Svensk Botanisk Tidskrift Otaniska Otaniska Öreningen Venska Venska Sveriges Kalkmossor Sveriges S B F Årets Mossa: Briljantmossa Mossa: Årets

Nya arter och namn i Nordens flora och namn i Nordens arter Nya Volym 109: Häfte 2, 2015 109: Volym Svensk Botanisk Tidskrift otaniska otaniska öreningen venska venska Sveriges kalkmossor Sveriges S B F Årets mossa: Briljantmossa mossa: Årets

Svensk Botanisk Tidskrift 109(2): 65–128 (2015) . – Gotland,Lars Hedenäs : har hittats i Sverige helt nyli har hittats Läs kan finnasgen, och det fler. kalkmossormer om våra på sid. 94. Hellvi s:n, mellan Sudergårde Hellvi s:n, mellan Sudergårde Lörge, 13 maj 2013. och foto

Alla arter i släktet växer i växer i släktet arter Alla På bilden ser bilden kalkmossa vi styv På rigens till vänster, Tortella tillsammans med den betyd alvarkalkmossanligt mindre . T. densa några arter spännande miljöer,

Många botanister känner känner botanister Många till kruskalkmossasäkert som en bra kalk T. tortuosa hur många vet men indikator, sju ytterligare att vi har minst kalkmossor i släktet arter i landet? Styv kalkmossa och alvarkalkmossa och kalkmossa Styv innehåll våra regionala föreningar Hallands Botaniska Förening Hallands Botaniska Förening har ungefär 300 Varje år ger vi ut en betalande medlemmar, Vårt mål är att öka innehållsrik botanisk kunskaperna om den botaniska mångfalden utflyktsguide för Halland i Halland, att arbeta för bevarandet av denna i samband med det nya mångfald och att stimulera intresset för bota programmet för årets nik i allmänhet. aktiviteter. Wiveka Johansson Niklas Lönnell : : Föreningen bildades 2002 på initiativ av foto foto bland andra Kjell Georgson som var huvud Där nere någonstans Sälgens blomning och ansvarig för Hallands flora som kom 1997. gömmer sig den mycket honungsbinas första drag. Vi ordnar varje år ett stort antal exkursioner 120lilla millimetermossan. 112 Två klassiska vårtecken. över hela landskapet med fokus på kärlväx Men Niklas Lönnell hittade den ändå, i Var med och rapportera vårtecken du ter, mossor och svampar. Sedan många år Sörmland, första fyndet norr om Skåne. också med Vårkollen! bedrivs studiecirklar i floristik i södra Halland. Botanisk vandring längs Föreningen har ett nära samarbete med Prins Bertils stig i Halm stad en kväll i juni 2014. Briljantmossa länsstyrelsen och flertalet kommuner när det Entodon gäller praktisk naturvård på lokaler som hyser 128concinnus rödlistade arter. har utsetts till Årets mossa Ett floravårdspris delas ut varje år till någon 2015. Rapportera in dina fynd enskild eller organisation som gjort en särskild på Artportalen! ideell insats för vård av floran och den biolo giska mångfalden. Tomas Hallingbäck Tomas Lars Hedenäs : : foto foto

Notera de många avbrutna bladen! Skör kalkmossa Tor- 94tella fragilis har bladspetsar Vildsvinen har ställt till det i som mycket lätt går av om man trycker

på dem. Mattias Lindström nationalparken Dalby Söder- :

skog i Skåne. En sådan här foto

105 Mattias Lindström vårblomning kan snart vara ett minne blott. : foto: Jörg Brunet foto i korth et – viktigt att veta Hårginst Genista pilosa är Hallands landskapsblomma Kontaktinformation Floraväkteri Ordförande Jan Johansson, Onsala Vår floraväktarverksamhet är omfattande. Med ([email protected]) inspiration från eldsjälen Lars-Erik Magnusson Floraväktaransvarig Lars-Erik Magnusson, rapporterade under fjolåret ungefär 60 personer Halmstad in 87 rödlistade kärlväxter på hela 820 lokaler ([email protected]) till Artportalen. Verksamheten samordnas av en Hemsida www.hallandsbotan.org ansvarig i respektive kommun och vi genomför samlingar med floraväktarna med utbildning och Medlemskap 60 kr per år. uppmuntran. Bankgiro 202-6342. Svensk Botanisk Volym 109: Häfte 2, 2015 Tidskrift

Artiklar Nytt om nordiska kärlväxter 2014 Karlsson, T. 68 Styv kalkmossa och andra kalkmossor i Sverige Hedenäs, L. 94

Vildsvin och vitsippor – mer dramatik i Dalby Söderskog Brunet, J. 105 Vårkollen, fenologiväkteri och en ny miljömålsindikator Bolmgren, K., Langvall, O., Dahl, Å., Göthlin, E., Hassel, L. & Grundström, S. 112 Millimetermossa – mossornas dvärg inte längre bara i Skåne Lönnell, N. 120

Årets mossa 2015 – briljantmossa Lönnell, N. 128

Minnesord Stefan Ericsson 123

Föreningsnytt Ledare: Samarbete i naturen 67 Nationalpark eller kalkbrott?; Föreningskonferensen 2015; Guldluppen 2015 126

conte nts

Novelties in the vascular plant flora of Norden during 2014. Karlsson; p. 68. • Tortella in Sweden. Hedenäs; p. 94. • Wild boar rooting strongly reduces abundance of spring ephemerals in a mixed temperate forest reserve in southern Sweden. Brunet; p. 105. • Developments in Swedish environmental monitoring of phenology. Bolmgren, Langvall, Dahl, Göthlin, Hassel & Grundström; p. 112. • Micromitrium tenerum found in Söder- manland, SE Sweden. Lönnell; p. 120. Vol 109: Häfte 2, 2015 Svensk Botanisk Tidskrift i ss n 0039-646x, u ppsala 2015

Svensk Botanisk Tidskrift publicerar originalarbeten och översikts artiklar om botanik på svenska. I första hand trycks kortare artiklar av nationellt och nordiskt intresse. SBT utkommer med sex nummer per år, varav ett (nr 3–4) är ett dubbelnummer, och omfattar totalt cirka 350 sidor. Ägare Svenska Botaniska Föreningen. © Svensk Botanisk Tidskrift res pektive artikelförfattare och fotograf har upphovsrätterna. Publicerade fotografier kan komma att återanvändas i tidskriften eller på webbplat sen. Publicerade artiklar kommer att göras tillgängliga även på internet. Ansvarig utgivare Ordföranden i Svenska Botaniska Föreningen, omslagsbild Wendts Stefan Grundström ([email protected]). maskros Taraxacum wendtii är en helt Redaktör Bengt Carlsson nybeskriven art av sand c/o Uppsala universitet, Norbyvägen 18 D, 752 36 Uppsala. maskrosor, som hittills Tel: 018-471 28 72, 070-958 10 90. bara är känd från öppen E-post: [email protected] alvarmark på Öland. Instruktioner till författare finns på föreningens webbplats (www. Om denna och andra svenskbotanik.se). Kan även fås från redaktören. nyheter i den nordiska floran berättar Thomas Priser Prenumeration på tidskriften ingår för privatpersoner i medlems Karlsson på sidan 68. avgiften. Prenumerationspris för institutioner och företag är detsamma Om den nya boken som medlemsavgiften för privatpersoner. Se vidare under medlemskap. om sand- och dvärg Enstaka häften 75 kr, vid köp av fler än 25 häften är priset 25 kr styck. maskrosor, se annons Häften äldre än två år kostar 10 kr. på sidan 125. Generalregister för 1987–2006: 100 kr. foto: Göran Wendt. Äldre register: 30 kr styck. Porto tillkommer. Beställningar av prenumerationer och gamla nummer av tidskriften görs från föreningskansliet (se adress nedan). PlusGiro 48 79 11-0

Tryck och distribution: Exakta, Malmö.

Svenska Botaniska Föreningen Svenska Botaniska Föreningen, Svenska c/o Uppsala universitet, Norbyvägen 18 D, 752 36 Uppsala. Botaniska Föreningen Kansliansvarig Maria van der Wie Telefon: 018-471 28 91, 072-512 10 41 E-post: [email protected] Webbplats: www.svenskbotanik.se Medlemskap 2015 (inkl. tidskrifter) 340 kr inom Sverige (under 30 år 100 kr), 435 kr inom Norden och övriga Europa, och 535 kr i resten av världen. Familjemedlemskap utan tidskrift 50 kr.

66 Svensk Botanisk Tidskrift 107:1 (2013) ledare

Makaonfjäril besöker hybriden bohus Samarbete i naturen marrisp × marrisp. foto: Tore Mattsson.

November är en lång ning gör att några arter försvinner från månad. Väldigt lång … listan, medan flera nya tillkommer. Arter Några dagar med minus- knutna till det traditionellt hävdade skogs- grader ger hopp om och jordbrukslandskapet trängs undan kommande skidturer. och får det allt svårare att hitta livsrum. Men inte! Åter mör- Naturligtvis gäller detta även de svampar ker, regn och storm …; och djur som tillsammans med växterna novemberväder. Så kan bildar näringsvävarna i dessa, som vi tycker, årets vinter här på västkusten sammanfattas. ”ursvenska” miljöer. Utslagna hasselhängen redan i december. Söndagen den 14 juni genomförs ”De Kommer det att bli så här framöver? vilda blommornas dag” över hela landet – Mycket tyder på det, trenden är tydlig. Mal- föreningens största publika arrangemang. örtsambrosia etablerar sig nu i Sydsverige. Om du vill leda en vandring, kom ihåg att Den blommar tills den fryser ned; kanske anmäla den i god tid på SBF:s hemsida. vid Lucia … Inte kul att vara pollenallergiker. Tveka inte heller att ta kontakt med Du kan bidra till kunskapen om klimatets lokalpressen för att få dem att göra ett förändring genom att rapportera vår- och reportage om vandringen! Använd också hösttecken på www.naturenskalender.se. Ju sociala medier för att sprida informationen. fler observationer som görs under en följd av Det gäller att få ut så många som möjligt i år desto säkrare kan man urskilja trenderna, naturen den här dagen. viktiga pusselbitar för klimatforskarna. Ett tips är att bjuda in en lokal fjärils- När du läser detta är novembervädret skådare till vandringen. Att kombinera borta och våren har kommit långt. Det börjar växt intresset med studier av de fjärilar och bli dags att ge sig ut för att inspektera loka- andra insekter som födosöker i blommorna lerna för desmeknopp, primören bland flora- ger en extra dimension åt vandringen och en väktarväxterna. Samma spänning varje vår att än rikare naturupplevelse för deltagarna. försöka hitta dess blad bland myriaderna av Den 7–8 mars arrangerades årets för- vitsippor i lövskogens dunkla fuktpartier. eningskonferens, denna gång tillsammans Du drar väl ditt strå till stacken genom att med Sveriges Mykologiska Förening (se sid. bevaka en eller flera floraväktarlokaler? En 127). Ett mycket lyckat arrangemang och del smådjur är knutna till en specifik värd- förhoppningsvis ett startskott för mer sam- växt. Är denna minskande är oftast också arbete i framtiden. Våra föreningar – tillsam- dessa djur i farozonen. Ett typexempel är mans med motsvarande för småkryp och fåglar – behöver samarbeta mer, inte minst klockgentiana och alkonblåvinge. Varför inte för att det ger ett ökat tryck i naturvårdsar- ta kontakt med en amatörentomolog och betet men också helt enkelt för att det är kul tillsammans göra en insats för sådana arter? och får oss alla att se naturen med nya ögon. I slutet av april kommer en ny upplaga av rödlistan. Bättre kunskap om deras utbred- tore mattsson, styrelseledamot sbf

67 Thomas Karlsson presenterar här nya fynd och namn bland de nordiska kärlväxterna. Artikeln sammanfattar vad som hänt sedan Thomas nio delade artikelserie med nyheter gavs ut i SBT 2012–2014. Nytt om nordiska kärlväxter 2014

THOMAS KARLSSON

är har jag sammanställt uppgifter klon i en bäckravin i bergsmassivet Pyhätunturi om nyfynd, nya namn och änd- i SoL Pelkosenniemi (Lubienski & Dörken 2013). Den är också känd från Sverige: Nb Haparanda ringar i status som har kommit till hamn 1994 (Stenberg 2010; Marcus Lubienski min kännedom efter att delarna har sett materialet i S). Här blev växten dock H tillfällig. – Hybriden är ytterst lik åkerfräken i den föregående serien av uppdateringar trycktes i SBT 2012–2014. och bestämningarna har verifierats på epidermis’ mikrostruktur. Sammanställningen baseras på vad som Equisetum arvense × pratense. Hybriden mellan tryckts i de svenska botaniska tidskrif- åkerfräken och ängsfräken bör strykas från den terna och viktigare tidskrifter från övriga nordiska listan. De exemplar från Hls Ljusdal, Norden. Vidare har jag registrerat allt det som ibland har tolkats som denna hybrid, är enligt Marcus Lubienski onormalt utvecklad nya som kommit till Riksmuseets nordiska åkerfräken. herbarium, och jag har även gått igenom Equisetum arvense × sylvaticum, åkerfräken × skogs- museets redan befintliga nordiska samlingar fräken, är funnen på en lokal i Lofoten, Norge, i detalj. En del information har jag hämtat och är där spridd längs 650 m (Lubienski 2010a). Även denna hybridklon är uppenbart mycket ur internationella botaniska publikationer. gammal. Hybriden har en ganska karakteristisk Dock har ett och annat i den utomsvenska morfologi. Att det är en skogsfräkenhybrid syns litteraturen säkert gått mig förbi, och tyvärr på att primärgrenarna är rikt förgrenade i sin inre del, medan den yttre delen är ogrenad (ett gäller detta också det nationella informa- skott får alltså en tät ”kärna” med sekundärgrenar tionsflödet på webben. omgiven av en ”mantel” av primärgrenarnas spre- Men sådana luckor kan fyllas! Min avsikt tande toppar). Den skiljer sig från följande hybrid är att – om tillfälle ges – göra årliga rap- genom innersta grenslidans längd. Hos åkerfräken × skogsfräken är den nästan dubbelt så lång som porter av det här slaget, och därför blir jag stjälkslidan; hos ängsfräken × skogsfräken är de mycket tacksam för alla rättelser och tillägg, båda slidorna ungefär lika långa. och förstås för meddelanden om nyheter. Equisetum pratense × sylvaticum, ängsfräken × skogs Tänk på att nyfynd för landet eller för fräken, är funnen som ny för Sverige av Marcus Lubienski, som tidigare har upptäckt flera ett landskap alltid bör dokumenteras för förekomster av denna hybrid i Norge (Lubienski framtiden. Det bästa sättet att göra detta 2003, 2010b). En artikel om det svenska fyndet är att lämna ett belägg till något av landets förbereds. stora herbarier, där samlingarna kommer att vara tillgängliga för lån och studier under Ophioglossaceae – låsbräkenväxter överskådlig framtid. Botrychium simplex var. tenebrosum, pysslinglåsbräken. En form, som till utseendet helt överensstämmer med denna från Nordamerika beskrivna låsbrä- Equisetaceae – fräkenväxter ken, blev funnen sommaren 2014 på Singö i Upl Equisetum arvense × palustre. Hybriden åkerfräken och i Hamrånge i Gst (Ekman 2014; det svenska × kärrfräken har upptäckts i norra Finland. Den namnet myntades där). När dessa fynd publicerats bildar en mycket stor och sannolikt urgammal kom också ett äldre fynd i Nb i dagen (Westerberg

68 Svensk Botanisk Tidskrift 109:2 (2015) 2015). Verifiering med DNA-undersökning pla- neras, och innan resultatet är känt bör uppgiften betraktas som osäker. – Pysslinglåsbräken avviker från äkta dvärglåsbräken var. simplex genom att den fertila bladdelen utgår högt upp (inte från växtens bas). Pysslinglåsbräken bör troligen ha artrang; morfologiskt förefaller den distinkt. De svenska fynden har gjorts på kalkpåverkad, översilad hällmark vid havet. I Nordamerika verkar miljön för var. tenebrosum vara fuktsänkor i ädellövskog. Kanske ska sökandet efter pyssling- låsbräkenlika former vidgas biotopmässigt. Botrychium minganense, killåsbräken, tidigare känd från Island, finns kanske även i Sverige. Frida Turander har i Vrm Hagfors funnit låsbräknar som morfologiskt stämmer med denna (Arons- son 2014), men artens förekomst hos oss kan inte anses säker förrän DNA har kollats. – Killås- bräken liknar månlåsbräken B. lunaria men har kilformiga bladflikar. De millimeterstora gröna kulorna är Europas minsta Dryopteridaceae – träjonväxter blomväxt, dvärgandmat Wolffia arrhiza. Den blev funnen 2013 av Erik Ljungstrand som ny för Nor , spetsbräken, är funnen i Polystichum setiferum den. – Skåne, Skurup, Stjärneholm 4 augusti 2013. Danmark (Jylland, Birgittelyst vid Viborg) av Hans Øllgaard 2008 och bestämdes av Benjamin foto: Roland Bengtsson. Wolffia arrhiza was found in southernmost Sweden in Øllgaard (Pedersen 2011). Förmodligen är den 2013. spontan. Senare har arten även blivit funnen på Langeland och i centrala Jylland. – Det finns också ett gammalt fynd från Norge (Grytten i MR Rauma, belägg samlat av A. E. Lindblom i S). Rosendahl (1916) ansåg uppgiften trovärdig men Nymphaeaceae – näckrosväxter den har senare betvivlats. Nymphaea alba subsp. alba × subsp. candida, sydnäck- ros × nordnäckros. Normalt tas inte hybrider mel- Polypodiaceae – stensöteväxter lan underarter upp i checklistan, men denna är så vanlig och vittspridd att det är befogat. Dessutom Polypodium interjectum × vulgare, hybridstensöta, rap- porterades från Sverige hos Karlsson (2012a) base- betraktas föräldrarna ibland som arter, och för att få jämförbarhet mellan olika sammanställningar rat på ett par ark från Sk Västra Vram; dock var den inplanterad (av Helge Rickman) med material bör man skilja ut mellanformerna. från Danmark. Förekomsten kunde på sin höjd betecknas som kvarstående. Men hybridstensötan Araceae – kallaväxter har också bildats spontant i Sverige på platser där Peltandra virginica, pilkalla, är en storvuxen sump- båda stamarterna växer, t.ex. i karstsprickor vid växt med pillika blad (något lika pilbladets Sagit Resmo på Öl (Andersson & Gunnarsson 2011) och taria sagittifolia); blomställningens hölsterblad på Kullaberg (Erik Ljungstrand muntligt). Den är är ljusgrönt. Den har registrerats som förvildad även funnen på skrotsten i Bl Karlskrona (Fröberg på Fyn i Danmark (Tranberg 2014). Det svenska 2012; belägg i LD), men här är ursprunget ovisst. namnet pilkalla är nytt; släktesnamnet blir pil – Erik Ljungstrand har granskat alla beläggen från kallor. förekomsterna. Wolffia arrhiza, dvärgandmat, blev funnen sommaren 2013 i vallgraven till Stjärneholms slott i Sk Pinaceae – tallväxter Skurup (Ljungstrand 2013). Det är Europas minsta blomväxt. Förutom av storleken karakteriseras , himalayatall. Stavningen av det Pinus wallichiana den av att den saknar rot. Den fanns i oräknelig svenska namnet har ändrats (tidigare himalajatall). mängd även år 2015, men tills vidare måste den ändå betraktas som tillfällig (ettåriga växter med Cupressaceae – cypressväxter snabb förökning kan komma och gå, och en tio- Juniperus squamata, himalayaen. Stavningen av det årsperiod måste förflyta innan den rubriceras som svenska namnet har ändrats (tidigare himalajaen). bofast i landet).

Karlsson: Nytt om kärlväxter 69 Ophrys apifera, biblomster (tidigare bi-ofrys). En för landet ny orkidé, som dock tills vidare får betraktas som tillfällig. Arten är mellaneuropeisk och känd för att kunna växa i starkt kulturpräg- lade biotoper. År 2004 visade den sig första gången i Danmark och där finns arten nu på två lokaler. Sommaren 2014 fann Staffan Nilsson tre exemplar på en kulturpräglad gräsmark i Sk Trelleborg (Nilsson 2014). Staffan föreslog att det gällande svenska namnet bi-ofrys ersätts med biblomster, vilket anknyter till det danska namnet biblomst och till vår andra art i släktet, flugblom ster O. insectifera. Amaryllidaceae – amaryllisväxter Allium rotundum, rundlök, får betecknas som bofast i Sverige. Vid Katthammarsvik i Gtl Östergarn finns ett idag rikt bestånd (mer än 200 blom- mande ex) som har varit känt i mer än 60 år (Johansson & Petersson 2015). Arten anses bofast även i Norge (Lid & Lid 2005). Stjärntidlösa utmärker sig genom sina slutligen Galanthus fosteri är en sällan odlad art från Turkiet, utbredda kalkblad. Det är en odlad (och på Öland Libanon och Israel som har rent gröna, blanka kvarstående) sort som inte har något säkert blad och därför påminner om grekisk snödroppe vetenskapligt namn: den brukar kallas Colchicum G. ikariae och grön snödroppe G. woronowii. De laetum men tillhör inte denna vildart. – Öland, V om inre kalkbladen har dock gröna markeringar både Bredinge, 17 september 2014. vid spetsen och vid basen. Ulla-Britt Andersson foto: Thomas Gunnarsson. fann växten 2014 i snårmark strax O Vickleby This variant of Colchicum, with narrow, finally patent kyrka på Öland; bestämningen har bekräftats av tepals, is known from Öland as a persistent relic of Torbjörn Tyler. – Arten får här det svenska nam- cultivation. It goes in trade as ‘Colchicum laetum’ but net libanesisk snödroppe. does not belong to this species from the Caucasus area. Asparagaceae – sparrisväxter Dracaena marginata, kantdracena, är ett liljeträd från Madagaskar som hos oss odlas som krukväxt. Colchicaceae – tidlöseväxter Kantdracenan blev funnen av Bengt Nilsson 2009 ” ”, stjärntidlösa, blev funnen av Colchicum laetum på kompost på Bubbetorpstippen i Bl Rödeby. Anders Svenson på två platser när han invente- Belägget i S tillhör sorten ’Bicolor’ med vita rade tidlösor på Öland (Svenson 2013). Ett bra bladkanter. kännetecken är att de ljuslila kalkbladen slutligen × , hybridklockhyacint (tidi- spretar ut stjärnlikt; detta har givit anledning Hyacinthoides massartiana gare H. hispanica × non-scripta). Hybriden mellan till det svenska namnet, som har föreslagits av spansk och engelsk klockhyacint tycks vara den Svengunnar Ryman. Ett användbart vetenskapligt vanligaste förvildade klockhyacinten och är som namn saknas; växten går i odling under namnet sådan bofast. Den bör betecknas med det binära Colchicum laetum, men den tillhör inte denna namnet . × . vildväxande art. Förmodligen rör det sig om en H massartiana , fransk stjärnlök, kan selektion av en annan art, eller en i odling upp- Ornithogalum narbonense betraktas som bofast i landet. Den samlades kommen hybrid. som odlad 1937 vid Kummeln i Bl Augerum och återsågs 2013 och 2014 på lokalen, som inte längre Orchidaceae – orkidéer är en trädgård utan betesmark (Fröberg & Nilsson Dactylorhiza majalis subsp. integrata, englandsnyck- 2014). – Belägg i LD, det. L. Fröberg. lar. En handnyckelform, som möjligen är eng- Ornithogalum oligophyllum, turkisk stjärnlök, hör landsnycklar, är funnen i Vg Lidköping och verkar hemma på Balkan, i Turkiet och i Kaukasus. vara bofast där (Janson 2012). Tills vidare får upp- Den skiljer sig från morgonstjärna O. umbellatum giften betraktas som osäker, men Mikael Hedrén genom att ha få (2–4) basalblad och har också har material för en genetisk undersökning. färre, men ganska stora, blommor. Arten blev

70 Svensk Botanisk Tidskrift 109:2 (2015) Havssäv Bolboschoenus maritimus. Denna viktiga vassbildare på skyddade havsstränder har fått byta släktesnamn. Den fördes tidigare samman med säv och blåsäv i släktet Schoeno plectus. – Skåne, Stora Ham mar, Videholm 8 juni 2013. foto: Jan Thomas Johansson. Bolboschoenus maritimus, formerly Schoenoplectus mari timus, common on sheltered seashores in the southern parts of Norden.

funnen på en stentipp i Öl Föra 2014 av Ulla-Britt Luzula arcuata, bågfryle, och Luzula confusa, polar Andersson. Belägget finns i S. fryle (tidigare underarter av Luzula arcuata). Båg fryle och polarfryle uppfattas numera allmänt som arter, vilket stöds av en undersökning i norra Commelinaceae – himmelsbloms Finland av Väre (2014). Han fann nedsatt fertilitet växter samt deformerade kapslar och blomställningar Tradescantia pallida, purpurblad, har för första hos intermediära exemplar och tolkade dessa som gången rapporterats från Norden. Det är en hybrider. Intermediärer är vanliga i norra Finland krukväxt från Mexiko med rödlila bladverk. Den och i Norge (Lid & Lid 2005) och förmodligen sågs på soptippen Sörmossen i BhG Nödinge 2014 även i Sverige (belägg i S). Hybriden bör betraktas (Andersson & Herloff 2014, med färgbild). som bofast.

Zingiberaceae – ingefärsväxter Cyperaceae – halvgräs Zingiber officinale, ingefära, togs av Anders Svenson Bolboschoenus maritimus, havssäv (tidigare Schoeno 2014 på Sjömansängs soptipp i Ög Risinge; växten plectus maritimus). Enligt de senaste fylogenierna är lätt igenkännlig på doften och jordstammen. (Muasya m.fl. 2009, Shiels m.fl. 2014) är släktena Belägg i S. – Familjen är inte tidigare represen- Bolboschoenus och Schoenoplectus väl skilda, och terad i den nordiska floran; den placeras sist i havssävens vetenskapliga namn måste därför ordningen Zingiberales (efter Marantaceae). Det ändras. svenska släktesnamnet är ingefäror. Carex rostrata var. borealis, mörk flaskstarr, publice- rades som ny för Sverige av Stenberg (2010) och fick då också sitt svenska namn. Mörk flaskstarr Juncaceae – tågväxter har kortare, mörkare honax än var. rostrata – som × × [Juncus conglomeratus inflexus, knapptåg blåtåg, här får namnet ljus flaskstarr. Den liknar rund- angavs av Fröberg (2013) från en lokal i Sk men starr C. rotundata ganska mycket men är grövre belägget (i LD) är enligt min mening dåligt och ljusaxigare; dessutom har den papillösa (och utvecklad veketåg J. effusus. Hybriden knapptåg därigenom matt grågröna) bladöversidor. Den är × blåtåg är över huvud taget inte känd med säker- mycket lik hybriden mellan flaskstarr och rund- het. (Båda arterna har däremot väldokumenterade starr men är fertil. Mörk flaskstarr bildar iNb ofta hybrider med veketåg.)] stora bestånd och är vanligare än rundstarr. Alla

Karlsson: Nytt om kärlväxter 71 (”Om Carex rostrata × stenolepis finns, skulle jag förmoda att den skulle se ut så här”), och Per Las- sen instämde i hans bedömning 1989 (”det borde vara rostrata × stenolepis!”). Hybriden är möjligen funnen även i Norge: den nämns från ST och NT i sjätte upplagan av Norsk flora, men i den sjunde är uppgiften borttagen (Lid & Lid 1994, 2005). Carex tenera hör till gruppen kring harstarr C. lepo rina. Den är funnen på Värhultstippen i Vrm Ed och är en av de sex nordamerikanska starrar som visat sig där efter import av nordamerikanskt tim- mer (Flygh 2013). Gruppen är svår och mycket art- rik i Nordamerika, och bestämningen, som gjorts av Stefan Ericsson, är preliminär (”cf. tenera”). Carex tomentosa, luddstarr. Luddstarrens vetenskapliga namn ändrades för ett par år sedan (Karlsson 2012b) till Carex filiformis. Detta linnénamn från 1753 hade typifierats av Nelmes (1951) med en bild som Linné hänvisat till i originalbeskrivningen, och Nelmes ansåg att denna bild föreställde luddstarr. Namnet Carex filifomis måste då gälla i stället för C. tomentosa från 1767, även det ett Lin- nés namn. Ett par viktiga och aktuella europeiska standardverk hade också följt Nelmes och tagit upp namnet C. filiformis för luddstarr. Men detta håller inte. Bilden är möjlig att tolka på flera sätt (Koopman m.fl. 2014). För att lösa problemet har man valt ett herbarieark som s.k. epityp till typen (arten definieras fortfarande av sin typ (bilden), men epitypen avgör alltså vilken art bilden visar). Det valda arket är lundstarr Carex montana. Därmed blir C. filiformis en synonym till denna art, och luddstarren återfår namnet C. tomentosa, som är det äldsta tillgängliga Bambuag Dulichium arundinaceum, ett upp till när C. filiformis faller bort. meterhögt nordamerikanskt halvgräs som har natu Cyperus fuscus, dvärgag, är ursprunglig i vår flora men raliserats på en plats i Danmark. – Jylland, Stavtrup, har betraktats som utgången, vilket i princip inte 26 augusti 2014. ändrades av att Ulf Axelsson (2003) upptäckte foto: Jens Christian Schou. en adventiv förekomst i Göteborg. Desto mera Dulichium arundinaceum, a North American sedge, glädjande är det då att växten inte är borta som has become established at one site in Denmark. inhemsk: den återupptäcktes hösten 2013 på en av sina gamla lokaler, Vombsjön i Sk, efter en period med exceptionellt lågvatten (Wittzell 2014). belägg (i S) har bestämts av Reidar Elven, som Dulichium arundinaceum, bambuag. Ett upp till också har uppmärksammat varieteten i Norge och meterhögt nordamerikanskt halvgräs med grova, anger den från stora delar av landet (Lid & Lid bambuliknande strån. De breda bladen sitter 2005). – Möjligen är mörk flaskstarr en etablerad, i tre markerade rader, och grenknippen med fertil hybrid mellan flaskstarr och rundstarr, och i utspärrade, centimeterlånga, smala ax utgår från så fall borde den hellre vara en egen art. Ställ- bladvecken. Det svenska namnet bambuag föreslås ningen som varietet måste dock gälla tills saken här. Växten blev funnen 2014 i kanten av en damm blir bättre undersökt. vid Stavtrup nära Århus i Danmark. Den bedöms Carex rostrata × stenolepis, flaskstarr × gölstarr. Av inte vara inplanterad, men förmodligen är den denna hybrid finns det ett belägg i S frånLyL spridd från någon odlad förekomst. – Informa- Sorsele samlat av Edward Broddeson 1919. tionen kommer från Jens Christian Schou, som Bestämningen är gjord av Stefan Ericsson 1988 bestämde växten.

72 Svensk Botanisk Tidskrift 109:2 (2015) Styvskafting Brachypodium phoenicoides, en syd västeuropeisk torrängsart som oväntat upptäckts i naturlig vegetation i Danmark. Axen liknar back skaftingens B. pinnatum men bladöversidorna har mycket grova nerver. – Danmark, Själland, Kregme, 22 augusti 2013. foto: Jens Christian Schou. Brachypodium phoenicoides is found in a seashore slope in Denmark and is possibly native. Its inflores cence reminds of B. pinnatum but the upper side of the leaves has very strong veins.

Poaceae – gräs tät, spolformig vippa, långt utskjutande, knäböjt borst och håriga bladöversidor. Brachypodium phoenicoides, styvskafting, är funnen i Danmark, i sluttning mot Roskildefjorden (Lau- Eriochloa pseudoacrotricha (tidigare E. ramosa). Det sen m.fl. 2014). Växtens förekomst i naturlig torr enda kända nordiska fyndet av ”Eriochloa ramosa” äng på en föga kulturpåverkad lokal antyder att gjorde Carl Blom 1925 i Sk Lackalänga, känt för sin rika flora av ulladventiver. Han bestämde det skulle kunna röra sig om en gammal, spontan det 1927 till var. , men förekomst som undgått upptäckt tills nu. Dess E. ramosa pseudoacrotricha i Australien, där gräset hör hemma, betraktas hittills kända utbredning täcker nordvästra Afrika nu som en självständig art. och västra Europa norrut till och med Frankrike (i E. pseudoacrotricha Eriochloa punctata. Denna Eriochloa-art kommer från Tyskland räknas den som en etablerad inkomling). tropiska Sydamerika. Den togs i hamnen i Hls Arten liknar backskafting men har styva blad. På Hudiksvall av Zander Säfverstam 1953, och beläg- danska heter den Stivbladet Stilkaks och därför har get (i S) bestämdes 1954 av Carl G. Alm. den fått det svenska namnet styvskafting. [Festuca brachyphylla, bergsvingel. Denna arktiska Calamagrostis purpurascens är en arktisk art som har art, inom nordiskt område endast känd från blivit funnen som ny för Europa i svårtillgängliga Svalbard, finns enligt Scholz (hos Greuter & områden med köldstäppvegetation på norra Raab-Straube 2011) i Sverige. Lokalen, i TL, Svalbard (Elvebakk & Nilsen 2002). Arten har en anges som ”fjäll, gravel- and moorplain between

Karlsson: Nytt om kärlväxter 73 Polarvallmo Papaver cornwallisense (till vänster) och spetsbergsvallmo P. dahlianum (till höger) är två väl skilda arktiska arter, som båda förekommer i Norden. Polarvallmon har få ståndare och korta papiller på märket medan spetsbergsvallmon har talrika ståndare och långa märkespapiller. foto: Svalbard, Kongsfjorden, Blomstrandhalvøya, Geir Arnesen (polarvallmo); Svalbard, Longyearbyen, Endalen, Andreas Tribsch (spetsbergsvallmo). – Från Blyttia 2014 häfte 3, med tillstånd. Papaver cornwallisense (left) and P. dahlianum (right) differ in number of stamens and length of stigmatic papillae. Solstad et al. (2014) have shown that both species are present and widespread on Svalbard; previously all Papaver material from the archipelago was called P. dahlianum.

Alesjaurestugorne and Tjäktjastugan, c. 35 km SW land) har varje småax ett långt borst, som sticker of Abisko, 750–1000 m” och insamlingen (i STU) ut långt utanför alla de övriga blomhåren, vilka är gjordes 1990 av R. W. Bussmann. I samma artikel 4–8 mm långa. Silvermiskantus saknar borst och påstås arten vara känd från Norge. I Panarctic har 8–12 mm långa blomhår. Vippan och småaxen Flora (Elven odaterat) nämns inga förekomster på är för övrigt större hos silvermiskantus, som där- det nordiska fastlandet, och uppgifterna kräver för är avgjort mera praktfull än glansmiskantus. bekräftelse.] Befintliga uppgifter om glansmiskantus kan Festuca gautieri, björnsvingel, är ett prydnadsgräs behöva kontrolleras, eftersom man tidigare bara från Pyrenéerna, som tidigare har noterats som räknade med en art i släktet. (Även hybriden mel- förvildat både i Danmark och Norge. Ett äldre lan arterna odlas.) × svenskt fynd, från Vg Falköping 1967, har kom- Poa nemoralis palustris. Det svenska namnet lappgröe mit fram vid genomgången av Uno Bergengrens har lanserats (Stenberg 2010) för denna hybrid, herbarium. Belägget finns nu i S och är bestämt av som i norra Sverige verkar förekomma oberoende C. Blom 1957. Erik Emanuelsson kontrollerade. – av föräldrarna. Arten var sannolikt tillfälligt utkommen på utkast ×Triticosecale rimpaui, rågvete. Stace (1987) utredde e.d. rågvetets nomenklatur och kom fram till att det korrekta släktesnamnet var × . Han Lolium temulentum, dårrepe, är sedan länge försvun- Triticosecale nen som bofast från Sverige men uppträder någon kunde däremot inte finna något giltigt artnamn enstaka gång som tillfällig. Ett aktuellt fynd har och konstaterade att man kunde benämna rågvete som släkte eftersom den morfologiska variationen gjorts vid Uppsala i Upl (Andersson & Arons- son 2012). Artikeln ger också en revy över andra mellan rågvetesorterna ändå är så stor. Ett binärt × svenska fynd det senaste halvseklet. namn finns emellertid tillgängligt, Triticosecale , vilket påvisats av Buttler & Hand (2011). Miscanthus sacchariflorus, silvermiskantus, från nord- rimpaui östra Asien och Japan, togs av Åke Lindström 2011 som ny för Sverige på tippområdet vid Bonstorp Papaveraceae – vallmoväxter i Nrk Örebro (belägg i S). Arten odlas som pryd- Eschscholzia lobbii, späd sömntuta, ersätter E. caes nadsväxt och har även blivit funnen på ruderat i pitosa, tuvad sömntuta. Belägget för den enda Danmark (Burger 2012). – Hos glansmiskantus kända nordiska uppgiften om den senare, SmI M. sinensis (som tidigare rapporterats från vårt Tranås (Edqvist & Karlsson 2007), var felbestämt.

74 Svensk Botanisk Tidskrift 109:2 (2015) Båda arterna är mindre och gracilare än sömn- odlas i många tropiska och subtropiska länder. I tuta E. californica och har mindre och blekt gula Köpenhamn grodde den i en trädgård; fröet hade blommor, men E. cespitosa har bladrosett och kommit dit antingen med kommunal kompost stängel medan E. lobbii har grenig, bladig stjälk. eller med barkflis. – Släktet får det svenska Grenarna och bladen sitter dock långt ner på namnet grevilleor. Att denna rent sydhemisfäriska stjälken, så man får se efter ordentligt. Saken familj, som representerar ordningen Proteales (i uppmärksammades i samband med ett andra fynd Norden tidigare representerad av platanväxter ( Simrishamn 2011; belägg i LD och S); Torbjörn Sk Platanaceae) uppträder hos oss är överraskande. Tyler fann det rätta artnamnet. Dess medlemmar är inte kända för att uppträda Papaver cornwallisense, polarvallmo. En noggrann adventivt. undersökning av vallmorna på Svalbard (Solstad m.fl. 2014) visar att att denna i Arktis vittspridda art förekommer där, fastän den tidigare passerat Saxifragaceae – stenbräckeväxter som P. dahlianum. P. cornwallisense har få ståndare Saxifraga rotundifolia, prickbräcka, sedan tidigare (4–24) och korta märkespapiller (0,15–0,4 mm); känd från Norge, där den i norr har visat en P. dahlianum har 25–35 ståndare och 0,5–0,9 mm tendens att etablera sig, är nu känd även från långa papiller. Dessutom har P. cornwallisense urn- Sverige (Dahlström 2014). Belägg, samlat och formig kapsel (bredast vid märkesskivan), medan bestämt av Crister Albinsson, finns i S. Arten hör kapseln hos P. dahlianum närmast är klotformig hemma i sydöstra Europa och västra Asien och (avsmalnande mot märkesskivan). Ytterligare olik- odlas som stenpartiväxt. Den är relativt högväxt, heter är att blommorna hos P. cornwallisense är rätt har cirkelrunda, grovt naggade blad och en yvig små och oftast vita; blommorna hos P. dahlianum blomställning. Kronbladen är vita men kan ibland är något större och lika ofta gula som vita. Det vara prickiga i gult och rött. finns också mindre skillnader i bladens form, färg och hårighet. – Den nya arten har fått det svenska namnet polarvallmo i överensstämmelse med det Fabaceae – ärtväxter norska namnskicket. Acmispon denticulatus. En nordamerikansk käring- Papaver dahlianum, spetsbergsvallmo. Arten var tidi- tandssläkting, som insamlades 1922 på ruderat gare delad på två underarter, tanavallmo (subsp. i SmI Nässjö av Gustaf Haglund (belägg i S, dahlianum) på Varangerhalvön i norra Norge och bestämt av Otto R. Holmberg). Den avviker spetsbergsvallmo (subsp. polare) på Svalbard (t.ex. starkt från andra nordiska ärtväxter. Blommorna Nilsson hos Jonsell 2001). Men Solstad m.fl. sitter ensamma i bladvecken och är nästan oskaf- (2014) har visat att en stor del av materialet på tade, och de tre småbladen sitter inte fästade i en Svalbard hör till P. cornwallisense, och materialet punkt. – Arket hade sorterats fel på Riksmuseet av äkta P. dahlianum från Svalbard skiljer sig inte och kom fram helt nyligen. från det från norska fastlandet. Underarterna i Lotus käringtänder. Släktet är betydligt mer P. dahlianum försvinner alltså. – Arten får överta mångformigt än det verkar när man bara känner det svenska namnet spetsbergsvallmo; namnet de nordiska arterna. I en analys, där data från tanavallmo är uppenbart olämpligt på en art som morfologi och kärn-DNA har sammanvägts, visar är spridd över hela Arktis. Deg tjareva m.fl. (2006) entydigt att släktetTetra gonolobus klöverärter inte kan upprätthållas. – De Ranunculaceae – ranunkelväxter nya namnen blir följande: Clematis ×diversifolia, parmaklematis, en i kultur Lotus maritimus (tidigare Tetragonolobus maritimus), framtagen hybrid mellan helbladig klematis klöverärt. C. integrifolia och italiensk klematis C. viticella, Lotus tetragonolobus (tidigare Tetragonolobus purpu är funnen av Anders Svenson 2012 på Tuddarps reus), sparrisärt (rödblommig, förr odlad och soptipp i Ög Västra Stenby (belägg i S). Hybriden någon gång förvildad). förenar stamarternas egenskaper: stjälken är upp- Trifolium lupinaster, lupinklöver. En magnifik art från rätt och slutar med en enstaka blomma; bladen är Central- och Östeuropa – storväxt och med stora, på samma stjälk både helbräddade och treflikiga. röda blomhuvuden. Bladen har ovanligt nog fem Ranunculus arwidssonii. Denna majsmörblommas smala småblad. Lupinklövern är samlad 2012 på en artepitet ska stavas med två s. bangård i Kemi i finska Österbotten PeP( ) av Åke Svensson och Charlotte Wigermo (belägg i S). Proteaceae – proteaväxter Trigonella procumbens, vildblåväppling (tidigare Grevillea robusta, silvergrevillea, är funnen som Trigonella caerulea subsp. procumbens). Vildblåväpp- tillfällig i Köpenhamn 2013 (Lindbjerg Jannerup lingen betraktas nu i regel som en egen art (t.ex. 2014). Den är en buske från Australien som nu Lid & Lid 2005, Euro+Med 2006 och senare).

Karlsson: Nytt om kärlväxter 75 Klöverärten har fått tillbaka det vetenskapliga namn som Linné en gång gav den, Lotus maritimus. Den har en tid förts till släktet Tetragonolobus, men molekylära data visar att det inte kan upprätthållas. – Öland, Böda, Tokenäs udde, 6 juni 2005. foto: Thomas Gunnarsson. Lotus maritimus, formerly Tetragonolobus maritimus, is common on seashore meadows in the southern Baltic. It is rare in calcareous fens further inland.

Rosaceae – rosväxter Sanguisorba tenuifolia, hängpimpinell, hör hemma i nordöstra Asien och Japan. Den skiljer sig från Crataegus ×persimilis, sylhagtorn, tidigare inte känd från Sverige men väl från Danmark, har blivit närstående arter genom vita eller skära blommor i ett långsträckt, hängande ax, och genom smala funnen vid Träkvista på Ekerö i av Patrik Upl småblad med tvär bas. Växten togs 2009 av Göran Engström och Henry Gudmundson (Engström Westerström på en vägkant nära Ramsele gamla 2012, med bild). Troligen är den kvarstående från kyrka i Ång. Odlingsrest eller utkast? tidigare odling. Sorbaria kirilowii × sorbifolia, stor rönnspirea × Crataegus pinnatifida, kinesisk hagtorn, finns förvil- rönnspirea. Denna hybrid är känd från odling dad i Danmark (Lindbjerg Jannerup 2014). Den (Rahn 1989) men verkar inte tidigare vara funnen har stora frukter och tandade foderblad. i det fria. Anders Svenson och Per Wahlén fann Filipendula purpurea, japanskt älggräs (tidigare den på vägkantsutkast i Ög Kisa 2013 (belägg i S, bestämt av Thomas Karlsson). Hybriden kan F. ×purpurea). Växten har förmodligen uppkommit i odling i Japan (naturliga förekomster är identifieras säkert då arterna är väl skilda i flera inte kända), men det är inte säkerställt att den blomkaraktärer. Stor rönnspirea har brett rund- trubbiga och kala foderblad samt kala fruktämnen är hybridogen och epitetet skrivs i regel utan med stiftet fäst en bit ner på ryggsidan, medan hybridtecken. rönnspirea har trekantiga och i kanten glandel- Rubus oredssonii, mollösundsbjörnbär. Tore Mattsson försedda foderblad samt håriga fruktämnen med beskrev i fjol detta nya krypbjörnbär (Mattsson stiftet fäst i spetsen. 2014). Det finns bara i mellersta Bohuslän (Mollö Sorbus obtusifolia är det korrekta namnet för sund), men är där ganska vanligt. norskoxel (tidigare S. norvegica). Hedlund (1901)

76 Svensk Botanisk Tidskrift 109:2 (2015) publicerade namnet S. obtusifolia i sin monografi Sorbus ulleungensis, ullungrönn. Denna art har funnits över släktet, men ändrade sig senare (Hedlund i europeisk odling i ett trettiotal år – spridd av hos Dyring 1914) och kallade arten S. norvegica. den svenske dendrologen Tor Nitzelius (Nitzelius Båda namnen gäller entydigt samma växt och det 1989) – men den beskrevs först i fjol (Chang & Gil tidigaste namnet måste gälla. Hylander (1945) 2014). Den är endemisk för ön Ulleung utanför insåg detta, men hos norska författare har det, väl Korea. Arten är mycket lik rönn S. aucuparia men av patriotiska skäl, dröjt kvar tills nu – åtminstone utmärks av stora, glänsande, mera tillspetsade och delvis mot bättre vetande (Grundt & Salvesen djupare sågade blad. Erik Ljungstrand känner den 2011). som förvildad från ett tiotal platser i Göteborgs- Sorbus teodori, avarönn, betraktas nu åter som art- trakten; han såg den så första gången för ett 20-tal skild från den norska arten S. meinichii, fagerrönn. år sedan. I tryck omnämnde Gudmundson (2014) Båda arterna är apomiktiska och har uppkommit arten som förvildad med hänvisning till dessa genom korsning mellan rönn S. aucuparia och finnoxelS. hybrida. Det finns påtaglig variation inom komplexet avarönn/fagerrönn, både i Norge (Grundt & Salvesen 2011) och Sverige (Fåhræus 1989a, b, Hedrén 1994) – och finsk avarönn (Åland) avviker från svenska bestånd. Denna variation beror på att samma stamarter har gett upphov till apomiktisk avkomma på flera olika platser. Nu pågående Sorbus-forskning (i Sverige, Norge, på Brittiska öarna och på kontinenten) vill belysa hur sådana olika typer har uppkommit. I samband med detta har man nu börjat använda ett snävare artbegrepp i släktet än tidigare. Tills vidare rekommenderas att hålla samman norskt material under namnet S. meinichii och svenskt och finskt under namnetS. teodori – men såväl avarönn som fagerrönn kan komma att delas upp i flera arter. Saken kompliceras ytterligare av att det även finns sterila primärhybrider mellan rönn och finnoxel. Dessa sätter inte frukt och de uppträder därför i regel enstaka och bildar – till skillnad från apomikterna – inte bestånd eller lokalt spridda raser. Sådana sterila hybrider är kända från Norge, Sverige och Finland och bör redovisas som Sorbus aucuparia × hybrida, rönn × finnoxel. Den som vill sätta sig in i hur ett apomiktiskt komplex kan byggas upp rekommenderas att studera Rich m.fl. (2010), som dessutom beskriver och avbildar alla sexuella arter, hybrider och apomikter inom Sorbus på Brittiska öarna. Sorbus ×thuringiaca, hybridoxel, anses vara en hybrid mellan vitoxel S. aria och rönn S. aucuparia. Den Avarönn Sorbus teodori finns i typisk form endast finns belagd i Riksmuseet från tre platser iNrk . på Fårö på nordöstra Gotland. Den har tidigare Ett par av arken kommer säkert från odlade inkluderats i fagerrönn Sorbus meinichii, som är träd, men åtminstone en uppgift motiverar en norsk art. Nyare forskning om de apomiktiska omnämnandet: ”Örebro, Adolfsberg, skog” 1936. arterna i släktet Sorbus har lett till ett snävare art Växten är samlad av Anders Dahm och har ingått begrepp. Bilden, från Gotland, Garde, 3 juni 2006, i Edward Broddesons herbarium. Enligt Erik visar en något avvikande form som tills vidare får Ljungstrand är det fråga om sorten ’Quercifolia’ räknas till avarönn S. teodori. och det handlar därför sannolikt inte om frösprid- foto: Stellan Hedgren. ning utan om ett kvarstående exemplar. ’Querci- Sorbus teodori is an apomictic microspecies which folia’ ger nämligen vid frösådd upphov till starkt is restricted to Gotland, Sweden. It was formerly variabel avkomma. – ”Den skumma S × thuringi included in S. meinichii, a local species from Norway, aca” är publicerad av Gudmundson (2014) som but critical research in the genus Sorbus has led to a förvildad i Sverige, men utan lokaluppgift. narrower species concept.

Karlsson: Nytt om kärlväxter 77 Ljusgul tandrot Cardamine kitaibelii, en centraleuropeisk bergsväxt, har blivit funnen som förvildad på Öland. – Öland, Borgholm, 3 april 2012. foto: Thomas Gunnarsson. Cardamine kitaibelii, from the mountains of Central Europe, has been found as a garden escape in Öland.

fynd. – Stavningen av det svenska namnet är Begoniaceae – begoniaväxter etablerad. Begonia semperflorens-cultorum är det giltiga namnet , himalayaspirea. Det svenska namnet Spiraea arcuata på sommarbegonia (tidigare B. ×hortensis). har ändrats från himalajaspirea. Celastraceae – benvedsväxter Betulaceae – björkväxter Euonymus hamiltonianus, tokyobenved, från nord Alnus incana subsp. rugosa, hasselal (tidigare östra Asien och Japan, är tagen av Anders Svenson ). Hasselalen är förmodligen bättre A. rugosa på Bubbetorpstippen i Bl Rödeby 2012 och 2014 placerad som en underart av gråal A. glutinosa, (belägg i S). Arten har röda frön och vita blom- vilket föreslogs i Flora of North America (Furlow mor med röda ståndare. Den står nära benved 1997) och har följts i den europiska checklistan E. europaeus, som har gula frön och grönaktiga (Euro+Med 2006 och senare). blommor med vita ståndare. Tokyobenvedens Alnus alnobetula subsp. sinuta blir namnet på sitka blad är genomsnittligt större och största bredden alen (tidigare ), när den behandlas som A. sinuata ligger närmare spetsen, som är något mera tydligt underart av björkal , vilket är fallet i A. alnobetula avsatt. Bestämningen är aningen osäker då endast (Furlow 1997). Flora of North America blad och halvmogna frukter hittills föreligger. Betula nana × pubescens, dvärgbjörk × glasbjörk. Båda underarterna av glasbjörk hybridiserar med dvärg- björk, och båda hybriderna finns nu med i listan: Euphorbiaceae – törelväxter B. nana × pubescens subsp. czerepanovii, dvärgbjörk Acalypha brachystachya. Denna törelväxt, med långa × fjällbjörk ochB. nana × pubescens subsp. pubescens, svanslika blomställningar, fanns 2006 som kruk dvärgbjörk × vanlig glasbjörk. ogräs på Riksmuseet. Den pressades vederbörli-

78 Svensk Botanisk Tidskrift 109:2 (2015) gen av Marianne Hamnede och Göran Odelvik troligt att arten även blir funnen i Sverige. Man och bestämdes 2014 av Erik Emanuelsson. bör söka den på starkt störd mark, t.ex. i hamnar Euphorbia paralias, fetbladstörel, uppträdde i Sverige eller på bangårdar. Det svenska namnet grusdunört 2014 (Blomgren 2014). Den har uppenbarligen föreslås här. kommit spontant med atlantisk drift under stark storm, just som den tidigare gjort i Norge (Peder- Cleomaceae – paradisblomster sen 2009). Det rör sig om ett enda bestånd i utsatt läge, och växten måste ses som tillfällig. växter Euphorbia esula subsp. ×pseudovirgata är namn för Tarenaya hassleriana, paradisblomster (tidigare mellanformer mellan bredbladig och smalbladig Cleome hassleriana). Cleome i traditionell mening är vargtörel subsp. esula och subsp. tommasiniana. ett extremt heterogent släkte och måste antingen Det svenska namnet mellanvargtörel lanseras här. delas eller utökas genom att man drar in de flesta De tre underarterna kan i praktiken endast skiljas av familjens släkten i det (Patchell m.fl. 2014). på bladformen. Mellanvargtörel tycks vara den Typarten för släktet Cleome tillhör en grupp som vanligaste och bredbladig vargtörel (åtminstone hör hemma i Gamla världen, och vårt ofta odlade numera) den avgjort ovanligaste. Alla tre bör dock paradisblomster hör till en helt annan grupp, som betraktas som bofasta. har centrum i Sydamerika. Korrekt släktesnamn för denna grupp är Tarenaya. Släktet har accep- Salicaceae – videväxter terats både i Flora of China och Flora of North America. Salix alba var. vitellina (tidigare Salix alba ’Vitellina’), gulpil. Gulpilen behandlas numera i regel som en varietet av arten, inte som en sort. Brassicaceae – korsblommiga Salix repens subsp. repens × subsp. rosmarinifolia. Som Arabis blepharophylla, vårtrav, räknas nu som bofast påpekades under Nymphaea ovan brukar inte på Gotland, eftersom nya bestånd har uppstått hybrider mellan underarter tas upp, eftersom kring det ursprungliga, som upptäcktes 1982 det ligger i begreppet underarter att de förenas (Johansson & Petersson 2015). genom mellanformer. Undantag får dock göras Brassica oleracea var. capitata, huvudkål (tidigare vit- för hybriden mellan krypvide och rosmarinvide, kål). Det svenska namnet på var. capitata bör vara som är betydligt vanligare än rent rosmarinvide huvudkål. Vitkål (och rödkål) kan ses som former på Öl och Gtl och ofta får gälla för rosmarinvide. av denna. Rosmarinvidelika hybrider kan ha mycket långa Cardamine corymbosa, kvastbräsma, kommer från och smala blad, men avviker från rosmarinvide Nya Zeelands subantarktiska öar. Den har (som den ses i t.ex. östra Finland, där krypvide spritts som plantskoleogräs och har rapporterats saknas) genom att ha färre bladnerver (4–7 par som sådant från USA, Brittiska öarna (redan hos krypvide, 8–13 hos rosmarinvide). – Liksom vittspridd) och nu även Finland, där man fann i fallet med näckrosorna klassificeras föräldrarna den år 2012 i Raahe (Särkkä 2013). Arten kan ibland som arter, och jämförelser med andra förväntas även i Sverige. Den påminner närmast länders listor underlättas om man skiljer ut mel- om bergbräsma C. hirsuta (som också uppträder lanformerna. i plantskolor) men är mer lågväxt och har större blommor. Det svenska namnet kvastbräsma är nytt och syftar på att blomställningen är en kvast (hos Geraniaceae – näveväxter närstående arter en klase). var. , Pelargonium myrrhifolium coriandrifolium Cardamine kitaibelii, ljusgul tandrot, kommer från korianderpelargon, påträffades i Gunnilse grus- centrala Alperna, Apenninerna och nordvästra grop i Angered 2012 (Andersson 2013). Vg Balkans berg. Den är funnen i en dunge nära vat- tentornet i Borgholm på Öland 2012 (Andersson Onagraceae – dunörtsväxter & Gunnarsson 2012). Arten påminner om tandrot Epilobium brachycarpum, grusdunört. Denna dunört C. bulbifera men har ljusgula blommor. Till skillnad från västra Nordamerika är under snabb spridning från vårtandrot C. enneaphyllos (också gul) har den på ruderatmark i Mellaneuropa (Gregor m.fl. parflikiga blad och ståndare som är kortare än 2013). Peter Wind gjorde 2011 det första nor kronbladen. Ljusgul tandrot odlas sällsynt som diska fyndet i en grusgrop i Silkeborg på Själland prydnadsväxt och till den öländska lokalen har i Danmark (Pedersen 2012 under det synonyma den kommit med trädgårdsutkast. namnet E. paniculatum). Arten liknar närmast Noccaea perfoliata, vårskärvfrö (tidigare Micro kärrdunört E. palustre, men man känner lätt igen thlaspi perfoliatum). Det vetenskapliga namnet den på att den är ettårig med tidigt avfallande för vårskärvfrö var tills helt nyligen Thlaspi blad och på att frukterna är korta. Det är högst perfoliatum. Men aktuell forskning har visat att

Karlsson: Nytt om kärlväxter 79 det gamla släktet Thlaspi var helt artificiellt – det vildportlak har uppfattats som bofast i vårt land, förenade kala arter med flerfröiga skidor som är så åtminstone någon av de ingående arterna måste plattade uppifrån, en karaktärskombination som ha tendens att dröja kvar långvarigt. bevisligen uppstått många gånger under familjens De från Norden hittills kända arterna beskrivs utveckling. De nordiska arterna fördelades därför som följer (nya svenska namn bildade från de (Karlsson 2013) på penningörter Thlaspi (penning- finska): ört T. arvense och ett par adventiver), backskärv- Portulaca granulatostellulata, grynportlak (finska frön Noccaea (backskärvfrö Noccaea caerulescens jyväsportulakka). Frön i genomsnitt mindre än 0,85 och dess båda underarter) och vårskärvfrön mm. Fröskalets celler stjärnformiga, med korta, Microthlaspi (vårskärvfrö). Vidare forskning på klumpiga armar; stora knölar mellan armarna. – I och dess släktingar har nu lett till att släk- Noccaea vårt land känd från Bl Sölvesborg 1936 (B. Holm- tet Microthlaspi dragits in i Noccaea (Al-Shehbaz gren, belägg i Helsingfors; Greuter & Raab- 2014). Namnet höll alltså bara i två år! Straube 2011). Portulaca nitida, slätportlak (finskasiloportulakka ). Caryophyllaceae – nejlikväxter Frön i genomsnitt mindre än 0,85 mm (största Silene subconica, stor sandglim (tidigare S. conica diameter). Fröskalets celler stjärnformiga, med subsp. subconica). I en studie av sandglim S. conica långa slanka armar; ytan helt slät. och dess släktingar i Grekland (Pirker & Greuter Portulaca oleracea, ogräsportlak (finskarikkapor 1997) fann man att S. conica och S. subconica är väl tulakka). Frön i genomsnitt större än 0,85 mm. skilda av tydliga karaktärer. Mellanformer påträf- Fröskalets celler stjärnformiga, med långa slanka fades inte, inte ens i blandbestånd. De bör därför armar; ytan helt slät. betraktas som arter. Portulaca papillatostellulata, papillportlak (finska papilliportulakka). Frön i genomsnitt större än 0,85 Montiaceae – källörtsväxter mm. Fröskalets celler stjärnformiga, med korta, klumpiga armar; små vårtor mellan armarna. Montia arvensis, vårkällört (tidigare M. minor). , trädgårdsportlak (tidigare Namnet Montia arvensis är från 1840. Två tidigare Portulaca sativa P. oleracea publicerade namn har brukats i nordisk floristik, subsp. sativa). Frön i genomsnitt större än 1,1 mm. M. verna från 1768 och M. minor från 1805. Båda Fröskalets celler stjärnformiga men lite längre var avsedda för vårkällörten men är illegitima än breda, med långa smala armar och en eller två eftersom Linnés namn M. fontana citeras som kraftiga knölar mitt på ytan. – I Sverige dokumen- synonym. terad åtminstone från Sk, SmI, Klm, BhG, Vg, Ög, Srm, Upl, Dlr och Gst, men överallt tillfällig. Portulaca trituberculata, vårtportlak (finskanystypor Portulacaceae – portlakväxter ). Frön i genomsnitt större än 0,85 mm. . Portlak har visat sig vara en hel tulakka Portulaca oleracea Fröskalets celler långsträckta, med 2–3 stora artgrupp om 19 arter som huvudsakligen skiljs vårtor. åt på frökaraktärer. Den israeliske specialisten Avinoam Danin har bara sett ett ark från Sverige (det var grynportlak P. granulatostellulata), men vid Cornaceae – kornellväxter revision av ett större finskt material fann han sex Cornus racemosa, silverkornell, är funnen kvarstående arter (Uotila 2011). Det är troligt att dessa även på en ödetomt i Srm Huddinge 2002 av Göran finns i vårt land, eftersom de har stor utbred- Odelvik och Richard Vestin (belägg i S). Arten ning i Mellaneuropa. En väl illustrerad nyckel på hör till gruppen kring rysk kornell Cornus alba engelska finns tillgänglig elektroniskt (Danin & och kommer från östra Nordamerika. Den har Raus 2012). vita blommor i kvast och får vita bär. Bladen är En av de sex nordiska arterna skiljer sig direkt påfallande smala och spetsiga och har bara 3–4 par från de andra: trädgårdsportlak Portulaca sativa sidonerver. (tidigare P. oleracea subsp. sativa). Den är till alla delar större, mer eller mindre upprätt och har stora frön (över 1,1 mm; största mått avses). Polemoniaceae – blågullsväxter Denna art odlas någon gång som köksväxt och är Collomia biflora, neonblomster (tidigare C. cavanil hos oss helt tillfällig. lesii). Epitetet biflora är från sent 1700-tal och De övriga arterna har hittills sammanfattats har prioritet. – Arten odlas hos oss som ettårig. som vildportlak P. oleracea subsp. oleracea. De är Den finns spontant i södra Chile och liknar en klenare, mer eller mindre nedliggande och har ovanligt högväxt arun Centaurium (Gentianaceae) frön som är 0,8–1 mm, och de uppträder som men har korallröda blommor och enstaka flikar ogräs i trädgårdar och grönsaksodlingar. Kollektiv på bladen.

80 Svensk Botanisk Tidskrift 109:2 (2015) Gentianaceae – gentianaväxter nad. En gång har den rapporterats som kvarstå- ende: Helsingborg 2005 (Tyler m.fl. 2007). Gentiana septemfida, fransgentiana, är funnen som ny för Sverige i Jämtland, ”där vägarna till Föllinge och Offerdal korsas” (Åström 2011, med färgbild). Plantaginaceae – grobladsväxter Sannolikt tillfälligt förvildad. – Arten har också Chelone glabra, vit sköldpaddsört, blev 2012 funnen uppträtt tillfälligt i Norge (Lid & Lid 2005). som ny för vårt land i Mellringe grusgrop i Nrk Längbro av Åke Lindström (belägg i S). Denna Apocynaceae – oleanderväxter nordamerikanska art, som skiljer sig från andra sköldpaddsörter genom vita blommor och mycket Asclepias speciosa, praktsidenört, blev funnen 2009 i Parainen [Pargas] i Finland (Issakainen m.fl. korta bladskaft, är i Norden tidigare bara känd V från Bergen-området i Norge (bofast). 2011). Praktsidenörten är storblommigare än , vitt loppfrö, är i Sverige funnen övriga i Norden funna arter av släktet. Plantago ovata på Edstippen i Upl 2013 (samlad av bland andra Göran Odelvik och Joakim Ekman, belägg i S, och Boraginaceae – strävbladiga Åke Svensson, belägg i LD). Det är en mediter- Adelocaryum coelestinum är det korrekta namnet för ran art, som påminner om svartkämpar men har hundtungesläktingen Paracaryopsis coelestina (Mill långt och tätt vithåriga blad. Den liknar alltså inte 2010). Den samlades några gånger under tidigt alls loppfrö Plantago afra, som har stjälkar med 1900-tal men har mig veterligt inte rapporterats motsatta blad och långskaftade blomax i blad- i vår tid från Norden. Kanske har den kommit ur vecken. Men båda används i hälsokost och inom bruk som prydnadsväxt. – I Mills uppsats finns veterinärmedicin och har därför knutits samman också en detaljerad beskrivning av växten. i den svenska namngivningen. Fröna är fiberrika Symphytum ibericum, kaukasisk vallört, är en lågväxt och har svagt laxerande verkan. art med blekgula blommor; den skickar ut Veronica scheereri hör hemma i västra Mellaneuropa. krypande, ovanjordiska skott. Den kommer från Ett belägg, samlat 1947 på fuktig mark vid nordöstra Turkiet och Kaukasus. Torbjörn och Verkeån i Sk kom till LD i ett donerat privat Ture Tyler fann den förvildad i häckar och lövsnår herbarium. Det var bestämt till bäckveronika och är liksom denna en flerårig, i Sk Fulltofta 2014 (belägg i LD). V. beccabunga beståndsbildande art med blomklasar i de övre bladvecken. Bladen är emellertid smala (omvänt Convolvulaceae – vindeväxter lansettlika), och blommorna är mycket stora och Ipomoea batatas, batat, påträffades på en soptipp i har femtaligt foder. Förmodligen var den tillfäl- BhG Lärje 2013 (Andersson 2013). Arten har rot- ligt förvildad. Den närstående men östliga arten knöl (sötpotatis!) och köttiga, rödanlupna, grunt mattveronika V. prostrata odlas som prydnadsväxt treflikiga blad. Den blommar sällan. i många sorter. – Torbjörn Tyler bestämde växten och meddelade fyndet. Solanaceae – potatisväxter Calibrachoa, småpetunior, är ett sydamerikanskt Scrophulariaceae – flenörtsväxter släkte som står mycket nära Petunia och ibland får Scrophularia umbrosa, strandflenört, är ursprunglig ingå i det. De mångblommiga trädgårdshybrider och ej alltför ovanlig i Danmark, men var tidigare som odlas har betydligt mindre blommor än de bara känd från Sverige genom ett par tillfälliga petunior vi odlar. Småpetunior har insamlats i Bl förekomster. År 2012 upptäcktes den dock i en Rödeby (soptipp; Anonym 2014) och Öl Sandby. bäckravin i Tosterup i södra Sk (Tyler 2012), och Båda beläggen finns i S. det är inte omöjligt att det är en spontan och gammal förekomst som tills nu undgått upptäckt. Verbascum densiflorum × phlomoides, ölandskungsljus × Oleaceae – syrenväxter läkekungsljus. Samlad av Anders Sebastian Trolan- Olea europaea, olivträd. Veterligen det första nor der i Vg Herrljunga 1913, ”subspont.”, vilket troli- diska fyndet av denna växt gjordes 2013 av Anders gen innebär att den uppkommit i hans trädgård. Svenson på Sjömansängs avfallsanläggning i Bestämningen bekräftades av kungsljusexperten Ög Risinge (belägg i S). Svenskt släktesnamn är Svante Murbeck 1940 på ett belägg i S. olivträdssläktet. Verbascum nigrum × phlomoides, mörkt kungsljus × Syringa reticulata, ligustersyren, är ett litet träd med läkekungsljus. Anders Svenson tog denna hybrid vid men gles krona. Det blommar inte förrän i 2001 bland läkekungsljus på Adlerskogstippen i början av juli och har vita blommor med en obe- Västra Eneby socken i Ög (belägg i S). haglig lukt av liguster. Ligustersyrenen kommer Verbascum speciosum × thapsus, praktkungsljus × ljust från nordöstra Asien och odlas (sällan!) till pryd- kungsljus, fann Joakim och Gabriel Ekman 2005

Karlsson: Nytt om kärlväxter 81 Gullborste Galatella linosyris. Gullborstens vetenskapliga namn har ändrats många gånger på få år, allt eftersom den fylogenetiska forskningen har gjort framsteg – från Aster linosyris över Linosyris vulgaris till Crinitaria eller Crinitella linosyris. Men Galatella linosyris synes nu bli dess bestående namn. – Öland, Resmo, Gynge alvar, 6 september 2013. foto: Thomas Gunnarsson. Galatella linosyris, formerly Aster linosyris, has now found its place in the genus Galatella. Intense work on the Old World Astereae has revealed their phylogeny in detail. – In Sweden it is only known from alvar ground on the islands of Öland and Gotland.

i Upl Öregrund på trädgårdsutkast (belägg i S; net slamört gavs av Nils Hylander i Garms (1979), Aronsson m.fl. 2014). Första fyndet av denna men det svenska släktesnamnet blir lindernior. hybrid mellan vildarten ljust kungsljus och det – Familjen Linderniaceae, linderniaväxter, är ny i numera ofta förvildade praktkungsljuset. Fler den nordiska floran. Den hör hemma i ordningen rapporter kan förväntas. Lamiales och bör i här tillämpade system infogas direkt efter flenörtsväxter Scrophulariaceae. Linderniaceae – linderniaväxter Lindernia procumbens, slamört, har en naturlig Lamiaceae – kransblommiga utbredning som täcker större delen av Europa Mentha ×rotundifolia, äppelmynta (tidigare M. longi (utom Norden). Den är funnen som tillfällig folia × suaveolens). Hybriden mellan gråmynta och inkomling i en plantskola i södra Finland (EH Val- rundmynta uppträder självständigt (odlas som keakoski) 2008, troligen inkommen med holländ- trädgårdsväxt och förvildas) och hanteras bättre ska barrträd (Särkkä 2011). Det svenska artnam- med ett eget binärt namn.

82 Svensk Botanisk Tidskrift 109:2 (2015) Mentha spicata var. spicata, vanlig grönmynta, fanns Aster holophyllus, gråaster (tidigare Kalimeris integri inte tidigare i listan, men behövs – man måste folia). entydigt kunna rapportera fynd som inte avser Bidens triplinervia, ampelskära (tidigare B. ferulifolia). krusmynta M. spicata ’Crispa’. (Att rapportera Bidens ferulifolia och B. triplinervia är nära släkt, dem som M. spicata blir ju otydligt, eftersom arten men det material som odlas hos oss under namnet även omfattar krusmyntan.) ampelskära tillhör B. triplinervia enligt Svensk Mentha ×villosa, hjärtmynta (tidigare Mentha spicata Kulturväxtdatabas (Aldén m.fl. 2012 och senare). – × suaveolens). Även hjärtmyntan, som är hybriden Namnet B. aurea har också brukats för ampel mellan grönmynta och rundmynta, odlas som skäran men avser en annan, upprätt växande art trädgårdsväxt och förvildas, men bildas näppe- med hela blad. ligen spontant i vårt land. Den bör därför ha ett Carduus nutans subsp. leiophyllus, olymptistel (tidi- binärt vetenskapligt namn. gare C. thoermeri). Olymptisteln behandlas som en av nicktistelns många underarter i Euro+Med Plantbase (Euro+Med 2006 och senare). Svår- Orobanchaceae – snyltrotsväxter placerade mellanformer finns, även i vårt land. × , tromsögontröst Euphrasia hyperborea wettsteinii – Arten behåller det svenska namnet nicktistel, × fjällögontröst. Hugo Dahlstedt och Magnus och vill man precisera till subsp. nutans får man på Östman har 1906 samlat mellanformer mellan de svenska säga äkta nicktistel. båda arterna i Ljungdalen (belägg i S). Benäm- Hrj Centaurea jacea × stoebe, rödklint × sandklint. ningen som hybrider är provisorisk. Det är annars Elias Thore Fries samlade 1921 denna hybrid påfallande att mellanformer tycks saknas när på hamnarmen i Klintehamn på Gotland; han arterna möts i Jämtlandsfjällen, vilket de ofta gör. bestämde den själv till hybriden mellan rödklint Orobanche flava, skråpsnyltrot. Denna mellan och svartklint (denna hybrid går idag under europeiska art påträffade Ola Malm i Visby Gtl namnet banklint C. ×moncktonii; den var redan då 2012 (Malm 2012), ett tjugotal exemplar parasi- spridd på Gotland som sentida inkomling). Carl terande på pestskråp P. hybridus. I den citerade Blom bestämde 1932 om belägget till rödklint × artikeln anges den vara ny för landet, men det sandklint och tillfogade ”Ny hybrid för Sverige”. stämmer inte helt: den är tidigare känd som Fyndet har dock fallit i glömska. – Hybriden är oavsiktligt inkommen i Lunds botaniska trädgård känd från många platser i Centraleuropa och (Hjelmqvist 1939). – Det går ännu inte att avgöra belägget (i S) ser övertygande ut. om det nya beståndet verkligen är bofast, utan Doronicum ×excelsum, praktgemsrot, rapporteras tills vidare får växten gälla som tillfällig. av Alm (2011) som förvildad från talrika lokaler i Troms i norra Norge. Den finns förmodligen även Campanulaceae – klockväxter i Sverige. En beskrivning finns hos Stace (2011), där den tolkas som en treartshybrid. Campanula punctata, prickklocka, från nordöstra Asien och Japan, är en bredbladig art med talrika Echinacea, solhattar (tidigare läkerudbeckior). Byte hängande, ganska slutna (nästan urnformade) av svenskt namn enligt Svensk Kulturväxtdatabas blommor som kan vara vita, skära eller blå. Lage (Aldén m.fl. 2012 och senare). Sandgren fann den som ny för landet på en jord- Echinacea pallida, blek solhatt, är en prydnadsväxt från östra Nordamerika. Den skiljer sig från röd hög i Mpd Sundsvall år 2011 (Sundin 2012). rudbeckia Echinacea purpurea genom sina smala, nästan helbräddade blad. Jan-Erik Hederås fann Asteraceae – korgblommiga den 2010 på en vägkant i Sk Helsingborg (belägg Aster, astrar. De eurasiatiska arterna av det gamla i S). släktet Aster börjar nu bli väl kartlagda med Eclipta prostrata, vitknapp, kommer från tropiska DNA-teknik; framför allt undersökningen av Amerika men är nu ett pantropiskt ogräs. Den många kinesiska arter har lett till att de fylo har visat sig som krukogräs i Oslo i Norge 2012 genetiska sammanhangen framstår klarare (Li och har också grott ut från jordprover tagna från m.fl. 2012). Våra arter i släktetKalimeris hör nära containertransporter till Oslo (Often 2014). Arten ihop med brittsommaraster Aster amellus, och det har smala, motsatta, tandade blad och små vita står nu klart att Kalimeris måste dras in i Aster, blomkorgar i gles kvast. Holkfjällen är få och sam- även när man begränsar detta släkte snävt. Utmär- manvuxna vid basen till en skål. kande för Kalimeris är fruktens korta hårpensel, Galatella linosyris, gullborste (tidigare Crinitaria men det är en karaktär som uppkommit flera linosyris). I sin utredning av de eurasiatiska astrar- gånger i denna grupp av korgblommiga och inget nas fylogeni har Li m.fl. (2012) funnit att släktet argument för att hålla släktet skilt. Våra två arter Crinitaria står mycket nära prickastrar Galatella får följande namn i Aster: (i Norden hittills bara prickaster G. sedifolius), Aster incisus, fjäderaster (tidigareKalimeris incisa). och de förespråkar en sammanslagning. Detta

Karlsson: Nytt om kärlväxter 83 Helianthus nuttallii, nuttallsolros. En prydnadsväxt från västra Nordamerika, funnen förvildad vid Ringsted på Själland i Danmark 2006 av Mogens Thornberg (belägg i S, även från 2009). Nuttall solros har många, relativt smala blad som är fjädernerviga (med en tydlig mittnerv och många korta sidonerver). Korgarna sitter samlade i stjälktoppen och holkarna är ca 1,5 cm breda. Helianthus strumosus har fått det svenska namnet strävsolros (Aldén m.fl. 2012 och senare). Ismelia carinata, ringkrage (tidigare Glebionis carinata). Ringkragen förs numera allmänt till ett eget släkte, Ismelia, och detta accepteras därför här – men under protest. Ismelia och Glebionis är såvitt man vet varandras närmaste släktingar, båda är mycket små (tillsammans högst fem arter), och brokkrage G. multicolor har av allt att döma uppkommit genom hybridisering mellan kranskrage Glebionis coronaria och ringkrage Isme lia carinata (Hylander & Nilsson 1961). Släktena borde därför inte hållas separata. Det är dock opraktiskt att använda ett annat namn än resten av världen! Kalimeris se Aster. [Ligularia sibirica, sibirstånds, finns avbildad frånNb FjunfibblaHieracium angustum, en norrlandsfibbla Kangos i Den nya nordiska floran (Mossberg & som är vittspridd i Norrlands högre trakter. Här från Stenberg 2003), men belägg finns inte och arten Tärnaby i Lycksele lappmark, samlad av Erik Asp nämns inte i norrbottensfloran (Stenberg 2010). lund 1957 och artbestämd av Sten Nordenstam. Arten betraktas därför som ej påvisad i Sverige.] Hieracium angustum, a species of the section Foliosa Parasenecio hastatus, spjutkakalia. Denna art, tidigare with a northern distribution in Scandinavia. i Norden bara noterad i ett övergivet arboretum i Finland (Lahtonen 1998), är funnen på utkast i skogen i Nb Hortlax (Stenberg 2014b). verkar lämpligt även med tanke på att släktes- Rudbeckia amplexicaulis, draköga (tidigare Dracopis namnet Crinitaria typifieras av en art inom släktet amplexicaulis). Urbatsch m.fl. (2000) fann, i en Galatella i snäv mening och alltså inte längre kan studie som utnyttjade både kloroplast- och kärn- användas för gullborsten, om man skulle vilja hålla DNA, att drakögat, den enda arten i släktet Drac den i ett annat släkte. opis, grupperar sig med undersläktet Macrocline × , solros × miniatyrsolros. I Helianthus annuus debilis av Rudbeckia (dit höstrudbeckia R. laciniata hör; Riksmuseets herbarium finns material från Göte- sträv rudbecka R. hirta hör till undersläktet Rud borg 1927, som har bestämts till denna hybrid av beckia). Vill man ha enhetliga släkten måste alltså Tycho Vestergren. Det finns även material från antingen delas eller inkluderas samma stad 1936, samlat och bestämt av Carl Rudbeckia Dracopis i Rudbeckia. Författarna rekommenderar det Blom. Spontana hybrider mellan arterna har senare alternativet, närmast för att undvika att beskrivits från Nordamerika av Heiser (1950), och ändra namn på många välkända -arter. denne författare påpekar också att ”it is apparent Rudbeckia har efter samråd med Svengun- that some horticultural strains [av båda arterna] Senecio pseudoarnica nar Ryman fått det svenska namnet . are the result of selection from hybrid derivati- ishavskorsört Den robusta växten har naturaliserats i norra ves of these two species”. – Kanske hör ett eller Norge och på Island och är nog att förvänta även annat soptippsfynd, som i sen tid rapporterats som miniatyrsolros, snarare till hybriden? Heisers i svenska vildfloran. Vid odling i norra Sverige har uppsats finns på internet och har bilder på art- den visat sig ytterst spridningsbenägen. skillnaderna. Helianthus maximiliani har fått det svenska namnet HIERACIUM SECT. FOLIOSA – prinssolros (Aldén m.fl. 2012 och senare). NORRLANDSFIBBLOR Helianthus grosseserratus heter enligt samma källa Hieracium angustum har fått namnet fjunfibbla (Sten- tandsolros. berg 2014a). Arten har glest stjärnhåriga holkfjäll.

84 Svensk Botanisk Tidskrift 109:2 (2015) Hieracium chloromelanum har fått namnet sidenfibbla Hieracium gemelliforme utgår. Den är endast känd (Stenberg 2014a). Holkfjällen har enligt Hugo från originalexemplaren från Klm Örsjö, och dessa Dahlstedt (som beskrev den) en tydlig sidenglans. (som finns i S) har Tommy Nilsson ombestämt till Hieracium hugonis är ett nytt namn för H. tanyphyton H. vaerendicum, som beskrevs av Karl Johansson (Nilsson 2014). Arten har fått det svenska namnet i den publikation där H. gemelliforme gavs artrang hugofibbla för att hedra upptäckaren, Hugo Dahl- (Johansson 1929). När två arter namnges i samma stedt. – Dahlstedts namn H. tanyphyton var, när publikation men senare slås samman måste man det gavs, redan upptaget av en norsk art. välja namn på den sammanslagna arten, och det är Hieracium svenonianum har fått namnet svenonius- rimligt att välja H. vaerendicum, som Tommy Nils- fibbla (Stenberg 2014a) för att hedra upptäckaren, son gjorde, eftersom Karl Johansson kände denna Herman Svenonius. art betydligt bättre och hade ett stort material från tre landskap ( , , ). Hieracium tanyphyton, se H. hugonis. Sk Bl SmI Hieracium laterale är enligt meddelande från Alexander Sennikov det korrekta namnet för HIERACIUM SECT. OREADEA – . Den har fått det svenska namnet KLIPPFIBBLOR H. erectifrons brämfibbla (Stenberg 2014a; ”brännfibbla” är en Hieracium dilutifrons, slankfibbla (tidigareH. tany felskrivning). Holkfjällen är kantade av en tunn phyllum). Namnet H. dilutifrons (Ohlsén 1940) har rad stora stjärnhår. prioritet. Hieracium lineatum har fått namnet linjefibbla (Stenberg 2014a). Holkfjällen har en linje av hår HIERACIUM SECT. SABAUDA – på ryggen. SAVOJFIBBLOR Hieracium nigelliceps, en troligen ursprunglig art, som Hieracium virgultorum. Leif-Eric Aronsson och Kjell beskrevs av Ohlsén (1940) på material från flera Eriksson har påträffat denna mångbladiga fibbla lokaler i Vg. – Ohlséns uppsats hade missats när i Borås (grässlänt 200 m S Vårdskolan). Arten avvi- sammanställningen av svenska styvfibblor gjordes. ker från vår enda inhemska savojfibbla H. nemori( Hieracium nimbosum, en troligen ursprunglig art, vagum) genom att bladen är nästan helbräddade som beskrevs av Ohlsén (1940) på ett sparsamt och har bredare (något stjälkomfattande) bas. material från Vg Alingsås. har fått namnet H. virgultorum är vittspridd i västra Europa och Hieracium pyrrhocranum beckfibbla når Danmark som spontan. I Borås måste den (Stenberg 2014a). Den har mycket mörka, nästan däremot uppfattas som nyligen införd och (tills helsvarta, yttre holkfjäll. vidare) tillfällig. – Torbjörn Tyler har bestämt Hieracium radians, en troligen ursprunglig art, som växten och meddelat fakta kring den. beskrevs av Ohlsén (1940) från Srm Västertälje. Hieracium substricticaule har fått det svenska namnet spärrfibbla (Stenberg 2014a). Bladtänderna är långa HIERACIUM SECT. TRIDENTATA – och vinkelrätt utstående. STYVFIBBLOR Hieracium wolfii har fått svenskt namn, Wolfs fibbla Hieracium albicollum är en troligen införd art, som (Stenberg 2014a), efter finnaren, Theodor Wolf. beskrevs av Ohlsén (1940) från Vg Nolhaga park i Alingsås. – Ohlséns uppsats hade tappats bort när TARAXACUM – MASKROSOR sammanställningen av svenska styvfibblor gjordes. Här presenteras en rad arter som är nya för landet Hieracium atrichopodum har fått namnet jokkmokks i den meningen att de inte funnits med i tidigare fibbla (Stenberg 2014a). Den har nu blivit samlad versioner av denna lista. I de flesta fallen rör det sig i Nb, men arten beskrevs på odlat material ur frö om redan beskrivna arter, som uppmärksammats från Jokkmokk i Lule lappmark, vilket hittills vid genomgång av samlingarna på Riksmuseet eller i varit det enda kända fyndet. Carl-Fredrik Lundevalls privata samling (som nu har Hieracium callunetorum beskrevs av Ohlsén (1940) införlivats med Riksmuseets huvudsamling). Hans på material från BhG Göteborg: Gamlestaden, Øllgaard har reviderat stora delar av materialet, Ljungslätt; den saknades tidigare i listan. – Ett med stort praktiskt stöd av, och uppmuntran från, passande svenskt namn kan vara ljungfibbla. Lennart Stenberg. Några arter är också nyfunna i Hieracium crepidioides har fått namnet prickfibbla fält av Lennart Stenberg och medarbetare (i norr) (Stenberg 2014a). Arten tycks ofta ha små, lila, och Tommy Nilsson (i söder). Hans Øllgaard har mer eller mindre runda fläckar på bladen. nyligen publicerat tolv nya arter av ädelmaskrosor Hieracium cumulaticeps, en troligen ursprunglig art, (maskrosor från naturliga biotoper; Øllgaard 2015), som beskrevs av Ohlsén (1940) på material från delvis föranlett av arbetet med en monografi över Alsters bangård i Vrm Karlstad. Den fanns tidi- de danska och svenska sandmaskrosorna (Wendt gare inte med i listan. & Øllgaard 2015). Hans Rydberg har gett ovärderlig Hieracium erectifrons se H. laterale. hjälp vid sammanställningen av detta avsnitt.

Karlsson: Nytt om kärlväxter 85 Taraxacum obnuptum, taggmaskros (tidigare got- ländsk taggmaskros). Namnändringen motive- ras under T. obnubilum (i ogräsmaskrosor sect. Taraxacum). Taraxacum pleniceps, anjalamaskros. Samlad av Erik Evers i Mpd Sundsvall 1962 (belägg i S). Bestäm- ningen gjordes av Ragnar Bäck 1962. Taraxacum subspilophyllum igelkottsmaskros. Carl- Fredrik Lundevall samlade en maskros vid Upp- sala universitet 1964 som han bestämde till ”cfr. subspilophyllum”. Bestämningen har inte utvärde- rats senare och det måste anses osäkert om denna finska art verkligen är funnen i vårt land.

TARAXACUM SECT. CELTICA – KÄRRMASKROSOR Taraxacum pietii-oosterveldii, Piets maskros, har nyligen beskrivits på material från Holland och är även funnen i Nordjylland (Øllgaard 2015).

TARAXACUM SECT. CROCEA – FJÄLLMASKROSOR Taraxacum aquaphilum, järämäpalomaskros, kommer en märklig maskros att få heta. Arten skildras i text och bild i tidskriften Nordrutan (Räsänen & Sipari 2014), dock utan att formellt beskrivas. Thorvalds maskros Taraxacum thorvaldii, en helt Den växer i en sänka i tallmo vid Järämäpalo nybeskriven sandmaskros, karakteristisk genom i norra Norrbotten, och vid blomningen står att bladskivan löper ner kilformigt på skaftet och hela växten, utom blomkorgarna, under vatten. genom de grova, enkla sidoflikarna. – Exemplar från Kanske är det en tillfällighet att blomkorgarna, typlokalen, Öland, Gårdby sandstäpp, samlat 12 med sina breda, tilltryckta ytterblomfjäll, starkt maj 2012. påminner om dem hos en kärrmaskros Taraxacum foto: Göran Wendt. sect. . Taraxacum thorvaldii is quite recently described and Palustria , tömmaskros. En från Norge is only known from the islands of Öland and Gotland Taraxacum caudiferum beskriven art, som är samlad av Ragnar Bäck m.fl. and from the inner Oslofjord area in Norway. Note the lamina base running down along the petiole, and the 1964 på Kaisepakte i TL (belägg i S). Bestäm- broad and simple lateral lobes. ningen bekräftades 2013 av Juhani Räsänen. Taraxacum longisagittatum. En från Island beskriven art; i S finns en insamling från Sverige, gjord 1964 TARAXACUM SECT. ALPESTRIA – av Ragnar Bäck och Holger Såltin i TL Björkliden. ALPMASKROSOR Hans Øllgaard såg arket 2009. är också isländsk. Karl Stéenhoff Taraxacum samuelssonii. En österrikisk art som Taraxacum rufescens odlades och namngavs av Hugo Dahlstedt och i samlade 1920 ett ark i Dlr Grängesberg som han samband med det, säkerligen tillfälligt, uppträdde bestämde till denna art. Hans Øllgaard har sett förvildad 1915 i Bergianska trädgården i Upl Stock- bestämningen utan att jäva den. Uppgiften bör holm. Belägg i S. – Sektionen Alpestria är i övrigt nog ändå betraktas som osäker. Det förefaller inte representerad i Norden. Den får här namnet osannolikt att en isländsk endem skulle dyka upp alpmaskrosor. i södra Dalarna.

TARAXACUM SECT. BOREA – TARAXACUM SECT. ERYTHROSPERMA – NORDMASKROSOR SANDMASKROSOR Taraxacum debrayi, Debrays maskros. Tommy Nils- Taraxacum acutilimbatum klittmaskros. En för norra son fann denna art i Klm Mörlunda och Målilla Jylland endemisk sandmaskros, som just beskri- 2008 och senare i Sk Kristianstad 2012. Alla vits av Øllgaard (2015). fynden har bestämts av Håkan Wittzell. Belägg av Taraxacum frondatum blankmaskros. En i Danmark det skånska fyndet finns i LD. sällsynt men på Jylland spridd, nybeskriven art

86 Svensk Botanisk Tidskrift 109:2 (2015) (Øllgaard 2015). Den är hittills inte funnen utan- TARAXACUM SECT. HAMATA – för Danmark. ÄNGSMASKROSOR Taraxacum heterophyllum se T. marginatum f. hetero Taraxacum kernianum. Samlad av Carl-Fredrik phyllum. Lundevall i Upl Lidingö 2002 (belägg i S), men Taraxacum laetiforme, skageracksmaskros, växer bestämd till denna mellaneuropeiska art först på havsstränder i norra Jylland. Ett belägg från 2010 av Hans Øllgaard. Sk Öved, samlat av Gustaf Haglund, finns i S. Taraxacum subericinum drentemaskros. Funnen på Bestämningen har bekräftats av Carl-Fredrik två lokaler på Lidingö 1997 och 2002 av Carl- Lundevall. Hans Øllgaard har inte gjort någon Fredrik Lundevall. Beläggen, nu i S, bestämdes notering på arket, men Wendt & Øllgaard (2015) till denna art från västra Mellaneuropa av Hans skriver: ”Arten har angivits från Sverige, Tyskland Øllgaard 2010. Troligen är den hos oss en sentida och Holland men i dessa fall rör det sig om fel- inkomling. tolkningar”. Arten betraktas därför som ej påvisad i Sverige. TARAXACUM SECT. MACRODONTA – Taraxacum latulum skagenmaskros är nybeskriven TANDMASKROSOR (Øllgaard 2015) och endast känd från klittstränder Taraxacum hypochaeris. Arten är beskriven från på nordvästra Jylland. Den är bland sandmask- Norge och funnen i Skärkdalen i Hrj Storsjö rosorna påfallande genom sina brett vingade 1990 av Carl-Fredrik Lundevall (belägg i S). Hans bladskaft. Øllgaard har sett materialet. Taraxacum marginatum f. heterophyllum, hedmaskros (tidigare T. heterophyllum). Hedmaskros skiljer sig TARAXACUM SECT. NAEVOSA – bara i bladform från fransmaskros T. marginatum FLÄCKMASKROSOR och antalet mellanformer är stort (ca 60 % av Taraxacum conspersum plumpmaskros har utskilts alla exemplar). De båda bör därför betraktas som från fläckmaskrosT. maculigerum, som tidigare former av samma art. Den formella omkombina- varit alltför vitt avgränsad. Arten har varit under tionen publiceras i slutet av denna artikel. – Arten studium länge och har nu formellt beskrivits T. marginatum heter liksom tidigare fransmaskros (Øllgaard 2015). Den är känd från Sk, Bl, SmI, Öl, och under detta namn förs mellanformerna. BhG och Vg samt dessutom från Finland (Åland), Material som stämmer med typexemplaret av Norge (Rogaland) och Danmark. Troligen hör en T. marginatum förs till T. marginatum f. marginatum god del av de sydsvenska uppgifterna om fläck- som får det svenska namnet äkta fransmaskros. maskros till denna art. Plumpmaskros har bredare Taraxacum microcranum se Taraxacum sect. Taraxacum blad än fläckmaskros, och ändloben har ofta en ogräsmaskrosor. inskärning eller grov tand. Taraxacum oelandicum ölandsmaskros (tidigare Taraxacum lentiginosum smal fläckmaskros. Ännu en T. polyschistum f. oelandicum). Denna maskros är nu art, som just urskilts ur fläckmaskrosT. naevosum formellt uppgraderad till art (Øllgaard 2015). (Øllgaard 2015) och som säkerligen är vittspridd Taraxacum tanyolobum. En mellaneuropeisk art som i södra Sverige. Hittills är den känd från Sk, Bl, uppträtt som tillfälligt (?) införd i trädgårdssam- Öl, Klm, SmI, BhG, Vg, Dls och Vrm och den finns manhang i Vg Skallsjö 1951, 1955 och i Upl Stock- även i Norge och Danmark. Den utmärker sig holm 1961. Alla insamlingar i S är tagna av Herbert genom smala blad med mer eller mindre tandade Jungstedt och bestämda av C.-F. Lundevall och sidoflikar och små holkar med korta och smala J. L. van Soest; Hans Øllgaard höll 2004 bestäm- ytterholkfjäll. ningarna för sannolikt riktiga. Taraxacum subnaevosum skottlandsmaskros. Denna Taraxacum thorvaldii Thorvalds maskros. En ny fläckmaskros var tidigare bara känd från Stor art, hittills endast känd från Öl och Gtl men inte britannien, men det finns också ett belägg (i S) ovanlig där (Wendt & Øllgaard 2015). Den har från Arlövs strandängar i Sk Burlöv. Det togs 1911 fått sitt namn efter den framstående botanisten av G. Johansson men etiketterades då som fläck- Thorvald Lange, som tidigt studerade Gotlands maskros T. maculigerum. Hans Øllgaard bestämde maskrosflora. det 1990 till T. subnaevosum. Taraxacum wendtii Wendts maskros. En ny sandmaskros, som (ännu) bara är säkert känd från TARAXACUM SECT. PALUSTRIA – norra Öland (Wendt & Øllgaard 2015), där den STRANDMASKROSOR växer på fullt öppen alvarmark. Taraxacum danicum limfjordsmaskros. Denna nya Taraxacum wessbergii Wessbergs maskros. En av art (Øllgaard 2015) står nära strandmaskros Hans Øllgaard (2015) nyligen beskriven, sällsynt T. suecicum men har ljusare korgar och blommor sandmaskros, som är funnen i större delen av samt något bredare och mindre spetsiga blad. Danmark. Den är inte känd från Sverige. Den är endemisk för norra Jylland och växer

Karlsson: Nytt om kärlväxter 87 Plumpmaskros Taraxacum conspersum, en nybeskriven fläckmaskros som växer på naturliga betesmarker och är spridd i hela södra Sverige. – Danmark, Jylland, Fur, 6 maj 2011. foto: Hans Øllgaard. Taraxacum conspersum is a recently described species in sect. Naevosa which appears to be widespread in the southern parts of Norden; up to now it has been included in T. maculigerum. It grows preferably (or exclusively?) in seminatural grassland.

där på hävdade fuktängar, särskilt vid och nära Taraxacum ampelophytum. Samlad av Carl-Fredrik Limfjorden. Lundevall i Upl Lidingö 2002, men artbestämd först 2011 av Hans Øllgaard. Beskriven från Tysk- TARAXACUM SECT. SPECTABILIA – land men känd även från Danmark. ATLANTMASKROSOR Taraxacum boreophilum. Funnen i Nb Pajala av Juhani . Nybeskriven (Øllgaard 2015); Räsänen och Lennart Stenberg (belägg i S). Taraxacum ovillum kronmaskros, beskriven från känd från många platser på Färöarna och en på Taraxacum brachylepis Finland, togs i Lekaryd 1952 av Bernhard Island. Arten liknar färömaskros men SmI T. faeroeënse Saarsoo (belägg i S). Hans Øllgaard upptäckte bladskaften är gröna och blommorna har pollen. 2010 att det var frågan om denna för Sverige nya art. TARAXACUM SECT. TARAXACUM – Taraxacum chlorodes blekskaftad trasmaskros OGRÄSMASKROSOR fann Jonny Nilsson 1993 som ny för landet i Bl Taraxacum acre, tätflikig maskros, är funnen 2009 i Karlskrona. Hans Øllgaard står för artbestäm- SmI Värnamo av Tommy Nilsson som ny för lan- ningen. det (Nilsson 2012). Bestämningen har bekräftats Taraxacum cordiferum rödskaftad hjärtmaskros. av Hans Øllgaard. Insamlad 1971 på skräpmark i Gåshaga på Lidingö

88 Svensk Botanisk Tidskrift 109:2 (2015) i Upl av Carl-Fredrik Lundevall. Hans Øllgaard var denna gotländska ”obnubilum” en ny art, som har accepterat bestämningen. fick namnetT. obnuptum (Lundevall & Øllgaard Taraxacum decorum snyggmaskros beskrevs av Hugo 2006); denna har fått behålla namnet taggmaskros. Dahlstedt från Norge. Det enda svenska fyndet Den äkta T. obnubilum togs emellertid år 2014 vid gjordes vid Bergianska trädgården i Upl Stock- Kihlanki i Nb Pajala. Räsänen (2014) publicerade holm 1980 av Carl-Fredrik Lundevall (belägg i S); fyndet och gav det svenska namnet vagmaskros. Hans Øllgaard bekräftade hans bestämning 2009. Taraxacum pronilobum, lodmaskros, är funnen i Klm Troligen är arten införd i relativt sen tid. Förlösa år 2007 av Tommy Nilsson som ny för Taraxacum deltoidifrons, deltamaskros. Beskriven landet (Nilsson 2012). Bestämningen är bekräftad av Hans Øllgaard (2003) men då inte känd från av Hans Øllgaard. Sverige. Senare (2009) har han bestämt material, Taraxacum quadrangulum, hög maskros, utgår. Ett samlat i Ög Norrköping 1995 av Carl-Fredrik belägg, som insamlades på Gtl av Hans Rydberg Lundevall, till denna art. bestämde Hans Øllgaard först till denna art, men Taraxacum eudontum vampyrmaskros. Funnen i Klm senare ändrade han bestämningen till T. pycno Ramkvilla 2008 av Tommy Nilsson som ny för schistum, toftamaskros. landet. Taraxacum recessum. Insamlingar i S från Sudersand [Taraxacum expansum tammerforsmaskros är på Gtl Fårö (Gustaf Haglund 1946) och från beskriven från Finland. Två belägg i S är etiket- Linnés Hammarby i Upl Danmark (Carl-Fredrik terade: ”Sverige, Norrland (verosim.) [sannolikt], Lundevall 1971) bestämdes till denna nybeskrivna Östersund? Ur Dahlstedts kvarlåtenskap. Leg. ?” art av Hans Øllgaard 2010. Arten är också samlad i Ög 1964 av Carl-Fredrik Lundevall som ogräs i hans egen maskrosodling. Bestämningarna har accepterats respektive bekräftats av Hans Øllgaard, men arten kan inte sägas vara påvisad som vildväxande i Sverige.] Taraxacum gesticulans yvig maskros. Arten beskrevs av Hans Øllgaard (1978) och det enda svenska belägget, från Petersvik i Mpd Skön 1912 (Erik Collinder i S), bestämdes av honom 2006. Taraxacum jugiferum, okmaskros. En ganska nybeskriven art (Øllgaard 2003), som Anders Bertilsson och Tommy Nilsson fann som ny för landet i Vg Hjo 2011. Artens auktor har bekräftat bestämningen. Taraxacum lacerilobatum är beskriven på finskt material av Bernhard Saarsoo och funnen av honom (men ej igenkänd!) vid Ekerum i Högsrum på Öland 1956. Bestämningen gjordes av Hans Øllgaard 2009. Taraxacum longicuspis, långspetsmaskros. Arten beskrevs för nästan hundra år sedan från södra Finland, men Juhani Räsänen har i vår tid funnit den även på andra håll i vårt grannland. Som- maren 2014 påträffade han och Lennart Stenberg den vid Liviöjärvi i Nb Pajala som ny för Sverige (Räsänen 2014). Taraxacum margomitis är samlad på två lokaler i Upl (Lidingö 1997, 2002 och Huddunge 1995) av Carl- Fredrik Lundevall (belägg i S) samt i LL Jokk- Okmaskros Taraxacum jugiferum, en för landet ny mokk (Stenberg 2012). Arten är ännu inte formellt ogräsmaskros som ofta visar detta karakteristiska beskriven. bladsnitt. – Västergötland, Hjo, Sigghusberg. Sam Taraxacum microcranum, sparvmaskros. Sparvmask- lad 23 maj 2011 av Tommy Nilsson och Anders rosen bör enligt meddelande från Hans Øllgaard Bertilsson. tills vidare placeras bland ogräsmaskrosorna sect. foto: Tommy Nilsson. Taraxacum; den passar sämre bland sandmask Taraxacum jugiferum (sect. Taraxacum) is new to rosorna sect. Erythrosperma, där den tidigare stått. Sweden. It appears to have a wide distribution in Cen Taraxacum obnubilum, vagmaskros (tidigare tagg- tral Europe and is also found in Denmark. The photo maskros). En tidigare på Gotland samlad art har shows a common phenotype with distinctly yoke-like länge gått under namnet T. obnubilum. Emellertid lateral lobes.

Karlsson: Nytt om kärlväxter 89 Patrinia Patrinia gibbosa. Släktet står nära vänderötter Valeriana men blommorna är gula. Den uppträder sällsynt och tillfälligt som förvildad. – Skåne, Lunds botaniska trädgård, 27 juli 2007. foto: Jan Thomas Johansson. Patrinia gibbosa is new to Sweden. It is somewhat similar to a species of Valeriana but is yellow-flowered. It has been found as a casual escape in Blekinge.

Taraxacum sinus-avis, fågelviksmaskros, är en Adoxaceae – desmeknoppsväxter från Finland (Joensuu: Linnunlahti, på svenska Viburnum ×burkwoodii, hybridolvon, är funnen Fågelvik) nyligen beskriven art (Räsänen 2013) kvarstående (sedan sent 1950-tal) på Hisingen som Lennart Stenberg samlat i LL Jokkmokk vid Göteborg (Svensson 2014). Det är en hybrid redan 2005 (belägg i S, bestämt av Hans Øllgaard; mellan luktolvon V. carlesii och den kinesiska Stenberg 2012). arten V. utile. Den är ganska lik luktolvon och har Taraxacum subestriatum, höjermaskros, var tidigare liksom denna täta blomställningar av stora, vita bara känd från Danmark, men 2010 bestämde eller svagt skära blommor. Men bladen över- Hans Øllgaard ett belägg i S till denna art. Det vintrar delvis (luktolvon är sommargrön, V. utile togs 1962 av Carl-Fredrik Lundevall, Bernhard vintergrön). Saarsoo och Holger Såltin vid Klinte kyrka på Gtl under deras inventering av Gotlands maskrosor. – Det svenska namnet syftar på typlokalen, Højer Caprifoliaceae – kaprifolväxter på Jylland. Patrinia gibbosa, patrinia, är funnen i Bl Jämjö 2013 av Taraxacum unguifrons hovmaskros. Ännu en sydlig Bengt Nilsson och Kjell Pettersson (belägg i LD, art – men med större utbredning från Holland bestämt av Torbjörn Tyler). Uppgiften har publi- och Danmark till Polen – som Hans Øllgaard cerats av Lars Fröberg (Anonym 2014). – Släktet uppmärksammade i Lundevalls, Saarsoos och Patrinia, på svenska patrinior, står ganska nära Såltins gotlandsmaterial. Insamlingen (i S) gjordes vänderötter Valeriana. Arten har gula blommor i Visby 1962. och grunt parflikiga (inte parbladiga) blad.

90 Svensk Botanisk Tidskrift 109:2 (2015) Apiaceae – flockblommiga A new combination in Taraxacum Pimpinella peregrina, lång bockrot, bör nu betraktas Taraxacum marginatum forma heterophyllum (Bren- som bofast. Denna tvååriga art upptäcktes 1994 ner) H. Øllg., comb. nov. – Basionym: Taraxacum på en vägslänt vid Märsta i Upl Husby-Ärling- heterophyllum Brenner, Medd. Soc. Fauna Flora Fenn. hundra, etablerad från en insåning som gjordes 50: 55 (1925). ca 1988 (Svenson & Anderberg 1994). På lokalen Taraxacum marginatum (Dahlst.) Raunk. and fanns 2014 ett hundratal plantor (Anders Svenson, T. heterophyllum differ only in leaf shape, and as c. rapport på Artportalen). 60% of all material seen is more or less intermediate they are best regarded as forms of the same species. • Geir Arnesen, Roland Bengtsson, Thomas Gun- – Hans Øllgaard. narsson, Stellan Hedgren, Jan Thomas Johansson, Tommy Nilsson, Jens Christian Schou, Andreas Tribsch, Göran Wendt och Hans Øllgaard tackas för hjälp med bilder! Magdalena Agestam och Hans Rydberg har gett värdefulla kommentarer till texten.

Citerad litteratur Aldén, B., Hjertson, M. & Ryman, Burger, A.-M. C. 2012: [Årets fund Engström, P. 2012: Några intressanta S. 2012 och senare: SKUD. Svensk 2011.] Øerne øst for Storebælt. Urt fynd från Mälaröarna 2012. Daphne kulturväxtdatabas. 36(1): 2–6. 23(2): 11–12. [Access 2015-02-15] Buttler, K. P. & Hand, R. 2011: Beiträge Euro+Med 2006 och senare: Euro+Med Alm, T. 2011: Kulturspredte arter i zur Fortschreibung der Florenliste PlantBase – the information resource for Harstad og Bjarkøy, Troms: en kart- Deutschlands (Pteridophyta, Sper- Euro-Mediterranean plant diversity. legging i 2007–2010. 3. Artsomtaler: matophyta) – Vierte Folge. Kochia [Nedladdad 2015-02-07]. gressfamilien (Poaceae). Polarflokken Chang, C.-S. & Gil, H. Y. 2014: Sorbus Flygh, G. 2013: Amerikanska starrar 33(1): 3–47. ulleungensis, a new endemic species uppväckta ur gömmorna ... Vä r m Al-Shehbaz, I. A. 2014: A synopsis of on Ulleung Island, Korea. Harv. Pap. landsfloran 28(1): 24–26. the genus Noccaea (Coluteocarpeae, Bot. 19(2): 247–255. Fröberg, L. 2012: Kompletteringar till Brassicaceae). : Dahlström, P. 2014: Prickbräcka, (Saxi- Harv. Pap. Bot. 19(1) kärlväxtfloran i Blekinge.Svensk Bot. 25–51. fraga rotundifolia), ny art för Sverige. Tidskr. 106: 66–99. Andersson, E. 2013: Ruderatexkursio- Värmlandsfloran 29(2): 15–17. Fröberg, L. 2013: Millora – Miljö- och nen 2013. : 4–7. Danin, A. & Raus, T. 2012: A key to Calluna 30(4) floraövervakning i Skåne.Bot. Not. Andersson, E. & Herloff, B. 2014: 19 microspecies of the Portulaca 146(2): 11–16. Ruderatexkursionen 2014. Calluna oleracea aggregate. Proc. Symposium Fröberg, L. & Nilsson, B. 2014: Kum- 31(4): 16–17. Caryophyllales, Moscow, M.V.: 70–83. meln, en oas med förvildade och Andersson, H. & Aronsson, M. 2012: bläddran 2 Daphne 23(2) Furlow, J. J. 1997: Betulaceae. : Flora of Andersson, U.-B. & Gunnarsson, T. Degtjareva, G. V., Kramina, T. E., I North America 3: 507–538. 2011: Intressanta fynd från invente- Sokoloff, D. D., Samigullin, T. H., Fåhræus, G. 1989a: Finns även fager- ringen säsongen 2011. Valiejo-Roman, C. M. & Antonov, Krutbrännaren rönn, Sorbus meinichii på Gotland? 20(3): 79–108. A. S. (2006): Phylogeny of the genus Andersson, U.-B. & Gunnarsson, T. Lotus (Leguminosae, Loteae): Svensk Bot. Tidskr. 83: 186–190. 2012: Ljusgul tandrot Cardamine evidence from nrITS sequences and Fåhræus, G. 1989b: Nya fynd av bunge rönn på Gotland. kitaibelii funnen på Öland. Krutbrän morphology. Can. J. Bot. 84: 813–830. Svensk Bot. Tidskr. : 355–356. naren 21(1): 34. Dyring, J. 1914: Planteliste fra Sogndal. 83 Garms, H. 1979: Anonym 2014: Fyndrapporter. Blekinge Nyt Mag. Naturvidensk. 52: 217–284. Naturboken. Växter och . 4 uppl. International bläddran 2: 28–31. [Artikeln skriven Edqvist, M. & Karlsson, T. 2007: Små djur i Europa Publishing Company. Örebro. av Lars Fröberg] lands flora. SBF-förlaget. Uppsala. Aronsson, M., Ekman, J., Jonsell, L., Ekman, J. 2014: Finns pysslinglåsbrä- Gregor, T., Bönsel, D., Starke-Ottich, Svenson, A. & Zachrisson, E. 2014 ken i Sverige? Svensk Bot. Tidskr. 108: I., Tackenberg, O., Wittig, R. & (”2013”): Supplement till Upplands 228–231. Zizka, G. 2013: Epilobium brachy- flora.Daphne 24(2): 25–40. Elvebakk, A. & Nilsen, L. 2002: Indre carpum: a fast-spreading neophyte in Aronsson, N. 2014: Personligt. Vilda Wijdefjorden med sidefjorder: eitt Germany. Tuexenia 33: 259–283. växter 2014(4): 14–16. [Intervju med botanisk unikt steppeområde. Rapport Greuter, W. & Raab-Straube, E. von Frida Turander] Sysselmannen Svalbard. Utgiven av 2011: Euro+Med Notulae 5. Willde Axelsson, U. 2003: Dvärgag funnen vid Tromsø universitet. nowia 41: 129–138. Göteborg. Svensk Bot. Tidskr. 97: 104. Elven, R. (red.) odaterat: Panarctic Flora. Grundt, H. & Salvesen, P. Kjenn din Blomgren, E. 2014: Ny art för Sverige Annotated checklist of the Panarctic flora Sorbus. Rogn og asal i Norge. Rapport funnen på Ramsvikslandet. Vrivrånge (PAF). Vascular plants. < http://nhm2. fra Genresurssentret ved skog og 46: 5–6. uio.no/paf/> [Nedladdad 2015-02-24]. landskap 23/2011.

Karlsson: Nytt om kärlväxter 91 Gudmundson, H. 2014: Sorbus mou- Li, W. P., Yang, F.-S., Jivkova, T. & Yin, Nilsson, S. 2014: Ophrys apifera, en ny geotii, häckoxel, nu naturaliserad. G.-S. 2012: Phylogenetic relationships orkidé för Sverige. Bot. Not. 147(4): Daphne 25(1): 21. and generic delimitation of Eurasian 1–4. Hedlund, T. 1901: Monographie Aster (Asteraceae: Astereae) inferred Nilsson, T. 2012: Valda maskrosfynd i der Gattung Sorbus. Kgl. Sven. from ITS, ETS and trnL-F sequence Småland 2007–2012. Parnassia 25(S1): Vetenskapsakad. Handl. N.F. 35(1). data. Ann. Bot. 107: 1341–1357. 1–44. Hedrén, M. 1994: En population av Lid, J. & Lid, D. T. 1994: Norsk flora. 6. Nilsson, T. 2014: Nytt namn på norr- avarönn, Sorbus teodori, på östra utgåve ved Reidar Elven. Det Norske landsfibbla.Nordrutan 19(1): 14. Gotland. Svensk Bot. Tidskr. 88: 13–16. Samlaget. Oslo. Nitzelius, T. 1989: The Ullung rowan. Heiser, C. H. 1950: Hybridization in Lid, J. & Lid, D. T. 2005: Norsk flora. 7. Lustgården 70: Supplement. the annual sunflowers: Helianthus utgåve ved Reidar Elven. Det Norske Often, A. 2014: Eclipta prostrata. annuus × H. debilis var. cucumeri Samlaget. Oslo. Firbladet 2014(2): 22–23. folius. Evolution 5: 42–51. Lindbjerg Jannerup, P. 2014: Årets fund Ohlsén, R. 1940: Några nya Hieracium- Hjelmqvist, H. 1939: Notiser från 2013. Øerne øst for Storebælt. Urt arter. Medd. Göteborgs Bot. Trädg. 14: Lunds Botaniska Trädgård. III. 38(1): 3–7. 143–155. Några Orobanche-arter och andra Ljungstrand, E. 2013: Dvärgandmat – ny Patchell, M. J., Roalson, E. H. & Hall, parasitväxter i Lunds Botaniska J. C. 2014: Resolved phylogeny of för Norden. Svensk Bot. Tidskr. 107: Trädgård. Bot. Not. 1939: 731–741. 244–251. Cleomaceae based on all three geno- Hylander, N. 1945: Nomenklatorische und Lubienski, M. 2003: Equisetum ×milde- mes. Taxon 63: 315–328. systematische Studien über nordische anum Rothm. (E. pratense Ehrh. × Pedersen, B. V. 2011: Årets fund 2010 – Gefässpflanzen. Uppsala Univ. Årsskr. E. sylvaticum L.), en snellehybrid ny Jylland. Urt 35(1): 7–14. 1945(7). Pedersen, B. V. 2012: Årets fund 2011 – for Norge. Blyttia 61: 171–178. Hylander, N. & Nilsson, A. 1961: Om Lubienski, M. 2010a: A new hybrid Jylland. Urt 36(1): 14–22. brokkragen, Chrysanthemum horsetail Equisetum ×lofotense Pedersen, O. 2009: Strandplanter pa multicolor Hyl., och dess förhållande (E. arvense × sylvaticum, Equiset vandring – om nye, langdistanse- till gullkragen, Chrysanthemum spredte havstrandplanter, spesielt på aceae) from Norway. Nord. J. Bot. 28: segetum L. Weibulls Allehanda 21: 1–4. 530–540. Lista. Blyttia 67: 75–94. Issakainen, J., Heinonen, M.-L. & Pirker, B. & Greuter, W. 1997: Silene Lubienski, M. 2010b: Nye funn av Heinonen, P. 2011: Tähtisilkkiyrtti subg. Coniomorpha (Caryophylla- Equisetum ×mildeanum (E. pratense (Asclepias speciosa) tulokkaana ceae) in Greece. : 523–533. × sylvaticum) i Norge. : Bocconea 5 Paraisilla. : 47–51. Blyttia 67 Rahn, K. 1989: A survey of the genus Lutukka 27 270–275. Janson, O. 2012: Englandsnycklar i Lid- Sorbaria (Rosaceae). : Lubienski, M. & Dörken, V. M. 2013: Nord. J. Bot. 8 köpings hamn. : 22–25. 557–563. Calluna 29(4) Morphological studies on Equisetum Johansson, K. 1929: Svenska Hieracia Rich, T., Houston, L., Robertson, A. & ×rothmaleri (E. arvense × E. palu- Tridentata Fr. . Proctor, M. 2010: Ark. Bot. 22A(12) stre, Equisetaceae, Equisetopsida) in Whitebeams, rowans Johansson, B. G. & Petersson, J. (red.) and service trees of Britain and Ireland. Finland. Fern Gaz. 19(4): 117–134. 2015: Gotlands flora. SBF-förlaget, BSBI Handbook 14. BSBI, London. Uppsala. Lundevall, C.-F. & Øllgaard, H. 2006: Rosendahl, H. V. 1916: Ett ej beaktadt Jonsell, B. (red.) 2001: Seven new Taraxacum species (Aster fynd af en för Skandinaviens flora ny Flora Nordica 2. aceae, Cichorieae) from Norden. Chenopodiaceae – Fumariaceae. Bergi- ormbunke. Arkiv Bot. 14(14). anska Stiftelsen, Stockholm. Willdenowia 36: 671–688. Räsänen, J. 2013: Six new Taraxacum Karlsson, T. 2012a: Nya namn på Malm, O. 2012: Skråpsnyltrot funnen i (sect. Taraxacum) species (Aster nordiska växter. 1. Lummerväxter– Visby. Svensk Bot. Tidskr. 106: 210–211. aceae) from Finland and Sweden. Mattsson, T. 2014: Mollösundsbjörnbär kirimojaväxter. Svensk Bot. Tidskr. 106: Mem. Soc. Fauna Fl. Fenn. 89: 42–56. 138–155. Rubus oredssonii – ett nytt kryp- Räsänen, J. 2014: Två nya maskrosor för björnbär från Bohuslän. Karlsson, T. 2012b: Nya namn på Svensk Bot. Sverige och Norrbotten. Nordrutan : 245–253. nordiska växter 3. Kaveldunsväxter– Tidskr. 108 19(2): 68–73. Mill, R. R. 2010: A new species and strimbladsväxter. Svensk Bot. Tidskr. Räsänen, J. & Sipari, J. 2014: 106: 277–291. synopsis of Adelocaryum (Bora- Järämäpalomaskrosen Taraxacum Karlsson, T. 2013: Nya namn på nor ginaceae – Cynoglossoideae) with aquaphilum. Nordrutan 19(1): 15–18. diska växter 6. Almväxter–korsblom- notes on Lindelofia and Brandella. Shiels, D. R., Hurlbut, D. L., Lichten miga. Svensk Bot. Tidskr. 107: 264–286. Edinburgh J. Bot. 67: 141–154. wald, S. K. & Monfils, A. K. 2014: Koopman, J., Smith, C. & Blackstock, Mossberg, B. & Stenberg, L. 2003: Den Monophyly and phylogeny of N. 2014: Carex tomentosa versus nya nordiska floran. Wahlström & Schoenoplectus and Schoeno- C. filiformis (Cyperaceae): the long- Widstrand, Stockholm. plectiella (Cyperaceae): Evidence standing debate comes to its happy Muasya, A. M., Simpson, D. A., Ver- from chloroplast and nuclear DNA end. Nord. J. Bot. 32: 667–670. boom, G. A., Goetghebeur, P., Naczi, sequences. Syst. Bot. 39: 132–144. Lahtonen, T. 1998: Punaimikkä R. F. C., Chase, M. W. & Smets, Solstad, H., Eidesen, P. B., Little, L. & (Pulmonaria rubra) Orivedellä (EH). E. 2009: Phylogeny of Cyperaceae Elven, R. 2014: To valmue-arter på Lutukka 14: 60–61. based on DNA sequence data: cur- Svalbard, og litt om fjell- og polar Lausen, J. C., Møller, A. F. & Schou, J. rent progress and future prospects. valmuer. Blyttia 72: 187–196. C. 2014: Brachypodium phoenicoi- Bot. Rev. 75: 2–21. Stace, C. 1987: Triticale: a case of des (L.) Roem. & Schult. – En ny art Nelmes, E. 1951: Notes on British Cari- nomenclatural mistreatment. Taxon af Stilkaks i Danmark. Urt 38: 46–49. ces – VIII. Watsonia 2: 249–252. 36: 445–452.

92 Svensk Botanisk Tidskrift 109:2 (2015) Stace, C. 2011: New flora of the British Särkkä, J. 2011: Lindernia procumbens (Luzula arcuata and L. confusa (Jun- Isles. Third ed. Cambridge Univ. Valkeakosken Ritvalassa (EH). caceae) – a cryptic pair of species in Press. Lutukka 27: 60–61. North Finland). Lutukka 30: 77–83. Stenberg, L. 2010: Norrbottens flora 2. Särkkä, J. 2013: Rikkalitukka (Carda- Wendt, G. & Øllgaard, H. 2015: SBF-förlaget, Uppsala. mine corymbosa) Suomelle uutena Sandmaskrosor i Sverige och Danmark. Stenberg, L. 2012: Några maskrosor tulokkaana. Lutukka 29: 58–59. SBF-förlaget, Uppsala. Taraxacum från Lule lpm. Nordrutan Tranberg, H. 2014: Floristiske fund fra Westerberg, S. 2015: Pysslinglåsbräken 17(2): 53–61. Det Fynske Ørige 2014. Urt 38(1): 8–13. Botrychium tenebrosum i Norrbot- Stenberg, L. 2014a: Nytt om styv- och Tyler, T. 2012: Liljas önskan gick i ten. Svarthällberget döljer sällsynt- norrlandsfibblor i Norrbotten. uppfyllelse: strandflenört funnen i heter. Nordrutan 19: 64–67. Nordrutan 19(1): 7–14. Skåne. Bot. Not. 145(4): 1–4. Wittzell, H. 2014: Dvärgagen åter- Stenberg, L. 2014b: Floranyheter från Tyler, T., Olsson, K.-A., Johansson, H. upptäckt i Sverige efter 63 år som Norrbotten 2014. Nordrutan 19(2): & Sonesson, M. 2007: Floran i Skåne. utgången. Svensk Bot. Tidskr. 108: 48–50. Arterna och deras utbredning. Lunds 68–76. Sundin, E. 2012: Några växtfynd i Botaniska Förening. Lund. Åström, S: 2011: Några adventivfynd. Medelpad under 2011. Rödbläran Uotila, P. 2011: Vihannesportulakat Rödbläran 23(2): 4–6. 24(1): 6–8. Suomessa. Lutukka 27: 67–73. Øllgaard, H. 1978: New species of Svenson, A. 2013: Tidlösor på Öland Urbatsch, L. E., Baldwin, B. G. & Taraxacum from Denmark. Bot. Not. 2010–2011. Krutbrännaren 22: 103–110. Donoghue, M. J. 2000: Phylogeny 131: 497–521. Svenson, A. & Anderberg, A. A. 1994: of the coneflowers and relatives Øllgaard, H. 2003: New species of Lång bockrot, Pimpinella peregrina, based on nuclear rDNA internal Taraxacum, sect. Ruderalia, found ny för Sverige – etablerad från insådd transcribed spacer (ITS) sequences in Central and Northern Europe. ängsfröblandning. Svensk Bot. Tidskr. and chlorplast [sic!] DNA restriction Preslia 75: 137–164. 88: 357–360. site data. Syst. Bot. 25: 539–565. Øllgaard, H. 2015: Twelve new native Svensson, S. 2014: Hybridolvon funnet Väre, H. 2014: Kaaripiippo ja tankea- Taraxacum species from the Nordic på Hisingen. Calluna 31(1): 18–19. piippo – arvoituksellinen lajipari countries. Nord. J. Bot. 33: 1–33.

Karlsson, T. 2015: Nytt om oredssonii (Sweden; new local nordiska kärlväxter 2014. species), Sorbus teodori (Sweden; [Novelties in the vascular plant distinct from S. meinichii), Por flora of Norden during 2014.] tulaca oleracea (split into six taxa; Svensk Bot. Tidskr. 109: 68–93. Finland), Scrophularia umbrosa A list of taxa which are new (Sweden), and several species of for the Nordic countries, are Hieracium and Taraxacum. affected by name changes, or have More important name changed status (e.g. are viewed as changes include Bolboschoenus resident rather than casual) since maritimus (formerly Schoeno the series of updates printed in plectus m.), Carex tomentosa 2012–2014 is presented. (formerly C. filiformis), Lotus New resident taxa are: Equise maritimus (formerly Tetragonolo tum arvense × palustre (Finland), bus m.), Sorbus obtusifolia E. arvense × sylvaticum (Norway), (formerly S. norvegica), Noccaea E. pratense × sylvaticum (Sweden), perfoliata (formerly Microthlaspi Botrychium simplex var. tenebrosum perfoliatum), Montia arvensis and B. minganense (both Sweden, (formerly M. minor), Carduus but to be verified with molecular nutans subsp. leiophyllus (formerly Thomas Karlsson är emeritus vid methods), Carex rostrata var. C. thoermeri), and Galatella lino Riksmuseet, men håller fortfarande borealis (Sweden), Cyperus fuscus syris (formerly Crinitaria linosyris koll på de nordiska samlingarna av (Sweden; up to now regarded as or Aster linosyris). kärlväxter. extinct), Brachypodium phoeni The new combination Taraxa Adress: Naturhistoriska riks coides (Denmark), Calamagrostis cum marginatum forma hetero museet, Box 50007, 104 05 purpurascens and Papaver corn phyllum (Brenner) H. Øllg. is Stockholm wallisense (both Svalbard), Rubus published. E-post: [email protected]

Karlsson: Nytt om kärlväxter 93 Minst 95 procent av världens alla förekom Styv kalkmossa och ster av styv kalkmossa finns i Sverige. Lars andra kalkmossor Hedenäs har under sökt artens genetiska i Sverige variation. Vi får även Text och foto: LARS HEDENÄS en presentation och en nyckel till Sveriges alla ur många känner till styv kalkmossa Tortella rigens? kalkmossor. Arten är knuten till kalkområden på Öland, Gotland, i Västergötland och Stockholmsområdet (figur 1, 2). I dessa områden är styv kalkmossa på många ställen rela- Htivt vanlig, vilket gör att minst 95 procent av världens kända före- figur 1. Typisk kalkmossmiljö, i detta fall på Gotland. Man hit komster finns i Sverige. Jo du läste rätt, vi har nästan alla världens tar ofta flera kalkmossarter, lik förekomster av styv kalkmossa i Sverige! Arten finns annars bara som andra mossor och ibland i västra Estland, på Signilskär och Enskär i västligaste Åland och i lavar, i tuvorna. Ofta kröns ett begränsat område i östra Nordamerika. Trots många svenska tuvorna av småvuxna kärlväxter, exempelvis vit fetknopp Sedum lokaler har vi därför ett unikt och stort ansvar för dess globala album. fortbestånd.

94 Svensk Botanisk Tidskrift 109:2 (2015) figur 2. Utbredningen av styv kalkmossa Tortella rigens och förväxlingsarten sprödkalkmossa T. bam bergeri i södra Sverige, på Åland och i Estland, baserat på material i svenska herba rier och herbariet i Tartu. Distribution of Tortella rigens and T. bambergeri in S. Swe den, Åland, and Estonia.

En art som liknar styv kalkmossa, hur den genetiska variationen är fördelad sprödkalkmossa Tortella bambergeri, hittades mellan dessa. Under 2013–2014 undersökte nyligen i Norge, där den finns på spridda jag dessa saker (Hedenäs 2014a) och här pre- lokaler norrut till södra Nordland (Hassel senteras dels viktigare resultat från denna & Høitomt 2013). Under 2013 och 2014 har studie och dels en översikt över Sveriges åtta denna kalkmossa även hittats på några få kalkmossor för att locka till fördjupning lokaler i Bohuslän, Dalsland, Västergötland i detta spännande och ännu ofullständigt och Södermanland (figur 2). kända mossläkte. Eftersom arterna liknar varandra skulle Den morfologiska och anatomiska en del kända fynd av styv kalkmossa kunna variationen hos styv kalkmossa har tidigare vara felbestämd sprödkalkmossa. Om undersökts i detalj av Albertson (1946), som mycket av det vi kallat styv kalkmossa i beskrev arten, och av Eckel (1998). Båda har själva verket hör till sprödkalkmossa skulle spekulerat i att arten har sitt ursprung i en bevarandestatusen för styv kalkmossa, som hybridisering mellan andra Tortella-arter, idag betraktas som god, behöva omvärderas. något som inte motsägs av molekylära data Eftersom Sverige har ett stort globalt ansvar (Hedenäs 2014a). för styv kalkmossa är det därför viktigt att Även om detta är intressant kommer vi kan skilja denna från sprödkalkmossa så jag här att fokusera på variationen inom att vi vet att det verkligen är styv kalkmossa styv kalkmossa och på hur arten skiljer sig som är vanlig i de fyra kända förekomst molekylärt från sprödkalkmossa. Som grund områdena. för detta ligger variationen i tre molekylära För att kunna prioritera eventuella markörer: en från cellkärnans DNA (’Inter- långsiktiga nationella bevarandeåtgärder nal Transcribed Spacer’: ITS1+2) och två från mellan de fyra regionala populationerna av kloroplasternas DNA (’atpB-rbcL spacer’: styv kalkmossa är det även viktigt att veta atbB-rbcL; ’rps4 gene+trnS-rps4 spacer’: rps4).

Hedenäs: Kalkmossor 95 götland, där en för denna population unik haplotyp med ljusgrön markering i figur 3 är vanligare. Även i den öländska populationen är den blåmarkerade haplotypen mindre vanlig och här finns fler haplotyper än i de andra tre populationerna. Ölandspopulationen har en relativt hög haplotypdiversitet på 0,70, där värdet anger sannolikheten för att man ska få två olika haplotyper om man slumpvist plockar två exemplar ur populationen. De andra populationerna uppvisar lägre haplotypdiversitet, med värden på 0,34–0,35 för Gotland och Stockholm och 0,47 för Västergötland. En relativt stor andel av den totala variation man hittar inom styv kalkmossa, 22 procent, hänför sig till variation mellan snarare än inom de regionala populationerna, varför figur 3. Utbredningen av åtta haplotyper (gene man kan förvänta sig att dessa eller några tiska varianter) i de fyra svenska regionala av dem skiljer sig åt. Jämförande analyser av populationerna av styv kalkmossa. Haplotyperna är markerade i olika färg. n: antal studerade exemplar diversitetsmönster och haplotypsamman- av respektive population. sättning mellan populationerna visar att de Distribution of the eight haplotypes of Tortella rigens på Gotland och i Stockholmsområdet är lika that were found in Sweden. The haplotypes, assigned varandra, något som understryks av att det different colours, are based on the nuclear molecular marker ITS, and the chloroplast markers atpB-rbcL också finns tydliga molekylära spår av migra- and rps4. n: number of specimens in the respective tion åt båda hållen mellan dessa. regional population. Förekomsterna på Gotland och i Stock- holmsområdet bör därför egentligen betraktas som en enda sammanhängande Med utgångspunkt från variationen hos population. Troligen hör även de åländska dessa kan man urskilja elva genetiskt olika förekomsterna hit, eftersom de tre stu- varianter, eller haplotyper, av styv kalk- derade förekomsterna alla hör till den mossa, och åtta av dessa finns i Sverige. Den haplotyp som dominerar på Gotland och i som är intresserad av detaljer när det gäller Stockholmsområdet. De två andra svenska metodik och analyser hänvisas till Hedenäs populationerna skiljer sig klart både från (2014a). varandra och från dem på Gotland och i Stockholmsområdet. Skillnader mellan populationer av Slutligen visar ett test baserat bland annat styv kalkmossa på förekomsten eller frånvaron av sällsynta Populationerna på Gotland och i Stock- varianter att populationen på Gotland holmsområdet domineras av en haplotyp troligen ökar, medan den i Västergötland (genetisk variant) som markerats med blå minskar. Ökningen på Gotland kan vara ett färg i figur 3 med en mindre andel av en resultat av minskat betestryck eller kanske (gul; Stockholmsområdet) eller två andra förändrat klimat (Högström 1997), medan haplotyper (gul, ljusblå). Den blåmarkerade minskningen i Västergötland kan bero på haplotypen är betydligt ovanligare i Väster- pågående igenväxning med träd och buskar

96 Svensk Botanisk Tidskrift 109:2 (2015) på lokaler som tidigare var lämpliga för arten Gotland ökar arten medan den är stabil i (jfr. Albertson 1946). Stockholmsområdet, varför det idag inte De två andra populationerna är stabila, finns något behov av andra åtgärder än att men det kan vara intressant att notera att bevaka dess situation i dessa områden. jag under 2014 observerade nyetablering av I Västergötland ser det annorlunda ut styv kalkmossa i det före detta kalkbrottet eftersom populationen där har låg haplotyp vid Stora Vika (Stockholmsområdet) där diversitet, visar tecken på minskning och brytningen avslutades i början av 1980-talet. det därför finns risk att den av haplotyperna Även liten lansettmossa Trichostomum cris som är unik för området går förlorad med pulum, som både är mycket ovanlig i Stock- tiden. Förhoppningsvis kan arten överleva holmsområdet och sällan har sporkapslar, i området genom att de miljöer där arten har nyligen etablerat sig på denna lokal. växer hålls öppna av andra skäl, men man bör vara uppmärksam på situationen. MOLEKYLÄRA SKILLNADER I ett större perspektiv är det emellertid Förutom de skillnader i morfologi och Ölandspopulationen som är viktigast att växtmiljö som nämns i faktarutan skiljer sköta på ett bra sätt. Denna population är sig styv kalkmossa och sprödkalkmossa i för närvarande stabil, uppvisar störst diversi- markören atpB-rbcL från kloroplasternas tet, och fyra av dess fem haplotyper har bara DNA (Hedenäs 2014a). Eftersom vi nu har hittats på Öland. sekvensinformation för 62 exemplar av styv Om man inte är medveten om den kalkmossa (se figur 3) kan vi vara säkra på att genetiska variationen inom styv kalkmossa åtminstone det mesta av det som kallats styv kan man frestas att nöja sig med att arten kalkmossa faktiskt hör till denna art. överlever i Stockholmsområdet, där den huvudsakligen verkar förekomma på platser Varför är genetiken viktig? som är öppna av naturliga skäl. Ett ensidigt Även om sprödkalkmossa förekommer i fokus på detta område skulle dock göra att Sverige så är arten antingen ganska ovanlig vi riskerar att förlora en mycket stor andel eller växer främst i andra miljöer än dem av den genetiska diversitet som finns inom där styv kalkmossa dominerar. Nästan allt arten i Sverige och därmed globalt. För att som kallats styv kalkmossa hör verkligen säkerställa att styv kalkmossa överlever på till denna art och risken för förväxling med lång sikt, och även ifall de miljöer där arten sprödkalkmossa är därför ingen anledning växer idag förändras, är det nödvändigt att till att omvärdera bedömningen av artens en så stor del som möjligt av artens naturliga frekvens eller av Sveriges ansvar för att variation bevaras. bevara arten. Liknande resonemang gäller för många Även om det till synes finns fyra svenska andra av våra mossor (t.ex. Hedenäs 2008, förekomstområden för styv kalkmossa visar 2009, Hedenäs & Eldenäs 2007) men är molekylära data att det finns tre regionala kanske speciellt tydligt för sådana arter som populationer som bör beaktas i bevarande- liksom styv kalkmossa förekommer inom sammanhang. väl avgränsade områden som är mer eller Den största av dessa finns i det kombi- mindre isolerade från varandra, exempelvis nerade område som består av Gotland och ruggmossa Rhytidium rugosum och korvgul- Stockholmsområdet, antagligen inklude- mossa Drepanocladus turgescens (Hedenäs rande även de få förekomsterna på västra 2014b, c). Olika förekomstområden i landet Åland. Dessa två delområden hålls sam- är ofta inte likvärdiga om man tar hänsyn till man tack vare migration åt båda hållen. På arternas genetiska variation.

Hedenäs: Kalkmossor 97 Sveriges kalkmossor rapporterade molekylära undersökningen Styv kalkmossa är den av våra kalkmossor och hör otvetydigt till styv kalkmossa. som vi i Sveriges har störst globalt ansvar för, Kalkmossor är lättast att känna igen som men även de andra arterna är spännande. fuktiga, vilket gör att man helst studerar Alla indikerar basmineralrika eller vanligen dem under höst och vår eller efter regn. kalkrika miljöer, vilket gör att man ofta Nedan följer en fältnyckel till de svenska hittar dem tillsammans med andra mindre arterna i fuktigt tillstånd, samt bilder med vanliga växter, svampar och djur. Flera av korta beskrivningar. Den som vill känna kalkmossorna har även andra speciella sig helt säker på bestämningen rekommen- krav på sin miljö, för ett par arter verkar deras att studera släktet i Nationalnyckeln det som om ytterligare taxa eventuellt kan (Hallingbäck m.fl. 2008). Ut och leta på urskiljas, och i Norge har man nyligen hittat närmaste kalkhäll! ytterligare en art, Tortella alpicola (Hassel & Høitomt 2013), som bör kunna hittas även i • Jag tackar Keyvan Mirbakhsh för hjälp vårt land. med laboratoriearbetet, och Tomas Halling- Förutom nedanstående arter har även bäck och Heribert Köckinger för diskussio- T. humilis rapporterats från Sverige (Eckel ner och kalkmossmaterial. Den molekylära 1998) men materialet, som kom från Run- studien av styv kalkmossa finansierades av marö i Stockholms skärgård, ingår i den här Naturvårdsverket.

Styv kalkmossa Tortella sporkapslar nyligen hittats på insidan och åtminstone mot rigens växer typiskt i små eller på Gotland och i Stockholms spetsen av utsidan. stora kuddar, ofta tillsam skärgård (figur 9) är hanplan Det finns två varianter av mans med andra kalkmossor. tor fortfarande okända trots sprödkalkmossa, som bland Tuvorna kan bli en till flera cen studier av 340 skott från 68 annat skiljer sig i hur bladen timeter höga, bladen är långa insamlingar (5 skott från varje). ser ut som torra. Den ena har, och smala och smalnar gradvis De funna sporkapslarna är som på figur 10B, många blad av mot spetsen. därför troligen ett resultat av spetsar som lägger sig ungefär Som fuktiga är bladen raka hybridisering med kruskalk parallellt med tuvans yta i torrt och styvt upprätta eller något mossa respektive kortbladig tillstånd, medan den andra har utstående medan de som torra kalkmossa (se Hedenäs mer krusade blad. är krökta och krusiga, men inte 2014a). För närvarande studerar jag så kraftigt som hos kruskalk Styv kalkmossa växer på och Heribert Köckinger hur mossa (figur 4B, 8B). kalksten eller kalkrik jord, dessa två varianter, som båda Bladkanten är plan och oftast på plan eller svagt finns i Sverige, bör behandlas. bladnerven har genomgående sluttande mark, i miljöer med Sprödkalkmossa växer dels eller åtminstone i övre 2/3 gles kärlväxtvegetation och i liknande miljöer som styv långa, smala celler på båda gärna på lite fuktiga platser. kalkmossa, men även i branter sidorna. Bladskivans celler är På grund av sitt begränsade och på mindre kalkrikt berg, kraftigt papillösa och vanligen utbredningsområde är styv exempelvis på gnejstyper som 11–14 (–16) µm breda, och kalkmossa upptagen på EU:s är rika på basiska mineral. gränsen mot de långa, tunn habitatdirektivs bilaga 2. På en lokal i Bohuslän växer väggiga och hyalina cellerna i Sprödkalkmossa Tor den exempelvis i sprickor i en bladbasen är V-formig. tella bambergeri (figur 10) gnejsbrant. Styv kalkmossa kan sprida liknar styv kalkmossa men har Sprödkalkmossa är känd sig vegetativt genom att mindre bladceller, 7–10 µm från ett tiotal lokaler (figur 2) bladen bryts relativt lätt. Arten breda, och bladnerven är täckt men är sannolikt förbisedd. är skildkönad, men även om av små, papillösa celler både

98 Svensk Botanisk Tidskrift 109:2 (2015) FÄLTNYCKEL TILL TYPISKT UTVECKLADE SVENSKA KALKMOSSOR I FUKTIGT TILLSTÅND 1. Gränsen mellan de färglösa basala cellerna och cellerna i övre delen av bladet V-formad (syns i lupp); mer eller mindre kalkrika miljöer, fuktiga eller periodvis torra eller mycket torra ...... 2 – Gränsen mellan de färglösa basala cellerna och cellerna i övre delen av bladet rak, går tvärs över bladet; sura till intermediära miljöer med hög luftfuktighet ...... vridmossa Oxystegus tenuirostris 2. Blad skruvformat vridna när tuvan betraktas ovanifrån, mjuka och normalt tydligt tvärvågiga ...... kruskalkmossa Tortella tortuosa – Blad raka eller nästan raka, annars styva och ej eller på sin höjd svagt tvärvågiga ...... 3 3. Blad kortspetsade, med kort utlöpande uddlik nerv och speciellt i övre delen av bladet med inböjda kanter ...... 4 – Blad långt och gradvis avsmalnande till en smal spets, mer eller mindre plana ...... 5 4. Blad liklånga; ofta i instabila eller störda miljöer, både naturliga och av människan störda ...... kortbladig kalkmossa T. inclinata – Övre bladen längre än de nedre; havsstränder ...... strandkalkmossa T. flavovirens 5. Blad med mycket lång, smal, styv och mycket skör övre bladdel ...... skör kalkmossa T. fragilis – Blad gradvis avsmalnande till en smal spets, ibland med blad som kan brytas av ...... 6 6. Liten art, vanligen med 1,5–3 mm långa blad ...... alvarkalkmossa T. densa – Större arter, vanligen med 3–5 mm långa blad ...... 7 7. I övre delen är nervens ryggsida täckt av små korta celler, som liknar dem i bladskivan (lupp med 20× förstoring; kontrolleras hemma i mikroskop); kalkrika miljöer, men även i sprickor av exempelvis basrika gnejsvarianter ...... sprödkalkmossa T. bambergeri – Nervens ryggsida har endast långa, smala celler; endast kalkrika eller mycket kalkrika miljöer ...... 8 8. Låglandsart i södra Sverige ...... styv kalkmossa T. rigens – Fjällart (känd från Jämtlandsfjällen) ...... arktisk kalkmossa T. arctica

A B

figur 4. A. Styv kalkmossa T. rigens; fuktig. B. Torr. Några skott av kalkkrusmossa T. tortuosa syns nära vänster kanten på den vänstra bilden. Se faktarutan till vänster för mer information om styv kalkmossa, som finns i kalk rika områden i södra Sverige (figur 2), samt om dess förväxlingsart, sprödkalkmossaT. bambergeri (figur 10).

Hedenäs: Kalkmossor 99 A B

C D

figur 5. A. Vridmossa Oxystegus tenuirostris; fuktig. Vridmossa kan likna kalkmossor och finns i stora delen av landet upp till södra Norrland. Den växer fattigare och fuktigare än de flesta kalkmossor och gränsen mellan de basala färglösa och de övre gröna cellerna i bladskivan går tvärs över bladet och är inte V-formad. Bladen är något vridna, och liksom hos en del kalkmossor bryts de lätt av. I Norge finns även den nyligen uppmärksam made O. daldinianus (Köckinger m.fl. 2010). B, C. Kruskalkmossa T. tortuosa; fuktig. Kruskalkmossa varierar mycket i utseende och består troligen av ett komplex av arter eller taxa på lägre nivå. Ibland kan man hitta två olika typer som växer blandade med varandra (B) och då är det troligt att det handlar om genetiskt skilda plantor. Kruskalkmossa växer på mer eller mindre kalkhaltiga underlag i hela landet. D. Arktisk kalkmossa T. arctica; på väg att veckla upp bladen efter att skotten fuktats. Denna art hittades nyligen i Sverige (Ellis m.fl. 2011), men dess status är fortfarande något oklar (Werner m.fl. 2014). Den liknar kruskalkmossa men har styvare, högst otydligt tvärvågiga, samt rakare blad (tydligast i det genomfuktade skot tet längst upp till höger i bilden). Arten är endast känd från en kalkrik fjällhed i Jämtland.

100 Svensk Botanisk Tidskrift 109:2 (2015) A B

figur 6. A. Kortbladig kalkmossa T. inclinata; fuktig. Kortbladig kalkmossa är typisk för mer eller mindre insta bila eller störda miljöer, oberoende av om störningen är naturlig eller beror på mänsklig aktivitet. Arten finns relativt allmänt i kalkområden i Götaland och Svealand, men enstaka fynd finns dessutom i fjällen i Lule och Torne lappmarker. Dessa fjällfynd kan verka märkliga, men i Norge förekommer kortbladig kalkmossa norrut ända till Finnmark. B. Strandkalkmossa T. flavovirens; fuktig. Denna art har liksom kortbladig kalkmossa (A) kortspetsade blad med en kort utlöpande uddlik nerv och i övre delen har bladet mer eller mindre tydligt invikta kanter. Strand kalkmossa skiljer sig från kortbladig kalkmossa genom att bladen närmast skottspetsen är tydligt längre än bladen längre ner. Arten växer på grusiga eller sandiga havsstränder, eller ibland i sprickor på havsklippor, från Bohuslän till Södermanland. A B

figur 7. A. Alvarkalkmossa T. densa; fuktig. B. Torr. En liten kalkmossa som i fuktigt tillstånd har raka och jämnt avsmalnande blad. Den är ganska vanlig på Öland och Gotland. De rapporterade fynden från Södermanland (Hallingbäck m.fl. 2008) hör till kortbladig kalkmossa (Mölnbo) respektive styv kalkmossa (Egelsvik). På kalk grus på Gotland kan arten ibland bilda mossbollar som inte sitter fast i underlaget. Trots det svenska namnet förekommer arten i Norge även vid kusten och i fjällkedjan, norrut till norra Nordland. I Nord-Trøndelag, på den norska fortsättningen av Bjurälvskalken, finns en lokal knappt 8 km från svenska gränsen, så alvarkalkmossa kan mycket väl förekomma även i den svenska fjällkedjan.

Hedenäs: Kalkmossor 101 A B

figur 8. A. Kruskalkmossa T. tortuosa, med skruvade blad, och styv kalkmossa T. rigens; fuktiga. B. Samma arter, styv kalkmossa till höger; torra. Dessa två arter är ungefär likstora, men skiljer sig i fuktigt tillstånd tydligt i bladens orientering. Som torr har styv kalkmossa mindre kraftigt krusade blad än kruskalkmossa och dess bredare bladnerv gör att tuvorna ofta ser ljusare ut.

A B

figur 9. A. Styv kalkmossa T. rigens på Gotland, där kapsel bärande individ växte intill kortbladig kalk mossa. B. Samma art i Stockholms skärgård, där tuvor med sporkaps lar växte tillsammans med kruskalkmossa. Sporkapslarna liknar dem hos arterna som styv kalkmossa växte tillsammans med.

102 Svensk Botanisk Tidskrift 109:2 (2015) A B

figur 10. A. Sprödkalkmossa T. bambergeri; fuktig. B. Torr. Liksom styv kalkmossa (figur 4, 8) har sprödkalk mossa raka blad som bryts relativt lätt. Skillnader mellan dessa två arter behandlas i faktarutan på sid. 98.

A B

figur 11. A. Skör kalkmossa T. fragilis, typiskt utseende; fuktig. Notera de många avbrutna bladen. Skör kalkmossa känns normalt lätt igen på sina extremt långa, smala och sköra övre bladdelar. Vanligen pekar bladen rakt upp och den smala övre delen av bladet bryts av om man trycker lätt uppifrån. B. Skör kalkmossa med relativt kortspetsade och mer utstående blad, tillsammans med fyra skruvade skott av kruskalkmossa i övre delen av bilden; fuktig. På bergväggar i skog eller i snölegor hittar man ibland exemplar som inte alls ser ut som arten brukar göra. Sådana kan förväxlas med andra rakbladiga kalkmossor. Skör kalkmossa växer i mer eller mindre kalkrika miljöer, på klippor och jord. Arten är vanlig eller mindre vanlig i landets kalkområden.

Hedenäs: Kalkmossor 103 A B

figur 12. A. Skör kalkmossa T. fragilis, typiskt utseende; torr. B. Skör kalkmossa med relativt kort tillspetsade blad i en snölega; torr.

Citerad litteratur Albertson, N. 1946: Österplana hed. Hedenäs, L. 2008: Molecular variation rugosum (Bryophyta, Rhytidiaceae) Ett alvarområde på Kinnekulle. Acta and speciation in Antitrichia curtipen- differ significantly from those in the Phytogeogr. Suec. 20: 1–267. dula s. l. (Leucodontaceae, Bryophyta). mountains. J. Bryol. 36: 1–14. Eckel, P. M. 1998: Re-evaluation of Bot. J. Linn. Soc. 156: 341–354. Hedenäs, L. & Eldenäs, P. 2007: Cryptic Tortella (Musci, Pottiaceae) in Hedenäs, L. 2009: Relationships among speciation, habitat differentiation, and Arctic and non-Arctic haplotypes of conterminous U.S.A. and Canada with geography in Hamatocaulis vernicosus the moss species Scorpidium cossonii a treatment of the European species (Calliergonaceae, Bryophyta). Plant and Scorpidium scorpioides (Callier- Tortella nitida. Bull. Buffalo Soc. Nat. Syst. Evol. 268: 131–145. : 117–191. gonaceae). Plant Syst. Evol. 277: 217–231. Högström, S. 1997: Habitats and increase Sci. 36 Hedenäs, L. 2014a: Tortella rigens Ellis, L. T. m.fl. 2011: New national and of Sphagnum in the Baltic Sea island (Bryophyta, Pottiaceae): relationships, regional bryophyte records, 29. Gotland, Sweden. : 69–74. J. Bryol. regional variation, and conservation Lindbergia 22 : 316–323. Köckinger, H. m.fl. 2010: A new taxono- 33 aspects. Plant Syst. Evol. DOI 10.1007/ Hallingbäck, T., m.fl. 2008:National s00606-014-1159-9. mic approach to the genus Oxystegus nyckeln till Sveriges flora och fauna. Hedenäs, L. 2014b: Intraspecific genetic (Pottiaceae, Bryophyta) in Europe Bladmossor: Kompaktmossor–kapmossor. variation in selected mosses of Scan- based on molecular data. Nova Hedwi ArtDatabanken, SLU, Uppsala. dinavian interglacial refugia suggests gia, Beiheft 138: 31–49. Hassel, K. & Høitomt, T. 2013: Tortella contrasting distribution history pat- Werner, O. m.fl. 2014: On the systematic vrimoseslekta i Norge, nye arter og terns. Bot. J. Linn. Soc. 176: 295–310. position of Tortella arctica and Tri- arter vi kan være på utkikk etter. Blyt Hedenäs, L. 2014c: Southern Scandina- chostomum arcticum (Bryophyta, Pot- tia 71: 215–224. vian lowland populations of Rhytidium tiaceae). Nova Hedwigia 98: 273–293.

Hedenäs, L. 2015: Styv kalk- to Swedish Tortella species based ansvarig mossa och andra kalkmossor i on moist material and photos för Natur Sverige. [Tortella in Sweden.] of the Swedish species are also historiska riksmu : 94– provided. Svensk Bot. Tidskr. 109 seets 104.

mossher Bisang An overview of and Lars Hedenäs forskar kring mos Tortella rigens sors släktskap, evolution, repro barium. in Sweden, based on T. bambergeri duktionsbiologi och utbrednings Adress: foto: Irene foto: Hedenäs (2014a), is provided. At mönster. Han har även skrivit delar Natur least 95% of all finds ofT. rigens av flera floror, bland annat större historiska riksmuseet, Enheten are from Sweden, which there- delen av Nationalnyckelbandet om för botanik, Box 50007, fore has a special responsibility pleurokarpa bladmossor som kom 104 05 Stockholm for its long-term survival. A key ut 2014. Lars är vetenskapligt E-post: [email protected]

104 Svensk Botanisk Tidskrift 109:2 (2015) Nationalparken Dalby Vildsvin och vitsippor Söderskog i sydvästra – mer dramatik i Dalby Söderskog Skåne är hårt drabbad. Först var det almsjukan Text och foto: JÖRG BRUNET och spanska skogs sniglar som påtagligt ör några år sedan redovisade vi vegetationsförändringar i Dalby Söderskog här i SBT och fokus låg då främst på förändrade skogens effekterna av almsjukan och den spanska skogssnigeln utseende. Och nu har (Brunet & Oheimb 2008). En tid efter publiceringen av dessutom askskotts Fartikeln började effekterna av ytterligare en ny trädsjukdom, ask- skottssjukan, och av en annan invaderande djurart, vildsvinet, bli sjuka och vildsvin allt tydligare. I denna artikel berättas hur några år av vildsvinsbök satt sina tydliga spår har förändrat den välkända vårfloran i Söderskogen (figur 1). i den välkända ädel Vildsvinet Sus scrofa utrotades i Sverige under 1600-talet, men under 1970-talet rymde vildsvin från ett antal hägn i södra Sve- lövskogen. Jörg Brunet rige och bestånden har ökat allt snabbare under senare år (Thur- har följt händelse fjell m.fl. 2009). Vildsvin föredrar näringsrika, fuktiga lövskogar förloppet. framför annan skogsmark och de påverkar växtligheten genom att böka i marken när de söker föda (Welander 2000, Barrios- García & Ballari 2012, Ballari & Barrios-García 2014). Det fåtal studier som har undersökt hur böket påverkar figur 1 Den översvallande vegetationen i sådana lövskogar visar tydligt att fältskiktet kan vårblomningen – som drar minska till en bråkdel av sin ursprungliga mängd (Bratton 1974, mängder av besökare till Dalby Söderskog varje vår – är Biały 1996). I Dalby Söderskog hade vi turligt nog återinventerat kanske snart ett minne blott om fältskiktet under 2010, precis innan en grupp vildsvin bosatte sig vildsvinen fritt får fortsätta sina i skogen. Vi upprepade inventeringen under 2013, vilket gör detta härjningar. till den första studien som följer upp effekterna av en vildsvins The lush spring flora in Dalby Söderskog attracts numerous invasion med hjälp av permanenta provytor. visitors every year. Dalby Söderskog Dalby Söderskog ligger i sydvästra Skåne ungefär tio kilometer öster om Lund (50–75 m ö.h.). Området ligger på baltisk moränlera och jordmånen är en kalk- och näringsrik brunjord. Klimatet är milt med en medeltempe- ratur på 0 °C i januari, 17 °C i juli och en årsnederbörd på ungefär 650 mm. Området omges av bördiga åkrar som odlas med raps, sockerbetor eller vete, utom i nordost där Dalby hages natur- betesmark angränsar till skogen. När Bertil Lindquist undersökte fältskiktet inom ramen för sin stora

Brunet: Vildsvin i Dalby Söderskog 105 figur 2. Förändring i täck ningsgrad av vårgeofyter metermeter mellan 2010 och 2013 i 74 permanenta provytor i Dalby meter Söderskog. Cirklar med tunn kantlinje visar orörda ytor, cirklar med tandad kantlinje indikerar bökade ytor. Röd färg visar en minskning av mängden vårgeofyter, blå färg en ökning. Förändringen anges i absoluta tal. En halv röd cirkel visar till exempel en minskning av täckningen från 90 till 40 % Ökning av vårgeofyter eller från 60 till 10 %. ÖkningMinskningÖkning av vårgeofyter av avvårgeofyter vårgeofyter Absolute change in percentage Bökade ytor cover of spring ephemerals MinskningMinskning av vårgeofyter av vårgeofyter between 2010 and 2013 in Bökade ytor Bökade ytor permanent sample plots in Dalby Söderskog national park. Thin circle borders indicate non- rooted plots (n = 28), toothed borders indicate rooted plots monografi över Söderskogen (Lindquist 1938), använde han (n = 46). Red color indicates den raka vägen genom skogen som baslinje för att etablera 74 decrease in cover, blue color provytor (figur 2). Avståndet mellan linjerna var 50 meter medan indicates increase of cover. A half red circle indicates, e.g., a avståndet mellan ytorna längs linjerna oftast var 100 meter. År decrease in cover from 90 to 2010 rekonstruerade vi Lindquists system av provytor med hjälp 40%, or from 60 to 10%. av GIS-koordinater framtagna från Lindquists originalkarta. Vildsvinsbök Mängden vildsvinsbök i provytorna noterades under våren 2010, hösten 2011, våren 2012 samt våren 2013. Böket klassades i tre kategorier: 1) inget synligt bök, 2) svagt bök, omfattande mindre än 25 % av provytan och 3) kraftigt bök, omfattande minst 25 % av ytan. För vidare analys delades provytorna i två grupper: Gruppen ej bökade ytor, 28 stycken, hade antingen aldrig bökats mellan 2010 och 2013 eller endast haft svagt bök under högst ett år. I gruppen bökade ytor, 46 stycken, noterades antingen minst två år av svagt bök eller minst ett år med kraftigt bök. Vegetationsinventering Fältskiktet undersöktes i 1 × 1 meter stora ytor där vi markerade mittpunkten med ett järnrör och en plastpinne, samt snitslade närmsta trädet och fotograferade provytan på ett standardiserat sätt för att kunna återetablera provytan om pinnen går förlorad. Vi inventerade fältskiktet under våren 2010 och upprepade inventeringen under våren 2013. Täckningsgraden skattades med hjälp av en referensyta motsvarande en procents täckning. Dess- utom skattades den totala krontäckningen ovanför provytorna.

106 Svensk Botanisk Tidskrift 109:2 (2015) 2010 2013 p tabell 1. Medeltäckning (%) av vårgeofyter och medelantal Vitsippa Anemone nemorosa 34,0 23,4 <0,001 arter av denna grupp (nedersta Gulsippa A. ranunculoides 12,1 8,5 0,004 raden) åren 2010 och 2013 i 74 permanenta provytor i Hålnunneört Corydalis cava 2,9 3,3 n.s. Dalby Söderskog. Rödmarke Svalört Ficaria verna 13,6 8,5 <0,001 rade arter eller grupper anger att minskningen för dessa är Lundvårlök 0 <0,1 n.s. Gagea spathacea statistiskt säkerställd. Vätteros Lathraea squamaria <0,1 <0,1 n.s. Mean cover (%) and mean species richness of spring Total täckning vårgeofyter 62,6 43,7 <0,001 ephemerals in 2010 and 2013 Antal arter vårgeofyter 2,6 2,6 n.s. in 74 permanent sample plots in Dalby Söderskog. Means are calculated on all plots. P-values are according to paired t-tests, Analyser n.s. indicates p > 0.05. Endast så kallade vårgeofyter, som fullbordar sin blomning och frösättning under våren och vissnar ner under sommaren, ingår i analyserna (se tabell 1). Täckningsgrad och förekomstfrekvens av enskilda arter och av vårgeofyterna som helhet jämfördes mellan åren 2010 och 2013. Dessa jämförelser gjordes dels för alla 74 provytor (tabell 1), dels för bökade och ej bökade ytor var för sig (tabell 2). Jag jämförde även om dessa två grupper av provytor skiljde sig i olika egenskaper. Information om grundyta (m2/ha), och träd- och buskskiktets sammansättning runt provytorna hämtade jag från en tidigare undersökning (Brunet m.fl. 2014). Vildsvinens bökande i Söderskogen Under vegetationsinventeringen 2010 noterades inte några spår av vildsvin. När vi återvände till skogen för en trädtaxering under hösten 2011 kunde vi konstatera att 16 provytor var kraftigt bökade och 7 ytor hade spår av svagt bök. Våren 2012 var 18 prov ytor kraftigt bökade, och antalet svagt bökade ytor hade ökat till 21. Under våren 2013 klassades 27 ytor som kraftigt bökade och 18 ytor som svagt bökade. Det sammanlagda antalet bökade ytor ökade därmed från 23 till 45 mellan 2011 och 2013. Sjutton ytor (23 %) förblev helt orörda, 30 ytor (30 %) bökades under ett av åren, 18 (24 %) under två år och 17 ytor hade bökats årligen. När jag jämförde grupperna bökade och ej bökade ytor (se ovan för definition), kunde jag se att bökade ytor hade högre krontäckning (median 80 %, n = 46) under 2013 än ej bökade ytor (median 70 %, n = 28, p = 0,029, Mann–Whitney-test). Även grundytan var högre runt bökade ytor (40 m2 / ha) än runt ej Vårgeofyter är växter bökade ytor (27 m2 / ha, = 0,005, -test). Dessutom var ek eller som blommar och sätter p t frö på våren varefter bok (≥ 10 cm stamdiameter) vanligare runt bökade ytor (74 %) än deras ovanjordiska delar runt ej bökade (46 %; p = 0,017, chi-2-test), medan förekomsten snabbt vissnar ner. av ask eller alm inte skiljde sig mellan grupperna.

Brunet: Vildsvin i Dalby Söderskog 107 a b c

figur 3. Provyta 18 under våren 2010 (a) och våren 2013 efter kraftigt vildsvinsbök Vegetationsförändringar (b). Översiktsbilden (c) visar hur den tidigare heltäckande Medeltäckningen av vårgeofyterna minskade från 63 till 44 mattan av vårblommor har procent mellan 2010 och 2013 (tabell 1, figur 2). Det är främst fragmenterats av böket. vitsippa Anemone nemorosa, gulsippa A. ranunculoides och svalört Sample plot 18 in spring 2010 som minskar, medan täckningen av hålnunneört (a) and spring 2013 after heavy Ficaria verna rooting by wild boar (b). The Corydalis cava höll sig stabil. Medelantalet vårgeofyter förblev overview picture (c) shows the dock oförändrat (tabell 1). fragmentation of the previously När man delar in ytorna i bökade och ej bökade, blev det solid carpet of spring ephemerals by rooting. tydligt att vårgeofyternas minskning endast skedde i de bökade ytorna och uppgick till 29 procent där (tabell 2, figur 2). Bland de bökade ytorna var variationen emellertid rätt stor. I vissa ytor minskade täckningen endast lite eller inte alls, medan nio ytor hade en absolut minskning av täckningsgrad av 50 procent eller mer (figur 2, 3). Både förekomstfrekvensen av enskilda arter i provytorna (resultat ej visade) och medelantalet arter av vårgeofyter förblev däremot stabila i båda grupper av ytor mellan 2010 och 2013 (tabell 2). Diskussion Tidigare studier har visat att vildsvinen hellre vistas i fuktiga löv- skogar än i andra skogstyper (Welander 2000). Dalby Söderskog har en fuktig, näringsrik jordmån som erbjuder en rik meny av saftiga örter och stora daggmaskar. Ekarna och bokarna bjuder dessutom ibland på rikligt med ollon. Fram tills nu har jakt varit förbjuden, vilket vildsvinen säkert också snart noterade. Allt detta har gjort Söderskogen till ett riktigt paradis för den grupp vildsvin som upptäckte skogen år 2011. Mellan 2011 and 2013 blev nästan fyra femtedelar av prov ytorna bökade i olika omfattning. Vildsvinen föredrog vissa platser framför andra som blev regelbundet och kraftigt bökade, vilket även har observerats i andra studier i lövskogar (Howe m.fl. 1981, Faliński 1986). I Söderskogen var bökandet särskilt

108 Svensk Botanisk Tidskrift 109:2 (2015) tabell 2. Medeltäckning (%) av vårgeofyter och medelantal arter av denna grupp (nedersta raden) åren 2010 och 2013 i ej bökade och bökade permanenta provytor i Dalby Söderskog. Rödmarkerade arter eller grupper anger att minskningen för dessa är statistiskt säkerställd. Mean cover (%) and mean species richness of spring ephemerals in 2010 and 2013 in non-rooted (n = 28) and rooted (n = 46) permanent sample plots in Dalby Söderskog. Means are calculated on all plots. P-values are according to paired t-tests, n.s. indicates p > 0.05.

Ej bökade provytor (28 st) Bökade provytor (46 st) 2010 2013 p 2010 2013 p Vitsippa Anemone nemorosa 24,4 23,3 n.s. 39,9 23,5 <0,001 Gulsippa A. ranunculoides 12,3 11,9 n.s. 12,0 6,4 0,001 Hålnunneört Corydalis cava 1,6 3,3 n.s. 3,7 3,4 n.s. Svalört Ficaria verna 11,6 8,7 n.s. 14,8 8,3 0,001 Lundvårlök Gagea spathacea 0 <0,1 n.s. 0 0 n.s. Vätteros Lathraea squamaria 0 0 n.s. <0,1 <0,1 n.s. Total täckning vårgeofyter 49,9 47, 1 n.s. 70,4 41,6 <0,001 Antal vårgeofyter 2,8 2,9 n.s. 2,6 2,5 n.s. intensivt i de områden som domineras av ek eller bok. Detta beror förmodligen inte bara på bökande efter ollon utan även på att dessa områden hade mycket mer vitsippa innan bökandet började än andra områden, eftersom vildsvin även äter jordstam- mar av vitsippa (Biały 1996). Söderskogen har länge varit ett populärt utflyktsmål under våren när besökarna kan njuta av de stora bestånden av hål nunneört, vit- och gulsippor samt svalört. Den kraftiga effekten av bökandet på vårfloran har därför redan påverkat områdets rekreationsvärde. Studier från Great Smoky Mountains i USA ”… fortsatt och långvarigt och Białowieża i Polen visar tydligt att fortsatt och långvarigt vildsvinsbökande kan vildsvinsbökande kan leda till att vårfloran helt slås ut över stora områden (Bratton 1974, Biały 1996), vilket i så fall skulle fördärva leda till att vårfloran helt Söderskogens unika värde som rekreationsområde på våren slås ut …” (figur 4). Alla vårgeofyter i Dalby Söderskog har konstaterats vara födoväxter för vildsvin i olika studier (Bratton 1974, Heinken m.fl. 2001, Schley & Roper 2003, Schmidt m. fl. 2004), och förmodligen kommer även hålnunneörten att minska vid fortsatt intensivt bökande. Vårgeofyter växer och sprider sig i regel långsammare än övriga skogsväxter och det kan ta lång tid innan bestånden återhämtar sig när de väl har slagits ut över större områden (Brunet m.fl. 2012). De skånska bok- och ekskogarna har använts för ollonbete av tamsvin under lång tid, men ollonår inföll tidigare endast

Brunet: Vildsvin i Dalby Söderskog 109 vart femte till sjunde år och grisarna vistades inte heller i skogen under våren. Detta oregelbundna bökande hade förmodligen snarare positiva effekter på den näringskrävande vårfloran genom att marktillståndet förbättrades, åtminstone på lite svagare marker. Det finns dock tecken på att även vissa vårblommor faktiskt kan gyn- nas av bökandet. Gullpudra Chryso splenium alternifolium har dykt upp i tre nya provytor 2013 medan den inte fanns i några ytor år 2010. Denna och andra små vårblommor som desmeknopp Adoxa moschatellina, vårlök Gagea lutea, lundvårlök G. spathacea och lundviol Viola reichenbachiana var figur 4. Kraftigt bökad mark mycket vanligare i skogen under Bertil Lindquists första vegeta- under våren 2013 i Dalby Söderskog med endast tionsinventering år 1935, men minskade kraftigt därefter (Lind- enstaka skott av hålnunneört. quist 1938, Malmer m.fl. 1978, Oheimb & Brunet 2007, Brunet Heavily rooted soil in spring & Oheimb 2008). Möjligtvis konkurrerades de ut av de mer hög- 2013 in Dalby Söderskog with only scattered shoots of spring växta och mattbildande sipporna och av skogsbingel Mercurialis ephemerals, mainly Corydalis perennis när marken inte längre då och då stördes av betesdjuren cava. som hade funnits i skogen fram till 1800-talets slut. Till skillnad från vårfloran har de sommargröna örterna och vedväxterna i fältskiktet än så länge påverkats mycket lite av vildsvinen (J. Brunet m.fl., opublicerade data). Detta skulle kunna bero på att böket i Söderskogen är kraftigast under vinter och vår, medan vildsvinen under sommar och höst kan hitta mycket föda på de omkringliggande åkrarna. Förmodligen hade effekterna på sommarvegetationen blivit kraftigare om den tidigare dominerande skogsbingeln inte hade blivit så starkt decimerad av den spanska skogsnigeln redan under 1990-talet (Brunet & Oheimb 2008). Den sommargröna skogsbingeln skjuter skott tidigt och är därför känslig för böket under våren. I en reviderad skötselplan för Dalby Söderskog kommer jakt på vildsvin att vara tillåten vilket åtminstone tidvis kan driva bort arten från området. Resultaten från min studie tyder på att detta är nödvändigt om man vill behålla den praktfulla vårfloran i Söderskogen. Även med ökad jakt kommer skogen säkert att bökas också i framtiden, om än mer sporadiskt och i mindre omfattning. Resultaten tyder på att sådana måttliga markstör- ningar skulle kunna gynna vissa konkurrenssvaga vårblommor och därmed öka vårflorans variation och mångfald.

110 Svensk Botanisk Tidskrift 109:2 (2015) • Tack till Emma Holmström, Emmelie Wahlgren och Ria Wedin Brunet för hjälp under fältarbetet. Emma ritade även figur 2. Studien har finansierats av forskningsprojektet ”Lövskog för framtiden” vid SLU i Alnarp.

Citerad litteratur Ballari, S. A. & Barrios-García, M. N. Brunet, J. m.fl. 2012: Life-history Malmer, N. m.fl. 1978: Vegetational suc- 2014: A review of wild boar Sus scrofa traits explain rapid colonization of cession in a south Swedish deciduous diet and factors affecting food selec- young post-agricultural forests by wood. Vegetatio 36: 17–29. tion in native and introduced ranges. understory herbs. For. Ecol. Manage. Oheimb, G. von & Brunet, J. 2007. Mamm. Rev. 44: 124–134. 278: 55–62. Dalby Söderskog revisited: long- Barrios-García, M. N. & Ballari, S. A. Brunet, J. m.fl. 2014: Pathogen induced term vegetation changes in a south 2012: Impact of wild boar (Sus scrofa) disturbance and succession in tem- Swedish deciduous forest. Acta Oecol. in its introduced and native range: a perate forests: evidence from a 100- 31: 229–242. review. Biol. Invas. 14: 2283–2300. year data set in southern Sweden. Schley, L. & Roper, T. J. 2003: Diet Biały, K. 1996: The effect of boar Sus( Basic Appl. Ecol. 15: 114–121. of wild boar Sus scrofa in Western scrofa) rooting on the distribution of Faliński, J. B. 1986: Vegetation dynamics Europe, with particular reference to organic matter in soil profiles and in temperate lowland primeval forests. consumption of agricultural crops. the development of wood anemone Ecological studies in Bialowieza forest. Mamm. Rev. 33: 43–56. in the oak-hornbeam stand in the Junk, Dordrecht Schmidt, M. m.fl. 2004: Dispersal of Białowieża Primeval Forest. Fol. For. Heinken, T. m.fl. 2001: Welche Rolle vascular plants by game in Northern Pol. 38: 77–88. spielt die endozoochore Ausbrei- Germany. Part I: Roe deer (Capreolus Bratton, S. P. 1974: The effect of the tung von Pflanzen durch wild capreolus) and wild boar (Sus scrofa). European wild boar (Sus scrofa) on lebende Säugetiere? Hercynia NF 34: Eur. J. For. Res. 123: 167–176. the high-elevation vernal flora in 237–259. Thurfjell, H. m.fl. 2009: Habitat use Great Smoky Mountains Natio- Howe, T. D. m.fl. 1981: Forage relation- and spatial patterns of wild boar nal Park. Bull. Torr. Bot. Club 101: ships of European wild boar invading Sus scrofa (L.): agricultural fields and 198–206. northern hardwood forest. J. Wildl. edges. Eur. J. Wildl. Res. 55: 517–523. Brunet, J. & Oheimb, G. von 2008: Manage. 45: 748–754. Welander, J. 2000: Spatial and temporal Almsjukan och mördarsniglar – dra- Lindquist, B. 1938: Dalby Söderskog, en dynamics of wild boar (Sus scrofa) matik i Dalby Söderskog. Svensk Bot. skånsk lövskog i forntid och nutid. rooting in a mosaic landscape. J. Tidskr. 102: 27–38. Acta Phytogeogr. Suec. 10: 1–273. Zool. 252: 263–271.

Brunet, J. 2015: Vildsvin och from 63% to 44% between 2010 vitsippor – mer dramatik i and 2013. Dalby Söderskog. [Wild boar It is concluded that control of rooting strongly reduces abun- wild boar populations in forest dance of spring ephemerals in a areas with sensitive herb layers mixed temperate forest reserve in will be necessary to avoid perma- southern Sweden.] Svensk Bot. nent vegetation damage. Tidskr. 109: 105–111. This study aimed to quantify Jörg Brunet är professor i ekologi the effect of wild boar rooting vid institutionen för sydsvensk on species cover and species skogsvetenskap på SLU i Alnarp. richness of spring ephemerals in Hans forskning kretsar främst the 37-ha forest reserve Dalby kring de sydsvenska ädellövsko Söderskog in southern Sweden. garnas ekologi och historia. Jörg Rooting frequency in 74 bor i Dalby och tar gärna en runda permanent plots increased from i Söderskogen, även utan invente ringsblankett. 0% in 2010 to 61% in 2013. As an effect of rooting, the mean cover Adress: Institutionen för syd of spring ephemerals (mainly svensk skogsvetenskap, SLU, Anemone nemorosa, A. ranunculoi Box 49, 230 53 Alnarp des and Ficaria verna) decreased E-post: [email protected]

Brunet: Vildsvin i Dalby Söderskog 111 Länsstyrelserna och Svenska fenologinät Vårkollen, fenologi verket har lagt grunden väkteri och en ny till en ny miljömåls indikator – Växternas miljömålsindikator växtsäsong – som bygger på frivilliga och KJELL BOLMGREN, OLA LANGVALL, ÅSLÖG DAHL, professionella fenologi ERIK GÖTHLIN, LINDA HASSEL & STEFAN GRUNDSTRÖM väktares observationer em kan motstå att spana efter vårtecken? Tussilagon i av naturens kalender. den töblöta dikesrenen. Surret i sälgen, starten på vitsip- I år inleder dess pornas backar och den skira grönskan när björken får utom Svenska Bota musöron. Tack vare att många skriver upp sina obser- Vvationer av vårtecken och andra händelser i naturens kalender niska Föreningen sitt finns det tillgång till långa tidsserier. Dessa tidsserier gör det partnerskap i Svenska möjligt att se hur årstiderna varierar mellan år och hur de föränd- rats över decennier och sekler. fenologinätverket Det har dessutom visat sig att observationsserierna är särskilt med att starta ”Vår värdefulla när forskare försöker förutse klimatförändringens kollen”, en kampanj effekter på växtsäsongen. Analyser baserade på observationsserierna ger nämligen andra svar än dem som forskare kommer där allmänheten under fram till när de med hjälp av experimentella försök studerar valborgsmässohelgen den globala uppvärmningens effekter på växtsäsongens start (Wolkovich m.fl. 2012). Detta visar återigen hur värdefulla frivil- (30 april – 1 maj) upp ligas insatser är när det kommer till att samla in data över stora manas att rapportera områden och långa tidsperioder, något som forskare aldrig skulle klarat av på egen hand. hur långt våren kom Intresset för att följa med i naturens kalender sträcker sig så mit. klart långt bortom botanisternas och forskarnas kretsar och för- klaras snarare av att människor i alla tider behövt tolka tecknen i naturens kalender, om det så varit för jakt, jordbruk eller längtan till ljusare tider. Oftast har dessa observationer gjorts på arter som är vanliga, välkända och dominerande i landskapet eller på jordbruksväxter. På 1700-talet utvecklades den vetenskap som vi idag kallar fenologi, det vill säga läran om årligt återkommande händelser i naturen. Detta gick hand i hand med att de första termome- trarna togs fram, och fransmannen René-Antoine Ferchault de Réaumur (1735) försökte till och med förklara växters utbred- ningsmönster genom att studera kopplingen mellan jordbruks- växternas fenologi och den lokala temperaturen. Han hittade på begreppet temperatursumma, som än idag används för att räkna ut vid vilken dag en växt ska börja blomma.

112 Svensk Botanisk Tidskrift 109:2 (2015) Prästen Clas Bjerkander i Skara gjorde det omvända. Han försökte skapa en blomtermometer, en ”Thermometrum floræ”, genom att observera vid vilken temperatur olika växter (och djur) kom igång (Bjerkander 1778). Att Réaumur lyckades betyder att Bjerkander var dömd att misslyckas! Bjerkander (1776) bidrog dock med en av dessa långa observa- tionsserier och under det kommande seklet ökade intresset för sådana. I de allra första numren av Botaniska Notiser 1839–1842 figur 1. Svenska fenologi bedrevs en kampanj för att få läsarna att skicka in rapporter om nätverket har digitaliserat en vårblommornas kalendarium. På 1840-talet utvecklades detta historisk databas med observa tioner av naturens kalender från genom Kungliga Vetenskapsakademiens försorg, men efter bara 1873 till 1951. Varje år fyllde några år slocknade intresset för att 25 år senare plockas upp igen. frivilliga i uppgifter om växters, djurs och jordbrukets kalender. Ny databas över växter, fåglar och jordbruk Blanketten returnerades årligen till Uppsala universitet och (från Även om Linné gjorde ett försök i mitten på 1700-talet och och med 1882) till Statens Kungliga Vetenskapsakademien försökte ansluta till en europe- Meteorologisk-Hydrologiska isk satsning på 1840-talet dröjde det till 1873 innan Sverige fick Centralanstalt, som var ansva ett nationellt och långsiktigt fungerande fenologinätverk. Vid riga för observatörsnätverket. den tiden hade det svenska väderobservationssystemet byggts Kartan ovan visar de 697 platser där observationerna upp. Hushållningssällskapen var också aktiva när det gällde att gjordes. Prickens storlek indi studera jordbruket i landets alla delar. kerar antalet år som observa Med dessa observatörer som utgångspunkt fick Hampus tioner gjordes på respektive Wilhelm Arnell i uppdrag att utforma ett system för observa- plats, från ett år till över femtio år. tioner av naturens kalender (Arnell 1877). Det slutade med att The Swedish National Phenology observationer gjordes på ungefär 700 platser i landet under Network has digitized 345 608 perioden 1873–1951 (figur 1). Många skickade bara in rapporter observations reported from about 700 sites between 1873 and ett enstaka år och någon enstaka höll på i över femtio år. Till- 1951. sammans producerade de dock en enastående databas med över 345 000 observationer. Nu har Svenska fenologinätverket digitaliserat denna databas och kommer att tillgängliggöra den via olika kanaler. Nätverket

Bolmgren m.fl.: Vårkollen 113 Antal observationer A Antal observationer B 60 000 200 000

150 000 40 000

100 000

20 000

50 000

0 0 1880 1900 1920 1940 Växter Fåglar Andra djur Jordbruk År

Antal observationer C Antal observationer D 30 000 100 000

80 000 20 000

60 000

40 000 10 000

20 000

0 0 0 10 20 30 40 50 Lövsprickning Blomning Bärmognad Höstlöv Veckonummer figur 2. Den historiska fenologidatabasen omfattar (A) 345 806 observationer som i huvudsak gjordes under en 50-årsperiod. En del observatörer fortsatte trots att nätverket verkar ha övergivits från officiellt håll under 1920- talet, någon enstaka skickade till och med in (egenhändigt kopierade) blanketter fram till 1951. (B) 201 577 observationer gjordes av växter, 75 849 i jordbruket, 62 581 av fåglar, och 5 799 av andra djur såsom honungsbi, groda och tordyvel. (C) Fokus låg på vår- och hösthändelser och (D) glädjande nog fanns det ett stort intresse även för växtsäsongens avslutning med över 33 000 inrapporterade observationer av höstlövsdatum. The database covers the period 1873–1951 but the activity decreased after 1920 (A). It comprises observations of plants, animals (mainly birds) and agriculture (B) and covers the whole growing season (C). Plant observations include the start of leafing out, flowering, fruit maturation, and autumn leaf coloration (D).

gjorde observationer av över 220 olika fenomen. I huvudsak handlade det om växters faser (datum för lövsprickning, blomningsstart, fruktmognadstart och höstlöv), men många observationer gjordes också av olika händelser i jordbruket, samt första observation på våren och sista observation på hösten av ett tjugotal fågelarter (figur 2). Det är kanske inte så förvånande att det finns flera tusen observationer av när honungsbina ”draga”, men man rappor-

114 Svensk Botanisk Tidskrift 109:2 (2015) Bin Sälgens draga blomningsstart

figur 3. Starten för två klassiska vårtecken: honungsbinas första drag och sälgens blomning. Kartorna är baserade på en statistisk modell som i sin tur baserats på den historiska databasen med observationer från 1873–1951, och visar alltså hur det i medeltal såg ut för hundra år sedan i Sverige. foto: Wiveka Johansson. The historical database is used to generate products like phenology maps, for comparison and communication. terade också när första grodan och tordyveln siktats. Några sammanställningar har publicerats av dessa data (Arnell 1878, 1923, Carlheim-Gyllenskiöld 1879, Arnell 1927, Arnell & Arnell 1930), och Hult (1881) publicerade världens (såvitt vi vet) första fenologi karta. Han drog slutsatsen att häggens blomningsstart följer isotermen för 11 °C. Forskare visar nu ett förnyat intresse för fenologidatabaser (t.ex. Linkosalo m.fl. 2009, Bolmgren m.fl. 2013) och de lång- siktiga förändringar som man kunnat konstatera med dessa har även inkluderats i rapporterna från FN:s klimatpanel. Svenska fenologinätverkets historiska databas har redan legat till grund för flera forskningsstudier (Olsson m.fl. 2013, Eriksson m.fl. 2015, Kullberg m.fl. 2015). Exempelvis kan naturvårdens riktlinjer för när man bör slå i artrika ängsmarker nu diskuteras i relation till hur slåttern gick till för hundra år sedan. Eriksson m.fl. (2015) konstaterar att mellanårsvariationen i slåtterdatum är stor. Slåtterstarten är sam- tidigt bättre korrelerad med björkarnas lövsprickningsdatum än med prästkragarnas och slåtterblommans blomningsstart. Historiska data kan också användas för jämförelser med nutidens observationer. Vi är många som tycker det är roligt att bara diskutera om det ena året är si eller så: ”Visst var hasseln ovanligt tidig i år?”. Den historiska databasen är därför en stor tillgång för att ha något formellt att jämföra med, och Svenska

Bolmgren m.fl.: Vårkollen 115 fenologinätverket håller på att arbeta fram statistiska model- ler, fenologikartor (figur 3) och andra analysverktyg, som kan användas vid diskussioner vid kaffebordet likväl som underlag till pressmeddelanden och som referensvärden i den långsiktiga miljöövervakningen. Det finns ett stort intresse för att diskutera vad som händer i naturen här och nu, och vi ser det därför som en möjlighet att hitta fler intresserade botanister och fenologiväktare genom att berätta om naturens kalender, vad som händer nu i naturen, och om eller hur det påverkas av klimatförändringen, via tradi- tionella media och nyare kanaler som Facebook, Twitter eller Instagram. Miljömålsindikator Svenska fenologinätverket startade som ett initiativ bland annat från Sveriges lantbruksuniversitets program för miljöövervak- ning, Fortlöpande miljöanalys. Målsättningen har hela tiden varit att nätverket ska samla in och tillhandahålla fenologidata som kan bidra till den svenska miljöövervakningen (Dahl m.fl. 2008, Bolmgren m.fl. 2010). Under de inledande åren har ett observationsnätverk byggts upp som består av såväl frivilliga som professionella så kallade fenologiväktare. Vem som vill kan rapportera sina observationer av allt mellan vårtecken och hösttecken via www.naturenskalender.se eller med smartmobil-appen ”Naturens kalender”, men för att få bidra till den standardiserade miljöövervakningen måste rapportörerna vara registrerade fenologiväktare. Det betyder att de efter bästa förmåga lovar att följa fenologinätver- kets gemensamma ”Fenologimanual” när de gör sina observationer. Välkommen att kontakta oss om du vill bli fenologiväktare ([email protected])! Länsstyrelserna visade tidigt intresse för att använda fenologin inom sitt ansvar för regional miljöövervakning, och flera utvecklingsprojekt har genomförts (Hassel m.fl. 2010, Hassel & Bolmgren 2013). Just nu inleds ett så kallat Gemensamt delpro- gram för fenologibaserad miljöövervakning och som ett sista led i denna utveckling lanseras en ny miljömålsindikator: ”Växternas växtsäsong”. Miljömålsindikatorn publiceras årligen på Miljö- målsportalen (www.miljömål.se) och följer främst upp miljömålet ”Begränsad klimatpåverkan”. Eftersom växtsäsongen är en grundläggande ekosystem- egenskap, som påverkar biologisk mångfald, skogs- och jord- bruksproduktion, pollenallergikers situation, och utbytet av växthusgaser mellan biosfär och atmosfär, valde vi att lyfta fram denna indikator framför klassiska vårtecken såsom tussilagons, vitsippans, sälgens och häggens blomning. Dessutom verkar

116 Svensk Botanisk Tidskrift 109:2 (2015) Dagnummer figur 4. Modellen bakom A miljömålsindikatorn ”Växternas 200 växtsäsong”, vilken beräknas som perioden mellan lövsprickning 180 och höstlövsfärger för asp, björ kar och hägg. Här exemplifieras modellen dock enbart med data 160 för björkarnas lövsprickning. (A) Baserad på en statistisk 140 analys av den historiska data basen (grå prickar) räknas ett referensvärde fram på varje plats 120 där fenologiväkt are gör observa tioner idag (svarta stjärnor). För att beräkna referensvärdet tar 100 modellen hänsyn till breddgrad, höjd över havet och närhet till hav 80 och stora sjöar, samt att obser 56 60 64 68 vationerna gjorts på olika platser olika år. Breddgrad De framräknade referens värdena jämförs sedan med de faktiska observationer som feno Skillnad i antal dagar B logiväktaren gjort (gröna prickar). 20 Därefter beräknas hur många dagar perioden från lövsprick ning till höstlöv skiljer sig från motsvarande period beräknad 10 på den historiska databasen. Denna skillnad blir värdet på miljömålsindikatorn ”Växternas växtsäsong”. 0 (B) Miljömålsindikatorn ”Växternas växtsäsong” som den kommer att presenteras på Miljömålsportalen, här dock -10 presenterad enbart med data för björkarnas lövsprickning. Nollinjen motsvarar det historiska

-20 1873-18821883-18921893-19021903-19121913-1922 2011 2012 2013 2014 referensvärdet och stapeln visar därmed hur mycket björkarnas lövsprickning skiljer sig från referensvärdet. Ett negativt Period/År värde anger alltså att björkarnas lövsprickning sker tidigare än genomsnittet. The historical database is used to höstfaserna påverkas av klimatförändringar på ett annat sätt create a ‘baseline’, the zero line in än vårfaserna, vilket ur miljöövervakningsperspektiv gör det (B), for environmental assessment indicators. As an example we extra viktigt att inkludera hela växtsäsongen. illustrate the procedure with data Miljömålsindikatorn ”Växternas växtsäsong” kommer att on leafing out times for birch. The mätas som perioden mellan lövsprickning och höstlövsfärger grey dots are historical raw data, för asp, björkar och hägg. Vi använder den historiska fenologi- the black stars a statistical ‘base line’ model, and the green dots databasen för att räkna ut ett referensvärde, som vi sedan kan present-day observations of birch jämföra mot enskilda år och långsiktiga trender (figur 4). leafing out times (A).

Bolmgren m.fl.: Vårkollen 117 Vårkollen Hur långt har våren kommit hos dig? Vårkollen – Hur långt har våren kommit? I år blir Svenska Botaniska Föreningen partner i Svenska fenologinätverket. Som ett första projekt lanserar vi en vårkampanj – Vårkol- len – där vi uppmanar allmänheten att under valborgshelgen (30 april – 1 maj) leta efter vanliga vårtecken och rapportera hur det ser ut hemma hos dem. Genom att ta fasta på det stora intresset för vårtecken som finns i landet ser vi en möjlighet Rapportera hur långt blomning och lövsprickning har att öka intresset och engagemanget kring vår kommit den 30 april – 1 maj 2015 på floran, botanik och klimatförändringens effekter i www.vårkollen.se I ”Vårkollen” vill vi veta hur långt våren har naturen. kommit i landet. Väntar du fortfarande på vårtecknen eller är de redan igång? Gå till www.vårkollen.se och skicka in hur det ser ”Vårkollen” behöver din hjälp för att vi ska Vi hoppas så klart att du ska vilja delta, och att du ut hos dig. få veta hur det ser ut i hela landet. Vi har valt ut några vanliga vårtecken. Kolla hur långt de kommit hos dig! Vi vill att du skickar in även ska uppmana andra att delta. Du hittar mer info på Kom också gärna med i vår facebookgrupp: blommar.nuom de inte har kommit igång än. och dela gärna med dig via #vårkollen www.vårkollen.se. Vi kommer också att dra nytta av SBF:s och Svenska fenologinätverkets kanaler i Svenska SV ENSKA FENOLO GINÄTV Botaniska ERKET Föreningen sociala medier och vårkollen.se kommer att vara en del av Svenska fenologinätverkets webbplats www.naturenskalender.se. Följ #svenskbotanik, #naturenskalender och #vårkollen. I all sin enkelhet kommer Vårkollen att bidra till den databas som Svenska fenologi- nätverket bygger upp om naturens kalender. Om vi lyckas göra Vårkollen till en tradition kan vi få en lång tidsserie med väldigt många observationer. Vi tror också att Vårkollen kommer att passa alla åldrar. Förhoppningsvis hittar vi nya medlemmar till Svenska Bota- niska Föreningen och nya fenologiväktare till Svenska fenologinätverket bland Vårkollens deltagare.

Du kan hjälpa till! Miljöövervakningen av naturens kalender är uppbyggd som en samverkan mellan frivilliga och professionella. Ett litet antal professionella fältstationer utgör en långsiktig ”ryggrad” i obser- vatörsnätverket, och ett stort antal frivilliga bidrar med att täcka landets alla delar. Vi skulle aldrig kunna samla in data som visar all den variation som finns över landet om vi inte fick hjälp från frivilliga. Att vara frivillig innebär dock att man slutar när man vill och därför behöver vi hela tiden hitta nya som är intresserade av att bli fenologiväktare. Kanske är det du? Kanske känner du någon som du tror kan gilla att följa med i naturens kalender? Hör av dig till [email protected] om du är intresserad, har tips eller frågor. Du kan också läsa mer om fenologiväktarna på www. naturenskalender.se.

118 Svensk Botanisk Tidskrift 109:2 (2015) Citerad litteratur Arnell, H. W. 1877: Om fenologiska iakt- study of first flowering dates. Int. J. Hult, R. 1881: Recherches sur les phé- tagelser i Sverige. Bot. Not. 2: 33–41. Biometeorol. 57: 367–75 nomènes périodiques des plantes. Arnell, H. W. 1878: Om vegetationens Carlheim-Gyllenskiöld, V. 1879: Time Ann. Soc. R. S. d’Upsal. utveckling i Sverige åren 1873–75. of arrival of migratory birds in Kullberg, C. m.fl. 2015: Phenological Cirkulär från Uppsala Observatorium Sweden during the years 1873–77. trends and patterns of arrival in 9: 1–84. Skrifter utgifna af Svenska sällskapet för migratory birds under an era of Arnell, H. W. 1923: Vegetationens årliga antropologi och geografi. B. Geografiska climate change, Swedish data from utvecklingsgång i Svealand. Medd. sektionens tidskrift 1: 1–22. the last 140 years. Ambio 44: S69–S77 Statens Meteorol.-Hydrogr. Anst. 2: 1–79. Dahl Å. m.fl. 2008: Se klimatför- (Supplement to issue 1). Arnell, K. 1927: Vegetationens utveck- ändringen med egna ögon – gör Linkosalo, T. m.fl. 2009: The time lingsgång i Norrland. Medd. Statens fenologiska observationer! Svensk series of flowering and leaf bud burst Meteorol.-Hydrogr. Anst. 4: 1–28. Bot. Tidskr. 102: 19–26. of boreal trees (1846–2005) support Arnell, K. & Arnell, S. 1930: Vegetatio- Eriksson, O. m.fl. 2015: Historic hay the direct temperature observations nens utveckling i Götaland. Medd. cutting dates from Sweden 1873–1951 of climatic warming. Agric. For. Statens Meteorol.-Hydrogr. Anst. 6: 1–70. and their implications for conser- Meteorol. 149: 453–461. Bjerkander, C. 1778: Försök till ett vation management of species-rich Olsson, C. m.fl. 2013: Performance Thermometrum Florae för år 1777. K. meadows. Biol. Conserv. 185: 100–107. of tree phenology models along a Vetenskaps-Akad. Handl. 39: 166–174. Hassel, L. & Bolmgren, K. 2013: Natu bioclimatic gradient in Sweden. Ecol. Bjerkander, C. 1786: Blomster-Alma- rens kalender. Förslag till ny miljööver Model. 266: 103–117. nach i Vester-Göthland ifrån 1757 vakning och nya miljömålsindikatorer. Réaumur, R. A. 1735: Observations du til och med 1785. K. Vetenskaps-Akad. Länsstyrelsen i Jönköpings län. thermomètre faites pendant l’année Handl. 1786 Tom. VII: 51–57. Meddelande 13. MDCCXXXV comparées à celles Bolmgren, K. m.fl. 2010: Vårtecken i Hassel, L. m.fl. 2010:Upptäck effekterna qui ont été faites sous la ligne à … samhällets tjänst. Svensk Bot. Tidskr. av klimatpåverkan. Regionalt fenologi Mém. del’Acad. R. Sci. 545–576. 104: 45–51. nätverk som underlag till indikator för Wolkovich, E. M. m.fl. 2012: Warming Bolmgren, K. m.fl. 2013: One man, 73 miljökvalitetsmålet Begränsad klimat experiments underpredict plant years, and 25 species. Evaluating phe- påverkan. Länsstyrelsen i Jönköpings phenological responses to climate nological responses using a lifelong län. Meddelande 7. change. Nature 485: 494–497.

Bolmgren, K., Langvall, O., 1873–1951. The database consists Dahl, Å., Göthlin, E., Hassel, of over 345 000 observations of L. & Grundström, S. 2015: plants, animals (mainly birds) and Vårkollen, fenologiväkteri agriculture. The baseline used och en ny miljömålsindikator. for the environmental assess- [Developments in Swedish ment indicator is derived from a environmental monitoring of statistical analysis that includes forskning om fenologi spänner phenology.] Svensk Bot. Tidskr. information on latitude, altitude från evolutionär ekologi till klimat and distance to larger water bod- 109: 112–119. förändringens effekter. The Swedish County Adminis- ies. In addition, the statistical E-post: [email protected] trative Boards and the Swedish model controls for the fact that Adress: Svenska fenologinätver National Phenology Network the participating observation ket, c/o SLU Sveriges lantbruks have developed an indicator – sites differed among years. universitet, Enheten för skoglig the Plant Growing Season – for The Swedish Botanical fältforskning, 360 30 Lammhult the Swedish Environmental Society is a new member of the Ola Langvall är skogsforskare och National Phenology Network. Objectives using observations koordinator för Klimatprogrammet As a first project, the botanical from professional and volunteer inom SLU:s fortlöpande miljöana society launches a campaign ask- observers of nature’s calendar. lys. Åslög Dahl är forskare och ing the public to report on how ansvarig för Pollenlaboratoriet vid As a baseline for the Swed- far spring has developed on the Göteborgs universitet. Erik Göth- ish phenology indicators, the holiday of April 30 – May 1. lin och Linda Hassel arbetar med National Phenology Network miljöövervakning och miljömåls has digitized and quality-con- Kjell Bolmgren är växtekolog och uppföljning på länsstyrelserna i trolled a large, nation-wide anställd inom SLU:s fortlöpande Örebro respektive Jönköpings län. database of standardized miljöanalys som samordnare för Stefan Grundström är ordförande observations collected between Svenska fenolognätverket. Hans i Svenska Botaniska Föreningen.

Bolmgren m.fl.: Vårkollen 119 Det gäller att vara ute rätt år och vid rätt tid Millimetermossa – på året för att hitta mossornas dvärg inte längre bara i Skåne många strandmossor, Text och foto: NIKLAS LÖNNELL vilket gör att de till stor del är förbisedda. nder september och oktober 2013 gjorde jag nedslag på Sommaren och hös stränder i Svealand och Götaland. Målet var att bekanta ten 2013 var torra vilket mig lite mer med miljön och med en baktanke att hitta ledde till låga vatten någon av de sällsynta mossor som förekommer på bar Ujord på stränder. Jag började med Uppland och Södermanland. ståndsnivåer i sjöar Ganska snart kunde jag konstatera att det är svårt att utifrån och vattendrag. Det en karta identifiera lämpliga objekt. Även om man begränsar gav Niklas Lönnell ett letandet till betade miljöer så blir utdelningen rätt skral. På vissa hade betesdriften upphört och andra betades av får som inte bra tillfälle att studera blottar lika mycket lera som nötboskapens breda klövar. denna miljö lite extra. Efter att ha besökt rätt många platser kom jag till ett ovanligt objekt vid Sörfjärden utanför Strängnäs som verkade vara slaget och därefter betat. Betesdjurens tramp innanför vassen hade hjälpt till att blotta en del lera. På en sådan upphöjd lerkoka hittade jag en liten akrokarp mossa med en liten rund kapsel som knappt hade något skaft. Mina tankar gick då till nervdagmossa Ephemerum sessile, en art som har hittats i Stockholmstrakten för länge sedan. Detta eftersom jag inte kunde se de kraftiga tänder som kännetecknar den vanligaste arten i släktet, sågdagmossa Ephemerum serratum. Närmare inspektion gav dock vid handen att det inte riktigt stämde med karaktärerna då kapslarna knappt hade någon spets och jag inte kunde se någon nerv på bladen. Således började det gå upp för mig att det nog rörde sig om millimetermossa Micro mitrium tenerum, vilket kunde konfirmeras vid hemkomsten. Millimetermossa påträffades för första gången i landet i Skåne 1925 (Persson 1925). Arten har hittats på några få lokaler i nord figur 1. Utbredningskarta för östra Skåne, framför allt runt Helgeå, 1925–1942. Sedan dröjde millimetermossa Micromitrium det 69 år innan Henrik Weibull fann den igen år 2011 uppströms tenerum i Sverige. Den nya lokalen i Södermanland är de gamla lokalerna (figur 1). markerad med en stjärna. Vita Kapslarna är nästan helt runda och är som redan Persson cirklar markerar fynd fram till (1925) påpekar nästan svarta som mogna (figur 2) men kan tidi- 1950. De svarta cirklarna mar gare under utvecklingen vara mer orangefärgade till bruna. Arten kerar fynd från 2011 och 2013. verkar vara sällsynt i de flesta länder den förekommer och är The distribution of Micromitrium tenerum in Sweden. The star upptagen på den europeiska rödlistan (ECCB 1995). denotes the newly discovered På lokalen i Södermanland påträffades arten rätt sparsamt site. White circles mark obser på fyra dellokaler över en sträcka av knappt tvåhundra meter i vations before 1950, and black circles show observations from en fålla som hade betats (figur 3). På några ställen hittades även 2011 and 2013. åkerdagmossa Pseudephemerum nitidum.

120 Svensk Botanisk Tidskrift 109:2 (2015) figur 2. Millimetermossa Micromitrium tenerum är – som det svenska namnet anger – mycket liten, och den orangefärgade till svarta kap seln har ett mycket kort skaft. Kapselspetsen är mycket liten, och på den sitter en mycket liten mössa som har givit släktet dess namn. Den kan skymtas på den vänstra kap seln på bilden. Bladen saknar nerv, och bladkanten är endast svagt tandad. Micromitrium tenerum has a very short seta, and a spherical cap sule that becomes almost black. The tiny calyptra can be seen on the left capsule.

figur 3. Lokalen i närheten av Sörfjärden i Södermanland, där millimetermossan hittades. Den växte alldeles innanför vasskanten, på bar lerjord som hade blottats genom tramp. The habitat of Micromitrium ten erum at the newly found site in Södermanland. The species was found on clay along the edge of the reed belt, on ground that seemed to have been both mown and grazed.

Dessa iakttagelser gjordes 6 oktober 2013 men vid ett åter besök den 31 oktober 2014 hittades inga spår av millimeter mossan. Dock var detta rätt sent på säsongen och vattenståndet var så högt att de lerkokor som arten hade växt på året innan nu låg under vatten. Det kan inte uteslutas att arten hade uppträtt tidigare under säsongen om vattenståndet var lägre då. Dock kan man anta att arten inte visar sig varje år och ett år som 2013 kan ha varit gynnsamt för arten. De två lokaler som som jag hittade arten på i Skåne 17 oktober 2013 låg nära vatten ytan, vilket skulle kunna innebära att de inte exponeras varje år. Utomlands har den hittats på botten av uttorkade småvatten som inte torkar ut varje år. I så måtto kan arten jämföras med

Lönnell: Millimetermossa 121 dvärgag Cyperus fuscus, som återfanns i Skåne 2013 (Wittzell 2014), och andra strandarter som framför allt uppträder under år med extrema lågvatten. Många arter är knutna till stränder och 270 rödlistade arter är knutna till sötvattenstränder där de största hoten är vatten reglering och igenväxning (Bjelke & Sundberg 2014). När det gäller mossfloran på stränder så är kunskapsläget sämre än det är för många andra miljöer. En förklaring kan vara att strandlokaler ofta är relativt artfattiga jämfört med till exempel kalkbranter eller fuktiga raviner, som besöks desto flitigare. Någon enstaka strandmossa, som hårklomossa Dichelyma capillaceum, som också finns i Helgeåns vattensystem, har upp- märksammats (Hylander 1998). Till skillnad mot hårklomossan är millimetermossan kortlivad och därmed mycket svårare att hitta. Är den dessutom inte uppe varje år så blir det en ännu större utmaning att hitta den. Mitt fynd illustrerar att det återstår mycket att finna på stränder och att det kan vara värt att besöka dessa miljöer oftare, inte minst under år med lågt vattenstånd. Därmed finns all anledning att sätta ökat fokus på stränderna och dess arter och hoten mot dem. • Tack till Tomas Hallingbäck och Kristoffer Hylander för synpunkter på manuskriptet. Citerad litteratur Bjelke, U. & Sundberg, S. (red.) 2014: book of European bryophytes. ECCB, Persson, J. 1925: En för Sverige ny Sötvattensstränder som livsmiljö – Trondheim. mossa. Bot. Not. 1925: 419–420. rödlistade arter, biologisk mångfald och Hylander, K. 1998: Hårklomossa Wittzell, H. 2014: Dvärgagen åter- naturvård. ArtDatabanken, Uppsala. (Dichelyma capillaceum) – ekologi upptäckt i Sverige efter 63 år som European Committee for Conservation och aktuell utbredning i Sverige. utgången. Svensk Bot. Tidskr. 108: of Bryophytes (ECCB) 1995: Red data Svensk Bot. Tidskr. 92: 95–111. 68–76.

Lönnell, N. 2015: Millimeter- occurred sparsely on the exposed mossa – mossornas dvärg inte clay. Like many other shoreline längre bara i Skåne. [Micromi- species, M. tenerum is favoured trium tenerum found in Söder- by low water levels in late sum- manland, SE Sweden.] Svensk mer and autumn. Cattle grazing Bot. Tidskr. 109: 120–122. and trampling may help keep During the exceptionally dry the shore habitat open, exposing season of 2013, Micromitrium open soil. tenerum was found in Söderman- land, more than 300 km north of Niklas Lönnell är ordförande i Mossornas Vänner, sekreterare i the previously known occur- expertkommittén för mossor samt rences of the species in Skåne. ingår i redaktionsrådet för tid It grew along the inner edge skriften Vilda Växter. Han är även of the Phragmites australis belt, involverad i forskning rörande on ground that seemed to have mossors spridning och arbetar Adress: Dirigentvägen 171, been both mown and grazed. till vardags på ArtDatabanken vid 756 54 Uppsala Also Pseudephemerum nitidum SLU. E-post: [email protected]

122 Svensk Botanisk Tidskrift 109:2 (2015) till minne Stefan Ericsson – betydde mycket för botaniken

En av landets främsta botanister har alldeles för tidigt lämnat vår krets.

LARS ERICSON

Stefan Ericsson avled efter en kort tids Stefan var en hängiven fältbotanist. Han triv- sjukdom den 26 januari 2015, endast sextio des såväl i fjällen som längs vägkanterna. Det år gammal. Stefan var verksam som inten- fanns inte en allmän väg i länet där han inte spa- dent vid herbarium UME. Han var ledamot nat efter nordamerikanska gräsfröinkomlingar, av Svenska Botaniska Föreningens styrelse, och han blev expert på de många harstarrs redaktör för Svensk Botanisk Tidskrift liknande arterna (Carex sektion Ovales). 1996–99 och en av landets främsta botanister. Vattenväxter stod länge högst, men man Stefan föddes 13 november 1954 och växte skulle helst simma ut försedd med cyklop för upp i Umeå. Han ingick i en skara aktiva, att uppleva dem i sin miljö. Ett vittnesbörd duktiga fältbiologer och blev tidigt ett välkänt är Stefans fina behandling av slingorMyrio namn även utanför Umeå. Hans kunskaper phyllum i Flora Nordica. Under senare år intog om fåglars systematik och utbredning var av jakten på daggkåpor i det dramatiska landska- encyklopedisk natur. pet på norska Vestlandet tätplatsen. Fågelintresset följde honom genom livet. Stefan hade blick för detaljer och ryggade Under strapatsrika resor, ofta på egen hand, inte inför svåra växtgrupper. Vältaligt gav han besökte han ett sextiotal länder och såg 4549 uttryck för de vedermödor som möter den arter. En av de mer spektakulära var den som är intresserad av apomikter. nu utdöda atitlandoppingen i en kratersjö i Genom Bengt Jonsells försorg fick Stefan Guatemala. Många kommer att sakna hans möjlighet att bearbeta majsmörblommorna innehållsrika resebrev. Ranunculus auricomus-komplexet för Flora Men det blev botaniken som Stefan kom Nordica. Han tog sig an uppgiften med sed- att ägna mest tid. Redan i tjugoårsåldern bör- vanlig energi. Ett sisyfosarbete i herbariernas jade han sitt gigantiska karteringsarbete över gömmor; därtill omfattande fältstudier, kors- Västerbottens läns flora. Länet delades in i 5 nings- och odlingsförsök. × 5 km stora rutor, inalles 2570, som målmed- Resultatet innebar en återgång till bruket vetet genomsöktes, ofta under uppskattade att beskriva apomikter som arter, en indel- inventeringsläger. Läget uppdaterades regel- ning i fyra polyfyletiska formgrupper, och bundet i Natur i Norr. en checklista med 605 arter. Han skapade Ett fyrtiotal rutor återstår. Vi får innerligt ordning i rådande kaos. Likväl såg han sig hoppas att detta enastående arbete kan slutfö- som nybörjare och betonade att det inte gick ras. En samlad helhetsbild av detta vidsträckta att bestämma majsmörblommor utanför väl område är efterlängtad. undersökta områden. Någon nybeskrivning

Stefan Ericsson 123 gjorde han inte, men i fält pekade han ut vad ningar, lokalupplysningar, tidigare fynd, äldre som var nytt. litteratur, och synpunkter på bearbetning och En annan svår grupp var daggkåporna skrivande. Hans stora betydelse för flera land- Alchemilla. Han hade mycket på gång inom skapsfloraprojekt bör framhållas. Han byggde den beryktade ”acutidens-gruppen”; ett mång- upp herbarium UME till en viktig mötesplats formigt komplex med kala, gröna, glänsande för växtintresserade, och han engagerade sig i blad i den södra fjällvärlden som förbryllade arbetet med det Virtuella Herbariet. redan Gunnar Samuelsson och Nils Hylander. Stefan hade ett stort kontaktnät och var Tillsammans med Sven Hellqvist beskrevs flitigt verksam på sociala medier. Han delade tärnadaggkåpa A. taernaensis – ganska vanlig gärna med sig av sitt breda vetande. Astro- i Umeälvens övre dalgång – från den igenväx- nomi var ett stort intresse. Var det något på ande ängen bakom ICA-butiken i Hemavan. himlavalvet man undrade över kunde han nog Mycket uppmärksammad även utanför spe- ge svar. Andra områden var dendrologi (hans cialistkretsar blev beskrivningen av norddals- trädvandringar var uppskattade), dialekter daggkåpa A. semidivisa från Møre og Romsdal (vilken är innebörden av ordet ”laatjefolk”?), i Norge, av Thomas Karlsson utnämnd till ortnamn och kulturhistoria (vilken fors ser ”den mest spektakulära nybeskrivna arten från man på en flaska Gammal Norrlands akvavit?). Norden sedan sekelskiftet”. Som erkänsla för sitt hängivna arbete Det var det första fyndet i Skandinavien av tilldelades Stefan 1999 Kungl. Skytteanska serien Splendentes, som med sina djupt delade, Samfundets kulturpris till Johan Söderströms silverhåriga blad kombinerar egenskaper hos minne och 2006 fick han Svenska Botaniska fjälldaggkåpaA. alpina med övriga ordinära Föreningens utmärkelse Guldluppen. daggkåpor, och med närmaste art, färödaggkåpa Stefan såg fram mot årets Botanikdagar i A. faeroensis, på Färöarna och Island. År 2014 Tärnaby i Västerbottens fjällvärld – en trakt kom nästa skräll, då Dag Holtan och Stefan som han kom att älska. I somras rekognosce- redovisade flera fynd av just färödaggkåpa från rade han inför exkursionerna, vilket borgar för ett litet område, även det i Møre og Romsdal. att deltagarna kommer att få stifta bekant- Stefan behärskade den floristiska litte- skap med många av de arter som kom att raturen. De detaljerade och tillförlitliga intressera honom: serpentinfloran, brudkulla, utbredningskartorna i Den nordiska floran är vityxne och tärnadaggkåpa. hans verk. Han svarade även för de svenska I tankarna kommer den lite säregna kon- uppgifterna i Atlas Florae Europaeae, den pågå- trasten mellan Stefans något bohemiska sätt ende karteringen av Europas kärlväxter. Hans och hans ytterliga noggrannhet med sinne bidrag till Flora Nordica och Panarctic Flora bör och ork för detaljer. Dessutom såg han sina också nämnas. Han ingick i ArtDatabankens medmänniskor; en utmärkande egenskap var expertkommitté för kärlväxter. hans omtänksamhet. En stor insats gjorde Stefan som botanisk redaktör för tidskriften Natur i Norr under dess utgivning 1982–2008. Här publicerade Svenska Botaniska Föreningens styrelse har han många av sina intressanta fynd. Nästa beslutat att inrätta en särskild fond till minne av Stefan Ericsson. De medel som kommer in på nummer av den botaniska efterföljaren kontot ska användas för att slutföra arbetet med ACtaea, Västerbottens läns Botaniska Fören- en flora över Västerbottens län. ings tidskrift, färdigställdes strax före jul. Om du vill ge en minnesgåva sätt in pengar Stefan betydde mycket för många botanister, på bankgiro 593-9392 och märk med Vb-flora. Insamlingen sker i samarbete med Västerbottens amatörer som fackmän, inom och utom landet. läns Botaniska Förening. Ingen möda sparades för att bistå med bestäm-

124 Svensk Botanisk Tidskrift 109:2 (2015) Annons SANDMASKROSOR i Sverige och Danmark

I Sverige och Danmark ﬁ nns 50 olika sandmaskrosor och två dvärgmaskrosor. Samtliga beskrivs utförligt av maskros- specialisten Hans Øllgaard. Göran Wendt bidrar med cirka 500 bilder. Dessa arter växer vanligen i naturliga miljöer. Många är goda indikatorer på skyddsvärda områden. Elva av dem är i hela världen endast kända från våra länder.

Varje art beskrivs på 4 eller xerophilum Taraxacum xerophilum Markl. 6 sidor. Totalt 296 sidor. Stenmaskros • Vinget sandmælkebøtte

En kombination av fyra karaktärer skiljer Rikt illustrerad. ut stenmaskros från övriga sandmaskrosor: nedliggande bladrosett, mer eller mindre vingade bladskaft, avsaknad av pollen och grå frukt. Man kan även känna igen den på bladens korta sidoflikar åtskilda av mellanrum som ofta Nycklar och har vinkelrätt utstående, små men markerade tänder. Under blomningen är stjälkarna böjda så att korgen skyddas i den omgivande vegeta tionen. Fruktsättningen är tidig – i Gnisvärd omfattande register. på Gotland hade stenmaskros frukt före övriga sandmaskrosor den 17 maj 2012.

utseende Stenmaskros är en tämligen liten eller medelstor art med en utbredd, (7–)12– 18(–22) cm bred bladrosett. Runt basen har den mycket ofta en krans av gamla bladrester. kraftiga tänder. Ändfliken är liten med en mer Tornholms udde i Högby socken på Öland 18 maj 2010. Bladen är matta, ljust grågröna, nästan kala eller mindre långt utdragen spets. med smutsgrön eller svagt brun mittnerv. • Stjälken är mer eller mindre spindelvävshårig xerophilum xerophilum Skaften är ± vingkantade och blekt purpurröda. och tydligast syns detta närmast under korgen. Bladen är enhetligt formade med 3 eller 4 par Knoppen är grågrön, endast svagt pruinös. växtplatser korta och helbräddade sidoflikar. Dessa är mer De yttre holkfjällen är lansettlika, ca 8 mm Stenmaskros föredrar ljusöppen eller mindre bakåtriktade, deltoida med rak långa och 2,7 mm breda samt mersandig eller mindre gräsmark eller alvarmark. Den klarar eller något konvex rygg och något spetsiga. nedåtböjda. De är ljust gröna medinte en svagigenväxning rosa utan fordrar en låg och gles Flikmellanrummen är korta, gröna, aningen ton och har tydlig hinnkant. Bådevegetation. de yttre och Vi har sett arten här och där på Öland veckade med vinkelrätt utstående, korta och de inre holkfjällen har en knöl näraoch spetsen. Gotland men endast i helt exponerade • Fullt utslagen är blomkorgenlägen 25–30(–40) som till exempel på en glesbevuxen mm i diameter, ganska tät, sandstrandkonvex och på Tornholms udde i Högby på ljusgul. Kantblommorna är plananorra eller Öland. något Där växte arten 2006 tillsammans rännformiga och undersidans medstrimma sandsvingel är Festuca polesica, gulmåra tämligen ljust gråviolett. De inreGalium blommorna verum , saltarv Honckenya peploides, har gula tänder. Arten saknar knippfrylepollen och Luzula campestris, femfingerört märkena är mörkt grönaktiga. Potentilla argentea, gul fetknopp Sedum acre och • Frukten är gråbrun och 3,5–3,8backtimjan mm lång Thymus serpyllum. (inklu sive näbb). De övre taggarna Nära är långa, Muskmyr i Sundre på sydligaste spinkiga och raka. Näbben är Gotland0,8–1,0 mm,växte stenmaskros på ett betat och cylindrisk och slät. Sprötet är ca 7 stenigtmm. alvar tillsammans med kattfot Antennaria dioica, jordtistel Cirsium acaule, fårsvingel Festuca ovina, stenkrassing Hornungia petraea, förväxlingsarter Stenmaskros är lätt att känna igen. Den har dock en delSankt karaktärer Pers nycklar Orchis mascula, småfingerört gemensamt med lärkmaskrosPotentilla Taraxacum verna samt slån Prunus spinosa. saphycraspedum, till exempel utbredd bladrosett, utbredning tydliga utstående tänder i flikmellanrummenT. xerophilum är en mycket sällsynt a more or less welldefined apical lobule. The samt frånvaro av pollen. Lärkmaskrosart som ihar Sverige, förutom ett fåtal fynd på scape is somewhat arachnoid, especially under fastlandet, huvudsakligen är känd från Öland the involucre. The involucre is greygreen,green, dock violettbruna frukter. Utan frukter kan xerophilum xerophilum man känna igen stenmaskros påoch de Gotland.vingade Den är även påträffad i Estland only slightly pruinose. The outer phyllaries bladskaften, bladens kortspetsade(på sidoflikarÖsel och två ytterligare lokaler). are regular, lanceolate, about 8 × 2.7 mm, very och holkfjällens kortare knölar. light green with a faint rose touch, somewhat namngivning Taraxacum xerophilum beskrevs recurved and have a distinct hyaline border. 1938 i Acta Botanica Fennica av Gunnar Both outer and inner phyllaries are corniculate. 264 Marklund efter maskrosresor till Estland 1931 The fully flowering capitulum is 25–30(–40) göran wendt hans øllgaard och 1937. Typmaterial finns i Stockholm (S), mm in diameter, rather dense,sandmaskrosor convex, light i sverige och danmark 265 Köpenhamn (C) och Helsingfors (H). yellow, the inner ligules with apical teeth of Namnet kommer ur grekiska xeros = torr och the same colour. The outermost ligules are flat Den övre: philos = älskande vilket syftar på att arten trivs or slightly canaliculate and have a fairly light Ölands norra udde 6 maj 2009. i torra miljöer. greygreyviolet stripe on the underside. No pollen Den nedre: Uttal: kseróphilum. is produced, and the stigmas are discoloured. Sundre socken på Gotland 16 maj 2012. The fruit is greybrown, 3.5–3.8 mm (incl. Båda i naturlig storlek /GW. summary Taraxacum xerophilum is a fairly small the cone), the fruit body has long, thin and to mediumsized species with a (7–)12–18(–22) straight spinules in the upper half. The cone is cm wide, patent leaf rosette, usually with a tunic cylindrical, smooth, 0.8–1.0 mm. The rostrum is of old leaf remnants. The leaves are dull, light about 7 mm. greygreen, and almost glabrous. The petioles are This species is rather isolated morpho more or less winged and slightly purplish. The logically. T. saphycraspedum also has a flat rosette, midribs are dirty green or suffused brownish. perpendicular interlobe teeth, and lacks pollen, The leaves are uniform, distinctly lobed with 3 but is known by its darker leaves, unwinged or 4 lobe pairs. The sidelobes are short, entire, petioles, and violetbrown fruits. Besides, the more or less recurved, with straight or convex latter often has clubshaped lobe apices, which upper edge and moderately acute apex. The never occurs in T. xerophilum. interlobes are short, green, only slightly plicate, sometimes entire but usually with a few short, straight and robust teeth perpendicular to the Stenmaskros i stenig alvarmark vid Ölands västra kust. midrib. The endlobe is small and short, with Högby socken 15 maj 2006.

266 göran wendt hans øllgaard sandmaskrosor i sverige och danmark 267

Gediget klotband

22 × 28 cm I närområdet växer förutom stenmaskros 9 andra arter av sandmaskros. Alvarmark på nordligaste Fårö på Gotland 21 maj 2012.

268 göran wendt hans øllgaard sandmaskrosor i sverige och danmark 269

480 kr inkl. moms. Porto tillkommer Beställ på Svenska Botaniska Föreningens hemsida. (018-471 28 91) svenskbotanik.se

Mer info: Göran Wendt ([email protected])

125 Nationalpark eller kalkbrott?

Kampen om det unika naturområdet på klädda betesmarker. Äkta karsthällmark med norra Gotland går vidare. Länsstyrelsen basiska berghällar finns enbart på Gotland i på Gotland har på regeringens uppdrag Boreal region. nyligen föreslagit att ett antal nya Natura De befintliga och nu föreslagna Natura 2000-områden ska inrättas, bland annat i 2000-områdena bildar på norra Gotland en Bästeträskområdet. SBF:s styrelse kom- samlad enhet vilket EU:s art- och habitatdirek menterar här länsstyrelsens förslag. tiv föreskriver. Förslaget avvisas föga oväntat av kalkindustrin som ser sina framtida exploa SVENSKA BOTANISKA FÖRENINGENS STYRELSE teringsmöjligheter hotade. Förslaget att utvidga Natura 2000 så att det omfattar Bästeträskområdet med den före Uppdraget från EU-kommissionen och slagna nationalparken ligger i linje med SBF:s regeringen till landets länsstyrelser att Sverige förslag från oktober 2014. Området innehåller måste anmäla fler områden och större arealer världsunika naturmiljöer som domineras av för att eliminera brister i nätverket Natura 2000 Svenska Botaniska Föreningen Svenska prioriterade biotoper i Natura 2000. Här finns redovisades av länsstyrelserna i mars 2015.

särskilt förtecknade naturtyper och arter i såväl Nätverket Natura 2000 omfattar Sveriges EU:s fågeldirektiv som i art- och habitat och Europas mest värdefulla naturområden, direktivet. med hotade och sällsynta arter och biotoper Få områden i Sverige innehåller en sådan som ska ges ett långsiktigt och säkert skydd. mängd hotade och sällsynta växt- och Naturtyper och arter ska i varje region finnas i djurarter. Området kring de befintliga Natura sådan omfattning så att en så kallad gynnsam 2000-områdena Bräntings haid, Bästeträsk bevarandestatus uppnås.

Föreningssidor och Gildarshagen med Bluttmo källkärr Länsstyrelsen Gotland har nu överlämnat fyller väl kraven för att ingå i Natura 2000. underlagsmaterial för regeringens beslut. Att luckor uppstod tidigare berodde på att Förslaget, som presenterades den 21 januari markägare motsatte sig förslagen. Nu har vi 2015 omfattar bland annat norra Gotlands möjlighet att knyta samman de värdefulla mar kalkområde (se karta nedan) med karsthäll kerna till ett enda sammanhängande Natura marker, basiska berghällar, rikkärr och träd 2000-område.

figur 1. På kartan är det nu föreslagna Natura 2000-områ det markerat med röd skraffering. Gula områden är befintliga Natura 2000-områ den. Blå områden är mark utanför skyddad natur där Naturvårds verket är markägare.

126 Svensk Botanisk Tidskrift 109:2 (2015) Svenska Föreningen Botaniska Föreningskonferensen 2015 SBF:s årliga föreningskonferens hölls viktigt att synas på dessa platser idag, inte denna gång tillsammans med Sveriges minst om man vill nå en yngre publik. Mykologiska Förening. Alla var nog överens Johan Nitare, Skogsstyrelsen, presente om att det blev en stimulerande helg. rade spännande tankar om kompakt tagg svamp och gyllenfingersvamp. Johan menade BENGT CARLSSON bland annat att gyllenfingersvampens utbred ning tyder på att granens postglaciala invand Konferensens tema var ”Botanik och myko ringshistoria nog måste skrivas om. logi på nätet”. Först ut var Mora Aronsson Kjell Bolmgren, SLU, presenterade och Michael Krikorev från ArtDatabanken. nyheten att SBF numera ingår som partner i Mora gav oss detaljerade inblickar i exempel Svenska fenologinätverket. I år lanseras ”Vår vis Dyntaxa, den namndatabas som är själva kollen” (se sid. 118). grundbulten i Artportalen, samt i den atlas Niklas Bergius, länsstyrelsen i Västman funktion som finns kopplad till Artportalen. land, poängterade de stora skillnaderna mellan Michael beskrev lättsamt hur enkelt det är en vildbrand som den i Västmanland i somras att lägga in fynduppgifter på Artportalen och och de kontrollerade naturvårdsbränningar poängterade den stora nyttan för naturvården. som blivit vanligare på senare år. Ett projekt Föreningssidor Leif Andersson, SBF, gav en kort presen ska just lanseras där cirka 90 områden ska tation av Virtuella herbariet som kan använvän brännas över i stort sett hela Sverige. das för att leta i våra offentliga herbariers sam Michael Krikorev, ArtDatabanken, gav fas lingar, varefter Mikael Jeppsson, SMF, visade cinerande inblickar i hur det är att vara svamp vackra bilder på den stora mångfald av färger expert kopplad till Giftinformationscentralen. och former som finns i svamparnas värld. Ellen Larsson, SMF, presenterade glim Konferensens mest långväga gäst var tar ur sin forskning på skogsvaxskivlingar. Daniel Mathieu, ordförande i Tela Botanica, Moderna metoder har visat att flera av de arter en internetbaserad ideell organisation som vill som vi tidigare sett som en enda i stället bör främja botaniken i den franskspråkiga världen. delas upp på flera stycken närstående arter. De bedriver en imponerande bred och ambi Tomas Ljung, länsstyrelsen i Dalarna har tiös verksamhet som innefattar både artpor startat en grupp på Facebook om låsbräknar, talsfunktioner, atlasprojekt, identifikationshjälp som bland annat har lett till ett fördjupat sam och olika Citizen Science-projekt. Ett exempel arbete med amerikanska forskare. är Herbonaut, där allmänheten får hjälpa till Konferensen avslutades med att Sebastian med att tolka inskannade herbarieetiketter. Sundberg och Anders Dahlberg från ArtDa Margareta Edqvist och Maria van der tabanken lättade lite på förlåten till den nya Wie, SBF, berättade om föreningens erfaren upplagan av Sveriges rödlista som presente heter av nätbaserade sociala medier. Det är ras senare i vår.

Guldluppen 2015 I samband med föreningskonferensen i som föreningen vill Uppsala presenterades årets mottagare av uppmärksamma och Guldluppen, SBF:s pris för förtjänstfulla bota uppmuntra … Han niska insatser. Den fina utmärkelsen delades i ger sig i kast med år ut till Lennart Persson, Jönköping. alla rutor med samma Lennart är en amatörbotanist som var starkt entusiasm oavsett engagerad i inventeringen av Smålands flora biotoper. Hans motto och har därefter varit en flitig inventerare i Norr är ”En ruta är en

botten och Pite lappmark. ruta!” En amatör i Maria van der Wie Ur motiveringen: ”En man som jobbar i det ordets bästa bemär tysta utan att göra så mycket väsen av sig och kelse!” foto: www.sbf.c.se Föreningssidor 127 2015 ande har givit den dess svenska namn, briljant mossa. Bladen är ovala och har kort, dubbel årets mossa nerv eller saknar nerv. Briljantmossan kan förväxlas med den betydligt vanligare väggmossan Pleurozium Briljantmossa schreberi, som dock har röd stam, och spjut mossan Calliergonella cuspidata, som dock Briljantmossan verkar ha minskat, åtmins- oftast växer betydligt fuktigare och har stora, tone i södra Sverige. För att försöka klar- färglösa celler i bashörnen. lägga situationen för denna kalkgynnade mossa har den utsetts till Årets mossa Rapportera dina fynd! 2015. Rapportera dina fynd! I södra Sverige verkar briljantmossan ha mins kat. I år behöver vi därför din hjälp att rappor NIKLAS LÖNNELL tera fynd av briljantmossa. Du kan rapportera direkt på Artportalen (www.artportalen.se). Briljantmossa Entodon concinnus är sparsamt Under rubriken Biotopbeskrivning kan du hittad i kalkrika öppna miljöer, dels längs fjäll beskriva i vilken miljö mossan växte. Anteckna Svenska Botaniska Föreningen Svenska kedjan och dels i jordbrukslandskapet i södra gärna eventuella följearter. Sverige. I kalkrika torrbackar i Västergötland, Briljantmossa har inte påträffats med spor Uppland och Gotland kan det vara idé att leta kapslar i Sverige, så om du hittar sporskapslar efter arten. Ibland kan man hitta den på murar dokumentera det och skriv in ”med kapslar” där man lagt upp grästorvor. Kan briljantmossan under rubriken Stadium. finnas i fler landskap? Den är till exempel inte Har du frågor eller inte kan rapportera hittad i Skåne och Östergötland eller på Öland. på Artportalen kan du höra av dig till Niklas Årets mossa har pargreniga, glänsande, Lönnell, Dirigentvägen 171, 756 54 Uppsala Föreningssidor gulgrönbruna skott. Att skotten ofta är gläns ([email protected]).

figur 1. Briljantmossa Entodon concinnus växte rikligt på en jordtäckt kalkstensmur vid Våmbs kyrka i Västergötland fram till år 2002. Vid återbesök 2011 var all mossa på muren bortstädad och arten gick inte att återfinna. Briljantmossan fanns tidigare på många platser i Falbygden, men tycks ha minskat. foto: Tomas Hallingbäck. Entodon concinnus can in southern Sweden sometimes be found on soil-covered limestone walls. However, the moss layer on some of these walls has today been removed.

128 Svensk Botanisk Tidskrift 109:2 (2015)