Sofia Sjöborgs lefnad

Avskrift av Sofias handskrivna anteckningar, ingående i det Henschenska släktarkivet på Uppsala Universitetsbibliotek

Fotograferat, avskrivet och kompletterad

av

Christian Fürst

2018 – 2019

Att fokusera på individer är inte bara svårslaget i den mån man vill göra det förflutna levande igen; det tenderar även att göra rättvisa åt det rika, motsägelsefulla och komplexa som kännetecknar all historisk verklighet, samtidigt som det även blir uppenbart hur öppen upplevelsen av denna verklighet var, där och då.

Peter Englund, Dagens Nyheter 2 december 2018

Växjö 2019-02-17 - Sofia Sjöborg lefnad.docx Sofia Sjöborgs lefnad Sida 2 av 152 Inledning Anledningen till att jag tagit mig an att skriva av Sofia Sjöborgs levnadsminnen är att det utgör ett av de fåtal dokument som berör en av våra anmödrars uppväxt, liv och död, nämligen Sofias syster Hanna och föstås deras föräldrars liv. Det beskriver dessutom livet, vanor och umgänge i samhället och i den stora släkt som bodde där – förfäderna fanns där åtminstone från 1600 –talet.

Adolf Magnus Sjöborg och Ulrica Abelin – Sofias och Hannas föräldrar är farfar morföräldrar till Carl Andreas Fürst, min farfar.

Om detta dokument

Detta dokument utgör en komplett avskrift av Sofia Sjöborgs handskrift ”Anteckningar ur min lefnad”. Det är hennes beskrivning från barndomen i Ronneby fram till hon var omkring 48 år gammal (1853), då boende i Uppsala.

Mest möda och intresse att spåra personer, relationer och platser har jag lagt vid hennes beskrivning av tiden i Ronneby. Därför har jag inkluderat äldre byggnadsbeskrivningar för några ”släkttomter” samt kartor från Ronneby i detta dokument (sida 143 ff).

Kompletterande uppgifter till personer o.s.v. i beskrivningen eller där jag inte kunnat tyda skriften, anges inom hakparantes. Vissa av Sofias längre religiösa tankar har jag kortat av i avskriften. Var det skett framgår av avskriften.

Illustrationer och register

En omfattandelista över omnämnda personer (mer än 280 stycken!) - släktingar och andra - finns efter Sofias anteckningar (sida 111), följt av en kortare plats- och litteraturreferenslistan.

Sofias minnen, brevväxling och annat

”Anteckningar ur min lefnad” är en del av det gigantiska Henschenska släktarkivet vid Uppsala Universitetsbibliotek (UUB) och finns där i en låda märkt ”Sofia Sjöborg, korrespondens, Minnen fr Ronneby hälsobrunn …, Resedagbok ..:”. Anteckningarna utgörs av fem olika delar bestående av totalt ca 175 handskrivna sidor, i ett format som är något mindre än A4. Den femte och sista delen omfattar tiden i Uppsala.

Ett kortare utdrag ”Ur Sofia Charlotta Sjöborgs minnen” utgavs i skriften ”Blekinge-bygder” 1925 av Gottlieb Wirde och bygger på avskrifter gjorda av Carl M Fürst.

Sofia skrev även ett kortare dokument med rubriken ”Minne af Ronneby Helsobrunn från 1810 till 1840”. Detta publicerade Folke Henschen (barnbarn till Sofias fosterbror Lars Henschen) 1955 i Blekingeboken.

Såväl Anteckningar ur min lefnad och minnen från hälsobrunnen skrev hon i USA.

Sofias brevväxling finns i olika delar av Henschenska släktarkivet. Huvuddelen finns i lådan beskriven ovan. Där finns även en del ekonomiska dokument. I övrigt finns ett 60-tal brev till Salomon Henschen i hans brevsamling i en låda ”… från svenskar S”). Sofia Sjöborgs lefnad Sida 3 av 152 I lådan ”Sofia Sjöborg” finns Sofias brevväxling med bl.a.

 Far, styvmor, syskon,  Hennes svåger Carl Johan Fürst, dennes söner och far, inkl. Betty Hubendick  Hennes moster Carin Abelin  Lars Henshen, dennes syskon, hustru och deras barn  Hennes fästman Alexis  Hennes Pella Sundin, Wigelius och andra avlägsna släktingar  Vänner Sofia Sjöborgs lefnad Sida 4 av 152

Innehåll Inledning ...... 2

Sammanfattning samt kommentarer och kompletteringar ...... 5

Anteckningar ur min lefnad ...... 15

Förord till Anteckningar ur min lefnad ...... 15

1sta Delen ...... 16

2dra Delen ...... 37

Anteckningar ur min lefnad. 3dje delen ...... 56

Anteckningar ur min lefnad. 4de delen ...... 75

Anteckningar ur min lefnad. 5te delen ...... 91

Referenser ...... 111

Omnämnda personer ...... 111

Omnämnda platser ...... 137

Omnämnda böcker, Tidningar ...... 140

Ronneby byplan 1780 ...... 143

Utvalda tomtbeskrivningar Ronneby ...... 145

Figurförteckning ...... 150

Urval referenser ...... 151

Sofia Sjöborgs lefnad Sida 5 av 152 Sammanfattning samt kommentarer och kompletteringar Sofias berättelse om sin levnad är i stort sett kronologiskt ordnad.

Hon börjar med att beskriva de släktingar som finns runt hennes barndomshem i Ronneby.

Hennes mor, Ulrika Abelin, blev sjuk i samband med Sofias födelse i april 1805 och blev aldrig frisk innan hon dog i 34 års ålder i oktober 1814, då Sofia bara var ca 9 år gammal. Sofia beskriver henne som sangvinisk och melankolisk och minns henne enbart som ”allvarsam”.

Hennes far, Adolf Magnus Sjöborg var provinsialläkare i Blekinge samt var brunnsläkare vid Ronneby brunn. I och med detta var de ofta värdar för bjudningar med de finare brunnsgästerna, där även Sofia och hennes två syskon fick deltaga när det fanns plats.

Hon beskriver skolkamrater, lärare, personer i olika hushåll, vid brunnen och en del andra mer eller mindre märkvärdiga människor hon stöter på (spåkvinnor, generaler, biskopar, o.s.v.), likaväl som olika platser, tillställningar och företeelser vid brunnen och i närheten av Ronneby.

När Sofia var 10 år kom en resande dansmästare till Ronneby för att lära ut dans till syskonen. Att dansa ansåg fadern vara bra för hälsan. Dansläraren var dock mycket sträng och Sofia ”tyckte det var mycket svårt att någon för en sak som var blott för nöjet skulle emottaga bannor och stryk”.

Ny familj på Bustorp Mor Ulrikas omkring 10 år äldre syster (Beata Abelin ) hade förlorat sin make ett halvår efter Ulrikas död. Beata var tveksam till ett giftermål med Sofias far trots att han hjälpt henne vid Beatas gård (Bustorp) efter makens död. Hennes äldsta syster Johanna, änke efter Bolmstedt, övertygades om att gifta om sig med Adolf Magnus, eftesom han planerade söka en läkarplats på Gotland och försvinna från orten. De gifte om sig inom två år efter dessa dödsfall, i mars 1816. Familjens hem inne i Ronneby lämnades och Adolf Magnus med barn flyttade till Bustorp, belägen ca 1,5 km SV om Ronneby brunn..

Beata och hennes första make, skeppsbyggmästare Lars Daniel af Thunberg, hade varit barnlösa men hade en fosterson, Lars Henschen. Han var det femte barnet efter Carin Abelin (mellansyster till Ulrika och Beata) och kyrkoherden i Ronneby Wilhelm Peter Henschen.

Beata beskrivs som ”mycket nerfsvag” och ” under vigseln var Moster Beata af sinnesrörelse så matt och klen att hon nära var afsvimmad och måste stödjas af Morbror Per”. Det krävdes barnen ett lugnare beteende i det nya hemmet men verkar inte haft begränsningar på vad de fick göra utomhus, fick gå i skafferiet utan begränsning o.s.v. Syskonen fick även ge sig ut med häst och vagn eller fara ut på sjön.

Sofias far Adolf Magnus spelade piano och sökte även lära döttrarna spela. Endast Sofias storasyster Johanna (Hanna) lärde sig detta. Vid denna tid var inte Hanna road av Sofias lekar längre utan mer av ”sina kläder och granlåter: och någon sömnad eller brodderi hade hon alltid till hands”.

Fadern månade om Sofias utbildning. Han lärde Sofia att läsa och skriva i hemmet under sommarmånaderna då Sofia var 6 år gammal. Hon och storasyster Hanna gick i en flickskola som startats 1801 av en avlägsen släkting, Britta Widing. Då storasyster upphörde med skolan i Ronneby, ”slapp” även Sofia gå i skolan, eftersom hon skulle ”dricka brunn”. Fadern läste franska med dem i hemmet. Som viss kompensation för att hon slutat skolan i förtid fick bo hos släktingar i Karlskrona under två månader ”att lära göra blommor”. Den nya fosterbrodern Lars Henschen, sedan tidigare fosterson hos Beata, uppmanade henne att läsa annat än romaner, vilket tidigare roat henne. Hon fick tillgång till och Sofia Sjöborgs lefnad Sida 6 av 152 läste svensk grammatik, historia och geografi bl.a. men var aldrig road eller kunnig i matematik. Av hushållssysslor var hon inte road av matlagning, slakt och dylikt men däremot vävning (och läsning) ”Jag önskade mången gång att jag skulle varit gosse för att få egna mig åt studier”. I 15-årsåldern undervisade hon en femårig dotter till en dräng i hushållet i kristendom, historia och räkning.

Sofia och Hanna fick en bit av trädgården att använda för blomsterodling. Sofia fortsatte med detta så länge hon bodde kvar i Ronneby. I samband med höstterminen 1817 flyttade man tillfälligt tillbaka till en våning man tidigare bott i i Ronneby för att underlätta flcikornas skolgång. I perioder bor även barn till släktingar boende på längre avstånd från Blekinge i familjen Sjöborg för att undervisas i Ronneby.

Fadern Adolf Magnus Sjöborgs dör Sofias far (Adolf Magnus) drabbades efterhand av olika sjukdomar men hans tillstånd förvärrades drastiskt efter ett slaganfall i juli 1819. Hans högra sida förlamades, arm, fot och ansikte drabades. Han sköttes i hemmet av familjen. Adolf Magnus levde dock vidare i 7 år, sköttes i familjen och dog i en ålder av 55 år. Beata Abelin var nu åter änka.

Då Adolf Magnus fått sitt slaganfall blev Carl Johan Fürst från Karlskrona tillförordnad att ersätta honom som provinsialläkare och brunnsläkare. Drygt två år senare gifte sig Carl Johan och Hanna och flyttade till Karlskrona. Sofia följde med dit ett tag men saknade Hanna djupt då hon senare återvänt till Bustorp.

Sofia sökte ett kort tag få egen inkomst genom beställning av blomsterarbeten men efter en misslyckad affär slutade hon med detta.

Tillfälligt i Karlskrona Då Sofias syster Hanna dör sommaren 1830 (se sidan 12 nedan), flyttade Sofia till Karlskrona för att under flera år hjälpa till sköta sina systersöner. Hon återkom i kortare perioder till Bustorp bl.a. för att få vila upp sig. Med tiden sökte Carl Johan återgå till normalt liv: han köpte böcker av tidens moderna författare, såsom Fredrika Bremer och Johan Ludvig Runeberg vilka de båda med nöje läste och de gick även på teater och på danskalas hos släkt och vänner.

Nära två år senare, våren - sommaren 1832 önskade Sofia flytta hem, men ville inte lämna sina systersbarn utan omvårdnad. Hon föreslog därför två alternativ till ny maka åt Carl Johan: den första flickan ansåg han vara ondsint och ”som han var van vid fridsamhet i sitt hus ville han ej ha någon hustru som grälade på någon”, den andra fann han ”hennes klädsel något litet oordentlig och smaklös”. De två potentiella makar han själv övervägt var båda husiner till Hanna, men den ena var redan fäst vid Verner von Heidenstam, farbror till den kända författaren.

Sofia nämner flera orsaker till sin vilja att lämna systerbarnen. Den första är att ”Furstens och mina åsigter rörande barnupfostran öfverensstämde ej”. Den andra utrycker Sofia diskret som den ”ena tjenstflickan som var för köket befans vara otrogen” och Sofia fick ledsamheter av grannar för att hon inte uppmärksammat detta. Rent konkret var det med stor sannolikhet Sofia som noterat att Carl Johan gjort tjänsteflickan Maria Zetterberg (19 år) med barn men detta förhållande omnämns inte av Sofia. Deras son Edvard föddes under äktenskapslöfte i november 1832.

Några år senare såg Carl Johan till att Sofia förmedlade vårdnaden om Carl Johan son Eduard till en fru Rundgren i Ronneby: Då hade dels Maria friat Carl Johan från äktenskapsläfte p.g.a. att hon inlett en relation med en jämnårig man i Karlskrona, dels ansåg Carl Johan att Maria vanskötte Eduard och önskade att han skulle komma bort från Karlskrona. Så skedde också. Inte heller dessa uppgifter framgår av hennes levnadsbeskrivning men däremot i hennes brevväxling. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 7 av 152 Sofia önskade att en mer erfaren och äldre kvinna skulle komma för att sköta svågerns familj. Hennes mors kusin, Pella Sundin (Petronelle) kom därför till hushållet i Karlskrona. Pella stannade där och senare hos sonen Manfred i 40 år tills hon avled i en ålder av 85 år. Hon betraktades som fostermor av Hanna och Carl Johans barn.

Tillbaka till Bustorp Sofia återvände således under 1830-talet till hemmet i Ronneby och träffade Alexis vid de tilfällen då denne var hemma. Sofia verkade haft som en viktig uppgift att läsa religiösa texter för människor i behov. Då kopporna gick i Ronneby läste hon för flera sjuka. Hon förebråddes för att ha umgåtts med koppsjuka och blev vid ett tillfälle, kanske 1838, själv smittad och fick läkarorder att inte lämna sängen under två veckor. Hon förlorade flera tänder under sjukdomen men återhämtade sig ”sedan jag legat en natt i betraktelse, bekännelse och bön”. Alexis mor förbjöd henne att komma till Ronneby förrän flera månader efter hennes sjukdom, inte heller att besöka kyrkan.

Några år senare (1841?) återvänder Sofia en kortare tid till Karlskrona och Carl Johans hem eftersom Pella Sundin insjuknat. Sofia observerar då ”att Gud gifvit mig gåfvor till sjuksköterska” och Sofia vakar hos Pella tills hon tillfrisknat efter någon dryg månad. Alexis föräldrar tycker dock att Sofia bör återvända till sin styvmor Beata och inte riskera att dra på sig någon sjukdom. Efter några månader återvände hon därför men är mycket nöjd med att ha gjort nytta samt ”kommit in i nära förtrolighet med Pella Sundin som hade bekymmer för sin själs frälsning”.

1843 fick Beata en förfrågan från sin fosterson Lars Henschen om hon kunde tänka sig att ta hand om den yngsta sonen Wilhelm, ca 1 år gammal, eftersom modern Augusta varit sjuk sedan sonen födelse. Beata överlät beslutet till Sofia som med glädje tog på sig ansvaret. Wilhelm stannade sedan i Sofias vård så länge man bodde kvar på Bustorp, spekulerade kring hans skolgång o.s.v. Strax efter nyår insjuknade dock Beata och dog slutligen i februari 1844. Hon begravdes i sin förste makes Thunbergska familjegrav i Fredrikskyrkan i Karlskrona.

Alexis svåger Mattias Gadd hanterade bouppteckning efter Beata. Sofia och fosterbrodern Lars Henschen ärvde Bustorp. Lars med familj återvände på sommaren 1844 till sin nu tvååriga son Wilhelm som Sofia tagit hand om under tiden.

Väckelse och kristet leverne Sofia undergår en långsam religiösa omvändelse. Under denna rubrik beskrivs just denna aspekt trots att den tidsmässigt sträcker sig över händelser som beskrivs under de andra rubrikerna i sammanfattningen. I den tillbakablick som levnadsbeskrivningen utgör, gör hon nedslag i några specifika frestelser och andra händelser och beskriver sin initialt svaga tro. De första görs redan i hennes barndom. Några exempel beskrivs nedan.

 Hon konstaterar den tidiga skadliga inverkan av att lyssna på ”dåligheter”, dels från några pigor i hemmet dels från byborna som hade ”groft tal och skämt för sig” vid ån som låg alldeles vid hemmet.  Hon ljög om att ha stulit en korg från sin syster och gett till en skolkamrat.  När hon läste till konfirmation, 17 år gammal, önskade hon mer undervisning än vad som erbjöds och läste extra. Hon berördes av att hon inte känslomässigt reagerade på konfirmationen.

Omkring 1831 börjar Sofia själv allvarligt fundera på om hon skall ha dåligt samvete för att hon tycker det är roligt gå på teater i Karlskrona eller att dansa kadrilj. Hon skriver till sin fosterbror Lars som ”visar Sofia Sjöborgs lefnad Sida 8 av 152 mig det moraliskt orätta”. Hon ångrar att hon varit så uppriktig i sitt brev men efter ett tag skriver hon till honom att hon skall försöka bättra sig, varpå han svarar att det kan hon inte! Hon kommenterar ”jag ansåg att han blifvit så kinkig till sinnes på någon tid efter sin ankomst till Norrland. Jag förstod då ännu så litet af de erfarenheter han under sin kraftiga väckelse nyligen genomgått”. Ganska snart bestämde hon sig för ”öfvergifva hela theaterväsendet” och gick aldrig mer på teater. Hon var dock vid detta tillfälle inte beredd att avstå från att dansa, även om hon ansåg att den nya modedansen vals inte var så lämplig att dansa.

Något senare började hon intensivare läsa Nya testamentet samt Henric Schartaus skrifter och fann där ”svar på flera frågor som i mitt sinne hade uppstått”. Styvhalvbrodern Lars Henschen ”yttrade sin glädje öfver att väckelse hos mig var börjad” men då Sofia i brev erkände att hon dansat på en brunnsbal vägrade Lars skriva mer till henne.

I Karlskrona fick hon kontakt med två djupt kristna kvinnor som hon fortsatt umgick med, diskuterade religion, sjöng psalmer och andra religiösa verk. Man undvek verk som inte Schartau godkänt. Kvinnorna sökte vid flera tillfällen påtala att det var Gud som skulle avgöra om Sofia skulle gifta sig med Alexis. Dessa argument accepterade Sofia och såg sedan alla hinder för deras giftermål som uttryck för Guds vilja.

Hon fortsatte dock gå på bjudningar och dansade där men begränsade dem till blott fyra släktingar. Hon vägrade gå på alla publika tillställningar utan att egentligen ange skäl. När Carl Johan önskade att hon skulle gå på nyårsbalen med stadens finare societet vägrade hon. Carl Johan accepterade detta. Ett antal släktingar, inklusive Alexis föräldrar sökte på olika sätt få med henne på olika ”nöjen” och varnade henne för konsekvenser av sitt undandragande: ”själens väl för evigheten är det högsta och angelägnaste, med allt jordiskt fick det sedan gå som det kunde”. Styvmodern Beata ”som i sitt upfostringsätt alltid varit frisinnad” accepterade fullt Sofias nya sätt att leva.

När Sofia kom tillbaka till Bustorp vid nyår 1833 efter sin vistelse hos Carl Johan Fürst, ägnade hon sig intensivt åt att läsa bibeln och Schartaus skrifter samt gå i kyrkan. Alexis föräldrar saknade hennes tidigare glädje och önskade att hon skulle gå på teater, dans och bjudningar i Ronneby, men de fick acceptera att hon inte gick med på detta. Alexis var dock inte heller road av dans så här fanns ingen konflikt. Hon måste dock lova Alexis att följa hans föräldrars önskan att hon inte skulle besöka läsare i Ronneby, vilket hon accepterade. Ett antal läsare omnämns som eligt Sofia ”af verldsmeniskor ansågos stränga, öfverdrifna och skenheliga”. Det fanns dock flera frälsta bland släkt och i närmaste bekantskapskretsen som hon fick trösta sig med. En bekant talade om Sofias förändring med Alexis mor ”som hon tyckte öfverdrift i undandragande fr. sällskapslifvet samt tillfredsställde och tröstade henne dermed att framdeles då jag komme till mera framsteg och styrka i min Christendom skulle jag mera kunna deltaga i umgänge”

Hon hade svårt sova om hon inte, innan hon lade sig, kunde be knäfallande och ”ängslades ibland mycket häftigt öfver synden”. …

Omkring 1840 kom en välsjungande släkting till Ronneby ”hvilket jag var mycket rogad af”. Sofia fick då kommentarer från en kusin som ”anmärkte att han ej fann öfverensstämmelse uti att jag kunde höra på sånger som ej voro andliga; men ej kunde bevista baler, spektakler och dylikt, som var af lika halt” men Sofia ”fann ej i de sånger han sjöng något anstötligt eller sårande för mitt samvete”.

Det verkar som hon blev tryggare i sin tro under sommaren 1841, då hon hade inspirerande samtal med präster och andra religiöst aktiva bland besökare till Ronneby brunn och i samhället i övrigt. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 9 av 152 Efter flytten till Uppsala (se sidan 9) med Lars Henschens familj vistas hon konstant i en djup religiös miljö. Hon noterar dock efter ett tag den vaksamhet mot omgivningens frestelser som hon varit tvungen upprätthålla i Karlskrona och Ronneby, slappnat av i Uppsala eftersom hon ”nästan endast var omgifven af likasinnade….Jag kom in i onyttigt tal och någon gång var jag äfven för mycket munter och enligt mitt naturliga lynne skämtsam”. Dessa ”synder” hade hon stor ånger för och gick bl.a. in för att mer intensivt läsa Bibeln.

Flyttning till Uppsala Fosterbrodern Lars Henschen flyttade 1828 till Stockholm och arbetade åt bondeståndet. I omkring två år därefter var han domare i Örnsköldsvik. Från 1835 var han bl.a. rådman i Uppsala. Av Salomon Henschens biografi [ref. [D]] framgår att Sofia ”kom på 1840-talet till Uppsala för att ta hand om hemmet under Augustas sjukdom. Efter Augustas död blev Sofia den som höll ihop hemmet” samt ”när Lars Wilhelm bodde i Stockholm under riksdagarna skötte Sofia hans hushåll där”.

Enligt Sofias beskrivning, såldes hemmet i Bustorp på hösten och alla på gården fick söka annan tjänst, då den sista av Sofias familj (styvmor Beata Abelin) avlidit februari 1844. Fosterbrodern Lars Henschen med fru Augusta erbjöd Sofia att följa dem för att se Stockholm och Uppsala och vistas hos dem en tid för att fortsätta hjälpa till med barnskötseln. En annan piga från Bustorp erbjöds också med kort varsel följa med. Alexis hade inget att invända mot att Sofia reste iväg, inte heller Alexis föräldrar.

Efter alla avsked i Ronneby och Karlskrona – där systersonen Carl Absalon Fürst erbjudit Sofia stanna – reste man i slutet av september med båt till Stockholm. De bodde på Söder och Sofia besökte bl.a. riksdagen, föregångaren till Statens Historiska Museum. Hon introducerades av Lars för personer som läste skrifter som Schartau avrått ifrån och hon blev ganska förskräckt.

Man reste några dagar senare vidare med ångbåt till Uppsala, där Sofia fick ett eget rum i Lars och Augustas hem. Sofia hjälpte Augusta med bl.a. barnpassning och Lars med skrivning.

Hon var mycket nöjd att slippa ”hvad jag i andligt afseende fann skadligt för mig”. Hon var endast vid ett tillfälle ”på ett större verldsligt kalas”. I Lars och Augustas hem var regelbundet religiösa möten med predikningar, bön och psalmsång i den s.k. H:ska salen. Många studenter och präster kom till hemmet, umgicks, hyrde in sig, diskuterade i hemmet o.s.v. Sofia trivdes väl med detta, även om hon ibland fick tränga sig undan med barnen och Augugusta i mindre rum p.g.a. det stora antalet besökande. Hemmet verkar varit betydelsefullt i bl.a. religionsfrihetsfrågor eftersom Lars var aktiv riksdagsman (se en längre artikel i Svenskt Bibliografiskt Lexikon – en länk finns i referens [H]). Han stöttade och tog emot olika missionärer och väckelserörelser i hemmet. För Sofia och andra besökare kunde det vara påfrestande att ”utsättas” för de avvikande väckelseläror och aktiva utövare. Det hände även att studenter och andra angrep besökande och hemmet, ävenså negativa skriverier i press. Även fysiskt våld utövades. En missionär till Kina som besökte Uppsala sade ”att han i Upsala funnit mera fiendskap mot Christendomen än på något annat ställe ej ens hos Hedningarna”.

Sofia efterlyste kontakt med ”något fruntimmer jag kunde komma att umgås med, som hade lust för att läsa och betrakta Guds ord och deröfver samtala”. Hon fick kontakt med två kvinnor, varav Sofia genast tog sig an att läsa religiösa texter för och sköta den ena som var sjuk och som ganska snart avled.

Hon verkar således fortsätta ta på sig omvårdande uppgifter. Hon och Augusta deltog i den nyinrättade Upsala fruntimmers förenings verksamhet. Föreningen verkar ägnat sig sig åt fattigvårdsverksamhet, bl.a. genom att ”samla medel till inköp af lin m: m: till arbete för de fattiga”. Själv beskriver sig Sofia som Sofia Sjöborgs lefnad Sida 10 av 152 att hon var klen till hälsan och saknade matlust, kanske beroende på ”starkare födoämnen än jag på Bustorp varit van vid”. Efter något år verkar hon ha tillfrisknat.

Efter några år i Uppsala fick Sofia ägna sig åt att hjälpa Lars med ”skrifning dels af extra saker Henschen åtagit sig rörande Religions förföljelse och dels utskrifning efter Henschens diktamen af Rådhusrättens protokoller, hvilket rogade mig mera än de vanliga fruntimmerssysslorna”.

Vid besök i Stockholm träffade Sofia sina systersöner Carl, Magnus och Astley Fürst vid enstaka tillfällen. Carls möte finns kort beskrivet i brev från Carl till Betty i oktober 1846, mellan Carl, Astley och Sofia i maj 1848. Vid Stockholmsbesök träffar hon även flera släktingar på Sjöborg-sidan, bl.a. sin kusin Hilda (dotter till historikern Nils Henrik Sjöborg), liksom andra bekanta från Blekinge.

I Uppsala startades ”en arbetsförening för missionen” där Sofia blev förestånderska. Man ägnade där sig åt bibelläsning och sång, men även insamling till yttre mission men även åt inre mission, med besök på fattighuset o.s.v. Sofia ger exempel på kvinnor och män som hon ger en bättre tillvaro, antingen genom att själv ta hand om dem eller se till att de omhändertogs av andra i bekantskapskretsen.

Runt 1850 blev Augusta sjuk och sängliggande med smärtor, eventuellt orsakat av ”ryggmärgslidande”, ibland med kramper. Detta varade under lång tid.

Omkring 1851 köpte Lars Henschen ett nytt hus på samma gata, sannolikt för att få plats med sammankomsterna. Dit flyttade Sofia, en fattig flicka som tidigare fått arbete som barnflicka och en kvinna man tagit vård om.

Sofia återkom sannolikt bara en gång till Blekinge och Ronneby (1868) efter sin flyttning till Uppsala. Hon hade bara tänkt stanna hos Lars och Augusta några månader!

Tiden efter Uppsala Fosterbror Lars och Augusta äldsta son Wilhelm emigrerade till Florida 1870. Han engagerades av en amerikan på plats att importera svenska arbetare till sin apelsinodling. Wilhelm reste alltså åter till Uppsala och återvände året därpå (1871) med ett trettiotal svenskar, inklusive två av sina yngre bröder, Josef och Esaias samt deras ”faster” Sofia, nu 66 år gammal. En engelsk översättning av Sofias resebeskrivning återfinns i ref [[G]]. Originalet på svenska finns i Henschenska släktarkivet på Uppsala universitetsbibliotek (UUB). Enligt Sofias brev reste man med fartyget Anglia från Glasgow i början av maj 1871. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 11 av 152

Figur 1 Sofia Sjöborg. Fotografi 1871, återgiven i Blekingeboken 1955 (Referens K)

De nya svenskarna bildade New Upsala, nu en del av samhället Sanford, ”i sumpmarkerna mellan Daytona Beach och Orlando”. Esaias gifter sig med en svenska och flyttade åter till Sverige efter nära 10 år i USA. De två andra bröderna stannar i USA: Josef ägnade sig åt apelsinodling i Florida och Wilhelm flyttade till Chicago och New York.

Sofia skrev ner sina minnen under vistelsen i Florida. Hon avled i New Upsala, 26 september 1882 i en ålder av 77 år. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 12 av 152 Sofias bror Harald Harald föddes i februari 1801 som det äldsta syskonet till Sofia och Hanna, fyra år äldre än Sofia. Hans grundläggande skolutbildning beskriver Sofia som något bristande men han är intressrad av botanik och astronomi och sökte undervisa sina systrar i dessa ämnen. Han beskrivs inte så mycket förrän han skall börja studera till läkare 1820 i Lund. Vissa delar går bra för honom men han kuggas i latin. Han ger dock upp dessa försök och tar i stället sjöofficers- och styrmansexamen i Karlskrona. En sjöresa tog knäcken på hans fortsatta intresse för denna bana. Han påbörjade därför försök att bli lantmätare, ett vanligt yrke bland våra släktingar under denna tid, p.g.a. bl.a. enskiftet. Han var en tid elev hos sin morbror David Abelin, tog examen 1825 och fortsatte arbetade som askultant hos morbrodern. Omkring hösten 1826 flyttade han till Varberg men fick ganska snart svår hosta som visade sig vara lungsot. Sommaren 1828 återvände han till Ronneby kraftigt avmagrad. Han stannade dock inte utan gav sig inom några veckor till Stockholm för att söka tjänst där. Det fanns inget där men han fick en tjänst i Västergötland där han hanterade enskiften. Sjukdomen förvärrades och i september 1831 avled han i Hedemora av TBC i en ålder av 29 år.

Sofias storasyster Hanna Sjöborg – vår anmoder Johanna Lovisa föddes i augusti 1802, d.v.s. 2 ½ år före Sofia. …

Kort efter faderns slaganfall 1819 ”blef en ung Läkare Carl Johan Furst från Carlskrona tillförordnad att sköta Provincial Läkare tjensten och öfvertaga Helsobrunnen vid Ronneby”. Carl Johan ”började genast fästa upmärksamhet vid m. syster”, d.v.s. vid sin blivande hustru Hanna. I Sofias beskrivning framgår förekomsten av en konkurrerande kavaljer (ingift släkting till Henschen), förlovning i februari 1921. Bröllopet ägde rum på Bustorp i augusti samma år med ”annandagsbröllopet” några dagar senare i Karlskrona. De flyttade därvid in i en byggnad hos ”gamle Fursten”, d.v.s. Absalon Fürst i Karlskrona. Carl Johan beskriver Sofia så här: ”Fursten var af lifligt lynne, häftig, men ej långvarigt missnöjd och såg mycket bra ut. Han var särdeles skicklig operatör och på den tiden, den kunnigaste ögonläkare som fans i Sverge. … De fattiga var han välgörande emot och tog alldrig af dem någon betalning; utan om det var så att socknen de tillhörde skickat dem till honom, då den fick betala”.

Då Hanna och Carl Johans första son Carl Absalon döps (juni 1822) i Karlskrona är Sofia kvinnofadder. ”Jag qvardröjde då hos dem tills Hanna som varit mycket klen blef kyrktagen. Lille Carl hade första dagen genom barnmorskans vårdslöshet varit nära att förblöda; men Fursten märkte det då något lif var qvar och inrullade barnet i en ylleduk blött i varm röd vin något upblandadt med vatten sedan först knytning och förbindning skett på det blödande stället. Barnet hemtade sig småningom”.

Hanna omnämns inte mer förrän hon kommer till Bustorp med tre söner, d.v.s. även med Magnus, född 1823 och Astley, född 1825 för att under några veckor besöka sitt gamla hem. Nästa tillfälle är i samband med Adolf Magnus begravning i augusti 1826.

Vid midsommar 1830 får Sofia brev från sin svåger Carl Johan i Karlskrona att hennes syster Hanna är dödssjuk. Hon reser genast dit men Hanna orkar inte prata och får opium för att kunna sova – vilket inte verkar hjälpa. Redan dagen därpå dör Hanna efter endast tre dagars sjukdom. Sofia beskriver sjukdomen som ”dödskramp” och ”hennes lif skulle slutas genom att hon fick tillökning af slag”. Kyrkoboken anges som dödsorsak slag. ”Sorgen efter henne var mycket stark, det var för mig den svåraste jag genomgått. Att mista sina föräldrar är man enligt naturens ordning beredd; men syskon tänker man sig få behålla i lifvet till högre ålder”. Några dagar efter Hannas begravning vid Tyska kyrkan frågar Sofia sin styvmor Beata om hon kan stanna på obestämd tid hos sin svåger i Karlskrona för att ta hand om Hannas fem söner, i ålder 8 år till 11 månader. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 13 av 152

Sofia och hennes fästman Alexis Lindblom Alexis Lindblom var son till häradshövding Jean Christer Lindblom och Märta Christina Martin i Ronneby.

Sofia och hennes syskon fick efter flyttningen till Bustorp undervisning i Ronneby samhälle, de två bröderna (Harald och Lars) i Alexis Lindbloms hem och tillsammans med honom hos Alexis informator medan de två systrarna undervisades hos en avlägsen släkting.

I 14-års åldern märkte Sofia hos den två år yngre ynglingen Alexis Lindbloms ”böjelse för mig började då, och upflammade ganska starkt, det jag märkte”. Alexis lämnade strax efter detta Ronneby för att under några år studera i Växjö. Något år efter detta, oklart riktigt när, uppmanas Alexis av sin far att inte fästa sig vid så unga år. I 17-årsåldern konstaterar Sofia att hon blir mer och mer fäst vid honom och de umgås i olika sammanhang i Ronneby när han är hemma.

Några år senare började han studier i Lund. Han var botanist (”botaniken var hans lif och glädje”) och önskade så småningom få en tjänst på institutionen hos professor Carl Adolph Agardh. Det förefaller som om Alexis föll i onåd hos professorn bl.a. genom att i stället för att promoveras (”dess ceremonier, hvilka han ansåg för dåraktiga”) resa på botanisk tur till Norge samt vägra följa med Agardh på en excursion till Schweiz. Alexis fick aldrig den sökta tjänsten trots att flera betydelsefulla personer skrev till kungen i ärendet. Med största sannolikt bidrog även professorns önskan att den egna sonen (Jacob Georg Agardh) skulle efterträda honom. Alexis bytte under motvilja inriktning på sin akademiska karriär och började 1830 i stället med ”den för honom motbjudande juridiken”. Han slutade dessa studier ganska snart och återvände till föräldrahemmet i Ronneby. Hans far hade ordnat arbete i domsagan åt honom men Alexis avstod denna tjänst. Hösten 1831 började han läsa praktisk filosofi i Lund och blev docent, adjunkt och t.f. professor. Intresset för botanik kvarstod dock och han grundade 1839 Sveriges äldsta botaniska tidskrift, Botaniska Notiser.

Någon gång mellan 1827 och 1829 undrade Sofias syster Hanna i Karlskrona hur Sofias relation med Alexis var och om Sofia kunde tänka sig att äkta änklingen Carl Daniel Petterson om Sofia fick en förfrågan. Sofia var inte intresserad trots att hon inte var formellt förlovad med Alexis. Carl Daniel var 18 år äldre än Sofia och änkling efter Hannas make Carl Johan Fürsts syster Antoinette, d.v.s. Hannas svägerskas make.

1829, då Sofia var 24 år fick Alexis och Sofia tillåtelse att börja brevväxla med varandra.

Omgivningen trodde länge att de var förlovade eftersom de umgicks intensivt under de perioder då Alexis inte var i Lund. I juli 1831 sade Alexis ”mig då öppet, utan omsvep sina tankar och önskan att vi ej längre skulle hålla vår kärlek till hvarandra dold, samt begärde mitt svar”. Sofia sade ja och Alexis sökte och fick bifall till förlovning båda av Sofias styvmor Beata och av sina föräldrar. Ringväxlingen ägde rum två veckor senare i Lyckeby trädgård hos Sofias skolkamrat Erika. Alexis föräldrar var dock missnöjda att ringväxlingen inte skett i deras hem men biföll förlovningen. Fadern förklarade dock att ”ej afsigt var att han på många år skulle kunna gifta sig”. Förlovningen skedde under samma period som Lars Henschen starkt fördömde Sofias ”omoraliska” leverne. Alexis kunde inte se att Sofia gjorde något fel men stödde Sofia bl.a. genom att sända henne Schartaus skrifter varefter de gavs ut.

Vid Alexis syster Emelies bröllop 1838 utbringade Alexis far en skål för Alexis och Sofia såsom förlovade, d.v.s. som en förnyad eklätering vilket Sofia vid tillfället inte uppfattade som märkvärdigt. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 14 av 152 Han gjorde ett antal botaniska resor till Norge och önskade åtminstone en period flytta dit, sannolikt för att kunna ägna sig åt botanik, inte filosofi. Han hade erbjudits att arrendera föräldrarnas gård nära Kristianstad men Sofia var tacksam för att det inte blev så och att hon då skulle bli sittande själv där medan Alexis var i Lund.

Alexis engagerade sig i utgivning av en tidning ”Skånska Correspondenten” i Lund och tillsammans med prosten Paul Ahnfelt väckte man en del ont blod. Ansvarig utgivare bötfälldes för en artikel som Ahnfelt skrivit i tidningen. ”Revolutionsåret 1830 blev” (Alexis) ” politiskt intresserad o fördes … över till det liberala lägret.” enligt en källa.

Sofia skriver att hon upprepade gånger blivit svartsjuk på Alexis nära bekantskap med Louis/Lovisa Gadd, syster till Alexis svåger Mattias. Våren 1841 förklarar Alexis att han var uttråkad, att filosofien ”ej det ringaste intresserade honom” och att han inte hade något hopp om att få någon tjänst inom botaniken. Han var även ofta trött och ointresserad av att diskutera ting som tidigare intresserat dem båda. Sofia var förstås olycklig och nämner här tanken på en skilsmässa från äktenskapslöftet för Alexis som blir bedrövad av detta men inte kommenterar detta närmare. Hennes styvmor undrar om hon inte skulle bli lyckligare av att upphäva förlovningen men hon förklarar att hon inte har styrka nog, men ”om Alexis ville göra det eller Gud lade hinder i vägen för vårt giftermål ville jag dervid vara undergifven”. Sofia omnämner även tankar på självmord.

År 1843 förklarade Alexis att Sofia skulle förbereda sig för att inom tre månader flytta till Lund och att de skulle gifta sig. Tyvärr drabbades staden av nervfeber och ”alla hus vara stänga för det smittan ej skulle sprida sig” och ”tanken på vår bosättning blef nu åter om intet”. Hon såg i detta att Gud lade hinder i vägen och accepterade detta.

Alexis accepterade att Sofia flyttade med Lars Henschen till Uppsala (det var ju inte avsikten att hon skulle stanna permanent). De brevväxlade under hennes vistelse men tidigt våren 1846 bestämde sig Sofia att skriva till honom och befria honom från förlovningen ”om han skulle känna någon böjelse vakna hos sig för någon yngre flicka”. Hon skriver att brevet var ”ett anbud till frihet i händelse han önskade den; men ej någon begäran om uplösning af vår förlofning”. Alexis svarade snabbt att han blev bedrövad och önskade att de skulle behålla förlovningsringarna för att ändå se tiden an och kunna gifta sig om det blev möjligt. Sofia fick lova att inte underrätta hans föräldrar om detta och de fortsatte därefter brevväxlingen som tidigare. Några månader senare accepterade Alexis en inbjudan från Lars Henschen att komma till Uppsala, men han var förhindrad att resa mer än till Ronneby för att dricka brunn. Hans bror skrev någon månad senare (i juli) att Alexis drabbats av ”nerfsjukdom” som visade sig vara en ”slagattack”. I olika andra beskrivningar framgå att det också rörde sig om en sinnessjukdom. Sofia önskade nu att hon varit gift med honom för att kunna sköta om honom. Hans föräldrar lät meddela att hon inte skulle komma för att träffa honom ”emedan Alexis som var mycket svag och lätt uprörd skulle kunna få en förnyad slagattack genom att träffa mig.” Sofia accepterade föräldrarnas önskan. Sommaren därpå verkade han vara på bättringsvägen men försämrades sedan åter. Tankar dök återigen upp att resa till Blekinge och besöka Alexis. Hon rådfrågade både släktingar och andra som med olika motiv avrådde henne. Sofia lämnade tanken på att åka så länge han var sjuk.

Sedan 1850 hade han mycket försvagats, han ”var oförmögen att röra eller vända sig sjelf i sängen; utan måste lyftas och hjelpas, ej kunde han mera förtära någon fast mat; utan endast soppor, som hälldes uti honom”. Alexis avled i en ålder av 46 år i april 1853.

I Svenskt ibliografiskt Lexikon [referens I] kan mer läsas om Alexis. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 15 av 152

Anteckningar ur min lefnad

Förord till Anteckningar ur min lefnad Då jag började dessa Anteckningar var min afsigt att icke omnämna en del känslor och böjelser jag i min ungdom erfor; emedan jag ansåg att dylika ej vid min ålder borde återhemtas i minnet och än mindre komma i ord eller på papper. Äfven som jag med tystnad tänkte förbigå förhållanden under min förlofning, som möjligen kunde verka mindre fördelaktiga tankar om den person som jag mest älskat; Sofia Sjöborgs lefnad Sida 16 av 152 men då dessa böjelser och förhållanden haft ett mycket stort inflytande på min andliga upfostran och Herran i Sin nåd begagnat dessa, just till de starkaste medel för min själs väckelse, sjelfkännedom och rensning ifrån vidlådande synd och slagg, så vill jag ej heller ringa akta eller fördölja dem, hvilket är mig så mycket mera lätt; emedan I kära vänner som jag tillegnen denna skrifvelse till större delen kännen dessa förut, fast ej så noggrant.

Jag har i den 1sta delen inlagt mycket som ej egentligen rörer mig eller min slägt, och beskrifver många fåfängligheter, hvartill orsaken varit, att jag ansett och anser den tid i hvilken jag blifvit upfödd böra blifva känd; emedan såväl denna, som den omgifning jag lefvat uti, inverkat till med eller mot mitt hela lif.

En del har jag berättat derföre att jag tänkt det möjligtvis kunde vara rogande för någon som kommer att läsa dessa anteckningar och vid en del har jag varit vidlyftig derföre att det varit mig sjelf ett nöje att qvarhålla tanken dervid och göre händelserna och min egen sinnes stämning klar och liflig för mig; hvilket allt jag måste bekänna för Eder mina närmaste vänner.

Kärleksfullt Sofia Ch: Sjöborg

Anteckningar ur min lefnad, började i Lake Jesup, Florida, Amerika år 1874, tillegnad min käre Fosterbroder och barndomsvän Lars Wilhelm Henschen [[47]] samt mina båda älskade vänner Maria Henschen och Hanna Henschen född Lilljebjörn [dennes dotter resp. svärdotter].

1sta Delen

1sta delen Vare sanning mig oafbrutet helig och följaktig!

I köpingen Ronneby 3 mil ifrån Carlskrona föddes jag den 9 april 1805 och erhöll i dopet namnet Sofia Charlotta efter min Moster [1762 – ~1768 [22]] som dött omkring 6 års ålder. Till dopet framhölls jag af min moster Beata Lovisa [[25]], gift med Byggmästaren af Thunberg och faddrar voro för öfrigt Hofrättsrådet [Sven Emanuel [52]] Trägårdh, Moster Maria Abelin [[23]] och Häradshöfding [Carl] Holmer [gift med moster Carolina [32]]. Min fader Adolf Magnus Sjöborg [13], son af Prosten i Herrestad pastorat i Skåne, Nils Johan Sjöborg [[16]] och hans maka Martha Helena Hahne [[17]], var född d 10 oktober 1771 och innehade Provincial Läkare tjensten i Bleking.

Min Moder Ulla Abelin [[31]] dotter af Landssekreteraren i Carlskrona, Johan Peter Abelin och dess maka Johanna Maria Sundin {not 1}, var född den 7 okt 1780 och hade efter sina Föräldrars frånfälle [1790 resp. 1782] då hon var ganska späd, varit under sin äldsta syster Johanna Marias vård [född 1761 [21]] och togs af henne som fosterdotter, då hon blef gift med Brukspatron Bolmstedt [1790].

1 Min morfader [Peter Abelin [33]], i Christianopel född och uppfostrad för studier, förlorade tidigt sin fader och var i fattiga omständigheter. Då han skulle resa till Lund för att taga sina examina till att bli jurist kunde hans moder ej lemna honom mer än 20 rdr i stora fyrkantiga kopparpenningar, dessa lades i 2ne påsar och på en liten egen häst han hade. På denna red han ned till Lund, och tog sina examina, hvaremellan han konditionerade som informator i Carlskrona. Han blef under denna tid bjuden till fadder åt en liten dotter [Johanna Maria] af ÖfverstLöjtnant [Magnus] Sundin [[35]], tänkte dervid: ”Denna lilla flicka blir min maka.” Detta inträffade då han 20 år derefter blifvit Landsekreterare derstädes. Mina morföräldrar [[35]] hade 12 barn, hvilket morfar särdeles gladde sig åt och sörgde när den lilla an… [?]da dottren dog, att dussinet då blef skingrat. Då min mormor [1782] dog sörgde han så mycket att han kort efter fick slag. Äldsta dottren Johanna Maria var då 18 eller 20 år och den yngsta Carolina var 19 månader gammal. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 17 av 152 I deras hus gjorde mina föräldrar bekantskap och blefvo gifta med hvarandra år 1800. Min broder Harald föddes den 13 april 1801 [[1]] och min syster Johanna Lovisa d 16 aug 1802 [[2]].

Efter min födelse blef m Mor mycket sjuklig och var aldrig frisk sedan intill sin död, hvarföre hon till biträde i hushållet hade en ung flicka som var slägt på Morfars sida, Elisabeth Wireen [Lisa Wirén [68]], hvilken hade ett ypperligt godt hufvud och behagligt sätt i sitt uppförande, fastän ibland skarpt sotirisk [?]; men i anledning af sina föräldrars fattigdom hade hon i barndommen fått ganska ringa undervisning. Den bildning hon egde, hade hon erhållit, dels genom godt umgänge och dels genom läsning, hvartill hon hade stark lust. Svenska historien, i synnerhet den nyare, kände hon ganska bra, hade reda på många politiska förhållanden och hela Vasa slägten med alla dess afkommlingar, äfvensom den gamla svenska högadlen, hvilka familjer som genom giftermål voro beslägtade, anekdoter, samtal och qvicka infall, hvilket allt i hög grad intresserade henne. Äfven läste hon med nöje och känsla alla dåvarande utmärkta skalder, såsom Lidner, [Johan Henric] Kellgren, Fru Lenngren m: fl: samt berättelser och romaner. Någon bok låg alltid tillhands i handkammaren att läsa uti emellan det hon tillsåg matens kokning. Genom henne fick jag vid omkring 8 års ålder min första smak på läsning och blef mycket intresserad at få konungafamiljerna som vår gamla ståtliga svenska adel med alla dess bragder, hvilket jag än i dag ibland med nöje tänker på.

En min Fars cousin Eleonora [Nora] Sofia Riis [[19]] var äfven så långt tillbaka jag minnes i mina Föräldrars hus, dit hon kommit för att begagna helsobrunnen för en i hög grad svår fallandesot, hvilken hon efter all sannolikhet fått genom sin stjufmoders stränghet och hårdhet att hålla henne under upväxten i för ansträngande arbete. När brunsdrickningen var slutad skref stjufmodren till min Far att hon tyckte Nora var på sin plats och kunde stadna qvar, hvilket mina Föräldrar beviljade, fastän ej gerna, ty min Mor var alltid rädd för hennes sjukdom. Hon skrek högt när den påkom och föll ögonblickligen, nästan som der står i biblen, ibland i elden och ibland i vattnet. Jag mins att hon föll när hon stod med eldgafflen i hand och omrakade elden och en annan gång på bron, nedom Ronneby vattenfall, då hon blef hängande omkring en brostolpe, så att hufvud och fötter voro öfver vattnet. Jag var alltid mycket rädd när jag hörde henne bli sjuk. Nora [Riis] hade ett sotiriskt lynne och plågade allt min Mor många gånger med sina bitande infall. Hennes sysselsättning var hufvudsakligen att spinna, väfva, sy och stryka. Öfverallt der mina Föräldrar umgingos var hon med, blef alltid mycket bekant i brunssällskapet, var på balerna och dansade, då det ibland hände att hon föll i quadrillen och herrarne måste bära henne i annat rum.

Hela min barndom var jag mycket ondsint och häftig. Och jag påminner mig en vinterafton, då jag i förargelse för det m: Mor gått till Moster Bolmstedt [Johanna Abelin [21]], kastade mig på golfvet och skrek, Lisa [Wirén] tog mig då på sina armar och gick fram och åter i rummet, sjungande för mig med sin vemodiga röst: ”Tyst tyst mitt barn, tig en gång stilla, din gråt mig genom hjertat skär, tyst, tyst mitt barn, låt ej så illa, din stackars mor nog ängslig är”. Jag lysnade, tyckte det var rörande och blef stilla.

Ännu en qvinlig person vistades mycket i mina föräldrars hus, huru hon efter att ha varit sköterska åt min bror, hyrde sig eget rum och försörgde sig med handarbete. Hvarje söndag var hon med visshet hemma hos oss och om sommarn tog hon mig med sig ut att spassera på ängarne. Hon betraktade med mycket känsla naturen, talade om blommor, foglar, bäckar och träd för mig samt ledde tankarne på Gud och Hans godhet och kärlek, Då jag sedermera under min skoltid började missbruka Jesu namn, sade hon till mig med mycket allvar: ”nyttja ej det heliga namnet lättsinnigt och vårdslöst, kom ihåg det”.

Ett bland mina tidigaste minnen i ej vårt hus tillhöriga saker var när Gustaf den 4. Adolf blifvit afsatt [1809] och proklamation derom ankom med Tidningarne. Min Far omtalade då denna märkvärdighet Sofia Sjöborgs lefnad Sida 18 av 152 och läste högt den korta proklamationen med underskrift af [general Carl Johan] Adlercreutz [[247]] och [generalmajor Georg] Adlersparre [[248]].

Ifrån späda barndommen var jag hvarje år flera månader ganska sjuklig, först på vintren af matthet och svindel, så att jag flera gånger afsvimmade och föll, sedan mot hvarje vår förändrades det till rosutslag för någon tid, då jag fick the på enetoppar med sirap, hvilket jag med god smak dagligen drack ur små leksakskoppar, hvarefter jag åter blef frisk något öfver ett halfår.

För min häftighet lättretlighet och myckna gråt var min Mor ofta bekymrad och försökte på flera sätt att hämma detta. Jag tycker mig minnas eller hörde omtalas att jag vid omkring mitt 3dje år ett par gånger fick ris af henne; men sedan jag blef så stor att jag kan ha tydliga minne deraf skedde det aldrig. Några gånger låste m: Mor in mig i ett ljust och rymligt klädkontor och detta tyckte jag var det bästa som kunde företagas med mig; emedan jag här fick stå ensam och gråta ut. Ej kom någon för att banna eller smeka mig och fråga om [storasyster] Hanna [[2]] hade retats med mig; hvilket jag ej tålde höra, ty jag älskade mycket min syster och ville icke att någon skulle blanda sig uti stridigheterna oss emellan.

Min moders temperament var, efter hvad jag förstår, såsom de flesta Abelinska syskonens sangvinskt; men med bra mycken inblandning af det melankoliska. Hon hade mörkblå ögon och kastanjebrunt hår samt rödblommig hy fastän hon var sjuklig, rak näsa och liten mun och haka. Hennes längd var medelmåttig. Till sinnet var hon öm och lättrörd, äfven häftig, hvarvid hon dock förhöll sig stilla. Hushållsaktig med någon fruktan att min far skulle ha svårighet försörga sitt stora hushåll. För fattiga var hon omtänksam och jag påminner mig en 18 årig flicka från Småland som kom och begärde mat, hvilken befans ej kunna läsa och ej ha något skydd. Denna flicka som hette Lovisa tog m: Mor i sin vård, stälde om att hon kom i Ronneby fattigskola och fick kläder och uppehälle. Jag minnes icke att jag såg m: Mor annat än allvarsam. dock var hon mycket med på bjudningarne inom slägten och den vänkrets mina föräldrar omgingos med och var väl äfven ibland rogad af andras skämt.

Min Far var allmänt ansedd att ha öfvervägande flegmatiskt temperament. Till utseendet och en hel hop idéer liknar jag honom mest. Han hade ljusblå ögon och brunt lockigt hår, var 3 alnar lång. Hans väsende var mycket tyst och stilla, talade ej mycket, stundom när han tillfrågades om något och skulle göra någon längre berättelse än de fåordiga som han var van, såg det ut som om han ansträngde sig för att åstadkomma detta{not 2}.

Hvad han sade åt oss sina barn blef genast åtlydt och det föll mig aldrig in att jag skulle kunna göra min Far emot eller i det minsta vara ovillig eller ohörsam mot honom och aldrig talade han något hårdt ord till mig. När jag var på 6te året lärde han mig sjelf att läsa och skrifva under sommarmånaderna plågade det mig att någon stund sitta stilla inne; men han undslapp ej min lästimma. Jag satt då hos min Far vid hans skiffonier och han höll sin arm omkring mina axlar, då jag gret torkade han ganska lugnt tårarne och svetten ur mitt ansigte, med {not 3} jag fick ej komma lös förrän den bestämda läsningen var slutad.

2 Det hände en gång att en förmögen ansedd enka i Ronneby som var förlofvad med en hygglig och kunnig man, kom i sådana omständigheter att det måste på en och samma söndag lysas i kyrkan för dem alla 3 gångerna samt vigsel och barndop ske på eftermiddagen. Denna Fru var häröfver mycket ledsen och sade med oro några dagar derefter till min far som var hennes läkare. ”Doktor Sjöborg, detta talas väl om öfver hela köpingen?” ”Ja” svarade min far tröstande. ”Jag hörde om några samtal derom vid närmaste gathörn och då det nu var att lämna på alla alebor [?] och hunnit hit upp, blir det väl snart slut dermed. 3 En sak hvaruti jag anser mig likna min Far är att med envishet och ihärdighet under tystnad söka få framgång i hvad jag önskat. Berodde saken af någon annan och jag ifrågasatt den, men rönt motstånd, så har jag låtit den falla för en tid, men vid tillfälle åter framdragit den. Äfven har jag efter honom anlag för tarflighet och att hjelpa mig Sofia Sjöborgs lefnad Sida 19 av 152 Min Far spelade gerna och med färdighet klaver, hvilket han sysselsatte sig med vid ledigheten i skymningarne, min syster och jag togo då af oss skodonen och sprungo tyst omkring, dansande efter eget tycke, hvilket jag tyckte var mycket roligt. Äfven var ett stort nöje för mig att leka på soffan i strumpsockorna, då min Far och Pastor Nils Quiding (sedermera kyrkoherde i Nätraby och gift med min Mors kusin Carin Sundin [[36]]) på aftnarne sutto och spelade jass [?] och krypa upp och ned på soffan och deras stolar stå på hufvudet i soffhörnet samt emellanåt taga dem om halsen och luta mig emot dem. Morbror N Quiding älskade mycket mina Föräldrars och äfven oss barn. Då jag sedan helsade på honom i hans hem några gånger efter m: Mors död, och min Fars åkomma slagattaque, talade han alltid med ömhet och under tårar om mina Föräldrar, hvilket kändes godt för mitt hjerta.

Min syster hade troligtvis omkring eller öfver 3 år gått i skolan, och var mycket tidigare utvecklad än jag, och då jag var på mitt 7de år och kunde läsa rent, samt skrifva något, fick jag åtfölja henne dit. Jag var mycket rädd och ängslig om hon på gatorna gick några steg ifrån mig och ropade då häftigt på henne. Hon ville vänja mig af med detta och sprang derför med vilja ifrån mig ibland, ofta fick hon säga åt mig att jag icke skulle gå så tätt intill henne att jag stötte emot henne.

Vi hade tillsammans en liten knähund som hette Charmante. Hanna (min syster) [[2]] hade då redan så mycket annat som intresserade henne att hon ej brydde sig mycket om honom, men jag var starkt fästad vid honom. Då vi gingo till skolan följde han oss vid en hög lampa anföll han ofta en katt, en morgon hade denna satt sig på öfversta trappstegen och störtade öfver honom när vi kommo samt fick öfvertaget och ref honom i ögat. En annan gång var Charmante ond och stygg der hemma och skulle ha stryk. Någon tillsade mig att gå efter ett björkris i vedboden, då jag kom dit och gråtande bröt ett ris, stod der en hustru från landet som hade sin häst och vagn instäld der. Hon skakade medlidsamt hufvudet sägande: ”Stackars barn skall hon bryta riset åt sig sjelf.” Jag kunde ej svara utan sprang derifrån.

Nu inträder en för min själ bedröflig tidpunkt – jemte det goda inflytande mina Föräldrars ord och exempel samt Lisa Wiréns [[68]] och Christina Ekelunds [[97]] umgänge hade på mig, fans äfven i huset en skadlig inverkan. 2ne pigor en för ladugården och en såsom huspiga, båda duktiga och raska i sina göromål och beskedliga emot oss barn, voro i synnerhet den för utgöromålen af ett lättsinnigt väsende, sjöng och pratade mycken dålighet som jag lyssnade till. Dertill kom att midt för våra salsfönster flöt åen, hvarest var uphemtningsställe af vatten för nästan alla köpingens innevarande.

Medan folket der väntade efter hvarandra med sina såar, hade de groft tal och skämt för sig, hvilket jag i början hade motvilja att se och höra; men af nyfikenhet stadnade vid fenstret, genom vanan blef det ett slags nöje, hvar med dock någon oro och blygsel följde, min inbildningskraft blef orenad, jag föll ifrån den fridfulla barnföreningen, med ljud och den mig åtföljande Engelen jagades åt sidan af det påträngande onda. Samvetets röst hviskade blott och blef öfverröstat af förderfvet i mitt hjerta. O! Ve! jag kan nästan ännu gråta vid minnet af mitt affall i så tidiga år. Se här en frukt deraf som jag ansåg som för den svåraste.

Min bästa vän i skolan var en halt, blek flicka med stora bruna ögon, Eva Helena Heffner [[111]], åt henne gaf jag en gång en liten sandperlkorg [?] som var min systers. Hon satte den genast i sin öronring. Hanna [[2]] såg på den och sade åt mig att det var hennes korg, samt frågade om jag tagit den ifrån henne, hvartill jag nekade, hon frågade åter, jag var orolig, men blygdes att bekänna sedan jag börjat neka. Då frågade Hanna om jag kunde svära derpå (i skolan var vanligt bland de flesta af flickorna att de med ett fram; utan särdeles beqvämlighet, och med ej alltid just så goda redskap. Äfvenså liknande honom i tankar och idéer i själen dem jag ej kan beskrifva. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 20 av 152 ”ja” eller ”nej” framför Guds namn stundom bekräftade sina utsagor) jag svor hastigt och Hanna som hade redbart sinne än jag, frågade mig alldrig mer härom.

Jag var ängslig i början då jag betänkte min stora synd men så småningom glömde jag det och saken kom i dvala till den tid då Herren af Sin stora nåd framstälde så väl enskildta synder som mitt inre förderf mera i sin helhet för min själs ögon och ej lät det komma ifrån mig, förrän jag blef förvissad att ega syndförlåtelse i Herrans Jesu Namn, att synden genom Jesum var borttagen och alldrig mera skulle komma i åtanke hos Gud. O herrliga, saliga frälsningsråd! kanhända äfven ohörsamheten emot m: Mor var större sedan denna tid. En gång hade min syster och jag fått styltor, vi gingo en lördags eftermiddag på den och voro visst mycket envisa att icke dermed uphöra slutligen var jag trött och gick baklänges för att hitta en vägg tänkte mig ej för; utan kastade mig emot ett fenster så att 2 stora glasrutor gingo sönder. Hanna föll ned från sina högre styltor och sträkte fotsenan, så att foten svullnade och hon länge hade ondt deraf. Vår Moder var då mycket ledsen och tyckte att vi genom våra påfund och vår envishet voro starkt pröfvande för henne {not 4}.

Min Far var Intendent och Läkare vid den ungefär 1/5 mil ifrån köpingen belägna Helsobrunnen och mina Föräldrar höllo bordet för den finare klassen af brunsgäster, hvilket orsakade att jag och mina syskon sågo mycket meniskor och kommo att vara ofta ute [?], Fruarne som ville visa min Föräldrar uppmärksamhet togo oss med på utfärder och som jag för min förutnämnda sjuklighet 3 år å rad såsom barn drack brunn, hade jag bekantskaper bland de resandes barn. Vid den tiden var ställningen och förhållandet vid helsobrunnen ej likt såsom det nu är. Brunssällskapet var ej större än att alla voro bekanta och vänligt umgingos samt ofta bjödo fruntimren i de hus de bodde med på sina nöjen, som ofta vistade uti utfärder i det gröna, då fruntimmerna stundom vore klädda i den då mycket vackra blekingska bonddrägten.

Vid brunnen var en Fiskal som före och efter det bönen var förrättade skulle ha upsikt på att alla af sällskapet drack sina glas ordentligt, ej sutto för länge stilla på gångarna, afgingo och promenerade på någon förbuden gång eller stampade i gräset, för hvilka stadgars öfverträdande var en bestämd plikt som togs ut hvarje lördag och utdelades till de fattiga brunsgästerna. Det här fiskaliserandet skedde alltid på ett skämtsamt sätt och åstadkom mycken munterhet. Huru många glas hvar och en skulle dricka och hvad diet som skulle hållas, bestämdes af brunsläkaren och efterkoms noggrant, ej så som då jag 1868 var i Ronneby att de flesta i dessa fall handlade efter eget godtycke.

”I mina dar på jorden rätt och ordning var” sjöng man i min ungdom och i hvarje tidsålder tycka väl största delen af gummor lika så, mer eller mindre, allt efter som de medföljt sin tid. Kl. 8 hade alla slutat sin drickning, 1 tima efter dracks kaffe med smörgås och persilja, middag åts kl mellan 12 och 1, hvarvid tillgick mera som vid en större bjudning än såsom på ett ställe der man beställde för sig, alla visade hvar andra upmärksamhet och utom min Far var äfven någon af de äldre Herrarne såsom värd i många år Amiral [Carl Peter Ulrik [157]] Schantz från Carlskrona. Han skar alla stekarne, det han med utmärkt skicklighet företog, i släta fina skifvor. En cassör Buths Fru [[89]], äfven från Carlskrona, som i många år, drack brun åtog sig besväret att vara värdinna, lade för alla stufvade rätter och hade upmärksamhet vid serveringen. Min Mor orkade alldrig sitta med vid bordet; men så snart der var några platser lediga fingo vi barn gå in i salen och äta med. Maten som var ypperligt fin, tillagades många år af en fru Brüch

4 Min Mor yttrade vid detta, eller något annat liknande tillfälle: ”Barn, ni är en så svåra att ni kunnen reta stenar”. ”Reta stenar” tänkte jag, ”som äro så hårda, kalla och utan känsel, då måste vi vara förfärligt svåra”. Detta gjorde intryck på mig och jag ihågkom detta m: Mors yttrande ganska ofta. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 21 av 152 [?][[72]]från Carlskrona, som under sig hade till biträde Lisa Wirén [[68]], vilken sedan kunde öfvertaga matlagningen ensam.

Efter soupen promenerades förbi vattenfallet och antingen omkring åen nedom Davids kulle åt, men fler ställen, eller åt Djupadahlsvägen , då äfven vi en hop småbarn följde med, sedan började trumslagaren Sven Hatt [[110]] fina starka hvirflar, för att mana hvar och en till sitt hem kl 9. Samma Sven Hatt började åter sitt arbete på morgnarne kl ½ 6 och gick alla gator med sin trumma, i stället att man der nu för tiden vaknar vid en skön Regementsmusik, det brunnens tillgångar ej då medgåfvo. Förbättringar vidtogs hvarje år vid brunnen med byggnader, brunsslup m:m:

Figur 2. "Ronneby från Davids kulle 1867. Efter teckning av Betty Fürst", återgiven i Blekinge-bygder 1925 (Referens J). Observera utpekning av Carl Magnus Fürst i bilden!

Vi voro en talrik slägt församlade i och omkring Ronneby. Af Abelinska syskonen voro Moster Johana Maria [[21]] enka efter Brukspatron Bolmstedt med sin son Johan Daniel samt sin ogifta, korta till växten och puckelryggiga syster Maria Christina {not 5} [[23]].

5 Hennes rygg har blifvit bruten derigenom att hennes sköterska satt henne såsom späd, på ett bord och någon stund ej gaf akt på henne, då hon nedföll, rygg och bröst växte utåt, växten af hennes öfra kroppsdel afstannade, men armar och ben voro långa som vanligt och starka. Då hon i många år lagade maten i Moster Bolmstedts hus, plägade hon stiga upp i spisen och aflyfta de stora grytorna. Dessutom tillklipte hon och sydde kläderåt flera hus i slägten förde väl brefväxling och var kunnig i de flesta fruntimmersarbetena. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 22 av 152 Moster Beata Lovisa [[25]] och hennes man L D af Thunberg boende på Bustorp ¼ mil ifrån Ronneby. De hade ej något eget barn, men tagit till fosterson vid 2 års ålder Prosten Henschens son Lars Wilhelm.

Carin Abelin [[28]] gift med prosten och Kyrkoherden i Ronneby församling Wilhelm Peter Henschen, hvilka utom förutnämnde Lars Wilhelm hade 3 söner och 2 döttrar.

Morbror Magnus Abelin [[24]], som med sin fru Dorothea Sundin och deras 3 söner bodde 1 ½ mil ifrån köpingen. Han var död förr än mitt minne sträcker sig; men hans enka och söner blefvo flera år qvarboende i närheten.

Morbror Peter Abelin [[27]] andre Landtmätare i Bleking med Direktörs titel, gift med Margaretha Lindbom, med 1 son och 4 döttrar som blefvo upvuxna, flera af deras barn dogo i späda åren.

Morbror David Abelin [[29]], gift med sin Cousin Anna Gustafva Sundin, med 3 söner och 2 döttrar, var Landtmätare och bodde 1 ½ mil ifrån Ronneby.

Utom denna närmaste slägten voro m: Mors cousin Helena Sundin [[40]], gift med Postmästare Lagström, med 3 söner och 3 döttrar, Hedda Sundin [[38]], gift med Landtmätaren Mickel Lindbom, med 2 söner och 1 dotter, boende på längre afstånd.

Af jägmästare [J. M.] Sundins [[54]] döttrar på Öland voro en gift med Handelsman Kamph, en med Landtmätaren Nyström, hvilka hade 2 söner och 3 döttrar, samt den 3dje Anna Sofia Sundin, gift med Ingenieur Ahlberg, hade blott en son.

Min Mors cousiner, Petronella Gyllenskepp [[36]], gift med Major Linnerhjelm, hade ej något barn. Johanna Segerheim [[37]], dotter af en [Zacharias] Sundin, som var major och blef adlad, jemte sin bror [Johan David] som var Assessor vid Svea Hofrätt, till namnet Segerheim. Denna Johanna Segerheim var gift med Baron Lieven [[37]] och hade 3 döttrar. 1811 eller 10 flyttade denna familj till Ronneby.

Morbror Henschens syster enkeprostinnan [Helena] Rubin [[46]] med 1 son 2 döttrar och 2 mamseller Widing [Brita och Helena], hvaraf den ena Birgitta [[67]], som höll skola i Ronneby längre fram skall beskrifvas.

Hofrättsrådet [Sven Emanuel [52]] Trägårdh på Hoby, cousin med Morbror Henschen och gift med Moster Margaretha Abelins barndoms och hela lifvet igenom förtroliga vän Maria Richter med 4 söner och en brors- och fosterdotter Hanna Richter. Fru [Sofia] Trägårdhs broder Kapten [Carl] Richter med fru och 3 söner och 2 döttrar.

Kammarrådet [Carl Schweder] Schveder [[66]] cousin med Morbror Thunberg, med sin fru och 5 döttrar och 1 son.

Min yngsta Moster Carolina [[32]] gift med Häradshöfding [Carl] Holmer bodde dessa åren på en Landtgård i Skåne ”Målen” och voro en á två gånger på besök i Ronneby då de hade med sig 1 son och 2 små döttrar, som jag var ganska glad att leka med, emedan jag orkade att lyfta och bära dem.

Proviantmästare [Christian] Sundin [[44]] cousin med min mor bodde i Carlskrona och helsade på någon gång. Hans båda döttrar [Anna Sofia och Carolina] voro längre fram i tiden inackorderade hos Moster Henschen, sedan deras Mor var död och gingo i skola hos Mamsell Widing {not 6}.

6 Bagaren David Sundin [[40]] hade 2 döttrar och en son, hvilken efter fadrens död blef bagare i Ronneby. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 23 av 152 Hela denna stora krets umgingos; dock några af husena mera sällan än de öfriga {not 7}. Dessutom voro ingenieurer, Landtmäterielever och många resande Herrar som logerade på några af nämnde ställen, hvilka voro med vid bjudningar och Abelinska slägten blef utropad såsom gästfri, glad och angenäm att umgås uti.

I nästan hvarje hus var under julhelgen ett större kalas och till slut en s:k: ”junta”, hvarvid alla Fruarne lagade mat hemma och togo med sig till någon bestämd lokal som var rymlig, der man rogade sig nära två dagar å rad och hade goda rätter jemte öl i öfverflöd. För min del kunde jag icke ha mycket nöje deraf, ty först på qvellen var jag rädd för ungherrarnes bråksamheter, i synnerhet för en målar Berg som varit Aktör, klädde sig till röfvare och spelade en dylik roll samt gjorde mycket väsen, som en del af sällskapet voro rogade af. Sednare på aftonen var jag sömnig och blef lagd i en stor fyrkantig säng, hvarest jag vaknade på natten och fann mig omgifven af mina kära cousiner och fyrlingar, gossar och flickor i sömnens sköte. De äldre af sällskapet hade dock förmodligen roligt men då några år, kanske öfver ett 10-tal så framgått, blefvo de ekonomiska affärerna i flera hus på obestånd, och concourser som sedermera inträffade hade troligtvis i detta lefnadssätt sin grund. Säkert är, att der många unga lefnadsglade slägtingar bo tillsammans är nödvändigt att vara ytterst försigtig på det icke bekymmer och fattigdom må blifva följden.

Huru julafton firades hemma hos oss i likhet med de öfriga ställen som voro barn i husen under dessa år, vill jag omtala, emedan vi barn hade mycken glädje deraf, i synnerhet min bror Harald som var liflig, rogad af versar och sång och som det särdeles slog an på. Efter mycket stök, arbete och vakande för fruntimmerna i var huset, när allt var rengjodt och putsadt, renstärkta gardiner och stolsvar i alla rum, barnen klädda och julbordet i ordning, med för oss hvar sin julhög, bestående af bullar utaf minst 4 sorters bröd, hus, jungfrur, djur m:m: bakverk, nötter äplen och russin samt 3 brinnande kronljus, kom min Far in till oss, såg med nöje på bordet och hoppade med oss, sedan åto vi tidigt vår lutfisk och gröt, svinstek ock bakelse, hvarpå julklapparne som voro många; men ej dyrbara och under hela qvellen blifvit inkastade, öpnades af m: Far.

Harald fick alltid några sångböcker och sjöng mycket gerna Bellman och Vallerii [Harald Wallerius [284]] sånger. När allt sådant var slutadt hemma hos oss, gingo vi till [postmästare Pär Jonas] Lagströms [gift med Sofias mors kusin Helena Sundin[40]], som bodde nära snedt öfver gatan [på tomt 105, mittemot garveritomt 104, Se III på sidan 147], för att åse öpnandet af deras julklappar, hvilket alltid skedde litet sednare än hos oss. Det var stort hushåll och dertill några slägtingar inbjudna så att der voro gåfvor till öfver 20 personer, ofta ganska obetydliga saker, men i stor mängd och med löjliga versar och andra påskrifningar och öpnades med högst löjliga gester af en Bagare Gustaf Lagström [[63]], så att vi alla funno det mycket roligt.

Tidigt juldagsmorgonen gingo de flesta i ottesången, det äfven många barn togs med för att se ljusskimret. Sången var då äfven tillställd vackrare än öfriga helgdagar. På juldags f:m: gingo Herrar och ungdom till några af husen och åto frukost. Annandagen, Nyårsdagen och trettondagen var tillställd bal.

En anmärkningsvärd person under dessa åren vill jag så mycket jag minnes henne beskrifva. Det var en Mamsell Ingeborg Hallén, af alla, unga och gamla i alla stånd kallad Moster Ingeborg [sannolikt Sofias mors kusin [43]], och ehuru man den tiden hvarken af skrift eller tal kände något om qvinnans emanicipation, så var hon, fast ej i lärd eller högre mening en emaniciperad qvinna. Hon klädde sig i karlhatt, klädeskofta och halsduk, bar en tjock staf i handen som hon ibland stötte emot golfvet, satte

7 Handelsman Kamph [[54]], hvars första Fru var en Bolin förblef med sitt umgänge inom denna äfven stora slägt och umgicks ej i den Abelinska och Sundinska, dock var jag skolkamrat och god vän med hans döttrar. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 24 av 152 händerna för ögonen och blickade underligt. Herrarne följde hon ofta, kallade dem alla för ”du” och gick med dem under veckan före jul från det ena bekanta huset till det andra för att smaka hvilken Fru som bryggt det bästa ölet. Vid kalaserna satt hon emellan Herrarne och drack ur ölkannan, som på ett par ställen var af silfver eljest af Tenn, sitt mått emellan knapparne på insidan och lemnade den ifrån sig sjungande ”Luta luta lilla stallbroder och drick” etc. Starka drycker tog hon ofta för mycket af, men var hjelpsam. Gick ibland till sjuka. Vid ett tillfälle satt hon inne hos en döende och trodde att hon der skulle få se något märkligt när själen lemnade kroppen; men då någon i rummet sakta talade just vid den stunden trodde hon detta vara orsaken att icke något märkligt syntes och blef missnöjd på den personen.

Guds ord nyttjades ej mycket i dessa tider hemma i husen, visst hade man biblar och postillor och fruntimmerna sökte ibland stillhet för att sitta och läsa en stund eller sjunga en salm, men hushållsgöromålen hade, efter hvad man af det yttre kunde tycka, mest öfverhand; men jag dömmer ej derför att icke deras tankar kunde vara till Gud.

Moster Carin Henschen [född Abelin [28]] var den som mest yttrade gudaktighet och mycket brukade gå i sitt hem och sjunga salmer.

En slägting till oss på längre håll Mamsell Gustafva Hallén [[61]] som vistades uti, eller rättare sagdt tillhörde Morbror [lantmätare Peter [27]] P Abelins hus, var den jag från barndommen känner såsom mest gudfruktig. I sin ungdom hade hon besökt s: k: ”läsare” i Ronneby och önskade tala med dem; men hade blifvit rädd för deras, som hon tyckte, stränga och något otrefliga sätt; så att hon ej gaf sig i umgänge med dem. Hon försummade nog icke någon afton att läsa i sin lilla bönbok eller vid tillfällen i andra andliga böcker, men Biblen, kanske nya Testamentet lästes mindre, salmboken mera i allmänhet och meniskor gingo mycket i kyrkan. jag fick ofta der vara med och hvad som mest i denna gamla kyrka fästade min upmärksamhet var Christi bild på korset som hängde i midten af taket, samt målningar och inskriptioner på danska i taket af hela kyrkan, men en gång då kyrkoherden var borta hade kyrkorådet låtit kalkstryka dem och han kom hem i behagelig tid för att rädda det öfra.

En sinnebild jag mycket betraktade var en meniska med förbundna ögon, liggande på ett nät, fjättrad till nästan alla lemmar. Högra foten drogs af Djefvulen åt avgrundselden, den venstra af ett benrangel åt grafven, ett sep som omgaf lifvet drogs af en qvinna, som utkom från som det tycktes ett värdshus, venstra handen drogs af en man med krona på hufvudet, Ormen låg slingrande i ena knäet. Endast högra handen var fri och ledig och den sträktes af den arma emot Himlen, hvarifrån Jesus med korset syntes komma och räcka sin hand att emottaga henne. Äfven voro vackra taflor och andra minnen sedan Bleking tillhörde Danmark ustälda och förvarades i denna kyrka, hvilka Moster [Johanna [21]] Bolmstedt [född Abelin] förklarade för mig.

Efterhand flyttade till Ronneby flera Militärer vid deras afskedstagande ur tjensten troligtvis emedan dess omgifvande trakt var naturskön och orten billig att lefva uti, i jemförelse med städerna. Så bosatte sig der en kapten Boisman med sin Fru och 2 söner som voro löjtnanter [kanske Erik von Boisman [83]], kapten [G A] Panchén [[141]], Major [Axel Henrik [77]] Aminoff som lär varit mycket kunnig och bildad hade i 18 år varit i fransk tjenst, samt ifrån Finland Öfverstlöjtnant Lodé [[134]] med sin maka född Grefvinna Liljeberg, hennes ogifta syster och en dotter mycket älskvärd i sitt umgänge samt 2 söner som voro Löjtnanter.

På Djupadahl bodde en Baron [och landshövding Salomon Christoffer [127]] Köhler som varit Landshöfding; men nu mera mycket sjuklig behöfde hvila. Hans maka en Grefvinna [Henrika Birgitta Wachtmeister ] Vachtmeister var i klädsel och upförande af den gamla högförnäma tiden; men mycket Sofia Sjöborgs lefnad Sida 25 av 152 vänlig och jag tror barnkär. När min Far, som var husläkare på alla ställena blef med familj bjuden och hemtad ibland till söndagsförmiddagare till Djupadahl, var det mycket roligt att se på de gammaldags förgylda möblerna och på e:m: om sommarn få äta så mycket god frukt och bär i trädgården som vi förmådde. Baron Köhlers hade 2 döttrar[Ulrica och Christina Sofia] förlofvade med Herrarne [Johan Reinhold resp. August Wilhelm] Qvickfeld [Quickfeldt [146]] och en dotterson Grefve Baltzar Horn något äldre än Harald [son till dottern Brita Maria von Köhler].

Med dessa familjer jag här upräknat umgingos mina Föräldrar och slägtingar blott genom visiter, ej med bjudningar hvad fruntimmerna beträffade. Då vi första gången voro hos Öfverstlöjtnant Lodes [[134]] tryckte mig min lilla Moster Maria [Abelin [23]] hårdt men obemärkt på axeln vid helsningen på Grefvinnan, för det jag skulle niga nog djupt, jag fick som liten kyssa handen på de gamla Grefvinnorna, men under upväxten togo de mig i handen, såsom det nu nytjas, blott att nigningen var djupare och man fick vara mycket ordentlig i sitt skick, ej sitta då man talade med dem, eller någon äldre aktad person, ej då man satt lägga ryggen tillbaka på någon stol eller soffa, m:fl: iaktagelser, som nu mera icke läggas någon vigt vid.

Sofia Sjöborgs lefnad Sida 26 av 152

Figur 3. "Djupafors 1863. Efter teckning av Betty Fürst", återgiven i Blekinge-bygder 1925 (Referens J).

Figur 4. Foto 1906 av Djupafors av Signe Lundström Illustration 9 i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Från wikipedia (Djupafors)

Den stora förändringen i klädsel seder och skick som vid början af detta sekel inträdt hade småningom framskridit. De af tjockt sidentriumphant vida stiffkjortlarne med pocher och annat tillbehör, hade utbytits emot mjuka ledigt sydda klädningar kallade ”greker” af hvilka de som skulle nytjas vid högtidliga tillfällen hade 6 á 7 qvarters långa släpar, hvilka mest kastades öfver armen eller upfästades omkring Sofia Sjöborgs lefnad Sida 27 av 152 lifvet {not 8}. Den höga freserade skingong {not 9} öfver hjessan var bortlagd, äfvensom s:k: styfva ”upsätta mössor” hvilka likasom flytkjortlarne jag blott såg några få gamla fruntimmer vara iklädda. Opudrade lockar för yngre och små hattar, för fruar och äldre fruntimmer nyttjades i stället.

Herrarne hade äfven i allmänhet aflagt det pudrade håret, stångpiskan och allongeperuker, men tvenne gamla prester såg jag dock iklädda denna sistnämnda och ett par andra äldre herrar med pudrat hår och slengpiska. Min Far hade i det längsta sökt bibehålla sin; ehuru m: Mor och Mostrar bådo honom afklippa den, de detta ej skedde, passade Moster Maria [Abelin[23]] på en qvell han var hemma satt fördjupad i läsning eller tankar, gick tyst med en sax bakom honom och helt hastigt i ett tag afklipte stångpiskan, så att den flög bort i rummet på Harald som der lekte och blef så rädd att han sprang och satte sig under bordet. Det var troligtvis för min Far ej någon angenäm surpris; men hvad var att göra. Moster Maria var af honom och alla älskad och ingen kunde bli ond på henne, som ständigt var till hjelp vid sjukdommar och bekymmersamma tillfällen.

För Herrar var vid helsning på hvarandra dubbel eller korskyssning bruklig och att kyssa Fruntimer på handen hvilket sednare var besvärligt, i synnerhet vid helsning på små flickor, då vuxna långa herrar tog min hand och jag neg med det samma de kyste den, var min arm så högt sträkt upåt som den kunde komma, ändå de lutade sig ned. Då denna sed vid helsningen omkring 10 år der efter uphörde, mins jag att en ungherre (J.D.B.) sade att det, då liksom nu, brukliga sätt för herrar att ta flickor i handen vid helsningen var opassande såsom alltför förtroligt och tyckte att de ceremoniela kyssningen var mycket mera aktningsfull. Omdömena äro allt olika under olika tider. Fruntimmer kysste hvarandra på munnen vid helsning.

Af gamla dansar var den allvarsamma och ärbara minuetten med några lifligare dansar, utbytt mot qvadril, anglais och vals. En enda gång såg jag minuette dansas och det var af m: Far och en Danska Fru Örum. Med hatten i venstra handen höll han hennes hand med den högra och svängde långsamt omkring, derpå neg och bugade de för hvarandra och så svängde om på andra hållet och ensamma omkring samt fortfarande tills det var slut, då min Far skrattande frågade en bekant om han icke gjordt sin sak väl.

Hvarje höst vid mantalsskrifningen bjöd min Far de Herrar som dermed hade att göra jemmte slägtens och till det mesta de här förut upräknade till sig på aftonmåltid. Jag höll mig då mycket i salen för att lysna till deras samtal, hvilket alltid rogade mig. De afhandlade mest politiska ämnen, hvarom stundom upstod disputer, men enhällig var sorgen öfver Finlands förlust [1809]och den som ej lefde och afhörde det på den tiden, kan knappast förstå huru den gick hvar och en nära till hjertat. {not 10}

Kapten Panchén [[141]] talade med mycken häftighet, förakt och harm om Gustaf 4de Adolf; så att hans ansigtsdrag riktigt förvredos af missnöje. Om Napoleon Bonapart talades och disputerades först och sisst vid alla tillfällen förstås.

8 Carl d 13de hade för lyxens hämmande förbudit att andra färger på sidentyg än svart och hvidt icke fick nytjas mest Fabrikanterna viste råd härför, att antalet af klädningstyger af olika sort ej ändå skulle minskas. Der väfdes hvitt, svart, grått, flammigt, rutigt m: m: allt af samma 2ne färger så att de fruntimer som hade lust och råd kunde få lika många ombyten af sidenkläder som förut. 9 Under det hårklädslen med chingong var som konstigast hade vid en fäst i Stockholm många fruntimmer för att bli klädda af den bästa hårkläderskan, som ej kunde hinna med alla på en dag låtit kläda sig dagen förut och sutto slumrande i timmar öfver natten (enligt Moster [Johanna] Bolmstedts berättelse) 10 De flesta Herrar i Ronneby lärda och olärda politicerade starkt och läste med mycket intresse tidningarne. En Bagare Söderhamn [[166]] sade en gång ”De Stackars Totaliterne bli då alltid slagne” ” hvad är det för folk”. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 28 av 152 En gammal Major [Henrik Gustaf [283]] Ulfvenklou boende något öfver ¼ mil ifrån Ronneby [Angelskog] bör ej förgätas; emedan han var på sitt sätt märkvärdig. Han var Frimurare i de högre logerna, nära bekant med Carl d: 12 och med andebesvärjaren [Gustaf [252]] Björnram, förmodligen Svedenborgare och hade många besvärjelser eller kemiska konster för sig.

Förr än min Far var gift bodde han ensam i ett rum, hvarest en Häradshöfding [Ambrosius [174]] Westring legat och dödt. Major [Henrik Gustaf] Ulfvenklou sade en gång till honom ”vill Doktorn se Häradsh. Westring”. Några nätter derefter kunde m: Far ej somna, såg Westring i bröstbild, hvit sväfvande ett stycke ifrån sängen, reste sig up och tog efter honom; men då vek bilden undan. När m: Far några dagar efter träffade Ulfvenklou, frågade denne om han haft besök af Westring tilläggande; ”jag vet att han vid denna tiden är ut och går”.

Många år derefter, hvilket jag väl minnes, hade Ulfvenklou sagt till sin dotter Öfverstinnan [Johanna] Rundqvist: ”Julie, Julie vill du se din Mor och din Mormor?” hvilka båda voro döda. Att börja med gaf hon nekande svar; emedan hon var nerfsvag och sjuklig; men beviljade det på ytterligare tillfrågan. En morgon kom bud efter min Far från Angelskog; emedan Fru Rundqvist fått convulsioner af förskräckelse föregående natten. Hennes Moder och mormoder hade synts henne klädde i hvita fålliga lakan och bleka. De sväfvade en stund i rummet och sedan försvunno; men Fru R: hade allt svår känning af deras besök i flera dagar. jag hörde henne en gång sjelf omtala detta och hvad m: Far berättade är i alla fall utan allt tvifvel.

I Mars 1812 ankom sorgbref att min Farmor [Märta Helena Hahne [17]] d: 27 Februari samma år aflidit 73 år gammal. Då jag såg mina Föräldrar gråta började äfven jag gråta och snyfta och som jag var van få förebrådelser då jag gret, och i hast ej urskiljde beskaffenheten och anledningen till mina tårar, så ville jag ej några skulle se mig; utan sprang med händerna för ansigtet ut i ett annat rum.

Efter midsommarn 1812 kom min Morbror Zakarias Abelin [[30]], Borgmästare i Lindköping och nyligen [1811] gift med professor Lodins dotter, med sin unga Fru Carolina L och sin svägerska Sofie Lodin till Ronneby för att göra bekantskap med slägtingarne.

En e:m: skulle de åka till Bustorp [[293]] på besök till Morbror [Lars Daniel [25]] Thunbergs och sutto 6 personer inuti en stor s:k: Landau och båda bröderna Abelin Per [[27]] och Zachris [Zacharias [30]] på kuskbocken, då de körde nedåt en krum gata brast något af remtygen och slog hästarne på benen, så att de började skena. Morbror Per Abelin föll ned i gatan med foten fastnad i en rem och släpades med ett stycke till han blef lös och liggande. Hans hustru [Greta Lindbom] såg detta inifrån vagnen och gaf upp sorgfulla rop. Vid ett gathörn stälde sig några karlar i vägen för att hindra och stadna hästarne; men dessa veko i stället om hörnet då vagnen välte och slogs sönder och de åkande kastades om hvarandra. Moster Carolina den nygifta frun fick en betydligt svår stöt, så att hon varsamt måste bäras hem i en säng och låg sjuk tills inemot hösten, på hennes syster Sofie Lodin brötos af 3 refben, så att hon äfven långvarigt var sjuk. På hvad sätt Morbror Zachris flög kan jag icke påminna mig, men jag förmodar att han snart blef frisk, äfvensom Morbror Per, men hans Fru slog kulor i hufvudet och så väl af dessa som genom oron för sin man yrade hon första dagen.

Deras båda döttrar Hanna och Ulla [[27]] Abelin blefvo efter temligen kort tid återstälda utom att Ulla skadat sin ena arm så att hon en tid bar den i band.

Min syster Hanna som kastade ned med bröstet inklämt emellan hörnet af ett hus och stenen utanför, fick efter uptagandet konvulsifva anfall och hjertskrik, som hon nästan hela sin lefnad fick behålla känning af. Denna e:m: var jag hos en Fru af brunsgästerna och lekte med hennes lilla dotter då der kom Sofia Sjöborgs lefnad Sida 29 av 152 bud för att hemta mig, af hvilket jag blef underrättad att min syster slagit sig, och jag undrade mycket hur det var. När jag kom hem var min Far sysselsatt att med lancett utplocka glasbitar af ett krossat perlband från bröstet på henne och m: Mor gick och gret. Hon hade vid underrättelsen om vältningen stått sysselsatt vid bakbordet, kastade hastigt på sig en hatt och öfver bakdräkten en svart sidenkappa samt sprang till stället, utan att gifva sig tid eller minnas att tvätta degen af händerna. Då hon kom dit voro de skadade inburna i husen bredvid och lågo på sängar och bord, hvarifrån de fingo hemföras. Ulla Abelin [[27]] hade utom armen äfven slagit sidan och låg på ett bord. Så blef då denna sommars nöje förbytt i sjukdom; men slägtingarne fattade mycken vänskap för hvarandra och Morbror Zachris Abelins Fru [Carolina], äfvensom hennes syster Sofie Lodin blefvo af alla mycket omtykta.

Jag kommer nu till beskrifningen af ett ämne som jag kanhända ej nog klart kan framställa: det är dåvarande flickskolan i Ronneby. Mamsell Brigitta Widing [[67]] som höll [?] var cousin med min Morbror Prosten [Wilhelm Peter [27]] Henschen och vistades i sin ungdom i hans föräldrars Theologie Doctor [Salomon [45]] Henschens och hans Fru [Anna], född Trägårdhs, hus.

Så väl Doctorn som hans tre söner [Wilhelm Peter, Erasmus Gabriel och Lars] voro utmärkt lärde män och Doctorinnan hade ett ovanligt godt hufvud och mycken qvickhet. I detta goda umgänge inhemtade och mycken quickhet. I detta goda umgänge inhemtade Mamsell Widing sin bildning och började tänka på att då hon en gång skulle lemna detta hus öpna en skola, hvartill hon sökte bereda sig genom att med slit på lediga stunder läsa de ämnen som då voro brukliga för flickor, hvilket hon meddelade ena sonen i huset Lars [[45]] (sedermera Lagman) som tillstyrkte och upmuntrade henne i den fattade tanken, lärde henne franska språket och öfvade henne troligtvis i flera ämnen. Hon var utmärkt energisk, höll på med all flit i några år med allt som fordrades för en god undervisning, lärde sig att rita och verkställa alla slags fina handarbeten såsom broderier, konststickning och taflesömnad m.m. dylikt.

När Doctor [Salomon] Henschen [[45]] och hans Fru [Anna Trägårdh] voro döda [1796 resp. 1798] samt deras dotter Prostinnan Helena Rubin [[46]] blifvit enka [efter prästen Anders Rubin] och köpt hus i Ronneby, omkring år 1800 slöt Mamsell [Birgitta] Widing [[67]] sig till henne, så att de hade gemensam hushållning, tog till sig sin mindre begåfvade syster Helena Maria [Widing] och var mer än syster för Prostinnan Rubin, hvars båda döttrar Anna Ulrika och Laurentsia Petronella, i henne hade en god upfostrarinna.

Skolan öpnades och alla köpingens innevånare som ville ha sina döttrar något mera undervisade än de kunde få i förutvarande skolan hos en gammal fru Bolmstedt [kanske Johanna Bolmstedt [56]] som lärde mycket väl innanläsning katekes och biblisk historia samt sy slätsöm och sticka, stälde dem i denna nya skolan.

Då jag 1811 började gå i denna skola, hade flera af de flickor som från början varit der uphört, en var gift och längre fram i tiden gingo hennes tvenne döttrar i denna skola och så blef det alltfort att mödrar och döttrar hos Mamsell [Birgitta] Widing [[67]] hade sin undervisning och inre bildning: hvarigenom hon af hela qvinliga personalen i köpingen ägde kärlek och förtroende. Äfven hade hon mycken aktning af Herrarne derstädes och allt hvad hon sade och företog ansågs nästan ofelbart. Hon var af den måtliga storlek, infallen i ena sidan och skuldran utvuxen å den andra, ferm i alla rörelser i tal och svar; dock var det alltid väl uttänkt så att det gillades af alla som hörde henne.

De ämnen vi undervisades uti voro, Christendom, hvarvid Biblisk historia (en ovanligt vidlyftig och nära troget återgifven ur Biblen) lästes högt på rund [remel?] af en af flickorna, hvarefter Mamsell W: frågade och med varma känsla förklarade det lästa. Fransk gramatika till utanläsning, och explication af de yngre i Magasine des enfents och af de äldre i Telemach Geografie och Charta noggrant och vidlyftigt Sofia Sjöborgs lefnad Sida 30 av 152 och derföre mest intressant. Svensk historia i ett litet korrt utdrag som således ej kunde intressera utan åtminstone för mig var ganska tråkigt då deruti förekommo så många årtal och siffror hvilka jag alldrig kunnat väl med. Räkna som var mig vidrigt och jag alldrig hann längre uti än quator species. De äldre räknade Regula de tre. Eftermiddagarne ritades med blyerts eller färger allt som man hunnit långt, samt stickades syddes slätsöm och hålsöm tambursöm, stopsöm och skattersöm, hvilket sistnämnde bestående af en tafla på hvitt siden utgjorde kronan på handarbetena och alltid det sista af sådana som företogs såsom ett fortfarande minne af skolan.

Af flickor som vid samma tid som jag begagnade skolan voro bland de äldste: Carin Isberg [född 1801 [119]], Christina Rundgren, Hanna Abelin [Peter Abelin [27] och Greta Lindbloms dotter Johanna Margareta (född 1801)] och en yngre Emelie Liewen [[129]], som jag här nämner emedan dessa 5 voro utmärkt vackra och kallades Ronneby skönheter. Den yngsta var Fredrika Asplund [född 1810 [79]] en liten mycket vacker och glad flicka, som jag hjertligt älskade. Hon dog vid 12 års ålder [8 år enligt kyrkoböckena] och var sörgd af oss alla.

Från Wexiö och Calmar voro helpensionärer. En flicka några år yngre än jag Carolina Liljegren [[130]] var ovanligt fantastisk på som sagor om pulfverhexor och många underliga ting, hvilka hon berättade för oss andra då Mamsell W [Birgitta Widing [67]] var ute ibland. Jag var mycket rogad af detta och stälde mig bakom hennes stol emellanåt kyssande hennes nacke och lyssnande med upmärksamhet på hvad hon sade {not 11}.

Outtröttligt, lätt och ledigt uprepade hon ständigt nya saker tills Mamsell W gick i förstugudörren dröjde litet i förstugan på det vi skulle hinna komma oss i ordning; ty den del af flickorna voro upp och dansade och blott några få af de äldsta sutto ordentligt vid sina arbeten. När Mamsell W inkom såg hon ej upp, sade blott, ”tyst tyst flickor” och skyndade rakt fram till sin plats vid fönstret. Att ha någon rast eller lekstunder var då ej vanligt i någon skola.

Vi samlades kl 8 på morgnarne då bönen hölls, stadnade qvar till kl 12 kommo åter kl 2 och voro qvar, om sommaren till kl 5 och vintren till kl 4. Ifrån jul tills i Februari hade vi skollof men hemlexor och ifrån juli till fram i augusti då brunsterminen var slut hade vi sommarledigheten. Någon gång på sommarn fingo vi springa på gården och leka eller gå i trädgården och äta krusbär, hvilket var roligt, men bäst af alla skolnöjen var då Mamsell W, någon vacker sommardag tog oss med sig i det gröna, plockade blommor och satte sig på någon höjd att åse våra lekar och band med det samma en gles smakfull krans som hon gaf någon af oss, hvilket deraf ej kände sig litet lycklig.

Mycket roligt var det äfven att på kyrkogården få gå och spasssera, se på begrafningar och vidgående det till och från vår skola på gossskolornas bollkastning och lekar.

Den gossskola som den tiden var störst utom fattigskolan, var dock enskildt. Läraren var Tysk och hette [G G] Banch [[80]], han hyrde en tid hos Prostinnan Rubin [Helena Henschen [45]] på öfvervåningen för sig och sin skola, men det befans ej vara nyttigt. De mest omtyckta flickornas namn syntes snart inristade på väggarne och en kärleksbiljett till en af dem var stucken i en dörrspringa der vi skulle passera. När året var slut flyttade Banch med sina gossar. Denna skola var egentligen för dem som egnades åt handel och handtverk, för de gossar som ämnade studera måste hållas informatorer i husen och min Far skref till Lund efter en sådan. Vid höstterminens slut kom en späd yngling som nyss blifvit student, men som ej hade särdeles lust för studier, utan reste efter ett par år till Gottland och gick in vid Artilleri

11 Carolina L lifliga fantasie tog ett olyckligt slut. Ehuru hon vistades hon en bror som alltid varit god och vänlig emot henne och man ej viste henne ha någon egentlig sorg, förkortade hon sjelf sitt lif vid omkring 30 års ålder. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 31 av 152 regementet derstädes, kom sedan efter några år och helsade på oss på Bustorp, stor och hurtig i den lysande uniformen. Harald fick efter honom undervisning af en äldre mera kunnig studerande, men som denna var sjuklig och i hög grad melankolisk hade han icke ro att stadna länge och Haralds undervisning blef i de nödvändigaste ämnena ej så grundlig som den bordt vara, hvilket han allt framgent hade skada utaf.

Min Far måste ofta göra resor långt bort i Länet för att besigtiga lik af dem som vore misstänkt ha ljutit någon våldsam död. I Jemshög socken [[305]] vid skånska gränsen och i Tvings socken som gränsade intill Småland förekom detta mest. Mord föröfvades der ganska ofta, dels med berådt mod och dels under slagsmål som företogs med knifvar. Mången gång under sådana resor, ensam med egen häst och kärra, kom han ej hem förrän på nätterna, stundom af andra dagen, min Mor låg då vakande och gret vid tanken på att äfven han i mörkret kunde bli mördad, eller eljest någon olycka hända honom, men något mycket svårt obehag inträffade alldrig. När min Far ej kunde vägen eller slumrade någon stund, gick den stadige trogne hästen ändå sin jemna gång framåt. En gång då min Far skulle dröja öfver natten på ett ställe, hvarest han öpnat en man i bröstet, frågade husmodren honom på aftonen om han ville ligga på loftet eller i rummet hos Far. Han tänkte då: ”på loftet är kallt och kan ej eldas, hos Far måtte vara bättre”, och valde detta sednare, utan att då veta att det var jusst i rum med den person han öpnat. När min Far legat en stund kom något sakta smygande till hans bädd och krafsade honom på bröstet, om någon rysning öfvergick honom vet jag ej; men hastigt grep han den ankomne och slungade med stark arm utåt golfvet en stor – katt, somnade sedan som jag förmodar lugnt och godt.

Som läkare betjenade han äfven kyrkoherden [Johan Peter Lindström [133]] i Jemshög [[305]] under en flerårig sjukdom och var då nödsakad mycket resa den långa besvärliga vägen under köld, regn och storm, så att hans helsa säkerligen deraf led skada.

År 1813 i Augusti månad insjuknade min Mor i en svår och långvarig feber, hvarvid hon syntes nära döden; men kom sig åter före och blef till helsan såsom vanligt; men för vår slägt stundade en sorgetid: den af alla mycket älskade Morbror Thunberg [[25]] blef våren 1814 sjuk i messling och efter omkring 3 veckors sjukdom lemnade han d 3 april detta jordiska sedan han låtit leda sig intill förmakssoffan, der han satt betraktande den nedgående solen och skönt, talande om Guds godhet och kärlek samt den eviga glädjen. Moster Beata [Abelin] hans maka var otröstlig.

Då jag ett par gånger under våren och sommarn fick åtfölja m: Mor till Bustorp, såg jag med förvåning hennes stora sorg, hvars like jag alldrig, hvarken förut eller sedan har sedt. Hon gick med händerna hopknäpta öfver hufvudet fram och åter genom rummen, hvilka voro fördystrade derigenom att alla rullgardinerna voro nedfällda af den orsak att då hon såg ut åt de ställen der Morbror Thunberg så ofta gått ökades hennes lidande. Ouphörligt runno hennes tårar och ofta utbrast hon i högljudd gråt under smärtsamma utrop. Min Mor sökte förgävas att trösta henne, kunde endast visa det deltagande hon kände.

Emot slutet af Augusti samma år insjuknade min Mor i feber liknande den hon året förut haft och detta blef hennes sista sjukdom. Hon afmattades och tärdes mer och mer, en gång då man en het septemberdag tillsatt mig att vid hennes säng med en lång syrenqvist bortfläkta flugorna, betraktade jag noga hennes ansikte och tyckte det var mycket dödlikt, brast efter en stund i gråt och man tog mig ifrån rummet att ute på gården igenhemta mig.

Den 1 oktober 1814 dog m: Mor – Vi barn voro då skickade till prostgården för att hos Mamsell Pravitz (Moster Anna Fredrika [[144]]) tillbringa denna sorgliga dag, på det der hemma måtta vara så mycket mera tyst och stilla. Moster [Carin] Henschen [[47]] gick flera gånger emellan sitt hem och mina Sofia Sjöborgs lefnad Sida 32 av 152 föräldrars. Emot aftonen kom hon gråtande med ömhetsbetygelser till oss, då vi förstodo att vår älskade Moder ej mera fans i detta lifvet – och sednare blefvo vi hemtade till min Far som med all ömhet för oss sökte stilla så väl vår som sin egen sorg. Hanna och jag fingo hvarannan natt byta om att ligga i hans säng på hans arm. Äfven var Moster [Johanna] Bolmstedt [[21]] öm emot oss och sökte ersätta vår Mors ställe.

Figur 5. "Hanna Fürst, född Sjöborg. Efter pennteckning", återgiven i Blekinge-bygder 1925 (referens J).

Mycken brådska och bråk blef nu i huset på det allt måtte hinnas färdigt till begrafningen som skulle ske omkring en vecka derefter, sorgkläder syddes till Hanna och mig bestående af svarta flanellsklädningar, förkläde, krage och snibbhufva [sorghuva som bildar snibb i pannan] af hvitt linen. Förmaket som bestämdes till likrum kläddes helt och hållet med hvita lakan och en bord sattes up omkring, knuten af linne med bomull uti i form af äplen, vindrufvor och ekollon med blad till. På väggen midt för dörren der kistan stod kläddes en stor tafla med svart botten, nederst en hvit half uphöjd urna på en något stor fot å hvilken var inskrifvit: ”Lidandets moln skingrades, ljuset tändes i belöningens verld för den oförgätliga och begråtna.” En guirland äfven knuten af linne var omslingad urnan och upbars av trenne englar i half uphöljda arbete, en nederst en vid midten och en up i skyar som af tunn bomull voro anbragta. I detta vackra arbete voro Mamsell B: Widing [[67]] och Moster Maria Abelin [[23]] mästarinnor. På sidorna om kistan stodo s:k: koradon [?] (något höga småbord) med höga stakar och vaxljus uppå. I salen och sängkammaren var äfven lakan för fenstrena och alla möbler klädda med hvitt duktyg. Blott en gång fick jag se min Mor sedan hon var död; men minnes väl hurudana hennes då förvandlade ansiktsdrag voro.

På begrafningen voro en mängd meniskor samlade och aftonmåltid serverades i salen, hvarest brunsgästerna brukade äta. Vid bordet sökte några af Herrarne muntra mig, gåfvo mig vin och fick mig att tala och skratta; men detta kändes bittert genast efteråt. Att jag kunde skratta på min Mors begrafningsdag var mig mycket svårt och jag finner det ej vara rätt att på sådant sätt söka förskingra hvarken barns eller äldre personers sorg; ty det kommer då långt värre efter. Bättre är att låta den sörgande gråta obehindradt, såvida man ej eger förmåga eller vilja att med Evangelii trösteord hugsvala det blödande hjertat.

Under m: Mors sjukdom, jag mins ej om det var den sista, eller året förut, voro [syster] Hanna och jag bjudna med ett sällskap till Fordnanäs [Fornanäs, nerströms Ronneby [302]]. Vi voro oroliga och längtade hem till vår Moder igen, vi togo derföre tidigare afsked än de öfriga och begåfvo oss på vägen; men då vi hunnit ett stycke mellan berget och de höga bokarne och åen kom målare [Per Gustav] Berg [[81]] efter oss och sade at vi ej fingo skingra sällskapet utan vände åter och när vi nekade dertill tog han mig på armen och bar mig tillbaka, då min syster måste följa, jag var sorgsen och i hög grad harmsen på honom, Sofia Sjöborgs lefnad Sida 33 av 152 jag kände mig bittert kränkt genom detta våld af en obehörig person och kunde sedan ej väl fördraga honom.

Efter min Mors begrafning kommo åter husets göromål i sin vanliga gång. Lisa Wirén [[68]] skötte hushållet och hade tillsynen öfver oss barn och våra saker. Vår skolgång fortsattes med lexläsning hemma, stundom voro vi borta hos slägtingarne eller hade några jemnåriga flickor och gossar hos oss, mest voro Hanna och jag tillsammans med våra cousiner Johanna och Ulla [[27]] Abelin, hvilka en tid gingo hos m: Far för att lära spela klaver, hvaruti han äfven undervisade min syster och mig; men den enda som hann något deruti var min syster som äfven fick fortfara så länge m: Far hade helsan, men vi andra uphörde snart, jag emedan jag hade så korta och stela fingrar att jag alldrig kunde ta en octave.

När vi 4 flickor voro tillsammans fingo Ulla A [Abelin] och jag alltid vara mycket underdåniga våra äldre systrar [Hanna resp. Hanna], hvilket ibland tycktes oss tråkigt, men det var ej värdt försöka att få vår vilja fram; utan vi måste foga oss efter dem och hade ändå roligt.

På sommaren 1815 kom en resande Dansmästare till Ronneby och jag jemte mina syskon gingo hos honom i dansskola för andra gången, förmodligen emedan m: Far ansåg det nyttigt för helsan, då mer än halfva terminen användes till gymnastiska öfningar och blott de sista veckorna egentligen till dansen.

Dansmästaren var en hård man och här gick strängt till, då han böjde tillbaka våra axlar och slog tillsamman våra afvigvända händer och armbågar öfver ryggen utan skonsamhet, gjorde det ofta mycket ondt. Han sparkade obamhertigt en stackars klen gosse Pelle Svanlind [[164]] på knäna derföre att denna sistnämnde ej kunde hålla dem räta, och jag tyckte det var mycket svårt att någon för en sak som var blott för nöjet skulle emottaga bannor och stryk.

Förrän jag slutar denna del vill jag omnämna ännu tvenne anmärkningsvärda personer: den ena Madam Greta Wirén, Moder till vår Elisabeth [[68]], som var en fattig enka boende i Carlskrona och hade företagit sig såsom försorgningsmedel jemte sömnad, att spå i kaffe och kort, hvarigenom hon blef vidsträkt känd och var mycket anlitad. Ifrån de högre officershusen hade hon kallelse att infinna sig; i synnerhet i de familjer som voro döttrar; emedan dessa emellanåt gerna ville se framtidens slöja något lyftad.

Några veckor under året var hon merändels på besök i ma föräldrars hus och många landtflickor kommo då till henne för att få höra något om sin framtid, de hade ibland sina fästmän med sig, sutto en stund inlåsta m Margaretha W: [[68]] och sågo stundom rätt alfvarsamma och betänkliga ut när de gingo ifrån henne. För hvarje gång hon tre gånger lade ut korten och talade deröfver, fick hon 18 s (36 öre). Oss hemma i huset rogade hon med att spå utan betalning och på skämtsamt sätt. En gång kom några af mina Morbröder till henne och bådo henne säga dem huru det skulle gå med Napoleon som då var i sitt högsta välde. Hon lade ut sin gamla kortlek, räknade och funderade sam sade slutligen ”1814 är Bonaparts välde släckt”. ”Säger du det Greta”, sade en af dem. När denna spådom besannades påminde de sig den ånyo.

Den sista gång hon spådde var i Carlskrona, om jag mins rätt 1815 hemma hos sig i närvaro af någon bekant. Som vanligt räknade hon på korten, sade att snart skulle bli ett dödsfall, räknade åter, slog hastigt ihop korten sägande, jag tror det blir jag sjelf, hvarefter hon alldrig uttalade dem mera. Några dagar derefter blef hon hastigt sjuk på gatan, bars hem och dog inom få dagar, till mycken sorg för hennes son, en fattig underofficer med hustru och 2 söner som alla haft mycken hjelp af henne. Äfvensom af sin dotter Lisa [[68]] som nu fann sig så ensam och utan stöd på jorden, då äfven min Moder gått bort härifrån, och en kapten Hammar [[108]], som hon ifrån ungdommen varit förlofvad med, efter att oförsigtigtvis gifvit sin Mor det löftet ej gifta sig medan hon lefde så småningom dragit sig ifrån sin Sofia Sjöborgs lefnad Sida 34 av 152 fästmö och uphört med besök och brefskrifning. Hans Moder blef 80 år gammal och Hammar som hade Båtsmanskompagni vid Carlshamn genomtråkade der ett sorgset lif, likasom Elisabeth i Ronneby. {not 12}

Till denna afdelning utaf min lefnad hörer äfven beskrifningen om 2 á 3 större kalaser vid hvilka jag var närvarande. Ett prestkalas hos [ingifte] Morbror [Wilhelm Peter] Henschens [[28]], då Biskop [Wilhelm] Faxe [denne var gift med Betty Fürsts mors kusin [57]] reste på visitation i Stiftet. Det var ett stort bord dukat i salen, omkring hvilket sutto endast prester och som jag förmodar mina morbröder samt Biskopinnan [Agneta Sofia Lindman], Moster [Carin] Henschen [[28]] och några Fruar af vår slägt, men jag såg endast presterna; ty det var det ovanligaste att se så många på en gång i svarta rockar och hvita kragar. Häradsprosten Sundius [[53] i Tving] förde mest ordet och berättade rogande tilldragelser om Exellensen [Johan Christopher] Toll [[282]] m:m: Biskoppen proponerade skålar {not 13}.

De öfriga båda tillställningarne voro på Hoby hos Hofrättsrådet [Sven Emanuel [52]] Trägårdh, den ena ståtlig middagsmåltid, öfverflödande af läcker mat och fina viner, ett bord som upfylde hela långa tingssalen. Värden höll många vackra svassande tal vid skålarne och sade slutligen att som hans hustru ej hade mera mat och han ej mera vin var bäst stiga up från bordet {not 14}. På e.m. promenerades i den skönt anlagda parken, hvarest 2ne gångar med täta träd vid sidorna, vore mycket långa och vid ändan lutande, så att något slut icke syntes på dem. Flera berseauer och grotor och et bord med stenskifva hvaruti, såsom en skål var uthuggen, till punchbål; är hvad jag minnes samt ett orangerie.

Den andra påminner jag mig ej så noggrant, mera än att vi voro der mycket barn och ungdom och hufvudsakligen att på eftermiddagen General [Carl Georg [95]] v: Döbeln kom ditresande. Han firades naturligtvis mycket efter finska kriget: Först vistades han i förmaket, men kom sedan på qvellen ut i salen och slog sig ned vid et femkortsbord der 4 á 5 äldre flickor samt vi alla barn sutto och spelade. Vi betraktade upmärksamt hans svarta band öfver pannan och hans ögon, hvaraf det ena var lifligt och det andra (jag tror det venstra) stod stilla, det var af glas, det jag ej viste förrän efteråt, då min syster sade till mig: ”Såg du icke huru mildt han sneglade på Helena Fischerström [[59]] med ena ögat och det andra af glas var stelt”. Han hade brunt hår, blå ögon och något bugtig näsa. Att han deltog med oss i spelet kände vi oss allt något glada och stolta öfver.

Jag får nu återkomma till hvad som rörde vår familj, efter att kanske ha gjordt allt för många utflykter. Min Far började vid hösten 1815 att oftare än förr göra besök hos Moster Beata [[25]] och hade äfven många bekymmersamma affärer att bestyra hvarföre han mycket vistades borta ifrån hemmet. De

12 Den andra var en gumma allmänt kallad Mor Anna [Norén [72]], då jag först mins henne öfver 100 år gammal. Hon var född under pesten i Carl d 12tes tid; men kunde ej noggrant upgifva månad, emedan kyrkoboken hvaruti hennes födelse stod antecknad var upbrunnen vid Carlskrona stora brand. Hon var en skarp gumma som jag hade fruktan för, då hon med sin sträfva röst tilltalade mig och jag kunde derföre icke svara henne, hvilket hon förebrådde mig och gjorde mig än mera förlägen. På Bustorp vistades hon mest; men var ibland några dagar, hemma hos mina Föräldrar sista året låg hon af svaghet i Ronneby fattighus och fick mat skickad till sig från flera hus i vår slägt. Jag var en gång med budet som ditbar den hemifrån, hos henne och såg henne då mycket klen, hon orkade icke svälja maten, utan nedförde den med ett fiskben med svamp på änden. Hon öfverlefde min Moder och var 105 år då hon dog. Hon var redig och rask till sinne och tankeförmåga till sista stunden. 13 Under denna tid var af Carl 13de kaffe förbudet att dricka, på ett stort kalas jag var, såg jag värdinnan med några i sender af fruntimren gå up på öfvervåningen, jag som hade vana och var mycket rogad af att gå efter de äldre och titta i alla rum som voro öpna, spaserade äfven så obemärkt upför trappan och kom in i ett litet rum, hvarest en mycket stor rykande kaffekittel stog på bordet och några af fruarne med mycken smak sutto omkring och drucko af sina koppar. Värdinnan yttrade: ” Den förbjudna varan smakar bäst” och man såg allmänt mycket belåtna ut. 14 Riksdagstalmannen för Bondeståndet John Johnson [[121]] lät äfven emellanåt höra sin stämma. Både han och hans hustru voro unga och vackra, han klädd i fin svart klädeströja med sin guldmedalj på bröstet och hon i Blekings bonddrägt af flera sorter siden med hvita hvida armar och spetsar. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 35 av 152 fruntimmer som vore i huset, Lisa [Wirén? [68]], Nora [Eleonora Riis [19]] och Christina Ekelund [[97]] voro sorgsna och vid dåligt lynne och framkastade ett och annat yttrande om att vi snart skulle få Moster [Beata] Thunberg till Mamma, hvilket ej varit illa om det skedt utan missnöje i sinnet och med lämpliga ordasätt; men ofta var det så framstäldt att det ingaf mig fruktan och hade långvariga följder. Då jag var olydig sades till mig at det skulle bli annat af då jag komme till Bustorp [[293]].

Min Far tog mig med sig ut en gång och lemnade mig hos Moster Thunberg på ett par veckor, i början var jag blyg och obekant äfven för [fostersonen] Lars Henschen [[49]], som jag i långsmala sängkammaren gick och lekte med, jag hade så litet varit tillsammans med honom i Ronneby; emedan Morbror och Moster Thunberg (som var nerfsvag) ej ofta voro med på slägtingarnes tillställningar, och ej vågade låta sin älskade fosterson ensam, rättare sagt utom dem, vara borta, minst på min Fars gård [garveritomten 104 i Ronneby, se sida 147 för brandförsäkringbeskrivning av tomten], på hvilken var en barkstamp med hvassa knifvar stora som spadar fästade vid stockar som med vattenverk gingo upp och ned. Äfven var der 2ne broar öfver den gren af åen som flöt genom gården, den ena utan någon slags skrank eller räcke, vid hvilken hudarne till min Fars garfveri sattes fast att utvaskas {not 15}. Detta allt ansåg mycket farligt för barn som voro dervid ovana, men för oss som bodde der fruktade man ej så mycket, vi voro mycket ner i den långgrunda åen och lekte, plockade vackra stenar och stundom småfiskar som vi stekte. En gång rullade jag en fjerding och bra långt ut i åen, så att jag blef mycket våt; men Gud bevare oss för olycka som eljest lätt kunde skedt då strömmen bredvid lekstället ofta var stark och en hvirfvel af vattnet hade ett stycke derifrån gjordt en djup håla kallad ”ålhålan”, hvars djup icke kunde mätas.

15 Min far hade haft en fordran på penningar hos en ([i annat bläck] Sundin) [Christian Anders Sundin [55]] som egde garfveriet och vid inträffad konkurs hos denna, nödgades han inköpa garfveriet för att icke förlora dem. På detta sätt blef han garfveriägare till föga vinst och mycket besvär för honom. Han höll verkmästare och gesäll samt en arbetskarl och förde sjelf böckerna. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 36 av 152

Figur 6 Garveritomt 104 i Ronneby. Från Ronneby byggnadshistoria [Referens C].

Då jag åter kom hem passerade tiden som förut och jag minnes så litet af den sista vintren i Ronneby. Det vet jag dock att Moster [Beata] Thunberg till en början gaf m: Far afslag på hans begäran af hennes hand; men genom Moster [Johanna [21]] Bolmstedts öfverlåtande och föreställningar att Moster skulle täras af sorg om hon nekade honom och söka en Läkareplast på Gottland som då var ledig samt flytta dit med oss, då ej någon af slägtingarne kunde veta huru vi skulle få det min Far kunde komma att gifta sig med någon ung oförståndig flicka som icke brydde sig om oss. Dessa föreställningar jemte m: Fars enträgenhet verkade och der blef skrivet till kungen begäran att Svåger och Svägerska skulle få tillstånd gifta sig med hvarandra, då svar var ankommit ångrade Moster Beata sitt bifall, men trodde beslutet om giftermål m: mera icke kunde ändras sedan frågan varit hos kungen. Min Far hade ej mod och styrka att säga henne at det ännu kunde ändras, att de ännu kunde skiljas åt, beslutet blef fast.

m: Far stälde oss sina barn tidigt på våren 1816 ut till Moster Thunberg för att vara hos henne medan han höll auktion på gård och lösbo samt ordnade sina affärer och frånskiljde sig sitt husfolk. Eleonora Riis [[19]] inakorderades i ett borgerligt hus för 150 Rg om året, hvilken summa skulle betalas 50 rd hvardera af m: Far, Farbror Nils Henrik [[14]] Historie professor i Lund, sedermera Riksantiqvarius samt Major [Jöns Henrik] Hahne [[18]] deras och Eleonoras Morbröder. Lisa Wirén [[68]] skulle hyra rum i Ronneby och ha lön 150 rd hvarje sommar för matlagningen åt brunsgästerna. De öfriga finge laga tjenst huru de ville efter eget bestyr. Till Bustorp utfördes af egendommen blott allt silfver och duktyg som begagnades för brunsspisningen samt min Fars gamle häst som jag tror 2ne kor, äfven souplette och kärra. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 37 av 152 Det var dock något litet minne af det gamla barndomshemmet som jag sedan så många gånger i drömmen har sedt och vandrat uti. Det var mig mycket kärt med alla sina sorgliga och glada minnen, alla lekar, alla funderingar i de ensamma stunderna på gård, vind, trädgård och rum; ty jag gick ofta och mycket ensam ehuru många barn stundom omgåfvo mig och sprungo på vår gård att roga sig.

På Bustorp fick nu Harald bebo ett litet gafvelrum åt norre på öfra våningen jemte Lars Henschen som förut ensam haft det och m: syster och jag fingo ett större rum på södra gaflen med herrlig utsigt åt Östersjön [Busseviken] med vikar och öar, med oss bodde der en några år äldre flicka Helena Rundqvist [[154]], Bagaredotter från Ronneby, som varit sedan sitt 14de år i tjenst hos Moster [Beata]Thunberg och var en utmärkt beskedlig flicka och särskildt emot mig och Hanna mycket snäll. Allt tillgick på Bustorp lust och stilla och vi voro lugna i afvaktan att vår Fader skulle flytta ut till oss.

Figur 7. "Utsikt från Karön vid Ronneby 1863. Eter teckning av Betty Fürst", återgiven i Blekinge-bygder 1923 (Referens J).

2dra Delen {1816}

Den 17 Mars 1816 förrättades, af min Morbror W P Henschen [[28]], vigseln mellan min Far och Moster Beata Thunberg, hvarvid voro till vittnen bjudna 1ste Exp Secreteraren, Domaren i orten J Chr. Lindblom [[0]], Moster [Johanna] Bolmstedt [[21]], Morbröderna Abelin [några av Masse [24], Peter [27], David [29]] och [Carl] Holmer [[21]] med sina fruar samt Moster [Carin] Henschen [[28]]. Under vigseln var Moster Beata af sinnesrörelse så matt och klen att hon nära var afsvimmad och måste stödjas af Morbror Per [[27]] Abelin som stod vid hennes sida; men på aftonen hemtade hon sig något och de åtföljande dagarne inträdde så småningom den ordning och det lefnadssätt som under en ny bana skulle af den förenade familjen iakttagas.

För mig var allt nytt. Moster Beata var nu min Mamma och på samma gång Lars Wilhelm Henschen [[49]] min fosterbroder, ny omgifning, nytt hem och nya vanor. Min Mamma var i hög grad nerfsvag och Sofia Sjöborgs lefnad Sida 38 av 152 behöfde ha tyst omkring sig; i stöket och hastigt och bullrande springa genom rummen och slå hårdt i dörrarne fick jag nu gå stilla och tyst, min gälla röst sänktes åtminstone i Mammas närvaro, ofta till ett hviskande och om vinteraftnaren då jag var van att mycket gå med ljus i hand, fick jag lära att gå i mörker genom rummen, kök och vind; ty mamma var mycket rädd för elden och tillät icke mig att bära ljus, lampor nyttjades ej den tiden och att så ofta tända i lykta ansågs väl besvärligt och obehöfligt, då Mamma troligtvis ej kände min omåttligt öfverdrifna skumrädsla. Denna hade jag för henne alldrig omnämnt, utan så snart hon tillsagt mig att gå och uträtta något ärende, gick jag tigande, med tät sammanslutna ögonlock och händerna utsträckta framför mig, det jag ännu ofta iakttager då jag går i mörka rum; emedan det vore mycket obehagligare stöta emot något på närmare håll än med händerna.

Mamma var utmärkt ordentlig, kunde ej väl fördraga om en möbel stod snedt i rummet, ej att man satte sig vårdslöst, eller lutade ryggen tillbaka mot något stöd, med flera dylika iakttagelser. När jag efterkom det här omnämnda var Mamma ej sträng emot mig i hvad sysselsättning beträffande när jag var hemma ifrån skolan. Jag fick gå ut i trädgården, på gården och i marken och gärdena huru ofta jag det önskade, utan att dertill särskildt begära lof och hade liksom mina syskon frihet att när jag emellan målen var hungriga, gå i skafferiet och taga oss smörgås, speckmat och mjölk, hvilket der alltid fans.

[Tre år äldre storasyster] Hanna var så mycket mera utbildad än jag att vi ej hade mycket lekar gemensamma ifrån denna tid. Hennes sysselsättningar, utom läsningen af lexorna, var att tänka på sina kläder och granlåter: och någon sömnad eller brodderi hade hon alltid till hands. Vi sutto om aftnarne ner i våra föräldrars rum och då jag läst min lexa till nästa morgon fick jag leka med [fosterbror] Lars om han var ledig för läsning. Han var vänlig och snäll emot mig, täljde ibland någon småsak åt mig och slipade udd på de synålar jag brutit och när jag någon gång skulle sy en lite stund, som han viste att min syster och jag voro för blyga och rädda att sjelfva begära något af Mamma, stälde han emellanåt om nöjen för oss, såsom att få hästar o vagn och resa til Ronneby, att få fara ut på sjön till öarne och stundom få ut sällskap af våra lekkamrater, och vi hade mycket roligt när flickorna Abelin och Henschen, jemte någon gång deras bröder, voro med sina föräldrar ut hos oss. Vi lekte då, som vi kallade det, ”främmande” voro tre familjer och bodde på åtskilliga ställen, hvarest vi klädde med schalar och löf samt bjödo och helsade på hvarandra {not 16}.

Om våren under islossningen då vattnet strömmade ner ifrån bergen i marken, var det särdeles roligt för mig att se på ett qvarnverk Lars har byggt med fördämningar. Äfven var jag med om att sköta fogelungar han hemtagit, hvilka jag matade, en gång en bale med 6 eller flera starungar, som voro så oförnöjda att ehuru jag gaf dem mat hvar ¼ timme gapade de vidöppet med sina stora gula näbb emot mig hvarje gång och skreko af full hals, så att jag var bekymrad och nära gret derför. Mamma såg det och sade åt mig, att om hon hade ett litet barn skulle jag visst få sköta det. Att leka med dockor uphörde jag vid flyttningen till Bustorp, ehuru en eller två lågo qvar i någon vrå, och jag hade aldrig varit så rogad deraf, att jag icke föredrog att i åen plocka vackra stenar, att leka med glas- och porslins-bitar, rifva färg af tegelsten och sitta i barkhögen vid åen och på en stor öppen barkvind. Jag har alltid sedan den tiden tyckt så mycket om utvaskad bark i trädgårdsgångar och för dess lukt.(Barndomsminnen äro kära).

Vår skolgång fortsattes på det sätt, att vi 4, två gossar och två flickor, åkte till Ronneby på s:k: röda vagnen hvarje morgon kl ½ 8, då gossarne ingingo till Lindbloms [[70]] hvarest de läste tillsammans med

16 En gång då den som bodde på ett visst ställe, som må vara onämnt, hade klädt särdeles vackert och väntade fina främmande kom tillsägelse att Morbror [Wilhelm Peter [28]] Henschen ville intaga platsen. Barnen fick i högsta hast medtaga sina granlåter och flytta till annat ställe, förmodligen till sätena under de stora askerna i trädgården eller till någon brädstapel på gården; ty nedra förstugan och Morbror Henschens stora gammalmodiga täckvagn voro förut uptagna. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 39 av 152 äldsta sonen Alexis Eduard [[71]]; för hans Informator Nic: Olsson [[138]]; och vi flickor gingo till Mamsell [Birgitta] Widing [[67]], åto middag till Abelins och när skolan kl 5 på e:m: var slutad mötte våra bröder som hos [Johanna [21]] Bolmstedts ätit middag och äfven på e:m: fortsatt skolan, hvarefter vi fyra tillsammans gingo hem.

Under dessa vandringar hände det att jag ibland fick stark lust att nedtaga någon qvist eller blad från något träd så högt att jag ej kunde räcka det utan att hoppa och sträcka upp armen, då detta stundom ej lyckades och inom mig svors en ed ganska hastigt, att jag icke skulle gå derifrån förrän jag fattat uti det, var jag mycket ledsen och fortsatte så länge jag förmådde, men måste flera gånger (till min stora bedröfvelse, emedan jag hört att det kallades ”svära bort sin själ” när man ej upfylde hvad man gått ed på) gå derifrån utan att ha nedtagit qvisten. Jag funderade på hur jag skulle slippa den plågan att emot min vilja svära på något inom mig och kom till den tron att det icke var jag utan djefvulen som gjorde denna ed, hvilket alltid gick så hastigt att jag knappast visste om det, förr än det var skedt. Jag beslöt derför att alls icke akta derpå eller bry mig derom, utan anse eden såsom något jag icke hade att göra med, och ej ens göra försök att uppfylla den, detta lyckades, svärandet uphörde och jag blef lugn. Jag mins ej att någon sagt mig något härom; utan tro att Gud gaf mig bästa sättet att bemöta djefvulens frestelse. Och jag bad Gud, eller kunde förlita på Jesus vid den tiden mins jag nu ej.

Af Mamma fingo Hanna och jag ett stycke jord i trädgården att anlägga en blomsterparterr åt oss, hvilken jag mest fick sköta ensam till mitt stora nöje: hvarmed jag fortfor alla de 28 år jag bodde på Bustorp.

Mitt förtroende och tillgifvenhet för min fosterbroder [Lars [4]] tilltog mer och mer och grundlade den vänskap som emellan oss oavbrutet fortfarit hela vårt lif igenom. Han utvecklades tidigt så att jag alltid ansåg honom äldre än jag; ehuru han är nära 2 månader yngre, och jag emottog i många saker undervisning och ledning af honom. I naturvetenskapen var han mest rogad af Zoologien och omtalade och visade mycket häruti för mig.

Min broder Harald [[1]] var mest rogad af Botanik och astronomie och ingaf mig lust härför. Han visade mig och Hanna ofta himlakropparnes gång och banor samt förklarade orsakerna till sommar och vinter, förmörkelser och allt dylikt, hvaraf jag mins en del, men någon del har blifvit dunkelt, emedan jag på så många år ej läst något i dessa ämnen.

1817 på sommarn kom prosten Vigelius ifrån Bålstad Pastorat [[316]] i Dahlsland med sin Fru Moster Engel Magdalena Abelin [[26]] och 3 döttrar, Lisa sedan kallad Jenny, hvilket jag häruti vill nämna henne, Hilda och Edla och sonen Per. Carin [född 1808] näst Jenny [född 1804] i ålder, var lemnad hemma hos hushålls mamsellen. Moster Vigelius hade af förkylning orsakad af resor i den starka kölden den föregående julhelgen, fått stark gikt verk i ögonnerfven och var inom några dagar alldeles blind af svart starr, som ej genom operation eller något medel kunde förhindras eller synen återställas. Man kan föreställa sig huru stor sorg detta var för hennes Man, barn och öfriga familj.

Ändamålet med denna resa var att lemna Jenny i skola hos Mamsell [Birgitta] Widing [[67]]; emedan den pension {not 17} uti hvilken hon (Jenny) i deras hemort varit af hennes far kallades ”lekskola” hvarest han ansåg att hon föga hade lärt. Wigeliska familjen bodde mest på Bustorp stundom några af dem i Ronneby prestgård hos Moster [Carin] Henschen [[28]].

17 Nära Venersborg [Vänersborg] Sofia Sjöborgs lefnad Sida 40 av 152 Morbror Wigelius hade i sitt väsende mera stränghet än jag var van vid och jag hade mycken respekt för honom. En gång vid bordet hörde han att Harald kallade Mamma [Beata] för Moster, hvilket Mamma helst af oss alla tre syskon velat heta; emedan hon aldrig haft något eget barn. Morbror W tillsade då med allvar att detta icke gick an och att Mamma skulle låta oss fritt nämna henne med Modersnamnet. För Hanna och mig var detta mycket godt och vi kunde från denna stund mera ledigt tala med Mamma än förut, då hon ville heta Moster; det vi undveko säga; men min broder Harald nämnde henne både i tal och i sina bref helt fritt och öppet: ”moster Beata” under hela sin lifstid.

Öfver Morbror Wigelii åtgörande i denna sak har jag alltid känt tacksamhet; men en annan gång var det mig svårare att finna mig i hans beteende. Min lilla hund Charmant, som jag ännu hade lika kär som förr, skulle om nätterna vara i pigkammaren. När den flicka som hade Lagården gick ut kl 4 sprang hunden up och skrapade på min dörr under gnällande, jag plägade då genast öpna för honom, men en morgon vaknade jag ej straxt och fick höra att hunden af Morbror Ws fick obarmhertligt stryk och jemerligt skrek, ej tordes jag gå ut förr än afstraffningen tagit slut, då jag släpte in och smekade det arma djuret. Detta tillfälle var mig så svårt, att jag tyckte mig lika gerna sjelf velat emottaga slagen.

Då Moster och Morbror Wigelius på hösten reste lemnades qvar Jenny, som stadnade hos mina föräldrar och gick med Hanna och mig i skolan. Detta år i Sept: flyttade mina föräldrar till Ronneby för vår skolgång skull, då vi bodde i den våning min far förut ägt och bebodt.

Under julhelgen lefdes ganska muntert bland slägt och bekanta och voro särskildt ganska många barnkalaser, som jag var mycket rogad af. Julklappar, bevistandet af Ottesången, med flera nöjen var sig likt som förr; men jag kan ej påminna mig att jag varit ricktigt af hjertat glad häråt sedan min verkliga Moders död.

Jenny var af oss alla mycket omtyckt och älskad för sin fasta redliga karakter, sin sanningskärlek och frihet från flärd och fåfänga. I skolan gjorde hon större framsteg än några af oss andra, dels för sitt klara rediga hufvud och dels derför att Mamsell W. [Birgitta Widing [67]] använde mera omsorg och flit vid hennes, äfvensom vid helpensionärernas undervisning; i synnerhet i språk och allt vetenskapligt.

Under våren 1818 undervisades min syster [Hanna] till Herrans nattvardsbegående af Pastor Sjöstedt [[161]], som var häradsprest hos Moster [Carin [39]] Henschen och vid pingsttiden konfirmerades hon, samma år uphörde hennes skolgång och Jenny [[26]] och jag hade nu endast råd och stöd af henne hemma och i vårt umgänge dervid hon alltid måste gå före oss både vid helsning och conversation. Ehuru Jenny hade godt hufvud och kunskaper, tyckte hon sig alldrig kunna börja sammansätta ett bref sjelf, utan gick och frågade hvad hon skulle skrifva samt fick då hjelp af Mamma som hon kallade ”stora braheten”, eller af Hanna som hon kallade ”lilla braheten”, som en syster umgicks och ansågs hon af oss och emellan henne och mina föräldrar rådde mycken kärlek och förtrolighet.

På sommarn 1818, jag tror i juli månad, kommo Jennys föräldrar [Engel Abelin och Sven Wigelius [26]] för att hemta henne. Då hade då [lillasyster] Carin med sig jemte de 2 yngsta döttrarne [Hilda och Edla], samma dag de voro ankomna gingo flickorna i sällskap med Hanna och mig ut till Bustorp och Carin omtalade för mig en saga som vi båda voro starkt intresserade af och ej märkte att Carin tappade en docka hon bar. Carin var då 9 år och ganska vacker, med fin rodnad på kinderna, svarta lockar och svarta mycket vänliga ögon.

Af de fyra systrarne Wigelius hörde jag för första gången sång i stämmor ordentligt framföras. En morgon i brunsalen stodo Hilda och Edla hos sin blinda mor och sjöng så vackert med sina klara barnsliga röster, omkring dem stodo brunssällskapet lyssnande och när de slutat frågade Edla ”Säg Sofia Sjöborgs lefnad Sida 41 av 152 Mamma hvarför gret de när vi sjöngo?” Detta årets höst höll Mamsell W [Birgitta Widing [67]] examen med Jenny, hvarvid efteråt af skolflickor upfördes en theaterpjes som Mams. W. sjelf skrifvit, föreställande Jennys återkomst och emottagande på Bålsstad [[316]], och kort tid derefter skedde Wigeliska familjens afresa till sitt hem.

Min lust för dans och lekar hade detta sednare året betydligt tilltagit, ehuru jag var klen till helsan och emellanåt mycket matt. En morgon då jag gick upp för trappan till klädkammaren att hemta något och hade ljus med stake i handen, fann jag mig, jag vet ej för hur lång stund liggande på öfra stuggolfvet med det släkta ljuset bredvid, och så lätt intill trappöpningen att om Gud ej särskildt bevarat mig, hade jag lätt kunnat falla ner genom det glesa räcket.

När de öfriga i huset voro borta på bjudningar och rogade sig satt [Sofias kusin] Mathilda Holmer [född 1808 [32]] som detta år var hos moster [Johanna] Bolmstedt [[21]] och af Moster Maria [[23]] Undervisades i läsning, skrifning och sömnad, hemma hos mig och var mig ett kärt sällskap, glad och tålig och jag har alltid satt stort värde på denna hennes upoffrande kärlek. Så snart jag möjligen kunde ville jag dock vara med på bjudningar och baler och valsade orimligt gerna. Fr. Ulla Jägerschöld [[122]] upbjöd mig och vi valsade så länge att jag knappast kunde gå, utan hon måste leda mig tills jag satt mig; men Gud straffade mig ej för min dårskap; utan lät mig lefva tills jag långt omsider lyssnade till Hans röst. Ack, hvad hans kärlek och tålmodighet varit stor emot mig!

Sedan nu min Syster [Hanna] var hemma läto mina föräldrar äfven mig uphöra gå i skolan på det jag skulle med allvar medicinera och dricka brunn ett par sommar. [Citerad]Min far ville upöfva den franska vi lärt och började om aftnarne sitta i vårt rum och läsa med oss. Han valde Numa Pompilius [[338] av Jean-Pierre Claris de Florian], hvilken gick lätt och var rogande, derpå började vi Les confessions de Rousseau [[331]]; men deruti fans så naket framstäldt naturliga saker, att min far utbytte den emot Gonsalv de Cordoue [[338] även denna av Florian], hvilken vi äfven läste igenom och fann rolig. Mera hunno vi ej förr än m. far började vara klen till helsan under sommarn 1819, då han, och jag med honom drack brunn. Af Mamma öfvades jag från denna tid i att sy, sticka, spinna och väfva samt fick vara med vid hushållsssysslorna.

Under våren 1819 var jag hos Garfvare [Magnus] Gustorffs [[105]] första gången i sällskap med Alexis E Lindblom [[71]] som då var 12 år gammal och jag var nära 14. Hans böjelse för mig började då, och upflammade ganska starkt, det jag märkte, men ej lade vidare vikt vid utan åter glömde bort, då vi derefter en längre tid ej träffades, emedan han kom till Vexiö skola [Växjö] och der några år hade sin undervisning.

En sorglig tid stundade nu för oss. Min fars sjuklighet tilltog och under brunsdrickningen sade Öfverfältläkare [Carl Arvid] Faxe [[58]] till honom: ”Du är för mycket sjuk att ordinera för dig sjelf, jag vill taga vård om dig” hvilket min far dock ej ansåg behöfligt. En het sommardag i juli månad fick m. far vid middagstiden ut åt gården. En tjenstflicka Carolina Vestergren [Westergren [173]] kom hastigt inspringande och ropade ängsligt ”Doktorn har fallit på gården”. Vi skyndade alla till stället, stensättningen nära boningshuset, och min far låg der sanslös, mållös, träffad af slag i hela högra sidan. Han bars upp i en ländstol af drängarne och lades i sin säng. Genast sändes dräng med åkdon till Carlskrona för att hemta läkare då på aftonen. Doktor [Karl] Kallström [[123]] kom ut till oss, begagnade åderlåtning och några andra medel; men var mycket tyst och gaf ej hopp om förbättring. Sedan Mamma ånyo 2ne gånger hemtat honom sade han vid afskedet till Mamma att det icke var skäl att hon flera gånger gjorde sig kostnad att hemta honom; ty han kunde ej något vidare uträtta; utan man fingo endast afse tiden och hoppas att m. fars tillstånd så småningom kunde bli något bättre. Han kunde Sofia Sjöborgs lefnad Sida 42 av 152 emedlertid nytja brunsdrickning hemma, gytjebad och Elektricitet, hvilket sistnämnde apothekare [Gottfried] Bruun [[88]] i Ronneby, kunde hjelpa honom med, hvilket blef efterkommit. Mamma blef mycket sorgsen vid underrättelsen om långvarigheten af m: fars sjukdom, om hvars öfvervinnande på kortare tid hon haft hopp, äfven voro vi alla öfriga mycket ängsliga. Jag hade fått så stort förtroende på Läkaren och jag mins huru starkt jag längtade att han snart skulle komma. Nu var detta nedslaget; men jag tänkte dock: ”för Gud är intet omöjligt. En gång kan pappa återfå sitt mål liksom Zakarias”. Och om nätterna låg lysnande för att höra om han icke skulle ropa mitt namn.

Då min far i oktober ännu var ständigt sängliggande kom Dr Faxe [[58]] för att se om honom.

Mamma omnämnde för honom att en bjudning från Varfskommisarien [Andreas Gillis] Frick [[60]] i Carlskrona ankommit för [storasyster] Hanna och mig att till Mårtensafton komma dit och 14 dagar qvarstadna att bli något upmuntrade; men tillade mamma: ”icke går det an att flickorna äro borta och rogar sig, så länge deras far är så sjuk”. Hvarpå Faxe svarade, att om så skulle vara, kunde vi troligtvis hela vår ungdomstid icke komma ut i några förströelser och tillrådde Mamma att låta oss resa dit. Detta skedde och vid bestämda tiden inkommo vi till Carlskrona, blefvo af den vänliga fru Frick [Pauline Hallström] hjertligt mottagna och bodde på flickornas (döttrarnes [Ebba och Pauline Frick]) rum.

Hos Moster [Johanna] Bolmstedts [[21]] hade vi med Frickska familjen [[60]] blifvit bekanta. Yngsta dottren Paulina [född 1805] var med mig jemnårig och den äldre Ebba [född 1792] hade fattat särdeles vänskap för min syster. Vi voro under vårt vistande hos dem, på 5 mårtenssoupéer och på alla ställen tillgick nästan lika, ej fritt med lekar såsom jag var van i Ronneby; utan på regelbundet, stelt sätt, der voro ganska få barn, blott 3 flickor yngre än jag; men de äldre, i synnerhet en Mamsell Fåreus [[103]] var mycket vänlig emot mig. En stund dansades efter piano.

Ett af de ställen hvartill vi voro bjudna var Ryttmästare [Georg Ernst] Pihlgards [[143]], här liksom på de öfriga ställena fann jag nöje af att betrakta den äldsta dottren som var utmärkt skön, den andra var vänlig och gjorde mig sällskap äfvensom den yngsta som jag kunde tilltala mera ledigt efter hon var yngre än jag och jag tog mig dristighet att proponera duskap med henne. Yngsta sonen Viktor Fredrik, jemnårig med mig, dansade jag och samtalade med.

När vi återkommo hem var min fars tillstånd lika, blott ganska långsamt återhemtade han sansning, minne och yttre känsloförmåga. Stundom gjorde han försök att tala; men då han märkte att det ej blef redigt, emedan han glömt somliga ord och slödrigt uttalade de flesta, så uphörde han med dessa försök och uttryckte sig endast med några få ord so han redigt kunde uttala, hvilka voro ”Ja, nej, jo, jaga, men” och någon gång ett eller annat ovanligare som då kom i hast och han sedan ej kunde fråga om igen. Med detta ja och nej kunde mamma och vi öfriga hans omgifning få reda på det mesta af hvad han ville säga. När han längre fram blef någon bättre öfvade han sig att skrifva och rita med venstra handen och hjelpte härmed till att göra sig förstådd. Den följande sommarn började han gå omkring i rummen stödd under vänstra armen af någon, mest af sina barn ledsagades någon gång ut i trädgården och var några gånger vid helsobrunnen.

De medel som nytjades uplifvade honom något; men han var dock till sin död lam i hela högra sidan, ögat var stelt och halfva munnen slapp, armen bar han i band och foten släpade då han gick, hvilket han dock för motion gjorde ganska mycket och ifrigt, fram och åter på golfvet, så att ibland både han och jag, då jag ledde honom, blefvo trötta och svettiga. Man höll sin högra hand stadigt under hans venstra och med den andra hans venstra hand. Krycka ville han alldrig begagna. Under alla de år han lefde var hans helsa mycket omvexlande och stundom voro hans plågor af giktverk så starka, att man såg Sofia Sjöborgs lefnad Sida 43 av 152 ryckningar i kinderna och hans ögon fylldes af tårar, men han log vänligt åt oss som bedröfvade deltogo för honom, borttorkade sina tårar och ville att vi åter skulle vara glada. Han var i allt så tålig och vänlig.

Kort efter m fars sjuknande blef en ung Läkare Carl Johan Furst [Fürst] [[7]] från Carlskrona tillförordnad att sköta Provincial Läkare tjensten och öfvertaga Helsobrunnen vid Ronneby. Han kom till Bustorp [[293]] i sällskap med Apothekare [Gottfried] Bruun [[88]], talade mycket med rättare sagt för min far som sedan gaf oss tillkänna att han tyckte Furst var liflig och kunnig. Furst började genast fästa upmärksamhet vid m. syster [Hanna] som äfven ganska gerna såg honom.

Redan förut vid ett tillfälle hade de i Carlskrona träffats då Hanna varit der på ”Societetens” högtidsdag, samma afton hade Blekings Landthushållningssällskap sin högtidsdag och stor aftonmåltid på öfra våningen midt öfver danssalen. Under dansen nedföll i orgisten genom ett hål i taket en fet och tjock man och slog emot en basviol, så att den gick sönder. Det var Morbror Per Abelin [[27]] som ej gifvit akt på att ventilhål der fans; utan stigit miste. Musiken afstadnade och alla sågo dit up somliga med deltagande och somliga med löje. Vagn anskaffades i hast och hans dotter Ulla [Ulrika] som var med på balen, min syster och Doktor [Carl Johan] Furst som tillkallats, åkte med honom till [Carl och moster Carolina [32]] Holmers hvarest han logerade och blef sängliggande några dagar och sköttes af sin dotter och min syster, hvilka således äfven emottogo ordinationerna af Fursten, tills morbror blef så frisk att han kunde resa hem.

Furstens besök på Bustorp blefvo allt tätare; i synnerhet under sommar 1820, då äfven en sedermera Borgmästare {not 18} [Salomon Rubin] som från Hannas barndom, med henne varit bekant, gjorde sina besök. Båda dessa herrar hade hvita ridhästar och nästan hvarje dag såg man någon af dessa bunden vid trädgårdstaketet. Borgmästaren som var slägt med vår fosterbror [Lars Henschen [49], Salomon var son till Helena Henschen [46], d.v.s. Lars kusin] önskade hans bemedling; men Hannas kärlek för Furst tilltog så starkt att framställningar för någon annan, af hvem det vara måtte, verkade på henne lika litet som de föreställningar och förklenande omdömen, hvilka Borgmästaren och hans systrar [Anna Ulrica och Laura Rubin [46]] rörande Furst yttrade.

Fursten var af lifligt lynne, häftig, men ej långvarigt missnöjd och såg mycket bra ut. Han var särdeles skicklig operatör och på den tiden, den kunnigaste ögonläkare som fans i Sverge. Så väl vid hans hem som under resor kommo en mängd blinda till honom, ofta långa vägar ifrån: och med glädje och deltagande emottog han dem alltid samt opererade alla som hade grå starr, och nästan alla äfven dem som varit blinda från späda barndommen, så att de icke mindes sig någonsin ha sedt, fingo god syn. Det var högst intressant och glädjande att se deras förundran och glada beteende när de kunde se föremålen som omgåfvo dem och den som alldrig förr haft syn ej kunde fatta afståndet för, utan voro rädda och trodde att allt var nära inpå dem, så att de skulle stöta deremot. De fattiga var han välgörande emot och tog alldrig af dem någon betalning; utan om det var så att socknen de tillhörde skickat dem till honom, då den fick betala.

I Carlskrona var Furst mycket omtyckt och berömd såsom läkare och äfven för sitt behagliga umgängessätt. Min systers utseende var nu stadgat och hon ansågs så väl af de omgifvande som af resande för en bland de vackraste flickor (en resande tysk som besökt oss och sedan var hos Farbror sade till honom, att hon var en Sweitsisk skönhet). Hennes längd var medelmåttig och hon hade vacker växt, hennes hår var kastanjebrunt, ögonen mörkblå med starka ögonbryn, frisk hy och behagliga drag samt ett intagande sätt att vara. Af de förnämare var hon eftersökt och flickungdomen bland dem ingick allmänt duskap med henne, och ville ofta ha henne i sitt sällskap. Vid slutet af detta år (1820) blefvo

18 [i blyerts:]Rubin Sofia Sjöborgs lefnad Sida 44 av 152 Hanna och Fürst förlofvade och i februari 1821 reste hon med sin fästman till Carlskrona för att bli presenterad för hans Föräldrar och några dagar vistas hos dem.

Under hennes bortavaro slutade min kusin Johanna Margaretha Abelin [[27]] sitt lif här på jorden. Hon hade förkylt sig på en bjudning ½ mil från köpingen. Efter att omkring ett år haft mycken oro och sorg deröfver att en ung man som hon älskade och i tysthet, men med sina föräldrars bifall, varit förlofvad med, dragit sig undan hennes umgänge och sedan han fått tjenst och flyttat till Carlskrona ej mera återkom, ej heller skref till henne. Hon ämnade då till d: 28 Febr: resa till Carlskrona för att på en fest, der hon trodde han skulle komma att bevista söka få träffa honom och förmå honom att gifva förklaring öfver sitt upförande men resan dit blef omöjlig; emedan sjukdommen som var bröstinflammation häftigt tilltog och Gud hade för henne bestämt en annan viktigare resa. Under feberyrsel sammanblandade hon sin ämnade jordiska resa med denna sistnämnda och talade mycket derom. Hon yttrade stark längtan och jag tror det himmelska tog öfverhand. Till sina sorgsna uprörda föräldrar talade hon skönt med varma och glädje om Jesus och bad honom komma snart, hvilken bön blef hörd innom få dagar. Då vi ungdommen af hennes bekanta voro och klädde henne som lik, var hon ännu icke mycket förändrad, hade ej afmagrat och såg ut som en vacker vaxbild, fin och hvit om händer och ansikte, med fina penslade ögonlock samt de mjuka mörkbruna lockarne. – Så var det hastigt slut med denna tidigt utvecklade ros! Förgänglighet! Förgänglighet! Du uttager din rätt! Säll den som har ett bättre förvaradt hos Gud än denna vanskliga jordiska skönhet!

– Samma dag vi voro och klädde henne som lik, kom min syster [Hanna] från Carlskrona och viste ej att hon var död förr än hon fick se lakanen för fenstrerna, då hon blef så sorgsen att hon knappast kunde sitta i åkdonet.

Till Hanna Abelins fordna fästman sändes notificationsbref och han blef deraf mycket upskakad samt frågade min svåger om någon meniska kan dö af sorg, hvarpå han fick till svar att sorg sällan orsakar hastig död; men kan grundlägga någon sjukdom som af lite orsak sedan kan bli till döden.

Då några år derefter nerffebern grasserade i Carlskr. var samma man mycket rädd för döden och reste till Skåne för att hela sommarn vistas der hos släktingar och trodde att smittan på hösten skulle vara öfver; men kort efter sin återkomst i oktober eller november insjuknade han i nerffeber och dog efter några veckor som ogift. Hvem kan undfly Herrans starka hand!

Medan min syster ännu vistades hemma ombesörgde Mamma att jag såsom en ersättning för det jag så tidigt slutade min skolgång skulle komma till Carlskrona och 2 månader der gå i skola hos 2ne fröknar Ramhn [[147]] att lära göra blommor. Jag bodde då hos [häradshövding Carl och moster Carolina [32]] Holmers och fann mig denna tid ganska rogad, så väl af mitt arbete som af umgänge med vänlig och munter ungdom af Eduard och Mathilda Holmars bekanta [kusiner till Sofia].

Den 15 augusti 1821 fylde min syster 19 år och den 29 aug s:å: stod hennes och Furstens bröllop på Bustorp, hvartill var bjudna våra slägtingar samt större delen af det umgänge jag i första delen beskrifvit, dock ej småbarn med. I salen var dukat hästskobord så stort som möjligt och allt väl tillstäldt, några dagar efter då Hanna med sin man och sina svärföräldrar rest till Carlskrona, var hos dem ett stort kalas såsom annandagsbröllop. I en mindre byggning hos gamle [Absalon] Furstens [[5]] fick deras son med min syster sin boning och på öfra våningen af det hus föräldrarne bodde hade deras dotter Antoinette [[6]] sedan hon blef gift bodt med sin man löjtnanten och skepsbyggmästaren Peterson. Asssessor Fursts [Absalon Fürst och Johanna Köping], Hannas svärföräldrar voro mycket goda emot henne, ej blott första tiden; utan så många år de lefde tillsammans. Det lefdes ett muntert och gladt familjelif. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 45 av 152 Efter en tids vistande hos min svåger och syster återvände jag till Bustorp och saknade mycket Hannas umgänge som jag så jemt haft, aldrig hade jag velat gå och helsa på främmande hemma eller borta, utan att hon gick före mig, aldrig kunde jag sedan vi kommo till Bustorp somna någon qvell utan att jag låg tätt intill henne och höll min arm om hennes lif och nu var jag ensam på rummet, utom att Helena [Rundqvist? [154]] som alltid var mycket snäll emot mig kom upp sent om aftnarne och lade sig samt gick om morgnarne ned i köket förr än jag upsteg.

Rörande sysselsättning skulle jag nu på egen hand göra blommor för att ej glömma det. Jag gjorde åt Mamma och Mamsell [Birgitta] Widing [[67] buketter att ha i hattar af hvita törnrosor Valmo och flera slags små blommor, åt Hanna stora qvistar gredelina och hvita syrener och åt mig sjelf hufvudprydnader en af röda törnrosor och en af blå astrer med åtföljande garneringar af små buketter till mina hvita klädningar. Mamsell Widing bjöd mig att vara en vecka hos henne och tillsammans med Laura Rubin [Helena Henschens dotter [46]] förfärdiga blommor, sedan tyckte jag mig vilja förtjena litet pengar med mitt blomsterarbete; men att för betalning arbeta har aldrig lyckats för mig. Jag mottog beställning utaf en rik fru på en Lilljekonvalljskrans, för hvilken jag på förhand begärde blott 1 rdr 24 F. Jag fick ej inblanda några större blommor och den skulle dock var tät och fyllig så att den tog nära en vecka att göra och jag beslöt derefter att icke mera emottaga några beställningar af blommor.

Jag började nu tänka på att på Bustorp inrätta och indela min tid så att jag icke skulle glömma hvad jag hos Mamsell Widing lärt, utan i stället upöfva och förkofra mig deruti, äfvensom i de arbeten jag på Bustorp fått lära. Kl mellan 5 á 6 steg jag up och spasserade merändels först på bergen i marken, hvarpå jag gick in till mina föräldrar hjelpte min far med hans klädsel och med dem drack kaffe.

Upkommen på mitt rum läste jag ej så mycket utanlexor som i skolan; men med mera tanke och upmärksamhet, så att jag bättre förstod hvad jag läste. [Fosterbror] Lars [Henschen [49]] skaffade mig en svensk gramatika, den jag förr aldrig läst, och han öfvade mig i svenska språket. Den skadliga läsningen på dåliga romaner (hvilka den tiden mest voro gängse) hvar med jag från mitt 9de år allt för mycket sysselsatt mig, sökte jag både enligt min fosterbrors inrådan och af egen öfvertygelse bortlägga. Detta blef mer än till fullo ersatt genom läsandet af många goda historiska och geografiska verk, resbeskrifningar och Tidskrifter i hvarjehanda vetenskaplig ämnen {not 19}.

Jag hade [Sven] Lagerbrings [[265]] Större Svenska historia, [Karl Friedrich Beckers] Historisk handbok för fruntimmer [[322]], Nya och Gamla Allmänna historien {not 20} och jorden och dess innebyggare [[336]] af Zimmerman [Eberhart August Wilhelm von Zimmerman [336]], hvilken Harald var högst intresserad af och stundom läste högt ur gör mig. Då jag läste något geografiskt hade jag kartboken bredvid mig och sökte up ställena med det samma. Förr än jag kände studeranden Bror Emil Hildebrand [[114]] hade jag i flera år till låns tidskriften Iduna [[326]] tillhörig honom, hvilken liksom de förutnämnda böcker rogade och intresserade mig att läsa.

{1821}

19 Hvilka böcker jag merändels hade till låns af Alexis L: [Lindblom [71]] som nu börjat emellanåt at gå till [bror] Harald [[1]] och Lars då äfven jag ibland träffade honom. 20 Romerska och grekiska historien intresserade mig mest och bland grekiska folken voro Spartanerna dem jag mest tyckte om samt önskade likna dem i sinnesstyrka. Då jag läst om ungdomens upfostran, huru gossar och flickor i sina lekar lindade sina armar tillsammans läggande glödande kol emellan dem, började jag öfva mig att uthärda brännande med flera plågor, utan att ryckas deraf eller jemra mig. Men jag vill nu råda ungdomen att vid läsandet af vissa folkslags seder ej gå alltför praktiskt tillväga, ty denna vana att vidröra eld har troligen orsakat att jag nu i flera fingrar på högra handen är nästan känslolös och lam, särdeles då kyla inträffar. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 46 av 152 Jag önskade mången gång att jag skulle varit gosse för att få egna mig åt studier, ty på den tiden var det icke vanligt att flickor fingo egna sig åt läsning utan den skulle såsom Fru [Anna Maria] Lenngren [[266]] säger ”höra blott till våra nipper”, det jag strängt ville hålla mig vid och sökte med flit lära mig det som ansågs qvinnans tillhörighet och mål, neml. att sköta hushållssysslorna; men jag kom aldrig långt deruti, ty det var ej mitt naturanlag, när jag skulle koka risgröt helgdagsaftnarne satt jag i spisen med en bok i knäet medan jag rörde i den på det tiden ej skulle kännas mig för lång och vid matinrättningarne glömde jag lätt hvad och hur mycket som skulle tillagas, för bakning hade jag tungt handlag. För de större sysslorna såsom slagt, mältning m:m: hade jag mera lust och lärde mig förrätta [?] dem dock ej utan slit. Jag ritade up en oxhalfva till sitt inre samt streck för huggningen af styckena, ty det lades mycket vikt på, då att mat skulle ställas hel på bordet, äfven vid kalaser och der sönderskäras, att köttet var regelbundet och väl huggit.

Framför allt rogade mig linhantering ifrån skättningen till det kom i väf och blef blekt. Jag fick tidigt väfva och, af handarbeten var detta för mig mest rogande. Ifrån april månad om vårarne hade jag vanligen väfstolen uppe i ett särskildt rum och fick väfva när jag det ville hela sommarn.

Detta år 1821 tjenade hos Mamma drängen Måns Andersson [[78]] för stallet och hans hustru Bonddottren Elin Abramsdotter för köket. De hade en femårig dotter som gick efter föräldrarne utan undervisning eller särdeles vård. Denna flicka Maria tog jag ofta up på mitt rum, började lära henne läsa och undervisade henne efterhand i Christendom (så godt jag sjelf förstod) i skrifva Geografie med karta något litet historia och räkna och handarbeten. Emellan oss blef ett kärt och innerligt förhållande, hon var med mig vid trädgårdsarbetet, i väfkammaren på promenader och i mitt rum. Jag ägde den frihet att jag ej mins mig ens ha satt ifråga hos Mamma om jag fick taga mig tid till hennes undervisning hvarom ej någon öfverläggning var, utan det gick såsom en nödvändighet af sig sjelf och både Mamma och flickans föräldrar voro dermed mycket nöjda. Genom denna skola kom jag till en mera ordnad sysselsättning för egen del, så att jag började dagen med bön och hade all ting mera på bestämda tider, men uppassningen på min far, ledandet af honom blomplockning för hans nöje till pressning och inläggning fick naturligtvis gå framför annat och för detta, öfriga sysselsättningar upskjutas eller stå tillbaka.

På nyåret 1822 undervisades jag till Herrans Nattvard af Prosten [Jonas Magnus] Wettergrund [[176]] som då första året i Ronneby församling beredde nattvardsungdom. Härvid förlitade han sig så mycket på den undervisning Ronneby köpings ungdom haft i skolorna att dessa ej mer än 8 á 12 gånger hos honom voro samlade att läsa och förhöras, hvilket jag fann alltför litet; ty jag önskade mig långt mera och annorlunda i mitt inre än hvad jag erfor. Jag läste hemma frågor och svar upsatta för nattvardsbarn af Doktor [Salomon] Henschen (Lars Henschens farfar) [[45]], tänkte mycket på huru min döda tro skulle kunna bli lefvande och arbetade i egna krafter dermed – men den blef det ej. Jag var kall för synden och kall för min Frälsare om jag än tänkte så att mitt hufvud blef uttröttadt. Dagen var inne för konfirmationen, man lyssnade i kyrkan efter hvem som kunde bäst svara, flickorna sågo allmänt på hvarandras klädsel, plockade på hvarandras band och kransar och tycktes ej ha sina tankar samlade utan voro som i en ständig spänning och rörlighet {not 21} När bekännelsefrågorna tillställdes oss blef en allmän stark och högljudd gråt och jag som ej kunde gråta hur gerna jag velat det kände blott blodet spränga up åt hufvudet och blygdes för mina torra ögon. Nattvardsgången blef ej såsom vanligt kort

21 Den sed som ännu är allmän att flickorna till konfirmationsdagen skola ha nya kläder olika dem de förut nytjat f: ex långa klädningar) blommor eller mera utstyrsel på sina hattar samt flera för dem ovanliga saker är till mycken skada och förskingring af det alvarsamma tankar man borde sysselsätta sig med. Jag hade vid detta tillfälle en ny hatt med blomsterkrans på som jag tyckte mycket om, förut hade jag alldrig haft hatt, utan hvad man kallade ”kråka” af röd och hvit gingan och det kändes så ovant att jag knappast kunde glömma hatten och dess utseende. Meniskans uselhet är så stor att man ganska litet tål. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 47 av 152 efter för alla barnen på en gång, utan hvar och en fick gå med sina föräldrar eller anhöriga efterhand fram på sommarn.

Derefter blef jag bjuden till fadder hos apothekare [Gottfrid] Bruuns [[88], dottern Johanna Fredrika Maria, född 1821 alternativt sonen Anton Victor Reinhold, född 1824] och på flera ställen vid midsommarn detta år hos Furstens åt min äldsta systerson Carl Absalon [född 22 juni 1822 [8]]. Jag qvardröjde då hos dem tills Hanna som varit mycket klen blef kyrktagen. Lille Carl hade första dagen genom barnmorskans vårdslöshet varit nära att förblöda; men [Carl Johan] Fursten [Fürst [7]] märkte det då något lif var qvar och inrullade barnet i en ylleduk blött i varm röd vin något upblandadt med vatten sedan först knytning och förbindning skett på det blödande stället. Barnet hemtade sig småningom.

Åter reste jag till Bustorp och fortsatte mitt der började lefnadssätt. Alexis [Lindblom[71]] var hemma från Vexiö på mellanterminerna och vi träffades stundom äfven i hans föräldrars hus genom vistandet der af en af mina skolkamrater Erika Kihlström [[124]] som för sällskap och biträde var hos Fru [Märta Christina] Lindblom [[70]]. Snart blef jag bekant i huset och bemöttes med utmärkt vänlighet af Alexis mor. Hemma hos mina föräldrar var Alexis alltid välkommen och min far tyckte särdeles om när han ibland hjelpte oss att examinera vexter blommor, som för mig voro för svåra att ta reda på samt skrifva up namnen på dem. Jag var ganska rogad af att Alexis oftare gjorde besök hos oss och trifdes väl i hans sällskap; men mitt hjerta var ännu icke fästadt vid honom och jag ville vara aktsam att han icke skulle få någon oriktig tanke härom. Äfven gjorde Mamma mig föreställningar att en flicka ej borde fästa sig vid någon yngling yngre än hon sjelf, ty så många exemp. förefans att då i sådant fall i synnerhet om giftermål ej blef snart att fästmannen tröttnade, kallnade och gifte sig blott för att upfylla sitt löfte somt att ägtenskapet då hustrun tidigare åldrades ej blef rätt lyckligt. Jag funderade härpå; men vårt umgänge var dock gladt.

Nu vill jag omnämna de 3 fruntimmer som efter min mors död voro i min fars hus och som min nuvarande mamma var rädd att behöfva emottaga. Förhållandet blef att hon bevisade dem mycken godhet och välgörenhet.

Christina Ekelund [[97]] kom ofta på långa tider till Bustorp hvarest hon blef en gång liggande sjuk omkring ett halfårs tid, hvarvid hon hade god skötsel och Läkarevård.

Lisa Wirén [[68]] som om somrarne lagade mat åt brunsgästerna fick större delen af vintrarne vistas på Bustorp, före Hannas giftermål var hon behjelplig att tillverka hennes hemgift och sedan fick hon spinna åt mig samt arbeta mycket åt sig sjelf, blott sällan något åt Mamma, Lisa var innerligt glad och tacksam öfver Mammas godhet emot henne. Då hon vistades i Ronneby var der visserligen en förmögen Fru som var mycket vänlig emot henne och ofta bjöd henne till måltid, men denna hade den fordran att hon ständigt skulle ha något muntrande samtal med henne, berätta nyheter och, om möjligt ha qvicka infall, hvilket allt Lisa tröttnade af och fann svårt och det blef henne plågsamt längre fram i tiden då Guds Ord och Anda verkat på henne, så att hennes samvete oroades deraf. Den som vill göra barmhertighet före det fritt, utan beräkning att ha något i ersättning eller såsom betalning derför, eljest mår hvarken gifvaren eller emottagaren godt deraf.

Eleonora Riis [[19]] som för sin sjukdom ej kunde få vara hos oss öfver någon natt fick dock komma ut på hela dagar och dem hon bodde hos kommo till aftonen för att hemta henne.

En sommardag 1820 eller 21 kom Eleonora [Riis] utspasserande med sin kusin den för sina långa fotvandringar och sina usla versar riksbekante provisor [Hans Nicolas] Riis [[20]] och presenterade honom för oss. Sedan kom han den följande sommarn ensam på besök och jag fick ensam göra honom sällskap, Sofia Sjöborgs lefnad Sida 48 av 152 ty Mamma hade ej tid eller lust. Han berättade då mycket om sina kärlekshistorier i Skåne, huru han der kunde fått till maka en ung fröken och sade slutligen att han ville läsa up versar för mig om Sveriges och Norges förening. I dessa var omnämndt ”Sveas Guld och Nores perlor”, hvarpå han gjorde mig upmärksam och sade derefter ”mamsell har guldkedja på sig och jag har perlemoknappar i min väst” samt ville häraf göra häntydningar. När han gick var jag glad att sällskapet tog slut och omtalade för mamma hvad han sagt, hvilket jag fann löjligt. En annan gång kom han åter, jag var då utgången långt åt markerna att plocka blommor. Då han frågade efter mig och ville qvardröja för att träffa mig sade Mamma att han ej kunde det, ty jag skulle ej komma hem förr än sent samt svarade på hans yttrade begäran att få ega mig till hustru, att derom behöfdes icke att han talade vid mig; ty det vore visst att han fick ett bestämt afslag han ville då Mamma skulle emottaga utmärkt väl arbetade och vackra elfenbenssaker som han tillverkat och Mamma tyckte mycket om; men hon gaf bestämt afslag till allt och emottog ej någon present till mig. Vid hemkomsten var jag ganska glad att jag varit borta. Provisor Riis kom aldrig mer till Bustorp.

Om jag minns rätt började min bror [Harald [1]] vårterminen 1820 [19 år] att resa till Lund för att studera till Läkare det han från barndomen varit ämnad till. Theologiska och studentexamen fingo bra för honom, äfven blef han godkänd i Svenska Skrifningen, men att skrifva latin (pro grada) blef honom svårare; emedan han från barndomen icke haft nog grundlig undervisning i detta språk. En kamrat erbjöd sig att i hemlighet skrifva åt honom om han ville lemna ut ämnet genom ett sönderslagit fönster, hvarigenom Chrian sedan åter skulle intransporteras åt honom; men han ville icke begagna denna list och blef improberad, som det sednare tid benämnts ”kuggad”.

Naturligtvis blef han häröfver modfäld och tänkte sedan ej på att mera försöka på denna väg, utan i samråd med anhöriga beslöt att läsa till sjöofficersexamen, begaf sig till Carlskrona och läste på de ämnen som dertill fordrades samt tog styrmansexamen och kom ut på en sjöresa att försöka sig; men lusten att bli officer gick alldeles bort och nya öfverläggningar börjades, hvilket var ganska bekymmersamt, då vår far var sjuk och ingen fans som kunde gifva honom något bestämt råd samt penningatillgångarne voro knappa. Det blef då afgjordt att han skulle bli Landtmätare och han kom som elev till Morbror David Abelin [[29]]. På nyåret 1825 reste han till Stockholm och tog under våren Landtmätariexamen. Farbror Nils Hendrik [Sjöborg [14]]då Riksantiqvarie bodde i Stockholm med sin svagsinta Fru och trenne väl upfostrade, kunniga och bildade döttrar och Harald var mycket rogad af deras sällskap samt att höra [deras dotter] Hilda (sedan fru Dahlman) spela fortepiano, hvari hon var utmärkt skicklig. Vid Haralds återkomst från Stockholm vistades han såsom askultant hos Morbror David [Abelin], hvarest han hade i sina kamrater ett ganska dåligt exempel och sällskap; men han lät ej förleda sig deltaga i deras lefnadssätt utan drog sig i ensamhet när det gemensamma arbetet var förbi och läste då med mycket intresse astronomie och gjorde beräkningar rörande månan samt läste äfven med mycken ifver Lockes filosofie [[329]], hvilken bok han alltid förde med sig.

Min fosterbror [Lars [4]] som hade lust för juridiken reste 1820 på hösten till Lund och läste med allvar och ifver. Några bref skref han till mig denna termin, hvilka med varma blefvo emottagna och besvarades. Jag saknade hans sällskap, men hade ständig sysselsättning och nöje af att sköta våra drifvor med flera andra saker.

Då Lars vid en jul {not 22} återkom från Lund hade han i sällskap Viktor Pihlgardh [son till ryttmästare Pihlgardh och Fredrika Carolina Ankarsvärd [143]] som kom ut med till Bustorp och blef der qvar öfver natten. Vid hans första inträde i rummet och samtal under aftonen, upväcktes hos mig en stark böjelse

22 Jag minns ej om det var denna eller en af de nästföljande (troligen det sednare) Sofia Sjöborgs lefnad Sida 49 av 152 för honom, ej vet jag af hvad orsak, ty godt hufvud som jag alltid mycket värderat, fann jag ej i någon särdeles grad hos honom, hans inre kände jag ej, hans konversation var alldaglig; men han hade i sina stora bruna ögon ett innerligt godt uttryck och hans röst fann jag mycket angenäm. När han var rest hörde jag och såg honom för min inre blick och tänkte på honom ganska ofta en lång tid fastän det var så kort vi voro tillsammans och han, såsom jag anser lyckligt, ej anade eller besvarade min känsla för honom. Mitt tycke min böjelse var nu delad åt trenne. För Pihlgard häftigt, ovilkorligt, fritt och oberoende af öfriga förhållanden. Jag gjorde ej någon hemlighet deraf utan snart blef det kändt af mina flickbekanta och när vi voro tillsammans i några nöjen nämndes ofta hans namn och han gafs mig äfven ofta i lekarne. Detta blef en näring för min böjelse för honom, hvilken flera år fortfor; men något närmare förhållande oss emellan hvarken tänkte jag mig eller önskade. Jag ville endast såsom ett nöje behålla hans bild i mitt minne och fann äfven roligt när jag i Carlskrona någon gång, högst sällan, såg honom.

Min vänskap och syskonkärlek för Lars Henschen var tidtals mer eller mindre upblandad med varmare känslor och jag hade mycket nöje af hans umgänge. Han hade en förmåga att under sina samtal, stundom religiöst svärmiskt liksom i afsatser höja min själ ifrån det jordiska, det jag isynnerhet mins vid ett tillfälle då vi hade läst tillsammans ”Martyrerna” [skriven 1821] af Stagnelius [[334]]. Att tänka mig någon förening oss emellan kunde ej komma ifråga då jag så väl kände hans smak, som var för det sydländska, mörka, djupa, att han så mycket älskade musik och sång och flera naturfallenheter hvilka jag icke egde och slutligen då jag kände att Carin W [Carin N? Carin H [39] ? – vet inte vem som avses] i bild lifligt stod målad i hans inre och att han blott väntade hennes återkomst för att af kärleken till henne bli helt intagen.

Att kusiner gifter sig med hvarandra äfven som fostersyskon, har jag alldrig tyckt ricktigt om. Bandet dem emellan är tillräckligt starka ändå och för mycket syskonlikt, i synnerhet om det är kusiner som mycket och förtroligt umgås.

Min böjelse för Alexis [[71]] var till en början egentligen blott en medkänsla. Jag satte mycket stort värde på hans varma kärlek för mig som så många år oafbrutet fortfor; äfven som på hans goda hufvud, hans meniskkännedom och skarpa omdömmesförmåga, hans sanningskärlek och många inre moraliska egenskaper. Hans utseende var friskt och lifligt, blå ögon, brunt lockigt hår och något brun näsa, han var liten till vexten, men genom en ovanlig kraftfullhet i viljan och de förutnämnde egenskaper var han likväl en stor del af sina kamrater och sin omgifning i föräldrahuset öfverlägsen, så att man gerna lyssnade till hans råd och omdömmen. Botaniken var hans lif och glädje och på mellanterminerna om somrarne gick han för detta ändamål kring skogar och ängar i trakten, blott åtföljd af e stor fogelhund och en mops, hvilka lekte och skälde, och som hans vandring ofta företogs omkring Bustorp hörde jag merändels åt hvilket håll han var, ibland kom han fram till trädgården när jag gick der och arbetade och talade en stund med mig.

Hans far [häradshövding Johan Christer Lindblom [70]] gjorde honom föreställningar att det var för tidigt för honom fästa sig vid någon flicka och Alexis ville för att göra honom till viljes försöka draga sig undan mitt umgänge och gjorde ej besök på Bustorp under flera veckors tid då han kom hem på sommarn. Jag fick genom någon i Lindblomska huset kännedom härom; men blef ej orolig häröfver och trodde knappast att det skulle gå i verkställighet.

Våra bekanta i Ronneby kunde ej ana detta och bland dem viste ej Treutigers [[169]] bättre än att de bjödo Alexis och mig till fadder emot hvarandra åt deras lilla dotter. Vi efterkommo bjudningen och stälde oss med någon förlägenhet och högröda kinder på våra platser. När akten var slutad tillsade Sofia Sjöborgs lefnad Sida 50 av 152 Prosten Vettergrund [Jonas Magnus Wettergrund [176]] oss att för barnets trefnad gifva hvarandra fadderskyssen. Vi måste foga oss efter hans begäran och derefter samtalade vi som förr och jag märkte ej mer något undandragande ifrån mig utan snarare tvärtom.

Våren 1823 sökte jag mig med förnyadt allvar att arbeta på min upfostran och moraliska bildning. Jag hade i morbror [Beatas första make Lars Daniel [25]] Thunbergs och min fars förenade Bibliothek funnit en liten dansk bok innehållande beskrifning på en flickskola hvilken jag tyckte mycket om och valde till ledning för mina öfningar. Ur den afskref jag 8 frågor (hvilken anteckning jag ännu har qvar) och upfästade på väggen i mitt rum för att hvarje afton besvara {not 23}.

Till daglig läsning mellan kl 2 och 3 e:m: hade jag en lång tid ”Gellerts moraliska föreläsningar” [[325]] hvilken jag fann mig ganska godt af. Bibeln läste jag ej dagligen blott någon gång, mest om aftnarne högt ner hos mina Föräldrar, då det var gamla Testamentet som lästes. Tidningar läste jag äfven då, och sysselsatte mig att med min far se på planscher utlägga figurspel eller något dylikt att tiden ej måtte kännas honom för lång.

Denna sommar med några följande år voro i naturligt och verldsligt afseende de gladaste af min ungdomstid: mellan mamma och mig rådde full tillgifvenhet och förtrolighet. Hon umgicks ej mera med mig såsom med ett barn utan som med en vän hvilken hon meddelade, samtalade och öfverlade om, i allt hvad som rörde sig i hennes inre. Jag skref åt henne och förde böckerna öfver gårdarnes afkastning, var med på loge och sädesvindar och förde ett friskt lif.

Min kärlek för Alexis var i allt tilltagande och alldrig upstod i mitt sinne något tvifvel om hans trofasthet eller varaktigheten i hans kärlek. Han fann sig ej rogad i något fruntimmerssällskap der jag icke var och egnade mig ouphörligt sin upmärksamhet. [Fosterbror] Lars sade en gång åt mig: ”det måste kännas underligt för dig att veta att de gråblå ögonen ständigt vara riktade på dig”, men detta tyckte ej jag; utan kände det mera underligt då dessa ögon stundom voro vända åt annat håll. När jag varit i Ronneby följde A. mig hem och gick ofta till Bustorp. Balerna bevistade han sällan emedan han icke dansade; men på promenader och vid flera tillfällen träffades vi dock.

Om jag mins rätt var det denna sommar som Alexis bästa och förtroligaste vän Studerande B E [Bror Emil] Hildebrand [[114]] första gång någon tid vistades hos Lindbloms. Snart blef jag bekant med honom och tycket mycket om hans allvarliga flärdfria väsende och hans innehållsrika samtal. På brunsbalerna dansade vi tillsammans och träffades vid Alexis hem och på Bustorp.

En dag på sistnämnde ställe har särdeles fästat sig i mitt minne. Alexis och Hildebrand voro af mig väntade på förmiddagen. Mamma skulle resa till Svinahaga [[313]], sin andra gård, och ha Helena [Rundqvist[154]] med sig samt sade mig hvad jag skulle anrätta till midagen och att hon ej kunde komma hem förr än på aftonen. Min far ville förmodligen helst vistas i sitt rum; ty vi unge åto ensamme i salen och jag fann ganska roligt att vara värdinna för mina båda gäster. I trädgården och på mitt rum vistades vi sedan och dagen gick gladt.

23 Dessa frågor voro följande: 1 Hvad lärde jag i dag som jag tillförne antingen alls icke eller icke riktigt visste? 2 Hvad gjorde jag i dag, hvarom min inre känsla säger mig att det icke var rätt och hvilket jag ångrar när jag tänker derpå? 3 Hvad godt märkte jag idag hos andra som jag önskar att kunna göra efter? 4 Hvad gjorde jag i dag som jag ännu gläder mig öfver när jag tänker tillbaka derpå? 5 Hvem hade jag att tacka för kloka lärdomar och huru följde jag dem? 6 Huruledes bemödar jag mig för att finna medel, till att i dag företaga mera godt än i går? 7 Hvad var det jag i dag företog bättre än i går? 8 Hvad bidrog jag i dag till andras väl? Sofia Sjöborgs lefnad Sida 51 av 152 Alexis fortfor dock alla dessa år att vara mycket försiktig att icke med tydliga ord säga mig att han älskade eller önskade ega mig; men han tillkännagaf detta på så många andra sätt, såsom att låna och gifva mig böcker, med hvilka han tog sig anledning skrifva någon biljett, att hvarje höst sända mig en stor korg gula plommon, hvarmed äfven följde något skriftligt förseglat med lack och i sigillet inristat S C S [Sofia Charlotte Sjöborg] sammanbundna med hans initialbokstäfver, ibland någon vers som tydde på hans kärlek, ofta gaf han mig blommor en gång inflätade i grenarne af trädet vid mitt favoritställe i marken. När han under sitt vistande hemma fick bref från Hildebrand lät han mig läsa dem och de handlade rakt och utan omsvep om mig och Alexis och vårt förhållande till hvarandra, hvarom vi ej yttrade något; utan åtnöjde oss veta att vi ändå kände hvarandras tankar. Jag låg en gång sjuk i frossfeber och rogade mig då att författa vers, hvilka nu äfven ligga här bland mina anteckningar och efter de tillkännage mitt förhållande till Alexis införer jag dem här, i marginalen {not 24}.

Alexis insjuknade hemma hos sina föräldrar i en mycket svår nerffeber, hvaröfver jag var sorgsen, men ansåg opassande för mig att gå till honom, då vi ej voro förlofvade, en gång jag kom till Ronneby öfvertalade dock Erika [Kihlström [124]], som skötte honom mig dertill, jag gick med henne på det rum han låg och stälde mig vid hans säng. Han var mycket svag orkade knappast tala något ord eller se upp; men igenkände mig. Jag såg på honom en stund kände på hans panna och hans händer och återgick till hans mor [Märta Christina] och sedan till Bustorp. Då jag några dagar efter kom till Ronneby var han bättre och Erika omtalade att när Elmlund [[98]], som var hans läkare, morgonen efter jag varit der, kom på besök och undersökte sjukdommen hade sagt: ”Har Fia varit här” och efter svaret tillagt: ”jag kunde märka det, ty brytning har skedt, han är på bättringsvägen”. Jag bad Gud hjertligt att han skulle få lefva och återkomma till helsan; men det var ej en bön i Jesu namn och Jesu sinne, utan egenrättfärdig, villkorlig och med löften. Jag föreställde mig att vi usle skulle kunna få som vi voro, blifva Gud till någon tjenst och lofvade att om Gud en gång ville låta oss blifva förenade skulle vi göra så mycket godt, gifva fattiga, vara barmhertiga, hjelpsamma och använda den rikedom jag väntade vi skulle få, till stor del för medmenniskors hjelp och nytta. Jag mins mycket väl hvart jag låg på knä i mitt rum och bad denna bön långt och omständigt med känsla; men i blindhet och fåvitsk.

Alexis blef frisk, var under terminerna i Lund, men dessemellan hemma hos sina föräldrar. Under dessa år voro kommendörkapten Rundqvists [[155]] små gossar ibland på Bustorp med sin Informator Studerande Öfverberg [[177]], som gick ut med dem för att Botanisera. Jag emottog dem då i salen och Mamma lät mig bjuda dem frukt eller lemonad. Den äldste af gossarne August Rundqvist då omkring 9 år fästade sig starkt vid mig, och hans mor sade en gång åt mig: ”August är dödligt kär i Mams. S.” hvarpå jag svarade endast med ett leende, som hon besvarade. En höst uphörde besöken när blommornas tid var förbi och August kom till Carlskrona i skola, hvarefter vi ej träffades på 10 år. Midsommarsdagen 1833 eller 34 voro vi tillsammans på Djöholm [herrgård [299], ägd av Johan Pukes ättlingar] han var då en lång smärt yngling och Löjtnant vid flottan, med liflighet yttrade han till mig sin glädje öfver att återse mig och jag fann äfven nöje af att träffa honom; men detta var också sista gången, några år derefter hörde jag omtalas att han var död.

{1823-1825}

Efter att ha tagit ett steg långt framåt vill jag nu återgå till den tidpunkt jag lemnade. En ung flicka Carolina Munthe [[137]] kom med sin fostermor, Prostinna Vettergrunds moder [Wettergrund, Sofia

24 1. Ej mer undviker honom denna Tärna, som hon gjort förr ibland så tvärt och kort uti hans sällskap vistas hon så gerna, och tiden flyger då rätt hastigt bort. 2. Så många gånger de förtroligt språkas, om andras kärlek, hvarandra förstå och blott så sällan kunna de få råkas och veckorna som månader då gå. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 52 av 152 Magdalena Broms moder Magdalena Sorbon [176]], på besök der i huset och blef snart bekant med ungdommen i Ronneby och trakten deromkring. Hon vistades en á två gånger om året långa tider hos Vettergrunds. Då jag första gången var i hennes sällskap fattade jag en mycket liflig och stark vänskap för henne, hvilken å hennes sida besvarades. Vi kunde ej i något sällskap vara åtskiljda, utan fann största nöje af att ständigt vara vid hvarandras sida, och tyst få omtala för hvarandra alla tankar, omdömmen och hvad heldst det måtte vara som lifvade våra själar. Hon var innerligt söt och älskvärd, liflig, känslig, mild och vacker. Ett stort nöje för mig var att höra henne sjunga till sin guitarre och alltsedan hennes död har jag då stjernsången sjungits vid det vers: ”Säkert bland vänner såg du och Engeln en dag, säkert du känner sångerskans anletsdrag” sedt Carolinas sköna bild framför mig och i föreställningen sökt framkalla ljudet af hennes röst. Detta var det starkaste vänskapsband jag slutit med någon qvinna och liknade kärleken emellan trolofvade.

Mitt anlag för jalusi {not 25} märkte jag, då Amelie Hejdenstam [Heidenstam [62], född 1808] en gång yttrade att Carolina M [Munthe, född 1809] var hennes bästa vän; jag kände dervid någon förtrytelse och tänkte: ”det måtte väl ej vara ömsesidigt, ty Lina är min bästa vän så som ingen annan”; och jag får nu tillägga hvarken förr eller sedan har jag haft någon som egentligen varit min vän för sin egen skull, utan någon biorsak. På somrarne och vid jul träffades vi och dessemellan brefvexlade vi.

Våren 1826 läste Alexis på Filosofiska graden, den han kort före midsommar fullbordade. Under tiden hade Professor [Carl Adolph [246]] Agardh erbjudit Alexis att i sällskap med honom företaga en botanisk resa till Sweitz [Schweiz], hvilket Alexis afslog; emedan han fann mycket motbjudande att resa med sådant tvång utan att sjelf få bestämma tid och ort. Agardh blef öfver detta afslag mycket stött och förblef härigenom en fiende till Alexis, som under hela hans lefnad motverkade hans planer och förhindrade hans befordran i hvad han i sitt älsklingsstudium sökte, så att i menskligt utseende alla Alexis jordiska motgångar och sorger, af detta förhållandet orsakades. Hur många gånger har jag icke känt bittert missnöje i mitt hjerta emot Professor A. och måst bedja Gud om försonlighet i mitt sinne, och det är ej utan, att jag ännu under det jag skrifver härom, känner svårt deraf, att blodet rörer sig harmset och jag måste förnya samma bön. O hvad meniskan är eländig som icke kan förlåta, såsom Gud förlåter, att det enda man rört blir bortglömt och liksom bortkastat i havets djup.

Vid midsommar skulle promotionen vara och som Alexis ej ville deltaga i dess ceremonier, hvilka han ansåg för dåraktiga, begaf han sig några dagar förut på resa till Norge, hvarest han hela sommarn vandrade bland fjellarne att samla vexter.

Före sitt nittonde år hade [fosterbror] Lars H [Henschen [4]] tagit sin Juridiska examen och således fullbordat sin akademiska kurs. Vid återresan från Lund stadnade han något litet i Christianstad och vid Hofsrätten blef Auskultant samt fick kort efter sin hemkomst plats hos Exp. Sekr. Lindblom såsom Tingsbiträde, hvarefter han vistades ömsom vid Ronneby och ömsom vid Lyckeby Tingställe och bodde på Bustorp då arbetet var i Ronneby samt under de lediga tider. Han var ibland mycket hänförd af sin fantasie, en sommarafton kom han hem upskakad, hade vid hemvägen gått in i en mörk gråtta bildad af bergen, der föreställt sig en hel hop rysliga saker, tyckte att han stridde med röfvare m:m: dylikt, hvaraf intrycket fortfor länge på aftonen.

1826 blef oss, synnerligen Lars ett märkvärdigt år derigenom att Moster Engel Vigelius [född Abelin [26]] som för detta lifvet förlorat sin ömt och innerligt älskade man [Sven Wigelius, död 1821] (huru sorgligt

25 Detta anlag hade jag äfven känning af i min barndom, då det förekom mig såsom Mamma hade större förtroende till Mathilda H, som hon mycket tyckte om, än till mig och lät henne uträtta någon syssla som jag tyckte tillhörde mig, och jag var van vid Sofia Sjöborgs lefnad Sida 53 av 152 blind och enka!) kort efter midsommar med alla sina barn kom på besök till sina anhöriga i Bleking och vistades bland dem 2½ månad. Alla 4 flickorna äfvensom Per Olof [Sofias kusiner] voro utmärkt, väl upfostrade och älskvärda och blefvo omtyckta och älskade af alla som lärde känna dem. De slägtingar som bodde på något afstånd kommo resande till Bustorp för att träffa dem. De unga logerade hela tiden på Bustorp; men moster Engel stundom hos [sin syster] Moster [Carin] Henschen [[28]], dock mest hos Mamma, hvarest hon en tid låg sjuk af sorg och oro och nytjade morfin för att få hvila sitt trötta hufvud.

För oss ungdomar var denna tid högst svärmisk. Vi vandrade omkring och besågo vackra ställen, färdades på sjön under förtroliga samtal och sång av Vigelierna [[26]], sutto de sköna stjernklara eller månljusa augustiaftnarne i trädgården under höga lummiga askar och samtalade, eller tysta njöto af naturen.

I detta lefnadssätt deltogo [Sofias kusiner] Eduard och Mathilda Holmer [[32]] som några veckor voro ute och helsade på oss. Äfven min syster [Hanna] var 14 dagar på Bustorp och var mycket rogad deraf, men hade sina 3 gossar, så att hon icke kunde få deltaga i allt. Min bror [Harald] kom äfven hem på en tid, för att njuta af Vigeliska familjens sällskap. Vid en björk på ett nära beläget berg, hvarest jag långt förut gjordt ett säte af sten och mossa, sutto vi om aftnarne och betraktade utsigten ut åt Östersjön. I björken skuro vi alla våra namn till minne af denna sommar.

[Sofias halvbror] Lars hade obeskrifligt stor vänskap för [sin kusin] Jenny [Wigelius [26]] och en flammande djup kärlek för Carin [hennes syster]. Han talade lika förtroligt med båda systrarne.

För mig syntes det som om Carin besvarade hans kärlek och jag hade det hopp att han en gång skulle vinna henne, men detta var ej fallet, hennes kärlek för honom var blott så stark att hon hela tiden umgicks vänligt och förtroligt med honom och alldrig ville onödigtvis såra eller oroa honom, dock sade hon honom likväl upriktigt sina inre förhållanden.

Mina tankar voro ofta [hos Alexis] i Norge under denna tid och medan våra slägtingar ännu var qvar kom Alexis från Norge och vistades en tid hos sina föräldrar förr än han begaf sig till Lund, samt äfven besökte Bustorp. Han hade trifts mycket väl under hela resan, bland de af honom så mycket omtyckta Norrmännen, hvilka han fann öppenhjertliga, godmodiga och enkla. Ofta hade han hvilat några dagar i prestgårdarne och med nöje deltagit i deras familjelif. Af utsigterna på, och från fjellarne, njöt han i fullt mått- glacierer, snömassor och floder som störtade sig ned i dalarne, hvarest marken var firad af en yppig vextlighet, äfvensom på sidorna af bergen, der stora sköna blommor i starka färger förnöjde ögat. En gång hade han stigit ett stycke ned i en renna på berget för att taga en sällsynt vext, lutande sig öfver djupet, halkade han och var nära att störta ned; men fick tag om ett stånd af Epitobium Augustifolium [mjölke], hvilket blef honom till räddning. Sedan dess hade jag alltid denna vext inplanterad i min blomparterra.

När tiden på hösten var inne att Moster [Engel] Vigelius [[26]] med de sina skulle skiljas från oss kändes det mycket påkostande. Lars och jag följde dem till Backaryds gästgifvaregård [[291]], hvarest vi alla en stund hvilade, togo minnen af träd och blommor, skiljdes derpå at under tårar och sågo efter hvarandra så långt blicken kunde hinna. Efter hemkomsten var jag men synnerligen Lars hjertligt bedröfvad. Han gick på gården klädd i en hvit linnejagtdrägt, något lutande och då Lisa Wirén [[68]] och jag från fönstret sågo honom, sade hon: ”Stackars Lars der går han sorgande klädd i säck och aska”. Detta var verkligt i deltagande mening sagt, men Lisa kunde sällan se någon sak ensamt allvarsamt utan fann derjemte merändels något lustigt i saken. När hon talade om sina egna sorger, var förhållandet det samma, ibland framställde hon dem med bitter ironi. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 54 av 152 Ett vackert ljusbrunt sto, ”febsan”, som han kört för Carin med till Backaryd [[291]] fick ej mera någon åka efter, utom att vi, såsom nödvändigheten fordrade, begagnade det till hemresan, derpå blef det omtyckta djuret skjuten och lagd i en djup graf i Sjöhagen[[311]]. {not 26}

[Brodern] Harald flyttade denna höst till Varberg och tjenstgjorde hos en landtmätare. Han var då inakorderad hos postmästaren, Mattson [[271]], som förut under hela vår upväxt varit postskrifvare i Ronneby äfvensom hans Fru, såsom ogift i samma hus vistades; så att de voro för oss såsom slägtingar. På vintren började Harald skrifva att han hade en svår ihållande hosta, hvilket jag i början trodde vara en vanlig förkylning, men snart blef det tydligt att det var lungsot. Han skref till min Svåger [Carl Johan Fürst [7]] berättelse härom och att han nytjat medel efter en läkarebok, bland annat hank på bröstet den han sjelf ditsatt och skälle [?], detta förbjöd Fursten honom att fortfara med, såsom för starkt medel och föreskref honom annan.

På försommarn 1828 kom han hem och huru förändrad! I stället för den friska, rödblommiga gossen han i sin upväxt var och den starka ynglingen såg jag nu en mager lutande man stiga af vagnen och med matta långsamma steg gå upför gårdsbacken, hans hy var blek, kinderna infallna och bruna ringar under ögonen. Hvar och en kan förstå hur sorgen jag blef, jag gret dag och natt, gick stundom in på hans rum om nätterna då jag hörde honom ofta hosta. När han såg min sorg, klappade han mig leende liksom m: far plägade göra och ville att jag skulle gifva mig till freds. O, min älskade bror så kärleksfull och mild! Alldrig hade han ifrån min späda barndom talat något ovänligt ord till mig, alldrig gjort mig ledsen, hvilket är ovanligt emellan syskon. Han ville nu ej vara hemma mera än 2 veckor och derefter resa till Stockholm för att söka sig tjenst vid Landtmäterikontoret derstädes, på det han skulle få mindre ansträngande göromål. Han längtade äfven mycket efter att en tid få vara hos farbror Nils Henrick [Sjöborg [14]] och hans familj, men detta inträffade ej, när han ankom till Stockholm voro de utflyttade på landet och vid kontoret var ej någon plats ledig; utan han måste åter begifva sig ut såsom biträde på landet. Detta blef nu till [lantmätare Lars Reinhold] Kökeritz [[264]] i Vestergöthland, hvarest han var klen till helsan, men likväl hade ensam förrättningar med enskiftesdelning.

Jag får nu gå tillbaka flera år för att omnämna en del af mitt inre lif ifrån den tid, till slutet af berättelsen i denna del, minkänsla för natur och poesie var stark och liflig och jag njöt deraf i fulla drag så länge min själ, icke vaknat på det afgudiska som hos mig blandade sig deruti. Jag kunde stundom lägga mig vid en bäck i norra gärdet och tillsluta ögonen för att icke af hvad jag såg störas i njutningen af vårluften, blommornas doftande, foglarnes qvitter och bäckens sorl. En gång var jag vid solnedgången på ett berg (sjöhagsberget [[311]]) hvarest man såg öar, såsom molnfläckar bortom Carlshamn 5 mil derifrån jag var. Denna afton var mycket skön, vattnet glittrade af de sista solens strålar och lätta moln som omgåfvo den, skiftade i många färger. Mitt hjerta var fullt och jag nedföll på knä tillbedjande Gud Skaparen under tacksägelse och lof. Efter min hemkomst hade jag vid mitt fönster en tjusande tafla. Månen kastade sina strålar på viken, hvilken bildade först såsom en eldpelare och sedan skingrades i många former och utbredde sig som ett glashaf. Jag kan ej säga mer än att jag var betagen häruti, såsom ofta då jag från mitt rum eller höjderna utomkring hade denna utsigt för mina ögon. Den lösa Christendom jag tillarbetat mig egde ej längre bestånd.

26 En gång voro vi alla ungdommar i Carlskrona för att bese kronavarfvet, dockbyggnaden och flera stadens märkvärdigheter. I fästningen Drottningskär voro vi inne i ett fängelserum, hvarest väggarne voro af 6 alnars tjock mur, der var mörkt och fuktigt och långa Christalltappar från tacket, bildade af fukten, lika istappar. Det var mörkt och något ljud hördes ej utifrån. Den som sednast suttit der hade sagt att det var odrägligt ej höra något och att han var glad då en humla inkommit och genom sitt surrande afbrutit den hemska tystnaden. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 55 av 152 Då [fosterbror] Lars varit vid akademien och sammanträffat med dem som lefde i hel otro och äfven i Ronneby umgicks med dem som voro då s:k: ”fritänkare” blef äfven han tviflande på allt och gick långt häruti. Han talade med mig härom och äfven jag kom i tvifvel på Uppenbarelsens sanning, Christi Guddom och D: H: Andas personliga tillvaro, och att någon djefvul fans till. Jag gick ändå flitigt i kyrkan, hvarest man dock sällan fick höra annat än predikningar blandade med Rationalism. Andra och tredje artikeln kunde jag ej läsa med, ej heller synda bekännelsen utan tillslöt då detta lästes hårdt både läppar och hjerta och tänkte vid 3dje art. läsning: ”kan jag icke af mitt eget förnuft tro på Jesum, hur skall jag då kunna det? Det är omöjligt!”. En afton samtalade Lars och jag om dessa ämnen in på hans rum. Då jag stod vid dörren och ämnade gå; men dröjde genom samtalet sade han plötsligt. Du måtte väl vara så fri att du kan tro att ingen Gud finns. Härvid blef jag rädd och tyst. Han lyfte upp ljuset emot det hvitstrukna taket och brände en svart fläck, hvilket han gjort en gång förut då han tyckt att vi haft ett märkvärdigt samtal och straxt derefter gick jag på mitt rum.

Då jag en gång hade feber tänkte jag: ”Om jag dör om några dagar hur skall det då gå med min själ? Är Christendomen sann blir jag osalig, men jag kan omöjligt tro, jag rår ju ej derför, kan icke hjelpa det, Gud får göra med mig som han vill”. Härvid fick det stadna och jag blef som jag var; men kände ofta oro häröfver. En gång jag läste franska historien att Henrik 4de yttrat ”Dens tro kan ej vara falsk, hvars lefnad är god” tog jag mig deraf tröst, ty jag inbillade mig och dörstod ej annat än att min lefnad på det hela var god. Allt detta inre ondo, denna flärd, Gudsnamns missbruk och fåfängligt tal, med mycket, mycket annat som fans hos mig aktade jag så ringa. Emedlertid va min vilja att lefva dygdigt, så noggrant jag förmådde; ty detta ansåg jag i hvad fall som heldst för det bästa, tills jag fick se hur det skulle bli för mig i afseende på öfvertygelse.

Jag ville läsa och forska. Uti [Götiska förbundets tidskrift] Iduna [[326]] fann jag flera religiöst filosofiska afhandlingar af Prof: [Erik Gustaf] Geijer [[260]], hvilka jag läste med stort intresse, läste sedan en liten bok af Geijer i samma ämne och anda kallad ”Thorild”, den var djup och svår för mig att fatta, jag satte mig i ett gästrum (gredelinekamaren) hvarest man kunde vara mest ostörd och i fullkomlig ensamhet och tystnad och studerade hela dagen utom matstunderna och tänkte att hvad min hjerna tålte samt önskade att jag med något kroppsligt medel skulle kunna updrifva mina djupsinnighets organer, medan jag läste detta, att det måtte bli klarare för mig. Emedlertid förstod jag så mycket att jag började i mina tankar mer och mer ifra för att komma till tro på Uppenbarelse och Christendom samt fick en stor aktning och kärlek för författaren samt vid bokens slut tacksamt välsignade honom och tyckte att jag skulle vara lycklig om jag skulle komma till Upsala och få tala med honom. Jag kände det så, som om jag ifall jag mött honom på en gata, skulle vilja knäfallit och kyst hans hand. Mamma tog något åt mina som hon tyckte egenheter men sökte alldrig hindra mig från något sådant.

Af Pastor Ohlson [[139]] fick jag sednare låna Bastholms postilla [[321]], uti hvilken en predikan handlade om Uppenbarelsens sanning. Alla hedniska religioners uppenbarelser jämfördes med den judiska och han kom till den slutsats att den enda som kunde vara sann var denna. Han gick så stilla till väga ej påträngande och denna predi: blef mig till öfvertygelse, jag var glad häröfver, ehuru jag viste att det ej var den rätta tron, till salighet jag fått. Jag kunde nu åter bedja och tyckte det var mycket skönt att gå ut på bergen och nedfalla inför den allsmäktige liksom Herran Jesus gjorde. Några dagar hade jag en märkvärdig erfarenhet, Jag kände mig innerligt glad i min själ och bön … [OSV] …{not 27} …

27 Jag visste ej någon som kunde uplysa mig i dessa ämnen. Några s: k: Läsare bodde visst i Ronneby men dem ansåg jag att vara okunniga enfalldiga menniskor, som gingo allt för strängt till väga; emedan de missförstodo Biblen. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 56 av 152 Sommarn 1828 hade min far fått tillökning i sina plågor genom hög grad af stenpassion, hvaraf han i början af augusti blef sängliggande. Mattheten och plågorna tilltogo och den 23 Aug vid kl 4 på e:m: började rossling i bröstet och dödsarbetet. Liksom han i sina helsodagar varit stark, så häfdes äfven hans breda bröst med kraft, vid hvarje andetag regelbundet, väldigt höjande och sänkande sig. Han låg som i dvala, andetagen blefvo småningom hastigare och kortare tills kl 2 på morgonen den 24 Aug: han utkämpat. Mamma, [fosterbror] Lars Henschen och jag omgåfvo hans säng hela natten, tysta, betraktande honom dessa högtidliga stunder. Jag lade mig på knä vid hans hufvudgärd (medan han ännu lefde) och bad Gud innerligt för hans själ, ty ehuru jag viste att jag sjelf ej hade lif i tron på Christus, var jag viss att detta var nödvändigt för saligheten och jag att om m: far ej hade detta han måtte få det i dessa sista stunder: jag ville säga något Guds ord i hans öra; men förstod ej att välja bättre än Fru [Anna Maria] Lenngrens [[266]] psalm 449 [”Snart skall det öga sluta”]som ej har någon kraft, då Jesus ej deruti framhålles, men det var så nära döden att jag tror han ej hörde hvad som lästes.

Sedan vi efter hans död stått tysta en stund omfamnade Lars, Mamma och mig och sade några tröstens ord till oss. Jag var stel och styf; men brast i en ymnigare gråt och blef lättad. Sedan vi hvilat något började bestyret för begrafningen som skulle bli bland de större, Lars omställde notification och dylikt, jag hans likrum och klädsel, det var i min väfkammare hans likkista ställdes och omkring denna hade jag ifrån min blomgård stora höga qvistar i vattenkrukor med cypresser och törnrosor, hvilka detta år vuxit mycket höga, så att de omgåfvo som ett hvalf hans hufvudgärd.

Alla Herrarne följde på begrafningen till Ronneby der han lades i samma graf som min Moder. När de återkommo höll Prosten Vettergrund [Jonas Magnus Wettergrund [176]] ett tal för Mamma, mig och min syster [Hanna]. Nu var hans umgänge slut för detta lifvet. Välsignad vare du i evighet älskade Fader!

Medan min Far ännu lefde afklipte jag en lock af hans gråa hår och smekade hans hufvud och händer. Det var svårt när likbegängelsen reste hem ifrån gården, nu skulle jag ej ens mera se hans förgängliga der allt var slut men jag unnade honom så gerna ett sällare lif än det han hade här på jorden och är viss att Gud i sin nåd lät honom skiljas härifrån i den bästa tiden efter det lidande han utstått. Han hade stor aktning för Guds ord, hade läst det mycket ifrån barndommen likasom Farbror N. H [Nils Henrik Sjöborg [14]], men kunde under sin sjukdom ej länge i sender läsa eller höra; utan lade suckande ihop Biblen.

Anteckningar ur min lefnad. 3dje delen {1828 i blått bläck}

Kort efter min Fars begrafning gjordes förberedelser till boupteckning och arfskifte, som hölls af Exp Secret. [Johan Christer [70]] Lindblom. Mamma hade länge haft den önskan att [fostersonen] Lars efter hennes död skulle få egendommen, fast och löst odeladt, emot en bestämd summa till oss, Sjöborgska barnen och detta förslag framlades för arfvingarne eller deras målsmän. Till [broder] Harald hade jag åt Mamma skrifvit härom och hans svar var hjertligt och bifallande, med den önskan att Mamma måtte få ställdt, till sin fullkomliga tillfredsställesle, hvaröfver Mamma blef mycket nöjd och skref honom till egenhändigt ett långt bref, hvilket jag ännu har qvar sedan jag efter Haralds död fick återsända en del af de bref han fått ifrån hemmet.

Morbror P [Peter] Abelin [[27]] var Haralds målsman och Morbror Carl Holmer [gift Carolina Abelin [32]] var min. [Carl Johan] Fursten [[7]] och Hanna voro sjelfva tillstädes. Alla skrefvo under arfföreningen, men många uträkningar och mycken betänksamhet var rådande. Alexis [[71]] var bjuden till Bustorp Sofia Sjöborgs lefnad Sida 57 av 152 denna dag och han och jag voro alldeles lugna; blott åsågo de öfrigas stundom spända sinnesstämning; dock var dagen ej glad, såsom ofta är vanligt vid dylika tillfällen {not 28}

På hösten reste Al: [Alexis] till Lund och kom åter till jul. Den 7 Jan: 1829 Augustdagen var, såsom i många år varit förhållandet, ett stort danskalas till Lindbloms; hvilket af all ortens ungdom ansågs som en fest och alltid var muntert. Vi hade mycket snö detta året och jag qvarstadnade tills de 14 f:m:, då Alexis körde hem för mig; men i Risatorpa gärdet [[309]] var så höga drifvor att hästen omöjligt kunde komma igenom, hvarföre jag steg af och sökte mig fram vid sidan af vägen, gående till Bustorp. Öfver denna händelse var Alexis mycket orolig, fastän jag tog den mycket lätt, och ej såsom han fruktade, blef sjuk derefter, emedan jag var van vid sådana vandringar, särdeles om våren när snön låg länge och hade en isskorpa öfver sig, då det utgjorde ett af mina nöjen att gå på den, emellan bergen och emellanåt brista ner ett stycke.

Den 29 Mars kom Alexis till Bustorp och tog afsked för att d: 30 begifva sig åt Lund, det blef på morgonen häftig storm och mycket svår väderlek. När jag nyss upstigit stälde jag mig vid fenstret och betraktade detta, då för mina tankar komme nedan skrifne versar, hvilka legat qvar i mina gömmor:

”Fast det är vår, suckande jag invid fenstret står, hör huru stormarne rasa ännu med fasa. Ren i mitt bröst, drömmarne ljödo med sorgfull röst nu samma vemod och saknad känner jag vaknad. Resa du skall tidigt i dag, fastän vinden är kall O till din klagande flicka tanken då skicka. Sänd mig den tröst, blott att dess bild får bo qvar i ditt bröst, gladare skall då mitt öga se mot det höga. Solstrålen ler mildt för min blick, och i hoppet jag ser hur våra önskningar vinnes, sällheten hinnes.”

Då samma stormiga väderlek med snöyra äfven den 31 fortsattes, tittade jag som följer:

”Äfven i dag, stormen hörs tjuta, med väldiga slag björkarne böjer till jorden, härjar kring norden. O, att ej du, ut dig begifvit på färden ännu! qväfvas kan glädtiga modet, stelna kan blodet. Ack, att ej snart, hoppet som skimrat med ilande fart, flycktas från ödsliga sinnet, lemnar blott minnet

Vid midsommarn träffades vi åter glada och hoppfulla.

Jag drack brunn detta år och blef bekant med många af brunssällskapet, deribland Fru Hallden [[107]] en ung vacker sorgande enka som sedan flyttade till Stockholm och genom Rosenii [[274]] andliga föredrag och flitigt bevistande af hans sammankomster blef väckt och kom till lif i Christo. Nästan hvarje dag reste en del af brunssällskapet som åkte på vursten [?], ut till Bustorp och hvilade en stund i trädgården, då jag ofta träffade dem och ibland åkte med dem ett stycke på återvägen. När jag en gång hoppade af utan att begära af kusken att stadna, höll Fru Hallden mig i handen och släpte ej nog hastigt, utan jag släpade med ett långt stycke utmed vagnen så att när jag blef lös, gingo bakhjulen tätt invid mig. Jag skyndade upp, tog ett hastigt och gladt afsked och gick hem oskadad under glädje både för mig och i synnerhet de förskräckta fruntimmerna på vagnen att Gud så nådigt bevarat mig att ej till någon lem bli krossade. Under sommarn var jag sjuk en tid af bulnad i munnen då min första ”vishetstand” framskjöt. Doktor [Johan Ludvig] Kruse [[126]] var då min Läkare.

28 [Citerad] I okt 1828 reste Lars med Riksdagsmannen John Johnson [[121]] till Stockholm för att få anställning vid Riksdagen; der han blef kanslist i Bondeståndet, träffade Lagman [Johan Munck af] Rosenschöld [[151]] och ingick öfverenskommelse med honom att förestå hans Domsaga i Norrland och reste efter en tid i sådant ändamål dit upp. Afskedet med Lars var för mig påkostande, då han nu för allvar lemnade hemmet och jag tänkte mig att ej mera, på någon längre tid, komma att vara tillsammans med honom. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 58 av 152 På hösten då Alexis en dag varit på Bustorp och vi gingo tillsammans i trädgården lemnade jag honom en biljet rörande den starka vänskap jag hade för [fosterbrodern] Lars, antydande beskaffenheten den haft, hvilket jag en längre tid ansett att Alexis borde ha del af. Han svarade mig småleende att han länge vetat detta, men icke ordat sig deröfver. Vi kommo nu i ytterligare samtal härom under det jag följde honom den vackra gång stigen genom norra gärde förbi den underbart kalla källan, ”holken”, öfver Risatorps egor [[309]] till Persborgsvägen [[308]], och jag fann denna daga utmärkt angenäm.

Figur 8. "Öfverfarten vid Rotne å vid brunn" Till höger det 1846 uppförda brunnshuset, till vänster badhuset. Från Carin Sylvanders skissbok 1859, återgiven i Blekingeboken 1955 (Referens K).

När brunsterminen var slut med fina baler, promenader och nöjen hade Ronnebyboarne nu som för hvarje år ett stort sammanläggningskalas som hölls i tvenne dagar, dansades en stund på eftermiddagarne och gick hem sent på aftnarne efter måltiden. Denna s: k: junta var en festlighet liksom Augustdagen [7 januari] och nöjet af den var af de deltagande mycket omtyckt; men af några qvarvarande brunsgäster var den sedd med missnöje, emedan de trodde att Ronnebyboarne tillställde den i glädje öfver att brunsgästerna då voro resta: och tyckte att detta var orätt och otacksamt då köpingens innevånare hade vinning af dem på flera sätt och visserligen icke skulle vilja komma i saknad af att till dem få sina rum uthyrda, jemte flera andra fördelar. Men man kan äfven finna att när den tid var inne att hvar och en åter fick sina rum, i stället för att bo hopträngda i små vindsrum och kontor, blef qvitt många öfriga besvär och obeqvämligheter, hvartill de räknade fruntimmernas myckna strykning i köket, så voro i synnerhet värdinnorna i husen glada och ville gerna tillställa ett nöje efter deras smak.

Denna förlidna sommar frågade min syster [Hanna] mig om mitt hjerta var fritt och hur mitt förhållande var till Alexis [Lindblom], om jag skulle vilja bli maka åt Furstens svåger Löjtnant [Carl Daniel] Peterson [[6]] som ett eller 2 år varit enkling [Antoinette Fürst dog omkring 1825], ifall han begärde mig. Hon tyckte det för oss skulle vara kärt och roligt att bli boende så nära hvarandra. Jag meddelade henne då mitt förhållande till Alexis och att ehuru vi ej vore förlofvade jag ej kunde eller ville förenas med någon annan, och ifrån denna stund nämndes ej mera detta förenämnda förslag utan Hanna var glad och umgicks med Alexis mera gladt och förtroligt än förut.

Med Peterson hade jag icke om jag än varit fri, några sympathier; men hans barn tyckte jag mycket om; i synnerhet Carl Anton, sedermera Kapten Löjtnant, som utgifvit ett planchverk öfver Lappland sedan han rest der en sommar. Jag hade mycket nöje af denna gosse som var utmärkt liflig, hans ögon voro Sofia Sjöborgs lefnad Sida 59 av 152 ovanligt rörliga och han talade mycket fort och sammanhängande. Redan från tidiga barndommen visade sig hans snille, mest i tekning, astronomie och beräkningar, alltid hade han i stället för andra leksaker till hands en blyertspenna och en bit papper, och ritade helt hastigt och lätt med streck en mängd små karikatyrer, oftast mycket löjliga, till de öfriga barnens och äfven de äldres förnöjsamhet. Vid omkring 13 års ålder uträknade han månans afstånd ifrån jorden och påstod att i allmanackan var det oriktigt upgifvit.

Sedan Alexis på hösten rest till Lund skref han mig till en begäran att börja brefvexling med mig, hvilket jag besvarade jakande och med våra mödrars vetskap och bifall skrefvo vi härefter ofta till hvarandra. I början af Juni 1830 hemkom Alexis till sina föräldrar [[70]] och föreslog mig att jag skulle läsa Tyska för honom, hvilket vi genast började; men det blef icke långvarigt. Herren gjorde snart genom sorg och bedröfvelse en annan vändning i min lefnad. Förr än denna inträffade var jag af Al: och hans Mor bjuden att med dem ofta bevista spektaklet, hvilket mycket rogade mig.

Den 22 Juni då jag på aftonen kom derifrån till Moster [Johanna] Bolmstedt [[21]] lemnade hon mig ett bref från Carlskrona med [Carl Johan] Furstens [[7]] stil på utanskriften; hvarefter jag blef rädd och ängslig, då det var ovanligt att han skref till mig och med skäl fruktade jag att min syster [Hanna] var sjuk samt bortlade brefvet för att tills morgonen spara mig vissheten om den oroande underrättelsen det kunde innehålla, dock var natten ej lugn och tidigt på morgonen läste jag de sorgliga rader att Hanna var dödligt sjuk och om jag ville träffa henne i lifvet skulle jag skynda till henne.

Jag gick genast till Bustorp och lemnade Mamma del häraf samt var kl. straxt efter 10 på f:m: i Carlskrona och vid min älskade systers dödssäng. Hon låg stilla och orkade ej mera tala, utan största möda, ögonen voro nästan slutna, blott en smal strimma af dem syntes. Jag lade mig ner bredvid sängen och frågade henne om hon kände igen mig och jag glömmer aldrig den ömma kärleksfulla blick, hvarmed hon såg på mig, då hon hviskade: ”Ja Fia”. Vi kunde ej mera samtala, jag blott betraktade henne. Hon hade kort förut tagit in i flera afsatser 80 droppar opium men somnade ej, efter en stund begärde hon kaffe, hvilket skyndsamt tillreddes, jag var då glad i tanke att det blef bättre när hon ville förtära något men när det bjöds henne kunde hon icke dricka det.

Hennes sjukdom var s:k: dödskramp och [Carl Johan] Fursten läste första dagen hon var sjuk beskrifning om den i en tysk bok, under stark gråt liggande bredvid henne i sängen och sade henne att ej något exempel funnits att någon meniska kommit sig för ifrån denna sjukdommen; så att hon med visshet kände att döden var nära, det var blott 3 dagar hon låg sjuk. När vi som voro närvarande i rummet sågo att hennes lif skulle slutas genom att hon fick tillökning af slag, gingo Fursten och jag i nästa rum; emedan våra snyftningar och suckar voro högljudda och störande för en döende. Moster [Carolina] Holmer [[32]] stadnade vid hennes säng till anden flycktat kl ½ 2 och den liflösa stofthyddan låg der blek med brustna ögon, då vi kallades tillbaka. Sorgen efter henne var mycket stark, det var för mig den svåraste jag genomgått. Att mista sina föräldrar är man enligt naturens ordning beredd; men syskon tänker man sig få behålla i lifvet till högre ålder och det känns mera sönderslitande då de, i synnerhet så hastigt som nu var fallet, borttagas ifrån en. Moster [Carolina] Holmer blef qvar öfver natten och vi lågo i samma rum med alla barnen, 5 gossar: Carl, Magnus; Astley, Richard och Manfred; den äldste 8 år och den yngste 11 månader.

På morgonen gick jag som i en dvala, utan att minnas att det var midsommarsdagen och att jag borde kläda mig i svartklädsel då der kommo många besökande till oss, hvarom en af jungfrurna påminde mig. Snart blef mycket brådskande bestyr emedan kroppen förvandlades genast och ej kunde behållas hemma mer än på tredje dagen, då den skulle bisättas. Åt 4 af gossarne som skulle gå med till grafven Sofia Sjöborgs lefnad Sida 60 av 152 sydde vi svarta kläder, hvita långhalsdukar, ponjetter [?] och stora kragar. De greto bittert när de följde liktåget och Richard, 2 år gammal, ville hoppa ned med i grafven.

– Några dagar efter var begrafningen, hvarvid många Herrar voro samlade och närmast bekanta fruntimmerna. Fursten var så häftigt upskakad och bedröfvad att tvenne Herrar af hans vänner stadnade qvar hos honom öfver natten och fortforo, omvexlande med tvenne andra, att några veckor ligga i hans rum och samtala med honom, då han ej kunde sofva.

Det skulle mycket smärtat mig att nu lemna de små moderslösa gossarne och jag beslöt enligt min svågers önskan att resa hem för att tala med Mamma om att få hennes bifall att stadna qvar på obestämd tid hos Fursten. Detta bevilljades och jag sökte upfylla de åliggande jag åtagit mig; men saknaden och sorgen härrskade i huset.

Dock såsom de naturliga känslorna med tiden förändrades och lugnas, så blefvo äfven min svåger och jag under gående året stillade i vår sorg och mera lugna samt deltogo i slägtbjudningar m:fl: förströelser. Jag hade ofta långa och glädjande bref från Alexis och Furst såg och viste att jag skref till honom. Jag läste Runebergs [[332]] och Fredrika Bremers skrifter [[323]], hvilka sisstnämnde då började utgifvas och af Fursten genast köptes och med nöje lästes. Ofta gick jag till min systers graf och talade om henne för de äldsta barnen som jag ville ej skulle glömma sin Moder. Det var mig denna tiden så underligt i mitt inre, jag kände mig så uttömd på friska naturliga känslor, i mitt hjerta saknades något, jag visste ej hvad; men fann att detta förorsakats genom romanläsning, i synnerhet under min upvext, samt af för mycket känslosvall. Jag läste mina bref och läste dem om igen; men tomheten kändes likväl och jag tyckte att mitt hjerta var nästan uttärdt och det blott fans såsom ett skal qvar. {not 29}

{1831 i blått bläck}

På nyårets 1831 var en theatertroup i Carlskrona, [Carl Johan] Furst abonerade en bänk och jag gick dit nästan hvarje gång der spelades och var mycket begifven derpå. Der återsåg jag [Viktor] Pihlgardt [Pihlgard [143]], som en afton tog sin plats vid den loge der [Sofias kusin] Mathilda Holmer [[32]] {not 30} och jag sutto och samtalade med oss. Sedan var danskalas till Holmers och Pihlg: dansade flera qvadriller med mig, hvilket rogade mig rätt mycket och jag skref derom till [fosterbror] Lars, som då vistades hos Lagman [Johan Munck af] Rosenschölds i Norrland [[151]], och yttrade efteråt ungefär ”detta må väl icke komma mig på samvetet?” Snart fick jag svar ifrån honom som var ganska allvarligt. Han yttrade att just min fråga rörande samvetet bevisade at deri redan känts något stickande öfver mitt förhållande, hvaruti han visar mig det moraliskt orätta och säger att en sak måste vara nödvändigt antingen rätt eller orätt efter den gamla logiska regeln, ”som icke borde kunna af dammet på soupeerna alldeles öfverhöljas”. Många fler goda allvarsamma saker och påminnelser innehöll detta bref, men jag tyckte då genast att Lars tog hvad jag skrifvit allt för allvarsamt, var något förargad på mig sjelf allt jag berättat så öppet om mig, att detta för honom och tänkte, jag vill nog härefter bli mera förbehållsam. Jag dröjde något längre än vanligt att återskrifva till honom och gaf då tillkänna att jag ville förbättra mig, hvarpå jag fick till svar att jag det ej kunde. Då tänkte jag, ”aldrig kan jag skrifva honom till lags, kan jag icke sjelf förbättra mig hvem kan då göra det”, och jag ansåg att han blifvit så kinkig till sinnes på

29 Morbror Pehr Abelin [[27]] dog under hösten och var allmänt sorgd och saknad inom slägten och af alla som kände honom, för sin redliga goda karaktär och sitt hederliga handlingssätt i alla förhållanden. Möjligtvis feltager jag mig om året och att det var 1831 på hösten på hösten Morbror Pehrs död inträffade, som jag vistades i Carlskrona och hade mycket för egen del att tänka på, kan jag ej noggrant eller redigt minna om tiden derför [Per dog i maj 1831] 30 [I blyerts]: L v Henschen ankom den 24 Okt 1828 till Stockholm och blef e.o. Canslist i Bondeståndet. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 61 av 152 någon tid efter sin ankomst till Norrland. Jag förstod då ännu så litet af de erfarenheter han under sin kraftiga väckelse nyligen genomgått och i brefven till mig beskref; men det gaf mig mycket att rörande mig sjelf betänka och min sammanträffande med Pihlgaad [Viktor Pihlgard [143]] samt brefvexlingen derom med Lars, var och blef första anledningen till verkligt bekymmer för min själ och andlig väckelse hos mig. Jag var mycket förundrad att Den Höga Majestätiske Guden så kärleksfullt nedlät sig att Han uptog och begagnade till min själs frälsning mitt lättsinne och mina syndiga böjelser, hvilka jag sjelf aktat allt för ringa, men Gud den Allvetande känner bäst huru och hvarmed han kan stadna en syndare i loppet på den farliga banan.

Något vill jag nu omnämna rörande förslager som voro i fråga för Alexis [[71]] i tjenstväg och för hans framtida bergning. Som jag förut antydt var botaniken hans älsklingsstudium, ja hans lif och hans glädje och han ville i det längsta försöka få anställning i denne vetenskap., men Professor [Carl Adolph] Agardh [[246]] som ännu hade ovilja emot honom och hvars äldsta son [Jacob Georg] studerade botanik och vid alla möjliga tillfällen, då någon befattning häruti skulle tillsättas framdrogs och hans far naturligtvis föredrog honom så snart hans ålder det medgaf, framför Alexis som dock var betydligt äldre och mera hade arbetet uti, och med stort intresse öfvat botaniken.

Nu beslöt dock Alexis att enligt sin fars mångåriga önskan försöka med den för honom motbjudande juridiken och anmälde sig vårterminen 1830 hos Professor Holmbergson [[115]] att börja dermed. Han omtalade då med det samma huru påkostande det var för honom att öfvergå till denna bana och talade helt öppet och förtrolig med Professor H: som beklagade hans belägenhet och med mycket deltagande eftertänkte om ej någon utväg fans att få Alex: in i botaniken men det såg mörkt och omöjligt ut.

När Al. en tid hållit på med juridiken blef den honom så tråkig och odräglig att han reste hem till sina föräldrar och för dem omtalade att han ej kunde uthärda dermed, och bad sin far att det förslag han (Fadren) [Johan Christer Lindblom [70]] upgjordt och på vederbörligt sätt befästadt, att öfverlemna halfa Domsagan (Östra Härad) på vissa goda villkor till Alexis, nu i stället skulle öfverflyttas på v. Häradshöfding [Otto Bernhard] Kindgren [[125]], förlofvad med [Sofias skolkamrat] Mams. Erika Kihlström [[124]] som vistades i deras hus. Detta beviljades; ehuru under någon oro att han ej kunde få se sin önskan upfylld rörande sin son och efteråt tycktes han stundom ångra att någon annan än Alexis skulle få emottaga så stora förmåner, hvaröfver jag ej förundrar mig.

{1831 i blått bläck}

Då jag flyttade till Carlskrona voro Kindgrens gifta och bosatta i Lyckeby och Alexis reste stundom dit när han vistades i Ronneby och Erika skref då och bjöd mig till sig. Hans gamla Mormor [[70]] bodde äfven på Lyckeby Tingställe och med henne blef jag mycket bekant och tyckte mycket om hennes fromma och hjertliga väsende. En dag vi drucko kaffe in hos henne gjorde hon mig litet brydd derigenom att hon helt fritt och öppet i tanka att vi voro förlofvade, frågade oss om vi snart skulle gifta oss, hvarpå jag ej svarade men Alexis som tyckte detta var roligt sade henne, något leende men helt lugnt, att han ej viste; men trodde det icke kunde bli på länge.

Höstterminen började han tänka att gå in i praktiska Filosofien och någon tid derefter blef han Docent deruti.

Oaktadt mitt bekymmer för själen och sorgen efter min syster fortfor på våren 1831 min lust för skådespel och jag ansåg att uti dem innefattades så mycken moral, att det ej skulle skada mig att åse dem. Jag skulle blott upfatta och behålla det goda i dem och låta allt det orena, usla och förderfliga gå min blick och min tanke förbi – men det blef icke så; utan tvert om fästades detta i min inbillningskraft Sofia Sjöborgs lefnad Sida 62 av 152 kanske starkare än det bättre, och plågade mig genom sitt framstående då jag ville egna mig åt Guds ords läsande och bön. Jag var i ganska svår inre ställning och började under denna tid komma i erfarenhet af 7de kap: i Pauli bref till Romne; hvilken erfarenhet hos mig blef ganska långvarig. Ibland då jag var tillsammans med några flickor lika rogade som jag af theatren, öfvade vi oss att spela roller vi tyckte om och jag kunde med god smak långsamt sjunka mot golfvet, såsom en svimmande eller döende.

Vid påsken tyckte jag det var tråkigt att spektaklerna uphörde för en vecka och när jag påskdagen satt i kyrkan och fick se några af theaterpersonalen komma dit in, blefvo mina tankar störda och jag kände längtan att heljen skulle vara förbi, så att jag åter skulle få bevista den. Nu hade eländet nått sin höjdpunkt, så att jag måste finna nödvändigheten af att öfvergifva hela theaterväsendet och sedan dess har jag aldrig bevistat något skådespel. Jag hade haft öfvernog deraf och ej någon af öfriga verldstillställningar eller s:k: nöjen har jag haft så mycken skada af eller efteråt blifvit så rädd och skygg att deltaga uti som för detta. Romanläsningen fann jag skadlig; men i något mindre grad och i dansen insåg jag då ej mycken fara utom i valsen, den jag flera gånger tänkte bortlägga, men var så rogad deraf att det icke blef af.

Vid midsommar kom Al: [Alexis] hem och jag vistades hos Mamma en tid, äfven hade jag någon tid på våren varit hemma för att förfriska mitt sinne och söka friden, som under stadslifvet var så betydligt störd. Jag gick då ut och såg mig om efter mina favoritställen i marken och i en bergsrenna en stor lummig ek, som jag plägade stadna vid för att se på utsigten var borta och i stället upstaplad en betydlig hög med ved. Dit gick jag först hastigt och under gåendet till öfriga ställena sade jag för mig sjelf: ”Här stod den åldriga Eken, nu vill jag ned till den rönn, hvarest de älskade dragen skuros vid kärlekens bön. O denna kärlek så uphöjd öfver allt jordiskt så ren! Skall den ej blifva besvarad endast förtvina allen? Men till min björk vill jag ila att der vid vännernas namn kasta mig ned för hvila, i ljuva drömmarnes famn. Stället var kärt för oss alla, kärt blir det alltid för mig, röster till berget mig kalla ofta från irrande stig.” (misstyck ej att jag besvärar med läsandet af mina dåliga rim men detta skall bli det sista af dylik sort, inför jag något mer, blir det åtminstone till innehållet bättre)

På Bustorp återkom jag till stillhet och bra mycket lugn, jag gick up på bergen och bad och fick erfara någon försmak af den glädje ett christligt lif medförer, men tiden var snart inne att jag skulle resa åter och jag hade knappast kommit en gata fram i Carlskrona för än den förra oron, återkom under många obehagliga minnen om min synd och allt elände. Jag började nu läsa nya testamentet med ordning, äfvensom Schartaus bref [[345]] uti hvilka jag igenkände många af mina egna erfarenheter och fick svar på flera frågor som i mitt sinne hade uppstått. Från L [Lars] Henschen [[49]] hade jag upmuntrande bref hvaruti han yttrade sin glädje öfver att väckelse hos mig var börjad; men sedan jag skref och berättade för honom att jag åter bevistat en brunsbal och der dansat, utan att känna någon samvetsoro deröfver, fruktade han att jag åter insöfts i säkerhet och uphörde för en längre tid att skrifva mig till under förbidan att se hvad Gud skulle verka hos mig.

I början af juli reste jag till Bustorp och var mycket tillsammans med Al: som då vistades i Ronneby. Den 11 juli, gingo vi ned åt sjön och satte oss för att samtala under en stor lummig björk i sjöhagen. Alexis sade mig då öppet, utan omsvep sina tankar och önskan att vi ej längre skulle hålla vår kärlek till hvarandra dold, samt begärde mitt svar, detta var för lång tid sedan inom mig bestämt och någon öfverläggning eller tvekan upstod icke men jag dock en stund att säga något, till efter förnyad begäran af honom jag måste framsäga mitt ”ja”. Vi njöto mycket lyckliga stunder genom detta förändrade förhållande och qvardröjde tills emot solnedgången då sedan Al: inskurit våra namn och dato i björkens stam vi vandrade åt Bustorp och togo afsked af hvarandra på en tid, ty jag skulle dagen efter återresa till Sofia Sjöborgs lefnad Sida 63 av 152 Carlskrona. Efter öfverenskommelse omtalade Al: vårt samtal för Mamma och begärde hennes bifall till vår förlofning, det han äfven erhöll och talade sedan med sina föräldrar och vann äfven deras bifall.

Den 29 Juli reste Alexis och Christoffer Tegnér (Biskoppens [Esaias] äldsta son) [[167]] till Lyckeby [[307]], sände åkdonet till Carlskr. för att hemta mig som i sällskap med [kusinen] Mathilda Holmer [[32]] begaf mig dit (till Lyckeby) och hade anmodat henne äfven följa mig till Bustorp. I den vackra Lyckeby trädgården gåfvo Alexis och jag hvarandra ringarne, derefter dröjde vi en kort stund inne hos Kindgrens [Otto Bernhard Kindgren och Erika Kihlström [124]] som bjödo vin och drucko vår skål, hvarpå Mathilda och jag i sällskap med Alexis och Christoffer färdades till Ronneby. Vid inträdet till Al:s föräldrar märkte jag genast att der var något förstämt och hans Mor [Märta Christina Martin [70]] sade mig vid helsningen att hon var missnöjd öfver att vi hos Kindgrens hade vexlat ringar, hvilket hon önskat skulle skedt vid hemmet i föräldrars och syskons närvaro, men förklarade mig tillika att hon af hjertat höll af mig och med glädje bifallit vår förlofning. Då jag genast derefter gick in till Alexis far [Johan Christer Lindblom [70]] i hans rum och tackade honom för hans bifall till upfyllandet af våra önskningar sade han att han ej hade något emot mig och önskade vår förening; men att det blott var för Al: för tidigt att förlofva sig; emedan ej afsigt var att han på många år skulle kunna gifta sig, härpå förklarade jag mig vara beredd, men att jag likväl kände mig ganska glad och lycklig att det nu var afgjordt vi en gång skulle komma att förenas, och jag var verkligen så glad att jag icke blef nedstämd eller sorgsen öfver det mindre angenäma emottagandet denna qvell. När vi i salen med öfriga familjen druckit the, reste Mathilda [Holmer] och jag till Bustorp der allt var fritt, gladt och vänligt som vanligt.

Huru länge jag qvarstadnade på Bustorp mins jag ej, men jag omtalade för Alexis hvad jag i andligt erfarit och lät honom läsa mina bref ifrån [fosterbror] Lars, hvilka han nog fann goda, men kunde ej se felaktigheterna i mitt förhållande, i så mörk, allvarsam och betydande grad som Lars och kände ej oro, eller blef sorgsen öfver hvad jag berättat rörande Pilgardh [Victor Pihlgard [143]].

Förrän Al: åter reste till Lund kom han en gång till Carlskrona och gjorde besök hos Fursten [Carl Johan Fürst [[7]] och [Carl och Carolina] Holmers [[32]]. Då han hörde att jag så gerna läste Schartaus bref [[345]] köpte han af Schartaus öfriga arbeten [[346]] så snart de utgåvos i bokhandlen och skickade mig, så att jag egde en stor del af dem och läste med mycken begärlighet.

På hösten kom Lars till Bustorp på besök för att en tid vistas hos Mamma, som längtat efter att träffa honom. Under den tiden var jag äfven hemma och samtalade med honom om själens angelägenheter. Han var mycket förändrar i hela sitt sätt, rädd för synden, vaksam och ofta svårmodig emedan han ännu ej erfarit förvissning om sina synders förlåtelse och ansåg omvändelsen behöfva lång tid förr än den kunde komma till fullbordan.

Före sin afresa {not 31} var han något litet i Carlskrona, hade då med sig ifrån Professor [Carl Johan] Schlyter [[158]], några af Schartaus böcker [[346]] hvilka skulle lemnas till hans kusin en Fru Isberg [[120]]. Med dessa bad Lars mig gå till henne, så kunde jag med det samma få göra hennes bekantskap. Kort derefter gick jag till hennes boning, hörde från trapporna vacker psalmsång och var glad att komma i beröring med en till själ och hjerta christen. Vi kommo sedan jag lemnat böckerna genast in i samtal om mig och jag beskref för henne min inre och yttre ställning. Hennes glädje var stor att finna en själ som var bekymrad om sin frälsning och hon upmuntrade mig att fort vandra på den väg jag genom Guds nåd kommit in. Att läsa Guds ord, bedja vaka, strida och förbida Herran. ... [osv] …

31 Som skedde så tidigt våren 1832 att han till d: 16 maj hann till Norrland öfver sommarn förestå förutnämnda Domsaga; en tid boende på Billa [[316]], hvarest Lagmanskan [Maria Rebecka Lemchen, gift Johan Munck af] Rosenschöld [[151]] med sina tre döttrar vistades Sofia Sjöborgs lefnad Sida 64 av 152 {1832 i blått bläck}

Kort derefter blef jag bekant med kaptenskan Fehr [[100]] och oaktadt jag blott lefde i hoppet att framdeles efter en längre tid, blifva en verkligt omvänd och troende Christen, så hade jag många glada, ljufva stunder tillsammans med dessa båda kärleks- och omsorgsfulla vänner och hade i deras uplifvande umgänge ett godt stöd under mitt tillbakadragande från världsförgängligheten. Fru I-g [Isberg] spelade utmärkt fortepiano och hade en god röst. Vi sjöngo psalmer samt sånger af Linderoth [[328]] och ur Mose och Lamsens visor [[330]]. Sions sånger [[348]] nyttjade vi ej; emedan Schartau [[275]] förbjudit dessa. När vi voro hos fru Fehr [[100]] läste nästan alltid hennes äldsta son Carl (nu kammarrådet) för oss, [Anders] Nohrborg [[272]], Luther [[270]] eller Schartau [[275]].

En gammal smed [Henriksson [112]] vid kronvarfvet träffade jag några gånger hos Fru Fehr [[100]]. Han var den äldste Christen i Carlskrona och en Man som lefde i oafbrutet umgänge med Gud. På varfvet talade han med de omgifvande arbetarne och genom honom kommo många till omvändelse, hvaröfver några unga officerare förargades och anklagade honom. Han blef kallad till förhör hos Chefen och tänkte då på Christi ord till sina lärjungar i Marci 13 k: 11 v: och efterföljde detta samt besvarade lugnt all frågor. Hvarefter Chefen förklarade att han ej företagit något felaktigt och tillade vändande sig till officerarne: ”Henriksson är en ganska bra man, jag önskar ni alle samman mina Herrar vore såsom han”. Alla som då i Carlskrona fingo bekymmer för sin själ sökte få tala med Henriksson, hvilket var mycket godt, ty i kyrkan fick man ej särdeles uplysning i denna angelägna sak. Jag höll hjertligt af den gubben och var så glad när jag vid utgående från kyrkan fick tala några ord med honom och trycka hans svarta knotiga hand.

Från min bror [Harald] hade jag stundom bref och fann att hans lungsot var i ständigt tilltagande hvarföre jag äfven fruktade få snar sorgpost, hvilket (hans död) {not 32} inträffade i början af den 4de September i Hedemora hos en Landtmätare Ullberg [[171]], hos hvilken han var medhjelpare, och som efter hvad hans bref antydde fattat vänskap för honom. Den 11 var begrafningen. Harald hade ej varit sängliggande i sin sjukdom, utan till och med sista dagen någon stund gått uppe, han var hela tiden lugn och mycket stilla till sinnes. Brefvet till mig var adresserat till Bustorp och Alexis som då ännu var qvar hemma sände mig det, och skref tillika för att skänka mig den tröst som af meniskor kunde mig gifvas. Vid slutet af brefvet yttrade han efter [Esaias] Tegnér: ”Du har ej bror (ej syster) ej Far, ej moder. Jag blir dig far och mor och broder”. Min sorg var nu ökad dock större än öfver de jordiska förluster, var sorgen öfver det som rörde det andliga [alla hennes föräldrar och syskon var nu döda].

Förhållanden som rörde min förlofning och de som tillhörde min väckelse gingo steg efter steg med hvarandra. I jordiskt afseende kände jag mig obeskrifligt lycklig genom min kärlek för Al: och hade det hopp att äfven han skulle komma till sinnesförändring och vi en gång skulle följas åt på den vägen som förer till lifvet, jag föreställde mig att jordisk och himmelsk glädje skulle få följas åt och möjligtvis (jag tyckte då troligtvis) blifva min lott. Fru Isberg [[120]] frågade mig en gång hur jag plägade bedja Gud med afseende på min förlofning och påminde mig att jag ej skulle anse bestämt säkert att vi komme att bli gifta med hvarandra, hvilket kanske ej vore nyttigt för våra själar, utan jag skulle helt lemna detta i Guds hand och bedja Herren lägga i hinder i vägen derför, om det så var hans vilja. Detta har jag sedan alltid ihågkommit och efterföljde så mycket mitt hjerta förmådde, så att när jag såg så många, till en del ganska små saker många gånger blifva till hinder fann jag det vara en bönhörelse, äfven som de större och vigtigare. Alexis sökte på hösten och erhöll Adjunkten i Filosofien, vår brefvexling fortsattes flitigt

32 Min bror afled den 4 Sept. 1831, hvarföre det borde varit infört öfverst på föregående sida, hvilket härmed rättas. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 65 av 152 och jag dolde ej mina tankar, förehafvanden och umgängen så att han ganska noggrant kände mig. Han begärde då att få låta {not 33} [Bror Emil] Hildebrand [[114]] läsa mina bref, hvilket jag gerna biföll; emedan jag viste att Hildebr. såsom boende ej långt ifrån pastor Lillergren [[131]] hade kännedom om andliga väckelser och tillhörande saker samt hade aktning och känsla för Christendommen hvarigenom hans omdömmen alltid skulle vara af ett godt inflytande.

Vid jul var jag på ett stort kalas hos Christersons [Sofias kusin Ulrica Abelins familj/Christierson [27]], hvarest dansades, jag drog mig tillbaka i ett hörn af salen och fick då dansen var börjad se en flicka vid min ålder äfven sitta undangömd och ensam, hennes namn var Emelie (Danielson) [[93]]. Sedan jag närmats henne gingo vi i nästa rum och började samtala om böcker, läsning m:m:. Hon hade för längre tid sedan varit mycket svårmodig, men syntes nu lugn, sade att hon tyckte mycket om att läsa Tomas á Kemps [?] [[352]] och hade erfarit nytta deraf. Tiden gick fort och var ganska glad att ha träffat i denna krets någon som jag kunde tala öppet med i dessa allvarsamma ämnen. Det var nu bland vårt umgänge flera bjudningar och jag tog mig för regel att gå med till slägtingarne som voro fyra hus; Christersons [[27]], [Carl och Carolina] Holmers [[32]], Volyns [Sofias syssling Amelie Augusta Vilhelmina von Liewen och Carl Adam Wolyn [37]] och [Carl Daniel] Peterssons [Carl Johan Fürsts svåger [6]], till alla andra nekade jag, utan att upgifva något skäl, blott tackade och sade genast bestämt att jag ej kom dit, äfven nekade jag att vara med på publika tillställningar.

Nyårsdagen vill Fursten [[7]] att jag skulle gå upp på balen det hela stadens finare societet var samlad, och då jag nekade gjorde han mig föreställningar deremot samt påyrkade att det var orätt af mig att draga mig ur samhällslifvet, uti hvilket är hvarje menniskas skyldighet att deltaga. Härpå svarade jag att jag ej ville draga mig ur samhällslifvet utan deltaga i allt som var godt och nyttigt, gerna befordra goda inrättningar, med det var blott från skadliga tillställningar jag ville draga mig undan; men ville han att jag skulle gå med för att följa och tillse de äldsta gossarne så ansågo jag detta för min pligt och skulle göra det. Härtill svarade han att detta ej var hans mening utan blott för min egen skull hade han bedt mig gå dit. Gossarne kunde få följa med Moster [Carolina] Holmer [barnens mormors syster[32]].

Någon tid derefter gjorde moster [Carolina] Holmer [[32]] mig, kärleksfulla och mycket allvarssamma förställningar, huru jag genom min förändring och mitt hela beteende kunde åstadkomma mig mycken sorg för framtiden. Alexis föräldrar [Lindblom [70]] skulle troligtvis bli missnöjda och det kunde åstadkomma en brytning emellan honom och mig, Jag kunde efter hennes mening behålla mina tankar innom mig, läsa och höra Guds ord; men ej umgås med läsare, vara rädd för sällskaper och nöjen samt bli besynnerlig. Så var meningen fast jag ej mins om samma ord nytjades. På detta kunde jag icke annat svara än att själens väl för evigheten är det högsta och angelägnaste, med allt jordiskt fick det sedan gå som det kunde {not 34}, för att bibehålla jordisk glädje kunde jag ej återgå från den väg jag börjat.

Då det hos mig så var blef ej mera tal härom; men då jag en tid efter kom på besök till Bustorp, såg Mamma tyst och forskande en stund på mig och sade sedan: ”du är ändå ej så mycket förändrad som jag hört”. Man hade berättat för Mamma att jag var mager och blek, med svårmodigt utseende och ögonen besynnerliga så att jag såg rädd och häpen ut, jag hade haft möten med en smedgesäll. Jag förklarade allt för Mamma och sade henne så tydligt jag kunde mina tankar och mitt nuvarande handlings och lefnadssätt. Mamma som i sitt upfostringsätt alltid varit frisinnad, och sedan jag var så gammal att hon ansåg mitt förstånd någorlunda utbildat alldrig befallt eller förbjudit mig något; utan blott gifvit mig råd och lemnat åt mitt eget omdöme beslut och handling, gjorde mig ej heller nu några

33 Bror Emil 34 Som Gud ville borde jag sagt men jag kan ej påminna mig att jag nyttjade detta uttryck Sofia Sjöborgs lefnad Sida 66 av 152 föreställningar emot min förändring och sökte alldrig hvarken då eller framdeles att hindra mig i något som egentligen rörde mig, som framgick i mitt inre och var oundgängligt för min frid och tillfredsställelse.

En ung flicka Maria Damgren [[92]] tjenade vid denna tid i min svågers [Carl Johan Fürst [7]] hus för barnen och de inre göromålen. Då hon om vinteraftnarne satt i mitt rum och sydde läste jag för henne ur Nya Test:, Schartaus [[346]] med flera böcker, hvilket hon med upmärksamhet och rörelse afhörde, en afton då jag läst i Math. 23 k 27 v: dessa ord ”I ären såsom hvitmenade grafvar inantill fulla med de dödas ben och all orenlighet” blef hon starkt upskakad, föll i konvulsiv gråt och sade att hennes hjerta var jusst häruti beskrifvit. Denna väckelse fortfor hos henne och jag fick nu den glädjen att i samma hus med mig ega en medvandrerska på den väg som drager till lifvet. Vi läste och bådo tillsammans och hon blef äfven bekant med, och fick stundom göra besök hos de båda förut omnämnda kära Fruar [Isberg [120] och Fehr[100]?] jag umgicks med, af hvilka vi hade uppmuntran och tröst. Ännu kunde jag för mina många förseelser, i synnerhet meniskofruktan som mycket plågade mig, ej tro att jag hade mina synders förståelse och var kommen till tron. Hela vintren var mitt sinne sorgset och oroligt häröfver. Jag tviflade om att på mycket länge få förvissning om nåden i Christo och tänkte om blott det blefve före min död … [osv] …

{1832 i blått bläck}

På våren och sommaren 1832 kände jag mer och mer längtan att återflytta hem till Mamma [Beata], men mina systersöner [Carl Absalon Fürst m.fl.] voro mig obeskrifligt kära och till hvem skulle de lemnas. Mycket önskade jag att min svåger skulle välja sig en förståndig och god maka och talade med honom derom samt föreslog tvenne som jag ansåg skulle passa. Men då en maka skall väljas blott efter förståndet och den alla fel öfverskylande kärleken ej föregår, så framstå dessa allt för stark; utan motkraft och det kommer sällan till något beslut. Så var förhållandet nu.

Då min svåger kom hem en middag från sina sjukbesök, sade han till mig att den flicka jag tyckte så mycket om och föreslagit honom, ville han visst icke ha; ty han hade funnit att hon var ondsint. När han kom i förstugan af det hus hon vistades uti, hörde han henne var häftig emot pigan i köket och som han var van vid fridsamhet i sitt hus ville han ej ha någon hustru som grälade på någon. Så blef det då denna min förhoppning slut.

Den andra som jag dock mindre fästat mig vid, såg han vid en bjudning hos [Carl och Carolina] Holmers [[32]], fann hennes klädsel något litet oordentlig och smaklös, hvilken lilla omständighet var nog att slå bort tanken på henne. Han ville ej heller komma i nya slägtförhållanden, hade funderingar på tvenne af Hannas kusiner, Mathilda H [Holmer [32], dotter till Carolina Abelin] och Sofie A [Abelin, dotter till Per A [27]] men denna sistnämnda älskade då redan sin Verner [von Heidenstam] och han (Furst [[7]]) yttrade hvarken till henne eller till M. H sina önskningar, så att något ej på allvar kom i fråga.

Furstens och mina åsigter rörande barnupfostran öfverensstämde ej och som jag ej ville för gossarne emotsäga de tillsägelser och bestämmelser de af sin far emottagit, fann jag mig ej kunna vara dem till någon huvudsaklig nytta, äfvensom att flera saker inomhus hvilka jag ej kunde undvika, vara medverkande uti, oroade mitt samvete. Härtill kom att ena tjenstflickan som var för köket befans vara otrogen, hvilket åstadkom ledsamheter för mig; i synnerhet som en grannfru som märkt det, skyllde denna sak på min läsning; dock är jag öfvertygad att jag i mitt föregående sinnestillstånd egde mindre upmärksamhet och nit för husets väl än sedan jag till min själ upvaknade. Emedlertid bad jag Fursten tänka på att i sitt hus få ett äldre fruntimmer som vore van vid hushåll och barn och hade mer erfarenhet och förmåga än jag att hålla reda på allt. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 67 av 152 Detta hörde han med rörelse, men efterkom min begäran och vidtalade härom min Mammas kusin Petronella Sundin [”Pella” [42]], som vistades hos en syster [Hedda Lindbom [38]] och derifrån kunde bli ledig samt ville gerna emottaga platsen i Furstens hus [[7]], hvarest hon qvarblef till hans död och kom sedan i yngsta sonen Manfreds [[12]] hus, der hon som en aktad fostermoder vistades tills Herran i hennes 80de år [85 år!] tog henne från detta lifvet. {not 35}.

Afskedet från mina älskade systersöner var hjertslitande, dock en tröst att de fått en öm barnkär fostermor och att Maria Damgren [[92]] efter mig blef qvar i huset. Hemkommen till Bustorp började jag ett nytt lefnadssätt, läste mycket i Biblen samt [Henric] Schartaus [[275]], [Anders] Nohrborgs [[272]], [Johan Jakob] Rambacks [[273]] och [Johann Philipp] Fresenii [[259]] skrifter. Hvarannan söndag var jag regelbundet i kyrkan och den nästa då Helena R [Rundqvist [154] i hushållet på Bustorp] var i kyrkan läste jag för mamma predikan på f:m: och något tidningar. På e:m: vistades sedan på mitt rum eller ute och satt och läste, hvaraf jag hade så stort behof. Jag ångrade nu den illa använda tid på luntor och romaner i tidigare åren, hvilken använd på bibelläsning, skulle gifvit mig en god kunskap som nu hade varit mig så väl till pass. Jag sökte nu ersättning häruti och under några års tid läste jag igenom gamla testamentet 3 gånger (sista gången blott till Macabur boken) och det nya testamentet var min dagliga ljus. Gud vare lof för Hans Ord!

Alexis föräldrar [Lindblom [70]] voro mycket goda emot mig, sökte på allt sätt muntra och glädja mig; men för hans Moder var det påfrestande att jag icke kunde såsom förr var verdsligt glad. Med tårar i ögonen omtalade hon för mig huru gerna hon sedt mig liflig och glad i dans och lekar och hur hon nu fann det ledsamt att jag icke mer deltog i dessa ”oskyldiga nöjen”. Theatern som var ett af hennes käraste nöjen ville hon så gerna att äfven jag skulle vara rogad af. En afton tillsade hon mig med mycken angelägenhet att följa sig på spektaklet, då jag så vänligt jag kunde nekade härtill, blef hon missnöjd och ville bestämt förmå mig dertill; men då Pappa L [Lindblom] från sitt rum nästintill hörde detta, kom han till oss och på det vänligaste och mest saktmodigaste sätt sade, att det vore både honom och mamma kärt om jag hade lust att följa henne på spektaklet; men hade jag ej dertill lust eller deraf vore rogad komme det ej i fråga att jag dertill skulle tvingas; utan jag hade min fullkomliga frihet. Öfver detta blef jag mycket glad och tacksam och min aktning och kärlek för honom ökades härigenom. Dock hade jag ej tänkt låta förmå mig ingå dit all åskåda pjesen ty om man än lyftat mig i vagnen och jag åkt till stället ämnade jag vid utgåendet ur den, vända om till Ronneby åter utan att medfölja in. Något så hårdt påstående om denna sak kom ej mer i fråga och när Alexis var i Ronneby hade jag min frihet, då var der ej någon som sökte förmå mig till något emot min vilja, då han var nöjd voro äfven hans föräldrar lugna för mig, han hade ej förut varit van att gå på balerna, utom hemma i huset, och ville nu mera så mycket mindre bevista dem då äfven jag bortlagt att dansa.

Den enda önskan Alexis framstälde i afseende på mitt förhållande, var att jag för hans föräldrars skull så litet som var mig möjligt skulle umgås med ”Läsarne” i Ronneby och ehuru detta kändes mig bli en saknad, beslöt jag efterkomma denna begäran. De dåvarande Läsarfamiljerna voro Skomakare [Anders] Håkansons [[116]], Snickare Linds [[132]], hvilka båda af verldsmeniskor ansågos stränga, öfverdrifna och skenheliga. (Skomakare Håkanson hade en gång då han tog mått till stöflar åt en herre (Ringsten [[148]]) som derunder svor, afsagt sig arbetet.

Skeppare [Anders] Anderson [[72]] med Fru och dotter [Maria och Elisabeth], en Man af verkligt evangeliskt sinne, from, saktmodig och kärleksfull. Han kunde för giktverk ej gå ut och emottog hemma i

35 Sedan Pella Sundin [[42]] intagit min plats i Furstens hus [[7]] återvände jag på nyåret 1833 till Bustorp för att hos Mamma hvila efter det med jordiskt bestyr mycket uptagna lif jag i Carlskrona måst föra Sofia Sjöborgs lefnad Sida 68 av 152 sitt rum alla som ville samtala med honom, och om söndagarne samlades der flera från landet som varit i kyrkan och äfven några Ronnebyboar för att höra honom läsa Guds ord och för at sjunga några salmer tillsammans. Den 4de familjen bestod blott af 2ne personer, Snusfabrikör Henriksson [[113]] och hans nära 80 åriga hustru som kommit till andlig besinning genom Marbäcks Adjunkt [[?]] och vandrade i allvarlig noggranhet. Hos henne gjorde jag besök ett par gånger, äfvensom hos Andersons; men någon af de förstnämnda husen träffade jag alldrig och ej sökte umgänge med.

En fru Östergren [[179]] som före sitt giftermål tjenat hos Moster [Johanna] Bolmstedt [[21]] och jag alltjemt umgåts med sedan hon fick sitt hem, kunde jag af dessa skäl obehindrat ofta gå till; ehuru hon var blifven efter en predikan hon hörde af Fernström [[101]] då hon som Student en gång besökte Ronneby, andligt upväckt, hvilket Herren gaf framgång dermed att hennes mans skuta upbran och då denna var hans, såsom Skeppare, mesta egendom de derigenom blefvo alltjemnt fattiga. Hon var evangelisk, i hög grad liflig och kärleksfull, glad i Gud och lemnade allt eget bestyr när hon kunde vara någon meniska till nytta och upmuntran i andligt afseende. Hos henne erfor jag alltid tröst, hon sjöng eller läste någon gång hon utvalt, eller ett stycke ur en bok och talade förmanande och godt ur sitt eget hjertas förråd.

[Moster] Carin Henschen [[39]] hade genom sin broder Lars Wilhelms [Sofias fosterbror [49]] vistande i Ronneby det föregående och en del af detta året, kommit till besinning för sin själ, hvars frälsning hon med stark rörelse och ifver eftersträfvade; och det var mig innerligt kärt att få samspråka med henne då hon stundom var ett par dagar på Bustorp: vi hade då så mycket att förtro hvarandra om hvad vi erfarit sedan vi sisst träffades, så att nätterna togs till hjelp och vi större delen af dem lågo och hviskade vid hvarandra.

Något efter min återkomst till Bustorp fick jag på bjudning af Al:s föräldrar, med hans mor resa till Mansdala [VSV Kristianstad [315]], en dem tillhörig egendom i Skåne, att der träffa Alexis, som ifrån Lund skulle möta oss. Vi vara tillsammans för en vecka, hvilken gick ganska njutningsfullt och hastigt förbi. Alexis sökte att ej vara mig till hinder i min läsning och mina andaktsöfningar. På morgnarne upsteg jag tidigt och gick ut i en löfsal med mitt Nya Test: att förrätta min bön, en morgon då jag efter den upstod från marken kom Al. från en höjd midt för ingången och rörd och kärleksfull omtalade att han en stund sedt mig. På aftonen var det ej så fridfullt för mig rörande bönens förrättande ty jag låg i samma rum som Mamma L. och hade ej frimodighet att knäfalla, ej heller hade jag den evangeliska frihet att somna lugnt, utan att i denna ställning ha bedt. När jag då ej haft tillfälle någon stund förrän vi lade oss, vara ensam, så plågades jag och slumrade oroligt. Det förekom mig och var visserligen en förnekelse att på sådant sätt dölja det andliga behof jag egde.

Söndagen hörde jag i Mansdala kyrka [[315]] Prosten [Jöran Jacob] Tomeus [[168]] (som skrifvit kyrkohistorien) predikade och fann genast att han var erfaren i de vigtiga stycken han förkunnade. Jag blef vid utgåendet presenterad för honom och hans fru. Äfven var jag en gång i Christianstad [Kristianstad] ¾ mil ifr: Mansdala och träffade slägtingar på min fars sida. Med saknad skiljdes Al: och jag från hvarandra och reste hvar och en till sin boningsplats.

Efter denna resa blef jag småningom mera dyster än förut, jag hade ännu många strider och ängslades ibland mycket häftigt öfver synden, som ej ville vika. Af meniskofruktan och af naturlig kärlek för meniskor kände jag mig mången gång ha förnekat Herran, om ej med ord, så med tystlåtenhet, beteende och förhållande, hvarigenom jag kände mig såsom fallen och i hög grad olycklig en del af våren. Jag hade ej någon ro längre än jag läste Guds ord och öfvade bön, hvarföre jag under mitt arbete hade en öppen bok framför mig. Emot sommarn blef det något bättre, jag fick längtan efter Herrans Sofia Sjöborgs lefnad Sida 69 av 152 Nattvard och talade härom med Mamma [Beata], som ej sade häremot; men önskade att Prosten Vettergrund [Jonas Magnus Wettergrund [176]] skulle få veta orsaken att jag gick ensam, på det han ej skulle tro att det var något missförhålande emellan Mamma och mig. Jag skref då till honom om min längtan och att jag ej kunde vänta till den tid Mamma ämnade gå der till. Jag var mycket glad att få åtnjuta denna höga måltid. Några dagar förut skref jag efter följande versar: 1) = Herre! Jag vet det, Du älskar mig ömt. Och du mina synder förlåter. Fast jag Dig misshandlat, Dig otacksamt glömt, Till nåd Du dock tager mig åter. … [ + 4 verser till] …

Af dödeligt öga ej skådad vid och efter nattvarden begående lät Herran Jesus mig genom en ljuf förvissning få erfara att jag hörde Honom till. …[osv] … Jag kände mig stärkt härefter för en längre tid.

Efter midsommar kom min kusin Per Olof Vigelius [Wigelius [26]] som i Lund studerat nyss fullbordat sin magistergrad, på besök till slägtingar i Bleking, drack brunn i Ronneby och förrän han begaf sig hem reste till Carlskrona dit jag följde honom och vi båda voro bjudna på stort fadderskap hos Christersons [Sofias kusin Ulrica Abelins familj/Christierson [27], boende bl.a. på Skärva [312], kanske avses sonen Hjalmar född 1832-07-12]. Under vägen reste vi up till Johanneshus [10 km öster om Ronneby [304]], dit Vigelius önskade se, stälde vårt åkdon på en gård som ansågs säker för tjufvar och gingo omkring och besågo byggnader och anläggningar. Då vi återkommo saknades en ask innehållande hela den drägt jag skulle haft på mig på kalaset samt Vigelii magisterkrans och Doktorshatt, hvilka minnen af hans möda och belöning han satt så mycket; och hvilkas förlust jag blef mycket ledsen öfver, då jag varit orsak till att de nedlagts i min ask. När vi anmält saken hos inspektoren med begäran att efterlysning skulle ske; fortsatte vi resan och som jag på aftonen ej kunde gå till Christersons [[27]] af brist på passande kläder, gick jag istället till Fru Fehr [[100]], hvarest samlades Fru Isberg [[120]], Maria D [Damberg [92]], en löjtnant Bergman med sin Fru [[82]], jemte några andra, då vi i upbyggelse några timar voro tillsammans och jag tyckte mig ha ersättning för min förlust af kläderna, hvilken jag tog mera lätt än jag kanhända sedermera skulle kunnat.

Vid jul detta år var Alexis ej hemma; men hans föräldrar sökte gläda mig dermed att julafton skicka mig en ask fyld med dyrbara gåfvor, mest tillhörande klädseln. Då jag såg ett hvitt tyg som till dansklädning, silkesschalar, krage med lysande granlåter m.m. förekom det mig såsom band, hvarmed min frihet i andligt skulle allt mera fjettras, såsom tacksamheten skulle förbinda mig att än mindre än förut draga mig undan att upfylla de kära föräldrars önskningar som gifvit mig detta, jag föll i häftig gråt, hvilket Mamma [Beata] som tyckte jag hade mera skäl att glädas, undrade öfver och jag förklarade då henne orsaken. Juldagsmorgonen gick jag till Ron: och tackade för julklappen jag af så rikt innehåll emottagit; men bad Mamma L [Lindholm] tillika ej illa uptaga att jag ej kom att begagna tyget till klädning, då jag icke mera ville vara dansklädd. Häröfver blef hon väl något missnöjd men det fick så vara.

13de afton kom en inbjudan till Mamma [Beata] och mig att på Grefve Horns [[117]] på Djupadahl [[297]] att 13 dagen, som om jag mins rätt var på en söndag infinna oss hos dem på the och soupe, genast föll mig i sinnet at der skulle för mig bli mycket svårt att vara, då hela Lindblomska huset der skulle vara och säkert observera hvarje mitt förhållande. Värdfolket voro unga o glada och skulle göra allt för att tillställa munterhet med dans och lekar. En rysning genomgick mig och jag gick in med Mamma o tillkännagaf för henne att jag icke kunde vara med der: ”Hvad skall jag då säga för orsak till ditt uteblifvande?” frågade Mamma. ”Du är ej sjuk och vill väl icke att jag skall ljuga för din skull”. Nej svarade jag; ”men jag mår verkligen illa denna stund”. Mamma får säga hvad Mamma vill, den enda orsak hvarföre jag skulle medfölja vore att Mamma såsom gammal ej borde åka ensam”. ”Jag får nog tillräckligt sällskap som vill åka med mig från Ronneby” yttrade Mamma och dermed var saken afgjord. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 70 av 152 Jag kände hvad det skulle verka, särdeles på Al:s moder och väntade mig efteråt pröfvande dagar. När Mamma rest förekom mig detta språk ur Höga visan 4 kap 16 v ”Statt up Nordanväder o kom sunnanväder och blås igenom min örtagård att hans örter måga drypa. Min vän komme uti sin örtagård, och äte af sina ädla frukter”. … [osv] …

Då jag på e.m. satt på mitt rum kom Br. Em. [Bror Emil] Hildebrand [[114]] till mig, hvilket jag såsom Guds skickelse, ty jag var i behof att för någon omtala mitt inre och han var den som jag nästan heldst, vid detta tillfälle ville förtro mig åt. Såsom kännande mig både förr och nu kunde han väl förstå hvad som föregick inom mig. Han sökte intala mig evangelisk frihet och frågade mig om jag ej skulle kunna förflytta min läsning och andaktsöfning ifrån söndagen till följande eller nästföregående dag om det för någon kärlekspligt fordrades. Jag måste säga att jag ej kunde det då, åtminstone ej för någon så beskaffad kärlekspligt som nu var i fråga.

Hildbr. [Hildebrand] hade nyligen kommit fr: Lund och hade hälsningar med sig fr. Alexis och helt kort qvarstadna hos Lindbloms. Den följande dagen talade han med Al. moder om min förändring och, som hon tyckte öfverdrift i undandragande fr. sällskapslifvet samt tillfredsställde och tröstade henne dermed att framdeles då jag komme till mera framsteg och styrka i min Christendom skulle jag mera kunna deltaga i umgänge. Då jag näst derefter kom till henne, var hon lugn, förebrådde mig ej något; men yttrade såsom flera ggr var fallet, ledsnad öfver min förändring. En gång sade hon åt mig ”det var underligt att du skulle bli sådan då ej någon i vårt umgänge eller i (s: k:) bättre stånd är på det sättet”. Jag svarade ej härpå, men en Mams. [Emelie eller Fredrika] Osterman [[140]] som var i rummet sade då tröstande: ”O jo, fast ej här, så finns allt i Stockholm sådana bland de förnämare. En öfverste Derschemonds familj [[94]] var för några år sedan i Carlskrona och sades vara ’sirapare’ [?]” Nu upstod åter frågan, hvad menas med, eller hvarföre kallas de ”sirapare”? ”Derföre att de äro så innerlig söta emot hvarandra” var svaret. ”Fru Isb: [Isberg [120]] mötte på gatan ett af dessa fruntimmer och hälsade så kärt och hjertligt” m.m. {not 36} Sådana här små samtal upstod emellanåt. Då Al: icke var hemma och Pappa ej var vid bordet om söndagarne när jag var der, började alltid någon, samtal om ”läsare”. De utmålades som de värsta meniskor, skrymtaktiga, falska, girriga och med flera fel behäftade, möjligtvis var detta af en slags välmening för att afskräma mig att umgås med dem; men obehagligt var det att höra mina kära och värderade vänner förtalas, och namngifvas hvilka hade det eller det felet.

Lindblomska huset [[70]] personal vid denna tid voro utom familjen som bestod af föräldrarne, tre söner, Alexis, August och Ossian samt en dotter Emelie. En dennas sistnämndas lärarinna som medföljt henne från pensionen Mamsell Fredrika Osterman [[140]], hvilken i detta hus spelade en stor roll, Häradshöfding Gadd [[70]] som sedermera blef gift med [dottern] Emelie och Häradshöfding [Johan] Falkman [[99]], nu kammarråd i Stockholm, en utmärkt redbar, hederlig o sann karaktär. Han umgicks på Bustorp, talade mycket med Mamma som han i hög grad sympatiserade med, och ömsesidigt hyste de stor aktning och vänskap för hvarandra. Någon starkare själafrändskap än emellan dem, har jag ej sedt och denna skönjdes så mycket starkare eller tydligare som skilnaden i ålder var så stor och ej några biförhållanden medverkade. En eller tvenne Renskrifvare, 2ne flickor Fru Lindbloms fosterdöttrar [okänt vilka bland personerna i husförhörslängden] såsom uppasserskor, hushållerska med flera såsom vanligt i större hus.

{1832 i blått bläck }

Alexis hade blifvit Adjunkt i Filosofin [september 1831 enligt SBL ref i [71]]och ett Lyceum var inrättat i Lund hvartill många gossar anmälts, hvilket gaf anledning att Al: och jag upgjorde förslag till vår snara

36 Se ”Deraf skola alla veta att I ären mina lärjungar att I älsken hvarandra inbördes” Sofia Sjöborgs lefnad Sida 71 av 152 förening. Om Pappa såsom han lofvar, något snart komme att gifva Alexis eget hus, så skulle vi ha inakkorderade Lyceister, hvilket jag hade mycken lust för, emedan jag så nyligen haft mina systersöner [Fürst [7]] om hand och var mycket van att ha gossar omkring mig och ha bestyr för. Men då Al. för sina föräldrar omtalade detta förslag, blef det snart tillintetgjordt och hans moder sade till mig då jag näst derpå kom till henne, att hvarken hon eller Pappa ville att jag skulle ha sådant besvär, ej heller att Al. skulle ha bekymmer med egen gård, hyresgäster och reparationer. Ack huru litet de kände vårt inre och att besväret kännes lätt, då det delas af den man älskar.

Så väl detta som flera förhinder för vårt giftermål, såg jag dock såsom från Gud, då det säkerligen i andligt afseende ej varit oss nyttigt att komma tillsammans; ehuru jag då hade det bästa hopp att det så skulle varit. Hos Alexis var stundom starka nåderörelser, ofta läste han i bibeln, kände synden med ånger och tänkte mycket öfver religiösa ämnen, men han var till ytterlighet rädd för skrymtare, hvarföre han ej mycket samtalade om hvad som inom honom i sådant afseende föregick, utan jag fick liksom nödga honom att ibland meddela mig något härom. En gång var det mig särdeles ljuft, då han lutad bakom mig emot min axel, omtalade synder som tryckte honom och jag derunder kände hans tårar nedrinna öfver min skuldra. Någon saknad erfor jag i vårt umgänge derigenom att han icke läste och bad tillsammans med mig, men detta ville han ej, utan kände behof att härvid vara i ensamheten.

{28/1 1833 i blått bläck}

Tidigt på våren 1833 {not 37} hade Augusta [Munck af] Rosenschöld och Lars [Henschen [49]] som nu voro förlofvade, kommit till Bustorp för att öfver sommarn vistas hos Mamma. Augusta blef älskad och omtykt inom slägten och vårt öfriga umgänge genom sitt okonstlade rena väsende och kom i ett synnerligen förtroligt förhållande med sin svärmoder Moster Carin Henschen [[39]].

I tvenne förnämare hus vi umgingos var hennes sällskap särdeles sökt, hos Grefvinnan [Christina Charlotta Giertta] Pukes [[145]] och Grefve [Baltzar] Horns [[117]], varande kusin med Grefvinnan, fröken Marie Rosenblad [[149]]. Hennes sanna bildning bidrog säkert i hög grad till det intresse man visade henne och möjligen något det namnkunniga Rosenschöldska namnet, eftersom medlemmar af familjen mycket efterfrågades. För mig var Augustas bekantskap och vistelse på Bustorp värdefull och rogande, äfven som att denna tid få umgås med Lars, som dock naturligtvis ej nu hade så många stunder lediga för samtal med mig som fordom; men jag var så glad öfver att se honom så lycklig i sin förlofning och blef lika förtrolig med hans fästmö, så att jag ej saknade något i detta fall, för Mamma var det allt något svårt ibland att finna sig nöjd, då hon varit van så mycket, nästan uteslutande ega hans tid när han var på Bustorp, att nu som hon tyckte för knapt få njuta deraf.

Min kära Carolina Munthe [[137]] som för några år sedan blifvit gift med sin svåger Grosshandlare [Sven Gabriel] Cervin i Carlshamn [Karlshamn] och jag underhållit en kär brefvexling med, skref jag vid början af min sinnesförändring till derom och fick från henne ett mycket vänligt svar, men hvaraf jag likväl fann att hon ej förstod beskaffenheten af den, nu hade jag dock den stora glädjen att ifrån henne erhålla et bref som andades idel begär att komma till andlig uplysning, till tron på Jesus och frid i sin själ. Hon hade genom en prest i Asarum [[290]] Boström [[86]], hvars predikningar hon ofta afhörde kommit till besinning för sin själ, och ängslades öfver synden. Jag besvarade det med glädje och vår brefvexling blef nu åter liflig, sedan den en tid varit i aftynande. Ehuru jag i hvarje bref vägde mina yttranden, att de ej skulle kunna väcka Cervins missnöje om han läste dem, blef han en gång högeligen förtörnad öfver att vi skrefvo i dessa ämnen och förbjöd Carolina att vidare skrifva till mig, härom fick jag helsningar genom en vän, som vi lita på och något bref fick jag aldrig mera från min kära Carolina, men jag fortfor dock att

37 [i blå skrift] d 28/1 1833 Sofia Sjöborgs lefnad Sida 72 av 152 skrifva till henne, adresserat till den vän i Carlshamn, hos hvilken hon läste och hade brefven förvarade, dem jag efter hennes död fick mig återsända. [dessa brev finns på UUB]

Med Fru Fehr [[100]] och Fru Isberg [[120]] i Carlskrona, hade jag allt ifrån min återkomst till Bustorp, en för mig upmuntrande brefvexling och äfven skref jag tvenne gånger till Pastor [Peter Lorenz] Sellergren [[160], i Hälleberga socken] för att få hans råd i saker som bekymrade mig, det ena var att jag tyckte mig ej kunna undvika att bryta antingen emot det 3dje eller 4de budet [vilodagen resp. hedra föräldrar] (det förstås att jag då var i ett logiskt trälaktigt sinne) när min Mamma eller Alexis föräldrar bådo mig följa sig på något besök eller bjudning på en söndag e: m: eller jag kommen från kyrkan skulle qvardröja tills mot aftonen hos Lindbloms, hvarest ofta voro besökande af ganska fåfäng och verldslig beskaffenhet, bekymrades jag mycket och var villrådig hur jag skulle ställa till för mig. Af pastor Sellergren [[160]] fick jag dock svar som mycket tillfredsställde mig. Dess innehåll var, att jag ej borde neka mina föräldrar att med dem vara i sällskap med några personer, jag skulle blott vid sådana tillfällen ständigt ihågkomma att jag hade min Frälsare vid min sida och att Han städse hörde och såg mig, samt ställa mitt tal och förhållande derefter samt under tiden i bön umgås med honom. Då jag sökte efterkomma detta var jag sedermera lugn och glad äfven vid de tillfällen som förut varit min plåga; dock kände jag mig alltid mera lätt om hjertat när jag fick vända mig ifrån Ronneby och var på vägen åt Bustorp der jag fick på mitt rum, eller ute i naturen ostörd läsa och tala med min Gud. En gång ut i marken då jag satt och läste sista bladen af förklaringen öfver 3dje art: af [Henric] Schartau [[275]], fick jag vid slutspråket: ”Vi förstå en dels och profetera endels; men när det kommer som fullkomligt är” m:m: erfara en stark förvissning af Guds Nåd och innerlig frid och glädje.

Då jag om söndagarne fick ut och äfven eljest vid mina promenader tog jag nästan alltid Nya Test: eller någon Schartaus böcker med mig och gick in i någon koja och läste högt samt talade om innehållet med den eller de närvarande (härtill lysnade heldst Heljer och ”Han Ingjeren”) jag lefde nöjd och lycklig dessa åren, undrande ibland att något kors ej tryckte mig, då jag läst och hört att Gud sände kors till hvarje Christen. Den lilla försmädelse och det tvång jag stundom fick umbära, var så obetydligt att jag ej kunde anse det för något kors eller lidande.

{1835 i blått bläck}

1835 i augusti medföljde jag Alexii Moder [Märta Christina] till Mansdala [VSV Kristianstad [315]] för att der möta honom. Han medförde då till mig [Per Adolf] Sondéns [[276]] urval af Luthers skrifter [[350]] och Thomanders [[280]] öfversättning af Nya Test; - hvilket voro mig mycket kärt att emottaga och genom läsandet af Luther blef jag allt mera glad och frisinnad än under den tid jag mera uteslutande läste Schartau [[275]] jemte bibel. Blott några dagar hade Alexis tid att vistas der och kort efter hans återresa till Lund begåfvo hans mor och jag jemte [Alexis bror] August [Lindblom [70]] oss derifrån.

Choleran [kolera] som på flera ställen i Sverge härjat, kom nu äfven från Carlshamn till Ronneby och uprörde sinnena. Jag tilläts ej af Al:s föräldrar att gå in i köpingen den tid sjukdomen der grasserade, men i deras hus voro många jag kunde tala med om själens angelägenheter; hvilket begärligare emottogs då döden syntes på närmre håll. En enka Cajsa Svensson [[165]] var mycket rörd och ville gerna läsa Guds Ord. Då detta märktes sökte man allt genom flera medel hindra fortgången deraf och Fr. [Fredrika] Osterman [[140]] påfann att mycket ifrigt arbete skulle qväfva tanken på sjukdom och död, der tillställdes att 6 á 8 täcken skulle tillverkas åt Emelie [Lindblom [70]] i högsta hast, fastän de ej behöfdes på flera år, Cajsa var dermed behjelplig, tjenstflickorna kardade bomull, alla sutto tillsammans i salen der bågen var upstäld, och munterheten sökte förestånderskan Fr. O. [Osterman] hålla vid lika så mycket möjligt var. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 73 av 152 En gång kom jag in till Ronneby under det den här tillställningen pågick, så litet som möjligt emottogs eller lyssnades till berättelser om dödsfallen. En qvinna insjuknade nära Bust: [Bustorp] hos henne var jag några gånger; men snart var hennes tid ute, en kandidat Fonander [[102]] gjorde besök hos henne, äfven som på andra ställen ner omkring sjön, men på Bustorp var ej någon sjuk.

Jag mins ej vid hvilken tid, men Agardhska [[246]] proffessionen hade, genom att [Carl Adolf] Agardh blifvit vald till Biskop i Carlstad, förklarats ledig, flera af Alexis vänner upmanade honom att söka den och han beslöt att för sista gången göra ett försök i botanisk väg och ingaf sin ansökning. Då förnyades intrigerna och fingo full fart, man förtalade Alexis och utmålade honom med de mörkaste färger, man beskyllde honom att var alltför mycket frisinnad i politiskt afseende och menligt inverka på studenterna, hos hvilka han onekeligt hade stort inflytande och hade några år varit Curator för 2 nationer den Götheborgska och Blekingska.

Med Norrmannen Skriftställaren Vergeland [[172]] brefvexlade han och var i likstämmigt och förtroligt förhållande samt intresserade sig i hög grad för allt Norrske, firade ett år den 17 maj deras (norrmännens) Constitutionsdag, tillsammans med några studenter. Denna omständighet raporteras till högre ort och framstäldes för Konungens [Karl XIV Johan [262]] öron, verkade motvilja för Alexis och var till fördel för hans motståndare vid detta tillfälle. Som [biskopens son] Jacob Agardh [[246]] var för ung att kunna komma på proffessorsstolen framdrogs i ljuset en Adjunkt i Entomologien [Johan Wilhelm] Zetterstedt [[285]] och upmanades att söka, fick ett anslag af regeringen till en botanisk resa i Schweitz, hvarifrån han sände präktiga beskrifningar på sina fynd och Agardh gjorde allt för att få honom till professor af det skäl att han var gammal och snart skulle komma att afträda, då sonen Jakob kunde få komma i hans ställe. Justitiekansleren Kanslie Sekreteraren [vid universitetet Nils Magnus af] Tannström [[278]] och Biskop [i Växjö Christopher Isac] Heurlin [[261]] talade med kungen för Alexis; men fick det bestämda svaret att Biskop Agardh fått löfte af honom att ej någon annan än Setterstedt [Zetterstedt] skulle bli professor efter Agardh.

I början af maj reste Alexis till Norge och hade en mycket angenäm sommar, skiljd från allt gräl, intriger och krångel; men före sin afresa skref han dock härom offentligen skarpa saker emot biskopen {not 38} Då Alexis återkom till Lund blef han hjertligt emottagen af sina nationer som tillstälde högtidligheter för honom med tal och versars afsjungande samt ett honorarium af Götheborgaren bestående af silfverljusstakar.

Allt detta gladde mig mycket, och jag får tillstå, ej så i ödmjukhet som borde varit fallet, utan med en känsla af högmod som mindre bemärktes af mig, då det ej var för någon min förtjenst, utan framstod så vackert såsom blott kärlek. Äfvensom jag i lång tid hos mig närt ett doldt högmod öfver Alexis mångåriga kärlek och trohet emot mig, hvilken jag under tiden blifvit van anse orubblig och liksom omöjlig af förändring, så att af mig kom i förgätenhet att kärleken, dess bibehållande och fortfarande är endast af Gud gifvet, att vi af naturen intet förmå i detta så väl som i andra afseenden, och i följd af denna glömska eller slumeraktighet försummade bedja Honom om bistånd för våra hjertan.

… [osv] …

38 Alexis var redaktör af tidningen ”Skånska korrespondenten” [[349]], hvaruti Presten Paul Ahnfelt [[72]] var medarbetare. Den tilltygade skarpt flera af Akademiens Medlemmar utan afseende på person. De voro båda af liknande skriftställ hvilket allmänt ansågs såsom hvassa knifvar. Tidningsskrifveriet var ej nyttigt för någon af dem i afseende på själens välstånd och för Al: äfven bidragande till lekamlig motgång, men som lyckligt var uphörde Tidningen efter några år. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 74 av 152 Jag måste tydligare omtala och beskrifva hvad jag genomgått och erfarit och detta blir om Gud vill i mina minnens 4de del.

(jag ber Er nu kära vänner öfverse och ursäkta felaktigheterna i min skrift, den jag så gerna ville ha bättre både sammansatt och renskrifven, men då ännu återstår så mycket deraf och du älskade Maria [Henschen [49]] yttrat angelägenget att jag dermed skall skynda; så får det bli som det kan vid min aftagande förmåga och den tid jag kan taga ifrån andra sysselsättningar och göromål)

Sofia Sjöborgs lefnad Sida 75 av 152

Anteckningar ur min lefnad. 4de delen {1837 i svart bläck}

”När glädjen blifvit dig som sorgen och sorgen som glädjen, då är du redan i tiden salig för evigheten”. Tankras.

Se här ett mål i denna omvexlingarnas verld så efter sträfvansvärdt, ej så att förstå, som skulle man förhärda sitt hjerta för alla intryck af glädje, sorg och medlidande och arbete sig till sträft stelt väsende, ett lugn på ytan, hvarvid missnöje och ofrid vore qvarboende på hjertats botten; utan genom ett i tron på Jesum verkadt lugn och undergifvenhet och genom den vissa öfvertygelsen att det är Gud som allt i kärlek flyr till vårt sanna väl. … [osv] ….

En af årets (1834) sista dagar kom på besök till Bustorp ungdomen från Lindblomska huset, som då ej voro Alexis med båda hans bröder [August och Ossian [70]], 3: häradshöfdingar Lundström [[135]], [Johan] Falkman [[99]] och [Mattias] Gadd [[104]], Emelie L. [Lindblom [70]] Fredr. [Fredrika] Osterman [[140]] och en yngre syster till Gadd, Louise [[104]], som vistats till Lindbloms ett par månader för att vara Emelie {not 39} behjelplig med sömnad till hennes giftermål.

Denna flicka vill jag något beskrifva emedan hon kom att på märkvärdigt sätt sysselsatta mina tankar. Hon var då 23 år gammal, men barnslig och jollrande, som hon varit betydligt yngre, hade svartgrå ögon (ej vackra) utmärkt vacker mun och haka, svarta lockar omkring den hvita halsen, i sitt väsende var hon glad och öppen och ifrån första dagen jag var tillsammans med henne blefvo vi mycket bekanta. Vid omnämnda deras besök på Bustorp hade jag på aftonen sysselsättning i köket och vid dukningen; men gick deremellan in ett slag i Mammas sängkammare. Här sutto Al: och Louise [[104]] på hvar sin sida om sybordet, som jag tyckte i förtroligt samtal, hvilket afbröts då jag närmades, och Alexis samtalade i stället med mig den korta stund jag var inne, men en hittils för mig främmande oro genomilade mig och fortfor, fastän dold för andra hela aftonen. Efter måltiden följde jag dem ett stycke på hemvägen, och återkommen skyndade jag up på mitt rum, kastade mig på soffan och gret der en stund, ”Är detta” tänkte jag ”de första tårar af en långvarig följd af sådana utpressade af lika orsak, eller är det något snart öfvergående, möjligen en blott inbillning af mig”. Vid återkomsten ner i köket, der jag träffade Mamma fick jag af henne upbära en lindrig förebråelse deröfver att jag så länge dröjt komma ner, och hjelpa Helena [Rundqvist [154]] med bordsservicens torkande och iordningsställande. Jag var tyst; ty jag kunde naturligtvis ej säga något till min ursäkt.

{1838 i svart bläck}

På nyåret blef jag bjuden till Lindbloms för att vistas en vecka; emedan det var svårt för Al: att ofta gå till Bustorp under den starka vintren med mycken snö, hvarvid hans mor fruktade att han skulle bli förkyld, men förrän jag kom dit fick jag en afton bud från Mammas [Beata] och min fosterdotter. Maria [[136], kanske avses dottern till drängen på Bustorp Måns Andersson [78] som Sofia ”undervisat”] som nu var hemma hos sina föräldrar 1/6 mil från Bustorp, att hon låg sjuk i koppor, hvilka slagit in i bröstet och hon trodde snart skulle göra slut på hennes lif, och att hon önskade få tala vid mig. Tidigt morgonen derpå skyndade jag en väg öfver marken till hennes boning vid helsobrunnen och vid inträdet der hon låg mötte mig en så stark kopplukt att den stötte mig tillbaka. Jag satte mig vid hennes säng för att

39 Som nu var förlofvad med [Mattias] Gadd [[104]], Sofia Sjöborgs lefnad Sida 76 av 152 samtala med henne, och för att höra hennes qväfda svaga röst måste jag luta mig öfver hennes mun. Vi sutto så ungefär en timma, på hvilken hon hann framhviska hvad som mest låg henne på hjertat, först tacksägelser och helsningar till Mamma, sedan beskrifning på hennes själstillstånd.

Figur 9 Ronneby brunn sett från sydost. Till höger brunnskontoret. Återgiven i Blekingeboken 1955 (Referens K).

Under den föregående sommarn hade hon kommit till väckelse genom blinde Hans [[109]] som höll morgonbön vid lilla helsobrunnen, der hennes far var brunsskänk, kort förut hade hon förlofvat sig med en ung lots på Djö udde [[300]] som var mycket benägen för nöjen, något dricka och flera slag muntra uptåg. När hon nu fått uplysning af Herran om synden hos sig sjelf, tänkte hon naturligtvis äfven på sin fästman och sorgde öfver det löfte hon gifvit att bli hans maka; ty hon fruktade det skulle bli till skada för hennes själ. Ej ville hon bryta sitt löfte och ej hade hon hopp om hans omvändelse, utan kände det som mycket godt att få dö i denna sjukdomen och ifrån alltsammans; men hon hade en fruktan att hon ej var färdig, hon kunde ej visst förlita sig på att hon hade syndernas förlåtelse. Jag talade evangelium för henne allt i allom Christus och förr än vi skiljdes, var hon glad vid hoppet att få ingå i Guds herrlighet. Hon önskade äfven få styrka sig med åtnjutande af Herrans H Nattvard och jag lofvade henne att Prosten W [Wettergrund [176]] skulle hemtas till henne på eftermiddagen, hvilket och skedde genom Mammas åtgärd. Då mitt samtal med henne var slut, kom hennes far [kanske Måns Andersson ? [78]] in och satte sig hos henne och under många tårar afhörde hennes afsked till honom. Hon lade honom starkt på hjertat att bedja Gud den H Ande verka på sitt hjerta till omvändelse och att bortlägga synder, dem hon särskildt nämnde, i synnerhet nyttjandet af bränvin, samt att alltid var snäll mot ”min lilla mamma” sade hon. Att läsa Guds ord förmanade hon honom och han lofvade henne allt under gråt och sugkan {not 40}. På samma sätt hade hon den föregående natten förmanat sin fästman, som då kommit dit för att se om henne och som äfven var mycket rörd och uphörde detta, äfvensom hennes afsked under tårar. Då jag hemgick var jag mycket glad öfver hvad jag hört och tackade innerligt Gud under vägen. Jag kunde ej bedja om hennes återställese till jordisk helsa, då jag funnit henne så längtande och glad att få komma härifrån. Hon var blott 21 år. Den följande morgonen kl 8 fick hon ingå i sin Herres herrlighet.

Samma dag jag varit hos henne kom Alexis på e:m: för att hemta mig till sitt hem, såsom jag väntade. Jag hade derföre skyndat genom den djupa snön hem till Bustorp och gjordt mig i ordning att vara borta

40 Detta löfte höll han äfven, bränvin lade han helt och hållet bort, äfven som att svärja, satt hemma om söndags e: m: och läste tillsammans med sin hustru mest Nohrborgs postilla [[342]]. Genom Marias [[136]] bortgång ifrån föräldrarne, blef i andligt afseende stor välsignelse för Modren, hvars Christendom derefter blef mycket djupgående och fortfor till hennes död. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 77 av 152 den bestämda tiden. Jag omtalade för Al: mitt besök hos Maria och vi öfverenskommo att ej omtala det för hans hem, emedan det skulle förorsaka mycken oro och vi hade det hoppet jag ej skulle blifva sjuk. När vi kommit till Ronneby och först varit inne hos Al: s mor [Märta Christina [70]] gingo vi upp på hans systers [Emelie] rum, der låg [Emelies svägerska] Louise [Gadd [104]] på soffan af lindrig feber. Alexis visade henne, som jag tyckte, mera deltagande och omsorg än som var behöfligt och den oro jag förut omnämnt ökades. På aftonen kunde jag ej sofva och föll i gråt som jag försökte hämma, emedan jag låg i samma rum med de tre öfriga flickorna; men det var mig omöjligt. Jag steg up och omhuldade Louise [Gadd] som ej heller sof, Emelie [Lindblom] och Fredrika [Osterman [140]] bådo oss vara lugna och stilla; men förgäfves.

På morgonen gick jag öfver salen i förmaket vid byggningens andra gafvel och läste i min psalmbok Jesu lidandes historia, hvarvid jag vid 3dje akten kände mig styrkt och så mycket tröstad att jag kunde gå ned till föräldrarne [Lindblom] och sedan på dagen vistas bland familjen, utan att låta märka någon oro. Dagarne passerade på det sätt, att jag några gånger talade ensamt med Alexis i hans mors rum, för öfrigt då vi vistades mest i [Alexis syster] Emelies rum, hörde jag på [Alexis broder] Ossians muntra berättelser från sitt tvååriga vistande i Amerika och Alexis stundom föreläsa om ”Louise de Vallier” hvaruti funnos stycken som jag tyckte liknade förhållanden mellan honom och mig och derför intresserade mig. Hvarje natt badade mitt ansigte i tårar och hvarje morgon gick jag i förmaket för att ostörd få tala med Gud och läsa om Jesu lidande i Getsemande, hvarvid jag hjertligt bad: ”Herre om möjligt är så tag denna kalken ifrån mig; men ske icke min vilja utan Din”. Emot slutet af mitt vistande till Lindbloms ansåg jag mig en afton mera förgäten än förut och talade med Al: derom på morgonen. Det svar och förklaring han gaf mig var för tillfälligt lugnande men det gick ej så lätt att återfå mitt förra lugn och den trygghet jag haft afseende på hans kärlek.

Fredrika [Osterman [140]] bemötte mig vid detta tillfälle utmärkt förståndigt och vänligt, hon satt uppe en qvell och läste psalmer för mig på det jag skulle lugnas och kunna sofva, slutligen frågade hon mig om jag ej för någon ville omtala det som oroade mig, det vore ej nyttigt att ensam bära någon sorg. Jag omtalade då för henne att jag med Alexis talat derom och hon blef då nöjd och frågade mig ej mera. Vid den för min hemresa bestämda tiden åkte jag med Al. på släda till Bustorp samt med Alexis dröjde en stund på mitt rum, då han bad mig ej vara ledsen, ty det var endast vänskap, såsom för en syster han hyste för Louis [Gadd [104]], hvaraf hans kärlek för mig ej rubbades {not 41} Om tvenne dagar skulle han resa till Lund och hade bjudit Louise att åka ut med sig på släda dessförinnan. Han var intresserad att lära känna henne och viste att hon ville lemna honom några meddelanden, hvilket bäst kunde ske om han åkte ut med henne. Han tog nu afsked med mamma och mig för några månader och jag skiljdes lugnt ifrån honom. Med Louise som qvarstående umgicks jag vänligt och min hjertliga bön till Gud …[osv]

Några dagar efter det Alexis hade rest, satt jag en afton som vanligt hos Mamma, hade hufvudverk och vände mig ifrån ljuset. Mamma sade mig då att det var tecken till koppor, då man på detta sätt fick ondt i ögonen, jag tvättade hufvudet med eau de cologne och lade mig. På morgonen var under hårflätan en krans af stora koppor, som sedan mer o mer slog ut. Doktor [Johan Ludvig] Kruse [[126]] hemtades och förbjöd mig att gå ur sängen på 15 dygn samt gaf mig i öfrigt föreskrifter, ögonens svaghet tilltog,

41 Äfven sade han till mig: ”Jag har nu lärt känna dig på en sida som jag förr ej vetat om” jag tänkte då, men mins ej att jag sade ut det, ”dertill har jag alldrig haft orsak”. En gång förr hade Alexis varit mycket glad och vänlig emot en ung flicka som ofta umgicks i huset Sofie Collin [[91]], men hon var så innerligt söt och älsklig att jag ej kunde bli missnöjd deröfver och vi hade alla den tanken att hon skulle bli [Alexis bror] Augusts fru, hvarföre det än mindre kunde komma i fråga. De voro alldrig förlofvade och hon blef gift med Borgmästare [i Ystad Sven] Trädgårdh [Trägårdh]. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 78 av 152 emedan en koppa satt i ögonlocken och frätte på ögat. Jag längtade obeskrifligt att få bref från Al. medan jag ännu kunde se at läsa det, och denna min längtan upfylldes, sedan var jag blind omkring 1 vecka, i ansigtet hade jag en mängd koppor och omkring tandlådan, hvaraf tänderna sedan lossnade, äfven invändigt ner åt halsen. Jag var likväl glad att falla i en kropslig sjukdom, hvars plågor jemte tanken på döden, skulle taga öfverhand på det själslidande jag erfarit. Visst fruktade jag för döden, derföre att min tro på Jesus ej varit nog stark att gifva mig förmåga helt kasta mina bekymmer på Honom; utan låtit den så häftigt angripa mig; men jag blef fridfull och nöjd i denna sjukdommen om så var Guds vilja, sedan jag legat en natt i betraktelse, bekännelse och bön.

Blott önskade jag att mamma ej af Lindbloms skulle få upbära någon ledsamhet derföre att, efter deras tanke, hon var för efterlåten i att tillåta mig gå till en koppsjuk. Jag var sedermera vid ganska godt lynne. Lisa Virén [Wirén [68]] skötte mig med all omsorg läste dagligen Nya Test:, [Johann] Arndts sanna Christendom [[319]] och psalmboken för mig; men jag hade starkt längtan att höra Guds ord och fann detta ej tillräckligt, utan sände bud till en Mamsell [Christina] Björck [[83]] som haft starka koppor och bad henne på söndagen komma och läsa predikan för mig.

Hon kom och läste [Anders] Nohrborgs [[272]] predikan var mycket lång och som hon talade emellanåt, räckte läsningen till sent på aftonen och hon ville ej uphöra förr än den predikan var slut. Jag blef mycket matt och lärde häraf att för sjuka ej läsa långt eller tala mycket i sender, hvilket jag vid sjuksängar sökt efterkomma. Denna mamsell [Christina] Björk [[83]], såsom original, förtjenar serskildt en liten beskrifning: Hon var dotter af den kyrkoherde i Ronneby [Lars Björk] som var före morbror [Wilhelm Peter] Henschen [[28]], hade från ungdommen mycket läst Guds ord och egde en utmärkt frimodighet. Efter sina föräldrars död bodde hon med sin yngre syster [Anna Fredrika] på landet nära Ronneby och försörgde sig med mältning, mycket ofta gick hon till kyrkan, derifrån till någon bekant öfver middagen och på e:m: begaf hon sig med sin postilla under armen ut på besök, frågade äfven der hon ej var rätt mycket bekant, om hon fick läsa en predikan för dem och med deras bifall hon var hos satte hon sig ned att fullgöra det, till Bustorp följde hon mig ofta och var alltid hos Mamma välkommen. Hon hete Christina och kallades allmänt Stina Kisa, klädde sig något eget på det sätt att hon ej följe allmänt bruk; utan t:ex: nytjade en hatt med en strutsfjeder som stod rakt up, då det för många år sedan var aflagdt. Då hon i sin kärlek och välmening följde mig ifrån kyrkan och till Lindbloms gård, får jag bekänna, att jag kände något obehag vid tanken på att in i rummen voro de som med förlöjligande anmärkningar sågo oss ett långt stycke framåt der vi gingo. Undvika ville jag dock ej att ha henne i sällskap; ty hon var en Christen och hade mycken vänskap för mig. I gästfrihet gick hon långt och efterkom bokstafligen och noggrant denna tillsägelse härbärgerer gerna. Alldrig nekade hon eller hennes syster någon fattig vandrare att stadna qvar hos dem öfver natten, gåfvo dem mat och hade en särskildt bädd i köket för sådana, mest sjömän och gesäller, ofta druckna förstås; men alldrig skedde de båda systrarne någon skada genom detta, ej heller fruktade de derför.

Men ännu några rader om min sjuksäng: En natt då den brännande känslan i bröstet och halsen voro svårare än vanligt och tiden förekom mig mycket lång, fick jag se min älskade fosterdotter [avlidna Maria ? [136]] sitta på kanten af min säng med samma utseende som i hennes upvext, fin i hela sitt väsende och vacker. Stillatigande sågo vi en stund på hvarandra och en svalkande ljuflig känsla genomgick hela min varelse så länge hon qvarblef hos mig, och verkade äfven efter hennes försvinnande lindring i mina plågor. – Hvad var detta? --- Ett kärleks- och tacksamhetsbesök tänkte jag genast. En dröm var det ej; ty jag kände mig vaken, möjligen en verkan af min feber, jag vet det ej. Emedlertid är det mig alltid ett kärt minne hvarje gång det återkommer i mina tankar. Efter sjukdommen började jag med lust arbeta och läsa. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 79 av 152 Ifrån Als mor [Märta Christina Lindblom] fick jag bud att jag ej fick komma till Ronneby förr än snön gick af och när jag gick ut i luften der hemma, skulle jag hafva schallet bunden om ansigtet, på det jag ej skulle bli ärrig. Detta efterkom jag och som snön låg tills i maj, var det 3 månader jag höll mig hemma och det kändes svårt för mig att ej på så länge komma i kyrkan men jag läste Guds Ord mer än vanligt och märkte stor kraft derutaf. Då hos mig under veckan samlats svårmodiga tankar, försvunno de under mera oaflåtlig läsning och bön på söndagen, hvilken fridfullhet kunde vara flera dagar, men aftog då jag läste mindre eller var så oförsigtig att i någon tidning läsa följetongen, eller något stycke poesi som updref och uprörde mitt inre.

När jag första gången kom till Ronneby fick jag af Als mor och syster samt Fred. O. [Fredrika Osterman [140]] emottaga föreställningar derför att jag, då jag varit hos en koppsjuk kom till dem att vistas. Jag bad dem om förlåtelse härför, hvarvid Fredrika med tårar i ögonen mycket välkomnade mig. Våren var temligen lugn, dock somnade jag ej någon afton, rättare sagt, natt utan tårar och att en svartlockig bild sväfvade för min inre syn.

{1838 i svart bläck men överensstämmer inte med vad Sofia skrivit !}

Lars [Henschen [49]] och Augusta [Munck af Rosenschöld], som den 12 September 1836 blifvit gifta och bodde i Upsala, kommo med sin lilla son Johan på besök till Bustorp, hvilket var mycket roligt och en förskingring för mina dystra tankar. Johan var ett barn af mycket fint utseende, ljus med röda rosor på kinderna och klara blå ögon. Han var i allt mycket tidig, gick och talade samt äfven fattade tidigt. Vi hade alla roligt tillsammans och när Lars åter reste till Upsala lemnade han Augusta med Johan hos Mamma [Beata] att qvarstadna året öfver. Det var en pröfvning, hvarvid Augustas ståndaktighet, förstånd och tålamod på ett fördelaktigt sätt visade sig vid flera tillfällen. Mamma höll obeskrifligt af Johan och det var en kinkig sak för Augusta att som hon fann behöfligt få sköta och fostra honom. {not 42} Nu liksom då Augusta förut var på Bustorp, var ”lilla Farmor” såsom vi kallade den snälla Moster [Carin [28]] Henschen, en henne förtrolig, ömsint vän och svärmoder, som alltid var en glädje att träffa. Augusta spann flitigt lin och väfde lakan åt sig medan hon var på Bustorp och Mamma beundrade hennes skicklighet häruti. {not 43}

Vid midsommarn [1838] kom Carolina Cervin (Munthe) [[137]] till Ronneby för att dricka brunn och jag var mycket glad att få träffa henne. Ofta gick jag till brunnen och promenerade med henne och stundom åkte jag med henne hem, eller till Bustorp. En gång då jag var hos henne kom Cervin gående upåt gatan, för att besöka henne på några dagar, Carolina skyndade då med mig i inre rummet o visade mig en utgång genom köket in åt gården och hann jemt möta Cervin då han inkom. Jag gick hastigt en annan gata derifrån, finnande det något eget att jag skulle bete mig som en flyende älskare; men detta var nödvändigt; emedan Cervin ännu hade den motvilja för mig, att hans lynne troligen upbrusat, till obehag för oss alla, om jag qvardröjt. Carolina omtalade dock sedan för honom att hon träffat mig och han frågade blott hur jag då för tiden mådde. När hennes brunssejour var slutad och vi skiljdes åt, blef

42 I synnerhet var Mamma orolig vid hans badning af fruktan att han af någon tillfällighet kunde bli sjuk deraf 43 Midsommardagen hade Johan [Henschen [49]] fått konfekt och åt så mycket deraf, att den kom tillbaka. Han fick då se en liten dufva han tyckte så mycket om och vingen nu var af samt något mer sönder, då han med mycket deltagande och skakning på hufvudet beklagade sin lilla dufva. Då längre fram en afton Johan och jag gingo på vinden kom en geting surrande omkring honom. Han kom då springande och lutade sig emot mig sägande ”Mote då förfava lilla Doa för vippan”. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 80 av 152 det för sista gången här på jorden, det följande året i april [1839] fick hon, jemte en liten 2 timmar gammal dotter gå till det rätta hemmet att i frihet lofsjunga och åtnjuta den himmelska fröjden{not 44}.

Denna höst hade [Alexis syster [70]] Emelie Lindblom och Häradsh. Gadd sitt bröllop hos hennes föräldrar, mycket ståtligt. Alla de mest ansedda af deras umgänge i Ronneby och Herrskaperna deromkring samt äfven några från Carlskrona voro bjudna. Vid måltiden dukades hästskobord och brudparet satt midt för bordet omgifna af Föräldrarne, Prosten och de förnämsta, och midt för, inuti hästskon sutto Alexis och jag. När brudparets skål var drucken begärde Pappa gästernas deltagande uti en skål för hans äldsta son Alexis och mig, såsom förlofvade. Vi reste oss härpå till hälften och aflade vår tacksägelse men jag såg kanske ej nog glad och uprymd ut, ty när vi gått ifrån bordet kom Fredrika [Osterman [140]] till mig och gjorde mig upmärksam på huru stor heder som skedt mig, hvilket hon ansåg såsom en förnyad eklatering af min förlofning med Alexis. Nog gladde det mig att vara ansedd som svärdotter, men jag var så van dervid att denna skål ej förekom mig som något utomordentligt.

En dag voro Alexis och jag, hans bröder och [systern] Louise G till middag hos Gadds i deras nya hem, jag fann då Al: varm och liflig som förr och vi voro båda glada och hade mycket trefligt der. På e:m: var en liten slägtbjudning hvartill vi båda voro bjudna; men Al: hade nekat, hvaremot jag lofvat att komma. Jag såg att Alexis önskade att jag skulle qvarstadna hos Gadds och Fredrika [Osterman [140]] bad mig ganska allvarligt derom; men jag ville hålla mitt löfte och ehuru det kändes påkostande bröt jag up derifrån, hvilket jag kände såsom ej nyttigt i afseende på förhållandena, men det skulle väl så vara att allt i sin lilla mån skulle vara bidragande till slutföljden för vårt högre väl.

Något sednare på hösten företog Gaddens en resa för att se Köpenhamn, Malmö, Lund och besöka Gadds slägtingar som bodde i Skåne. Till denna resa hade Alexis skrifvit till sin mamma och bedt henne ställa till att jag skulle komma att göra sällskap, men jag fick alldrig veta något derom i stället blef det Fredrika [Osterman [140]] som följde med dem, hvilket Al. ej viste förrän de kom till honom i Lund. Han blef missnöjd och ledsen deröfver; men emottog dem naturligtvis som tillbörligt var och följde dem derefter på de ofvan omnämnde ställen. Vid hemkomsten till Ronneby omtalade [Alexis syster] Emelie lifligt huru roligt hon haft och med särdeles eftertryck beskref för mig huru munter Alexis var, deltog med dem i deras nöjen och var sig ej lik som hemma. Detta sades af Emelie visst i välmening för att inverka på mig till förändring; ty hon var s:k: godhjertad och ville ej såra eller oroa någon samt plågades af då andra gjorde det. Emedlertid verkade det ej till åsyftadt ändamål, jag kunde ej gå längre, än jag dessa åren gjordt i att efterkomma de önskningar som af Al:s anhöriga hystes rörande mitt förhållande, mången gång hade jag vandrat så nära intill gränserna att det varit en stor Guds Nåd jag icke öfver. Med afseende på den sorg jag erfor, skref jag ungefär ett år efter den börjat och flera gånger omvexlat med smärta och hugsvalelse några versar som jag finner lämpligt häruti fastsätta; emedan de utvisa mina rådande tankar och känslor.

44 Det sista halfåret hon lefde hade hennes man lemnat henne full frihet att lefva efter sin önskan och vara hemma ifrån alla tillställningar, hvilket hon äfven njöt utaf, läste mycket Guds ord och tänkte på döden. Hon umgicks förtroligt med en fru Scröder [[159]] som sedan kom på besök till mig och omtalade hennes sista dagar för mig samt lemnade mig åter mina bref. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 81 av 152

Figur 10. ”Brunnshuset vid Rotneby inneslutande 2ne källor - den enas vatten så starkt att det var nästan odrickbart” Från Carin Sylvanders skissbok 1859, återgiven i Blekingeboken 1955 (Referens K).

Hos skräddare [Sven] Rundgrens [[153]] i Ronneby hade för länge sedan börjats sammankomster på söndags e:m: hvarvid Rundgren läste i en postilla och derför öfrigt sjöngs och något samtalades, men några förklaringar eller betraktelser öfver Guds ord hölls ej de första åren, utom då någon resande kom som dertill var benägen. Då Oscar Ahnfelt [[72]] första gången, efter att ha blifvit student, reste up till Stockholm var han der och låt höra sin guitarre och vackra sång. Pastor [Jonas Fredrik] Steinhoff [Stéenhoff [163]] som var adjunkt i Tving socken ej långt från Ronneby, kom ofta dit och talade samt var mycket omtyckt och älskad. På dessa sammankomster fick jag ofta och under brunnsterminen fann jag det särdeles fridfullt och godt då de flesta meniskorna voro ute på brunnen, en del för att bevista balen och de öfriga för att åse den. I Ronneby var då så tyst och tomt både på gatorna och i husen.

Kammarherre [Nils Adolf] Rosenblad [[150]] från Småland var en bland dem som föredrog att vistas bland det föraktade folket och med dem deltaga i upbyggelsen af Guds ord, heldre än bevistandet af fåfängeliga nöjen, men jag hörde och märkte att det inträffade som [Henrik] Schartau [[275]] säger, att då någon af högre stånd är en sann Christen, får han ej åtnjuta den aktning som är vanlig emot sådana, man log till och med lite smått då man nämnde hans namn. Hans Fru en fröken [Anastasia von] Stedingk delade sig ännu på båda hållen; men nog hoppas jag att Christus segrade.

{1839 i svart bläck överst på sidan}

Sedan en skollärare Sandstedt [[156]] kom till Ronneby talade han på sammankomsterna då ingen präst var tillstädes.

1839 på våren kom Lars H [[49]] åter till Bustorp och vi hade der mycket besök af likasinnade vänner. Alexis reste denna vår till Norge, hvar öfver jag var glad derföre att hans helsa och lynne blef förbättradt hvarje gång han vistades i Norge. Han trifdes så väl af att vandra på fjellarne och gästa der nedanför i de vänliga presthusen belägna i sköna grönskande dalar. Jag hade under sommarn alltjemt glädjande bref ifrån honom, ånyo varma och lifliga såsom i de gamla tider, ingen klagan öfver tröghet och likgiltighet för allt, såsom under det föregående året. Jag skref och bad så gerna att han skulle vid hemresan ta vägen från Götheborg till Bleking. Jag tyckte det skulle vara så roligt att få träffa honom förr än han kom till Skåne och der försoffades af hvarjehanda bråk. I Sept: återkom han och de få veckor han för sin tjenst kunde vara ifrån Lund voro glada. Jag sökte att glömma all sorg och njuta af min jordiska kärlek, Sofia Sjöborgs lefnad Sida 82 av 152 som det nästan säkert förekom mig, för sista gången, under sådana tankar lyckades det mig dock, hvilket förundrade mig, jag kände mig verkligt lycklig och glad på hur kort tid det än var.

[Lars och Augusta] Henschens afreste till Lund och till Upsala, vintren var tyst och stilla på Bustorp, utom den jemna brefvexlingen till Lund och Upsala, hvilken utgjorde mammas och min längtan och nöje {not 45}.

På sommarn 1840 (efter hvad jag tror; men ej mins säkert) ankommer [Sofias kusin, överkontrollör] Sven Henschen [[51]] med sin fru Gustafva Peterson o hennes kusin Henriette Falkman [[99]], och denna sistnämndas fästman Studerande Ljungbeck i Lund kallad ”Sjungbeck”, derföre att han hade mycket god röst och anmodades sjunga i sällskaper och vid alla tillfällen. Inom slägten i Ronneby var bjudningar, och många samlade hos [Helena Henschen och Anders] Rubins [[46]] den dag vi voro der. Nöjet bestod mest af att höra Ljungbeck sjunga hvilket jag var mycket rogad af och vistades hela tiden i det rummet der han var och lät höra sig. [Sofias kusin] Sven Henschen [[51]] kom då till mig och anmärkte att han ej fann öfverensstämmelse uti att jag kunde höra på sånger som ej voro andliga; men ej kunde bevista baler, spektakler och dylikt, som var af lika halt. Hur jag svarade minns jag ej; men saken var den, att jag mycket älskar att höra sång, och jag fann ej i de sånger han sjöng något anstötligt eller sårande för mitt samvete. Der rådde i sångstyckena en melancholisk stämning som mycket behagade mig och jag åtminstone då ej tänkte på kunde vara mig skadligt.

Vid jul kom Alexis ej hem såsom vanligt och på våren 1841 fick jag ett bref hvaruti han underrättade mig att [Alexis svägerska] Louise Gadd [[104]] med en yngre syster [Charlotte?] Gadd flyttadt till Lund, och inakorderat sig hos Langens [[127]], hvilka han i många år hyst hos och som jag viste att han ofta umgicks med. Denna sak behagade mig ej, hvilket jag upriktigt skref till honom och då jag något efter fick den underrättelsen af honom att han ämnade komma hem vid midsommar och att äfven Louise och Charlotte Gadd voro bjudna att komma dit vid samma tid och vistas en längre tid. Till svar bad jag honom ställa sin resa så att han ej gjorde ressällskap med dem utan ankom antingen några dagar förut eller sednare.

Straxt efter midsommar var stort kalas till Lindbloms, då jag kom dit och up i salen satt Louise [[104]] der nästan ensam, elegant balklädd. Hon gick mig till mötes och vi satte oss tillsammans något afsides från de öfriga. Hon helsade mig från Al: och frågade mig om jag var ond på henne, på hvilket jag svarade, det hon redan viste, att jag ej tyckte om att hon flyttat till Langens [[127]]. Hon gjorde då vidlyftig beskrifvning och förklaring öfver orsakerna, det jag stillatigande afhörde; men ej fann hennes skäl fullgiltiga. Dansen skulle börjas och vi träffades ej denna dagen mera; ty jag höll mig såsom vanligt vid sådana tillfällen på nedra botten, eller hos Gaddens på barnens rum.

Några dagar sednare kom Alexis till sitt hem och till Bustorp; men någon tyngd hvilade öfver oss båda. Jag gick ofta till Ronneby och träffade då Al. någon stund i hans mors rum der vi ensamma kunde talas vid; men större delen af dagen voro vi tillsammans med de främmande, som ökades med [Mattias] Gaddens bröder [[104]] och en Medicine Candidat som var förlofvad med Charlotte Gadd, eller och gingo vi med Louise i trädgården eller Snäckbacken [[314], park i Ronneby anlagd av Alexis far].

45 En gång fingo vi dock en underrättelse, som var mycket oroande och i hög grad uprörde. Mammas Johan [Lars Henschens son? [49]] hade en gång der skurades i rummet fått ensam derinne och satt sig i embaret i tanke att det var ett nattkärl. Vattnet deruti var hett och han skållade sig illa; så att han längre tid hade plåga deraf. Man kan väl finna föräldrarnes ängslan vid hans skrik och deras skyndsamhet att använda lindrande åtgärder. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 83 av 152 En dag voro vi 3 sistnämnde i lilla Bibliotheksrummet i Snäckbacken och sutto tillsammans i soffan; men en djup melancholie hvilade öfver, eller intog Alexis och mig, vi talade knappast något ord och jag längtade hem. Efter en bra lång stunds sådant stillatigande bröto vi up och gingo åt Bustorpsvägen, hvarest vi skiljdes, sedan de följt mig ett stycke. Det gjorde mig hjertligt ondt att se Alexis så ledsen. Han sade mig äfven att han var trög, uttråkad och försvagad af det myckna bråket i Lund och deraf att nödgas arbeta och föreläsa i filosofin, som ej det ringaste intresserade honom, samt ej ega något hopp mera att kunna få någon tjenstebefattning i Botaniken. Om jag stundom försökte få ett allvarsamt samtal i gång i vetenskapligt, eller eljest för mig intressant ämne, saknade han all lust att fortsätta det, utan var tvertom trött och ofta sömnig, orkade ej tala något hvarvid han behöfde på minsta sätt möda sin tankeförmåga och hade mera lust för något lätt skämtande samtal, det jag denna tid ej var benägen för.

Min sorg blef starkare än förr. En natt låg jag djupt bedröfvad och tyckte att jag alldrig mera på jorden kunde bli lycklig. Blefve jag gift med Al: skulle jag genom misstanken att ha en ständig medtäflarinna i hans hjerta, känna mig högst olycklig och att skiljas ifrån honom skulle jag ej kunna bära, utan mycket lidande- Jag sade honom en gång att det omöjligen kunde göra honom lycklig om jag uphävde vår förlofning, men jag hade ej styrka dertill och jag ville ej heller bryta mitt löfte. Han blef härvid sorgsen och suckade djupt, men försökte ej säga mig något, hvilket han säkerligen trodde ej skulle hjelpa, han hade försökt det förr och min sorg hade ändå återkommit. Då vi en e:m: voro bjudna till Gadds och jag tyckte mig af Al: vara för litet bemärkt, stod jag ensam stödjande mig vid sänggaflen. Alexis kom då till mig och sade ”hvarför gråter du?” ”Jag gråter ej” svarade jag kjerft ”mina ögon äro alldeles torra”. ”Ja men derinnanför är alldeles fullt med tårar”. ”Ja”, sade jag då, ”jag blygs så att jag önskar mig vara långt under golfvet”. (jag blygdes näml., att ej ega förmåga bibehålla en mans kärlek). Härvid fick Al: och kastade sig på [systern] Emelies soffa. Jag gick ut i salen der Louise [Gadd] satt ensam, vid fortepianot. Jag bad henne sjunga för mig och hon biföll, såsom hon alltid, i alla mindre betydliga saker, gjorde mig till viljes, blott frågade mig ”hvad?” Då begärde jag först ”Ungmön i lunden på jaktnätet band” af Atterbom [[318]] och sedan den var slutad ”Marias afsked till Axel” af Tegnér [möjligen ”Axel”, utgiven 1822 [335]]. Då hon kommit till dessa ord ”jag har ej bror ej far ej moder, du är min far och mor o broder”, hvilken Alexis med liten förändring skrifvet till mig vid underrättelsen om min brors [Haralds [1]] död, spratt han upp ifrån soffan kom till mig, vi samtalade tyst. Emelie kom ut och sade. ”Detta är för bedröfliga sånger, spela något gladt Louise”, och hon började genast med en dundrande vals . Genom Alexis vänlighet blef jag åter upmundtrad och bad både honom och Louise följa mig till Emelies kabinett, här satte vi oss i soffan och {not 46} Louise sade då, vändande sig till mig: ”du är väl mycket ond på mig”. ”Ej på dig”, svarade jag, ”på dig har jag inga pretentioner”, ”men Alexis” sade jag långsammare, vändande mig till Alexis, som på ett skämtsamt, men vänligt sätt yttrande något om qvinnors pretentioner, samtalet fick en glad vändning och vi blefvo alla tre så muntra och glada att de öfriga der voro, med förundran kommo till dörren och sågo på oss, äfven som sedan då vi kommit ut i salen för soupéen.

Detta gladare sinnestillstånd blef dock ej varaktigt, mitt mod och min kraft sjönk, ännu för en kort tid. Mamma [Beata] såg det ehuru jag icke omtalade min sorg för henne och en gång hon varit i Ronneby och träffat [sin systerson] Sven Henschen [[51]] med några andra slägtingar frågade hon mig vid hemkomsten om det ej skulle var bättre för mig och mera lugnande om jag uphäfde min förlofning, till svar nämnde jag att jag dertill ej hade styrka, om Alexis ville göra det eller Gud lade hinder i vägen för

46 Jag började samtalet med dessa ord: ”jag har förlorat föräldrar och syskon, men alldrig har någon sorg varit mig så bitter som denna” Sofia Sjöborgs lefnad Sida 84 av 152 vårt giftermål ville jag dervid vara undergifven, men sjelf ville jag det ej. Denna sak kom icke mera i fråga.

Denna sommar(1841) var [prästen] Paul Ahnfelt [[72]] i Ronneby och badade jemte nytjade brunsdrickning för sin svåra gikt och bodde i Moster [Carin] Henschens gård, hvarigenom jag snart blef bekant med honom, så mycket lättare som han var god vän med Alexis, jag fann hans umgänge i hög grad intressant och sökte ofta få samtala med honom vid brunnen, der jag detta år äfven begagnade, och äfven i det rum han med sin 10 åriga dotter [Emilia Margareta Heliodora] bebodde. Han hade alltid något lärorikt att säga i christendom, vetenskap eller skön konst. Vid helsobrunnen om mornarne var, sedan hans långa dräng satt honom ned på en gunga, en täflan om hvem som kunde få plats på densamma och vid bestämda tiden få gå efter hans fylda vattenglas. Vi voro många vid brunnen som hade glädje af at hålla oss tillsammans. Utom [Paul] Ahnfelt [[72]] var det Magister Gustafson [[106]] fr. Ousby [Osby], Fru Isberg [[120]] fr. Carlskrona, en comminister med sin Fru från Småland, Skolläraren Sandstedt [[156]] och några till. Då jag en morgon hade åkt från brunnen med Prosten [Paul [72]] Ahnfelt sade han till [moster] Carin Henschen [[39]]: ”Fia måtte ha någon djup sorg?”, hvad Carin svarade härpå vet jag ej, jag hade alldrig förtrodt henne något om denna sak. Äfven hade jag med all flit sökt för Ahnfelt dölja den; ty jag ville för ingen del att någon af Als vänner skulle förstå något härom; men de djupa fårorna på min panna som jag omöjligt kunde utsläta och de hopdragna ögonbrynen förrådde tydligt att bekymmer dvaldes derinnom {not 47} En hel förmiddag gick jag hemma i trädgården och gret under det jag sydde på en klädning, vid middagen kom ett bud ifrån Carin H. [Henschen] att på e:m: skulle vara en stor samling hos Fru Vetterberg [Wetterberg [175]] på Persborg [[308]] dit jag var bjuden och på gården hållas nykterhetstal af [pastor Jonas Fredrik] Steinhoff [Stéenhoff [163]] och Ahnfelt [[72]]. Jag skyndade att bada mitt ansigte, kläda om mig och gå till Ronneby för att underrätta till Lindbloms om detta, ifall någon skulle få lust att gå med mig att höra talen, det jag trodde kunde vara till nytta att ungdommen som jag förut upräknat, blefvo uplifvade derföre. Vi kommo tidigt och stälde oss inom grinden till gården; men huru misslyckadt med tillställningen der, i stället för att först få höra Steinhoff [Stéenhoff [163]] medan der var mest folk samlat, framkom på Talareplatsen en ung Småländsk prest och talade i nykterhetssaken, jag mins ej hvad, utom att när det började litet regna sade han liknelsevis ”liksom regnet faller i mitt lena hår” etc. Härvid drogo många på munnen och i synnerhet sällskapet ifrån Lindbloms och en kort stund efter gick Alexis med dem alla derifrån, jag blef qvar, hörde derefter Steinhoff tills i skymningen, då vi alla som voro bjudna gingo in och [Paul] Ahnfelt der höll bibelbetraktelse, dörrarne voro öpna och meniskor samlades allt flera dit. Vi knäföllo kända och okända på golfvet under böner. Talet var hänförande och tanke och känsla fördes högre och högre. Jorden blef så liten, dess sorger så obetydliga och blicken stadnade der åfvan i obeskriflig fröjd hos Gud. Han talade visst i 2 timmar och jag kände mig ha lust att höra ännu längre, efter måltiden gick jag i den stjernklara natten, förmodligen åtföljd af några vänner till Bustorp.

Nu först var mitt sinneslidande brutit, så att jag med varaktighet fick åtnjuta friden, det bittra i min sorg försvann och återkom aldrig sedan. Under den tid Ahnfelt var i Ronneby hörde jag honom åtta gånger och blef allt mera stärkt, så att jag vid slutet af sommarn kände mig såsom ha kommit öfver en stormig

47 Följande har jag varit tveksam omnämna, men tror det är till skada att införa. En afton sprängde blodet starkt i mitt hjerta o jag tyckte det skulle känts skönt om det utflödat. Jag förstod då de tårar och sjukdomsfall jag sett hos mig kära personer. Jag förstod äfven huru meniskor som äro utan Gud kunna sjelfva förkorta sitt lif och jag försyndade mig emot Gud dermed att jag nästan afundades hedningarne deras okunnighet rörande denna sak, men talade det inom mig ”jag är en christen, blot får ej, det kan ej ske” och min oro som vanligt uplösas i tårar. Vid denna tid kände jag mig så uplöst till hela min varelse, att jag tyckt mig ej kunna uthärda att lefva mer än några veckor, om ej Herren mellankom med någon hjelp och förändring och detta uteblef ej heller. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 85 av 152 sjö, till den andra stranden, hvarifrån jag lugnt kunde skåda öfver till de bakom mig vordne, bekymmer och sorger.

Att tala med Mag. Gustafson [[106]] intresserade mig äfven mycket, en morgon fick jag med honom på brunnen i gångarne och frågade honom hur han ansåg [Carl Olof] Rosenius [[274]] och hans skrifter, jag hade blifvit af mina vänner fr: Carlskrona varnad att läsa [tidskriften] Pietisten [[274]] , samtalet blef något långvarigt och rörande min fråga, var hans omdömen om Rosenius fördelaktigt, han fann i Pietisten ej något skadligt; ehuru jag vet att han mycket höll sig vid [Henrik] Schartaus skrifter [[346]]; men han var opartisk och frisinnad. Derefter gick jag till Fru Isberg [[120]] och hon mötte mig med en påminnelse att jag för länge gått och samtalat med Gustafson. ”din svägerska såg det” sade hon, ”och kan göra anmärkningar deröfver. ”Å nej” var mitt svar, ”hon promenerade sjelf lika länge med en Herre för kort stund sedan”. ”Skall du taga exempel af verlden?” sade hon uttrycksfullt. Fru Isberg var alltid snäll och gaf akt på mitt förhållande och gaf mig påminnelser när de behöfdes. Hon höll sig mera strängt än jag, vid [Henrik] Schartaus råd och föreskrifter, afhöll sig från andliga sammankomster, hvarest hon fruktade komma i beröring och gemensam andaktsöfning med skrymtare, samt af lekmän som dervid ofta talade få höra något vilseledande. Så försigtig har jag alldrig varit, det var emot mitt temperament och jag ansåg det ej behöfligt; utan tyckte mig tvertom ha innerligt godt af de större sammankomsterna med bön, sång och flera talare. Blinde Hans [[109]] hörde jag mycket gerna och hade äfven på Bustorp samtal med honom, då han kom med sina böcker, hvaraf jag köpte ej så få.

I augusti eller september [1841?] erhöll jag bref ifrån [Carl Johan] Fursten [[7]] med begäran att komma till honom och tillse hans hus på obestämd tid, emedan Pella Sundin [[42]] insjuknat i gastrisk feber och var ganska dålig. Med Mammas [Beata] tillstånd reste jag då genast till Carlskrona och fick der tillräcklig sysselsättning och vid detta tillfälle märkte jag att Gud gifvit mig gåfvor till sjuksköterska. Hvarje natt vakade jag hos den sjuka, hvilande mig på en flygelsoffa, så nära hennes hufvudgärd att jag hörde och märkte då hon rörde sig och kunde vara henne till tjenst. Hon ville ej ha någon annan att stundom vara behjelplig vid hennes skötsel, utom [Carl Johans äldsta söner] Carl [[8]] och Magnus Furst [[9]], som ofta var in hos henne och vakade äfven de nätter hon var dåligast. Hon tycktes vara nära döden; men började återhemta sig efter omkring 3 veckor; men var sängliggande i 6 veckor och hemtade långsamt krafterna åter.

Alexis var rest till Lund före min afresa till Carlskrona och vi brefvexlade som vanligt. Ifrån hans Föräldrar fick jag genom bref från [hans bror] August deras begäran till mig framförd, att jag med det första skulle återkomma till Bustorp emedan de ansågo det vore skäl jag ej längre vistades ifrån min mamma [Beata] som vid sin ålder kunde behöfva mig, äfvensom de fruktade att ett långvarigt vistande vid sjuksängen, kunde åsamka mig sjukdom. Något framåt i oktober, sedan de större hushållsbestyren, såsom slägt m:m: var undangjordt och Pella [Sundin [42]] orkade återtaga sin plats och sina göromål lemnade jag Furstens hus med saknas {not 48}; ty jag hade trifvits väl och kommit in i nära förtrolighet med Pella Sundin som hade bekymmer för sin själs frälsning, hvilket var börjat för många år sedan men hade kommit i dvala, tills nu på sednare tiden. Det hade varit mycket nyttigt för mig att denna tiden ha ombytt vistelseort och mycken sysselsättning, så att mina tankar vore uptagna af nyttiga saker och ej återsjönk i något grubbel.

48 Särdeles för mina älskade systersöner, som då alla lefde; men Richard [Fürst [11Fel! Hittar inte referenskälla.]], näst den yngste, som allt ifr. sin Moders [Hanna Sjöborg] död hade fästat sig starkt vid och hos mig, hade genom för mycket stillasittande i lutad ställning vid skrifbordet, fått blodstörtning som återkom ungefär hvar 9de månad utom en gång då de uteblef 13 månader genom en längre sjöresa i det varmare klimatet. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 86 av 152 Under året 1842, mins jag ej mycket anmärkningsvärdt. Alexis var på våren sjuklig af en åkomma i sin fot, men blef frisk så att han vid midsommar kom hem. Professor [i praktisk filosofi Fredrik] Cederschöld [[90]] var död [Fel årtal av Sofia: professorn avled i april 1846] och hans plats förklarad ledig och huru motbjudande denna tjenstbefattning var för Alexis anmälde han sig som sökande dertill - Hervid som förr rönte han mycket motstånd och ledsamheter af sina fiender i Lund, hvilket säkerligen grämde honom, fast han ej låte märka det, särdeles och i synnerhet dolde det för sina föräldrar för att icke göra dem ledsna. Långt heldre än stadna i Lund skulle han velat flyttat till Norge, hvilket äfven jag så gerna hade velat; men han kunde ej utan att få penninghjelp af sin far att köpa sig jord för, (ty han hade fått lust för jordbruk) verkställa denna vår önskan och viste att hans föräldrar [[70]] skulle bli missnöjda öfver tanken på en flyttning från Sverge af honom, så att han ej ens ville nämna något till dem härom. Hvaremot de ett par år förut erbjudit honom att på något arendevilkor få Mansdala [VSV Kristianstad [315]]; men då han likväl skulle behållit adjunkturen i Lund, tycket jag, att jag heldre satt på Bustorp med Mamma, än att jag öfver halfva året skulle vara ensam på Mansdala, med tjenstfolket endast, således förföll detta förslag för min mindre angelägenhet derom. Hade det gifvits ändå några år förut hade jag helt annorlunda tagit saken, ty jag var då lifligare.

Det var en gång i februari Alexis skulle resa från Ronneby och sade till mig en skön månskensafton på mitt rum, ”gör dig färdig att om 3 månader flyttat till Lund, jag vill då hemta dig. Vårt bröllop göro mina föräldrar i början af Maj den vackraste tiden och vi resa sedan genast”. Jag blef då mycket glad och det svartnade några secunder för mina ögon. Alexis tog afsked och när han kom till Lund var nervfebern utbrusten alla hus vara stänga för det smittan ej skulle sprida sig och allt umgänge hade uphört, han kunde ej bese och hyra några rum, tanken på vår bosättning blef nu åter om intet. Det syntes ju tydligt att Gud genom mindre och större hinder ville tillintetgöra våra förslager till förening. När meniskor klandrade hans föräldrar som voro rika, att de ej nog hjelpte honom, tänkte jag alltid, ”det är Gud som i kärlek styr det så”, och härmed fann jag mig nöjd; ehuru det var många, stundom långa år att gå förlofvad. Det är så godt att se händelserna såsom ifrån Gud, så får ej någon bitter rot fästa sig i ens hjerta.

Ifrån [fosterbror Lars ] Henschen [[49]] ankom bref [från Uppsala] i början af år 1843 att han med Augusta ville komma till Mamma [sin fostermor Beata] på besök under sommarn [modern Carin bodde med sina två yngsta döttrar i samhället]; men kunde ej på annat sätt än om Mamma ville behålla yngsta sonen Wilhelm [född april 1842] hos sig, ty Augusta hade varit mycket dålig vid hans födelse och derefter af dikastning och svagt bröst. Hon orkade ej tillse alla 3 barnen, utan skulle ta sköterska åt Wilhelm om han komme att vara hemma nästa år och då vore ej tillgångar att företaga resa till Bustorp. Denna fråga besvarande lemnade Mamma åt mig; emedan hon fann sig för mycket åldrad att tillse något barn, men om jag ville åtaga mig det hade hon ej något deremot. Med glädje yttrade jag min benägenhet derför, skref svar till Henschen och i början af Juli ankommo dessa kära vänner med sina 3 barn. Då vagnen stadnade, emottog jag genast Wilh. på mina armar och bar honom up på mitt rum, der han i sängen låg och sof en god stund. På mitt rum blef nu hans boning så länge vi vore qvar på Bustorp. Mamma var alldeles förtjust af [dennes storasyskon] Johan [född 1837] och Mia [Maria, född 1840], ville alldrig att de skulle gråta, utan sökte förekomma det genom upfyllande af deras önskningar. Vi hade mycket roligt af dem, de voro qvicka och lifliga å hade många lustiga infall. Wilh. kunde ej ännu gå eller tala, var mycket fet och kröp på golfvet, samt när han utburits på gården, rullade sig på sidan, med armar och ben i rörelse, som ett hjul ned åt gårdsbacken, hvilket vi äfven voro rogade af att se.

Medan Lars Henschens voro på Bustorp ankommo om jag mins rätt denna sommar, till Ronneby hans tre bröder att besöka sin Mor. Salomon [Henschen [48]] som var Doktor och Läkare i Uddevalla med sin Fru [Margareta], 2 söner [Evert och Johan] och 1 dotter [Carin], Sven [Henschen [51]] med Fru [Gustafva] Sofia Sjöborgs lefnad Sida 87 av 152 och dotter [Maria Louise Catharina] och Pelle [Peter Henschen [50]] som jag ej minnes om han ännu var gift [1843] eller blott förlofvad med Elise Norström. Då den närmaste slägten en dag voro bjudna till Moster [Carin] Henschen [deras moder] togo hennes 4 långa söner en ländstol och uplyste henne på samt gingo jublande rundt omkring rummet med sin kära och dyrbara börda. Det förstås att detta slägtmöte var för dem alla mycket glädjande. [Den äldsta brodern] Salomon [[48]] hade ej tillfälle att mer än denna gången göra någon resa till Bleking.

När Lars Henschens på hösten hemreste och qvarlemnade [sonen] Wilhelm ökades Mammas kärlek för honom, då han var den ende hon hade hos sig. Det var henne mycket kärt och rogande när han började gå och tala och vistades mer i hennes rum, och då var mycket rogad och glad att se på när hon spann på sin stora rock. Han kallade Mamma ”Hämme” [?] [Lars och Augustas son] Johan hade kallat henne ”Hemene” förr än han kunde säga farmor) och tyckte mycket om att få vara hos henne. Mamma och jag talade om att kunna få behålla vår lilla älskling hos oss tills han blef så gammal att han kunde sättas i skola och till och med funderade om ej detta kunde ske i Carlskrona, så att vi emellan terminerna kunde ha honom hos oss. En gång satte jag honom på min soffa och sade åt honom ”Wilhelm lille, du skall vara hos mig till du blir en stor student”, men icke tänkte jag då att vi så länge skulle blifva tillsammans. Jag tillade på skämt, ”ty jag har alltid tyckt om studenter”. Ej förstod Gossen något af detta; men jag talade såsom för mig sjelf. Att sköta Wilhelm var tacksamt, ty han var ett hjertligt och vänligt barn, något melancholisk, som röjde sig deruti att han lätt föll i gråt; men på Bustorp blef han äfven lätt tröstad, ty alla höllo mycket af honom. Lisa Virén [Wirén [68]] och Helena [Rundqvist [154]] voro mycket snälla emot honom och alla tjenare ansågo som ett nöje att få ha honom med sig vid sitt arbete och tillse honom. Det var sent han började tala; men då hans tystnad bröts skedde det nästan med ens, så att det hördes han förstått orden fast han ej försökt utala dem, hvilket nu kom såsom en förut hämmad ström. Dagarne förflöto lugnt och gladt. Mammas helsa var god, utom några giktkänningar ibland, och jag tänkte ej på att hon icke skulle kunna lefva i flera år ännu, ty hon var dock betydligt friskare än de första åren jag var på Bustorp.

Nyårsdagen 1844 var stark köld, solsken och vackert väder. Mamma tillsade då på morgonen Helena [Rundqvist [154]] och mig att vi båda kunde få gå till kyrkan; emedan hon höll kökspigan Bothild [[118]] hemma, hvilken var en snäll och Mamma mycket tillgifven flicka och hvars moder Ingierd [[118]] från Ettebro [[301]] för öfver 30 år sedan tjenat hos Mamma och varit mycket omtyckt.

Då Helena [Rundqvist [154]] och jag återkommo från Ronneby emot aftonen, satt mamma vid kakelugnen kringbäddad med kuddar, plågad af gikt i magen. Hon hade på e: m: förkyldt sig, genom att ofta öpna fenstret för att tala med drängarne, som hade alla kreaturen utsläpta och hästarna springa i lina, hvilket alltid rogade Mamma att se på. Sedan vi hjulpit Mamma att komma i säng tilltog plågorna, med värk i benen, hvilka under natten blefvo nästan förlamade; så att hon ej mer kunde upstiga. Vi läto hemta Moster [Carin] Henschen [[28]] och Doktor [Johan Ludvig] Kruse [[126]] samt sända bref till Moster [Carolina] Holmer [[32]] och Fursten [Carl Johan Fürst [7]], hvilka äfven om ett par dagar kommo till Bustorp. [Carl Johan] Fursten [[7]] gaf Kruse föreskrifter huru sjukdommen skulle behandlas och lofvade återkomma för att se om Mamma, hvilket han ock flera gånger gjorde. Mamma var mycket tålig under många slags plågor som medföljde, hon hade ett hvitt utslag i munnen, i synnerhet på tungan, liknande torsken hos barn och ville alldra heldst ha vatten så kallt att isbitar flöto deruti, att läska sig med, samt nytjade de föreskrifna medicamenter, hvilket hon i föregående sjukdommar ej gerna gjort, ty hon hade ej förtroende för medicin. En stor böld bildade sig vi högra axeln, och då den var mognad och mycket vahr rann derutur, gjorde jag mig hopp att Mamma derefter skulle hemta sig; men Kruse yttrade då jag nämnde detta: att om det varit en ung meniska kunde man gjordt sig detta hopp: men vid Mammas ålder inträffade att vätskorna i kroppen vid sådant tillfälle mer och mer förruttnade och utrann så att Sofia Sjöborgs lefnad Sida 88 av 152 krafterna uttömdes. Jag vakade i omvexling med Helena [Rundqvist [154]] och Lisa [Wirén [68]] tillsåg Wilhelm [Henschen]. Mamma hörde honom gråta oftare än förr och ville att jag mer skulle vara up på mitt rum om nätterna och Helena mera hos henne. Detta efterkommo vi till en tid; men när sjukdommen tilltog voro vi båda in hos Mamma o jag läste Guds ord för henne så ofta jag fann det vara lämpligt, hela tiden var hon lugn och yttrade ej någon fruktan för döden, snarare längtade derefter. Hon begärde se Wilh. ner hos sig och då han inkom och gick längs åt golfvet tilltalade hon honom, men då han hörde och såg att hon var förändrad sade han med sorglig ton ”Hämme”, började gråta och vågade knappast gå fram till sängen. Han fördes då snart up igen och det var sista gången han såg sin älskade Hämme.

Några dagar före Mammas död var Moster [Carolina] Holmer [[32]] och såg om henne och vi sutto i rummet talande med hvarandra om några verldsliga vanliga saker, jag mins ej hvad, Mamma hörde det och yttrade några ord, hvaraf vi fann att hon ansåg vårt talämne af intet värde, häröfver blef jag glad, emedan jag märkte att hennes tankar voro rigtade på det högre målet och att hon var besvärad af jordiskt och fåfängt tal.

Fursten [[7]] och kanske någon mer från [Carl och Carolina] Holmers [[32]] var på samma gång hos oss. Den 3dje Februari [1944] omkring kl 9 eller 10 på aftonen, då jag med Helena [Rundqvist [154]] satt in hos Mamma sade hon, ”hvarföre släkten F. ljuset” och då hon fick till svar att vi ej släkt det, utan att ljuset brann, sade hon långsamt, ”Jaså” och som jag tycker mig minnas, med en liten böjning på hufvudet och tillägg af några ord lågt uttalade, liksom ”då är det nära” hvarefter vi alla 3 voro tysta, och kl ½ 11 afsomnade Mamma mycket lugnt. Under sjukdomen ville ej Mamma att jag skulle i bref till hennes fosterson [Lars Henschen [49]] begära att han skulle komma till henne, ty om än detta kunna at medhinnas, så tror jag att hon tyckte det skulle blifvit för mycket uprörande att personligen taga afsked med honom. [Carl och Carolina] Holmers [[32]] kommo ut och togo bestyr om notification och bisättning, som skulle ske i Ronneby kyrka, hvarest jordfästningen skedde, hvarefter Mammas qvarlefvor fördes till Carlskrona att nedsättas i Thunbergska grafven i Stadskyrkan [Fredrikskyrkan], jemte morbror Thunbergs, enligt hennes tillsägelser.

Mamma var mycket sorgd både af tjenarne och de fattiga; ty hon var en utmärkt god, såväl matmoder som emot de fattiga en välgörarinna. Alexis hemkom något efter Mammas död och var mot mig hjertligt deltagande och kärleksfull, äfven sorgde han och saknade mycket Mamma som han högt värderade. Hans Föräldrar voro äfven hjertligt deltagande och tillbådo mig att när jag lemnade Bustorp komma till dem att som dotter vistas i deras hus tills Alexis skulle kunna gifta sig. Heröfver var jag af hjertat tacksam; men tillika beredd på, att jag skulle komma att lefva i mera andligt tvång än förut, isynnerhet med afseende på nattvardsgång, sammankomster och umgänge.

Moster [Carin] Henschen [[28]] kom ofta ut till mig och var mig till mycken tröst. Vi tillagade nu allt som hörde till boupteckningen, hvilken Häradsh. [Mattias] Gadd [[104], Emelie Lindbloms make] höll och var mycket nitisk att göra allt noggrant efter Henschens sätt och vilja om hvilken han ibland frågade mig och om jag trodde att Han (Henschen) skulle bli nöjd med hans åtgärder. Den hölls i behörig tid och jag skref under med edlig förbindelse.

Helena [Rundqvist [154]] fick mest i Rådslag med drängarne bestyra om åkerbruket och öfriga större hushållssaker.

Jag hade mycken brefskrifning och affärer att tänka på samt tog mig af våra två unga tjenstflickor, hvaraf den omnämnda [kökspigan] Bothild [[118]] sorgde och grublade öfver att hon ej alltid varit lydig och upriktig emot Mamma. Då hon kom till oss hade hon en tid förut i en svår feber upvaknat på synden Sofia Sjöborgs lefnad Sida 89 av 152 och hörde och läste Guds Ord som hon gerna ville efterfölja; men på sista året, tillsammans med en dålig kamrat, fick hon mera lust för, att på söndagsaftnarne, emottaga ynglingar från granskapet, tillsammans med hvilka flickorna tillbragte qvellen med lek och dans, hvaröfver jag var ganska ledsen och tillsade henne härom, men ändring blef ej för än hon på sommarn en het dag var ut och arbetade vid slåttern. Hon kom då hem ansatt af hufvudverk och yrsel, hvilken tilltog så att hon innan qvellen var alldeles galen, jag måste sitta stilla midt för henne flera timmar på e: m:, emedan hon ville se djupt in i mina ögon. Det blef sedan ett häftigt rasande tillstånd, så att hon såg eldslågor, sprang up och emot väggen kämpade med djefvulen, samt var mycket våldsam emot dem som skötte henne, utom när jag var hos henne; ty hon höll mycket af mig och Gud gaf mig nåd att ej vara rädd för henne utan kunna stilla henne då hon var som häftigast ansatt. Eljest tordes ej något fruntimmer vara ensam med henne; ty hon var mycket stark och slog som samt ref håret af dem.

Doktor [Johan Ludvig] Kruse [[126]] ville att hon skulle föras till Carlskrona hospital, men jag önskade behålla henne hemma, emedan hennes galenskap var blandad med religionsgrubbel och jag fruktade att hon skulle bli för hårdt behandlad, med fångtröja och andra våldsamma medel. Då hon ibland rasade vildt bad jag Gud högt för henne, hon började då lysna och blef stilla. En gång då jag mest såg mig i fara var att hon först började fråga mig om jag älskade henne och då jag sade ja dertill, sade hon häftigt: ”då vi älska hvarandra skola vi upsluka hvarandra” hvarvid hon lutade sig emot mig och öpnade munnen med sina starka hvita tänder uti. Jag fattade båda hennes händer och kastade mig tillbaka, hållande henne ifrån mig så mycket jag orkade medan jag tilltalade henne och hon stillades.

En annan gång när jag gaf henne hallonsaft i en porcelinsskål, trodde hon det var nattvarden hon fick, (som hon begärt och starkt längtat få åtnjuta) och sög så länge tills den gick sönder, hvarvid jag stack in handen i hennes mun för att ta ut biten som der blef qvar. Jag kände ej något på handen, men när jag uttagit den visade att den blödde och sade: ”detta skall vara ett tecken emellan mig och dig” och en påminnelse har det varit, ty jag har ett halftum långt ärr deraf, och såret var liksom giftigt och läktes ej på länge, det gick sedan up igen ett par år när det var varmt om somrarne. Efter 4 veckor blef hon så frisk att hon gick up och skötte sina syslor och efterhand då hon vardt riktigt sansad, blef hon strängt allvarlig i sin Christendom, kom i tjenst först i Ronneby och sedan i Carlskrona hos Carl [Absalon] Fürst [[8]] som var nyligen gift. Vi skrefvo till hvarandra och jag fick den glädjen att hon blef befästad i tron och evangeliskt sinnad. Hon blef gift med en kustsergeant och de flyttade till Gothland, bra gerna skulle jag vilja höra hur hon mår.

[Kökspigan]Bothild [[118]] nytjade duschbad på hufvudet. Hon vände då up ansigtet och lät vattnet strömma in i munnen.

Doktor Söderbom [[238]] beskref en gång för mig huru visioner upkomma, så att jag temligen klart förstod det. Han hade såsom Hospitalsläkare i Upsala mycken erfaren härom och sade att de flesta af hans svagsinta patienter endast hade visioner och att dessa smittas, då man ser de sjuka mycket i ögonen.

Efter min älskade Mammas bortgång var sysselsättningen med [Lars och Augustas son] Wilhelm mitt käraste nöje och jag tog honom emellanåt med mig till Ronneby. Som jag viste att allt på Bustorp skulle säljas tyckte jag det var skäl begagna hästar och souflette så länge jag kunde få, för att åka beqvämt. En gång när vi skulle åka in till ”lilla farmor” som vi kallade Moster [Carin] Henschen [[28]], tillsade jag drängen att ej sätta för hästarne, förr än Wilhelm som insomnat vaknade; ty jag ville att han skulle vara utsöfd när vi kommo dit. Andreas stalldrängen [Axelsson [73]], kom då up och frågade om ”lilla Patronen” vaknat än. Jag klädde honom då och när han i sin lilla svarta blus, ljusröd schallet om halsen och ny mössa satt i vagnen, tyckte jag att han var mycket söt. Han hade allt goddagar på Bustorp; ty der fans Sofia Sjöborgs lefnad Sida 90 av 152 hvarken barn eller tjenare som stridde eller retades med honom, fina leksaker hade han ensamt och fick i stillhet roga sig dermed och alla slägtingar som kommo ut höllo af och smekade honom, emedlertid kunde man då ej se om hans lynne var lättretligt eller hurudant.

[Lars] Henschen och Augusta med 3 barn Johan född d [i blå skrift: 29 aug] 1837, Maria född d: 26 Mars 1840 och Josef föd den 22 Dec 1843 och Augustas systrar Ulla och Charlotte Rosenschöld [[151]] från Lund, möttes om jag mins rätt i juli för att öfvervara sommarn på Bustorp, under denna tid var mycket främmande på Bustorp mest förtroliga vänner till Henschen som ville träffa honom och än en gång se det vackra stället, bland hvilka jag mins att Presterna Steinhoff [Stéenhoff [163]] och [Per Axel] Ekdahl [[96]] voro tillsammans med Ekdahls sedermera blifvande Fru Anna Anglin, samt 2 Mamseller Steinhoff och ett stort sällskap. Någon ifrån Lindbloms hade skrifvit till Alexis att jag sällan var hos dem, att vi umgingos mycket med Läsare och, och hade så sammankomster der; men det sistnämnda mins jag ej varit fallet, utan blott eljest besökande.

[Lars] Henschen hade förr än de upkommo skrifvit och bjudit mig följa up med dem, för att se Stockholm och Upsala samt vistas hos dem en tid, hvarom jag skref till Alexis och fick till svars att han ej hade något deremot; utan trodde det skulle bli roligt för mig. Auktionen på lösbo hölls trol. i September och vid slutet af denna månad skedde afskedet från Bustorp. Det för mig mest påkostande före upresan, var vid samma tillfälle mitt afsked med Helena [Rundqvist [154]] som jag varit tillsammans med hos mamma i 28 år och som alltid varit vänlig och snäll emot mig. Hos Lindbloms omtalade Henschen att han bjudit mig att följa up med och jag begärde deras bifall, Pappa och Mamma (Alexis föräldrar) gåfvo det ganska lätt, tackade Henschen för det han ville förskaffa mig detta nöje och bådo mig vara välkommen till dem då jag kom tillbaka. Alla afskeden i Ronneby och sedan i Carlskrona, gingo ganska lätt; ty jag trodde bestämt att jag minst om ett halfår skulle komma åter, det jag sade åt Mostrarne då de med tårar sågo mig nära afresan; men de skakade tvifvelaktigt på hufvudet, i synnerhet var min gamla kära Moster [Johanna] Bolmstedt [[21]] sorgsen.

En äldre piga som hette Sissa Peters dotter [[142]] hade Moster [Carin] Henschen [[47]] skaffat [svärdottern] Augusta att sköta Josef [född december 1843] på Bustorp, medan han vandes af. Hvartill orsaken varit att en gång vi voro i Ronneby och ett barn såg till honom i trädgården, en tolfårig flicka, satte hon honom på gungan och gick bort för att äta krusbär. Gossen föll naturligtvis baklänges och skrek mycket häftigt, Augusta sprang ut, trodde att han brutit ryggen af sig och blef äfven sjuk, flickan fick konvulsioner. Doktorn hemtades och undersökte honom och lyckligtvis var ej ryggen bruten, allt lugnades på qvellen; men med det samma blef beslutat att ej ha ett barn, utan en äldre meniska att sköta honom. 3 dagar förr än resan skulle ske bad Augusta Sissa vara följaktig till Upsala, på kort tid om hon ej ville stadna qvar. Sissa beviljade det och tog, liksom jag, blott en del af våra kläder med, för att till våren resa åter.

I Carlskrona bodde jag hos [Carl Johan?] Fürstens [[7]] och [Lars] Henschens hos [moster Carolina och Carl] Holmers [[32]] samt vistades några dagar der. Min äldsta systerson, Carl [Absalon Fürst [8]] hade bedt sin far att erbjuda mig komma i hans hus, för att der qvarblifva och var ledsen att detta icke blef af. Vi gingo ombord på det bestämda ångfartyget den 29 eller 30 September, väderleken var under hela resan mycket töknig så att ehuru Henschen utvisade och beskref för oss ställen vi reste förbi kunde vi sällan se dem, utan tänkte jemnt ”vi kunna se det bättre på återvägen”. I Calmar gingo vi up och besåg slottet och så mycket vi kunde hinna samt gjorde ett kort besök hos handlanden Carl Borell [[85]].

I Stockholm ankommo vi den 2 Oktober och gingo up vid Riddarholmen, fingo logi någonstädes på Söder i ett Christligt och gästfritt hus. Det blef beslutat att jag jemte [tjänstekvinnan] Sissa, och jag förmodar Sofia Sjöborgs lefnad Sida 91 av 152 våra 2 gossar [Vilhelm och Josef?], skulle dröja i Stockholm ett par dagar, medan Henschen hade något att uträtta der, och att vi skulle resa hem med honom, men Augusta med de äldsta barnen genast resa till Upsala. Med Henschen var jag och hörde på riksdagen då Riddarskapet hade sitt plenum och jag hörde då den utmärkte och namnkunnige Ankarsvärd [[180]] tala, äfvensom flera andra. Äfven var jag med Henschen jemte Sissa på Antiqvariska museum [286] hvarest [Alexis vän] Riksantiqvarien [Bror Emil] Hildebrand [[114]] var oss följaktig och visade oss allt samt gjorde deröfver beskrifningar.

Ena eftermiddagen bad Henschen mig följa sig ut, jag viste ej hvart det skulle bära. Då vi gått långt gick han in med mig på ett ställe och presenterade mig och 2 Mamseller Mothander [[217]] för hvarandra, derpå gick han vidare och lemnade mig qvar. Då de en stund vore ute ifrån rummet såg jag på böcker der låg och den första jag öpnade var nya Sions sånger [[348] av Rutström], jag bortlade den och tog nästa bok och det var gamla Sions sånger [[347]], då blef jag modfäld att vara der; ty dessa sånger hade [Henrik] Schartau [[275]] förbjudit och vid mitt afsked med Fru Isberg [[120]] i Carlskrona hade hon med tårar i ögonen bedt mig akta mig för [Carl Olof] Rosenius [[274]] och den ”lösa Norrländska Christendommen”.

Louise Mothander [[217]] (sednare gift med Missionären Hamberg i Kina) kom åter in, sjöng för mig med sin vackra och starka röst, en, som jag sedan funnit, skön sång, men jag hade ej ro att lyssna på den; ty jag längtade derifrån och till kaptenskan Fehr [[100]], som vistades i Stockholm. Henschen kom; men gick ej till vårt logie; utan till Rosenii [Rosenius [274]] sammankomst. Emot min vilja gick jag in och hörde honom med någon rädsla och likgiltighet. Han talade öfver bönen. Nog var det godt kan jag tro, men ej var jag emottaglig derför. När vi skulle gå önskade Fru Mothander mig välsignelse till hvad jag hört; men jag var lika kall. Ändtligen omkring 9 tiden när vi kommit ut på söder igen, gick jag till Fru Fehr på en stund och beskref allt. Hennes son (kammarrådet) [Carl] läste Guds Ord för oss och jag blef åter nöjd.

Vi begåfvo oss på ångbåt till Upsala. Detta årets höst hade varit ovanligt regnig, och när vi kommo från Kungsängslidan var af denna orsak såsom en stor insjö af Fyrisåns öfversvämning på Kungsängsgatan.

Der [Lars] Henschens bodde gick vattnet ett stycke up; dock kommo vi utan särdeles besvärlighet öfver och upgingo i husets öfra våning. Från förstugan inkommo vi i salen, hvars längd utgjorde bredden af huset, dernäst voro tvenne fina rum i bredd, hvaraf jag fick det som var åt gatan att bebo. Sedan var sängkammaren och Henschens arbetsrum i bredd utmed gafveln. På andra sidan af våningen var kök, skafferi och jungfrurnas kammare. På nedra botten bodde en öfverstelöjtnantska [Catharina Margareta] Nordenkreutz [Nordencreutz [224]] med en son och hennes 3 yngsta döttrar, som voro mycket vänliga och behagliga och hela familjen treflig att ha till umgänge. In på gården i en liten byggning bodde gårdens egarinna en gammal fru Malmgren [[217]], med sin trotjenarinna, äfven gammal och mycket vaksam öfver den tillhörande trädgården, hvilken äfven Henschens hade tillåtelse promera uti och barnen att springa der och leka; men stackare de, om de, när sommarn kom sträckte ut händerna åt krusbärsbuskarne; ty då kom genast den gamla jungfrun och med häftighet och stränghet förehöll dem att de ej fingo äta eller plåcka några bär i fruns trädgård.

Anteckningar ur min lefnad. 5te delen Snart blef jag hemmastadd i min fosterbroders [Lars] boning och började hjelpa Augusta i hvarjehanda sysslor samt emellanåt biträda Henschen med skrifning. Jag trifdes der mycket väl i fullkomlig frihet från deltagande uti, hvad jag i andligt afseende fann skadligt för mig, och som Henschens ej hade vidlyftigt umgänge kom ganska sällan i fråga någon bjudning till större tillställning. Blott en enda gång i Upsala var jag på ett större verldsligt kalas som var hos Handlanden Verdiers [[244]], eljest var det blott på små bjudningar hos en Enkefru Hellström [[202]], som burit Johan [[49]] till dopet och var mycket vänlig, barnkär och frikostig. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 92 av 152

Figur 11. Sofia Sjöborg, återgiven i Blekinge-Bygder 1925 (referens J).

Till Professor [i botanik Elias] Fries [[198]] hade jag ett bref från Alexis, hvilket jag med det snaraste gick till honom att aflemna och var med det samma presenterad för honom och hans snälla Fru [Kristina Wieslander]. De hade så mycket hört mig omtalas af Alexis att de ansågo och emottaga mig som en gammal bekant och jag gick derefter ofta till Fru Fries och qvarstadnade till aftnarne, då jag hade tillfälle se en och annan af Akademie staben; men på de stora professors kalasen bjöd hon mig ej, då hon viste att bevistandet af dylika, ej var enligt mitt sinne, ej heller gjorde hon besök hos Henschens, som Friisen ej var i umgänge med och hon dessutom var sjuklig och lång väg emellan deras boningsplatser.

På söndags e: m: voro merändels de studerande som voro böjda för att höra Guds Ord samlade hos Henschen då predikan lästes högt, bön förrättades och psalmer sjöngos, hvilket skedde i Henschens rum och när så behöfdes för utrymmet, sutto Augusta och jag i sängkammaren med barnen i knäet, [barnen] Johan och Maria voro så stora att de gingo äfven till de främmande och sutto hos hvilken som heldst af dem.

Bland dessa voro denna vinter [pastor] Carl Oskar Roos [[229]], [pastor] Petrus Brandell [[189]] och Knut Almqvist [[181]] de äldsta och af hvilkas samtal jag fann mesta upbyggelsen. Af de öfriga hade de flesta mera nyligen kommit till omtanke för sin själ. Jag fann mig mycket glad o i andligt uplifvad af dessa sammankomster som vore midt emellan konventriklar och bjudningar. De samlades vid kaffedrickningen och voro alltid qvar till aftonmåltiden, och för Augusta och mig var det lilla besvär vi härigenom hade ett kärt nöje; emedan vi voro rikeligen derföre ersatta genom upbyggelsen och Henschen värderade långt mera att på detta sätt ha umgänge och förfriskning efter sitt arbete, än att i öfverflöd bjuda de rika i denna verlden för att af dem bli bjuden igen.

En afton under det Roos [[229]] med värma bad, kände jag mig hjertligt rörd och fick en liflig föreställning om då lärjungarne pingstdagen ag 4:3 bådo tillammans och ”rummet ”rörde sig” (efter gammal öfversättning). Petrus Brandell [[189]] umgicks oftare än de öfriga hos Henschens och var äfven ibland under veckan qvar en och annan afton. Jag fann nyttigt för mig att höra samtalen emellan honom o Henschen, hvaraf jag blef frigjord från flera fördomar i Christendommen, dock långt ifrån alla; ty jag var mycket omsnärjd af det statskyrkliga och meniskotillsatser eller anläggningar: emedlertid var början skedd till min lösgörelse derifrån.

En gång då Petrus B. [Brandell [189]] var hos oss, frågade jag honom om han i Upsala kände något fruntimmer jag kunde komma att umgås med, som hade lust för att läsa och betrakta Guds ord och deröfver samtala. Han nämnde då en Mamsell Hanna Håkansson [[207]], som nyligen kommit till väckelse Sofia Sjöborgs lefnad Sida 93 av 152 och från landet var inflyttad till staden samt Mamsell Catherine Sofie Sjöman [[233]] från Finland, som en tid vistats i Stockholm och mycket hört [Carl Olof] Rosenius [[274]].

Vi öfverenskommo att följas åt till den sistnämnda den nästkommande söndagen. Då vi ankommo till henne var hon sjuk och låg klädd på sängen. Vattusot var börjad och fortfor tilltagande med betydliga steg, tills hennes död efter 2ne månader inträffade. Hvarje söndag och onsdag gick jag till henne och hade för mig nyttiga stunder i hennes sällskap under läsning och samtal. En dag då jag läste i [Johann] Arndts sanna Christendom [[249]] för henne, kom hennes läkare Dr Glass [[199]] in. Han såg då mycket ung it, var glad och vänlig och visade ej något missnöje deröfver att jag läste för den sjuka, hvaröfver jag sedan han var gången yttrade någon förundran. ”Det viste han ej var värdt” svarade hon. Något förbud i detta fall hade hon ej efterkommit. Hon var af en god fast karaktär. När hon funnit det rätta, lät hon hvarken meniskofruktan eller begär att behaga meniskor hindra sig från dess utöfvande; utan gick frimodigt rakt fram till målet. Genom läsandet af Herman Frankes lefnad [Hermann Francke [339]] hade hon blifvit väkt till omtanke för sin själ, hvartill umgänget med en christen brorsdotter jemte hörandet af Rosenii föredrag bidragit. En tid hade Chatrine Sofie [Sjöman [233]] gått tillsammans med Hanna Håkansson [[207]]; men det kom ej att fortfara; emedan Hanna som läste med kritisk blick; i synnerhet Rosenii Skrifter [[344]], så ofta vid dem gjorde anmärkningar och Cathrine som mera hänsjönk i åskådning och betraktelse deraf, var störd och fann mera godt för sig att läsa ensam eller tillsammans med någon, med hvilken hon mera i detta fall öfverensstämde.

Magister [Carl Oskar] Roos [[229]] gick stundom till henne, hvaraf hon hade glädje och upbyggelse. Vid hennes dödsstund var jag hos henne, äfvensom Professorskan Hvasser [[206]], [Carl Oskars] Roos och några till. Då det var nära slutet och hon låg som i en dvala, inkom tyst en liten ung student, gick utan att se sig omkring fram till hennes säng och knäföll der, betraktande en stund de döende, gick sedan lika tyst tillbaka; utan att lemna någon i rummet upmärksamhet. Detta var en slägting till henne, sedermera Professor Masterthon [[218]]. Professor Hvassers gjorde begrafningen, till hvilken Roos som var der skrifvit versar öfver den kära hemgångna vännen. Fru Fries [professorskan Kristina Wieslander [198]], Caroline Sjöman [[233]] och jag voro bland de få fruntimmer der voro bjudne. Mamsell Johanna Morin [[219]] gjorde jag der bekantskap med.

Någon tid härefter inrättades Upsala fruntimmers förening som sedan år ifrån år kom till så stor utvidgning. Augusta [Henschen [49]] och jag blefvo inbjudna att såsom ledamöter deltaga i den. Vi infunno oss jemte flera fruntimmer i vårt distrikt på kallelse till Fru Vensioe[[243]] som var Direktris och ordförande, för att höra beskafenheten af denna inrättning och af dess blifvande verksamhet. En tid der efter hölls auktion för att samla medel till inköp af lin m: m: till arbete för de fattiga. Augusta hade mycket hushållsbestyr och var ibland klen till helsan, så att hon ej orkade gå i de fattigas hem och tillse hur der var, utan jag fick mest ensam företaga detta och sedan gifva berättelse derom. Så länge jag vistades i Upsala deltog jag i denna verksamhet; men i flera år endast med betalandet af den årliga afgiften, 1 kr: på person, hvilket tyckas vara litet, men med den mängd deltagare blef det dock en stor summa.

Sedan jag kom till Upsala hade jag småningom blifvit klen till helsan, förlorat matlust och var mycket blek; men gick ändå uppe. Om orsaken till min sjuklighet var förkylning eller någon annan, vet jag ej; men det förekom mig såsom starkare födoämnen än jag på Bustorp varit van vid medverkade. Augusta som sedt mig under den tid min bedröfvelse var som svårast trodde att min sjuklighet härledde sig derifrån och antydde detta för [Wilhelm och Carin [47]] Henschens husläkare Dr Söderbom [[238]] som visade mig alltid mycket deltagande, föreskref medicin både vid detta tillfälle och sedan när jag det behöfde: och hans ordination lyckades väl, så att jag fick god helsa efter några års tid. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 94 av 152 Vid midsommarn 1845 var Magister promotion. Henschen ville de gerna att jag skulle få se den från någon god plats i kyrkan och ehuru jag var matt, gjorde jag sällskap med [Petrus] Brandells [[189]] fästmö Carolina Odén ifrån Gefle up till lektarn. Då jag gick upför trappan hörde jag hastiga steg bakom mig och vände mig om. Det var ena marskalken som i förbigåendet såg på mig och sade högt ”nu tänkte jag det var sjelfva döden jag såg”.

Dessa första år då jag ännu hade så få bekanta att göra besök hos, gick jag ofta ut med [Henschens barn] Maria och Vilhelm, besåg ställen i staden och hade merändels till hviloplatser Strömparterren och Östgötha trädgården. En tid orkade jag ej gå längre än till de första sätena vid Fyrisån. På söndagarne då jag bevistat aftonsången, hvar vid jag nästan alltid hade de båda nämnde barnen med mig, gick jag efteråt och betraktade grafchoren i Domkyrkan. En gång träffade jag vid dylikt tillfälle 2ne bekanta från Carlskrona Mamsellerna Emelie Danielson [[93]] och Julie Pihlgard [[143]], hvilket gladde mig, ty jag hade ej sedt någon från Bleking sedan min ankomst till Upsala och tyckte att jag var mycket aflägset från min hemort.

Då Henschen med familj var ut och gick för att njuta af naturen ställdes vägen oftast till Botaniska trädgården och stundom till Lugnet, hvarest barnen fingo plocka krusbär af buskarne så mycket de förmådde äta.

Såsom en liten lärdom att ej göra skilnad på person vill jag nämna, att en gång jag satt hemma i salen och sydde kom en yngling in och frågade om Häradsh. Henschen var hemma, jag ansåg honom att vara en Handtverkslärgosse och svarade att Här. Hd. gensof middag och ej kunde träffas på en stund. Helt obekymrad lät jag honom stå vid dörren (utan att bjuda honom en stol) och talade med gossarne som lekte häst i rummet. Efter en lång stund bad jag Henschen komma ut, som då han öpnat dörren till salen ropade gladt ”Och välkommen Herr Baron” och utsträckte armarne emot honom till en hjertlig omfamning. Naturligtvis blygdes jag öfver mitt beteende och har väl aldrig sedan upfört mig så likgiltigt emot någon som kommit in der jag vistats; utan åtminstone bedt dem sitta ned. Den ankomne var Charles Emil Reverone St. Cyr [[191]], hvars föräldrar voro rika och bosatta i Paris. Han hade varit i [Per Magnus] Elmblads [[191]] skola i Stockholm och der kommit till väckelse, hvarigenom han blef så hatad af sina kamrater att de trampat honom på fötterna som deraf svullnat. Dock teg han dermed tills Elmblad såg honom halta och frågade om orsaken. St. Cyr blef nu en af Henschens söndagsgäster och slöt sig med mycket förtroende såväl till Henschen som till [Knut] Almqvist [[180]] och [Petrus] Brandell [[189]].

En fru Westermark [[245]] från Stockholm flyttade till Upsala med son och tvenne döttrar och bodde i samma gård som Henschens. Hon hade haft mycken jordisk sorg som öpnat hennes hjerta för Guds Ord och började kort efter sin inflyttning gå in till oss på söndags e: m:ne för att deltaga i upbyggelsen och samtalade förtroligt med Henschens såväl om fina andliga som verldsliga bekymmer. Hennes barn voro vid nära samma ålder som Johan och Maria Henschen och blefvo för dem lekkamrater.

Den 6 juni detta år (1845) föddes Esaias Laurentius och Fru Westermark [[245]] bar honom till dopet, emot henne stod Rektor [Rudolf] Annerstedt [[186]] fadder, äfven stod jag fadder åt honom, men mins icke hvem mera. Lille Esaias var något klen i sin mage och orolig, så att det blef för Augusta och mig litet tröttsamt att sköta honom. Vi måste ofta både natt och dag bära honom om han skulle vara tyst och lugn. På nätterna var det naturligtvis Augusta som mest skötte honom och äfven Henschen vakade och bidrog dermed.

Det blef beslutat taga sköterska åt honom och en gång Henschen gick nedåt Kungsängsgatan såg han en liten flicka stå och se sig omkring villrådig hvart hon skulle gå. Han talade med henne och fick höra att hon var från landet och skulle söka sig tjenst. ”Kom med mig mitt barn” sade han då, och framstälde Sofia Sjöborgs lefnad Sida 95 av 152 saken för Augusta som behöll henne att sköta Esaias hvilket hon nitiskt verkstälde, fick ett litet rum ensamt för sig och honom, hvarest hölls mycket tyst när han var somnad och kom någon af syskonen bullrande in så fingo de snart lemna rummet, det var säkert. {not 49} Carin Jansson [[209]] var flickans namn och ännu 1880 är hon qvar i Henschens hus, ehuru hon tidtals varit derifrån, så att hon för det mesta ansets tillhörande nämnda hus. Mycket har hon äfven måst vistas på sjukhus och vid badinrättningar, ty hon har hela sin lefnad varit mycket sjuklig.

Hösten 1845 ankom från Norrland 2ne bönder som i 14 år vid sammankomster förkunnat Guds Ord. Hufvudsakligen Evangelium fritt för intet, och förmodligen för litet omtalat den åtföljande helgelsen. De hade då funnit, att sjelfvåld inom de Christnas krets yppades och många fall i uppenbara synder. De ansågo då att sjelfa läran om rättfärdiggörelsen neml. rättfärdighetens iklädande och tillräknande då om man kommit till tron på Christum och lefde uti Honom, var oriktig. Rättfärdigheten skulle vara fullkomlig. Genom tron blifva man alldeles fri ifrån synd. En sådan lära hade äfven talaren Erik Jansson [[210]] börjat förkunna och de hade förenat sig med honom. Dessa 2ne män voro ståtliga till utseendet, mycket bibelkunniga och vältaliga {not 50}. De hade begäran från Erik Jansiska församlingen till Henschen att åt dem skrifva klagomål, förklaringar och försvar för att inlemnas till Consistorium. Af Presterskap och Länsman hade de blifvit i hög grad illa behandlade och Henschen som af själ och hjerta arbetade för Religionsfrihet lofvade att vara dem behjelplig. Nämnde Män Ola Olsson [[227]] och John Olsson [[226]] började genast tala för oss sin nya lära och som de några dagar vistades i Upsala hunno de så väl i sitt logie. Skomakare Holmgrens [[204]] som hos Henschens att uttala sina tankar, hvilket skedde med nit och varma. Holmgren blef så öfverrumplad att han knappast kunde reda sig och [Petrus] Brandell [[189]] som bodde i huset och hörde det, måste hjelpa honom med svar och bevis emot dem. Fru Henschen (Augusta) var från barndommen kunnig i Bibeln och fast i sin öfvertygelse, så att hon mötte deras påståenden med motsägande bibelspråk: hvaremot jag var mera tyst och öfvertänkte saken. Äfven motstod Henschen dem ej så starkt, hvarföre Ola Olsson [[227]] satte sig hos Henschen och John [[226]] hos mig att länge tala för oss. Jag märkte att John Olsson trodde att han hade mig på väg att emottaga hans öfvertygelse. I detta hopp lemnade han mig. Jag var på aftonen och under nattens stillhet ganska orolig under tanken på, om jag med så många andra hade feltagit oss i detta viktiga ämne, om jag för att nu komma till rätta skulle genomgå nya erfarenheter kanske lika svåra som dem jag vid min väckelse och sedan under pröfningar förut genomgått förr än jag kom till frid i visshet om nåden. Skulle jag nu ha kommit till Upsala för att genomlefva ett långt lidande i andligt afseende.

Efter några dagars fundering ensam med Augusta, ty [Lars] Henschen var i Stockholm inkom [Petrus] Brandell [[189]] en afton och läste för oss ett långt bref ifrån [Carl Olof] Rosenius [[274]] öfver detta nyväkta ämne, och detta bref jemte hvad Brandell öfver denna sak yttrade, blef mig lugnande och befästande i den tro hvaruti jag lefde. Omkring 14 dagar derefter kommo Norrlänningarne tillbaka. John Olsson [[226]] började då tala med mig och frågade hur jag nu mådde, hvarpå jag svarade: ”väl”. Fastän jag dagligen syndar, har jag förvissning om förlåtelse och nåden i Jesu Christo. Han syntes då sorgsen och lemnade mig, aldrig mera väckande samtal i detta ämne.

Sedermera kom en flicka Anna Maja [[183]] till Henschens med handlingar till Consistorium. Hon var ganska snäll och upriktig. På natten då hon låg i samma rum med mig företogo vi oss att omtala och jemmföra våra erfarenheter i andligt, stycke för stycke ifrån början af vår väckelse till innevarande

49 Med afseende på rummet feltog jag mig om tiden. Det var ej förr än 1846 då Henschen köpt egen gård och vi deruti inflyttat, som Carin [Jansson [209]] med Esaias bodde i ensamt rum 50 De hade på kallelse af Consistorium kommit till Upsala för att förklara sin lära och besvara de klagomål deras kyrkoherde gjordt emot dem Sofia Sjöborgs lefnad Sida 96 av 152 stund. Allt öfverensstämde tills vi kommit till tron och lif i Christo. Här bröts vägen. Hennes ledare gjorde det påstående att nu var all synd hos henne borta, verkligen borta, så att ej ens frestelse dertill funno {not 51} Hon skulle nu vara helig i sig sjelf… [osv] … Dock har jag hört att sedan hon kom till Amerika, fann hon Erik Janssons [[210]] bedräglighet och begaf sig bort ifrån hans församling. Äfven John Olsson [[226]], som en tid var Biskop ibland dem, öfvergaf läran och flyttade ifrån dem.

En gång voro hos Henschens 18 ErikJansister [[210]] som sutto på gården längs åt trädgårdsmuren och sjöngo af sina sånger, hvilket väckte upmärksamhet, då i Upsala den tiden så litet var kändt af andliga rörelser. Studenterna som plägat besöka Henschen blefvo utom några få de äldsta, rädda för att gå till honom. Vi lefde i sådant fall ensligt en tid.

[Baron] St. Cyr [[191]] fick bref från [Per Magnus] Elmblad [[191]] att han ej skulle umgås hos Henschens för att ej träffa ErikJansister och smittas af deras villfarelser. Han lydde men hvad blef följden? Snart uphörde han äfven att gå till sina förtrogna af de christna studenterna. Jusst vid det här undandragandet såg jag honom en söndags e: m: då jag gick öfver torget stå der och se sig omkring, liksom obeslutsam hvart han skulle gå. Flera gånger har jag ångrat att jag då ej gick till honom och bad honom följa mig till Henschens. Derefter såg jag honom en gång promenera med förnäma damer, sedan en afton sjungande vid ett studentfenster, klädd i svarta sidenkläder troligen från Paris, hvarest hans föräldrar bodde. Detta allt var lofliga saker; men dock för honom dragande från Christendommen och ofta går affallet denna väg, först till den finare verldsligheten och sedan i grofva uppenbara synder.

Hösten 1845 flyttade Henschens i Klintebergska gården vid Odenslund och den dagen vi begåfvo oss dit åkte jag med [sonen] Esaias i knäet något tidligt, för att emottaga och tillse sakerna som ditfördes, Augusta med öfriga af huset dröjde på gamla stället tills på aftonen. I skymningen dröjdes mycket länge med det lass jag väntade och ljus hade jag ej-Esaias som jag satt med i drag vid öpna dörrar gret ouphörligt. Ej kunde jag lemna honom och tillse sakerna då det var mörkt och ej någon fanns i huset. Slutligen ankom lasset med hjelphustrun Madam Högblom [[208]], som då tände ljus och stälde någorlunda reda tills de öfvriga ankommo. Detta var en besvärlig dag; men vi kommo att be ganska bra och hade vackrare omkring oss än på förra stället. Sednare på hösten var jag mycket klen till helsan och fick ett ledigt studentrum att ensam bebo en tid för att kunna hemta mig. Under den tid vi bodde i Klintbergska gården kom missionär Hamberg [gift med Louise Mothander [217]] på besök, att träffa Henschen före sin utresa till Kina. Han sjöng då för oss en Missionssång, hvilket var mig mycket vackert.

Henschen hade köpt egen gård på öfra Slottsgatan efter en Handlande Ernlund [[195]], dit vi flyttade 1846, i detta hus bodde jag på öfra botten i ett litet rum och hade [barnen] Wilhelm [4 år] och Maria [6 år] hos mig. Näst derintill öfver trappan till köket hade Simon Brandell [[189]], som inakorderat sig hos Henschens, sitt rum. En dag kom han ifrig in till mig och bad att få byta rum med mig; emedan han fått hufvudverk af köksoset och ej kunde läsa, som jag härmed var ganska nöjd, blef beslutet snart fattadt och på aftonen omflyttade vi våra saker. Nu hade jag större utrymme, så att [barnet] Johan [9 år] äfven kunde vistas hos mig, hvilket i synnerhet var behöfligt, då han ibland plågades af tandverk och ej hade ro på nätterna, då jag vakade med honom och använde några medel för att lindra hans smärta.

Johan hade tidigt lärt läsa i Småbarnsskolan, och började, om jag mins rätt, vid denna tid gå i Cathedralsskolan samt läsa sina lexor för en studerande. Maria började läsa för sin Mamma och äfven

51 Då Anna Maja [[183]] och Erik Jansons hustru [Maria Larsdotter [210]] en gång gått till Stockholm för att få tala med Konungen, hade de dertill löfte, men när de gingo upför slottstrapporna, blefvo de af den lägre betjeningen, tillbakaskuffade och förhindrade att träffa Kungen. Då de omtalade detta för Augusta och mig, frågade vi hur det kändes om de blefvo förargade; ”Inte kände vi något inte” svarade de. Dessa ord voro deras valspråk. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 97 av 152 stundom för mig. Wilhelm [4 år] lärde jag läsa och antog härvid samma sätt som min far haft med mig. När han var trög och ovillig åkte han ner ifrån stolen och kom nästan under bordet, då jag uplyfte honom, borttorkade jag svett och tårar och lät honom åter fortsätta sin läsning. På morgnarne var han mycket tidigt vaken och började tala med mig, då jag lärde honom räkna och några lätta saker ur geografie eller historia, allt förstås af enklaste slag. Maria sydde litet hemma; men gick sedan till fröken Albertina Nordenkreutz [[224]] för att lära alla finare handarbeten.

Augusta behöfde biträda i köket och till sömnaden af barnens kläder och jag öfvertalade henne att ta någon ung Mamsell i huset hvilken kunde medhinna af dessa saker mera än jag som i sådant fall kunde vara Henschen mera behjelplig med skrifning. Detta blef beslutadt och en fröken Marie Valdenstråle [[241]] kom till en början i huset. Jag fick nu egna mig mer åt skrifning dels af extra saker Henschen åtagit sig rörande Religions förföljelse och dels utskrifning efter Henschens diktamen af Rådhusrättens protokoller, hvilket rogade mig mera än de vanliga fruntimmerssysslorna och hvilket jag i två á tre år fortfor med.

Morgonen den 28 september 1847 kom bud up till mig på mitt rum, att Augusta lyckligt fått en liten son. Han blef i dopet kallad Salomon Eberhard (detta sednare namn efter sin Mammas Farbroder, den namnkunnige Läkaren Rosenschöld [151]).

Henschen hade sitt arbetsrum på öfra våningen och der voro vi stundom om aftnarne samlade att höra Guds Ord. Då vi en gång många sutto der uppe i detta ändamål, hördes knackning på dörren och vid öpnandet efterfrågades Simon Brandell [[189]] af en liten spenslig yngling, som önskade hyra rum hos Henschen. Han bjöds att sitta tills vi slutat läsningen, hvarefter rummen besågos och han hyrde ett i närheten af Henschens rum. Detta var Claes Hultkrantz [[205]] som blef en af Henschens förtroligaste vänner och bodde qvar i huset i många år samt inakorderade sig äfven för middagsmåltiden. Hultkrantz hade utmärkt klart hufvud och stora gåfvor att förkunna Guds Ord, hvartill han äfven var mycket villig och så ofta Henschen någon qvell hade ledighet och bad honom hålla föredrag hos sig, så gjorde han det, hvarigenom vi alla i huset och några af hyresgästerna samt andra vänner, fingo en önskad upbyggelse och glädje. Den tiden tänkte Hultkrantz på att en gång resa ut som missionär men han fick en svår och långvarig frossa, hvarigenom hans helsa blef fortfarande klen, så att han ej ansåg sig ej kunna förverkliga denna tanka, utan fattade i stället det beslut att verka inom fäderneslandet, gick in vid Akademien och blef Theologie Professor i Upsala. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 98 av 152

Figur 12 Familjen Lars Wilhelm Henschen 1867. Bakre raden fr.v: Sönerna Esaias, Salomon, Wilhelm och Josef Henschen. Främre raden: Sofia, Lars Wilhelm, Maria Henschen. (Alvin id 93020)

Studerande Ahlberg [[180]], som sedermera inrättade en undervisningsanstalt för skollärare och kolportörer, var en tid inakorderad hos Henschen och talade med mycken lätthet öfver Guds Ord. Han genomgick förebilderna af Christus i Gamla Testamentet under den tid han var hos oss.

En prest ifrån Norrland vid namn Lundqvist [[216]] kom äfven till Upsala och blef inakorderad hos Henschen, medan han uppehöll sig vid universitetet för att ta Pastoralexamen. Äfven han talade för oss öfver Guds Ord då han dertill hade ledighet.

Min brefvexling med Alexis [Lindblom [71]] fortgick ifrån min ankomst till Upsala lugnt och oafbrutet; men som min sjuklighet fortfor och jag så väl härigenom som af de föregående omvexlingar af oro, hopp och åter oro, jag häruti omnämnt, till mina känslor förändrats, kom jag på den tanken att jag såsom skiljd från Alexis möjligen kunde finna mig nöjd att veta honom förenad med någon annan och jag ansåg för en skyldighet af mig att härom underrätta honom; i synnerhet som detta under en längre tid ofta återkom i mina tankar. Detta besked verkställdes redan i januari 1846 (men för att ej så ofta ombyta ämne införde jag ej denna sista meningen för än tiden var inne att fullfölja rörande Alexis och mig). Jag skref öppet till honom att huru innerligt jag älskade honom voro dock mina känslor förändrade och den ungdomliga kärlekens varme fans icke mera hos mig. Jag bad honom att om han skulle känna någon böjelse vakna hos sig för någon yngre flicka, han då ej skulle motverka denna, ty jag trodde mig nu kunna med lugn tänka mig honom, såsom förenad med någon annan, om han derigenom kunde bli Sofia Sjöborgs lefnad Sida 99 av 152 lyckligare än med mig. Mitt bref var, om jag så får säga, ett anbud till frihet i händelse han önskade den; men ej någon begäran om uplösning af vår förlofning.

Till svar härpå fick jag af d. 3 Februar ett hjertligt gripande svar. Han hade blifvit mycket bedröfvad vid genomläsandet af mitt bref, men tackade för min öppenhjertlighet. Våra ringar ville han att vi skulle behålla och afse tiden hvad som skulle kunna hända oss. Blefve han i tillfälle att gifta sig, önskade han att vi skulle förenas och ansåg att vi skulle kunna bli lyckliga, fastän våra känslor ej voro så eldiga som i ungdomen. Utan mera såsom en innerlig vänskap, hvilket förhållande, såsom han sant nämnde; äro i de flesta ägtenskap: Han ville ej att jag då skulle omtala dessa bref, eller denna fråga, så att den kunde komma för hans föräldrars [Johan Christer och Märta Christina] öron. Öfver detta svar blef jag ganska tillfredsställd och vi skrefvo åter som vanligt.

Den 14 mars afsände han ånyo bref till mig, hvaruti han besvarade en bjudning af Henschen att han skulle komma till Upsala och någon tid vistas hos Henschen. Detta måste han för denna sommar försaka; emedan han ej kunde göra några resor mera än till sina Föräldrar, då han tänkte att möjligen dricka Ronneby helsobrunn. Ifrån Ronneby hade jag bref i april och man och juni, hvilka alla buro en melancholisk saknadsfull prägel. I juli erhöll jag bref från August Lindblom att [brodern] Alexis insjuknat i nerfsjukdom, så att jag ej på någon tid kunde få bref ifrån honom {not 52}. Som jag ansåg det var en vanlig nerffeber, blef jag, ehuru sorgsen häröfver, dock ej utan hopp att han efter några veckor åter skulle tillfriskna. Jag bad Aug. i mitt svar ej låta Al: anstränga sig att skrifva mig till förr än han utan skada kunde göra det och fick snart åter bref med underrättelse att det var slagattack Alexis fått. Nu blef min bedröfvelse mycket stor. O hvad jag nu ville vågat om vi förut varit gifta! Jag hade då fått vara hos honom, sköta, tillse och omhulda honom natt och dag, fått läsa för honom och tala med honom vid tillfällen då han det orkade höra, och i sorg och känt mig lycklig.

Jag hade skrifvit till hans Moder [Märta Christina] och frågadt om hon tillät mig få komma till henne, för att vara henne behjelplig sköta Alexis, men fick här på afslående svar genom Aug:[August, Alexis bror], innehållande att så väl Alexis föräldrar som hans läkare bådo mig för all del ej komma dit, emedan Alexis som var mycket svag och lätt uprörd skulle kunna få en förnyad slagattack genom att träffa mig. I mitt inre erfor jag det så att jag antingen ville resa till Al: för att blifva hos honom tills döden skiljde oss åt, eller ock ej göra något besök hos honom; ty att träffas och åter skilja hade blifvit i hög grad påkostande både för honom och mig. Åter förbidade jag en tid, men funderade fram och åter om jag ej ändå kunde resa och skref om denna min önskan till [moster] Carin Henschen [[39]], som vid ett tillfälle omtalade detta för Al:s moder och fick till svar: ”Helsa Sofia att om hon än kommo till Ronneby får hon ej gå in till Alexis”. Härmed förhöll jag mig stilla för en tid och blef nästan lugnare än förut då förhållandet varit det, att desto närmare det led emot bestämda tiden för resan, desto mera orolig blef jag, hvartill möjligtvis en bidragande orsak var, att jag kände det påkostande att kanske för alltid skiljas ifrån [Lars och Augustas son] Wilhelm och i öfrigt hela Henschens hus.

Sommarn 1848 reste [Lars] Henschen och Augusta med de två äldsta barnen till Bleking [Johan och Maria] att någon tid vistas på Bustorp {not 53}. Henschen var då hos Alexis och frågade honom om han ville eller önskade att jag skulle komma till honom, hvarpå han ej svarade eller tillkännagaf något. Genom Aug: [August] hade jag haft underrättelse att Al: sommarn 1847 var som det syntes på bättringsvägen, så att Läkaren och Als anhöriga hade hopp om hans tillfrisknande; men småningom aftogo krafterna igen, och han blef svagare än förut.

52 Denna första underrättelsen om Alexis sjukdom lärer varit genom bref från August till Henschen, efter hvad jag af det efterföljande brefvet funnit 53 I blyerts: Orätt. Endast Johan reste med. Maria var bjuden till Kronofogde Nibelius [[221]] på landet (Husby). Sofia Sjöborgs lefnad Sida 100 av 152 Under den tid Henschens vistades i Bleking hade jag jemte dessa omsorgen för huset och de hemmavarande barnen. En Häradshöfding Ljungberg [[213]] med Fru och son bodde några veckor på deras begäran i öfra våningen och i sällskap med dem voro vi alla en gång på Skokloster att bese märkvärdigheterna. Då Henschen med familj återkommit, antogs till biträde för Augusta Mamsell Gustafva Svedberg [[237]] en snäll ordentlig flicka från Söderhamn.

Den förutnämnde Mamsell Hanna Håkansson [[207]] som för längre tid sedan börjat umgås med Henschens, hade nu köpt ett hus vid Slottsdammen och hade Studerande inakorderade hos sig. På söndagsaftnarne plägade de vara tillsammans i Hannas rum under Guds Ords läsning och goda samtal. Vid dessa tillfällen voro vi stundom med och qvar till aftnarne samt hade trefligt genom detta umgänge. Äfven blefvo vi bekanta med Pastor [Gustaf Leonard] Sparrmans [[234]] i Vaksala och gingo emellanåt dit för att höra hans kraftfulla predikningar samt tillbringa aftnarne hos honom och hans älskliga Fru, En Pastor [Jacob] Wadman [[238]] fr. Norrland vistades en tid i Upsala och Vaksala, på hvilket sistnämnde ställe han stundom predikade och var mycket gerna hörd. Han umgicks äfven mycket hos Hanna Hn [Håkansson [207]].

Till Henschens kom en dag på besök en kolportör Ljungberg [[214]] gående från Gefle för att begifva sig till Stockholm. Vid middagsbordet omtalade han sin omvändelse och huru han nyligen med outsäglig glädje fått erfara förvissning att vara Guds barn och detta öpna omtalande af så heliga ämnen, väckte hos mig, som var upfostrad i de Schartauanska mera slutna och försiktiga skolan, mycken förundran. Jag ansåg honom handla ovisligt och emot Frälsarens vilja, då han ej kände de personers tänkesätt som hörde honom. När vi sedan blefvo bekanta fann jag honom vara en varm och liflig Christen, som dock tog i min tanka för mycket inflytande af sina känslor, så väl de glada som de sorgliga. Han dröjde en längre tid hos Henschens både denna och flera andra gånger han dit återkom, och höll Christliga föredrag på mitt rum och äfven ibland ut på landställen.

Vid den märkvärdiga fången ”Dalpelles” [Djos Per Andersson [254]] beredning till döden vistades han i Upsala och då denna fånge som snart skulle halshuggas ej velat lyssna till Fångpredikantens förmaningar; emedan han ansåg dem gjorda blott å Embetets vägnar ej af tron i hjertat; så blef han bevekt af [kolportören] Ljungbergs [[214]] tal och förställningar då denne fick tillstånd att för en tid göra honom besök. Fången blef mycket ångerfull, begärde Pastor [Carl Oskar] Roos [[229]] att bereda sig och kom under Roos´s och Ljungbergs samtal med honom, till en verklig omvändelse, bad alla han förolämpat om förlåtets, äfven den prest han föraktadt, hvilken han nu visade sin hjertliga kärlek och som jemte Roos var honom följaktig i vagnen till afrättningsplatsen [avrättad 28 mars 1853].

Ett eget förhållande kom jag i erfarenhet af, under dessa sista åren. Jag hade förr under mitt vistande i Carlskrona och Ronneby ofta umgänge med dem som voro emot min sinnesförändring och sökte draga mig tillbaka i hvad jag förut varit. Häremot måste jag alltid vara på min vakt och iaktaga den i alla förhållanden nödvändiga vaksamheten. När jag sedan i Upsala nästan endast var omgifven af likasinnade med mig och vi hade vår glädje i upbyggelsen af Guds Ord, ansåg jag mig mera trygg för frestelser. Vaksamheten blef slappare och efter någon tid märkte jag förseelser frambryta oftare än under mitt vistande på Bustorp. Jag kom in i onyttigt tal och någon gång var jag äfven för mycket munter och enligt mitt naturliga lynne skämtsam, hvilket efteråt så mycket mera oroade mig som jag förebrådde mig att jag kunde vara glädtig då Alexis låg på sjukbädden i plågor. Vid ringa anledningar blef jag otålig och var emot barnen stundom häftig. En gång blef jag äfven emot Augusta häftig under ett samtal med henne och blef häröfver genast mycket ledsen. Jag gick upp på mitt rum och spasserade der fram och åter i betraktelse af huru jag till mitt inre tillstånd var lik det fordna. Huru kunde jag så ofta tänka på förlåtelse af Gud, då jag åter och åter syndade. Jag kunde då ej och ville ej bedja, men efter Sofia Sjöborgs lefnad Sida 101 av 152 omkring en timmas egna funderingar kände jag dock behofvet dertill. Hvart skulle jag eljest få? Till hvem skulle jag eljest kunna vända mig? Jag nedföll i bön och blef åter förvissad om förlåtelsen i Jesu namn. Mitt hjerta var dock sargadt af synden och jag behöfde i fullare mått omfattat Evangelium och någon tid vända mig bort ifrån det ständiga betraktandet af mitt eget elände; för att få en djupare innerligare frid och mera kraft till helgelse.

Ett af dessa åren i Juli och augusti månader, (möjligen 1847 {not 54}) var [Lars] Henschen många veckor sjuk i en trånfeber, var vid nedstämd och sorgsen sinnesförfattning och ganska mätt, talade ofta om döden som han trodde vara i annalkande. Det var en mycket sorglig tid i synnerhet för Augusta; men som han ej låg ständigt, utan somliga dagar gick uppe i sitt rum, så egde vi ändå hopp att han skulle återfå helsan. Under denna sjukdom hade han en märkvärdig dröm eller syn och upritade i sin psalmbok huru det föregick honom. De tio tusende pund han var skyldig åt ena sidan, och midt emot vid den andra, Christi tillfyllestgörelse och försoning. Henschen var af denna föreställning uplifvad, tröstad och glad och återkom småningom till helsan.

På hösten 1848 hade Henschen tagit studerande O: [Otto] Borell [[85]] af Calmar nation, till informator åt sina barn och vid midsommarn följande året hyrde han för deras skull på Håga, dit jag med barnen och Informatorn utflyttade och qvarbodde till Skolterminens början, då Johan, och Vilhelm som skulle intagas i Cathedralskolan måste vara åter i Upsala. Borell [[85]] var af ett melancholiskt lynne och mycket sjuklig, Han hade äfven haft många sorger och talade med stor saknad om sin hädangångna moder. Detta väckte mitt deltagande och då han tillika med allvar och värma omfattade Christendommen och jag fann nytta af hans samtal, fattade jag en stark vänskap för honom, som blef fortfarande. Jag önskade vara honom till någon liten hjelp, tillsåg honom vid sjukdomstillfällen, och då han var mycket klen vakade jag hos honom samt kom i ett moderligt förhållande till honom; så att ungdommen inom vår umgängeskrets ofta kallade honom för min son.

[i marginalen]Under dessa år blef i Upsala tillfälle att höra goda predikningar. Thorén [[281]] hade börjat väcka upmärksamhet för sin djupa allvarliga framställning af Guds Ords sanningar, som blef till allt mer och mer upbyggelse allt eftersom hans egen andliga erfarenhet ökades. [Carl Oskar] Roos [[229]] var mycket omtyckt och predikade till välsignelse. [Johan?] Eklund [[256]] började mera lifaktigt förkunna Guds ord och dröjde [?] erfarenhet deruti samt var omtyckt af många.

Det följande året [1849] hyrdes på Nordby [[286]], äfven i närheten af Upsala. Kort före vår utflyttning till detta ställe var jag på ett 14 dagars besök i Stockholm, för att uträtta hvarjehanda som låg mig om hjertat. Ännu hade jag ej uphört att tänka på resa till Bleking, att vistas hos Alexis föräldrar och få tillse honom; men jag kunde ej fatta något beslut härom; utan önskade mig ett bestämt råd i denna ömtåliga sak. Professor [Carl Johan] Schlyter [[158]] vistades vid denna tid i Stockholm såsom riksdagsman och som jag af bref från honom jag läst, funnit att han i rådgifvande var mycket grundlig och fast, beslöt jag att gå till honom. Jag träffade både honom och hans fru hemma och sedan jag sagt dem hvem jag var (ty jag var alldeles okänd för dem båda), omtalade jag förhållandena och mina tankar att besöka Alexis; ehuru jag af hans föräldrar och Läkare blifvit afrådd derifrån. Han sade mig då att jag ej borde resa, och då jag var något ihärdig och nämnde såsom skäl att jag ville läsa Guds ord för honom Alexis och vid tillfällen tala med honom om andliga saker, sade Schlyter hastigt och något förebrående; ”tror Mamsell S. ej att Gud kan verka på hans själ genom någon annan? Gud som har så många medel kan uträtta det samma; utan att M besöker honom, det skulle kunna vecka en rörelse som kostade honom lifvet”. Derefter

54 Af ett bref från hans syster Carin [Henschen [28]] hvilket jag funnit sedan detta skrifs, finner jag att det måtte varit 1848 Henschen var sjuk på nedannämnda sätt. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 102 av 152 lemnade jag helt och hållet tanken på att resa till Ronneby, så länge Alexis låg på sin sjukbädd. Jag gick efter några dagar till [Carl Olof] Rosenius [[274]] och anhöll att han på aftonen i sammankomsten skulle bedja för Alexis, och som jag der qvarstadnat hörde jag den hjertliga förbön han fällde, dock utan att nämna något namn, blott gifvande en liten beskrifning om sjukdommen och det svåra lidande Al. var stadd uti. Rörelsen var stark och jag märkte att flera vände sina blickar åt mig, främlingen, som de förmodligen anade stod i förbindelse med den, för hvilken bönen upsändes.

Mina systersöner Carl [[8]] och Magnus Fürst [[9]] hade jag den glädjen att tvenne gånger träffa. [Carl december 1846 i Stockholm] De hade skrifvit mig till om sin ankomst till Stockholm och jag var först hos dem på Serfimer Lasarettet och bjöd dem sedan en afton till mig hos min värdinna, Fru Nollroth [[222]]. Att detta var mig mycket kärt var naturligt.

Äfven gjorde jag besök och bekantskap med min Farbrors, Öfverstelöjtnant [Carl [14]] Sjöborgs enka [Eva Charlotta], född Steinhoff [af Stenhoff]. Hon var en innerligt vänlig och gladlynt Gumma och jag fann mycken trefnad af hennes sällskap. Vi reste tillsammans på båt till Djurgården och för en hel dag helsade på min kusin [Nils Henriks dotter] Hilda Sjöborg [[15]] gift med Kongl Secter [?] [Vilhelm] Dahlman [Dalman], Utgifvare af Stockholms Dagligt Allehanda [[320]]. Med dem hade jag gjort bekantskap under ett föregående vistande i Stockholm och var mycket intresserad af att samtala med Hilda, hos hvilken jag fann så mycket af det Sjöborgska lynnet, tänke- och talesätten. Hon hade utmärkt bildning, var mycket musikalisk och spelade ofta forte piano på konserter, äfven öfversatte hon berättelser från Tyska och Franska språken för sin mans tidning. Några egna barn hade hon ej; men hade tagit till fosterson en liten brorson till Dahlmans.

Min kusin Augusta Sjöborg [Hildas syster [15]], som min bror talat mycket om, träffade jag ej någon gång, emedan hon vistades på längre afstånd från Stockholm, då jag var der. Hos Riksantiqvarien [Bror Emil och Anna Mathilda Ekecrantz] Hildebrands [[114]] var jag äfven en gång på besök och hos en ungdomsvän, Enkefru Erika Kindgren [Erika Kihlström [124], änka efter Otto Bernhard Kindgren] som vistades hos sin dotter, gift i Stockholm.

Med Fru Nollroth [[222]] var jag ganska god vän; men disputerade dagligen med henne rörande Schartaus skrifter [[346]]. Hon påstod, att de verkade ett logiskt tillstånd, och att ej någon som läste dem kunde komma till tro och frid genom dem, men jag bestridde detta och omtalade att jag jusst under den tid jag mycket läste [Henrik] Schartau [[275]], fick jag visshet om mina synders förlåtelse, var således kommen till tron på Christus, hvarom jag erfor en glad förvissning. Det var för mig ovandt och eget att göra påståenden om detta, men jag kunde ej förneka Guds stora nåd emot mig; utan måste omtala det. Fru Nollroth hade ifrigt läst Schartaus skrifter [[346]]; men fick derunder alldrig frid i sin själ och trodde derföre att detta nödvändigt skulle vara förhållandet med alla som läste dem.

Nu kommer jag till berättelsen om det sista ändamålet med min resa till Stockholm, hvilket blef till största inflytandet på mig. Af [kolportören] Ljungberg [[214]] hade jag hört att Oskar Ahnfelt [[74]] under ett vistande i Carlshamn [Karlshamn], träffat 2ne af mina ungdomsvänner, Beata Steinhoff [[162]] och Anna Anglin [[96]] och då han under samtal med dem framstälde Evangelium, hade de erhållit frid och trosvisshet. Angående denna berättelse ville jag tala med honom, men jag viste ej hvar han bodde. Då jag en söndags e:m: på Söder gick ut, hörde jag från ett fenster starka guitarr toner och vacker sång. Jag gick dit in och träffade [Oscar] Ahnfelt. Snart voro vi i samtal om det ämne jag önskade och då jag yttrade att jag ansett om de förutnämnde båda vännerna i många år före min flyttning från Bleking varit troende Christna fick jag af honom meddelanden som visade, att de ej haft någon innerlig varaktig frid Sofia Sjöborgs lefnad Sida 103 av 152 och ej erfarit nådens fullhet. …. [osv] … Det kändes som ett moln fallit från min panna, all oro vek undan och jag fick erfara den hjertligaste glädje.

Återkommen till Upsala och utflyttad på landet, hvarest voro besvärligheter genom en svårmodig och kinkig tjenstflicka (Carolina) [[184]] fick jag dock länge behålla denna nästan oafbrutna glädje och allt var mig ganska lätta att bära.

Under förra sommarn 1849 hade studerande Carl Johan Edvall [[193]] af Norrlands nation, numera kyrkoherde i Thorsåker, Östra Ångermanland, ofta varit på Håga och under promenader med Borell [[85]], med honom uppgjordt att vid återkomsten till Upsala samma höst, då Edvall på Borells ställe skulle emottaga Informatorsplatsen hos Henschens, börja en sångförening, hvaruti äfven fruntimmer skulle deltaga. Detta kom till verkställighet, Edvall blef sånglärare och öfningarne skedde i den dubblett som begagnades till barnens undervisning och Edvall bebodde, men snart erbjöd Henschen sin nedra våning dertill. Fru Mathilda Carlsson[[190]] spelade forte piano, 5 á 6 flickor, som hade bästa rösterna af dem bland våra bekanta, som älskade Guds Ord, och några Studerande kommo om aftnarne tillsammans och inöfvade sina stämmor. Vid dessa tillfällen började Henschen äfven läsa något, bön hölls och menniskor kommo för att höra. Så småningom utvecklades 1850 detta till konventriklar, som mer och mer besöktes.

Den 5 Maj 1850 var för Henschenska huset en ganska märkvärdig dag. Den älskade [sonen] Johan Peter Daniel [13 år], som till sitt lynne var häftig, finkänslig, starkt begiven på lekar och krinsvärmande i staden, äfven medlidsam och ömsint emot meniskor och djur, ofta ångrande o orolig, då han var olydig emot sina föräldrar och för länge om aftnarne varit ute, samt flera gånger erfarit förskräckelse för synden och fruktan för sitt själstillstånd, var nämnde dag mycket yr och uptänd i lek. Han hade omkring sig en svärm med pojkar, som han inöfvat i exercis och hvilka i deras sjelfgjorda uniform kommenderades af honom in på Henschens gård. Plötsligt blef han dervid betagen af stark ängslan, föll i gråt och skyndade in. Hans Föräldrar voro denna e:m: hos Hanna Håkansson [[207]] och jag hos Ulla Wedin [[242]] med några vänner och [barnflickan] Gustafva [Svedberg [237]] var ensam att söka trösta honom. Jag hade ej ro att länge vara borta utan gick hem under läsningen der jag var. Då jag, efter att af Gustafva fått underrättelse om ofvanstående rörande Johan, inkom på hans rum, fann jag honom mycket uprörd liggande på sängen och talade då med honom om Jesu stora kärlek och nåd; men hans oro och tårar kunde ej så snart uphöra. Hans föräldrar hade efterskickats och då hans far med hjertlig kärlek o rörelse talat och bedit med honom, stillades han något, fick någon hvila om natten och började efterföljande dag att med största begärlighet läsa Nya Testamente, fortfarande hela veckan att nästan ouphörligt läsa i Biblen och bedja. Derefter började han ånyo läsa för [Carl Johan] Edvall [[193]] såsom förut; men hade alltjemnt längtan efter Guds ord och blef ovanligt mycket öm till samvetet.

Han var så rädd för osanfärdighet att han vid sina svar eller någon berättelse han gjorde noga betänkte sig och stundom tog tillbaka några ord, då han om dem var osäker, äfven utöfvade han den noggrannaste lydnad emot sina föräldrar. Vi få nu lemna den älskliga Johan för en tid och återgå till berättelsen om annat.

Den förut omnämnde Fru M [Mathilda] Carlsson [[190]], en varm Christen, som någon tid bodt i Upsala, jemte några andra fruntimmer af våra bekanta börjad tänka på inrättandet af en arbetsförening för missionen och i samråd med Henschen beslöts att denna nu instundande vinter skulle komma till verkställighet. Vid sammanträde af dem som för denna sak intresserade sig valdes till Direktriser Fruarne [Mathilde] Carlsson, [Augusta] Henschen, Arndts [[187]] och [Ulla] Wedin [[242]] samt Mamsell [Hanna] Håkansson [[207]]. Till Förestånderska valdes jag, [Lars eller Augusta?] Henschen blef rådgifvare Sofia Sjöborgs lefnad Sida 104 av 152 och bestyrare i allmänhet och Borell [[85]] sekreterare samt föreläsare, under arbetet af missionstidningar och andra goda skrifter, äfven omvexlades med sång af de deruti inöfvade. Detta var mig veterligen den första arbetsföreningen i Upsala och den blef mycket besökt. Vi sammankommo hvarje onsdags e:m: i Henschens nedra våning, från landtställen omkring Upsala kommo många dit och antalet medlemmar ökades, genom Fru Carlsson , som hade ett utmärkt godt och tilldragande sätt samt umgicks i flera familjer af den fria verlden, blefvo flera fruntimmer böjda för att höra Guds ord, bevista sammankomsterna och arbetsförändringen och förblefvo Christna. Till en början hölls ej några bibelförklaringar, utan var blott läsning och sång som nämnt är, och att Henschen någon afton då han var ledig kom in och läste något kap. i Biblen, derom sade ett och annat ord samt bad.

De allvarliga väckelser och starka rörelser, som genom sammankomsterna åstadkommos väckte äfven fiendskap hos en stor del af Upsala innevånare. En e:m 1850 troligen i augusti möjligen i juli månad då vi voro samlade att höra Guds ord, inkommo på Henschens gård en mängd karlar under mycket väsende. Omkring ett gammalt bord som matlagerska Sissa [Petersdotter [142]] begagnade till fiskrensning, skockade sig många och hade der bränvinsflaska och glas. Fina studenter höllo sig icke för goda att supa hamnbusarne till ur samma glas, förstås under smädande af ”Läsarne”. Från gatan, som äfven var upfylld med folk började de intränga i salen. De Christna Studenterna gingo ut för att stilla och hindra folket, men 2ne af dem Hammar [[201]] och Nordblom [[222]] blefvo illa knuffade och slagna i ryggen, så att de ej länge kunde fortfara. Jag ställde mig i förstugan och hade nästan bättre framgång uti att skjuta folket tillbaka, ty de hade ändå undseende att skuffa undan ett fruntimmer, huru vilda de ock voro. I solnedgången var det värsta väsendet förbi. Jag gick då ut till Nordby [[286]] med barnen och när vi passerade gården, hvarest ännu var mycket folk qvar sågo till och med hyresgästernas barn, på oss med försmädligt leende och förundrade blickar, såsom det varit underliga djur de betraktat, i stället för bekanta meniskor, som mången gång talat vänligt med dem. Då jag gick ut åt landet fortsattes i ett inre rum läsningen af Borell [[85]] i en postilla och andaktsöfningen blef på qvellen ostörd.

Medan vi samlade medel för den yttre missionen, var vår förening ej overksam för den inre; dock togos dertill ej några pengar af det som till hedningarne af arbeten och särskildta gåfvor var bestämt. Några ex: vill jag anföra. Under mina besök på fattighuset, såg jag en nära medelålders qvinna stapplande nedstiga från britsen, hvarest hon hade sin liggplats. Att hon varit af ovanlig skönhet röjde sig i de bleka och magra dragen och de stora ljusblå ögonen som uttryckte lidande och tålamod. Jag samtalade med henne och fick snart veta hennes historia. Vid 14 års ålder hade hon kommit till Upsala för att söka tjenst. I stället för att erhålla några sådana blef hon anhållen af studenter, som skaffade henne rum och uppehälle. Hon föll offer för sitt utseende och sin skyddslöshet.

En finsk Student var det egentligen som först underhöll henne och då han var rest en rik Grosshandlareson ifrån Stockholm, född jude hvilken lärer varit högst intagen af henne och hyrde landtställe öfver en sommar, hvarest hon med honom lefde i öfverflöd utan att företaga något arbete. Då han lämnat akademien blef hon lemnad i fattigdom, fick frossa som blef långvarig och kom i fattiggården. Hennes lidande var svårt, hon orkade ej hålla sig snygg och plågades på många sätt samt bad mig ställa om att hon fick flytta på annat ställe, om möjligt vore. Hemkommen samtalade jag detta för Henschen och Fru [Mathilda] Carlsson [[190]], i samråd med hvilka jag gick och hyrde rum för henne hos en Madam i gården, hvarest jag dagligen kunde tillse och tala med henne och detta var mig mycket kärt, ty jag fick så stark kärlek till henne att hvad jag för henne kunde göra kändes så lätt som om det varit för en syster eller ett barn till mig, äfven var hon hjertligt tacksam. Hennes namn var Ulla Ristner [[228]]. Efter en tid blef hon så frisk att hon gick ut och sålde ur korg arbeten för Föreningen, men hon fick vattusot och blef deraf sängliggande till sin död. Hon hade en gång under sin fattigdom gått till Stockholm och till den då blifne rike Grosshandlaren, att begära någon hjelp. När hon kom in befallte Sofia Sjöborgs lefnad Sida 105 av 152 han en bokhållare räkna up 80 kr och gaf henne dem med tillsägelse att hastigt gå derifrån. När hon nu under sin sjukdom behöfde medikamenter och mera vård än vanligt skref jag till denna grosshandlare och beskref hennes nöd samt begärde något understöd för henne, hvilket en modehandlerska som tog sina varor hos, som vi trodde denna person, framlemnade. Han svarade: ”detta är ej till mig utan till min bror” och lemnade det tillbaka, om detta var enligt sanningen känner jag ej; ty någon efterfrågan skedde ej vidare i denna sak. Dock förseddes hon med det nödvändiga. En medicine kandidat i Upsala, som var mycket öm mot fattiga och betjenade dem utan betalning gick till henne såsom läkare. (Han praktiserade så mycket att han ej fick tid at ta sin Doktorsexamen) Guds Ord och anda verkade på Ullas hjerta och jag eger det hopp att hon dog i förlitande på Jesu i tron på honom och således fick en frälsad själ.

En annan skickelse var, att en höstafton Henschen gick på gatan, fann han en liten flicka förfrusen, klädd i långa kläder som blifvit våta och styfva af frost, och hon var på många sätt eländig. Han tog henne hem och lemnade henne åt mig, som dock ej kunde behålla henne på mitt rum eller få tillfälle rengöra och vårda henne; utan vi inakorderade henne till Högbloms [[208]], hvarest hon blef utmärkt väl skött, hennes sår läkta, passande kläder sydda åt henne och af Högblom fick höra förmaningar och Guds ord läsas. Hon omtalade att hon var ifrån Stockholm, hvad hennes mor hette och att hon tillhörde Adolf Fredriks församling. Då några månader voro gångna och flicka blifvit riktigt frisk sände vi henne på ångbåt till Stockholm med bref till Pastor Janson [[211]] som var kominister i nämnde församling och nära bekant med Henschen, med berättelse om förhållandet och begäran att han skulle taga vård om flickan och hon fick der qvarstadna och sköta barnen tills hon erhöll annan tjenst.

Genom studerande Nordblom [[222]] blefvo vi underrättade att en student, nationskamrat med honom (Göteborgare) insjuknat i koppor och låg utan skötsel, emedan hans städerska af fruktan för smitta öfvergifvit att gå till honom, blott stälde ett vattenembar utanför hans dörr, någon mat hade ej på 3 dagar eller sedan han blef sjuk tillställts honom och i hans rum fans af sådan blott några torra mandelbröd och lite sill, allt utvisade mycken fattigdom och bristande omtanka. För honom omställdes nu skötsel, och mat skickades honom hvarje middag af de förutnämnda, arbetsföreningen tillhöriga fruntimmer. Af Fru Arndts [[187]] fick han 6 fina linneskjorter. Då han sjuknade låg Nohrborgs postilla [Den fallna menniskans salighetsordning [342]] upslagen på bordet och äfven lästes för honom och tillbjöd att han skulle hemtas till sjukhuset; men då det redan kommit till sin höjd med hans sjukdom, var ej skäl ha ut honom i luften hvaraf den kunde försvårats och han fick således vara stilla tills han blef frisk. Derefter omgicks han hemma hos oss till sin afresa, efter aflagd prestexamen. Mathemtningen fortfor så länge han var qvar i Upsala. Kerstin Erikson [[194]] tog lectioner för honom i Engelska den sista tiden, för hvilka han ej tog betalning.

Åren 1850 och 1851 hopade sig så tilldragelserna jag ämnar berätta att jag ej kan erinra mig eller fullt reda tidpunkterna för dem, hvilket jag likväl anser af mindre betydenhet när blott sjelfva händelserna sannt och rätt framställes, hvilket efter min öfvertygelse häruti skett.

Augusta Henschen hade under de sednare åren blifvit mer och mer sjuklig och efter att på en auktion ha förkylt sig, tilltog detta betydligt. Hon fick värk i benen och måste en tid ligga jemnt till sängs. I öfra delen af kroppen var hon alltjemnt de första åren af sin sjuklighet frisk och tankeförmågan stark o klar, så att hon ombesörgde sitt hus och sittande i sängen tillklipte kläder åt barnen samt öfrig sömnad vid hvilken hon äfven sjelf lade hand. Efter någon tid förändrades förhållandet så vida att hon stundom kunde gå uppe, vistades i salen, satt med vid bordet om middagarne och tycktes vara något bättre; men som hennes sjukdom egentligen var ryggmärgslidande [frågetecken i marginalen] tilltog den på det hela och var mycket plågsam; ehuru de bäst kända medel användes, vistandet vid badorter om somrarne och Sofia Sjöborgs lefnad Sida 106 av 152 i öfrigt vattenbehandling under hela året hemma i huset. Hon led med obeskrifligt tålamod och var ofta då plågorna något lindrades vid gladt lynne.

Längre fram (1852 = 1855) då på aftnarne hon nyss inslumrat, greps hon i sidorna af häftig kramp, så att hon hastigt lemnade sängen och stälde sig lutande stödd emot sängkanten då jag, som tidtals låg i hennes rum samtalade med henne, men ej kunde göra något till hennes lindring. Stundom på nätterna satte hon sig i ländstolen och läste högt för mig i Krumacher [[340]] eller någon annan af hennes älsklingsbäcker, hvaruti hon erhöll hugsvalelse och tiden äfven gick fortare undan. Med hjertligt välbehag hörde hon sin älskade dotter [Maria], som af Fru [Mathilda] Carlsson [[190]] tog lektioner på fortepiano, spela och sjunga för sig: i synnerhet hörde hon gerna och under tårar Nr 211 i Pilgrimssånger [[343]] ”Hem! Hem!” namn som hugsvalar!

En märkvärdig förnimmelse i mitt inre som jag i mina tankar plägar kalla en logisk uppenbarelse, vill jag ej med tystnad förbigå. Den hade möjligen till orsak att Augusta Henschen o Mathilda Carlsson [[190]] gjort mig upmärksam på att förhållande hos mig, som jag fann kunde vara till skada för den för mig närmaste omgifvande ungdomen och hvilket måste förändras. Jag gick en tid och tänkte på det här och var orolig. En afton då jag höll på att inslumra (om jag var vaken eller sof vet jag ej) såg jag mitt inre uplyst såsom af eldflammor, och hjerna och hjerta fullt af synd, ljusstrålar inskjöto i hjernans alla möjliga rum och gömslen och synd, synd, synd öfverallt, så starkt som jag alldrig förr sedt den i hjertat stod ett afguda altare. Jag började gråta och gret hela efterföljande dagen, öfver hvilket Augusta förundrade sig och frågade mig om orsaken, men jag kände eller ville ej då omtala det. Emedlertid får jag tacka Gud som i sin nåd alltid tillrättavist och haft vård om mig. Snart blef jag åter lugn och njöt med glädje af de rikliga upbyggelsestunderna.

Louise Mothander [[217]] förlofvad med Missionären Hamberg och Augusta Norstedt [[225]], sedermera Missionären Lechlers Maka, kommo på besök till Henschens att vistas en liten tid. Vi voro då ofta tillsammans på flera ställen och de båda nämnde vännerna, som voro begåfvade med klart framställningssätt, talade sinsemellan med frågor och svar öfver Evangelium, till åhörarnes stora belåtenhet, samt sjöngo andliga sånger af [Oscar] Ahnfelt [[74]] och Ruhtström [Anders Carl Rutström [231]]. Louise [Mothander] hade en utmärkt stark och vacker röst, hade för några år tillbaka varit sångerska vid Operan i Stockh.; men då hon blef väckt kunde hon ej längre fortfara härmed; utan upsade sin plats. Det blef henne dock ej tillåtet att lemna den förr än kontraktet var upfyldt; men Gud viste råd derför- Hon fick i stället sjunga Herrans lof och pris. Under samma tid Louise [Mothander] o Augusta [Norstedt] voro i Upsala vistades äfven [Oscar] Ahnfelt [[74]] der. Vi hade en afton sammankomst på Nordby [[286]], hvarest han talade och de sjöngo. Från staden kom mycket folk (hvaruti ibland Tidnings Redaktörens fästmö) och då vi alla sent på qvällen gingo tillbaka blefvo vi på vägen ofredade, några dagar efter kom i tidningen ”Upsala” [[353]] en artikel om Läsare och sammankomster i hög grad smädande och rå till stilen. Ahnfelt kallades ”landstrykare” och Louise Mothander [[217]] en ”apa” namnen utsattes.

Ungefär vid samma tid [55], efter hvad jag tror höll Domkyrko Adjunkten Rundgren [[232]] en predika emot ”Läseri” sammankomster och dylikt, dock utan att nämna namn, hvilken predikan blef tryckt. Till svar härpå skref Pastor Lundqvist [[216]] som bodde hos Henschen, och gaf ut på trycket, en liten satirisk högst träffande skrift, hvaruti han med biblen vederlade nämnde predikan, omskref Ap. Gern. [Apostlagärningarna] 14 kp: på det sätt att han ditsatte Henschen i stället för Jason och härmed visades att lika tillgått från Christendomens början. Äfven rogade det några förmodligen dryckeskamrater, med

55 [med annan penna:] 8 S efter Trefaldighet Sofia Sjöborgs lefnad Sida 107 av 152 Herr Carlsson att inbilla honom det sämsta de kunde påfinna om mig och de Herrar som voro med i våra samlingar, så att han mycket ogerna såg att hans Fru [Mathilda [190]] gick ibland oss. En gång då en mycket from och beskedlig studerande Baron Falkenberg [[196]] följde henne hem, mötte en af gårdens Herrar honom i porten och slog honom i ansiktet, så att glasögonen gick sönder och föll ned i snön, han teg och tog up dem mycket stilla.

På mig var Carlsson så ond att jag på ett helt år ej kunde få gå till min älskade Mathilda [Carlsson [190]]; emedan hon då skulle fått upbära mycken ledsamhet af honom. När han blott mötte mig på gatan åt det håll de bodde var han vid hemkomsten så ond att hon förstod han misstänkte att vi betedde oss som galningar och kröpo under stolarne för att afskrapa våra synder.

Att Henschen på en viss dag skulle mördas sades så säkert att en piga lärer bedit sin matmoder om lof att gå ut och se på när de skulle slå ihjäl Häradshöfding Henschen. Han blef varnad; men gick ut under Guds beskydd och ingenting hördes af.

Till och med [sonen] Johan fick upbära begabberi. En hop pojkar anhöll honom i en handelsbod ströko sirap omkring munnen på honom och kallade honom ”sirapare”. Alla dessa saker som enligt Guds or ej voro oväntade, oroade oss dock icke, tvertom fruktade jag ibland att jag för min enskildta del, skulle för mycket glädja mig öfver dylikt, hvilket kunde gränsa till andligt högmod.

1851 på efterhösten [56] ankom Dr [Karl] Gützlaff [[200]], Kinas missionär till Upsala då han gjorde sin rond kring Europa för sin mission. Han var då hos [Lars] Henschen en afton och höll tal på Tyska, hvilket [Claes] Hultkrantz [[205]] tolkade för de närvarande. Då vi så sutto tillsammans kastades stenar i väggen, hvaröfver han blef ganska förundrad och fattade det såsom de voro riktade emot Fru [Augusta] Henschen, som denna tid orkade gå uppe och satt med i rummet. [Dottern] Maria [Henschen] spelade och sjöng och [sonen] Johan var äfven deltagande att förskaffa upbyggelse för åhörarne, jag mins ej om genom läsning. Mer på hvad sätt, jag tror genom jämförelse af andliga skrifter. Vid underrättelsen om vår arbetsförening begärde Gützlaff att vi skulle sända medlen till Kina och detta lofvades. Dagen efter var Dr Gutzlaff på Consistorium Eccles: för att samtala med presterna, och flera af dem som förut gjordt bekantskap med honom följde äfven dit, på aftonen inkom en drucken qvinna som väsnades på ett mycket dåligt sätt och det sades att några ställt in henne för sådant ändamål, äfven dröjdes något för länge innan hon utleddes derifrån.

En dag gick han med några i sällskap för att bese Botaniska trädgården, porten var stängd och der svarades att det var för sent kl var öfver 4 och han måste gå derifrån, utan att se den, på hemvägen blefvo [Carl Oskar] Roos [[229]] och Sparrman [[234]] slagna i ryggen; så att Upsala stad vid detta tillfälle visade sig på en ganska dålig sida i Christligt afseende och i en liten skrift [Karl] Gützlaff [[200]] gaf ut om sin resa säger han att han i Upsala funnit mera fiendskap mot Christendomen än på något annat ställe ej ens hos Hedningarna. Huru olika nu! Hvad ha vi icke för orsak att hjertligt tacka Gud, som så förändrat sinnena, som låtit sitt ljus lysa så allmänt, för många så klart, på dessa 30 år ha stora under skett i andans verld.

Under denna sommar hade jag blifvit bekant med en flicka något öfver 20 år, som under sin upvext af värk blifvit ofärdig i högra armen och högra foten, så hon gick på krycka och ej kunde föra handen till munnen. Med henne, Kerstin Eriksson, [[194]] ingick jag öfverenskommelse att hon skulle flytta i Henschens gård och bo tillsammans med mig. Hon hyrde ena rummet i den dubblett [Carl Johan] Edvall [[193]] haft, der sångföreningen börjat, hvilket jag skulle bebo och i hvilken arbetsföreningen för en tid

56 [med annan penna] 20 aug Sofia Sjöborgs lefnad Sida 108 av 152 skulle sammankomma. Der blef mycket lifligt, vänner besökte oss ofta och när [studerande] Falkenberg [[196]] och [Otto] Borell [[85]], hvilka bodde i angränsande rum, hade tillfälle kommo de in till oss och sjöngo till guitarre för dem som voro hos oss. Fru Arndts [[187]] stälde stundom till bjudningar i dessa rum; emedan hon i sitt hem ej kunde få bjuda hvilka hon ville. Hon lät då bära dit stora korgar med mat till aftonmåltid, tog med sig sina barn och så många af tjenarne hon kunde, på det de skulle få höra läsningen o sången, och var härvid mycket förnöjd.

{1852}

Henschen hade köpt en stor gård på samma gata (öfra slottsgatan) der han bodde, efter Handelsman Heurlin [[203]], i denna var stenhus in på gården, hvars medlersta våning han ansåg passande för sammankomsterna, dit flyttade jag jemte Kerstin Eriksson [[194]] och [barnflickan] Carin Jansson [[209]] som blef mig till biträde med Kerstins uppassning och i mångahanda göromål, i synnerhet städningen för arbetsfn. och söndagsammankomsterna, som der höllos hvarje vecka.

Kakelugnsmakare Dahlén [[192]] ifrån Norrland, som der med välsignelse talat vid konventriklar, var flyttad till Henschen och om jag så får säga antagen till ordinarie talare i stenhussalen;, men så ofta som någon af studenterna [Hans Jakob] Lundborg [[215]], [Alfred] Steinmitz [[235]], Feltström [[197]], [Waldemar] Rudin [[230]], [Carl Johan] Edvall [[193]] och kanske några fler, eller och Henschen hade tillfälle och lust att intaga talarestolen så lemnades den genast. I salen stod en stor flygelfortepiano och [studerande] Falkenberg [[196]] var alltid närvarande (bodde nu i ett öfverrum i stenhuset) och spelade samt med stark stämma började och äfven fortsatte sången.

Henschen höll på att bygga ett större boningshus i samma gård åt Kyrkogårdsgatan och 1852 på nyåret blef en våning så färdig att Hanna Håkansson [[207]] med sina inakorderade Herrar kunde deruti inflytta, bland dessa var en student af Gottlands nation Stenberg [[236]], en mycket känslig och på allt sätt snäll och älsklig yngling. Han hade vid början af sitt vistande i Ups., varit mycket hos Henschens i den krets som der sammankom, men drog sig sedan ifrån så vidlyftigt umgänge och höll sig mest tillsammans med bröderna Bergman [[188]] fr. Stockholm, hvilka voro intagna af [den tyska kristna mystikern Jacob] Böhmes [[255]] lärosatser. Stenberg som hade lungsot insjuknade starkt denna vinter. Han sköttes af sin bästa jordiska vän, Robert Bergman, som med honom i allt öfverensstämde och med största ömhet vårdade honom. Detta ingaf hans mor Bergmans den fruktan att han ej dermed kunde afstå, utan att äfven bli sjuk och hon kallade honom till sig, så att han hastigt måste lemna sin sjuka vän, hvilket för dem båda var mycket påkostande. Kort derefter erbjöd jag mig hos [studenterna Alfred] Steinmitz [[235]] och Feltström [[197]] som tagit hans skötsel om hand, att vaka en natt hos honom och fick deras bifall. Detta var kärt för oss båda och hvad jag hörde af honom om hans inre var innerligt glädjande. Vi läste ett par psalmer och han valde att sjungas vid hans graf: ”I Christi får jag somnar in” Nr 480 Sv: Ps: [Svenska psalmboken] Då dagen dröjde och foglarne hördes sjunga, frågade jag honom om han ej gerna ännu skulle vilja komma up och njuta af den analkande våren. ”Nej” sade han mycket utrycksfullt och skakade på hufvudet. Långt heldre ville han gå hem till sin Jesus. Då jag gick derifrån bad jag Steinmitz få komma åter snart en natt; men det nekades. Jag var enträgen och gjorde föreställningar och nämnde att äfven den sjuke önskade det (han hade sagt åt mig ”det är så ljufligt när du är här”) men intet hjelpte. Mycket påkostande var detta afslag för mig, aldra mest då jag några dagar efter hörde att Herren tagit honom till sig, men säll vardt han! För evigt, för evigt hos sin Frälsare.

Sommarmånaderna detta år bodde [Carl Johan] Edvall [[193]] [överstruket och ersatt med annan penna av:] [Nils Peter] Modin med de båda äldsta gossarne [tillägg med annan penna :]och Maria på Vängö [[289]], inakorderade hos jordbrukaren Lindholm [[212]] på Körlinge [[286]]. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 109 av 152 En ung flicka Albertina Aurell [?][[182]] som en tid följt sin äldre syster Maria i sammankomsterna, kom i Henschens hus sedan [barnflickan] Carin J [Jansson [209]] medföljt mig, och blef der många år qvar. Att bo litet skiljd ifrån Henschens familj kändes något saknadsfullt, men jag gick dagligen något slag dit och såg hur alla mådde, på mornarne var jag mest rädd för att gossarne ej skulle bli väckta nog tidigt utan komma för sent i skolan, hvilket haft rätt ledsamma följder genom den stränga och häftiga Rektorns hårda bestraffningar. Från ett af mina fenster kunde jag se om de vid rätta tiden hade ljus tändt i det rum gossarne bodde och gjorde mig hvarje morgon förvissad derom, för att eljest gå dit och väcka dem.

I oktober 1852 flyttade Henschens med alla de sina i denna nedra gården och bodde till en början i nedra våningen samt uthyrde den öfra till Räntmästare Wallins [[240]], en mycket hygglig och snäll familj.

En yngling från Södermanland kom [i blyerts i marginalen:] den 30/9 till Henschen för att hyra rum, och som ombyte skulle ske med Informator frågade Henschen honom om han ville åtaga sig denna befattning, hvilket han gerna biföll. Detta var Nils Peter Modin [Morin ? [219]] som af oss alla i huset blef älskad. Han fick till en början ett litet vanligt studentrum; men som han var melangkolisk till sinnet, så trifdes han ej väl der, utan fick flytta i ett stort gladt rum, hvarest gossarne bodde i ett litet utanför. Här blef ha fortfarande boende och jemte gossarnas och Marias undervisning studerade till Magistergraden.

Figur 13. Familjen Lars Wilhelm Henschen. Bakre raden fr. v.: Sönerna Salomon, Esaias, Josef, Wilhelms hustru Hilda Lilljebjörn. Främre raden: Dottern Maria, Lars Wilhelm, Sofia Sjöborg, sonen Wilhelm Henschen. (Alvin id 93323)

Ifrån [Alexis bror] August Lindblom [[70]] hade jag emellanåt bref med underrättelse om Alexis tillstånd, hvilket allt sedan 1850 varit svagare än förut. Han var oförmögen att röra eller vända sig sjelf i sängen; utan måste lyftas och hjelpas, ej kunde han mera förtära någon fast mat; utan endast soppor, som Sofia Sjöborgs lefnad Sida 110 av 152 hälldes uti honom och var i kropsligt afseende i hög grad beklagansvärd. Under de långa vinternätterna jag ensam låg i salen, tänkte jag ständigt på honom och räknade timmarne från mitt slagur och ibland föll i gråt. Detta viste dock ingen menniska, utan trodde att jag alltid var glad. I april kom dödsbudet, sorgbref att han, Alexis Eduard Lindblom, den 15 apr. 1853 stilla aflidit. Några dagar derefter kom till Upsala en medicine kandidat, som de sista månaderna af Alexis lefnad, under [Johan Ludvig] Kruses [[126]] bortovaro, hade som läkare betjenat Alexis. Han kom på besök till mig och framförde den sista helsningen från Alexis, och att han dödt i tron på Jesus. O hvad känslor! Hvad glädje blandad med de många minnena, nära en hel lefnadsnminnen. Mina 30 åriga böner för hans själ voro nu hörda och upfyllda och förbyttes i lofsägande och pris för alla Guds verk, för all Hans skickelse med oss.

Det blef en stor förändring i mitt inre, ehuru alla yttre förhållanden blefvo de samma för mig som förut. Af nämnde kandidat, som var Christen, fick jag höra att ehuru Alexis ej kunde tala med honom gaf han dock tillkänna vid dennas frågor, i sitt beteende att hans hopp stod till Jesus såsom enda grunden till frälsning och frid. Så märkligt att en erfaren Christen skulle vara hos honom på sista tiden, då hans dörr förut varit stängd för flera sådana som velat besöka honom. Herren är mäktig och styr i allt. Hans heliga goda vilja kunna meniskor ej hindra.

------

[ i annan handstil]

1855 den 10 mars dog Johan Peter David Henschen. S. å. 1855 afled hans informator Nils Peter Morin [[219]], båda i tyfus. 1856 den 27 Nov. afled efter långvarig, mångårig sin gudlighet [?] fru Augusta Henschen f Munck af Rosenschöld, alla dessa 3 i sin tro på sin frälsare.

187 dog dessa minnesords författarinna Sofia Charlotta Sjöborg i Florida i Norra Amerika hos den ena af sina 4 fostersöner [?] Josef Henschen.

1885 den 27 januari utslocknade Lars Wilhelm Henschens varma hjerta i närvaro af den kände sonen Esaias; de andra närmaste slägtingarna i Sverige voro samlade i rummen [?] bredvid utan att ana att han just då – under sömnen – gick bort.

1871 reste Josef och Esaias Henschen äfvensom Sofia Sjöborg till Florida i Norra Amerika, der Wilhelm Henschen redan bosatt sig, Josef för att dit ledsaga begära [?] emigranter, Esaias medan han för nerfsjukdom ej kunde fortsätta [?] sina studier, Josef stannade der, men Esaias kom åter som gift 1879 i Augusti.

Sofia Sjöborgs lefnad Sida 111 av 152 Referenser

Omnämnda personer Karta där tomtnummer i Ronneby by framgår, finns återgivet på sida Ronneby byplan 1780 (Ronneby byplan 1780).

Sofia och hennes syskon med barn 1. Lantmätare Harald Sjöborg (1801 – 1831 Hedemora)

2. Hanna Sjöborg (1802 Ronneby – 1830 Karlskrona), gift 1813 med Carl Johan Fürst (1791 Karlskrona – 1855 Karlskrona) [7].

3. Sofia Sjöborg (1805 Ronneby – 1882 Florida)

4. Fosterbror (kusin) Lars Wilhelm Henschen (se [49])

Carl Johan Fürst med familj 5. Absalon Fürst (1754 Mewe – 1828 Karlskrona), gift 1788 med Jeanne Köping (1764 Löddeköping – 1839 Karlskrona). Läkare i Karlskrona.

6. Antoinette Fürst (1789 Karlskrona – 1825 Karlskrona). Gift 1813 med skeppsbyggmästare Carl Daniel Pettersson (1787 Karlskrona – 1847 Karlskrona). Dotter till Absalon Fürst (ovan)

7. Carl Johan Fürst (1791 Karlskrona – 1855 Karlskrona), gift 1821 med Hanna Sjöborg (1802 Ronneby – 1830 Karlskrona). Läkare i Karlskrona. Son till Absalon Fürst (ovan).

8. Carl Absalon Fürst (1822 Karlskrona – 1855 Korlskrona), äldsta son till Carl Johan Fürst och Hanna Sjöborg [[7]]. Gift 1849 med Betty Hubendick (1823 Karlskrona – 1902 Lund). Läkare i Karlskrona.

9. Magnus Fürst (1823 – 1853 Karlskrona), son till Carl Johan Fürst och Hanna Sjöborg [[7]]. Ogift. Läkare i Karlskrona.

10. Astley Fürst (1825 – 1875), son till Carl Johan Fürst och Hanna Sjöborg [[7]]. Gift 1865 med Bettys Hubendicks [8] syster Louise Hubendick (1830 – 1892) i hennes andra äktenskap. Militär ingenjör.

11. Richard Fürst, son till Carl Johan Fürst och Hanna Sjöborg [[7]]. Ogift. Kammarskrivare i Karlskrona.

12. Manfred Fürst (1829 – 1900), son till Carl Johan Fürst och Hanna Sjöborg [[7]]. Gift 1859 med Hanna Frick (1831 – 1878). Läkare i Karlskrona.

Sofia far, hans syskon, deras föräldrar och deras barn 13. Provinsialläkare Adolf Magnus Sjöborg (1771 Högestad – 1826 Bustorp, Ronneby), Gift med Ulrica Abelin [31]. Deras barn: Sofia, Hanna och Harald. Den nybildade familjen bodde först på tomt 51 (1799-1804), därefter på tomt 104 i Ronneby. Då Ulrica dör flyttar familjen till Beata Abelin på gården Bustorp [293]. Tomt 51 beboddes dessförinnan av Erasmus Gabriel Henschen [45], bror till kyrkoherde Wilhelm Peter Henschen. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 112 av 152 Garveritomt 104 beboddes dessförinnan av Masse Abelin [24], äldsta bror till Ulrica och Beata som flyttar från byn.

14. Överstelöjtnant Carl Sjöborg (1763 – 1810 Svartsjölandet), dennes bror, Sofias farbror. Gift 1797 med Eva Charlotta af Stenhoff (1776 – 1859).

15. Historieprofessor Nils Henrik Sjöborg (1767 Högestad – 1838), dennes bror, Sofias farbror. Gift med Fredrika Christina Sparrschöld ( - 1828). Barn (omnämnda): - Hilda Sjöborg (1807 – 1883), gift med Vilhelm Dalman. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nils_Henrik_Sjöborg https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=5982 https://www.adelsvapen.com/genealogi/Dalman_nr_1718#TAB_4

16. Prosten Nils Johan Sjöborg (1728 Malmö – 1785), Sofias farfar

17. Märta Helena Hahne (1728 -1812), Sofias farmor

18. Major Jöns Henrik Hahne (1752 Nöbbelöv – 1827), ogift, Sofias farmors bror

Sofia fars kusiner 19. Eleonora (Nora) Sofia Riis/Ries (1775 Ö Herrestad – 1837). Ogift. Dotter till Stina Hahne (1741 – 1789) (Sofias farmors syster) och prosten i Ö Herrestad Knut Riis (1729 Norrvidinge – 1801). Fadern Knut gifte 1897 om sig med Greta Johanna Berghman. Nora bodde i familjen Sjöborgs hushåll (sin kusin), eftersom modern dött 1889, fadern1801. Inackorderades i annat hushåll (än Sjöborgs) 1816,då hushållet upplöstes. Inackorderingsavgiften betalades då av hennes morbror Jöns Hahne [[18]] samt hennes kusiner Nils Henrik Sjöborg [[14]] och Magnus Sjöborg [[13]]. Sjuk, varför hon inte kunde övernatta på Bustorp (och blev även skattefri enligt husförhörslängden. Efter 1821 ca var hon inhyse på tomt 176, vid sin död på tomt 72 i Ronneby. Knut och Eleonora Riis var dopvittne för Sofias syster Johanna Sjöborg 1802.

20. Apotekare Hans Nicolas Riis (1780 Helsingborg -1853 Färglanda (Lidköping?)), kusin till Nora Riis [[19]]. Anges av Sofia: ”för sina långa fotvandringar och sina usla verstomtar riksbekante”. Enligt flera källor bl.a. geni.com: ”beryktad pekoralist”. Enligt geni.com ”apotekare, utbildad i Danmark”. Kan Sofia (eller geni) ha blandat ihop yrken: apotekare Hans Nicolas med dennes bror Magnus Nicolas Riis (1785 – 1818) som på geni.com anges som provisor men redan var avliden vid de aktuella händelserna 1820?. Provisor Riis var 1820/1821 intresserad av Sofia och gjorde påstötningar i hemmet, vilket avvisades.

Sofia mor och hennes syskon 21. Johanna Abelin (1761 – 1853), gift med fabrikör Joseph Mattias Bolmstedt (1761 – 1793). Barn: - Brukspatron Johan Daniel Bolmstedt (1794 Ronneby - ), d.v.s. född efter faderns död. Johanna Abelin tog hand om: - sin 19 år yngre syster Ulrica (mor till Sofia) vid deras föräldrars död, senare fostermor till Sofia vid Johannas giftermål 1790 (enligt Sofia Sjöborg).. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 113 av 152 - sin ogifta syster Maria (enligt Sofia Sjöborg). Hon bodde som änka på pappersbrukstomt 186 i Ronneby.

22. Sophia Abelin (1762 Ronneby - ~ 1768)

23. Maria Abelin (1764 Karlskrona/Ronneby – 1831 Ronneby), ogift. Maria var dopvittne för Sofia Sjöborg 1805. Bodde hos sin äldre syster Johanna Bolmstedt på pappersbrukstomt 186 unde stora delar av sin levnad. ”Kort till växten och puckelryggig”.

24. Amiralitetssekreterare Magnus (Masse) Abelin (1767 Ronneby – 1807 Ronneby), gift med sin kusin Dorothea Sundin (1777 Ronneby – 1842). Dopvittne för Sofias syster Johanna Sjöborg 1802. De bodde på garveritomt 103 - 104 i Ronneby vid ån, senare på Karlsnäs [[306]] och på fastigheten Bredåkra (tomt 71) på Ronneby landsbygd.

25. Beata Abelin (1769 – 1844 Bustorp), gift med skeppsdockbyggmästare Lars Daniel Thunberg (1770 – 1814). Efter Sofias mor Ulrica avlidit oktober 1814, gifte Sofias far Adolf Magnus Sjöborg om sig med henne, d.v.s. Beata blev Sofias och Hannas styvmor mars 1816. Beata bar Sofia Sjöborg till dopet 1805. Hon bodde med båda sina makar på gården Bustorp [293], söder om Ronneby

26. Engel Abelin (1770 Karlskrona – 1831 Åmål), gift 1801 med Sven Wigelius (1756 Karlstad – 1821 Bolstad), kyrkoherde i Bolstad [316], Dalsland. Barn (omnämnda): - Lisa (kallad Jenny) (1804 Bolstad – 1870 Bolstad). Lämnades hösten 1817 av familjen (boende i Dalsland), på Bustorp för att gå i en bättre skola i Ronneby tillsammans med Sofia och Hanna. - Per Olof (1807 Bolstad – 1870 Bolstad),, senare kyrkoherde. - Karin (1808 Bolstad – 1884 Åmål) - Hilda (1811 Bolstad – 1893 Räftorp, Värmland) - Edla (1813 Bolstad – 1852 Åmål)

27. Lantmätare Peter (Per) Abelin (1772 Karlskrona – 1831 Ronneby), gift med Greta Lindbom (1782 – 1850). Barn (omnämnda): - Hanna (Johanna) (1801 Ronneby – 1821). Hanna och hennes syster Ulla gick tillsammans med Sofia och Hanna i flickskolan i Ronneby. Hanna hade i 20-årsåldern förkylt sig och dog av försmådd kärlek enligt Sofias beskrivning. - Ulrika (Ulla), (1803 – 1855 Nättraby), gift 1826 med justitieborgmästare i KarlskronaHåkan Fredrik Christierson (1796 Ronneby - 1859 Karlskrona), bodde bl.a. på Skärva [312], norr om Karlskrona. - Sophia (1813 Ronneby- 1859 Karlskrona), gift 1842 med överstelöjtnant Werner von Heidenstam (1810 -1895)- Sophia övervägdes av Carl Johan Fürst 1832 som ny maka åt sig enligt Sofia. ”Fru Ingeneurskan Greta Abelin” var dopvittne för Sofias syster Johanna Sjöborg 1802. En son till Ulrika (Hjalmar) hanterade Betty Fürst och sonen Carl M Fürst affärer i Karlskrona när de flyttat därifrån. De bodde på tomt 177 i Ronneby, öster om kyrkan. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 114 av 152 28. Carin Abelin (1773 Karlskrona – 1849 Ronneby), gift med kyrkoherde Wilhelm Peter Henschen (1766 Ronneby – 1816 Ronneby). Ämbetstid: 1806 – 1816. Föregångare Lars Björk.. Barn (omnämnda): - Maria - TDB Övriga barn … Carin bar Sofias syster Johanna Sjöborg till dopet. De bodde på prästgården (tomt 1) i Ronneby under makens levnad, sedan bodde Carin med barn på tomt 195.

29. Lantmätare David Abelin (1776 – 1830 Karlskrona), gift med sin kusin Anna Gustafva Sundin (1783 Ronneby – 1837). Barn (bl.a.) - Johanna Sophia Abelin (1805 - ) David och Anna Gustafva var dopvittne för Sofias syster Johanna Sjöborg 1802. Sofias bror Harald lärde sig lantmäteriyrket av David.

30. Borgmästare Zacharias Abelin (1776 Karlskrona – 1849 Linköping), gift 1811 med Carolina Lodin (1789 – 1863 Vikingstad). Hennes syster (omnämnd): Sofia Lodin. Inga av deras barn omnämns.

31. Ulrica Abelin (1780 – 1814 Ronneby), Sofias mor, gift 1780 med provinsialläkare Adolf Magnus Sjöborg (1771 – 1826) [13]. Fosterdotter till sin äldsta syster Johanna Maria 1790, då deras föräldrar avlidit (enligt Sofia Sjöborg). Se även maken Adolf Magnus Sjöborg [13].

32. Carolina Abelin (1781 – 1865), gift med häradshövding Carl Holmer (1780 - ), Carl var fadder åt Sofia. Barn (omnämnda): - Edvard Holmer (1806 Målen – 1890 Karlskrona), borgmästare i Karlskrona (av Sofia och Betty/CMF) - Mathilda Holmer (1808 Gammalstorp, Blekinge - 1890). Mathilda övervägdes av Carl Johan Fürst 1832 som ny maka åt sig.

Sönerna (omnämnda Betty/CMF): - Lantmätare Berndt Magnus Holmer (1811 – 1877), lantmätare i Blekinge (1836 - 1876), Gift 1850 med Emma Colliander (1823 - ). Barn: Gerda (1853 - ) - Läkaren i Kristianstad Fridolf Holmer (1817 – 1893), gift Marie Louise Braune. Deras yngsta döttrar omnämns: Eline (1865 -), Gertrud (1869 - ). Bröderna Berndt Magnus, Fridolf och Edvard är kusiner till CMF’s farmor Hanna Sjöborg. Två ? av brödernas svägerskor med 3 barn och en man var i Kyrkhult 1892. Andra omtalade Lectorn (bekant med CMF), ”Elin”, ”Kapten Holmer”.

Carl Holmer var dopvittne för Sofia Sjöborg 1805. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 115 av 152 Sofia mors föräldrar och förfäder 33. Hovsekreterare Peter Abelin (1721 Kristianopel – 1790 Ronneby), landsekreterare. Sofias morfar.

34. Johanna Maria Sundin (1741 Ronneby – 1782). Sofias mormor.

35. Överstelöjtnant Magnus Sundin (Sundius) (1698 Stockholm – 1751), gift 1731 med Johanna Maria Bossow (1713 – 1798 Ronneby). Sofias mormors far.

Sofia mors kusiner 36. Petronella (Pella) Gyllenskepp (1770 Fridlevstad – 1822 Ronneby), gift med major Olof Linnerhjelm (1758 Västervik – 1826 Ronneby). Dotter till Wilhelm Gyllenskepp och Sofias mormors syster Engel Sundin. Bosatt på tomt 180, därefter (från ungefär 1817) på tomt 29 i Ronneby.

37. Johanna Segerheim (Sundin) (1782 Virestad - 1838 Karlskrona), gift med baron Fredrik Vilhelm von Liewen (Lieven] (1764 -1817 Ronneby). Dotter till Sofias mormors bror major Zacharias Sundin (adlad Segerheim) och Maria Anna Hellenstierna. Barn (omnämnda): - Amelie Augusta Vilhelmina von Liewen (1804 – 1864 Karlskrona), gift 1824 i Ronneby med expeditionskommissarie och kassör Carl Adam Wolyn (han var fadder åt Sofias syster Hannas son Astley Fürst). - Hilda von Liewen (1814 – 1898), gift med sin syssling Tage Thott (omnämns inte av Sofia men av Betty/CMF) Familjen bodde på tomt 19 i Ronneby fram till makens död, sedan till på tomt 195 (samma som kusinen Carin Abelin [28], gift Henschen).

38. Hedda Sundin (1779 Ronneby - ), gift med lantmätare Mikael Lindbom. Dotter till Sofias mormors bror Christian Andreas Sundin och Anna Sofia Lunnaeus. Systern Pella [42] bodde hos Hedda och Mikael innan hon blev hushållerska hos Carl Johan Fürst [7]. Mikael var dopvittne för Sofia Sjöborg 1805. Bosatt på fastigheten Hasslestad [[303]] (nr 66) i Ronneby landsbygd från omkring 1800 i 15 år.

39. Carin Sundin (1786 -1876), gift med kyrkoherde i Nättraby Nils Quiding (1777 – 1828 Nättraby). Dotter till Sofias mormors bror Christian Andreas Sundin och Anna Sofia Lunnaeus. Nils ? Quiding var dopvittne för Sofias syster Johanna Sjöborg 1802. Två av deras barn (kyrkoherden Elof och doktorn Alfred Quiding) omnämns ofta i brevväxling mellan Betty och Carl Magnus Fürst.

40. Helena Sundin (1783 Ronneby – 1849), gift postmästare Peter (Pär) Jonas Lagström (1776 Ronneby - ). Dotter till Sofias mormors bror Christian Andreas Sundin och Anna Sofia Lunnaeus. Pär var dopvittne för Sofias syster Johanna Sjöborg 1802. Helena var dopvittne för Sofia Sjöborg 1805. Bor på tomt 105 i Ronneby Sofia Sjöborgs lefnad Sida 116 av 152 41. Bagare David Sundin (1780 Ronneby - ), gift Beata Christina Eckorn. Son till Sofias mormors bror Christian Andreas Sundin och Anna Sofia Lunnaeus.

42. Petronella (Pella) Sundin (1789 Ronneby - 1874), ogift. Son till Sofias mormors bror Christian Andreas Sundin och Anna Sofia Lunnaeus. Bodde ett tag hos sin syster Hedda Sundins [38] familj (gift Lindbom). Under lång tid ”fostermor” och hushållerska hos Carl Johan Fürst [7] i Karlskrona; efter makan Hanna Sjöborg avlidit och systern Sofia Sjöborg slutat som hjälp hos honom 1832. Hon fortsatte sedan i Magnus Fürsts hem.

43. Mamsell Ingeborg Hallén (1750 Kristianopel -1808 Ronneby), ogift? Dotter till Sofias morfars syster Anna Maria Abelin och pastor Eric Hallén.

44. Amiralitetsproviantmästare Christian Sundin (1781 Ronneby – 1859 Karlskrona), gift 1810 med Sofia Schweder (1788 Karlskrona – 1816 Karlskrona). Sofias morbror Masse Abelins svåger

Sofia mors ingifta släkt – Henschen Sofias moster Carin Abelin utgör länken till släkten Henschen, genom sitt giftermål med kyrkoherden i Ronneby Wilhelm Henschen (1766 Ronneby – 1816 Ronneby).

45. Kyrkoherde Salomon Henschen (1719 Karlshamn – 1796 Ronneby), gift med Anna Trägårdh (1723 – 1798 Ronneby)., morföräldrar till Sofia Sjöborg. Kyrkoherde i Ronneby 175577 – 1796 (Se Cq 13A sida 331 – 334). Barn (omnämnda): - Överstelöjtnant Erasmus Gabriel Henschen (1756 Ronneby – 1825). - Helena Henschen (Se [46]) (1759 Ronneby – 1826 Ronneby), gift med kyrkoherde Anders Rubin (1746 – 1801). - Lagman Lars Henschen (1761 Ronneby – 1826 Stockholm) i Närke. - Kyrkoherde Wilhelm Peter Henschen (Se [47]) (1766 Ronneby – 1816 Ronneby), gift med Carin Abelin [36].

46. Helena Henschen (1759 Ronneby – 1826 Ronneby), gift med kyrkoherde Anders Rubin (1746, Tånnö – 1801 Tolg). Barn (omnämnda): - Anna Ulrica Rubin (1791 Ronneby - ) - Borgmästare Salomon Rubin (1794 Tolg – 1867 Lindesberg) i Lindesberg, uppvaktade Hanna Sjöborg (Sofias syster) samtidigt som Carl Johan Fürst. Salomon var alltså Lars Henschens kusin. - Laurentia (Laura) Petronella (1799 Tolg - )

47. Kyrkoherde Wilhelm Henschen (1766 Ronneby – 1816 Ronneby), gift 1797 med Sofias moster Carin Abelin [36], prost i Ronneby 1806-1816 (Se Cq 13A sida 334 – 337). Barn (omnämnda) d.v.s. kusiner till Sofia: - Läkare Salomon Henschen (se [48]). - Häradshövding Lars Henschen (se [49]), fosterson till Carins syster Beata [[25]]. - Godsägare Peter (Pelle) Henschen (se [50]). - Rektor Sven Henschen (se [51]). Sofia Sjöborgs lefnad Sida 117 av 152 De bodde på prästgården (tomt 1) i Ronneby under makens levnad, sedan bodde Carin med barn på tomt 195.

48. Läkare Salomon Henschen (1800 Karlskrona – 1849 Uddevalla), gift 1834 med Johanna Margareta Höök (1810 – 1880). Barn (omnämnda): - Ewert Walfrid (1834 - ) - Carin Wendela Gustafva (1837- ) - Johan Frithiod Waldemar (1840 -)

49. Häradshövding Lars Wilhelm Henschen (1805 Karlskrona - 1885 Uppsala), gift 1836 med Augusta Munck af Rosenschöld (1806 – 1856) (se [[151]]).

Barn (omnämnda): – Johan (1837 – 1855) - Rektor Maria Henschen (1840 - ). Uppmanade Sofia att nedskriva sina minnen. - Fil. dr Wilhelm Henschen (1842 – 1925), gift 1868 med Hanna Lilljebjörn (1844 – 1922). - Bankdirektör Esaias (1845 Uppsala - 1927), gift med Emilia Magnusson. - Läkare Salomon (1847 Uppsala – 1930 Stockholm), gift 1879 med Gerda Sandell (1852 - 1907). Lars var fosterson till Sofias moster Beata Abelin [[25]] (senare styvmor) och skeppsdocksbyggmästare Lars Daniel af Thunberg. Han var alltså därmed både kusin och fosterstyvbror till Sofia. https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=12890 http://munckafrosenschold.com/wp-content/uploads/2015/09/Salomon-von-Henschen-av-Bo-S- Lindberg-2013-första-kap.pdf Bostäder i Uppsala: - (enligt Sofia): 1844 Kungsängsgatan ? - (enligt Sofia): Hösten 1845: Klintbergska gården vid Odenslund - (enligt Sofia):1846. Egen gård på övre Slottsgatan (efter handelsman Ernlund). - (enligt Sofia): 1849.”hyrdes på Nordby, äfven i närheten af Upsala” - (enligt Sofia): 1852: stor gård på Övre Slottsgatan (efter handelsman Heurlin). - (enligt Sofia): 1852: ”byggde ett större boningshus i samma gård åt Kyrkogårdsgatan”. - 1847 Slottsstaden, gård 6, 7 och 8. - 1853 Kamphavet, gård 1 (Kyrkogårdsgatan 13)

50. Peter (Pelle) Henschen (1807 Ronneby – 1853 Färlöv, Ö Göinge), gift 1843 med Nordström (1806 – 1880)

51. Överkontrollör Sven Henschen (1809 Ronneby – 1887 Färlöv, Ö Göinge), rektor i Sölvesborg, gift 1838 med Gustafva Petterson (1817 - ). Barn (omnämnda): - Maria Louise Catharina (1838 - ). Gustafva är kusin med Johan och Henriette Falkman [99].

52. Häradshövding och Hovrättsråd Sven Emanuel Trägårdh på Hoby (1780 Lösen -1848 Bräkne-Hoby), gift med Sofia Richter (1783 – 1862). Sven Emanuel var dopvittne för Sofia Sjöborg 1805. Enligt Sofia: ”cousin med Morbror Henschen” Sofia Sjöborgs lefnad Sida 118 av 152 Jag vet f.n. hur släktskapet ser ut mellan Sven Emanuel och Morbror Henschen d.v.s. Wilhelm Peter Henschens morfar prästen Erasmus Trägårdh och Sven Emanuel.

Sofia mors ingifta släkt – Sundin /Sundius Flera länkar finns från Sofia till släkten Sundin: - Sofias morbror sekreterare Magnus (Masse) Abelin [24] genom sitt giftermål med sin kusin Dorothea Sundin. - Sofias morbror lantmätare David Abelin [29] genom sitt giftermål med sin kusin Anna Gustafva Sundin. - och kanske flera

53. Häradsprosten Sundius. Kan vara kyrkoherden (1803) i Tving Mathias Tinckel Sundius (1766 – 1823)

54. Jägmästare J M Sundin (Öland), gift Johanna Susanna Sundin Barn (omnämnda): - Carin (1777 Gävle - ), gift handelsman Carl Conrad Kamph (1772 - ), Han var tidigare gift Bolin. - Margareta Cecilia Sundin (1774 Öland - ), gift lantmätare Gustaf Henrik Nyström (1864 - ) Har 2 söner, 3 döttrar. - Anna Sofia Sundin (1784 Öland - ), gift ingenjör Christian Ahlberg (1788 - ). Har en son. Jag har ännu inte klargjort släktskap med övriga Sundin!

55. Garvare C? A Sundin. Ägde garveri i Ronneby som övertogs av Sofias far (Adolf Magnus Sjöborg) då detta gick i konkurs. Detta bör vara tomt 104 i Ronneby som anges som garveritomt. Kan avse fadern till Johanna Susanna Sundin [54], fabrikören Christian Andreas Sundin men jag har inte lyckats spåra detta entydigt.

Mer avlägset släkt eller obekant släktrelation 56. Johanna Elmqvist (1749 - ), gift med lantmätare Joseph Bolmstedt (1736 V Vram – 1792 Ronneby). Johanna bor som änka i fastighet 195 i Ronneby, tillsammans med sin syster Elisabeth, gift lantmätare Nilsson. Joseph är broder till Betty Hubendicks [8] mormor Anna Christina Bolmstedt. Jag har inte lyckats spåra släktrelation mellan lantmätaren och Sofias mosters Johanna Abelin make [21]. Fabrikör Joseph Mattias Bolmstedt (1761-1793).

57. Biskop Wilhelm Faxe (1769 - 1854) i Lund 1811 – 1854, fyrmänning till Adolf Magnus Sjöborg på dennes farmors sida. Först gift med Agneta Sofia Lindman (1770 – 1885), kusin till Bettys Hubendicks [8] mor Regina Brock på Reginas mors sida. https://sv.wikipedia.org/wiki/Wilhelm_Faxe Biskopens kusin landshövding Arvid Gustaf Faxe (1799 Karlskrona – 1882 Jönköping) omnämns av Betty/CMF.

58. Överfältläkare Carl Arvid Faxe (1766 - 1821) vid flottan 1812, stadsfysikus i Karlskrona från 1792.

59. Helena Fischerström (1747 – 1832), gift med tullförvaltare Staffan Lindberg. Helena är farfars syster till Claes Fischerström (1826 – 1859), make till Betty Fürsts [8] syster Louise Hubendick.

60. Varvskommisarie Andreas Gillis Frick (1753 – 1820 Karlskrona), ,gift med Pauline Hallström (1767 Karlskrona – 1827). Barn (Omnämnda): Sofia Sjöborgs lefnad Sida 119 av 152 - Ebba (1792 Karlskrona - ) - Paulina (1805 Karlskrona - ) De är farföräldrar till Sofias yngsta systersons Manfred Fürst [12] (bror till Carl Absalon Fürst) hustru Hanna Frick.

61. Mamsell Gustafva Hallén (”slägting på längre håll”), Hur släkt med Ingeborg Hallén [43]? Faster till henne? ”tillhörde morbror Peter Abelins hus [27]”

62. Amelie Heidenstam (1808-1843), faster till Bettys och CMF’s umgängen Amelie, Ernst och Adolf Heidenstam. Ogift.

63. Bagare Gustaf Lagström (1780 Ronneby - ), bror till postmästare Lagström som var gift med Sofias mors kusin Helena Sundin [40]. Bor på tomt 105 i Ronneby

64. Maria Richter med 4 söner. Fosterdotter Hanna Richter. Vilken relation till Sven Emanuel Trägårdhs fru Sofia Richter?

65. Kapten {Carl?] Richter (1805 Ronneby - ), gift med Maria Bergström. Barn (namnges inte av Sofia) enligt nedan: - Carl - Rudolph - Hilda. ”fadern Carl. med fru, 3 söner, 2 döttrar”. Vid Kalmar regemente. Bror till Sven Emanuel Trägårdhs fru Sofia Richter [52]. Bosatt på tomt 56 1806-1809 i Ronneby, på tomt 99 till 1814.

66. Kammarrådet Schveder / = Carl Schweder (1757 – 1820 Augerum). boende vid Ronneby. Enligt Sofia: ”cousin med Morbror Thunberg med sin fru och 5 döttrar och 1 son”. Jag vet ännu inte hur släktrelationen ser ut mellan dem. Carl Absalon Fürst var skolkamrat med en läroverksadjunkt Carl Schweder (1822- 1885) i Karlskrona.

67. Mamsell Birgitta (Brita i kyrkoböckerna) Widing (1761 - ). Skollärarinna i Ronneby. Kusin till Sofias moster Carins make, prosten Wilhelm Peter Henschen [28], Hon är dotter till Wilhelm Peters farfars dotter. Bodde hos sin kusin Helena Henschen [46] (gift Rubin) på tomt 51-52 i Ronneby. - Hennes syster Helena (1759 – 1816) bodde även där: Helena var ”mindre begåfvad”.

68. Elisabeth (Lisa) Wirén (1781 Karlskrona – 1846 Ronnebt), släkt på Sofia Sjöborgs morfar Peter Abelins sida. Hennes moder Greta Wirén [Margareta] var ”fattig enka i Carlskrona” och livnärde sig på sömnad och spådomskonst. En tid förlovad med kapten Hammar [108]. Då Sofias far Adolf Magnus gifte sig med sin svägerska Beata och hushållet upplöstes fick Lisa hyra rum i Ronneby och skötte matlagning på somrarna åt brunnsgästerna, vistades senare under Sofia Sjöborgs lefnad Sida 120 av 152 vintrarna i Bustorp. Enligt husförhörslängderna bodde hon på tomt 104 (från 1810 till ca 1817 hos Sofia), på tomt 186 från omkring 1817 (hos Johanna Abelin [21], gift Bolmstedt). Jag vet ännu inte hur släktrelationen ser ut mellan Elisabeth Wirén och Peter Abelin [33].

69. Carl Adam Wolyn, Karlskrona. Se Johanna Segerheim /Sundin [37].

Sofias fästman och dennes släkt 70. Expeditionssekreterar, domaren i Ronneby Johan (Jean) Christer Lindblom (1768 - ), gift med Märta Christina Martin (1778 Lyckeby - ). Häradshövding 1798 – 1848 i Östra och Medelstad härad, Blekinge. Han var första vittne vid vigsel mellan Adolf Magnus Sjöborg och svägerskan Beata Abelin 1816. Barn (omnämnda): - Alexis Lindblom m(1807 Lyckeby – 1853 Ronneby) (Sofias fästman) - Emelie (1813 Ronneby - ), gift med häradshövding Mattias Gadd (1808 Malmö – 1873). Se [104]. - August (1814 Ronneby - ) - Ossian (1816 Ronneby - ) Boende på tomt 181 i Ronneby. ”År 1807 flyttades tingslokalerna till en jordbruksegendom, Ågården, som då varande häradshövdingen Lindblom införskaffat för egen räkning. Detta hus övergavs i sin tur 1854 …” (Ligger centralt i Ronneby i Snäckebacken, SSO om Davids kulle.)

71. Alexis Eduard Lindblom (1807 Lyckeby – -1853-04-15 Ronneby). Son till Johan Christer Lindblom och Märta Christina Martini [[70]]. Sofias fästman. ”Under våren 1819 var jag … första gången i sällskap med Alexis E Lindblom som då var 12 år gammal och jag var nära 14”. Kort efter detta studerade han några år i ”Växjö skola”. Han är där åtminstone till 1821. https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=10467 https://sv.wikipedia.org/wiki/Alexis_Lindblom

Andra ej släkt – relaterade till Ronnebyperioden 72. Prästen Paul Ahnfelt (1803 Gullarp – 1863 Helsingborg) i Bosarp och Strö församlingar, senare Farhult och Jonstorp och skriftställare. Skrev i bl.a. ”Skånska Correspondenten” [349]. För hans artikel ”Observationer från Lunds horisont” blev ansvarig utgivare bötfälld. Gift 1832 med Hedvig Sofia Ekstrand (1810 – 1900). Beskriver prosten Wettergrund [176] i Ronneby i sina ”Studentminnen”. Barn (omnämnda): - Emilia Margareta Heliodora (1832 Bosarp – 1894 Lund) (10 år ca 1841). https://sv.wikipedia.org/wiki/Paul_Gabriel_Ahnfelt https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=5631

73. Stalldräng Andreas på Bustorp. Sannolikt Anders Axelsson (1796 - ) som finns i husförhörslängd Bustorp åtminstone från 1827 till 1836. Det finns ingen Andreas under det omnämnda året (1844).

74. Oscar Ahnfelt, bror till Paul ovan. Sjöng tillfälligt (?) i Ronneby.

75. Skeppare Anders Andersson (1775 - ), Ronneby, läsare. (kan avse denna person, bosatt i kvarter 128) Sofia Sjöborgs lefnad Sida 121 av 152 Gift Maria (1779 - ) Barn (omnämnd): - Elisabeth (1810 - ). Bor på tomt 181 i Ronneby

76. Mor Anna, född i Karlskrona före 1718, dog vid 105 års ålder efter 1814 vid fattighuset enligt Sofia. Sannolikt ”Jungfru Anna Norén i Ronneby”, död 11 december 1814. Dödsorsak: ålderdom; ålder: 100 år enligt Ronneby kyrkoböcker

77. Major Axel Aminoff (1761 Stockholm – 1820 Ronneby), gift med Margareta Lovisa Wrangel och Catharina von Nackreij. https://www.adelsvapen.com/genealogi/Aminoff_nr_456#TAB_15 (Militär som flyttar till Ronneby, ”lär varit mycket kunnig och bildad hade i 18 år varit i fransk tjenst”). Bor i kvarter 102 b i Ronneby.

78. Drängen Måns Andersson (1790 - ), på Bustorp (åtminstone 1810 -1820), gift Elin Abramsdotter (1797 - ). Barn (omnämnda): - Maria (1816 – 1838 ), ”undervisades” av Sofia 1821. Denna Maria är identisk med ”fosterdottern” som Sofia beskriver dör i koppor i januari 1838 vid 21 års ålder. Hon hade kommit till väckelse.och var förlovad med en ung lots.

79. Skolkamrat Fredrika Asplund (1810 -1818) Dog vid 12 års ålder enligt Sofia Sjöborg.

80. Lärare G G Banch (1778 - ) (från Tyskland). Bosatt hos Helena Henschen [46], gift Rubin på tomt 51 i Ronneby 1811 och 1812. Han hade där även skola.

81. Målare Pär Gustaf Berg (1770 (1772?) - ) Bosatt på tomt 186 i Ronneby 1806 och tomt 99 omkring 1810. Enligt Sofia (vid julhelgen): ”en målar Berg som varit Aktör, klädde sig till röfvare och spelade en dylik roll samt gjorde mycket väsen”

82. Löjtnant Bergman, Karlskrona

83. Kapten Erik von Boisman (1740 Ulvåkraholm - - 1821) vid Smålands kavalleri, gift med Gustava Margareta von Bruse (1758 – 1826). https://www.adelsvapen.com/genealogi/Von_Boisman_nr_1713#TAB_5 Militär som flyttar till Ronneby med fru och barn enligt Sofia Sjöborg. Bor på tomt 139 och 102 i Ronneby.

84. Systrarna: - Mamsell Christina (”Stina Kisa”) Björck (1784 Karlshamn – 1860 Karlskrona). - Anna Fredrika (1788 Karlshamn, ”levde ogift i Ronneby 1855”). Christina bodde hos systern nära Ronneby efter föräldrarnas död enligt Sofia Sjöborg och får en lite längre beskrivning. Dessa systrar var döttrar till kyrkoherde i Ronneby Lars Björck (1748 – 1805), (Ämbetstid 1797 – 1805, Wilhelm Peter Henschens [28] föregångare). (Se Lunds stifts Herdaminnen 13A sida 334). Sofia Sjöborgs lefnad Sida 122 av 152 Lars var gift - 1 med Anna Charlotta Kall (1754 Karlshamn – 1794 Karlshamn) - 2 med Lotta Kortz (Kohrtz) (1753 /1750 Veberöd– 1837).

85. Handlande Carl Borell, Kalmar. Barn (sannolikt, omnämnda): - studerande Otto Borell, vid Kalmar nation i Uppsala. Informator från 1848 hos Lars Henschen.

86. Prost Boström i Asarum [[290]]. Jag har inte lyckats identifiera honom, finns inte i Lunds Stifts herdaminnen under den period som kan vara aktuell.

87. Fru Brüch [?] från Karlskrona

88. Apotekare Gottfrid Bruun (1782 Östergötland – 1864 Ronneby) i Ronneby, gift 1810 med Johanna Catharina Kelch/Kelk (1784 – 1834). Barn (omnämnda (av 7)): - Johanna Fredrika Maria (maj 1821 - ) - Anton Victor Reinhold (febr 1824 - ) Sofia är fadder åt ett av deras barn (ca 1822 eller senare). Bor på tomt 14 i Ronneby 1817 - 1820.

89. Kassörfru Buth /Ruth, från Karlskrona

90. Professor Fredrik Cederschöld (1744 Sjösås – 1846 Lund) i praktisk filosofi i Lund, präst. Gift 1808 med Eleonora Fredrika Widegren (1778 – 1826). Utnämnde Alexis Lindblom till både docent och adjunkt i praktiskt filosofi. https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=14718

91. Sofie Collin (1821 – 1882), gift med Sven Trägårdh (1814 Bräkne Hoby-1888 Ystad), borgmästare i Ystad (bror till Oscar Trägårdh, nära vän till Carl Absalon och Betty Fürst). Sofia Sjöborg: ”vi hade alla den tanken att hon skulle bli [Alexis bror] Augusts fru”

92. Maria Damgren (1812 - ), piga hos Carl Johan Fürst och Hanna Sjöborg från omkring 1825 samt efter Hannas död 1830. Sofia påverkade henne religiöst.

93. Emelie Danielson, gäst hos Ulrica Abelin/Christierson 1831. Sofia träffade henne tillfälligtvis i Uppsala.

94. Överste Derschemond, (de Rochemont?] (tillfälligt?) i Karlskrona

95. General Georg Carl von Döbeln (1758 – 1820 Stockholm. https://sv.wikipedia.org/wiki/Georg_Carl_von_Döbeln

96. Prästen Per Axel Ekdahl (1811 Karlshamn - 1876), Kyrkoherde i S:t Peters kloster i Lund. Gift med Anna Anglin (1821 - 1899 Finja).

97. Christina Ekelund, i Sofias föräldrahem och senare i perioder på Bustorp

98. Doktor Elmlund, skötte Alexis Lindbloms ”nerffeber” Sofia Sjöborgs lefnad Sida 123 av 152 99. Häradshövding Johan Falkman (1806 Malmö – 1872 Stockholm), 1845 kammarråd i Stockholm. Hovrättsaskultant Johannes Falkman bodde hos Lindbloms (tomt 181 i Ronneby) åtminstone 1821 - 1827 enl. kyrkoböcker Syskon (omnämnd): - Henriette Falkman (1813– 1889 Malmö), gift 1842 med Henrik Jungbeck (1813 – 1878), v häradshövding och rådman i Malmö. ”Revolutionsåret 1830 blev L [Alexis Lindblom] politiskt intresserad o fördes av sin vän juristen J Falkman över till det liberala lägret” Källa: https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=10467 Syskonen Falkman är kusiner till Sven Henschens fru Gustafva Peterson [[51]].

100. Kaptenskan Fehr, Karlskrona och Stockholm?. En son(Carl) är kammarråd. Schartauan?

101. Präst Fernström, Ronneby?

102. Kandidat Fonander, aktiv vid Bustorp under koleraepidemin 1835. En provinsialläkare Fornander avgår från sin tjänst i Jämtland 1851.

103. Mamsell Fåreus, yngre flicka i Karlskrona 1819

104. Häradshövding Mattias Gadd (1808 - ) i Ronneby (från 1848), gift med Alexis Lindblom syster Emelie (Se [70]). ”Efter" handlanden S. "Ekholtz’ död kom såväl denna källa som den deromkring varande jord genom köp i nuvarande Ordföranden vid Ronneby Brunns-direktion Herr Häradshöfding M. Gadds händer, som tillika med sin Fru, E. Lindblom, 1857 donerade densamma och ett tunnland jord omkring den till Ronneby Brunn, att af dess direktion disponeras och till allmenhetens nytta för everdeliga tider begagnas. Genom denna vackra donation, som af Kongl. Maj:t emottagits, erhöll den gamla brunnen en betydlig tillökning och plats till inrättande af ett rymligt badhus ..." Källa: ”Ronneby. Dess helsokällor och Bad”, utgiven av Dr A F Hellman 1860 Syskon (omnämnda): - Lovisa Gadd Sofia var svartsjuk på Lovisa eftersom Alexis Lindblom gärna umgicks med henne, bjöd till Lund, bodde hos samma hyresvärd o.s.v. - Charlotte Gadd, förlovad med en med. kand.

105. Garvare Magnus Gustorff [Gussdorff, Gustorph] (1768 - 1824), gift Anna Helena Nordgren (1778 - ). Bor på tomt 138 i Ronneby 1817 – 1827.

106. Magister Gustafsson från Osby. Brunnsgäst Ronneby.

107. Fru Hallden. Omnämns 1829 vid brunnsdrickning: ”en ung vacker sorgande enka som sedan flyttade till Stockholm”

108. Kapten Hammar vid båtsmanskompani i Karlshamn, en tid förlovad med Lisa Wirén [68].

109. Blinde Hans, väckelsepredikant, Ronneby

110. Trumslagare Sven Hatt, Ronneby Sofia Sjöborgs lefnad Sida 124 av 152 111. Eva Helena Heffner (1800 - ), Sofias ”bästa vän i skolan”, en av handlaren Carl Heffner och Hedvig Botilla Bolin döttrar. ”En halt, blek flicka med stora bruna ögon” Bosatt på tomt 120 i Ronneby.

112. Smeden Henriksson vid Karlskronavarvet. ”Den äldste Christen i Carlskrona”

113. Snusfabrikör Henriksson, Ronneby. Läsare

114. Riksantikvarie Bror Emil Hildebrand (1806 Madesjö – 1884 Stockholm), gift 1841 med Anna Mathilda Ekecrantz (1815 Stockholm – 1886). Ledamot av Svenska Akademin. Kamrat till Alexis Lindblom och förtrolig med Sofia Sjöborg. Umgicks i Esaias Tegnérs familj i Lund. ”Alexis [Lindblom] bästa och förtroligaste vän” https://sv.wikipedia.org/wiki/Bror_Emil_Hildebrand Barn: - pediatrikprofessor Hildemar (Quisten) Hildebrand, gift Gyllenkrok, som var god vän till Betty och CMF i Lund.

115. Professor Johan Holmbergson (1764 – 1842 ) i Lund (juridik). https://sv.wikipedia.org/wiki/Johan_Holmbergsson

116. Skomakare Anders Håkansson (1781 - ), Ronneby. Läsare. Bosatt på tomt 170 i Ronneby

117. Greve Baltzar Horn (1799 – 1860 Landskrona) på Djupadal [[297]], gift 1823 med Anna Rosenblad (1801 Gustavstorp, Mörrum -1867 Kristianstad). https://www.adelsvapen.com/genealogi/Horn_af_Rantzien_nr_70

118. Ingierd Mattisdotter (Ca 1777 - ), från Ettebro [[301]]. Hade tjänat på Bustorp 30-tal år. Barn (omnämnda): - Kökspiga Bothild, Bustorp omkring 1843. - Snäll och mycket tillgiven Beata Abelin. Hade mentala (och religiösa?) problem. Efter Beatas död först i tjänst i Ronneby, sedan hos Carl Fürst (Carl Johan?) i Karlskrona. Hittar ingen sådan hos Carl Johan. [Spårningsförsök: - Finns en Botill Hansdotter (1792 - ) på Bustorp (1817-1820), attest till Ronneby. - Finns en Botill Påhlson (1818 - ), dotter till den fattiga torparen Påhl Svensson i 55 Ettebro och änkan Carin Månsson + någon Botill till i 56 Ettebro. Finns en hustru Botill Månsdotter (1811 Lösen - ) till drängen Anders Axelsson (1796 Ronneby - ) på Bustorp till 1844

119. Carin Isberg (1800 - ), Ronneby. Äldre skolkamrat till Sofia. Dotter till gästgivaren i Ronneby Anders Isberg och Ulrica Heerman. Bosatt på tomt 121 i Ronneby 1817-1820 med barn, men ingen hustru anges.

120. Fru Isberg, Karlskrona. Kusin till Lars Henschen (eller Alexis Lindblom). Schartauan? Sofia Sjöborgs lefnad Sida 125 av 152 121. Jon Johnson (1772 Bräkne Hoby- 1841 Bräkne Hoby), riksdagstalman för bondeståndet i perioder mellan 1809 och 1835, statsrevisor. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jon_Jonsson_(1772-1841)

122. Fröken Ulla Jägerschöld, dansade vals med Sofia omkring 1818

123. Doktor Karl Kallström i Karlskrona. Gift 1816 med Henrika Pravitz

124. Skolkamrat Erika Kihlström (1803 (ev 1808) Växjö – 1881 Stockholm). Hon arbetar i Alexis Lindbloms föräldrarhem. Hon gifte sig med Kindgren (se [125]) och de flyttade då till Lyckeby.

125. Häradshövding Otto Bernhard Kindgren (1802 Karlskrona – 1858 Lyckeby) i Östra härad 1848, gift 1830 med Erika Kihlström (1808 Växjö – 1881 Stockholm) [124]. Barn (omnämnda): - dotter. Modern vistades hos henne i Stockholm (som änka). Fick överta Östra domsagan då Sofias fästman Alexis Lindblom hoppat av sina juridikstudier. Bodde hos Lindbloms (tomt 181) åtminstone 1821 -1836 enl. kyrkoböcker.

126. Doktor Johan Ludvig Kruse (1802 Karlskrona -1886), Ronneby, verksam vid Ronneby hälsobrunn, gift med Johan Pukes yngsta dotter Edla Göthilda. Ägde tillsammans med sin hustru dennes Göholms slott (1859-1886) [[299]].

127. Överstelöjtnant och landshövding i Blekinge, Salomon Christoffer von Köhler (1742 – 1814 Djupadal), gift Henrika Birgitta Wachtmeister af Johannishus (1749 – 1819 Lidhem). https://www.adelsvapen.com/genealogi/Von_Köhler_nr_167#TAB_7 . https://www.adelsvapen.com/genealogi/Wachtmeister_af_Johannishus_nr_25#TAB_3 . De ägde Djupadals gård [297] norr om Ronneby, från ca 1784 tills även hustrun avlidit. Barn (omnämnda): - Brita Maria (1777 – 1812), gift med Henning Horn af Rantzien son Baltzar (1799 - ). Baltzar ägde Djupadal efter farbroders död (se nedan) - Ulrica (1780 Karlskrona - ), gift med Johan Reinhold Queckfeldt - Christina Sofia (1781 Karlskrona - ), gift med August Vilhelm Queckfeldt Maken August ägde Djupadal [297] efter föräldrarnas död.

128. Lang / Langen, hyresvärd i Lund för Alexis Lindblom

129. Emelie Liewen. Yngre skolkamrat till Sofia Sjöborg. Det finns en jämnårig Emelia, dotter till släktingen Johanna Segerheim (Sundin) och Fredrik von Liewen [37].

130. Yngre skolkamrat Carolina Liljegren, helpension från Växjö eller Kalmar. Begick självmord vid ca 30 års ålder

131. Pastor Lillergren, Karlskrona. Finner ingen i Lunds stifts herdaminnen med det namnet.

132. Snickare Lind, Ronneby. Läsare

133. Kyrkoherde Johan Peter Lindström (1776 Frösö – 1819 Jämshög) i Jämshög mellan 1813 och 1819, hovpredikant innan dess. gift Eleonora Wasenius (1787 Torp – 1819 Jämshög) Sofia Sjöborgs lefnad Sida 126 av 152 134. Finsk överstelöjtnant C E Lode (Lodé) (1752 - ), gift grevinnan Alberta (Albertina?) Liljeberg (Lilljeberg). Militär som flyttat till Ronneby, med en dotter, 2 söner och ogift svägerska). Då Lars Daniel af Thunberg avlidit: ”Begrofs i Ronneby kyrka, der adliga vapnet krossades af Öfverste-Lieut Lode, som höll parentationen” (från: Biographiskt Lexicon öfver namnkunnige svenska män: T, Volume 18 sida 240). Bor på tomt 178 i Ronneby 1817 – 1820.

135. Häradshövding Lundström, Ronneby?

136. ”Fosterdotter Maria”. Se drängen på Bustorp Måns Andersson [78] som Sofia ”undervisat”.

137. Carolina Munthe (1809 Karlshamn – 1839 Karlshamn), gift med sin svåger grosshandlare Sven Gabriel Cervin (1794 Jönköping – 1860) i Karlshamn. Fosterdotter till Jonas Broms och Magdalena Sorbon [176]. Sofia (1823 – 1825):” fattade jag en mycket liflig och stark vänskap för henne”. ” Detta var det starkaste vänskapsband jag slutit med någon qvinna och liknade kärleken emellan trolofvade”. Carolina förbjöds brevväxla med Sofia av maken. Brevväxling med Sofia finns på UUB.

138. Informator Nic. Olsson (1793 - ), informator för Alexis Lindblom [[71]]

139. Pastor Ohlson, Ronneby?

140. Mamsell Fredrika Osterman (1798 Karlskrona - ), i Alexis Lindbloms föräldrahem [70], åtminstone 1828 - 1849. Systern Emelies är lärarinna men boende i hushållet efter pensionen.

141. Kapten G A Panchén (1780 Stockholm - ), gift Maria Nilsson (1791 - ) Kanske kapten A I Panchén som ledde Svea artilleriregemente i slaget vid Oravais 1808, och som ägde Leissnergården /Nya Ekeberg i Ronneby till 1825. (Militär som flyttar till Ronneby). Bor på tomt 195 i Ronneby 1813 – 1817.

142. Sissa Petersdotter, äldre piga som skötte Lars och Augusta Henschens son Josef (född december 1843) på Bustorp omkring 1844. Följde med till Uppsala och blev där åtminstone till 1850.

143. Ryttmästare Georg Ernst Pihlgard ( - 1829), gift Fredrika Carolina Ankarsvärd ( - 1830), från Karlskrona. Barn (omnämnda): - äldsta dottern - yngsta sonen Victor Fredrik (1804 Rödeby – 1843 Karlskrona) ogift - yngsta dottern Aurora (1808 - )

Vilken relation till Julie Pihlgard?

144. Anna Fredrika Pravitz (född ca 1773?), syster till kom. Lantmätare (1803) i Ronneby Johan Friedrick Pravitz (1774 – 1817). Båda bodde på tomt 72 i Ronneby 1799 – 1804. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 127 av 152 145. Christina Charlotta Puke, född Giertta. Änka efter Johan Puke. Ägare av Göholms gård[299].

146. Bröderna: - Johan Reinhold, Quickfeldt, förlovad med Ulrika von Köhler enligt Sofia.. - August Wilhelm Quickfeldt, förlovad med Ulrikas syster Christina Sofia von Köhler enligt Sofia, ägare av Djupadals gård [297] norr om Ronneby

147. Fröknarna Ramhn i Karlskrona, lärde Sofia ”göra blommor” 1821.

148. Herr Ringsten, Ronneby

149. Fröken Marie Rosenblad. Svårtolkad släktrelation enligt Sofias beskrivning: Kusin med grevinnan Horn? Baltzar Horn [[117]] var gift med Anna Rosenblad, men finner ingen sådan släktrelation på https://www.adelsvapen.com/genealogi/Rosenblad_nr_123#TAB_8

150. Kammarherre Nils Adolf Rosenblad (1804 Landskrona – 1864 Växjö) vid Kronobergs regemente, gift 1838 med Anastasia von Stedingk (1805 S:t Petersburg – 1894 Växjö). https://www.adelsvapen.com/genealogi/Rosenblad_nr_123#TAB_14

151. Lagman Johan Munck af Rosenschöld (1781 Lund – 1843 Grundsunda, Västerbotten), Lagman Norrland. Häradshövding i Ångermanland. Adlad 1799. Gift 1803 med Maria Rebecka Lemchen (1778 Lund – 1862 Lund). Barn (omnämnda): - Augusta (1806 – 1856 Uppsala), gift 1836 med Sofias fosterbror Lars Henschen [4]. Lars Henschen arbetade vid hans domsaga efter 1828. - Ulla - Charlotta (Lund). Johans bror läkare Eberhard Munck af Rosenschöld (1775 Lund – 1840 Köpenhamn).

152. Äldre skolkamrat Christina Rundgren

153. Skräddare Sven Rundgren (1798 Ronneby - ). Gift med Carin Johansdotter (1794 - ). Hos honom var religiösa sammankomster på söndags eftermiddag. Bosatt på tomt 72, 170, 128, 190?, 195 under åren 1837-1849. En ”Fr Rundgren” tar hand om Carl Johan Fürst utomäktenskapliga son Eduard Fürst (1832 - ) (son till Maria Zetterberg) kanske från sommaren 1835 och kanske till 1844.

154. Bagardotter Helena Rundqvist (1795 - ) från Ronneby. En piga med detta namn (1795 - ) finns i husförhörslängd (1813 – 1830) på Bustorp men hennes far är tunnbindarmästare enl. födelseboken! Något äldre än Sofia. Arbetade sedan 14 års ålder på Bustorp [[293]]. Hade varit på Bustorp i 28 år då detta lämnades (1844?).

155. Amiral Rundqvist. Var ibland på Bustorp med sina ”små gossar”. Barn (omnämnda): - August (äldst, 9 år ca 1824, senare (1833) löjtnant i Karlskrona, några år senare död)

156. P [R?] M Sandstedt (1804 Björkö - ), lärare i Ronneby från 1829. Gift med Ingrid Kortz (1809 Ronneby - ) Sofia Sjöborgs lefnad Sida 128 av 152 157. Viceamiral Carl Peter Ulrik Schantz (1768 – 1833 Ryssby), gift med Beata Sofia Flygare (1774 – 1804). Från Karlskrona. ”Öfverste och Ridd. Von Schantz” är fadder åt Johan Friedric von Heidenstam (1814 – 1876) https://www.adelsvapen.com/genealogi/Von_Schantz_nr_1255#TAB_50

158. Professor i lagfarenhet Carl Johan Schlyter (1795 Karlskrona – 1888 Lund) i Lund. https://sv.wikipedia.org/wiki/Carl_Johan_Schlyter

159. Fru Scröder [Schröder?], Karlshamn. Bekant med Sofias vän Carolina Cervin gift Munthe [137].

160. Pastor Peter Lorenz Sellergren (1768 Jönköping – 1843 Hälleberga), präst i Hälleberga, Uppvidinge, Kronobergs län. Han hade allvarliga alkoholproblem i början av sin verksamhet men omvändes 1814 och benämndes väckelsepräst. https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=5860 https://www.dagen.se/kultur/om-predikandet-i-1800-talets-smaland-1.312353

161. Pastor Sjöstedt, ”häradsprest”: Jag har inte lyckats identifiera honom, finns inte i Lunds Stifts herdaminnen under period som kan vara aktuell.

162. Beata Steinhoff, en ungdomsvän till Sofia. Senare (?) boende i Karlshamn.

163. Pastor Jonas Fredrik Steinhoff /Stéenhoff (1803 – 1873), adjunkt i Tving. Klockarpräst Sturkö 1839. Gift 1834 med Märta Christina Ödman (1795 – 1861). (Se Lunds Stifts Herdaminnen 14 sida 299).

Dessutom omnämns två mamseller Steinhoff.

164. Pojke Pelle Svanlind

165. Änka Cajsa Svensson, Ronneby

166. Bagare Söderman

167. Kyrkoherde i Källstorp Christoffer Tegnér (1807 Lund – 1885 Lund), bekant till Alexis Lindblom [71]. Son till biskop Esaias Tegnér i Växjö [279].

168. Kyrkoherde Jöran Jacob Thomaeus (1786 Ravlunda – 1845 Varberg av ett blixtnedslag). Gift 1830 med Hedda Bexell (1806 Rolfstorp – 1879 Göteborg). Författare av flera historiska verk, Kyrkoherde i Kristianstad och Vä. Hade svårt få tjänst. Se Lunds stifts Herdaminne del 12 sida 50- 58.

169. Treutiger, Ronneby. Tips 1: Det finns ett tingsärende 1849 i Medelstad härad mellan ”bagarmästare P A Treutiger och hans hustru Fredrika Isberg i Ronneby”. Tips 2: Garvare Paul Treutiger (1758 -), gift Botilla (1762 - ) Alexis Lindblom och Sofia blev faddrar åt Treutigers dotter omkring 1824 – 1825. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 129 av 152 170. Major Henrik Gustaf Ulfvenklou [283] . Bor på tomt 111 i Ronneby.

171. Lantmätare Christian Fredric Ullberg (1776 – 1835), Hedemora. Sofias bror Harald var medhjälpare till honom och han avled hos denne.

172. Skriftställare Vergeland i Norge, nära bekant med Alexis Lindblom.

173. Carolina Westergren (1801 Karlskrona - ), Tjänsteflicka på Bustorp åtminstone 1817 – 1820.

174. Häradshövding i Blekinge Ambrosius Westring (1752 Lund – 1797 Lyckeby) mellan 1789 – 1797. Gift 1790 med Maria Helena Klingspor (1764 Vimmerby – 1812 Stockholm). http://www.mattiasloman.se/forskning/index.php?title=Westring_från_Öregrund

175. Handlare Wetterberg på Persborg [308], Ronneby

176. Prosten Jonas Magnus Wettergrund (1768 Ölmstad – 1841 Ronneby), präst i Ronneby församling 1819-1841, efterträdde Wilhelm Henschen (Se Cq 13A sida 337 – 339, ersattes av Nils Sjöholm), gift 1819 i Almundsryd med Sophia Broms (1794/1793 Almundryd - 1870). Beskrivas av prosten Paul Ahnfeldt [72] i sina ”Studentminnen”. Sophia Magdalenas föräldrar: - Brukspatron Jonas Broms - Magdalena Sorbon (1773 – 1853) – omnämnd. Dessa hade Fosterdotter: Carolina Munthe – omnämnd. Prosten var konfiramtionslärare åt Sofia 1822.

177. Informator Öfverberg, studerande och informator för kommendörkapten Rundqvists barn [[155]].

178. Fru Örum från Danmark. Sofias far dansade menuett med henne.

179. Fru Östergren, Ronneby. Läsare? Tjänat hos Sofias moster Johanna Abelin [21], gift Bolmstedt.

Blekinge - efternamnslösa

Andra ej släkt – relaterade till Uppsalaperioden 180. Ahlberg, bildade ”inrättade en undervisningsanstalt för skollärare och kolportörer”. Bor en tid i samma hus som Lars Henschen på Övre Slottsgatan i Uppsala.

181. Knut Almqvist, regelbunden söndagsgäst hos Lars och Augusta Henschen.

182. Albertina Aurell, besökte religiösa sammankomsterna hos Lars Henschen i Uppsalatrakten. Senare i tjänst hos Henschen. Syster: Maria (äldre). KOLLA: Fredrika Albertina Aurell (1800-1874)

183. Flicka Anna Maja. Anhängare till Erik Janssons [[210]] lära (Erikjansist). Reste till Amerika och övergav hans församling.

184. Tjänsteflicka Carolina (”svårmodig och kinkig”) omkring 1850

185. Ankarsvärd, Sofia hör honom tala i Stockholm Sofia Sjöborgs lefnad Sida 130 av 152 186. Rektor Rudolf Annerstedt (1801 Tensta – 1876 Uppsala), rektor vid Uppsala katedralskola. Lektor i teologi och kyrkohistoria. https://sv.wikipedia.org/wiki/Rudolf_Annerstedt. Fadder åt Lars och Augustas son Esaias 1845.

187. Fru Arndt, Uppsala. Var delaktig vid bildande av Uppsala arbetsförening.

188. Bröderna Bergman, från Stockholm. Religiösa. - Robert Bergman, Skötte den sjuka studenten Stenberg [236].

189. Syskon: - Präst Petrus Brandell (1819 Västernorrland – 1919 Nordingrå), Gift 1: Carolina Odén (1823 Gävle – 1876 Nordingrå). Umgicks med Lars Henschen i Uppsala. Bor i samma hus som Lars Henschen på Kungsängsgatan i Uppsala. - Präst Simon Brandell (1822 – 1895). https://sv.wikipedia.org/wiki/Simon_Brandell_den_äldre . Bröderna var söner till väckelsepredikanten Pehr Brandell, som hade stort inflytande på väckelsepredikanten Carl Olof Rosenius [274]. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pehr_Brandell

190. Mathilda Carlsson, spelade piano i Carl Johan Edvalls [193] sångförening. Gift. Var delaktig vid bildande av Uppsala arbetsförening.

191. Baron Charles Emil Reverone Saint Cyr, fransman som gått i Per Magnus Elmblads skola i Stockholm och ”kommit till väckelse”. Kanske bror till disponent Henri de Révérony Saint Cyr (1792 Frankrike – 1857 Älvsborg).

192. Kakelugnsmakare Dahlén, från Norrland. Religiös talare/förkunnare. Bodde hos Lars Henschen.

193. Studerande Carl Johan Edvall (1826 Oviken – 1908 Torsåker), från Norrlands nation. Senare präst i Torsåker, Ångermanland. Informator hos Lars och Augusta Henschen, startade en blandad sångförening i Uppsala.

194. Kerstin Eriksson, Uppsala. ”under sin upvext af värk blifvit ofärdig i högra armen och högra foten, så hon gick på krycka och ej kunde föra handen till munnen”. Sköttes av Sofia inom ramen för arbetsföreningen. Bodde hos Henschen.

195. Handelsman Ernlund, Uppsala. Lars Henschen köpt gård av honom på Övre Slottsgatan

196. Baron M Falkenberg, studerande i Uppsala. Bodde hos Lars Henschen. Spelade piano och sjöng. Se https://www.adelsvapen.com/genealogi/Falkenberg_af_Trystorp_nr_255

197. Student Teodor Feltström, Uppsala. Religiös talare. Skötte den sjuka studenten Stenberg [236].

198. Professor Elias Fries i Uppsala (1794 -1878 Uppsala) från 1835, botaniker och mykolog. Gift 1832 med Kristina Wieslander (1809-1862). I Svenska Akademien (stol 14). Tidigare elev hos Anders Jahan Retzius och Carl Adolp Agard[246]. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 131 av 152 Var väl bekant med Alexis Lindblom. Sofiabesökte ofta . https://sv.wikipedia.org/wiki/Elias_Fries. Barn: - läkaren och mykologen Robert Fries (1840 – 1908). Carl Magnus Fürst var bjuden besöka honom i Göteborg 1881 då Robert praktiserade där.

199. Doktor Glass, Uppsala. Skötte Chatrine Sofie Sjöman uunder hennes sjukdom [[233]].

200. Dr Karl Gützlaff (1803 – 1851), tysk missionär i Kina. Motsättning i inriktning på missionärsverksamheten med Louise Mothanders make Theodor Hamberg [217]. Besöker Lars Henschen i Uppsala 1851. https://sv.wikipedia.org/wiki/Karl_Gützlaff

201. Student Hammar, Uppsala.

202. Änkan Hellström, fadder åt Johan Henschen, den äldste son till Lars och Augusta Henschen.

203. Handelsman Heurlin. Tveksam relation till biskop Isac Heurlin (1786 – 1860) nedan.

204. Skomakare Holmgren.

205. Professor Claes Hultkrantz (1823 Hultåkra – 1877 Uppsala) i exegetik, dogmatik och moralteologi Uppsala, senare kyrkoherde i Förslöv. ”blef en af Henschens förtroligaste vänner”. Bor en tid hos Lars Henschen på Övre Slottsgatan i Uppsala. Förkunnare, önskade bli missionär men p.g.a. dålig hälsa började studera och blev professor i teologi. https://sv.wikipedia.org/wiki/Klas_Adolf_Hultkrantz https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=13876

206. Professor Hwasser /Hvasser, präst (?) Uppsala. Gift.

207. Mamsell Hanna Håkansson, frälst, inflyttad från landet. Köpte senare hus vid Slottsdammen i Uppsala, där hon hade inackorderingar och söndagsläsningar. Var delaktig vid bildande av Uppsala arbetsförening

208. Madam Högblom, ”hjelphustru”

209. Carin Jansson. Som mycket ung anställdes hon att sköta Lars och Augustas son Esaias från första tiden (1845) åtminstone fram till 1880. ”hon har hela sin lefnad varit mycket sjuklig”.

210. Religiös talare Erik Jansson (1808 Landsberga – 1850 Illinois (mördad)). Pietistisk predikant och sektstiftare. Han och 400 anhängare emigrerade 1846 till Bishop Hill, sydväst om Chicago. Gift 1) 1835 med Maria Larsdotter 2) 1849 i Bishops Hill med Sophia Pollock Anhängarna benämns Erikjansoniter/ Erikjansister/Erik-Jansare. Bland dessa omnämns av Sofia Ola Olsson och John Olsson, båda predikande bönder från Norrland som kommit till Uppsala för att ”rannsakas”. Lars Henschen var juridisk rådgivare åt och försvarare a av erikjansarna enligt Svenskt Biografiskt Lexikons artikel om Lars Wilhelm Henschen (referens [H]). https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_Jansson_(predikant) https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=12046 Sofia Sjöborgs lefnad Sida 132 av 152 211. Pastor Jansson, Adolf Fredriks församling, Stockholm. Bekant med Lars Henschen.

212. Jordbrukare Lindholm, Körlinge.

213. Häradshövding Ljungberg. Bor mycket tillfälligt hos Lars Henschen 1848 med fru och barn.

214. Kolportör Ljungberg, besöker Lars Henschen en dag 1848 ” gående från Gefle för att begifva sig till Stockholm”, men återkom flera gånger.

215. Student Hans Jakob Lundborg (1825 Gagnef – 1867 Grythyttan), Uppsala. Senare präst. Bildade Evangeliska Fosterlandsstiftelsen 1856. https://sv.wikipedia.org/wiki/Hans_Jakob_Lundborg

216. Präst Lundqvist från Norrland. Vidareutbildar sig i Uppsala. Bor en tid i samma hus som Lars Henschen på Övre Slottsgatan i Uppsala.

217. Fru Malmgren. Ägde huset som Lars Henschen på Kungsängsgatan i Uppsala.

218. Professor Masterthon

219. Mamsell Johanna Morin. Relation till Johan Henschens informator (från 1852) Nils Peter Morin/Modin? Avliden 1855, d.v.s. samma år som Johan Henschen, även han i tyfus.

220. Systrar - Louise Mothander (1822 – 1855), gift 1851 i Hongkong med missionären till Kina Theodor Hamberg (1819 Stockholm – 1854 Hongkong). Sångerska på Operan i Stockholm innan hon blev frälst. Han hade motsättning i inriktning på missionärsverksamheten med Karl Gützlaff [200]. https://sv.wikipedia.org/wiki/Theodor_Hamberg - mamsell Mothander.

221. Kronofogde Nibelius. Boende på Husby

222. Fru Nollroth, hyresvärdinna för Sofia (vid tillfälligt besök i Stockholm (bara 1849?))

223. Student Nordblom, Uppsala

224. Överstelöjtnantska Catharina Margareta Nordencreutz (född Sendelin), gift 1809 med Jacob Magnus Nordencreutz (1763 Stockholm – 1834 Uppsala) som uppförde Carolina Rediviva. Änkan bor i samma hus som Lars Henschen på Kungsängsgatan i Uppsala. Barn (omnämnda, totalt 15 stycken): - fröken Albertina (1830 – 1858 Lissabon), yngsta dottern. Lärde ut handarbeten till Lars Henschens dotter Maria. - en son och minst två döttrar till. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jacob_Magnus_Nordencreutz https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=8207

225. Augusta Norstedt, senare gift med missionär Lechler

226. John Olsson. Förkunnande bonde från Norrland. Tillhörde Erik Janssons [[210]] församling. Var enligt Sofia biskop i församlingen men övergav den. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 133 av 152 227. Ola Olsson. Förkunnande bonde från Norrland. Tillhörde Erik Janssons [[210]] församling.

228. Ulla Ristner på fattighuset. Medelsålders kvinna under svåra omständigheter. Sköttes av Sofia inom ramen för arbetsföreningen tills hon avled.

229. Magister /pastor Carl Oskar Roos, predikare. Samtalade med Dalpelle innan hans avrättning. (Kanske avses en prost (1819 Gävle – 1882 Tierp)). Hittar inga uppgifter om hustru (utan att kontrollera kyrkböcker).

230. Student Waldemar Rudin (1833 Östra Ryd – 1921), Uppsala. Religiös talare. Blev student 1851. Senare mystiker, professor i exegetik och hovpredikant. Influerad av pietism och kvietism. https://sv.wikipedia.org/wiki/Waldemar_Rudin

231. Präst Anders Carl Rutström (1721 Luleå – 1772). Herrnhutare och flitig sångförfattare, bl.a. i Sions Nya sånger. Tidvis landsförvisad. https://sv.wikipedia.org/wiki/Anders_Carl_Rutström

232. Domkyrkoadjunkt Rundgren, Uppsala

233. Mamsell Catherine Sofie Sjöman. Från Finland. Smittad i vattusot några månader efter Sofia träffade henne och de umgicks under hennes sjukdomstid. Okänd relation till Caroline Sjöman som också nämns under samma period i Uppsala.

234. Pastor Gustaf Leonard Sparrman (1809 – 1885) från Vaksala. Gift. Skolpräst, ”samarbetade i väckelsearbetet med rådman Henschen, magister Ros och skomakare Holmberg”. Utträdde ur svenska kyrkan 1857 och bildade en friförsamling i Uppsala.

235. Student Alfred Steinmitz, Uppsala. Religiös talare. Senare präst och skolledare. Blev student 1851 i Uppsala. Skötte den sjuka studenten Stenberg [236]. https://sv.wikipedia.org/wiki/Alfred_Steinmetz

236. Student Stenberg, Gotlands nation. Insjuknade vintern 1852 i lungsot och avled senare av denna. Sköttes av Robert Bergman [[188]], studenterna Alfred Steinmitz [[235]] och Feltström [[197]] samt av Sofia Sjöborg.

237. Mamsell Gustafva Svedberg. Anställdes 1848 som stöd för Augusta Henschen ”en snäll ordentlig flicka från Söderhamn”

238. Doktor Söderbom, Wilhelm och Carin Henschens [47] husläkare. Hade varit hospitalsläkare i Uppsala.

239. Pastor Jacob Wadman från Norrland. Vistades en tid i Uppsala och Vaksala.

240. Räntmästare Wallin. Hyrde en våning hos Lars Henschen 1852.

241. Fröken Marie Valdenstråle, anställdes 1846 som kökshjälp hos Lars och Augusta Henschen.

242. Fru Ulla Wedin, Uppsala. Var delaktig vid bildande av Uppsala arbetsförening. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 134 av 152 243. Fru Vensioe, första ordförande för Uppsala Fruntimmersförening (som bl.a. arbeta med stöd till fattiga), där bl.a. Sofia och Augusta Henschen [49] deltog.

244. Handlanden Verdier, Uppsala. Sofia var på ”ett större verldsligt kalas” hos denne.

245. Fru Westermark, flyttade från Stockholm till Uppsala. Bor i samma hus som Lars Henschen på Kungsängsgatan i Uppsala. Bar Lars och Augustas son Esaias till dopet 1845. Barn (omnämnda): - en son och två döttrar.

Efternamnslösa - Uppsala

Opersonliga - omnämnda (ej träffade) 246. Professor Carl Adolph Agardh (1785 – 1859 Karlstad), teolog, matematiker, botaniker och statsekonom, gift med Margareta Charlotta Lindschough.. Motarbetade Alexis Lindblom i dennas botaniska karriär i Lund. Barn (omnämnda): - professor i botanik Jacob Georg (1813 Lund – 1901) https://sv.wikipedia.org/wiki/Carl_Adolph_Agardh https://sv.wikipedia.org/wiki/Jacob_Georg_Agardh

247. General Carl Johan Adlercreutz (1757 Nyland – 1815) (i samband med Adlersparre). Han deltog vid avsättande av kung Gustav IV Adolf 1809 och blev därefter statsråd. https://sv.wikipedia.org/wiki/Carl_Johan_Adlercreutz

248. Generalmajor Georg Adlersparre (i samband med Adlercreutz). Han deltog vid avsättande av kung Gustav IV Adolf 1809. https://sv.wikipedia.org/wiki/Georg_Adlersparre

249. Johann Arndt (1555 – 1621), tysk teolog (”reformationens reformator”). Utgav på svenska: ”Sanna kristendom” m.m. https://sv.wikipedia.org/wiki/Johann_Arndt

250. Christian Bastholm (1740 -1819), dansk teolog. Ca 15 av hans verk gavs ut på svenska. https://sv.wikipedia.org/wiki/Christian_Bastholm

251. Car Mikael Bellman. Harald Sjöborg sjöng gärna sånger efter Bellman och Harald Wallerius.

252. Mystiker och tolk Gustaf Björnram (1746 Savolax – 1804 Stockholm). Lär ha duperat Gustav III. Efterträddes av Henrik Gustaf Ulfvenklou [283]. https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=18330 https://sv.wikipedia.org/wiki/Gustaf_Björnram

253. Napoleon Bonaparte

254. Djos Per Andersson (Dalpelle) (1814 Mora – 1849). Avrättad 28 mars genom halshuggning för dråp på vaktkonstapel i Uppsala fängelse. https://sv.wikipedia.org/wiki/Djos_Per_Andersson Sofia Sjöborgs lefnad Sida 135 av 152 255. Jacob Böhme (1575 Böhmen – 1624). Tysk religionsfilosof och mystiker. Hans religiösa uppfattning har stora likheter med Emanuel Swedenborg. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jacob_Böhme

256. Eklund, förkunnare. Kanske avses snickaren Johan Eklund som predikade i Nora.

257. Per Magnus Elmblad (1806 Älmeboda – 1887 Stockholm). Hade religiös skola i Stockholm. Deltog i bildande av Evangeliska fosterlandsstiftelsen Elmblad hade relation till Baron Saint Cyr [191]., som vid skolan ”kommit till väckelse”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Per_Magnus_Elmblad

258. Hermann Franke (1663 Lübeck – 1727 Halle an der Saale). Teolog, pietist. Skrev ”Herman Frankes lefnad”. https://sv.wikipedia.org/wiki/August_Hermann_Francke

259. Johann Philipp Fresenius (1705 – 1761), tysk kristen skriftställare (pietist), själasörjare åt Göthe. Verk på svenska: Skriftemåls- och communionbok, (Nattvardsbok). https://sv.wikipedia.org/wiki/Johann_Philipp_Fresenius

260. Professor Erik Gustaf Geijer (1783 Ransäter – 1847 Stockholm). Författare, professor i historia i Uppsala. https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_Gustaf_Geijer

261. Isac Heurlin (1786 Åseda – Växjö 1860), biskop i Växjö 1838 – 1841, ecklesiastikminister. Umgicks med Esaias Tegnér [279] i Lund, sin blivande företrädare som biskop i Växjö. https://sv.wikipedia.org/wiki/Christopher_Isac_Heurlin https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=13554

262. Kung Karl IV Johan (1763 – 1844)

263. Författare Johan Henric Kellgren (1751 – 1795). https://sv.wikipedia.org/wiki/Johan_Henric_Kellgren

264. Lantmätare Lars Reinhold Kökeritz (1741 – 1820 Västerås) i Västergötland. Förste lantmätare i Västmanland, kartor från Drottningholm, Dingtuna finns på nätet (Harald Sjöborg var där kort tid 1826)

265. Historiker Sven Lagerbring (1707 Bosjökloster – 1787) i Lund. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sven_Lagerbring

266. Författare Anna Maria Lenngren (1754 - 1817). https://sv.wikipedia.org/wiki/Anna_Maria_Lenngren

267. Författare Bengt Lidner (1757 – 1793) https://sv.wikipedia.org/wiki/Bengt_Lidner

268. Präst Lars Linderoth (1761 Bohuslän – 1811 Lindome) och väckelsepredikant. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lars_Linderot https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=10530 Sofia Sjöborgs lefnad Sida 136 av 152 269. John Locke (1632 – 1704), engelsk filosof och politisk tänkare. Han har haft stor betydelse för empirismen i filisofin och för liberalismen i politiken. https://sv.wikipedia.org/wiki/John_Locke

270. Martin Luther, lästes hos familjen Fehr i Karlskrona

271. Postmästaren Mattson. Postskrivare i Ronneby, senare postmästare i Varberg. Sofias bror Harald var inackorderad hos honom i Varberg 1826.

272. Anders Nohrborg (1725 – 1767)– kristen skriftställare, hovpredikant. Utgav ”Nohrborgs postilla” (Den fallna menniskans salighetsordning). https://sv.wikipedia.org/wiki/Anders_Nohrborg

273. Johan Jakob Rambach (1693 – 1735)– professor i teologi, tysk pietistisk skriftställare och psalmförfattare. På svenska: Betraktelser öfver Christi lidande. https://sv.wikipedia.org/wiki/Johan_Jakob_Rambach

274. Väckelsepredikant Carl Olof Rosenius (1816 Västerbotten – 1868). En av grundarna till Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Redaktör för tidskriften Pietisten. https://sv.wikipedia.org/wiki/Carl_Olof_Rosenius

275. Väckelsepredikant Henrik Schartau (1757 Malmö – 1825 Lund). Gift 1786 med Katarina Elisabet Sommelius. Sofia läste hans skrifter och påverkades starkt av honom. https://sv.wikipedia.org/wiki/Henric_Schartau

276. Prästen Per Adolf Sondén (1792 Landeryd – 1837 Stockholm). Präst, litteraturhistoriker, författare och utgivare. Utgav bl.a. översättning av Luthers skrifter i urval [350]. https://sv.wikipedia.org/wiki/Per_Adolf_Sondén

277. Swedenborg (”Swedenborgare”). https://sv.wikipedia.org/wiki/Emanuel_Swedenborg

278. Nils Magnus af Tannström (1777 Frösön – 1842 Stockholm). Kanslersekreterare 1829 vid Lunds universitet. Prins Oskar I’s lärare. Kansliråd https://sv.wikipedia.org/wiki/Nils_Magnus_af_Tannström

279. Biskop Esaias Tegnér (1782 Värmland – 1846 Växjö), gift med Anna Maria Gustava Myhrman (1785 – 1853 Helsingborg). Biskop 1826 i Växjö. https://sv.wikipedia.org/wiki/Esaias_Tegnér Barn (omnämnda): - Christoffer Tegnér [167].

280. Biskop Johan Henrik Thomander (1798 Fjälkinge – 1865 Lund), professor i pastoral teologi, biskop i Lund, Svenska Akademin stol 18. https://sv.wikipedia.org/wiki/Johan_Henrik_Thomander

281. Thorén, förkunnare Sofia Sjöborgs lefnad Sida 137 av 152 282. Excellensen Johan Christopher Toll (1743 – 1817), en av rikets herrar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Johan_Christopher_Toll

283. Major i flottan Henrik Gustaf Ulfvenklou (1755 Hossmo (Kalmar län) – 1819 Ronneby), gift 1791 med Eva Helena Ehrenstråhle (1767 – 1812 Angelskog, Ronneby). ”den bekante mystikern och en tid gunstling hos hertig Carl av Södermanland”. Efterträdde Gustaf Björnram [252] vid hovet. Frimurare. ”Förmodligen Swedenborgare” Dotter (omnämnd): - Maria (”Julie”) Johanna (1792 – 1836), gift med Nils Magnus Rundqvist (finns brevväxling med henne i Sofia Sjöborgs korrespondens). https://www.adelsvapen.com/genealogi/Ulfvenklou_nr_610#TAB_6

284. Harald Wallerius (1646 Vallerstad – 1716 Uppsala), domkyrkoorganist i Uppsala. Redigerade melodier till 1697 års koralbok. Harald Sjöborg sjöng gärna sånger efter Bellman och Wallerius. https://sv.wikipedia.org/wiki/Harald_Vallerius

285. Entomolog Johan Wilhelm Zetterstedt (1785 Mjölby – 1874 Lund). Carl Adolf Agardhs efterträdare som professor i botanik och praktisk ekonomi i Lund 1839 – 1853. https://sv.wikipedia.org/wiki/Johan_Wilhelm_Zetterstedt

Omnämnda platser

Stockholm, Sörmland, Uppland 286. Antiqvariska museet, Stockholm

287. Körlinge (vid Uppsala)

288. Nordby. Plats ”i närheten av Upsala” där Henschen hyrde 1849 och även hade sammankomster.

289. Vängö. Sommaren 1852 bodde Nils Peter och Maria Modin [219] med barn ”på Vängö, inakorderade hos jordbrukaren Lindholm [[212]] på Körlinge [[286]]”.

Blekinge 290. Asarum, Samhälle ca 25 km V om Ronneby, ca 5 km NNV om Karlshamn

291. Backaryds gästgivaregård, belägen vid sockenkyrkan i Backaryd på vägen mellan Ronneby och Tingsryd. Skjutshåll 1826?

292. Bredåkra, by 5 km N om Ronneby, NV om Kallinge. I gården/byn bodde Masse Abelin och Dorothea Sundin [[24]] från omkring 1804. Innan dess hade de bott några år bott på gården /byn Karlsnäs [[306]]. När Masse avled efter ca två år bodde Dorothea kvar med sina barn i nära 10 år, varefter hon flyttade till sin systers Helena familj [[40]] på tomt 105 i Ronneby. Hennes bror David [[41]] med familj flyttade då istället till Bredåkra.

293. Bustorp gård, drygt 2,5 km SSV om Ronneby centrum, ca 500 m från Busseviken av Östersjön Då Adolf Magnus med barn gifte sig och flyttade till änkan Beata Thunberg, fick sonen Harald bo i litet gavelrum år norr på övre våningen, döttrarna Hanna och Sofia ett större gavelrum åt söder, med utsikt åt Östersjön. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 138 av 152 Bustorp gård är numera ett behandlingshem för män med beroendeproblematik. Mellan ca 2004 och 2014 användes gården för produktion och försäljning

294. Busseviken, sannolikt Östersjöviken just söder om Bustorp och Bussemåla

295. Adolf Magnus Sjöborgs gård i Ronneby. Tomt 51 i Ronneby: Tomt 104 (garveri) i Ronneby. Enligt Sofia: ”på hvilken var en barkstamp med hvassa knifvar stora som spadar fästade vid stockar som med vattenverk gingo upp och ned. Äfven var der 2ne broar öfver den gren af åen som flöt genom gården, den ena utan någon slags skrank eller räcke, vid hvilken hudarne till min Fars garfveri sattes fast att utvaskas”. Flyttade till Bustorp i samband med gifte med Beata Abelin mars 1816.

296. Davids kulle, Ronneby. Fortfarande skogsklädd kulle i Ronneby centrum, V om Ronnebyån, norr om brunnen

297. Djupadals herrgård, vid Ronnebyån, ca 2,5 km N om Ronneby centrum,. Från 1600-talet fanns ett gevärsfaktori i anslutning till gården. Ägare: 1784 – 1818 Salomon von Köhler [127]. 1818 – 1819 Dennes änka Henrika Birgitta Wachtmeister af Johannishus 1819 – 1821 Deras svärson August Wilhelm Queckfeldt [146]. 1821 – 1838 Deras dotterson Baltzar Horn af Rantzien [117]. 1838 – 1877 Casper Wrede 1838 - 1912 Caspars son Gösta Wrede vänner till Carl Absalon och Betty Fürst samt deras barn och barnbarn senare även familjen Petri https://sv.wikipedia.org/wiki/Djupadals_herrgård

298. Djupadalsvägen. Numera vägen längs Ronnebyån från Ronneby norrut mot Djupadal

299. Herrgården Djöholm/Göholm, på Göhalvön, sydost om Ronneby. Ägt av Johan Puke 1790 – 1816), av änkan Christina Charlotta Puke [145] (1816 – 1859), av alla döttrarna gemensamt (Johanna Charlotta (Jeanette), Flora Sophia Carolina, Christiana Lovisa och Ebba (Edla?) Göthilda) 1859- 1860), av Edla Göthilda med maken Johan Ludvig Kruse [126] samt Jeanette (1860-1886). http://www.goholm.se/ https://pub.epsilon.slu.se/8194/1/persson_et_al_110620.pdf

300. Djö udde/ Göhalvön, sydost om Ronneby

301. Ettebro, ca 11 km NNV om Ronneby, mellan Kallinge och Backaryd

302. Fornanäs, ca 1 km från Ronnebyåns mynning, på östra sidan av Ronnebyån.

303. Hasslestad/Hasselstad. By ca 6,5 km N om Ronneby, 4 km N om Djupadal, NV om Kallinge. Hedvig Sofia Sundin och Johan Mikael Lindbom [[38]] bodde på denna gård/denna by från ca 1800 i omkring 15 år.

304. Johannishus, samhälle ca 9 km ONO Ronneby, ca 13 km NV om Karlskrona. https://sv.wikipedia.org/wiki/Johannishus Sofia Sjöborgs lefnad Sida 139 av 152 Alternativt: Johannishus slott, strax N om samhället https://sv.wikipedia.org/wiki/Johannishus_slott

305. Jämshög, samhälle ca 4 km S om Olofström, 35 km V om Ronneby

306. Karlsnäs, ca 10 km N om Ronneby, på vägen mot Möljeryd. I gården/byn bodde Masse Abelin och Dorothea Sundin [[24]] några fram till 1804. Innan dess hade de bott några år på tomt 103. De flyttade från Karlsnäs till byn/gården Bredåkra.

307. Lyckeby, samhälle ca 6 km NNO om Karlskrona

308. Persborgsvägen. Persborg i Ronneby, drygt en km söder om Ronneby kyrka just N och NO om Ronneby brunnspark. Sedan 1950-talet en stadsdel av Ronneby

309. Risatorpa gärdet/ Risatorps ägor, Risatorp ligger strax NNV om Bustorp (mindre än 1 km) på väg mot Ronneby

310. Ronneby brunn, kurort i Ronneby. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ronneby_brunn Se ”Ronneby. Dess helsokällor och Bad”, utgiven av Dr A F Hellman 1860 https://www.ronneby.se/download/18.346abbe115bc381a8fbcd9f/1493726182746/handbok.pdf

311. Sjöhagen, Ronneby. Det finns ett Sjöhagen på hitta.se, beläget på en udde ca 4 km SV om Bustorp (där Lars Henschens häst skall ha begravts), men sannolikt avses inte denna plats (för långt bort)

312. Skärfva (Skärva), strax nordväst om Karlskrona. Uppfördes av skeppsbyggaren Fredrik Henrik af Chapman som lantställe. Han sålde det 1806 till köpmannen Johan Humble och därefter till familjen Christersson, varefter det 1863 köptes av Hans Wachtmeister.

313. Svinahaga (kallad Sjöhaga också), fastighet 18 på Ronneby landsbygd. Ägs från omkring 1810 av Beata Abelin make Lars Daniel af Thunberg [[25]], sedan den andra (Adolf Magnus Sjöborg) slutligen av deras änka Beata Abelin. Fastigheten bebos dock inte av dem.

314. Snäckebacken, engelsk park , anlagd av Alexis Lindbloms [71] far , Jean Christer ”Lindblom i anslutning till dennes lantegendom Ågården”. Ca 500 m S Davids kulle [296]. https://sv.wikipedia.org/wiki/Snäckebacken

Skåne 315. Mansdala , ca 7 km VSV Kristianstad. Gård tillhörande Alexis Lindbloms släkt. Finns en lantmätare Lars Lindblom som dog där 1793.

Övriga Sverige 316. Billa (omnämns i samband med Lars Henschen). Det finns en by Billa ca 10 km SÖ om Växjö (Småland)

317. Bolstad / Bålstad, i södra delen av Melleruds kommun i Dalsland. ca 25 km N Vänersborg, 10 km S Mellerud, 2 km från Vänern https://sv.wikipedia.org/wiki/Bolstads_socken Sofia Sjöborgs lefnad Sida 140 av 152 Omnämnda böcker, Tidningar 318. Atterbom ”Ungmön i lunden på jaktnätet band”

319. Johann Arndt [249] sanna Christendom

320. Stockholms Dagligt Allehanda

321. Christian Bastholm [[250]]: postilla. Kan inte identifiera vilket verk som avses specifikt

322. Karl Friedrich Becker: Handbok för fruntimmer, i äldre och nyare historien Svensk översättning.

323. Fredrika Bremer: Fredrika Bremer skrifter

324. Erik Gustaf Geijer [[260]]: Thorild. Han blev frikänd 1821 från tryckfrihetsmål, där han ansågs förneka den evangeliska läran.

325. Professor Christian F Gellert: ”Moraliska föreläsningar”, översatt från tyska 1777?

326. Iduna. Götiska förbundets tidning 1811 -1824, bildad på förslag av Erik Gustaf Geijer. https://sv.wikipedia.org/wiki/Iduna

327. Sven Lagerbring [[265]]: Större Svenska historia

328. Lars Linderoth [[268]]: Linderoths sånger. Avser ”Andelige Sånger och Tillfällighets-Verser”

329. John Locke [269]: Lockes filosofie. Flera av hans verk gavs ut på svenska, t.ex.: - Oförgripelige tankar om werldslig regerings rätta ursprung, gräntsor och ändamål. - Tankar om uppfostran ”Lockes filosofie” lästes av Sofias bror Harald.

330. Mose och Lamsens visor. Tidig version av väckelserörelserna och frikyrkornas psalmer. https://sv.wikipedia.org/wiki/Mose_och_Lambsens_wisor

331. Nya och Gamla Allmänna historien

332. Ludvig Runeberg: Runebergs skrifter skrifter

333. Anders Carl Rutströms [[231]] sånger, sjöngs i Lars Henschens hem under Uppsalatiden.

334. Erik Johan Stagnelius (1793 – 1823): ”Martyrerna” (1821)

335. Biskop Esaias Tegnér [279]: ”Marias afsked till Axel”. Den romantiska romanen ”Axel” gavs ut 1822. https://sv.wikisource.org/wiki/Axel

336. Eberhart August Wilhelm von Zimmermann (tysk geograf, 1743 – 1815): Jorden och dess invånare. Historisk tafla af det adertonde århundradets upptäckter om fremmande Sofia Sjöborgs lefnad Sida 141 av 152 folkslag. (11 delar utgivna 1813 – 1822). https://sv.wikipedia.org/wiki/Eberhard_August_Wilhelm_von_Zimmermann

337. Jean Jacques Rousseau: Les confessions de Rousseau, Skolbok i franska för Sofia. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bekännelser_(Jean-Jacques_Rousseau)

338. Jean-Pierre de Florian (1755 – 1794): - Gonzalve de Courdoue (utgiven 1791). - Numa Pompilius (utgiven 1785, på svenska 1795) Skolböcker i franska för Sofia. Han gav även ut Vilhelm Tell (1802). https://sv.wikipedia.org/wiki/Jean-Pierre_Claris_de_Florian

339. Hermann Francke [258]: Herman Frankes lefnad.

340. Krumacher

341. Magasine des enfants, skolbok i franska för Sofia

342. Anders Nohrborgs [[272]] postilla = ” Den fallna menniskans salighetsordning”

343. Pilgrimssånger: kanske den tidiga frikyrkliga psalmboken, utgiven från mitten av 1800-talet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pilgrimssånger

344. Carl Olof Rosenius [274]: Tidskriften Pietisten (m.fl.)

345. Henrik Schartau brev

346. Henrik Schartau böcker

347. Sions gamla sånger. Frikyrklig sångbok, utgiven i många upplagor, de flesta med herrnhutisk karaktär. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sions_sånger_(1810)

348. Anders Carl Rutströms [[231]]: Sions Nya Sånger https://sv.wikipedia.org/wiki/Sions_nya_sånger

349. Skånska Correspondenten, tidning utgiven i Lund 1832-1839. Under varierande namn fortsatte den utgivning till 1853. Alexis Lindblom var redaktör för tidningen omkring 1835 enligt Sofia. Källa http://www.kb.se/Sverigesperiodiskalitteratur/3/3_828.htm: Utgivarbevis var utfärdat av Alexis 1843 för Den Nyare Skånska Correspondenten, ”hvaraf blott ett nummer utgafs … för bevarande af utg.-bevisets gällande kraft, att användas i händelse af tryckfrihetsåtal.” ”Tidningen redigerades … emellanåt under åren 1837-39 af d. v. kyrkoherden i Wästerstad, fil. d:r Per Wieselgren, studeranden N. Lilja och af akad.-adjunkten, fil. d:r. Alexis Edvard Lindblom 1842- 43, under hvars redaktionstid prosten, fil. d:r P. G. Ahnfelt var en flitig medarbetare. För en af Ahnfelt författad artikel » Observationer från Lunds horisont» (i 1843 nr l) blef tidningens ansvarige utgifvare boktryckaren N. P. Lundberg åtalad och bötfälld. (Fotnot: Se Ahnfelts Studentminnen, Sofia Sjöborgs lefnad Sida 142 av 152 uppl. 2, d. 2 s. 159-166. )” C W A Strandberg (Talis Qvadis) var redigerare 1844, Gustaf Ljunggren var redaktör 1845.

350. Per Adolf Sondén [276]: Luthers skrifter i urval (10 band, 1828 – 1831)

351. Telemach Geografie och Charta, skolbok i franska för Sofia

352. Tomas á Kemp /Rempis ?

353. Tidningen Upsala, utkom mellan 1845 och 1958.

Sofia Sjöborgs lefnad Sida 143 av 152 Ronneby byplan 1780 Kartorna är hämtade från Lantmäteriets hemsida för Historiska kartor. Kartan har påskriften "Charta Öfwer Ronneby Kiöping till Torg, Gator, Tomter, Fruckt- och Kål-Hagar. Som jnom som utom den Raserade Stadens fordna Stads Plan och hvad egenteligen till samma Stad såsom tomtejord legat och nu till Köpingen ligger .... Upprättad år 1780 af Joh Elmqvist”. (Karta I30-1:3, Akt 10-ron-2).

Figur 14 Karta över Ronneby 1780 med tomtnummer utsatta. De speciellt intressanta tomterna är: Tomt 51 norr om kyrkan, garveritomt 104 och pappersbrukstomt 186 på var sin sida om Ronnebyån vid bron i nordväst - mot Växjö, Karlshamn och Karlskrona Sofia Sjöborgs lefnad Sida 144 av 152 Tomter med anknytning till släktingar och utvalda andra personer från Sofia Sjöborgs lefnad listas nedan:

1. Prästgården (precis öster om kyrkan): Salomon Henschen - Anna Trägårdh [[45]], sedan deras son Wilhem Henschen - Carin Abelin [[28]], Sofias moster

2 (Precis söder om kyrkan). Peter Abelin – Johanna Sundin [[33] resp. [34]], Sofias morfar och mormor. Kan detta vara huset där Sofias mor Ulrica (och hennes syskon) växte upp.

19. Johanna Segerheim (Sundin) - Fredrik Liewen (till ca 1818, sedan tomt 195) [[37]], Johanna var Sofias mors kusin.

29 och 180. Pella Gyllenskepp – Olof Linnerhjelm [[36] ]], Pella var Sofias mors kusin

38 (Precis nordväst om kyrkan). Först Anders Quding med familj, från ca 1810 änkan Anna Sofia Lunneaus efter Christian Andreas Sundin - Sofias mors moster. Anders Quiding var kusin till Sofias morbror Magnus Abelins svägerskas man, Nils Quiding [[39]].

51 (Precis norr om kyrkan). Erasmus Gabriel Henschen [[45]], från någon gång i perioden 1799 och 1804 Adolf Magnus Sjöborg – Ulrica Abelin [[13]] [[31]]. Från ca 1806 Helena Cecilia Henschen – Anders Rubin [[46]].

52 (Precis norr om kyrkan). Joseph Bolmstedt – Johanna Elmqvist [[56]]

54 Sockerbruk: Jöns Quiding, far till Anders Quiding på tomt 38, d.v.s. farbror till Nils Quiding [39], senare Jöns dotter Elisabeth Quiding

56 och 119. Anne Sophia Sundin – Christian Ahlberg [[54]]

82. Margareta Cecilia Sundin - Gustav Henrik Nyström [[54]]

96. Före ca 1815 Anna Sophia Quiding (syster till Anders på tomt 38 och till Elisabeth på tomt 54) och Emanuel Zetterstedt. Därefter Johanna Segerheim (Sundin) - Fredrik Liewen [[37]].

103. Magnus Abelin - Dorothea Sundin [[24]]

104 Garveri. Magnus Sundin (Sundius) [[35]] och Maria Bossow på 1700-talet (Sofias mormors föräldrar). Från ca 1802 Adolf Magnus Sjöborg – Ulrica Abelin [[13]] [[31]].

105. Elsa Helena Lunneaus [syster till Anna Sofia Lunneaus som var moster till Sofias mors kusiner Hedda [38], Carin[39], Helena [40], David [41] och Pella Sundin [40] m.fl). Några av dessa kusiner bodde även där med henne. Därefter systerdottern Helena Sundin – Peter (Pär) Lagström[[40]] tillsammans med Johanna Sophia Abelin [[40]] (Helena systerdotter). Omkring 1817 bor Helenas syster Dorothea Cicilia Sundin [[24]] och Peters mor (Hedevig Gothilander) i samma hushåll som Helena och Peter.

115. Sofias morfars syster Ingeborg Abelin – Nicolas Wetterberg. Från omkring 1800 Catarina (Carin) Sundin – Carl Kamph [[54]].

115, 116, 139, 151. Catarina (Carin) Sundin – Carl Kamph [[54]] Sofia Sjöborgs lefnad Sida 145 av 152 157. Margareta Cecilia Sundin - Gustaf Henrik Nyström [[54]]

177. Sofias morfars syster Sophia Abelin – Nicolas Reinhardt tillsammans med systern Anna Maria Abelin – Erik Hallén [[43]]. Från ca 1800 deras bror Per Abelin – Greta lindbom[[27]]

181. Jean Christer Lindblom – Märta Martin [[70]], Alexis föräldrahem

186. Johanna Abelin – Johan Bolmstedt [[21]]. De bodde där från omkring 1800, första åren tillsammans med Johannas yngre syster Ulrica Abelin [[31]] innan hon gifte sig. Därefter bodde en andra syster, den handikappade Maria Abelin [[23]], hos dem.

195. Änkan Carin Abelin efter Wilhelm Peter Henschen (från ca 1817) [[28]]. Hon bodde här efter prästgården måste lämnas. På tomten bodde samtidigt även Johanna Segerheim (Sundin), änka efter Fredrik Liewen (från ca 1818) [[37]]. Carin och Johanna är kusiner.

Utvalda tomtbeskrivningar Ronneby Beskrivningar av tomterna kommer från boken ”Ronneby byggnadshistoria under 1700- och början av 1800-talet”, utgiven 1918 [ref [C]]. Nedan följer en sammanfattning av några utvalda tomt - och byggnadsbeskrivning med särskilda kopplingar till släktingarna.

Vid den stora stadsbranden 1864 förstördes större delen av staden. Den nordöstra delen runt kyrkan, där tomt 51 nedan befann sig, klarade sig dock.

I. Tomt 2 (i äldre tid tomt 5) Ägare till tomt 2 beskrivs i Ronneby byplan från 1780 som ”Fergaren Niclas Morjan”. Denna person är okänd men åtminstone i början av 1760-talet bodde Sofia och Hanna Sjöborgs morföräldrar här, innan de lämnade Ronneby och han började en nära livslång tjänstgöring i Karlskrona. Sofia och Hannas två äldsta mostrar och morbror [[21][22][24]] var födda här, de yngre föddes senare i Karskrona.

På tomten finns tre byggnader 1784, huvudbyggnaden innehöll förutom bostaden bl.a. större färgerikärl i koppar och tenn, de andra byggnaderna var vedbod och uthus.

II. Tomt 51 (i äldre tid tomt 146) Tomt 51 beskrivs i Ronneby byplan från 1780 ”Doctoren och Prosten Herr Magister Salomon Henschens egen tomt”. Detta är fadern [[45]] till Sofia moster Carin Abelin make [[28]]. Den beboddes en tid av Salomons oach Anna Trägårdhs äldsta son, Erasmus Henschen. Sofia och Hannas föräldrar Adolf Magnus Sjöborg och Ulrica Abelin flyttade till denna tomt i samband med sitt giftermål i maj 1800. Innan dess bodde Ulrica på tomt 186 (se nedan) hos sin äldsta syster Johanna Abelin, gift pappersfabrikören Johan Bolmstedt. Husförhörslängder och inflyttningslängder från Ronneby saknas för vissa perioder och jag har därför inte kunnat spåra när Adolf Magnus kom till Ronneby.

Familjen flyttade före 1804 vidare till garveritomten (nummer 104). Äldsta barnet Harald bör alltså vara född på tomt 51, kanske även den äldsta dottern Hanna.

Då Erasmus Henschen och familjen Sjöborg flyttat från tomten, bosatte sig Erasmus syster Helena Cicilia [[46]], änka efter Anders Rubin, där. Hon bodde där omkring två decennier, tills hon avlidit. Då bor två av hennes döttrar kvar på tomten. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 146 av 152

På tomten fanns nio mer eller mindre sammanfogade byggnader. De flesta hus var timmerhus med torvtak, några enklare byggnader var uppförda med skiftesverk och med brädtak. Halva tomten bestod av en plankomgärdad trädgård som vetter mot Ronnebyån i norr. På södra sidan av tomten låg Köpmannagatan. Tomten motsvarar nuvarande Möllebacksgatan 17, 19 och 21. På andra sidan gatan ligger Ronneby kyrka.

Beskrivning av byggnaderna (från 1794): 1. Bostad: En kammare med eldstad och garderob. 2. Bostad: Två rum plus kammare med eldstäder samt förstuga, vissa rum med tapeter andra målade. På övervåningen finns en kammare med eldstad samt ytterligare rum och en garderob. Under denna byggnad finns två källare 3. Kök med bl.a. bakugn och skafferi.. Dessa tre byggnader är sammanbyggda med dörrar emellan. De är uppförda som knuttimmer hus med näver- och torvtak och har hängrännor i trä. 4. Brygghus med spis och inmurad bryggkittel. På övervåningen är en sädesvind. Knuttimmerhus med näver- och torvtak. 5. Avträde tapetserat med ”rosiga pappers tappeter”. Knuttimmer med näver- och torvtak. 6. Ny byggnad med vagnskjul, stall och bod. På övervåningen är höloge. Uppförd med skiftesverksvägg och brädtak. 7. Fähus med bås, krubbor samt en bod och en portgång. Ovanpå detta höloge. Knuttimmer med näver- och torvtak. 8. Fyra bodar. Brädväggar och brädtak. 9. Tre bodar. Brädväggar och brädtak. 10. Trädgård omgiven av brädstaket. En ”staquett dörr” leder intill trädgården från gården. Vid ån finns en altan, stående på ”ahlepåhlar”. Sofia Sjöborgs lefnad Sida 147 av 152

Figur 15. Tomt 51 i Ronneby. Från Ronneby byggnadshistoria (Referens C).

III. Tomt 104 (Garveritomt, i äldre tid tomt 37), beskrivning från 1784 Sofia och Hannas föräldrar Adolf Magnus Sjöborg och Ulrica Abelin flyttade till denna tomt år någon gång i perioden 1799 och 1804, endast några år efter de flyttat till tomt 51 (se ovan). Enligt Sofia köpte de denna tomt efter att den föregående ägaren (Christian Anders Sundin, Sofias mormors bror [[55]]) gått i konkurs och för att rädda sin fordran. Dessförinnan ägdes tomten av Sofias mormors föräldrar [[35]].

Garveritomten omsluts på båda sidor av Ronnebyån. Där fanns ca 10 olika byggnader. En större huvudbyggnad med torvtak är bostad. Andra hus är byggd med samma teknik, en del är av skiftesverktyp med brädtak. Eftersom garveriverksamhet bedrevs på tomten fanns dels en vattendriven barkstamp för att krossa bark för garvning, dels byggnader för garvning, färgning, Sofia Sjöborgs lefnad Sida 148 av 152 betning, lagring m.m. Ett stall med plats för 6 hästar, svin- och gåsstior liksom ett drivhus kompletterar bilden.

Sannolikt är Sofia Sjöborg född på denna tomt. Hon har på sidan 35 beskrivet tomten och hur man lekte där.

Figur 16 Tomt 104 i Ronneby år 1784. Från Ronneby byggnadshistoria (Referens C)

Tomten motsvarar den norra delen av nuvarande Rosengatan 15 i Ronneby. Produktionen på tomten lades ner 1969. Markföroreningar och stadens behov av mark gjorde att sidoflödet lades igen, marken sanerades och ny stödmur mot ån anlades. En läkarstation anlades på platsen. (referens B).

IV. Tomt 186 (Pappersbrukstomt, i äldre tid tomt 39), beskrivning från 1799 Innan Sofias mor Ulrica Abelin gifte sig, bodde hon på pappersbrukstomten, hos sin äldsta syster Johanna, gift med pappersfabrikör Johan Bolmstedt. Johan hade avlidit i en ålder av 32 år 1893 då Ulrica var 13 år. Ulrica flyttade till tomt 51 (se ovan) i samband med sitt giftermål år 1800. Johanna bodde kvar där då Ulrica flyttat, men sedan med sin tre år yngre ogifta och ryggskadade syster, Maria. De bodde tillsammans här tills Maria dog i 65 års ålder 1831. Johanna flyttade sedan och bodde hos sin 12 år yngre syster Carin, änka efter kyrkoherde Henschen på tomt 195.

Sofia Sjöborgs lefnad Sida 149 av 152 På tomten, som ligger mitt över ån från garveritomten 104 ovan, fanns fem byggnader. Bostadshuset i två våningar var uppförd med timmer och hade torvtak. Detta låg tillsammans med två ganska nya byggnader innehållande stall, loge och vedbod jämte en trädgård på ena sidan av landsvägen mot Karlskrona, Karlshamn och Växjö. På andra sidan landsvägenåterfanns tomtens verksamheter. Där låg en tvådelad byggnad som gränslade ett flöde av Ronnebyån. Den ena delen innehöll ett pappersbruk med ”wallsrum” och med ställningar för torkning av pappersarken på vinden. Den andra halvan av byggnaden innehöll en mjölkvarn liksom verkstad och kök.

Figur 17 Pappersbrukstomt 186 i Ronneby år 1799. Ulrica Abelin bodde här innan hon gifte sig med Adolf Magnus Sjöborg. Från Ronneby byggnadshistoria (Referens C)

Sofia Sjöborgs lefnad Sida 150 av 152

Figurförteckning Figur 1 Sofia Sjöborg. Fotografi 1871, återgiven i Blekingeboken 1955 (Referens K) 11

Figur 2. "Ronneby från Davids kulle 1867. Efter teckning av Betty Fürst", återgiven i Blekinge-bygder 1925 (Referens J). Observera utpekning av Carl Magnus Fürst i bilden! 21

Figur 3. "Djupafors 1863. Efter teckning av Betty Fürst", återgiven i Blekinge-bygder 1925 (Referens J). 26

Figur 4. Foto 1906 av Djupafors av Signe Lundström Illustration 9 i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Från wikipedia (Djupafors) 26

Figur 5. "Hanna Fürst, född Sjöborg. Efter pennteckning", återgiven i Blekinge-bygder 1925 (referens J). 32

Figur 6 Garveritomt 104 i Ronneby. Från Ronneby byggnadshistoria [Referens C]. 36

Figur 7. "Utsikt från Karön vid Ronneby 1863. Eter teckning av Betty Fürst", återgiven i Blekinge-bygder 1923 (Referens J). 37

Figur 8. "Öfverfarten vid Rotne å vid brunn" Till höger det 1846 uppförda brunnshuset, till vänster badhuset. Från Carin Sylvanders skissbok 1859, återgiven i Blekingeboken 1955 (Referens K). 58

Figur 9 Ronneby brunn sett från sydost. Till höger brunnskontoret. Återgiven i Blekingeboken 1955 (Referens K). 76

Figur 10. ”Brunnshuset vid Rotneby inneslutande 2ne källor - den enas vatten så starkt att det var nästan odrickbart” Från Carin Sylvanders skissbok 1859, återgiven i Blekingeboken 1955 (Referens K). 81

Figur 11. Sofia Sjöborg, återgiven i Blekinge-Bygder 1925 (referens J). 92

Figur 12 Familjen Lars Wilhelm Henschen 1867. Bakre raden fr.v: Sönerna Esaias, Salomon, Wilhelm och Josef Henschen. Främre raden: Sofia, Lars Wilhelm, Maria Henschen. (Alvin id 93020) 98

Figur 13. Familjen Lars Wilhelm Henschen. Bakre raden fr. v.: Sönerna Salomon, Esaias, Josef, Wilhelms hustru Hilda Lilljebjörn. Främre raden: Dottern Maria, Lars Wilhelm, Sofia Sjöborg, sonen Wilhelm Henschen. (Alvin id 93323) 109

Figur 14 Karta över Ronneby 1780 med tomtnummer utsatta. De speciellt intressanta tomterna är: Tomt 51 norr om kyrkan, garveritomt 104 och pappersbrukstomt 186 på var sin sida om Ronnebyån vid bron i nordväst - mot Växjö, Karlshamn och Karlskrona 143

Figur 15. Tomt 51 i Ronneby. Från Ronneby byggnadshistoria (Referens C). 147

Figur 16 Tomt 104 i Ronneby år 1784. Från Ronneby byggnadshistoria (Referens C) 148

Figur 17 Pappersbrukstomt 186 i Ronneby år 1799. Ulrica Abelin bodde här innan hon gifte sig med Adolf Magnus Sjöborg. Från Ronneby byggnadshistoria (Referens C) 149

Sofia Sjöborgs lefnad Sida 151 av 152

Urval referenser Delvis använd litteratur relaterad till Ronneby, hälsobrunnen, det kristna livet i Uppsala m.m.

A. Ronneby. Dess helsokällor och Bad, utgiven av Dr A F Hellman 1860. https://www.ronneby.se/download/18.346abbe115bc381a8fbcd9f/1493726182746/handbok.pdf

B. 11 garverimiljöer i Blekinge. Länstyrelsen i Blekinge 2016:19. https://www.lansstyrelsen.se/blekinge/tjanster/publikationer/201611-garverimiljoer-i- blekinge.html

C. Ronneby byggnadshistoria under 1700- och början av 1800-talet. Författare: Sigurd Erixon och Sven T Kjellberg. Utgiven: Nordiska Museet, Stockholm 1918. Beskrivningar och ritningar bygger på uppgifter från Allmänna brandförsäkringsbolagets arkiv för byggnader på landet.

D. Salomon Eberhard Henschen. En biografi. Författare: Bo S Lindberg Utgiven: Uppsala Universitet, 2013 Skriften beskriver även något om Sofia Sjöborg, http://munckafrosenschold.com/wp-content/uploads/2015/09/Salomon-von-Henschen-av-Bo-S- Lindberg-2013-första-kap.pdf

E. Folkväckelsen vid seklets mitt i Uppland med omnejd. Med särskild inriktning på Östervåla. Författare: Kiell Tofters. Om bl.a. Uppsala religiösa aktivitet, många av de personer som Sofia mötte där, inkl. Lars Henschen. http://www.bygdeband.se/wp-content/uploads/uploaded/462/402881_folkvackelsen_03.pdf

F. Ur Minnet och Dagboken: anteckningar från år 1848-1897: Del I och 2 Bernhard Wadström. Om bl.a. Uppsala religiösa aktivitet, många av de personer som Sofia mötte där samt om Evangeliska Fosterlandsstiftelsens första verksamhet. http://runeberg.org/urminn1/ http://runeberg.org/urminn2/

G. Journey to Florida, 1871 Författare: Sofia Charlotta Sjöborg Översättning: Wesley M Westerberg http://collections.carli.illinois.edu/utils/getfile/collection/npu_sahq/id/3321/filename/3322.pdf

H. Lars Wilhelm Henschen. Riksarkivets uppgifter från Svenskt Bibliografiskt Lexikon. https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=12890 Sofia Sjöborgs lefnad Sida 152 av 152 I. Alexis Lindblom Riksarkivets uppgifter från Svenskt Bibliografiskt Lexikon. https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=10467

J. Ur Sofia Sjöbergs minnen. Meddelade av Gottlieb Wirde. 16 sidor. Blekinge-bygder 1925

K. Minne af Ronneby Helsobrunn från 1810 till 1840 av Sofia Sjöborg- Förmedlade av Folke Henchen. 12 sidor. Blekingeboken 1955