Georg Lukács. En Essay Cavefors 1969
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
Gunnar Gunnarsson Georg Lukács. En essay Cavefors 1969 Georg Lukács (1885-1971) Innehåll Den unge Georg Lukács ........................................................................................................ 1 Yogi och kommissarie ......................................................................................................... 13 Polycentrism och ”ultravänster”. Blum-teserna” ................................................................ 50 Historia och klassmedvetande ............................................................................................. 58 ”Djävulspakt?” mellan stalinism och marxism ................................................................... 94 Realismens seger och skönhetens lagar............................................................................. 104 Ideologi och falskt medvetande ......................................................................................... 114 Goethe och den tyska misären ........................................................................................... 126 Diktens storhet och förfall ................................................................................................. 129 Förnuftet och dess vedersakare ......................................................................................... 145 ”Fallet Lukács”? ................................................................................................................ 170 Kronologisk förteckning över Georg Lukács' viktigaste arbeten på tyska ........................ 174 Litteraturförteckning ......................................................................................................... 178 Efterskrift .......................................................................................................................... 188 1 Den unge Georg Lukács Wo es ein Sein gibt, muss es auch ein Erkennen geben. Novalis Georg Lukács – eller Georg von Lukács, som han ursprungligen hette – föddes i Budapest den 13 april 1885 som avkomling till en förmögen judisk finansfamilj som adlats för sina insatser; efter den olyckliga revolutionen 1919 tillfogade det antisemitiska hatet gärna ett ”alias Lövinger” efter namnet. Det var i ”den gamla goda tiden” före det första världskriget – ”god” endast därför att det moderna industrikrigets skräck, som efterlämnade en värld som man tills vidare inte visste om den stod på huvudet eller fötterna, gjorde dem som överlevde minnessvaga. ”God” var den naturligtvis också för de rika, det vill säga för ett fåtal. Till detta fåtal hörde Georg Lukács' far. Som medlem av direktionen för Budapests kreditbank kunde han ge sin begåvade son – som läste ”Iliaden” redan i nioårsåldern – en förträfflig uppfostran. Den blivande revolutionären, mannen som skulle lyckas med konststycket att överleva inte bara revolutioner och krig, utan också stalinperiodens terror och massutrensningar, estetikern och filosofen med politiken som Akilleshäl, den kontinentala marxismens grand old man, hade en skyddad barndom och uppväxttid. Han började mest som yogi – ingen anade att han skulle bli en kommissarie. Kulturmiljön var den gamla österrikisk-ungerska monarkin, ett statssystem, vari Ungern ännu ingick som en del. Det är egendomligt att detta samhälle ännu i dag associerar till begrepp som ”idyll”, ”gemyt”, ”livsglädje”. Sin dryga andel i detta förhållande har stämningsmakeriets yteffekter i en memoarlitteratur, som ser på historien med känslosamhet i stället för förnuft. Det är det glada Wien, det är Pratern, Strauss-valserna och operetterna, Hotel Sacher och Grienzing, de stiliga löjtnanterna och de söta Wienermädeln, Schönbrunn och ”Franz, der alte Kaiser”, som spökar. Och ändå var de redan på den tiden väsenslöst flyktiga – arabesker på en verklighet, som inte var så skön. Karl Kraus, som såg på sin samtid med nyktert förnuft, avskydde stämningsmakeri, oblidkeligt förföljde litterära krokanmakare och med bister moralism ansåg Schönbrunns gobelänger och mysteriespelen i Salzburg mindre viktiga än att man såg till att barn inte behövde hungra mitt i skötet på en överdådig civilisation, förklarade barskt, då någon talade med honom om det wienska ”gemytet”: ”Av den stad där jag skall bo kräver jag asfalt, spolning av gatorna, portnyckel, centralvärme, varmvatten. Gemytlig är jag själv!” Han visste också att det gamla Österrike var ett ”folkens fängelse” med den gamle kejsaren som oförklarligt populär ”firmaskylt”, gamlingen i Hofburg, med den lutande hållningen, de grå polisongerna och den trötta blicken – ”detta till blods gemytliga något, som intet blev besparat och som därför ”en dag beslöt, att världen skulle dö”. Men ännu hade denna förkrigsvärld en nådatid. För de stora massorna, som slet i industrialiseringens grottekvarnar eller offrades på en cynisk, imperialistisk politiks altare, var den inte nådig. Fattigdomen var ofattbar, fruktansvärd, över alla gränser outhärdlig – rikedomen utmanande, fräckt prålande, slösande som ur ett ymnighetshorn. ”De fattiga”, säger Barbara Tuchman, ”levde i ett samhälle som aldrig tidigare varit så fyllt av makt, välfärd och storslaget slöseri, där de rika dinerade på fisk, fågel och kött vid en och samma måltid, bodde i hus med marmorgolv och damastbeklädda väggar och med trettio eller fyrtio eller femtio rum, svepte in sig i pälsverk vintertid, passades upp av en tjänarstab som putsade deras stövlar, friserade deras hår, tappade upp deras badvatten och tände deras brasor”. Men när de socialdemokratiska arbetarna i Wien demonstrerade på Praterallee, där wienersocietetens flotta ekipager annars oinskränkt dominerade, skälvde de rika klasserna av skräck, affärsmännen drog ned järnjalusierna för sina butiksfönster, barnen förbjöds att gå utanför husen och polisen bildade spaljé längs trottoarkanterna. Och ändå tillhörde de austromarxistiska arbetarna i Wien i stor utsträckning den del av 2 arbetarklassen, som ernått en viss reallönehöjning till följd av den våldsamma industriella expansionen sedan mitten av 1800-talet. De tillhörde vad Lenin något oegentligt kallade ”arbetararistokratin”, de som kunnat erövra en viss andel i den höjning av levnadsstan- darden, som möjliggjorts genom kapitalisternas hänsynslösa exploatering av kolonierna. Imperialismen, teoretiskt underbyggd av den liberale ekonomen J. A. Hobson, växte fram ur nödvändigheten att säkra den kapitalistiska ekonomins expansion – ironiskt nog skulle den också leda till det första stora avbrottet i den kapitalistiska utvecklingens stigande kurva och till stagnation och nedgång för hela det kapitalistiska systemet. Men ännu var det den imperialistiska politikens klang- och jubeldagar. England var äldst på plan, Frankrike var inte stort senare, Tyskland krävde ”sin plats i solen” och i Amerika började isolationismen se sitt slut: ”Det är på tiden att någon vaknar upp”, förklarade senator Cullom från Illinois, ”och inser hur nödvändigt det är att vi annekterar litet land – vi vill ha hela den här norra delen av halvklotet”! Men den habsburgska monarkin var ännu i stor utsträckning ett feodalt residium. I ännu högre grad än om andra riksdelar gällde detta om den ungerska. Revolutionen 1848 hade inte allvarligt rubbat de förhållanden som ”gjorde den ungerska feodalismen till det fulländade mönstret för en seigneural samhällsstruktur”. De preussiska junkrarna, de polska adelsmännen, de rumänska bojarerna var mästare i konsten att pressa svetten ur sin torpare – men i jämförelse med de ungerska magnaterna var de amatörer i utsugning. Ingen jordägarklass i hela det dåtida Europa – utom möjligen det tsaristiska Ryssland – klamrade sig med en sådan pockande klassegoism fast vid sina privilegier. Som klass kännetecknad av en paranoid avvärjningsattityd mot allt nytt, mot all kultur och alla intellektuella inflytanden, var denna godsägarklass i stort sett rå, obildad, parasitär och konservativ. Och sin härskande ställning hävdade den inte bara mot bönderna – den tvekade inte att om dess intressen så krävde höja sin hand mot själva dynastin. Den ungerska adeln omfattade vid denna tid omkring 800.000 personer på ett invånarantal av 18 miljoner människor. Av denna adel förfogade bortåt fyratusen magnater tillsammans med den romersk-katolska kyrkan över den större delen av all jordegendom i landet. Ungefär tusen av magnaterna ägde en tredjedel av den brukningsbara jorden, och ytterligare en sjättedel föll på tiotusen godsägare. Jorden brukades med hjälp av en klass av torpare och småbönder, vilkas levnadsvillkor gjorde den ungerska landsbygden till ”en speciell eländets provins inom Donauriket”. 33 % av befolkningen var analfabeter, en sjättedel infekterad med tuberkulos, 300.000 ungrare – mest bönder – utvandrade kring sekelskiftet till Amerika. Och av den manliga befolkningen hade endast 33 % rösträtt – mot Serbiens 66 och Greklands 83! Den kris, som följde på 1890-talets snabba ekonomiska frammarsch, drabbade även Ungern, som redan 1901 kunde räkna arbetslösa upp till hundratusentalet. Krisen träffade de små och medelstora företagarna, men ledde till att monopol och karteller stärktes eller nybildades. Liksom i det kejserliga Tyskland fanns i Ungern ett ”förbund mellan storgods och masugn” – magnaterna deltog med kapitalisterna i mer eller mindre broderlig endräkt i det tyska och österrikiska monopolkapitalets kapitalexport till Balkan, men startade också industriföretag och banker och byggde järnvägar på egen hand i Bulgarien, Serbien och Grekland. Den ungerska industriarbetarklassen, som vid sekelskiftet uppgick till omkring en halv miljon människor, levde i