”’Vad är det som han ser i min popvärld?’, liksom”

Om representation av kvinnliga musikartister i dagstidningar

Lisa Bäckström

Institutionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap Examensarbete 15 hp Genusvetenskap - kandidatkurs Vårterminen 2014 Handledare: Elin Abrahamsson English title: “Like, what does he see in my pop world?” About representation of female music artists in newspapers ”’Vad är det som han ser i min popvärld?’, liksom”

Om representation av kvinnliga musikartister i dagstidningar

Lisa Bäckström

Sammanfattning

I tidningen Aftonbladet publicerades i februari, 2014, artikeln ”Glöm inte bort oss när historien skrivs”, där en historieskrivning som osynliggjort kvinnliga musiker uppmärksammas och diskuteras. Med bakgrund av ett ökat engagemang för synliggörandet av kvinnliga musiker är syftet med studien att ur ett genusperspektiv undersöka den kvalitativa representationen av kvinnliga musikartister i svenska dagstidningar. Utifrån sju artiklar om kvinnliga artister som deltagit i tv-programmet Så mycket bättre undersöks tre teman som noterats är genomgående i materialet. Detta sker med utgångspunkt i Stuart Halls teorier om representation samt Nina Lykkes och Paulina de los Reyes teorier om intersektionalitet. Det hermeneutiska kulturbegreppet är centralt, då materialet betraktas som kulturella texter. Avslutningsvis resonerar jag kring mitt resultat vad gäller representationen av kvinnliga musikartister i materialet.

Nyckelord

Musik; representation; kvinnliga musiker; osynliggörande; ”Så mycket bättre”; musikproduktion; genus; intersektionalitet

2

Innehållsförteckning

Inledning ...... 4 Syfte och frågeställning...... 5 Teoretiska utgångspunkter...... 6 Representation...... 6 Intersektionalitet...... 8 Metod och material ...... 9 Urval och avgränsning...... 9 Metod...... 10 Tillvägagångssätt och disposition...... 11 Tidigare forskning...... 12 Analys...... 14 Bakgrund - Om tv-programmet Så mycket bättre...... 14 Vilka artister medverkar i programmet?...... 14 Presentation av artister och artiklar...... 15 Fokusartister - Petra Marklund, Laleh och Eva Dahlgren...... 15 Övriga artister - Sylvia Vrethammar, Miss Li och Lill Lindfors...... 18 Återkommande teman...... 18 Beskrivningar av polariserade egenskaper...... 18 Står inför större utmaningar...... 27 Vilka tillskrivs drivande roller? Vem ges utrymme att uttala sig?...... 30 Avslutande diskussion...... 36 Käll- och litteraturförteckning...... 39 Litteratur...... 39 Material...... 39 Musik...... 40 Album...... 40 Låtar...... 41 Internetkällor...... 41 Bilder...... 42

3

Inledning

Varje ung flicka som vill plocka upp elgitarren, starta ett band med sina bästisar, göra sin första musikproduktion, skapa sin första electropoplåt eller drömmer om att erövra en stökig festivalscen under en sen sommarnatt, tror att hon är nästan alldeles ensam, hon måste uppfinna det här själv. För gång på gång bleknar vi, alla vi som var hon, bort från historien.1

I februari, 2014, publicerades artikeln ”Glöm inte bort oss när historien skrivs”2 i tidningen Aftonbladet, undertecknad av 157 kvinnliga musiker. Artikeln fick stor uppmärksamhet och har kommit att kallas för ett uppror när den efteråt omtalats i andra mediala sammanhang. ”Musikupproret” - som jag kommer att benämna artikeln fortsättningsvis - handlade om hur kvinnliga musiker som varit betydelsefulla under den tid de varit verksamma, senare kommit att osynliggöras allteftersom historien skrivits. De undertecknande menar att sättet historien har förfalskats på är något som sker även i realtid då kvinnliga musiker ständigt exkluderas. Ett exempel som nämns är ett avsnitt av tv-programmet Agenda som handlar om ”det svenska musikundret”, där det framstår som att kvinnor inte har varit delaktiga i svenskars musikskapande som framgångsrik exportvara.3 I ett klipp från programmet säger producenten Rami Yacoub att det finns många duktiga låtskrivare som är tjejer, men att han inte känner till någon kvinnlig producent.4 Utöver de exempel som nämns i Musikupproret har en uteslutning av kvinnor uppmärksammats i andra sammanhang. Jämställd festival är en förening som arbetar för att ”belysa och förebygga det enorma representationsproblem som Sveriges musikscener står inför idag”.5 År 2013 var 76 % av akterna mansdominerade på de tio största festivalerna i Sverige enligt Jämställd festivals granskning6, vilket upplyser om att kvinnor inte inkluderas i dessa sammanhang i lika stor utsträckning som män. Musikupproret och föreningen Jämställd festival är två exempel som vittnar om ett engagemang för synliggörandet av kvinnor inom musiken. Det som framhävs i Musikupproret är en uppmaning till de som ”har till uppgift att berätta, dokumentera, föra vidare” att inte glömma bort de kvinnliga musiker som existerar.7 Representationen av kvinnliga musikartister talas ofta om i förhållande till antalet kvinnor som synliggörs. Jag vill nu undersöka hur kvinnor

1 ”Glöm inte bort oss när historien skrivs”, Aftonbladet, 2014-02-17 2 Ibid 3 Ibid 4 ”Sverige världsledande på hitlåtar”, Svtplay, 2013-12-15 5 ”Om”, Jämställd festivals hemsida (Hämtad 2014-03-26) 6 Ibid 7 ”Glöm inte bort oss när historien skrivs”, 2014-02-17

4 skildras när de faktiskt ges utrymme. Går skildringen av kvinnors artisteri i texter som är ämnade att handla om dem i sin yrkesroll som musikartister att koppla till en osynliggörande historieskrivning? Eller handlar det om en särbehandling eller ett skillnadskapande av kvinnliga artister i förhållande till en bild av mannen som norm inom musikvärlden?

Syfte och frågeställning Utifrån Musikupproret samt ett ökat uppmärksammande av osynliggörandet av kvinnliga artister och musiker vill jag undersöka hur kända kvinnliga musikartister skildras inom journalistiken, där jag har valt att rikta in mig på svenska dagstidningar. Det huvudsakliga målet är inte att granska antalet kvinnor (respektive män) som synliggörs - det jag vill undersöka handlar om hur representationen av kvinnor ser ut. Syftet med studien är att ur ett genusperspektiv undersöka den kvalitativa representationen av kvinnliga musikartister i svenska dagstidningar. Ett av de resonemang som drivs i Musikupproret handlar om att kvinnor systematiskt exkluderas från olika musikaliska kontexter, inte bara historiskt, utan även i dagsläget. Utifrån det kommer jag att fokusera på huruvida den kvalitativa representationen av kvinnliga musikartister bidrar till ett osynliggörande av kvinnliga artister och deras musicerande, samt om det finns andra sätt att skildra kvinnor som framställer dem som avvikande (från mansnormen inom musikbranschen). Frågeställningen jag ämnar besvara är: hur ser den kvalitativa representationen av kvinnliga musikartister ut i svenska dagstidningar läst i ett genusperspektiv? Med ett genusperspektiv åsyftas främst en analys av kategorier baserade på kön/genus, men då faktorer som hudfärg, etnicitet, sexualitet, klass och ålder utgör exempel på maktrelationer som påverkar genusanalysen kommer dessa faktorer också att tas i beaktning. Den definition av genus som jag kommer att förhålla mig till tar avstamp i Judith Butlers performativitetsteori som handlar om att kön och genus är något som görs performativt genom ett kontinuerligt upprepande av handlingar.8 Butlers performativitetsteori kommer att finnas med som ett grundantagande för hur artisterna i mitt material görs till kvinnor.

8 Judith Butler, Genustrubbel. Feminism och identitetens subversion, 2007

5

Teoretiska utgångspunkter

Studien tar utgångspunkt i teorier om representation och intersektionalitet. Representationsbegreppet kommer att användas i relation till hur Stuart Hall skriver om det i boken Representation: Cultural Representations and Signifying Practices. I min användning av ett intersektionellt perspektiv kommer jag att utgå från texter av Nina Lykke och Paulina de los Reyes i relation till genus.

Representation Representation är ett begrepp som på många sätt hänger ihop med kultur. Stuart Hall hävdar att begreppet liksom kultur handlar om meningsskapande; det är genom språket vi skapar mening, och det är också genom språket vi får tillgång till och kan förstå kulturen.9 Genom språket används symboler och tecken i form av bland annat skrivna ord, ljud, bilder och föremål för att uttrycka idéer, känslor och tankar. Hur vi skapar mening beror på hur olika saker representeras på olika sätt - hur saker skildras bildligt, hur de värderas och vad vi associerar till dem är exempel på faktorer som påverkar representationen.10 För att vi ska kunna förstå varandra och kommunicera med varandra krävs det att människor i samma kultur uppfattar världen på liknande sätt samt att vi kan uttrycka vår förståelse av världen, vilket sker genom språket. I detta sammanhang har språket en vidare betydelse än vad som menas med det talade språket - den bredare betydelsen åsyftar exempelvis hur vi tolkar ansiktsuttryck, hur vi läser visuella bilder och vilka ljud vi tolkar som musik. Språk är enligt denna vida innebörd ett representationssystem som kommunicerar mening. Betydelsen som uttrycks ges endast mening förutsatt att det finns en överenskommelse i vårt tolkningsmönster. Till exempel betyder färgen röd vid trafikljus ingenting i sig, den har ingen klar mening bortom den kontext inom vilken den förekommer. Men eftersom vi inom en viss kontext vet att rött ljus betyder stopp tillskrivs färgen röd en sådan mening i det sammanhanget.11 I anknytning till representationsbegreppet skriver Hall om stereotypisering av ”den Andra”.12 Det innebär att ta fasta på ett fåtal egenskaper som benämns som essentiella, samt att reducera en person till dessa enkla karaktärsdrag.13 Hall refererar till Michel Foucault som förklarar stereotypisering som något som ”classifies people to a norm and constructs the

9 Stuart Hall, Representation: Cultural Representations and Signifying Practices, 1997, 1 10 Ibid, 1 ff. 11 Ibid, 4 f. 12 Ibid, 229 13 Ibid, 257

6 excluded as ’other’”. På så sätt blir stereotypisering en exkluderande praktik genom att särskilja det som anses normalt och acceptabelt från det som anses onormalt och icke- acceptabelt.14 Att skriva stereotypt om grupper som skiljer sig från normen innebär även att tillskriva icke-normativa personer polariserade egenskaper, genom förenklande beskrivningar i negativa eller positiva ordalag. Det kan handla om antingen negativa beskrivningar som reproducerar fördomar, eller exotiserande skildringar som är menade att skapa en positiv bild av någon.15 Även om det i fallen där exotisering förekommer finns en god intention är det ändock problematiskt då fördomar återskapas och personer görs till ”Andra” genom att de förenklas utifrån dikotomier, medan personer som inte utsätts för denna stereotypisering framställs som mer komplexa och mångfacetterade. Hall diskuterar framför allt stereotypisering utifrån idéer om rasmässiga och etniska skillnader, men poängterar att samma princip gäller vid en analys av andra kategoriseringar, så som kön/genus, klass, sexualitet och funktion.16 Enligt en antropologisk förklaring av skillnadsskapande har människor kulturellt ägnat sig åt att kategorisera saker, ofta genom en uppdelning i dualismer. Det är emellertid inte självklart hur en kategorisering ska ske. Till exempel finns det många olika sätt att kategorisera mat; mat som äts rå och mat som äts tillagad, mat som äts som förrätter och mat som äts som efterrätter, vad som anses ätbart och vad vi väljer att inte äta. Detta visar att hur saker kategoriseras inte är naturligt givet, utan snarare en konstruktion som är kulturellt skapad.17 En uppdelning av människor i kategorier baserade på en kulturaliserad förståelse av natur, samt stereotypisering av vissa grupper bidrar till att upprätthålla en social och symbolisk maktordning.18 Representation och makt hänger ihop, då skildringar av det som återskapas som ”annorlunda” skapar mening kring vad som är normalt. ”’Difference’ matters because it is essential to meaning; without it, meaning could not exist”, skriver Hall.19 Utövande av makt associeras ofta med fysiskt tvång eller ekonomiska begränsningar. Emellertid handlar representation om ett symboliskt maktutövande, där stereotypisering är en viktig faktor för hur makt utövas genom skillnadsskapande. Detta påverkar i förlängningen om och hur olika grupper kan ta plats i olika sammanhang som exempelvis i politiken, i arbetslivet, eller som enligt fokuspunkten i denna studie - medialt. Hur makt utövas genom att

14 Ibid, 258 f. 15 Ibid, 229 16 Ibid, 225 17 Ibid, 236 18 Ibid, 258 19 Ibid, 234

7 skildra människor på olika sätt påverkar hur vi uppfattar oss själva och andra i förhållande till omvärlden.20

Intersektionalitet Intersektionalitet är ett begrepp som har fått ökad uppmärksamhet inom genusforskningen de senaste åren. Det intersektionella perspektivet i denna studie kommer att ta avstamp i Nina Lykkes samt Paulina de los Reyes resonemang om begreppet. Lykke och de los Reyes har båda varit delaktiga i den debatt som ägde rum i samband med introduceringen av begreppet inom en svensk forskningskontext. År 2003 publicerades artikeln ”Intersektionalitet - ett användbart begrepp för genusforskningen” i Kvinnovetenskaplig tidskrift, där intersektionalitet presenterades av Nina Lykke som ett begrepp som skulle kunna komma att tillföra genusforskningen en ny dimension. 21 Lykke förklarar intersektionalitet som en term som beskriver hur olika maktrelationer samverkar med varandra, med utgångspunkt i kategorier gällande exempelvis sexualitet, ålder, genus, klass och nationalitet. Avsikten är inte att dessa maktasymmetrier adderas på varandra, utan att de utgör dimensioner av makt som oupplösligt samverkar med varandra på ett interagerande vis. Begreppet har uppkommit i korsningen mellan postmodern feministisk teori, Black Feminism, postkolonial teori och queerteori, och härstammar från det engelska verbet ”to intersect”, det vill säga att korsa eller genomskära.22 de los Reyes skriver att de maktordningar som innefattas i en intersektionell analys varken är essentiella eller determinerade, utan att hierarkier är något som ständigt återskapas i ett samhälle genom att vissa grupper lättare ges tillgång till samhällets resurser, både materiellt och symboliskt. Koncentrerandet av resurser till vissa grupper innebär samtidigt olika former av exkluderande praktiker för andra grupper. Dessa processer av makt där dominans och motstånd är centrala, upprätthåller normer där underordning ses som en naturlig del av samhället. Ett intersektionellt perspektiv riktar kritik mot synen på maktordningar som oberoende av varandra och idén om att endast en maktordning åt gången kan vara central för exkluderande praktiker.23 I min analys kommer jag inte uteslutande analysera representationen av artisterna utifrån att de betraktas som kvinnor, utan med användning av ett intersektionellt perspektiv

20 Ibid, 259 21 Nina Lykke, ”Intersektionalitet – ett användbart begrepp för genusforskningen”, Kvinnovetenskaplig tidskrift, 2003 22 Ibid, 48 23 Paulina de los Reyes, ”Intersektionalitet, makt och strukturell diskriminering”, i Bortom vi och dom. Teoretiska reflektioner om makt, integration och strukturell diskriminering, 233 f.

8 kommer jag notera när andra maktordningar är nödvändiga för förståelsen av hur artisterna görs till kvinnor.

Metod och material Urval och avgränsning Då studiens syfte kretsar kring representationen av kvinnliga musikartister har jag valt att avgränsa mig till ett material som handlar om just kvinnor. För att kunna synliggöra eventuella problem angående representationen av kvinnliga musikartister anser jag det nödvändigt att definiera dem inom en kvinnokategori. Min strävan är att fokusera på musikartister som kan benämnas som kända, varför jag valt att rikta in mig på artister som har deltagit i tv-programmet Så mycket bättre i TV4, då programmet fick stor uppmärksamhet och deltagarna ofta omskrivits som att de blivit ”folkkära”. Anledningen till att det är intressant att fokusera på artister som många känner till är att kändisskap ofta hänger ihop med medialt utrymme. Det är också troligt att intervjuer med kända personer läses av många. Att kunna ta plats i mediala sammanhang innebär ett innehavande av makt och möjlighet att påverka andra människor. Det empiriska materialet består av reportage hämtade från Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, av anledningen att de är Sveriges två största dagstidningar och har en bred läsarkrets och stor möjlighet att påverka. DN och SvD kan tolkas som tidningar som gör anspråk på en seriös ton och en större sanningshalt än exempelvis Aftonbladet och Expressen som i större grad kan betraktas som kvällspress. Jag anser det viktigt att granska journalistik som i högre grad kan tolkas som mer sanningsenlig och seriös än kvällstidningsjournalistik. Jag kommer att använda mig av reportage som är minst en sida eftersom de artiklarna innehåller djupare, längre och mer ingående beskrivningar än exempelvis notiser eller kortare artiklar. Intervjuerna är tidsmässigt näraliggande respektive artists medverkan i programmet, där deras medverkan också nämns och diskuteras. De artiklar jag kommer att använda mig av handlar om Petra Marklund (som var med i Så mycket bättre, 2010)24, Laleh (2011)25, Eva Dahlgren (2011)26, Miss Li (2012)27, Sylvia Vrethammar (2012)28 och Lill Lindfors (2013)29, där jag har valt att fokusera på de tre förstnämnda, vilket jag återkommer till.

24 Georg Cederskog, ”Petra Marklund. Så mycket svartare”, Dagens Nyheter, 2012-07-01 och Harry Amster, ”Mikrofonkåt”, Svenska dagbladet, 2010-12-03 25 Peter Letmark, ”Laleh Pourkarim: ’Jag är både helgon och djävul’”, Dagens Nyheter, 2011-12-11 26 Peter Letmark, ”Eva Dahlgren: ’Familjen är det häftigaste jag har’”, Dagens Nyheter, 2011-10-23 27 Georg Cederskog, ”Miss Li. ’Jag hade nog hellre fötts in i sextiotalet men jag lever ju nu’”, Dagens Nyheter, 2012-10-14

9

Metod I boken Kultur skriver Johan Fornäs om det ”hermeneutiska kulturbegreppet” där kultur som meningsproduktion åsyftas. Begreppet har blivit alltmer grundläggande inom kulturforskning, filosofi och antropologi, där perspektiv kring tolkning, mening och kommunikation är centrala.30 Ordet ”text” är väsentligt - från att i första hand ha syftat på skriven text, har textbegreppet genom en semiotisk tolkning kommit att bli ett ord som avsett alla olika sammansättningar av symboler och tecken som av människor tillskrivs mening. Att tillskriva saker mening innebär ett kontinuerligt genomförande av tolkning, då vi läser in betydelse hos saker, som sträcker sig över deras inneboende egenskaper. Sättet att läsa in dessa egenskaper grundar sig i historiskt skapade sociala mönster, genom vilka vi har lärt in vissa rutinmässiga sätt att tolka olika företeelser. Detta kulturbegrepp går hand i hand med Halls teorier om representation, då representation är centralt inom det hermeneutiska kulturbegreppet.31 Det hermeneutiska kulturbegreppet och representationsbegreppet kommer båda att vara viktiga utgångspunkter för min analys. Jag kommer att betrakta mitt material som kulturella texter, genom vilka jag kommer undersöka den journalistiska representationen av kvinnliga musiker. Med kulturell text åsyftas en text som berättar något om en kultur inom vilken texten är skapad32 - de artiklar jag kommer att analysera är skrivna i en viss kultur samtidigt som innehållet i texten också speglar och återskapar den kultur inom vilken den producerats. Hur representationen av kvinnliga musikartister ser ut berättar något om samtidens syn på kvinnliga musikartister, samtidigt som representationen av dem också har potential att upprätthålla eller förändra den bilden. Utifrån syftet att undersöka hur representationen av kvinnliga musikartister ser ut blir textbegreppet ett verktyg för mig att genomföra analysen. Som tidigare nämnt utgår studien från Musikupprorets resonemang kring osynliggörandet och exkluderandet av kvinnliga musiker. Trots påståendet om att kvinnor utesluts i flera musikaliska sammanhang, har musikerna i egenskap av sitt artisteri givits utrymme dels i tv-programmet Så mycket bättre, dels i Sveriges två största dagstidningar. Av anledningen att de givits möjlighet att synas och höras är det intressant att analysera hur representationen ser ut; för samtidigt som artisterna ges medialt utrymme finns det ingen garanti att de inom det utrymmet skildras på ett sätt som inte gör dem till ”Andra” - att de syns är endast en del av den kvantitativa representationen, medan hur de syns handlar om hur

28 Peter Letmark, ”Sylvia Vrethammar: ’Jag älskar att städa och laga mat’”, Dagens Nyheter, 2012-11-25 29 Harry Amster, ”Lill Lindfors: Jag förstod inte att texten i min hitlåt var riktad till Jesus.”, Svenska dagbladet, 2013-10-20 30 Johan Fornäs, Kultur, 2012, 31 31 Ibid, 32 32 Ibid, 32 f.

10 de synliggörs kvalitativt, och det är hur representationen ser ut som kommer vara den centrala frågan i min analys. Jag vill betona att min läsning av texterna kommer att påverkas av mina personliga erfarenheter samt av min utgångspunkt i ett genusvetenskapligt fält. Feministisk vetenskapskritik har till stor del utgått från att vetenskap som strävar efter opartiskhet även den är partisk. Elisabeth Kamarck Minnich riktar kritik mot att kunskap anses neutral och opartisk när den inte är influerad av känslor, medan kunskap som bygger på känsloargument inte betraktas som ”riktig” kunskap. Den påstådda neutraliteten som viss kunskap tillskrivs utgår från att kunskapen inte kommer från något särskilt perspektiv.33 Utifrån Minnichs resonemang vill jag poängtera att mina erfarenheter kommer att vara relevanta för hur jag kommer att tolka de texter som utgör mitt analysmaterial - därför vill jag inte göra anspråk på neutralitet. Jag vill vara tydlig med min ingång från en genusvetenskaplig forskningskontext, samt mitt kritiska förhållningssätt till musikindustrin utifrån en jämställdhetsaspekt. Då min ståndpunkt är att ett bristande genusperspektiv är ett problem inte bara i musikbranschen, utan också i mediala sammanhang, antar jag att det kommer att synas i mitt resultat. Min läsning av materialet kommer att genomföras med bakgrund av detta.

Tillvägagångssätt och disposition I min läsning av materialet som kulturella texter kommer jag att fokusera på den skrivna texten. Faktorer som exempelvis färger och bilders komposition och placering spelar också roll för hur en text tolkas, men kommer på grund av bristande skrivutrymme inte att tas upp i min analys. Eftersom materialet är relativt omfattande och det är tidskrävande att analysera allt på djupet kommer jag ta mig an materialet genom att läsa hermeneutiskt, för att urskilja något eller några genomgående teman. Det jag framför allt kommer att fokusera på är hur artisternas musicerande/producerande och andra personer i musikbranschen beskrivs. Valet av Petra Marklund, Laleh och Eva Dahlgren som fokusartister har gjorts dels för att artiklarna om dem är intressanta i förhållande till de teman jag noterat är genomgående i materialet, dels av anledningen att det bland dem finns en variation gällande ålder, sexualitet och ursprung. Analysen inleds med en introduktion om tv-programmet Så mycket bättre. Jag kommer sedan att presentera materialet genom att först beskriva de tre artister som jag har valt att fokusera extra på, i förhållande till deras medverkan i Så mycket bättre. Därpå följer en sammanfattning av artiklarna om resterande artister. Jag kommer därefter att analysera och

33 Elizabeth Kamarck Minnich, Transforming Knowledge, 2005, 236 f.

11 diskutera tre återkommande teman (i olika stor utsträckning beroende på hur mycket de utmärker sig i materialet). Det är främst utifrån fokusartisterna som diskussionen kring de tre genomgående teman kommer att föras. Artiklarna om de andra artisterna kommer att finnas med i bakgrunden och användas som vidareutvecklande exempel. Slutligen kommer jag att komma till en sammanfattande diskussion.

Tidigare forskning

Forskningsfältet kring den mediala representationen av kvinnor är stort. Då denna studie specifikt handlar om representationen av kvinnliga musikartister, tar jag avstamp i en forskningskontext om svenskt musikliv. Med bakgrund av en numerär underrepresentation av kvinnliga musiker, syftar denna studie till att undersöka hur representationen av kvinnliga musikartister i Sverige ser ut. Jag utgår därför från forskning där frågor kring hur olika företeelser inom musiklivet tar sig uttryck är centrala. Då tv-programmet Så mycket bättre inte har sänts mer än några år finns ingen forskning om just det programmet och hur människor skildras där - däremot finns forskning om andra musikrelaterade svenska tv- program. Hillevi Ganetz skriver i boken Talangfabriken från 2008 om hur genus och sexualitet iscensätts i tv-programmet Fame Factory.34 Talang-reality har i hög utsträckning kretsat kring musikalisk talang, och det finns ofta ett tävlingsmoment i programmet.35 I studien tar Ganetz till stor del upp olika faktorer som gör att de manliga deltagarna i Fame Factory vinner och att de kvinnliga deltagarna röstas ut.36 I framställningen av män och kvinnor nämner Ganetz de så kallade genusslentrianer som blir betydelsebärande för hur kvinnor och män tolkas. Genusslentrianer innebär ett sätt på vilket män och kvinnor vid upprepade tillfällen vanemässigt skildras utan någon bakomliggande reflektion kring deras framställning. Ett exempel syns i producentledet, då Ganetz beskriver hur det är ”påfallande hur många sekvenser man från producenternas sida valt att visa som skildrar de manliga eleverna med instrument eller i studion, bemästrande teknologi”, samtidigt som antalet scener med kvinnor i liknande situation är markant få.37 Hur artisterna i Fame Factory skildrades skapar mening kring hur vi tolkar män och kvinnor i musikaliska sammanhang. Detta gäller givetvis även tv-programmet Så mycket bättre, där bilden av artisterna i programmet är något som senare tas upp i flera av de artiklar som utgör mitt material.

34 Hillevi Ganetz, Talangfabriken. Iscensättningar av genus och sexualitet i svensk talang-reality, 2008 35 Ibid, 27 36 Ibid 37 Ibid, 84

12

Ganetz studie om Fame Factory tar till stor del avstamp i hennes avhandling Hennes röster, i vilken hon analyserar texter av Turid Lundqvist, Eva Dahlgren och Kajsa Grytt.38 Där skriver Ganetz bland annat att hon förhåller sig kritisk mot att den svenska rockhistorieskrivningen exkluderat kvinnor. Förklaringen lyder ofta att det inte finns tillräckligt många kvinnor inom rockmusiken - men det går då att fråga sig varför de få kvinnor som finns inte skildras?39 Ganetz hävdar att i försök till en definition av rockmusik har den sammankopplats med idéer om västerländska, vita, heterosexuella män från arbetarklassen, vilket har lett till att rockmusik från andra synvinklar inte betraktats som ”riktig” rock. Detta är något som till stor del har påverkat historieskrivningen.40 Min studie handlar inte specifikt om rockmusik, men jag anser ändå att Ganetz forskning tillför ett resonemang kring hur en exkluderande historieskrivning kan te sig. Dessa studier av Ganetz kretsar båda kring offentliga sammanhang i form av ett musikprogram samt av offentliga musikartister. Emellertid finns det studier om svenskt musikliv med utgångspunkt i andra sammanhang. Ett exempel är Marika Nordströms studie Rocken spelar roll från 2010 41, vars syfte är att genom deltagande observationer och intervjuer med tio unga kvinnor, analysera hur de ser på sina ”identiteter som rockmusiker och som medlemmar/engagerade i feministiska musikföreningar”.42 Ett annat exempel är Cecilia Björcks avhandling Claiming space från 2011, där hon observerar rundabordssamtal mellan personal och deltagare i olika initiativ som syftar till att öka representationen av flickor och kvinnor i musiksammanhang.43 Genom detta undersöker hon språkliga metaforer kring idén om att kvinnor och flickor måste ”ta plats” (claim space) för att delta i olika musikaliska praktiker. I studien tydliggörs att ”space-claiming” som handling ses som dels ett extrovert behov att synas och höras, dels ett introvert fokuserande på musiken. Det finns dessutom en problematik i att å ena sidan genom att ta plats vara ett agerande subjekt, men å andra sidan riskera att bli objektifierad. 44 Att ta plats är ett återkommande ämne i jämställdhetsdiskussioner, då det ofta ställs krav på underrepresenterade grupper att ”visa framfötterna” och ”ta för sig” mer. Med bakgrund av ett aktuellt engagemang för synliggörandet av kvinnliga musiker är min studie viktig att göra. Då det inte heller finns någon forskning om just Så mycket bättre, som är ett aktuellt program som fått mycket uppmärksamhet, är det ytterligare ett argument

38 Hillevi Ganetz, Hennes röster, 1997 39 Ibid, 64 40 Ibid, 66 41 Marika Nordström. Rocken spelar roll. En etnologisk studie av kvinnliga rockmusiker, 2010 42 Ibid, 16 43 Cecilia Björck, Claiming space: discourses on gender, popular music, and social change, 2011 44 Ibid

13 till varför min studie är relevant. Till skillnad från Ganetz studie om Fame Factory kretsar min analys kring texter som har skrivits om programmet, istället för en analys av programmet i sig. Där tittar jag specifikt på den kvalitativa representationen av kvinnliga musikartister i svenska dagstidningar, vilket berikar ett forskningsfält som handlar om representationen av kvinnor i media.

Analys

Bakgrund - Om tv-programmet Så mycket bättre Första säsongen av Så mycket bättre sändes i TV4 hösten 2010, och har fortsatt att sändas varje höst sedan dess. Under arbetet med denna studie är 2013 års säsong den senaste. Programidén går ut på att sju svenska musikartister under drygt en veckas tid bor tillsammans i ett hus på Gotland, där de turas om att framföra egna versioner av de andra artisternas låtar. Varje artist tillägnas varsin ”egen dag” då artisten i fråga bestämmer vilka aktiviteter som ska ske. Under denna dag spelar de andra artisterna - ackompanjerade av ett band - varsin tolkning av låtar som ursprungligen framförs av artisten som för dagen är huvudperson. Till skillnad från flera andra realityprogram om musik ingår inget tävlingsmoment i Så mycket bättre, utan fokus ligger snarare på musiken. Utöver musiken verkar emellertid en del av programidén vara att tittarna ska få möjlighet att ”lära känna” artisterna mer än på ytan. Inbakat bland aktiviteter och musikframföranden kretsar flera inslag kring den som för dagen är huvudperson, som i flera fall berättar om exempelvis svårigheter de gått igenom som yngre eller påfrestande händelser de varit med om under sin karriär. Det är tydligt att syftet med dessa historier är att beröra tittarna och skapa någon form av sympati - att programmet enbart kretsar kring musiken kan således sägas vara en sanning med modifikation.

Vilka artister medverkar i programmet? I trailern till första säsongen av Så mycket bättre beskriver en speakerröst programmet med orden: ”Våra mest folkkära artister tolkar varandras låtar, tillsammans.”45 Den säsongen bestod deltagarna av Petra Marklund, Lill-Babs, Petter, Plura Jonsson, Thomas Di Leva, Lasse Berghagen och Christer Sandelin, det vill säga två kvinnliga artister och fem manliga. Resterande säsonger var könsfördelningen tre kvinnliga och fyra manliga artister. Detta innebär att under de fyra säsonger som har sänts har 17 män och 11 kvinnor deltagit; således

45 ”Så Mycket Bättre Trailer”, Youtube, 2010-10-13

14 har drygt 60 procent av deltagarna varit män. De kvinnor som har deltagit från andra till fjärde säsongen är Lena Philipsson, Eva Dahlgren, Laleh, Miss Li, Maja Ivarsson, Sylvia Vrethammar, Agnes, Lill Lindfors och Titiyo. Bland de kvinnliga artister som varit med går det att konstatera en viss homogenitet vad gäller hudfärg då majoriteten kan betraktas som vita. Emellertid finns det en variation vad gäller ålder då både yngre och äldre artister medverkar. De män som från andra till fjärde säsongen har medverkat är Tomas Ledin, Mikael Wiehe, Timbuktu, E-Type, Darin, Olle Ljungström, Magnus Uggla, Pugh Rogefeldt, Ulf Dageby, Ebbot Lundberg, Bo Sundström och Ken Ring. Även bland männen betraktas majoriteten som vita, emellertid finns inte samma variation vad gäller ålder som för de kvinnliga artisterna. Att en ojämn könsfördelning förekommer i programmet säsong efter säsong är ett konkret exempel på att det finns ett osynliggörande av kvinnliga musikartister i och med att de underrepresenteras. Detta reproducerar föreställningar om vilka som är verksamma inom musikbranschen, vilket inte bara handlar om kön - det finns också en enhetlighet gällande hudfärg, sexualitet och funktionalitet. De artister som medverkar i programmet och på så sätt synliggörs musikaliskt är i stor utsträckning vita, heterosexuella, medelålders, funktionsfullkomliga män. Detta påverkar tittarnas syn på artisteri, i synnerhet när det i trailern till första säsongen görs anspråk på att lyfta Sveriges ”mest folkkära artister”. Att endast två av fem deltagare denna säsong läses som kvinnor, vad signalerar det till tittarna om vilka som är verksamma i musikbranschen? Jag ställer mig även frågan varför TV4 har valt att låta just sju deltagare medverka i programmet - är tanken att tre kvinnor och fyra män ska representera en jämn könsfördelning? Genom att konstatera en snedvriden könsfördelning i programmet går det att antyda ett osynliggörande av kvinnliga musiker som eventuellt tar sig uttryck i andra sammanhang. Med detta konstaterat kommer jag framöver fokusera på den kvalitativa representationen av kvinnliga musiker.

Presentation av artister och artiklar

Fokusartister – Petra Marklund, Laleh och Eva Dahlgren Petra Marklund fick under artistnamnet September sitt stora genombrott med låten Satellites46 och albumet In orbit47, 2005. Efter det har hon släppt ytterligare skivor. Många av hennes låtar nådde stor framgång - exempelvis hamnade hon med låten Cry for you48 på topp tio-

46 Satellites, Anoo Bhagavan, Jonas von der Burg och Niklas von der Burg, 2005 47 Petra Marklund (September), In orbit, 2005 48 Cry for you, Anoo Bhagavan, Jonas von der Burg och Niklas von der Burg, 2005

15 listor i över 15 länder. Marklund har turnerat som September i exempelvis Ryssland, USA, Australien, Storbritannien och Kanada, och räknas till en av Sveriges mest framgångsrika musikaliska exporter.49 Innan hennes medverkan i Så mycket bättre var hon enligt artikeln ”Mikrofonkåt” tämligen okänd i Sverige.50 Intervjun handlar om att Marklund efter flera års framgång med sin dansmusik nu är aktuell i Så mycket bättre, där hon med låten Mikrofonkåt51 som hon framfört i programmet innehar förstaplatsen på musiktjänsten iTunes försäljningslista.52 ”Hennes hesa röst och sköna danssteg har gjort henne till programmets mest uppmärksammade.” skriver Harry Amster.53 Vid flera tillfällen har Marklund beskrivits som den som utmärkt sig musikaliskt i programmet, framför allt genom framförandet av Mikrofonkåt.54 I artikeln ”Petra Marklund. Så mycket svartare” beskriver Georg Cederskog framförandet som en ”osannolik lyckträff” och ett ”massivt genombrott”.55 Utöver det handlar artikeln om hur Marklund cirka ett och ett halvt år efter succén i Så mycket bättre är i slutfasen av arbetet med en ny skiva. Samarbetet med Joakim Berg från bandet Kent är centralt i texten. Likaså Marklunds övergång från att ha varit verksam under artistnamnet September då hon ägnat sig åt en viss musikgenre, till att ge ut en skiva i sitt riktiga namn där hon sjunger på svenska istället för engelska som hon tidigare gjort. ”Adjö eurodisco, hej vemod. Petra ’September’ Marklund byter språk och uttryck” lyder inledningen till underrubriken.56 Laleh släppte sitt självbetitlade debutalbum57, 2005, där hon skrev och producerade all musik och spelade alla instrument. I samband med albumet vann Laleh tre grammisar för Årets artist, Årets nykomling och Årets producent.58 Innan hennes medverkan i Så mycket bättre, 2011, gav hon ut ytterligare två skivor, Prinsessor59 och Me and Simon60. Artikeln ”Laleh Pourkarim: ’Jag är både helgon och djävul’” är ett reportage som bland annat handlar om hennes medverkan i Så mycket bättre, där hon liksom Petra Marklund fick mycket uppmärksamhet, bland annat för sina versioner av Tomas Ledins Just nu och Eva Dahlgrens Ängeln i rummet.61 Hur hon framställs i programmet är väsentligt i artikeln, liksom hennes

49 ”Biography”, September (Hämtad 2014-05-07) 50 Amster, ”Mikrofonkåt”, 2010-12-03 51 Mikrofonkåt, Petter Askergren och Thomas Rusiak, 1999 52 Amster, ”Mikrofonkåt”, 2010-12-03 53 Ibid 54 Ibid och Askergren och Rusiak, 1999 55 Cederskog, ”Petra Marklund. Så mycket svartare”, 2012-07-01 56 Ibid 57 Laleh Pourkarim (Laleh), Laleh, 2005 58 ”Laleh Pourkarim Biography”, Lalehs hemsida (Hämtad 2014-05-07) 59 Laleh Pourkarim (Laleh), Prinsessor, 2006 60 Laleh Pourkarim (Laleh), Me and Simon, 2009 61 Just nu, Tomas Ledin, 1980; Ängeln i rummet, Eva Dahlgren, 1989 och Letmark, ”Laleh Pourkarim: ’Jag är både helgon och djävul’”, 2011-12-11

16 roll som musikproducent och hennes uppväxt och familj.62 Anmärkningsvärt är att det i första hand är hennes föräldrars historia som berättas när hennes uppväxt beskrivs. Deras väg till Sverige står i centrum medan Lalehs växande musikintresse och hennes skolgång i Göteborgsförorten Hammarkullen nämns mer som en parentes. Hon beskrivs som medieskygg och mån om ”sin rätt att gå emot strömmen” då hon ”följer sin konstnärliga ’instinkt’”.63 När Laleh beskrivs är det också i förhållande till hennes föräldrar då hennes egenskaper och ”olika sidor” förklaras vara något hon fått från dem. Ämnet familj är något som får stort utrymme även i artikeln om Eva Dahlgren, vilket antyds redan i rubriken ”Eva Dahlgren: ’Familjen är det häftigaste jag har’”.64 I det här fallet är det emellertid inte hennes föräldrar som är i fokus även om de nämns vid något tillfälle, utan det som fokuseras är främst förhållandet med Efva Attling, hur de träffades och deras relation i vilken de beskrivs komplettera varandra.65 Till skillnad från Petra Marklund och Laleh har Eva Dahlgren en längre karriär bakom sig, vilket kan vara en av anledningarna till att hennes framföranden i Så mycket bättre inte fick lika stor uppmärksamhet, då hon i större utsträckning redan var en välkänd och etablerad artist. Artikeln i DN handlar emellertid knappt om hennes musikaliska karriär, utan fokus ligger på andra saker som hennes sommarställe, hennes humor, matlagningsintresset, lägenheten i New York, familjen och bevakning i kändispressen. Till viss del nämns deltagandet i Så mycket bättre, men inte i samband med de låtar hon själv framförde, utan i anknytning till hur hon upplevde programinspelningen, vad hon tyckte om de andra artisterna och hur hon tänkte kring framställningen av henne i programmet.66 Eva Dahlgrens debutalbum Finns det nån som bryr sig om kom 1978.67 Därefter har hon bland annat gett ut skivorna Ett fönster mot gatan, Ung och stolt, och Fria världen 1989.68 Hennes stora genombrott beskrivs i biografin på hennes hemsida ha kommit med albumet En blekt blondins hjärta, som sålde i över 500 000 exemplar och ledde till att hon vann 5 grammisar.69 ”Hon fick ett fullständigt erkännande som en av Sveriges bästa sångerskor, textförfattare och kompositörer av såväl en positiv kritikerkår som av en stor publik.”70

62 Letmark, ”Laleh Pourkarim: ’Jag är både helgon och djävul’”, 2011-12-11 63 Ibid 64 Letmark, ”Eva Dahlgren: ’Familjen är det häftigaste jag har’”, 2011-10-23 65 Ibid 66 Ibid 67 Eva Dahlgren, Finns det någon som bryr sig om, 1978 och ”Musik”, Eva Dahlgrens hemsida, 2014 68 Eva Dahlgren, Ett fönster mot gatan, 1984; Eva Dahlgren, Ung och stolt, 1986 och Eva Dahlgren, Fria världen 1989, 1989 69 Eva Dahlgren, En blekt blondins hjärta, 1991 och ”Biografi”, Eva Dahlgrens hemsida, 2014 70 ”Biografi”, Eva Dahlgrens hemsida, 2014

17

En sak som således skiljer dessa tre artister åt när de medverkar i Så mycket bättre är deras olika utgångspunkter vad gäller karriär. Medan Laleh vid tidpunkten för hennes medverkan hade en drygt fem år lång musikkarriär i Sverige bakom sig, hade Petra Marklund vid sin medverkan en lika lång karriär utanför Sverige. Eva Dahlgren hade däremot vid sin medverkan varit verksam som artist sedan slutet av 70-talet.

Övriga artister - Sylvia Vrethammar, Miss Li och Lill Lindfors I intervjun med Sylvia Vrethammar, ”Sylvia Vrethammar: ’Jag älskar att städa och laga mat’” läggs stort fokus på hennes feminina sida, i synnerhet intresset för städning, matlagning och att ”göra sig söt”.71 Hennes före detta man och hennes nuvarande man får stort utrymme, och några tillbakablickar på hennes karriär diskuteras också.72 Miss Li berättar i intervjun ”Miss Li. ’Jag hade nog hellre fötts in i sextiotalet med jag lever ju nu’” om hennes nya skiva Tangerine dream73, uppväxten i Borlänge, om sin egen musiksmak då framför allt musik från 60- och 70-talet kommer på tal, om sina låttexter som benämns som barnsliga och naiva, samt deltagandet i Så mycket bättre.74 ”Lill Lindfors: Jag förstod inte att texten i min hitlåt var riktad till Jesus.” är rubriken till SvD:s intervju med Lill Lindfors som handlar bland annat om uppmärksamhet, om musikens betydelse, om sångteknik och låttexter.75 Det är med andra ord framför allt musiken som får mest plats. Det nämns även att hon utöver sin musikaliska karriär också arbetat som skådespelerska, men i huvudsak handlar artikeln om hennes musikaliska karriär.

Återkommande teman

Beskrivningar av polariserade egenskaper Något som noterats är tydligt genomgående i materialet är att artisterna beskrivs som dubbelsidiga och paradoxala. I flera delar av artikeln med Laleh framstår hon som blyg, tillbakadragen och känslig. I ingressen till artikeln benämns hon som ”en av Sveriges mest medieskygga artister” som ”vägrar att bli kändis och som benhårt slår vakt om sin rätt att gå emot strömmen”.76 Efter hennes medverkan i Så mycket bättre var hon tvungen att ”ta ledigt för att vila upp sig” och hon säger att hon tror att hon ”sov i två veckor efter det där”.77

71 Letmark, ”Sylvia Vrethammar: ’Jag älskar att städa och laga mat’”, 2012-11-25 72 Ibid 73 Linda Carlsson (Miss Li), Tangerine dream, 2012 74 Cederskog, ”Miss Li. ’Jag hade nog hellre fötts in i sextiotalet men jag lever ju nu’”, 2012-10-14 75 Amster, ”Lill Lindfors: Jag förstod inte att texten i min hitlåt var riktad till Jesus.”, 2013-10-20 76 Letmark, ”Laleh Pourkarim: ’Jag är både helgon och djävul’”, 2011-12-11 77 Ibid

18

Artikelförfattaren skriver att Laleh i Så mycket bättre framstår som känslosam, och frågar om den bilden stämmer överens med verkligheten. Hon kritiseras även för att hon inte pratar tillräckligt mycket i programmet, utan är för ”återhållsam”.78 Samtidigt som Laleh beskrivs som återhållsam och mån om sin integritet beskrivs hon i andra delar av reportaget som målmedveten och självsäker. Exempelvis har hon ”sett till att ha kontroll” sedan hon skrev skivkontrakt med bolaget Warner Music, och innan dess bildat ett eget bolag ”för att kunna bestämma allt själv”.79 ”Det hör till ovanligheterna i branschen och hennes produktionsassistent Gustaf Thörn kallar henne litet retsamt för ’Prince’.”80 ”Jag har inte alltid ord för vad jag ska göra, jag säger bara ’ur min väg!’ […] Det måste ha sett väldigt roligt ut. Jag var bara nitton år och bröt på göteborgska när jag sa: ’Ge mig en budget så ska jag producera själv, för fan!’”81 säger Laleh. ”Den kreativa kombinationen av flummigt sökande, ett mörkt och starkt driv och ett omutligt behov att få det precis som hon vill ha det” beskrivs som faktorer för Lalehs framgång.82 Att beskriva hennes målmedvetenhet på detta sätt kan istället för att betraktas som något positivt, snarare ses som en indikation på ett kontrollbehov och en vilja att bestämma för mycket, då hennes vilja att bestämma kontinuerligt skrivs fram. Således finns det delar i artikeln där Laleh å ena sidan beskrivs som för blyg, känslig och återhållsam, och förväntas ta mer plats. (Förväntningarna om att ta plats är något jag kommer återkomma till längre fram). ”Hur ska Laleh bli folkkär om hon inte säger ett ord”83 var en del av kritiken som riktades mot henne. Å andra sidan beskrivs hennes vilja att bestämma över sin egen musik som något som gör henne lite för krävande, då hon anses ha ett ”omutligt behov att få det precis som hon vill ha det”.84 Frågan är hur hon ska göra för att göra ”rätt” då? Hon tillåts inte vara för blyg och tillbakadragen, men hon får samtidigt inte vara för krävande och bestämd. En uppdelning i polariserade egenskaper är något som beskrivs av Laleh själv - ”Att tolkningarna blev så olika måste bero på min dubbelpersonlighet. Det ryms många personer i mig, både ett helgon och en djävul. Jag har bytt identitet och pass så många gånger i mitt liv så jag kan gott fortsätta med det, säger hon.”85 Placerandet av egenskaper i motsatsförhållande till varandra återkommer också i beskrivningen av hennes föräldrar som beskrivs som olika

78 Ibid 79 Ibid 80 Ibid 81 Ibid 82 Ibid 83 Ibid 84 Ibid 85 Ibid

19 varandra.86 ”Från pappa fick hon det fantasifulla, kreativa och viljan att utmana. Hennes mamma lärde henne mer om att vara självständig och präntade tidigt in i Laleh att hon kunde klara sig själv”.87 Utöver uppdelningen i rollerna blyg och känslig gentemot bestämd och kontrollerande, beskrivs rollen som producent som flummig - ”Samtidigt som hon har fullständig kontroll och sätter sin prägel på allt hon gör i musikväg, svävar hon litet grann runt bland molnen och följer sin konstnärliga ’instinkt’.” 88 Som redan nämnt betraktas ett ”flummigt sökande” som en av Lalehs framgångsfaktorer. Mixproducenten Henrik Edenhed hävdar att det ibland kan ”bli som att vi inte snackar samma språk”, då han ”kan vara ganska rationell när vi mixar medan hon flyger bland molnen.” 89 Beskrivningen av hennes ”konstnärliga instinkt” tenderar signalera ett uttryck för irrationalitet - i synnerhet när det sätts i motsats till mixproducentens beskrivning av sig själv som rationell. I nästa stycke förklaras Lalehs ovilja att göra intervjuer som en del av ett drag som hon har fått av sin pappa, som också har lärt henne att ”inte ställa upp på normer som sätts av andra”.90 ”Om det brusade från någon vattenledning kunde han säga ’lyssna Laleh, det rinner vatten genom kranen, det kan vara musik’”. 91 Då beskrivningen av Lalehs pappa kommer i direkt anslutning till beskrivningen av Laleh som ”flummigt sökande” tydliggörs att skildringen av Laleh görs med hennes föräldrar som utgångspunkt. Detta återkommer vid berättelsen om Lalehs mamma som läste litteraturvetenskap på universitetet i Teheran utan att behärska persiska92, vilket kan ses som en parallell till Lalehs påstådda oförmåga att uttrycka sig i klarspråk. Citatet ”Jag har inte alltid ord för vad jag ska göra, jag säger bara ’ur min väg!’”93 exemplifierar det, liksom Edenheds uttalande om att han och Laleh ”inte snackar samma språk”94. Lalehs mamma beskrivs som en tuff och stark kvinna som tack vare sin styrka läste litteraturvetenskap trots att hon inte kunde språket. I likhet med det kan beskrivningen av Lalehs självständighet tolkas som något som tar sig uttryck utan att hon vet vad hon ska göra, och därför bara säger ”ur min väg!”. Att Lalehs egenskaper förklaras komma från hennes föräldrar gör att beskrivningen av henne som flummig, otydlig och inkapabel till att uttrycka vad hon vill, blir en direkt förlängning av föräldrarna. I och med att vägen till Sverige får så pass stort utrymme i texten, kan beskrivningen av Laleh utifrån Halls resonemang om stereotypisering95 ses som ett

86 Ibid 87 Ibid 88 Ibid 89 Ibid 90 Ibid 91 Ibid 92 Ibid 93 Ibid 94 Ibid 95 Hall, 1997, 229, 257 ff.

20 skillnadsskapande utifrån ursprung. Det tar sig även uttryck i bedömningen av hennes som producent, då hennes musikaliska prestationer avfärdas till förmån för beskrivningen av henne dels som flummig, otydlig och irrationell, dels som alltför bossig och krävande. Lalehs beslut att efter utgivelsen av hennes andra skiva flytta till Skellefteå där hon kunde ”uppleva den västerbottniska naturen” ställs i kontrast mot att hon ”alltid har varit ett storstadsbarn”.96 Benämningen ”barn” kan ses som en förlängning av att hennes föräldrar får representera hennes egenskaper. Ett annat exempel på hur uppdelningen i olika sidor sker går att se i artikeln ”Petra Marklund. Så mycket svartare”.97 Övergången från att ha varit verksam under namnet September till att göra musik i eget namn delar upp henne i en danspop-personlighet och en djupare sida kopplad till den musik som benämns som mörk och personlig.98 Den tidigare genren rubriceras som europop eller dansmusik, en ”beatdriven” musik som enligt Marklund ”görs utifrån en grund som bygger på fler… regler”.99 Hon beskriver skillnaden mellan artisterna September och Petra Marklund, som två olika uttryck och sätt att göra musik.100 I den sida av henne som benämns som mer personlig är valet att sjunga på svenska av stor relevans, och det faktum att kommande album ges ut ”under eget namn och med svenska texter”101 driver handlingen i artikeln framåt. Att sjunga på svenska är något som beskrivs som ärligt och naket - ”det hörs direkt om det inte är på riktigt”102, säger Marklund, vilket kan liknas vid en sekvens i Fame factory som Hillevi Ganetz beskriver i boken Talangfabriken, då en manlig deltagare i programmet ska sjunga en låt och då börjar gråta. Han förklarar senare att han från början skrev låten på engelska, men nu hade skrivit en svensk text till den, och säger: ”Det är lätt att uttrycka klyschor på engelska, det träffar inte på samma sätt”.103 Den huvudsakliga förklaringen att deltagaren börjar gråta blir att texten översatts till svenska, vilket kan tolkas som ett exempel på att det svenska språket upplevs som mer autentiskt och ”äkta”. Samarbetet med Joakim Berg från bandet Kent ges stort utrymme i artikeln. Den typ av musik Berg har arbetat med tidigare ställs i kontrast till Marklunds ”eurodisco”. ”Man måste ju verkligen respektera varandra som artister om det ska fungera att arbeta och vi är ju verkligen från olika världar: ’Kent och så jag, jag som hållit på med min danspop… vad är det

96 Letmark, ”Laleh Pourkarim: ’Jag är både helgon och djävul’”, 2011-12-11 97 Cederskog, ”Petra Marklund. Så mycket svartare”, 2012-07-01 98 Ibid 99 Ibid 100 Ibid 101 Ibid 102 Ibid 103 Ganetz, 2008, 78 f.

21 som han ser i min popvärld?’, liksom.”104 Marklund beskriver Berg som ”fantastisk duktig med texter”.105 Hon får frågan om samarbetet med Berg är ett ”stort nytt steg” för henne, och i svaret säger hon att hennes medverkan i Så mycket bättre påminde henne om ”hur härligt det är att sjunga på svenska”.106 Reportern säger då: ”Det går samtidigt inte att gömma sig på svenska. Att sjunga om att den man älskar ligger ’med någon annan tjej’ - som du gör på den här skivan - är något alldeles annat än ’you know I can’t get over you and I don’t know why - no matter how I try’, som i din låt ’Can’t get over’”.107 Även i detta fall blir det tydligt hur det svenska språket tillskrivs en äkthet, vilket också handlar om att vi befinner oss i en svensk kontext. Hade Marklund satsat på att ge ut svenska låtar utanför Sverige hade texterna med stor sannolikhet inte kopplats till samma idéer om äkthet och autenticitet. Ganetz tar i boken Hennes röster bland annat upp pop- och rocktexters olika funktion - hon hävdar att textcentrerade artister som exempelvis Leonard Cohen, Bob Dylan och Joni Mitchell tillskrivs hög status i förhållande till ”mer mainstrem-orienterade poptexter”.108 Som exempel nämns mottagandet av Madonna där ”värderingar som kopplas till högt och lågt avspeglas i uppdelningen av å ena sidan ’rock’ som ses som mer autentisk och därmed ’bra’ och å andra sidan ’pop’ som ses som inautentisk och därmed ’dålig’.”109 I en studie om hur musikkritiker har skrivit om Madonna har avståndstagandet ofta präglats av en värdehierarki där konst (med andra ord ”autentisk rock”) värderas högst och ”masskultur” (med andra ord ”feminiserad, industrialiserad pop”) värderas lägst. 110 Utifrån Ganetz resonemang kan Marklunds samarbete med Berg som tidigare sysslat med musik som benämns som digitaliserad indierock, betraktas som ett sätt att uppnå autenticitet och samtidigt bryta med den popmusik som kan betraktas som kommersiell och som därmed tillskrivits låg status. Både bytet av genre och ökat fokus på texterna blir således faktorer som höjer Marklunds status i den värdehierarki Ganetz beskriver. Att samarbetet är med en man - som dessutom redan är känd för sina texter och musik i en genre som kan räknas till autentisk rock, vilket anses statusfyllt i denna värdehierarki - blir ytterligare en faktor för hur Marklund genom den nya skivan tillskrivs högre status än tidigare, då hennes tidigare musik kan kategoriseras inom den masskultur som kopplas till en ”feminiserad” pop.

104 Cederskog, ”Petra Marklund. Så mycket svartare”, 2012-07-01 105 Ibid 106 Ibid 107 Can’t get over, Anoo Bhagavan, Jonas von der Burg och Niklas von der Burg, 2007 och Cederskog, ”Petra Marklund. Så mycket svartare”, 2012-07-01 108 Ganetz, 1997, 76 109 Ibid, 76 110 Ibid, 76

22

Att vissa genrer tillskrivs högre status återkommer i intervjuerna med Miss Li och Lill Lindfors. I artikeln om den sistnämna artisten står det: ”Schlagerstämpeln gjorde att många musikkritiker avfärdade Lill Lindfors men allt detta förändrades när hon 1967 släppte albumet ’Du är den ende’. Hon hyllades och togs in i kritikervärmen.”111 Miss Lis musiksmak är något som poängteras, eventuellt för att den inte anses överensstämma med bilden av ”feminiserad, industrialiserad pop”112 som ofta förknippas med (unga) kvinnliga artister. Hon säger att hon inte vill göra ”trendig” musik ”utan mer något som… kommer från hjärtat” och berättar att hon mestadels lyssnar på 1960- och 1970-talsmusik, vilket påpekas bland annat genom frågan varför hon ”som nyss fyllde 30 […] tycker att de bästa skivorna gjordes för över fyrtio år sedan”.113 Hennes egen musik är influerad av ”blues-, jazz-, kabaret-, och folkmusik”, samtidigt som hon skriver texter där hon vill ”hitta tillbaka till det barnsliga, naiva”114 - ”Texten till låten ’Golden retriever’ skulle kunna vara en dagboksanteckning från en tolvåring som drömmer om en snäll vovve som både vän och värn mot världen”.115 Att hon å ena sidan beskrivs ha en vuxen musiksmak, men å andra sidan skriver ”barnsliga” texter kan i viss mån betraktas som en polariserande beskrivning. Det är emellertid inte lika tydligt som i uppdelningen av Petra Marklunds eurodisco-personlighet och hennes mörka och personliga sida, där två olika genrer sätts i kontrast till varandra. Polariseringen handlar i Miss Lis fall om att musiken och texterna sätts i kontrast till varandra. Detta kopplas till hennes personlighet då hon i samband med att hon pratar om att hon ”hellre fötts in i sextiotalseran” säger att hon blir stressad av sociala medier, medan hon när hon sedan pratar om sina texter säger att hon ”vill ha en ung inställning till livet”.116 Företeelsen av polariserande beskrivningar återkommer i artikeln om Eva Dahlgren, som inleds med: ”Exhibitionist med garden uppe. Hetsigt New Yorkmyller och stillsamt skärgårdsliv. Paradoxerna i artistens Eva Dahlgrens liv är många.”117 Inledande beskrivs hon som en ”rockstjärna även utanför scenen med sin blonderade kalufs och svarta kläder”, och en person som ofta blir igenkänd.118 Artikelförfattaren Peter Letmark skriver att hon är ”ett av kändispressens hetaste byten”.119 Intervjun är gjord vid Dahlgrens sommarställe och tar till stor del upp vad hon ägnar sig åt när hon är där. Samtidigt som hon låter DN följa med till

111 Lill Lindfors, Du är den ende, 1967 och Amster, ”Lill Lindfors: Jag förstod inte att texten i min hitlåt var riktad till Jesus.”, 2013-10-20 112 Ganetz, 1997, 76 113 Cederskog, ”Miss Li. ’Jag hade nog hellre fötts in i sextiotalet men jag lever ju nu’”, 2012-10-14 114 Ibid 115 Golden retriever, Linda Carlsson och Sonny Boy Gustafsson, 2012 och Cederskog, ”Miss Li. ’Jag hade nog hellre fötts in i sextiotalet men jag lever ju nu’”, 2012-10-14 116 Ibid 117 Letmark, ”Eva Dahlgren: ’Familjen är det häftigaste jag har’”, 2011-10-23 118 Ibid 119 Ibid

23 sommarstället beskrivs hon jobba ”stenhårt för att behålla sin integritet och privata sfär”120, och ett av villkoren för intervjun är att inga beskrivningar görs av hur sommarstället ser ut.121 ”Snabba båtar och bilar, kläderna och attityden - det är mycket rock’n’roll över Eva Dahlgren. Samtidigt är det lika mycket av hennes andra, mer stillsamma sida.”122 Hon har nyligen köpt en lägenhet i New York, och beskriver sig själv som ”väldigt mycket norrlänning” när hon är där.123 ”Men när jag hälsar på min pappa i Umeå är jag mera en New York-bo än en norrlänning”. 124 Sedan hon släppte skivan För väntan 125 1981 beskrivs publiken ha sammankopplat låtarna med ”ett stort mått av allvar” medan hennes närmaste vänner emellertid beskriver henne som ”vansinnigt humoristisk”.126 ”Vemod, allvar och massor av humor. New York-bo och norrlänning. Stora spelningar, tv-program och lantliv. Evas dubbla, och ibland motsägelsefulla sidor, gör att hon kan vara svår att greppa.”127 Dahlgren säger att hon är förundrad över sin ”exhibitionistiska sida och tycker att den rimmar illa med resten av mig. Men jag skulle inte vilja vara utan den. Den kräver en scen dock. I det privata får den nästan aldrig tala, säger Eva själv om dubbelheten”.128 Utöver att Dahlgren själv beskrivs i paradoxer, görs även en polarisering av egenskaper i förhållande till hennes fru Efva Attling. ”Båda hävdar med emfas att de berikar varandra, att de är ’the perfect match’. De beskriver sig själva som ’Ferrarin’ (Efva) och ’gräsklipparen’ (Eva) för att den ena är snabb och den andra långsam. Eva har lärt ’Ferrarin’ att växla ned till tvåan och Efva har lärt gräsklipparen att köra på sexan”. 129 I Judith Butlers performativitetsteori benämns den heterosexuella matrisen, det vill säga idéer om att kropp, beteende och begär bör stämma överens.130 Till exempel bör en biologisk kvinna för att bli begriplig uppträda i enlighet med normerna för femininitet samtidigt som hon begär en biologisk man med ett beteende som faller inom ramen för maskulinitet. Positionerna man och kvinna förväntas inte bara begära varandra, utan de sätts också i motsats till varandra. Eva Dahlgren och Efva Attlings relation blir således begriplig genom att de beskrivs komplettera varandra, vilket kan kopplas till den heterosexuella matrisen. Därtill poängteras att Dahlgren inte gör avkall på sin femininitet, då hon när hon pratar om att bära skor med hög klack säger: ”Samtidigt sitter det mycket i mig själv hur en kvinna ska vara. Vi ska i och för sig vara

120 Ibid 121 Ibid 122 Ibid 123 Ibid 124 Ibid 125 Eva Dahlgren, För väntan, 1981 126 Letmark, ”Eva Dahlgren: ’Familjen är det häftigaste jag har’”, 2011-10-23 127 Ibid 128 Ibid 129 Ibid 130 Butler, 2007

24 långa, men inte för långa, säger hon och skrattar”131, som för att betona att hon är som ”vilken kvinna som helst”. Hennes matlagningsintresse förklaras också vara något som grundlagts ”när hon som barn satt hemma i köket […] medan hennes mamma gjorde i ordning middagen”.132 Dahlgren var 32 år när hon träffade Attling, och ”hade kommit till en fas i livet när jag ville ha familj och barn”.133 Vid den tidpunkten hade Attling två barn sedan tidigare, och Dahlgren uttrycker att det var en ”otroligt bra tajming”, då hon hade tröttnat på sitt jobb.134 Ytterligare ett exempel på hur heterosexualitet blir utgångspunkten visar sig i följande citat: ”Det underlättade att Efva var så generös med mammarollen. Eva Dahlgren fick komma in direkt och dela på föräldraskapet och hon hade ingenting emot att bli matmor i familjen”.135 ”Mammarollen” betraktas således vara något Attling delar med sig av. Utifrån en heteronormativ kontext kan det bara finnas en mamma, vilket benämns som en roll de delar på, istället för att utgångspunkten skulle vara att båda kan vara mammor utan att ”mammarollen” behöver delas. Ytterligare ett tydligt exempel på hur egenskaper kontrasteras går att se i intervjun med Sylvia Vrethammar, där hon framställs som ”ovanligt vanlig och glamourös på en gång”.136 Hon beskrivs som en artist som ”personifierar en glamourös artiststil” medan hon i nästa stycke beskriver sig själv som ”Sylvia från Uddevalla som lever ett helt vanligt liv där jag tvättar, städar och lagar mat”.137 I nästa stycke beskriver reportern hur han följer med Vrethammar till varuhuset NK där de dricker ”ett glas eftermiddagsbubbel” i varuhusets champagnebar. Senare i intervjun får hon frågorna: ”Hur skulle du beskriva den ’vanliga’ Sylvia?”, ”Har du alltid haft de här olika sidorna?” och ”Så vem kom först, champagne-Sylvia eller den här mer vardagliga Sylvia?”.138 Kvinnlig är ett annat ord som beskriver henne, då hennes frisör säger att hon ”vågar vara kvinna” och är ”glamourös på det där internationella viset”.139 Att vara glamourös tycks således vara något som kopplas ihop med femininitet. I och med intresset för städning och matlagning tar hon sig dessutom an sysslor som socialt betraktas som något som utförs av kvinnor. Att beskriva Vrethammar utefter dessa kontraster kan således antas vara en del av den process i vilken hon görs till kvinna. Varför skildras då Petra Marklund, Laleh, Eva Dahlgren, Miss Li och Sylvia Vrethammar som de gör? Att beskriva artisterna med polariserade egenskaper kan tolkas som

131 Letmark, ”Eva Dahlgren: ’Familjen är det häftigaste jag har’”, 2011-10-23 132 Ibid 133 Ibid 134 Ibid 135 Ibid 136 Letmark, ”Sylvia Vrethammar: ’Jag älskar att städa och laga mat’”, 2012-11-25 137 Ibid 138 Ibid 139 Ibid

25 ett försök att skildra dem som djupa och mångfacetterade - istället för att artisten ifråga reduceras till ett personlighetsdrag kan beskrivningarna ses som ett försök att påvisa en komplexitet. Något som kan vara problematiskt är att artisterna istället för att beskrivas enligt ett karaktärsdrag beskrivs enligt två karaktärsdrag som motsätter varandra. Enligt Hall handlar ett stereotypiserande skrivsätt bland annat om att tillskriva någon polariserade egenskaper som delas upp som positiva eller negativa - ofta enligt båda sätt på samma gång.140 Då stereotypiserande kan ske utifrån kategoriseringar baserat på exempelvis kön, etnicitet, klass, funktion och sexualitet141, kan polariserandet av egenskaper ses som ett skillnadsskapande utifrån att artisterna läses som kvinnor, där ursprung och sexualitet i Lalehs respektive Eva Dahlgrens fall blir ytterligare faktorer som påverkar skillnadsskapandet. Det är tydligt att dessa faktorer är avgörande för hur polariseringen av egenskaper sker, då representationen av Laleh präglas av hennes föräldrars bakgrund och Eva Dahlgrens egenskaper polariseras utifrån henne själv men också i förhållande till den kvinna hon har en relation med. Hur resterande artister skildras som paradoxala sker snarare utifrån deras musik eller hur de uttrycker femininitet. I Petra Marklunds fall handlar det om en värdehierarki gällande genrer då hennes tidigare musik kategoriseras inom en genre som kopplas till femininitet och hennes senare musik inom en genre som kopplas till maskulinitet. Miss Lis musik kopplas till äldre genrer och tas upp i samband med att hon hade föredragit att leva på 60-talet, vilket kan te sig motsägelsefullt i förhållande till hennes barnsliga texter som nämns i samband med att hon vill ha en ung inställning till livet. När det gäller Sylvia Vrethammar blir de egenskaper som sätts i kontrast till varandra en del i den femininitetskonstruktion som underlättar förståelsen av henne som kvinna. Även om de polariserade beskrivningarna av artisterna vid första anblick inte är starkt uppdelade i ”bra” och ”dåliga” egenskaper är dessa beskrivningar något som motverkar läsarens tolkning av artisterna som mångfacetterade, komplexa och djupa. Att exempelvis Sylvia Vrethammar beskrivs som både ”glamourös” och ”vardaglig” hindrar läsaren från att se henne utifrån fler egenskaper än endast dessa två, medan Laleh beskrivs enligt två egenskaper som sätts i motsats till varandra, och där båda egenskaperna beskrivs negativt. Företeelsen att tillskriva artisterna polariserade egenskaper förekommer således för alla artister utom Lill Lindfors - varför det ser ut så är intressant att diskutera. Lill Lindfors läses till exempel som vit, heterosexuell och i enlighet med en femininitetskonstruktion som inte beskrivs som överdriven. Då Sylvia Vrethammar som är i ungefär samma ålder tycks tolkas

140 Hall, 1997, 229 141 Ibid, 225

26 som överdrivet mån om sitt yttre påpekas detta, samtidigt som egenskaper som talar om hennes andra sidor tycks vara nödvändiga att poängtera. Men då Lill Lindfors inte beskrivs som överdrivet ytlig är det inte heller något som behöver sättas i kontrast till en mer ”vardaglig” sida. Det faktum att Lindfors inte beskrivs i paradoxer kan kort sagt handla om att hon är en välkänd, etablerad artist, samtidigt som hon betraktas som vit, heterosexuell och feminin i en tillräcklig men inte överdriven utsträckning.

Står inför större utmaningar Petra Marklund och Laleh hyllades båda för sina tolkningar av de andra artisternas låtar. I artikeln ”Petra Marklund. Så mycket svartare” beskriver Georg Cederskog mottagandet av Marklunds version av rapparen Petters låt Mikrofonkåt142:

Sexton sekunder in i hennes version av ’Mikrofonkåt’ markerar Petter […] takten med en knuten näve i luften. Lill-Babs sitter intill med öppen mun. Christer Sandelin lyfter snart armarna rakt upp i en hyllning. Tio sekunder senare ler Petter som ett lyckliggjort barn. […] Allt sitter. Allt går ’igenom rutan’ som bildproducenter plägar säga. Det är ett massivt genombrott, och en miljon fyrahundrafjorton tusen svenskar framför sina plattskärmar har just bevittnat det.143

Peter Letmark skriver i reportaget ”Laleh Pourkarim: ’Jag är både helgon och djävul’” om hur Laleh i första avsnittet ”slog tittarna med häpnad” genom sin version av Tomas Ledins låt Just nu144. Letmark skriver:

Det bloggades och twittrades lyriskt och en majoritet tyckte att Lalehs version var programmets höjdpunkt. Hennes coverversioner intog snart både första- och andraplatsen på nedladdningstjänsten Itunes svenska topplista. Och så har det fortsatt, Lalehs tolkningar har blivit mittpunkten i varje program.145

Både Lalehs och Petra Marklunds musikaliska framföranden mottogs och uppmärksammades på ett positivt sätt. Marklunds version av Mikrofonkåt 146 beskrivs som ett ”massivt genombrott”147 och Lalehs tolkning av Just nu148 var ”programmets höjdpunkt” följt av att

142 Askergren och Rusiak, 1999 143 Ibid och Cederskog, ”Petra Marklund. Så mycket svartare”, 2012-07-01 144 Ledin, 1980 145 Letmark, ”Laleh Pourkarim: ’Jag är både helgon och djävul’”, 2011-12-11 146 Askergren och Rusiak, 1999 147 Cederskog, ”Petra Marklund. Så mycket svartare”, 2012-07-01 148 Ledin, 1980

27 resten av hennes framföranden blev ”mittpunkten i varje program”149. Emellertid är en av de saker som är gemensamt för båda dessa artiklar att artisternas musikaliska insatser i programmet inte anses tillräckliga. I reportaget om Petra Marklund ”står hon inför långt större utmaningar”, då ”Allmusic.com:s kritiker Ross Hoffman efterfrågar ett större egensinne och den ’tydliga personlighet’ som till exempel Robyn har - kan Marklund leverera det?”150 Frågan ställs huruvida Petra Marklund kan ”bli en artist som nämns med samma respekt som Lisa Nilsson”.151 I reportaget om Laleh skriver Letmark om programmets framställning av Laleh som känslosam. ”Till exempel gråter hon när det är E-Types dag och han låter de andra artisterna prova på att klippa får. Det tittarna inte får se är att de ’plågar det stackars fåret i säkert en timme’, enligt Laleh”.152 I intervjun får Laleh frågan: ”Är du verkligen så känslig som du verkar?”153 Ganetz skriver i Talangfabriken om hur starka känslouttryck av tittare och producenter värderas olika beroende på vilket kön en person som gråter har - Ganetz hävdar att mäns gråt i vår kultur tolkas som att de vågar visa ”äkta känslor” vilket läses som ett tecken på styrka.154 ”Killarna premieras då de brister i gråt (visar äkta känslor), medan tjejerna kritiseras (är svaga, måste ta för sig mer)” skriver Ganetz.155 Med bakgrund av Ganetz resonemang betraktas Laleh som svag när hon gråter, istället för att hennes tårar skulle likställas med styrka. Det som ses som svaghet hänger ihop med en oförmåga att ”ta för sig”, som Ganetz beskriver. Längre fram i reportaget skriver artikelförfattaren att ”frustrationen växt bland dem som velat se och höra mer av Laleh”, och förklarar att många på mikrobloggsajten Twitter som tidigare nämnt ”beklagat sig över hennes återhållsamma stil”.156 Som exempel citeras Ebba von Sydow som skrev: ”Hur ska Laleh bli folkkär om hon inte säger ett ord”, samt Adam Alsing som skrev: ”Trodde hon skulle säga något nyss när hon öppnade munnen men hon skulle bara stoppa in mer mat”.157 Detta kan ses utifrån Björcks avhandling Claiming space, där hon konstaterar att begreppet ”ta plats” frekvent förekommer i medierapportering och offentliga diskussioner om unga tjejer som kommer in i sammanhang som yrkes- och intressemässigt traditionellt dominerats av män.158 Situationen exemplifierar det då män utgör en majoritet i musikbranschen, vilket också tar sig uttryck i programmet.

149 Letmark, ”Laleh Pourkarim: ’Jag är både helgon och djävul’”, 2011-12-11 150 Cederskog, ”Petra Marklund. Så mycket svartare”, 2012-07-01 151 Ibid 152 Letmark, ”Laleh Pourkarim: ’Jag är både helgon och djävul’”, 2011-12-11 153 Ibid 154 Ganetz, 2008, 82 155 Ibid, 82 156 Letmark, ”Laleh Pourkarim: ’Jag är både helgon och djävul’”, 2011-12-11 157 Ibid 158 Björck, 2011, 190

28

Utifrån dessa skildringar av Laleh och Petra Marklund går det att konstatera att det inte räcker att göra bra ifrån sig musikaliskt - när de hyllas för sin musikaliska talang söks det efter andra saker att göra sig missnöjd över, som i det här fallet Lalehs känslighet och blygsel samt Petra Marklunds avsaknad av en ”tydlig personlighet”. Unga kvinnliga artister som utmärkt sig i programmet och blivit hyllade på ett musikaliskt plan förväntas således leva upp till ytterligare kvaliteter utöver det musikaliska. Detta kan ses som ett konkret sätt att osynliggöra en musikalisk prestation, genom att direkt vända fokus från prestationen och istället fokusera på ”långt större utmaningar”. Kanske hänger ifrågasättandet av Laleh och Petra Marklund ihop med att de båda beskrivs som förvånande bra - Petra Marklunds tolkning av Mikrofonkåt är ”en osannolik lyckträff” och Laleh ”slog tittarna med häpnad”.159 Det framställs som att ingen tycktes ha anat att de skulle vara så skickliga, utifrån vilket kritiken kan betraktas som ett sätt att kompensera för de hyllningar deras musikaliska prestationer möttes av. Hur ser då beskrivningen av Eva Dahlgrens framföranden ut? Till skillnad från Laleh och Petra Marklund blir hennes musikaliska insats i Så mycket bättre knappt nämnd - kanske för att hon som etablerad artist inte överraskar publiken på samma sätt, då hon har en längre musikkarriär bakom sig. Istället står det att hon blev ”glatt överraskad av att de andra gjort så genomarbetade tolkningar av hennes låtar”.160 Hennes musik omnämns i liten utsträckning även bortsett från programmet. I artikelns första stycke står det att hon några år tidigare skrev låten En korv på huvudet161 om att alltid bli igenkänd på stan, om vilket hon säger: ”Men herregud, jag har levt med det så länge att jag inte tänker på det längre. Fast om jag ska gå på fest och vet att jag ska stå och mingla med folk som jag inte känner tänker jag mig verkligen för innan jag sätter på mig klackar. Annars vet jag att folk kommer att peka: ’Titta där står Eva Dahlgren, se vad lång hon är’”.162 När hennes skiva För väntan163 som gjorde att publiken ”förknippat hennes låtar med ett stort mått av allvar” nämns, leder diskussionen direkt in på att hennes vänner snarare beskriver henne som ”vansinnigt humoristiskt”, varefter en beskrivning av hennes humor följer.164 I de fall hennes musik tas upp vänds diskussionen således till att handla om något annat, som i dessa exempel hennes humor eller hur det är att

159 Askergren och Rusiak, 1999; Cederskog, ”Petra Marklund. Så mycket svartare”, 2012-07-01 och Letmark, ”Laleh Pourkarim: ’Jag är både helgon och djävul’”, 2011-12-11 160 Letmark, ”Eva Dahlgren: ’Familjen är det häftigaste jag har’”, 2011-10-23 161 Låten artikelförfattaren syftar på heter Rik och ökänd (Eva Dahlgren, 1999). Låten innehåller frasen ”Jag har en korv mitt upp på huvudet”. 162 Letmark, ”Eva Dahlgren: ’Familjen är det häftigaste jag har’”, 2011-10-23 163 Dahlgren, 1981 164 Letmark, ”Eva Dahlgren: ’Familjen är det häftigaste jag har’”, 2011-10-23

29 bli igenkänd. Tydligast blir det när skivan En blekt blondins hjärta165 som benämns som Dahlgrens stora genombrott som blev en jättesuccé, beskrivs efterföljas av en ”ohanterlig” framgång och en turné varefter Dahlgren bestämde sig för att ”bryta med rockstjärnelivet”166; ”Hela livet hade jag drömt om en sådan här framgång. Men verkligheten var inte lika härlig. Jag hade bara arbetat och turnerat. Jag var 32 år och hade kommit till en fas i livet när jag ville ha familj och barn.”167 Därefter handlar majoriteten av artikeln om familjen, med fokus på relationen med Efva Attling, föräldraskapet samt bevakningen i kändispressen. Succén med skivan nämns visserligen, men fokus hamnar inte där, utan på hur det gick för Dahlgren och hennes familj. ”Eva som alltid varit mån om sitt privatliv, gick från att vara artist och musiker till att bli en ’kändis’”168, skriver artikelförfattaren, vilket syns inte minst i denna artikel då musiken kommer i skymundan till förmån för andra personliga frågor. I stället för att Dahlgrens artisteri förminskas på det sätt som Lalehs och Petra Marklunds görs, osynliggörs hennes musikaliska karriär i och med att den knappt får något utrymme i artikeln om henne. Den ”större utmaningen” hon stod inför blev istället familjen. Utifrån artiklarna förekommer följaktligen ett osynliggörande av artisternas musikaliska prestationer. Denna process ser emellertid olika ut - antingen görs det som i Lalehs och Petra Marklunds fall genom att hävda att de måste bli bättre på olika sätt för att bli fulländade som artister; att de gör bra musik räcker inte. Det andra sättet är som i Eva Dahlgrens fall, att knappt omnämna den musikaliska karriär hon haft, och i de fall den nämns leda diskussionen in på ett mer personligt ämne och låta det ämnet ta större utrymme än musiken.

Vilka tillskrivs drivande roller? Vem ges utrymme att uttala sig? Så här långt går det att konstatera att representationen av kvinnliga musiker präglas av beskrivningar i paradoxer samt ett osynliggörande av musikaliska prestationer som tar sig uttryck på olika vis. Det jag nu kommer att vända blicken mot är vilka som ges utrymme att uttrycka sig i artiklarna. Vad talar artisterna om och vad talar deras kollegor om? Vilka personer beskrivs som drivande för artisternas karriärer? Detta är frågor som jag har snuddat vid tidigare. Ett exempel är artikeln om Laleh där hennes mixproducent Henrik Edenhed uttrycker sig om deras musikaliska samarbete, då han säger att han själv är rationell medan Laleh kan ”beskriva saker med bilder” och ”flyger bland molnen”.169 Även om hans uttalande kan betraktas som ett sätt att nedvärdera Lalehs roll som producent, är det ändock hon som

165 Dahlgren, 1991 166 Letmark, ”Eva Dahlgren: ’Familjen är det häftigaste jag har’”, 2011-10-23 167 Ibid 168 Ibid 169 Letmark, ”Laleh Pourkarim: ’Jag är både helgon och djävul’”, 2011-12-11

30 beskrivs som drivande i det musikaliska arbetet. ”När vi kommer ner i studion för att se henne göra slutarbetet med den nya plattan märker vi ganska snart att det är Laleh som håller i spakarna på mixerbordet. Trots att hon har mixproducenten Henrik Edenhed på plats.”170 Trots det faktum att Laleh beskrivs som drivande, görs en antydan att det inte vore självklart att det i första hand är hon som producerar - hon håller i spakarna trots att mixproducenten är där. Edenheds uttalande kommer i direkt anslutning till konstaterandet att det är Laleh som håller i spakarna på mixerbordet, vilket kan få det att framstå som att han är kritisk till hur Laleh arbetar med musiken. Det är också uppseendeväckande att det är han och inte Laleh själv, som citeras angående hennes musik. När Laleh pratar om sin musik handlar det inte om produktionen, utan om hur det gick till när hon fick skivkontrakt. I det sammanhanget är att hon vill ”bestämma allt själv” något som påpekas av hennes produktionsassistent Gustaf Thörn, som tidigare nämnt. Att hon hade bildat ett eget bolag innan hon ”gick upp på skivjättens kontor” anses också höra till ”ovanligheterna i branschen”.171 I de fall Laleh citeras kring sin medverkan i Så mycket bättre handlar en liten del om hur hon resonerade när hon skulle ta sig an de andra artisternas låtar. Emellertid pratar hon mestadels om att programinspelningen var ansträngande, om framställningen av henne som känslig och blyg samt om uppmärksamheten kring programmet.172 Även om Laleh i stor utsträckning beskrivs i förhållande till sina föräldrar, är musikintresset ingenting som förklaras komma från dem. Lalehs pappa benämns visserligen som fantasifull och kreativ, och hans bortgång förklaras också vara en orsak till den ”mörka klangbotten” som präglar Lalehs låtar.173 Men i stor utsträckning är det Laleh själv som beskrivs som drivande, då hon på högstadiet till exempel ”lånade hem instrument och började skriva egna låtar. Ganska snart bildade hon olika band.”174 Musiklärarna på högstadieskolan uppmuntrade Laleh till att börja i musikklass175, vilket också kan ses som något som drev hennes musicerande framåt. Emellertid beskrivs Lalehs drivkraft med en underton av osäkerhet. Ett exempel är när en musiktävling arrangerades på skolan och Laleh blev tillfrågad att sjunga en låt som en annan tjej hade skrivit, och Laleh ”gick bara upp och sjöng den utan att veta hur man ens höll i en mikrofon”.176 När hon skulle ge ut sin debutskiva ”spelade hon ett högt spel med sig själv som insats” då hon sagt att hon skulle producera skivan på egen hand, vilket benämns som ”en risk de tog” (det vill säga skivbolaget), och

170 Ibid 171 Ibid 172 Ibid 173 Ibid 174 Ibid 175 Ibid 176 Ibid

31

Laleh var själv ”osäker på om hon skulle klara det”.177 Hon säger även att hon hade panikångest och depression, och ”pantsatte hela mitt liv för det här”.178 Att hon pantsatte sitt liv för arbetet med musiken kan ses som en antydan att musiken inte var hennes liv, utan att hon tvingades lägga sitt riktiga liv åt sidan för att ägna sig åt musik. Å ena sidan beskrivs Laleh som drivande och självständig i sitt musikaliska arbete. Å andra sidan beskrivs hon vid flera tillfällen som osäker. Det är inte hon som uttalar sig om sitt producerande, utan det är hennes mixproducent, där Lalehs drivande roll är något som påpekas, vilket även görs av produktionsassistenten. Utifrån det faktum att Laleh är producent och alltsedan sin debutskiva har producerat sin musik på egen hand kan det tyckas uppseendeväckande att Lalehs drivande roll som producent tycks vara något som bör poängteras. Att det är hon som håller i spakarna på mixerbordet borde således vara något som inte bör nämnas, utan betraktas som en självklarhet. I artikeln med Petra Marklund får samarbetet med Joakim Berg stort utrymme. Artikeln inleds med att berätta om succén i Så mycket bättre, varefter musikkritikern Ross Hoffman citeras med att efterfråga en tydligare personlighet.179 Därefter inleds diskussionen kring den kommande skivan. De producenter Marklund samarbetar med, samt några av deras tidigare samarbetspartners nämns. ”I hennes team finns Joakim Berg, Daniel Ledinsky - svensk producent på Atlantic Records i New York […] och Saska Becker, producent/låtskrivare åt Ken, Albin Gromer, Petter […]”180 Ledinsky berättar sedan hur de har skrivit låtarna och hur de resonerat när de valt ut låtar till skivan. ”Joakim Berg har jobbat i studion på Dalagatan, men också intensivskrivit ihop med Ledinsky […] Från början skrev vi parallellt ihop med Petra, men efter New York så har vi gjort alltihop tillsammans. Jocke spelar till exempel gitarr på flera låtar”.181 När Marklund citeras i nästa stycke berättar hon om samarbetet med Berg och säger: ”Han kan sitta med gitarren och säga ’men gud, det här ackordet är såå snyggt till den här melodin, vi måste gå från ett C7 till ett Cmaj’. Och han är ju, som alla vet, fantastiskt duktig med texter”.182 Hon säger att hon känner sig ”’jättehedrad’, men också lätt nervös. Osäker på personkemin”.183 Hon säger att de har arbetat ”så tajt allihop med både musiken och texterna” och att ”Jockes texter ligger väldigt nära mina egna upplevelser”.184 Längre fram beskriver producenten Saska Becker skivans ”sound” som ”souligt, poppigt och

177 Ibid 178 Ibid 179 Cederskog, ”Petra Marklund. Så mycket svartare”, 2012-07-01 180 Ibid 181 Ibid 182 Ibid 183 Ibid 184 Ibid

32 lite hiphop - som jag jobbat mycket med tidigare” och berättar att låtarna ofta arbetats fram utifrån enkla ackordföljder.185 Marklund blir tillfrågad vad hon är bäst respektive sämst på, och svarar att hennes starkaste sida är att hon har många idéer och kan se helheter, och att hennes sämsta sida är hennes nervositet.186 Hon pratar också mycket om skillnaden mellan Petra Marklund och September och om stämningen på skivan och vad låtarna handlar om.187 Det är således tydligt att när Marklund citeras angående hennes musik handlar det mestadels om Joakim Berg, hur han arbetar musikaliskt samt hur hennes tidigare musik skiljer sig från hans musik och den musik de nu gör tillsammans. Det Ledinsky och Becker citeras med handlar snarare om hur de arbetar med musiken produktionsmässigt. Liksom i artikeln med Laleh är det inte Marklund som ges utrymme att uttala sig om produktionen, utan det är hennes manliga samarbetspartners. Som tidigare nämnt beskriver Ganetz genusslentrianer som ett upprepande av ett oreflekterat sätt att skildra handlingar av män och kvinnor på ett ojämlikt sätt. Detta, menar hon, tar sig bland annat uttryck i de manliga respektive kvinnliga Fame factory-deltagarnas roller när det gäller musikproduktion.188 Hon skriver att män framställs ”som det kön som bemästrar teknik medan kvinnor gör något annat - pratar, läser damtidningar eller sover. Samma sak gäller framställningarna av vilket kön som spelar musikinstrument över huvudtaget”. 189 Att Marklund i tämligen liten utsträckning ges utrymme att prata om produktionen eller ”soundet”, medan hennes manliga kollegor gör det, kan följaktligen tolkas i enlighet med de genusslentrianer som gör att mäns producerande framstår som en självklarhet. Temat osäkerhet återkommer även i denna artikel. Marklund benämns som osäker på personkemin med Berg och hävdar att hennes svagaste sida är hennes nervositet.190 I artikeln ”Mikrofonkåt” inleds brödtexten med meningen: ”Petra Marklund var inte alls säker på att hon skulle tacka ja när hon fick förfrågan om att ställa upp i ett program där hon skulle tolka andra artisters låtar.” Hon säger att hon var yngre än de andra artisterna och citeras med orden: ”Jag var det lilla ufot i gänget”.191 Marklund berättar att hennes mamma deltagit i dåvarande Jugoslaviens melodifestival och spelat in ”Beatlesinspirerade” skivor, vilket skulle kunna göra att hon läses som en avgörande roll för Marklunds musicerande. Emellertid försvinner lite av den känslan då det

185 Ibid 186 Ibid 187 Ibid 188 Ganetz, 2008, 84 189 Ibid, 84 190 Cederskog, ”Petra Marklund. Så mycket svartare”, 2012-07-01 191 Amster, ”Mikrofonkåt”, 2010-12-03

33 framgår att hennes mormor inte ansåg ”att det var ett bra jobb för en liten flicka”.192 Ändock beskrivs Marklund som säker vad gäller beslutet att satsa på musik - däremot är det inte hon som beskrivs som avgörande för att detta skulle bli verklighet. ”Hon pluggade sång på Södra Latin och var med i ett rockband, där även Olle Hedberg från Idol var med. Till sist träffade Petra Marklund producenten Jonas von der Burg och det klickade musikaliskt. 2003 kom första hitten La la la (Never give it up).”193 Detta ger intrycket av att det är producenten som är den bidragande orsaken till Marklunds musikaliska genombrott. Det Marklund citeras med i resten av artikeln handlar om hur det kändes att kyssa ”en snygg modell” i hennes musikvideo där hon ”spelar medvetslös”, hur det var att åka ”stora flashiga limousiner” för att fira hennes ingång på den amerikanska Billboardlistan samt hur det var att träffa fotbollsspelaren David Beckham under hennes turné.194 I denna situation tycks det inte ens göras ett försök att skildra Marklund utifrån henne som musikartist, då denna avslutande beskrivning huvudsakligen inte handlar om musiken. I artikeln med Eva Dahlgren är det som tidigare konstaterat inte musiken som ges störst utrymme - när Dahlgren väl pratar om sin musik vänds diskussionen som sagt till att handla om något annat. Vilka beskrivs då som drivande vid de fåtal tillfällen Dahlgrens musikaliska karriär diskuteras? Hennes föräldrar förklaras ha givit henne ”en tro på sig själv och sitt eget omdöme”, och beslutet att inte gå färdigt gymnasiet för att istället satsa på musiken ifrågasätts inte av dem.195 Jag skulle emellertid inte tolka detta som att de ges en drivande roll, utan att de mer ses som ett stöd för Dahlgren. Karriären ”började med ’långt ljust flygigt fiolhår’ som hon själv uttrycker det”, men när hon började lyssna på Kate Bush, David Bowie och The Beatles bestämde hon sig för att ”satsa på en rockigare karriär”.196 Dessa artister och band kan följaktligen betraktas som de som inspirerade henne att byta genre. 1977 deltog Dahlgren i en talangjakt på Södra teatern i Stockholm, vilket ledde till att hon ”fick vara med på tv i Sveriges magasin” där hon framförde en egen låt. ”Efter framträdandet ringde skivbolagschefen Bruno Glenmark till tv-studion och det ledde till hennes första skivkontrakt”.197 Trots att Dahlgren beskrivs ha en drivkraft att hålla på med musik i och med att hon själv väljer att avbryta sina gymnasiestudier för att satsa på musiken, läses två av tre inspirationskällor som manliga artister/band, och det är slutligen Glenmark som ”upptäcker” Dahlgren vilket leder till ett skivkontrakt. Liksom i intervjun ”Mikrofonkåt” där Marklunds

192 Ibid 193 La la la (Never give it up), Anoo Bhagavan, Jonas von der Burg och Niklas von der Burg, 2004 och Amster, ”Mikrofonkåt”, 2010-12-03 194 Amster, ”Mikrofonkåt”, 2010-12-03 195 Letmark, ”Eva Dahlgren: ’Familjen är det häftigaste jag har’”, 2011-10-23 196 Ibid 197 Ibid

34 möte med producenten Jonas von der Burg beskrivs leda till hennes första hitlåt, är det även i denna artikel en man som är avgörande för Dahlgrens skivkontrakt. I artikeln om Sylvia Vrethammar beskrivs hennes bror som den som ”hade fått henne att satsa på en musikalisk karriär”.198 Lennart Hyland ”ringer upp och erbjuder henne att vara värdinna i hans ’Hylands hörna’”.199 Jazzpianisten Rune Öfwerman ”producerade de flesta av hennes skivor”.200 I artikeln med Miss Li beskrivs Pugh Rogefelt som avgörande för hennes medverkan i Så mycket bättre, och Olle Ljungström ”är ett geni” enligt henne.201 Borlänge- banden Mando Diao, Sator och Stonecake, som alla består av män, nämns som inspirationskällor som får Miss Li att ”förstå att det kunde gå bra ’fast man kom från en industristad’”.202 Lill Lindfors berättar om en ”viktig musikalisk upplevelse” då hennes pappa ”kom hem med en stenkaka med schlagersångaren Lasse Dahlqvist”.203 ”Pappa sjöng visor med roliga texter när jag var liten. Min mamma spelade klassiskt piano, brorsan klarinett och så har jag en yngre bror som fortfarande spelar gitarr och banjo”.204 Enligt artikeln slog Lindfors igenom ”när hon 1961 spelade i revyn ’Ursäkta handsken’ med Karl Gerhard”.205 Sammanfattningsvis går det att konstatera att män i stor utsträckning tillskrivs avgörande roller för artisternas karriärer, då män antingen inspirerar de kvinnliga artisterna att börja med musik, eller är de som ”upptäcker” de kvinnliga artisterna. Det blir även synligt att män ges utrymme att tala om musik i förhållande till produktionen, medan de kvinnliga artisterna ges utrymme att tala om andra delar av musiken, eller om saker som inte har med musik att göra. Artikeln om Laleh skiljer sig från de andra på så sätt att hon varken blir ”upptäckt” av en man eller blir inspirerad av en manlig artist till att börja hålla på med musik. Det som emellertid händer i artikeln om Laleh är att hennes drivande roll som producent beskrivs som något som inte hör till vanligheterna.

198 Letmark, ”Sylvia Vrethammar: ’Jag älskar att städa och laga mat’”, 2012-11-25 199 Ibid 200 Ibid 201 Cederskog, ”Miss Li. ’Jag hade nog hellre fötts in i sextiotalet men jag lever ju nu’”, 2012-10-14 202 Ibid 203 Amster, ”Lill Lindfors: Jag förstod inte att texten i min hitlåt var riktad till Jesus.”, 2013-10-20 204 Ibid 205 Ibid

35

Avslutande diskussion

I början av arbetet med denna studie noterade jag tre genomgående teman i materialet, och har nu kommit till den punkt då jag har haft möjlighet att gräva djupare i dessa teman. Med avstamp i de teman som undersökts vill jag nu ägna denna avslutande diskussion till att resonera kring det som var upprinnelsen till studien, det vill säga idén om ett osynliggörande av kvinnliga artister och musiker. Syftet med studien var att ur ett genusperspektiv undersöka den kvalitativa representationen av kvinnliga musikartister i svenska dagstidningar. Bakgrunden till detta var artikeln ”Glöm inte bort oss när historien skrivs” där det hävdas att det finns ett osynliggörande av kvinnliga artister som sker genom historieskrivningen och i realtid.206 I inledningen av denna studie ställde jag mig frågorna: Går skildringen av kvinnors artisteri i texter som är ämnade att handla om dem i sin yrkesroll som musikartister att koppla till en osynliggörande historieskrivning? Eller handlar det om en särbehandling eller ett skillnadskapande av kvinnliga artister i förhållande till en bild av mannen som norm inom musikvärlden? Utifrån det material som analyserats vill jag hävda att det finns företeelser som bidrar till ett osynliggörande av kvinnliga artisters musikaliska prestationer. Gällande hur detta sker kan jag se två olika tendenser. Den ena handlar om att ”sudda ut” en musikalisk prestation direkt efter att den kommit på tal. Det sker både i artikeln ”Laleh Pourkarim: ’Jag är både helgon och djävul’”207 såväl som i artikeln ”Petra Marklund. Så mycket svartare”208 där både Laleh och Petra Marklund hyllas för sina framföranden i Så mycket bättre, men sedan får kritik för en avsaknad av en ”tydlig personlighet” respektive en oförmåga att ta plats. Det tycks inte räcka att de utmärkt sig musikaliskt, blivit ”folkkära” och betraktas som ”favoriter” i programmet, utan det tycks i båda fallen finnas saker som gör dem otillräckliga, vilket kan tolkas som ett sätt att flytta fokus från deras musikaliska prestationer som i förlängningen leder till att prestationerna osynliggörs. Liknande företeelse förekommer i artikeln med Eva Dahlgren, då fokus på andra saker än musiken blir ett sätt att osynliggöra den musikaliska karriär hon haft, där det som istället blev hennes utmaning var familjen. Den andra tendensen handlar om att tillskriva män rollen som drivande för artisternas karriärer. Är det inte en man som uppmärksammar artisten och på så sätt ”skapar” början av hennes karriär, så är det en man som inspirerar artisten till att börja ägna sig åt musik. Detta hänger ihop med vilka som

206 ”Glöm inte bort oss när historien skrivs”, 2014-02-17 207 Letmark, ”Laleh Pourkarim: ’Jag är både helgon och djävul’”, 2011-12-11 208 Cederskog, ”Petra Marklund. Så mycket svartare”, 2012-07-01

36 ges utrymme att tala om vad, då jag tidigare konstaterat att män i större utsträckning uttalar sig om musiken och produktionen medan kvinnliga artister uttalar sig om annat. Emellertid finns det tillfällen då kvinnliga artisters musicerande faktiskt synliggörs - i det fallet syftar jag på uppmärksammandet av Laleh som producent, där hon är den som beskrivs som drivande. Men trots att hon synliggörs som producent ser jag stora problem med hur det skildras, då det benämns som ett undantag - något som inte hör till vanligheterna utan bör påpekas. Ett exempel som tas upp i Musikupproret handlade om Agendas program om ”det svenska musikundret” där kvinnliga producenter knappt nämns, och en manlig producent uttalar sig om att han inte känner till någon kvinnlig producent.209 Eventuellt kan påpekandet av att Laleh gör sin egen musik förstås med bakgrund av att bilden i vissa fall är att det inte finns några kvinnliga producenter, och att Lalehs musikskapande således anses vara något som bör lyftas fram i ljuset. Syftet att uppmärksamma det kan vara gott - men det blir problematiskt då det faktum att Laleh producerar benämns som tämligen exklusivt, vilket bidrar till återskapandet av föreställningen om att det vanligen inte finns några kvinnliga producenter. Jag kan således konstatera att det i representationen av kvinnliga musikartister finns olika sätt att osynliggöra eller synliggöra deras musicerande, som i båda fall får negativa effekter - sättet på vilket Laleh synliggörs blir en del av ett sammanhang där kvinnliga artisters musicerande generellt osynliggörs. Sammanfattningsvis består osynliggörandet och synliggörandet av fyra punkter: Att musikaliska prestationer kommer i skymundan då andra kvaliteter efterfrågas. Att musiken nämns i liten utsträckning. Att män beskrivs som drivande och ges utrymme att prata om musiken. Att kvinnors musikaliska drivkraft betraktas som en ovanlighet. Finns det då något som pekar på en särbehandling eller ett skillnadsskapande av kvinnliga musikartister? Beskrivningar av dem utifrån motsägelsefulla egenskaper hävdar jag är tydligt i representationen av kvinnliga artister, vilket enligt Hall kan ses som ett stereotypiserande beskrivningssätt, som i förlängningen blir ett skillnadsskapande, vilket också påverkas av faktorer som hudfärg, sexualitet och ålder. Petra Marklund, Miss Li och Sylvia Vrethammar tillskrivs polariserade egenskaper som kan ses utifrån att de läses som kvinnor (unga kvinnor i de förstnämndas fall), medan Laleh och Eva Dahlgren tillskrivs polariserade egenskaper utifrån kön samt ursprung och sexualitet. Det är också tydligt att det finns en hierarki gällande olika genrer där musik som kopplas till maskulinitet och därmed autenticitet värderas högt och musik som kopplas till femininitet och masskultur värderas lågt.

209 ”Sverige världsledande på hitlåtar”, 2013-12-15

37

Frågeställningen jag ämnade besvara var: hur ser den kvalitativa representationen av kvinnliga musikartister ut i svenska dagstidningar läst i ett genusperspektiv? Ovanstående sammanfattning av hur kvinnliga musikartister osynliggörs eller synliggörs, samt hur representationen tar form i övrigt, anser jag besvarar min frågeställning. Då representation hänger ihop med makt anser jag det även viktigt att diskutera vad detta får för effekter. Konsekvenserna av att kvinnors musikaliska prestationer suddas ut, att män beskrivs som drivande och att kvinnors drivkraft betraktas som ett undantag bidrar till och upprätthåller idéer om vilka som hör hemma i musikbranschen. Att män ges utrymme att tala om musik och hur de producerar, medan fokus när exempelvis Petra Marklund talar om musik läggs på hennes manliga kollegor säger något om vilka som anses kunniga inom musikproduktion. Effekterna av representationen gör att förväntningar skapas kring vilka som får ta plats inom svenskt musikliv och på vilket sätt, vilket till stor del baseras på vilket kön vi tillhör. Att den här bilden ges av hur kvinnor (respektive män) uppträder, kan ses som en del av de genusslentrianer Ganetz redogör för i Talangfabriken210, då det skapas en slentrianmässig bild av hur kvinnor är som baseras på hur kvinnor förväntas vara. Begreppet genusslentrianer är således ett viktigt begrepp för förståelsen kring hur representationen ser ut. Utifrån betraktelsen av artiklarna som kulturella texter som berättar något om den kultur inom vilken texten är skapad, återskapar representationen av kvinnliga musikartister idéer om vilka som får ta plats i musikbranschen - den signalerar att män har en given plats i musikvärlden, som kvinnor måste anstränga sig hårdare för att förtjäna - och även när de anstränger sig blir musikaliska prestationer ifrågasatta eller utsuddade. I inledningen av denna studie lyfte jag följande citat:

Varje ung flicka som vill plocka upp elgitarren, starta ett band med sina bästisar, göra sin första musikproduktion, skapa sin första electropoplåt eller drömmer om att erövra en stökig festivalscen under en sen sommarnatt, tror att hon är nästan alldeles ensam, hon måste uppfinna det här själv. För gång på gång bleknar vi, alla vi som var hon, bort från historien.211

Konsekvenserna av den kvalitativa representationen av kvinnliga artister blir, liksom vid den kvantitativa representationen, något som i förlängningen påverkar vilka människor som får tillgång till ett musikaliskt berättande.

210 Ganetz, 2008 211 ”Glöm inte bort oss när historien skrivs”, 2014-02-17

38

Käll- och litteraturförteckning

Litteratur

Björck, Cecilia. Claiming space: discourses on gender, popular music, and social change. Göteborg: Högskolan för scen och musik, 2011.

Butler, Judith. Genustrubbel. Feminism och identitetens subversion. Göteborg: Daidalos, 2007. de los Reyes, Paulina. ”Intersektionalitet, makt och strukturell diskriminering”. Ingår i Bortom vi och dom. Teoretiska reflektioner om makt, integration och strukturell diskriminering, Paulina de los Reyes och Masoud Kamali (red.) s. 233-258. SOU 2005:41.

Fornäs, Johan. Kultur. Malmö: Liber, 2012.

Ganetz, Hillevi. Hennes röster. Rocktexter av Turid Lundqvist, Eva Dahlgren och Kajsa Grytt. Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion, 1997.

Ganetz, Hillevi. Talangfabriken. Iscensättningar av genus och sexualitet i svensk talang- reality. Uppsala: Centrum för genusvetenskap, Uppsala Universitet, 2008.

Hall, Stuart. Representation: Cultural Representations and Signifying Practices. London: Sage, 1997.

Lykke, Nina. ”Intersektionalitet – ett användbart begrepp för genusforskningen”. Kvinnovetenskaplig tidskrift, nr. 1, 2003.

Minnich, Elizabeth Kamarck. Transforming Knowledge. 2:a uppl. Philadelphia: Temple University Press, 2005.

Nordström, Marika. Rocken spelar roll. En etnologisk studie av kvinnliga rockmusiker. Umeå: Institutionen för kultur- och medievetenskaper, Umeå universitet, 2010.

Material

Amster, Harry. ”Lill Lindfors: Jag förstod inte att texten i min hitlåt var riktad till Jesus.” Svenska Dagbladet. 2013-10-20

Amster, Harry. ”Mikrofonkåt”. Svenska Dagbladet. 2010-12-03

39

Cederskog, Georg. ”Miss Li. ’Jag hade nog hellre fötts in i sextiotalet men jag lever ju nu’”. Dagens Nyheter. 2012-10-14

Cederskog, Georg. ”Petra Marklund. Så mycket svartare”. Dagens Nyheter. 2012-07-01

Letmark, Peter. ”Eva Dahlgren: ’Familjen är det häftigaste jag har’”. Dagens Nyheter. 2011- 10-23

Letmark, Peter. ”Laleh Pourkarim: ’Jag är både helgon och djävul’”. Dagens Nyheter. 2011- 12-11

Letmark, Peter. ”Sylvia Vrethammar: ’Jag älskar att städa och laga mat’”. Dagens Nyheter. 2012-11-25

Musik

Album

Carlsson, Linda (Miss Li). Tangerine dream. National, 2012.

Dahlgren, Eva. En blekt blondins hjärta. The Record Station, 1991.

Dahlgren, Eva. Ett fönster mot gatan. Polar, 1984.

Dahlgren, Eva. Finns det någon som bryr sig om. Glendisc, 1978.

Dahlgren, Eva. Fria världen 1989. The Record Station, 1989.

Dahlgren, Eva. För väntan. CBS, 1981.

Dahlgren, Eva. Ung och stolt. The Record Station, 1986.

Lindfors, Lill. Du är den ende. Polydor, 1967.

Marklund, Petra (September). In orbit. Catchy Tunes, 2005.

Pourkarim, Laleh (Laleh). Laleh. Warner Music Sweden, 2005.

Pourkarim, Laleh (Laleh). Me and Simon. Warner Music Sweden, 2009.

Pourkarim, Laleh (Laleh). Prinsessor. Lost Army, 2006.

40

Låtar

Can’t get over. Text och musik: Bhagavan, Anoo. von der Burg, Jonas. och von der Burg, Niklas. 2007.

Cry for you. Text och musik: Bhagavan, Anoo. von der Burg, Jonas. och von der Burg, Niklas. 2005.

Golden retriever. Text och musik: Carlsson, Linda. och Gustafsson, Sonny Boy. 2012.

Just nu. Text och musik: Ledin, Tomas. 1980. Framförd av Pourkarim, Laleh, i Så mycket bättre, 2011.

La la la (Never give it up). Text och musik: Bhagavan, Anoo. von der Burg, Jonas. och von der Burg, Niklas. 2004.

Mikrofonkåt. Text och musik: Askergren, Petter. och Rusiak, Thomas. 1999. Framförd av Marklund, Petra, i Så mycket bättre, 2010.

Rik och ökänd. Text och musik: Dahlgren, Eva. 1999.

Satellites. Text och musik: Bhagavan, Anoo. von der Burg, Jonas. och von der Burg, Niklas. 2005.

Ängeln i rummet. Text och musik: Dahlgren, Eva. 1989. Framförd av Pourkarim, Laleh, i Så mycket bättre, 2011.

Internetkällor

Aftonbladet. ”Glöm inte bort oss när historien skrivs”. 2014-02-17. http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/kulturochnoje/article18382577.ab (Hämtad 2014-03-24).

Eva Dahlgrens hemsida. ”Biografi”. 2014. http://evadahlgren.com/biografi (Hämtad 2014-05- 07)

Eva Dahlgrens hemsida. ”Musik”. 2014. http://evadahlgren.com/musik (Hämtad 2014-05-07)

Jämställd festivals hemsida. ”Om”. http://jamstalldfestival.se/om-jamstalld-festival/om/ (Hämtad 2014-03-26)

41

Lalehs hemsida. ”Laleh Pourkarim Biography”. http://www.laleh.se/#biography (Hämtad 2014-05-07)

Septembers hemsida. ”Biography”. http://www.septembermusic.se/biography/ (Hämtad 2014- 05-07)

Svtplay. ”Sverige världsledande på hitlåtar”. Klipp från Agenda (TV-program). 2013-12-15. http://www.svtplay.se/klipp/1677243/sverige-varldsledande-pa-hitlatar?tab=klipp&sida=8 (Hämtad 2014-03-24)

Youtube. ”Så Mycket Bättre Trailer”. 2010-10-13. https://www.youtube.com/watch?v=IdFavaLSYsU (Hämtad 2014-04-14)

Bilder Titelsidans bild är hämtad från http://www.dn.se/kultur-noje/musik/petra-marklund-sa- mycket-svartare/ publicerad 2012-07-02. Fotograf: Alriksson, Lina. (Hämtad 2014-05-14)

42

43

Stockholms universitet/Stockholm University SE-106 91 Stockholm Telefon/Phone: 08 – 16 20 00 www.su.se

44