Läs Vart Har Politiken Tagit Vägen?
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
1 Vart har politiken tagit vägen? Lars Anell 1 2 Innehållsförteckning 1. Introduktion 2. Populism Spaning efter en definition…. Vem känner sig träffad? Kampen mot etablissemanget Maktmissbruk? Populismens väljarkår Nationalpopulism och allmänt missnöje Populister gör vad de säger att de ska göra En möjlig definition? 3. Det handlar om demokrati Den nya spelplanen Är demokratins guldålder över? Hur kan vi veta? Vart går Förenta Staterna? …..och Europa? Näringslivet mobiliserar Det demokratiska samtalet Både demokratin och populismen har ett hem Elitens svek? Håller marknaden vad neoliberalismen lovar? 2 3 Är landet lagom extremt? Missmod och förlorad framtidstro Politikens vanmakt Är demokratin verkligen hotad? Hur ska det sluta? 4. Det finns mycket vi kan göra Vi ska inte använda etiketten populism i allvarliga sammanhang Den demokrati vi vill värna Sanning och hyfs Den nya dagordningen Inkomstfördelning och incitament Det offentliga uppdraget Demokratisk kultur Vem ska göra jobbet? Ett EU att vara stolt över 5. Sammanfattning Referenslitteratur 3 4 HUME; DOLK; 1984 Jag känner djup sympati för Humes radikala empirism, med dess osäkerhet dess kontinuerliga tvivel på sig själv, dess tro på omöjligheten av skarpa gränser för sanningen Ända hugger mig sanningens dolk när jag minst väntar det, bakifrån Göran Sonnevi Introduktion 4 5 Om allt du vill är att sätta stopp för Brexit och Trump och komma tillbaka till en normal situation så är det bra att komma ihåg att det var detta normala som ledde till Brexit och Trump. Anthony Barnett Denna uppsats började som ett försök att förstå det fenomen som benämns populism. Forskare på området är rätt överens om att det kännetecknas av två karakteristika. Ett populistiskt parti gör anspråk på att representera folkets verkliga intressen i kamp mot en korrumperad elit som är moraliskt ovärdig att styra landet. Men detta leder ingenstans. Det finns inget förment populistiskt parti som trovärdigt kan göra anspråk på att företräda ett helt och homogent folk. Och den elit de vänder sig emot är sällan obefläckad – ofta djupt korrumperad. Trump är inte den förste som påstått att det finns ett träsk i Washington som behöver dikas ut. Men i Västeuropa finns ingen jordmån för att sätta ifråga regeringars legitimitet. Etiketten populism klistras på allt som inte ryms inom rådande politiska hegemoni och litet till. En särskilt allvarlig försyndelse är att olovandes föreslå saker som folk gillar. Det visar sig också att förment populistiska partier i viktiga avseenden beter sig precis som andra. De för fram förslag och försöker, när de kommit till makten, genomföra vad de lovat. Och gör det ofta mer demonstrativt än traditionella partier. Jag har inte hittat någon definition av populism som i tid och rum ringar in en rimligt homogen grupp. Om vi studerar populism som en del av hotet mot den liberala demokratin och rättsstaten blir saken både mer intressant och komplicerad. Förment populistiska partier har i Europa återinfört på den politiska dagordningen frågor som de traditionella partierna länge valde att inte diskutera med väljarna – invandring och integration, globaliseringens asymmetriska effekter, neoliberalismen, den europeiska unionens utveckling och då framför allt maktfördelningen mellan Bryssel och nationalstaten. Om det är så att förment populistiska partier i flera av dessa frågor har stöd av en majoritet i väljarkåren måste man fråga sig hur hoten mot demokratin ser ut och hur de ska mötas. Uppsatsens andra del tar avstamp i den västerländska demokratins guldålder – det första kvartsseklet efter andra världskriget då OECD-ländernas ekonomier växte med en kraft som gjorde att alla fick mer år från år utan att behöva kivas om hur kakan skulle fördelas. En fredlig samexistens mellan kapitalism och demokrati tedde sig inte bara möjlig utan naturlig när ekonomerna funnit formeln för evig tillväxt med full sysselsättning. Men redan under 1970-talet inleds en maktförskjutning från politik till marknad som så småningom får tektoniska proportioner. Europeisk socialdemokrati ger utan strid upp keynesianismen och accepterar att stabiliseringspolitiken läggs i händerna på en oberoende centralbank. En politik för full sysselsättning ersätts av låga räntor för att hålla tillgångsvärden på hög nivå och investerarna på gott humör. Näringslivet går ideologiskt på offensiven samtidigt som globaliseringen ger ökad tyngd åt företagens krav på en politik 5 6 som stärker nationens konkurrenskraft. Avregleringen av kapitalmarknader leder till en osannolikt snabb framväxt av en finansindustri som får olyckliga konsekvenser för allokeringen av humankapital och avkastningskrav. Den neoliberala ideologi som levt i keynesianismens skugga träder fram i fullt dagsljus och omkring millennieskiftet ansluter sig brittiska Labour och tyska SPD till övertygelsen att marknadskrafterna bör vägleda den ekonomiska politiken. En utveckling som gett löntagarna en växande andel av nationalinkomsten bryts. I många länder stagnerar reallönerna sedan 1980-talet och en radikalt ökad andel av inkomster och förmögenhet hamnar hos den rikaste procenten av medborgarna – en utveckling som styrs av starka marknadskrafter och lagstiftares välvilja. Uppsatsens tredje avsnitt handlar om hur vi kan möta hoten mot demokratin. Det är då viktigt att visa att det folkstyre som vi vill värna inte bara handlar om fria och allmänna val utan också om rättsstatens institutioner och en månghövdad opinionsbildning. En helt avgörande utmaning är att nå en samsyn om den verklighet som vi vill förändra eller bevara. I många länder har medborgare tappat förtroende för traditionell nyhetsförmedling. En annan fråga som kräver en omsorgsfull och ingående diskussion handlar om elitens svek. Många ansedda och välrenommerade forskare och skribenter hävdar att en kosmopolitisk elit under de senaste 30 – 40 åren haft ett dominerande inflytande över den ekonomiska politikens utformning i OECD-länder och utnyttjat detta för att främja sina egna intressen. Denna anklagelseakt är betydligt mer omfattande och innehållsrik än de förment populistiska partiernas retorik. En annan kritisk fråga som måste ställas är om europeisk socialdemokrati avhänt sig den makt som ändå finns för att vända utvecklingen mot en mer rättvis fördelning av inkomster och förmögenhet. Många av dessa frågor går att besvara med hygglig säkerhet medan andra måste lämnas öppna. Jag har fått kommentarer från många personer i min närhet men vill framför allt tacka Bertil Odén, Rolf Eidem, Lars Ingelstam, Micha Sohlman och Adrienne Sörbom. Populism Jag vet att något viktigt händer här – jag önskar att jag visste vad det var. Fabrice del Dongo vid Waterloo i Stendhals Kartusianklostret i Parma 6 7 Också om det inte finns någon sanning så kan människan vara sanningsenlig och också om ingenting är säkert så kan hon vara pålitlig. Hannah Arendt Michael Young skildrar i The Rise of the Meritocracy 1870 – 2033 en historisk utveckling fram till slutet av 1950-talet, då boken kom ut, för att sedan dra ut konsekvenserna av att all verksamhet, med klinisk precision, värderas på grundval av en individs prestation på den ekonomiska vädjobanan. Ett samhälle där ädel börd och ärvda pengar gav tillträde till maktens boningar får successivt ge plats för meritokratiska ideal. Med allt större träffsäkerhet sorteras nationens humankapital på basis av intelligens och drivkraft. Romantiska föreställningar om att också erfarenhet och omdöme ska tillmätas vikt avfärdas med förakt, särskilt av nyutbildade unga. Till en början har förlorarna inte helt lätt att försonas med sitt öde. Innerst inne vet de dock att de inte förtjänar bättre och metoder utvecklas som gör att de trivs rätt bra med sin påvra tillvaro. Snart vilar makten tryggt i händerna på de fem procent mest meriterade. Till en början är det höga betyg från de bästa universiteten och tester som ger burskap i denna elit. Mycket snart visar det sig dock att sortering kan ske på grundval av förfäders genuppsättning. Därifrån är steget inte långt till att makt och privilegier blir ärftliga inom den meritokratiska adeln. Vad som slutligen välter den meritokratiska elitens herravälde över ända är en märklig allians. Den leds av kvinnor med stöd från gamla socialistiska stötar. Young valde att kalla denna oppositionsrörelse för Populism. Spaning efter en definition…. Min spontana association till populism gäller partier och rörelser som lockar väljare med fagra löften som inte kan eller ens är avsedda att infrias. Min populist är både tjusare och bedragare. Påven håller med. När Franciskus nyligen varnade för falska och fabricerade nyheter, med outtalat sikte på Donald Trump, hänvisade han till den strategi som tillämpades av ormen i paradiset – ”den där listiga och farliga formen av förförelse som smyger sig in i hjärtat med falska och lockande argument”. Går vi till tidskriften Economists diskussion av populism får vi en mer nyansrik definition. I grunden handlar det dock om åsikter som redaktionen ogillar och då blir sfären för korrekta tankar rätt snäv. 7 8 I den snabbt expanderande akademiska litteraturen om populism finns numera rikligt med förslag på vad som konstituerar partier och rörelser som bör åsättas denna etikett. Det råder emellertid närmast konsensus om två utmärkande kännetecken. Populister gör anspråk på att representera Folket i en djupare och mer äkta mening än traditionella partier och befinner sig i en evig kamp mot en elit som, enligt dem, saknar legitimitet. Detta är sålunda Jan-Werner Müllers grundläggande utgångspunkt i den mycket läsvärda essän