Fleetwood Mac – En Musiksåpa IBLAND HAR DE VARIT HOPPLÖST UTE
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
Ur arkivet – sommarläsning med Livets Goda.se: Fleetwood Mac – en musiksåpa IBLAND HAR DE VARIT HOPPLÖST UTE. Andra gånger har de närmast setts som galjonsfigurer för en våg – för bara några sedan var det den återuppståndna yachtrocken och band som Midlake och Fleet Foxes gjorde sitt bästa för att imitera deras sound. Men Fleetwood Mac musik är mer tidlös än så. Dess mer insmickrande material kan smälta in i de flesta sammanhang, medan de mer experimentella låtarna än i dag bär en avig galenskap som sticker ut som en sårig tumme från den antiseptiska mainstreampopen. Flera band har fått hits med egna Fleetwood Mac-tolkningar, bland annat två så väsensskilda grupper som Santana (Black Magic Woman) och Judas Priest (The Green Manalishi). I praktiken talar man om flera olika band när man diskuterar Fleetwood Mac. Eftersom de genomgått åtskilliga medlemsbyten så har ett flertal inkarnationer existerat. Bara rytmsektionen, trummor och bas, är gemensam för samtliga. Två huvudsakliga eror kan urskiljas. Under den ena var bandet bluesbaserat, brittiskt och med gitarristen, sångaren och låtskrivaren Peter Green som nyckelmedlem. Under den andra hade bandet tre frontfigurer och låtskrivare – Christine McVie, Lindsey Buckingham och Stevie Nicks. Det var denna sättning som gav världen hitspäckande mångmiljonsäljare som Rumours (1977) – som förblir ett av de tio mest sålda albumen någonsin – och Tango In The Night (1987). Fleetwood Macs enda konstanter är dock de två britter som gett bandet dess namn. Trumslagaren Mick Fleetwood och basisten John McVie. Och de är viktigare för soundet än man kan tro. BÖRJADE MED BLUES Originalsättningen av Fleetwood Mac uppstod när Fleetwood, Green och McVie lämnade John Mayall’s Bluesbreakers – där Green hade ersatt ingen mindre än Eric Clapton – för att starta eget. – Han kom till mig och sa att han inte bara var bättre än alla andra som sökte jobbet, han sa att han var bättre än Clapton också, minns Mayall i den fina dokumentären Man Of The World. Green har inför andra erkänt att det bara var snack för att få jobbet, men vi är många som tycker att han hade rätt. Hans spel hade en annan värme än Claptons. Självaste B. B. King har till och med sagt att Green är den ende bluesgitarrist som gett honom gåshud. McVie var från början inte med – han var tveksam till om bandet skulle bli lönsamt. Men de döpte gruppen till Fleetwood Mac, en kombination av efternamnen hos trummisen och den tveksamme basisten McVie sällade sig till bandet bara några veckor efter bandets första spelning. Jeremy Spencer kom med på gitarr och sång. I dokumentären berättar Spencer att han frågade Green varför bandet var döpt efter rytmsektionen. Han sa: ”Du kommer att lämna bandet. Jag kommer att lämna bandet. Men vad kommer de att ha? Så jag ger dem ett namn, så de kan gå vidare”. – Jag tänkte inte på det då, säger McVie, men i efterhand var det nästan som om han visste allt som skulle hända i förväg. Kanske gjorde han det. Redan med sitt debutalbum Fleetwood Mac, som släpptes 1968 på bluesetiketten Blue Horizon, nådde bandet fjärdeplatsen på försäljningslistan i Storbritannien. Albumet rymde ren blues – både covers och originallåtar – men inga singelhits. Eftersom detta var en tid då singlar inte alltid inkluderades på album släpptes Black Magic Woman på singel mellan bandets två första album, utan att inkluderas på något av dem. Låten blev senare ett paradnummer för Santana. Under sitt turnerande i USA blev bandet förtjusta i bandets hemstad San Francisco. De mottogs med öppna armar av stadens musikaliska överstepräster Grateful Dead och trots sin initiala skepsis mot allt som inte var engelsk ale började en efter en i Fleetwood Mac testa LSD, ivrigt uppmuntrade av i synnerhet Deads ljuddesigner och LSD-förespråkare, Owsley: ”Lyssna på The Beatles, Jimi Hendrix och de andra. De tar LSD. Om ni också vill utveckla er musik borde ni också göra det”. Även nästa skiva, Mr Wonderful, rymde blues, men det var bland den finaste brittiska blues som någonsin gjorts. Redan här gästades bandet av en viss Christine Perfect (från bandet Chicken Schack) på sång och keyboards. Inför album nummer tre adderades 18-årige Danny Kirwan på gitarr. Men med Kirwan i bandet började nya musikaliska horisonter skönjas på allvar och de var inte alltid blå. Bandet fick en enorm hit med den smeksamt guppande instrumentallåten Albatross (som jag minns från lågstadiet, då den användes för avslappningsövningar under gymnastiklektionerna). En mästerligt producerad och framförd låt som förblir lika vilsam som en lagom händelsefattig fisketur i en gammal eka. Tidigt 1969 åkte bandet till amerikanska Chess Records legendariska inspelningsstudio för att spela in med några blueslegender. Därefter kontrakterades man tillfälligt till Immediate Records för den fantastiska, Green-komponerade Man Of The World, innan bandet gick över till det mer stabila Warner-stallen, där de förblivit sedan dess. Then Play On följde, bandets första platta som inte dominerades av bluesinfluenser. Tyvärr hade Peter Green vid det här laget blivit väldigt förtjust i den sinnesutvidgande innedrogen LSD. Peter Green hann skriva ytterligare ett antal klassiker, däribland The Green Manalishi (With The Two-Prong Crown), som Judas Priest senare gjorde en cover på. Greens mentala tillstånd blev alltmer instabilt. Droppen kom när han ville ge bort alla bandets pengar till välgörenhet, något som de övriga medlemmarna av naturliga skäl motsatte sig. Så rika var de inte. Inte ännu. I maj 1970 gjorde Green sitt sista gig med bandet. Deras en gång så genialiske ledarfigur var nu en spillra av sitt forna jag och det skulle gå många år innan han fungerade igen. I slutet av 70-talet återupptog han sin skivproduktion för att sedan åter försvinna. I dag gör han ut en strid ström av skivor, men har aldrig blivit lika nyskapande igen. – Under sina två år och åtta månader i Fleetwood Mac hann han göra fyra framgångsrika album fem stora hits och sälja mer skivor än The Beatles och Rolling Stones tillsammans En fantastisk man, sammanfattar Clifford Davis som var manager för Fleetwood Mac 1967-1973. – Det var som att han fått en unik gåva men aldrig riktigt fick klart för sig vad han skulle göra av den, konstaterar Mick Fleetwood. EN NY ERA INLEDS Att ersätta Green var ingen lätt uppgift. På sätt och vi undvek de jämförelser genom att hösten 1970 ta med en kvinnlig klaviaturspelare i bandet: Christine McVie. Den forna miss Perfect hade redan gästat bandet både live och på skiva och var sedan året innan gift med John McVie. Att hon redan var en stjärna i eget namn gjorde inte saken sämre. Sättningen verkade åter stabil. Men ack vad de bedrog sig. Green var inte den ende knäppisen i bandet. Under en amerikansk turné tidigt 1971 sa Spencer att han skulle gå ut för att handla något att läsa, något som han alltid gjorde när de kom till Los Angeles. Han kom aldrig tillbaka. Senare visade det sig att han gått med i sekten Guds barn. Mot alla odds fick bandet med Peter Green i bandet igen för att slutföra sina turnéåtaganden. Han vägrade dock sjunga, han bara stod i bakgrunden och kompade, utom på en spelning då han plötsligt fick ”feeling” och drog igång Black Magic Woman. Publiken var som galen och konserten varade i fyra timmar. Sedan var Green ute ur bandet igen. Bandets näste gitarrist och sångare, Bob Welch, bodde i Paris och anlitades helt på rekommendationer. Bandet hade varken haft audition eller hört honom spela när han välkomnades in som fullvärdig medlem, sångare och gitarrist! Lyckligtvis visade han sig vara en begåvad herre. Med Welch i bandet gav bandet ut en rad underskattade album. Future Games, Bare Trees och Penguin, där bandet även hade tagit in gitarristen Bob Weston och sångaren Dave Walker, efter att den alkoholiserade Kirwan fått sparken. Walker blev dock kortvarig i bandet. Den kvarvarande kvintetten gjorde det fina albumet Mystery To Me och borde här ha kunnat se fram emot en uppåtgående kurva igen. Men icke. Paret McVie hade problem och den konflikträdde John McVie tog som vanligt sin tillflykt till flaskan (trots att hans törst var en av orsakerna till deras äktenskaptrubbel). Mick Fleetwood kom i sin tur på Weston med att ha en affär med hans fru, Jenny Boyd (syster till Patti Boyd, känd för sina relationer med George Harrison och senare Eric Clapton). Fleetwood, som vid det här laget tagit sig an rollen som ledare för bandet, löste det hela på ett smidigt sätt: han gav Weston sparken. Nu hände något ännu mer märkligt. Bandets manager, Clifford Davis, påstod sig äga gruppnamnet och satte ihop ett nytt Fleetwood Mac. Han hävdade att två av medlemmarna hoppat av och att de resterande två skulle komma med i bandet när de vilat upp sig lite. Bandets turnéledare anade oråd och började gömma utrustning. Det visade sig att Fleetwood och McVie klantigt nog h-a-d-e skrivit på ett kontakt där de avsagt sig rätten till namnet – förmodligen i en kombination av naivitet och bristande nykterhet. Efter en lång och sinkande rättsprocess lyckades de dock få tillbaka namnet. Det blev en platta till, Heroes Are Hard To Find, innan en utarbetad Bob Welch aviserade att han hade för avsikt att lämna bandet. Mick Fleetwood försökte övertala Welch att stanna. Den långe trumslagaren, som numera antagit rollen som manager för bandet, anade en vändpunkt för bandet runt hörnet. Han anade nog inte hur rätt han hade. Welchs avhopp skulle visa sig vara ett utsökt exempel på dålig timing. Fleetwood hade nämligen i samma veva blivit förtjust i en platta med Buckingham-Nicks. Han försökte värva den manlige halvan av duon, Lindsey Buckingham, till bandet. Buckingham sa att han bara kunde gå med om hans flickvän, Stephanie ”Stevie” Nicks, också fick komma med.