Snabbprotokoll 1998/99:42, Onsdagen Den 20 Januari-Kl. 9.00
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
Protokoll 1998/99:42 Riksdagens protokoll 1998/99:42 Onsdagen den 20 januari Kl. 9.00 – 12.27 14.00 – 22.55 1 § Allmänpolitisk debatt Allmänpolitisk debatt Partiledardebatt Partiledardebatt Talmannen inledde dagens sammanträde med att framföra sina varma lyckönskningar till statsminister Göran Persson på 50-årsdagen. Anf. 1 CARL BILDT (m): Fru talman! Låt mig börja med att bli nummer två i raden av officiella gratulanter till personen Göran Persson på hans 50-årsdag. Jag övervägde ett tag om jag skulle sjunga i riksdagens talarstol, men vi har inom den s.k. sångalliansen en ansvarsfördelning på den punkten där vi respekterar respektive kompetensprofiler. Och jag tror att om jag skulle börja anta den typen av ton i riksdagens talarstol skulle det vara att alltför mycket förmörka den dag som skall vara ljus för Göran Persson, mig själv och förhoppningsvis nationen. Men låt mig framföra en hjärtlig gratulation. Lika svårt men helt annorlunda en dag som denna, när vi skall blicka ut över de politiska arbetsuppgifterna, utmaningarna och frågorna, är att gå förbi det som händer nere i sydöstra Europa. Jag tog upp det som hastigast i partiledardebatten i höstas. Jag sade att det håller på att ske och förberedas en explosion där nere. Sedan dess har vi sett TV-bilderna på människor som dödats, oskyldiga som drivits på flykt och barn som sörjer sina föräldrar. Återigen står vi i världssamfundet osäkra, trevande och handfallna inför vad som kan göras och vad som måste göras. Jag är övertygad om att det behövs ett starkt europeiskt, amerikanskt och ryskt agerande samfällt, i första hand för att stoppa våldet. I en ond värld krävs det ibland våld för att stoppa våld. I dag är Nato i detta avse- ende fredsinstrumentet nummer ett i Europa. Vi står av olika skäl utanför dess diskussioner. Men vi har anledning att hoppas på att de diskussion- erna kan leda fram till ett sådant tryck på bägge sidor att våldsspiralen kan stoppas och att man därefter kan bereda vägen för en politisk lösning som är hållbar inte för veckan, månaden och året utan på sikt. Och där kan vi spela en större roll, både i vår roll i den europeiska unionen, poli- tiskt, ekonomiskt och humanitärt när det gäller att bygga de europeiska fredsstrukturerna också i denna del av Europa, men också mera konkret genom att vara närvarande där nere. Redan i dag är det många svenska män och kvinnor, pojkar och flick- or som i uniform arbetar för fredens sak i Bosnien, i Makedonien och i 1 Prot. 1998/99:42 andra delar av detta område. I morgon kan deras tjänster komma att krä- 20 januari vas också i Kosovo eller i andra delar av detta område. Det ställs krav på vår utrikespolitik, det ställs krav på vårt europeiska Allmänpolitisk debatt engagemang, och det ställs också krav på försvarspolitiken. Det är inte billigt att göra insatser för den europeiska freden. Och när vi i dessa Partiledardebatt dagar också mellan partierna resonerar om det framtida försvaret är det visserligen så att vi tack och lov inte står inför hotet av en invasion av Sverige som vi själva alldeles isolerade skall möta bara med våra krafter och vår förmåga. Men vi står inför hot mot freden och mänskligheten i Europa som vi måste vara med och möta, också med insatser som kostar pengar, resurser och kompetens. Andra skär inte ned försvaret i en tid då freden i Europa inte är säker. Vi bör undvika att sänka ned vårt eget för- svar i mera av det tumult och den osäkerhet som vi har sett under den senaste tiden utan ge det stabilitet för lång tid framöver. Det är vårt bi- drag inte bara till vår egen säkerhet på sikt utan också till en europeisk freds- och säkerhetsordning för människor oavsett i vilken del av Europa vi lever. Det gynnar oss själva om vi skall vara egoister. Det ger oss bättre samvete när vi blickar ut över världen i övrigt. Hitintills har försvarssamtalen inte lett till så mycket. Det kanske inte är så underligt i ljuset av olika situationer. Det krävs en vilja från rege- ringen att göra mer än att bara prata med lite olika stämmor. Det är en väl utvecklad talang nu för tiden. Jag hoppas att det finns vilja till samför- stånd och kompromiss. Vi får se hur det går. Det är viktigt för Sveriges ansvarstagande och för bilden av Sverige. När vi skildes åt, fru talman, i höstas inför julen var det en riksdag som skildes lite mer i moll än i dur när vi tittar inte minst på den ekono- miska situationen. Vi hade gått igenom en valrörelse där bilden från regeringens sida hade varit en bild i dur och väldig optimism. Allt skulle lösas, och det fanns inga problem över huvud taget. Och löftena ströddes över den lite överraskade valmanskåren. Men mot slutet av hösten smög Finansdepartementet ut sina pressmeddelanden där man reviderade ned tillväxten med en fjärdedel för 1999, reviderade upp den öppna arbets- lösheten med en tredjedel för år 2000 och de facto kastade det heliga målet om 4 % öppen arbetslöshet år 2000 i papperskorgen, och Ekono- mistyrningsverket började varna för att statens budget går mot under- skott. Vi sade: Åtgärder, redovisning och bedömning av regeringen. Men av detta blev som bekant ingenting. Sedan dess har vi fortsatt att fråga: Vad vill regeringen göra? Vi kan inte ovanpå en förlorad höst – jag tror att det var Aftonbladets ledarsida som myntade detta begrepp – lägga ytterligare förlorade månader. Inte minst är det diskussionen om företagandeklimat och företagsflytt från Sverige – rätt eller fel – som har kommit att stå alltmer centralt. Om vi förlorar nyföretagande och om vi förlorar gamla företag, då förlorar vi jobb, och då förlorar vi välfärd, och då kommer mycket annat av det som vi ägnar oss åt också att te sig som hus byggda på skäligen lös sand. Det som vi har sett i kombinationen av diskussionen om företagsflytt och företagsklimat å den ena sidan och bilden av en mycket framgångsrik start för den gemensamma europeiska valutan euro är ju bilden av Sve- rige som ett land som hamnat lite utanför och som förlorar både fart och 2 företag, jobb och tillväxt. Så där skall det inte behöva vara. Det finns ingen anledning. Vi har Prot. 1998/99:42 inte sämre förutsättningar än andra länder. I många viktiga avseenden har 20 januari vi faktiskt bättre förutsättningar än andra länder. Men i många hänseen- den bromsas vi. Jag läste t.ex. den årliga rapporten från SNS konjunktur- Allmänpolitisk debatt råd som kom i måndags. På många områden är det så tydligt. Bedömning efter bedömning visade att vi bromsas av en felaktig och ålderdomlig Partiledardebatt politik. Jag tror inte, fru talman, att det handlar om någon enstaka åtgärd för att råda bot på det här. Jag tror att det har gått för långt i det avseendet. Det som nu krävs är mycket tydliga tecken på en samlad och stark vilja att föra vad jag skulle vilja kalla en tillväxtpolitik med turbo. Det är när vi får de starka och tydliga signalerna om den politiken som det finns förutsättningar för att vända denna utveckling. I höstas talades det ju ganska friskt om det djärva initiativet att till- skapa ett tillväxt- och näringsdepartement. Vi fick alla möjlighet att ta del av den ena intervjun efter den andra och av debattinlägg efter debat- tinlägg. Det förkunnades snabba, det förkunnades stora åtgärder. Orden som kom från det hållet var inte direkt små. Det utlovades en stor till- växtproposition som skulle läggas på riksdagens bord när vi samlades efter årsskiftet. I går fick vi då propositionsförteckningen där regeringen redovisar för riksdagen vilka förslag som vi här i riksdagen skall ha att behandla under våren som ett resultat av regeringens intensiva, spännande arbete med framtidsfrågorna. Det stora tillväxt- och näringsdepartementet, med två statsråd, fem statssekreterare – eller har det tillkommit fler den sen- aste veckan? – säkert bataljoner av sakkunniga och med all sannolikhet härskaror av informatörer, har nu låtit meddela att man på riksdagens bord för behandling under våren lägger fyra propositioner, varav ingen är speciellt central i förhållande till vad vi skall göra. Det är mindre än en proposition per statsråd varannan månad. Intervjuerna tar tydligen väldigt mycket tid, men en viss omdisposition av tiden förefaller motiverad. En snigel skulle lätt framstå som stressad i jämförelse med tillväxtdeparte- mentets tempo när det gäller att åstadkomma förslag till riksdagen. Det är ju detta som är lite av det grundläggande problemet just nu. Det pratas, och det pratas, och det pratas. Men det blir inga propositioner och därmed ingen förändring – och därmed samma gamla politik. Jag ser i medierna att ministrarna pratar med varandra genom medi- erna, och sedan pratar ministrarna med journalister. Och sedan säger de att det vore bra om parterna i ekonomin pratade med varandra om de här olika sakerna. Men eftersom man har svårt att prata har man pratat med Ingvar Carlsson om att han kan prata med parterna om att de kanske kunde prata vidare om det man möjligtvis skall prata om. Sedan skall man nu bjuda på middag, har jag sett, i morgon i rege- ringens gästvilla på Djurgården, där man skall prata om de här sakerna. I Dagens Nyheter står det att det inte är fråga om prat, utan det är fråga om ett rejält snack som skall äga rum om de olika åtgärderna. Och så blir det pladder, prat, snack. Men propositionsförteckningen är tom så det dam- mar om det när man tittar på vad som kommer ut ur detta. Det som krävs är åtgärder. Vi moderater har lagt fram förslag som riksdagen bör kunna behandla – förslag som tillväxtdepartementet skulle 3 Prot.