Den svenska regeringens hållning när det gäller värnandet om rätten till mötes- och yttrandefrihet avspeglas inte bara i vårt agerande i Sverige utan även i vår noggranna bevakning av hur dessa grundläggande friheter – som de bland annat uttrycks i den Europeiska konventionen för de mänskliga rättigheterna – respekteras i övriga Europa.

Homosexuella åtnjuter självklart samma rättigheter som alla andra. Det råder inga tvivel om att de italienska myndigheterna är skyldiga att upprätthålla mötes- och yttrandefriheten i enlighet med sina åtaganden som part till den Europeiska konventionen för de mänskliga rättigheterna.

Vi har genom vår ambassad noga följt turerna kring paraden och myndigheternas agerande. Det senaste som kommit till vår kännedom är att paraden kommer att genomföras och har anvisats en väg av myndig- heterna.

Vi kommer givetvis att fortsätta vår bevakning av respekten för mänskliga rättigheter för homosexuella såväl i Sverige som utomlands.

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga av Carina Hägg om tortyr 2000-10-25

Carina Hägg har ställt frågan om hur jag avser att stödja Amnesty Internationals världsomfattande kampanj mot tortyr som inleddes under oktober månad.

Arbetet för mänskliga rättigheter är sedan länge en prioriterad fråga i den svenska utrikespolitiken. Dit hör inte minst kampen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Trots ett internationellt förbud förekommer fortfarande ett systematiskt bruk av tortyr sanktionerad av makthavarna i ett skrämmande stort antal länder. I ytterligare många länder tolereras bruket av tortyr och de politiskt ansvariga underlåter att vidta de nödvändiga åtgärderna för att bringa denna praxis till ett stopp. Den svenska regeringens uppfattning är att inga former av tortyr eller annan grym eller förnedrande behandling någonsin kan accepteras.

Jag delar Amnestys uppfattning att förekomsten av tortyr eller annan omänsklig behandling är en fråga som måste ägnas ökad internationell uppmärksamhet. Sverige är redan aktivt engagerat i dessa frågor. Vi deltar aktivt i arbetet i FN:s generalförsamling och FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna för att uppmärksamma förekomsten av tortyr och för att förmå regeringar att ta sitt ansvar. Vi stödjer MR- kommissionens särskilde rapportör i dennes arbete samt samarbetar nära med FN:s kommitté mot tortyr och Europarådets kommitté för förhindrande av tortyr. Vi försöker driva på i förhandlingarna om Mänskliga rättigheter tillkomsten av ett protokoll till FN:s konvention mot tortyr, vars syfte är att skapa internationella besöksmekanismer av ett slag som redan finns inom Europarådet.

Sverige kommer att fortsätta att aktivt verka mot alla former av tortyr, både multilateralt och bilateralt, under det svenska ordförandeskapet i EU och genom stöd till enskilda organisationer. Vi anser att det i varje land skall finnas såväl nationell lagstiftning som förbjuder bruket av tortyr, som effektiva mekan ismer för att förhindra och beivra sådana övergrepp.

Regeringen välkomnar Amnesty Internationals kampanj och ställer sig bakom dess uppmaning att arbeta för en tortyrfri värld.

Anna Lindh

Pressmeddelanden

Stärkt skydd av barn i väpnade konflikter 2000-01-22

Inga barn under 18 år ska tvångsrekryteras till väpnade styrkor. Igår kväll enades regeringar om ett FN- protokoll som ska skydda barn mot att delta i krig. Protokollet är knutet till den internationella barnkonventionen och det föreskriver att staterna skall göra allt för att avskaffa barnsoldater.

I de fall frivillig rekrytering används skall stater avge en bindande förklaring om vilken åldersgräns de tillämpar. I barnkonventionen är gränsen satt till 15 år vad gäller rekrytering till väpnade styrkor och deltagande i krigshandlingar. Det nu överenskomna protokollet innebär att stater genom att ansluta sig till det förbinder sig att respektera en högre åldersgräns än vad barnkonventionen stadgar.

Jag välkomnar denna överenskommelse. Den utgör ett viktigt steg i att stärka skyddet av barn i väpnade konflikter. Protokollet innebär i praktiken att en internationell norm fastslås om att barn inte får användas som soldater, säger utrikesminister Anna Lindh.

Protokollet är utarbetat inom FN:s arbetsgrupp om barn i väpnade konflikter och förhandlingarna har letts av ambassadör Catherine von Heidenstam. Förslaget till protokoll kommer senare i vår att behandlas av FN:s kommission för mänskliga rättigheter och därefter i FN:s generalförsamling för slutgiltigt antagande. Protokollet träder i kraft när 10 stater ratificerat det. Förhandlingarna om ett protokoll har pågått sedan 1994.

Konferens om insatser för asylsökande som utsatts för tortyr och trauma 2000-04-19

Utrikesdepartementet tillsammans med Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet anordnar en konferens tisdagen den 2 maj, i Stockholm, om tidiga insatser för asylsökande som varit utsatta för tortyr och trauma. Bistånds- och migrationsminister Maj-Inger Klingvall håller inledningsanförande.

Syftet med konferensen är att öka kunskapen bland beslutsfattare i landsting och kommuner om hur sexuellt våld, övergrepp och tortyr används i länder som befinner sig i krig.

Konferensen ska ses som en uppföljning av den konferens som initierades av Europeiska kommissionen i samarbete med International Center for Migration Policy (ICMPD) förra året i Wien. Mänskliga rättigheter

Maj-Inger Klingvall deltar i FN:s specialsession - uppföljning av Pekingkonferensen 2000-06-05

Biståndsminister Maj-Inger Klingvall deltar under veckan i FN:s specialsession i New York. Specialsessionen är en uppföljning fem år efter FN:s kvinnokonferens i Peking 1995. Syftet är att se över vad som hittills har förverkligats av den handlingsplan för jämställdhet mellan kvinnor och män som antogs vid kvinnokonferensen i Peking och vad som återstår att göra för att stärka kvinnors rättigheter.

- Sverige har under lång tid bidragit till att förbättra kvinnors villkor i ett globalt perspektiv. Jämställdhet mellan kvinnor och män är en fråga om demokrati och rättvisa och en förutsättning för en hållbar ekonomisk och social utveckling i ett samhälle, säger biståndsminister Maj-Inger Klingvall.

Handlingsplanen från Peking slår fast principen om att jämställdhets-perspektivet ska genomsyra alla politikområden. En viktig utgångspunkt vid förhandlingarna i New York är att befästa Pekingkonferensens handlingsplan och att ta ytterligare steg i förverkligandet av denna.

Maj-Inger Klingvall kommer bland annat att tala vid ett seminarium “Engendering the Peace Process”, som behandlar en studie av jämställdhetsaspekter på Daytonavtalet.

Biståndsminister Maj-Inger Klingvall kommer också under veckan att genomföra ett tvådagarsbesök i Washington, bland annat för att samtala med Världsbankens chef James B Wolfensohn om fattigdomsfrågor.

- Världsbanken har till slut tagit steget fullt ut och betonar fattigdomsbekämpningen som mål för sin verksamhet. Det är ett viktigt steg och bör uppmuntras. Då känns det särskilt angeläget att träffa Världsbanken och diskutera mål och handlingsvägar inför det svenska ordförandeskapet i EU. Endast samspelta kan vi nå målet om att halvera andelen fattiga före 2015, säger Maj-Inger Klingvall.

Sverige undertecknar protokoll om handel med barn, barnpornografi och barnprostitution 2000-09-15

Statsminister Göran Persson har undertecknat det fakultativa protokoll till FN:s barnkonvention, som behandlar handel med barn, barnpornografi och barnprostitution. Det fakultativa protokollet är ett tillägg till barnkonvention som det är frivilligt att ansluta sig till.

De stater som undertecknar, åtar sig att förbjuda och straffbelägga de handlingar som förbjuds i protokollet. Det innehåller vidare bestämmelser om utlämning vid anklagelser om brott samt internationellt samarbete för att förhindra brott.

Regeringen ger stöd till ECPAT 2000-12-21

Regeringen har i dag beslutat att ge ECPAT Sverige ett bidrag på 788 000 kronor för ett projekt för åtgärder mot kommersiell sexuell exploatering av barn. Projektet, som drivs av ECPAT Sverige, Tyskland och Österrike är ett led i uppföljningsarbetet efter Världskongressen mot kommersiell sexuell exploatering av barn som hölls i Stockholm 1996. ECPAT Sverige samordnar projektet.

Projektet syftar till att översätta, sprida och genomföra den uppförandekod för rese- och turistindustrin som tidigare utarbetats i Europa och de länder där barnsexturism förekommer. Det långsiktiga målet är att koden ska spridas globalt. Målgrupper är allmänheten, resenärer, personal hos researrangörer och deras samarbetspartners såväl i hemlandet som på resmålen. Därutöver har en kontrollmekanism Mänskliga rättigheter skapats för att övervaka uppförandekodens efterlevnad.

- Kommersiell sexuell exploatering är en avskyvärd kränkning av barns rättigheter. Med den moderna kommunikationstekniken och utökade möjligheter till resande och turism har omfattande och organiserade former av kommersiell sexuell exploatering av barn vuxit fram. Det handlar om barnprostitution, barnpornografi och om handel med barn i sexuella syften. Kampen mot kommersiell sexuell exploatering av barn kräver ökat internationellt samarbete, säger biståndsminister Maj-Inger Klingvall. Internationellt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd

XI Internationellt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd

Anföranden

Biståndets framtid inför 2000-talet. Anförande av biståndsminister Maj-Inger Klingvall 2000-03-14

Kära åhörare,

Alla människor har rätt till utveckling. Det är min utgångspunkt i såväl socialpolitiken som i biståndspolitiken. Oavsett var du föds ska du ha rätt till utbildning, egen försörjning och tillmakt och inflytande. Men för att skapa förutsättningar för detta krävs en ekonomisk ordning som tar till vara människans skapande förmåga. Tillväxt och stark ekonomi är viktigt, men rättvis fördelningspolitik är också central för att ge alla en värdig tillvaro och goda livschanser. Dessa principer har varit vägledande för oss här i vårt land och ska också vara vägledande för vår politik för global utveckling.

Klyftorna måste minska. Idag lever en femtedel av världens befolkning i extrem fattigdom. Det är människor som lever i otrygghet. Missväxt, brist på mat, ohälsa, brist på kunskap och inflytande leder till osäkerhet om framtiden men också om morgondagen. Hur kan man skapa sig ett värdigt liv på en inkomst som är mindre än tio kronor om dagen?

Att fattigdom handlar lika mycket om otrygghet som brist på resurser speglas tydligt i en studie som nyligen presenterade av ett brittiskt institut för utvecklingsstudier på uppdrag av Världsbanken och finansierad av svenska medel. Studien heter "Consultations with the poor"och redovisar samtal med sextio tusen fattiga människor. I den framkommer att sambanden mellan orsakerna bakom fattigdom är många och nära förknippade med varandra. Den upplevda känslan av "ill-being" är mycket mer mångfacetterad än att det endast handlar om brist på mat eller försörjning. Brist på skydd mot våld och kriminalitet är mycket framträdande. Liksom brist på inflytande, och brist på möjligheter att påverka sitt liv. I Världsbankens kommande rapport World Development Report som diskuterar dessa samband har man sammanfattat problematiken med tre rubriker: Human empowerment, human opportunities och human security.

Avsaknaden av möjlighet att med egna ansträngningar förändra sitt liv, av tillgång till utbildning och hälsa och av säkerhet och trygghet är hinder för att kunna satsa på en bättre framtid. Det är därmed också hinder för de fattiga ländernas utveckling.

Marginalisering av människor skapar ett tudelat samhälle som kännetecknas av otrygghet, våld och frustration. Dessa uttryck stannar inte vid nationsgränserna utan blir ett hot mot oss alla. Endast om vi klarar att minska klyftorna i världen, såväl mellan nationer som inom nationer, kan vi skapa oss en gemensam framtid i fred och trygghet. Det ligger i allas intresse att utrota fattigdomen.

Idag står målet att avskaffa fattigdomen högst på den internationella utvecklingsagendan. Delmålen har formulerats i OECD/DACs Shaping the 21st Century. Andelen extremt fattiga ska halveras till år 2015. Då ska också alla barn ha tillgång till grundskoleutbildning. Barnadödligheten ska ha minskat med två tredjedelar från 1990 till 2015. Samma år, senast, ska också alla människor ha tillgång till kunskap och service vad gäller reproduktiv hälsa, inklusive säker och pålitlig familjeplanering. År 2005 ska alla länder ha en nationell plan för hållbart bruk av naturen.

Vilka erfarenheter har tagit oss fram till detta? Internationellt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd

När Sverige började lämna bistånd i större omfattning på 60-talet var det klyftan i välstånd mellan fattiga och rika länder som vi satte som mål att brygga över. Resursöverföring var medlet och Marshallhjälpen var förebilden. Den betydde mycket för att få länderna i Europa på fötter efter kriget. Ändå fanns en viss insikt om att utveckling var något mer komplicerat inte minst i länder, som just blivit självständiga. På 70- talet när oljekrisen gjorde energin dyr för oss och för fattiga länder som saknade olja söktes lösningen på utvecklingsproblemen i förhandlingar som skulle ge inkomster genom högre råvarupriser. Kravet var också massiva resursöve rföringar eller återflöde av oljemiljarder. Det var vid den här tiden den nya ekonomiska världsordningen diskuterades och vi genomförde den senaste biståndspolitiska utredningen.

Modellerna med en statsledd utveckling genom kapitalöverföring till stora projekt för utbyggnad av näringsliv och infrastuktur liksom ambitiösa satsningar på skolan, hälsoinstitutioner och visade sig snart ohållbara. När den internationella lågkonjunkturen och skuldkrisen kom under 80-talet var det på många håll nästan bara skulderna som var det bestående resultatet av tidigare satsningar. En omprövningens tid följde av föreställningar och teorier kring hur utveckling kunde åstadskommas. Biståndets roll och betydelse ifrågasattes. Det här sammanföll i tiden med att de centralplanerade ekonomierna i Öst och Centraleuropa följde Berlinmuren i fallet. Tron på marknaden triumferade.

Men fattigdom bestod och fördjupades. Avreglering och strukturanpassning räckte inte som medel för att häva en ekonomisk nedgång och stagnation vare sig i fattiga länder eller i reformländerna i central- och östeuropa. Erfarenheterna av genomförda insatser hade inte givit vare sig en miljömässigt eller en socialt hållbar utveckling. Men ett antal fattiga länder i främst Asien klarade marknadens utmaning och nådde imponerande ekonomiska tillväxttal. På så sätt fick man också resurser för modernisering av infrastruktur och en hel del sociala satsningar inte minst på undervisning. I Latinamerika kom också en viss vändning efter åren av militärdiktaturer men i Afrika har ljuspunkterna varit få. Skulder, konflikter och brist på demokrati har varit och är fortfarande en tung verklighet i Afrika.

Men engagemanget för att göra något åt orättvisorna i världen och ge de fattiga en chans fanns dess bättre kvar. Inte minst FN som hånades för sin ineffektivitet visade sig hyggligt kunna hantera den nya situationen och en rad av stora konferenser a rrangerades under sent 80 tal och 1990 tal.

Barntoppmötet i New York, Miljökonferensen i Rio, Befolkningskonferensen i Kairo, Den om mänskliga rättigheter i Wien, Sociala toppmötet i Köpenhamn, Kvinnokonferensen i Peking har givit en rad ordrika deklarationer och handlingsprogram. Och orden bär ett viktigt innehåll. De reflekterar sammantaget djupa insikter i utvecklingens villkor och ett stort mått av samsyn kring vad som krävs för att en god samhällsutveckling skall kunna åstadkommas. De håller fram de gemensamma normerna som världssamfundet enat sig kring i de olika deklarationerna och konventionerna om mänskliga rättigheter. Med dem som grund sätt mål och anges färdriktning för samhällsutvecklingen på olika områden. Utvecklingsmålen eller åtagandena som OECD satt upp i sin startegi shaping the 21th century har inspirerats av FN-konferenserna. Det har också de internationella finansiella institutionerna Världsbanken och Valutafonden när de vid sitt senaste årsmöte gjorde fattigdomsutrotning till huvudbudskap.

Vad består då samsynen i. Det är viktigt att börja med att konstatera att tillväxt och ekonomiska resurser behövs för att fattigdomen skall kunna utrotas. Det står klart att den kraft som genereras när företag och konsumenter möts på öppna marknader är den effektivaste tillväxtmotorn. Den tydliga rekommendationen från FN-konferenserna är att en ekonomisk politik ska föras som tar till vara den energin. Handeln och de direkta investeringarna tillför uländerna betydligt större resurser i dag än biståndet. Men marknaden löser inte alla problem och tillträdet till de många olika marknaderna som finns är långt i från likvärdigt. Marknaden tar vare sig sociala eller miljömässiga hänsyn. Oreglerad kan den fördjupa och exploatera klyftor och ojämlikhet. I den globaliserade ekonomin har vi sett hur den kan överreagera på ett akut problem i ett land så att en hel region dras med i en lågk onjunktur och finanserna gungar världen runt. För hållbar utveckling såväl miljömässigt, socialt som politiskt är just politiken och det internationella samarbetet av central betydelse. När det talas om att en gynnsam miljö Internationellt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd skall skapas för utveckling ( enabling environment ) går tankarna ofta till företagens, jordbrukare och andra producenter villkor.

Men villkoren måste bli gynnsamma också för människorna som lever nu och för kommande generationer genom omsorg om miljön och hushållning med naturresurser. Barn måste få trygga uppväxtvillkor och utbildning. Sjuk och hälsovård är en utvecklingsinvestering. Fattiga kvinnor som får arvsrätt och tillgång till krediter kan förbättra situationen för sig själva och sin familj. FN har ännu inte kunnat klart och tydligt sätta demokrati som ett mål och förutsättning för utveckling. Demokratins andemening finns ändå uttryckt i FNs olika handlingsplanerna. Människors deltagande på alla nivåer betonas liksom behovet av rättsväsende och förvaltning som människorna kan lita på och som går utvecklingens och inte korrumperade makthavares ärenden. Slutligen och inte minst - människor måste kunna vara trygga till liv och lem för att förmå att satsa på utveckling. Att förebygga och bidra till lösning av konflikter och till att undanröja vanstyre är därför viktiga uppgifter i utvecklingssamarbetet.

Vad biståndet eller utvecklingssamarbetet skall göra måste ta sin utgångspunkt i en djup insikt och förståelse av utvecklingens villkor och av vad som görs bäst av andra aktörer och med andra medel. De mesta av de ekonomiska resurserna för utveckling måste som alltid mobiliseras av u-länderna själva. U- länder som lyckas skapa hyggligt stabila villkor för näringslivet kan också dra nytta av privat kapital för sin näringslivsutveckling och för att skapa sysselsättning. I de fattigaste länderna behövs ändå biståndet fortfarande för den rena resursöverföring en. Den behövs t.ex för att åtagandet om att alla barn skall få utbildning före 2015 skall kunna fullgöras.

De principiellt viktigaste uppgifterna för utvecklingssamarbetet i dag menar jag ändå är andra än de som handlar om ekonomisk resursöverföring. Vi har sett hur många u-länder under senare år gjort stora framsteg och nått imponerande tillväxttal. Men för att möjligheten ska omfatta alla krävs både inhemska reformer och bättre villkor i det internationella samarbetet. Asienkrisen visade också att tillväxt snabbt kan förbytas i nedgång och svåra sociala problem i en värld där inte bara fattiga länder utan alla kan utsättas för tvära kast och svåra påfrestningar.

Jag tänker särskilt på tre viktiga uppgifter :

1.Utbyte och förmedling av erfarenheter och kunnande kring vilka strukturer och institutioner som behövs i ett enskilt land för en demokratisk samhällsutveckling som kan utrota fattigdomen. För reformländerna i Öst-och centraleuropa som söker medlemskap i EU finns EU-aquin som norm. På ett mindre tydligt men ändå liknande sätt finns ideerna och normerna också för andra länder i de internationella konventionerna och i handlingsprogrammen från FN-konferenserna.

2. Normer och spelregler. En del av normerna och föresatserna i det internationella samarbetet finns förankrade i åtaganden i konventioner. Barnkonventionen och FMs klimatkonvention är två exempel. Inom kort hoppas vi att en Stockholm-konvention om beständiga miljögifter skall kunna undertecknas. Väven av konventioner, åtaganden och instrument kan ses som en än så länge bräcklig men ändå mycket viktigt embryo till en global offentlig sektor. För att u-länderna skall kunna leva upp till sina åtaganden i konventionerna behövs ofta bistånd. De vill vara med och se till att spridningen av dioxiner stoppas, men kan ha svårt att klara uppgiften utan att få del av erfarenheterna om hur en effektiv kemikalieinspektion kan b yggas upp. Biståndet kan bidra till att de erfarenheterna förmedlas.

Denna globala offentliga sektor behöver också ställa upp med betydligt bättre förutsättningar eller spelregler för de fattiga ländernas deltagande i t.ex. den internationella handeln. En uppgift för biståndet är att stärka de fattiga länderna som part i förhandlingarna om de internationella spelreglerna. När det multilaterala investeringsreglerna skulle förhandlas i OECD fick inte u-länderna ens vara med. I en ny handelsrunda i WTO som vi vill skall komma igång måste vi vara lyhörda för u-ländernas krav och vara beredda att ge tekniskt förhandlingsstöd genom biståndet. Internationellt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd

3. Vanstyre, krig och konflikter berövar människorna rätten till utveckling i alltför många länder och regioner. Vi har en lång tradition i det svenska biståndet av att ge stöd för människor och rörelser som kämpar mot diktatur och förtryck. Jag tänker tex. på stödet till befrielserörelserna i södra Afrika och till de demokratiska krafterna i Centralamerika och i Latinamerika under diktaturåren. Idag utbildar vi flickor i Afganistan , ger stöd till fria media på Balkan och till MR-utbildning i Kina för att ta några exempel. Det humanitära stödet när konflikter brutit ut eller när naturkatastrofer drabbar måste också biståndet stå för.

Globaliseringen har ändrat förutsättningarna för utveckling och därmed också för arbetet för internationell solidaritet. Det är bakgrunden till att regeringen nu fattat beslut om en parlamentarisk översyn av Sveriges politik för global utveckling. Angreppssättet är brett därför att så många andra faktorer än biståndet har en stark påverkan på förutsättningarna för utveckling och fattigdomsbekämpning. Vi behöver gå igenom hur vi särskilt i handels, utrikes- och jordbrukspolitiken själva och genom EU kan bidra bättre till gynnsamma villkor för de fattiga ländernas utveckling. Vi ska eftersträva en samstämmighet i politik en för global utveckling.

Jag vill också att arbetssättet skall bli brett så att vi hämtar hem den internationella utvecklingsdebatten och tar till vara alla de ideer och erfarenheter som finns runt om i Sverige efter snart ett halvt sekel med bistånd. Många organisationer, företag och enskilda har idag egna erfarenheter av att arbeta i fattiga länder med utvecklingsfrågor.

Opinionsmätningar visar att det finns ett starkt stöd hos allmänheten för vår bistånds-och solidaritets politik. I den offentliga debatten är det ännu mest de som direkt arbetar med bistånd i folkrörelser och hos kyrkorna som tar till orda. De har företrädare med i utredningen. Jag tror att engagemanget och insikten om att det som händer fattiga människor i Bangladesh och vid Viktoriasjön är en angelägenhet också för oss finns hos många fler. Utredningens uppgift är att utreda hur Sveriges politik för global utveckling bör vidareutvecklas utifrån ett solidariskt synsätt i en tid av allt starkare globala ömsesidiga beroenden. Jag hoppas många skall bli delaktiga i den vision som vi vill få fram.

Medan utredningen arbetar är det i det dagliga biståndsarbetet många aktuella frågor som vi hanterar. Låt mig ta upp några av dem.

Fattigdomsorienteringen måste genomsyra hela biståndet.

Ett mångdimensionellt fattigdomsbegrepp kräver mångdimensionella lösningar. När bilden är komplex krävs en helhetssyn på folks och länders utveckling. Vi har märkt de senaste decenniet att fler frågor behöver införlivas i utvecklingssamarbetet. Hållbar utveckling och jämställdhet är två viktiga sådana mål. Nu ser vi att barnperspektivet, konfliktförebyggande och HIV/aids också måste genomsyra biståndet.

Ett av de största hoten mot utveckling i den fattiga delen av världen är konflikter. Vi har sett hur långdragna konflikter i Mellanöstern och Sydamerika ruinerar samhällen och gör dem sårbara för omvärldens, inklusive naturens, s vängningar. De inomstatliga konflikterna är inget nytt, men de blir fler. Kapaciteten att hantera och förebygga denna typ av konflikter är ändå relativt låg i världen idag. I Sverige arbetar vi för att denna kapacitet ska öka, både vad gäller tidiga varningssystem och vad gäller internationell krishantering. Här blir kopplingen mellan utrikespolitik och biståndspolitik uppenbar. Ett diplomatiskt arbete måste pågå för att behålla en politisk vilja för fred. Samtidigt krävs ett utvecklingssamarbete för att minska spänningar i en nation eller för att stödja bräckliga fredsprocesser. Allt samarbete behöver analyseras utifrån ett konfliktperspektiv, dvs att man beaktar huruvida insatsen stödjer eller komplicerar ett fredsarbete.

HIV/aids är också ett tydligt exempel på en fråga vi måste hantera tvärsektoriellt. Aids hotar att rasera de framsteg som tagits de senaste decennierna. Den förväntade medellivslängden i Zimbabwe har minskat med 17 år. Om Sverige låg i de mest drabbade områdena i Södra Afrika hade 2 miljoner Internationellt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd människor dött inom tio år. Mellan två och tre hundra tusen barn skulle redan vara föräldralösa. Vad skulle hända här om lärarna börjar dö bort? Läkarna? Personalen på ålderdomshemmen? Styrelseledamöterna i bankerna? Hur skulle då den svenska ekonomiska och politiska framtiden se ut? Det här är en verklighet i många länder i Afrika idag. Aids är inte endast ett hälsoproblem. Det är ett samhällsproblem. Sverige har öppnat ett regionalt HIV/aids kontor i Harare. Därifrån kommer vi att arbeta med regeringar, organisationer och företag för att finan vägar att lindra konsekvenserna och avvärja en hotande katastrof.

Arbetet mot aids är ett gemensamt ansvar. Smitta måste förebyggas genom attitydförändringar. Vi måste också ta ett gemensamt ansvar för att hitta botemedel. Vi ska arbeta vidare med att få läkemedelsföretagen att bedriva forskning om vaccin som de köpstarka kan ha råd med. Ja g vet att detta är något som Gro Harlem Brundtland i WHO arbetar för och jag tycker att det är mycket angeläget att stödja detta.

Barnets rättigheter är ett tredje område som är viktigt att ta hänsyn till i utvecklingssamarbetet. Barnkonventionen är den enda konvention om mänskliga rättigheter som alla våra samarbetsländer har ratificerat. Det gör att det är en utmärkt plattform för ett arbete med mänskliga rättigheter generellt. Att skapa goda uppväxtvillkor för barnen är en utvecklingsinsats. Barns skolgång, skydd av barnets rättigheter och deras möjlighet att aktivt påverka sin tillvaro skapar möjligheter för resten av familjen, och samhället att resa sig ur fattigdom.

Respekt för barnets rättigheter måste genomsyra hela utvecklingssamarbetet. UD har påbörjat en översyn av barnfrågor där syftet är att ta fram strategier för hur vi kan arbeta för att ge bättre livsvillkor till de mest utsatta barnen. Det kan vara barn i väpnade konflikter, barn med funktionshinder, barn som arbetar, barn som drabbas av HIV/aids relaterade problem och barn på institutioner. Översynen innefattar policyskapande samt metod- och kompetensutveckling för att få ett systematiskt genomslag för ett barnrättsperspektiv såväl multilateralt som bilateralt.

De tvärsektoriella frågorna, det mångdimensionella perspektivet och de komplexa sambanden kommer vi aldrig att kunna hantera genom att endast ta fram ytterligare manualer på hur vi ska gå till väga. Vi måste utgå från en positiv människosyn. Den röda tråden som slår fast att alla människor är lika mycket värda och att alla har rätt att utvecklas. Den som tillskriver varje människa rätt att vara en politisk aktör, och att ta makt över sitt liv. Det är med respekt för varje människas särart som vi är angelägna om ett globalt samarbete. För att vi tror att bara allas delaktighet kan bidra till att skapa en mer rättvis värld. De mänskliga rättigheterna är kvinnans rättigheter, den aids-sjukes rättigheter, de funktionshindrades och barnets rättigheter. Och med dem i fokus kommer vi att kunna skapa en plattform varifrån varje människa ska kunna utvecklas på egna villkor.

Den fattiges rätt ska vara central i utvecklingssamarbetet. Det är en metod såväl som ett förhållningssätt. En metod för att det kräver ett aktivt deltagande av dem som utvecklingssamarbetet berör. Ett förhållningssätt för att det kräver ett mångdimensionellt perspektiv, både när vi talar om fattigdomens orsaker och när vi talar om lösningarna på problemen. Människan ska inte vara objekt för utvecklingssträvanden utan subjekt.

Demokrati och mänskliga rättigheterna är både ett mål och ett medel. Det har det varit i Sverige och är så också i de fattiga länderna. Med rätt att organisera sig får varje individ gå samman och mer effektivt arbeta för villkor som bättre tillgodoser deras behov. Det kan gälla utbildning, mikrokrediter eller som kvinnor i Bangladesh vill; att regeringen ska göra något åt hemgiften.

Stödet till demokrati handlar om att utarbeta grundlagar till att bidra till att bygga upp institutioner som bär upp ett demokratiskt system – parlament, rättsväsende, ombudsmän och fungerande revision. Det kan också handla om att skapa förutsättningar för att ett livskraftigt civilt samhälle ska kunna utvecklas. Organisationer och folkrörelser främjar i sig utveckling, och är också viktiga för att de kanaliserar Internationellt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd medborgarnas krav på staten och det offentliga och möjliggör kontroll mot korruption. Stöd till media kan också vara en strategisk uppgift för att främja demokratiseringsprocesser.

Kvinnans situation är viktig i analysen av fattigdomsbekämpning. Åtskillig forskning visar att jämställdhetsaspekter kan vara avgörande för om ett ekonomiskt reformarbete skall lyckas. Det gör att jämställdhet blir ett centralt verktyg i fattigdomsorienteringen av biståndet. Insikten om k vinnors och mäns olika villkor måste genomsyra både analys och åtgärder på alla samhällsområden.

Vi måste stärka dialogen med våra samarbetsländer

Framgångar nås bäst när ägarskapet för utvecklingen finns i landet, hos såväl regeringen som folket. Som givarland kan vi inte diktera villkoren, men väl lyfta fram gemensamt fattade överenskommelser.

Partnerskap kräver ett aktivt utbyte av tankar och erfarenheter. I begreppet partnerskap ligger respekt för varandras olikheter och därmed en möjlighet att på bådas villkor diskutera reformbehov och framgångsvägar för utveckling. Det ska vara självklart att diskutera välfärdspolitik, barnets rättigheter, miljöhänsyn och jämställdhet med våra partner i syd. Det finns ett ökande intresse för den nordiska modellen och våra erfarenheter av utveckling. Det viktiga är att vi inte omvandlar våra egna lösningar till konditionalitet för vårt bistånd.

En stark dialog som ger insyn och samsyn kring politiken möjliggör att biståndet i högre grad består av sektor- och programbistånd. Till fattiga länder som själva för en ansvarsfull ekonomisk politik och som arbetar för rättvis fördelning vill vi ge biståndet genom budgetstöd till t ex inom hälso- eller utbildningssektorerna. För skuldtyngda länder är skuldlättnad och betalningsbalansstöd också viktiga biståndsformer. Dessa former av programbistånd ger regeringen i mottagarlandet ett stöd för sin egen utveckling och beslut om prioriteringar. Då blir demokratin också mer meningsfull för medborgarna i det berörda landet.

Att undvika skadligt biståndsberoende är centralt för att mänga fattiga u-länder ska ha en rimlig chans att komma ur fattigdomen. På torsdag kommer regeringen att fatta beslut om skuldlättnader och betalningsbalansstöd i olika former till nio länder, de flesta i Afrika. Sammanlagt anslås en miljard kronor. Genom detta och andra beslut har Sverige liksom andra nordiska länder gjo rt åtaganden som gör att HIPC-initiativet om långtgående skuldlättnader för de mest skuldsatta länderna ska kunna förverkligas. EU har också satt av resurser. Fortfarande väntar vi på att ett par av de stora G7 länderna, USA och Japan, ska komma med sina bidrag.

Vi ska göra det vi är bra på

Sverige tillhör en av de tio största biståndsgivarna i världen i absoluta tal. Vi är en av de fyra länderna som uppnår FNs mål om 0,7% av BNI i utbetalningar. Vi har ett väl utvecklat biståndsprogram där vi både bidrar genom de multilaterala aktörerna och ger ett stort bilateralt stöd till ett stort antal länder. Samtidigt är vi en av många aktörer. Samordning är viktigt. Vi kan inte, och ska inte, delta i allt överallt. Vi måste koncentrera oss på det vi är bra på och har särskild erfarenhet av. Om vi tittar bakåt kan vi vara extra glada över stödet till befrielserörelsen i Afrika, till de demokratiska krafterna i Latinamerika och att vi bidragit till fred i Centralamerika. Det här är något vi bör fortsätta arbeta med.

Vi ska i framtiden också fortsätta med stöd till förvaltningsreformer, och att stärka den demokratiska kulturen genom enskilda organisationers utvecklingssamarbete. Vi gör effektiva insatser för att stödja småindustri, infrastruktur, undervisning och vattenförsörjning. Idag när det finns en så tydlig gemensam insikt om att tillväxt måste kombineras med insatser för trygghet och välfärd har vi från Sverige också Internationellt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd särskild anledning att se tillbaka på hur vi fick en välfärd som omfattar alla i vårt land. Den svenska modellen kan vi inte direkt exportera till fattiga länder, men väl förhållningssättet som finns i den generella välfärdspolitiken. Den som bygger på kontraktet om allas skyldighet att bidra till utveckling och allas rätt att ta del av det vi gemensamt skapar.

Vi måste ha en ändamålsenlig organisation

Såväl Sida som UD måste vara organiserat och dimensionerat efter de mål vi sätter för vår politik för global utveckling. Dialog med internationella samarbetspartner kräver tid och resurser, men också det interna arbetssätt måste spegla partnerskapstanken. Samordning är viktigt, nära kontakt och idéutbyte, men också fler aktörer. Biståndet är inte något för endast experter på UD och Sida, det är hela det svenska folkets angelägenhet. Med ständig diskussion, samordnade strategier och fler aktörer kommer biståndet att öka sin krets av budbärare.

Vi ska arbeta för att EU blir en ansvarsfull aktör i världen

För att det ska ske är en effektivisering av EUs bistånd nödvändigt. Nye kommissionären för biståndet Poul Nielson har nu i förra veckan också kommit med ett dokument som beskriver hans tankar om EUs bistånd. Dokumentet är mycket lovande för att det beskriver helhetssynen på utveckling där säkerhetspolitiska, utrikespolitiska och utvecklingspolitiska frågor samspelar. Samstämmigheten måste öka och jag menar att det också bör omfatta jordbrukspolitiken i EU som idag I allt för hög grad stänger ute varor från de fattigaste länderna.

EU har särskilda förutsättningar att stödja regionalt samarbete mellan de fattiga länderna och underlätta för dem att integreras i, och dra nytta av samarbetet i världsekonomin. I Post-Lomé avtalet som nyligen slöts tar EU viktiga steg i den här riktningen.

I början av april kommer ett toppmöte med regeringscheferna i EU och Afrika att hållas. Ett partnerskap mellan EU och Afrika särskilt vad gäller att lösa konflikter och undanröja hinder för utveckling.

Till sist vill jag bara nämna några ord om volymfrågan som har diskuterats livligt på senare tid.

Det svenska biståndet ska nå en procent av BNI. Den socialdemokratiska partikongressen i helgen var tydlig med att en procentsmålet är en grundval i socialdemokratins internationella solidaritetsarbete. I takt med ökat statsfinansiellt utrymme bör stegen mot 1% påskyndas. Målet ska nås så snart som möjligt, helst inom fem år.

Det är viktigt att vi höjer ambitionerna vad gäller såväl kvalitet som volym i vår globala utvecklingspolitik när det går bra för Sverige. Med kongressens beslut i ryggen och med utredningen framför oss har vi goda förutsättningar att skapa en biståndspolitik som är väl anpassad för 2000-talet.

Tack.

Biståndsminister Maj-Lis Klingvalls tal vid Utrikespolitiska institutet 2000-03-15

Kära åhörare, Alla människor har rätt till utveckling. Det är min utgångspunkt i såväl socialpolitiken som i biståndspolitiken. Oavsett var du föds ska du ha rätt till utbildning, egen försörjning och tillmakt och inflytande. Men för att skapa förutsättningar för detta krävs en ekonomisk ordning som tar till vara människans skapande förmåga. Tillväxt och stark ekonomi är viktigt, men rättvis fördelningspolitik är också central för att ge alla en värdig tillvaro och goda livschanser. Dessa principer har varit vägledande Internationellt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd för oss här i vårt land och ska också vara vägledande för vår politik för global utveckling.

Klyftorna måste minska. Idag lever en femtedel av världens befolkning i extrem fattigdom. Det är människor som lever i otrygghet. Missväxt, brist på mat, ohälsa, brist på kunskap och inflytande leder till osäkerhet om framtiden men också om morgondagen. Hur kan man skapa sig ett värdigt liv på en inkomst som är mindre än tio kronor om dagen?

Att fattigdom handlar lika mycket om otrygghet som brist på resurser speglas tydligt i en studie som nyligen presenterade av ett brittiskt institut för utvecklingsstudier på uppdrag av Världsbanken och finansierad av svenska medel. Studien heter "Consultations with the poor"och redovisar samtal med sextio tusen fattiga människor. I den framkommer att sambanden mellan orsakerna bakom fattigdom är många och nära förknippade med varandra. Den upplevda känslan av "ill-being" är mycket mer mångfacetterad än att det endast handlar om brist på mat eller försörjning. Brist på skydd mot våld och kriminalitet är mycket framträdande. Liksom brist på inflytande, och brist på möjligheter att påverka sitt liv. I Världsbankens kommande rapport World Development Report som diskuterar dessa samband har man sammanfattat problematiken med tre rubriker: Human empowerment, human opportunities och human security.

Avsaknaden av möjlighet att med egna ansträngningar förändra sitt liv, av tillgång till utbildning och hälsa och av säkerhet och trygghet är hinder för att kunna satsa på en bättre framtid. Det är därmed också hinder för de fattiga ländernas utveckling.

Marginalisering av människor skapar ett tudelat samhälle som kännetecknas av otrygghet, våld och frustration. Dessa uttryck stannar inte vid nationsgränserna utan blir ett hot mot oss alla. Endast om vi klarar att minska klyftorna i världen, såväl mellan nationer som inom nationer, kan vi skapa oss en gemensam framtid i fred och trygghet. Det ligger i allas intresse att utrota fattigdomen.

Idag står målet att avskaffa fattigdomen högst på den internationella utvecklingsagendan. Delmålen har formulerats i OECD/DACs Shaping the 21st Century. Andelen extremt fattiga ska halveras till år 2015. Då ska också alla barn ha tillgång till grundskoleutbildning. Barnadödligheten ska ha minskat med två tredjedelar från 1990 till 2015. Samma år, senast, ska också alla människor ha tillgång till kunskap och service vad gäller reproduktiv hälsa, inklusive säker och pålitlig familjeplanering. År 2005 ska alla länder ha en nationell plan för hållbart bruk av naturen.

Vilka erfarenheter har tagit oss fram till detta?

När Sverige började lämna bistånd i större omfattning på 60-talet var det klyftan i välstånd mellan fattiga och rika länder som vi satte som mål att brygga över. Resursöverföring var medlet och Marshallhjälpen var förebilden. Den betydde mycket för att få länderna i Europa på fötter efter kriget. Ändå fanns en viss insikt om att utveckling var något mer komplicerat inte minst i länder, som just blivit självständiga. På 70- talet när oljekrisen gjorde energin dyr för oss och för fattiga länder som saknade olja söktes lösningen på utvecklingsproblemen i förhandlingar som skulle ge inkomster genom högre råvarupriser. Kravet var också massiva resursöverföringar eller återflöde av oljemiljarder. Det var vid den här tiden den nya ekonomiska världsordningen diskuterades och vi genomförde den senaste biståndspolitiska utredningen.

Modellerna med en statsledd utveckling genom kapitalöverföring till stora projekt för utbyggnad av näringsliv och infrastuktur liksom ambitiösa satsningar på skolan, hälsoinstitutioner och visade sig snart ohållbara. När den internationella lågkonjunkturen och skuldkrisen kom under 80-talet var det på många håll nästan bara skulderna som var det bestående resultatet av tidigare satsningar. En omprövningens tid följde av föreställningar och teorier kring hur utveckling kunde åstadskommas. Biståndets roll och betydelse ifrågasattes. Det här sammanföll i tiden med att de centralplanerade ekonomierna i Öst och Centraleuropa följde Berlinmuren i fallet. Tron på marknaden triumferade. Internationellt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd

Men fattigdom bestod och fördjupades. Avreglering och strukturanpassning räckte inte som medel för att häva en ekonomisk nedgång och stagnation vare sig i fattiga länder eller i reformländerna i central- och östeuropa. Erfarenheterna av genomförda insatser hade inte givit vare sig en miljömässigt eller en socialt hållbar utveckling. Men ett antal fattiga länder i främst Asien klarade marknadens utmaning och nådde imponerande ekonomiska tillväxttal. På så sätt fick man också resurser för modernisering av infrastruktur och en hel del sociala satsningar inte minst på undervisning. I Latinamerika kom också en viss vändning efter åren av militärdiktaturer men i Afrika har ljuspunkterna varit få. Skulder, konflikter och brist på demokrati har varit och är fortfarande en tung verklighet i Afrika.

Men engagemanget för att göra något åt orättvisorna i världen och ge de fattiga en chans fanns dess bättre kvar. Inte minst FN som hånades för sin ineffektivitet visade sig hyggligt kunna hantera den nya situationen och en rad av stora konferenser arrangerades under sent 80 tal och 1990 tal.

Barntoppmötet i New York, Miljökonferensen i Rio, Befolkningskonferensen i Kairo, Den om mänskliga rättigheter i Wien, Sociala toppmötet i Köpenhamn, Kvinnokonferensen i Peking har givit en rad ordrika deklarationer och handlingsprogram. Och orden bär ett viktigt innehåll. De reflekterar sammantaget djupa insikter i utvecklingens villkor och ett stort mått av samsyn kring vad som krävs för att en god samhällsutveckling skall kunna åstadkommas. De håller fram de gemensamma normerna som världssamfundet enat sig kring i de olika deklarationerna och konventionerna om mänskliga rättigheter. Med dem som grund sätt mål och anges färdriktning för samhällsutvecklingen på olika områden. Utvecklingsmålen eller åtagandena som OECD satt upp i sin startegi shaping the 21th century har inspirerats av FN-konferenserna. Det har också de internationella finansiella institutionerna Världsbanken och Valutafonden när de vid sitt senaste årsmöte gjorde fattigdomsutrotning till huvudbudskap.

Vad består då samsynen i. Det är viktigt att börja med att konstatera att tillväxt och ekonomiska resurser behövs för att fattigdomen skall kunna utrotas. Det står klart att den kraft som genereras när företag och konsumenter möts på öppna marknader är den effektivaste tillväxtmotorn. Den tydliga rekommendationen från FN-konferenserna är att en ekonomisk politik ska föras som tar till vara den energin. Handeln och de direkta investeringarna tillför uländerna betydligt större resurser i dag än biståndet. Men marknaden löser inte alla problem och tillträdet till de många olika marknaderna som finns är långt i från likvärdigt. Marknaden tar vare sig sociala eller miljömässiga hänsyn. Oreglerad kan den fördjupa och exploatera klyftor och ojämlikhet. I den globaliserade ekonomin har vi sett hur den kan överreagera på ett akut problem i ett land så att en hel region dras med i en lågkonjunktur och finanserna gungar världen runt. För hållbar utveckling såväl miljömässigt, socialt som politiskt är just politiken och det internationella samarbetet av central betydelse. När det talas om att en gynnsam miljö skall skapas för utveckling ( enabling environment ) går tankarna ofta till företagens, jordbrukare och andra producenter villkor.

Men villkoren måste bli gynnsamma också för människorna som lever nu och för kommande generationer genom omsorg om miljön och hushållning med naturresurser. Barn måste få trygga uppväxtvillkor och utbildning. Sjuk och hälsovård är en utvecklingsinvestering. Fattiga kvinnor som får arvsrätt och tillgång till krediter kan förbättra situationen för sig själva och sin familj. FN har ännu inte kunnat klart och tydligt sätta demokrati som ett mål och förutsättning för utveckling. Demokratins andemening finns ändå uttryckt i FNs olika handlingsplanerna. Människors deltagande på alla nivåer betonas liksom behovet av rättsväsende och förvaltning som människorna kan lita på och som går utvecklingens och inte korrumperade makthavares ärenden. Slutligen och inte minst - människor måste kunna vara trygga till liv och lem för att förmå att satsa på utveckling. Att förebygga och bidra till lösning av konflikter och till att undanröja vanstyre är därför viktiga uppgifter i utvecklingssamarbetet.

Vad biståndet eller utvecklingssamarbetet skall göra måste ta sin utgångspunkt i en djup insikt och förståelse av utvecklingens villkor och av vad som görs bäst av andra aktörer och med andra medel. De Internationellt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd mesta av de ekonomiska resurserna för utveckling måste som alltid mobiliseras av u-länderna själva. U- länder som lyckas skapa hyggligt stabila villkor för näringslivet kan också dra nytta av privat kapital för sin näringslivsutveckling och för att skapa sysselsättning. I de fattigaste länderna behövs ändå biståndet fortfarande för den rena resursöverföringen. Den behövs t.ex för att åtagandet om att alla barn skall få utbildning före 2015 skall kunna fullgöras.

De principiellt viktigaste uppgifterna för utvecklingssamarbetet i dag menar jag ändå är andra än de som handlar om ekonomisk resursöverföring. Vi har sett hur många u-länder under senare år gjort stora framsteg och nått imponerande tillväxttal. Men för att möjligheten ska omfatta alla krävs både inhemska reformer och bättre villkor i det internationella samarbetet. Asienkrisen visade också att tillväxt snabbt kan förbytas i nedgång och svåra sociala problem i en värld där inte bara fattiga länder utan alla kan utsättas för tvära kast och svåra påfrestningar.

Jag tänker särskilt på tre viktiga uppgifter :

1.Utbyte och förmedling av erfarenheter och kunnande kring vilka strukturer och institutioner som behövs i ett enskilt land för en demokratisk samhällsutveckling som kan utrota fattigdomen. För reformländerna i Öst-och centraleuropa som söker medlemskap i EU finns EU-aquin som norm. På ett mindre tydligt men ändå liknande sätt finns ideerna och normerna också för andra länder i de internationella konventionerna och i handlingsprogrammen från FN-konferenserna.

2. Normer och spelregler. En del av normerna och föresatserna i det internationella samarbetet finns förankrade i åtaganden i konventioner. Barnkonventionen och FMs klimatkonvention är två exempel. Inom kort hoppas vi att en Stockholm-konvention om beständiga miljögifter skall kunna undertecknas. Väven av konventioner, åtaganden och instrument kan ses som en än så länge bräcklig men ändå mycket viktigt embryo till en global offentlig sektor. För att u-länderna skall kunna leva upp till sina åtaganden i konventionerna behövs ofta bistånd. De vill vara med och se till att spridningen av dioxiner stoppas, men kan ha svårt att klara uppgiften utan att få del av erfarenheterna om hur en effektiv kemikalieinspektion kan byggas upp. Biståndet kan bidra till att de erfarenheterna förmedlas.

Denna globala offentliga sektor behöver också ställa upp med betydligt bättre förutsättningar eller spelregler för de fattiga ländernas deltagande i t.ex. den internationella handeln. En uppgift för biståndet är att stärka de fattiga länderna som part i förhandlingarna om de internationella spelreglerna. När det multilaterala investeringsreglerna skulle förhandlas i OECD fick inte u-länderna ens vara med. I en ny handelsrunda i WTO som vi vill skall komma igång måste vi vara lyhörda för u-ländernas krav och vara beredda att ge tekniskt förhandlingsstöd genom biståndet.

3. Vanstyre, krig och konflikter berövar människorna rätten till utveckling i alltför många länder och regioner. Vi har en lång tradition i det svenska biståndet av att ge stöd för människor och rörelser som kämpar mot diktatur och förtryck. Jag tänker tex. på stödet till befrielserörelserna i södra Afrika och till de demokratiska krafterna i Centralamerika och i Latinamerika under diktaturåren. Idag utbildar vi flickor i Afganistan , ger stöd till fria media på Balkan och till MR-utbildning i Kina för att ta några exempel. Det humanitära stödet när konflikter brutit ut eller när naturkatastrofer drabbar måste också biståndet stå för.

Globaliseringen har ändrat förutsättningarna för utveckling och därmed också för arbetet för internationell solidaritet. Det är bakgrunden till att regeringen nu fattat beslut om en parlamentarisk översyn av Sveriges politik för global utveckling. Angreppssättet är brett därför att så många andra faktorer än biståndet har en stark påverkan på förutsättningarna för utveckling och fattigdomsbekämpning. Vi behöver gå igenom hur vi särskilt i handels, utrikes- och jordbrukspolitiken själva och genom EU kan bidra bättre till gynnsamma villkor för de fattiga ländernas utveckling. Vi ska eftersträva en samstämmighet i politiken för global utveckling. Internationellt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd

Jag vill också att arbetssättet skall bli brett så att vi hämtar hem den internationella utvecklingsdebatten och tar till vara alla de ideer och erfarenheter som finns runt om i Sverige efter snart ett halvt sekel med bistånd. Många organisationer, företag och enskilda har idag egna erfarenheter av att arbeta i fattiga länder med utvecklingsfrågor.

Opinionsmätningar visar att det finns ett starkt stöd hos allmänheten för vår bistånds-och solidaritets politik. I den offentliga debatten är det ännu mest de som direkt arbetar med bistånd i folkrörelser och hos kyrkorna som tar till orda. De har företrädare med i utredningen. Jag tror att engagemanget och insikten om att det som händer fattiga människor i Bangladesh och vid Viktoriasjön är en angelägenhet också för oss finns hos många fler. Utredningens uppgift är att utreda hur Sveriges politik för global utveckling bör vidareutvecklas utifrån ett solidariskt synsätt i en tid av allt starkare globala ömsesidiga beroenden. Jag hoppas många skall bli delaktiga i den vision som vi vill få fram.

Medan utredningen arbetar är det i det dagliga biståndsarbetet många aktuella frågor som vi hanterar. Låt mig ta upp några av dem.

Fattigdomsorienteringen måste genomsyra hela biståndet.

Ett mångdimensionellt fattigdomsbegrepp kräver mångdimensionella lösningar. När bilden är komplex krävs en helhetssyn på folks och länders utveckling. Vi har märkt de senaste decenniet att fler frågor behöver införlivas i utvecklingssamarbetet. Hållbar utveckling och jämställdhet är två viktiga sådana mål. Nu ser vi att barnperspektivet, konfliktförebyggande och HIV/aids också måste genomsyra biståndet.

Ett av de största hoten mot utveckling i den fattiga delen av världen är konflikter. Vi har sett hur långdragna konflikter i Mellanöstern och Sydamerika ruinerar samhällen och gör dem sårbara för omvärldens, inklusive naturens, svängningar. De inomstatliga konflikterna är inget nytt, men de blir fler. Kapaciteten att hantera och förebygga denna typ av konflikter är ändå relativt låg i världen idag. I Sverige arbetar vi för att denna kapacitet ska öka, både vad gäller tidiga varningssystem och vad gäller internationell krishantering. Här blir kopplingen mellan utrikespolitik och biståndspolitik uppenbar. Ett diplomatiskt arbete måste pågå för att behålla en politisk vilja för fred. Samtidigt krävs ett utvecklingssamarbete för att minska spänningar i en nation eller för att stödja bräckliga fredsprocesser. Allt samarbete behöver analyseras utifrån ett konfliktperspektiv, dvs att man beaktar huruvida insatsen stödjer eller komplicerar ett fredsarbete.

HIV/aids är också ett tydligt exempel på en fråga vi måste hantera tvärsektoriellt. Aids hotar att rasera de framsteg som tagits de senaste decennierna. Den förväntade medellivslängden i Zimbabwe har minskat med 17 år. Om Sverige låg i de mest drabbade områdena i Södra Afrika hade 2 miljoner människor dött inom tio år. Mellan två och tre hundra tusen barn skulle redan vara föräldralösa. Vad skulle hända här om lärarna börjar dö bort? Läkarna? Personalen på ålderdomshemmen? Styrelseledamöterna i bankerna? Hur skulle då den svenska ekonomiska och politiska framtiden se ut? Det här är en verklighet i många länder i Afrika idag. Aids är inte endast ett hälsoproblem. Det är ett samhällsproblem. Sverige har öppnat ett regionalt HIV/aids kontor i Harare. Därifrån kommer vi att arbeta med regeringar, organisationer och företag för att finan vägar att lindra konsekvenserna och avvärja en hotande katastrof.

Arbetet mot aids är ett gemensamt ansvar. Smitta måste förebyggas genom attitydförändringar. Vi måste också ta ett gemensamt ansvar för att hitta botemedel. Vi ska arbeta vidare med att få läkemedelsföretagen att bedriva forskning om vaccin som de köpstarka kan ha råd med. Jag vet att detta är något som Gro Harlem Brundtland i WHO arbetar för och jag tycker att det är mycket angeläget att stödja detta.

Barnets rättigheter är ett tredje område som är viktigt att ta hänsyn till i utvecklingssamarbetet. Barnkonventionen är den enda konvention om mänskliga rättigheter som alla våra samarbetsländer har Internationellt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd ratificerat. Det gör att det är en utmärkt plattform för ett arbete med mänskliga rättigheter generellt. Att skapa goda uppväxtvillkor för barnen är en utvecklingsinsats. Barns skolgång, skydd av barnets rättigheter och deras möjlighet att aktivt påverka sin tillvaro skapar möjligheter för resten av familjen, och samhället att resa sig ur fattigdom.

Respekt för barnets rättigheter måste genomsyra hela utvecklingssamarbetet. UD har påbörjat en översyn av barnfrågor där syftet är att ta fram strategier för hur vi kan arbeta för att ge bättre livsvillkor till de mest utsatta barnen. Det kan vara barn i väpnade konflikter, barn med funktionshinder, barn som arbetar, barn som drabbas av HIV/aids relaterade problem och barn på institutioner. Översynen innefattar policyskapande samt metod- och kompetensutveckling för att få ett systematiskt genomslag för ett barnrättsperspektiv såväl multilateralt som bilateralt.

De tvärsektoriella frågorna, det mångdimensionella perspektivet och de komplexa sambanden kommer vi aldrig att kunna hantera genom att endast ta fram ytterligare manualer på hur vi ska gå till väga. Vi måste utgå från en positiv människosyn. Den röda tråden som slår fast att alla människor är lika mycket värda och att alla har rätt att utvecklas. Den som tillskriver varje människa rätt att vara en politisk aktör, och att ta makt över sitt liv. Det är med respekt för varje människas särart som vi är angelägna om ett globalt samarbete. För att vi tror att bara allas delaktighet kan bidra till att skapa en mer rättvis värld. De mänskliga rättigheterna är kvinnans rättigheter, den aids-sjukes rättigheter, de funktionshindrades och barnets rättigheter. Och med dem i fokus kommer vi att kunna skapa en plattform varifrån varje människa ska kunna utvecklas på egna villkor.

Den fattiges rätt ska vara central i utvecklingssamarbetet. Det är en metod såväl som ett förhållningssätt. En metod för att det kräver ett aktivt deltagande av dem som utvecklingssamarbetet berör. Ett förhållningssätt för att det kräver ett mångdimensionellt perspektiv, både när vi talar om fattigdomens orsaker och när vi talar om lösningarna på problemen. Människan ska inte vara objekt för utvecklingssträvanden utan subjekt.

Demokrati och mänskliga rättigheterna är både ett mål och ett medel. Det har det varit i Sverige och är så också i de fattiga länderna. Med rätt att organisera sig får varje individ gå samman och mer effektivt arbeta för villkor som bättre tillgodoser deras behov. Det kan gälla utbildning, mikrokrediter eller som kvinnor i Bangladesh vill; att regeringen ska göra något åt hemgiften.

Stödet till demokrati handlar om att utarbeta grundlagar till att bidra till att bygga upp institutioner som bär upp ett demokratiskt system – parlament, rättsväsende, ombudsmän och fungerande revision. Det kan också handla om att skapa förutsättningar för att ett livskraftigt civilt samhälle ska kunna utvecklas. Organisationer och folkrörelser främjar i sig utveckling, och är också viktiga för att de kanaliserar medborgarnas krav på staten och det offentliga och möjliggör kontroll mot korruption. Stöd till media kan också vara en strategisk uppgift för att främja demokratiseringsprocesser.

Kvinnans situation är viktig i analysen av fattigdomsbekämpning. Åtskillig forskning visar att jämställdhetsaspekter kan vara avgörande för om ett ekonomiskt reformarbete skall lyckas. Det gör att jämställdhet blir ett centralt verktyg i fattigdomsorienteringen av biståndet. Insikten om kvinnors och mäns olika villkor måste genomsyra både analys och åtgärder på alla samhällsområden.

Vi måste stärka dialogen med våra samarbetsländer

Framgångar nås bäst när ägarskapet för utvecklingen finns i landet, hos såväl regeringen som folket. Som givarland kan vi inte diktera villkoren, men väl lyfta fram gemensamt fattade överenskommelser.

Partnerskap kräver ett aktivt utbyte av tankar och erfarenheter. I begreppet partnerskap ligger respekt för varandras olikheter och därmed en möjlighet att på bådas villkor diskutera reformbehov och framgångsvägar för utveckling. Det ska vara självklart att diskutera välfärdspolitik, barnets rättigheter, Internationellt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd miljöhänsyn och jämställdhet med våra partner i syd. Det finns ett ökande intresse för den nordiska modellen och våra erfarenheter av utveckling. Det viktiga är att vi inte omvandlar våra egna lösningar till konditionalitet för vårt bistånd.

En stark dialog som ger insyn och samsyn kring politiken möjliggör att biståndet i högre grad består av sektor- och programbistånd. Till fattiga länder som själva för en ansvarsfull ekonomisk politik och som arbetar för rättvis fördelning vill vi ge biståndet genom budgetstöd till t ex inom hälso- eller utbildningssektorerna. För skuldtyngda länder är skuldlättnad och betalningsbalansstöd också viktiga biståndsformer. Dessa former av programbistånd ger regeringen i mottagarlandet ett stöd för sin egen utveckling och beslut om prioriteringar. Då blir demokratin också mer meningsfull för medborgarna i det berörda landet.

Att undvika skadligt biståndsberoende är centralt för att mänga fattiga u-länder ska ha en rimlig chans att komma ur fattigdomen. På torsdag kommer regeringen att fatta beslut om skuldlättnader och betalningsbalansstöd i olika former till nio länder, de flesta i Afrika. Sammanlagt anslås en miljard kronor. Genom detta och andra beslut har Sverige liksom andra nordiska länder gjort åtaganden som gör att HIPC-initiativet om långtgående skuldlättnader för de mest skuldsatta länderna ska kunna förverkligas. EU har också satt av resurser. Fortfarande väntar vi på att ett par av de stora G7 länderna, USA och Japan, ska komma med sina bidrag.

Vi ska göra det vi är bra på

Sverige tillhör en av de tio största biståndsgivarna i världen i absoluta tal. Vi är en av de fyra länderna som uppnår FNs mål om 0,7% av BNI i utbetalningar. Vi har ett väl utvecklat biståndsprogram där vi både bidrar genom de multilaterala aktörerna och ger ett stort bilateralt stöd till ett stort antal länder. Samtidigt är vi en av många aktörer. Samordning är viktigt. Vi kan inte, och ska inte, delta i allt överallt. Vi måste koncentrera oss på det vi är bra på och har särskild erfarenhet av. Om vi tittar bakåt kan vi vara extra glada över stödet till befrielserörelsen i Afrika, till de demokratiska krafterna i Latinamerika och att vi bidragit till fred i Centralamerika. Det här är något vi bör fortsätta arbeta med.

Vi ska i framtiden också fortsätta med stöd till förvaltningsreformer, och att stärka den demokratiska kulturen genom enskilda organisationers utvecklingssamarbete. Vi gör effektiva insatser för att stödja småindustri, infrastruktur, undervisning och vattenförsörjning. Idag när det finns en så tydlig gemensam insikt om att tillväxt måste kombineras med insatser för trygghet och välfärd har vi från Sverige också särskild anledning att se tillbaka på hur vi fick en välfärd som omfattar alla i vårt land. Den svenska modellen kan vi inte direkt exportera till fattiga länder, men väl förhållningssättet som finns i den generella välfärdspolitiken. Den som bygger på kontraktet om allas skyldighet att bidra till utveckling och allas rätt att ta del av det vi gemensamt skapar.

Vi måste ha en ändamålsenlig organisation

Såväl Sida som UD måste vara organiserat och dimensionerat efter de mål vi sätter för vår politik för global utveckling. Dialog med internationella samarbetspartner kräver tid och resurser, men också det interna arbetssätt måste spegla partnerskapstanken. Samordning är viktigt, nära kontakt och idéutbyte, men också fler aktörer. Biståndet är inte något för endast experter på UD och Sida, det är hela det svenska folkets angelägenhet. Med ständig diskussion, samordnade strategier och fler aktörer kommer biståndet att öka sin krets av budbärare.

Vi ska arbeta för att EU blir en ansvarsfull aktör i världen

För att det ska ske är en effektivisering av EUs bistånd nödvändigt. Nye kommissionären för biståndet Poul Nielson har nu i förra veckan också kommit med ett dokument som beskriver hans tankar om EUs Internationellt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd bistånd. Dokumentet är mycket lovande för att det beskriver helhetssynen på utveckling där säkerhetspolitiska, utrikespolitiska och utvecklingspolitiska frågor samspelar. Samstämmigheten måste öka och jag menar att det också bör omfatta jordbrukspolitiken i EU som idag I allt för hög grad stänger ute varor från de fattigaste länderna.

EU har särskilda förutsättningar att stödja regionalt samarbete mellan de fattiga länderna och underlätta för dem att integreras i, och dra nytta av samarbetet i världsekonomin. I Post-Lomé avtalet som nyligen slöts tar EU viktiga steg i den här riktningen.

I början av april kommer ett toppmöte med regeringscheferna i EU och Afrika att hållas. Ett partnerskap mellan EU och Afrika särskilt vad gäller att lösa konflikter och undanröja hinder för utveckling.

Till sist vill jag bara nämna några ord om volymfrågan som har diskuterats livligt på senare tid.

Det svenska biståndet ska nå en procent av BNI. Den socialdemokratiska partikongressen i helgen var tydlig med att enprocentsmålet är en grundval i socialdemokratins internationella solidaritetsarbete. I takt med ökat statsfinansiellt utrymme bör stegen mot en procent påskyndas. Målet ska nås så snart som möjligt, helst inom fem år.

Det är viktigt att vi höjer ambitionerna vad gäller såväl kvalitet som volym i vår globala utvecklingspolitik när det går bra för Sverige. Med kongressens beslut i ryggen och med utredningen framför oss har vi goda förutsättningar att skapa en biståndspolitik som är väl anpassad för 2000-talet.

Tack…

Tal av bistånds- och migrationsminister Maj-Inger Klingvall vid seminarium om barn och hiv/aids 2000-05-16

Seminariedeltagare, Jag vill hälsa alla varmt välkomna till detta seminarium om barn och hiv och aids, som är det första av flera seminarier om barn i biståndspolitiken som ni kommer att bjudas in till. Inom Utrikesdepartementet pågår för närvarande en översyn av barnfrågor i det internationella samarbetet för att samla ihop de erfarenheter som vi hittills har av biståndsinsatser till barn och utifrån dessa utforma en sammanhållen policy för barnfrågor i det internationella utvecklingssamarbetet. En policy med barnkonventionen och FN-konferenserna som grund.

Sex grupper av särskilt utsatta barn är prioriterade; barn som arbetar, barn i väpnade konflikter, barn med funktionshinder, barn som växer upp på institutioner, barn som hänsynslöst utnyttjas i den kommersiella sexhandeln och den grupp som är aktuell här i dag: barn som drabbats av hiv och aids.

För vart och ett av dessa områden håller strategier i utvecklingssamarbetet på att arbetas fram och ett utkast till strategi för barn och hiv och aids kommer att diskuteras här senare under eftermiddagen. Detta förslag till strategi för barn och hiv och aids är en fördjupning och ett förtydligande av den övergripande strategi för hiv och aids som utarbetats av Sida och som antogs av regeringen 1999 .

Under arbetet med dessa strategier har det kommit fram att det finns behov av att förstärka rättighetsperspektivet och att utveckla metoder som lyfter fram barns rättigheter i utvecklingssamarbetet. Regeringen beslutade därför i torsdags att avsätta 45 miljoner kronor till biståndsinsatser för särskilt utsatta barn.

Dessa pengar ska användas till att ta ytterligare ett steg på vägen mot att förverkliga barnkonventionen Internationellt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd och barns rättigheter. Stöd kommer att ges till utbildning och rehabilitering, men också till faktainsamling och forskning för att synliggöra dessa barn behov och rättigheter.

Låt mig ge några konkreta exempel: Stöd kommer att ges till Världsbanken, ILO och Unicef för datainsamling och forskning kring barnarbete och vilka effekter det har på barn. Det handlar om att utveckla nya strategier i kampen mot barnarbete. Vidare kommer stöd att ges till den enskilda organisationen Anti Slavery som är en organisation för mänskliga rättigheter som arbetar för attmobilisera regeringar och organisationer mot bland annat exploaterande barnarbete och skuldslaveri.

När det gäller barnarbete har barn som arbetar i hushållssektorn, det vill säga framför allt flickor, hittills varit en osynlig och ofta hårt exploaterad grupp. Stöd kommer därför att ges till ILO och Unicef för att kartlägga och utarbeta en strategi mot barnarbete inom hushållen.

Barn som utnyttjas som soldater i krig och väpnade konflikter berövas inte bara sin barndom utan också sin familj som ersätts av de väpnade styrkorna. Metoder för att rehabilitera barnsoldater behöver utvecklas. Stöd kommer bland annat att ges till utbildningsprojekt i Liberia för före detta barnsoldater samt reintegrering av barn som drabbats av kriget i norra Uganda. Ett särskilt projekt för barn i Kongo som handlar om att lindra krigets effekter på barn och bidra till fredsprocessen i Kivu-provinserna kommer också att ges stöd.

När det så gäller barn med funktionshinder: Förutom att stöd kommer att ges till Kathehongs skola för döva och blinda barn i Sydafrika kommer Sverige även att stödja den arbetsgrupp som är knuten till FN:s barnkommitté och som arbetar för att öka medvetenheten om de rättigheter som barn med funktionsnedsättningar har. Barn med funktionshinder är i många länder en dold för att inte säga nästan ”osynlig” grupp. En stor del av arbetet kommer därför att fokusera på att lyfta fram och synliggöra dessa barns rättigheter. Arbetsgruppen kommer att utarbeta en databas som kan användas som ett juridiskt hjälpmedel och sprida kunskap om ”goda exempel” från olika håll i världen. Vidare kommer regionala workshops med barn och lokala handikapporganisationer att arrangeras.

Undersökningar visar att 90 procent av de cirka 10 miljoner barn som växer upp på institutioner har en eller bägge sina föräldrar i livet. Oftast är bakgrunden till att föräldrarna inte kan ta hand om sina barn fattigdom, sjukdom och sociala problem. För att undvika att barn skiljs från sina föräldrar och tvingas växa upp på institutioner handlar det därför om att utveckla alternativ till institutionsvård genom bland annat stöd till familjen. Sverige kommer därför att bidra till en vidareutbildning av socialarbetare som arbetar med palestinska barn i Västbanken/Gaza.

Ett annat område som vi vill prioritera är kampen mot kommersiell sexuell exploatering av barn. Från svensk sida känner vi ett särskilt ansvar att följa upp Världskongressen mot kommersiell sexuell exploatering av barn som ägde rum i Stockholm 1996. Vi gör det bland annat genom ett samarbete i Östersjöområdet. Inom ramen för denna särskilda biståndssatsning kommer stöd att ges till bland annat FN:s utvecklingsprogram, UNDP, för ett projekt som syftar till att motverka handel med barn och kvinnor i Asien. Vidare kommer FN:s ekonomiska och sociala kommission för Asien (ESCAP) att få stöd för ett särskilt ungdomsprojekt som bedrivs i syd-östra och södra Asien. I detta projekt ingår också förebyggande arbete mot hiv och aids.

När det gäller barn och hiv och aids i övrigt planerar Sverige att bidra med över 5 miljoner kronor för att tillsammans till Unicef utveckla ett stöd till nio afrikanska länder för att förbättra situationen för barn som har blivit föräldralösa på grund av aids. Bland dessa länder ingår de som är hårdast drabbade av aids, bland annat Namibia, Uganda och Zambia. Stödet ska framför allt bidra till att föräldralösa barn får social service och att deras rättigheter i den nationella lagstiftningen stärks.

Alla ni som är här i dag arbetar för att förbättra barns villkor, i Sverige och i världen. Och vi vet att genom Internationellt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd att förbättra barns levnadsvillkor så lägger vi samtidigt grunden till ett bättre samhälle. Sambandet mellan hur barn mår och hur samhället fungerar är väl känt, men förtjänar att upprepas. Om och om igen.

Vi vet att spädbarnsdödlighet och antalet undernärda barn är viktiga indikatorer på barns villkor. Liksom situationen för barn med funktionshinder, antalet barn som försörjer sig på gatan, barn som växer upp på institutioner och övergivna barn. Sådana siffror visar inte bara dessa barns möjligheter att utvecklas utan de anger också ett mått på samhällets sociala och ekonomiska situation. Ekonomiska kriser och strukturella omvandlingar i ett land ger ofta omedelbart utslag i indikatorer på barns och ungdomars uppväxtvillkor.

Och - det omvända sambandet gäller också. Medvetna och långsiktiga satsningar på barn och ungdomars hälsa, utbildning och utveckling bidrar till en positiv social och ekonomisk utveckling. En studie av Världsbanken visar att investeringar i grundskola för barn ger kan vara viktigare för den ekonomiska utvecklingen än ett lands naturresurser. Flera undersökningar visar att investeringar i utbildning för flickor är bland de mest kostnadseffektiva insatser som kan göras. Utbildade mödrar föder färre barn - vilket påverkar befolkningsutvecklingen. Utbildade mödrar värnar mer om sina barns utbildning och hälsa - vilket påverkar samhället i stort. Det finns också ett nära samband mellan utbildning av flickor och barnadödlighet.

Men vi vet också att enbart resurser till utbildning inte är en garanti för ekonomisk utveckling. Det krävs att alla har tillgång till och möjlighet att delta i utbildningen. En skola för alla ger de bästa utvecklingsmöjligheterna för barn och de bästa effekterna på samhällsutvecklingen, särskilt i kombination med hälso- och sjukvård för alla.

Det betyder att en generell strategi som syftar till att förbättra villkoren för alla barn i ett land driver på den ekonomiska process som skapar tillväxt, trygghet och välfärd. Samtidigt krävs riktade insatser till särskilt utsatta barn som annars riskerar att fastna i fattigdom - vilket i sin tur hindrar såväl barnens som samhällets utveckling.

FN:s konvention om barnets rättigheter som nu är drygt 10 år gammal ger barn rättigheter och lyfter fram barn som samhällsmedborgare. Barn har rätt till bland annat hälso- och sjukvård, utbildning, skydd och rätt att göra sin röst hörd. Dessa rättigheter gäller alla barn - utan diskriminering. Detta innebär att konventionen stakar ut vägen mot en generell strategi (som förbättrar villkoren för alla) - det vill säga utbildning, hälsa, kultur, social trygghet för alla.

Men alla barn har inte samma möjligheter. Barn som lever i särskilt svåra omständigheter har behov av - och rätt till - stöd för att kunna tillgodogöra sig rättigheterna i konventionen. Barnkonventionen kräver således även riktade insatser till särskilt utsatta barn.

Barnkonventionen uppmanar och ställer krav på vårt utvecklingssamarbete. Den kräver en barninriktad biståndspolitik. Det är en uppmaning som Sverige har tagit på allvar. Visserligen har en stor del av det svenska biståndet under lång tid varit inriktat på barns och ungdomars uppväxtvillkor, särskilt vårt bistånd till undervisning och sjukvård.

Samtidigt har barn varit i det närmaste osynliga i planering och genomförande av bistånd inom andra sektorer. De har ingått i samlingsbegreppen ”familjen” eller ”kvinnor och barn” och de har i huvudsak setts som passiva mottagare av insatser snarare än som aktiva och delaktiga i utvecklingsprocessen. Ett omfattande metodutvecklingsarbete med barnkonventionen som grund har därför under flera år pågått inom Sida.

Att satsningar på barn får effekter på samhällsutvecklingen är oerhört tydligt när det gäller barn och hiv Internationellt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd och aids. Man skulle till och med kunna säga att barn och ungdomar är nyckeln till den framtida utvecklingen av den epidemi som hotar att slå ut stora delar av samhällslivet i vissa länder. Det är barn och ungdomar mellan 10 och 24 år som utgör närmare hälften av dem som dagligen infekteras av hiv. Med målet att minska spridningen av hiv och att mildra konsekvenserna av aids är det därför uppenbart att barn och ungdomar måste vara en prioriterad målgrupp för insatserna.

Det finns två ord som på ett enkelt sätt beskriver hur barn kan drabbas av hiv och aids. Det är de engelska orden ”infected” och ”affected”. Barn kan få infektionen och sedan hiv-epidemins början har mer än fyra miljoner barn under 15 år infekterats av hiv. I dag uppskattas över en miljon barn leva med hiv. Betydligt större är det antal barn som drabbas av att infektionen sprids, barn som lever i skuggan av aids med föräldrar som är sjuka, döende eller har dött av aids-relaterade sjukdomar. I spåren av aids finns över 11 miljoner föräldralösa barn.

Under min resa i Tanzania och Uganda i höstas mötte jag barn som både själva var infekterade och som hade blivit föräldralösa på grund av aids. Jag var på ett sätt väl förberedd innan jag åkte till Afrika och jag visste vad som väntade mig i dessa möten. Men att komma dit och se verklighetens ansikten, att se döende människors förtvivlan och skräck och att möta blicken från barn vars föräldrar var sjuka, döende eller hade dött i aids skakade mig i grunden.

Jag kommer särskilt ihåg Idd som hade förlorat bägge sina föräldrar i aids och som också själv var döende i aids. Han var bara sex år när föräldrarna dog och han fick då bo hos sin styvmormor. Men hon orkade inte ta hand om honom och när jag träffade honom flyttade han runt mellan olika släktingar i byarna runt Bukoba i Tanzania. Ingen kunde påminna sig om att ha sett Idd skratta eller ens le. Han var sammanbiten och gav uttryck för en tyst förtvivlan.

Jag besökte flera av dessa så kallade ”child-headed households”. Det vill säga familjer utan vuxna där bara barnen fanns kvar. En sådan familj bestod av fem barn varav den äldsta flickan var 16 år och hon hade tagit hand om sina fyra yngre syskon sedan hon var 13 år. Den yngsta var bara två år när föräldrarna hade gått bort. Barnen tog emot mig i sitt hem, ett skjul med trampat jordgolv i byn Kibuye utanför Bukoba i Tanzania. Tre av syskonen var hiv-infekterade och en av de yngre pojkarna var så svag att han knappt orkade stå upp. Han hade aids.

Jag skulle kunna berätta i timmar om alla dessa barn som jag mötte i Afrika, men det är också viktigt att se dessa barn utifrån ett samhälleligt perspektiv. De har berövats sin barndom, sina föräldrar och i vissa fall även andra släktingar. En del av dem växer upp utan vuxna med allt vad det innebär av avsaknad av värderingar och normer.Deras uppväxt har präglats av sjukdom och död, av upprepade förluster och de har drivits in i fattigdom och utanförskap. Deras tillvaro är en kamp för överlevnad. Risken att dessa barn förlorar all tilltro till samhället och till att livet har något gott att ge är stor. En del talade om dessa barn som ”tickande bomber som riskerar att brisera i framtiden”. Även om jag inte tycker att man ska uttrycka sig så drastiskt är det lätt att föreställa sig hur dessa barn som växer upp utan vuxna kommer att påverka samhällsutvecklingen - om ingenting görs för att stödja dem i deras utveckling.

Att utforma en strategi för barn och hiv och aids måste i första hand bygga på att förstärka det stöd och det sociala skyddsnät som redan finns för dessa barn. Trots att de band som knyter ihop den utvidgade familjen i de afrikanska samhällena är intill bristningsgränsen ansträngd så är det ett faktum att de allra flesta barn fortfarande tas om hand av släktingar. Mindre än en procent av de föräldralösa barnen lever på gatan, på institutioner eller i familjer med enbart barn. Fortfarande tar mor- och farföräldrar, släktingar och vänner ett ansvar för barnen trots knappa resurser. Men, i takt med att dödssiffrorna stiger ökar bördan på den utvidgade familjen.

En viktig del i en strategi för barn och hiv och aids måste därför vara att ge stöd till den utvidgade Internationellt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd familjen och till lokalsamhället. År 1994 antogs den så kallade ”Lusaka Declaration on Support to Children and Families affected by Aids”. I denna slås fast att insatser för barn som blivit föräldralösa på grund av aids i första hand ska inriktas på att behålla barnet i den lokala närmiljön.

Andra viktiga insatser är naturligtvis utbildning, upplysning och information. Genom skolan kan barn och ungdomar nås med information om hur hiv sprids. Samtidigt är skolgången i sig ett skydd för barn med sjuka eller döende föräldrar. Vård och stöd, insatser för att förhindra mor-barn överföring, är ytterligare exempel på väsentliga insatser.

Den avgjort viktigaste faktorn för att förebygga hiv och mildra konsekvenserna av aids är dock att den högsta politiska ledningen tar sitt ansvar. Barn och hiv måste placeras högst upp på dagordningen för politiker och beslutsfattare på alla nivåer. Det krävs en strategi för attitydpåverkan och spridning av information om hur hiv sprids, en strategi som måste vara sanktionerad från högsta ort.

Detta kräver i sin tur en öppenhet kring frågor som rör sexualitet och samlevnad, om relationer mellan kvinnor och män, mellan flickor och pojkar och om jämställdhet mellan könen. En sådan öppenhet kräver i sin tur medverkan från alla delar av samhället, alltifrån religiösa ledare till företrädare för näringslivet.

I länder där det finns ett sådant starkt politiskt ledarskap och där man talar öppet om dessa frågor kan man också se en nedgång i antalet nysmittade.

Nationella strategier för bekämpning av hiv och aids utarbetas nu i flera av Sveriges samarbetsländer. I det sammanhanget kommer vi att verka för att barns och ungdomars rättigheter särskilt beaktas.

Jag vill också nämna ytterligare ett exempel på att Sverige nu intensifierar insatserna på hiv och aids- området. Ett svenskt hiv/aids-team i Afrika öppnar inom kort. Teamets främsta uppgift kommer att vara att stärka de svenska ambassaderna i regionen i deras arbete att integrera hiv och aids i den reguljära verksamheten i fält. Det är i sammanhanget viktigt att betona att hiv och aids inte bara ska ses som en hälsofråga, utan att det även utgör ett hot mot den säkerhetspolitiska situationen i Afrika.

Avslutningsvis: Barn utgör omkring hälften av befolkningen i våra samarbetsländer. Barnkonventionen är den enda konvention om mänskliga rättigheter som alla Sveriges samarbetsländer har undertecknat. Den utgör därför en bas för dialog om allas mänskliga rättigheter och om utvecklingsmöjligheter. Med barnkonventionen som bas har vi förutsättningar att tillsammans hitta den mest effektiva strategi för att förebygga hiv bland barn och ungdomar och för att mildra aids-epidemins konsekvenser.

Inledningsanförande av biståndsminister Maj-Inger Klingvall till Riksdagens biståndsdebatt 2000-12-04

Fru/herr talman!

Millenniets första möte med FN:s säkerhetsråd handlade om hiv/aids och slog fast att hiv/aids är en fundamental fråga också för mänsklig säkerhet. Det var ett historiskt tillfälle. För första gången var en sjukdom uppe för tematisk behandling i FN:s säkerhetsråd. Under året har också barns villkor och kvinnors viktiga roll under och efter väpnade konflikter varit uppe i säkerhetsrådet. Detta visar att det finns en ökad insikt om en bredare definition av säkerhet utifrån den starka kopplingen mellan sociala utvecklingsfrågor och säkerhet.

Hiv/aids är, förutom en tragedi för dem som drabbas, deras familjer och anhöriga, ett växande problem som påverkar hela länder och i vissa fall hela regioner. Nya siffror visar att ökningen av hiv/aids överstiger den prognos man hade för tio år sedan med mer än 50 procent. Internationellt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd

Hiv/aids riskerar att slå ut en hel generation. Detta har redan fått allvarliga effekter på samhällens alla områden. Det handlar om miljontals föräldralösa barn, om en växande brist på utbildad arbetskraft och i förlängningen en försämrad tillväxt och minskade resurser för att bekämpa fattigdomen.

Och detta sker i många av de länder där fattigdomen redan i dag är som störst. I arbetet med att bekämpa fattigdomen är därför insatserna mot spridningen av hiv/aids - och för att lindra effekterna av sjukdomen – en av utvecklingssamarbetets stora utmaningar och därför ett prioriterat område i budgeten.

Hiv/aids skapar i många länder i Afrika en ekonomisk och social kris i samma omfattning som krig gör. Den kraftiga samhällspåverkan som hiv/aids kommer att ha i södra Afrika kan dessutom öka risken för väpnade konflikter.

Hiv/aids kan tjäna som exempel för att tydligt visa hur utvecklingssamarbete och arbete för internationell fred och säkerhet hänger ihop. De kan inte ses eller behandlas helt åtskilda. Fred och rättvisa är beroen de av varandra.

Det är också utgångspunkten i regeringens skrivelse om konfliktförebyggande som presenterades för riksdagen den 24 oktober. I arbetet med att förebygga väpnade konflikter är insatser för en rättvis global ekonomisk och social utveckling en huvuduppgift, liksom demokratiutveckling, respekt för de mänskliga rättigheterna och rättsstatens principer.

Fattigdom och brist på demokrati orsakar konflikter och mänskligt lidande. Konflikter och vanstyre är hinder för utveckling som måste undanröjas. Centrala frågor för utvecklingssamarbetet är därför också konfliktförebyggande åtgärder, att främja försoning och återuppbyggnad. Väl genomförda insatser bidrar till en positiv utveckling mot varaktig fred och säkerhet.

Också under pågående konflikter är det viktigt att bistånd ges som försvarar de humanitära principerna, särskilt skydd av civilbefolkningen, när det behövs som mest. Vi måste ställa upp men också vara medvetna om risken att humanitärt bistånd i konfliktsituationer kan manipuleras av de krigförande parterna. Vi måste fortsätta att hävda de krigförande parternas ansvar för att den humanitära hjälpen når fram, men samtidigt förbättra vår risk- och maktanalys. Sida har därför tagit fram en strategi för hur biståndet bäst används och kanaliseras i konfliktsituationer.

Fru/herr talman

Fattigdom handlar inte enbart om brist på materiella resurser. Lika lite som ett rikt liv kännetecknas enbart av materiell rikedom.

Fattigdom är mycket mer än så. Att vara fattig är att inte kunna göra sin röst hörd och att sakna inflytande. Det är att känna sig otrygg och gång på gång tvingas fatta kortsiktiga och livsavgörande beslut för sig själv och sin familj.

Att vara fattig är att ha mycket liten – eller ingen - möjlighet att påverka sitt eget liv.

Kampen mot fattigdom måste utgå från alla dessa dimensioner och ha som främsta uppgift att ge alla människor bättre levnadsvil lkor, makt och inflytande genom demokratisering, att skapa säkerhet och ekonomiska möjligheter.

Detta är en syn på fattigdom som nu också delas av en allt större del av det internationella samfundet. Årets rapport från Världsbanken, World Development Report, tar för första gången sin utgångspunkt i det mångdimensionella fattigdomsbegreppet, vilket också FN gör. Internationellt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd

Fru/herr talman

Det svenska medlemskapet i EU har gett biståndet en ny dimension. EU är en av världens största finansiärer av utvecklingssamarbete. I januari tar Sverige över ordförandeskapet och det är min ambition att bidra till att EU även i sitt utvecklingsbistånd blir den internationella aktör som vi har förutsättning att vara.

Vi befinner oss just nu i ett mycket spännande och viktigt reformarbete av EG-biståndet. Reformprocessen inleddes förra året och ett viktigt steg togs på höstens utvecklingsråd då en gemensam ny deklaration om EG:s utvecklingspolitik antogs.

Fattigdomsbekämpning är det övergripande målet och definieras utifrån den internationella samsyn som nu växer fram kring fattigdomsbegreppet. I deklarationen lyfts också partnerskapstanken fram och betydelsen av att länder själva tar ansvar för sin utvecklingsprocess.

Demokrati och mänskliga rättigheter, med speciell tonvikt på kvinnors och barns rättigheter, understryks som viktiga mål men också medel för att uppnå en hållbar och stark utveckling.

Under det svenska ordförandeskapet kommer vi att ha ett arbetskrävande men spännande arbete med att samordna EU:s positioner under fyra världskonferenser i FN:s regi som äger rum i vår.

Låt mig nämna två: · FN:s världskonferens om de minst utvecklade länderna som hålls i maj i Bryssel. Det är första gången någonsin som EU står värd för en av FN:s världskonferenser. · En första världskonferens om hiv/aids hålls i juni i New York. Min förhoppning är att den kommer att leda till en slagkraftig politisk d eklaration som stödjer genomförandet av de strategier och handlingsplaner som finns.

Kommissionens samarbete med andra aktörer som till exempel FN är en prioriterad fråga för Sverige. Det pågående reformarbetet inom Kommissionen och en höjning av EG-biståndets effektivitet och kvalitet är några av de viktigaste frågorna under det svenska ordförandeskapet i vår.

Fru/herr talman

Det är roligt att kunna presentera en biståndsbudget som efter flera års besparingar nu tar ett rejält kliv uppåt. Biståndsramen ökar successivt fram till 2003 då den uppgår till 0,81 procent av BNI. I pengar innebär det en ökning till nästan 19 miljarder kronor. Större än så har Sveriges bistånd till människor och samhällen i den fattiga delen av världen aldrig varit. Ambitionen är att Sverige åter ska nå enprocentsmålet. Ökningen till 0,81 procent av BNI år 2003 är ett tydligt uttryck för regeringens vilja att nå enprocentsmålet.

I budgeten för nästa år höjs ramen för utvecklingssamarbetet med 1,6 miljarder kronor till nästan 16 miljarder. Vi kommer bland annat att öka stödet till Västafrika och fördjupa vårt engagemang i Stora sjö- regionen. Vi kommer att fokusera på miljösamarbete, demokrati om mänskliga rättigheter i Asien. I Latinamerika liksom i Västra Balkan har stöd till freds- och försoningsprocesser fortsatt hög prioritet.

Inom det multilaterala utvecklingssamarbetet ges också särskild prioritet åt ökade miljöinsatser, konfliktförebyggande insatser i olika former, god samhällsstyrning och förbättrad sexuell och reproduktiv hälsa bland kvinnor och män.

Vårt främsta mål är att bekämpa fattigdomen. Det ligger också i linje med det internationellt övergripande målet att halvera andelen extremt fattiga i världen till år 2015 som bekräftades av världens stats- och regeringschefer på FN:s millennietoppmöte i september. En grundläggande förutsättning för Internationellt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd att lyckas med detta är att förbättra kvinnors v illkor och öka jämställdheten mellan könen. Fattigdomen har ett kvinnligt ansikte – det vet vi. Men vi vet också att kvinnor i många fall är nyckeln till utveckling. Att investera i kvinnor är att investera i hela familjer och i samhällen.

Genom skuldlättnader till de fattigaste länderna och stöd till ekonomiska reformer ska vi bidra till tillväxt och sysselsättning som är viktiga förutsättningar för våra samarbetspartner att bekämpa fattigdom.

Fru/herr talman

Världen har förändrats snabbt de senaste tio år. Ingvar Carlsson sade 1995 när han presenterade rapporten "Vårt globala grannskap" att "planeten har blivit vårt grannskap".

Bilden av världen som grannskap är ett positivt uttryck för att vårt ömsesidiga beroende har blivit mer uppenbart, våra gemensamma problem och utmaningar fler. Men också för att vårt gemensamma ansvar blivit större. Och för att det finns en global samhörighet mellan människor.

Globaliseringen får också konsekvenser för utvecklingssamarbetets utformning. Den kräver en helhetssyn och delvis nya arbetsmetoder. För att globaliseringen också ska gynna fattiga människor måste vi se hur det ökande internationella utbytet kan stärka också utvecklingsländers deltagande på mer jämbördiga villkor.

Globaliseringen erbjuder möjligheter. Men inte av sig själv. Vi behöver en politik som kan garantera att vår ökade tillväxt och våra tekniska framsteg kommer alla till del. Biståndets roll är att ta tillvara fattigas intressen och bidra till att deras inflytande i det internationella samspelet ökar.

Förra hösten tillsatte regeringen en parlamentarisk utredning som ska göra en översyn av vår samlade politik för global utveckling, utifrån den förändrade verklighet som globaliseringen medfört. Målet är stärka förutsättningarna för utveckling och undanröja de hinder som i dag omöjliggör eller försvårar utveckling. Fokus måste också riktas på de problem som är globala och måste lösas på global nivå. Det gäller bland annat flera miljöfrågor – inte minst frågan om klimatet. För utvecklingssamarbetet handlar det om att möjliggöra för u-länder att ta sin del av ansvaret för den globala miljön.

Det ska bli intressant att ta del av det resultat som ska presenteras nästa höst och jag är övertygad om att utredningen kommer att få stor betydelse för riksdagens ställningstagande till biståndets roll i en modern politik för global utveckling.

Globaliseringen drivs på av den revolution som skett inom informations- och kommunikationsteknologin. Den har ökat möjligheterna att överföra kunskap mellan människor och kan också vara ett viktigt medel för att minska fattigdomen och bidra till stärkt demokrati.

Samtidigt riskerar den ojämlika tillgången till IT att ytterligare öka klyftorna. För att alla människor ska kunna ta del av globaliseringens möjligheter är det viktigt att Sverige, som ett föregångsland på IT- området, bistår världens fattiga.

Och här vill jag understryka att IT är mer än Internet. Bra exempel på IT-utveckling är utbyggnad av mobila telefonnät på landsbygden. Det kan också vara att datorisera myndigheter och företag. Via Internet kan små och medelstora företag i utvecklingsländer hålla reda på råvarupriser och nå marknader som tidigare varit utom räckhåll. För dom kan Internet bli ett medel för integration i världsekonomin.

Fru/herr talman

Utveckling handlar om människor. Alla människors lika värde och rätt till ett liv i värdighet är den självklara utgångspunkten för ett bra utvecklingssamarbete. Internationellt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd

Mänskliga rättigheter är en normativ grund för vår utrikespolitik. Detta har slagits fast två regeringsskrivelser 1998. Sedan dess arbetar både UD och Sida med metodutveckling och utbildning för öka kompetensen och kapaciteten på detta område.

Jag anser att en nyckelfråga för att uppnå universell respekt för de mänskliga rättigheterna är att prioritera arbetet för barns rättigheter. Barnkonventionen har i många avseenden bäring på hela samhällslivet. Förbättrade uppväxt- och levnadsförhållanden för barnen medför positiva utvecklingseffekter för hela samhället. På uppdrag av riksdagen arbetar regeringen för att utveckla ett barnperspektiv i utvecklingssamarbetet.

Sverige ska vara en stark röst för rättvisa och solidaritet. Vi ska vara ett föredöme när det gäller internationellt utvecklingssamarbete, inte bara när det gäller storleken på vårt bistånd, utan också när det gäller genomförandet. Vår strävan att som partners arbeta för utveckling är ett uttryck för större ömsesidig respekt, men också för ömsesidiga rättigheter och skyldigheter. Erfarenheten visar att ett land alltid själv måste ta ansvar för sin utvecklingsprocess för att den ska bli långsiktigt hållbar.

I en allt mindre värld är vårt gemensamma ansvar större. I ett globalt grannskap ställs högre krav på solidaritet. Det är en utmaning, men också en möjlighet.

Tack.

Artiklar

Kvinnors rättigheter stärks. Artikel av biståndsminister Maj-Inger Klingvall i Sydsvenskan 2000-01-02

Kvinnors rättigheter kränks dagligen i vårt land och runtom i världen. Detta gäller inte minst kvinnor i flykting-, invandring- och migrationsprocessen. Därför måste vi vidta åtgärder för att stärka kvinnors rätt att leva utan rädsla för terror.

Trots misshandel och förnedring inom hemmets väggar har vissa kvinnor svårt att bryta upp och förändra sin situation. Våldet i sig anses vara en förklaring till detta. Det är inte bara armar och ben som knäcks, utan också självförtroendet.

En utländsk kvinna som "gift in sig" i Sverige upplever ibland ytterligare hinder för att bryta sig loss från ett förhållanden med en man som kränker henne. Många kvinnor är isolerade i det svenska samhället och de har kanske ingenting att återvända till i hemlandet. Till detta kommer att kvinnan riskerar att utvisas ur landet om hon lämnar sin man innan de varit gifta eller sambo i två år.

Denna så kallade tvåårsregeln är en viktig del i en bedömning av allvaret i ett förhållande, och regeln syftar till att minimera antalet skenäktenskap. Den har i vissa fall lett till att utländska kvinnor som misshandlas eller kränks på andra sätt i det längsta försöker uthärda i en outhärdlig tillvaro. Många gånger står de ut av rädsla för att bli utvisade. Vissa män har till och med systematiskt utnyttjat denna regel för att hålla sig med vad som närmast kan beskrivas som sexslavar i hemmet.

Detta är oacceptabelt och jag håller nu på att utarbeta ett förslag som innebär att en utländsk kvinna som gifter sig med en man i Sverige ges ett bättre skydd. För det första ska männen kontrolleras bättre. Om det finns särskilda skäl ska det vara möjligt att hämta in utdrag ur polisregister och folkbokföringsregister. Syftet är att försöka undvika att förhållanden inleds där risken är stor för att den ena parten ska utsättas för misshandel eller allvarliga kränkningar. Internationellt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd

För det andra ska den kvinna som utsätts för övergrepp lättare kunna få uppehållstillstånd, även om hon lämnar sin man innan två år har gått. Detsamma gäller om kvinnan skulle riskera att bli socialt utstött om hon tvingas återvända till hemlandet, eller om det är kvinnans barn som har blivit utsatt. Det övertag som de nuvarande reglerna ger mannen rycks därmed undan.

En annan och mer organiserad form av kvinnoförtryck är den växande handeln med kvinnor på den globala sexmarknaden. Enligt IOM (International Organisation of Migration) köps och säljs cirka 500 000 europeiska kvinnor för prostitution varje år. I Asien, Afrika och Latinamerika är denna slavliknande verksamhet än mer omfattande.

Sverige deltar aktivt i det arbete som pågår inom FN och EU för att stoppa handeln med kvinnor – och i många fall barn. Det handlar om att utveckla ett samarbete och gemensamma regelverk länder emellan och ett sådant arbete är i full gång. Sverige kommer att fortsätta att driva frågan i EU särskilt under vårt ordförandeskap.

Sexuellt våld används också för att uppnå politiska och militära mål. Systematiska våldtäkter och andra former av sexuella övergrepp som ett led i krigföringen mot civilbefolkningen rapporterades både under Bosnienkonflikten och kriget i Kosovo.

Det är upplevelser som nästan inte går att klä i ord. Många kvinnor har svårt att i asylutredningarna berätta om våldtäkter och övergrepp. Under de senaste åren har därför ett samarbete utvecklats mellan landstingen, frivilligorganisationer, Invandrarverket och Utlänningsnämnden kring hur dessa kvinnor ska tas emot på bästa sätt. Regeringen ska också ge Invandrarverket i uppdrag att utarbeta riktlinjer för hur kvinnors asylskäl och skyddsbehov bättre ska uppmärksammas.

Kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp behöver stöd för att våga berätta om sina upplevelser. Dessa kvinnor behöver bli tagna på allvar. Sexuella övergrepp som ett led i krigföring är en grund för asyl i Sverige. Detta kommer jag att fortsätta att driva i EU.

Kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter.

De rikaste länderna sviker. Artikel av biståndsminister Maj-Inger Klingvall och finansminister Bosse Ringholm i Arbetet 2000-03-30

Ständigt möter vi bilderna av nödställda människor i tredje världen i tidningar och TV-reportage. Ingen undgår i dag vetskap om nöden i översvämningarnas Mocambique, i fattigdomens Sydasien, i krigets Etiopien och Eritrea. Vi vet att en miljard människor på jorden lever under extremt fattiga förhållanden. Självklart har vi som lever i de rika delarna av världen ett medmänskligt ansvar och intresse. Vårt engagemang får aldrig stanna vid obehaget vid kvällens nyhetsrapportering i TV. Det kräver att vi också agerar. Ett sätt är att minska de fattigaste ländernas skuldsättning.

Nyligen uppvaktade ärkebiskop Hammar och koalitionen Jubel 2000 regeringen med krav om att ytterligare fördjupa och påskynda skuldlättnader till de fattigaste länderna. Den svenska regeringens hållning är glasklar. Fattiga länder som bedriver en sund ekonomisk politik och verkligen försöker minska fattigdomen ska snabbast möjligt ges radikala skuldlättnader.

Därför fattade regeringen i torsdags beslut om stöd till skuldsanering och ekonomiska reformer på 900 miljoner kronor till åtta länder i Asien, Afrika och Latinamerika. Någon vecka tidigare fattade regeringen beslut om 100 miljoner kronor till Mocambique. Dessa beslut är de senaste i en rad liknande beslut under många år. Sverige har givit ett omfattande stöd till fattiga skuldtyngda länderna för skuldlättnader. Internationellt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd

Men det räcker inte att Sverige och några andra länder avsätter pengar om världens största och rikaste nationer kryper undan sitt ansvar. Det är dags att G7-länderna tar sin del av ansvaret och uppfyller sina löften till världens fattigaste.

Det har nu gått drygt tre år sedan Världsbanken och IMF gemensamt tog ett initiativ för de fattigaste, mest skuldtyngda länderna, det så kallade HIPC-initiativet (Heavily Indebted Poor Countries). I höstas kunde finansorganens medlemsländer gemensamt fatta beslut om att förstärka, fördjupa och bredda insatserna under HIPC-initiativet för att lösa en ohållbara skuldsituation för många fattiga länder. Ramen för en lösning finns alltså redan på plats.

Sverige har hittills givit två bidrag till Världsbankens HIPC-fond om totalt 225 miljoner kronor. Vi kommer att ge ytterligare bidrag via vår andel av EU:s insats på cirka 170 miljoner kronor.

Att föregå med gott exempel har dock visat sig ha begränsad effekt. G7-länderna har ännu inte levt upp till sina utfästelser från Köln. HIPC-initiativet är därför inte fullt ut finansierat idag.

Under EU-toppmötet i Köln förra våren sattes regeringscheferna från G7-länderna under press. Vi vill att de gemensamt driver kravet på att ge de fattigaste länderna radikala skuldlättnader. För detta finns ett brett folkligt stöd i Europa.

Nu måste de större länderna inom framförallt G7 ta sitt ansvar för att det utvidgade initiativet ska kunna genomföras. Om löftena i Köln inte infrias är risken stor att HIPC-initiativet blir en utdragen process som istället kan fördröja och försvåra för de fattigaste skuldländerna. Vi måste höja effektiviten inom HIPC- initiativet för de fattigas skull. Vi uppmanar därför alla länder som gjort utfästelser att skyndsamt leva upp till dessa!

Ett stort problem är att ledande nationer som USA och Japan tvekar. Att de resurser som avsatts dessutom har öronmärkts för vissa länder försvårar också. Risken finns att godtycke och politiska kontakter styr om ett fattigt och skuldtyngt land får lättnad eller ej, inte att tydliga och överenskomna kriterier uppfylls.

Från svensk sida är vi beredda att från fall till fall överväga total avskrivning av våra begränsade fordringar. Dessa länder kommer under överskådlig tid att behöva ett omfattande stöd i form av finansiella resurser, kunskap och teknologi. Det viktiga är att resurser frigörs och används till en positiv, demokratiskt styrd utveckling

Sverige arbetar därför aktivt för att få till stånd en öppen och rättvis process som säkrar finansiering, garanterar lika behandling och ger en rimlig bördefördelning mellan bidragsgivare.

Vi hoppas att kampanjen Jubel 2000 hjälper oss i detta viktiga internationella opinionsarbete.

Bosse Ringholm, finansminister. Maj-Inger Klingvall, biståndsminister

Statsminister Göran Perssons öppna brev till Ärkebiskopen angående kampen mot fattigdomen. Brevet publicerades i Kyrkans Tidning 2000-07-06

Tack för brevet, som du också publicerat som debattartikel tillsammans med fyra andra biskopar i Dagens Nyheter den 13 juni. Eftersom DN vägrar att låta mig svara i tidningen återkommer jag i denna form. Internationellt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd

Klyftorna i världen ökar, trots tillväxt och framsteg. Ni begär att kampen mot fattigdom sätts överst på dagordningen. Den socialdemokratiska regeringen kan bara instämma. Vi i arbetarrörelsen kan aldrig stillatigande acceptera att var femte människa - flertalet kvinnor - tvingas till daglig kamp för överlevnad. Livsmöjligheter stjäls och kommer aldrig igen.

Det finns ljuspunkter. Frihandel och demokratisering har gett fler samhällen nya möjligheter. Halverad barnadödlighet, ökad livslängd med en tredjedel och nästan fördubblad läskunnighet sedan 1960 är enastående framsteg. Men det räcker inte. Sociala FN-mötet i Geneve denna vecka handlar om att minst halvera antalet fattiga till 2015. Detta tydliga mål är vi beredda att ta politisk strid för. Sådana mål krävs för att alla makthavare ska förmås ta sitt ansvar och ger då resultat.

Utveckling och jämlikhet går hand i hand. Det är mitt och vårt budskap på hemmaplan och i världen. Det är svårare att nå framsteg och välfärden i Sverige minskar i styrka om världen förblir orättvis. Solidariteten ska hävdas, det är både moraliskt och rationellt.

Kamp mot fattigdom måste föras på många fronter. Därför har regeringen beslutat om en första översyn av Sveriges samlade politik för global utveckling. I denna är biståndet en viktig del. Även under saneringsåren var vi bland de fyra länder som gav 0,7 procent av BNI. Nu ökar biståndet snabbt tack var den kraftiga tillväxten och vårbudgetens rejäla kliv mot en-procentsmålet.

Skuldlättnad är centralt, vilket vi redan tidigare framfört till kyrkorna och kampanjen Jubel 2000. Under 1996 till 2000 har Sverige därför anslagit närmare 6 miljarder kronor till skuldsanering och reformstöd i fattiga län der. Nyligen fattades beslut om ytterligare 320 miljoner kronor, efter ett långt och intensivt arbete. Äntligen börjar andra rika länder bidra. Det är ett stort framsteg, men mycker mer kommer att behövas.

Sverige fortsätter att vara pådrivande förebild. Kyrkoledares opinionsbildning i Sverige och över gränserna är då viktig. Vi är glada att ha er med i arbetet!

Med vänliga hälsningar Göran Persson, statsminister

Vi betalar dyrt för handelshinder. Replik av handelsminister Leif Pagrotsky publicerad i Dagens Industri 2000-07-06

Exportfrämjandet är viktigt, skrev jag i Dagens Industri den 21 juni. Importfrämjandet också, svarar Svensk Handels Börje Risinggård. Det är så sant som det är sagt.

Risinggård antyder att det finns en motsättning mellan export- och importfrämjande aktiviteter. Det gör det inte. Faktum är att jag i egenskap av handelsminister ägnar en stor del av min tid åt precis det Risinggård efterlyser. Risinggårds lista på argument för importfrämjande skulle jag ha kunnat skriva själv:inhemsk konkurrens dämpar inflationen, genom att främja import motverkas slutna marknader, importfrämjande är ett sätt att främja utveckling i våra biståndsländer. Detta är saker jag framför dagligen, hemma och i EU-kretsen.

Det är glädjande att Börje Risinggård och jag tycker så lika i de här frågorna, det borgar för ett fortsatt gott samarbete oss emellan. För ett sådant behövs - särskilt på det europeiska planet.

Sverige är idag en av de tuffaste förespråkarna för en friare handel inom EU-kretsen. Vi gör vad vi kan på den politiska arenan. Men problemet är att våra viktigaste motståndare finns på annat håll. Många Internationellt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd producenter runt om i Europa tjänar på de begränsningar som finns, och motarbetar politiska förslag som vill ta bort dem. Exempelvis kostar EU:s importbegränsningar på textilier och kläder över 2 000 kronor per år för en tvåbarns-familj, på grund av att textilindustrin kan ta ut överpriser i skydd av handelshindren.

Mycket skulle vara vunnet om idéerna om frihandel fick större genomslag i det europeiska näringslivet. Svensk Handel har därför en mycket viktig uppgift när det gäller opinionsbildning bland sina systerorganisationer runt om i Europa. Det är inte den svenska regeringen som behöver övertygas, utan de företagsledare och branschföreträdare som idag tjänar pengar på att handelshindren finns kvar.

"We Will Harness Information Technology for the Have-Nots" Article by Göran Persson, Prime Minister of Sweden, Ricardo Lagos, President of Chile and Thabo Mbeki, President of South Africa. Published in International Herald Tribune 2000-07-13

Until a decade ago, the three of us were partners in a struggle for freedom and democracy in Chile and South Affica. That victory was won in Chile in 1989 and in South Africa in 1994. Today our countries are all led by social democratic governments.

With the same spirit of solidarity and decisiveness as we struggled against and defeated dictatorships, we are now joining forces to enhance development and alleviate poverty.

Our present challenge is the new economy of knowledge and information. With information technology, the concept of global solidarity has been given a new thrust.

Information technology is a key factor in all processes for development - economic, political and cultural - all over the world. But it is still only an elite that has access to this key. If information technology is not made available to all, it can become yet another source of division and deeper inequality, and an obstacle to development.

The digital gap is already here. Our task as political leaders is to ensure that it narrows, within and between our nations.

Some developing countries have advanced their competitiveness rather quickly and thereby leaped into the global economy. But so far most of the winners are Western or Northern nations. This is not acceptable, and we are committed to democratize information technology. This will be at the top of the agenda in our countries and in regional and global forums.

We will support projects to facilitate the rise of developing countries to become e-commerce-capable societies.

We have a common political vision and aim: to create an inclusive and efficient welfare- and people- centered society where it may not exist, and to modernize it where it may have become irrelevant and outdated. This can be accomplished only through broad access to information technology, knowledge and skills.

We recognize and welcome the potential for development crea ted by globalization. We want market economies but not market societies.

We are dissatisfied because the growth and development produced so far have not contributed enough to alleviating poverty and promoting equality in large parts of the world. On the contrary, they have made the rich richer and marginalized even more the excluded. Internationellt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd

The three of us are committed in each of our countries to promoting a culture for learning, for entrepreneurs and innovators. Priority must be given to investment in equipment and training for small and medium enterprises. Competence in information technology must be given a priority in our educational systems, and conditions for investments in infrastructure must be facilitated. We will share our experiences and cooperate to support each other's efforts.

As one of the most advanced information-technology countries, Sweden plays a special role in this process. The success of IT development in Sweden is closely linked to broad access by the population, 55 percent of which connected to the Internet during this past May.

IT is also an important instrument for the future to maintain and deepen democracy. To involve all people in decisions that affect their lives is a fundamental social democratic task. If we cannot achieve this in our own societies, we will not be able to develop regional and global democracy.

This is especially important since, despite the wave of democratization in the '90s, too many people live under regimes of oppression and human rights abuse. We who have won our freedom will not forget those who are still struggling. The acts of cruelty in Rwanda, the Balkans and Chechnya demonstrate clearly that the world is far from humane. Dictatorships like the one in Burma still silence voices and oppose freedom and democracy.

Social democracy has always been an internationalist deology, and solidarity must be a reality, not only a word. Cooperating across national borders, from North to South and from East to West, is possible. Information technology opens new doors. Today, social democratic leaders in Europe, Africa, Latin America and elsewhere can meet in cyberspace.

We share and discuss the same kinds of problems, and we are heading toward the common goal - a world in which the success of democracy is legitimized by the quality of life experienced by the poor in the poorest countries, not by the rich in the wealthiest ones.

Vågar vi lyssna på de allra fattigaste? Artikel av biståndsminister Maj-Inger Klingvall i Svenska Dagbladet 2000-09-12

"Fattigdom gör ont. Den är som en smittsam sjukdom. Den attackerar en inte bara materiellt utan också moraliskt. Fattigdomen äter upp ens värdighet och driver oss till hopplöshet." Så säger en fattig kvinna i Moldavien. Hon är en av de 60 000 fattiga kvinnor och män i 60 olika länder som intervjuats inför Världsbankens World Development Report, Attacking Poverty, som publiceras idag.

Unik rapport Rapporten är ett av de mest omfattande arbeten som gjorts för att belysa fattigdom och utveckling. Den har föregåtts av samtal över hela världen med såväl fattiga som med regeringsföreträdare, akademiker, näringsliv och särskilt med folkrörelser och enskilda organisationer.

Rapporten är unik i sitt slag. Sverige har aktivt bidragit till dess tillkomst och till att möten med fattiga ägt rum. I början av året stod Sverige som värd för ett möte om rapporten i Stockholm mellan Världsbanken och FN.

Världsbanken har genom sin nya rapport vidgat sin tidigare snävt materialistiska syn på utveckling och tagit till sig ett djupare och mer politiskt fattigdomsbegrepp • att fattigdom är mer än brist på inkomst, utbildning och hälsa. Fattigdom är också brist på makt, inflytande, säkerhet och möjligheter. Ytterst handlar således fattigdomsbekämpning om fördelning av resurser och makt. Resurser handlar om Internationellt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd tillväxt, inkomstfördelning och miljö. Makt handlar om demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. Sveriges bistånd har sedan många år vilat på en sådan sammansatt syn, som i stor utsträckning baseras på hur de fattiga själva upplever sin situation.

Banken tar intryck Sverige var under en rad år huvudfinansiär av Världsbankens arbete med att utveckla metoder för och stärka kunnandet om folkligt deltagande. Detta arbete har i stor utsträckning legat till grund för bankens nuvarande inriktning på folkligt deltagande och fattigdomsfrågor. Banken har lyssnat till de fattiga och tagit intryck. Bankens förändrade syn på fattigdom skulle inte ha kommit till utan FN. De senaste decenniernas FN-konferenser har skapat en samsyn kring ett gemensamt ansvarstagande för en utveckling som inkluderar alla människor och som är ekologiskt, socialt, politiskt och ekonomiskt hållbar. Kampen mot fattigdomen står idag högst på den internationella dagordningen i utvecklingssamarbetet. 90-talets stora FN-konferenser inspirerade givarsamfundet till strategin Shaping the 21st Century: the Contribution of Development Cooperation, vars övergripande mål är att halvera andelen extremt fattiga till år 2015. Det konkretiseras i ett antal mätbara mål.

Viktiga mål Målen är viktiga av flera skäl. De baseras på en lång process med brett deltagande, har ett globalt stöd och är möjliga att följa upp. De speglar ett synsätt som integrerar frågor om ekonomisk och social utveckling, jämställdhet och ekologiskt hållbar utveckling. Den svenska politiken innefattar alla dessa dimensioner och har sina rötter i det övergripande målet att höja de fattiga folkens levnadsnivå.

Under FN:s millennieförsamling, som nyligen hölls i New York, lade generalsekreteraren fram en rapport om organisationens roll i det nya århundradet. Rapporten betonar och förstärker de internationella utvecklingsmålen. Fattigdom, säkerhet och miljö lyfts fram som de huvudsakliga globala utmaningarna för framtiden.

Ökade klyftor Den ökade internationella uppmärksamheten på utvecklingsfrågor och den goda utvecklingen i vårt land gör att vi nu har särskilt goda möjligheter att både öka våra insatser och nå resultat.

1. Globaliseringen. Globaliseringen ger nya möjligheter till utveckling. Miljoner människor lyfter sig ur fattigdom och förtryck, till ökad frihet och demokrati. Samtidigt ökar klyftorna och vi ser nya hot och konflikter växa fram. Ingen klarar dessa utmaningar på egen hand. De fattiga måste kunna ta till vara de möjligheter och bekämpa de svårigheter globaliseringen medför. Politiska insatser behövs i Sverige och internationellt för att alla ska kunna dra nytta av globaliseringens fördelar.

2. Ökad samsyn. På internationell nivå finns en ökad samsyn kring utvecklingsmålen och vad som krävs för att nå dessa. Biståndet ska inte och kan inte betraktas som en egen isolerad sektor, utan utrikes-, bistånds-, migrations-, jordbruks-, miljö- och handelspolitiken måste samverka.

3. En modern utvecklingspolitik. Den parlamentariska utredning jag tillkallat har nu kommit igång på allvar. Den har till uppgift att se över Sveriges samlade politik för global utveckling och lägga en grund för en brett stöd i riksdagen, hos folkrörelser och allmänhet om hur utvecklingspolitiken och utvecklingssamarbetet ska se ut på 2000-talet. Jag välkomnar en intensiv diskussion om dessa frågor.

4. EU-ordförandeskapet. EU och medlemsländerna svarar tillsammans för cirka 55 procent av världens totala bistånd. Sveriges ordförandeskap i EU innebär inte att bara Europafrågor står på dagordningen. Tvärtom. Genom ordförandeskapet kan vi driva på utvecklingen mot ett mer effektivt EU-bistånd. EU måste samverka med andra aktörer för fred och utveckling.

5. Biståndet ökar. Efter flera år av besparingar och budgetsanering kan vi nu ta ett stort steg framåt. Biståndsramen ökar fram till 2003 då den uppgår till 0,81 procent av BNI, vilket i pengar innebär en rejäl Internationellt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd

ökning. I år investerar vi drygt 14 miljarder i utveckling och med nuvarande prognos kommer vi 2003 att öka summan till drygt 17 miljarder. Ambitionen är att Sverige åter skall uppnå enprocentsmålet för biståndsramen. Den kraftiga höjningen är inte bara ett resultat av högre procentandelar. Det är också ett resultat av den goda tillväxten. Vi har med andra ord större ekonomiskt utrymme att tänka och handla offensivt. Det ökade biståndet gör att vi kan intensifiera arbetet med hiv/aids, u-länders tillgång till IT och att förebygga och avhjälpa konflikter.

När vi gör allt detta ska vi lyssna på de fattiga. Genom stärkt demokrati och stärkt respekt för mänskliga rättigheter får de möjlighet att göra sina röster hörda. Vi måste ta de fattigas fråga på allvar: "Kan någon höra oss?"

"Lyssna på de seriösa!" Debattartikel av finansminister Bosse Ringholm och biståndsminister Maj-Inger Klingvall i Dagens Nyheter 2000-09-29

I skrivande stund befinner vi oss inne i konferensbyggnaden i Prag där Världsbanken och IMF håller sina årsmöten. Efter en lugn start har en mindre grupp demonstranter och tjeckisk polis just drabbat samman och vi kan se vattenkanoner, tårgas och stenkastning från konferensfönstren. Ett fåtal demonstranter försöker bryta sig genom kravallstaketen och ta sig in på konferensområdet.

Det är en tragisk utveckling. Den stora majoriteten av de tillresta ideella aktivisterna utgörs av seriösa, engagerade ungdomar, som vill arbeta för global rättvisa, inte ta till våld.

Det finns en alltmer utbredd oro för fattigdomen i världen och vad globaliseringen för med sig. Oron förtjänas att tas på allvar. Vi tror för vår del att globaliseringen och utökat utbyte mellan människor i världen på sikt ger möjlighet till en bättre utveckling för alla. Men ännu finns skriande orättvisor och djupa klyftor mellan fattiga och rika som framstår allt tydligare.

Många aktivister från bland annat Svenska kyrkan, frikyrkorna, Forum Syd, Jordens vänner och Jubel 2000-kampanjen har kommit till Prag. Vi har haft intressanta, konstruktiva och viktiga samtal med företrädare för dessa organisationer. Vi har talat om Världsbankens och Internationella valutafondens öppenhet, problematiken kring och möjligheterna till skuldavskrivningar för de skuldtyngda fattiga länderna och om hur spekulativa kapitalrörelser kan begränsas, inklusive den s k Tobinskatten. Vi har också diskuterat frihandel och globalisering.

Vi är inte överens i alla frågor, men i grunden har vi ett gemensamt engagemang för att nå det internationella utvecklingsmålet, att minska antalet fattiga med hälften till år 2015, att få en bättre ekonomisk utveckling i de fattiga länderna och att minska de idag avgrundsdjupa klyftorna mellan människor i världen.

Därför reagerar vi starkt när framstående politiska företrädare som Alf Svensson, Mauricio Rojas m.fl. på DN-debatt lyfter fram just huliganerna i den brokiga skara av engagerade demonstranter som nu befolkar Prags gator.

Den stora majoriteten består av seriösa och kunniga aktivister från enskilda organisationer och folkrörelser, inte minst kyrkliga sådana. Svenska staten har bidragit till några svenska ideella organisationers seminarieverksamhet här nere, eftersom vi anser att det är angeläget med debatt. Att blanda samman dessa grupper med extremister och avfärda dem som huliganer är givetvis helt förkastligt.

Grunden för vår demokrati och för samhällets utveckling är engagerade medborgare. Endast den Internationellt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd konstruktiva dialogen leder till förändringar. När nu en ny generation växer upp och ser miljöhoten, hiv/aids och fattigdomen i världen så vill de göra något åt detta.

I stället för att stämpla alla aktivister som "gatuhuliganer och domedagsprofeter" borde vi i stället lyssna på dem som har något att säga. Att ta avstånd från dem som faller ur ramen och tar till våld är en självklarhet. Risken med Alf Svenssons attityd till dessa samhällsengagerade människor är att gapet mellan medborgare och förtroendevalda politiker ökar. Det förlorar demokratin på.

Svar på frågor i riksdagen

Svar av bistånds- och migrationsminister Maj-Inger Klingvall på fråga från Carina Hägg (s) om Dry Sex och AIDS 2000-02-09

Carina Hägg har frågat mig om frågan med Dry Sex lyfts inom ramen för utvecklingssamarbetet och utifrån frågan om smittspridning.

Afrika utgör den kontinent som har drabbats hårdast av hiv/aids-epidemin med konsekvenser ingen hade anat ett par decennier tillbaka. Hiv/aids utgör inte enbart hot mot den enskilde individen och utvecklingen i sin helhet, utan äventyrar även säkerhetspolitiska stabiliteten i regionen. För första gången i Säkerhetsrådets historia diskuterades säkerhetsaspekter utifrån något som vid en första anblick tidigt 80-tal, enbart betraktades som en sjukdom.

Sverige har länge varit föregångsland var beträffar arbetet att förebygga och mildra konsekvenserna av hiv/aids. På ett tidigt stadium i epidemins historia betraktades hiv/aids inte som isolerad sjukdom utan som ett reellt hot mot utvecklingen i fattiga länder. Denna insikt ledde till att Sverige var en av initiativtagarna till FN:s koordinerade satsning UNAIDS med uppgift att samordna FN-systemets arbete med hiv/aids. Våra insatser i den multilaterala sfären har fortsatt utan avmattning. Sverige bidrar årligen med 37 miljoner kronor till UNAIDS och är bland de största bidragsgivarna till UNDP, UNICEF och UNFPA som samtliga arbetar direkt eller indirekt med hiv/aids. Sverige har också varit en drivande kraft bakom Världsbankens ökade involvering i hiv/aids-arbetet. Mycket sker för närvarande kring koppling mellan hiv/aids och dess makro-ekonomiska effekter. På den bilaterala sidan har Sverige gjort en intensifierad satsning med särskilt sikte på Afrika. Sida har nyligen etablerat det nya svenska sekretariatet för hiv/aids-arbetet för Afrika med placering i Zimbabwe – ett av de värst drabbade länderna i regionen.

Dry Sex utgör en riskfaktor för ökad hiv-prevalens och är därför en faktor som beaktas i det övergripande arbetet att förändra beteende och minimera riskerna för hiv-spridning. Dessutom kan frågan om Dry Sex direkt kopplas till kvinnans sexuella och reproduktiva rättigheter vilket bl.a. utgjorde en huvudkomponent inom ramen för 5-års uppföljningen av befolkningskonferensen i Kairo. Sverige arbetar aktivt för att främja just kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter. Detta är inte enbart en fråga som hör hemma inom ramen för hiv/aids- och befolkningsfrågorna utan är en utvecklingsfråga som hör hemma inom samtliga sektorer. Dessutom utgör förebyggande av hiv/aids genom information främst till unga, en av huvudkomponenterna i den svenska hiv/aids-strategin som lanserades hösten 1999.

Sverige avser att fortsättningsvis hålla nära kontakt med UNAIDS och andra experter på området för att följa frågan om Dry Sex och dess implikationer – särskilt då denna fråga är av mycket känslig karaktär då den handlar om ett kulturbetingat beteende.

Svar av biståndsminister Maj-Inger Klingvall på fråga av Birgitta Sellén om Sida-Sandö Internationellt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd

2000-06-29

Birgitta Sellén har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att se över ett förslag till ombildning av Sida-Sandö och stödja möjligheten för Kramfors kommun att få behålla 50 arbetstillfällen.

Översynen har initierats av Sida, är fortfarande under beredning och har ännu inte hamnat på mitt bord. Regeringen räknar med att erhålla en regeringsskrivelse från Sidas styrelse efter sommaren och skall därefter noggrant analysera förslaget samt ta ställning till eventuella åtgärder.

Jag anser att det är av stort intresse att Sida har ett idé- och utbildnings-centrum som finns och fortsatt kan verka i Ådalen. Jag välkomnar också Sidas ansträngningar att utveckla sin verksamhet och att detta - som i det här fallet - görs i nära samarbete med svenska enskilda organisationer.

Frågan om Ådalens framtid är central för regeringen. Regeringen tar nu ett initiativ till att vidga det utvecklingsarbete som initierats för regionen. En särskild styrgrupp, den s.k. Ådalsgruppen, har tillsatts och skall ledas av den nye landshövdingen Gerhard Larsson. Styrgruppen kommer att bestå av kommunstyrelseordförandena i Kramfors, Härnösand och Sollefteå.

Svar av biståndsminister Maj-Lis Klingvall på fråga av Margit Gennser om EU:s handhavande av katastrofhjälp 2000-08-22

Margit Gennser har frågat mig om jag på ministerkonferensnivå ämnar verka för att EU:s handhavande av katastrofhjälp effektiviseras.

Inför vårt ordförandeskap har vi identifierat ökad effektivitet i EG-biståndet som en högt prioriterad fråga för den svenska regeringen. Den nya Kommissionen har inlett ett reformarbete för att skapa ett trovärdigt bistånd. Utifrån ett förslag från Kommissionen om ny policy för EG:s internationella utvecklingssamarbete kommer frågor som samordning med andra politikområden samt effektivitet och administration att diskuteras vid Utvecklingsrådet i november där jag själv deltar.

Margit Gennser berör en rad, enligt mig oacceptabla, tillkortakommanden inom Kommissionen avseende hanteringen av katastrofbistånd såsom sena eller uteblivna biståndsutbetalningar och en rigid och trög administration. Under 1999 färdigställdes en extern utvärdering av Kommissionens humanitära bistånd, där en rad åtgärder rekommenderades för att komma tillrätta med svagheter i beslutsgång och genomförande av bistånds-insatser. Vid Utvecklingsrådet i maj i år diskuterades Kommissionens humanitära bistånd och i den resolution som antogs uppmanades Kommissionen att tydliggöra mandatet för dess humanitära kontor, ECHO, att förbättra samordningen mellan Kommissionens olika bistånds-instrument samt att fortsätta den effektivisering av finansieringsrutiner som påbörjats. I samband med Utvecklingsrådet förde jag även bilaterala samtal med biståndskommissionär Poul Nielson och kommissionären för utrikesrelationer Chris Patten där jag framförde den vikt Sverige tillmäter en reformering av Kommissionens bistånd.

Kommissionens övergripande reformer av biståndshanteringen omfattar exempelvis ett förslag till etablerande av en särskild organisation med uppgift att administrera långsiktiga biståndsinsatser. Syftet är bl.a. att genom ytterligare resurser öka effektiviteten och snabbheten i bistånds-insatser vilket varit ett av Kommissionens största problem. Regeringen stödjer Kommissionen i detta arbete som finns med på agendan vid Utvecklingsrådet i november.

ECHO har efter utvärderingen påbörjat en rad reformer som också behandlas i dialog mellan Kommissionen och medlemsstaterna. ECHO:s nytillträdda direktör Constanza Adinolfi besöker i oktober Stockholm då Sverige får tillfälle till en mer ingående diskussion om pågående och utestående Internationellt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd reformer inom det bredare humanitära området.

En viktig orsak till de omfattande förseningarna av biståndsutbetalningar inom Kommissionen är det finansiella regelverkets otidsenlighet, särskilt avseende snabba hjälpinsatser. Ett förändringsarbete pågår inom ramen för Kommissionens reformpaket. Utrikesdepartementet stödjer aktivt till-sammans med Finansdepartementet och andra departement Kommissionen i detta arbete.

Kommissionen har också sedan en tid förberett ett särskilt förslag om sam-ordningen mellan kortsiktiga insatser, rehabilitering efter katastrofskedet och stöd till långsiktig utveckling. Detta arbete har regeringens stöd och kommer att stå på dagordningen vid Utvecklingsrådet, antingen i novem-ber 2000 eller i maj 2001.

Arbetet med att göra EU till en solidarisk och ansvarsfull internationell aktör är en viktig del i det svenska ordförandeskapsprogrammet, där naturligtvis effektiviseringen av EG-biståndet ingår.

Svar av biståndsminister Maj-Inger Klingvall på fråga av Sten Tolgfors om spridningen av hiv i Ryssland 2000-12-13

Sten Tolgfors har frågat mig vad jag avser göra för att inom Sverige och EU bidra till minskad spridning av hiv i Ryssland. Från svensk sida finns ett starkt engagemang för bekämpning av aids i tredje världen. Vi är även oroade över utvecklingen i Ryssland, där ökningstakten när det gäller antalet aids-fall är mycket hög. Vissa insatser på detta område görs inom FN-programmet UNAIDS, som kommer att ges ökade anslag nästa år. I det bilaterala utvecklingssamarbetet finns sedan några år tillbaka ett antal projekt inriktade mot bekämpning av hiv. I UD:s landstrategi för Ryssland anges att särskild uppmärksamhet inom utvecklingssamarbetet bör riktas mot insatser för förebyggande hälsovård och folkhälsoarbete där bekämpning av hiv/aids är ett angeläget område. I Ryssland behövs praktiskt inriktade projekt såväl som sådana av informationskaraktär, eftersom mycket arbete återstår på upplysningsområdet.

Sida har under några år stött projekt mot spridning av hiv i nordvästra Ryssland. Ett projekt i Kaliningrad i samarbete med Malmö stad har nyligen avslutats och resulterat i ett center som regelbundet besöks av missbrukare som får professionell rådgivning, stödsamtal och tillgång till medicinsk behandling. Ett uppföljningsprojekt som inriktar sig på överföring av hiv från smittade gravida kvinnor till deras barn kommer att påbörjas under vintern. I Sankt Petersburg har Östeuropakommittén ett projekt för att förhindra spridning bland narkomaner.

Sida stödjer även ett samarbetsprojekt av kunskapshöjande karaktär mellan RFSU och dess ryska motsvarighet i sex nordvästliga regioner. Ett beslut kommer inom kort att tas om ett uppföljningsprojekt som utökas till Kaliningrad. Sida stödjer ett annat projekt i samma område som syftar till att lyfta fram narkotika- och missbruksfrågan på den politiska agendan genom seminarier för bl.a. politiskt ansvariga, polis och vårdpersonal. I Sankt Petersburg och Leni ngrads län har man byggt upp särskilda ungdomsmottagningar med svenskt stöd från bl.a. landstinget i Stockholm och Sida.

Nämnas kan också att Östersjöstaternas statsministrar tillsatt en aktionsgrupp för kontroll av smittsamma sjukdomar. Gruppen kommer inom kort att lämna sin rapport med rekommendationer till statsministrarna.

Kampen mot hiv i grannlandet Ryssland anses även inom EU var en angelägen och brådskande fråga. Under Sveriges ordförandeskap kommer Kaliningrad, och därmed även den sociala situationen i enklaven, att lyftas fram. Eftersom spridning av hiv är ett framträdande problem i Kaliningrad, kommer åtgärder på detta område att vara en fortsatt viktig fråga. Internationellt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd

Maj-Inger Klingvall

Svar av biståndsminister Maj-Inger Klingvall på frågor av Sten Tolgfors om hiv/aids i Afrika och globalt 2000-12-14

Sten Tolgfors har frågat mig vad jag avser göra för att inrikta det svenska biståndet på att bekämpa spridningen av hiv och aids och stärka vården av aidssjuka, för att Sverige bättre skall kunna stödja det hiv-preventiva arbetet och sjukvården för aidssjuka i Afrika, samt för att stärka de bilaterala svenska biståndsinsatserna i Sydafrika beträffande bekämpningen av hiv/aids. Jag besvarar de tre frågorna i ett sammanhang. Situationen när det gäller hiv/aids i världen är mycket allvarlig. Det visar inte minst FN-organet UNAIDS senaste rapport. Allvaret i situationen, men också det internationella samfundets engagemang i frågan, understryks av att hiv/aids, som enda sjukdom, varit föremål för ett särskilt möte i FN:s säkerhetsråd tidigare i år och av att det i juni 2001 kommer att hållas ett extra möte med FN:s generalförsamling, helt ägnat åt hiv/aids.

Sverige gör redan idag betydande insatser i kampen mot hiv/aids. Vi är en av de största bidragsgivarna till FN:s program på området, UNAIDS. Anslaget till UNAIDS höjs nästa år från 37 till 47 miljoner kronor. Men också inom vårt bilaterala biståndssamarbete spelar åtgärder som bidrar till att förebygga spridningen av epidemin stor roll. Omfattningen av de riktade svenska hiv/aids-insatserna var för hela världen ca 100 miljoner kronor under år 1999 och har under de senaste åren ökat, en trend som jag bedömer kommer att hålla i sig.

Jag vill också påminna om att regeringen förra året antog en övergripande strategi för svenskt internationellt arbete kring hiv/aids. I höstas inledde också det svenska hiv/aids-sekretariatet i Zimbabwe sitt arbete, med ansvar för hela Afrika söder om Sahara. Detta är en viktig förstärkning av de svenska insatserna mot hiv/aids och ett led i Sveriges strävanden att integrera hiv/aidsaspekten i allt vårt bistånd. Inom Sida pågår ett internt projekt med syfte att stärka kunskapen om hiv/aids som utvecklingsproblem.

Hela det svenska biståndet i Afrika har därför betydelse för arbetet med hiv/aids. Vad gäller det svenska biståndet till Afrika söder om Sahara, som är hårdast drabbat, uppgick det förra året till ca 3,1 miljarder kronor genom Sida. Det finns olika underliggande orsaker till epidemins spridning, varav fattigdom spelar en viktig roll för att öka sårbarheten för hiv/aids och spridningen därav, samtidigt som epidemin fördjupar fattigdomen. Statistiken visar också tydligt att det är i de fattigaste delarna av världen som förekomsten av hiv/aids är störst, medan de rika länderna, som förvisso inte är förskonade, uppvisar en väsentligt mer gynnsam situation. Att drabbas av hiv/aids ökar dessutom fattigdomen då man t.ex. kan bli förskjuten från sin familj.

Alla de insatser och åtgärder som vi gör för att minska fattigdomen i världen utgör därför betydelsefulla inslag i arbetet mot hiv/aids. Och själva grundbulten i vårt utvecklingssamarbete är just strävan att minska fattigdomen. Under åren framöver höjer Sverige också steg för steg sina anslag till internationellt utvecklingssamarbete.

Även sociala orättvisor, brist på jämställdhet och kränkningar av de mänskliga rättigheterna är också bakomliggande faktorer som bidrar till spridningen av hiv/aids - alla dessa är också områden som står i fokus för svenskt utvecklingssamarbete.

Men det är också viktigt att notera det ansvar som åvilar länderna ifråga. Det finns fortfarande politiska ledare som undviker att tala öppet om hiv och aids. Därmed försvårar man för människor att få nödvändig information om t.ex. hur man kan skydda sig från smitta och bidrar sannolikt till skamkänslan hos de Internationellt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd smittande och de sjuka. Denna reaktion bidrar i sin tur till att minska den öppenhet som är så viktig för att kunna begränsa och hejda spridningen av smittan.

Vad särskilt gäller Sydafrika inrättades i september en bilateral kommission mellan Sverige och Sydaf rika då också ett första arbetsmöte hölls. Inom denna kommission har man kommit överens om att etablera ett hälsoforum som skall föra en dialog om hälsofrågor. Seminarier skall anordnas och utbyte av forskare och forskningsresultat planeras ske. Fokus kommer bl.a. att ligga på hiv/aids. En bred ansats kommer att tillämpas, där både medicinsk och samhällsvetenskaplig forskning inkluderas. Från svensk sida har vi för avsikt att erbjuda den kompetens och de erfarenheter vi besitter inom området, såsom preventivt arbete med ungdomar, öppenhet att tala om sjukdomen och dess orsaker och konsekvenser.

Även om president Mbeki tidigare gjort uttalanden som ifrågasatt kopplingen mellan hiv och aids så har den sydafrikanska officiella linjen hela tiden varit att det är hiv som orsakar aids. Den sydafrikanska regeringen har lagt fram en ny strategi för bekämpande av spridningen av hiv/aids. Strategin innehåller bl.a. rekommendationer om behandling av hiv-positiva och om hur man skall förhindra att smittan sprids vidare från gravida kvinnor till deras ofödda barn. Bromsmedicin skall erbjudas till hiv-positiva kvinnor i större utsträckning än tidigare.

I Västra Kap-provinsen samt i KwaZulu Natal-provinsen, som är en av de fattigare provinserna och också ett av de hårdast drabbade områdena av hiv/aids, skall bromsmedicin erbjudas till hiv-positiva, inklusive gravida hiv-positiva kvinnor, på ett antal sjukhus.

Det pågår många projekt inom EU i syfte att producera billigare medicin till fattiga, drabbade områden, däribland Sydafrika. Det förekommer andra initiativ från läkemedelsföretag förutom det som Sten Tolgfors själv nämner. Bland annat har ett EU-baserat läkemedelsföretag erbjudit gratis bromsmedicin till Sydafrika under fem år. Det är positivt med försöksinsatser som vill etablera fungerande system för behandling av hivsmittade och aidssjuka varför detta är en sak vi måste arbeta för ytterligare framöver.

Arbetet mot hiv/aids, som drabbat framför allt Afrika mycket hårt och där de värsta följderna dessvärre sannolikt ligger framför oss, är och förblir en huvuduppgift för svenskt utvecklingssamarbete.

Pressmeddelanden

Maj-Inger Klingvall om kritiken mot det svenska biståndet 2000-01-24

Det svenska biståndet ska hjälpa de fattiga länderna att öka de fattigaste människornas levnadsstandard. När samarbetsländerna bedriver en rättvis fördelningspolitik stödjer vi deras arbete med budgetstöd och skuldavskrivningar. I samband med ett nytt internationellt initiativ för skuldlättnader kommer fler länder att initiera sociala reformer och program för fattigdomsbekämpning. Det gör att vi nu kan öka det svenska programbiståndet.

Det säger biståndsminister Maj-Inger Klingvall med anledning av kritiken som framförts i en internationell studie av den svenska biståndspolitiken. Utvärderingsgruppens ledare menar också att Sverige satsat för lite på att minska fattigdomen och istället inriktat stödet på att öka tillväxten i landet.

Det säger sig självt att ett land inte kan minska fattigdom utan tillväxt. Däremot är inte tillväxt en garanti för minskad fattigdom. För att klara det krävs en politik som ökar sysselsättningen, fördelar resurserna mer rättvist och respekterar varje individs mänskliga rättigheter. Det är oerhört viktigt att Sverige för en nära och konstruktiv dialog kring detta med våra samarbetspartner inom alla politikområden. Internationellt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd

I december förra året presenterade Maj-Inger Klingvall direktiven till en utredning som ska se över hur politiken bör utformas på viktiga områden utifrån det övergripande målet om fattigdomsbekämpning.

Utredningen ger oss ett tillfälle att hitta nya metoder och analysera strategierna för hur vi inom flera politikområden kan bidra till en positiv utveckling i de fattigaste länderna som gynnar alla. Jag är övertygad om att en sammanhållen svensk politik för global utveckling kan ytterligare stärka incitamenten för våra samarbetsländer att bedriva en jämlik fördelningspolitik.

Regeringen stöder vattenprojekt med fokus på kvinnor 2000-03-02

Regeringen har idag beslutat ge ett stöd till Global Water Partnership (GWP) på 4,2 miljoner kronor för projektet Women Professionals in Water Management. Syftet med projektet är att kvinnor aktivt ska kunna påverka framtida investeringar och beslut inom ett mansdominerat område.

En brist i dagens vattenhantering är att kvinnors behov inte tillfredsställs. Detta beror på att alltför få kvinnor – främst i utvecklingsländerna – inte har framträdande positioner i nationella vattenförvaltningar. Det aktuella projektet avser genom ett riktat stipendieprogram ge kvinnor med olika bakgrund ökade kunskaper om vattenhantering.

Global Water Partnership (GWP) är ett nätverk av institutioner med syfte att främja hållbart nyttjande av vattenresurserna.

Sverige ger betalningsbalansstöd till flera samarbetsländer 2000-03-16

Regeringen har idag beslutat att lämna betalningsbalansstöd till Bolivia, Honduras, Kambodja, Kap Verde, Malawi, Moÿambique, Rwanda, Tanzania och Uganda om sammanlagt 900 miljoner kronor.

Av de 900 miljoner kronor som beslutats om idag kommer drygt hälften att betalas under 2000 och den andra hälften under 2001 respektive 2002.

- Genom dagens beslut visar regeringen att vi menar allvar när vi säger att det är viktigt att minska de fattiga ländernas skuldbörda. Regeringens ambition är att visa på Sveriges starka stöd för utvecklingen i dessa länder, säger biståndsminister Maj-Inger Klingvall i en kommentar.

För första gången har regeringen i och med dagens beslut beviljat ett flerårigt betalningsbalansstöd till tre av länderna - Bolivia, Moÿambique och Tanzania. De tre länderna har under längre tid bedrivit en sund ekonomisk utvecklingspolitik med en tydlig inriktning på att bekämpa fattigdom. Syftet är att ge länderna bättre möjlighet till långtidsplanering i sitt budgetarbete och därmed i sina fattigdomsstrategier de kommande åren.

- Delbeslutet om att bevilja dessa tre länder ett flerårigt stöd är ett uttryck för den svenska regeringens önskan om att på ett konkret sätt bidra till en mer rationell budgetprocess med kontinuitet, förutsägbarhet och transparens, säger Maj-Inger Klingvall.

Biståndet i vårbudgeten 2000-04-11

Regeringen föreslår i vårbudgeten en ytterligare ökning av biståndsramen till 0,81 procent av BNI Internationellt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd

(bruttonationalinkomsten) år 2003.

Det innebär att biståndet kommer att öka med 4,8 miljarder kronor under perioden 2000-2003 med nuvarande BNI-prognoser.

För innevarande år uppgår biståndsramen till 0,72 procent av BNI. För år 2001 blir ramen 0,73 procent och för år 2002 0,74 procent av BNI.

Regeringen har ambitionen att Sverige åter ska uppnå enprocentsmålet när de statsfinansiella förutsättningarna för detta föreligger. Höjningen av ramen för år 2003 till 0,81 procent av BNI är ett betydande steg i denna riktning.

Svenskt stöd till Internationella Rödakorskommittén 2000-04-19

Regeringen har idag beslutat ge svenskt stöd till Internationella Rödakors-kommittén (ICRC: International Committee of the Red Cross) om 212, 5 miljoner kronor. Stödet går till ICRC:s fältverksamhet i ett trettiotal länder och regioner, bland annat Angola, Stora sjöregionen, Sierra Leone, Afrikas horn, Afghanistan, Balkan, Irak och Östtimor.

- Det måste finnas en hög humanitär beredskap för att tillmötesgå konfliktdrabbade människor oavsett var de befinner sig. ICRC är på grund av sitt unika humanitära mandat och integritet en särskilt viktig aktör för skydd och hjälp åt nödställda, säger biståndsminister Maj-Inger Klingvall i en kommentar.

- För att ICRC och andra internationella organisationer ska kunna fortsätta sitt humanitära arbete krävs av alla parter – stater och beväpnad milis – att dessa obehindrat garanteras säkert tillträde till nödställda, säger Maj-Inger Klingvall.

Sverige har under lång tid varit en betydande bidragsgivare till ICRC. Årets bidrag innebär en höjning av det svenska stödet med 0,5 miljoner kronor i förhållande till 1999.

Linnaeus-Palme – ett nytt utbytesprogram för studenter och lärare vid universitet och högskolor 2000-05-11

Regeringen har idag beslutat att uppdra åt Sida att inrätta utbytesprogrammet Linnaeus-Palme. Programmet ska stimulera studenter och lärare i utvecklingsländer att studera och undervisa i Sverige och möjliggöra för studenter och lärare i Sverige att på motsvarande sätt studera och undervisa i ett utvecklingsland. Verksamheten inleds under hösten 2000.

Det övergripande syftet med Linnaeus-Palmeprogrammet är att stärka samarbetet på student- och lärarnivå mellan svenska universitet och högskolor samt lärosäten i Afrika, Asien och Latinamerika. Idag förlägger många svenska studenter en kortare eller längre del av sina studier till ett annat land, men en överväldigande majoritet studerar vid ett lärosäte i Europa eller Nordamerika.

Framför allt ska programmet leda till nya nätverk för lärare och studenter i Sverige och utvecklingsländerna. Dessa nätverk ska även kunna fungera som kontaktförmedlare för lärare och studenter som inte direkt omfattas av utbytesprogrammet.

Den som reser från Sverige till ett annat land inom ramen för programmet kallas Linnaeus-stipendiat, medan den som kommer till Sverige från ett annat land kallas Palme-stipendiat. Internationellt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd

Programmet ska administreras av Internationella programkontoret för utbildningsområdet. För år 2000 finns 5 miljoner kronor avsatta för utbytesprogrammet.

Sverige klarar 0,7 procentsmålet i bistånd 1999 2000-05-12

Det samlade biståndet från de rika länderna ökade med fem procent under 1999 från 52 miljarder dollar till 56 miljarder dollar. Detta framkom vid OECDs biståndministermöte i Paris. Bland de länder som ökade mest var Japan, som gjorde stora insatser under Asien-krisen.

Som andel av OECD ländernas BNI motsvarade biståndsökningen under 1999 en uppgång från 0,23 till 0,24 procent. Fyra länder nådde upp till FN målet 0,7 procent: Danmark, Holland, Norge och Sverige. EU ländernas samlade bistånd motsvarade 0,31 procent av BNI. USA ligger lägst i tabellen med 0,10 procent.

Sveriges biståndsutbetalningar ökade med åtta procent eller drygt 1 miljard kronor 1999. Att andelen bistånd av BNI samtidigt sjönk från 0,72 till 0,70 procent mellan 1998 och 1999 beror på Sveriges höga tillväxt under 1999 och ett nytt sätt att beräkna BNI.

Biståndsminister Maj-Inger Klingvall kommenterar:

– Med glädje och lättnad konstaterar jag att Sverige nådde upp till 0,7 procent i bistånd 1999. Det är också oerhört glädjande att det förefaller som om tendensen till nedgång i den rika världens samlade bistånd har brutits. Sverige och Luxemburg kunde vid OECD-mötet redovisa sina planer på att inom några år nå upp till 1 procent i biståndsanslag.

Regeringen avsätter 45 miljoner kronor till biståndsinsatser för utsatta barn 2000-05-16

– FN:s konvention om barnets rättigheter ställer krav på vårt utvecklings-samarbete. Visserligen har det svenska biståndet under lång tid varit inriktat på barns uppväxtvillkor. Men rättighetsperspektivet inom biståndet behöver förstärkas. Det visar en översyn av barnfrågor som pågår inom UD, säger biståndsminister Maj-Inger Klingvall vid ett seminarium om "Barn och hiv/aids" idag.

Sex grupper av utsatta barn är prioriterade i den av regeringen särskilda biståndssatsningen om 45 miljoner kronor - barn som växer upp på institutioner, barn med funktionshinder, barn i väpnade konflikter, barn som arbetar, barn som drabbas av hiv och aids och barn som utnyttjas i den kommersiella sexhandeln. Stöd kommer att ges till utbildning och rehabilitering, men också till faktainsamling och forskning för att synliggöra dessa barns behov och rättigheter.

– Sverige ska tillsammans med Unicef bland annat stödja nio afrikanska länder för att utveckla socialt stöd för barn som har blivit föräldralösa på grund av hiv/aids. Bland dessa länder ingår de som är hårdast drabbade av aids, bland annat Namibia, Uganda och Zambia, säger Maj-Inger Klingvall.

- Nu krävs krafttag för att förverkliga barnkonventionen i det internationella samarbetet. Barn utgör omkring hälften av befolkningen i våra samarbetsländer. Därför är det viktigt att skapa goda uppväxtvillkor för dem och tillgodose deras rättigheter. Barnkonventionen driver på den ekonomiska process som skapar tillväxt, trygghet och välfärd, säger Maj-Inger Klingvall.

I ett globalt perspektiv kan man inte hävda att 1900-talet blev barnets århundrade. ILO uppskattar att Internationellt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd minst 250 miljoner barn mellan fem och 14 år arbetar, varav närmare hälften arbetar heltid. Mer än 130 miljoner barn i utvecklingsländerna växer upp utan tillgång till grundläggande utbildning.

De flesta av dem är flickor. Över en miljon barn är hiv-infekterade, men betydligt större är det antal barn som lever i skuggan av aids med föräldrar om är sjuka, döende eller har dött av aids-relaterade sjukdomar. I spåren av aids finns över 11 miljoner föräldralösa barn.

.

Sverige ger stöd till United World College 2000-05-30

Regeringen har i dag beslutat att ge ett stöd på 4,6 miljoner kronor till nordiska United World College (UWC) med säte i norska Fjaeler.

UWC tar emot 200 ungdomar från 75 olika länder på en två år lång internationell gymnasieutbildning (International Baccalaureate). Av skolans 200 elever är ca 30 procent från utvecklingsländer. Det svenska bidraget finansierar kostnader för elever från utvecklingsländerna.

Sverige har sedan starten 1995 tillsammans med de övriga nordiska länderna gett ett årligt bidrag till UWC. Skolan har en stark miljöprofil och lägger stor vikt vid humanitära frågor.

Sverigee ger stöd till skuldlättnader för de fattigaste länderna 2000-06-08

Regeringen har i dag beslutat ge stöd till Internationella valutafonden (IMF) och Världsbankens särskilda initiativ för skuldlättnader för de fattigaste länderna. Detta innebär att Sverige ger ett tredje bidrag till det s.k. HIPC-initiativet (Heavily Indebted Poor Coutries) på 320 miljoner kronor.

Sverige fäster stor vikt vid att alla givare, inklusive G7-länderna, bidrar till finansieringen av HIPC. Den svenska utbetalningen kommer därför att ske i relation till andra länders utbetalningar.

Det svenska bidraget går till en särskild fond som ska finansiera de multilaterala skuldåterbetalningarna inom HIPC. Utöver detta stöder Sverige det ekonomiska reformarbetet och lämnar skuldlättnader till en rad enskilda länder.

Tidigare i år fattades beslut om 1 miljard kronor i skuldlättnader och budgetstöd till nio fattiga och skuldtyngda länder – nämligen Bolivia, Honduras, Kambodja, Kap Verde, Malawi, Moambique, Rwanda, Tanzania och Uganda. Internationellt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd

Biståndsminister Maj-Inger Klingvall i Oslo: unikt samarbete för vaccin till världens barn 2000-06-13

- Dålig hälsa, sjukdomar och epidemier drabbar fattiga människor värst och håller dem kvar i fattigdom. Människors hälsa är med andra ord inte bara en medicinsk fråga utan också något som påverkar samhälls-utvecklingen. Vaccinforskning och läkemedel till utvecklingsländerna är ett viktigt led i fattigdomsbekämpningen.

Det sade biståndsminister Maj-Inger Klingvall vid ett symposium, anordnat av GAVI (Global Alliance for Vaccines and Immunization) i Oslo i dag. GAVI består av internationella organisationer som WHO, Världsbanken och Unicef, regeringar från såväl industriländer som utvecklingsländer samt den privata sektorn (till exempel Bill Gates-stiftelsen, Rockefellerstiftelsen och multinationella företag).

GAVI är ett exempel på nya arbetsformer och finansiering av internationellt utvecklingssamarbete. Första målet är att inom fem år vaccinera så många barn mot de vanligaste barnsjukdomarna för att därmed kunna rädda tre miljoner liv.

- Sverige välkomnar GAVI:s initiativ som ligger väl i linje med den svenska biståndspolitikens inriktning på fattigdomsbekämpning, säger Maj-Inger Klingvall

Norges statsminister Jens Stoltenberg är värd för symposiet och ordförande i GAVI är WHO-chefen Gro Harlem Brundtland.

Svenskt bidrag till de minst utvecklade länderna 2000-06-15

Regeringen har idag beslutat ge ett bidrag på fyra miljoner kronor för arbetet med en tredje FN-konferens om världens minst utvecklade länder (MUL). Konferensen kommer att äga rum i Bryssel i maj 2001, då Sverige är ordförandeland i EU. Konferensen kommer att ha en bred agenda med bland annat frågor om demokratisk samhällsutveckling, mänskliga rättigheter, jämställdhet, skulder, internationella handelsvillkor, investeringar , samverkan mellan regeringar, FN, utvecklingsbankerna, det civila samhället och näringslivet. Syfte är att minska fattigdomen MUL-länderna.

UNCTAD, FN:s konferens för handel och utveckling, svarar för förberedelserna av FN:s tredje konferens om de minst utvecklade länderna. I förberedelserna medverkar såväl MUL-kretsen som andra länder, FN, Världsbanken, Internationella valutafonden (IMF),Världshandels-organisationen (WTO) samt representanter för det civila samhället.

Ungefär en fjärdedel av världens länder - en tiondel av jordens befolkning - räknas av FN som de minst utvecklade länderna. Inom denna grupp finns länder som Bangladesh och Angola. Trots det geografiska avståndet har de flera gemensamma problem så som utbredd fattigdom och svårigheter att integreras i världsekonomin. Det är de länderna som konferensen ska handla om.

Biståndsminister Maj-Inger Klingvall talar i FN:s generalförsamling i Genève 2000-06-26

- Det internationella samarbetet måste stärkas för att målet att halvera fattigdomen till år 2015 ska nås. Det sade biståndsminister Maj-Inger Klingvall i sitt tal i FN:s generalförsamling i Genève i dag.

Maj-Inger Klingvall efterlyste ökade ansträngningar av de industrialiserade länderna att nå det Internationellt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd internationella åtagandet om 0,7 procent av BNP i bistånd. Hon underströk också vikten att se till kvinnor och barns rättigheter i biståndspolitiken.

Mötet i Genève är en uppföljning av det sociala toppmötet som ägde rum i Köpenhamn 1995.

Bidrag till Asiatiska utvecklingsfonden 2000-08-31

Regeringen har i dag beslutat att lämna ett bidrag om 67 miljoner kronor till Asiatiska utvecklingsfonden.

Asiatiska utvecklingsfonden administreras av Asiatiska utvecklingsbanken med säte i Manila. Fonden specialiserar sig på lån till fattiga länder i regionen. Det övergripande målet är fattigdomsbekämpning och förbättring av livsvillkoren i dessa länder.

Sverige har tidigare åtagit sig att bidra till Asiatiska utvecklingsfonden med sammanlagt 268 miljoner kronor under åren 1997-2000. Dagens beslut gäller den sista av fyra inbetalningar.

Förhandlingar om bidrag till fondens verksamhet under de kommande åren pågår just nu och beräknas vara slutförda vid slutet av året.

Svenska biståndet höjs 2000-09-20

Biståndet höjs nästa år till 0,73 procent av BNI, vilket motsvarar 15 miljarder kronor i stöd till internationellt utvecklingssamarbete.

Därefter fortsätter höjningen för att 2003 nå 0,81% av BNI, vilket enligt nuvarande prognas innebär ca 18,2 miljarder kronor. Större än så har Sveriges bistånd till människor och samhällen i den fattiga delen av världen aldrig varit.

Fattigdomsbekämpning är ett prioriterat område för det svenska biståndet, vilket ligger i linje med det internationella övergripande målet att halvera andelen extremt fattiga människor i världen till år 2015.

Biståndet ska bidra till fred, rättvisa och hållbar utveckling. Andra prioriterade områden ar demokratiutveckling, konfliktförebyggande, IT och hiv/aids. Ambitionen är att Sverige åter ska uppnå enprocentsmålet när de statsfinansiella förutsättningarna för detta föreligger. Ökningen är ett uttryck för regeringens vilja att nå detta mål.

Sverige stödjer eldistributionsnät i Malawi 2000-09-21

Regering har idag beslutat ge en gåva på 100 miljoner kronor till Malawi för upprustning av eldistributionsnätet i den kommersiella huvudstaden Blantyre. Genom beslutet bemyndigar regeringen Sida att teckna avtal med Malawi för att under en treårsperiod genomföra projektet i samarbete med det malawiska elbolaget ESCOM.

Eldistributionsnätet i den kommersiella huvudstaden Blantyre är mycket nedgånget med dagliga elavbrott. Endast fyra procent av den totala befolkningen och 30 procent av stadsbefolkningen i Malawi Internationellt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd har tillgång till elektricitet.

En tillförlitlig elförsörjning är en viktig förutsättning för ekonomisk utveckling och tillväxt.

OECD-rapport berömmer svenskt bistånd 2000-10-06

Svenskt bistånd får gott betyg i en rapport från OECD:s utvecklingskommitté

I rapporten bedöms hur OECD-länderna uppfyller DAC:s riktlinjer för biståndet, erfarenheter och aktuella rön inom den internationella biståndsdebatten och landets egna biståndsmål.

DAC ger Sverige högt betyg för att man även i tider av inhemska ekonomiska problem har bihållit en hög biståndsvolym. Dessutom har Sverige framgångsrikt utvecklat nya policies - bl a effektivisering och decentralisering - för utvecklingssamarbetet. Även satsningen på fattiga länder framhålls av DAC.

— Det är glädjande att den svenska utvecklingen av biståndets inriktning och innehåll nu röner internationell uppmärksamhet. Volymökningen fortsätter under de kommande åren, och DAC-rapporten är ett värdefullt underlag såväl för den pågående parlamentariska biståndsutredningen som inför det svenska EU-ordförandeskapet under våren 2001, säger biståndsminister Maj-Inger Klingvall.

Det svenska biståndet är sedan länge inriktat på att höja människors levnadsnivå i fattiga länder. DAC anser ändå att Sverige tydligare kan formulera fattigdomsreducering som sitt övergripande utvecklingsmål i arbetet på fältet. DAC vill också att Sverige ska stärka resultatuppföljningen av biståndet och öka samordningen mellan biståndet och andra politikområden.

— Biståndet verkar i en föränderlig värld. Vi arbetar kontinuerligt med metodutveckling. För att ytterligare stärka fokus på att reducera fattigdom arbetar Sida nu med att systematisera de erfarenheter som hittills har givit bäst resultat, säger överdirektör Lars Ekengren på Sida.

En examination av DAC-rapporten skedde i Paris på torsdagen, då Sverige fick tillfälle att diskutera slutsatserna med de övriga OECD-länderna. Den senaste DAC-översynen av biståndet skedde 1996. (eng)

Maj-Inger Klingvall om funktionshindrade i biståndet 2000-11-13

Biståndsminister Maj-Inger Klingvall träffade på måndagen sina nordiska kollegor i Köpenhamn. Det skedde i samband med en tvådagars konferens om funktionshindrade i biståndet. ett stort antal frivilligorganisationer deltog också. Målet är att etablera ett starkare nordiskt samarbete på området.

I sitt anförande betonade Maj-Inger Klingvall de svenska erfarenheterna av arbete med barn med funktionshinder. Särskilt viktigt är att i så hög grad som möjligt undvika institutionalisering av dessa barn och i stället integrera dem i samhället.

Maj-Inger Klingvall framhöll vidare att personer med funktionshinder måste få samma möjligheter till makt och inflytande som andra samhällsmedborgare.

– Målet är att ingen ska behöva vara handikappad på grund av sitt funktionshinder. Det är i mötet mellan en icke anpassad omgivning och människor med en funktionsnedsättning som handikappet uppstår. En utmaning i utvecklingssamarbetet är därför att påverka attityder och fördomar som håller människor med Internationellt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd funktionshinder utanför samhället, sade Maj-Inger Klingvall.

De nordiska ministrarna enades vid mötet om en gemensam kommuniké, som återfinns i sin helhet UD:s hemsida: www.utrikes.regeringen.se Internationellt ekonomiskt samarbete och handel

XV Internationellt ekonomiskt samarbete och handel

Anföranden

Statement by Mr Leif Pagrotsky, Minister for Trade, at the UNCTAD X Conference in Bangkok 2000-02-04

Mr Chairman, Ladies and Gentlemen, I feel personally very privileged to participate in this tenth session of UNCTAD in Bangkok, with Thailand hosting us at this important juncture of international trade and development co-operation.

With Seattle behind us, and with the new millennium and the compelling challenge of a new global trade round ahead of us, we need to mobilize political will to move ahead. There are several good reasons why the world community must come together to start a new trade round. The first reason is simple:

The dismantling of trade barriers leads to more trade between countries and thereby to a more efficient use of resources. The world economy grows. We all know that growth is a prerequisite for development. It is not enough for development to take place, but it is a prerequisite.

If we content ourselves with status quo, if we say no to new global trade negotiations, we also say no to giving the world economy an injection of growth. I think we should not sit complacent, knowing that today the world economy is underperforming.

Secondly, there is a wide degree of consensus on the necessity for all countries to be integrated in the world economy. But globalization has so far not brought about benefits to all countries, let alone to all people. Many developing countries are shut out from important markets. That is another aspect of how the world economy is underperforming. Today, not everybody is allowed to contribute and share the earnings – everybody isn't even allowed to try. To me, it is obvious that this is the problem we must address first in a new global trade round. This is the gravest form of underperformance that we see today.

At Seattle, developing countries presented their justified demands for negotiations in areas such as agriculture, textiles and anti-dumping. We in the developed world must respond positively and seriously to these demands.

But our determined work to get a new trade round started in the WTO must not make us paralyzed when it comes to other important work that can be carried out, for example by UNCTAD.

Another aspect of our underperforming world economy is corruption. Corruption implies an almost grotesque misuse and waste of scarce economic resources. It impedes activities in both private and public sectors, and distorts trade and investment in all countries, be they rich or poor, industrialized, in transition or developing. Large groups of people are deprived of their rights to social and economic progress because of corruptive practices.

It is a sad fact that the two global trade organizations, the WTO and UNCTAD, have done next to nothing to come to grips with this problem. This has to change. I propose we ask the secretariat to draw up a work programme, including analysis and exchange of relevant experiences among member states.

A fourth form of underperformance that we see today is the way we stop women – all over the world – Internationellt ekonomiskt samarbete och handel from contributing at their fullest potential to economic growth. Everybody has to be involved if developing countries are to take full advantage of globalization. This can only be achieved if women are able to participate in economic, social and political development. Women are important protagonists of change. I welcome the understanding that has been reached that UNCTAD should apply a gender perspective in all its policies and programmes.

Together we need to adopt a new and different approach to development strategies and policies. They have to foster integration and sustainable development, and reduce poverty. To achieve this we need better coherence between domestic and international policy, as well as coordination between international institutions.

In this context, UNCTAD has a special role to play within the United Nations' system.

Indeed, four years ago, at Midrand one of the goals set for UNCTAD was to facilitate future negotiations in the World Trade Organization. Let us not forget that goal. And let us not forget, that as politicians we need to show that we don't intend to underperform in the age of economic globalization. We must show that we are able to come together and set the rules that make further development possible and fair. We must master globalization. It is up to us.

We must re-build trust and credibility to get the WTO process back on track as soon as possible. This should be a priority for us all.

I am talking about transatlantic trust, about trust between developed and developing countries, and about trust for the WTO by the public at large.

People around the world attach more and more importance to sustainable ecological and social development.

Take the issue of internationally recognized core labor standards. What is that all about? To me, core labor standards are about human rights in the workplace. Human rights can, and shall be observed irrespective of the level of economic development. It is odd that we cannot agree to create a joint ILO/WTO forum to discuss trade and core labor standards.

For some countries, linking these issues is controversial. I believe this is due to a misunderstanding. Some seem to believe that appeals for observance of human rights are nothing but a pretext for protectionism.

Unfortunately, at Seattle we heard threats of trade sanctions for non-observance of core labor standards. Understandably, this aroused suspicion. I want to stress that neither Sweden nor the EU seek trade sanctions as a means of enforcing human rights in the workplace.

There are strong forces demanding boycotts and other obstacles to trade, but we all know that we need more, not less trade. We have to remove barriers, not reintroduce them. We have passed the time of protectionism.

We must demonstrate this by improving market access for products from developing countries.

A first step should be quick and concrete results in the WTO on duty and quota free access for all products from the least developed countries. Mike Moore has asked for this as a down payment by the developed world to get a new round of trade negotiations started. I think he is right. The sooner we deliver, the better.

Here in Bangkok, we must ask how UNCTAD best can contribute to, and support a new WTO round. Internationellt ekonomiskt samarbete och handel

For UNCTAD to stay relevant, it is important to adapt its activities to the constantly changing challenges of globalization. UNCTAD's work-programme has to be continuously adjusted and geared towards areas where progress can be made. The analytical skills of the UNCTAD secretariat have already contributed with excellent work in areas such as investment and competition. Let us continue and reinforce work of this kind.

In UNCTAD, as the Bangkok Declaration will show, the consensus between developing and developed countries is impressive. I hope that it will be possible to reach similar agreement in the WTO in the months to come.

Speech by Mr Leif Pagrotsky, Minister for Trade, at the Opening of the Stockholm Colloquium on Corruption in the Arms Trade 2000-02-04

Distinguished participants, Welcome to the Stockholm Colloquium on Corruption in the Arms Trade. It is a privilege for Sweden and for myself to act as co-host of this gathering which we hope will lay the foundations for an important new process.

Corruption is a difficult and sensitive topic. Most countries have rules and regulations to curb such practices, but thanks to the bond of silence between those involved, different forms of corruption still flourish in many places. The real losers – tax-payers, competitors and society at large – rarely have the possibility to react before the damage is done. And that damage is not inconsiderable.

I think that everyone in this room would agree that the cost of corruption is high:

– for honest industry it takes the form of lost business opportunities and wasted marketing resources; – for governments and the public at large the fairness and effectiveness of public services are diminished and scarce funds are unwisely spent, but also – and this is perhaps even more serious – confidence is eroded in the political and administrative systems that underpin our society.

In the public mind, corruption in the arms trade is probably most closely associated with corrupt practices in the purchasing process. A recent, much-publicised case in Germany shows us that corruption can affect other links in the chain as well. In the German instance at least one payment appears to have been made in order to influence an arms export licensing decision. Since such decisions in Sweden fall within my area of responsibility, I feel particularly strongly about this case.

It is important to note the link to political contributions as well. Any loss of public confidence in the democratic political system is a side effect that needs to be taken very seriously.

Fortunately, I have had no personal experiences of the German kind. However, every Swede recognizes the damage caused by corruption in the arms trade. The famous Bofors case in the mid 1980's, where a Swedish company was alleged to have bribed Indian officials to obtain an order from the Indian army, has shown Swedish industry and politicians alike the enourmous badwill that can result from corrupt business practices.

The political price in Sweden has been high: In the public eye, the arms trade is for the foreseeable future associated with shady transactions. An important element of Swedish defense policy – arms exports – is stuck with a bad reputation. The price for industry was equally high. All this will take a long time to mend.However, it is my firm belief that the Bofors case has taught Swedish arms exporting companies a lesson, and that politics and industry in our country today share a common stand-point when it comes to corruption, and a common desire to combat it. Internationellt ekonomiskt samarbete och handel

Sweden had its corruption scandal in the mid 1980s. Europe as a whole has seen cases of corruption in the arms trade uncovered much more recently. To mention a few: the Augusta affair in Belgium, the Dassault affair in France, and now Mr. Schreiber's so-called contributions in Germany, show that shady practices have been present very recently at the most prominent levels of European politics. It is important to bear this in mind, when we discuss how to counteract corruption in poorer countries in other parts of the world. Europe has not yet cleaned up in its own back yard. But I hope that the OECD Convention on Combating Bribery of Foreign Public Officials, that was adopted two years ago, will prove a useful tool to us in that endeavour. I look forward to you discussing at this colloquium how it can be used most effectively.

Another tool at our disposal is the EU Code of Conduct for arms exports. So far, the code concentrates on the issue of what to sell and who to sell it to. I think we should also consider guidelines on how to sell European military equipment. Maybe a yearly audit under the code could be an idea worth exploring.

The EU Code of Conduct has already contributed to increased transparency in Europe in the area of arms exports. The yearly report is a valuable instrument to let parliamentarians and the public at large know more about this traditionally very secretive business.

I believe excessive secrecy is one important reason why corruption is so strongly associated with defense related business. It is now time to take a closer look at the effects of this excessive use of secrecy. What does it costin terms of credibility, in terms of wasted resources, in terms of denying honest entrepreneurs business deals that ought to have been theirs?

I for my part, have no political interest whatsoever in keeping information on arms transactions secret, and I do not see why any of my EU colleagues would. I believe that decisions that cannot stand public scrutiny should not be taken in the first place.

Ithink secrecy in these matters should be kept to a minimum. Within the limits posed by normal commercial secrecy, security interests of buyer countries and foreign relations concerns, defense exports should be as transparent as possible. If not, it contributes to the impression that all arms transactions are shady transactions. And that is certainly not in the interest of either industry or politicians.

The Stockholm Colloquium on Corruption in the Arms Trade is unique. It represents the first time to my knowledge that representatives of government, industry, the military and academia come together to jointly explore the difficult issues in this area. For two days we will have an opportunity to pool our different backgrounds and experiences and to collectively generate ideas and suggestions that might not have been put forward otherwise. I hope that this meeting will prove to be the starting point of a process that will have a real impact on the problem.

We are not here to discuss the arms trade as such, nor to identify scapegoats in the area of corruption. We must begin from an acceptance of the fact that there are no quick fixes to the problems we are addressing. What we can do is to identify ways of co-ordinating many different kinds of efforts that can reinforce each other and provide a way of breaking out of a situation where the level of corruption is dictated by the least scrupulous actors in the market – be they industrial representatives or purchasers.

In this effort, each of the groups represented at this meeting has a role to play:

1) Governments on the exporting side need to consider ways of constructively tightening general legislation against corruption, in line with the OECD Convention on Combating Bribery of Foreign Public Officials, or perhaps strengthening its requirements with a special eye to this particular area of trade. Internationellt ekonomiskt samarbete och handel

2) Governments of purchasing countries need to consider what could be done to strengthen national legislation or administrative practices to conterbalance the temptations posed by the huge sums that many arms acquisition programmes involve. There are few other areas in which the potential for misallocation or waste of public resources is as great as in the military equipment area.

Both purchasing and exporting governments need to base their legislative efforts on a very clear idea of how to distinguish between the normal commercial practice of engaging – and paying for – local expertise to more effectively understand a given market, and attempts to influence the outcome of an acquisition process through corrupt practices.

3) Industry and procurement authorities are at the heart of this whole problem. To influence them and to mobilize their effort is key to success. However, these two groups are also the most difficult to engage.

4) In an area traditionally shrouded in secrecy for both commercial and defence reasons, a more restrictive approach to secrecy on the part of purchasing governments and industry would most certainly lessen the scope for irrational purchasing decisions. Irrespective of the progress that can be made in that respect, I feel sure that academia, as a fifth group, could contribute more actively to transparency and openness than is the case today. The question is: what kind of additional research and reporting would seem useful and who could undertake them?

The dynamics of the arms trade appears to be such that effective action against corruption is difficult at the levelof individual initiatives. Co-ordinated international action at different levels is needed and one of the goals of this colloquium should be to identify possible forms for such coordination.

Are there existing organizations and agreements that could be reinforced or is something new needed? Should one seek to complement formal multilateral work with some form of networking activity directed specifically towards the various actors in the arms procurement process? There is scope for much creative thinking on this particular topic.

Let me end by once again stressing the importance of this meeting. It is time for a fresh approach to the problem of corruption in the arms trade. The problem is not unique for this particular field, but there are a number of unique aspects that make it especially difficult to tackle here. It is my hope that this gathering will be able to shed fresh light on those difficulties and that the end of the colloquium will mark the beginning of a sustained and purposeful effort on many levels to address a phenomenon which both acts as a drain on national resources and as a potential trigger for competitive and destabilizing arms buildups in regions where stabilizing factors deserve a better chance.

Speech by Mr Leif Pagrotsky, Minister for Trade, at the Opening of the Stockholm Colloquium on Corruption in the Arms Trade, February 4 2000-02-04

Distinguished participants,

Welcome to the Stockholm Colloquium on Corruption in the Arms Trade. It is a privilege for Sweden and for myself to act as co-host of this gathering which we hope will lay the foundations for an important new process.

Corruption is a difficult and sensitive topic. Most countries have rules and regulations designed to curb such practices but thanks to the bond of silence between those involved, different forms of corruption still flourish in many places. The real losers - government, competitors and society at large - rarely have the possibility to react before the damage is done. And that damage is not inconsiderable Internationellt ekonomiskt samarbete och handel

I think that everyone in this room would agree that the cost of corruption is high: - for industry it takes the form of lost business opportunities and wasted marketing resources; - for governments and the public at large the fairness and effectiveness of public services are diminished and scarce funds are unwisely spent, but also - and this is perhaps even more serious - confidence is eroded in the political and administrative systems that underpin our society.

In the public mind, corruption in the arms trade is probably most closely associated with corrupt practices in the purchasing process. A recent, much-publicised case in Germany shows us that corruption can affect other links in the chain as well. In the German instance at least one payment appears to have been made in order to influence an arms export licensing decision. Since such decisions in Sweden fall within my area of responsibility I feel particularly strongly about this case. It is important to note the link to political contributions as well. Any loss of public confidence in the democratic political system is a so-called side effect that needs to be taken very seriously.

Fortunately, I have had no personal experiences of the German kind. However, every Swede recognizes the damage caused by corruption in the arms trade. The famous Bofors case in the mid 1980’s, where a Swedish company was alleged to have bribed Indian officials to obtain an order from the Indian army, has shown Swedish industry and politicians alike the enourmous badwill that can result from corrupt business practices.

The political price in Sweden has been high: In the public eye, the arms trade is for the foreseeable future associated with shady transactions. An important element of Swedish defense policy - arms exports - is stuck with a bad reputation. The price for industry was equally high. All this will take a long time to mend. However, it is my firm belief that the Bofors case has taught Swedish arms exporting companies a lesson, and that politics and industry in our country today share a common stand-point when it comes to corruption, and a common desire to combat it.

Sweden had its corruption scandal in the mid 1980s. Europe as a whole has seen cases of corruption in the arms trade uncovered much more recently. To mention a few: the Augusta affair in Belgium, the Dassault affair in France, and now Mr. Schreiber’s so-called contributions in Germany, show that shady practices are still present at the most prominent levels of European politics. It is important to bear this in mind, when we discuss how to counteract corruption in poorer countries in other parts of the world. Europe has not yet cleaned up in its own back yard. But I hope that the OECD Convention on Combating Bribery of Foreign Public Officials, that was adopted two years ago, will prove a useful tool to us in that endeavour. I look forward to you discussing at this colloquium how it can be used most effectively.

Another tool at our disposal is the EU Code of Conduct for arms exports. So far, the code concentrates on the issue of what to sell and who to sell it to. I think we should also consider guidelines on how to sell European military equipment. Maybe a yearly audit under the code could be an idea worth exploring.

The EU Code of Conduct has already contributed to increased transparency in Europe in the area of arms exports. The yearly report is a valuable instrument to let parliamentarians and the public at large know more about this traditionally very secretive business.

– I believe excessive secrecy is one important reason why corruption is so strongly associated with defense related business. It is now time to take a closer look at the effects of this excessive use of secrecy. What does it cost in terms of credibility, in terms of wrongly allocated resources, in terms of denying serious entrepreneurs business deals that ought to have been theirs?

I for my part, have no political interest whatsoever in keeping information on arms transactions secret, and I do not see why any of my EU colleagues would. I believe that decisions that cannot stand public scrutiny should not be taken in the first place. Internationellt ekonomiskt samarbete och handel

Distinguished participant,

Welcome to the Stockholm Colloquium on Corruption in the Arms Trade. It is a privilege for Sweden and for myself to act as co-host of this gathering which we hope will lay the foundations for an important new process.

Corruption is a difficult and sensitive topic. Most countries have rules and regulations designed to curb such practices but thanks to the bond of silence between those involved, different forms of corruption still flourish in many places. The real losers - government, competitors and society at large - rarely have the possibility to react before the damage is done. And that damage is not inconsiderable

I think that everyone in this room would agree that the cost of corruption is high: - for industry it takes the form of lost business opportunities and wasted marketing resources; - for governments and the public at large the fairness and effectiveness of public services are diminished and scarce funds are unwisely spent, but also - and this is perhaps even more serious - confidence is eroded in the political and administrative systems that underpin our society.

In the public mind, corruption in the arms trade is probably most closely associated with corrupt practices in the purchasing process. A recent, much-publicised case in Germany shows us that corruption can affect other links in the chain as well. In the German instance at least one payment appears to have been made in order to influence an arms export licensing decision. Since such decisions in Sweden fall within my area of responsibility I feel particularly strongly about this case. It is important to note the link to political contributions as well. Any loss of public confidence in the democratic political system is a so-called side effect that needs to be taken very seriously.

Fortunately, I have had no personal experiences of the German kind. However, every Swede recognizes the damage caused by corruption in the arms trade. The famous Bofors case in the mid 1980’s, where a Swedish company was alleged to have bribed Indian officials to obtain an order from the Indian army, has shown Swedish industry and politicians alike the enourmous badwill that can result from corrupt business practices.

The political price in Sweden has been high: In the public eye, the arms trade is for the foreseeable future associated with shady transactions. An important element of Swedish defense policy – arms exports – is stuck with a bad reputation. The price for industry was equally high. All this will take a long time to mend. However, it is my firm belief that the Bofors case has taught Swedish arms exporting companies a lesson, and that politics and industry in our country today share a common stand-point when it comes to corruption, and a common desire to combat it.

Sweden had its corruption scandal in the mid 1980s. Europe as a whole has seen cases of corruption in the arms trade uncovered much more recently. To mention a few: the Augusta affair in Belgium, the Dassault affair in France, and now Mr. Schreiber’s so-called contributions in Germany, show that shady practices are still present at the most prominent levels of European politics. It is important to bear this in mind, when we discuss how to counteract corruption in poorer countries in other parts of the world. Europe has not yet cleaned up in its own back yard. But I hope that the OECD Convention on Combating Bribery of Foreign Public Officials, that was adopted two years ago, will prove a useful tool to us in that endeavour. I look forward to you discussing at this colloquium how it can be used most effectively.

Another tool at our disposal is the EU Code of Conduct for arms exports. So far, the code concentrates on the issue of what to sell and who to sell it to. I think we should also consider guidelines on how to sell European military equipment. Maybe a yearly audit under the code could be an idea worth exploring. Internationellt ekonomiskt samarbete och handel

The EU Code of Conduct has already contributed to increased transparency in Europe in the area of arms exports. The yearly report is a valuable instrument to let parliamentarians and the public at large know more about this traditionally very secretive business.

I believe excessive secrecy is one important reason why corruption is so strongly associated with defense related business. It is now time to take a closer look at the effects of this excessive use of secrecy. What does it cost in terms of credibility, in terms of wrongly allocated resources, in terms of denying serious entrepreneurs business deals that ought to have been theirs?

I for my part, have no political interest whatsoever in keeping information on arms transactions secret, and I do not see why any of my EU colleagues would. I believe that decisions that cannot stand public scrutiny should not be taken in the first place.

I think secrecy in these matters should be kept to a minimum. Within the limits posed by commercial secrecy, security interests of buyer countries and foreign relations concerns, defense exports should be as transparent as possible. If not, it contributes to the impression that all arms transactions are shady transactions. And that is certainly not in the interest of either industry or politicians.

The Stockholm Colloquium on Corruption in the Arms Trade is unique. It represents the first time to my knowledge that representatives of government, industry, the military and academia come together to jointly explore the difficult issues in this area. For two days we will have an opportunity to pool our different backgrounds and experiences and to collectively generate ideas and suggestions that might not have been put forward otherwise. I hope that this meeting will prove to be the starting point of a process that will have a real impact on the problem.

We are not here to discuss the arms trade as such, nor to identify scapegoats in the area of corruption. We must begin from an acceptance of the fact that there are no quick fixes to the problems we are addressing. What we can do is to identify ways of co-ordinating many different kinds of efforts that can reinforce each other and provide a way of breaking out of a situation where the level of corruption is dictated by the least scrupulous actors in the market -be they industrial representatives or purchasers.

In this effort, each of the groups represented at this meeting has a role to play:

1) Governments on the exporting side need to consider ways of constructively tightening general legislation against corruption, in line with the OECD Convention on Combating Bribery of Foreign Public Officials, or perhaps strengthening its requirements with a special eye to this particular area of trade.

2) Governments of purchasing countries need to consider what could be done to strengthen national legislation or administrative practices to conterbalance the temptations posed by the huge sums that many arms acquisition programmes involve. There are few other areas in which the potential for misallocation of public resources is as great as in the military equipment area.

Both purchasing and exporting governments need to base their legislative efforts on a very clear idea of how to distinguish between the normal commercial practice of engaging – and paying for – local expertise to more effectively understand a given market, and attempts to influence the outcome of an acquisition process through corrupt practices.

3) Industry and procurement authorities are closer to the real issues, but also more prone to get caught up in a situation where the standards of behaviour are driven by the lowest common denominator. I am sure that voluntary restraints could be used by both sides to strengthen resistance against corrupt practices, but the specifics of arms procurement processes need to be carefully considered.

4) In an area traditionally shrouded in secrecy for both commercial and defence reasons, a more Internationellt ekonomiskt samarbete och handel judicious approach to secrecy on the part of purchasing governments and industry would most certainly lessen the scope for irrational purchasing decisions. Irrespective of the progress that can be made in that respect, I feel sure that academia, as a fifth group, could contribute more actively to transparency and openness than is the case today. The question is: what kind of additional research and reporting would seem useful and who could undertake them?

The dynamics of the arms trade appears to be such that effective action against corruption is difficult if not impossible at the level of individual initiatives. Co-ordinated international action at different levels is needed and one of the goals of this colloquium should be to identify possible forms for such coordination.

Are there existing organizations and agreements that could be reinforced or is something new needed ? Should one seek to complement formal multilateral work with some form of networking activity directed specifically towards the various actors in the arms procurement process? There is scope for much creative thinking on this particular topic.

Let me end by once again stressing the importance of this meeting. It is time for a fresh approach to the problem of corruption in the arms trade. The problem is not unique for this particular field, but there are a number of unique aspects that make it especially difficult to tackle here. It is my hope that this gathering will be able to shed fresh light on those difficulties and that the end of the colloquium will mark the beginning of a sustained and purposeful effort on many levels to address a phenomenon which both acts as a drain on national resources and as a potential trigger for competitive and destabilizing arms buildups in regions where stabilizing factors deserve a better chance.

Statement by Mr Leif Pagrotsky, Minister for Trade, at the Unctad X Conference in Bangkok 2000-02-17

Yvonne Ruwaida har frågat mig hur jag avser agera för att Sverige skall kunna behålla makten att påverka handelspolitiken vid ett eventuellt svenskt deltagande i EMU.

Låt mig inledningsvis konstatera att Sverige har valt att inte delta i valutaunionen från starten. Regeringens hållning är att ett beslut om deltagande skall underställas svenska folket för prövning i en folk-omröstning.

De länder som är medlemmar i Europeiska unionen har en gemensam handelspolitik. I vissa fall är det kommissionen som för EU:s talan, i andra fall råder så kallad blandad kompetens där kommissionen och medlemsstaterna tillsammans utformar beslut. Ett eventuellt inträde i EMU skulle inte ändra på detta förhållande.

Sverige skulle göra sin röst hörd på samma sätt som i dag. I de rådsarbetsgrupper, i Coreper och på de rådsmöten där handelspolitiken diskuteras. Sveriges makt över handelspolitiken påverkas alltså inte av om Sverige deltar i valutaunionen eller inte. Utåt skulle EU, liksom i dag, föra fram en gemensam ståndpunkt.

Euro-11, som Yvonne Ruwaida nämner, är ett informellt organ för ekonomi- och finansministrarna för de länder som ingår i euroområdet. Där diskuteras sådana frågor som har samband med det särskilda ansvar ministrarna delar för den gemensamma valutan. Det handlar bland annat om eurons växelkurs och de deltagande ländernas konjunkturläge och budgetutveckling, inte om handelspolitiken. Själv deltar jag på rådsmöten där handelsfrågorna hör hemma.

Valutaunionen underlättar prisjämförelser i den interna handeln inom EU. Däremot innebär den inte förändrade villkor för handeln med länderna utanför EU. EMU påverkar inte heller möjligheterna att Internationellt ekonomiskt samarbete och handel utveckla det globala handelspolitiska regelsystemet. Ett eventuellt svenskt deltagande skulle inte än

Tal av handelsminister Leif Pagrotsky vid Föreningssparbankens seminarium "Vårt ekonomiska läge" 2000-03-15

Jag vill börja med att berömma arrangörerna. När ni utformat det här programmet har ni hittat mitt i prick. Ett ordentligt avsnitt om utbildning och kompetensutveckling och dess betydelse för vår utveckling. Och ett avsnitt om Östersjöregionen.

Sveriges ekonomiska läge framöver – kommer tror jag till stor del bygga på dessa två beståndsdelar. Kontinuerlig förändring där utbildning och kompetensutveckling tillsammans med ny teknologi är grunden samt på våra länkar med omvärlden, där just Östersjöregion är av största vikt för just oss.

Det är ganska roligt att vara svensk handelsminister idag. Framför allt beror det på hur just Sveriges ekonomiska läge förändrats under 90-talet, och hur vårt geografiska läge har förändrats – detta har inte skett genom att vi flyttat på oss.

Sverige är inte längre ett land i utkanten – i periferin, utan är mitt i Europas kanske mest spännande tillväxtområde.

Internt i Sverige har vi gått från hög inflation till låg. Konkurrensen har förbättrats, EU:s inre marknad bidrar till lägre priser och lönebildningen fungerar mycket bättre, med sjunkande löneglidning och stigande sysselsättning. Det är viktigt.

Vi har gått från dålig tillväxt till god tillväxt. Förra året hade vi en ökning med 4% tillväxt, väsentligt högre tillväxt än EU-området. 4% tillväxt om året är vad t.ex. Förenings-spar-banken spår för också 2000 och 2001. Entreprenörer som tidigare verkade leva i ett natur-reservat i Gnosjö-trakten har spridit på sig och finns numer på platser där de tidigare var utrotningshotade.

Från rasande sysselsättning till ökande sysselsättning, + 70 000 förra året.

Vi har vänt enorma budgetunderskott till överskott. Det ger också perspektiv på hur bra det går. Under den första hälften av 90-talet lånade staten ungefär 750 miljarder kronor. Men förra året, ett bra år kan nog alla hålla med om, var överskottet ändå inte me r än 40 miljarder kronor.

Det sätter en del perspektiv på hur länge det måste gå bra, bara för att reparera ett par år när det gick riktigt, riktigt dåligt.

Vad beror då de senaste årens gynnsamma utveckling på. En del hävdar att det är frågan om tur. Att en internationell högkonjunktur skulle ha vänt Sverige och gett oss 4% till-växt förra året på köpet – av bara farten.

Hur gick det i världen? Enligt IMF, Internationella Valuta Fonden var tillväxten i världen 1999 3%. Det var högre än året innan men nästan 1 procentenhet lägre än snittet för de föregående fem åren (1994–1998=3,8%).

EU då? EU växte med drygt 2% mot Sveriges nästan 4% förra året.

11 största då? Samtliga av våra 11 största exportmarknader hade lägre tillväxt 1999 än året innan.

Till detta kommer att vår skvalpvaluta har stärkts med mer än 10 % mot Euron, vilket ju kraftigt försvårar Internationellt ekonomiskt samarbete och handel exporten.

När folk säger att de senaste två årens goda utveckling i Sverige skulle vara resultatet av tur, så kan vi helt enkelt säga att så är det inte. Det är fel. Och är det inte tur så måste det väl vara skicklighet. Det kanske är så att Sverige är bra. Vi är bra – så är det!

Jag vill hävda att vi för en gångs skull har en ekonomisk uppgång som faktiskt står på egna ben. Till den så kan vi nu för de närmaste åren också addera en gynnsammare utveckling i omvärlden.

Att vi står på egna ben är naturligtvis en stor förändring. Från att ha varit ett land i utförsbacke och pessimism är vi nu ett land med framtidstro. Ett land som omfamnar ny teknologi och förändring.

Men om vi ska blicka framåt så tror jag att den förändring som skett i vår omvärld ännu viktigare. Den om något har förändrat vårt ekonomiska läge och våra framtidsutsikter. Vi som är vana vid att befinna oss i den ekonomiska geografins periferi, befinner oss nu mitt i en region med 100 miljoner invånare. Det innebär enorma möjligheter ekonomiskt, men givetvis också politiskt, kulturellt och vad gäller miljön.

Jag håller med Javier Solana; Ryssland är detta århundrades viktigaste fråga. Och här står det fortfarande och väger. Det är vår generations ansvar, det är nu det avgörs om vi ska få en Östersjöregion med länder som präglas av samarbete eller isolering, utveckling eller stagnation, spänning eller avspänning samt rustning eller nedrustning.

Det avgörs nu, av vår generation.

Den ekonomiska potentialen är enorm. Låt oss fundera på vad det innebär för Sverige om de 70 miljoner av Östersjöregionens 100 miljoner människor som kommer från öst på en generation eller två skulle komma upp i vår levnadsnivå.

Man handlar främst med grannar. Sveriges export till Norge, Danmark och Finland med tillsammans 14 miljoner invånare är dubbelt så stor som till det väldiga USA. Lilla Norge ensamt är större för oss än hela Asien.

Vad det kommer att innebära den dag då vår handel med våra 70 miljoner grannar från öst är lika kraftfull som den med våra nordiska grannländer är idag, reser hisnande perspektiv. Norrmännen köper svenskt för 14 000 kronor per person.

Om vi någon gång i framtiden – en generation framåt eller så – skulle sälja för lika mycket till de 70 miljoner från öst som finns i regionen så skulle det innebära en ökning av svensk export med nästan 1 000 miljarder kronor. Det skulle innebära mer än en fördubbling av hela den svenska exporten vi idag har till hela världen. 1 000 miljarder motsvarar halva BNP.

Jag ser inte detta bara som ett roligt räkneexempel. Esterna köper redan svenskt för över 2 000 kronor om året var. Det betyder att de redan konsumerar mer svenskt i förhållande till sin BNP än vad Norge gör. Faktum är att alla de baltiska staterna och Polen redan konsumerar långt mer svenskt än Tyskland gör i förhållande till ekonomins storlek.

De nya marknadsekonomiernas resning är en formidabel chans för svenskt och nordiskt n äringsliv.

Vad som krävs är att våra nya grannar växer i kapp. För detta behövs investeringar och handel, och för det behövs bättre fungerande statsförvaltning samt utveckling och stöd på en lång rad områden.

Just detta jobbar vi med. Vi hjälper till att modernisera offentlig förvaltning som skatte-väsende och rättsliga myndigheter. Vi ger hjälp till att bygga och driva reningsverk, vi ger stöd till att bygga sociala Internationellt ekonomiskt samarbete och handel institutioner. Vi ger stöd till att konsolidera demokratin med exempelvis journalistutbildning samt stöd till kvalificerad utbildning. Vi ger säkerhets-främjande stöd som minröjning och vi hjälper till att möjliggöra privatisering, försäljning och belåning av mark genom att bl.a. exportera lantmäteriverkets kunnande.

Jag tycker att ett projekt vi har med Ukraina ganska väl belyser de problem de brottas med i övergången från planekonomi till marknadsekonomi.

Kommunismen har lämnat ett förödande arv efter sig. Inte bara ekonomiskt utan också mänskligt, socialt, och miljömässigt.

Vår generations uppgift är att ge de nya demokratierna hjälp i att skapa fungerande sam-hällen. Ekonomisk utveckling är intimt förknippad med och bygger på ett fungerande samhälle i övrigt. Det handlar om sådant som demokrati, sociala skyddsnät och social sammanhållning, fungerande rättsliga institutioner, hälsovård och anständig livsmiljö.

På detta sätt bidrar Sverige till att grunda för demokratisk och sund marknadsekonomisk utveckling hos våra östliga grannar. Därmed lägger vi också en fortsatt grund för ökad handel och än starkare svensk ekonomisk utveckling.

Men jag ser också en mycket viktig roll för näringslivet eftersom ett vitalt och fungerande privat näringsliv är en förutsättning för såväl demokrati som välstånd och social utveckling.

”Sweden - The IT-hub of Northern Europe” Opening address by Mr Leif Pagrotsky, Minister for Trade, at the International Conference ”The enabling Power of ICT - Swedish, EU and U.S. Perspectives” 2000-05-30

Ladies and gentlemen, distinguished guests, dear colleagues, I must say that I am overwhelmed by our audience here today. I see representatives from our new prospering companies in new media and the Internet and in the software and e-businesses. I also recognise many representatives from our traditional industries where the applications of IT and e-business are deeply transforming sales and production systems. I can also see representatives from embassies, organisations and media here today.

And we are all here - from Sweden, the EU, the United States and other countries - to discover and give our perspectives on the power - the Enabling Power of Information and Communications Technologies - ICT.

What has happened in Sweden in the information and telecommunications sectors over the past few years is spectacular.

If you don't take my words for it let me use the words of some foreign observers. With headlines in foreign press like these:

”E-vikings blaze the on-line trail”, in the Financial Times ”La Suède Championne d'Europe du high-tech”, in L'Express ”Digitales Volksheim”, in Der Spiegel.

Or the Wall Street Journal of the US calling Stockholm ”a high-tech Goliath”

With headlines like that, maybe I don't need to brag that much.

Sweden today ranks among the world's leading countries in IT, telecommunications and new media. Internationellt ekonomiskt samarbete och handel

In February, Sweden officially passed the United States as the world's foremost IT nation, according to the International Data Corporation's (IDC) Survey.

With more than 50 % of all households having a PC, with more than 50% of all Swedes having a mobile telephone as well as more than 50% of all adult Swedes using the Internet, the Swedish society is rapidly taking advantage of the change ICT is bringing along.

And you can not only see the change in the statistics on Internet use, or in the number of start-ups. You feel it, at work, at home, in the streets - I assure you.

So why is this? What is the secret behind the Swedish success? How is it that a small Nordic bank like MeritaNordbanken has more customers in tiny Finland, Denmark and Sweden alone, than giants like Citibank, Wells Fargo or Deutsche Bank has all over the world? How is it that Nordic Internet banks are spearheading the development?

Well, I don't think it can be explained by MeritaNordbanken having attracted much better engineers than Citibank to design their website. Their stock options aren't that generous and their taxes aren't that low.

No, I think the major reason is that MeritaNordbanken and other Swedish banks have the world's most advanced customers. More than a million of them are visiting their bank through the net.

And in that lies much of our secret. In how the whole society is putting new technology to use. From big businesses to millions of individuals in their daily lives.

There are of course a number of other reasons to why Sweden has succeeded, but I would like to focus on how people put technology to use. At work, at home. In industry, in private life.

Very few countries can match Sweden in the impact that IT, telecommunications and new media have in personal, corporate and financial life today.

In 1998 alone, almost 3 000 new companies were started in the IT-related sectors in Sweden. And these companies were formed by individuals - individuals all filled with ideas and thoughts to be realised - all in their own special way. Again, this shows the fantastic entrepreneurship and dynamism that characterise the Swedish IT-sector today. A dynamism that some believe may have been missing in Sweden in the past, but which all agree is there today.

Today dynamic clusters are evolving. For the formation of a dynamic IT-cluster, for example in wireless and mobile communication, or any cluster for that reason, it takes both domestic and foreign companies. It takes all the best companies.

And there are many foreign companies that have realised what is happening in the different Swedish IT- clusters, and as a consequence moved in to be part of the development taking place here. And I can assure you that they are most welcome.

In 1999 alone, about 40 major foreign IT-firms decided to invest in Sweden. Several large companies have recently decided to establish advanced research and development operations in Sweden.

Among these companies we find Motorola, Intel, Nortel Networks, Oracle and IBM. But we also find Nokia, our Finnish neighbouring flagship, which recently established a research centre in Sweden.

All these companies, foreign and Swedish alike, together with advanced customers, both in industry and among consumers help building Sweden into something of one great lab today. And that spurs the pace Internationellt ekonomiskt samarbete och handel of development even more.

Well, enough of bragging.

Even if I do think we have a right to bask in the glory of the fantastic development in the information and communications sectors in Sweden right now.

We should be proud of being the hub of one of the world's leading telecom companies - Yes, I am talking about Ericsson.

We should be proud of, and we should let us be inspired by, all the young and skilled entrepreneurs who have created Europe's hottest market for Internet, new media and e-business applications.

And we should be proud of the fact that Sweden ranks among the best, if not the best, in several studies and world indexes comparing computer and mobile telephone penetration, use of the Internet as well as investment in research and development in high-tech industries.

However, ladies and gentlemen, this does not give me or any other member of the government - or for that reason anybody in this country - one single excuse to lean back and fall into the trap of complacency. We need to go on! We have no time to lose. We need constant change and improvement!

I would like to assure you of my government's commitment to doing our part in keeping Sweden a society that embrace change and that is fast to put new technology to use.

In March, the government presented a bill for the creation of the information society - an information society for all. We focuse on providing a world class broadband infrastructure, a stable and reliable regulatory system, and a basis for education and training. Our aim is to boost confidence in IT, to enhance competence in the use of IT and to secure accessibility to the services of the information society.

And we are just as committed to ensure a world class mobile infrastructure. In the licensing of the new third-generation mobile telephony systems, Sweden has chosen a different model than for example the UK.

We will not auction the licenses but grant them to operators in something that is sometimes called a beauty contest. It will secure competition and a rapid introduction of services, it will guarantee a high level of quality among the operators and it will secure low end-user costs for the consumers.

And low costs for the consumers is, I believe, fundamental in bringing about massive growth in the use of new technology.

Just to give you a hint of how fundamental the choice of model might be, let us make a comparison with the British model. When applying the licence fees paid in the British auctioning model to the Swedish licensing model, the equivalent subsidy given to each Swedish citizen amounts to about 5 000 , or about 550 USD.

This corresponds to a cost of about 44 billion SEK, or some 5 billion USD. 5 billion USD that will not be passes on to the consumers in Sweden. 5 billion USD less for the end-users to pay.

In this way greater accessibility will be offered to computer communication and multimedia at lower prices - boosting use and a faster rise in demand. Internationellt ekonomiskt samarbete och handel

And use is fundamental in this because the enabling power of ICT will be found in almost all industries and all parts of our society.

The government also gives high priority to the area of electronic commerce. Whether it concerns e- commerce ”business to business” or ”business to consumer”, it is an important tool for increasing the rate of economic growth and competition - resulting in more efficient procurement and sales for business, which will mean lower costs for the consumer.

The application of e-commerce must expand in all sectors from our largest international companies to our SME:s, and all the way to each individual consumer. To Europe and Sweden this is an immense opportunity.

Europe has for a long time suffered from a fragmented market, with different product rules and barriers to trade. Today, we have come a long way in taking away all the formal barriers to trade on the European internal market. But still, price differences between countries tell a different story.

With the greater transparency in prices that the net brings about. With the increased competition that follows and makes more businesses into price-takers instead of price-setters, European consumers and entrepreneurs are set to win. Today's price differences and inefficiencies won't stay.

I am convinced that ICT and the Internal market will change this. There is no way Swedish consumers will accept to pay more for their portable CD-players or their cooking oil, or their spaghetti than their EU- brothers and sisters, when they can easily assess the alternative.

We can already see what is happening on the car-market. Last year more than 40 000 Swedes bought their cars abroad, taking advantage of the internal market. In doing so they not only helped their own private economy but also contributed to putting pressure on prices on the entire Swedish market. Prices on second hand cars have fallen by almost 10 per cent the last year. And that, during a period of massive growth in demand, contrary to all conventional laws of demand and supply.

With the development of electronic commerce this change to the better for consumers will be sped up.

I must also say that I welcome the European Commission initiative on eEurope - aiming at creating an information society for all. It takes on the challenge to make Europe better equipped for the future, focusing on further investment in skills and knowledge.

But what Europe needs to add to this is a trade policy agenda that supports our efforts to modernise our economy by promoting the ICT sector.

Today, technological change is faster than ever. In the world of business this leads us to a fundamental and important policy conclusion: Time to market is crucial. And so is the size of that market.

Therefore, the actions we take together in the European Union are extremely important. We are creating the world's largest internal market, a market with far more consumers than in the US. Strengthening that internal market is crucial to our future competitiveness.

But when both time to market and the size of that market are crucial, it is easy to conclude that Europe is not enough. In order to accelerate the positive change in the Union and to ensure that Europe will benefit in the years to come we need to add an offensive trade policy agenda to what is already done within the Union.

With the present trade disputes between Europe and the US. With the failure to agree on an agenda for a new round of trade negotiations in Seattle. With too much time and energy being spent on discussing Internationellt ekonomiskt samarbete och handel the future terms for old ”grand-father” industries of yesterday that refuse to retire gracefully - The future is losing out. We can't protect Europe against the future. Instead, we should prepare Europe for the future.

If Europe is serious in embracing the Information Society we must be serious in embracing open markets and free trade. And that demands a new trade policy agenda.

A sign of the immense significance of trade policy is the recent break-through in the negotiations on Chinese membership of the WTO, after more than a decade of negotiations.

I think that you all can imagine what opportunities that will be opened up on the Chinese market - business opportunities for the IT and telecom industry in Europe as well as in the United States.

And having led a Swedish delegation of IT-companies to China recently, I assure you that I am very optimistic about our ability to compete and take advantage of the opportunities that now will open up in the wake of China's entry into the WTO.

Ladies and gentlemen, What we are all experiencing is one of the most exciting and radical developments of our generation. But at the same time we have to ask ourselves; what is really the enabling power of ICT? Is it the technical IT-solutions in themselves, is it the number of IT-related equipment sold or is it the capacity of our broad band systems? Well of course all these components are part of it, but they are, I believe, neither the main nor the most important elements.

No, the most important element, in my view, is the way these tools can be used and integrated into every part of our society - to our new and growing start-ups, to our traditional industry, to our educational system, to our government agencies in their services to the public and the way it can be integrated into the lives of each individual person. This creates economic growth, it increases trade and investment and it makes life easier for everyone. And the way which new technology is integrated into every part of our society is what I believe is the major secret behind the success of the information and communication technologies in Sweden.

Before I finish, let me just give you my view on the issue on everybody's minds these days when technology stocks have fallen so dramatically.

I hope that people will not make the mistake of downgrading the importance of the change our economies are presently going through just because technology stocks are falling.

This development is not just about stock prices. It is not about fast money. It is about things that are much more fundamental than that.

I am convinced that the economic impact of ICT to our societies will be fundamental, irrespective of temporary ups and downs on the stock market. Ladies and gentlemen, thank you for your attention!

”Globilisation with a human face – the role of unions” Speech by Mr Leif Pagrotsky, Minister for Trade, at the International Metalworkers Federation Central Committee Meeting in Birmingham 2000-06-22

Delegates, guests, dear Friends, Thank you for inviting me to this important meeting, and for showing an interest in trade policy. I am honored to be here.

As a trade minister, I am used to being looked upon as a strange fellow involved in an extremely Internationellt ekonomiskt samarbete och handel technical and thereby uninteresting subject matter, of concern only to trade experts. So when I got the invitation to come here and appear in front of you, it was a pleasant surprise for me.

I hope this is a sign that the International Metalworkers’ Federation recognizes trade policy as one of our most important tools when it comes to shaping globalisation. And I hope that you, and maybe the International Labour movement as a whole, are ready to come in from the sidelines and become key players.

Because your involvement is needed. Trade unions have a crucial role to play in shaping globalisation. For too many, globilisation has meant a reality of insecurity, hardship and inequality.

I see a great need for voices that can help articulate the vision of globalisation with a human face. Voices that look after the interests of the working men and women – and the unemployed. Voices that remind of the necessity to redistribute the prosperity that is created as a result of trade. Voices that can help make the best of the opportunities that globalisation offers, and minimize its disadvantages and risks it entails.

I know you can play that role. During the latter part of the 1990s, trade unions have shown that they can influence the discussion of trade ministers. Myself, I spend a surprisingly large part of my time arguing for labour rights – with other trade ministers. The reason for that of course, is that trade unions have been very successful in putting the issue of core labour standards on the world trade agenda. And rightly so.

Some would say that there is a risk that the World Trade Organization, the WTO, is burdened with all the unsolved problems of the world, simply because the WTO has that unique system of conflict resolution. That makes the WTO stand out among international institutions. Once you have accepted a rule or supported an agreement in the WTO, you have to adhere to them. If not, you run the risk of getting sued. Imagine that in the UN.

And I agree with those that see a risk that the WTO becomes a victim of its own ability, an organisation that is drowned by all kinds of problems that people long to see solved. But that does not automatically mean that core labour standards should be off limits in the WTO.

On the contrary, if we agree on a good thing in the International Labour Organization, the ILO, that may and should also be promoted in other organizations, like the WTO. After all, both institutions consist of almost the same members. We cannot accept that countries sign on to principles in one organization and then denounce them in another one.

And the WTO needs the core labour standards issue. It is a matter of credibility. If trade politicians like myself want our voters to keep supporting increased trade between countries, we also need to be able to show how open borders fit into a vision of a better world, where issues like labour rights are not ignored.

Trade ministers should not try to take over the fight against exploitive child labour or the right to collective bargaining from the ILO. Trade liberalisation did not create those problems. And therefore, trade restrictions could not cure them.

But work in the WTO to facilitate trade between countries, can be carried out with the aim to promote other worthwhile ambitions as well. Personally, I would like to see a program in the WTO whereby we support member states in fulfilling their obligations according to the ILO conventions on core labour standards.

Still, we should not expect the WTO to fix this ill altogether. But the WTO, just like other international Internationellt ekonomiskt samarbete och handel organisations, should be allowed to make its contribution to improved labour standards in the world.

This is not a terribly radical view, one would think. But as soon as I open my mouth and say core labour standards in a WTO context, protests are rampant. Some developing countries are suspicious of anyone who utters those words. They smell neocolonialism and protectionism in disguise.

The problem is that I think that even though representatives of developing countries sometimes play deaf as they are subjected to good arguments, they also have a point when they claim that representatives of Europe and the United States are hypocrites.

Why else do we care so much about working conditions in textile industries of developing countries, but say so little about labour rights on farms? Export industries after all are only a small part of developing countries’ economies. Why don’t we pay attention to the whole picture? Where is our concern for the rights of workers on farms, for example?

We have a credibility problem here, and the only way to strengthen our argument is by making our policies more consistent.

Another thing that weakens us proponents of core labour standards on the WTO agenda, is that we are unable to show a united international labour movement. I said earlier that I don’t talk to trade unionist conferences very often. But how often do you talk to each other, between countries?

Last fall I appeared on a panel together with a union representative of the textile workers of Hong Kong. When I said that core labour standards belong on the WTO agenda, she disagreed. To her, the perspective that I tried to describe earlier, of European and American hypocrisy and historical echoes, was stronger than her identification as a member of the international labour movement.

Her trust and solidarity with fellow unionists from Sweden was overshadowed by her suspicions that they were out to make her members unemployed.

That kind of experience can make you wonder whose battle you are fighting. And worse than that, being divided on this issue weakens us. So there is work to do on coordinating ourselves, I believe.

But in a way, I understand that unionist from Hong Kong. Especially when I found that the vice president of the Swedish Trade Union Confederation that was chairing that panel, did not take the opportunity to explore our differences of opinion. Instead she avoided conflict and talked about all the things that unions in Sweden and Hong Kong have in common.

As long as we who hold the view that core labour standards is an important issue that belongs on the WTO agenda don’t confront our third world colleagues that do not agree, we won’t progress towards that solid front of common interest. I think pretending a unity that does not exist is counterproductive. We must dare acknowledge and explore our differences of perspective.

Just imagine how powerful we would be if we could show a world wide union unity on this issue!

As I said at the beginning, trade unions need to get involved in trade policy in order to influence the direction of globalisation. By placing core labour standards on the agendas of trade ministers you have shown that you can. But there is both room and need for a larger role than you have played so far. I think unions ought to be more active as advocates for change.

As we all know, trade offers the opportunity of more efficient production and economic growth. It offers the opportunity of rising incomes for working people. If we do not embrase globalisation, achieving this will be more difficult. Internationellt ekonomiskt samarbete och handel

Trade promotes productivity, and productivity increases bring higher wages and increased prosperity. So the self interest of trade unions for more trade should be strong. In addition, as we have seen international trade increase over the past twenty years, hundreds of millions of people have been able to rise out of poverty.

Still, here in Europe’s mature economies, developments are not as dramatic as we are sometimes made to think. In western Europe, if you look at all the goods and services we use, you find that the share that is made up of imports from the rest of the world is roughly the same today as it was forty years ago. Only about seven per cent of all the goods and services we use is imports from other regions.

If we got rid of all obstacles to trade, that share would increase. But how much? Already today, tariffs on advanced industrial products are low. The fact that trade between Europe, the US and Japan is not larger than it is, does not primarily have to do with obstacles to trade. The simple fact of the matter is that most trade in the world takes place between countries that are neighbours. For example, Sweden has more trade with neighbouring Norway – a nation of only five million people – than with the whole of Asia.

I think we are much too frightened in Europe and the United States about competition from far away and poorer countries. Our self confidence in not good enough. Not too many of the developing countries can produce the kinds of consumer goods that our citizens would like to buy. We should put an end to the artificial marginalisation of developing countries in the world economy. We should allow them sell more of the goods that they are competitive at on our markets.

We should do this first of all because we believe in justice and a fair chance for everyone. The labour movement has a proud history of international solidarity. Well, in my view, open borders are international solidarity in the true sense of the expression.

But we should also do this out of concern for ordinary workers in our own communities. Workers are not just workers. And why should ordinary people be forced to pay extra when they buy a pair of trousers or a t-shirt? That is what they do today.

However, the most important reason for trade unions to support further trade liberalisation, is that it will facilitate a continued generation of rising incomes. The pressure from competition assures that businesses of mature economies keep developing. Productivity keeps improving. Wages and incomes rise.

What I am saying is that status quo is not good enough. We sometimes believe that we save jobs by saying no to imports. But what we are really doing is depriving workers of developing countries the right to compete and making ordinary Europeans or Americans buy overpriced goods.

On top of that, we say no to development and increased prosperity in our own economies. One of the reasons we do this, I believe, is because the jobs that are lost are so easily identifiable. But the new jobs that are created out of better access to foreign markets are harder to see, as they do not all show up at the same plant or even in the same town.

Still, those jobs are plentiful. And we should be aware that if we say no to imports, we also say no to new jobs. There are two reasons for this. The first one is obvious. In trade negotiations, if I say no to increased imports but want increased export opportunities for Swedish goods, I will not get what I am asking for.

It’s about give and take. If you don’t give, you take nothing. The future oriented Swedish industries will Internationellt ekonomiskt samarbete och handel lose out, if I let those that will not stand competition decide my policy. I am sure there is a number of you here today, that represent companies and members working at companies that have a lot to gain from market openings in foreign countries.

We need more players who have views on how globalisation should develop. And I believe trade unions could play a major part in that. If we want to make globalisation serve mankind and not the other way around, the union perspective is needed. Why leave the interests of big business or farmers?

For example, who else looks after the interests of the individual worker who has been hit by the effects of restructuring? Who else will demand education and retraining, and unemployment benefits that are generous enough to avert social disaster before a new job is found? Who else will care about your members’ readiness to meet the future?

You have an important contribution to make, by being that force in society that demands that enough money is spent to bring ordinary working men and women – also those without skills – along in a globalizing world. Leaving individual workers to mend for themselves when restructing hits them in not good enough. We must work for policies that places that responsibility with governmwnts – policies that make people feel secure also in times of change.

Saying no to globalisation will prove fruitless. But a conditional yes could prove very worthwhile. Globalisation does not wait for politics. It happens. And we, who are elected representatives of voters and union members, not just appointed by big money, we should influence how it happens. We can choose to say no to influencing globalisation. But we can not stop change from taking place altogether.

Let me stop for a minute in order to brag a bit about the doings of Swedish trade unions. Some of you may have heard that Sweden, a country with only nine million inhabitants, during the last few years has become the world’s foremost market for internet solutions. That means that the leading American IT companies don’t dare abstain from investing in Sweden today. They need to be present in Sweden, in order to pick up the new ideas.

I dare say that might not have happened if it were not for the Swedish trade unions. Sweden’s strength today is its people. There are so many Swedes that use the internet for banking or shopping or other needs that the country has turned into the ideal IT laboratory, the dream of every IT investor.

The reason for this is partly that the unions decided early on – several years ago – to facilitate if a union member wanted to buy a computer to have at home. That is why today, the new technology is familiar not just to an elite in Sweden, but to everybody.

Swedish trade unions have always welcomed progress and free trade. But they have made their support conditional, and they have been the driving force for an active labour market policy with training and retraining for new jobs. They have been a powerful modernising force.

I recall the words of Göran Johansson, today the mayor of Gothenburg, but previously the local president of the metal workers at SKF, the ball bearings manufacturer. While at SKF, he was once asked by a journalist to comment on the inauguration of a new high tech, labour saving investment. The journalist asked if he was not afraid of the new technology, that was taking the jobs away from his members. No, Göran replied, I am not afraid of new technology, I am afraid of old technology. It is old technology that is a threat to my members’ jobs.

I think it is important to embrace change and try to influence and benefit from it, instead of trying to stop it. The world has always changed. There is little reason to believe that it would stop now.

The WTO is our forum, our tool, for making the rules that provide a framework for future change. Through Internationellt ekonomiskt samarbete och handel

WTO rules governments make sure that competition is fair and that arbitrariness is ruled out as a basis for wealth creation. We create stability and justice.

I belong to those who think that the WTO rules of today are far from perfect. But imagine the alternative. I see no other realistic alternative today than the rule of force, the rule of the strong, the rule of the big. We can try to work within the WTO and improve it, or we can accept a world in which the United States does as it pleases – without even consulting the rest of us.

Stability and justice are goals that trade unions have pursued on a national basis for a long time. I think time is ripe to extend that pursuit to the global arena. The way in which trade unions have placed the issue of core labour standards firmly on the world trade agenda is impressive. Discussion in the WTO about working conditions in member countries will add to the organisation’s respect, and lay the ground for further opening up of borders.

I thank you for what you have done so far. And then I call on you to widen your involvement.

Thank you.

Speech by Mr Leif Pagrotsky at the OECD Council Meeting at Ministerial Level, the NGO-forum in Paris 2000-06-27

Ladies and Gentlemen, Trade policy cannot be formulated in a vacuum. Trade policy is a tool, a tool to obtain higher goals such as prosperity and development. If we design this important tool without regard to a broader context, it will probably not be a good tool that produces the kind of results that we would like to see. Instead, it will produce unintended side effects that make people sceptical to the work of trade ministers and trade experts.

We need to keep in mind, what the development and growth and prosperity that we seek really means. No development is possible without change. And change requires that people make adjustments. Maybe they have to change jobs, or go into retraining - maybe even move to another town.

That means that when we seek change, we cannot just look at all the positive effects that will result and leave it at that. We also have to realise that our citizens, people of all sorts of different countries, need to be equipped to master the change that we want to bring about.

Without that ability, without security the risk is that, they will try to stop change instead. And we can sit in our offices or at our ministerial meetings with our brilliant trade policies and it will not matter. No change will come about if we are voted out of office for wanting change that our voters are afraid of.

My simple point is that without creating policies that provide our citizens with security and an ability to master change, we will not be successful at promoting development. Neither in the developed world, nor in developing countries. Resistance to change will make that impossible.

So those of us who think that globalisation in the form of less barriers to trade has positive effects, we have to equip our citizens to be able to reap those benefits.

For this reason, trade policy cannot be formulated in a vacuum.

In consequence, I of course also believe that the so-called ”trade and-”issues belong in the World Trade Organization. Internationellt ekonomiskt samarbete och handel

It is a matter of credibility. I don't believe that the WTO should step in and try to solve all the environmental, corruption or labour rights problems of the world. The WTO could not do that.

But the WTO, like all other international institutions, has an important contribution to make. And if we as trade politicians want credibility when we say that increased trade will lead to a better world, we had better show that we are concerned with other policy areas as well, and care about how they interrelate with trade policy.

The final point that I would like to make, however, is that not even this is enough. Secure citizens and coherence between trade policy and for example environ-mental policy won't produce results unless we in the developed countries can convince all members of the WTO including the developing countries - that we have a just case.

The developing countries call for better coherence between what representatives of Europe and the US say, and what we do. They ask for better consistence in our arguments. We cannot advocate free trade on industrial goods, and at the same time oppose free trade in the areas where the developing nations can compete. I am primarily talking about food and clothes. I think they see this as incoherent. And I agree.

In order to achieve growth, development and prosperity, we have to be able to show the developing countries that for example the European Union has coherent policies. We have to be able to show our citizens coherence between what we do in the WTO and what we try to achieve in other policy areas. And we cannot formulate trade policy in a vacuum. We need to enable people to master globalisation in order to succeed at reaching our goals.

Thank you.

Anförande av handelsminister Leif Pagrotsky vid nyinvigning av Restaurangakademin 2000-09-04

Det är en stor glädje för mig att få tala här vid Restaurangakademiens nyinvigning.

Jag tycker mycket om mat. För mig är god mat en högtid och en kultur upplevelse. Detta innebär naturligtvis att jag ställer höga krav på det jag äter. Jag vet att ni brukar säga här på akademien att en måltid är en helhetsupplevelse. Det tycker jag är bra uttryckt. Mat skall smaka gott. Jag vill vara trygg i vetskapen om att den är gjord på goda råvaror.

Men jag vill även att måltiden skall vara en upplevelse för sinnet. Maten ska vara tilltalande upplagd på tallriken, ha en trevlig inramande dukning, restaurangen ska vara ren och inbjudande och personalen hålla en god service. I detta känner jag omsorgen om mitt välbefinnande. Helheten, den upplevelse jag får gör att jag gärna återvänder till en sådan restaurang.

Svensk matlagning röner idag stor internationell uppmärksamhet. Tillsammans med andra framgångar inom IT, design och musik bidrar det till att stärka bilden av det unga och kreativa Sverige.

Det är branscher som är skapande och skänker upplevelser. Upplevelseindustrin är på frammarsch i Sverige och är redan idag en viktig del av den svenska ekonomin.

Inte bara för de intäkter de ger men även för själva inställningen till omvärlden - att vara lyhörd och uppsnappa vad som är på gång, att leda utvecklingen och ha visionen, att inse att lilla Sverige inte är sämre. Internationellt ekonomiskt samarbete och handel

Som en symbol för det kreativa Sverige står en förändrad Jantelag. Idag heter det inte: "DU ska inte tro att du är något". Nej, detta har blivit: "Du ska inte tro att bara du är något", Jantelagen 2.0 som den kallas. Smaka på de orden. Vissa skulle kanske kalla detta kaxigt. Vad det handlar om är självförtroende. Du duger.

Det finns få ställen där man med sina egna sinnen kan uppfatta hur stor förändringen varit i Sverige de senaste 20 åren som på krogen. Tänka sig att 1969 hade endast 13 % av Sveriges befolkning varit på en krog med fullständiga rättigheter.

Idag är restaurangnäringen en expansiv framtidsbransch som känner av att det går bra för Sverige. De sista åren varit rekordår med en ökningar av restaurangernas omsättning med 7 procent.

Vi unnar oss att gå ut och äta nu när vi får mer pengar i plånboken. Och vi har många olika kök att välja bland. Restaurangnäringen utmärker sig, precis som musiken, för att ta till sig utländska influenser och våra invandrares talanger. Hur mycket roligare Sveriges matliv har blivit de senaste 15 åren visar hur berikande mångfald kan vara.

Idag finns ett stort utbud av restauranger att välja bland. Vi kan äta svensk husmanskost, thaimat, jugoslaviskt, amerikanskt, allt för sig eller i nyskapade rätter där ingredienser blandas. Idag har vi i betydligt högre utsträckning en svensk matkultur med mångkulturella ingredienser.

Omvärlden uppmärksammar att Sverige förändrats. Istället för 90-talets ekonomiska kris och det återkommande, svenska tungsinnet rapporterar utländska media en ny Sverigebild. Nu är Sverige ett varumärke som innehåller nytänkande, ett land som är inne, spännande, pulserande och pådrivande.

Här har den svensk matkultur en naturlig plats. När vi talar om varumärken och matkultur kommer jag att tänka på Absolut Vodka som står för tradition och kvalitet men även friskt nytänkande och kreativitet.

När Vin & Sprit skapade detta nya varumärke 1979 var det för att prova om en traditionell dryck (brännvinet/vodkan) gick att exportera på en mycket konkurrensutsatt marknad.

Om det gick! På 20 år har man gått från 0 till 60 miljoner liter, varav 40 miljoner går direkt till USA. Runt om i världen har svensk mat och svenska kockar nått stora framgångar. Och kunskapen om vad Sverige har att erbjuda sprider sig. För ett tag sedan fann jag i New York Times söndagsbilaga en restaurangguide över Göteborgs krogar!

Svenska kockar, ja, branschen som helhet förtjänar att känna självförtroende. Men nu gäller det att inte slå sig till ro, utan att höja ambitionerna ytterligare och gå vidare. Jag hoppas att restaurangakademin kan spela en väsentlig roll för att förstärka den professionalism som gjort branschen till vad den är idag.

Nu tycker jag att vi ska ta och högtidlighålla denna nyinvigning av Restaurangakademien genom att skära bandet.

Tal av handelsminister Leif Pagrotsky vid invigningen av utställningen ”Absolut Art”, Millesgården, 7 september 2000 2000-09-07

Kära vänner,

I våras när jag var på OECD:s ministermöte i Paris smet jag iväg en stund och besökte utställningen Absolut Ego på Louvren. Internationellt ekonomiskt samarbete och handel

Jag kände mig rätt stolt när jag såg dessa verk av framstående nyskapande konstnärer utställda i Ludvig den XIV:s salonger.

Men inte bara stolt utan också lite vemodig. Allt var ju svenskt – visserligen var Dan Wolgers ende svenske konstnär som var representerad – men ändå, det var i svensk ägo, svenskt namn, svensk idé – hela projektet kändes som vårt.

Och ändå hade det aldrig visats i Sverige, aldrig varit tillgängligt för svensk publik.

Därför är det lite av en historisk händelse, i kväll, när denna världsberömda svenska kollektion för första gången får visas i Sverige. Äntligen har denna samling verk av många av världens mest berömda konstnärer blivit erkänd som konst också i sitt hemland. Äntligen blir denna viktiga konstsamling tillgänglig för den svenska publiken.

Genom Millesgårdens initiativ har Absolut Art tagit steget från alkoholreklam till konst. Jag tycker det är viktigt. Det är ett erkännande av en bedrift utan motsvarighet, av ett enastående dagsverke.

All konst handlar om att väcka nyfikenhet, att skapa det oväntade, det överraskande.

Det handlar också om reklam och varumärkesbyggande. Absolut har tagit konsten till hjälp för att skapa intresse för en svensk exportprodukt, som ansågs helt omöjlig på världsmarknaden.

Utan att avbilda unga, vackra avundsvärda människor, utan att ge illusionen av att sälja framgång och hälsa, har de skapat ett ytterst sofistikerat varumärke för en svensk exportprodukt.

Och detta enbart genom att avbilda en flaska. Om och om igen.

De har lyckats väcka vår nyfikenhet och vår förväntan – vad blir det härnäst? – genom att ständigt göra det överraskande, det oväntade.

Genom att med disciplin och konsekvens hålla sig till just detta – att avbilda flaskan. Jag tycker det är ganska fantastiskt.

För mig visar detta ett par saker: det visar vilken kraft det kan ligga i formgivningen, i designen. Det är flaskans rena och enkla, men samtidigt okonventionella form som är basen för hela varumärket. Det är den som är igenkänd, som skiljer ut sig från alla andra. det visar vilken kraft det ligger i konstnärens förmåga att hjälpa oss att se det redan invanda på ett nytt sätt, att upptäcka det nya i det gamla vanliga; att skapa intresse genom att göra något oväntat ur det förutsägbara.

För mig som handelsminister är det särskilt roligt att Vin & Sprit med hjälp av formgivning och kreativitet har skapat Sveriges största exportframgång på hela livsmedelsområdet.

Från 0 till 60 miljoner liter på bara 20 år. Det ger försörjning för hundratals bönder i Skåne, arbetare på glasbruket i Limmared och bränneriet i Åhus. Och, inte att förglömma, miljarder åt ägaren, hela Sveriges folk. Nästan fem miljarder kronor under bara det senaste åren som Egon Jacobsson har lämnat in till oss övriga medborgare. Internationellt ekonomiskt samarbete och handel

Men det stannar inte här. Kanske viktigare ändå är hur Absolut varit med och förändrat bilden av Sverige, kanske t.o.m. förändrat Sverige.

Bilden av Sverige var tidigare en bild av tungsinne. Det var en bild präglad av Strindberg och Bergman, av Luther och Jante, med hårt arbetande ingenjörer som skapade långlivade kvalitetsprodukter oftast gjorda av stål.

Den här bilden är nu förändrad. Det nya Sverige är ungdomligt, kreativt, modernt.

Nya omtalade framgångsbranscher har ofta med upplevelser att göra; sinnlighet, njutning, glädje. Musik, design och kokkonst – det är faktiskt så att vårt mest framgångsrika landslag idag är kocklandslaget!

När New York Times i våras hade en lång, mycket ingående och mycket professionell, analys av restaurangutbudet i Göteborg gav det mer uppmärksamhet åt Sverige i New York, än vad skog och kullager givit på decennier. Det tycker jag säger något!

Framgångsbranscherna har ofta med IT att göra. Det är också ungt, framgångsrikt, och i framkant på utvecklingen. Gemensamt för alla dessa branscher är att de inte känner några gränser utan har hela världen som arbetsfält. Och en förmåga att snabbt omsätta impulser utifrån. Gemensamt är också, menar jag, en ny framåtanda – en ny kaxighet.

Jonas Åkerlund har tagit storslam i Hollywood och Marcus Samuelsson är årets kock i USA.

Internationell affärspress är full av två andra exempel på svensk kaxighet: OM som vill köpa självaste Londonbörsen. Ett förhållandevis litet dataföretag med några hundra anställda som lagt ett bud på hela London Stock Exchange.

För att inte tala om hur Financial Times varje dag skriver om hur Vin & Sprit sitter på kontrollposten som styr hur hela världens alkoholbransch ska omstruktureras de kommande åren.

Jag tycker att det här är lagom kaxigt för våra ambitioner!

Det är en enastående och kraftfull omsvängning i omvärldens bild av Sverige, och i vår egen bild av oss själva, bilden av vår förmåga, och vårt självförtroende.

I denna omsvängning av varumärket Sverige från tungsinne och depression till nytänkande, spännande, modernt, pådrivande, kreativt, från Jante till Londonbörsen.

Där har Absolut och Vin & Sprit varit en föregångare, en vägröjare, en pionjär.

Mina damer och herrar,

Låt oss inspireras av det, när vi nu ska njuta av konsten, vår egen ägandes konst faktiskt, här på Millesgården.

Därmed förklarar jag utställningen Absolut Art öppnad.

"Konsumentmakt i ett gränslöst Europa" - Tal av handelsminister Leif Pagrotsky vid Livsmedelshandlareförbundets kongress i Malmö 2000-09-11 Internationellt ekonomiskt samarbete och handel

Mina damer och herrar,

Tack för erbjudandet att låta mig komma hit i dag och ge min syn på de förändringar som skett – och kommer att ske - och som inverkar på handeln i det ständigt föränderliga Europa. Det är särskilt roligt att vara här i Malmö där bron blivit en symbol för de möjligheter som öppnat sig, inte minst för handeln i Sverige.

Jag är också glad över den här möjligheten att inför er berätta hur jag ser på de svenska priserna och varför jag fäster så stor vikt vid att de måste närma sig omvärldens priser.

Det går bra för svensk ekonomi nu. Inte sedan SCB började mäta hushållens framtids-förväntningar har de svenska hushållen sett så positivt på såväl sin egen som landets ekonomi. På två år har över 200 000 fått jobb och målet om 4 procents arbetslöshet är i praktiken uppnått - före sommaren låg arbetslösheten på 4,1%. Sanningen är att syssel-sättningen inte har stigit så kraftigt på 40 år.

Förra året hade vi en tillväxt som var nästan dubbelt så hög som snittet i EU och vi räknar med att den kommer att fortsätta vara högre både i år och nästa år. Vi amorterar rejält på statsskulden. Det ser ljust ut för svensk ekonomi framöver.

Det här är goda nyheter för handeln.

Ni märker när folk får mer pengar i plånböckerna. Under de senaste tre åren har de svenska hushållens disponibla inkomster, det vill säga det vi har kvar efter skatter och avgifter, ökat med 120 miljarder kronor. I år har hushållen 120 miljarder kronor mer att röra sig med än de hade 1997. Skulle det vara jämnt fördelat så skulle det motsvara 30 000 kronor per hushåll (eller 13 000 kronor per person). Nästa år räknar vi med att hushållen får ytterligare en si så där 50 miljarder kronor mer i handen att köpa för än i år.

Hjulen snurrar i Sverige igen, att svenska hushåll har fått tillbaka framtidstron, att hushållen nu kraftigt ökar s in konsumtion – det är, vågar jag påstå, det mest positiva som hänt för handeln under hela 90- talet. Viktigare än t.ex. sänkningen av matmomsen, mycket viktigare.

Den bild som idag målas upp av Sverige är en helt annan än för bara ett och ett halvt år sedan. Vi är inte längre landet som halkar efter, landet utan framtid. Jämför med hur det lät när Industriförbundet hade årsmöte i mars förra året, när alla skulle lämna den sjunkande skutan Sverige.

Istället är vi kanske världens ledande IT-land som väcker uppmärksamhet runt om i världen. Och istället för att be om ursäkt för oss så tar vi med självförtroende oss an världsmarknaden. Det senaste och kanske fräckaste exemplet är Olof Stenhammars och OM:s bud på Londonbörsen. Det visar på ett nytt självförtroende, på framåtanda. Inte för mycket, inte för lite, utan lagom kaxigt.

De entreprenörer som tidigare verkade leva i ett naturreservat i Gnosjötrakten har spritt sig och finns numer på platser där de tidigare ansågs vara utrotningshotade.

Vårt självförtroendet är på väg upp. Och jag menar att det är välförtjänt.

Den konjunkturuppgång som vi befinner oss i nu har vi skapat själva, den är inte konstgjord som så många gånger förut. Den beror inte på någon kreditavreglering eller någon devalvering, kronan har ju faktiskt stärkts mot euron ganska kraftigt sedan den lanserades första januari 1999.

Det här har vi svettats ihop tillsammans i Sverige, genom budgetsanering och hårt arbete, genom låg inflation och produktivitetsökningar. Det här läget har vi skapat själva. Internationellt ekonomiskt samarbete och handel

Frågan vi måste ställa oss nu är – kan det fortsätta att gå så här bra?

I så fall skulle framtiden se rätt ljus ut både för svenska folket som helhet och för er som handlare.

Men att det skulle fortsätta gå bra är inte självklart.

Men jag menar att det ligger i våra egna händer och att vi själva kan påverka framtiden.

USA har med sina snart 10 års konti nuerligt höga tillväxt visat att det inte är ödesbestämt att så fort tillväxten hållit på ett par år så kommer inflationen och så får vi raskt en lågkonjunktur. USA är idag ett levande exempel på att det skulle kunna fortsätta att gå bra under många år framöver. Ett bevis på att det inte är ödesbestämt att det snart ska gå dåligt igen.

Det finns naturligtvis en mängd olika faktorer som påverkar detta. Den amerikanska banken Merril Lynch pekade på ett par häromveckan när de utsåg Sverige till det land som hade den största tillväxtpotentialen av alla i världen under de kommande fem åren.

Det handlar om att behålla kontrollen över de offentliga finanserna och inte gripas av hybris och lättsinne med statens pengar nu när det går bra. Nu måste vi visa att vi kan stå emot lockropen om alltför lättsinniga skattesänkningar och sociala reformer.

Sen handlar det naturligtvis om de långsiktigt viktiga satsningarna på utbildning.

Men jag tänkte uppehålla mig vid en annan oerhört viktig faktor, en faktor där vi i tidigare högkonjunkturer har fallerat och en faktor där ni som verkar inom handeln spelar en huvudroll.

Om vi skall lyckas förlänga den här perioden av hög tillväxt hänger mycket på om vi kan hålla tillbaka inflationen, på att de svenska priserna ökar mindre än i omvärlden.

Just nu lyckas vi med detta. Inflationen i Sverige är hälften så hög som i resten av EU, trots högre tillväxt, och så har det varit i flera år. Och så behöver det fortsätta.

Att lönebildningen fungerar bra kommer att vara viktigt. Men det är inte allt. Det finns andra marknader som måste fungera bra också.

Och i det perspektivtet så finns det en del som talar för att vi ska kunna fortsätta att ha låg inflation i Sverige.

Idag har vi höga priser i Sverige.

1998 var de svenska konsumentpriserna i snitt 21% högre än EU-genomsnittet. Det betyder att vi betalar 200 miljarder kronor mer för samma konsumt ion. Nu, efter att kronan stärkts så kraftigt mot euron lär det dock vara ännu mer. Som ni vet så är maten på intet sätt värst bland de höga svenska priserna, den var 1998 "bara" 11% dyrare än i EU.

Jag har försökt förstå varför det är så här, varför har vi så höga priser?

En del hävdar att det skulle bero på skatterna.

Men SCB har visat att vår högre moms bara kan förklara 3 procentenheter av 21.

Andra har pekat på det generella skattetrycket som boven i dramat. Men det håller inte som förklaring. I Internationellt ekonomiskt samarbete och handel så fall skulle alla priser vara dyrare. Det är de inte.

Inte ens om man tittar inom en viss sektor där skattebelastningen kan anses vara rätt homogen, ser man det. Fisk är t.ex. 7% billigare i Sverige än i EU medan icke-alkohol-haltiga drycker är hela 38% dyrare. En Coca-Cola är ungefär dubbelt så dyr i Stockholm som i Madrid. Det hänger helt enkelt inte ihop.

Skatterna förklarar lika lite varför Konsumentverket kommer fram till att en tvåbarns-familj har 18% högre matkostnader i södra Stockholmsområdet än i Västra Götaland.

I Västra Götaland har man alltså redan matpriser som ligger under EU-snittet.

Motormännens undersökningar visar också att bensinpriserna i Sverige exklusive alla skatter är avsevärt högre i Sverige än i EU.

Våra höga priser kan alltså till väldigt liten del förklaras av våra högre skatter.

Vad beror då de höga priserna på?

Jag har inget bra svar. Men en sak vet jag - att på en gemensam marknad, med fungerande konkurrens och medvetna konsumenter så kan inte den här situationen fortsätta. Det är ohållbart med så här höga prisskillnader. Det kommer inte dagens konsumenter att acceptera.

Men våra höga priser innebär också en enorm möjlighet för konsumenter och för entreprenörer.

Vi är idag med i EU och därmed fullvärdiga medlemmar av EU:s inre marknad. Även jordbruksprodukter och mat kan nu importeras fritt till Sverige. Vi lever i ett grä nslöst Europa och det måste vi utnyttja.

Tillåt mig en liten illustration av hur stora möjligheterna egentligen är.

Antag att vi på 10 år lyckas halvera prisskillnaden till resten av EU. Det är inte ett alltför ambitiöst mål.

Men det skulle i så fall betyda att de svenska konsumentpriserna kommer att stiga med en procent mindre än priserna i EU, varje år i 10 år. En procent lägre inflation än EU, varje år, i 10 år.

Skillnaden i konsumentledet mellan 1 och 2 procents inflation under de närmaste tio åren är enorm. Det handlar ackumulerat under dessa tio år om ett inkomsttillskott för svenska konsumenter på inte mindre än 620 miljarder kronor. Det är nästan 70 000 kronor per svensk eller 175 000 kronor per hushåll.

Om vi lyckas med att halvera prisskillnaden till resten av EU på tio år, så skulle varje hushåll på tio år spara så mycket pengar att de kunde köpa en ny bil för pengarna.

Dessutom skulle en procents lägre inflation innebära mycket lägre räntor och att vi därigenom kan få högre tillväxt och högre inkomster.

Att vi i Sverige har kommit så långt när det gäller e-handeln banar också väg för stora effektiviseringar för handeln. Det öppnas dagligen helt nya möjligheter att finna nya leverantörer över hela Europa. I somras fick jag exempelvis i Madrid en förevisning av e-handelsplatsen Merkant som just sysslar med livsmedel. De berättade hur aktiva handlare på deras alleuropeiska handelsplats på nätet hittade leverantörer som sålde frukt och grönt 30–40% billigare än vad deras vanliga leverantörer erbjöd.

Om vi i Sverige kan se till att verkligen utnyttja de möjligheter som EU:s inre marknad och ny teknik innebär för en bättre fungerande konkurrens och lägre priser i Sverige så kommer vi att bli vinnare. Internationellt ekonomiskt samarbete och handel

Frågan är bara hur fort det kommer att gå.

Jag är rätt optimistisk. Aktiva konsumenter och driftiga entreprenörer kommer gå i bräschen för den här förändringen och jag tror att det kommer att gå fort.

Mycket talar för att allra fortast kommer det att gå här i Skåne. Jag är övertygad om att bron kommer att accelerera effekterna av den inre marknaden. Såväl konsumenter som handlare kan här agera förtrupp och spjutspets i att finna nya vägar att möta varandra. När marknaden i ett slag växer så kraftigt öppnar sig exempelvis helt nya möjligheter för handeln att finna nya leverantörer, men också att vända sig till nya konsumenter. Och det är uppenbart att det finns fler varor och tjänster än öl som det är stora prisskillnader på.

För att följa den här utvecklingen har regeringen bett SCB att studera prisutvecklingen här i Skåne och jämföra den med utvecklingen i resten av landet. Det startade de med innan bron invigdes och vi kommer framöver kunna följa om konsumenter och handlare här i Skåne blir den förtrupp som jag tror att de kommer att bli.

Vad är då min roll som handelsminister i den här kampen för lägre priser och en bättre ekonomisk utveckling?

En möjlighet för mig är att använda mig av min roll som opinionsbildare för att uppmärksamma konsumenter och entreprenörer på vilka möjligheter som finns numera.

Om det är billigare att köpa bilen i Danmark så gör det. Vi ser redan hur 40–50 000 svenskar köper sin bil utomlands. Det ökar pressen på såväl leverantörer som handlare. Förra året sjönk priserna på begagnade bilar med 8–9 procent.

Vi ser hur den ökade konkurrensen inom el och tele pressar priserna och bidrar till att hålla inflationen nere. Detta skulle inte ske om folk inte bytte leverantör.

Min uppmaning till svenska konsumenter är att de ska bli mer otrogna. Vi konsumenter ska se oss om och ställa högre krav på att få valuta för våra pengar. Jag har hört bankmän beskriva att vi svenskar skiljer oss oftare än vi byter bank – det stimulerar inte konkurrensen. Och sen ser vi också hur priskonkurrensen på finansiella tjänster är näst intill obefintlig och hur t.ex. fondförvaltarna tar ut enorma avgifter som på intet sätt står i proportion till de kostnader de har.

Till er som livsmedelshandlare vill jag också rikta en uppmaning – utnyttja de möjligheter som EU- medlemskapet innebär. Sök nya vägar, nya leverantörer! Köp Coca-Colan från något annat land i EU istället om den är billigare där!

Studera handeln i andra länder, för våra prisskillnader tyder på att vi har något att lära av dem. Och hittar ni administrativa regler som hindrar er från att kunna importera fritt så hör av er till mig, jag vill att ni ska kunna utnyttja de möjligheter som finns.

Nog om det.

Som handelsminister så kan jag ju också påverka regler som hindrar marknaden från att fungera effektivt. Jag brukar trycka på att jag är handelsminister. Det betyder att jag inte bara är exportminister utan också importminister.

Handelspolitiken i EU skulle kunna vara ett enormt effektivt verktyg i kampen mot inflationen i såväl Sverige som i Europa. På en mängd områden för EU idag en politik som skapar konstlat höga priser i Europa och som samtidigt minskar u-ländernas möjligheter till utveckling. Internationellt ekonomiskt samarbete och handel

Det gäller framför allt två områden – mat och kläder. Två områden där u-länderna kan konkurrera men där vi delvis stänger ute deras produkter. Visst, EU är ändå världens öppnaste marknad.

Men se bara på EU:s jordbrukspolitik som idag kostar en familj på 4 personer 12 000 kronor extra om året. Då förstår man vilka möjligheter som finns i ökad frihandel.

Vi arbetar konsekvent för den modernisering av EU som öppnare marknader skulle innebära.

Och EU:s handelspolitik förklarar till viss del höga priser i EU men det förklarar inte att priserna är extra höga i Sverige.

Så oaktat hur framgångsrika vi är i att modernisera den europeiska handelspolitiken så finns det mycket vi kan uträtta på egen hand.

Jag är öppen för alla förslag och diskussio ner kring förändringar både i Sverige och på EU-nivå som kan få handeln att fungera bättre. Jag vill att ni verkligen ska kunna dra nytta av EU:s inre marknad, att ni i er verksamhet ska kunna köpa där det är billigast.

Ta exemplet med Coca-Cola igen. Jag är redo att lyssna på era idéer om hur retur-glas-systemet fungerar idag och hur man skulle kunna få det att fungera bättre. Jag är öppen för en diskussion om reglerna för märkning på svenska om det är så att de verkligen utgör ett reellt problem.

Jag vill att ni som handlare ska kunna dra full nytta av den inre marknaden och jag är beredd att kämpa för att ni ska kunna göra det så att vi får ner de svenska priserna till EU-nivå.

Jag vill dock avsluta med att säga att jag är rätt övertygad om att i och med EU-medlem-skapet så är det allra mesta på plats för att vi själva ska kunna utnyttja EU:s inre marknad för att pressa priserna här i Sverige.

Och kan konsumenter, handlare och entreprenörer i än högre utsträckning börja utnyttja det gränslösa Europa så tror jag att vi kommer kunna pressa priserna väsentligt.

Om vi lyckas så kommer det leda till lägre inflation, högre tillväxt och högre syssel-sättning. Det blir också högre inkomster, högre konsumtion och bättre tider för handeln.

Om vi lyckas så bådar det gott för Sverige.

Och jag är säker på att ni kommer leva upp till ert ansvar och dra ert strå till stacken i kampen för lägre priser och en bättre ekonomisk utveckling.

Tack!

Welcoming address by Mr Leif Pagrotsky, Minister for Trade, at the Swedish Government hearing ”TRIPS and Biodiversity”, Stockholm 2000-09-13

Ladies and Gentlemen,

You are most welcome to today's hearing about the World Trade Organisation Agreement on Intellectual Property Rights – TRIPS. Internationellt ekonomiskt samarbete och handel

I especially welcome our five guest speakers, and I am sure their presentations will be both informative and thought-provoking.

The main objective of today’s hearing is to have an open discussion about the TRIPS Agreement. What are the consequences for biodiversity and sustainable development? How do we balance different interests and conflicts ?

I think we are all aware of the complexity of the matter and that the answers can only be found in a sincere exchange of views and arguments. So, I both welcome and urge you all to participate actively here today.

Before the Uruguay round there were no internationally agreed trade rules for intellectual property rights. As trade increased in this field so did tensions in economic relations. Today, some describe the TRIPS Agreement as the greatest achievement of the Uruguay Round while others picture it as the major setback.

Clearly, it is one of the most controversial pieces in the WTO legal puzzle. This, – together with the Agreements on Textiles and Agriculture, – are the ones that evoke the strongest protests from developing nations.

The critics say it benefits foremost already developed countries. I think we shall consider this criticism very seriously and sincerely. If there are unjust rules they should not be accepted and we need to increase our efforts to modify them as soon as possible.

The TRIPS Agreement can still be developed and adjusted. It is an important international framework and I am certain it can become a more efficient tool.

Intellectual property rights such as copyright, trademarks, designs and patents are of vital economic importance. These rights may be of a monopolistic kind, but there is a long tradition, especially in the developed world, of protecting such property to the expected benefit of society.

The interests are conflicting, this we must recognise. The protection of intellectual property rights does give the inventor an incentive and the means to finance research and development activities. This is true.

It is also true that exclusive rights do work against the idea of free competition and that awarding rights that benefit only a few may conflict with the interest of society as a whole.

The only way to find a solution between these arguments is through fine-tuning the balance between the interests of right holders and of users. The Convention on Biological Diversity recognises the sovereign rights of States over their national resources, including genetic resources.

It also emphasises the rights of national governments to determine access to their genetic resources subject to national legislation. National governments must give their consent before others can be granted access, and the terms must be mutually agreed.

Sweden and the European Union hold the view that multilateral environmental agreements and trade- related agreements are mutually supportive. We believe that this important principle also applies to the Convention of Biological diversity and the TRIPS.

It is also important to note that none of the agreements can take precedence over the other. They have to be mutually supportive, or at least non-conflicting. Sweden is working in various international fora with the aim of solving the issue of access and equitable sharing of the benefits from genetic resources. By the notion ”resources” we do not only have in mind monetary gains but also the means of capacity- Internationellt ekonomiskt samarbete och handel building, and the transfer of technology and know-how.

The patenting of living organisms is not only a technical issue, but also an ethical one. The concept that life can be owned, and that life forms can be granted a patent are regarded as alien by many of us. I agree that it is questionable when it comes to granting patents on naturally occurring plants, animals, micro-organisms or gene sequences.

However, in the developed world it is recognised that an inventor may be granted a patent if his or her discovery has been made subject to an industrial application. But it would be rather worrying if nations did not have sovereign right to choose whether to grant patent on life or not.

Such a right must therefore, I believe, remain possible in the TRIPS agreement. Some developing countries express concern over the difficulties they face with the full implementation of the TRIPS Agreement.

These concerns must be taken seriously. The developing countries have had to finalise their implementation process by 1 January 2000.

The way in which they have succeeded doing so is now being reviewed by the WTO TRIPS Council. The least developed countries have more time. Their implementation shall be completed by 1 January 2006.

The short-term cost of implementing TRIPS, including considerations such as structural capacities, financial resources and technical expertise, is a significant factor for many least developed countries.

A 1996 study by UNCTAD estimates that in order to comply with the TRIPS Agreement, Bangladesh will need to spend 250.000 US dollars in one time costs for legislative drafting and over 1.1 million US dollars in annual costs for judicial work, equipment and enforcement measures – not including the cost of training personnel.

The present situation must be carefully assessed. Cases where individual countries are facing genuine implementation problems, should be identified. What short term action is needed and what possible measures should be taken to alleviate difficulties for least-developed countries ?

The European Union and other donors should, I believe, increase the technical and financial co-operation to developing countries to assist them in making their systems of Intellectual Property Rights protection more effective.

We should also ask ourselves whether any adjustments are warranted in the support programmes due to the difficulties signalled by developing countries?

Sweden is, together with the other Nordic countries, co-operating with the SADEC countries in southern Africa in a long-term project that started 10 years ago. The aim is to develop regional and national gene banks for crops. Nordic know-how and infra-structure support is facilitating this process.

Ladies and Gentlemen,

The TRIPS Agreement and its consequences for biodiversity and sustainable development is a responsibility for each and every on of us.

Today, here in Stockholm, we have a possibility to make a contribution. I welcome you all to be part of it. Internationellt ekonomiskt samarbete och handel

Thank you for your attention!

Address by Leif Pagrotsky, Minister for Trade, at the UNDP Second Global Forum on Human Development, Rio de Janeiro, Brazil 2000-10-10

Ladies and Gentlemen,

When I received the invitation to participate in this UNDP Second Global Forum on Development I was honoured personally, but also very glad that you wanted a Trade Minister’s views in your discussions.

Not too long ago, many saw trade and development as two – almost – contradictory spheres of interest. Free trade was pictured as an instrument, exclusively to facilitate life for the market forces, therefore rather widening than narrowing gaps between the rich and the poor. Development co-operation on the other hand was believed to be able to abolish poverty almost on its own.

This fragmented perception is gradually, but not fast enough – giving way to a more realistic view. Therefore I welcome this initiative and I hope it will encourage others to follow.

We need to cross old borders and listen to each other. Human development is a common challenge and a common responsibility.

My perspective on globalisation and human development is optimistic but self-critical.

The way we politicians have allowed globalisation to develop without interference is no longer accepted. This we can see not least in the growing protests against globalisation.

I understand the anger. We haven’t fulfilled our responsibilities. All the potential of globalisation is there, but we haven’t seized the possibilities.

Those who protest are not united behind common proposals but they all share the same view of the state of the world:

– the scale of poverty in today’s world is unacceptable, – the gaps between rich and poor are enormous and growing, – the marginalisation of the poorest countries remains; and – the environmental threats are dramatic.

And they also share the same conclusion: Political action is needed to shape globalisation to work for all and to secure the globe to future generations.

I share their frustration. I too think it is the responsibility of the politicians of our time, of our generation, to restore a balance between market and democracy.

As a Trade Minister I see three main challenges to shape globalisation to make it work for the poor.

First, we need to ensure that there is better co-operation between different policy areas, at the national as well as at the international level.

The second challenge is to argue for open and rules based trade as the best instrument to shape globalisation. Internationellt ekonomiskt samarbete och handel

We have failed to offer free trade to everyone, only some of us are included. Free trade is an offer and it is up to each and every country do decide for themselves whether to participate or not. But it must be made clear that if a country turns the offer down, it will have severe consequences for the potential for development.

And third; we must ensure that our national – and global – policies, provide security for people.

If free trade and globalisation are only perceived as threats there will never be popular support for changes.

But let me start with the lack of political coherence:

Free trade rhetorics too often do not correspond with actions. We in the rich countries say that free trade is a great thing when it comes to goods and services produced by our companies, but are not as enthusiastic when it concerns products from the developing countries.

The European Union is an example where the rhetoric for free trade include agriculture, textiles and clothing, but political decisionmaking and actions follow a separate track.

There are all kinds of excuses: – the industry needs more time to adjust – well, in the case of textiles, it only had 40 years or so. – or, the other side must open up first. – Well, where is our self-confidence ? The fact is that exports to Western Europe from countries outside have hardly changed in 40 years. Our economy is not more open than it was in 1960.

We politicians in the rich countries have a great responsibility to develop policies to stop the exclusion of developing countries. We have to take initiatives that demonstrate our will to build confidence. We must be honest in our arguments and show solidarity in our decisions. This is our moral imperative but it is also in our self-interest.

I want the European Union to take a global lead.

We must show that we have a trade policy that can unite the economic, environmental and political aims of the Union with the demands and expectations of developing countries.

This means we have to take courageous political decisions, some of them affecting also our short-term interests. I believe we should speed up the abolishment of the barriers on imports of textiles and clothing now. This would be a stimulus for many developing countries.

For example, textiles and clothing constitute 97 percent of exports from Pakistan, 49 per cent of exports from Tunisia, 37 per cent of exports from the Dominican Republic and 27 per cent of all exports from Uruguay.

The lack of coherence, that I am talking about, is also demonstrated in other ways, even within national governments.

This is a serious problem in itself, but when it reaches the institutions where global policy is formulated it is definitely a major stumbling block. Take the example of core labour standards.

The conventions of the International Labour Organisation establish a minimum acceptable level of human rights in the workplace. More than 130 countries have ratified the six core conventions. Still, when the same governments change hats and become World Trade Organisation members, the issue of Internationellt ekonomiskt samarbete och handel implementing the conventions suddenly provokes strong feelings.

I find this very difficult to understand. What makes a government upset in one global forum about a decision taken by the same government in another?

I believe we politicians have some serious homework to do before we can even start speaking about coherent policy making. And it is urgent that we start doing this now so we can act more efficiently in our global fora to meet the demands and challenges that face us.

I am very pleased that we can see new initiatives being offered to create coherence at the global level between different policy areas.

Let me just mention a few; – Next year, for the first time, a joint event between the World Bank, the International Monetary Fund, the World Trade Organisation and the United Nations will take place. This High Level Intergovernmental Event on Financing for Development will try to find ways towards a more coherent strategy for development.

– Next May, the UN third Conference on the Least Developed Countries will take place in Brussels. This time it will marry areas such as development co-operation, debt, trade and investments.

– Yet, another opportunity is the follow-up to the Rio-conference which it is to take place in 2002.

However, if initiatives like these are to make any significant progress, each and every member country must enter with a solid and coherent national mandate.

The second challenge that I see, is to establish a common understanding of how protection of markets affects the potential for development.

Free trade is an offer and it is up the each and every country to decide. To those who say no, it should be understood that this limits their potential for growth and development and thereby their capacity to combat poverty.

I am the first one to admit that trade policy for free and fair trade so far has failed; there are still too many barriers, both in the developed world and in low income countries, trade isn’t very global, many developing countries are excluded from the world economy and from the positive effects of globalisation – and even worse; they become more – not less marginalised.

The Human Development Report provides us with statistical proof. Just some examples: The Least Developed Countries with 10 per cent of the world population account for only 0,4 per cent of world exports, an ever diminishing share; Twenty years ago it was 0,6 per cent, and ten years ago it was 0,5 percent. Foreign Direct Investment follows the same pattern; the Least Developed countries receive only 0,4 per cent of the total.

The role of trade as a necessary but not sufficient tool for development is becoming more widely established. But there is often a smallprint safe-guard on the bottom-line, saying ”all this is fine, but, the developing countries must still be allowed to protect their markets in order to be able to build an economy”.

I think this conclusion reflects a misguided benevolence. Developing countries must open up their markets if trade between neighbours is to increase. And since most poor countries border other poor countries trade between neighbours is a prerequisite for development. Internationellt ekonomiskt samarbete och handel

The Economic Partnership Agreement between the European Union and the African, Caribbean and Pacific countries which starts in 2008 will be important in this context. ACP-countries are invited to sign free trade agreements with the EU as groups of countries building on their own regional schemes.

Together with wider economic co-operation and support for social development this will lead to a smoother integration into the world economy.

Regional integration is a necessary for economic growth and increased prosperity to take place. Greater competition and enlarged markets lead to specialisation and a larger supply of products at lower prices.

Latin America is a very illustrative example. In Mercosur for example, trade between the members increased by 17 per cent between 1994 and 1996, while exports to the rest of the world increased by only 9 per cent. Barriers also have a direct influence on the daily life of the people. Consumer prices will be higher than on a free market. This of course hits the poorest the hardest.

There are no quick fixes to growth and development, and trade barriers are, I believe, in the long run more destructive than constructive.

But political initiatives for increased free trade are often seen with suspicion from developing countries. In some cases I respect this.

The lack of confidence between the developing and the developed countries was also one important reason why The World Trade Organisation meeting in Seattle last year failed to launch a new round of trade negotiations.

The forum itself is, like the United Nations, a product of its members interests, and we must be fair and admit that the industrialised countries have dominated the organisation.

Today, however, a large majority of the members are developing countries and there must be a change of perspective. Otherwise, there will be no new negotiations.

All countries must have a fair chance to participate in forming the rules and regulations that affect them. The developing countries must be welcomed and supported. They must also be provided with the capacity to participate in the negotiations on equal terms. This is a very small price for governments to pay to strengthen the legitimacy of the WTO system. Still many are reluctant to live up to their small financial obligations. I think this is an embarrassing and very short-sighted behaviour.

A country that chooses to open up its market will pay a short term and sometimes very high price for the adjustment. Many developing countries have very little capacity to deal with these problems. Necessary reforms are often difficult to execute. In addition, tariffs are a major source of income for many states.

To create an alternative base for taxation, and build institutions to handle such a system will be necessary. In this context, development co-operation can play an important role.

There is no automatic link between economic growth and progress in human development. It is the responsibility of the national government to promote an enabling economic environment, in which all persons without discrimination may take part. This is one of the building-blocks of human rights and human development.

The argumentation of the Human Development Report in this regard is both interesting and convincing. Internationellt ekonomiskt samarbete och handel

There is no doubt a close connection between human development and human rights. The rights are ends in themselves but clearly also means to achieve human development. Human rights can empower poor people to fight poverty themselves, based on their own priorities. It is the responsibility of states and ultimately of us politicians, to create the policies needed for this to take place.

The rich world must do its homework. And so must the developing countries. Let me just point at the area of corruption, which I think is a crucial obstacle to confidence-building and to development. We must face this problem honestly and firmly.

We must not pretend for instance that protectionism in many cases isn’t but expressions of corruption and nepotism.

One place where we have seen this is in Indonesia: Tariffs were used to create monopolies that enriched the ruling Soeharto family and their friends, not to protect the interests of ordinary people . On the contrary, it was ordinary people who had to pay the Swiss bank accounts via higher prices and inferior products. Corruption and protectionism were a tax on the poor and their poverty.

Why do I put such emphasis on corruption? There is a strong causality between corruption and poverty. Poverty makes people vulnerable to bribes but corruption also sustains poverty.

International organisations and structures can do a lot to fight corruption. In the OECD, for example, a convention has been agreed to make it illegal for our companies to pay bribes to officials, also in other countries.

Wherever the bribe is paid, it is illegal in the home OECD country. Hopefully this method will facilitate the global fight against corruption since it puts the focus on the person who bribes and not on the bribee.

The Swedish government gives high priority to the fight against corruption and we think development co- operation can be used as a tool to fight these abuses.

In January next year Sweden will take over the Presidency of the European Union. A new round of trade negotiations have high priority in the EU, and Sweden will work hard during its presidency to ensure that no opportunity is lost to get a new round started.

But we are in the process of another very important trade negotiation; namely the one creating a free trade area between the EU and Mercosur. At the summit here in Rio de Janeiro last year, it was decided that these negotiations shall enter a decisive phase on 1 July next year.

Sweden will make all efforts needed to ensure that these extremely important negotiations can go forward without delay, so that trade between our continents can expand for the benefit of all people in our regions.

Let me turn to the third challenge I see in order to shape globalisation and make it work for the poor: the challenge to create popular legitimacy for globalisation and free trade.

Again, I think the lack of confidence we now see manifested in many different ways, is the responsibility of us politicians. We haven’t done our home-work properly. On the contrary, we have too silently allowed globalisation to be pictured as the cause of all evils, when in fact we politicians many times have failed to live up to our responsibilities.

The popular support for globalisation must first be secured at home, by politics that provide security to Internationellt ekonomiskt samarbete och handel the citizens in times of change; with education, health, labour market policies, social security for all – a well functioning welfare state, that is. The Swedish welfare state has been supportive of our free trade policy, and therefore in Sweden the public support for free trade is also very broad.

But it is not enough to secure a national policy that is acceptable. We must also show that free trade and economic growth can be achieved in harmony with other policy goals, such as the observance of human rights and high environmental ambitions.

This is a further strong argument for the need of coherent policy-making, and I again urge politicians, governments and companies to do their difficult home-work. Otherwise we risk a popular backlash on globalisation and thereby also on our possibilities to achieve growth with equity and sustainable development.

Let me end by turning to the hosts of this seminar. The UNDP is an important global actor to advance discussions on human development.

I think this seminar is a good illustration of this, but I would also like to express my gratitude for the work with The Human Development Report. It is an invaluable source of information and analysis for discussions and exchange of ideas on human development, not only in poor – but in all countries.

We also highly appreciate the work UNDP carries out in the field of capacity building and good governance. These are issues that the Swedish government gives high priority to, and as I mentioned earlier I believe it is necessary for justice and for the legitimacy of globalisation that more countries will have the possibility to participate actively in global processes.

Sweden strongly supports the work of UNDP and we want to continue to be an active partner.

Thank you!

”Upplevelseindustrins möjligheter som exportsuccé” Tal av handelsminister Leif Pagrotsky vid KK-stiftelsens AHA-dagar 2000-10-25

Häromdagen fick jag ett e-mail från en känd arkitekt och designer som just kommit hem från ett besök i Nordamerika. Han hade tittat in i en av den trendiga kedjan ”Urban Outfitters” butiker och slagits av att de sålde vinröda T-shirts med texten ”Stockholm” i silver på. Kanske inte just för den banbrytande designens skull, utan för att de bara fanns med texten Stockholm, New York City och Tokyo. Inget dåligt sällskap skulle jag säga.

Vi får nästan dagligen rapporter om hur Sverige, svenska företag och svenskar uppmärksammas utomlands för sina framgångar och det är ofta just upplevelser det handlar om.

Det är roligt. Som officiell representant för Sverige runt om i världen har man ju rätt att vifta med den svenska flaggan och vara stolt över alla våra kreativa och duktiga människor och vad de åstadkommer.

Men det är inte bara roligt, framför allt så är det viktigt.

Vi ser idag hur den gamla mytbilden av Sverige som landet som halkar efter, landet där inget kan växa, dagligen får sig en törn. Vi har hög tillväxt, låg inflation och det skapas fler nya jobb än någonsin tidigare.

Istället håller en ny och mer rättvisande bild av Sverige på att växa fram. En bild av Sverige som ett modernt, spännande och kreativt land. Ett land där det händer saker. Ett land fyllt av kreativa människor Internationellt ekonomiskt samarbete och handel som vill något. Ett land som har fått tillbaka självförtroendet. Ett land med en upplevelseindustri i världsklass.

Det riktigt känns hur man tagit ett rejält grepp om den svenska folksjälen och uppgraderat Jantelagen. Förr hette det ju ”Du ska inte tro att du är något”. Jag har fått lära mig att enligt den nya uppgraderade versionen Jantelagen 2.0 heter det: ”Du ska inte tro att det bara är du som är något”.

Den här framåtandan ser vi hos våra unga IT-företag, i musikindustrin, bland designers, kockar och TV- produktionsbolag och andra delar av upplevelseindustrin.

Jag menar att det här självförtroendet och den här framåtandan är något viktigt och ekonomiskt betydelsefullt. Det är viktigt att vi vågar ge oss ut i världen men det är också mycket viktigt att vi uppmärksammas.

Och upplevelseindustrins framgångar uppmärksammas.

Det betyder att upplevelseindustrin, utöver de jobb och de inkomster de skapar idag, dessutom påverkar bilden av Sverige, och därigenom andra delar av svenskt näringsliv.

Utöver att svensk musikexport drar in drygt 3 miljarder kronor så är det också så att exempelvis Mejas framgångar i Japan gör fler intresserade av Sverige och bidrar till att sprida en positiv bild av Sverige. Och det hävdar jag är något som gynnar stora svenska företag som Ericsson och Volvo.

Eller när Marianne Fredrikssons böcker säljs i över 4 miljoner exemplar bara i Tyskland så ökar det intresset för Sverige och det som är svenskt.

Jag har själv i en paus under internationella handelsförhandlingar fått förklara för min thailändska kollega, som höll på att läsa en av Marianne Fredrikssons böcker, vad ett troll är.

När det gäller att våga ge sig ut i världen så är Sverige ett litet land med en liten marknad. Men en liten marknad behöver inte betyda en dålig marknad. Och jag tror att redan idag så är den svenska marknaden inom flera områden mycket avancerad. Så avancerad att det finns skäl att tro att om man är bäst i Sverige så kan man mycket väl bli bäst i världen. Men då måste man också satsa på världen.

Det är många svenska företag som gjort det, inte minst inom verkstadsindustrin. Som har satsat på världen och på exporten. Och det är många som har lyckats. Upplevelseindustrin är en näringsgren som har en enorm potential.

Sverige visar redan idag framfötterna när det gäller upplevelser på en rad områden som musik, mode, design, matlagning, film, litteratur och media. Det visar på vilken kreativitet som finns här och vilken god grund vi har att stå på. Men jag tror bestämt att exportframgångarna skulle bli större om det skedde en ökad samverkan över gränserna och man använde den kunskap som finns.

Men då är det nog inte bara Jantelagen som behöver uppgraderas utan kanske också andra delar av den svenska folksjälen, som traditionellt varit alltför skeptiskt mot allt som är roligt och snabbt kallat det onyttigt. Vi har ju fått lära oss sedan barnsben att arbeta, det gör man i sitt anletes svett. Och är det inte svettdrypande så är det inget riktigt arbete.

Alltför många har alltför länge varit alltför tveksamma till det nya. Skulle dataspel vara något man kan försörja sig på? Eller att spela in skivor? Eller att sy sin egen kollektion kläder?

Ja, många ekonomer, och föräldrar, som fnyst åt dessa branscher har tvingats ändra åsikt när de sett på framgångarna för svensk musikexport. Eller när de konstaterat att bara vi svenskar handlar kläder för Internationellt ekonomiskt samarbete och handel

39 miljarder kronor och att den svenska klädexporten ökar starkt. Eller när de tagit del av utredningar som pekar på att det finns mer pengar i dataspelsbranschen än i filmbranschen.

Nöjesfält och turism har i många år varit det som folk förknippar med upplevelseindustri. Vi vet alla att det rymmer mycket mer, men turismen är alltjämt en stöttepelare. Allt fler människor i världen har råd att resa och ägnar mer tid åt resandet.

Sverige kan bli bättre på att locka till sig turister. Förutsättningarna är goda. Efter murens fall så har vi nya turistmarknader i vår direkta närhet. Här i Stockholm hör vi ofta ryska, en omöjlighet för 10 år sedan. Bara i Polen finns det lika många som lever på svensk levnadsnivå som det finns i Sverige.

Jag tycker ni som aktörer ska våga mer! Se på Åre till exempel, som genom att marknadsföra sig på de nya marknaderna i öst har fått nya skidturister.

Upplevelseturismen ökar och har gett avfolkningsbygder nytt hopp och nya arbetstillfällen. I småländska Hultsfred har rockfestivalen gett upphov till ett industriellt utvecklingscentrum för musikindustrin, som tillsammans med Kalmar Högskola skall se till att det även fortsättningsvis finns kompetent personal inom musikindustrin.

Grythyttan är en annan plats som är förknippad med upplevelse och den kunskapsprocess som den nya upplevelseindustrin frammanat. En måltid är inte bara mat, det räcker inte med att kunna laga en god måltid, allt det övriga har stor betydelse: kvalitetsmedvetande vad gäller råvaror, restaurangmiljö med krav på estetik och renhet, personalens förmåga att uppfatta behov, och inte minst måltidens uppdukning. Det här kräver professionalism – men det är en professionalism som vi beredda att betala extra för.

Grythyttan, Restaurangakademin och andra initiativ inom branschen som just ökar professionalismen har bidragit till att vi fått en helt ny livsstil. Folk går allt mer på restaurang, umgås och provar nya erfarenheter.

Och det är en förändring som uppmärksammas också utomlands.

Kocklandslaget är idag ett av våra mest framgångsrika landslag. De tävlar för övrigt idag så håll tummarna. I somras hade New York Times ett helt uppslag om Göteborgs krogutbud. Ja – det är faktiskt så att man häpnar.

Alla här vet att vår ekonomi har vilat och vilar än idag på de traditionella industrigrenarna. Det var skogen och stålet som gjorde Sverige till ett rikt land.

När verkstadsindustrin efter kriget började framställa konsumtionsvaror blev Sverige känt utomlands för att framställa kvalitet. Electrolux kylskåp och Volvo var kända för att gå i evigheter, var användarvänliga med praktiska och säkra lösningar men kallades ibland lite tråkiga. Som kontrast sågs ofta Frankrike eller Italien där man framställde produkter som var exklusiva, nytänkande i design men som även fick rykte om att kunna brista i kvalitet och helt enkelt rosta bort.

Vad som har hänt under de senaste åren är att Sverige lyckats kombinera traditionell kvalitet och användarvänlighet med nytänkande och gränsöverskridande kreativitet. Detta är en mix som gör oss mycket väl rustade för framtiden.

Se till exempel på Volvo, hur de har gått från präktighetsstämpeln till upplevelsen utan att tappa kvalitet och säkerhet. När Volvo idag vill sälja den nya sportcupén S60 är reklammakarnas lockande ord rörelse och känsla, tidigare modeller såldes på driftsäkerhet och pålitlighet. Och Electrolux kylskåp må ha varit välfyllda även tidigare. Men nu kommer kylskåpet att självt tala om för dig hur det står till med saker och Internationellt ekonomiskt samarbete och handel ting. Electrolux Screenfridge kan säkert komplettera spegeln som den första uppfriskande upplevelsen du möter på morgonen.

Om vi kan lyckas kombinera våra traditioner inom ingenjörskonsten med den kreativitet som finns i stora delar av svensk upplevelseindustri så är det ett mycket starkt kort.

Att överhuvudtaget fokusera på upplevelsen kan göra underverk inom de mest traditionella industrigrenarna som exempelvis livsmedelsindustrin.

Ni som hört mig tala om sånt här förut vet att jag har svårt att inte nämna Absolut Vodka i sådana här sammanhang.

Anledningen är naturligtvis att det är ett utomordentligt exempel på vilka spridningseffekter man kan få i ekonomin genom att arbeta just med folks upplevelse av produkten.

För faktum är att Absolut Vodka är svensk livsmedelsexports största framgång någonsin. Och de skånska bönderna får ursäkta mig om jag säger att den till mycket liten del lär bero på kvalitén på deras vete.

Absolut Vodka är idag världens femte största spritmärke och på uppgående.

Absoluts framgångar har inte bara betytt sysselsättning i spritfabriken i Åhus som 1979 var nedläggningshotad, utan också på glasbruket i Limmared, i Åhus hamn och för alla de bönder som odlar vete i Skåne. Mer än en femtedel av allt vete som odlas i Skåne används till att göra Absolut.

Det är ett strålande exempel på hur en traditionell industri som sprittillverkningen har tagit hjälp av upplevelseindustrin för att skapa ett mervärde och blivit en enorm svensk exportsuccé.

Men det är också ett ypperligt exempel på hur man kan arbeta gränsöverskridande. För ett par år sedan hade Absolut Vodka en modevisning med specialdesignade kläder av några av världens mest kända designers på just ishotellet i Jukkasjärvi. En modevisning som sänts i TV över hela världen och nådde mer än en miljard människor – räkna efter vad en sån exponering betingar för värde, inte bara för Absolut och ishotellet, utan för alla inblandade.

Det finns mycket inspiration att hämta från de framgångar som svensk upplevelseindustri redan haft. Och det finns mycket mer vi i Sverige kan göra tillsammans och med andra.

Jag skulle slutligen vilja tacka KK-stiftelsen för att de tagit initiativet till det här evenemanget för upplevelseindustrin. Jag hoppas verkligen att de här dagarna kan bidra till att stärka banden mellan olika svenska aktörer och vara en sådan mötesplats som många efterlyser.

Men jag vill också tacka alla er som kommit hit och som genom ert arbete och era framgångar bidrar till att stärka den svenska upplevelseindustrin, den svenska exporten och bilden av Sverige i världen.

Tack!

Artiklar

Put All Workers´ Rights On the Trade Agenda. Article by Mr Leif Pagrotsky, Minister for Trade, in International Herald Tribune 2000-02-16 Internationellt ekonomiskt samarbete och handel

It is hard to understand how something that nearly all countries of the world have agreed upon can still stir up controversy. At the United Nations Social Summit in Copenhagen in 1995, more than 100 heads of government urged all states to ratify the International Labor Organization's six core conventions on labor standards. Today, all the conventions have been ratified by more than 130 countries.

Nevertheless, any suggestion that the World Trade Organization should support implementation of the conventions is a sure way to arouse strong feelings at any multilateral gathering. At the 10th UN Conference on Trade and Development in Bangkok this week, we should expect heated discussion of the issue once again.

A number of governments might never have intended to pay more than lip service to core labor standards. These governments are made nervous by talk of integrating the standards already agreed upon in the ILO into the work of other multilateral organizations such as the WTO. On the other hand, developing countries might have good reason to doubt the intentions of those of us in the industrialized world who talk about helping along the ILO with action in the WTO.

Indeed, the timing is suspect. Unemployment in the European Union and elsewhere is high. Workers and unions in many traditional lines of business fear for their jobs. This sudden concern for workers' rights in poorer countries smells of plain old protectionism.

In some cases, our critics are right, which is a problem for those of us who seriously worry that production processes in some countries violate internationally recognized labor standards.

How can we make our message stick better? We should start by making consistent arguments. If we say that free trade is a great thing when it comes to goods and services produced by European companies, we must also admit that free trade is a great thing in areas where poor countries can compete.

We in the West must have the self-confidence to believe that we do not need to protect our markets from developing countries. In the few areas where they can compete, we should let them.

By letting in such competition, we would increase our moral right to demand that working conditions in developing countries be consistent with international standards.

The ethical dimension of trade is of growing importance in the industrialized world. Globalization means increased awareness of poor working conditions elsewhere. As public opinion forms, there is a real risk that the conclusion for many people will be to put the brakes on Western imports from developing countries.

If these issues are ignored, developing countries stand to lose the most, either directly through boycotts that create less trade and therefore less development, or indirectly through increased resistance by developed countries to future trade agreements.

The anti-WTO protests in Seattle were only one more reminder that we cannot pretend that trade rules have nothing to do with the rest of the world. Violation of workers' rights undermines the credibility of liberalization and multilateral trade rules.

But Seattle also showed that those who try to hijack the issue of labor standards for protectionist purposes and who call for sanctions achieve nothing. Thus it must be made very clear that we seek to further the standards that most WTO members have already agreed upon in the ILO, not to invent new ones. It must equally be stressed that the means to achieve this are incentives and development aid.

The ILO conventions are not designed to prevent development by interfering with comparative Internationellt ekonomiskt samarbete och handel advantages. Rather, they establish a minimum acceptable level of human rights in the workplace. The right to form a union, for example, should not be contingent upon the level of development. The inclusion of such standards in the world trade agenda would be a small price for developing countries to pay if it ensures continued support for trade liberalization by the industrialized world. By guaranteeing human rights in the workplace, developing countries can achieve the freedom to compete.

"Frivillig märkning främjar handel", publicerad på Miljömärkarnas hemsida (www.miljomarkarna.org) 2000-04-19

Det är en vanlig uppfattning att kravet på en fri och rättvis handel skulle stå i motsats-ställning till konsumenternas önskemål om att få veta hur de varor de köper har till-verkats. Jag anser att detta är en missuppfattning.

För mig är det uppenbart att vi, framför allt av två skäl, måste fortsätta att arbeta för att undanröja befintliga handelshinder och förhindra att nya införs: – de driver upp konsumentpriserna – de hämmar tillväxt och utveckling i u-länderna.

Lika uppenbart är det att producenterna måste vara lyhörda för de växande kraven från konsumenterna på att få veta att en vara har tillverkats på ett etiskt riktigt och ekologiskt hållbart sätt. Frivillig märkning är ett bra sätt att tillmötesgå dessa legitima krav.

Jag ser miljömärkning som en viktig del av konsumentpolitiken och som ett sätt att främja en mer miljövänlig konsumtion och produktion. Livscykeltänkandet bör vara utgångspunkten för frivilliga märkningssystem, och det ska vara konsumenternas oro och preferenser, inte industrins, som ska styra användningen av all miljömärkning.

Som handelsminister värnar jag om Världshandelsorganisationens grundläggande handels-principer om icke-diskriminering av utländska leverantörer och icke-diskriminering av import, s.k. nationell behandling. Med det menas att importerade varor, när de väl passerat gränsen, inte får behandlas sämre än inhemska varor när det gäller skatter, lagar, regler eller andra krav som bl.a. påverkar försäljning, distribution eller användning av en produkt. Samtidigt anser jag att vi måste ha möjlighet att på nationell nivå införa de miljömärk-nings-system som konsumenterna efterfrågar.

Miljömärkningssystemen måste utformas så att de inte snedvrider handeln eller miss-gynnar leverantörer från andra länder, framför allt u-länder. Men vi får heller inte hindra utvecklingen av miljömärkningssystem genom att ställa orimligt höga krav på dem.

WTO:s avtal om tekniska handelshinder, det s.k. TBT-avtalet, syftar till att minimera de negativa effekter som nationella regleringar har på handeln. Enligt avtalet ska länderna i första hand använda sig av internationella standarder. Men nationella regler som innebär handelshinder behöver inte strida mot WTO:s regelverk, om de har införts av hälso- eller miljöskäl.

Jag tror att frivilliga miljömärkningssystem kan ge miljömedvetna företag klara marknads-fördelar. På marknader där kunderna i stor utsträckning efterfrågar miljömärkta varor kan systemen i vissa fall komma att uppfattas som protektionistiska och diskriminerande gentemot utländska leverantörer. Därför är det viktigt att utforma miljömärknings-systemen så att de blir öppna för insyn av andra länder och deras miljö- och konsument-organisationer. Dessa ska lätt kunna få information om vilka kriterier som tillämpas för de olika miljömärkningarna, så att de kan anpassa sin produktion därefter.

När TBT-avtalet om tekniska handelshinder en gång utformades skedde det utan tanke på de frivilliga Internationellt ekonomiskt samarbete och handel märkningssystemen. Jag tror ändå att avtalet kan ge en god vägledning när det gäller frågan om insyn. Ambitionen bör vara att att få så likartade regler som möjligt för miljömärkningen. Det internationella miljömärkningsnätverket Global Ecolabelling Network (GEN) och Internationella standardiseringsorganisationen (ISO) har viktiga uppgifter i det arbetet. De kan också bidra till ökad information om miljömärkning internationellt, vilket är av avgörande betydelse för omställningen till en miljövänlig produktion, inte minst i u-länderna.

Leif Pagrotsky

Kina behövs i WTO. Artikel av handelsminister Leif Patrotsky i Dagens Nyheter 2000-05-18

Samtidigt som EU:s handelskommissionär Pascal Lamy den här veckan befinner sig i Peking för vad som kanske blir avgörande förhandlingar om Kinas medlemskap i Världshandelsorganisationen, WTO, pågår en intensiv Kinadebatt i den amerikanska kongressen. Den handlar om Kina skall få samma handelsvillkor som USA ger de flesta andra länder och upptas som medlem i WTO.Kritikerna anser att ett land som uppträder så bryskt mot sina egna medborgare och inte respekterar de mänskliga rättigheterna snarare borde hållas utanför världshandelssystemet, eller ges så ofördelaktiga villkor att det till sist kryper till korset.

Jag tycker att de som motsätter sig Kinas medlemskap i WTO ger uttryck för ett snävt och kortsiktigt synsätt. Frågan är inte om Kina bör isoleras eller inte. Kina är redan en global aktör på handelsområdet. Frågan gäller snarare om Kina skall ansluta sig till det internationella normsystem och den rättsordning som 136 länder redan har godtagit eller om det skall bedriva sin handel utanför systemet.

Jag anser att vi måste ha ordning och reda i”världshandeln. Ett globalt handels-system, med rättvisa spelregler som omfattar så många länder som möjligt, gagnar alla, och särskilt små och svaga länder. Alternativet till WTO är anarki eller ”djungelns lag”, där den starkes rätt råder.

Kinesiskt medlemskap i WTO kommer definitivt inte att göra arbetet lättare i en organisation, där alla medlemmar måste vara överens om alla beslut. Vi kan räkna med hårt kinesiskt motstånd på många av de områden, där Sverige driver på för att få till stånd gemensamma normer. Det gäller inte minst arbetsrätten, där det för oss självklara, såsom frihet från diskriminering, slav- och barnarbete samt rätten att organisera sig och förhandla om sin lön, ses som något mycket kontroversiellt i Kina.

Ändå anser jag att Kina behövs i WTO. Jag tror att kinesiskt WTO-medlemskap kommer att göra det lättare att övertyga Kina om nödvändigheten av att respektera de mänskliga rättigheterna i allmänhet och i arbetslivet i synnerhet.

Den uppfattningen delar jag med kinesiska oppositionella, som inför omröstningen i den amerikanska kongressen har uttalat sig för WTO-medlemskap och vädjat till USA att ge Kina normala handelsvillkor. Även tibetanernas andlige ledare Dalai Lama, som i veckan besökt Sverige, säger att affärskontakter kan hjälpa Kina att utvecklas. Det vore naivt att tro att ett land skulle uppträda på ett mer acceptabelt sätt om det hålls utanför ett väsentligt regelverk, trots att handelsströmmarna fortsätter och ökar. Det vore som att tvingas spela en fotbollsmatch i en internationell turnering, där domaren inte tillåts döma det andra laget enligt regelboken. Vill vi påverka och förändra Kina i positiv riktning måste vi till att börja med ha regler som alla är överens om.

Ett WTO-medlemskap tvingar Kina att öppna sina marknader för bl a svenska företag. Detta gynnar inte bara Sverige. Jag är övertygad om att ökade utländska kontakter gynnar framväxten av demokrati, bättre respekt för de mänskliga rättigheterna och ett mer stabilt politiskt klimat i hela den östasiatiska Internationellt ekonomiskt samarbete och handel regionen. Men självklart skall vi fortsätta att reagera mot bristen på demokrati i Kina och fördöma kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Det är viktigt att komma ihåg var Kina befann sig för tjugo år sedan. Yrvaket betraktade kineserna världen efter att ha genomlidit kulturrevolutionen, en av de värsta mardrömmarna i landets historia. Det var då Deng Xiaoping började öppna den kinesiska ekonomin för omvärlden. Sedan dess har Kina lyft över 200 miljoner människor ur totalt armod och djupaste fattigdom. Levnadsstandarden har höjts dramatiskt för flertalet och friheten för den enskilde har ökat. Småföretagare kan idag agera i en atmosfär av frihet som var otänkbar under Maos dagar. Antalet internetanslutningar har det senaste året ökat från två till tio miljoner. Kanske ser vi här början på en kinesisk ”öppenhetsrevolution” av stor betydelse för opinionsbildning, yttrandefrihet och en gryende demokrati.

En snabb ekonomisk omställning innebär som alltid också sociala problem. Det är viktigt att konservativa bakåtsträvare inte får möjlighet att använda dessa problem till att undanröja förutsättningarna för att lösa dem. Många reformanhängare har redan kommit i skottgluggen. I det perspektivet kan ett WTO-medlemskap stärka de krafter som verkar för en reformering och modernisering av Kinas ekonomiska och politiska liv.

De krav som ett WTO-medlemskap ställer på Kina, däribland stora tullsänkningar, kommer naturligtvis att leda till fortsatta kraftiga omställningar av Kinas ekonomi. Problemfritt blir det inte, men de kinesiska ledarna vet att alternativet, att hålla Kina utanför världshandelssystemet, skulle skapa än värre problem. De inser att medlemskapet framtvingar snabbare reformer, och att dessa leder till ökat välstånd för Kinas folk.

Kina står inför gigantiska ekonomiska, sociala och politiska utmaningar. Den utbredda fattigdomen på landsbygden har skapat social oro och lett till en migration till städerna, som har fått allt större problem med miljöförstöring och kriminalitet. Ca 1,3 miljarder kineser skall ha mat, utbildning, hälsovård och annan samhällsservice. Inte minst behöver de politiska reformer som garanterar de mänskliga rättigheterna och individens frihet och möjlighet att delta i demokratiska politiska beslut.

Kinesisk demokrati kan naturligtvis bara byggas av kineserna själva. Men jag är övertygad om att omvärlden kan stimulera den processen genom öppna ekonomiska, kulturella, kommersiella och politiska kontakter. Därför tror jag också att kinesiskt medlemskap i WTO kommer att främja utvecklingen mot en demokratisk och öppen rättsstat i Kina.

Att Kina befrias från fattigdom har också betydelse för vårt eget välstånd. Många svenskar har jobb tack vare exporten till Kina, och i de svenska butikshyllorna finns det gott om kinesiska varor. Kina är mitt ibland oss och närvaron ökar för varje dag. Importen från EU ökade med 23 procent under 1999. I slutet av förra året hade företag från 170 länder undertecknat kontrakt för över 320 000 investeringsprojekt. USA är det enda land som idag lockar till sig fler utländska investeringar än Kina.

Kina är världens sjunde största ekonomi och den tionde största handelspartnern. Kina är också en aktiv investerare, eller den åttonde största leverantören av utländskt kapital i världen. Det är den största låntagaren i Världsbanken, det är den största stålproducenten, den största producenten av kol, cement, kemiska gödningsmedel, textilier, batterier och TV-apparater. Kina är världens snabbast växande utvecklingsland, men inkomsten per capita hamnar först på 81:sta plats, efter Papua Nya Guinea. Ett land av den betydelsen och med detta tillväxtbehov måste införlivas bland oss övriga.

Det besvärliga förhållandet mellan fastlandskina och Taiwan illustrerar hur handeln kan underlätta lösningar av politiska problem. Efter i det närmaste total isolering under många år har taiwanesiska företag investerat närmare 50 miljarder USD i Kina. Omkring 40 000 fungerande affärsrelationer har upprättats. Idag är 40 procent av de datarelaterade produkter Taiwans företag säljer världen över tillverkade i Kina. Internationellt ekonomiskt samarbete och handel

Valet av Taiwans nye president Chen Shui-bian har lett till ett militant språkbruk i Peking, men handelns ekonomiska betydelse har sannolikt bidragit till att dämpa den kinesiska aggressiviteten, samtidigt som många taiwanesiska företag verkar för en nedtoning av självständighetsivern.

Den dag då både Kina och Taiwan är medlemmar i WTO kommer en normalisering av deras ekonomiska förbindelser att bli ofrånkomlig. De kommer inte bara att tvingas diskutera handelsfrågor och lösa handelstvister på ett civiliserat sätt, utan kommer också att kunna diskutera allehanda frågor utanför de handelspolitiska ramarna. För mig framstår det som självklart att detta kommer att bidra till ökad säkerhet och dämpa denna 50-åriga konflikt av betydelse för hela världen. Kanske kan detta också bli en modell för hur handelspolitiken kan användas i fredsfrämjande syfte.

Exportfrämjandet viktigt även i högkonjunktur. Debattartikel av handelsminister Leif Pagrotsky i Dagens Industri 2000-06-21

Det går bra för Sverige. Tillväxten är hög, inflationen låg och arbetslösheten minskar. Svenska företag går bra och exporten ökar starkt.

I en sådan tid kan det verka omotiverat för regeringen att satsa på exportfrämjande - svenska företag säljer ju redan så mycket till utlandet.

Jag hävdar motsatsen. Vi får inte slå oss till ro. Villkoren för företagande förändras snabbt. Gränser öppnas och ny teknik gör det lättare för konsumenter att jämföra priser.Nya länder träder in på världsmarknaden, både som konkurrenter och som potentiella kunder. Den hårdare konkurrensen gör att företag slås ut i snabbare tempo och omvand-lings-takten i ekonomin ökar. För att klara sig i detta tuffare företagsklimat är det viktigt att snabbt se de nya möjligheter som öppnas utomlands. Därför är det extra viktigt just nu att arbeta aktivt med exportfrämjande.

Ju fler framgångsrika exportföretag som växer fram idag, och ju fler nya marknader svenska företag etablerar sig på, desto bättre är våra förutsättningar att klara en konjunkturnedgång.

Jag ser exportfrämjandet som ett viktigt led i moderniseringen av svenskt näringsliv. När svenska företag växer och når internationella marknader, snabbar vi på moderniserings-processen och stärker vår konkurrenskraft.

Många länder satsar mycket offensivt och ambitiöst på att marknadsföra sina företag i utlandet. Det är viktigt att vi ger svenskt näringsliv samma draghjälp som deras konkurrenter får.

UD har 103 ambassader, konsulat och delegationer runt om i världen. Det är en enorm resurs som kan användas för att förmedla kontakter och agera dörröppnare.

Exportfrämjande är idag en av UD:s viktigaste uppgifter. Och det finns en mycket stor efterfrågan på våra tjänster, både hemifrån och från utlandet. Förra året fick ambassaderna och Exportrådets utlandskontor långt över 100 000 förfrågningar enbart från utländska företag som sökte svenska leverantörer och partners.

Ett bra exempel på särskilda satsningar är hjälp till företag som blivit framgångsrika inom miljöteknik och vill växa i utlandet (mer än 600 företag är verksamma i denna sektor). Den svenska IT-branschens internationella expansion är ett annat och särskilt viktigt projekt. I dagarna inviger vi en presentation på nätet av svensk IT-kompetens som jag tror kan bli ett värdefullt stöd i marknadsföringsarbetet Internationellt ekonomiskt samarbete och handel

(www.itsweden.se).

Som handelsminister har jag arbetat målmedvetet för att förbättra samarbetet mellan UD och näringslivet. För två år sedan inrättade vi ett antal nya tjänster på UD, s.k. näringslivsfrämjare, som särskilt hade till uppgift att arbeta för svenska företags intressen i utlandet. Nu tar vi satsningen ett steg vidare genom tillsättandet av en "export-ambassadör", som ska fungera som en samlande och pådrivande kraft i arbetet.

Världen behöver mer, inte mindre frihandel. Artikel i Dagens Nyheter av Mike Moore, generaldirektör för Världshandelsorganisationen WTO, och handelsminister Leif Pagrotsky 2000-07-24

Denna vecka deltar 5.000 unga socialdemokrater från hela världen i Ungdomsinternationalens ”Festival 2000” i Malmö. En av frågorna som står på agendan är globalisering och frihandel.

Det är ingen tillfällighet – dessa frågor debatteras idag ivrigare än någonsin tidigare. Ett drygt halvår har gått sedan Världshandelsorganisationens (WTO) ministermöte i Seattle, då tusentals demonstranter intog gatorna. Sedan dess har denna nya internationella proteströrelsen rullat vidare, från World Economic Forum i Davos via UNCTAD-mötet i Bangkok till Internationella valutafondens och Världsbankens möten i Washington och till McDonalds i Millau i Frankrike.

Det är bra att fler bryr sig om handelspolitik och internationellt ekonomiskt samarbete. Det behövs. Handeln mellan länder ökar, och det är viktigt att dess konsekvenser diskuteras. Ibland känns dock kritiken lite missriktad.

Många kopplar ihop den ökade globaliseringen med det faktum att klyftan mellan fattiga och rika vidgas, både inom och mellan länder. Även om flertalet länders ekonomier växer, så växer de olika fort och inte alltid lika fort som befolkningen. Det ligger nära till hands att tro att globalisering leder till orättvisor eller att ökad internationell handel automatiskt leder till en orättvis fördelning av resurser.

I debatten får man ibland intrycket att det globala samfundet skulle stå maktlöst och sakna möjlighet att styra utvecklingen. Vi hävdar motsatsen – globaliseringen erbjuder stora möjligheter för både fattiga och rika länder. Nu är det upp till världens regeringar att realisera de möjligheterna.

Globalisering och ökad handel har inte uppstått ur blotta intet. Tekniska framsteg och bättre transportmedel är en förutsättning, och människors val och intressen är drivkraften. Varje dag i mataffären för vi det som kallas globalisering framåt. Vi gör det genom att handla bananer från Ecuador, kiwi från Nya Zeeland och mobiltelefoner från Sverige. Vi gör det genom att resa utomlands på semestern, skicka studenter på internationellt utbyte och genom att handla varor på internet.

Genom att välja som vi gör och i allt större utsträckning utnyttja de möjligheter som erbjuds, bidrar vi alla, varje dag, till att öka både världshandeln och globaliseringen.

Den utvecklingen har stor kraft. Ökad handel kan hjälpa u-länder att lyfta sig ur fattigdom. Den kan vara ett effektivt medel för att lyfta samhällen till ökat välstånd.

Handel i sig själv räcker dock inte, det står helt klart. Förutom öppna gränser krävs rätt politik, skuldlättnader, satsningar på utbildning och infrastruktur. Men friare handel är enligt vår uppfattning en nödvändig förutsättning för att tillväxt och ökat välstånd ska vara möjligt. Genom WTO kan vi skapa rättvisa spelregler i det internationella handelssystemet, regler som gör det möjligt för länder att delta i världshandeln på lika villkor. Internationellt ekonomiskt samarbete och handel

Vi har på sista tiden misslyckats med att använda WTO på rätt sätt. Medlemsländerna har inte drivit utvecklingen tillräckligt målmedvetet. Därmed har världens regeringar också avhändat sig möjligheten att ta befälet över globaliseringen.

Misslyckandet i Seattle var enligt vår mening ett tragiskt uttryck för denna handlingsförlamning. Det var inte demonstranterna som hindrade förhandlingarna, utan det faktum att medlemsländerna saknade politisk vilja att gå vidare. Nu måste stillaståendet brytas – och vi är övertygade om att detta är möjligt.

Världen behöver mer, inte mindre fri handel. Likaså behöver WTO reformeras och dess regelverk utvecklas. Bygget är långt ifrån färdigt – det finns mycket kvar att göra. Den förhandlingsrunda, som vi inte kunde komma överens om att starta i Seattle, hade kunnat bidra till att förbättra systemet, och därmed till att tygla globaliseringens avigsidor.

WTO:s roll är att bidra till ekonomisk utveckling. Hittills har de utvecklade länderna dragit störst nytta av detta. De fattiga ländernas möjligheter hämmas fortfarande i alltför hög grad av handelshinder på just sådana varor som de kan sälja; mat, tyg och kläder. Nya förhandlingar behövs för att undanröja dessa hinder och ge u-länderna den rätt till utveckling som de hittills förnekats. De största förlorarna på att förhandlingarna i Seattle bröt samman är de fattiga länderna, det är de som allra bäst behöver en utveckling av WTO:s regelverk.

Får u-länderna vidgad tillgång till västvärldens marknader kan ökad frihandel vändas till ett verksamt vapen mot fattigdom. Nya studier från WTO och Världsbanken och fristående forskare bekräftar att de u- länder som lyckats ta in på i-ländernas försprång är de som är öppna för handel. Enligt en uppmärksammad studie av Jeffrey Sachs och Andrew Warner, båda forskare vid Harvard, växte u-länder som var öppna för handel med omvärlden med i genomsnitt 4,5 procent per år under 70- och 80-talen. Samtidigt växte länder som var stängda för handel med i genomsnitt 0,7 procent per år. Ett oräkneligt antal landstudier stöder de resultaten. Samtidigt visar forskningen att de ekonomiska vinsterna av handel faktiskt också förbättrar levnadsvillkoren för de allra fattigaste.

Men protesterna i Seattle bekräftade att det inte längre är tillräckligt för WTO att spela på sin traditionella planhalva. Demonstranterna krävde att WTO på ett bättre sätt än hittills måste bidra även till ekologiskt och socialt hållbar utveckling. Denna linje stöds av många medlemsländer, däribland Sverige.

Svårigheterna att nå resultat i WTO-förhandlingar handlar i hög grad om dessa krav, som splittrar WTO- medlemmarna. Skiljelinjen går tyvärr ofta mellan i-länder, som vill att kommande förhandlingar ska behandla miljö och arbetsrätt, och många u-länder som befarar att frågorna tas upp av i-länder med protektionistiska baktankar.

Förtroendeklyftan förklaras delvis av att många u-länder inte anser sig ha haft samma möjligheter som inflytelserika i-länder att påverka utvecklingen i WTO.

Efter sammanbrottet i Seattle står det klart att WTO:s legitimitet måste förbättras både internt och externt. I Seattle poängterade många stater vikten av förbättrade procedurer och ökad transparens inom WTO. Alla 137 medlemsländer måste ges reella möjligheter att delta i beslutsprocessen och göra sin stämma hörd.

Samtidigt säger många av medlemsländerna att WTO måste visa öppenhet också utåt mot medlemsländernas allt mer intresserade medborgare och frivilligorganisationer av olika slag. Men kraven på öppenhet och insyn har lett till nya blockeringar mellan medlemsländer med olika tradition på området.

Klyftorna måste överbryggas för att vi ska komma vidare och för att den förhandlingsrunda som världen så väl behöver ska kunna starta. Internationellt ekonomiskt samarbete och handel

Detta kräver att förtroendet mellan medlemmarna ökar. Vi har jobbat hårt med detta efter Seattle. Och vi har gjort framsteg, om än inte så stora som vi hoppats. Bland annat består misstänksamheten över Atlanten, mellan EU och USA. Ett exempel på detta är de handelskonflikter som pågår och som måste nå en lösning för att uppnå en anda av förtroende och samarbete.

Ett sätt att öka förtroendet för WTO är att se till att arbetet inte avstannar. Detta har heller inte skett. Även om en ny förhandlingsrunda ännu inte inletts, har flera viktiga beslut fattats sedan i vintras:

I-länderna har lovat att öppna sina marknader mer för produkter från de minst utvecklade länderna. U-ländernas kapacitet att delta i WTO:s arbete ska förbättras genom ökat stöd i form av tekniskt bistånd. WTO har skapat ett särskilt forum där man ska försöka underlätta de problem som många u-länder har med att genomföra överenskommelserna från den förra förhandlingsrundan. Dessutom har förhandlingar om ökad frihandel för jordbruksprodukter och tjänster inletts.

En annan central utmaning för WTO är organisationens utvidgning. Kina är ett av de länder där förhandlingarna gått långt, och inom kort kommer landet förhoppningsvis upptas bland WTO:s medlemmar även om mycket tekniskt arbete kvarstår att slutföra. 1,3 miljarder kineser omfattas då av ett internationellt regelverk och en gemensam rättsordning. Medlemskapet innebär en enorm möjlighet för det kinesiska folket, inte minst för småföretagare som får möjlighet att sälja sina varor på världsmarknaden, och för konsumenterna som får mer att välja mellan när den inhemska konkurrensen ökar. På sikt tror vi även att de ökade utländska kontakterna som följer på WTO-medlemskapet gynnar framväxten av demokrati, avspänning och bättre respekt för de mänskliga rättigheterna i hela den östasiatiska regionen.

Kina är inte ensamt om att vilja upptas som medlem i WTO. 30-talet länder står i dag på kö för anslutning, däribland Ryssland. Det är långt kvar innan Ryssland kan uppfylla medlemskraven. Men vi är övertygade om att redan förberedelsena för ett framtida WTO-inträde kan vara av enorm betydelse för landet – införande av gemensamma och stabila regler kan bli en kraftfull hävstång för ekonomi och välfärd i Ryssland.

Fler medlemmar kommer inte göra arbetet lättare i WTO. Men först när de länder som idag står på kö väl kommit med kan vi tala om ett globalt handelssystem i ordets rätta bemärkelse. Det är vår uppgift att utveckla och forma detta system på ett rättvist sätt, och ta vara på dess möjligheter.

I en värld där handeln mellan länder ständigt ökar behövs ordning och reda. Utan fasta spelregler är risken stor att den starkare får övertaget och ”djungelns lag” blir rådande. WTO är en garant för att rätten får gå före muskelstyrkan i världshandelssystemet. Detta är särskilt viktigt för att små och fattiga länder ska kunna ta vara på de möjligheter som ökad handel medför.

De senaste 20 åren har levnadsstandarden i många länder i världen ökat dramatiskt. WTO och dess föregångare GATT har varit en förutsättning för detta genom skapandet av ett regelverk för handel mellan länder, och radikalt lägre tullnivåer. Det är bra, men det är dags att ta utvecklingen ett steg vidare. WTO har potentialen att bli ett kraftfullt redskap för ökat välstånd för såväl fattiga som rika länder. Det som nu krävs är att medlemsländerna uppbådar den nödvändiga politiska viljan för att komma vidare.

Debattartikel i Arbetet av biståndsminister Maj-Inger Klingvall och finansminister Bosse Ringholm inför Internationella Valutafondens och Världsbankens årsmöte i Prag 2000-09-26

Vi minns TV-bilderna med protesterna från Seattle när Världshandelsorganisationen WTO träffades i Internationellt ekonomiskt samarbete och handel vintras. Demonstranterna samlar sig nu inför Världsbankens och den Internationella valutafondens (IMF) årsmöten i Prag som inleds på tisdag. Protektionister och anarkister gör gemensam sak med seriösa organisationer, folkrörelser och andra aktivister.Man protesterar mot det som betraktas som makten.

Protesterna är ett uttryck för en alltmer utbredd oro för globaliseringens konsekvenser. Glättigt tal om den spännande globaliseringen förmår inte dölja orättvisor och fördjupade klyftor mellan fattiga och rika. Denna oro tar vi på största allvar.

Globaliseringen är emellertid i grunden positiv. Den ekonomiska utvecklingen går framåt genom den ökande internationaliseringen av världsekonomin. Liberalisering av handels- och kapitalflöden har bidragit till det. Andelen fattiga i världen har minskat och aldrig har så många människor levt i demokratier. Ekonomisk tillväxt och utveckling lägger grunden för möjligheter till ökat välstånd och alla länder har mycket att vinna på att integreras i världsekonomin, inte minst låg- och medelinkomstländer. De kan få bättre avsättning för sina produkter, tillgång till varor till bättre priser, nödvändigt kapital och ny teknologi. Att isolera sig från världsekonomin är inte en hållbar strategi.

De stora kapitalflödena har dock även visat sig kunna leda till instabilitet och kriser i vissa lägen. Sådana situationer måste förebyggas och hanteras och i det arbetet spelar IMF en central roll. Organisationen har till huvuduppgift att främja ekonomisk och finansiell stabilitet. Världsbanken har en viktig roll att spela när det gäller att medverka till att bygga upp ländernas institutioner och infrastruktur, på det finansiella området liksom på andra nyckelområden för utveckling. Både IMF och Världsbanken behövs.

Banken skall stödja medel- och låginkomstländerna att tillvarata de möjligheter som globaliseringen erbjuder. Ett exempel på vad den kan göra är det nyligen lanserade initiativet för att göra IT mer tillgänglig för de fattigaste länderna. Världsbanken skall också, i samarbete med FN, stödja insatser för att bevara den biologiska mångfalden och bekämpa aids-epidemin och, tillsammans med IMF, förebygga och motverka finansiella kriser.

Världsbanken har en viktig roll i att främja social trygghet så att medlemsländerna bygger upp skydd för sina medborgare vid omställningar som globaliseringen kan medföra. Liberaliseringar och avregleringar kan få allvarliga konsekvenser om de sker för fort och utan att nödvändiga strukturer finns på plats.

IMF och Världsbanken är i dag medvetna om att olika samhällsinstitutioner måste fungera innan handel, kapitalflöden och priser släpps fria. Frågor som social utveckling, god samhällsstyrning och korruptionsbekämpning har blivit viktigare för banken. Riktlinjer för att stärka Världsbankens politik för social trygghet håller på att tas fram. Även miljöhänsyn och jämställdhet har fått en mer framskjuten plats i bankens arbete.

Världsbanken är en viktig kanal för att finansiera utvecklingsinsatser i låg- och medelinkomstländerna. Bankens utlåning har under det senaste decenniet dock generellt visat en fallande trend. Den minskande utlåningen till de s k medelinkomstländerna, som bl a inbegriper östländerna i vår närhet, beror möjligen på att bankens låneinstrument inte upplevs som anpassade till ländernas behov och delvis på den ökande tillgången till den internationella kapitalmarknaden. Banken måste fortsatt ha en roll i dessa länder för att finansiera angelägna investeringar eftersom tillgången till kapital är så osäker. Sverige kommer därför att vara pådrivande i arbetet med att finna nya och verksamma instrument för banken i dessa länder .

En viktig fråga för Sverige är att lätta de fattigaste ländernas skuldbörda. Världsbanken och IMF lanserade 1996 ett program för skuldlättnader, det s.k. HIPC-initiativet (Heavily Indebted Poor Countries). Syftet är att de fattiga och skuldtyngda länderna som bedriver en sund ekonomisk politik skall ges en hållbar skuldsituation. Vid årsmötena i IMF och Världsbanken förra hösten bestämdes att initiativet skulle fördjupas, breddas och påskyndas. Det skulle också ges en tydligare fattigdomsprofil. Internationellt ekonomiskt samarbete och handel

Det är positivt. Sveriges bidrag till HIPC uppgår hittills till nästan 800 miljoner kronor. Vi har tillsammans med andra givare åtagit oss att ge ytterligare bidrag för att finansiera de beslutade skuldlättnaderna. De stora givarländerna måste dock ta ett större ansvar än hittills och bidra med sin andel.

Världsbanken behöver reformeras och den behöver samarbeta mer med både IMF och andra internationella organisationer. Vi är delägare i banken och har ansvar för att driva på det arbetet. Vid årsmötena i Prag kommer vi från svensk sida att ta upp flera frågor för att få till stånd förbättringar.

1. Ökad öppenhet. Tillsammans med andra länder har Sverige framgångsrikt verkat för att Världsbanken skall bli mer öppen. Den för numera en öppen och seriös dialog med den privata sektorn och det civila samhället, dvs medborgerliga organisationer och folkrörelser. Man söker aktivt kontakt med grupper av fattiga kvinnor och män. Denna dialog har förbättrat bankens inriktning och långivning och måste nu genomsyra hela bankens verksamhet.

2. Ömsesidig respekt mellan banken och samarbetsländerna. Det finns inga snabba lösningar på utvecklingsproblem. Bankens förståelse för att samarbetsländernas politiska processer tar tid har ökat. Länderna har ansvar för sin politik och sin egen ekonomiska utveckling. Bankens styrelse har därför nyligen beslutat att all utlåning till de fattigaste länderna skall basera sig på ländernas egna strategier för att bekämpa fattigdom. Banken bör genom sitt sätt att arbeta bidra till ökat folkligt deltagande, demokrati och stärkta mänskliga rättigheter.

3. Privata sektorns roll. Banken måste bli bättre på att stödja den privata sektorns utveckling i såväl de central- och östeuropeiska länderna som i u-länderna. Därigenom kan banken bidra till att den privata sektorn aktivt deltar i utformningen av ländernas strategier för att bekämpa fattigdom. Banken har också betydelse för att internationella investerare i ökad utsträckning uppmärksammar och närmare analyserar goda projekt även i ”svåra” länder.

4. Stärkt samverkan med andra internationella organisationer. Världsbanken måste arbeta närmare till exempel IMF och FN. Banken har på många områden tillgång till större resurser än FN. FN är å andra sidan ett forum där världens länder på ett jämlikt sätt kan samlas för diskussion och gemensamt agerande i centrala frågor. FN, IMF och Världsbanken ingår i ett internationellt system där flera aktörer med olika roller behövs.

5. Stöd till mänskliga rättigheter, inklusive i arbetslivet. Världsbanken har inte tydligt insett vikten av att agera som en del av en större helhet, där varje organisation inom sitt ansvarsområde måste arbeta för att förstärka de andras arbete. Banken bör till exempel utifrån de universella mänskliga rättigheterna mer aktivt diskutera frågor om grundläggande rättigheter i arbetslivet med samarbetsländerna enligt de konventioner som FN:s fackorgan för sysselsättnings- och arbetslivsfrågor (ILO) utvecklat ( s k core labour standards). Dessa innebär bland annat åtganden om fri förenings- och organisationssrätt samt förbud mot barn- och tvångsarbete. Banken bör också i sin verksamhet väga in hur åtgärder mot penningtvätt genomförs i medlemsländerna. Ett annat exempel är arbetet med jämställdhet, d är bra riktlinjer långt ifrån följts upp i det operativa arbetet i Världsbanken.

6. Vidgad fattigdomssyn. Världsbanken har genom sin nyligen publicerade rapport, World Development Report – Attacking poverty, visat på en djupare förståelse för vad fattigdom innebär och att strategierna för att bekämpa den måste bygga på både ekonomisk tillväxt och social hänsyn.

Detta synsätt innebär enligt vår uppfattning ett steg framåt. Det bör genomsyra hela bankens arbete.

Sverige kommer fortsätta att vara en både engagerad, stödjande och kritisk medlem i Världsbanken. Den behövs som redskap för en ökad internationell solidaritet. Internationellt ekonomiskt samarbete och handel

Diskussionerna om bankens framtida roll fortsätter i Prag. Svenska enskilda organisationer har på ett seriöst sätt engagerat sig i dessa frågor. Vi värdesätter en fortsatt fördjupad och konstruktiv dialog med dem.

"Being flexible about flexibility" - article by Leif Pagrotsky, Minister for Trade, in Financial Times 2000-10-05

Europe does not need to abandon social democracy to match the economic performance of the US, argues Leif Pagrotsky.

For a decade now, the ability of the US economy to direct resources into highly productive areas of the economy has left Europeans puzzled and envious. While the US boom defies all expectations, Europe is struggling to shake off persistent high unemployment and lack-lustre growth.

Conventional wisdom lays the blame at the door of Europe’s high social ambitions, which are assumed to produce inadequate incentives and inflexible markets, not to mention suffocating levels of taxation. The obvious conclusion is that Europe should abandon this old-fashioned welfare state model and instead imitate the US.

European self-confidence is low, undeniably. But while the growth gap between the two continents is real, the apparent contradiction between social protection and a strong economy needs to be questioned.

If too much social protection were to blame for Europe's lack of flexibility and anaemic growth, the Nordic states would be the worst affected. Sweden, with the world's highest taxes, should be performing worst of all. Instead, the Swedish economy is thriving. Seventy-four per cent of the population of working age is in paid employment – a level far above the European Union average and on a par with that of the US. Nevertheless, inflation is about 1 per cent, only a fraction of that in the US. Industries in the so- called new economy have expanded vigorously.

Nowhere is investment in information and communications technology as high as it is in Sweden. According to The International Data Corporation/WorldTimes Information Society Index, Sweden last year overtook the US as the world's leading information technology nation.

If high taxes and public spending were the problem, its economy could not exhibit such flexibility. The Swedish example shows that even if high e conomic growth for almost a decade is still an American speciality, its prerequisite – flexibility – is not. What is more, contrary to received opinion, public spending can promote flexibility.

As we enter the knowledge-based economy, we should expect this effect to intensify. It is evident that labour regulations and the taming of trade unions are not the only ways to greater flexibility. We must also include the promotion of education, skills and adaptability.

Sweden’s success suggests there are two main ways that public spending enhances the performance of a modern market economy: first, by providing a broad-based education to increase the employability of the entire workforce; and second, by a welfare system that makes citizens less fearful of change.

Sweden spends a larger share of gross domestic product than any other country on education. Not only are good public schools and universities free of charge, but massive programmes for adult education and retraining are tax-financed. Unemployment benefits ensure a decent standard of living if a factory closes. Internationellt ekonomiskt samarbete och handel

The results are rewarding: Sweden ranks first in the Organisation for Economic Co-operation and Development's Literacy Survey. In most advanced economies, including the US, more than 15 per cent of adults lack literacy skills, making it "difficult for them to cope with the rising skill demands of the information age", the OECD says. In Sweden, only 8 per cent of adults have such defective literacy skills.

Investment in education also pays off in terms of producing "early adapters" – people capable of welcoming change and curious about new inventions. Having access to the world’s most advanced customers has proved to be a competitive advantage for Nordic companies.

As Europe aims for a leading role in the knowledge-based economy, economic developments in Sweden provide food for thought. Flexibility is important for low infl ation and long-term growth. But flexibility is more than what we see in the US.

There are ways to achieve flexibility other than by deregulated labour markets and more powerful incentives. Education and social security are vitally important – policy areas that are costly. But if such spending promotes flexibility and growth, it justifies the taxes needed for its financing.

The Swedish example shows that the supposed contradiction between social protection and a flexible economy is, if not false, at least greatly exaggerated. An ambitious public sector can be part of the solution, rather than part of the problem. The challenge is not to dismantle the European model, but to modernise it so as to provide Europe’s citizens with security in support of change, instead of security against change.

At the Lisbon summit this year, European heads of state declared an ambition to make the EU the "most competitive and dynamic knowledge-based economy in the world" by 2010. If Europe follows the US example, it should achieve that aim. But that does not mean that Europe’s approach must be identical to that of the US.

Leif Pagrotsky Trade minister of Sweden

Prags och Seattles demonstranter har rätt i sak. Debattartikel av handelsminister Leif Pagrotsky i Svenska Dagbladet 2000-10-16

Normalt brukar inte handelsfrågor uppmärksammas så mycket av allmänhet och medier. Så är det inte i dag. Globaliseringsdebatten har riktat blickarna mot världshandeln, som en del ser som den stora boven i dramat om fördelningen av jordens resurser.

Även om jag inte delar den uppfattningen uppskattar jag uppmärksamheten, och jag är beredd att ge kritikerna rätt i sak: den internationella handelspolitiken har misslyckats. Det finns fortfarande alldeles för många handelshinder, u-länderna har inte fri tillgång till världsmarknaden och handeln är långt ifrån global.

Därför förstår jag också kritiken mot globaliseringen. Vi politiker i de rika länderna som sysslar med dessa frågor har anledning att vara självkritiska. Vi har inte tagit tillvara de många möjligheter som globaliseringen erbjuder. Vi kan också ha spätt på oron genom att stillatigande åse när globaliseringen fått skulden för sådant som snarare har berott på inhemsk politik i de enskilda länderna.

De som protesterar gör det av många olika skäl, och de framställer många olika – och ofta inbördes oförenliga – krav. Men de delar samma syn på tillståndet i världen: Internationellt ekonomiskt samarbete och handel

*fattigdomens utbredning är oacceptabel *klyftorna mellan rika och fattiga växer *de fattigaste länderna är marginaliserade *hoten mot vår miljö är dramatiska.

Jag delar denna syn. Ändå är jag i grunden positiv till globaliseringen. Jag tror på globaliseringens möjligheter att minska klyftor och bidra till ökat välstånd.

På oss politiker ankommer det att visa att det går att styra globaliseringen, så att dess negativa effekter minimeras och fler får del av de positiva effekterna. I det arbetet ser jag fyra viktiga uppgifter:

1. Vi behöver forma en sammanhållen globaliseringspolitik, på såväl nationell som internationell nivå.

Utrikes- och säkerhetspolitik, internationellt utvecklingssamarbete, handels-, kultur- och miljöpolitik och andra politikområden berörs alla på olika sätt av globaliseringen och måste därför samverka.

Handelspolitiken måste stödja säkerhets- och biståndspolitiken och vice versa. I Sverige är detta i dag självklart och vi har kommit en bra bit på vägen, men så förhåller det sig inte i många andra länder.

2. Vi behöver visa att en mer öppen världshandel med rättvisa spelregler ger bättre möjligheter till välstånd i alla länder. Öppna marknader skapar tillväxt, som för mig är en nödvändig förutsättning för att utplåna fattigdomen.

Tillväxt leder dock inte automatiskt till ökat välstånd för folkflertalet. Därför måste handelsliberaliseringar och avregleringar kombineras med en aktiv politik för social och ekonomisk trygghet, rättssäkerhet, korruptionsbekämpning och makroekonomisk stabilitet. Men utan tillväxt saknas förutsättningar att driva en sådan politik.

3. Vi behöver överbrygga förtroendeklyftan mellan i-länder och u-länder. I-länderna måste ta första steget, och i den internationella handelspolitiken har vi många tillfällen att visa vår goda vilja. Ett sätt är att ge u-länderna bättre tillgång till våra marknader.

4. Vi behöver skapa legitimitet för globalisering och öppen handel på hemmaplan. Det gör vi bäst genom att föra en politik som erbjuder människor social och ekonomisk trygghet i tider av förändring. Vi behöver också skapa samförstånd om vad globaliseringen egentligen är.

Ett sätt att beskriva globaliseringen är att se den som ett fenomen som gör att allt i dag går mycket fortare än tidigare.

Det är i grunden inget nytt. Bättre kommunikationer och ny teknik har allt sedan industrialiseringen började lett till ett allt snabbare flöde av information och kapital och ett tätare kulturellt, politiskt och ekonomiskt utbyte. Med IT och Internet har den utvecklingen de senaste åren gått i rasande fart.

Att kapitalet är lättrörligt är bra, eftersom det skall vara lätt och rationellt att investera. Men det kan ibland leda till spekulationer, med ekonomisk och politisk instabilitet som följd. Och i jakten på vinstmaximering kan miljöhänsyn och samhällsansvar stundom väga alltför lätt.

Ett huvudproblem med globaliseringen är att den i själva verket inte är global. Inom handelspolitiken har den inte alls slagit igenom. Den mesta handeln sker fortfarande mellan grannländer, och de fattigaste ländernas andel av världshandeln har minskat under flera decennier. FN:s statistik visar att de minst utvecklade länderna, med tio procent av världens befolkning, bara svarar för 0,4 procent av världens export. Internationellt ekonomiskt samarbete och handel

Handelsflödena mellan Västeuropa och övriga världen bekräftar bilden av att handeln inte är global. Västeuropas import från övriga världen har legat stabilt omkring sju procent av BNP de senaste 40 åren. Däremot har handeln inom Västeuropa mer än fördubblats.

Mot den bakgrunden har jag ibland svårt att förstå dem som oroar sig för de förändringar som globaliseringen lett till. Det finns större anledning att oroa sig för det som inte har ändrats.

I dag instämmer alltfler i att ökad handel är en, av flera, nödvändiga förutsättningar för utveckling. Samtidigt får man ofta höra att u-länderna måste skyddas från utländsk konkurrens för att kunna bygga upp sina marknader. Jag tycker det är ett exempel på missriktad välvilja.

Handelshinder förstör mer än de bygger upp. De leder till högre priser, som drabbar de fattigaste hårdast. De stoppar inte bara de rika ländernas multijättar, utan gör det också svårt att utveckla handeln mellan u-länderna. Därigenom tar man inte tillvara den tillväxtpotential, som finns i regional handel. All erfarenhet visar dessutom att inget land har uppnått stabil ekonomisk tillväxt utan att öppna sina marknader.

U-länderna ser ofta med misstro på frihandel. Jag förstår det, för teori och praktik stämmer inte alltid överens. I-länderna tycks framför allt vara för fri handel med sina egna produkter, men mindre intresserade av fri handel för u-landsprodukter som mat och textilier. Rättmätiga krav på miljövänlig produktion och förbud mot barnarbete har ibland utformats så att u-länderna uppfattat dem som riktade mot dem.

Denna förtroendeklyfta mellan i- och u-länder var en viktig anledning till att WTO-mötet i Seattle förra året havererade. Eftersom i-länderna länge har dominerat WTO har u-ländernas intressen kommit i kläm. I dag är majoriteten av medlemmarna u-länder. Om vi skall få igång en ny förhandling måste perspektivet ändras.

Att agitera mot en ny handelsrunda med hänvisning till u-landsintresset ser jag som ett annat uttryck för missriktad välvilja.

Det är framför allt u-länderna som gynnas av att reformarbetet inom WTO kommer igång och att vi får fasta och rättvisa spelregler för världshandeln.

De stora och starka klarar sig alltid på egen hand. Bangladesh skulle t ex aldrig självt kunna vinna en handelstvist med EU eller USA. Med stöd av WTO:s regler är det möjligt.

Jag vill att EU skall ta första steget för att överbrygga förtroendeklyftan. EU har redan gjort mycket och driver på för att få en ny runda, men unionen måste visa att talet om en ”utvecklingsrunda” är allvarligt menat.

Ett sätt att göra det är att avskaffa handelshindren för textilier. Det skulle få stor betydelse för många u- länder. I Nepal t ex utgör textilier 97 procent av den totala exporten, i Bangladesh 80 procent och i Pakistan 79 procent.

Inom i-världen måste vi bygga upp förtroendet såväl mellan länderna som mellan regeringar och medborgare. Vi måste hitta vägar för att lösa de ständigt återkommande handelstvisterna mellan framför allt EU och USA. Det är genant att dessa stora handelsblock har så svårt att kompromissa och i åratal har dragit ut på tvister, som borde ha varit ur världen för länge sedan.

För oss politiker gäller det att visa medborgarna att vi tar vårt ansvar för den politiska styrningen av globaliseringen, och att vi inte vill att den skall leda till att grupper av länder eller medborgare lämnas i Internationellt ekonomiskt samarbete och handel sticket.

Arbetet för öppen handel och ökad tillväxt får inte rasera det vi har uppnått eller strävar efter på andra områden, som t ex miljö och mänskliga rättigheter. Medborgarna får inte lämnas att på egen hand tackla de förändringar globaliseringen för med sig.

Den nordiska modellen visar på en möjlig väg för att få bättre förståelse för globaliseringens positiva effekter. En stark välfärdsstat, som inte överger sina medborgare i svåra tider, motverkar rädslan för modernisering och förändringar.

Det tror jag är förklaringen till det traditionellt starka frihandelsstödet i Sverige. Att skrämma medborgarna för utländskt ägande är inget bra sätt att möta globaliseringen.

Glädjande nog tycks de svenska aktörer som för några år sedan ägnade stor kraft åt detta nu börja inse att det var kontraproduktivt och endast bidrog till att öka oron för globaliseringen.

Om alla vi som tror på globaliseringens möjligheter till ökat välstånd tillsammans arbetar för att överbrygga dessa förtroendeklyftor inom och mellan länderna kan vi ta avgörande steg mot en bättre världsordning och en globalisering med ett mänskligt ansikte.

”It’s Time for EU Barriers to Fall” Article by Leif Pagrotsky, Swedish Minister for Trade, Gerrit Ybema, Netherland´s Minister for International Trade, Maj-Inger Klingvall, Swedish Minister for Developmenmt Cooperation and Eveline Herfkens, Netherland´s Minister for Development cooperation, published in International Herald Tribune 2000-10-17

The European Union will soon decide which clothes and textiles will get free access to the European market on January 1, 2002. Unfortunately, the proposal now being discussed among the EU governments is not a meaningful one for European consumers and the developing countries.

The EU agreed in the Uruguay Round to gradually abolish all import restrictions on textiles and clothing by 2005. So far the implementation process has been slow and shortsighted. It has fulfilled the letter of the agreement, but in such a way that this has meant almost nothing to the average price level, the average citizen or the developing countries. Barriers have been removed mainly on marginal products like Barbie’s wardrobe but kept on children's jeans and T-shirts.

The proposal now being discussed covers 37 different quotas. Of those, 36 were not fully utilized last year. Included are items such as garden umbrellas, knitted gloves and scarves of flax or ramie. They might be important for certain interests but are not of prime interest to consumers. Consequently they do not really constitute any obstacle to trade.

Speeding up the pace and fulfilling the Uruguay Round commitment as soon as possible is in the interest of European citizens and the EU as a whole. Import restriction on textiles and clothing is an expensive business for consumers. Barriers on shirts, jeans and other items add an extra EUR 270 a year to the cost of living for an average European family, while delaying needed modernization of the European economy.

Every job saved in the European textile industry costs EUR 28,000 a year, and the cost is EUR 41,000 in the clothing industry. Resources that now support an internationally uncompetitive industry could be used on structural reform, innovation and job training.

The textile and clothing industries have had nearly 40 years to adjust. The first restraints were Internationellt ekonomiskt samarbete och handel introduced in the 1960s, and in less than five years they will be gone. The industry should welcome substantial steps and a real gradual adjustment now, and not wait until the last minute.

Prompt abolition of import restrictions on clothing and textiles is also a matter of solidarity with developing countries. At the UN Millennium Assembly, heads of state and government committed themselves to reduce the number of poor people by half by the year 2015. They declared that market access for poor countries must improve. Free market access is fundamental to the developing countries’ integration into the global economy.

Abolition is also of high symbolic value to a necessary confidence-building process. One of the reasons for the failure in Seattle last year to start a new round of trade negotiations was the lack of mutual confidence among World Trade Organization member countries. We need to show the ones which do not trust our good intentions that we take our obligations seriously.

The argument that the EU should keep restrictions as long as possible is not ambitious enough. If we deliver more generously on textiles, the prospects for launching a new round of trade negotiations would improve.

We urge our EU colleagues to come up with a more meaningful list. Our suggestion is that we include children’s clothes, blouses, jerseys, pull-overs and trousers in the list of products for which restraints will be abolished as of January 1, 2002. These are items that are important both to EU consumers and to the developing countries. Imports cover from 65 to 89 percent of EU consumption.

Prime ministers agreed this spring in Lisbon to give the EU the most competitive and knowledge-based economy in the world. This ambitious goal calls for coherent and progressive policy in all areas, including trade liberalization.

The EU has a lot to gain from abolishing textile and clothing barriers. Few measures would produce such large welfare gains. It would benefit consumers, keep inflation down and give industry the advantage of a real gradual adjustment.

We see no reason why European citizens should have to wait to collect these gains. Neither can we see any reason why we should continue to deny developing countries the benefits for their people from better access to markets.

Replik av handelsminister Leif Pagrotsky på Svenska Dagbladets Brännpunkt med anledning av artikel av Gunnar Hökmark 2000-10-31

I Gunnar Hökmarks värld tycks ideellt engagemang vara något suspekt, som till varje pris måste misstänkliggöras. På annat sätt kan man knappast tolka hans märkliga påstående att demonstranterna i Prag och Seattle har sin del av ansvaret för att massfattigdomen består.

Jag vidhåller att det i grunden är positivt att människor intresserar och engagerar sig för hur handel och handelshinder påverkar världens utveckling. Det är oseriöst och kränkande att bunta ihop fackliga och religiösa företrädare, sanna idealister och utvecklingsforskare med de grupper av antidemokratiska våldsverkare, som ser varje större internationellt möte som ett tillfälle att skapa bråk.

Att Hökmark känner ett sådant främlingskap inför de grupper som oroar sig för fattigdomen i världen är knappast någon överraskning. Men för den som vill mobilisera folkligt stöd för en friare världshandel är en så onyanserad reaktion som Hökmarks föga konstruktiv. Den skiljer sig också markant från t ex den uppfattning som Världsbankens chef James Wolfensohn uttryckte i Prag, då han sade sig känna Internationellt ekonomiskt samarbete och handel samma passion som demonstranterna och betecknade deras frågor som legitima.

Som frihandelsvän borde Hökmark ta globaliseringskritikernas oro över tillståndet i världen på allvar och ägna sin kraft åt att övertyga dem om varför vi behöver en öppen världshandel med rättvisa spelregler. I stället för att råskälla på dem som inte tycker som han skulle han kunna göra en mer konstruktiv insats genom att här hemma och utomlands bilda opinion mot alla former av protektionism.

Frihandel tjänar inte på att behandlas i ett vakuum. Världen står idag inför en rad problem, där frihandel inte alltid är det självklara svaret men kan vara en del av svaret. En friare handel löser inte med automatik fattigdomsproblemen, men den bidrar till tillväxt, vilket är en grundförutsättning för att fattigdomen skall kunna bekämpas.

Vi som tror på en öppen handel måste visa att detta är något som kan bidra till att skapa en bättre värld. Demonstrationerna är ett tydligt tecken på att vi har vi en del kvar att göra i det avseendet.

Leif Pagrotsky Handelsminister

"Inget monopol på gener", artikel i DN Debatt av handelsminister Leif Pagrotsky, justitieminister Thomas Bodström och miljöminister Kjell Larsson 2000-12-10

Den gentekniska utvecklingen går allt snabbare och ställer oss alla inför svåra etiska dilemman. Vår kunskap om livets innersta byggstenar har kommit så långt att forskningen kan börja ge svar på varför vi drabbas av svåra sjukdomar och inom en snar framtid kanske också bota de som drabbas. Det är en glädjande utveckling vars frukter måste komma alla i samhället till del.

Den nya kunskapen har emellertid en baksida med skrämmande perspektiv. Kommersiella krafter anser sig kunna hävda äganderätt till de upptäckter som nu görs om livets innersta byggstenar. Ett synsätt som för oss är oacceptabelt. Det är helt avgörande att denna typ av information är fritt tillgänglig.

Vi måste tydligt ange samhällets etiska ramar. För oss är det väsentligt att genom samhällsstöd finansiera forskning för att garantera ett brett synsätt. Men det är också viktigt att inte andra faktorer begränsar en fri forskning. Därför måste rätten att ta patent på genforskningsmaterial vara noggrant begränsad. Det vore inte bara ologiskt i ett forsknings- och utvecklingsperspektiv att upprätta system som låser användningen av genetisk information och kunskap; det vore även etiskt tvivelaktigt.

USA:s president Bill Clinton och den brittiske premiärministern Tony Blair gjorde i våras ett gemensamt utspel där de underströk vikten av att den ökande kunskapen om de mänskliga generna måste vara tillgänglig för alla. Detta för att inte försvåra utvecklingen av nya livsavgörande uppfinningar inom såväl läkemedels- som livsmedelsområdet. Vi ställer oss helt och fullt bakom detta uttalande.

Vi anser dessutom att ingen ska kunna ta patent på gener, organismer, växter eller djur, så som de förekommer i naturen. Varken gener eller organismer som identifieras med hjälp av nya metoder kan anses vara uppfinningar. Det är inget annat än upptäckter. Först när en upptäckt ges en tillämpning ska ett patent vara aktuellt. Detta synsätt är helt i enlighet med gällande svensk lagstiftning och slås även fast i det EG-direktiv om rättsligt skydd för biotekniska uppfinningar som antogs 1998.

Ingen ska kunna få monopol på livets byggstenar.

Forskningen runt gener och geners funktion är ett av de mest expanderande forskningsfälten i världen. I dag har genuppsättningarna för ett antal arter kartlagts vid olika forskningsinstitutioner runt om i världen. Internationellt ekonomiskt samarbete och handel

Det gäller exempelvis bananfluga och ris och nu även människan. Sverige har en tätplats inom genomforskningen och nyligen fördelades ytterligare 800 miljoner kronor på fem år till svenska universitet för denna typ av forskning. Kunskapen om våra och andra organismers gener och deras funktion är mycket betydelsefull. Inte bara ökar den vår förståelse för evolutionen och människans och andra organismers inre biologiska system. Den gör det möjligt att utveckla bättre och effektivare botemedel mot många i dag obotliga eller svårbotliga sjukdomar hos både människor och djur, särskilt ärftliga sjukdomar. Ökad kunskap om gener och deras funktion kommer att kunna ge fördelar inom både hälso- och livsmedelssektorn.

I perspektiv av vår grundläggande hållning är det glädjande att flera större företag tydligt tar avstånd från en utveckling där man låser tillgången på genetisk information i rena vinstsyften. Ett exempel på detta är "The Human Genome Project" som finansieras av bland andra det brittiska läkemedelsföretaget GlaxoWellcome och där all information görs tillgänglig för forskning och utveckling av nya läkemedel.

När Konventionen om biologisk mångfald antogs 1992 skedde ett paradigmskifte när det gäller rätten till världens genresurser. Konventionen slår fast att det är länderna själva som äger de genresurser som finns inom landets territorium. Ett av de huvudsakliga skälen till att konventionen betonar ländernas suveräna rätt till sina egna genresurser, är att ge u-länderna möjli ghet att få tillbaka en del av de nyttigheter som den kommersiella användningen av genresurser i i-länderna ofta ger. Med tanke på att de flesta i-länder är genfattiga men resursrika och de flesta u-länder är genrika men resursfattiga, är suveränitetstanken riktig. Multinationella företag ska inte kunna hämta genresurser från tredje världen och använda dessa kommersiellt utan att ge ursprungsländerna del av vinsten.

Men det faktum att länderna nu besitter exklusiv rätt till sina genresurser kan även det riskera att få oönskade efterverkningar vad gäller användningen av genresurser i forskning och utveckling.

Låt oss ge ett konkret exempel: Svampsjukdomen brunröta är ett hot mot odlingen av färskpotatis i Sverige. För att förhindra brunröta utan att öka den kemiska bekämpningen behövs nya potatissorter med effektiv motståndskraft. Sådana resistenta potatisar, och därmed gener, finns i potatisens ursprungsland Peru.

Peru är nu på väg att anta en lag som i det närmaste omöjliggör tillträde till landets genresurser utan ett omfattande ansökningsförfarande. Detta kommer att försvåra utvecklingen av nya, mot brunrötan effektiva, potatissorter. Med andra ord: oavsett om det är multinationella företag eller enskilda länder som stryper tillgången på gener och genetisk information, så kan det ge högst konkreta effekter för enskilda människor.

Sverige arbetar på olika sätt på den internationella arenan för att finna möjliga modeller och system för att kunna uppnå målen med rättvis fördelning av vinsterna från nyttjandet av genresurser. Med begreppet vinster menar vi inte bara reda pengar utan även att bygga upp kapacitet och föra över tekniker och kunskap.

För närvarande pågår också intensiva förhandlingar inom FN:s jordbruks- och livsmedelsorganisation (FAO) om hur fritt tillträde till genresurser ska kunna säkerställas för forskning och utveckling, medan vinsterna av det kommersiella nyt tjandet av resurserna ska delas rättvist mellan aktörerna.

Patentfrågan, frågan om tillgång till växtgenetiska resurser för livsmedelsproduktion och genetiskt modifierade organismer (GMO) är intimt sammankopplade och kommer utan tvekan att genomsyra många av de redan komplexa och svåra internationella processerna under de närmaste åren.

Det nyligen antagna globala Biosäkerhetsprotokollet visar tydligt på detta. Protokollet understryker både behovet av tydliga regler för användningen av GMO som försiktighetsprincipens centrala roll för att säkerställa skyddet av miljö och hälsa. EU:s miljöministrar har också i ett förslag till ny lagstiftning Internationellt ekonomiskt samarbete och handel tydliggjort producenternas ansvar för att inga negativa effekter för miljö och hälsa förekommer. Konsumentens möjlighet att göra medvetna val är en annan viktig beståndsdel som i förslaget säkerställs genom omfattande krav på märkning av varor innehållande genmodifierade organismer.

Området genpolitik tar en allt större plats på den internationella dagordningen. Världens regeringar förhandlar genpolitiska frågor i en mängd fora utöver Konventionen om biologisk mångfald och Biosäkerhetsprotokollet såsom Världshandelsorganisationen (WTO), Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (WIPO), Världshälsoorganisationen (WHO) och OECD.

Vi välkomnar en öppen diskussion om dessa frågor. Diskussionen måste dock omfatta hela genpolitiken och alla de komplexa frågor som finns där. Regeringen har fört och kommer att fortsätta föra en öppen debatt om dessa frågor. Det är nödvändigt med en diskussion om och kartläggning av samtliga regler som berörs, vilka regler som behöver ses över och vilka som saknas helt. Denna diskussion är angelägen för att möjliggöra utformningen av en samlad genpolitik.

Genpolitiken spänner över de flesta samhällsfrågor: hälso- och konsumentfrågor, handel, miljö, forskning, skogs- och jordbruk, bistånd och immaterialrät tsliga frågor. Det innebär att genpolitiken inte är en väl integrerad enhet, varken nationellt eller internationellt. I december 1999 bjöd Miljödepartementet in representanter för organisationer och forskningsinstitutioner till ett rundabordssamtal runt genpolitiken. Nyligen anordnade även Utrikesdepartementet ett internationellt möte om patent och genetisk mångfald. Detta var de första stegen i den intensifiering som regeringen gör inom området genpolitik, i syfte att tillsammans med andra samhällsaktörer utforma en samlad svensk politik. En politik som grundas i den för oss självklara ståndpunkten att ingen skall kunna få monopol på gener.

Leif Pagrotsky Handelsminister

Thomas Bodström Justitieminister

Kjell Larsson Miljöminister

Svar på frågor i riksdagen

Svar av handelsminister Leif Pagrotsky på fråga av Martin Nilsson (s) om exportkrediter vid vapenexportaffärer till IDA-länder 2000-02-23

Martin Nilsson har frågat mig om Sverige avser följa Storbritanniens exempel och uppmaning att inte ge exportkrediter vid vapenhandelsaffärer med s.k. IDA-länder vilket skulle få effekter för bl.a. en framtida Boforsaffär på Indien.

Jag måste börja med några små korrigeringar av läget i dessa frågor.

Innebörden av Storbritanniens initiativ är att kretsen av länder för vilket termen "produktiva utgifter" skall vara en ledstjärna för garanti- och kreditgivningen utökas från de nuvarande 41 fattiga och svårt skuldsatta s.k. HIPC-länderna till hela kretsen av länder som av Världsbanken endast kan beviljas rena IDA-lån vilket är ytterligare 22 länder. Internationellt ekonomiskt samarbete och handel

Indien tillhör dock inte denna länderkrets. Dessutom har den brittiska regeringen uttryckligen klargjort att denna begränsning ej omfattar vapenexport när denna är nödvändig för landets säkerhet, bekämpande av narkotikahandel, piratverksamhet, smuggling etc.

Det bör samtidigt nämnas att i det engelska systemet lämnar regeringen löpande instruktioner till garanti- och kreditmyndigheten ECGD.

I Sverige ansvarar Exportkreditnämnden som en självständig myndighet för beslut om statliga exportkreditgarantier, inom ramen för av statsmakterna utfärdade ramar och riktlinjer.

Inom OECD sker ett informationsutbyte om garantigivningen till HIPC-länderna som de flesta medlemsländerna deltar i. Jag finner att detta är viktigt för att vi i efterhand skall kunna kontrollera att garantigivningen går till projekt som främjar utveckligen och Sverige kommer att stödja eventuella förslag I OECD att denna procedur utsträcks till de nämnda 22 länderna.

Beträffande exportkrediter till Indien kan konstateras att EKN är öppet för garantigivning på detta land. Till bilden hör också att det I EKN:s beslut om exportkreditgivning för den ursprungliga vapenaffären ingår en utfästelse om garanti avseende eventuella framtida licensavtal m.m. Denna utfästelse är fortfarande giltig.

Svar av handelsminister Leif Pagrotsky på fråga från Eva Flyborg (fp) om bananimporten 2000-04-05

Eva Flyborg har ställt följande fråga till mig rörande bananimporten till Sverige: Varför hävdar inte Sveriges regering frihandel och låga konsumentpriser beträffande bananer från Ecuador?

Sverige har konsekvent hävdat konsumentintresset i den pågående banantvisten. Sverige har länge förordat en ren tullösning som en garanterat WTO-förenlig och handelspolitiskt långsiktigt hållbar lösning av banantvisten med USA och ett antal latinamerikanska stater, bland dem Ecuador. Sverige har nyligen börjat få gehör för denna åsikt, senast genom att kommissionen för första gången i höstas framlade ett förslag om att införa en ren tullösning om senast sex år.

Erfarenheterna av den reformering av EU:s bananregim som beslutades i juni 1998 har varit positiva vad gäller pris- och konsumtionsutveckling. Under 1999 uppgick banankonsumtionen till 19.3 kg per capita enligt en nyligen framtagen myndighets-beräkning. Detta är mer än någonsin tidigare.

Mot bakgrund av frågan om varför Sveriges regering inte hävdar frihandel och låga svenska konsumentpriser beträffande bananer från Ecuador, kan det konstateras att den nya importregimen inneburit att konsumenternas efterfrågan fått ökat genomslag med den nya importregimen, inte bara vad gäller lägre pris, utan även ökad valfrihet. Importen från Ecuador var också rekordstor 1999. Det finns inte någon särskild prismätning i butik för just bananimporten från Ecuador men efter kontakter med importörs- och grossistföreträdare kan prissänkningen för 1999 skattas till 15% och härledas direkt till genomslaget av den förändrade, och för svenska importföretag förbättrade, tilldelningen av importrättigheter och importlicenser.

Av WTO:s tvistlösningsutslag framgår att den nuvarande importregimen, om än inte i lika hög grad som den tidigare, är diskriminerande och därför oförenlig med WTO-regelverket. Av detta skäl, men också av principiella handels- och konsumentpolitiska överväganden, förordar Sverige en övergång till ren tull istället för lands- och företagskvotering. Detta till skillnad mot bl.a. Ecuador som föreslagit fortsatt kvotering men med den skillnaden gentemot hittillsvarande system att exportföretagen ges alla importrättigheter och licenser. Detta är en åsikt som Sverige, med vårt traditionella motstånd mot att Internationellt ekonomiskt samarbete och handel främja uppkomsten av prishöjande exportkarteller, inte delar.

Svar av handelsminister Leif Pagrotsky på fråga av Yvonne Ruwaida om handelspolitikens spelregler 2000-06-19

Yvonne Ruwaida har frågat mig hur jag avser agera för att Sverige skall kunna behålla makten att påverka handelspolitiken vid ett eventuellt svenskt deltagande i EMU.

Låt mig inledningsvis konstatera att Sverige har valt att inte delta i valutaunionen från starten. Regeringens hållning är att ett beslut om deltagande skall underställas svenska folket för prövning i en folk-omröstning.

De länder som är medlemmar i Europeiska unionen har en gemensam handelspolitik. I vissa fall är det kommissionen som för EU:s talan, i andra fall råder så kallad blandad kompetens där kommissionen och medlemsstaterna tillsammans utformar beslut. Ett eventuellt inträde i EMU skulle inte ändra på detta förhållande.

Sverige skulle göra sin röst hörd på samma sätt som i dag. I de rådsarbetsgrupper, i Coreper och på de rådsmöten där handelspolitiken diskuteras. Sveriges makt över handelspolitiken påverkas alltså inte av om Sverige deltar i valutaunionen eller inte. Utåt skulle EU, liksom i dag, föra fram en gemensam ståndpunkt.

Euro-11, som Yvonne Ruwaida nämner, är ett informellt organ för ekonomi- och finansministrarna för de länder som ingår i euroområdet. Där diskuteras sådana frågor som har samband med det särskilda ansvar ministrarna delar för den gemensamma valutan. Det handlar bland annat om eurons växelkurs och de deltagande ländernas konjunkturläge och budgetutveckling, inte om handelspolitiken. Själv deltar jag på rådsmöten där handelsfrågorna hör hemma.

Valutaunionen underlättar prisjämförelser i den interna handeln inom EU. Däremot innebär den inte förändrade villkor för handeln med länderna utanför EU. EMU påverkar inte heller möjligheterna att utveckla det globala handelspolitiska regelsystemet. Ett eventuellt svenskt deltagande skulle inte ändra på något av dessa förhållanden.

Oavsett om Sverige deltar i valutaunionen, eller väljer en fortsatt själv-ständig penningpolitik, kommer jag att arbeta för att även handelspolitiken skall bidra till låg inflation i EU-länderna. Det är inte rimligt att begära återhållsamhet av löntagare och restriktivitet av centralbankschefer, samtidigt som handelspolitiken inte mobiliseras i kampen mot inflationen. Vi behöver en ökad tonvikt på konsumentintresset och mindre skydd för olika producentintressen. Alla grupper i samhället måste bidra till att målet om prisstabilitet uppnås.

Svar av handelsminister Leif Pagrotsky på fråga av Inger Segelström om försäljningen av Bofors 2000-08-11

Inger Segelström har till försvarsminister Björn von Sydow ställt en fråga rörande försäljningen av Bofors Weapon Systems AB till utländsk ägare. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på frågan.

Försäljningen av Bofors Weapon Systems till det amerikanska företaget United Defense är ytterligare ett exempel på den utveckling vi sett under senare år, som bl.a. inneburit att Hägglunds Vehicles sålts till Internationellt ekonomiskt samarbete och handel det engelska företaget Alvis och att Kockums Submarine Systems sålts till tyska Howaldtwerke- Deutsche Werft. Förutom försäljningarna ingås allt fler samarbetsavtal mellan svenska försvarsindustriföretag och utländska partners. Denna internationalisering av försvarsindustrins verksamhet har uppmuntrats av riksdagen i ett antal beslut, bl.a. 1996 års försvarsbeslut och 1999 års kontrollstationsbeslut.

Försvarsministern har särskilt redovisat de försvars- och säkerhets-politiska motiven för en omstrukturering av industrin i svaret på frågan 1999/2000:1144. Här vill jag särskilt understryka att denna utveckling inte bara är nödvändig utan också rymmer viktiga möjligheter. Omstruktureringen medför på sikt en nedskärning av försvarsindustriell överkapacitet, i Europa och internationellt. Detta innebär en välkommen minskning av det exporttryck som idag föreligger i olika producentländer. Omstruktureringen nödvändiggör också ett ökat samarbete kring export-kontrollen mellan producentländer, främst inom EU. Här har ett land som Sverige – med sin tradition av restriktivitet men ändå substantiell export – goda förutsättningar att spela en konstruktiv roll i det gradvisa närmandet av olika producentländers exportpolitik till varandra. Utvecklingen ger oss möjligheter, som vi i mitten av 90-talet knappast kunnat föreställa oss, att aktivt påverka det exportpolitiska tänkandet i länder som svarar för en ojämförligt större del av världshandeln med krigsmateriel än vi själva.

Att företaget Bofors Weapon Systems övergår i utländsk ägo innebär ingen förändring i exportkontrollavseende. I juridisk mening är Bofors Weapon Systems fortfarande ett svenskt, i Sverige verksamt företag. Företagets produkter betraktas alltjämt som svenska. Detta innebär att det regelverk vi har idag, som givits bred parlamentarisk förankring och vars synsätt den senaste socialdemokratiska partikongressen ställde sig bakom, gäller fullt ut.

Det finns anledning att anta att det nya ägandet kommer att medföra ett nära samarbete mellan det svenska och det amerikanska företaget. Detta är inte något nytt i sak. Under de senaste tio åren har varje år mellan 61procent och 94 procent av exporten från svenska försvarsindustriföretag gått till Norden, Västeuropa, Nordamerika och Australien/Nya Zeeland. Exporten har i betydande utsträckning avsett underleveranser till dessa länders försvarsindustrier inom ramen för olika former av samarbete. Ändrade ägandeförhållanden innebär inte någon ändring ur exportkontrollhänseende vad gäller export av komponenter.

I ett längre perspektiv kan Bofors Weapon Systems och United Defense bestämma sig för att gemensamt utveckla nya produkter. I ett sådant skede blir det nödvändigt att med den amerikanska regeringen ta upp en diskussion om hur exporten av dessa produkter skall hanteras så att en tillfredsställande kontroll uppnås ur båda länders synvinkel. En sådan diskussion blir mycket beroende av de faktiska omständigheterna (om t.ex. det ena eller andra landets industri endast har en mycket liten andel i den nya produkten eller om det är fråga om en produkt som kan sägas vara lika mycket amerikansk som svensk). Alla sådana diskussioner kommer givetvis att föras med det svenska regelverkets bestämmelser som utgångspunkt.

Svar av handelsminister Leif Pagrotsky på fråga av Birger Schlaug om principuttalande från ÖB 2000-08-24

Birger Schlaug har till försvarsminister Björn von Sydow ställt en fråga om praxis för svensk export av krigsmateriel. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på frågan. Jag uppfattar frågan vara om det nyligen överenskomna ramavtalet mellan Sverige och fem andra EU-länder om åtgärder för att underlätta omstrukturering av den europeiska försvarsindustrin kommer att medföra en förskjutning av svensk praxis. I frågan återges ett utdrag ur försvarsministerns veckobrev.

Det finns i riksdagen en bred enighet om att viss export av krigsmateriel är motiverad av svenska Internationellt ekonomiskt samarbete och handel säkerhets- och försvarspolitiska skäl. Denna sedan länge rådande ståndpunkt har sin grund i Sveriges ställning som militärt alliansfritt land och vårt behov av en inhemsk försvarsindustri. Min upp-fattning är att Sverige idag har ett väl fungerande regelverk för export av krigsmateriel. Frågeställarens referens till en princip om förbud mot vapen-export förtjänar att nyanseras. Det är korrekt att lagstiftningen på området utformats som ett totalförbud för att ge en hög grad av samhällelig kontroll över försvarsindustrins verksamhet. Som framgår av lagen och de av riks-dagen godkända riktlinjerna för krigsmaterielexport kan emellertid tillstånd för export ges om det finns säkerhets- eller försvarspolitiska skäl för det och det inte strider mot Sveriges utrikespolitik. Utgångspunkten för svensk exportkontrollpolitik är inte en princip om förbud, utan en princip om restriktivitet.

Den förda politiken avseende krigsmaterielexport är mycket restriktiv. Praxis utgår från de parlamentariskt väl förankrade riktlinjerna för krigsmateriel-export och varje ärende prövas noggrant i enlighet med dessa riktlinjer. Frågor av större vikt tas upp i Exportkontrollrådet där samtliga riksdags- partier är representerade.

Denna ordning kommer att kvarstå även efter det ramavtal som nu har träffats. Detta har varit en grundläggande förutsättning för regeringens agerande under hela förhandlingsarbetet. Det träffade ramavtalet bedöms vara fullt tillfredsställande i detta avseende. I praktiken innebär ramavtalet att de länder som i framtiden skall samarbeta om ett visst projekt tillsammans skall bestämma till vilka stater export skall vara möjlig. Alla sådana diskussioner kommer givetvis att från svensk sida föras med det svenska regelverkets bestämmelser som utgångspunkt. Beslut om exportdestinationer skall enligt avtalet fattas med konsensus.

Internationaliseringen av försvarsindustrins verksamhet har uppmuntrats av riksdagen i ett antal beslut, bl.a. 1996 års försvarsbeslut och 1999 års kontrollstationsbeslut. Försvarsministern har särskilt redovisat de försvars- och säkerhetspolitiska motiven för en omstrukturering av svensk försvars-industri i svaret på frågan 1999/2000:1144. Det nu aktuella ramavtalet är ett led i denna internationalisering. Här vill jag särskilt understryka att denna utveckling inte bara är nödvändig utan också rymmer viktiga möjligheter.

En omstrukturering medför på sikt en nedskärning av försvarsindustriell överkapacitet. Detta innebär en välkommen minskning av det exporttryck som idag föreligger i olika producentländer. Omstruktureringen nödvändig-gör också ett ökat samarbete kring exportkontrollen mellan producentländer, främst inom EU. Utan mellanstatligt samarbete på detta område finns en risk att försvarsindustrin dras till de länder som har en mer liberal export-politik vilket kan utgöra ett incitament för ett lands regering att föra en mindre restriktiv politik. En sådan utveckling vill regeringen motverka.

Här har ett land som Sverige – med sin tradition av restriktivitet – goda förutsättningar att spela en konstruktiv roll i det gradvisa närmandet av olika producentländers exportpolitik till varandra. Utvecklingen ger oss möjlig-heter, som vi tidigare knappast kunnat föreställa oss, att aktivt påverka det exportpolitiska tänkandet i länder som svarar för en ojämförligt större del av världshandeln med krigsmateriel än vi själva.

Det är i detta sammanhang viktigt att betona att utvecklingen i Europa går mot en allt större samsyn i fråga om exportpolitiken. Alla sex LOI-länder har förbundit sig att respektera EU:s uppförandekod för krigsmaterielexport som utgör en gemensam grund för prövningen av exportärenden. Det är min uppfattning att denna ökade samsyn med tiden kommer att leda till en mer restriktiv och ansvarsfull exportpolitik i hela Europa. En sådan utveckling vill regeringen främja.

Pressmeddelanden Internationellt ekonomiskt samarbete och handel

Internationella ansträngningar för att bekämpa korruption i vapenhandeln 2000-02-06

Nya internationella ansträngningar skall göras för att bekämpa korruption i handeln med krigsmateriel. Det var företrädare för försvarsindustri, militär, regeringar och ideella organisationer överens om då de under veckoslutet var samlade på Lidingö utanför Stockholm. Det var första gången man i ett internationellt forum av detta slag diskuterade hur man skall komma till rätta med ett fenomen, som hittills på många håll ansetts för känsligt att ta upp överhuvudtaget.

Mötet, ett samarrangemang mellan den svenska regeringen och Transparency International (TI), visade att ett samarbete mellan de olika aktörerna inom vapenhandeln är möjligt. Det kommer nu att följas av flera möten, där man skall diskutera och finslipa konkreta initiativ.

– Jag är glad över att vi har inlett den här processen, säger handelsminister Leif Pagrotsky.

– Försvarsupphandlingar som styrs av personlig vinning kan leda till kapprustning och ökad instabilitet. I u-länderna stjäl korruptionen resurser som behövs för utveckling. Dessutom smutsar den ned försvarsindustrin och undergräver förtroendet för demokratiska institutioner i både i- och u-länder.

Mötesdeltagarna konstaterade att det behövs åtgärder på många nivåer samtidigt för att bryta det grepp som korruptionen har på upphandlingen av försvarsmateriel. De ansåg att lagstiftningen behöver stärkas i både exportländer och importländer, bl a för att öka insynen i upphandlingarna och minska företagens möjligheter göra olagliga betalningar.

Försvarsindustrins företrädare betonade vikten av att alla exportländer tillämpar bestämmelserna i OECD:s konvention mot mutor av utländska tjänstemän på ett likvärdigt sätt.

Transparency International presenterade en modell för ”integritetspakter”, avtal där både köpare och konkurrerande leverantörer i en konkret upphandlingssituation förbinder sig att avstå från mutor.

Deltagarna, som kom från Europa, USA, Latinamerika och Asien, var överens om att frivilligorganisationer och oberoende forskningsinstitutioner som SIPRI har en självskriven roll när det gäller att öka kunskaperna och bedriva opinionsbildning för de förändringar som behövs.

Korruption förekommer enligt Transparency International mycket ofta i samband med större försvarsupphandlingar. Det handlar både om att försöka påverka tillståndsgivningen i exportländerna och upphandlingsbeslutet i importländerna. Vid mötet på Lidingö framfördes en grov uppskattning om att upp till tio procent av den årliga handeln med försvarsmateriel på drygt 250 miljarder kronor kunde vara olagliga betalningar.

Transparency International är en frivilligorganisation som arbetar mot korruption i alla former. TI:s ”rankinglistor” över korruptionsbenägna länder och indstrier har uppmärksammats internationellt. I ett ”Bribe Payer´s Index” från 1999 rankades Sverige som det land vars industri var minst benägen att betala mutor.

Musikexportpris till Cheiron Productions 2000-02-14

1999 års pris för utomordentliga insatser för svensk musikexport går till Cheiron Productions producenter och låtskrivare. Cheiron skriver och producerar musik för världsartister som Backstreet Boys, Britney Spears, N´Sync och Céline Dion. Internationellt ekonomiskt samarbete och handel

Priset, en glasskulptur av Bertil Vallien, överlämnades på måndagen av handelsminister Leif Pagrotsky vid Grammisgalan i Stockholm.

– Max Martin och de andra på Cheiron har verkligen satt Sverige på kartan. Svensk musikindustri har starkt bidragit till att omvärldens blickar riktas mot det unga, moderna och kreativa Sverige. Mot ett skapande Sverige, med skapande människor, säger Leif Pagrotsky.

Musikexportpriset instiftades av Leif Pagrotsky 1998. Det är tredje gången det delas ut. Tidigare pristagare är The Cardigans och Max Martin. Juryn har bestått av representanter för näringslivet, musikbranschen och utrikesdepartementet, med Electroluxchefen Michael Treschow som ordförande.

Juryn motiverar sitt val på följande sätt:

”Vid vissa tidpunkter i historien kan det på en specifik plats alstras en energi och kreativitet som på något sätt ger röst åt tiden. Vi har som exempel Tin Pan Alley tillsammans med the Brill Building i New York och Tamla-Motown. Och det har säkert inte undgått någon att det just nu är en specifik plats i Sverige som gett en överväldigande röst åt tiden. Världen över. En plats där både nya världsstjärnor skapas och som lockar etablerade artister till dess magi.

Musikexportpriset för 1999 går till Cheiron Productions producenter och låtskrivare: Rami, Kristian Lundin, Jake, David Kreuger, Per Magnusson, Jörgen Elofsson, Andreas Carlsson och sist men inte minst Max Martin.”

Stöd till databas för information om exportkontroll av vapen 2000-02-25

Regeringen har beslutat att lämna ett bidrag på 1,5 miljoner kronor till Stockholms internationella fredsforskningsinstitut SIPRI för fortsatt utveckling av en internetdatabas för information om exportkontroll av krigsmateriel och strategiska produkter.

Databasen innehåller information om nationella exportkontrollsystem i Europa, med tonvikt länderna i Central- och Östeuropa och kommer att kunna få betydelse bl a för konfliktförebyggande initiativ i området.

Sveriges vapenexport 1999 2000-03-28

Värdet av den svenska krigsmaterielexporten ökade 1999 med fyra procent till 3 654 miljoner kronor. Därav gick huvuddelen, 75 procent, till Norden, övriga Västeuropa och Nordamerika.

Det framgår av regeringens skrivelse om 1999 års krigsmaterielexport, som på tisdagen överlämnades till riksdagen. I år innehåller skrivelsen ett nytt avsnitt, som utförligt behandlar exportkontroll av produkter med dubbla användningsområden, d v s civila produkter eller teknologi som även kan användas för att utveckla eller tillverka massförstörelsevapen eller på annat sätt kan användas destabiliserande.

– Denna kontroll, som berör betydande delar av svensk industri, har hittills uppmärksammats oförtjänt lite här i Sverige, säger handelsminister Leif Pagrotsky.

Liksom föregående år var Norge det största enskilda mottagarlandet av svensk krigsmateriel. Exporten dit uppgick till 1 032 miljoner kronor, vilket motsvarade en tredjedel av hela den svenska krigsmaterielexporten. Andra stora mottagarländer var Brasilien, 362 milj kr, Tyskland, 343,2 milj kr, Internationellt ekonomiskt samarbete och handel

USA, 304 milj kr, och Schweiz, 298 miljoner kronor.

Exporten till Asien minskade kraftigt från 22 till fem procent, medan exporten till Latinamerika ökade från tolv till 18 procent.

Värdet av beviljade tillstånd för framtida utförsel ökade kraftigt under 1999, med 118,5 procent. Beviljade tillstånd sprids normalt ut över flera år och utnyttjas i praktiken inte fullt ut. Statistiken över beviljade utförseltillstånd varierar också kraftigt från år till år, eftersom exporten från Sverige är så begränsad, och en eller ett par enstaka affärer värdemässigt kan dominera totalsiffran vissa år.

Leif Pagrotsky välkomnar WTO-överenskommelsen mellan EU och Kina 2000-05-19

Handelsminister Leif Pagrotsky välkomnar dagens överenskommelse i Peking mellan EU och Kina.

– Överenskommelsen banar väg för kinesiskt medlemskap i världshandelsorganisationen. Det gagnar inte bara Kina utan hela världen, säger Leif Pagrotsky.

–Vi måste ha ordning och reda i världshandeln, och det får vi inte så länge ett stort land som Kina står utanför WTO. Ett WTO-medlemskap kommer att ge svenska företag bättre möjligheter att komma in på den jättelika kinesiska marknaden.

- Att Kina öppnar sig på det handelspolitiska området tror jag också kommer att bidra till ökad öppenhet på andra områden.

– Ett kinesiskt medlemskap innebär också att Taiwan kan få inträde i WTO. Kina och Taiwan har redan betydande ekonomiskt samarbete, och ett WTO-medlemskap bör kunna främja dialogen dem emellan. Dagens uppgörelse bör därför välkomnas även av detta skäl. www.itsweden.com gemensam marknadsföring av svensk IT 2000-06-19

Nu lanseras www.itsweden.com, en engelskspråkig webbplats med syfte att presentera och marknadsföra svensk IT. På webbplatsen får besökaren en överblick över svensk IT: svenska företag och deras produkter, fakta om IT-spridningen och IT-användningen samt investeringsmöjligheter i Sverige. Personer bakom de svenska IT-framgångarna kommer också att presenteras.

– www.itsweden.com är en introduktion till den svenska IT-världen, säger handelsminister Leif Pagrotsky. Webbplatsen kommer successivt att byggas ut med mer material och kompletteras med nya tjänster.

Webbplatsen lanseras i anslutning till ”IT-året 2000”, ett projekt i samarbete mellan UD och de svenska utlandsmyndigheterna, Exportrådet, Invest in Sweden Agency (ISA), Sveriges Tekniska Attachéer (STATT) samt branschorganisationen IT-Företagen.

– Genom satsningen på IT-året 2000 gör UD en kraftsamling för att medverka till marknadsföringen av svensk IT i utlandet. Vi vill bidra till att förstärka bilden av Sverige som en ledande IT-nation, säger Leif Pagrotsky.

IT-satsningen är inte begränsad till år 2000, även om ett särskilt fokus ligger på detta år. Ett 100-tal IT- aktiviteter av olika omfattning genomförs i olika delar av världen. Internationellt ekonomiskt samarbete och handel

Prisundersökning i Öresundsregionen 2000-06-29

Regeringen har idag beslutat att ge Statistiska Centralbyrån i uppdrag att göra en prisundersökning i Öresundsregionen. SCB ska från sommaren 2000 och fram till våren 2002 följa prisutvecklingen i Skåne och jämföra den med utvecklingen i hela Sverige.

- Vi vill följa utvecklingen i regionen och integrationens påverkan på prisnivån, säger Leif Pagrotsky, handelsminister med ansvar för Öresundsintegrationen.

- Bron måste nu skärpa konkurrensen så att vi verkligen får lägre priser för konsumenterna.

I dag finns ganska stora prisskillnader på flera konsumtionsområden i Danmark och Sverige. När Öresundsförbindelsen öppnar den 1 juli kommer människor i Själland och Skåne att kunna åka över bron på tio minuter. Det talar för skärpt konkurrens och lägre priser på många områden.

SCB ska jämföra prisutvecklingen i Skåne med utvecklingen i övriga Sverige. Mätningarna kommer att göras varje halvår från hösten 2000 fram t.o.m. våren 2002. Regeringen har anvisat maximalt 3,7 miljoner kronor för hela perioden.

Varor och tjänster som skall prisundersökas av SCB är t.ex. livsmedel, alkoholhaltiga drycker, tobak, kläder och skor, byggvaror, inventarier och hushållsvaror, vitvaror, hemelektronik, sport och fritidsprodukter, tandläkartjänster, körutbildning, resor, restaurang och hotellbranschen, hårvård, och pris- och värdeutvecklingen på småhus.

AB Svensk Exportkredit – ny ägarstruktur 2000-06-29

Ett aktieägaravtal har idag tecknats mellan staten och ABB Structured Finance Investment AB som blir ny delägare i AB Svensk Exportkredit (SEK).

ABB Structured Finance Investment AB har idag köpt de aktier i SEK som tidigare ägts av svenska affärsbanker. Som en följd av transaktionen kommer statens andel öka från nuvarande 50 procent till 64,65 procent och ABB:s andel av bolaget kommer att bli 35,35 procent. Genom denna överenskommelse behålls nuvarande struktur med staten och näringslivet som delägare av SEK och den fortsätta verksamheten säkras.

- Jag ser positivt på att ABB inträder som delägare i SEK. De svenska affärsbankerna har sedan flera år aviserat att de önskar sälja sina andelar och det är bra att frågan nu funnit en långsiktig lösning. ABB kommer genom sin kunskap om exportfinansiering att vara en bra partner till staten, säger handelsminister Leif Pagrotsky.

SEK:s verksamhet syftar främst till att tillhandahålla medel- och långfristiga exportfinansiering till företag i Sverige bland annat genom fasträntekrediter inom ramen för OECD:s överenskommelse om statsstödda krediter som Sverige anslutit sig till.

Sverige och Storbritannien gör gemensam prisstudie 2000-06-30

- Sverige och Storbritannien ska tillsammans göra en gemensam prisstudie på ett stort antal Internationellt ekonomiskt samarbete och handel varumärkesförsedda konsumentprodukter. Det tillkännagav handelsminister Leif Pagrotsky och Storbritanniens konsumentminister Kim Howells i dag vid en pressträff i en ONOFF-butik i Stockholm.

Studien som ska jämföra priser i Sverige, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Spanien och USA skall bli klar våren 2001 under det svenska ordförandeskapet. Prisjämförelser kommer att gälla varor inom såväl fritidsområdet som hemelektronik och vitvaror.

- Syftet med prisstudien är att lyfta fram hur priserna ser ut i olika länder, på enskilda lätt identifierbara varor, som till exempel en viss DVD-spelare. Sverige är idag fullvärdig medlem på EU:s inre marknad. Det betyder att det är fritt fram att köpa och sälja varor över gränserna. Aktiva konsumenter och entreprenörer kan idag göra riktiga klipp genom att köpa sina varor i ett annat land, sade Leif Pagrotsky.

- De höga priser vi har på en del varor i Sverige kan pressas avsevärt. Men då måste vi som konsumenter också sätta större press på de vi köper varorna av. Det är så vi åstadkommer förändring, det är så vi får EU:s inre marknad att arbeta för oss konsumenter.

- Den här prisundersökningen ska bidra till att öka informationen i Sverige och i Europa om vilka prisskillnader som finns och var de finns. Ökad kunskap om prisskillnader ökar såväl konsumenternas makt som de entreprenörer som vill utmana etablerade strukturer.

- Sverige och Storbritannien är fullständigt eniga om behovet av att driva på för än mer öppna marknader i Europa. Öppna marknader ökar konkurrensen och stärker konsumenternas ställning. Den här typen av prisstudier är ett sätt att driva på utvecklingen, ett annat är det gemensamma arbete vi bedriver för att få till stånd en förändring i EU för mer parallellimport.

Sju miljoner kronor i bidrag till WTO:s biståndsfond 2000-07-25

Regeringen har beslutat att bidra med sju miljoner kronor till WTO:s fond för handelsrelaterat tekniskt bistånd. Pengarna överlämnades av handelsminister Leif Pagrotsky till världshandelsorganisationen WTO:s generaldirektör Mike Moore vid dennes besök i Stockholm på tisdagen.

Sverige är en av initiativtagarna till WTO-fonden, som etablerades 1999, och det aktuella bidraget ska användas till förmån för de minst utvecklade länderna.

– Vårt syfte med biståndet är att öka utvecklingsländernas möjligheter att påverka arbetet inom WTO, säger handelsminister Leif Pagrotsky.

– Från svenskt håll är vi övertygade om att de allra fattigaste WTO-medlemmarna behöver extra stöd, dels för att kunna bevaka sina intressen i pågående förhandlingar och handelstvister, dels för att kunna genomföra de regler som de valt att ansluta sig till. Sveriges bidrag till WTO-fonden är en viktig byggsten i arbetet med att skapa rättvisa spelregler på handelsområdet, menar Leif Pagrotsky.

Stöd till IT-college i Estland 2000-07-27

Regeringen har idag beslutat att stödja grundandet av ett estniskt IT-college med 5 miljoner estniska kroon, motsvarande ca 2,7 miljoner svenska kronor. Avsikten att lämna svenskt stöd till IT-colleget tillkännagavs i maj av statsminister Göran Persson vid dennes besök i Tallinn.

Avsikten med det estniska IT-college som planeras öppna under hösten 2000, är att förbättra tillgången Internationellt ekonomiskt samarbete och handel på kvalificerad arbetskraft. Genom ökad tillgång på kompetent IT-arbetskraft kommer IT-företagens möjligheter att etablera sig och utvecklas i regionen att förbättras, vilket i förlängningen leder till goda möjligheter att stärka såväl tillväxt som sysselsättning.

– Sverige och Estland är båda avancerade IT-länder. Att detta college kan etableras med svenskt stöd, stärker Sveriges redan väl utvecklade samarbete med Estland inom IT-området, säger handelsminister Leif Pagrotsky.

Svenskt stöd till näringslivsutveckling inom ramen för EUs samarbete i norra Europa 2000-08-17

Regeringen beslutade på torsdagen att avsätta närmare fyra miljoner kronor till näringslivsutveckling inom ramen för EU:s samarbete i norra Europa, den s k nordliga dimensionen.

Det särskilda projektexportsekretariatet inom UD får i uppdrag att tillsammans med det svenska näringslivet utarbeta förslag till hur man kan konkretisera och utveckla EUs handlingsplan för samarbetet i norr. Det gäller stöd till bl a vattenrening i Kaliningrad och Sankt Petersburg, IT, telekommunikationer, energi och transporter. Medlen tas ur den s k andra Östersjömiljarden.

– Vi vill visa resten av EU att en av de mest dynamiska regionerna i Europa finns här i norr, säger handelsminister Leif Pagrotsky.

Syftet med EUs nordliga dimension är lyfta fram de nya möjligheter som har skapats för politiskt och ekonomiskt samarbete i norra Europa sedan Finland och Sverige blev medlemmar i unionen. Det gäller såväl handel, investeringar och råvaruutvinning som gränsöverskridande problem på miljö- och kärnsäkerhetsområdet.

Genom ökad samordning mellan olika regionala aktörer, länder, multilaterala utvecklingsprogram och finansiella institutioner vill EU utveckla de ekonomiska förbindelserna mellan länderna i Östersjöregionen ytterligare och skapa bättre förutsättningar för handel och näringslivsutveckling.

Pagrotsky: OM:s djärva bud för att köpa Londonbörsen stärker Sverigebilden 2000-09-01

– Svensk matlagning, IT, design och musik har sopat rent med Jantelagen. Det heter inte längre ”Du ska inte tro att du är något”. Numera talar man om Jantelagen 2.0 som lyder ”Du ska inte tro att det bara är du som är något”.

Det sade handelsminister Leif Pagrotsky i samband med invigningen av Restaurangakademiens nya lokaler i Stockholm.

Han framhöll de unga framtidssbranschernas betydelse för den positiva bilden av Sverige utomlands och sade att kaxighet och gott självförtroende har lagt grunden för framgångarna. Men den kaxigheten finns också i andra branscher.

– Olof Stenhammars och OMs djärva grepp för att köpa självaste Londonbörsen väcker uppmärksamhet över hela världen. Därmed stärks bilden av Sverige som ett land av orädda och driftiga entreprenörer. Vi behöver mer av den andan, sade Leif Pagrotsky.

Ny EU-förordning innebär mindre krångel för företagen Internationellt ekonomiskt samarbete och handel

2000-09-12

Det kommer att bli enklare för företagen att handla med produkter, som är föremål för exportkontroll därför att de kan användas för både civila och militära ändamål, däribland s k kryptoprodukter. Samtidigt skärps kontrollen av sådan export till länder, som försöker skaffa sig massförstörelsevapen.

Det är innebörden av en ny EU-förordning, som träder i kraft inom kort. I linje med denna har regeringen överlämnat ett förslag till lagrådet om att ersätta den nuvarande lagen om strategiska produkter med en ny lag om produkter med dubbla användningsområden.

Handelsminister Leif Pagrotsky välkomnar EU-beslutet och säger att det kommer att ge svenska företag bättre exportmöjligheter.

– Detta är ytterligare ett steg mot avbyråkratisering och bättre samordning av EU-ländernas politik på exportkontrollområdet. Nu kommer det att bli mindre krångel för svenska företag som säljer teknik, programvaror och andra produkter både inom EU och utanför, säger han.

Ändringarna innebär att nästan alla tillståndskrav för handel inom EU avskaffas. Dessutom införs ett generellt tillstånd för export till vissa andra länder. Till länder som försöker skaffa sig massförstörelsevapen skärps kontrollen ytterligare, bl a genom bättre samordning.

Syftet med exportkontrollen av produkter och teknologi med dubbla användningsområden är att förhindra spridning av massförstörelsevapen och annan militärt destabiliserande högteknologi. Samtidigt skall handeln med samma produkter för civila ändamål inskränkas så litet som möjligt.

Nytt avtal ger bättre skydd för investeringar i Mexiko 2000-10-02

Mexikos handels- och industriminister Herminio Blanco besöker Sverige den 3 oktober för att underteckna ett avtal mellan Mexiko och Sverige om skydd av investeringar. Det nya avtalet kan vara av särskilt intresse för små- och medelstora företag. Sedan tidigare är Mexiko ett viktigt investeringsland för svenska storföretag.

Herminio Blanco kommer också att ha överläggningar med handelsminister Leif Pagrotsky och statssekreterare Lotta Fogde. På dagordningen står genomförandet av frihandelsområdet EU- Mexiko,vars första etapp trädde i kraft den 1 juli i år, samt samarbetet inom Världshandelsorganisationen WTO.

Skärpta EKN-regler för att motverka korruption 2000-10-19

Regeringen beslutade på torsdagen att Exportkreditnämnden (EKN) skall skärpa sina regler för att motverka korruption i samband med affärer, där EKN har lämnat exportkreditgaranti.

Om korruption kan bevisas i samband med en exportaffär kommer det att leda till att garantin, som EKN har utfärdat till förmån för exportören eller projektet, inte kommer att skaderegleras. Om garantin redan har fallit ut och pengarna har betalats ut kommer de att återkrävas.

– Vi hoppas att detta kommer att ha en avskräckande effekt på företag, som överväger att använda sig av mutor. De skall veta att om de gör det så kan det stå dem dyrt, säger handelsminister Leif Pagrotsky och tillägger: Internationellt ekonomiskt samarbete och handel

– Detta är visserligen inget stort svenskt problem. Men genom att införa skärpta regler kan vi tillsammans med andra likasinnade länder driva på för att få bättre internationell uppslutning i kampen mot korruption.

De nya bestämmelserna ska införlivas i EKN:s regelverk och liknande regler diskuteras även inom industriländernas ekonomiska samarbetsorganisation OECD.

Pagrotsky välkomnar licensfri tekoimport från Baltikum 2000-12-08

Vid årsskiftet avskaffar EU licenstvånget för import av textilvaror från Estland, Lettland och Litauen.

– Det är glädjande att de svenska och finska ansträngningarna för att få bort licenskravet för baltiska tekovaror nu har gett resultat, säger handelsminister Leif Pagrotsky.

– Nu blir det mindre krångel för importörer och exportörer att handla med de baltiska länderna.

EU:s totala tekoimport från de tre baltiska länderna uppgick förra året till nio miljarder kronor. Sveriges andel var 1,5 miljarder kronor. Idag råder ett system med dubbelkontroll, som innebär att det krävs både export- och importlicens. Miljöfrågor och hållbar utveckling

XV Miljöfrågor och hållbar utveckling

Anföranden

Speech by Minister for Trade Leif Pagrotsky at the Swedish Baltic Sea Water Award Winning Ceremony in Stockholm 2000-08-17

Your Excellencies, Ladies and Gentlemen, The Water Symposium during the World Water Week in Stockholm is a very important meeting point concerning one of the most strategic questions in the world - enough clean, fresh water for everyone. We must never forget that access to fresh water is a necessary prerequisite for life itself, and therefore a vital condition for economic development and peace.

Environmental protection is a matter of high priority.

The Swedish Government is very grateful to the Stockholm International Water Institute and the City of Stockholm for organising this week. We know that it has already contributed to positive co-operation between countries, cities and water-oriented organisations around the world.

Clearly, and rightly so, Stockholm has established itself as the place where people from of all sectors of the water community meet and conduct extremely important exchanges on water policy and water management. The Swedish Government is firmly committed to supporting this development.

Several projects between countries and cities around the Baltic Sea have been initiated and agreed upon during these August Weeks.

The Baltic Sea is second only to the Black Sea as the largest area of brackish water in the world. Unfortunately, with the spread of industrialism and urbanisation, it has also become a communal waste disposal site for the states surrounding it.

Today, the Baltic Sea is at a cross-roads, with the three Baltic States and Poland applying for membership of the European Union.

European integration, a process in which the Baltic Sea region has a very important part to play, is not only of broad significance for European stability and prosperity, but also for effective environmental action.

Here the necessary institutional basis is provided by - the Helsinki Commission, HELCOM, - the Baltic Sea Joint Comprehensive Environmental Action Programme (JCP) - and Baltic 21 – an Agenda 21 for the Baltic Sea Region

In 1992, the 132 largest point-source polluters in the region, mainly industrial plants and major cities, were identified and designated as hot spots. Some 85 million people live in the drainage basin of the Baltic Sea.

What has been done over the past decade to tackle the pollution that we have caused?

The Baltic Sea States have invested millions of dollars to clean up their worst hot spots, allowing 17 to be takenoff the HELCOM blacklist. Industrial plants have introduced new technologies or been closed Miljöfrågor och hållbar utveckling down.

However, 115 hot spots still remain. In 80 cases, investments are now being made in environmental improvements and better technologies.

One of the most important investment challenges is the South-Western waste water treatment plant in St Petersburg, the largest individual source of pollutant inputs to the Baltic Sea. Kaliningrad is another significant source of pollution.

In both these places, the Swedish Government is committed to supporting the necessary investment projects, and the Swedish water industry stands ready to participate and contribute. Close cooperation between the neighbouring countries in the whole region is vital in order to handle one of the great tasks of our time - saving our Baltic Sea.

Again, the Swedish Government provides considerable support to many of the activities currently underway.

Water purification and sewage treatment projects, both large and small scale, have high priority in our development cooperation programme with the Baltic Sea countries. In the implementation of the Northern Dimension Action Plan of the European Union, we will give particular priority to environmental projects.

At the same time we have come to the conclusion that it is both vital and desirable to draw attention to and to highlight the concrete and practical work carried out daily by responsible water people in the Baltic countries.

This daily work may not always seem very glamorous, but planning and executing water projects are vital if we are to attain our common objectives.

Against this background, the Swedish Government has instituted the Swedish Baltic Sea Water Award. We wanted to show recognition and appreciation to the people who actually do the work.

The award has gradually become better known, but word about it must still go out, for there are many diverse initiatives deserving to be recognised and properly rewarded.

Of course, it is important that all good examples of ”best practice” that doubtless exist in many places become known, and that the network for spreading informationon such practices becomes more extensive.

It is, clearly, a great challenge to combine economic growth and increased consumption with good environmental stewardship. In many countries, positive measures have already been possible because the inhabitants have given priority to environmental considerations, rather than choosing increased consumption. For instance, by paying higher water tariffs, which can finance action for better quality of drinking water and more effective wastewater treatment, citizens have helped to save rivers and lakes.

It is our hope that the award will stimulate activities seen as good examples of best practice and encourage similar applications.

I now have the pleasure to announce the winner of the award for the second time at the Stockholm Water Symposium.

The winner is the City of Gdansk which has been the driving force and main financier of the important new waste water treatment plant Wschod in Gdansk. Miljöfrågor och hållbar utveckling

This plant also receives waste water from four other cities and municipalities: Sopot, Pruszcz Gdanski, Zukowo and Kolbody – with a population of 500 000 altogether.

The investment costs are about 70 million Euro, of which the City of Gdansk is paying a major part and together with the Polish Government covers 90 per cent of the total costs.

The project is a good example of regional cooperation well in line with the new water directive from the European Union. The directive stresses the need for organised activities to take care of a mutual drainage area.

The strong commitment by the City of Gdansk has been of vital importance for initiating the project which is of benefit both to the environment of the bay just outside, and to the Baltic Sea as a whole.

Ten years ago, the City of Gdansk and its neighbouring municipalities faced an extremely difficult situation – economically, socially and environmentally. I remember reading articles about the state of environmental degradation at the time, and comparisons were made with the situation in the 1930s.

In this situation, it is well worth recognising that the City of Gdansk accorded high priority to the environment.

And they did that for good reasons; considering both the implications on human health, the quality of life and the long-term impact on the biological status of the Baltic Sea. Not least, are the economic implications, for instance from the point of view of the development of the tourist industry.

For all of us around the Baltic Sea, it is heartening that this priority was given to the environment, in spite of pressing needs in many other areas. Those who now go swimming on the beaches of Sopot are not the only people who can verify the importance of the Wschod plant.

This is a good reason for awarding this year's prize to the City of Gdansk.

The Baltic Sea Water Award has now been awarded to Poland for the second time. The first time – last year – was to Purac Water, Poland for purifying the rivers of Poland, and hence the Baltic Sea, through several projects in different towns.

Let us hope that these valuable contributions from Poland will teach us all that it is possible to act to protect our Baltic Sea. I am convinced that the winner of this year´s Baltic Sea Water Award will encourage and stimulate the important work around the Rim for a clean Baltic Sea.

Ladies and gentlemen, I would like to congratulate the City of Gdansk for its valuable contribution and invite the Mayor of Gdansk,Mr Pawel Adamowicz, to receive the award, a diploma and a glass vase by Helen Krantz, Orrefors.

Thank you very much for your work for our precious Baltic Sea. Thank you.

Svar på frågor i riksdagen

Svar av utrikesminister Anna Lindh på fråga 1999/2000:931 av Marianne Samuelsson om miljösanering efter Balkankriget 2000-05-19

Sverige lägger stor vikt vid arbetet inom FN:s miljöprogram UNEP och verkar för att stärka dess roll Miljöfrågor och hållbar utveckling som den globala miljöorganisationen. Som ett led i pågående reformer har också UNEP:s verksamhetsområden vidareutvecklats och förtydligats. En viktig uppgift för UNEP idag är att bidra till integration av miljöfrågor inom alla politikområden.

Som en del i detta arbete bidrog Sverige med 1 miljon kronor till den studie som UNEP och dess Balkan Task Force (BTF) genomförde om miljöeffekter av kriget på Balkan. Övriga bidrag till studien kom huvud- sakligen från andra nordiska länder. Slutrapporten presenterades i Stockholm i oktober 1999 vid en presskonferens med miljöminister Kjell Larsson, UNEP:s exekutivdirektör Klaus Töpfer, och ordförande för Balkan Task Force Pekka Haavisto.

Sedan dess har Regeringskansliet fört en kontinuerlig dialog med Haavisto kring lämpliga uppföljningsformer baserat på resultatet av studien. Projektet har motiverats av humanitära skäl i anslutning till effekterna av Kosovo-konflikten. Men de åtgärder som krävs rör investeringar och rehabilitering som enbart myndigheter i Förbundsrepubliken Jugoslavien (FRJ) kan ansvara för. Materiella skador på grund av stridshandlingar har förvärrat en redan tidigare ohållbar miljökontroll vid industrianläggningar och annan infrastruktur i FRJoch på andra håll i Balkan. En effektiv insats kräver de inhemska myndigheternas medverkan. Frågan om bistånd är därför svår och möjligheterna för fortsatt svenskt stöd kommer att prövas i ljuset av samråd inom EU och framför allt inom ramen för Stabilitets- pakten.

Pressmeddelanden

Stöd till svenska miljöexperter i Östersjöregionen 2000-03-30

Regeringen beslutade i dag att bidra med 3 miljoner kronor för att en svensk konsultfond med inriktning på miljö och energi ska kunna inrättas vid Nordiska investeringsbanken (NIB). Den nya fonden gör det möjligt att finansiera svenska experter i samband med NIB:s verksamhet i Östersjöregionen.

Regeringen beslutade också om ett bidrag på 2,5 miljoner kronor till Invest In Sweden Agency (ISA). Medlen ska användas för att internationellt marknadsföra och informera om Östersjöregionen som marknad och produktionsbas.

Båda insatserna finansieras genom den andra Östersjömiljarden, som är ett av regeringens främsta instrument för att stimulera handel med och näringslivsutveckling i länderna i Östersjöregionen.

Mer information publiceras på UD:s hemsida www.ud.se under rubriken Östersjömiljarderna.

Nytt miljöpris för att främja luftvård i Asiens megastäder 2000-05-18

På svenskt initiativ kommer ett pris att instiftas för att tilldelas den stad i Asien som under det gångna året åstadkommit de största mätbara förbättringarna av luftkvaliteten. Priset blir ett sätt att driva på förbättringarna av den på många håll närmast hälsovådliga luftkvaliteten. Sida kommer att bidra till finansieringen. Det beslöts under den konferens om de asiatiska storstädernas miljösituation som igår avslutades i Riksdagshuset.

-Ett sådant pris kan tjäna som en katalysator för att öka intresset att ta fram ordentlig statistik på luftkvalitet från allt flera städer och stimulera till förbättringar, konstaterar miljöminister Kjell Larsson.

Representanter för tretton länder i Asien deltog i tredagarskonferensen "Swedish-Asian Forum on Urban Miljöfrågor och hållbar utveckling

Environment", som arrangerats av utrikes- och miljödepartementen som ett led i uppföljningen av regeringens Asienstrategi. En slutsats var att nuvarande förhållanden i städerna inte är hållbara. Dramatiska förändringar måste till för att ländernas tillväxt skall kunna leda till förbättrad miljö. Förbättringarna kan inte dröja tills länderna har nått i-landsstatus. De tekniska lösningarna finns redan. Diskussionerna, som även engagerade representanter för den svenska regeringen, Naturvårdsverket, Sida och Exportrådet samt svenskt näringsliv och forskningsinstitutioner, fokuserade särskilt på luft, vatten, avfallshantering och transporter. Det slogs fast att det finns stort utrymme för att i kraftigt ökad omfattning engagera svenskt kunnande och miljöteknik. Målet är att fortsätta det i Stockholm inledda samarbetet i respektive länder. Migrationsfrågor

XV Migrationsfrågor

Anföranden

Tal av bistånd – och migrationsminister Maj-Inger Klingvall i riksdagens migrationspolitiska debatt 2000-04-27

Herr/fru talman, I globaliseringens tidevarv är migrationen – människors rörlighet över gränserna – ett alltmer naturligt inslag. Många svenskar – inte minst våra ungdomar - söker sig ut i världen för att studera, arbeta och leva i andra länder. Samtidigt söker sig många människor från andra länder till vårt land av olika orsaker. I denna årliga riksdagsdebatt kring migrationspolitiken får vi en möjlighet att diskutera de regler som ska gälla för framför allt invandringen till vårt land och Europa.

Herr/fru talman,I Sverige råder stor enighet om en migrationspolitik präglad av humanitet och rättssäkerhet. Vi har ett nationellt ansvar för en sådan politik men även ett gemensamt europeiskt och globalt ansvar för att upprätthålla respekt för asylrätten som en del av en internationell rättsordning där vi verkar för att respekten för att mänskliga rättigheter skall få en starkare ställning.

Under mottot: ”Ett Europa för frihet, säkerhet och rättvisa” enades Europas stats- och regeringschefer i Europeiska rådets möte i Tammerfors i november om att på Amsterdamfördragets grund utveckla en gemensam europeisk flykting – och invandringspolitik. Den absoluta respekten för Genèvekonventionen tolkad på ett fullständigt och allomfattande sätt slås fast. Jag ser denna europeisering och harmonisering av flyktingpolitiken baserad på den internationella flyktingrätten som en enastående möjlighet, men även utmaning för Sverige att kunna bidra till just en sådan rättsäker och human europeisk flyktingpolitik som präglar vår nationella politik. En sådan europeisk flyktingpolitik har betydelse långt utanför Europas gränser och är ett bidrag till en global tillämpning av Genèvekonventionen. Att förverkliga dessa möjligheter kommer att bli den övergipande målsättningen under det svenska EU-ordförandeskapet om mindre än ett år.

Herr/fru talman, Svensk migrationspolitik utgår sedan mitten av 90-talet i allt högre grad från ett helhetsperspektiv som omfattar flykting-, invandrings-, integrations- och återvändandepolitik. Detta är i sin tur integrerat i utrikes-, säkerhets-, handels- biståndspolitiken. I denna helhetssyn ingår insatser för att stärka respekten för de mänskliga rättigheterna, som utgör själva grundvalen för asylrätten, internationell samverkan samt förebyggande insatser. Detta innebär att åtgärder i syfte att förebygga och lösa konflikter som leder till flyktingskap ses i ett sammanhang med beredskap och insatser för att ta emot skyddsbehövande som flyr förföljelse och krig. När orsakerna för flykten försvunnit, ingår aktiva åtgärder för återuppbyggnad, liksom stöd till frivilligt återvändande som en naturlig del av helhetsperspektivet.

Helhetsperspektivet präglar också vårt internationella agerande inom ramen för EU:s arbete och i UNHCR. Genom att integrera migrations- och utvecklingspolitiken ser jag också större möjligheter att agera utifrån en helhet vare sig det gäller insatser i ursprungs- eller transitländer eller nationellt flyktingmottagande. Detta manifesteras i att omkring 10% av Sveriges bistånd går till flyktingrelaterade insatser. Konkret innebär detta att vårt arbete och stöd för att bekämpa olaglig och djupt förnedrande kvinnohandel i Albanien och handel med barn i Somalia går hand i hand med bistånd för att bygga upp en migrationspolitisk rättsordning i EU:s kandidatländer samt ett intensivt EU-förhandlingsarbete för att skapa en gemensam europeisk asylpolitik präglad av humanitet och rättssäkerhet. Det helhetsperspektiv som alltmer präglar vår nationella migrationspolitik har nu även fått genomslag i EU- arbetet genom Högnivågruppen för asyl och migration och dess handlingsprogram i ett antal länder Migrationsfrågor som har problem med mer eller mindre ofrivillig migration.

Herr/fru talman, Asylrätten utgör en hörnsten i svensk flyktingpolitik. Hos oss liksom i andra länder är asyllagstiftningen och respekten för den individuella asylrätten en indikator på demokratin och respekten för skyddet av mänskliga rättigheter. Respekt för asylrätten förutsätter också att flyktingbegreppet baserat på Genève-konventionen är tydligt definierat och att asylprocessen uppfyller högt ställda krav på rättssäkerhet.

Genève-konventionens flyktingbegrepp utgör grunden för den svenska asylrätten. I och med 1997 års reform av utlänningsrätten vidgades dock tolkningen av Genève-konventionen genom att s k tredjepartsförföljelse skrevs in i utlänningslagen som grund för asyl. Begreppet skyddsbehövande i övrigt infördes samtidigt och preciserades till att gälla för dem som riskerar att straffas med döden eller kroppsstraff eller att utsättas för tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Hit hör även de som på grund av yttre eller inre väpnad konflikt behöver skydd eller på grund av miljökatastrof inte kan återvända till sitt hemland samt de som på grund av sitt kön eller homosexualitet riskerar förföljelse. Genom 1997 års preciseringar stärktes förutsättningarna för en rättssäker asylprocess.

Att vi har en genomarbetad nationell flyktingpolitik stärker vår ställning internationellt i förhandlingar för en gemensam europeisk asylpolitik och därmed flyktingars och övriga skyddsbehövandes rätt på ett internationellt plan. Detta gäller fr a det utomordentligt angelägna kravet att flyktingbegreppet skall tillämpas och skydd skall kunna ges oberoende av om förföljelsen utgår från ursprungslandets myndigheter, eller om dessa inte kan antas bereda trygghet mot förföljelse från enskilda eller uppmuntrar förföljelse från enskilda, så kallad tredjepartsförföljelse. Ett antal europeiska stater anser idag inte att förföljelse av annan än staten utgör grund för att en asylsökande skall erkännas som flykting. Jag kommer därför i de kommande EU-förhandlingarna, inte minst under det svenska ordförandeskapet, att med utgångspunkt från Tammerfors-slutsatsernas formulering om en ”fullständig och allomfattande tillämpning” av Genève-konventionen driva frågan om gemensamma europeiska regler och praxis innebärande att s k tredjepartsförföljelse skall utgöra grund för asyl.

Asylprocessen måste också präglas av en hög grad av rättssäkerhet. Utöver kraven på en tydlig utlänningsrätt innebar 1997 års reform flera förbättringar för att stärka rättssäkerheten i asylprocessen. Dit hör t ex ökade krav på möjligheter på muntlig förhandling men även åtgärder för att kortare handläggningstider. För detta senare syfte har i årets budget invandrarverket och utlänningsnämnden tilldelats utökade finansiella resurser. En rad reformer har också genomförts för att stärka invandrarverkets roll som central migrationsmyndighet. Reformerna och de utökade resurserna har givit resultat och handläggningstiderna är nu kortare än för några år sedan.

Herr/fru talman, Sverige är ett av de få länder som infört hänsynen till barnets bästa i utlänningslagstiftningen. Portalparagrafen i utlänningslagen är en viktig markering och ger tyngd åt barnets perspektiv och har haft betydelse både när det gäller beslut om uppehållstillstånd och i mottagandet av barnen i asylprocessen. Den svenska utlänningsrättens hänvisning till hänsynen om barnets bästa har väckt internationellt intresse. Jag kan också nämna att ett internationellt juristseminarium med deltagande från bl. a. Baltikum äger rum den 18-19 maj i Sverige. Vid seminariet kommer bl. a. att diskuteras tillämpningen av principen om barnets bästa i flyktingärenden.

Villkoren för de asylsökande barnen har också successivt förbättrats på alla områden. När det gäller skolgång för asylsökande barn lämnas inom kort en utredning som syftar till att utjämna skillnaderna mellan asylsökande barn och barn bosatta i Sverige.

Barnrättsfrågan är för Sverige även en prioriterad EU-fråga inom ramen för de kommande årens förhandlingar om en harmoniserad migrationspolitik. I syfte att fördjupa det europeiska samarbetet för barnets bästa på asylområdet har jag tagit initiativ till att under det svenska EU-ordförandeskapet att Migrationsfrågor inbjuda till ett högnivåmöte om Barnperspektivet i flykting – och biståndspolitiken.

Herr/fru talman, Migrationspolitiken och utlänningsrätten måste liksom annan lagstiftning utvecklas i förhållande till samhällsutvecklingen och praxis. Regeringen har därför bedömt det som angeläget att inom ett antal områden stärka skyddet och stödet för den enskilde. Låt mig här nämna några av de initiativ som tagits men även se framåt avseende nya förslag.

Låt mig först hänvisa till riksdagens beslut att stärka kvinnors ställning genom en ändring av tillämpningen av den så kallade tvåårsregeln. Genom den lagändring som träder i kraft den 1 juli skall kvinnor eller deras barn som blivit misshandlade i äktenskapet lättare få uppehållstillstånd. Om det föreligger påtaglig risk för att sökanden kommer att utsättas för våld eller allvarlig kränkning i förhållandet skall också ansökan kunna avslås.

Frågan om en nationell beredskap och på sikt en gemensam EU-ordning för att kunna ta emot ett stort antal tillfälligt skyddsbehövande i en humanitär och politisk krissituation är enligt min mening av största vikt. En sådan ordning är utöver skyddet den garanterar för enskilt utsatta personer även ett centralt element i den europeiska civila krishanteringen. Evakueringen under sommaren 1999 av över 100 000 människor från Makedonien på flykt från kriget i Kosovo illustrerar båda dessa motiv. Alternativet till evakueringen hade kunnat bli ännu ett blodigt inbördeskrig och ytterligare flyktingströmmar.

Mitt samtal den 11 april med UNHCR:s biträdande flyktingkommissarie bekräftar att vi i grunden har samma syn i de centrala frågorna om tillfälligt skydd vilket UNHCR uppfattar som ett utflöde av Genèvekonventionen. Det centrala syftet är att så många som möjligt i en s k massflyktsituation skall kunna ges skydd under den tid som behövs, samtidigt som den individuella asylrätten inte åsidosätts.

Jag har nu inbjudit de politiska partierna till samtal i syfte att nå fram till en bred samsyn i denna fråga.

Möjligheten för de som får uppehållstillstånd i Sverige att få återförenas med sina nära anhöriga är en grundläggande humanitär princip i svensk migrationspolitik. Ungefär hälften av de som får permanenta uppehållstillstånd i Sverige är anhöriga.

Som en del av besparingarna stramades reglerna om anhöriginvandring åt 1997. Regeringen kommer under maj månad att tillsätta en utredning som ska se över bestämmelserna om anhöriginvandring med särskilt fokus på äldre anhöriga. Utredningen ska också överväga om seriositetsprövningen vid arrangerade äktenskap kan förbättras.

Ett intensivt arbete har under de senaste åren pågått för att förebygga att de som får avslag på sina asylansökningar ska se som enda utväg att gömma sig. Det är särskilt olyckligt när barn göms. Inom Invandrarverket pågår till exempel ett särskilt ”Projekt om barn i asyl- och tillståndsprocessen”, bland annat med detta syfte att minska risken för att barnfamiljer gömmer sig. Genom införandet av portalparagrafen om att hänsyn ska tas till barnets bästa, förkortade handläggningstider, muntligt förfarande och mer utförligt motiverade beslut samt invandrarverkets arbete med återvändande har antalet gömda barn minskat betydligt under senare år. Den utredning som Socialstyrelsen och Invandrarverket gjorde förra året visade att det fanns cirka 150 gömda barn i Sverige. Nya siffror från invandrarverket denna vecka visar på ännu lägre antal gömda barn.

Regeringens inriktning är att fortsätta det arbete som har påbörjats med att i första hand förebygga att barn (och vuxna) gömmer sig. Samtidigt måste vi även se till att villkoren för de barn som faktiskt lever gömda förbättras. FN:s konvention om barnets rättigheter kräver att vi sörjer också för dessa barn. Regeringen har därför beslutat att anta en förordning som träder i kraft nästa vecka vilken innebär att de gömda barnen får tillgång till samma förebyggande barnhälsovård, akutvård, sjukhusvård och tandvård som asylsökande barn och barn som är folkbokförda i landet. Diskussioner har förts med frivilligorganisationerna för att förordningen skall fungera i praktiken. Migrationsfrågor

Jag vill även nämna att regeringen att under hösten kommer att bereda förslagen i slutbetänkandet om Ökad rättssäkerhet i asylärenden av Kommittén för ny instans – och processordning i utlänningsärenden (NIPU) samt den kompletterande utredningen om specialdomstolar som nu pågår.

Herr/fru talman, Under den senaste tiden har många pekat på att Sverige – liksom övriga Västeuropa – av demografiska och arbetsmarknadsmässiga skäl kan komma att behöva öka invandringen inom ett antal år. Jag vill här poängtera att det i första hand är de invandrare som redan finns här, men som ännu inte kommit in på svensk arbetsmarknad, som kan få jobb. Vi har många högt kompetenta människor från andra länder, som inte lyckats få arbete därför att de diskrimineras, för att de saknar referenser eller för att arbetsgivarna inte ser eller accepterar deras kompetens. Dessa människor är en tillgång som vi måste ta tillvara.

Om vi sedan ändå skulle hamna i det läget att vi får arbetskraftsbrist istället för arbetslöshet, så tror jag att vi i första hand ska se till två redan pågående processer inom EU. För det första kommer utvidgningen att innebära att ytterligare potentiellt ett stort antal människor direkt eller indirekt knyts till den europeiska arbetsmarknaden. En del av dessa kan komma att söka sig till Sverige för att ta arbete. För det andra tillhör Sverige inom EU de länder som är för att tredjelandsmedborgare ska omfattas av den fria rörligheten, och därmed kunna ta arbete hos oss eller i ett annat EU-land. Jag tror också att vi naturligen är inne i en utveckling där rörligheten av arbetskraft ökar inom ramen för det internationella företagandet. Det är också positivt att fler studenter och gästforskare söker sig till vårt land.

Herr/fru talman, Genom Amsterdamfördragets ikraftträdande står hela den europeiska migrationspolitiken på EU:s dagordning inom området för frihet, rättvisa och säkerhet. En harmoniserad europeisk asyl- och migrationspolitik - för vilket Sverige agerar aktivt för - är en central EU-process som kan liknas vid utvecklandet av den inre marknaden och bl a en förutsättning för en gemensam ansvarsfördelning på flyktingområdet mellan de europeiska länderna. Allt detta skall ske med öppenhet, med deltagande av europaparlamentet, de nationella parlamenten och internationella organisationer varvid UNHCR har en särskild roll för asylrätten.

Målet bör vara att behålla och utveckla de grundläggande friheter som redan finns etablerade i EU- fördraget vilket innebär ansvarstagande för de som behöver skydd. Regelverket måste emellertid tillämpas med en hög grad av rättssäkerhet för att friheterna skall kunna skyddas.

Det är en diger agenda som ligger på bordet under de närmaste årens förhandlingar om Amsterdamfördragets genomförande. Detta påverkar av naturliga skäl även det svenska EU- ordförandeskapet under vilket förhandlingar i en rad sakfrågor skall föras framåt. Jag vill dock ta detta tillfälle i akt och presentera huvuddragen i de svenska prioriteringarna på migrationsområdet under ordförandeskapet och för framtiden.

Jag kommer inom asylområdet att utöver frågan om tredjepartsförföljelse lägga särskild vikt vid att EU tar ett helhetsgrepp och utarbetar gemensamma skyddsnormer på hög nivå. Sådana normer bör inkludera alternativa skyddsformer samt tillfälligt skydd. En gemensam europeisk asylpolitik är centralt för uppföljningen av Tammerfors-slutsatserna.

Villkoren för mottagande av asylsökande med särskild fokus på barn och andra utsatta grupper som kvinnor som utsatts för sexuellt kränkande behandling är en andra svensk EU-prioritering. Villkoren för asylsökande skiljer sig avsevärt åt i ett europeiskt perspektiv varför ett harmoniseringsarbete syftande till minimiregler på hög nivå är av största vikt. Detta gäller naturligtvis i samma grad för kandidatländerna.

Vad gäller tredjelandsmedborgare kommer Sverige att verka för att deras rättsliga ställning skall stärkas inbegripet möjligheten att i större utsträckning än vad som är fallet idag åtnjuta den fria rörlighet som i dagsläget endast tillkommer EU-medborgare. Migrationsfrågor

Jag vill även understryka betydelsen av att det inom EU utarbetas jämförbar statistik och analyser. Detta är en förutsättning både för en harmonisering av EU-rätten och för att kunna agera i förebyggande syfte i krissituationer. Vi driver som ett särskilt svenskt initiativ frågan om ett starkare EU-agerande på dessa områden och bl a kommer ett expertseminarium om statistik och analys att organiseras under det svenska ordförandeskapet.

Högnivågruppens arbete integrerar migrationspolitik i övriga av EU:s politikområden och ligger därmed i linje med det svenska helhetsperspektivet på flykting- och asylpolitiken. Sverige kommer under ordförandeskapet att arbeta för att stärka högnivågruppens arbete för att bidra till insatser som förebygger flyktingskap i ett antal ursprungsländer.

Jag vill slutligen framhålla att liksom för det svenska ordförandeskapet i stort kommer EU:s utvidgning att bli en central fråga med möjliga förhandlingsgenombrott i några fall. Kandidatländerna är från ett migrationspolitiskt perspektiv utomordentligt viktiga. Uppbyggandet av en migrationspolitisk rättsordning i kandidatländerna blir ett viktigt bidrag till den europeiska migrationspolitiken. För detta bidrar Sverige även bilateralt i form av ett förvaltningsbistånd på migrationsområdet till bl a de baltiska länderna samt Polen och Ungern.

Herr/fru talman, UNHCR har en särskild roll i att främja respekt och genomförande av den internationella flyktingrätten. För att återknyta till vad jag tidigare anfört om svenska prioriteringar under EU- ordförandeskapet vill jag understryka UNHCR:s rådgivande roll i utarbetandet av väl fungerande asylprocesser i kandidatländerna och därmed bidra till uppbyggandet av en migrationspolitisk ordning. Jag avser att verka för en fortsatt nära dialog mellan EU och UNHCR på olika nivåer särskilt avseende den konsultativa roll som ges UNHCR i Amsterdamdamfördraget men också avseende UNHCR:s bidrag till högnivågruppens arbete.

Jag vill också betona den vikt regeringen lägger vid UNHCR:s skyddsmandat med tonvikt på att finna varaktiga lösningar på världens flyktingproblem. I detta sammanhang vill jag särskilt lyfta fram de ansträngningar som flyktingkommissarien Ogata gör för att angripa grundorsakerna till flyktingströmmar särskilt genom fredsskapande, konfliktförebyggande och konfliktösande åtgärder inom ramen för UNHCR:s mandat och i samarbete med andra aktörer.

Sverige tillhör en av de största bidragsgivarna till UNHCR och vi driver en stark politik som syftar till att stärka och reformera organisationen så att den kan genomföra det mandat medlemstaterna ålagt den. Detta sker genom att tillförsäkra organisationen en stabil finansiell grund och ett aktivt svenskt styrelsearbete i UNHCR. Sverige tillhör också de fåtal länder som årligen – i samverkan med UNHCR – tar emot flyktingar inom ramen för en årlig kvot. För år 2000 har medel avsatts som motsvarar 1840 kvotflyktingar.

FN:s flyktingkommissarie mötte under 1999 en av sina största utmaningar genom den massiva fördrivningen av människor från Kosovo under vilken UNHCR hade ett övergripande humanitärt samordningsansvar. Den internationella utvärdering UNHCR låtit göra för att granska organisationens krishanteringsförmåga under krisen i Kosovo har lett till att UNHCR vidtagit en rad åtgärder för att stärka sin krishanteringsförmåga. Detta är en utveckling Sverige stödjer.

Dialogen med de enskilda organisationerna som i Sverige och internationellt engagerar sig i flykting- och invandringsfrågor är mycket viktigt för mig och för regeringen. Denna dialog är viktig både som ett uttryck för vår demokrati, och som ett sätt för regeringen att utbyta tankar och information med engagerade människor som har stor sakkunskap, breda kontaktytor och direkta erfarenheter som är värdefulla. Vi träffar därför regelbundet de enskilda organisationerna och UNHCR inom ramen för såväl Migrationsfrågor flyktingpolitiska rådet som andra samråd och informationsutbyten

Herr/Fru Talman, Migrationspolitiken är ett område som är fyllt med dilemman och svåra avvägningar. När människor från andra länder söker sig till Sverige och EU speglas orättvisorna i världen upp framför våra ögon. Klyftorna mellan rika och fattiga, mellan trygga och otrygga och mellan de som har framtidstro och möjligheter och de som lever i misär och hopplöshet blir oerhört konkreta för oss alla. Människor som söker sig till vårt land har ofta högst legitima personliga skäl för att bryta upp från sitt hemland. Många får stanna, därför att de flyr undan förföljelse eller för att de har anhöriga här. Men vi löser inte problemen med orättvisorna i världen genom att låta alla som kommer hit få stanna här. Jag tror att vårt bidrag till lösningen på problem med underutveckling, fattigdom, massarbetslöshet och bristande framtidstro ligger i en ännu starkare och mer aktiv bistånds-, handels- och utrikespolitik. Genom en global välfärdspolitik kan vi se till att bekämpa de globala orättvisorna. Kopplingen mellan de två politikområden som jag har ansvar för – bistånd och migration – blir ständigt alltmer påtaglig. Möjligheterna att på ett positivt sätt bidra till arbetet inom detta gemensamma område har därför stärkts i och med den av regeringen aviserade kraftiga höjningen av biståndet.

Jag tycker att vi ska hålla fast vid den mer långsiktiga visionen om en värld som i princip präglas av fri rörlighet över gränserna. Men vi är inte där ännu. Under överskådlig framtid är det därför viktigt att kombinera ansvar för att ta emot skyddsbehövande och deras anhöriga med en aktiv politik för utveckling och stabilitet i de länder som de flesta asylsökande kommer från.

Migration i ett långsiktigt perspektiv. Tal av migrationsminister Maj-Inger Klingvall vid EU:s ministerråd i Marseille 2000-07-28

Herr ordförande, Jag vill varmt välkomna ordförandeskapets initiativ till en debatt om migrationsfrågornas betydelse i ett långsiktigt perspektiv för EU:s medlemsländer - i förhållande till kandidatländerna och EU:s utvidgning samt i ett globalt sammanhang. Genom detta initiativ följs slutsatserna från Tammerfors upp med betoning på att sätta in migrationsfrågorna i ett helhetsperspektiv. Frankrike har även genom tre tematiska konferenser på ett intressant sätt lyft fram centrala områden för en sammanhållen och långsiktig migrationspolitik inom EU.

Ett helhetsperspektiv på migrationspolitiken ligger i linje med vår nationella syn och policy och bör enligt min mening utgå från migrationens grundorsaker i ursprungsländerna: politiska och sociala förhållanden, respekt för mänskliga rättigheter och möjligheter till försörjning. Detta är ett speciellt intressant perspektiv för mig som också är biståndsminister.

Herr ordförande, För att nå framgång i vårt harmoniseringsarbete är det viktigt att vi har stöd av goda beskrivningar och analyser av migrationen på kort och lång sikt. Verklighetsbilderna som vi utgår ifrån är viktiga här i rådet och än mer så i vår kommunikation med allmänheten. EU-länderna är förvisso attraktiva som invandringsländer men vi kan inte heller bortse ifrån att EU-länderna är betydande utvandringsländer. Den breda analys som det franska ordförandeskapet gjort inför detta möte är mycket välkommen i det här perspektivet. Under vårt ordförandeskap vill vi fortsätta att ge hög prioritet åt analys- och statistikfrågor. Migrationspolitiken är ett sektorsövergripande politikområde som bör kopplas till övriga politikområden inom EU på det sätt som vi inlett genom bl a Högnivågruppens arbete och inte minst dagens diskussion.

Herr ordförande, En gemensam migrationspolitik inom EU bör präglas av ekonomisk och social rättvisa. Invandrares sociala och kulturella rättigheter måste respekteras för att bidra till en hållbar utveckling. Jag vill peka på ett antal strategiska frågor i detta sammanhang.

– För det första: vår nationella och internationella migrationspolitik måste fortsatt präglas av respekt för Migrationsfrågor asylrätten och fullföljandet av en europeisk tradition att ge skydd åt dem som behöver. Det pågående arbetet med att utarbeta en gemensam europeisk asylpolitik baserad på en fullständig och absolut tillämpning av Genèvekonventionen måste fortsätta. Detta står inte i motsatsställning till en bredare diskussion om invandringsfrågorna. Tvärtom borde framsteg när det gäller utformningen av en gemensam flyktingpolitik underlättas av att det demografiska och arbetsmarknadsmässiga utrymmet för invandring förbättras. Vi måste med kraft driva både förhandlingarna om en gemensam flyktingpolitik och regler för annan invandring syfte att uppnå konkreta resultat i enlighet med Amsterdamfördraget. (Välkomna Vitorino information om de två strategidokument som kommer att presenteras inom kort).

– För det andra: En gemensam europeisk migrationspolitik måste också nära kopplas till en aktiv integrationspolitik som ger tredjelandsmedborgare som lagligen vistas i våra länder samma rättigheter, skyldigheter och rörelsefrihet som gäller för EU-ländernas medborgare. Detta är en förutsättning för att bekämpa främlingsfientlighet och diskriminering.

– För det tredje: Jag vill i detta sammanhang också betona vikten av att vi får gemensamma regler för familjeåterförening som skapar goda möjligheter för invandrare att hålla en naturlig kontakt med sina familjer och anhöriga. Vi ser från svensk sida därför fram emot att i höst ta del av kommissionens reviderade förslag till direktiv om familjeåterförening.

– För det fjärde: En majoritet av våra länder har idag en negativ befolkningstillväxt. Denna trend förstärks av att en del EU-länder har en större utvandring än invandring. Av såväl demografiska och ekonomiska som arbetsmarknadsmässiga skäl finns det därför anledning att nu på allvar börja diskutera förutsättningarna för en viss arbetskraftsinvandring. Följande tre förutsättningar är grundläggande i denna diskussion:

1. För det första är det av största vikt att de invandrare som redan finns i våra länder, men som ännu inte kommit in på arbetsmarknaden, får arbete.

2. Vi bör se till den potential som finns i utvidgningen av EU. Vi menar därför att kandidatländernas medborgare bör kunna omfattas av fri rörlighet utan övergångsregler redan från början av medlemskapet. Flera forskarrapporter och tidigare erfarenheter pekar på att farhågorna för en massiv arbetskraftsinvandring med stor sannolikhet är överdrivna. OECD pekar också en i nyligen redovisad rapport på att de ekonomiska effekterna av invandring hittills varit övervägande positiva för värdländerna.

3. Slutligen vill jag nämna tjänstehandeln. I en tid där den globala tjänstehandeln ökar sin andel i den globala ekonomin måste vi ta tillvara den potential detta innebär.

Herr ordförande, I en tid när utbytet mellan världens länder ökar på alla områden är det också naturligt att migrationen ökar. För att inte påfrestningarna för såväl invandrings- som utvandringsländer ska bli allt för stora, är det viktigt att vi arbetar för en migration i humana och ordnade former. Då kan också den i grunden positiva roll som migrationen har för ekonomisk, social och kulturell utveckling förverkligas.

Jag vill avsluta med ett exempel som visar att dessa positiva effekter inte enbart begränsar sig till utbyte inom EU. Vi måste välkomna ett utbyte också med andra delar av världen. I den andan har vi efter modell från Erasmusprogrammet skapat ett Linneus/Palmeprogram där svenska studenter får möjlighet att komma till universitet i Latinamerika, Afrika och Asien, och studenter därifrån kan studera i vårt land - ett sätt att bygga goda nätverk för framtiden. Migrationsfrågor

Artiklar

Svensk migrationspolitik under mandatperioden. Artikel av statsrådet Maj-Inger Klingvall i Dagens Nyheter 2000-01-21

Globaliseringen innebär inte bara snabba kapitalflöde och ökad teknikutveckling. Också människor rör sig i ökad utsträckning över gränserna. Detta har ofta positiva konsekvenser. Invandrare har i alla tider starkt bidragit till att Sverige har kunnat utvecklas och berikas som land.

Migrationspolitiken rymmer emellertid en mängd dilemman och svåra avvägningar. Det grundläggande dilemmat är att klyftorna i världen – mellan fattiga och rika, mellan fria och förtryckta och mellan utsatta och trygga – är så stora att människor ser sig mer eller mindre tvungna att ge sig av från sina hem för att söka sig en bättre framtid i ett annat land. Men just för att klyftorna ännu är så stora, så klarar vi inte de påfrestningar som skulle komma av en helt fri invandring. I en rättvisare värld kan människor i ökad utsträckning röra sig fritt över gränser.

Flyktingpolitiken ska utgå från ett helhetsperspektiv. Genom bistånd och konfliktförebyggande insatser arbetar vi för att förbättra och förändra de förhållanden i hemländerna som gör att människor tvingas lämna sina hem. Detta är långsiktiga åtgärder. Men vi måste också under överskådlig tid vara beredda att ta emot asylsökande i vårt land.

Att söka asyl är en mänsklig rättighet. Ett solidariskt, humant och rättssäkert mottagande av flyktingar och andra skyddsbehövande som flyr undan krig och förföljelse kommer även fortsättningsvis att vara en av grundpelarna i vår migrationspolitik.

De människor som kommit hit från andra länder möter ofta dubbla utmaningar. Dels måste många forma sina liv i ett nytt samhälle efter att ha genomlidit traumatiska upplevelser i hemlandet och i samband med flykten. Dels kan de i det nya landet mötas av diskriminering och rasism. Att vi fritt och öppet diskuterar det som är kontroversiellt i migrationspolitiken är nödvändigt för att förebygga sådana rasistdåd som begåtts i vårt land och för att undvika att främlingsfientliga partier får ökat stöd som i exempelvis Danmark, Norge, Frankrike och Österrike. Vi kommer från socialdemokratiskt håll inte att huka i en sådan debatt!

I massflyktsituationer – som den i Kosovo – måste vi ha beredskap att kunna ta emot stora grupper av människor på kort tid. Regeringen fattade igår beslut om en proposition om villkor och regler vid massflykt.

När flyktorsakerna försvunnit och förutsättningar skapats för att flyktingar ska kunna åka tillbaka hem, ingår ett stöd till återvändande som en viktig del i vår migrationspolitik. Bosnien och Kosovo är bra exempel på hur flyktingar och andra skyddsbehövande i Sverige har fått individuellt stöd från Invandrarverket för att återvända till sina hem.

Helhetsperspektivet täcker alltså in såväl förebyggande insatser som mottagande och stöd till återvändande – inklusive stöd för återuppbyggnad av de drabbade samhällena, demokrati och rättstrygghet.

Rätten att få återförenas med sina närmaste familjemedlemmar i Sverige är en annan viktig del av vår migrationspolitik. Ungefär hälften av alla de som får uppehållstillstånd i vårt land är anhöriga. 1997 infördes regler som begränsade anhöriginvandringen till främst den närmaste kärnfamiljen. Jag kommer inom kort att tillsätta en utredning som ska se över dessa regler.Översynen gäller framför allt äldre Migrationsfrågor anhöriga. Att kunna sörja för sina åldrande föräldrar är viktigt för alla i Sverige – både de som är födda här och de som invandrat.

Människor som saknar skyddsbehov kan undantagsvis få uppehållstillstånd om de har starka humanitära skäl. Mycket av den uppmärksamhet som ägnas enskilda fall gäller dessa humanitära skäl. Det är viktigt att vår migrationspolitik är så rättssäker att fall som uppmärksammas i massmedia inte särbehandlas. Vad som är att betrakta som humanitära skäl bestäms av myndigheterna utifrån den lagstiftning vi har och den rättspraxis som vuxit fram.

Reglerna om humanitära skäl har fått särskilt stor betydelse när det gäller barn i asylprocessen. Barn är extra känsliga för påfrestningar och har inte själva valt att lämna sina hem. Myndigheterna gör nu – i och med att vi fört in principen om barnets bästa från FN:s barnkonvention i utlänningslagens portalbestämmelse – mer generösa bedömningar av barns behov.

Alla som kommer hit har för egen del ofta både stark och legitima skäl att lämna sina hemländer. Myndigheterna måste göra den svåra bedömningen om en person som saknar skyddsbehov ändå bör få stanna av humanitära skäl för att dennes personliga situation eller tillstånd gör att personen i fråga helt enkelt inte kan återvända hem. Många, inte minst barnfamiljer, har fått uppehållstillstånd av humanitära skäl. Men om vi accepterar det faktum att vi inte kan ha helt fri invandring, så måste vi också acceptera att de som saknar både skyddsbehov, nära anhöriga och starka humanitära skäl inte kan få stanna.

Också kvinnors ställning i migrationsprocessen ska stärkas. Ett exempel på kvinnors utsatta situation är de utländska kvinnor som lockas hit för giftermål och sedan misshandlas, kränks eller våldtas – men som ofta inte vågar lämna förhållandet av rädsla för att sändas tillbaka till hemlandet. Nu i dagarna lägger regeringen ett förslag till riksdagen som syftar till att bättre skydda dessa kvinnor. Vi vill skapa ökade möjligheter att kontrollera att mannen i Sverige inte tidigare förgripit sig på kvinnor. En ansökan om uppehållstillstånd på grund av anknytning ska kunna avslås om det finns en uppenbar risk för att den utländska kvinnan ska råka illa ut. Om ett förhållande ändå spricker inom två år, och kvinnan utsatts för misshandel eller kränkande behandling, ska hon få bättre möjlighet än idag att stanna.

Myndigheterna inom migrationsområdet måste ha goda förutsättningar att på ett rättssäkert och humanitärt sätt utreda och fatta beslut om människors asylansökningar. Regeringen föreslår nu i en proposition att Invandrarverket från och med 1 juli i år byter namn till Migrationsverket – vilket ska bekräfta det ökade ansvar för hela processen man fått som central utlänningsmyndighet.

Regeringen har också beslutat att komplettera förslagen från utredningen om ny instans- och processordning i utlänningsärenden (NIPU). En arbetsgrupp har uppdraget att undersöka också alternativet med en specialdomstol istället för Utlänningsnämnden. Ett centralt inslag i en kommande reform blir att de sökande får framställa sin sak i ett tvåpartsförfarande. Syftet är att stärka legitimiteten i besluten och befästa rättssäkerheten. Gruppens rapport skall föreligga senast den 31 maj i år.

Den osäkerhet en asylsökande upplever innan beslut om uppehållstillstånd kommer är oerhört påfrestande för den enskilde. Samtidigt som utredningen måste vara så noggrann som möjligt för att man ska kunna ta reda på om en person har tillräckliga skyddsbehov, så får handläggningstiderna inte vara för långa. Både Invandrarverket och Utlänningsnämnden får i år ökade resurser för att kunna avgöra ärendena snabbare. Satsningar på ett utvecklat IT-system pågår också i detta syfte.

EU spelar i och med Amsterdamfördraget en allt viktigare roll för oss på det migrationspolitiska området. Slutsatserna från EU-toppmötet i Tammerfors visar på ett lovande sätt den vilja som finns att bygga en gemensam migrationspolitik på asylrättens, solidaritetens och humanitetens grund och att få till stånd en bättre ansvarsfördelning. För att de goda intentionerna ska kunna omvandlas till gemensam politik krävs kompromissvilja och opinionsstöd runt om i Europa. Då kan farhågorna om ett ”fästning Europa” också komma på skam. Migrationsfrågor

Att stärka och förbättra mottagandet i andra medlemsstater och i kandidatländerna, att fastställa gemensamma normer på hög nivå för skydd inom EU, samt att stärka unionens arbete med ursprungs- och transitländerna är några av de frågor vi kommer att prioritera när Sverige tar över ordförandeskapet i EU om ett år. Vi kommer då också att särskilt lyfta fram barns utsatta situation i migrations- och asylprocessen, liksom problemen med kvinnohandel och mottagandet av asylsökande kvinnor som utsatts för sexuella kränkningar. Ytterligare en prioritering under de svenska ordförandeskapet blir att driva på diskussionen kring rättigheter för de som fått uppehållstillstånd i ett EU-land, inklusive möjligheter att flytta och söka arbete inom hela unionen.

Även på andra sätt arbetar vi för att på det internationella planet stärka flyktingars rättigheter och möjligheter. Sverige – som redan idag tillhör de fyra största bidragsgivarna – ökar i år ytterligare sitt stöd till UNHCR. Regeringen deltar också aktivt i arbetet att – med anledning av femtioårsjubiléet av FN:s flyktingkommissarie och flyktingkonventionen – uppmärksamma flyktingars situation runt om i världen.

Migrationspolitik är emellertid inte bara flyktingpolitik. Under de närmaste åren behöver vi se över möjligheterna för grupper av människor som vill studera, forska och arbeta i andra länder. Allt fler människor i Sverige, framför allt ungdomar, ser det redan idag som en självklarhet att ge sig ut i världen. Som ett led i ett naturligen växande internationellt utbyte bör vi också se hur vi kan öka möjligheterna för människor även från andra delar av världen än Norden och EU att komma hit och arbeta, forska eller studera. Detta har ju nyligen lyfts fram av såväl FN som av företrädare för näringsliv och politiker. En sådan ökad öppenhet handlar i grunden om att bejaka och ta tillvara globaliseringens positiva sidor.

Orättvisorna i världen är ännu för stora för att vi ska kunna ha helt fri invandring. Vi ska istället se till att den reglerade invandringen svarar mot högt ställda krav på rättssäkerhet och human behandling. Samtidigt ska vi komma ihåg att endast en mycket liten del av alla flyktingar och migranter i världen söker sig till vårt land – de allra flesta kommer till de ofta lika fattiga och otrygga länder som gränsar till deras hemland.

Idrottsstjärnor öppnar ny invandring. Artikel av bistånds- och migrationsminister Maj-Inger Klingvall i Dagens Nyheter 2000-07-21

Det internationella utbytet och samarbetet ökar på alla områden. I den optimism som präglar svensk ekonomi och samhälle i dag börjar vi nu efter år av total tystnad få en diskussion om arbetskraftsinvandring. Långtidsutredningen har pekat på behovet av invand-ring för att klara välfärden i framtiden och allt fler röster höjs nu till förmån för ökad rörlighet över gränserna.

Debatten har länge utgått från föreställningen att invandringen i Sverige och Europa är stor. De europeiska länderna är visserligen invandringsländer men nettoinvandringen har minskat påtagligt i flera länder. I Sverige har vi nu ett invandringsöverskott på omkring 10 000 personer om året. Utan detta överskott skulle Sverige ha folkminskning. Situationen är likartad i andra EU-länder. Tyskland där den politiska oron för invandringen varit särskilt högröstad hade en nettoutvandring 1997.

Invandringen till Sverige i dag är inte bara flyktinginvandring. Av det totala antalet uppehållstillstånd på cirka 40 000 under 1999 fick 5 600 personer stanna här av flykting- eller flyktingliknande skäl. Över hälften var så kallad anhöriginvandring, det vill säga nära anhöriga till personer som redan bor i Sverige. Till detta kom invandring från övriga Västeuropa inom ramen för den fria rörligheten av arbetskraft inom EU och Norden (16 procent), gäststuderande och forskare från övriga delar av världen (7 procent) och adoptioner (2 procent).

Lagstiftningen ger också utrymme för arbetskraftsinvandring, till exempel då det finns behov av Migrationsfrågor specialister som inte kan täckas på annat sätt eller för visst säsongsarbete. En växande grupp består av personer som kommer hit som egenföretagare eller som anställda i internationella företag. Under 1999 svarade invandring av arbetsmarknadsskäl för 7 procent av de beviljade uppehållstillstånden. Denna och andra delar av invandringen har under de senaste åren ökat i betydelse i förhållande till flyktinginvandringen.

Min vision som socialdemokrat och internationalist är självfallet att fri rörlighet över gränserna en dag ska kunna förverkligas för alla. Samtidigt kommer vi att behöva reglera invandringen under en överskådlig framtid. I en värld med vida klyftor och ofred skulle annars de sociala, ekonomiska och politiska påfrestningarna bli alltför stora både i invandrings- och utvandringsländer.

En lösning för de enskilda människorna på fattigdomens, förtryckets och konflikternas problem kan inte främst sökas i migrationspolitiken. Att bidra till fred och utveckling i världen är snarare primära uppgifter för andra delar av en solidarisk utrikespolitik.

Diskussionen om arbetskraftsinvandring måste därför föras mot denna bakgrund.

En första utgångspunkt måste vara att de som redan invandrat till Sverige och som sökt sig till vårt land för att de behöver skydd ska få möjligheter att komma in på den svenska arbetsmarknaden.

Den starka svenska ekonomin bidrar nu äntligen till att arbetslösheten bland utomnordiska medborgare - ofta nyligen invandrade - sjunker. Ändå är arbetslösheten bland personer med utländsk bakgrund fortfarande betydligt högre än för svenska medborgare. Det vilar ett ansvar på alla - politiker, arbetsgivare, facket och enskilda - att bryta den diskriminering som fortfarande hindrar många invand- rare från att få ett jobb. Det är nu hög tid att vi alla börjar se och ta till vara varje individs kompetens och potential.

För att bryta diskrimineringen för dem som redan finns här är det inte givet att en viss arbetskraftsinvandring skulle vara negativ. Att utländsk arbetskraft av olika nationalitet som kommer hit går direkt in i jobb kan ge förebilder som påverkar arbetsgivarnas attityder och stärker självkänslan inte minst hos ungdomar med utländsk bakgrund. Det finns redan sådana förebilder bland invandrare som etablerat sig väl i vårt land. Men de behöver bli fler.

Hur ser då förutsättningarna ut för en ökad invandring - som inte bara blir på arbetsgivarnas villkor och som inte heller blir administrativt orimligt krävande för ett litet land som Sverige? Ett första steg är att se vad de integrations- och förhandlingsprocesser som pågår inom EU kan ge.

De processer jag tänker på är:

Utvidgningen av EU, som kommer att innebära att ytterligare potentiellt upp till 100 miljoner människor främst i Central- och Östeuropa knyts till den europeiska arbetsmarknaden. Sverige avser inte att i utvidgningsförhandlingarna begära något undantag utan vill att medborgarna i de nya medlemsländerna ska kunna omfattas av den fria rörligheten för arbetskraft redan från början.

Fri rörlighet för flyktingar och invandrare som redan har uppehållstillstånd i något EU-land är ett annat krav som Sverige driver i EU. Det innebär att tredje lands medborgare i ett annat EU-land skulle kunna komma till Sverige inte bara för besök utan också för att arbeta.

Friare tjänstehandel. Tjänstehandeln ökar sin andel i den globala ekonomin. Tjänster utförs av individer vid dataskärmar men ibland också direkt och då måste personer kunna röra sig över gränser för kortare eller längre tid. Sambandet mellan tjänstehandel och personers rörlighet rymmer många komplicerade frågor. Inga snara lösningar är i sikte men frågorna tränger sig allt högre på den internationella dagordningen. För många u-länder är det av stort intresse att få med tjänstehandeln i förhandlingar om Migrationsfrågor villkor för handeln. Då kan de dra nytta av den fördel de har av tillgången på arbetskraft, som behöver bättre utkomstmöjligheter.

Internationella förhandlingar tar tid och det kan dröja innan processerna jag pekat på ger några öppningar i praktiken. Under tiden behöver vi se över hur möjligheter till arbetskraftsinvandring och utbyte utnyttjas. För att få igång ett sådant arbete har Migrationsverket på regeringens uppdrag nyligen redovisat hur det nuvarande regelverket ser ut i förordningar och praxis och hur det tillämpas i samverkan mellan i första hand Arbetsmarknadsstyrelsen och Migrationsverket.

Det sker redan i dag ett omfattande utbyte av studerande, forskare, idrottsmän och artister. För att stärka utbytet med länder också utanför Europa inrättade regeringen nyligen Palme/Linnéus- stipendierna. Stipendierna ska administreras på samma sätt som Erasmusprogrammet inom EU och bidra till att svenska studenter kan åka till universitet i Afrika, Asien och Latin-amerika och till att studenter därifrån kan komma hit för studier.

Alla dessa program har formen av ett utbyte. Det är också deras syfte. Att de sedan efter en längre tid leder till att några får en stark förankring i det svenska samhället och önskar stanna har inte riktigt förutsetts i regelverket. Genom ett par praxisbeslut av regeringen förra året som rörde gästforskare och idrottsmän finns nu större möjlighet till permanent uppehållstillstånd för någon som varit här under lång tid. God förankring räcker som skäl.

I EU-samarbetet har vi stora arbetsuppgifter framför oss med att harmonisera flykting- och migrationspolitiken. Viktigast i det arbetet är att bli överens om en gemensam europeisk flyktingpolitik på asylrättens och humanitetens grund.

Sverige kommer aktivt att driva på en seriös debatt om invandring också från andra utgångspunkter än behovet av skydd. I globaliseringens tid behövs mer än någonsin en diskussion om hela invandringspolitiken på ideologiska grunder.

Vi kommer också att behöva arbetskraft och vi behöver den kunskap och de kulturella impulser som invandringen ger.

Fri rörlighet långsiktig vision. Migrationsminister Maj-Inger Klingvall i brev publicerat på DN:s ledarsida 2000-08-02

DN anklagar i ett ledarstick (30/7) mig för att vara otydlig i frågan om arbetskraftsinvandring. Det är alltid lika intressant att läsa tidningens kommentarer till debattinlägg. Man vet aldrig om reaktion bygger på vad som faktiskt sagts, eller om ledarredaktionen gjort egna tolkningar av vad som man påstås ha menat. Diskussionen om förutsättningarna för arbetskraftsinvandring har bara börjat på allvar. Jag välkomnar att DN aktivt deltar i denna debatt. Detta är en mycket viktig framtidsfråga, som förtjänar en ordentlig diskussion och analys. Förenklingar och misstolkningar tillför knappast något konstruktivt. Jag tycker att det är viktigt att framhålla den långsiktiga visionen om fri rörlighet. Men vi är inte där ännu. Det är därför mer meningsfullt att istället diskutera förutsättningarna för en reglerad invandring som anpassas efter förändringar i Sverige och i vår omvärld. Exempel på sådana förändringar är att vi får en alltmer åldrande befolkning, med färre i arbetsför ålder, samt att vi i håller på att uppnå målsättningen om full sysselsättning. Vid det EU-minsterrådsmöte i Marseille som jag deltog i under helgen var det tydligt att Sverige, bland annat genom långtidsutredningen, tillhör de länder som mest aktivt diskuterade de strukturella långsiktiga behoven för arbetskraftsinvandring. I en första analys av framtida arbetskraftsbehov har jag pekat på de processer som redan är i gång i EU Migrationsfrågor som kan ge ett tillskott av arbetskraft och dynamik på arbetsmarknaden. Det handlar dels om utvidgningen med nya medlemsländer och dels tredjelandsmedborgares fria rörlighet. I nuläget måste vi också i första hand se till att de invandrare som redan bor här i landet kommer in på arbetsmarknaden. I den debatt vi nu håller på att få om arbetskraftsinvandring är det viktigt att den förs utifrån sina förutsättningar. Flyktingpolitiken handlar om behovet av skydd. Asylrätten är absolut och oberoende av konjunkturer på arbetsmarknaden. Det är därför viktigt att konstatera att yrke inte är ett asylskäl.

Långt kvar till fri rörlighet. Migrationsminister Maj-Inger Klingvall i Sydsvenska Dagbladet 2000-08-03

Vid ministerrådsmötet i Marseille i förra veckan fördes en diskussion om behovet av ökad arbetskraftsinvandring. Bistånds- och migrationsminister Maj-Inger Klingvall ser positivt på rörlighet över gränserna, men betonar att de invandrare som redan bor här måste få jobb. Dessutom får inte arbetskraftsinvandringen leda till social dumpning, skriver hon. Vid ministerrådsmötet i Marseille i förra veckan diskuterades för första gången migration till Europa i ett långsiktigt perspektiv. När utbytet mellan länder ökar är det naturligt att migrationen ökar. När utsatta människor ser de stora bestående klyftorna i världen framstår möjligheten att lämna eller att fly sitt hemland som en utväg för många. Många människor invandrar till Europa. Ändå har vi en allt tydligare tendens till minskande befolkning. Det beror på låga födelsetal, men också på att utvandringen ökar i många länder. En värld med fri rörlighet över gränser är min långsiktiga vision. Samtidigt måste vi realistiskt räkna med att behöva reglera invandringen under överskådlig tid. Det diskussionen nu handlar om är hur den regleringen kan och bör se ut i ett längre perspektiv. Flyktinginvandringen kommer vi att ha så länge människor tvingas fly undan krig och förföljelse. Att ta emot skyddsbehövande är en självklarhet för såväl Sverige som övriga EU. Utmaningen i ett europeiskt perspektiv är att säkerställa att asylsökande tas emot väl och får en likvärdig prövning av sina skyddsbehov, oavsett vilket land han eller hon kommer till. Det är viktigt att en EU-gemensam asylpolitik även omfattar skydd för den som förföljs av annan än staten. Anhöriginvandringen svarar för en stor del av invandringen till Sverige och övriga EU. Människor som har lämnat sitt hemland måste ha en möjlighet att återförenas med nära anhöriga och hålla kontakten med släktingar som bor kvar i hemlandet. Regeringen har nyligen tillsatt en parlamentarisk utredning som ser över de svenska reglerna för anhöriginvandring. Samtidigt diskuteras inom EU gemensamma regler för anhöriginvandring. I Sverige och i hela EU förs nu en diskussion om behovet av ökad arbetskraftsinvandring. I den diskussionen har jag för det första fört fram att vi måste se till att de invandrare som redan bor här får jobb. För det andra innebär utvidgningen av EU både ett tillskott av arbetskraft och en ny dynamik på arbetsmarknaden. För det tredje bör flyktingar och invandrare som är permanent bosatta i ett EU-land ha motsvarande rätt som EU-medborgare att söka jobb och bosätta sig i ett annat medlemsland. Slutligen står tjänstehandeln i världen inför en dynamisk utveckling som vi bör ta i beaktande i diskussionen om arbetskraftsinvandring. Vi måste också inom EU stärka samarbetet utifrån en helhetssyn på migrationspolitiken: I detta ingår att komma åt orsakerna till att människor ser sig tvingade att lämna sina hemländer. Problemen bottnar ofta i bristande demokrati, väpnade konflikter och brott mot de mänskliga rättigheterna, kopplat till ekonomiska och sociala problem. I handels-, bistånds- och utrikespolitiken finns instrumenten för att undanröja orsakerna till mer eller mindre ofrivillig migration. Det är viktigt att vi ser kopplingen mellan migration och situationen i ursprungsländerna. De flesta som söker sig till Europa passerar genom en rad länder som saknar eller har svaga rättsliga och administrativa system för migration. Situationen i dessa s k transitländer inbjuder till människosmuggling. Också inom EU finns länder som behöver förbättra sina asylsystem. När allt fler länder får en god migrationspolitisk rättsordning kan skyddsbehövande få skydd samtidigt som människosmuggling motverkas. Det är slutligen viktigt att de som tas emot för bosättning i Sverige och övriga EU-länder redan från början har samma ekonomiska och sociala rättigheter och skyldigheter Migrationsfrågor som EU-medborgare. Möjligheterna till ökad arbetskraftsinvandring får inte innebära social dumpning. Förra veckans ministermöte var ett uttryck för en starkare helhetssyn inom EU på migrationspolitiken. Ett annat konkret uttryck är de handlingsplaner som tagits fram för unionens relationer och bistånd till ett antal ursprungsländer. Från svensk sida vill vi stärka helhetsperspektivet, där också de positiva sidorna av migration lyfts fram.

Inlägg av bistånds- och migrationsminister Maj-Inger Klingvall i P1:s Klarspråk 2000-08-17

Jag har på senare tid tagit del av ett antal debattinlägg i Klarspråk, både skräckpropaganda om invandringens kostnader och mer nyanserade inlägg om arbetskraftsinvandringen.

Sverige har, och kommer också inom överskådlig framtid att ha reglerad invandring. Att söka och få asyl om man förföljs är en mänsklig rättighet, inte något man kan förhandla eller prioritera bort, som vissa debattörer tycks anse. Det är också självklart att människor ska få återförenas med sina nära anhöriga.

Det finns människor som söker sig till vårt land för att finna en bättre framtid här. Det är inte alltid detta skäl räcker för att få uppehållstillstånd här, men det innebär inte att man ska fördöma dessa människor eller deras avsikter.

Orsakerna till att människor känner sig tvungna att lämna sina hemländer får våra ekonomiska och sociala problem att blekna. Att med mörka syften då föra fram skrämselpropaganda om invandringens kostnader är förkastligt. Främlingsfientliga grupper försöker ofta att profilera sig genom att sätta prislappar på människor. I de ovetenskapliga beräkningar som torgförs tar man sällan i beaktande att invandrarna faktiskt bidrar till det svenska samhället och ekonomin. Framstående svenska nationalekonomer har vid upprepade tillfällen pekat på att invandringen över tiden har visat sig vara en ren vinstaffär för vår ekonomi – för att inte tala om allt annat som invandrare bidragit med i form av t ex idrott, kultur och mat.

Vi ska vara stolta över att Sverige är ett demokratiskt och fritt land som människor söker sig till och inte flyr ifrån. Samtidigt är det viktigt att sticka hål på myten om en pågående massinvandring. Efter flyktingkatastrofen på Balkan i början av 90-talet har vi idag – liksom för övrigt de flesta andra EU-länder – en utvandring som är nästan lika stor som invandringen. Nettoinvandringen till Sverige förra året var bara cirka 10.000 personer. Utan denna skulle vi ha en befolkningsminskning.

Så till diskussionen om arbetskraftsinvandring. Bakgrunden är dels att vi får en allt mer åldrande befolkning, som ska försörjas av allt färre i arbetsför ålder, dels att vi inom ett antal år tycks få arbetskraftsbrist.

I första hand ska vi se till att invandrare som redan bor i Sverige, men som går utan arbete, får jobb. Dessutom bör rörligheten i Europa öka, så att även invandrare i andra EU-länder ska kunna söka sig till den svenska arbetsmarknaden. Vi har också påbörjat en diskussion om ökad arbetskraftsinvandring i ett längre perspektiv, men det får inte ske till priset av social dumpning och att Sverige blir ett låglöneland.

Avslutningsvis: Det är fel att ställa välfärd mot invandring. Invandring är en förutsättning för både tillväxt och välfärd.

Det här är migrationsminister Maj-Inger Klingvall för Klarspråk.

"Harmonisera EU:s flyktingpolitik - Så ska Sverige agera under ordförandeskapet" - artikel av Migrationsfrågor migrationsminister Maj-Inger Klingvall i Göteborgsposten 2000-09-08

Ett allt starkare samarbete på asyl- och migrationsområdet växer fram inom EU. Som EU-medlem deltar Sverige aktivt i harmoniseringsarbetet. Om mindre än fyra månader blir det vårt ansvar att, som ordförande i EU, leda processen.

Från svensk sida ser vi tre övergripande skäl för en ökad harmonisering av flykting- och invandringspolitiken inom EU. För det första måste Europa leva upp till högt ställda krav på humanitet och respekt för mänskliga rättigheter. På migrationsområdet betyder det att vi måste hävda asylrätten, utveckla andra grunder för skydd, och ha ett bra mottagande för asylsökande. En person som söker asyl ska kunna veta att han bemöts på likvärdigt sätt och får sin ansökan bedömd på likvärdiga grunder oavsett vilket EU-land han kommer till.

För det andra är det viktigt att förbättra ansvarsfördelningen mellan EU-länderna, när det gäller mottagande av skyddsbehövande. Under Bosnienkriget tog några länder – däribland Sverige, Tyskland och Österrike – emot ett oproportionerligt stort antal människor i behov av skydd och deras anhöriga. Det var en självklarhet för oss att erbjuda dessa människor en tillflyktsort, men vi hade gärna sett en jämnare ansvarsfördelning. När nästa massflyktskatastrof sedan inträffade – i samband med Kosovokrisen förra året – hade vi ett bättre samarbete, och fördelningen blev betydligt bättre. Ännu finns dock inga överenskommelser för ansvarsfördelning.

För det tredje ska Europa vara med och bidra till en internationell rättsordning på migrationsområdet som är human och fungerar väl.

Amsterdamfördraget sätter ambitionen högt för harmoniseringen av nästan hela flykting- och invandringspolitiken. Hittills har det resulterat i ett antal förslag från EU-kommissionen. Bland förslagen märks bl a etablerandet av en europeisk flyktingfond för att dels kompensera de stater som tar emot flest asylsökande och flyktingar, dels stöd ja de länder som behöver stärka sina mottagningssystem för att nå upp till en högre europeisk standard. Kommissionen har också föreslagit gemensamma regler för familjeåterförening. Ett tredje förslag är en gemensam ordning för tillfälligt skydd i händelse av massiv flykt från ett konflikt- eller katastrofområde.

För beslut inom migrationsområdet krävs enighet, och de konkreta framstegen är ännu få. Dublinkonventionen, som handlar om vilket EU-land som har ansvaret för att pröva en asylansökan, är det viktigaste resultatet hittills. Vi välkomnar nu att kraven – inte minst efter toppmötet i Tammerfors förra året – har ökat på att framsteg nås i arbetet med att harmonisera EU-ländernas flykting- och invandringspolitik. Under vårt ordförandeskap vill vi bidra till detta, genom att lyfta fram följande prioriterade frågor: 1. Att etablera miniminormer för skydd inom EU, både vad gäller tolkning av asylrätten och regler för skydd på andra grunder. Vi vill bl a att en ordning för tillfälligt skydd blir klar. Sverige kommer att verka för att alla EU-länder ger Genèvekonventionen en vid tolkning, så att de som flyr undan förföljelse av en annan aktör än staten, t ex en gerillagrupp eller en paramilitär grupp, kan få flyktingstatus. 2. Att skapa goda villkor för mottagande av asylsökande i alla EU:s medlemsstater. Sverige vill sätta fokus på särskilt utsatta grupper, som barn och kvinnor som utsatts för sexuellt våld, och de speciella behov dessa kan ha i asylprocessen. 3. Att stärka s k tredjelandsmedborgares rättigheter inom unionen. Det är en självklarhet för oss att människor som bor i våra länder ska ha lika förutsättningar och rättigheter. Vi vill bland annat att invandrare och flyktingar som har fått uppehållstillstånd i ett EU-land, ska kunna röra sig fritt inom unionen på samma sätt som EU-medborgare. Detta kan också bidra till att lösa framtida problem med arbetskraftsbrist. Migrationsfrågor

4. Att verka fö r ett förbättrat utbyte och analys av statistik och information. Detta kan tyckas vara en tråkig och "grå" prioritering, men vi behöver veta mer om varandra och om invandringen till våra länder för att kunna harmonisera politiken. Mer öppenhet och information är bra för den offentliga debatten och bilderna man förmedlar om invandring. Självbilden i många EU-länder är att vi har en stor invandring. Det är delvis sant men den bilden har inte förrän nu börjat ställas mot det faktum att vi i flera länder har en lika stor utvandring. 5. Att skapa gemensamma normer för anhöriginvandring till våra länder. Vi vill att alla EU-länder ska erbjuda familjer goda möjligheter att återförenas, och om förhandlingarna går bra, hoppas vi kunna slutföra diskussionen om direktiv i frågan.

Våra prioriteringar påverkas dock av hur långt Frankrike hinner under sitt ordförandeskap, och även av när EU-kommissionen lägger sina förslag.

Det samarbete vi har inom EU på migrationsområdet kommer att visa sig tydligt när Sverige i mars nästa år blir operativ medlem i Schengensamarbetet. Jag ser detta som ett avgörande steg mot ett gränslöst Europa, där det inte blir mer märkvärdigt att åka från Sverige till Italien än från Göteborg till Stockholm. Denna stora och viktiga förändring är givetvis inte helt utan utmaningar. Vi måste ha en väl fungerande yttre gränskontroll, och samtidigt säkerställa att skyddsbehövande kan finna en tillflyktsort i våra länder.

En övergripande prioritering under det svenska ordförandeskapet att lyfta fram vikten av en helhetssyn på migrationsfrågorna. Genom utrikespolitiken och biståndet kan vi påverka de förhållanden som gör att människor känner sig tvingade att lämna sina hemländer. Vi delar gärna med oss av vår kunskap och våra erfarenheter, som inkluderar: · förebyggande insatser i ursprungsländerna · samarbete med övriga EU-länder, kandidatländer och andra för att bekämpa männis kosmuggling · ett gott mottagande för asylsökande och humana och rättssäkra regler för skydd och annan invandring · att skapa förutsättningar för integration i våra samhällen och deltagande i det politiska, ekonomiska och sociala livet · stöd till frivilligt återvändande till hemlandet Vi kommer under överskådlig framtid att behöva ha en reglerad invandring till våra länder. Samtidigt vill vi ha en migrationpolitik som betonar rättigheter och rörlighet i ett Europa som visar öppenhet mot omvärlden.

Interpellationer

Svar av bistånds- och migrationsminister Maj-Inger Klingvall på interpellation av Henrik S Järrel (m) om rutiner för beviljande av permanent uppehållstillstånd. 2000-01-25

Fru/Herr talman!

Henrik S Järrel har frågat vilka åtgärder jag avser vidta för att skapa klarare och mer entydiga rutiner för berörda myndigheter i utlänningsärenden i syfte att minimera de sökandes lidande på grund av ovisshet och myndigheternas valhänthet. Henrik S Järrel utgår i sin interpellation från ett enskilt utlänningsärende, där personen i fråga beviljats tidsbegränsat uppehållstillstånd istället för ett permanent sådant.

Låt mig inledningsvis redogöra kort för grunderna för beviljande av uppehållstillstånd i Sverige.

Ett uppehållstillstånd kan enligt utlänningslagen vara tidsbegränsat eller permanent. Den ordning i fråga Migrationsfrågor om uppehållstillstånd som nu gäller tillkom 1985. Innan dess gällde att en utlänning som fick tillstånd att stanna i Sverige till en början fick ett tidsbegränsat uppehållstillstånd, vanligen gällande i ett år. När utlänningen hade haft uppehållstillstånd under ett års tid kunde denne, om han eller hon var fast bosatt i Sverige, i allmänhet få ett permanent uppehållstillstånd. Den 1januari 1985 ändrades ordningen på så sätt, att det permanenta uppehållstillståndet skall beviljas utlänningen redan från början. Om en utlänning har för avsikt att mera varaktigt bosätta sig i Sverige och han eller hon får uppehållstillstånd, är alltså huvudregeln att utlänningen redan från början får ett permanent tillstånd.

Jag menar att denna huvudregel är klar och tydlig och att den tillämpas på ett riktigt sätt av ansvariga myndigheter.

Samtidigt är det viktigt att det finns möjligheter att välja att utfärda ett tidsbegränsat uppehållstillstånd till en utlänning som avser och även tillåts att bosätta sig här, vilket är en princip som har fastslagits av riksdagen. Ett skäl till detta kan vara att det råder tveksamhet om utlänningens vandel och ett annat att vistelsen här i landet avses bli begränsad till viss tid. Även tillfälliga hinder att verkställa ett avvisnings- eller utvisningsbeslut kan motivera tidsbegränsade uppehållstillstånd. I praxis tillämpas också sedan länge en ordning med s.k. uppskjuten invandringsprövning när utlänningen varit gift eller sammanboende en kort tid. Det innebär att flera tids-begränsade uppehållstillstånd beviljas innan sökanden tillåts bosätta sig permanent här i landet. Här kan man tala om en slags prövotid rörande förhållandets seriositet.

Ytterligare en kategori av ärenden där det kan bli fråga om att bevilja tidsbegränsade uppehållstillstånd är utlänningsärenden där skäl av säkerhetskaraktär finns med i bilden, s.k. säkerhetsärenden. Det ärende som Henrik S Järrel hänvisar till i sin interpellation är just ett sådant ärende. Av naturliga skäl kan jag inte diskutera detta enskilda ärende, men jag vill ändå försöka ge en bild av de mycket svåra överväganden som måste göras i fall som dessa.

Ett säkerhetsärende synes ofta inledningsvis vara ett helt vanligt utlänningsärende, där utlänningen ansöker om asyl eller uppehållstillstånd av andra skäl. Under utredningens gång framkommer emellertid uppgifter som föranleder Säkerhetspolisen att se närmare på ärendet. I ett mindre antal ärenden per år anser Säkerhetspolisen att det finns skäl av säkerhetskaraktär som talar mot att utlänningen i fråga skall tillåtas stanna i Sverige. Efter att ha fått del av Säkerhetspolisens yttrande överlämnar handläggande myndighet många gånger dessa ärenden till regeringen för avgörande. Skäl av säkerhetskaraktär kan enligt utlänningslagen utgöra en grund för överlämnande av ett ärende till regeringen. Jag vill understryka att regeringen inte själv kan begära att ett ärende överlämnas för avgörande, utan att detta endast kan ske på myndigheternas eget initiativ.

Utgångspunkten i dessa säkerhetsärenden är många gånger att berörda personer inte är önskvärda i Sverige då de utgör en säkerhetsrisk av något slag, och att de därför skall avvisas eller utvisas från landet. Till detta kommer emellertid att vi enligt svensk lag och internationella konventioner är förhindrade att avvisa eller utvisa en person till ett land där denne riskerar dödsstraff, tortyr eller annan omänsklig behandling. Detta förbud är absolut och gäller för alla personer. Även den faktiska anknytningen till Sverige genom lång vistelsetid, och framför allt om det finns barn i familjen, kan få betydelse vid bedömningen.

För det fall en utlänning som bedömts utgöra en säkerhetsrisk av nämnda skäl inte kan avvisas eller utvisas från Sverige måste uppehållstillstånd beviljas. Detta innebär inte att personen i fråga inte längre skulle vara att anse som en säkerhetsrisk, utan det är på grund av det absoluta förbudet att återsända någon till ett land där denna riskerar tortyr, dödsstraff eller liknande som tillstånd ändå beviljas. Regeringen har valt att i dessa fall bevilja tidsbegränsade uppehållstillstånd. Om förhållandena i utlänningens hemland förändras till det bättre, är utgångspunkten att personen skall återvända hem efter att tillståndet löpt ut. Om förhållandena i hemlandet är oförändrade bör tillståndet förlängas, vilket görs av Invandrarverket. Säkerhetspolisens synpunkter skall även fortsättningsvis inhämtas i ärendet. Migrationsfrågor

Av det sagda framgår att jag anser att reglerna rörande beviljande av uppehållstillstånd är klara och tydliga, och att dessa tillämpas på ett tillfredsställande sätt av våra myndigheter. Som huvudregel skall permanent uppehållstillstånd beviljas då en utlänning har för avsikt att mera varaktigt bosätta sig i Sverige och han bedöms kunna få uppehållstillstånd här i landet. Så sker också i det stora flertalet ärenden. Att personen i fråga är högskattebetalare, vilket Henrik S Järrel lyft fram i sin interpellation, saknar betydelse vid denna typ av tillståndsprövning. Att som Henrik S Järrel utgå från ett enskilt ärende som representerar en mycket speciell ärendekategori, och som dessutom rör ett mycket begränsat antal personer per år, ger inte en rättvisande bild av hur tillståndspraxis ser ut i Sverige.

Svar av bistånds- och migrationsminister Maj-Inger Klingvall på interpellation av Kerstin-Maria Stalin (mp) om folkbokföring för flyktingar med tillfälliga uppehållstillstånd. 2000-01-25

Fru/Herr talman! Kerstin-Maria Stalin har med anledning av en tidningsartikel angående förslag om förändring av villkoren för personer med tillfälliga uppehållstillstånd frågat mig hur regeringen avser verka för att garantera barn med tillfälliga uppehållstillstånd deras rätt till personlig utveckling, social trygghet samt grundskoleutbildning.

Jag vill börja med att klargöra den ordning som i dag gäller för tidsbegränsade uppehållstillstånd i en massflyktsituation.

Regeringen får med stöd av utlänningslagen meddela föreskrifter om att den som söker uppehållstillstånd och som bedöms ha ett tillfälligt behov av skydd här i landet får ges ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. Dessa bestämmelser är avsedda att användas i en massflyktsituation, dvs. när ett stort antal människor hastigt lämnar sitt hemland på grund av en yttre omständighet som t.ex. en krigssituation eller en miljökatastrof. Utgångspunkten är att dessa personers behov av skydd är tillfälligt och att de skall kunna återvända till hemlandet när skyddsbehovet har upphört.

Jag vill här erinra om att riksdagen redan år 1996, med anledning av regeringens proposition Svensk migrationspolitik i globalt perspektiv, inte hade någon erinran mot regeringens uttalande att de som beviljas ett tidsbegränsat uppehållstillstånd i en massflyktsituation inte fullt ut skall omfattas av de sociala rättigheter som gäller för dem som är mer perma-nent bosatta i landet. Denna grupp av utlänningar har i stället alltsedan den bestämmelsens tillkomst omfattats av bestämmelserna i lagen om mottagande av asylsökande (LMA). Enligt nuvarande ordning kan dock en sådan utlänning folkbokföras när det sammanlagda uppehållstillståndet uppgår till minst tolv månader. Detta innebär att det finns en motsättning i att denna grupp å ena sidan skall omfattas av de sociala förmåner som är knutna till LMA, å andra sidan kan folkbokföras och därmed, med vissa undantag som följer av LMA, i princip kunnat få sociala förmåner och rättigheter som i Sverige bosatta personer.

Riksdagen förutsatte i sitt beslut att frågan hur denna motsättning skall lösas behövde utredas vidare. Beredningen som följde inom Regeringskansliet har varit tidskrävande på grund av frågans komplexitet. Regeringen har emellertid den 20 januari 2000 beslutat proposition 1999/2000:42 Utlänningar i en massflyktsituation, sociala förmåner m.m. Propositionen överlämnas i dag till riksdagen och jag vill därför ta tillfället i akt att något redovisa innebörden av de förslag som lämnas i propositionen.

Propositionens förslag innebär att prövningen av en ansökan om asyl, dvs. flyktingstatus, från en utlänning som beviljas ett tidsbegränsat uppehållstillstånd i en massflyktsituation skall kunna skjutas upp så länge som det tidsbegränsade uppehållstillståndet gäller, dock högst två år. Därefter eller vid den tidigare tidpunkt när det tidsbegränsade uppehållstillståndet upphör att gälla är utlänningen oförhindrad att söka asyl. Migrationsfrågor

Jag kan i detta sammanhang nämna att det inom detta område har ägt rum en internationell utveckling under senare år. Inom EU har medlemsstaterna mot bakgrund av ett förslag från kommissionen förhandlat om införande av en EU-gemensam ordning för tillfälligt skydd i massflyktsituationer. En utgångspunkt i komissionens förslag har därvid bl.a. varit att det skall vara möjligt att kunna skjuta upp den individuella prövningen av asylskäl under en begränsad tid, en tid som varit längre än den tid som avses gälla i regeringens förslag. UNHCR har inte invänt mot införandet av en sådan ordning. Jag anser därför att det numera är möjligt att införa en regel med detta innehåll.

Under den tid de tidsbegränsade uppehållstillstånden gäller, dock högst tre år skall, enligt propositionen, de utlänningar som tas emot i en massflyktsituation i princip erhålla sociala förmåner som följer av LMA. Däremot skall en utlänning som efter de första två åren erhåller en flyktingförklaring eller ett resedokument alltid folkbokföras. Därmed likställs de i många hänseenden med i Sverige bosatta personer, vilket förutsätts i Genèvekonventionen.

Vidare kan nämnas att denna grupp, enligt redan gällande bestämmelser, skall erhålla hälso- och sjukvård samt tandvård och utbildning enligt samma ordning som gäller för asylsökande. Barn och ungdomar som inte har fyllt arton år har rätt till hälso- och sjukvård enligt samma principer som alla andra barn som är bosatta i landet. I denna vård inbegrips naturligtvis även barnpsykiatrisk vård.

Under den tid som den aktuella gruppen av utlänningar inte är folkbokförd är Statens invandrarverk huvudman. Jag ser det som en fördel med förslaget eftersom utgångspunkten är att ett återvändande skall ske när skälen till massflykten undanröjts. Det är viktigt att kommunernas arbete med flyktingar i första hand kan inriktas på integration. Att kommunerna därutöver skulle få uppgifter att ta emot stora grupper som folkbokförts även när utgångspunkten är att de inte skall stanna i Sverige vore olyckligt.

Som jag tidigare nämnt i flera frågesvar till riksdagen skall Invandrarverket liksom alla andra myndigheter på statlig, kommunal och landstingsnivå sätta barnets bästa i främsta rummet. Detta innebär att i alla beslut som på något sätt rör barn skall barnets bästa alltid beaktas.

Jag är dock medveten om att barn som beviljas tidsbegränsade uppehållstillstånd i en massflyktsituation enligt nu gällande regler inte har rätt till skolgång på samma villkor som i Sverige bosatta barn under den tid de inte är folkbokförda. Regeringen har därför i oktober 1999 tillsatt en arbetsgrupp med uppgift att göra en översyn av de asylsökande barnens och ungdomarnas skolgång m.m. för att de skall kunna tillförsäkras skolgång utan diskriminering. Även förutsättningarna för att erbjuda asylsökande barn förskoleverksamhet, skolbarnsomsorg och förskoleklass skall utredas.

Fru/Herr talman! Motivet till förslagen i propositionen är att regeringen vill kunna garantera möjligheten att tillfälligt kunna ta emot ett större antal skyddsbehövande i en akut kris- och massflyktsituation. Det är också viktigt att undanröja den brist på samstämmighet som i dag finns mellan LMA och folkbokföringslagen.

Svar av bistånds- och migrationsminister Maj-Inger Klingvall på interpellation av Johan Pehrson (fp) om hanteringen av asylärenden. 2000-03-21

Fru/Herr talman! Johan Pehrson har frågat vilka åtgärder regeringen är beredd att vidta för att klara ut den rådande situationen vid Statens invandrarverk i syfte att kunna garantera att kraven på snabbhet och kvalitet och därmed rättssäkerhet i beslutsfattandet upprätthålls.

Johan Pehrson har tidigare frågat mig vilka åtgärder regeringen avser att vidta för att minska det stora antalet s.k. öppna ärenden hos Invandrarverket. Jag hänvisar nu som då till budgetpropositionen för år 2000 enligt vilken Invandrarverket fått ett utökat förvaltningsanslag år 2000, jämfört med den grundram Migrationsfrågor som riksdagen tidigare beslutat om, för att möjliggöra en ökning av sin beslutskapacitet i asylärenden.

Frågan om hur tilldelade resurser skall fördelas inom myndigheten är något som Invandrarverkets ledning självständigt ansvarar för. Som Johan Pehrson nämner har också Invandrarverkets ledning vidtagit åtgärder för att få till stånd en bättre för-delning mellan regionerna av myndighetens resurser så att hårt belastade regioner, exempelvis Stockholm, blir kompenserade. Jag har vidare erfarit att Johan Pehrson fått ett utförligt svar av Invandrarverkets generaldirektör om hur fördelningen av resurser inom myndigheten fallit ut.

Angående problemet med de långa handläggningstiderna av medborgarskapsärenden har detta tidigare uppmärksammats av regeringen. För att komma tillrätta med problemet fick Invandrarverket förra året ett tillfälligt resurstillskott på 4,1 miljoner kronor och i år ett motsvarande på 12,5 miljoner kronor.

Handläggningstider och resurstilldelning är frågor som regeringen löpande tar upp i dialogen med myndigheterna. De problem som Johan Pehrson pekar på avseende Invandrarverket är kända för mig och regeringen fäster stor vikt vid kraven på snabbhet och kvalitet i beslutsfattandet av asylärenden. Med hänsyn till vikten av korta handläggningstider kommer regeringen noga följa utvecklingen inom området vad gäller handläggningstider och utgifter.

Svar av migrationsminister Maj-Inger Klingvall på interpellation av Karin Enström om asylärenden 2000-05-16

Fru/Herr talman! Karin Enström har ställt fyra frågor till utrikesministern med anledning av att Storbritannien gjort förändringar i sin utlänningslagstiftning. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på interpellationen.

Vad avser Karin Enströms första fråga om vilka kontakter utrikesministern tagit med sina brittiska kolleger för att hindra detta beslut kan jag säga att Sveriges inställning är att vi i största möjliga mån skall ha likartade regler på det asyl- och migrationspolitiska området inom EU. Ett sådant harmoniseringsarbete pågår också, inom ramen för Amsterdamfördragets genomförande. Området för harmonisering är stort och ännu befinner sig arbetet i ett inledande skede.

Fram till dess att vi enats om bindande EG-rättsliga instrument på det här området är alla stater fria att själva avgöra vilken lagstiftning de önskar införa. Detta sker givetvis inom ramen för de internationella åtaganden varje EU-land gjort. En medlemsstat kan således inte införa bestämmelser som skulle strida mot t.ex. den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna eller Europadomstolens praxis.

För ordningens skull skall jag också nämna något om Storbritanniens särskilda ställning inom EU på det här området, och som framgår av ett protokoll till Amsterdamfördraget. I protokollet förklarar man att man står utanför samarbetet på det asyl- och migrationsrättsliga området, men där sägs samtidigt att man ändå kan delta i ett beslut om man så önskar. Den möjligheten kommer också att utnyttjas inom det asylrättsliga området.

Vad gäller vår nationella asylpolitik ligger den fast, och den kommer även fortsättningsvis att präglas av rättssäkerhet och humanitet. I detta ligger bl.a. den självklara rätten att kunna överklaga ett negativt beslut avseende en ansökan om asyl och goda mottagningsförhållanden för asylsökande. Att få till stånd likartade villkor inom EU för mottagande av asylsökande är en viktig fråga för oss och vi arbetar för så goda minimistandards som möjligt. Vi betonar att det skall röra sig om minimistandards eftersom vi inte vill riskera en försämring av de svenska villkoren. Migrationsfrågor

När det gäller Karin Enströms fråga om vilka åtgärder vi tänker vidta för att förmå den brittiska regeringen att ändra inriktningen på den politik den för, har jag indirekt redan svarat på denna; Sverige arbetar aktivt för att vi inom EU skall nå fram till gemensamma minimiregler för mottagande-villkor och asylprocedurer, som håller hög standard. Jag vill alltså under-stryka att vi från svenskt håll är måna om att dessa regler inte byggs upp runt en minsta gemensamma nämnare, utan att de håller hög nivå. Dessa två områden inom asylpolitiken, mottagandevillkor och asylprocedurer, tillhör även dem vi valt att prioritera inför och under vårt ordförandeskap.

Avslutningsvis, som svar på Karin Enströms sista fråga, kan jag meddela att någon samfälld internationell aktion mot Storbritannien inte är aktuell.

Svar av migrationsminister Maj-Inger Klingvaöll på interpellation av Ulla-Britt Hagström om läkare utan uppehållstillstånd 2000-05-16

Fru/Herr talman! Ulla-Britt Hagström har frågat mig vilka åtgärder regeringen är beredd att vidta för att hjälpa invandrade läkare utan permanent uppehållstillstånd i Sverige att få sin läkarprofession validerad för att komplettera till svensk legitimation.

Jag utgår från att frågan avser personer som inte omfattas av EU:s gemensamma arbetsmarknad. Inom unionen råder ju fri rörlighet och ömsesidigt erkännande av utbildningsbevis.

Ulla-Britt Hagströms fråga kan däremot avse personer med olika typer av tidsbegränsade uppehållstillstånd. Dessa har vanligen rätt att arbeta här, i vissa fall kan det vara själva avsikten med vistelsen. För läkare som avser att arbeta tillfälligt här är det en förutsättning att de kompletterar sin utbildning och förvärvar svensk legitimation.

Sverige har en reglerad invandring. Det råder en bred uppslutning kring denna princip. För att få arbeta i Sverige krävs permanent uppehålls-tillstånd eller arbetstillstånd som ett led i den reglerade invandringen. För vissa yrken kan därutöver andra typer av krav tillkomma, t.ex. för läkare som måste ha legitimation, sådana krav har dock inte med invandrings-politiken att göra.

Ett av flera skäl till den reglerade invandringen är behovet att kontrollera tillströmningen av utländsk arbetskraft till den svenska arbetsmarknaden. Svenskar, nordbor och här bosatta utlänningar skall i första hand ges arbetstillfällen.

Möjligheter att tillgodose arbetsmarknadens behov måste också beaktas i de sektorer där efterfrågan på arbetskraft är stor. Efter en arbetsmarknads-prövning kan arbetstillstånd ges om det råder brist på ett område. Även permanent uppehållstillstånd skulle kunna vara aktuellt om arbetstagare med den utbildning och erfarenhet som behövs i ett visst fall inte finns att tillgå i Sverige. AMS har fått i uppdrag att i samråd med arbets-marknadens parter klarlägga i vilka fall permanent uppehållstillstånd bör kunna beviljas.

Jag har i mitt svar till Ulla-Britt Hagström den 29 mars nämnt två projekt som syftar till att hjälpa invandrade läkare med uppehållstillstånd att börja utöva sitt yrke i Sverige. Socialstyrelsen har ett reguljärt ansvar för att tillhandahålla kurser i bl.a. sjukvårdssvenska och medicinallagstiftning för dem som önskar få svensk legitimation. I mån av behov och resurser upphandlar också länsarbetsnämnderna olika typer av kompletterande utbildningar för utländska läkare. Socialstyrelsen prioriterar resurserna till de utländska läkare som Invandrarverket redan beviljat uppehållstillstånd. Regeringen har i den ekonomiska vårpropositionen aviserat ytterligare satsningar på detta område. Migrationsfrågor

Låt mig avslutningsvis säga att jag anser det vara av största vikt att invandrares kompetens och utbildning tas tillvara, såväl för den enskilda människan som för det svenska samhället.

Svar av migrationsminister Maj-Inger Klingvall på interpellation av Johan Pehrson om människosmuggling och av Sven-Erik Sjöstrand om EU:s immigrationsregler 2000-11-27

Fru/Herr talman! Johan Pehrson har frågat justitieminister Thomas Bodström om vilka åtgärder regeringen är beredd att vidta för att stoppa det franska förslag inom EU som skulle medföra att medlemsstaterna kriminaliserar gömmandet av flyktingar även när det sker av humanitära skäl samt om regeringen inom ramen för Schengensamarbetet är beredd att dels ta initiativ till att se över reglerna om transportörsansvar och dels verka för att korta listan över viseringspliktiga länder. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på interpellationen.

Sven-Erik Sjöstrand har frågat mig om vilka åtgärder regeringen avser att vidta för att klargöra att den med uttrycket "illegal immigration" endast syftar på immigration som kan föranleda straffansvar enligt utlänningslagen samt om regeringen avser att motsätta sig det franska förslaget om transportörsansvar.

Med hänsyn till att Johan Pehrsons och Sven-Erik Sjöstrands frågor är så likartade väljer jag att ge ett gemensamt svar.

Jag kan först konstatera att Johan Pehrson och jag är överens om vikten av att med kraft bekämpa de kriminella ligor som ligger bakom människosmugglingen och människohandeln. Detta måste ske nationellt, gemensamt inom EU och i ett vidare internationellt samarbete.

Rörande dem som gömmer människor i Sverige kan vi endast genom att föra en human, tydlig och konsekvent politik undvika detta. Kriminalisering av sådan hjälp vore dock fel väg att slå in på och kan inte godtas som gemensam norm inom EU. Jag kan försäkra Johan Pehrson och Sven-Erik Sjöstrand att den svenska regeringen tydligt gett uttryck för denna sin uppfattning i diskussionerna angående det franska direktivförslaget inom EU.

Termen "olaglig invandring", som Sven-Erik Sjöstrand tar upp, används ofta. Eftersom termen uttryckligen används i EG-fördraget kommer man i kommande rättsakter att bruka detta begrepp och närmare definiera vad som avses. Min självklara uppfattning är dock, att den som söker asyl inte kan betecknas som "illegal invandrare" oavsett hur han tagit sig till sitt asylland.

Beträffande transportörsansvar har Sverige begränsat transportörens ansvar till kostnaderna för att återsända den som inte haft pass, andra resehandlingar eller ordnat tillstånd före inresan i Sverige. Transportörsansvaret inträder alltså inte förrän ett återsändande blir aktuellt och tillämpas således inte för asylsökande sedan uppehållstillstånd beviljats. I samband med Sveriges tillträde till Schengensamarbetet ansåg regeringen att Schengenbestämmelserna kunde tolkas som att det svenska sanktionssystemet för transportörer var tillräckligt. Som regeringen uppfattade situationen år 1997 med hänsyn till skiftande regelsystem och praxis bland de operativa Schengenstaterna framstod den svenska ordningen som acceptabel ur Schengensynpunkt men att detta inte hindrade att det i ett senare skede, särskilt när det fanns erfarenhet av Schengenkonventionens praktiska tillämpning, kunde finnas anledning att på nytt ta upp frågan till diskussion.

I processen inom Schengensamarbetet inför Sveriges och andra nordiska länders operativa deltagande, som enligt planerna skall ske i mars 2001, har anmärkts av andra medlemsstater att utlänningslagens bestämmelse om transportörsansvar inte uppfyller Schengenkraven. Sverige har av andra medlemsstater uppmanats att i sin nationella lagstiftning införa regler om transportörsansvar som överensstämmer med Migrationsfrågor

Schengenkonventionen artikel 26.2. Ett sätt att svara på kraven är att se över det svenska regelverket och jämföra med hur situationen i detta hänseende är i andra Schengenländer. Det är angeläget att den pågående processen för de nordiska ländernas tillträde till det operativa Schengensamarbetet nu kan slutföras. Jag kommer inom kort att föreslå regeringen att ge tilläggsdirektiv till den parlamentariska A nhörigkommittén, där frågan om transportörsansvar kommer att ingå.

Beträffande det franska förslaget om transportörsansvar och samordning av sanktionerna har Sverige reserverat sig mot ett antagande av detta och i förhandlingarna framfört att sanktioner mot en transportör inte får utkrävas i de fall där en asylansökan givits in och den asylsökande beviljats uppehållstillstånd. UNHCR har i ett yttrande upprepat sin kritik mot sanktioner mot transportörer. Med hänsyn till att transportörsansvar dock införts i en rad nationella lagstiftningar och också återfinns i Schengen- bestämmelserna föreslår UNHCR en allmän bestämmelse om att reglerna om transportörsansvar skall respektera staternas förpliktelser enligt flyktingkonventionen. UNHCR har i yttrandet dessutom anfört synpunkter, som till effekten ligger nära den nuvarande svenska bestämmelsen där ansvar för transportören inte aktualiseras för en asylsökande som befinns ha skyddsbehov och erhåller uppehållstillstånd. Jag välkomnar UNHCR:s yttrande som ett konstruktivt bidrag till diskussionerna inom EU.

Vad gäller viseringspolitiken så är EU i en fas där långtgående enhetlighet nu uppnåtts. I de sammanhang frågan blir aktuell i framtiden kommer Sverige att aktivt förespråka att viseringsplikten inte skall utsträckas längre än vad som är nödvändigt för att upprätthålla regleringen av invandringen och att viseringspraxis skall medge så stor öppenhet och generositet som möjligt. Jag kan nämna, att av totalt 227 000 viseringsansökningar till Sverige under år 1999 beviljades visering i ungefär 85 procent av fallen.

När det slutligen gäller Sven-Erik Sjöstrands fråga om samråd med riksdagen finns regler för hur samrådet skall ske. Jag avser givetvis att följa dem fullt ut.

Avslutningsvis vill jag nämna, att jag beträffande de nyss nämnda tilläggsdirektiven till den parlamentariska Anhörigkommittén även kommer att föreslå regeringen att utöve r frågan om transportörsansvar inkludera frågorna om människosmuggling och människohandel. Anhörigkommittén har redan i uppdrag att uppmärksamma viseringspolitikens betydelse för möjligheterna att hålla kontakt mellan släktingar i Sverige och utomlands.

Svar av migrationssminister Maj-Inger Klingvall på interpellation av Göran Lindblad om uppehållstillstånd 2000-11-27

Göran Lindblad har frågat mig vad jag avser att vidta för åtgärder för att flyktingar lättare skall komma in på arbetsmarknaden genom att låta dem söka uppehållstillstånd i Sverige utan utlandsvistelse. En debatt kring arbetskraftsmigration har börjat föras igen. Jag välkomnar detta och tar själv aktiv del i debatten både inom Sverige och i EU. Det förekommer som Göran Lindblad säger att Sverige lider brist på viss kvalificerad arbetskraft. Redan det gällande regelsystemet med fri rörlighet inom Norden och gemensam arbetsmarknad inom EU möjliggör arbetskraftsinvandring inom dessa ramar. För närvarande ökar antalet personer från andra länder som får komma hit för att arbeta för kortare eller längre tid med tidsbegränsade eller permanenta tillstånd. Lagstiftningen ger utrymme för en flexibel tillämpning som styrs av vilka arbetskraftsbehov som uppstår och inte kan tillgodoses inom i första hand Sverige och i andra hand övriga Norden och EU. Men det är viktigt att fortsätta den inledda diskussionen om förutsättningarna för arbetskraftsinvandring i framtiden, med hänsyn bl.a. till demografiska förändringar och möjligheten till arbete för invandrare och andra som redan bor i Sverige. En kommande utvidgning av antalet medlemsstater i EU och därmed av den gemensamma arbetsmarknaden är också viktig att beakta i sammanhanget. Migrationsfrågor

Den aspekt Göran Lindblad tar upp gäller det sedan länge ställda kravet att utlänningar som vill komma till Sverige för att arbeta här skall söka uppehålls- och arbetstillstånd innan de reser hit. Jag uppfattar frågan som att Göran Lindblad menar att detta leder till att asylsökande som fått avslag på sin asylansökan men som har attraktiv kompetens på den svenska arbetsmarknaden måste bege sig utomlands för att därifrån söka arbetstillstånd.

Migrationspolitiken har stor bredd och det utlänningsrättsliga regelsystemet gäller ett flertal olika kategorier. Flyktingar och andra skyddsbehövande får skydd i Sverige och har sedan full rätt att arbeta här. Det är de som inte har skyddsbehov eller något annat skäl enligt utlänningslagen som får avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd. Skyddsbehövande får självfallet tillstånd oavsett om de har ett arbetserbjudande eller besitter någon för Sverige attraktiv yrkeskompetens.

Frågan är då om en asylsökande som fått avslag på sin asylansökan skall vara befriad från det generella krav på ansökan före inresa som gäller för utlänningar som vill komma till Sverige för att arbeta. Det kan vid första påseende förefalla onödigt att man i denna situation först skall behöva lämna Sverige.

Om inte denna ordning upprätthålls skulle man emellertid riskera att människor, som enbart vill lämna hemlandet av ekonomiska skäl, söker asyl i Sverige i avsikt att efter ett förutsett avslag kunna ansöka om uppehålls- och arbetstillstånd på plats. I så fall skulle man få ett ökat användande av asylsystemet av människor som egentligen är arbetssökande. Detta skulle vara till förfång för de skyddsbehövande. Det skulle också stå i motsättning till ett viktigt syfte med kravet på ansökan före inresa, nämligen att människor inte på osäkra förhoppningar skall bryta upp från hemlandet och ta sig till Sverige som arbetssökande.

Principiellt krävs alltså att ansökan om uppehållstillstånd skall göras före inresa i Sverige. Förutom vid skyddsbehov och av humanitära skäl kan en prövning dock ske av berörda myndigheter om det finns synnerliga skäl. Enligt vad som sägs i prop. 1994/95:179 (s. 75) kan det i något enstaka fall tänkas röra sig om en person som av arbetsmarknadsskäl bör tillåtas bosätta sig här. Förutsättningen är dock att ett lagakraftvunnet beslut inte redan finns.

Som jag inledningsvis sagt välkomnar jag diskussionen. Men för oss som både vill värna asylrätten och sträva efter öppna gränser för dem som frivilligt vill flytta t ill andra länder anser jag att det är viktigt att se till helheten. Jag är inte beredd att nu verka för att den som konstaterats sakna skyddsbehov eller humanitära skäl för uppehållstillstånd men vill söka tillstånd för att arbeta i Sverige i ökad utsträckning skall kunna befrias från kravet på ansökan före inresa.

Svar på frågor i riksdagen

Svar av bistånds- och migrationsminister Maj-Inger Klingvall på fråga från Yvonne Ångström (fp) om familjen Sincari 2000-03-01

Yvonne Ångström har mot bakgrund av vissa uppgifter som hon lämnat avseende fäderna i familjerna Sincari/Gümüscü som är asylsökande i Sverige, ställt frågan om jag står fast vid ett tidigare uttalande om att Sverige har en human flyktingpolitik.

Jag får inte kommentera förhållandena i det aktuella ärendet.

På frågan om jag står fast vid att Sverige har en human flyktingpolitik är svaret: Ja. Som exempel kan nämnas följande. Vår lagstiftning är tydlig och ger asylsökande möjlighet att få stanna här i landet vid olika behov av skydd. Detta kan gälla att sökanden är flykting, att han eller hon känner välgrundad Migrationsfrågor fruktan för att straffas med döden eller med kroppsstraff eller att utsättas för tortyr, att han eller hon på grund av yttre eller inre väpnad konflikt behöver skydd, på grund av en miljökatastrof inte kan återvända till sitt hemland eller att han eller hon på grund av sitt kön eller homosexualitet känner välgrundad fruktan för förföljelse i sitt hemland.

Jag vill även nämna att vi står oss väl i en internationell jämförelse vad gäller antalet personer som vi har givit skydd. Sverige är ett av de tiotal länder i världen som i samarbete med UNHCR löser flyktingsituationer som inte går att lösa på annat sätt. I vår ärendehantering lägger vi stor vikt vid innehållet i Barnkonventionen.

Svar av bistånds- och migrationsminister Maj-Inger Klingvall på fråga från Eva Zetterberg (v) om erfarenheter av Förintelsen vid asylansökningar 2000-03-01

Eva Zetterberg har mot bakgrund av en fråga som blev aktuell i samband med Förintelsekonferensen i Stockholm i januari i år, ställt frågan om regeringen har vidtagit några åtgärder för att se till att erfarenheter från Förintelsen vägs in vid asylbedömningar.

En asylansökan prövas mot bakgrund av alla de skäl som sökanden har åberopat. I underlaget ingår även de kunskaper som de myndigheter som fattar beslut har om förhållandena i det enskilda fallet och om förhållandena i sökandens hemland. Således utgör även egna erfarenheter av Förintelsen grund för de beslut som myndigheterna fattar.

En asylansökan kan leda till att sökanden anses i behov av skydd här i landet, att han eller hon i annat fall tillåts stanna här i landet av humanitära skäl eller att ansökan om uppehållstillstånd avslås.

Varje ansökan prövas individuellt varvid antalet sökande från ett visst land, få eller många, inte påverkar bedömningen av behovet av att få stanna här i landet.

Således vägs alla faktorer som sökanden har åberopat in vid bedömning av hans eller hennes rätt att stanna här i landet. Jag anser att den lagstiftning som vi har idag tillgodoser höga krav på rättssäkerhet. Jag vill dock påminna om att den s.k. NIPU-utredningen har föreslagit att inslaget av muntlighet i asylhandläggningen skall öka. Detta kommer ytterligare att öka rättssäkerheten i asylhandläggningen.

Svar av migrationsminister Maj-Inger Klingvall på fråga av Ulla Hoffmann om kvinnodiskriminering i utlänningslagen 2000-05-31

Ulla Hoffmann har frågat mig om regeringen tänker ta initiativ för att upphäva 3 kap. 3 § 3 utlänningslagen. I bestämmelsen regleras rätten till uppehållstillstånd för skyddsbehövande som på grund av sitt kön eller homosexualitet känner välgrundad fruktan för förföljelse.

Bakgrunden till frågan anges vara att bestämmelsen om skydd på grund av kön tillämpas ytterst sällan och att kvinnor som fruktar förföljelse på grund av att de har överskridit sociala normer inte förföljs på grund av att de är kvinnor utan på grund av att de vägrat vara "riktiga" kvinnor.

För att någon skall anses som flykting enligt utlänningslagen krävs bl.a. att en utlänning känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller på grund av sin religiösa eller politiska uppfattning, och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill begagna sig av sitt lands skydd. Migrationsfrågor

Jag vill nämna att asylsökande kvinnor som åberopar förföljelse på grund av sitt kön, mycket väl kan vara att anse som flyktingar om förutsättningarna härför är uppfyllda, t.ex. om förföljelsen är politiskt betingad. I så fall skall naturligtvis möjligheten att bevilja flyktingstatus användas. Jag kan i sammanhanget även nämna att innan lagändringen 1997, då den aktuella skyddsbestämmelsen infördes, tilläts kvinnor som åberopade förföljelse på grund av sitt kön ofta att stanna här i landet av humanitära skäl. Sett ur denna synvinkel har de utsatta kvinnornas rätts-liga ställning här i landet förstärkts.

Det är riktigt som Ulla Hoffmann anger i frågan att bestämmelsen om skydd på grund av kön eller på grund av homosexualitet tillämpas tämligen sällan, men en förklaring härför kan vara att de som i och för sig skulle tillåtas stanna här i landet på denna grund i stället beviljas flyktingstatus eller tillåts stanna på grund av risk för tortyr vid ett återvändande.

Anledningen till att vi i Sverige inte anser att den som förföljs på grund av sitt kön eller på grund av homosexualitet kan falla in under flykting- begreppet är att dessa grupper inte har ansetts kunna jämställas med begreppet samhällsgrupp i flyktingparagrafen. Jag vill dock kraftigt betona att den omständigheten att de nämnda grupperna inte faller under flyktingbegreppet inte innebär att deras möjlighet att få stanna här i landet skulle vara sämre. Skyddet för den som innefattas av skyddsregeln i 3 kap. 3 § 3 utlänningslagen är i praktiken lika starkt som skyddet för flyktingar.

Det pågår inte inom Regeringskansliet något arbete som syftar till att upphäva 3 kap. 3 § 3 utlänningslagen.

Svar av migrationsminister Maj-Inger Klingvall på fråga av Magda Ayoub om asylsökande kvinnor 2000-05-31

Magda Ayoub har frågat mig om jag avser att se över tolkanvändningen hos Statens invandrarverk och Utlänningsnämnden. Bakgrunden till frågan är enligt Magda Ayoub att endast ett fåtal personer har beviljats skydd här i landet med stöd av bestämmelsen i utlänningslagen om skydd på grund av sitt kön eller på grund av homosexualitet. Magda Ayoub anger att det är mycket viktigt att de samtal som förs med kvinnorna sker med användandet av en auktoriserad tolk då det finns en sådan i det aktuella språket, och tolken skall enligt Magda Ayoub alltid vara av samma kön för att kvinnorna tryggt skall kunna uttrycka sig.

Som svar på frågan hänvisar jag till det svar som jag lämnade den 29 mars i år på en fråga av Ulla Hoffmann om kvinnors asylskäl. Jag redovisade då att regeringen har givit Statens invandrarverk i uppdrag att ta fram riktlinjer för hur kvinnors skyddsbehov bättre skall uppmärksammas samt sprida kunskap om dessa bland berörd personal. Redovisning av uppdraget skall lämnas den 1 mars 2001.

Jag delar Magda Ayoubs inställning att det är viktigt att asylutredning sker på ett bra sätt. Jag vill i detta sammanhang framhålla att Sverige inter-nationellt drivit dessa frågor. Vid en konferens anordnad av International Centre for Migration Policy Development (ICMPD) i Wien 1999 lämnade Sverige förslag om riktlinjer för vilka baskunskaper personal skall ha som möter personer som utsatts för kränkande behandling.

Konferensen i Wien följdes upp vid en konferens anordnad av Utrikes-departementet, Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet om tidiga insatser för asylsökande som varit utsatta för tortyr och trauma, här i Stockholm den 2 maj i år. Vid konferensen föreläste ett antal experter över olika teman. Konferensen vände sig i första hand till beslutsfattare inom landsting och kommuner. Även företrädare för Statens invandrarverk och Utlänningsnämnden deltog i konferensen. Migrationsfrågor

Det bör sägas att problematiken med att utreda asylärenden avseende kvinnor som har utsatts för svåra kränkningar inte är ny för Invandrar-verkets personal. Bland de asylsökande kvinnorna från Bosnien- Hercegovina som kom till Sverige under början av 1990-talet fanns det många som hade varit utsatta för svåra kränkningar.

Som har anförts i proposition 1996/97:25, Svensk migrationspolitik i globalt perspektiv, s. 202, föreslog regeringen där under rubriken Rättssäkerhet att Statens invandrarverk borde införa regler om att den asylsökande bör höras av en tjänsteman av samma kön. Här anfördes även att en kvinna som varit utsatt för sexuellt våld borde kunna få redogöra för detta för en kvinnlig tjänsteman som har erforderlig utbildning och kompetens för att sköta utredningar av detta slag. Behovet av att tjänstgörande tolk är av samma kön som sökanden borde beaktas. Vid utfärdandet av föreskrifterna borde Invandrarverket fästa avseende vid de rekommendationer som UNHCR:s exekutivkommitté utfärdat.

Dessa rekommendationer från regeringen har lett till att Invandrarverket i sin handbok för handläggning av utlänningsärenden under avsnittet Kvali-tetssäkring i asylprövningen, har angivit en åtgärdslista med punkter som en asylutredare bör beakta under ärendets handläggning. Bland punkterna på denna lista kan nämnas frågan om behov av manlig eller kvinnlig utredare, manlig eller kvinnlig tolk, förhör med personer i kris, anpassning av förhöret till sökandens utbildningsnivå, ålder och kön m.m. Från Utlänningsnämnden har jag erfarit att man även där är uppmärksam på behovet av kvinnlig tolk, om det är en kvinna som skall höras inför nämnden. Jag förutsätter att Invandrarverket och Utlänningsnämnden använder en tolk med så hög kompetens som möjligt.

Jag vill i sammanhanget även nämna att de svenska myndigheterna har varit aktiva för att försäkra sig om att kunskaperna om internationella konven-tioner inom området för mänskliga rättigheter fördjupas bland personalen. Detta har bl.a. lett till att under 1999 anställda vid såväl Statens invandrar-verk som vid Utlänningsnämnden vid flera tillfällen genomgått utbildning i tortyrfrågor under medverkan av bl.a. representanter för Röda Korset och med expertis på kvinnofrågor och tortyrfrågor närvarande.

Svar av migrationsminister Maj-Inger Klingvall på fråga av Johan Pehrson om kön och flyktingskydd i utlänningslagen 2000-05-31

Johan Pehrson har frågat mig om regeringen är beredd att föreslå en ändring i skyddsregeln i 3 kap. 3 § 3 utlänningslagen så att den medför ett fullgott skydd för dem som känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sitt kön eller homosexualitet.

Bakgrunden till frågan anges vara att många brott som begås mot de mänskliga rättigheterna är könsspecifika, att tusentals unga kvinnor könsstympas varje dag och att kvinnor över hela världen dödas, utsätts för grovt våld eller riskerar att utsättas för våld genom att de bryter mot sina hemländers traditioner. Enligt Johan Pehrson tillämpas skyddsregeln sparsamt vilket i praktiken har medfört att skyddet för denna grupp har försämrats.

För att någon skall anses som flykting enligt utlänningslagen krävs bl.a. att en utlänning känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller på grund av sin religiösa eller politiska uppfattning, och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill begagna sig av sitt lands skydd.

Jag vill nämna att asylsökande kvinnor som åberopar förföljelse på grund av sitt kön, mycket väl kan vara att anse som flyktingar om förutsättningarna härför är uppfyllda. I så fall skall naturligtvis möjlig- heten att bevilja flyktingstatus användas. Jag kan i sammanhanget även nämna att innan lagändringen 1997, då den aktuella skyddsbestämmelsen infördes, tilläts kvinnor som åberopade förföljelse på grund Migrationsfrågor av sitt kön, ofta stanna här i landet av humanitära skäl. Sett ur denna synvinkel har de utsatta kvinnornas rättsliga ställning här i landet förstärkts.

Det är riktigt som Johan Pehrson anger i frågan att bestämmelsen om skydd på grund av kön eller på grund av homosexualitet tillämpas täm-ligen sällan, men en förklaring härför kan vara att de som i och för sig skulle tillåtas stanna här i landet på denna grund i stället beviljas flyktingstatus eller tillåts stanna på grund av risk för tortyr vid ett återvändande.

I sammanhanget kan också nämnas att regeringen har givit Statens invandrarverk i uppdrag att ta fram riktlinjer för hur kvinnors skydds-behov bättre skall uppmärksammas samt sprida kunskap om dessa bland berörd personal. Redovisningen av uppdraget skall lämnas den 1 mars 2001.

Anledningen till att vi i Sverige inte anser att den som förföljs på grund av sitt kön eller på grund av homosexualitet kan falla in under flykting- begreppet är att dessa grupper inte har ansetts kunna jämställas med begreppet samhällsgrupp i flyktingparagrafen. Jag vill dock kraftigt betona att den omständigheten att de nämnda grupperna inte faller under flyktingbegreppet inte innebär att deras möjlighet att få stanna här i landet skulle vara sämre. Skyddet för den som innefattas av skyddsregeln i 3 kap. 3 § 3 utlänningslagen är i praktiken lika starkt som skyddet för flyktingar.

Den som på grund av sitt kön eller på grund av homosexualitet känner välgrundad fruktan för förföljelse, har rätt till uppehållstillstånd här i landet.

Det pågår inte inom Regeringskansliet något arbete som syftar till att ändra 3 kap. 3 § 3 utlänningslagen.

Svar av migrationsminister Maj-Inger Klingvall på fråga av Cinnika Beiming om human bedömning vid beslut om besöksvisum 2000-05-31

Cinnika Beiming har frågat mig om jag är beredd att verka för att viseringspolitiken som helhet beaktas i den nyligen tillsatta utredningen som skall se över reglerna om anhöriginvandring. Cinnika Beiming anger att många människor upplever att kontakten med släktingar försvåras av myndigheternas hantering av viseringsansökningar.

Jag delar Cinnika Beimings uppfattning att det är viktigt att kontakter mellan personer som bor i Sverige och släktingar i andra länder underlättas. Sverige arbetar både nationellt och internationellt för att tillämpa en generös och human viseringspolitik, som inte ställer upp onödiga hinder för släktingar att få träffas. Av totalt ca 227 000 viseringsansökningar under år 1999 beviljades visering i ungefär 85 procent av fallen. Samtidigt måste viseringspolitiken ses som ett stöd för den reglerade invandring som vi har.

Det är Statens invandrarverk (SIV), eller utlandsmyndighet efter dele-gering från SIV, som fattar beslut i viseringsärenden och det är Invandrar-verkets styrelse som utformar praxis.

Som Cinnika Beiming anför i sin fråga har regeringen nyligen fattat beslut om att tillsätta en parlamentarisk utredning. Utredningens arbete skall vara klart senast den 1 mars år 2001. Som framgår av direktiven skall man se över reglerna om anhöriginvandring och möjligheten för äldre att hålla kontakt med anhöriga i Sverige. Utredningen skall beakta möjligheterna för dessa personer att beviljas visering och uppehållstillstånd för besök. Frågan om gamla föräldrars möjlighet att invandra till Sverige lyfts gene- rellt fram i direktiven.

Det är inte aktuellt att med tilläggsdirektiv förändra kommitténs arbets-uppgifter. Kommitténs uppgift vad gäller viseringsfrågan är fastlagd genom de antagna direktiven. Som framgår av direktiven är kommittén oförhindrad att lägga fram de förslag man finner motiverade när det gäller anhöriginvandringen i stort och Migrationsfrågor detta gäller även viseringspolitikens samband med anhöriginvandringen.

Som jag tidigare nämnt anser regeringen att det är av stor vikt att personer som bor i Sverige kan upprätthålla kontakter med sina anhöriga i andra länder. Just av det skälet har den nu tillsatta utredningen tillkommit och viseringsfrågan är en del i utredningens arbete. Vad gäller viseringspraxis i övrigt kan inte jag som statsråd påverka denna, eftersom utformandet av den faller på Invandrarverket som en självständig förvaltningsmyndighet. Självklart följer jag emellertid den praxis som utformas enligt de nu-varande reglerna.

Svar av migrationsminister Maj-Inger Klingvall på frågor av Murad Artin om eritreanska barn i etiopiska fångläger och av Eva Johansson om Etiopiens anfallskrig mot Eritrea 2000-05-31

Murad Artin har frågat mig vilka åtgärder regeringen avser vidta för att ge eritreanska barn och ungdomar från Didessa en tillfällig men dräglig tillflyktsort i Sverige tills kriget är över. Vidare har Eva Johansson frågat mig vilka åtgärder regeringen är beredd att vidta för att medverka till att situationen för de i Etiopien fängslade unga eritreanerna får en human lösning. Jag har valt att besvara frågorna i ett sammanhang.

Regeringen har mottagit skrivelser från Citizen For Peace In Eritrea och eritreanska ambassaden i Stockholm med begäran om tidsbegränsat skydd för eritreaner som befinner sig i fängelse i Etiopien. Med anledning av skrivelserna har regeringen kontaktat såväl den svenska ambassaden i Addis Abeba som UNHCR för att erhålla ytterligare information i ärendet. Vad jag hittills erfarit har UNHCR inte möjlighet att få tillträde till fängelset i Didessa. Den Internationella Rödakorskommittén besöker dock, i enlighet med sitt mandat, de fängslade eritreanerna. Jag kommer inom kort att erhålla den svenska ambassadens synpunkter i ärendet och kommer därefter att ta ställning till eventuella åtgärder.

Den svenska regeringens inställning är att i första hand söka finna lösningar för flyktingar i närområdena. Om UNHCR bedömer att tillfällig evakuering till länder utanför regionen skulle vara nödvändig för en del av de aktuella eritreanerna, är Sverige berett att överväga att delta i en samlad inter-nationell insats tillsammans med bl.a. andra EU länder.

Svar av migrationsminister Maj-Inger Klingvall på fråga av Johan Pehrson om Dublinkonventionens tillämpning på bosniska medborgare som kommer från Tyskland 2000-06-14

Johan Pehrson har frågat mig när regeringen kan förväntas fatta beslut i ett ärende som har handlagts i Regeringskansliet sedan i juni 1998.

Som Johan Pehrson anger gäller ärendet tillämpningen av Dublinkon-ventionen på asylsökande från Bosnien som innan ankomsten till Sverige har vistats i Tyskland. Johan Pehrson anger även bl.a. att många människor är beroende av regeringens ställningstagande och att väntan är plågsam för de berörda, inte minst mot bakgrund av att de saknar rätt till offentligt biträde.

Orsaken till att regeringen ännu inte har avgjort ärendet är att det inne-håller ett antal svåra frågeställningar som behöver en ordentlig analys, innan beslut kan fattas. Samtidigt är jag naturligtvis medveten om det lidande som detta kan medföra för de enskilda personerna. Jag beklagar detta djupt.

Då det gäller rätten till offentligt biträde kan jag nämna att den frågan avgörs av om sökanden anses ha behov av ett offentligt biträde. Om det handlar om en avvisning med omedelbar verkställighet till ett annat land som bedöms vara ett säkert asylland, förordnas normalt inte offentligt biträde. En prövning av Migrationsfrågor behovet görs alltid i det enskilda fallet.

Det kan nämnas att för de personer som berörs av det ärende som Johan Pehrsons fråga handlar om, är offentligt biträde förordnat.

Regeringen skall avgöra ärendet inom kort.

Svar av migrationsminister Maj-Inger Klingvall på fråga av Kerstin-Maria Stalin om kön som skäl för asyl 2000-06-14

Kerstin-Maria Stalin har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att intentionerna bakom lagstiftningen om skydd på grund av förföljelse på grund av kön eller homosexualitet i 3 kap. 3 § 3 utlänningslagen skall uppfyllas.

Bakgrunden till frågan är enligt Kerstin-Maria Stalin att bestämmelsen, som infördes 1997, inte har medfört någon större förändring i sak och att endast ett fåtal personer har beviljats uppehållstillstånd med hänvisning till bestämmelsen. I frågan anges att Statens invandrarverk och Utlänningsnämnden inte gör den bedömningen att kön som skäl för asyl räknas. I frågan anges även att en omfattande utbildning hos Statens invandrarverk och Utlänningsnämnden kanske bör genomföras, för att medvetandegöra de som arbetar med frågorna om problematiken.

Inledningsvis vill jag hänvisa till de svar på närliggande frågor som jag lämnade i riksdagen den 31 maj 2000. I dessa svar angav jag bl.a. följande.

Sverige har drivit dessa frågor internationellt. Vid en konferens anordnad av International Centre for Migration Policy Development (ICMPD) i Wien 1999 lämnade Sverige förslag om riktlinjer för vilka baskunskaper personal skall ha som möter personer som utsatts för kränkande behandling.

Konferensen i Wien följdes upp vid en konferens anordnad av Utrikes-departementet, Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet om tidiga insatser för asylsökande som varit utsatta för tortyr och trauma, här i Stockholm den 2 maj i år. Vid konferensen föreläste ett antal experter över olika teman. Konferensen vände sig i första hand till beslutsfattare inom landsting och kommuner. Även företrädare för Statens invandrar-verk och Utlänningsnämnden deltog i konferensen.

Asylsökande kvinnor som åberopar förföljelse på grund av sitt kön kan, t.ex. efter en våldtäkt som utgjort ett led i förföljelse, vara att anse som flyktingar. I så fall skall möjligheten att bevilja flyktingstatus användas. Innan lagändringen år 1997 tilläts kvinnor som åberopade förföljelse på grund av sitt kön, ofta stanna här i landet av humanitära skäl. Sett ur denna synvinkel har de utsatta kvinnornas rättsliga ställning här i landet förstärkts.

Det är riktigt att bestämmelsen om skydd på grund av kön eller på grund av homosexualitet tillämpas tämligen sällan. En förklaring kan vara att de som i och för sig skulle tillåtas stanna här i landet på denna grund i stället beviljas flyktingstatus eller tillåts stanna på grund av risk för tortyr vid ett återvändande.

I sammanhanget kan nämnas att regeringen har givit Statens invandrar-verk i uppdrag att ta fram riktlinjer för hur kvinnors skyddsbehov bättre skall uppmärksammas samt sprida kunskap om dessa bland berörd personal. Redovisningen av uppdraget skall lämnas den 1 mars 2001.

Regeringen anförde i proposition 1996/97:25, Svensk migrationspolitik i globalt perspektiv, att Statens invandrarverk borde införa regler om att den asylsökande bör höras av en tjänsteman av samma kön. Här Migrationsfrågor anfördes även att en kvinna som varit utsatt för sexuellt våld borde kunna få redo-göra för detta för en kvinnlig tjänsteman som har erforderlig utbildning och kompetens för att sköta utredningar av detta slag. Behovet av att tjänstgörande tolk är av samma kön som sökanden borde beaktas. Vid utfärdandet av föreskrifterna borde Invandrarverket fästa avseende vid de rekommendationer som UNHCR:s exekutivkommitté utfärdat. I linje med vad som anfördes i propositionen har Invandrarverket i sin handbok för handläggning av utlänningsärenden under avsnittet Kvalitetssäkring i asyl-prövningen, angivit en åtgärdslista med punkter som en asylutredare bör beakta under ärendets handläggning, för att garantera att utredningen blir så bra som möjligt. Bland punkterna på denna lista kan nämnas frågan om behov av manlig eller kvinnlig utredare, manlig eller kvinnlig tolk, förhör med personer i kris, anpassning av förhöret till sökandens utbildningsnivå, ålder och kön m.m.

Jag vill i sammanhanget även nämna att anställda vid såväl Statens invandrarverk som vid Utlänningsnämnden vid flera tillfällen genomgått utbildning i tortyrfrågor under medverkan av bl.a. representanter för Röda Korset och med expertis på kvinnofrågor och tortyrfrågor närvarande. Dessa utbildningar fortsätter även i år.

I Sverige arbetar vi fortlöpande för att vi skall vara väl rustade för att utreda och fatta beslut i frågor där förföljelse på grund av kön åberopas som grund för uppehållstillstånd. Den som på grund av sitt kön känner välgrundad fruktan för förföljelse, har rätt till uppehållstillstånd här i landet.

Svar av migrationsminister Maj-Inger Klingvall på fråga av Sven-Erik Sjöstrand om återtagandeavtal 2000-06-14

Sven-Erik Sjöstrand har frågat mig vilka åtgärder regeringen avser vidta för att relationer mellan EU och tredje länder beträffande bistånd, handel och investeringar fullständigt hålls isär från ingående och tillämpning av återtagandeavtal.

Återtagandeavtal ingås för att reglera procedur och ansvarighet när det gäller att återta personer. De är inte kopplade till en persons rätt att få vistas i ett land. Det är ett vanligt missförstånd att återtagandeavtal skulle begränsa t.ex. skyddssökandes rätt att få asyl. Så är inte fallet. Dessa avtal påverkar i själva verket inte alls prövningen av en asylansökan eller någon annan form av ansökan om uppehållstillstånd. Återtagandeavtal kan t.ex. reglera de praktiska frågor som vilka myndigheter som är ansvariga i olika länder och hur kontakter mellan myndigheter skall tas. Återtagandeavtal slår som regel fast den viktiga principen att varje land är skyldigt att ta emot sina egna medborgare.

Ur den enskilda individens perspektiv är "rätten att resa in i den stat som han är medborgare i" en grundläggande rättighet som bl.a. värnas i Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna. Att utgå från att denna princip tillämpas är en självklarhet för Sverige. Tyvärr finns det ett mindre antal länder som inte generellt ger sina medborgare denna rätt.

Personer som inte är medborgare i någon av två eller flera avtalsslutande stater kan även de omfattas av återtagandeskyldighet enligt ett avtal. För dessa personer finns inte en motsvarande principiell grund för återtagande-skyldigheten. De folkrättsliga principerna för i vilka situationer en stat skall ta emot en person som inte är dess medborgare är inte helt entydiga. I ett återtagandeavtal kan denna situation regleras.

Den svenska principiella inställningen är att uppfyllande av länders skyldighet att återta sina egna medborgare inte skall kopplas samman med t.ex. bistånd och handelsfrågor. I avtal mellan EU och tredjeländer skrivs nu in krav på att återtagandeavtal skall ingås. Den nya Post Lomé-konventionen är ett exempel. Återtagande i den är dock inte kopplat till några hot om sanktioner vad gäller handel eller bistånd. Dock kan vissa länders notoriska ovillighet att återta sina egna medborgare vara en avspegling Migrationsfrågor av problem i andra avseenden såsom bristande respekt mot mänskliga rättigheter och därmed leda till konsekvenser som medför att frågan kan komma att ses i ett vidare sammanhang.

Riksdagen har ställt sig bakom uttalandet i proposition 1996/97:25, Svensk migrationspolitik i globalt perspektiv, att den svenska migrations-politiken bör ses som en helhet, som omfattar flykting- ,invandrings-, invandrar- och återvändandepolitik samt innefattas i utrikes-,säkerhets-, handels- och biståndspolitiken. En sådan ordning innebär att hänsyn kan tas till de olika samband som faktiskt finns, t.ex. till frågor om brott mot mänskliga rättigheter.

Svar av bistånds- och migrationsminister Maj-Inger Klingvall på fråga av Ulla Hoffmann om asylsökande och svenskundervisning 2000-06-29

Ulla Hoffmann har frågat mig vilka åtgärder regeringen avser vidta för att se till att asylsökande erbjuds delta i svenskundervisning också när deras ärende handläggs hos Utlänningsnämnden.

Vid delgivning av Invandrarverkets avvisningsbeslut informeras den asyl-sökande om ändrad inriktning av den organiserade verksamheten i syfte att förbereda den asylsökande för ett återvändande. Den organiserade verk-samhet som erbjuds efter Invandrarverkets avvisningsbeslut kan se olika ut inom verket beroende på om det finns tillräckligt underlag för att anordna studiegrupper med olika innehåll. Det är dock av stort värde att den asyl-sökande ges fortsatt träning i det svenska språket. I exempelvis Stockholm erbjuds asylsökande s.k. "Global samhällsskola". Språkträning i svenska språket sker även i denna undervisning. Därutöver ges undervisning med syfte att den enskilde skall få insikter i hur demokrati fungerar i olika samhällen, religionens betydelse i olika kulturer och kunskaper om FN:s konventioner om de mänskliga rättigheterna. Kurser i engelska och IT finns också med på schemat. Dessa kunskaper är naturligtvis till gagn för den enskilde oavsett utgången i tillståndsfrågan.

Svar av bistånds- och migrationsminister Maj-Inger Klingvall på fråga av Murad Artin om eritreanska barn och ungdomar i etiopisk fångenskap 2000-06-29

Murad Artin har frågat mig vilka åtgärder regeringen snarast avser vidta för att i enlighet med UNHCR:s uppgifter kunna åstadkomma en sam-ordnad EU- eller nordisk insats för att rädda barnen och ungdomarna i Didessa.

Enligt uppgifter från ICRC (Internationella Rödakorskommittén), som regelbundet besöker fånglägret i Didessa, finns ca 1 200 civila fångar i lägret samt 600 krigsfångar. Några barn under 18 år uppges inte finnas.

Sverige är djupt oroat över de allvarliga humanitära konsekvenserna av den drygt två år gamla konflikten mellan Etiopien och Eritrea. För att hjälpa de människor som drabbats av konflikten har Sverige vidtagit flera åtgärder genom stöd till appeller från internationella organisationer, särskilda insatser och omallokering av bistånd.

Regeringen vidhåller sin inställning i tidigare frågesvar till Murad Artin att i första hand söka finna lösningar för flyktingar i närområdena. Om UNHCR bedömer att tillfällig evakuering till länderna utanför regionen skulle vara nödvändig för en del av de aktuella eritreanerna, är Sverige berett att överväga att delta i en samlad internationell insats tillsammans med bl.a. andra EU-länder.

Svar av bistånds- och migrationsminister Maj-Inger Klingvall på fråga av Johan Pehrson om Migrationsfrågor

Utlänningsnämndens bedömningsunderlag för homosexuella iranier 2000-08-31

Johan Pehrson har frågat mig vad jag avser att göra för att säkerställa att Utlänningsnämndens bedömningsunderlag ger en saklig och faktabaserad beskrivning av situationen i flyktingarnas ursprungsländer.

Bakgrunden till frågan anger Johan Pehrson vara att trots att utlännings-lagen utpekar förföljda homosexuella som en skyddsbehövande grupp, är Sveriges praxis hård. Han anger att behandlingen av fall gällande iranska homosexuella är särskilt anmärkningsvärd.

Som svar på Johan Pehrsons fråga kan jag i valda delar hänvisa till de svar som jag lämnat på frågor på samma tema i riksdagen från Barbro Westerholm den 29 september 1999 och från Tasso Stafilidis den 31 maj 2000.

Då det gäller synen på situationen för homosexuella i Iran vill jag nämna att regeringen den 28 maj 1998 fattade ett praxisbildande beslut avseende en asylsökande man från Iran som åberopade förföljelse på grund av homosexualitet, som grund för sin ansökan. I beslutet konstaterade regeringen att lagstiftningen i Iran för vissa brott, t.ex. apostasi (avfall från en religion till en annan) och homosexuella gärningar, stipulerar dödsstraff, medan den i praktiken rådande situationen i landet skiljer sig från det intryck den gällande islamiska rätten ger. Enligt vad som fram-kommit genom den ambassadutredning som företogs i ärendet, vidtas inga rättsliga åtgärder eller försök att lagföra homosexuella från myndig-heternas sida. Regeringen konstaterade att det är först när en homosexuell öppet manifesterar sin sexuella läggning som han kan löpa risk för rätts-liga åtgärder eller trakasserier. Detta utesluter dock inte att det i det enskilda fallet kan finnas personer som råkar illa ut på grund av sin homo-sexuella läggning. Regeringen fastslog även att de asylskäl som åberopas av iranska medborgare ofta är svårbedömda och att ett felaktigt beslut kan få mycket allvarliga konsekvenser. Det är därför mycket vanskligt att göra generella bedömningar i dessa ärenden, varför en bedömning måste göras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet samt behandlas ur ett allmänt MR-perspektiv och i ljuset av sharialagstiftningen.

Praxis i de beslut som fattas av Migrationsverket och Utlänningsnämnden avseende homosexuella iranier, baseras dels på det ovan nämnda regeringsbeslutet, dels på de kunskaper som dessa myndigheter har skaffat sig genom utredningsresor och på andra sätt.

Allmänt kan sägas att då det gäller beslutsunderlaget i asylärenden lägger båda dessa myndigheter ned ett stort arbete på att detta skall bli så full-ständigt som möjligt. Den information som kan ligga till grund för bedömningar i enskilda ärenden kan vara av olika slag. Utöver rapporter från våra utlandsmyndigheter och från egna utredningsresor till de länder som asylsökande kommer från har Migrationsverket och Utlännings-nämnden tillgång till ett stort offentligt källmaterial, såsom Amnesty Internationals, UNHCR:s och andra organisationers rapportering och övriga information. Denna information är ofta öppen och lätt tillgänglig, t.ex. via Internet. Även information som ges in av den asylsökande själv utgör självklart del av beslutsunderlaget i det enskilda ärendet.

Jag vill i det sammanhanget nämna att asylärenden handläggs självständigt av Migrationsverket och Utlänningsnämnden, och att jag varken kan eller får påverka myndigheterna i deras handläggning av enskilda ärenden.

Utlänningsnämnden är som sagt en självständig myndighet och det är nämnden som har att kritiskt granska det faktaunderlag som föreligger när varje enskilt ärende skall prövas. I de fall underlaget inte bedöms vara tillräckligt för att avgöra ärendet på ett rättssäkert sätt, ankommer det på respektive beslutsfattare att se till att beslutsunderlaget kompletteras, vilket kan ske t.ex. genom en dialog med UNHCR eller andra organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter. Migrationsfrågor

Migrationsverket och Utlänningsnämnden har gjort utredningsresor till Iran under 1990-talet, senast hösten 1999, för att få ett så bra besluts-underlag som möjligt i de enskilda ärendena. Jag anser att Utlännings-nämnden har goda förutsättningar för att utreda olika relevanta fråge-ställningar i de enskilda ärenden som nämnden skall fatta beslut i. Ärendena avgörs på sitt sakliga underlag.

Vår utlänningslag ger idag skydd åt homosexuella som känner en väl-grundad fruktan för förföljelse, men enbart den omständigheten att en person är homosexuell medför således inte att han eller hon har rätt till uppehållstillstånd här i landet.

Svar av bistånds- och migrationsminister Maj-Inger Klingvall på fråga av Majléne Westerlund Panke om Migrationsverket 2000-09-08

Majléne Westerlund Panke har frågat statsrådet Messing vilka åtgärder hon ämnar göra så att en översyn görs av Migrationsverkets verksamhet för att höja servicegraden vad gäller instämpling av förlängning av uppehållstillstånd, ansökan om främlingspass och svenskt medborgarskap samt ansökan om förlängning av turistvisum. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på frågan.

Migrationsverket har ett 20-tal lokala enheter fördelade över hela landet, för handläggning av ansökningar om uppehållstillstånd och främlingspass. För att ytterligare öka servicen pågår en utveckling av de enheter som har som sin primära uppgift att arbeta med mottagande av asylsökande att också arbeta med vissa tillståndsfrågor. Detta innebär att antalet kontors-enheter i landet kommer att öka.

Verket försöker hela tiden att med bibehållen hög kvalitet, förenkla och förbättra rutinerna i tillståndshandläggningen så att handläggningstiderna blir kortare och servicen bättre. Exempel på områden för denna utveckling är förlängning av turistvisum (uppehållstillstånd för besök) där det i fler- talet fall räcker med ett besök vid den lokala enheten för att få beslutet i sitt ärende. Ett annat område är ansökan om medborgarskap, där sökanden lämnar in ett skriftligt underlag till Migrationsverket, som sedan fattar beslut efter erforderliga kompletteringar. I dessa ärenden krävs alltså inget personligt besök.

Någon möjlighet att utfärda tillståndsbevis med obegränsad giltighetstid, även om man har permanent uppehållstillstånd, finns inte. För att förlänga beviset krävs att personen i fråga är bosatt i Sverige och normalt krävs personlig inställelse för att kunna göra denna kontroll. Ärendet kan klaras av med post om det finns särskilda skäl. Sjukdom eller handikapp kan vara ett undantag. Ett annat är att det genom ett intyg från t.ex. arbetsgivare framgår att man är bosatt i Sverige. Sedan slutet av förra året undersöker Migrationsverket möjligheterna att ge bevisen om permanent uppehålls-tillstånd längre giltighetstid än de tre år som tillämpas i dag. En sådan ändring skulle sannolikt spara resurser hos verket men också underlätta för de som har tillstånd.

När det gäller ansökan om främlingspass gäller liksom vid ansökan av svenskt pass besök hos ansvarig myndighet för kontroll av identitet.

Jag kan med hänvisning till ovanstående svara Majléne Westerlund Panke att jag ser positivt på att Migrationsverket kontinuerligt arbetar med att utveckla och förbättra servicen i dessa delar.

Svar av bistånds- och migrationsminister Maj-Inger Klingvall på fråga av Ingegerd Saarinen om viss arbetskraftsinvandring 2000-09-08 Migrationsfrågor

Ingegerd Saarinen har frågat mig om jag avser att verka för att reglerna för arbetskraftsinvandring skall få en mer praktisk och human utformning.

En debatt kring arbetskraftsmigration har börjat föras igen. Jag välkomnar detta och tar själv aktiv del i debatten både inom Sverige och i EU. Jag instämmer med Ingegerd Saarinen i att Sverige mår bra av viss arbets-kraftsinvandring. Redan det gällande regelsystemet med fri rörlighet inom Norden och gemensam arbetsmarknad inom EU möjliggör detta. För närvarande ökar antalet personer från andra länder som får komma hit för att arbeta för kortare eller längre tid med tidsbegränsade eller permanenta tillstånd. Lagstiftningen medför en flexibel tillämpning som styrs av vilka arbetskraftsbehov som uppstår och inte kan tillgodoses inom i första hand Sverige och i andra hand övriga Norden och EU. Men det är viktigt att fortsätta den inledda diskussionen om förutsättningarna för arbetskrafts-invandring i framtiden, med hänsyn bl.a. till demografiska förändringar, möjligheten till arbete för invandrare och andra som redan bor i Sverige samt kommande utvidgning av antalet medlemsstater i EU.

Den aspekt Ingegerd Saarinen tar upp gäller kravet att utlänningar som vill komma till Sverige för att arbeta här skall söka uppehålls- och arbets-tillstånd innan de reser hit. Ingegerd Saarinen menar att detta leder till att flyktingar som fått avslag på sin asylansökan men som har attraktiv kompetens för Sverige måste återvända till hemlandet för att därifrån söka arbetstillstånd.

Migrationspolitiken har stor bredd och det utlänningsrättsliga regel-systemet gäller ett flertal olika kategorier. Flyktingar och andra skydds-behövande får skydd i Sverige. Det är de som inte har skyddsbehov eller humanitära skäl enligt utlänningslagen som får avslag på sina ansökningar. Skyddsbehövande får självfallet tillstånd oavsett om de har någon för Sverige attraktiv kompetens.

Frågan är då om en asylsökande som fått avslag på sin asylansökan skall vara befriad från det generella krav på ansökan före inresa som gäller för utlänningar som vill komma till Sverige för att arbeta. Det kan vid första påseende förefalla onödigt att man i denna situation först skall behöva lämna Sverige.

En sådan ordning skulle dock kunna locka människor, som enbart vill lämna hemlandet av ekonomiska skäl, att söka asyl i Sverige i avsikt att efter ett förutsett avslag kunna ansöka om uppehålls- och arbetstillstånd på plats. I så fall skulle man få ett ökat användande av asylsystemet av människor som egentligen är arbetssökande. Detta skulle vara till förfång för de skyddsbehövande. Det skulle också stå i motsättning till ett viktigt syfte med kravet på ansökan före inresa, nämligen att människor inte på osäkra förhoppningar skall bryta upp från hemlandet och ta sig till Sverige som arbetssökande.

Principiellt krävs alltså att ansökan om uppehållstillstånd skall göras före inresa i Sverige. Förutom vid skyddsbehov och av humanitära skäl kan en prövning dock ske av berörda myndigheter om det finns synnerliga skäl. Enligt vad som sägs i prop. 1994/95:179 (s. 75) kan det i något enstaka fall tänkas röra sig om en person som av arbetsmarknadsskäl bör tillåtas bosätta sig här. Förutsättningen är dock att ett lagakraftvunnet beslut inte redan finns.

Som jag inledningsvis sagt välkomnar jag diskussionen. Men för oss som både vill värna asylrätten och sträva efter öppna gränser för dem som frivilligt vill flytta till andra länder tror jag det är viktigt att se till hel-heten. Jag är inte beredd att nu verka för att den som konstaterats sakna skyddsbehov eller humanitära skäl för uppehållstillstånd men vill söka tillstånd för att arbeta i Sverige i ökad utsträckning skall kunna befrias från kravet på ansökan före inresa

Svar av biståndsminister Maj-Inger Klingvall på fråga av Mona Berglund Nilsson om Migrationsverket 2000-10-05

Mona Berglund Nilsson har frågat mig om regeringen är beredd att se över lagen (1994:137) om Migrationsfrågor mottagande av asylsökande (LMA) med anledning av att Migrationsverket inte avser förlänga avtalet med kom-munala bostadsbolaget i Stenungsund om anläggning för asylsökande.

Jag har inte för avsikt att uttala mig om anläggningen i Stenungsund men vill nedan klargöra vad som gäller för asylsökandes boende m.m.

Sedan den 1 juli 1994 gäller att asylsökande registreras av Migrations-verket. De kan sedan fritt välja att bo på en av verkets anläggningar eller ordna sitt boende på egen hand. Rätten till bistånd enligt LMA, skyldighet att delta i organiserad verksamhet samt i övrigt sociala rättigheter för asylsökande gäller oavsett boendeform.

Migrationsverket har ansvar för att det finns tillräckligt med platser på anläggningar för dem som inte själva kan eller vill ordna sitt boende på egen hand. Eftersom antalet asylsökande varierar över åren måste därför verket träffa avtal om anläggningar på ett för staten så flexibelt och kost-nadseffektivt sätt som möjligt. En inriktning är också att boendet skall vara så normalt som möjligt på verkets anläggningar. Detta sker bl.a. genom att anläggningarna alltmer finnas insprängda i vanliga lägenheter i bostadsområden.

När den nuvarande ordningen för mottagande av asylsökande infördes var utgångspunkten att asylsökande som kunde och ville så långt möjligt skulle kunna ordna sitt boende på egen hand och därmed också ta ett ökat ansvar för sitt eget liv. För närvarande har ca 60 procent av de asylsökande valt att ordna sitt boende på detta sätt. Boendeformen har i huvudsak visat sig vara positiv såväl utifrån den enskildes perspektiv som från ett kostnads-perspektiv. Jag finner därför ingen anledning att för närvarande se över lagstiftningen inom detta område.

Svar av bistånds- och migrationsminister Maj-Inger Klingvall på fråga av Gunilla Wahlén om bärplockare från utlandet 2000-10-05

Gunilla Wahlén har frågat mig om regeringen avser vidta några åtgärder för att oseriösa arbetsgivare inte kan utnyttja utländsk arbetskraft inom bär- och fruktnäringarna.

Frågan ställs mot bakgrund av de personer från bl.a. Asien som lockats till Sverige med löfte om goda förtjänster genom bärplockning. Flera har enligt frågeställaren kontrakt som medför att de omöjligen kan tjäna pengar på sitt arbete i någon större omfattning. Resa till och från Sverige och uppehälle här kostar mycket varför flera lidit stora förluster.

När det gäller möjligheter för bärplockare från länder utanför EU att få arbetstillstånd i Sverige finns det särskilda regler. Tillämpningen sker i enlighet med ett generellt yttrande, som utformats gemensamt av Migrationsverket och AMS efter dialog med "bärbranschen". I detta yttrande uppställs ett antal kriterier som skall vara uppfyllda för att en person skall beviljas arbetstillstånd för bärplockning:

Arbetsgivaren skall sända ett konkret arbetserbjudande till den sökande. Arbetstillståndet är begränsat dels i tid (till den tidsperiod som är angiven i arbetserbjudandet, dock max tre månader), dels till en specifik arbetsgivare. Arbetet skall vara av sådan omfattning, att den sökande kan klara sin försörjning under vistelsen i Sverige. Ersättningen skall vara i nivå med vad som är brukligt i branschen eller vad som är godtagbart enligt svenska förhållanden. Bostad skall finnas. Husvagn men inte tält kan accepteras som bostad.

Arbetsgivaren har ansvar för att bärplockarnas arbetsvillkor samt övriga arrangemang i anslutning till Migrationsfrågor arbetet, uppfyller rimligt ställda krav. Arbetsgivaren och eventuella mellanhänder som arbetsgivaren anlitar måste givetvis informera de potentiella bärplockarna om förhållanden av betydelse för deras beslut.

Migrationsverket har, efter det generella yttrandet från Arbetsmarknads-styrelsen, ansvar för att vissa grundläggande kriterier är uppfyllda. Mot bakgrund av tidigare erfarenheter från bl.a. bärplockare som lockats till Sverige har Migrationsverket nu infört tydligare regler. I stället för att endast kräva visering krävs nu arbetstillstånd. Dessutom ställs högre krav på arbetsgivarna socialt, arbetsmässigt och skattemässigt än tidigare. Trots de krav och kriterier som ställs för att bevilja arbetstillstånd kan det uppstå problem i samband med bärplockarnas vistelse här. Så har varit fallet denna sommar. Det är oacceptabelt om människor luras hit genom felaktig information från mellanhänder eller andra. Det är också oacceptabelt om människor tvingas att arbeta i Sverige under förutsättningar som aldrig skulle godtas av oss som bor här.

Migrationsverket har uppgivit att man skall utvärdera tillämpningen av de nya, stramare reglerna som infördes inför bärsäsongen 1999. Utvär-deringen skall vara klar inför bärsäsongen 2001. Inför utvärderingen kommer samråd att ske med Arbetsmarknadsstyrelsen, polis, skatte-myndigheter, branschföreträdare, arbetsgivare och fackliga företrädare. Regeringen kommer att följa denna fråga mycket noga. Om utvärderingen ger anledning därtill, kommer en skärpning av reglerna att övervägas.

Skriftligt svar av migrationsminister Maj-Inger Klingvall på fråga av Rosita Runegrund om vård för människor som vistas illegalt i Sverige 2000-11-22

Rosita Runegrund har frågat mig om regeringen kommer att verka för att få ett nationellt ställningstagande när det gäller vård till människor som vistas illegalt i Sverige. Det finns redan i dag en ordning för vård till människor som inte är bosatta i Sverige. Enligt 4 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) skall landstingen erbjuda omedelbar hälso- och sjukvård om någon som vistas i landstingen utan att vara bosatta där behöver sådan vård. Utlänningen måste dock själv bekosta vården om han eller hon inte omfattas av EU:s regler eller någon internationell konvention. Sedan år 1998 kompenseras dock landstingen i överenskommelserna mellan staten och landstingen om ersättningar till hälso- och sjukvården med 50 miljoner kronor per år för bl.a. detta ändamål.

Mellan staten och Landstingsförbundet träffades den 31 maj 1996 en överenskommelse om hälso- och sjukvård till asylsökande m.fl. vilken gäller från den 1 januari 1997 och tills vidare. Enligt överenskommelsen skall landstingen ge dessa utlänningar viss hälso- och sjukvård samt staten lämna ersättning i samband med denna vård.

Landstingsförbundet har tidigare gjort framställningar om att såväl vuxna som barn som vistas i landet utan att vara bosatta här och som tidigare omfattats av överenskommelsen av den 31 maj 1996 skall kunna erhålla hälso- och sjukvård enligt samma grunder som tillförsäkras asylsökande. Med detta avses utlänningar som fått avslag på sin ansökan om uppehålls-tillstånd och därefter trots beslutet håller sig kvar i landet (s.k. gömda flyktingar). Staten och Landstingsförbundet enades i mars 2000 att barn som hålls gömda inför verkställigheten av ett avvisnings- eller utvisnings-beslut skall tillförsäkras sjukvård enligt samma grunder som asylsökande barn. Skälen för detta var att regeringen i enlighet med barnkonventionen ville tillförsäkra dessa barn, vilka befinner sig i en särskilt utsatt situation, samma hälso- och sjukvård som i Sverige bosatta barn.

Vid förhandlingarna med Landstingsförbundet om sjukvård för de gömda barnen gjordes bedömningen att det skulle innebära ett alltför omfattande åtagande om staten skulle ersätta landstingen för motsvarande hälso- och sjukvård till alla som reser in i landet. Den bedömningen kvarstår. Migrationsfrågor

Svar av migrationsminister Maj-Inger Klingvall på fråga av Ulla-Britt Hagström om utländska läkare 2000-11-30

Ulla-Britt Hagström har frågat mig om vilka åtgärder jag avser att vidta för att tydliggöra reglerna för asylsökande som redan uppehåller sig i Sverige. Ulla-Britt Hagström frågar mot bakgrund av reglerna för arbetskraftsinvandring och särskilt med syfte på personer som har ansökt om asyl men som av myndigheterna bedömts sakna skyddsbehov och som inte har beviljats uppehållstillstånd i Sverige.

Migrationspolitiken har stor bredd och det utlänningsrättsliga regelsystemet gäller ett flertal olika kategorier. Flyktingar och andra skyddsbehövande får skydd i Sverige och har sedan full rätt att arbeta här. Det är de som inte har skyddsbehov eller något annat skäl enligt utlänningslagen som får avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd. Skyddsbehövande får självfallet tillstånd oavsett om de har ett arbetserbjudande eller besitter någon för Sverige attraktiv yrkeskompetens.

Frågan är då om en asylsökande som fått avslag på sin asylansökan skall vara befriad från det generella krav på ansökan före inresa som gäller för utlänningar som vill komma till Sverige för att arbeta. Det kan vid första påseende förefalla onödigt att man i denna situation först skall behöva lämna Sverige.

Om inte denna ordning upprätthålls skulle man emellertid riskera att människor, som enbart vill lämna hemlandet av ekonomiska skäl, söker asyl i Sverige i avsikt att efter ett förutsett avslag kunna ansöka om uppehålls- och arbetstillstånd på plats. I så fall skulle man få ett ökat användande av asylsystemet av människor som egentligen är arbetssökande. Detta skulle vara till förfång för de skyddsbehövande. Det skulle också stå i motsättning till ett viktigt syfte med kravet på ansökan före inresa, nämligen att människor inte på osäkra förhoppningar skall bryta upp från hemlandet och ta sig till Sverige som arbetssökande.

Principiellt krävs alltså att ansökan om uppehållstillstånd skall göras före inres a i Sverige. Det finns dock möjlighet till undantag från denna grundregel. Förutom vid skyddsbehov och av humanitära skäl kan en prövning dock ske av berörda myndigheter om det finns synnerliga skäl. Enligt vad som sägs i prop. 1994/95:179 (s. 75) kan det i något enstaka fall tänkas röra sig om en person som av arbetsmarknadsskäl bör tillåtas bosätta sig här. Förutsättningen är dock att ett lagakraftvunnet beslut inte redan finns. Jag finner därför att reglerna för asylsökande i nu aktuellt avseende uppfyller kraven på tydlighet.

Svar på frågor av Johan Pehrson om flyktingars rätt till vård och Magda Ayoub om asylsökandes rätt till hälso- och sjukvård 2000-11-30

Johan Pehrson har frågat socialministern vilka åtgärder regeringen ämnar vidta för att även vuxna illegala flyktingar skall kunna få den vård som är adekvat för deras överlevnad. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på frågan. Vidare har Magda Ayoub frågat mig vad regeringen avser göra för att ett avtal skall komma till stånd mellan staten och Landstingsförbundet angående svårt sjuka asylsökandes rätt till hälso- och sjukvård. Låt mig inledningsvis erinra om att uttrycket "vuxna illegala flyktingar" som Johan Pehrson använder är missvisande. Om en person bedöms vara flykting är han eller hon garanterad skydd i Sverige. Att en flykting ges skydd i Sverige följer av våra åtaganden enligt 1951 års Genèvekonvention om flyktingars rättsliga ställning. Personer med flyktingstatus kan således i princip inte vistas i Sverige illegalt. Flyktingar har rätt till samma hälso- och sjukvård som i Sverige bosatta personer.

Enligt den ordning som i dag gäller för vård av personer som inte är folkbokförda i Sverige skall Migrationsfrågor landstingen - om inget annat följer av EU:s regler eller av annan för Sverige bindande överenskommelse - erbjuda omedelbar hälso- och sjukvård för dem som vistas i landstingen och är i behov av sådan vård. Utlänningen måste dock själv bekosta vården om han eller hon inte omfattas av EU:s regler eller av annan för Sverige bindande internationell överenskommelse. Sedan år 1998 kompenseras landstingen i överenskommelserna mellan staten och landstingen om ersättningar till hälso- och sjukvården med 50 miljoner kronor per år för bl.a. detta ändamål.

Mellan staten och Landstingsförbundet ingicks den 31 maj 1996 en överenskommelse om hälso- och sjukvård till asylsökande m.fl. vilken gäller från den 1 januari 1997 och tills vidare. Enligt överenskommelsen skall landstingen ge dessa utlänningar akut vård och tandvård samt vård och tandvård som inte kan anstå. Därut över ges viss annan vård såsom mödrahälsovård och förlossningsvård. För asylsökande som inte fyllt 18 år ges fullständig hälso- och sjukvård samt tandvård. Staten ersätter landstingen för denna vård.

Enligt Allmänna råd från Socialstyrelsen, 1995:4, Hälso- och sjukvård för asylsökande och flyktingar, kan en definition av begreppet omedelbar vård och vård som inte kan anstå, som täcker alla situationer som kan uppkomma, inte göras. Det är endast den vårdansvarige läkaren som utifrån förutsättningarna i det enskilda fallet kan bedöma vilken vård som skall ges. Vård som inte faller under dessa kriterier och där en måttlig fördröjning inte medför allvarliga följder för patienten ersätts inte av staten.

Landstingsförbundet har tidigare gjort framställningar till regeringen om att såväl vuxna som barn som vistas i landet utan att vara bosatta här och som tidigare omfattats av överenskommelsen av den 31 maj 1996 skall kunna erhålla hälso- och sjukvård enligt samma grunder som asylsökande. Med detta avses utlänningar som fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd och därefter trots beslutet håller sig kvar i landet eller som med andra ord gömmer sig. Staten och Landstingsförbundet enades i mars 2000 om att barn som hålls gömda inför verkställigheten av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut skall tillförsäkras sjukvård enligt samma grunder som asylsökande barn. Skälen för detta var att regeringen i enlighet med FN:s barnkonvention ville tillförsäkra dessa barn, vilka befinner sig i en särskilt utsatt situation, samma hälso- och sjukvård som i Sverige bosatta barn.

Vid förhandlingarna med Landstingsförbundet om sjukvård för de gömda barnen gjordes bedömningen att det skulle innebära ett alltför omfattande åtagande om staten skulle ersätta landstingen för fullständig hälso- och sjukvård till alla som reser in i landet. Den bedömningen kvarstår.

Svar av migrationsminister Maj-Inger Klingvall på fråga av Ulla Hoffmann om pedagogisk verksamhet för asylsökande barn i förskoleåldern 2000-12-07

Ulla Hoffmann har frågat mig vilka åtgärder regeringen avser vidta för att säkerställa att Migrationsverkets organiserade verksamhet för asylsökande barn i förskoleåldern håller samma standard som den allmänna förskolan. För barn i förskoleåldern som bor på någon av Migrationsverkets anläggningar anordnas s.k. familjebaserad verksamhet. Migrationsverket har fastställt särskilda riktlinjer för denna verksamhet. Barn som bor i eget boende kan i mån av närhet till en anläggning delta i denna verksamhet. Många mottagningsenheter köper även platser i den av kommunen anordnade förskolan samt i kommunernas förskoleklasser. Verksamheten bekostas inom ramen för ramanslaget A 2 Mottagande av asylsökande.

Regeringen tillsatte i november 1999 en arbetsgrupp inom Utbildningsdepartementet med uppgift att utreda frågor kring asylsökande barns rätt till skolgång m.m. för att denna bättre skall överensstämma med intentionerna i barnkonventionen. Enligt direktiven till arbetsgruppen skulle arbetsgruppen bl.a. redovisa konsekvenserna av om asylsökande barn skulle erbjudas förskoleverksamhet. Arbetsgruppen har i departementspromemorian Förskola, skola och skolbarnsomsorg för asylsökande barn, Ds. Migrationsfrågor

2000:26, föreslagit att nuvarande regelverk bör ändras så att asylsökande barn får tillgång till förskoleverksamhet, skolbarnsomsorg och förskoleklass samt grundskola och gymnasieskola (och motsvarande skolformer) i samma utsträckning som i Sverige bosatta barn. Förslaget har remitterats och regeringen går nu igenom de olika synpunkterna på arbetsgruppens förslag. Regeringen avser lämna en proposition till riksdagen angående asylsökande barns skolgång, förskoleverksamhet, m.m.

Svar av migrationsminister Maj-Inger Klingvall på fråga av Sven-Erik Sjöstrand om transportföretags ansvar för passagerare utan korrekta handlingar 2000-12-07

Herr talman! Om en vecka inleds konferensen Stockholms internationella forum om Förintelsen. Från en lång rad länder kommer forskare, historiker och andra experter till Sverige för att utbyta erfarenheter kring 1900-talets vidrigaste händelse, Förintelsen. Regeringar från ett fyrtiotal länder kommer att företrädas av presidenter, premiärministrar och andra högt uppsatta representanter. Aldrig någonsin har tidigare så många politiska ledare samlats för att diskutera hur minnet av Förintelsen kan hållas levande, vilka lärdomar vi kan dra av historiens värsta brott mot mänskligheten och hur vi ska föra konskapen vidare till kommande generationer.

För några år sedan tog jag här i Riksdagen initiativ till projektet Levande historia. Alla partiledare ställde sig samfällt bakom det. Vi enades i en vilja att våga se historiens sanning i vitögat, att berätta om den för våra barn och barnbarn och att föra den vidare in i framtiden. Aldrig, aldrig någonsin kommer vi att tolerera att människovärdet hotas. Jag är glad över det enorma gensvar som Levande historia har fått. I hundratusentals svenska hem har boken "...om detta må ni berätta" bildat relief till diskussioner mellan vuxna och ungdomar om 1900-talets svartaste tid.

Genom den internationella konferensen riktas strålkastarljuset på en och samma gång mot historien och mot framtiden. Med överlevandes vittnesmål och med hjälp av historiker och experter är det min fasta förvissning att vi kommer att enas i en ambition om att historiens illdåd aldrig får upprepas och aldrig får falla i glömska.

Det gäller självfallet även den svenska historien. De mörka fläckar som finns i Sveriges 1900-talshistoria måste belysas. En del av kunskapen har nu lyfts fram i ljuset av Wirténkommissionen, Kommissionen om judiska tillgångar i Sverige vid tiden för andra världskriget. Efter två års arbete har den presenterat ett gediget resultat och dragit sina slutsatser. Regeringen har ställt sig fullt ut bakom dessa slutsatser.

Svar av migrationsminister Maj-Inger Klingvall på fråga av Ulla Hoffmann om utländska kvinnors stryktålighet 2000-12-08

Ulla Hoffmann har frågat mig om regeringen avser att ta ett nytt initiativ för att stärka det rättsliga skyddet mot utvisning för kvinnor som misshandlats av sin partner under den tvååriga prövotiden. Bakgrunden till frågan är att Utlänningsnämnden enligt Ulla Hoffmann i ett enskilt ärende funnit att det inte är tillräckliga skäl för fortsatt uppehållstillstånd trots att mannen på olika sätt förgripit sig på kvinnan. Inledningsvis kan jag konstatera att frågans innebörd i allt väsentligt är densamma som i fråga 2000/01:279 med ubriken "Utländska kvinnors stryktålighet" vilken jag besvarade den 29 november i år. Jag vill därför hänvisa till det svaret.

Jag kan, som Ulla Hoffmann känner till, i princip inte kommentera enskilda ärenden. Det är - och måste förbli – myndigheterna som i varje enskilt fall och med tillämpning av gällande rätt prövar om en ansökan om uppehållstillstånd skall beviljas. I detta fall vill jag ändå tillägga att jag blivit informerad om att de Migrationsfrågor aktuella kvinnorna båda fått permanent uppehållstillstånd i Sverige.

Min uppfattning är att kvinnors ställning i migrationsprocessen har stärkts genom de ändringar i utlänningslagen som trädde i kraft den 1 juli i år (SFS 2000:292).

Mitt svar på frågan är således att regeringen redan – genom de ändringar i utlänningslagen som redovisats ovan – har sett till att det rättsliga skyddet för kvinnor som misshandlats av sin partner under den tvååriga prövotiden stärkts. Det saknas anledning att ta något nytt initiativ i frågan.

Svar av migrationsminister Maj-Inger Klingvall på fråga av Margareta Cederfelt om läkare med tillfälligt uppehållstillstånd 2000-12-08

Margareta Cederfelt har frågat statsrådet Ulrica Messing vilka åtgärder hon avser vidta för att utländska läkare med tillfälligt uppehållstillstånd skall få möjlighet att erhålla svensk läkarlegitimation. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på frågan. Inledningsvis vill jag framhålla att mitt svar inte omfattar de utländska läkare som är del av EU:s gemensamma arbetsmarknad. Inom unionen råder ju fri rörlighet och ömsesidigt erkännande av utbildningsbevis.

De personer som frågan istället kan avse är personer som har erhållit tillfälligt uppehållstillstånd och som har gjort det för att de har uppgivit att de har ett visst syfte med sin vistelse i Sverige, ett syfte som är av tillfällig karaktär. De har inte haft för avsikt att stanna i Sverige och bosätta sig här. Tillfälliga uppehållstillstånd kan t.ex. ges till utlänningar som avser att studera i Sverige. Frågan är om dessa personer skall ha möjlighet att byta grund för sin vistelse i Sverige.

Sverige har en reglerad invandring vilket innebär att vissa villkor skall vara uppfyllda för att en utlänning skall få resa in och vistas här. En huvudregel är att tillstånd för andra än skyddsbehövande och EU- medborgare skall sökas före inresan i Sverige. Myndigheternas prövning av en ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd sker mot bakgrund av syftet med vistelsen. För anknytningsärenden prövas om den åberopade anknytningen är sådan att tillstånd kan beviljas. För gäststuderande ställs bl.a. krav på försörjning, studietakt och att den studerande avser att lämna landet efter studietiden och för arbetstillstånd sker arbetsmarknadsprövning osv. En person som erhållit tillstånd för ett tillfälligt besök måste således enligt huvudregeln återvända till sitt hemland och ansöka därifrån, för det fall han eller hon vill komma till Sverige av en annan anledning.

Förutom vid skyddsbehov och av humanitära skäl kan en prövning dock ske av berörda myndigheter när personen i fråga vistas i landet, om det finns synnerliga skäl. Enligt vad som sägs i prop. 1994/95:179 (s. 75)kan det i något enstaka fall tänkas röra sig om en person som av arbetsmarknadsskäl bör tillåtas bosätta sig här.

Margareta Cederfelts fråga berör även en annan viktig omständighet, nämligen vilka sociala rättigheter som skall tillkomma personer med tillfälligt uppehållstillstånd och i vilken utsträckning de skall jämställas med i Sverige bosatta personer. Målet bör vara att de som får ett tidsbegränsat uppehållstillstånd, så långt det är möjligt, jämställs med dem som accepteras som invandrare här. Det är dock inte rimligt att de fullt ut omfattas av samma sociala rättigheter som de som är bosatta här. Det rör sig ju om personer som inom en begränsad tid skall lämna Sverige.

När det gäller läkare är det Socialstyrelsen som skall validera de utländska legitimationerna. Syftet med valideringen och de särskilda krav som ställs på läkaryrket är att säkerställa patienternas trygghet. De resurser Socialstyrelsen förfogar över för att erbjuda kompletteringsinsatser är inte tillräckliga för att omfatta alla utländska läkare som önskar etablera sig här i landet. Urvalskriteriet blir då att i första hand Migrationsfrågor se till dem som är bosatta här.

Låt mig avslutningsvis säga att jag anser det vara av största vikt att invandrares kompetens och utbildning tas tillvara, såväl för den enskilda människan som för det svenska samhället.

Svar av migrationsminister Maj-Inger Klingvall på fråga av Henrik S Järrel om asylärenden och självmord 2000-12-13

Henrik S Järrel har frågat mig vilka åtgärder jag avser vidta för att minimera antalet självmord bland väntande i köerna till Migrationsverket och Utlänningsnämnden. Bakgrunden till frågan är att Utlänningsnämnden enligt Henrik S Järrels uppfattning stundom tycks nonchalera och ibland helt avvisa läkarintyg. Jag vill inledningsvis understryka att varje enskilt asylärende är unikt och måste bedömas med hänsynstagande till alla de skäl som åberopas i det individuella fallet. Åberopade läkarintyg ingår därvid alltid i utlänningsmyndigheternas slutliga bedömning.

När det gäller att avgöra om en person skall beviljas uppehållstillstånd på grund av psykisk ohälsa eller på grund av hot om självmord eller åberopad risk för självmord, ställs utlänningsmyndigheterna inför svåra uppgifter. Den asylsökandes hälsotillstånd måste naturligtvis tas på största allvar. Utlänningsnämnden överlämnade frågan om vilken generell betydelse hot om självmord och åberopad risk för självmord i läkarintyg eller på annat sätt skall tillmätas vid bedömningen i ett enskilt ärende till regeringen. I regeringsbeslut den 28 maj 1998 (UD96/1993/MP) konstaterade regeringen att något generellt uttalande i denna fråga inte låter sig göras. Även här måste alltid en bedömning ske i det enskilda fallet. Regeringen delade emellertid den i ärendet framförda uppfattningen att även intyg utställda av andra yrkeskategorier än läkare, i det enskilda fallet, kan tillmätas stor betydelse.

Det åligger således utlänningsmyndigheterna att göra den svåra avvägningen huruvida psykisk ohälsa eller hot om självmord eller åberopad risk för självmord skall utgöra grund för uppehållstillstånd. Oftast avgörs detta med hänsynstagande av ett eller flera intyg från i första hand läkare och psykologer. Utlänningsmyndigheterna har även möjlighet att inhämta yttrande från särskilt utsedda förtroendeläkare. Att Utlänningsnämnden är sammansatt av både ju rister och lekmän avser också att bidra till väl avvägda beslut.

Den osäkerhet en asylsökande upplever under väntetiden kan ofta vara mycket påfrestande för den enskilde. Utredningen måste dock vara så noggrann som möjligt samtidigt som handläggningstiderna inte får vara för långa. Både Migrationsverket och Utlänningsnämnden har under året fått ökade resurser för att kunna avgöra ärenden snabbare. Målet för den genomsnittliga handläggningstiden är idag tolv månader. Ambitionen är att ytterligare förkorta handläggningstiderna.

Hänsyn till en rättssäker, human och grundlig asylprocess samt korta handläggningstider inom ramen för en sådan process är centrala för att det i så stor utsträckning det över huvud taget är möjligt begränsa risken för självmord i utlänningsärenden. Jag har fullt förtroende för att dessa hänsyn tas i utlänningsmyndigheterna. I sammanhanget är det väsentligt att understyka att själva asylmottagandet också måste präglas av humanitet vilket bl.a. sker genom ett individuellt mottagande bl.a. genom hälsosamtal och att särskild hänsyn tas till utsatta grupper som tortyroffer och asylsökande barn. Ett humant asylmottagande och en rättssäker asylprocess utgör sammantaget grunden för att minimera risken för självdestruktiva handlingar, t.ex. genom självmord, bland de asylsökande.

Svar av migrationsminister Maj-Inger Klingvall på fråga av Birger Schlaug om lika inför lagen 2000-12-20 Migrationsfrågor

Birger Schlaug har frågat mig om jag avser att verka för att alla personer oavsett vilket land dessa kommer ifrån skall få sin ansökan om uppehålls-tillstånd prövad. Enligt Birger Schlaug är bakgrunden till frågan att Migrationsverket skall ha förvägrat en amerikansk medborgare prövning av sina skyddsbehov och konstaterat att "USA är en internationellt erkänd demokrati och rättsstat". Som bekant är jag förhindrad att uttala mig om Migrationsverkets rätts-tillämp-ning i enskilda ärenden. I det här fallet vill jag ändå tillägga att jag erfarit att den person det handlar om har fått sin asylansökan fullständigt prövad av både dåvarande Statens Invandrarverk (numera Migrationsverket) och Utlänningsnämnden. Den berörda personen har anmält Sverige till Europadomstolen. Det kan påpekas att domstolen den 12 september 2000 beslutade att målet inte skulle tas upp till prövning eftersom det bedömdes vara uppenbart ogrundat.

Svaret på Birger Schlaugs fråga är att alla som ansöker om asyl i Sverige får sin sak individuellt prövad oberoende av vilket land den asylsökande kommer ifrån. Enligt utlänningslagen ges skyddet som flykting oavsett om förföljelsen utgår från landets myndigheter eller dessa inte kan antas bereda trygghet mot förföljelse från enskilda. Den svenska tolkningen av Genève-konventionen stämmer väl överens med det synsätt som UNHCR har i sin handbok för flyktingskapsbedömningen.

Svar av migrationsminister Maj-Inger Klingvall på fråga av Staffan Werme om säkra ursprungsländer 2000-12-20

Staffan Werme har frågat vad regeringen avser att göra för att, i enlighet med Genèvekonventionens anda, se till att även personer från s.k. säkra ursprungsländer skall kunna få sin asylrätt prövad i Sverige. Bakgrunden till frågan är att en amerikansk medborgare fått sin asylansökan avslagen. Enligt Staffan Werme har varken Migrationsverket eller Utlänningsnämnden gjort någon fullständig individuell prövning av ansökan.

Jag kan i princip inte kommentera enskilda ärenden. Det är - och måste förbli – myndigheterna som i varje enskilt fall och med tillämpning av gällande rätt prövar om en ansökan om uppehållstillstånd skall beviljas. I detta fall vill jag ändå tillägga att jag erfarit att vederbörande fått sin asylansökan prövad av såväl dåvarande Statens invandrarverk som Utlänningsnämnden. Utlänningsnämnden har dessutom prövat en s.k. ny ansökan.

Därefter har vederbörande anmält Sverige till Europadomstolen som den 12 september i år beslutade att målet inte skulle tas upp till prövning eftersom det bedömdes vara uppenbart ogrundat.

Svaret på frågan är att alla som ansöker om asyl i Sverige får sin sak prövad oberoende av från vilket land vederbörande kommer. Anledning saknas således att vidta några åtgärder i denna fråga.

Svar av migrationsminister Maj-Inger Klingvall på fråga av Ewa Larsson om skydd för kvinnor 2000-12-20

Ewa Larsson har frågat justitieministern om svensk lagstiftning är tillräcklig för att ge asyl till kvinnor som på grund av sitt kön känner välgrundad fruktan för förföljelse. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på frågan. Bakgrunden till frågan är enligt Ewa Larsson att Utlänningsnämnden i ett enskilt ärende funnit att en iransk kvinna som sökt skydd i Sverige inte har rätt till uppehållstillstånd här. Kvinnan har enligt Ewa Larsson under 10 år misshandlats av sin make och har en "stenkastningsdom" mot sig i hemlandet för påstått äktenskapsbrott.

När det gäller det enskilda ärende som Ewa Larsson i sin fråga tagit upp som exempel så är jag som Migrationsfrågor minister förhindrad att kommentera detta. Det är - och måste förbli - myndigheterna som i varje enskilt fall självständigt prövar om en ansökan om uppehållstillstånd skall beviljas.

Jag vill inledningsvis klargöra att med begreppet asyl avses i utlännings-lagen uppehållstillstånd som beviljas en utlänning därför att han eller hon är flykting enligt 1951 års Genèvekonvention. Genom de ändringar i utlänningslagstiftningen som trädde i kraft 1997 gavs de personer som på grund av sitt kön eller homosexualitet känner en välgrundad fruktan för förföljelse en särskild skyddsregel. Detta även mot bakgrund av den oklarhet som rått beträffande tolkningen av Genèvekonventionens flyktingbegrepp. Dessa personer kan beviljas uppehållstillstånd som skyddsbehövande i övrigt. Som skyddsbehövande i övrigt anses också den som känner välgrundad fruktan för att straffas med döden, med kroppsstraff, att utsättas för tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Uppehållstillstånd kan även beviljas av humanitära skäl.

Jag finner att den lagstiftning som vi har idag motsvarar de höga krav på rättssäkerhet som krävs för att ge skydd åt de personer som omfattas av utlänningslagens bestämmelser.

I s yfte att ytterligare stärka skyddet för kvinnliga skyddssökande gav regleringsbrevet för budgetåret 2000 Migrationsverket i uppdrag att dels utarbeta riktlinjer för hur kvinnors skyddsbehov bättre skall uppmärksammas, dels att sprida kunskap om dessa riktlinjer bland berörd personal. Redovisning av detta uppdrag skall ske den 1 mars 2001.

Utrikesdepartementet har vidare begärt en redogörelse för typfall inom respektive tillståndskategori där uppehållstillstånd eller avslag har meddelats när kvinnor åberopat förföljelse eller annan kränkande behandling. Detta i syfte att få en klarare bild av rättstillämpningen.

Jag vill också påminna om att det för närvarande pågår en översyn hur utlänningsärenden på bästa sätt skall hanteras i framtiden. I såväl den s.k. NIPU-utredningen som i den efterföljande interdepartementala arbetsgruppen föreslås att en tvåpartsprocess med en ökad möjlighet till muntlig förhandling införs. Detta kommer ytterligare att öka rättssäkerheten i främst asylärendena.

Svar av migrationsminister Maj-Inger Klingvall på fråga av Ulla Hoffmann om tillämpningen av Genèvekonventionen 2000-12-20

Ulla Hoffmann har frågat mig om vilka åtgärder regeringen har för avsikt att vidta för att Migrationsverket och Utlänningsnämnden skall tillämpa Genèvekonventionen fullt ut. Bakgrunden är, enligt Ulla Hoffmann, att en asylansökan från en man som åberopat att han utsatts för övergrepp av polisen i USA bedömdes vara uppenbart ogrundad och avslogs med hän-visning till att USA är en "internationellt erkänd demokrati och rättsstat". Enligt Ulla Hoffmann hänvisas ofta i beslut till att övergrepp begåtts av enskilda poliser eller militärer, t.ex. vad gäller kvinnor från Colombia och Sri Lanka som utsatts för sexuella övergrepp. Givetvis är det allvarligt om poliser eller andra företrädare för statsmakten i ett land begår brott eller övergrepp. Om en svensk polisman begår övergrepp är han personligt straffrättsligt ansvarig för sina handlingar och kan dömas för brotten i domstol. Det avgörande - i Sverige och i andra länder - är om staten i fråga beivrar även brott som utförs av polismän eller andra myndighetsföreträdare. Det utgör grund för förföljelse i förhållande till andra länder enligt Genèvekonventionen om statsmakterna understödjer enskilda polismäns övergrepp och andra brott eller om statsmakterna på grund av bristande vilja eller bristande förmåga inte ingriper eller bereder de förföljda skydd.

År 1997 ändrades utlänningslagen på så sätt att det nu klart och tydligt framgår att skyddet som flykting ges oberoende av om förföljelse utgår från landets myndigheter eller dessa inte kan antas bereda trygghet mot förföljelse från enskilda. Den svenska tolkningen av Genèvekonventionen stämmer väl Migrationsfrågor

överens med det synsätt som UNHCR har i sin handbok för flyktingskapsbedömningen.

Jag vill framhålla att alla som ansöker om asyl i Sverige får sin sak prövad, oberoende av från vilket land han eller hon kommer.

Som Ulla Hoffmann skriver i sin fråga kan jag som minister inte ha synpunkter på ensk ilda ärenden hos Migrationsverket och Utlänningsnämnden. De handläggs självständigt av respektive myndighet. Även om jag således inte kan gå in närmare på det enskilda fallet har jag erfarit att den berörda personen har fått sin asylansökan fullständigt prövad av både dåvarande Statens Invandrarverk (numera Migrationsverket) och Utlänningsnämnden.

Svar av migrationsminister Maj-Inger Klingvall på fråga av Chatrine Pålsson om uppehållstillstånd till följd av sjukdom 2000-12-21

Chatrine Pålsson har frågat mig vad jag avser att göra för att säkerställa att personer som åberopar humanitära skäl med hänvisning till svåra sjukdomstillstånd kan beviljas förnyat uppehållstillstånd. Bakgrunden till frågan är att Utlänningsnämnden, enligt frågeställaren, avslagit en ansökan från en kvinna om förnyat uppehållstillstånd, trots att det finns en allvarlig risk för hennes hälsa om hon återvänder till Kosovo, eftersom sjukvården där inte kan svara mot hennes behov. Frågan tar sikte på i vilka fall en person kan få uppehållstillstånd grundat på humanitära skäl enligt utlänningslagen. Låt mig först säga att det inte är möjligt att ställa upp en generell regel för hur allvarlig en sjukdom måste vara för att uppehållstillstånd skall ges. En rad faktorer måste vägas in. Uttryckt med andra ord kan frågan om uppehållstillstånd inte enbart avgöras av sökandens sjukdom utan även övriga omständigheter i ärendet måste vägas in. När det exempelvis gäller barn kan en generösare bedömning göras.

Enligt praxis beviljas uppehållstillstånd av humanitära skäl om verkställighet av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut skulle medföra ett direkt och omedelbart livshotande tillstånd hos den enskilde. I övriga fall måste, som nämnts, en bedömning göras i varje enskilt fall varvid eventuella sjukdomstillstånd vägs in i bedömningen. Myndigheterna ställs i sådana fall inför svåra avvägningar för att ta ställning till om tillräckliga skäl enligt utlänningslagen föreligger. Någon uttömmande uppräkning av de situationer där humanitära skäl bör föranleda att utlänningen får uppehållstillstånd kan inte göras.

Hänsyn till en rättssäker, human och grundlig process samt korta handläggningstider inom ramen för en sådan process är i detta sammanhang centrala. Jag har fullt förtroende för att dessa hänsyn tas i utlänningsmyndigheterna. Utlänningsnämndens sammansättning av både jurister och lekmän avser också att bidra till väl avvägda beslut.

Pressmeddelanden

Två migrationspolitiska propositioner: Stärkt skydd för utländska kvinnor. Nya regler för massinvandring 2000-01-24

Regeringen lämnar idag två propositioner till riksdagen: - Uppehållstillstånd på grund av anknytning (Proposition 1999/2000:43) - Utlänningar i en massflyktsituation, sociala rättigheter m. m. (Proposition 1999/2000:42).

I propositionen om uppehållstillstånd på grund av anknytning bibehålls den s.k. "tvåårsregeln", dvs uppskjuten invandringsprövning i två år för de som ansöker om sådant tillstånd i en inte tidigare Migrationsfrågor etablerad anknytning. För att kontrollera om förhållandet är seriöst, görs en bedömning i början. Om det finns särskilda skäl att anta att sökanden kommer att utsättas för våld eller allvarlig kränkning ska ansökan kunna avslås. Samtidigt föreslås att fortsatt uppehållstillstånd ska kunna beviljas trots att förhållandet upphört inom tvåårstiden för den uppskjutna invandringsprövningen om sökanden eller sökandens barn utsatts för våld eller allvarlig kränkning av mannen i Sverige.

Syftet med denna förändring är att stärka utländska kvinnors skydd mot kränkningar, misshandel eller våldtäkt, kommenterar bistånds- och migrationsminister Maj-Inger Klingvall.

I propositionen föreslås vidare att den centrala utlänningsmyndigheten, Statens invandrarverk, skall byta namn till Migrationsverket från den 1 juli i år.

I den andra propositionen föreslås att prövningen av flyktingstatus för utlänningar som kommer hit i massflyktssituationer, på grund av exempelvis krig eller miljökatastrofer, ska kunna skjutas upp under de första två åren, som det tidsbegränsade uppehållstillståndet gäller. Permanent uppehållstillstånd kan dock beviljas under de första två åren på annan grund, exempelvis anknytning eller humanitära skäl. Den som inte ser det som möjligt att återvända hem när ett tillfälligt uppehållstillstånd gått ut kan då få ansökan om asyl prövad.

De utlänningar som beviljas tidsbegränsade uppehållstillstånd i en massflyktssituation, ska erhålla de sociala förmåner som lämnas med stöd av "Lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. (LMA)". Under den tid som LMA gäller ska denna grupp inte folkbokföras i Sverige. Därefter ska de som huvudregel folkbokföras och vara berättigade till samma sociala rättigheter och förmåner som i Sverige bosatta personer. Arbetstillstånd beviljas också dem som får ett tidsbegränsat uppehållstilltånd.

De har också samma rätt till skolgång, hälso- och sjukvård som asylsökande. Regeringen utreder möjligheten att erbjuda barn till asylsökande samma skolgång m.m. som i Sverige bosatta barn. Även förutsättningarna för att erbjuda asylsökande barn förskoleverksamhet, skolbarnomsorg och förskoleklass utreds.

Med det här förslaget fullföljer vi arbetet med att skapa ett väl fungerande system för att ta emot ett stort antal människor som under en begränsad tid flyr undan krig och miljökatastrofer, kommenterar Maj-Inger Klingvall.

Maj-Inger Klingvall om kritiken mot propositionen om massflykt: Förslaget innebär ingen åtstramning! 2000-02-17

Regeringsföreträdare ska nästa vecka träffa representanter för samtliga riksdagspartier i socialförsäkringsutskottet för att redogöra för regeringens förslag om regler och sociala rättigheter för tillfälligt skyddsbehövande i en massflyktsituation.

- Jag vill med kraft tillbakavisa alla antydningar om att detta förslag skulle innebära en åtstramning av svensk flyktingpolitik. Tvärtom - vi fullföljer nu en tidigare påbörjad process, där vi i stor politisk enighet har arbetat för att skapa tydliga regler och förutsättningar för att kunna ta emot ett stort antal människor som hastigt flyr undan krig eller miljökatastrof, säger bistånds- och migrationsminister Maj-Inger Klingvall.

- Förslaget innebär inte att vi åsidosätter asylrätten. Vi ger i ett första skede en hel grupp tillfälligt skydd. När det generella behovet av skydd upphör har alla de som inte redan frivilligt återvänt rätt att söka asyl om de anser sig ha fortsatt skyddsbehov. Deras individuella skäl prövas då i vanlig ordning. Migrationsfrågor

Propositionen strider inte mot Genèvekonventionen, och UNHCR har i EU-sammanhang inte haft något att invända mot systemet med uppskjuten asylprövning. Förslaget rör endast tillfälligt skyddsbehövande i en exceptionell massflyktssituation – inte det "ordinarie" flyktingmottagandet.

- De tillfälligt skyddsbehövande i en massflyktssituation får enligt detta förslag samma sociala rättigheter som asylsökande i vårt land. Till skillnad från många andra länder, så får massflyktingarna i Sverige rätt att arbeta, och kan därigenom komma in i de inkomstrelaterade socialförsäkringssystemen.

- När det gäller barns rättigheter i en massflyktssituation, ska regeringen se till att vi lever upp till våra internationella och politiska åtaganden. Barnen får full och gratis tillgång till hälso- och sjukvård, och vi arbetar för att de ska få rätt till fullständig skolgång, precis som svenska barn. Ett förslag om skolgång kommer inom kort. Barnens rättigheter har hela tiden varit mycket viktigt för mig, säger Maj-Inger Klingvall.

- Det är märkligt att flera av de partier som tidigare ställde upp på förslagen om massflykt nu tycks ha ändrat sig. Alla riksdagspartier var i flyktingpolitiska kommittén 1995 och i riksdagsbehandlingen av den migrationspolitiska propositionen 1996 överens om principen att det är rimligt att tillfälligt skyddsbehövande inte har fullt samma sociala rättigheter som de som är permanent bosatta i vårt land under den korta tid de är här.

Investeringsskyddsavtal med Thailand 2000-02-18

Sverige och Thailand ingick ett investeringsskyddsavtal på fredagen under en ceremoni i samband med att FN:s organisation för handel och utveckling (UNCTAD) håller ministermöte i Bangkok. Handelsminister Leif Pagrotsky skrev under avtalet, som bl.a. innehåller regler om tvistlösning, transfereringsrätt och mest gynnad nationsbehandling.

– Det här avtalet ger stabilitet och långsiktighet och underlättar för svenska företag som vill etablera sig på den växande thailändska marknaden, säger Leif Pagrotsky i en kommentar till undertecknandet. Därför var det självklart att hörsamma Thailands begäran om ett investeringsskyddsavtal. Sådana här avtal bidrar till tillväxt och arbetstillfällen i båda länderna.

Investeringsskyddsavtalet gäller i 20 år och har förhandlats fram inom ramen för UNCTAD:s ansträngningar att främja utveckling genom investeringsskyddsavtal. Det är första gången ett i-land deltar i en förhandlingsrunda organiserad av UNCTAD.

Regeringen inbjuder till samtal om mottagande vid massflykt 2000-03-02

Bistånds- och migrationsminister Maj-Inger Klingvall kommer att inbjuda till breda samtal om villkoren för mottagande vid massflykt. Regeringen drar samtidigt tillbaka propositionen ”Utlänningar i massflyktsituation - sociala förmåner m.m.

- Jag kommer nu att ta initiativ till överläggningar med riksdagens partier, UNHCR och andra intresserade organisationer. Syftet är att hitta en samlande lösning så att vi blir bättre rustade för att ta emot många människor som samtidigt tvingats fly undan krig eller naturkatastrofer. Att detta kan ske i samverkan med bl a UNHCR och övriga EU-länder är också viktigt, säger bistånds- och migrationsminister Maj-Inger Klingvall i en kommentar till beslutet

- Min och regeringens ambition har varit att fullfölja lagstiftningsarbetet kring mottagande i en Migrationsfrågor massflyktssituation enligt principer som alla partier tidigare varit överens om. Behandlingen i riksdagens socialförsäkringsutskott har visat att det inte går att samla en bred majoritet bakom ett sådant förslag.

- Det är viktigt att flyktingpolitiken har ett brett stöd i opinionen, eftersom det också handlar om det samhälle flyktingarna möter. Därför finns det anledning att söka nå bred samstämmighet om både politikens inriktning och reglernas utformning, säger Maj-Inger Klingvall.

"Gömda barn" får fullständig hälso- och sjukvård! 2000-03-30

Regeringen beslutade i dag att ”gömda barn”, det vill säga barn till föräldrar som vistas i landet utan uppehållstillstånd, ska få fullständig hälso- och sjukvård samt tandvård. De ”gömda barnen” får alltså tillgång till samma förebyggande barnhälsovård, akutvård, sjukhusvård och tandvård som asylsökande barn och barn som är folkbokförda i landet.

Beslutet ingår i en överenskommelse med Landstingsförbundet om statlig ersättning till landstingen för hälso- och sjukvård för asylsökande. Denna innebär bland annat att barn till asylsökande har fortsatt rätt till samma hälso- och sjukvård samt tandvård som barn bosatta i Sverige. Till denna överenskommelse fogas nu ett tillägg som också ger de ”gömda barnen” samma rättigheter.

– Det är glädjande att vi har funnit ett sätt att tillförsäkra även ”gömda barn” all den vård som de behöver. De gömda barnen har samma sjukdomar och samma behov av sjukvård som alla andra barn, med den skillnaden att även vanlig vardagssjuklighet kan innebära större svårigheter för dessa barn som lever i ovisshet om framtiden, säger bistånds- och migrationsminister Maj-Inger Klingvall i en kommentar.

– Antalet gömda barn har minskat under de senaste åren. Min bedömning är att det både beror på förbättringar i asylprocessen och på att barnfamiljer sedan vi fört in portalparagafen om barnets bästa i utlänningslagen oftare får uppehållstillstånd av humanitära skäl. Målet är naturligtvis att inga barn ska stå utanför samhället och vi kommer även fortsättningsvis i första hand att inrikta oss på att få ner antalet gömda barn till noll. Samtidigt är det viktigt att se till att villkoren för de barn som faktiskt lever gömda förbättras.

– De gömda barnen är inte glömda barn. FN:s konvention om barnets rättigheter kräver att vi sörjer också för dessa barn och överenskommelsen med Landstingsförbundet i dag är ett led i denna strävan, säger Maj-Inger Klingvall.

För vården får landstingen ersättning från staten.

Maj-Inger Klingvall tillsätter utredning för att se över reglerna för anhöriginvandringen 2000-05-11

Regeringen antog i dag direktiven till den parlamentariska utredning som ska se över reglerna om anhöriginvandring och utvärdera effekterna av de ändringar som gjordes 1997. Översynen ska bland annat gälla rätten att invandra för gamla föräldrar som har alla sina nära släktingar i Sverige.

De nuvarande reglerna för anknytningsinvandring gäller i princip make/ maka, sambo, barn under 18 år samt andra nära anhöriga som ingått i samma familjgemenskap.

- För att trivas och slå sig till ro i sitt nya land måste man få tillträde till arbete, bostad och social trygghet för sig och sin familj. Det är också viktigt är att kunna sörja för sina gamla och upprätthålla kontakterna med sitt ursprungsland, säger bistånds- och migrationsminister Maj-Inger Klingvall. Migrationsfrågor

- Tjugo procent av Sveriges befolkning har antingen själva utländsk bakgrund eller har föräldrar som är födda utomlands. Många av dem har fortfarande anhöriga kvar i sina ursprungsländer. Det är viktigt att våra regler skapar goda möjligheter för dem att hålla kontakt med varandra, säger Maj-Inger Klingvall.

Kommittén ska göra en internationell jämförelse och följa arbetet inom EU där man nu tar fram direktiv för regler kring anhöriginvandring. Möjligheten för äldre släktingar att hålla kontakt med anhöriga i Sverige genom att visering beviljas ska också beaktas. Utredningen ska även överväga om man kan förbättra bedömningen av om ett arrangerat äktenskap är seriöst.

Maj-Inger Klingvall talar i Lissabon om den europeiska flyktingpolitiken 2000-06-16

- Det är dags för tydligare framsteg i arbetet med att harmonisera EU-ländernas asyl- och migrationspolitik, sade bistånds- och migrationsminister Maj-Inger Klingvall som är en av huvudtalarna vid en internationell asylkonferens i Lissabon i dag. Andra huvudtalare är Storbritanniens inrikesminister Jack Straw och Tysklands inrikesminister Otto Schilly.

Sverige är ett av de länder som driver på för att få till stånd en gemensam asyl- och migrationspolitik med hög standard på mottagande och stark rätt till skydd

- Vi får inte samlas kring en minsta gemensam nämnare. Syftet måste vara att stärka asylsökandes rättigheter. Sverige kommer som ordförande i EU nästa år bland annat att agera för en gemensam uppslutning bakom en vidare tolkning av Genèvekonventionen, som också skulle innefatta skydd för de som flyr undan förföljelser av andra än stater – t.ex. gerillarörelser. Sverige kommer även att lyfta fram situationen för särskilt utsatta grupper i asylprocessen - bland annat kvinnor som utsatts för våld och kränkningar samt barn, sade Maj-Inger Klingvall.

Maj-Inger Klingvall påpekade också i sitt tal att Sverige under de senaste åren har arbetat aktivt för att stärka asylsökande barns ställning i lagstiftning, handläggning och bemötande. Sverige vill att detta synsätt ska genomsyra EU:s gemensamma flykting- och migrationspolitik.

EU:s stats- och regeringschefer har vid flera tillfällen – bland annat i Amsterdam och Tammerfors – understrukit vikten av att vi inom EU får en gemensam asyl- och migrationspolitik.

- Anledningen till att vi anser att detta är så viktigt är att en gemensam flyktingpolitik på hög nivå skulle garantera att asylsökande bemöts och bedöms på samma sätt oavsett vilket EU-land de än söker sig till. Det är också viktigt eftersom gemensamma regler och normer i förlängningen leder till en bättre ansvarsfördelning mellan EU:s medlemsstater På så vis stärker man den långsiktiga hållbarheten i politiken, sade Maj-Inger Klingvall.

Den internationella asylkonferensen i Lissabon markerar avslutningen på det portugisiska EU- ordförandeskapet på migrationsområdet. Förutom EU:s medlemsländer deltar också kandidatländerna, ett antal andra länder samt FN:s flyktingorgan UNHCR och andra flyktingorganisationer.

Bistånds- och migrationsminister Maj-Inger Klingvall om tragedin i Dover 2000-06-20

- Tragedin i Dover borde aldrig ha hänt. Händelser som denna understryker ytterligare behovet av en ökad harmonisering av EU-ländernas migrationspolitik så att vi bland annat tillsammans kan bekämpa grymma människosmugglare. En EU-gemensam politik på asyl- och viseringsområdet bör präglas av Migrationsfrågor humanitet och rättssäkerhet, där den sökande och dennes rättigheter står i fokus, säger bistånds- och migrationsminister Maj-Inger Klingvall med anledning av tragedin i Dover.

Utredning om specialdomstol för utlänningsärenden 2000-06-21

En arbetsgrupp inom Regeringskansliet föreslår en specialdomstol som andra och sista instans för överklaganden av asylärenden. Arbetsgruppen har arbetat på uppdrag av bistånds- och migrationsminister Maj-Inger Klingvall och har letts av UD:s rättschef Lars Magnuson

Utredningen kompletterar det arbete som genomfördes av Kommittén om en ny instans- och processordning i utlänningsärenden, NIPU. NIPU föreslog i sitt betänkande att Statens invandrarverk ska fatta beslut i första instans, att Invandrarverkets beslut ska kunna överklagas till en länsrätt och att länsrättens beslut skall kunna överklagas till en kammarrätt. NIPU:s betänkande har varit ute på remiss. Några remissinstanser har ifrågasatt tillförlitligheten av de ekonomiska beräkningar som NIPU utfört när det gäller kostnaderna för den instansordning som kommittén föreslog. Flera remissinstanser, främst domstolar, har också efterlyst en närmare utredning av en ordning där utlänningsärendena i andra instans handläggs i en specialdomstol.

Liksom för NIPU har arbetsgruppens utgångspunkt varit att handläggningen ska ha formen av ett tvåpartsförfarande och innefatta ett ökat inslag av muntlighet. Arbetsgruppen redovisar ett alternativ till NIPU:s förslag, nämligen ett alternativ med en specialdomstol som andra och sista instans. Gruppen redovisar hur en specialdomstol skulle kunna organiseras och pekar på modifieringar av NIPU:s förslag som skulle bli nödvändiga eller önskvärda vid ett alternativ med en specialdomstol som överklagandeinstans. Gruppen tar däremot inte upp förslag från NIPU som inte berörs av om en överklagandeinstans är en specialdomstol eller några länsrätter. Det är alltså frågan om en komplettering av NIPU:s utredning. Arbetsgruppen tar ingen ställning till vilken lösning som bör väljas.

Mot bakgrund av en skrivelse från Utlänningsnämnden och Invandrar-verket om rätten till tvåinstansprövning i utlänningsärenden har arbetsgruppen utarbetat ett förslag till hur prövningen kan ske i s.k. verkställighetsärenden. Arbetsgruppen föreslår att Migrationsverket (dvs nuvarande Invandrarverket) ska fatta beslut som första instans i alla verkställighetsärenden. Om sökanden åberopar politiska skäl eller skäl som skulle innebära att det skulle kunna strida mot humanitetens krav att genomföra verkställigheten, ska han eller hon kunna överklaga till specialdomstolen. Migrationsverkets beslut i verkställighetsärenden i andra fall ska inte kunna överklagas.

Arbetsgruppen har också gjort beräkningar av vad alternativet med en specialdomstol skulle kosta jämfört med dagens system.

Arbetsgruppens utredning kommer att sändas ut på remiss. Först när remissinstanserna har fått lämna sina synpunkter kommer regeringen att ta stä llning till vilken lösning som bör väljas. Detta kan komma att ske tidigast någon gång under hösten 2000.

Arbetsgruppens utredning, som ges ut i Departementsserien, beräknas komma ut från trycket i början av juli.

Migrationsminister Maj-Inger Klingvall utser kommitté som ska utreda anhöriginvandring 2000-06-22

Bistånds- och migrationsminister Maj-Inger Klingvall har utsett ledamöterna i den parlamentariska kommitté som ska se över reglerna för anhörig-invandringen. Utredningen ska vara klar senast den 1 Migrationsfrågor mars 2001.

Pär Axel Sahlberg, riksdagsledamot (s) blir ordförande i kommittén. Som ledamöter utsågs Maud Björnemalm (s), Yilmaz Kerimo (s), Ulla Hoffman (v), Gunilla Edenstam (kd), Birgitta Carlsson (c), Bernt-Erik Ekholm (mp), Johan Pehrson (fp) samt Gustaf von Essen (m). Till utredningen kommer också att utses sakkunniga/experter från berörda departement, myndigheter och frivilligorganisationer.

Den parlamentariska kommittén får flera uppdrag: Utvärdera effekterna av 1997 års ändringar av reglerna för anhöriginvandring Överväga om den så kallade seriositetsprövningen vid arrangerade äktenskap kan förbättras Göra en internationell jämförelse och beakta arbetet inom EU när det gäller regler för anhöriginvandring och familjeåterförening Överväga om reglerna om anhöriginvandring behöver ändras - t.ex. så kallade "sista länken"-fall (d.v.s. personer som önskar bosätta sig i Sverige och som har samtliga nära släktingar här).

- Jag märker ofta när jag träffar människor runt om i landet att man är mycket intresserad av möjligheterna för anhöriga till invandrare att få komma hit. En femtedel av Sveriges befolkning har utländsk bakgrund. Därmed finns det också ett uppenbart behov av att se närmare på reglerna som styr deras möjligheter att hålla kontakten med och sörja för sina äldre anhöriga som fortfarande bor i det ursprungliga hemlandet, säger bistånds- och migrationsminister Maj-Inger Klingvall i en kommentar.

Praxisbeslut om asylsökande från Bosnien-Hercegovina 2000-07-10

Regeringen har beviljat permanenta uppehållstillstånd för en familj från Bosnien-Hercegovina som sökt asyl i Sverige efter att ha tillbringat lång tid i Tyskland som asylsökande. Ärendet överlämnades till regeringen av Utlänningsnämnden för vägledning.

Grundfrågan har gällt om det är möjligt att återsända asylsökande bosnier till Tyskland. Sverige och Tyskland har olika praxis gentemot bosnier. Regeringen ger nu besked om att det kan finnas omständigheter som gör att ett återsändande enligt Dublinkonventionen inte ska ske. Istället ska då asylprövningen göras i Sverige.

Regeringens beslut innebär att praxis anpassas till att det fortlöpande pågår en normaliseringsprocess i Bosnien-Hercegovina. Personer som kommer från ett minoritetsområde där normaliseringsprocessen har kommit igång anses inte generellt vara i behov av uppehållstillstånd här. Förhållandena på den aktuella orten måste dock ha visat sig hålla en hög säkerhetsnivå för att de ska kunna återvända. Personer som däremot kommer från ett minoritetsområde där normaliserings-processen inte fungerar kan få uppehållstillstånd i Sverige.

Fortfarande kan personer som efter fredsslutet tagit sin tillflykt till ett majoritetsområde med bristande normaliseringsprocess få uppehållstillstånd i Sverige. Något generellt behov av uppehållstillstånd anses inte finnas för dem som kommer från ett majoritetsområde eller som efter fredsslutet sökt sin tillflykt till ett majoritetsområde där en normaliseringsprocess har kommit i gång.

Regeringen lägger stor vikt vid att underlätta minoritetsåtervändande i enlighet med Daytonavtalet.

– Förhållandena i Bosnien-Hercegovina börjar så sakteliga återgå till det normala. Människors rädsla att återvända till sina respektive hemorter, även om de tillhör en etnisk grupp som är i minoritet, har minskat påtagligt. Samtidigt finns det områden där förhållandena ännu inte är acceptabla, säger Maj-Inger Klingvall som nyligen besökte Bosnien-Hercegovina. Migrationsfrågor

EU-ministrar diskuterar långsiktig migrationspolitik 2000-07-27

Bistånds- och migrationsminister Maj-Inger Klingvall deltar den 28-29 juli i ett informellt ministerrådsmöte inom EU i Marseille. Temat för mötet är migration till Europa på lång sikt. Förutsättningarna för såväl flykting- och anhöriginvandring som arbetskraftsinvandring de närmaste femtio åren kommer för första gången att diskuteras på ministernivå.

- Det är hoppingivande att Frankrike som nytt ordförandeland väljer att lyfta blicken och se migrationsfrågorna i ett större perspektiv. Denna positiva ansats behövs. Det är viktigt att närmare analysera orsakerna till att människor väljer att eller tvingas lämna sina hemländer. Detta långsiktiga helhetsperspektiv är viktigt i arbetet med att samordna EU-ländernas asyl- och migrationspolitik, säger Maj-Inger Klingvall i en kommentar.

- Jag tycker också att det är intressant att den diskussion som vi för här i Sverige om arbetskraftsinvandring nu också förs inom EU. Fransmännen har, liksom vi, uppmärksammat att såväl demografiska förändringar som en ny situation på arbetsmarknaden kan innebära nya förutsättningar för invandringen till våra länder, säger bistånds- och migrationsminister Klingvall.

EU-ministrar beslutade om flyktingfond 2000-09-28

EU:s ministrar med ansvar för asyl- och migrationsfrågor beslutade vid sitt möte i Bryssel på torsdagen att inrätta en europeisk flyktingfond. Fonden, som initialt omfattar 216 miljoner euro, är ett sätt att underlätta för EU-länderna att ta emot asylsökande och flyktingar. Medlen ska användas dels för att stödja länder som behöver utveckla sina mottagningssystem, dels särskilt för att underlätta för länder som får en stor andel asylsökande vid t ex massflykt. Medlemsländerna kan också söka pengar för insatser för integration och värdigt återvändande.

- Sverige har länge drivit kravet på solidariskt ansvarsfördelning för de asylsökande som kommer till EU- området. Beslutet är ett viktigt uttryck för att EU-länderna är beredda att utveckla en solidarisk europeisk flyktingpolitik, säger migrationsminister Maj-Inger Klingvall.

Svensk utsedd till vice ordförande i UNHCR:s exekutivkommitté 2000-10-02

Ambassadör Johan Molander utsågs idag till vice ordförande i Exekutivkommittén för FN:s flyktingkommissariat, UNHCR. Utnämningen skedde i samband med UNHCR:s årsmöte i Génève.

- Det är positivt att Sverige får en ledande roll i UNHCR:s styrelse vid en tidpunkt då en ny flyktingkommissarie kommer att tillträda, samt konsultationer med medlemsstaterna om att stärka den internationella flyktingrätten kommer att äga rum, sade biståndsminister Maj-Inger Klingvall.

UNHCR, som bildades 1950, har ett mandat att utifrån 1951 års flyktingkonvention och 1967 års tilläggsprotokoll verka för skydd åt personer som på grung av välgrundad fruktan för förföljelse flytt sitt hemland. UNHCR:s verksamhet omfattar en rad områden från försvar av rätten till asyl och materiellt stöd till flyktingar till att finna varaktiga lösningar på flyktingproblemen. UNHCR:s Exekutivkommitté Migrationsfrågor består av 56 ledamöter från olika medlemsstater.

Inga planer på att kriminalisera organisationer eller enskilda som gömmer personer som fått avslag på asylansökan 2000-10-17

Uppgifter i media har idag gjort gällande att den svenska regeringen skulle överväga att göra det straffbart att gömma flyktingar som nekats asyl. Så är inte fallet. Regeringen har inga planer på att kriminalisera organisationer eller enskilda personer som gömmer personer som fått avslag på sin asylansökan. Det är emellertid redan i dag enligt Utlänningslagen straffbart att i vinstsyfte gömma personer som vistas olagligt i Sverige.

Frankrike har nyligen tagit ett initiativ för att bekämpa människosmuggling och olaglig vistelse i EU- länderna. Sverige har ännu inte tagit slutlig ställning till de franska förslagen, och har därmed heller inte ställt sig bakom den del som rör underlättande av illegal vistelse. Regeringen välkomnar emellertid det franska initiativet bekämpa den cyniska människosmugglingen som drabbar utsatta människor. Sverige har i de inledande diskussionerna kring initiativet gjort klart att det aldrig får bli tal om att kriminalisera humanitära handlingar.

Utrikesdepartementet arbetar för närvarande med direktiv till en utredning som ska se över bestämmelserna i samband med människosmuggling. Syftet är bl a att se över straffsatserna för smuggling i vinstsyfte.

Maj-Inger Klingvall om återvändande till Kosovo 2000-10-31

Bistånds- och migrationsminister Maj-Inger Klingvall träffade på måndagen Migrationsverkets generaldirektör Lena Häll Eriksson, som informerade om det pågående arbetet med återvändande till Kosovo.

Migrationsverket gör individuella bedömningar i varje enskilt asylärende och tar i varje del av processen – alltså även under återvändande och avvisning – hänsyn till barnets bästa, liksom till om det föreligger vårdbehov eller andra starka humanitära skäl. En viktig utgångspunkt i arbetet med återvändande till Kosovo är att bostadsfrågan kan lösas för var och en. Hittills har alla som återvänt funnit en acceptabel lösning på bostadsfrågan.

Sverige arbetar mycket aktivt för att stödja återuppbyggnaden i Kosovo. Migrationsverket har, tillsammans med SIDA och frivilligorganisationen ADRA International, ett särskilt projekt för reparation och återuppbyggnad av bostäder, där återvändande från Sverige får förtur. Migrationsverket har en representant på plats i Pristina, som ska ge särskilt stöd till de som återvänder från Sverige – bland annat genom att hjälpa till i kontakter med olika organisationer på plats som arbetar med återuppbyggnad.

Sverige beviljade 1999 sammanlagt cirka 7000 tillfälligt skyddsbehövande personer från Kosovo temporära uppehållstillstillstånd. De flesta av dessa tillfälliga uppehållstillstånd gick ut i våras. Cirka 2 700 personer från Kosovoprovinsen har återvänt under år 1999 eller hittills i år efter att ha haft tillfälligt skydd i Sverige. Det stora flertalet har gjort det på egen önskan. Knappt 4 000 personer som haft tillfälligt skydd här har sökt asyl. Till och med september hade knappt 950 av dessa har beviljats uppehållstillstånd, medan drygt 1 100 fått avslag. Bland dem som fått uppehållstillstånd finns bland andra serber, romer och andra som inte har bedömts kunna leva tryggt i Kosovo nu. Migrationsfrågor

- Det är viktigt för mig att försäkra mig om att Migrationsverket gör en individuell prövning och att bostadsfrågan för var och en löses på ett acceptabelt sätt. Därmed agerar Sverige i UNMIK:s anda, säger bistånds- och migrationsminister Maj-Inger Klingvall.

Cirka 82 000 personer har hittills i år återvänt från olika länder till Kosovo. De har i allmänhet lyckats finna sig en bostad i tidigare hem eller hos vänner och släktingar i avvaktan på att en permanent lösning finns. UNMIK:s och UNHCR:s tidigare framförda önskemål om att återvändandet skall ske gradvis och i första hand frivilligt har varit kännetecknande för det organiserade återvändandet. Detta har skett genom Internationella Migrationsorganisationen, IOM, som har ett etablerat samarbete med UNMIK och UNHCR i Kosovo.

UD ger 23 miljoner i extra bidrag till UNHCR 2000-11-02

UD har i dag beslutat ge ytterligare 23 miljoner kronor i bidrag till FN:s flyktingkommissarie (UNHCR) för insatser i Guinea, Eritrea, Tjetjenien och Östtimor. Bidraget kommer att gå till flyktingåtervändande och internflyktingar. Insatserna avser främst internationellt skydd och omedelbart humanitärt bistånd i form av tält, filtar, vatten och sanitär utrustning.

Sverige är ett av de största bidragsgivarna till UNHCR med ett årsbelopp om 370 miljoner kronor. De nu beslutade medlen tas från en reservfond för oförutsedda händelser som är en del av det svenska årsbidraget till UNHCR.

Utredning om människohandel 2000-11-29

Den pågående parlamentariska Anhörigutredningen har genom ett regeringsbeslut idag fått ett utökat uppdrag att göra en översyn av utlänningslagens bestämmelser om människosmuggling och människohandel. Bakgrunden är den ökande handeln med kvinnor och barn för sexuell exploatering liksom problem att komma åt människosmuggling.

— Regeringen vill nu ta krafttag mot handeln med kvinnor och barn för sexuell exploatering. Vi vill därför bl a se vilka möjligheter det finns att ge offren för människohandel rättsligt och annat stöd så att de ska kunna bistå i utredningar om brott, säger migrationsmininster Maj-Inger Klingvall.

Sverige stod i början av denna vecka värd för ett expertmöte med företrädare för länder i Asien och Europa med målet att arbeta fram en handlingsplan för bekämpandet av handeln med kvinnor och barn inför ett gemensamt utrikesministermöte i Peking i maj 2001.

Den parlamentariska Sexualbrottskommittén arbetar sedan tidigare med liknande frågor på Justitiedepartementets uppdrag. Sverige stödjer också med biståndspengar enskilda organisationer som arbetar mot människohandel i bl a Östeuropa.

Anhörigutredningen har idag också fått i uppdrag att utreda utlänningslagens bestämmelser om transportörsansvar.

Tilläggsdirektiven återfinns i sin helhet på UD:s hemsida www.utrikes.regeringen.se

(eng) Migrationsfrågor

Nordisk expertgrupp om arbetskraftsinvandring 2000-12-05

Nordiska ministrar med ansvar för flykting- och invandrarfrågor och ledande tjänstemän på området höll sitt årliga möte i Helsingfors den 4 och 5 december på inbjudan av inrikesminister Ville Itälä.

Från de andra nordiska länderna deltog Sveriges minister för utvecklingssamarbete och migration Maj- Inger Klingvall, Danmarks inrikesminister Karen Jespersen, statssekreterare Steinar Pedersen från kommunal- och regionaldepartementet i Norge och avdelningschef Ólafur W. Stefánsson från justitie- och kyrkoministeriet i Island.

De nordiska ministrarna välkomnade beslutet i EU:s ministerråd för rättsliga och inrikes frågor den 1 december 2000 vilket innebär att de fem nordiska länderna kan träda in i det operativa Schengen- samarbetet från den 25:e mars 2001. Med det beslutet uppfylls målsättningen om fri rörlighet för personer i Europa samtidigt som den nordiska passunionen fullt ut bevaras. Detta innebär att nordiska medborgare även fortsättningsvis kan resa utan pass inom Norden.

På ministermötet diskuterades prognoserna om den framtida befolkningen och eventuellt arbetskraftsbehov på kort och lång sikt. Ministrarna var eniga om vikten av fortsatt nordisk dialog kring dessa frågeställningar och tillsatte en särskild arbetsgrupp för ärendet.

FN:s biträdande flyktingkommissarie Søren Jessen-Petersen från FN:s flyktingorganisation UNHCR gav mötet en redogörelse för de globala konsultationer som skall inledas i början av nästa år om internationellt skydd. De nordiska ministrarna bekräftar sitt stöd för en fullständig tillämpning av Genèvekonventionen som grund för flyktingrätten och ställer sig bakom UNHCR:s ambition om att nu inleda en bred konsultation om hur man bäst kan möta nya situationer bland annat med massflykt från inbördesstrider och ett växande antal internflyktingar.

Ministrarna framförde sina lyckönskningar till UNHCR som fyller 50 år, och den nya flyktingkommissarien, tidigare holländske premiärministern Ruud Lubbers. Ministrarna hoppades att den nye flyktingkommissarien kan bidra till att stärka dialogen mellan UNHCR och det europeiska samarbetet på flyktingområdet till ömsesidig nytta. Den avgående flyktingkommissarien Sadako Ogata från Japan avtacka des för sitt oförtröttliga arbete för att skydda världens 20 miljoner flyktingar.

Den internationella migrationsorganisationen (IOM) presenterade sin verksamhet med tonvikt på Ryssland och Baltikum.

Lagrådsremiss om uppehållstillstånd för adopterade 2000-12-14

Regeringen har i dag till lagrådet överlämnat ett förslag till ändringar i utlänningslagen rörande uppehållstillstånd för adopterade. Lagrådsremissen överensstämmer i stort sett med de förslag som Utredningen om uppehållstillstånd vid adoption (SOU 2000:32) lämnade.

Utredningens uppdrag var bland annat att kartlägga i vilken omfattning som konflikter kan uppkomma mellan domstolsbeslut om adoption och beslut av utlänningsmyndigheterna om uppehållstillstånd och vilken typ av konflikter det handlar om. Utredningen fann att sådana konflikter inte förekom i någon större omfattning. I genomsnitt rör det sig om cirka 25 beslutade adoptioner om året där den adopterade är 12 år eller äldre. Uppehållstillstånd hade beviljats i så gott som samtliga fall. Utredningen ansåg dock att det fanns risk för konflikter på grund av otydlighet i lagstiftningen. Vidare ansåg utredningen att informationen om adoptionsreglerna i förhållande till reglerna om uppehållstillstånd inte var bra. Migrationsfrågor

Regeringen föreslår i lagrådsremissen att en ny bestämmelse om uppehållstillstånd för adopterade under 18 år förs in i utlänningslagen och att en existerande bestämmelse tydliggörs så att den inrymmer en möjlighet att ge uppehållstillstånd till vuxna som adopteras. Regeringen har gått remissinstanserna till mötes när det gäller kravet på ökad tydlighet genom att föreslå att det skrivs in i utlänningslagen att en anknytning som uppkommit genom adoptionsbeslut i domstol skall godtas i ett ärende om uppehållstillstånd. Syftet med förslagen är att ge adopterade (såväl barn som vuxna) samma rättigheter och möjligheter som biologiska barn.

- Även om regeringens förslag inte i någon nämnvärd grad skiljer sig från den praxis som tillämpas i dag så innebär förslagen att utlänningslagen blir tydligare när det gäller adopterades möjligheter att få uppehållstillstånd, säger migrationsminister Maj-Inger Klingvall.

Regeringen uppdrar åt Migrationsverket att utreda arbetskraftsinvandring 2000-12-21

Regeringen uppdrar i regleringsbrevet för år 2001 åt Migrationsverket att i samarbete med Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) lämna förslag på vad som kan göras inom gällande lagstiftning för att bättre kunna tillgodose de ökande behoven av arbetskraft. Det gäller främst data- och teknikyrken samt undervisnings- och vårdyrken.

Brist på arbetskraft inom vissa yrkessektorer på kort sikt och en vikande befolkningsutveckling på längre sikt är bakgrunden till den diskussion om ökad arbetskraftsinvandring som påbörjats både i Sverige och inom EU.

Migrationsverket har tidigare lämnat rapporten "Arbetskraftsinvandring" till regeringen i maj 2000 och skrivelsen "Åtgärder för att möta framtida arbetskraftsbehov" i oktober 2000. Det nya uppdraget ska redovisas senast den 30 april 2001. Officiella besök

XI Officiella besök

Pressmeddelanden

Svenska utgående officiella besök och inkommande officiella besök från utlandet 2000-12-31

Utgående besök

H.M. Konungen avlade 2000 statsbesök i:

Bulgarien 9-11 november

Statsminister Persson avlade 2000 besök i:

Kiel (nordeuropeiskt toppmöte) 9 januari Grekland 29-31 januari Bryssel (möte med kommissionens ordförande) 16 februari Bulgarien 15 mars Lissabon (Europeiska rådet, extramöte) 22-24 mars Kairo (EU/Afrika-toppmöte) 2-4 april Kolding (östersjötoppmöte) 2-13 april Washington (anföranden) 4-5 maj Litauen 23 maj Estland 24 maj Berlin (konferens för "progressiva regeringschefer") 2-3 juni Israel 3-5 juni Nederländerna 5 juni Skagen (nordiskt statsministermöte, möte med Sydafrikas president samt Norden/Sydafrika-toppmöte) 8-9 juni Feira (Europeiska rådet) 18-20 juni Lettland 27 juni Pärnu (nordiskt/baltiskt statsministermöte) 28 augusti New York (FN:s millennietoppmöte, bilaterala samtal samt möte medPresident Clinton och andra "progressiva regeringschefer") 6-8 september Irland 13 september Ryssland 26-27 september St Petersburg (samtal med guvernören) 27 september Slovakien 2 oktober Storbritannien 2 oktober Dresden (10-årsfirande av Tysklands återförening samt samtal med Polens president) 3 oktober Biarritz (Europeiska rådet, extramöte) 12-14 oktober Seoul (ASEM III) 19-22 oktober Reykjavik (Nordiska rådet) 5-6 november Zagreb(EU/Balkan-toppmöte) 23-24 november Jugoslavien 24 november Nice (Europeiska rådet) 7-9 december Officiella besök

Vice statsminister Hjelm-Wallén avlade 2000 besök i:

Finland 8-9 januari Kroatien 18 februari Japan 14-18 mars Kina 7-13 maj Ryssland 21-23 maj Albanien 30 juni-3 juli Hannover (Världsutställningen Expo 2000) 24 september Danmark 8 september Cesis, Lettland (Sverige-dagar inom ramen för "Baltiska ländernas år") 13 oktober Senegal 5-7 november Narva, Estland (Sverige-dagar inom ramen för "Baltiska ländernas år") 17-18 november Berlin (European Forum Berlin) 24-25 november Rom (säkerhetspolitiskt seminarium inom ramen för "Baltiska ländernas år") 4 december

Utrikesminister Lindh avlade 2000 besök i:

Bryssel (Allmänna rådet) 24 januari Bryssel (Allmänna rådet och IGC-konferens) 14-15 februari Turkiet 16-18 februari Köpenhamn (nordiskt utrikesministermöte) 28-29 februari Bryssel (Allmänna rådet) 20 mars Genève (anförande MR-kommissionen) 22 mars Lissabon (Europeiska rådet, extramöte) 23-24 mars Kairo (EU-Afrika-toppmöte och -utrikesministermöte) 2-4 april Libanon 5 april Syrien 6 april Luxemburg (Allmänna rådet) 10-11 april Polen 12 april New York (översynskonferens NPT "icke-spridningsfördraget" ) 25 april St Miguel, Azorerna (informellt EU-utrikesministermöte) 6-7 maj Helsingfors (SAMAK:s säkerhetspolitiska grupp) 14 maj Lettland 17 maj Litauen 17 maj Bryssel (Allmänna rådet) 22 maj Frankrike 29 maj Luxemburg (Allmänna rådet) 12 juni Damaskus (statsbegravning, president Al-Assad) 13 juni Feira (Europeiska rådet) 18-20 juni Warszawa (konferensen "Towards a community of Democracies") 26-27 juni Bryssel (Allmänna rådet) 10-11 juli Bangkok (ASEAN, utrikesministermöte) 27-29 juli Middelfart (nordiskt utrikesministermöte och nordiskt/baltiskt utrikesministermöte 29-30 augusti Evian (informellt EU-utrikesministermöte) 2-3 september Strasbourg (Europaparlamentet) 5-6 september New York (FN:s femtiofemte generalförsamling) 11-14 september Bryssel (Allmänna rådet) 18 september Officiella besök

Italien 2 oktober Egypten 3 oktober Alexandria (invigning Svenska institutet) 3 oktober Luxemburg (Allmänna rådet) 8-10 oktober Biarritz (Europeiska rådet, extramöte) 12-14 oktober Seoul (ASEM III) 19-21 oktober Rundresa till kandidatländerna: Lettland, Litauen, Slovakien, Tjeckien 10-12 november Estland, Polen, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Slovenien 13-15 november Marseille (Euro-Med-utrikesministermöte) 15-16 november Rundresa till kandidatländerna: Malta, Cypern, Turkiet 16-17 november Bryssel (Allmänna rådet) 19-21 november Zagreb (toppmöte om Balkan) 24 november Wien (OSSE:s ministerrådsmöte) 27 november Gaborone (EU-SADC- möte) 29-30 november Bryssel (Allmänna rådet) 3-5 december Nice (Europeiska rådet) 6-9 december Bryssel (EAPR-utrikesministermöte) 15 december

Bistånds- och migrationsminister Klingvall avlade 2000 besök i:

Lissabon (informellt EU-biståndsministermöte) 28-29 januari Bryssel (Post-Lomé ministermöte) 31 januari-2 februari New York (besök olika FN-organ) 13-17 februari Lissabon (Allmänna rådet, rättsliga och inrikesfrågor) 2-6 mars Bryssel (Allmänna rådet, rättsliga och inrikesfrågor) 26-27 mars Indonesien-Östtimor 1-9 april Frankrike 4-5 maj Tyskland och Frankrike 9-10 maj Bryssel (Allmänna rådet, utveckling) 18 maj Bangladesh 21-27 maj Bryssel (Allmänna rådet, rättsliga och inrikesfrågor) 29-30 maj New York (FN, uppföljning av Pekingkonferensen) 6 juni Washington (Världsbanken och IDB) 7-10 juni Lissabon (migrationskonferens) 15 juni Bosnien-Hercegovina 18-20 juni Genève (UNHCR) 26 juni Marseille (informellt rådsmöte, rättsliga och inrikesfrågor) 28-29 juli Ilulissat, Grönland (informellt biståndsministermöte) 24-25 augusti New York (UNDP-möte mm) 10-18 september New York-Winnipeg (UNDP, konferens om barn i krig) 10-17 september Prag (Världsbankens årsmöte) 26-27 september Bryssel (Allmänna rådet, rättsliga och inrikesfrågor) 28-29 september Genève (UNHCR) 2-3 oktober Honduras (uppföljning Mitch-katastrofen) 8-10 oktober Guatemala (uppföljning Mitch-katastrofen) 10-12 oktober Italien (ordförandeskapssamtal) 17 oktober Spanien (ordförandeskapssamtal) 18 oktober Lettland (ordförandeskapssamtal) 30 oktober Estland (ordförandeskapssamtal) 30 oktober Tyskland 8 november Bryssel (Allmänna rådet, utveckling) 10 november Officiella besök

Köpenhamn (nordisk konferens om personer med funktionshinder) 13 november Lusaka (nordiskt biståndsministerbesök) 14 november Frankrike 28 november Bryssel (Allmänna rådet, rättsliga och inrikes frågor) 30 november-1 december Helsinki (informellt nordiskt biståndsministermöte) 5 december Nederländerna 6 december Storbritannien 12 december

Handelsminister Pagrotsky avlade 2000 besök i:

Davos (World Economic Forum) 27-31 januari Bergen (Östersjöstaternas råd) 7-8 februari Bangkok (UNCTAD-möte) 15-19 februari Bryssel (Inre marknadsråd) 15-17 mars Porto (informellt EU-handelsministermöte) 17-19 mars Berlin (ordförandeskapssamtal) 3-4 april London (ordförandeskapssamtal) 8-9 maj Paris (ordförandeskapssamtal) 23-25 maj Bryssel (Inre marknadsråd) 25 maj Bryssel (Bilderberg-möte) 1-3 juni Rom (ordförandeskapssamtal) 5-6 juni Bryssel (Allmänna rådet) 10-11 juni Hannover (Världsutställningen Expo 2000) 14 juni Madrid (ordförandeskapssamtal) 19-21 juni Birmingham (tal inför Internationella metallfederationen) 21-22 juni Paris (OECD:s ministerrådsmöte) 26-28 juni Bryssel (Inre marknadsråd) 27-28 sept Luxemburg (Allmänna rådet) 9 oktober Rio de Janeiro (UNDP-konferens) 10-11 oktober Klaipeda (Sverige-dagar inom ramen för 13 oktober "Baltiska ländernas år") Oslo (besök Norsk-svenska handelskammaren) 23 oktober Reykjavik (Nordiska rådet) 5-8 november Moskva (ordförandeskapssamtal) 27-28 november Bryssel (Inre marknadsråd) 30 november Paris (informellt EU-handelsministermöte) 1-2 december Bryssel (Inre marknadsråd) 4-6 december

Inkommande besök

Statsbesök har under 2000 avlagts av:

Frankrikes president 10-11 april Finlands president 3-4 maj Japans kejsare 29-31 maj

Besök i Sverige hos statsminister Persson har under 2000 avlagts av:

Israels premiärminister (i samband med Stockholmskonferensen) 26-28 januari Tjeckiens president (i samband med Stockholmskonferensen) 26-28 januari Officiella besök

Slovakiens president (i samband med Stockholmskonferensen) 26-28 januari Bulgariens president (i samband med Stockholmskonferensen) 26-28 januari Israels talman (i samband med Stockholmskonferensen) 26-28 januari Frankrikes premiärminister (i samband med Stockholmskonferensen) 26-28 januari Argentinas president (i samband med Stockholmskonferensen) 26-28 januari Maltas premiärminister 15 februari Portugals premiärminister 6 mars Italiens talman 28 mars NATOs generalsekreterare 31 mars Norges statsminister 19 maj Belgiens premiärminister 6 juni Luxemburgs premiärminister 7 juni EU-kommissionens ordförande 1 sep Sydafrikas president 4 september Europaparlaments talman 19 september Makedoniens premiärminister 28 september EU:s generalsekreterare för rådssekretariatet 26 oktober Frankrikes president 28 november Sydkoreas president 12 december Estlands premiärminister 12 december Lettlands premiäminister 12 december Litauens premiärminister 12 december Tysklands förbundskansler 19 december

Besök i Sverige hos vice statsminister Hjelm-Wallén har under 2000 avlagts av:

Mongoliets utrikesminister 9 februari Kroatiens utrikesminister 5 maj Slovakiens utrikesminister 15 juli Nigers premiärminister 22 augusti Sydafrikas president samt utrikesminister 4 september Storbritanniens europaminister 12 september Tjeckiens talman 13 september Schweiz utrikesminister 5 oktober Ungerns talman 11 oktober Lettlands president 19 oktober FN:s biträdande generalsekreterare 13 november

Besök i Sverige hos utrikesminister Lindh har under 2000 avlagts av:

Colombias High Commissioner for Peace 10 januari Portugals utrikesminister 12 januari Argentinas utrikesminister (i samband med Förintelsekonferensen) 27 januari Makedoniens utrikesminister (i samband med Förintelsekonferensen) 27 januari Zimbabwes utrikesminister 3 februari Mongoliets utrikesminister 8 februari EU-kommissionären för interna reformer och översättningstjänsten (Kinnock) 10 februari Höge representanten för Bosnien (Petritsch) 3 mars Generalsekreterare PLO och chef för NAD 7 mars Östtimors frihetsledare Gusmão 21 mars Officiella besök

Finlands utrikesminister 29 mars Sloveniens EU-minister 30 mars NATO:s generalsekreterare 30 mars Prins Hassan, Jordanien 14 april Ungerns utrikesminister 27 april EU:s mellanösternsändebud 5 maj Kroatiens utrikesminister 5 maj Sydafrikas utrikesminister 11 maj His Holiness Dalai Lama 16 maj Kap Verdes utrikesminister 16 maj EU-kommissionären för regionalpolitik (Barnier) 25 maj Storbritanniens utrikesminister 31 maj Belgiens utrikesminister 6 juni Marockos utrikesmninster 14 juni Slovakiens utrikesminister 15 juni Norges utrikesminister 27-28 juni Estlands utrikesminister 28 juni EU:s generalsekreterare för rådssekretariatet 6 juli PLO:s chefsförhandlare 12 augusti Nigers premiärminister 22 augusti Sydafrikas utrikesminister 4 september Nepals utrikesminister 7 september Spaniens utrikesminister 21 september EU-kommisionären för yttre förbindelser (Patten) 25 september Ukrainas utrikesminister 26 september Bulgariens utrikesminister (Utvidgningsseminariet) 28 september Lettlands utrikesminister (Utvidgningsseminariet) 28 september Makedoniens utrikesminister 28 september EU-kommissionären för utvidgningen (Verheugen) 28 september Schweiz utrikesminister 5 oktober Israels justitieminister 18 oktober Angolas utrikesminister 24 oktober Armeniens utrikesminister 25 oktober OAUs generalsekreterare 26 oktober EU:s generalsekreterare för rådssekretariatet 26 oktober Bosniens utrikesminister 31 oktober PLO:s chefsförhandlare 8 november Belgiens handelsminister 22 november UNHCR:s generaldirektör 22 november Koordinatorn för stabilitetspakten för sydöstra Europa 22 november Israels utrikesminister 1 december Polens utrikesminister 13 december Nordiskt-afrikanskt samråd 19 december

Besök i Sverige hos bistånds- och migrationsminister Klingvall har under 2000 avlagts av:

Zimbabwes utrikesminister 3 februari UNAID:s generaldirektör 11 februari Lesothos utrikesminister 3 maj Världsbankens exekutivdirektör 21 augusti Belgiens biståndsminister 30 augusti Röda Korsets generalsekreterare 31 augusti Irlands biståndsminister 16 oktober Officiella besök

Angolas utrikesminister 25 oktober OAU:s generaldirektör 26 oktober IOM:s generaldirektör 20 november UNDP:s generaldirektör 21 november Storbritanniens migrationsminister 21 november UNHCR:s generaldirektör 21 november Luxemburgs biståndsminister 28-29 november UN World Food Programmes exekutivdirektör 29 november Europaparlamentet, LIBE-utskottet 8 december Europaparlamentet, biståndsutskottet 19 december

Besök i Sverige hos handelsminister Pagrotsky har under 2000 avlagts av:

EU-komissionären för inremarknadsfrågor 6 mars Israels handelsminister 30 mars Ålands lantråd 26 april Ungerns utrikesminister 27 april Finlands utrikesminister 3 maj Storbritanniens konsumentminister 30 juni Guandongprovinsens partisekreterare 6 september Ukrainas utrikesminister 26 september Rysslands vice handelsminister 29 september Sloveniens handelsminister 2 oktober Mexicos handelsminister 3 oktober EU:s handelskommissionär 19 oktober OAU:s generalsekreterare 27 oktober Belgiens handelsminister 22 november Italiens inremarknadsminister 24 november Storbritanniens inremarknadsminister 13 december

Internationella konferenser och vissa andra viktiga besök under 2000:

Stockholm International Forum on the Holocaust 26-28 januari Sveriges internationella överenskommelser m.m.

XX Sveriges internationella överenskommelser m.m.

Pressmeddelanden

Sveriges internationella överenskommelser m. m. ingångna under året 2000-12-31

Den 3 januari 2000 överlämnades till Förenade Arabemiratens ambassad en note om svenskt godkännande av ett avtal den 10 november 1999 med Förenade Arabemiraten om främjande och ömsesidigt skydd av investeringar. Avtalet trädde i kraft den 6 maj 2000.

Den 3 januari 2000 överlämnades till Kuwaits ambassad en note om svenskt godkännande av ett avtal den 7 november 1999 med Kuwait om främjande och skydd av investeringar. Avtalet träder i kraft när Kuwait har godkänt det.

Den 13 januari 2000 beslutade regeringen att ratificera ramkonventionen den 1 februari 1995 i Strasbourg om skydd för nationella minoriteter. Ratifikationsinstrumentet deponerades hos Europarådets generalsekreterare i Strasbourg den 9 februari 2000. I samband med deponeringen avgav Sverige en förklaring att de nationella minoriteterna i Sverige är samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar. Konventionen trädde i kraft den 1 februari 1998 och för Sverige den 1 juni 2000.

Den 13 januari 2000 beslutade regeringen att ratificera den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk av den 5 november 1992. Den 9 februari 2000 deponerades ratifikationsinstrumentet hos Europarådets generalsekreterare i Strasbourg sedan Sverige först samma dag undertecknadet stadgan. I samband med ratificeringen avgav Sverige förklaring om att samiska, finska och meänkieli är landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige. Dessutom lämnades en bilaga angående Sveriges åtaganden enligt artikel 2 punkt 2 avseende dessa språk. Slutligen angavs i ratifikationsinstrumentet att romani chib och jiddisch skall anses som territoriellt obundna minoritetsspråk i Sverige vid tillämpning av stadgan. Stadgan trädde i kraft den 1 mars 1998 och för Sverige den 1 juni 2000.

Den 19 januari 2000 deponerades hos Förenta nationernas generalsekreterare i New York Sveriges ratifikationsinstrument till Protokoll till konventionen 1979 om långväga gränsöverskridande luftföroreningar om långlivande organiska föroreningar. Protokollet är dagtecknat den 24 juni 1998 i Århus. Protokollet har inte trätt i kraft.

Den 19 januari 2000 deponerades hos Förenta nationernas generalsekreterare i New York raitifikationsinstrumentet till Protokoll till konventionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar om tungmetaller, undertecknat i Århus den 24 juni 1998. Protokollet har intet trätt i kraft.

Den 20 januari 2000 överlämnades till Västeuropeiska unionens generalsekretariat i Bryssel ratifikationsinstrument angående ett Europeiskt avtal om forskningssamarbete och utnyttjande av provningsanläggningar (SOCRATE). Avtalet är dagtecknat i Rom den 16 november 1998. I samband med deponeringen reserverade sig Sverige för att bestämmelserna avseende beskattning i artiklarna 21 och 22 i avtalet om rättslig ställning för Västeuropeiska unionen, nationella ombud och internationella tjänstemän, undertecknat i Paris den 11 maj 1955, inte skulle tillämpas på svenska medborgare eller på personer som är bosatta i Sverige. Avtalet har inte trätt i kraft.

Den 24 januari 2000 deponerades hos generalsekretariatet i Europeiska unionens råd i Bryssel Sveriges ratifikationsinstrument till Konventionen om Österrikes, Finlands och Sveriges anslutning till konventionen om undanröjande av dubbelbeskattning vid justering av inkomst mellan företag i Sveriges internationella överenskommelser m.m. intressegemenskap. Konventionen är dagtecknad den 21 december 1995 i Bryssel. Den trädde i kraft den 1 maj 1999 och för Sverige trädde den i kraft den 1 april 2000.

Den 25 och 27 januari 2000 undertecknades i Stockholm och Köpenhamn, ett avtal jämte tilläggsprotokoll med Danmark, om mervärdesskatt för den fasta vägförbindelsen över Öresund. Den 23 mars 2000 beslutade regeringen att godkänna avtalet och den 12 april 2000 överlämnades en note till Danmarks ambassad om godkännandet. Avtalet trädde i kraft den 12 maj 2000.

Den 31 januari 2000 undertecknades i Tel Aviv en överenskommelse om fortsatt svenskt deltagande i Temporary International Presence in Hebron (TIPH). Överenskommelsen trädde ikraft den 1 februari 2000.

Den 31 januari 2000 överlämnades till Rumäniens utrikesministerium i Bukarest en note angående Sveriges godkännande av luftfartsavtalet med Rumänien som undertecknades i Oslo den 26 oktober 1998. Luftfartsavtalet trädde i kraft mellan Sverige och Rumänien den 31 januari 2000.

Den 3 februari 2000 beslutade regeringen att ratificera ett tilläggsavtal av den 3 maj 1999 till samarbetsavtalet 1994 mellan europeiska flygforskningsinstitut (AEREA). Ratifikationsinstrumentet överlämnades den 8 mars 2000 till generalsekreteraren i Sammanslutningen av europeiska flygtekniska forskningsorgan i Amsterdam. Avtalet trädde i kraft för Sverige den 8 mars 2000.

Den 9 februari 2000 undertecknades i Bryssel ett avtal med NATO om ändring av avtalet 1997 angående deltagande i en multinationell fredsstyrka (SFOR). Avtalet trädde i kraft vid undertecknandet.

Den 15 februari 2000 undertecknades i Stockholm ett avtal med Kanada om inbördes rättshjälp i brottmål. Avtalet skall ratificeras.

Den 15 februari 2000 undertecknades i Stockholm ett avtal med Kanada om utlämning. Avtalet skall ratificeras.

Den 18 februari 2000 undertecknades i Bangkok ett investeringsskyddsavtal med Thailand. Avtalet träder i kraft när det har godkänts av Thailand. Avtalet trädde i kraft den 23 november 2000 efter noteväxling.

Den 24 februari 2000 beslutade regeringen att godkänna en överenskommelse i Helsingfors den 25 oktober 1999 om förlängning av överenskommelsen den 3 september 1996 mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige om tillträde till högre utbildning. En godkännandenote överlämnades den 9 mars 2000 till Finlands utrikesministerium och avtalet trädde i kraft den 28 mars 2000.

Den 25 februari 2000 undertecknades i Oslo en överenskommelse mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige om ändring av konventionen mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge, undertecknad i Oslo den 23 mars 1962 angående indrivning av underhållsbidrag. Överenskommelsen skall ratificeras.

Den 25 februari 2000 undertecknades i Oslo en överenskommelse mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige om ändring av konventionen mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge, undertecknad i Stockholm den 6 februari 1931 innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap. Överenskommelsen skall ratificeras.

Den 28 februari och 7 januari 2000 ingicks via skriftväxling i Stockholm en överenskommelse med Storbritannien om utsträckning av den territoriella tillämpningen av Europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål till att även omfatta Isle of Man. Överenskommelsen trädde i kraft den 28 februari 2000. Sveriges internationella överenskommelser m.m.

Den 29 februari 2000 undertecknades i Harare ett avtal med Zimbabwe om utvecklingssamarbete 2000- 2002. Avtalet trädde i kraft vid undertecknandet.

Den 3 mars 2000 undertecknades i Köpenhamn en överenskommelse med Danmark om internationell taxitrafik på väg. Överenskommelsen trädde i kraft den 30 juni 2000 efter noteväxling.

Den 3 mars 2000 undertecknades i Köpenhamn ett tilläggsprotokoll till avtalet 1951 mellan Sverige, Danmark och Norge rörande samarbete på luftfartens område. Tilläggsprotokollet trädde i kraft vid undertecknandet.

Den 8 mars 2000 undertecknades i London en överenskommelse med Storbritannien om beredskapslagring av olja. Överenskommelsen trädde i kraft vid undertecknandet.

Den 10 mars 2000 lämnades underrättelse till generalsekreteraren i Europeiska unionens råd i Bryssel om att de svenska kraven hade uppfyllts för ett ikraftträdande av Protokollet i Bryssel den 29 november 1999 om anpassning av de institutionella aspekterna i Europaavtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan och Tjeckiska republiken, å andra sidan, för att beakta Österrikes, Finlands och Sveriges anslutning till Europeiska unionen. Protokollet har inte trätt i kraft.

Den 14 mars 2000 undertecknades i Hongkong ett luftfartsavtal mellan Sverige och Hongkong. Avtalet trädde i kraft vid undertecknandet.

Den 20 mars 2000 undertecknades i Köpenhamn ett luftfartsavtal med Makedonien (FYROM). Den 5 juni 2000 underrättades Makedoniens utrikesministerium om att Sverige godkänt avtalet. Det trädde i kraft samma dag.

Den 21 mars 2000 undertecknades i Stockholm och Köpenhamn ett avtal med Danmark om betalnings- och avgiftsvillkor för järnvägstrafiken på den fasta förbindelsen över Öresund. Den 31 maj 2000 beslutade regeringen att godkänna avtalet och underrättelse lämnades samma dag till Danmarks ambassad i Stockholm. Avtalet trädde i kraft den 30 juni 2000.

Den 22 mars 2000 undertecknades i Bryssel ett protokoll om ändring av avtalet den 9 februari 1994 om uttag av en avgift för tunga fordon som använder vissa vägar för att tillämpa Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/62/EG av den 17 juni 1999 om avgifter på tunga godsfordon för användningen av vissa infrastrukturer. Den 18 december 2000 beslutade regeringen att meddela Europeiska gemenskapernas kommission att de svenska kraven för ett ikraftträdande av protokollet var uppfyllda. Protokollet har inte trätt i kraft.

Den 4 april och 23 februari 2000 ingicks genom skriftväxling i Wien en överenskommelse med Förenta nationerna om en kurs i fjärranalys. Överenskommelsen trädde i kraft den 4 april.

Den 6 april 2000 beslutade regeringen att ratificera ett protokoll om ändring i konventionen den 7 december 1944 angående internationell civil luftfart. Protokollet antogs den 1 oktober 1998 i Montreal. Den 19 maj 2000 deponerades Sveriges ratifikationsinstrument hos ICAO:s generalsekreterare i Montreal. Protokollet har inte trätt i kraft.

Den 6 april 2000 beslutade regeringen att underrätta Folkrepubliken Kinas regering om att alla åtgärder vidtagits på svensk sida för ikraftträdandet av tilläggsprotokollet i Stockholm den 18 november 1999 om ändring i avtalet 1986 med Folkrepubliken Kina för att undvika dubbelbeskattning och förhindra skatteflykt beträffande skatter på inkomst. Underrättelse lämnades till kinesiska utrikesministeriet den 11 maj 2000. Tilläggsprotokollet träder i kraft när det har godkänts av Kina. Sveriges internationella överenskommelser m.m.

Den 18 april 2000 undertecknades i Stockholm ett säkerhetsskyddsavtal med Tjeckien. Avtalet trädde i kraft vid undertecknandet.

Den 19 april 2000 undertecknades i Bryssel en överenskommelse om europeiskt forskningssamarbete avseende träskyddsoptimering från miljösynpunkt (COST E 22). Överenskommelsen är dagtecknad i Bryssel den 16 december 1999.

Den 19 april 2000 beslutade regeringen att lämna underrättelse till Internationella atomenergiorganet (IAEA) i Wien om att samtliga svenska rättsliga krav den 16 maj 2000 hade uppfyllts för att möjliggöra ett ikraftträdande av tilläggsprotokollet av den 22 september 1998 till avtalet mellan Belgien, Danmark, Finland, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Sverige, Tyskland, Österrike och Europeiska atomenergiorganet rörande tillämpningen av artikel III.I och III.4 om förhindrande av spridning av kärnvapen. Underrättelsen lämnades den 16 maj 2000. Protokollet har inte trätt i kraft.

Den 28 april 2000 undertecknades i Haag en överenskommelse med Förenta nationerna om sekondering av personal till Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien. Överenskommelsen trädde i kraft vid undertecknandet.

Den 28 april 2000 undertecknades i Oslo ett avtal med Norge om ändring av artikel 7 i avtalet 1997 om upprättande av och mandat för en blandad svensk-norsk renbeteskommission. Avtalet trädde i kraft vid undertecknandet.

Den 4 maj 2000 fattade regeringen beslut om att ansluta sig till 1999 års konvention om livsmedelsbistånd. Konventionen är dagtecknad i London den 13 april 1999. Sveriges anslutningsinstrument deponerades hos Förenta nationernas generalsekreterare i New York den 26 maj 2000. Konventionen trädde i kraft den 1 juli 2000 och trädde i kraft för Sverige vid deponeringen.

Den 5 maj 2000 och 20 oktober 1999 ingicks genom skriftväxling i Stockholm ett avtal med Bosnien- Hercegovina om vilka överenskommelser mellan Sverige och f.d. Socialistiska federativa republiken Jugoslavien som skall fortsätta att gälla i förhållande till Bosnien-Hercegovina. Avtalet trädde i kraft den 5 maj 2000.

Den 8 maj 2000 undertecknades i Genève ett avtal med Förenta nationernas flyktingkommissarie (UNHCR) om det svenska bidraget för år 2000. Avtalet trädde i kraft vid undertecknandet.

Den 10 maj 2000 undertecknades i Bryssel en samma dag tecknad överenskommelse om europeiskt forskningssamarbete avseende säkerhetsbedömning av träkonstruktioner (COST E 24).

Den 10 maj 2000 undertecknades i Bryssel en samma dag tecknad överenskommelse om europeiskt forskningssamarbete avseende interaktioner mellan proteiner och lipider (COST D 22).

Den 10 maj 2000 undertecknades i Bryssel en samma dag tecknad överenskommelse om europeiskt forskningssamarbete avseende grönstrukturer och stadsbyggande (COST C 11).

Den 10 maj 2000 undertecknades i Bryssel en överenskommelse om europeiskt forskningssamarbete avseende mellanbindande äggviteämnen och enzymer, kemisk biohärmning (COST D 21).

Den 11 maj 2000 beslutade regeringen att underteckna och ratificera konventionen den 21 maj 1997 om rätten till icke-sjöfartsanvändning av internationella vattenvägar. Den 15 juni deponerade Sverige sitt anslutningsinstrument hos Förenta nationernas generalsekreterare i New York. Konventionen har inte trätt i kraft. Sveriges internationella överenskommelser m.m.

Den 15 maj 2000 undertecknades i Nairobi en överenskommelse med Förenta nationernas miljöprogram, UNEP, om hållandet av ett globalt miljöministerforum i Malmö den 29-31 maj 2000. Överenskommelsen trädde i kraft vid undertecknandet.

Den 15 maj 2000 undertecknades i Porto ett avtal om ändring i avtalet 1998 om forskningssamarbete och utnyttjande av provningsanläggningar (SOCRATE). Avtalet trädde i kraft vid undertecknandet.

Den 17 maj 2000 undertecknades i Bryssel en överenskommelse om europeiskt forskningssamarbete avseende tillförlitlighet hos optiska komponenter och utrustning i kommunikationsnät (COST 270).

Den 18 maj 2000 beslutade regeringen att ansluta sig till konventionen för den internationella Potatisorganisationen. Konventionen är dagtecknad i Lima den 26 november 1999. Deponeringen av anslutningsinstrumentet skedde den 29 september 2000. Konventionen trädde i kraft den 26 november 1999 och trädde i kraft för Sverige den 1 oktober 2000.

Den 25 maj 2000 undertecknades i Nairobi ett protokoll om biosäkerhet till konventionen 1992 om biologisk mångfald. Protokollet är dagtecknat i Montreal den 29 januari 2000. Det skall ratificeras. Protokollet har inte trätt i kraft.

Den 29 maj 2000 undertecknades i Bryssel en konvention, upprättad av rådet på grundval av artikel 34 i Fördraget om Europeiska unionen, om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater. Konventionen skall ratificeras. Den har inte trätt i kraft.

Den 31 och 9 maj 2000 undertecknades i Stockholm och Köpenhamn ett avtal mellan Sverige och Danmark om inrättandet av en gemensam informationsfunktion i Öresundsregionen. Avtalet trädde i kraft den 31 maj 2000.

Den 2 juni 2000 undertecknades i Pretoria en överenskommelse med Sydafrika om försvarsmaterielsamarbete. Överenskommelsen trädde i kraft vid undertecknandet.

Den 2 juni 2000 undertecknades i Pretoria en allmän säkerhetsskyddsöverenskommelse med Sydafrika. Överenskommelsen trädde i kraft vid undertecknandet.

Den 8 juni 2000 undertecknades i London en europeisk civilrättslig konvention mot korruption. Konventionen är dagtecknad i Strasbourg den 4 november 1999 och är ej i kraft. Den skall ratificeras.

Den 8 juni 2000 undertecknades i New York en fakultativt protokoll till konventionen 1989 om barnets rättigheter angående barns inblandning i väpnad konflikt. Protokollet skall ratificeras. Det har inte trätt i kraft.

Den 13 juni 2000 överlämnades till Danmarks ambassad i Stockholm en note ang. genomförda lagändringar för ikraftträdandet av ett avtal med Danmark om polisiärt samarbete i Öresundsregionen. Avtalet undertecknades på Öresundsförbindelsen den 6 oktober 1999 och trädde i kraft den 1 juli 2000.

Den 15 juni 2000 beslutade regeringen att ratificera 1996 års ändringsprotokoll till konventionen i London 1972 om förhindrande av havsföroreningar till följd av dumpning av avfall. Ratifikationsinstrumentet överlämnades till Internationella sjöfartsorganisationens generalsekreterare den 16 oktober 2000. I samband med deponeringen förklarade Sverige att protokollets bestämmelser skall tillämpas även på svenska statsfartyg och statsluftfartyg i enlighet med protokollets artikel 10, punkt 5. Ändringsprotokollet antogs i London den 7 november 1996 och undertecknades av Sverige den 9 september 1997. Det har inte trätt i kraft. Sveriges internationella överenskommelser m.m.

Den 15 juni 2000 fattade regeringen beslut om att Sverige skulle ratificera bilaga 5 och tillägg 3 till 1992 års konvention för skydd av den marina miljön i Nordostatlanten. Den 4 september deponerades ratifikationsinstrumentet hos den franska regeringen. Bilagan och tillägget antogs i Sintra i Portugal den 23 juli 1998. De har inte trätt i kraft.

Den 15 juni 2000 beslutade regeringen att lämna underrättelse till generalsekreteraren vid Europeiska unionens råd i Bryssel om att de svenska kraven uppfyllts för ikraftträdandet av ett avtal om handel, utveckling och samarbete mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Republiken Sydafrika, å andra sidan. Underrättelse lämnades den 13 juli 2000. Avtalet, som är dagtecknat i Pretoria den 11 oktober 1999, har inte trätt i kraft.

Den 22 juni 2000 undertecknades i Lernacken en överenskommelse med Danmark om gränstullssamarbete beträffande Öresundsförbindelsen. Överenskommelsen trädde i kraft vid undertecknandet.

Den 22 juni 2000 undertecknades i Bryssel en överenskommelse om europeiskt forskningssamarbete avseende skogens och skogsbrukets bidrag till att motverka växthuseffekten (COST E 21). Överenskommelsen är dagtecknad den 16 december 2000.

Den 22 juni 2000 undertecknades i Bryssel en överenskommelse om europeiskt forskningssamarbete avseende meteorologiska tillämpningar för jordbruket (COST 718). Överenskommelsen är dagtecknad den 10 november 1999.

Den 22 juni 2000 undertecknades i Bryssel en överenskommelse om europeiskt forskningssamarbete avseende celldöd inom biologi (COST 844). Överenskommelsen är dagtecknad den 8 december 1999.

Den 22 juni 2000 undertecknades i Bryssel en överenskommelse om europeiskt forskningssamarbete avseende effekten av vattenreglering – ett nätverk bland europeiska länder (COST 626). Överenskommelsen är dagtecknad den 15 juni 2000.

Den 23 juni 2000 undertecknades i Cotonou i Benin ett partnerskapsavtal mellan staterna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet, å ena sidan, och Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å andra sidan. Avtalet skall ratificeras. Det har inte trätt i kraft.

Den 28 juni 2000 undertecknades en överenskommelse med Nederländerna om reglering av kostnader för förmåner som tillhandahållits enligt förordning (EEG) nr 1408/71, avdelning III, kapitel 1. Överenskommelsen trädde i kraft den 28 augusti 2000 sedan Sverige samma dag meddelat Nederländernas ambassad att avtalet godkänts på svensk sida.

Den 29 juni och 22 mars 2000 ingicks genom skriftväxling en överenskommelse i Stockholm och Wien om utbildningskurs i Uddevalla 14-25 augusti 2000. Överenskommelse trädde i kraft den 29 juni 2000 och förblir i kraft så länge kursen varar.

Den 3 juli 2000 undertecknades i Stockholm ett avtal med Världshandelsorganisationen (WTO) om svenskt bistånd. Avtalet trädde i kraft vid undertecknandet.

Den 4 juli 2000 undertecknades i New Delhi ett avtal med Indien om främjande och ömsesidigt skydd av investeringar. Note om svenskt godkännande överlämnades till Indiens ambassad den 4 oktober 2000. Avtalet träder i kraft sedan Indien godkänt det.

Den 7 juli 2000 undertecknades i Sao Paulo en överenskommelse med Brasilien om försvarsmaterielsamarbete. Överenskommelsen trädde i kraft vid undertecknandet. Sveriges internationella överenskommelser m.m.

Den 17 juli 2000 undertecknades i Bryssel en överenskommelse med Belgien, USA, Storbritannien, Kanada, Nederländerna och EG-kommissionen inom minröjningsområdet. Överenskommelsen trädde i kraft vid undertecknandet.

Den 25 juli 2000 undertecknades i Stockholm en Överenskommelse med Världshandelsorganisationen (WTO) om svenskt bidrag för år 2000 till WTO:s biståndsfond. Överenskommelsen trädde i kraft vid undertecknandet.

Den 27 juli 2000 undertecknades i London ett ramavtal om åtgärder för att underlätta omstrukturering och drift av den europeiska försvarsindustrin. Avtalet skall ratificeras.

Den 31 juli 2000 undertecknades i Tel Aviv ett avtal om förlängning av den tillfälliga internationella närvaron i Hebron (Temporary International Presence in Hebron, TIPH). Avtalet trädde i kraft den 1 augusti 2000.

Den 24 augusti 2000 beslutade regeringen att fr.o.m den 1 oktober 2000 flytta centralmyndigheten för internationellt rättsligt samarbete från Utrikesdepartementet till Justitiedepartementet. Med anledning härav skall note med detta innehåll överlämnas till Spaniens utrikesministerium som är depositarie för avtalet i Donostia-San Sebastian den 26 maj 1989 mellan Europeiska gemenskapernas medlemsstater om en förenkling och modernisering av metoder för överlämnande av framställningar om utlämning.

Den 24 augusti 2000 beslutade regeringen att fr.o.m. den 1 oktober 2000 flytta centralmyndigheten för internationellt rättsligt samarbete från Utrikesdepartementet till Justitiedepartementet. En note skall överlämnas till utrikesministeriet i Haag, med anledning av ändringar i nedanstående konventioner, för vilka den nederländska regeringen är depositarie Konvention den 15 november 1965, om delgivning i utlandet av handlingar och mål i ärenden av civil eller kommersiell natur Konventionen den 18 mars 1970 om bevisupptagning i utlandet av handlingar och mål i ärenden av civil eller kommersiell natur och Konvention den 25 oktober 1980 om internationell rättshjälp.

Den 24 augusti 2000 beslutade regeringen att fr.o.m den 1 oktober 2000 ändra den förklaring om centralmyndighet som gjorts till Konventionen i Wien den 20 december 1988 mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen. Note med detta innehåll skall överlämnas till konventionens depositarie, Förenta nationernas generalsekreterare i New York.

Den 24 augusti 2000 beslutade regeringen om ändring fr.o.m den 1 oktober 2000 av svenska förbehåll och förklaringar till konventioner om straff och civilrättsligt samarbete. En note med detta innehåll överlämnades den 24 november 2000 till Europarådets generalsekreterare i Strasbourg, depositarie för Europeisk konvention den 20 april 1959 om inbördes rättshjälp i brottmål, Andra tilläggsprotokollet den 17 mars 1978 till europeiska utlämningskonventionen, 1957, den europeiska konventionen den 30 november 1964 rörande övervakning av villkorligt dömda eller villkorligt frigivna personer, den europeiska konventionen den 30 november 1964 om straff för vägtrafikbrott, den europeiska konventionen den 28 maj 1970 om brottmålsdoms internationella rättsverkningar, den europeiska konvention den 15 maj 1972 om överförande av lagföring i brottmål, den europeiska konventionen en 21 mars 1983 om överförande av dömda personer, den europeiska konventionen den 8 november 1990 om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott, den europeiska konventionen den 27 januari 1977 om översändande av ansökningar om rättshjälp, den europeiska konventionen den 7 juni 1968 angående upplysningar om innehållet i utländsk rätt.

Den 1 september 2000 undertecknades i Sarajevo ett proceduravtal med Bosnien-Hercegovina om Sveriges internationella överenskommelser m.m. bistånd. Avtalet trädde i kraft vid undertecknandet.

Den 7 september 2000 fattade regeringen beslut om att ratificera 1997 års tilläggsprotokoll till 1983 års europeiska konvention om överförande av dömda personer. Protokollet är dagtecknat den 18 december 1997. Ratifikationsinstrumentet överlämnades till Europarådets generalsekreterare i Strasbourg den 24 november 2000. Tilläggsprotokollet trädde i kraft den 1 juni 2000. För Sverige trädde det i kraft den 1 mars 2001.

Den 8 september 2000 undertecknades i New York ett fakultativt protokoll till konventionen om barnets rättigheter ang. barnprostitution och barnpornografi. Protokollet är dagtecknat i New York den 25 maj 2000. Det har inte trätt i kraft.

Den 12 september 2000 överlämnades till Greklands ambassad i Stockholm Sveriges ratifikationsinstrument beträffande avtalet den 1 februari 1999 med Grekland på försvarsmaterielområdet. Avtalet trädde i kraft den 12 september 2000.

Den 18 september 2000 undertecknades i Köpenhamn en överenskommelse mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om tillägg till den nordiska överenskommelsen den 12 juli 1957 om upphävande av passkontrollen vid de internordiska gränserna, ändrad genom överenskommelsen av den 27 juli 1979, samt tilläggsöverenskommelsen av den 2 april 1973. Överenskommelsen skall ratificeras. Den har inte trätt i kraft.

Den 26 september 2000 undertecknades i Moskva en överenskommelse med Ryska federationen om senareläggning av vissa betalningar (skuldkonsolidering). Överenskommelsen trädde i kraft vid undertecknandet.

Den 3 oktober 2000 undertecknades i Stockholm ett avtal med Mexiko om främjande och ömsesidigt skydd av investeringar. Avtalet träder i kraft sedan det godkänts av parterna.

Den 11 oktober 2000 undertecknades i Bryssel en överenskommelse om europeiskt forskningssamarbete avseende parkeringspolicy, effekter på rörlighet och lokal ekonomi (COST 342). Överenskommelsen är dagtecknad i Bryssel den 8 september 1999.

Den 11 oktober 2000 undertecknades i Bryssel en överenskommelse om europeiskt forskningssamarbete avseende nätverksbaserad multimedial gruppkommunikation (COST 264). Överenskommelsen är dagtecknad i Bryssel den 10 september 1998.

Den 11 oktober 2000 undertecknades i Bryssel en överenskommelse om europeiskt forskningssamarbete avseende återställande av känsligheten hos mikroorganismer och cancerceller för antibiotika (COST B 16). Överenskommelsen är dagtecknad i Bryssel den 10 maj 2000.

Den 17 oktober 2000 undertecknades i London en överenskommelse om tillämpningen av artikel 65 i den europeiska patentkonventionen. Överenskommelsen skall ratificeras. Den har inte trätt i kraft.

Den 19 oktober 2000 beslutade regeringen att med verkan fr.o.m. 1 februari 2001 säga upp avtalet med Botswana rörande upphävande av passviseringstvånget. Ambassaden meddelades den 8 december 2000.

Den 19 oktober 2000 beslutade regeringen att, med verkan fr.o.m. den 1 februari 2001 säga upp avtalet med Lesotho rörande upphävande av passviseringstvånget. Ambassaden informerades den 7 december 2000.

Den 19 oktober 2000 beslutade regeringen att, med verkan fr.o.m. den 1 februari 2000 säga upp avtalet Sveriges internationella överenskommelser m.m. med Malawi av den 25 november 1966 rörande upphävande av passviseringstvånget. Ambassaden meddelades den 11 oktober 2000.

Den 19 oktober 2000 beslutade regeringen att, med verkan fr.o.m. den 1 februari 2001 säga upp avtalet med Swaziland av den 30 september 1969 rörande upphävande av passviseringstvånget. Ambassaden informerades den 5 december 2000.

Den 19 oktober 2000 beslutade regeringen att, med verkan från den 1 februari 2001 säga upp avtalet den 19 mars 1991 med Namibia om upphävande av passviseringstvånget. Ambassaden informerades den 8 december 2000.

Den 24 oktober 2000 undertecknades i Stockholm en Överenskommelse mellan Finland, Norge och Sverige om "Stiftelsen Utbildning Nordkalotten". Överenskommelsen trädde i kraft för Sverige och Norge den 1 januari 2000 och träder i kraft för Finland 30 dagar efter godkännande.

Den 25 oktober 2000 undertecknades i Stockholm ett luftfartsavtal med Armenien. Avtalet träder i kraft efter godkännande av parterna.

Den 31 oktober 2000 undertecknades i Stockholm ett avtal med Bosnien-Hercegovina om främjande och skydd av investeringar. Avtalet träder i kraft när båda parter har notifierat varandra att deras respektive konstitutionella krav har fullgjorts.

Den 6 november 2000 beslutade regeringen att underrätta Slovenien om att de svenska kraven hade uppfyllts för ett ikraftträdande av luftfartsavtalet med Slovenien som undertecknades den 5 oktober 1999 i Stockholm. Note skall överlämnas till Sloveniens utrikesministerium och avtalet träder i kraft när Slovenien har godkänt det.

Den 8 november 2000 undertecknades i Bryssel en överenskommelse med Irland om avstående från återbetalning av vårdkostnader vid sjukdom, moderskap, olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar samt kostnader för administrativa och medicinska kontroller. Den 1 december 2000 meddelades Irlands ambassad i Stockholm att Sverige godkänt avtalet. Det träder i kraft när det har godkänts även av Irland.

Den 14 november 2000 undertecknades i La Paz ett avtal med Bolivia om utvecklings- samarbete åren 2000-2005. Avtalet träder i kraft då Bolivia meddelat att man godkänt.

Den 22 november 2000 undertecknades i Oslo ett avtal med Norge om ändring av protokollet den 25 mars 1981 om upprättande av en fond för svensk-norskt industriellt samarbete. Den 15 december 2000 meddelades Norges ambassad i Stockholm att Sverige fullföljt de interna konstitutionella procedurerna för ett ikraftträdande. Avtalet träder i kraft efter norskt godkännande.

Den 30 november 2000 beslutade regeringen att ratificera ILO:s konvention den 22 oktober 1996 (nr 178) om tillsyn av sjömäns arbets- och levnadsförhållanden, ILO:s konvention den 22 oktober 1996 (nr 180) om sjömäns arbetstid och bemanningen på fartyg samt 1996 års protokoll till 1976 års konvention (nr 147) om miniminormer i handelsfartyg. Ratifikationsinstrumentet skall överlämnas till den internationella arbetsbyråns generalsekreterare i Genève.

Den 1 december 2000 undertecknades i New York ett protokoll om ansvar och kompensation för skada som uppkommer från gränsöverskridande rörelse av farligt avfall, det s.k. Baselprotokollet. Protokollet är dagtecknat i New York den 10 december 1999. Protokollet har inte trätt i kraft.