Att hitta hen Ickebinära personers upplevelser av ett könsneutralt pronomen

Liv Andersson

Psykologiska institutionen/Department of Psychology Examensarbete 30 hp /Degree 30 HE credits Psykologi/Psychology Psykologprogrammet (300 hp)/ Psychologist program (300 HE credits) Höst-/Vårterminen/Autumn/Spring term 2020 Handledare/Supervisor: Marie Gustafsson Sendén English title: Experiences of a gender neutral pronoun

1

ATT HITTA HEN Ickebinära personers upplevelser av ett könsneutralt pronomen

Liv Andersson

Ordet hen har introducerats i det svenska språket som ett könsneutralt pronomen. Tidigare forskning har berört den allmänna betydelsen av ordet och visar att människors attityd till ordet hen blir alltmer positiv. Denna studies syfte var att undersöka betydelsen av hen som självvalt pronomen hos personer med en ickebinär könsidentitet. Intervjuer genomfördes med åtta vuxna ickebinära personer och resultatet tolkades med en tematisk analys. Tre huvudteman framkom: att bli till genom språket, att felkönas samt att (inte) ​ ​ ​ ​ ​ komma ut. I resultaten framkom att hen är viktigt för ickebinäras identitet och ​ existens, samt att det förekommer ofta att ickebinära personer felkönas genom användande av fel pronomen. Ickebinära identiteter blir ofta osynliggjorda i vardagen. Detta ogiltigförklarande av könsidentiteten som ickebinära ofta upplever leder till negativa konsekvenser för existensen och välbefinnandet. Då forskningsfältet är tidigare obeforskat utgör studien en del i att fylla en kunskapslucka på området.

Hen som könsneutralt pronomen föreslogs första gången år 1966 av Rolf Dunås i en språkspalt i Uppsala Nya Tidning (Milles, 2013). Ordet har framförallt diskuterats bland språkvetare som ett pragmatiskt begrepp och ett alternativ till hon/han men det dröjde innan det slog igenom på bred front. I början av 2000-talet började ordet användas i queera sammanhang för att referera till personer som hade en annan könsidentitet än kvinna eller man. Runt 2012 var hen-debatten i media som livligast, bland annat med anledning av barnboken Kivi och monsterhunden (Lundqvist & Johansson 2012) som använde ordet hen ​ om huvudpersonen och således skapade kontroverser (Milles, 2013).

Hen som pronomen kan anses vara betydligt mer etablerat i det svenska språket sedan ordet hen kom in i Svenska Akademiens Ordlista (SAOL) år 2015 (Svenska Akademien, 2015). Så trots att det inte rör sig om ett nytt ord så har ordet kommit in i allmänhetens vokabulär under de senaste decenniet.

Att ett könsneutralt pronomen, som alternativ till hon och han, lagts till i ordlistan och på kort tid blivit allmänt etablerat är anmärkningsvärt (Gustafsson Sendén, Bäck & Lindqvist, 2015). I Sverige har ett binärt könssystem tidigare avspeglats i våra personliga pronomen, till skillnad från exempelvis vårt grannland Finland där endast ett personligt pronomen (hän) används.

2

Pronomen klassificeras som en stängd ordklass, vilket innebär en ordklass där det i regel inte införs nya ord (Milles, 2013). Även det är något som gör förloppet till en speciell händelse. Enligt Gustafsson Sendén och kollegor (2015) visade i sin studie att attityden till ordet hen blivit mer positiv i allmänhet och användandet av ordet ökade mellan år 2012 och 2015.

Även om hen varit kontroversiellt, exempelvis i media så uppmanar myndigheter som Språkrådet (2013) och Socialstyrelsen (2015) människor att använda hen om personer som ​ vill bli omnämnda med det pronomenet.

Hen är ett könsneutralt pronomen med två skilda betydelser och användningsområden. Det första användningsområdet är att hänvisa till en person där kön inte är betydelsefullt, så som i myndighetstexter där det hänvisas till en medborgare. Exempelvis “när lägenhetsinnehavaren fått hem blanketten måste hen skriva under och skicka tillbaka den inom en vecka”. Det andra användningsområdet för ordet är att beteckna en specifik person som själv identifierar sig med hen som pronomen. Exempelvis “hen som står där borta med röd tröja är min chef” (Språkrådet, 2013). Befintlig forskning på hur ordet hen upplevs har främst undersökt den förstnämnda betydelsen. Denna studie har för avsikt att undersöka begreppet hen ur den andra betydelsen, det vill säga som identitetsmarkör och självvalt personligt pronomen för den enskilda individen.

Ickebinära transpersoner Ordet hen används av personer som inte identifierar sig med enbart hon eller han, ofta personer som har en ickebinär könsidentitet. Ickebinär är ett paraplybegrepp som används av personer som identifierar sig utanför det binära könssystemet (kvinna/man). Ickebinära könsidentiteter tycks vara mer tillgängliga och vanligt förekommande bland ungdomar och unga vuxna (Yeadon-Lee, 2016). Inom begreppet ickebinär ryms exempelvis personer som identifierar sig som genderfluid, androgyn, genderqueer, non-gender och agender (Burgwal m.fl., 2019). Personer som identifierar sig utanför det binära könssystemet har existerat genom historien och i olika kulturer (Richards m.fl., 2016), men har i stor utsträckning förbisetts i psykologisk forskning (Hyde, Bigler, Joel, Tate & Van Anders, 2019). Studier visar att ickebinära transpersoner har sämre psykisk hälsa både jämfört med binära transpersoner och cispersoner (Burgwal m.fl., 2019; Lefevor, Boyd-Rogers Sprague & Janis, 2019; Zeluf m.fl., 2016). Trots det finns det alltså mycket lite forskning på ickebinära som grupp inom psykologin. Istället grupperas de ofta under begreppet trans och ickebinäras ​ specifika livsvillkor tenderar därför att förbises (Johnson, LeBlanc, Deardorff & Bockting, 2019; Matsuno & Budge, 2017; Zeluf m.fl., 2016).

Trans är ett begrepp som beskriver personer vars könsidentitet inte ligger i linje med det kön som tillskrivits dem vid födseln (Hendricks & Testa, 2012). Personer som inte är transpersoner benämns som cispersoner. Begreppet trans har historiskt sett kopplats till ett medicinskt narrativ som förutsätter att någon transitionerar från det ena binära könet till det andra. Föreställningarna om vad trans förväntas vara riskerar att drabba ickebinära transpersoner negativt då de inte stämmer in på dem (Matsuno & Budge, 2017; Darwin, 2017). Transpersoner är en utsatt grupp i samhället, studier visar dessutom att ickebinäras livsvillkor skiljer sig betydande från binära transpersoners (Burgwal m.fl., 2019, Bradford & Catalpa, 2019, Zeluf m.fl., 2016). RFSL visar i sin rapport att ickebinära transpersoner har sämre psykisk hälsa än binära transpersoner, och är mindre nöjda med bemötandet i samhället (Orre, 2017). Endast 3,5 % av de ickebinära som svarande på enkäten uppgav att de kan leva 3 i enlighet med sin könsidentitet i alla sammanhang, 42 % uppgav att de “nästan alltid” kan leva i enlighet med sin könsidentitet, men majoriteten upplever alltså inte att de har möjlighet att göra det. Arbetsplatsen är ett sammanhang där marginaliserade grupper inte alltid kan vara öppna med sin minoritetsgruppsidentitet (Madera, King, Hebl, 2012) vilket är kopplat till sämre generellt mående (Hakanen & Schaufeli, 2012). Att särbehandla människor på grund av könsöverskridande identitet eller uttryck är olagligt enligt diskrimineringslagen (2008).

Ett stort problem för ickebinära transpersoner är att de mer sällan uppfattas som sitt upplevda kön än personer med en binär könsidentitet. Det gör att de har svårare att känna sig accepterade för sin könsidentitet än binära transpersoner (Orre, 2017) . ​

Forskningsläget Tidigare forskning om könsidentitet har huvudsakligen handlat om att undersöka binära könsidentiteter, alltså hur det är att vara kvinna respektive man (Budge, Rossman & Howard, 2014). Hyde och kollegor (2019) lyfter fram forskning som avfärdar det binära könssystemet på ett antal grunder. Genom forskning inom neurovetenskap, utvecklingspsykologi, neuroendokrinologi och övrig psykologisk forskning drar de slutsatsen att det binära könssystemet är en samhällelig konstruktion som är alltför dogmatisk i sin uppdelning. De lyfter bland annat fram att existensen av ickebinära personer i sig är ett motbevis till det binära könssystemet, som förutsätter att kön utgår från biologi. De lyfter även fram ett antal forskningsområden där kön har visat sig vara mer mångfacetterat än vad tidigare gjorts gällande inom psykologin. Ett exempel är hur det som beskrivs som “ickebinära könsupplevelser” finns även hos cisperson. Sådana upplevelser innefattar hur nöjd någon är med sin könstillhörighet, i vilken mån någon känner sig som det andra binära könet, som båda binära könen eller som inget av dem (Joel, Tarrasch, Berman, Mukamel, & Ziv, 2014).

Könsnormativitet och transfientlighet har lyfts fram som problem inom den psykologiska forskningen, då metodologin tenderar att utgå från endast två förutbestämda kön, och bortse från människors egen uppfattning om kön. Ansara och Hegarty (2014) beskrev att kategoriseringen av kön inom psykologisk forskning behöver ses över för att forskningsmetoderna i sig inte ska vara osynliggörande och transfientliga. De ansåg att när kön är en parameter som undersöks så bör det vara fritextsvar, och inte begränsas till två förtryckta alternativ. Att tillåta fritextsvar har lyfts fram som det bästa sättet att efterfråga kön i forskningen, för att inte diskriminera deltagarna, samt för att mäta det som avses (Lindqvist, Gustafsson Sendén & Renström, 2020).

Identitet och språk En grundläggande aspekt av de problem som ickebinära upplever ligger alltså i samhällets förståelse för och bemötande av deras könsidentiteter. Identitet i sig är ett grundläggande begrepp inom psykologin som beskriver människors självbild, könsidentitet är således den subjektiva upplevelsen av könstillhörighet. Kön är en av de mest framträdande kategorierna utifrån vilken människor kognitivt och språkligt kategoriserar varandra (Stahlberg, Braun, Irmen, & Sczesny, 2007). Språkliga representationer av kön påverkar synligheten av en viss könstillhörighet i samhället (Stahlberg m.fl. 2007). Brist på kunskap om ickebinära könsidentiteter gör att ickebinära inte kan konceptualiseras språkligt. Det skapar ett glapp mellan självidentifikation och andras tolkningar, som leder till en brist på erkännande för ickebinära könsidentiteter (Nicholas, 2019). 4

Prewitt-Freilino, Caswell och Laakso (2012) har lyft fram kopplingen mellan könade språkkonventioner och samhällspåverkan. I deras studie undersöktes kopplingen mellan sexistiskt språk och mindre jämställda samhällen. De beskrev att samhälleliga strukturer går i linje med det språkbruk som finns samt förklarade att ett förändrat språk kan påverka samhället. De konstaterade också att synligheten av en könstillhörighet påverkar den samhälleliga positionen hos människor, i det fallet kvinnor. Ickebinära som grupp som har synts ytterst lite i språket och det kan förväntas påverka ickebinäras position i samhället.

I studier av språkets skapande potential används begreppet performativitet. Begreppet används för att understryka hur fenomen blir till genom språket, istället för att se språket som ​ ​ något enbart beskrivande. Judith Butler är en forskare som starkt förknippas med teorierna om performativitet, då Butler på 1990-talet analyserat hur kön konstrueras genom språkbruk (Butler, 2007). Enligt Butler skapas och återskapas genus genom kroppsliga och språkliga handlingar, efter samhällets förlagor. Genus blir till genom en ständigt pågående process i vårt sociokulturella varande och ett normativt genus förväntas för att ta plats i samhället. Darwin (2017) har beskrivit hur ickebinära inte har något självklart sätt att iscensätta sin könsidentitet på ett vis som kan identifieras av omgivningen, så signaler via könsuttryck riskerar att misstolkas. Detta försvårar kommunikation kring den egna könsidentiteten.

Butler (2006) skriver i texten “Utom sig: Om den sexuella anatomins gränser” om vad som gör en värld möjlig att leva i; Vilka kan ingå i mänskligheten?, Vilka tillåts bli och vara människor?, Vilka är fullvärdiga medborgare? Utifrån positionen hos människor som bryter normer gällande kön och sexualitet, argumenterar Butler för att alla inte har en självklar rätt till mänsklighet. Ett språkligt osynliggörande ser Butler som ett omöjliggörande av existensen. Att vara förtryckt betyder att du redan finns som ett subjekt av något slag, du är där som den synlige och förtryckte andre för härskarsubjektet, som ett möjligt eller potentiellt subjekt, men att vara overklig, det är ytterligare något annat. För att bli förtryckt måste du först bli begriplig. Att upptäcka att du är fundamentalt obegriplig (ja, att kulturens och språkets lagar finner dig vara en omöjlighet) det är att upptäcka att du ännu inte fått tillträde till det mänskliga (Butler, 2006 s. 48) Morgenroth & Ryan (2018) har beskrivit hur Butlers teorier bör appliceras inom socialpsykologin. De uppmanar till genustrubbel inom socialpsykologin i Butlers anda, för att ​ som forskare undvika att reproducera och iscensätta normer om det binära könssystemet och bli exkluderande.

Språk är i ständig förändring och även utanför Sverige börjar ickebinära bli mer synliga i språket. Oxfords ordlista inkluderade exempelvis ordet cisgender (cisperson) år 2013 , vilket indikerar en förändrad diskurs gällande könstillhörighet. Könsneutrala pronomen lyfts fram mer också i en engelskspråkig kontext. Exempelvis har sociala medier som Facebook har introducerat alternativa könsalternativ utanför det binära könssystemet (Yeadon-Lee, 2016).

Ett sätt att förstå betydelsen av identitet och språk är symbolisk interaktionism, en teori som betonar hur mening skapas i möten med andra människor (Stryker, 2006). Teorin utgår ifrån att människor agerar gentemot andra människor utifrån den mening som de tillskriver dem, och att språket ger människor sätt att förhandla mening genom symboler. Även tänkande är en form av språkbruk, som ger oss möjlighet att påverka tolkningsprocessen. Relationen mellan samhället och självet formas av symboliserande och kommunikation mellan 5 människor. Det innebär att självidentifikation är beroende av interaktion med andra människor. De ramar som människor använder för att tolka någons identitet är beroende av vilka kulturella resurser de bär med sig sedan tidigare (Stryker, 2006). Avsaknad av kunskap om ickebinära identiteter utgör ett hinder för människors möjlighet att tillägna sig ord för det.

Att inte bekräftas i sin identitet skapar en diskrepans mellan den egna självbilden och omgivningens upplevelse av personens identitet. Self discrepancy theory statuerar att när en ​ ​ människas självbild inte stämmer överens med omgivningens bild av vem den är eller borde vara uppstår psykiskt lidande. Detta konceptualiseras ofta som en identitetskris (Higgins, 1987). Higgins har även beskrivit att detta kan antas leda till att människor söker upp relationer där diskrepansen i självbild minskas, samt att människor tenderar att undvika relationer som bidrar till att öka diskrepansen, och den eventuella identitetskrisen.

Att språkligt felkönas I studier om ickebinära framkom hur tillägnande av språk för sin könsidentitet har varit viktigt för att andra ska kunna förstå dem. Att kunna definiera sig själv har beskrivits som en stärkande faktor för den ickebinära identiteten (Losty & O’Connor, 2018; Vijlbrief, Saharso, & Ghorashi, 2020). Ett korrekt könande språk har visat sig viktigt för transpersoner som grupp, då det visat sig att tilltalas med självidentifierat namn korrelerar med bättre psykisk hälsa och färre suicidförsök (Johnson m.fl., 2019; Russell, Politt, Li & Grossman, 2018). Att inte ha ett språk för sin könsidentitet gör att identitetens existens riskerar att ifrågasättas eller ogiltigförklaras. Ogiltigförklarande har varit ett sätt att konceptualisera den psykosociala ​ stress som ickebinära utsätts för, så kallad minoritetsstress (Johnson, m.fl., 2019). ​ ​ Ogiltigförklarande sker i många olika former och kontexter och kommer både från individer och institutioner. Hendricks & Testa (2012) konstaterade att tidigare negativa erfarenheter gör att transpersoner får negativa förväntningar om att bli utsatta för kränkande eller avvisande bemötanden. Studier av ickebinära har lyft fram vikten av rättkönande språk för välmående (Losty & O’Connor, 2018, Nicholas, 2019, Russell m.fl., 2018, Vijlbrief m.fl., 2020).

Minoritetsstress är ett begrepp som beskriver hur ett fientligt samhälle skapar sämre fysisk och psykisk hälsa hos minoritetsgrupper som transpersoner genom stigmatisering, diskriminering, trakasserier och osynliggörande. Stigmatisering uppkommer när en person har någon egenskap som nedvärderas i en social kontext. Stigmatisering existerar alltså i sammanhanget och inte i individen och har negativa konsekvenser för självkänslan (Major & O’Brien, 2005). Meyer (2003) utvecklade minoritetsstressmodellen för att förklara en högre förekomst av psykisk ohälsa hos sexuella minoriteter, men den har även applicerats på transpersoners livsvillkor, där felköning är en källa till minoritetsstress (Burgwal m.fl., 2019; McLemore, 2018; Meyer, 2015). Skyddande faktorer som socialt stöd anses minska effekten av minoritetsstress (Meyer, 2015).

Kön och genus Inom bland annat genusvetenskapen har begreppen kön och genus separerats från varandra, biologiskt och socialt kön har setts som åtskilda parametrar för att beskriva en skiljelinje mellan vad som är medfött och konstruerat i vår könstillhörighet. Detta har dock kritiserats av bland annat Anne Fausto Sterling (2019) och Judith Butler (2007), eftersom kön och genus är tätt förknippade, förväntas vara beständiga och gå i linje med varandra. Flera begrepp har 6 därför utvecklats för att signalera att kön och genus hänger ihop och att den sociala innebörden av kön också är viktig (gender-sex, gender/sex eller sex-gender). Forskning som ser bortom det binära könssystemet har dock blivit mer förekommande (Fausto-Sterling, 2019) och är viktig för att inte utesluta en del av mänskligheten (Hyde m.fl., 2019). När orden kön eller könstillhörighet används i denna studie ska det läsas synonymt till engelskans ​ ​ sex/gender. Det svenska ordet könsidentitet motsvaras ungefär av engelskans gender identity. Gender motsvarar den svenska ordet genus, som dock inte används i en vardaglig kontext i ​ ​ samma utsträckning som gender, varför gender identity i regel översätts till könsidentitet på ​ ​ ​ ​ ​ svenska. Det är alltså den socialpsykologiska aspekten av kön som avhandlas i denna studie och eftersom det inte anses möjligt att helt separera kön från genus så används företrädesvis ordet kön, även för att beskriva socialt kön.

Forskning på kopplingen mellan språk och könsidentitet är svårt att hitta i den psykologiska litteraturen. Det saknas teorier för att förstå språkets funktion att forma och tänka kring den egna könsidentiteten och hur det påverkar människor. Tidigare forskning om kopplingen mellan hen som pronomen och ickebinära saknas helt i den psykologiska forskningen.

Syfte och frågeställning Denna studies syfte är att undersöka betydelsen av språket för den identitetsskapande processen, specifikt hur ordet hen som självidentifierat pronomen upplevs i relation till den egna könsidentiteten. Undersökningen synliggör upplevelser av att leva som ickebinär i ett tvåkönat samhälle, ett område som är eftersatt i tidigare forskning. Frågeställningen som studien utgår ifrån är: ”Hur beskriver ickebinära betydelsen av hen som självvalt pronomen?”

Metod

Deltagare Intervjudeltagarna bestod av åtta personer som använde sig av hen som självidentifierat pronomen. Åldern på intervjupersonerna var mellan 27 år och 62 år med en medelålder på 35 år. Deltagarna hade använt hen som pronomen mellan 2 år och 15 år. Inklusionskriterierna var att personerna skulle vara minst 18 år och använda hen som självidentifierat pronomen. Ingen specifik könsidentitet förutsattes hos deltagarna men sannolikheten ansågs hög att det framförallt rör sig om ickebinära personer. Dock valdes att inte exkludera personer som identifierade sig på något annat sätt. Under intervjuerna framkom att samtliga intervjupersoner identifierade sig som ickebinära, med vissa förbehåll, se resultatdelen.

Intervjupersonerna rekryterades på två sätt, dels genom en öppen inbjudan på sociala medier (via facebookgrupper som berörde “hen” samt min egen facebooksida) och dels genom e-post till det kontaktnät som fanns inom ansvarig handledares forskargrupp. Det mejl som förmedlades via handledarens forskargrupp formulerades så att potentiella deltagare uppmanades att själva ta kontakt med mig för att boka en tid för intervju (se bilaga 2). Några personer som visade intresse för studien var personer jag tidigare träffat i något sammanhang, detta bedömdes inte vara ett hinder för studien. Det resulterade i att fyra intervjudeltagare var personer som jag tidigare träffat i något sammanhang. I intervjuer med bekanta är dock viktigt att fundera över hur de dubbla rollerna riskerar att påverka intervjudeltagarna (McConnell-Henry m.fl., 2010). 7

I de citat som förekommer i resultatdelen har deltagarna tilldelats fingerade namn, vissa namn kan uppfattas som könsneutralt kodade och andra som binärt könskodade. De fingerade namnen speglar en verklighet både i urvalet och generellt, där vissa ickebinära personer har könsneutrala namn och andra inte. Det finns inte någon koppling mellan deltagarna och de fingerade namnens karaktär. Att redovisa mer djupgående demografi av deltagarna riskerar dels anonymiteten, men också att läsaren lockas att dra några slutsatser om subgrupper, vilket inte är möjligt i en studie av den här storleken (Chatfield, 2018).

Intervju & intervjuguide Intervjuerna var semistrukturerade, vilket innebär att det fanns en intervjumall (se bilaga 1) med ett antal på förhand bestämda frågeområden med möjlighet till öppna följdfrågor. En bred frågeställning och öppen intervjuform var viktig för att intervjun skulle tillåta nya och oväntade infallsvinklar och ämnen. Intervjuerna gav frihet för intervjupersonerna att fördjupa sig i det som kändes viktigast för dem. Under arbetet gjordes först en pilotintervju för att testa intervjumallen. Pilotintervjun transkriberades och låg sedan till grund för slutgiltiga ändringar i intervjumallen (Braun & Clarke, 2013). Exempel på frågor var: “Vad betyder ‘hen’ för dig?” “Finns det andra ord och begrepp kopplat till identitet som är viktiga för dig?” “Vilken betydelse får det när folk säger rätt och fel pronomen?” Det semistrukturerade formatet för intervjun innebar att om intervjupersonerna inte själva redan talat om ämnet så ställdes frågan explicit. Ofta kom svaren i samtalet utan att frågan behövde ställas explicit, då intervjuerna i många fall fortlöpte som en dialog snarare än en utfrågning. Fördjupande frågor ställdes som exempelvis “kan du berätta mer om det?” “Hur tror du det kommer sig?” “vad tänker du om det?” och “hur kändes det?” för att lyfta fram den upplevelsemässiga kvaliteter i berättelserna. Avslutningsvis fick deltagarna frågan om det var något som de ansåg missats under intervjun eller som de ville tillägga.

Procedur Intervjuerna utfördes i januari och februari 2020 på platser som passade för intervjupersonen och där det var möjligt att ha ett enskilt möte med ljudupptagning. Ett exempel på lokal som användes var ett grupprum på Stockholms universitet. En av intervjuerna skedde över videosamtal men ramarna för intervjuerna var desamma oavsett de yttre omständigheterna. I inbjudan stod att intervjun tar ca 60-90 minuter, i praktiken var den längsta intervjun 90 minuter och den kortaste ca 70 minuter. En intervju gjordes på engelska, då intervjupersonen var mest bekväm med att tala engelska, de citaten har sedan översatts till svenska.

Intervjuerna transkriberades ortografiskt vilket betyder att alla verbala yttranden nedtecknades ordagrant som tal, skratt och suckar men utan tecken för pauser, inandningar eller tempoändringar eftersom endast det språkliga innehållet låg till grund för analysen. Eftersom talat och skrivet språk skiljer sig åt behövde transkriberingsprocessen med nödvändighet innebära en viss redigering av texten exempelvis att punktueringar skrevs ut på passande ställen (Braun & Clarke, 2013). Användandet av “...” innebär en tvekan eller tystnad. Då några ord tagits bort för att öka läsbarheten markeras detta med [...]. Betoningar av specifika ord har markerats med kursivering. 8

Etik och dataskydd Intervjuerna inleddes med att deltagarna informerades om studiens syfte och ramar samt att den byggde på frivillighet, i enlighet med vetenskapsrådets rekommendationer (2017). De informerades om att de kunde hoppa över de frågor de inte ville svara på och att de kunde avbryta intervjun när som helst utan att uppge anledning. Ett informerat samtycke undertecknades innan intervjun inleddes och deltagarna gavs möjlighet att ställa frågor. Information om studien gavs både i förväg och på plats vid intervjutillfället. Deltagarna fick också information om att intervjun spelades in, transkriberades och att ljudinspelningarna därefter raderas. Transkriberingarna har sedan förvarats på lösenordsskyddad hårddisk. Redan vid transkriberingen avidentifierades materialet på markörer som skulle kunna härledas till intervjupersonen som exempelvis organisationer, orter och namn. Varje intervjuperson tilldelades ett fingerat namn och inga personuppgifter har funnits nedtecknade i arbetet med studien. För att intervjupersonerna skulle känna sig trygga med anonymiteten har de fått läsa och godkänna samtliga citat av dem som publicerats i studien. Detta föranledde endast små språkliga korrigeringar i några fall.

Analys Det insamlade materialet bearbetades och organiserades genom tematisk analys (Braun & Clarke, 2006). Tematisk analys bygger på att identifiera och tolka mönster inom ett material. Analysen utfördes med en induktiv (datadriven) ansats, vilket innebär att teman identifierades utifrån själva datan och inte förutbestämda teoretiska antaganden. En induktiv analys ansågs lämplig eftersom forskningen om ordet hen är begränsad och det inte fanns några självklara teorier att utgå från (Braun & Clarke, 2013).

Det första steget i tematisk analys enligt Braun och Clarke (2006) innebar att bekanta sig med materialet. I praktiken påbörjades detta steg redan i samband med att intervjuerna utfördes och efter varje intervju antecknades tankar och funderingar som uppkommit i samband med intervjun. När intervjuerna transkriberades fortsatte processen att bekanta sig med materialet. Transkriberingarna lästes igenom upprepade gånger, och idéer och mönster antecknades i marginalerna. Ett särskilt dokument upprättades för de tankar och idéer som uppstod under processen. I det andra steget kodades intervjuerna, relevanta delar av varje intervju markerades och gavs en kod utifrån sitt innehåll. Koderna bestod av en kort beskrivning av innehållet. Även under det här steget antecknades de tankar och ideer som kom upp. Intervjuerna kodades i den ordningen de genomfördes. Ansvarig handledare läste en av intervjuerna i sin helhet, och kodade den för att jämföra vilka teman som framkommit. Denna jämförelse låg inte till grund för någon formell beräkning av interbedömarreliabilitet utan blev ett stöd i arbetet med analysen.

I det tredje steget analyserades och kategoriserades koderna i preliminära teman. Dessa preliminära teman skapades baserat på innehåll och inte antal förekomster. Exempel på teman i det här steget var familj, felkönande och då och nu. Det fanns i det här skedet ett antal koder ​ ​ ​ ​ som i det här steget kategoriserades som övrigt. Analysen hade i det här resulterat i åtta ​ ​ teman inklusive övrigt. Provisoriska mindmaps skapades för att beskriva de teman som var ​ aktuella och hur de hängde samman. I det fjärde steget undersöktes hur de teman som skapats passade med dataextrakt och koder, för att undersöka om det fanns tillräckliga belägg för varje tema. I det här stadiet minskades antalet teman till tre och undersöktes i relation till de 9 koder och utdrag som markerats. Steg fem handlade om att abstrahera, namnge och definiera teman. De slutgiltiga teman som skapats var: Att bli till genom språket, Att felkönas, samt Att ​ ​ ​ ​ ​ (inte) komma ut. Sammanlagt blev det tre huvudteman och sju underteman i det slutliga ​ resultatet. I det sista steget valdes illustrativa citat till de teman som tagits fram. Tematisk analys är en process av skrivande vilket innebär skrivandet i sig är det främsta verktygen i alla stadier av analysen (Braun & Clarke, 2006). 10

Tabell 1. Exempel på kodning

Citat Kod Huvudtema Undertema

”Det var en del av processen egentligen omvärdera hela min Ordet hen identitet. Det var en enorm hjälpte till Att bli till lättnad. Att kunna använda ▶ att om- ▶ ▶ Ordet hen genom språket språk och ha koncept som värdera jag kände beskrev mig identiteten själv, som jag känner att jag kan passa in på.”

“Det ska ändå inte ta över fyra år att komma på en nivå där de använder det kanske Felkönar en gång var sjunde gång efter lång Att eller nånting sånt där utan tid tolkas Ovilja hos ▶ ▶ osynliggöras i ▶ rättning. Det är liksom... Jag som brist omgivningen språket tycker att det borde gå på snabbare om du liksom, motivation faktiskt är intresserad, sätter dig in, försöker förstå dig på.”

Förförståelse Braun & Clarke (2013) menar att ingen forskare är fri från teoretisk kunskap eller epistemologiska ramverk. I den aktuella studien handlar min förförståelse om teoretisk kunskap från psykologprogrammet samt inläsning på forskning om ickebinära. Jag var även innan studien bekant med begrepp som berör ickebinära könsidentiteter. Som hbtq-person kan jag anses intervjua delvis från ett insiderperspektiv, samtidigt som det blir en tydlig outsiderposition att jag inte delar intervjupersonernas levda erfarenhet som ickebinära. Braun & Clarke (2013) uttrycker att rollen som insider och outsider är viktigt att reflektera över i relation till kvalitativ forskning.

Resultat

Analysen resulterade i tre huvudteman. Det första temat, att bli till genom språket, handlade ​ ​ om språkets skapande potential och vinsterna med ordet hen. Det andra temat, att felkönas, ​ ​ behandlar de problem som uppstår då hen inte används korrekt och vilka konsekvenser det får. Det sista huvudtemat att (inte) komma ut, handlade om de svårigheter och hinder som finns när det kommer till att berätta om sitt pronomen och att vara öppen med sin könsidentitet, men behandlar också förutsättningar för att kunna komma ut.

11

Att bli till genom språket

Att hitta hen. Deltagarna beskrev att det varit betydelsefullt för dem att upptäcka ordet hen för att kunna beskriva sin könsidentitet. De uttryckte att det var något som fått dem att känna sig sedda, bekräftade och speglade. När ordet hen blivit mer känt i samhället så har det inneburit en möjlighet för intervjudeltagarna att känna sig mer begripliga. Deltagarna beskrev att en viktig del av dem bekräftas när det finns språk som stämmer överens med deras självbild och könsidentitet. Att få vara sig själv och att känna sig mänsklig beskrevs som viktiga funktioner av ordet. Jag kan inte vara mig själv utan ‘hen’.[...] Jag har inte kunnat spegla mig själv, jag har inte kunnat mentalisera riktigt mina egna känslor när man lever som någonting som man inte är [...] Det har gått från att ingen känner mig, till att folk känner mig så det har haft en jättestor betydelse [...] När de använder rätt pronomen så pratar de till mig, eller om mig och inte en jättefelaktig bild av mig. (Cleo)

Det är det här jag inte kunnat förklara under hela min uppväxt. Jag passar inte in i det här och nu har jag äntligen hittat någonting som jag bara kan få själv... Få bara vara jag och det var så jävla fint. (Unni)

När folk använder rätt pronomen, [...] jag känner mig sedd. [...] Det känns mer som att jag blir sedd och bekräftad. Och det är betydelsefullt, men det är också... det är så det borde vara. [... ] Jag får inte en sån stark eufori - utan jag blir sedd, att jag liksom hamnar på normalläget. (Mio)

För mig... Det var en del av processen egentligen att omvärdera hela min identitet. Det var en enorm lättnad. Att kunna använda språk och ha koncept som jag kände beskrev mig själv, som jag känner att jag kan passa in på. (Mika)

Jag känner mig inkluderad. jag känner mig som en människa och det har varit otroligt viktigt för jag har så stor del av mitt liv, nästan hela mitt liv, inte känt mig som en människa. [...] Och när man börjar använda hen för människor, då känner jag mig som en människa, för jag inkluderas där. Att vara en människa är inte reserverat för bara män och kvinnor. (Cleo) Unnis beskrivning av att hitta hen var nästan lyrisk och liknande känslor återkom i de flesta intervjuerna. När människor i deras omgivning använder rätt pronomen beskrev deltagarna att det är kopplat till positiva känslor som exempelvis en lättnad och en befrielse. De beskrev att för att de ska känna sig trygga och må bra i sin identitet så behöver identiteten uppfattas som giltig även i omgivningens ögon. På så vis kan andra människor se dem som de ser sig själva. Deltagarna beskrev att ordet hen har blivit mer känt och uppmärksammat i samhället samtidigt som medvetenheten om ickebinära könsidentiteter har höjts. Cleo uttryckte det exempelvis så här: “Ordet hen har ju liksom på många sätt varit transkampen och varit första, viktigaste steget i ickebinäras kamp för att få existera.” Intervjudeltagarna berättade att normaliseringen av ordet hen i språket gjort det lättare att komma ut som ickebinär och lättare att upptäcka sin könsidentitet. Jag använde inte hen när jag gick i gymnasiet i alla fall, även om jag hade en könsöverskridande identitet, utan jag tror att jag snarare gick in... Jag förklarade nog snarare för folk [...] min könsidentitet. Men jag hade inte ett pronomen eller så. (Mio) 12

Det finns ett annat prat om det nu, och andra ord som hen och ickebinär och allt det, agender och genderfluid och allt det. Det öppnar ju upp för någonting också att få ord och begrepp och kunna prata om sig själv eller typ så identifiera sig med någonting snarare än att bara: Det här är jag inte. (Sasha)

Jag har en vän som jobbar som lärare [...] Hon jobbar som lärare på gymnasiet och hon säger att “nu är det ju en ickebinär transperson i varje klass jag har.” Och det tror jag: att kunna ha den identiteten, att kunna ta den vägen med sina identiteter är jättemycket tack vare att det har normaliserats i språket och finns. Och det finns andra. (Frey)

Hen i samhället. Att ordet hen blir mer känt i samhället innefattar både en ickebinär innebörd av ordet och en generisk/allmän betydelse. Hur intervjudeltagarna såg på användandet av generiskt hen skiljde sig åt. De var överens om att det är positivt i vissa avseenden, då de ansåg att ordet hen i den generiska betydelsen kan bidra till att motverka könsstereotyper och fördomar. Flera intervjudeltagare lyfte också fram att det fyller en viktig funktion i språket, för att kunna tala om människor utan att definiera könstillhörighet. Det är ett pronomen som man behöver. Man behöver ett pronomen i svenska språket för att tala om människor och hen är ett personligt pronomen för mig. [...] För mig är det: han är ett personligt pronomen som beskriver en man. Hon är ett personlig pronomen som beskriver en kvinna. Hen är ett personligt pronomen som beskriver en människa. (Cleo)

Det är väl som att det finns namn som är könsneutrala eller som används, typ Kim. Det blir inte mindre ett pojknamn på en pojke för att en flicka kan heta det. Men att folk liksom, har svårt att förstå det. Skilja på hen till folk som är ickebinära och hen som ett pronomen som man kan använda överlag när det är bekvämt. (Sasha) Det finns också aspekter av det generiska hen som några deltagare ställde sig skeptiska till. De uttryckte oro över att det kan riskera att bli den huvudsakliga betydelsen av ordet samt att det inte utmanar det binära könssystemet. Vissa deltagare ansåg att om hen enbart ses som det generiska hen så blir det ekvivalent med hon/han, och att andra könsidentiteter riskerar då att osynliggöras. Jag känner att då blir det bara en sak. Då blir det inte ett pronomen, det blir inte en person, det blir inte liksom en könstillhörighet eller så. Då blir det bara såhär: det vi säger för att vi inte ska säga han och hon [...] Det blir inte en könsidentitet [...] Så vi inte säger han och hon - så det blir ändå han och hon, fast det blir både och. (Unni)

Jag hade ju egentligen önskat att det hade varit två olika pronomen. Ett som var när man inte kände till någons kön eller när det var irrelevant och ett för ett ickebinärt pronomen eller tredje kön eller vad man vill kalla det för [...] Jag använder inte hen som ett queerstatement, utan för mig är det ett pronomen som bäst beskriver min könsidentitet och jag har en könsidentitet och den är ändå ganska viktig för mig [...] Sen har jag inget emot... Alltså jag använder själv hen som ett generiskt ord. Men det blir lite konstigt. (Charlie) Deltagarna var alla överens om att användningen av ordet hen i den generiska betydelsen har bidragit till att fler känner till ordet. Deltagarna beskrev att människor i större utsträckning känner till ordet hen bland annat tack vare den stora debatt om ordet som förekommit i media. Debatten beskrevs som delvis aggressiv och att tonläget varit hårt, men deltagarna beskrev det också som en del i utvecklingen av samhällets medvetandehöjning och att ickebinära i och med detta har blivit mer synliga. 13

Det finns liksom nån ironi över att jag... Att bli osynliggjord gör också att du inte blir lika angripen, det är jobbigt för det känns som att du lever i skuggor och dimmor och liknande. Men nu känns det verkligen som att det finns aktiva hatkampanjer eller aktivt motstånd mot det som till och med sänds på riksmedier. (Mio)

Jag tänker att om jag idag till nån företagsrepresentant berättar att mitt pronomen är hen, då kommer de åtminstone att veta vad hen är och då kommer de att kunna koppla: hen, det är ju nåt sånt här könsneutralt liksom. Det finns en association och den är på nåt vis lika även för det generiska uttrycket [...] Så det finns liksom en andemening i det som kopplar och där har ju hen-debatten gjort mycket av jobbet tänker jag. (Charlie)

Jag tror dels att folk förändrades rätt mycket i och med debatten så att säga. Alltså de började inse att de kan inte hålla på att felköna folk. Men sen så bytte jag också väldig mycket ut min vänskapsskara [...] Det var både och men det har successivt blivit definitivt bättre. (Cleo)

Kön och normbrott. Intervjudeltagarna uttryckte en syn på kön som skiljer sig från ett mer normativt användande av begreppet kön. De ansåg att identitet och kropp är åtskilda och att könsidentitet kan fluktuera och är något som befinner sig på ett spektrum. Deltagarna uttryckte att människor i allmänhet ser kön som något biologiskt förutbestämt, vilket deltagarna själva inte höll med om. Exempelvis “Jag är i ett stadie i mitt liv där jag känner att jag vill bara att folk ska acceptera min könsidentitet oavsett hur jag presenterar den... Min identitet är frikopplad från min kropp.” (Mio). Deltagarnas radikala syn på kön beskrevs kunna leda till krockar eller konflikter i mötet med människor med ett mer könsnormativt synsätt. Omgivningen beskrevs ofta ha svårt att förstå deltagarnas synsätt. Kollegor, som kommer fram och så bara: “Kan jag säga att du är liksom en hen i en manskropp typ?" Fast det blir ju jätteproblematiskt. Det är ju inte en manskropp, jag har ju en... kropp [...] Du kan ju inte säga att jag har en manskropp, då säger du ju indirekt att jag är en man fast jag inte är det. Jag har en kropp och jag är ickebinär. - Unni Det fanns en stark koppling mellan användandet av hen och könsidentitet hos intervjudeltagarna, även om det framhölls i intervjuerna att ordet hen inte syftar till en specifik könsidentitet. Gemensamt för alla deltagare var att de inte tillhörde en av de binära könskategorierna kvinna eller man. Det förekom att deltagarna identifierade sig som både och, något annat eller att de inte alls ville, eller kunde sätta en etikett på sin könsidentitet. Intervjudeltagarna beskrev exempel på att de redan i barndomen hade upplevelser av en ickebinär könsidentitet. Det innebär att de tidigt upplevde att tilldelat kön inte stämde överens med deras självbild, att de identifierade sig med ett annat kön än det tilldelade eller att de hade tidiga upplevelser av att kön var något flytande. Exempelvis: “Jag hade speciella kläder som jag kunde ta på mig och så var det så: nu är jag pojke liksom och jag fattade heller inte att någon annan, att andra läste mig som något annat.” (Sasha)

Intervjudeltagarna beskrev att de tidigare inte hade haft några alternativ till de binära könsidentiteterna. Om de som unga fått höra att de ska vara exempelvis flicka och inte kände sig som en flicka, så har det enda alternativet varit att fundera på om de känner sig som en pojke. Deltagarna berättade att när de inte heller känt sig som exempelvis pojke så har det inte funnits något annat alternativ att tillgå. För de flesta intervjudeltagarna har ordet hen varit en viktig del i att öppna upp för att det kan finnas andra könsidentiteter än kvinna och man. Även om vissa deltagare berättade att de haft en ickebinär identitet längre än de känt till 14 ordet hen.

Deltagarna beskrev att ordet hen har gjort att de fått en större möjlighet att bli förstådda och respekterade i sin ickebinära identitet än tidigare. De uttryckte att samhällsutvecklingen gjort att människor i större utsträckning förväntas respektera andra människors pronomen. Generellt ansåg deltagarna att samhället har gjort framsteg ifråga om ordet hen men intervjudeltagarna önskade samtidigt att utvecklingen skulle gå fortare. Framstegen som gjorts kopplade de bland annat till arbetet som aktivistgrupper och organisationer gjort för ickebinäras rättigheter och de upplevde att samhället i stort har behövt anpassa sig till den utvecklingen. Jag har kämpat för det här i 25 år och kampen fortsätter. Men det är ändå väldigt bekräftande så här 25 år senare att den ickebinära rörelsen har bildats. Att fler och fler personer i intersexcommunityt och aktivistcommunityt gör anspråk på en ickebinär identitet och att människor tillslut kan se mig som jag ser mig själv. Och det viktigaste, enligt mig: Det är en slags… inte bara bekräftande och erkännande utan begriplighet, förstår du? Jag har blivit förståelig. Och till viss del har språket, och ordet hen gjort det möjligt. (Alex) Ordet ickebinär var hos några intervjudeltagare det begrepp som de föredrog för att beskriva sin könsidentitet och det sågs av andra deltagare i första hand som ett paraplybegrepp för flera olika identiteter. Många deltagare problematiserade begreppet ickebinär men berättade att de trots allt använde det pragmatiskt. De uttryckte att det var det ord som människor i allmänhet kände till eftersom det är det ord som var vanligast och mest använt i den allmänna debatten och därför är tydligt kopplat till ordet hen. Det är så: ‘du är en hen!’ Då är det så: ‘nä men jag är ickebinär, mitt pronomen är hen. Samma som att du inte är en han, utan du är en kille’ och då behöver jag liksom dra det, själva ickebinärordet [...] för att inte vara ‘en hen’ så behöver jag liksom förklara att jag är ickebinär. (Unni) Deltagarna problematiserade begreppet ickebinär delvis för att ordet lät stelt. Flera deltagare uttryckte att “icke” och “binär” inte är vardagliga ord. De uttryckte också att ickebinär är ett ord som de inte tyckte lät bra men framförallt problematiserade deltagarna att behöva identifiera sig som en negation istället för vad de faktiskt var. Cleo beskrev hur hen såg på begreppet ickebinär: Det känns så otroligt omänskligt och opersonligt, det är som att beskriva mig själv som en eukaryot organism. Man bara: ja det stämmer, men jag vet inte om det är något som jag identifierar mig [med] på det sättet. Det låter väldigt hårt, det låter väldigt akademiskt på något sätt. Liksom, bara man hittade synonymer till ickebinär som lät mer som språk så hade det känts bättre ärligt talat. - Cleo Deltagarna beskrev det som viktigt att kunna skilja på könsuttryck, könsidentitet och pronomen även om de ofta hänger ihop. I vilken mån könsuttryck och könsidentitet hängde samman för deltagarna personligen skiljde sig åt. För vissa var medicinsk behandling av kroppen en del i att må bra i sin könsidentitet, medan andra såg kroppen som frånkopplad sin identitet. De var överens om att det inte bara finns ett sätt att vara ickebinär. Att skilja på ​ könsuttryck och könsidentitet beskrev de som att människor inte ska behöva ha vissa attribut eller uttryck för att tillhöra en viss könsidentitet. Intervjudeltagarna beskrev samtidigt hur även de påverkats av normer som rör könsuttryck och hur vissa könskodade attribut riskerade att få dem att mer sällan tolkas som ickebinära. Androgynitet togs upp som något som ofta förväntas av en ickebinär person och deltagarna berättade hur vissa uttryck gör att ickebinära blir sedda som mer eller mindre trovärdiga. 15

Men [jag] är väldigt hårig och det är en stor grej [...] Jag minns en gång någon sa till mig att en androgyn person, androgynitet, är en liten mager hårlös pojke [...] En vit, liten pojke det är androgynitet, det är vår bild av androgynitet och om du [...] har mörkt hår, har hår på kroppen... Det liksom, du är automatiskt diskvalificerad från att betraktas som androgyn och då har folk oftast svårt att se dig som ickebinär också. (Cleo)

Jag kan uppleva att det finns en norm om att folk som är ickebinära måste vara androgyna. Jag vet ju själv flera stycken personer som identifierar sig som ickebinära eller genderqueers men som kanske har kraftig skäggväxt eller är väldigt maskulina i utseende och beteende och de blir liksom inte sedda som det. (Mio) Trans och transperson är också begrepp som problematiserades i intervjuerna. Deltagarna ​ beskrev att identifiera sig som trans kan leda till att människor får felaktiga förväntningar om att en person måste genomgå medicinsk behandling och om att transpersoner ska ha en binär könsidentitet. Vissa av intervjudeltagarna hade genomgått någon form av medicinsk behandling, eller planerade att göra det, men de flesta hade inte det. Intervjudeltagarna beskrev att även om trans är en paraplyterm så tenderar ickebinära att osynliggöras i begreppet. I teorin ansåg intervjudeltagarna att ickebinära bör vara en del av transbegreppet även om de allra flesta deltagare i praktiken hade svårt att identifiera sig med det, om det inte skedde med en tydlig förklaring. Jag identifierar mig som transperson för att jag också identifierar mig som ickebinär och jag tycker att ickebinär hör hemma under det paraplyet [...] Det finns föreställningar om hur transpersoner ska må, det finns föreställningar om [vad] de ska ha för relation till sin kropp, till sitt kön - både biologiskt och socialt och hur de uttrycker det och sådär och jag kan bli lite stressad av det. (Mio) Deltagarna uttryckte att det språk som fanns till förfogande på vissa sätt blev begränsande. De berättade att de brukade vara pragmatiska och uttrycka sig med ord som egentligen inte kändes helt rätt, för att göra sig förstådda. Samtidigt beskrev de att det fanns fler begrepp kring kön som de föredrog och var bekväma med, även om dessa endast användes i vissa kretsar. Alex tillfrågades vilka ord hen föredrog framför ickebinär Genderqueer eller genderfluid… gender creative. Men jag tror… Jag vet inte, det kanske är för att det innehåller ordet ‘gender’ och att det ordet inte översätts så bra i alla språk. Det är nästan som att man måste ha en förståelse för genusteori för att förstå vad genderqueer eller genderfluid eller gendercreative skulle kunna betyda. Jag tror det är samma sak med ickebinär för jag tror du behöver en viss förmåga att tillgodogöra dig genusteori för att förstå det [...] Det finns många andra ord men [ickebinär] är här nu. Jag menar det finns kändisar som kallar sig ickebinära. (Alex) Alex uttryckte att kunskapen inte alltid finns hos omgivningen att ta till sig vissa ord och begrepp kring könsidentitet, något som återkom i intervjuerna. Exempel på begrepp som deltagarna identifierade sig med var genderqueer, intersex, intergender, genderfluid och könsöverskridare. Deltagarna gav även exempel på hur de hittat på egna könsneutrala ord som alternativ till exempelvis mamma, bror, dotter, moster och liknande. Deltagarna skapade tillsammans med sina närstående nya alternativ till könade ord som beskriver släktskap ​och det beskrevs som positivt och bekräftande att ha ett gemensamt språk som tog hänsyn till och synliggjorde deras könsidentitet.

Trygga rum. Något som beskrevs stärkande för intervjudeltagarnas identitet var att vistas i så kallade trygga rum. Det innebar i regel queera sammanslutningar inom föreningar, idrotter eller kompisgäng. I trygga rum beskrev deltagarna att en viss könstillhörighet eller pronomen inte förutsattes och att allas könsidentitet respekterades. De beskrev också att det kunde handla 16 om andra sammanhang som var tydligt queervänliga, så som nära vänner eller partners. I de fall det rörde sig om organiserade mötesplatser innebar det ofta pronomenrundor, där alla i ​ ​ tur och ordning berättade sitt namn och det pronomen de föredrog. Det beskrevs också som vanligt förekommande med namnlappar där alla förväntades skriva sitt namn och pronomen. Den strukturen var något som intervjudeltagarna uppskattade eftersom det signalerar att det är viktigt att visa hänsyn för allas könsidentitet och pronomen. Att ha sammanhang där deras pronomen respekteras och människor inte förutsätter någon könsidentitet beskrev deltagarna som något viktigt för att kunna slappna av och för att känna samhörighet. Exempelvis: “Var känner du dig trygg? [...] Där du identifierar dig med andra [...] Ja, jag tror nog att aktivt att jag söker mig till miljöer där folk där folk är mer medvetna om olika pronomen på ett eller annat sätt.” (Mio).

Andra ickebinära beskrevs ge en känsla av samhörighet då de blev viktiga förebilder och personer att spegla sig i. Att vistas i queera sammanhang ansåg deltagarna ge utrymme att få vara självklar och att bara vara sig själv, utan att oroa sig för felkönande eller att förväntas föreläsa och förklara sin existens. Det beskrevs som en tydlig lättnad: Det är ingen [här] som kommer att tro om folk att ‘du är en man eller kvinna som är hetero’. [...] Alltså de sammanhangen också är så viktiga och betyder något, när det är så: det är inte viktigt längre [...] Där kan man bara vara på ett annat sätt. (Sasha) ​ ​ Men jag minns när jag kom till det andra laget där det fanns en helt uppenbar transperson som var ickebinär som var med på träningen. Hur jag och den kunde stå bredvid varandra och bara med låg röst säga något till varandra och jag minns den här känslan av att här är jag hemma. [...] Här är jag trygg liksom [...] här kommer folk inte att säga fel. (Frey)

Jag var på... det finns en fantastisk konferens [...] endagskonferens för hbtq-forskare [...] De hade också namnlappar med pronomen. Jag blev faktiskt inte felkönad, tror jag, under hela konferensen och det var ett sånt lugn att slippa […] den här oron alltså... Antingen oron för att bli felkönad, eller att vara ledsen för att man behöver dölja den man är om man inte orkar liksom vara öppen. Men att bara slippa [bli felkönad], det var ju fantastiskt! (Charlie) Att hitta ordet hen har sammanfattningsvis varit betydelsefullt beskrev deltagarna. Att få tillgång till ordet har gett avtryck både hos intervjudeltagarna och omvigningen. Ordet hen i sig beskrevs som något som gjorde att deltagarna kunde känna sig trygga, sedda och giltiga. Att hitta samförstånd och gemenskap med andra ickebinära ger utrymme att skapa trygga rum för att freda sin existens och könsidentitet. Att ha tillgång till sammanhang där hen som begrepp får vara självklart beskrevs skapa ett välbehövt andrum.

Felköning I relation till hur bekräftande och stärkande hen kan vara för den egna identiteten så beskrevs motstånd till ordet hen som nedbrytande. Deltagarna uttryckte att hen som ord märktes på ett sätt ännu mer då det inte används och omgivningen felkönade deltagarna. Att felköna innebär ​ att språkligt tillskriva någon fel pronomen, och att bli felkönad beskrevs som en återkommande upplevelse i intervjudeltagarnas liv. Det var något som upplevdes osynliggörande och avfärdande av deltagarnas autentiska jag. Felköning beskrevs förekomma ofta i deltagarnas vardag och bidra till upplevelser av stress och obehag.

Konsekvenser av felkönande. Felköning beskrevs ofta som stressande och i några fall använde deltagarna även begreppet minoritetsstress för den vardagliga stressen. Även i de fall som begreppet inte användes så 17 beskrevs en liknande känslomässig stress som grundade sig i att bli felkönad eller oroa sig för att någon ska felköna. Deltagarna beskrev upplevelsen av felköning bland annat som att de blev frustrerade, ledsna eller uppgivna. De uttryckte också att upplevelsen av felköning innebar ett starkt obehag, bland annat i termer av smärta, de uttryckte bildligen att det gör ont att felkönas. Jag går ju inte in med den inställningen att jag tänker att: du vill mig illa, för att du säger fel pronomen. Nej, det gör jag inte, men det gör fortfarande ont. Förstår du? Oavsett om du inte vill, så gör det ont i mig och det händer saker i mig när du gör så. (Unni)

Att använda någonting annat om mig, framförallt använda han, känns hemskt. Känns fel bara att säga det. Det är ju en […] mikroaggression men det är ju mer än en mikroaggression. Det gör ju ont, det gör väldigt ont. Det är obehagligt. (Cleo)

Om jag då säger: Då tänker jag säga fel pronomen om dig så säger de ju oftast: gör du det! För att som cisperson så bryr man sig inte, det är inte ett övergrepp på samma sätt. Det är inte samma nålstick, det är bara lite "haha, kul" ungefär. [...] Det blir inte samma språkliga våld som det blir mot en person som måste kämpa för att bli sedd som sig själv. (Frey) Intervjudeltagarna beskrev att felkönande skapar otrygghet och innebar negativa konsekvenser för identiteten. De berättade att det upplevdes som osynliggörande och som att människor pratar om en felaktig bild av dem när de använder fel pronomen. När folk använder fel pronomen, det bara förstärker den här känslan av att vara osynliggjord och jag ska inte säga att det är mitt ursprungsläge men det är... Jag blir liksom frustrerad och uppgiven och känner mig... Det känns [som] att folk är ointresserade och inte bryr sig. Och det känns liksom... Jag blir sårad men jag blir mer uppgiven, arg. (Mio) Deltagarna delade alla erfarenheten av att familjemedlemmar och släkt hade svårt att säga rätt pronomen. De beskrev att vissa familjemedlemmar har varit uttalat negativa eller gjort motstånd mot hen som pronomen. Exempelvis: “Den jobbigaste reaktionen jag fick var faktiskt från min mamma. Hon var inte glad alls. Hon... äh... gillade inte hen helt enkelt, som koncept.” (Charlie). Intervjudeltagarna uttryckte att då anhöriga visat en ovilja att acceptera deras pronomen och ickebinära identitet så har det uppstått problem i relation och tillit. Det beskrevs exempelvis: “Det känns som att de väljer att osynliggöra delar av min personlighet och min identitet som de själva finner ointressanta eller orelevanta för dem.” (Mio)

Deltagarna beskrev att andra anhöriga uttryckt välvilja men ändå fortsatt säga fel pronomen. “Den vanliga reaktionen i familjen är väl kanske oförstående positivt. Alltså de flesta [...] försöker möta mig där jag är men kanske inte riktigt har den kunskapen. Vill jag säga motivationen…?” (Mika)

Okunskap och felkönande. Intervjudeltagarna berättade hur de tänkte om anledningar till att andra människor felkönar.

Återkommande i deltagarnas berättelser var upplevelsen av att många människor ​saknade förståelse och kunskap. Deltagarna beskrev att när någon saknar kunskaper om ordet hen kan det yttra sig så att människor säger fel pronomen utan att märka det samt att de inte förstår att det är viktigt och varför. Det beskrevs också som mycket vanligt att människor utgått ifrån att alla har en binär könstillhörighet, vilket gör att de automatiskt gissar på hon eller han som pronomen. I intervjuerna beskrevs också en begreppsförvirring som kan leda till felkönande. Deltagarna uttryckte att det upplevdes som jobbigt när människor använder hen men samtidigt felkönar. “Någon började prata så: ‘Jag har en systerdotter, hon är en sån där hen.’ 18 ja... nä! Och det är ju lite så: ni har ju uppenbarligen inte förstått. ‘Hon är en sån där hen?’” ​ ​ ​ (Sasha) Vi skulle intervjua [...] vår kurskamrat och så satt vi två och två. [Då] sa jag såhär: Okej, jag heter Unni, tjugosju år, är ickebinär eller mitt pronomen är hen. Men ändå blev felkönad och [...] den personen sa: Jag tror inte att han vill att jag säger han om honom. (Unni) Kunskapsbristen hos många människor beskrevs leda till att samtliga intervjudeltagare lade mycket kraft och energi på att utbilda och informera om ickebinära identiteter och ordet hen. Deltagarna beskrev att det har blivit en viktig del av vilka de är. Samtal och kunskapshöjning om hen och ickebinära identiteter var närvarande deras i arbete, fritid och studier i många fall. Flera intervjudeltagare hade medverkat i media eller i befunnit sig offentligheten på andra sätt för att uppmärksamma frågor kring hen och ickebinära könsidentiteter. Att informera var något som många av intervjudeltagarna brann för men det beskrevs också som något som krävts av dem för att kunna leva i det här samhället och bli begripliga. Unni berättade om sin motivation att delta i den här intervjun: Det är väl också […] varför jag pratar väldigt mycket om det, till exempel i det här, är för att hjälpa andra som inte klarar av och inte känner att de vill eller kan eller har möjlighet att prata om det här. [...] Jag gör det för att jag känner att jag vill hjälpa till så att det blir bättre för fler. (Unni) De flesta deltagarna beskrev liknande tankar om att vilja påverka samhället och skapa en bättre värld för ickebinära. Alex berättade om sin syn på att sprida kunskap om ickebinära identiteter: Det är mitt jobb. Eller ska vi vara evangeliska: Det är mitt kall i livet. Det är mitt öde och det är det som jag har valt att göra. Så jag kan förstå att andra människor har mindre tålamod. Det kan jag också förstå och jag försöker lära mig från det. Så: hm, har jag för mycket tålamod? (Alex) Intervjudeltagarna beskrev att de är pedagogiska och tålmodiga, uppmuntrar framsteg i att säga rätt pronomen och att de korrigerade pronomen på ett vänligt sätt. Deltagarna beskrev att i deras upplysande inställning ingår att vara extra snäll och tålmodig. Det kunde också innebära att föregå frågor som kan uppstå och att vara överdrivet öppen med saker som allmänt anses privata, som exempelvis frågor om deras kroppar. Deltagarna berättade att när de kom ut som ickebinära innebar det ofta att de var den första ickebinära och/eller första transpersonen som vederbörande hade träffat och att de blev en form av representant. Att jag överhuvudtaget finns i språket gör ju att vi liksom, jag tror det finns en bild av "ah, alla de här läskiga transpersonerna, vilka är de egentligen?"[...] Men att man på något sätt förkroppsligar det för folk [...] Att jag förr i tiden behövde bli, behövde att jag kom in i någons liv och därigenom öppnade upp för att det finns något som inte är binära transpersoner. Men att jag nu snarare blir, att det redan finns en bild av ickebinära transpersoner men att man aldrig har träffat någon, att jag blir den första riktiga transperson man ser, så har man hört om det. Och att jag därigenom avmystifierar det här lite läskiga och obegripliga. (Frey) Deltagarna beskrev att det har skett framsteg i avseende hur mycket andra behöver utbildas. I dagsläget upplevde de att folk åtminstone hade hört ordet hen, vilket är ett framsteg jämfört med tidigare. De uttryckte att ordet hen existerade som begrepp hos allmänheten. Innan ordet hen blev etablerat blev komma ut-processen ett ännu större projekt, då mer utbildning behövdes. 19

Ovilja hos omgivningen. En anledning till att felköna som deltagarna tyckte sig se är att någon vill markera mot hen. Deltagarna beskrev att människor som ser “politisk korrekthet” som något negativt ofta motsätter sig ordet hen. Det var till och med en förläggare som skrev: "Jag skulle aldrig släppa igenom ordet hen." Vilket jag tyckte var jättefascinerande, liksom vad är det som är så.... Okej, så du skulle tvinga folk att skriva velociped också eller? [...] Vi har ju bättre koll på sociala frågor och samhällsfrågor, då får vi också ett mer specifikt språk kring dem. På samma sätt som om det vore en teknikutveckling. Jag undrar om de fört debatten: nu har det kommit 4G-nät, använder ni det eller skriver ni fortfarande GSM? [...] Det blir så himla laddat när det inte behöver vara det. (Frey) Deltagarna beskrev att det här aktiva motståndet innefattade en sammanblandning av det generiska hen och det ickebinära hen som används om specifika personer. Det beskrevs att dessa människor ofta är personer som inte kan acceptera att det finns andra kön än kvinna och man.

Att felköna på grund av okunskap kopplade intervjudeltagarna till motivation, och beskrev att det krävs vilja för att (lära sig att) säga rätt. De uttryckte överlag förståelse för att när ordet hen är nytt och främmande så kan det krävas övning för att lära sig. Deltagarna beskrev dock en tydlig skillnad mellan de som upplevdes anstränga sig på riktigt, och de som inte upplevdes anstränga sig tillräckligt. Om det inte blivit någon förbättring under lång tid upplevde intervjudeltagarna det inte som ett uppriktigt försök. Deltagarna uttryckte en frustration över de situationerna då de inte såg någon förbättring. Exempelvis: “Jag kan liksom inte förstå vad det är som är så svårt. De kan ju mitt namn och de kan jättemånga namn på folk. Men det här är så väldigt svårt.” (Sasha) Det ska ändå inte ta över fyra år att komma på en nivå där de använder det kanske en gång var sjunde gång [...] utan rättning. [...] Jag tycker att det borde gå snabbare om du faktiskt är intresserad, sätter dig in, försöker förstå dig på. (Mio)

Det är egentligen en ursäkt för att [...] ‘det är inte tillräckligt viktigt, jag måste nog inte göra det här.’ [...] Det är klart att det kan ta tid [...] Det handlar ju också om ens egen ansträngning. Det är klart att det aldrig kommer hända nånting om man inte försöker. (Charlie)

Det finns en ovana, att det tar lite... dels är det att det tar lite tankekraft, det går inte bara att köra på som vanligt. och sen finns det ett element att det finns nån sorts... Det finns inte, den motivationen, den viljan att göra det steget. Det är inte så jobbigt ändå - det tar lite tid att tänka efter, det blir fel ibland, men det är inte så jobbigt. Så att ja, jag tolkar det som att det finns en avsaknad av motivation. (Mika)

Ytterligare en orsak till felkönande som deltagarna beskrev är att det för vissa kan anses pinsamt eller obekvämt att tala på ett sätt som skiljer sig från det språk personen vanligtvis använder och att det kunde utgöra ett motstånd mot att säga hen. “Jag tror en del gör det för att de tycker det är 'pinigt' att ändra sitt språk liksom. De vet mycket väl men de tycker att det är obekvämt så då gör de inte.” (Frey)

Jag brukar alltid säga det till folk som råkar säga fel att: ja, men när du säger fel - säg också rätt. Alltså säg hen, öva din tunga på att uttala det här ordet. Eftersom det är så vanligt att folk inte gör det utan att de bara “oj, förlåt” men de säger aldrig rätt. Det är nånting med det här ordet som är så jädra tungt på en del tungor, eller på många tungor. (Charlie) En viktig skiljelinje som deltagarna beskrev är hur människor reagerar då de blir korrigerade eller kommer på sig själv med att säga fel pronomen. De uttryckte att när människor försvarar sig, argumenterar emot, eller blir irriterade signalerar det att de egentligen inte tycker det är 20 viktigt. Den reaktionen beskrevs som jobbig att hantera utöver själva felkönandet, då det signalerar att intervjudeltagarna inte har rätt till sin identitet. Ett exempel på en bra reaktion enligt deltagarna var att säga ungefär “tack, för att du påminde” och att sedan säga rätt pronomen fortsättningsvis. En annan reaktion som beskrevs som positiv i intervjuerna var att säga om meningen fast med rätt pronomen. Intervjudeltagarna beskrev hur de ville ta bort fokus från situationen att någon blir tillrättavisad vilket riskerade att bli en spricka i relationen. Istället ville de att personen skulle säga rätt pronomen och gå vidare med samtalet. Deltagarna beskrev att det ofta blev viktigt att betona att de inte tillrättavisar någon för att förolämpa dem. De beskrev att i annat fall riskerade fokus hamna på den tillrättavisade personens känslor av att vara förorättad, skamsen eller misslyckad. Jag känner alltid att jag behöver säga att det handlar inte om att jag ska säga till dig, det handlar om att jag ska känna mig trygg och bekväm i rummet. [...] Det handlar inte om att jag ska säga till dig utan att jag ska känna att jag är bekväm här, känner mig trygg och kan vara här. (Unni) Även ett intensivt ursäktande upplevdes av deltagarna som en besvärlig reaktion att hantera. Intervjupersonerna ansåg att när någon ändrar sig och säger rätt är det en starkare och viktigare markering än ursäkter. Om du inte är van vid att använda hen så blir det väldigt lätt och ofta att du gör misstag och det förstår jag. Men det blir också ganska jobbigt att höra såhär: förlåt, förlåt, förlåt, förlåt. [...] Många som jag känner som använder hen som pronomen, de känner sig redan lite besvärade och lite i vägen [...] när de rättar folk och det blir inte lättare av att hela tiden få höra... bli ursäktad till eller liknande. (Mio)

De har ju redan visat att, genom att komma på sig själva, att de försöker eller tänker på det och det i sig är ett jätteviktigt signalvärde. Det är nästan som ett förlåt i sig. Och just det också: att säga rätt, det är ju... det är ju inte bara ett förlåt utan det är nånting bättre. Ja, det här förlåtet, dels tar det lite tid och det blir lite awkward och jag måste övertyga dem om att de inte är hemska människor. (Charlie)

Intervjudeltagarna beskrev att ett vanligt förekommande sätt för omgivningen ​att undvika att felköna är att helt undvika könade pronomen i språket. Deltagarna berättade att det kan användas på ett normkritiskt sätt för att framhålla att kön är oviktigt, men de ansåg att det blir osynliggörande om det görs selektivt. Deltagarna upplevde att om andra människor omtalas med pronomen men de själva omtalas med “du” eller med förnamn känns det inte bra. [När folk använder namn istället för pronomen] är också jättejobbigt tycker jag [...] för då blir det som ett osynliggörande istället. [...] Det känns lite såhär distanserat: ‘När Unni skulle göra såhär, och när Unni skulle göra såhär och Unni gjorde såhär’. Det blir också för det första väldigt upprepande. [...] Men också känns det som att ‘du vill inte använda mitt pronomen, och varför?’ (Unni) Deltagarna berättade att undvikande av pronomen bygger upp en oro om att personen när de väl ska använda ett könat språk kommer att använda fel pronomen. Det ansågs skapa frågetecken kring det faktum att personen klarade av att komma ihåg att inte ska säga ett visst pronomen, men sen ändå inte tog steget att säga hen. Deltagarna upplevde det även som jobbigt när andra förminskade vikten av ordet hen på olika sätt. De uppfattade det exempelvis som avvisande när andra människor sagt att kön inte är viktigt. Alltså en reaktion som är ganska vanlig är ‘jag bryr mig inte, kalla dig själv vad du vill, använd vilket ord som du vill, det spelar ingen roll, jag bryr mig inte’. Jag tycker det är... alltså jag förstår var man kommer ifrån men jag tycker det är lite jobbigt att få den reaktionen. För jag är såhär: ‘okej, jag bryr mig ju! Det är ganska viktigt för mig’ så det blir på nåt sätt att jag känner att folk som liksom säger ‘pronomen - jag bryr mig inte’ Det är lite förminskande kanske kan jag känna. (Mika) Intervjudeltarna berättade att de ofta fått ofta höra “det är svårt”, “jag glömmer” eller “jag försöker” som förklaring till felkönande. Exempelvis: “De kan bara ‘men jag glömmer bort’, 21

‘jag kommer inte ihåg’ och de har liksom sina förklaringar. Men jag tänker att det liksom inte handlar om att glömma bort för då hade man kanske gjort rätt någon gång.” (Sasha)

Det skedde även med personer som haft lång tid på sig att lära sig att säga rätt pronomen. I intervjuerna återkom exempel på omgivningens förklaringar, som att någon är för gammal för att lära sig något nytt eller att de hade känt en person med ett visst pronomen så länge att det inte gick att ändra på. Mina föräldrar är fortfarande inne i ett stadie där, när jag rättar dem så går de in i långa motargument till varför det är okej för dem och varför jag inte ska ha så hög press på dem. Mina vänner är mer så: “oj!”, och sen använder de hen och så är det inte så mycket mer med det. (Mio)

Jag har, det är en sån julföljetong nu varje år, jag brukar åka hem till [ort] över julen och jag mår... Varje år så mår jag sämre än vad jag hade kunnat göra på grund av dessa felkönanden och jag tar upp det varje år, ‘och så är det det här med hen då’. Men de bara: ‘ja, men vi kände ju dig som det här andra pronomenet och så i 30 år typ och då träffade vi dig mycket oftare, du får ju förstå att det tar tid’. (Charlie) Några av deltagarna hade erfarenheter av kärleksrelationer där partnern såg sig som strikt heterosexuell eller homosexuell. Det beskrevs som ett slags felkönande i handling som blivit besvärlig att hantera, då det inte visade på respekt för den ickebinära personens könsidentitet och valt pronomen, men samtidigt beskrev det som svårt att ha invändningar emot. ”Ja, alltså hen är ju... att vara transperson är lite magiskt just för att man kan ändra någon annans sexuella läggning bara sådär. Så det är klart att det har jättestor betydelse för relationer.” (Charlie) Jag hade liksom en långvarig relation med en kille i gymnasiet [...] och han definierar sig väldigt starkt som homosexuell[...] Det är inte som att jag ville ändra honom eller säga att ‘du får inte identifiera dig som homosexuell’ men det blev också att jag var i en relation där det kändes att, jaja, men det är underförstått då att jag älskas [...] på grund av min maskulinitet för han identifierar sig som bög. (Mio) Sammantaget uttryckte deltagarna att felköning var ett stort och vanligt förekommande problem för dem. Att inte bli omtalad med rätt pronomen beskrevs osynliggöra dem och skapa en känslomässig stress. Deltagarna beskrev hur omgivningen visade motstånd mot hen, både aktivt och passivt, vilket gjorde att deltagarna kände sig osynliggjorda. Deltagarna blev utsatta för felkönande både av främlingar och personer de känner. En skiljelinje beskrevs finnas mellan att råka säga fel enstaka gånger och att till synes inte försöka. Hur omgivningen reagerade om de blev korrigerade var också en stor skillnad för deltagarna.

Att (inte) komma ut Att leva som öppet ickebinär beskrevs som en konstant komma ut-process. För att bli omtalad med rätt pronomen behöver ickebinära delge sitt pronomen till omgivningen. Det berättade deltagarna ofta var en besvärlig process som involverade mycket upplysning. Om man är binär transperson och passerar så slipper du ju komma ut. Den lyxen har man ju väldigt sällan som ickebinär därför att det finns inget att passera som. Det vill säga om jag inte ska må dåligt av att bli felkönad, har jag inget val än att komma ut hela tiden med vilket pronomen jag mår bra av. (Charlie) Intervjupersonerna beskrev att komma ut som ickebinär innebar en risk då de hade erfarenheter av att bli misstänkliggjorda på olika sätt. Det innebar bland annat att de inte blivit tagna på allvar, att de har fått aggressiva bemötanden eller att omgivningen ansett att det är något som är för privat för att prata om. Tidigare negativa erfarenheter gjorde att deltagarna övervägde noga innan de kom ut. De behövde bedöma om det är värt det och hur 22 de trodde att informationen skulle att mottas. Deltagarna uttryckte det som att komma ut som ickebinär eller med sitt pronomen kräver en mottagare som gör något med informationen. “Det spelar ingen roll hur öppen du är om det inte är någon annan som bekräftar.” (Mio)

Vissa gånger undvek deltagarna att berätta om sitt pronomen, alternativt väntade med att berätta om sitt pronomen. Exempel på när deltagarna väntade med att berätta om sitt pronomen var på vissa arbetsplatser, i utbildningssammanhang eller vid dejting. I de fall deltagare har väntat med att komma ut var det för att de ville bli sedda för sin personlighet eller sin yrkesidentitet och det fanns en rädsla att en ickebinär identitet skulle kunna stå i vägen för det. Exempelvis: “Det är ju på nåt sätt det jag är rädd för om det är det första jag berättar, att nu blir jag inte hela jag, utan nu blir jag bara den här konstiga transpersonen.” (Charlie) Om jag då verkligen tycker om någon, så vill jag liksom att den ska lära känna mig först för att sen kunna säga det. [...] Det finns en stereotyp på hur [...] en ickebinär person ska vara och då, alltså ta bort det direkt. Då behöver du inte måla upp en föreställning om hur jag kommer vara eller hur jag ska vara. (Unni) Vid andra tillfällen så berättade deltagarna hur de helt undvek att komma ut. Den vanligaste anledningen att deltagarna inte kom ut var att de upplevde att de var i en miljö där hen som pronomen inte skulle respekteras. ”Alltså i utbildning och i yrket så har jag alltid fått leva i ‘stealth mode’ som jag säger. Jag går dit och spelar teater.” (Cleo). Deltagarna uttryckte att det upplevdes lättare att inte ha berättat att de föredrog hen som pronomen, om de inte trodde att omgivningen skulle respektera det. De uttryckte att det kändes värre att felkönas när personerna visste om önskat pronomen. Deltagarna beskrev att då de vistats på platser där de inte kunde vara öppna med sitt pronomen resulterade det i att de gått in i en roll som inte var deras autentiska jag. Möjligheten att vara öppen med sitt pronomen påverkade hur benägna deltagarna var att vistas i vissa sammanhang exempelvis att bli kvar på en viss arbetsplats. Samtidigt har jag tagit ett beslut att om jag ska ha ett jobb så ska jag kunna vara öppen på jobbet och då måste jag komma ut på anställningsintervjun för det är så mycket jobbigare annars. De brukar oftast skriva ett mail "Nu har vår nya kollega börjat" och då könar man ofta i mailet och blir det fel där så är det fan kört sen är min erfarenhet. (Frey)

Jag presenterade mig själv, jag liksom, ‘hej, blablabla, skulle ni kunna använda hen för mig för det känns skönast.’ Och jag vet att de var där så jag vet att de hörde det men det känns som att det var liksom inte riktigt någonting som gick in för det är ingen där som har, sen dess riktigt anammat det. (Mika)

När jag kom ut var det för att någon [i klassen] hade googlat mig och hittat bilder på mig. Den trodde att den hade avslöjat en hemlighet, att jag i hemlighet var en crossdresser och att det var en skamlig hemlighet. Så jag kom ut tidigare än vad jag hade velat för att göra motstånd mot uppfattningen om att jag skämdes över den jag är och att det var något hemligt. (Alex) Intervjudeltagarna beskrev att de vid vissa tillfällen inte orkade eller klarade av att ta strid för sitt pronomen. En annan konflikt som deltagarna berättade om var att de tidvis undvek att korrigera personer som sagt fel pronomen. Det beskrevs bland annat handla om anledningar som att de inte ville bryta in i samtalet eller att de inte ville skapa dålig stämning. Det beskrevs av deltagarna som ett sätt att spara energi men det innebar också ett visst dilemma eftersom det skulle kunna uppfattas som en signal att det är okej att använda något annat pronomen än hen. 23

Men som ickebinär, om du skulle försöka få alla att respektera den du är, eller bemöta dig som du mår bra av så måste man verkligen komma ut hela tiden. Så fort du träffar en ny människa så måste du komma ut. [...] Ibland orkar man inte heller. (Charlie) Även om upplysande beskrevs en självklar del i vardagen för de flesta deltagarna uttryckte också att det som något som kostar på, och de uttryckte att det kan vara jobbigt att alltid ha tålamod. De beskrev hur de byggde upp ett försvar och utvecklade strategier som blev en del av vardagen. Deltagarna beskrev att de ofta hanterade frustration på insidan istället för att konfrontera någon som felkönat eller sagt något respektlöst. De uttryckte att det tog mycket energi, samtidigt som att konfrontera någon ofta upplevdes ta ännu mer energi. Tillfällen som deltagarna valde att inte komma ut med sitt pronomen var exempelvis i hotfulla situationer eller i situationer där det var praktiskt omöjligt, som när de felkönats i förbifarten av någon som passerar på stan.

Att vara öppen med sin könsidentitet var inte självklart för deltagarna i alla sammanhang. För att kunna komma ut med hen som pronomen och en ickebinär könsidentitet så beskrev deltagarna det som viktigt att omgivningen signalerade respekt för könsidentitet och pronomen. Deltagarna beskrev att många sammanhang inte var inkluderande när det kommer till könsidentitet. Exempel på praktiska saker som beskrevs underlätta var pronomenrundor samt namnlappar med pronomen, något som dels fyllde funktionen att informera om allas valda pronomen men också signalerade att det är något viktigt. Deltagarna beskrev också att om andra människor frågade efter önskat pronomen eller presenterade vilket pronomen de själva föredrog så underlättade det processen att komma ut. Ofta kunde deltagarna känna på stämningen på exempelvis en arbetsplats om det kändes möjligt att komma ut och att få ett bra bemötande. Ibland ansågs det lättare att inte ha berättat något, än att be människor att säga hen om de inte hörsammade det. Osynliggörandet blev på något sätt mer påtagligt efter att deltagarna hade berättat om sitt pronomen men det inte användes.

Diskussion

Studiens syfte var att undersöka betydelsen av hen som självvalt pronomen. Resultaten visar att hen har en kraftig inverkan på deltagarnas liv och identitet, vilket beskrivs i temat att bli ​ till genom språket. Ordet hen beskrevs å ena sidan en stark positiv kraft som var bekräftande ​ och befriande då det skapade ett språk för att beskriva den egna identiteten. Samtidigt uppstod obehag och stress när hen inte användes och ordet ifrågasattes av omgivningen, något som beskrivs i temat felköning. I förlängningen gjorde detta att deltagarna upplevde att ​ ​ de inte alltid hade möjlighet att leva öppet och således inte tilläts visa sitt autentiska jag. I en språklig interaktion med andra blev det omöjligt för dem att ha kontroll över hur deras identitet uppfattades. Deltagarna upplevde därför ett obehag inför den diskrepans som ofta uppstod mellan deras egen självbild och andras bedömning. Detta ledde till en osäkerhet om de skulle berätta om sitt pronomen eller inte, vilket beskrivs i temat att (inte) komma ut. ​ ​

Deltagarna beskrev att ordet hen har betytt mycket för deras identitet och att ordet har potentialen att få dem att känna sig sedda, bekräftade och speglade av sin omvärld. Detta resultat ligger i linje med tidigare studier som lyfter fram hur viktigt språk är för en ickebinär könsidentitet (Losty & O’Connor, 2018; Vijlbrief m.fl., 2020). Deltagarna beskrev att hen varit ett betydelsefullt verktyg i processen att upptäcka och utforska sin könsidentitet och att bli begriplig. Det blir ett exempel på den skapande potential som finns i språket (Stryker, 24

2006).

Intervjudeltagarna beskrev att för att känna att de tillåts vara sig själva så behöver de bli speglade och bekräftade i sin könsidentitet, där ordet hen är en viktig del. Utifrån symbolisk interaktionism behöver deras symboliserande och kommunikation vara på samma våglängd som omgivningen för att deras könsidentitet ska kunna existera i ett givet sammanhang (Stryker, 2006). Deltagarna uttryckte genomgående en frustration över att det ofta krävdes en stor ansträngning för att omgivningen skulle se dem som de såg sig själva. Då identitet blir till i mötet med andra (Stryker, 2006), så krävs ett samarbete med omgivningen som deltagarna ofta saknade. Resultatet blev att deltagarna ofta upplevde att deras könsidentitet förminskades och ogiltigförklarades. Själva existensen av deras identitet förutsatte alltså ett mottagande, att bli läst på rätt sätt. En kärna i intervjuerna var att få finnas till och att kunna existera. Butler (2006) har beskrivit marginaliserande praktiker som att “[k]ulturens och språkets lagar finner dig vara en omöjlighet” (Butler 2006, sid 48) vilket innebär att existens i språket är en fråga om vem som tillåts vara mänsklig. Detta märktes också tydligt i intervjuerna när deltagarna talade om att få känna sig mänskliga och begripliga. Spegling och bekräftelse är viktigt för alla människor, men beskrevs ofta som något svårtillgängligt för intevjudeltagarna eftersom deras könsidentitet är beroende av omgivningens samskapande.

När deltagarna tilltalades med fel pronomen och inte bekräftades i sin könsidentitet blev det tydligt att det i dessa fall saknades överensstämmelse mellan den egna identiteten och omgivningens bild av dem. Då uppstod en diskrepans som ledde till lidande, utifrån det som Higgins beskriver i self discrepancy theory (1987). ​ ​

Deltagarna beskrev en stark frustration över de relationer där det saknades överensstämmelse i synen på deras identitet. Den synen behövde inte vara uttalad i form av exempelvis “jag ser dig som en kvinna/man”, utan framgick framförallt genom språkliga praktiker som felkönande. Higgins (1987) konstaterade att människor tenderar att dra sig undan från relationer där diskrepansen blir stark, och söka upp relationer där diskrepansen minskas. Detta var fallet hos intervjudeltagarna i stor utsträckning. Även om de inte helt undvek relationer som ledde till diskrepans så var det tydligt att brist på överensstämmelse och bekräftande var något som skapade ett obehag och stora svårigheter i relationerna. De relationer där deltagarna bekräftades i sin identitet var de som oftare upprätthölls och som beskrevs som stärkande och mer okomplicerade, i linje med det Higgins (1987) beskrivit.

De så kallade trygga rum som deltagarna beskrev skapade ett andrum där de inte behövde ​ ​ känna sig stressade över att bli ifrågasatta, missförstådda eller osynliggjorda utifrån sin könsidentitet. Trygga rum beskrevs fylla funktionen av att ge sammanhang där deltagarna får ​ speglas och bekräftas i sin könsidentitet och känna att hela deras jag fick plats. Vikten av trygga rum har tidigare lyfts fram (Vijlbrief m.fl., 2020) och att känna samhörighet med andra ickebinära har beskrivits som viktigt (Darwin, 2017). Andra ickebinära personer har haft en viktig roll i intervjudeltagarnas liv, som personer att spegla sig i och som förebilder som visat att det är möjligt att leva som ickebinär. Stöd från närstående beskrevs också som oerhört viktigt i intervjuerna och socialt stöd har också konstaterats vara en mildrande faktor mot minoritetsstress (Meyer, 2015).

Deltagarnas existens som ickebinära förefaller villkorad då de saknade privilegier som många tar för givet. Att kunna presentera sin könsidentitet utan att behöva förklara sig var inte något 25 självklart i vardagen för intervjudeltagarna. Ett förnekande av deltagarnas könsidentitet upplevdes som ett osynliggörande av dem som individer. Johnson och kollegor (2019) använder begreppet ogiltigförklarande för den specifika form av minoritetsstress (Meyer, ​ 2015) som ickebinära utsätts för. Detta stämmer överens med deltagarnas berättelser, att de inte bara felkönas av misstag utan ofta också utsätts för avsiktliga ifrågasättanden av deras könsidentitet.

Det fanns inget sätt för intervjudeltagarna att passera på till skillnad från personer med en ​ binär könsidenitet. Darwin (2017) beskriver hur praktiken att kommunicera socialt kön genom könsuttryck blir särskilt problematiskt för ickebinära personer eftersom omgivningen ofta misstolkar deras könsidentitet. I intervjuerna beskrevs att det i princip aldrig skedde att kommunikationen var felfri från början utan i varje nytt möte är detta ett problem som behöver lösas. En felfri läsning av kön skulle kunna innebära att en person direkt uppfattar deltagaren som ickebinär och självmant använder hen som pronomen. Eftersom ickebinära könsidentiteter ofta saknas i människors tolkningsram är det sällan ett realistiskt alternativ. Utan kunskap om ett fenomen saknas förmågan att symbolisera kring det (Stryker, 2006). I realiteten blev det istället upp till den ickebinära att ta ansvar för situationen och ibland saknades samarbetsvilja nog att gemensamt kommunicera på ett sätt som blir bekräftande för en ickebinär könsidentitet. Ibland orkade deltagarna därför inte eller ville inte ta risken att ta upp sitt pronomen. Intervjudeltagarna beskrev att de ständigt behövde göra noggranna övervägningar innan de kom ut och att de inte alltid kunde vara öppna med sin könsidentitet och föredragna pronomen.

Arbetsplatser beskrivs av deltagarna som en särskilt svår arena att vara öppna med sin könsidentitet på, något som visat sig orsaka negativa konsekvenser för arbetstrivsel och viljan att stanna kvar på arbetsplatsen (Madera m.fl., 2012). Hendricks och Testa (2012) konstaterade i sin forskning att transpersoners erfarenheter av negativt bemötande gör att de bär med sig negativa förväntningar om att bli utsatta för kränkningar eller avvisanden, vilket är något som bekräftats i denna studie. Att trivas på jobbet har påvisats vara en mycket viktig faktor för människors allmänna mående (Hakanen & Schaufeli, 2012) och med tanke på hur mycket tid människor spenderar på sin arbetsplats bör det ses som ett stort problem att ickebinära upplever diskriminering och stigmatisering på jobbet. Många arbetsgivare behöver alltså skaffa sig mer kunskap om diskrimineringslagen (2008) och diskrimineringsgrunden “könsöverskridande identitet och uttryck”, för att vara inkluderande även för ickebinära.

Deltagaren Frey uttryckte i sin intervju att samhällets ökade kunskap om ämnen som rör begreppen trans och könsidentitet har resulterat i ett mer specifikt språk och forskning indikerar att sättet språket används kan förändra samhällsklimatet (Prewitt-Freilino m.fl., 2012). Genomgående beskrev deltagarna att samhällsutvecklingen gått hand i hand med det språkliga synliggörandet av ickebinära. Det går att fråga sig vad som är orsak och verkan i kopplingen mellan språk och samhällsutveckling men enligt Stryker (2006) går sambandet åt båda hållen, att individen formar samhället och samhället formar individen. Samhället har generellt utvecklat mer positiva attityder mot ordet hen (Gustafsson Sendén m.fl., 2015) och deltagarna beskrev hur det påverkat deras möjlighet att bli sedda som sitt autentiska jag. Denna kunskapshöjning i samhället har lett till att allmänheten nu känner till ordet hen, trots att människor inte nödvändigtvis förstår dess innebörd eller hur det ska användas. Detta stämmer överens med andra studier av ickebinära vilka beskrivit en ökad synlighet, men samtidigt ett fortsatt stigmatiserande av ickebinära (Johnson m.fl., 2019; Vijlbrief m.fl., 26

2020). Intervjudeltagarna beskriver hur betydelsefullt det har varit att hen blivit mer etablerat. Det deltagarna beskrev om samhällsförändringar tycks innebära en utveckling på flera nivåer: individ, grupp och samhällsnivå. Dessa nivåer är följaktligen sammankopplade och påverkar varandra (Stryker, 2006). Tidigare forskning har visat hur språkliga representationer av kön påverkar synligheten hos en viss könstillhörighet i samhället (Stahlberg m.fl. 2007) och när ordet hen kom in i den allmänna vokabulären (Milles, 2013) så har detta enligt intervjupersonerna hjälpt till att öppna upp för en allmän förståelse för att det finns andra könsidentiteter än kvinna och man. Även om det enligt deltagarna saknas mycket kunskap bland allmänheten om ordet hen och ickebinära könsidentiteter så uppger de att de flesta i dagsläget ändå kopplar ordet hen till något könsneutralt. Ickebinäras synlighet i samhället upplevs dock som fortsatt liten och de tycks inte kunna förvänta sig att bli rättkönade i vardagen. Att Språkrådet (2013) och Socialstyrelsen (2015) förespråkar ett korrekt användande av pronomen när människor önskar bli omnämnda med hen kan dock ses som en betydelsefull markering. Myndigheters riktlinjer har syftet att påverka attityderna till ett fenomen, men blir på ett sätt också en indikator på hur samhällsdiskursen förändrats.

Att deltagarna beskrev att ordet hen får dem att må bättre stämmer överens med tidigare forskning på vikten av rättkönande språk för transpersoner (Losty & O’Connor, 2018; McLemore, 2018). Detta resultat kan jämföras med forskning som visar att transpersoner upplever en bättre psykisk hälsa om de konsekvent tilltalas med sina rätta namn (Russell m.fl., 2018). Hur pronomen används kan ses som en liknande språklig handling, som antingen kan bekräfta eller ifrågasätta människors könsidentitet.

Språkets otillräcklighet framhålls återkommande i intervjuerna då deltagarna problematiserar ord som ickebinär, trans och i viss mån även hen. De använde språket så pragmatiskt de ​ ​ ​ ​ kunde då det trots allt är det verktyg som finns för kommunikation och symbolisering. Men det tål att funderas över vad konsekvenserna blir av att identifiera sig som ickebinär, bidrar till exempel ordets karaktär av en negation att ickebinära riskerar att i större utsträckning uppleva sig som en slags icke-existens? Är det samtidigt i någon mening ordens öppna och odefinierade form som möjliggör subversiva identiteter, både gällande ordet hen och ​ ickebinär? ​

En viktig slutsats som kan dras från denna studie är att respekt för någons ickebinära identitet inte bara är ett passivt godkännande, utan en aktiv handling. Att visa den respekten innebär att säga rätt pronomen och att inte ogiltigförklara eller osynliggöra någons ickebinära könsidentitet. Ofta behandlar omgivningen en ickebinär könsidentitet som något privat eller något som inte berör dem, men det är är svårt att inta en neutral position när det kommer till bemötande i det här avseendet. Till skillnad från andra identitetsaspekter är denna ständigt närvarande i vårt språk, antingen kommer språket som används vara bekräftande eller osynliggörande. Omgivningens bemötande är av stor vikt för ickebinära personers identitet och mående. Denna uppsats bidrar till kunskap om hur viktigt språkbruk och specifikt ordet hen är för ickebinäras identitet, faktiska existens och mående.

Styrkor och svagheter i studien Denna studie har både styrkor och begränsningar att ta hänsyn till i fråga om metod och utförande. Att liknande studier saknas på området innebär att studien bidrar till att fylla en viktig kunskapslucka. Ickebinära är generellt en understuderad grupp inom psykologin (Burgwal m.fl., 2019; Zeluf m.fl., 2016) och forskningsvärlden går miste om värdefull 27 kunskap om det mänskliga tillståndet om ickebinäras erfarenheter exkluderas (Hyde m.fl., 2019). Studier angående ickebinära berör oftast ungdomar och unga vuxna (Johnson m.fl. 2019, Losty & O’Connor, 2018, Vijlbrief m.fl., 2020), medan urvalet i denna studie utgörs av vuxna intervjudeltagare. Studien kan anses fylla en kunskapslucka, utifrån att den ger röst åt gruppen ickebinära vuxna. Det finns indikationer på att en ickebinär identitet är mer tillgänglig för den yngre generationen (Yeadon-Lee, 2016), vilket troligen är anledningen till att forskningen fokuserat på ickebinära ungdomar. Framtida studier av ickebinära i olika åldersgrupper är motiverade.

En svaghet för studiens validitet är att kodning och tematisering av materialet gjorts av endast en person. I kodningsfasen kodades en intervju även av min handledare för att jämföra de koder som framkom vilket hjälpte i processen att validera kodningen. För att stärka trovärdigheten i resultaten så hade det dock varit positivt med ytterligare kodare av samtliga intervjuer. Ett annat sätt att ytterligare stärka validiteten vore att intervjua ett större antal personer. Att det inte framkom någon radikalt ny information i de två sista intervjuerna som kodades tyder dock på en tendens till mättnad i materialet (Braun & Clarke, 2013).

Intervjudeltagarna inkluderade även personer jag träffat tidigare i något sammanhang, vilket ansågs praktiskt nödvändigt. Det förväntades inte skapa ökad risk för problem med social önskvärdhet i svaren, även om en sådan risk kan finnas i alla forskningssituationer. Vid intervjuer med bekanta uppkommer en dubbel relation att ta i beaktande, i detta fall som intervjuare och bekant. Något som är viktigt att ha i åtanke i det läget är att försöka försäkra sig om att intervjupersonerna inte känner sig tvingade till att delta bara för att göra en tjänst (McConnell-Henry m.fl., 2010). Ansträngningar har således gjorts för att ingen ska känna sig pressad att medverka. Vid två tillfällen har personer jag varit i kontakt med signalerat en osäkerhet och det har då adresserats av mig och vi har gemensamt bestämt oss att avboka intervjun i dessa fall, och låtit andra intresserade ta deras plats.

I metodsektionen presenteras deltagarna på gruppnivå med sparsam bakgrund och demografi. Chatfield (2018) understryker att det inte är önskvärt att rapportera för mycket demografi om deltagarna, utan att syftet med uppgifterna endast bör vara att humanisera och skilja deltagarna åt. En risk med överdriven beskrivning av demografi är att läsaren eller avsändaren gör det för att försöka dra några slutsatser om subgrupper, vilket inte är möjligt i ett urval av den här storleken. Det är även med hänsyn till intervjudeltagarnas integritet och anonymitet som beskrivningarna är medvetet återhållsamma (Chatfield, 2018).

Alla deltagare har fått möjlighet att godkänna de citat av dem som publicerades i studien för att de skulle känna sig helt bekväma med dem, men detta var framförallt en fråga om anonymitet och integritet. Deltagarna har inte läst dem i sin kontext och har därför inte kunnat bedöma om de håller med om analysen.

En del negativa känslor uttrycktes i intervjuerna inför de delvis svåra ämnen som avhandlades. McConnell-Henry och kollegor (2010) lyfter att en intervju kan bli ett forum att prata ut om saker som är jobbiga. Min upplevelse var att intervjupersonerna tog bra hand om sig själva och sa till när de kände att något var för personligt och de inte ville tala om just det. Att det kommer mer känsliga delar av en livsberättelse är oundvikligt på ett sånt här tema men min tolkning är att det inte skapade för mycket obehag för någon av deltagarna. I det fall det skulle komma upp starka känslor eller ett behov av stöd och hjälp att bearbeta såg jag till 28 att alltid ha ledig tid efter varje intervju om deltagarna behövde ventilera något eller få stöd och råd var en kan vända sig. Något sådant behov uppstod inte men det var viktigt att kunna erbjuda det, då behovet av debrief, alltså att få möjlighet att prata av sig om något jobbigt, ​ ​ kan uppstå i en intervjusituation (McConnell-Henry m.fl., 2010).

Kvalitativ forskning kommer med nödvändighet påverkas av på vem som utför den (Braun & Clarke, 2013), och det är därför viktigt att vara öppen med sin förförståelse i kunskapsproduktionen. Rollen som insider/outsider är relevant för att förstå författarens påverkan på studien (Braun & Clarke, 2006). Som intervjuare blir jag på ett sätt en insider utifrån många års erfarenhet av queera sammanhang och hbtq-föreningar. Samtidigt rör det sig om ett tydligt outsiderperspektiv då jag inte delar intervjupersonernas ickebinära identitet. Då flera av mina nära vänner och anhöriga är ickebinära är det ett självklart koncept i min förförståelse men de levda erfarenheterna hos intervjupersonerna delar jag inte. Braun & Clarke (2013) skriver också om att intervjua uppåt eller nedåt. I denna studie intervjuades personer med gedigen kunskap om ämnet, både teoretisk kunskap och levd erfarenhet. Rollen som intervjuare var därför att kunna tillräckligt för att ställa intresserade frågor på ämnet. För att skapa en bra relation i intervjusituationen är det av vikt att inte gå in i en expertroll som intervjuare, då det riskerar att tysta intervjudeltagarnas tankar och erfarenheter (Braun & Clarke, 2013)

Den förförståelse jag haft med mig kan antas ha påverkat processen i alla delar: intervjumallens utformning, hur frågorna ställdes och vilka slutsatser jag har dragit. En risk med att ha med sig kunskap om ämnet som studeras är att processen att “begripa” ett fenomen går alltför fort, i ett förmodat eller verkligt, samförstånd med intervjudeltagarna. Möjligen kan någon aspekt ha missats, och ännu fler förutsättningslösa frågor skulle ha kunnat gagna studien. Att samtidigt ha en position som outsider skulle potentiellt sett kunna innebära att jag missat något av motsatt anledning, att jag gått miste om någon aspekt som en ickebinär person skulle ha förstått bättre. Exakt hur mina erfarenheter och kunskaper påverkat studien är förstås omöjligt att avgöra. Dock har jag upplevt att jag fick många oväntade svar och nya perspektiv i intervjuerna, så de har inte fyllt funktionen av att bekräfta redan färdiga teser eller föreställningar. Sammantaget får dock mitt stora intresse för ämnet också ses som en styrka och positiv drivkraft att vilja att bidra till kunskap i ämnet. För att skapa goda förutsättningar för att få fram tillräcklig information är det viktigt att etablera en god kontakt (Braun & Clarke, 2013), något som kan ha underlättats av mitt genuina intresse för ämnet. Jag upplever att samtalen flöt på bra och fick styras även av deltagarnas intresse. Kombinerat med ett bra djup i materialet gör det att jag anser att intervjuprocessen var framgångsrik.

Framtida forskning Arbetet med denna undersökning har tydligt visat att det finns ett stort utrymme för och behov av vidare studier på området hen och ickebinära. Resultaten visar överensstämmelse med tidigare studier om ickebinära som påvisar att korrekt språkanvändning är viktigt för ickebinäras identitet och välbefinnande (Losty & O’Connor, 2018; Nicholas, 2019; Russell m.fl., 2018; Vijlbrief m.fl., 2020). Hur det sambandet ser ut är dock inte belagt, och vidare studier på ämnet är befogat. Ickebinära personer är en understuderad grupp inom psykologin (Hyde m.fl., 2019) och ickebinära behöver inkluderas bättre, även i psykologisk forskning som inte specifikt handlar om att vara ickebinär (Richards m.fl., 2016; Matsuno & Budge, 2017). Det faktum att ickebinära har mer psykisk ohälsa än andra grupper (Burgwal m.fl., 2019; Lefevor m.fl., 2019; Orre, 2017; Zeluf m.fl., 2016) gör det ännu mer problematiskt att 29 det finns så lite psykologisk forskning som rör ickebinära. Utöver det är det en förlust om ickebinära exkluderas från beskrivningar av hur det är att vara människa. Då förloras ett viktigt perspektiv, som dessutom kan antas vara mer allmängiltigt än vad som tidigare gjorts gällande (Joel m.fl., 2014). Det är därför viktigt att fundera på hur metodologin bättre kan inkludera ickebinära personer i psykologisk forskning (Hyde m.fl., 2019). Lindqvist och kollegor (2020) lägger fram att det är en form av diskriminering som sker i forskning, att inte utgå från självidentifikation när det gäller variabeln kön. Vidare anser de att frågor om kön behöver utgå från vilken variabel av kön som ska studeras, och hur det är viktigt för undersökningen. Redan i rekrytering och rapportering av kön riskerar forskningen att exkludera ickebinära då kön rapporterats med förskrivna svarsalternativ, i regel utifrån det binära könssystemet. En parallell kan dras till valet i denna studie att inte specifikt eftersöka ickebinära personer, utan istället specificera vad som skulle studeras för att sedan i undersökningen låta deltagarna definiera sin könsidentitet (se bilaga 2). Risken hade annars varit att personer som kunde vara aktuella för studien inte hade känt sig träffade av informationen. Det är av vikt att reflektera över hur forskningsstudiers utformning riskerar att reproducera normer rörande det binära könssystemet (Morgenroth & Ryan, 2018).

Slutsatser Denna studie bidrar med kunskap om vilken betydelse hen som självidentifierat pronomen har för ickebinära. Resultaten visar att ordet hen är betydelsefullt för den egna identiteten. Att ha tillgång till ett språk som stämmer överens med deras könsidentitet har stärkt intervjudeltagarna i deras ickebinära identitet och de beskriver dessutom att ordet hen har positiv inverkan på deras hälsa. Att få sin könsidentitet språkligt bekräftad är viktigt för intervjudeltagarna på ett rent existentiellt plan - det är något som kan få dem att känna sig mänskliga i ett samhälle som ofta fått dem att känna sig marginaliserade. Allmänhetens förståelse om hen är ännu inte särskilt stor, men den ökar. Detta har gjort skillnad för intervjudeltagarnas möjligheter att lyfta sitt pronomen i mötet med nya människor. Ickebinära är fortfarande på många vis utsatta för marginaliserande praktiker men ordet hen har dock fått en mycket stor betydelse för deras synlighet och existens i relation till resten av mänskligheten. Baksidan av myntet är att med ett föredraget språk, kommer också möjligheten att det inte respekteras av omgivningen. Att språkligt felkönas beskrivs som psykiskt nedbrytande för deltagarna och något som skapar omfattande problem i möten med olika delar av samhället. Sammanfattningsvis har ordet hen skapat en ny grund för identitetsskapande och synliggörande, även om detta också gör individen sårbar för kränkningar och osynliggörande.

30

Referenser

Ansara, Y. G., & Hegarty, P. (2014). Methodologies of misgendering: Recommendations for reducing cisgenderism in psychological research. Feminism & Psychology, 24(2), 259–270. ​ ​ ​ ​ https://doi.org/10.1177/0959353514526217

Bradford, N. J., & Catalpa, J. M. (2019). Social and psychological heterogeneity among binary transgender, non-binary transgender and cisgender individuals. Psychology & Sexuality, 10(1), 69–82. ​ ​ ​ ​ https://doi.org/10.1080/19419899.2018.1552185

Braun, V., & Clarke, V. (2006). Using thematic analysis in psychology. Qualitative Research in Psychology, ​ ​ 3(2), 77–101. https://doi.org/10.1191/1478088706qp063oa ​

Braun, V., & Clarke, V. (2013). Successful qualitative research: A practical guide for beginners. London: Sage ​ ​ Publications Ltd

Budge, S. L., Rossman, H. K., & Howard, K. A. S. (2014). Coping and psychological distress among genderqueer individuals: The moderating effect of social support. Journal of LGBT Issues in Counseling, 8(1), ​ ​ ​ ​ 95–117. https://doi.org/10.1080/15538605.2014.853641 ​

Burgwal, A., Gvianishvili, N., Hård, V., Kata, J., García Nieto, I., Orre, C., m.fl. (2019). Health disparities between binary and non binary trans people: A community-driven survey. International Journal of ​ Transgenderism, 20(2–3), 218–229. https://doi.org/10.1080/15532739.2019.1629370 ​ ​ ​

Butler, J. (2007). Genustrubbel: Feminism och identitetens subversion. Göteborg: Daidalos. ​ ​

Butler, J. (2006). Genus ogjort: Kropp, begär och möjlig existens. Stockholm: Norstedts akademiska förlag. ​ ​

Chatfield, S. L. (2018). Considerations in qualitative research reporting: A guide for authors preparing articles for sex roles. Sex Roles, 79(3–4), 125–135. https://doi.org/10.1007/s11199-018-0930-8 ​ ​ ​ ​

Darwin, H. (2017). Doing gender beyond the binary: A virtual ethnography. Symbolic Interaction, 40(3), ​ ​ ​ ​ 317–334. https://doi.org/10.1002/symb.316

Diskrimineringslagen (2008) SFS 2008:567, Stockholm: Riksdagen

Dunås R. (1966) Språklådan, Upsala Nya Tidning. 30/11 Uppsala: Boländerna ​ ​

Fausto-Sterling, A. (2019). Gender/sex, sexual orientation, and identity are in the body: How did they get there? The Journal of Sex Research, 56(4–5), 529–555. https://doi.org/10.1080/00224499.2019.1581883 ​ ​ ​

Gustafsson Sendén, M., Bäck, E. A., & Lindqvist, A. (2015). Introducing a gender-neutral pronoun in a natural gender language: The influence of time on attitudes and behavior. Frontiers in Psychology, 6. ​ ​ ​ ​ https://doi.org/10.3389/fpsyg.2015.00893

Hakanen, J. J., & Schaufeli, W. B. (2012). Do burnout and work engagement predict depressive symptoms and life satisfaction? A three-wave seven-year prospective study. Journal of Affective Disorders, 141(2–3), 415–424. ​ ​ ​ ​ https://doi.org/10.1016/j.jad.2012.02.043

Hendricks, M. L., & Testa, R. J. (2012). A conceptual framework for clinical work with transgender and gender nonconforming clients: An adaptation of the Minority Stress Model. Professional Psychology: Research and ​ Practice, 43(5), 460–467. https://doi.org/10.1037/a0029597 ​ ​ ​

Higgins, E. T. (1987). Self-Discrepancy: A Theory Relating Self and Affect. Psychological Review, 94(3), ​ ​ ​ ​ 319–340. https://doi-org.ezp.sub.su.se/10.1037/0033-295X.94.3.319 31

Hyde, J. S., Bigler, R. S., Joel, D., Tate, C. C., & van Anders, S. M. (2019). The future of sex and gender in psychology: Five challenges to the gender binary. American Psychologist, 74(2), 171–193. ​ ​ ​ ​ https://doi.org/10.1037/amp0000307

Joel, D., Tarrasch, R., Berman, Z., Mukamel, M., & Ziv, E. (2014). Queering gender: Studying gender identity in “normative” individuals. Psychology & Sexuality, 5, 291–321. http://dx.doi.org/10.1080/ ​ ​ 19419899.2013.830640

Johnson, K. C., LeBlanc, A. J., Deardorff, J., & Bockting, W. O. (2019). Invalidation experiences among non-binary adolescents. The Journal of Sex Research, 57(2), 222–233. ​ ​ ​ ​ https://doi.org/10.1080/00224499.2019.1608422

Lefevor, G. T., Boyd-Rogers, C. C., Sprague, B. M., & Janis, R. A. (2019). Health disparities between genderqueer, transgender, and cisgender individuals: An extension of minority stress theory. Journal of ​ Counseling Psychology, 66(4), 385–395. https://doi.org/10.1037/cou0000339 ​ ​ ​

Lindqvist, A., Sendén, M. G., & Renström, E. A. (2020). What is gender, anyway: A review of the options for operationalising gender. Psychology & Sexuality, 1–13. https://doi.org/10.1080/19419899.2020.1729844 ​ ​

Losty, M., & O’Connor, J. (2018). Falling outside of the ‘nice little binary box’: A psychoanalytic exploration of the non-binary gender identity. Psychoanalytic Psychotherapy, 32(1), 40–60. ​ ​ ​ ​ https://doi.org/10.1080/02668734.2017.1384933

Lundqvist J. & Johansson B. (2012) Kivi och monsterhunden, Linköping: Olika förlag ​ ​ Madera, J. M., King, E. B., & Hebl, M. R. (2012). Bringing social identity to work: The influence of manifestation and suppression on perceived discrimination, job satisfaction, and turnover intentions. Cultural ​ Diversity and Ethnic Minority Psychology, 18(2), 165–170. https://doi.org/10.1037/a0027724 ​ ​ ​

Major, B., & O’Brien, L. T. (2005). The Social Psychology of Stigma. Annual Review of Psychology, 56(1), ​ ​ ​ ​ 393–421. https://doi.org/10.1146/annurev.psych.56.091103.070137

Matsuno, E., & Budge, S. L. (2017). Non-binary/genderqueer identities: A critical review of the literature. Current Sexual Health Reports, 9(3), 116–120. https://doi.org/10.1007/s11930-017-0111-8 ​ ​ ​

McConnell-Henry, T., James, A., Chapman, Y., & Francis, K. (2010). Researching with people you know: Issues in interviewing. Contemporary Nurse, 34(1), 2–9. https://doi.org/10.5172/conu.2009.34.1.002 ​ ​ ​ ​

McLemore, K. A. (2018). A minority stress perspective on transgender individuals’ experiences with misgendering. Stigma and Health, 3(1), 53–64. https://doi.org/10.1037/sah0000070 ​ ​ ​ ​

Meyer, I. H. (2003). Prejudice, social stress, and mental health in lesbian, gay, and bisexual populations: Conceptual issues and research evidence. Psychological Bulletin, 129(5), 674–697. ​ ​ ​ ​ https://doi.org/10.1037/0033-2909.129.5.674

Meyer, I. H. (2015). Resilience in the study of minority stress and health of sexual and gender minorities. Psychology of Sexual Orientation and Gender Diversity, 2(3), 209–213. https://doi.org/10.1037/sgd0000132 ​ ​ ​

Morgenroth T, & Ryan MK,. (2018). Gender trouble in social psychology: How can Butler’s work inform experimental social psychologists’ conceptualization of gender? Frontiers in Psychology, 9. ​ ​ ​ ​ https://doi-org.ezp.sub.su.se/10.3389/fpsyg.2018.01320

Milles, A. K. (2013). En öppning i en sluten ordklass? språk & stil, 23, 35. ​ ​ ​ ​

Nicholas, L. (2019). Queer ethics and fostering positive mindsets toward non-binary gender, genderqueer, and gender ambiguity. International Journal of Transgenderism, 20(2–3), 169–180. ​ ​ ​ ​ https://doi.org/10.1080/15532739.2018.1505576 32

Orre, C. (2017) In society I don't exist, so it's impossible to be who I am. – Trans people’s health and ​ experiences of healthcare in Sweden, RFSL, ​ Prewitt-Freilino, J. L., Caswell, T. A., & Laakso, E. K. (2012). The gendering of language: A comparison of gender equality in countries with gendered, natural gender, and genderless languages. Sex Roles, 66(3–4), ​ ​ ​ ​ 268–281. https://doi.org/10.1007/s11199-011-0083-5

Richards, C., Bouman, W. P., Seal, L., Barker, M. J., Nieder, T. O., & T’Sjoen, G. (2016). Non-binary or genderqueer genders. International Review of Psychiatry, 28(1), 95–102. ​ ​ ​ ​ https://doi.org/10.3109/09540261.2015.1106446

Russell, S. T., Pollitt, A. M., Li, G., & Grossman, A. H. (2018). Chosen name use is linked to reduced depressive symptoms, suicidal ideation, and suicidal behavior among transgender youth. Journal of Adolescent ​ Health, 63(4), 503–505. https://doi.org/10.1016/j.jadohealth.2018.02.003 ​ ​ ​

Socialstyrelsen (2015) Till dig som möter personer med könsdysfori i ditt arbete. E dita Bobergs, Falun. ​ ​

Språkrådet (2013) Pronomenet hen. Institutet för språk och folkminnen. Hämtad 15 februari 2020, från ​ ​ http://www.sprakochfolkminnen.se/download/18.4aec91b214565240e191148/1529494303520/pronomenet-hen. pdf

Stahlberg, D., Braun, F., Irmen, L. & Sczesny, S. (2007). Representation of the Sexes in Language. I Fiedler K (red.) Social Communication 163-187. New York: Psychology Press. ​ ​

Stryker S. (2006) Traditional symbolic interactionism, role theory, and structural symbolic interactionism. . I Turner, J. H. (Red.) Handbook of sociological theory. New York: Springer Science + Business Media. ​ ​

Svenska Akademien (2015). Svenska Akademiens ordlista över svenska språket (14. upplagan). Stockholm: ​ ​ Norstedt.

Vetenskapsrådet (2017). God forskningssed [Elektronisk resurs] Stockholm: Vetenskapsrådet.

Vijlbrief, A., Saharso, S., & Ghorashi, H. (2020). Transcending the gender binary: Gender non-binary young adults in Amsterdam. Journal of LGBT Youth, 17(1), 89–106. https://doi.org/10.1080/19361653.2019.1660295 ​ ​ ​ ​ Yeadon-Lee, T. (2016). What’s the story?: Exploring online narratives of non-binary gender identities. The ​ International Journal of Interdisciplinary Social and Community Studies, 11(2), 19–34. ​ ​ ​ https://doi.org/10.18848/2324-7576/CGP/v11i02/19-34

Zeluf, G., Dhejne, C., Orre, C., Nilunger Mannheimer, L., Deogan, C., Höijer, J. m.fl. (2016). Health, disability and quality of life among trans people in Sweden–a web-based survey. BMC Public Health, 16(1), 903. ​ ​ ​ ​ https://doi.org/10.1186/s12889-016-3560-5

Bilaga 1. Intervjumall

Personlig relation till hen • Vad betyder ‘Hen’ för dig? (känslor och tankar kopplade till ordet tex.) • När började du använda ordet hen? • Hur hittade du/upptäckte du/började du använda pronomenet? (några särskilda minnen, hur gick det till? Känslor kopplade till det etc. minns du när du hörde ordet första gången) • När började du använda ordet i allmänhet, respektive om dig själv? • Finns det är koppling mellan könsidentitet och pronomen för dig? Hur ser den ut? (hur vill du benämna din könsidentitet?) finns det andra ord som är viktiga för dig?

Relationellt • När använder du hen som pronomen om dig själv? (Exempelvis utbildning, arbete, kärleksrelationer, myndigheter, kompisar, familj etc.? • Hur använder du hen jämfört med hur andra använder det? (Upplever du att andra använder det annorlunda om sig själva eller i allmänhet? Hen som egen identitet jämfört med generisk betydelse) • Är folk ovana vid hen och hur hanterar de ordet? • Vilken betydelse får det när folk säger rätt och fel pronomen? (Behöver du korrigera folk?)

Samhälle • Anser du att ordet hen normaliserats mer? (Om ja, vad tänker du om det? Är det politiskt? • Står den ickebinära identiteten någonsin i motsats till ett generiskt “hen”? • Har det blivit någon skillnad i bemötande jämfört med för några år sedan när färre kände till ordet? • Vilka konsekvenser tror du användandet av hen kan ha? (för individ, samhälle, relationellt etc.)

Slutligen: Är det någonting du anser att vi missat att prata om på det här ämnet, eller något du vill tillägga?

Bilaga 2. Inbjudan

Förfrågan om deltagande i forskningsprojekt

Den här informationen riktas till dig som är över 18 år och använder hen som pronomen. Vi söker deltagare till ett forskningsprojekt som handlar om olika erfarenheter och konsekvenser av att hen introducerats i det svenska språket.

Bakgrund År 2015 introducerades ”hen” i Svenska akademiens ordlista. Från att tidigare varit ett begrepp som använts i begränsade kretsar fick ordet betydligt större spridning. Tidigare studier har undersökt attityder till och användande av hen i befolkningen i stort, samt vilka mentala representationer som aktiveras av olika pronomen. Men det saknas forskning om betydelsen av ett könsneutralt pronomen för de som använder hen som självvalt pronomen.

Denna studie syftar till att påbörja ett arbete med att fylla kunskapsluckan, och inriktas därför särskilt på att undersöka hens betydelse hos personer som använder hen som sitt eget pronomen. Du som använder hen som ditt pronomen besitter värdefull kunskap och information: din egen erfarenhet, dina tankar om språkets betydelse för identitet och relationer och dina funderingar kring utmaningar gällande ordet och hur det uppfattas och används. Allt detta är värdefull kunskap för att öka förståelse och synlighet om icke-binära identiteter i relation till språkliga uttryck.

Om forskningsprojektet Denna studie görs inom ett större forskningsprojekt om hen vid Göteborgs, Stockholms och Lunds universitet. Forskningsledare är docent Marie Gustafsson Sendén, Stockholms universitet, docent Anna Lindqvist, Stockholms/Lunds universitet samt docent Emma Renström, Göteborgs universitet. Mer information om projektet samt tidigare studier inom projektet finns beskrivet på www.gender-fair.se.

Studien kommer att baseras på individuella intervjuer med personer som har hen som sitt pronomen. Intervjun tar ca 60-90 minuter och kommer utföras på en plats som passar dig. Intervjuerna kan antingen genomföras genom möten i Stockholms-området alternativt över Skype. Du kan när som helst avbryta intervjun eller välja att inte besvara någon fråga, och du behöver inte ge någon förklaring till det. Intervjufrågorna är öppet formulerade, vilket gör att det är lätt för dig att fördjupa dig inom de ämnen som du tycker berör eller intresserar dig. Intervjuerna kommer att spelas in och ljudinspelningarna kommer att lagras så att bara de forskare som är aktiva inom projektet har tillgång till dem. Intervjuerna kommer att skrivas av och analyseras och ljudfilerna kommer sedan att raderas. Alla uppgifter som går att koppla till dig som person, exempelvis namn eller bostadsort kommer att anonymiseras. Allt material sparas på extern hårddisk med lösenordsskydd. Allt material kopplat till intervjun kommer att förvaras inlåst och sparas av forskarna i tio år. Denna hantering av materialet är i enlighet med dataskyddslagen. Om ni har frågor om personuppgiftshantering, kontakta forskningsledaren som kan sätta er i kontakt med personuppgiftsombud vid Stockholms universitet.

Information om studiens resultat Resultat från hela projektet kommer att presenteras i examensuppsatser samt i vetenskapliga publikationer. Vetenskapliga texter kommer att skrivas på ett sådant sätt att enskilda individers identiteter inte synliggörs. De deltagare som så önskar kan ta del av de publicerade resultaten.

Forskningsansvariga Projektet är knutet till Psykologiska institutionen vid Stockholms universitet. Vi som genomför projektet har tidigare erfarenheter av forskning om genus. Forskningsledare för den aktuella studien är docent och forskare vid Stockholms universitet. I forskningsgruppen ingår också en psykologstudent som går sista året på psykologprogrammet vid Stockholms universitet.

Om du vill delta kontakta Liv Andersson för att boka tid och plats: Liv Andersson, psykologstudent 0707-XXXXXX [email protected]

Om du har frågor, funderingar eller vill ha ytterligare information om studien är du välkomna att kontakta någon av oss forskningsansvariga: Marie Gustafsson Sendén, forskningsledare/handledare Biträdande lektor, docent, Psykologiska Institutionen, Stockholms universitet 0707-XXXXXX mailadress @psychology.su.se

Anna Lindqvist Docent, Psykologiska Institutionen, Stockholms universitet mailadress @psychology.su.se

Bilaga 3. Samtyckesblankett

Informerat samtycke för medverkade i studie om ’hen’

År 2015 introducerades ”hen” som pronomen i Svenska Akademiens ordlista. Tidigare studier har undersökt attityder och användande av hen i befolkningen i stort. Men det saknas forskning om betydelsen av hen som självvalt pronomen. Denna studie syftar till att påbörja ett arbete med att fylla den kunskapsluckan. Du besitter värdefull kunskap och information: din egen erfarenhet, dina tankar om språkets betydelse för identitet och relationer och dina funderingar kring utmaningar gällande ordet och hur det uppfattas och används. Allt detta är värdefull kunskap för att öka förståelse och synlighet om identitet i relation till språk. Denna studie görs inom ett större forskningsprojekt om hen vid Göteborgs, Stockholms och Lunds Universitet. Forskningsledare är fil. dr. Marie Gustafsson Sendén, Stockholms universitet, Anna Lindqvist, Stockholms/Lunds Universitet samt Emma Renström, Göteborgs Universitet). Intervjun beräknas ta 60-90 minuter och du kan när som helst avbryta intervjun eller välja att inte besvara någon fråga, utan att ge någon förklaring till det. Intervjuerna kommer att spelas in och ljudinspelningarna kommer att lagras så att bara de forskare som är aktiva inom projektet har tillgång till dem. Intervjuerna kommer att skrivas av och analyseras och ljudfilerna kommer sedan att raderas. Alla uppgifter som går att koppla till dig som person, exempelvis namn eller bostadsort kommer att anonymiseras. Allt anonymiserat material kopplat till intervjun kommer att förvaras inlåst och sparas av forskarna i minst tio år, på extern hårddisk med lösenordsskydd. Denna hantering av materialet är i enlighet med dataskyddslagen. Om ni har frågor om personuppgiftshantering, kontakta forskningsledaren som kan sätta er i kontakt med personuppgiftsombud vid Stockholms universitet.

Resultat från hela projektet kommer att presenteras i examensuppsats samt eventuellt i vetenskapliga publikationer. Vetenskapliga texter skrivs alltid på ett sådant sätt att enskilda individers identiteter inte synliggörs.

Projektet är knutet till Psykologiska institutionen vid Stockholms Universitet. Vi som genomför projektet har tidigare erfarenheter av forskning om genus. Forskningsledaren är docent och forskare vid Stockholms universitet. I forskningsgruppen ingår också en psykologstudent som går sista året på psykologprogrammet vid Stockholms Universitet.

Jag har läst igenom informationen och samtycker till att delta i studien:

Namnteckning namnförtydligande ort och datum