ÖREBRO UNIVERSITET Ämneslärarprogrammet, inriktning mot arbete i gymnasieskolan Svenska Va, Självständigt arbete, avancerad nivå, 15 högskolepoäng HT 2020

Styrka, uthållighet & självuppoffring

En studie om maskuliniteter utifrån mangaserierna My hero academia, One-punch man & Jojo’s bizarre adventure: part 1 phantom blood

Ellinor Ranta

Handledare: Per Klingberg Abstract Ellinor Ranta: Styrka, uthållighet & självuppoffring: en studie om maskuliniteter utifrån mangasserierna My hero academia, One-punch man & Jojo’s bizarre adventure: part 1 phantom blood (2020). Svenska, självständigt arbete, avancerad nivå, 15 högskolepoäng. Örebro universitet, Institutionen för humaniora, utbildnings- och samhällsvetenskap.

Uppsatsen analyserar maskuliniteter i tre populära mangasserier: Kohei Horikoshis My hero academia (2014), One och Yusuke Muratas One-punch man (2012) samt Hirohiko Arakis Jojo’s bizarre adventure: part 1 phantom blood (1986). Syftet med föreliggande studie är att synliggöra vilka maskuliniteter som representeras i mangorna och på så sätt kunna diskutera och problematisera de manliga ideal som ungdomar möter i populärkulturen. För att besvara uppsatsens syfte utgår studien från en kvalitativ metod och materialet tolkas utifrån ett genusperspektiv med inriktning på maskuliniteter. Resultatet visar att samtliga verk innehåller representationer av ideala samt icke-önskvärda maskuliniteter. Den självuppoffrande, uthålliga, starka och moraliskt drivna hjälten utgör verkens maskulina ideal. De icke- önskvärda maskuliniteterna underbygger sina handlingar med egoism. Vidare synliggör resultatet att mangornas konstruktioner av maskulinitet och femininitet både reproducerar och utmanar samhällets föreställningar om vad som är manligt och kvinnligt. I samtliga verk görs exempelvis femininet till något passivt och vackert och maskulinitet till något starkt och aktivt. Verken tar dock avstånd från tanken att män till sin natur är aggressiva. Resultatet visar också att mangorna skiljer sig i sina maskulina representationer. I My hero academia och Jojo’s bizarre adventure utgör protagonisterna verkens maskulina ideal medan protagonisten i One-punch man kan betraktas som en skrattspegel till ett traditionellt hjälte-ideal.

Nyckelord: Kohei Horikoshi, One, Yusuke Murata, Hirohiko Araki, , shōnen, tecknade serier, maskulinitet, ungdomskultur

Innehållsförteckning 1. Inledning ...... 1 2. Syfte ...... 2 3. Bakgrund ...... 3 4. Tidigare forskning ...... 4 4.1 Shōnen ...... 4 4.2 Maskuliniteter i ungdomslitteratur & manga ...... 5 5. Teoretiskt ramverk ...... 8 5.1 Maskuliniteter ...... 8 6. Metod & material ...... 10 7. Introduktion av det undersökta materialet ...... 11 7.1 My hero academia ...... 12 7.2 One-punch man ...... 12 7.3 Jojo’s bizarre adventure: part 1 phantom blood ...... 13 8. Analys & resultat ...... 13 8.1 Maskulina ideal – protagonister, antagonister och hjälteroll ...... 13 8.1.1 My hero academia ...... 14 8.1.2 One-punch man ...... 17 8.1.3 Jojo’s bizarre adventure ...... 20 8.1.4 Sammanfattning ...... 22 8.2 Konstruktion av maskulinitet och femininitet ...... 23 8.2.1 My hero academia ...... 23 8.2.2 One-punch man ...... 26 8.2.3 Jojo’s bizarre adventure ...... 27 8.2.4 Sammanfattning ...... 30 8.3 Likheter och skillnader i verkens representation av maskulinitet ...... 30 9. Slutsatser och diskussion ...... 33 9.1 Studiens didaktiska implikationer ...... 37 10. Litteraturförteckning ...... 39 1. Inledning Under tidigt 2000-tal blev manga, japanska tecknade serier i bokform, oerhört populärt i Sverige. Böckerna toppade svenska säljlistor och för många bibliotek var manga den genren med högst utlåningsfrekvens (Strömberg 2008, s. 31–32, 40). Idag har många växt upp med manga och litteraturformen väckte en ny läslust och ett behov att skapa egna bilder och berättelser (s. 34, 37). Sedan introduktionen på den svenska marknaden erbjuder stora aktörer såsom Adlibris, Akademibokhandeln samt Science-fictionbokhandeln ett brett sortiment med importerad manga, som i sig skulle kunna ses som ett tecken på att intresset för formatet håller i sig. Manga, liksom annan ungdomslitteratur/kultur har dock förkastats av såväl allmän media som anställda inom skolverksamheten. Förutom rädslan över att manga ska leda till ungdomars moraliska förfall på grund av förekomsten av pornografiskt och våldsamt innehåll (som kännetecknar vissa subgenrer av manga) har formatet också ansetts bidra till passivitet och förlust av kreativitet hos elever. Detta till trots att det finns forskning som pekar på det raka motsatta - att media som denna kan bidra till en god kognitiv utveckling då manga kräver en bredare läsförmåga än förståelse av text (Gravett 2004, s. 9; Schwartz & Rubinstein-Ávila 2006, s. 40). Det finns flera röster som lyfter behovet av att behandla ungdomars populärkultur i skolan. Både för att främja elevers läslust men också för att eleverna ska ges chansen att utveckla förmågan att kunna kritiskt granska bilderna de möter i vardagen (Nilson 2010, s. 9–10). Manga är kategoriserat utifrån den tänkta läsarens kön och ålder och därför impliceras en tydlig genusdimension hos avsändaren. Mangaserierna som är populärast i västvärlden vänder sig mot tonårspojkar och genren kallas för shōnen. Manga som marknadsförs mot flickor kallas för shōjo (Harrell 2007, s. 4; Schodt 2012, s. 12–13). Mangornas innehåll anpassas efter vad som anses vara lämpligt och intressant för ett viss kön. Eftersom pojkar sällan betraktar sig själva som läsare är det intressant att det är just genren för pojkar, shōnen, som är den mest populära i Sverige (Lindberg 2020, s. 82). I gymnasieskolans läroplan står det skrivet att skönlitteratur är en nödvändig del för elevens utveckling av sin egna identitet, hens förståelse för omvärlden och för andra människor (Skolverket 2018a). I manga, liksom i noveller och romaner, möter läsaren olika värden och normer representerade. Är shōnen-manga den enda formen av litteratur som vissa elever tar till sig blir dess bilder extra viktiga att studera. Denna studie riktar sig därför mot de representationer av maskulinitet som förekommer i populära verk då dessa antas påverka elevers uppfattning om sin egen samt andras identitet. Manga har inte sällan anklagats för att

1 bidra till könsstereotyper (Lindberg 2020, s. 79) och därför är det värdefullt att undersöka om så är fallet och diskutera de bilder som förekommer. Eftersom det ligger i skolans och lärarens uppdrag att motverka olika typer av diskriminering samt förmedla värden såsom jämställdhet (Skolverket 2018b) behöver lärare vara medveten om och kunna hjälpa elever att förhålla sig kritiskt till de genusföreställningar som konstrueras och reproduceras i populärkulturen. Därför studerar denna uppsats maskuliniteter i shōnen-mangorna My hero academia (Horikoshi 2014), One-punch man (One & Murata 2012) samt Jojo’s bizarre adventure: part 1 phantom blood (Araki 1986). Arbetet använder en kvalitativ komparativ analysmetod. Uppsatsen svarar till ett behov av att få mer kunskap om ungdomars populärkultur och kan fungera som ett verktyg och hjälpmedel i gymnasieskolans svenskundervisning.

2. Syfte Syftet med studien är att lyfta vilka maskuliniteter som förekommer och premieras i manga riktad mot pojkar och unga män, för att på så sätt kunna synliggöra och problematisera vilka mansideal som ungdomar möter i populärkulturen. För framtida svensklärare är det av intresse att undersöka idealen som elever påträffar såväl i som utanför skolan då verksamheten ska verka för jämställdhet samt motverka diskriminering och stereotyper (Skolverket 2018b). Till hjälp i analysarbetet utgår studien från följande frågor:

1. Går det att utröna ett maskulint ideal, och/eller en icke-önskvärd maskulinitet? 2. Hur konstrueras maskulinitet i det undersökta materialet? Hur porträtteras männen och kvinnorna i verken? 3. Finns det likheter och/eller skillnader i verkens representation av maskulinitet?

2

3. Bakgrund I Japan används ordet manga på samma sätt som vi i Sverige talar om tecknade serier1. Manga är en form av litteratur som utnyttjar bilder i en avsiktlig frekvens för att berätta en historia. Texterna kan vara rent visuella men oftast kombineras text och bild för att tillsammans skapa mening (McCloud 1995, s. 9). Tecknade serier kan ses som en litterär form som placerar sig mellan skönlitteratur och film - det som inte kan sägas med ord sägs med bilder och det som inte kan visas sägs med ord. I västvärlden används begreppet manga för att beskriva en viss typ av tecknad serie. Dels får manga en geografisk betydelse och används som en beteckning på tecknade serier från Japan och dels används ordet för att beskriva den stiliserade teckningsstilen (Schodt 2012, s. 10–11; Strömberg 2008, s. 8–14). I studien används den västerländska betydelsen. Förutom stiliseringen kännetecknas manga av svartvita bilder samt att litteraturen läses från höger till vänster (Schodt 2012, s. 10–13, Strömberg 2008, s. 13–18). Mangan utvecklades redan på 1000-talet men den moderna formen dröjde fram till 1900-talet. Japan isolerade sig från andra länder fram till år 1853 då USA trängde in i landet med beväpnade skepp och krävde att Japan skulle öppna upp för handel. Detta ledde till att Japan anammade och utvecklade olika västerländska fenomen såsom serierutan. Efter andra världskrigets slut, år 1945, fick det västerländska serieformatet stor spridning i Japan och gav invånarna möjlighet till verklighetsflykt efter flera år av krig. Mangatecknare tog till sig tekniken och utvecklade den vidare för att passa den japanska kulturen (Schodt 2012, s. 28, 38–40, 61; Gravett 2004, s. 10–13). Under 1980-talet började manga exporteras till väst men texterna kritiserades till en början för att vara barnsliga och pornografiska. Trots medias och skolväsendets ogillande växte manga i popularitet och genom litteraturformens supporters skedde under 2000-talet ett allmänt genombrott i väst. Många västerländska serietecknare har sedan dess inspirerats av mangatecknare (Gravett 2004, s. 9; Schwartz & Rubinstein-Ávila 2006, s. 41; Strömberg 2008, s. 34). Vanligtvis trycks en mangaserie först i tjocka tidningsseriesamlingar. De mest populära serierna publiceras sedan i enskilda pocketvolymer vilka sträcker sig mellan 200–400 sidor. Många serier består av mer än tjugo volymer och det finns flera verk som omfattar hundra volymer. De långa berättelserna kan förklaras genom att mangaserier till skillnad från västerländska serier fokuserar på karaktärernas liv och inte på specifika handlingar.

1 Bör inte förväxlas med som är den animerade motsvarigheten till manga. Inte sällan animeras populära mangaserier, exempelvis Sailor Moon och . 3

Berättelserna sträcker sig ofta över långa tidsperioder där karaktärerna växer upp, skaffar familj och ibland också dör (Schodt 2012, s. 12–13; Gravett 2004, s. 10–15). De olika tidningarna och mangaserierna kategoriseras som nämnt utifrån den tänka läsarens kön och ålder. De populäraste genrerna är shōjo och shōnen men det finns också manga som riktar sig mot äldre män och kvinnor (Schodt 2012, s. 12–13). Shōnen innehåller ofta teman såsom spänning och äventyr medan shōjo-manga främst behandlar idealiserad kärlek, men kombineras ibland med andra teman (Schodt 2012 s. 15–16, 88; Gravett 2004, s. 59). Då mangaförfattare skriver och tecknar med ett speciellt kön i åtanke bör det också uppmärksammas att texterna påverkas av författarnas egna föreställningar om genus. Det bör dock nämnas att läsare inte nödvändigtvis förhåller sig till köns- och åldersuppdelningen utan flickor läser med glädje manga riktad mot pojkar och vuxna läser manga som är riktad mot yngre personer (Gravett 2004, s. 12).

4. Tidigare forskning Under de senaste tjugo åren har internationella forskare allt mer intresserat sig för manga, men ämnesområdet är fortfarande relativt nytt och forskningen är begränsad. I Sverige är intresset för mangastudier svalt bland forskare men ämnet lyfts trots detta i ett fåtal studentuppsatser. För att kunna förstå och diskutera materialet som undersökts i denna studie behöver det relateras till en större kontext. Den tidigare forskningen som presenteras berör därför allmänt shōnen som genre, maskuliniteter i populär ungdomslitteratur samt internationell forskning om maskuliniteter i olika mangor.

4.1 Shōnen I mangaforskningen finns det två standardverk som forskare återkommer till: Frederik L. Schodts Manga! Manga!: The world of japanese comics (2012) samt Paul Gravetts Manga: sixty years of japanese comics (2004). Författarna pekar på att shōnen som genre verkar för att förmedla positiva värden till läsarna. Shōnen är en av Japans största mangatidningar som riktar sig mot pojkar och de publicerar mangor som berör teman som seger, uthållighet och vänskap (Gravett 2004, s. 59)2. Genrens popularitet förklaras med att mangorna målar upp en bild av att människan kan klara allt så länge de jobbar och studerar tillräckligt hårt. Schodt betonar dock att texterna främst förmedlar ett ideal där hårt arbete är det riktiga måttet

2 De engelska översättningarna av My hero academia (Horikoshi 2014) samt One-punch man (One & Murata 2012) publiceras av Viz medias Shonen Jump och Jojo’s bizarre adventure (Araki 1986) av Viz medias Shonen jump advanced, de amerikanska versionerna av tidningen. 4 på en mans värde. Andra återkommande värden är lojalitet, mod, vänskap och styrka (2012, s. 68–87, 106). Idealet blir tydligt i ett av de vanligaste uppläggen för en shōnen-manga: en begåvad men osannolik hjälte tränar hårt och vinner till slut mot alla odds (Schodt 2012, s. 106; Gravett 2004, s. 54). Den japanska shōnen-hjälten eller kämpen i mangorna är någon som läsarna kan relatera till. De är ofta alldagliga, dödliga, utstötta och placerar andra människor framför sig själva (Gravett 2004, s. 68, 77–78). Hjältarna i shōnen-manga är också män. Fram till 1970-talet förekom kvinnliga karaktärer oftast i sexuella situationer men därefter började kvinnor dyka upp som kärleksintressen och som bästa vänner även i shōnen (Schodt 2012, s. 75).

4.2 Maskuliniteter i ungdomslitteratur & manga Manga är som nämnt ett relativt outforskat ämnesområde i svensk forskning men däremot finns det forskare som studerat ungdomslitteratur utifrån ett genusperspektiv. I Från Gossip girl till Harry Potter: genusperspektiv på ungdomslitteratur har Maria Nilson (2010) undersökt vilka genusföreställningar som förekommer i en mängd populära ungdomsböcker tillhörande olika genrer. I boken nämns det att skolan är ett viktigt verktyg för att eleverna ska få möjligheten att kritisk granska texterna och bilderna de möter i ungdomskulturen, såväl skönlitteratur, tv-spel och manga (s. 9). I undersökningen läggs den största vikten vid böckernas framställning av kvinnor men vissa mansbilder diskuteras också. I vardagsrealistiska ungdomsböcker med manliga huvudroller skapas en bild av att människor inte föds till män utan manlighet är något de gör. Bryter karaktärerna mot de maskulina idealen, exempelvis dansar balett istället för att sporta, hånas de för att inte vara maskulina nog men anpassar de sig eller visar sig maskulina i andra avseenden blir de accepterade av gruppen (Nilson 2010, s. 73–75). Vidare visar Nilson att i fantasyböcker med manliga huvudroller beskrivs ofta männen som hjältar och kvinnor som starka hjälpredor. Kvinnorna är starka i bemärkelsen att de är duktiga på att slåss, tänka och vägleda men de utför olika handlingar för att stötta män. Männen är de som räddar världen medan kvinnorna fungerar som intelligenta och stöttande moraliska rättesnören (2010, s. 97–104). Nilson problematiserar detta och menar att den undersökta ungdomslitteraturen riskerar att bidra till ett ”antipluggtänk” hos pojkar. Att litteraturen skapar en bild av att det är flickors roll att resonera och studera och pojkars roll att agera (s. 101–102). Nilsons resultat visar också att vrede ses som en manlig egenskap i den litteratur hon undersökt. Det förekommer flera arga kvinnor i främst -litteraturen men

5 deras ilska tonas ned på olika sätt. Exempelvis vägs manligheten upp med hjälp av ett betonande av feminina egenskaper såsom snällhet, skönhet, söthet och att karaktärerna är moderliga och små (s. 145–149). En stor del av den internationella forskningen om manga intresserar sig för hur genus konstrueras, speglar samhällets ideal och hur idealen i manga påverkar oss som läsare. Majoriteten av forskningen inriktar sig mot hur kvinnliga karaktärer framställs i shōnen och shōjo-mangor eller för vilka maskuliniteter som porträtteras i homoerotiska texter. Det finns ett glapp i forskningen som intresserar sig för maskuliniteter i shōnen-manga (Unser-Schutz 2015, s. 134–137). Den forskning som bedrivits visar att shōnen-manga ofta reproducerar och premierar tydliga traditionella mansideal, såväl västerländska som japanska. Megan Harrell har undersökt maskuliniteter i shōnen och doujinshi-manga3. Hennes forskning visar att shōnen-mangors protagonister i hög grad representerar traditionella mansideal. De manliga protagonisterna är hjältar, lojala, uthålliga, modiga samt starka men inte aggressiva. Karaktärerna är villiga att kasta sig in i faror för att skydda världen, familjen eller sin käresta (2007, s. 7–8). Däremot bryter också shōnen-mangorna mot de japanska och västerländska traditionella manliga könsrollerna genom att de manliga karaktärerna tillåts vara känslosamma. Männen får vara glada, kärleksfulla och ledsna. Enligt Harrell är det inte heller ovanligt att författarna leker med könsnormerna för att frammana skratt hos läsarna, exempelvis att en manlig karaktär är moderlig. Rädsla ses däremot som en omanlig känsla. Det är de kvinnliga karaktärerna som är rädda - inte de manliga (s. 8–9). Liksom Nilson visar Harrells forskning att kvinnors maskulina sidor minimeras. Är de starka eller arga placeras de ofta i traditionella miljöer med feminina personligheter och är sårbara, osäkra och underordnade (s. 6–7). Lorna Piatti-Farnell har undersökt olika representationer av maskuliniteter i mangan och lyfter fram dem som typiska för shōnen som genre. De typer hon identifierat är hypermaskulin maskulinitet och den andra en paradoxal hybridform, feminiserad maskulinitet. Båda bygger enligt Piatti-Farnell på ett heroiskt mansideal: männen är starka och muskulösa och de sätter andras liv framför deras eget. De skyddar oskyldiga människor, speciellt kvinnor, från ondska genom att slåss (2013, s. 1147–1152). Detta är samma ideal som Harrell belyser i sin forskning. Piatti-Farnell särskiljer maskuliniterna genom deras utseende. De hypermaskulina karaktärerna ser stereotypiskt manliga ut medan de

3 Doujinshi är namnet på manga som är tecknad och skriven av amatörer. Ofta använder författarna sig av andra författares karaktärer och berättelser (Harrell 2007, s. 1). 6 feminiserade karaktärerna är väldigt vackra och androgyna (ibid). Det som definierar ’mannen’ är att han är en hjälte. Han vinner över skurkar, beskyddar oskyldiga och tar hand om sina vänner. Det feminina utseendet ger endast uttryck för en annorlunda maskulinitet (s. 1138–1139, 1152). Det diskuteras dock inte om någon maskulinitet föredras eller inte. Genus i manga har också undersökts utifrån ett kvantitativt angreppsätt. Giancarla Unser-Schutz har studerat fördelningen av manliga och kvinnliga karaktärer samt dess talutrymme i tio populära shōjo- och shōnen-mangor (2015, s. 133–134). I sin studie utgår hon från att sättet manliga och kvinnliga karaktärer porträtteras kan influera läsarens uppfattning av kön (s. 136). En utgångspunkt som denna uppsats delar. Resultatet visar att shōnen-manga främst innehåller manliga karaktärer. De få kvinnliga karaktärer som förekommer är ofta stereotypa men så är även fallet för manliga karaktärer i shōjo-mangor. Unser-Schutz skriver att detta kan leda till att shōnen-mangor upprätthåller en manscentrerad värld och att läsarna får negativa uppfattningar om kvinnor men att detta också kan uppmuntra läsaren till att ifrågasätta varför texterna inte överensstämmer med deras bild av verkligheten (s. 142–149). Det finns tidigare studentuppsatser som berör maskuliniteter i manga. Rebecka Jönsson (2011) har studerat hur maskuliniteter skiljer sig i shōnen-mangan One Piece och shōjo- mangan Mei-chan no Shitsuju. I One Piece är den ideale mannen stark, placerar andra framför sig själv och använder våld endast i nödfall. De underordnande maskuliniteterna representeras av fega och aggressiva män (s. 35–38) vilket överensstämmer med Harrells tolkning av samma verk. I shōjo-mangan är den ideala mannen en beskyddare av kvinnor. Jenny Linderström (2010) undersöker i sin masteruppsats hur maskuliniteter konstrueras i shōnen- mangan genom en vidgad textanalys. Linderström har hittat samma idealbilder av maskulinitet som tidigare forskare, männen är starka, lojala och känslosamma. Männen som representerar icke-önskvärda maskuliniteter är de onda karaktärerna och de kännetecknas av sitt hat och vrede (s. 66–69). Denna uppsats skiljer sig gentemot deras genom att maskuliniteter undersökts och jämförs i flera olika shōnen-titlar. Sammanfattningsvis har den tidigare forskningen som bedrivits om maskuliniteter i shōnen-mangor visat att shōnen-manga både reproducerar och utmanar det japanska och västerländska samhällets mansideal. Forskningen ger exempel på olika maskuliniteter som förekommer i andra texter och möjliggör därför en diskussion mellan deras resultat och denna studies. Studien bidrar till att nyansera och bredda mangaforskningen genom att introducera nyare titlar. En stor del av de tidigare studierna som bedrivits om manga har numera några år på nacken och många nya titlar har tillkommit sedan dess. Uppsatsen bidrar därför med ett

7 nyare perspektiv och undersöker verk som är av större relevans för idag. Förhoppningen med denna studie är att kunna synliggöra de maskuliniteter som är representerade i dagens ungdomslitteratur.

5. Teoretiskt ramverk Inledningsvis bör det nämnas att denna studie ansluter sig till en idé om att skönlitteratur inte nödvändigtvis speglar samhällets sociala – och kulturella föreställningar obearbetat utan att den också påverkar dem och förhåller sig till föreställningarna på olika sätt. Skönlitteratur kan reproducera olika samhällsföreställningar, stärka dem, förändra dem eller bryta mot dem (Nilson 2010, s. 158). Ett sådant förhållningsätt är genus, vilket presenteras nedan. Uppsatsen tar hjälp av ett genusperspektiv för att synliggöra och diskutera de mansbilder som förekommer i mangorna My hero academia (Horikoshi 2014), One-punch man (One & Murata 2012) samt Jojo’s bizarre adventure: part 1 phantom blood (Araki 1986).

5.1 Maskuliniteter Genusteori är ett paraplybegrepp som ramar in de teorier vilka bygger på en konstruktivistisk syn på kön där människan anses socialiseras och inte födas till att bli man eller kvinna. Begreppet kön används ofta för att särskilja människan utifrån biologiska faktorer medan genus istället åsyftar de mönster av föreställningar, förväntningar, praktiker, tankar och vanor samhället har om vad som är manligt och kvinnligt. Dessa mönster upprätthåller i sin tur en genusordning där män och kvinnor delas in i olika roller och ges olika mycket makt inom olika samhällsordningar. Konceptet man och kvinna härleds i samhället ur dess roll i reproduktionen men de tillskrivs också sociala och kulturella betydelser. Ett exempel på en genuskonstruktion är tanken om att det är normalt för en kvinna att gråta men inte för en man. Rent biologiskt kan både män och kvinnor gråta, men det är den konstruerade samhälleliga normen som säger att män inte bör gråta (Hirdman 2001, s. 14; Connell 2008, s. 111; Connell & Pearse 2015, s. 110). Alla människor är aktiva i skapandet av genus. Människor kategoriserar varandra och agerar utifrån deras genusföreställningar. När individer eller grupper bryter mot normerna förhåller de sig fortfarande till dem (Conell & Pearse 2015, s. 18–20). I denna uppsats används maskulinitet som en beteckning på vad män gör och femininitet som en beteckning på vad kvinnor gör. Den här användningen av begreppen kan kritiseras för att förstärka samhällets genusordning och genuskonventioner men poängen med definitionen är att kunna undersöka vilka bilder av män som förekommer och idealiseras i 8 redan ”könad” ungdomslitteratur. Femininitet och maskulinitet är konstruktioner som är ömsesidigt beroende av varandra. Enligt maskulinitetsforskaren Raewyn Connell konstrueras genus genom sociala relationer: något kan inte betraktas som maskulint om det inte finns något som betraktas som feminint (2008, s. 109–113). För att kunna synliggöra mangornas representation av maskuliniteter studeras därför även mangornas porträttering av kvinnor. Connell lyfter även att det finns en tydlig maktdimension i genus och den belyser hon genom ordet hegemonisk maskulinitet. Begreppet avser en viss tid och kulturs rådande manliga ideal som legitimerar mäns dominanta position gentemot kvinnor. De hegemoniska maskuliniteterna är olika ostabila manliga idealbilder som alla i samhället förhåller sig till och de representeras ofta via idrottsmän, manliga grupper eller fantasifigurer (s. 111–115). Enligt Connell och Pearse bidrar de bilder av manlighet och kvinnlighet som visas upp i populärkulturen till konstruktionen av genus (2015, s. 19). Den hegemoniska maskuliniteten bidrar också till en förklaring för inbördes maktordningar män emellan. Det finns inte en enda maskulinitet utan många. Hegemonin underbyggs genom att femininitet underordnas maskulinitet men också på att vissa maskuliniteter görs underordnade. Idag stabiliseras exempelvis den heterosexuella maskulinitetens hegemoni genom att homosexuella män stigmatiseras. Feminina män diskrimineras i sin tur för att femininitet anses vara underordnat maskulinitet (Connell 2008, s. 115–121). Även våld kan vara ett medel för att upprätthålla genusordningen såväl mellan män och kvinnor och män emellan (s. 121–125). Våld mot kvinnor kan vara sexuella anspelningar eller misshandel som uttrycker mannens överhet i genusrelationen. Våld mot män brukas för att utesluta andra män från den hegemoniska maskuliniteten (ibid). Våra föreställningar om manligt och kvinnligt genomsyrar samhället och delar upp människans liv i manligt respektive kvinnligt. Kläder, yrken, aktiviteter, egenskaper och litteratur ”könas” (Connell 2008, s. 58; Connell & Pearse 2015, s. 15–20). Kroppens utseende, styrka och förmågor anses vara speciellt viktigt i skapandet av maskulinitet. Starka rörliga kroppar premieras och svaga kroppar ses som underordnade (Connell 2008, s. 89, 94–101). Därför undersöks också karaktärernas kroppar i materialet. Hur tecknas männen? Hur tecknas kvinnorna? Premieras en viss kropp? Studiens analys tar också i åtanke att kropparna som framställs i det undersökta materialet är konstruktioner av författaren och illustratörens normer och värderingar om den mänskliga kroppen. Antingen bryter de mot samhälleliga normer eller så reproduceras de. Sammanfattningsvis så skapas maskulinitet utifrån mäns handlingar och olika män handlar på olika sätt och därav finns det olika maskuliniteter. Maskulinitet skapas genom

9 deltagandet i olika genuspraktiker, såsom kropp, aktiviteter och yrken och i relation till femininitet. Dessa maskuliniteter kan vara mer eller mindre accepterade i det rådande samhällets ideal och de som avviker från den härskande maskuliniteten blir utstötta. Genusperspektivet möjliggör på så sätt denna studie att undersöka vilka maskuliniteter som förekommer och hur dessa förhåller sig till varandra. Studien arbetar i hög grad utifrån de teoretiska paradigm som presenteras av Connell samt Connell och Rebecca Pearse. Eftersom genus är socialt och kulturellt innebär det att olika länders maskuliniteter kan skilja sig åt. Då uppsatsförfattaren är svensk och teorierna är västerländska analyseras texterna utifrån ett västerländskt perspektiv. Teorin är skapad utifrån hur västvärlden ser på och konstruerar genus och tar därför inte hänsyn till eventuella kulturella och sociala skillnader. Studien är dock inte intresserad att kartlägga japanska eller svenska maskuliniteter utan är intresserad av vilka maskuliniteter som är representerade i de undersökta mangorna.

6. Metod & material Studien bygger på en kvalitativ komparativ metodansats med fokus på texternas innehåll. Den kvalitativa metoden går ut på att forskaren söker olika betydelsefulla mönster och tolkar dem med hjälp av tidigare forskning och teori (Fejes & Thornberg 2019, s. 35–37.) Studien har inspirerats av textanalys där forskaren närläser texterna och undersöker det som sägs men också det som utelämnas (Widén 2019, s. 196) I uppsatsen används ett vidgat textbegrepp som också innefattar bild då manga använder båda som meningsskapande resurser. Bokstäver liksom bilder är ikoner som representerar personer, platser, idéer och saker. Skillnaden är att bilder pendlar i grad av abstraktion och konkretion i förhållande till det skrivna ordet (McCloud 1995, s. 26–30). Därför fokuserar analysen på hur maskuliniteter manifesteras både på det visuella planet och genom mangornas karaktärer. Då det krävs viss tolkning för att synliggöra verkens representationer av maskulinitet operationaliserades maskulinitetsperspektivet till vissa vägledande frågor. Några exempel är: Hur ser karaktärerna ut? Visar de några känslor? Vilka värden bär de på? Vad gör karaktärerna? Skiljer sig detta mellan goda och onda och/eller kvinnliga och manliga karaktärer? Är protagonisten någon vi ska känna medlidande för? Teorin har således använts vägledande i vad som undersökts i materialet och den har också styrt studiens forskningsfrågor. Den kvalitativa metoden har en hermeneutisk ansats. Forskaren söker, tolkar och förmedlar sin förståelse av materialet. Då den kvalitativa metoden till skillnad från den kvantitativa inte innehåller några färdiga analysmallar behöver forskaren vara transparent i

10 analysarbetet. Därför grundas varje argument i analysen av citat eller beskrivningar av skeenden och bilder (Westlund 2019, s. 72, 80–83; Fejes & Thornberg 2019, s. 35). Undersökningens material utgörs av tre olika mangaserier riktade mot tonårspojkar; My hero academia4 (Horikoshi 20145), One-punch man (One & Murata 2012) samt Jojo’s bizarre adventure: part 1 phantom blood (Araki 1986). MHA samt OPM är båda publicerade på 2000-talet medan JBA publicerades första gången i Japan för trettiofyra år sedan. Tre verk har valts då ett större urval bidrar till representativitet och möjliggör en mer nyanserad jämförelse. Materialet har begränsats till två volymer av varje serie och anses vara tillräckligt för att utröna seriernas konstruktion av maskuliniteter. En eventuell nackdel med urvalet är att sena karaktärsförändringar kan missas men studiens syfte är inte att undersöka verken i dess helhet utan visa på framställningar av maskulinitet i populärkulturen - det är också alltid nödvändigt att göra avgränsningar i begränsade komparativa studier. Titlarna har valts ut utifrån dess popularitet och antagandet att de därför har en bredare läsekrets än andra mangor i Sverige. En bredare läskrests innebär att ett större antal människor kommer i kontakt med verkens framställningar av maskulinitet, även gymnasieelever. På så sätt blir det relevant att undersöka just dessa verk. Populariteten visar sig bland annat genom att titlarna listas bland de mest sålda mangaserierna på Science-fictionbokhandeln (u.å) under år 2020, JBA och OPMs animerade versioner kan streamas på Netflix och alla titlar nämns frekvent i sociala medier. Exempelvis är ”Jojo’s pose” från JBA, ”Half my respiratory organs were destroyed” från MHA samt ”Saitama ’OK’” populära internetmem6 som härstammar från serierna (Knowyourmemes u.å).

7. Introduktion av det undersökta materialet Då mangaböcker främst fokuserar på karaktärernas livshistoria och då de innehåller många olika situationer, scener och handlingar centreras avsnittet kring den inledande volymen och premisserna för berättelserna.

4 För att undvika upprepning förkortas titlarna hädanefter: My hero academia (MHA), One-punch man (OPM) samt Jojo’s bizarre adventure: part 1 phantom blod (JBA). 5 Verkens copyright hänvisar till mangans första publikation i Japan och därmed inte den amerikanska publiceringen som gjorts några år senare. 6 Internetmem är olika bilder och fraser som sprids på internet via sociala medier. De har ofta en humoristisk funktion och de är populära bland unga. ”Mem” (u.å) NE Nationalencyklopedin Ab. http://www.ne.se.db.ub.oru.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/mem-(kulturenhet) [2020-12-28]. 11

7.1 My hero academia I My hero academia av Kohei Horikoshi (2014) följer läsaren den fjortonåriga Izuki Midoriya som lever i en värld där majoriteten av alla människor föds med någon typ av superkraft, vilka benämns som quirks7. De flesta människorna begränsar sin användning av sina krafter men vissa utnyttjar dem för att begå brott. Izukis största dröm är att bli hjälte och skydda andra människor från ondska men han har ett stort problem. För att komma in på hjälteskolan behöver Izuki quirks men han är en av de få människor som fötts utan. Hans liv tar en oväntad vändning när han stöter på den kända superhjälten All Might som erbjuder Izuki att bli hans lärling och därmed ta över hans krafter. Izuki tränar hårt i över ett år och lyckas med nöd och näppe klara inträdesprovet. I volym ett och två följer vi Izukis liv på skolan och hans väg mot att bli superhjälte. Men eftersom han inte är född med quirks och har svårt att kontrollera sin nya förmåga är böckerna fokuserade på detta som en del i den framskridande handlingen (2014a; 2014b).

7.2 One-punch man Författaren med pseudonymen One och tecknaren Yusuke Murata berättar historian om hjälten Saitama i mangaserien One-punch man (2012). Volym ett inleds med att vi möter huvudkaraktären sittandes framför tv:n när ett stort monster närmar sig och berättar att han ska förstöra världen. Saitama tar sig till monstret och förklarar att han är en superhjälte för skojs skull och slår sedan ihjäl figuren med ett enda slag, därav verkets titel. Tre år tidigare efter en misslyckad arbetsintervju stöter Saitama på ett monster. Monstret förklarar att han letar efter ett barn som klottrat på hans kropp när han sov. Till en början tänker Saitama strunta i situationen men när han ser barnet bestämmer han sig ändå för att agera och hoppar på monstret. Detta resulterar i att han blir svårt skadad och från den dagen har Saitama arbetat och tränat hårt för att bli en superhjälte för skojs skull. Men tre år senare tycker inte Saitama att det är lika kul att vara hjälte längre eftersom alla monster dör av ett enda slag - han är för stark helt enkelt. I volym ett möter han cyborgmänniskan Genos som blir imponerad av Saitamas styrka och ber om att få vara hans lärling. I både volym ett och volym två centreras handlingen kring olika humoristiska stridsscener mellan Saitama, Genos och olika fiender och läsaren hänger med i Saitamas sökande efter att hitta tillbaka till det roliga igen (2012a; 2012b).

7 Jag har valt att använda den engelska beteckningen ”quirks” och krafter i bemärkelse superkrafter då den svenska översättningen av quirk, nyck eller konstigheter, inte täcker in hur ordet används i mangan. 12

7.3 Jojo’s bizarre adventure: part 1 phantom blood Jojos bizarre adventure: part 1 phantom blood av Hirohiko Araki (1986) handlar om den brittiska gentlemannen Jonathan Joestar, men det dröjer till sida 22 i volym ett innan vi möter honom. Jojo är ett barn som glatt lever sitt liv på en stor herrgård med sin pappa, sina tjänare och sin hund. En dag dyker pojken Dio Brando upp och ska leva tillsammans med dem i huset. När Jojo var ett spädbarn råkade familjen ut för en olycka. Mr Brando, Dios far, rånade familjen i tron att alla var döda och Mr Joestar, Jojos far, misstog tjuven för att ha försökt rädda hans liv. Mr Joestar lovade därför Mr Brando att han skulle hjälpa honom med något i framtiden, exempelvis ta hand om hans barn. Från och med att Dio dyker upp förändras Jojos liv till det sämre. Dio slår Jojo, får hans vänner att ogilla honom, kysser hans flickvän, dödar hans hund och får allt beröm från Mr Joestar. De växer dock upp tillsammans och deras relation blir med tiden bättre. I vuxen ålder upptäcker Jojo att Dio förgiftat hans pappa och polisanmäler honom. Dio vill inte fängslas och använder därför en ansiktsmask i sten som gör honom till vampyr. De slåss och det verkar som att Dio dör. I volym två får dock Jojo reda på att Dio fortfarande lever och beger sig ut på ett bisarrt äventyr tillsammans med vänner för att döda honom (1986a; 1986b).

8. Analys & resultat Analysen är indelad i tre större teman utefter studiens forskningsfrågor: maskulina ideal – protagonister, antagonister och hjälteroll, konstruktionen av maskulinitet och femininitet samt likheter och skillnader i verkens representation av maskulinitet. Då studiens forskningsfrågor går in i varandra sker det en viss överlappning i analysen. De två första avsnitten inleds också med en kort introduktion av teorin för att minska upprepningen i brödtexten.

8.1 Maskulina ideal – protagonister, antagonister och hjälteroll I denna del av analysen undersöks verkens protagonister och dess relationer med andra karaktärer. Vad drivs han av, vilka värden bär han på och vilka utmaningar står han inför? Detta för att kunna utröna och förstå mangornas maskulina ideal. Verkens antagonister hjälper oss att förstå hur den icke-önskvärda manligheten ser ut inom verkens ramar. Den hegemoniska maskuliniteten är en normativ kulturell föreställning om vad som gör maskulinitet överordnat femininitet. Den hegemoniska maskuliniteten är alltså inte ett garanterat maskulint ideal utan något som bär upp maskulinitetens hegemoni gentemot det

13 feminina. Karaktärer kan således uppfylla kravet på hegemonisk maskulinitet men inte utgöra en ideal maskulinitet och vice versa. Alla individer inom en viss kultur förhåller sig till den hegemoniska maskuliniteten på något sätt. Antingen deltar individer eller grupper i hegemonin genom att marginalisera och underordna femininitet och andra maskuliniteter eller så försöker människor förändra den (Connell 2008, s. 114–125). Begreppet används i avsnittet för att synliggöra och resonera kring verkens manliga ideal som alltså inte nödvändigtvis är synonymt med hegemonisk maskulinitet.

8.1.1 My hero academia I början av mangan introduceras verkets protagonist Izuki som en svag men moraliskt god person. I mangaseriens första scen är Izuki fyra år gammal och står upp mot tre mobbare som ger sig på en pojke. Izuki är inte tillräckligt stark för att skydda sig mot pojkarnas våld och blir slagen (Horikoshi 2014a, s. 5). Händelsen ramar in Izukis stora utmaning i volym ett och två; han vill bli hjälte men han har inga magiska krafter, quirks. Avsaknaden av krafter leder till att han blir hånad för sin dröm att bli hjälte (s. 16–21). Izuki etableras således tidigt som en typisk shōnen-hjälte och verket följer ett vanligt genreupplägg, en utstött pojke arbetar hårt för att nå sitt mål och vinner till slut mot alla odds (Schodt 2012, s. 106; Gravett 2004, s. 54– 68). Angående begreppet hegemonisk maskulinitet representerar Izuki till en början en underordnad maskulinitet. Han förlöjligas och stöts ut ur gruppen (Connell 2008, s. 115–121). Avsaknaden av krafter utgör ett stort hinder för Izuki men han besitter inte en icke- önskvärd maskulinitet inom mangans egna ramar. Izuki bär nämligen på flera viktiga värden som krävs för hjälte-rollen. Izuki är villig att utsätta sig själv för fara för att rädda och beskydda andra människor. När verkets antagonist Katsuki attackeras av ett lermonster väljer Izuki att ingripa trots att han inte har någon möjlighet att besegra monstret. Denna handling leder till att superhjälten All Might tar in Izuki som sin lärling (Horikoshi 2012a, s. 46–50). Enligt All Might är självuppoffring den viktigaste egenskapen hos en hjälte: ” A pro should always be ready to risk his life” (s. 52). Att sätta andra framför sig själv ses som en viktig del av såväl hjälterollen som i det traditionella japanska mansidealet (Harrell 2007, s. 7–8; Piatti-Farnell 2013, s. 1147–1152). Självuppoffring är ett ideal som speglas och reproduceras i MHA. Izuki och hjälten All Might gör alltid sitt bästa för att skydda andra och detta framställs genomgående som något eftersträvansvärt i mangan. Antagonisten Katsuki representerar motsatsen till detta. Han ämnar också bli hjälte men riskerar inte sitt egna liv för att hjälpa andra personer. Katsuki styrs till skillnad från Izuki av egoism, han vill bli hjälte för populariteten och rikedomens 14 skull (Horikoshi 2014a, s. 14–16). Katsuki står nära den hegemoniska maskuliniteten. Andra karaktärer ser upp till honom då han är född med en exceptionellt stark quirk och alla förväntar sig att han kommer bli en exemplarisk hjälte (se s. 15, 55). På så sätt skapar mangan en bild av att den ideala mannen visserligen behöver vara stark och stå nära den hegemoniska maskuliniteten men det i sig är inte tillräckligt, utan det behöver kompletteras med en viss moral. Det är också intressant att ta vara på att All Might använder ett manligt pronomen när han talar om hjältar. Hjälten anses vara en man och inte en kvinna. Detta trots att det förekommer flera kvinnliga hjältar i berättelsen. Den traditionella bilden av en hjälte utgörs i både västvärlden och i Japan av en man som beskyddar de svaga vilket i många fall är kvinnor (Piatti-Farnell 2013, s. 1143; Harrell 2007, s. 7). Genom att All Might talar om hjälten som en man reproducerar och förhåller sig MHA till denna tanke. Hjältinnorna som förekommer i verket blir därför undantag från verkets norm. På så sätt upprätthålls den maskulina hegemonin i verket samtidigt som den bryter mot den. Mannen är stark och behöver skydda den svaga kvinnan (Connell 2008, s. 115–121) men det finns kvinnor som är starka nog att beskydda andra. Då maskulinitet konstrueras utifrån det som inte är feminint (Connell 2008, s. 109–113) innebär detta i sin tur att det är ”omanligt” att bli räddad och detta framträder i MHA på två sätt. Huvudkaraktären är inte en ideal man i verkets början. När han blir attackerad måste han bli räddad. Han strävar dock efter att förbättra sig själv och på så sätt kunna anta rollen som räddare (Horikoshi 2014a). Det andra exemplet rör verkets antagonist Katsuki. När Katsuki och Izuki möter varandra i en hjälteövning tänker Katsuki tillbaka på flera tillfällen då Izuki räddar honom och ser det som en stor förolämpning. När Izuki försöker rädda Katsuki från lermonstret säger han ” you… looked like you needed to be saved” (2014b, s. 38). Katsuki upplever det som att Izuki ser ned på honom ”I know you’re looking down on me!!” (s. 57). Genom att Izuki erbjuder Katsuki hjälp ifrågasätts också antagonistens maskulinitet och därför tar Katsuki så illa upp. Ett annat viktigt värde som Izuki speglar är uthållighet eller ”grit”8. Det räcker inte för Izuki att bära på hjältens moral utan han behöver arbeta hårt och förändra sig själv för att kunna nå sitt mål att bli hjälte. För att kunna ta över All Mights quirks behöver han närma sig

8 Ordet grit används för att beskriva människor med stark drivkraft. Grit ses som ett personlighetsdrag och innebär att en person kontinuerligt arbetar ihärdigt för att nå sina långsiktiga mål. Personen ger inte heller upp vid motgångar. Anders [efternamn saknas] (2017). ”Veckans nyord: grit”. Språktidningen, november. https://spraktidningen.se/blogg/veckans-nyord-grit [2021-01-02]. 15 den hegemoniska maskuliniteten rent kroppsligt men också studera för att komma in på hjälteakademin. Läsaren får se en mängd olika bilder som visar hur Izuki studerar i skolan, hemma och hur han tränar med All Might (Horikoshi 2014a, s. 70–85). Den ideala mannen kämpar för att nå sitt mål och ger inte upp. Det är intressant att en shōnen-manga skildrar hur en pojke studerar hårt eftersom pojkar i väst ofta fostras in i en slags ”anti-pluggkultur” som kopplar samman goda betyg med någonting feminint (Nilson 2010, s. 102). Det synliggörs exempelvis i den populära bokserien Harry Potter där huvudpersonen blivit utsedd till hjälte genom ödet och är föga intresserad av att studera. Det är istället den kvinnliga karaktären Hermione som får axla studierna och vägleda sina manliga kamrater. Det är ett tecken på att synen på vad som är manligt och kvinnligt skiljer sig över kulturer. Mangan förmedlar också värdet att det är viktigt att aldrig ge upp. Izuki blir allvarligt skadad många gånger i volym ett och två men trots detta bestämmer han sig alltid för att fortsätta sin träning och sina studier (se Horikoshi 2014a, s. 117–119; 2014b, s. 67). I västvärlden och Japan kopplas känslosamhet samman med femininitet (Harrell 2007, s. 8) och därmed också med en underordnad maskulinitet (Connell 2008, s. 115–121). I MHA framträder däremot känsloyttringar som en normal och accepterad del av protagonistens vardag. Izuki gråter över nio gånger i volym ett och två av glädje, rädsla och hopplöshet. Det är dock ingen som poängterar eller reagerar negativt på Izukis tårar utan han lämnas ifred, vilket tyder på att hans tårar ses som naturligt och att en man som gråter inte bryter mot verkets manliga norm (Horikoshi 2014a). Enligt Harrell är det vanligt att shōnen-manga bryter mot de maskulina konventionerna på detta sätt men hon påpekar att det inte är vanligt att manliga karaktärer gråter (2007, s. 8). Det förekommer en scen i MHA där All Might kommenterar Izukis gråt på ett lättsamt och humoristiskt sätt. När Izuki har tränat klart inför intagningsproven gråter han av lättnad. Hans hårda arbete har lönat sig och han är ett steg närmare sin dröm. Han tackar All Might för att han har hjälp honom och All Might skrattar och säger åt Izuki ”but you gotta quit being a crybaby!” (Horikoshi 2014a, s. 84). Han säger det tecknad med ett leende och vill snarare uppmuntra Izuki till att tro på sin egen förmåga än att förolämpa honom (s. 83–85). Den enda känslan som inte accepteras av andra karaktärer är okontrollerad vrede. Katsukis ilska ifrågasätts av hans klasskamrater på hjälteakademin. När klassen åker i en buss börjar de diskutera varandras quirks. Karaktären Tsuyu påpekar att Katsuki aldrig kommer bli populär på grund av hans aggressivitet och när han reagerar negativt på hennes kommentar börjar klasskamraten Yuga håna honom: ”We’ve only barely started socializing and already you’ve made it abundantly clear to us the unpleasantness of your steamed turd of a

16 personality” (Horikoshi 2014b, s. 115). Enligt Nilsson ses vrede som en typisk manlig egenskap i ungdomslitteratur men hon diskuterar inte närmare om all typ av vrede accepteras (2010, s. 145–159). I MHA är det dock tydligt att vrede anses vara en negativ egenskap även hos män, i alla fall om den är okontrollerad. Sammantaget är det tydligt att Katsukis karaktär står närmare den hegemoniska maskuliniteten, han är starkare och till en början mer omtyckt än Izuki. Han utgör dock inte MHAs manliga ideal utan den rollen har protagonisten Izuki. Protagonisten styrs av ett gott etos, han riskerar sitt egna liv för att rädda andra och han arbetar hårt utan att ge upp för att nå sitt mål. Initialt ger inte Izuki uttryck för en hegemonisk maskulinitet utan en underordnad sådan men detta förändras över tid.

8.1.2 One-punch man Saitama inrättas tidigt i mangan som en antihjälte och kan därför inte sägas utgöra verkets maskulina ideal. Saitama är en hjälte för skojs skull och det är inte alltid självklart att han hjälper människor i fara. I jämförelse utgör MHAs protagonist den gängse bilden av en hjälte - han riskerar alltid sitt egna liv för att skydda andras. Redan i verkets första scen får Saitama rollen av en skrattspegel till det traditionella hjälteidealet. Han möter monstret Vaccine-man som förklarar att han behöver utrota mänskligheten för att jorden ska befrias från deras förorening. Saitamas bakgrundshistoria blir i jämförelse löjlig. Han hindrar inte monstret från att döda människor av några ädla skäl utan han gör det för att det är roligt (One & Murata 2012a, s. 17–21). Detta förtydligas också i ett flertal scener där Saitama till en början väljer att inte agera för att situationen inte intresserar honom. Tre år innan volym ett utspelar sig möter Saitama en pojke som är jagad av ett krabbmonster. Saitama funderar på om han ska rädda pojken eller inte: ” What should I do? There’s time to hide him… but he isn’t cute at all… and it’s none of my business. Should I walk away? Yeah… I mean, who cares?” (s. 34). Precis innan Saitama tänkt gå iväg dyker krabbmonstret upp bakom honom och han bestämmer sig slutligen för att försöka rädda pojken ” With the birthrate so low, I cant let you kill that kid.” (s. 40). Det traditionella manliga hjälteidealet går ut på att alltid vara redo att riskera sitt liv för att rädda andra (Piatti-Farnell 2013, s. 1143) medan Saitama velar fram och tillbaka. Saitama räddar andra människor men handlingen i sig betraktas inte som hjältemodig. Protagonisten står fysiskt sett nära den hegemoniska maskuliniteten. Han är starkare än andra män och kvinnor vilket leder till att han också har makt över dem (Connell 2008, s. 115–125). Han avgör huruvida de ska bli räddade eller inte. Det är således Saitamas moral som gör att han avviker från verkets ideala maskulinitet. 17

När läsaren möter Saitama har han redan nått sitt mål att bli hjälte. Saitama slåss mot skurkar men han tycker inte att det är roligt längre eftersom han är för stark. Den utmaning som Saitama brottas med genom volym ett och två är hur han ska göra arbetet roligt igen. Verkets stora konflikt blir därför också ganska löjlig. Det är inte meningen att läsaren ska ta Saitama eller hans problem på något större allvar eftersom Saitama inte heller tar hjältearbetet på allvar. I volym två reser Saitama och hans nya lärling cyborgen Genos till den kriminella gruppen House of evolutions hemliga bas. När de går in i byggnaden petar Saitama sig i näsan och när han slåss mot gruppens farligaste monster inser protagonisten att han missat den stora rean i köpcentrumet (One & Murata 2012b, s. 32, 84–87). Saitama framställs som en löjlig och opassande karaktär och det säger mycket om mansidealen som verket förhåller sig till. Saitama representerar en löjlig maskulinitet som läsaren ska skratta åt. Trots att han tillhör den hegemoniska maskuliniteten genom hans maktinnehav, han kan utöva våld och är oerhörd vältränad, så är det inte meningen att läsaren ska se upp till honom. Hans beteende är inte önskvärt och han tar inte sitt livsmål på allvar. En intressant aspekt av OPM är att Saitama, trots sin funktion som skrattspegel, jobbat otroligt hårt för att nå sitt mål. Innan han blev hjälte besatt han samma egenskap som Izuki, nämligen grit. OPM ansluter sig därför till den traditionella shōnen-berättelsen (Schodt 2012, s. 106: Gravett 2004, s. 54–68). Anledningen till att Saitama kan besegra alla fiender med ett enda slag beror på att han tränade varje dag i ett års tid och gav aldrig upp även när målet kändes omöjligt (One & Murata 2012b, s. 66–73). Men när han berättar detta för sin lärling Genos blir han inte tagen på allvar: ”Master… you are so… full of crap!” (s. 75). Det går inte att undvika att läsa detta som en kritik gentemot det klassiska shōnen-idealet. Genos upplever det som helt orealistisk att Saitama kunde bli så stark genom träning och menar att det måste finnas något annat som ligger bakom det. Författarna poängterar på så sätt att det inte är realistiskt att alla människor når sitt mål bara av att de kämpar hårt. Oberoende av om Genos tror Saitama eller inte så har protagonisten i mangan tränat hårt för att bli stark. Saitama har dock tränat för hårt. Hans ihärdiga träning var det som ledde till Saitamas nuvarande stora problem, hans avsaknad av passion och andra starka känslor (One & Murata 2012b, s. 118–189): […] I have a big problem. My emotions are dulling. I have no fear, no joy… No tension, no anger. In exchange for gaining strength I have lost something important as a human being? Emotions used to swirl within me when I fought. Fear, impatience, anger… But now… Day after day, after one punch, I go home unharmed and wash my gloves […] I feel no emotion… as if I’m crushing a mosquito.” (One & Murata 2012a, s. 92–93).

18

I de scener där Saitama faktiskt visar olika känslor så handlar det om upprördhet över att monster har sönder hans hustak eller att han glömt att ta ut soporna (2012a, s. 150, 199). Hans känslokallhet i allvarliga och spännande situationer och fokus på vardagliga och obetydliga saker får således en väldigt humoristisk funktion eftersom det är ett sådant udda sätt att bete sig för en hjälte. I jämförelse med MHA förekommer det därför också väldigt få känsloyttringar i OPM. Det är dock intressant att ta vara på då döljandet eller avsaknad av känslor betraktas som något typiskt manligt i både västvärlden och i Japan (Harrell 2007, s. 8; Connell & Pearse 2015, s. 73). Känsloyttringar ses som något feminint och ett maskulint ideal i samhället är således känslokontroll. Saitama står alltså närmare den hegemoniska maskuliniteten än vad verkets brottslingar gör. I striderna mellan Saitama och olika monster framställs Saitama alltid som lugn medan skurkarna framställs som arga och frustrerade. Kontrasten gör att alla strider blir humoristiska. Även att känslolösheten ses som ett problem i vissa fall, såsom avsaknaden av passion, gör den Saitama i striderna till den mer maskulina karaktären. Monstren blir argare när de märker hur lugn Saitama är och blir också löjliga i relation till honom (se exempelvis One & Murata 2012a, s. 17–25). OPM leker på så sätt med de normativa uppfattningarna om maskulinitet för att skapa humorn i mangan. Hans avsaknad av passion och självuppoffring gör honom till en anti-hjälte men hans avsaknad av vrede gör honom i relation till skurkarna mer manlig. Känslolösheten ses inte som en del av en ideal maskulinitet i mangan men avsaknaden av vrede framställs som något önskvärt. I relation till de arga fienderna blir alltid Saitama överlägsen eftersom han inte känner ilska. Det förekommer också tårar i verket men det är väldigt sällan. De bidrar dock till ett reproducerande och upprätthållande av samhällets genusföreställningar. I mangans inledning gråter en liten flicka som blir attackerad av ett monster och i slutet av volym två gråter skurken Hammerhead efter att ha blivit besegrad och lovar sin mamma att skaffa sig ett jobb (2012a, s. 13; 2012b, s. 168). I den första scenen framställs inte hennes rädsla och hennes tårar som något negativt men det gör Hammerheads. Han framställs som otroligt löjlig. Att gråta framställs som något kvinnligt i mangan. Män som visar känslor ses utifrån Connells teori som underordnade eftersom det anses feminint att visa känslor (2008, s. 115–125). Då mangan också förlöjligar Hammerhead för detta pekar det på att mangan reproducerar och upprätthåller den hegemoniska maskuliniteten. Mangan stöter bort den gråtande mannen genom att förlöjliga honom. Saitama har flera högt värderade maskulina ideal; han är uthållig, känslolös och enormt stark och placerar sig därför inom den hegemoniska maskuliniteten (Connell 2008, s. 115–

19

125) men trots detta är Saitama inte mangans maskulina ideal. Protagonisten saknar ett värdigt mål och det är detta som gör OPM till en humoristisk berättelse. Skulle Saitama besitta alla ideala egenskaper, vara stark, uthållig och godhjärtad skulle läsaren inte skratta åt honom. Däremot görs det också tydligt att verket förhåller sig till samma ideala mansbild som MHA.

8.1.3 Jojo’s bizarre adventure Läsaren introduceras till verkets protagonist nästan på samma sätt som i MHA. Jojo är ett barn och försöker hindra två pojkar från att reta flickan Erina men han är för svag för att skydda sig själv och blir slagen (Araki 1986, s. 20–25). Även JBA följer således till den typiska shōnen-handlingen och Jojo introduceras i verkets början som en godhjärtad man men faller in under kategorin underordnad maskulinitet. Han stöts bort (Connell 2008, s. 115–121). I volym ett är Jojos mål att bli en gentleman och det är därför han valde att skydda Erina från mobbarna: I want to be a true gentleman! You were a woman in trouble! There are times when a gentleman has to be courageous and fight, even when his opponent is bigger than he is and he knows he’s going to lose! (Araki 1986a, s. 26). I JBA blir det därför exceptionellt tydligt att en ideal man, gentlemannen, ska rädda de som är svaga och kvinnor räknas till den gruppen. Vilket stämmer överens med det hjälteideal Piatti- Farnell funnit (2013, s. 1143). Jojo etableras således tidigt som en god karaktär som bär på det viktiga hjälteidealet att riskera sitt egna liv för att skydda andra. Samtidigt skapas också bilden av att femininitet är någonting svagt och verket reproducerar därför genusföreställningen att kvinnor är beroende av män (Connell 2008, s. 121). Liksom i MHA blir dock Jojo starkare över tid och närmar sig den hegemoniska maskuliniteten. Jojos självuppoffrande personlighet håller i sig i vuxen ålder. När han får reda på att verkets antagonist, Dio, förgiftat Jojos pappa för att ärva familjens förmögenhet åker han till ett av Londons farligaste områden för att hitta bevis och motgift. Han blir attackerad och svårt skadad i ena handen men han fortsätter slåss för att hjälpa sin pappa. Liksom Izuki ger inte Jojo inte upp även om han skadar sig. Detta får brottslingen Speedwagon att bli hederlig. Speedwagon blir imponerad över Jojos styrka, uthållighet och kärlek till sin pappa och bestämmer sig för att hjälpa honom söka efter bevisen (Araki 1986, s. 181–199). Kärleken gör Jojo god, villig att riskera sitt egna liv och motiverar honom till att aldrig ge upp. Det är tydligt att kärlek målas upp som en viktig drivkraft i konstruktionen av en ideal maskulinitet i JBA. Något som även Linderström sett i sin studie av mangan Naruto (2010, s. 66–69).

20

Dio utgör Jojos stora utmaning genom mangan. Jojo behöver överleva och fortsätta med sitt liv trots att han blir slagen och hånad av Dio och hans vänner under hela tonåren. Till skillnad från i MHA och OPM får läsaren inte se hur Jojo tränar hårt eller studerar. Detta sker istället implicit genom att Jojo visuellt blir muskulösare över tid och att läsaren får reda på att han tagit sin examen i arkeologi (Araki 1986a). Jojo kännetecknas av grit och liknar därmed den typiska shōnen-hjälten (Schodt 2012, s. 106; Gravett 2004, s. 54). Han ger aldrig upp. I volym två blir han allvarligt skadad om och om igen av Dio och hans kumpaner men han fortsätter att träna och slåss (Araki 1986b). Antagonisten Dio framställs som Jojos motsats i verket. Dio dödar och utsätter andra människor för fara. Till skillnad från Jojo drivs Dios handlingar av hat gentemot världen. Hat är en negativ känsla då den driver honom och andra brottslingar till onda handlingar. Dio är dock inte född ond utan som i Linderströms studie är hatet ett resultat från en kärlekslös uppväxt (2010, s. 66–69). Dio är uppväxt med en fattig, alkoholiserad och elak far medan Jojo är uppväxt i ett rikt hem med en närvarande och kärleksfull fader (Araki 1986a). Vrede är däremot en känsla som både Jojo och Dio känner. Dios vrede bygger på hat gentemot världen men Jojos vrede springer ur kärleken till människor runt om sig. Jojo blir arg på Dio när han skadar de Jojo älskar. Dios vrede gör andra människor illa, Jojos vrede skyddar och hämnar de människor han älskar (s. 83–96). Jojos vrede hör samman med hans shōnen-maskulinitet, den hårt arbetande, uppoffrande hjälten. Så här skiljer sig Jojo också gentemot OPM och MHA eftersom protagonisterna själva inte känner vrede utan det är tillämpat de onda karaktärerna. Dio introduceras som en person tillhörande den hegemoniska maskuliniteten. Dio är i början likt Katsuki från MHA en väldigt stark och omtyckt karaktär inom verkets berättelse. Jojos far blir imponerad av Dios bordsskick och hans framgångar i studierna och Jojos vänner av Dios styrka (Araki 1986a, s. 41–57). Styrka och studieframgångar ses alltså som något viktigt i verket och därför blir Dio populär. Dio blir dock en representation för en icke- önskvärd maskulinitet inom mangans ramar då han saknar flera av hjältens värden. När Dio inser att Jojo förstått att Dio förgiftat hans pappa gör Dio sig själv till vampyr. Han är villig att ge upp sin egna mänsklighet bara han får sin vilja igenom. Det är denna egoism i kombination med en känsla av hat gentemot världen som gör Dio till en icke-önskvärd maskulinitet i JBA. Han använder sin styrka på fel sätt. Jojo däremot blir i denna stund en hjälte och är villig att offra sitt egna liv för att hindra Dio ta över världen: ” I will set my life ablaze, and in turn, seal away your demonic powers for good Dio!” (Araki 1986b, s. 84).

21

Genom de olika karaktärernas känsloyttringar både upprätthålls och bryts samhällets genuskonventioner. När den kvinnliga karaktären Erina gråter för att hon utsätts för våld tas det på allvar (Araki 1986a, s. 21, 83). När Dio gråter för att Jojo besegrat honom för första gången framställs detta istället som något patetiskt. När Dio gråter håller han om sin kropp på ett väldigt bräckligt och feminint sätt och situationen framställs som löjlig (s. 107). Att gråta ses som något omanligt eftersom det är feminint. Detta syns också genom att Jojo som ung gråter väldigt mycket men när han växer upp slutar han. Detta förstärker genuskonstruktionen att ”män inte gråter” eftersom han slutar när han faktiskt blir man. Det går också att säga att Jojo över tid rör sig mot den hegemoniska maskuliniteten då han lär sig kontrollera sina känslor. Det är eftersträvat att män i vuxen ålder ska kontrollera sina känslor eftersom kvinnor är de som anses enligt samhällets konventioner vara känslosamma (Connell & Pearse 2015, s. 68). Det finns dock ett undantag i mangan där det är okej för männen att gråta, när man förlorat någon man älskar. När Dio dödar Jojos pappa börjar Jojo gråta och händelsen är sentimental och seriös. Karaktären Speedwagon säger själv att han vanligtvis avskyr personer som gråter när något dåligt händer men att det är annorlunda nu (Araki 1986b, s. 18). JBA reproducerar den maskulina hegemonin genom att förlöjliga män som gråter men den introducerar också ett undantag. Till en början står antagonisten Dio närmare den hegemoniska maskuliniteten än Jojo men över tid utvecklas Jojo och han rör sig närmare den. Jojo kan betraktas som verkets ideala maskulinitet, han är uthållig, stark, självuppoffrande och godhjärtad. Dio däremot representerar en icke-önskvärd maskulinitet eftersom han till skillnad från Jojo saknar en god moral. Jojo använder sin styrka på rätt sätt och Dio sin på fel sätt. Att tillhöra den hegemoniska maskuliniteten är inte tillräckligt, utan den behöver kompletteras av andra värden.

8.1.4 Sammanfattning I de tre undersökta mangorna går det att utröna ett visst mönster. Alla lyfter fram hjälte- idealet som det främsta maskulina idealet. Hjälteidealet överlappar med hegemonisk maskulinitet men det kräver någonting mer. Katsuki, Saitama och Dio är alla starka men de saknar Izukis, All Mights och Jojos goda och självuppoffrande etos. I MHA och JBA står protagonisterna för verkets maskulina ideal och antagonisterna representerar icke-önskvärda maskuliniteter. I OPM är verkets protagonist en anti-hjälte och någon läsare ska skratta åt då han inte lever upp till hjälte-idealet.

22

8.2 Konstruktion av maskulinitet och femininitet Följande del av analysen fokuserar på den visuella framställningen av karaktärernas kroppar och deras användning av kroppen. Sexualitet och våld är handlingar som utförs med kroppen och därför behandlas det också här. Konstruktionen av maskulinitet är enligt Connells maskulinitetsteori hårt sammankopplad med manskroppen. I den västerländska kulturen är kroppar centrala för den kulturella tolkningen av genus. Maskulinitet kopplas samman med en viss typ av kropp och rörelse och femininitet med en annan (2008, s. 92–94). Den kroppsliga hegemoniska maskuliniteten utgörs av den starka, muskulösa och arbetsföra kroppen. Manskroppens styrka används ofta som ett tecken på maskulinitetens överordnad i relation till femininitet och därför stöts svaga manliga kroppar ut (s. 94–97). Kroppens betydelse för skapandet av genus syns också genom att det i samhället erbjuds olika sätt att forma och skapa ännu starkare genuspräglade kroppar, såsom träning och kirurgi (s. 90).

8.2.1 My hero academia Strävan efter kroppslig styrka är central i MHA. De karaktärer som idoliseras, har makt eller ses upp till i mangan är otroligt starka. För att protagonisten Izuki ska nå sitt mål att bli hjälte krävs det att han rör sig närmare den kroppsliga hegemoniska maskuliniteten. Izukis svaghet visualiseras i hans avsaknad av synliga muskler och det framställs som negativt i mangan. När All Might tar Izuki till sin lärling kallar han Izukis kropp för ”limp-noodle”. Protagonisten behöver träna sig stark för att ta över All Mights krafter (Horikoshi 2014a, s. 70–71). I mangans början kan därför Izuki också kroppsligt anses tillhöra en underordnad maskulinitet. Över tid blir dock Izuki starkare och detta framstår som en tydlig förbättring i mangan. Han går från att vara gänglig till att tecknas med en tydlig markerad muskulatur (s. 83). När Izukis kropp ser ”rätt” ut anses han också kunna bli hjälte. Det är tydligt att mangan förhåller sig till en normativ bild av hur en mans kropp ska se ut. Genom träning gör Izuki sin kropp mer genuspräglad och blir accepterad av människorna runt om honom. Vilket överensstämmer med Connells uppfattning om konstruktionen av maskulinitet (2008, s. 90–97). Utöver protagonisten är All Might och Katsuki de mest återkommande karaktärerna i volym ett och två. De är båda otroligt starka vilket visualiseras genom deras muskulösa kroppar. De tillhör till skillnad från Izuki den kroppsliga hegemoniska maskuliniteten från berättelsens början. All Might representerar mangans ultimata maskulinitet. Han är den starkaste och populäraste hjälten genom tiderna (Horikoshi 2014a, s. 60, 30). All Might står ut genom att han tecknas mer detaljerat och realistisk än de andra karaktärerna och hans

23 kroppsform är betydligt större. Den annorlunda teckningsstilen tycks ha två funktioner; för det första markerar den All Mights annorlunda etnicitet. Han beskrivs inte som amerikansk i verket men han använder olika amerikanska städer som namn på hans attacker (se Horikoshi 2014a, s. 53). Det är intressant att mangans främsta hjälte är amerikan när verket utspelar sig i Japan. Den amerikanska kulturen har varit hegemonisk i världen sedan andra världskriget och i MHA blir detta genom karaktären All Might också förbundet med det som är hegemonisk maskulint. All Might liknar exempelvis den amerikanska hjälten stålmannen i kroppsform. För det andra markerar teckningsstilen också All Mights idolstatus. Det är ingen som kan mäta sig med honom. Han är ett ouppnåeligt ideal. Enligt Connell representeras ofta den hegemoniska maskuliniteten av något som majoriteten av alla män inte kan nå upp till men något som alla på något sätt förhåller sig till (2008, s. 115–117). Mangan speglar och upprätthåller den hegemoniska maskuliniteten genom tecknandet och idealiserandet av muskulösa manskroppar. Det mest intressanta med All Might är dock att han utöver sin hjälteform har en ”vanlig form” som snarare väcker avsmak än förundran. Hans vanliga kropp är tunn och sargad efter en svår strid. Kroppens svaghet gör att han behöver hitta en person som ersätter honom som världens fredssymbol (Horikoshi 2014a, s. 36–38, 62–65). All Mights svaga kropp tvingar honom att lämna hjältelivet bakom sig. Eftersom kroppen är så viktig i konstruktionen av genus så påverkas människor ofta negativt om kroppen inte längre orkar göra det som förväntas av den. Två vanliga reaktioner på detta är att männen försöker överkompensera eller omdefiniera vad som är maskulint (Connell 2008, s. 95). För att All Might ska kunna upprätthålla det hypermaskulina hjälteidealet fortsätter han att utsätta sig själv för fara även om det gör problemet värre men han övergår också långsamt och formar ett nytt maskulint ideal, hjälteläraren. Detta pekar också mot att den muskulösa starka kroppen utgör verkets kroppsliga ideal eftersom All Might måste kompensera för förlusten. Verkets antagonist Katsuki är född med en exceptionell stark quirk och är tecknad mer muskulöst än Izuki (se Horikoshi 2014b framsida). Den kroppsliga styrkan är viktig i de undersökta mangorna eftersom den behövs för att kunna bruka våld på olika sätt. Katsuki använder sig av våld dagligen för att få sin vilja igenom medan All Might och Izuki endast använder sig av våld i absoluta nödfall. Hjältens våld är accepterad i shōnen-manga eftersom den går ut på att skydda oskyldiga människor från fara (Piatti-Farnell 2013, s. 1144–1145) medan skurkens våld sker oprovocerat och går ut på att skada andra människor. Våld används av både hjältar och skurkar för att bevisa deras dominans gentemot varandra men den senare personens våld ses alltid som övervåld. Verket uttrycker ett slags ”måttlighets-ideal”. Styrka i

24 sig är inte ett tecken på hjältemod utan hjältar använder det som medel för att reglera våldsutövning. Den starka hegemoniska maskuliniteten framställs som en viktig del av hjälterollen men den är inte tillräcklig. För männen är avsaknaden av tydliga muskler ett tecken på svaghet men detta gäller inte de kvinnliga karaktärerna. Det beror troligtvis på att de kvinnliga hjältarnas krafter inte på samma sätt bygger på fysisk styrka. Männens krafter används i närstrid medan kvinnornas krafter hjälper till på avstånd (Horikoshi 2014b). Liksom som i de böcker Nilson undersökt får de starka kvinnorna stå i bakgrunden av slagsmålen och stötta männen medan de tar den aktiva hjälterollen (2010, s. 97–104). Således konstruerar MHA en maskulinitet där mannen är kroppsligt stark och aktiv och där den feminina styrkan ligger i hjälpandet, vilket speglar och upprätthåller samhällets patriarkala struktur och därmed den hegemoniska maskuliniteten. Den manliga kroppen anses vara starkare och därmed får den rätten att styra samhället (Connell 2008, s. 85, 94–95). Jämförs de kvinnliga karaktärernas kroppar och utseenden med männens blir det tydligt att kroppar och kläder spelar en stor roll i hur genus konstrueras i MHA. De manliga karaktärernas hjälte-kläder är nästan heltäckande kroppsdräkter som visar deras muskler och de är tydligt utformande efter funktion. De kvinnliga karaktärernas kläder är däremot åtsittande och visar upp karaktärernas kurvor. Karaktären Momo är iklädd en baddräkt med urringning ned till naveln (Se Horikoshi 2014b, s. 70). Det är meningen att de kvinnliga karaktärernas dräkter ska framhäva deras femininitet och göra dem vackra att titta på medan männens dräkter bara är dräkter. Maskulinitet konstrueras i mangan genom starka muskulösa kroppar och femininet konstrueras genom översexualiserade kroppar. Sexualisering av kvinnokroppen kan användas för att upprätthålla den maskulina hegemonin. Det är ett sätt att underminera och göra våld på kvinnors värdighet (Connell 2008, s. 121–123; Connell & Pearse 2015, s. 21–22). Möjligtvis läggs extra vikt vid de kvinnliga hjältarnas kroppar då de anses bryta mot en feminin norm. Harrells och Nilsons forskning visar att kvinnor inte tillåts vara maskulina i shōnen-manga utan att deras maskulinitet då behöver kompenseras med mer femininet (2007, s. 6–7; 2010, s. 148–149). Då hjälte-rollen är nära sammankopplad med den traditionella mansrollen kompenseras hjältinnornas maskulinitet genom ett fokus på deras feminina kroppar. Sammanfattningsvis konstruerar MHA maskulinitet och femininitet genom starkt genuspräglade kroppar. De manliga kropparna som premieras förhåller sig nära den hegemoniska maskuliniteten och visualiseras genom stora muskler. De kvinnliga kropparna är smala och kurviga och tecknas utan muskler.

25

8.2.2 One-punch man Saitama tillhör den hegemoniska maskuliniteten kroppsligt när läsaren möter honom första gången. Saitama tecknas med synliga muskler vilket tyder på att det inte är avsaknaden av manlighet som gör protagonisten fånig utan hans avsaknad av ett gott etos. Liksom i MHA markerar musklerna de manliga karaktärernas styrka men inte de kvinnliga (se One & Murata 2012a, s. 80, 128). I OPM är majoriteten av de karaktärer som förekommer förutom Saitama olika typer av monster och brottslingar. De är ofta män, väldigt stora, starka och är tecknade med väldefinierade muskler (exempelvis 2012a, s. 17; 2012b, s. 39, 156). Saitama liksom de manliga brottslingarna speglar således den hegemoniska kroppsliga maskuliniteten. Deras kroppar är hypermaskulina. Trots att varken Saitama eller skurkarna framställs som något manligt ideal i verket går det inte att påstå att författarna tar avstånd från den kroppsliga hegemoniska maskuliniteten. I verket är den muskulösa starka kroppen snarare en norm. Att vara man i OPM är att vara stark och muskulös. Mosquito girl är det enda kvinnliga monstret som förekommer i volym ett och två av OPM och hon är som namnet antyder hälften mygga och hälften kvinna. Hon är tecknad med en smal och kurvig kropp. Mosquito girl täcks av någon form av insektshud men hon är för läsaren uppenbart naken. Det går att urskilja hennes byst, bröstvårtor och rumpa (One & Murata 2012a, s. 117). I varje serieruta som karaktären syns är antingen byst eller rumpa i fokus (se s. 104, 106, 111, 113). Under berättelsens gång tecknas flera män utan kläder men deras nakenhet framställs som något humoristiskt. Saitama ber exempelvis ett naket monster att klä på sig kalsonger och gör narr av en fiende vars dräkt går sönder. Eftersom Mosquito girls utseende inte påpekas antas det att hennes nakenhet accepteras men inte männens (2012a, s. 53; 2012b, s. 156–159). Mannens kropp blir en kropp som gör medan kvinnans kropp snarare blir något som ska betraktas och mangan kan därför påstås ge uttryck för en sexistisk samhällsordning. Mangan skapar en maskulinitet där kroppen brukas och används. Den behöver vara stark för att behålla makten i samhället (Connell 2008, s. 90–97). Den kvinnliga kroppen och det feminina underordnas genom att den görs svag, passiv och vacker. För att upprätthålla den maskulina hegemonin reduceras det feminina till smycken. På så sätt reproducerar också verket samhällets patriarkala struktur där kvinnor framställs som manliga konsumtionsvaror (Connell & Pearse 2015, s. 14). Det förekommer också en situation som kan uppfattas som sexuellt suggestiv. Mosquito girl får sin styrka genom att sända en hord myggor att suga människors blod. När hon tilltalar dem sträcker hon ut armarna i luften som en omfamning och säger ”Come to me! Pour the juice you have stored up!” (One & Murata 2012a, s. 120). Eftersom Mosquito girl är det enda

26 kvinna som talar i seriens volym ett och två utgör hon också den enda feminina representationen. Det kvinnliga monstret är vacker och förförisk, de manliga monstren är ofta fula och muskulösa. Liksom i MHA görs det feminina till något lustfyllt att titta på medan det maskulina bara existerar. Verket ger uttryck för idén att kvinnor alltid ska vara attraktiva även om de är monster medan manliga monster är monster först och främst. Mosquito girl är liksom de manliga monstren extremt stark men till skillnad från de manliga karaktärerna markeras inte hennes styrka med en muskulös kropp. Mangan skapar maskulinitet genom starka kroppar och för att markera skillnaden mellan starka män och starka kvinnor sexualiseras hon. Mangan upprätthåller på så sätt också här den hegemoniska maskuliniteten. Våld är ett centralt tema i OPM. Majoriteten av verkets scener kretsar kring olika slagsmålsscener mellan Saitama och diverse skurkar. De sparkar, biter, kastar vapen och slåss med händerna. De onda karaktärerna dödar tusentals människor och jämnar flera städer och byggnader med marken. Skurkarnas våld betraktas alltid som övervåld då de utsätter olika oskyldiga människor för fara (One & Murata 2012a; 2012b). Saitamas och hans lärling Genos våld godkänns eftersom de är hjältar i enlighet med Piatti-Farnells forskning (2013, s. 1145– 1146). Vilken typ av våld som brukas är det som tydligast separerar skurkarna och hjältarna i OPM. Våldet i OPM har liksom i MHA en tydlig maktdimension. Skurkarna använder våldet för att försöka få kontroll över samhället medan Saitama och Genos använder våld för att återta makten. Skulle Saitama och Genos hela tiden förlora mot skurkarna skulle de inte heller klassas som hjältar. En viktig del av hjälte-rollen är enligt Piatti-Farnell att karaktärerna också vinner mot fienderna (2013, s. 1139–1152). Det går att tolka det som att vinsten är beviset på att hjälten befinner sig överst i den maskulina hierarkin och rättfärdigar maskulinitetens hegemoni (Connell 2008, s. 94–95). Vinner inte Saitama mot skurkarna har han också misslyckats med sitt jobb och ”förtjänar” inte titeln. Detta tycks däremot inte vara fallet i MHA och JBA där det är möjligt för protagonisterna att misslyckas men ändå vara hjältar – förutsatt att de reser sig upp igen. OPM konstruerar således maskulinitet och styrka genom hypermaskulina kroppar och femininitet genom hypersexualiserade kroppar. Användandet av våld avgör huruvida en karaktär betraktas som god eller ond.

8.2.3 Jojo’s bizarre adventure I JBA betraktas också den hypermaskulina kroppen som ett manligt ideal. Både protagonisten och antagonisten utmärker sig både inom verket och i jämförelse med de andra undersökta mangorna genom dess kroppsliga fysik. De är längre, bredare och muskulösare och de är 27 också starkare än alla andra karaktärer i JBA. Majoriteten av alla män tecknas dock med tydlig muskulatur medan kvinnor tecknas utan. Således konstrueras maskulinitet och femininitet genom genuspräglade kroppar. Eftersom musklerna hör samman med styrka så reproducerar detta samhällets genusordning och stärker den maskulina hegemonin. Det förekommer inte några fysiskt starka kvinnor i de undersökta volymerna. Mäns kroppar anses i verket vara starkare än kvinnors kroppar. Denna tanke är problematisk eftersom den ofta används för att underbygga en patriarkal samhällsstruktur där män anses ha rätt till makten då de är starkare (Connell 2008, s. 94–95). Styrka är någonting som huvudkaraktären strävar efter och tränar sig till. Det är Jojos fysiska svaghet som gör att han blir nedslagen av Dio och andra män i berättelsens början (Araki 1986a, s. 23, 53). Under berättelsens fortskridning blir han dock starkare och mer muskulös och det gör det också möjligt för honom att försvara sig själv. I mangan förekommer det olika sportscener som centreras kring Dios och Jojos interaktion med varandra och andra män. Sport och idrott är tätt sammankopplad med konstruktionen av maskulinitet. I sport realiseras och symboliseras olika sociala genusrelationer (Connell 2008, s. 94–95). Till en början vinner Dio över Jojo i en boxningsmatch och Dio får så pass makten i hans och Jojos relation och i relationen till andra män. Jojos förlust straffas och hans vänner vill inte längre umgås med honom (Araki 1986a, s. 48–57). I mangans andra idrottscen är Jojo och Dio vuxna och de vinner en rugbymatch tillsammans. Som vuxna är Jojo och Dios styrka mer jämn och bådas kroppsbyggnad liknar varandra. Som vuxen kan Dio inte längre attackera Jojo och förvänta sig att han ska vinna. Vem som har makten i deras relation blir därför också osäker då båda står lika nära den kroppsliga hegemoniska maskuliniteten. Båda karaktärerna avundas av de andra männen i serien. Den kroppsliga maskulina hegemonin upprätthålls därför i JBA, den man som står närmast den, är muskulös och stark, är också den man som besitter makten. Vinst är också som i annan shōnen-manga ett viktigt manligt ideal (Piatti- Farnell 2013, s. 1139–1152). I JBA förekommer våld ungefär i lika stor utsträckning som i OPM och likt de tidigare undersökta mangorna har det ungefär samma funktion. Våld används som ett medel för att befästa sin egna auktoritet (Connell 2008, s. 115). Våld används som ett maktmedel i relationen mellan karaktärerna. Dio brukar våld genom verket för att underbygga sin hegemoniska maskulinitet. Han slåss mot Jojo eftersom han vill ta över familjen Joestars förmögenhet och han blir vampyr för att kunna styra över alla människor i samhället. De andra skurkarna eller fienderna som förekommer i volym ett och två använder också våld för att få sin vilja igenom. Övervåldet accepteras dock inte och blir snarare ett tecken på en

28 felriktad maskulinitet. Verkets goda karaktärer såsom Jojo och hans lärare Zeppeli brukar våld för att rädda andra människor och därför anses det våldet vara okej (se 1986b, s. 214–242). Det finns dock en tredje våldsanvändning i JBA: mäns våld mot kvinnor. Det förekommer inget våld där kvinnor ger sig på män i de undersökta volymerna. Maskulinitetsteorin skiljer mellan mäns våld mot män och mäns våld mot kvinnor då de har olika funktioner och uttrycks på olika sätt. Våld mot män handlar om att utesluta män från gruppen och våldet består ofta av misshandel. Mäns våld mot kvinnor underbygger maskulinitetens hegemoni gentemot femininet och är oftast av en förminskande och sexuell natur, exempelvis genom sexuella anspelningar eller genom sexuella övergrepp (Connell 2008, s. 121–125; Connell & Pearse 2015, s. 21). Majoriteten av de få kvinnliga karaktärerna som förekommer i JBA är utsatta för mäns våld och de målas upp som passiva, försvarslösa offer. Hela serien inleds med en scen där en kvinna är fastbunden på ett stort stenblock iklädd ett tunt och kort tygstycke. Det täcker precis kvinnans underliv och bröstvårtor (Araki 1986a, s. 3). Kvinnokroppen kodas väldigt annorlunda från manskroppen. Den sexualiseras och görs till något att betrakta. Kvinnan används också som ett objekt då hon offras för att en man ska bli vampyr (1986a, s. 3–4). När Dio själv blir vampyr är det också kvinnor han tillfångatar och äter och även de kvinnorna är lättklädda (1986b, s. 187–189). De blir bokstavligen konsumtionsvaror för männen. Verkens kvinnliga karaktärer får därmed representera en femininet som är svag, försvarslös och passiv som behöver vänta på att en stark, aktiv och modig man ska komma och rädda dem. JBA reproducerar och förstärker så pass idén om att det maskulina är det överordnade och starka och det feminina är det underordnade och svaga. I verket förekommer det också sexuellt våld riktad mot Erina, Jojos flickvän. Denna typ av våld förekommer inte någon av de andra undersökta mangorna. Dio kysser Erina mot hennes vilja för att förstöra hennes och Jojos relation och därmed påverka Jojos liv negativt (Araki 1986a, s. 81–86). Efter händelsen slutar Jojo och Erina att dejta för att de båda skäms för mycket att prata med varandra. I och med detta finns det också ett outtalat antagande om att det är dåligt att en kvinna blir kysst av flera män men inte vice versa. Det förekommer inget sexuellt våld riktad mot män i verket. Kvinnans traditionella roll som offer och mannens roll som räddare och förövare (Piatti-Farnell 2013, s. 1143) konstrueras och förstärks i JBA. Verkets ideala maskulinitet utgörs av mannen som beskyddar och försvarar kvinnor medan verkets icke-önskvärda maskuliniteter skadar kvinnor på olika sätt. Hjälte-idealet rymmer därmed en patriarkal dimension i JBA eftersom den förutsätter en värnlös femininitet att

29 artikuleras mot. Maskuliniteten konstrueras återigen genom en stark och muskulös kropp medan femininiteten konstrueras genom en passiv och sexualiserad kropp. JBA är den enda mangan där protagonisten inleder ett romantiskt förhållande med en annan karaktär. Jojo och Erina inleder ett förhållande med varandra i volym ett och återupptar det i volym två. I den heterosexuella relationen skapas en tydlig genusdimension. Jojo har som tidigare nämnt rollen som hjälten och beskyddaren. Erina kan inte försvara sig mot hennes mobbare och han räddar henne från dem. Jojo får på så sätt också makten i deras relation. JBA upprätthåller således den maskulina hegemonin genom att kvinnan görs beroende av mannen (Connell 2008, s. 121). I relationen till Jojo blir också Erina väldigt omvårdande och hon tillskrivs en traditionell kvinnoroll, omvårdaren (Connell & Pearse 2015, s. 15–18). I volym två tar Erina hand om Jojo efter att han blivit svårt skadad i en strid mot Dio. I mangan förklaras det att hon skött om honom natt och dag helt ensam sedan han lades in på sjukhuset. Hon har jobbat så hårt att hon nästan svimmar av utmattning (Araki 1986b, s. 116–117). Detta framställs som något väldigt positivt i mangan. Speedwagon blir imponerad av hennes hårda arbete och i en av serierutorna omges hon av solstrålar och stjärnor för att signalera vilken bra person hon är (s. 116). Den manliga kärleken mynnar ut i beskydd medan den kvinnliga kärleken mynnar ut i omvårdnad. På så sätt återskapar mangan också västerländska genuskonventioner där män är de som brukar våld och kvinnorna de som förväntas ta hand konsekvenserna av våldet (Connell & Pearse 2015, s. 17). Maskulinitet konstrueras i JBA genom hypermaskulina starka kroppar och femininitet genom sexualiserade och svaga kroppar.

8.2.4 Sammanfattning De tre undersökta mangorna konstruerar femininitet och maskulinitet på liknande sätt. Manlighet konstrueras genom hypermaskulina kroppar och kvinnlighet med översexualiserade kroppar. Alla tre mangor upprätthåller och reproducerar samhällets genuskonventioner. I JBA konstrueras också femininitet och maskulinitet utifrån karaktärernas roller. Femininitet kopplas samman med passivitet, svaghet och moderlighet medan maskulinitet kopplas samman med aktivitet och styrka.

8.3 Likheter och skillnader i verkens representation av maskulinitet De tre undersökta mangorna liknar varandra på många olika sätt. De mest framträdande likheterna är att alla lyfter fram hjälten som ett manligt ideal och att de innehåller en övergång

30 där protagonisten med tiden rör sig närmare den hegemoniska maskuliniteten. Alla undersökta mangor följer således den traditionella shōnen-handlingen där en osannolik hjälte arbetar hårt och övervinner alla odds (Schodt 2012, s. 106; Gravett 2004, s. 54). JBA och MHA är väldigt lika i den bemärkelsen. Båda protagonisterna etableras redan vid karaktärsintroduktionen som svaga men som moraliskt starka personer. De båda försöker hjälpa en person som blir mobbad men blir själva skadade istället. Izuki och Jojo är inte fulländade hjältar men de bär på två väldigt viktiga egenskaper, uthållighet och självuppoffring. Tidigare forskning visar att detta är två egenskaper som vanligtvis kännetecknar den typiska shōnen-hjälten (Harrell 2007, s. 7– 8; Piatti-Farnell 2013, s. 1147–1152). Under berättelsens gång utvecklas protagonisterna genom studier och träning och detta framställs som positivt i MHA och JBA. Deras protagonister utgör också verkens maskulina ideal. Saitama skiljer sig gentemot de andra protagonisterna då han redan tillhör den hegemoniska maskuliniteten i berättelsens början och att han saknar Jojos och Izukis moral. Saitama har istället rollen som en anti-hjälte och kan ej sägas utgöra verkets ideal. I OPMs tillbakablickar präglas Saitama likt Izuki och Jojo av uthållighet men när han blir så stark att han kan besegra alla fiender med ett enda slag så förlorar han passionen för hjälte-rollen. I JBA och MHA framställs det som att huvudkaraktärerna inte kan arbeta för hårt. Det ses som något positivt att de utsätter sig själva för fara och deras hårda arbete ger alltid ett positivt resultat. I OPM ifrågasätts och kritiseras detta ideal både genom att Genos ifrågasätter att Saitamas träning skulle leda till en sådan otrolig styrka och genom att Saitamas uthållighet lett till förlusten av sin passion. Medan JBA och MHA upprätthåller den traditionella shōnen- maskuliniteten blir den parodierad av OPM. JBA och MHAs protagonister representerar båda en ideal hjälte-maskulinitet som består av viktiga egenskaper såsom att personen aldrig ger upp, är stark och är villig att offra sig själv. OPMs protagonist representerar en ”fel” hjälte- maskulinitet, en person som agerar som en hjälte men av fel anledning. JBA och MHA liknar också varandra i att de båda innehåller en antagonist som fungerar som exempel på icke-önskvärda maskuliniteter (eller icke-önskvärda sätt att vara människa på). Dio och Katsuki representerar från berättelsens början den hegemoniska maskuliniteten; de är starka, framgångsrika och använder sig av våld för att underminera och utöva dominans över andra. Deras förkastlighet beror dock inte på att de tillhör en överordnad maskulinitet utan på självcentreringen, makt för maktens egen skull. Medan Dio representerar en ond maskulinitet som blivit ond på grund av en kärlekslös uppväxt framställs Katsuki främst som en egoistisk maskulinitet. Han är liksom Saitama hjälte av fel anledning men till skillnad från Saitama brukar han våld mot oskyldiga personer. Saitama saknar en antagonist men detta

31 skulle möjligtvis kunna förklaras genom att Saitama själv inte framställs som verkets mansideal. Katsuki och Dio får funktionen av att visa motsatsen till huvudkaraktärerna, en egoistisk maskulinitet. Då Saitama inte utgör ett ideal behövs inte denna motsatsbild på samma sätt. I OPM och MHA ses vrede som en negativ känsla. Det är endast antagonisten i MHA och brottslingarna i OPM som känner vrede. Känslan tillhör således den egoistiska och onda maskuliniteten. I detta fall skiljer sig JBA från de andra undersökta mangorna då protagonisten Jojo också känner vrede. Jojos vrede framställs som okej då den används till att upprätthålla hjälte-idealet, slå skurkar och beskydda de som är svaga. Skurkarnas vrede och hat används till att skada andra människor och därför ses det som något negativt. Det är intressant att mangorna ser aggressivitet som en negativ manlig egenskap då det finns en tanke i öst och väst att män är till naturen mer aggressiva än kvinnor och därför ursäktas ofta mäns våldsamma beteende (Connell & Pearse 2015, s. 59–74). I de undersökta mangorna ursäktas visserligen hjältarnas våld men inte det oprovocerade våldet. Att gråta är en annan känsloyttring som förekommer i alla mangorna. I OPM och JBA framställs det som omanligt att gråta på grund av nederlag. Tårar ses som något feminint. På så sätt förhåller sig mangorna till den maskulina hegemonin och reproducerar samhällets genuskonstruktioner. Det ses som något negativt när männen gråter eftersom det anses vara feminint och därmed förstärks idén att det feminina är något att undvika. MHA bryter således mot samhällets konventioner och särskiljer sig från de andra undersökta mangorna. Izuki gråter många gånger under volym ett och två och detta framställs inte som något omanligt utan som något normalt. I MHA ges det inom hjälte-rollen utrymme för känsloyttringar. Gemensamt för alla tre undersökta mangor är att kroppen är central i konstruktionen av all maskulinitet. De manliga och kvinnliga kropparna är starkt genuspräglade. Den manliga kroppen, vare sig det gäller antagonist, småskurkar eller protagonisten, kännetecknas av sin muskulatur. De som inte är tecknade med stark muskulatur är antingen kvinnor, barn eller väldigt svaga män. Izukis kropp hånas i början av MHA för avsaknaden av muskler men det är ingen som kommenterar kvinnornas avsaknad. Männens kroppar tecknas med muskler eftersom det visar vad de använder kroppen till. Den manliga kroppen är främst något som används. De kvinnliga kropparna däremot sexualiseras i samtliga undersökta mangor. Det feminina konstrueras till att bli någonting att betrakta. Detta blir väldigt tydligt i OPM där den nakna manliga kroppen används för att skapa humoristiska scener medan den enda kvinnliga skurken, och kvinnliga karaktär som pratar, är naken och tecknas med attraktiva fysiska attribut.

32

Alla tre mangorna förhåller sig på liknande sätt till den hegemoniska maskuliniteten. Det är tydligt att hjälte-idealet till viss del överlappar med samhällets hegemoniska maskulinitet men att den också kräver ett gott etos. Katsukis och Dios styrka är inte det som gör dem till icke-önskvärda maskuliniteter utan det är att de inte underordnar sina krafter något större syfte än egoism. De är så att säga icke-relationella. Hjälte-idealet kräver också att karaktärerna står nära den maskulina hegemonin. Izuki och Jojo kan inte betraktas som verkens maskulina ideal innan de närmat sig den starka ideala manskroppen. Saitama representerar också en icke-önskvärd maskulinitet. Han liknar MHAs och JBAs antagonister då han är stark men saknar en värdig anledning till sina handlingar. Saitama brukar dock inget oprovocerat våld och därför blir han ändå en god karaktär i jämförelse med Katsuki och Dio. MHA och JBA är de mangorna som är mest lika i sin representation av maskulinitet och OPM är den som skiljer sig mest även att den också har mycket gemensamt med de andra.

9. Slutsatser och diskussion I analysen har uppsatsens tre forskningsfrågor besvarats; Går det att utröna ett maskulint ideal och/eller en icke-önskvärd maskulinitet i verken? Hur konstrueras maskulinitet i det undersökta materialet? Hur porträtteras männen och kvinnorna? Finns det likheter och/eller skillnader i verkens representation av maskulinitet? I följande kapitel diskuteras och förtydligas de svar och mönster som framkommit i de undersökta mangorna. Avsnittet avslutas med en diskussion om studiens betydelse för lärarprofessionen. I samtliga undersökta mangor utgör den traditionella bilden av en hjälte verkens maskulina ideal. Protagonisterna Izuki och Jojo samt hjälten All Might bär på de värden och egenskaper som tidigare forskning lyft fram som betydelsefulla (Jönsson, Linderström, Harrell, Gravett, Schodt & Piatti-Farnell). De är självuppoffrande, beskyddande och starka män som också kännetecknas av egenskapen grit. Anledningen till att just dessa värden lyfts fram som viktiga kan förklaras med hjälp av Schodt, Gravett samt Piatti-Farnell. Enligt dem har shōnen som genre funktionen av att förmedla positiva värden till läsarna. Således speglar också shōnen till viss de egenskaper som författarna tycker att pojkar ska ta till sig: att sätta andra framför sig själv och aldrig ge upp. Schodt skriver att shōnen bidrar till ett ideal där hårt arbete ses som det enda riktiga måttet på en mans värde. Mangorna skapar genom dessa karaktärer, som också Gravett skriver, en bild av att människan kan klara allting med tillräckligt hårt arbete. Ur ett positivt ljus bidrar idealet med hopp och motivation. Genom att västerländska läsare får se Izuki studera kan det också bidra till att genuskonstruktionen

33

”plugg är för tjejer” som Nilson skriver om försvagas. Men det går också att resonera kring vilka negativa bilder detta skapar om de pojkar och män som inte kan arbeta och studera hårt. De blir mindre önskvärda när motsatsen premieras. Till skillnad från MHA och JBA så verkar OPM kritisera grit som ideal även att mangan förhåller sig positiv till de andra värdena. Saitama har genomgått samma förändring som Jojo och Izuki, resan från en underordnad maskulinitet till att tillhöra den kroppsliga hegemoniska maskuliniteten. Men detta framställs inte genomgående som något positivt. Exempelvis ifrågasätts realismen i tankesättet genom att karaktären Genos inte tror på Saitamas framgångsberättelse. Saitama förlorar också all sin passion för hjälte-rollen eftersom han arbetar för hårt för att nå dit. Detta ger en bild av att det hårda arbetet inte heller alltid lönar sig. På så sätt skiljer sig också OPM i sin representation av maskuliniteter i jämförelse med de andra mangorna. JBA och MHA innehåller representationer av det maskulina idealet i verken medan OPM saknar detta. Däremot säger Saitamas karaktär mycket om vad som anses vara normen då vi förväntas skratta åt honom. Han är en humoristisk karaktär eftersom han till viss del bryter mot hjälte-idealet. Han uppfyller dock flera av hjältens egenskaper, han är stark, muskulös, skyddar andra och brukar bara våld gentemot skurkar. Det är anmärkningsvärt att alla undersökta mangor innehåller en resa där protagonisten går från att tillhöra en underordnad maskulinitet, svaga och utstötta från resten av gruppen, till att röra sig mot den kroppsliga hegemoniska maskuliniteten, starka, muskulösa och innehavare av makt. Protagonisterna behöver uppfylla de kraven för att de ska kunna bli hjältar, för att de ska kunna nå upp till verkens manliga ideal. Analysen visar dock att det inte är tillräckligt att karaktärerna tillhör den kroppsliga hegemoniska maskuliniteten utan att denna måste kompletteras med andra värden. MHAs och JBAs antagonister tillhör båda den hegemoniska maskuliniteten från berättelsens början men de utgör inte verkens ideal. De saknar självuppoffringen och viljan att beskydda andra människor. Saitama i OPM tillhör också den hegemoniska maskuliniteten rent kroppsligt när läsaren möter honom första gången och han beskyddar och riskerar sitt liv för andra. Han framställs dock inte heller som ett ideal utan som en humoristisk karaktär. Det finns alltså något mer som krävs av en hjälte som tidigare forskning inte påpekat. Uppsatsens analys visar att det som särskiljer All Might, Izuki och Jojo från antagonisterna och Saitama är att deras handlingar underbyggs av en moralisk ”storhet”. De slåss och beskyddar eftersom de anser att det är rätt sak att göra. Saitamas, Katsukis och Dios handlingar underbyggs av egoism. Detta visar att verken förhåller sig positiva till den kroppsliga maskulina hegemonin och reproducerar den. Men samtidigt kompletterar de den och förändrar den genom att framhäva att det som kännetecknar en god

34 man är hans moral och att hans handlingar underbyggs av ett större mål. Den icke-önskvärda mannen är således i alla undersökta mangor den som inte ger sina handlingar en större mening. Vidare visar resultatet att verken förhåller sig annorlunda när det kommer till känsloyttringar. MHA särskiljer sig från de andra undersökta mangorna genom att ha en känslosam protagonist. Harrell skriver att det är vanligt att mangor bryter mot samhällets konventioner om att känslosamhet är feminint men att det fortfarande är ovanligt att de manliga protagonisterna gråter. Medan Izuki rör sig mot den kroppsliga maskulina hegemonin bryter han med den känslokontrollerande hegemoniska maskuliniteten. I MHA ges tårar ett utrymme inom dess maskulina ideal. Det ses som någonting sunt. Genom att uppvisa en känslosam manlig protagonist kan MHA bidra till en uppluckring av genuskonstruktionen att det är omanligt att gråta. Med flera positiva skildringar av män som gråter inom litteratur kan det tänkas att beteendet normaliseras och ses som genusneutralt, vilket det är rent biologiskt. I OPM och JBA förstärks istället samhällets föreställning att det är feminint att gråta. Det anses vara naturligt för de kvinnliga karaktärerna men de manliga hånas för deras tårar. I JBA får dock män gråta när de förlorat någon de älskat men inte annars. Liksom Harrell, Jönsson och Linderströms forskning visat ses vrede och aggressivitet som negativ i shōnen-manga. Vrede kännetecknar de dåliga karaktärerna i denna studies material. Enligt både Nilson och Connell finns det en allmän tanke i samhället om att vrede är något som är inneboende i mannens natur. Connell skriver att detta är en genuskonstruktion som skapats för att ursäkta mäns övervåld gentemot såväl andra män som kvinnor. Det kan alltså ses som en del av den hegemoniska maskuliniteten. I de undersökta mangorna går det att se att vrede liksom i Nilsons forskning framställs som ett manligt attribut. Kvinnorna uppvisar inte någon vrede, inte ens monstret Mosquito girl i OPM. Däremot kännetecknas de manliga brottslingarna och antagonisterna av deras ilska. Protagonisterna känner dock, med undantag för Jojo, ingen vrede vilket visar på att ilska inte ses som en inneboende manlig egenskap. Protagonisterna hanterar situationerna med lugn. Möjligtvis innehåller JBA en protagonist som uppvisar ilska eftersom mangan är skriven trettio år tidigare än OPM och MHA. Mansrollen kan över den tiden ha förändrats inom shōnen. Det är dock svårt att avgöra då uppsatsens material är begränsat i omfång. Analysen visar också att karaktärernas tecknas med starkt genuspräglade kroppar. De manliga kropparna, oberoende på om de tillhör onda eller goda karaktärer, tecknas hypermaskulint med stora framträdande muskler. Verken konstruerar således en bild av att det är så den manliga kroppen ska se ut. Den muskulösa kroppen ses som ett maskulint ideal. De

35 maskulina kropparna som visas upp för läsaren tillhör samhällets hegemoniska maskulinitet: de är arbetsföra, starka och kan bruka våld för att upprätthålla sin auktoritet. Analysen stärker och vidgar därför Piatti-Farnells forskning. Hon menar att den typiska shōnen-hjälten definieras av hans hypermaskulina kropp. I denna studies material uppnår alla protagonister så småningom det utseendet. Dock har majoriteten av alla manliga karaktärer denna typ av kroppsform. Musklerna verkar i JBA, OPM och MHA snarare vara en indikation på manlig styrka och maskulinitet än något typiskt för hjälte-rollen i sig. Jämförs de manliga och kvinnliga kropparna med varandra förstärks denna tanke. De kvinnliga kropparna framställs som de manliga kropparnas motsatser. Vilket kan förklaras utifrån Connells maskulinitetsteori. Femininitet och maskulinitet konstrueras utifrån varandra, det som inte anses vara maskulint är feminint och vice versa. I JBA, MHA och OPM tecknas de kvinnliga karaktärerna utan tydlig muskulatur och fokus läggs på kvinnornas kurvor. Männens kroppar signalerar funktion och aktivitet medan kvinnorna framställs som kuttersmycken. I MHA klär sig hjältinnorna i tighta och/eller väldigt exponerande kläder som framhäver deras kurvor. I JBA förekommer det flera kvinnliga karaktärer vars kroppar knappt skyls och i OPM är det enda kvinnliga monstret naket. Den maskulina hegemonin och samhällets genusordning underbyggs bland annat genom sexualiseringen och passiviseringen av kvinnors kroppar (Connell 2008, s. 121–125; Connell & Pearse 2015, s. 21–22). Genom att de manliga och kvinnliga karaktärernas kroppar tecknas på detta sätt reproduceras en sexistisk och patriarkal samhällsordning. Maskulinitet och femininet konstrueras också genom de roller och funktioner som de manliga och kvinnliga karaktärerna blivit tilldelade. I JBA, MHA och OPM tar männen rollerna som hjältar och brottslingar. Då alla män porträtteras som kraftfulla och aktiva skapar detta också en bild av att det är maskulina egenskaper. Det som gör någon till en god eller dålig maskulinitet avgörs av hur de använder kraften, för att skydda eller för att förstöra. De kvinnliga rollerna är mer utspridda. I MHA förekommer det kvinnliga hjältar men de verkar bryta mot verkets norm då All Might använder sig av ett manligt pronomen för att tala om hjälte-rollen. Kvinnorna är inte heller hjältar på samma sätt som männen. De manliga hjältarna är fysiskt starka medan kvinnorna främst hjälper till. Resultatet bekräftar således Nilsons forskning. I JBA framställs majoriteten av alla kvinnliga karaktärer som offer för mäns våld. Erina skiljer sig genom att hon också får en omhändertagande och moderlig roll. Det är tydligt att de få kvinnliga karaktärerna som existerar i mangan får könsstereotypiska roller och riskerar därför att bidra till upprätthållandet av föreställningen att det feminina är sårbart, beroende av män och omvårdande. Medan det maskulina är starkt, beskyddande men

36 också farligt. OPM är den manga som skiljer sig gentemot de andra då den innehåller en kvinnlig brottsling. Resultatet stärker således också Unser-Schutz forskning som visar att de få kvinnliga karaktärer som förekommer i shōnen-manga ofta är stereotypa. Det är dock viktigt att poängtera att detta med stor sannolikhet inte talar för alla shōnen-mangor eller att detta på något sätt är representativt för japansk kultur. Det är inte heller sannolikt att det är författarnas intention att reproducera eller konstruera vissa genusföreställningar. Sammantaget går det att säga utifrån studiens resultat att hjälten ses som det manliga idealet i alla undersökta mangor. Hjälten är en uthållig, stark, självuppoffrande och moraliskt god person. Han underbygger också sina handlingar med en vilja att göra gott. Uppsatsen förstärker således och vidgar den tidigare forskningen om maskuliniteter i shōnen. Den icke- önskvärda maskuliniteten som representeras i verken är han som använder sin styrka till något ont. I samtliga mangor spelar kroppens utseende och karaktärernas funktion en viktig roll i konstruktionen av maskulinitet. OPM är mangan som skiljer sig mest från de andra två då protagonisten saknar antagonist och han inte fungerar som representation för verkets manliga ideal. Eftersom studien undersöker två volymer av varje titel kan den inte sägas vara representativ för verken i helhet. Däremot ger den en viktig inblick i verkens representationer av maskulinitet och kan därför fungera som ett verktyg både inom skolverksamheten och i en samhällelig diskussion om genuskonstruktion. Den breddar också den skrala forskningen som tidigare bedrivits om manga i Sverige. Eftersom den tidigare forskningen är begränsad behövs flera studier inom området. Mangaforskningen skulle gynnas av uppsatser som undersöker maskulina representationer i samtliga volymer av en och samma manga för att se om maskuliniteterna förändras över tid. Det vore också givande att undersöka om det finns lärare som använder sig av manga i klassrummet och hur detta går till.

9.1 Studiens didaktiska implikationer Studiens resultat är av intresse för alla lärare då den ger en inblick i populärkulturens representationer av maskulinitet och möjliggör således reflektioner över vilka bilder som förmedlas till eleverna på deras fritid. Alla yrkesverksamma lärare behöver förhålla sig till skolans värdegrund och arbeta mot värden såsom jämställdhet och för att göra det behöver lärare hålla sig uppdaterade om de genusföreställningar eleverna möter i vardagen. En viktig del av gymnasieskolans svenskundervisning utgörs av elevers läsning och bearbetning av skönlitteratur. Läsningen anses vara en viktig del i elevernas utveckling av sin egna identitet och förståelse för andra människor (Skolverket 2018a). Tidigare forskning visar

37 att det är väldigt få pojkar som betraktar sig själva som läsare och att introducera andra litteraturformer såsom manga kan vara ett sätt att väcka läslust (Nilson 2010, s. 9–10; Lindberg 2020, s. 82). I uppsatsens inledning nämndes det att manga som litteraturform anklagats för att bidra till könsstereotyper och denna uppsats blir således ett verktyg för att diskutera och hantera de bilder som förekommer. Analysen visar att de undersökta mangorna både förhåller sig till, upprätthåller och avviker från det västerländska och japanska samhällets normativa uppfattningar om manligt och kvinnligt. Uppsatsens resultat öppnar upp för kritiska diskussioner i klassrummet om könsstereotyper och hur dessa kan utmanas och reproduceras i litteraturen de läser. Hur påverkas vår syn på oss själva och andra genom att den ideala mannen tecknas med stora muskler och att han alltid förväntas beskydda andra människor? Mangan MHA kan användas för att exemplifiera och diskutera hur könsnormer skiljer sig åt över kulturer och därmed påvisa att våra uppfattningar om manligt och kvinnligt inte är givet utan något som skapas. Varför ses hårda studier som något maskulint i MHA samt JBA men som något feminint i västerländsk litteratur? Vad får det för konsekvens för elevernas självuppfattning att studier ses som något ”tjejigt” i Sverige? Hur förhåller sig den västerländska synen på maskulinitet till grit? Finns det några skillnader? Lärare kan också använda det undersökta materialet för att diskutera jämställdhet och vad detta inbegriper. Kan det ses som ett tecken på jämställdhet att både kvinnor och män kan bli hjältar i MHA fastän kvinnor och män ges två olika roller i arbetet? Är Mosquito girl i OPM jämställd de manliga monstren? Hur skulle en mer jämställd framställning kunna se ut? Genom att diskutera litteraturens representationer av maskulinitet kan eleverna få möjlighet att utveckla sitt kritiska tänkande och få en förståelse för hur populärkultur bidrar till konstruktionen av genus. Det kan också tänkas att mangans representation av läsande manliga protagonister kan bidra till en mer positiv bild på studier i allmänhet. Mangans enkla och lättlästa format gör det också lättare för de elever som läser långsamt eller ogillar läsning att delta i diskussionen.

38

10. Litteraturförteckning Primärlitteratur:

Araki, Hirohiko (1986a). Jojo’s bizarre adventure: Part 1 Phantom blood: vol 1. San Francisco: .

Araki, Hirohiko (1986b). Jojo’s bizarre adventure: Part 1 Phantom blood: vol 2. San Francisco: Viz Media.

Horikoshi, Kohei (2014a). My hero academia: Vol 1. San Francisco: Viz Media.

Horikoshi, Kohei (2014b). My hero academia: Vol 2. San Francisco: Viz Media.

One & Murata, Yusuke (2012a). One-punch man: Vol 1. San Francisco: Viz Media.

One & Murata, Yusuke (2012b). One-punch man: Vol 2. San Francisco: Viz Media.

Sekundärlitteratur:

Connell, RW (Övers. Lindén, Åsa 2008). Maskuliniteter. 2. uppl. Göteborg: Bokförlaget Daidalos AB.

Connell, Raewyn & Pearse, Rebecca (Övers. Hjukström, Charlotte 2015). Om genus. 3. uppl. Göteborg: Bokförlaget Daidalos AB.

Fejes, Andreas & Thornberg, Robert (2019). ”Kvalitativ forskning och kvalitativ analys”. I Andreas Fejes & Robert Thornberg (red.), Handbok i kvalitativ analys. 3. uppl. Stockholm: Liber Ab, s. 16–43.

Gravett, Paul (2004). Manga: Sixty years of Japanese comics. London: Laurence King publishing Ltd.

Harrell, Megan (2007). “Slightly out of character: Shonen epics, doujinshi and Japanese concepts of masculinity”. The Virginia review of Asian studies. Vol. 10, s. 1–16.

Hirdman, Yvonne (2001). Genus – om det stabilas föränderliga former. 2. uppl. Malmö: Liber.

Jönsson, Rebecka (2011). Maskuliniteter I manga: en studie i huruvida maskuliniteter skiljer sig i en manga riktad till flickor jämför med en manga riktad till pojkar. Kandidatuppsats i japanska, Institutionen för språk och litteratur. Göteborg: Göteborgs universitet. http://hdl.handle.net/2077/25609. [2020-10-02].

Lindberg, Ylva (2020). ”Våld, värme, manga: perifer litteratur och centrala litterära kompetenser”. I Ulrika Nemeth & Anna Nordenstam (red.), Globalt: svensklärarföreningens årsskrift 2019. Stockholm: svensklärarföreningen, s. 75–94.

39

Linderström, Jenny (2009). Naruto mon amour: Maskulinitet i shonen manga. Masteruppsats i genusstudier, Institutionen för etnologi, religionshistoria och genusstudier. Stockholm: Stockholms universitet. http://www.diva-portal.org/smash/record.jsf?dswid=- 6442&pid=diva2%3A411100&c=2&searchType=SIMPLE&language=sv&query=Jenny+Lin derstr%C3%B6m&af=%5B%5D&aq=%5B%5B%5D%5D&aq2=%5B%5B%5D%5D&aqe= %5B%5D&noOfRows=50&sortOrder=author_sort_asc&sortOrder2=title_sort_asc&onlyFull Text=false&sf=all. [2020-11-25].

McCloud, Scott (Övers. Schröder, Horst 1995). Serier: den osynliga konsten. Stockholm: Epix förlags AB.

Nilsson, Maria (2010). Från gossip girl till Harry Potter: genusperspektiv på ungdomslitteratur. Lund: Btj förlag.

Piatti-Farnell, Lorna (2013).” Blood, biceps, and beautiful eyes: cultural representations of masculinity in Masami Kurumada’s Saint Seiya”, The journal of popular culture. Vol. 6, s. 1133–1155.

Schwartz, Adam & Rubinstein-Ávila (2006).” Understanding the manga hype: uncovering the multimodality of comic-book literacies”, Journal of adolescent & adult literacy. Vol. 1, s. 40– 49.

Skolverket (2018a). Läroplan för gymnasieskolan (Reviderad 2018). https://www.skolverket.se/undervisning/gymnasieskolan/laroplan-program-och-amnen-i- gymnasieskolan/gymnasieprogrammen/amne?url=1530314731%2Fsyllabuscw%2Fjsp%2Fsu bject.htm%3FsubjectCode%3DSVE%26tos%3Dgy%26sv.url=12.5dfee44715d35a5cdfa92a3 [2020-11-16].

Skolverket (2018b). Läroplan för gymnasieskolan (Reviderad 2018). https://www.skolverket.se/undervisning/gymnasieskolan/laroplan-program-och-amnen-i- gymnasieskolan/laroplan-gy11-for-gymnasieskolan [2020-11-16].

Schodt, Frederik L (2012). Manga! Manga!: the world of Japanese comics. 1. US ed. New York: Kodansha USA.

Strömberg, Fredrik (2008). Mangabiblioteket. Lund: Btj förlag.

Unser-Schutz, Giancarla (2015).” What can text tell us about male and female characters in shōjo- and shōnen-manga”, East Asian Journal of popular culture. Vol. 1, s. 133–153.

Westlund, Ingrid (2019). ”Hermeneutik”. I Andreas Fejes & Robert Thronberg (red.), Handbok i kvalitativ analys. 3. uppl. Stockholm: Liber Ab, s. 72–90).

Widén, Pär (2019). ”Kvalitativ textanalys”. I Andreas Fejes & Robert Thornberg (red.), Handbok i kvalitativ analys. 3. uppl. Stockholm: Liber Ab, s. 193–210.

Internetkällor:

Anders [efternamn saknas] (2017). ”Veckans nyord: grit”. Språktidningen, november. https://spraktidningen.se/blogg/veckans-nyord-grit [2021-01-02].

40

Knowyourmeme (u.å). https://knowyourmeme.com/ [2020-12-03].

“Mem” (u.å). Malmö: NE Nationalencyklopedin Ab. http://www.ne.se.db.ub.oru.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/mem-(kulturenhet) [2020-12- 28].

Science fiction bokhandeln (u.å). https://www.sfbok.se/tips-topplistor/topplistan/tecknade- serie-toppen/manga?sort=6. [2020-10-11].

41