Annica Öhman Ida Nilsson Jour -03
”De asen som låg med henne”
En studie av hur gärningsmännen i två våldtäkter framställdes i Aftonbladet och Östgöta-Correspondenten.
VT 2006 C-uppsats Handledare: Susan Holmberg Mittuniversitetet, Sundsvall Institutionen för informationsteknologi och medier
Sammanfattning
Syftet med vår undersökning var att ta reda på hur gärningsmännen i två våldtäktsfall framställdes i Aftonbladet och Östgöta-Correspondenten. Motalafallet handlar om en 13-årig flicka som påstod sig ha blivit våldtagen av fyra utländska män i Motala i augusti 2004. I det andra fallet anklagades tre svenska hockeyspelare för att ha våldtagit en 22-årig kvinna i Stockholm i februari 2005. Vi gjorde en innehållsanalys av rapporteringen i de båda tidningarna och intervjuade en nyhetschef och en journalist på varje tidning.
Resultaten av undersökningarna visar att det finns en för ”luddig” bild av gärningsmän i de båda tidningarna och fallen. Alla intervjuade är ense om att gärningsmannabilden är förenklad men de hävdar samtidigt att det finns svårigheter att rättvist kunna beskriva en gärningsman. En svårighet var enligt dem att få den information de vill ha eftersom polisen ofta är mycket förtegen i våldtäktsfall. I resultatet från innehållsanalysen ser vi att deras uppfattning om en för ”schematisk” bild av gärningsmannen stämmer vad det gäller Motalafallet men att det i hockeyfallet ser helt annorlunda ut. De fyra männen i Motalafallet tillskrivs knappt några egenskaper och får i tidningarna nästan inget liv utanför brottet. När det gäller hockeyspelarna har tidningarna haft tillgång till information från både gärningsmännen själva och människor runtomkring dem. På det sättet har tidningarna kunnat ge en fyllig bild av de tre männens liv.
Slutsatserna vi drar av detta är att tidningarna låter yttre faktorer styra en stor del av hur de framställer gärningsmännen i de här fallen. Källorna verkar vara extra viktiga för dem vi intervjuat genom att det är de som avgör vilken information tidningen får inför en artikel om en våldtäkt. Vi ser också att trots att medierna är medvetna om att deras gärningsmannabild är ofullständig tycker de samtidigt att det är väldigt svårt att ändra på det. En annan slutsats vi tycker oss kunna dra av den här undersökningen är att i de här två fallen har det förekommit stereotypisering kring gärningsmännen i de här två tidningarna. Genom förekomsten av väldigt manliga beskrivningar av hockeyspelarna och knappt några beskrivningar alls av Motalamännen tolkar vi det som att tidningarna inte har gett båda fallens gärningsmän samma ”mänsklighet”. I intervjusvaren har vi också sett tendenser till att både nyhetscheferna och journalisterna egentligen vet hur de skulle kunna undvika att stereotypisera gärningsmän, men att de inte tycker att det är nog allmänintressant. 1 Inledning 1 1.1 Problembakgrund 1 1.2 Syfte och frågeställningar 2 1.3 Bakgrundsinformation 2
2 Teori 4 2.1 Mediernas villkorade makt 4 2.2 Nyhetsvärdering 5 2.3 Källor 7 2.4 De pressetiska reglerna 8 2.5 Kriminaljournalistik 9 2.6 Stereotypisering 10
3 Metod 15 3.1 Urval 16 3.2 Tillvägagångssätt 17 3.3 Metodproblem 19 3.4 Reliabilitet och validitet 20
4 Resultatpresentation – innehållsanalysen 21 4.1 Beskrivningar i rapporteringen 21 4.2 Beskrivning av databasen 21 4.3 Granskning av citaten i artiklarna om fallen 22 4.4 Mediebilden av gärningsmännen i fallen 24
5 Resultatpresentation – intervjuerna 28 5.1 Mediernas villkorade makt 28 5.2 Nyhetsvärdering 29 5.3 Källor 30 5.4 De pressetiska reglerna 31 5.5 Kriminaljournalistik 32 5.6 Stereotypisering 33
6 Analys 35 6.1 Mediernas villkorade makt 35 6.2 Nyhetsvärdering 36 6.3 Källor 37 6.4 De pressetiska reglerna 39 6.5 Kriminaljournalistik 39 6.6 Stereotypisering 40
7 Slutsatser 44 7.1 Så beskrivs gärningsmännen i respektive fall och tidning 44 7.2 Publiceringen av gärningsmännens etniska bakgrund 45 7.3 Varför tidningarna framställer gärningsmännen som de gör 45
8 Egna reflektioner 47
9 Framtida forskning 48
10 Källförteckning 49 10.1 Litteratur 49 10.2 Elektroniska källor 50 10.3 Rapporter 50 10.4 Referenslitteratur 51
Bilaga 1. Frågeformulär
Bilaga 2. Kodschema
Bilaga 3. Artikelförteckning
Bilaga 1
Frågeformulär
Endast nyhetschefer
Hur nyhetsvärderar ni kring vilka våldtäkter som tas upp i er tidning?
Hur resonerar ni kring publicering av identitet? (namn och bild)
Hur ser ni på er egen genomslagskraft? (opinionsbildning)
Vilka reaktioner har ni fått på publiceringen i de här fallen?
Hur resonerade ni kring publiceringen av Motalapappans brev?
Aftonbladet Hur resonerade ni kring publiceringen av (delar av) hockeyspelarens ”förlåt- brev”?
Östgöta-Correspondenten Hur resonerade ni kring publiceringen av lagkamraternas brev?
Gemensamma
Hur stor del av uppmärksamheten kom sig av att de misstänkta i hockeyfallet redan var kända personer och att flickan i Motalafallet var så ung?
Hur nyhetsvärderar du kring en våldtäkt? (vad är viktigt att ta upp)
Hur medveten är du om den bild av gärningsmän du ger?
När är det intressant att publicera någons etniska bakgrund?
Vad betyder det för de här fallen att just du var nyhetschef då /skrev om dem?
Endast journalister
Hur resonerar du innan du åker ut på ett jobb för att skriva en våldtäktsartikel? (källor, utrymme, resurser)
Hur tänker du när du formar en våldtäktsartikel? (dramaturgi, stereotyper)
Bilaga 2
Kodschema
1. Antal artiklar
2. Antal citat i artiklarna
3. Antal citat av offer eller gärningsman
4. Antal citat av annan person å offers eller gärningsmans vägnar
5. Antal citat där offer eller gärningsman kritiseras
6. Antal citat där offer eller gärningsman försvaras
7. Antal artiklar där fokus ligger på offer eller gärningsman
8. Antal gånger där offer eller gärningsman personbeskrivs negativt
9. Antal gånger där offer eller gärningsman personbeskrivs positivt
10. Antal gånger där offer eller gärningsman personbeskrivs varken negativt eller positivt
11. Antal artiklar där offer eller gärningsmans livssituation beskrivs
12. Antal gånger där offer eller gärningsmans aktiviteter utanför brottet beskrivs
13. Antal gånger etnisk bakgrund hos offer eller gärningsman beskrivs
14. Antal gånger exakta klockslag beskrivs
Bilaga 3
Artikelförteckning
Aftonbladet, Motalafallet
2005-01-25 Krönika: Männen går fria – för att jag inte har råd 2005-01-27 Männen friades från våldtäkt – nu går 13-åringen till Högsta domstolen 2005-01-27 Faktaruta: Den yngste av männen – en 16-årig skolkamrat 2005-01-27 Faktaruta: Tingsrätten dömde för grov våldtäkt men hovrätten trodde på männen 2005-01-27 Faktaruta: Därför väcker de enskilt åtal 2005-01-27 Rörd till tårar. 40 000 kronor i insamling 2005-01-28 Pappan till 13-åriga flickan mötte åtalad: 30-åringen log mot mig. Han log. 2005-01-28 Faktaruta: Så dömde tingsrätten och Så dömde hovrätten 2005-01-28 Hoppas på en resning. 30-åringen: Hon sa att var 16 2005-01-28 Målet är nått – nu avslutas insamlingen 2005-01-28 Hovrättsråd: Inget visade att de åtalade använde sig av våld 2005-01-29 En halv miljon till 13-åringens kamp. Pappan: Jag känner en enorm tacksamhet 2005-01-31 Krönika: Rubrik saknas 2005-02-10 HD tar inte upp sexdom. 13-åringens familj tänker gå till Europadomstolen 2005-02-11 Motalabor rasar mot domarna efter våldtäkten på 13-åringen
Aftonbladet, hockeyfallet
2005-02-11 Krönika: Tidernas hockeyskandal 2005-02-11 Faktaruta: Detta hände – från första samlingen till krismötet 2005-02-11 Stjärnorna hämtades av polisen efter 21-åriga kvinnans anmälan 2005-02-12 Faktaruta: Rubrik saknas 2005-02-12 Hockeystjärnorna hade sex med den 22-åriga kvinnan under flera timmar – förundersökningen om våldtäkt nedlagd 2005-02-12 Krönika: Peter Wennman om sanningen i Tre kronor: Ni skulle förvånas av alla sexuella äventyr 2005-02-12 Trion lämnade Tre kronor: Vi tänker på laget och förbundet 2005-02-12 Silbersky rasar mot polisen: Det har gått för långt 2005-02-12 Krönika: Friade av lagen – men de är dömda av folket för en lång tid framöver 2005-02-13 Lilja om domen: Jag accepterar. Spelarna stängs av från Tre kronor 2005-02-13 Krönika: Rubrik saknas 2005-02-13 NHL-spelarna riskerar att bli portade från Tre kronor – för all framtid 2005-02-14 Krönika: Sportbladets Lasse Anrell: Vänd strupen uppåt, erkänn och be om förlåtelse – även till den 22-åriga kvinnan 2005-02-14 Ishockeyförbundets ordförande rasar när han hör spelarnas uttalande om natten 2005-02-15 Lagkamraterna är besvikna: Det är en tryckt stämning 2005-02-15 Den 22-åriga kvinnan berättar om natten med landslagsstjärnorna: Jag fick panik 2005-02-15 Faktaruta: Rubrik saknas 2005-02-15 Liljas ursäkt. ”Önskar att jag kunde spola tillbaka mitt liv” 2005-02-16 Krönika: Ett mansuppror på väg inom sporten? 2005-02-18 Krönika: Sällan har jag hört två spelare vara så älskade 2005-02-23 Krönika: Huselius brev till LHC-fansen 2005-02-23 - Jag har fått psykologhjälp. Kristian Huselius om tiden efter skandalen, brevet till fansen och framtiden i Schweiz 2005-06-11 Silbersky: Lika uppmärksammat som Anna Lindh-mordet
Östgöta-Correspondenten, Motalafallet
2004-08-23 Motala: Flickan kan ha varit drogad. 13-åring våldtogs av flera män 2004-08-23 Våldtäktsmän skyller på grupptryck 2004-10-21 Fällande domar för åtalade 2005-01-07 Flickans pappa ”Jag ser min dotters lidande” 2005-01-07 Krönika: Hovrätten och gruppvåldtäkten 2005-01-07 Hovrättsdom om gruppvåldtäkt mot 13-åring. Tre av fyra män släpps fria 2005-01-07 Det kan bli ett fall för Europadomstolen 2005-01-21 Föräldrarna vill att fallet prövas i HD 2005-01-22 Krönika: Domar som upprör – stöd insamlingen 2005-01-26 Krönika: Fatta vilken vanmakt man känner 2005-01-26 Krönika: Därför 2005-01-26 Krönika: Så snabbt kan den rämna, vardagens trygga mur 2005-01-28 Föräldrarna vänder sig till HD 2005-01-28 V-politiker utmanar kollegor: Avstå en del av ert arvode till flickan 2005-01-28 Eleverna på Platenskolan ställer upp för 13-åringen ”Vi måste kunna säga ifrån” 2005-01-29 471 617 kronor. Så mycket har samlats in till våldtagna 13-åringen i Motala 2005-01-29 Roger Samuelsson startade insamlingen ”Jag är överlycklig” 2005-01-29 Rädda Barnen vill att fallet prövas 2005-01-29 Faktaruta: Ny sexbrottslag 2005-02-10 Flickans pappa är bedrövad och besviken 2005-02-10 HD prövar inte 13-åringens mål. Hovrättens domar om sexuellt övergrepp mot Motalaflickan står fast
Östgöta-Correspondenten, hockeyfallet
2005-02-11 LHC:s ordförande chockad 2005-02-11 LHC-stjärnor släpptes efter långt polisförhör. NHL-trio inte misstänkt för brott – hördes upplysningsvis 2005-02-11 Krönika: Det måste mala av frågor i Melins huvud 2005-02-12 Krönika: Englund satte puckostämpel på hockeyn 2005-02-12 ”Spelarna har kraftigt brustit i omdöme”. På måndag beslutar LHC om de båda stjärnspelarna ska bestraffas 2005-02-12 Åklagaren borde ha skött det mer diskret. Spelarnas advokat Leif Silbersky starkt kritisk till myndigheterna 2005-02-12 Förbundet vill tona ner historien 2005-02-14 Helber tror att spelarna får straff 2005-02-14 Nu väntar en ny vardag för Melin 2005-02-14 Krönika: Tjenare Uggla, även jag mår illa 2005-02-15 Känsloladdad dag i LHC. ”Det blev ohållbart att de skulle komma tillbaka efter det som hänt” 2005-02-15 Lilja bad kvinnan om ursäkt – får stanna 2005-02-15 Machoideal + homofobi = ishockey 2005-02-15 Det var värre festande förr 2005-02-15 Ni är inte längre välkomna i LHC. Kristian Huselius och Henrik Tallinder får sparken. 2005-02-17 Svårt tala sexskandal med barnen 2005-02-17 ”Spelarna borde fått en andra chans” 2005-02-19 ”Det är dags att dra i bromsen” 2005-02-19 Krönika: Öppet brev till media från spelarna i Linköpings HockeyClub 2005-02-24 Krönika: Den allmänna avrättningen - dubbelmoral 1 Inledning
1.1 Problembakgrund
Hösten 2004 anmäler en 13-årig flicka fyra män för våldtäkt. Ett halvår senare anmäler en 22- årig kvinna tre män för våldtäkt. I det första fallet döms två av männen för sexuellt utnyttjande, det andra fallet leder inte ens till åtal. Svenska folket kunde följa båda fallen i medierna. Fallen skulle kunna beskrivas som ”medierade brott”, alltså brott som stämmer väl in på mediernas nyhetsvärdering. Den moderna brottsjournalistiken fokuserar på de mest makabra brotten med mycket sex och våld, brotten ska vara exceptionella och annorlunda. I dag, skriver Ester Pollack, är linjen mycket fin mellan underhållning och fakta när det rapporteras om brott.
Två typiska medierade brott utspelade sig i medierna år 2000. Gruppvåldtäkten i Rissne och branden på ett diskotek i Göteborg. Gemensamt för brotten, menar Pollack var att brotten passade in i dagens ramar för brottsjournalistik och för att bli mediemässigt stora. Forskare har pekat på att i vår samtida mediedebatt om brottslighetens orsaker finns ett ensidigt intresse för etnicitet och en tydlig förbindelse av brottsproblemet med ”det främmande”. Mediernas intresse gäller vilken sorts människor brottslingar är, inte vilka sociala omständigheter de kommer ifrån. Tonårspojkarna som utnyttjade flickan i Rissne hade alla invandrarbakgrund och detta redovisades öppet i rapporteringen om gruppvåldtäkten. De unga män som misstänktes och senare under år 2000 också dömdes till mycket kännbara straff för diskotekbranden i Göteborg kunde läsa hur deras ursprung debatterades och publicerades i flera medier1. Kriminaljournalisten och författaren Katarina Wennstam tycker att medierna väljer att beskriva våldtäktsmännen så att ”den vanlige mannen” inte kan se likheter mellan honom och sig själv.
De våldtäktsmän som det pratas och skrivs om är inte de som ”vanliga” män kan känna igen sig i. Gärningsmännen målas upp som kriminella, galna, enstöringar eller sinnessjuka. Det är olikheterna som lyfts fram, inte likheterna. Det är klart att en vanlig kille inte behöver ta åt sig. Det är så fjärran och långt från honom man kan komma, tänker han och bläddrar vidare. Så länge den bilden hålls uppe behöver många män inte känna att de har något ansvar och kan fortsätta vara tysta2.
Medieforskaren Jesper Strömbäck skriver att medierna är den viktigaste källan till information för medborgarna eftersom det är medierna som gör valen av vad som är viktigt att veta. Det är därför som mediernas val påverkar medborgarnas åsikter om vad som är viktigast3. Nästan 90 procent av Sveriges befolkning mellan 15 och 79 år läser en dagstidning varje vardag4. Om medierna ger en missvisande bild kan publiken ta den för sanning och få en snedvriden uppfattning av verkligheten. Medierna har också möjligheter att skapa schablonbilder. Ylva Brune skriver att medierna måste ge förenklade bilder av personer och händelser. De massproducerade bilderna, eller stereotyperna, kommer enligt Brune sen till användning när människor skapar mening i sina egna relationer till andra5. Enligt Maria-Pia Boëthius finns det en schablonbild av mannen i allmänhet i medierna, som medierna själva vill behålla. Han är stark, aggressiv och vågar inte uttrycka känslor. Boëthius ger som exempel när DN Debatt inte ville släppa in en debattartikel skriven av en manlig front mot mäns övergrepp, trots att
1 http://www.stratresearch.se/fff/ester2.htm 2 Wennstam, K. En riktigt våldtäktsman, 2004: 59. 3 Strömbäck, J. Den medialiserade demokratin, 2004: 49 4 http://www.tu.se/article.do;jsessionid=3216521134742236687?category=120&parentid=55 5 Brune, Y. Nyheter från gränsen, 2004: 255.
1 det funnits en samhällsdebatt kring mäns våld mot kvinnor en längre tid. Hon menar att Dagens Nyheter valde bort artikeln eftersom den inte stämde överens med deras bild av mannen6.
Ylva Brune anser att media separerar brottslingen från den ”vanliga människan” för att visa på ett utanförskap och att det bidrar till att gärningsmannen ses som en främling som står utanför samhället7. Enligt Katarina Wennstam är det främst våldtäkter där gärningsmännen har sina rötter utanför Europa som uppmärksammas i medierna. Hennes undersökning av tidningsartiklar och domar visar att artiklar om utländska våldtäktsmän förekommer betydligt oftare än artiklar om svenska gärningsmän8.
1.2 Syfte och frågeställningar
Syftet med vår studie är att ta reda på hur Aftonbladet och Östgöta-Correspondenten framställer gärningsmän i två uppmärksammade våldtäktsfall, Motalafallet från 2004 och hockeyfallet från 2005.
• På vilket sätt beskrivs gärningsmännen i respektive fall och tidning? • Vilken vikt lägger tidningarna vid gärningsmännens etniska bakgrund? • Varför väljer tidningarna att framställa gärningsmännen som de gör?
1.3 Bakgrundsinformation
1.3.1 Vad är en våldtäkt? Våldtäkt är enligt rättens definition när en gärningsman genom våld eller hot om våld tvingar offret att ha sexuellt umgänge med denne. Mona Eliasson, docent i psykologi delar in våldtäkter i fyra typer. 1) Främlingsvåldtäkten, som oftast sker utomhus och där kvinnan blir överrumplad av gärningsmannen, 2) en bekant utför övergreppet, det sker inomhus, 3) gruppvåldtäkter är ofta planerade av gärningsmännen med hämnd som motiv, 4) det sker även våldtäkter inom äktenskapet. Hustrun tvingas till sex av mannen som inte anser att han har klivit över de äktenskapliga gränserna9. Polisanmälningar mot våldtäkt har ökat i Sverige, men oftast anmäls inte alla våldtäkter som sker, mörkertalet är stort. I en rapport från Brottsförebyggande rådet antas det att ungefär 20 procent av våldtäkterna som sker i Sverige också anmäls10.
1.3.2 Sammanfatting av Motalafallet En 13-årig flicka från Motala polisanmäler fyra män med utländsk bakgrund i åldrarna 16 till 30 år för våldtäkt. Både Aftonbladet och Östgöta-Correspondenten rapporterar om de hårda domarna som gärningsmännen får av tingsrätten i Linköping. Alla fyra döms till att utvisas från Sverige på livstid och även andra hårda straff, men de överklagar domarna. Östgöta- Correspondenten publicerar löpande artiklar om att flickan mår mycket dåligt och väntar på en plats hos Barnpsykologen i länet. I januari 2005 frias två av männen i hovrätten i brist på bevis. De två andra som rätten kan bevisa har legat med flickan, 16-åringen och 30-åringen,
6 Boëthius, M. Makt och ärlighet. 1994: 136. 7 Brune, Y. 2004: 107-108. 8 Wennstam, K. 2004: 224 9 Esaiasson, M. Mäns våld mot kvinnor. 1997: 52-53. 10 Våldtäkt, 2005: 7. 48
2 får sänkta straff. Det går att läsa i båda tidningarna att brottrubriceringen inte längre är våldtäkt utan sexuellt utnyttjande eftersom rätten menar att flickan själv försatt sig i vanmakt när hon druckit alkohol hemma hos en av gärningsmännen.
Flickans pappa skriver ett brev som publiceras i både Aftonbladet och Östgöta- Correspondenten. Han får också möjligheten att berätta att han inte har råd att överklaga domen till Högsta domstolen. En bekant till honom startar en insamling och båda tidningar publicerar bankgironumret till pappans insamling som nästan hela Sverige sänker pengar till. De insamlade pengarna kunde tillslut betala kostnaderna i Högsta domstolen, men HD prövade aldrig fallet.
1.3.3 Sammanfattning av hockeyfallet En landskamp i Sweden hockey games, mellan Tre kronor och Tjeckien, 10 februari 2005, fick en oväntad start när tre spelare inte dök upp. Hockeyförbundet avslöjade i direktsänd TV att männen hämtats till polisförhör. Östgöta-Correspondeten och Aftonbladet rapporterar båda två följade dag om de saknade spelarna. De tre hockeyspelarna namnges också, det är Kristian Huselius, Henrik Tallinder och Andreas Lilja som förhörts upplysningsvis angående en misstänkt våldtäkt på en 22-årig kvinna som ska ha skett natten innan matchen. Mediepådraget kring nyheten blir stort i båda tidningarna. Männen figurerar i Aftonbladet och Östgöta-Correspondenten från och till under ett halvår, de första veckorna är mest hektiska. Männen anklagas av krönikörer för att ha svikt Tre kronor, sina fans och sina fruar. Fallet läggs ner inom 24 timmar efter förhöret på grund av brist på bevis.
Männen erkänner under en presskonferens anordnad av TT att de alla tre har haft sex med kvinnan men menar att hon var med på det. Båda tidningarna använder TT:s presskonferens för att citera männen. Båda tidningarnas nyhetssidor och sportsidor tar upp nyheten. Trion sparkas från landslaget och deras hemklubbar, Linköping Hockeyklubb och Mora HC vill inte kännas vid männen. 3 mars rapporterar Aftonbladet och Östgöta-Correspondenten att fallet ska tas upp igen av åklagare Birgit Thunved, men i juni 2005 lägger hon ner fallet, återigen i brist på bevis.
3 2 Teori
Teoridiskussionen börjar med en introduktion till mediers möjligheter att påverka sin publik och vilka villkor som styr hur journalistiken ser ut. Vi kommer främst att titta på hur källor används i nyhetsprocessen. Därefter redogör vi för begreppet stereotyper som är vanligt förekommande i journalistiken. I anslutning till stereotyper i allmänhet tar vi också upp stereotyper om mannen och invandrarmannen i synnerhet. Våra teorier är främst inriktade på de verktyg journalister omedvetet och medvetet använder sig av dels för att påverka sin publik och dels för att skapa dramatiserade bilder av verkligheten.
2.1 Mediernas villkorade makt
Den främsta anledningen till att vissa medier väljer eller väljer bort att publicera vissa artiklar eller bilder kan vara det ekonomiska perspektivet. Det gäller att sälja så mycket så möjligt, alltså att nå störst publik11. Medierna är fullt medvetna om vilka slags nyheter som fungerar bäst på publiken och hur de ska utforma nyheten för att det ska bli så bra som möjligt. Nyheter med starka effekter, (en olycka eller naturkatastrof) är ett exempel på en nyhet som når en stor publik på ett enkelt sätt12.
Medieforskaren Denis McQuail använder sig av Gerbner med fleras forskning som visar att TV med sin enorma genomslagskraft är den största faktorn som påverkar och formar publikens värderingar efter mediets budskap. McQuail menar att televisionen har monopol på människors miljöer och att den ständigt påverkar publiken13. Jesper Strömbäck skriver också att medierna på sätt och vis ständigt påverkar publiken, han lägger dock till att mediernas makt är villkorad. Medierna har inte monopol på människors påverkan, däremot tillåter människorna medierna att ha möjligheten att ständigt påverka sin publik14. Han talar om mediernas dagordningsfunktion och dess dagordningsmakt. Grundtanken med teorierna om mediernas dagordningsmakt är att det finns ett samband mellan det medborgarna uppfattar som viktiga samhällsproblem och det medierna väljer att rapportera om. Eftersom medborgarna generellt inte kan gå ut och söka information på egen hand så blir de endast informerade om det medierna publicerar. På så sätt kan man anta att det medierna anser vara intressant att rapportera om också blir det publiken vet någonting om och på så vis intresserar sig för15. McQuail menar också att medierna kan omvandla medborgarnas tankar så att de stämmer överens med mediernas syn på en visst problem med en viss problemlösning16.
De amerikanska medieforskarna Pamela Shoemaker och Stephen Reese skriver att interna och externa faktorer hjälper till att skapa journalistikens villkor. Och det är också dessa villkor som ger medierna möjlighet att på bästa sätt nå ut med sitt budskap och även möjligheten att påverka publiken. Shoemaker och Reese illustrerar faktorerna genom att visa på fem olika nivåers påverkan på journalistiken.
11 Edfeldt, Å. Påverkan. 1992: 135 12 Ibid. 1992: 137 13 McQuail, D. Mass communication theory. 2005: 129 14 Strömbäck, J. 2004: 24 15 Ibid. 2004: 31-32 16 McQuail, D. 2005: 129
4 Figur 1.1 Olika nivåer av faktorer som har betydelse för journalistikens innehåll.
Individuell nivå
Medierutiner
Organisatorisk nivå
Extramedienivå
Ideologisk nivå
(Shoemaker & Reese, 1996:106)
Den innersta cirkeln är journalistens bakgrund och egna erfarenheter, deras yrkesetik, personliga värderingar och åsikter samt deras makt inom medieorganisationen. Nivån medierutiner är tillvägagångssätt för att leta reda på och behandla samt producera nyheter. Den näst yttersta ringen, extramedienivån, handlar om faktorerna som är med och styr journalistikens innehåll men som inte kan påverkas direkt av journalisterna själva. Ett sådant exempel är källornas makt över innehållet17. Det är också den cirkeln vi främst kommer att inrikta oss på när vi vidare diskuterar villkoren för journalistikens innehåll.
2. 2 Nyhetsvärdering
Medieforskare Håkan Hvitfelt beskriver nyhetsförmedlingen som ett slags urval som pågår hela tiden. Han menar att alla händelser och förhållanden värderas, det är bara en mycket liten del av allt som händer som också blir nyheter18. Det håller Stig Hadenius och Lennart Weibull med om när de skriver att all nyhetsjournalisk passerar genom så kallade gate-keepers, det vill säga personer eller instutioner som väljer och väljer bort vad som ska bli nyheter. Alla händelser kan inte bli nyheter eftersom det är omöjligt för publiken att ta emot. Gate-keeping är uttrycket för allt urval som sker bland händelser som kan bli nyheter19. Gate-keeperstudier har visat att journalisternas eget inflytande är begränsat. Även om reportern ersätts med en annan reporter med mer erfarenhet så är inflytandet praktiskt taget likartat. Däremot har journalistkåren betydligt större inflytande över nyhetsvärderingen än den enskilde journalisten20.
Kriterierna över vad journalisten och författaren Åke Edfeldt menar är grundläggande för alla nyheter är: en oväntad händelse, tidsavståndet till när nyheten skedde ska vara kort, detsamma gäller den geografiska närheten, slutligen nämner han identifikation och kulturell närhet. Han använder sig också av faktorerna: utrymme i tidningen, händelsens styrka och enkelheten i berättelsen. De här faktorerna menar Edfeldt hjälper till att bedöma vilka nyheter som blir publicerade. Ju närmare exempelvis kulturellt eller geografiskt desto mer framträdande roll
17 Shoemaker, P. & Reese, S. Mediating the message. 1996: 63-64 18 Hvitfelt, H. På första sidan. 1985: 7 19 Hadenius, S & Weibull, L. Massmedier. 2003: 341-343 20 Hvitfelt, H. 1985: 78
5 får också nyheten i tidning, radio- eller TV-program21. Platsen i tidningen avslöjar hur redaktionen har nyhetsvärderat händelsen. Det som är viktigast för redaktionen att berätta hamnar längst fram i tidningen, högst upp på sidan, som allra första nyhetsinslaget och så vidare22. Nyhetsvärderingen som sker på varje redaktion är enligt Hadenius och Weibull svårt att definiera eftersom den skiljer så mycket mellan medier och redaktioner, de menar dock att närhet tidsmässigt, kulturellt och geografiskt är avgörande för om en nyhet blir publicerad och i så fall hur stort utrymme den får23.
Den enklaste förklaringen till varför nyhetsutbudet ser ut som det gör är den så kallade spegelteorin. Den innebär att händelser i verkligheten styr nyhetsvärderingen och nyhetsarbetet. Nyhetsutbudet är spegeln som återger händelserna. Journalisternas uppdrag är alltså att återge verkligheten i medierna, på så sätt är det händelserna som styr vad som blir nyheter. Men Hvitfelt menar att den teorin inte är särskilt gångbar. Han talar om ett samspel mellan flera olika faktorer som är individuella för varje enskilt medium, dessa faktorer, som exempelvis ekonomiska faktorer, ägarstrukturer, nyhetskällor och så vidare, är de som gemensamt skapar nyhetsredaktionens nyhetsvärdering. Hvitfelt skriver att verkligheten i nyhetsmedierna snarare är en bearbetning av den reella verkligheten. Spegelteorin är omöjlig menar han eftersom det är omöjligt att återskapa en någorlunda komplex verklighet i medierna. Han förklarar varför spegelteorin inte fungerar med hjälp av tre punkter. 1) Nyhetsutbudet grundar sig alltid på urval i flera led. Det sker otroligt många händelser varje dag, bara en bråkdel av dessa tar sig genom den första rensningen, sedan sker ännu fler urval, val av källor, mediet väljer att endast berätta delar av en historia. 2) Inget medium har de tekniska möjligheterna att återskapa en komplett verklighet, det saknas dimensioner som lukt eller djup. Nyhetsmediernas arbete innebär att de ger en version av verkligheten genom ljud eller bild. 3) Nyhetsutbudet påverkas av människor genom hela processen från idé till färdig artikel, reportrars och källors erfarenheter och värderingar sätter spår i den journalistiska produkten genom hela arbetet. Det gör det omöjligt att återskapa verkligheten24.
Personifiering är enligt medieforskaren Strömbäck ofta högt prioriterat från redaktionernas sida. Hur pass prioriterat det är hänger enligt honom ihop med hur kommersiellt mediet är25. Personifieringar är vanligt förekommande i den politiska journalistiken skriver Strömbäck. Hans granskning av olika medier visar att personifieringen är störst hos kvällstidningarna som är beroende av att sälja lösnummer. Det visar han genom att redovisa vilka källor som fick komma till tals under valkampanjen 2002. Mest förekommande var Göran Persson. Hans person får på så vis representera socialdemokraternas politik26. Det passar ihop med vad Åke Edfeldt skriver om att identifikation är en viktig grundpelare i vad som blir en nyhet27.
Medier har olika metoder för att på bästa sätt nå ut med sitt budskap. Några grundläggande faktorer som styr dels om en nyhet blir rapporterad om och dels hur väl den kan tas emot är polarisering, närhet i tid till när nyheten skedde, utrymme i tidningen eller TV-programmet, hur pass tillspetsad eller vinklad händelsen är och möjligheten att vinkla storyn på en person28.
21 Edfeldt, Å. 1992: 136-137 22 Ibid. 1992: 140 23 Hadenius, S & Weibull, L. 2003: 346 24 Hvitfelt, H. 1985: 89-90 25 Strömbäck, J. 2004: 211 26 Ibid. 2004: 213 27 Edfeldt, Å. 1992: 136-137 28 Bengtsson, J. Mäktiga medier och mager demokrati. 2001: 75
6 2.3 Källor
Nyhetskällorna är ofta av stor betydelse för nyheternas kvalitet. Det är hos dem som journalisterna inhämtar information och får åsikter, och det är ofta från källorna som medierna får nya idéer till nyheter29. Källorna levererar en slags råvara av nyheten. Medieforskaren Anders Sahlstrand skriver att källornas trovärdighet och förmåga att uttrycka sig avgör nyhetens kvalitet30. Men samtidigt menar Sahlstrand att källans roll i en nyhet kan vara konstruerad av journalisten. Ibland vänder sig journalister till källor som de vet kommer att säga precis vad de vill ha. I sådana fall är ofta nyheten redan konstruerad och det enda journalisten vill ha är yttranden som stämmer överens med den färdiga nyheten. Då är källans betydelse mer formrelaterad och har mindre betydelse för nyhetens kvalité31. Sådana källor kallar Jan Ekecrantz och Tom Olsson för faktagivare. Det vill säga att källorna egentligen har rollen som ett eko av det som journalisten vill avslöja. Men eftersom journalisten själv inte får tycka så vänder sig reportern till en ”refererade faktagivare”32.
Anders Sahlstrand hänvisar i sin doktorsavhandling De synliga – nyhetskällor i svensk storstadsmorgonpress, till medieforskaren Leon V. Signals (1986) lite hårdragna tes som säger att det är källorna som skapar nyheterna och ur Melvin Menchers (1991) handbok i journalistik som skriver att ”The quality of the reporter’s story depends on the quality of the sources”33. Men Sahlstrand menar att det är en mer komplicerad relation än så mellan journalisten, nyheten och källan, han använder sig av fyra punkter för att förklara nyhetskällornas roll. Den första är att nyhetshändelsen och källan ofta är olika delar i en enande nyhet. Med det menar Sahlstrand att källan och journalisten inte sällan har olika ingångar på samma händelse och alltså värderar journalisten och källan informationen som källan vill ge på olika sätt. Den andra är att nyhetskällorna som används ofta utgör ett slags nyhetsnät, som påverkas av och anpassas till nyhetsmediernas sätt att fungera. Den tredje punkten är att nyhetsmedierna är beroende av nyhetskällorna som leverantörer av information och yttranden. Och den fjärde punkten som har betydelse för relationen mellan nyhetskällorna och journalisterna, är att även källorna är beroende av medierna, eftersom de vill använda medierna som en kanal som förmedlar deras budskap vilket ger dem publicitet och uppmärksamhet34. Det råder alltså ett samförstånd med restriktioner mellan parterna. Medierna behöver källorna för att få information samtidigt som källorna behöver medierna för att kunna nå ut med sin information. Det finns två former av relationen mellan journalister och källor, å ena sida är källan leverantören av information å andra sidan är källan journalistiskt intressant35. Källan som leverantör är en instans eller en person som journalisten vänder sig till för information och yttanden, som exempelvis ett annat medium, ett företag, personlig vän. Källan som intressant är ofta en som aktivt försöker kommunicera sitt budskap via medier, exempelvis en person som företräder ett företag, en myndighet eller organisation36.
Källkritikern Torsten Thurén ger fyra viktiga kriterier när det gäller källkritik som alla journalister bör följa. Han menar att äkthet, det vill säga att källan är den person den utger sig för att vara, tidssamband, närhet i tid mellan när nyheten inträffade och när källan intervjuas,
29 Sahlstrand, A. De synliga. 2000: 11 30 Ibid. 2000: 78 31 Ibid. 2000: 80 32 Så sant som det är sagt. 1991: 56 33 Sahlstrand, A. 2000: 12 34 Ibid. 2000: 12-13 35 Ibid. 2000: 73-74 36 Ibid. 2000: 79
7 oberoende och tendensfrihet. Det betyder att det inte finns misstankar om att källan ger en osann bild av händelsen i intervjun på grund av att denne har något ekonomiskt eller politiska att vinna på att ljuga, är de grundläggande kraven som en källa bör kunna uppfylla. Därtill tillkommer det urval av fakta som journalisten gör37. Journalistens tidspress styr mycket av källkritiken. Eftersom det sällan finns tid att dubbelkontrollera alla fakta som krävs för att skriva en artikel så innebär det ofta att en del faktafel når fram till publiken, det gäller särskilt i extraordinära fall som i krig eller på olycksplatser38.
Thurén skriver också att rykten och eller exempelvis uppgifter från andra medier, så kallade sekundärkällor är betydligt mindre trovärdiga än om journalisten själv har gjort intervjun, då är källan en så kallad primärkälla. Han hänvisar till historikern Göran B. Nilssons uttalande som säger att man inte bör bekräfta en primärkällas uppgifter med en sekundärkällas, ”En uppgift i en sekundärkälla får aldrig användas för att bestyrka primärkällans uppgift och förvandla det till ett faktum”39. Trots att journalister strävar efter att bara ha opartiska källor är partiska källor väldigt vanliga i journalistiken, av flera anledningar. Ibland väljer personer att avstå att uttala sig i en viss fråga, i krig kanske bara ena landet släpper in journalisterna och så vidare. Thurén menar dock att det går att formulera en artikel med en källa om man kan lita på huvuddragen av dennes berättelse. Däremot menar författaren att en artikel med endast en partisk källa är värdelös40.
Uttalanden som sker i domstolar brukar anses som mindre trovärdiga, det beror på att om källan är en part i målet så kan journalisten misstänka att denne förvanskar sanningen eftersom det passar källans egna intressen bäst. Thurén menar att det finns ett värde i att anta att de flesta källor som kan ha en anledning att ljuga, också ljuger för journalisten41. Det är viktigt att intervjua personer som är vittnen till brott så snart som möjligt. Det som sägs i det allra första polisförhöret är i regel mer trovärdigt än det som sägs ett par dagar senare, det beror på att vittnet kan ha hunnit bli påverkad av andra i sin omgivning eller av mediernas rapportering och det beror även på att minnet är som bäst strax efter händelsen42.
2.4 De pressetiska reglerna
Reglerna för press, radio och TV är riktlinjer åt journalister och andra i mediebranschen. De består av sjutton punkter som alla journalister bör känna till och följa. Reglerna innehåller grundläggande krav som publiken kan ha på medierna. Medierna bör ge nyheter som är sanna och speglar samhället. Journalisten ska vara kritisk mot källor och noggrant kontrollerna de uppgifter källan lämnar, om en felaktig uppgift ändå publiceras ska tidningen, radio- eller TV- programmet rätta felet så snart det är möjligt.
En av de pressetiska reglernas huvudpunkter är att journalisten alltid ska värna om den personliga integriteten. Ett uppenbart allmänintresse bör alltid styra namn- och bildpubliceringar som kan kränka personen i fråga. Om det råder minsta tvivel huruvida nyheten uppnår ett uppenbart allmänintresse eller inte ska mediet alltid låta bli att publicera. Det gäller också etnisk bakgrund, kön, politisk tillhörighet eller sexuell läggning som i regel, enligt pressetiska reglerna, aldrig bör publiceras. Ett annat självklart krav som publiken ska
37 Thurén, T. Källkritik. 2005:13 38 Ibid. 2005: 12 39 Ibid. 2005: 53 40 Ibid. 2005: 67 41 Ibid. 2005:66 42 Ibid. 2005: 49
8 kunna ställa på de nyheter de läser är att journalisten har fört fram båda sidorna av en nyhet i artikeln eller inslaget. Det gäller särskilt när ena källan framför någon slags kritik, då bör alltid den kritiserade få tala för sin sak43. Reglerna gäller såklart även personer som hamnat inför rätta. Om en person är misstänkt för ett brott måste den alltid benämnas som misstänkt till dess en dom faller. Och om personen sedan blir frikänd måste också medierna benämna personen som oskyldig44.
2.5 Kriminaljournalistik
Kriminaljournalistik innebär i regel så kallade hårda nyheter, det vill säga de ska vara sakliga, inte innehålla så mycket person- eller miljöbeskrivningar och polisen och rättsväsendet är typiska källor. Medieforskaren Ylva Brune skriver att kriminaljournalistik har väldigt tydliga riktlinjer och bör ogärna sväva ut från dem, om journalisten vill tillföra någon slags dramatik till texten så är det oftast källorna som får stå för den45. Ester Pollack forskar i brottsjournalistik och hon utreder dagens kriminaljournalistik i artikeln Brottet som nyhet. Där skriver hon att brottsnyheter karakteriseras som förstasidesfenomen. Brottsnyheter, menar hon, används för att locka läsare respektive tittare och för att sälja lösnummer på en hårt konkurrensutsatt mediemarknad. Hon skriver att moderna brottsnyheter är brott där det förekommer mycket sex och våld och har sensationsartade inslag, som övervåld eller gruppvåldtäkter. Allvarliga brott, så som ett mord hör till de medialt mest intressanta. Brott är också en ideal nyhet, enligt Pollack, eftersom samma historia kan återanvändas och byggas på eftersom det finns så många olika steg i ett brotts rapportering46.
Brune hänvisar till Urban Ericson med fleras forskning om hur medierna rapporterar om brott som sker i Stockholms förorter, (2002) där de skriver att brottsjournalistik ofta separerar brottslingen från den ”vanliga människan” för att visa på ett utanförskap. Brune tror att det bidrar till att gärningsmannen ses som en främling som står utanför samhället47. Ester Pollack instämmer i Brunes beskrivning av gärningsmannen och brottsjournalistiken i medierna. Hon skriver också att den brottslighet som det rapporteras om framställs som samhällets mest hotande problem som har orsakats av avvikande individer utan bakgrund. Medierna förenklar gärningsmännen genom att välja bort att förklara bakgrunden till gärningsmannens handlingar och bortse från att koppla handlingar till ett större samhälleligt eller socialt problem48. Hon menar också att publikens uppfattning om vilka som är brottslingar och vilka egenskaper brottslingarna har och om rättsprocessen i stor utsträckning beror på vilka medier de följer. Det innebär alltså att ”den allmänna opinionen” i stort sett grundas på mediernas bild av brottsligheten49.
Brottslighet och social avvikelse uppfyller flera krav på mediedramaturgi som journalisten vill ha, skriver Ester Pollack i sin doktorsavhandling En studie i medier och brott. Medierna använder sig gärna av brottsnyheter eftersom 1) medierna kan, med sin genomslagskraft, ingripa i en rättsprocess och på så sätt påverka att vissa fall prövas i rätten och andra läggs
43 http://www.po-pon.org/Article.jsp?article=1011&avd=verksamhet 44 http://www.tu.se/article.do?category=118&parentid=55 45 Brune, Y. 2004: 107. 46 http://www.stratresearch.se/fff/ester2.htm 47 Brune, Y. 2004: 107-108. 48 Pollack, E. En studie i medier och brott. 2001: 318 49 http://www.stratresearch.se/fff/ester2.htm
9 ned, 2) brottsjournalistiken är vissa politikers och rättsväsendets arena för att kommunicera ut sitt budskap och 3) brott passar medierna eftersom de intresserar en stor publik50.
Författaren och journalisten Jan Guillou beskriver kriminaljournalistiken som en nära släkting till skandaljournalistiken. Han skriver att dagens brottsnyheter har samma kvalitet som kändis- och skvallernyheter och riktar sig till samma sorts publik.
Kriminaljournalistiken i Sverige har ungefär samma låga statusvärde som kändis- och skvallerjournalistik. Det går möjligen att förklara rätt snabbt; all denna lögnaktighet, alla dessa förbiseenden av stora och komplicerade brott till förmån för små okomplicerade och våldsamma brott, dessa eviga 500-sidorskampanjer kring en sekt av sexuellt avvikande eller ett desperat och meningslöst improviserat mord av en förvillad ungdomsbrottsling. Men det finns i sin tur en förklaring till den här formen av kommersiell prostitution. Brott säljer och brott säljer därför att det är dramatiskt, tydligt och skulle kunna tänkas angå oss alla även i just dessa mest groteska och våldsamma former som pressen koncentrerar sig på51.
Ester Pollacks doktorsavhandling visar att nyhetsrapporteringen kring brott överensstämmer i många fall med hur brott beskrivs i fiktionens värld. Hon tror att det beror på att gränsen mellan fakta och fiktion i många fall är flytande i brottsjournalistiken52.
2.6 Stereotypisering
Själva ordet stereotyp kommer från tryckkonstens glansdagar men forskningen om stereotyper inom samhällsvetenskapen inleddes först 1922 i och med utgivningen av Walter Lippmanns bok Public opinion53. Lippmann skrev att det mesta som vi inte först ser med egna ögon och sen tolkar, tolkar vi innan vi sett det alls. Med andra ord kan man säga att mycket av det vi inte vet något om tror vi oss ändå känna till, oftast på grund av att det stereotypiserats för oss av vår egen kultur54.
Ylva Brune refererar till Lange och Westins forskning som visar att stereotyper i vissa teorier ges en vidare betydelse, där stereotypisering ses som en nödvändig ingrediens i mänskligt meningsskapande och identitetsbygge55. Samtidigt som stereotyper är enkla, skarpslipade och väl beprövade redskap för att ordna det sociala livet i gott och ont, innanför och utanför, så är användningen av stereotyper sällan helt okomplicerad56. Det ligger i stereotyperingens natur att vara starkt förenklad, stabil och därmed svår att påverka57. Den engelske psykologilektorn Perry R. Hinton definierar stereotyper med hjälp av tre steg. 1) En grupp av människor känns igen på en viss egenskap, exempelvis nationalitet eller sysselsättning, 2) Gruppen som helhet tillskrivs fler egenskaper, vanligen personlighetsdrag som hetsigt temperament eller traditionsbundenhet, 3) Slutsatsen dras att en person som tillhör den speciella gruppen automatiskt har den stereotypa egenskapen58. Även psykologiforskaren Mona Eliasson skriver att stereotyper utgår från uppfattningar om grupper, till exempel att alla spanjorer är passionerade och eldiga, men tillägger att de ofta tillämpas på enskilda personer och används som förklaringar till deras beteende. Det skulle då kunna innebära att en spanjor som kommer
50 Pollack, E. 2001: 13 51 Guillou, J. Reporter. 1989: 311 52 Pollack, E. 2001: 74 53 Hinton, P. Stereotyper, kognition och kultur. 2003: 13 54 Lippmann, W. Public opinion. 1997: 55 55 Brune, Y. 2004: 255 56 Ibid. 2004: 258. 57 Eliasson, M. 2000: 40 58 Hinton, P. 2003: 11-12
10 till Sverige kan ha svårt att kontrollera sig inför sexuellt frigjorda svenskor och därför kanske måste begå en eller annan våldtäkt, stereotypt sett59.
Stereotypa föreställningar påverkas obetydligt genom ändrade samhällsförhållanden eller ökad information och bygger inte på faktiska omständigheter – även om vi ofta tror det. Innehållet i en stereotyp kan växla från situation till situation, det är det sociala och kulturella sammanhanget som avgör och ger den mening. Gemensamt för de grupper som utsätts för stereotypisering är att de uppfattas som relativt maktlösa. Det är inte de själva som hittar på stereotypen60.
Könsrollsforskaren Paul Martin Lester hänvisar till Willard F. Entemans citat som menar att den stereotypens egentliga innebörd har blivit urholkad. Numera associeras ordet nästan uteslutande till journalistiken, ”While the origin of the word ’stereotype’ has been almost entirely lost in the dim recess of linguistic history, it is most closely associated with journalism as a trade”61. Jesper Strömbäck ser stereotypisering som en av faktorerna som skapar en nyhet. Med stereotypisering menar Strömbäck att det som speglas i nyheten sätts in i en given rolluppsättning, det vill säga att karaktärerna i en nyhet väljs strategiskt så att de passar ihop som en teaterensemble. Han skriver att journalistiken behöver sina skurkar och hjältar62. Stereotyper ger vanligtvis en förenklad bild av en mer svårförklarad bild. Det kan förstås också vara positivt. Men gemensamt för alla stereotyper är enligt medieforskaren Jesper Bengtsson att de produceras på samma sätt, i notiser, reportage, bilder och artiklar. Han menar att det är enkelt att i dagens tidspressade medievärld reproducera en stereotyp istället för att skaffa sig en egen bild av situationen63.
John Fiske är medieforskare och har gjort diskursanalyser kring fyra uppmärksammade mediehändelser i USA visar att stereotyper av personer inte behöver vara permanenta. Han skriver att bilden av en person kan ändras om personen gör någonting oförutsett. Fiskes exempel är kändisen OJ Simpson som gick från att vara älskad nationshjälte i amerikansk fotboll till att den bli svart, galen mördare och hustrumisshandlare som fick ge ett ansikte åt rasismen i USA. Poängen är, menar Fiske, att medierna bestämmer vilken bild de vill visa av en person, det gäller särskilt kända personer64.
2.6.1 Bilden av mannen Den amerikanska genusforskaren Samuel Adu-Poku skriver att det är omöjligt att ge en enda beskrivning av vad som är manligt. Dels eftersom normerna för maskuliniteten ändras och omvärderas hela tiden och dels för att tolkningarna av vad som är maskulinitet är så många65. Chris Haywood har forskat mycket kring maskulinitet och han skriver att det går att se vissa beskrivningar som centrala, fysisk och psykisk styrka tillsammans med makt är enligt honom tre framträdande beskrivningar av maskulinitet66. Även genusforskaren George Mosse tror att det går att hitta typiska beskrivningar av maskuliniteten. Han menar att bilden av maskuliniteten har ändrats mycket lite sedan slutet av 1700-talet. Exempel på typiskt manliga fördelar som funnit med i århundraden är enligt Mosse makt, ära och mod67.
59 Eliasson, M. 2000: 40 60 Ibid. 2000: 41 61 Lester, P. M, red. Images that injure. 1996: 9 62 Medielogik och medialiserad politik. 1998: 7. 18 63 Bengtsson, J. 2001: 80-81 64 Fiske, J. Media matters. 1994: 15-16 65 Adu-Poku, S. Envisioning (black) male feminism. 2004: 267. Murphy, P, red. Feminism & masculinity 66 Haywood, C. Men and masculinities. 2003: 7. 67 Mosse, G. The image of man. 1996: 4
11 Den moderna maskuliniteten tror George Mosse är ett resultat av dels gamla ideal och dels det nya samhället. Den moderna mannen måste vara framgångsrik för att anses nå upp till de manliga idealen, fysisk styrka räcker inte längre68. Haywood tycker dock att medierna har en stark inverkan på vad som anses maskulint i modern tid. Han menar också att det inte sällan ges en negativ bild av maskulinitet i medierna där mannen är klumpig eller oansvarig, som exempel ger Haywood den frånvarande pappan, fotbollshuliganen eller slarvern69. Dessa bilder, skriver Haywood, är typiska i medierna och bidrar till att ge mannen och manligheten dåligt rykte. Lee Jolliffe, professor i kommunikation, tror också att mytbildningen kring mannen pågår hela tiden. Jolliffe skriver om en mediebild där mannen är stark, men opersonlig. Bilderna av mannen som stark och mäktig är tydligast av alla bilder, enligt Jolliffe, trots att männen oftare benämns som offer i artiklar än kvinnor. I artiklarna där männen benämns som gärningsmän är det oftare bild på dem än där de benämns som offer70.
2.6.2 Bilden av invandrarmannen När författaren och journalisten Katarina Wennstam föreläste om sin bok Flickan och skulden märkte hon att några av de vanligaste frågorna hon fick efter föreläsningarna handlade om våldtäkter och invandrare. Även efter föreläsningar där hon särskilt talat om att vi har en felaktig och fördomsfull bild av invandrarmannen som sexualförbrytare kom människor fram och undrade om det ändå inte är ”mest invandrare” som våldtar71.
När Wennstam senare arbetade med boken En riktig våldtäktsman gick hon igenom en mängd våldtäktsdomar från olika delar av Sverige. Trots att hon hittade både svenska och utländska namn bland både offer och förövare hittade hon nästan inget om gruppvåldtäkterna med svenska gärningsmän i tidningsarkiven72.
Inga braskande löpsedlar om ”Ny gruppvåldtäkt” eller ”Pojkgäng misstänkt för våldtäkt”, inga debattartiklar om bakomliggande orsaker och kulturella förklaringar. Denna typ av uppmärksamhet är nästan alltid förbehållet gruppvåldtäkter med gärningsmän födda av andra än svenska föräldrar73.
Däremot fann hon många exempel med utländska gärningsmännen och att tidningarna gärna tryckte på att de kom till Sverige med en ”importerad våldtäktskultur”74.
Petter Beckman har under lång tid arbetat som samhällsreporter och han anser inte heller att medierna ger en rättvisande bild av invandrare i allmänhet och främst då invandrarmän från Mellanöstern. Han menar att de sällan får vara mänskliga i medierna utan bara vara just invandrare och ”icke-svenska” och det ”svenska” får representera allt som är gott och eftersträvansvärt”75. Ett exempel på det ger författaren Anna Bredström. Hon beskriver en TV- debatt i TV4:s Nyhetsmorgon efter gruppvåldtäkten i Rissne år 2000, där utländska unga killar utnyttjade en ung tjej sexuellt. Till TV-debatten var bland andra en ung kille med invandrarbakgrund och en ”svensk” ung tjej inbjudna. Den svenska tjejen fick svara på frågor som handlade om hur hon kände att hon behandlades av invandrarkillarna på sin skola. Invandrarkillen fick å sin sida svara på frågor om hur han skulle bete sig för att ”vi” inte
68 Mosse, G. 1996: 134 69 Haywood, C. 2003: 7 70 Lester, P.M, red. 1996: 98-100 71 Wennstam, K. 2005: 223. 72 Ibid. 2005: 224 73 Ibid. 2005: 224 74 Ibid. 2005: 229 75 Beckman, P. Riv stängslen. 2003: 81
12 skulle tro att just han var en potentiell våldtäktsman och vad i den svenska kulturen som skulle kunna verka som ett ”vaccin” mot våldtäkt. Han fick alltså stå till svars för vad helt andra personer gjort och representera inte bara sin folkgrupp utan alla utlandsfödda män i Sverige76. Enligt Bredström var denna TV-debatt kännetecknande för hela den allmänna debatten efter Rissne-våldtäkten och berättar att det först, innan pojkarnas bakgrund blev känd, skrevs om unga pojkar med dålig självkänsla och utan respekt för kvinnor, medan det sen vände till att de troligtvis hade svårt att integrera sig och att deras kulturella arv spelade in i deras kvinnosyn77.
Paulina de los Reyes forskar kring feministiska maktstrukturer och skriver att det är under de senaste åren en bild av invandraren som avvikande och annorlunda etablerats på olika nivåer, då inte minst i språkbruket med många begrepp som markerar olikheterna mellan invandrare och majoritetsbefolkningen. Enligt henne används termer som ”kulturellt avstånd” och ”social kompetens” ofta för att markera invandrarnas underläge i det svenska samhället78. Även journalisten och doktoranden Ylva Brune menar att det här är en allmän medieutveckling som har satt fart på senare år. Enligt henne syntes ”invandrarmannen”, till skillnad från idag, bara som en hotande men knappt synlig kuliss i nyhetstexterna vid mitten av 1970-talet, då man hellre gjorde reportage om ”turkbarnens” eller ”invandrarkvinnans” situation79. Brune sträcker sig så långt som att säga att ”invandrarkillen”, ”invandrarkvinnan” och ”invandrartjejen” idag fungerar som stereotyper i medierna. Hon tror att det bland annat kan bero på nyhetsmediernas sätt att gestalta typifierade invandrare för att personifiera svårtolkade problem i stället för att ordet invandrare ska betyda bara just ”person(er) som invandrat”80. Brune tycker också att synen på sexualitet och förhållandet mellan könen blivit den mest belysta punkten i rapporteringen kring ”invandrarkillar” och ”invandrartjejer” de senaste åren och att patriarkalt förtryck och sexualiserat våld ofta står i centrum. Därmed har brotten kommit att stå för en generell problematik, som på olika sätt associeras med ”muslimer”, ”hederskultur”, ”Mellanöstern” och mer allmänt med ”invandrare”81. Nyhetsmediernas bild av gärningsmannen blir till publikens bild, enligt Brune. Hon skriver att gamla sanningar och mytbilder om invandrare som kvinnoförtryckare ger eko i publikens sätt att se på invandrare, det leder i sin tur till starka reaktioner från publikens sida. Det resulterar ofta i nya artiklar som tar upp det publiken reagerat på. Samtidigt skriver Brune att generaliseringarna av invandrare lätt skapar dåligt samvete hos medierna som försöker väga upp den negativa bilden av invandraren genom att producera artiklar och inslag där invandrare gör ”normala” saker i ett ”normalt” sammanhang82.
Fenomenet med ”den mörke mystiske mannen” har länge funnits som en arketyp inom forskningen kring maskulinitet, enligt könsrollsforskaren Paul Hoch. Han visar att den hotande, sensuelle och mörke skurken förekommer gång på gång som hjältens antagonist så långt tillbaka som i den grekiska mytologin. Där beskriven som ett sexgalet halvmonster83. Hoch menar att konflikten mellan mytens hjälte och monster blir till en kamp mellan två uppfattningar av manlighet: människa mot djur, vitt mot svart, det andliga mot det köttsliga, själ mot kropp, hög mot låg och ädel mot simpel där den ljuse mannen representerar allt gott
76 de los Reyes, P, Molina, I & Mulinari, D. Maktens (o)lika förklädnader. 2005: 183 77 Ibid. 2005: 184 78 Ibid. 2005: 43 79 Ibid. 2005: 165-166 80 Ibid. 2005: 150 81 Ibid. 2005: 165 82 Brune, Y. 2004: 300 83 Hoch, P. White hero black beast. 2004: 96. Murphy, P, red.
13 och den mörke allt ont84. Även Katarina Wennstam tar upp fenomenet med mytbilder kring vad som anses manligt och maskulint. Hon granskar särskilt gamla myter om sexualiteten som fått leva kvar. Hon skriver att bilden av mannen som ett sexuellt djur ofta förekommer, att den manliga könsrollen ofta beskrivs som om mannen vore slav under sina lustar85.
84 Hoch, P. 2004: 98. Murphy, P, red. 85 Wennstam, K. 2005: 18-19
14 3 Metod
Vår undersökning består av två delar, den första är en kvantitativ innehållsanalys av tidningsartiklar från Aftonbladet och Östgöta-Correspondenten och den andra är kvalitativa intervjuer med nyhetschefer och journalister på tidningarna. Artiklarna analyserades med hjälp av ett tiotal frågor som vi ställde till dem. Frågorna i kodschemat användes för att ta reda på om och i så fall hur rapporteringen om fallen ger en beskrivning av gärningsmännen86. Exempel på frågor vi ställde var om gärningsmannen personbeskrivs, om tidningen lade fokus på gärningsmannen eller offret eller ingendera, hur ofta gärningsmännen fick uttala sig i artiklarna och om gärningsmännens liv utanför brottet beskrevs i artiklarna.
Kvantitativ innehållsanalys passar undersökningen eftersom det är ett användbart verktyg när man, som vi, snabbt ville ha svar på frågor om förekomsten av olika kategorier i innehållet. Vi kunde alltså mäta dels hur frekvent olika kategorier förekom och dels hur stort utrymme kategorierna fick87. Det här gjorde vi för att med hjälp av siffror kunna se möjliga mönster i rapporteringen kring respektive våldtäktsfall i respektive tidning. Innehållsanalyser är vanliga när man studerar medier och brott, men Ester Pollack skriver att det gäller att vara vaksam på kritiken mot metoden. Nämligen att kvantitativt räkna variabler i nyheter om brott ofta bygger på antaganden om mediernas produktionsförhållanden och om publiken. Kritiker menar också att forskaren vid användning av textanalys tappar en stor del av textens betydelse, nämligen hur publiken tolkar texten och på så sätt ger den mening88. Peter Esaiasson skriver att innehållsanalyser inte bara innebär mekaniskt räknande, utan också en del tolkning. Han förespråkar att försöka hålla sig till så tydliga variabler som möjligt, men menar samtidigt att det är omöjligt att inte tolka ibland eftersom det sällan finns självklara variabler89.
Den andra delen består av intervjuer med två journalister och två nyhetschefer. Intervjuer kändes som ett självklart val eftersom vi ville få en djupare förståelse dels för redaktörernas nyhetsvärdering i våldtäktsfallen, och dels för journalisternas sätt att framställa våldtäktsmännen. Syftet med intervjuer är att skapa en djupare dialog och en större förståelse mellan forskaren och intervjupersonen90.
Intervjuerna utgick från ett frågeformulär (se bilaga 1). Frågorna vi ställde till respondenterna bygger på de teorier om mediebilden av gärningsmannen som vi valt, frågorna handlade bland annat om mediernas möjligheter att påverka sin publik, nyhetsvärdering, källornas inverkan på den journalistiska produkten och stereotypisering91. Vårt frågeformulär innehöll öppna frågor eftersom vi ville ha så uttömmande svar som möjligt från våra respondenter. Intervjuerna var semistrukturerade, det innebär att vi kunde det ställa olika följdfrågor beroende på hur mottaglig intervjupersonen var och hur mycket kunskap respondenten hade i ämnet92. Vi ville träffa våra respondenter eftersom vi då kunde se gester, ansiktsuttryck och liknande, som inte går att se vid en telefonintervju93.
86 Ekström, M. & Larsson, L , red. Metoder i kommunikationsvetenskap. 2000: 131 87 Esaiasson, P. Metodpraktikan. 2004: 219-220 88 Pollack, E. 2001: 68 89 Esaiasson, P. 2004: 221. 90 Ekström, M. & Larsson, L, red. 2000: 51. 91 Ibid. 2000: 59. 92 Ibid. 2000: 55. 93 Ibid. 2000: 61-62.
15 3.1 Urval
Vi undersökte den uppmärksammade gruppvåldtäkten på en 13-årig flicka i Motala 2004 och den misstänkta våldtäkten i februari 2005, där tre svenska ishockeyspelare var inblandade. Vårt val är ett strategiskt urval ur en population, i vårt fall Aftonbladet och Östgöta- Correspondenten. Vi granskade artiklarna i Aftonbladet eftersom det är Sveriges största tidning och läses av många. Östgöta-Correspondenten valde vi av två orsaker, flickan våldtogs i området och kommer därifrån och dessutom spelade två av de misstänkta hockeyspelarna i Linköpings hockeylag. Vid ett urval kan man välja mellan tre huvudalternativ, att undersöka samtliga fall, att göra ett slumpmässigt urval ur ett stort antal fall eller att göra ett strategiskt urval. Vi vill göra ett strategiskt urval eftersom vi då kan fokusera på just de fall vi vill undersöka i stället för att göra större tidsödande studier94. Författarna till Metodbok för medievetenskap skriver att vid ett strategiskt urval behöver vi i förväg bedöma vilka källor vi tror ger mest och bäst information95.
Vi valde de här fallen dels för att båda genererade i ett stort mediepådrag och dels för att kunna jämföra framställningen av de svenska respektive de utländska gärningsmännen. I Motalafallet var det fyra misstänkta gärningsmän, alla med utländsk bakgrund, och i hockeyfallet var det tre misstänkta gärningsmän, alla med svensk bakgrund. Vi valde också de här fallen eftersom de ligger nära varandra i tid, Motalafallet i augusti 2004 och hockeyfallet i februari 2005.
Hockeyfallet avgränsade vi mellan februari och juni 2005 eftersom det i juni beslutades att fallet inte skulle prövas i domstol. Motalafallet undersökte vi under perioden augusti 2004 till februari 2005. Vi gjorde nedslag i varje fall, genom att se vilka dagar publiceringen varit som störst, det vill säga vilka dagar det publicerats flest artiklar om gärningsmännen. Nedslagen kom sig ganska naturligt i Motalafallet där det skrevs mest kring tiden när själva händelsen inträffade och sedan vid varje ny rättegång och återigen i samband med insamlingen i mitten på januari. I hockeyfallet var uppmärksamheten mer intensiv och var konstant stor under den första veckan, mer bestämt från 11 februari till 24 februari. Vi tog också med en artikel från 11 juni då åtalet hade lagts ner igen.
Gällande de kvalitativa intervjuerna har vi gjort ett variationsurval, det vill säga vi satte samman en intervjugrupp på fyra personer så att de representerar en bredd inom fenomenet som vi vill undersöka96, men det är också ett strategiskt urval. Det gjorde vi genom att välja att intervjua både en redaktör och en journalist på varje redaktion som har god insyn i fallen för att kunna belysa dem från två olika nivåer.
3.1.1 Aftonbladet Sveriges största dagstidning är Aftonbladet som grundades 1830 av Lars-Johan Hierta97. Kvällstidningen kommer ut sju dagar i veckan har en upplaga på 444 100 exemplar och en söndagsupplaga på 504 300 exemplar98. Aftonbladet är i dag oberoende socialdemokratisk men har haft en tydlig politisk ställning som socialdemokraternas och arbetarnas tidning, socialdemokratiska LO har köpte tidningen i mitten på 50-talet, idag äger norska Schibstedt majoriteterna av aktierna i AB. Nästan hela tiden sedan starten har Aftonbladet varit den
94 Esaiasson, P. 2004: 174-176. 95 Östbye, H. Metodbok för medievetenskap. 2004: 50. 96 Ekström, M & Larsson, L, red. 2000: 56. 97 www.aftonbladet.se 98 http://www.tu.se/dagstidningarna.jsp
16 ledande kvällstidningen i Sverige. Det är endast mellan mitten av 1980-talet och fram till 1996 som Expressen har haft större upplaga99.
Jan Helin är Aftonbladets tillfällige nyhetschef , det har han varit sedan början av 2005. Tidningen brukar byta nyhetschef varannan vecka. Vid Motalafallet och hockeyfallet var det Jan Helin som var nyhetschef. Annika Sohlander har arbetat på Aftonbladet sedan 2000, nu som nyhetsreporter med innan dess jobbade hon på tidningens rättsredaktion. Hon har skrivit ett flertal artiklar om Motalafallet och följde även rapporteringen om hockeyfallet.
3.1.2 Östgöta-Correspondenten Östergötlands största tidning är Östgöta-Correspondenten, som har sin centralredaktion i Linköping. Tidningen har en upplaga på 62 100 och kommer ut måndag till lördag. Tidningen har en politisk oberoende borgerlig ställning100. Östgöta-Correspondenten grundades 1838 av Henrik Bernhard Palmaers och den är en av Sveriges största tidningar i kategorin landsortspress101.
Helena Sträng har arbetat i 20 år på Östgöta-Correspondenten, hon har arbetat som nyhetsreporter, insändarredaktör och arbetar nu som nyhetschef. Hon arbetade också som nyhetschef när Östgöta-Correspondenten rapporterade om Motalafallet och hockeyfallet. Fredrik Quist arbetar främst som kvällsreporter och han har skrivit en del om både hockeyfallet och Motalafallet har hand om tidningens tingsbevakning. Fredrik Quist är reportern som ringer polisen varje dag för löpande information om läget i Östergötland och det är hans som vänder sig till dem för uttalanden om brottsnyheter.
3.2 Tillvägagångssätt
3.2.1 Innehållsanalys För att kunna svara på våra frågor kring mediebilden av gärningsmannen började vi med innehållsanalysen. Det allra första vi gjorde var att beställa alla nummer av Aftonbladet och Östgöta-Correspondenten under den aktuella tidsperioden på mikrofilm, i Motalafallet från 23 augusti 2004 till 11 februari 2005 och i hockeyfallet från 11 februari till 11 juni 2005. Vi gick sedan igenom dem och valde vilka artiklar vi skulle använda i vår undersökning genom att titta på vilka dagar det skrevs mest om båda fallens gärningsmän i tidningarna. Resultatet blev en databas bestående av 81 artiklar, varav 23 stycken kommer från Aftonbladets rapportering av hockeyfallet, 15 från Aftonbladets rapportering om Motalafallet, 22 artiklar om hockeyfallet i Östgöta-Correspondenten och 21 artiklar om Motalafallet i samma tidning. Sedan började vi att koda artiklarna efter att ha tagit fram variabler som sammantaget ska visa på hur gärningsmän och offer framställs och personifieras i artiklarna (se bilaga 2). Anledningen till att vi även tittat på hur offren framställs är att vi tycker att offren i de här fallen ofta beskrivs som en motvikt till gärningsmännen och på så vis hjälper till att visa gärningsmannabilden.
Efter att ha tittat på vem fokus låg på bestämde vi oss för att se på citaten i artiklarna. Detta för att kunna se om fler uttalanden har gjorts i det ena fallet än i det andra och vem som fått mest plats av offer och gärningsmän. Dessutom räknade vi hur många gånger offer eller gärningsman fått uttala sig, både direkt och via andra. Däremot har vi inte undersökt vilka
99 Hadenius, S & Weibull, L. 2003: 63-67 100 http://www.tu.se/dagstidningarna.jsp 101 Hadenius, S & Weibull, L. 2003: 86
17 andra som får uttala sig. Vi tittade även på hur många av citaten som försvarade eller kritiserade antingen offer eller gärningsmän. Vi räknade citaten både i artiklarna och i krönikorna. Personbeskrivningar av både offer och gärningsmän har räknats och vi har också sett på om beskrivningen är positiv, negativ eller neutral.
Vi tittade också efter teman i artiklarna som ytterligare beskriver offer eller gärningsmän. Där har vi sett om deras etniska bakgrund nämns, om deras övriga livssituation med exempelvis familj och vardag beskrivs och om tidningen berättar om andra saker offret eller gärningsmännen gör, som inte har med själva våldtäkten eller rättsprocessen att göra. Vi har också räknat hur många gånger exakta klockslag skrivs ut som ännu en variabel för att se vems övriga liv som beskrivs mest.
Slutligen samlade vi ihop alla våra siffror och gjorde tabeller som tillsammans med kommentarer och passande citat ur artiklarna blev resultatpresentationen.
3.2.2 Instruktioner till kodningen Antal artiklar: När vi har räknat ut det totala antalet artiklar har vi räknat nyhetsartiklar med ingress, rubrik och signatur. Vi har också räknat in krönikor, text med tydligt eget tyckande och signatur, och faktarutor, utan signatur, under samma variabel.
Antal citat: Som citat räknade vi det som stod efter ett pratminus eller inom citationstecken, beroende på artikelns form. Dels räknade vi hur många artiklar som hade citat och dels räknade vi hur många citat det fanns i varje fall och varje tidning.
Citat av andra å offrets eller gärningsmannens vägnar: Här har vi räknat uttalanden som ursprungligen kommer från offer eller gärningsman, men skrivs i tidningen genom ombud. När Silbersky exempelvis har sagt ”Jag pratade med Lilja igår och han säger att han mår väldigt dåligt” har det räknats som å gärningsmannens vägnar.
Citat med kritik eller försvar: Som kritiskt citat har vi bara räknat sådana med tydlig personkritik mot offer eller gärningsman. Till exempel när pappan i Motalafallet säger att gärningsmännen inte verkar bry sig utan lever sina liv som vanligt efter anklagelserna. Som försvarande citat har vi räknat citat där offer eller gärningsmän tas i försvar, ett sådant exempel är när den 30-årige gärningsmannen i Motalafallet får försvara sitt agerande med att han inte visste hur gammal flickan var och att flickan ljög om sin ålder.
Fokus: Vi tittade översiktligt på varje artikel för att se om fokus låg på antingen offer eller gärningsmän, det vill säga om artikeln koncentrerades på den ena eller den andra. Rena händelseartiklar och de artiklar som inte fokuserade på vare sig offer eller gärningsmän har vi räknat som x, det vill säga fokus på varken eller.
Personbeskrivningar: Med personbeskrivningar menar vi alla epitet, både positiva, negativa och neutrala sådana. Vi har också räknat beskrivningar av klädsel, utseende och ytliga känslotillstånd. Om tidningen skriver att Kristian Huselius har en sliten röd tröja räknas det som en negativ personbeskrivning, men om det bara står att Huselius har en röd tröja har det räknats som neutralt.. Här har vi räknat i hur många artiklar som personbeskrivningar förekommer, i båda fallen och tidningarna.
18 Livssituation: Den här variabeln har vi räknat endast en gång per inblandad och artikel och när gärningsman eller offer får ett slags liv beskrivet utanför själva brottet har det räknats som en sådan. Exempel kan vara Motalaflickans skolgång eller hockeyspelarnas familjeliv.
Aktiviteter utanför brott: Här räknas sådant som offer eller gärningsman gör som inte har med brottet att göra. Exempel på sådant kan vara att Motalaflickan köpte byxor eller att hockeykillarna spelar hockey i NHL.
Etnisk bakgrund: Varje gång gärningsmannens eller offrets etniska bakgrund har nämnts har räknats. Ett sådant exempel är när Motalamännen kallas för ”utlänningar”.
Klockslag: Varje gång ett exakt klockslag har skrivits ut i artiklarna har det räknats. Till exempel att hockeyspelarna åt frukost klockan 8.00.
3.2.3 Intervjuer Innan vi åkte för att göra våra intervjuer gjorde vi ett frågeformulär utifrån våra huvudsakliga frågeställningar och våra teorier om exempelvis mediernas makt och stereotypisering. Vi träffade våra intervjupersoner, Jan Helin på Aftonbladets redaktion i Stockholm, Annika Sohlander på Mittuniversitetets bibliotek, Helena Sträng och Fredrik Quist på Östgöta- Correspondentens centralredaktion i Linköping. Varje intervju tog mellan 30 och 50 minuter och vi spelade in våra intervjuer på en diktafon för att kunna lyssna på dem flera gånger och på så sätt göra en så rättvis tolkning av svaren som möjligt102. Tillbaka i Sundsvall transkriberade vi intervjuerna för att kunna få en bättre överblick inför analysen. Vi sammanställde intervjupersonernas svar och organiserade dem i samma ordning som teoriavsnitten. Sedan analyserade vi intervjuerna utifrån teorin och resultaten från undersökningen av rapporteringen.
3.3 Metodproblem
Det finns alltid faror med att i en undersökning välja och välja bort personer, fakta och så vidare. När vi valde att endast granska två tidningar så kan det innebära att vi missade viktiga element på vägen vad det gäller till exempel hur andra tidningar rapporterade kring fallen. Vi är också medvetna om att de två tidningarna inte är jämförbara. Faktorer som exempelvis att ena tidningen är en lokaltidning och den andra en kvällstidning gör att resultaten inte bör användas för att visa på skillnader i rapporteringen om fallen tidningarna emellan. Samma problem kan finnas när vi bara väljer två fall. Vi är medvetna om att vi inte är i position att generalisera vårt resultat och påstå att det säger någonting om Aftonbladet respektive Östgöta- Correspondentens övriga rapportering kring våldtäkter. Det skulle kunna göra vår undersökning mindre trovärdig eftersom vi endast har tagit ett visst urval av artiklarna i endast två fall.
Subjektiviteten och risken med för mycket förförståelse är komponenter som alltid bör vägas in när man gör en undersökning. När vi formulerade frågorna som vi ställde till intervjupersonerna och artiklarna så försökte vi förankra dem i teorin och koppla till den forskning vi hade, vi försökte även att ställa så öppna frågor som möjligt. Vi har även sett till att inte värdera intervjupersonernas svar utan behålla deras svar raka och direktciterade, utan omskrivningar103.
102 Ekström, M. & Larsson, L, red. 2000: 60 103 Ibid. 2000: 14
19
Det kan vara ett metodproblem att vi har valt att också använda oss av en kvalitativ metod eftersom det kan innebära en viss tolkning, och tolkning är subjektivt104. Ekström och Larsson menar också att det kan finnas en fara med att inte ha några dokument att underbygga sina intervjuer med105. Det kan också vara svårt att, som vi, intervjua journalister eftersom de är vana vid intervjusituationer och att hantera information. Det kan göra att de blir mer medvetna om sina svar och anpassar dem efter hur de vill framställa sig själva och sin redaktion.
I fallet med hockeyspelarna finns två faktorer som skulle kunna ses som problematiska med vår undersökning. Dels är de misstänkta männen kända personer vilket gärningsmännen inte är i Motalafallet, det kan innebära att vi jämför två fall som inte uppfyller samma kriterier, dels hade inte Annika Sohlander, reporter på Aftonbladet, skrivit någonting om hockeyfallet utan resonerade kring rapporteringen på ett mer spekulativt sätt än de övriga intervjupersonerna som alla varit inblandade i båda fallen.
3.4 Reliabilitet och validitet
Samma person fick ställa frågorna under de fyra intervjuerna för att frågorna skulle ställas på ett liknande sätt, vi ställde också samma frågor till de båda nyhetscheferna samt samma frågor till de båda journalisterna. På så sätt har vi organiserat vår undersökning på ett sätt som kan innebära att en annan forskare skulle kunna nå fram till liknande resultat som vi. Det bidrar också till vår reliabilitet att vi träffade personerna och spelade in intervjuerna för att kunna göra så rättvisa tolkningar av deras uttalanden som möjligt. Vi har också kombinerat intervjuerna med en innehållsanalys, två olika metoder som kan göra att vi når fram till ett mer rättvist resultat.
Fallen om Motalaflickan och hockeyspelarna representerar en bredd i våldtäktsrapporteringen. Motalafallet är en gruppvåldtäkt där de misstänkta gärningsmännen är fyra män med invandrarbakgrund och i hockeyfallet är gärningsmännen kända personer som redan figurerat i medierna innan brottet. Det bidrar till validiteten eftersom fallen är olika men skulle kunna vara typiska brottsnyheter. Både Aftonbladet och Östgöta-Correspondenten ägnade stort utrymme åt våra fall, de är två olika tidningar som alltså skrev på olika sätt om nyheterna om våldtäkterna. I båda tidningarna figurerade fallen från och till under ett halvår. De valda tidningarna bidrar alltså också till validiteten eftersom båda tidningarna skrev mycket om fallen och belyste dem på olika sätt.
Även de fyra personerna vi valt att intervjua är relevanta. Tre av fyra personer var inbladade i rapporteringen kring båda fallen och kunde berätta detaljerat om dem. Den fjärde personen, Annika Sohlander på Aftonbladet, hade inte själv skrivit någon artikel om hockeyfallet, men hon arbetade på tidningens rättsredaktion just då och hade god insyn i hur hennes kollegor rapporterade om hockeyspelarna.
104 Ekström, M. & Larsson, L, red. 2000: 14 105 Ibid. 2000: 75
20 4 Resultatpresentation – innehållsanalys
Vår innehållsanalys är indelad i en del med beskrivningar av gärningsmännens etnicitet och en del med de andra resultaten som presenteras i tabeller och diagram. Varje avsnitt börjar med en kort sammanfattning.
4.1 Beskrivningar i rapporteringen
SAMMANFATTNING. Många av artiklarna innehöll beskrivningar. Resultaten visar att båda tidningarna nämner att gärningsmännen i Motalafallet är utländska men inte vilket land det gäller. I Östgöta-Correspondenten nämns även att gärningsmännen i hockeyfallet är svenska.
4.1.1 Publicerad etnisk bakgrund i Motalafallet Gärningsmännen i Motalafallet är invandrare. Aftonbladet publicerar, 2005-01-29, de fyra männens profiler där tidningen förklarar att alla fyra män ”kommer från samma land i Mellanöstern”. Aftonbladet skriver aldrig ut vilket land det handlar om. Det gör inte Östgöta- Correspondenten heller, i ÖC nämns den etniska bakgrunden hos gärningsmännen tre gånger. Det är i två av tre fall i tidningens krönikor som männen beskrivs som ”utländska” medan flickan aldrig refereras till som ”svensk”. Den sjunde januari stod det i en krönika att ”Eftersom samtliga åtalade är utländska medborgare dömdes de till livstids utvisning” och samma dag skrev man i en artikel att ”De fyra männen som var med om övergreppen mot flickan har alla utländsk bakgrund”. I en krönika den 26:e januari nämndes att ”De fyra männen som dömdes av tingsrätten är nämligen utlänningar”.
4.1.2 Publicerad etnisk bakgrund i hockeyfallet Aftonbladet kallar aldrig vare sig offer eller gärningsmän för svenskar under rapporteringen om hockeyfallet. I den allra första artikeln om de tre männen i hockeyfallet skriver Östgöta- Correspondenten att hockeyspelarna är svenska. Vid ännu ett tillfälle skriver ÖC att det handlar om svenska hockeyspelare.
4.2 Beskrivning av databasen
I vår innehållsanalys har vi använt oss av sammanlagt 81 artiklar från både hockeyfallet och Motalafallet i båda tidningarna. Från Aftonbladet utgick vi från 38 artiklar, 23 stycken i hockeyfallet och 15 i Motalafallet. Aftonbladet hade några färre artiklar i Motalafallet eftersom de började bevakningen senare än Östgöta-Correspondenten. Vi använde oss av 43 artiklar från Östgöta-Correspondenten, varav 21 handlade om hockeyfallet och 22 om Motalafallet.
21 Tabell 1.1 Totalt antal artiklar och citat i varje fall och tidning
Hockey Motala Totalt Artiklar / citat Artiklar / citat Artiklar / citat Aftonbladet 23 / 123 15 / 47 38 / 170 ÖC 21 / 105 22 / 90 43 / 195 Totalt 44 / 228 37 / 137 81 / 365 Tabellen sammanfattar våra databaser.
Av de sammanlagt 81 artiklar vi undersökte var det 55 stycken som innehöll citat, det vill säga 67 procent av artiklarna i vår undersökning. Totalt fanns det 365 citat, vilket tillsammans med antalet artiklar fortsättningsvis kommer att fungera som vår databas. Det fanns fler citat i Östgöta-Correspondenten än i Aftonbladet och i båda tidningarna fanns det fler citat i artiklarna om hockeyfallet, sammanlagt 228 citat, än i de om Motalafallet, 137 citat. En förteckning över alla artiklar finns som bilaga (se bilaga 3).
4.3 Granskning av citaten i artiklarna om fallen
SAMMANFATTNING. Vi fann att gärningsmännen i hockeyfallet var de som fick uttala sig flest gånger och också de som flest uttalade sig för. Hockeyspelarna var också de som fick majoriteten av den kritik och det försvar som citerades i rapporteringen. Den enda gången någon av gärningsmännen i Motalafallet fick uttala sig var i en artikel i Aftonbladet.
Tabell 1.2 Antal citat där gärningsmannen eller offret citeras.
Hockey, Hockey, offer Motala, Motala, offer Totalt gärningsman gärningsman antal citat Aftonbladet 28 25 5 1 59 ÖC 2 0 0 0 2 Totalt 30 25 5 1 61 Det totala antalet av alla citat (365) där offret eller gärningsmannen uttalar sig i båda fallen och båda tidningarna. De citat som inte står utskrivna i tabellen är uttalade av någon annan.
Vid kontrollen av hur ofta gärningsmännen respektive offren fått uttala sig såg vi att det i hockeyfallet fanns fler citat från både offer och gärningsmän än i Motalafallet och att fler av dem fanns i Aftonbladet än i Östgöta-Correspondenten. Det kom också fram att hockeyspelarna fick uttala sig oftare än båda fallens offer. Citat från presskonferenserna med hockeyspelarna återkommer i flera artiklar i båda tidningarna och kommenteras av andra. Ett sådant citat var när Henrik Tallinder vid en presskonferens den trettonde februari sade att ”Vi har egentligen inte gjort något fel förutom att vi blivit utsatta i medier”. Det citatet återkom i både nyhetsartiklar och krönikor i båda tidningarna. Hockeyspelarna fick också ofta uttala sig om sin fortsatta hockeykarriär och om annat som rör hockeyvärlden.
I Motalafallet däremot var det bara Aftonbladet som lät gärningsmännen tala direkt. Då skrev tidningen mestadels vad männen sade i polisförhör men de publicerade också en intervju med den 30-åring som fick sitt straff sänkt till åtta månaders fängelse för att ha utnyttjat den 13-
22 åriga flickan. 30-åringen fick i intervjun, som publicerades 28 januari, berätta om hur dåligt han mådde och hur fel det blev den där kvällen i lägenheten. ”Jag vet att det är fel att vara med någon som är så ung. Jag borde ha tagit reda på hur gammal hon var, men hon sa att hon var 16 och jag trodde på henne. Jag gjorde inget mot hennes vilja”.
Diagram 1.2 Antal citat där någon uttalar sig å gärningsmannens vägnar
16 14 12 AB 10 8 ÖC 6 Totalt 4 2 0 För spelarna För gänget
Diagrammet visar i hur många av alla citat (365) som någon uttalade sig å gärningsmannens vägnar. Tabellen visar resultatet i båda fallen och i båda tidningarna.
Förutom att se hur många gånger gärningsmannen eller offret fick uttala sig direkt tittade vi även på hur ofta någon annan uttalade sig å deras vägnar. När vi undersökte detta såg vi att uttalanden å gärningsmännens vägnar ofta handlade om deras känslotillstånd eller om hur de ska gå vidare efter anklagelserna. Exempel på det var när Aftonbladet den 13 februari skrev att Andreas Liljas agent sade att Lilja ”känner sig kränkt och uthängd som våldtäktsman”. Även här märkte vi att det främst var hockeyspelarna som det talades för med 15 tillfällen medan det i Motalafallet bara hände en enda gång att någon uttalade sig i gärningsmännens sak. Detta skedde i Östgöta-Correspondenten, 2004-08-23, när den anklagade 16-åringens försvarare sade att hans klient ”förnekar brott på det bestämdaste”.
Diagram 1.3 Antal citat där kritik eller försvar uttalas för gärningsmännen eller för offren
30
25 20
15 Kritik Försvar 10
5
0 Spelarna Kvinnan Gänget Flickan
Diagrammet visar det totala antalet av alla citat (365) där någon uttalar kritik eller försvar mot gärningsmännen eller offren i båda fallen. Diagrammet visar resultaten av citaten i både AB och ÖC.
När vi sedan studerade hur ofta gärningsmännen och offren kritiseras eller försvaras i citaten såg vi återigen att det var hockeyspelarna som fick mest av både ris och ros. De fick ungefär fyra gånger mer kritik än gärningsmännen i Motalafallet, men försvarades också dubbelt så många gånger som Motalamännen. Dessutom var flickan i Motalafallet den enda som inte fick någon uttalad kritik mot sig i ett enda citat och hon försvarades också oftare än
23 gärningsmännen i samma fall. Östgöta-Correspondentens rapportering innehöll fler citat med kritik mot hockeyspelarna än Aftonbladet. Men det skilde inte mycket mellan tidningarna.
4.4 Mediebilden av gärningsmännen i fallen
SAMMANFATTNING. När det gäller mediernas bild av gärningsmännen såg resultaten olika ut mellan de två fallen. Medan gärningsmännen i Motalafallet knappt fick en mediebild var hockeyspelarnas liv tydligt framställt i artiklarna. Diagrammen visade att männen i Motalafallet nästan inte alls personbeskrevs och att deras livssituation knappt syntes i rapporteringen. Hockeyspelarna fick däremot ha både familj och karriär synliga i artiklarna.
Diagram 1.1 Fokus på gärningsman eller offret i artiklarna båda fallen räknat av artiklarna i Aftonbladet och ÖC
16 14 12 10 8 AB 6 ÖC 4 2 0 Spelarna Kvinnan Gänget Flickan Varken eller
Diagrammet visar vem fokus ligger på i artiklarna i båda tidningarna (81). De artiklar som vi har ansett inte fokuserar på vare sig offer eller gärningsmän kallar vi för varken eller.
Undersökningen visade att av de artiklar som fokuserade på antingen gärningsmännen eller offren så var det hockeyspelarna som det fokuserades allra mest på i båda tidningarna, sammanlagt 27 stycken. Exempelvis så hade båda tidningarna flera artiklar som handlade om hur hockeyspelarna skulle gå vidare med sina liv efter de här anklagelserna, både som hockeyspelare och privatpersoner.
Den 22-åriga kvinnan i hockeyfallet var den som det fokuserades på i minst antal artiklar, med bara två stycken i AB och ingen alls i ÖC. De artiklarna handlade då bara om själva händelsen och hur hon mådde efter den. Totalt var det 29 artiklar som vi ansåg inte fokuserades på vare sig offer eller gärningsmän och därför räknades som varken eller.
24 Diagram 1.4 Förekomsten av positiva och negativa personbeskrivningar av gärningsmännen och offer
70 60 50 40 Positiv 30 Negativ 20 10 0 Spelarna Kvinnan Gänget Flickan
Diagrammet visar hur många gånger journalisten har använt sig av en personbeskrivning av offer eller gärningsman. Diagrammet visar det totala resultatet av alla artiklar i båda tidningarna (81).
Undersökningen visade att gärningsmännen i hockeyfallet var de som oftast personbeskrevs i båda tidningarna, jämfört med männen i Motalafallet och de båda offren. I båda tidningarna var personbeskrivningarna i störst utsträckning positiva om männen i hockeyfallet men i Aftonbladet var även de negativa personbeskrivningarna fler i hockeyfallet än i Motalafallet. I ÖC var däremot de negativa personbeskrivningarna fler om männen i Motalafallet än om de i hockeyfallet.
Varken Motalaflickan eller kvinnan i hockeyfallet personbeskrevs särskilt mycket i någon av tidningarna. Motalaflickan beskrevs dock betydligt oftare än kvinnan i hockeyfallet och då oftast för att visa hennes känslomässiga tillstånd eller hjälplöshet. 7 januari skriver ÖC ”Idag har flickan skador som inte syns. Hon blir irriterad fort, har svårt att sova och att koncentrera sig.” Tidningen publicerade 26 januari även pappans brev där han beskrev hur dottern såg ut när hon kom hem den aktuella kvällen. ”Hennes blick är fladdrande, hon är knappt kontaktbar och hennes kläder är blöta från topp till tå.”
I de 23 artiklar vi använt oss av från Aftonbladet i hockeyfallet beskrevs gärningsmännen positivt vid 53 tillfällen. Det innebär att journalisterna använde någon form av positiv beskrivning i genomsnitt två gånger per artikel från Aftonbladet. Den vanligaste typen av personbeskrivning av männen i hockeyfallet var att beskriva dem som ishockeyspelare. Det gjorde journalisterna på flera sätt, till exempel genom att kalla Kristian Huselius för ”poängkung” och Andreas Lilja för ”succébacken”. De tre männen kunde också gemensamt beskrivas som NHL-stjärnor, stjärntrion eller hockeystjärnor. Liknande personbeskrivningar fanns inte alls för gärningsmännen Motalafallet. Gärningsmännen i Motalafallet kallades vid två tillfällen i Östgöta-Correspondenten för ”gentlemän”, vid båda tillfällena av Motalaflickans pappa som använde det epitetet ironiskt, för att förklara att han inte ansåg att gärningsmännen var ”riktiga män”. En av gångerna var 26 januari när ÖC publicerade ett öppet brev från pappan. ”Jo, dessa ‘gentlemän’ går ute i samma lilla stad från samma dag som vi kommer hem från hovrätten och lever sina vanliga liv medan vi har ett rent helvete.” Detta kodades alltså som en negativ personbeskrivning.
25 Diagram 1.5 Antal artiklar där gärningsmännen livssituation eller aktivitet utanför brottet nämns
16 14 12 10 AB 8 ÖC 6 Totalt 4 2 0 Spelarnas Gängets Spelarnas Gängets aktiviteter livssituation livssituation aktiviteter
Diagrammet visar i hur många av alla artiklar i vår databas (81) som gärningsmännens livssituation efter våldtäkten beskrevs och hur många av alla artiklar där någon aktivitet utanför rättsprocessen eller brottet i sig beskrevs i båda tidningarna.
Vid studien av hur ofta gärningsmännens och offrens aktiviteter och livssituation utanför själva brottsskeendet nämndes i artiklarna hade hockeyspelarna ännu en gång de högsta siffrorna. Hela 15 gånger nämnde tidningarna hur hockeyspelarnas övriga livssituation såg ut genom att bland annat vid flera tillfällen beskriva hur ledsna och ”hängiga” de var. I ett par artiklar skrev journalisterna att männen åkt till sina föräldrahem för att ta det lugnt eller för att bli lämnade ifred. Aftonbladet publicerade 23 februari en artikel där Kristian Huselius fick berätta att han hade fått psykologhjälp. En liknande artikel skrev också Östgöta- Correspondenten 2005-02-15, men då var det Liljas tur att berätta om hur dåligt han mådde efter anklagelserna. ”Jag är fortfarande chockad av händelsen. Om jag skulle kunna spola tillbaka mitt liv fem-sex dagar och sedan redigera vissa delar av det skulle jag göra det.”
Några liknande artiklar för männen i Motalafallet fanns inte. En av de fyra männen som i tingsrätten dömdes till grov våldtäkt på 13-åringen fick uttala sig i Aftonbladet. Där berättade han att han hade svårt att sova och att hans lägenhet kändes som ett fängelse. I det fallet fanns istället finns mycket mer beskrivet om 13-åringens vardag efter brottet, både i Östgöta- Correspondenten och i Aftonbladet. Livssituationen efter brottet för offret i hockeyfallet beskrevs knappt alls.
Även aktiviteter som inte hade med brottet att göra fanns i stor utsträckning med i artiklarna om hockeyfallet. Både Aftonbladet och Östgöta-Correspondenten beskrev i flera artiklar männens gärningar som de tog sig för sedan den misstänkta våldtäkten blev känd. Det handlade om resor till barndomshem och besök i hockeyklubbens omklädningsrum. Sådana beskrivningar av aktiviteter utanför brottet fanns inte alls representerade för gärningsmännen i Motalafallet.
26 Diagram 1.6 Antal gånger då klockslag nämns i båda tidningar och fall
60 50
40
30 AB ÖC 20 Totalt 10
0 Hockey Motala Totalt
Diagrammet visar hur många gånger som klockslag nämndes under rapporteringen av båda fallen i båda tidningarna.
Båda tidningarna använde sig i båda fallen vid många tillfällen av klockslag som inte hjälper läsaren att förstå händelseförloppet för brottet. Exempelvis fick detaljer om tider när männen i hockeyfallet anlände till polisförhöret, klockslag då landslaget åt frukost under Sweden hockey games eller klockslaget då Motalaflickan bytte ett par byxor i en butik i staden ta plats i artiklarna om fallen. Vi räknade användningen av sådana klockslag som ett slags dramaturgiskt grepp för att beskriva personernas övriga liv. I vår databas fanns 22 artiklar från Aftonbladets rapportering om hockeyfallet och i dessa 22 artiklar nämndes olika klockslag vid 47 tillfällen. Det betyder att ett klockslag som inte tillhörde själva brottet nämndes i genomsnitt vid två tillfällen i varje artikel. I hockeyfallet var det oftast klockslag som berörde hockeyspelarna som togs upp medan det i Motalafallet oftast var flickans vardag som beskrevs med hjälp av exakta klockslag. Östgöta-Correspondenten nämnde inte klockslag utanför brottet lika ofta som Aftonbladet.
27 5 Resultatpresentation – intervjuerna
Resultaten från de fyra intervjuerna som vi gjort med två nyhetschefer och två journalister sammanställs här genom att dela in svaren under teoriavsnitten. Vissa avsnitt innehåller inte resultat från alla fyra eftersom nyhetscheferna och journalisterna hade olika frågor. Varje avsnitt innehåller ett sammandrag av intervjupersonernas svar.
5.1 Mediernas villkorade makt
SAMMANFATTNING. De intervjuade nyhetscheferna säger att deras tidningar har stor genomslagskraft och på det sättet också har möjligheter att påverka sin publik. Helin och Sträng säger att deras tidningar når ut till en stor grupp människor och det har betydelse för hur pass stor makt de har att påverka läsarna. Journalisterna beskriver sina möjligheter att påverka läsarna som begränsade. Ingen av dem tror att de sätter någon prägel på artiklarna som de skriver. Annika Sohlander och Fredrik Quist säger att kriminaljournalistikens snäva riktlinjer gör det svårare att sätta en personlig prägel på artiklarna.
5.1.1 Nyhetscheferna Både Östgöta-Correspondenten nyhetschef Helena Sträng och Aftonbladets nyhetschef Jan Helin talar om att deras tidningar har stor genomslagskraft. Båda beskriver sina tidningar som viktiga för läsarna, men samtidigt säger de att deras tidningars genomslagskraft beror på olika saker. Sträng säger att Östgöta-Correspondenten har monopol i Linköping och att läsarna tycker att tidningen är trovärdig. Hon säger att det som står i ÖC tas för sanning av läsarna. Det är bra säger hon, men lägger också till att kan tidningen har möjlighet att påverka publiken. Helin säger däremot att det inte är Aftonbladets trovärdighet som gör genomslagskraften påtaglig utan att det som Aftonbladet skriver om pratar läsarna om. Helin säger att alla kanske inte läser tidningen själv utan får en bild av vad som står i tidningen av personen som återberättar innehållet.
5.1.2 Journalisterna Varken Fredrik Quist från Östgöta-Correspondenten eller Annika Sohlander från Aftonbladet säger att de sätter någon prägel på sina artiklar. Båda talar om att brottsartiklar som en genre med tydliga riktlinjer och ingen av de intervjuade journalisterna går utanför dem. Samtidigt ser deras riktlinjer olika ut, Quist säger att artiklar om brott ska vara konservativt skrivna, utan att försöka dramatisera texten eller använda adjektiv. Sohlander säger att brottsartiklar ska skrivas på samma sätta som alla andra artiklar i Aftonbladet.
Fredrik Quist beskriver kriminaljournalistiken som mallad och att vem som helst antagligen skulle ha skrivit om Motalafallet och hockeyfallet på ungefär samma sätt som honom eftersom Quist följer Östgöta-Correspondentens riktlinjer för hur en brottsnyhet bör skrivas. Quist säger att det är en journalistisk genre som inte inbjuder till utsvävningar och blommande språk, det menar Quist att alla kriminalreportrar på ÖC vet om. Han säger att det är viktigt att inte försöka dramatisera texten när nyheten i sig är väldigt dramatisk eller tragisk, det är att skriva läsaren ”på näsan”. Han tycker att det passar bättre med ett mer konservativt språk, utan adjektiv och starka uttryck.
Det är ett visst antal frågor som besvaras i en artikel om ett brott kanske. Det är liksom inte den typen av journalistisk genre som inbjuder till utsvävningar och blommande språk och miljöskildringar utan jag strävar i alla fall efter en sorts korrekt ton. Hålla mig till fakta, när man
28 inte vet så mycket så inbjuder ju det till spekulationer och det får man ju vara observant på (Intervju med Fredrik Quist, Östgöta-Correspondenten, 2005-11-28).
Annika Sohlander säger att alla på rättsredaktionen på Aftonbladet känner till hur en våldtäktsartikel ska se ut i tidningen, alla kriminalreportrar känner till kvällstidningens form, hon säger att det inte hade spelat någon roll vem som författat artiklarna om Motalafallet och hockeyfallet. Det handlar alltid om att komma så nära de inblandade som möjligt säger Sohlander. Hon tror också att artiklarna på sätt och vis alltid färgas av den som skrivit de, men hon tror att det är marginella skillnader mellan hennes artiklar och en kollegas.
Jag tror inte att det hade varit så jättestor skillnad men naturligtvis så skriver man olika beroende på vilken bakgrund man har. Hur man än försöker att liksom vara helt opartisk så är det ju omöjligt egentligen, på något sätt så blir det ju alltid färgat av vem man är. Men man får ju försöka tänka på det så mycket som möjligt. Och det tror jag är någonting man lär sig också ju mer erfarenhet man har (Intervju med Annika Sohlander, Aftonbladet, 2005-12-14).
5.2 Nyhetsvärdering
SAMMANFATTNING. Både Jan Helin och Helena Sträng nyhetsvärderar en våldtäkt högt, våldtäkter upprör människor och det innebär att de alltid är intressanta att rapportera om. Å andra sidan nyhetsvärderas en ovanlig våldtäkt högre än en ”vanlig”. Ingen av nyhetscheferna tror att det betyder någonting att det var de som arbetade som nyhetschefer under hockey- och Motalafallet. När Annika Sohlander och Fredrik Quist ska nyhetsvärdera en våldtäkt säger båda två att det betyder mycket för artikelns längd vilka källor de kan få tag i.
5.2.1 Nyhetscheferna Nyhetscheferna säger att en våldtäkt alltid är viktig att ta upp men de förklarar också att en ovanlig våldtäkt nyhetsvärderas högre än en våldtäkt som sker i hemmet. Aftonbladets Jan Helin beskriver det som traditionell nyhetsvärdering, det talar även Sträng på Östgöta- Correspondenten om. Helena Sträng säger att en mer makaber historia som den misstänkta gruppvåldtäkten på flickan i Motalafallet innebär att våldtäkten får ett högt nyhetsvärde. Nyheten hade inte uppnått samma värde om det hade varit en 25-årig kvinna och en ensam man. Helin håller med Sträng i hennes resonemang. Han säger att ovanliga våldtäkter nyhetsvärderas högre på Aftonbladet, en sådan är enligt honom en så kallad överfallsvåldtäkt, våldtäkter som sker utomhus i parker, där gärningsmannen överrumplar offret och våldtar henne. Han säger att våldtäkter som skrämmer många kvinnor men som minst löper risk att utsättas för är trots allt mer intressanta att berätta om. Överfallsvåldtäkter är enligt Helin mer spektakulära och får därför större uppmärksamhet.
Båda nyhetscheferna säger också att det betydde väldigt lite för nyhetsvärderingen att just de arbetade som nyhetschefer under Motalafallet och hockeyfallet. Helena Sträng säger att ÖC hade skrivit mycket om båda fallen ändå. Samtidigt lägger hon till att det faktum att hon själv är kvinna och har en ung dotter kan vara faktorer som har spelat in eftersom hon då möjligtvis engagerar sig ännu mer och känner sig närmare fallet. Helin säger att Aftonbladet är så pass ”väloljad organisation” att det inte hade spelat någon roll vem som varit nyhetschef, han menar att alla på tidningen praktiskt taget vet vad som måste göras i sådana här fall. Att han var nyhetschef kan har haft betydelse i små publicistiska beslut inte mer.
29 5.2.2 Journalisterna När journalisterna ska nyhetsvärdera en våldtäktsartikel arbetar de på liknande sätt. De beslutar sig om vilka källor som de ska vändas sig till och försöker besvara så många frågor som möjligt om brottet. Sohlander, AB, och Quist, ÖC, säger att de är beroende av källorna när de ska skriva en artikel om en våldtäkt.
Det är ofta svårt att skriva om våldtäkter eftersom polisen inte vill lämna så mycket information, särskilt om det är unga människor inblandade, säger Sohlander. När hon ska skriva artiklarna är det viktigt att försöka få med så mycket detaljer som möjligt och försöka komma så nära de inblandade som möjligt, hon säger att hon försöker kontakta anhöriga för kommentarer. Annika Sohlander tycker att det är särskilt svårt att få kontakt med någon från gärningsmannens sida.
Det viktigaste är att få reda på så mycket fakta och detaljer som möjligt. /.../ Det är ingenting annorlunda med att skriva en våldtäktsartikel jämfört med exempelvis ett mord. Det viktigaste är att få tag i så många källor som möjligt från båda håll (Intervju med Annika Sohlander, Aftonbladet, 2005-12-14).
Fredrik Quist säger att han är väldigt beroende av vad polisen vill berätta när han ska skriva en artikel om en våldtäkt. Sedan säger han att han försöker få så mycket information som möjligt, det är ofta väldigt svårt eftersom polisen inte vill säga särskilt mycket i början av en utredning.
5.3 Källor
SAMMANFATTNING. Källorna har stor betydelse för journalisterna, polisen är en typisk källa för dem. På grund av att polisen sällan vill berätta så mycket om brottets inblandade blir bilden förenklad av gärningsmannen, säger Sohlander och Quist. Nyhetscheferna säger att Motalapappans brev var självklart att publicera eftersom det är lätt att sätta sig in i hans situation. Redaktionerna resonerade liknande när det gällde lagkamraternas brev till Östgöta- Correspondenten och förlåt-brevet som publicerades i Aftonbladet.
5.3.1 Nyhetscheferna För både Aftonbladet och Östgöta-Correspondenten var det självklart att publicera Motalapappans brev. Båda säger att brevet var välformulerat och intressant eftersom det är enkelt att tänka sig i pappans situation. Ingen av nyhetscheferna tvekade att publicera brevet. Detsamma gällde förlåt-brevet från hockeyspelaren och brevet från lagkamraterna i LHC. Nyhetscheferna säger att det var intressant att publicera och säkert intressant att läsa.
Motalapappans brev är sådant som gör det roligt att fortfarande vara journalist, säger Helena Sträng. Hon säger att brevet kändes väldig äkta och innehöll mycket känslor som man kan känna igen sig i.
Brevet var så pass bra när man läste det. Det är väl därför det är kul att fortfarande vara journalist, trots att jag har varit det länge. Man ser när man får ett sådant där brev att det är äkta och att det är så mycket känslor i det och att då få tillfälle att berätta sånt för läsarna känns ju väldigt viktigt och då ville vi ju publicera brevet som det var och det gjorde vi också (Intervju med Helena Sträng, Östgöta-Correspondenten, 2005-11-28).
Helin minns inte exakt hur redaktionen resonerade när de valde att publicera hockeyspelarens förlåt-brev. Däremot talar han om att det antagligen berodde på att det var väldigt intressant
30 att läsa. Brevet kontrasterade ganska kraftigt mot bilden av att hockeyspelarna inte brydde sig om det som hänt.
Östgöta-Correspondenten tyckte att det kändes spännande att publicera brevet av lagkamraterna, säger Sträng. Tidningen ville att läsarna skulle få chansen att se hur lagkamraterna hade reagerat på uppståndelsen. Om det lämnas in ett välformulerat brev till tidningen så är det mycket möjligt att Östgöta-Correspondenten publicerar, säger Sträng.
5.3.2 Journalisterna Källorna är viktiga när Sohlander och Quist ska skriva en våldtäktsartikel. Båda tala om att det är svårt att få information om gärningsmannen. Journalisterna säger att det bidrar till att bilden av gärningsmannen ofta är ofullständig. De säger att polisen är deras främsta källa och att de ofta berättar väldigt lite om gärningsmannen.
Annika Sohlander, Aftonbladet, säger att hon ofta lyckas intervjua anhöriga till offret men inte till gärningsmannen. Det säger Sohlander betyder att artiklarna ger en skev bild av verkligheten. Då får hon vända sig till polisen för att få en bättre bild men de är ofta väldigt förtegna eftersom de vill skydda de inblandade.
Polis och åklagare är Fredrik Quists främsta intervjupersoner när han ska skriva en artikel om en våldtäkt. Advokaten är också relevant att vända sig till, säger Quist eftersom denne kan uttala sig om hur gärningsmannen reagerar på anklagelserna. Det tillhör den vardagliga kriminaljournalistiken tycker Quist.
5.4 De pressetiska reglerna
SAMMANFATTNING. I allmänhet tycker både journalisterna och nyhetscheferna att man bör vara restriktiv med publicering av såväl identitet som etnisk bakgrund. De poängterar dock att det är av olika värde från fall till fall och att etnisk bakgrund kan vara relevant att publicera om det har betydelse för brottet, exempelvis i form av en utvisning som ett del av straffet.
5.4.1 Nyhetscheferna Både Aftonbladet och Östgöta-Correspondenten väljer och väljer bort att publicera identiteter från fall till fall enligt nyhetscheferna. Identitetspubliceringar kring våldtäkter är särskilt känsligt, man måste ta hänsyn till offret och gärningsmannens anhöriga och Helena Sträng berättar att ÖC inte publicerade namn och bild på Motalapappan, trots att han ville ställa upp på det. Samtidigt finns det undantag där ÖC kan tänka sig att publicera och Sträng menar männen i hockeyfallet blev publicerade eftersom de är kända.
Helin säger att publicering av etnisk bakgrund i våldtäktsnyheter är särskilt känsligt och att det endast vore relevant om tidningen har gjort ett större jobb som en artikelserie där det efter noggrann granskning framkommer att etnisk bakgrund är en relevant uppgift i våldtäktsnyheter. Policyn är på båda tidningarna att inte publicera etnisk bakgrund. Sträng tycker inte heller att det är relevant att någonsin publicera etnisk bakgrund, hon tycker att det är fel att rasklassa människor genom att ge dem epitet som kvinna med sydeuropeiskt utseende, det är mycket sällan relevant att göra. Jan Helin berättar att Sverige, i jämförelse med andra länder i Europa har en sträng syn på publiceringen, något som han tycker är bra, men samtidigt oroväckande eftersom det ger intrycket av att etnisk bakgrund inte är någonting journalister i Sverige får gräva i.
31
Vi är extremt restriktiva i Sverige med etnicitet /.../ vi är helt ense om att det har aldrig betydelse för det får inte ha betydelse alltså har det ingen betydelse alltså skriver vi inte om det, punkt. /…/ Jag tror inte kanske att det har någon betydelse men det liksom bekymrar mig att det är liksom förbjudet att gå dit (Intervju med Jan Helin, Aftonbladet, 2005-11-29).
Vissa gånger publicerar Aftonbladet etnisk bakgrund ändå, om polisen har gått ut med ett signalement på exempelvis en man som ser turkisk ut. Där menar Helin att tidningar använder den fega vägen och gömmer sig lite bakom allmänintresset och viljan att hjälpa polisen att hitta gärningsmannen.
5.4.2 Journalisterna Annika Sohlander på Aftonbladet tycker inte att etnisk bakgrund är relevant i artiklar, däremot menar hon att läsarna ofta efterfrågar vilken bakgrund en gärningsman har. Hon berättar att hon ofta får e-post från upprörda läsare som frågar varför Aftonbladet inte berättade varifrån gärningsmannen kommer. Östgöta-Correspondentens Fredrik Quist tycker däremot att det ibland är relevant att publicera en gärningsmans etniska bakgrund, som när polisen eller advokaten förklarar att brotten har en koppling till gärningsmannens kulturella bakgrund. Om det i en rättegång kommer fram att personen kan dömas till utvisning så känns det relevant att berätta om domen, men det är inte särskilt viktigt, menar Quist, att berätta vilket land personen utvisas till.
Om det är en person som inte är svensk medborgare så har ju åklagaren möjlighet att begära att personen ska utvisas ur landet efter fällande dom, det kan vara på några år eller på livstid. /.../ det är inte relevant att tala om att personen kanske kommer från Slovakien eller Ryssland, men att tala om att personen hotas av utvisning eller att domstolen har beslutat att personen ska utvisas på livstid det kan man tala om (Intervju med Fredrik Quist, Östgöta-Correspondenten, 2005-11-28).
Att skriva ut etnisk bakgrund är något Sohlander aktar sig för, eftersom det kan väcka rasistiska reaktioner hos läsarna, även om våldtäkter begås av både svenskar och invandrare. Östgöta-Correspondenten är överlag restriktiv när det gäller att tala om varifrån gärningsmannen kommer, enligt Quist.
5.5 Kriminaljournalistik
SAMMANFATTNING. Båda nyhetscheferna menar att det var att hockeyspelarna var kända personer som var den största orsaken till att fallet fick så pass stor uppmärksamhet i medierna. I Motalafallet menar särskilt Aftonbladets Jan Helin att det var mer av en serie omständigheter som gjorde det intressant, såsom till exempel flickans låga ålder och den nya våldtäktslagen som var i antågande. Journalisterna är ense om att kriminaljournalistiken är en strikt genre men säger sig ändå skriva brottsartiklar på olika sätt. Medan Annika Sohlander på Aftonbladet gärna skriver så snärtigt som möjligt är Fredrik Quist på Östgöta- Correspondenten mer noga med att artikeln blir så rak som möjligt.
5.5.1 Nyhetscheferna Det fokuserades på hockeyspelarna i hockeyfallet just att för att de var kända personer, ishockeyspelare, som var inblandade. Enligt båda nyhetscheferna var det vad som gjorde det misstänkta våldtäktsfallet mediemässigt intressantare än andra våldtäkter. För Östgöta- Correspondentens del spelade det roll att det just då gått väldigt bra för Linköping Hockeyklubb, LHC, och spelarna var lite folkhjältar i staden. Därför blev det här ”lite extra ’skämsigt’ och hemskt för alla”, säger Helena Sträng.
32
Jan Helin menar att det för Aftonbladet blev viktigt att granska de här tre männen som var många unga killars idoler och dessa mäns, som Helin kallade det: ”handel och vandel” ur ett mer moraliskt perspektiv. Hockeykulturens kvinnosyn blev också en infallsvinkel som bidrog till uppmärksamheten kring hockeyfallet.
I Motalafallet spelade flickans ålder stor roll enligt båda nyhetscheferna. Flickans ålder var det principiellt intressanta, våldtäktsmännen, eller som Helin uttryckte sig, ”de asen som låg med henne” var egentligen helt ointressanta för Aftonbladet att berätta om. AB vinklade dessutom mycket på hovrättens beslut om att flickan försatt sig själv i vanmakt genom att dricka sig full och att det alltså inte var männens fel som bjudit henne på öl. Därför spädde den nya våldtäktslagen som var på gång också på uppmärksamheten i Aftonbladet. För Östgöta-Correspondentens bevakning betydde det mycket att flickans pappa var väldigt engagerad och ställde upp på intervjuer vilket gav nyheten ännu en dimension.
5.5.2 Journalisterna Båda reportrarna beskriver kriminaljournalistiken som en genre med tydliga riktlinjer och bestämmelser som de är väl medvetna om. Journalisterna säger att en våldtäktsartikel är väldigt lik andra brottsartiklar. Båda tycker också att artiklarna skrivs mycket på rutin, eller ”ryggmärgsarbete”.
Aftonbladets Annika Sohlander säger att hon håller sig till formen med starka uttryck och kontraster som präglar hela tidningen. En enda skillnaden hon kan se mellan en brottsartikel och någon annan artikel i AB är att journalisterna bör använda sig av vad hon kallar hängslen och svångrem, nämligen ”säkerhetsuttryck”. Exempelvis när en förövare kallas ”misstänkt gärningsman” i stället för bara ”gärningsman”, innan man säkert vet att personen begått ett brott. Quist har ett liknande resonemang med säkerhetsuttrycken men han delar inte Sohlanders sätt att skriva artiklar på. Han poängterar flera gånger att artiklar om brott måste vara särskilt sakliga, och säger sig vara noga med att inte använda sig av spekulativa uttalanden i brottsartiklar.
Det är ett visst antal frågor som ska besvaras i en artikel om ett brott. /.../ Det finns ingen anledning att använda starka adjektiv eller något sådant. Tvärtom tycker jag att det är bra med ett ganska korrekt språk utan utvikningar och miljöbeskrivningar (Intervju med Fredrik Quist, Östgöta-Correspondenten, 2005-11-28).
5.6 Stereotypisering
SAMMANFATTNING. Att mediebilden av gärningsmannen är förenklad och ofullständig håller alla de intervjuade med om. Helena Sträng på Östgöta-Correspondenten skyller det på tabloidformen och Aftonbladets Jan Helin tycker inte att AB förklarar brottets bakgrund nog. Båda nyhetscheferna vill gärna försöka ändra det. Journalisterna tycker att det är svårt att ge en rättvis bild av gärningsmannen eftersom de säger sig få så lite information från polisen.
5.6.1 Nyhetscheferna Både Helena Sträng på Östgöta-Correspondenten och Jan Helin på Aftonbladet tycker att deras tidningars bild av gärningsmannen ofta kan bli lite förenklad. Det, menar Sträng, kan bero på att ÖC är en tabloid som ska ha korta, snabba texter och sällan har utrymme att berätta skeenden i ett större sammanhang och det kan betyda att fler kortare texter skulle kunna ge en
33 mer fyllig bild av förövaren. Sträng kallar tidningens bild av gärningsmannen för ”schematick och tror att den kan vara lite ”förenklad” (Intervju med Helena Sträng, 2005-11-28).
Helin tycker att AB befinner sig någonstans mittemellan en skala där ena extremen är feminister som säger att alla män är potentiella våldtäktsmän och andra extremen är män som gör uppror mot våldet och inte vill kännas vid gärningsmannarollen. Det journalistiska uppdraget ligger, enligt Helin, i att förklara varför män våldtar och vilka de är och det menar han att AB är ”skitdåliga på att göra”. Helin säger att han tror att det finns mycket fördomar kring de här frågorna och tycker att det är dags att utreda sådant som ”varför invandrare är överrepresenterade i våldtäktsstatistiken” och ta reda på vilka som egentligen våldtar. Han tycker inte att det i dag går att svara på vilken gärningsmannabild tidningen ger, utan tror att varje enskild läsare tolkar artiklarna olika.
Båda två tycker också att det skulle vara intressant att ta reda på vem förövaren är genom att exempelvis intervjua en dömd våldtäktsman eller göra en större undersökning om vilka som våldtar.
5.6.2 Journalisterna Båda de intervjuade journalisterna tror att den bild de vanligtvis ger av gärningsmannen är ofullständig eftersom de säger sig sällan ha tillräckligt med information för att kunna ge en mer rättvis bild. Fredrik Quist på Östgöta-Correspondenten tror att det kan vara för att han oftast skriver de allra första artiklarna vid ett brott. Han säger att polisen oftast inte vill säga särskilt mycket om en misstänkt person. De enda fakta han brukar få för att kunna beskriva gärningsmannen överhuvudtaget är ålder och kön och det tycker han gör det svårt att ge en rättvis bild av en misstänkt förövare. Om fallet däremot är mer spektakulärt än vanligt så kan ÖC ibland välja att lägga ner mer research på gärningsmannen, men det är väldigt ovanligt.
Aftonbladets Annika Sohlander tycker att en mer fullständig bild kan komma fram av förövaren när hon väl får förundersökningen.
När brottet gått till åtal så får vi förundersökningen. Då händer det ofta att vi lyfter fram sådant som de har sagt eller gjort som har varit starkt. Så jobbar ju vi som kvällstidning. Man försöker förklara hur grymt det har varit eller hur rått det har gått till eller så och då kanske man… ja, man tar ju ut svängarna lite mer än till exempel DN (Intervju med Annika Sohlander, Aftonbladet, 2005-12-14).
Däremot säger hon att det är väldigt troligt att Aftonbladet väljer att berätta någonting som är starkt eller speciellt om gärningsmannen har gjort, eller så beskrivs brottet väldigt ingående, för att på det sättet beskriva vilken slags person gärningsmannen är.
34 6 Analys
För att underlätta för läsaren har vi sammanfört resultat från båda undersökningarna under samma kapitel. Här finns alltså resultaten av intervjuerna tillsammans med diagrammen och tabellerna under samma avsnitt för att läsaren ska kunna få en mer översiktlig bild av vad våra resultat visar. Varje avsnitt börjar med en kort sammanfattning.
6.1 Mediernas villkorade makt
SAMMANFATTNING. Nyhetscheferna från båda tidningarna anser att deras tidning har stor möjlighet att påverka sina läsare vilket kan kopplas till de teorier som Strömbäck och McQuail tar upp. Journalisterna tror också att tidningarna har ett stort inflytande på publiken men säger också att deras egna möjligheter att påverka är begränsade. Shoemaker och Reese skriver att journalisters egna erfarenheter kan prägla texten och Sohlander håller med om det och säger sig vara uppmärksam på det i sitt arbete.
Både Helena Sträng och Jan Helin beskriver sina tidningars genomslagskraft som stor. I Östgöta-Correspondentens fall menar Sträng att det beror på två saker, dels att tidningen har monopol i området och dels att den har en stor trovärdighet hos läsarna. Helin menar å sin sida att det som Aftonbladet skriver om pratar läsarna om, och att tidningen på det sättet har möjlighet att påverka sina läsare. Det stämmer överens med teorin Jesper Strömbäck skriver om, att det finns ett samband mellan det medborgarna uppfattar som viktiga samhällsproblem och det medierna väljer att rapportera om. Helin förstår att Aftonbladet påverkar sina läsare genom vilka nyheter de tar upp i tidningen. Om en tidning som ÖC har stor trovärdighet hos sina läsare så är det troligt att läsarna, som teorin pekar på, inte söker information någon annanstans utan vänder sig till tidningen106. På så sätt kan även kultivationsteorin, som Denis McQuail använder sig av, visa att medierna kan omvandla medborgarnas tankar så att de stämmer överens med mediernas syn på en visst problem med en viss problemlösning hända i verkligheten107.
De amerikanska medieforskarna Pamela Shoemaker och Stephen Reese skriver att interna och externa faktorer hjälper till att skapa journalistikens villkor. Sådana interna faktorer kan till exempel vara journalisternas egna erfarenheter och värderingar108. Fredrik Quist säger sig vara medveten om det och tycker att han försöker att hålla sina texter så objektiva och sakliga som möjligt. Enligt honom själv gör han det bland annat genom att inte använda sig av vad han kallar för utsvävningar och ett blommande språk. I och med det tror han inte att han sätter någon särskild prägel på sina artiklar. Annika Sohlander säger att även hon är medveten om faktorerna som Shoemaker & Reese talar om men menar att Aftonbladets kriminalreportrar har så pass tydliga riktlinjer för hur en artikel ska se ut i tidningen att den individuella reportern inte har så stor inverkan på texten. Shoemaker & Reese menar också att det är både inre och yttre faktorer som ger medierna möjlighet att på bästa sätt nå ut med sitt budskap och även möjligheten att påverka publiken109. Nyhetscheferna på båda tidningarna känner till villkoren och är medvetna om dess inverkan på läsarna. Journalisterna tror däremot att de personligen har liten möjlighet att påverka publiken med sitt sätt att skriva en artikel.
106 Strömbäck, J. 2004: 31-32 107 McQuail, D. 2005: 129 108 Shoemaker, P. & Reese, S. 1996: 63-64 109 Ibid. 1996: 63-64
35 6.2 Nyhetsvärdering
SAMMANFATTNING. Nyhetsvärdering är ett urval som pågår hela tiden säger Helin och Sträng och berättar att en ovanlig våldtäkt får större utrymme än en ”vanlig”. Så förklarar också Hadenius och Weibull processen som sker på redaktionerna. Både nyhetscheferna och journalisterna känner igen Edfeldts kriterier för en nyhet och Helin och Sträng säger att deras tidningar använder sig av identifikation i arbetet. Flera av våra tabeller visar också att tidningarna gärna personifierar.
Håkan Hvitfelt skriver att alla händelser och förhållanden värderas, det är bara en mycket liten del av allt som händer som också blir nyheter110. Det håller Hadenius och Weibull med om när de skriver att all nyhetsjournalisk passerar genom så kallade gate-keepers, det vill säga personer eller institutioner som väljer och väljer bort vad som ska bli nyheter. Alla händelser kan inte bli nyheter eftersom det är omöjligt för publiken att ta emot111. En våldtäkt är alltid viktig att ta upp men även våldtäkter nyhetsvärderas, säger nyhetscheferna. Precis som både Hvifelt, Hadenius och Weibull skriver så kan inte alla våldtäkter tas upp i tidningen och Jan Helin säger att ovanliga våldtäkter nyhetsvärderas högre på Aftonbladet, till exempel överfallsvåldtäkter. Det passar också in på vad Åke Edfeldt klassar som grundläggande för alla nyheter. Ju närmare exempelvis kulturellt eller geografiskt desto mer framträdande roll får också nyheten i tidning, radio- eller TV-program112, skriver Edfeldt.
Resultat vi fick från intervjuerna med de båda tidningarnas nyhetschefer stämmer överens med Hvitfelts argument för att den så kallade spegelteorin inte fungerar i verkligheten. Precis som Hvitfelt skriver, håller nyhetscheferna med om att nyhetsutbudet aldrig kan ge en helt sann bild av verkligheten eftersom medierna måste välja delar av nyhetsflödet och av en berättelse. Dessutom omformas nyheten allt eftersom olika människor hanterar den innan den blir en färdig nyhet och tekniken tillåter inte heller att medierna ska kunna visa hela bilden av en händelse113. Gate-keeperstudier har visat att journalisternas eget inflytande över nyhetsvärderingen är begränsat. Även om reportern ersätts med en annan reporter med mer erfarenhet så är inflytandet praktiskt taget likartat114. Detta håller båda de intervjuade journalisterna med om. Däremot är situationen lite annorlunda på Östgöta-Correspondenten eftersom Quist själv letar nyheter hos till exempel polis och tingsrätt som han sedan nyhetsvärderar tillsammans med nyhetschefen.
Edfeldt nämner även identifikation som ett av kriterierna för en nyhet115. I resultatet från tabellen om personbeskrivningar av offer och gärningsmän såg vi att hockeyspelarna är de som personbeskrivs allra oftast i både negativa och positiva ordalag. Det gör att det blir lättare för läsarna att identifiera sig med dem än med de övriga inblandade. Vi såg också att kvällstidningen Aftonbladet hade flest personbeskrivningar. Enligt Strömbäck skulle det kunna ha att göra med att AB är en kommersiell tidning och personifierar mer för att på så sätt kunna sälja fler lösnummer116. I tabellerna om fokus såg vi liknande resultat som också går att koppla till det Edfeldt skrivit om identifikation. I mer än hälften av artiklarna låg fokus på antingen offer eller gärningsman. I båda tidningarna var det gärningsmännen i hockeyfallet som det hade fokuserats mest på och på frågan varför svarade båda nyhetscheferna att det
110 Hvitfelt, H. 1985: 7 111 Hadenius, S & Weibull, L. 2003: 341-343 112 Edfeldt, Å. 1992: 136-137 113 Hvitfelt, H. 1985: 89-90 114 Ibid. 1985: 78 115 Edfeldt, Å. 1992: 136-137 116 Strömbäck, J. 2004: 213
36 mestadels berodde på att de redan var kända personer. I Motalafallet var det däremot oftast offret som artiklarna fokuserade på. Enligt båda nyhetscheferna var även detta ett medvetet val eftersom flickan var så ung. Jesper Bengtsson definierar personifiering som vinkling av en story på en person117. Undersökningen av artiklarnas fokus visar att tidningarna har personifierat i de här fallen.
Vi såg också att hockeyspelarna var de som citerades i störst utsträckning i båda tidningarna. Även det passar in på det Strömbäck skrivit om personifieringsforskning eftersom de i sina citat ofta får berätta om sin livssituation och sina känslor. Hans granskning av olika medier visar också att medierna hellre väljer att personifiera redan kända personer. Som exempel ger han valkampanjen 2002 där Göran Persson var den som oftast citerades. Perssons person fick på så vis, enligt Strömbäck, representera socialdemokraternas politik118. På samma sätt gör tidningarna i de här fallen när de redan kända hockeyspelarna ar de som oftast får uttala sig. När det sedan gällde citat å offrens eller gärningsmännens vägnar var det flickan i Motalafallet som flest talat för. Så i det fallet stämmer inte Strömbäcks teori om kända personer.
Att identifikation är en viktig grundpelare i vad som blir en nyhet håller både Sträng och Helin med Edfeldt om. Också vår tabell om gärningsmännens liv utanför brotten stödjer nyhetschefernas uttalanden om att identifikation är viktigt. Där var återigen hockeyspelarna de som hade de högsta siffrorna medan gärningsmännen i Motalafallet i väldigt liten utsträckning hade ett liv utanför brottet beskrivet i artiklarna. I det fallet beskrevs i stället flickans livssituation ofta. Strömbäcks forskning visat att hur pass mycket personifieringar det är hänger ihop med hur kommersiellt mediet är119. Det stämmer i de här två fallen om man ser till den här tabellen då Aftonbladet oftare berättade om de inblandades livssituation än Östgöta-Correspondenten.
6.3 Källor
SAMMANFATTNING. Källor kan vara ett problem i kriminaljournalistiken. De kan vara svåra att få tag på och svåra att få information från. Journalisterna säger att de ofta blir beroende av vad polisen vill berätta och får nöja sig med den informationen i artikeln. Det är också det Sahlstrand kallar en ”konstruerad nyhet”. Han beskriver förhållandet mellan journalisten och källan som konfliktfyllt eftersom de vill olika saker med källans medverkan. Källan har oftast ett egenintresse med att uttala sig och när vi i vår innehållsanalys såg att hockeyspelarna fått uttala sig allra oftast kan det tyda på att de på så sätt fått störst möjlighet att förklara sin sida av händelsen.
Sahlstrand skriver att källans roll i en nyhet kan vara konstruerad av journalisten. Ibland vänder sig journalister till källor som de vet kommer att säga precis vad de vill ha. I sådana fall är ofta nyheten redan konstruerad och det enda journalisten vill ha är yttranden som stämmer överens med den färdiga nyheten120. Det stämmer överens med hur Fredrik Quist beskriver sin arbetssituation i början av ett brotts skede eftersom han ofta får vända sig till polisen bara för att bekräfta de uppgifter han redan har om nyheten. Annika Sohlander håller med om att man inom kriminaljournalistiken ofta är beroende av polisens vilja att uttala sig
117 Bengtsson, J. 2001: 75 118 Strömbäck, J. 2004: 213 119 Ibid. 2004: 211 120 Sahlstrand, A. 2000: 80
37 men säger å andra sidan att man på Aftonbladet hela tiden försöker komma brottsoffer och gärningsmän närmare genom att vända sig till familj och bekanta.
Båda journalisterna är väl insatta i att polisen inte kan lämna ut alla uppgifter de vill ha om ett brott och att polisen kan ha ett annat syfte än tidningen med att lämna uppgifter för publicering. Det passar in på de teorier om relationen mellan journalister och källor som Sahlstrand skriver om. Han menar att källan och journalisten ofta har olika ingångar på samma händelse och alltså värderar informationen på olika sätt121. Men källorna har ofta ett egenintresse med att ställa upp på en intervju, deras svar är alltså ofta formulerade så att de når ut med vad källan tycker är viktigast att berätta. Där visar vår undersökning av hur ofta gärningsmännen och offren fick uttala sig att hockeyspelarna som oftast fick uttala sig och, enligt Sahlstrand, få chansen att ge sin sida av historien122. En relevant källa i brottsartiklar är enligt Quist advokaten, eftersom denne kan uttala sig om hur gärningsmannen reagerar på anklagelserna. Det är också det Sahlstrand menar när han skriver om att journalister gärna vänder sig till personer som de vet kommer att svara på frågorna snabbt, vara tillänglig för intervju och tala slagkraftigt.
När det gäller källor så skiljer Torsten Thurén på två typer, berättelser om någonting eller kvarlevor. Kvarlevor är i regel mer trovärdiga än återberättade historier. Undersökningen av hur ofta andra uttalade sig å gärningsmännens eller offrens vägnar i de två fallen visar att återberättande var vanligt förekommande. Ofta fick advokater eller anhöriga tala i de inblandades ställe. Vid berättande källor skriver Thurén också att det är extra viktigt för journalisten att använda sig av två av varandra oberoende källor eftersom det ger nyheten större trovärdighet123. Så säger sig Annika Sohlander arbeta, det menar hon är extra viktigt när man är kriminalreporter eftersom man då måste kunna ge en så trovärdig bild av ett brotts skeende som möjligt. Men hon medger samtidigt att polisen ofta är den enda källan och det kan ge en ofullständig bild av händelsen.
Uttalanden som sker i domstolar brukar anses som mindre trovärdiga, Thurén förklara det med att om källan är en part i målet så bör journalisten misstänka att denne förvanskar sanningen för sina egna intressen124. Resultaten som visar att hockeyspelarna fick uttala sig mest av de inblandade i de båda fallen skulle möjligtvis kunna kopplas till det Thurén skriver genom att de flest gånger haft möjlighet att tala i egen sak. Samma sak skulle kunna gälla publiceringen av Motalapappans brev och Kristian Huselius brev. Motivet till publiceringen av de båda breven var enligt Sträng och Helin att kunna ge djupare förståelse för Motalaflickan och Huselius känslor kring händelserna.
Journalistens tidspress styr mycket av källkritiken och det känner både Sohlander och Quist av. Eftersom det sällan finns tid att dubbelkontrollera alla fakta som krävs för att skriva en artikel så innebär det ofta att en del faktafel når fram till publiken, det gäller särskilt i extraordinära fall som i krig eller på olycksplatser125. Journalisterna beskriver sin vardag som stressig och de medger att de inte alltid hinner kontrollera allt två gånger. De pekar också på att polisens förtegenhet gör det än svårare att ha möjlighet att kontrollera alla fakta.
121 Sahlstrand, A. 2000: 12-13 122 Ibid. 2000: 13-14 123 Thurén, T. 2005: 13-14 124 Ibid. 2005:66 125 Ibid. 2005: 12
38 6.4 De pressetiska reglerna
SAMMANFATTNING. I intervjuerna säger nyhetscheferna att de undviker att publicera identitet och etnisk bakgrund när det gäller brott, precis som de pressetiska reglerna förespråkar. De säger att det är allmänintresset som styr i fall de publicerar identitet eller inte. I de här fallen har båda tidningarna valt att skriva vilka hockeyspelarna är och att männen i Motalafallet är utländska men de skriver aldrig från vilket land de kommer. Även hockeyspelarnas etnicitet nämns i Östgöta-Correspondenten.
De pressetiska reglerna säger att ett uppenbart allmänintresse bör alltid styra namn- och bildpubliceringar om det kan kränka personen i fråga. Om det råder minsta tvivel huruvida nyheten uppnår ett uppenbart allmänintresse eller inte ska mediet alltid låta bli att publicera126. Det känner båda nyhetscheferna till och Jan Helin säger att identitetspubliceringar kring våldtäkter är särskilt känsligt eftersom man måste ta hänsyn till offret och gärningsmannens anhöriga. Helena Sträng berättar om ett liknande klimat kring identitetspublicering på Östgöta-Correspondenten. Men hon säger också att det finns undantag där ÖC kan tänka sig att publicera namn, Sträng menar att männen i hockeyfallet blev publicerade eftersom de är kända. Resultaten av intervjuerna tyder på att båda nyhetscheferna har god insikt i hur de pressetiska reglerna ställer sig i frågan om identitetspublicering.
Inte heller etnisk bakgrund, kön, politisk tillhörighet eller sexuell läggning bör enligt pressetiska reglerna publiceras127. Trots att båda nyhetscheferna känner till att man bör undvika publicering av etnisk bakgrund och att båda oftast anser det vara irrelevant medger de att det kan förekomma. De säger att etniciteten i sådana fall måste ha betydelse för det begångna brottet. Aftonbladet publicerar, 2005-01-29, profiler på de fyra männen i Motalafallet och förklarar där att alla fyra män ”kommer från samma land i Mellanöstern” men skriver aldrig ut vilket land det handlar om. Det gör inte Östgöta-Correspondenten heller, i ÖC nämns den etniska bakgrunden hos gärningsmännen 3 gånger. De pressetiska reglerna är väldigt restriktiva när det gäller publicering av etnisk bakgrund, om det finns tvivel om allmänintresset bör man inte publicera. Jan Helin säger sig dock ha hittat en liten omväg kring regeln och menar att om polisen har gått ut med ett signalement på exempelvis en man som ser turkisk ut, kan Aftonbladet ta den ”fega” vägen och publicera det i ett försök att gömma sig lite bakom allmänintresset och viljan att hjälpa polisen att hitta gärningsmannen.
6.5 Kriminaljournalistik
SAMMANFATTNING. Journalisternas syn på brottsjournalistik skiljer sig mellan varandra, samtidigt som båda håller med Brune om att det är strikt genre. Våra tabeller visar att männen i hockeyfallet personbeskrevs i större utsträckning än männen i Motalafallet. Pollack och Brune skriver att gärningsmän beskrivs som främlingar av medierna, det stämmer inte in på hockeyspelarna men väl på männen i Motalafallet.
Genren kriminaljournalistik har väldigt tydliga riktlinjer och bör ogärna sväva ut från dem, med för mycket person- eller miljöbeskrivningar, enligt Ylva Brune. Om journalisten vill tillföra någon slags dramatik till texten så är det oftast källorna som får stå för den128. Båda journalisterna håller med Brunes sätt att beskriva kriminaljournalistiken. Däremot har de olika
126 http://www.po-pon.org/Article.jsp?article=1011&avd=verksamhet 127 http://www.po-pon.org/Article.jsp?article=1011&avd=verksamhet 128 Brune, Y. 2004: 107.
39 syn på hur en brottsartikel ska se ut. Medan Annika Sohlander anser att hon som reporter på en kvällstidning måste använda sig av ”starka uttryck” och skriva ”snärtigt” i de korta artiklarna för att det ska passa tidningens form, poängterar Fredrik Quist flera gånger att artiklar om brott måste vara särskilt sakliga och sanna och han säger sig vara noga med att inte använda sig av spekulativa uttalanden i brottsartiklar. Enligt Sohlander är enda skillnaden mellan en brottsartikel och någon annan artikel i AB att journalisterna bör använda sig av ”säkerhetsuttryck” som kan användas när tidningen inte är säkra på sin sak, exempelvis när en förövare kallas ”misstänkt gärningsman” i stället för bara ”gärningsmannen”, eftersom personen möjligtvis inte har gjort något brott. Det stämmer bättre in på hur Ylva Brune menar att kriminaljournalistiken bör se ut.
Moderna brottsnyheter, menar Ester Pollack, innehåller vanligen mycket sex och våld och har sensationsartade inslag, som övervåld eller gruppvåldtäkter. Allt för att sälja lösnummer på en hårt konkurrensutsatt mediemarknad 129. Såväl intervjuerna med nyhetscheferna och resultaten i tabellerna om fokus innehöll delar som skulle kunna appliceras på teorin som Pollack beskriver. På frågan om varför mer fokus lades på hockeyspelarna än på 22-åringen i hockeyfallet svarade båda nyhetscheferna att den misstänkta våldtäkten i hockeyfallet var mediemässigt intressantare än andra våldtäkter just eftersom det var kända personer som var inblandade. Tabellen visar också tydligt att tidningarna oftast fokuserat på hockeyspelarna av alla inblandade.
Brune hänvisar till forskning om hur medierna rapporterar om brott som sker i Stockholms förorter, (2002) där de skriver att brottsjournalistik ofta separerar brottslingen från den ”vanliga människan” för att visa på ett utanförskap. Brune skriver att det bidrar till att gärningsmannen ses som en främling som står utanför samhället130. Ester Pollack skriver att medierna förenklar gärningsmännen genom att välja bort att förklara bakgrunden till gärningsmannens handlingar131. I resultaten av tabellerna om personbeskrivningar och livssituation syns det att männen i hockeyfallet inte alls stämmer in på den bild som Brune och Pollack tycker att gärningsmannen får av medierna. De beskrevs ofta och i stället för att separeras från den vanliga människan för att visa ett utanförskap, gjordes de ”extremt” vanliga med familjer och ett rikt känsloliv. Männen i Motalafallet passar däremot bra in i teorierna om gärningsmannen i media eftersom de sällan personbeskrevs och knappt alls fick ha ett liv utanför brottet i artiklarna. Till det kan även läggas att offret i Motalafallet fick ta större plats än gärningsmännen både vad det gäller personbeskrivningar och ett liv utanför brottet.
6.6 Stereotypisering
SAMMANFATTNING. Gärningsmannabilden förenklas ibland i tidningarna och nyhetscheferna är medvetna om problemet. Det som gör att gärningsmän lätt stereotypiseras är enligt Brune och Hinton att informationen från medierna inte är tillräcklig. Gärningsmännen i hockeyfallet stereotypiserades på ett typiskt manligt sätt som hockeyspelare medan männen i Motalafallet inte beskrevs alls. Det tror Helin kan bero på att gärningsmännen i Motalafallet var utländska och medierna därför inte ”vågade” beskriva dem.
129 http://www.stratresearch.se/fff/ester2.htm 130 Brune, Y. 2004: 107-108. 131 Pollack, E. 2001: 318
40 I socialpsykologisk litteratur används begreppet om inrotade föreställningar och osakliga generaliseringar om andra grupper av människor. ”Stereotypi” har precis som ”fördom” och andra relaterade begrepp en negativt laddad betydelse, där den står för orättvis förenkling132. Båda nyhetscheferna medger att deras tidningar förenklar bilden av gärningsmannen. Om man då kopplar det till teorin som Brune använder sig av så skulle man kunna säga att de har tendenser till att stereotypisera gärningsmän. Sträng menar att det kan bero på att ÖC är en tabloid som ska ha korta, snabba texter och sällan har utrymme att berätta allt i en händelse. När vi ser till resultaten i tabellerna om personbeskrivningar och livssituation kan vi koppla dem till Brunes och Hintons beskrivningar av stereotyper. I fallet med hockeyspelarna beskrivs de ofta i sin yrkesroll som ishockeyspelare och mer sällan som bara män. Det går att koppla till Brunes förklaring av stereotyper som osakliga generaliseringar om andra grupper av människor. Tabellen om livssituation säger på sätt och vis mer om männen i Motalafallet än om hockeyspelarna eftersom Motalamännens livssituation knappt beskrivs överhuvudtaget och aktiviteter utanför brottets skeende benämns inte alls. Den engelske psykologilektorn Perry R. Hinton förklarar det fenomenet med att människor tillskrivs specifika egenskaper och att man ogärna visar andra sidor som talar emot den på förhand utformade bilden av gruppen133. I vårt fall kan det betyda att medierna ogärna vill berätta om sådant inte rör gärningsmannen i hans roll som gärningsman.
John Fiske skriver att mediebilden av en person kan ändras om personen gör någonting oförutsett. Poängen är, menar Fiske, att medierna bestämmer vilken bild de vill visa av en person, det gäller särskilt kända personer134. De redan kända hockeyspelarnas medieprofiler ändrades något under rapporteringen av hockeyfallet. De fick fortlöpande ha epitet som ”succébacken” och ”poängkungen” men ju längre rapporteringen pågick, desto oftare benämndes de också i negativa ordalag. Det stämmer överens med Fiskes teori om att mediebilden kan förändras av medierna själva. Därtill kan man även lägga hur Helin ser på det journalistiska uppdraget i ett våldtäktsfall, där han menar att tidningen bör beskriva vilka gärningsmännen är och varför de begått brottet, men erkänner samtidigt att Aftonbladet själva är ”skitdåliga” på det. Samma motsättning kan vi se i siffrorna från tabellen om kritik och försvar för offer och gärningsmän i citaten. Där har hockeyspelarna fått övervägande mest av både kritik och försvar. Det kan också kopplas till att de redan hade en existerande mediebild som sedan omformades i viss utsträckning.
Aftonbladet väljer ofta att berätta någonting som är starkt eller speciellt som gärningsmannen har gjort för att på det sättet beskriva vilken slags person gärningsmannen är, säger Annika Sohlander. Det kan kopplas till vad Mona Eliasson menar med att stereotyper utgår från uppfattningar om grupper, men de tillämpas ofta på enskilda personer och används som förklaringar till deras beteende135. Vid flera tillfällen i rapporteringen omnämndes de tre männen i hockeyfallet gemensamt som ”stjärntrion” eller ”NHL-stjärnor” och spelarna fick också i citaten ofta tala om sin fortsatta hockeykarriär. Det skulle kunna tyda på att det Strömbäcks skriver om att nyheter behöver en given rolluppsättning passar in i just det här fallet136. I och med att männen redan var kända som hockeyspelare tillhörde de i medierna redan den gruppen och stannade således kvar där.
132 Brune, Y. 2004: 255 133 Hinton, P. 2003: 11-12 134 Fiske, J. 1994: 15-16 135 Eliasson, M. 2000: 40 136 Medielogik och medialiserad politik. 1998: 7. 18
41 Jesper Bengtsson skriver att det är enkelt att i dagens tidspressade medievärld reproducera en stereotyp istället för att skaffa sig en egen bild av situationen137. Fredrik Quists arbetssituation gör det svårt att komma runt problemen som Bengtsson tar upp. Quist säger att knapphändig information från polisen försvårar möjligheten för honom att ge en rättvis bild av en misstänkt förövare.
6.6.1 Mannen Vissa beskrivningar av manlighet går att se som centrala, skriver Chris Haywood. Fysisk och psykisk styrka tillsammans med makt är enligt honom tre framträdande beskrivningar av maskulinitet138. Den vanligaste typen av personbeskrivning vi fann gällande männen i hockeyfallet i vår undersökning var att de beskrevs som ishockeyspelare. Ofta beskrevs de även med superlativ som ”poängkung” och ”succéback”. Det passar in på Haywoods centrala beskrivningar av mannen som fysiskt och psykiskt stark men även på vad George Mosse skriver om att den moderna mannen också måste vara framgångsrik för att anses nå upp till de manliga idealen139. Personbeskrivningar liknande hockeyspelarnas fanns inte alls för gärningsmännen i Motalafallet. I stället kallades de vid två tillfällen i Östgöta- Correspondenten för ”gentlemän”, vid både tillfällena av Motalaflickans pappa som använde det epitetet ironiskt, för att förklara att han inte ansåg att gärningsmännen var ”riktiga män”. När vi sedan studerade hur ofta gärningsmännen och offren kritiseras eller försvaras i citaten såg vi att det var hockeyspelarna som fått mest av både ris och ros. De fick ungefär fyra gånger mer kritik än gärningsmännen i Motalafallet, men försvarades också dubbelt så många gånger som Motalamännen. Det kan tyda på en motsättning mellan mediebilden av dem som framgångsrika hockeystjärnor och tre misstänkta våldtäktsmän.
Haywood skriver att medierna har en stark inverkan på vad som anses maskulint i modern tid och att det inte sällan ges en negativ bild av maskulinitet i medierna där mannen är klumpig eller oansvarig140. Jan Helin anser att just våldtäktsmän beskrivs väldigt luddigt i medierna och att läsarna inte får veta särskilt mycket om dem. Han tycker att det är dags att undersöka vilka män som blir våldtäktsmän. Precis som Haywood misstänker så antyder Helins svar att gärningsmannabilden har en tendens att förenklas i medierna och med den även bilden av personen, eller mannen, bakom brottet. Också Helena Strängs svar vittnar om en liknande medvetenhet. Sträng berättar att Östgöta-Correspondenten aldrig har intervjuat en våldtäktsman men tycker att det kan vara på tiden. Hon menar att det är lätt att man bara ser svart-vitt på brott och är medveten om att bilden behöver nyanseras. Lee Jolliffe skriver även han om en mediebild där mannen är stark, men opersonlig. Bilderna av mannen som stark är tydlig, enligt Jolliffe, trots att männen ofta benämns som offer i artiklar141. Svaren skulle också kunna kopplas till Jolliffes tankegångar där mediebilden av männen i Motalafallet är mycket opersonlig. Det så gott som enda undantaget hittar vi i Aftonbladet där en av de fyra männen som i tingsrätten dömdes till grov våldtäkt på 13-åringen fick uttala sig. I artikeln får han berätta att han har svårt att sova och att hans lägenhet känns som ett fängelse.
6.6.2 Invandrarmannen Katarina Wennstam berättar om att hon ofta stött på en fördomsfull bild av invandrarmannen. Efter föreläsningar där hon särskilt talat om att vi har en felaktig och fördomsfull bild av invandrarmannen som sexualförbrytare kom människor fram och undrade om det ändå inte är
137 Bengtsson, J. 2001: 80-81 138 Haywood, C. 2003: 7 139 Mosse, G. 1996: 134 140 Haywood, C. 2003: 7 141 Lester, P, red. 1996: 98-100
42 ”mest invandrare” som våldtar142. Helin säger sig känna till fördomarna men tycker ändå att det borde vara dags att utreda frågor som ”varför invandrare är överrepresenterade i våldtäktsstatistiken” och vilka som egentligen våldtar. Han tror att medier inte riktigt vågar ta tag i saken för att de är rädda just för att verka fördomsfulla. Petter Beckman anser inte heller att medierna ger en rättvisande bild av invandrare. Han skriver att de sällan får vara mänskliga utan bara vara just invandrare i medierna143. Och det är just på grund av att invandrarna har givits en så förenklad bild i medierna som Helin är rädd för att fördomarna hos allmänheten växer om man inte utreder saken. Brune skriver också att nyhetsmediernas bild av gärningsmannen blir till publikens bild. Hon menar att gamla sanningar och mytbilder om invandrare som kvinnoförtryckare ger eko i publikens sätt att se på invandrare. Samtidigt skriver Brune att generaliseringarna av invandrare lätt skapar dåligt samvete hos medierna som försöker väga upp den negativa bilden av invandraren genom att producera artiklar och inslag där invandrare gör ”normala” saker i ett ”normalt” sammanhang144. Det går att koppla till Helins synsätt på hur invandrare porträtteras, och hur de bör porträtteras, i medierna.
Wennstams undersökning av våldtäktsdomar från olika delar av Sverige visar att gruppvåldtäkter där gärningsmännen hade utländsk härkomst återfanns i mycket större utsträckning än de med svenska gärningsmän.. Trots att hon hittade både svenska och utländska namn bland både offer och förövare hittade hon nästan inget om gruppvåldtäkterna med svenska gärningsmän i medierna145. I Aftonbladet publicerades profiler på de fyra männen i Motalafallet där det stod att alla fyra ”kommer från samma land i Mellanöstern”. I AB nämndes aldrig etniciteten hos de tre hockeyspelarna. Vår undersökning skulle därför kunna antyda att det här, precis som i Wennstams studie, finns en vilja att publicera etisk bakgrund om den inte är svensk. I Östgöta-Correspondenten nämns den etniska bakgrunden hos gärningsmännen tre gånger men där skrivs det också ut att ishockeyspelarna är svenska.
142 Wennstam, K. 2005: 223 143 Beckman, P. 2003: 81 144 Brune, Y. 2004: 300 145 Wennstam, K. 2005: 224
43 7 Slutsatser
Här kommer vi att gå igenom de väsentligaste slutsatserna vi dragit av våra undersökningar. Vi kan inte generalisera och påstå att våra resultat passar in på den allmänna våldtäktsrapporteringen men vi kan däremot visa tendenserna i de här tidningarnas rapportering i de här två fallen. Slutsatserna kommer att baseras på de huvudsakliga frågeställningarna för att kunna uppfylla vårt syfte. De två första frågeställningarnas slutsatser sammanförs i den tredje frågeställningen, som är mer övergripande. Därför är det tredje stycket också som en slags sammanfattning av slutsatserna.
Syftet med vår studie är att ta reda på hur Aftonbladet och Östgöta-Correspondenten framställer gärningsmän i två uppmärksammade våldtäktsfall, Motalafallet från 2004 och hockeyfallet från 2005.
7.1 Så beskrivs gärningsmännen i respektive fall och tidning
Vi har sett att det finns uttalade mediebilder av gärningsmännen i de här två tidningarnas rapportering av de här fallen. Gärningsmännen beskrivs på väldigt olika sätt de två fallen emellan. Männen i hockeyfallet framställs främst som just hockeyspelare men jämfört med männen i Motalafallet får de ändå mer ”mänskliga” drag i rapporteringen. Hockeykillarna får ofta epitet som ”succébacken” och ”stjärnspelare” både enskilt och som grupp. Det ger ett intryck av att det handlar om ordentliga, ”riktiga”, män och gör att mediebilden i de här tidningarna uppfattas som att den är till deras fördel. Spelarna får också ha ett familjeliv och tillåts visa känslor i artiklarna som också späder på bilden av dem som duktiga och vanliga män. Mediebilden av dem är tudelad. Å ena sidan är de förebilder för unga hockeyspelare, å andra sidan vill tidningarna beskriva dem som familjefäder och vardagliga människor. Just eftersom de har fått den här positiva mediebilden, som också byggts upp innan händelsen i och med att de redan var kända, får de också ta emot en hel del kritik i rapporteringen efter den misstänkta våldtäkten. Beskrivningarna av hockeyspelarna var snarlik i de båda tidningarna. Aftonbladets Jan Helin säger också själv att fallet blev extra uppmärksammat just för att de var kända förebilder och att det som hände därför, med Östgöta-Correspondentens Helena Strängs ord, blev extra ”skämsigt” och hemskt.
I Motalafallet beskrevs gärningsmännen helt annorlunda. De beskrivs nästan inte överhuvudtaget och när de väl beskrivs så är det väldigt opersonligt, de är bara fyra gärningsmän, dömda eller friade. Det är bara vid ett enda tillfälle en av dem får göra en ”riktig” intervju där han får chansen att berätta hur han mår efter anklagelserna. I övrigt får de varken familjeliv eller yrkesliv framställt i artiklarna. Jan Helin säger också själv att i Motalafallet var flickans låga ålder var det principiellt viktiga medan ”asen som låg med henne” inte var lika intressanta. Mediebilden av gärningsmännen är också här liknande i båda tidningarnas rapportering av fallet.
I resultaten från vår innehållsanalys har vi också sett att det är gärningsmännen i hockeyfallet som uppmärksammas i störst utsträckning. Det är hockeyspelarna som får uttala sig oftast, det är de som flest artiklar fokuseras på, det är de som personbeskrivs mest och det är deras livssituation som beskrivs i störst utsträckning. Männen i Motalafallet får i princip ingen uppmärksamhet. I jämförelse med hockeyspelarna får de mycket sällan uttala sig, fokus ligger på dem i bara några få fall, de personbeskrivs knappt alls och deras övriga liv beskrivs nästan aldrig.
44 7.2 Publiceringen av gärningsmännens etniska bakgrund
Publicering av etnisk bakgrund förekommer i båda tidningarna. Det nämns att de fyra gärningsmännen i Motalafallet är utländska, men inte varifrån de kommer, och i Östgöta- Correspondenten berättas det också att hockeyspelarna är svenska. Vår slutsats är att det vid vissa tillfällen varit irrelevant att göra det eftersom det strider mot vad de pressetiska reglerna säger om att publicering av etnisk bakgrund styrs av ett uppenbart allmänintresse. Vi tycker att det ibland kändes som onödig information. De intervjuade definierar uppenbart allmänintresse som att det har relevans för brottet. Journalisten på Östgöta-Correspondenten, Fredrik Quist, ger som ett sådant exempel om polisen säger att brotten har en koppling till gärningsmannens kulturella bakgrund eller om personen kan dömas till utvisning. Då känns det relevant att berätta om domen. I Motalafallet var det just så att i tingsrättsdomen dömdes alla fyra männen till livstids utvisning. Det kan ses som en förklaring till varför tidningarna valde att publicera att männen har en bakgrund som inte är svensk. Jämför man då resultaten av våra intervjuer med resultaten från innehållsanalysen ser man att tidningarna i de här fallen gör som de intervjuade säger och bara publicerar etnicitet när det har betydelse för brottet.
I fallet med hockeyspelarna publicerades deras identiteter omedelbart i båda tidningarna. Detta förklaras med att deras identiteter blev kända samma kväll i direktsänd TV, när de skulle ha spelat en ishockeymatch i Sweden hockey games, men aldrig dök upp eftersom de var på polisförhör. Hockeyförbundets representant valde då att berätta i TV att de satt i förhör. Det hade också betydelse att de ju redan var kända personer och att allmänintresset därför var stort. På grund av dessa omständigheter tvekade ingen av nyhetscheferna på att publicera namn och bild på de misstänkta gärningsmännen.
7.3 Varför tidningarna framställer gärningsmännen som de gör
I våra undersökningar har vi sett att i de här två tidningarnas rapportering av de här två fallen har hockeyspelarna fått ta störst plats. Anledningen till det är enligt både nyhetschefer och journalister att det är traditionell nyhetsvärdering att ovanliga händelser får större uppmärksamhet i medierna. Att tre kända svenska landslagsspelare misstänks för en gruppvåldtäkt är en sensationell nyhet. Det gör att tidningarna känner ett krav att berätta så mycket som möjligt om det som hänt för att tillmötesgå sina läsare. I det andra fallet i Motala var det i stället offrets låga ålder som var det sensationella och därför uppmärksammades hon i rapporteringen på bekostnad av gärningsmännen. Samtidigt var det vid tillfället för Motalafallet en ny våldtäktslag på gång som kunde haft betydelse för domarna i fallet.
Från tidningarnas sida var det ett medvetet drag att fokusera mer på Motalaflickan i ena fallet och på gärningsmännen i hockeyfallet eftersom det, enligt dem, gjorde rapporteringen kring fallen mer spännande och läsvärd. Vi drar slutsatsen att det bidrar till att ge en förenklad, kanske stereotypiserad, bild av våldtäktsmän. Det går inte att säga att det är generell bild vi fått fram genom vår innehållsanalys, men vi vill ändå poängtera att med en så milsvid skillnad mellan de här två fallens gärningsmän är det svårt att inte se tendenser till stereotypiserade bilder av de här gärningsmännen. Intervjuerna visar att både journalisterna och nyhetscheferna är medvetna om att de ger en förenklad och kanske luddig bild av gärningsmän men de tycker att det känns svårt att ändra den. Enligt dem finns det för många försvårande omständigheter för att de ska kunna ge en helt rättvis bild av våldtäktsmän.
45 Vår slutsats är att tidningarna i de här fallen har låtit yttre omständigheter, som exempelvis knapphändig information från polisen, hindra dem från att ge en fullödig bild av männen bakom brotten. I fallet med hockeyspelarna har det resulterat i en bild av hockeystjärnor och familjefäder som gjort bort sig. I Motalafallet handlar det i stället om en torftig bild med bara lösryckta småbitar av information om gärningsmännen. En gemensam form av förenkling i de båda fallens rapportering är att gärningsmännen klumpas ihop och får representera en slags grupp, i ena fallet ”stjärntrion” och i andra fallet ”de främmande våldtäktsmännen”.
46 8 Egna reflektioner
När vi valde det här ämnet för vår undersökning ville vi från början huvudsakligen ta reda på om svenska och utländska gärningsmän i våldtäktsfall framställdes olika av medierna. Det som intresserade oss var att se på just gärningsmannen i stället för att titta på hur offret beskrevs. Vi ville veta vem som var mannen bakom brottet. Allt eftersom arbetet fortgick förflyttades vår utgångspunkt lite mer och det kom mer att handla om hur medvetna medierna är om vilken bild de ger av gärningsmän och vad de gör för att ge den bilden. Det blev också mindre intressant att särskilja utländska från svenska gärningsmän och mer intressant att se hur gärningsmannen skiljde sig från mannen i allmänhet. Eftersom vi valde att bara undersöka två fall kändes detta också mer naturligt eftersom den mindre databasen gjorde det svårare att generalisera. När sedan gärningsmännen i det ena fallet, hockeyfallet, också var kända personer bidrog det till att utvecklingen av vår undersökning vek av från invandrarspåret lite mer.
Motalafallet kändes intressant väldigt tidigt i uppsatsarbetet. Dels var det en gruppvåldtäkt, dels var det utländska förövare och dels var offret en ung flicka. Allt detta bidrog till att fallet fick stor uppmärksamhet i medierna. Hockeyfallet bestämde vi oss för i ett senare skede. Här var valet mer strategiskt eftersom det var ett de få fall under samma tidsperiod som hade svenska gärningsmän och som uppmärksammades i medierna i ungefär lika stor utsträckning. När vi sedan skulle välja tidningar kändes Östgöta-Correspondenten som ett ganska självklart val eftersom Motala ligger i spridningsområdet och hockeyspelarna spelade i Linköpings hockeylag. Aftonbladet kändes sedan intressant eftersom vi övervägde att göra en jämförelse mellan de olika tidningarnas sätt att framställa gärningsmännen på. Vi gick mer och mer ifrån den aspekten eftersom vi inte trodde att det skulle tillföra rätt saker till vår undersökning.
När vi nu i efterhand ser på vad vi kommit fram till kan vi konstatera att vi nog gjorde rätt i våra vägval. Den undersökning vi så småningom bestämde oss för att göra gav oss resultat som vi tror kan utgöra en slags grund för hur en mediebild kan byggas upp. De siffror vi fick fram med hjälp av innehållsanalysen kändes ganska väntade för oss eftersom ett av våra fall hade redan kända personer inblandade. Vi har båda arbetat inom medierna och vi förstår att mycket av det vi sett i rapporteringen inte är medvetna drag från journalisterna men anser ändå att det borde gå att ställa högre krav när det gäller mediebilden av våldtäktsmän.
47 9 Vidare forskning
Vi har funnit att det finns flera olika sätt att utveckla vår forskning. Om man håller fast vid den databas vi redan har skulle det vara intressant att göra en ännu djupare textanalys där man fokuserar mer på ordval och uttryck i artiklarna. På så sätt skulle man kunna se hur den journalistiska texten formuleras för att påverka läsaren. En sådan undersökning skulle med fördel kunna kopplas till en läsarenkät. Ett annat sätt att utveckla vår undersökning skulle kunna vara att inkludera rubriker, bildtexter, bilder och placering i tidningen för att ännu mer noggrant kunna granska rapporteringen och då säga mer om hur gärningsmännen presenterades i Aftonbladet och Östgöta-Correspondenten.
Andra möjligheter skulle till exempel vara att välja att granska fler fall under en längre tidsperiod eller att välja att undersöka fler medier. Att titta på fler fall vore intressant för att vi då skulle kunna visa både en bredare bild av våldtäktsrapporteringen och eventuellt hitta tydligare mönster. Då skulle vi också kunna få en bättre spännvidd mellan olika typer av våldtäkter. Genom att undersöka fler medier skulle vi även kunna se om det finns skillnad i rapporteringen, dels mellan olika typer av tidningar, och dels mellan press, radio och television. Där skulle man kanske än tydligare kunna analysera citaten, alltså vad gärningsmannen får säga, och kunna analysera bilder. Det kan också vara intressant att göra en diskursanalys av mediedebatten kring våldtäkter och den eventuella kopplingen till etnisk bakgrund. En sådan diskursanalys skulle tydligare kunna visa hur medierna resonerar när det gäller kopplingen mellan våldtäkter och ”utlänningar”.
48 10 Källförteckning
10.1 Litteratur
Adu-Poku, Samuel. Envisioning (black) male feminism: a cross-cultural perspective. I: Murphy, Peter. F.(red). (2004) Feminism & masculinity. New York: Oxford university press.
Beckman, Petter. Riv stängslen. (2003) Stockholm : Sellin & partner i samarbete med Institutet för mediestudier. Stockholm : Edita Norstedt.
Bengtsson, Jesper. (2001). Mäktiga medier och mager demokrati. Stockholm: Bilda.
Boëthius, Mia-Pia. (1994). Makt och ärlighet. Stockholm: Bonnier Alba.
Brune, Ylva. (2004). Nyheter från gränsen. Göteborg : Institutionen för journalistik och masskommunikation, JMG.
Edfeldt, Åke W. (1992). Påverkan. Stockholm: Albert Bonnier Förlag AB.
Ekström, Mats. & Larsson, Larsåke (red). (2000). Metoder i kommunikationsvetenskap. Lund: Studentlitteratur.
Esaiasson, Mona. (1997). Mäns våld mot kvinnor. Stockholm: Natur och kultur.
Esaiasson, Peter. (red) (2004). Metodpraktikan. Stockholm: Norstedts juridik.
Fiske, John. (1994) Media matters – Everyday culture and political change. Minnesota: University of Minnesota Press.
Guillou, Jan. (1989). Reporter. Stockholm: Nordstedts förlag.
Hadenius, Stig & Weibull, Lennart. (2003). Massmedier – en bok om press, radio och TV. Stockholm: Albert Bonnier förlag.
Haywood, Chris. (2003). Men and masculinities. Buckingham: Open University Press.
Hinton, R. Perry. (2003). Stereotyper, kognition och kultur. Lund: Studentlitteratur.
Hoch, Paul. White hero black beast: racism, sexism and the mask of masculinity. I: Murphy, Peter. F.(red). (2004) Feminism & masculinity. New York: Oxford university press.
Hvitfelt, Håkan. (1985). På första sidan – En studie i nyhetsvärdering. Stockholm: Beredskapsnämnden.
Lester, Paul Martin, red. (1996). Images that injure. Westport Praeger publishers.
Lippmann, Walter. (1997) Public opinion. USA: Free press paperbacks.
McQuail, Denis. (2005). Mass communication theory. 129. London : SAGE.
49 Mosse, George, L. (1996) The image of man – The creation of modern masculinity. New York: Oxford university press.
Pollack, Ester. (2001). En studie i medier och brott. Stockholm: Institutionen för journalistik, medier och kommunikation, JMK, Stockholms universitet. de los Reyes, Paulina, Molina, Irene & Mulinari, Diana. (2005). Maktens (o)lika förklädnader. Stockholm: Atlas.
Sahlstrand, Anders. (2000). De synliga – nyhetskällor i svensk storstadsmorgonpress. Stockholm: Institutionen för journalistik, medier och kommunikation, JMK, Stockholms universitet.
Shoemaker, Pamela & Reese, Stephen. (1996). Mediating the message. New York: Longman
Strömbäck, Jesper. (2004). Den medialiserade demokratin. Stockholm: SNS Förlag.
Thurén, Torsten. (2005). Källkritik. Stockholm: Liber AB
Wennstam, Katarina. (2004). En riktigt våldtäktsman. Stockholm: Bonnier.
Östbye, H. (2004). Metodbok för medievetenskap. Malmö: Liber.
10.2 Elektroniska källor http://www.tu.se/article.do;jsessionid=3216521134742236687?category=120&parentid=55, 2005-12-16. http://www.po-pon.org/Article.jsp?article=1011&avd=verksamhet, 2005-12-16. http://www.tu.se/article.do?category=118&parentid=55, 2005-12-16. www.aftonbladet.se, 2005-12-16. http://www.tu.se/dagstidningarna.jsp, 2005-12-16 http://www.stratresearch.se/fff/ester2.htm, 2006-01-02
10.3 Rapporter
BRÅ. 2005:7. Våldtäkt – En kartläggning av polisanmälda våldtäkter. Rapport: Brottsförebyggande rådet.
Ekecrantz, Jan & Olsson, Tom. 1991. Så sant som det är sagt – Källor och konstruktioner i journalistiken. SIM Rapport. Stockholm: Svensk informations mediecenter.
Strömbäck. 1998:7. Medielogik och medialiserad politik. Sundsvall: Demokratiinstitutet.
50
10.4 Referenslitteratur
Brune, Ylva, red. (1998). Mörk magi i vita medier: svensk nyhetsjournalistik om invandrare, flyktingar och rasism. Stockholm: Carlsson bokförlag.
Brune, Ylva. (2000). Stereotyper i förvandling: svensk nyhetsjournalistik om invandrare och flyktingar. Stockholm: Utrikesdepartementet, MENA-projektet.
Christianson, Sven-Åke & Wentz, Görel. (2002). Brott och minne: Berättelser om grova brott i känslo- och minnesperspektiv. Stockholm: Bokförlaget Natur och kultur.
Gadd, Pia, red. (1994). Mord, blod och moral: om kriminaljournalistik. Stockholm: Carlsson
Harrie, Anita, red. (1999). Invandrare och massmedia: En annorlunda verklighet. Stockholm: Kunskapsförlaget P.A. Norstedt och söner.
Jeffner, Stina. (1998). Liksom våldtäkt, typ. Stockholm: Brevskolan.
Wennstam, Katarina. (2002). Flickan och skulden: En bok om samhällets syn på våldtäkt. Stockholm: Bonnier.
Åkerström, Malin & Sahlin, Ingrid, red. (2001). Det motspänstiga offret. Lund: Studentlitteratur.
10.4.1 Referensrapporter
Quick Response (2002): Reaktion. Avesta: Pocky.
51