Örebro Första Baptistförsamling 150 År

ÖREBRO FÖRSTA BAPTISTFÖRSAMLING

150 år

DEL II

Örebro Första Baptistförsamling 2004

© Författarna och Örebro Första Baptistförsamling Varje författare ansvarar för uppgifterna i sin uppsats. I övrigt gäller upphovsrättslagen. Omslagets bild: Fotograf Torbjörn Arvidson 2004 Bilder, om fotograf ej är angiven: Folkrörelsearkivet, ArkivCentrum i Örebro län

Grafisk form: Ewa Attebo Pääbo, Pääbo Consulting Group AB, Linköping Satt med: Palatino Linotype Tryck: Örebro Universitets reproenhet, 2004 ISBN 91-631-5304-1

Örebro Första Baptistförsamling 150 år

(1854 - 2004) Del II

Innehållsförteckning Sidan

Uppsatser: Baptister i näringsliv och samhälle 5 Lars Ernestam Rockpoet i Betel - Ingemar Olsson på 70-talet 47 Ingemar Olsson 70-talets Jesuskonferenser i Betelkyrkan 53 Ulla Östersjö-Jansson Intervjuer med förutvarande och nuvarande församlingsmedlemmar 57

Uppsatsförfattare 179

Baptister i näringsliv och samhälle

av Lars Ernestam

Inledning Betel är den äldsta frikyrkoförsamlingen i Örebro. Den samlade frikyrkan i Örebro har från den ringa begynnelsen 1854 utvecklats till en stor folkrörelse med många församlingar verksamma i kyrkor över hela staden. Avsikten med denna uppsats är att i någon mån belysa Örebro Första Baptistförsamlings och några enskilda medlemmars betydelse för Örebros utveckling under de 150 år frikyrkorörelsen funnits i staden. Syftet är inte att i första hand beskriva församlingslivet utan medlemmars engagemang i näringsliv, i politik och i andra samhällsangelägenheter. Olle Bergström 1 redovisar i en uppsats fakta kring frikyrkorörelsens uppkomst och utveckling i Örebro. I den visas frikyrkornas sammanlagda medlemstal fram till år 1980.

1 Bergström Olle, Från Betelkapellet till Sörbykyrkan s.18.

År Folkmängd Frikyrko- Medlemmar i Örebro tätort medlemmar procent av befolkningen 1890 17.152 1.373 8,0 1940 54.021 4.773 8,7 1980 83.134 4.700 5,7

Ungefär hälften av det totala antalet frikyrkliga år 1890 var medlemmar i Örebro Baptistförsamling. Vid de senare redovisade åren hade fler församlingar bildats och baptistförsamlingens medlemsantal var dessa år ungefär 500 till 600 personer. Statistiken i Bergströms uppsats går endast fram till år 1980. Frikyr- kornas procentuella andel av Örebros innevånare har minskat sedan detta år, men det framgår av tillgängliga uppgifter att frikyrkornas medlemsantal är ganska oförändrade inför 2000-talet. Uppsatsen kommer nästan uteslutande att behandla de första 100 åren och är koncentrerad till personer som varit verksamma i Örebro (Första) Baptistförsamling. Utvecklingen i exempelvis ”Vasakyrkan” torde vara ganska likartad med utvecklingen i ”Betel.” En sammanställning av alla frikyrkoförsamlingars samhällskontakter skulle bli en för stor uppgift i detta sammanhang. Detta borde vara en uppgift för forskningen om Örebros historia. Anledningen till den valda tidsepoken är, att det var under denna tid som den industriella verksamheten påbörjades och utvecklades i Örebro. Samtidigt kom det demokratiska genombrottet, där medlemmar i försam- lingen var särskilt aktiva.

Bakgrund

Sverige 1850 – nya rörelser växer fram Mitten av 1850-talet var den tid när det gamla skråsamhället bröts upp. Handel tilläts utanför stadens gränser och Örebro började växa för att så småningom bli ett industrisamhälle. Försöken att förändra det gamla ståndssamhället för att uppnå större frihandel och även en representationsreform hade en stark plattform i Örebro. I mitten av 1800-talet hade den liberala s.k. reformrörelsen tre stora möten Örebro. Det stora målet då var att ersätta den gamla riksdagen med de fyra stånden adel, präster, borgare och bönder med en ny riksdag. Detta mål uppnåddes år l866, då vi fick tvåkammarriksdagen.

Målet allmän rösträtt för både män och kvinnor nåddes däremot inte förrän långt in på 1900-talet. Det är intressant att konstatera att reformrörelsen också engagerade sig för religionsfrihet. Motioner med dessa önskemål lämnades i samband med reformrörelsens möten. 2 Frågorna om politisk, ekonomisk frigörelse och religionsfrihet förenades. Detta fick betydelse för frikyrkofolkets engagemang i politiskt arbete. Den tidiga baptismen i Sverige kom mycket tidigt att sympatisera med den liberala folkrörelsen, som tillsammans med flera liberala tidningar konsekvent ställde upp för religionsfriheten. Professor Gunnar Westin tar upp dessa frågeställningar i sin historik om baptistsamfundet. Han skriver bl.a. ”När Adolf Drake hade startat Wecko-Posten 3 i slutet av 1860-talet hade han tydligt angett, att den skulle vara en tidning för frihet och liberala reformer, en tidning för frisinnade kristna; alltså till skillnad från den inomkyrkliga väckelserörelsens konservativa tidning Wäktaren. WP visade redan tidigt intresse för arbetarfrågorna, men den var emot socialismen, emedan den ansåg denna icke alls före- träda ”den sanna frihetens sak”, den skulle leda till att ”alla enskilda rättigheter skola uppslukas av vad statens gemensamma väl kräver.” Samtidigt proklamerade WP å andra sidan sin strävan att gentemot ”de konservativa politiska åsikterna” inom kyrkan verka för ett liberalt samhällsskick.” Baptistförsamlingarna kom redan från början att ha ett utpräglat demokratiskt styrelsesätt med styrelse, beslutande församlingsmöten, protokoll och ordnade räkenskaper. Kvinnorna deltog dock enligt tidens sed den första tiden inte i den formella beslutsprocessen. Baptisterna tog aktiv del i samhällsdebatten och redan 1879 kom, som senare redovisas i uppsatsen, den förste baptisten Folke Andersson från St. Mellösa in i riksdagen. Han fick under åren flera efterföljare bland andra några medlemmar i Örebro (Första) Baptistförsamling. Enligt Gunnar Westin kom en förändring att inträffa inom delar av frikyrkorörelsen efter den s.k. nya rörelsens inträde i början av 1900-talet. ”Att syssla med samhällsreformer, politik och andra ”världsliga” frågor var vid den tiden ganska otänkbart för John Ongman, Carl Hedeen, Lewi Pethrus och O.L. Björk,” skriver Gunnar Westin. 4 Dessa förändringar i synsättet påverkade dock inte medlemmarna i Örebro Första Baptistförsamling. De har varit ett av de mest tydliga

2 Lönroth, s.213f. 3 Westin, s.146f. 4 Westin, s.415.

7 exemplen på det samhällsengagemang som Adolf Drake redovisade i Wecko-Posten.

Baptismen kommer till Örebro Det var alltså i ett samhälle, där förändringens vindar blåste, som en liten grupp av människor bildade Örebro Baptistförsamling år 1854. Vid 1840-talets slut hade staden en folkmängd, som uppgick till 4227 personer och som fördelade sig på följande sätt. 5

Civil – Militär Ecleastika klasserna med familjer 252 Handlande, Fabriksidkare. Hantverkare m.fl. med betjäning Gesäller och lärlingar l 580 Diverse stadsboer, hvaribland ur tjenst gångne, som nedlagt sin rörelse. Enkor med egna hushåll m.fl. 1 400 Tjenstefolk 695 Underhållne fattige och fosterbarn 300 ------Summa 4 227

Bland de första baptisterna saknades nästan helt de ledande skikten i samhället. Inga akademiker, statliga tjänstemän eller militära befälsperso- ner fanns med bland de första baptisterna. Några av kolportörerna var dock utbildade lärare. Där fanns inte heller framstående personer från handel och näringsliv. Handlanden A.G.Kumlin var ett undantag. Kumlin var dock aldrig medlem i baptistförsamlingen. Han var ordförande i Örebro Missions- förening, i vilken Örebro Baptistförsamling ingick jämte medlemmar av olika evangeliska kyrkobekännelser. Han stod ändå församlingen nära på många sätt. Han hade god ekonomi och var den egentlige byggherren till det första kapellet på Köpmangatan 31. Kumlin ställde också upp med borgen och underhåll för att stödja kolportörer, som ställdes inför rätta. Han löste bl.a. ut predikanten Hanner, som en gång hamnade i fångtornet på Örebro slott. 6 Även om inga så kallade ståndspersoner anslöt sig till baptisterna kan nämnas att bland sympatisörerna fanns en tid greve Fredrik Kalling på Myrö. Han tog som sin uppgift att hålla ordning bland stökiga perso-

5 Lönroth, s.41. 6 Lönroth, s.274f.

8 ner, bland andra elever i läroverket, som störde församlingens sammankomster. 7 Staden, som år 1854 hade drabbats av en förödande brand, växte och det gjorde också församlingen. Flera av de nya medlemmarna kom från landsbygden runt om Örebro. Andra kom från orter över hela landet. ”Läsarna” var flitiga och skötsamma och för många började en klassresa, där de stegvis klättrade uppåt på den så kallade samhällsstegen. Från en första anställning som skoarbetare eller handelsbiträde kunde nästa steg bli skomakare med egen verkstad eller handelsman. När fabrikerna utvecklades blev flera frikyrkliga arbetare förmän eller arbetsledare. Flera personer kom också att från en ringa början bli företagare och några av dem storföretagare, som tog aktiv del i stadens och landets politiska utveckling. Utmärkande för nästan alla personer från den första och andra baptistgenerationen är att de kom från materiellt sett enkla förhål- landen. I bästa fall fanns folkskola i bagaget. Innan jag beskriver några förgrundsgestalter inom samhälle och när- ingsliv i Örebro Baptistförsamling, vill jag göra en utvidgning av ämnet och berätta om den förste baptisten i riksdagen. Han kom från Stora Mellösa.

Baptismen i Östernärke, en stor folkrörelse Mellan åren 1854 och 1858 var, med undantag av en liten grupp i Viby, baptistförsamlingen i Örebro den enda frikyrkoförsamlingen i Närke. I Stora Mellösa hade en stor grupp ”läsare” samlats kring den inom baptismen så välkände klockaren Johannes Palmqvist. Några av dem hade gått in som medlemmar i Örebro Baptistförsamling. År 1858 bildades baptistförsamlingar i Asker och Sköllersta. Året efter, alltså 1859, blev också Palmqvist baptist och en församling bildades i St. Mellösa. Snart hade församlingar bildats i alla Östernärkes socknar. Vid slutet av 1870- talet var Östernärke troligen, tillsammans med den angränsande socknen i Sörmland, Vingåker, den landsdel i Sverige, där baptisterna hade sin största procentuella andel av befolkningen. 8 Vid den här tiden var landsbygden indelad i enmansvalkretsar vid val till riksdagen. Askers och Sköllersta härad representerades av en person som hette Anders Uhr. Denne var en av den dåtida riksdagens mest radikala ledamöter. Han hade tillsammans med den kände Adolf Hedin varit med om att bilda det så kallade nyliberala partiet, som var verksamt några år på 1870-talet. Uhr hade i riksdagen bland annat

7 Lönroth, s.233 o 285. 8 Minnesskrift Nerikes distr.f. s.33.

9 motionerat om religionsfrihetsfrågor och hade en tolerant inställning till den framväxande baptismen. 9 1878 lämnade Uhr riksdagen. Baptismen hade nu blivit en stor folkrörelse i Östernärke, och Asker och Sköllersta härad valde baptisten Folke Andersson till sin riksdagsman från och med 1879. Han blev där- med den förste baptisten i riksdagen. Han anslöt sig till lantmannapartiet, som ansågs vara en av föregångarna till de senare liberala partierna. Tjugo år efter det att man hade brutit mot gällande lagar genom att bilda en församling skild från Svenska Kyrkan hade samhället förändrats. De tidigare ”brottslingarna” placerade en av sina egna i riksdagen.

Folke Andersson 1829-1916 från Mellösa förste baptisten i riksdagen Han var född i Asker och bodde i byn Helgesta nära Odensbacken. När Johannes Palmqvist flyttade till Stockholm, blev han föreståndare för baptistförsamlingen i Stora Mellösa, ett uppdrag som han behöll i inte mindre än 33 år. Han tog livlig del i konferenser, distriktsmöten och andra sammankomster inom baptistsamfundet. I samfundets 100-årsskrift kan man läsa att han deltog vid bildandet av flera baptistförsamlingar också i Stockholm. John Nerén, som är en av Stora Mellösas bygdeskildrare, har inte särdeles höga tankar om baptisterna. Han skriver om Folke Andersson: ”Som redan nämnts var det i början egentligen ur bondehemmen som proselyterna kommo, men de mera framstående bland bönderna gingo dock inte in i församlingen, som mest utgjordes av kvinnor. Ett undantag utgjorde dock Folke Andersson i Helgesta, som dock mest ansågs vara en snäll och beskedlig karl och som inte spelar någon som helst roll i socknens historia, förrän han blev baptist”. 10 Askers och Sköllersta härad uppskattade dock tydligen sin riksdagsman. Han omvaldes i val efter val tills han slutligen var riksdagens ålderspresident när han år 1911 vid 82 års ålder lämnade riksdagen. Han hade då tillhört andra kammaren i inte mindre än 32 år. Folke Anderson hade också många kommunala uppdrag. Han till- hörde styrelsen för Kvismarens sjösänkningsbolag. Sänkningen av sjöarna i Kvismardalen var vid den tiden en av länets stora frågor. Andersson aktualiserade behovet av statligt stöd genom motioner i riksdagen.

9 Rönblom. Frisinnade landsf. s.47. 10 Neren, Boken om Mälsa, s. 214.

En motion som belyser den inställning dåtida frikyrkliga hade till så kallade ”världsliga nöjen” handlar om att anslaget till Kungliga teatern (Operan) borde dras in. Fortsättningen i motionstexten lyder: 11 ”Om detta, av skäl som jag ej förmår inse, inte skedde, anslaget nedsättes till minsta möjliga belopp.” De för kristna frågor särskilt intresserade riksdagsledamöterna sammanslöt sig på 1880-talet till en särskild grupp, som anordnade sammankomster och bibelstudier. Folke Andersson blev dess förste ordförande. Detta kan ses som ett ytterligare bevis på att baptismen, som drygt 20 år tidigare setts som en rörelse utanför lagens råmärken, nu var accepterad också i kyrkliga sammanhang.

Folke Anderssons dotter - medlem i Örebro Baptistförsamling student 1883 Folke Andersson ansåg det också viktigt att hans barn skulle få bra utbildning. Denna syn på utbildningens värde har också präglat frikyrko- rörelsen fortsättningsvis. Svenska Morgonbladet hade den 2 mars 1943 en intervju med Folke Anderssons dotter med anledning av att hon skulle fylla 80 år. Försommaren 1883 tog Maria Folkesson dotter till riksdagsman Folke Andersson Helgesta studentexamen som privatist, ensam och första kvinna. Efter en del privatlektioner kom hon in i Ida Eklunds flickskola. Vå- ren 1883 gick hon upp med pojkarna på Karolinska läroverkets latinlinje och klarade studentexamen. ”Dagen efter, då jag klädd i studentmössa gick nedåt gatan, mötte jag läroverkets rektor. Han stannade och hälsade och gav mig en förmaning att jag inte skulle bära en så okvinnlig huvudbonad – även om jag fått gå upp i examen”, berättar Maria Folkesson.

Samhällsbyggare

Tre tidiga företagare Ganska tidigt började medlemmar i baptistförsamlingen starta före- tag i Örebro. Det gamla bönhuset ersattes 1876 med ett nytt arkitektritat kapell, som visar att medlemmarna uppnått ett större välstånd och ville att deras ”söndagshem” skulle vara propert och fint. Tre medlemmar får stå som representanter för många andra aktiva medlemmar under denna tidiga period. Johannes Svensson var en av församlingens tidigaste medlemmar och han får representera 1860-talet. Göran (G O V)Lindgren

11 Norberg mfl. Tvåkammarriksdagen, del 4, s.471

11 var församlingens ledande man men också en framgångsrik nyskapare, som startade sin verksamhet på 1870-talet. Hilda Muhr, som efter makens bortgång lyckades skapa ett framgångsrikt företag, får representera 1880- talet. Hon är också ett exempel på att kvinnor kunde starta företag vid denna tid.

Johannes Svensson 1829 - 1925 Johannes Svensson föddes år 1829 i Halland och avled vid nära 96 års ålder. Han kom till Örebro år 1857. Där anslöt han sig till försam- lingen och fick nummer 15 i den första medlemsmatrikeln. Han var upp- växt i ett mycket fattigt hem och hade endast 14 dagars skolgång i en am- bulerande skola. Hans mor hade lärt honom att läsa och efter arbeten som hästskötare och betjänt kom han till Örebro, där han blev bankvakt- mästare, en syssla som han behöll i 25 år. 12 Svensson var en mycket engagerad församlingsmedlem. Ett särskilt intresse ägnade han söndagsskolan och Örebro söndagsskolförening. När han avslutat sin anställning i banken ägnade han sig åt föreningens bok- förlags- och skriftspridningsverksamhet. 1883 uppförde han fastigheten Köpmangatan 17 på tomten bredvid Betelkyrkan. Han anlitade samma arkitekt, G. Sjöberg, som församlingen några år tidigare anlitat vid sitt kyrkbygge. Denna fastighet kom senare att ägas av församlingen några år i samband med bygget av Centrumgården. Johannes Svensson kom att ta indirekt del i startandet av den första skofabriken i Örebro. Han lånade nämligen ut en del av startkapitalet till sin svärson John Palmborg. Denne var som framgår längre fram en av de två personer som startade fabriken. Johannes Svensson var bosatt i Ö. Mark. Efter hans död bodde hans döttrar där, och de skänkte senare fastigheten i Mark till församlingen.

Göran (G.O.V.) Lindgren 1848-1922 Göran (G. O. V.) Lindgren är kanske den märkligaste av de medlemmar i Betelkyrkan, som varit med om att omdana Örebro stad. Ibland förväxlas Göran Lindgren med en annan samtida av Örebros stora, näm- ligen Adolf Lindgren. Båda har betytt mycket för Örebro. Göran Lindgren hade en enkel bakgrund. Hemmet var dock så vitt man kan se inte fattigt. Fadern var hemmansägare i Dövestad, Blackstads socken i Småland. 13 G.O.V. Lindgren hade ursprungligen tänkt bli präst, men hans intresse för affärer var stort, och han kom att ägna sig åt affärsbanan. I unga år fick han anställning hos en handlande Edenholm i Västervik.

12 Betlehem 1927, s.134 och 135. 13 Betlehem 1923, s.120f.

Göran och Amalia Lindgren

År 1868 flyttade Edenholm till Örebro och G.O.V.Lindgren följde med tillsammans med en kamrat, Gösta Vidinghoff. Lindgren blev döpt och medlem i Örebro Baptistförsamling 1872, där han tillsammans med hustrun Amalia, född Lundmark, kom att bli en mycket aktiv och tongi- vande medlem. Han var en kort tid församlingens föreståndare samt diakon. Under många år tillhörde han församlingens styrelse. Några år satt han också i Baptistsamfundets Missionsstyrelse och deltog flitigt i Baptist- samfundets konferenser och distriktsföreningens arbete. Söndagsskolan var mycket betydelsefull i den tidiga baptismen. Samma år som Lindgren blev medlem i baptistförsamlingen var han, 24 år gammal, med och bildade Örebro söndagsskolförening. Han blev ge- nast föreningens kassör. År l877 blev han föreståndare för Betels söndags- skola. Båda dessa uppdrag behöll han i många år. ” Som söndagsskolföre- ståndare sökte han sin like” skriver pastor Axel Söderberg i en minnesruna. Lindgren fick anställning i den affär som Edenholm startat i Örebro. Efter några år tog han över rörelsen tillsammans med Gösta Vidinghoff. När denne flyttade till Stockholm tog Lindgren ensam över rörelsen. Lik- som flera andra handelsföretag utvecklades affären till ett stort grosshan- delsföretag med försäljning över hela länet. Det var dock inte som grosshandlare Lindgren blivit mest känd. Han var nämligen en av dåtidens stora nyskapare och idégivare i Örebro. Hörnfastigheten Drottninggatan - Vasagatan, av äldre Örebroare ofta kallad Edvalls hörna, inköptes av Lindgren. Det gamla huset med rötter från 1600-talet byggdes till med en våning år 1883. Huset fick ett säreget utseende genom tre kupolformiga torn på taket beklädda med skiffer-

13 plattor. Huset, som var ett av ”profilhusen” i Örebro, revs år 1964 för att ge plats åt Folksams kontorshus. 14

Storgatan mot Stortorget med Lindgrens kupolförsedda fastighet till höger. 15

Lindgren uppförde också grannhuset Vasagatan 13, där lokaler uthyrdes för post och telegraf. Detta hus finns ännu kvar och har i flera år ägts av kommunen och använts av kulturskolan. På gården till fastigheten startade Lindgren den 14 november l886 med hjälp av den kände uppfinnaren Jonas Wenström den anläggning som var början till Örebro stads elektricitetsverk, det andra i Sverige. 16 Endast sju år efter det att Tomas Edison uppfunnit glödlampan lyckades Lindgren få den första lampan tänd i Örebro. Strömmen alstrades genom en ”lokomobil,” som ställdes upp på gården. Den drev en dynamo med 110 volts spänning, som alstrade ljus till 225 lampor. Abonnenterna ökade i antal, och en större anläggning med ångcentral förlades till Vasagatan 13. Strömmen slogs dock ifrån kl. 12 på natten. År 1898 övertogs Lindgrens anläggning av det då nybildade Örebro Elektriska Aktiebolag. I baptistförsamlingens protokoll från augusti 1888 rapporteras att den 13 augusti 1888 skulle ”anordnas en liten fest, då kapellet för första gången skulle upplysas av det nya ljuset.”

14 Sällsk.gamla Örebro, Från det gamla Örebro, s.12f. 15 Bild Gunnar Matzelius, stadsarkivet. 16 Sällsk.gamla.Örebro, Från Örebro som det var förr, s.3f.

Installationen kostade 500 kronor. Lindgren utlovade gratis ström i fem år. Han kunde tänka sig längre tid, men anmälde, att då måste han inskränka sitt deltagande i församlingens veckooffrande. Betelkyrkan och Lindgrens fastighet vid Vasagatan hörde alltså till de allra tidigast elektriskt upplysta i Örebro. Wenström 17 hade nästan samtidigt levererat en av sina ”dynamo- maskiner” till Karlslunds herrgård. I december 1886 tändes det första elektriska ljuset på herrgården. Som kuriosa kan nämnas att år 1890 fick även svinen i gårdens ladugårdar elektriskt ljus. Det var mycket tidigare än många örebroare blev ”upplysta.” Bland alla övriga engagemang kan nämnas att Lindgren var en av intressenterna i den nu nedlagda Svartåbanan. Han hade också intressen i ett par av dåtidens banker. Han var med och bildade Örebro Intecknings- bank, där var han också var ledamot i styrelsen. Lindgren var aktiv, när telefonen kom till Örebro. Den 19 oktober 1881 bildades Örebro telefonförening 18 . Lindgren var en av stiftarna och var med i styrelsen. I början av år 1882 hade man fått till stånd en liten te- lefonstation i Lindgrens fastighet och medlemmarna i föreningen hade så smått börjat använda sina telefoner. År 1891 sålde föreningen sitt telefon- nät till telegrafverket. Anläggningen blev dock kvar ett antal år som hyresgäst i Lindgrens fastighet. Dit flyttades också telegrafstationen, som tidigare var placerad i teaterhuset. Lindgren tillhörde riksdagens andra kammare mellan åren 1902 och 1905. Han står i riksdagens biografi angiven som så kallad politisk vilde. Med detta menas att han var fristående i förhållande till de lösa parti- sammanslutningar, som fanns i riksdagen. Örebro stad ansågs vid denna tid vara en vänstersinnad valkrets. Liberalerna hade varit starka sedan reformmötenas tid. De hade emellertid varit splittrade vid valet 1902. Lindgren ansågs ligga nära de mer konservativa grupperingarna i riksdagen och redan 1905 fick han lämna plats för den frisinnade missionsförbundaren Erik Agabus Nilsson. G.O.V. Lindgren hann under sin korta riksdagstid lämna åtta motioner. I dem fanns förslag om minskat uppläsande av kungörelser i kyrkorna, om kuranstalt för alkoholister och om förbud mot tobaksförsälj- ning till minderåriga. 19 Liksom andra ledande företagare vid denna tid var han också periodvis ledamot av stadsfullmäktige och kommunala styrelser. Affärs- livet, ny teknik och verksamheten i den kristna församlingen torde dock ha varit hans största intressen.

17 Sylvan-Larsson, Gunnel, Carlslund, s.213 18 Sällskapet gamla Örebro, Från Örebro som det var förr, s.34 19 Norberg Anders m.fl. Tvåkammarriksdagen del 4, s.499.

Han var även aktiv medlem i föreningar utanför församlingen som KFUM, Blå bandet och Fredsrörelsen. Bland de många organisationer, som han var med om att stifta fanns också Örebro föreläsningsförening, där han många år var styrelseledamot och kassör. Pastor Söderberg skrev i sin minnesruna, att Lindgren var en ange- näm sällskapsmänniska. Han torde ha varit en person med vad man idag kallar god social kompetens. År 1913 skänkte han tillsammans med sin maka en fastighet vid Rudbecksgatan 11 till församlingen. I den inrymdes församlingens ålder- domshem. När detta upphörde blev fastigheten några år hemvist för RIA- Dorkas, en utveckling som säkerligen låg i linje med Lindgrens intressen. Han visade ju intresse för nykterhetsfrågor både i yrkesliv, i föreningar och i riksdagen. Lindgren uppförde ett större bostadshus för sin familj i hörnet Nygatan-Manillagatan. Fastigheten används i dag som hem för utsatta kvinnor. Även detta användningssätt borde rimligen överensstämma med Lindgrens sociala samhällssyn. Göran Lindgren drabbades av sjukdom 1914 och kunde därefter endast ta begränsad del i samhällslivet. Han avled år 1922.

Hilda Muhr 1853 - 1938 Hilda Muhr föddes år 1853 och kom med sina föräldrar år 1860 till Asker. Hennes far var den kände pastorn Claes Fredrik Pira. År l876 gifte hon sig med J.A. Muhr. Denne var utbildad folkskollärare och hade svå- righeter att fortsätta med sitt yrke, när han blivit baptist. Han arrenderade då en större gård Taborsberg i närheten av Norrköping. Under denna tid engagerade han sig i nykterhetsrörelsen och innehade någon tid den främsta förtroendeposten i IOGT-rörelsen. Denna rörelse hade tidiga kontakter med baptismen. 20 1880 tvingades familjen frånträda lantbruksarrendet och flyttade till Fridsta i Asker, där pastor Pira startat en ”bokhålleriskola” för unga kvinnor. J.A Muhr blev lärare och hustrun förestod skolhushållet. J.A. Muhr var emellertid sjuklig och avled 1882. Hilda Muhr var nu utan ekonomiska resurser och ensamförsörjare till fyra barn. Hon fick lämna barnen hos föräldrarna i Asker och tog arbete i Örebro. 21 Efter olika anställningar lyckades Hilda Muhr få ”burskap” 26 oktober l885 och därmed rätt att starta charkuterirörelse. Lokaler fick hon i den så kallade Mårds gård på Västra Kyrkogatan nära Nikolaikyrkan.

20 Reformatorn 18 aug. 1910. 21 Byström, En frikyrklig märkesman,.s.194

Enligt uppgift från familjen kan gården eventuellt vara Kajsa Warghuset som senare flyttades till Wadköping. 22 Hilda Muhr sålde sina produkter på det torg, som låg vid Engelbrektsgatan ungefär där konsthallen och länsmuseet nu ligger. Tidigare fanns också en saluhall där fisk, kött och fläsk såldes. En plats öster om saluhallen uppläts för försäljning från salustånd under bar himmel. Där fick också Hilda Muhr sin försäljningsplats. Det lilla företaget utvecklades och flyttade till Nygatan, där man fick lokaler för både tillverkning och försäljning. Den äldste sonen Gunnar började tidigt arbeta i företaget och blev snart delägare. Firman Hilda Muhr och son blev en av de stora charkuteriaffärerna i Örebro. Med verksamheten vid Nygatan som centralpunkt hade man också flera filialbuti- ker. Verksamheten bedrevs i full omfattning tills rörelsen lades ned i samband med att livsmedelsbranschen förändrades. Charkuteriaffärerna försvann och kött och fläsk blev en av produkterna i de stora livsmedels- hallarna. Hilda Muhr är ett exempel på att handlingskraftiga kvinnor också kunde starta företag i 1880-talets mansdominerade samhälle. Hon till- hörde den grupp av 32 medlemmar i Örebro Första Baptistförsamling (Betel), som deltog i bildandet av Örebro Tredje Baptistförsamling. När sistnämnda församling 1937 lämnade Baptistsamfundet återkom hon som medlem till Betel. Hilda Muhr avled 85 år gammal ett år senare.

Skoindustriepoken

Stjärnbröderna I början av 1890-talet blev några unga män aktiva medlemmar i Örebro Baptistförsamling. Med något undantag kom de från landsbygden runt Örebro. De hade alla en enkel bakgrund. Föräldrarna var lantbrukare eller hantverkare, och alla hade i bästa fall fått nöja sig med den utbildning folkskolan gav. Några av dem hade fått anställning som affärsbiträden eller skomakare i Örebro. En av dem hade fått ta över svär- faderns arbete som bankvaktmästare. De unga männen lovade att hålla samman genom livet och hjälpa varandra om så behövdes. De kallade sig stjärnbröder och som tecken på detta satte de en liten sexuddig stjärna i guld i sin klockkedja. Det är oklart vilka personer, som ingick i gruppen, som hade en helt informell kamratkaraktär. Säkert är i alla fall att Erik Åqvist, Axel Vindahl, Emil Vidinghoff, Johan Söderberg och John Palmborg var några av stjärnbröderna.

22 Intervju med fru Britta Muhr

En dotter till en av ”bröderna” har berättat att herrarna uppvaktade varandra på högtidsdagar under åren. På 60 årsdagen gav de varandra en bägare i äkta silver. I Örebro Första Baptistförsamlings ägo finns en stor silverpokal. Den är en gåva från dödsboet efter en av stjärnbröderna näm- ligen Axel Vindahl. Mitt på pokalen sitter en liten gul stjärna. Den är sä- kerligen ett minne från stjärnbröderna.

Pastor Sören Carlsvärd med Axel Vindahls stjärnbroderpokal

Stjärnbröderna förblev trogna medlemmar i församlingen livet ut. De blev också framgångsrika företagare. Bland annat tog några av dem stor del i startandet av den första skofabriken i Örebro. Den gemensamma intressebakgrunden gjorde att de också anslöt sig till det liberala och frisinnade partiet. Några av dem verkade som ledamöter i riksdag, landsting och stadsfullmäktige. Som framgår längre fram i citaten från Håkan Permans artikel i Bergslag och Bondebygd En kassakladd berättar 23 finns exempel på ekonomiska transaktioner och andra kontakter mellan dessa goda vänner. Det kan definitivt konstateras att stjärnbröderna fick stor betydelse när det demokratiska samhället utvecklades i Örebro, och när staden blev Sveriges skometropol.

Erik Hjalmar Linder om frikyrkliga företagare Erik Hjalmar Linder beskriver i sina memoarer ” Mitt levande för- flutna ”, också han med hänvisning till Håkan Perman, frikyrkligheten inom skoindustrin på följande sätt:

23 Bergslag och Bondebygd 1970, En kassakladd berättar, s.63f

”Nästan alla skofabrikanter jag kände till hade sina rötter i frikyrkliga samfund. Ström och Berglundarna var missionsförbun- dare. Åqvistarna liksom Palmborg i Örebro skofabrik var baptister. Skodon, religion och expansiv ekonomi torde vid sekelskiftet ha hört mycket nära ihop. Det gällde i den tidens affärsliv, med de ringa kapitalinsatser som krävdes, och de ändå rätt stora risker som togs, att liera sig med rätt person och att sen obrottsligt hålla ihop. I den frikyrkliga församlingen kunde framåtsträvande unga män ur handelsklassen eller skomakeriyrket träffa likasinnade, som de kunde lita på: ingen sprit, inga utsvävningar, inga vidlyftigheter. Flera av skofabrikerna i Örebro startades av en brödrakrets eller av trosfränder…..Dessa framgångsrika skofabrikanter förblev ofta lojala mot sitt samfund livet ut. Berglundarna torde rätt tidigt ha lämnat den frikyrkliga kretsen, Åqvistarna förblev goda medlemmar i Betel. Ström i Kumla tillhörde från början missionsförbundet men blev sedermera pingstvän. Sönerna – mina skolkamrater, snart mäktiga direktörer – gick därvidlag bara undantagsvis i sina fäders spår. Hela företeelsen kan med fördel sättas in i ett större sammanhang. De penningstarka frikyrkomännens roll i landet var – eller ansågs vara – mycket stor kring sekelskiftet och den tid som närmast följde.” 24 Erik Hjalmar Linder avslutar sitt avsnitt om frikyrkligheten och skoindustrin med följande konstaterande: ”Vad skoindustrin beträffar, är den idag så gott som bortsopad av den internationella konkurrensen. Den grodde växte och blev ett träd som överskuggade landet. Det levde friskt i ett sjuttiotal år.” Författaren Hjalmar Bergman klagade i brev efter sin fars död över att de ”frireligiösa” höll ihop som ler och långhalm och att den som föll utanför gemenskapen (som hans far hade gjort) måste ta större risker.

Berättelsen om den första skofabriken Nästan alla aktörerna när den första skofabriken skulle starta i Örebro var medlemmar i Örebro Första Baptistförsamling. Berättelsen här har jag hämtat ur Permans artikel, 25 kompletterad bl.a med uppgifter om Johan Fagerlind ur Birger Wennbergs bok ” Ännu fler glimtar ur Örebros historia.” 26

24 Linder Erik Hjalmar, Mitt levande förflutna,.s.63f. 25 Bergslag och bondebygd 1970, En kassakladd berättar, s.63f. 26 Ännu fler glimtar ur Örebros historia, John Fagerlind s.73f.

Den första skofabriken startades 1894 av Johan Fagerlind, som vid den tiden var medlem i baptistförsamlingen. Fabriken fick namnet Örebro skofabrik . Han stod även bakom de två följande skofabrikerna och Örebro första skobandsfabrik. Johan Fagerlind, som ibland kallade sig Janne, var född 1865 och kom från Glanshammar. Föräldrarna var baptister. Fadern dog i unga år och lämnade hustrun ensam med fem barn. Två bröder hade drunknat i Hjälmaren. En syster hade flyttat till Amerika och en hade flyttat till Örebro. Den sistnämnda var mor till en av mina källor, K.G.Garvill. I Örebro hade skoföretaget Carlsson & Åqvist startat år 1890. Initiativ- tagare och hälftendelägare var Erik Åqvist, som också var medlem i bap- tistförsamlingen. Han anställde Johan Fagerlind som försäljare. Hans far hade varit byskomakare och Fagerlind hade också gått i skomakarlära. Detta hade han säkerligen nytta av i kommande verksamhet. Johan Fagerlind var intresserad av ny teknik, och han skaffade sig en av då- tidens nyheter, nämligen en ”bicykel” med gummihjul. Med den gjorde han en uppmärksammad försäljningsresa ända upp till Norrbotten. Johan Fagerlind var en utåtriktad, trevlig och social försäljare. Han var en innovatör med stort tekniskt kunnande. Enligt Birger Wennberg har han till och med kallats ”en sentida Polhem”. Bilar hörde också till hans intressen. Han hade själv en av de första bilarna i länet.

Johan Fagerlind med hustru och svägerska i Scania Vabis omkring år 1910.

Skotillverkning för hand måste snart nog tillhöra gårdagen, resonerade han. I Tyskland hade man börjat tillverka skomaskiner, och fabriker hade startats. Med ekonomiskt stöd av Erik Åqvist reste Fagerlind till Tyskland och tog anställning i en skofabrik. I det tyska före- taget var man rädd för industrispionage, och personalen övervakades noga. Fagerlind hade sina smörgåsar inslagna i smörpapper. Genom att pressa fett smörpapper mot maskinernas typskyltar lyckades han få de uppgifter han ville ha. Erik Åqvist och firman insåg det framsynta i tanken att starta en fabrik och lovade stödja projektet. Men han ställde två villkor. Det första var att han ville ha ensamrätt till försäljning av de skor som tillverkades. Det andra var att Fagerlind skulle ha en ekonomiskt kunnig person vid sin sida. Erik Åqvist hade en sådan på förslag nämligen John Palmborg. Denne var bankvaktmästare och medlem i baptistförsamlingen. Han hade gott ekonomiskt anseende och var liksom Åqvist en av stjärnbröderna i församlingen. Den 22 augusti 1894 reste Fagerlind och Palmborg till Tyskland för att köpa maskiner. Kassaböckerna för Örebro skofabrik, som den nya fabriken skulle heta, finns bevarade. För att finansiera resan och till förskott för inköpen medfördes ett startkapital på 2 000 kronor upplånat av bok- handlare J.Svensson. Han var svärfar till Palmborg. (Svensson har tidigare porträtterats). På resan medfördes en karta över Berlin, ett tyskt lexikon och ett fotogenkök för matlagning på hotellrummet. Kostnaden för resan, som varade en vecka uppgick till 65:39. Resten av det lånade ka- pitalet gick åt till förskott för beställda maskiner. Den 15 september 1894 kunde man sätta igång att börja iordningstäl- la fabriken. Lokal hyrdes i en byggnad, som tillhört den nedlagda tänd- sticksfabriken i det kvarter, som omslöts av Östra Bangatan, Fredsgatan, Klostergatan och Magasinsgatan. På nyårsafton 1894 invigdes fabriken med en fest, som enligt kassaboken kostade 8 kr, och i mars l895 började skoleveranserna till Carlsson & Åqvist. Den första fakturan på 3 034 kro- nor kunde sändas. Under året levererades skor för 42 532:44. Innan man kom så långt hade företaget likviditetsproblem. Då ställde ännu en av stjärnbröderna i baptistförsamlingen upp med ett handlån på 350 kr nämligen klädeshandlare Johan Söderberg. I ekonomiska sammanhang var Palmborg den ledande. Företaget inregistrerades i hans namn, och snart kom han att uppfattas som företagets egentliga ägare. Efter två år kom det också till en brytning mellan de två delägarna Fagerlind och Palmborg. Den senare tog ensam över fabriken. Tvisten mellan Fagerlind och Palmborg blev bekymmersam för baptistförsamlingen. Vid flera tillfällen diskuterades meningsskiljaktig- heterna ingående i församlingen. Fagerlind begärde utträde och lämnade församlingen. Han åberopade som skäl för utträdet bland annat att han

21 några gånger besökt teater och en gång cirkus. Det egentliga skälet till utträdet var dock tvisten om företaget. 27 Fagerlind, som nu stod utanför församlingen, startade Örebros andra skofabrik tillsammans med byggmästaren David Fries. Denne var inte baptist, men var gift med Edla Pira, dotter till pastor Claes Fredrik Pira och syster till Hilda Muhr, som finns med i denna uppsats. Den fabriken ombildades till AB Skofabriken Örnen. Fagerlind lämnade snart sin andra fabrik och startade en tredje fabrik, Marks skofabrik . Redan 1900 hade Fagerlind dessutom startat den för- sta skobandsfabriken i Örebro. År 1924 omkom han efter en brand i den fabriken.

Skobröder Erik Åqvist hade en betydande roll när Fagerlind och Palmborg skulle starta den första skofabriken. Tillsammans med sina bröder Oscar och Ernst var han en av de stora aktörerna under skoindustrins glansdagar. Från tidiga ungdomsår var de tre bröderna Erik, Oskar och Ernst Åqvist trogna och engagerade medlemmar i Örebro Första Baptist- församling. Det är intressant att följa deras resa från det enkla barn- domshemmet till skapandet av stora och bärkraftiga skoföretag. Oscar Åqvists dotter fru Ingeborg Rasmussen, som är en av källorna till upplysningarna om familjen, berättar i sina skriftliga minnen om sina föräldrars barndom bl.a. följande: 28 ”De bodde på ett torp, Bengtstorp, i Marsjö 5 km från Vingåker. Far- far var tystlåten och verkade sträng men gudfruktig liksom sin hustru. Farmor var snäll och rar, mycket flitig med att väva mattor, som såldes på marknaden, och så hade hon stugan full med barn, alla kloka och förståndiga. De hade fem söner och fyra döttrar, som fick hjälpa till med allt, bland annat gå med matsäck till fadern när han byggde någonstans. De gick i Marsjö skola, läste bibeln (Erik var 10 år, när han läst igenom den). Söndagsskolan var långt bortom Kalhäll i Byle, innan de byggt Marsjö kapell. Föräldrarna var baptister. Farmor förmanade sina barn och bad för dem och sjöng sånger, också som gammal, när hon vattnade korna på dikeskanten. De bodde i en trevlig stuga med två rum och kök därnere och två kamrar på vinden.. . .

27 Protokoll Örebro 1:a baptistförs.1896. 28 Rasmussen Ingeborg, minnesanteckningar.

Barnen måste tidigt ut och förtjäna sitt bröd. Farmor trodde att det var bra att bli skomakare eller skohandlare för ”skorna kommer alltid folk att behöva”. Oskar var kvar i hemmet och hjälpte till där, tills han var 14 år, men Ernst var endast 10 år, när han fick börja hos en skomakare i Läppe. Oscar följde honom på väg 2 mil”. Föräldrarna Nils Erik Åqvist och hustrun Brita Christina ingick äk- tenskap 1863 och bosatte sig vid Claestorp, som var ett torp under gården Perstorp i Skedevi socken. Makarna flyttade efter några år till V. Vingåker, där de bodde i Bengtstorp, som låg på Marsjö Östergårds mark. Nils-Erik Åqvist var snickare. Han byggde ladugårdar och hus och tillverkade likkistor. Senare uppförde han en fastighet Rosendal, där familjen skulle bosätta sig. Han hann inte fullfölja detta husbygge före sin död 1916. Hustrun kunde senare flytta in i fastigheten, där hon bodde till sin bortgång 1926. Då var sönerna sedan länge välbeställda män och stora företagare i Örebro. I familjen föddes nio barn. Erik född 1868 var nummer tre i ordning- en. Oskar som var två år yngre var nummer fyra och Ernst född 1875 var nummer sex. I boken Gamla fotspår och nya steg, som handlar om skoföretaget Carlsson & Åqvist berättas även om Erik Åqvists barndom och ungdom. Eriks mamma brukade tjära barnens fotsulor sommartid, så att de inte skulle slita på sina skor. Erik fick lämna hemmet vid elva –tolvårsåldern för att lära sig skomakaryrket. 29 1884, vid sexton års ålder, startade Erik eget skomakeri. Efter två år tröttnade han och fick arbete som handels- biträde hos en läderhandlare i Läppe. Snart kom bröderna att bli framgångsrika företagare i skobranschen under den snabba industriella och ekonomiska utveckling, som rådde i Sverige omkring sekelskiftet. Hantverket ersattes av industriell tillverkning. Tillväxten var stor även om perioden präglades av klassmot- sättningar och storstrejk. Tillväxtåren växlade också med år av depression och stagnation. Bröderna blev aldrig kompanjoner. Företagen drevs skilda från varandra med olika koncept. Grosshandel var för Erik och Oscar basen med skotillverkningen som komplement. Ernst byggde upp ett företag med landets största tillverkningsenheter och också landets största skokedja med som mest 275 butiker. Bröderna behöll hela livet igenom en god brödragemenskap, även om de i affärslivet var konkurrenter. Det finns också exempel på att de stöttade varandra, när så erfordrades. En fabrik överläts exempelvis från en bror till en annan. När en av brödernas grosshandel fick svårigheter

29 Tivenius Göran, Gamla fotspår och nya steg, s.8.

23 under en depressionsperiod, ställde en av de andra bröderna upp med stöd. Alla tre bröderna behöll, som tidigare nämnts, under hela livet föräldrarnas trosuppfattning. De var aktiva medlemmar i församlingen och hade många förtroendeuppdrag både i denna och i Baptistsamfundet. Med sin goda ekonomiska ställning stödde de också församlingen och Samfundet med stora belopp. Ernst Åqvists hustru Lillie skänkte exempelvis efter makens död församlingen en större fastighet. Värdet av denna bidrog till församlingens möjligheter att bygga Centrumgården Baptistsamfundets centrala arbete stöddes också av Ernst Åqvist. Han underhöll ensam under många år svenska missionärer både i Kina och i Kongo. I Kongo bekostade han också uppförandet av en industri- skola. 30 Eftersom bröderna drev sina företag skilda från varandra berättas här nedan om deras verksamhet och personliga utveckling var för sig.

Familjen Åqvist samlade kring mor Brita Christina f 1842. Längst till vänster i andra raden Oscar Åqvist med hustru Ida (sittande framför honom), därefter Aline och Erik Åqvist och Lillie och Ernst Åqvist.

Erik Åqvist 1868 - 1958 Erik Åqvist var, kanske särskilt under tidigare år, något av en centralfigur bland bröderna. Han var äldst av de tre. Han var den som först flyttade till Örebro. Han hjälpte sina bröder att komma ut på arbets- marknaden och var den som tidigast etablerade sig som företagare. Erik

30 Betlehem,1943, s.137.

Åqvist arbetade med skoinköp och försäljning i läderfirman Johnson & Widlund. I oktober år 1890, startade Erik Å, endast 22 år gammal, gross- handelsfirman Carlsson & Åqvist tillsammans med den 44-årige parti- skomakaren F.A. Carlsson. I boken ” Gamla fotspår och nya steg ” berättas om hur företaget bildades. 31 ”Sommaren 1890 gav Erik Åqvist, som mycket framgångsrikt arbetade med skoinköp och försäljning på läderfirman Johnson & Widlund i Örebro, Frans August Carlsson följande uppmaning: ´Carlsson, sätt upp en affär i Örebro, så skall jag sköta den.´ Carlsson svarade spontant: ´Du är tokig.´ Två veckor förflöt innan Carlsson återigen tog upp ärendet: ´Hur skall vi nu ha det med affären?´” Erik gjorde då slag i saken . Firma Carlsson & Åqvist var ett faktum. Till en början drevs rörelsen i anspråkslösa lokaler på Drottninggatan 22 i Örebro. Firman köpte och sålde läder och skodetaljer. Kunder var parti- skomakare och andra tillverkare. Firman köpte också upp färdigtill- verkade skor och sålde dem vidare. Frans August Carlsson lämnade företaget 1902 och Åqvist blev ensam ägare. Försäljningen gick mycket bra och lönsamheten utvecklades positivt. Som tidigare berättats tog Erik Åqvist aktiv del i bildandet av den första skofabriken i Örebro 1894. Han hade dock ingen ägarandel i företaget.

Carlsson & Åqvists stora kontorsfastighet i hörnet Nygatan-Fabriksgatan 32

31 Tivenius Göran, Gamla fotspår och nya steg, s.9f. 32 Bild, stadsarkivet.

Svårigheter att få önskade skoleveranser från andra fabriker bidrog till att Åqvist ville få större inflytande över produktionen. 1912 köpte han därför skofabriken Örnen . En skröna omkring detta inköp berättas längre fram under avsnittet om John Palmborg. De närmaste åren köpte Åqvist ytterligare tre fabriker AB Emil Edling, Victoria och Rex. Första världskriget innebar stora försäljningsframgångar för före- taget. Omsättningen fyrdubblades på sex år från 1914, och många medarbetare nyanställdes. Det var tufft att vara skoarbetare under den första tiden. Arbetstiden var 10 till 11 timmar om dagen. Lagen om åtta timmars arbetsdag stif- tades 1919 under koalitionsregeringen mellan liberaler och socialdemokrater. Semestern på 1920-talet utgjordes av tre eller fyra lediga dagar ofta i samband med midsommar. Börskraschen 1929 fick svåra konsekvenser för den svenska skoindustrin. Fabriken Örnen såldes till brodern Ernsts företag Oscaria . De tidigare stora vinsterna förvandlades under några år till förluster. Många skoaffärer fick svårigheter att betala sina leverantörer. Carlsson & Åqvist tog över ett antal affärer. På det sättet lades grunden för skokedjan Sko- City , som finns kvar i företagets ägo. Erik Åqvist hade ekonomiska engagemang även utanför skobranschen. Han deltog i styrelsen för Örebro Folkbank 33 , där han tillsammans med sonen Torsten var störste aktieägare. Banken drabbades av ekonomiska problem i samband med Kreugerkraschen och företaget förlorade en del kapital. Problemen reddes ut, och företaget var snart åter vinstgivande. Skoindustrin har förändrats i Örebro. Inga fabriker finns kvar. Erik Åqvists företag lever dock vidare som ”ett levande kulturminne” från den tid då skoindustrin dominerade Örebros näringsliv och som haft så stor betydelse för Örebros utveckling. Nu ägs företaget av tredje och fjärde generationen Åqvist. Liksom sina bröder var Erik Åqvist medlem i Folkpartiet som han representerade i landsting och stadsfullmäktige. I fullmäktige var han tid- vis ledamot samtidigt som brodern Ernst. Erik Åqvist lämnade donationer till flera olika ändamål. Han lät be- kosta den staty med bröderna Olaus och Laurentius Petri, som skulptören Nils Sjögren fick uppföra utanför Olaus Petri kyrkan. Det var en gåva, som han ursprungligen avsåg skulle vara anonym. Man kan kanske tolka denna donation som ett exempel på gott ekumeniskt sinne hos baptisten Erik Åqvist.

33 Från Bergslag och Bondebygd 1970, Margell Åke, s.88f

För egen del inköpte han den stora gården Kåvi norr om Örebro, där han också bosatte sig tillsammans med sin hustru. Pojken, som fick tjära fötterna för att föräldrarna inte hade råd att skaffa skor, slutade sålunda sina dagar som en välbärgad företagare och godsägare. Erik Åqvist avled år 1958 som den siste av de nio syskonen Åqvist från torpet i Vingåker.

Från avtäckningen av Nils Sjögrens staty av bröderna Petri år 1934 34

Oscar Åqvist 1870 - 1954 Oscar Åqvist emigrerade till Amerika som så många andra unga män och kvinnor gjorde på den tiden. Det skriver Ingeborg Rasmussen i sina minnen om familjen Åqvist. I staten Illinois fick Oscar slita hårt. Han arbetade i kanalbyggen i anslutning till floden Mississippi. En gång var han nära att bli rånad och ihjälslagen, när han gick hem med avlöningen. Så småningom reste han hem till Sverige. Där gick han i handelsskola och öppnade skoaffär i Borås med stöd från sin bror Erik. I Amerika hade han en gång träffat en avlägsen släkting, Ida Blom. År 1899 var Ida på besök i hemlandet. Inför återresan stoppades hon i Herrljunga av Oscar Åqvist, som friade. Det blev vigsel och makarna flyttade in i en liten lägenhet i Borås. Oscar byggde också hus, och skoaffären flyttade till lokaler i nya Rådhuset i Borås.

34 Bild, Eric Sjöqvist, stadsarkivet.

År 1913 flyttade familjen till Örebro, eftersom Oscar också ville starta partihandel. Grosshandeln utvecklades. Företaget låg på den tomt bredvid Vasakyrkan, där stadens tidigare kanslihus ligger. Under första världskriget gick affärerna bra, men ett bakslag kom 1919–20. Många företag gjorde förluster. Med hjälp från bröderna Erik och Ernst kunde verksamheten fortsätta och utvecklas. Oscar Åqvist avled 1954. Han var tillsammans med sin hustru Ida en mycket trogen medlem i Örebro Första Baptistförsamling. Hans engagemang utanför församlingen var inte lika stort som brödernas, men liksom dessa var han medlem i Folkpartiet. Församlingen var hans stora intresse, och i vänkretsen fick han benämningen ”de n fromme Åqvist. ” Firman Oscar Åqvist fortsatte till omkring 1960, då den överläts till Carlsson & Åqvist .

Holger Rasmussen 1895 - 1946 År 1921 påbörjade Holger Rasmussen anställning i firman Oscar Åqvist. Han hade nyligen förlovat sig med Oscar Åqvists dotter Ingeborg. I början hade han som uppgift att sälja skor i södra Sverige. Efterhand blev han kontorschef och resande på Norrland. År 1931 beslöt Holger att gå ur firman Oscar Åqvist och starta eget företag. Han tog över ensam- försäljningen av vissa produkter för Norrland. Med mycket Norrlands- resande utvecklades verksamheten väl. Företaget hade också en minut- affär i Göteborg. 35 År 1945 blev företaget aktiebolag med namnet AB Pax skoindustri. Dessutom bildades H Rasmussens Kommanditbolag för inköp av skinn m.m. Det var svåra tider på 1930-talet även för detta företag, men Rasmussen var en skicklig företagsledare. Mångårig sjukdom gjorde att han fick leda sin växande rörelse under långa tider från sjukbädden. Han hade också knutit bra medhjälpare till företaget. Holger Rasmussen var en engagerad medlem i Örebro Första Bap- tistförsamling. Hemmet var öppet och gästades av många kända personer ur frikyrkorörelsen. Ett särskilt intresse visade Rasmussen församlingens ålderdomshem, Dorkashemmet. Han var kassör för hemmet och ägnade det stor omsorg. Holger Rasmussen avled efter lång tids sjukdom 1946, endast 51 år gammal. Efter Holger Rasmussens bortgång blev Erik Prenkert ledare för företaget. I samband med 1960-talets stora förändringar inom sko- näringen övertogs också AB Pax av Carlsson & Åqvist. Holger Rasmussens dotter Elsie Suneson är medlem i Betel och hennes syskon är verksamma i andra baptistförsamlingar på olika håll i landet.

35 Minnesanteckningar Ingeborg och Per Rasmussen.

Ernst Åqvist 1875 – 1943 Som tidigare nämnts började Ernst Åqvist sin yrkesbana som tioårig lärpojke hos en skomakare i Julita. Efter några år blev han springpojke i det företag i Örebro, där brodern Erik var anställd. Efter kortare anställningar i Hudiksvall och Bollnäs blev han år 1895 resande i firman Carlsson & Åqvist. Vid 23 års ålder startade han egen grosshandelsfirma i Stockholm. År 1907 grundade han företaget Oscaria i Sundbyberg och 1914 flyttades all verksamhet till Örebro, där koncernen snart blev stadens största sko- företag. Parallellt med fabrikationen öppnades år 1910 den första skoaffä- ren. Efter ett antal år hade 275 butiker vuxit upp över hela landet och år 1934 var inte mindre än 1819 personer anställda i koncernen. Ernst Åqvist var en mycket skicklig företagsledare, full av energi. Han bedömdes vara en fordrande arbetsgivare, som krävde engagemang av sina anställda. ”Relationen till chefen i Oscaria präglades å ena sidan av en hängi- ven beundran för Åqvist, å andra sidan av fruktan att inte vara till lags,” skriver Kerstin Persson i en uppsats ”Återigen Oscaria”. 36

Oscaria Örebros största skofabrik 37

36 Persson Kerstin, Återigen Oscaria, uppsats i boken Skor, kex och statens trygga kaka, s.100. 37 Bild, Eric Sjöqvist, stadsarkivet.

Ernst Åqvist gjorde i Oscaria för den tiden unika personalvårdande insatser. Kerstin Persson sammanfattar i sin uppsats några av dem: Han anställde en personalkonsulent år 1926 Han lät uppföra tre radhuslängor 1927 – 28 Han överlämnade sommarhemmet Sundbyvik till personalen år 1929. Personalkonsulenten hette Ingeborg Helgesson och kom att få stor betydelse för många anställda vid företaget. År 1927-28 uppförde Oscaria radhusen i Södermalmsområdet. Två av husen finns kvar även om en del av området fått lämna plats för Södermalmshemmet. Det rådde vid den tiden brist på bra bostäder och många anställda bodde i bristfälliga bostäder på Södermalm, som kallades skomakarstan. De nya bostäderna fick en standard som var hög för den tiden med vattentoalett och duschrum. ”Vilket lyft i standardhänseende det måste ha varit för de flesta att flytta in i dessa nya, komfortabla lägenheter!” skriver Kerstin Persson. I lägenheterna bodde inte enbart anställda i företaget. Också medlemmar i församlingen samt personer, som Åqvist av sociala skäl ville hjälpa med lägenhet, bodde där. Sommarhemmet Sundbyvik kom att bli väl utnyttjat av personalen, tills det år 1958 såldes till handikapprörelsen.

Religiös slavdrivare Alla var inte nöjda med de sociala insatser som genomfördes i Oscaria. Ett hårt och sarkastiskt angrepp fick Åqvist i den kommunistiska tidningen Stormklockan 38 i april 1931, där man kunde läsa följande : ”En av de värsta utsugarhålorna i skoindustrin är skofabriken Oscaria i Örebro. De löner som betalas till de unga arbetarna är under svältgränsen. De unga arbetarna på Oscaria måste ta upp kampen för krav som det Kommunistiska Ungdomsförbundet och den revolutionära oppositionen ställer upp. Direktören för Oscaria Åqvist är varmt religiös och går som synes helt upp för sina arbetares väl och ve. För något år sedan företog han tillsammans med ´Sko och Läders´ ombudsman Kalle Klack en studieresa till Bataverken i Tjeckoslovakien. Där fick han tydligen en smula inspiration om hur

38 Stormklockan april 1931.

en skofabrik bör ledas för att ge största möjliga profit. D.v.s. den bör ledas på ett sådant sätt att arbetarna utsuges in på bara benen………… Slut upp kring de revolutionära arbetarungdomarnas program. Mot alla dessa missförhållanden måste de unga arbetarna på Oscaria ta upp kampen!” Angreppet möttes med generad tystnad av de fackligt aktiva skofabriksarbetarna skriver docent Thord Strömberg i en uppsats med rubri- ken ”Klasskampsretorik och samförståndspraktik.” 39

Ljungskiletalet Ernst Åqvist utvecklade sin syn på de sociala frågorna och förhållan- det mellan arbetsgivare och arbetstagare i ett tal vid den frisinnade som- marskolan i Ljungskile i juli år 1931. Detta år invaldes han som riksdagsman för det frisinnade partiet och talet bör också ses som ett led i skapandet av en politisk plattform. Talets innehåll kan sammanfattas i följande punkter: 40 Arbetsglädjen är en viktig förutsättning för ett gott förhållande på arbetsplatsen. Företagen har inte rätt att uteslutande inrikta sitt företag på ekonomisk vinst. Företagaren måste i hög grad ta hänsyn till att den mänskliga arbetskraften får den omvårdnad och erhåller sådana villkor att arbetaren kan känna sig som företagarens medmänniska och medarbetare. Arbetarens lön skall ge möjligheter till ett anständigt liv och försörj- ning. Ernst Åqvist hade också synpunkter på fackföreningarnas roll. De hade enligt Åqvist hittills inriktat sig på att få arbetslönerna höjda mot minsta möjliga prestation. De borde samtidigt verka för medlemmarnas utbildning i ekonomi och för stärkandet av deras ansvarskänsla mot före- tag och samhälle. Företagen och arbetarna är till för att tjäna samhällets intressen. Företagen är inte till för att uteslutande skapa förmögenheter åt enskilda. Att socialisering av företagen skulle ge större gemenskapskänsla trodde Åqvist inte på. Han säger vidare i sitt anförande:

39 Strömberg Thord, Skor, kex och statens trygga kaka. Klasskampsretorik och samförståndspraktik, s.70. 40 Örebro-Kuriren 22 juli 1931.

”Den nedärvda uppfattningen är att företagsamhet bäst befrämjas genom enskilda initiativ och individens fria utveckling. Detta gäller inte endast företagen utan också arbetaren.” Slutligen redovisar Åqvist områden där han finner att arbetarnas förhållanden behöver förbättras: • Det första gäller semester. Nyligen hade lag stiftats om 4 dagars semester. Detta var för kort tid för rekreation. Tiden borde successivt utökas. Nästa steg borde vara en utökning till 6 och 8 dagar. • Uppsägningstiden var vid den tidpunkten 14 dagar. Den borde enligt Åqvist vara längre för att göra arbetaren mer oberoende av företagarens vilja. • Det tredje området gällde förmännen. De bör enligt Åqvist uppträda ”grannlaga.” God utbildning för förmän och verkmästare är en angelägen uppgift. Denna fråga väckte som framgår längre fram diskussioner med fackföreningen. • Det fjärde området gällde inrättande av konsulentverksamhet. Sådan hade ju också inrättats i Åqvists företag. • Det femte området gällde behovet av bättre bostäder. Inom detta område var ju också Åqvist en föregångare. • Det sjätte området gällde behovet av arbetslöshetsförsäkring. Sådan finns i vissa länder och borde också införas i Sverige. Åqvists uppfattning att de fackliga organisationerna borde ägna sig åt fler saker än att enbart utverka ekonomiska lönefördelar fick resultat i hans eget företag. Fackföreningen fick donationer bland annat till sjuk- och begravningskassa. Ett intressekontor inrättades, där de anställda kunde få hjälp med att göra budget, betala räkningar m.m. Gemensamma inköp gjordes av exempelvis kol och andra förnödenheter. Talet medförde en debatt i Örebro-Kuriren kring Åqvists förslag. 41 Kontroverser mellan Åqvist och fackföreningen fanns förvisso och kom i dagen en gång, då företaget hade anställt en verkmästare, som kritisera- des av de anställda. Fackföreningen hänvisade då till Åqvists beskrivning om hur han tyckte att en arbetsledare borde uppträda. Åqvist tog dock sin arbetsledare i försvar och uttryckte mycket kraftigt att hans uppfattning var, att denne gjorde ett gott arbete. Det förväntade han sig att också arbetarna skulle göra. Bra sociala förhållanden innebar inte att arbetarna kunde undandra sig ansvar att göra sitt bästa. Debatten i Örebro-Kuriren efter Åqvists föredrag i Ljungskile hade också kommit att handla om Batakoncernen i Tjeckoslovakien. Kommu-

41 Örebro-Kuriren hösten 1931.

32 nisterna i Stormklockan ansåg att där tillverkades billiga skor av arbetare, som var helt utlämnade åt sin arbetsgivare. Detta företag hade byggt ut ett trygghetssystem, som band arbetarna vid företaget. Åqvist hade tillsammans med fackets representant besökt Batakoncernen i Tjecko- slovakien. I en svarsartikel försvarade han Bata och menade att de billiga skorna inte berodde på utsugning utan i stället bland annat på rationell drift och förmånlig växelkurs. Docent Thord Strömberg anför att andra forskare framhållit att många företagare i industrisamhället ville återskapa miljön i det gamla brukssamhället för att få arbetsro. Det gamla patriarkala husbondeväldet i brukssamhället skulle överföras till industrisamhällets förutsättningar. Arbetarna måste bindas till företagen genom olika former av välfärds- anordningar. I företagen skulle arbetarna undervisas till insikt om att de i grunden delade fabriksägarnas intresse av en effektiv och framgångsrik produktion. Fabrikörens lycka var en förutsättning för arbetarnas trygg- het och välmåga. Denna ”sanning” måste ”intrumfas” i misstrogna arbetare. 42 Åqvists initiativ i Oscaria nämndes som exempel på önskan att återskapa det gamla samhället. Det var säkert så att Åqvist ville ha arbetsfred, lugn och trivsamma arbetsförhållanden på fabrikerna. I sitt tal i Ljungskile hänvisade han till problem med unga arbetare som var svåra att påverka. Åqvist ville säkert ha solidariska anställda och ställde krav på lojalitet. Kerstin Perssons uppsats vitsordar detta. Det finns dock många skäl att anse att det är en felsyn att hävda att Åqvists åtgärder hade som huvudsyfte att skapa ett patriarkaliskt Oscaria med av honom helt beroende anställda. Det finns anledning att tro, att Ernst Åqvists sociala engagemang också hängde samman med hans liberala och kristna grundsyn. De patriarkaliska förhållandena ersätts av den sociala omtanken sägs det i en skrift från Oscaria år 1935. Åqvist, som själv fått bristfällig utbildning, ansåg att facket även borde intressera sig för att medlemmarna skulle få bättre utbildning. Det finns dessutom exempel på att han ställt upp och hjälpt personer, som önskade starta egna företag. De frågeställningar han tog upp i Ljungskiletalet var av klart socialliberal karaktär exempelvis frågan om arbetslöshetsförsäkring och längre semester. Anförandet är dessutom genomsyrat av förvaltarskaps- tanken. Företagen och arbetarna är till för att tjäna samhällets intressen. Att skapa nya bostäder var ett behov för företaget, men det var också ett led i att skapa bättre förhållanden för de anställda. Flera av hans förslag

42 Strömberg Thord, Skor, kex och statens trygga kaka. Verkmästaren – industrins ”folkskollärare”.

33 om familjekonomi och utbildning gjorde i realiteten de anställda mer fria och obundna i förhållande till företaget. Det förefaller som den reformistiska delen av fackföreningsrörelsen var medveten om hans goda avsikter även om Thord Strömberg, som jag redan ovan citerat, i sitt inlägg om kommunisternas Stormklockan påstår: ”Angreppet möttes med generad tystnad av de fackligt aktiva skoindustriarbetarna i Örebro” Ernst Åqvist hann under sin tid i riksdagen lämna in nittiotre motioner och ett antal interpellationer. Många motioner behandlade näringspolitik, socialpolitik, statsförvaltning och skyddet mot statsfient- liga sammanslutningar. År 1943 flyttade Åqvist över till första kammaren. Hans sista motion där gällde motstånd mot statens planer att inrätta skjutfält i Kilsbergen. Samma motion lämnade Henry Allard från socialdemokraterna i andra kammaren. Länsrepresentanterna lyckades inte vinna riksdagens bifall, och diskussionen om skjutfältet är ju ännu aktu- ell. 43 Biblioteken hörde till Åqvists intresseområden, och han var ord- förande i biblioteksstyrelsen ett antal år. Han bidrog personligen till att täcka en del av kostnaderna för bygget av biblioteks- och konserthuset i Örebro. Ernst Åqvist hade en mycket stor arbetsbörda. Samtidigt som han ledde sitt stora företag var han riksdagsman och ledamot i stadsfullmäk- tige och drätselkammaren. Stadsfullmäktiges ordförande Harald Åkerberg yttrade i stadsfullmäktige följande minnesord vid Ernst Åqvists bortgång år 1943: ”Ehuru inte född i Närke tillhör Ernst Åqvist den lilla krets av män från de närkiska bygderna som förvandlat Örebro från en liten självspeglande idyll till en av landets mera betydande centralpunk- ter, till en stor industri- och handelsstad, flödande av livskraft och rikedom. Dessa män har för alla tider knutit sitt namn till denna stads historia. Ernst Åqvist intar bland dem ett av de allra främsta rummen genom sin dådkraft, sin nyskapande fantasi och sin överlägsna ekonomiska begåvning. För de sociala problemen hade han ett livligt, för att inte säga ett brinnande intresse”. 44 De vackra orden i fullmäktige till trots har inte Ernst Åqvist fått vare sig någon gata eller öppen plats uppkallad efter sig. Detta är en brist. Man kan fråga sig varför stadens representanter inte gett Ernst Åqvists minne denna uppskattning? Skoindustrins bortfall och särskilt nedläggningen av

43 Norberg Anders m.fl. Tvåkammarriksdagen del 4, s.523. 44 Örebro stadsfullmäktige under hundra år, s.50.

Oscaria långt efter Ernst Åqvists bortgång väckte viss bitterhet och debatt i Örebro, något som kan ha inverkat. Skoindustrin var ju en av de första av de personalkrävande industrigrenarna som drabbades av mycket hård konkurrens från låglöneländer. De första åren efter kriget hade skoindustrin god avsättning för sina produkter. När tullarna senare sänktes blev svårigheterna stora. Billiga skor kunde importeras, och skoindustrin kunde inte minska personal- kostnaderna i tillräcklig omfattning. Det var naturligtvis lättare att kritisera fabriksägarna än att informera allmänheten om att den solidariska lö- nepolitiken och öppnare gränser var en av de största anledningarna till att industrin inte längre var konkurrenskraftig. Örebros industriepok, där skoindustrin var ryggraden, är dock den solida grund där den fortsatta utbyggnaden av staden fick sina ekonomiska resurser.

John Palmborg 1863 - 1930 John Palmborg, tidigare omnämnd i samband med startandet av den första skofabriken, är ännu en av stjärnbröderna. 22 år gammal kom han från Söderhamn till Örebro. Fadern var garvare, så läder var inte en helt okänd produkt för John Palmborg. I Örebro blev han bankvaktmästare, troligen efterträdande sin svärfar Johannes Svensson, när denne övergick till förlagsverksamhet. Som framgår av berättelsen om den första skofabriken hade han i början av sin bana nära samarbete med Erik Åqvist. Dennes företag skulle inköpa och sälja produktionen i den nya fabriken. Samarbetet med Fagerlind blev kort och efter två år träffades slutuppgörelse mellan de båda ”fabriksstiftarna” på Åqvists kontor. Det företag som Palmborg blev ensam ägare till hade en positiv utveckling och år 1906–l907 uppfördes den ståtliga fabriksbyggnad, där fabrikationen pågick till nedläggningen sextio år senare, alltså år 1968.

Örebro skofabrik i hörnet av Järnvägsgatan och Klostergatan 45

Carlsson & Åqvist skulle under lång tid ta hand om försäljningen av företagets produkter. Erik Åqvist ville dock snart stärka sitt företag genom egen fabriks- tillverkning. Tidigare hade företaget endast grossistverksamhet och Palmborgs fabrik var alltså en av leverantörerna. Det finns en ”skröna”, berättad av Håkan Perman i den tidigare refererade artikeln ”En gammal kassakladd berättar.” Jag citerar den i sin helhet: ”Som redan nämnts hade Carlsson & Åqvist ensamrätt till försälj- ning av Örebro Skofabriks produkter. År 1912 köpte Erik Åqvist- som då var ensam innehavare av firman Carlsson & Åqvist – skofabriken Örnen. Detta kunde möjligen misstänkas komma att minska Åqvists intresse för Örebro skofabriks produkter. Palmborg var en mycket temperamentfull herre som lätt ´blev vild´ vid obehagliga underrättelser. Men Åqvist fann på råd. En söndag under gudstjänsten i Betelkapellet skulle det ske. Mitt under gudstjänsten just när församlingen sänkte sina huvuden till bön, knuffade Åqvist Palmborg försiktigt i sidan och viskade: ´Hör du

45 Bild, husbyggnadskontoret, stadsarkivet.

John. Jag har en viktig sak att säga dig.´ – ´Jasså vaddå´ – ´Jo, jag har köpt Örnen.´ ------Palmborg hade en timma på sig att begrunda situationen innan gudstjänsten var slut. Saken kunde sedan diskuteras i en ´lugn och avspänd atmosfär´. – Ett nytt slående bevis på religionens välgörande inflytande i affärslivet!” John Palmborg hade tydligen ibland ett något häftigt temperament. I Carlsson & Åqvists minnesskrift 46 finns ännu en berättelse om John Palmborg. Den visar på de motsättningar som fanns mellan företagare och arbetare i Sverige några år före den ryska revolutionen. I Örebro föregicks storstrejken 1909 av en strejk vid Örebro skofabrik. Några arbetare ville en kväll tala förstånd med John Palmborg. Med roddbåt över Hemfjärden ville de uppretade arbetarna besöka honom vid Björk- udden, där han hade sin sommarbostad. Palmborg såg dem komma. Han tog fram en av sina pistoler för att möta dem vid bryggan. När arbetarna fick se den beväpnade chefen vände de om. Under lugnare förhållanden kunde parterna talas vid nästa dag. I boken ” Skoindustrin – Närkes Ära” 47 finns också en berättelse där Palmborg är med. Det är en arbetare som berättar om reaktionen, när riksdagen 1919 hade beslutat införa åtta timmars arbetsdag. Berättelsen är från Örebro skofabrik och jag citerar: ”Det gick en lista runt i fackklubben, där vi skulle bestämma arbetstiden. Vi fick skriva på och rösta hur vi ville förlägga dom där 48 timmarna. Vår klubbordförande var nere och sa till Palmborg att nu blir det en annan arbetstid. Det ville inte gubben acceptera. Ni skall börja som vanligt hade han sagt. När vi började i januari (1920) och kom den där första morgonen, då kom vi 10 minuter i 7. Förut hade vi börjat halv 7, nu skulle vi börja 7. Då stod gubben i porten och skrev upp varenda jobbare. De skulle få böta. ´Det här är min fabrik´ sa han ´och då bestämmer jag´. Han hade dom där gamla idéerna, men han fick ge sig. Det var inget fel med honom annars. Han ömmade mycket för dom gamla gubbarna, som hade varit med från början.” Intervjun är intressant. Palmborg ville som fabriksägare tydligen inte gå med på att genomföra lagen om 8 timmars arbetsdag. Den nya lagen hade genomdrivits i riksdagen av koalitionsregeringen mellan liberaler och socialdemokrater. Det har i forskningen klarlagts att många liberaler var ”ljumma” eller tveksamma till den nya lagen. Partiet förlorade som följd av lagen många röster till de nybildade bondepartierna. 48 Palmborg,

46 Tivenius Göran, Gamla fotspår och nya steg, s.10. 47 Esbjörnson Estrid, Skoindustrin –Närkes ära, skoarbetare minns, s.235. 48 Rönblom Hans Krister, Frisinnade landsföreningen 1902-1927, s.291f.

37 som var liberal och frisinnad ledamot i stadsfullmäktige, hörde uppen- barligen till den tveksamma och negativa delen i partiet. Liksom övriga ”stjärnbröder” var Palmborg en aktiv medlem i baptistförsamlingen, där han var styrelseledamot, sångledare och organist. Han var också körledare i församlingen och även i KFUM. Söndags- skolan var en viktig uppgift för honom liksom för övriga ”stjärnbröder”. I en minnesruna i samband med hans bortgång nämns att han var frimurare. Detta är en intressant upplysning, eftersom frikyrkliga troligen inte så ofta var medlemmar i den organisationen vid denna tid.

Johan Söderberg 1864 - 1949 Ännu en stjärnbroder, Johan Söderberg, är nämnd i berättelsen om startandet av den första skofabriken. Söderbergs barnbarnsbarn Åsa Rönström har i Karolinska skolan skrivit en uppsats om Johan Söderberg. Ur denna uppsats har jag hämtat en del av uppgifterna om honom. 49 Johan Söderberg var född i Hackvads socken. Redan som liten pojke flyttade han med familjen in till Örebro. Hans far var skräddare i Hackvad och senare i Örebro. I Hackvad hade man gesäller, men hemmet var inte särdeles välbärgat. Modern bidrog till försörjningen genom att sticka strumpor, som sedan såldes vid hemförsäljning.

Hörnet Järntorget-Storgatan norrut, där Johan Söderberg öppnade klädeshandel 1891. Till höger ligger numera Centralpalatset och inget finns kvar av den gamla bebyggelsen. 50

49 Rönström Åsa, Minns du Söderberg? Uppsats Karolinska skolan. 50 Bild, Karl Andersson, stadsarkivet.

Redan tidigt fick Johan Söderberg börja som springpojke i Gustav Petterssons klädeshandel. I detta företag stannade han i många år som biträde. I oktober 1891 öppnade Johan Söderberg egen klädeshandel i fastigheten Storgatan 9. I början hade man inte konfektion. Anställda skräddare och hemsömmerskor sydde byxor och andra klädespersedlar. Företaget sålde tyger till skräddare bland annat i Värmland. 1895 flyttade affären till Storgatan 5 i hörnet mot Järntorget där Skandia-huset ligger i dag. Söderberg överlät rörelsen till en son år l948. Då var han 84 år gammal. Efter ett antal år upphörde rörelsen. Fastigheten såldes och huset revs. På platsen uppfördes senare det stora Skandia-huset. Liksom övriga ”stjärnbröder” var Johan Söderberg livligt engagerad i Örebro Första Baptistförsamlings verksamhet. Ett exempel på hur nära kontakterna mellan Sverige och U.S.A. var i dessa emigrationens stora år är hur Söderberg fann sin hustru. Strömmen av människor gick inte enbart till Amerika. Resor gick också i motsatt riktning. En dag år 1894, när Söderberg satt på läktaren i Betelkapellet, lade han märke till en flicka nere i salen. Det var Annie Theleen som var på besök från U.S.A. Hon blev hans hustru. Johan Söderberg var kassör för söndagsskolan. Han var också sångare i församlingens kör. En bild i församlingens hundraårsskrift 51 visar diakoner och styrelse åren strax efter sekelskiftet. Där finns Johan Söderberg tillsammans med bland andra Axel Vindahl, Johannes Svensson, G.O.V. Lindgren, Emil Vidinghoff, John Palmborg och Erik Åqvist. Liksom sina vänner tog även Söderberg del i politiskt arbete. Han var ledamot i fattigvårdsstyrelsen. Han medverkade också i starten av frivilliga brandkåren i Örebro. Varje gång någon eld behövde släckas fick dessa frivilliga springa över stan, meddela varandra och dra vagnarna med vattenslangarna.

Axel Vindahl 1866 – 1950 och Emil Vidinghoff 1866 - 1939 Axel Vindahl föddes i Tybble, Asker och flyttade i unga år till Örebro. Emil Vidinghoff kom liksom G.O.V. Lindgren från Västerviks- trakten. Även han levde och verkade hela sitt vuxna liv i Örebro. Tillsammans startade de en grosshandelsfirma, som följdriktigt fick namnet Vindahl & Vidinghoff. Handeln utvecklades inte minst på landsbygden och möjligheter fanns att göra goda förtjänster.

51 Leander Algot, I dina fäders ställe, s.36.

Båda hörde till kretsen av ”stjärnbröder”. De tycks dock ha varit de enda av bröderna, som inte tog aktiv del vid starten av den första skofabriken. Deras firma levererade dock material till den nya fabriken. 52 Företaget kom senare att överlåtas till Handels AB Bröderna Larsson. När centraliseringen av partihandeln fortsatte, förenades detta företag på senare tid med det företag, som idag heter Dagab. Inom parentes kan konstateras att G.O.V. Lindgrens företag på andra krokiga vägar har gått samma väg. De båda kompanjonerna Vindahl och Vidinghoff blev också nära släkt med varandra. De gifte sig nämligen med två systrar, som var födda i Amerika, men som i unga år hade kommit till Sverige. Deras far var överste K.O. Broady, en svensk som under amerikanska inbördeskriget hade avancerat till överste i armén. Han behöll överstetiteln även sedan han blivit pastor hos de amerikanska baptisterna. K.O. Broady kallades till rektor för de svenska baptisternas pastors- skola, Betelseminariet, och han blev en av den svenska baptismens ledande män. De båda svågrarna kom genom sin släktskap sålunda att stå den svenska baptistledningen i Stockholm mycket nära. Vindahl och Vidinghoff blev mycket aktiva medlemmar i baptist- församlingen. Som övriga stjärnbröder var de starkt engagerade i söndagsskolan. Min sagesman K.G.Garvill var elev i söndagsskolan under deras aktiva tid. Enligt honom var de två mycket olika som personer. Vindahl var sträng och respektingivande och Vidinghoff vänlig, fryntlig och skojfrisk. Axel Vindahl blev efter G.O.V Lindgren församlingens ledande lekman. Han hade vid sin bortgång tillhört församlingens styrelse sedan 1895, varav många år som ordförande. 53 Också Vidinghoff tillhörde församlingens styrelse. Det var inte som företagare Vindahl gjorde sig mest känd. Det var inom politiken och i det frisinnade och liberala partiet, som han gjorde sina allra största samhällsinsatser. Vindahl hade så många offentliga uppgifter att man faktiskt kan fundera på om han hade någon tid över för att sköta sitt företag. I boken Örebro stadsfullmäktige under hundra år är Vindahl en av de politiker, som figurerar på flest antal sidor. Han blev det frisinnade partiets första stadsfullmäktigeledamot i valet 1902 och tillhörde fullmäk- tige i inte mindre än 36 år. Han var en flitig motionär och flera skolor är ett resultat av Vindahls arbete.

52 Bergslag och bondebygd 1970, En gammal kassakladd berättar, s.76 . 53 Leander Algot, I dina fäders ställe, .s.48.

Vindahl motionerade exempelvis i stadsfullmäktige om att staden skulle inrätta ett gymnasium, där flickor skulle kunna ta studenten. Han blev ordförande i den kommitté, som utredde frågan. Utredningen ledde till beslut och år 1931 kunde den första klassen i flickläroverket börja sina studier. 54 G.O.V Lindgren hade, som redan nämnts, startat det första elverket i Örebro. Gas- och elverk blev senare en kommunal angelägenhet. År 1911 blev Vindahl vice ordförande i styrelsen, och 1916 blev han ordförande. Detta uppdrag behöll han ända till år 1933. Under en lång och uppdragsfylld tid var Vindahl även ledamot i landstinget. Han tillhörde bl.a. direktionen för Örebro länslasarett. En uppräkning av alla landstingsuppdrag skulle bli en mycket lång lista. Axel Vindahl var också ett antal år ledamot i riksdagens första kammare. Det förefaller dock som att han ägnade uppdragen i hemlänet det största intresset. På många sätt framstod Axel Vindahl, som en av frikyrkorörelsens främsta profiler i Örebro. 55

Pastor och politiker

Ruben Swedberg 1896 - 1957 Sammanställningen av det första århundradets samhällsbyggare av- slutas med pastor Ruben Swedberg. Berättelsen om honom skiljer sig i flera avseenden från de övriga. Han var mycket yngre och hörde till en annan generation. Han var församlingsföreståndare och kom alltså inte från näringslivet. Ruben Swedberg föddes år 1896 i Rimbo men hade sina rötter i Närke. Efter studier på Betelseminariet blev han pastor i Svenska Baptistsamfundet. Hans första tjänster var i Köping och Hudiksvall. År 1930 kom han till Örebro Första Baptistförsamling, och han var kvar som föreståndare till år 1947. Då hade han redan varit ett par år i riksdagen. Han var en mycket uppskattad föreståndare, som ledde försam- lingen i en svår tid. Dotterförsamlingen Filadelfia och flera andra församlingar lämnade under 1930-talet Baptistsamfundet. Swedberg lyckades hålla samman sin församling under denna tid. Han var dessutom ett antal år ordförande i hela Samfundets styrelse (missions- styrelsen). Ekumeniskt intresserad var han ordförande i Örebro evangeliska predikantförbund, där präster och pastorer från stats- och frikyrka

54 Örebro stadsfullmäktige under hundra år, s.406f. 55 Norberg Anders m.fl. Tvåkammar-riksdagen del 4, s.520.

41 träffades. Han var en skicklig predikant och bakom ett ibland stramt yttre var han enligt många vittnesuppgifter en varm och engagerad person. År 1943 hade som nämnts Ernst Åqvist avlidit. Frikyrkliga grupper inom folkpartiet började diskutera vilka kandidater man skulle föra fram till listorna för valet 1944. 56 Vid denna tid var en stor del av Folkpartiets medlemskår ansluten till någon frikyrka. Partiet brukade regelmässigt vid varje val framföra två eller flera listor varav minst en hade en frikyrkligt aktiv person som främsta namn. Ernst Åqvists bortgång innebar att ett tomrum hade uppstått för partiet. Efter överläggningar fördes Ruben Swedberg fram som kandidat. Han hade tidigare endast sporadiskt deltagit i politiskt arbete. I valen 1932 och 1934 hade han dock tillsammans med sin företrädare Axel Söderberg och pastorerna C.G. Elwin och Karl Wård i s.k. ”flygblad” uppmanat allmänheten att välja frisinnade kristna kandidater. Det var säkerligen Ernst Åqvist, som på det sättet fick sina församlingspastorers stöd. Efter flera överläggningar i Folkpartiets länsförbund blev Swedberg nominerad som första namn på en lista av tre. Som medkandidater att stödja honom hade han längre ned på listan bland andra fru Clara Wangel-Bergsten från den egna församlingen, baptisten Algot Johansson, Odensbacken och Matteus Berglund från Askersund. Den senare, som var aktiv inom Örebromissionen, blev i sinom tid riksdagsman efter Swedberg. Valet blev en stor framgång för Ruben Swedberg. Han fick nästan lika många röster som de två andra kandidaterna tillsammans. Utgången väckte en viss förvåning i den etablerade partikretsen. Man hade väntat sig att den person som kommit in i riksdagen som Åqvists ersättare skulle bli vald. I ortstidningen den 28 september efter valdagen kunde man läsa: 57 ”Folkpartiets nya riksdagsman på örebrobänken är politiskt ett tämligen oskrivet blad. Han stiger fram i första ledet under förhållanden som kunde vara gynnsammare. En del efterdyningar på den lokala fronten kommer väl den oväntade valutgången att dra med sig. Får herr Swedberg stöd kan man dock ha goda förhoppningar om att han skall visa sig vara sin nya och betydelse- fulla uppgift vuxen. Han har ett gott huvud och en ärlig vilja att sätta sig in i de samhälliga, sociala och ekonomiska problem, som han nu har att tas med. Det räcker i långa stycken. Därtill kommer som tillgång en ideell grund, i vilken det inte finns några sprickor.”

56 Folkpartiets länsförb. protokoll 7.7 och 9.11 1944. 57 Nerikes Allehanda 28 sept.1944 ”För dagen”.

Det blev mindre efterdyningar i det lokala länsförbundets ledning. Den person som efterträtt Åqvist och nu blev utslagen var besviken. Han ansåg att Swedberg hade fått mycket talarstöd i valrörelsen. En av dessa frikyrkliga talare var pastor August E. Lernberg. Bertil Berglund aktiv medlem i församlingen och bror till ovan nämnde Matteus Berglund, var också med och stöttade Swedbergs kandidatur. Bertil Berglund blev senare i många år ledamot i stadsfullmäktige. Swedberg blev snart en mycket respekterad riksdagsman också av dem som varit tveksamma efter valet. Han blev också ledamot i landstinget och förde fram flera länsfrågor till riksdagen. 58 De flesta motioner- na handlade dock helt naturligt med Swedbergs bakgrund om social- politiska och andliga frågor. Han blev omvald flera gånger och var riksdagsledamot ända till sin bortgång. Ruben Swedberg avled oväntat under en gudstjänst i en baptistkyrka i New York pingsthelgen 1957.

De sista femtio åren Uppsatsen omfattar de hundra första åren av församlingens historia. Ruben Swedberg avled som nämnts år 1957 och de övriga personerna hörde till en äldre generation. Ett skäl till denna avgränsning är att det är svårare att ha perspektiv på verksamhet som ligger så nära vår tid. Många av de medlemmar som kan ”porträtteras” är ännu fullt verksamma eller aktiva pensionärer. Ett annat skäl är att uppsatsen skulle bli alltför omfattande. Det finns och har funnits många skickliga och framgångsrika före- tagare och samhällsbyggare i församlingen även efter år 1954. Den stora industriella epoken i Örebro kan dock anses vara avslutad. Det finns många privata företag men den offentliga verksamheten dominerar. Sjukvård och skola är stora arbetsgivare. Detta innebär också att många av de nuvarande medlemmarna är anställda i den offentliga sektorn. Örebro är universitetsstad och annan statlig verksamhet har lokaliserats till Örebro. En viktig förändring i ansvaret för de kommunala angelägenheterna inträffade när det socialdemokratiska partiet tog över ledningen i Örebro i slutet av 1930-talet. Det avgörande politiska inflytandet har partiet sedan behållit med undantag av två valperioder. Flera församlingsmedlemmar har varit engagerade i politiskt arbete även de senaste femtio åren. De flesta av dem har varit folkpartister och således oftast hört till den politiska oppositionen. En eller flera medlemmar i församlingen har representerat Folkpartiet i stadsfullmäktige i stort sett kontinuerligt från partiets bildande år 1902. Nuvarande grupp-

58 Norberg Anders m.fl Tvåkammar-riksdagen del 4, s.515.

43 ledaren i kommunen är exempelvis medlem i församlingen. Medlemmar i församlingen har också varit ledamöter för partiet i landsting och riksdag. Det politiska engagemanget bland medlemmarna har breddats under dessa år. En ensidig uppmaning att rösta på visst parti torde numera inte kunna utgå från församlingens ledning. Kampanjerna för Ernst Åqvists och Ruben Swedbergs inval hör till en annan tid. År 1964 bildades det parti som nu heter Kristdemokraterna. Den nya partibildningen engagerade många medlemmar i församlingar vilka tidigare endast marginellt tagit del i politiskt arbete. I hög grad gäller detta pingströrelsen. När partiet blev riksdagsparti blev också några medlemmar i Betel aktiva kristdemokrater. Socialdemokraterna har numera också medlemmar i Betel engagerade på olika nivåer. Bland andra är en tidigare ungdomsledare i församlingen ledamot i landstinget. Slutligen kan nämnas att en av Moderata samlingspartiets riksdagsledamöter nyligen anslutit sig till församlingen och därigenom blivit den sjätte riksdagsmannen från församlingen. Det kan konstateras att samhällsintresset har breddats och numera är kanaliserat till flera av de politiska partierna.

Sammanfattning Läsningen av litteratur, tidningar, handlingar och intervjuer inför den här uppsatsen har visat på ett mycket stort samhällsengagemang hos många medlemmar i församlingen. Frikyrkorna bedöms ibland i sam- hällsdebatten som inåtvända och oengagerade av livet utanför för- samlingslivet. Detta gäller inte Betel. Det sägs också ibland att den tidiga frikyrkorörelsen var kultur- och lärdomsfientlig. G.O.V Lindgren, som startade föreläsningsföreningen, och Ernst Åqvist, som var ordförande i biblioteksstyrelsen, är exempel på motsatsen. Den senare bidrog med egna medel till byggandet av nuvarande konserthuset, som tidigare även var bibliotek. Folke Andersson ville visserligen dra in anslaget till Dramaten, men han lät sin dotter ta studentexamen långt före den tid detta var vanligt för unga kvinnor. Det visar kanske på främlingskap till teatern men på framsynthet att ge både män och kvinnor lika utbildningsmöjligheter. Jag har försökt visa att medlemmar i Örebro Första Baptistförsam- ling spelade en stor roll när Örebro utvecklades till industristad. Det är i det sammanhanget förvånande att frikyrkorörelsen i så ringa grad har uppmärksammats i forskningen om Örebros historia. Frikyrkan eller frikyrklig bakgrund skymtar fram då och då men oftast endast som en marginell notering. Det finns många uppgifter för eventuellt intresserade att ta fram om den äldsta folkrörelsens betydelse för Örebros utveckling.

Det är också värt att notera att arbetarrörelsens starka framväxt i Örebro i stort sett har gått församlingen förbi. Det hade varit intressant att kunna belysa varför så blivit fallet. Ett par inlägg från skoarbetarnas fackförening tyder på tveksamhet hos frikyrkliga arbetare att delta i fackligt arbete. 59 Förhållandet mellan fackförening och frikyrka är enligt min uppfattning värt en forskningsinsats. En fråga som också kan ställas är om företagarnas starka ställning i församlingen medfört att andra medlemmar haft svårt att göra sig gällande. Slutligen vill jag som en intressant notis påminna om ett stort engagemang som nästan alla personerna i min undersökning har haft och som kanske kan väcka viss förvåning. Trots stora arbetsuppgifter i företag, riksdag, kommun och församlingens styrelsearbete hade de också tid att engagera sig i söndagsskolans verksamhet. I söndagsskolan samlades barn och ibland också äldre före söndagens gudstjänst. Söndags- skolan var länge en av frikyrkorörelsens allra viktigaste mötesplatser för bibelundervisning och dialog mellan unga och gamla. Sammanfattningsvis kan sägas att alla dessa personer tog ett stort samhällsansvar och påverkade på olika sätt Örebros utveckling. Deras engagemang i församlingen har enligt min uppfattning också medverkat till att ge den öppna profil mot samhället som ännu in på 2000-talet präg- lar församlingen.

Litteratur och källor

Litteratur: Baptism och frikyrka Bergström Olle, Från Betelkapellet till Sörbykyrkan. Betlehem, Baptistsamfundets kalender åren 1923, 1927 och 1943. Byström Jakob, En frikyrklig märkesman. Lönroth Carl, Ur väckelserörelsernas historia i Närke under adertonhundratalet. Leander Algot, I dina fäders ställe skola dina söner träda. Med Örebro 1:a Baptistförsamling genom ett sekel 1854 – 1954. Minnesskrift Nerikes Distriktsförening 1862 – 1912. Westin Gunnar, Svenska Baptistsamfundet 1887 – 1914.

Övrig litteratur: Esbjörnson Estrid, Skoindustrin – Närkes ära. Skoarbetare minns.

59 Örebro 700 år, En krönika från äldre tid och nutid, s.125 och Svensson. Gösta, Historik över Svenska Sko och läderarbetareförb, s.25 och 30.

Från bergslag och bondebygd 1970. Egnell Sten m.fl. 50 år som liberalismens vapendragare, Folkpartiet i Örebro jubileumsskrift 1902 – 1952. Linder Erik Hjalmar, Mitt levande förflutna. Nerén John, Boken um Mälsa. Norberg Anders m.fl. Tvåkammarriksdagen 1867 – 1970. Ledamöter och valkretsar. Rönblom Hans-Krister, Frisinnade landsföreningen 1902 –1917. Rönström Åsa, Minns du Söderberg? Uppsats Karolinska skolan Strömberg Thord, Skor, Kex och statens trygga kaka. Stadsbild i Örebro. Svensson Gösta, Historik över Svenska Sko och läderarbetarförbundet. Sylvan Larsson Gunnel, Carlslund. Bevaringsprogram för innerstaden 1975. Sällskapet gamla Örebro, Från det gamla Örebro och Örebro som det var förr. Tivenius Göran, Gamla fotspår och nya steg . Wennberg Birger, Ännu fler glimtar ur Örebros historia. Örebro stadsfullmäktige under hundra år, minnesskrift utgiven av Örebro stad. Örebro 700 år, En krönika från äldre tid och nutid 1965.

Övriga källor: Diverse handlingar i Folkrörelsearkivet inom ArkivCentrum Örebro län Diverse handlingar Saxonarkivet, stadsbiblioteket. Protokoll Örebro Baptistförsamling 1890-talet. Protokoll Folkpartiets länsförbund, Örebro1940-talet. Minnesanteckningar Ingeborg och Per Rasmussen. Intervjuer och samtal med K.G.Garvill, Bertil Roman, Britta Muhr och Eva Skoglund. Nerikes Allehanda Örebro-Kuriren Reformatorn, Tidning för Sveriges godtemplare. Fotografier: Stadsarkivet och privata bilder.

Rockpoet i Betel

Ingemar Olsson på 70-talet

I Örebro bodde på 70-talet en ung man med skägg, Janne Åberg och hans fru Mona. Båda var mycket gästfria. För dom var det naturligt att ta emot en turnerande artist och låtskrivare, som behövde en säng att sova i, te och mackor på kvällen och en tallrik fil på morgonen. Janne jobbade som ungdomspastor i Örebro Första Baptistförsamling, som då var en traditionell - ganska stel - svensk baptistkyrka med historiska rötter. Gudstjänsterna var strama och formella, med körsång från orgelläktaren och pastorn och predikstolen upphöjd högt över allt folket. Att en kringresande popmusiker skulle känna sej hemma i det sammanhanget var inte särskilt troligt. Ändå var det just det som hände! En bidragande orsak var säkerligen, att jag mer eller mindre är uppväxt i frikyrkan. Min far var baptistpastor och jag hamnade i kyrkan innan jag kunde gå. Formella gudstjänster med psalmsång och predikan hade aldrig roat mej, men jag hade för länge sen insett, att kristen tro är större än sina former. Och just frikyrkan hade trots allt gett mej många viktiga byggstenar i livet. Man kan väl säga att jag hade lärt mej att se bakom fasaden. Janne och Mona hade jag mött redan som 15-åring i Stockholm. Att bli sedd och accepterad av någon som var tio år äldre än man själv, var stort! Fem år senare träffades vi nästan dagligen under ett halvår i Västerås. Janne var utbildad pastor och jobbade då i baptistkyrkan. Jag läste teologi och praktiserade som ungdomsledare på samma ställe. Några år senare gick mina teologistudier på halvfart. Karriären som artist och låtskrivare galopperade däremot fram i högt tempo. Det var skivinspelningar, radio, TV och musikturnéer åt alla möjliga håll. Titt som ofta hamnade jag nu i Örebro, där Janne och Mona bodde. Dom tog emot mej med öppna armar både i sitt hem och i ungdomsgruppen, som fanns i Betelkyrkan. Ganska snart blev jag upp över öronen förälskad i en av tjejerna i ungdomsgruppen – Kristina Ottosson, på den tiden mest känd som ”Otto”. Plötsligt kändes Stockholm väldigt avlägset. Tillsammans med en annan medlem i ungdomsgruppen, Björn Gobén, hittade jag nu en rivningslägenhet att bo i och flyttade till Örebro. Björn hade jag träffat tidigare. Han spelade gitarr tillsammans med sin syster Ulla-Carin i sånggruppen ”Stämbandet” . Sångstilen var mest amerikansk country- och folkmusik och jag hade hört och sett dom i både Västerås och Jönköping. Av Björn lärde jag mej nu att spela s.k. ”fingerpicking” gitarr och upptäckte, att det inte bara var strikt körsång

47 som gällde i Betel. Där fanns också en ungdomskör, som sjöng folkmusik, gärna latinamerikanska låtar, ackompanjerade av Ulla-Carins bas och Björns gitarr eller banjo. Dessutom spelade körmedlemmarna på hemgjorda rytminstrument, maraccas, shakers, claves och trummor. Jag minns särskilt en bastrumma, gjord av en lång pappcylinder med plastlock, som Anki Vikterlöf spelade på. Körledaren Tomas Prenkert spelade dessutom flöjt ibland.

Ingemar Olsson (Foto: privat)

När jag inte reste omkring och spelade runt om i världen, hamnade jag nu också i Betelkyrkans ungdomskör . På enstaka låtar passade min elgitarr i kompet och jag kunde dessutom testa körstämmor till en del av mina egna nya låtar. Den latingungiga ” I alla fall ” visade sej passa som hand i handske och sjöngs av ungdomskören flera år innan den blev titellåt på min tredje LP. Sången ” Gud är ljus ” skrev jag efter ett samtal med Tomas strax efter att hans pappa hade dött. Genom att kombinera Einsteins relativitetsteori med Johannes 1:a brev i Bibeln, enades vi om att hans pappa hade ”gått ur tiden” och befann sej i evigheten, eftersom ”Gud är ljus” och ”i ljuset” existerar inte tiden. Ulla-Carin skrev också egna låtar, t.ex. ” Krukmakarvisan ”, som hon ofta spelade vid våra besök på kvinnofängelset Hinseberg, tillsammans med fängelsepastorn Håkan Blomé. Tack vare Ulla-Carin fick jag också

48 uppslaget till sången ” Biografi ” som hamnade på min andra LP ”Helhjärtat ”.

Biografi:

Text & Musik Ingemar Olsson

Han var född i en krubba och han dog på ett kors Han levde sitt liv i kärlek till oss Han visste sin uppgift och han visste sin makt Han sa sån´t som ingen förut hade sagt.

Hans ord var hans egna, men ändå från Gud Han invände mycket mot mänskliga bud Av dom religiösa fick han ofta kritik Hans hela person var fullkomligt unik

Han kallades Jesus, men också guds Son Och himlen var platsen som han kommit ifrån Han var mycket mera än en väldig profet Han kom för att rädda en hel mänsklighet

Han dog på ett kors, men han uppstod igen För två tusen år se´n, och han lever än Han ger av sin Ande åt den som vill ha Han lever i människor som svarar ja.

 little beat music www.ingemarolsson.se

Björns gitarrspel kombinerat med ett par års ivrigt läsande av J.R.R. Tolkien’s böcker ledde till en tidig version av ” Sången om konungens återkomst ”. Den kom med på skivan och i sångboken ” Genomskådad ”, där alla bilder och layouten gjordes av en nyinflyttad amerikan, Frederic

Love. Han hade också fastnat för en av tjejerna i Betel – Elisabeth Steringer. En sommar liftade Kristina och jag omkring i England. I London såg vi musikalen ” Godspell ”. När jag kom hem, översatte jag flera låtar ur ”Godspell”, som sedan sjöngs av ungdomskören. Det ledde också till att jag började fundera på att sätta ihop ett antal låtar till en egen musikal. I Betelkyrkan fanns det en inflyttad pastorsson från Östergötland, Sven-Erik Sahlén. Han tyckte också att det där med musikal lät spännande. Sven-Erik var nyutbildad lärare och hade ett par lediga håltimmar i veckan. Vi bestämde, att han då skulle komma hem till mej, för att skriva ihop texter till en sorts politisk musikteater. Vi var båda frustrerade över orättvisorna i världen, klyftan mellan fattiga och rika, miljöförstöring, främlingsfientlighet, rasism och allmän futtighet. Det skulle vara riksdagsval i Sverige det året och vi tyckte att politiken handlade alldeles för lite om det som verkligen var viktigt. Ganska snart insåg vi, att vi inte bara ville klaga och kritisera, utan hellre försöka teckna en idealbild, en sorts handlingsmodell. Resultatet blev ” Musikalen Pappa ” och grundtanken var hela världen som en familj. När Sven-Erik hade återvänt till sina lektioner, försökte jag sen skriva nya texter och melodier till dialogerna, som vi hade gjort. Precis som ”Godspell” blev ”Musikalen Pappa” en lekfull och lättsam historia. Den testades i flera omgångar på tonårsgänget i Betel. Sångerna övades in av ungdomskören och kompet förstärktes med både trummor, elgitarr och piano. I ett par låtar var också blåsare ur Betelkyrkans dixieland-band Folkets Jubel med. Syskonen Boel och Björn Olsson hade vissa kunskaper om teater. Björn fick rollen som regissör, en grupp tonåringar och unga vuxna bildade en ”drama-grupp” och började öva. Andra byggde ihop en scen, lånade ihop en ljud- och ljusanläggning, tryckte T-shirts, affischer och program. Både Nerikes Allehanda och Örebrokuriren gjorde reportage om förberedelserna inför premiären. På själva premiärdagen satt Nerikes Allehandas teaterrecencent Carl Hammarén med sitt recensionsblock på första bänk. Entrén var 3 kronor och förväntningarna var höga. Tre föreställningar för utsålda hus, en jublande publik och en ganska avmätt tidningsrecension blev resultatet. Den gamla ärevördiga Betelkyrkan hade fått sin tjusiga fond överbyggd av ett stort schabrak till scen. Spånskivor på träbockar övertäckta av stora mattor och ridåer på sidorna. En av deltagarna höll på att bryta benet när han plötsligt ramlade ner i ett hål under en av mattorna. Träräcket runt podiet fick målas om efteråt, ”men det var det värt” tyckte många, när refrängen till ” Tala om för hela stan ” hade sjungits för femtielfte gången.

Musikalen Pappa (Foto: privat)

Refräng ur ”Tala om för hela stan”:

Text & Musik Ingemar Olsson

Tala om för hela stan Alla kan bli Pappas barn Bli en enda stor familj Alla vi som bara vill

 little beat music www.ingemarolsson.se

Året därpå flyttade Kristina och jag till Västmanland med vår nio månaders bebis för att bo i storfamilj. Jag fortsatte skriva låtar och utvecklade bland annat ”Musikalen Pappa” ytterligare. När vi spelade in den på skiva, medverkade en tidigare scout och tonåring från Betel- kyrkan, Mats Ronander, som gitarrist och munspelare. Och i blås- sektionen spelade medlemmar ur storbandet Candy Stompers , som hade startats av Cay Lennart Larsson och Tomas Prenkert ett antal år tidigare. I Betelkyrkan, förstås!

70-talets Jesuskonferenser i Betelkyrkan

Minnesnoteringar

av Ulla Östersjö-Jansson

År 1973 Den 23-25 mars 1973 hölls en Jesuskonferens i Betelkyrkan. Temat var ”Den andliga revolutionen”. Till denna konferens kom ca 500 deltagare, av vilka de allra flesta var unga människor från olika delar av landet och från olika samfund. Det var den sjätte Jesuskonferensen under 1970-talet. På fredagskvällen hölls en gemenskapskväll i Centrumgården. ”Det är skönt med en sådan här gränslös gemenskap” sade Betels församlingsföreståndare, Nils-Gunnar Lönngren, då han välkomnade de tillströmmande ungdomsskarorna på fredagskvällen och med entusiasm sjöng vi alla ”Vi för vår del kan inte låta bli att tala om vad vi sett och hört…”. Upptakten blev en kväll i bön och lovsång. Konferensen hyrde Hotell Grev Rosen och dessutom hade vi ordnat logement på ett par skolor. På lördagsmorgonen var det bibelstudier, och därefter demonstrationståg på stan och sedan gick vi alla ut i grupper för att sjunga och vittna på gator, torg och varuhus… På eftermiddagen hölls olika seminarier med undervisning i olika kyrkor. På lördagskvällen gick vi i två fackeltåg till Nikolaikyrkan, där vi hade ett stort ekumeniskt Jesusmöte, som samlade 1300 personer. Kyrkoherde Yngve Junel inledde samlingen med att läsa Joel 2, profetian om hur Anden uppenbaras i den yttersta tiden. Pressen uppmärksammade detta möte och skrev bland annat att: Två fackeltåg drog genom stan och innan dessa kommit fram till kyrkan var den så gott som fullsatt. Och sedan satt man, stod och klängde överallt i den 700-åriga kyrkan. Till och med uppe i predikstolen fanns ”Jesusungdomar” och hela kyrkan blev ett enda böljande hav av ungdomlig entusiasm och glädje, Jesusglädje. Lovsången slog upp mot de massiva stenvalven. Ulla Östersjö ledde mötet och Ingemar Olsson tog alla med i ett par av sina sånger. Mötet fortsatte med lovsång, vittnesbörd och appeller. Don Mc Farland gav den avslutande appellen, men mötet fortsatte spontant med lovsång och förbön. Kyrkoherde Yngve Junel sa att han aldrig varit med om liknande under sina 40 år som präst.

Under söndagen hölls två möten i Betel. I förmiddagens gudstjänst sa David Lagergren bland annat i sin predikan: ”Det går genom världen ett rop efter frihet. Det kan vara en stilla vädjan eller ett vilset skrän, men det är samma rop efter en verklig, skapande frihet. Och det är den friheten ensam som kan ge den andliga revolutionen.” Undervisningen i Guds ord hade en framträdande plats och i konferensen medverkade också Björn Donobauer, Bert Franzén, Lars Carlsson, Sven Nilsson, Claes-Göran Bergstrand, Sven Lindström, David Foerster. Börje Ström ledde lovsång och Sören Andersson (numera Carlsvärd) och jag var konferensledare.

Sagt om Jesuskonferensen Nils-Gunnar Lönngren uttalade om Jesuskonferensen att det var fascinerande att höra hur det låter i kyrkan när någon från talarstolen citerar ett bibelord. Prassel, prassel, prassel från bänkarna, när 500 ungdomar slår upp bibelorden i sina biblar. Det här är en topphändelse i den här kyrkans historia. Don Mc Farland (USA) Bible Club Movement (enl. tidningsreferat): Vi har bott i många länder, men det här är något nytt i vår erfarenhet. Detta dop i kärlek. Nu ska vi be att det får explodera i våra församlingar och ungdomsgrupper. Då ska världen tro. David Foerster (USA) (enl. tidningsreferat): Vad som sker här, det sker på många andra håll i världen. Jag vill hellre vara en kristen nu än någon annan gång i historien.

År 1976 Den 15-17 oktober 1976 anordnades på nytt en Jesuskonferens i Betelkyrkan med 800 fasta deltagare. Kristna ungdomar satte sin prägel på Örebro centrum för några dagar. Uppläggningen var ungefär samma som i tidigare Jesuskonferenser. Också denna gång började konferensen på fredagskvällen med gemenskapskväll, bön och lovsång. Betelkyrkan var huvudsakligen konferenslokal, men i flera andra kyrkor hölls seminarier under lördagen. Lördagskvällen var något av en höjdpunkt. Ca en timme före mötet samlades vi utanför Betelkyrkan för att med Frälsningsarméns musikkår i spetsen marschera till Olaus Petri kyrka i fackeltåg. I början på ledet kunde man se konferenstemat ” Jesus är Herre ” på en banderoll. I Jesusmötet i Olaus Petri kyrka sjöng ungdomskören Joybells och Stanley Sjöberg talade till en stor samling unga människor i en överfylld kyrka, ca 1600 personer.

En mäktig Ande vilade över mötet och i avslutningen vällde lov- sången fram lugn, stilla och innerlig och många heliga beslut fattades i unga människors liv. Söndag förmiddag delade vi upp oss och medverkade i flera olika kyrkor i Örebro och söndag eftermiddag hade vi avslutningsmötet i Betelkyrkan, som också var överfull. Många satt på golvet, i mittgången, framför talarstolen och uppe på talarstolen. I början av gudstjänsten hade vi glädjen att få vara med när tre ungdomar döptes till Kristus. Harry Månsus predikade om synderskan i fariséen Simons hus. När Jesus möter en lidande människa får allting vila. Han frågar Simon: ”Ser Du denna kvinna?” och då menar han ”Ser du människan bakom skalet?” Evangelisation är inte teknik och program utan det hänger på om hjärtat är fyllt med Guds kärlek. Jesuskonferensen i Örebro 1976 blev en konferens med stark lovsångston. En deltagare skrev i en kristen tidning att vi sjöng flera underbara körer, som gick direkt till hjärtat. När vi åkte hem efter konferensen kändes det naturligt att fortsätta sjunga i bilen. Och när jag lagt mig på kvällen sjöng jag inte högt, men lovsångstonen fanns kvar inom mig. Konferensen fortsatte …

Sagt om Jesusväckelsen Stanley Sjöberg sade i konferensen: ”Jesusrörelsen har tillfört försam- lingarna mycket ungdom. Och denna fina ton med spontan, enkel lovsång har slagit igenom i alla samfund …” David Lagergren skrev i Veckoposten: ”De nya rörelserna - Jesusrörelsen och den karismatiska vågen - har inneburit en vitalisering av flera församlingar. Glädjande är att många ungdomar som var med på våra Jesuskonferenser och evangelisationsläger fortsatte på Bibelinstitut och Bibelskolor och flera av dem utbildade sig för tjänst som pastor eller annan evangelisk tjänst.” Berit Åqvist skriver i boken ”Tro, frihet och gemenskap - svensk baptism genom 150 år” - bland annat om Jesusrörelsen att en hel del SBUF-are påverkades av den så kallade Jesusrörelsen, som hade sitt ursprung i Kaliforniens hippiekultur. Den hade ett sätt att närma sig kristen tro som attraherade många, också en del ungdomar utanför kyrkans traditionella ramar. Som positiva frukter av 1970-talet framstår det tillflöde av nyomvända ungdomar som kom in i baptistförsamlingarna eller åtminstone till dess förgårdar … Stora konferenser samlade skaror av ungdom som fångades av bibelundervisning och intensiv gemenskap i bön och sång.

Sören Carlsvärd och Börje Ström har arbetat under många år i Betelkyrkan i Örebro, Sören som församlingsföreståndare och Börje som församlingsmusiker. Båda två var med i det team som tog ansvar för Jesuskonferenserna på olika platser under 70-talet. Jag ställde frågan till Sören: ”Vad betydde ungdomsväckelsen på 70- talet för Dig personligen?” Sören svarade: ”Jesuskonferensen har betytt mycket för mig, bland annat öppenhet för det karismatiska, till Jesus som person - evangelisation, undervisning, betydelsen att samla människor som gör gemensamma upplevelser m.m.” Jag frågade Börje: ”Hur har erfarenheterna från Jesuskonferensen påverkat Dig i Din nuvarande tjänst?” Börje svarade: ”De grundlade min övertygelse om att Gud vill använda sin församling för människor i dag; att det fortfarande finns ett uppdrag som behöver söka nya vägar.” Personligen var jag som riksevangelist engagerad i många Jesus- konferenser under hela 70-talet. Jag är ödmjukt tacksam för att jag i mitt liv och i min tjänst fick uppleva 1900-talets stora under - Jesusväckelsen - och det är min bön att 2000-talet ska få innebära en ny tid av väckelse i vårt land och över hela världen.

Sören Andersson (numera Carlsvärd), Ulla Östersjö och Nils-Gunnar Lönngren under förberedelser för Jesuskonferensen i Örebro 1973 (Foto: Nerikes Allehanda)

Intervjuer med förutvarande och nuvarande församlingsmedlemmar

Sidan Annie och Ingvar Angnert 58

Stig Berglund 65

Håkan Blomé 73

Karl-Gustaf Garvill 81

Karin Gobén 99

Tomas Haglind 106

Eva Johansson 113

Tore Magnusson 117

Kristina och Ingemar Olsson 123

Bertil Roman och Sören Ernestam 131

Margit och Åke Storby 145

Gun-Britt Blomé, Elsie Ryblad, Irene Seger 157

Intervju med Annie och Ingvar Angnert

Annie och Ingvar Angnert (Foto: privat)

Den 15 november 2001

Hemma hos Annie och Ingvar Angnert

Intervjuare: Folke och Kerstin Bernström

Annie, du är en av de äldre medlemmarna i församlingen, 91 år gammal, och är uppväxt i baptistisk miljö, då dina föräldrar tillhörde Betel. Ja då, jag har suttit mycket i bänkarna i Betel. Det var naturligt att man skulle gå till kyrkan på söndagen. Gick man inte med till kyrkan då fick man hålla sig inne och inte vara ute och leka under kyrktid. Började du i söndagsskolan? Ja, på lilla salen, och sen när jag blev lite äldre gick jag i en klass med lite mera vuxna där Lydia Lundström var lärarinna. Hon var bra. Vi höll till på expeditionen intill stora salen.

Hade du henne hela tiden i ungdomsklassen? Ja, vi var en stor klass med flickor. Det var väldigt intressant. När jag gick ur ungdomsklassen hjälpte jag till på lilla salen, hos Astrid Widén, som var föreståndare, och där var jag organist, så jag blev kvar i söndagsskolan. Jag döptes när jag var 21 år. Det var ju så man växte in i verksamheten och var med på allting. Vi hade en förening, som hette Unga Krafter. Det var en alla tiders trevlig förening för unga kvinnor. När den upphörde och vi skulle gå med i Dorkas, tyckte vi det var för jämmerligt, det var ju bara gamla tanter där. Du nämnde att du var med i församlingen och att du döptes där. Jag har sett dig som mest engagerad i kören. Ja, och i musikföreningen. Det var ju viktigast att man deltog i kören och att man skulle sjunga varje söndag. Det var inte fråga om annat. Utom domsöndagen! Sjöng vi inte då? Jag vet att den söndagen fick kören fritt för att sjunga på första advent. Det har jag inte tänkt på för annars var det varje söndag. Vi som sjöng både i kören och musikföreningen var ju tvungna att vara med både på förmiddagsgudstjänsten och ibland på kvällsmöten. Så det var kyrkan framför allt, hela tiden. I den Engwallska familjen var ni vana vid att ha predikanter som bodde hos er då och då. Ja, kära nån, på den tiden var det inte så märkvärdigt med pastorerna när de kom i samband med konferenser. Vi hade en sal med en soffa och i den fick pastorerna ligga. Det är inte som nu när det skall vara nästan hotellrum. Det var så naturligt att man skulle ta emot pastorer när de skulle komma till konferenser, till exempel vår februari- konferens. Ja. även vid andra tillfällen. Titt och tätt hade vi folk som bodde hos oss, fast vi var så många i familjen. Hur upplevde ni flickor det? Vi tyckte nog det var för jämmerligt. Att vi skulle ha pastorer i vår sal som var ett genomgångsrum, det var inte skojigt egentligen. Vi hade visserligen fyra rum och kök men då hade vi också ett hembiträde, som skulle ha ett rum och så skulle alla vi andra bo i lägenheten. Ja, men det gick. Ni var många syskon i familjen, sex flickor och en pojke och du var yngst. Ja, jag var yngst och man hade ingen annan tanke än att man skulle gå i kyrkan. Ett tag var jag i opposition med att vara uppväxt på det viset att allting var synd. Så kom ju den tiden när man skulle klippa håret och du milde vilket elände! Långt om länge fick vi klippa håret för pappa och

59 mamma. Då vet jag att pappa berättade från ett församlingsmöte då det klippta håret diskuterades. Då reste sig pappa och sa: ”Jag har sex flickor och de är klippta allihopa och jag tycker faktiskt de är rara allihopa.” Han tyckte han kunde uttala sig om det. Det är festligt, tänk att hålla på med sånt; det fattar man inte, men det var så den tiden. Ingvar, vi har förstått att du hade kontakter med Filadelfia, men sedan Annie övertalat dig att gå över till Betel kom du ganska omgående in i verksamheten där och blev ledare för musikföreningen under många år. De hade ingen ledare och man frågade mig om jag kunde leda musikföreningen då de kände till att min verksamhet i kristet arbete började egentligen på KFUM där jag var pojkledare. Jag hjälpte till att spela stråkmusik i en kvartett. Vem var pastor då? Det var Ruben Swedberg som kommit till Betel rätt nyligen som församlingsföreståndare. Han samlade ju mycket folk - på söndagarna var det fullt både på förmiddagsgudstjänsterna och kvällsmötena. Man började då prata om att återuppliva musikföreningen. Det var inte så lätt och man konstaterade att ”om man skall ha en musikförening så måste vi ha gitarrer”. Därför gick man ner i källaren där gitarrer var förvarade, och där hade det varit så varmt att själva halsarna på gitarrerna hade vridit sig så att greppbrädena inte fungerade. Vi måste naturligtvis sätta på nya greppbräden. Sen kom man också fram till att man måste ha en pianist, som passar i en musikförening. Det var svårt att få tag i en pianist, men det fanns en flicka som hette Inga-Lisa Ignaeus; hon var 16 år och ställde upp. Hon var den mest underbara pianist man kan tänka sig; hade ett gehör som var något fantastiskt. Vi ordnade med övning och det kom flera som spelade gitarr sedan gitarrerna fått nya greppbräden. Vi satte igång och det började låta bra. Först i början uppträdde vi på söndagskvällarna. Ruben Swedberg understödde oss. Det blev så stor tillströmning av sångare och musiker att jag inte fick plats innanför altarrundeln utan fick stå på en stol utanför och dirigera. Sång- och musikrörelsen hade då tagit fart i församlingarna i Närkesdistriktet och det togs initiativ till en musiksammandragning i Betel då det kom ca 125 sångare och musiker bland annat från Kumla, Karlskoga och andra församlingar. Påföljande år hade vi en musiksammandragning med väldig tillslut- ning i kyrkan som blev proppfull. Så småningom tynade väl musikföreningen av? Ja, under krigsåren 1940-1945 måste folk gå på kurser i sjukvård och att lära sig släcka bränder och då hann man inte med musikföreningen.

Omfattande militärinkallelser medverkade också till att musikföreningen tynade av. Jag har en känsla av att det var viss konkurrens mellan Betelkören och Musikföreningen? Det var finare att vara med i Betelkören som då leddes av Oscar Wallner. Under den tiden var kören fantastisk och ansågs vara den bästa kyrkokören i Örebro. Nils Bengtsson som efterträdde Wallner förändrade repertoaren från den klassiska till mera musical. Han tog upp amerikanska sånger och han gick nästan in på samma område som musikföreningen så denna fick inte samma berättigande som förut. Men Nisse var ju rätt lång tid också pianist i musikföreningen. När jag var ledare i musikföreningen var det mestadels Inga-Lisa Ignaeus som var pianist. En detaljfråga: Kören sjöng ju alltid uppifrån körläktaren medan musikföreningen sjöng nerifrån kyrkan. Var stod ni när ni sjöng tillsammans? Vi sjöng aldrig tillsammans eftersom vi hade olika repertoar. Du talade om att Wallner hade en mer klassisk repertoar; hur upplevde kören det när Wallner slutade och Nils tog vid? Det är klart att Nisse blev väldigt populär. Kvaliteten kanske inte blev densamma men kören framförde ändå högtstående verk. Det var moderna kompositörers verk som hade börjat komma och blev uppförda. Sedan kom Lennart Spångberg. Han var ju yrkesman och hade det ”absoluta örat”; hörde det allra minsta när det började glida iväg och bli lite falskt. Då stoppade han meddetsamma. Han hade förmågan att genomföra mycket svåra saker och behövde inte öva kören länge innan han kunde få fram en ren sång. Det var intressant, fast han hade krav. Vi har erfarit att du Ingvar har haft en klass i söndagsskolan för hörselsvaga? Ja, det skall jag berätta lite om. Det var nämligen så att till kören kom det en ny medlem, en nyinflyttad lärare till dövskolan, Gunnar Furå. Han hade en fru som spelade piano mycket bra. De kom med och vi blev goda vänner, och han hade i skolan en klass med pojkar som var ungefär 14 år, och de där grabbarna hade ju ingenting att göra på söndagsmorgnarna. ”Kan inte du sätta igång med en klass” undrade han. Han ordnade så att det kom deltagare. De var helt döva, hörde inte ett dugg. Vi hade bland annat med en väldigt intelligent pojke som hette Wickström. Han blev ordförande för alla döva i en dövförening i Sverige och brukar uppträda i TV ibland.

Först höll vi till i köket, och söndagsskolföreståndaren ordnade så att vi fick en ”svart tavla,”- grön var den förstås. Jag ritade och talade tydligt och de fick öva sig att avläsa på läpparna; hur mycket de förstod kan jag inte säga. Jag hade haft att göra med några döva tidigare. Min pappa var socialt intresserad och han brukade hjälpa dövföreningen i Örebro, särskilt vid deras basarer och insamlingar då det gällde att tigga sockerdricka och socker och annat för det serverades kaffe också. Han hade inte alltid tid att ringa, utan han bad mig och jag fick - jag tror inte jag var mer än 12 år - sätta igång och ringa och fråga om företaget kunde skänka varor och om jag fick löfte, så skickade jag en av de döva att hämta sockerdricka, socker och vad det nu kunde vara. På det sättet lärde jag mig lite av teckenspråket. På något sätt förstod jag även om de tecknade så fort som dom gjorde. Det hade jag nytta av när jag startade den där klassen.

Ingvar Angnerts dövklass vid söndagsskolfesten 1956 (Foto: privat)

Det var väldigt trevliga pojkar i klassen; vi tippade ishockeymatcher och söndagen därpå var det den som kom närmast som fick en chokladkaka. Vi hade mycket gemensamt. Ibland kom de hem till oss, vi bodde på Köpmangatan 37 då och vi bjöd på tårta och bullar. Vi hade mycket trevligt på söndagsskolfester där vi också var med. Vi spelade fotboll. Vilka år var det där? Det var nog strax före 60-talet. Annie var med och ropade upp pojkarna innan vi kunde gå in på textläsningen.

Vi höll på några år med det där. De var så trogna de där grabbarna; var med varenda söndag i söndagsskolan trots att de inte kom från några kristna hem. De måste ha känt behållning av att vara med? Ja, det måste de ha känt. Vi pratade bland annat om världs- händelserna och jag frågade om de hade läst det och det. Ja de sporrades av att hänga med. Men hur gick det när ni vid klassläsningen arbetade för er själva, och sedan deltog gemensamt med hela söndagsskolan? Ja, vi smet ganska fort in för oss själva. Gunnar Furå och jag hade var sin klass så det fanns två dövklasser, och jag skulle tro att ingen annan kyrka hade dövklasser. Det är intressant det där. För jag har inte sett något i handlingarna om detta. Förutom söndagsskolan och musikföreningen var det något annat uppdrag du hade i församlingen? När Algot Leander trädde till som församlingsföreståndare upptäckte han behovet av förbättrad revision av församlingskassan. Då utsågs Rune Löwengren och jag till revisorer och vi gick igenom sättet att sköta bokföringen och revidera kassan samt föreslog ändrade rutiner. Jag vet att det var rätt många diskussioner innan man tog beslut att införa öppet medlemskap i Betel. Hur såg ni då och hur ser ni nu på det? Vi tyckte nog inte särskilt mycket om det för vi håller nog på trosdopet. Ni anser att det skall vara dop i någon form? Ja, den som tror och blir döpt skall bliva frälst, står det i Bibeln. Men i församlingens nya stadgar anges att det inom ramen för det öppna medlemskapet är möjligt att utan dop men på grund av bekännelse om tro bli medlem i församlingen. Jaså, gör det. Förr kom det hem en kommitté när man anmält sig till dop, och då fick man redogöra för sin tro och sin inställning och man blev också förhörd. Sedan vid församlingsmötet fick man vittna om sin tro. Man fick gå ut medan församlingen prövade om man skulle bli emottagen, men det var aldrig någon som inte togs emot. Det var en omständlig procedur. Innan vi avslutar den här trevliga samtalsstunden hos er i servicehemmet Marklyckan har vi ytterligare en fråga. Då vi förstår att det kan vara ansträngande för er att nu komma till gudstjänster i Betelkyrkan undrar vi om det förekommer andakter här på hemmet, som ni har möjlighet att deltaga i.

Ja, Svenska Kyrkan svarar för en gudstjänst i månaden. Kyrkoherde Björn Svärd, som vi blivit god vän med, kommer hit ibland och ”Seniorsångarna” från Immanuelskyrkan sjunger här en gång i månaden. De sjunger de där sångerna som vi sjöng i vår musikförening och det känns så bra och det är så roligt när de kommer. För övrigt lyssnar vi på de gudstjänster som ges i TV och radio.

Intervju med Stig Berglund

4 februari 2004

Intervjuare: Ing-Marie och Lars Forslin

Lars: Berätta om Din familj Stig! Stig: Vi var fyra i familjen. Mina föräldrar Dagmar och Bertil och min tvillingbror Jan och jag. Lars: När är du och din bror födda? Stig: Vi är födda i december 1929, jag den andra och min bror den tredje december. Lars: Din bror Jan, har han lämnat Örebro och i så fall var finns han idag? Stig: Han flyttade 1951 tror jag från Örebro till Göteborg där han läste på Socialhögskolan. Numera bor han i Nacka och har sin arbetsplats på Kommunförbundets Hus där han har en juridisk firma. Lars: Din mamma då, vad gjorde hon? Stig: Hon var född 1901 och dog 1960 inte ens 60 år gammal. Hon var en engagerad församlingsmedlem, dock utan att ha något särskilt uppdrag. Hon ordnade med kaffebjudningar för umgängesvännerna. Före giftermålet arbetade hon som mot- tagningssköterska hos en ögonläkare som hette Liedström, som hade sin praktik i Köpmangatan 17. Han var lite av vår livläkare. Lars: Är du så att säga född in i Betelförsamlingen? Stig: Ja, det kan man säga. Mina föräldrar kom till Betel från Filadelfia i början på 1930-talet. De tyckte väl att det var för lågt i tak där, så de flyttade över till Betel. Lars: Så du började tidigt i söndagsskolan här? Stig: Ja, vi bodde i Almby då så vi fick traska och gå till kyrkan på söndagarna. Pappa var ju söndagsskollärare och föreståndare för söndagsskolan i många år. Undervisningen varade mellan 9.30 och 10.30. Sen var det en paus fram till gudstjänsten klockan 11. Då gick vi ofta på konditori, Linds eller Danielssons konditori. Där satt bröderna från vår församling och pratade om ditt och datt och om

församlingen. Vi barn fick vara med och kunde få en bakelse, något som vi tyckte var väldigt trevligt. Lars: Vad hände med barnen under gudstjänsten? Vart tog de vägen? Stig: Det har jag ett minne av. Det var en farbror som hette Hammar. Han tyckte väl att jag och min bror Jan inte satt tillräckligt stilla. På den tiden skulle man sitta väldigt stilla. Farbror Hammar, som var med i kören, satt på körläktaren liksom vi. För att han skulle få tyst på oss så fick vi var sin 5- öring före gudstjänsten. Fem öre på 30-talet gick ju att handla något för, så det var en generös gåva. Lars: Var det många barn som gick i söndagsskolan? Stig: Ja, Lilla salen var fullsatt med barn och man gick ju länge kvar i söndagsskolan. Lars: Kommer du ihåg något mera från söndagsskolan? Stig: Vi hade delat upp oss i olika avdelningar. Några höll till i Stora och andra i Lilla salen. Som liten började man i Lilla salen där Astrid Widén, som var småskollärare till yrket, var primus motor. Hon var väldigt duktig och barnkär. Sen avancerade man så småningom och fick sitta i Stora salen. De allra äldsta barnen fick sitta på främre läktaren till höger. Där var Axel Vindahl lärare. Han slutade när jag blev större så jag hade aldrig honom som lärare. På den tiden gick man kvar i söndagsskolan så länge som man gick i skolan. Lars: Det fanns väl en klass för döva också? Stig: Ja, vi hade en dövstumslärare som hette Furå. Han flyttade till Härnösand senare. Lars: Hade ni några fester i söndagsskolan? Stig: Ja, det var många stora fester speciellt när Harald Ernestam kom med i bilden. Han var ju vice ordförande i söndagsskolan och han kom till julfesterna med för den tiden ganska revolutionerande idéer med kulisser och utklädning och sådant. Stora salen var oftast fullsatt av barn och föräldrar. Det var riktiga fester! Lars: Hade ni någon förtäring på festerna? Stig: Det kommer jag inte ihåg. Däremot minns jag att det på församlingens årsmöten var rikligt med förtäring med te och kaffe och smörgåsar. Man dukade längst fram med skivor på bockar. Det tyckte jag var festligt.

Lars: Har du andra minnen? Stig: Albert Dahl var en siffermänniska och han var uppbördsman och registrerade kollekten i varje klass. Han förde en noggrann redovisning. Vi hade väl en sån där negerdocka som inte är så uppskattad nu för tiden. Pengarna gick till missionen. Stig: Pappa brukade kalla samman alla söndagsskollärare hemma hos oss någon gång per termin. Då brukade man gå igenom texter som man skulle undervisa om och man pratade igenom hur man skulle lägga upp arbetet med barnen. Vi barn tyckte att det var intressant att lyssna på samtalet. Lars: Det fanns ju ett sommarhem också i Ladugårdsskogen. Hade ni söndagsskolans avslutning på sommaren där? Stig: Det minns jag inte, men sommarhemmet blev aldrig någon succé. Det fanns för mycket mygg där, det låg ju ganska sankt. Betel var också för sent ute med att bygga sommarhemmet. Det var ju annars inne med sommarhem. Vi fick vara med när man byggde med att gräva avlopp och sådant. Lars: Låt oss växla spår. Har du några minnen från GK-tiden? Stig: Det var jag med i som GK-are när det bildades. Petrus Korsgren var ledare. Han och hans fru flyttade senare till Vasakyrkan. En annan ledare var Elinor Nord, som hon hette på den tiden, numera Wickström. Pojkarna var för sig och flickorna för sig. Vi var ganska många och vi hade väldigt trevligt. Vi höll mest till i Lilla salen, men när ungdomsvåningen på Kungsgatan 22 kom till var vi där också. Det var ganska ruffigt där nere och någon som höll ordning där fanns väl inte heller. Lars: Vad sysslade ni med på GK-träffarna? Stig: Knopar, enkel sjukvård, märkestagning m.m. Vi sjöng mycket och läste berättelser för varandra och gjorde en hel del utflykter. Lars: Då hoppar vi till juniortiden. Vad minns du från den? Stig: Jag minns flera ledare: Eric Isacson, Bror Gobén, Sara Fried- Dahl, Frank Granberg för att nämna några. Då hade vi vinterläger bland annat i Storå. Så hade vi sommarläger i Läppe. Det minns jag särskilt för då kom många av oss till tro. Det resulterade senare i en stor dopförrättning i februari 1944. Som lägerpastor minns jag en man från Vingåker som hette Evert Gehlin en bror till Ernhard Gehlin. Han var en mycket engagerad person som betydde

mycket för oss ungdomar. Lägren var för hela distriktet. Det kom ungdomar från Vingåker, Östernärke, Åmmeberg och Zinkgruvan med flera. Lägren var ganska primitiva och det regnade in i tälten, men det fungerade trots allt ändå. Det var nog inte så lätt att vara ledare heller, misstänker jag. Lars: Du berättade om en stor dopförrättning. Berätta mera. Stig: Ruben Swedberg hade startat en kristendomsskola som ofta hölls i deras hem. Det var nog hans sista stora insats som pastor. Sen slutade han och blev heltidspolitiker. Som en frukt av kristendomsskolan och det som hände på lägret beslutade flera av oss att låta döpa oss. Det var bland andra min bror och jag, Pelle Broström, Gösta Arvidson, Elsie Rasmussen, Kerstin Attebo, Bo och Ulf Swedberg och så Bror Gobén. Han hade kommit med i församlingen som vuxen. Vi var allt som allt 14 stycken som döptes och Ruben Swedberg var dopförrättare. Lars: Fanns det någon ungdomspastor som du minns? Stig: Ja, han hette Teodor Bergendorff, och var bror med revy- pappan Stig Bergendorff. Teodor fick hjälpa till ganska mycket för Ruben Swedberg hade redan då börjat med politiken. Han var jovialisk och kanske lite naiv men godmodig. Så hade han en väldigt söt fru. Så spelade han concertina. Till en början fick han inte predika så mycket men genom att Swedberg var borta så mycket fick han ta allt större ansvar. Vi ungdomar tyckte väldigt bra om honom. Vi var ofta på utflykter till Ladugårdsskogen och till systrarna Svensson i Lillstugan Mark. En gång hade han lånat Josef Blomés bil och frågade oss ungdomar om vi inte ville följa med till ett möte i Ladugårdsskogen. Jo, vi ville föja med. Vi var så många i bilen att det blev otillåtet många. Då sa Teodor till oss när vi åkte över Pumpkälltorget, som nu kallas Våghustorget: ”Huka er om det kommer någon polis så att han inte ser hur många vi är”. Han betydde mycket för oss ungdomar. Vi hade också en resepredikant från Östergötland som kom till Örebro lite då och då som hette Kalle Hallberg. Han fick predika på kvällsmöten. Han var liten men ganska rolig och så använde han hela podiet när han talade. Han sprang runt och gestikulerade. Vi ungdomar bjöd honom ofta på kaffe och gräddtårta, som han tyckte om. En gång frågade han oss pojkar ”Vet ni vad Dagen är bra för?” ”Nej”, sa vi. ”Jo, den är bra att ha emellan när man cyklar”.

Han cyklade nämligen mycket och tyckte då att det var bra att ha något som isolerade sadeln. Lars: Hur var det med ungdomsföreningen? Stig: Den har jag inget större minne av. Jag flyttade ju när jag började att läsa på seminariet i Linköping. Däremot har jag minnen av musikföreningen där jag var med och sjöng. Vi var ganska många medlemmar. Ingvar Angnert var ledare. Det fanns flera som spelade gitarr och fiol och så piano förstås. Till skillnad från kören var sångarna något yngre men några sjöng med i båda. Själv sjöng jag faktiskt sopran någon gång i Betelkören i 10-årsåldern. Jag blev lite retad för det av de andra grabbarna. Körledare var Nisse Bengtsson. Han var ju en portalfigur när det gällde musiken. Han arrangerade de ”Gamla sångernas afton” som var mycket välbesökta och uppskattade. Vi var ibland på Örebros fängelse och sjöng. En gång hade vi med oss en gammal predikant som skulle hålla en liten andakt. När vi skulle sätta igång sa han till fångarna ”Det var roligt att se er alla här”. Vi blev så fulla i skratt att vi nästan inte kunde sjunga, för så roligt var det väl inte att vara där. Lars: Du nämnde Kungsgatan 22. Hur såg det ut där i ungdoms- våningen? Stig: Jag har lite diffusa minnen av det. Det låg i nedre våningen. Det var hjälpligt möblerat och kanske inte så väl ordnat. Det sköttes väl lite si och så, men vi ungdomar var väl inte heller så aktsamma. Det var ju bra att ha i alla fall. Lars: Det var många möten och sammankomster när du var ung? Stig: Ja, det var möten på söndag förmiddag och på kvällen. Så var det torsdagsmöten. Det var också mycket mera av vittnesbörd på den tiden. Det var inte alls ovanligt att någon steg fram och sa några ord. Så hade vi de stora konferenserna i februari. Bl.a. var Lewi Pethrus här och talade. Vi hade så stora förväntningar på honom, han hade ju rykte om sig att vara en stor talare, men det var han inte alls. Han verkade nästan blyg och var torr som fnöske. Det var inte någon karismatisk förkunnelse på något sätt. Lars: Det var alltså Ruben Swedberg som var pastor i Betel under din ungdomstid. Kan du berätta något om honom? Stig: Ja, han var rätt så otillgänglig och svår att komma inpå livet, ingen muntergök, rätt så allvarlig, men han var en duktig

talare. Hans tid upptogs allt mer av politiken och då fick Teodor Bergendorff axla ett ganska stort ansvar innan Algot Leander kom så småningom. Lars: Hade församlingen några egna missionärer? Stig: Jag minns inte om Thea Swedberg var speciellt utsänd av vår församling. Pengarna som samlades in gick ju till missionen som helhet. Men det var många missionärer som kom och besökte Betel. Bäst minns jag Erik Byhlin. Han berättade med stor inlevelse om Kongo. Det var spännande och exotiskt. Han skrev ju också boken Leopardmannen. Nu efteråt har man ju förstått att den skildrar en slags rebellrörelse mot regimen där nere. Lars: Din pappa var mycket engagerad och betydelsefull i församlingen under många år. Kan du berätta något om Bertil? Stig: Ja, min pappa och mamma växte upp i Filadelfiakyrkan där deras föräldrar var medlemmar. Av olika skäl flyttade mina föräldrar över till Betel troligen i början av 30-talet. Min farbror Matteus Berglund blev kvar i ÖM och blev så småningom ordförande där. Han efterträdde senare Ruben Swedberg som riksdagsman. Bröderna hade livliga diskussioner när ämnen som pastor Ongman och schismen mellan Örebromissionen och Baptistsamfundet togs upp. De var aldrig osams men de hade olika uppfattningar om det hela. Båda bröderna fick gå i skola vilket var ganska ovanligt med tanke på att min farfar var plåtslagare. Matteus gick på Handelsgymnasiet och pappa fick ta studenten. Sen räckte inte pengarna för någon högre utbildning. Pappa var under studietiden mycket engagerad i FKG-föreningen, där han var ordförande i flera år på 20- och 30-talen. Lars: Din pappa blev så småningom lärare? Stig: Ja, han blev folkskollärare i Almby, där vi också bodde nästan hela tiden. De allra sista åren flyttade vi in till Örebro till min morfars hus efter hans död. Lars: När din pappa kom till Betel engagerade han sig omgående i verksamheten. Stig: Ja, söndagsskolan blev en stor sak för honom i många år. Han blev ordförande för den och ledde verksamheten. Min pappa sjöng både i både Betelkören och Almby kyrkokör.

Lars: Var han diakon också? Stig: Ja, diakon blev han 1940. Där blev han ordförande så småningom. Jag minns inte hur många år han var det, men det blev många. För mig var det rätt så intressant att när vi kom tillbaka till Örebro 1970 igen, så blev jag invald i diakonkåren och fick uppdrag som ordförande under några år, samtidigt som min pappa var kvar som diakon där. Lars: Men han var ju även engagerad i förvaltningsråd, byggnads- kommittéer och annat gällande kyrkans egendomar. Stig: Till en början fanns ju en särskild förening för det ekonomiska, men det upphörde så småningom. Senare tillkom förvaltningsrådet som inte hade något juridiskt ansvar utan var ett utskott i församlingen. Där var pappa engagerad. Det var ju mycket diskussioner om att bygga en ny kyrka eller bygga om den befintliga. Arkitekt Alrik Gorne ritade nya förslag och stod i värre. Ett förslag var att man skulle riva kyrkan och bygga nytt med ingången mot Kungsgatan. Men det blev aldrig av. Det blev väl för dyrt förstås. Lars: Det fanns ju ett förslag om att man skulle riva Dorkashemmet och bygga en ny kyrka på den tomten. Stig: Ja, det fanns det, men det blev aldrig som man tänkt sig, så att så småningom byggdes Centrumgården. Pappa var ordfö- rande i byggnadskommittén och var starkt inblandad i detta, men det har jag bara hört talas om. I samband med en tidigare ombyggnad förändrade man kyrksalen. Man flyttade fram den bakre väggen så att vakt- mästarbostaden blev större. Så gjorde man en större entré. Så kom det en färgarkitekt från Göteborg, en stor karl med yvigt hår. Han färgsatte kyrksalen på ett nytt sätt som blev till en radikal förändring. Tidigare var allt grått och vitt. Nu kom till exempel de blå färgerna till. Lars: Har du något mer som du vill berätta om din far? Stig: Ja, han var ju liberal i sin politiska uppfattning och tänkande. Makten skulle utgå från folket och inte från överheten. Jag kommer väl ihåg att jag som liten grabb satt på sångarläktaren när pappa begärde ordet och sa att det skulle vara någon annan än pastorn som skulle sitta ordförande på årsmötet. Det togs inte så väl upp för pastorn var ju självskriven ordförande. Så småningom på Leanders tid blev det så inte bara på årsmötena. Pappa och han hade ett gott samarbete. Det var ju

inte med någon illvilja mot pastorn utan tanken var att ge honom en friare ställning och slippa syssla med sådant. Pappa var lite före sin tid, så det måste få mogna fram. Lars: Du sa att han var liberal i sitt tänkande. Han var väl kommunpolitiker för folkpartiet? Stig: Almby var en egen kommun då, och där var pappa med i kommunfullmäktige. Han var också brandchef. Man hade borgarbrandkår som var kopplad till pappersbruket. När Almby kommun blivit inkorporerad i Örebro representerade han Folkpartiet i stadsfullmäktige och var senare även nämndeman under många år.

Intervju med Håkan Blomé

Den 14 mars 2002

Hemma hos Kerstin och Folke Bernström

Intervjuare: Kerstin och Folke Bernström

Vi skall tala om Håkans uppväxt i Örebro och när han sedan kom tillbaka dit. Det vore intressant att först höra hur Du ser på din ungdomstid när du bodde hemma hos pappa och mamma. I mitt barndomshem hade vi vår tant Anna, vår hushållerska, hon var den finaste kristna som jag lärde känna som barn. Hennes tro med hennes sång och musik - hon sjöng och spelade till luta för oss barn - betydde mycket för mig. Hennes kärlek och omsorg om pappa Josef och hans bröder, om min bror och mig och mamma Mimmi var helt fantastisk. ”Moster Tina”, Martina Englund, min mormors syster var också ett föredöme för mig på många sätt. Jag började i söndagsskolan för Astrid Widén i lilla salen i Betel- kyrkan. Det var ju en viss grund även om jag inte förstod det så mycket just då, men den fanns där. Sen fortsatte jag i GK och fick lära mig scoutliv med knopar och många andra bra saker. Under den tiden fick jag lära känna andra kamrater i kyrkan och som tonåring gick jag med i juniorföreningen. Där fanns det en hel skara av vänner, kompisar att umgås med. Många av dem blev mina verkliga vänner. När jag tänker tillbaka på min barn- och ungdomstid i kyrkan gäller det alla vännerna jag hade. Det är klart att flera vuxna betydde mycket för mig som förebilder. Många av mina släktingar var kristna - pappa och mamma självklart - också mina far- och morföräldrar samt min morbror Eric Prenkert och hans fru Ruth. Det var därför ett naturligt umgänge med medlemmar från Betelkyrkan i vår vänkrets i församlingen och hemmet, mycket beroende på pappas engagemang i sången och musiken tillsammans med organisten och sångledaren Nils Bengtsson. Så jag fostrades in, kan man säga, bland kristna människor. Det kom att betyda en fortsättning för mig att jag tillsammans med ungdomar åkte till läger, där kom jag till omvändelse. Efteråt, när jag kom hem, funderade jag över varför det sällan blev några omvändelser i kyrkan. Med mig hade ingen pratat om det förut. De flesta av mina kamrater blev frälsta på läger och inte hemma i kyrkan.

Det var väl inte så ovanligt egentligen, tror jag. Nej, men jag förstår inte varför omvändelsen betonades mera sällan i själva gudstjänsten utan frågan ställdes oftare på läger. Det var väl flera av de yttre betingelserna som medverkade till ditt ställningstagande? Ja, jag tyckte det var väldigt viktigt att en av ungdomarna från Betel, på ett läger, ställde frågan till mig om jag ville vara en kristen eller inte. Detta blev avgörande för mig och då var jag tretton år. Om ingen ställt den frågan vet jag inte vad som hänt. Jag tror det är varje kristen människas viktigaste steg att bestämma sig för att ta emot Jesus Kristus i sitt hjärta. Jag fick sedan nya kamrater utanför kyrkan, ett gäng golfspelare, som jag tyckte det var roligare i 14-årsåldern att vara tillsammans med och spela golf. Jag höll då på att komma bort från den kristna gemenskapen, men då skickade Eric Isacson min kamrat Pelle Rasmussen att söka få mig tillbaka igen så han träffade mig utanför på Kungsplan. Pelle sa åt mig att komma tillbaka till juniorföreningen igen ”för vi saknar dig där”. Den knuffen var viktig för mig. Annars hade jag säkert kommit bort. Att bry sig om varandra är väldigt viktigt - det har jag alltid känt. Det fick jag lära mig redan den gången, fast kanske inte så medvetet. Jag förstod efteråt att det betyder mycket att man bryr sig om ungdomarna i kyrkan. Jag kände att den omsorgen fanns i Betel, från i stort sett alla kamrater och ledare. Du nämnde för mig tidigare att du var kvar i Örebro till ungefär 20-21 års ålder. GK och junior tog ju egentligen slut vid 15-16 års åldern. 18 år. 18, kanske. Men de där åren då , mellan 18-21? Redan tidigare hade jag blivit söndagsskollärare och GK-ledare, de uppgifterna hade jag parallellt med juniorföreningen. Därefter kom jag med i Ungdomsföreningen, som senare kallades Senior, liksom i musikföreningen och även i kören ett tag innan jag flyttade från Örebro när jag var 22 år. Ansvar och ledaruppgifter är viktiga under uppväxt- tiden om de inte blir för omfattande. Det är så för alla ungdomar att de kan växa in i uppgifter och få ansvar. Jag tycker det är viktigt att berätta att när jag en gång i 18-19- årsåldern gick över sta´n tillsammans med ungdomarna från Betel och vi passerade Järntorget och såg missbrukarna där, kände jag en kallelse att arbeta kristet-socialt i Örebro. Jag talade med pastor Algot Leander om detta men han sa att ”sådana jobb finns inte”. Det var så konstigt för mig att höra det så jag fick lägga den kallelsen på hyllan, bildligt talat. Jag fattade det inte, men

74 det var en del av Guds plan, fast jag inte förstod det då och inte Algot heller. På grund härav fick jag i alla fall evangelisk inriktning att tjäna Herren. Jag hade klart för mig att jag måste tjäna Herren, och om det inte blev denna uppgift så skulle jag göra något annat, men inriktningen var klar tack vare kallelsen. I mitten av 1950-talet startade Svenska Baptisternas Ungdoms- förbund (SBUF) det så kallade Tid-åt-Gud-arbetet och där deltog jag under ett halvår. Därefter gick jag på bibelskola i Stockholm och var en tid ungdomsevangelist på olika distrikt. Med kallelsen som grund började jag sedan på Betelseminariet men jag sa samtidigt att ”jag har ingen kallelse till pastor utan vill arbeta kristet-socialt”. Genom att jag kom in på Betelseminariet blev det ju tre år i Stockholm och direkt därifrån var jag pastor på Öland ett år. När jag var 28 år kom jag tillbaka till Örebro som ungdomsinstruktör för Närkes Baptisters Ungdomsförbund/Baptisternas Närkes-Distrikt (NBUF/BND). Inom NBUF blev det många specialuppgifter, bland annat att få igång Kilsbergsgården. Det var Georg Johansson och jag som arbetade mest med att förverkliga den uppgiften genom att förhoppningsvis få arrendera gården Axsjöfallet av Domänverket, vilket lyckades. Vilket år var det? Det var 1964 eller 1965; från 1965 fick vi arrendera gården. Då var Georg Johansson ungdomspastor i Betel och jag ännu ungdomsinstruktör i NBUF/BND. När jag varit ungdomsinstruktör i sex år sa jag upp mig till sommaren 1968 utan att ha ny tjänst. Snart fick jag veta att det på våren skulle startas en RIA-verksamhet (Rådgivning I Alkoholfrågor) i Örebro. Det var precis detta som jag kände att jag hade kallelse till. En dag fick jag via Axel Holmquist i Betel en förfrågan från DKSN:s styrelse i Örebro län om jag ville bli deras konsulent och starta RIA- verksamhet i Örebro. Det var anledningen till att jag blev kvar i Örebro då jag gick över till DKSN-RIA-uppgiften, som blev min livsuppgift. (DKSN=De Kristna Samfundens Nykterhetsorganisation) Du sa att på ett tidigt stadium, innan du visste att det skulle bli en sådan tjänst, vågade du se det här RIA-jobbet som den kristet-sociala verksamhet du kände kallelse till. Ja, RIA-verksamheten var just den typ av uppgift som passade min kallelse, vilken jag känt sedan 19-20-årsåldern. Och så fick du vänta så länge? Ja, ända tills jag var 34 år när jag gick in den uppgiften. Jag var inte mogen för den tidigare. Jag tror att all den erfarenhet jag fick av ungdomsarbetet både i församlingen och i NBUF/BND liksom den

75 pastorala uppgiften, var värdefull som bakgrund när jag gick in i DKSN- RIA-tjänsten. Ja, du hade hunnit få mer människokännedom då? Ja, och mer stabilitet som människa. Det var en väldigt svår uppgift att gå in i en RIA-verksamhet bland missbrukare. Jag hade ingen erfarenhet av missbrukare utan jag hade bara sett sådana på sta´n, men aldrig haft någon direkt kontakt med dem. Men om den där speciella verksamheten var länsorganiserad, hade du då några speciella kontakter med Betel med din tidigare bakgrund där? Inte speciellt som länskonsulent för DKSN men som RIA-förestån- dare - jag arbetade 50 procent på vardera tjänsten - hade min kontakt med Betel stor betydelse. När församlingen lade ner Dorkashemmet som ålderdomshem fick Örebro Kristna Ungdomsråd hyra hemmet för att där bedriva kristet-social verksamhet bland missbrukare i alla åldrar. Hemmet blev en betydelsefull plats för RIA-verksamheten när den senare kunde permanent överflyttas från våra lokaler på Änggatan 23 till Dorkashemmet. I och med flyttningen och invigningen i oktober 1971 kallades verksamheten RIA-Dorkas med DKSN i Örebro län som huvudman. Kände du att Betel på något sätt engagerade sig mera därför att du kom från Betel, hade din bakgrund där. Spelade det någon roll? Det är svårt att svara på men jag kan tänka mig att det hade viss betydelse, också känslomässigt för flera, att Dorkashemmet var församlingens hus. Jag tror dock att det inte var fler medlemmar från Betel som engagerade sig som medarbetare än de från Immanuelskyrkan, vilka utgjorde den största gruppen i RIA-Dorkas. När RIA-Dorkas-verksamheten startade blev Jan Årsjö föreståndare. Han var medlem i Betel, varigenom det fanns en naturlig knytning till församlingen. Allan Wendefors, som var ungdomspastor i Betel, medverkade också då RIA-Dorkas-verksamheten startade. Man kan säga att speciellt Allan Wendefors och ungdomspastorn i Immanuelskyrkan var drivkrafter för att få medarbetare från de två församlingarna till RIA- Dorkas-verksamheten. Jag tror att Allan Wendefors insats var av stor betydelse för att få först ungdomar från Betel att hjälpa till. Sedan var det mest äldre som tog ansvaret, däribland Greta Adolfsson och Ruth Magnusson, vilka hade väldigt god hand och varmt hjärta för människor.

Hur samspelar detta lokala engagemang med den samtida samfundsverk- samheten i övrigt? DKSN, numera ”Hela Människan” , är en samfundsgemensam organisation, medan RIA-Dorkas har lokalt en ekumenisk verksamhet, som jag tycker att Betel och dess medlemmar alltid haft ett stort engagemang i och varit delansvariga för på ett bra sätt. Offermässigt har Betel gjort väldigt fina insatser för RIA-Dorkas. Jag känner att det har varit en viktig del av hela församlingens arbete även om självklart inte alla i församlingen känt det ansvaret - det är ju bara en del medlemmar som har tagit det. Men för övrigt tycker jag att det känts ha varit Betels uppgift likaväl som andra församlingars. För min del har det inte varit någon skillnad utan jag tycker att som Guds folk i Örebro har vi gjort en gemensam insats. Det har vi ju gjort också i andra sammanhang som i Frikyrkliga Studie- förbundets (FS, numera Bilda), pensionärsverksamhet och mycket annat. När man kommer utifrån ser man omedelbart ingen uppmärksamhet från församlingens sida gentemot RIA, men det är kanske fel? Det kanske är så i dag men tidigare var det mycket bättre. Jag vet ju själv att när det från RIA-Dorkas kom medlemmar till församlingen väckte det uppmärksamhet, jag har ju själv döpt tre eller fyra till medlemskap i Betel. Bara det var tillfredställande att få ta med dem till Betel och döpa dem där. Från början var det bara socialt arbete? Ja, rådgivning samt social hjälpverksamhet, men detta hela tiden med en andlig linje i form av andakter och andliga samtal, bibelstudier och förbön. Annars hade nog inte så många kommit till omvändelse och blivit befriade från sitt gamla missbruksliv. De omvända vännerna kom in i en specialgrupp som hjälpte till på sitt sätt bland sina gamla vänner och praktiskt brydde de sig främst om dem som hade det svårast; de kunde ju dem bäst. Det var en stor skara vänner som jag kunde stötta med min erfarenhet från Betel, ungdomsarbetet och lägerverksamheten. RIA-lägren på Kilsbergsgården var i början byggda på NBUF:s lägeridé – utformad lite speciellt förstås, men grunden fanns där. Var det unga alkoholister eller var det mest äldre? Det var många unga i början, men sedan var det också många äldre. Betoningen låg nog på de unga, som utgjorde den största gruppen.

Det måste ha känts väldigt fint att få hjälpa dem att komma ifrån sitt alkoholmissbruk m.m. Det hände många stora ting i Dorkashemmet som blev en plats för rejäl omvändelse. Ett par av dem studerade till socionomer och många blev allmänt fungerade människor. Det fanns ju också de som hade kommit till omvändelse i 50-årsåldern men de kunde aldrig gå in i samma arbetsuppgifter som de yngre fick. Många unga kom dock inte fram till omvändelse, utan dog tidigt genom att de söp ihjäl sig. Fanns det praktiska uppgifter för de hjälpsökande? Några skötte klädförrådet, andra skötte städningen, några blev fältarbetare. En kvinna började i köket och blev senare anställd som husmor. Det berör väl inte Betel primärt men det kan vara intressant i alla fall att veta om församlingar inom Svenska Kyrkan är engagerade i RIA-Dorkas eller om det bara är frikyrkorna? O ja lika mycket egentligen, men Svenska Kyrkan har mest stött ekonomin med rätt bra bidrag. Mikaels församling i Örebro, där Björn Svärd är kyrkoherde, har verkligen engagerat sig på olika sätt i RIA- Dorkas. Han har ju varit ansvarig som ordförande i många år så det är en naturlig kontakt med den församlingen. Det har funnits många medverkande också från andra församlingar inom Svenska Kyrkan, men inte i samma utsträckning som från frikyrkorna, av vilka Immanuelskyrkan var den församling varifrån de flesta medarbetarna i Örebro kom. Är engagemanget och de regionala och lokala kontakterna mera omfattande än de på riksplanet? Det var så tidigare men hur det är i dag kan jag inte svara på. Förr var jag noga med att när församlingarna hade kontakterna med RIA- Dorkas skulle så många som möjligt av medlemmarna vara engagerade. Det hade inte gått att driva verksamheten om vi inte hade haft församlingsfolket med oss. Har intresset minskat? Jag tror det och när vi lämnade Dorkashemmet så hände det någonting. Vi kom till Skolgatan som ligger lite avsides. Vi hade ganska bra verksamhet i början men den minskade sedan och så har den tynat av lite långsamt hela tiden, tycker jag. Det finns fortfarande folk som kommer från församlingarna men de är färre. Beror det på frikyrkoförsamlingarnas minskade engagemang? Det är inte säkert, det är nog ömsesidigt. RIA-Dorkas personal måste vara mån om personer som kommer från församlingarna, ha omsorg om dem och stötta dem samt försöka engagera flera. Det finns ett socialt

78 intresse hos en viss grupp av människor men om man inte når dem försvinner intresset. Jag törs inte uttala mig om hur det är nu, men för mig känns som det har minskat ytterligare under senare år. Över tiden har församlingarnas engagemang och ansvar för RIA-Dorkas skiftat kraftigt. Är det så att man inte anser sig hinna med? Människor tröttnar för det är väldigt jobbigt och de äldre orkar inte med arbetet. Får man inte nyrekrytering från församlingar, vars medlemsantal minskat, påverkar det även RIA och då kan man inte engagera sig och hinna med lika mycket utåtriktade aktiviteter. Har verksamheten inom RIA påverkats av att det är nya beroendekällor som kommit till? Alla de här problemen med knark, sniffning, alkohol, tablettmiss- bruk samt kriminalitet har givetvis påverkat. Sen några decennier tillbaka visste man väl inte vad knark var? Först 1965 blev det uppenbart att det fanns mera knark än vi först trodde, så under alla åren hade vi i RIA-Dorkas lika mycket problem med narkotika som vi har nu. Det har inte varit någon period då det varit lugnare. Redan när vi startade RIA-Dorkas, var problemen stora. Är du helt ifrån RIA nu? Jag är nu engagerad endast i RIA i Degerfors, men besöker någon gång RIA-Dorkas i Örebro. Ja, du bor i Degerfors nu? Ja, utöver min insats i RIA hjälper jag till på olika sätt i Missions- församlingen i Degerfors där jag numera är medlem. Kanske mest av känslomässiga skäl är jag också associativ medlem i Betel. Innan vi började spela in det här tänkte jag fråga om din reaktion när du kom tillbaka till Betel. Det är svårt att komma ihåg nu hur jag såg på Betel när jag kom tillbaka. Det har ju alltid varit en förändringens tid där och olika ungdomsgrupper har avlöst varandra. Jag såg nya ungdomsgrupper, nya konstellationer som kom och nya idéer som utformades. Jag är glad att Kilsbergsgården finns i så fint skick nu och att det hänt så mycket där överhuvudtaget för både församlingsfolk och ungdomar. Det är underbart att den kom till och att den nya kyrkan byggdes där tack vare pengar från Hallsbergs Baptistförsamling. Det var så enkelt i början där, man bodde i lagårn´ och hade logement där och hade också lagårn´som kyrkolokal.

Det är speciellt två saker som jag är tacksam till Gud för att jag fått varit med om. Det är dels tillkomsten av Kilsbergsgården och dels att ha startat RIA-Dorkas. De blev mina två livsuppgifter.

Samtal om gamla tider

K-G Garvill med hustru Aina (Foto: privat)

Ur intervju med K-G Garvill f. 1907

Intervjuare: Kerstin och Lars Ernestam mars 1995

Nu är vi hemma hos K-G Garvill och hans hustru Aina på Västra Nobelgatan 30. De har bott på den här adressen sedan huset var nytt år 1945. K-G har lovat att berätta några minnen från sin barn- och ungdomstid i Örebro i början av 1900-talet. Jag tänker också höra om K-G har några personliga minnen av gamla pastorer och medlemmar som var verksamma i predikantförbund och diakonkår i början av seklet.

Om familjen Är du född här i Örebro? Ja, jag är född på Västra gatan 25. Det var mitt för Södra station. Sedan flyttade vi 1914 till Västra Mark eller som det i vanliga fall kallades Hjärsta. Jag hade en syster som var född 1905. Själv är jag ju född 1907. Min far hette Hjalmar Gustavsson och var skofabriksarbetare från början eller rättare sagt utlärd handskomakare. Han var född 1874 ute i Glanshammar. Där döptes han också år 1899. Han berättade att han tillsammans med andra ungdomar ofta gick de ca 2 milen in till Betel på lördag eftermiddag efter arbetets slut och sedan tillbaka på natten. Ibland

81 låg de över i sta´n för att vara med på söndagsmötena i kyrkan också. År 1900 flyttade han in till Örebro och blev medlem i Betelkyrkan. Var arbetade din far? Det var ju precis när skofabrikationen satte igång som han kom in till Örebro? Hos vilken fabrikör arbetade han? När han kom in till Örebro började han på Örebro skofabrik. Det var genom att min morbror Fagerlind var med och startade den fabriken då tillsammans med Palmborg. Båda tillhörde de ju Betelkyrkan. Vad var det för människor som fanns där i församlingen då du växte upp? Det var väldigt blandat kan man väl säga. Det var alla samhälls- kategorier. Det fanns många handlare och en del hantverkare men också några industriarbetare. Jag vet väl inte om skofabriksarbetarna präglade församlingen så mycket. Det var väl om man kan säga så - lite småborgerligt. Var det inte så att många var duktiga och kanske började lite enkelt och sen arbetade sig upp? Jo, så var det nog och de satsade nog på att barnen skulle gå i skolan och utbilda sig.1914 började ju första världskriget och det blev ju lite stopp i fabrikation och vi blev avstängda från import på en hel del varor. Likaså hade vi ju en depression under 1920-talet efter kriget och det gjorde väl det att det blev väldigt ont om arbete. Men jag kan väl gå tillbaka till lite tidiga minnen t ex från 1910-1911. Då var du ju bara 3-4 år.

Tidiga minnen Jag kommer mycket väl ihåg när jag fyllde 4 år. Jag fick en plåttrumma. Jag gick på gården därnere på Västra gatan 25 och trummade väldigt intensivt då. Det resulterade i att det var grannarna som klagade så redan samma dag togs trumman ifrån mig. Det var väl därför jag kommer ihåg det.

K-G med storasyster Anna (Foto: privat)

Det är 84 år sedan det! Men det är ju ganska konstigt om man tänker på det. Det var en skollärare Englund som ägde huset där vi bodde och i samma hus bodde också en kassör Nordström. Han tillhörde också Betel. Han spelade ofta på orgeln. Och så fanns en skräddarmästare Ekström och han tillhörde också Betel. Ovanpå lägenheten, där vi bodde var det en Kristine Lindahl, som också tillhörde Betel. Hon var rätt så döv. Hon hade en bror som var lärare i Stockholm. Det var han som sedan startade Aktiebolaget Fruktus industrier, som tillverkade Pommac och Guldus. Han hade varit i Amerika också och väl lärt sig lite om reklam. Han annonserade om Lazarone och Lazarine, som också firman tillverkade. Man hade de där skyltarna på alla järnvägsstationer. För att hans syster skulle höra lite av predikningarna kostade han på och drog telefonledningar från kyrkan och hem till henne. Hon kunde faktiskt med ett enkelt förstärkningssystem sitta hemma och höra predikan från kyrkan. Det var en mikrofon på den högra sidoläktaren. Det var omkring 1910-11. Jag minns att jag tittade på märkena efter ledningarna några år efteråt.

Västra gatan i Örebro. K-G sitter på mammas arm (Foto: privat)

Arbetslöshet och svåra tider Jag förstår att det var en trygg och bra uppväxt du hade men räckte det till med mat under de svåra tiderna som var? Blev din pappa utan jobb? Det är en lång historia. År 1909, när den där stora strejken var, minns jag ju ingenting av, men sen har jag ju fått höra att pappa egentligen inte heller ville jobba under strejken. Han var ju arbetsledare och förman och det var lite känsligt. Då slutade han och öppnade en liten verkstad på väster på Ekersgatan, där han tog emot skor för lagning. Den hade han några år. Det fanns ju en del folk på väster som lämnade in sina skor där, så han hade nog sysselsättning. Men det var det att när de kom tillbaka och hämtade dem och hade de kanske inga pengar. De ägde bara ett par skor och pappa fick ibland vänta väldigt länge på betalningen. Han avyttrade snart maskinerna han hade och tog tjänst igen på Örebro skofabrik, som då hade övergått i skofabriken Örnen. Sen följde han med till skofabriken Mark och sedan 1914 tillträdde han en tjänst som förman på skofabriken Rex. Politiskt och fackligt; var han ansluten till någon organisation? Han var ju förman så han tillhörde väl arbetsledarförbundet. Hur var det med de frikyrkligt aktiva skofabriksarbetarna, var de fackligt anslutna? Ja, det var de nog egentligen till att börja med. Det blev väl egentligen inte någon förändring för dem efter strejken heller. Och vad oss beträffar, hade vi ju mat och det gick ingen nöd på oss. Det var väl

84 inte förrän under kriget 1916-1917 som det stramade åt. Då var det bekymmersamt. Då var det nog lättare att leva på landsbygden. Många hade väl kontakter ute på landsbygden. Men bönderna tog väl bra betalt för maten? Ja, det blev väl så att det blev maximipriser på en del och även lite extra på det.

Med en 25 kg smördrittel på kärra genom Örebro Jag kommer ihåg vid ett tillfälle. Det var nog 1917. Vi bodde då där ute i Hjärsta. Vi hade en handlare som hade affär mitt emot oss. Jag var 10 år då och en dag bad han mig att jag skulle hjälpa honom att få hem en drittel med smör som hade kommit till Bröderna Larssons handelsbolags lager på norr. Där skulle han få köpa 25 kg smör. Och jag skulle nog vara lite försiktig med det där för smör var begärligt. Jag skulle ta mig med en liten dragkärra in till sta´n. Då fick man ju gå Gamla Ekersvägen och så Ekersgatan och Kilsgatan och upp Östra Bangatan, Järnvägsgatan norrut till hörnet Norra Grevrosengatan/ Storgatan till Bröderna Larssons lager.

Huset i Hjärsta som K-G:s pappa byggde (Foto: privat)

Där hämtade jag den där smördritteln och så la jag nog en filt över och så skulle jag då fortsätta tillbaka samma väg. När jag kom Järnvägsgatan ner förbi Örebro skofabrik hade de lunchrast. Det fladdrade väl till under filten så de fick väl se att jag hade en träkagge på kärran. Jag fick några av arbetarna omkring mig. Och hur det var tog de den där smördritteln för mig. Jag skrek naturligtvis och grät och mer folk blev det men som tur var fanns det alltid någon polis där vid Centralstation. Polisen kom springandes och då släppte de kaggen och polisen hjälpte mig att få upp kaggen på kärran och sedan följde han med mig hela vägen ner till station och norra Bangatan bortöver och så Västra Bangatan till Kilsgatan och Ekersgatan och Ekersvägen ut till affären. Så jag lyckades så småningom komma till handlaren med smöret. Som tack för att jag hämtat hem smörkaggen så sa handlaren till mig att nu får du gå in till mor och be henne komma med sina smörkort så ska hon få köpa smör av mig. Det fanns ju inte alltid varor så att man kunde få ut på korten. Hon gick in med detsamma med kortet, och när han slog upp den där kaggen, minns jag att det var ett tjockt grönt lager med mögel överst på smöret. Det hade säkert stått länge hos Livsmedels- nämnden.

Smör var hårdvaluta Vi hade faktiskt tidigare fått köpa smör av en lantbrukare utifrån Kil, som kom in till far varje vecka med en klick smör i utbyte mot fotogen. Det var så att vi lyckats köpa lite grann fotogen. När det drogs in elektriskt ljus 1916 hade vi lite fotogen kvar. Min far lämnade det i utbyte mot lite smör till en lantbrukare som kom in från landet. Han fick alltså lämna lite fotogen i utbyte mot smöret. Lantbrukaren betalade då några ören för fotogenet och vi betalade maximipris för smöret. Så på så sätt fick vi lite smör en tid men när han gjort affärer några gånger tyckte han väl att han kunde få det som var kvar av fotogenet på en gång. Han skulle alla fall kunna komma varje vecka med lite smör, sa han, men när han hade fått de där sista fem litrarna så sinade visst korna så han hade inget mer smör att sälja. Ved var det väl också väldigt svårt med. Var fick ni tag i ved då? Vi fick bara några vedträ´n itaget. Veden kom genom polismyndig- heten i Hjärsta. Bränslekommisionen lastade av lite ibland. Man satte upp lappar på stolparna och så meddelades det, att man kunde få avhämta sin ranson ved. Det var kort på den också. Det var mitt på dagarna, som man kunde hämta de där vedträna, så det var fruarna eller barnen som fick dra hem veden. Jag gick dit med en kärra engång - det kommer jag ihåg - och då fick jag fyra vedträ´n som jag körde hem. Det var kastvedträn. De var en meter långa.

Ved från Bocksboda En vinter hade vi verklig tur. Jag var hemma från skolan. Det var väl något lov. Då kom det en bonde körande med en släde från Kilshållet och stannade, när han fick se mig. Han frågade om jag bodde i närheten. Jag sa ja, och då körde han in med hästen på gården. Han frågade: ”Går dina föräldrar till kyrkan ibland?” Klockorna från Längbro ljöd just då och jag sa: ”De går inte till den kyrkan. De går till Betelkyrkan på Köpmangatan inne i sta´n.” ”Är någon av dina föräldrar hemma? ” Så gick han in. Han var orolig att någon skulle komma och råna honom på veden om han kom in till stan med den. Vi köpte veden av honom. Han hette Erik Johansson och han var uppe från Bocksboda. Han visade sig vara missionsförbundare och sedermera far till Kilsberger på Karlslunds gård. Han höll oss sedan med ved när han skulle in till sta´n. Så på så sätt klarade vi oss bra. Vi höll kontakt med honom, och när vi var ute och gick i Kilsbergen så hälsade vi på hos Erik Johansson i Bocksboda, och vi hade till och med möten på hans loge vi ungdomar från Betel. Så kan det vara. Man kan få kontakter. Nu skulle vi väl också tala lite om hur ni hade det i Betel? Hade ni söndags- skola?

Söndagsskolan i Betel Jag var väl tre år fyllda när far tog mig med och skrev in mig i söndagsskolan år 1910. Det var första söndagen i oktober. Det var mycket barn uppe i lilla salen, som sedan kallades för körsalen. Det var packat med barn från tre-fyra år och upp till sex år ungefär. Jag och min syster som var två år äldre gick nog i söndagsskolan varje söndag. Vi bodde ju ganska nära, så det tog inte lång stund att komma dit. 1914 hade jag börjat läsa. Då fick jag flytta ner i stora salen och fick en lärare som hette Collin. Han hade varit handlare och reste och sålde lite konfektyr och sådant. Han hade ofta med sig till söndagsskolan en tablettask eller några karameller, som han gav oss för att vi skulle sitta stilla. Vi var tio pojkar som samtidigt flyttades ner då i den där klassen. Den stora kyrksalen var ju då fullsatt av barn. Det var säkert mellan sex och sjuhundra barn. De satt i trapporna upp på talarstolen och i smårummen runt omkring. Vi pratade nog lite i mun på varandra allihopa. Vem var söndagsskoleföreståndare då? Det var G O V Lindgren först och sedan grosshandlare Vindahl.

De där tio som var i samma klass som du. Kommer du ihåg vad det var för ena? Det var t ex Sven Åqvist, son till Ernst Åqvist, Carl David Burén , Carl Staff, son till en som hade möss- och hattaffär i sta´n, och sen Axel Holmquist. Vi var väl några stycken till, men dem har jag inte så mycket minne av. Sven, Carl David och Carl de tre pojkarna var väl lite mer försigkomna än vi andra. De fick flytta och sitta längst ner i mittenpartiet i kyrkan för att de inte skulle störa så mycket (berättar KG Garvill och skrattar lite vid minnet). Och vår lärare då, Collin, fick väl försöka lugna oss med karameller. Axel Holmquist och jag var nog de som höll oss mest lugna. Vi hade nummer 36 till klassnummer. Och fler klasser blev det väl efter det också. Det var mycket barn som gick i söndagsskolan.

Kläder till behövande barn En liten episod bara. Det var ju vanligt att till julen skulle barn som behövde få kläder. De fick anmäla sig. Det kom en lapp och det skulle antecknas i klassboken vilka barn som behövde hjälp med något. Så skulle lapparna samlas in. Damerna i Dorkasföreningen gjorde sedan i ordning kläderna, sydde och ändrade. De samlade också in skor som barnen kunde beklädas med till jul. Så skedde också i vår klass. Söndagsskollärare Collin tittade på oss och undrade om det fanns någon som behövde någonting. Jo, den ende som lämnade in lapp på att han behövde någonting var Sven Åqvist. Men när vår lärare sa att det kunde väl ändå inte vara möjligt, sa han: - Jo, pappa säger att det blir så dyrt med kläder åt oss alla barn. Vi är ju rätt så många barn här hemma. Han var den enda men han fick inget i alla fall. Men sen då till jul fick de här barnen, som var uppklädda, visa upp sig i söndagsskolan och visa hur fina kläder de hade fått. Det var inga av barnen som tyckte att det var något generande eller förargligt på något sätt. Det var rätt så vanligt att det var många som behövde det. De tog nog gärna emot de där kläderna. Jag vet att Harald Aronsson, som sen blev landshövding, gick i söndagsskolan. Han gick i Betel på morgonen och till Frälsningsarmén på eftermiddagen. Det gjorde han, för då fick han kläder på två ställen, sa han. Efter elva år i söndagsskolan fick jag en bibel år 1921. Fortsatte du i söndagsskolan efter du fått bibeln? Ja. Då flyttade jag till en klass med lite äldre pojkar. Det var pastor Söderberg som hade den klassen. Vi fick sitta på orgelläktaren lite mera för oss själva. Då blev det lite lugnare.

Var det samma pojkar där? Ja, det var samma pojkar där. Pastor Söderberg var en mycket sympatisk person. Han tog hand om oss ungdomar på många sätt. I lilla salen var dessutom ett hundratal barn, så det var ett förskräckligt väsen när alla skulle upp. Men den vanliga gudstjänsten klockan 11 den slapp du gå på då? Ja, efter söndagsskolan var det lagom att gå hem och kanske äta frukost om vi inte hade hunnit att äta innan vi gav oss av. Min syster och jag behövde väl en halvtimme att ta oss till söndagsskolan, när vi hade flyttat ut till Hjärsta. Min far var söndagskolföreståndare ute i Ekeby Almby tillsammans med en ung flicka, Olga Larsson. Han gick ut till Ekeby Almby, men när det gick cyklade han förstås. Han fick ju ge sig iväg innan vi skulle till söndagsskolan och kom inte hem förrän sent på eftermiddagen. Det höll han på med i många år. Söndagarna såg man sällan till honom. Man har tänkt på det efteråt att han fick försaka familjen. Hur ofta träffade ni er far i veckorna då? Ja. Han började ju en kvart över sju på morgnarna, men då var vi ju uppe för att gå till skolan Men mor hon var hemmafru? Ja, det var ju inte vanligt att fruarna arbetade utom hemmet då. De hade familjen att sköta om.

Fritiden Vi har inte talat om vad ni gjorde på fritiden. Spelade ni boll eller något sådant? Ja det är klart att så länge vi bodde på Västra gatan hade vi ju nära till Örnsro fotbollsplan. Tyckte din far och mor om att ni höll till där och sparkade fotboll. Nja, det var nog inte riktigt lämpligt men jag förbjöds väl inte för då hade det väl varit ändå roligare. Jag fick nog avgöra det lite själv.

Var gick du i skolan?

Läxa på griffeltavla Jag började skolan redan när jag var 6 år och det var i Rudbecks- skolan vid Fabriksgatan-Rudbecksgatan bredvid Brandkåren. Men det var så mycket barn, att de som bara var 6 år fick sluta efter några veckor, och sen fick jag börja 1914 vid Västra Marks skola. Den skolan var inte riktigt färdigbyggd från början, så då fick jag gå en tid ända ut till Vivallaskolan. Griffeltavla hade man med sig och en griffel fick man köpa för 2 öre och redan första dagen fick vi börja skriva stor A och siffror på andra sidan av tavlan. Så var det läxa redan till nästa dag att skriva tavlan full med bokstäver och siffror. Jag minns att det regnade ordentligt en gång på hösten 1914 och jag hade båda sidorna på griffeltavlan fullskrivna. Mamma hade lagt om tidningar och bundit om ett snöre. När jag kom till skolan var allting utsuddat utom där jag hållit armen om tavlan och på andra sidan där jag skyddat med kroppen. När lärarinnan såg det fick jag och andra, som det hade olyckats för sitta kvar och skriva båda sidorna efter klockan 3. Vad hände när du slutade skolan och kom ut i arbetslivet?

Arbetslivet Jag slutade skolan vid 13 år. Det var ju väldigt dåliga tider. Det var ju inte tal om att jag skulle kunna läsa vidare. Jag fick ett jobb på skofabriken Rex. Jag tjänade då 120 kr i månaden. När jag hade sparat ihop lite pengar, anmälde jag mig till en kurs i bokföring och matematik och maskinskrivning. Jag talade inte om något hemma. Efter arbetets slut gick jag på den där kursen. Örebro Praktiska Språk- och Handelsskola hette den. Efter ett tag började man väl undra över varför jag försvann hemifrån. Då sa jag väl att jag höll på och läsa lite och det var väl egentligen inte så populärt. De tyckte att om man hade ett arbete och skötte det kunde man väl avancera där. Men jag hade väl intresse av det och jag gick sedan också på Örebro tekniska aftonskola vid Tekniska läroverket ett tag efteråt. Där lärde jag mig lite maskinritning och lite ytterligare matematik och började lite med språk också. Efter värnplikten var det inte aktuellt att gå tillbaka till skoindustrin. De hade mycket dåligt den där tiden. Jag blev erbjuden arbete i firman Aktiebolag Roberts och där var jag kvar sedan till min pensionering. Där hade jag lite nytta av de där kunskaperna som jag hade läst in. Ja, hos Roberts blev du ju kvar sen och där arbetade du hela livet till pensioneringen. Vi känner ju till de där produkterna du jobbade med, Julmust och Champis - Roberts stora försäljningssuccéer. Du har gett glimtar av hur det var att växa upp i början av 1900-talet. Nu kanske vi ska gå vidare med dina

90 minnen från församlingslivet i Betel. Du har ju berättat en del om söndagsskolan och hur du fick en bibel. Förlorade du kontakten med församlingen då? Vad fanns det för kontakter med församlingen utanför söndagsskolan för en ung person som du?

Ungdomsarbetet i Betel Det fanns väl inget utom en ungdomsförening, men i ungdoms- föreningen skulle man söka inträde och bli intagen på bekännelse. Man måste alltså vara troende för att få medlemskap i ungdomsföreningen. Så det var ju inte aktuellt så i regel blev det så att när barnen kom upp i 15-16 årsåldern så slutade de ju. Man började tala om att det skulle behöva finnas en uppföljning efter söndagsskolan och tills ungdomarna blev lite äldre. Därför startades juniorföreningar på olika platser. Det var väl lite tveksamt. Det fanns inget de kunde stödja sig på att det stod i bibeln. Därför var det en hel del äldre som var tveksamma. Vi hade då en konditor Erik Wickberg som kom hit till Örebro från Norrland. Han tyckte att vi kunde starta en juniorförening. Det var 1918. Så det var så tidigt ändå?

Juniorförening 1918 Ja, men då bestämdes att man skulle vara fyllda 12 år för att få komma med. Jag var inte med från början. Inte förrän 1919 var jag ju fyllda 12 år. Man fick vänta tills man hade fyllt 12 år för att man skulle få komma med på mötena. Det var 26 flickor och 17 pojkar i juniorföreningen. Min syster var med från början. Flickorna och pojkarna hade oftast sina möten var för sig. Vi träffades en gång i veckan. Erik Wickberg var ledare för pojkarna och någon av de äldre söndagsskolelärarna var ledare för flickorna. En gång i månaden skulle det vara ett söndagsmöte på eftermiddagarna och då skulle både pojkar och flickor få vara tillsammans. Annars var det ju inte lämpligt att man träffades då inte i 12- årsåldern. Jag minns att jag väntade på den där dagen när jag skulle fylla 12 år och komma med i juniorförening. Det var ju lite speciellt då att få komma med i en förening. Det var inte så mycket scoutverksamhet med. Vi gjorde upp lite program och fick bestämma själva vad vi skulle göra och så. Några av de äldre pojkarna skrev en liten tidning, som hektograferades och sen delades ut. Den handlade om vad som hade hänt och så fanns det väl någon liten anekdot och berättelse eller något sån´t med. Vi spelade också lite dialoger och hade lite slöjd. Nästan alla höll på med lite lövsågningsarbeten och det höll vi på med kanske en gång i månaden. Vi gjorde små skrin och ljusstakar och lampskärmar. Erik Wickberg var mycket mån om att det skulle göras ett ordentligt program för varje gång.

Julfest i Juniorföreningen Vid ett tillfälle skulle vi ordna en liten julfest. Det var nog första året tror jag, och då flyttade vi på bänkarna på lilla salen och efteråt när vi skulle ställa tillbaka och städa efter oss, då råkade vi stöta till en glasruta i ett fönster 15x20 cm. Det var ju ingen stor ruta. Erik Wickberg sa att vi måste tala om det här för vaktmästare Segerlind, en farbror som bodde i kyrkan då. Han frågade om någon ville gå ner och berätta det. Det var ingen som anmälde sig. ”Jag skall se till att det kommer in en ruta i morgon” sa han. ”Det kan ni tala om för vaktmästaren, så han behöver inte ha något besvär med det. Den som vill gå ner här får en tvåkrona.” Och han tog upp två kronor. David Blomé som sedermera blev tandläkare anmälde sig om han fick ta en kamrat med sig. Han valde mig. Vi gick ner och ringde på och Segerlind öppnade och David berättade mycket fort om den sönderslagna fönsterrutan och så sprang han på dörren och jag efter och vaktmästaren efter oss. Var han så barsk den där vaktmästaren? Ja, han höll ordning på oss. Var vi för högljudda däruppe så kom han upp och sa till att det skulle vara tyst. Det var ju inte bara juniormöten att gå på. Det var också barnmöten, där vi hade olika besök. Jag minns att vi bland andra besöktes av Frans Pettersson och en blind sångare Lindroth eller vad han hette. Han spelade luta och sjöng. Så det blev ju så att man gick på de där barnmötena. Det var ju lite tävlingar, där man fick lära sig något bibelspråk t ex. Ja, Frans Pettersson är ju med på gruppkortet av diakonerna på sid 36 här i hundraårsskriften. 1 Han var trädgårdsmästare i Ladugårdsskogen. Hos honom fick vi hämta blommor till sommarhemmet i Sommarro. Han var en mycket originell och gudfruktig farbror Det är kanske en del av de andra gamla farbröderna som du känner igen också? Det vore roligt att höra vad du minns om de gamla diakonerna i församlingen. Om vi börjar med t ex Axel Vindahl. Kan du berätta något om honom?

Kommentarer till kort i hundraårsskriften Axel Vindahl hade väl från början en handelsbod och sedan en grosshandel tillsammans med Vidinghoff. Han var mycket verksam i söndagsskolan. Han var också föreståndare och ordförande i styrelsen under många år. Det var ju så att församlingen hade en styrelse- ordförande. Det var pastorn och Vindahl var ordförande i Örebro

1 Leander Algot, I dina fäders ställe

Sällskap för Befrämjande av Upplysning och Sedlighet. Församlingen fick ju inte äga någon fast egendom utan som juridisk person var det ”Sällskapet” som ägde fastigheten. Vindahl var ju också mycket verksam kommunalt och han var även riksdagsman. Han var styresman även för Örebro Länslasarett. Han kom från Asker. Hur var Axel Vindahl som person? Var han en sträng herre?

Punktlighet Ja, Axel Vindahl var en sträng herre. Jag minns speciellt en episod när jag skulle gå upp till honom och uträtta ett ärende åt min chef, Robert Roberts. Jag ringde upp honom och han sa att jag fick komma upp efter arbetstiden kl 5 till hans bostad. Jag var hos honom fem minuter före 5 och ringde på. En tjänsteande öppnade och frågade efter mitt ärende. Hon gick och knackade på hans dörr och Axel Vindahl svarade.: ”Han skall inte vara här förrän kl 5.” Klockan 5 precis kom han ut och sade till mig : ”Det skall du komma ihåg att det är lika mycket fel att komma 5 minuter för tidigt som 5 minuter för sent till en uppgjord tid.” Det var klara besked, det. Hur var det med Emil Vidinghoff, då? Ja, han var ju kompanjon med Vindahl. De var gifta med var sin syster, döttrar till överste Broody. Han var en mycket snäll farbror, en fin person. Han var väldigt skojfrisk i motsats till sin svåger Vindahl. Hans son Gösta Vidinghoff var tandläkare i Örebro under många år.

Stjärnbröderna Vindahl och Vidinghoff tillhörde de s k stjärnbröderna. Det var sex pojkar som i sin tidiga ungdom hade lovat varandra att de skulle hålla ihop och hjälpa varandra om det behövdes. De hade en liten sexuddig stjärna i guld i klockkedjan. Förutom de här två var det Erik Åqvist, Johan Söderberg, David Hallin och Bernhard Eklund. Erik Åqvist var ju skogrossist som sina bröder Oskar och Ernst. och de drev olika företag i skobranschen. Johan Söderberg hade en stor herrekipering i hörnet Drottninggatan-Olaigatan och drev också ett skrädderi. Han kallades grosshandlare. Han var verksam inom söndagsskolan under många år som kassör och sekreterare. Han var en mycket sympatisk person. Örebroprästen Per Söderberg som gjort så många program för TV är sonson till Johan Söderberg. David Hallin hade vedhandel på Grev Rosengatan och Bernhard Eklund var vedhandlare och han hade också en snickerifabrik.

Bredvid Erik Åqvist på kortet sitter Johannes Svensson.Vem var det? Johannes Svensson hade varit vaktmästare i någon av bankerna. Han var mycket verksam som söndagsskolman. Han hade söndags- skolförlaget, som tillhandahöll jultidningar, biblar och textböcker. Han hade en liten bokhandel. Ägde inte han den där fastigheten som ligger bredvid Betelkyrkan? Jo, det var han som ägde den och jag tror också att han byggde den. Sedan bodde han ute i Mark och ett par av döttrarna var då verksamma som söndagsskollärare. Selma Svensson var landskanslist på länsstyrelsen i många år. Signe Svensson var från början med i Frälsningsarmén men döptes och kom över till Betel på 1920-talet. Det sägs att skofabrikör Palmborg var gift med en dotter till Johannes Svensson. Ja, det stämmer. Och det var ju Palmborg som till en början var kompanjon med min morbror Fagerlind. De där tomterna och marken som församlingen haft ute i Mark kommer de från familjen Svensson. Ja, det gör de. Sedan har vi ju G O V Lindgren. Vad kommer du ihåg av honom? Har du någon uppfattning om hur G O V Lindgren var som person ? G O V Lindgren var ju söndagsskolföreståndare när jag började söndagsskolan. Vad jag minns av honom var att han hade en åsna med sig och visade upp på en söndagsskolfest. Han var mycket utåtriktad och pigg på allt nytt. Han såg ju till att vi fick elektricitet i Örebro. Han installerade den första generatorn som framställde ström på 110 volt. Han drog också in elektriskt ljus i kyrkan. Han stod visst för kostnaderna under en 5-årsperiod i kyrkan. Han startade också Örebro Telefon- förening. Liksom Vindahl och Vidinghoff var han kolonialvaruhandlare. De sålde varor ute hos lanthandlarna. Förut hade handlarna i sta´n monopol på handel och lanthandlarna fick åka in till sta´n om de skulle köpa någonting. Så sattes det upp små affärer på landsbygden. Diverse- handlarna i Örebro blev grosshandlare och sålde till lanthandlarna. Det var lättare att göra affärer, när sjöfarten kom igång på Hjälmaren på den här tiden. G O V Lindgen byggde hus som Drottninggatan 12, Vasagatan- Drottninggatan och senare också Vasagatan 13. Själv bodde han på Manillagatan-Nygatan. Det kallades för Jerusalem. Idag är det visst använt till kvinnohus. Han skänkte församlingen det hus på Rudbecks- gatan, som senare blev Dorkashemmet.

Är det några fler av diakonerna som du kommer ihåg? Ja, K A Engvall var ju garnhandlare. Han hade även stickerskor anställda och sålde stickade varor. Han hade flera flickor. De var duktiga sångare och var med i både kören och musikföreningen. J A Flodin var torghandlare. Hans son var ju Olle Flodin som var osthandlare i Örebro. K J Millberg och Erik Larsson var skräddarmästare. Erik Larsson sydde min första kostym med långa byxor av ett tjockt blått cheviottyg. Jag minns att tyget var så tjockt att det var svårt med slag och pressveck. Den där Karl Andersson var mekanisk ingenjör och flyttade sen till Arboga Mekaniska. Och Anders Blomé kände du väl? Ja, det var ju Josef och David Blomés pappa. Han hade ju trädgårds- mästeriet på Änggatan. Han var en mycket god sångare. Man kallade honom visst för ”Silvertrumpeten”. På sid 35 i hundraårsskriften finns en bild på medlemmarna i predikant- föreningen. Det är ju delvis samma personer. Där ser jag också att din far Hjalmar Gustavsson finns med. Vilka känner du igen för övrigt som vi inte redan nämnt? K Rahmqvist var en gammal pastor. Hans fru var söndags- skolelärare. Karl Hallin var bankvaktmästare. Nils Johnsson Flink var lantbrukare från Vivalla. Th Andersson var verkmästare vid Zetterqvists orgelfabrik. Han tjänstgjorde som organist i Betel. Otto Granath var maskinist på båtarna ”Hemfjärden” och ”Björkfjärden”. Om vi nu tar och tittar på listan över de gamla pastorerna. Vilken är den förste som du har något minne av? Ja, det är ju Ongman förstås. Han fanns ju kvar här i Örebro även sedan han slutat i Betel 1897. Jag kan ju förresten berätta, att min mor hade döpts av Ongman. Hon tillhörde den där gruppen på Norra salen som så småningom bildade Filadelfiaförsamlingen. Hon stannade dock kvar i Betel. Ongman kom och talade i Betel ibland, speciellt minns jag att han kom till ungdomsföreningens årsmöte. Han var alltid mycket elegant, hade hög hatt och var lång och ståtlig. Han hade ju sin bibelskola i Örebro i nov-dec under många år och dit kom ungdomar från hela landet. I nov 1919 kom två pojkar från bibelskolan hem till oss en dag när vi var hemma på lunch. Gud hade sagt till dem att de skulle ha möte i vårt hem. ”Konstigt att han inte har sagt något till mig”, sa far, men jag för- modar att det är riktigt. De förklarade att de ville sätta upp lappar på lyktstolparna och annonsera om att det skulle bli möte. Möbler plockades ut och en del ställdes efter väggarna och vi ordnade med bockar och bräder och ställde

95 upp dem i rummet och köket. Får se om det kommer några, tänkte vi. Jodå, på kvällen i slutet av veckan kom de där pojkarna hem. Den ene hette Norberg, och han blev sedan Indienmissionär och den andre Cato från Västergötland, och han blev pastor sedan. De kom lite tidigt på eftermiddagen. Jag minns det så väl. Det hade snöat på dagen och sedan hade det töat på. Jag följde dem ut och skulle visa var vårt utedass låg. De gick in en och en, och när de kom ut bad de för mötet på kvällen. Så tog en av dem upp en snöboll, kramade den och sa Käre Jesus. Snöbollen träffade mig mitt i ansiktet. Jag gick in och berättade det för mor. Jag var hela tiden lite misstänksam mot dem, minns jag. Det blev i alla fall fullt med folk i stugan på kvällen. Och det blev en liten rörelse därute och en bönegrupp bildades så småningom. Både mina föräldrar och vi ungdomar gick ju till de olika kyrkorna på kvällsmötena, så på så sätt fanns inga motsättningar. Särskilt minns jag att vi gick till Vasakyrkan och lyssnade på pastor Hall, som hade väckelsemöten där. John Ongman lämnade ju Betel, som du nämnde, redan år 1897 och efter honom var det en pastor Arvid Gordh i två år och sedan kom Wilhelm Hammar 1899-1906 och Alfred Engdahl 1907-1911. Vet du något om dem? Ja, pastor Gordh var ju pastor när min far kom till Betel. Han lär ha varit en mycket begåvad man. Så har vi pastor Hammar. Ja, han var ju far till Olov Hammar som blev rektor för Sjöviks Folkhögsskola. Han flyttade från Örebro redan innan jag föddes. Men jag har ju träffat honom sedan när han var på besök i Örebro. Vi hade kontakt med många pastorer och predikanter. Jag minns särskilt när jag, bara 4 år gammal, var med om en bönestund hemma, när pastor Engdahl kom hem för att säga adjö, innan han åkte till Amerika år 1911. Sedan hade vi i familjen brevkontakt med honom ända in på -20- talet. Pastor C G Elwin som verkade i församlingen i två perioder? Ja, honom minns jag mycket väl. Han verkade mest på utposterna. Församlingen hade ju utposter i Ekeby-Almby, Mark och Betania förstås. Pastor Elwin hade visst varit militär. Han var mycket kunnig och duktig. Jag minns att han hade mycket intressanta bibelstudier. Han fanns ju i församlingen ända till 1935. Men den som var pastor under lång tid under din uppväxt var ju också pastor Axel Söderberg. Han var ju pastor 1914-1930. Ja, pastor Söderberg han var ju den pastor, som betydde mest för mig. Han döpte mig 5 feb 1923. Han var mycket faderlig och tog hand om oss ungdomar. Jag minns att han samlade alla pojkar på lilla salen och

96 presenterade oss för varandra. Det var också han som ordnade arbetet på Roberts åt mig. Han var mycket uppskattad. Han visade stort intresse för ungdomarna. Många tyckte kanske att han lade sig i för mycket och ville hålla reda på oss. Men jag tror att det bottnade i stor omsorg och ett verkligt intresse.

Vandring ut till Adolfsberg Jag minns att det var en gång efter söndagsskolan som Brita, en av hans döttrar, föreslog att vi ungdomar skulle ta en promenad ut till Adolfsberg i det fina vädret i stället för att gå på förmiddagsmötet. När vi kom tillbaka mötte vi pastor Söderberg, som kom från gudstjänsten. Han sa ingenting då. På eftermiddagen ringde han hem och sa att han märkt att jag inte hade varit med på gudstjänsten. Jag tyckte det var bäst att bekänna på en gång och berättade att vi tagit en promenad i det fina vädret. Det hade han stor förståelse för sa han. Nu ville han bara tala om att han och Asta, hustrun, var bortbjudna på eftermiddagen och att jag var välkommen hem till hans ungdomar, så kunde de koka lite te och vi ungdomar få träffas lite. ”Och så går ni förstås till mötet kl 8 på kvällen” avslutade han.

Konditori Fågelsång, Adolfsberg

Ja, jag har många minnen av pastor Söderberg. När jag tagit körkort 1926 fick jag ofta skjutsa honom ut till Ekeby-Almby. Ofta tyckte han att vi kunde åka lite tidigare så vi hann meta före mötet. Vi hade mycket

97 trevligt tillsammans. En gång när vi kom från mötet i Ekeby och hade väl fått så där 3-4 kr i kollekten, sa pastor Söderberg: ”Vi skulle väl egentligen kunna dela lite på kostnaderna för skjutsen? Kan vi inte göra så att om du står för bensinen så skulle väl jag kunna betala oljan.” Jag förklarade att det ju var pappa som stod ju för bilen och bränslet kunde jag nog klara själv. Vet du vad det blev av pastor Söderbergs barn? Hans son Karl-Gustav blev visst civilingenjör. Jag minns att han var mycket musikalisk. Han reste till Amerika men lär ha kommit tillbaka och var sen lärare på Chalmers. Dottern Karin arbetade på Carlsson och Åqvist och Brita flyttade till Stockholm. Jag vet inte om det finns några ättlingar i livet. Ja, och efter pastor Söderberg kom ju Ruben Swedberg år 1930 och om honom finns mycket att berätta. Ja, det stämmer men nu tror det är dags att trycka på pausknappen. Tack då K G för ett intressant samtal om gamla tider i Örebro och Betel. Tyvärr fick vi inte tillfälle till något nytt samtal med KG Garvill för att höra hans minnen från senare tid. Det beklagar vi för det är få förunnat att kunna berätta som KG med ett aldrig sviktande minne ännu uppe i åren. Han avled år 2003.

K-G Garvill blev utnämnd till ”riddare av verksamhetsorden” vid en festlighet med Sångarbröderna år 1936 (Läs mer om Sångarbröderna och deras gemenskap och sångarinsatser i intervjun med Bertil Roman)

Intervju med Karin Gobén

Den 3 april 2002

Hemma hos Kerstin och Folke Bernström

Intervjuare: Kerstin och Folke Bernström

Karin, vi talade inledningsvis om att du har varit med i Betel från om inte precis barndomen så dock tonåren. Ja, jag var 14 år när jag döptes och nu är det mer än 70 år sedan. Jag antar att du tidigt var med i någon gren av församlingens verksamhet, söndagsskolan och så vidare? Jag började söndagsskolan när min syster Ingrid tog med mig och då var jag bara 2 år. Vi bodde på Rudbecksgatan, så vi hade nära till kyrkan och jag hängde med henne till lilla salen. Jag kommer ihåg en lärarinna där som hette Anna Gustafsson. Jag fick bibel efter 10 år; jag var liten och man tyckte jag såg så liten ut när jag gick fram och hämtade den där bibeln. Var du själv lärare sedan? Ja, jag hjälpte väl till lite grann, bland annat spelade jag orgel på lilla salen. Man sjöng de där små barnsångerna. Sedan så flyttade du ner i stora kyrksalen? Ja, och där hade jag en söndagsskollärarinna som hette Rut Cardell. När jag blev lite äldre flyttade jag över till ungdomsklassen där Ruben Swedberg var lärare. Vi satt då i expeditionen och gick igenom bibeltexterna. Vilka var det som var med i den klassen? Det kommer jag knappt ihåg. Det var de som var jämnåriga med mig, bland andra Bengt Lundquist. Det är nog inte så många av dem som lever än. Många flyttade också ifrån Örebro. Hur upplevde du Ruben Swedberg som söndagsskollärare? Jo, han var ju fin. Jag vet att söndagsskolan omfattade ca 400 elever. Ja, om det räckte med det, kanske var det 500 på min tid. Kyrkan var full med barn, från läktare och ända ner och så småbarnen i lilla salen. Jag minns en gång då vi alla söndagsskolbarn fick en plåtask full av karameller av Ernst Åqvist. Röd var den, jag ser den framför mig ännu.

Ingrid och jag kom hem med var sin. Det var ju fantastiskt då, så det satte nog barnen värde på. Det var otroligt med alla dessa barn, för då var det tradition att barnen skulle gå i söndagsskolan. Det fanns inte så mycket att välja på? Nej, det fanns inte så mycket annat för barnen att välja på som det gör nu. När började ni på förmiddagen? Jag har för mig att vi började halv tio och höll på till halv elva. I stora salen satt barnen i bänkarna klassvis med söndagsskolläraren, som satt i bänken framför vänd mot barnen så han kunde se och prata med eleverna. Om man gick flitigt fick man en premie. Det var rätt många församlingsmedlemmar som var söndagsskollärare? Ja, de var ganska många. En tid var jag lärare för en liten klass. När du döptes, hade du då kommit över till Rubens ungdomsklass? Ja, det hade jag. Det var Ruben Swedberg som döpte oss, mig och Anna Johansson på samma gång år 1931. Sen så kanske du började i Juniorföreningen? Jo det gjorde jag förstås. Axel Holmquist var ledare när jag började. Blev du själv så småningom ledare i Juniorföreningen? Nej, det blev jag inte. Ledare har jag aldrig varit. Men i Junior och i Ungdomsföreningen har jag varit med. Ungdomsföreningen var rätt stor på den tiden. Tillsammans med min syster Ingrid var jag med på det första junior- lägret i Närkesdistriktet. Från den sommarens läger har jag skrivit ner mitt lägerminne, som återfinns i slutet av den här intervjun. Du nämner att ni sjöng så mycket under lägervistelsen; det för tanken in på sången i Musikföreningen i Betel. Var du med där? Ja, jag var med, jag skulle vara med på allting. Många möten var det ju på den tiden både på söndags- och torsdagskvällar, klockan åtta tror jag det var. De som ledde Musikföreningen var dels Ingvar Angnert dels Josef Blomé och så minns jag Berta Liljestrand och Ruth Dahl som båda spelade gitarr. Nisse Bengtsson spelade piano och jag kommer ihåg då Nisse och Inga-Lisa Ingnaeus spelade à quatre mains.

100

Annat med anknytning till ungdomsverksamheten var Betels sommarhem Solbacken i Adolfsberg? Jo, det minns jag, vi cyklade ut och där hade vi trevligt. När Folkparken byggdes blev det störande för sommarhemmet, så Betel sålde det. Man försökte då ersätta Solbacken med att man åkte ut till Lillstugan. Ja, i Mark var vi en sommar, och även hos Petterssons vid kafé Kullen en sommar. Sen fick vi sommarhemmet vid Lundagårdsvägen, där vi var några år. Apropå, sommarhem, blev ju Strömsnäs rätt intressant för dig? Ja, det var ju KFUM:s fina sommarhem, och Bror (Karins blivande man) bodde ju ofta där ute. Betel hyrde Strömsborg som sommarhem en sommar. Det var när Nils Andersson (Hammenfors) från Betelseminariet var här. Det var trevligt i Strömsborg. Jag var med och serverade kaffe där och då kom de över från Strömsnäs. Vi hade kaffebord på den stora altanen nere vid vattnet. Var det större sammanhållning då än det är nu? Det kanske man kan säga. Allting är mera splittrat nu. Bror döptes efter det han träffat mig, men han hade väldig kärlek till KFUM och till församlingen. Ni gifte er och fick barn. När verksamheten nu ändrats under åren, hur tycker du att det fungerat mellan barnen och församlingen? Jo, jag tycker det har gått bra, de blev intresserade av ungdomsverksamheten och de tillhör också församlingen. Jag tycker det har gått bra; Björn är ju nu diakon och det är jag tacksam för. Även barnbarnen tillhör församlingen. Tycker du att församlingen stödde familjen? Det tycker jag nog att den gjorde. Det har gått bra. Om vi skall gå in på en alldeles speciell förändring som egentligen inte har direkt med detta att göra. Var du engagerad i diskussionerna om införandet av öppet medlemskap? Jag vet att det var jobbiga diskussioner innan beslut fattades, men sedan tog man beslut ganska enhälligt. Hade du egna synpunkter på att man införde detta? Jag måste säga att jag har inte något emot att det är så. Om man tänker på alla andra samfund och de kristna som inte är döpta - då är det bra.

101

Tyckte du det var svårt att ta ställning? Nej, det tyckte jag inte. Tyckte du att det var naturligt att man vidgade medlemskapet? Ja, det tyckte jag. Är det riktigt om jag påstår att det var ganska jobbigt ett tag med delade meningar om detta. Jo, det minns jag att det var. För min del tycker jag att det är rätt. Visst tycker jag att man skall hålla på sitt med dopet, men ändå funkar det. Kan det möjligtvis bero på att man inte införde öppet medlemskap på en gång utan man började med så kallad öppen kommunion. Ja, just det. Det utvecklades sedan till öppet medlemskap, som blev en stor förändring speciellt för de äldre? Det stod ju i senaste Liv i Centrum att någon kanske började vilja återgå till det gamla. Det finns ju mer än ett sätt till dop. Det öppna medlemskapet innebär dessutom att man kan bli församlingsmedlem utan dop Har du funderat något på det? Nej det har jag inte funderat eller tänkt på. Om vi pratar lite om en annan sak. Vi har ju kommit upp i den åldern då man är pensionär. Det har funnits pensionärssamlingar av olika slag, nu har man ju Betelträffen som är en samling för daglediga/pensionärer. Hur ser du på Betelträffens verksamhet för närvarande? Jag tycker det är bra att man har en samling för oss äldre. Den har en uppgift tycker jag. För det är roligt att träffas. Om jag skall uttrycka mig lite rakt på sak: ”Vad har du för krav på Betelträffen?” Ja, jag vet inte om jag har så stora krav. Jag tycker för min del att det kunde vara samling kanske två gånger i månaden i stället för en. En stor förändring genomfördes i och med att Vänträffen och Damgruppen sammanslogs till nuvarande Betelträffen. Därför är det väl annorlunda nu än när du gick med i Damgruppen? Ja, det är skillnad. Hur då? Ni var väl rätt många i Damgruppen då. Ja, det var vi och nu har vi blivit äldre och många har gått bort. Och några yngre kommer ju inte med.

102

Vad tror du skulle locka dem att komma med? Tycker du att man skulle vilja ha lite större deltagande från dem som är nyblivna pensionärer? Ja, naturligtvis tycker jag det. Det måste komma nya om det skall kunna fortsätta. En annan förändring som ägt rum är ju införadet av OAS-grupper. Är det för tidigt att ha några synpunkter på det? Jag tycker det verkar fungera, några gör olika saker, andra tar upp kollekt. Det har ju inte hållit på så länge så man har inte sett så mycket av det än. Får jag tolka det så att du tycker det är positivt att det är flera som engagerar sig än ”de gamla vanliga?” Ja. det tycker jag att det verkar positivt. Jag är med i en bra grupp. Den är väl så bra som den ”gamla kretsen”. Det är ju många pastorer och ungdomspastorer som har passerat revy under åren. Jag minns pastor Söderberg, han stod där uppe, då var jag bara en liten flicka, men Söderberg var nog lite stel. Förr var det ofta konferenser och då predikade man uppifrån talarstolen och övriga talare satt i soffan, men nu står de där nere och predikar. Det gör mig ingenting, det är oväsentliga ting. Jag tycker det är bra där nere också. Det har varit väldigt trevligt att få prata igenom det här, för du har ju ett långt tidsperspektiv och därmed naturligtvis en nyanserad syn på verksamheten under åren än många andra. Tack Karin!

Ett lägerminne Då juniorsekreterare Herbert Brander i början av 1930-talet började anordna läger för juniorer var det något nytt och spännande som man inte visste så mycket om. Min syster Ingrid och jag anmälde oss till det första lägret som hölls i Närke år 1930. Hon var då 15 år och jag 13. Tillsammans var vi sex flickor från Betelkyrkan och det var med stor förväntan vi äntrade bussen utanför kyrkan och for iväg. Vi var försedda med den utrustning som vi blivit uppmanade att ta med oss: Ett madrassvar som skulle fyllas med halm (dåtidens luftmadrass), en hopsydd filt (motsvarande vår tids sovsäck), kudde, djup och flat tallrik, mugg, matbestick, etc. Det kanske regnade något när vi for, för jag minns att vi sjöng: ”Fram, fram, framåt juniorer, i vår gula buss vi kör. Gustavsson är vår chaufför, att det regnar inget gör, juniorer böra ha ett glatt humör”.

103

Tältstaden vid juniorlägret i Öskebohyttan 1930 (Foto: privat)

Väl framme i Öskebohyttan, som platsen hette där vi skulle vara, var tältplatsen redan i ordning. Militärtält hade ställts upp i ett par prydliga rader. Bland det första vi fick göra var att gå till ladan och fylla våra madrassvar med halm. Då som nu gällde regeln att lagom är bäst och för mycket och för litet skämmer allt. Det var nog ett ganska stort läger. Från Örebro var fyra församlingar representerade: Betel, Betania, Filadelfia och Immanuelskyrkan. Dessutom var det lägerdeltagare från Kumla, Hallsberg och flera andra orter i Närke.

Betelflickorna vid juniorlägret i Öskebohyttan 1930 (Foto: privat)

104

Vad måltiderna bestod av har jag glömt. Jag minns bara att det smakade bra och tacksången som sjöngs efter varje måltid har väl de flesta varit med om att sjunga: ”Tack för maten den var väldigt god, hungern var förfärlig, maten den var härlig, tack för maten…” osv. ”Maten” byttes ju alltid ut mot det vi hade fått just då: chokladen, gröten, smörgåsen, osten. ”Tjock man blir som prosten utav denna osten …”

Middag på juniorlägret i Öskebohyttan 1930 (Foto: privat)

Den andliga kosten var också väl tillgodosedd. Varje dag samlades vi i det lilla kapellet som låg i närheten, sjöng, bad och hade bibelstudier. Vad vi därutöver gjorde på dagarna har jag inte så mycket minne av. Vi badade förstås, pojkarna på sin plats och flickorna på sin. Så sjöng vi mycket. ”Det här är vi som har vårt glada sinne kvar, har det kvar, har det kvar i alla dar.” ”Glada sinne” kunde bytas mot t.ex. ”långa fläta” och då fick de som hade långt hår klämma i. Det som kanske för de flesta kvarstår som det ljusaste minnet från ett läger är väl samlingarna på kvällen kring lägerelden. Att få sitta kring elden och ha det mysigt tillsammans är en upplevelse och att sedan som avslutning på dagen få sjunga ”Bred Dina vida vingar, o Jesus, över mig. Och låt mig stilla vila i väl och ve hos Dig”. Med den sången ljudande i öronen var det inte svårt att somna på halmmadrassen och sova gott ända tills väckningssignalen förkunnade att en ny lägerdag hade börjat”. /Karin Gobén

105

Vi samtalar med Tomas Haglind om hans uppväxt i Betelkyrkan

Intervjuare: Kerstin och Lars Ernestam april 2003

Hör du Tomas, vem är du, då? Ja, Tomas Haglind heter jag. Anledningen till att jag sitter här är naturligtvis att jag skall besvara frågor och berätta minnen från min uppväxt i Betelkyrkan. Jag är född 1942. Mina egna minnen börjar kanske omkring 1946, men genom mina föräldrar så kan jag föra tillbaka historien en generation. Jag vet att du har ett brett spektrum av minnen från Betelkyrkan. Vi kanske skall börja tala lite om dina föräldrar. Berätta lite om din far och mor! Min mamma Greta var född 1901 och pappa Georg var fem år yngre. Han var född 1906. De kom båda tidigt med i Betelkyrkan. Mamma vet jag definitivt att hon döptes 1917 och pappa döptes nog några år senare. De tillbringade mycken tid i Betelkyrkan och det var också genom Betelkyrkan de träffades. Din pappa var diakon, förstår jag och aktiv på många sätt? Ja, han var diakon i Betelkyrkan under många år och hade många andra uppdrag också. Han var också kassör åt SBUF under ganska många år. Var din mamma och pappa med i kören?

Sångarbröderna Nej, de hade inte tillräcklig förmåga, tror jag. Däremot var pappa med i någonting som var väldigt intressant, vad jag kan förstå. Jag har själv hört dem många gånger, nämligen Sångarbröderna och där hade nog till och med jag platsat. Där kunde man nog vara tämligen omöjlig sångligt sett. De framträdde i Betelkyrkan och gjorde också turnéer och var mycket efterfrågade. Jag har hört talas om dem. Det är fler som jag intervjuat som har varit med i Sångarbröderna och har fina minnen från kamratskapet i den gruppen. Ja, de hade fint kamratskap och hade säkert skojigt tillsammans. Vad pappa framför allt berättade om var en bejublad resa som Sångarbröder-

106 na gjorde till Helsingfors. Ja, bejublad var kanske fel ord, men själva var de så oerhört positiva till resan. De framträdde bland annat i C G Hjelms församling, och han har själv skrivit om det i någon av sina böcker. De var gärna hörda som det heter. Så var det väl umgänge familjevis som det alltid är i kyrkan? Dina föräldrar hade väl stort umgänge, antar jag.

Livligt umgänge familjevis Ja, det var ju som det alltid har varit säger du. På den tiden umgicks man nog mer än vad man gör idag. Jag har läst i mammas och pappas gästböcker och sett att de ibland haft tre stycken bjudningar eller kyrkkaffe eller vad det nu var under en veckas tid. Det var familjer som Prenkert, Garvill, Bengtsson, Angnert, Nordström, Helmer och Harald Ernestam och många andra. Det var ett stort umgänge, verkligen. På den tiden fanns ju inte TV och en massa andra saker som drog till sig uppmärksamheten, så jag tror att människor umgicks mer än vad man gör idag. Du själv kom väl att börja i söndagsskolan? Har du några minnen från söndagsskolan?

Söndagsskolan Ja, jag har många minnen från söndagsskolan. På den tiden och förresten även senare gick ju alla barn i söndagsskolan. Jag kan inte säga exakt när jag började, men jag var väl en 3-4-5 år gammal. Ganska länge undervisades vår klass av Astrid Widén. På den tiden hölls söndags- skolan i den stora kyrksalen. En lång rad med klasser undervisades då samtidigt så ljudnivån var riktigt hög. När jag var lite äldre en 9-10 år fick jag förtroendeuppdraget att tjänstgöra som räknare av söndagsskole- barnen. Söndagsskolan hade på den tiden 200-250 elever, så det var en imponerande skara barn, som gick i söndagsskolan. Det var väl omkring 1950. En stor begivenhet som inte bara vi barn utan också de vuxna såg fram emot var söndagsskolefesten vid jul. Och huvudpersonen – ja han var mästerlig - var ju Harald Ernestam. Han var söndagsskolföreståndare och en oerhört festlig person. Han ritade och berättade med oerhörd humor och gjorde söndagsskolfesten till en stor högtid kan man säga. Söndagsskolan spelade en väldigt stor roll i Betelkyrkan.

107

Sen blev det GK, förstår jag

GK med Ingemar Fredén Ja, sen gick jag i GK – Goda Kamrater. Det var ju en trevlig tid. Det jag minns mest av var samlandet av märken. Man hade ju en GK-skjorta och på den ville man ju ha så många märken som möjligt. På den tiden fanns det en ungdomspastor som hette Ingemar Fredén. Honom minns jag med mycket stor glädje. Allra mest minns jag historien om en pojke som hette Pelle – en historia som Ingemar hittade på själv. Jag minns att man såg fram mot att få höra farbror Ingemar berätta om Pelles vidare öden på nästa GK-möte. Han var rolig Ingemar Fredén.

Läger Jag tror att de allra flesta som varit med i scoutliknande verksamhet sätter läger väldigt högt. Jag som så många andra har varit väldigt mycket på läger. När det gäller lägerplatsen – det var ju flera - men den stora lägerplatsen var ju Derbols äng nära Hampetorp. Där har jag upplevt ett antal läger från 1950 och fram på 1960-talet. Det var ju en väldigt vacker plats att ha läger på. På mitt första läger blev jag rädd på natten och ringde hem till mamma, så hon kom och hämtade mig. Jag återvände dagen därpå. Jag var daggäst på lägret. Det var GK det, men sen var det väl juniorföreningen?

Juniorföreningen På min tid fanns det ju en juniorförening. När det gällde junior- föreningen så började man i princip, när man var 12 år kanske rentutav 11 år. En del av oss fortsatte tills vi var 18 år – en ganska lång tid. Som ledare vill jag framhålla två personer, som var utomordentliga juniorledare och som höll på under många år. Det var Roland Holmquist och Bengt Seger. När Bengt, som i år blir 70 år, fyllde 25 år minns jag att jag höll tal för honom nere i ungdomsgården på Kungsgatan, där nu baksidan av Åhléns ligger. Där hade vi ungdomsgård i många år. Det var en vanlig trerumslägenhet och den fungerade på det hela taget bra. Man hade inte så stora krav på den tiden.

108

Läger i Derbols äng (Foto: privat)

Ja, så blev du så småningom medlem i församlingen. När det gällde pastorer talade du varmt om Ingemar Fredén, men han var inte församlingsföreståndare. Det var väl Algot Leander. Vad har du för minne av Algot Leander?

Algot Leander Jag har väldigt många minnen av Algot Leander. Han var alltså pastor från det jag var 5 år till det jag var 20 år. Dessutom var han mycket god vän med min pappa, och genom det träffade jag Algot Leander mycket. Och det är helt klart att Algot Leander håller jag väldigt högt. Det ligger väl i sakens natur då att man som ung vördar sin pastor. Han var helt enkelt -trots att han inte var så väldigt skolad om man tittar på antalet utbildningsår - en andlig rese helt enkelt och en utomordentlig predikant. Han var i och för sig allvarstyngd. Han var inte en så´n där som man ropade ”Tjänare Algot” till utan det var väl lite tvärt om så att man hälsade och bockade artigt, när man träffade honom. Man hade som sagt vördnad för Algot Leander. Framför allt var han, som jag sade, en utomordentlig predikant. Jag minns naturligtvis en lång rad pastorer. Skall jag nämna en till förutom Algot Leander blir det Åke W Åkesson. Han var som person mycket fin och försynt men i predikstolen oerhört intensiv och duktig. Han var en fantastiskt medryckande predikant!

109

Ja, det här har varit intressant. Du har varit med i församlingen under en lång tid. Är det något mer nu som du tycker du vill berätta för oss, innan vi slutar det här lilla samtalet?

”Gubbklassen” i söndagsskolan Ja, en sak som jag glömde när det gäller söndagsskolan var att berätta om fortsättningsskolan, som jag minns med glädje. Den höll till i det högra rummet sett från predikstolen. Där var Bertil Roman, Bertil Berglund, Axel Holmqvist och Erik Blom lärare. Jag tror nog att jag gick i den klassen 3-4 år. Där hade vi samtal på lite högre nivå. Det blev som en sorts kristendomsskola, då? Gick du i någon kristendomsskola av den typ vi har idag?

Kristendomsskola Jag har gått i kristendomsskola för Algot Leander. Och på den tiden skulle man kunna räkna upp kanske inte alla bibelns böcker men Moseböckerna med de latinska namnen, evangelierna och kunna rabbla Paulus brev till de olika församlingarna. Så på den tiden ställdes det krav på faktiska kunskaper på ett annat sätt än man gör idag. Sa Algot att vi skulle kunna det, så kunde vi det också. Jag kan rabbla mycket av detta än idag. Utan att ha särskilt mycket inblick i undervisningen idag, vågar jag nog säga att man inte fordrar så mycket bibelkunskap nu för tiden. Det var intressant att höra.

Sven Pettersson En person som jag också skulle vilja framhålla är Sven Pettersson, som under många år var församlingens sekreterare. Jag minns hans makalösa årsberättelser. Han redogjorde inte bara för verksamheten. De var som en hel predikan. Det var ett väldigt yvigt språk i dem, och verksamheten kanske tedde sig ändå mer storslagen än den var. Man beundrade Sven Pettersson. Nuförtiden skriver men inte årsberättelser på det sättet.

Strängmusik och hornmusik Så minns jag förstås strängmusiken. Den finns ju inte så mycket kvar av idag. Förutom gitarrer var det då mandoliner, cittra och till och med harpa någon gång. Och så hade vi ju hornmusiken.

110

Du deltog inte själv i musiklivet, sa du förut? Nej, tyvärr har jag inte haft den förmågan. Kanske hade jag möjligtvis platsat i hornmusiken, men jag vet inte. Jag tror inte att den ställde så väldigt stora krav. Det var väl många av dina jämnåriga som var med i hornmusiken? Ja, det var det. Där spelade ju Roland och Conny Holmquist, Jan-Erik Garvill, Gunnar Gomér, Claes-Göran Bengtsson, son till Nisse Bengtsson, som var den legendariske körledaren. Ja, kanske kan jag inte bedöma hur bra de var. De hade väl inte platsat på Operan, men de spelade med glädje och var mycket uppskattade. Helmer Ernestam var väl med som någon slags senior ibland och hjälpte dem med det där. Det stämmer väl, eller hur? Det stämmer. O ja! Han var ju riktigt duktig naturligtvis.

Sommarhem i Adolfsberg En annan sak som jag tror kan vara intressant att nämna om i detta sammanhang är Betelkyrkans sommarhem ute i Adolfsberg. Jag tror att det byggdes 1943 eller däromkring. Sommarhemmet utnyttjades under väldigt många år. Idag torde det inte vara modernt att ha sommarhem så nära stan. Under sommarmånaderna hölls många möten därute, och som ung var man ofta där. Det var en stor skog därintill och en bra volleybollplan utanför kapellet. Jag har haft väldigt mycket roligt i sommarhemmet. På Valborgsmässoafton var det alltid firande med eld och sångaruppvaktning. Var sak har sin tid, och sommarhemmet fyllde en stor funktion under rätt så många år. Kilsbergsgården, som vi nu har, kom väl till efter din ungdomstid, eller hur? Ja, det var efter min ungdomstid. Jag har visserligen varit där ett antal gånger men i vuxen ålder.

Söndagsskola för döva barn Innan vi slutar skulle jag gärna också nämna om Gunnar Furå som var söndagsskollärare för döva barn. Han var lärare på Birgittaskolan. Jag tror att Betelkyrkan var väldigt tidigt ute med söndagsskola för döva barn. Han hade särskilda klasser för döva barn under många år.

111

När du ser tillbaka på din uppväxt i Betel, hur ser du på den?

Tillbakablick På det hela taget ser jag väldigt positivt på min uppväxt inom frikyrkan. Jag kan kanske också säga att man kan ha olika erfarenheter, men jag för min del har inte märkt någonting av den där frikyrkliga syndkatalogen man talar om, som har funnits inom frikyrkan. Min mamma och pappa var mycket liberala och gav oss stor frihet. Det tror jag har i mycket utmärkt Betelkyrkan att det varit en öppen gemenskap på det sättet och högt i tak. Jag skulle vilja avsluta samtalet med mina minnesbilder från det högtidliga 100-jubiléet 1954. Kanske minns jag inga detaljer, men den allra största högtiden hölls – lite märkligt kan det tyckas så här efteråt – på dåvarande Oscaria skofabrik. Där gavs naturligtvis en betydande historisk resumé. Den leddes av Algot Leander, som ju var församlingsföreståndare då. Mycket folk var samlat. Jag vet att jubiléet uppmärksammades stort i Örebro. Och nu närmar vi oss 150-årsjubiléet och vi har fått vara med under femtio intressanta år sen dess.

Tack för samtalet, Tomas!

112

Intervju med Eva Johansson

Den 29 oktober 2001

Hemma hos Eva Johansson

Intervjuare: Folke och Kerstin Bernström

Tack Eva, för att vi får ha en stunds samtal för att få del av dina erfarenheter och ”upplevelser” av många års verksamhet i Betel. Familjen flyttade till Örebro på sommaren 1944. Att vi skulle till Betel visste vi innan vi kom hit. Då hade jag bestämt mig för att min tid som söndagsskolarbetare var förbi, för jag tyckte att det var så stort i Betel att jag inte behövdes. Men så träffade jag Sara Fried och hon ordnade med att jag snart blev söndagsskollärare i sandlådan tillsammans med Rut Mannerblad. Efter några år fick jag en söndagsskolklass med större flickor. De kom från lilla salen och var kanske åtta år gamla. Sammanlagt höll jag på i 23 år som söndagsskollärare. Och det var väldigt roligt och intressant. Hur stor klass hade du? Jag hade 8-10 elever. Genom söndagsskolarbetet fick jag gensvar från barnen. Det blev en fin kontakt med unga människor. En och annan hälsar jag på än i dag. De kanske satt lite tystare och lugnare än vad de gör nuförtiden? Ja, det var absolut inga disciplinsvårigheter. Det var många i söndagsskolan, nära 200. Vi hade en önskan ”att nästa söndag då skall vi vara 200; det fattas 5 i dag, det fattas 10 i dag, tänk om vi kunde vara 200 nästa gång.” Det blev i alla fall över 200 inskrivna men alla kom ju inte varje söndag. Så många var vi och då använde vi de små rummen på sidan om predikstolen och lilla salen samt stora salen. När Gunnar Furå kom till Örebro som rektor vid dövskolan, nuvarande Birgittaskolan, hade han med sig barn till söndagsskolan. Så det blev en klass med hörselskadade. Vem tolkade åt dem då? Satt de med bara? Ingvar Angnert hade den klassen med 15-20 barn i flera år. De fick också rum där, men det var lite stökigare, som det måste bli. De ”läste av” på läpparna vilket de hade tränats till och de kunde därför ändå följa med.

113

Så de fick en ny gemenskap genom söndagsskolan? Ja, helt ny gemenskap. Vem var föreståndare för söndagsskolan under den här tiden? När jag kom till Örebro var det Bertil Berglund, och sen blev det Ingemar Ottosson samt Harald Ernestam som var vice föreståndare och hade många idéer. På Ingemar Ottossons tid hade Betel naturligtvis sön- dagsskola i utposterna och i Baronbackarna. Min syster Rut var söndags- skollärarinna där. På vår tid hade vi skördefester på höstarna, hade ni det också på din tid? Ja, det hade vi. Det var så fint med fina frukter i korgar, morötter och potatis också. Det var på något sätt som det blev Guds gåva på ett annat sätt än som vi tänker på växtligheten nu. Jag kommer ihåg när vi hade söndagsskolfest vid jultiden; då fick barnen påsar med frukt och konfekt att hänga i julgranen och så någon liten chokladbit. Och då kom Olle Järliden, tandläkare Järlidens minsta barn, med kola som han lämnade tillbaka och sa: ”Det här äter inte jag”. Höll ni också på med sådana där tablåer då vid julfesterna och med Lucia- uppträdande och liknande, eller hade det försvunnit? Nej, det hade inte försvunnit. Vi hade särskilda övningar för dom där tablåerna och sångerna. Nästan hela söndagsskolan ställde upp på podiet. Övriga minnen? Jag glömmer aldrig när vi i ungdomsföreningen bestämde att det skulle bli åldersgräns så att inte alla ”gamla människor” skulle vara kvar. Vi bestämde 40 år som åldersgräns. En som verkligen blev ledsen var Axel Holmquist, för han var 41 år så han föll för åldersstrecket. Han var också söndagsskollärare och var mycket inriktad på tävlingsmoment för sina pojkar. De blev ”bibelsprängda” på det viset. Han skrev frågor på lappar som han delade ut till dem. Vi hade söndagsskollärarmöten i Söndagsskolrådets regi, bland annat i Stockholm en kurs 1951 som varade i flera dagar. Vi hade ofta textläsning och textgenomgång i samarbete med de andra frikyrkorna i Örebro. Det var berikande och vidgade vår syn på texterna. Du har varit kassör i församlingen många år? Ja, jag var kassör i 25 år och det tyckte jag var väldigt roligt. Det är klart att allting har många sidor, men det var intressant och jag blev insatt i verksamheten på ett annat sätt. Jag ångrade inte en dag att jag var kassör; det var helt underbart att sitta hemma vid köksbordet och knåpa med siffror i bokföringen.

114

Jag tycker att församlingen är en tillgång i ljusa tider och i mörka tider i mitt liv. Det har betytt mycket; jag vet inte hur jag skulle klara mig utan. När jag varit sjuk och inte kunnat gå till kyrkan har jag längtat efter att kunna gå dit. Du var väl med rätt många år också i Damgruppen? Jag var inte med när jag yrkesarbetade utan först sedan jag blev pensionär. Jag tycker programmen har varit bra för det har alltid varit någon antingen från församlingen eller utifrån som berättat något intressant. Jag tror att damgruppen har en uppgift att fylla och jag hoppas att den skall fortsätta trots att medlemsantalet sjunker på grund av att medlemmarna blir äldre och att det kan vara svårt att nyrekrytera. Verksamhetsformerna i församlingen har delvis ändrats under åren. Tycker du att man har moderniserat dem så att det fortfarande känns bra att vara med trots att det är ändrade former? Hela samhället har ju förändrats rätt mycket och då måste det förändras i församlingen också, det är bara att konstatera. Jag tror på att det förhoppningsvis ändras till det bättre. En del kanske inte blev så lyckat; annat kommer att vara kvar. Jag försöker att ha den inställningen att det måste ändras när allting annat ändras. Vi kan inte hålla på i de gamla verksamhetsformerna. Det är ju intressant med dina återblickar. Vi konstaterar att verksamhetens inriktning väl alltid förändrats och att vi måste följa med när samhället förändras. Ja och det är klart att samhällets förändringar påverkar oss. Vi har ju inte samma inställning i dag som vi blev uppfostrade till. Och då har vi naturligtvis att anpassa oss till det förändrade samhället, inte bara för ungdomens skull utan egentligen för vår egen del. En ganska stor förändring av verksamhetsformerna skedde i och med beslutet att införa öppet medlemskap. Hur uppfattade du detta nu tretton år gamla beslut? Det hade jag väldigt svårt för, om jag skall var ärlig. Men nu är det rätt i tiden, tror jag.

115

Två aspekter på detta: den ena är att man inte betonar skillnaden mellan olika trosriktningar, den andra berör inte Betel men är generell, att frikyrkorna minskar i antal och dess medlemsantal sjunker, varför en rent praktisk åtgärd kan vara att sammanslå mindre församlingar till en större och därmed ge denna bättre slagkraft. Ja, för mindre orter tycker jag det är helt i sin ordning. Församlingar kan ju inte ha kvar sina gamla stora kapell med fåtal medlemmar bara för att de skall finnas kvar på varje ort. Det är helt i sin ordning att de slås ihop. I Betel ser man att det kommit så många nya medlemmar med annan samfundsbakgrund. Det tycker jag blir alltmer riktigt. Att ungdomar, som genom att följa med kamrater och goda vänner eller andra kontakter får vara medlemmar för några år i deras församling, oberoende av samfundsanknytning, tycker jag är helt riktigt. Annars kanske de inte gått till någon kyrka överhuvudtaget. Vore jag förälder skulle jag vara tacksam om mina barn gick i någon kyrka om de var främmande på en ort. Även om det råkade vara ett annat samfund? Du sa förut att du var väldigt tveksam, rent negativ när det öppna medlemskapet infördes. Om jag förstår dig rätt tycker du nu, sett till utvecklingen, att det är rätt att ha ett öppet medlemskap. Detta kan ju också innebära att medlemmar intages på bekännelse utan att ha flyttningsbetyg från någon annan församling. Det gör det ju också, det blir ju så. Jag har läst protokollen från den tiden när man tog beslutet om öppet medlemskap att det var väldigt stor tveksamhet om man skulle införa det. Ja, det var stor tveksamhet, men det känns bra i dag. Nu är ju församlingen fortfarande ansluten till Baptistsamfundet och har samtidigt öppet medlemskap. Ja, ansluten är den men det baptistiska som våra förfäder kämpade för och satt bakfram i en fångkärra för, det har vi ju liksom lättat på med de nya formerna. Men är det fel? Nu tror jag inte det. Jag tycker det är helt rätt. Tack Eva för det här samtalet med dina intressanta synpunkter.

116

Tore Magnusson berättar om tillkomsten av Centrumgården

Tore Magnusson (Foto: privat)

Intervjuare: Kerstin och Lars Ernestam januari 2002

Tore Magnusson, när är du född? Jag är född den 9 dec 1924. Det låter som om du har östgötska rötter. Jag är norrköpingspojke från början, född i Tabernaklet i Norrköping. Mina föräldrar var vaktmästare i Tabernaklet och även min bror Gösta föddes där. Han föddes 1927. Jag minns att jag tidigt hjälpte min far hacka is på gatan utanför kyrkan. Det innebär att du har baptiströtter i högsta grad, alltså. Så växte du upp och gick i skolan. Efter folkskolan gick jag i kommunala mellanskolan, som det hette då, på den tekniska linjen. Därefter jobbade jag ett år på rådhuset i Norrköping på byggnadskontoret, ritade avloppskartor och sånt där. Sedan gick jag på Teknis i Norrköping, Tekniska gymnasiet. Där gick jag tre år. Efter lumpen på Ing 1 i Stockholm kom jag tillbaka till Norrköping och började jobba på en firma som hette Skånska Cementgjuteriet på den tiden, SKANSKA idag.

117

Och i det företaget blev du ju kvar. Sen träffade du din blivande fru förstår jag. Ja, Ruth Adolfsson hette hon. Hon var sjuksköterska och närking från Skruke i Sköllersta. Det blev omändringar i SKANSKA och jag fick erbjudande att flytta till Örebro och det var 1956. Blev ni medlemmar i Betel direkt då? Nej, det dröjde nog till 1958 tror jag att det var. Algot Leander var föreståndare för församlingen då. Han var en auktoritet kan man väl säga och en duktig predikant, som ville ha ordning och reda på saker och ting. Det fick inte gå hipp som happ i gudstjänsten? Nej, det tror jag inte var lämpligt. Det var ordning och reda och han var duktig att predika, och han var en väldigt personlig och vänlig människa. Vi trivdes bra i församlingen. Vad har du haft för uppgifter i församlingen? Jag var ju söndagsskollärare i många år, och sen var jag med i kören, och så småningom blev jag diakon. Hur upplever du att församlingen har förändrats? Fungerar den idag på samma sätt som den gjorde då, när ni kom in som medlemmar i slutet av 1950- talet? Det har ju ändrat sig som det ju gjort på all möjliga områden. Det var ju så att man kom ju inte in i församlingen direkt. Man hade ju inte det här öppna medlemskapet då. Man skulle ju vara döpt först, innan man kom med i församlingen. Man hade ju sluten kommunion också, tror jag. Så det är mycket som har ändrats. Har du märkt om förändringarna skett under motstånd eller har det skett genom en naturlig utveckling? Det har nog mest varit en naturlig utveckling inom vår församling. Det tycker jag nog man kan säga. Ja, du är ju också en intressant person på det sättet att du i ditt profana jobb varit i byggnadssektorn hos skåningarna och varit byggnadsingenjör. Det gjorde väl att församlingen ville nyttiggöra sig dina kunskaper i det sammanhanget också? Vi skall prata om några saker som har hänt på den sidan. När ni kom var det väl dags att bygga Centrumgården, eller hur?

Planering och uppförande av Centrumgården Ja, det hade tydligen diskuterats en tid, innan vi kom in i bilden här. Det var aktuellt att utvidga med nya lokaler. Det var väl trångbott, vad jag har förstått.

118

Hur såg kyrkan ut? Ja, man kom ju in i kyrkan genom stora ingången. På höger sida var det då en vaktmästarbostad, och på vänstra var det expedition. Sen kom man in i kyrksalen, och den var som idag. Om man fortsatte på vänster sida var det ett litet rum, där man kokade kaffe och på högra sidan var det ett motsvarande rum - en intim lokal eller bönerum samt de två rummen över dessa, men det var ju hela kyrkan. Men på bakre sidan bakom orgeln på läktaren hade man ett körrum, lilla salen, tror jag man kallade den förr. Ungdomslokaler hade man i den fastighet man rådde om på Kungsgatan. Om man går utanför huset, hur såg det ut där? Där fanns ju inte Åhléns som idag. Om man gick runt huset, berätta hur det var! Då hade man ju fastigheten Köpmangatan 17. Den såg ut som idag, och om man kom längre ner på tomten så var det ett litet, gammalt hus. Jag skulle tro det var från 1700-talet.

Det lilla huset revs efter byggnationen av Centrumgården. Fastigheten Köpmangatan 17 skymtar till vänster och Centrumgården har tagit form till höger om huset. (Foto: privat)

Där ligger väl parkeringsplatsen idag? Ja, det stämmer. Jag tror det var någon som hette Blomqvist som bodde där. På östra sidan mot Åhléns, var ju en liten trädgård. Mot Rudbecksgatan var det en stor brandmur. Där var en gammal fastighet som brann så småningom.

119

Ja, den där branden tycker jag vi kan prata lite om nu. Ja, det var någon gång på 1960-talet en vinterdag, då det blev en stor eldsvåda, och fastigheten mot Rudbecksgatan brann ner helt och hållet. Jag tror det var någon gammal skofabrik från början. Vår kyrka låg ju precis granne med den. Det var ju bara ett litet avstånd mellan, och det var den stora brandmuren som räddade oss. Det blev inga skador på kyrkan, men vi fick göra en extra städning, för fönstren blev igensotade. Det hade kunnat gå illa då. Så började man bygga Centrumgården. Vilka var det som var aktiva vid den tillbyggnaden? Ja det var Sune Johansson, Valter Karlsson, Bertil Berglund, och Ruth och Erik Prenkert. Det var nog fler, men det var de som jag drar mig till minnes nu. Var det några problem med själva bygget, som du kommer ihåg? Ja, det var väl ett problem som man löste. Det var ju meningen att man skulle kunna gå direkt in i Centrumgården från kyrkan, att allt skulle vara i ett plan. Men det visade sig att man var tvungen att höja hela Centrumgården för att undvika grundvattennivån. Det blev alltså en trappa in i Centrumgården. Ja, det är den nivåskillnaden som vi har klarat av idag genom att bygga en hiss, så den som har svårt med trappan kan ta sig in. De där handikappdiskussionerna fanns kanske inte riktigt då? Nej det var inte alls tal om det då. Var du med i byggnadskommittén? Nej, men jag var adjungerad. Det togs in anbud, och jag var med och granskade dem och valde entreprenör. Och vi hade en särskild kontrollant för bygget. Arkitekt Gorne hade gjort ritningsförslag, men det blev inte hans som användes sen, utan det var ett förslag från en firma från Halmstad. Hörde du diskussionerna runt bygget? Jag har hört att det fanns olika synpunkter. Men de diskussionerna kanske redan var avklarade, när du blev medlem? Ja, jag har inget minne av dem faktiskt, men jag minns att bygget kostade drygt 1 milj kr

120

Sen har du väl varit med som konsult fler gånger under åren i sådana där tekniska frågor gällande Centrumgården och kyrkan?

Nytt kapprum och expedition Ja, jag har väl inte varit direkt inblandad, men det har ju gjorts stora förändringar i entrén till kyrkan också. Det var ju Lars Wettermark som var primus motor den gången. Vaktmästarbostaden byggdes om till expedition, och den gamla expeditionen blev kapphall. Sen nämnde du också att församlingen hade bekymmer när Åhlénsbygget skulle starta? Ja, det var ju så att Åhléns byggde den stora anläggningen, som finns där idag. Då var det ju pålning alldeles omkring kyrkan. Den där pålningen var ganska våldsam. Den innebar att det blev rätt mycket sättningar i vår kyrka. De sprickor som uppstod fick de ju reparera, men det var ganska bekymmersamt. Vår kyrka är inte pålad, utan står ju på den grund som är. I botten är det lera och sen är det en sandås. Det är lera längst ner och sand upp mot Köpmangatan. Det var Lars Wettermark som skötte förhandlingarna med Åhléns, och de fick ju reparera det som behövdes, men lite otäckt för kyrkan var det. Man behövde inte påla när man byggde Centrumgården då? Jo, den är pålad, men under själva kyrkan är det inte pålat. Det är ju det här problemet, när man blandar nya och äldre byggnader. Tror du att det kan bli bekymmer i framtiden med det? Det tror jag inte. Nu är det ju byggt runt omkring. Det ligger ju så att säga inbäddat här. Ja, nu har vi gått igenom en hel del saker om gångna tider. Du sade att ni trivts väl i församlingen både du och din hustru Ruth, som ju inte längre finns ibland oss. Ni har varit med här i kyrkan och haft barnen med i söndagsskolan och själva varit söndagsskollärare. Ruth var ju också värdinna här i Centrum- gården många år. Är det något du vill berätta för oss innan vi slutar det här lilla samtalet?

Senare förändringar i Centrumgården På tal om Centrumgården så kanske vi skall nämna att det är mycket som har förändrats. Fönstren i stora salen har till exempel bytts ut. Det var ju glas ända ner till golvet från början. Det var ett slags isolerglas i dem som inte fungerade. När man var tvungen att byta ut dem gjorde man en bröstning längs hela väggen, så man täppte till halva fönstren. Från början hade också Centrumgården en atriumgård, där musikrummet är idag, alltså rummet som ligger intill köket.

121

Det var alltså mycket ljusare i Centrumgården förr, då med de stora fönstren i samlingssalen och den öppna atriumgården? Ja, det kan man säga, men det var nog lite opraktiskt med en atriumgård, när snön kom. Vid invigningen minns jag att pastor Leander i invigningstalet sa, att han hoppades att vi inte skulle vara så rädda om Centrumgården, att vi inte vågade slita på den. Med det menade han väl, att vi skulle få mycket glädje och användning av den. Och det har vi verkligen fått. Ja, det har ju gjorts en stor ombyggnad nu de sista åren också. Vi har fått in hiss som vi nämnt och undervåningen är ju uppfräschad. Entrén till Centrumgården är ju också ny och anpassad för att vara lättillgänglig. Pastor Leander blev sannspådd att Centrumgården slitits och använts flitigt, men nu är den i gott skick igen. Skall vi sluta med de orden? Det blir väl bra. Vår Betelkyrka har både finrum och vardagsrum, som vi hoppas skall bli till glädje för många även i framtiden.

Tack Tore!

122

Samtal med Kristina och Ingemar Olsson

Intervjuare: Kerstin och Lars Ernestam mars år 2002

Kristina Olsson berättar om sin uppväxt i Örebro och om sina föräldrar Elsa och Ingemar Ottosson, som var verksamma i Betelkyrkan under många år. Ingemar Ottosson var folkskollärare i Olaus Petri skolan. Han härstammade från gården Rågsand i Askers socken. Under många år var han söndags- skolföreståndare i Betelkyrkan och församlingens ordförande. Elsa Ottosson, f Svenneling, arbetade många år som kanslist på Vasaskolan. Hon kom från Karlstad. Hon sjöng under många år i Betelkören. Dottern Kristina Olsson undervisar vid sjuksköterskeutbildningen vid Universitetet och svärsonen Ingemar Olsson är framgångsrik kristen musiker. Kristina och Ingemar är nu själva mycket verksamma i Betelkyrkan.

Välkomna! Kristina vem är du? Jag är 52 år vid det här laget och uppväxt i Örebro och är dotter till Elsa och Ingemar Ottosson och jag har en bror som heter Staffan. Jag är inte född här men har bott här nästan hela mitt liv. Du Ingemar har, så vitt jag förstår, däremot inte bott i Örebro hela ditt liv? Nej, jag träffade Kristina 1971. Då var Janne Åberg ungdomspastor i Betelkyrkan och jag övernattade ofta här på mina resor, för Örebro ligger så bra till mitt i landet. Jag träffade då den här ungdomsgruppen som Janne var pastor för. Där fanns bland andra Kristina som jag tyckte var ovanligt trevlig. Och på så sätt hamnade jag så småningom här. Kristina, jag tycker att vi skall börja tala om din pappa och mamma, Ingemar och Elsa. Ingemar Ottoson han var väl mycket verksam här i församlingen? Så vitt jag vet har han varit både söndagsskolföreståndare och församlingsordförande.

Söndagsskolemöten som semestermål Ja, han var väldigt intresserad av arbetet i församlingen. Söndagsskolföreståndare var han så länge jag kommer ihåg. Han var entusiastisk för det han höll på med kan man säga. Ett sådant där minne som direkt kommer upp var ju våra semestrar, när jag var liten. Det var

123 att åka land och rike runt på söndagsskolmöten. Då packade han med sig familjen och så åkte vi till Umeå och till Gotland och var med på söndagsskolmöten. Då gick det bra att resa. Det tyckte pappa var vettiga resmål, men annars var han inte så förtjust i att resa på semester, men till söndagsskolmöten fick vi följa med. Allt det där engagemanget det måste ha tagit mycket tid? Han var väl i kyrkan ganska mycket då? Ja, det var han. Han jobbade ju som lärare, pappa. När han åkte från jobbet, åkte han nog förbi kyrkan mest varenda dag. I alla fall när han var ordförande. Det vet jag att han gjorde. Han ville hålla ordentlig kontroll på expeditionen och hålla sig underrättad om vad som var på gång i kyrkan. Pratade han mycket hemma med familjen om vad som hände där? Nej, det kommer jag inte ihåg att han gjorde. Jag tror att han funderade mycket själv. Han och mamma kanske pratade. Men han sjöng inte i kören? Det gjorde väl din mamma?

Sång- och musikliv Det gjorde hon. Det var många år hon var med i Betelkören. Det var kul, tyckte hon. Och vi var med en period båda två faktiskt. Jag började i Betelkören, när jag var 12 år. Vi var ett gäng tjejer, som gick in på samma gång i stora kören, när Lennart Spångberg var ledare för kören. När kunde det ha varit? Ja, kunde det ha varit omkring 1965 kanske. Jag vet inte. Tidigt var det i alla fall. Nästan 40 år sen. Ja, det var längesen. Så unga är inte med i den typen av kör idag. Nu finns det ju olika körer i kyrkan. Det fanns det ju inte då. Var ni många yngre? Vi var kanske en fem-sex stycken. Mer var vi nog inte. Det var Ulla- Carin Gobén, Eva Prenkert, Ninni Berggren, Barbro Beckman och jag. Ni sjöng samtidigt som din mamma sjöng med i kören. Det var inga problem med det? Kändes inte det ”skämmigt” på något sätt? Nej, nej det var bara roligt. Och det var ju så jättekul, när Lennart Spångberg kom. Han och Inga var ju unga, och vi sjöng mycket Bach och annan klassisk musik. Det var svårt men vi tyckte det var kul.

124

Var du med i musikföreningen också?

AKO teamet Ja, det var jag väl, men det var inte så mycket. Min riktiga höjdpunkt när det gällde musikförening var nog tältmötena vid Svampen med AKO- teamet. Berthil Paulsson hade ju mötesserier där. Då var det ekumenisk musikförening. Vi var med och sjöng, och kunde alla de där stämmorna, och det var ju jättekul. Det var modernt då. Jag kommer nog mer ihåg musikföreningen där än i kyrkan. Sen hade ju också Thomas Prenkert ungdomskör i Betel Det kanske var 1966 eller 1967. Då blev det ju en samling för ungdom som det aldrig varit förr. Vi var nog en 25-30 stycken, och vi hade kul tillsammans. Vi höll på i flera år .Thomas var ju rätt ihärdig med ungdomskören. Vad var Stämbandet då? Det var ju en sånggrupp som jag var med i. Vi var sex stycken. Det var Ulla-Karin Gobén, Eva Prenkert, Kristina Berggren och jag. Så var det Björn Gobén och Sten Bäcker. Vi sjöng lite amerikansk folkinspirerad sång, lite gospel och liknande. Det var innan Ingemar kom till stan? Jag hörde Stämbandet, men det var nog den lilla varianten, där inte du var med, inflikar Ingemar.

Stämbandet (Foto: privat) Från vänster Eva Prenkert, Björn Gobén, Ninni Berggren, Sten Bäcker, Kristina Ottosson, och Ulla-Karin Gobén

125

Sången har betytt mycket för dig, då? Men sen var du med i annat ungdomsarbete också? GK och allt sån´t där som ni hade förr, eller hur? Ja, jag har ju varit väldigt trogen församlingen kan man väl säga i alla år. Jag har aldrig haft något problem med det, som andra kanske haft. Jag är nog en väldigt foglig typ. Jag tror det. Jag blev döpt och kom med i församlingen när jag var en 15-16 år. Jag gick nog på gymnasiet. Yngve Adolfsson var församlingsföreståndare. Vi var en stor grupp som blev döpta det året – tio kanske. Då var vi alltså framme vid 1965 ungefär. Sen utbildade du dig, tog studenten och det minns till och med jag. Jag var med och tog emot dig. Efter studenten gick jag på Sjövik ett år och vävde och lagade mat. Det var pappa som ordnade in mig. Där hade ju han själv och även alla hans syskon gått. Det var väl inte fel. Efter det året bestämde jag mig för att bli sjuksköterska. Det var inte så många alternativ för en tjej då. Och efter utbildningen var du ett antal år inom sjukvården, innan du kom till universitet och började som lärare på utbildningen. Vi får gå framåt i åren. Jag ser att Ingmar vill komma in i samtalet. 1971 kom alltså Ingemar. Vem var pastor då? Jag tror att det var Yngve Adolfsson, men sen kom nog Lönngren ganska snart. Och Janne Åberg var ungdomspastor. Vi ungdomar träffades på lördagskvällarna. Ibland hade vi samlingar tillsammans med Vasakyrkan. Vi alternerade och hjälptes åt med program. Vi hade julfester t ex tillsammans. Det var ofta stora samlingar. Ibland kom det dit någon som Ingemar och sjöng.

126

En vacker sommardag 1973 gifte sig Kristina och Ingemar på Sjövik. (Foto: privat)

Stopp nu! Det gick allt lite väl fort! Nu får vi låta Ingemar berätta. Du Ingemar kom alltså till Örebro och träffade Kristina i Betelkyrkan. Men det vore intressant att höra lite om din bakgrund, och hur du kom in i din bransch, eller hur man nu skall uttrycka det. Din pappa var pastor, eller hur? Ja, det stämmer. Jag är uppväxt i Hässelby Villastad. Där spelade jag popmusik, och det var inte alls i kyrkans regi då. Parallellt spelade jag i kyrkan. Jag spelade bas i musikföreningen, men allt spelande var alltså inte i kyrkan. Pappa var också fängelsepastor på Långholmen, och jag minns att jag och mina ”elektriska” kamrater var där och spelade ibland. Det gick ju hem. Sen började jag resa omkring och spela mina låtar. Jag var i Örebro någon gång också. När jag var i Örebro hängde jag väl på de där ungdomssamlingarna på lördagskvällarna som Kristina talade om. På somrarna var vi i Vasakyrkans sommarhem i Adolfsberg. Där var väldig aktivitet. Jag var där och fick betalt och hade konserter. En sommar jobbade jag frivilligt på Gustavsviks camping. Håkan Brosten från Vasakyrkan var också med minns jag. Då var nog Kristina och jag redan gifta. 1974 skrev jag ” Musikalen Pappa” i en första version för Thomas Prenkerts ungdomskör. Sen låg den nog på is ett tag men våren 1974 åkte

127 vi till konferensen i Hälsingborg och framförde den. Hela kören var med. Det var kul. Sedan flyttade ju Kristina och jag från stan och bodde i storfamilj en period precis som det var i filmen ”Tillsammans ”. Jag skrev några nya låtar till ” Musikalen Pappa” och den uppfördes igen i Skultuna. Var det i Västerås ni bodde? Nej vi bodde på landet utanför Skultuna. Vi hyrde ett stort hus. Vi var riktiga grönavågare som odlade egna grönsaker och levde billigt. Åt ni bara grönsaker? Nej, men vi odlade vår egen potatis, lök, sallad, persilja och allt sånt där. Var de andra familjerna också från Örebro? Nej, de var från Västerås. Det var Anders Caringer och hans fru och goda vänner till dem. Vi träffades ju innan och pratade oss samman. Har ni sett filmen ”Tillsammans” så ni förstår hur det kunde vara att leva i storfamilj? Från början var det bara vi som hade barn. Vi hade Emily. Jonatan föddes också under den här perioden. De andra fick också barn så vi blev en stor grupp till slut. Vem var det som bröt sig ur först? Det var nog vi, som flyttade först, men vi var nog ganska överens om att det var dags. Vi hade till slut så mycket göra med att ta hand om våra egna växande familjer att vi vuxna fick mindre tid för varandra. Jag hade att i alla fall en bra tid där, betonar Kristina. Jag var ju hemma en period, och när jag började arbeta hade jag hjälp med barnen. Emily känner fortfarande att hon har sex föräldrar. Vi bodde tillsammans i fem år, så det var ingen liten tid. Alla är vi fortfarande goda vänner. När vi berättade för pappa Ingemar att vi funderade på att återvända till Örebro, dröjde det inte mer än en dag, förrän han ringde och sa, att han hittat ett hus åt oss i Sörby. Det gick fort att bestämma sig. Det var ett bra hus, och vi bor fortfarande kvar där. Ni var alltså borta från Betel i fem år. Var det mycket som hade förändrats sen ni lämnade stan? Ja. Vi var ju själva äldre och hade barn, så det var en helt annan situation för oss. När jag först kom till Betel var ju min blivande svärfar Ingemar Ottosson ordförande i församlingen, och Yngve Adolfsson hade ju hållit en tydlig stram profil där. Jag hade läst teologi då, men när jag kom där med jeans och träskor, så det kändes väl liksom i luften, att det inte var så lämpligt att gå upp i predikstolen i Betel - åtminstone inte att predika. Men när vi kom tillbaka kändes det som mycket var förändrat. Det var många familjer med barn. Barnen satt längst fram i kyrkan. Det

128 kändes kanske som om det var svårt att få acceptans för barnen. En del äldre tyckte nog att det var lite livligt i de första bänkarna. Men var det inte söndagsskola samtidigt? Jo, men man började alltid inne i kyrkan tillsammans med försam- lingen, och sedan tågade barnen ut. Det var väl kanske treåringarna, som inte var med i söndagsskolan, som fortsatte att klättra omkring, och ettåringarna som skrek rätt ut. Det var alltid många barn med 20-30 stycken. Men det kunde nog vara upp- och nergångar i barnantalet. Vårt äldsta barn, Emily, hade många kamrater i kyrkan, så det var lätt för henne att gå till kyrkan. Jonatan, som är tre år yngre, hade inte så många i sin ålder och Magdalena har bara haft ett par killar i sin åldersgrupp. Musikskolan började ju dra igång ordentligt, och för Jonatan blev ju kyrkan detsamma som att spela cello en tid. Alla ungarna har ju gått i musikskolan. Hur ser ni på kyrkan idag då? Är det något som vi inte kommit in på? Det där gamla baptistiska tänkandet är ju väldigt mycket borta i Betel och det är skönt, eftersom det idag är folk med mycket olika bakgrund. Det känns som om det är högt i tak. Det tycker jag är positivt. Det är ju fantastiskt detta tycker jag med den förändringen. Baptist- samfundet var ju förr väldigt strikt. Det var nog en hög tröskel att komma in i en baptistkyrka jämfört med i andra samfund. Så är det ju inte idag. Nu går jag tillbaka lite, säger Kristina. Jag var ju ordförande i ungdomsrådet några år, när vi träffades. Det tyckte jag var ganska kul, men sen blev det jobbigt. Det var nog dels det att vara tjej och dels att ha en position så där. Det var tufft för mig. Jag minns inte vad det rörde sig om för frågor, men jag minns att var en jobbig tid. Det blev för mycket för mig. Jag läste i Sändaren om New Age- utan några jämförelser i övrigt- att kommer man in i den rörelsen, är det inte som i frikyrkan, att man vid inträdet tilldelas en städgrupp och en kaffekokningsgrupp utan där får man liksom mogna och bara vara. Frikyrkan är ju en verksamhetskyrka och en föreningskyrka. Men det var kanske inte så du upplevde det? Det var mer ledningsfunktionen du hade synpunkter på? Ja, det blev för stort ansvar på något sätt. Jag tror att du var lik din far, inflikar Ingemar. Du är så plikttrogen. Har du fått en uppgift så har du svårt att säga nej. Men så flyttade vi väl i den vevan, så du kom ifrån. Det är viktigt, tror jag, att församlingen inte bara blir en massa uppgifter faktiskt. Det måste finnas tid att bara vara.

129

Det måste finnas plats för alla. Med tanke på också att folk är väldigt olika. Många är väldigt plikttrogna och kanske så plikttrogna att de har svårt att säga nej. Ja, din pappa var ju som vi sagt väldigt plikttrogen Han hade ju många uppgifter i församlingen, men jag tror nog, att han ville ha det så också. Jag minns också att han hade ett stort engagemang i en syriansk grupp i Örebro också, fortsätter Ingemar. Ja, många syrianer var ju ofta i vårt hem. Sedan blev ju pappa sjuk och kunde inte fortsätta med de kontakterna. Jag tror att han ville integrera syriangruppen i församlingen. Men nu har ju syrianerna fått en egen kyrka här i Örebro. Vill du säga några ord som avslutning, Kristina, om Betel förr och nu? Det har hänt oerhört mycket i Betel under de år jag har varit med. De minnen jag har från när jag var yngre var, att det var stelt i kyrkan. Det var de vuxnas värld. Gudstjänsten var inte för barn och ungdomar. Nu är gudstjänsten central och riktar sig till alla. Det är en öppen och tillåtande atmosfär. Det är jag väldigt glad för. Jag tror att musikskolan har gjort väldigt mycket för att öppna upp och ge möjlighet för andra människor att få komma in i kyrkan. Det är kanske så man skall se det. Betelkyrkan har fått en plats i samhället. Man vet var Betelkyrkan är någonstans. Just det att vi ser människor, som inte är med i församlingen, komma och gå känns viktigt för mig.

Tack Kristina och Ingemar!

130

Gamla tider i Betel

Intervjuare: Kerstin och Lars Ernestam

Februari 2002

Bertil Roman (Foto: privat)

Bertil Roman berättar Bertil, kan du berätta om när och var du är född och om hur du hamnade i Örebro! Jag är född 1915 i Hjo, och jag växte upp i Tidaholm. Till Örebro kom jag när jag skulle göra rekryten. Då kom jag närmast från Nora. Där hade jag arbetat på Konditori Continental hos min morbror Simon Johansson. I Nora blev jag frälst den 13 aug 1933 och döpt den 29 aug. samma år. Vad var det som gjorde att du hamnade just i Betel! Gick du runt till olika församlingar? Ja, jag gick först till Filadelfia för det tyckte pastorn i Nora att jag skulle göra. Så gick jag till Immanuelskyrkan och tittade lite där, men jag kände mig inte riktigt hemma. Så kom jag till Betel och där blev jag mottagen med öppen famn. Jag gick till en övning med Sångarbröderna och de tog hand om mig och det vart trivsel från början.

131

Nu tror jag du får berätta vad Sångarbröderna var för ena? Vi ser på kortet du har med dig långa rader betelbor som var med i Sångarbröderna. Ja, vi hade verkligen mycket roligt ihop och därtill en underbar andlig gemenskap i sånger och böner. När Sångarbröderna medverkade i gudstjänsten var det alltid fullt hus.

Sångarbröderna i Betel, januari 1936 Gruppen – enbart män – sjöng med ”stor tyngd” och enbart unisont. När de medverkade var det fullsatt i Betelkyrkan. (Bertil Roman i militäruniform på tredje raden) Några av ”sångarbröderna” blev vid detta tillfälle utnämnda till Riddare av Verksamhetsorden. Främsta raden , från vänster: Axel Holmqvist, Nils Bengtsson, Joel Nandorf; K.G. Garvill Rad 2 , från vänster: Tore Wård, Ingvar Angnert, Bertil Berglund, Eric Norman, Ruben Swedberg, Bengt Arvidsson, Bengt Jerhammar, Bengt Bengtsson, Bengt Lundquist Rad 3 från vänster: Arvid Broström, Elias Granath, Eric Blom, Erik Prenkert, Gustav Nordström, Göte Larsson, Bertil Johansson, Georg Haglind, Karl Lennart Svedin, Bertil Roman, Arne Hollberg Rad 4 från vänster: Edvin Gustavson, Hjalmar Jansson, John Berg, okänd, Daniel Andersson, Olle Flodin, Josef Blomé, Jan Lindskog, Hjalmar Hemming, Ivar Wählby, Albert Dahl (viss osäkerhet finns om några namn)

132

Efter ungefär ett halvår begärde jag flyttningsbetyg från Nora. När jag sa att jag skulle gå till Betel sa pastorn i Nora, Helgo Land: ”Inte kan du gå till Betel detta andliga fryshus?” ”Ja”, sa jag, ”då behöver jag komma dit och värma upp litet.” Det här var väl omkring 1935? Det var ett eller två år före delningen mellan Örebromissionen och Baptistsamfundet. Nora Baptistförsamling gick ju ur Samfundet då. Ja, det var en hemsk tid. Det skall vi inte tala om. Vem var församlingsföreståndare i Betel när du blev medlem? Det var Ruben Swedberg. Han var fantastiskt duktig att predika, men privat hade man svårt att komma honom riktigt in på livet. Jag hade svårt att få grepp på hur han var som person egentligen. Men en gång var jag med honom till Nora och Lindesberg i något ärende, och då var han verkligen spontan och fin så där på tu man hand. Det vore intressant att höra lite om hur det gick för dig att få arbete i Örebro. Jag vet att du har varit en duktig företagare men hur började det egentligen? Efter beredskapen 1942-43 så var jag utan arbete. Då var det någon som sa att Ernst Åqvist brukade låna ut pengar till killar som var lite framåt. Jag gick upp till honom och bad att få låna 1 200 kr på ett år och det fick jag. När jag fått pengarna gick jag upp till Helmer Ernestam, som var representant för en pappersgrossistfirma från Jönköping. Det var ju pappersransonering på den tiden och då köpte jag bageripåsar för hela slanten. Jag skaffade en cykelkärra och körde runt till hembagerier och konditorier i Örebro och sålde påsar. Helmer Ernestam ordnade så jag fick papperskvoter, så jag kunde köpa mer när det första partiet var slut. Det gick så bra faktiskt att, när det gått ett halvår, kunde jag betala tillbaka pengarna jag lånat av Ernst Åqvist. Han tyckte att jag skött mig så bra, så han tyckte att jag kunde behålla pengarna, men det ville jag inte. Så du har Ernst Åqvist i gott minne då? Ja, jag har honom i allra, allra bästa minne. Han var en fantastisk företagare och en god kristen samtidigt som han var medmänsklig. Han bodde vid Rudbecksgatan och jag var i hans hem ett par tre gånger. Det var så fin och skön atmosfär i hemmet. Hans fru Lilie var också så vänlig. Man kunde inte tro att de var så högt uppsatta i samhället som de var.

133

Det var intressant att höra det här. Sen utvidgades ju ditt företag. Du fick fler och fler produkter och det har ju gått bra för dig som företagare. Ja, det har det gjort. När jag slutade hade vi arton anställda som mest. Det skiftade litet. Jag studerade på Örebro aftonskola och läste bland annat ekonomi och välskrivning. Det var en väldigt stor företagaranda i din generation. Man var tvungen att sätta igång med något för att klara sig helt enkelt. Du var ju utan jobb och då kom du på den där idén att sälja påsar och så blev det mer och mer. Är det någon annan i generationen före din som du minns utöver Ernst Åqvist? Ja, jag minns hans bröder Erik och Oskar. De gick också regelbundet i kyrkan. Det var fina bröder alla tre, men den som jag lärde känna lite grann var Ernst Åqvist. Sedan var det grosshandlare Axel Vindahl. Jag ser honom framför mig när jag vill, när han går uppför estraden och skall leda förhandlingarna. Det var en verkligt fin gentleman och korrekt på alla sätt. Kommer du ihåg trädgårdsmästare Frans Pettersson i Ladugårdsskogen då? Ja, farbror Frans. Det var en fantastisk människa. Jag kommer ihåg hans böner. Det var värme och andlighet i hans röst. Och så hade vi disponent Erik Johansson på Viktoria skofabrik på Nygatan. Han var söndagsskolföreståndare under många år. Vi skall prata lite om söndagsskolan. Vilka var det som var lärare? Jag var själv söndagsskollärare i en fyra-fem år. Det var mycket barn i söndagsskolan. Det var fullt i kyrksalen. Det var tre klasser på varje sida. Det var omkring 300 barn. Jag hade en pojkklass mellan 11-13 år. John Berg hade pojkar mellan 13-16 år. Bertil Berglund efterträdde Erik Johansson som föreståndare. Senare kom Harald Ernestam in som medhjälpare till Bertil Berglund. Så lär du ha varit juniorledare i Betania? Ja, Betania hörde till Betel på den här tiden. Jag minns en gång när vi hade en ”propagandavecka” med pastor Wård. Kyrkan var alldeles full med ungdomar och samtidigt var det rätt så bråkigt. Vi fick lov att kasta ut några stycken och det var jag som var utkastare. En av busarna hette Pelle. ”Jag ska ta dig när ni går ut” sa han . ” Det kan ni göra” sa jag. Efter mötet sa jag : ”Vad ska ni göra nu då?” ”Äh, vi menade inte något med det” sa de då och lomade iväg.

134

Så Betel hade både söndagsskola och juniorverksamhet i Betania Ja, det var en ren utpostverksamhet, kan man säga. Jag var med när Betaniaförsamlingen bildades. Vi överlät juniorverksamheten till den nya församlingen och jag var och överlämnade kassan med ca 3 000 kr. Det var mycket pengar på den tiden. Var det några medlemmar från Betel som gick med i Betania? Ja, hela familjen Lidén gick med bl.a. Helge Lidén - virtuosen på piano. Han blev ju musikdirektör sen. Familjen Lidén bodde där uppe på norr. De var de enda som gick till Betania, tror jag. Du var alltså med i söndagsskolan och i juniorverksamheten. Var du med i fler grupper ? Ja, jag var med och bildade svenska baptisternas första scoutkår. Förste scoutchefen var Petrus Korsgren. Och så var jag med i ungdomsföreningen. Vi hade en liten ungdomsgård vid Kungsgatan (mot gården). Där höll vi till med olika grupper. Vi hade roligt faktiskt. Där träffades pojkar och flickor, och där knöts många band. Vi spelade och sjöng, läste och drack kaffe. När Ernst Åqvist dog testamenterade han nästan hela kvarteret till församlingen och hans avsikt var att det skulle förvaltas och underhållas av Betel. Vi gjorde upp planer för området. Arkitekt Alrik Gorne, jag och Harald Ernestam var de drivande för att vi skulle bygga hotell och bostäder. Det skulle finansiera ungdomsverksamheten. Med den kalkyl vi hade då skulle vi få en stor summa pengar över varje år. Det fanns också planer på en ny kyrka. Men så blev det alltså inte? Nej, jag var borta från församlingen ett litet tag, och då såldes fastigheterna. Det var väl Adolfsson tillsammans med distriktsföre- ståndare Hammarström, som drev igenom att de skulle säljas. ”Vi skall inte hålla på med affärer i vår församling” sa man. Jag har fattat att man ville bygga till kyrkan och få ungdomslokaler där, och att man skulle släppa lokalerna i husen vid Rudbecksgatan/Kungsgatan av det skälet. Nej vi skulle bygga ungdomsvåning där Centrumgården nu ligger fast större bakom kyrkan. Den nya kyrkan som var skissad skulle ligga utåt Rudbecksgatan. Men när det kom till kritan var det ingen som ville offra den gamla Betelkyrkan.

135

Tror du att man kunde ha byggt till Centrumgården och ändå byggt det där hotellet nedanför? Javisst, det hade gått bra. Och så ville vi att det gamla Dorkas- hemmet på Rudbecksgatan skulle få en våning till med lägenheter för pensionärer med servicekök och allt det där. Men så sålde man Åqvists fastighet vid Rudbecksgatan/Kungsgatan och köpte istället fastigheten som ligger bredvid Betelkyrkan samt byggde Centrum- gården och rustade den befintliga kyrkobyggnaden. Hur ser du på det nu, när det gått så många år sen den diskussionen? Tror du det hade blivit bättre med en ny kyrka? Nej, jag tror att det var bra som det blev. Men jag hade inte haft något emot en ny kyrka heller, modernare med andra möjligheter. Men då hade den idag legat mitt emot Frälsningsarmén och det tycker jag inte hade varit så bra. Och det är klart att som det är idag med så mycket trafik i det där hörnet hade det inte blivit så bra. Om du jämför församlingen idag med den församling, där du blev medlem när du flyttade in 1935 vad tycker du är annorlunda? Ja, jag anser ju att om vi skall vara en baptistförsamling så skall medlemmarna vara frälsta och döpta. Du menar att man skall ha kvar dopet som medlemsgrundande. Ja, det anser jag. Jag har alltid sagt att jag inte är ekumenisk. Jag har inget emot personer som har en annan kristen uppfattning än jag, men jag kan inte acceptera något annat än den evangeliska baptismen. När du säger att du inte är ekumen så har jag fattat att det gäller församlingsorganisationen, men att du inte har något emot samverkan mellan olika organisationer. Men du tycker att dopet skall vara medlemsgrundande, eller hur? Så är det. Förut var dopet absolut obligatoriskt, men sen hade vi så kallat associativt medlemskap. Det kunde jag acceptera. Jag förstår hur du resonerar. Vad säger du om själva gudstjänstutform- ningen nu och då? Jag tycker nog att det var mera djup och stil över gudstjänstlivet tidigare. Nu tycker jag att det är lite för rörigt. Du menar att det var mer strikta former förr? Nej, inte direkt strikta, men det var mer värdighet över en gudstjänst förr. Man kom inte klädd hur som helst till en gudstjänst då, men det gör man nu. Det tycker jag inte om. Förr var kollektörerna elegant och fint klädda i svart.

136

Ja, jag minns att farbror Helmer, Sörens pappa, alltid bar citydress, när han tog upp kollekten. Hur ofta sjöng kören då? Den sjöng varje söndag. Nu är det väl ungefär en gång i månaden. Men då hade vi ingen musikskola på den tiden. Jag tycker att Musikskolan splittrar i stället för förenar. Börje Ström är så pådrivande i det där. Meningen var att vi skulle försöka få Musikskolans elevers föräldrar att gå in i församlingen för att bli frälsta och döpta. Det har inte hänt någonting på 20 år. Vi har inte fått någon medlem. Föräldrakören Herrans Liv sjunger då och då, men de har inte blivit medlemmar i församlingen. Det tycker jag är lite trist. När det gäller musikföreningen då, som fanns förr, sjöng den bara på kvällsmötena? Ja det var på kvällsmötena blandat med Sångarbröderna alltså och en kort tid på 50-talet hade vi ju en musikkår. Vi har fått intressanta inblickar om gångna tider. Vi har fått veta hur du som ung man kom till Örebro, gick in i församlingen och sen varit trogen medlem under alla år. Innan vi slutar skall vi väl titta på det här fina kortet du haft med dig på Sångarbröderna. Berätta om några stycken av dem! Då börjar jag faktiskt med Elias Granath, kyrkvärd. Han hade ett glatt humör, var vänlig och rar mot alla. Det var många som faktiskt gick i kyrkan för att det var roligt att få ett så fint välkomnande av Granath, när han var kyrkvärd. Så har vi Arvid Broström. Han hade sportaffär. Det var en frifräsare. Han hade åsikter om det mesta och ofta var det väldigt förnuftiga åsikter. Men han framförde dem lite burdust så församlingen lyssnade sällan på honom. Erik Prenkert var disponent för Pax skofabrik och väldigt aktiv i församlingen i alla möjliga sammanhang. Så har vi Gustaf Nordström, en särpräglad individ. Det var förresten han som tog emot när jag kom till Sångarbröderna första gången. Sen har vi Bertil Berglund, söndags- skolföreståndare och Ruben Swedberg, en rent fantastisk människa, som jag sätter mycket, mycket högt. Så har vi Ingvar Angnert. Han var också en särpräglad person. Han lever faktiskt och är 92 år nu. Så har vi KG Garvill, också en mycket fin människa och oerhört kunnig bland annat i baptisthistoria. Så har vi Bengt Arvidsson, som var andrepastor under Swedbergs tid. Var det inte Bengt Arvidsson, som sen kom till Sveriges Radio och läste nyheter? Jo, det gjorde han. Han hade bra röst. Så hade vi Josef Blomé. Han var blomsterhandlare och storsångare. Sen har vi Olle Flodin. Han var specerihandlare och han var en vänlig och trevlig man. Han gjorde inte så stort väsen av sig. Sen har vi Albert Dahl. Vi var tillsammans juniorledare i Betaniakyrkan. Ja, vi skall väl inte ta för många?

137

Tack skall du ha Bertil Roman. Det är roligt att höra dig berätta. Vi vet att du alltid haft ett stort engagemang för församlingen och aldrig varit rädd för att säga vad du tycker i olika frågor. Nu skall vi väl låta Sören Ernestam få berätta lite också!

138

Sören Ernestam berättar

Sören, du hör till generationen efter Bertil Roman, kan man säga. Det stämmer det. Du har i stort sett växt upp i Betel, även om du hamnade i Jönköping ett antal år. Hela din ungdomstid har du varit här i Örebro, eller hur? Det kan man verkligen säga. Det var så att Betel var A och O i min familj. Mamma Greta var tidigt med i kyrkan och även min pappa Helmer. Det blev söndagsskola tidigt för mig och min syster Marianne. Hon är nästan tre år yngre, och jag minns att jag fick hålla henne i handen och gå till söndagsskolan i Betel från Västmannagatan, där vi bodde. Man passerade många kyrkor men till Betel skulle man gå. Det var bara så. Vem var söndagsskolföreståndare då? Det var Erik Johansson, som kallades ”Baddarn” på grund av sin stora kroppshydda. Efter honom kom Bertil Berglund, som sedan fick min farbror Harald Ernestam vid sin sida. Det var två giganter i söndags- skolsammanhang. Kyrkan var som regel full med söndagsskolbarn. Det var omkring 300 barn, två bänkrader för varje klass. Jag hade en söndagsskollärare som hette John Berg. Läraren stod framför sin klass med ryggen mot talarstolen. Det fanns även en gubbklass, och gubbklassens ledare på den tiden var pastor Wård, en liten mustasch- prydd herre som hade två rader med äldre gentlemän framför sig i sin klass. De kom troget varje söndag till söndagsskolan. Sedan skulle det tas upp kollekt, och då var det en herre, som hette Bertil Roman, som sprang omkring med en bössa. Därefter sprang han ut framme till vänster i kyrkan och tömde den. Det rummet var kök, innan Centrumgården byggdes. Du berättade att Bertil Berglund hade Harald Ernestam som vice föreståndare. Det lär ha varit stora anordningar till exempel i samband med julfesten. Harald ritade och grejade. Kan du berätta några minnen? Vi har sett en del planscher. Jag kan berätta med gott minne och en viss stolthet. Min farbror Harald var en stor figur i sammanhanget och mycket konstnärlig. Han var ute och reste mycket i veckorna, men hans liv var söndagsskolan och engagemanget där. Han målade ofta upp stora, stora planscher för att åskådliggöra sitt söndagsskolbudskap. I vissa fall var det träställningar också och de tillkom hos min pappa och mamma på Västmannagatan. De hade bättre utrymme i sin källare och där målades det fredag kväll och lördag, för att allt skulle vara klart att ställas upp i söndagsskolan på söndagen. Jag vill också nämna att nuvarande körrummet bakom orgeln

139 var det enda utrymmet för all ungdomsverksamhet vid den tiden. Där var söndagsskola för de yngsta under ledning av Astrid Widén samt GK och juniorerna. Det var trångt men trivsamt!

Här blåses en söndagsskolfest in av fr.v. Claes-Göran Bengtsson, Olof Ernestam och Gunnar Gomér (Foto: privat)

Åskådlig undervisning om kontakten med Gud Ett speciellt minne kan jag väl berätta. Harald skulle åskådliggöra hur man fick kontakt med Jesus, och vad som kan hända då. Han gjorde en väldigt stor kontakt. På kontakten var fäst ett rep och i andra änden av repet ännu en stor kontakt, som Harald gjort. Min uppgift var att gå upp på sidoläktaren och lägga mig på knä innanför räcket, så ingen skulle se mig. Harald talade över söndagsskoletexten och visade på en plansch det långa repet. Så restes en stege mot sidoläktaren, den stora kontakten stacks in till mig mellan spjälorna av någon som klättrat upp för stegen och där satt jag på huk redo att tända de tomtebloss som monterats på den stora kontakten. Det lyste och fräste där uppe under taket. Då sa min farbror Harald: ”Ja där ser ni hur det blir när man får kontakt med Jesus Sök kontakt med honom!” Jag är säker på att ingen i den fullsatta kyrkan glömmer att något alldeles extraordinärt händer i ens liv när man söker Guds ledning. Jag tror att han betydde rätt mycket för många av oss med sina dramatiska illustrationer. Det är synd att de där planscherna och träställningarna inte finns kvar. Någon kanske finns hos min kusin Olle, Haralds son. Söndags- skolans julfest var ju också alltid något speciellt. En gång kom det in en

140 stor korgsläde fullastad med alla möjliga paket. Den drogs av några tomtar fram till en stor, stor bok som var 3-4 m. Där hade jag också ett hedersuppdrag. Jag skulle springa och vända blad. Det var ritade noter på sångerna som hörde till de olika scenerna som spelades upp av herdar och änglar och vad det kunde vara. Det var ju nästan överarbetat. Det var ingen som kunde fortsätta i den stilen när Harald slutade. Det är inte lätt att ta över. Han hade väl en speciell förmåga och begåvning på det där området. Javisst och jag kan väl tillägga att jag så småningom växte till mig och fick en egen söndagsskolklass med pojkar. För dem gjorde jag en fyrfilig rund bilbana och för varje söndag som de var närvarande fick de flytta fram ett steg med bilen. Det höll vi nog på med ett par år. Vad var det för grabbar som var med i din klass? Det var bland andra en pojke som hette Magnus Fagerlind, släkt med Garvills. Han blev visst advokat i Stockholm. Sen var det Leif Johansson, äldste son till Saga och Sune, nu läkare i Uppsala. Vidare var det Stefan Bengtsson, son till Nils Bengtsson, den legendariske dirigenten, organisten och pianisten. Det var söndagsskolan det. Har du varit med i GK då? Javisst. Goda kamrater. Framåt steg för steg! Petrus Korsgren var min kårchef. Varje vecka stod han i golfbyxor och snodd framför oss. Jag var med i patrullen Örnen. Så fanns det t.ex. Falken och Svanen. Från början var vi i lilla salen, nuvarande körrummet, men sen fick vi tillfälle att göra i ordning en GK-lya bakom dopgraven. Det var en rolig tid när vi färdigställde det där lilla utrymmet. Vi sågade till runda kubbar att sitta på och gjorde små bord. Där hade vi sen patrullmöten. Det var ett lyft för vår generation – en egen lya bara för oss själva! Andra ledare som var med då var Åke Bang, Inga-Maj Suneson och Elinor Nord.

141

Hungriga juniorer på Rossnäslägret 1947. Per Rasmussen och Sören Ernestam serveras av Eva Åqvist.

Sen kom du till juniorföreningen? Ja, och där hade vi legendariska ledare som Märtha och Eric Isakson och Bror Gobén. De betydde mycket för oss i de där åren för att inte nämna ungdomspastorn Ingemar Fredén - en verklig ungdomsman. Vi ungdomar träffades oftast på förmiddagsgudstjänsten och efteråt gick vi ju ut någonstans som ungdomsgäng. Och på somrarna var det NBUF:s läger som gällde och ibland var det vinterläger också. Mitt första läger var i Storå 1944 med Manne Vincent som lägerchef. 1947 var det riksläger i Rossnäs, en udde utanför Motala. Lägerchef var Joel Sörenson. Det var ett stort läger i Degerfors, Degernäslägret 1949, och i Uskavi 1950. Det var en väldigt trevlig tid. Tyrestalägret 1957 utanför Stockholm var också ett stort läger. Stora ungdomsskaror var vi också som deltog i musikföreningen. Berätta lite om musikföreningen! Ja, jag var med och spelade gitarr ganska tidigt och det var trevligt att få vara med och försöka kompa upp det lite så det blev lite tempo. Josef Blomé var ordinarie ledare och jag var ställföreträdande under ett par år. Där var flera profiler. Där var Nils Ljungqvist och Ingrid Fridén på dragspel. Bengt Seger spelade bas för att inte tala om Nisse Bengtsson

142 som drillade mycket starkt på pianot. En del mandoliner och fioler fanns också med. Vi hade också Berta Liljestrand som knäppte på sin gitarr, en stor fryntlig och trevlig dam som hade bageri på Rudbecksgatan. Hon skänkte förresten mycket bröd till oss lite då och då och alltid tekakor till våra årsmöten. Vi spelade alltid och sjöng på söndagskvällarna kl. 6. Några som alltid var med var ”flickorna” Engvall, Annie (Angnert) och Ester Bengtsson, Nisses fru. De var också alltid med i kören. Det var en stor generationsspridning alltså? Ja, det var en stor skara både unga och äldre. Var det lite glest någon gång gick körsångarna fram och fyllde på. Och så var det pastorerna då? Ruben Swedberg? Ja, Ruben Swedberg var en man med pondus. Man glömmer aldrig hans klara stämma, lite bas. Man kände att han behärskade talarstolen och kyrkorummet på ett fantastiskt sätt. Jag kan nämna något om en dopförrättning som jag kommer ihåg på ett alldeles särskilt sätt. Det var 12-14 stycken som hade anmält sig till dop. Det var bland andra Greta och Ruben Swedbergs äldste son Bo. Sist av alla och mycket överraskande anmälde sig dagen före dopförrättningen den yngste sonen Ulf. Ulf var en vilding som ung. Han hade många goda sidor men han hade en stark personlighet och var mycket självständig. Han var väl kanske inte direkt mogen att gå in i församlingen enligt föräldrarna men han anmälde sig till samma dopförrättning. Det var då lite uppseende- väckande kanske man kan säga. Ruben döpte i alla fall en och en allteftersom de hade anmält sig och sist steg yngste sonen Ulf ner i dopgraven. Och man glömmer inte när Ruben Swedberg lyfte armen och sa: ”Härmed döper jag dig min yngste och älskade son” och så blev det tyst. Kyrkan var full av folk men det var alldeles dödstyst några långa sekunder, och så fullföljde han dopet. Det var mycket starkt. Det glömmer jag aldrig. Sen träffade du också pastor Leander och ni blev ju närstående så att säga genom att du gifte dig med en av hans döttrar. Ja, Algot Leander var en fantastisk man. Honom värdesatte jag mycket. Han var fin, Algot. Han och jag hade mycket bra kontakt. Vi stod varandra nära. Han var också mycket praktiskt lagd Vi snickrade och byggde om hus på fritiden. Han upplevdes lite stram från predikstolen. Hur var han i det personliga umgänget? Ja, det var inte alls någon stramhet utan han var mycket, mycket fin i sättet, men han släppte nog loss mer när han kom utanför kyrkan, till exempel på en utpost. Då spelade han gitarr ibland också.

143

Vi hade flera utposter då, bland annat Lillstugan Mark och Ladugårdsskogens kapell. Då var ofta en grupp sångare från Betel med som sjöng och avlade vittnesbörd. I Ladugårdsskogens kapell fanns på plats trädgårdsgårdsmästarna Pettersson, far och son. Gamle Frans rättade ofta predikanterna med hög röst. Mitt under predikan kunde man höra: ”Där har du fel!” Och på klingande närkingska : ”Herre, välsigna judaar, Du sir hur di hart.” Har du någon intressant episod att berätta från något tillfälle? Ja, vi var ”sprakfålar” lite till mans kanske man kan säga och hade en del hyss för oss. Vi hade dåligt med körkort på den där tiden. Den ende som hade körkort var Ulf Swedberg. Jag minns särskild en gång när vi skulle åka skidor i Kilsbergen. Josef Blomé var frikostig och lånade ut sin skåpbil, så att vi skulle få med oss skidorna. Den bilen körde Ulf. Henry Lundin lånade ut sin Folkvagn, som var hans andrabil, till sonen Hans så att alla skulle få komma med. I alla fall hände det att det var halt och Folkvagnen åkte i diket. Jag satt i bilen framför bredvid Ulf och tittade i backspegeln. Plötsligt var Folkvagnen borta. Vi backade tillbaka och fick se Folkvagnen ligga på taket bara någon halvmeter från en grov lyktstolpe men grabbarna hade krupit ur den upp- och nervända bilen och stod utanför. Tackom och lovom! Vi lyckades välta upp bilen på rätt köl med hjälp av några medtrafikanter men Hans Lundin var lite skärrad. Han hade kört utan körkort. Det hade endast blivit en liten buckla på ena dörren. Det var allt. Hans ringde hem till pappa Henry. Han fick rådet: ”Sätt er i bilen och kör så ni hinner hem för att sjunga med musikföreningen i kvällsmötet kl. 6”. Vi körde ända fram till Köpmangatan, gick ur bilarna och klafsade på med pjäxor och allt vad vi hade direkt in i kyrkan. Då hörde vi Algot Leander annonsera: ”Och nu sjunger musikföreningen.” Vi klev mittgången fram till podiet och sjöng som aldrig förr. Det blev en riktig lovsång av tacksamhet för att ingen av oss blivit skadad. Så äventyret slutade lyckligt och ni hann fram? Vi hann fram. Det var ett litet minne, som sitter djupt. Det finns fler, men det kanske räcker. Ja, det får nog bli avslutningsminnet på det här samtalet med Sören Ernestam och Bertil Roman hos Kerstin och Lars Ernestam vid Glomman en eftermiddag i feb 2002.

144

Margit och Åke Storby

samtalar med Kerstin och Lars Ernestam om sina 50 år i Betelkyrkan

Utdrag ur intervju

Februari 2002

Åke Storby, när kom du till Örebro?

Första tiden i Örebro Jag kom hit för att jag Margit och jag hade gift oss sommaren 1949 och då bodde hon redan i Örebro. En lägenhet sprang på oss i oktober 1949, och då tog vi den. Men jag måste tillstå att vi hade för avsikt att flytta från sta´n inom ett år, men så blev det istället så att vi bott kvar här i mer än 50 år. Du började en tjänst på det som vi nu kallar Universitetssjukhuset, eller hur? Mellan jul och nyår 1949-50 gick jag till chefen på röntgenkliniken och han erbjöd mig ett vikariat. Ja, Margit hade ju sin tjänst på särskolan här i Örebro så det passade ju bra. Jag lovade stanna i sex månader. ”Du måste stanna ett år” sa överläkaren. ”Du lär dig inte apparaterna på kortare tid.” Jag blev kvar på röntgen 1½ år och trivdes väldigt bra, men tyckte på samma gång att en röntgenläkare var lite sekundär. Han fick aldrig tala om för patienten hur det stod till. Det gillade inte jag, så i juli 1951 flyttade jag till medicinkliniken. Där var jag fram till 1958. Då hade jag fått specialistkompetens i invärtes medicin och då slutade jag. Jag hade nämligen under tre år förberett min verksamhet på Drottninggatan 38. Vi var sju tandläkare och jag läkare som delade på ett våningsplan. Där hade jag min läkarpraktik fram till 1995 alltså i cirka 37 år. Då hade jag också gått åtta år på så kallad övertid efter 65-årsdagen. En lång läkargärning i Örebro och du Margit var lärare i särskolan och senare i Ekeskolan, vet jag. Jo, det stämmer. Jag kom till Örebro då särskolan grundades 1945. Efter akademiska studier i tyska och engelska var jag ett antal år timlärare på Karolinska läroverket (Karro). De sista tio åren före min pensionering var jag blindlärare vid Ekeskolan.

145

Då skall vi gå in och tala lite om Örebro Första Baptistförsamling, där ni båda har varit så aktiva under gångna år. Hur kom det sig att ni valde att gå till Betel, när ni flyttade till Örebro? Ja, det var väl i första hand jag som valde att gå till Betel, även om Margit tillhörde Vasakyrkan. Vi blev dock sedan överens om att gemensamt söka oss till Betel. Jag hade döpts vid arton års ålder i Jönköpings Baptistförsamling och under de nio år jag studerade i Stockholm tillhörde jag hela tiden den församlingen.

Händer det ingenting nu så blir du aldrig baptist Hösten 1939 hade vi en pastor i Jönköping som hette Nils Hammarståhl. Han var en lite ovanlig person. Han hade tagit studentexamen, något som inte så många baptistpastorer hade på den tiden. Han hade varit pastor i Lund och läst en del teologi där. Han var en sådan där ”präst” som vi gymnasister i Jönköping hade förtroende för. Vi gick på bibelskola på hösten och så tyckte jag: ”Händer det inget med dig nu så du blir baptist, så blir du det aldrig. Sen kommer du ut och skall studera och har inte de där relationerna längre.” Så där resonerade jag med mig själv och så anmälde mig alltså till dop. En kommitté utsågs som skulle tala med dopkandidaten. Och så kom man till församlings- mötet och där avlade man bekännelse. Därefter fick man gå ut och kommittén trädde fram och talade om för församlingen, att man var en människa med god vandel och att man nog skulle bli en bra medlem. Det beslöts då att man skulle få döpas och för min del skedde dopet den 13 dec 1939 i ett mycket kritiskt skede i historien. Två dagar tidigare hade ryssarna bombat Helsingfors. Hur var det då för dig Margit att komma som medlem till Betel? Ja, jag för min del hade ju bott i Örebro 6-7 år, innan Åke och jag kom till Betel. Jag var redan välkomnad i Vasakyrkan. Där hade jag varit verksam som juniorledare, vilket jag också hade varit i missions- församlingen i Vingåker. Jag var för övrigt också körsångare. Nu ville ju Åke att jag skulle komma med i baptistförsamlingen. Jag fick flyttningsbetyg och goda rekommendationer från Vasakyrkan. Eftersom jag inte var döpt som vuxen, måste jag döpas för att bli medlem i församlingen. Det utsågs då en kommitté precis som Åke berättat om när det gällde Jönköping, som skulle intervjua mig och prata med mig. Jag tyckte nog att det kändes lite genant. Men alltnog, det gick ju det också. De var väl vänliga och ställde inte så många frågor. I januari 1952 döptes jag tillsammans med pastor Leanders dotter Britt-Marie. Tidigare hade jag inte heller kunnat delta i nattvarden eftersom det var sluten kommunion då.

146

Det här var en mycket intressant redogörelse. När dagens medlemmar hör detta sätter de nog upp ett förvånat ansikte. Jag förstår att det kändes jobbigt att prövas när man har varit aktiv och engagerad församlingsmedlem så många år. Det har skett en stor förändring av formerna för medlemsintagning under de sista årtiondena, som vi alla vet. Men ni blev ändå välkomnade i Betel och har varit aktiva medlemmar under alla år i församlingen. Ja. Om jag får berätta något från de första åren, så skulle jag nämna en konferens någon gång 1954-1955. Missionsföreståndare Erik Rudén var kallad som talare. Jag hade haft mottagning till långt fram på eftermiddagen. Jag smet in i kyrkan igenom en dörr, som då fanns direkt in i kyrksalen längst ner på norra sidan. På de två-tre nedersta bänkraderna låg kläder i högar, som det alltid brukade bli på stora samlingar. I talarstolen stod Erik Rudén och talade om en långresa, som han gjort till Indien eller om det var till Afrika. Det minns jag inte. Men jag minns hur inspirerande det var 1954 att lyssna till en person som kom med egna upplevelser så fjärran från. Det var så mäktigt att se församlingen och så mycket folk samlat där, och jag kom utifrån livet och där var en så förtätad stämning. Jag minns att jag tänkte: Här är vi i alla fall en skara uttagna ur världen på något sätt. Det var samma känsla som jag haft när jag som student kom hem till Jönköpings Baptistförsamling vid påsken och smög in bakvägen till ett stilla nattvards-firande på långfredagen. Högtidsstunder i livet! Det var alltså i början av 1950-talet ni kom till Betel. Om vi nu skulle gå in lite på hur själva kyrkan såg ut och byggnaderna runt omkring. Hade man börjat bygga Centrumgården då?

Renovering av kyrksalen, ungdomslokaler och förverkligande av Centrumgården O, nej det gick lång tid. Det gick hela tretton år. Fram till 1956 var den gamla stilen på kyrksalen kvar. Det hände en stor sak den 12 juni 1956. Det var Algot Leanders 50-årsdag. Det var stor fest i kyrkan. Hela kyrkan var ommöblerad. Det var en sällsam fest. Jag fick gå ensam till festen, för Margit hade åkt till Småland med våra små söner. Dagen efter bar man ut alla bänkar och började den stora renoveringen av kyrksalen. Man förkortade kyrkan och flyttade fram den bakre väggen och den lilla extraingången in i kyrksalen, som jag nämnt förut, försvann. Centrumgården kom till 1963, efter mycket ritande och funderande och omritande. Vice stadsarkitekt Alvar Gorne, som tillhörde försam- lingen, gjorde de första ritningarna. Men efter många turer var det till slut ett Halmstadsföretag som gjorde det slutgiltiga förslaget.

147

Jag har hört att man ett tag var inne på att bygga en helt ny kyrka. Lillie Åqvist hade ju efter sin man Ernsts död skänkt fastigheten Rudbecksgatan 27 - Kungsgatan 22 till församlingen. Då fanns väl tankar, att man kanske skulle bygga en helt ny kyrka. Men församlingen inredde en femrumslägenhet i fastigheten till ungdomsgård. Där bedrevs det ungdomsverksamhet. Men så småningom fick församlingen en del bekymmer med husen. Det fanns andra hyresgäster, toaletter gick sönder, spisar blev gamla och behövde bytas ut och omkostnaderna blev höga. När så församlingen fick ett förslag från firman som ägde huset Köpmangatan 17, grannfastigheten till kyrkan, att byta fastigheten Rudbecksgatan/Kungsgatan mot denna fastighet, blev man intresserad av ett byte. Tanken var väl då att man kunde få som en kringbyggd gård mot Köpmangatan. Bytet kom till stånd och i fastigheten Köpmangatan 17 inredde man en sjurumslägenhet högst upp, som man hyrde ut som ett slags studenthem, vilket församlingen drev under ett antal år. Det var ju en intressant fastighet. Den lär ha byggts av en gammal medlem i församlingen som hette Johannes Svensson om jag inte minns fel. Just det, ja. Han var förläggare av söndagsskollitteratur och mycket aktiv i församlingen. Hans döttrar bodde sen i Lillstugan i Mark, och många är vi som druckit kaffe på övervåningen i deras lilla stuga. De testamenterade tomter ute i Mark till församlingen. Men vid tiden för bytet ägdes alltså Köpmangatan 17 av en firma som hette Poulsen & Ragoczy, och det var den firman som församlingen gjorde affär med. Var det mycket stridigheter i församlingen runt det där bytet av fastighet? Nej, det kan jag inte minnas att det var. Det kändes nog naturligt att man skulle byta. Det är mycket intressant det där med själva bytet, men sen kom väl diskussionen omkring byggandet av Centrumgården. Det finns ju i protokoll naturligtvis, men minnesbilder är minst lika intressanta som protokoll. Kommunen hade nog tänkt sig att hela kvarteret skulle byggas om. Man fick direktiv om att Centrumgården skulle byggas på det här platta sättet. Det var visst tänkt att det skulle vara överbyggda gårdar och som jag uppfattade det, skulle det stå bilar och allt möjligt ovanpå taket på ungdomsgården, men så blev det ju inte . Inne på gården fanns ett litet hus, där fröken Blomqvist bodde. Det fick rivas efter bygget av Centrumgården.

148

I detta lilla idylliska hus bodde fröken Blomqvist. Det låg på nuvarande parkeringen utanför Centrumgården 2

Sedan dröjde det väl inte länge förrän det var dags för det stora Åhlénsbygget?

Åhlénsbygget Det var många turer, innan det kom igång. Det var ju socialdemokratisk styre i stan, och många gillade inte att Åhléns skulle få bygga sitt varuhus. Därför försökte man på alla sätt förhindra det. Det fanns olika synpunkter inom församlingen om byggplanerna för granntomten, bland annat att Betel skulle vara ” The little church round the corner ”. Kyrkan skulle finnas med där livet brusade fram så att säga. Det blev till slut så att församlingen godkände byggplanerna. En kall vinternatt, innan bygget kom igång, brann den gamla skofabriken närmast brandmuren mot kyrkan. Vi hade varit vana vid en södersida, där det alltid var mörkt. Sedan sken solen in i kyrkan, och det blev lite motljus, något som en del fann lite ovant. Att den gamla fula fabriken försvann var ju en förutsättning för att Åhlénsbygget skulle komma till stånd, men i och med branden blev förändringen lite snabbare

2 Bild, Åke Lundin,gåva

149

än man tänkt sig. Turligt nog höll brandmuren, så kyrkan klarade sig utan allvarligare skador. Så fanns det väl ett hus alldeles intill Betel vid Köpmangatan, där Örebro Dagblad höll till? Ja, just det. Det var en liten högertidning, som kom ut på eftermiddagen. Det huset försvann i samband med branden. Vi har varit inne på att det var Algot Leander som var församlings- föreståndare i Betel, när ni kom med i församlingen. Så vitt jag vet blev ni båda väldigt goda vänner med familjen Leander. Det skulle vara roligt att få höra vilka minnen ni har av pastor Leander. Som predikant hörde Algot Leander till Baptistsamfundets främsta. Han var alltid väl förberedd och talade högt och tydligt, så alla hörde även de som var äldre. Framför allt hade han förmågan att säga amen. Ibland är det så med pastorer att de har svårt att komma till slut. De måste klämma fram med ytterligare något. Det gjorde aldrig Algot. Han sade amen, och då hade han sagt sitt. Han höll inte 12- minuterspredikningar utan han talade 20-25 minuter, och det tyckte vi var lagom på den tiden. Jag har så många positiva personliga minnen av Algot Leander. Speciellt tänker jag på alla fina sommarminnen. Vi träffades ofta i Mullsjö hos Anne-Louise och Sören, när de bodde där och på vårt sommartorp i Malexander. Inte sällan bjöd Sune och Saga Johansson Algot och Elsa på rödingfest på Gyllene Uttern och på vägen tillbaka drack de kaffe hos oss på Bockudden. Oändligt många samlingar av den typen har vi haft. Vad minns du Margit speciellt från gemenskapen med familjen Leander? Här kan jag inflika att det var tradition hos familjen Leander, att de skulle bjuda på kaffe på juldagsmorgonen efter julottan. Vi var många familjer, som var med vid de tillfällena på Järnvägsgatan. Jag har många starka och glada minnen från den tiden. Även våra pojkar, som då var små, var med vid de tillfällena. Det var så högtidligt och fint. Elsa gjorde så festliga samlingar med kaffe, fina kakor och tårtor, och det var verkligen högtidsstunder. Åke nämnde att Algot alltid var så väl förberedd, när han skulle predika, och det kan jag verkligen understryka. En gång när jag tackade honom för att han hade talat så bra på ett möte med Dorkasföreningen, sa han:. Det finns inget tillfälle som är för litet för mig. Jag förbereder mig väl vid alla tillfälle, när jag skall medverka. Predikade bra det gjorde Algot alltid.

150

Ja, jag förstår att ni skulle kunna prata länge om pastor Leander, som stod er så nära. Jag har ett kort på diakonkåren för 50 år sedan, alltså när ni kom med i församlingen. Bredvid pastor Leander på det här kortet sitter Ruben Swedberg, hans företrädare. Vad har ni för minnen av Ruben Swedberg?

Örebro Första Baptistförsamlings diakonkår hösten 1954.

Ruben Swedberg hade lämnat sin pastorstjänst, när vi kom till Betel, men han var kvar som medlem. Han var ordförande i Baptistsamfundet och riksdagsman. Han var kanske den mest kände baptistpastorn i hela vårt land. Så känd som Ruben Swedberg blev aldrig Leander. Han var väl också en god predikant? Ja, en eftersinnande, långsam talare, och det gick sedan över till hans son Bo som om möjligt var ännu långsammare, men hans ord var tänkvärda. Ruben Swedberg bodde alltså kvar i Örebro? Ja, han bodde på Oskarsplatsen. Men han dog ju tidigt, 1957 om jag inte missminner mig. Ruben och Greta var på en resa till New York. De uppsökte First Baptist Church på söndag förmiddag, och då var det någon som bad honom komma fram i kyrkan och bli välkomsthälsad. När han skulle sätta sig på en stol därframme, föll han plötsligt ihop och dog.

151

Jag har också hört talas om detta. Jag tror det var under den tid han var delegat i FN. Greta Swedberg var kvar som medlem i Betel ända till sin död för några år sedan. Hon var en charmant kvinna, tycker jag. Mycket vänlig och duktig och med stor integritet. Bredvid Swedberg på kortet här sitter Ingemar Fridén, som var andrepastor eller ungdomspastor på den tiden. Ingemar Fridén var duktig att predika och han hade också lätt att ”ta” barn och ungdomar och tala till dem i söndagsskolan och på junior- möten. Han var uppvuxen i Hjo, hade gått på Betelseminariet och var en typisk klassisk ung baptistpastor. Han hade för övrigt en förtjusande hustru, glad och trevlig. som spelade dragspel vid lämpliga tillfällen. I första raden från vänster har vi Erik Pettersson. Erik Pettersson på Dala, ja. Han var en hedersman. När han fyllde 70 år, skulle diakonkåren uppvakta honom därute på Dala. Jag hade just börjat min verksamhet och hade svårt att komma ifrån, men gav mig i alla fall av. Det var mellan 15 och 20 grader kallt den där dagen, när vi stövlade in där på Dala i trädgårdsmästarbostaden. Man hade en känsla av att han hade trädgården halvvägs inne i rummen också. Men det var en god stämning. Hans fru och syster var helt underbara människor, så positiva. De visste inte hur väl de ville oss. De skickade ofta med blommor hem från sin trädgård. De hade ett blom- och grönsaksstånd på det gamla Fisktorget bakom Stora Hotellet. Så har vi Johannes Lövgren Johannes Lövgren var också en känd person i Örebro. Han var duktig att renovera möbler, men många klagade på hans långa leveranstider. Han hade födelsedag på Trettondag jul, när församlingen hade årsmöte. Det blev en tradition att han fick komma fram på årsmötena och bli uppvaktad ända upp i 90-årsåldern. En gång uppträdde han med en stor älg av trä, som han snidat, under armen, och det blev en viss uppståndelse. Han var visst också en duktig biolog. Ja, det var någon som berättade, att han brukade gå fram och visa söndagsskolbarnen en liten tändsticksask. I den hade han något litet vårtecken, som han visade till exempel den första tussilagon eller blå- sippan. Och bredvid honom har vi Ragnar Gren, postmästaren. Ragnar Gren var en tid ordförande i församlingen. Det var en mycket stilla man. Han gjorde lite väsen av sig, men han var en rese. Han berättade, att han hade tagit till vana att varje söndagsmorgon, innan han gick till Betel, andaktsfullt gå fram till missionssparbössan och stoppa i en

152 slant. Han levde inte så länge efter sin pensionering. Han hade nog bara en period på mellan fem och tio år i församlingen. Han hade då varit postmästare i Örebro. Jag minns mycket väl när han kom ut till Asker för att inspektera. Min far var ju poststationsföreståndare. Det var alltid lite märkvärdigt när han kom. Längst ut i raden sitter Isidor Edelvik. Minns ni honom? Specerihandlaren, ja. Isidor Edelvik hade sin affär på Järnvägsgatan nära Algot Leander. Han hade två trevliga barn, varav en gifte sig med sonen till pastor Paul Johansson i Vasakyrkan. Det var Kerstin, ja. Hon utbildade sig sedan till präst. Jaktling heter de nu. Så går vi till nästa rad. Där står Axel Holmquist, optikern. Han hade en väldigt fundamental inställning, när det gällde musikföreningen. Jag minns att när diakonkåren skulle utfråga Bert Franzén, när han var påtänkt till ny församlingsföreståndare, tog det Axel väldigt hårt att Bert inte kunde säga att han tyckte om musikföreningssång. Denna utfrågning gjorde att Bert inte blev kallad som vår nye pastor. Bredvid står Georg Haglind. Han var Algot Leander mycket närstående, en av hans verkliga vänner. Georg Haglind var föreståndare på Specialkonsum. Ofta tittade Algot in till honom där, när han rörde sig ute på stan på förmiddagarna. Då passade de två på att gå in på Danielssons konditori för att dricka kaffe. Till personalen på Konsum kunde han säga: Jag går och provar, och det var alltså kaffet på Danielssons han provade. Han var alltid glad och trevlig och positiv, Georg Haglind. Man blev alltid glad, när man träffade honom. Bredvid honom står Helmer Ernestam, min farbror och Sörens far. Jag kommer särskilt ihåg Helmer Ernestam vid ett tillfälle i Vallersvik. Jag tror det var 1944. Där utkämpades en fotbollsmatch mellan damerna på ungdomsgården och gubbarna på Minnesgården. Jag har ett kort där Helmer och även hans bror Harald är inblandade i laget från Minnesgården. Då kastade det här ungdomsgårdslaget in två reserver, när det började gå illa för dem. Det var Arthur Hultling, som så småningom blev chef för Västerås Stadsteater. Han var son till Maja Hultling som var föreståndare i Vallersvik många år. Den andre var Lars Wettermark. Man hade krullat upp håret på dem och klätt dem till bystiga kvinnor. De gjorde ju snabba mål på de gamla gubbarna. Och jag behöver väl inte säga att ungdomsgården vann den matchen? Bredvid honom står en person som skrev protokoll, tror jag Den duktige Sven Pettersson, tjänsteman på SJ. Han var en mycket boklärd man. Det sades att han var specialist på björken, betula alba. Sven Pettersson lär ha känt till 600 olika arter. Han var ju den ständige sekreteraren i församlingen. Han skrev egentligen för långa protokoll

153 särskilt årsberättelsen, som var så lång, att det tog en halvtimme att läsa upp. Han var en verklig stilist. På äldre dar flyttade han till Vingåker, och då skrev han ofta i Katrineholmskuriren. Sven Pettersson var också uppskattad söndagsskollärare. På det här kortet från 1956 undervisar han vuxenklassen som alltid fanns på plats i söndagsskolan. De hade sin plats längst ner till höger i kyrksalen. Margit har väl följt våra söner till söndagsskolan och deltar i undervisningen. Hon sitter längst ut till höger i andra raden.

Betels söndagsskola för vuxna år 1956 Lärare: Sven Pettersson Första raden från v. Joh. Lövgren, Arvid Andersson, Gösta Arvidson, Eric Isacson, konditor Wiberg, Carl-Eric Häggström Andra raden från v. Bertil Gomér, ? Englund, Bror Gobén, Kerstin Blomqvist, Kerstin Sjöholm, Margit Storby Tredje raden från v. Nisse Bengtsson, Dansken Nielsen, Annie Angnert, Ester Bengtsson, ”Pröjsarn Eriksson

Bredvid Sven Pettersson på diakonkorten från 1954 står en person som var från Asker, Hjalmar Johansson, kommer ni ihåg honom? Hjalmar Johansson, ja. Han var en av dem som tillhört Filadelfia, men som inte gillade att det blev ÖM av Filadelfia, så han flyttade till Betel. De var mycket goda vänner med familjen Swedberg. Och så har vi Ragnar Ljung. Ragnar Ljung var adjunkt vid Flickläroverket. Han var en stilla och försynt man. De bodde på Räntmästargatan och hade ett trevligt hem inte så långt från familjen Ottosson.

154

Så har vi Bertil Berglund lite längre bort på raden. Han var väl en välkänd person? Han var mycket känd. Mycket trevlig, den gamle kämpen. Han grundade FKG i Örebro 1920. Bertil Berglund var bland dem som kom till Betel från Filadelfia- församlingen. Han basade för söndagsskolan i många år tillsammans med Harald Ernestam. Bertil Berglund var väl folkskollärare, eller hur, Margit? Ja, han var välkänd och omtyckt lärare, satt i stadsfullmäktige och var i många år församlingens ordförande. Vi träffades på lärarmöte i Vadstena med FKSL. Bredvid Bertil Berglund står Henry Lundin , ingenjör från Kumla. Han bodde med sin familj i en trevlig villa på Eyraområdet. Jag brukade knacka på, när jag var ute med barnvagnen. Hans barn hette Ulla, Hans och Åke. Bredvid honom står Erik Johansson. Erik Johansson var disponent på skofabriken Viktoria vid Nygatan. Han var kassör i församlingen, och han var ofta bekymrad för kassan. Han var söndagsskolföreståndare före Bertil Berglund. Därefter i tredje raden till vänster Sven G. Pettersson. Sven G. Petterson, ja. Det var många som hyrde smoking, jackett eller frack i hans affär. Han hade också café i backen till Adolfsberg. Sedan kommer David Wählby, den lågmälde folkskolläraren, och bredvid honom Albert Dahl, som var kamrer på mejeriet. Sen har vi en inflyttad lantbrukare från Asker. Johan Persson . Det var han som ägde ”baptistfastigheten” Kungsgatan 45. Vi kallade den så, för han hyrde ut till så många gamla baptistdamer. Där bredvid står specerihandlare Olof Flodin och Josef Blomé, församlingens storsångare. Han var en av många syskon, pojkar allihop, tror jag. Han var glad och fin och sjöng gärna Lydia Lithells ”Flyttfåglarna.” Erik Blom då? Erik Blom var den snälle och försynte skomannen som var gift med Sonja Blom, som var ordförande i Dorkasföreningen i många år. Då har vi bara Erik Prenkert kvar Erik Prenkert förkroppsligade Betelförsamlingen. Så upplevde jag det. Han hade så gott namn och rykte. Han var uppvuxen i stan och var mycket central i skosammanhang. Han var söndagsskollärare för våra pojkar. Han var politiskt intresserad liksom hustrun Ruth och tillhörde

155

Folkpartiet. Han var som ung också aktiv i FKG-sammanhang. Jag hörde talas om honom redan under min gymnasietid i Jönköping. Det är nu 50 år sedan det här kortet togs. Det var de som var verksamma, när vi kom till församlingen för ganska precis 50 år sedan. Sen känner ni förstås till en del ur den ännu äldre generationen, som betydde mycket för församlingen i början av 1900-talet? Javisst.. När vi kom till församlingen 1950 fanns ju en del av dem fortfarande i livet. Vi har personliga minnen av familjen Åqvist. Bröderna Åqvist kom ju någon gång runt sekelskiftet från Vingåker. De kom från mycket enkla förhållanden och byggde upp stora skoindustrier i Örebro. Det var Erik Åqvist som blev chef för Rex-koncernen, som omfattade olika fabriker, Ernst Åqvist, som var grundare av Oscariafabriken och Oskar Åqvist, som hade en grosshandelsrörelse i skor. Dessa tre bröder med familjer hade ju ett stort inflytande i församlingen. Den som levde längst var Erik Åqvist, som bodde på Kåvi säteri. Hans hustru Aline minns jag också mycket väl. Jag har ett speciellt minne från ett kretsmöte hemma hos oss på Storgatan 18, då det ringde på dörren. Utanför stod chaufför Vidlund från Kåvi med ett kuvert som skulle bifogas kollekten. Det var en femtiolapp som då var förhållandevis mycket pengar. Ernst Åqvist var död, innan vi kom till Betel, men hans hustru Lillie fanns alltid i kyrkan på söndagarna, en liten gracil kvinna. Familjen bodde i den där lilla speciella villan vid Rudbecksgatan. Ernst och Lillie hade ett stort antal barn. Tre söner blev ju ledare inom Oscaria- koncernen. Sonen Gösta var äldst och läste på gamla dar juridik och blev juridikprofessor i Oslo. Sen hade vi då Oskar Åqvist med hustru Ida, som jag minns mycket väl. De var lugna, stilla och fina människor. Dottern Ingeborg Rasmussen med familj tillhörde de aktiva i församlingen. Den mest kände i den släktgrenen är väl den nu så populäre dotterdottersonen Jonas Gardell. Vi skulle kunna fortsätta det här samtalet och fylla band på band med minnen men vi kanske får vara nöjda där. Ni har gett oss en hel del personliga glimtar från gamla tider i Betel som jag tror är värdefulla. Många är de som har gjort avtryck i församlingens historia. Tack ska ni ha!

156

Intervju med Gun-Britt Blomé, Elsie Ryblad och Iréne Seger

Gunbritt Blomé (Foto:privat)

Två systrar 1971: Elsie Ryblad och Irene Seger (Foto:privat) den 13 maj 2002

Intervjuare: Ing-Marie och Lars Forslin

Lars: Vad minns ni om gamla pastorer? Ta t.ex. Ruben Swedberg. Hur var han ? Elsie: Han var en duktig talare. Jag kan fortfarande minnas hans tonfall. Lars: Var kom han ifrån? Elsie: Det vet jag inte. Kanske från Hudiksvall.

157

Lars: Jag tror att han kom 1930, så det kan ju inte vara så mycket som ni minns redan från början. Han blev ju riksdagsman så småningom. Hur gick det ihop med hans roll som pastor? Elsie: Han var bortrest mycket och ofta. Det blev väl som om han hade ett deltidsarbete. Lars: Han var ju kvar i församlingen till 1947 . Elsie: Skall jag tala om något personligt så var det han som döpte min syster Rut och mig. Samtidigt döptes Ingegerd och Brita Rasmussen och Gunvei Swedberg, som var syster till Thea Swedberg-Edberg. Det var 1939. Jag var 11 år. Lars: Fick man bli döpt fast man var så ung? Elsie: Ja, men det var ett sammanträde före. Det var inte bara att kliva rakt in i församlingen, utan man blev först utsatt för ett litet förhör. Sedan blev det överläggning i församlingen. Under tiden fick man gå ut i ett annat rum. Efter det blev man välkomnad med glädje. Vi döptes på nyårsaftons förmiddag. Det var nog en söndag tror jag. Lars: Det där har jag också varit med om att bli förhörd och gå ut. Jag tror inte att någon har blivit underkänd någon gång. Alla: Nej, det tror inte vi heller. Elsie: Vår mamma yttrade sig i församlingsmötet under förhöret: ”Dom är ju så unga (Jag var ju 11 och Rut 13 år). Om försam- lingen anser att dom är för unga är dom beredda att vänta” Det tyckte församlingen inte var nödvändigt. Lars: Det var väl en ganska stor församling redan då? Elsie: Jag vill minnas att det var c:a 300 medlemmar. Lars: Vad finns det mer att säga om Ruben Swedberg? Han var ju gift? Elsie: Ja, han var gift med Greta som blev mycket gammal. Lars: Henne har vi ju alla träffat. Iréne: Hon var vital högt upp i ålder och en aktiv pastorsfru. Elsie: Ja, det var hon. Bl.a. hade vi en kristendomsskola för pastor Swedberg. Då hände det att vi fick vara hemma hos dem. De bodde på Rudbecksgatan 39 tror jag. Lars: Det fanns alltså ingen särskild lägenhet som hörde till församlingen för pastorn? Elsie: Det tror jag inte.

158

Iréne: När flyttade de till Oscarsplatsen? Elsie: Det minns jag inte. Men vi fick då i alla fall gå ner på Rudbecksgatan till ”Chokladpalatset”. Det låg nära kyrkan nedanför Kungsgatan. Det var ett lämpligt läge för vår pastor. Lars: Det var väl en ganska jobbig tid för pastor Swedberg med församlingsavsöndringar och liknande? Elsie: Vi var nog för unga för att ta del av det då. Iréne: Det var ju i början av 1930-talet. Lars: Det kanske var lite för tidigt för er med Ruben Swedberg. Då kanske ni minns mera av hans efterträdare Algot Leander som kom 1947. Elsie: Algot var en mycket ordentlig person och en duktig organi- satör. Lars: Man kanske skulle kunna säga prudentlig och mycket korrekt. Alla: Ja, det håller vi med om är riktigt. Iréne: Han arbetade mycket med expeditionsärenden. Gun-Britt: Han gjorde annat också. Han hittade kandelabrar i källaren som han putsade upp till exempel och allt möjligt annat. Oj, vad mycket han gjorde. Elsie: Samtidigt var det inte så mycket av expeditionsarbetet som gjordes i kyrkan, utan Algot skötte mycket hemifrån med sin privata telefon. Lars: Han hade alltså expeditionen mest hemma? Varför det? Gun-Britt: Då fick han ju vara hemma och så fanns det inte så mycket utrymme i kyrkan. Vi hade ju ingen egentlig expedition i kyrkan. Det var vaktmästarbostad där expeditionen finns idag. Iréne: Då fanns expeditionen framme i kyrkan. Den låg där man nu går igenom där man har instrument alldeles utanför det som nu är andaktsrum. Det rummet användes på söndagarna av bibelklassen för vuxna. De hade sina lektioner där under söndagsskolan. Alla andra i söndagsskolan satt bakfram i bänkarna i kyrkan. 6-8-åringarna satt i Lilla salen och Sandlådan var i ett av smårummen ovanför läktaren. Ing-Marie: Men var låg Lilla salen? Iréne: Det var det nuvarande körrummet.

159

Lars: Men så fick kyrkan 1944 en fastighetsdonation av Lillie Åqvist med bland annat en lägenhet på Kungsgatan 20-22. Där höll ni väl till med ungdomsverksamheten? Iréne: Där har vi haft mycket roligt med GK, junior- och ungdoms- föreningarna. Efter gudstjänsterna var det ibland kyrkkaffe i ungdoms- våningen på Kungsgatan. Lars: Jag har läst att när det var verkligt stora samlingar som årshögtider och jubiléer så höll man till på Oscaria. Elsie: Ja, någon enstaka gång hände det men det var ju bara i undantagsfall. Vanligtvis höll man till i kyrkan och dukade med bord på bockar. Iréne: Så fick man sitta i bänkarna och dricka kaffe. Elsie: På årsmötena breddes och serverades fina smörgåsar på stora svarta brickor med en duk över. De ställdes i trappan som går upp till smårummen bakom predikstolen i avvaktan på att det skulle bli dags för kaffet. Lars: Annars hade det väl varit lockande att påskynda förhand- lingarna. Gun-Britt: Man hade ju en klocka längst fram bakom predikstolen så att alla kunde sitta och titta hur länge en predikan höll på. Lars: Har ni andra minnen av Algot? Iréne: Det var han som döpte mig den 21 september 1948 på baptisternas 100-årsdag en tisdagskväll i kyrkan. Elsie: Var ni många som döptes då? Iréne: Vi var nog 8 stycken. Förutom jag var det Ann-Louise Leander, Kerstin Edelvik, Kerstin Fangel, Rut Holmquist, Britta Attebo, Birgitta Strandberg Lars: Bara flickor? Iréne: Jag kommer inte ihåg ,möjligen var det en pojke också. Lars: Var det ofta dop i församlingen då? Iréne: Ja, i varje fall oftare än nu. Elsie: Det största dop som jag kommer ihåg var under min skoltid innan jag tog realen. Då var det 14 stycken som döptes samtidigt. Det måste ha varit före 1945. Det var pastor Leander som vigde Allan och mig. Det var ju också så där ordentligt förstås. Före vigseln fick vi gå hem till

160

pastorsparet och gå igenom hur vi skulle ha det med val av psalmer och vilken musik vi ville ha och så bjöds vi på kaffe. Iréne: Och kören sjöng alltid på bröllop och på begravningar. Jämt! Lars: Fick Algot viga? Elsie: Han fick vigselrätt 1952. Iréne: Kerstin och Olle Larsed var de första som han vigde i kyrkan påskdagen 1953. Elsie: Men vi gifte oss 1955 så då var det praktiserat sedan några år tillbaka. Lars: Så ni behövde inte gå till borgmästaren? Iréne: Nej, det behövdes inte. Fast det var ju lysning som föregick i Nikolaikyrkan på den tiden. Så det var lysningssöndagar före vigseln.. Gun-Britt: Algot har vigt mig också. Fast då hade han slutat som ordinarie pastor. Iréne: Han har vigt oss också , 1959. Lars: Algot slutade 1961. Yngve Adolfsson tillträdde 1962. Där finns en lucka på ett år. Gun-Britt: Det var vakans där, men Algot tjänstgjorde som pastor lite av och till under den tiden i alla fall. Iréne: Adolfsson var ganska ny när Agneta, vår dotter, barnvälsignades. Hon föddes ju 1962 och då hade han kommit samma höst. Lars: Det var gudstjänster kl. 11 på söndagar förstår jag och även kl. 18.Var det veckogudstjänster också? Elsie: Torsdagskvällar var det möten i Lilla salen och församlingsmöten på måndagar men inte varje vecka förstås. Iréne: Det var väl var tredje måndagskväll. Lars: Torsdagskvällar - det var uppe i det nuvarande körrummet alltså? Gun-Britt: Ja, och körövningarna var på fredagskvällar. Nisse Bengtsson, vår körledare, var ju bortrest i veckorna och han kom hem lagom till körövningen. Elsie: Och det var före de fria lördagarnas tid, så fredagen var en ordentlig arbetsdag.

161

Lars: Onsdagskvällen då? Elsie: Då var det junior. Iréne: Måndagskvällen var det GK och efter det gick man till församlingsmötet. GK var från 18 till 19.30 då församlings- mötet började. På tisdagar var det strängmusiken-musik- föreningsövning hette det, onsdagen var det juniorföreningen som hade möte och på torsdagen var det veckomöte. På fredagen var det körövning och på lördagen var det ungdomssamling. På söndagen söndagsskola 9.30 till 10.30 och sedan var det gudstjänst till c:a 12.30. Söndagen avslutades med kvällsmöte kl.18. Lars: Det blev en rejäl vecka. Iréne: Ja, varenda kväll. Lars: Det måste ha varit tungt att vara församlingsföreståndare då? Han måste väl vara med i väldigt mycket av alla aktiviteter. Elsie: Inte på ungdomsmötena och inte i sångsammanhang. Iréne: Ingemar Fredén var ju ungdomspastor omkring 1951. Lars: Ja han fanns med i församlingen från 1951 till 1954. Iréne: Han var så intressant för han var så påhittig. Han hittade på en berättelse om en pojke som hette Pelle. Det var ett nytt avsnitt varje måndag, så det blev som en följetong. Ungarna satt som tända ljus för att få höra vad den där killen hittade på. Lars: Under Algots tid var ju Theodor Bergendorff, Ingemar Fredén och Sune Lönnback undgomspastorer, eller kanske det kallades andrepastor. Alla: Nej, ungdomspastor kallades det. Elsie: Bergendorff spelade på såg och så spelade han concertina, som han kallade ”konstiga Stina”. Han komponerade en del sånger som han gav ut i sånghäften. Duktig sångare var han också. Lars: Han flyttade härifrån 1947. Ingemar Fredén kom 1951 och stannade några år. Iréne: Ingemars fru Ingrid spelade dragspel i musikföreningen, som var en stor förening på den tiden. Iréne: Så fanns ju Sångarbröderna, men bara sporadiskt. Det var alla mannar som kunde sjunga. Det kunde vara upp till 40 stycken, så det blev mäktigt värre.

162

Lars: Fanns det inte ett blåseri också? Iréne: Jo, det leddes av en Liljestrand från Frälsningsarmén. Ett år kom en fanjunkare från I 3 som ledare. Bengt Seger, Jan-Erik Garvill, Klas-Göran Bengtsson, Roland Holmquist, Gunnar Gomér, Margareta Angnert, Olle Ernestam, Åke Lundin och kanske någon mer var med i blåsorkestern. Lars: Hade de en regelbunden verksamhet eller uppträdde de lite då och då? Iréne: De satt ute i foajén och övade. Lars: Men det köptes in instrument för ganska mycket pengar? Iréne: Vi har ett par stycken kvar hemma för att rädda till eftervärlden. Lars Under en musikledare, som hette Berg tror jag, drogs igång ett blåseri igen flera år senare. Vi letade då efter instrument, men vi hittade inga och ingen visste vart de tagit vägen. Iréne: Bengt räddade alltså några, en del såldes och Åke Lundin tog över ett euphonium som Berit Hedengrens pappa spelade på i Asker. Kanske en del instrument hamnade där. Bengt åkte ut och spelade med i Asker under en tid. Lars: Åter till Ingemar Fréden. Har ni några andra minnen av honom? Han var väl GK-ledare? Iréne: Han och jag, Åke Lundin, Hasse Lundin, Ruth Johansson, Bror Gobén och Tore Freij var GK-ledare. Lars: Sune Lönnback efterträdde Ingemar. Vad minns ni om honom? Gun-Britt: Honom var jag på läger tillsammans med. Lars: Vart åkte ni på läger någonstans? Elsie: Till Nifsand bland annat Lars: Var ligger det? Elsie: Det ligger vid Hjälmaren, bortom Hampetorp och strax hitom Dimbo. Mitt första läger var i Labbsand vid Möckeln i Karlskoga när jag var 11 år. Iréne: Mitt första läger var i Storå 1945. Sen hade vi läger vid Läppe och dessutom vid Glottra. Lars: Var det GK- eller juniorläger? Iréne: Det var juniorläger men senare slog man ihop dem så att det fanns en GK-avdelning och en junioravdelning i Läppe. 1948 låg GK-arna på ena sidan av en bäck och juniorerna på den andra sidan.

163

Man bodde i tält i en vecka. Det fanns inte så fin utrustning då som nu. Man stoppade halm i madrassvar som man hade med sig hemifrån. Halmen fick man ta från någon bondgård i närheten. Det rök och dammade. Lars: Hur många deltagare kunde det vara på ett läger? Elsie: Säkert ett hundratal. Lars: Vilka var lägerchefer? Elsie: Till exempel Evert Gehlin från Vingåker som var en riktig ungdomsman. Lars: Så det var inte bara örebroare då? Alla: Nej, det kom ungdomar från hela distriktet. Men man tältade ofta ortsvis. Lars: Och kärleken spirade? Elsie: Lägermammorna gick runt på kvällarna och kontrollerade att alla hade kommit in i sina rätta tält. Iréne: Märtha Isacson och Sara Fried-Dahl var lägermammor på massor av läger. Lars: Var de kokerskor också? Elsie: Nej det var andra. En hette Anna Melin från vår församling. De hade inte tillgång till riktiga kök utan de kunde få stå och laga mat ute i det fria. Man hade en kamin med ett stort svart rör. Iréne: En annan hette Larsson från Vingåker. De klarade allt. Gun-Britt: Det värsta var när man skulle diska efter maten. Det fanns två stora baljor med varmt vatten. Det var inte särskilt trevligt för dem som skulle diska sist. Elsie: Vi fick förstås diska våra egna bestick och tallrikar. När det var regn - för det regnade även på den tiden - spände man upp ett stort tält. Då var det några kluriga grabbar som kom på att om man drog i tältduken så rann det ner vatten. Så det blev deras sätt att diska. Iréne: Ruben Mild var kaplan på Läppelägret 1948. Han var då pastor i Degerfors. Elsie: En annan lägerchef som jag minns var Arvid Nordlund. Ytterligare en annan var Gottfrid Edin. Iréne: Carl Wannberg var med på lägren ibland men inte som chef utan som ledare.

164

Lars: Hade ni inga vinterläger? Elsie: Inte som jag minns. Vi hade ju inte Kilsbergsgården då, så det fanns ingenting inom räckhåll. Iréne: Men juniorföreningen åkte till Zinkgruvan en gång över en week-end och hade ett slags vinterläger. Gun-Britt: På den tiden hölls så kallade juniorting. Man åkte runt i distriktet och träffades. Jag kommer ihåg när vi var i Zink- gruvan en gång. Vi åkte buss. På hemvägen satt vi och sjöng: ”Tänk när släkt och vänner alla mötas där”. Iréne: Den sången var det sista man sjöng när man skulle lämna lägren och så grät man. Lars: Sören Hultman var ungdomspastor en tid. Vad minns ni av honom? Iréne: Jag minns bara att han både spelade gitarr och predikade. Lars: Sen kom Georg Johansson och han stannade i 4 år. Elsie: Han var en mycket aktiv och populär person. Iréne: Han kunde ta ungdomar på ett väldigt bra sätt. Och dessutom var han duktig på att predika. Gun-Britt: Vi var ju i samma ålder och hade barn i samma åldrar, så det man minns var mest av privat karaktär genom barnen. Lars: Allan Wendefors var här 1968-1969? Elsie: Vad var det vi gjorde under hans ledning? Hans fru var väldigt duktig på att arbeta i köket. En gång var vi på Åkerby vid någon slags församlingshelg. Det var under Allans ledning. Gun-Britt: Han var även engagerad inom RIA-verksamheten och stans ungdomsarbete. Det var Örebro ungdomsråd som på Allans initiativ samlade ungdomarna på kvällstid. Lars: Vad har ni för minnen av söndagsskolan? Som barn var höll ni till någonstans? Elsie: När vi var små var söndagsskolan uppdelad i två grupper. Den yngsta höll till i Lilla salen som nu är körrummet, de övriga i stora kyrksalen. Lars: I Algots bok finns en bild tagen från Sandlådan. Var höll man till fysiskt? Iréne: Ovanför främre läktaren där andaktsrummet nu ligger.

165

Lars: Varför kallades den Sandlådan? Iréne: Man hade en sandlåda där man satte figurer när man talade om texten. Den startade vid mitten på 1940-talet för barn mellan 4 och 6 år. Rut Mannerblad-Granberg, Eva och Ruth Johansson var lärare där. Lars: Hur länge gick man i söndagsskolan? Elsie: Åtminstone tills man fick en bibel vid 12 års ålder. Lars: Vad hände sen? Irene: Då flyttade man över i vuxenklassen. Det fanns en bibelklass, det var samma ålder som den nuvarande kristendomsskolan. Elsie: Så hade vi en klass med vuxna herrar som kallades för besöks- klassen. Det var ofta Sven Pettersson, som varit sekreterare i församlingen tidigare, som ledde den. Lars: Så det var inte församlingsmedlemmar? Elsie: Det kunde vara det, men en del kom utifrån. Lars: Varför hette det besöksklassen? Elsie: Man kanske inte var inskriven, man kanske inte kom varje söndag utan kom när man kunde. Iréne: En del följde med sina barn eller barnbarn. Lars: Så barnen gick till Sandlådan medan föräldrarna gick till besöksklassen? Elsie: Ja, så kunde det vara. Iréne: 6-12-åringarna höll till i stora kyrkan i olika grupper. Man började med en allmän samling som varade i c:a 20 minuter. Man satt då i klasser med lite mellanrum i bänkarna för att inte störa varandra. Läraren hade en genomgång med klassen av någon bibelberättelse och text. Så hade man alltid en minnesvers. Sen ringde föreståndaren i en klocka när den gemensamma söndagsskolan skulle börja. Vi började med att sjunga: ”Jag älskar söndagsskolan” eller ”Här med fröjd ännu en gång i vårt söndagshem, samlas vi till bön och sång i vårt söndagshem.” På återsamlingen skulle man kunna minnesversen. Elsie: Det var ur Svensk söndagsskolsångbok som vi sjöng. Lars: Vilken tid på söndagsmorgonen startade ni? Elsie: Halv tio.

166

Lars: Gick söndagsskolan över i gudstjänsten kl. 11 när församlingens övriga medlemmar kom? Iréne: Nej, mellan halv elva och elva var det uppehåll. Lars: När söndagsskolan slutade halv elva och gudstjänsten började klockan elva, vart tog barnen vägen då? Iréne: De som kunde fick gå hem och de andra fick väl sitta kvar och vara tysta. Iréne: Man fick inte störa. Med det var det väldigt hårt förr i världen. Elsie: Men det kunde förstås vara problem i varje familj. Det var ju inte lätt med de mindre barnen. Då fick makarna dela på sig och gå varannan söndag. Irene: Jag minns att när mina barn var små gick jag hem med dem. Elsie: När man sedan blev lärare så utnyttjade man halvtimmen till att gå på Danielssons konditori och dricka lite kaffe och sitta i den sköna röda soffan där. Lars: I Algots bok finns en bild på någon som är dövstumslärare. Vem var det? Iréne: Han hette Gunnar Furå och var dövlärare. Lars: Fanns det en hel klass för döva barn också? Iréne: Ja. Det fanns det. Ing-Marie: Det fanns alltså så många barn att det räckte till alla dessa klasser. Iréne: Ja, det fanns det faktiskt. Lars: Min far var söndagsskollärare i över 30 år. Han ordnade ofta tävlingar mellan klasserna för att stimulera närvaron. En tävling hette: ”Vi ilar som pilar i söndagsskolbilar”. Man hade en stor tavla med bilar i olika färger representerande de olika klasserna. Beroende på hur många elever som var där, fick man flytta fram sin bil. Hade ni något liknande? Iréne: Harald Ernestam och Bertil Berglund var suveräna ledare. Harald hade en termometer och det var en tävling mellan pojkar och flickor. Den där termometern fylldes ju fler man hade med sig till söndagsskolan. Och det var ett väldigt jubel. Vid söndagsskolfesterna till jul på den tiden var det smockfullt i kyrkan. Harald var duktig på att teckna och han brukade rita stora planscher. Så var det julspel. Det var allmän folkvandring till de här festerna, fullsatt överallt. Harald var så påhittig, varje söndag hade han hittat på något nytt.

167

Lars: Ni hade väl också söndagsskolans avslutning på sommaren. Var det också stora evenemang? Iréne: Ja, då hade vi avslutningarna på sommarhemmet vid Lunda- gårdsvägen. Där hade även ungdomarna sina samlingar på sommaren. På tisdagskvällar var det bibelstudium och på lördagarna volley-bollturnering. Många cyklade dit ut. Lars: Ni berättade om julfesterna. Vad gjorde ni då? Harald ritade men vad mer? Elsie: Det var julspel och medverkan av söndagsskolbarn med sånger och små pjäser. Ing-Marie: Fick ni premieböcker om ni hade varit flitigt närvarande. Det kommer jag ihåg från min söndagsskola att man fick. Iréne: Vi hade väl närvaropoäng. Varje söndag fick man ett kort och när man hade fått tre eller fyra kort, fick man byta ut dem till ett större kort. Det sköttes från expeditionen. Ing-Marie: Det fanns också små söndagsskolböcker. Elsie: Ja. Det tror jag att man fick efter tre stora kort. Det var ett system i det där. Lars: Och när man gått ett antal år så fick man en bibel när man slutade? Elsie: Ja, och det var högtidligt. Lars: Men jag minns också, att när våra barn var små så fick de en silversked av söndagsskolan. Elsie: Ja, på födelsedagen. Mina barn har några stycken skedar. Men på vår tid fick man inte det. Vi fick kanske ett kort med blommor och ett bibelord där det stod Minne från söndagsskolan. Iréne: När man fyllde år, i varje fall om man gick i Lilla salen, så skulle man ha med sig så många 10-öringar som man fyllde år. Elsie: Vi hade ju en sån där negersparbössa som bockade när man la i den. Den bockade mer om man lade i 5-öringar för de var tyngre. Så helst ville man lägga i 5-öringar. Och så sjöng man för den som fyllde år.

168

Lars: Det fanns ju något som hette Juniorförening, hade den något särskilt namn förresten? Iréne: Nej, den kallade vi bara för Junis. Lars: Vem var det som ledde juniorföreningen? Det var väl fler genom åren förstås. Iréne: När jag var junior var Eric Isacson ledare. Senare var väl Roland Holmquist och Bengt Seger ledare. Rolands pappa Axel var tidigare ledare i många år. Elsie: Junior hade möten varje onsdag under terminerna. Så hade vi månadsmöten då vi bestämde vad vi skulle ha för oss de kommande onsdagarna. Bibelstudium hade vi kanske en gång i månaden. Ibland hade vi flickornas eller pojkarnas afton. Cykelutflykt förekom kanske någon fin vårkväll. Iréne: Sven och Melin Pettersson tillhörde vår församling. De ägde konditori Kullen som låg strax bortom Gustavsvik. Dit kunde vi ha utflykt med cykel. Lars: Ni nämnde att ni cyklade ut någonstans på gökotta på Kristi Himmelsfärdsdagen. Var det med junior - eller ungdomsföreningen eller med församlingen? Iréne: Det var med ungdomsföreningen. Lars: Ut till Kvinnersta? Iréne: Ja, dit åkte vi några gånger. Lars: Hade ni kontakt med andra juniorföreningar? Elsie: Vi kunde ha brevaftnar ibland. Då såg man till att man fick brev från andra juniorföreningar. Det var ganska kul. Man fick ofta köpa de där breven, det var kanske en åtta till tio stycken. Och då fick man betala några ören för varje brev. Så skulle man svara förstås och berätta om sin tillvaro i föreningen. Jag fick ett brev från en flicka i Falun en gång i ett sånt där sammanhang och vi brevväxlade några gånger. Iréne: Så hade vi utfärder då vi åkte med rälsbuss till Sköllersta. Det var väldigt roligt. Lars: Mellan söndagsskola och juniorförening fanns det väl en GK- förening? Elsie: Den startade på 1940-talet. Iréne: Jag har gått i GK. Då var man indelad i patruller och hade särskilda patrullflaggor. ”Solstrålarna” och ”Falkarna” hette två patruller.

169

Lars: Fanns det någon mer än du Iréne som varit GK-ledare? Elsie: Petrus Korsgren och Sune Lönnback var ju med, liksom Ingemar Fredén. Lars: Fanns det någon som var mister GK? Elsie: Det tycker jag att Petrus Korsgren var. Jag tror att han fanns med redan från starten. Både pojkar och flickor var med. Någon scoutkår fanns inte då. Gun-Britt: I Oxhagen fanns det en GK-kår med cirka 30 ungdomar. Den leddes i stort sett av Håkan Blomé. Lars: Den gruppen finns inte kvar längre Gun-Britt: Nej. Det var samtidigt söndagsskola därute som Ragnar Hoelstad ledde. Lars: Jag går igenom lite olika föreningar och nu kommer vi till ungdomsföreningen. Hur många medlemmar var ni? Elsie: Jag vet att man inte fick vara hur gammal som helst för att få vara med. När man fyllt 40 föll man för åldersstrecket. Iréne: Jag minns när vi hade avsked för Eric och Märtha Isacson, när de fyllde 40 år. Då var de gamla. Lars: Man blev alltså ”utkastad”? Iréne: Ja, då skulle man inte vara med där längre. Lars: Var det något särskilt som ni minns från den föreningstiden? Iréne: Vi ordnade nyårsfirande. Valter Karlsson tog ofta hem ungdomarna till sin våning på nyårsaftnarna, så att vi fick fira där. Gun-Britt: Vi hade ju lite av sånt där även på sommarhemmet sista april. Det var en hel del som var med och spexade och sjöng kvartett. Iréne: Valter Mattson var här och höll en volleybollturnering ute vid sommarhemmet. Lars: Berätta om sommarhemmet. Var låg det? Elsie: Det låg vid Lundagårdsvägen i Adolfsberg. Där hade vi valborgsmässofirande. Iréne: Huset var ritat av arkitekt Alrik Gorne, som var församlings- medlem. Det byggdes år 1945 i församlingens regi och var ganska stort.

170

Iréne: Och då fanns ett värdpar. Bror och Karin Gobén var värdpar på sommaren och bodde ofta där. Elsie: Och så fanns det logement men där var så lågt i tak att man knappt kunde stå rak. Så fanns det en lägenhet vid gaveln där man kunde bo. Ingrid och Gösta Arvidsson bodde där några somrar också. Lars: Det där huset finns väl inte kvar längre? Iréne: Jodå, huset finns kvar, men det är sålt. Lars: Var det inte uthyrt till ett behandlingshem för alkoholister en tid? Gun-Britt: Ja, RIA hade det ett tag. Elsie: Det kändes jämt kallt därute. Det ligger en bit in i skogen och det är lite sank mark framför. Baksidan vetter mot Lunda- gårdsvägen. Det syns inte så mycket av huset från vägen. Lars: Var det en stor tomt som hörde till? Gun-Britt: Man fick gå efter en liten skogsväg tills man kom till en stor äng som vi hade som idrottsplan. Elsie: Och där tände vi vår valborgsmässoeld. Iréne: Det var GK-arna och ungdomarna som fick bära ris till brasan. Ett år regnade det så mycket att det inte gick att tända på elden och då fick Bengt bära bort alltsammans efteråt. Söndagseftermiddagsmötena på somrarna hölls i sommarhemmet, och det var där som vi hade bibelstudier på tisdags- kvällarna tillsammans med sommarevangelisterna. Elsie: Det var trevligt med söndagsskolfesterna där ute. Annars var det svårt att få dit folk. Sommarhemmet överlevde sig självt. Lars: Vi pratade lite grann tidigare om musikföreningen. Det var ju en musikverksamhet som fanns förutom kören. Vem var det som ledde den? Hur stor var den? Elsie: Ingvar Angnert var en av ledarna. Han var väldigt entusias- merande liksom Josef Blomé . Gun-Britt: Jag var med och sjöng lite under Josefs ledning. Vi var nog 25- 30 sångare när vi sjöng upp, men säkert fler än så var medlemmar. Elsie Iréne: Vi var också med och sjöng. Vi hade inga fina sångböcker egentligen, utan Sara Fried-Dahl skrev texterna på maskin, och så fick man skriva in ackorden.

171

Lars: När försvann musikföreningen? Gun-Britt: I slutet av 50-talet kanske Iréne: Det kanske var när grupperna började. Bengt var med och sjöng i en kvartett. Det blev ju modernt att sjunga kvartett. Jag tror att grupperna tog över en hel del. Elsie: Man kanske hade en känsla av att det rådde en rivalitet mellan musikföreningen och kören. Pastor Leander kunde inte förstå det: ”Jag kan inte tänka mig rivalitet i en församling som har samma pianist i musikföreningen som kören har dirigent”. Han slog bort hela tanken på rivalitet. Lars: Det var väl delvis samma medlemmar i båda föreningarna. Elsie: Ja, det var det. Ing-Marie: Var det så att man bestämde vilka sånger som skulle sjungas under mötets gång? Elsie: Ja, det hände säkert, även i kören. Under Wallners tid - då var inte vi med - då sa man att han skulle lyssna på predikan och när den var färdig blev det bråttom att leta på en lämplig sång. Gun-Britt: Det hände även på Nisse Bengtssons tid. Iréne: O ja. Bengt fick springa och leta på ”Lär mig din väg o Gud” och” Kärlek från vår Gud” många gånger. De passade alltid in. Den repertoar som vi hade då sitter fortfarande i. Elsie: Nu ska det ofta vara nytt hela tiden. Iréne: Man hinner aldrig lära sig något ordentligt. Ing-Marie: Det var väl vissa standardsånger som alla kunde nästan utantill. Elsie: Davids psalmer och liknande. Iréne: Vi hade särskilda aftnar med Davids psalmer och andra. Det var ”de gamla sångernas afton”. Ofta på söndagskvällarna. Lars: Var det på Nisse Bengtssons tid? Elsie: Ja. En del ackompanjerades från orgeln på läktaren medan kören stod där framme. Ibland skulle man sjunga repris på sista kören. Lars: Oskar Wallner slutade 1942. Sen kom Nisse Bengtsson. Efterträdde Lennart Spångberg Nisse? Iréne: Ja, det gjorde han, 1961 blev Lennart anställd.

172

Lars: Nu växlar vi spår igen. Berätta om Dorkas, inte om RIA-Dorkas utan Dorkashemmet. I skrifterna står det att 1890 bildades en syförening som hette Dorkas för att bistå fattiga med kläder, barn framför allt. Elsie: Till jularna kunde en del söndagsskolbarn få en klänning och ett par skor. Ing-Marie: Levde den här tanken kvar i Dorkas? Iréne: Dorkashemmet är en sak och Dorkasföreningen hette kvinno- föreningen. Det är samma sak som Damgruppen. Lars: Så Dorkas blev Damgruppen men med lite annan inriktning för nu gällde det inte kläder till fattiga barn. Men vad var Dorkashemmet? Elsie: Det var ett pensionärshem för kvinnor. Det låg vid Rudbecks- gatan, ett litet hus nära brandstationen. Irene: Juniorföreningen gick dit någon gång och sjöng, även lussade. Lars: Hur många kunde bo där? Iréne: 8 stycken. Elsie: Det fanns en husmor anställd där som tillhörde församlingen. Gun-Britt: Hon hette Agnes Stark. Elsie: Hon var en av de sista. Tanken var att de här kvinnorna skulle bo på ett kristet hem, med lite andakter då och då. Sen blev det mera allmänt med stora hem för gamla. Gun-Britt: Min mamma jobbade lite extra där. Hon bytte av Agnes ibland när hon behövde vara ledig. Ing-Marie: Upphörde hemmet eller gick det över i något annat? Iréne: Det blev RIA-Dorkas ett tag. Elsie: Det var ju en lite annan inriktning. Lars: Varför behöll man namnet Dorkas? Gun-Britt: Man tyckte att namnet var väl inarbetat, så det blev RIA- Dorkas. Iréne: Jag tänker på gamla mötesformer. Vi hade ju tältmöten på somrarna. Det var tält som restes på Teknis gård. Där hade vi mötesserier en vecka eller något sådant. Det var väldigt populärt ett tag att ha tältmöten. Elsie: Längre fram stod tältet vid Svampen och då var det ekumeniskt.

173

Iréne: Det var de där stora kampanjerna Nytt Liv och AKO-teamet, fast AKO-teamet höll till vid Eyravallen. Det var under tiden då Navigatörerna startade med bl.a. Paul Liljenberg som driftig ledare. Lars: Berätta lite om församlingens utposter. Ni har berättat något om Ladugårdsskogen. Elsie: Dit åkte vi med Strängmusiken några gånger efter mötet på söndagskvällarna. Vi tog oss ut och sjöng där ute också. Lars: Fanns det någon byggnad där? Elsie: Ja, den hette Salem. Den är nog riven eller möjligen ombyggd nu. Där höll vi möten på söndagskvällar. Lars: Ägde församlingen den? Iréne: Ja, och Ekeby-Almby också, och så fanns ju Lillstugan Mark där flickorna Svensson bodde, men det var deras hus. Lars: Den hyrde Adolfssons på senare år som fritidshus. Där hade ni möten också? Iréne: Ja, då och då. Flickorna Svensson, Selma och Signe, var söndagsskollärare i Betel i många år. Men de hade även sön- dagsskola i Mark samtidigt som det var söndagsskola i Betel. Lars: Fanns det ingen mer permanent verksamhet än i Ladugårdsskogen och Lillstugan Mark? Fanns det ingen anställd? Iréne: Nej, det var väl ungdomspastorn som skulle hålla i det också. Det var söndagsgudstjänster kanske inte varje söndag men relativt ofta på vinterhalvåret. Elsie: Det var nog mera sällan som vi var i Ekeby-Almby. Lars: Ni berättade om någon farbror Frans Pettersson. Det var en lite speciell man? Elsie: Han var som en profet, tyckte vi nog, med skägg. Han kunde komma med lite fromma inlägg: ”Jag undrar vad ängeln Gabriel håller på med nu? Ängeln Mikael han håller nog på och ordnar med de där judar”. Lars: Hur var samarbetet med andra församlingar? Gun-Britt: Vi hade gemensamma sångkvällar med Immanuelskyrkan. Elsie: Vi var tillsammans med Vasakyrkan, Trefaldighetskyrkan och Filadelfia också. Elsie: Det var fyra församlingar i innerstaden som samarbetade på somrarna och bytte prediksstol: Trefaldighetskyrkan, Vasa-

174

kyrkan, Betlehemskyrkan och så Betel. Vi fyra kunde förena oss. Lars: Men inte Betania och Filadelfia? Elsie: Det var nog mera geografiskt betingat. Iréne: Men körerna i Filadelfia och Betel samarbetade. Det var nog Leander som ville att vi skulle ha lite mer gemenskap. Gun-Britt: Ibland sjöng vi tillsammans med både Filadelfia och Immanuel. Lars: Hur var relationen till Svenska Kyrkan? Iréne: Jag vet att när församlingen firade jubileum så var prosten Stenbeck från Olaus Petri med. Han var mycket frikyrkligt sinnad. Däremot var det en som hette Benktsson, prost i Nikolaikyrkan, som inte var mycket för frikyrkan. Men när han slutade började vi kunna ha något mer gemenskap med dem. Elsie: Då kom kyrkoherde Junel och han var mer åt vårt håll. Iréne: Skulle man ha någonting gemensamt så var det med Olaus Petri. Lars: Inte i Nikolikyrkan fast den låg geografiskt närmare? Iréne: Det var så högkyrkligt på den tiden så att det inte gick för en frikyrka att komma in där. Lars: Nu växlar vi spår igen. Det fanns ju många storgubbar i församlingen. Åqvistarna med flera. Har ni några roliga minnen att berätta om dem? Elsie: Jag har en känsla av att de fyllde i framåt nyår om det var klent i kassan, men jag har inga konkreta bevis. Vi skulle alltid gå över årsskiftet med kassabehållning. Det fick inte vara minus. Lars: Fanns det fler sådana där personer? Gun-Britt: Johan Söderberg, Per Söderbergs farfar, som jag bara hört talas om men inte vet så mycket om. Elsie: Åqvistarna var stöttepelare ekonomiskt sett. De var ju medlemmar, Erik och Oskar. Oskar var morfar till Elsie Suneson.

175

Lars: Jag tänker även på profiler. Iréne: Vi hade Johannes Lövgren som alltid fyllde år på för- samlingens årsmöte som hölls den sjätte januari. Det var alltid tvunget att han skulle uppvaktas. Elsie: Sen minns jag en julotta. Det snöade så förskräckligt. Han var ju diakon och skulle läsa texten och leda i bön. Då tackade han för den fina julsnön som vi fått. Då var det en annan som hette Palmkvist som sa: ”Nu tackar han för den fina julsnön. Jag har tre gårdar att skotta”. Iréne: Lill-Anna var en sån där liten kvinna som hade mycket fina tankar och ofta förenade i bön. Sonja Blom hade också en sån innerlig och varm ton i sina böner - så där gott. Ing-Marie: Det där med hur det såg ut i köket i kyrkan, det tycker jag lät intressant. Var låg det och hur gick serveringarna till? Elsie: Det låg vid det nuvarande kapprummet i Centrumgården och det var inte så vidare inrett. Iréne: Där var marmorbänkar. Elsie: Jag tror att det var en diskho och sen en slasktratt. Jag tror inte att det fanns någon sköljho. Ing-Marie: Kallt vatten då? Elsie: Ja, det var det nog. Iréne: Det fick man nog värma, och det fanns bara gasspis. Elsie: Så var det en stor kopparkittel, kopparpanna som man bryggde kaffe i. Lars: Är det de kopparkittlar som står vid nedgången till källaren i Centrumgården? Elsie: Ja. Så fanns det stora svarta plåtbrickor att lägga brödet på. Iréne: Så ställde man ut bord med koppar och bröd på framför mittpartiet. Det var tre bänkpartier i kyrkan då. Elsie: Ja, borden var enkla, de bestod av bockar som man lade bänkskivor på. Iréne: Sen fick man gå tillbaka med sin kopp och sin assiett och sätta sig i bänken Lars: Köksdelen fanns där man idag går ut till vänster. Vart kom man om man gick ut till höger? Elsie: Där låg expeditionen med bruna skinnmöbler.

176

Lars: Fanns det något fönster där då? Irene: Ja, ett fönster som det är på framsidan av kyrkan idag. Fönstret satt mot gården. Det fanns ju ingen Centrumgård då. Elsie: Vid begravningar eller bröllop ställdes bänkarna snett så att det blev en mittgång. Så var det när vi gifte oss. Man tog nog inte bort så värst många bänkar men i alla fall blev det en mittgång. Det var ett väldigt jobb. Lars: Ni sa förut att kyrkan var mycket längre. Gun-Britt. Man satt även under läktaren då. Elsie: Det fanns inget kapprum att hänga kläder i då. Toaletterna fanns på gården i ett särskilt gårdshus. Lars: Var låg det huset? Gun-Britt: Där Åhlens nu ligger. Iréne: Inne på gården, bakom kyrkan kan man säga. Lars: Innan Åhlens byggde minns jag att det fanns en blomsteraffär där. Iréne: Örebro Dagblad fanns också där. Gun-Britt: Det låg en stor parkering ett tag som församlingen hade tillgång till på söndagarna innan Åhlens byggde. Lars: Vad finns det mer att berätta om kyrkan som sådan? Det fanns en klocka längst fram, så att man kunde se hur lång predikan var. Elsie: Lamporna är utbytta. Även lampetterna är nya. Lars: Från början var det faktiskt gasljuslampor, det fanns ju inte elektriskt ljus. Det leddes ner gas från taket. Man firade ned lamporna när man skulle tända. Lars: Var bodde pastorn? Det fanns ju ingen pastorsbostad i kyrkan. Iréne: Nej, pastorerna hyrde sina lägenheter. Det var vaktmästar- bostad i kyrkan.. Familjerna Fryxell och Gomér är två av vaktmästarparen som vi minns. Lars: Ovanför vaktmästarbostaden låg Lilla salen och innanför den låg profetkammaren? Elsie: Ja, i profetkammaren, det vill säga nuvarande musikexpedi- tionen, bodde evangelister och seminarister, som tjänstgjorde i församlingen under kortare tid. Innan man kom fram till profetkammaren fanns en liten, liten vask där man kunde hämta vatten utan att behöva gå ner. Iréne: Där hade vi också noterna i notskåpet. Lars: Kören övade uppe i Lilla salen?

177

Elsie: Ja. Ibland satt vi på läktaren och övade, men mest satt vi i Lilla salen. Lars: Innan den nuvarande orgeln kom till, vad spelade man på då? Elsie: Då hade vi en gammal Setterqvistorgel. Iréne: Den stod på höger sida när man står vänd framåt. Elsie: Sen hade vi en orgeltrampa mellan Lilla salen och läktaren för den händelse det skulle bli strömavbrott. Iréne: Man kunde gå som i en liten gång mellan själva väggen där fönstren mot körrummet nu är, och huset för orgelpiporna. Ing-Marie: Så det gick att trampa för fot då? Elsie: Ja, just det. Under min tid har det varit elektriskt förstås. Iréne: Då satt organisten vänd mot församlingen och kunde se pastorn. Elsie: Det var skönare på ett sätt. Nu har man bara speglarna att titta i.

Lars: Då får jag tacka. Vi har hållit på länge och ni har haft väldigt mycket spännande att berätta för eftervärlden.

178

Uppsatsförfattare

Del II

Lars Ernestam f. 1933 fd Kulturchef Örebro Kommun, f.d. Riksdagsledamot Ingemar Olsson f. 1947 Artist, Kompositör, Örebro Ulla Östersjö-Jansson f. 1938 f.d. Lågstadielärare, f.d. Riksevangelist, Örebro

179