Svensk Botanisk Tidskrift Tidskrift Botanisk Svensk
Svensk Botanisk Tidskrift 106(6): 273–336 ISSN 0039-646X, Uppsala 2012 Volym 106 • Häfte 6 • 2012 INNEHÅLL (2012) 273–336 106(6):
273 Styrelsen har ordet: Mitt i vintern 274 Svensson, Å. & Wigermo, C: Smultronfingerört – en ovanlig art som håller ställningarna (Potentilla sterilis in Skåne, southernmost Sweden) 277 Karlsson, T: Nya namn på nordiska växter. 3. Kaveldunsväxter– strimbladsväxter (Novelties in the flora of Norden. 3. Typhaceae–Marantaceae) 292 Tyler, T: Liljas önskan i uppfyllelse: strandflenört funnen i Skåne (Scrophularia umbrosa found in Skåne, southernmost Sweden) 295 Kärnefelt, I & Johansson, J T: Lundgamander funnen på ny lokal i Halland (Teucrium scorodonia found in Halland, southwestern Sweden) 298 Ljungstrand, E: Hedjungfrulin äntligen påvisat i Sverige (Polygala serpyllifolia found in Sweden – at last) 309 Aronsson, M, Black-Samuelsson, S, Edqvist, M, Persson, E, Ståhlberg, D & Weibull, J: Kultur växtsläktingar – något att bry sig om (Crop wild relatives – something to care about) 319 Lidén, M: Klass mot klass 320 Botanisk litteratur: Margaretas nya böcker 321 Rydén, M & Svanberg, I: Kabblekans namn (The Swedish plant name ”kabbleka”. A reply to Furuset) 322 Sundberg, S: Högtravande fältgentianor, norska specialiteter och lättillgängliga rikfjäll (Botanical excursion to Norway) 327 Båtvik, J I I: Botanisk ekskursjon til søndre Finland 333 Föreningsnytt: Botanisk resa till franska Alperna Redaktör sökes Framsidan: Kallelse till SBF:s årsmöte Den sällsynta Kom ihåg att betala medlemsavgiften! smultronfinger Föreningskonferens 9–10 mars i Uppsala örten Potentilla sterilis finns i Sve 335 Innehåll volym 106 rige huvudsakligen i sydöstra Skåne. Läs mer på sid. 274. Foto: Åke Svensson.
Exakta, Malmö 2012 Svenska Botaniska Föreningen Svensk Botanisk Tidskrift Föreningar anslutna till Svenska Botaniska Föreningen Kansli Svenska Botaniska Föreningen, Svensk Botanisk Tidskrift publicerar original c/o Evolution och utvecklingsbiologi, Uppsala arbeten och översiktsartiklar om botanik på Adress samt en kontaktperson Föreningen Bohusläns flora Botaniska Föreningen i Evastina Blomgren, Dalgatan Västmanlands län univer sitet, Norbyvägen 18 A, 752 36 Uppsala. svenska. I första hand trycks kortare artiklar för varje förening. 7–9, 456 32 Kungshamn. Tel: Bengt Stridh, Gäddeholm 73, av nationellt och nordiskt intresse. Tidskriften Föreningen Blekinges flora Kansliansvarig Maria Redin 0523-320 22. 725 97 Västerås. Tel: 021-522 58. utkommer fem gånger om året och omfattar Bengt Nilsson, Trestenavägen Telefon: 018-471 28 91 E-post: evastina.blomgren@ Hemsida: www.bfiv.se totalt cirka 350 sidor. 5 A, 294 35 Sölvesborg. Fax: 018-471 64 25 Tel: 0456-127 48. gmail.com Värmlands Botaniska Förening E-post: [email protected] Ägare Svenska Botaniska Föreningen. Ölands Botaniska Förening Uddevalla botaniska förening Owe Nilsson, Utterbäcksvägen © Svensk Botanisk Tidskrift respektive artikel Ulla-Britt Andersson, Göran Johansson, Röane 119, 10, 691 52 Karlskoga. Tel: 0586- Webbplats www.sbf.c.se författare och fotograf har upphovsrätterna. Kummelvägen 12, 386 92 451 94 Uddevalla. 72 84 78. E-post: owe.kga@ Medlemskap 2013 (inkl. tidskriften) 340 kr inom Publicerade fotografier kan komma att åter Färjestaden. Tel: 0485-332 24. Tel: 0522-870 43. telia.com Sverige (under 25 år 100 kr), 435 kr inom Norden användas i tidskriften eller på webbplatsen. Hemsida: www.botanist.se Dalslands botaniska förening Dalarnas botaniska sällskap och övriga Europa, och 535 kr i resten av världen. Ansvarig utgivare Ordföranden i Svenska Gotlands Botaniska Förening Claes Kannesten, Kompass- Staffan Jansson, S. Kyrkog. 4, Familjemedlemskap utan tidskrift 50 kr. Botaniska Föreningen, Margareta Edqvist, se Jörgen Petersson, Humle gatan 10, 662 36 Åmål. 783 30 Säter. Tel: 0225-534 56. Styrelse Svenska Botaniska Föreningen. gårdsvägen 18, 621 46 Visby. Tel: 0532-151 73. E-post: [email protected] Ordförande Margareta Edqvist Redaktör Bengt Carlsson, c/o Evolution och Tel: 0498-21 45 59. Hemsida: E-post: claes.kannesten@ Gävleborgs Botaniska Sällskap Syren gatan 19, 571 39 Nässjö utvecklingsbiologi, Uppsala universitet, Norby- www.gotlandsflora.se telia.com Barbro Risberg, Hagmarksgatan Tel: 0380-106 29 vägen 18 A, 752 36 Uppsala. Tel: 018-471 28 72, Föreningen Smålands flora Västergötlands botaniska 44, 813 33 Hofors. E-post: E-post: [email protected] 070-958 10 90. Fax: 018-471 64 25. Tomas Burén, Adelgatan 11 C, förening [email protected] Vice ordförande Göran Mattiasson E-post: [email protected] 393 50 Kalmar. Anders Bohlin, Halltorpsgatan Medelpads Botaniska Förening Tel: 0480-251 89. Torkel Höges gränd 15, 224 75 Lund 14, 461 41 Trollhättan. Tel: Olof Svensson, Kaprifolvägen 8, Instruktioner till författare finns på fören- E-post: tomas.buren@ Tel: 046-12 99 35 ingens webbplats och på bakpärmens insida i 0520-350 40. E-post: anders. 860 35 Söråker. netatonce.net [email protected] E-post: [email protected] första numret av varje årgång. Kan även fås från Tel: 060-57 94 44. E-post: Vetlanda botaniska sällskap Sekreterare Gunnar Björndahl redaktören. Östergötlands natural [email protected] Tommy Merkert, Norhagen Rudsvägen 3 D, 654 55 Karlstad historiska förenings Jämtlands Botaniska Sällskap Priser Prenumeration på tidskriften ingår för Lemnhult 2, 570 10 Korsberga. Tel: 054-15 72 27 botanikgrupp Bengt Petterson, Trollsåsen privatpersoner i medlemsavgiften. Prenumera- Tel: 0383-840 69. Bo Antberg, Hoffstedtsgatan 12, 2920, 830 44 Nälden. Kassör Lars-Åke Pettersson tionspris för institutioner och företag är det E-post: tommy.merkert@ 586 63 Linköping. Tel: 0640-208 45. E-post: Irisdalsgatan 26, 621 42 Visby samma som medlemsavgiften för privatpersoner. gmail.com Tel: 013-29 88 45. [email protected] Tel: 0498-21 83 87 Se vidare under medlemskap. Enstaka häften Botaniska sällskapet i Örebro läns botaniska Övriga ledamöter 50 kr, vid köp av fler än 25 häften är priset 25 Jönköping Västerbottens läns Botaniska sällskap Leif Andersson, Töreboda kr styck. Häften äldre än två år kostar 10 kr. Martin Sjödahl, Ladugårdsgatan Förening Per Erik Persson, Gamla Viker Ulla-Britt Andersson, General register för 1987–2006: 100 kr. Äldre 3, 553 38 Jönköping. Åsa Granberg, Hjältevägen 26, 217, 713 92 Gyttorp. Tel: 0587- Färjestaden register: 30 kr styck. Porto tillkommer. Tel: 036-30 77 38. 907 51 Umeå. Tel: 070- 704 06. E-post: pererikpersson@ 239 33 58. E-post: asa. Magnus Bergström, Rimbo E-post: [email protected] Beställningar av prenumerationer och tid spray.se [email protected] Stefan Ericsson, Umeå skrifter görs från föreningskansliet. Hallands Botaniska Förening Stefan Grundström, Bruno Toftgård, Prosten Bergs Botaniska sällskapet i Stockholm Föreningen Norrbottens flora Härnösand Svenska PlusGiro 48 79 11-0. väg 7, 302 92 Halmstad. Ida Trift, Nybrog. 66 A, 114 41 Kerstin Haraldson, Olof Janson, Götene Tryck och distribution Tel: 035-362 04. Stockholm. Tel: 08-667 66 85. Fågelsångsvägen 21, 952 35 Jennie Jonsson, Osby Exakta, Malmö 2012. E-post: [email protected] E-post: [email protected] Kalix. Tel: 070-264 46 46. Botaniska E-post: [email protected] Tore Mattsson, Henån MILJÖMÄRKT trycksak 341 056 Botaniska Föreningen i Upplands Botaniska Förening Göteborg Mora Aronsson, Övergran Föreningen Pite lappmarks flora Föreningen Erik Ljungstrand, c/o Botaniska Kyrkängen, 746 93 Bålsta. Charlotte Nordgren, inst., Box 461, 405 30 Göteborg. Tel: 0171-522 08. E-post: Plåtslagaregatan 11, 930 90 E-post: botaniska.foreningen@ upplands.botaniska.forening@ Arjeplog. Tel: 0961-104 70. bfig.se gmail.com E-post: [email protected] STYRELSEN HAR ORDET
Mitt i vintern
intern har anlänt till vårt avlånga land och växtsäsongen har gått mot sin ända, dagarna är mörka och förgängligheten ger sig till Vkänna. Men lyckligtvis kan vi fortfarande skåda de knoppar och växter som inte gömts av snö eller helt förtvinat, för nu är det vinter- ståndarnas tid! Häromdagen plumsade jag över en snötäckt myr. Det var ganska bistert och luften låg tung i ett antal minusgrader, men så fick jag se några strån av sumpstarr sticka upp. Den frostanlupna frukt- ställningen dinglade varsamt i den svaga vinden och skimrade av solens strålar. Det kändes värmande för både kropp och sinne! En del av oss får nu även tid att gå igenom pressade växter, för bestämning, arkivering och databashantering, eller att titta på fotografi- er som tagits under årets utflykter. På en och samma gång kan vi minnas året som gått och se fram emot en ny vår. Förberedelserna inför nästa års exkursioner är nämligen i full gång. En av höjdpunkterna blir Botanikdagarna som 2013 går av stapeln i Dalsland 26–30 juni (annons kommer i nästa häfte). Därefter utlovas bland annat en spännande resa till de franska Alperna i juli (se sid. 333). • Jag är växtekolog och den yngsta ledamoten i SBF:s styrelse. För mig är botaniken gränsöverskridande, och min ambition är att fler människor ska få möjlighet att upptäcka växternas fantastiska värld. Ett botaniskt intresse är både roligt och meningsfullt, som till exempel att inventera växter i olika floraprojekt eller att floraväkta en sällsynt art. Man lär sig mycket, inte bara om de enskilda arterna, utan får också en förståelse för deras ekologi och naturtyperna där de växer. Att dessutom få upp- leva detta tillsammans med andra människor som har samma intresse är en ren njutning! Botanik anknyter till högaktuella frågeställningar, och är viktigt för vårt samhälle och för framtiden. Det är vårt ansvar att dessa kunskaper förs vidare. Tillsammans kan vi skapa förutsättningar för att detta ska ske!
God jul och gott nytt år!
JENNIE JONSSON, styrelseledamot i SBF [email protected]
SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) 273 SVENSSON & WIGERMO
Figur 1. På grund av sina vita blommor kan smultronfingerörten lätt misstas för smult Smultronfingerört ron eller backsmultron. Smultronfinger örten får dock inga smakrika frukter, vilket – en ovanlig art som antyds av det latinska artepitetet sterilis. Foto: Åke Svensson. håller ställningarna
I Sverige är smultronfingerört något av en syd Ystad och Marsvinholms station. De trodde de östskånsk specialitet. Två inventeringar med 17 hittat backsmultron men när lektor L. J. Wahl- års mellanrum visar att den verkar klara sig gan stedt i Kristianstad granskade beläggen hösten ska bra. Åke Svensson och Charlotte Wigermo 1880 fann han att det var smultronfingerört grab- har engagerat sig i smultronfingerörtens öde. barna hittat! Följande år företog Hjalmar Nilsson på uppma- ÅKE SVENSSON & CHARLOTTE WIGERMO ning av professor Areschoug i Lund en exkursion till området. Efter fem timmars sökande lyckades multronfingerörten Potentilla sterilis har han finna växten på en brant, buskbevuxen slutt- sina svenska växtplatser i främst östra och ning längs östra stranden av Svarte å, ett gott Ssydöstra Skåne. Den är en väst- och central- stycke norr om järnvägen (Nilsson 1881). Efter europeisk art med sydgräns i norra Spanien och i de första fynden hittades smultronfingerörten på norra Italien. I Norden finns arten sällsynt på de flera lokaler i Ystadstrakten och redan 1884 för danska öarna inklusive Bornholm samt i Skåne. första gången vid Stenshuvud där den idag har de I Norge är smultronfingerört funnen 2000 som flesta av sina lokaler. trädgårdsogräs i Ås i Akershus fylke (Lid 2005). I Den andra huvudförekomsten finns väster om Newfoundland i Nordamerika har arten sanno- Ystad, i betesmarker längs Svartån i Balkåkra och likt blivit införd. Bjäresjö socknar. I gräsmarken vid Vitaby kyrka, samt i Svalöv Tidigare förekomst och Härslöv i västra Skåne är sannolikt smultron Smultronfingerört samlades första gången av tre fingerörten införd. Från parken i Svalöv är det skolynglingar på järnvägsbanken halvvägs mellan äldsta belägget från 1928 och från Vitaby är den
274 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) SMULTRONFINGERÖRT
äldsta insamlingen från 1965. I Härslöv socken växer smultronfingerört i en betesmark vid en liten klippavsats och troligen blev den planterad här kort före upptäckten 1987 (Svensson & Ols- son 1995).
Beskrivning och förväxlingsarter Smultronfingerört blommar i månadsskiftet april/ maj och förökar sig dels genom frön, dels genom långa rotslående utlöpare. Ett bestånd av växten kan bestå av en eller några få kloner. Rosettbladen är trefingrade med äggrunda småblad som ovan är glest och undertill tätare tilltryckt håriga. Kron- bladen som ej når varandra är vita (figur 1, 2). De Figur 3. Späd fingerört är en vitblommig fingerört spetsiga, äggrunda foderbladen är något kortare som kan förväxlas med smultronfingerört. Den är än kronbladen. Arten har likhet med såväl smult- dock väldigt sällsynt i Sverige. Foto: Åke Svensson. Potentilla micrantha is very rare in Sweden. ron Fragaria vesca som backsmultron F. viridis, men får ingen röd uppsvälld blombotten när nöt- terna är mogna. lokalerna (Tyler m.fl. 2007). Dess naturliga före- Hos smultron är kronbladen äggrunda och komster finns i mindre Asien, kring Medelhavet når varandra. Dessutom har smultronfingerörten och norrut till mellersta Tyskland. mera grågröna blad, och småbladens uddtand är smalare och kortare än de omgivande bladtän- Inventeringsresultat derna. Backsmultron har inga eller korta utlöpare Den första heltäckande inventeringen av smult- samt större blommor med gräddvita kronblad som ronfingerört gjordes 1994 av Åke Svensson och oftast har en något avsatt spets. presenterades året efter. Antalet lokaler som då En annan ovanlig förväxlingsart är späd finger redovisades var tjugo i Södra Mellby socken, två ört Potentilla micrantha (figur 3). Späd fingerört i Rörum socken, en i Vitaby socken, sex i Bjäresjö saknar utlöpare och har mindre blommor och socken, fyra i Balkåkra socken, två i Svalöv socken kortare blomställning än smultronfingerört. Späd (båda i samma park) samt en i Härslövs socken. fingerört, som sannolikt är inkommen som föro- Vid denna inventering redovisades förekomsterna rening i gräsfrö, har några förekomster i parker i i tre kategorier: färre än 10, 10–99, respektive fler Lund och är sedan länge etablerad på de aktuella än 100 exemplar (Svensson & Olsson 1995). Inventeringen 2011 utfördes främst av förfat- tarna men även med bistånd av Bengt Nilsson, Gerhard Kristensson och Henrik Johansson. Vid denna inventering var avsikten att räkna alla
Figur 2. Smultronfingerört kallades fram till början av förra seklet för smultronlik fingerblomma. Det latinska namnet på den tiden var Potentilla fragari- astrum (Nilsson 1881). Ett annat svensk namn som använts är smultronmura (Lyttkens 1904). Foto: Åke Svensson. Potentilla sterilis is in Sweden mainly found in south- eastern Skåne.
SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) 275 SVENSSON & WIGERMO
Tabell 1. Antalet lokaler med över hundra exem På de lokaler där smultronfingerört blivit plar av smultronfingerört har under 17 år glädjande införd för den en tynande tillvaro i Härslöv och nog ökat från 13 till 19. En detaljerad översikt över Vitaby, medan den har vitala förekomster i Svalöv. alla lokaler kan hämtas från SBF:s webbplats, på Sammantaget förefaller smultronfingerörten den sida där denna artikel presenteras. för närvarande klara sig väl på de flesta av sina Number of Potentilla sterilis plants found in Skåne in SBT. inventories in 1994 and 2011. skånska växtplatser. 1994 2011 Citerad litteratur Lid, J. & Tande Lid, D. 2005. Norsk flora. – Det Nor- Lokaler med <10 ex 3 2 ske Samlaget. Lokaler med 10–99 ex 17 14 Lyttkens, A. 1904. Svenska växtnamn. – Fritzes. Lokaler med >100 ex 13 19 Nilsson, N. H. 1881. Potentilla Fragariastrum Ehrh. [ Nytillkomna lokaler 6 inhemsk i Sverige. – Bot. Not. 1881]: 82–86. Svensson, Å. & Olsson, K.-A. 1995. Smultronfingerört, Ej återfunna lokaler 5 Potentilla sterilis, i Skåne. – LBF medlemsblad [1995] (1): 13–18. Tyler, T. m.fl. (red.). 2007. Floran i Skåne. Arterna och exemplar så noggrant som möjligt på samtliga deras utbredning. – Lunds Botaniska Förening. lokaler. I tabell 1 sammanfattas resultatet av de två inventeringarna. Svensson, Å. & Wigermo, C. 2012. Smultronfinger Om hävd åter kommer till stånd innan växten ört – en ovanlig art som håller ställningarna. helt försvunnit finns goda möjligheter för utveck- [Potentilla sterilis in Skåne, southernmost Sweden.] ling av livskraftiga bestånd. Det bästa exemplet – Svensk Bot. Tidskr. 106: 274–276. Uppsala. ISSN 0039 -646X. på detta är betesmarken en kilometer norr om Potentilla sterilis has its Swedish localities mainly in SE Skönadal i Balkåkra socken. Här noterades Skåne. Inventories made in 1994 and again in 2011 knappt hundra exemplar 1994 när området höll show that P. sterilis is holding its positions quite well. på att växa igen. Vid den senaste inventeringen var området betat och buskar bortröjda och då fanns Åke Svensson är över 1700 plantor på lokalen! amatörbotanist sedan unga år. Han är ordfö Miljökrav och hotbild rande i Lunds Botaniska Smultronfingerört förekommer framförallt på förening och deltar regel humusrik, frisk till torr mark i bryn, lövskogs- bundet i inventeringar och floraväktaraktiviteter. gläntor och naturbetesmark. Dessutom finns före- komster på vägkanter samt i äldre lövskog. Smult- Adress: Norregatan 17, ronfingerörten tål beskuggning och växer i övriga 289 31 Knislinge E-post: ake.svensson@ Europa i ofta ganska tät lövskog. Den trängs dock med.lu.se starkt tillbaka vid slyuppslag och klarar inte sär- skilt väl konkurrens med högvuxna gräs och örter. Charlotte Wigermo är Överbetning har ansetts vara ett hot och en sekreterare i Lunds Bota anledning till att arten gått ut på äldre lokaler. niska förening och sedan Emellertid förefaller igenväxning till följ av upp- 2009 länsansvarig för hörd eller svag hävd vara det allvarligaste hotet floraväktarverksamheten mot flera av de aktuella förekomsterna främst i i Skåne. Ystad kommun. Adress: Fästningsgatan Förekomsterna av smultronfingerört i national 19 B, 291 34 Kristianstad parken vid Stenshuvud är skyddade men det krävs E-post: charlotte. att skötseln i form av röjningar och lämpligt [email protected] utformad hävd sker kontinuerligt.
276 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) Nya namn på nordiska växter 3. Kaveldunsväxter–strimbladsväxter
Här fortsätter Thomas Karlssons genomgång av Typha laxmannii kanelkaveldun. Funnen av Finn Skov- förändringar i kärlväxtfloran under det senaste gaard i en damm strax S om Dragør i Danmark (Sjæ). decenniet. Belägg i S från 2005, samlat av Erik Ljungstrand. Arten har en stor utbredning i Asien och sydöstra Europa. Den liknar smalkaveldun T. angustifolia THOMAS KARLSSON men är mindre och smalbladigare, och honkolven är betydligt kortare än hankolven. resentationen av nyheter i den nordiska Juncaceae – tågväxter kärlväxtfloran – nyfynd, nya svenska eller Juncus alpinoarticulatus subsp. fischerianus rysståg. Pvetenskapliga namn, eller ändringar i status – Denna östliga ras, som avviker genom mera spärr- har nu hunnit fram till stråväxterna. De tidigare grenig blomställning, har visat sig nå Sverige i nord- artiklarna (Karlsson 2012a, b) har tryckts i när- östra Norrbotten (Snogerup 2009, Stenberg 2010). mast föregående häften av SBT. Den är rimligen bofast och kanske ursprunglig. subsp. vanlig myrtåg De flesta för Sverige nya växterna är tillfälliga. Juncus alpinoarticulatus rariflorus (tidigare subsp. nodulosus). Ändringen har gjorts Detta har inte påpekats i varje enskilt fall. Om en av prioritetsskäl – subsp. rariflorus daterar sig från ny växt däremot uppträder som bofast har detta 1890 medan subsp. nodulosus är från 1918. angivits. Juncus bufonius × minutulus vägtåg × pysslingtåg. Till denna hybrid har Sven Snogerup fört belägg från Typhaceae – kaveldunsväxter Sk Bara, Brösarp och Vä (alla i LD), Upl Forsmark (UPS) och Nb Nedertorneå, Nederluleå och Korpi- Sparganium emersum. För att undvika sammanbland- lombolo (S). Han har också själv samlat den på två ning mellan släkt- och artnamn har det svenska danska lokaler (belägg i LD). Hybriden har publice- namnet ändrats till gles igelknopp (tidigare igel rats av Tyler m.fl. (2007), Jonsell (2010) respektive knopp). Det syftar på de långa avstånden mellan Stenberg (2010). hanhuvudena, som medför att hela blomställningen Juncus castaneus bruntåg representeras av två under blir långsträckt. arter i Norden: på fastlandet och östra Island subsp. Sparganium erectum subsp. microcarpum × subsp. neg castaneus, på Svalbard och västra Island subsp. leuco lectum, vanlig storigelknopp × glansigelknopp, har chlamys (Elven m.fl. 2010). Den förra är europeisk, publicerats från en plats i Bl (Widgren 2010). Åke den senare huvudsakligen amerikansk och asiatisk. Widgren har senare funnit fler lokaler för denna De har fått de svenska namnen mörk bruntåg hybrid, som troligen är spridd i sydligaste Sverige. respektive ljus bruntåg. Kapseln hos subsp. leuco Han har också funnit hybriden mellan subsp. erec chlamys är längre, ljusare och mera jämnt avsmal- tum och subsp. microcarpum, sotigelknopp × vanlig nande än hos subsp. castaneus, och kalkbladen är storigelknopp, även den i Bl (Fröberg 2012). nästan lika hos subsp. leucochlamys (hos subsp. cas Material av båda hybriderna, granskat av Lasse taneus är de inre kortare och trubbigare). Pihlajaniemi och Pertti Uotila, finns i LD. Hybri- Juncus foliosus strimtåg förekommer som spontan och derna har nedsatt fertilitet (många frukter i huvu- troligen ursprunglig i Sverige. Det första fyndet dena förblir outvecklade) men är vitala och sprids gjordes av Sven Snogerup på stranden av Lärkes- vegetativt i de vattendrag där de bildats. Båda bör holmssjön i Sk Örkelljunga 2005 (Snogerup 2005). därför betraktas som bofasta. De är även kända från Senare har några lokaler i Hl tillkommit (Snogerup Finland (Hämet-Ahti m.fl. 2005). 2006). Hybrider mellan underarter tas i regel inte Luzula multiflora subsp. frigida × spicata säterfryle × upp (det är normalt att underarter förenas av över- axfryle. Anges från Finland hos Hämet-Ahti m.fl. gångar), men vanlig storigelknopp, sotigelknopp (2005), men utan närmare uppgifter. och glansigelknopp betraktas ofta som arter, något Luzula nivalis snöfryle (tidigare L. arctica). Epitetet som stöds av den nedsatta fertiliteten hos hybri- nivalis har prioritet (det är från 1825, medan L. arc derna. tica är från 1861).
SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) 277 KARLSSON
Figur 1. Carex communis är en av fyra nordameri kanska starrar som Gunnar Flygh fann på 1990- talet på barktippar i Värhult i Ed socken i Värm land (de andra heter C. bromoides, C. deweyana och C. novae-angliae). De har säkerligen kommit in med nordamerikanskt timmer. – Det skannade belägget finns på Naturhistoriska riksmuseet. Carex communis is one of four sedges imported with North American timber to Värhult in the province of Värmland. The other species are C. bromoides, C. deweyana and C. novae-angliae.
gavs i Floran i Skåne (Tyler m.fl. 2007). Belägg sak- nas (eller har blivit ombestämt) och hybriden finns inte angiven från Norden hos Hylander (1966).] Carex aquatilis. Det svenska namnet norrlandsstarr knyts till artnivån, och subsp. aquatilis markeras med namnet vanlig norrlandsstarr. Carex arenaria × colchica sandstarr × ölandsstarr. Denna hybrid får betecknas som bofast; den bildar stora bestånd åtminstone på sin lokal i Bl (Fröberg 2006). Carex atrata × media, svartstarr × taigastarr. Påträffad åtminstone på Skikkisjöberget i ÅsL Vilhelmina (Ericsson 1998). Carex bebbii är en nordamerikansk art som påminner om harstarr C. leporina. Den har visat sig vara den vanligaste av de starrar som inkommit med impor- terat gräsfrö till vägbankar (den är nu känd från 11 svenska provinser). Arten har till nu blandats ihop Luzula pallescens blekfryle. Kirschner (1990) skapade med den likaledes nordamerikanska arten C. tribu namnet Luzula pallidula som ersättning för blek- loides. Efter samråd med Stefan Ericsson, som arbe- frylets ”klassiska” namn L. pallescens, eftersom allt tar med en revision av gruppen, får C. bebbii överta då känt originalmaterial för epitetet pallescens visat namnet kanadastarr från C. tribuloides. sig tillhöra ängsfryle L. multiflora. Senare (Kirsch- [Carex bigelowii × holostoma styvstarr × kolstarr publi- ner 2002) har epitetet pallescens gått att knyta till cerades av Engelskjøn (1996), men ter sig mycket material som obestridligen är blekfryle, och blekfry- osannolik (arterna är obesläktade) och accepterades inte i Lid & Lid (2005).] lets vetenskapliga namn är alltså åter L. pallescens. Carex bigelowii subsp. rigida × vacillans vanlig styvstarr Cyperaceae – halvgräs × saltstarr. Påträffad i Nordland i Norge (Sortland 2006). Bulbostylis capillaris är en liten ettårig amerikansk och Carex bromoides är en nordamerikansk art som påträf- asiatisk växt som har förts in med virke till en plats i fades 1996 och 1997 av Gunnar Flygh på en bark- södra Norge ( Hurum; Lid & Lid 2005). Bu tipp vid Värhult i Ed, Vrm. Växten liknar en mager Carex acuta × bigelowii subsp. rigida vasstarr × vanlig ölandsstarr C. colchica, men fruktgömmena är styvstarr. Funnen i Finland (KiL) enligt Hämet- mycket smala och saknar vingar på sprötet. Den har Ahti m.fl. (2005). säkerligen kommit in med timmer. Belägg finns i S. [Carex acuta × riparia. Hybriden mellan vasstarr och Carex buxbaumii. Det svenska namnet klubbstarr knyts jättestarr rapporterades från Sk Helsingborg (Tyler till artnivån, och subsp. buxbaumii markeras med m.fl. 2007) baserat på ett äldre belägg, men uppgif- namnet vanlig klubbstarr. ten ter sig osannolik, eftersom de föregivna föräld- Carex colchica ölandsstarr kallades tidigare C. lige rarna inte är närmare släkt.] rica. Båda namnen publicerades 1838 av samme [Carex acutiformis × lasiocarpa brunstarr × trådstarr. författare (Jacques Gay) i samma tidskrift, men En litteraturuppgift Sk( Stehag; Nilsson 1900) åter- C. colchica i novemberhäftet ochC. ligerica i decem-
278 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) NYA NAMN
berhäftet. Senare har man insett att namnen repre- herbariet som var ripstarr C. lachenalii, och det senterar samma art, och det namn som har prioritet korrekta namnet för harstarr blev då C. ovalis. Men är då C. colchica. senare har man definierat C. leporina med en bild, Carex communis är en i Nordamerika vittspridd art, sedd av Linné och identifierbar som harstarr (Ego- som har importerats med timmer. Den blev funnen rova 1999). 1996 av Gunnar Flygh på en barktipp vid Värhult i Carex marina stubbstarr. Namnet C. marina ersätter Vrm Ed. Belägget (figur 1), som finns i S, bestämdes C. amblyorhyncha, som är en senare synonym (Hal- 2011 av Thomas Karlsson. Arten påminner om liday & Chater 1969). I Norden (Svalbard) represen- blekstarr C. pallescens genom högväxthet, bleka fär- teras arten av subsp. pseudolagopina (Elven 2007). ger och bredbladighet. Fruktgömmena har dock en Carex media taigastarr (tidigare C. norvegica subsp. kort näbb och är tätludna, och i själva verket ingår inferalpina). Enligt Elven (2007) bör taigastarren arten i samma grupp som pillerstarr C. pilulifera betraktas som en god art, eftersom mellanformer och vårstarr C. caryophyllea. mellan den och fjällstarr C. norvegica saknas. Carex crawfordii crawfordstarr. En av flera nära släk- Carex mertensii är funnen 2007 av Bengt Nilsson i tingar till harstarr C. leporina, som importerats med Bl Sölvesborg, en planta uppvuxen ur köpt träd- gräsfrö från nordvästra Nordamerika. Under rätt gårdstorv (belägg i S). Arten påminner något om namn har den publicerats från Vrm Karlskoga (Nils- svartstarr C. atrata men har tjockare, ljusare och son 2008), men den är känd även från Nrk, Srm och mera hängande ax. Den kommer från västra Nord- Ång. Stefan Ericsson kommer förhoppningsvis snart amerika och odlas till prydnad. att redogöra i tryck för dessa harstarrlika arter. Carex morrowii japansk starr, en grov, tuvad, tremärkig Carex deweyana är nära släkt med C. bromoides men japansk art, togs 2008 av Torbjörn Tyler på utkast skiljer sig genom att fruktgömmena är bredare och vid Klocksjön i Sk Höör (belägg i LD). Odlade for- har vingar på sprötet. Liksom C. bromoides och mer har vitrandiga blad. kommer den från Nordamerika och är C. communis Carex muskingumensis palmstarr. Arten är nordame- funnen av Gunnar Flygh på barktippen vid Värhult rikansk och odlas som prydnadsväxt. Den är släkt i Ed, Vrm; fyndåren är 1995 och 1996. Belägg finns med harstarr C. leporina men är grövre och mång- i S. bladigare; bladen är arrangerade så att skotten blir luddstarr (tidigare ). Lin- Carex filiformis C. tomentosa palmbladslika. Jörgen Josefsson fann palmstarren nés namn C. tomentosa från 1767 har ersatts med år 2007 på Tranås soptipp i SmI Säby. Det var då hans eget namn C. filiformis från 1753. Tolkningen en stor rugge som stått i flera år, men platsen är nu av det äldre namnet har varit osäker. Det har länge övertäckt. Belägg finns i S. använts för trådstarr (nu C. lasiocarpa), men Nel- mes (1951) gjorde en regelrätt typifiering av namnet Carex nardina staggstarr. På Svalbard företräds arten av subsp. , som i övrigt finns i Nordamerika C. filiformis i betydelsen luddstarr, och i senare tid hepburnii har det tagits upp av bl.a. Euro+Med plantbase och nordöstra Asien. Den skiljer sig från subsp. nar (2006 och senare) och Stace (2010). dina i små detaljer i fruktgömmena och har oftare Carex grayi spikklubbestarr. Funnen 2010 av Nicklas raka blad (ej bågböjda; Elven 2007). Som svenska Strömberg på en komposthög i Klm Hultsfred (bild namn föreslås arktisk staggstarr respektive vanlig på Artportalen 2011-05-17). Arten, som kommer staggstarr. från östra Nordamerika, odlas som prydnadsväxt; Carex nigra, hundstarr. C. nigra subsp. nigra får nam- den är karakteristisk med tätt ställda, klotrunda net vanlig hundstarr, medan C. nigra var. nigra får ax som har stora fruktgömmen utdragna i en vass, namnet liten hundstarr. utåtspretande näbb. [Carex nordica. Europeiskt material av långstarr [Carex gynocrates. En växt som liknar denna ameri- C. divulsa subsp. leersii delades nyligen upp på sex kanska art omnämndes hos Lid & Lid (1994), men arter, av vilka fem var nya för vetenskapen (Molina ej hos Lid & Lid (2005); troligen har inte bestäm- m.fl. 2008). Uppdelningen baserades på morfologi. ningen kunnat verifieras.] Från Sverige och Danmark anges, utöver C. leersii, Carex hostiana. Ålandsstarrens epitet bör stavas eckeroe den nybeskrivna C. nordica. Det har dock inte gått ënsis. att se de angivna skillnaderna och den nya arten tas Carex lepidocarpa subsp. lepidocarpa × oederi var. pul tills vidare inte upp.] chella näbbstarr × liten ärtstarr. Funnen på en lokal Carex novae-angliae påträffades 1996 av Gunnar Flygh i Sk (Tyler m.fl. 2007). Mikael Hedrén svarar för på barktippen vid Värhult i Vrm. Belägget bestäm- bestämningen. des av Erik Ljungstrand och finns nu i S. Växten Carex leporina harstarr. Det har rått oklarhet kring påminner om (och är släkt med) pillerstarr C. pilu harstarrens vetenskapliga namn. En tid ville man lifera, men honaxen sitter ganska långt isär. Den har knyta namnet C. leporina till ett ark i Linné säkerligen kommit in med nordamerikanskt timmer.
SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) 279 KARLSSON
Figur 2. Rysstarr Carex praecox hör hemma i artgruppen med sandstarr C. arenaria och ölandsstarr C. col- chica. Den är östeuropeisk och når Estland och Öland med spontana bestånd. På Öland växer den i betad alvarfriskäng och bildar årligen ett par tusen strån. – Öland, Stenåsa, nära Stenåsabadet 11 juni 2006 (miljö), 8 juni 2005 (närbild). Foto: Thomas Gunnarsson. Carex praecox is an East European species which is apparently spontaneous in species-rich, damp, grazed meadow in one place in Öland. It was first found in 2005, but is very likely archaeophytic – perhaps even native.
Carex oederi ärtstarr (tidigare C. viridula). Det har dal 2010) och S:t Olof 2005–2009. I S:t Hans park varit omdiskuterat vad Retzius’ namn C. oederi i Sk Lund är den etablerad (Runeson 2010) men får avser, men det har nu typifierats med en bild iFlora nog där uppfattas som odlad. Arten bör alltså tills Danica. Som stöd för tolkningen av bilden har man vidare betraktas som tillfällig i Sverige. som s.k. epityp utsett ett ark av ärtstarr som Retzius Carex praecox rysstarr. En stor, av allt att döma spon- själv har etiketterat som C. oederi (Hedrén & Las- tan förekomst av rysstarr blev funnen år 2005 i Öl sen hos Hedrén 2002). De tre varieteterna ävjestarr, Stenåsa (figur 2; Andersson & Gunnarsson 2006). vanlig ärtstarr och liten ärtstarr behåller sina epitet: Tidigare var arten endast känd som tillfälligt C. oederi var. bergrothii, var. oederi och var. pulchella. inkommen. Carex pachystachya publicerades av Ljungstrand (2003) Carex praticola. Det svenska namnet ändras på för- från Ång Björna och Jmt Lit (mellan Aspås och slag av Stefan Ericsson till slaktoppsstarr. Svenskt Lundsjön); han föreslog också det svenska namnet material av denna med nordamerikanskt gräsfrö siselstarr. Arten står nära lämmelstarr C. macloviana inkomna art har bestämts till två olika arter och men är påfallande storvuxen och saknar hinnkanter dels kallats vägstarr C. praticola, dels slaktoppsstarr på axfjällen; det ångermanländska fyndet gällde f.ö. C. straminea. Två svenska namn kommer alltså i länge som lämmelstarr. Siselstarren hör hemma i fråga och slaktoppsstarr karakteriserar arten bra. – västra Nordamerika och är inkommen med gräsfrö Verklig C. straminea är inte känd från Norden. för sådd på storvägskanter. Den är senare även fun- Carex ramenskii. Detta är ett namn för hybriden nen i Srm och Mpd (Lidberg & Lindström 2010). C. lyngbyei × subspathacea, islandsstarr × ishavsstarr. Carex pairae snårstarr (tidigare C. pairaei). Epitetet bör, Hybriden uppträder som en stabiliserad art och bil- som Hylander (1966) påpekade, stavas pairae ”då dar fertila bestånd även utan föräldrarnas sällskap. det givits efter en herre vid namn Paira”. I Norden är den bara känd från Island, men den Carex pallidula åsstarr (tidigare C. pallens). Ändringen finns även i Kanada, Alaska och norra Asien. – Det (Harmaja 2005) var nödvändig eftersom epitetet svenska namnet ramenskistarr anknyter till artens pallens var upptaget av en kinesisk art (f.ö. helt obe- amerikanska namn, som hedrar insamlaren av origi- släktad). nalkollekten. Carex pendula, hängstarr, odlas ibland som prydnads- [Carex rostrata × stenolepis flaskstarr × gölstarr noterades växt. Den är funnen på soptippar och som kvarstå- från två lokaler i Norge hos Lid & Lid (1994) men ende i Sk Bonderup 2008, Staffanstorp 2009 (Birke- nämns ej i den senaste upplagan (Lid & Lid 2005).]
280 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) NYA NAMN
Carex saxatilis, glansstarr. Varieteten laxa har omvär- Eriophorum ×medium lappull (tidigare E. russeolum derats och anses nu utgöra en nordlig, cirkumpolär subsp. medium). Lappull anses vara en hybrid mel- underart, C. saxatilis subsp. laxa, medan subsp. lan rostull E. russeolum och polarull E. scheuchzeri saxatilis är europeisk och mera sydlig. Från Skan- (Cayouette 2004). Meningarna går isär huruvida dinaviska halvön är bara subsp. saxatilis känd; från den uppkommer då och då eller utgör en stabili- Svalbard bara subsp. laxa. Den senare skiljer sig serad enhet med egen spridning. Hur som helst är främst genom att ha lutande honax på tunna, ibland det inte försvarbart att betrakta en arthybrid som även långa skaft och något större och mera elliptiska underart till en av föräldrarna. fruktgömmen (Lid & Lid 2005). – Som svenska Eriophorum scheuchzeri polarull. På Svalbard företräds namn på underarterna föreslås vanlig glansstarr arten av den arktiskt cirkumpolära subsp. arcti (subsp. saxatilis) och arktisk glansstarr (subsp. laxa). cum. Axfjällen är bredare än hos fastlandets subsp. [Carex straminea är inte känd från Norden; se under scheuchzeri, och de har även bredare hinnkant C. praticola.] ( Cayouette�ayouette��������������������������������������� 2004, Elven 2007). Den arktiska under-under- Carex tribuloides kvaststarr (tidigare kanadastarr). En arten är mindre och har ofta tunnare strå. Som nordamerikansk art funnen i Sk Eslöv 1938–47; att svenska namn föreslås här liten polarull respektive beteckna som tillfällig. De harstarrliknande starrar vanlig polarull. som i sen tid inkommit med vägkantsfrö på olika Fimbristylis autumnalis är en liten, ettårig art från östra platser har ofta bestämts tillC. tribuloides, men näs- Nordamerika som har förts in med virke till en plats tan alla är i verkligheten C. bebbii. Eftersom namnet i södra Norge (Bu Hurum; Lid & Lid 2005). kanadastarr alltså hittills använts mest om C. bebbii Kobresia simpliciuscula fleraxig sävstarr. På Svalbard bör det följa den arten. C. tribuloides har dessutom växer den arktiskt cirkumpolära underarten subsp. en sydligare och östligare utbredning i Nordamerika subholarctica, som skiljer sig genom att ha något än C. bebbii och finns bara marginellt i Kanada. mindre nötter, och genom ett par detaljer i axbygg- – Kvaststarr är en anpassning av det angloamerikan- naden. Allt kontrollerat material från fastlandet till- ska namnet Blunt Broom Sedge. hör däremot subsp. simpliciuscula (Lid & Lid 2005). [Carex vaginata, slidstarr, representeras av två under- Som svenska namn föreslås här arktisk sävstarr arter i Norden, dels låglandsrasen (subsp. ), vaginata respektive . dels en nordlig, som saknar giltigt namn. Den har kärrsävstarr [ publicerades från hos Jonsell kallats subsp. men detta är felaktigt Scirpus atrovirens Upl quasivaginata m.fl. 1997), men troligen baseras uppgiften på ett (Lid & Lid 2005, Elven 2007 och senare); C. B. odlat exemplar (Jonsell 2010).] Clarke, som ursprungligen myntade namnet, hade den nordliga växten i åtanke, men typexemplaret Trichophorum cespitosum. Det svenska namnet tuvsäv knyts till artnivån, och subsp. markeras hör olyckligtvis till subsp. vaginata. Den nordliga cespitosum rasen, som förekommer i norra Sverige, skiljer sig med namnet vanlig tuvsäv. genom kortare honax och mörkare axfjäll och frukt- gömmen.] Poaceae – gräs Cyperus. Det svenska namnet har ändrats till papyrusar. [Aegilops bicornis togs upp i Floran i Skåne (Tyler Cyperus echinatus (tidigare C. ovularis). Namnändring m.fl. 2007, ”bicorne”). Förmodligen avsågs tandat enligt Carter & Kral (1990). bockvete A. speltoides, då epitetet bicornis i äldre tid Cyperus fuscus dvärgag. Försvunnen från Sverige som oriktigt användes för denna art.] bofast, men uppträdde rikligt som inkomling i en Aegilops tauschii är funnen 2008 av Anders Svenson på plantskola i Göteborgstrakten 2001–2002 (Stighäll kompost till den botaniska trädgården i Upl Upp- 2002). sala (Artportalen 2011-05-17; belägg, granskat av Eleocharis palustris subsp. palustris, tidigare namnlös, Göran Holmström, hos samlaren). övertar namnet nordknappsäv från var. palustris, Aegilops triuncialis var. persica persiskt bockvete (tidi- som får heta vanlig nordknappsäv. gare A. persica). Som varietet till A. triuncialis enligt Eleocharis palustris subsp. waltersii sydknappsäv (tidi- van Slageren (1994). Namnet treuddigt borstvete gare subsp. vulgaris). Max Walters’ namn E. palust flyttas från artnivå till var. triuncialis. ris subsp. vulgaris från 1949 är illegitimt eftersom Aeluropus littoralis. Ett fynd från BhG Kungälv 1927 det finns enE. palustris var. vulgaris Čelak. från (C. Blom i LD och S) har hittills förblivit opubli- 1867; en underart och en varietet inom samma art cerat. som baseras på olika typer får inte ha samma epitet. Agrostis avenacea är en ettårig art som fanns i flera De nomenklatoriska detaljerna framgår hos Bureš & årtionden i Sk Lackalänga (Tyler m.fl. 2007). Den Danihelka (2008). bör betraktas som bofast men är nu försvunnen. Eleocharis uniglumis subsp. uniglumis, tidigare namnlös, Det svenska namnet plymven är nytt; det syftar på föreslås få namnet strandagnsäv. den vida och glesa vippan.
SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) 281 KARLSSON
[Agrostis canina s.str. × capillaris brunven × rödven. känguru gräset har förts till det nya släktet Austro Upptas av Tyler m.fl. (2007) som skånsk baserat på danthonia. äldre uppgifter, men enligt Widén (1971) är denna Austrostipa. Australiens inhemska arter av Stipa hybrid inte känd, och exemplar med denna benäm- urskildes av Jacobs & Everett (1996) som släktet ning, som han sett, var felbestämda.] Austrostipa. Dit hör tre i Norden med ull inkomna Agrostis lachnantha. Det svenska namnet ska vara arter, nämligen A. aristiglumis, A. compressa och afrikaven. A. variabilis (tidigare Stipa aristiglumis, S. compressa Aira caryophyllea subsp. plesiantha ersätter det yngre och S. variabilis). namnet A. caryophyllea subsp. multiculmis Avellinia festucoides (tidigare A. michelii). Ändringen (Euro+Med 2006 och senare). har gjorts av prioritetsskäl. Alopecurus. Det svenska namnet ändras till kavlen. Avena. Det svenska namnet har ändrats till havren. Alopecurus aequalis × arundinaceus gulkavle × svart- Avenella flexuosa kruståtel (tidigare Deschampsia flexu kavle. Hylander (1953) angav “möjl. hithörande osa). Kruståteln förs till ett eget släkte, Avenella. ex.” från Bl Torhamn, men enligt Fröberg (2006) är Artens särställning i morfologiska karaktärer beläggen svartkavle × kärrkavle A. arundinaceus × (t.ex. längre, böjt borst, strävt ytterblomfjäll och geniculatus. kort snärp) har länge varit känd, och molekylära Alopecurus magellanicus polarkavle (tidigare A. antarc undersökningar har nu visat att kruståteln är när- ticus sydkavle och A. borealis polarkavle). A. antarc mare släkt med småtåtlar Aira än med de övriga ticus och A. magellanicus är beskrivna från södra Deschampsia-arterna (Chiapella 2007, Soreng m.fl. hemisfären, A. borealis från Arktis; alla tre namnen 2007). Underarterna behåller sina epitet: fjällkrus- anses nu representera samma art. Äldsta vetenskap- tåtel subsp. corsica och vanlig kruståtel subsp. flexu liga namn är ; svenskt namn bör A. magellanicus osa. dock vara ( är ju missvisande för polarkavle sydkavle Avenula ängshavren (tidigare Helictotrichon). Arterna en växt med bipolär utbredning). kring ängshavre Avenula pratensis (tidigare H. pra Alopecurus rendlei. Det svenska namnet pöskavle är nytt; tense) är väl skilda bladanatomiskt från Helictotri det syftar på den uppblåsta översta bladslidan. chon (i snäv mening, ej representerat i Norden) och Andropogon pertusus ändras till Bothriochloa pertusa; har därför avskilts som släktet Avenula. Molekylära släktet Bothriochloa är en på senare tid accepterad undersökningar har bekräftat attAvenula och utklyvning ur släktet Andropogon. Helictotrichon inte är närmare släkt: systergrup- Anisantha rigida, sticklosta, är bofast sedan 30 år i Sk pen till förefaller vara tåtlar Brunnby enligt Tyler m.fl. (2007); den odlades där Avenula Deschampsia ursprungligen som prydnadsgräs. (Quintanar m.fl. 2007). – LuddhavreAvenula (tidigare ) anses Anthoxanthum nipponicum, nordvårbrodd (tidigare pubescens Helictotrichon pubescens traditionellt höra nära samman med ängshavre, men A. alpinum fjällvårbrodd). Epitetetnipponicum , som gavs åt japanska exemplar, är äldst och har prioritet. i de molekylära undersökningarna är detta mindre Elven (2007) fann japanska och nordiska exemplar övertygande och arten kan komma att separeras ”essensielt like”. – Namnet fjällvårbrodd är mycket från Avenula. missvisande och ersätts med nordvårbrodd; arten är Brachiaria fasciculata knipphirs (tidigare Panicum vanlig i en stor del av Norrlands lågland. fasciculatum). Knipphirs förs numera till släktet Anthoxanthum odoratum sydvårbrodd (tidigare vår- Brachiaria. brodd). I norra delen av landet är föregående art den Bromopsis ciliata är en nordvästamerikansk art, som vanligaste i släktet (t.ex. i Nb, Stenberg 2010). troligen har införts med gräsfrö. Den blev funnen år Anthoxanthum aristatum × odoratum, fransk vårbrodd 2009 i Mpd Borgsjö intill riksväg 87 söder om Alby × sydvårbrodd. Ett belägg från Sk Svalöv 1885 finns (belägg, samlade av Erik Ljungstrand, i GB och S). i LD; sannolikt uppkom hybriden spontant i sam- Fyndet har publicerats i Medelpads flora (Lidberg band med försöksodling av föräldrarna (Tyler m.fl. & Lindström 2010, under namnet Bromus ciliatus). 2007). Växten bör tills vidare betraktas som tillfällig. På Arctophila fulva × Dupontia fisheri hänggräs × isgräs. förslag av Mora Aronsson blir det svenska namnet Hybriden är känd från flera lokaler på Svalbard (Lid franslosta; det baseras på det amerikanska fringed & Lid 2005). brome. Arrhenatherum. Det svenska namnet har ändrats till [Bromopsis kalmii är det namn som används på knylhavren. bredlosta i Upplands flora (Jonsell 2010), men Austrodanthonia racemosa kängurugräs (tidigare bredlostans rätta namn är Bromopsis pubescens (se Rytidosperma racemosum). Släktet Rytidosperma, Karlsson 2003).] hemma hörande i Australien, har nyligen delats Bromus berteroanus är det gällande namnet för (Linder & Verboom 1996, Linder 1997) och B. trinii.
282 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) NYA NAMN
Bromus hordeaceus subsp. molliformis båglosta (tidigare växten är en högpolyploid apomikt med ofyllda subsp. divaricatus). Namnändring enligt Stace ståndarknappar och de båda bör betraktas som (2010). skilda arter. Bromus hordeaceus subsp. pseudothominei falsk finlosta Cenchrus. Det svenska namnet har ändrats till tagg (tidigare B. ×pseudothominii) har tolkats som hybri- hirser. den vanlig luddlosta × finlosta B. hordeaceus subsp. Chloris submutica insamlades 1941 i Sk Landskrona av hordeaceus × lepidus, men numera anses hybridur- Arvid Nilsson (belägg i LD, bestämt av Carl Blom). sprunget mindre säkert (Scholz 1970, Stace 2010), Fyndet publicerades i Floran i Skåne (Tyler m.fl. och växten klassificeras hellre som ytterligare en 2007). underart av luddlosta. – Epitetet ska stavas pseudo Dactylis polygama lundäxing (tidigare D. glomerata thominei. Originalstavningen är visserligen pseudo subsp. lobata). Lundäxing bör betraktas som art – thominii, men namnet hedrar en botanist med nam- den är diploid, medan hundäxing D. glomerata är net Thomine, och den regelrätta genitivformen är tetraploid. Hybriden mellan de båda är triploid och thominei. Enligt nomenklaturreglerna skall denna steril. – Spansk hundäxing D. hispanica (tidigare typ av fel korrigeras. D. glomerata subsp. hispanica) är också morfologiskt [Calamagrostis canescens × phragmitoides grenrör × väl skild och behandlas som art t.ex. hos Stace (1997, brunrör tas upp från 7 lokaler i Norrbottens flora 2010). (Stenberg 2010). Variationen inom brunrör är dock Dactyloctenium. Det svenska namnet har ändrats till stor, och former med grenrörskaraktärer är vanliga knapphirser. inom artens hela svenska utbredningsområde. I Deschampsia beringensis, från östligaste Ryssland och avsaknad av en modern undersökning som beskriver västra Nordamerika, har inplanterats på Island; förhållandet mellan de två arterna förefaller det den har etablerat sig och är under rask spridning därför bäst att räkna sådana mellanformer som (Kristinsson 2008). Den skiljer sig från tuvtåtel brunrör. – Det apomiktiska brunröret anses f.ö. D. cespitosa genom blåaktig färg, lösare tuvning, ha uppkommit ur grenrör och grenrörshybrider större småax och längre borst. På svenska har den (Hylander 1953).] fått namnet beringtåtel. lapprör. Arten representeras av Calamagrostis lapponica se . två underarter i Norden, dels den vittspridda subsp. Deschampsia flexuosa Avenella flexuosa Deschampsia sukatschewii subsp. borealis tundratåtel lapponica, dels den östliga subsp. sibirica. Som (tidigare D. borealis) uppfattas hos Elven (2007 svenska namn föreslås här vanligt lapprör respektive och senare) som en underart av den cirkumpolära ryssrör. Ryssrör har påvisats i Troms och Finnmark i . Norge (Lid & Lid 2005) och rapporteras i Norrbot D. sukatschewii . Det svenska namnet har ändrats till tens flora (Stenberg 2010) från tre lokaler i landska- Digitaria finger pet; beläggen har bestämts av Reidar Elven. Ryssrör hirser. avviker genom att ha större småax och en hårtofs Drymochloa sylvatica skogssvingel (figur 3; tidigare vid bladets anfästning vid strået. Festuca altissima) är den enda nordiska representan- Calamagrostis neglecta madrör (tidigare C. stricta). Det ten för en grupp arter med basal ställning i sving- korrekta namnet är C. neglecta enligt Tzvelev (1973; larnas stamträd. De är inte nära besläktade med de på engelska hos Elven 2007 och senare). Arten har smalbladiga arterna i släktet Festuca, och hör inte två underarter i Norden, den sydliga subsp. neglecta, heller samman med de bredbladiga arter som nu sär- som får heta vanligt madrör, och den nordliga subsp. skiljs som öronsvinglar Schedonorus. I flera aktuella groenlandica, polarmadrör. Den senare avviker sammanställningar, t.ex. Soreng m.fl. (2007), förs genom att ha rödare, spetsigare och tydligare hinn- de till släktet Drymochloa, vilket accepteras här. kantade tomfjäll. Den har angivits från Svalbard, Dupontia fisheri isgräs (tidigare D. pelligera). Namnet Island och norra Norge (Lid & Lid 2005); kanske D. fisheri är äldre än D. fisheri och har prioritet. – är det samma växt som Selander (1950) publicerade Släktet finns i Norden endast på Svalbard men under namnet C. neglecta subsp. borealis från syd- representeras där av två enheter som är morfologiskt västra Lule lappmark, men dess förekomst i Sverige och cytologiskt väl skilda och ofta har betraktats får vara en öppen fråga. som arter: D. fisheri med 88 kromosomer och Calamagrostis phragmitoides brunrör (tidigare C. pur D. psilosantha med 44. Exemplar med 2n = 66 är purea). Den verkliga C. purpurea, som är beskriven funna och utgör säkerligen hybrider. Men i ett glo- från Sibirien och inte når nordiskt område, förefal- balt sammanhang går arterna alls inte att upprätt- ler vara en tetraploid med normal sexualitet, och hålla (Brysting m.fl. 2004). En ”pragmatisk lösning” morfologiskt skiljer den sig genom kortare blomhår är att behandla dem som underarter (Lid & Lid och förlängd huvudaxel i småaxen (Elven 2007 och 2005), subsp. fisheri och subsp. psilosantha. – De senare). Den vittspridda nordiska (och europeiska) svenska namnen blir litet isgräs och stort isgräs.
SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) 283 KARLSSON
Figur 3. Skogssvingel Drymochloa sylvatica (tidigare Festuca altissima) avviker mycket starkt från övriga nordiska arter i det heterogena släktet Festuca, bland annat genom fåblommiga småax, tuvade skott med övervintrande basala, breda blad, och flera slidlika lågblad på varje skott. DNA-studier visar också dess särställning. Släktet Drymochloa innehåller ytterligare några likartade arter (mediterrana). – Hälsingland, Delsbo, Örvallsbäcken, odlat i liknande miljö och fotograferat 29 juli 2010 (vippa och småax), Forsa, Blacksås 29 augusti 2006 (basalblad), Enånger, Storåsen 19 april 2008 (stråbaser). Foto: Anders Delin. Drymochloa sylvatica (formerly Festuca altissima) deviates in several respects from other Nordic species of the genus Festuca, which is an unnatural assemblage (if not Vulpia and Lolium are merged with it).
284 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) NYA NAMN
Echinochloa. Det svenska namnet har ändrats til höns frågan är om den blir bestående; gränsen mot kvick- hirser. rot E. repens förefaller flytande. – Epitetetarenosus Echinochloa colona (tidigare E. colonum). Epitetet bör går inte att använda, eftersom det gavs åt ett mycket vara colona; Michael (2009) ger argument för att det annorlunda gräs, som endast finns vid Mainz i Tysk- bör betraktas som ett adjektiv och böjas efter släkt- lands inland (nu Elytrigia arenosa; Scholz 1993). namnets genus. Elytrigia elongata, en mediterran och sydvästasiatisk Eleusine. Det svenska namnet har ändrats till gåshirser. art med tuvat växtsätt, hårda blad med täta nerver Eleusine africana afrikansk gåshirs (tidigare E. indica och starkt plattade småax, är funnen i Bu Hurum subsp. africana); växten bör enligt Clayton m.fl. efter timmerimport (Lid & Lid 2005). Som svenskt (2002 och senare) klassificeras som art. Den verkar namn föreslås sträv kvickrot (efter det norska öka i Köpenhamnsområdet (Schou m.fl. 2009) och rukveke). – Arten upptogs hos Tyler m.fl (2007) är nu även funnen i vårt land, av Ulf Ryde i Sk Lund från Abbekås i Sk Skivarp under namnet Elymus år 2000 (Tyler m.fl. 2007). giganteum. Det finns äldre, rätt bestämda belägg Eleusine coracana korakan. Funnen 2002 av Lasse från denna och ett par andra svenska lokaler, men Thorán i Rosendal iUpl Stockholm, en tuva på Hylander (1971) ansåg samtliga ”särdeles dubiösa ruderatfält (belägg i S). – Korakan är den mest stor- i fråga om härstamningen” och enligt honom var växta av de Eleusine-arter som är funna i Norden. arten ”ej med säkerhet funnen i Sverige”. Arten odlas som sädesslag i tropiska Afrika; hos oss [Elytrigia smithii. Tyler m.fl. (2007) tar upp denna art används den ibland som prydnad (eternell). från Sk och hänvisar till en uppgift hos Blom iBot. Elymus alopex. Denna nybeskrivna, för Island ende- Notiser 1933. Arten nämns dock inte i Bloms upp- miska art liknar lundelm E. caninus men har ett sats, och Hylander (1971) har inte heller tagit upp styvt upprätt, tätt och ensidigt ax. I kemiska karak- den. – Den kommer från Nordamerika och finns tärer avviker den mera, och artificiella hybrider har införd på Island.] starkt nedsatt fertilitet (Salomon 2005). Arten får Eragrostis barrelieri får det svenska namnet franskt kär det svenska namnet styvelm. leksgräs, som är bildat efter det danska namnet. Elymus kronokensis fjällelm (tidigare E. alaskanus). Ely [Eragrostis limbata, som rapporteras i Floran i Skåne mus alaskanus i snäv mening förekommer i området (Tyler m.fl. 2007), är en synonym tillE. mexicana, kring Berings hav. Fjällelmen förs numera till en mexikanskt kärleksgräs.] annan art, E. kronokensis. Fastlandsförekomsterna [Eragrostis zeylanica uppges i Floran i Skåne (Tyler m.fl. av fjällelm fördelas på subsp.scandicus , liten fjällelm, 2007, som ”zeglanica”), men namnet är en synonym och subsp. subalpinus, stor fjällelm. Den isländska till E. brownii.] rasen räknas nu in i den vittspridda subsp. borealis Eremopoa altaica subsp. oxyglumis spetsfjälligt eremit- som därmed får överta det svenska namnet isländsk gröe betraktades tidigare som egen art, E. oxyglumis. fjällelm. Eriochloa villosa, ett nordamerikanskt gräs, tidigare Elymus trachycaulus subsp. stefanssonii utgår. Det enda känt från Danmark, påträffades i ett exemplar på kända exemplaret är troligen ett missbildat exem- Edstippen under stockholmsbotanisternas adven- plar av kvickrot Elytrigia repens eller en hybrid med tivexkursion 2004 (Wikström & Svenson 2004). denna (Salomon 2005). Spridningskällan är inte känd. Elymus trachycaulus subsp. subsecundus (tidigare E. sub Fargesia spathacea glansbambu är påträffad i Skåne secundus). Klassifikation som underart enligtPan (Tyler m.fl. 2007) ochBl Ysane 2007 (Fröberg arctic Flora (Elven m.fl. 2007 och senare). 2007); i båda fallen redovisas den under det syno- Elytrigia. Det svenska namnet har ändrats till kvick nyma namnet F. nitida. rötter. Festuca abyssinica (tidigare F. schimperiana). Ändring Elytrigia atherica styv kvickrot har påträffats på en enligt Clayton m.fl. (2002 och senare). naturlig lokal vid Fridhem i BhG Tjärnö (Dalgaard Festuca altissima skogssvingel, se Drymochloa sylvatica. 1998). Belägg finns i S. Den får tills vidare anses Festuca arundinacea rörsvingel, se Schedonorus. tillfällig. [Festuca brachyphylla, bergsvingel. Scholz uppger (hos Elytrigia atherica × repens, styv kvickrot × kvickrot, Greuter & Raab-Straube 2011) att denna art finns bör betraktas som bofast i Sverige till följd av ett även i Sverige (TL, ”Fjäll, gravel- and moorplain nytt fynd i Halland (Wahlén 2009); förmodligen är between Alesjaurestugorne and Tjäktjastugan, c. 35 växten nyinkommen. km SW of Abisko, 750–1000 m, 21.8.1990, R. W. Elytrigia campestris subsp. maritima blågrå kvickrot. Bussmann (STU)”); i förbigående anges den även Detta havsstrandsgräs, som tidigare kallats E. repens från norra Norge. Dessa uppgifter kräver bekräf- subsp. arenosus, förs nu till den västeuropeiska telse.] E. campestris av flera auktoriteter (Scholz 1997, Festuca edlundiae. Det svenska namnet har förkortats Stace 2010). Ändringen har accepterats här, men till issvingel (tidigare ishavssvingel).
SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) 285 KARLSSON
Figur 4. Sandbrodd Milium vernale, en litet ettårigt gräs med stor utbredning i sydvästra och södra Europa och vidare in i Centralasien, växer i betad, artrik torräng på Öland och Gotland. Arten upptäcktes sent (1977 på Öland, 1994 på Gotland), men får betraktas som gammal i den svenska flo ran. – Öland, Högby, Horns Kungsgård 17 maj 2008. Foto: Thomas Gunnarsson. Milium vernale was only recently discovered in species-rich, dry, grazed grassland on Öland and Gotland but may well be archaeophytic, or even native.
Festuca edlundiae × rubra subsp. arctica issvingel × Glyceria. Det svenska namnet ändras till glycerior. fjällsvingel. Denna hybrid antas förekomma på en Helictotrichon ängshavren, se Avenula. plats på Svalbard (Lid & Lid 2005). Hierochloë hirta. Svenskt namn på den tidigare namn- Festuca gautieri björnsvingel har påträffats förvildad i lösa arten blir raggmyskgräs; de tre underarterna har Norge (Lid & Lid 2005). Arten är rätt lik fårsvingel starkt håriga hanblommor. F. ovina men är mattbildande (ej tuvad) och ytter- Hierochloë odorata. Svenskt namn på den tidigare blomfjällen är till stor del hinnaktiga. Den kommer namnlösa arten blir doftmyskgräs. Det anknyter till från Pyrenéerna. artepitetet, som betyder doftande. Festuca gigantea långsvingel och F. pratensis ängssvingel, Holcus. Det svenska namnet har ändrats till mjuktåtlar. se Schedonorus. Holcus lanatus × mollis luddtåtel × lentåtel rapporteras Festuca rubra subsp. megastachys jätterödsvingel har från insåningar i södra Norge (Lid & Lid 2005). rapporterats från Skåne (Tyler m.fl. 2007) och Hybriden, som även är känd från England och Tysk- Norrbotten (Anonym 2006). Troligen är under land, bör eftersökas i vårt land. Den liknar mest arten förbisedd. Den anses vara införd med gräsfrö lentåtel men har trubbigare skärmfjäll och svagt och utmärker sig genom sin storlek (upp till meter- håriga strån (Sell & Murrell 1996). hög) och yviga vippa samt genom att såväl stråblad Hordeum violaceum har fått det svenska namnet viol som basalblad är platta. Samma utseende kan dock korn. vanlig rödsvingel subsp. rubra få vid god tillgång Leptochloa fusca subsp. uninervia skäggspretgräs på näring och vatten (Torbjörn Tyler i brev), och de (tidigare L. uninervia). Namnändring enligt Snow enda säkra skiljekaraktärerna är bladanatomiska. (1998). Festuca vivipara subsp. hirsuta har publicerats från Jan Leptochloa panicea nålspretgräs (tidigare L. filiformis). Mayen, Björnön och en plats på Spetsbergen (Lid Namnändring enligt Clayton m.fl. (2002 och & Lid 2005). Underarten är inte tidigare känd från senare). Norden; den skiljer sig från våra andra raser av arten Leptochloa virgata (tidigare L. domingensis). Namnänd- genom att ytterblomfjällen är täthåriga. ring enligt Clayton m.fl. (2002 och senare).
286 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) NYA NAMN
[Lolium multiflorum × Schedonorus giganteus italienskt Pennisetum villosum dunborstgräs har samma rajgräs × långsvingel. Ett belägg från Sk Landskrona ursprungsområde och användning som föregående, 1929 finns i LD (Tyler m.fl. 2007). Växten uppstod men vippan är kort och tjock och småaxen är min- dock vid planmässiga hybridiseringsförsök (se Nils- dre. Förvildad i Sk Vankiva 2000 (Tyler m.fl. 2007), son 1930) och måste betraktas som odlad.] Bl Rödeby 2006 och Klm Kläckeberga 2007 (Burén Lolium siculum anses numera vara en form av italienskt 2007). rajgräs L. multiflorum och urskiljs inte taxonomiskt Phippsia algida, lappsnögräs (tidigare snögräs). Det (Clayton m.fl. 2002 och senare). svenska namnet har ändrats för att undvika oklar- Milium vernale, sandbrodd (figur 4), upptäcktes påGtl heter (det snögräs som växer i våra södra fjälltrakter 1994 (Emanuelsson & Haglund 2002). Ett fynd på är dovresnögräs P. concinna). Öland har tillkommit (Skoglund 2007), även det Phippsia algida × concinna lappsnögräs × dovresnögräs. i relativt naturlig miljö, och det förefaller rimligt Enligt Lid & Lid (2005) har enstaka exemplar blivit att betrakta arten som gammal i den svenska floran funna i Norge (ST Oppdal) och på Svalbard. (gammal kulturföljeslagare eller rentav ursprunglig). Phleum exaratum är det rätta namnet på grektimotej Miscanthus sinensis glansmiskantus är ett storväxt (tidigare P. graecum). öst asiatiskt gräs som odlas till prydnad för sina Phleum paniculatum får det svenska namnet stentimotej plymlika vippor (vissa sorter, zebragräs, för sina i anslutning till det danska namnet. dekorativa, randiga blad). Det har rapporterats från Phleum pratense subsp. nodosum vildtimotej (tidigare åtminstone tre lokaler i Göteborgstrakten (Herloff subsp. serotinum). Linnés artnamn P. nodosum har 2006, 2009) och från tre i Skåne (Tyler m.fl. 2007). knutits till ett exemplar av vildtimotej (Doğan hos Molinia caerulea subsp. arundinacea jättetåtel. Funnen Cafferty m.fl. 2000), och detta epitet är det äldsta på Hultatippen i Bl Ronneby 2006. Belägg, samlat även på underarts nivå. av Bengt Nilsson, finns på Riksmuseet (S). – Under- Pleioblastus variegatus vitstrimmig grenbambu insamla- arten är större och grövre och har större småax än des 2004 av Göran Odelvik och Birgitta Hellström den vildväxande subsp. caerulea, som får namnet på en avskrädesplats i Gst Ovansjö (belägg i S). – vanlig blåtåtel. Släktet heter på svenska grenbambu. Muhlenbergia mexicana har fått det svenska namnet Poa annua × supina vitgröe × trampgröe är visserligen mexikanskt muhlygräs. Det svenska släktnamnet är ej ovanlig men bör betraktas som tillfällig. muhlygräs. Poa arctica polargröe. Fyra av de raser, som Nannfeldt Nardus. Det svenska namnet har ändrats till staggar. (1940) urskilde som underarter, synes vara lokala Nassella är en i ganska sen tid accepterad utklyvning och behandlas bäst som varieteter – sunndalsgröe ur släktet Stipa. Det nya släktet har fått det svenska var. depauperata, dovregröe var. elongata, tornegröe namnet nassellor. Av de Stipa-arter, som tidigare var. microglumis och tromsgröe var. tromsensis. Ej varit kända i vilt tillstånd från Norden, hör endast närmare klassificerade raser av arten sammanfattas en hit, N. hyalina (tidigare Stipa hyalina). som var. arctica. Alla dessa bör ställas under den Nassella tenuissima svansfjädergräs hör hemma i södra cirkumpolära subsp. arctica. Nordamerika och Sydamerika och odlas hos oss Två av Nannfeldts raser bör däremot ges högre som ettårig prydnadsväxt. Arten är mera känd som rang (Lid & Lid 2005). Den ena är tuvgröe subsp. Stipa tenuissima, och under det namnet har den caespitans, som är en väl avgränsad, amfiatlan- publicerats som tillfälligt förvildad i Bl Sölvesborg tisk enhet på lägre kromosomtalsnivå (2n = 56, 2003 (Fröberg 2006; belägg i LD) och BhG Möln- oktoploid). Den andra är knutshögröe (tidigare dal 2009 (Herloff 2009). Det första fyndet gjorde subsp. stricta), som har ännu lägre kromosomtal dock Nadja Niordson 1999 i Klm Oskarshamn (2n = 28–39) och kanske har uppkommit som en (belägg i S). lokal hybrid, vegetativt förökad med groddknop- Panicum. Det svenska namnet har ändrats till vipp par. Knutshögröet bör behandlas som art, och dess hirser. namn blir då Poa lindebergii, eftersom namnet Panicum fasciculatum knipphirs se Brachiaria fasci P. stricta, som Lindeberg ursprungligen gav växten, culata. redan var upptaget. – Det svenska namnet polargröe Paspalum. Det svenska namnet har ändrats till tvilling bör knytas till arten, och subsp. arctica får heta van hirser. ligt polargröe. Pennisetum setaceum fjäderborstgräs, från nordöstra Poa compressa subsp. langiana stort berggröe. Under- Afrika och sydvästra Asien, odlas som prydnadsgräs. arten tas upp i Den nya nordiska floran (Mossberg Varje småax är omgivet av en tät samling långa, & Stenberg 2003), där dock artepitetet blivit fel fjäderlika borst, och vippan är lång och smal. Grä- (”langeana”). Den är mellaneuropeisk men har set hade 2001 förvildats från närbelägen odling i påträffats som tillfällig inkomling i Danmark och Rosendal i Upl Stockholm (Lasse Thorán i S). har naturaliserats i Finland; från Sverige är den inte
SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) 287 KARLSSON
känd. – Normalformen av Poa compressa får namnet strået under lederna strävt av små vårtor med korta subsp. compressa vanligt berggröe. hår, och småaxens mittaxel (rachilla) är vårtig. Hos Poa compressa × glauca berggröe × blågröe. Reidar lundgröe är stråna helt släta och rachillan är hårig. Elven har tolkat ett norskt och ett svenskt belägg Polypogon australis (tidigare P. crinitus). Namnet som denna hybrid (Lid & Lid 2005, Stenberg 2010); P. crinitus går inte att använda, då det tidigare var för det svenska anges dock osäkerhet. Hybridens givet till en annan art. existens behöver verifieras. Pseudosasa japonica japansk bambu är angiven som Poa compressa × nemoralis berggröe × lundgröe. Tre förvildad från Danmark (Schou m.fl. 2009). – En belägg från Norrbotten har tolkats som denna uppgift, Sasa” cf. pumila, japansk bambu” (Herloff hybrid av Reidar Elven (Stenberg 2010). Bestäm- 2006) från Göteborg avser enligt Erik Ljungstrand ningarna kan ifrågasättas, eftersom två av beläggen (e-brev 2011-06-09) denna art, men den kan inte kommer från naturliga lokaler och berggröe i Norr- anses säkert påvisad i Sverige. – Släktets svenska botten är sällsynt och – åtminstone huvudsakligen namn är splitcanebambusläktet. – en i sen tid inkommen ruderatväxt. – ”Mellan- Puccinellia angustata. Det svenska namnet polarsaltgräs former som tycks höra hit” är också angivna från har knutits till artnivån; subsp. angustata heter Medelpad (Lidberg & Lindström 2010). Hybridens nu vanligt polarsaltgräs. Detta ansluter till norskt existens behöver verifieras. namnskick för dessa svalbardsgräs. Poa flexuosa vekgröe (tidigare Poa laxa subsp. flexuosa). Puccinellia blomii beskrevs 1945 på exemplar samlade Vekgröe behandlas hos Lid & Lid (2005) och Stace på ullavfall i Sk Lackalänga 1924–34. Växten var då (2010) som egen art. inte känd från någon annan plats i världen, men den Poa glauca × nemoralis blågröe × lundgröe bör betrak- antogs vara kommen från Sydamerika. Soreng m.fl. tas som ursprunglig. Beteckningen som hybrid (2003) angav P. blomii som synonym till P. men är provisorisk. Mellanformer mellan blågröe och dozina, men detta namn gavs på artnivå först 1962; lundgröe förekommer i stora delar av Norrlands om de båda namnen avser samma art har P. blomii inland, delvis oberoende av föräldrarna. Båda de prioritet. – Av någon anledning saknas arten hos föregivna stamarterna är dock apomiktiska (Kelley Hylander (1971). m.fl. 2009) och det är möjligt att mellanformerna i Puccinellia capillaris får namnet kustsaltgräs (tidigare själva verket utgör stabiliserade enheter som borde saltgräs). Det svenska namnet har ändrats för att behandlas som taxa på någon nivå. – En av dessa undvika oklarheter (det vanligaste saltgräset är grått mellanformer är P. glauca var. conferta, som utgår saltgräs P. distans, som blir allt mera spritt på stor- från listan. vägsrenar). Poa glauca × palustris blågröe × sengröe har rapporte- Puccinellia fasciculata × glaucescens, P. glaucescens × rats från fyra lokaler i Norrbotten (Stenberg 2010) stricta och P. pusilla nämns men godtas inte i Floran grundat på bestämningar av Reidar Elven, av vilka i Skåne (Tyler m.fl. 2007) beroende på att beläggen två anges vara ”helt övertygande”. Med tanke på inte är kontrollbestämda (de två senare går under att de föreslagna stamarterna har apomixi känns namnen P. osteniana × stricta respektive P. parvi det inte självklart att mellanformerna är hybrider. flora). Uppgifterna har tagits med i förteckningen Hybridens existens behöver verifieras. men betraktas tills vidare som osäkra. Poa hartzii rakgröe. Arten fick namnet styvgröe iDen Puccinellia glaucescens (tidigare P. osteniana; namnet nya nordiska floran (Mossberg & Stenberg 2003), P. glaucescens är tidigare och har prioritet). en överföring av det norska strirapp. Namnet duger Puccinellia nutkaënsis. Växten är känd sedan länge dock inte, eftersom det sedan länge är givet åt i nordisk floristik under namnet P. retroflexa inkomlingen Desmazeria rigida. Det nya namnet subsp. borealis. Hylander (1953) ansåg rasen alltför rakgröe syftar på de uppåtriktade bladen. oskarpt avgränsad från det som nu heter kust- Poa lindebergii knutshögröe (tidigare P. arctica subsp. saltgräs P. capillaris, vilket väl medförde att den stricta). Knutshögröe bör behandlas som en själv- negligerades helt. Enligt senare studier hör den till ständig art, se kommentar under Poa arctica. ett huvudsakligen amerikanskt artkomplex, för Poa nemoralis × palustris, lundgröe × sengröe. Interme- vilket det äldsta namnet är P. nutkaënsis. I Norden diärer förekommer självständigt i södra Norrland förekommer arten längs norra Norges kust samt på och är säkerligen ursprungliga. De sammanfattas Island och Färöarna (Holmberg 1926). Enligt Lid tills vidare under hybridbeteckningen, men båda & Lid (2005) skulle den även finnas på ett par fjäll i de föregivna stamarterna är – åtminstone delvis norra Sverige, men tills vidare får den betraktas som – apomiktiska (Kelley m.fl. 2009): kanske är ”mel- osäker i vårt land. Det svenska namnet på denna för lanformerna” i stället ett eller flera apomiktiska taxa. Norden nya inhemska art får bli nordsaltgräs. – Wischmann (1999) anger karaktärer som är till Puccinellia phryganodes arktiskt saltgräs. Arten repre- hjälp vid avgränsningen av hybriden: hos sengröe är senteras i Norden av två raser: subsp. sibirica på
288 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) NYA NAMN
norska fastlandet och i Finland samt subsp. vilfoidea [Stipa pectinata har rapporterats från Danmark (Mad- på Svalbard. Dessa raser förökar sig asexuellt; subsp. sen & Lyck 1991), men uppgiften avserSpartina phryganodes, som växer i Bering Sund-området, pectinata.] förökar sig sexuellt (Elven 2007). Stipa tenuissima svansfjädergräs, seNassella tenuissima. Rostraria hispida (tidigare R. phleoides). De båda Stipa variabilis se Austrostipa. epiteten publicerades på artnivå samma år, men Tragus berteronianus (tidigare T. alienus, felaktigt epitetet hispida anses vara något tidigare och har då använt). prioritet. Trisetum. Det svenska namnet har ändrats till glans Rytidosperma racemosum kängurugräs, se Austro havren. danthonia racemosa. Trisetum aureum, en ettårig mediterran art, anges från Hovedbanegården i Köpenhamn, Danmark (Schou Sasa palmata palmbladsbambu har rapporterats från Danmark som tillfällig på trädgårdsutkast (Schou m.fl. 2009). Triticosecale rågvete bör anges utan artepitet (det finns m.fl. 2009). – Det svenska släktnamnet ärsasa inget giltigt sådant). De många sorterna ser mycket . bambu olika ut. Finns det behov att ange ett sortnamn kan [Sasa pumila, se under Pseudosasa japonica japansk detta sättas direkt efter släktnamnet, t.ex. Tritico bambu.] secale ’Fidelio’. öronsvinglar. Släktet är onatur- Schedonorus Festuca Triticum monococcum enkornsvete anges funnen 2009 ligt i sin gamla omfattning. Ängssvingel (tidigare vid Högenäsorde i Öl Källa av Telemarks botaniska F. pratensis) och närstående arter är närmare släkt förening (tryckt exkursionsredogörelse 2010 sid 7). med repen Lolium än med övriga svinglar. Arterna Fyndet är i så fall det första i Sverige, men uppgiften kring rödsvingel F. rubra hör däremot ihop med bör verifieras. ekorrsvinglar Vulpia. En lösning vore att slå sam- Urochloa. Det svenska namnet har ändrats till lever man dessa tre släkten till ett; en annan, att dela upp hirser. nuvarande Festuca i enhetligare grupper. Ett steg på Vulpia muralis mursvingel intar morfologiskt en den senare vägen har tagits hos Lid & Lid (2005) mellanställning mellan råttsvingel V. myuros och och Stace (2010), där ängssvingelgruppen skiljs ut ekorrsvingel V. bromoides och kan förväxlas med som släktet Schedonorus. Detta har följts här. Det båda. Den har rapporterats från Danmark av Schou svenska namnet öronsvinglar syftar på att arterna m.fl. (2009) och bör eftersökas även i vårt land. – vid bladskivans bas har ett par bladöron, som är Det svenska namnet mursvingel anknyter till det spetsiga och omfattar strået (bladöron saknas eller danska. är korta och trubbiga hos Festuca i snäv mening). Yushania anceps himalayabambu. Henry Gudmundson Släktet omfattar hos oss följande arter: fann ett stort ex i vassvik av Drevviken i februari Schedonorus arundinaceus rörsvingel (tidigare F. arun 1998 i Trollbäcken i Srm Tyresö. Säkerligen är det dinacea). – Namnet på vallsvingel blir S. arundina frågan om utkast. – Svenskt släktnamn: yushanior. ceus subsp. uechtritzianus (tidigare F. arundinacea var. aspera). Commelinaceae – himmelsblommeväxter Schedonorus giganteus långsvingel (tidigare Festuca Callisia repens sköldpaddstuva har krypande skott och brett äggrunda, köttiga blad. Arten kommer från gigantea). tropiska Amerika och odlas som krukväxt. Den Schedonorus pratensis (tidigare Festuca pratensis). blev funnen 2004 av Erik Ljungstrand på Mosko- Setaria. Det svenska namnet har ändrats til kolvhirser. gens soptipp i Klm Ljungby; belägg hos finnaren. Spartina anglica, engelskt marskgräs. Arten är under Fyndet har publicerats i Smålands flora (Edqvist spridning i Danmark och är även funnen på Rörö i & Karlsson 2007). – Det svenska släktnamnet är Öckerö 2007 (Ferm 2007). Tills vidare får den BhG sköldpaddstuvor. betraktas som tillfällig hos oss. Commelina tuberosa himmelsblomma kommer från Sporobolus caroli är det rätta namnet för en ulladventiv Mexiko och Centralamerika och odlas till prydnad. från östra Australien, samlad i Sk Lackalänga 1923 Den är större och kraftigare än liten himmels- och 1947. Den har tidigare gått under namnet blomma C. communis och har tre kronblad (inte S. lindleyi. två). Det båtlika hölsterbladet är långt vithårigt och Stipa aristiglumis se Austrostipa. de lansettlika bladens kanter är cilierade. – Väx- Stipa capillata finbladigt fjädergräs har tidigare kallats ten är funnen på avfallsplatser i Skåne (Tyler m.fl. Stipa juncea, men det är en annan art, vars namn har 2007) samt i Hallsberg i Närke (Karl Gustaf Nils- använts felaktigt om finbladigt fjädergräs. son, belägg i S). Stipa compressa se Austrostipa. Tradescantia spathacea blomstervagga. En krukväxt Stipa hyalina se Nassella. från tropiska Amerika, funnen 2011 av Per Wahlén
SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) 289 KARLSSON
på utfyllnad i Hl Halmstad hamn. Bladen är styva, Egorova, T. V. 1999: The sedges (Carex L.) of Russia and adjacent blankt gröna ovan och starkt rödanlupna under. states. St. Petersburg and St. Louis. Blommorna är omgivna av två kupade stödblad, så Elven, R. (red.) 2007 och senare: Checklist of the Panarctic flora (PAF) Vascular plants.
290 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) NYA NAMN
Kirschner, J. (red.) 2002: Juncaceae 1. Rostkovia to Luzula. Species Snogerup, S. 2009: Juncaceae i Norden. 2. Perenna Juncus-arter plantarum. Flora of the world 6. med ledade blad. Svensk Bot. Tidskr. 103: 153–171. Kristinsson, H. 2008: Íslenskt plöntutal. Blómplöntur og byrk- Snow, N. 1998: Nomenclatural changes in Leptochloa P. Beauverd ningar. Fjölrit Náttúrufræðistofnunar 51. sensu lato (Poaceae, Chlorideae). Novon 8: 77–80. Lid, J. & Lid, D. T. 1994: Norsk flora. 6. utgåva (red. R. Elven). Det Soreng, R. J., Peterson, P. M., Davidse, G. m.fl. 2003: Catalogue of norske samlaget, Oslo. New World grasses (Poaceae): IV. Subfamily Pooideae. Contr. Lid, J. & Lid, D. T. 2005: Norsk flora. 7. utgåva (red. R. Elven). Det U. S. National Herb. 48. norske samlaget, Oslo. Soreng, R. J., Davis, J. I. & Voionmaa, M. A. 2007: A phylogenetic Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, analysis of Poaceae tribe Poeae sensu lato based on morphologi- Uppsala. cal characters and sequence data from three plastid-encoded Linder, H. P. 1997: Nomenclatural corrections in the Rytidosperma genes: evidence for reticulation, and a new classification for the complex (Danthonieae, Poaceae). Telopea 7: 269–274. tribe. Kew Bull. 62: 425–454. Linder, H. P. & Verboom, G. A. 1996: Generic limits in the Rytido Sortland, A. B. 2006: Starr i øygruppen Lofoten – Vesterålen – sperma (Danthonieae, Poaceae) complex. Telopea 6: 597–627. Hinnøya. Polarflokken 30: 3–78. Ljungstrand, E. 2003: Carex pachystachya – nybestämd för Sverige. Stace, C. A. 1997: New flora of the British Isles. Ed. 2. Cambridge Rödbläran 15(2): 13. University Press. Madsen, H. E. S. & Lyck, G. 1991: Introducerede planter. Forvil Stace, C. A. 2010: New flora of the British Isles. Ed. 3. Cambridge dede og adventive arter. Københavns Universitet, Institut for University Press. økologisk botanik og Miljøministeriet, Skov- og Naturstyrelsen. Stenberg, L. 2010: Norrbottens flora 2–3. SBF-förlaget. Hørsholm. Stighäll, K. 2002: En högklassig botanisk exkursion i Göteborgs- Michael, P. W. 2009: Echinochloa colona versus “Echinochloa col- trakten 16–17/9 2002. Calluna 19(2): 22–24. onum” (Poaceae). Taxon 58: 1366–1368. Tyler, T., Olsson, K.-A., Johansson, H. & Sonesson, M. 2007: Floran Molina, A., Acedo, C. & Llamas, F. 2008: Taxonomy and new taxa i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lunds botaniska förening. of the Carex divulsa aggregate in Eurasia (section Phaesto- Tzvelev, N. N. 1973: Zametki o zlakach flory SSSR 7.Novosti Sist. glochin, Cyperaceae). Bot. J. Linnean Soc. 156: 385–409. Vyssh. Rast. 10: 79–98. Mossberg, B. & Stenberg, L. 2003: Den nya nordiska floran. Wahl- Wahlén, P. 2009: Styv kvickrot × kvickrot återfunnen i Halland. ström & Widstrand. Svensk Bot. Tidskr. 103: 253–255. Nannfeldt, J. A. 1940: On the polymorphy of Poa arctica R. Br., Widén, K.-G. 1971: The genus Agrostis L. in eastern Fennoscandia: with special reference to its Scandinavian forms. Symb. Bot. taxonomy and distribution. Flora Fennica 5. Upsal. 4(4). Widgren, Å. 2010: Storigelknopp och dess fyra underarter i Sverige. : 66–72. Nelmes, E. 1951: Notes on British Carices – VIII. Watsonia 2: Svensk Bot. Tidskr. 104 249–252. Wikström, S. & Svenson, A. 2004: Botaniska sällskapets adven- Nilsson, F. 1930: Lolium multiflorum Lam. × Festuca gigantea Vill. tivexkursion 2004 till Edstippen och Vedyxatippen. Daphne : 40–43. Ein neuer Gattungsbastard. Bot. Notiser 1930: 81–90. 15(2) Wischmann, F. 1999: Poa palustris og nemoralis – myrrapp og Nilsson, N. H. 1900: Om några Carex-former. Bot. Notiser 1900: 237–240. lundrapp. Blyttia 57: 138–139. Nilsson, O. 2008: Floran i Karlskoga kommun. SBF-förlaget. Quintanar, A., Castroviejo, S. & Catalán, P. 2007: Phylogeny of the Karlsson, T. 2012. Nya namn på nordiska växter. tribe Aveneae (Pooideae, Poaceae) inferred from plastid trnT-F and nuclear ITS sequences. Amer. J. Bot. 94: 1554–1569. 3. Kaveldunsväxter–strimbladsväxter. [Novelties in Runeson, L. 2010: Sällsynta växter i en lundapark. Svensk Bot. the flora of Norden. 3. Typhaceae–Marantaceae.] Tidskr. 104: 52–53. – Svensk Bot. Tidskr. 106: 277–291. Uppsala. ISSN Salomon, B. 2005: Deviating variants of Elymus caninus (Poaceae) 0039 -646X. in NW Europe. Willdenowia 35: 245–251. Scholz, H. 1970: Zur Systematik der Gattung Bromus L. Subgenus Additions and name changes in the flora of Norden Bromus (Gramineae). Willdenowia 6: 139–159. during the last decade are reviewed, covering the Scholz, H. 1993: Elytrigia arenosa (Gramineae) – ein mitteleuropä- families Typhaceae through Marantaceae in APG III ischer Relikt-Endemit. Bot. Jahrb. Syst. 115: 351–366. order. Scholz, H. 1997: Taxonomy and nomenclature of “Elytrigia mari tima” Tzvelev. Bulletin de la Société d’échange des plantes vascu laires de l’Europe et du bassin Mediterranéen 27: 102–104. Thomas Karlsson är Schou, J. C., Wind, P. & Lægaard, S. 2009: Danmarks græsser. Bio- intendent vid Naturhis logisk Forening for Nordvestjylland. Selander, S. 1950: Kärlväxtfloran i sydvästra Lule Lappmark.Acta toriska riksmuseet och Phytogeogr. Suec. 28. förestår samlingen av Sell, P. & Murrell, G. 1996: Flora of Great Britain and Ireland. 5. nordiska kärlväxter. Han Butomaceae–Orchidaceae. Cambridge University Press. arbetar också som redak Skoglund, J. 2007: Sandbrodd på Öland – ett gammalt nyfynd. Svensk Bot. Tidskr. 101: 147–150. tör inom Flora Nordica. Slageren, M. W. van 1994: Wild wheats: a monograph of Aegilops Adress: Naturhistoriska L. and Amblyopyrum (Jaub. & Spach) Eig (Poaceae). Wagenin riksmuseet, Box 50007, gen Agricultural Univ. Papers 94-7. Snogerup, S. 2005: Strimtåg Juncus foliosus en ny art för Skåne och 104 05 Stockholm. kanske för Sverige. Bot. Notiser 138(3): 6–11. E-post: thomas.karlsson@ Snogerup, S. 2006: Juncaceae i Norden. 1. Annuella Juncus-arter. nrm.se Svensk Bot. Tidskr. 100: 245–255.
SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) 291 Liljas önskan i uppfyllelse: strandflenört funnen i Skåne
En genväg för att snabbare nå den hägrande Strandflenört har sedan dess på olika grunder matsäcken resulterade i en ny vildväxande art tagits med i många skånska och svenska floror för Sverige. Torbjörn Tyler var den hungrige. (t.ex. Weimarck 1963), men har troligen aldrig blivit påträffad vildväxande i naturlig miljö förrän TORBJÖRN TYLER i år. Det var den fjärde juni 2012 som jag för Lunds första upplagan av Nils Liljas Skånes Flora Botaniska Förenings återinventeringsprojekt Mil- (1838) finns två arter medtagna med motive- lora började inventera en ruta kring Tosterup mel- I ringen ”bör sökas i Skåne”. Den ena är kustgull- lan Ystad och Tomelilla. Efter att ha genomsökt pudra Chrysosplenium oppositifolium vilken 157 ett lite större skogsområde söder om Tosterups år senare mycket riktigt påträffades på Söderåsen, slott och kyrkby och fortsatt ut i åkerlandskapet inte helt långt från Liljas hemtrakter (Olsson för att komplettera mina listor med åkerogräs och 1995). Den andra är strandflenörtScrophularia märgelgravarnas arter, var planen att gena mot umbrosa [S. aquatica hos Lilja] om vilken han cykeln och den hägrande matsäcken genom en på skriver: kartan tydlig bäckravin mellan slottet och Munka … aldeles lik nodosa [flenört], men större med Tågarps gård. En liten väg korsar ravinen i dess mycket tjock och bredt hinnvingad stjelk och övre del och blev den naturliga utgångspunkten. blomskaft, korta och ganska breda bladstjelkar, Men inte hade jag mer än hasat mig ned för ljusare bl:or. vexer vid åbräddar, i gropar etc. bör den höga, med nässlor tätt bevuxna vägbanken, sökas i Skåne, helst som den ej är sällsynt i Dan- förrän jag möttes av en rugge av en stor och ståtlig mark och norra Tyskland. växt som jag inte kände igen. Växten hade vid
Figur 1. Strandflenört är väl så högrest som artikelförfattaren och upphittaren. Foto: Linda Birkedal. Scrophularia umbrosa is a much larger plant than its close relative S. nodosa.
292 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) STRANDFLENÖRT
Figur 2. I närbild ter sig strandflenörtens blomma mycket lik sin vanliga släkting flenör tens, men den grova stjälken med sina breda vingkanter är karakteris tisk. Foto: Torbjörn Tyler. The flowers of Scrophu- laria umbrosa are similar to those of S. nodosa, but the coarse stem with its broad wings is charac- teristic.
denna tidpunkt långt kvar till blomning, men var Växtplatsen är alltså belägen i Tosterups ändå nära nog manshög och gav ett väldigt frodigt socken och strandflenörten växer spridd längs intryck. bäcken från vägen som korsar ravinen 800 meter Likheten med flenört Scrophularia nodosa var ostnordost Gammelgården (Rikets Nät (RT90) slående, men allt var så mycket större och blad- 615220/138448) och cirka 600 meter nedströms formen stämde trots allt inte riktigt. Tanken att tills bäcken försvinner ned i en kulvert under det skulle kunna vara strandflenört dök snart upp åkrarna (615189/138415). Totalt räknade jag till i mitt huvud, men eftersom jag aldrig sett den 47 individ på denna sträcka. arten i naturen, den nyfunna inte hade tillstym- Strandflenörten växer på revlar precis i högvat- melse till blomskott och allt annat på lokalen var tenlinjen längs den lilla bäcken som rinner genom extremt frodigt och storväxt kände jag mig inte en ganska djupt nedskuren ravin bevuxen med av särskilt övertygad. Vid fortsatt klafsande längs almsjuka och askskottsjuka utglesad lövskog. Det med bäcken uppenbarade sig ytterligare plantor geologiska underlaget är lerskiffer och vegetatio- och mina misstankar tog fastare form. nen är extremt frodig och snårig, för att inte säga Efter att vid hemkomsten ha jämfört de insam- ogenomtränglig. Det är i stort sett bara genom att lade bladskotten med material av strandflenört i stövla fram i själva bäckfåran som det är möjligt Lunds botaniska museums (LD) samlingar var jag att närmare undersöka floran i området. själv rimligt övertygad, men det var först den 12:e Som följearter noterade jag hägg Prunus augusti som jag genom en kommentar av Ulla- padus, gråal Alnus incana, bäck- och vattenvero- Britt Andersson på föreningens sida på Facebook nika (Veronica becabunga, V. anagallis-aquatica), fick bekräftat att växten blommade och verkligen skånskt mannagräs Glyceria notata, grendunört var strandflenört. Epilobium roseum och älgört Filipendula ulmaria. Två dagar senare slog jag och Linda Birkedal tre Längs bäckens nedre lopp växer även kärrjohan- flugor i en smäll i det att vi inventerade en grann- nesört Hypericum tetrapterum. ruta för Millora, inventerade samma storruta för Hur och när strandflenörten hittat till lokalen Naturskyddsföreningens och Entomologiska Säll- kan man bara spekulera om, men beståndets stor- skapets pågående trollsländeprojekt, samt passade lek och utbredning antyder att den funnits här på att återbesöka strandflenörten som nu stod i bra många år. Att den missats vid tidigare invente- full blom och lät sig både fotograferas och beläg- ringar kan förklaras bland annat av att den blom- gas för herbariet. mar mycket sent på säsongen och kanske inte alls
SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) 293 TYLER gjorde det under en period då skogen var tätare 11:e augusti 1966” och ”Malmö, Nya Bellevue, å innan almsjukan slog till. ruderatmark 1:e september 1974”. SBT. Från den vanliga flenörten skiljer sig strand- • Artikeln har i delvis annan form nyligen också flenört främst genom sin storlek och de flera publicerats i Botaniska Notiser (145(4): 1–4). millimeter breda vingkanterna på den drygt centi metergrova stjälken (figur 1, 2). Arten pollineras Citerad litteratur av steklar som lockas av de ovanligt färgade blom- Brodmann, J., Emer, D. & Ayasse, M. 2012. Pollinator mornas doft (Brodmann m.fl. 2012). attraction of the wasp-flowerScrophularia umbrosa (Scrophulariaceae). – Plant Biol. 14: 500–505. Precis som Lilja (1838) skriver så är strandflen- Kamelin, R. V. & Darijmaa, S. 2004. New����������������� and rare spe- ört inte helt ovanlig i Danmark, där den förekom- cies of the flora of Mongolia. – Bot. Zh. 89: 323–326. mer på Jylland och alla de större öarna inklusive Lilja, N. 1838. Skånes flora. – Gleerup, Lund. Bornholm, så att den även skulle kunna finnas Lilja, N. 1844. Hvarjehanda. – Bot. Not. [1844]: 110–112. och trivas i Skåne är inte särskilt oväntat. För Lilja, N. 1870. Skånes flora. 2:a uppl. – Hierta, Stockholm. Oberdorfer, E. 2001. PflanzensoziologischePfl anzensoziologische ExkursionsExkursions-- övrigt har arten en stor utbredning i mellersta och flora für Deutschland und angrenzende Gebiete. 8:e södra Europa liksom i Asien ända till Mongoliet uppl. – Ulmer, Stuttgart. (Kamelin & Darijmaa 2004). I Tyskland växer Olsson, K.-A. 1995. Kustgullpudra, Chrysosplenium strandflenört längs diken och skogsbäckar på oppositifolium, funnen i Skåne. – LBF Medlemsblad tidvis översvämmad, näringsrik och företrädesvis [1995](2): 12–13. Tyler, T., Olsson, K.-A., Johansson, H. & Sonesson, kalkhaltig mark där den ingår i växtsamhället M. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras Convolvulion–Epilobietum hirsutum vars karak- utbredning. – Lunds Botaniska Förening, Lund teristiska arter är snårvinda Calystegia sepium Weimarck, H. 1963. Skånes flora. – Corona, Malmö och rosendunört Epilobium hirsutum (Oberdor- fer 2001) – en vegetationstyp som ju är vanligt Tyler, T. 2012. Liljas önskan i uppfyllelse: strand förekommande även längs vattendragen i Skånes flenört funnen i Skåne. [Scrophularia umbrosa found eutrofa slättområden. in Skåne, southernmost Sweden.] – Svensk Bot. Det finns för övrigt minst fyra tidigare upp- Tidskr. 106: 292–294. Uppsala. ISSN 0039-646X. gifter om fynd av arten i Skåne, men inget av dem A population of c. 50 individuals of Scrophularia verkar ha gällt spontana förekomster. Lilja själv umbrosa was found in 2012 along a eutrophic stream in a small wooded ravine between arable skrev redan 1844 i en notis i Botaniska Notiser fields by Tosterup in SE Skåne, southernmost Swe- (Lilja 1844) att han funnit arten vid ”Storkälle- den. The species has previously been recorded a bäcken” i Billinge, men i andra upplagan av hans few times as an ephemeral alien or garden escape, Skånes Flora (Lilja 1870) är bäcken omdöpt till but this is the first record of a presumably indig- ”Trädgårdsbäcken” och arten anges ”inkommen enous population. Already in 1838 Nils Lilja wrote med utländsk jord”, så sannolikt var förekomsten that S. umbrosa ought to be sought for in Skåne ett resultat av Liljas egen odlariver vid hemmet i since it occurs frequently on the neighbouring Dan- Klockaregården. Ett lakoniskt etiketterat belägg ish islands. som kan antas komma från denna förekomst finns Torbjörn Tyler är intendent i Riksmuseets samlingar (S; Tyler m.fl. 2007). på botaniska museet vid Lunds Lilja (1870) nämner även att arten uppträtt universitet, bedriver forsk som ogräs i Botaniska trädgården i Lund men för ning om hökfibblor och sitter denna uppgift saknas belägg och släktet innehåller i Lunds Botaniska Förenings flera andra arter som är mer benägna att uppträda styrelse. Torbjörn är särskilt som ogräs. I Helge Rickmans efterlämnade herba- intresserad av mossor och för rium som helt nyligen inkorporerats i Lunds bota- vildade trädgårdsväxter. niska museums samlingar finns härtill belägg från Adress: Botaniska museet, två förekomster på ruderatmark som aldrig tidi- Box 117, 221 00 Lund gare blivit publicerade: ”ruderatmark i Limhamn E-post: [email protected]
294 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) Lundgamander funnen på ny lokal i Halland
Ingvar Kärnefelt hittade i somras den ovanliga lundgamandern på en till synes naturlig lokal i mel lersta Halland.
INGVAR KÄRNEFELT & JAN THOMAS JOHANSSON
samband med en promenad med Cecilia och vår hund Dimis I den 24 juli 2012 vid Björkasjö i Köinge öster om Varberg i Hal- land påträffade en av oss (IK) en till synes spontan förekomst av lundgamander Teucrium scorodo nia längs en gammal vandringsled runt sjön (figur 1). Lokalen är belägen vid den norra delen av sjön och har de ungefärliga koor- dinaterna N 57° 6,2′, E 12° 36,2′ (WGS84). Inget i närmiljön tyder på att lundgamandern skulle ha plante- rats eller blivit införd till platsen genom exempelvis virkestranspor- ter. Rester av husgrunder eller andra tecken på bebyggelse eller trädgårdsanläggning har inte setts i området.
Gamandrar Släktet gamandrar Teucrium omfattar cirka trehundra arter inom familjen kransblommiga Lamiaceae och förekommer över Figur 1. Lokalen för lundgamander Teucrium scorodonia är belägen stora delar av världen, främst i tem- alldeles intill en vandringsled runt Björkasjö, ungefär 6 km sydväst pererade och subtropiska områden om Ullared. Foto: Ingvar Kärnefelt, 24/7 2012. i Sydostasien, Central- och Syd- A seemingly spontaneous occurrence of Teucrium scorodonia was amerika samt i Medelhavsområdet. found close to a path around Lake Björkasjö in the province of Hal- Namnet Teucrium kan möjligen land, southwestern Sweden.
SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) 295 KÄRNEFELT & JOHANSSON
vara härlett ur Teukros (lat. Teucer), den förste Halland. Nydala i Snöstorps socken 1895 (Hylander kungen av Troas i Mindre Asien (Corneliuson 1971), enligt etiketten införd omkring 1885 med utländskt klöverfrö. Skedala i Snöstorps socken 1895 1997). Gamandrarna kännetecknas av håriga blad (Georgson m.fl. 1997). Detta är jämte Billdal (Villa och stjälkar, korsvis motsatta blad, samt de karak- Solbacken) i Askim det tidigaste kända fyndet i Sverige täristiska blommorna som helt saknar överläpp. (Hylander 1971). Arter av Teucrium har använts inom folk- Om den nu funna lokalen i Halland är spontan, medicinen i över tvåtusen år, bland annat för något som inte helt kan uteslutas, påminner lund gamanderns kända naturliga utbredning i Nordeuropa olika åkommor i magtarmkanalen och njurarna om strimtåg Juncus foliosus, som förekommer vid syd- (Grubešić m.fl. 2012). De är starkt aromatiska och västnorska kusten samt i nordvästra Skåne. en mängd olika substanser har påvisats, såsom Skåne. Vitaby socken 2002 (Tyler m.fl. 2007). diterpener, triterpener och steroider (Ulubelen Blekinge. Karlshamn 1889 (Fröberg 2006). m.fl. 2000, Stankovic m.fl. 2011). Småland. Ön Lucerna i Västervik 1992 och senare, Av de fyra arter som är anträffade i Sverige är Döderhult 1992 samt Byarum i Vaggeryds kommun enbart lökgamander Teucrium scordium inhemsk. De 1995–2000. Importerad i mitten av 1970-talet tillsam- övriga tre arterna – druvgamander T. botrys, lund mans med timmer från de hösten 1972 orkanfällda sko- gamander T. scorodonia och gamander T. chamaedrys garna i Niedersachsen och norra Östtyskland (Edqvist & Karlsson 2007). – hittas sällsynt på kulturskapad mark, såsom ruderat- På Lucerna blev lundgamandern funnen tillsam- platser eller ibland i mera naturliga miljöer. mans med tio nordtyska björnbärsarter samt kläng nunneört Ceratocapnos claviculata. Från Byarum är Lundgamander även fältmartorn Eryngium campestre och nålginst Lundgamander är en perenn, ganska hårig ört Genista anglica kända, också dessa med stor sannolik- het införda med orkanfällt virke. med korsvis motsatta, nästan äggrunda, kortskaf- Västergötland tade blad. De blekt gulgröna blommorna sitter . Känd från Billdal i Askim 1885–1896, Lilla Torp i Göteborg 1935–1948, Grimbo i Tuve 1895– samlade i klaselika ställningar och den centime- terlånga kronan domineras av den flikiga under- läppen samt utskjutande röda ståndare (figur 2). Kronans längd i förhållande till fodrets längd varierar liksom hårighet och förekomst av glandler (Tutin m.fl. 1972). Blomningsperioden är juli till september. Lundgamander förekommer i mindre kloner där individen blir cirka 3–4 dm höga och växer ganska tätt (figur 1). Lundgamanderns naturliga utbredning är inskränkt till Europas västra, centrala och södra delar norrut till södra Norge, österut till västra Polen och nordvästra Balkan samt mot sydväst till sydvästra Spanien (Tutin m.fl. 1972). Den odlas stundtals som prydnads- och medicinalväxt (Aldén & Ryman 2009).
Lundgamandern i Sverige I de svenska herbarierna finns sammanlagt 39 Figur 2. Blomställning av lundgamander från exemplar. Flertalet är insamlade i Göteborgstrak- Björka sjö, med karaktäristiska blomkronor med ten, Västergötland och Stockholmsområdet under röda utskjutande ståndare men utan överläpp. slutet av 1800-talet eller början av 1900-talet. Vi Foto: Ingvar Kärnefelt, 24/7 2012. vill här ta tillfället i akt att ge en översikt av de Teucrium scorodonia has characteristic flowers with- kända förekomsterna av lundgamander i Norden. out any upper lip but with protruding red stamens.
296 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) LUNDGAMANDER
1909 samt järnvägsvall ca 500 m söder om stationen i Hasselrot, K. 1967. Västergötlands flora. Förteckning över Gånghester i Toarp 1935–1940 (Hasselrot 1967, Bertils- kärlväxter. son m.fl. 2002). Antas ha blivit införd med vallfrö. Hylander, N. 1971. Prima loca plantarum vascularium Sueciae. Plantae subspontaneae vel in tempore recentiore Östergötland. Rist 1991 tillsammans med storbjörnbär adventitiae. – Svensk Bot. Tidskr. 64, Suppl. Rubus gratus och två andra björnbär, vilka har införts Jonsell, L. (red.) 2010. Upplands flora. med orkanfällt nordtyskt timmer (Oredsson 1992). I Lid, J. & Lid, D. T. 2005. Norsk flora. 7. utgåva. Östergötlands flora (Genberg 1992) citeras den från Lind, F. 1995. Östergötlands flora, andra upplagan – tillägg ”500 m SO Knivsätter” i Östra Eneby. och rättelser. – Svensk Bot. Tidskr. 89: 151–164. Det kan vara intressant att notera att storbjörnbär Løjtnant, B. & Worsøe, E. 1977. Foreløbig status over den har insamlats ”strax öster om Varberg” (Georgson m. fl. danske flora. 1997), alltså inte särdeles långt från den nyfunna loka- Oredsson, A. 1992. Popule explorans – hjälp mig att hitta len. Lundgamander är i Östergötland också uppgiven mer Rubus gratus i Sverige! – Svensk Bot. Tidskr. 86: från Södra Linneskulla i Torpa socken (Lind 1995). 9–12. Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001. Sörmlands flora. Södermanland. Vårberg i Huddinge 1993 som ”spridd Stankovic, M. m.fl. 2011. Teucrium plant species as natural med trädgårdsavfall” (Rydberg & Wanntorp 2001). sources of novel anticancer compounds: Antiprolifera- Uppland. Smedslätten i Västerled sedan åtminstone tive, proapoptotic and antioxidant. – Int. J. Mol. Sci. 12: 1970, ”sydligaste punkten Fanny Hirchs minne”, där 4190–4205. den enligt Upplandsfloran (Jonsell m.fl. 2010) växer på Tutin, T. G. m.fl. (red.) 1972. Flora Europaea. Vol. 3. Dia ”gammal trädgårdsmark”, antingen förvildad eller kvar- pensiaceae to Myoporaceae. stående från odling. Djurgården nära Djurgårdsbrunn i Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras Stockholm på 1920-talet. utbredning. Ulubelen, A., Topu, G. & Sönmez, U. 2000. Chemical and Värmland. Värhults barktipp, även här införd med biological evaluation of the genus Teucrium. – Stud. Nat. virke från stormfälld nordtysk skog (Anonym 1996). Prod. Chem. 23: 591–648. Danmark. Här betraktas lundgamander som troligen uteslutande införd av människan. Arten är i landet Kärnefelt, I. & Johansson, J. T. 2012. Lundgaman noterad (första gången 1868) från parker, skogsgläntor, der funnen på ny lokal i Halland. [Teucrium scoro- vägkanter och andra kulturskapade ståndorter (Fre- donia found in Halland, southwestern Sweden.] deriksen m. fl. 2012). En lokal vid Vong nära Bram- – Svensk Bot. Tidskr. 106: 295–297. Uppsala. ISSN minge som blev funnen 1886 men som sedan länge är 0039 -646X försvunnen kan möjligen ha varit spontan (Løjtnant & Worsøe 1977). A possiby spontaneous stand of Teucrium scorodonia was found on July 24 2012 in Köinge in the province Norge. Här anses lundgamandern ha ursprungliga of Halland, SW Sweden. förekomster i skogsbryn och på ljunghedar längs syd- kusten från Grimstad i Aust-Agder till Kristansand i Ingvar Kärnefelt är pensio Vest-Agder (Lid & Lid 2005). Den är dock funnen som nerad men ännu verksam som införd med barlast till ett par ställen och dessutom med forskare i lavsystematik. Årets importerat virke på en lokal. SBT. höjdpunkt är när han får leda Citerad litteratur blomstervandringar i Alperna. Aldén, B. & Ryman, S. 2009. Våra kulturväxters namn. Adress: Botaniska museet, Box Ursprung och användning. 117, 221 00 Lund Anonym 1996. Svenska Botaniska Föreningens verksamhet E-post: ingvar.karnefelt@ 1996. – Svensk Bot. Tidskr. 90: 311–314. biol.lu.se Bertilsson, A. m.fl. 2002. Västergötlands flora. Corneliuson, J. 1997. Växternas namn. Vetenskapliga växt- namns etymologi. Jan Thomas Johansson har Edqvist, M. & Karlsson T. (red.) 2007. Smålands flora. Band arbetat i många år som universi 2. tetslektor i systematisk botanik. Frederiksen, S., Rasmussen F. N. & Seberg, O. (red.) 2012. Han är bl.a. mycket intresserad av Dansk flora. 2. udgave. äldre svensk botanisk litteratur. Fröberg, L. 2006. Blekinges flora. Genberg, E. 1992. Östergötlands flora. 2:a uppl. Adress: Blidvädersvägen 6 B, Georgson, K. m.fl. 1997. Hallands flora. Grubešić, R. J. m.fl. 222 28 Lund 2012. Analysis of polyphenols, phytosterols, and bitter E-post: janthomas.johansson@ principles in Teucrium L. species. – C. Eur. J. Biol. 7: telia.com 542–550.
SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) 297 Hedjungfrulin äntligen påvisat i Sverige
En fjärde svensk jungfrulins-art, hedjungfru båda arter tillräckligt väl (Älgön har reguljär båt- lin, upptäcktes nu i somras i Bohuslän, på den trafik, men endast en båt ut och en tillbaka om artrika Älgön i södra Hakefjorden. Fyndet är dagen, så man måste passa båttiderna!) var jag inte oväntat, snarare är det märkligt att arten tvungen att återvända dit igen, för att närmare inte har hittats tidigare, eftersom hedjungfrulin studera vad jag blott i hast hade hunnit med att sanno likt är en gammal, bofast art som har fun notera. nits länge i Sverige. Ett tillfälle därtill kom måndagen den 4 juni, då jag tillsammans med fotografen Kjell Holmner ERIK LJUNGSTRAND (Romelanda), som har egen båt på den relativt närbelägna Koön, åter landsteg på Älgön. Vi gick öndagen den 27 maj 2012 företog Botaniska tillsammans upp genom ”stora lunden” på öns Föreningen i Göteborg en exkursion till nordöstra del, återbesökte bokarven därstädes och SÄlgön i södra Bohuslän under ledning av sin noterade koordinater för dess förekomst. Därefter hedersledamot, professor Lars Arvidsson. Älgön vandrade vi vidare mot Älgöns topp (96 m ö.h.) är känd för sin synnerligen artrika flora (Ekberg och gick ned utmed ”serpentinstigen”, där jag hit- 1967), och är föreningens genom tiderna mest tade ännu en förekomst av bokarv, som vi hade besökta exkursionsmål (Bernström 1989), varför missat vid exkursionen. Sedan följde vi stigen väs- man kunde ha förmodat att där inte skulle finnas terut bort mot Älgöns stora ljunghed, där back något nytt kvar att finna. Under exkursionen kom frylet skulle tas i närmare beaktande. jag dock att upptäcka två nya arter för Bohuslän, På ljunghedens östligare delar blommade tämli- bokarv Stellaria neglecta och backfryle Luzula gen rikligt med bergglim Atocion rupestre, blodrot divulgata, båda tidigare som närmast kända från Potentilla erecta, käringtand Lotus corniculatus, Kullaberg, varom mer berättas i en separat artikel (vanligt) jungfrulin Polygala vulgaris, backtimjan (Ljungstrand 2012). Thymus serpyllum och ”Årets växt”, kattfot Anten Då jag tyvärr i samband med exkursionen inte naria dioica, jämte enstaka individ av ängsnattviol hann med att undersöka förekomsterna av dessa Platanthera bifolia ssp. bifolia. Det var en vacker
Figur 1. Den nyupptäckta lokalen för hedjungfrulin på Älgöns stora ljung hed, sedd från sydväst. Denna del av ljungheden har bränts ganska nyligen, varför ljungen är ung och lågvuxen. Rödsyra, ljung, blåbär, vårbrodd, kruståtel och fårsvingel hör till de följe växter som kan anas på bilden. Foto: Erik Ljungstrand, 4 juni 2012. The locality for Polygala serpyllifolia on a recently burnt part of the Cal- luna heath at Älgön. Among other plants, Rumex acetosella ssp. tenuifolius, Calluna vulgaris, Vaccinium myrtillus, Anthoxanthum odoratum, Deschampsia flexuosa and Festuca ovina can be seen.
298 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) HEDJUNGFRULIN
Figur 2. Ett förgrenat individ av hedjungfrulin uppe på Älg öns stora ljunghed, tillsam mans med blåbär, backtimjan och vårtåtel. Foto: Erik Ljung- strand, 4 juni 2012. One individual of Polygala serpyllifolia on Älgön, together with Vaccinium myrtillus, Thymus serpyllum and Aira praecox.
syn med all denna blomprakt på den för något år Ett hastigt genomsökande av den närmaste sedan i dessa delar brända heden (figur 1). omgivningen visade att det fanns ett knappt tiotal Under vandringen över ljungheden kom mina individ av hedjungfrulin där, men även att det ögon att falla på några påfallande småblommiga vanliga jungfrulinet förekom betydligt rikligare, jungfrulin (figur 2). Nu är jag väl bekant med delvis med former som närmade sig hedjungfru hedjungfrulin Polygala serpyllifolia från ett flertal linet i allmän habitus. resor på Jylland och norska Vestlandet, men även Då solen, som sagt, stod lågt i väster och med att det finns flera former av vårt vanliga jung- klockan var mycket, var vi efter en kort stunds frulin som i hög grad erinrar om hedjungfrulin. fotograferande tvungna att vandra vidare bort Sådana avvikande jungfrulin hade jag vid mot backfrylet, och efter att ha skärskådat även många tidigare tillfällen påträffat vid exkursioner dess förekomst fick vi ta oss tillbaka till Kjells båt i västra Sverige, men de hade alla utan undantag medan vi ännu hade ledljus. Jag hoppades givetvis visat sig falla inom variationen för (vanligt) jung- kunna återvända till Älgön ännu en gång under frulin. försommaren för att närmare granska hedjungfru- Emellertid hade jag ändå inte gett upp tanken linets förekomst, men olämpligt väder och tids- att även hedjungfrulin skulle kunna påträffas i brist gjorde att dessa planer inte kunde realiseras. Sverige, så jag har gjort det till en vana att alltid granska ”mystiska” jungfrulin när jag påträffar Hur känner man igen hedjungfrulin? dem. Således böjde jag mig ned, trots att vi hade Hedjungfrulin liknar mycket vissa former av (van- rätt ont om tid (solen var på väg ner), för att ”som ligt) jungfrulin, vilket gör att det brukar krävas en vanligt konstatera att även detta individ av jung- noggrannare granskning för en säker bestämning. frulin hade strödda blad ända ned till basen”. Den viktigaste skiljekaraktären synes vara att Vid detta tillfälle stämde detta dock inte alls: åtminstone de nedersta bladen på skotten är mot- jungfrulinet som växte framför mig hade motsatta satta (eller nästan motsatta), medan bladen hos nedre blad. Detta anses vara den säkraste skilje- det vanliga jungfrulinet alltid1 sitter ett och ett. karaktären mellan vårt så mångformiga vanliga 1. Detta är tyvärr inte riktigt sant, men de sällsynta for jungfrulin och det oceaniska hedjungfrulinet. mer av (vanligt) jungfrulin som har motsatta nedre blad Efter ytterligare granskning vågade jag mig på är inte något problem, eftersom de i sina övriga karak att säga till den väntande Kjell att ”här har jag tärer inte erinrar om hedjungfrulin i någon högre grad. En sådan form förekommer på Nötön i Vänern utanför bestämt funnit en ny art för landet”! Knyttkärr, nära Åmål i nordöstra Dalsland.
SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) 299 LJUNGSTRAND
Andra karaktärer som anges skilja de bägge äger motsatta nedre blad har den både en helt arterna från varandra är: att hedjungfrulinet har annan ekologi och en annan växtgeografisk ställ- i genomsnitt något mindre blommor jämte blom- ning. Ytterligare en skillnad mellan backjungfru- ställningar med som regel färre blommor, att dess lin och hedjungfrulin är att den förra i regel har ”vingar” (förstorade inre foderblad) är mindre vita till ljusblå blommor. tydligt nätmönstrade (figur 3), att fruktkapslarna Backjungfrulin är hos oss med säkerhet bara är en smula kortare och bredare än vingarna, att känt från några få hårt betade torrängar i sydöstra kapslarnas vingkanter är mycket smala (0,1–0,2 Blekinge (Fröberg 2006), men kan misstänkas mm), att ej sällan sidoblomställningar med bort förekomma på fler liknande lokaler i landets syd- emot samma längd som huvudblomställningen östra delar; det bör eftersökas åtminstone i Skåne bildas, samt att hela växten är mera lågvuxen och (särskilt på Österlen) och på Öland. spenslig, helt utan förvedade nedre delar (McNeill Om man vill söka efter fler lokaler för hed- 1968, FitzGerald m.fl. 1998, Mossberg m.fl. 2003, jungfrulin – sådana borde kunna vara möjliga Lid m.fl. 2005, Lægaard 2006). att finna på den mellersta delen av Sveriges väst- Samtliga dessa karaktärer visar dock, enligt kust – gäller det att speja efter både småväxta och min erfarenhet, överlapp gentemot vissa former tämligen småblommiga jungfrulin (dock inte av (vanligt) jungfrulin, särskilt då det växer på alls så tydligt småblommiga som rosettjungfru- betade fukthedar, varför förväxlingar lätt kan lin Polygala amarella) på ännu hävdade (eller i ske, om man inte har god erfarenhet av arternas alla händelser inte alltför igenväxta) ljunghedar, variation. Hedjungfrulinets mindre blommor är helst inom dessas något fuktigare delar, gärna där oftast relativt mörkt blå (liksom blommorna hos klockljung Erica tetralix börjar uppträda enstaka toppjungfrulin Polygala comosa oftast är rosa), bland tuvorna av vår vanliga ljung Calluna vul men den stora blomfärgsvariationen hos vårt van- garis. liga jungfrulin gör att man i regel inte har så stor Om man har lyckan att söka i ett ännu nöt- nytta av blomfärgen vid letandet. Därtill kommer betat område (häst- och än mera fårbete har en att såväl rosa- som vitblommiga former är kända mycket mer ogynnsam inverkan på floran) kan det även hos hedjungfrulin, även om de förefaller vara vara särskilt god idé att leta där djuren har betat ovanliga i Norden. ned ljungen ordentligt, även om man då får söka Bertil Lundman uppmärksammade i en smärre efter låga och förmodligen betesskadade plantor. artikel, ”Några notiser om Polygala vulgaris ad När man hittar ett jungfrulin som ser ”misstänkt” serpyllifoliam i Sverige” (Lundman 1954), att vi ut gäller det att böja sig djupt ner för att under- i södra och västra Sverige har former av vanligt söka om de nedersta bladen är motsatta – och om jungfrulin som mycket erinrar om hedjungfru- så är fallet bör fyndet dokumenteras genom att ett lin, och att man, om man inte noga studerar hur belägg samlas in. de nedersta bladen sitter, lätt kan få för sig att Eftersom Älgön är naturreservat (Arvidsson det rör sig om just hedjungfrulin. Han framhöll 1977) inställde sig givetvis vid mitt fynd frågan att denna avvikande ”typ” av honom blott hade hur jag skulle göra med insamling av belägg. Hed- kunnat påträffas på ”mer eller mindre utpräglad jungfrulin är en så pass ”svår” art att det knappast mossjord”, alltså på samma underlag där man kunde komma i fråga att påstå sig ha funnit denna normalt finner hedjungfrulinet. Mina iakttagelser art som ny för Sverige utan belägg. Övertygad av denna, om hedjungfrulin erinrande, form av om att de vetenskapliga skälen för att samla in ett (vanligt) jungfrulin överensstämmer så långt som belägg var så starka att jag borde bryta mot reser- de sträcker sig helt med Lundmans. vatsföreskrifternas bokstav, tog jag med mig ett Både lågväxtheten, småblommigheten och exemplar som belägg, i förhoppningen att tjänste- frukternas smala hinnkanter har hedjungfrulinet männen vid Länsstyrelsen i Västra Götalands län gemensamt med backjungfrulin Polygala vulgaris skulle se saken på samma sätt som jag, något som ssp. collina, men förutom att denna underart inte även visade sig vara fallet.
300 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) HEDJUNGFRULIN
Figur 3. Hedjungfrulin har i regel mindre tydligt nätmönstrade ”vingar” än det vanliga jungfrulinet och även fåblommigare blomställningar. Båda karaktärerna kan anas på denna bild från västligaste delen av Randbøl Hede (i Vorbasse socken) på sydöstra delen av Vestjylland (T.B.U.-distrikt 26). Foto: Åke Svensson, 1 juli 2012. The blue inner sepals (“wings”) of Poly gala serpyllifolia are normally less con- spicuously net-veined than in P. vulgaris, and the flowers are often fewer.
Tidigare uppgifter från Sverige och givetvis rosettjungfrulin ”220. POLYGALA 5 2 Hedjungfrulin har vid ett antal tidigare tillfällen myrtifolia … β. [= var.] … uliginosa”, men till dessa även angivits från Sverige, men alla kontrollerbara uppgifter vad han nu kallade ”219. POLYGALA 4 amara”. har visat sig vara grundade på felbestämningar. Den Han angav för denna femte art blott följande lokal tidigaste dylika angivelse jag har lyckats spåra upp kom- angivelse (uppenbarligen grundad på hans eget hal- mer från Elias Fries, som i sjunde ”sektionen” av sin ländska fynd): ”Apud nos admodum rara videtur v. c. in dissertationsserie ”Flora Hallandica” (Fries 1819) på s. confinibus Hallandiæ.”, vilket ungefär kan översättas 114–115 uppgav följande (som en kommentar under med ”Synes hos oss vara synnerligen sällsynt, till exem- ”643. POLYGALA vulgaris L.”): pel vid Hallands rågång [mot Småland]”. I enlighet In prato paludoso prope Hallandiæ fines Smolandicas med denna indelning behandlade också Carl Johan lecta est varietas floribus obscure coeruleis, majoribus, Hartman Fries’ fynd under arten ”Polygala amara” foliis radicalibus obovatis maximis, cum P. amara non i såväl andra som tredje upplagan av sin ”Handbok i commutanda. Skandinaviens Flora” (Hartman 1832, 1838). alltså ungefär: Emellertid verkar Fries senare ånyo ha ändrat upp- På en sumpig äng nära Hallands gräns mot Småland fattning, för i ”Mantissa altera” (det andra tillägget) till har jag samlat en varietet med mörkblå, större blom- hans ovannämnda ”Novitiae Florae Suecicae” (Fries mor och mycket stora, omvänt äggrunda basalblad, 1839) uppgav han på s. 41 under ”41. POLYGALA som inte bör sammanblandas med rosettjungfrulin vulgaris * [= ssp.] depressa” (vilket är synonymt med [som vid denna tid hos oss gick under namnet Polygala hedjungfrulin) dels under dess synonymer ”P. vulgaris amara]. var. Fl. Hall.”, alltså den varietet han tog upp under Fyra år därefter ville han i ”en berättelse öfver Bota- jungfrulin i ”Flora Hallandica”, dels som enda svenska niska excursioner år 1823” (Fries 1825) på s. 59 identi- lokalangivelse ”In ericetis uliginosis Hallandiae v. c. fiera sitt tidigare fynd med ”2.P. [olygala] amarella”, vil- in par. Breared inter Gyltige et Singeshult; …”, vilket ken han angav såsom ”Funnen på Halländska gränsen. ungefär kan översättas med ”På fuktiga ljunghedar i C[on]f.[er] Fl.[ora] Hall.[andica]”, men han räknade Halland, till exempel i Breareds socken mellan Gyltige fortfarande vårt rosettjungfrulin till ”4. [ ] P. olygala och Singeshult [som dock ligger i den angränsande Vrå ”, och mera specifikt till dess tre varieteter ”α. amara socken i Småland]”. ”, ”β. ” och ”γ. ”. vegeta uliginosa contracta Detta stämmer rätt väl överens med vad han angav Några år senare hade Fries kommit fram till en ny i ”Flora Hallandica”; miljöbeskrivningen ”sumpig äng” indelning och nomenklatur för jungfrulinen i Sverige. I den ”andra upplagan” av sina ”Novitiae Florae Sueci- kan ju mycket väl avse detsamma som ”fuktig ljung- cae” (Fries 1828) räknade han på s. 222–229 med hela hed”, och om denna var belägen ungefär vid Sävsered fem olika svenska jungfrulin: (vanligt) jungfrulin ”216. (som ligger halvvägs mellan Gyltige och Singeshult) i POLYGALA 1 vulgaris”, backjungfrulin (säkerligen Breareds socken, så är detta mycket riktigt ”nära Hal- inklusive en hel del av föregående) ”217. POLYGALA 2 2. I ”Addenda et corrigenda” på s. 302 står att artepi oxyptera”, toppjungfrulin ”218. POLYGALA 3 comosa” tetet ”myrtifolia” är fel, även det skulle ha varit ”uliginosa”.
SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) 301 LJUNGSTRAND lands gräns mot Småland”. Således är min slutsats att vulgaris. L.”, ”2. P.[olygala] comosa. Schkhr.” och ”3. Fries fortfarande avsåg en och samma insamling. P.[olygala] uliginosa. Rchnb.”. De bägge senare är givet- Detta verkar dock inte alla andra botanister ha vis topp- och rosettjungfrulin, men under den första har förstått, för i fjärde upplagan av C. J. Hartmans han, förutom ”huvudarten” (vanligt) jungfrulin, även ”Handbok” (Hartman 1843) upptogs på s. 231 både tagit upp tre varieteter: ”— oxyptera. (Rchnb.)”, ”— en ”2 P.[OLYGALA] amara L.”, med lokalangivelsen depressa. (Wender.)” och ”— rosulata. [utan auktor]”. ”Fukt.[iga] äng.[ar] r.[ar] (Hall.[and] på gränsen till Bland dessa motsvarar den första åtminstone delvis Smål[and])”, och även en ”4. P[OLYGALA] vulgaris backjungfrulin (den anges blott förekomma nere i L. … — γ [= var.] depressa”, med ståndorts- och lokal- Götalands sydöstra del), medan den andra skall vara uppgifterna ”γ bland Ljung. … — γ Hall.[and] Breared. hedjungfrulin, som av Fries var känd från de (syd-) Södml. Eskilstuna. …” (jämför nedan vad avser den nya västra delarna av Norge och Danmark, men även anges uppgiften från Södermanland). från sydvästra Götaland, vilket bör syfta på hans eget Hartman tycks således ha uppfattat dessa två upp- fynd från Breared (se dock nedan, i stycket ”Ett oväntat gifter från Halland såsom avseende två olika jungfru- äldre fynd”). Däremot har han uppenbarligen inte alls linsarter på två åtskilda lokaler, ett missförstånd som trott på Hartmans uppgift från Eskilstuna (se ovan kvarstod ograverat ännu i den sista upplaga som han och nedan), då han helt utelämnat markering om före- själv redigerade före sin bortgång, den femte (Hartman komst i Svealand i sin växtgeografiska tabell. Den tredje 1849), i vilken han förutom ”1 P.[OLYGALA] vulga varieteten är inte närmare känd, den uppges i varje fall ris L. … — * [= ssp.] depressa Wend.” även i en fotnot blott förekomma tillfälligt i Götaland och Svealand. under ”3 P.[OLYGALA] amara L.” (vilket namn här Fries motiverade utförligare sin nya indelning och sina avser rosettjungfrulin!) omnämnde Fries’ fynd som namnändringar på s. 154–155. ”P.[olygala] calcarea Schultz”, en art som aldrig blivit Senare floraförfattare har fört ”förvirringen” vidare funnen i Norden. angående Fries’ fynduppgift från Halland. Nästa här Denna dubbelredovisning av uppgiften, såväl under relevanta landskapsflora, ”Hallands Växter” (Ahlfven- hedjungfrulin som med en fotnot till rosettjungfrulin, gren & Svenson 1924), citerade såväl hedjungfrulin bibehölls sedan av sonen Carl Hartman (j:r) i de tre ”Polygala vulgaris L. v. cæspitosa Weihe.” (jämte syno- första av denne redigerade upplagorna, från den sjätte nymen ”* [=ssp.] depressa Wender[.]”) med lokalangi- (Hartman & Hartman 1854) och till den åttonde velsen ” mellan Gyltige o. Singeshult (Fr.[ies])”, (Hartman & Hartman 1861), men från och med den Breared, som rosettjungfrulin ” [ ] ” (i en nionde upplagan (Hartman & Hartman 1864) ströks P. olygala amarella Cr. anmärkning inom klamrar) och uppgav att den senare noten i fråga och uppgiften medtogs blott under hed- ”angives s[å]s.[om] halländsk av 1828 i Nov. ed. 2 jungfrulin (under namnet ”1 P.[OLYGALA] vulgaris Fries sid. 226, ’in confinibus Hallandiæ’.”. L. … — * [= ssp.] depressa Wend.”). Namnändringen i Hartmans not var även denna Ahlfvengren tvivlade (med rätta!) på att rosettjung- gång baserad på Elias Fries’ uppgifter. Denne hade i en frulin skulle vara påträffat inom Hallands gränser, och genomgång av taxonomi och nomenklatur för ett flertal anmärkte vidare följande om uppgiften: ”Nu ligger i olika ”kritiska” svenska växter i ”Botaniska Notiser” Uppsala herbarium ett exemplar (best.[ående] av blott (Fries 1843) på s. 116 föreslagit att det korrekta nam- en mindre gren av ett grenat individ) taget av Fries net på vad han i sina ”Novitiae Florae Suecicae” (Fries själv 1818 mellan Gyltinge [sic!; lege: Gyltige] (Breared 1828) kallat ”Polygala amara”, således fyndet från södra i Hall.[and]) och Vrå (Smål.[and]), på vilket exemplar Halland, borde vara ”Polygala calcarea Schultz, Koch!”. tydligen hans uppgift grundar sig. Emellertid synes mig Fries framhöll också att han tvivlade på att denna detta exemplar utan tvekan böra hänföras till P. vulga ”Polygala calcarea” kunde betraktas som skild från ris.”. ”Polygala depressa”, vilket namn tillhör hedjungfrulin. Vår senaste flora över landskapet, ”Hallands flora”, Man kan ju fråga sig varför inte Fries tog kontakt angav i sin ”Artförteckning” (Georgson 1997) på s. 424 med Carl Hartman och påpekade dubbleringen i flo- rosettjungfrulin såsom högst tvivelaktigt halländsk, ran, men det är mycket möjligt att han inte läste den samt citerade Fries (1825) som äldsta källa till uppgif- tillräckligt noga för att upptäcka det över huvud taget; ten, men att den enligt Ahlfvengren & Svenson (1924) han hade vid denna tid fullt upp med sina omfattande grundade sig ”på ett felbestämt exemplar av P. vulgaris”. mykologiska arbeten. Däremot nämnde Georgson (1997) ingenting alls om Elias Fries framlade sina (åter ändrade) åsikter om de fyra tidigare uppgifterna (se nedan) om hedjungfru- våra jungfrulin i sin ”Summa Vegetabilium Scandina- lin från södra Halland. Enligt muntliga uppgifter från viae” (Fries 1846), som utgör en stor ”syntes” av vad han Kjell Georgson berodde detta på att varken han eller visste (och ansåg) om hela den nordiska floran. Däri kan någon av hans medarbetare hade känt till att namnet man på s. 32 finna att han räknade med blott tre jung- ”Polygala vulgaris var. caespitosa” hade använts som frulinsarter vid detta avgörande tillfälle: ”1. P.[olygala] synonymt med hedjungfrulin.
302 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) HEDJUNGFRULIN
Hur förhåller det sig då med Elias Fries’ insamling demiska avhandling ”Växtgeografisk skildring af Södra från år 1818? Jag har noga studerat denna kollekt, som Halland” (Theorin 1865), i vilken han på s. 13 anger att finns i Fytoteket (Herbarium UPS) i Uppsala. Den arten (som ”Polygala vulgaris L. … — [= var.] depressa består av ett mindre ark på vilket belägget är fäst på ena Wend.”) påträffats i ”Woxtorps Sn. bland ljung.”. sidan och texten står på andra sidan. Fries har skrivit Denna lokaluppgift återges senare av Ahlfvengren & följande: ”Polygala Amara. Ja[c]qu. Linn. amarella. Svenson (1924), men jag har inte lyckats påträffa något Reich.” på arkets övre del och ”in confinibus Hallan- belägg, som skulle kunna ge en möjlighet att kontrol- diae. 1818. Mellan Gyltige och Wrå.” på dess nedre. lera om uppgiften var riktig, eller grundade sig på en Hand stilen är den unge Fries’, ganska olik den som han felbestämning. Det senare är nog troligast, då dels hade på äldre dagar. Detta mindre ark är uppfäst på ett hedjungfrulin aldrig senare har noterats i trakten, dels större ark, i vars nedre högra hörn en etikett med den områdets klimat ej kan anses vara tillräckligt (tempera- äldre Fries’ synnerligen karakteristiska handstil lyder tur-)oceaniskt för vår art. sålunda: ”Polygala amara. Fr.Nov.” och ”in confin.[i- Från Skåne förelåg ännu år 1870 inga som helst bus] Hall.[andiae] inter Gyltige [?] et Wrå. 1818.”. publicerade lokaluppgifter om hedjungfrulin, såväl Någon för mig okänd person har annoterat arket med Fries (1836), Lilja (1838) som Areschoug (1866) sak- uppgiften att det rör sig omPolygala vulgaris och citerat nade angivelser om denna art, medan Lilja (1870) ”A[h]l[f]vengren” (1924) s. 76 som källa för påståendet. Jag instämmer helt med Ahlfvengrens bestämning medtog ”P.[olygala] vulgaris Linn. … γ [= var.] depressa och har fäst en ”det.-lapp” med följande text på arket: Wendr.” med uppgiften ”γ i torfmåsar”, men helt utan ”Polygala vulgaris L. Det. Erik Ljungstrand (GB) 14 lokal angivelser, något som är nog så ovanligt i Liljas okt 2012”. Således kan hela denna kedja av uppgifter, ”Skånes Flora”. (åtminstone formellt) avseende fyra olika arter, från Men i den andra upplagan av Fredric ”Fritz” Are trakten av Sävsered i Breareds socken i södra Halland: schougs ”Skånes Flora” (Areschoug 1881) angavs på bittert jungfrulin Polygala amara, rosettjungfrulin, s. 224–225 att ”2. P.[OLYGALA] vulgaris L. … * [= kalkjungfrulin P. calcarea och hedjungfrulin föras åter ssp.] depressa Wender.” har påträffats ”i torfmossar, till ett enda felbestämt (vanligt) jungfrulin! vid Nöbbelöf [i Östra] Broby sn (Apoth.[ekare] C.[arl] Nästa publicerade uppgift är från Södermanland, O.[scar] Hamnström).”. Ej heller i detta fall har jag närmare bestämt från Eskilstuna, och står att finna hos sett något belägg, som skulle kunna avgöra vilken art Hartman (1843) på s. 231. Den upprepas av Hofberg uppgiften avsåg, men det finns goda skäl att förmoda (1852) med ståndortsangivelsen ”kalkberg”, men har att detsamma gäller för Östra Broby som för Våxtorp; efter vad jag känner till aldrig senare återgivits i littera- det var nog fråga om en felbestämning av (vanligt) turen om landskapets flora; arten finns således varken jungfrulin. med i ”Flora öfver Uplands och Södermanlands fane- Carl Hartman sammanfattade i den slutliga, rogamer och bräkenartande växter” (Thedenius 1871) elfte upplagan av ”Handboken” (Hartman 1879) på eller i artförteckningen i den moderna ”Sörmlands s. 208–209 vad som då ansågs vara känt om ekologi flora” (Wanntorp & Rydberg 2001). och utbredning för hedjungfrulin (under namnet ”1 Även denna uppgift torde grunda sig på ett herba- P.[OLYGALA] vulgaris L. … *depressa Wender. …”); rieark som finns bevarat i Uppsala. I Hartmans eget underarten angavs finnas på ”*ljunghed.[ar]” och vara herbarium (som finns insorterat i Fytoteket) förelig- påträffad i ”*Sk.[åne och] Hall.[and]”, något som stäm- ger nämligen ett ark med följande texter på etiketten: mer väl överens med de dittills publicerade lokalupp- ”P. depressa Wender. ? (P. vulgaris var. ad depressam gifterna, även om dessa samtliga torde grunda sig på accedens.) A spec. Danicis magnitudine florum folio- felbestämningar. rumque tantum differt.” samt ”Eskilstuna. Jul. 1832”. Det rör sig alltså om ett jungfrulin som insamlaren, Ytterligare två lokalangivelser från Halland publi- förmodligen Carl Johan Hartman själv, har funderat cerades av Ahlfvengren & Svenson (1924) på s. 76, över om det kunde röra sig om hedjungfrulin, eller nämligen ”Söndrum, Tyludden!” och ”Vapnö, Micke- kanske om en form av (vanligt) jungfrulin som närmar dala berg!”, där utropstecknen står för ”att författaren sig hedjungfrulin i utseendet. Han har även särskilt (Ahlfvengren) sett växten på den angivna lokalen”; till anmärkt att vad han funnit skiljer sig mycket från den dessa båda fogades även ett ”m.[ed] fl.[era] st.[ällen]!”, art som finns i Danmark (hedjungfrulin), både genom så uppenbarligen menade Fredrik Elias Ahlfvengren sig blommornas och bladens storlek. Sven G:son Blom- ha sett hedjungfrulin på ett antal lokaler i Halland. qvist har bestämt insamlingen till ”Polygala vulgaris Jag har inte kunnat återfinna några belägg vare sig L. forma”, och jag instämmer helt; det rör sig om en från Tyludden eller Mickedala berg, men däremot lig- (något) avvikande form av (vanligt) jungfrulin. ger i Naturhistoriska riksmuseet (S) en insamling gjord Den tredje publicerade angivelsen om hedjungfrulin av Ahlfvengren 11 juli 1919 vid Högalteknall i Hass- från Sverige finns i Gustaf Robert Alfons Theorins aka- lövs socken (Hallands högst belägna punkt), vilken han
SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) 303 LJUNGSTRAND
Figur 4. Hedjungfrulin förekommer på många lokaler på västra Jylland, här på Randbøl Hede, ett stort välbevarat fukthedsområde sydsydöst om Billund. På bilden ses tydligt artens utmärkande karaktär, de motsatta nedre bladen, men även att dess blommor är tämligen fåtaliga. Även kapseln (till höger) kan anas vara en smula kortare och bredare än de här i frukt gröna ”vingarna”. Foto: Åke Svensson, 1 juli 2012. In the Nordic countries, Polygala serpyllifolia mostly occurs in the oceanic, westernmost parts of Den- mark and southern Norway. This picture, from the south-western part of Jutland, shows very well the diagnostic, opposite leaves on the lower part of the stem, but also the rather few flowers and one capsule, with green “wings” compared to which the fruit is slightly shorter and broader.
benämnt ”Polygala vulgare L. v. cæspitosum Pers.” 3. flera lokaler i Skåne, men alla kontrollerbara upp- Exemplaret på arket är dock en tämligen ordinär Poly g.[ifter] felaktiga, …”. gala vulgaris L. s.str. (det. Erik Ljungstrand 12 oktober En ytterligare, högst osäker, lokalangivelse från 2012), vilket kan tas som intäkt för att Ahlfvengren Skåne publicerades av Olsson & Tyler (2007) på s. 366 nog inte kände hedjungfrulinet, utan troligen kan ha i andra delen av ”Floran i Skåne”. Det rör sig om en felbestämt former av (vanligt) jungfrulin, även i de uppgift i (det gamla) ”Projekt Skånes Flora”:s kortregis- ovan nämnda fall då det inte förefaller finnas några ter, om att Alexander Roth i juli 1886 skulle ha samlat bevarade belägg. hedjungfrulin i Södra Åsums socken, ”i en torvmosse Ännu en angivelse från Skåne publicerades av hol- mell.[an] Sjöbo och Åsum”, men det anmärks också att ländaren Antoni ”Ton” Damman i en studie av våra ”föregivet belägg (i LD) har inte gått att återfinna och sydsvenska ljunghedar (Damman 1957). På s. 391 angav förmodas ha blivit ombestämt”. Trakten av Sjöbo torde han ”Polygala serpyllifolia” (i foten till tabell 6) som ha ett alltför kontinentalt klimat för att passa hedjung- en av de ovanligare arterna noterade från den växtso- frulin, varför allt talar för att slutsatsen är riktig; här ciologiska analysrutan ”No. 108”, vilken enligt samma har förmodligen blott funnits den avvikande form av tabells huvud var belägen inom lokal ”5”. Förteckningen (vanligt) jungfrulin som man kan påträffa på torvjord. på s. 396 upplyser oss om att denna lokal var belägen Vid min genomgång av det befintliga äldre herbarie- ”[a]bout 1 km. southeast of Brösarp (sand)”, vilket torde materialet av släktet Polygala från Norden i herbarierna falla inom Brösarps södra backar. Den angivna stånd- i Göteborg (GB), Stockholm (S) och Uppsala (UPS) – orten, en torr, sandig ljunghed, passar ytterst illa för herbariet i Lund (LD) befann sig tyvärr mitt i sin mest hedjungfrulin (se nedan, i stycket ”Utbredning och eko- hektiska slutfas av flyttningen till sina nya utrymmen logi”), och allt talar för att uppgiften är en felskrivning. på Gastelyckan – har jag påträffat ytterligare ett antal När Henning Weimarck, som då var redaktör för insamlingar som antingen redan av insamlaren eller ”Botaniska Notiser”, sammanfattade vad som var känt av någon senare granskare åsatts namn som avser en om alla de skånska kärlväxterna i sin ”Skånes flora” bestämning till hedjungfrulin. (Weimarck 1963) tog han blott med hedjungfrulin som Jag ser inget skäl att här räkna upp alla dessa opubli- en ”utomskånsk” art med kommentaren ”uppgiven för cerade uppgifter, utan nöjer mig med att framhålla att 3. Lägg märke till att Ahlfvengren här har behandlat felbestämda ark, samtliga tillhörande (vanligt) jungfru- släktnamnet ”Polygala” som neutrum, vilket förespråka lin, föreligger från Skåne, Småland, Halland, Bohuslän, des av vissa botaniska författare under 1800 -talet. Idag Dalsland och Södermanland. Samtliga dessa kollekter betraktar vi dock släktet som femininum, i full enlighet är insamlade under 1800-talet eller första fjärdedelen av med dess ”originalbeskrivning” hos Linnæus (1753, 1754). 1900-talet.
304 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) HEDJUNGFRULIN
Ett oväntat äldre fynd i princip i Medelhavsområdet, och är i de södra Vid genomgången av herbariearken i Uppsala delarna av sin utbredning en utpräglad bergsväxt påträffade jag en anmärkningsvärd kollekt, (oceanisk-montan utbredning). enligt etiketten bestämd till ”Polygala vulgaris Med undantag för några få förekomster på v. depressa.”, således hedjungfrulin, och med föl- sydöstra Grönland (osäkert om inhemsk?) är jande uppgift om insamlingsort: ”Hall. Varberg. arten helt inskränkt till Europa. Den förekom- 1842.”, allt skrivet med den medelålders Elias mer i norra Portugal, norra Spanien, större delen Fries’ mycket karakteristiska piktur. Insamlingen av Frankrike (inklusive en bergsförekomst på har enligt stämplad text ingått i ”HERB. E. Korsika?), enstaka ställen i norra Italien, delar av FRIES” och saknar uppgift om insamlare, vilket Schweiz (mest i väster), enstaka lokaler i Öster när det rör sig om detta herbarium betyder att rikes och Sloveniens alper, spridda områden i växten på arket samlats av Elias Fries själv (han Tyskland (mest i väster och söder), västligaste satte blott ut insamlarnamnet när det var fråga Böhmen, Luxemburg, Belgien, Nederländerna, om växter som han fått av andra till sitt privata Kanalöarna, delar av England (mest i sydväst och herbarium). norr), Wales, Skottland (med Man, Hebriderna, Sven G:son Blomqvist har ombestämt växten Sankt Kilda, Orkney- och Shetlandsöarna), till ”Polygala vulgaris L. forma”, och en obekant Irland, stora delar av Jylland (figur 4), på kusten hand har tillagt ”[f.] cæspitosa ?” på hans ”det.- av Sör- och Vestlandet i Norge samt på Färöarna lapp”. Arket har även registrerats för det moderna (Hegi m.fl. 1925, Meusel m.fl. 1978a, Hultén & Hallandsfloraprojektet av Jens Corneliuson, vilket Fries 1986). Anmärkningsvärt nog har arten ald- hans signatur ”Hld JC” visar. rig rapporterats från Island. Så vitt jag har kunnat utröna har någon uppgift Inom delar av sitt utbredningsområde, särskilt baserad på denna insamling aldrig publicerats, i norr och öster, har arten på senare tid minskat utan förmodligen ansåg Elias Fries att hedjungfru- mycket eller helt försvunnit, vilket har satts i sam- lin redan var känt från Halland (genom hans egen band med igenväxning av ljunghedarna på grund uppgift från Breared 1818), medan man däremot av för svag eller utebliven hävd (Haeupler m.fl. efter Blomqvists ombestämning inte ansåg det 1988, Benckert m.fl. 1996, Foley 2002). Några viktigt att publicera ännu en felaktig lokaluppgift. äldre uppgifter från Azorerna, Sierra Nevada i Det uppseendeväckande är att Elias Fries’ södra Spanien, Abruzzerna i Italien samt Serbien ursprungliga bestämning är fullständigt korrekt! måste betraktas som mycket osäkra (Meusel m.fl. Vad han har samlat in vid Varberg år 1842 är ett 1978b). rätt småvuxet, men för övrigt otvetydigt exemplar I Danmark är hedjungfrulin påträffat på av hedjungfrulin. Således förekom hedjungfrulin många lokaler på Jylland, huvudsakligen väster i Halland redan före mitten av 1800-talet, och och söder om ”israndslinjen”, men även norr och förmodligen fortlever det än i dag på flera, ännu öster om densamma, i synnerhet inom det efter oupptäckta lokaler utmed den mellersta delen av danska förhållanden storkulliga ”backlandskapet” Västkusten, dess mest oceaniskt präglade del (se på mellersta Östjylland, uppe i Himmerlands nedan). högre delar samt på Thy; däremot är arten högst Jag har (åter-)ombestämt kollekten från Var- påfallande sällsynt på Vendsyssel, även om den är berg genom en ”det.-lapp” med följande lydelse: funnen ända uppe vid Skagen (Pedersen 1956). ”Polygala serpyllifolia Hosé ! Det. Erik Ljung- Till detta kommer två nu troligen försvunna före- strand (GB) 14 okt 2012”. komster mitt på södra Lolland (Faurholdt 2006), medan arten för övrigt aldrig har hittats på de Utbredning och ekologi danska öarna (utom på Römö, Fanö och Mors, Hedjungfrulinets kända totalutbredning är syd- förstås). västlig i Europa, närmast att anse som euoceanisk I Norge förekommer hedjungfrulin spritt på på gränsen mot suboceanisk. Det saknas dock Sörlandet från Lillesand i Aust-Agder till Dalane i
SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) 305 LJUNGSTRAND
Rogaland, men tämligen allmänt utmed hela Vest- landet ända till trakten av Kristiansund i Møre og Romsdal; öster därom är det funnet i Surnadal och på ön Smøla (där det når sin nordgräns vid 63° 20’ N), samt isolerat i Midtre Gauldal i Sør- Trøndelag (Fægri 1960, Lid m.fl. 2005). Det når sällan in till fjordarnas inre delar, utan påträffas mest på kustljunghedarna, framför allt på de ännu beteshävdade. Hedjungfrulinets nordiska utbredning framgår av kartan hos Hultén (1971), vilken här återges kompletterad med de båda här publicerade fynden från Sverige (figur 5). Hedjungfrulinet är framför allt en karaktärsart för kalk- och näringsfattiga fukthedar, men det påträffas även i fattigkärr och (åtminstone i kan- ten av) mossar, och kan också uppträda på torrare ljunghed samt på gräsdominerade betesmarker, Figur 5. Utbredningskarta över den kända före komsten av hedjungfrulin i Norden, efter Hultén ofta bland borsttågJuncus squarrosus. (1971), kompletterad med Elias Fries’ lokal vid Arten är mycket betestolerant, och kan fortleva Varberg från år 1842 (röd ring) samt den nyfunna även i mycket hårt betade marker (Pedersen 1956, lokalen på Älgön (röd prick). Fægri 1960). Det synes dock som om hedjungfru Distribution map showing the known distribution of lin är något mera torrhetstolerant inom de norra Polygala serpyllifolia in Denmark, Norway and Swe- och nordöstra delarna av sin utbredning, alltså den. From Hultén (1971), with the newly published mot den gräns där (förmodligen) vinterns köld Swedish localities added in red. sätter stopp för dess vidare spridning (Fægri 1960). Detta kan antas bero på att arten inte uthärdar att frysas in i is någon längre tid, även efter, kunde ha gissat att just Älgön, med sin väl- om denna hypotes inte förefaller ha prövats expe- hävdade ljunghed, skulle vara den mest sannolika rimentellt. lokalen att hitta hedjungfrulin i Sverige på. Det Lokalen på Älgön är jämfört med de flesta jag finns emellertid även andra kustnära ljungheds- sett i Danmark och Norge påfallande torr; den är områden i norra Halland, Göteborg och södra belägen på en välhävdad ljunghed, men inte inom Bohuslän som bör kunna ha förutsättningar för något fukthedsparti på denna. Givetvis kan dock att hysa hedjungfrulin – så ut och leta! SBT. arten finnas, ännu oupptäckt, inom fuktigare partier av ljungheden, men dessa är inskränkta till • Ett stort tack till Kjell Holmner för välvillig trans- relativt små arealer på ön – jag planerar att under- porthjälp och gott exkursionssällskap, till Torbjörn söka dem närmare nästa år. Jag har dock, på ön Tyler för datautdrag från Skåneflorans arkiv, till Tho- mas Karlsson (S) och Mats Hjertson (UPS) för god Bømlo i Hordaland, sett hedjungfrulin på relativt hjälp under besök vid deras respektive herbarier, till torr ljunghed utan inslag av klockljung, och även Finn Skovgaard för upplysningar om hedjungfrulinets i detta fall rörde det sig om ljunghed på förhållan- nuvarande danska status, till Kjell Georgson för fakta devis basrikare underlag än vanligt – arten anses bakgrund till redovisningen i ”Hallands flora”, samt ju annars vara utpräglat gynnad av oligotrofa för- även till Eva Andersson, Jennie Jonsson och min mor hållanden (Hegi m.fl. 1925). Ingrid Ljungstrand för värdefulla synpunkter på denna artikel. Därtill ytterligare ett tack till professor Arne Den nyfunna svenska lokalen på Älgön lig- Anderberg vid Naturhistoriska riksmuseets herbarium ger nästan mitt för de sedan gammalt kända vid för vänligt tillstånd att här återanvända Eric Hulténs Skagen (figur 5), varför man, om man hade tänkt utbredningskarta.
306 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) HEDJUNGFRULIN
Citerad litteratur Fries, E. 1846: Summa Vegetabilium Scandinaviae, seu Ahlfvengren, F. E. (†) [& Svenson, S.] (m.fl.) 1924: Hal- Enumeratio systematica et critica plantarum quum lands Växter. Förteckning över Fanerogamer och coty ledonearum, tum nemearum inter Mare occiden- Kärlkryptogamer. tale et album, inter Eidoram et Nordkap, hactenus Areschoug, F. W. C. 1866: Skånes Flora, innefattande de lectarum, indicata simul distributione geographica. fanerogama och ormbunkartade växterna. Sectio prior. Accedunt expositio systematis plantarum Areschoug, F. W. C. 1881: Skånes Flora, innefattande morphologici, comparatio vegetationis adjacentium de fanerogama och ormbunkartade växterna. Andra regionum, definitiones specierum in Kochii Synopsi upplagan. Florae Germanicae et nemearum monographiis haud Arvidsson, L. 1977: Skötselplan för Älgöns Naturreservat obviarum l. aliter expositiarum. i Lycke socken, Kungälvs kommun. Upprättad 1976. Fröberg, L. 2006: Artdelen. – i Fröberg, L. (red.) 2006: [Stencil] Blekinges flora: 206–795. Benkert, D., Fukarek, F. & Korsch, H. (red.) 1996: Georgson, K. 1997: Artförteckning. – i Georgson, Verbreitungsatlas der Farn- und Blütenpflanzen Ost- K., Johansson, B., Johansson, Y., Kuylenstierna, J., deutschlands (Mecklenburg-Vorpommern, Branden- Lenfors, I. & Nilsson, N.-G. 1997: Hallands flora: burg, Berlin, Sachsen-Anhalt, Sachsen, Thüringen). [219]–740. Bernström, G. 1989: En frisk och blomstrande perenn. Haeupler, H., Schönfelder, P. & Schuhwerk, F. (red.) Botaniska Föreningen i Göteborg 1919–1989. 1988: Atlas der Farn- und BlütenpflanzenBlütenpfl anzen der BundesBundes-- Damman, A. W. H. 1957: The South-Swedish Calluna- republik Deutschland. Heath and its Relation to the Calluneto-Genistetum. Hartman, C. (m.fl.) 1879: C. J. Hartmans Handbok i – Bot. Not. 110(3): [363]–398. Skandinaviens Flora, innefattande Sveriges och Nor- ges Växter, till och med Mossorna. Elfte, helt och hål- [Ekberg, L. 1967]: Om flora och vegetation på Stora let omarbetade upplagan, Förra delen: Fanerogamer Brattön i Solberga socken och Älgön i Lycke socken. och Ormbunkar. [Stencil] Hartman, C. J. 1832: Handbok i Skandinaviens Flora, Fægri, K. (m.fl.) 1960: Coast Plants. – i Fægri, K., innefattande Sveriges och Norriges Vexter, till och Gjærevoll, O., Lid, J. & Nordhagen, R. (red.) 1960: med Mossorna. Med en Öfversigt af Vextläran och Maps of Distribution of Norwegian Vascular Plants. Botanikens studium i allmänhet. Andra Upplagan, Volume I. omarbetad och förökad. Faurholdt, N. 2006: Rødlistede planter [i Storstrøms Hartman, C. J. 1838: Handbok i Skandinaviens Flora, amt] 2006. En revision af [”]Rødlistede planter innefattande Sveriges och Norriges Vexter, till och 1999[”]. med Mossorna; Med ett Utkast till Botanologien eller FitzGerald, R., Pearman, D. A. & Rich, T. C. G. 1998: Vextläran i allmänhet. Tredje Upplagan, rättad och Polygala. [excl. 1. Polygala vulgaris (P. oxyptera).] – i förökad. Sednare Delen: Floran. Med 2 Taflor. Rich,. T. C G. & Jermy, A. C. (red.) 1998: Plant Crib Hartman, C. J. 1843: Handbok i Skandinaviens Flora, 1998: 203–206. innefattande Sveriges och Norriges Vexter, till och Foley,. M. J Y. 2002: Polygala serpyllifolia Heath Milk- med Mossorna. Fjerde Upplagan, rättad och förökad. wort. – i Preston, C. D., Pearman, D. A. & Dines, T. D. Med tvänne Taflor. (red.) 2002: New Atlas of the British & Irish Flora. Hartman, C. J. (†) (m.fl.) 1849: Handbok i Skandinaviens An Atlas of the Vascular Plants of Britain, Ireland, the Flora, innefattande Sveriges och Norriges Vexter, till Isle of Man and the Channel Islands: 436. och med Mossorna; ordnade efter Prof. Fries’ system. Fries, E. [(praes.)] / Rodhe, S. [(resp.)] 1819: Flora Hallan- Femte Upplagan, rättad och förökad. dica, Partis primæ Sectio VII. Hartman, C. J. (†) & Hartman, C. 1854: Handbok i Fries, [E.] 1825 (”1824”): En berättelse öfver Botaniska Skan dinaviens Flora, innefattande Sveriges och Nor- excursioner år 1823. – ”Physiographiska Säl[l]skapets ges Vexter, till och med Mossorna; ordnade efter Prof. Årsberättelse, aflemnad af dess Secreterare, den 1 Fries’ system. Sjette upplagan, utgifven med Rättelser October 1824.”: 54–60. och Tillägg. Fries, E. 1828: Novitiae Florae Suecicae. Edit. altera, auc- Hartman, C. J. (†) & Hartman, C. 1861: Handbok i tior et in formam commentarii in Cel. Wahlenbergii Skandinaviens Flora, innefattande Sveriges och Nor- Floram Suecicam redacta. ges Växter, till och med Mossorna; ordnade efter Prof. Fries, E. [1836] (”1835”): Corpus Florarum Provincialium Fries’ system. Åttonde upplagan, utgifven med Rät- Sueciæ. I. Floram Scanicam. telser och Tillägg. Fries, E. 1839: Novitiarum Florae Suecicae Mantissa Hartman, C. J. (†) & Hartman, C. 1864: Handbok i altera, additis plantis in Norvegia recentius detectis. Skandinaviens Flora, innefattande Sveriges och Nor- Fries, E. 1843: Plantæ Suecanæ ex Illustr. Kochii Floræ ges Växter, till och med Mossorna; Nionde upplagan, Germanicæ Synopsi, ed. 2, illustratæ. – Bot. Not. [5] utgifven med Rättelser och Tillägg. Förra delen: Pha- (8): [113]–121. nerogamer och Ormbunkar.
SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) 307 LJUNGSTRAND
Hegi, G., Gams, H., Lüdi, W., Beger, H., Braun-Blanquet, Olsson, K.-A. & Tyler, T. 2007: 12. Artlista med utbred- J. & Thellung, A. m.fl. [1925]: Illustrierte Flora von ningskartor och arttexter. – i Tyler, T., Olsson, K.-A., Mittel-Europa. Mit besonderer Berücksichtigung Johansson, H. & Sonesson, M. (red.) 2007: Floran von Deutschland, Oesterreich und der Schweiz. Zum i Skåne. [Del 2:] Arterna och deras utbredning: Gebrauche in den Schulen und zum Selbstunterricht. [125]–726. V. Band. 1. Teil. Dicotyledones (III. Teil). Pedersen, A. 1956 (”1956–1957”): ��������������Danmarks Topo- Hofberg, H. 1852: Södermanlands Phanerogamer och grafisk-Botaniske Undersøgelse iværksat af Dansk Filices. Botanisk Forening. [T.B.U.] Nr. 21. Rubiaceernes, Hultén, E. (& Björnström, G.) 1971: Atlas över växternas Polygalaceernes, Linaceernes, Oxalidaceernes og Bal- utbredning i Norden. Fanerogamer och ormbunks saminaceernes udbredelse i Danmark. (Summary: The växter. Andra helt omarbetade upplagan. Distribution of the Rubiaceae, Polygalaceae, Linaceae, Hultén, E. (†) & Fries, M. 1986: ��������������������Atlas of North Euro- Oxalidaceae, and Balsaminaceae within Denmark). – pean Vascular Plants North of the Tropic of Cancer. [Dansk] Bot. Tidsskr. 53(2): [137]–196. II. Taxonomic Index to the Maps 997–1936. Maps Thedenius, K. F. 1871: Flora öfver Uplands och Söder- 997–1936. manlands fanerogamer och bräkenartande växter. Lægaard, S. 2006: Mælkeurtfamiljen, Polygalaceae. – i Theorin, G. R. A. 1865: Växtgeografisk skildring af Södra Frederiksen, S., Rasmussen, F. N. & Seberg, O. (red.) Halland. 2006: Dansk flora: 352–353. Wanntorp, H.-E. & Rydberg, H. 2001: Kapitel 10. Art- Lid, J. (†), Lid, D. T. (†) [& Elven, R.] (m.fl.) 2005:Norsk förteckning. – i Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. (red.) flora. 7. utgåva. 2001: Sörmlands flora: 207–726. Lilja, N. 1838: Skånes Flora, innefattande Skånes fanero- Weimarck, H. (m.fl.) 1963: Skånes flora. gamer och i ett bihang Skånes ormbunkar, de på åkren odlade vext- och sädesslagen och de i öfriga Sverige Ljungstrand, E. 2012. Hedjungfrulin äntligen påvisat förekommande fanerogamer utom fjällvexterna, med i Sverige. [Polygala serpyllifolia found in Sweden – at karaktärer, vextställen och nytta, jemte ett vextgeogra- 1 fiskt namnregister m.m. last.] – Svensk Bot. Tidskr. 06: 298–308. Uppsala. Lilja, N. 1870: Skånes Flora, innefattande Skånes ISSN 0039-646X. vilda och odlade växter; en handbok för folkskolor, The Heath Milkwort Polygala serpyllifolia has for the landtmän, trädgårdsodlare, apotekare och för den stu- first time been confirmed from Sweden. In June derande ungdomen. Ny omarbetad upplaga. I & II. 2012 the species was found sparsely in the big Cal- Linnæus, C. 1753: Caroli Linnæi … Species Plantarum, luna heath on the island of Älgön, ca 30 km NW exhibentes Plantas Rite Cognitas, ad Genera Relatas, from Gothenburg, in the southern part of Bohuslän, cum Differentiis Specificis, Nominibus Trivialibus, western Sweden. The closest known localities are at Synonymis Selectis, Locis Natalibus, secundum Sys- Skagen in northernmost Jutland, Denmark, about 70 tema Sexuale digestas. Tomus II. km from Älgön. Linnæus, C. 1754: Caroli Linnæi … Genera Plantarum Probably the species is both old and indigenous eorumque Characteres Naturales Secundum Nume- in Sweden. This hypothesis is supported by the fact rum, Figuram, Situm, et Proportionem omnium fructificationis partium. Editio quinta ab Auctore that there is also an old collection in UPS, from reformata et aucta. the vicinity of Varberg in northern Halland, made Ljungstrand, E. 2012: Bokarv och backfryle funna i by Elias Fries in 1842. This collection was correctly Bohuslän. – Vrivrånge 42: 3–9. determined by Fries, but seems never to have been Lundman, B. 1954: Smärre uppsatser och meddelanden. published. It is likely that a few more localities will Några notiser om Polygala vulgaris ad serpyllifoliam i be found in the most oceanic part of the Swedish Sverige. – Sv. Bot. Tidskr. 48(1): 238–239. western coast in the future. McNeill, J. 1968: 1. Polygala L. – i Tutin, T. G., Heywood, V. H., Burges, N. A., Moore, D. M., Valentine, D. H., Erik Ljungstrand har ett Walters, S. M. & Webb, D. A. (red.) 1968: �����������Flora Euro- stort intresse och engage paea. Volume 2. Rosaceae to Umbelliferae: 231–236. Meusel, H., Jäger, E., Rauschert, S. & Weinert, E. 1978a: mang för våra vilda blom-, Vergleichende Chorologie der zentraleuropäischen ormbunks- och sträfse Flora. – Karten – Band II. växter och är en ofta sedd Meusel, H., Jäger, E., Rauschert, S. & Weinert, E. 1978b: ledare för exkursioner Vergleichende Chorologie der zentraleuropäischen över hela Norden. Flora. – Text – Band II. Adress: Järkholmsvägen Pl Mossberg, B., Stenberg, L. [& Ericsson, S.] 2003: Den nya 614, 436 56 Hovås nordiska floran.
308 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) Kulturväxtsläktingar – något att bry sig om
En arbetsgrupp försöker identifiera vilka vilda samt mildare vintrar med större risk för förluster släktingar till våra kulturväxter som vi behöver orsakade av svampangrepp är andra viktiga egen- särskilt ta vara på. Här redogör de för bakgrun skaper. Men det gäller lika mycket helt okända den till arbetet. behov som vi idag inte ens har formulerat. Våra jordbruksväxter är de i de flesta fall resul- MORA ARONSSON, SANNA BLACK-SAMUELSSON, tatet av en flertusenårig förändringsprocess av MARGARETA EDQVIST, ERIK PERSSON, ursprungligen vilda växter. Under mer än tiotu- DAVID STÅHLBERG & JENS WEIBULL 1 sen år har människan odlat växter och utvecklat jord-, skogs- och trädgårdsbruket. Olika arter har runden för mänsklig civilisation utgörs successivt anpassats – domesticerats – till män- av växterna och deras produkter. Alla niskans behov. Gidag odlade växter kommer en gång från det vilda. Vår framtid står och faller med hur vi förvaltar dessa livsviktiga resurser. Vi som har skrivit artikeln representerar olika myndigheter och organisationer och menar att det är dags för Sverige att utarbeta en hållbar strategi för kultur- växternas vilda släktingar. Detta är ett första steg i den processen.
Varför kulturväxtsläktingar? Begreppet vilda kulturväxtsläktingar är så långt och svårt att uttala, att många kanske tröttnar redan innan de har kommit till slutet. Men utan dem ter sig vår framtida försörjning av växter för livsmedel, läkemedel, industriråvaror, landskaps- vård och andra växtbaserade förnödenheter gan- ska osäker. Det gäller redan idag kända behov för att till exempel möta nödvändiga anpassningar till klimatförändringar som motståndskraft mot nya sjukdomar – eller nya varianter av redan kända sjukdomar och skadegörare. Tålighet att utstå perioder av torka, högre årsmedeltemperaturer,
1 Författarna står i alfabetisk ordning. Kontaktperson är JW.
Figur 1. Strandkålen är en vild släkting till vår odlade kål som inte själv har odlats, men väl blekts och sålts som sparris. Foto: Jens Weibull. Crambe maritima is a wild relative to cabbage.
SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) 309 ARONSSON m.fl.
Figur 2. Timotejen är vårt ekonomiskt sett vik tigaste vallgräs. Den har flera vilda kulturväxt släktingar i Sverige. Foto: Peder Weibull. Timothy-grass Phleum pratense is the economically most important Swedish fodder grass. It has several wild relatives in Sweden.
Vårt beroende av omvärlden De flesta av de kulturväxter som i dag odlas i Sverige har sitt ursprung i andra länder och världs- delar. Det betyder att vi – för att kunna utveckla vårt växtmaterial – är beroende av en fortsatt till- När växterna blev kulturväxter, förlorade de gång på genetisk variation hos kulturväxter från egenskaper som gjorde dem väl anpassade till ett andra delar av världen. Många av vildarterna har liv i naturen. Det kan handla om att effektivt värdefulla egenskaper som utgör vår försäkring för sprida sina frön, att producera giftiga substanser framtida livsmedelproduktion. för att försvara sig mot angripare eller att ha en Samtidigt hotas en stor del av vildarterna av livscykel som är anpassad till när regnen faller. I utrotning genom exploatering, klimatföränd- stället har växterna med människans hjälp utveck- ringar eller andra orsaker. FN:s livsmedelsorgan lat andra egenskaper som är viktiga för oss. Sam- redovisade 2012 bland annat situationen för de mantaget har växterna bidragit till att människan vilda kulturväxtsläktingarna (FAO 2012). Trots blev bofast, kunde livnära en allt större befolk- att antalet skyddade områden världen över har ning och utveckla konstnärliga, hantverksmässiga ökat under de senaste decennierna fortsätter för- och tekniska färdigheter. lusten av artmångfalden. Alla de arter som i någon form uppvisar nära I en nyligen gjord studie (Jarvis m.fl. 2008) släktskap med våra kulturväxter brukar beteck- över vildarter inom släktena Arachis (jordnöt), nas vilda kulturväxtsläktingar. Släktskapen kan i Solanum (potatis) och Vigna (vignaböna) förut- sin tur finnas på olika taxonomisk nivå, alltifrån spåddes att mellan 16 och 22 procent av arterna att utgöra samma art som den odlade växten, till riskerar att dö ut innan år 2055. Orsakerna är att omfatta arter av samma familj men av skilda framför allt klimatförändringar som skapar insta- släkten. Alla betraktas de som kulturväxtsläk- bila förhållanden och snabba skiften i växternas tingar men, av naturliga skäl, är de olika svåra livsmiljöer, men också en ökad fragmentering av att utnyttja för exempelvis växtförädling. Mer habitat och därmed även av populationer. Därför om detta längre fram. Antalet vilda kulturväxt- är det viktigt att Sverige deltar i det internatio- släktingar i Europa inklusive Medelhavsområdet nella arbetet med naturvård och artskydd. uppskattas till närmare 25 000 enligt det tidigare Det finns en ökande insikt om att världens län- EU-projektet PGR Forum 2. der måste göra mer för att säkerställa habitaten för de hotade växtarterna och stärka deras nuvarande 2 www.pgrforum.org. populationer. Men många länder som hyser värde-
310 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) KULTURVÄXTSLÄKTINGAR fulla vildarter lider samtidigt av brist på det mest tall (Parducci m.fl. 2012) – något som har poten- grundläggande: ekonomiska medel, kunnig per- tiella implikationer för det boreala skogsbruket i sonal, formella strukturer som myndigheter och ett föränderligt klimat. För flertalet av våra vilda verk och, inte minst, prioriteringar för bevarande. kulturväxtsläktingar – liksom för den vilda floran Bevarandet av kulturväxtsläktingarna i deras och faunan i stort – har vi dock ännu mycket ursprungliga habitat (in situ) är nödvändigt för ofullständiga kunskaper om variation inom en fortsatt evolution. Men ett sådant bevarande arterna (Andersson m.fl. 2007). måste gå hand i hand med att arterna också Olika försök har gjorts genom åren att ställa bevaras i levande samlingar (ex situ), som växter samman en förteckning över vilda kulturväxtsläk- eller om möjligt som frö, för att vara tillgängliga tingar som kan vara av intresse för oss i Sverige. för forskning och växtförädling. För ex situ- Det hittills mest genomgripande gjordes inom bevarande krävs genbanker eller botaniska träd- ramen för EU-projektet PGR Forum under tiden gårdar och gärna ett samarbete dem emellan, samt 2003–2005. Projektets artkatalog CWRIS – the nödvändiga resurser i form av både kapital och PGR Forum Crop Wild Relative Information kunskap. Här kan Sverige i egenskap av trovärdig System 3 – byggdes upp på basis av fyra grundläg- biståndsgivare med lång erfarenhet spela en stor gande databaser: roll. • jordbruks- och trädgårdsväxter hämtades ur Mansfelds World Database of Agricultural and Horticultural Tidigare arbeten Crops 4, Också i vårt land finns kulturväxtsläktingar som • skogsväxter hämtades ur Enumeration of forest plant spe cies (Schultze-Motel 1966), vi behöver ta ansvar för. Även om Sverige är ett • prydnadsväxter hämtades ur de förteckningar som EU:s land i marginalen av världens viktiga centra för myndighet för sortgodkännande (CPVO – Community kulturväxternas diversitet, hyser Norden viktig Plant Variety Office) ställer samman och, slutligen, genetisk diversitet av många arter. Det gäller hämtades • krydd- och medicinalväxter ur MAPROW, Medicinal exempelvis vallgräs och vallbaljväxter inom släk- and Aromatic Plant Resources of the World. tena Agrostis, Festuca, Phleum, Poa och Trifolium (ven, svingel, timotej, gröe och klöver) och skogs- Den taxonomiska informationen stämdes sedan träd som gran och tall. Kombinationen av normalt av mot Euro+Med PlantBase 5. För svenskt vid- kalla vintrar som ställer krav på vinterhärdighet kommande landade projektet PGR Forum – efter och behovet av anpassning till en varierande dags- taxonomisk korrigering av oss – på en samman- längd från söder till norr gör att många viktiga lagd artlista omfattande 2361 arter 6 som projektet arter uppvisar särskilt stor variation hos oss. menade vore att betrakta som vilda kulturväxt- Andra släkten som rymmer stor mångfald både släktingar. vad gäller antal arter inom släktet och inom varje Så många arter blir dessvärre ohanterligt ur art är bärväxterna inom Ribes, Rubus och Vac flera perspektiv: dels har många av arterna varken cinium (ripsar/vinbär, björnbär/hallon och blåbär/ dokumenterad användning eller använd nära släk- lingon). ting, dels kräver kostnadsaspekter en tydlig prio- Många arter i den skandinaviska floran är i ritering av de mest värdefulla kulturväxtsläkting- mer eller mindre tydlig grad uppdelade i nord- arna. Trots det värdefulla i PGR Forums arbete liga och sydliga genotypgrupper beroende på önskade vi att lägga ett striktare nyttoperspektiv olika invandringsvägar – från östliga eller syd- på urvalet av arter och bestämde därför att bygga liga istidsrefugier (t.ex. fårsvingel Festuca ovina; upp en ny svensk artlista. Bengtsson m.fl. 1995). I vissa fall finns det även unika skandinaviska genotyper med tillhörande 3 www.pgrforum.org/cwris/cwris.asp fenotypisk anpassning under hundratusentals år 4 mansfeld.ipk-gatersleben.de/mansfeld som övervintrade i nordliga istidsrefugier. Att det 5 www.emplantbase.org/home.html 6 www.pgrforum.org/cwris/cwris.asp?action= förhåller sig så har nyligen visats för både gran och show&fact=677200
SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) 311 ARONSSON m.fl.
Tabell 1. Ett användbart sätt att klassificera vilda kulturväxtsläktingar är att använda så kallade taxon grupper, där arterna delas in i olika grupper efter hur nära släkt de är med den odlade arten. Detta exempel tar sin utgångspunkt i sädesslaget korn. Wild crop relatives could usefully be classified using taxon groups. This example uses barley Hordeum vul- gare.
Taxon- Betydelse Exempel Svenskt grupp namn
1a grödan, dvs. den odlade Hordeum vulgare ssp. vulgare korn växten 1b samma art som grödan, Hordeum vulgare ssp. spontaneum urkorn underart 2 samma serie eller sektion Hordeum bulbosum knylkorn 3 samma undersläkte Hordeum murinum vildkorn 4 samma släkte Hordeum secalinum ängskorn 5 samma tribus, dvs. annat Hordelymus europaeus skogskorn närstående släkte inom samma familj
Så här gjorde vi hierarkin eller rangen. Vi har använt samma Inledningsvis bestämde vi att inkludera såväl vilda indelning av taxongrupper som Maxted m.fl. kulturväxtsläktingar för jordbruks- och livsmed- (2006) (tabell 1). elsproduktion, som prydnadsväxter och skogsträd. Vi accepterade definitionen på en vild kultur- Därefter diskuterade vi den terminologi som inter- växtsläkting enligt Maxted m.fl. (2006) och som nationellt sett beskriver förhållandet mellan de fritt översatt lyder ”En vild kulturväxtsläkting är odlade kulturväxterna och deras vilda släktingar. ett vilt växttaxon som utgör en indirekt nytto Centrala begrepp i detta sammanhang är gen resurs genom sitt nära släktskap med en odlad pool (Harlan & de Wet 1971) och taxongrupp växt. Arternas relation definieras utifrån kultur- (Maxted m.fl. 2006). Med genpool avsåg Harlan växtsläktingens placering inom den primära eller & de Wet det faktum att det inom varje odlat sekundära genpoolen, eller taxongrupperna 1–4.” växtslag finns en potentiell ”pool” att hämta ny Men, som tidigare nämnts, begränsade vi oss helt och värdefull genetisk variation ifrån, men att det till kulturväxtsläktingens placering bland taxon- också finns en gradient av ökande svårighet i att grupper, det vill säga den taxonomiska rangen. uppnå detta. Denna beror i sin tur på möjligheten Därefter sammanställde vi en svensk lista med att genom korsning skapa hybrider mellan grödan den grundläggande utgångspunkten att arten och dess olika släktingar. Harlan & de Wet myn- skulle vara naturaliserad och inte sent inkommen tade därför begreppen primär, sekundär och ter- i landet. Här gäller olika årtal för olika kategorier tiär genpool för att beskriva hur tillgänglig, eller av växter: för rödlistade arter år 1800 och för den avlägsen, den genetiska diversiteten är. svenska checklistan år 1700 (Karlsson 1997). Genpoolsbegreppet är tilltalande, men är sam- Inledningsvis sammanställdes en lista baserad tidigt besvärligt eftersom det förutsätter att man på kulturväxter som dokumenterats i olika tryckta faktiskt har genomfört en mängd korsningsexpe- verk som Jönsson & Simmons (1935) och Osvald riment för att ta reda på till vilken genpool en vild (1959), men ett större antal tillägg gjordes, bland släkting bör höra. Vi valde därför att inte utnyttja annat baserat på ett nyligen publicerat arbete i detta begrepp för våra egna prioriteringar. Danmark (Bjørn m.fl. 2011). Några nytillkomna Ett mer praktiskt användbart begrepp är taxon växtgrupper, som till exempel gröngödslingsväxter, gruppen som är relaterad till den taxonomiska granskades också.
312 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) KULTURVÄXTSLÄKTINGAR
Figur 3. I svenska vägrenar är vildpalsternackan en vanlig syn. Den odlade palster nackan har många former. Foto: Jens Weibull. Teckning ur Vilmorin-Andrieux (1885). Wild parsnips Pastinaca sativa var. sylvestris are a common sight along many Swedish roads today. Cultivated parsnips come in a whole range of differently shaped varieties.
Arbetet kändes ändå ofullständigt eftersom stora växtgrupper som träd och prydnadsväx- ter inte alls omfattades av den genomgångna litteraturen. Därför valde vi att systematiskt notera samtliga arter i Våra kulturväxters namn: ursprung och användning (Aldén & Ryman 2009) som kunde motsvara de nödvändiga kraven för att vara naturaliserade arter i Sverige. Samtidigt registrerades arternas huvudsakliga användnings- områden enligt följande: L Livsmedels- och foderväxter P Prydnadsväxter M Medicinalväxter K Kryddväxt T Trä och virke F Flera användningsområden (hos Aldén & Ryman ofta note- rad som ”prydnad ute” eller ”medicinalväxt förr”, men kan omfatta flera områden) A Andra användningsområden (t.ex. vatten- och akvarieväxt) Genomgången resulterade i en lista på samman- sammans skulle kunna rangordna arterna till stöd lagt 1478 taxa varav ett drygt hundratal utgjorde för en prioritering. Vår tanke är att de högst prio- underarter/varieteter och ett fåtal spontana hybri- riterade arterna ska kunna bli föremål för olika der, resten rena arter. åtgärder i ett första skede. Vi identifierade därför följande båda bedöm- Kriterier för prioriteringar ningskriterier som två grundläggande utgångs- I nästa steg utvecklade vi verktyg för komma ned punkter: ”närhetskriteriet” och ”hotkriteriet”. till ett praktiskt och ekonomiskt antal hanterbara ”Närhetskriteriet” syftar på graden av släktskap arter. Sorteringskriterier skapades som vägda till- och här valde vi begreppet taxongrupp. För att
SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) 313 ARONSSON m.fl.
Samtliga arter Prioriterade arter
Poaceae Lamiaceae
Cyperaceae Poaceae
Rosaceae Rosaceae Asteraceae Asteraceae Caryophyllaceae Brassicaceae Fabaceae Fabaceae Scrophulariaceae Caryophyllaceae Apiaceae Ranunculaceae Ranunculaceae
Lamiaceae Ulmaceae
Plantaginaceae Violaceae
0,0% 5,0% 10,0% 15,0% 20,0% 0,0% 5,0% 10,0% 15,0% 20,0%
Figur 4. Figuren visar de tio största familjerna inom listan över samtliga arter (1478 taxa, blå staplar)
respektive de prioriterade arterna (84 taxa, röda staplar) och den procentuella fördelningen mellan familjerna. Blå pilar anger växtfamiljer som, från att ha varit dominerande, föll bort efter rangordningen
med stöd av urvalskriterier. Familjen Cyperaceae rymmer det artrika släktet Carex, men ingen starrart kombinerar hög hotkategori med hög taxongrupp, vilket ger en låg prioritet. På motsvarande sätt anger de röda pilarna vilka växtfamiljer som steg efter rangordningen i prioriterade arter. Många arter inom familjen Lamiaceae kombinerar just hög hotkategori med hög taxongrupp. This figure displays the ten highest ranked families over all1 478 taxa (blue bars) and the 84 prioritized taxa (red bars), respectively. Blue arrows denote previously dominating families that fell in rank following prior- itization. The family Cyperaceae contains the species-rich genus Carex, but no sedge combines a high threat criterion with a high taxon group number. Similarly, red arrows indicate plant families that climbed in rank. Many species within the Lamiaceae combine these particular criteria.
göra bedömningen av ”hotkriterier” utgick vi från växtförädling) samt ”ekonomikriteriet” (kultur- den aktuella klassificeringen i svenska rödlistan. växtens ekonomiska betydelse för Sverige). De aktuella hotkategorierna är LC – livskraftig, Av dessa fastnade vi för ”nyttokriteriet” och DD – kunskapsbrist, NT – nära hotad, VU – sår- kategoriserade vildarterna utifrån deras doku- bar, EN – starkt hotad, CR – akut hotad samt RE menterade användning enligt Aldén & Ryman (se – nationellt utdöd. ovan). ”Ansvarsartkriteriet”, slutligen, kom att til�- Därutöver diskuterade vi möjligheten att lämpas på ett fåtal arter som har sin huvudsakliga införa andra intressanta kriterier som till exem- utbredning i norra Sverige eller Fennoskandia. Kri- pel ”ansvarsartkriteriet” (arten har stor del av terierna gavs samma viktning inför rangordningen. sin regionala eller globala förekomst i Sverige), Vi övervägde också att införa ett kriterium ”klassningskriteriet” (arten kan utgöra en viktig som skulle kunna ta hänsyn till omfattningen indikator- eller klassningsart för olika naturtyper), och bredden av genetisk variation inom en art. En ”nyttokriteriet” (arten har varit av särskild nytta farhåga med att ha ett strikt artperspektiv kan ju för en viss kulturväxt, t.ex. för forskning eller vara att man missar delpopulationer som rymmer
314 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) KULTURVÄXTSLÄKTINGAR
Tabell 2. Tabellen visar hur de 84 prioriterade arter i vår sammanställning fördelar sig beroende på vilken urvalskategori man väljer. De två dominerande grupperna i varje kategori är markerade i rött. Distribution (in %) of 84 prioritized taxa using three selection criteria (taxon group, threat and type of usage [Användningsområde]). The two most dominating groups are highlighted for each criterion. Type of usage (from top to bottom): food and feed crops, ornamentals, medicinal plants, aromatic plants, tree and timber, multiple use, other (e.g., aquarium plants).
Taxongrupp (%) Hotkategori (%) Användningsområde (%) 1a 35,7 VU 32,1 Livsmedels- och foderväxter 6,0 1b 56,0 NT 4,7 Prydnadsväxter 57,1 4 7,1 EN 41,7 Medicinalväxter 4,8 5 1,2 CR 17,9 Kryddväxter 0,0 (ingen kategori) 3,6 Trä och virke 2,4 Flera användningsområden 20,2 Annat (t.ex. akvarieväxter) 9,5
en annan, och värdefull, genetisk sammansätt- listan, tar sig in på tio-i-topplistan eftersom tre ning. Men vi fann att detta skulle vara mycket taxa (skogsalm – Ulmus glabra ssp. glabra, bergalm svårt att åstadkomma. För de allra flesta svenska – U. glabra ssp. montana och vresalm – U. laevis) växtarter vet vi idag alldeles för lite om den gene- idag är rödlistade. Detsamma gäller för familjen tiska variationen för att denna ska fungera som lejongaps växter (Scrophulariaceae) som represen- ett kriterium. Det gäller även viktiga arter som de teras av släktena Euphrasia (ögontröst) och Verbas flesta av våra vallväxter, exempelvis ängsgröePoa cum (kungsljus), varav flera arter är rödlistade. pratensis, ängssvingel Festuca pratensis och rödklö- Hur arterna fördelade sig med avseende på ver Trifolium pratense. urvalskriterierna som vi valde framgår av tabell 2. Fördelningen inom taxongrupp är inte så förvå- Preliminära resultat nande eftersom en viktig förutsättning för att en Efter en sammanvägning av de olika kriterierna vild kulturväxtsläkting ska kunna användas som som vi valde återstod 84 prioriterade arter. Av de genetisk resurs ju är att den är så nära släkt som sammanlagt 104 växtfamiljer innefattande 403 möjligt med sin kulturväxt. Inte desto mindre släkten som fanns på vår totallista återfanns 23 finns sex arter inom taxongrupp 4 (fjällelmEly familjer och 62 släkten på vår lista över priorite- mus alaskanus, lappelm E. mutabilis, karlsösallat rade arter. Den procentuella fördelningen mellan Mulgedium quercinum, älvsallat M. sibiricum, de åtta familjerna ”i toppen” skilde sig något mel- ängskorn Hordeum secalinum och ängslosta lan totallistan och de prioriterade (figur 4). Bromus racemosus) samt en inom taxongrupp 5 Stora växtfamiljer som gräs (Poaceae), ros- (skogskorn Hordelymus europaeus). Den domi- växter (Rosaceae), korgblommiga (Asteraceae) nerande gruppen utgörs av taxongrupp 1b som samt ärt- och nejlikväxter (Fabaceae och Caryo- omfattar underarter inom samma huvudart som phyllaceae) dominerar i bägge fallen. Däremot själva kulturväxten. klättrar familjen kransblommiga (Lamiaceae) Indelningen efter hotkategori visar inget enty- upp i toppen bland de prioriterade arterna vilket digt mönster. Mer än hälften (59,6 %) av de priori- lättast kan förklaras av att många av arterna dels terade arterna tillhör dock de högre kategorierna nyttjas – huvudsakligen som prydnadsväxter och/ EN (starkt hotad) och CR (akut hotad) vilket eller medicinalv äxter – och dels återfinns på den visar på nödvändigheten av att utveckla strategier svenska rödlistan. Familjen almväxter (Ulmaceae), för att kontinuerligt följa upp dessa arters status i som endast utgör 0,3 procent av arterna på total- vårt land. Mer om detta i slutet av artikeln. Tre av
SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) 315 ARONSSON m.fl.
Figur 5. Askskottsjukan slår hårt i det svenska landska pet, men friska träd finns ännu. På bilden syns en frisk och en sjuk ask bredvid varandra. Foto: Sanna Black- Samuelsson. Ash dieback, a chronic fun- gal disease of ash trees, is presently striking hard in Sweden. In the picture a healthy and a sick ash can be seen next to each other.
de prioriterade arterna – fjällelm, lappelm och älv- genetiska resurser: luddvicker Vicia villosa, åkerkål sallat – har för närvarande ingen hotklassificering. och ängskorn. Vad användningsområdet beträffar finns bland Arter som klassificeras som trä och virke de prioriterade arterna en tydlig övervikt mot omfattar, som tidigare nämnts, lundalm, bergalm prydnadsväxter. Drygt hälften (57,1 %) av de valda och vresalm samt bohuslind Tilia platyphyllos och vildarterna har motsvarande kulturväxter som ask Fraxinus excelsior. Asken, som i senaste rödlis- odlas för prydnadsändamål. Många av dessa släk- tan gavs hotkategori VU, är för närvarande utsatt ten är kommersiellt mycket viktiga, som till exem- för angrepp av askskottsjukan Hymenoscyphus pel Rosa, Iris, Dianthus, Aconitum (rosor, irisar, nej- pseudoalbidus (figur 5). likor och stormhattar) samt flera ormbunkssläkten. Ungefär en femtedel (20,2 %) utgörs av så Slutord kallade fleranvändningsarter, alltså arter som av Materialet som vi presenterar här är i första hand Aldén & Ryman (2009) noterats för flera syften. en sammanställning av kunskapsläget om vilda Två exempel är källfräne Nasturtium officinale, kulturväxtsläktingar i Sverige. Vår förhoppning som använts både som grönsak och som medici- är att det ska fungera som underlag för framtida nalväxt, och hjorttunga Asplenium scolopendrium, in situ- och ex situ-bevarande. Sammanställ- som odlats både som uteperenn, som snittblom- ningen väcker flera strategiskt viktiga frågor och meväxt och för medicinska ändamål. en första som vi kanske bör ställa oss är: har vi Endast fem arter har kategoriserats som livs- valt rätt bedömningsgrunder och gjort kloka medels- och foderväxter: renlosta Bromus arvensis, prioriteringar? Vi i gruppen som har grubblat över ängslosta B. racemosus, vildselleri Apium graveo utmaningarna kring att formulera kriterier menar lens, åkerkål Brassica rapa ssp. campestris och ädel- förstås det, men vi välkomnar självfallet andra för- mynta Mentha ×gracilis. slag till bedömningsgrunder som kan göra att våra Av de prioriterade arterna är det tre som omfat- nationella prioriteringar blir ännu vassare. tas av internationella överenskommelser 7 avseende Kanske måste vi försöka välja ut vissa, särskilt värdefulla populationer inom en art? Vi vet trots 7 Prop. 2002/20:52 Det internationella fördraget om växtge- netiska resurser för livsmedel och jordbruk, Bilaga I. allt att många faktorer påverkar den genetiska
316 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) KULTURVÄXTSLÄKTINGAR
variationen hos en art, bland annat dess invand- utformning och berörde inte prydnadsväxterna ringshistoria, geografiska utbredning och dess eller skogsträden. pollinationsmönster och förökningssätt. Ändå är ❧ kunskapsbasen om de flesta arters genetiska varia- Vi menar att det nu är hög tid att formulera och tion många gånger svag och det är svårt att formu- tydliggöra ansvarfördelningen mellan berörda lera åtgärder för bevarandebeslut. myndigheter. En ökad samverkan mellan myndig- En annan aspekt rör hur dagens bevarande- heter, botaniska trädgårdar och ideella organisa- arbete bedrivs. Är exempelvis dagens skötsel och tioner är också önskvärd. Under det kommande skydd av våra ängs- och betesmarker tillfreds- året avser vi att sammanställa en rapport för att ställande när det gäller att långsiktigt bevara den beskriva och ge förslag på lämpliga åtgärder för de genetiska variationen hos vilda släktingar till våra prioriterade arterna. SBT. fodergrödor? Genom årens lopp har omfattande insam- • Ett varmt tack riktas till två granskare för vär- lingar gjorts av vilda vallväxtsläktingar, men hur defulla synpunkter. ”vilda” är de egentligen? Har insamlingen gjorts från ”rätt” populationer, alltså de med de mest Citerad litteratur unika och värdefulla genvarianterna? Skyddar vi Aldén, B. & Ryman, S-G. 2009. Våra kulturväxters namn. idag rätt områden? Har vi i Sverige vägt in att ett Ursprung och användning. – Forskningsrådet Formas, Stockholm. områdesskydd också kan, och bör, innefatta andra Andersson, A.-C., Andersson, S. & Lönn, M. 2007. Gene- perspektiv än bara naturvårdens? Slutligen, om vi tisk variation hos vilda djur och växter i Sverige. – Rap- blickar utanför gränserna: kan vårt arbete i Sve- port 5712, Naturvårdsverket, Stockholm. rige också bistå länder i till exempel Latinamerika Bengtsson, B.-O., Weibull, P. & Ghatnekar, L. 1995. The loss of alleles by sampling: a study of the common att säkerställa den genetiska variationen hos vilda outbreeding grass Festuca ovina over three geographic släktingar till globala basråvaror som potatis och scales. – Hereditas 122: 221–238. majs? Och i så fall hur? Bjørn, G. K., Kristiansen, K. & Jacobsen L. H. 2011. Beva- Frågan om att ta sig an och bevara de vilda kul- ring af plantegenetiske ressourcer i de vilde slægtninge til jordbrugets afgrøder (J.nr. 3301-GENI-08-0013). turväxtsläktingarna har hamnat mellan stolarna – Aarhus universitet. hos de svenska myndigheternas, det vill säga Jord- FAO 2010. The second report of the state of the world’s bruksverkets, Skogsstyrelsens och Naturvårds- plant genetic resources for food and agriculture. – verkets ansvarsområden. Handlar det ytterst om Rom. Harlan, J. & de Wet, J. 1971. Towards a rational classifica- vilda växter, artskydd och naturvård, eller handlar tion of cultivated plants. – Taxon 20: 509–517. det om växter för våra näringar? Jarvis, A., Lane, A. & Hijmans, R.J. 2008. The effect of Detta är en diskussion som inte är begränsad climate change on crop wild relatives. – Agricult. Eco- till vårt land. FAO konstaterar i sin senaste sta- syst. Environ. 126: 13–23. Jönsson, B. & Simmons, H. G. 1935. Gagnväxter: särskilt tusrapport för de växtgenetiska resurserna (FAO utländska. Deras förekomst, egenskaper och använd- 2010) att en alltför snäv ämnesuppdelning mellan ning. – Gleerup, Lund. olika myndigheter försvårar bevarandearbetet. Karlsson, T. 1997. Förteckning över svenska kärlväxter. – Programmet för odlad mångfald, POM, före- Svensk Bot. Tidskr. 91: 241–560. 8 Maxted, N., Ford-Lloyd, B. V., Jury, S. m.fl. 2006. slog i sin strategi för tio år sedan att dåvarande Towards a definition of a crop wild relative. – Biodiv. Nordiska genbanken, NordGens föregångare, Conserv. 15: 2673–2685. skulle ansvara för kompletterande insamlingar Osvald, H. 1959. Åkerns nyttoväxter. – Svensk litteratur, för -bevarande av särskilt hotade kultur- Stockholm. ex situ Parducci, L. P., Jørgensen, T., Tollefsrud, M. M. m.fl. 2012. växtsläktingar, medan Naturvårdsverket skulle Glacial survival of boreal trees in Northern Scandina- ansvara för deras in situ-bevarande. Men strategin via. - Science 335: 1083–1086. om kulturväxtsläktingarna var kortfattad i sin Schultze-Motel, J. 1966. Verzeichnis forstlich kultivierter Pflanzenarten. – Akademie-Verlag, Berlin. 8 Jordbruksverket (2002) – Strategi för inventering av kul- Vilmorin-Andrieux, M.M. 1885. The vegetable garden. – turväxter i Sverige. SJV Rapport 2002:8. London (återutgiven av Ten Speed Press).
SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) 317 ARONSSON m.fl.
62 genera). Priorities were based on the following Aronsson, M., Black-Samuelsson, S., Edqvist, M., criteria: threat status according to IUCN criteria, Persson, E., Ståhlberg, D. & Weibull, J. 2012. taxon group and type of usage (food and feed Kultur växtsläktingar – något att bry sig om. [Crop crops, ornamentals, medicinal plants, aromatic wild relatives – something to care about.] – Svensk plants, tree and timber, multiple or other use). Bot. Tidskr. 106: 309–318. Uppsala. ISSN 0039- Other criteria such as gene pool, value as indicator 646X. species for threatened habitats, uniqueness for Swe- This article summarizes the first steps in developing den or economic value of corresponding crop, were a prioritized list of crop wild relatives for Sweden. not considered operational. The work has been carried out by a group repre- The next step in developing a national strategy sented by the Swedish Species Information Centre for Swedish crop wild relatives will be to assign con- at the Swedish University of Agricultural Sciences, servation measures to the proposed list of priority the Swedish Board of Agriculture, the Swedish For- taxa. est Agency, the Nordic Genetic Resource Centre and the Swedish Botanical Society. From a compiled ‘country list’ of 1478 taxa the work yielded a list of 84 priority taxa (23 families,
Mora Aronsson arbetar på Erik Persson arbetar för ArtDatabanken i Uppsala, Nordiskt Genresurscenter främst med nationella och (NordGen) och SLU med internationella naturvårds bland annat in situ- bevarande frågor. Mora är ordförande och vilda kulturväxtsläk i expertkommittén för kärl tingar, växter. Adress: NordGen, Box 41, Adress: ArtDatabanken, SLU, 230 53 Alnarp Box 7007, 750 07 Uppsala E-post: erik.persson@ E-post: [email protected] nordgen.org
Sanna Black-Samuelsson David Ståhlberg arbetar på är docent i skogsgenetik. Jordbruksverket med odlings Hon arbetar på Skogsstyrel landskapets natur- och kul sen med frågor som bland turvärden, David disputerade annat rör skogsgenetik och 2007 på en avhandling om skogligt genbevarande. orkidésläktet Dactylorhiza. Adress: Skogsstyrelsen, Portal- Adress: Jordbruksverket, gatan 2 B, 751 43 Uppsala 551 82 Jönköping E-post: sanna.black-samuels- E-post: david.stahlberg@ [email protected] jordbruksverket.se
Margareta Edqvist är ord Jens Weibull är docent i förande i Svenska Botaniska genetik och växtförädling och Föreningen samt ansvarig för arbetar med genresursfrågor den svenska floraväkteriverk vid Jordbruksverket. Jens är samheten. samordnare för Programmet för odlad mångfald. Adress: Syrengatan 19, Adress: Jordbruksverket, 571 39 Nässjö 551 82 Jönköping E-post: margareta.edqvist@ E-post: jens.weibull@ telia.com jordbruksverket.se
318 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) Klass mot klass Linné räknade ståndare och därefter placerade han in växterna i sitt artificiella sexualsystem, eller hur? Nej, så enkelt är det inte!
Text och foto: MAGNUS LIDÉN
är har vi blomsterhandelns sensitiva Mimosa pudica. Täta blomhuvuden, men med lite Hpill får vi fram en enskild blomma. Den har fyra ståndare. Vilken klass i sexualsystemet placerade Linné den i? Jo, man får söka den i klass Polyandria (många män [= ståndare]). På samma sätt har dvärgmåra Galium trifidum tre ståndare Två principer kolliderar. Till värstingen Vale men får sökas i klass Tetrandria (fyra män). riana (klass Triandria) räknade han arter med en, Linné var helt enkelt för mycket biolog för att två, tre eller fyra män! låta talen regera ostört. Släktena avgränsade han Därför räcker det inte med att räkna ståndare mer eller mindre intuitivt och såg som naturliga för att leta upp en växt i Species Plantarum – grupper. Nästan alla Galium har fyra ståndare, man måste läsa Linnés tankar också, och förstå så här blev det majoritetsstyre. Några av hans betydelsen av en av hans mest berömda aforis- Mimosa har mycket riktigt många ståndare (till mer: Scias Characterem non constituere Genus exempel de som nu kallas Acacia), men andra har – Betänk! Ett släkte definieras inte av karaktärer tio, en del åtta eller, som sensitivan, bara fyra. (Philosophia Botanica §169). SBT.
ANNONS Bli en fena på fiskar Strålfeniga fiskar – finns i bokhandeln nu!
Gädda Esox lucius Bild: Linda Nyman • Abborre Perca fluviatilisBild: Linda Nyman • www.nationalnyckeln.se
SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) 319 BOTANISK LITTERATUR
Margaretas nya böcker Humlor: 40 arter att älska och förundras Margareta Edqvist tipsar om några nya böcker över i Sverige med botanisk anknytning. Bo Mossberg & Björn Ceder berg 2012. Bonnier Fakta. 192 Gotländska växter sidor. Pris ca 180 kr. Magnus Martinsson 2012. I denna mycket vackra bok Atlantis. 540 sidor. Specialpris för medlemmar i SBF. Beställ kan du lära mer om alla senast 31/12 och uppge “Bota våra humlor och hur viktiga niska föreningen”, så får du de är för såväl äppel- som boken för endast 360 kr + frakt blåbärsskörden. Förfat- ([email protected]). tarna skriver i inledningen: Magnus Martinsson beskri- ”Blommornas och humlornas ömsesidiga bety- ver i sin välskrivna och delse för varandra är central. Därför har vi också intressanta bok det mesta låtit den blomrikedom humlorna behöver genom- om Gotlands rika och syra hela presentationen”. mycket särpräglade växt- En del humlearter lever i ett intimt samspel liv. Här får vi en grundlig med specifika växter, som stormhattshumlan och genomgång av den gotländska naturen och dess den nordiska stormhatten, medan andra är bre- särdrag. Boken tar upp närmare 550 gotländska dare i sitt val. växter ordnade efter naturtypen de växer i, och är rikt illustrerad med Magnus egna fotografier. Rödlistade arter och naturvård i sand- Åtgärdsprogram och grustäkter Finns att köpa från Naturvårds Ulf Bjelke & Håkan Ljungberg verket. Man kan också hämta (red.) 2012. ArtDatabanken hem dem som pdf-filer från Rapporterar 10. 55 sidor. www.naturvardsverket.se/ Pris 130 kr. Kan även hämtas publikationer. som pdf-fil kostnadsfritt från För att rädda våra hotade www.artdatabanken.se. arter och deras miljöer tar Visst är man lite kluven till Naturvårdsverket och läns- sand- och grustäkterna. De styrelserna fram åtgärdspro- skapar stora sår i vår natur, men samtidigt kan de gram – totalt 210 program ha mycket höga naturvärden. Det finns flera täk- med över 500 arter – vilka ger en väldigt god bild ter där det har funnits mellan 20–35 rödlistade om vad vi vet om arternas biologi och status. arter. Jag har själv besökt en av dessa – Häljarum i Följande botaniska program har jag inte nämnt Blekinge – där man har noterat hela 24 rödlistade i någon av mina tidigare presentationer i SBT arter. Häljarum är en av bara en handfull täkter (senast i nr 6/2011): som blivit naturreservat; kanske borde det bli fler. Kärlväxter Stäppartade torrängar i Västsverige (januari 2011) Skicka gärna dina tips om botanisk litteratur till Stinkmålla (december 2011) mig. Alla tips är välkomna! Laestadiusvallmo (februari 2012) Särskilt skyddsvärda träd (maj 2012) ❀ MARGARETA EDQVIST Svampar Adress: Syrengatan 19, 571 39 Nässjö Svampar i ängs- och betesmarker (april 2011) E-post: [email protected]
320 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) DEBATT
Kabblekans namn
I förra häftet av SBT lanserade Kjell Furuset en ny tolkning av namnet kabbleka. Mats Rydén och Ingvar Svanberg håller inte riktigt med.
MATS RYDÉN & INGVAR SVANBERG Ur: Palmstruch (1804), Svensk Botanik, del 3. en uppsats i nr 5/2012 av SBT diskuterar Kjell dom, språklig fantasi och formuleringslust (se t.ex. Furuset innebörden av växtnamnet kabbleka. Lyttkens 1904–15 och Vide 1966). IFuruset menar att, i motsats till den traditio- Sammanfattningsvis kan konstateras att inne- nella tolkningen av kabb som ’kubbe, klump’, börden av växtnamnet kabbleka sannolikt är ’en med syftning på blomknopparnas och stjälkarnas blomma med knubbigt utseende’, iakttagen och knubbighet, syftar namnet på växtens kåp- eller beundrad av barn och vuxna i ett vårligt och sol- kappliknande blad, liksom exempelvis kåpa i gult landskap. SBT. daggkåpa (Alchemilla). Furuset antar att det nutida danska standardnamnet på Caltha, kabbe Citerad litteratur leje, går tillbaka på kappeleje. Britten, J. & Holland, R. 1878–86. A dictionary of Furuset skriver att det är ”bladen [hos Caltha] English plant-names. – English Dialect Society, London. som har gett upphov till de flesta av artens namn”. Furuset, K. 2012. Vad betyder namnet kabbleka? – Men det stämmer inte. Se till exempel Lyttkens Svensk Bot. Tidskr. 106: 262–64. (1904–15, s. 1021–24), ett arbete som inte finns Grigson, G. 1974. A dictionary of English plant names. upptaget i Furusets litteraturlista. – Lane, London. I engelskan och tyskan är Caltha-namn med Grigson, G. 1975. The Englishman’s flora. – Paladin, St Albans. syftning på bladen sällsynta (Britten & Holland Lyttkens, A. 1904–15. Svenska växtnamn. – Fritzes, 1878–86, Marzell 1937–79, Grigson 1974, 1975). Stockholm. Däremot har betydelsen ’liten klump’ eller dylikt Marzell, H. 1937–79. Wörterbuch der deutschen PflPflan an-- åtskilliga paralleller i engelskan, främst i namn på zennamen. – Hirzel, Leipzig. blob (Rydén 2003). Redan i fornengelskan finns Rydén, M. 2003. Botaniska strövtåg. Svenska och engelska. – Kungl. Gustav Adolfs Akademien för det ett namn för Caltha med innebörden ’swelling’ svensk folkkultur, Uppsala. avseende ”the tight round buds” (Grigson 1974, Vide, S.-B. 1966. Sydsvenska växtnamn. – Gleerups, 1975). Lund. Kabb förekommer också i svenska namn på kaveldun Typha med syftning på de runda kol- Rydén, M. & Svanberg, I. 2012. Kabblekans namn. varna. [The Swedish plant name ”kabbleka”. A reply to Vad beträffar den andra leden ikabbleka finns i Furuset.] – Svensk Bot. Tidskr. 106: 321. Uppsala. danskan ordet lege, leje i betydelsen ’blomma’. En ISSN 0039-646X. tilltalande tolkning av leka i kabbleka som Furu- set framför är att det är en folklig försvenskning Mats Rydén, Tjudervägen 15, 756 47 Uppsala av de danska formerna, med felaktig uppfattning ([email protected]) av den ursprungliga innebörden. Okunskapen om denna innebörd har gett upphov till en mängd Ingvar Svanberg, Centrum f. rysslandsstudier, Box folkliga omstöpningar avslöjande associationsrike- 514, 751 20 Uppsala ([email protected])
SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) 321 Högtravande fältgentianor, norska specialiteter och lättillgängliga rikfjäll
Sebastian Sundberg presenterar sina intryck cephalum ruyschiana i en halvöppen sydsluttning från Floraväktarnas jubileumsresa till södra (lokal 1a i tabell 1), rysk drakblomma D. thymi Norge i augusti i somras. florum och stickelfrö Lappula deflexa i en vägkant (lokal 1b), samt ett bestånd med ryssbräken Dipla SEBASTIAN SUNDBERG zium sibiricum, som ser ut som ett ljusgrönt mel- lanting av örnbräken och nordbräken, nedanför e länsansvariga floraväktarna i Sverige en skogbevuxen rasbrant (lokal 1c). firade Floraväktarnas tjugofemårsjubileum Några sköna, uråldriga ladugårdsbyggnader Dgenom en resa till södra Norge, för att med välbevuxna torvtak visade sig vara substrat vidga vyerna och utbyta erfarenheter med norska för en gammal införd nyttoväxt: piplök Allium kollegor. Vi exkurrerade i Gudbrandsdalen upp fistulosum (lokal 1d; figur 1). mot Dovre och fick bland annat stifta bekantskap Därefter vidtog en ordentlig stigning med bus- med norska specialiteter och många arter som är sen genom den hänförande vackra Grimsdalen betydligt mer svåråtkomliga i de svenska fjällen. (Dovre, Oppland) med dramatiska bergsstup och aktiva, kraftigt sluttande odlingsmarker upp till Lavrika fjäll med mosippor nära trädgränsen. De flesta svenska deltagarna spenderade natten Det som slog oss när vi kom upp på fjället i värmländska Töcksfors (nog mest känt bland var att vegetationen i torrare lägen var så lav norska shoppingturister) nära norska gränsen, och dominerad. Varför? Det troliga svaret är att anta- blev upplockade av bussen på torsdag morgon. let vildrenar som finns i området regleras på en Därefter följde en sex timmars resa, med påstig- nivå som inte överstiger vad som är hållbart för ning av våra norska värdar och guider i Lilleström lavarna. Dessutom betas dessa fjäll även av får och och Lillehammer, upp längs E6:an och den vackra nötboskap som kanske indirekt gynnar lavarna Gudbrandsdalen. genom att beta konkurrerande kärlväxter. I närheten av Otta blev det några kortare stopp Renbetet är en viktig förutsättning för fjällens längs vägen för att titta på drakblomma Draco biologiska mångfald, men ur lavarnas perspektiv
Figur 1. Piplök är en mycket gammal kulturväxt i Norden. Den kan hittas sällsynt naturali serad i Gudbrandsdalen. Här på ett ”levande tak” vid Geitsida, Otta. Foto: Sebastian Sundberg. Welsh onion Allium fistulosum has become naturalized at a few places in Gudbrandsdalen.
322 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) NORGERESA
Figur 2. De rika lavmattorna på Råtåsjøhøi förklaras av det relativt svaga betet av vildrenen i området. Till höger norsk malört Artemisia norvegica, en art som i Norden bara finns i Norge. Foto: Evastina Blomberg & Sebastian Sundberg. The rich lichen carpets at Råtåsjøhøi are explained by the relatively low grazing pressure from the regulated population of wild reindeer in the area. To the right, Artemisia norvegica.
är fjällens tamrenområden oftast överbetade vilket stricta bland rikkärrsmossor som skruvknölmossa leder till minskad mångfald i lågproduktiva lägen. Oncophorus virens, svanmossa Meesia uliginosa, Annars hade vi tur med att sommaren var svartknoppsmossa Catoscopium nigritum, späd ganska sen och fuktig, så att många tidiga arter skorpionmossa Scorpidium cossonii, purpur fortfarande blommade. Regntunga stopp vid vitmossa Sphagnum warnstorfii och brun glans Verkjessætre (lokal 2a) och Storberget (950–1000 vitmossa S. subfulvum. m ö.h.; lokal 2b) gav femtal i gentianor: lapp-, fjäll-, ängs-, fält- och sätergentiana Comastoma( Vandring uppför rikt fjäll tenellum, Gentiana nivalis, Gentianella amarella Vi inledde nästa dag med ett stopp vid ett buskigt subsp. amarella, G. campestris subsp. campestris & rikkärr OSO Dalen kirke vid Dalholen (Folldal, var. islandica). Det kändes udda för en svensk att Hedmark; lokal 3) för att finna tuvsävens och sni- hitta fältgentiana och inte minst mosippa Pulsa pens småsyskon som i Norden bara finns i Norge: tilla vernalis i denna utpräglade fjällmiljö! krypsäv Trichophorum pumilum som med sina Här växte även många andra fukt- och kalk några centimeter höga strån till och med får tagel- älskande arter: lapptåg Juncus triglumis och säv att verka storvuxen! fjälltåg J. arcticus, enaxig sävstarr Kobresia myosu Därefter gjorde vi en dagstur uppe på det bota- roides, borst- Carex microglochin, brok- C. bicolor niskt rika fjället Råtåsjøhøi (Folldal, Hedmark; och hårstarr C. capillaris, dvärgyxne Chamorchis 1300 m ö.h.; lokal 4a; figur 2). Under vandringen alpina, fjällglim Silene acaulis, lappvedel Oxytro upp längs den trädlösa fjällsluttningen hade våra pis lapponica och fjällviva Primula scandinavica. norska guider svårt att få alla att hänga med, då Fjällvivan är svåråtkomlig i Sverige men växte här det blev många spontanstopp för att titta på spän- ganska rikligt precis i vägkanten! nande kalkfjällarter, som gullspira Pedicularis Ett stopp en bit längre fram, vid Stakkstosætre oederi, fjällblära Silene wahlbergella med läckert (900 m ö.h.; lokal 2c), avslöjade ett större alpint krusbärslikt uppblåst foder, snöfryle Luzula niva översilningskärr med bland annat bruntåg Juncus lis, fjällkattfot Antennaria alpina, fjällhavre Tri castaneus, fleraxig sävstarrKobresia simpliciuscula, setum spicatum, fjällnörel Minuartia biflora och svedstarr C. atrofusca och raknörel Minuartia fjällstarr Carex norvegica.
SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) 323 SUNDBERG
Nedanför en klippbrant med rasmassor och framsipprande vatten började det dyka upp dra- bor. Bland vitblommiga vanliga fjälldrabor Draba glabella var. glabella, blockdrabor D. cacuminum och gulblommiga blekdrabor D. oxycarpa, hit- tade vi till slut några exemplar av dovredraba D. glabella var. hebecarpa. Den skiljer sig från vanlig fjälldraba genom sina stjärnhåriga skidor. Dovresnögräs Phippsia concinna eller lappsnögräs P. algida lyckades vi tyvärr inte hitta trots letande vid lämpliga snölegor. Spännande mossor, utöver vanligare rikkärrs- mossor som svanmossa, var bland annat röd glans- mossa Orthothecium rufescens och fjällräffelmossa Aulacomnium turgidum. Det var annars slående hur magert fågellivet var (vilket även var fallet i de svenska fjällen denna sommar): här sågs bara enstaka ängspiplärkor och en ensam blå kärrhökshona. Tillbaka vid parke- ringsplatsen (lokal 4b) hittade vi åter fjällviva och en liten, djupt röd syra – sandsyra Rumex aceto sella subsp. arenicola. Ett stycke längre fram, invid en stenig rasbrant strax söder om Flåmsætrin (lokal 4c), växte norsk Figur 3. Lokaler som besöktes av Floraväktarna malört Artemisia norvegica med sina karakteristiskt under exkursionen till Dovreområdet och Gud stora och ljusgula, snett nickande korgar likt äldre brandsdalen. Se texten och tabell 1 för beskrivning duschmunstycken (figur 2). Norsk malört finns av lokalerna. Källa: Kartverket 2012, EuroGeographics. utanför Sydnorge endast i Skottland och i Ural.
Tabell 1. Växtlokaler som besöktes i södra Norge, 9–12 augusti 2012 (se även kartan ovan). Localities visited during the Flora Guardians’ tour to Norway in August 2012. See also map in Fig. 3. Lokal Exempelart Koordinater (WGS84) 1a Nedre Dale, Otta Dracocephalum ruyschiana N 61,77438° E 9,50799° 1b Storrustvegen, Otta D. thymiflorum N 61,77621° E 9,493006° 1c Kleivmellom, Otta Diplazium sibiricum N 61,797276° E 9,543086° 1d Geitsida, Otta Allium fistulosum N 61,814884° E 9,527202° 2a Verkjessætre, Grimsdalen Comastoma tenellum N 62,060881° E 9,540924° 2b Storberget, Grimsdalen Carex bicolor N 62,059485° E 9,608995° 2c Stakkstosætre, Grimsdalen Kobresia simpliciuscula N 62,06666° E 9,85609° 3 Dalholen Trichophorum pumilum N 62,175514° E 9,817069° 4a Råtåsjøhøi, N om Luzula nivalis N 62,27812° E 9,804206° 4b Råtåsjøhøi, O om Rumex acetosella subsp. arenicola N 62,27726° E 9,83321° 4c Flåmsætrin, SV om Artemisia norvegica N 62,29374° E 9,83545° 5a Besstrondfjellet Draba spp. N 61,553078° E 8,889349° 5b Besstrondfjellet Micranthes hieraciifolia N 61,553914° E 8,891885° 6 Russlia Papaver radicatum, Arabidopsis petraea N 61,588° E 8,934° 7 Rindvang, Sel Botrychium simplex N 61,726084° E 9,165062° 8 Mellomberg, Øyer Clematis alpina subsp. sibirica N 61,285081° E 10,296259° 9 Ormtjernsætra, Gausdal Campanula barbata N 61,184499° E 9,821276°
324 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) NORGERESA
Figur 4. Lunchrast i magnifikt landskap uppe på Besstrond fjellet. Foto: Göran Mattiasson. Lunch break on top of Mt Besstrond fjellet. Highlights here were a profusion of Draba species and the saxifrage Micranthes hieraciifolia.
Styvbräcka var dagens clou fjäll-, berg-, lapp-, is- och gulldraba Draba( gla Äntligen! Idag lyste solen när vi tillbringade en bella, D. norvegica, D. lactea, D. nivalis, D. alpina; stor del av dagen uppe på Besstrondfjellet (Vågå, lokal 5a) blev skörden här. Oppland; 1400 m ö.h.; lokal 5; figur 4) nära Turens verkliga clou var annars styvbräcka Jotunheimen, ett område som påminner mer om Micranthes hieraciifolia, en art som helt saknas de svenska fjällen genom sin ringa förekomst av i Sverige. Enar Sahlin, som hade sett den här lavar (delvis klimatbetingad, men tamrenbete tidigare, var den som till slut lyckades få ögonen drivs här på licens av ickesamer). Utsikten var på den karakteristiska bladrosetten, tyvärr utan fantastisk! blommor (lokal 5b). Här uppe blommade också Under vandringen uppför fjället följde oss talrika gula fjällfibblor Hieracium sect. Alpina nästan hela vägen storvuxna fältgentianor (både och enstaka glesa tuvor med lapptåtel Vahlodea den ”vanliga” och den busklika sätergentianan), atropurpurea. mosippa och en storblommig liten blåklocka med Ett stopp längs en stenig älvsträcka vid Hul- oftast en blomma per skott: skredblåklocka Cam derstigen, Russlia (Vågå, Oppland; lokal 6) gav panula rotundifolia subsp. groenlandica. överblommad lappvallmo (”jotunheimsvallmo”) Nytillskott i floran var bland annat fint Papaver radicatum subsp. radicatum, strandtrav ljusrosa blommande klibbig fetknopp Sedum vil Arabidopsis petraea och vippvedel Astragalus losum som – udda nog för släktet – växer i fuktiga norvegicus, vältrampad renstarr Carex arctogena vegetationsfattiga partier, ibland tillsammans längs en stig, samt stora mängder fältgentiana i en med fjäll-, rip- C. lachenalii, borst- och huvud- betesmark. starr C. capitata samt lapptåg och polartåg Juncus Dagens sista stopp blev ett stort gammalt biglumis. Här var även granvitmossa Sphagnum timmerupplag på sand, i kanten av en tallskog girgensohnii och purpurvitmossa vanliga tillsam- vid Rindvang, Murudalen (Sel, Oppland; lokal mans med gyllenmossa Tomentypnum nitens, 7). Fem låsbräkenarter visade sig här från sin medan ruggmossa Rhytidium rugosum var en ny bästa sida: mån-, nord-, höst- och topplåsbräken bekantskap för mig. Ett par ringtrastar varnade (Botrychium lunaria, B. boreale, B. multifidum, längs stigningen upp mot fjällplatån och enstaka B. lanceolatum), toppade med ett exemplar av blåhakar och gråsiskor visade sig. dvärglåsbräken B. simplex. Återigen fanns här för- Uppe på sippervattenpåverkade klipphyllor fick vånansvärt rikligt med fältgentiana och bladroset- vi åter fylla vårt lystmäte med drabor i ögonhöjd: ter av mosippa!
SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) 325 SUNDBERG
Två tunga arter Under återresan den sista dagen hann vi bara med ett par stopp, dock med två tunga arter som saknas i den svenska floran. I en brant, högvuxen granskog vid Mellomberg, söder om Tretten (Øyer, Oppland; lokal 8) växte en förhållandevis liten, klängande växt: sibirisk klematis Clematis alpina subsp. sibirica, en art som i Norden mycket säll- synt har hittats i Norge och Finland. I skogsbran- ten stod även purpurknipprot Epipactis atrorubens. Resans sista stopp var kanske ett av de mer efterlängtade. En halvtimmes bussresa på branta, slingrande skogsbilvägar tog oss genom vacker säter bebyggelse nära skogsgränsen, fram till Ormtjern sætra (Gausdal, Oppland; lokal 9). Och där i väg- kanten stod den, ännu blommande: skäggklockan Campanula barbata (figur 5), en karismatisk art med stora håriga blommor som har ett kraftigt, brunlila foder med extra, bakåtriktade foderflikar. Det sista jag noterade i anteckningsboken var Figur 5. Skäggklockan stod högt på mångas önske passande nog norsknoppa Gnaphalium norvegi lista inför turen till Norge. Foto: Sebastian Sundberg cum, som fick avsluta denna spännande tur. Nog & Margareta Edqvist. vill många av oss återvända, kanske någon månad Bearded bellflower Campanula barbata. tidigare för att pricka in även fjällviva och lapp- vallmo i blom. Vi tackar våra norska värdar för en Sundberg, S. 2012. Högtravande fältgentianor, mycket trevlig och inspirerande resa! SBT. norska specialiteter och lättillgängliga rikfjäll. [Botanical excursion to Norway.] – Svensk Bot. • Tack till Margareta Edqvist, Göran Mattiasson och Tidskr. 106: 322–326. Uppsala. ISSN 0039-646X. Mora Aronsson för hjälp med manuskriptet, Eldar As a part of their 25th anniversary, the Swedish Gaare för information om renbetet, samt Anders Flora Guardians visited their Norwegian colleagues Breili och Per Stolpe för kartor och koordinater. in August 2012. Four days were spent in southern Norway (Gudbrandsdalen up to the Dovre area) where, e.g., Artemisia norvegica, Campanula barbata, Floravokterne i Norge lyder under Norsk Draba glabella var. hebecarpa, Micranthes hieraciifolia Botanisk Forening och har hållit på i organi and Trichophorum pumilum were demonstrated. serad form sedan 2003. De engagerar idag 67 The Flora Guardians of Norway started in 2003 personer, varav 30 är aktiva. Floraväkteriet har and today include 30 active participants who moni- än så länge koncentrerats till Oslo-området och tor and initiate actions for threatened plants. södra Norge men på agendan finns att göra det till en nationell verksamhet. Sebastian Sundberg är Arter som har varit föremål för övervakning docent i ekologisk botanik och och insatser är röd skogslilja, kärrknipprot, arbetar som kärlväxtansvarig brunkulla, trollsmultron, martorn och jordtis på ArtDatabanken. Han fors tel (den har bara enstaka växtplatser i Oslo- kar även på deltid om sprid trakten). Några av arterna har också fått egna ningsekologi hos mossor och åtgärdsprogram. om myrmarksrestaurering. Fram till och med augusti 2012 var ��������Gry Stø Adress: ArtDatabanken, SLU, vind Hoell koordinator; någon ny är ännu inte Box 7007, 750 07 Uppsala tillsatt. E-post: [email protected]
326 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) Botanisk ekskursjon til søndre Finland
I månadsskiftet juli–augusti i somras anord Leena Helynranta, var med de fleste dagene. nade SBF en exkursion till södra Finland. Som Videre hadde vi god guiding fra Pertti Uotila, ende norske deltagare redogör här Jan Ingar Juha Pykälä og Kurt Nordman mot slutten av Båtvik för många av de spännande arter man ukes turen. Elina Enho var også med de dagene vi fick se. Arternas svenska namn används här i lå ved innsjøen Saimen. den för övrigt norska texten. Lørdag 28. juli JAN INGAR IVERSEN BÅTVIK Vi startet vår ekskursjon i og omkring Helsingfors hvor vi først oppsøkte øya Repoxholm hvor vi årt hovedmål med denne ekskursjonen var nær vannkanten så stenkorsört Senecio squalidus. å få se sørøstlige arter i den nordiske flora. Etterpå reiste vi til Hertonäs hvor vi langs noen VOg som så ofte ved slike ekskursjoner har bergnabber så finsk kärleksörtHylo telephium tele vi en rekke lokaliteter vi tenker å oppsøke for å phium ssp. ruprechtii. få se spesielle arter, men samtidig finner vi flere Vi dro så ut til Kasåkern och Kvarnbäcken uventete arter som blir en ekstra bonus til glede hvor vi så nærmere på finnskräppaRumex pseudo for flertallet deltagere. Slik også med denne eks- natronatus og i en grøft finsk ädelmyntaMentha kursjonen. Vi sitter alle igjen med en rekke bilder ×gracilis var. arrheni. Vi reiste så til Råby hvor vi og minner fra en tur med arter vi hadde håpet å ved vejen fant et dike med indiangröe Glyceria få se samt en hel del bilder av arter som vi ikke canadensis. hadde forventet, men som var morsomme å finne – Veien førte oss så videre til Kallviksudden sørøst bilder og minner vi lever lenge på. om Helsingfors og naturreservatet der. Ute på Vi var 15 personer som ble med på denne turen, en delvis gjengrodd strandeng fant vi flere spen- inklusive Mora Aronsson og Margareta Edqvist nende arter som finsk rödtoppaOdontites litoralis som, sammen med finske botanikere, hadde ssp. fennicus, finnglim Silene vulgaris var. litoralis, ansvaret for både opplegg, påmelding og gjennom strandgråbo Artemisia vulgaris ssp. coarctata og føring av denne turen i regi av Svenska Botaniska kransalgene hårsträfse Chara canescens og borst- Föreningen. I Finland hadde vi mye god hjelp sträfse C. aspera. og guiding fra flere botanikere, fremst fra Terhi Til slutt dro vi bortom Finlandiaparken nära Ryttäri og Arto Kurtto som, sammen med kona Tölöviken hvor vi ved en veikant fant fine eksem-
Figur 1. Liten jordgalla Gratiola neglecta är en liten, ettårig, nordamerikansk ört som varit känd i över hundra år som vildväxande i ett begränsat område ett par mil utanför Helsingfors. Foto: Jan Ingar Båtvik.
SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) 327 BÅTVIK
Figur 2. Kärrnäva Geranium palustre (till vänster) är en östeuropeisk art som är vanligare i Finland och i Baltikum än i Sverige, där den främst hittas i Skåne. Kärrnävan kan sägas kombinera midsommarblomst rets blad med blodnävans blomfärg. – Älvsallat Mulgedium sibiricum (till höger) är en sibirisk art som i Finland kan hittas längre söderut än i Sverige och Norge. Foto: Jan Ingar Båtvik. plarer av Carex melanostachya. Denne savner Urtica dioica var. holosericea fantes også i skogen svensk navn, så langt jeg har funnet ut, men burde like ved. kunne hete ”svartaxstarr” etter sitt vitenskapelige Vi overnattet ved Radansuu gård ved innsjøen navn. Denne starren var særlig staselig med sin Urajärvi. Her ble det både sauna og bad for de høyreiste vekst og sine markerte nerver på frukt- som ønsket dette etter finsk mønster. gjemmene. For de ornitologisk interesserte, og de er det gjerne flere av i det svenske botanikkmiljøet, så Søndag 29. juli kunne vi gledes og forundres over en grå flugsnap- Veien gikk til Södra Paipis i Sibbo sokn hvor vi pare Muscicapa striata som hadde bygd reir og fått oppsøkte en fuktig skog med finnstarrCarex athe fram fire unger som vi passerte på kloss hold hver rodes langs bekken. Ved veien her fant vi også fine gang det var ærender i huset. eksemplarer av grå ögontröst Euphrasia nemorosa. Senere dro vi til Borgnäs sokn, ved Rantala by, Mandag 30. juli i en bekk her så vi amerikaneren liten jordgalla Denne dagen hadde vi som mål å komme til Gratiola neglecta (figur 1), en sped vannplante Villmanstrand. På veien dit hadde vi et stopp ved med problemer i den høye vannstanden. Her Stängselåsen vest om krysset mot Tirva i Valkeala demonstrerte Erik Ljungstrand også kjønns sokn hvor vi i en tørr veikant betraktet stor sand- forskjeller hos vår vanlige åkertistel Cirsium nejlika Dianthus arenarius ssp. borussicus, noen i arvense hvor hunnplanten har mer fiolette blom- blomst, men de fleste var avblomstret. Också på ster enn hannplantene i tillegg til at bare en av Stängselåsen, nær Kaipiainen, så vi flere bestander dem naturlig nok har frø. av mångbladig getväppling Anthyllis vulneraria ssp. Veien gikk så til Strömfors, til Kymmene älv polyphylla. som var grensen mellom Sverige og Russland Vi ankom festningen i Villmanstrand ved Sai- 1743–1809. Her så vi på vildris Leersia oryzoides men utpå formiddagen. Festningen ble bygd av som vi til slutt fant i fotogent stadium, dvs med svenskene fra 1721–1743. Russerne ødela borgen blomsterstand. i 1743 slik at dagens eldste bygninger er tilbake Bussen tok oss så til Saavioja, Itis kommune, fra 1770-årene. Flere arter kom med russerne og hvor vi i en ravine nær Haapa-Kimola fant hassel ga oss spennende polemokorer. Dessverre synes ört Asarum europaeum flere steder, skogsnässla plante livet her lite påaktet da de fleste voller var
328 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) FINLANDSRESAN
Figur 3. Ryssbräken Diplazium sibiricum (till vänster) är liksom älvsallaten på föregående sida en sibirisk art som har sina västligaste utposter i de nordiska länderna. – Svepestarren Carex bohemica (till höger) i Kenkävero var en av resans höjdpunkter. Den är en ljusgrön, kortlivad art med runda axsamlingar som hittas sällsynt på dyiga sjö- och älvstränder. Foto: Jan Ingar Båtvik. helt nedslått på tross av spennende vekster der. På Utenfor byen Nyslott ved Kallislahti i Säämiski festningsmurene fant vi blant andre rysk drak- sokn betraktet vi fine eksemplarer av kärrnäva blomma Dracocephalum thymiflorum og mange Geranium palustre (figur 2) i veikanten, og i det fine eksemplarer av ängsklocka Campanula patula. nærliggende reservatet Hevonniemi fikk vi se älv- Vi oppsøkte så en eldre tømmerplass ved ����Kau- starr Carex rhynchophysa. I det samme reservatet kopää nær Imatra med grusnejlika Gypsophila gikk vi opp til en grovsteinet fuktig skog med muralis, rysk nejlikrot Geum aleppicum, skogs sötgräs Cinna latifolia og myskmåra Galium tri klocka Campanula cervicaria og doftkörvel florum. Vi overnattet ganske nær sjøen Haukivesi. Chaerophyllum aromaticum, men vi fant ingen På seinkvelden langs bryggene her fant vi blom- ryssnäva Geranium sibiricum som flere av oss strende älvsallat Mulgedium sibiricum (figur 2). hadde ønsket å få se. Langs veien gjennom tømmerplassen fant vi Tirsdag 31. juli flotte eksemplarer av kåltistel Cirsium oleraceum Dagen var avsatt til båttur med båten Linnan�������- med flere individer av guldbaggenOxythyrea fune saari til nasjonalparken av samme navn ute på sta i full gang som pollinatører. Denne billen er en øy i Haukivesi. På veien ut så vi etter saimen kjent nord til Balticum, men knapt nok i Norden vikare Phoca hispida saimensis som har en isolert tidligere. populasjon i denne innsjøen. Flere fikk se selen
SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) 329 BÅTVIK
Figur 4. Sumpklocka Campanula aparinoides (till vänster) är en nordamerikansk blåklocka som sällsynt naturaliserats på ett par platser i södra Finland. Blommorna är vita med blå ådror. – Stor nysört Achillea salicifolia (ovan) i Tenhiälä är en östeuropeisk art som mycket sällsynt kan hittas i Finland. Den är kraftigare än vår vanliga nysört och har håriga blad med grövre tandning. Foto: Jan Ingar Båtvik. ute i sjøen, men på så vidt langt hold at det var nederst i en veiskråning. Så ble vi tatt med til en vanskelig å få gode bilder. Denne populasjonen skogsbilvei ikke langt fra tettstedet Voinsalmi av innlandssel er for øvrig en av de mest truete på hvor det fantes et forskningsfelt med tre ulike hele kloden. Botrychium-arter: topplåsbräken B. lanceolatum, Ute i nasjonalparken gikk vi gjennom en flott, höstlåsbräken B. multifidum og rutlåsbräken gammel barskog hvor vi så bladverket av skuggviol B. matricariifolium, alle tre i flere eksemplarer og Viola selkirkii og dvärghäxört Circaea alpina. På alle godt utviklet, utrolig spennende. enga ved bebyggelsen fantes långbladig spåtistel Vel tilbake i Järvisydän stueby nær Haukivesi Carlina vulgaris ssp. longifolia og finnklint Cen gikk vi oss en kveldstur langs grusveien for å se taurea phrygia. på fine eksemplarer av ryssbräken Diplazium sibi Midt på dagen gjorde vi så en utflukt til ricum (figur 3) i en grovsteinet ur. En annen skog- nordre delen av innsjøen Pieni Raudanvesi ved sti, ovenfor tømmerhusene, gikk forbi finnmyrten Rantasalmi. Her er både spädnajas Najas tenuis Chamaedaphne calyculata hvor vi også fant eksem- sima, svepestarr Carex bohemica og finsk näckros plarer med soppen Exobasidium cassandrae som er Nymphaea tetragona kjent. I dag fant vi bare knyttet til finnmyrten. N. tetragona her da høy vannstand gjorde vekst- vilkårene dårlige for svepestarr. Spädnajas er ikke Onsdag 1. august påvist her etter 1963, og man er redd arten er Denne dagen kjørte vi østover til Kenkävero ved utgått herfra som et resultat av jordavrenning og S:t Michel i håp om å finne igjen svepestarr som annen forurensning. Her ble denne spede vann- var kjent herfra tidligere. Vi ble imidlertid skuffet planten oppdaget i 1852 som ny for vitenskapen da uterestauranten like ved hadde anlagt rund- (locus classicus). kamp helt ned i elvekanten der starren tidligere Vi reiste så til sundet Käärmesalmi hvor vi fikk vokste. Nær ved å gi opp letingen langs vann se styvhårig daggkåpa Alchemilla hirsuticaulis kanten etter denne underlige starr, fant vi plutse-
330 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) FINLANDSRESAN
lig en flott bestand av arten langs et fuktig parti ved grusveien en bit fra vannkanten. Her fremsto svepe starren med flotte eksemplarer i ulik utvik- ling, slik en oftest bare drømmer om (figur 3). Mange mente denne opplevelsen var en av turens høydepunkter. Vårt neste mål var en skog i Asikkala sokn, i Ketsupanmetsä, hvor trillingsippa Anemone trifolia ble oppdaget i 1929. Vi fant den dyktig avblomstret og ganske sterkt truet av skogshogst med hogstflater nær ved. Krysningen med vitsippa A. nemorosa fant vi også. Nærmeste voksested for trillingsippa er Mähren i Tsjekkia. Karelsk gråal Alnus incana var. argentata ble også fotografert her med sine silkelodne blader. Så gikk ferden til Padasjoki sokn hvor vi uten- for byen Vesijako ved gården Jussila fikk demon- strert rysk småborre Agrimonia pilosa hvor eksem- plarene var inngjerdet og passet på av grunneieren. På veien dit fant vi blek fetknopp Sedum hispa nicum på en fjellskrent og et stort eksemplar av gråmalva Lavatera thuringiaca. Utenfor byen Tuulos, i skogen ved ���������Hevospie- rettämänmäki, ble vi vist krysningen mellom Figur 5. Den lilla trådvivan Androsace filiformis är en nipsippa × mosippa Pulsatilla patens × vernalis ettårig ört som hittas på sandig, växelfuktig åker- sammen med foreldreartene. eller ruderatmark. Den har hittats i Finland vid ett fåtal tillfällen. Foto: Jan Ingar Båtvik. Torsdag 2. august Vi startet dagen nær innsjøen Vanajanniemi, nysört Achillea salicifolia (figur 4) sammen med nord for Lahdentaka ved Käkye hvor vi så på hybriden med nysört A. ptarmica. Her fantes også alpskräppa Rumex alpinus sammen med backvial vresalm Ulmus laevis som er Nordens eneste tre Lathyrus sylvestris i et dike. med plankerøtter slik vi ofte ser det i tropiske Senere dro vi til Viranmaa ved innsjøen Mal����- skoger. lasvesi i bukta som kalles Kurjenkallionlahti hvor Etter lunsj gikk ferden til Tavastehus, til vi fikk se grönskära Bidens radiata i fint stadium. Ahvenistonharju som er en ås ikke langt fra en Ved elva som renner mellom innsjøene ����Mal- motorbane. Her så vi Lotus corniculatus var. are lasvesi og Tykölänjärvi, fant vi fine bestander av nosus, en variant av käringtand med lite hår langs sumpklocka Campanula aparinoides (figur 4) bladkanten og smale begerfliker, frösöstarr Carex sammen med sjöranunkel Ranunculus lingua, stor pediformis, godt avblomstret, finskt myskgräs Hie andmat Spirodela polyrhiza, vattenaloe Stratiotes rochloë australis, ryssvedel Oxytropis campestris ssp. aloides, dyblad Hydrocharis morsus-ranae og gaffel- sordida, en östlig art i Finland, klasefibbla Crepis mossa Riccia fluitans, en svært artsrik og spennende praemorsa, vargtörel Euphorbia esula, åsstarr elvestrekning, særlig for en nordmann hvor flere av Carex pallidula og nipsippa Pulsatilla patens. disse artene ikke finnes eller er svært sjeldne. Ved innsjøen Hattelmalanjärvi ved Luolaja nær Vi dro videre til Hattula sokn, til Tenhiälä Tavastehus besøkte vi et fugletårn hvor det vokste utenfor Poransaari, ved innsjøen Vanajavesi ute omskstarr Carex elata ssp. omskiana ute i myra. Vi på odden Eerolanlahti hvor vi kunne studere stor fant den, godt avblomstret, sammen med slokstarr
SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) 331 BÅTVIK
C. pseudocyperus. I tillegg så vi flere blomstrende dammene sammen med strimgröe Glyceria striata. eksemplarer av orkideen myggblomster Hammar Vannplanten vårtsärv Ceratophyllum submersum bya paludosa. var en opplevelse i en av de største dammene her Dagens siste lokalitet lå i Myllykylä i Janakkala ute, for øvrig en av fire kjente voksesteder i Finland. sokn, ved gården Koivikko, hvor vi så trådviva Vi så også måndaggkåpa Alchemilla semilunaris, Androsace filiformis (figur 5), en utrolig opplevelse med mørke og skinnende blader og med bloms- med så små blomster, nesten umulig å forestille seg terstanden ofte liten og skjult under bladverket, at en så liten blomst kan attrahere noen pollinatør. men også en daggkåpa som påminner svært om norsk daggkåpa Alchemilla norvegica, i så fall et Fredag 3. august nytt taxon i Finland. Vi så videre på en törel som I en husvegg innenfor skoleområdet i Mustala ble kalt Euphorbia pseudovirgata, en mellom- hvor vi overnattet fantes finnslide Aconogonon ting mellom bredbladig og smalbladig vargtörel ×fennicum. Dagens første utflukt gikk til Lojo, (E. esula ssp. esula og ssp. tomassiniana), rysstarr som enkelte mente var Finlands ”varmaste og reg- Carex praecox på to steder og en ögontröst vi nigaste” plass, for å se på apelsinbalsamin Impa mente kunne være finnögontröst Euphrasia fen tiens capensis. Her sto den med sine varmoransje nica, men som Thomas Karlsson i Stockholm har blomster ved siden av slektningen springkorn bestemt til grå × vanlig ögontröst E. nemorosa × I. noli -tangere ute på en barkplass. stricta var. brevipila. Ved Orsnäs sørvest for Lojo så vi kalbinka Turens siste botaniske opplevelse gikk ovenfor Erigeron acer ssp. droebachiensis. Veien videre gikk lekeplassen i Torparbacken i Helsingfors hvor vi til Kalkkimäki ved Hermala hvor det fins et stort så på tuvslok Melica picta som best skilles fra berg- kalkberg med stubbdaggkåpa Alchemilla samuels slok M. nutans ved at slirehinna (snärpet) er mye sonii, med liggende hår halvt oppe i blomsterstan- større, bladverket er mye mattere og mer hengende den, og backfryle Luzula multiflora ssp. divulgata, enn hos nutans. en grovvokst, mørk Luzula med som regel færre Da var tiden kommet til å ta farvel. Hjertelig blomsterhoder enn ängsfryle ssp. multiflora. takk for en flott tur på alle vis, både de som tok Vi gjorde en stopp ved Högsand i Lappvik hvor initiativ og planla turen, en stor takk til våre fin- ryssglim Silene tatarica sto ved en tørr sandplass ske botanikere som nok var litt oppgitt over våre nær veien. Vel ute ved kysten ved Tvärminne ute håpløse forsøk på å stave finske navn korrekt, og på Hangö udd nær Ekenäs tok vi oss ut til en stor til vår bussjåfør, Torolf Koivula, som brakte oss sandstrand og fikk oppleve sandsallat Mulgedium rundt i Sørøst-Finland disse dagene. Som eneste tataricum og ögonpyrola Moneses uniflora. deltager fra Norge vil jeg takke for at jeg fikk bli Dagens siste lokalitet gikk til Krejansberget i med, for god tone blant ”gubbene” bak i bussen, Sjundeå sokn. Her så vi hårete rosetter av den rød- og for stor tålmodighet med tidkrevende fotogra- blomstrende spindelvävstaklöken Sempervivum fering. Svensker og finner er trivelige mennesker, arachnoideum samt nakne rosetter av marmor- særlig de som er naturfaglig kyndige. SBT. taklök S. marmoreum med hvite blomster, begge i sen blomstring. De er begge utplantet her, men Jan Ingar I. Båtvik er har klart seg på dette berget i cirka 130 år. ansatt ved Høyskolen i Østfold. Han er leder Lørdag 4. august for den norske Artsdata Siste dagen var avsatt til Sveaborg med båt fra Hel- bankens navnekomite for singfors. Denne gedigne borgen er en av verdens karplanter samt for Øst største sjøfestninger og er med på UNESCO:s fold Botaniske Forening. verdensarvsliste. Ute på gresslettene her så vi vipp- Adress: Mosseveien 45, skräppa Rumex confertus på to steder. Blågrönt N-1640 Råde, Norge mannagräs Glyceria declinata fant vi ved en av E-post: [email protected]
332 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) FÖRENINGSNYTT FÖRENINGSNYTT FÖRENINGSNYTT FÖRENINGSNYTT Botanisk resa till franska Alperna
SBF ordnar 3–12 juli nästa år en resa till de franska Alperna. Många vackra och spännande växter i artrika miljöer utlovas.
i kommer att få se ett stort antal olika väx- ter och kommer att besöka en lång rad olika Vbiotoper och vegetationstyper. Om vädret tillåter kommer vi att besöka lokaler på allt ifrån 200 till 2500 meter över havet.
Resplan Vi kommer dels att göra utflykter i trakterna runt Grenoble, dels längre in i Alperna vid Col du Lauta- ret och Briançon. På så sätt hinner vi med dramatiskt Figur 1. Blomsterrika ängar vid Col du Lautaret. På olika klimatzoner och berggrund, från tidig vår till bilden kan anas den pampiga gullgentianan Gentiana sommar och från massiv kalk till fattigaste granit. lutea. Foto: Leif Andersson. Runt Grenoble besöker vi Chartreusemassivet med olika växtsamhällen på kalkrik mark, torra Någon dag gör vi vandringar som närmar sig sluttningar med doft av medelhavsflora nära sta- en mil. De nivåskillnader vi kommer att täcka den, några rikkärr på lägre nivåer, flodbankar i på en dag kan bli upp emot 600 meter, men då dalbotten, ängar, sluttningar och skogsmarker i i huvudsak nerför. Terrängen kan ibland vara det kalkrika Vercorsmassivet samt silikatmarker blockrik och kuperad och därmed svårgången. runt vintersportorten Chamrousse. Transporterna sker i hyrbilar. I det inre av Alperna tittar vi närmare på de Resan kommer att starta vid flygplatsen i Lyon blomsterrika ängarna runt Col du Lautaret, hög- (Saint Exupéry) den 3 juli kl. 16:00, dit man får alpin vegetation på Col du Galibier, torra slutt- ta sig på valfritt sätt. Vi kommer att bo fem nät- ningar med rasmarker i dalbottnarna, stäppvegeta- ter i Lans-en-Vercors och reser sedan till Villar tion och torra tallskogar vid Briançon samt skogar, d’Arène och bor där i fyra nätter. Resan avslutas fäbodar, ängar och rasmarker vid Col de l’Izoard. den 12 juli kl. 13:00 på flygplatsen i Lyon. Anta- Vi kommer att se ett stort antal växter som inte let deltagare är begränsat till 20 personer. finns i Sverige så en viss kännedom om Central Reseledare blir Leif Andersson, som har bott europas eller Alpernas flora underlättar, men är och arbetat i området. inte nödvändig. Översättning kommer att ske när Priset för resan är 11 000 kr. Då ingår alla resor vi har fransktalande guider. på plats, logi, frukost, lunch och middag samt guid- ning. Resa till och från flygplatsen ingår ej. Priset Praktiska ting kan komma att justeras om eurokursen förändras. Boendet blir förhållandevis enkelt i två- eller Anmälan sker till SBF:s kansli tidigast den trebäddsrum (motsvarande ett bra svenskt vand- 11 januari och senast den 31 januari per e-post rarhem). Eftersom vi är i matlandet Frankrike till [email protected] eller telefon 018-471 28 91. På brukar kvaliteten på maten ligga på en hög nivå. anmälan ska finnas information om namn, adress, Luncherna kommer några dagar att avnjutas i fält. telefon/mobiltelefon och e-post. SBT.
SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) 333 FÖRENINGSNYTT FÖRENINGSNYTT FÖRENINGSNYTT FÖRENINGSNYTT
Redaktör sökes venska Botaniska Föreningen söker dig • Intresse för natur och särskilt vilda växter som vill arbeta med vår nya tidning om • Mycket god stilistisk förmåga i skrift Svilda växter. Tidningen ska börja ges ut • Goda kunskaper i layoutarbete under 2013 och utkomma med fyra nummer • Goda kunskaper i layout- och bildprogram per år. Den nystartade tidningen ska vara ett • Tidigare erfarenhet av att skriva/redigera artiklar populärt komplement till föreningens befintliga Meriterande är tidning, Svensk Botanisk Tidskrift, som riktar • Arbetslivserfarenhet som redaktör/journalist sig till en lite mer specialintresserad läsare. • Utbildning inom journalistik Som redaktör är du ansvarig för tidningen • Utbildning inom biologi/botanik från idéer via layout till färdigt tryckoriginal. Du ska skriva egna artiklar, men också anlita förfat- Arbetet motsvarar en tjänst om cirka 30 %. Fri- tare såväl inom som utanför föreningen. Du har lans eller tillsvidareanställning kan diskuteras. till din hjälp frivilliga krafter i redaktionsrådet. Kansliet är placerat i Uppsala, men andra lös- Du ska vara bekant med hur man producerar ningar kan diskuteras. Tillträdesdatum är enligt en tidning, men också vilken praxis som gäller överenskommelse. kring upphovsrätt. Du ska ha lätt för att ta kon- Ansökan med personligt brev, cv, referenser takter och ha förmågan att uppmuntra tänkbara och löneanspråk skickas till margareta.edqvist@ artikelförfattare. Du ska vara noggrann, struktu- telia.com senast den 20 januari 2013. Informa- rerad och kunna arbeta mot deadline. tion om tjänsten lämnas av föreningens ordfö- Vi söker dig som har: rande Margareta Edqvist, tel. 0380-106 29. Kallelse till SBF:s årsmöte venska Botaniska Föreningens årsmöte äger rum i samband med föreningskonferensen i Upp- sala lördagen den 9 mars 2013, kl. 16.00, på Evolutionsbiologiskt Centrum, Norbyvägen 14. SEventuella motioner skall vara föreningens ordförande tillhanda före 21 januari. Dagordningen tar upp följande punkter: 1. Årsmötets öppnande 9. Fastställande av årsavgift för 2014 2. Val av ordförande och sekreterare för mötet 10. Arvoden och förmåner till styrelse- 3. Val av justeringsperson medlemmar 4. Dagordningen 11. Inkomna motioner 5. Fråga om mötet blivit behörigen utlyst 12. Val av ordförande i föreningen 6. Verksamhetsberättelse och ekonomisk 13. Val av övriga styrelsemedlemmar och berättelse funktionärer för kommande period 7. Revisorernas berättelse 14. Val av valberedning 8. Fråga om ansvarsfrihet för den avgående 15. Övriga frågor styrelsen 16. Årsmötets avslutande
Kom ihåg att betala medlemsavgiften! Ett inbetalningskort för medlemsavgiften 2013 beloppet ska sättas in på SBF:s plusgirokonto 48 skickades ut till alla medlemmar för några 79 11-0. Lägg till 50 kr för varje familjemedlem veckor sedan. Kom ihåg att betala den om du som också vill vara medlem. Ange namn och inte redan har gjort det. Avgiften är 340 kr och medlemsnummer/postadress vid inbetalningen.
334 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) FÖRENINGSNYTT FÖRENINGSNYTT FÖRENINGSNYTT FÖRENINGSNYTT
Föreningskonferens 9–10 mars i Uppsala elgen den 9–10 mars 2013 hälsar vi alla Ett detaljerat program kommer att läggas ut välkomna till en fullmatad förenings- på SBF:s hemsida (www.sbf.c.se). Hkonferens i Uppsala. Konferensen kommer att äga rum på Evo- Tyngdpunkten denna gång blir på olika sys- lutionsbiologiskt Centrum, Norbyvägen 14. tematiska spörsmål. Vi får bland annat höra om Anmäl allra senast 20 februari att du vill vara hur det går till när växterna får sina namn, om med till Maria på kansliet (tel: 018-471 28 91, nya rön vad gäller släktträdens grövre grenar, e-post: [email protected]). Ange om du vill äta lunch men även på artnivå med exempel från orkidéer till självkostnadspris på lördagen och/eller sön- och björnbär. Vi får också höra om jordstjärnor, dagen och om du vill vara med på eftersits med om den taxonomiska databasen Dyntaxa, om mat och dryck på lördagskvällen. DNA-baserade metoder för artbestämning och Konferensen är ett ypperligt tillfälle att träf- om det svenska fenologinätverket. fas, lära sig något nytt och ha roligt tillsammans! Svensk Botanisk Tidskrift 106: Innehåll Artiklar Karlsson, T. Nya namn på nordiska växter. 1. Aronsson, M., Black-Samuelsson, S., Edqvist, Lummerväxter–kirimojaväxter ...... 138 M., Persson, E., Ståhlberg, D. & Weibull, J. — Nya namn på nordiska växter. 2. Kallaväxter– Kultur växtsläktingar – något att bry sig om ...... 309 sparrisväxter ...... 217 Arvidsson, L., Hultengren, S. & Larsson, U. — Nya namn på nordiska växter. 3. Kavelduns Mångfruktig silverlav Parmelina quercina – en växter–strimbladsväxter ...... 277 för Sverige ny bladlav ...... 214 Karlsson Strese, E.-M., Tollin, C. & Hagenblad, — : Se Malmqvist m.fl. J. Den svenska humlens ursprung ...... 165 Backéus, I. Grönlands växtvärld ...... 11 Kärnefelt, I. & Johansson, J. T. Lundgamander Bager, B. Berberissnyltrot funnen på Billingen ...... 212 funnen på ny lokal i Halland ...... 295 Black-Samuelsson, S.: Se Aronsson m.fl. Larsson, U.: Se Arvidsson m.fl. Bruun, H. H.: Se Sand-Jensen & Bruun Lidén, M. Klass mot klass ...... 319 Båtvik, J. I. I. Botanisk ekskursjon til søndre Fin- — Spira i spiral ...... 51 land ...... 327 Ljungstrand, E. Glansbräken i Sverige – ett tillägg ... 32 Edqvist, M.: Se Aronsson m.fl. — Hedjungfrulin äntligen påvisat i Sverige ...... 298 Fransson, S. Lavdöd efter högvatten ...... 24 Malm, O. Skråpsnyltrot funnen i Visby ...... 210 Fröberg, L. Kompletteringar till kärlväxtfloran i Malmqvist, A., Westberg, M., Hultengren, S. Blekinge ...... 67 & Arvidsson, L. Daggig punktsköldlav och Furuset, K. Vad betyder namnet kabbleka? ...... 262 punktsköldlav – gamla och nya bekant Grundström, S. & Tedebrand, J.-O. Våra artrika skaper i Sverige ...... 3 vägkanter ...... 55 — , Nilsson, E. & Vessberg, L. Mjällådalen – ett Mattiasson, G. Snyltare stoppade vägbygge ...... 59 storslaget landskap med rik mångfald ...... 130 Nettelbladt, M. G. Nickfibbla i Pite lappmark ...... 265 Hagenblad, J.: Se Karlsson Strese m.fl. Nilsson, E.: Se Grundström m.fl. Herloff, B. Johan Ernst Palmér ...... 100 Ottosson, M. Finns ”vägfrost” i Sverige? ...... 128 Holmer, A. Hur räddar vi mosippan? Glädje och Persson, E.: Se Aronsson m.fl. bekymmer vid vård av mosippelokaler i Närke ... 238 Petersson, J. Unik natur eller kalkbrott på norra Hultengren, S.: Se Arvidsson m.fl. Gotland ...... 107 — : Se Malmqvist m.fl. Pettersson, M. Vinna eller försvinna – ett försök Jansson, R. Lyckat botanikläger för unga ...... 270 att rädda stor tofsäxing ...... 189 Johansson, J. T.: Se Kärnefelt & Johansson Risberg, B. Höstblomning med vårkänsla ...... 243 Johansson, Å. Länsstyrelsen svarar ...... 204 Rosquist, G. & Åkesson, R. Martornen i Skåne Jonasson, I. Turkisk vår ...... 35 behöver hjälp ...... 233
SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012) 335 INNEHÅLL 2012
Rydberg, H. Cyanmaskrosen – en skönhet i gräs- Norrbottens flora, del 1 ...... 272 mattan ...... 120 Strindberg och växterna ...... 205 Rydén, M. & Svanberg, I. Kabblekans namn ...... 321 Ålands flora ...... 266 Sand-Jensen, K. & Bruun, H. H. Ölands växt rikedom håller på att kvävas ...... 201 Föreningsnytt och övrigt Ståhl, P. Knärot är beroende av gammal skog ...... 249 Blekingebläddran – ny tidskrift ...... 271 Ståhlberg, D.: Se Aronsson m.fl. Botanikläger för unga 16–20 juni ...... 127 Sundberg, S. Högtravande fältgentianor, norska Botanisk resa till franska Alperna ...... 333 specialiteter och lättillgängliga rikfjäll ...... 322 Föreningskonferens 9–10 mars i Uppsala ...... 335 Svenska Botaniska Föreningens atlasgrupp. En Föreningskonferensen 2012 ...... 127 svensk kärlväxtatlas ...... 194 Guldluppen 2012 till Kerstin Ekman ...... 272 Svensson, B. Botanikdagarna i Hälsingland ...... 255 Hitta artrikaste kvadratmetern! ...... 128 Svensson, Å. & Wigermo, C. Smultronfingerört – Innehåll 2012 ...... 335 en ovanlig art som håller ställningarna ...... 274 Inventeringsläger i Åsele lappmark ...... 128 Tedebrand, J.-O.: Se Grundström & Tedebrand Kallelse till SBF:s årsmöte ...... 334 Tollin, C.: Se Karlsson Strese m.fl. Kom ihåg att betala medlemsavgiften! ...... 63, 334 Tyler, T. Liljas önskan i uppfyllelse: strandflenört Lyckad konferens om hotad mångfald i skogen ...... 207 funnen i Skåne ...... 292 Ordföranden har ordet: Vessberg, L.: Se Grundström m.fl. Botaniskt högtryck ...... 209 Viklund, K. Linet i Sverige ...... 156 Floraväktarna 25 år ...... 1 Wallentinus, I.: Se Willén & Wallentinus Mellan hägg och syren ...... 129 Weibull, J.: Se Aronsson m.fl. Nya namn ...... 65 Westberg, M.: Se Malmqvist m.fl. Projekt SBF:s växtatlas: Inventering av vita Weststrand, S. Botanikdagarna i Hälsingland – fläckar i Lule lappmarks skogsbygd ...... 63 en sammanfattning i bilder ...... 260 Redaktör sökes ...... 334 Widén, B. Hur går det för backsippan? ...... 177 Styrelsen har ordet: Mitt i vintern ...... 273 Wigermo, C.: Se Svensson & Wigermo Styrelsen informerar: Willén, E. & Wallentinus, I. Druvgryn, spetsslick Nationalpark eller kalkbrott? ...... 62, 267 och vattensten – nya svenska namn ...... 123 Två nya hedersmedlemmar ...... 128 Åkesson, R.: Se Rosquist & Åkesson Välkommen till inventeringsläger i Pite lappmark! ... 63 Välkomna till Botanikdagarna i Hälsingland! ...... 2 Botanisk litteratur Växt som fångar maskar under jorden ...... 208 En välkommen bohusflora ...... 125 Årets mossa 2012 – dunmossa ...... 66 Margaretas nya böcker ...... 320 Årets växt 2012 – kattfot ...... 64 Artregister Endast mer utförligt behandlade taxa är medtagna. O. minor ...... 59f* Beteckningen ”f” betyder att växten redovisats på Pedicularis ...... 51f* minst tre sidor, ”K” att en utbredningskarta bifogats Philcoxia minensis ...... 208* texten och ”*” betyder att växten är avbildad. Pilosella sphaerocephala ...... 265* Polygala serpyllifolia ...... 298fK* Kärlväxter Potentilla sterilis ...... 274f* Antennaria dioica ...... 64* Pulsatilla vernalis ...... 238f* Asplenium adiantum-nigrum ...... 32fK* P. vulgaris ...... 177f* Caltha palustris ...... 262f*, 321 Scrophularia umbrosa ...... 292f* Cochlearia danica ...... 128 Taraxacum cyanolepis ...... 120f* Eryngium maritimum ...... 233f* Teucrium scorodonia ...... 295f* Goodyera repens ...... 249fK* Mossor Humulus lupulus ...... 165f* Trichocolea tomentella ...... 66* Koeleria grandis ...... 189fK* Linum usitatissimum ...... 156f* Lavar Mimosa pudica ...... 319* Parmelina quercina ...... 214f* Orobanche flava ...... 210* Punctelia jeckeri ...... 3fK* O. lucorum ...... 212* P. subrudecta ...... 3fK*
336 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 106:6 (2012)