De Glömda Kurirerna Den Norska Motståndsrörelsen 1940 - 1945
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
De Glömda Kurirerna Den norska motståndsrörelsen 1940 - 1945 Sveriges i början strikta neutralitet gentemot Tysklands ockupation av Norge 1940 - fastlagt på regeringsnivå, är något som landet länge klandrats för. Varför var det lättare att mobilisera stöd åt Finland under det 1;a vinterkriget medan Norge under de första krigsåren blev helt utan officielt stöd. En del av svaret ges i den not som sändes till Sverige 1940 efter invasionen av Norge ; Den tyska regringen förväntar att Sverige iakttar den strängaste neutralitet ; underlåtande av varje slag som rikta sig mot det tyska besättandet av Danmark och Norge, i synnerhet av militär mobilisering Sverige- och uppmarschåtgärder. Men även om Norge inte kunde få hjälp med soldater och vapen - så tummade däremot Sverige på denna s.k. neuralitet genom Tyskland med att tillåta transiterng av både soldater och krigsmateriel över gränsen. Det var inte bara regeringen som höll sig énögt´neutral . Majoriteten av de allra högsta befälen inom flottan och armen var vänligt sinnade gentemot Tyskland på gränsen till viss beundran. Ett exempel på genuint samarbete länderna emellan var avspärrningen av Öresund för att förhindra allierade U-båtar att tränga in i Östersjön. Här delades utläggning och bevakning av spärren lika mellan Sverige och det tysk-ockuperade Danmark. Denna översikt utgör en liten del av historien om de modiga män och kvinnor på båda sidor om gränsen som trotsade ockupationsmakten - och inte följde Sveriges regerings officiella hållning - trots avsevärda risker för liv eller internering för att kunna hjälpa den norska exilregeringen och det norska folket under de 5 krigsåren. Dessa personer representeras av såväl resande kurirer över gränsen, svenskar i gränsområdena som bistod på alla de sätt inklusive mat och logi. Järnvägstjänstemän som gjorde andra ´tjänster´ utöver det vanliga, landfiskaler i gränstrakterna som intog en pragramatisk hållning till lag och ordning. Norska legasjonen i Stockholm, C-byrån - svenska försvarsstabens hemliga underrättelsetjänst, modiga svenska politiker som inte följde de allmänna politiska direktiven, journalister och många fler bidrog till att stötta den norska motståndsrörelsen. Förutsättningarna för all denna verksamhet var goda - med en landsgräns på 160 mil lång och som korsades av 4 järnvägslinjer och mängder av små och större bilvägar, ett otal skogsstigar och leder över fjällen. Längs dessa rutter smugglades militär och civil information, nyheter och penningbdrag, livsmedel, fotografiskt material, tryckeriutrustning, små radiomottagare, vapen och ammunition samt flyktingar tillbaka över gränsen. Många norrmän ville via Sverige ta sig till England för att fortsätta kampen mot Tyskland där. Andra som blivit obekväma för ockupationsmakten av olika orsaker ville ta sin tillflykt till Sverige. Många svenska familjer som bodde nära gränsen gjorde livsviktiga insatser t.ex: ordnade mat och husrum åt de som kom eller skulle tillbaka, agerade vägvisare genom skogarna, såg till att det fanns klädbyten redo, släpade bagage och paket fram till gränsen. Ibland måste kurirerna - som i Sverige ofta bar hatt och rock och lågskor byta till toppluva, vinterkängor och ryggsäck som var brukligt på andra sidan gränsen. Men det fanns även relativt gott om angivare eller tysksympatisörer längs gränsen kamouflerade med vanlga svenska yrken. Kurirerna och deras värdfolk måste vara på sin vakt hela tiden. Risken att bli tagen av tysk militär vid gränsavsnitten var dock inte överhängande. Visst patrullerade man utvalda gränsavsnitt men dessa tyska soldater kom ofta från storstäder och de var obekväma med skogs-och fjällnatur. Så dessa patruller återvände ofta till bevakningshyttan för vila och mat. För att på någt sätt begränsa detta ämne kommer jag inte att beröra Harry Söderman och polititruppernas militära utbildning i hemliga läger i Sverige fom 1943 - inledningsvis bakom ryggen på den svenska samlingsregeringen. Detta skulle kunna vara ett ämne för ett separat föredrag och i denna organisation fanns en annan grupp modiga svenskar som bistod Norge och denna utbildningen med kost och logi, sjukvård, anskaffande av vapen m.m.. Flyende kung vägrad nattvila på svenskt territorium Låt mig börja historien med dagarna direkt efter att invasionsstyrkan nått Oslo på morgonen den 9 april 1940. Redan samma kväll beslutar sig kung Haakon och kronprins Olav samt stora delar av regeringen och även vissa diplomater att lämna Oslo samtidigt som tyska ledningen i Berlin givit högsta prioritet att hålla kvar Kung Haakon och kungafamiljen. För tyska överkommandot hade en kung Haakon kvar i Norge ett högt symbolvärde där då tyskarna enligt sin egen tolkning invaderat Norge för att skydda landet från de allierade styrkorna. Flykten gick via Hamar och Elverum med tyska flygplan på spaning och en bataljon tyska fallskärmsjägare inte långt efter sig. Djärva - dåligt utrustade norska soldater gjorde heroiska insatser för att fördröja förföljarna. När Norges statschef kung Haakon, kronprins Olav samt några ministrar/diplomater - på flykt från de förföljande tyskarna kom till Drevsjö ett par km från svenska gränsen den 12 april , önskade man att den på gränsen till utmattning gamle Kung Haakon skulle få vila ut en natt på något vandrarhem innanför gränsen. Utrikesminister Halvdan Koht ringde till Christian Gunther (svensk utrikesminister) i Stockholm för att få löfte om att sällskapet skulle få återvända över gränsen efter en natts vila. När Gunther ringde tillbaka efter att även talat med kung Gustav V kunde man inte garantera att kungen skulle undslippa internering innanför gränsen (då Haakon bar uniform). Då ville man vända om hela konvojen av bilar då plötsligt ett 10-tal tyska plan flög över området. I full fart körde hela följet då över gränsen vid gränsstation Flötningen. Efter ca 30 minuter fortsatte flykten tillbaka över gränsen och vidare . Gunther fick för sitt agerande kritik för den stränga tolkningen av den svenska neutralitetspolitiken och Gustav V och kung Haakon talade aldrig mer med varandra. Den vakthavande kapten Påhlgren som mot givna order lät norrmännen återvända tillbaka fick följande kommentar från sin överste :´Det var rätt dvs. det var alldeles åt hevete fel´. Som kuriosa ingick den blivande Vasaloppsstjärnan ´Mora-Nisse´ i kaptenens pluton. Några dagar tidigare hade 3 lastbilar med 4 ton av norska utrikesdepartementets dokument räddats över gränsen och i tillfälligt iförvar på högfjällshotellet i Sälen för att sedan fraktas till norska legasjonen i Stockholm. På Högfjällshotellet befann sig även nu kronprinsessan Märtha och barnen. Lill-Gunnar Jonsson från Särna deltog i norske Kungens flykt Då kungen återvände över gränsen fick några bilar med diplomater fortsätta ända ned till Särna. Det var trångt i bilarna och man behövde ytterligare en bil. Åkeriägare Karlsson (Napoleon i förnamn) hade en stor chevrolet. Bilen vitmålades. Lill-Gunnar Jonsson erbjöd sig att köra bilen. Hyran blev 100 kronor per dag. Med brittiska diplomaten Cecil Dormer och hans sekreterare i bilen körde man sedan i kapp kungaföljet över gränsen. Sällskapet omfattade 32 personer och 10 vitmålade bilar. Färden gick först till högfjällshotellet i Sälen där kronprinsessan Märtha och barnen flytt. Man tog farväl och fortsatte färden mot Hamar och Åndalsnäs till slutdestinationen Molde. På vägen dit ca 5 dagar for man på ett antal småvägar. Tyskt flyg angrep oftast hela tiden, Man sökt skydd mot beskjutning och bomber där något lämpligt fanns t.ex bakom timmervältor på dagen, sjukstugor, skolor och lasarett som var rödakors märkta på natten. Cheverolen från Särna blev tillslut helt genomborrad av kulor och obrukbar så på slutet den sista biten till Molde så körde Lill- Gunnar en liten Ford Eifel. Den 23 april var man framme i Molde vid kusten, Molde har redan tungt bombats och staden brinner. När evakueringen till en engelsk kryssare pågår bombas kajen på nytt men som ett under skadas ingen i kungens sällskap. Under flykten till Molde dödades dock en amerkansk diplomat. I Molde gick alla ombord på kryssaren Glasgow. Lill-Gunnar följde med ombord då det var omöjligt att återvända samma väg till Särna (utan bil). Glasgow avgick därefter till Tromsö den 30 april. Ombord fanns då även en del av den norska guldreserven . Framme i Tromsö kunde Lill-Gunnar tillsammans med två andra bl a en norsk stortingsman vandra genom fjällnatur i en vecka för att tillslut komma till Karesuando. Man bodde under denna tid i lappkåtor och åkte över älvar med lappfolk. Via tåg från Kiruna via Bollnäs kom Lill-Gunnar till slut hem till Särna. I stället för beräknat 3-4 dagar för uppdraget hade han varit borta från Särna i 3 veckor. På hemresan blev han misstänkt av svenska polisen som spion och skulle fängslas. Man ringde förs landsfiskal Nilsson i Särna som då svarade 'Lever den tok-djäveln! skicka hem honom. För ersättning och ny bil fick man åka och besöka brittiska legationen i Stockholm medförande ett rekommendationsbrev från Cecil Dormer. Norge kapitulerar Den 10 juni 1940 skriver Norges ÖB - General Ruge - på kapitulationsdokument i Trondheim. Några dagar tidigare avseglade konungen och stora delar av regeringen med M/S Devonshire till England för att stanna i Exil under 5 år. Något alternativ att stanna i Norge fanns inte - då såväl engelska som franska undersättninhgsstyrkorna lämnat Norge i början av juni efter att ha framgångsrikt intagit Narvik. De soldater som under flera veckor kämpat mot tyskarna och nu skulle evakueras begrep ingenting och icke heller det norska överkommandot som dessutom