Tips På Kulturhistoriska Besöksmål I Hallands Län Arkeologidagen 2020, - På Egen Hand!

Tips på kulturhistoriska besöksmål i Hallands län Arkeologidagen 2020, - på egen hand!

Tips på kulturhistoriska besöksmål i Hallands län. Rapportnummer 2020:11, Digital Produktion. Författare: Jenny Nord/Länsstyrelsen. Foto på framsida taget av Pär Connelid. ISSN: 1101–1084, ISRN: LSTY-N-M--2020/20—SE

Tips på kulturhistoriska besöksmål i Hallands län Arkeologidagen 2020, - på egen hand!

Arkeologidagen 2020 kommer att genomföras med en utflyktsguide, på egen hand. Länsstyrelsen i Hallands län, i samverkan med Region Halland, tipsar därför om olika kulturhistoriska och arkeologiska besöksmål. Besöksmålen är utvalda med utgångspunkten att de bör ha informationsskyltning och att de ska vara tämligen tillgängliga. Man ska alltså kunna besöka dem eller åtminstone se platserna utan alltför stora strapatser. Många besöksmål har mycket begränsade möjligheter till parkering. Då får man kanske återkomma vid ett senare tillfälle om där är fullt. Ett femtiotal platser i hela länet är medtagna i denna folder. Därför är det sannolikt ett projekt för hela året att besöka dessa och inte bara något för just arkeologidagen.

Länets tre kulturreservat, merparten av de av Länsstyrelsen skyltade fornvårdsplatserna och ytterligare några spännande fornlämningar samt ett litet urval av naturreservat med höga kulturmiljövärden, är medtagna i rapporten. Dessa är markerade i de kommunvisa kartor som finns längre fram i dokumentet. Dessutom visar kartorna den gamla landsvägens sträckning från ca år 1700 samt länets alla milstenar, som kan vara från både 17- och 1800 talet. Dessa är med för att man ska kunna välja en äldre vägsträckning, med cykel, bil eller till fots, som ofta passerar intressanta kulturmiljöer och fina kulturlandskap, inte bara dem vi tipsar om här. Halland innehåller närmare 20 000 forn- och kulturlämningar. De vi tipsar om här är bara ett litet urval.

Man kan ladda ner och ta med sig dokumentet och/eller skriva ut valda delar. Man kan även läsa mer om fornlämningarna genom Kulturmiljöregistret: https://app.raa.se/open/fornsok/

Vi vill också påminna om allemansrätten när man är ute i landskapet, att parkera klokt på där för avsedda platser och att vara aktsamma om vårt vackra kulturlandskap. Tänk på att vissa platser kan ligga nära bebyggelse. Visa alltid god hänsyn.

Vi vill också påminna om att följa Folkhälsomyndighetens råd och anvisningar gällande Covid-19.

Inledningsvis i rapporten vill vi passa på tillfället att berätta lite mer om Hallands historia. Därefter kommer de kommunvisa kartorna med förslag på kulturhistoriska besöksmål, samt mycket korta beskrivningar av dessa.

Vi önskar er en skön Arkeologidag 2020 och härliga utflykter under året.

Länsstyrelsen i Halland i samverkan med Region Halland

Innehållsförteckning

Hallands historia ...... 5 Landskapet formas ...... 5 Från jägare till jordbrukare ...... 5 Brons- och järnålder – ett odlingslandskap växer fram ...... 6 Bylandskapets tid inleds ...... 8 Bylandskapet i kris ...... 10 En agrar revolution ...... 10

Kungsbacka kommun ...... 12 Kulturreservat ...... 13 Fornlämningar ...... 13

Varbergs kommun ...... 15 Fornlämningar ...... 16

Falkenbergs kommun ...... 20 Naturreservat ...... 21 Fornlämningar ...... 21

Halmstad kommun ...... 25 Fornlämningar ...... 26

Hylte kommun ...... 32 Naturreservat ...... 33 Fornlämningar ...... 33

Laholms kommun ...... 35 Naturreservat ...... 36 Kulturreservat ...... 36 Fornlämningar ...... 37

Hallands historia

Landskapet formas De stora formerna i landskapet bestäms av berggrundens utseende. Urberget i Halland är 1- 2 miljarder år gammal och har under årmiljonernas gång brutits ner och omvandlats till dagens former. I väster ligger den uppodlade kustslätten på 0-50 m ö h och i öster skogsbygdens högplatå 100-150 m högre. Denna landskapstrappa bildades under de geologiska perioderna perm, trias och jura för 280-140 miljoner år sedan. Havet täckte då tidvis stora delar av Sydsverige. I det varma och fuktiga klimat som rådde bröts berggrunden ner till de grundformer vi ser idag. På kustslätten och i övergångsbygden blev mer motståndskraftiga delar kvar som s k restberg. Steningebergen och Gamla Varberg är några tydliga exempel på sådana.

Kvartär kallas den geologiska tidsperiod vi nu lever i. Den inleddes för 2 miljoner år sedan och utmärks av upprepade nedisningar (kanske uppåt 20 hittills). Den senaste inlandsisen började att breda ut sig över Skandinavien för 80 000 år sedan och Halland började åter bli isfritt för ca 13 000 år sedan. De lösa jordarna har bildats under från av denna nedisning till nu och är geologiskt sett mycket unga.

Den kilometertjocka isen hade pressats ner landmassan varför havet nådde betydligt högre än idag när isen väl drog sig tillbaka. Högsta kustlinjen eller marina gränsen ligger i södra Halland 60 meter över dagens havsyta och i norra Halland drygt 90 meter över denna. Marina gränsen kan ses på många ställen i övergångsbygden som ett strandhak eller en zon med frispolade block. Under vissa perioder innan isen hade smält undan helt fanns dock stora ytor ut i Kattegatt med landmassa som idag är på havets botten. Där finns kanske de tidigaste lämningarna efter istidens avslut.

Från jägare till jordbrukare När inlandsisen dragit sig tillbaka blev klimatet snabbt mildare. De första människorna som kom till våra trakter efter isavsmältningen inleddes mötte ett landskap med vidsträckta löv- och tallskogar. Det allt varmare klimatet gjorde att den mäktiga inlandsisen smälte snabbt och havsytan steg. När värmetiden kulminerade för 6-7000 år sedan var sommarmedeltemperaturen 2-3 grader högre än idag och snö sällsynt. Havsytan låg då 12 meter högre i södra Halland och 19 meter högre i norra Halland och tydliga strandvallar från denna tid kan ses i slättbygden. Många stenåldersboplatser har hittats på krönet av dessa. Fynd av bearbetad flinta visar även att människorna följde de fiskrika åarna inåt land.

Frodiga ädellövskogar av ek, lind, alm och hassel dominerade och värmekrävande växter som mistel, idegran, järnek och murgröna var vanliga. Det var rikt på vilt med bland annat kronhjort, vildsvin, bäver och utter. Stenålderns jägare använde kastspjut och pilar med flintspets samt enkla stenyxor. Fisk fångades i nät och mjärdar, harpunerades eller togs på krokar av ben. Man samlade ätliga växter, bär, nötter och ägg av vilda fåglar.

Redan när de första stenåldersjägarna kom hit hade folk i Främre Orienten börjat odla säd och hålla tamboskap. Det dröjde dock flera tusen innan de första jordbrukarna uppträdde hos oss och jägarstenåldern övergick i bondestenålder, vilket skedde ca 4000 f Kr. Man tror att invandrade bönder då kom till Skandinavien med en redan utvecklad jordbruksekonomi som kunde introduceras. Klimatet var gynnsamt, tack vare milda vintrar kunde boskapen gå ute året runt. Djuren fick ett tillskott av insamlat lövfoder under kalla perioder. Vete, korn och hirs odlades på tillfälliga åkrar. Därefter fick de vila som betesmark en tid innan de åter odlades upp.

Enstaka gravmonument från stenålderns bönder, så kallade megalitgravar, har bevarats. En fin sådan kan besökas i Tolarp utanför Halmstad.

Megalitgraven i Tolarp. Foto: Jenny Nord.

Brons- och järnålder – ett odlingslandskap växer fram Under brons- och järnåldern intensifierades åkerbruket successivt. Under bronsålder (1800 – 500 f. Kr) började marken röjas och odlas mer varaktigt. Odlingen bedrevs över stora ytor och efterhand växte stora områden fram med framför allt röjningsrösen (ibland kallade ”hackerör”). Boken kom att gynnas av den markstörning som detta åkerbruk innebar i landskapet och spreds på allvar i de halländska blandlövskogarna för ca 2000 år sedan, säkert delvis medvetet då ollonsvinbetet var betydelsefullt och träprodukter från boken var en viktig handelsvara.

Redan i övergången mellan bronsålder och järnålder (500 f Kr – 1050 e Kr) blev det fuktigare och kallare och som en följd förändrades boskapsskötsel och åkerbruk. Djuren måste stallas över vintern, vilket krävde stora fodermängder. Lövtäkt förekom tidigare men nu lärde man sig även att skörda gräs med skära och senare med lie. Tillgång till stallgödsel gjorde att man nu kunde krympa åkermarken ytterligare och odla den år efter år. Förändringarna under järnålder innebar en fastare markanvändning och bebyggelse; här skapades grunden till det odlingslandskap vi har idag.

Den fossila åkermarken från de här perioderna kan ses på många ställen i framför allt dagens skogsbygder, bland annat i naturreservaten Osbecks bokskogar och Lintalund. Här överlagrar dessutom ofta järnålderns åkrar bronsålderns odlingsmark.

Röjningsröse i fossil åkermark, idag belägen i skogen. Foto: Pär Connelid.

I anslutning till brons- och järnålderns bosättningar anlades gravmonument som markerade tillhörighet till marken. Även om ett stort antal gravar är försvunna idag så finns många kvar i landskapet i form av högar, rösen och stensättningar. Under järnåldern samlades gravarna ofta i gravfält, inte sällan kring äldre gravar. Merparten av de gravar och gravfält som finns som besöksmål i medföljande kartmaterial är från brons- och järnålder.

Bylandskapets tid inleds Ungefär samtidigt med kristnandet vid järnålderns slut, växte de medeltida byarna fram, och bylandskapets tid inleddes. Även ensamgårdsbebyggele förekom på många ställen.

Under bylandskapets tid kom landskapet att delas upp i inägomark och utmark. Närmast bebyggelsen låg inägomarkens åkrar och ängar. De omgavs av en hägnad som höll boskapen utestängd innan säd och hö hade bärgats. Redan under tidig medeltid delades åkrarna in i långsmala tegar som ofta är utritade på kartor från 1700- och 1800-talet. De syns fortfarande i landskapet som långsmala s.k bandparceller avgränsade av stensträngar och terrasskanter. Vanligtvis är de bevarade på inägornas utkanter. De äldre åkrarna i form av röjningsröseområden finns ofta bevarade även på utmark.

Från gårdarna i byn leddes betesdjuren längs en eller flera fägator till utmarken som var den gemensamma betesmarken. I Halland låg ofta bebyggelsen i anslutning till utmarken varför behovet av långa fägator inte var så stort. På utmarken vallades boskapen eller strövade fritt på vidsträckta skogar, ljunghedar och myrar. I vissa trakter fanns även slåtterängar (utängar) på utmarken. Skogarna dominerades av lövträd (bok, ek och björk) och tall. Granen fanns endast i de östra gränsbygderna. De första faktiska uppgifterna som tyder på att Hallands landskap var uppdelat i en mer öppen slättbygd i väster och skogsbygd i öster är från 1500-talet. Halland var då en viktig leverantör av virke inom det danska riket.

Drönarfoto över kulturreservatets Äskhults by. Foto: Pär Connelid.

I kulturreservatets Äskhults by i Kungsbacka kommun kan bylandskapets organisation med inägor och utmark, än idag upplevas i sin helhet. Även kulturreservatet Bollaltebygget speglar en sådan miljö men som en ensamgård som flyttades ut under 1500-talets slut.

Byarna förblev de centrala enheterna i bygderna från slutet av järnålder och ända fram till 1800-talets omvälvningar. Samtidigt etablerades och utvecklades Hallands större städer. Flera skeende under denna långa tidsperiod har haft betydelse för landskapets utveckling. Ett viktigt exempel är medeltidens agrarkris, med bland annat digerdöden, som ledde till många ödegårdar och övergivna marker i landskapet. Dessa ödemarker kom senare att åter nyttjas, inte minst under de senare torpetableringarna.

Drönarbild över Lindhovs klosterruin vid Ny Varberg, en av de tidiga stadsbildningarna. Foto Pär Connelid.

Den fossila åkermarken som idag finns i de halländska skogarna i form av bland annat röjningsröseområden representerar ett mycket långt markutnyttjande med ganska komplicerade processer där marken återbrukats under flera tidsperioder och inom ramen för olika odlingssystem. Det är tydligt att den redan uppbrutna marken under förhistorisk tid har varit väldigt eftertraktad för senare bönder eller torpare som skulle bryta mark. I naturreservatet Rönnö i Laholms kommun har speciellt torparnas miljöer lyfts fram med en speciell kulturmiljöskyltning längs stigarna.

Det var under bylandskapets tid som Halland under perioder tillhörde det danska riket, tillsammans med Skåne och Blekinge, det så kallade Östdanska riket. Från perioden finns 9

flera befästningar och platser i landskapet som hänger samman med de svensk-danska krigen från 1560-talet till början av 1700-talet. Halland blev en svensk provins i samband med freden i Brömsebro 1645, men tillföll slutligen Sverige 1658 vid freden i Roskilde. Från dessa orostider är Lagaholmsruinen i Laholm, Sjöboholmsruinen och även Axtona slagfält. Här ska inte heller glömma Varbergs kulturhistoriska museum som har sitt säte på Varbergs fästning samt slottet i Halmstad.

Bylandskapet i kris Under 1700-talet blev försörjningsproblemen tidvis allvarliga i Halland. Missväxtåren med svält och hög barnadödlighet kom tätt, kolera och andra sjukdomar härjade, bränslebristen var akut på många håll. Problemen med flygsanden kulminerade och var ett gissel för i synnerhet södra och mellersta Hallands kustbönder. I norr blev bondeseglatsen ett sätt att utöka inkomsterna. På kulturreservatet Mårtagården på Onsalahalvön kan en sådan så kallad Kaptensgård besökas.

Så småningom kunde inte de gamla brukningsmetoderna längre försörja en ökad befolkning. Skogarna glesnade alltmer och ljunghedarna bredde ut sig. Vid 1800-talets mitt var en tredjedel av Halland ljunghed. Även i ängarna minskade inslaget av träd och buskar, höproduktionen avtog och ljungen vandrade in. Pehr Osbeck, lärjunge till Linné och sedermera kyrkoherde i Hasslöv, sammanfattar i några rader från 1796 situationens allvar:

”Sand och örjord är nästan öfver alt rådande, hvaraf kommer at åker och äng i torra somrar hafva et bedröfveligt utseende, då säd och gräs torkat bort i en hast, som beklagligt skedde 1757, och til en stor del 1759, 1791 och 1792, men allra mäst 1783 då missväxten blev så stor, at dess like icke varit sedan 1725, 1726 och 1727, hvilka år ännu bära namn af agaretiden, då folket åto Ekollon, som här kallas agare, istället för bröd, och hade 1794 års missväxt varit nästan så stor, om icke vinterrågen på sina ställen blefvit någorlunda skonad”.

Några av krisens orsaker var en växande folkmängd, ökade klasskillnader mellan adel och bönder samt de ständiga krigen. Hallands folkmängd fördubblades mellan 1750 och 1850, samtidigt som åtskilliga tusen utvandrade till Amerika. Vid 1700-talets mitt ägde adeln drygt hälften av all jord i Halland. Kronan ägde dessutom en tredjedel medan de självägande bönderna var få.

Godsägarna i Halland och Skåne kunde som en kvarleva från dansktiden ta ut hur många dagsverken de ville av de underlydande bönderna. Även kronan lade tidvis hårda pålagor på sina arrendebönder, inte minst för att finansiera alla de krig Sverige deltog i på olika håll i Europa fram till 1815.

Det sista stora nödåret var 1868 då skogsbygden drabbades värst. Den sociala och ekologiska krisen visade tydligt att bylandskapets tid var ute och att det krävdes andra odlingsformer och ett annat samhällssystem för att förbättra levnadsförhållanden.

En agrar revolution Genom den agrara revolutionen under 1800-talets senare del var bylandskapets tid över. Landskapsförändringarna blev drastiska, i synnerhet i slättbygden där åkrar bröts upp på 10

tidigare ljunghedar och slåtterängar. Laga skifte, storskalig dikning, växelbruk med vallodling, nya åkerredskap, märgling och konstgödsel var några av de faktorer som gjorde den agrara revolutionen möjlig. Grunden för vårt nuvarandevälstånd lades och redan tjugo år efter det sista stora nödåret 1868 var Halland en stor exportör av smör och spannmål.

Jordbrukets utveckling i skogsbygden tog riktig fart först kring sekelskiftet när bland annat kalk och konstgödsel kunde föras dit på nyanlagda vägar och järnvägar. Den mest påtagliga landskapsförändringen blev dock att skogen åter kunde tätna eller breda ut sig över kala ljunghedar.

Kungsbacka kommun

Kulturreservat

Äskhults by (Förlanda). Äskhults by är unik i sitt slag genom att den ålderdomliga bebyggelsen aldrig flyttades ut från bykärnan i samband med 1800-talets skifte. Den täta bebyggelsen runt bytorget har en tydligt 1700-talskaraktär vilken förstärks av omgivande landskap med allmogeåkrar, kålgårdar (köksträdgårdar) och hamlade träd. Sedan reservatet bildades har ett omfattande restaureringsarbete pågått i reservatet. Åkrar har plöjts upp, träd har nyhamlats, kålgårdar har återskapats och en del av den beskogade utmarken har avverkats och en ljunghed återskapats. I reservatet kan man uppleva ett kulturlandskap i sin helhet så som det såg ut och fungerade före den agrara revolutionen.

Se mer på Länsstyrelsens hemsida: https://www.lansstyrelsen.se/halland/besoksmal/naturreservat/kungsbacka/askhult.html eller på kommunens informationssida https://www.askhultsby.se/sv/

Mårtagården (Onsala): Kulturreservatet Mårtagården på Onsalahalvön består av de två kaptensgårdarna Mårtagården och Apelhögen. Reservatet omfattar även omgivande marker och bebyggelse. Här bevaras ett titthål ner i den nordhalländska och för landet unika sjöfararkulturen som utgjorde en blandning av jordbruk och långväga sjöfart. Genom området löper både en natur- och kulturstig samt motionsslingor. Med anledning av Covid 19 sker inga aktiviteter på Mårtagården i sommar, men platsen och markerna kan givetvis ändå besökas.

Se mer på Länsstyrelsens hemsida: https://www.lansstyrelsen.se/halland/besoksmal/naturreservat/kungsbacka/martagarden.ht ml eller på Mårtagårdens vänners hemsida: https://www.martagarden.se/

Fornlämningar 1. Limmahögarna (Fjärås) är ett gravfält med högar från brons- och järnålder i naturreservatet Fjärås Bräcka. Endast begränsade parkeringsmöjligheter finns.

Fornlämningsnummer: L1997:3451

2. Fjärås Bräcka med Li-gravfältet och kolerakyrkogården. Li- gravfältet är ett stort gravfält med resta stenar från järnåldern. Platserna ligger i naturreservatet Fjärås Bräcka. Se mer på https://www.naturumfjarasbracka.s e/sv/

Bra parkeringsmöjligheter, fik och toalett finns i anslutning till naturrum.

Fornlämningsnummer: L1997:2648, L1997:2646.

3. Brattabjär (Fjärås) är ett gravfält i anslutning till Hallandsleden strax utanför Hjälms by. I anslutning till fornlämningsområdet med storslagna bronsåldersrösen, finns en torplämning.

Vandringen uppför höjden är brant och parkeringsmöjligheterna få i närheten. Enklast är att vandra från Hjälms by, vars kvarnar längs vattendraget också är väl värda ett besök. Fornlämningsnummer: L1997:1890

Varbergs kommun

Fornlämningar

4. Kadde högar (Värö) är ett komplext fornlämningsområde med storslagna gravrösen och stensättningar men även fossila odlingsspår och spår efter hägnader.

Det löper en fin liten stig genom området men parkeringsmöjligheterna är begränsade.

Fornlämningsnummer: 1996:542 m.fl.

5. Högaberg (Grimeton) är ett gravfält från framför allt järnålder, beläget på en höjdrygg i vackert odlingslandskap. Här finns omkring 80 gravar av olika slag: högar, skeppssättningar, domarringar, treuddar samt resta stenar.

Fornlämningsområdet har begränsade parkeringsmöjligheter.

Fornlämningsnummer: 1997:3778 m.fl.

6. Broåsen (Grimeton) är ett gravfält med över 60 gravmonument, främst från järnåldern. Det rika gravbeståndet rymmer bland annat högar, stensättningar och treuddar. Mest framträdande är Götriks ring, en domarring av ansenliga mått.

Fornlämningsnummer: 1997:3164

7. Höge bro (Gunnarsjö) är en bro med ansenlig ålder och märklig konstruktion. I området finns en vandringsslinga med många fina besöksmål.

Fornlämningsnummer: 1997:5052

8. Lindhovs stenvalvsbro och 9. Ny Varberg (Lindberg) ligger i anslutning till Lindhovs kungsgård. Ny Varberg kallas de lämningar som härrör från den senmedeltida stadsbildningen i Varberg. Staden anlades i början av 1400-talet och övergavs år 1612. Karmeliterklostret som låg här är markerat med stenar i marken. Klostret grundades 1470. Här finns även en modell av hur platsen kan ha sett ut.

Parkering till fornlämningsområdet finns nära rondellen strax norr om området. En stig leder fram till området. Bron syns från vägen.

Fornlämningsnummer: 1997:7266 och L1997:7267

10. Mute Ljung (Rolfstorp) är ett gravfält bestående av en gravhög och flera domarringar och en rest sten. Gravfältet har sannolikt varit större. Här finns begränsade parkeringsmöjligheter.

Fornlämningsnummer: 1997:9382

11. Korsgata (Träslöv) är ett innehållsrikt gravfält med fler än 60 gravar av olika typer, framför allt från järnålder, samt hålvägar, fossil åker och skålgropsförekomster. Inom området finns dessutom flera rödlistade arter.

Parkeringsmöjligheterna är här mycket begränsade.

Fornlämningsnummer: 1997:1478 m.fl

12. Randens hög (Varberg) är en bronsåldershög i ett grönområde nära Apelviken. Graven är starkt skadad genom flera urgrävningar men fortfarande kan dess mäktighet upplevas. En gång var den en av Hallands största gravhögar som har varit väl synlig från havet.

Parkerar göra man lämpligen i Apelviken och tar sig därifrån till fots.

Fornlämningsnummer: 1996:4083

13. Getakärrs kyrkoruin (Varberg). Vid besök i Varberg bör man passa på att besöka den medeltida kyrkoruinen. Kyrkan låg i den äldsta, medeltida delen av staden, kallad Getakärr, och var i bruk åren 1300-1578. Ruinen blev undersökt och restaurerad 1937-1938.

Fornlämningsnummer: 1996:4833

14. Rumpelösa kyrka (Veddige) är en gånggrift från yngre stenålder, dvs en av de äldsta gravtyperna som är bevarade i Halland. Gånggriften har varit placerad i en jordhög. Kanske var bara takhällen och ingången synlig då den var i bruk.

Parkeringsmöjligheterna är begränsade.

Fornlämningsnummer: 1996:4169

15. Kvarnadalen (Sällstorp) är ett fornlämningsområde och ett byggnadsminne med 8 bevarade s.k. skvaltkvarnar i samma bäck. Miljön är unik för Sverige. Besök hembygdsföreningens hemsida för mer information: https://www.hembygd.se/veddigeassallst orp/page/20591

Fornlämningsnummer: L1996:1685

Falkenbergs kommun

Naturreservat

Yttre Berg: I naturreservatet Yttra Berg möter du ett landskap som var vanligt förr, med hamlade träd, slåtterängar, odlingsterrasser och fägator. Områdets skönhet, den nära kontakten med gångna tider och det fina gårdsmuseet gör Yttra Berg till ett välbesökt utflyktsmål. Parkering finns i anslutning till naturreservatet. https://www.lansstyrelsen.se/halland/besoksmal/naturreservat/falkenberg/yttra-berg.html

Grimsholmens naturreservat vid Bobergsudde: här finns ett öppet kusthedslandskap med botaniskt intressanta strandängar, blockrika marker och badvänliga små sandstränder. I reservatet vi Bobergsudde finns flera bronsålderslämningar som rösen och stensättningar (nr 24). Parkering och stigar finns i anslutning till reservatet. https://www.lansstyrelsen.se/halland/besoksmal/naturreservat/falkenberg/grimsholmen.html

Fornlämningar

Området kring Asige och längs den gamla landsvägen som löper genom Ätradalen kan särskilt rekommenderas för den som vill uppleva ett vackert kulturlandskap och många fornlämningar. Gravhögar och resta stenar är vanligt förekommande, ofta väl synliga från vägen.

16. Särestad och Hagbards kulle (Årstad), här finns ett stort gravfält med ett 40-tal enskilda gravar bestående av resta stenar, stensättningar, men också en stor gravhög (Hagbards kulle). Den senare anknyter till den mytomspunna berättelsen om Hagbard och Signe (se ovan Hagbards galge). Här finns begränsade parkeringsmöjligheter.

Fornlämningsnummer: L1996:445 och L1996:5286

17. Hagbards galge (Asige) är ett fornlämningsområde med speciell karaktär och mytbildning. Här finns fyra imponerande resta stenar i två stensättningar. Flera av stenarna bär hällristningar från bronsålder, bland annat människofigurer och en stor spiralfigur. Det sägs att det var här som sägnen om Hagbard och Signe utspelade sig, en vikingatida kärlekshistoria med tragiskt slut där Hagbard hängs mellan två stenblock. De två resta stenarna närmast vägen kallas därför Hagbards galge.

En mindre parkering finns och området är tämligen tillgängligt.

Fornlämningsnummer: L1998:8551 m.fl.

18. Boställets treuddar (Asige) är Hallands största. Treuddar är en gravform från järnålder med trekantig form, och karaktäristiskt insvängda sidor.

Parkeringsmöjligheter och stig till området finns.

Fornlämningsnummer: L1997:1905 och L1998:8384

19. Klockestenarna (Eftra) är en stenkrets som möjligen kan utgöra resterna efter en skeppsättning. Fornlämningen är belägen nära vägen och har begränsade parkeringsmöjligheter.

Fornlämningsnummer: L1997:1865

20. Sjönevad i Ätradalen längs den gamla landsvägen är ett vackert besöksmål med fina kulturmiljöer, bland annat Kungagravarna strax nordöst om byn. Här finns både fossil åkermark och gravrösen. Man får parkera klokt i byn och vandra längs stigarna upp på höjderna. I Sjönevadssjön söder om området finns en liten ö, med tydliga rester efter en medeltida borg.

Fornlämningsnummer: L1996:4046, L1996:3808 m.fl.

21. Munkakyrkan (Årstad). I anslutning till den s.k. Bålastugan i Årstad ligger en stenkrets med mycket ovanlig form och storlek. Den består av 29 stenar och är något rektangulär. Här finns parkeringsmöjligheter och god tillgänglighet.

Fornlämningsnummer: L1996:532

22. Tröingeberg (Vinberg). Här finns en mängd gravar, en hålväg och inte minst ett vackert kulturlandskap med fina vyer. En hålväg är en gammal vägsträckning som syns som en skålad fördjupning i marken. Fornlämningarna ligger längs ett grönstråk. Parkera klokt och njut av en längre promenad rik på historiska spår. Blandad tillgänglighet.

Fornlämningsnummer: L1996:992, L1996:922 m.fl.

23-24. Axtorna slagfält (Axtorna). Här finns både minnessten och skyltar som berättar om slaget som stod den 20 oktober 1565, då svenska armén anföll den danska. Omkring 4000 människor miste livet under slaget, som vanns av danskarna. I området finns även andra fornlämningar, exempelvis ett förhistoriskt gravfält och en mycket välbevarad skvaltkvarn.

Begränsade parkeringsmöjligheter finns.

Fornlämningsnummer: L1996:6435 (slagfält) L1996:7988 (minnessten)

Halmstad kommun

Fornlämningar 25. Älvaberg (Eldsberga) är ett gravfält med gravhögar. Här finns mycket begränsade möjligheter till parkering.

På Eldsbergsåsen i området mellan Eldsberga och Tönnersjö, och även längre västerut mot Gullbranna, finns rikligt med gravhögar som kan upplevas längs vägsträckningarna.

Älvaberg har fornlämningsnummer L1997:2138 m.fl.

26. Påarpsgravfältet (Trönninge) är Hallands största gravfält. Det ligger på ett klapperstensfält och består av ca 250 rösen och stensättningar med datering från brons- och järnålder.

Här finns parkering och en god tillgänglighet med en bänk i anslutning till klapperstensfältet.

Fornlämningsnummer: L1996:2687

27. Virshult (Enslöv). Inte långt från naturreservatet Virsehatt med sin fina fornborg ligger domarringarna i Virshult. Benämningen domarring kommer från förr när man trodde att de utgjorde gamla tingsplatser. Utgrävningar har dock visat att de är gravar från järnålder. Kanske är de samtida med den närliggande fornborgen på Virsehatt. Begränsade parkeringsmöjligheter.

Fornlämningsnummer: L1997:1612 m.fl.

28. I Fotstad (Övraby) alldeles intill vägen finns ett område med välbevarade hålvägar. Här finns på en sträcka av cirka 300 meter tre parallella hålvägar, som är ovanligt djupa. De är mindre tillgängliga, men väl synliga. På höjden finns en stig och längs denna flera sten- sättningar från yngre brons- eller järnålder.

Begränsade parkeringsmöjligheter.

Fornlämningsnummer: L1996:5982 m.fl.

29. Vårhögen Enet (Steninge/ Särdal) är en storslagen gravhög från bronsålder som ligger på en höjd med vid utsikt över kusten. Besöket kräver en ca 500 meter lång promenad från parkeringen vid Enets naturreservat. Längs sträckan passeras även en rest sten från järnålder. Namnet Vårhögen indikerar att platsen kan ha använts som vårdkase. Stigen löper längs med en äldre stenmur med dike, en s.k. gropvall och den passerar även en mycket vacker ekhage på höjden.

Fornlämningsnummer: L1997:4559 och L1997:4631

30. Röset i Gullbrandstorp (Harplinge). I anslutning till hembygdsgården i Gullbrands- torp finns en vandringsslinga vid ett gammalt stenbrott, iordningställt av hembygds- föreningen. I detta område finns även ett välbevarat bronsåldersröse. Vissa parkeringsmöjligheter finns. Stigen är lättframkomlig om än med några rejäla backar.

Fornlämningsnummer: L1997:4336

31. Slangemöllan (Holm) utanför Holm och öster om E6:an. Här finns ett stort gravområde använt från yngre stenålder till järnålder. Variationen på gravtyper är stor. Utsikten över nejderna är fantastisk.

Parkeringsmöjligheterna är begränsade.

Fornlämningsnummer: L1997:1314 m.fl.

32. Vrenninge (Slättåkra/Oskarström). Här ligger i kanten på bebyggelsen ett gravfält från järnålder med en treudd. I direkt anslutning till gravfältet finns fossil åkermark som kan ha sitt ursprung i samma tidsperiod. Man kan parkera längs vägen.

Fornlämningsnummer: L1997:5612

33. Fältspatgruva (Kvibille). Under 1800-talet bröt man här fältspat till glastillverkningen i Steninge. Idag kan man se spåren av ett ca 50 x 10 meter långt dagbrott. Begränsade parkeringsmöjligheter och tillgänglighet.

Fornlämningsnummer: L1997:6545

34. Gånggriften i Tolarp (Snöstorp). Vid Tolarp, strax söder om Fylleån, ligger en av Hallands mest välbevarade gånggrifter, en gravform från yngre stenålder. Denna har varit välbesökt under långa tider för Halmstads kommuns alla skolbarn. Platsen hyser också en rik flora.

Begränsade parkeringsmöjligheter.

Fornlämningsnummer: L1997:6339

35. Tyludden. Längs Prins Bertils stig vid Flaggberget på Tyludden finns flera storslagna kuströsen från bronsålder.

Fornlämningsnummer: L1996:1589, L1996:1590 och L1996:2353

36. Ivars kulle (Övraby). När man passerar E6 vid Halmstads norra utfart syns den magnifika gravhögen Ivars kulle på östra sidan av motorvägen. Man kan även besöka graven.

Parkeringsmöjligheterna är dock mycket begränsade.

Fornlämningsnummer: L1996:5318.

37. Övraby kyrkoruin (Övraby) är den sista synliga resten efter Halmstads föregångare Övraby. Kyrkan är anlagd redan på 1000- eller 1100-talet. Det nya Halmstad anlades vid Broktorp i Halmstad på 1320- talet. Båda stadsbildningarna fanns parallellt tills Övraby brändes ner på 1560-talet, i samband med det Nordiska sjuårskriget.

Fornlämningsnummer: L1997:4003

Hylte kommun

Naturreservat

Lintalund (Rydöbruk): Vid Lintalund finns delar av det gamla kulturlandskapet kvar. Insprängt i den odlade granskogen ligger reservatet med sina åkrar och ängar. Här får du som besökare en inblick i hur äldre tiders odlingslandskap såg ut. Den fossila åkermarken har sitt ursprung i de äldsta förhistoriska odlingarna, vilka senare delvis har återbrukats.

Se mer på Länsstyrelsens hemsida: https://www.lansstyrelsen.se/halland/besoksmal/naturreservat/hylte/lintalund.html

Fornlämningar 38. Bedjarör (Södra Unnaryd) är ett gravfält från järnåldern. Gravfältet består av ca 75 gravar, framför allt bestående av olika typer av stensättningar, järnålderdösar och resta hällar.

Parkeringsmöjligheter finns i anslutning till gravfältet.

Fornlämningsnummer: L1998:9231

39. Trehörningabacken (Södra Unnaryd) är ett gravfält med datering till järnålder. Här finns över 40 enskilda gravar med en stor variation av gravtyper.

Begränsade parkerings- möjligheter.

Fornlämningsnummer: L1997:86

40. Brunnsbacka kvarn (Södra Unnaryd) är en sågkvarn och tillika ett av länets byggnads- minnen. Varje år brukar sågkvarnen sättas igång av Unnaryd-Jälluntoftas hem- bygdsförening i samband med Brunnsbackadagarna. Läs mer om sågkvarnen på hem- bygdsföreningens hemsida: http://ujh.se/brunnsbackadagen.ht ml.

Parkeringsmöjligheterna är begränsade. Flera stigar anknyter till platsen.

Fornlämningsnummer: L1997:148

Laholms kommun

Naturreservat

Osbecks bokskogar ligger på Hallandsåsens nordsluttning strax intill samhället Hasslöv i Laholms kommun. På åsens nordsluttning finns tusentals odlingsrösen, åkerterrasser och åkertegar från ett förhistoriskt och medeltida åkerbruk. Här finns också många hålvägar, urholkade stigar som har bildats när människor och djur under åratal har stretat upp för åsens backar. I reservatet kan man också hitta stenblock prydda med små gropar. De kallas för skålgropsstenar och är Hallands vanligaste form av hällristning. Man tror att groparna har använts i forntidens fruktbarhetsriter och offerceremonier. På en av hällristningsplatserna finns även ett ristat skepp.

Se mer på Länsstyrelsens hemsida: https://www.lansstyrelsen.se/halland/besoksmal/naturreservat/laholm/osbecks- bokskogar.html

Fornlämningsnummer: L1997:795 (skeppsristningen) m.fl.

Rönnö-reservatet ligger på båda sidor om gränsen mellan Hallands och Kronobergs län. Sida vid sida finns ädellövskog, blandskog, barrskog, sumpskog och flera olika sorters myrar. Denna blandning är ovanlig i den här delen av landet. I Rönnö syns spår av människans aktivitet på flera håll. Stenmurar insprängda i bokskogen, nu överlupna med grönskimrande mossor, vittnar om arbetet att hägna inne gårdens miljöer och hålla djuren på avstånd. Vid gamla torpställen finns träd som tidigare hamlats och nu bär grova grenar. Vid flera av de övergivna torpen finns husgrunder. Ett av de mer väldokumenterade är ”Lenas”, som du kan läsa om på en av många vackert utförda informationsskyltar om reservatets kulturminnen.

Se mer på Länsstyrelsens hemsida: https://www.lansstyrelsen.se/halland/besoksmal/naturreservat/laholm/ronno.html

Kulturreservat

Bollaltebygget. I mitten av kulturreservatet Bollaltebygget ligger en ovanligt välbevarad äldre fyrlängad gård med rötter i 1600-talet. Bollaltebygget ägs av Knäreds forskarring och hembygdsförening. Syftet med reservatet är att bevara gården och dess närmaste omgivningar samt att återskapa ett öppet kulturlandskap som det såg ut i början av 1900- talet. Markerna kring gården har en ålderdomlig prägel. På utmarken norr om gården finns en rest av den forna ljungheden bevarad och söder om gården finns äldre lövhagmarker och myrmarker där man tidigare bedrev bete, höslåtter och täkt av strötorv. Med anledning av Covid-19 sker inga aktiviteter på Bollaltebygget i sommar, men platsen och markerna kan givetvis ändå besökas.

Vid gården finns en tillgängliganpassad toalett. Se mer på: https://www.lansstyrelsen.se/halland/besoksmal/naturreservat/laholm/bollaltebygget.html

Fornlämningar Längs de gamla vägarna norr och söder om Laholm finns många gravhögar från bronsåldern. Njut gärna av att följa dessa genom landskapet. Man kan spekulera kring om gravhögarna en gång har anlagts för att synas för förbiresande, vilket skulle göra dessa kommunikationsstråk väldigt gamla.

41.Lugnarohögen (Hasslöv). Lugnarohögen i Hasslöv är en gravhög från yngre bronsåldern (cirka 800–600 f.Kr) som blev en smärre sensation när den grävdes fram 1926. Graven visade sig innehålla en stensättning i form av ett skepp, vilket var den första i sitt slag i Sverige. Ett snabbt beslut togs att bevara denna upptäckt för eftervärlden. En kupol gjöts över skeppet och från den intilliggande stugan byggdes en underjordisk gång. Lugnarohögen blev därefter ett populärt utflyktsmål. Efter en omfattande renovering har Lugnarohögen öppnat för besökare igen, och en ny basutställning har tagit form inne i stugan.

Se mer på Laholm kommuns hemsida: https://visitlaholm.se/poi/lugnaroh ogen/

42. Sjöboholms sätesgård (Hishult). På en udde i Oxhultasjön ligger resterna av sätesgården Sjöboholm som har rötter i medeltiden. Under 1400- talet och större delen av 1500-talet var den huvudgård. Omkring 1840 övergavs gården. Nu finns bara ruinerna kvar på två holmar med varsin vallgrav mot landsidan. Parkeringsmöjligheter finns i anslutning till platsen.

Fornlämningsnummer: L1997:1409.

43. Minnessten över freden i Knäred (Knäred). Längs den gamla vägen vid länsgränsen finns en minnessten över freden i Knäred 1613. Hallands museum reste stenen 1925.

Parkeringsmöjligheter finns liksom ett fikabord.

Centralt i Knäreds samhälle, vid vårdcentralen, finns ytterligare skyltar som berättar om freden i Knäred.

Fornlämningsnummer: L1997:6399

44. Olanders kulle (Laholm). I södra delarna i Laholm, intill ett industriområde, finns en vacker gravhög från bronsålder med magnifik utsikt över Laholms- slätten. På graven lär det ha funnits en dansbana för länge sedan. Begränsade parkeringsmöjligheter.

Fornlämningsnummer: L1996:5795

45. Lagaholmsruinen (Laholm) utgör spåren efter ett befäst slott i Laholm och ligger invid den plats där kraftverket idag ligger. I Laholm fanns tidigt ett befäst hus som redan år 1231 blev benämnt i den danske Kung Valdemars jordebok. Det gör Laholm till den äldsta staden i Halland. På 1600- talet moderniserades befästningen och fick en femstjärnig form. Den övergavs strax därefter, 1675. Då var den redan omodern.

Fornlämningsnummer: L1997:7275.

46. Örelid (Tjärby). På framkanten av ett gammalt isälvsdelta längs väg 15, i höjd med Tjärby kyrka ligger ett gravfält med resta stenar från järnålder. I nära anslutning finns gravhögar med datering till bronsålder. Utsikten är magnifik.

Bra parkeringsmöjligheter finns vid rondellen. En stig löper längs höjdryggens kant fram till en grusväg som går upp på åsen, ca 300 meter.

Fornlämningsnummer: L1996:1693

47. Vibeshögen. I Veinge vid skolan finns en gravhög från bronsålder. Graven är även en av södra Hallands ginstlokaler.

Parkeringsmöjligheter finns vid skolan.

Fornlämningsnummer: L1996:4042

Länsstyrelsen i Hallands län • Postadress: 301 86 Halmstad • Besöksadress: Slottsgatan 2 010- 224 30 00 • [email protected] • www.lansstyrelsen.se/halland