Kandidatuppsats Medie- och kommunikationsvetenskap (61-90), 30 hp

"Vi är gatans journalister"

En kvalitativ textanalys av svensk dags- och kvällspress representation av hiphopkultur

Medie- och kommunikationsvetenskap 15 hp

Göteborg 2020-06-10 Hannes Dragstedt och Semah Fattah

“Vi är gatans journalister” -

En kvalitativ textanalys av svensk dags- och kvällspress representation av hiphopkultur

Titel: “Vi är gatans journalister” - en kvalitativ textanalys av svensk dags- och kvällspress representation av hiphopkultur. Författare: Hannes Dragstedt och Semah Fattah Handledare: Linus Andersson Examinator: Martin Danielsson Typ av arbete: Examensarbete för kandidat i medie- och kommunikationsvetenskap [15 hp] Termin: VT20 Antal ord: 13 921 Syfte och frågeställningar: Studiens huvudsakliga syfte är att undersöka hur hiphopkulturen representeras i svensk dags- och kvällspress. Detta med hjälp av frågeställningarna: Vilka ​ ramverk används av svensk dags- och kvällspress för att beskriva hiphopkulturen? och Vilket ​ ​ narrativ skapar dessa ramverk, och vad betyder det för svensk dags- och kvällspress representation av hiphopkulturen? Metod och material: Studiens metod och material grundar sig i framing- och narrativanalys av 30 stycken artiklar publicerade i Expressen och Svenska Dagbladet. Huvudresultat: Hiphopkulturen presenteras som populärkultur, ungdomlig subkultur samt belyses dess koppling till kriminalitet. Nyckelord: [Hiphop, populärkultur, ungdomskultur, moralpanik]

Innehållsförteckning

1. Inledning 2

2. Syfte och frågeställningar 3

3. Tidigare forskning 4

4. Teori 6 4.1 Populärkultur 6 4.2 Ungdomskultur 8 4.3 Moralpanik 10 4.4 Framingteorin 11

5. Metod och material 12 5.1 Framing som metod 13 5.2 Narrativanalys 14 5.3 Avgränsningar 15

6. Analys 17 6.1 Beskrivning av materialet 17 6.2 Ramverk 19 6.2.1 Hiphopkulturen som ett populärkulturellt fenomen 19 6.2.2 Hiphop som ungdomlig subkultur 24 6.2.3 Hiphopkulturens koppling till kriminalitet 29 6.3 Makronarrativ 34

7. Diskussion 36

8. Källförteckning 42

9. Bilagor 45 ​ 9.1 Bilaga 1 45

1 1. Inledning

Första gången som ordet hiphop användes i pressen var 1982, när skribenten Michael Holman använde uttrycket för att uppmärksamma den vibrerande kultur som vuxit fram i New York City under 1970-talet (Sernhede & Söderman, 2010:7). Ordet användes som ett samlingsbegrepp för hiphopkulturens fyra element, rap, deejaying, breakdance och graffiti. Sedan dess har mycket hänt. Hiphopkulturen har vuxit från en lokal subkultur till att bli en global kulturyttring som engagerar människor världen över. I takt med att hiphopkulturen fått en stark position i samhället har också mediers rapportering kring kulturen ändrats markant. Från att ha visat ett svalt intresse för hiphop initialt har medier idag en omfattande rapportering om hiphopkulturen.

Hiphop har under sin framfart till att bli ett globalt uttryckssätt genomgått många metamorfoser. Sernhede och Söderman (2010:17–20) förklarar att fokus från början låg på att spela skivor och skapa ny musik genom att blanda musikgenrer. Successivt har fokus flyttats från discjockeys till rappare. De lyriska teman som raptexter innehåller är också något som ständigt varit i förändring. De första raplåtarna hade ofta socialrealistiska teman och beskrev en hård verklighet i New York Citys förorter. Under slutet av 1980-talet och 1990-talets början växte en annan typ av rapmusik fram i Los Angeles, som genast nådde stor popularitet. Denna fick epitetet “gangsterrap” och saknade den tidiga hiphopens politiska budskap. Teman som återkom i dessa texter handlade istället om våld, fest och sex. Denna typ av hiphop skapade stor samhällsdebatt kring dess explicita innehåll.

Dessa två grenar av hiphop, där en består positiva och politiska budskap och en har mer kontroversiella teman är även idag mycket påtagliga. Den trend som uppkom på USA:s västkust för 30 år sedan är idag en stor del av svensk populärmusik. Hiphop har varit ett populärt inslag i svensk populärkultur sedan slutet av 1990-talet när rappare som Petter började att rappa på svenska (Sernhede & Söderman, 2010:21). Men det går idag att se en tydlig trend där den svenska hiphop som är mest populär tillhör den gren med kontroversiella teman i sina texter.

2 Gangsterrap är en av de absolut mest populära musikgenrerna idag och toppar listor på streamingtjänster och i radio. Ett illustrativt exempel på genrens stora utbredning är att under 2020 års P3 Guldgala vann gangsterrappare fyra av fem av galans stora priser (Lövfenberg, 2020, 20 januari). Förutom att genren under 2019 nått stora framgångar kommersiellt och hyllats av kritiker, har en rad kontroversiella händelser skett som satt genren och artister på den samhälleliga agendan. Detta har genererat nyhetsrapportering och en debatt som ställer frågor om hiphopkulturen och texternas innehåll. För rapparen Jaffar Byn som ligger bakom citatet “Vi är gatans journalister” är det ingen skillnad på en hiphopartists eller en journalists författande (Sjöshult, 2020, 20 maj). Men frågorna kring hiphopkulturen och dess textuella innehåll kvarstår. Är det konstnärliga skildringar av en verklighet? Romantiserande av en kriminell livsstil? Hur nära är beskrivningarna i texterna verkligheten?

2. Syfte och frågeställningar

Debatten som omgärdat hiphopkulturen i medier under det senaste året har gjort att vi intresserat oss för ämnet. De frågor som debatten ställer, i kombination med hiphopkulturens stora roll i samhället i form av konsumtion och popularitet gör att vi vill undersöka området. Hiphopkultur har intresserat forskare ur kulturella, pedagogiska och retoriska perspektiv genom åren. Forskning på hur hiphopkulturen representeras i medier är dock något som det finns en stor avsaknad av. Den forskning som existerar på området kan anses vara daterad, och är till mycket stor del utförd internationellt. Kunskap om området på ett nationellt plan är näst intill obefintlig. De föreställningar som existerar kring hiphopkulturens representation i medier kan därför inte appliceras på ett nationellt plan. Syftet med vår uppsats är således att ta avstamp i denna vetenskapliga lucka, och bidra med aktuell kunskap om hur svensk dags- och kvällspress representerar hiphopkultur. För att uppnå detta syfte vill vi undersöka vilka ramverk som används för att för att presentera hiphopkulturen. Dessutom söker vi att utreda vad dessa ramverk skapar för narrativ kring hiphopkulturen på ett makroplan. Med denna bakgrund har vi formulerat två stycken konkreta forskningsfrågor:

Vilka ramverk används av svensk dags- och kvällspress för att beskriva hiphopkulturen?

3

Vilket narrativ skapar dessa ramverk, och vad betyder det för svensk dags- och kvällspress representation av hiphopkulturen?

Genom att analysera texter som publicerats under 2019 i svensk dags- och kvällspress söker vi att besvara dessa frågeställningar, och således bidra till kunskapen om hiphopkulturens representation i medier.

3. Tidigare forskning

I kapitlet följer en redogörelse för var forskningen kring hiphopkulturens representation i medier står idag. Genom att kartlägga tidigare forskning söker vi att skapa en bild av den kunskap som existerar på området. De studier som särskilt bidragit till ökad förståelse för hiphopkulturens representation i medier kommer därför att presenteras nedan.

Hur hiphop representeras i medier är något som främst genererat forskning i en amerikansk kontext. Rutherford (2001), Lewis (2003) och Scism (2008) har alla undersökt hur amerikansk hiphop framställs i amerikanska tryckmedier. Förutom att forskningen som existerar på ämnet har stora likheter i sitt geografiska sammanhang, finns det beröringspunkter i de olika studiernas föreställningar, forskningsdesign och resultat.

Rutherford (2001), Lewis (2003) och Schism (2008) menar alla att hiphop är stor och viktig del av amerikansk kultur. Sernhede och Söderman (2010:21) förklarar att kulturen inte bara är starkt förankrad i USA utan också är en viktig kultur på ett globalt plan. Samtidigt är alla överens om att hiphopkulturen är starkt förknippad med våld, kriminalitet och sexualisering. Man delar också uppfattningen om att medier ger en negativ bild av kulturen och vill undersöka hur detta tar sig uttryck.

Den tidigare forskningen visar stora likheter vad gäller val av metod och empiriskt material. Rutherford (2001) analyserar hur medierapporteringen sett ut kring sex stycken händelser i

4 åtta stycken dagstidningar. Händelserna som valts ut innefattar tre stycken där medierapporteringen berör händelser som inte varit kopplat till musiken, som mord på kända hiphopartister. Utöver detta inkluderas händelser där musiken står i fokus, som grammynomineringar. För att analysera sitt empiriska material använder han sig av en kvalitativ textanalys. Lewis (2003) gör på liknande sätt en kvalitativ analys av New York Times rapportering kring hiphop under en sjuårsperiod. Schism (2008) gör en kvalitativ textanalys av olika New York-publikationers representation av hiphop från 1970-talet till 1990-talet.

De resultat som den tidigare forskningen nått skapar en tydlig bild av hur medier framställt hiphopkulturen. Rutherford (2001) påvisar att medier presenterar hiphopkulturen på ett negativt sätt. Rapporteringen är partisk och ensidig i nyhetsrapporteringen som rör händelser där hiphopartister blivit utsatta för eller begått brott. De analyserade tidningarna visar stora svårigheter att skilja hiphopkulturen från händelser som inte är kopplat till kulturellt uttryck. Samtidigt var det rapporteringen kring dessa händelser som fick störst utrymme. Den rapportering som rör positiva nyheter för hiphopkulturen, som erkännande av kritiker fick inte samma utrymme. Schism (2008) visar att mediers initiala intresse för hiphop var mycket lågt, men att i takt med att kulturen kvarstod blev medierapporteringen mer omfattande. Mediernas representation av hiphopkulturen anses dock vara negativ, där fokus låg på att kärnan av kulturen utgjordes av unga afroamerikanska män. Dessa målades upp som arga och farliga, och hiphopkulturen tillskrevs även dessa attribut. När medierapporteringen intresserade sig för hiphop hade den ett tydligt fokus på brott och våld. Lewis (2003) menar också att hon kan påvisa att New York Times rapportering kring hiphopkulturen var tydligt negativ i mitten av 1990-talet, men att det kring millennieskiftet går att se att rapporteringen ökade och blev mindre negativ. Detta beskrivs som en följd av kulturens omvandling till att bli en stor del av populärkultur.

Sernhedes (2002) etnografiska studie i Göteborgsförorten Angered som undersöker hiphopkulturen som ungdomskultur målar en bild av hiphopkulturen i en svensk kontext. Men det är ändå mycket påtagligt att det saknas forskning kring svenska mediers representation av hiphop. Vår undersökning kommer därför att följa den internationella

5 forskningstraditionen i utformning, och bidra genom att ge mer aktuella resultat kring mediers representation av hiphopkulturen i ett nationellt sammanhang.

4. Teori

Med bakgrund av studiens syfte och frågeställningar kommer följande kapitel redogöra för studiens teoretiska utgångspunkter. Inledningsvis kommer de centrala begreppen populärkultur, ungdomskultur och moralpanik att behandlas. Därefter följer en redogörelse för studiens teoretiska ramverk, framingteorin.

Att hiphop idag är ett kulturellt fenomen som innehar en stor plats i samhället är mycket tydligt. Dess påverkan och plats i dagens populärkultur är mycket påtaglig i både ett internationellt och ett nationellt perspektiv. Men samtidigt som hiphopkulturen idag beskrivs som ett populärkulturellt fenomen har den sina rötter som en ungdomlig subkultur. Detta är något som är påtagligt dels i utomstående beskrivningar av hiphopkulturen, men också av de som är engagerade i kulturen själva. Målande sägningar som att “Hip hop is a young man’s game” (Tajthewriter, 2018, 17 augusti) används för att beskriva att hiphopen främst tillhör ungdomen. Sernhede och Söderman (2010:18) exemplifierar detta med att de som både utövar och konsumerar rockmusik har en betydligt högre medelålder än de som är engagerade i hiphopkulturen.

För att få förståelse för hur svensk dags- och kvällspress framställer hiphopkulturen är det viktigt att förstå på vilket sätt som omvärlden ser på hiphop som kultur, och hur dessa historiskt har representerats i media. Därför följer nedan en redogörelse för innebörden av begreppen populärkultur och ungdomskultur.

4.1 Populärkultur

Hiphop och undergenrer som gangsterrap når som tidigare nämnt mycket stora kommersiella framgångar, samtidigt som det premieras av kritiker. Således kan man argumentera för att hiphopmusik idag är populärmusik, och en del av populärkultur. Frågan om vad som

6 egentligen definierar populärkultur är därför nödvändig att besvara.

Storey (1997:2) förklarar att begreppet kultur är svårdefinierat och ger tre stycken breda förklaringar på hur man använder det. Kultur kan användas för att beskriva en generell process av intellektuell och estetisk utveckling. Det kan också beskriva ett specifikt sätt att leva, kopplat till grupper, epoker eller nationalitet. Slutligen kan begreppet användas för att beskriva specifik produktion av intellektuella och artistiska verk. Populärkultur ses som en blanding mellan de två sistnämnda definitionerna av kultur.

Likt begreppet kultur menar Storey (1997:6–18) att populärkultur är svårt att definiera och kan inneha många olika betydelser, han presenterar sex stycken olika definitioner av begreppet. Det första sättet att definiera populärkultur är att det helt enkelt är kultur som uppskattas av många människor. Genom att exempelvis mäta antalet lyssningar eller sålda böcker kan man se hur populärt någonting är. Problemet med detta mycket kvantitativa synsätt är att det inte råder konsensus kring hur populärt något måste vara för att klassas som ett populärkulturellt fenomen. Med detta i beaktning är ett visst kvantitativt element nödvändigt i alla definitioner av populärkultur. Det andra sättet att definiera populärkultur är att det är den kultur som inte klarar av att möta de kriterier som ställs för att klassas som finkultur. Flera aspekter gör att vissa kulturella yttringar inte klassas som finkultur, som att de inte uppfyller moraliska förväntningar och inte är komplicerat nog. En tredje definition går ut på att populärkultur är massproducerad kultur för en enorm publik, vars utformning till allra största del styrs av kommersiella syften. Det fjärde sättet att se på populärkultur är att det är folkets sanna kultur. Istället för att se populärkultur som något som skapas ovanifrån är det något som skapas av folket, för folket. Detta sätt att definera populärkultur är problematiskt då det ställer frågan om vilka som egentligen tillhör folket. Det femte sättet att definiera populärkultur utgår från ett hegemonistiskt perspektiv. Populärkultur ses som ett uttryck för en kamp mellan underordnade och styrande grupper i samhället. Den sista definitionen har sin bakgrund i en postmodernistisk debatt kring kultur, och menar att det idag inte finns någon skillnad mellan fin- och populärkultur.

Det finns flera av dessa definitioner av populärkultur som kan anses passa in på hiphopkulturen. Att hiphop idag är en av de mest populära musikgenrerna gör att den första

7 definitionen kan användas. Den andra definitionen går också att applicera på hiphopkultur, som sällan klassas som finkultur och där tidigare forskning visat på att moraliska aspekter av kulturen gjort att den problematiseras. Även den fjärde definitionen stämmer väl in, beroende på vad man anser som “folket”. Detta då hiphopen startades av människor på gräsrotsnivå i socialt nedgångna områden (Sernhede & Söderman, 2010:17).

När det kommer till medierepresentationer av populärkultur är det uppenbart att mycket av mediers rapportering kring kulturella fenomen handlar om just populärkultur, då det engagerar en stor publik. Vidare menar Storey (1997:6–18) att mediers roll även är stor kring att bestämma vad som klassas som populärkultur eller inte. I det andra sättet att definiera populärkultur som går ut på att det är det som inte kan klassas som finkultur, spelar mediers diskurs och recensioner en stor roll.

4.2 Ungdomskultur

Fornäs, Lindberg och Sernhede (1987:35–40) redogör för att begreppet ungdomskultur kan härledas till en anglosaxisk forskningstradition, där den så kallade Birminghamskolan tog inspiration från Chicagoskolan och publicerade studier inom ämnet på 1970-talet. En viktig aspekt vad gäller begreppet är att Birminghamskolan inte använde ordet kultur för att beskriva musik, konst eller andra konstnärliga uttryckssätt. Ordet användes istället som en definition av en grupp som tolkar verkligheten på samma sätt. Intresset för att studera ungdomskulturer baserades på ett klassperspektiv där man ville undersöka hur samhälleliga klassförhållande formar ungdomars liv.

Trots sin relativa ungdom som akademiskt fält förklarar Lindgren (2015:14–15) att ungdomskulturer har funnits genom alla tider. Ungdomen har alltid velat revoltera mot föräldragenerationen, och från de äldres perspektiv har det alltid funnits en oförståelse och obehag mot ungdomens kulturella uttryck. Han poängterar dock att trots att ungdomskulturer alltid funnits i olika gestaltningar så är de ständigt i förändring. Sociala och kulturella sammanhang har en påverkan på hur ungdomskulturer formas. Ungdomskulturer handlar således om mer än en vilja att revoltera till varje pris.

8

När det kommer till hiphopkulturen så beskrivs den inte bara som en ungdomskultur, utan som en ungdomlig subkultur. Sernhede (2015:81–84) beskriver att även detta begrepp är hämtat från Birminghamskolan och förklarar att ungdomliga subkulturer har sin grund i arbetarklassen. Detta faktum gör att ungdomliga subkulturer visar ett missnöje och frustration för rådande samhällsvillkor. Vidare så är ungdomliga subkulturers främsta sätt att uttrycka sig genom klädkoder, språkbruk, musik och andra kreativa uttryckssätt. Detta för att skapa en identitet. Denna definition är träffande när det gäller hiphopkulturen, som alltid haft en samhällskritiserade tradition samt estetiska koder inom kulturen.

Identitetsskapandet ses som en av det viktigaste aspekterna av ungdomskultur, och inom hiphopkulturen är det mycket påtagligt. Sernhede (2015:88–89) förklarar att för ungdomar i svenska förorter, där hiphopkulturen är mycket starkt förankrad blir identiteten som hiphopare viktig. Ungdomar i förorter upplever ofta att de inte är en del av det svenska samhället, men genom hiphop känner man sig delaktig i en global rörelse.

När det kommer till medierepresentationer av ungdomskulturer finns det tydliga mönster. Lindgren (2015:12–13) och Sernhede (2015:81–82) menar båda att mediers porträttering av ungdomskulturer historiskt gett uttryck för moralpanik. Detta begrepp kommer att behandlas utförligt nedan. Oavsett om det handlat om mods i 1960-talets London eller gangsterrappare i Los Angeles under 1990-talet så beskriver medier ungdomskulturer efter samhällets och föräldragenerationens referensramar. Detta bidrar till att ungdomars aktiviteter beskrivs på ett dramatiserande sätt. Lindgren (2015:22–23) utvecklar resonemanget och menar att man kan dela in mediers representation av ungdomskulturer i två stycken delar, positiva och negativa. När ungdomars aktiviteter inom etablerade institutioner som föreningsliv beskrivs är det ofta på ett positivt sätt, medan aktiviteter som bryter mot samhällets normer tenderar att beskrivas på ett negativt sätt. Det sker dock alltid utifrån föräldragenerationens normer och referensramar.

Förståelsen för att hiphopkulturen både kan definieras som en ungdomlig subkultur och som en del av populärkultur är viktig att ha med sig för att se hur svensk dags- och kvällspress representerar hiphop. Detta då det visar att medierapporteringen kring ungdomlig subkultur

9 och populärkultur tenderar att skilja sig åt. Att ungdomliga subkulturer historiskt genererat medial moralpanik ter sig särskilt intressant, därför kommer detta begrepp att behandlas nedan.

4.3 Moralpanik

Gripsrud (2011:65–66) förklarar att begreppet moralpanik myntades av Stanley Cohen 1972, och har sedan dess blivit ett centralt begrepp inom den sociologiska forskningstraditionen. Begreppet användes inledningsvis för att beskriva hur framställningen av mods och rockers av brittiska medier under 1960-talet ledde till sammandrabbningar dem emellan. Men också för att beskriva den känsla som framställningen i medier frambringade hos publiken, att vissa fenomen är förkastliga och farliga. Moralpanik har sedan dess använts för att beskriva mediers roll i att skapa överdriven panikstämning kring fenomen som videovåld, rollspel och musik.

Cohen (2002:vii–xxi) själv förklarar att de objekt som vanligen främjar moralpanik kan delas in i sju olika grupper baserat på social identitet. Den första handlar om unga, våldsamma män från arbetarklassen. Denna indelning är den som ter sig mest relevant relaterat till hiphopkulturen, baserat på dess ursprung som en kultur för socialt och ekonomiskt drabbade afroamerikaner. Förutom att det finns specifika objekt som tenderar att skapa moralpanik, menar Cohen att mediers diskursiva sätt att representera dem är liknande. Dess aspekter inkluderar att det beskrivs som något nytt, som är svårt att definiera. Men samtidigt att det bygger på ett gammalt och välkänt fenomen, som tidigare kopplats till fara.

Vidare förklarar Cohen (2002:9–15) att reaktionerna hos publiken som tar del av medial moralpanik kan skilja sig åt. I hans ursprungliga studier av de subkulturella grupperna mods och rockers, använde han sig av en modell som härstammar från katastrofforskning för att beskriva de mänskliga reaktionerna på moralpanik. Han menar att det finns tydliga kopplingar mellan reaktioner på exempelvis naturkatastrofer och moralpanik. Vidare menar han att subkulturer löper stor risk att beskrivas i medier på ett sätt som genererar moralpanik, om kulturen dessutom är sprungen ur en manlig arbetarklass är det mycket troligt att faran kring den kommer att överdrivas.

10

Sammanfattningsvis används moralpanik för att beskriva något som förstoras och skapar oberättigad oro kring ett fenomen. Samtidigt menar Cohen (2002:16–26) att moralpanik inte enbart grundas på fantasier och hysteri. Det behöver inte handla om en falsk rapportering, de händelser som ligger till grund för rapporteringen kan vara riktiga. Det handlar främst om en extrem och överdriven beskrivning av händelserna. Moralpaniken ses som ett varningstecken på större samhälleliga problem.

Att subkulturer historiskt genererat moralpanik påstås inte bara av Cohen, utan bekräftas av Lindgren (2015:12–13) och Sernhede (2015:81–82) som menar att ungdomskulturer gjort samma samma sak. Med tanke på hiphopkulturens ursprung som en ungdomlig subkultur, med sin bakgrund i miljöer som präglas av fattigdom och brottslighet gör att det är intressant att se om hiphopkulturen genererar moralpanik. Vidare använder sig teorin kring moralpanik av en agendasättande strategi för att uppmärksamma nyheter. Detta har en stark koppling till framingteorin som kommer att behandlas nedan.

4.4 Framingteorin

För att förstå hur svensk dags- och kvällspress framställer hiphopkulturen är det viktigt att begripa vad det finns för grunder för att framställa något på ett visst sätt. Ett teoretiskt ramverk som därför kommer att vara hjälpsamt är framingteorin.

Framingteorin är en bred utgångspunkt och det finns många olika aspekter av teorin. Chong och Druckman (2007) menar att framing hänvisar till den process genom vilken människor utvecklar en viss konceptualisering av en fråga, och därefter omorienterar sitt tänkande om den. Alltså menas det att reportrar och journalister använder sig av framing för att underlätta för publiken i sitt mottagande och selektering av den stora mängden information man dagligen tar emot. Man ser att framing används i all mediehantering, journalister eller gatekeepers väljer vilka berättelser som ska ha företräde till rampljuset och vilka aspekter av dessa som ska belysas. Framingteorin förklaras som en fråga som kan ses från en mängd olika perspektiv vilket resulterar i konsekvenser i form av värderingar och överväganden. I

11 kommunikationssammanhang definieras ramarna i relation till en specifik händelse eller situation.

Van Gorp (2010) menar att med hjälp av kartläggning av ramar skapas möjligheter som leder till att publiken får en djupare inblick i samhälleliga problem såväl som en specifik nyhet eller händelse. Entman (1993) och de Vreese (2005) diskuterar dock ramarna i en djupare kontext som innehåller journalistiska normer så som politiska argument och sociala rörelser, där de journalistiska normerna grundar sig i bestämmelser kring objektivitet. Således baseras journalistens publikationer i mycket hög grad av starka ställningstaganden, följaktligen blir detta en konsekvens med att använda framing som ett teoretiskt utgångsläge och som metod som denna studie ämnar. Man ser även att publiken lär sig att känna igen och acceptera vissa ramar genom upprepad visning. Ytterligare en fallgrop kan vara att användandet av framingteorin i en studie leder till att man direkt söker efter stereotypiska ordval, metaforer, skildringar eller dramatiska uttryck i sitt innehåll och förlorar sitt objektiva synsätt. (Van Gorp, 2010).

Valet att använda framingteorin som teoretisk utgångspunkt motiveras med dess möjlighet att se vilka olika ramverk som något presenteras via. de Vreese (2005) menar att ramarna gestaltas av nyheter och händelser. Då medierna besitter betydelsefull makt i fråga om att konstruera och forma den allmänna opinionen genom ställningstaganden och gestaltning, är analys av ramar inom svensk dags- och kvällspress relevant att undersöka (de Vreese, 2005). Att få förståelse för vilka aspekter som är vanligt förekommande och intressanta för journalister att belysa i sin rapportering kring hiphop kommer att vara användbart för att se hur de formar berättelser i sin rapportering. Studien kommer att utgå från en teoretisk utgångspunkt som tydligt visar hur journalister selekterar och lyfter fram den information som styrker deras syfte.

5. Metod och material

I detta kapitel kommer studiens metod att presenteras. De metodiska verktygen framing- och narrativanalys kommer att presenteras på ett metodologiskt plan, samt kommer de aspekter av

12 dem som är relevanta att använda tillvägångsmässigt att redogöras för. Slutligen kommer de avgränsningar som genererat studiens empiriska material att redogöras för.

5.1 Framing som metod

Frågeställningarna kommer främst att besvaras genom att ta hänsyn till vad som uttryckts i text och analysera det empiriska materialet utifrån kvalitativ framinganalys som verktyg och hjälpmedel. Vid analys av medieinnehåll syftar framing som metod till att studera hur olika mediala aktörer utformar innehåll som publiceras till publiken (de Vreese, 2005). Entman (1993) diskuterar kommunikatörer som skapar innehåll för publiken och menar att de tar både medvetna och omedvetna val i fråga om vad som ska publiceras till allmänheten. Vidare leder detta till att innehållet innefattar stereotypiska bilder, specifika nyckelord och källor till information. Dessa i sin tur utgör formen för ramarna kring innehållet i fråga. (Gamson & ​ Modigliani, 1989).

För att identifiera de ramar som omgärdar hiphopkulturen i svensk dags- och kvällspress kommer vi i analysarbetet att arbeta med att ta fram ramarnas indikationer samt funktioner. Ramarnas indikationer och funktioner är variabler som används för att belysa hur ramarna används av aktörer för att konstruera och producera en händelse (Van Gorp, 2010). Vidare skriver Van Gorp (2010) att variablerna ämnar att belysa vilka delar av en text som ligger till grund för inramningen, alltså indikera till vilken ram det gäller. Gamson och Modigliani (1989) redogör för att ramens indikationer innefattar fem olika delar, skildringar, ​ ​ verkningsfulla uttryck, metaforer, historiska händelser och visuella avbildningar (exempelvis ikoner). Det är alltså dessa olika delar som gör att diverse olika ramar kan urskiljas.

När det kommer till ramarnas funktioner beskriver Van Gorp (2010) att dessa avser ramarnas diverse förhållningssätt och ställningstagande. Funktionerna myntades av Entman (1993) och han beskriver dessa som att; ringa in problemet, hitta grundläggande orsaker och finna eventuella problemlösningar. Variabeln avser att tydliggöra skribentens huvudsakliga argument samt subjektiva förhållningssätt eller ställningstagande.

13 I den inledande fasen av framinganalysen satte vi ihop variablerna genom att kartlägga både ramverkets indikationer och funktioner, detta gjordes via en öppen kodning av vårt empiriska material. Det huvudsakliga intresset fanns ej i texternas handling utan snarare hur artiklarna framställts, vilket knyter band med vår sekundära metod narrativanalys. För att urskilja ramens indikationer i texterna har fokus främst legat på skildringar, verkningsfulla uttryck och metaforer. Den del som fokuserar på visuella uttryck ter sig inte relevant och har därför inte inkluderats. Genom att belysa olika meningsbärande detaljer i texterna har vi sedan fått underlag att se vilka funktioner som finns. Det ska poängteras att funktionerna analyserats huvudsakligen enligt Van Gorps (2010) definition av en rams funktioner, snarare än Entmans (1993). Detta då det varit mer intressant och applicerbart att undersöka ramarnas subjektiva förhållningssätt än problemdefinition och lösning.

Van Gorp (2010) förklarar att man vanligtvis utvärderar sina variabler för att se om ramens beskrivning är utförlig. Man vill se om det går att begripa variablerna utifrån en lista av väsentliga indikationer och funktioner. Ytterligare en utgångspunkt i denna fas är att undersöka om raden av funktioner är fullständig och logisk utifrån problemdefiniering och lösning. Detta görs vanligtvis i en frame-matris. Beslutet har dock fattas att inte sammanfatta ramarnas funktioner och indikationer i ett frame-matris, utan att undersöka dem med hjälp av narrativanalytiska verktyg.

5.2 Narrativanalys

Frågeställningarna kommer även att besvaras genom att analysera det empiriska materialet med hjälp av den kvalitativa textanalytiska metoden narrativanalys. Robertson (2018:219) redogör för en syn inom samhällsvetenskapen som innebär att människor snarare är narrativa varelser än rationella. Med detta menas att det är genom historier som vi berättar eller får återgivna som samhället blir begripligt. Boreús (2017:169–170) förklarar att metoden innebär att man studerar texter som sammanhängande berättelser. Metoden har en stark tradition av att användas i litteraturstudier, men är också bruklig att använda i ett medie- och kommunikationsvetenskapligt perspektiv. Detta då även nyhetsartiklar och andra typer av journalistiska texter kan betraktas som berättelser.

14

Det är dock viktigt att betona att det finns en skillnad på vad som beskrivs som berättelser och det som är gör metoden relevant att använda, nämligen narrativ. En definition av narrativ som Robertson (2018:222) ger, är att det är en redogörelse på ett berättande sätt för något som har hänt, antingen på ett fiktivt plan eller i verkligheten. Vulovic (2013:57) utvecklar begreppet och klargör att skillnaden mellan berättelser och narrativ är nivåer. Han menar att en berättelse beskriver ett skeende i kronologisk ordning, men att den alltid befinner sig inom ramen för ett narrativ. Ett narrativ säger däremot saker på flera olika nivåer, och inkluderar hela den kommunikativa situation som skribenten skapar när en text produceras. Narrativanalysens syfte är alltså att studera vad en text egentligen säger på flera nivåer.

I ett medie- och kommunikationsvetenskapligt perspektiv menar Robertson (2018:230–35) att narrativanlays används för att bryta ned narrativ till ramar och teman. Man har bland annat undersökt hur journalisters berättande bidrar till att stereotyper bildas och återges, något som visat sig skadligt för minoriteter i samhället. Man gör skillnad på ett narrativs berättelse och diskurs, där det senare handlar om hur historien är berättad och hur den ska uppfattas. Narrativanalysens förmåga att kunna belysa hur något är berättat och vad det har för betydelse i en text gör att metoden är intressant att använda.

Tillvägagångssättet för denna studie är sammanfattningsvis att undersöka vilka ramverk som hiphopkulturen representeras via, för att sedan se vilket narrativ de skapar kring hiphopkulturen. Det är viktigt att betona att narrativanalys inte appliceras på enskilda texter, utan på det narrativ som ramverken skapat på ett makroplan. Genom att studera vad de olika ramverken säger, samt deras samband som ett sammanhängande narrativ har narrativanalytiska element appliceras.

5.3 Avgränsningar

Det empiriska materialet som analyseras är hämtat från mediearkivet Retreiver. Insamlingen av material har begränsats till kalenderåret 2019. Denna avgränsning motiveras genom att hiphop, kanske mest representerad via en ny våg gangsterrap fick stor uppmärksamhet under året. Förutom att vara en mycket populär genre som dessutom fick ett signifikant erkännande

15 på årets P3 Guldgala (Lövfenberg, 2020, 20 januari) har en del händelser gjort att hiphopkulturen uppmärksammats medialt. Då studien söker att ta reda på hur hiphopkulturen representeras i dags- och kvällspress gjorde vi sökningar på “hiphop” i landets fyra största tidningar: Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Denna sökning som inkluderade såväl tryckt som webbpublicerat material gav totalt 777 träffar. Det blev tydligt att det fanns stora avvikelser i hur ofta ordet “hiphop” framkommer i tryckt press och på publikationernas webbsidor. “Hiphop” gav mer träffar på webbaserade texter, och med fördelen att vara mer tillgängliga även utanför Retriever valde vi att fokusera på texter som publicerats online för att få ner urvalet. Dagens Nyheter och Aftonbladet hade mycket av sitt material låst bakom betalväggar, vilket kraftigt begränsade möjligheten att nå detta via Retriever. Expressen valdes därför för att representera kvällspressen medan Svenska Dagbladet valdes för att representera ett alternativ från dagspressen.

Valet att samla in material från både dags- och kvällspress grundas i ett antagande om att representationen av hiphopkulturen kan se annorlunda ut i de olika typerna av publikationer. Weibull och Wadbring (2014:259–265) förklarar att kvällstidningar från början hade ett fokus för att komplettera den journalistik som publicerats i dagspressen. Men att man sedan 1980-talet ägnat sig åt mer sensationell journalistik där nyhetsrapportering kring brott och populärkultur är en viktig aspekt. Dagstidningar har behållit en profil där fokus snarare är på att rapportera om ämnen som anses viktigare i samhälleligt perspektiv.

Med denna bakgrund kan man göra antagandet att Expressens rapportering kring hiphopkulturen kommer vara mer omfattande och eventuellt skilja sig från Svenska Dagbladets.

För att inte gå miste om relevanta träffar inkluderades alternativa stavningar av hiphop, dessutom inkluderades sökord för att generera alternativa benämningar på hiphopkulturens element som är intressanta att analysera. Den slutgitliga sökningen innebar därför träffar som innehöll något av orden: “hiphop”, “hip-hop”, “rap”, “gangsterrap” eller “rappare”. Detta gav totalt 146 träffar från Expressen och 46 från Svenska Dagbladet. Många av träffarna kunde väljas bort då de främst gav träffar på sportsidor där ordet “rappare” användes i samband utan koppling till hiphopkulturen. Efter att ha exkluderadat dessa irellevanta träffar återstod totalt

16 131 artiklar. Vid en bred läsning av dessa fattades beslutet att inte inkludera kortare notiser som annonserade konserter eller som redogjorde för vinnare av diverse musikpris. Anledningen till detta är att mängden information i dessa texter var bristfällig. Även recensioner av konserter, föreställningar och album har valts bort, detta då studiens huvudsakliga fokus är att se hur hiphopkulturen framställs i nyhetsrapportering. Subjektiva texter i form av krönikor har dock inkluderats i urvalet, då vi anser att skribenternas representation av hiphopkulturen och dess deltagare kan bli tydlig även i dessa texter. Efter att applicerat denna urvalsprocess på de 131 artiklarna återstod 52 stycken artiklar. Här fattade vi beslutet att exkludera artiklar som berör hiphopkulturen på olika sätt på ett internationellt plan, artiklarna i det slutgitliga materialet har alla någon koppling till Sverige. Detta motiveras med att vi främst vill undersöka hur hiphopkulturen representeras i en nationell kontext. Det slutglitliga empiriska materialet består således av 30 stycken artiklar, varav fyra stycken är publicerade av Svenska Dagbladet och resterande 26 av Expressen. Att den absoluta merparten av relevanta artiklar är publicerade av Expressen är ett faktum som man bör ha i beaktning när det kommer till de resultat som kommer att presenteras. Även det faktum att urvalet består av såväl nyhetsartiklar som mer åsiktsbaserade texter bör noteras.

6. Analys

Följande kapitel kommer att analysera det empiriska materialet och presentera studiens resultat. Först kommer det empiriska materialets karaktär att beskrivas. Därefter kommer de ramverk som analysen generat att presenteras, genom en beskrivning av deras indikationer och funktioner. Slutligen kommer det narrativ som ramverken tillsammans skapat att analyseras.

6.1 Beskrivning av materialet

För att få en överblickbar bild av det empiriska materialets karaktär i form av textgenre och innehåll kommer här ett kort avsnitt redogöra för de olika artiklarna. Av de 26 artiklar som publicerats på Expressens webbsida kan 17 stycken klassas som nyhetstexter som rapporterar om hiphopkulturen på olika sätt. Resterande texter består av kommenterande kulturartiklar, men också flera texter som har ett personporträtterande fokus. Personer som återkommer i

17 dessa porträtt men också i nyhetsrapporteringen är artister som Einár, Z.E, Jaffar Byn och Greekazo. Dessa anses alla tillhöra den nya våg av hiphop med influenser från gangsterrap som blivit mycket populär under 2019. De fyra texterna i det empiriska materialet som publicerats av Svenska Dagbladet består av subjektiva textformer som krönikor samt ett personporträtt. Svenska Dagbladets texter har inte rapporterat något om den nya vågen av hiphop i Sverige, utan berör hiphopkulturen genom andra aktörer.

I det empiriska materialet går det att finna händelser som utspelats under 2019 som representerats i flera texter. Dessa inkluderar att Grandmaster Flash tilldelas Polarpriset i kategorin populärmusik. Amerikanska Grandmaster Flash anses av många vara en av hiphopkulturens grundare och förkroppsligar på många sätt den gren av hiphop som anses ha socialrealistiska teman. Hans mottagande av priset behandlas i såväl nyhetstexter som i tyckande texter, där skribenter resonerar kring beslutet att tilldela honom priset. En annan händelse som genererat flera artiklar i det empiriska materialet är mordet på den 24-åriga rapparen Rozh Shamal, som mördades i juni utanför sitt hem Blackeberg. Även den mycket uppmärksammade misshandeln som den amerikanska artisten A$AP Rocky häktades misstänkt för i slutet av juni, och sedan dömdes för i augusti har genererat flera texter. Slutligen har den unga artisten Greekazos medverkan i Malou efter tio bidragit till flera artiklar i det empiriska materialet. Greekazo var inbjuden till programmet för att tala om sin musik, men intervjun kom till stor del att handla om innehållet i hans texter och om nya vålds- och drogromantiserande teman inom hiphop. Intervjun blev mycket kritiserad och startade en medial debatt till kring hiphopkulturen.

Trots en del likheter i de personer och händelser som är återkommande finns det i det empiriska materialet flera olika representationer av hiphopkulturen. Genom användning av framinganalys har vi kunnat urskönja tre stycken primära ramar som hiphopkulturen representeras via. Hur ramarna kunnat definieras och vad de betyder kommer att redogöras för nedan.

18 6.2 Ramverk

6.2.1 Hiphopkulturen som ett populärkulturellt fenomen

Ett ramverk som blev tydligt under analysarbetet av det empiriska materialet var att man presenterar hiphopkulturen som ett populärkulturellt fenomen. Genom att lägga stor vikt vid beskrivningar av olika rappares popularitet etablerar man dem, och i förlängningen hiphopkulturen som populärkultur. Detta visade sig vara vanligt förekommande kring den nya våg av svensk hiphop som vunnit mark under det senaste året, men också kring internationella artister som A$AP Rocky.

En mycket återkommande bild som skribenterna målar upp för att beskriva en rappares popularitet är att beskriva hur många spelningar, också ofta benämnt som streams, som denna fått på streamingtjänster som Spotify och Youtube. Denna bild beskrivs ofta tidigt i texterna, och återfinns både i texter som inte handlar om musikaliskt utövande primärt, och i texter som fokuserar på rapparnas artisteri. Genom att studera olika meningsbärande formuleringar, skildringar och jämförelser, d.v.s. indikationer på att ett visst ramverk används, blir det tydligt att hiphopkulturen presenteras som ett populärkulturellt fenomen. Dessa indikationer kommer att redogöras för nedan, därefter följer ett avsnitt som söker att få förståelse för det ramverk som framträder och vad det egentligen betyder.

Ramverkets indikationer

Att beskriva en artists popularitet genom att relatera den till framgångar i form av spelningar på Spotify, är som ovan nämnt mycket frekvent använt. I 20 stycken av de 30 artiklar som analyserats används denna skildring, och den förekommer i alla olika typer av texter. I såväl nyhetstexter kring brott som har begåtts, som portätt av artister hänvisar man till spelningar på Spotify för att etablera den porträtterade aktörens popularitet.

19 I en nyhetstext som beskriver att en rappare dömts till två års fängelse för grovt vapenbrott använder sig Rognes (2019, 3 februari) av denna bild. I ingressen nämns att en “populär ​ rappare” dömts till fängelse, och sedan används meningen: ​

Rapparens låtar har spelats över en miljon gånger på Spotify. ​ ​

Detta faktum nämns sedan återigen i brödtexten, trots att artikelns fokus handlar om det brott som rapparen blivit dömd för. Rapparen namnges aldrig i texten, utan beskrivningen av hans popularitet är det enda som kan identifiera honom.

Liknande exempel på när en artists popularitet nämns i nyhetsrapportering går att finna i en artikel som behandlar det faktum att Leo “Kinesen” Carmona, en av grundarna till hiphopkollektivet Kartellen fått sitt livstidsstraff tidsbestämt. Där skriver Wikström (2019, 7 maj):

Han startade hiphopkollektivet Kartellen tillsammans med Janne ”Babyface” Raninen när ​ ​ de avtjänade sina livstidsdomar för mordet i Finland och deras tre största hits på Spotify har spelats 77 miljoner gånger.

Ytterligare ett illustrativt exempel som visar på att skribenter lägger fokus på att beskriva olika hiphopartisters popularitet i texter som inte primärt handlar om musikaliska framgångar ges av Mattsson (2019, 9 december). I artikeln som handlar om att Z.E dömts för vårdslöshet i trafik, olovlig körning och ringa narkotikabrott skriver han:

Artisten i fråga är en av de mest spelade svenska artisterna på streamingtjänsten Spotify. ​

Men det är inte bara i de texter som behandlar nyhetshändelser som skribenterna tenderar att beskriva en artists popularitet relaterat till spelningar på Spotify. I en porträtterande artikel ​ som fokuserar på den unge rapparen Grekaazos plötsliga genombrott och framgång skriver Brännström (2019, 23 november):

Den första låten som Greekazo gjorde har spelats mer än 14 miljoner gånger på Spotify. ​ ​

20 och:

Att han skulle bli en av Sveriges mest framgångsrika rappare, med över 36 miljoner ​ spelningar på Spotify, var egentligen inte meningen.

Liknande formuleringar och citat från Greekazo där fokus ligger på hur mycket hans musik spelats återfinns på flera ställen i texten.

I en granskande artikel som beskriver hur många av den nya vågen av hiphops främsta representanter har bakgrunder och kopplingar till en kriminell livsstil nämns deras popularitet upprepade gånger. Brännström och Malmgren (2019, 8 april) använder bland annat följande formuleringar:

I februari utsågs Z.E till årets artist på grammisgalan och på topplistorna flockas de unga ​ musikerna.

Z.E:s stora hit ”Positiv” har spelats runt 15 miljoner gånger på Spotify och över 4 ​ miljoner gånger på Youtube.

Debutsingeln ”Skina”, som släpptes i april ​ 2017, har spelats 12 miljoner gånger på Spotify och ytterligare 10 miljoner gånger på Youtube.

Yasin Byns låt ”Trakten min” är mest populär: 18 miljoner spelningar kombinerat på de två plattformarna.

Även i tyckande texter används formuleringar och beskrivningar som lägger vikt vid artisters popularitet och således bidrar till ramverket som hiphopkulturen representeras via. Exempelvis skriver Nunstedt (2019, 11 juni) i en artikel som behandlar Grandmaster Flashs mottagande av Polarpriset att:

Ett perspektiv på Grandmaster Flash största klassiker ”The Message”: Den är inte alls ​ lika streamad som Hov1:s, Tjuvjakts eller Norlie & KKV:s största hits. Den ligger till och med efter ”Katten i trakten” i statistiken. Lyckligtvis utgår inte Polarprisets jury från Spotifys siffror när den utser sina pristagare.

21 Återgivna formuleringar är alla indikationer på ett ramverk som hiphopkulturen representeras via i de undersökta materialet. Vad ramverket egentligen innebär och vad det har för funktioner kommer att redovisas för nedan.

Ramverkets funktioner

Enligt Storeys (1997:6–18) sex olika definitioner av populärkultur kan man argumentera för att de indikationer som hittats i materialet tyder på att skribenterna ramar in hiphopkulturen som ett populärkulturellt fenomen. Storeys första definition av populärkultur är att det är något som många människor uppskattar, och således kan mätas på ett kvantitativt sätt. Genom att beskriva hur många miljoner streams som de rappare som blivit porträtterade fått, använder sig med andra ord skribenterna sig av ett kvantitativt verktyg för att tillskriva dem vissa egenskaper. Man visar på att artisterna är populära och framgångsrika, något som är en viktig faktor inom populärkultur. Men denna beskrivning är också något som inte är främmande för hiphopkulturen och dess historiska mediebeskrivning. Sernhede och Söderman (2010:17–18) beskriver att hiphopen redan 1979 fick ett stort kommersiellt genomslag genom Sugar Hill Gangs låt Rappers Delight, därefter har mycket hiphopmusik ​ ​ klassats som populärkultur. Lewis (2003) menar dessutom att mediers representation av hiphopkultur blivit mer positiv kring millennieskiftet då genren blivit mycket populär och genererat stor skivförsäljning. Något som i dagens medielandskap kan anses ha ersatts av spelningar på streamingtjänster som Spotify. Med denna bakgrund blir det tydligt att man gör det som Chong och Druckman (2007) anser vara en faktor av framing. Nämligen att man reproducerar en mediebild som publiken redan identifierat och är bekant med.

Indikationerna som visat sig i de empiriska materialet visar dock på att man ramar in hiphopkulturen som ett populärkulturellt fenomen på fler sätt än att beskriva volymen på dess popularitet. Storeys (1997:6–18) andra definition av populärkultur är att det är kultur som inte klassas som finkultur. Ett exempel på detta blottas i Nunstedts (2019, 11 juni) text kring Grandmaster Flashs mottagande av Polarpriset. Han skriver att det är tur att Polarprisets jury inte går efter vad som streamats mest på Spotify när de delar ut priset. Exempel ges på artister vars låtar streamats mer än Grandmaster Flashs ikoniska låt The Message. Med denna ​ ​ jämförelse ges Grandmaster Flash legitimitet, och beskrivs närmast som finkultur medan

22 andra populära hiphopartister representerar populärkultur. Hiphopkulturen definieras således som både ett populärkulturellt och ett finkulturellt fenomen. Därmed visar analysen att hiphopens dualitet som något som både beskrivs som ett viktigt kulturellt uttryckssätt, och som populärkultur är något som inkluderas i detta ramverk.

Efter att ha identifierat att skribenterna i det analyserade materialet framställer hiphopkulturen som ett populärkulturellt fenomen behöver frågan varför det görs besvaras. Det går att argumentera för att flera olika subjektiva förhållningssätt och ställningstagande görs genom att presentera hiphopkulturen som ett populärkulturellt fenomen. Ett som framträder är att skribenterna genom detta ramverk vill visa på att artisten har ett stort ​ genomslag i samhället och således är relevant att porträttera. Detta återkopplar till skillnaden mellan Expressen och Svenska Dagbladet. I de analyserade texterna som publicerats på Svenska Dagbladet används beskrivningen av popularitet illustrerat via spelningar på Spotify endast i en artikel, trots att tre av dem behandlar beskrivningar av artister. Denna typ av skildringar är mer förekommande i Expressen, även om det ska noteras att materialet från Expressen är betydligt mer omfattande. Weibull och Wadbring (2014:259–265) beskriver att kvällstidningar har ett större fokus på rapportering kring populärkultur än dagstidningar, då populärkultur per definition är något som engagerar många människor. Således kan det anses att Expressen vill legitimera sin rapportering genom att påvisa på hiphopaktörernas popularitet.

Men det finns också andra förhållningssätt och underliggande syften hos skribenterna som analysen har renderat. Genom att påvisa artisternas popularitet så skapar man en effektfull kontrast till de andra ramverken som identifierats, hiphopen som en ungdomlig subkultur och hiphopens koppling till kriminalitet. Dessa ramverk kommer att analyseras nedan. Men funktionen innebär att man genom att beskriva en artist popularitet, samtidigt som man redovisar fakta kring artistens konstnärliga uttryck och, eller person på ett kritiskt sätt. Detta sätt att problematisera kring kopplingen mellan artisternas popularitet och dess bakgrund eller påverkan skapar en tydlig kontrast som kan ses som en funktion av ramverket.

23 6.2.2 Hiphop som ungdomlig subkultur

Trots att analysen visar på att hiphopkulturen framställs som ett populärkulturellt fenomen går det att urskönja ett annat ramverk. Hiphopkulturen beskrivs också som något av en antites till populärkultur, nämligen en ungdomlig subkultur. Detta ramverk bidrar till en beskrivning av hiphopkulturen som omgärdat den sedan den startade. Sernhede (2015:81–84) beskriver ​ att hiphopkulturen uppkom som en ungdomlig subkultur. Ramverket uppenbaras genom ​ beskrivningar av hiphopkulturen som en angelägenhet som inte tillhör den breda massan. Men kanske främst genom meningsbärande formuleringar och beskrivningar som tillskriver hiphopkulturen attribut som kännetecknar ungdomliga subkulturer. Dessa innefattar beskrivningar av olika aktörers socioekonomiska verklighet och bakgrund, men också olika typer av symboler som bidrar till identitetsskapande. Olika indikationer som påvisar detta ramverk kommer att redovisas nedan, sedan kommer ramverkets egentliga betydelse och funktioner att redogöras för.

Ramverkets indikationer

Flera indikationer på ramverket framträder i det att man ramar in hiphopkulturen som något som inte skapats av den breda massan, för den breda massan. Istället framställer man hiphopkulturen som något som berör en mindre skara av intresserade, ett kännetecken för en subkultur. Exempel på detta går att finna i Lokkos (2019, 10 januari) krönika där han diskuterar problem med att Slakthusområdet och klubben Nobelberget står inför en ombyggnation. Lokko menar att detta är ett hot mot viktiga kulturyttringar och en bärande formulering lyder:

Slakthusområdet utvecklades till en logisk nattdestination för alla med ens det minsta ​ intresse för ny musik och Nobelberget kan vara den konsertlokal i Stockholm som på så många vis kändes så skräddarsydd för framträdanden av, säg, Skee Mask The Slump God, Skepta och Stormzy. För att inte tala om inhemsk hiphop och r’n’b.

Denna formulering, trots att den till synes kan anses vara inkluderande, ramar in hiphopkulturen som något som endast engagerar de med intresse och god musiksmak. På

24 detta sätt särskiljs hiphopkulturen från populärkultur.

Andra indikationer på att hiphopkulturen ramas in som en ungdomlig subkultur går att finna i samband med Grandmaster Flashs mottagande av Polarpriset. Som en av de som anses vara hiphopens urfader har man i samband med priset ofta inkluderat en presentation av Grandmaster Flashs bakgrund. Genom att återge denna historiska syn på hiphopkulturen bidrar man till att förstärka ramverket. Detta illustreras i majoriteten av texterna som behandlar Grandmaster Flash. Exempelvis skriver Nunstedt (2019, 11 juni):

Grandmaster Flash får ta emot priset för att han var en av dem som tog ut hiphopen till ​ ​ gatan, som började mixa och scratcha.

Även Lokko (2019, 13 februari) skriver om Grandmaster Flashs betydelse för genren:

Hiphopen må 2019 ha hunnit ta sig väldigt många varv vidare från det virtuost svängiga ​ partymixande som Flash fångar med ”The adventures of Grandmaster Flash on the wheels of steel”, men samtidigt gör den just det som hiphop – och i viss mån alla former av dansmusik där en dj står i fokus – lyckas så mycket bättre med än någon annan musikform; den befinner sig i ett absolut nu utan en tanke på morgondagen eller att försöka skapa klassiker i en befintlig tradition.

En annan indikation som bidrar till att hiphopkulturen presenteras som en ungdomlig subkultur är att man lägger stor vikt vid att betona att många av artisterna når ut till sin publik utan hjälp från stora skivbolag. Istället så publicerar man själva sin musik på egna skivbolag, enligt en independentradition. Denna beskrivning återfinns i ett flertal av de texter som behandlar den nya vågen av hiphop i Sverige. Brännström och Malmgren (2019, 8 april) skriver i sin granskning av en rad artister inom den nya vågen att:

Utan någon hjälp från skivbolagen har de själva vunnit över fansen på internets olika ​ plattformar.

Samma typ av formuleringar går att finna i flera av personporträtten. I en artikel som porträtterar rapparen Adel skriver Brännström (2019, 6 oktober):

25

I den gamla musikbranschen var det de stora skivbolagen som styrde. Musiken släpptes ​ ​ efter noga planerade scheman för att maximera genomslaget. I dag är det helt andra förutsättningar. Adel ger ut sin musik själv på egna bolaget Fivestar och bestämmer på egen hand när det är dags.

Ytterligare ett exempel illustreras av Brännström (2019, 21 december) när han skriver om Einárs succeår 2019 att:

Lyckligtvis släpper Einár sin musik på egen hand. ​ ​

Det finns dock fler och kanske ännu mer betydelsebärande indikationer på att hiphopkulturen ramas in som en ungdomlig subkultur än ovan nämnda. En sådan är att det blir tydligt att skribenterna ofta skriver om olika symboler som används i många av rapparnas artistiska framställningar. Detta tar sig uttryck genom att man skriver om vad deras låttexter handlar om, samt olika ting med symboliska värden som förekommer i musikvideos. Men också genom att man reproducerar en ram kring symboler som historiskt kopplats till hiphopkulturen. Brännström och Malmgren (2019, 8 april) skriver efter att man citerat Z.E som säger att han inte vill glorifiera våld och vapen att:

Men i Z.E:s senaste musikvideo, publicerad i februari i år, syns återigen droger, vapen och ​ ​ högar med pengar.

I denna text går att finna ännu fler exempel på liknande formuleringar, bland annat skriver man:

I musikvideon till uppföljningslåten ”Spring” står Adel framför en exklusiv Audi RS7. Runt halsen bär han en guldkedja formad som en handgranat. och:

Inledningen av musikvideon är tillägnad en kriminell vän som sköts till döds i ​ Enskededalen i slutet av förra året.

26 angående en musikvideo av Einár.

Ytterligare exempel på att mycket fokus handlar om vilka olika symboler som återkommer inom hiphopkulturen ges av Loberg (2019, 23 oktober) i en nyhetsartikel angående att Z.E spelat in en musikvideo i Södertörns tingsrätt:

I sina musikvideor poserar han med skjutvapen och rånarluvor. Nu har kända rapparen ​ Z.E spelat in sin nya musikvideo – i Södertörns tingsrätt med advokater som statister.

Men också av Lokko (2019, 10 januari) där han raljerar över Stockholms stads syn på hiphopmusik och skriver:

Faktum är att all musik i baktakt automatiskt förvandlar unga människor till påtända ​ våldsknarkare! Och på drill-konserter har alla armborst i innerfickan och dödar varandra, det vet väl alla?

En annan viktig indikation som gör att ramverket träder fram är att det går att se att hiphopkulturen framställs via föräldragenerationens referensramar. Detta blir mycket tydligt i Brännström och Malmgrens (2019, 8 april) text när man citerar skribenten Hasan Ramic som menar att den svenska gangsterrapen har förändrats:

– Den har blivit innehållsmässigt råare, språkligt simplare och musikaliskt mer samtida. ​ Antagligen för att utövarna är yngre och inte går igenom några äldre kulturella ”gatekeepers” som tidigare fanns där. Dessa brukade tidigare vara folk som satt på studioutrustning eller folk på skivbolag och inom medierna. Nu är produktionen strömlinjeformad.

Samtliga av dessa indikationer tyder på att svensk dags- och kvällspress ramar in hiphopkulturen som ungdomlig subkultur. Hur detta sker och vad ramen egentligen betyder kommer att redogöras för i nästa avsnitt.

27 Ramverkets funktioner

Sernhede (2015:84–86) förklarar att ungdomliga subkulturer från början växte fram i samband med att arbetarklassens villkor förändrades. Med dessa förändringar förslummades områden, och de boende blev både geografiskt och kulturellt distanserade. Utan ekonomiska möjligheter att delta eller identifikation med rådande populärkultur så startade ungdomar egna kulturer. Denna beskrivning stämmer väl in hiphopkulturen som växte fram i South Bronx och alltjämt är mycket starkt förankrad i förorter och socioekonomiskt drabbade orter. En av de som var bidragande till att hiphopkulturen etablerades var Grandmaster Flash. Skribenternas beskrivningar av hans bakgrund i just denna stadsdel gör att man framställer hiphopkulturen som en ungdomlig subkultur genom att ge denna historiska skildring.

Något som premieras inom ungdomliga subkulturer generellt och inom hiphopen specifikt är att vara sann i relation till kulturen. En aspekt av detta är att vara självständig. Det blir tydligt att man framställer hiphopkulturen som en ungdomlig subkultur då skribenterna ofta refererar till att de inte har några stora skivbolag i ryggen. Detta står i kontrast till Storeys (1997:6–18) tredje definition av populärkultur som innebär att populärkultur är något som massproduceras för en stor publik. Inom hiphopkulturen så handlar mycket om att nå framgång, men en kvarliggande aspekt från starten är som ovan nämnt att vara sann mot kulturen. Genom att beskriva att hiphopmusik främst är för de med god musikalisk smak förstärks detta ramverk.

Den indikation som allra främst offentliggör ramverket är att skribenterna ofta refererar till olika symboler som återfinns i rappares låttexter och musikvideos. Främst handlar det om att beskriva att låttexter och musikvideos innefattar vapen, pengar och droger. Sernhede ​ (2015:81–84) förklarar att ungdomliga subkulturer uttrycker sig via symboler, för att skapa en identitet. Det går med denna bakgrund att argumentera för att de vapen, pengar och droger som visas upp och refereras till i hiphopkulturen är symboler som är identitetsskapande för deltagarna inom kulturen. En annan aspekt av detta är att det finns en mycket lokal förankring inom hiphopen, dels historiskt men också i den nya våg av hiphop som är stor idag. Detta kan också ses som en del av att skapa en identitet inom den ungdomliga subkulturen där orten man lever i och representerar är vital. Den lokala aspekten är också något som skribenterna ofta framhäver. Detta i kombination med att de frekvent synliggör olika symboler inom

28 hiphopkulturen, gör att de bidrar till att skapa ramen av hiphopkulturen som en ungdomlig subkultur.

Vad det finns för subjektiva förhållningssätt och verkliga funktioner som ramen innefattar är en fråga som behöver besvaras. Detta kräver en förståelse för hur medier historiskt har representerat ungdomliga subkulturer. Lindgren (2015:12–13) och Sernhede (2015:81–82) menar båda att ungdomskulturer historiskt genererat moralpanik i medier. En anledning till detta är att man bedömer dem efter föräldragenreationens referensramar. Man menar att ungdomliga subkulturer alltid kommer att fördömas, det ligger i sakens natur. Något som tydligt illustreras av Hasan Ramics citat där han menar att dagens gangsterrap är mer skadlig än dess föregångare. Man har förlikat sig med en typ av innehåll, som med tiden accepterats och blivit mer ofarligt, medan det som är nytt ses som farligt. Tidigare forskning visar också på att specifikt hiphopkulturen porträtterats på ett negativt sätt, resultaten har pekat på att hiphopkulturens bakgrund som en afroamerikansk kulturyttring varit bidragande till detta. I enlighet med framingteorin kan man därför påstå att ramverket är ett resultat av att etablerade gestaltningar i media reproduceras. Genom att framställa hiphopkulturen som en ungdomlig subkultur så fortsätter skribenterna ge publiken en bild av den som redan känns igen och accepteras. Men det går också att argumentera för att ramverket skapar en effektfull kontrast, likt den mellan hiphopkulturen som populärkultur och ungdomlig subkultur, till det tredje ramverket som identifierats. Nämligen hiphopkulturens koppling till kriminalitet. Detta ramverk kommer att redogöras för nedan.

6.2.3 Hiphopkulturens koppling till kriminalitet

Den sista ramen som analysarbetet genererat handlar om hiphopkulturens koppling till kriminalitet. Detta ramverk har en tydlig koppling till studiens andra ramverk, där referenser till en kriminell livsstil i form av låttexter och symboler är en viktig indikation. Men ramverket består även av indikationer på hiphopkulturens koppling till kriminalitet genom beskrivningar av faktiska samband till en kriminell livsstil och brottslighet. Flera av de artister som tillhör den nya våg av svensk hiphop som utgör en stor del av det empiriska materialet, har en bakgrund kopplad till en kriminell livsstil. Genom att belysa deras

29 bakgrund, brott de begått och straff de tilldelats bidrar skribenterna till att ramverket förstärks och synliggörs. Kombinationen av indikationer som tyder på att det inom hiphopens konstnärliga uttryck finns kopplingar till kriminalitet, samt faktiska händelser som synliggör denna koppling kommer att redovisas för nedan. Därefter kommer ramverkets betydelse och egentliga funktion att analyseras.

Ramverkets indikationer

En indikation som tydliggörs i detta ramverk är att begreppet “rappare” används i ​ ​ association till negativa händelser. I ett flertal artiklar används begreppet i samband som styrker dess, och i förlängningen hiphopkulturens koppling till kriminalitet. Exempelvis skriver Lindstedt (2019, 18 december):

En svensk rappare har tagits av polis och misstänks nu för drograttfylleri och grov olovlig ​ körning.

Och fortsättningsvis:

Den kända rapparen åkte fast tidigare i våras för samma brott. Nu kan han bli av med sin ​ ​ bil, rapporterar Aftonbladet.

Hittills är läsaren två meningar in i nyhetsartikeln och ordet ”rappare” har tagits upp vid tre tillfällen. Ett annat tydligt exempel på när begreppet används som en koppling till brottslighet ges av Loberg (2019, 23 oktober) i en artikel som behandlar Z.E:s musikvideoinspelning i Södertörns tingsrätt, rubriken lyder: “Dömd rappare spelade in musikvideo i rättssal.”. ​ ​ I texten läggs betoning på att Z.E tidigare är dömd för brott, bland annat genom formuleringen:

Han är tidigare dömd för bland annat grov stöld och narkotikabrott i flera fall. ​

Dessa meningar stärker ramverket och gör att hiphopkulturen kopplas till en kriminell livsstil. Ytterligare ett exempel ges i Brännströms (2019, 6 oktober) porträtterade artikel om Adel där han redan i ingressen skriver:

Men för bara några år sedan såg livet helt annorlunda ut för den 26-årige rapparen som ​

30 har flera fängelsestraff bakom sig.

Kopplingen mellan hiphopkulturen och kriminalitet förstärks även genom verkningsfulla meningar och citeringar som offentliggör polisens syn på hiphop. Brännström och Malmgren (2019, 8 april) skriver i sin granskning av den nya vågen av svensk hiphops koppling till kriminalitet om Stephan Kiernan. Kiernan är chef för Team 2022 som är polisens insatsgrupp för att hindra all kriminalitet och dödlighet i nätverken mellan västra och norra Stockholm. ​ De skriver att Kiernan är bekant med flera av de rappare som toppar de svenska listorna. Kiernan citeras:

– Några av dem har varit aktuella i våra utredningar. Vi har inte prioriterat dem för att de ​ är framgångsrika inom musiken, utan det har i så fall handlat om deras våldskapital och deras kriminalitet, säger han.

De lyfter fram vad polischefen Kiernan anser vara problematiskt med musiken och livsstilen och skriver:

Problemet, menar han, uppstår när det kriminella elementet tar över. – Musiken ger dem ​ ​ en stor genomslagskraft bland ungdomar i lokalområdet. Om de då väljer att förespråka t tystnadskultur, narkotikahandel och ett kriminellt leverne så är det problematiskt.

Dessa citeringar är meningsbärande i relation till ramverket.

Vidare indikationer på kopplingen mellan hiphopkulturen och en kriminell livsstil görs i artikeln: ”Unga artisterna gör succé – berättar om sitt mörka förflutna” där Malmgren och ​ ​ Bäckström (2019, 8 april) skriver om Jafar Sadik och Yasin Abdullahi Mahamoud:

Utan skivbolag, och med en kriminell identitet ständigt tätt kopplad till musiken, har de ​ radat upp låtar som spelats många miljoner gånger på Youtube och Spotify.

Vidare skriver Malmgren och Bäckström (2019, 8 april):

Enligt polisen är Yasin Byn och Jaffar Byn kopplade till ”Shottaz” – en kriminell ​ ​ gruppering i Rinkeby som sedan 2015 legat i blodigt krig med ett annat kriminellt nätverk

31 från stadsdelen.

Ytterligare en indikation som synliggör ramverket är att skribenterna gör kopplingar mellan de artistiska uttrycken inom hiphopkulturen och kriminalitet. Detta exemplifieras genom Brännström och Malmgrens (2019, 8 april) granskning där man diskuterar Z.E:s stora framgångar och skriver att:

Han säger att han har lämnat den brottsliga banan – men låttexterna har fortfarande ​ samma innehåll. Den senaste singeln – ”Kapabel” tillsammans med rapparen Dree Low – är en kavalkad av vapenreferenser på ett snabbt beat.

Fler exempel på denna koppling går att finna i Mattsons (2019, 8 december) artikel där debatten som efterföljde Greekazos medverkan i Malou efter tio förklaras. Här citeras den politiska kommentatorn Marcus Oscarsson som säger:

Men Malou lyfte en jätteviktig fråga och det hade varit bra med en mer nyanserad bild som även berättade vad rapparens texter faktiskt utgörs av. Det är förhärligande av knarkhandel, skjutningar, dödande och grov sexism. Gräsliga texter!

En annan del som lyfts fram i texterna är dock hiphopartisternas syn på den mediala bild som finns kring deras låttexter och dess koppling till kriminalitet. I en porträtterande text om Einár belyser Brännström (2019, 7 april) att Einar pratar om hans musikskapande som att det handlar om att berätta historier. I artikeln citerar Brännström Einar som motiverar bakgrunden till låtarna:

– Man måste ge en bild och visa att det här händer på riktigt här ute. Det finns vapen, ​ det finns droger, det sker skottlossningar. Det är viktigt, man får inte glömma det.

Ett annat exempel på detta ges av Sjöshult (2019, 20 maj) i hans intervju med rapparen Jaffar Byn. Återigen motiveras här hur artisterna ser sig själva som en del av hiphopkulturen och inte som en spelpjäs i en kriminell värld. Sjöshult ställer frågan:

I Kriminalvården [sic] utredning inför fängelsestraffet står det att du har ”prokriminella ​ ​ attityder” – hur ser du på det?

32 Jaffar Byn svarar:

– Det är deras utredning. Jag tycker inte att det stämmer. Jag är en vanlig artist precis ​ ​ som Håkan Hellström. Jag gör bara musik.

Jaffar Byns svar till Sjöshult fråga är ett illustrativt citat som stärker ramverket.

Vidare exempel ges fortsatt i texten när Sjöshult (2019, 20 maj) frågar Jaffar Byn om hans vänner som dött i konflikten och om vilken betydelse de har haft. Jaffar Byn svarar:

– De har varit en stor inspirationskälla för min musik. Efter deras bortgång har jag ​ ​ dedikerat mitt liv till musiken eftersom de brukade säga till mig att satsa och pushade mig att satsa på musiken. De finns ofta i mina tankar.

Indikationen belyser artisternas mörka bakgrund som i sin tur blir grunden och motivationen till att skapa musik och bidra till hiphopkulturen.

Ramverkets funktioner

De indikationer som framträder i det empiriska materialet tyder på att skribenter tenderar att koppla hiphopkulturen till kriminalitet. Genom att problematisera kulturens symboliska och explicita innehåll, samt framställa aktörer inom kulturen som personer med koppling till en kriminell livsstil träder ramverket fram.

Sernhede och Söderman (2010:20) förklarar att den gangsterrap som uppkom på USA:s västkust under 1980-talet genererade moralpanik i medier. Anledningen var delvis musikens våldsamma innehåll, men också artisternas bakgrund och livsstil. Detta ledde till en samhällsdebatt som krävde förbud och censur.

Ramverket visar tydligt på att dessa aspekter återfinns i svensk dags- och kvällspress representation av hiphopkulturen. Man belyser både aktörernas bakgrund och problematiserar innehållet i deras konstnärliga uttryck. Således går det att argumentera för att detta ramverk är ett exempel på moralpanik, där man beskriver kopplingen på ett dramatiserande sätt. Ramverket har även en koppling till att hiphopen delvis framställs som en ungdomlig

33 subkultur. Detta ramverk i kombination med kopplingen mellan hiphopkulturen och kriminalitet gör att Cohens (2002:vii–xxi) första indelning av moralpanik, arga våldsamma män från arbetarklassen blir relevant. Där han menar att reaktionerna till moralpanik inte är baserade på fantasier och hysteri och inte är påhittade går även det att bekräfta då artiklarna vi undersökt är baserade på verkliga händelser. Dock uppstår moralpaniken då skribenterna gör tydliga indikationer på kopplingen mellan kriminalitet och hiphopkulturen för att medvetet eller omedvetet skapa en ram för hur hiphopkulturen ska ses av publiken, vilket grundar sig i den agendasättande strategin framing.

Skribenternas subjektiva förhållningssätt och ramverkets egentliga funktioner tydliggörs delvis via teorin om moralpanik. Men det kan även finnas andra anledningar till att hiphopkulturen kopplas till kriminalitet. Den absoluta merparten av indikationerna på detta ramverk återfinns i texter publicerade av Expressen. Weibull och Wadbring (2014:259–265) menar att kvällspressen har ett sensationellt fokus. Genom att göra kopplingen mellan kriminalitet och ett populärt fenomen skapas texter som kan tänkas generera stort genomslag och därmed bidra till kommersiell framgång. Även i detta ramverk blir framingteorins grundläggande utgångspunkt att medier reproducerar ramar som publiken är bekanta med och accepterar tydlig. Rutherfort (2001) menar att det historiskt finns en etablerad bild där hiphopkulturens koppling till kriminalitet får stort utrymme i media. Genom att fortsätta belysa denna koppling bidrar man till att ramverket behåller sin relevans.

I kommande avsnitt kommer de tre olika ramverken att analyseras inom narartivanalysens ramar.

6.3 Makronarrativ

Genom att studera de ramverk som analysarbetet synliggjort med ett narrativanalytiskt perspektiv kan man se ett narrativ som svensk dags- och kvällspress berättar kring hiphopkulturen. I stället för att närstudera artiklarna var för sig söker vi att se vilken berättelse som berättas om hiphopkulturen på ett övergripande plan, genom att undersöka vad

34 de tre ramverken säger och vad de har för samband.

Det första ramverket innebär att hiphopkulturen representeras som ett populärkulturellt fenomen. Där läggs mycket fokus på att berätta hur populära olika aktörer inom hiphopkulturen är, och hur snabbt de nått framgång. Det andra ramverket innebär att man istället beskriver hiphopkulturen som en ungdomlig subkultur, där man fokuserar på att beskriva element som särskiljer hiphopkulturen från populärkultur. Dessutom ramas hiphopkulturen in som något som har en stark koppling till kriminalitet.

Det ska konstateras att mycket av det empiriska materialet berört den nya våg av svensk hiphop som diskuterats ovan. Således utgör narrativet av detta fenomen en stor del av svensk dags- och kvällspress representation av hiphopkultur. Man ger ett narrativ av ett fenomen som under en kort period blivit mycket populärt och i takt med detta blivit en kulturell maktfaktor. I narrativet beskrivs med andra ord ett skeende där man nått framgång under en kort period, detta då så mycket fokus läggs vid att förklara att artisterna blivit stora under det senaste året. Tidsperspektivet kan därför anses vara relativt kort, och längre bakgrundsbeskrivningar till denna framgångssaga ges sällan. Det ska poängteras att historiebeskrivningar av Grandmaster Flash gärning och bakgrund är vanliga, men detta sammankopplas ej till den nya vågen av hiphop. De gånger man sätter den nya vågen av hiphop i relation till historiska föregångare görs det för att beskriva hur den nya typen av musik är mer problematisk än tidigare. Detta är helt i linje med vad tidigare forskning kommit fram till angående mediers representation av ungdomliga subkulturer. Där man menar att nya ungdomliga uttryckssätt kommer att fördömas av föräldragenerationen. Det finns flera indikationer i narrativet som gör det möjligt att hävda att rapporteringen innefattar exempel på moralpanik. Exempelvis genom att beskriva den nya vågen av hiphop som någonting nytt, men som bygger på föregångare som tidigare genererat moralpanik i medier. Det ska dock poängteras att det i detta narrativ finns beskrivningar av reella kopplingar mellan hiphopkulturen och kriminalitet. Genom detta så förankrar man sina farhågor om kopplingen i narrativet.

Sammanfattningsvis kan man säga att det narrativ som ges kring hiphopkulturen i det undersökta materialet beskriver en ungdomlig subkultur som nått mycket stor framgång, och

35 därmed blivit en del av populärkultur som därför accepteras av samhället. Detta exemplifieras inte bara genom att beskriva hur mycket streams vissa artister har på Spotify, utan också genom hyllningar till exempelvis Grandmaster Flash. Artister som honom har med tiden blivit accepterade i mer finkulturella sammanhang. Men narrativet inkluderar också beskrivningar av att hiphopkulturen innefattar problematiska element, där kopplingen till kriminalitet är särskilt framträdande. Denna problematik har blivit värre med tiden. Man fortsätter med andra ord att använda sig av ett narrativ som omgärdat hiphopkulturen sedan den startade, även om man underbygger det på ett bättre sätt genom att beskriva problematiska händelser snarare än att bara påstå att kulturen är problematisk.

Det har inte varit helt oproblematiskt att finna ett makronarrativ som beskriver hiphopkulturen. En av anledningar är att det varit svårt att finna en naturlig början, mitt och ett slut på narrativet. Detta kan förklaras med den tidsmässiga avgränsningen samt omfattningen av det empiriska materialet. För att finna ett tydligt narrativ hade analysen gynnats av fler artiklar under en längre tidsperiod. Den nya våg av svensk hiphop som analysen till stor del handlat om är också så pass ny att ett längre tidsperspektiv skulle behöva appliceras. Med det sagt går det att finna ett narrativ baserat på de olika ramverken som till stor del bekräftar de antagande vi kunnat göra baserat på tidigare forskning. Dessa resultat kommer att diskuteras i nästa del.

7. Diskussion

Syftet med denna studie var att bidra till kunskapen kring hur svensk dags- och kvällspress framställer hiphopkulturen. För att uppfylla detta syfte formulerade vi två stycken forskningsfrågor som vi med vår analys sökt att besvara. Hur vi besvarat dessa, vilka slutsatser som kan dras av resultaten, samt hur resultaten kan relateras till befintlig kunskap inom området, kommer att redogöras för nedan. Därefter kommer vi att på ett kritiskt sätt värdera studien i sin helhet, för att sedan ge förslag på var kommande forskning kan ha sin utgångspunkt.

Den första forskningsfrågan löd: Vilka ramverk används av svensk dags- och kvällspress för ​ ​ ​

36 att beskriva hiphopkulturen?. För att besvara denna fråga använde vi oss av ​ framinganalytiska verktyg, där vi först analyserade vilka meningsbärande indikationer de analyserade texterna innehöll. Genom att sammanställa dessa kunde vi urskilja tre stycken ramverk, för att sedan undersöka varför dessa används och vad det egentligen betyder för svensk dags- och kvällspress representation av hiphopkulturen. Ett konkret resultat som analysdelen gav var därför att hiphopkulturen ramas in som ett populärkulturellt fenomen, som en ungdomlig subkultur och som något som har en stark koppling till kriminalitet.

För att besvara den andra forskningsfrågan som löd: “Vilket narrativ skapar dessa ramverk, ​ ​ ​ och vad betyder det för svensk dags- och kvällspress representation av hiphopkulturen?” användes narrativanalytiska verktyg. Baserat på de första resultaten rörande de olika ramverk som hiphopkulturen ramas in via, sökte vi att finna ett övergripande narrativ som används för att beskriva hiphopkulturen. Resultaten visar på att det används ett narrativ kring hiphopkulturen som ett framgångsfenomen, men som p.g.a. sin bakgrund som ungdomlig subkultur och koppling till kriminalitet är något problematiskt.

När det kommer till den första forskningsfrågan så bör den relaterat till studiens syfte och ​ ​ genomförande anses vara besvarad. De ramverk som identifierades var framträdande i en stor del av materialet och således påtagliga. Det finns dock aspekter som är viktiga att ta hänsyn till. En sådan är avgränsningarna som användes för att välja ut det empiriska materialet. Genom att fokusera på artiklar om händelser eller aktörer i ett nationellt perspektiv går det att anta att resultaten kan ha påverkats. Om studien hade inkluderat rapportering om hiphopkulturen på ett internationellt plan är det möjligt att andra ramverk hade gått att identifiera. Vidare är avgränsningarna viktiga att ha i beaktning då de antagande vi haft kring dagspressens rapportering av hiphopkulturen besannades. Rapporteringen av Svenska Dagbladet var både mycket mindre omfattande och hade inte samma fokus som Expressens. Den viktigaste aspekten av de resultat som den första forskningsfrågan genererat är dock att det med säkerhet hade kunnat gå att finna fler ramverk som hiphopkulturen presenteras via. De tre som identifierades var påtagliga och relevanta, men vid en mer omfattande studie hade man eventuellt kunnat finna fler meningsbärande indikationer på ramverk. Ett som ter sig relativt tydligt är att hiphopkulturen representeras som en manlig kultur. Det empiriska materialet består uteslutande om rapportering av manliga aktörer.

37

Den andra forskningsfrågan bör anses svårare att se som besvarad. Den ursprungliga tanken med att använda narrativanalytiska verktyg var dess förmåga att faställa olika roller i en berättelse, som hjältar och antihjältar. Detta för att undersöka om aktörer inom hiphopkulturen ansågs som onda eller goda. Denna idé frångicks dock relativt tidigt in arbetet, där vi ansåg att man genom att se vilket narrativ som används kring hiphopkulturen på en makronivå, kunde se hur den representeras. Det var dock problematiskt att finna detta med hjälp av de olika ramverken. Någon tydlig berättelse med början, mitt, slut och fasta roller var svårt att fastställa, även om ett narrativ kunde anses omgärda hiphopkulturen. Svårigheterna kan förklaras med det empiriska materialets karaktär. För att kunna finna ett mycket tydligt narrativ hade studien gynnats av att det empiriska materialet skulle sträcka sig över en längre tid. Genom att exempelvis undersöka hur narrativet sett ut sedan hiphopkulturen etablerades i Sverige, fram tills idag hade det eventuellt varit lättare att se en sammanhängande berättelse. Den nya våg av hiphop som det empiriska materialet till stor del behandlat bör anses vara ett relativt nytt fenomen i en nationell kontext. För att se hur narrativet tar form hade det varit gynnsamt att ha ett längre perspektiv. Detta för att se hur narrativet utvecklas när nya trender blir synliga i hiphopkulturen. Syftet med studien var dock främst att bidra med aktuell kunskap kring svensk dags- och kvällspress representation av hiphopkulturen.

Studiens resultat bör anses till mycket stor del bekräfta vad tidigare forskning kommit fram till, men vissa aspekter av resultaten kan argumenteras för är nya. Konsensus inom fältet är att hiphopkulturen framställs på ett negativt sätt. Lewis (2003) menar dock att medier blivit mer positiva i sin rapportering om hiphop kring millennieskiftet. Detta ses som en effekt av att hiphopkulturen blivit en del av populärkultur. Studiens resultat visar tydligt att hiphopkulturen framställs som ett populärkulturellt fenomen. Det går alltså att hävda att denna trend har fortsatt genom åren, och blivit en del av beskrivningen och representationen av hiphopkulturen. Omfattande beskrivningar av olika artisters popularitet bör kunna anses vara en positiv beskrivning. Men resultaten visar också på att den negativa representationen av hiphopkulturen alltjämt är aktuell.

38 Cohen (2002:9–15), Lindgren (2015:12–13) och Sernhede (2015:81–82) menar alla att ungdomliga subkulturer tenderar att generera moralpanik i medier. Med denna bakgrund och det faktum att hiphopkulturen ramas in som ungdomlig subkultur, är det föga förvånande att det gått att finna indikationer på moralpanik i resultaten. Hiphopkulturen är så pass förankrad i dess bakgrund som ett uttryckssätt för en marginaliserad grupp i samhället att beskrivningen fortsätter att användas. Att den nya vågen av hiphop i Sverige drivs av unga aktörer är också något som bekräftar kunskapen om att ungdomliga subkulturer alltid kommer att fördömas av föräldragenerationen och samhällets normer.

Att hiphopkulturen kopplas till kriminalitet är heller ingenting som är främmande för forskningsområdet. Men resultaten har ändå vissa nya aspekter som kan ses som intressanta. Tidigare forskning av exempelvis Schism (2008) visar på att mediers koppling mellan hiphopkulturen och kriminalitet ofta gjordes på ett icke berättigat sätt. Där man delvis kopplade den del av hiphopkulturen med antivåldsamma och politiska budskap med kriminalitet, men också att man felaktigt rapporterade om brott som begåtts. Denna studies resultat visar tydligt att sambandet uppmärksammas, men att den görs kring faktiska kriminella handlingar och hiphopkulturen. I de artiklar som behandlat aktörer inom hiphopkulturen som inte anses romantisera kriminalitet eller är dömda för brott görs inte kopplingen.

Tidigare forskning har också varit överens om att hiphopkulturen beskrivs som misogyn och sexualiserande. Även om det vid vidare analys troligen kunnat gå att finna exempel på denna beskrivning, är det ändå uppseendeväckande att denna aspekt ägnats så lite fokus i de analyserade texterna.

Vid starten för arbetet med vår studie blev det tydligt att det fanns en stor avsaknad av forskning kring hur hiphopkulturen framställs i svenska medier. Syftet med vår uppsats var därför att ta utgångspunkt i denna brist på kunskap och bidra till den. De resultat som vi kommit fram till har till stor del bekräftat den läran som existerat kring fenomenet på ett internationellt plan. Vår studie kan således anses ha bidragit till kunskap om att hiphopkulturen faktiskt representeras på liknande sätt i Sverige idag, som den gjort i ett historiskt amerikanskt perspektiv. Arbetet har innefattat en hel del beslutfattande som är

39 viktiga att ha i beaktning när det kommer till de resultat som vi kunnat presentera.

Valet av att använda framing som teoretisk utgångspunkt och metod har genererat vissa risker. En påtaglig sådan är att det i arbetet med att identifiera olika ramverk i representationen av hiphopkulturen finns en risk att vårt, likt journalisternas objektiva synsätt kan förloras. Efter att ha hittat vissa indikationer finns det en möjlig risk att liknande aktivt letats efter istället för att analysera innehållet på ett objektivt sätt. Detta är en risk som är påtaglig i alla kvalitativa studier där man är nära sitt empiriska material. Denna sanning har funnits i åtanke men ändå varit utmanande genom arbetets gång.

Det empiriska materialet har också varit en faktor som bidragit till funderingar. Valet att fokusera på endast två publikationer gör att generaliserbarheten kan ifrågasättas. Detta då många av artiklarna faktiskt skrivits av samma skribenter, och därför skulle man kunna anta att det är deras subjektiva åsikter som framträder i texterna, snarare än publikationens i stort. Ett genomförbart alternativ hade varit att inkludera fler publikationer i det empiriska materialet, med färre texter för att representera dessa. Det ska dock poängteras att vårt huvudsakliga fokus ej varit att uppnå en statistisk generaliserbarhet med vår studie, med tanke på dess kvalitativa karaktär.

Baserat på våra resultat går det att se utgångspunkter där framtida forskning skulle kunna ta vid. Frågor som återkommit under arbetet med studien har berört hiphopkulturens relation till identitetsskapande, samhälleligt utanförskap och sexualisering av kvinnor. Studiens utformning och begränsningar har dock inte tillåtit någon vidare fördjupning i dessa frågor, även om de bör anses vara mycket relevanta för att förstå mediers representation av hiphopkulturen. Att hiphopkulturen ramas in som en ungdomlig subkultur gör att frågan om identitetsskapande och samhälleligt utanförskap aktualiseras. Framtida forskning skulle kunna undersöka på vilket sätt som mediers representation av hiphopkulturen bidrar till detta hos mediernas publik. Vad gäller sexualsering av kvinnor inom hiphopkulturen visar tidigare forskning på att detta är något som ofta lyfts fram av medier. Resultaten visar dock på att detta är något som inte ges så stor plats som förväntat. Framtida forskning skulle kunna ta sin utgångspunkt i detta och undersöka om denna inramningen av hiphopkulturen inte längre är lika aktuell, och dess relation till de andra beskrivningarna av hiphopkulturen.

40

Det går också att konstatera att forskningsfältet är starkt präglat av kvalitativa metoder. Vår studie, likt majoriteten av den tidigare forskningen har haft ett kvalitativt textanalytiskt fokus. Framtida forskning skulle därmed kunna ta sin utgångspunkt i den stora avsaknaden av kvantitativa studier inom fältet. Kunskap om mediers representation av hiphopkulturen skulle även kunna nås via kvantitativa grepp, som sammanställningar av hur ofta vissa begrepp används i medierapporteringen.

Slutligen har området varit intressant att undersöka. Hiphop är onekligen ett kulturellt fenomen som rör upp mycket känslor, och har extremt många intressanta aspekter. Arbetet med studien har breddat våra kunskaper inom ämnet på både ett akademiskt och ett personligt plan.

41 8. Källförteckning

Boréus, K. (2015). Texter i vardag och samhälle. I G. Ahrne, P. Svensson (Red.) Handbok i ​ kvalitativa metoder. (s.157–171). Stockholm: Liber. ​

Chong, D., & Druckman, J. (2007). Framing Theory. Annual Review of Political Science, ​ ​ 10(1), 103-126. ​

Cohen, S. (2002). Folk devils and moral panics: the creation of the mods and rockers. ​ Routledge: London.

De Vreese, C. H. (2005). News framing: Theory and typology. Information design journal & ​ document design, 13(1). ​ ​ ​

Entman, R. (1993). Framing: Toward Clarification of a Fractured Paradigm. Journal of ​ Communication, 43(4), 51-58. ​ ​ ​

Fornäs, J., Lindberg, U., & Sernhede, J. (Red.) (1987). Ungdomskultur: Identitet och ​ motstånd: en antologi. Lund: Symposion. ​

Gamson, W., & Modigliani, A. (1989). Media Discourse and Public Opinion on Nuclear Power: A Constructionist Approach. American Journal of Sociology, 95(1), 1-37. ​ ​

Gripsrud, J. (2011). Mediekultur, mediesamhälle. Göteborg: Daidalos. ​ ​

Lewis, A. B. (2003). Media representation of rap music: The vilification of hip hop culture. ​ Doktorsavhandling. Georgetown University.

Lindgren, S. (2015). Ungdomskulturer. Malmö: Gleerups Utbildning. ​ ​

Löfvenberg, J. (2020, 20 januari) Molly Sandén och Z.E prisades på P3 Guld. Svt. Hämtad ​ ​ 2020-03-21 från, https://www.svt.se/kultur/sanden-och-dree-low-far-dubbla-priser-pa-p3-guld-2020

42 Robertsson, A. (2018). Narrativanalys. I G. Bergström, K. Boreus (Red.), Textens mening och ​ makt: metodbok i samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys. (s.219–262). Lund: ​ Studentlitteratur.

Rutherford, M. (2001). Mass Media Framing of Hip-hop Artists and Culture, ProQuest ​ ​ Dissertations and Theses.

Scism, J. L. (2008). This is my mic: Hip hop and the media, 1970s–1990s. The University of ​ ​ North Carolina at Greensboro.

Sernhede, O. (2002). Alienation is my nation : Hiphop och unga mäns utanförskap i Det nya ​ Sverige. Stockholm: Ordfront. ​

Sernhede, O. (2015). Unga subkulturer. I S. Lindgren (Red.), Ungdomskulturer (s.81–94). ​ ​ Malmö: Gleerups Utbildning.

Sernhede, O., & Söderman, J. (2010). Planet Hiphop: Om hiphop som folkbildning och social ​ mobilisering. Malmö: Liber. ​

Storey, J. (1997). An introduction to cultural theory and popular culture (2.nd ed.). Hemel ​ ​ Hempstead: Prentice Hall.

Tajthewriter, (2018, 17 augusti) Hot Take: Rap is a Young Man’s Game. [Blogginlägg]. Hämtat 2020-04-22 från, https://riffsandrhymes.com/2018/08/17/rap-young-mans-game/

Van Gorp, B. (2010). Strategies to Take Subjectivity Out of Framing Analysis. I P. D’Angelo, J.A. Kuypers (Red.), Doing news framing analysis: empirical and theoretical ​ perspectives (s. 84–109). New York: Routledge. ​

Vulovic, J. (2013). Narrativanalys. Lund: Studentlitteratur. ​ ​

43 Weibull, Lennart, & Wadbring, Ingela. (2014). Massmedier. Nya villkor för press, radio och ​ tv i det digitala landskapet. Stockholm: Ekerlids förlag. ​

44 9. Bilagor

9.1 Bilaga 1

Analyserade artiklar, sorterade efter publiceringsdatum:

Lokko, A. (2019, 10 januari). Andres Lokko: Stockholms bästa frizoner byggs bort. Svenska ​ Dagbladet. Hämtad från, https://www.svd.se/stockholms-basta-frizoner-byggs-bort ​ ​

Forsberg, B. (2019, 2 februari). Birgitta Forsberg: Vissa kvinnofientliga kändisar seglar säkra förbi metoo. Svenska Dagbladet. Hämtat från, ​ ​ https://www.svd.se/vissa-kvinnofientliga-kandisar-seglar-sakra-forbi-metoo

Ronges, J. (2019, 3 februari). Rappare från Dalen dömd till fängelse. Expressen. Hämtat från, ​ ​ https://www.expressen.se/nyheter/brottscentralen/rappare-fran-dalen-domd-till-fangelse/

Abrahamsson, K. (2019, 13 februari). Hip hop-pionjären Grandmaster Flash tilldelas Polarpriset 2019. Expressen. Hämtat från, ​ ​ https://www.expressen.se/noje/arets-polarprisvinnare-2019-avslojas/

Lokko, A. (2019, 13 februari). Andres Lokko: Så glad att kungen får hänga med Grandmaster Flash!. Svenska Dagbladet. Hämtat från, ​ ​ https://www.svd.se/sa-glad-att-kungen-far-hanga-med-grandmaster-flash

Brännström, L. (2019, 7 april). Einár, 16, Sveriges mest spelade – sanningen om hårda tiden. Expressen. Hämtat från, https://www.expressen.se/noje/qs/einar-/ ​ ​

Brännström, L., Malmgren, K. (2019, 8 april). Unga artisterna gör succé - berättar om sitt förflutna. Expressen. Hämtat från, ​ ​ https://www.expressen.se/noje/qs/de-ar-artisterna-som-spelas-mest-i-sverige-flera-ar-domda-f or-brott/

Wikström, M. (2019, 7 maj). Leo “Kinesen” Carmona slipper livstid: “Äntligen”. Expressen. ​ Hämtat från, https://www.expressen.se/nyheter/brottscentralen/leo-kinesen-carmona-slipper-livstids-fangel se/

Sjöshult, F. (2019, 20 maj). Jaffar Byn: ”Jag har varit på fler begravningar än födelsedagsfester”. Expressen. Hämtat från, ​ ​

45 https://www.expressen.se/kronikorer/fredrik-sjoshult/jaffar-byn-jag-har-varit-pa-fler-begravni ngar-an-fodelsedagsfester/

Lindstedt, M. (2019, 11 juni). Musiklegendarens undran - efter historiska beslutet. Expressen. ​ Hämtat från, https://www.expressen.se/noje/grandmaster-flash/ ​

Nunstedt, A. (2019, 11 juni). Ge priset till Beyoncé - då skulle till och med kungen bry sig. Expressen. Hämtat från, ​ https://www.expressen.se/noje/kronikorer/anders-nunstedt/ge-priset-till-beyonce-da-skulle-til l-och-med-kungen-bry-sig/

Malmgren, K. (2019, 26 juni). Uppgifter: Svensk gängledare mördad i Danmark. Expressen. ​ Hämtat från, https://www.expressen.se/kvallsposten/uppgifter-svensk-gangledare-mordad-i-danmark/

Lindstedt, M. (2019, 29 juni). Känd svensk rappare fast för drograttfylleri - igen. Expressen. ​ Hämtat från, https://www.expressen.se/noje/kand-rappare-fast-for-drograttfylleri-igen/ ​

Malmgren, K., Lundberg Andersson, H. (2019, 1 juli). Rappare mördad - gripen kopplas till “Dödspatrullen”. Expressen. Hämtat från, ​ ​ https://www.expressen.se/nyheter/krim/rappare-mordad-gripen-kopplas-till-dodspatrullen/

Beckman, O., Mörberg, J. (2019, 2 juli). Världsstjärna i bråk i Stockholm - nya videon visar slagsmålet. Expressen. Hämtat från, ​ ​ https://www.expressen.se/noje/varldsstjarnan-adollarap-rocky-i-brak-nya-videon-visar-/

Karlsson, J., Segura Moberg, K. (2019, 9 juli). Familjen krossad - när sonen Rozh sköts ihjäl. Expressen. Hämtat från, ​ https://www.expressen.se/nyheter/qs/familjen-krossad-nar-sonen-rozh-skots-ihjal/

Knutsson, M. (2019, 31 juli). Allt du behöver veta om rättegången mot ASAP Rocky. Expressen. Hämtat från, ​ https://www.expressen.se/noje/allt-du-behover-veta-om-rattegangen-mot-asap-rocky/

Nilsson, L. (2019, 7 augusti). Tre saker du kanske inte visste om Erik Lundin. Expressen. ​ Hämtat från, https://www.expressen.se/noje/musik/tre-saker-du-kanske-inte-visste-om-erik-lundin/

Malm, V. (2019, 14 augusti). ASAP Rocky visar att brott lönar sig. Expressen. Hämtat från, ​ ​ https://www.expressen.se/kultur/asap-rocky-visar-att-brott-lonar-sig/

46 Brännström, L. (2019, 6 oktober). Adels revansch efter svåra tiden: "Räddade mig själv". Expressen. Hämtat från, ​ https://www.expressen.se/noje/adels-revansch-efter-svara-tiden-raddade-mig-sjalv/

Loberg, T. (2019, 23 oktober). Dömd rappare spelade in musikvideo i rättssal. Expressen. ​ Hämtat från, https://www.expressen.se/noje/domd-rappare-spelade-in-musikvideo-i-rattssal/ ​

Wikström, M. (2019, 29 oktober). Prisbelönt rappare avslöjad med droger. Expressen. ​ Hämtat från, https://www.expressen.se/noje/prisbelont-rappare-avslojad-med-droger/ ​

Brännström, L. (2019, 23 november). Greekazo om miljonsuccén: "Varför ska jag gå i skolan?". Expressen. Hämtat från, ​ ​ https://www.expressen.se/noje/greekazo-om-miljonsuccen-varfor-ska-jag-ga-i-skolan/

Brandhofer, I. (2019, 28 november). Mwuana: "Jag vill vara något unikt för Sverige". Svenska Dagbladet. Hämtat från, ​ https://www.svd.se/mwuana-jag-vill-vara-nagot-unikt-for-sverige

Clason, S. (2019, 7 december). Greekazo riktar kritik mot TV4 efter intervjun. Expressen. ​ Hämtat från, https://www.expressen.se/noje/greekazoriktar-kritik-mot-tv4-efter-intervjun-/ ​

Mattson, S. (2019, 8 december). TV4-profilen: “Det är gräsliga texter”. Expressen. Hämtat ​ ​ från, https://www.expressen.se/noje/tv4-profilen-det-ar-grasliga-texter/ ​

Ronge, J., Malm, S. (2019, 9 december). Kvinna skottskadades vid inspelning av rap-video. Expressen. Hämtat från, ​ https://www.expressen.se/nyheter/krim/kvinna-skottskadades-vid-inspelning-av-rap-video/

Mattsson, S. (2019, 18 december). Känd rappare dömd efter vansinnesfärd. Expressen. ​ Hämtat från, https://www.expressen.se/noje/kand-rappare-domd-efter-vansinnesfard/ ​

Brännström, L. (2019, 21 december). Einárs framtidsbeslut - efter miljonsuccén. Expressen. ​ Hämtat från, https://www.expressen.se/noje/einars-framtidsbeslut-efter-miljonsuccen/ ​

Brännström, L. (2019, 27 december) Lena Endres oro för dottern: "Inte roligt att vara förälder". Expressen. Hämtat från, ​ ​ https://www.expressen.se/noje/lena-endres-oro-for-dottern-inte-roligt-att-vara-foralder/

47

48 Semah Fattah

Hannes Dragstedt

Besöksadress: Kristian IV:s väg 3 Postadress: Box 823, 301 18 Halmstad Telefon: 035-16 71 00 E-mail: [email protected] www.hh.se