MELLAN MOTSTÅNDSMÄN

OCH NAZISTER En studie av det svenska konsulatet i Oslos rapportering om det norska motståndet mot den tyska ockupationen juni 1941—augusti 1942

Einar Kempe

C-uppsats, 15 hp Historia V Ht 2019

Innehåll 1. Inledningsdel 1 1.1. Inledning 1 1.2. Syfte & frågeställningar 2 1.3. Bakgrund 2 1.4. Tidigare forskning 4 1.5. Klassificeringsmodell 9 1.6.Källmaterial, metod, källkritik 11 1.6.1. Källmaterial 11 1.6.2. Källkritik 12 1.6.3. Metod 12 2. Resultatdel 16 2.1. Civilt motstånd 16 2.1.1. Skådespelarnas motstånd 16 2.1.2. Ekonomiskt motstånd 16 2.1.3. Skolans och universitetens motstånd 19 2.1.4. Kyrkans motstånd 22 2.1.5. Illegala media 25 2.1.6. Allmänt motstånd 27 2.2. Väpnat motstånd 31 3. Diskussion 36 3.1 Motståndet i Norge utifrån konsulatets perspektiv 36 3.2 Motståndets förändring över tid 38 3.3 Kopplingar mellan motstånd och repressalier 40 4. Sammanfattning 43 5. Källförteckning 44

1. Inledningsdel 1.1. Inledning Ockupation definieras enligt Styrelsen för psykologiskt försvar av att en angripare besätter delar av eller hela ett lands territorium och etablerar en administration som sedan både styr och försörjer dessa områden. Fenomenet förekommer i såväl inomstatliga som mellanstatliga konflikter och innebär ofta ett förtryckande av en civil befolkning. Många gånger innebär ockupation också tvångsmässigt övertagande av samhälleliga institutioner såsom skola, kyrka och polisväsende.1 Under andra världskriget erövrade nazityskland närliggande länder. Ett av dessa var Norge, som anfölls 9 april 1940 och efter två månaders stridigheter tvingades kapitulera. Landet förblev en ockuperad stat fram till krigsslutet 1945.2 Ett av de första beslut tyskarna tog gällande det ockuperade Norge var att utvisa alla utländska diplomater som var stationerade i landet. Detta eftersom Norges utrikespolitik hädanefter styrdes från Berlin.34

En anomali i situationen var att den svenska diplomatiska representationen i Oslo efter många förhandlingar med tyskarna tilläts vara kvar. Den degraderades från beskickning till generalkonsulat vilket i praktiken innebar att den diplomatiska representationen skulle kvarstå men ha mindre befogenheter än en beskickning. Det svenska generalkonsulatet var den enda formen av utländsk representation som fanns i Norge under perioden. Konsulatet hade en mycket god kontakt med de viktigaste aktörerna i landet. Med dessa avses det norska nazistpartiet Nasjonal samling under ledaren Vidkun Quisling och den tyska ockupationsledningen samt den norska motståndsrörelsen. Således kunde konsulatet upprätta en unik informationskanal inifrån det ockuperade Norge till utrikesdepartementet (UD) i

Sverige.5 Informationen vidarebefordras därefter till den svenska statsledningen och eftersom information är centralt för att kunna skydda sitt eget lands intressen under konflikter6 bör konsulatet i det ockuperade grannlandet ha spelat en viktig roll i Sveriges neutralitetspolitik

1 Orward, Björn, Motstånd under ockupation, Styrelsen för psykologiskt försvar, Stockholm, 1995. s. 12. 2 Oldenburg, Lennart, Under stöveln: Norge 1940-1945, Atlantis, Stockholm, 2008. s 7, 9. 3 Lundgren, Lars, Kontroversiell representation: Det svenska generalkonsulatet i Oslo 1941-1945, 1990, Masteruppsats. s 1. 4 Diplomatisk representation i en främmande stat 5 Lundgren, 1990. s 34-35. 6 Carlgren, Wilhelm M., Svensk underrättelsetjänst 1939-1945, 1. uppl., Liber/Allmänna förl., Stockholm, 1985. s 165-167.

.

1 under kriget. Häri ligger intresset att undersöka hur konsulatets rapporteringar om Norge såg ut.

1.2. Syfte & frågeställningar Syftet med denna uppsats är att analysera det svenska konsulatet i Oslos rapportering om det norska motståndet mot den tyska ockupationen från juni 1941 till augusti 1942. Detta görs med hjälp av Björn Orwards klassificeringsmodell av hur motstånd kan kategoriseras. Syftet konkretiseras med hjälp av följande frågeställningar.

- Hur tog sig motståndet uttryck enligt svenska konsulatets rapporter och vilka delar av den norska befolkningen deltog i motståndet?

- Hur förändrades rapporteringen om motståndet över tid? Varför?

- Vilka kopplingar går att finna mellan motståndsaktioner och repressalier mot den civila befolkningen i Norge?

1.3. Bakgrund

Den 9 april 1940 inledde Tyskland operation Weserübung som var en invasion av Danmark och Norge. Danmark kapitulerade efter några timmar men i Norge pågick kampen i två månader innan man tvingades ge upp. Norge blev i likhet med Danmark en ockuperad stat.7 Vid tiden för Norges kapitulation hade tyskarna också besegrat Frankrike och Nazityskland var som starkast. Tyskarna ställde omedelbart krav gällande den nya ordningen som skulle införas i landet.8 Den norska regeringen och kungahuset hade vid tiden för kapitulationen flytt till London med avsikt att fortsätta leda landet därifrån. Man upprättade alltså en exilregering, den så kallade Londonregeringen, för att fortsätta kampen mot tyskarna. Denna regering kom att ha ett nära samarbete med de allierade västmakterna under kriget.9

Med stöd av Hitler gjorde den norske nazisten Quisling en ansats att bilda en egen regering som kunde styra Norge under tyskarna. Detta misslyckades eftersom han med sitt nazistiska parti Nasjonal Samling (NS) hade minimalt stöd hos befolkningen.10 Med det svaga stödet för

7 Oldenburg, 2008. s 40, 80-81. 8 Oldenburg, 2008. s 98. 9 Oldenburg, 2008. s 40, 90-91. 10 Oldenburg, 2008. s 40, 76-78.

2 en norsk marionettregering under Quisling blev det de tyska ockupanternas uppgift att se till att hela befolkningen försörjdes.11 Uppdraget att styra landet gavs till den tyske nazisten Josef Terboven. Denne utnämndes till rikskommissarie och var direkt underställd Hitler. Terbovens stab utgjorde rikskommissariatet och enheten hade till uppgift att övervaka den civila förvaltningen i Norge. För detta ändamål fick de stora maktbefogenheter för att hålla ordning i landet och kunde med hjälp av tysk militär och säkerhetspolis driva igenom sina beslut.12 Ett av de första beslut Terboven tog var att införa total censur i landet.13

Tyskarnas långsiktiga plan för Norge var att Quisling med tiden skulle ta över regeringsmakten. Av denna anledning beslutade Hitler att NS skulle stöttas och att Terboven skulle dela sin makt med dem.14 Samarbetet försvårades då parterna arbetade mot olika mål. NS ville visa Hitler partiets duglighet för att slutligen få styra ett nazifierat Norge allierat med Tyskland. Terboven å andra sidan hade i uppgift att stabilisera landet för den militära vinning det innebar för Tyskland.15 Tyskarna försökte stärka sitt grepp om Norge, till en början genom att man förbjöd civilt ägande av vapen och började gripa politiker och journalister. Aktionerna möttes av protester från de större politiska och ekonomiska organisationerna runt om i landet vilka då omedelbart förbjöds. Detsamma gällde för alla politiska partier förutom NS. Brott mot de nya förbuden straffades hårt.17 1 februari 1942 skedde den så kallade “Statsakten” som innebar att Quisling tillträdde som ministerpresident. Efter detta kunde NS ta en mer aktiv roll i politiken, tidigare var man mer passiv och stödde sig kraftigt på det tyskledda rikskommissariatet. Detta skulle man också göra i fortsättningen, om än inte i samma utsträckning.16

I Norge fanns många som motsatte sig de tyska ockupanterna och NS styre. Dessa norrmän kallades Jössingar och de slöt istället upp bakom landets exilregering och kungahus, vilka inte gav efter för tyskarnas krav. Den norska “hjemmefronten” utgjordes av de jössingar som organiserade sig i antingen civilt eller väpnat motstånd inom landet. Det civila motståndet var reaktivt och motarbetade NS försök att med hjälp av tyskarna nazifiera det norska samhället. Det väpnade motståndet utgjordes av organisationen Milorg och underrättelsetjänsten.17

11 Oldenburg, 2008. s 97. 12 Oldenburg, 2008. s 78-79. 13 Oldenburg, 2008. s 97. 14 Oldenburg, 2008. s 100-101. 15 Oldenburg, 2008. s 110-111. 17 Oldenburg, 2008. s 102,104. 16 Oldenburg, 2008. s 121-122. 17 Oldenburg, 2008. s 243.

3

Motståndet växte fram på olika platser i landet och fanns inom alla samhällsklasser. År 1941 skapades en ledning för det civila motståndet som samordnade bland annat de olika yrkesgruppernas kamp mot NS nazifiering av Norge.18

1.4. Tidigare forskning Motstånd

Historikern Adam Roberts har undersökt både ockupation och motstånd. Han betonar att krig och ockupation är ständigt återkommande i historien. Ockupation skapar många gånger ett motstånd från det ockuperade folket.19 Roberts gör i sin bearbetning av motstånd en uppdelning mellan väpnat och civilt motstånd. Skillnaderna mellan dessa sträcker sig längre än att den ena gruppen brukar våld. De uppstår på grund av olika omständigheter och deras respektive handlingar får skilda konsekvenser.22 Ockupationsrätt är en del av internationell rätt och innebär regler för hur en ockupationsmakt får agera. Enligt Roberts ignorerades dessa regler ofta under axelmakternas ockupationer under AVK.

Överste Björn Orward har genom styrelsen för psykologiskt försvar undersökt motstånd under ockupation. Hans studie är baserad på forskning i ämnet samt statliga utredningar.

Orward visar hur motståndet generellt sett ut under ockupationer. Författaren skriver liksom

Roberts om de två motståndskategorierna väpnat motstånd och civilt motstånd, och menar att civilt motstånd i regel föregår det väpnade motståndet. Exempel som ges på detta är bland annat under de baltiska ländernas tid som sovjetisk satellitstater, då man använde civilt motstånd som formell försvarspolitik långt innan man började genomföra väpnade aktioner inför frigörelsen från Sovjetunionen 1991.20 Ett annat exempel är Norge under andra världskriget, där det civila motståndet dominerade från ockupationen 1940 fram till 1943.

Orward skriver också att medan det inte går att säga vilken sorts individ i samhället som kommer söka sig till olika former av motstånd går det att upptäcka mönster i hur väpnat motstånd generellt bildas. Drivande i sådana rörelser är ofta demobiliserade militärer och diverse organisationer såsom idrottsklubbar eller skytteklubbar. 21 Orwards arbete har varit

18 Oldenburg, 2008. s 244-245. 19 Roberts, Adam. Ockupation, motstånd och folkrätt. Stockholm: Centralförb. Folk och försvar, 1981. s 12-13. 22 Roberts, 1981. s 14-15. 20 Orward, 1995. s 9. 21 Orward, 1995. s 44.

4 grundläggande för att formulera den klassificeringsmodell utifrån vilken källmaterialet i uppsatsen har behandlats.

Ockupationen av Norge och Sveriges relation till Norge Forskningen om ockupationen av Norge 1940-1945 är mycket omfattande.22 De mellanstatliga relationerna i Norden under perioden är också väl undersökta. Den viktigaste forskningen innan 1990-talet är sammanfattad i antologin Broderfolk i ufredstid. Där redogör Wilhelm Carlgren om hur Tysklands invasion av Norge innebar stora försämringar av de norsk-svenska relationerna eftersom Sverige förklarade sig strikt neutrala och vägrade erbjuda materiel, eller ens symboliskt stöd.23 Från svensk sida hävdade man att det låg i Norges intresse att Sverige höll sig neutrala och att Norge därför borde ha större förståelse för svenskt agerande.24 En viktig faktor är att Sverige tog Europas samtida maktkonstellation i beaktning. Tyskland ansågs mäktigare än de Allierade och befann sig i en geografisk position varifrån Sverige i allra högsta grad hotades och därför gjordes eftergifter.25

Tor Arne Barstad har behandlat det norska motstånd som bedrevs från den svenska sidan av riksgränsen. Enligt Barstad var sådan neutral mark en viktig kommunikationslänk mellan motståndet i Norge och dess kontakter i Stockholm och London via kurirer som rörde sig i skytteltrafik in i och ut ur Norge. Svenskt territorium användes också som bas för väpnade aktioner in i Norge. Möjligheten för norrmännen att utnyttja svensk mark fanns inte under hela ockupationsperioden. Den första halvan av kriget kännetecknades som nämnts av en stark ovilja från Sveriges sida att stöta sig med Tyskland, detta för att kunna behålla sin neutralitet. Därför var man inte benägen att bistå den norska motståndsrörelsen. Detta förhållningssätt förändrades allteftersom Tyskland försvagades. Efter 1943 ökade Sveriges acceptans av aktiv norsk motståndsrörelse på svensk mark.26

De senaste 20 årens svenska forskning om Norge under andra världskriget har fokuserat på den svenska flyktingfrågan under ockupationen. Detta behandlas av Lars Hansson som menar att kriget i Norge resulterade i stora flyktingströmmar till Sverige och skapade landets första

22 Se exempelvis Karcher, Nicola, Kampen om skolen: nazifisering og lærernes motstand i det okkuperte Norge, Oslo, 2018. Kvam, Vegard, Skolefronten: Einar Høigård og norske læreres kamp mot nazismen , Oslo, 2013. 23 Grimnes, Ole Kristian & Ekman, Stig (red.), Broderfolk i ufredstid: norsk-svenske forbindelser under annen verdenskrig, Univ.-forl., Oslo, 1991. s 18-19, 25-26. 24 Grimnes & Ekman, 1991. s 18-19. s 61. 25 Grimnes & Ekman, 1991. s 27. 26 Grimnes & Ekman, 1991. s 18-19, 286-287.

5 större flyktingkris. På sikt kom detta att förändra Sveriges restriktiva flyktingpolitik som blev mer öppen. Under ockupationens första tid orsakade flyktingströmmarna oroligheter i de små kommuner som låg vid norska gränsen eftersom svenska institutioner inte var utrustade för att hantera de många flyktingar som kom. Under krigets gång skedde dock en utveckling och efter 1943 hade man etablerat ett omfattande och välorganiserat system för flyktingberedskap i gränskommunerna med bland annat gränsvakter, hälsovård och tolkar.27

Historikerna Olav Riste och Berit Nökleby har skrivit ett översiktsverk om det norska motståndet under kriget. De beskriver en splittrad civilbefolkning där en liten andel var villig att sabotera ockupanternas verksamhet medan den stora massan istället förespråkade passivitet av rädsla för repressalier mot civilbefolkningen.28 Den mer aggressiva motståndsviljan i landet växte dock med tiden och aktioner som bojkottning av möten med nazistiska talare blev vanligare. Samtidigt spred man budskap om motstånd på radion eller via illegala tidningar för att motverka nazistisk censur och propaganda.29 Författarna redogör för försöken att indoktrinera det norska folket och hur dessa bemöttes. Två viktiga arenor var skolan och den norska statskyrkan.

Quislingregimens försök att likrikta skolorna ledde till att 12 000 av landets 14 000 lärare gick ut i protest.30 Liknande protester kom från statskyrkan som vid tiden hade en väldigt viktig roll i samhället. Försöken att forma denna efter NS ideologi ledde till att majoriteten av präster och biskopar utträdde ur statskyrkan och fortsatte utöva sina ämbeten utanför kyrkan.31 Vad gäller den väpnade sidan av motståndet fanns norska kommandosoldater som tränats av britterna för att utföra sabotage, samt den väpnade underjordiska organisationen milorg.32 Milorgs policy byggde på försiktighet, man bidade sin tid i väntan på en allierad invasion där man sedan skulle kunna medverka aktivt.33

Enligt historikern Wilhelm Carlgren ledde Sveriges pragmatiska förhållningssätt i utrikespolitiken under andra världskriget till en strikt doktrin av alliansfrihet i fredstid och

27 Hansson, Lars, Vid gränsen: mottagningen av flyktingar från Norge 1940-1945, Institutionen för historiska studier, Göteborgs universitet, Diss. Göteborg : Göteborgs universitet, 2019, Göteborg, 2018. s 285-287, 310. 28 Riste, Olav & Nøkleby, Berit, Norway 1940-45: the resistance movement, Oslo, 1970. s 15-16. 29 Riste & Nøkleby, 1970. s 16. 30 Riste & Nøkleby, 1970. s 40-42. 31 Riste & Nøkleby, 1970. s 44. 32 Riste & Nøkleby, 1970. s 48. 33 Riste & Nøkleby, 1970. s 50.

6 neutralitet i krig.34 Sverige försökte genom diplomati skydda egna intressen och samtidigt hålla tyskarna övertygade om den svenska neutralitetsviljan.35 Detta syns tydligt i hur man hanterade Tysklands invasion av Norge, där försäkrade den svenska kungen tyskarna att den svenska strikta neutraliteten skulle hållas till varje pris. Samtidigt vägrade man låta tyskarna förflytta soldater på den svenska järnvägen för att säkra greppet om nordnorge. De fick enbart skicka icke-militär materiel såsom sjukvårdsprodukter och förnödenheter.36

Alf W. Johansson behandlar den svenska samlingsregeringens agerande under och efter det tyska anfallet mot Norge. Förhållningssättet var, i linje med det Carlgren skrivit, präglat av anpassningar för att inte provocera tyskarna. Regeringen slöt bland annat nya handelsavtal för att kunna bibehålla ekonomisk stabilitet och energiförsörjning då handeln västerut med de allierade länderna försvårades efter det tyska fälttåget.37

Wilhelm Carlgren redogör också för att den svenska underrättelsetjänsten och UD hade omfattande uppgifter som indikerade en stundande tysk invasion av Norden, men trots detta tog regeringsmakten inget beslut att agera.38 Carlgren betonar också vikten av information i krig och redogör för framväxten av ett system av informanter längs Sveriges gränser mot Norge efter det att ockupationen inletts. Dessa fick värdefull information av förbiresande eller flyktingar från de ockuperade grannländerna. Underrättelsetjänsten hade även lyckats dechiffrera korrespondens mellan representanter för tysk militärledning i Norge vilket innebar att Sverige fick god kännedom om tyska trupplaceringar i Norge.39

Från 1942 tog den norska och danska motståndsrörelsen allt mer kontakt med svensk underrättelsetjänst. Risken för krigsutbrott i Norden hade minskat och man började se realistiskt på tanken om befrielse från Tyskland. Utbytet med dansk motståndsrörelse var mer utvecklat än med den norska eftersom relationerna mellan Sverige och Norge försämrats rejält sedan Sverige underlät att stötta Norge under den tyska invasionen. Trots detta skedde ett utbyte med båda grannländerna där motståndsrörelsernas kurirer tilläts besöka den norska legationen i Stockholm och i gengäld delade med sig av sin information till svenskarna.40

34 Carlgren, Wilhelm M., Swedish foreign policy during the second world war, London, 1977. s. 1-2. 35 Carlgren, 1977 s 6-7. 36 Carlgren, 1977 s 62-64. 37 Johansson, Alf W., Per Albin och kriget: samlingsregeringen och utrikespolitiken under andra världskriget, Tiden, Stockholm, 1985. s 177-178. 38 Carlgren, Wilhelm M., Svensk underrättelsetjänst 1939-1945, 1. uppl, Stockholm, 1985. s 35-36. 39 Carlgren, 1985. s 165-167. 40 Carlgren, 1985. s 168-170.

7

Vid redogörelse om Sveriges in- och utrikespolitiska utveckling under kriget är det viktigt att nämna den svenska relationen med Tyskland. Karl Molin har skrivit om det svåra uppdraget att hålla denna relation god för att stärka Sveriges neutralitetsstatus i stort och för att säkra den för Sverige livsviktiga importhandeln. Den svenske diplomaten i Berlin (Arvid Richert) hävdade i början av kriget att ländernas relationer hade försämrats avsevärt på grund av den svenska nazifientliga pressen och eftersom att regeringen inte styrt opinionen i en annan riktning. Han förordade inställsamhet till tyskarnas krav.41 Tyskland utövade diplomatiska påtryckningar på Sverige för att man inte skulle bidra till den internationella opinionen mot Tyskland och den svenska ledningen som inte ville provocera tyskarna såg till att pressens uppgifter om den utrikespolitiska utvecklingen hädanefter var betydligt mer opartisk.42 Inställsamheten till Tyskland slutade inte vid detta utan man gjorde andra eftergifter, exempelvis transiteringen av Engelbrektsdivisionen43.50 Richert menade att sedan Tyskland 1940 hade erövrat stora delar av den europeiska kontinenten var en ny världsordning på väg att etableras. I denna skulle Sverige säkra sin plats genom att närma sig Tyskland. Dessutom hade man i den kommande invasionen mot Sovjetunionen ett gemensamt intresse att krossa bolsjevismen. Många ledande diplomater, militärer och politiker delade denna uppfattning. I den svenska samlingsregeringen som styrde under kriget fanns de som ville begränsa eftergifterna mot Tyskland till att värja sig för omedelbara hot och de som, likt Richert kunde tänka sig att anpassa sig till ett nytt Europa styrt av det tredje riket.51

Svenska konsulatet Det svenska generalkonsulatets verksamhet i Oslo har varit föremål för ytterst få studier. En av dem som använt sig av konsulatets källmaterial är Paul Levine som undersökt rapporteringen om hanteringen av “judefrågan” i Norge.44 En annan studie är gjord av Lars Lundgren. Han undersöker konsulatet under tidsperioden 1941-1945 och har fokuserat på dess funktion och hur man genom diplomatiska manövrer lyckades få behålla sin verksamhet i Norge. Lundgren beskriver konsulatets dagliga verksamhet som att bland annat skriva rapporter, utfärda viseringar och lösa juridiska ärenden.45 Utöver detta bedrevs också en illegal verksamhet där man bistod den norska hemmafronten på olika vis. Bland annat kunde

41 Molin, Karl. Artéus, Gunnar & Leifland, Leif (red.), Svenska diplomatprofiler under 1900-talet, Stockholm, 2001. s 116-117. 42 Molin. Artéus & Leifland. 2001. s 112-113. 43 Syftar på händelsen när Sverige tillät tyska krigsmakten att flytta trupper via svensk järnväg. 44 Levine, A, Paul. From indifference to activism: Swedish Diplomacy and the Holocaust. Uppsala. 1996. s 134- 152. 45 Lundgren. 1990. s 20-21.

8 det handla om att förvalta ekonomiskt bistånd till flyktingar eller politiskt utsatta eller rent av gömma flyktingar i konsulatets källare. Konsulatet hade också informanter i hemmafronten vars uppgifter många gånger låg till grund för konsulatets rapporteringar till UD. När uppgifter från dessa informanter användes gjorde vaga hänvisningar för att maskera källans ursprung, exempelvis skrevs “man varnar för…” “upplysningar från trovärdigt håll…”46 Lundgren har endast undersökt innehållet i rapporteringarna ytligt men konstaterar att konsulatets chef Claes Westring rapporterat till UD med “... ett syrligt tonfall gentemot tyskarna och Quisling-administrationen.”47 Lundgrens slutsats är att konsulatet spelade en mycket viktig roll för värnandet av intressen hos de svenskar som befann sig i Norge och för norrmännen själva. Detta gällde också den norska hemmafrontens intressen. Ännu viktigare för uppsatsen är att konsulatet hade en unik ställning och goda kontaktförbindelser med såväl Quislingregimen och tyskarna i Norge som motståndsrörelsen. Konsulatets tjänstemän hade en mycket god möjlighet att delge svenska UD information om vad som försiggick i Norge.48 Lundgren behandlar däremot inte vad som faktiskt rapporterades från konsulatet och vilken eventuell påverkan denna information hade på svensk utrikespolitik.

Det norska motståndet under andra världskriget är alltså ett ämne som grundligt har studerats av många historiker. Det svenska konsulatet i Oslos rapporteringar om motståndet är däremot inte väl undersökt. En anledning till detta är att materialet varit hemligstämplat under en lång tid. Att undersöka konsulatets rapporteringar är intressant då det kan bidra till ny kunskap om vilka former av motstånd i Norge som var av intresse för den svenska regeringen.

1.5. Klassificeringsmodell För att kunna göra en kartläggning av konsulatets rapportering om motståndet behövs ett analytiskt verktyg för att hantera nämnda rapporter. De klassificeringar som gjorts hjälper till att förstå det motstånd som konsulatet rapporterat om. Den klassificeringsmodell som använts i uppsatsen är baserad på Orwards redogörelse av hur motstånd under ockupation ser ut och fungerar som ett ramverk utifrån vilket man kan sortera motståndet. Först och främst görs distinktionen militärt motstånd och icke-militärt motstånd. Det senare gäller i ett ockuperat land, när reguljära försvarsstyrkor väl har kapitulerat.

46 Lundgren. 1990. s 21. 47 Lundgren, 1990. s 18-19. 48 Lundgren, 1990. s 34.

9

Icke-militärt motstånd delas därefter in i grupperna motståndsrörelse och civilt motstånd.49 Dessa två kategorier har i stort sett gemensamma mål utöver det uppenbara slutgiltiga målet att bli fri från sin ockupant, målen presenterar Orward enligt följande punkter: - att göra det omöjligt för fienden att etablera politisk kontroll

- att hindra fienden att nå sina mål

- att undergräva de fientliga truppernas lojalitet, så att de blir oanvändbara som ockupationstrupp,

- att väcka internationell opinion och få stöd utifrån.50

Generellt gäller dock att de medel som används för att uppnå utsedda mål skiljer sig desto mer mellan civilt motstånd och motståndsrörelse. Civilt motstånd verkar i regel genom aktioner som massdemonstrationer, samarbetsvägran, ohörsamhet, störning av produktion, störning av informationskanaler och spridning av egen illegal media, manifestationer, social utfrysning, användning av symboler eller hjälp till motståndsmän. En central del i civilt motstånd är att orsaka skador som inte leder till att någon på endera sida i konflikten dör eller skadas.51

Vad gäller motståndsrörelser använder Orward definitionen från Shorter Oxford English Dictionary: “...en i ett land ockuperat av fientliga styrkor organiserad underjordisk rörelse, som - i syfte att motverka och skada ockupationsmakten - verkar med hjälp av beväpnade kämpar.”52 Jag har valt att hädanefter benämna kategorin motståndsrörelse som väpnat motstånd för att lättare kunna särskilja den från civilt motstånd. Väpnat motstånd verkar ofta i mindre grupper vilka utför sabotage mot ockupanternas verksamhet för att hålla folkets kampvilja uppe. Sådant motstånd kan i vissa fall utvecklas till gerillakrigföring, Särskilt om större grupper motståndsmän kan samlas i obefolkade områden såsom skogar eller bergstrakter och använda dessa som bas under en längre tidsperiod. Från basen kan de ta sig till bebodda trakter och genomföra eldöverfall, sabotage eller fritagningar för att sedan dra sig tillbaka innan ockupanten hunnit mobilisera sina egna trupper. Till skillnad från civilt motstånd leder väpnat motstånd ofta till repressalier mot den civila befolkningen som inte tagit del av motståndet. Detta kan ge upphov till konflikter mellan olika motståndsgrupper.53

49 Orward, 1995. s 9,11. 50 Orward, 1995. s 11,13. 51 Orward, 1995. s 13-15. 52 Orward, 1995. s 17. 53 Orward, 1995. s 17-18.

10

1.6.Källmaterial, metod, källkritik 1.6.1. Källmaterial Källmaterialet består av underrättelserapporter med bilagor som har skickats från det svenska konsulatet i Oslo till UD i Stockholm. Dessa är originalkällor från Riksarkivet i Stockholm, och är arkiverade enligt 1920 års dossiersystem.54 Detta innebär ett arkivsystem som speglar UD:s övergripande organisation avseende avdelningar och namn på dessa. Initialt delades allt material in i fem grupper av vilken grupp HP (handelspolitiska och politiska ärenden) är den relevanta för uppsatsen. Vidare sorteras och klassificeras materialet utifrån vilket ärende materialet rör, och volymen numreras kronologiskt (se noter i resultatdelen av uppsatsen).55

Rapporterna som undersökts rör händelseutvecklingen i Norge under ockupationsperioden. Rapporterna kallas handbrev och kommer följaktligen benämnas som så eller som rapporter i följande avsnitt. Tillsammans med handbreven bifogades emellanåt dokument rörande ämnet i rapporten. Detta kunde vara tidningar, såväl tyskkontrollerade norska dagstidningar som spred nazistisk propaganda som illegala tidningar och pamfletter som manade till motstånd mot ockupationen och den tyskvänliga regimen. Bilagorna består också till stor del av avskrifter av brev, rapporter och förordningar som kunde vara antingen tyskvänliga eller motståndsvänliga. Källmaterialet har sovrats efter två kriterier, tid och tema. Temat är de handbrev med tillhörande bilagor som berört motståndet. Valet av tidsperioden juni 1941 till augusti 1942 grundar sig på att det tyska tredje riket vid den tiden anses ha varit som starkast. Tidigare forskning har indikerat att det civila motståndet var långt starkare än det väpnade under denna period samt att en stor del av det norska folket motsatte sig våldsaktioner såsom sabotage mot sina ockupanter eftersom man var rädd att detta skulle innebära repressalier mot civilbefolkningen. Samtidigt skedde som tidigare nämnts stora försämringar i svensk-norska relationer från och med tiden för tyskarnas ockupation, detta på grund av det svenska ställningstagandet i de båda ländernas konflikt.

54 Fredriksson, Berndt. En institutionell historia: UD:s arkiv i ett arkivetnologiskt perspektiv. Arkiv, samhälle och forskning 2001:1. 2001. s 20-23. 55 Romefors, Örjan, Utrikesförvaltningens källor 1520-2000, Riksarkivet, Stockholm, 2017. s 74-76.

11

1.6.2. Källkritik Vid kartläggningen av rapporteringen är det viktigt att vara medveten om att källmaterialet inte kan redogöra för hur motståndet i Norge såg ut. Källmaterialet kan endast visa hur konsulatet valde att rapportera om händelserna, utan hänsyn till hur väl rapporterna stämde överens med verkligheten. Det är dock intressant att diskutera eventuella påverkansfaktorer vid analys av konsulatets rapportering. Här kan tidigare forskning om ockupationen och motståndet i Norge samt om svensk-norska relationer bidra. Möjligheten finns att man från konsulatets sida varit tendentiös i sin rapportering och förvrängt eller utelämnat viss information i olika syften. Detta kan exempelvis vara för att värna om svenskt anseende eller för att smutskasta NS och den tyska ockupationsmakten samt sympatisera med det norska broderfolket. 1900-talets första hälft var en period som starkt präglades av nationalistiska idéer och därför är ovanstående inte otänkbart.

Beträffande närhetskriteriet låg konsulatet i Oslo, händelsernas centrum för det ockuperade Norge. Handbreven är också oftast skrivna inom loppet av några få dagar efter själva händelsen som de redogör för, dessutom kompletteras de oftast med tidigare nämnda bilagor. Konsulatets rapporteringar är sekundärkällor som är beroende av de källor som rapporterna har baserats på. Exempelvis informanter från motståndsrörelsen eller tidningsartiklar, dessa kan i sin tur vara primära eller sekundära. Detta beroende spelar dock ingen roll eftersom syftet är att undersöka rapporteringen och inte motståndet. Källmaterialet är komplett i mån av tema och tidsperiod med reservation för eventuella bortfall. Dessa kan vara orsakade av undertecknad under perioden för datainsamling eller av ofullständiga arkiv. Bortfallen är i vilket fall som helst försumbara eftersom en omfattande mängd källmaterial ändå har kunnat användas. Viktigt att minnas är att undersökningen endast ämnar kartlägga konsulatets rapportering om motståndet och därmed inte gör anspråk på att säga något om motståndet i sig.

1.6.3. Metod Uppsatsen är en fallstudie om det svenska konsulatets rapportering om motståndet i Norge. Geografen Bent Flyvberg betonar styrkan i sådana men också vikten av att vara försiktig med resultat hämtade ur en sådan. När det gäller fallstudier går det i vissa fall att generalisera utifrån dem samtidigt som det lika gärna kan visa sig att det undersökta fallet är unikt. Det är

12 viktigt att komma ihåg att i en fallstudie är det prioriterat att tillägna sig djupare kunskap om det specifika fallet och att annat är sekundärt.56

Vid kartläggningen av rapporteringen om motståndet har teman utkristalliserats som kommer diskuteras närmare i nästa stycke. De två övergripande teman som källmaterialet delats in i kommer från Orwards redogörelse för hur och i vilken form motstånd generellt tar sig uttryck. Dessa två är civilt respektive väpnat motstånd. Det civila motståndet har sedan delats in i underkategorier. De flesta grupper har varit okomplicerade att skapa då det civila motståndet ofta organiserats inom olika yrken, institutioner eller liknande. Dessa tydligt avgränsade grupper har då kunnat bilda egna kategorier. Underkategorierna får dessutom ökad legitimitet eftersom de skapats med vägledning av Orwards redogörelse för på vilka olika sätt civilt motstånd kan ta sig uttryck.

Skådespelarnas motstånd är den grupp som förekommer i lägst utsträckning under perioden. Faktum är att motståndet kategoriserat som skådespelarnas bara nämns två gånger. Trots detta ges den plats som en av kategorierna. Anledningen är att det är en tydligt avgränsad grupp i samhället som aktivt för ett tydligt motstånd mot Quislingregimens försök att kontrollera samhället. Eftersom gruppen innefattar skådespelare och styrelsemedlemmar från den prestigefyllda Nationalteatern bör motståndet rimligen ha fått en stor genomslagskraft i samhället. Kategorin ekonomiskt motstånd avser både löntagare och arbetsgivare inom norska produktionsindustrier och verkstäder. Dessa gjorde enligt rapporteringarna motstånd på olika vis men med en enande faktor, nämligen att de hade sin profession som utgångspunkt. Motståndet syftade till att störa den industriella produktionen. Motståndet inom skolan och universiteten bildar nästa kategori. Denna inbegriper såväl skol- och universitetspersonal som elever och föräldrar vilka alla gjorde motstånd mot Quislingregimens aktioner med skolan som samlande punkt. Kyrkans motstånd sammanfattas av ett motstånd med den kyrkliga institutionen som knutpunkt. Aktörer inom gruppen var präster och biskopar inom den norska statskyrkan men också frikyrkliga ledare som motsatt sig att regimen blandade sig i deras verksamhet.

Vid bearbetningen av källmaterialet framkom det att utgivning och distribution av illegal media var en central del av motståndet. Den illegala median som spreds under ockupationen

56 Flyvbjerg, Bent. Five Missunderstandings About Case-Study Research. Qualitative Inquiry. Volym 12. nr 2. 2006. s 220, 225-226.

13 var inte begränsad till en yrkesgrupp eller institution utan genomsyrade varje del av samhället och har därför bildat en egen kategori. Den illegala median tog oftast skriven form, i tidningar, pamfletter eller brev. Några enstaka rapporteringar har också berört innehav av förbjudna radiosändare och radiosändningar. Mängden illegala media var ytterst omfattande och därför har bara en del av de relevanta rapporteringarna tagits med i uppsatsen. Anledningen till detta är att det vore överflödigt att inkludera samtliga rapporteringar i ämnet eftersom de i stort behandlade liknande händelser. Det viktigaste var att belysa vikten av illegala media som motståndsform och i generella drag presentera vad dessa behandlat. Något som uppnåtts med de exempel som använts.

Den sista underkategorin inom det civila motståndet har jag valt att benämna allmänt motstånd. Denna underkategori består av handbrev som rör motståndet mot ockupationen men inte kan inrymmas i någon av de tidigare presenterade kategorierna eftersom de inte kan knytas till en specifik grupp i samhället. Inte heller kan dessa varierande företeelser som begåtts på individ- och gruppnivå utgöra egna kategorier eftersom detta skulle innebära nästan lika många kategorier som fall av motståndshandlingar.57 Det allmänna motståndet innefattar så skilda saker som att bära förbjudna symboler, vägra låta sitt barn ta del av NS- influerad undervisning eller att säga upp sig från sin arbetsplats. Kategorin väpnat motstånd kräver ingen större förklaring utan innefattas av alla rapporteringar om väpnade aktioner som eldöverfall, sabotage och fritagningar. Denna kännetecknas av våldshandlingar och leder i större utsträckning till mer våldsamma repressalier.

Valet av att använda just dessa teman stöds också av socialhistorikern Miles Fairburns resonemang om att ämnet för en studie styr vilka kategorier som blir väsentliga att använda sig av. När man väl specificerat syftet kommer alla onödiga kategorier att filtreras bort. Fairburns verk är i grunden skrivet för studier i socialhistoria, men trots detta kan hans idéer tillämpas på diplomatihistoria eftersom den rapportering som undersöks behandlar ett fenomen som med fördel delas upp i olika kategorier för att bli mer hanterbart.58 Kategoriseringen av motståndet bidrar i resultatavsnittet med en disposition som är lättöverskådlig och naturlig samt passar utmärkt för att besvara frågeställningarna. Metoden som använts vid analys av källmaterialet är hermeneutisk. Detta innebär att tolka historien

57 Fairburn, Miles, Social history: problems, strategies and methods, Macmillan, Basingstoke, 1999. s 18-19. 58 Fairburn, 1999. s 22-23.

14 utifrån samtidens perspektiv och förstå den i sitt historiska sammanhang. Läsaren tolkar helt enkelt genom att sätta sig in i kontexten och ser materialet ur författarens perspektiv.59

I resultatdelen presenteras rapporteringen om det norska motståndet mot ockupationen i stort och mot den aktiva nazifieringen av samhället. Den fiende som man gjorde motstånd mot varierade och av denna anledning bör det klargöras vilka de olika nyckelgrupperna var som agerade under ockupationen av Norge. Med benämningen tyskarna avses de tyskar som verkade civilt eller militärt inom det av Tyskland ockuperade Norge. Den högsta civila administrationen i Norge under ockupationen var det tyska rikskommissariatet, lett av rikskommissarie Terboven. Jössingarnas andra antagonist var NS, som tidigare nämnt var det norska nazistpartiet som under ockupationen bildade en marionettregering med Quisling som ledare under tyskarnas överinseende.

Quislingregimen ansträngde sig under ockupationen för att indoktrinera olika delar av det norska samhället i enlighet med NS nazistinspirerade ideologi.60 Quislingregimen tog en mer aktiv roll efter statsakten i februari 1942 då Quisling fick större maktbefogenheter.61 Han behövde dock fortfarande stödja sig på den tyska ockupationsmakten för att driva igenom sin politik. Detta tillsammans med det faktum att tyskarna också till en viss grad arbetade för att nazifiera samhället gör det många gånger vanskligt att separera de två grupperna och urskilja vilken av dem som genomdrivit vilken lag. Att kunna göra detta är ändå inte av någon större vikt eftersom deras verksamhet som sagt många gånger går in i varandra.

59 Fairburn, 1999. s 24-26. 60 Riste & Nøkleby, 1970. s 40-42. 61 Oldenburg, 2008. s 121-122.

15

2. Resultatdel Resultatets disposition följer klassificeringsmodellen med indelning av det icke-militära motståndet i grupperna civilt motstånd och väpnat motstånd. Dessutom har ett antal underkategorier skapats inom gruppen civilt motstånd. Anledningen är att rapporterna oftast behandlar specifika teman såsom kyrkans motstånd och skolans motstånd. Det har alltså varit logiskt att göra dessa teman till underkategorier i det civila motståndet. De är ordnade efter när de först nämns i materialet. Varje enskild kategori följer en kronologisk ordning i den undersökta perioden. Efter det att varje kategori redovisas följer en delsammanfattning.

2.1. Civilt motstånd 2.1.1. Skådespelarnas motstånd Det rapporterade motståndet inom kategorin kan vid första anblicken te sig oansenligt och försumbart eftersom det gäller en så liten del av det norska folket samt endast berörs i början av det bearbetade materialet. Dock visar rapporteringen om skådespelarnas motstånd ett tydligt exempel på en yrkesgrupp inom det norska samhället som gjorde försök att stå emot ockupationsmaktens och Quislingregimens förtryck. Konsulatet rapporterade att Nationalteaterns medlemmar vägrade följa Quislingregimens påbud om teaterverksamhet och arresterades till följd av detta.62 Ärendet följdes upp med en rapport om att ett stort antal skådespelare också arresterats och att många som arbetade på teatern strejkade i hopp om att regimen skulle släppa de kollegor som häktats samt att delar av förordningen skulle slopas. Efter ett tag gav man dock upp strejken på grund av den överhängande risken att bli utan lön.63

2.1.2. Ekonomiskt motstånd Motståndsaktioner inom Norges industrier och verkstäder var en annan del av kampen mellan ockupationsvänliga och ockuperade som gavs utrymme i konsulatets rapportering. Kategorin avser såväl löntagare som arbetsgivare och i materialet framgår att dessa ofta var beredda att riskera sin egen anställning eller till och med häktning för att undvika samröre med Quislingregimen. Att samarbeta med regimen kunde bland annat innebära att arbeta under en NS-lojal chef eller att producera varor eller material åt Tyskland.

Motståndet inom industrierna rapporterades första gången cirka tre veckor in i den undersökta perioden och handlade då om att ledamöter i arbetarföreningar lämnat sina uppdrag i protest

62 Handbrev. 28 juni 1941. HP 176. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 63 Handbrev. 11 juli 1941. HP 176. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet.

16 mot ett ökat inflytande från NS. De som gjort detta häktades.64 Konsulatet rapporterade att den norska Landsorganisationen skickat skriftliga protester till rikskommissariatet eftersom man ansåg att både arbetsvillkor och löner för arbetarna hade försämrats sedan ockupationens början och nu blivit undermåliga.65

Många rapporter innehåller kommentarer om den generella inställningen till den tyska ockupationsmakten. Ett mönster är att fientligheten mot tyskarna ökade över tid. 66 Konsulatets personal menade att det i Norge fanns en allmän uppfattning om att tyskarnas krig mot Sovjetunionen gick dåligt. “...Förordningarna synas ha närmast föranletts av en sannolikt under intrycket av tyskarnas svårigheter i öster ökad tyskfientlig aktivitet från norrmännens sida…”67 Samtidigt varnades i samma rapporter för att en fortsättning på denna konfrontativa bana skulle leda till en mer brutal behandling av befolkningen.68 Man rapporterade också att rikskommissariatets och Quislingregimens styre hade försämrat arbetsförhållandena och bidragit till att skapa oro och osäkerhet hos folket, men också till landsomfattande protester. Tyskarna svarade med massarresteringar av de som protesterade.69 Läget trappades upp och månaden efter skrev konsulatet att 900 verkstadsanställda gått i strejk.70

Konsulatet rapporterade att den civila motståndsorganisationen hade stor nytta av samarbete med landets lagliga organisationer till exempel genom organisering av strejker. Vidare hade många av dessa strejkande blivit arresterade eller förlorat sina jobb. Motståndet i huvudstaden hade utvecklat ett system av informationsspridning som nådde ner till lokalnivå i stora delar av landet.71 Konsulatet rapporterade om en grupp intellektuella norrmän som hade insett det farliga i arbetarnas vanligt förekommande strejker och engagerade sig för att förhindra sådana. Enligt rykten skulle tyskarna ha provocerat fram den senaste strejken för att kunna slå ned den hårdhänt och stärka sitt grepp om folket. Rapporten i fråga avslutas med följande ord: “Sinnesstämningen hos allmänheten kan i korthet karaktäriseras såsom sammanbiten

64 Handbrev. 11 juli 1941. HP 176. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 65 Handbrev. 16 juli 1941. HP 176. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 66 Handbrev. 7 augusti 1941. HP 176. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 67 Handbrev. 7 augusti 1941. HP 176. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 68 Handbrev. 7 augusti 1941. HP 176. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 69 Björnberg, A. Avskrift av rapport 21 aug 1941. HP 176. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 70 Osignerat p.m. 11 sep 1941. HP 176. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 71 Rapport skriven av affärsmannen Krogsvik. 26 juli 1941. HP 176. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet.

17 beslutsamhet att hålla ut i avvaktan å engelsk landstigning eller tyskt sammanbrott, intetdera tror man skall låta vänta på sig länge.”72

Den 15 september rapporterades om ett nyligen utlyst undantagstillstånd i Norge. Anledningen till undantagstillståndet var enligt officiella uppgifter en arbetarstrejk. Undantagstillståndet som innebar utdelning av dödsdomar var enligt konsulatet en mycket överdriven åtgärd för att stävja strejken och var egentligen ett svepskäl för att tyskarna skulle kunna skrämma norrmännen till lydnad. Enligt en annan källa var strejken en del av en större plan att skapa oroligheter i landet och försvåra tyskarnas försvar för att bistå en eventuell brittisk landstigning i Norge.73 Detta påstående dementerades i nästkommande rapport. De tyska ockupanterna själva talade om att det fanns starka kommunistiska agitatorer bland arbetarna och detta tvingade dem att rensa upp bland dem.74

Konsulatet skrev en månad senare att officiella tidningar rapporterade om goda förbindelser mellan Norges arbetare och NS-regimen, men att bilden som gavs i de illegala tidningarna var en helt annan. Enligt dessa och enligt direktören för ett av de största industriföretagen i landet var man mer fientligt inställd mot NS-regimen än någonsin. Rapporten beskriver att fientligheten utmynnade i sabotage genom långsamhet i arbetet i alla industrier som producerade direkt åt tyskarna.75 Ett annat handbrev rapporterade om rykten från norska allmänheten att återkommande eldsvådor i Norges industrier inte skett på grund av sabotage såsom svenska tidningar antytt. Annat var det med två järnvägsstationer i Oslo som brann ner 1 februari. Konsulatets personal menade att dessa uppenbarligen förstörts av brandbomber.76 Rapporteringen om det ekonomiska motståndet fortsatte med att Norges industriförbund hotade att hela styrelsen skulle avgå om en medlem ur NS tillsattes som VD.77 Avslutningsvis rapporterades att norska arbetare som tvångsrekryterats till att bygga fortifikationer åt tyskarna saboterat dessa byggnationer.78

Det ekonomiska motståndet förekom ofta i rapporterna under de första tre månaderna av den undersökta perioden, motståndet drevs enligt konsulatet både av en ovilja att inordnas under

72 Handbrev. 13 september 1941. HP 176. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 73 Handbrev. 15 september 1941. HP 176. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 74 Handbrev. 17 september 1941. HP 176. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 75 Handbrev. 13 november 1941. HP 177. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 76 Handbrev. 24 februari 1942. HP 178. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 77 Handbrev. 25 juni 1942. HP 179. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. Illegala tidningen Fri Fagbevegelse, 20 juni 1942. HP 179. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 78 Handbrev. 7 juli 1942. HP 180. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet.

18

NS ledning och av undermåliga arbetsförhållanden. Man bedrev motstånd främst genom att strejka79 eller att lämna sin anställning.80 I enstaka fall saboterade även arbetarna sin egen arbetsplats.81 Motståndet bemöttes främst med massarresteringar.82 Annat var det med dem som utpekades som anstiftare för de större strejkerna – de dömdes till döden.83 De källor som konsulatet baserade sin rapportering om faktiska händelser på är kopior av de protestbrev som rör händelsen, dessa förefaller vara trovärdiga eftersom det är originalkällor. Andra gånger anges informationens ursprung väldigt vagt, exempelvis som rykten. Detta kan syfta på att uppgifterna kommer från motståndsrörelsen men skyddas av konsulatet. Intressant är också att man från konsulatet gjorde en värdering av läget i Norge och uttryckte en oro för att ockupanternas behandling av folket skulle förvärras.84

2.1.3. Skolans och universitetens motstånd Norska skolor var enligt konsulatets rapportering en mycket central arena för kampen mellan Quislingregimens försök att kontrollera samhället och för befolkningens motstånd. En stor del av konsulatets rapporter om motstånd var just gällande den så kallade skolstriden, hur lärare, skolstyrelser, elever och föräldrar motarbetade det NS-kontrollerade undervisningsdepartementet.

Rapporteringen om skolstriden började med ett handbrev om att regimen infört förordningar på Oslos universitet. Anledningen till dessa uppgavs vara ett missnöje från regimens sida över att inga studenter eller lärare hade gått med i NS. En tysk polisofficer anlände till universitet för att förkunna förordningen men blev utbuad av studenterna. En professor som varit närvarande hävdade dock att eleverna skött sig exemplariskt. Konsulatet bifogade ett urklipp ur den norska tidningen Fritt folk som skrivit om händelserna på universitetet. I tidningen informerades Norges befolkning om att skolan också vägrade följa det allmänna påbudet om flaggning i landet, detta till firandet av Viborgs återerövring (tysk-finsk militär seger över Sovjetunionen). Universitetets vägran att hissa flaggan för att hedra den tyska militären ansågs vara en demonstration och bidrog till att regimen genomförde aktionen mot universitetet. NS och de ledande tyskarna i landet ansåg universitetet vara en “härd för en ikke uteslutande passiv opposition.”85

79 Osignerat p.m. 11 sep 1941. HP 176. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 80 Handbrev. 11 juli 1941. HP 176. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 81 Handbrev. 7 juli 1942. HP 180. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 82 Björnberg, A. Avskrift av rapport 21 aug 1941. HP 176. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 83 Handbrev. 13 september 1941. HP 176. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 84 Handbrev. 7 augusti 1941. HP 176. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 85 Handbrev. 15 september 1941. HP 176. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet.

19

Konsulatets personal uppmärksammade därefter flera fall som visade skolvärldens ovilja att anamma landets nya styre. Exempelvis tog skolelever i landet varje tillfälle för att visa sitt trots mot regimen och de tyska ockupanterna, ofta genom att bära vissa klädesplagg eller märken som associerades med motståndet. Undervisningsdepartementet försökte få bukt med detta beteende genom att skärpa förbudet mot statsfientliga demonstrationer, vilka nu skulle innebära relegering eller “polismässig behandling”.86 Efter dessa händelser skrev konsulatet att universitetens ledning hade inordnats under staten.87 Detta gav upphov till kraftiga protester från studenterna vilka inte dök upp till undervisningen de efterkommande dagarna.88

En viktig del av regimens försök att ta kontroll över utbildningen var att tvångsansluta samtliga lärare i landet till en ny fackorganisation, NS-kontrollerade Norges Laerersamband. Detta togs inte emot väl och uppskattningsvis 80 procent av landets lärarkår skickade enligt rapporteringen in sina protester till makthavarna. Efter protestaktionen skrev undervisningsdepartementet en ny förordning som hotade lärarna med avsked och tvångsarbete om de skulle välja att gå ur organisationen.89 Redan samma månad realiserades hoten då lärarna tvingades erkänna sig som medlemmar för att få sin lön utbetald. Detta vägrade majoriteten göra. Regimen utlyste i anslutning till händelsen bränslelov i landet. Detta innebar helt enkelt ett skollov i syfte att spara på landets oljereserver.

Huruvida detta var den verkliga anledningen till lovet rådde det skilda meningar om. Enligt andra källor var lovet ett svepskäl för att stänga skolorna och förhindra att demonstrationer utbröt bland lärarna: “... ber jag att få meddela, att det allmänt anses, att det s.k. bränslelovet tillkommit för att undvika de demonstrationer och liknande i skolorna, som aktionen mot lärarna eljes sannolikt skulle medfört.”90 Som ett svar på lärarnas bojkott av Norges Laerarsamband skrevs i tidningen Aftenposten ett öppet brev till föräldrarna där Quislingregimen försvarade tillkomsten av och legitimiteten i fackorganisationen.91

Enligt de handbrev som inkom därefter var den så kallade skolfronten stark. Handbrevets författare var imponerad över antalet protesterande lärare som valt att gå utan lön, siffrorna

86 Handbrev. 25 november 1941. HP 177. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 87 Handbrev. 20 november 1941. HP 177. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 88 Handbrev. 20 november 1941. HP 177. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 89 Handbrev. 25 februari 1942. HP 178. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 90 Handbrev. 27 februari 1942. HP 178. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 91 Handbrev. 6 mars 1942. HP 179. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet.

20 uppgavs vid tiden för rapporten vara 97 procent av alla lärare i Oslo och 98 procent av lärarkåren i Bergen. Man startade enligt konsulatet hemliga insamlingar för att bistå de protesterande lärarna och rapporterade om sin övertygelse att föräldrarnas kommande protestaktioner skulle få lika stort genomslag.92 De repressalier som rapporterades efter detta var att 70 av lärarna dömdes till straffarbete, en befallning som man vägrade lyda.93 Detta ledde till att 300 lärare sändes till det norska koncentrationslägret Grini som bestraffning.94 Konsulatets rapportering fortsatte med att ingen skola fick återuppta sin undervisning efter bränslelovets slut såvida dess lärare inte var medlemmar i Norges Laerersamband. Lärarna gav sig inte utan planerade ändå att träffa sina elever och om nödvändigt fortsätta undervisa dem privat. Detta ledde till vad som enligt konsulatet var det vid tillfället största problemet inom skolstriden, nämligen att se till att alla strejkande lärare fick ekonomiskt bistånd. Många hyste dock fortfarande hopp om att NS skulle ge upp denna kamp och låta skolorna återuppta sin verksamhet.104

Konsulatet skrev kort därefter att många skolor på landsbygden tillåtits återuppta undervisningen trots att lärarna fortfarande vägrade erkänna sig som medlemmar av Laerersambandet. Försök gjordes från NS sida att vinkla förlusten till att lärarna nu skulle ha tagit sitt förnuft till fånga för att kunna börja undervisa igen och att man tagit till hårdare metoder mot lärarna för att förmå dem att gå med i Laerersambandet. Det hade man visserligen också gjort, men enligt konsulatets rapportering hade man inte uppnått det resultat man eftersträvat. Under andra halvan av mars rapporterades att över 1000 manliga lärare hade häktats och förts till koncentrationslägren Grini och Jörstamoen. Dessa utsattes för hård behandling för att knäckas men endast 30 av dem gav med sig och anslöt sig till Laerersambandet.95 Skolornas hårda motstånd mot regimen rapporterades av konsulatet vara en stor anledning till att Quisling inte gjorde lika kraftfulla försök att likrikta andra yrkesgrupper i landet, såsom jurister och arbetare.96 Detta är inte en värdering som gjorts av konsulatet utan kommer från en okänd källa. Följande månader uppgavs lärarfronten vara lika stark och väntades inte avsluta sin bojkott av Laerersambandet.97 Regimens försök att bryta lärarmotståndet fortsatte och det blev straffbart att ge ekonomiskt bistånd till någon som

92 Handbrev. 10 mars 1942. HP 179. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 93 Handbrev. 14 mars 1942. HP 179. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 94 Handbrev. 30 mars 1942. HP 179. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 104 Handbrev. 4 april 1942. HP 179. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 95 Handbrev. 20 april 1942. HP 179. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 96 Handbrev. 14 maj 1942. HP 180. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 97 Handbrev. 16 maj 1942. HP 180. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet.

21 protesterade mot staten.98 I början av sommaren uppgav konsulatet att både utbildningsdepartementet och de protesterande hävdade den egna sidans vinst i skolstriden. Quisling förkunnade i sitt tal vid pingst att skolfronten var bruten, något som omedelbart möttes av protester. Skolstriden skulle snarare ha minskat nyrekryteringen hos NS och fått många av deras medlemmar att lämna partiet.99 Den 13 augusti rapporterades att antalet lärare som deltog i protesterna mot Laerersambandet var 12 000.100

Rapporteringen om skolstriden var livskraftig under hela undersökningsperioden och uppvisade stark sammanhållning mellan de olika protesterande. Lärarna inledde motståndet på grund av sin ovilja att acceptera Quislingregimens inblandning i skolornas verksamhet101, och gjorde motstånd även när deras arbetslöner drogs in. För att erbjuda stöttning samlade man in pengar till de protesterande lärarna.102 Både elever och föräldrar slöt upp vid lärarnas sida och vägrade gå med på NS nya samhällsordning. Andra former av repressalier som lärarna utsattes för var internering103 och i vissa fall straffarbete.104 En ytterligare följd av det starka motståndet i skolstriden var att Quislingregimen inte gav sig på andra yrkesgrupper i samma utsträckning.105 De källor konsulatet använde sig av för att rapportera om skolfronten var censurerade tidningar, i vilka en uppenbar tendens finns då de styrdes av tyskarna eller Quislingregimen, kopior av brev och fler vaga informationskällor såsom rykten, något som indikerar att motståndsrörelsen än en gång kan ha bistått konsulatet med information. En värdering som kan utläsas ur konsulatets rapportering är när författaren till ett handbrev erkänner sig imponerad över den stora uppslutningen i lärarnas protester.106

2.1.4. Kyrkans motstånd En annan ytterst framträdande del av det civila motståndet i Norge var det som fördes inom kyrkan. Präster och biskopar över hela landet bildade tillsammans den så kallade “kyrkofronten” mot det NS-kontrollerade kyrkodepartementet. Precis som undervisningsdepartementets försök att likrikta skolorna i Norge syftade det statliga

98 Handbrev. 20 maj 1942. HP 180. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 99 Handbrev. 28 maj 1942. HP 180. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 100 Handbrev. 13 augusti 1942. HP 181. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 101 Handbrev. 15 september 1941. HP 176. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 102 Handbrev. 20 maj 1942. HP 180. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 103 Handbrev. 20 april 1942. HP 179. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 104 Handbrev. 14 mars 1942. HP 179. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 105 Handbrev. 14 maj 1942. HP 180. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 106 Handbrev. 10 mars 1942. HP 179. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet.

22 kyrkodepartementet till att utnyttja kyrkans starka ställning i samhället. Detta för att förankra sina politiska program och sin ideologi hos befolkningen och cementera nyordningen i landet.

Konsulatets rapportering om kyrkofronten under den undersökta perioden började den 8 oktober 1941 då en biskop vid namn Berggrav predikat om att det norska folket inte skulle ge vika för ockupationsmakten. Det nämndes i rapporten att många norrmän beundrade hans djärvhet.107 Efter detta skedde ingen rapportering om kyrkostriden förrän 23 januari 1942. När kyrkostriden väl nämndes igen handlade det om att norska biskopar protesterat mot att kyrkodepartementet presenterat falska uppgifter i landets tidningar.108 Nyligen hade biskoparna dessutom lämnat en skriftlig protest mot departementets inblandning i biskoparnas ämbetsutövande.109 Kort därefter rapporterades att Norges frikyrkliga rörelser och statskyrkan inlett samarbeten för att värna om kyrkans intressen och försvara sig från kyrkodepartementets inblandning. Det nämndes att solidariteten inom kyrkans värld höjde stämning och moral hos motståndet. Mitt i allt elände gläder man sig i kyrkliga kretsar över den religiösa renässans och kristna kamp- och offerberedskap, som gör sig gällande i ökad omfattning. [...] Som exempel anföres, att de sex dödsdömda från Stavanger inför exekutionsplutonen på prästens fråga bekänt sig till Kristus och avsvurit allt hat mot sina domare.110

Kyrkodepartementet fortsatte sin inblandning och konsulatet uttryckte en oro för att konflikten mellan Quislingregimen och kyrkan nu skulle bli värre än någonsin.111 Mot slutet av månaden skrev man om nya aktioner från regimen, bland annat infördes en förordning om tvångsuppfostran av Norges ungdomar för att kunna forma dem ideologiskt. Dessa faktorer tillsammans med hoten mot lärarna om avsked och tvångsarbete fick samtliga av landets biskopar att lämna sina ämbeten i statens tjänst. De ämnade fortsätta ta hand om sina respektive församlingar, dock utan statskyrkans auktoritet. Konsulatet förväntade sig att resterande domprostar skulle följa biskoparnas exempel.112 Staten genomförde enligt konsulatets rapportering många häktningar av protesterande i hopp om att bryta

107 Handbrev. 8 oktober 1941. HP 176. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 108 Handbrev. 23 januari 1942. HP 178. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 109 Brev från Norges biskopar till kyrkdepartementet. odaterat. 1942. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 110 Handbrev. 26 januari 1942. HP 178. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 111 Avskrift från Trondhjems Domkirkes Menighetsblad, odaterad, februari 1942. HP 178. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. Handbrev. 22 februari 1942. HP 178. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 112 Handbrev. 25 februari 1942. HP 178. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet.

23 motståndsviljan, men detta misslyckades.113 Den nämnda solidariteten inom kyrkofronten gjorde sig påmind i en rapport om den tidigare häktade biskopen Berggrav, nu frisläppt. Han var beordrad att anmäla sig på polishuset två gånger om dagen och prästerna i hans stift hotade att lämna sina tjänster om inte kravet upphörde. Detta fick avsedd effekt114 men resulterade också i en hämndaktion där många präster häktades.115 Konsulatet rapporterade om hur kyrkodepartementet under perioden med jämna mellanrum propagerade för sin sak och försökte bilda opinion mot kyrkans motstånd med hjälp av massmedia.116

På påskdagen rapporterade konsulatets tjänstemän att prästerna lämnat sina ämbeten i protest för att i likhet med biskoparna fortsätta med det religiösa arbetet i sina församlingar utan koppling till NS-regimen.117 Därefter skrevs att regimen utnyttjat landets stora tidningar för att visa en negativ bild av de som protesterat.118 Precis som i skolstriden uppgavs kyrkofrontens framgångar variera. Quisling sade i sitt tal vid pingst att kyrkofronten var bruten men protester formulerades direkt om att kyrkostriden minskade nyrekryteringen hos NS och fick deras medlemmar att lämna partiet.119 Solidariteten inom kyrkofronten blev tydlig då biskopen Berggrav än en gång häktades och hans biskopar och präster vägrade förhandla med kyrkodepartementet så länge han var frihetsberövad.120 Den 28 juli 1942 rapporterades en ny fas ha inletts i kyrkostriden då biskoparna upprättade en egen kyrkostyrelse med tillhörande kyrklig verksamhet utanför staten. Snart hade över 90 procent av landets 738 präster lämnat statskyrkan för att gå med i denna.121 Quislingregimen försökte bryta trenden genom massförhör men detta verkade inte få något särskilt genomslag.122

Konsulatet skrev om kyrkodepartementets motåtgärd som innebar att samtliga kyrkoråd i landets stift skulle upplösas för att ersättas av präster som var lojala med NS. De protesterande motsatte sig detta men räknade med att kyrkodepartementet skulle driva sin vilja igenom med hjälp av polis. Av denna anledning gjorde man upp planer på att flytta gudstjänsterna från kyrkorna till andra lokaler och erbjöd de präster som riskerade att vräkas logi.

113 Handbrev. 22 mars 1942. HP 179. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 114 Handbrev. 26 mars 1942. HP 179. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 115 Handbrev. 30 mars 1942. HP 179. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 116 Handbrev. 30 mars 1942. HP 179. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 117 Handbrev. 6 april 1942. HP 179. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 118 Handbrev. 8 april 1942. HP 179. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 119 Handbrev. 28 maj 1942. HP 180. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 120 Handbrev. 25 juni 1942. HP 180. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 121 Handbrev. 28 juli 1942. HP 181. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 122 Handbrev. 28 juli 1942. HP 181. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet.

24

När kyrkostriden väl inleddes blev den näst intill dominant i källmaterialet. Statskyrkans präster och biskopar vägrade tillåta Quislingregimens inblandning i kyrkans affärer då denna försökte utnyttja kyrkans starka samhällsposition för att sprida sin propaganda. Präster och biskopar skickade först protestbrev och när inte detta räckte lämnade man sina ämbeten.123 Till slut skapade man en ny kyrka där man skulle arbeta fri från NS kontroll.124 Motståndet mötte repressalier främst i form av häktningar125 och uppsägningar126 men också genom upplösande av kyrkoråd.127 De källor som konsulatet använde sig av vid rapportering var protestbrev och massutskick från de protesterande, vilka hade tydliga oppositionella tendenser, samt de statliga massmedierna vilka istället var tydligt positivt inställda till Quislingregimen. Vidare gjorde konsulatets rapportförfattare värderande instick och visade sig positivt inställda till kyrkans motstånd. Främst gällde detta när man skrev om att de som utgjorde kyrkans motstånd visade solidaritet med den norska befolkningen.128 Andra värderingar som gjordes var när att man tydliggjorde NS-regimens missbruk av massmedia för att propagera för sin sak129 och att konsulatets tjänstemän uttryckte sin oro för att konflikten med Quislingregimen skulle förvärras.130

2.1.5. Illegala media Vid undersökning av handbreven från den valda perioden framgår det tydligt att information är ytterst viktig vid konflikter såsom motstånd mot en ockupation. Förekomsten av så kallade illegala media i konsulatets rapporteringar är så hög att denna tilldelats en egen ämneskategori. Den form som illegala media tog under ockupationen var främst hemliga tidningar, brev och pamfletter men också enstaka radiosändningar.

Konsulatets rapportering om de illegala medierna inleddes med spridandet av en tidning som manade folket till motstånd mot ockupanterna genom aktioner som sabotage, gerillakrig och gatustrider. Dessutom varnade den norrmännen för att fly landet över svenska gränsen eftersom detta skulle innebära internering.131 Flera liknande exempel rapporterades, se

123 Handbrev. 25 februari 1942. HP 178. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 124 Handbrev. 28 juli 1942. HP 181. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 125 Handbrev. 22 februari 1942. HP 178. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 126 Handbrev. 30 mars 1942. HP 179. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 127 Handbrev. 12 augusti 1942. HP 181. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 128 Handbrev. 26 januari 1942. HP 178. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 129 Handbrev. 8 april 1942. HP 179. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 130 Handbrev. 22 februari 1942. HP 178. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 131 Illegal tidning (Norges budstikke). 25 juni 1941. HP 176. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet.

25 exempelvis Alt. för Norge132. En annan tidning uppgavs ha svartmålat de tyska ockupanterna och berättat att den hemliga fronten i Norge var både stark och utbredd. Ett återkommande tema i de illegala media som konsulatet bifogade i rapporterna var information om vilka arresteringar som gjorts i landet och av vilka skäl.133 Ett annat återkommande tema i konsulatets bifogade tidningar var uppdateringar av krigsförloppet i Europa. Denna gång skrevs att kriget mellan Tyskland och Sovjetunionen i öst gick allt sämre för tyskarna.134

Annat innehåll som konsulatet rapporterade om gällande de illegala medierna var tips och varningar till invånarna för att på bästa sätt klara sig undan tyskarnas och NS förtryck. Man varnade för att avlyssna illegala radiosändningar och föra vidare vad man hört vid sådana, det senare kunde nämligen innebära dödsstraff.135 Att sända illegal radio var också något som efter en tid började bestraffas med döden.136 Konsulatets rapportering om media fortsatte med en stadig ström av illegala tidningar som manade det norska folket till att fortsätta motståndet samt hyllade de norrmän som fängslats eller avrättats. En annan sak som gavs utrymme i tidningarna var ställningen i kyrkostriden och regimens senaste övergrepp mot norska kyrkan.137

Konsulatets tjänstemän rapporterade inte bara positivt om illegala media. Det fanns enligt uppgifter de bland den norska allmänheten som klagade på radiosändningarna från London vars innehåll var riktat till motståndet i Norge. Man ansåg att dessa sändningar skadade den inhemska motståndsrörelsen snarare än hjälpte den. Samma klagomål riktades mot den svenska pressen.138 Se exempelvis urklipp från Svenska Dagbladet, som skrev om att Quisling hade stora problem med kyrkofronten. Sådant ska ha fått NS och de tyska ockupanterna att behandla befolkningen ännu brutalare för att demoralisera motståndet.139 Samtidigt med dessa olika uppgifter cirkulerade hela tiden tidningar med budskap om att motståndet mot tyskarna och Quislingregimen i Norge växte sig allt starkare.140

132 Illegal tidning (Alt for Norge). 16 augusti 1941. HP 176. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 133 Illegal tidning (Alt for Norge). 23 augusti 1941. HP 176. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 134 Illegal tidning (odöpt) 20 sep 1941. HP 177. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 135 Handbrev. 13 november 1941. HP 177. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 136 Handbrev. 27 november 1941. HP 177. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 137 Illegal tidning (Fri fagbevegelse) Nr. 7 årg. 2. 14 februari 1942. HP 178. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. Handbrev. 24 februari 1942. HP 178. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 138 Handbrev. 1 april 1942. HP 179. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 139 Svensk tidning (Svenska dagbladet). 18 mars 1942. HP 179 UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 140 Hemligt tidning (Fri fagbevegelse). Nr 14. årg.2, 11 april 1942. HP 179. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet.

26

I det ockuperade Norge införde tyskarna total censur av media för att stärka greppet om landet.141 Radioapparater förbjöds och samlades in från befolkningen142 och tidningarna innehöll endast uppgifter som var godkända av Terboven eller NS. Av denna anledning tvingades de som motsatte sig ockupationen att hitta nya vägar för att föra fram budskap till befolkningen eller specifika grupper i landet. Dessa budskap var till stor del information om läget i landet som spreds för att motverka att de censurerade tidningarna påverkade opinionen.143 Vanligt förekommande var också uppmaningar till folket om att fortsätta kampen mot ockupanterna.144 I rapporteringen är förekomsten av repressalier knapphändig. De enda bestraffningar som beskrivs är de män som ertappats med illegala radiosändningar, något som straffades med döden.145

2.1.6. Allmänt motstånd Denna kategori består av handbrev som rör motståndet mot ockupationen men inte kan inrymmas i någon av de tidigare presenterade kategorierna som oftast berör en eller flera specifika grupper i samhället. De har därför fogats ihop till en kategori som fångar upp ett allmänt motstånd i samhället. Det allmänna motståndet kunde ske exempelvis genom att vägra lyda NS förordningar eller att använda sin yrkesroll för att motarbeta NS-regimen. Konsulatets rapportering om det allmänna motståndet började med en händelse som vittnade om en tjänstemans inställning till ockupationen. Det engelska flygangreppet mot Oslo lördag middag och natten till söndag var säkerligen betydligt allvarligare än vad som offentligheten meddelats i närslutna kommuniké. En norsk tjänsteman, som bebor en villa i en förstad, fick på lördag middag sina fönsterrutor krossade och halva köket förstört. Meddelandet härom fick han i min närvaro och det är intressant, att hans första reaktion var tillfredsställelse över att engelsmännen nu äntligen visat aktivitet.146

Samma händelse utlöste flyglarmet i Oslo och invånarna bemötte detta med spontana hurrarop.147 Mindre motståndsaktioner som denna tillsammans med större demonstrationer ledde till nya lagar och förordningar som syftade till att stärka kontrollen över det norska folket. Exempel på sådant kan ses i bifogade tidningsurklipp.148 Rapporteringen om

141 Riste & Nøkleby, 1970. s 16. 142 Handbrev. 21 oktober 1941. HP 177. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 143 Illegal tidning (FRAM) nr. 1, 3 november 1941. HP 177. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 144 Illegal tidning (Norges budstikke). 25 juni 1941. HP 176. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 145 Handbrev. 27 november 1941. HP 177. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 146 Handbrev. 9 september 1941. HP 176. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 147 Handbrev. 9 september 1941. HP 176. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 148 Tidning (Fritt folk). 10 sep 1941. HP 176. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet.

27 motståndet i Norge skedde också med utgångspunkt i regimens perspektiv. Tillsammans med ett handbrev bifogades ett tidningsurklipp rörande aktuella strejker och annat motstånd i landet. Tidningen i fråga var censurerad och gav en bild av att motstånd mot ockupationsmakten var fel och åsamkade civilbefolkningen lidande.149 Vissa tidningar försökte motarbeta censurlagarna och en rapport berättade om redaktörer som under undantagstillståndet dömdes till tukthus eftersom man mellan raderna i deras tidning kunnat utläsa skarp kritik mot makthavarna.150 Konsulatet rapporterade om en rad personer som via sin yrkesroll vid enstaka tillfällen motarbetat Quislingregimen. Bland annat en domare som försökte ingjuta misstro hos det norska folket mot tyskarna och NS. Straffet blev avskedande utan pension.151 Konsulatet rapporterade också om att Gestapo verkade i Norge och att det av denna anledning cirkulerade en hemlig redogörelse i landet. Denna redogörelse beskrev Gestapos verksamhet i landet och hur man skulle förhålla sig till dem samt hur man skulle agera i förhör för att klara sig undan så bra som möjligt.152

Enligt konsulatet var spionage något som bestraffades hårt. Ett antal norrmän avrättades efter att ha befunnits skyldiga till spionage för fiendens räkning, och deras medhjälpare dömdes till 8 års tukthus. Ytterligare tre norrmän dömdes till flera års fängelse för att de haft vetskap om spionaget men inte rapporterat det till myndigheterna.153 Författaren till konsulatets rapport hävdade att Terbovens hårdföra politik i Norge hade enat folket mot Quislingregimen och mot den tyska ockupationsmakten.154 På samma linje rapporterades att hatet mot NS var störst bland de yngre i den norska befolkningen. “Det är ju bekant, att motståndet och hatet mot NS är kompakt bland ungdomen och ofta starkare än hos föräldrarna.”155 Konsulatet rapporterade att detta förhållningssätt ledde till en ny lag om nationell ungdomstjänst för att uppfostra ungdomar enligt “rätt” ideologi. Detta skapade kraftig oro hos föräldrar i landet.156

Rapporteringen om tiden för Quislings tillträde som ministerpresident 1 februari 1942 berörde ett antal nya lagar vilka möttes av starka reaktioner. Bland annat avgick ett antal högt uppsatta ämbetsmän inom justitiedepartementet eftersom de ansåg att de nya lagarna stred

149 Tidning (Fritt folk). 11 sep 1941. HP 176. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 150 Handbrev. 25 september 1941. HP 176. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 151 Handbrev. 8 oktober 1941. HP 176. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 152 Hemlig skrivelse, odaterad 153 Handbrev. 4 december 1941. HP 177. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem.Riksarkivet. Tidning (Norges Handels og Sjøfartstidende). 4 december 1941. HP 177. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 154 Handbrev. 10 januari 1942. HP 177. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 155 Handbrev. 19 februari 1942. HP 178. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 156 Handbrev. 19 februari 1942. HP 178. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet.

28 mot norsk grundlag.157 Norges advokater var en annan grupp som vid perioden tagit avstånd från Quislingregimens samhällsförändringar. Detta genom att flera individer trädde ur sin fackorganisation då den ställts under NS kontroll. Aktionen beskrevs av konsulatet som en positiv händelseutveckling.158 Den norska idrottsvärlden rapporterades ha vidtagit ännu mer extrema åtgärder för att motarbeta NS-regimen då många idrottsföreningar valde att upplösas hellre än att låta sig styras av NS.159 En rapport som följde upp den tidigare nämnda ungdomstjänsten berättade att en stor majoritet av föräldrarna vägrat släppa iväg sina barn på denna.160

Det rapporterade motståndet tog sig också uttryck i mer vardagliga situationer. Två slaktare ska 29 maj 1942 ha vägrat röka en skinka åt propagandaminister Lunde och häktades för detta.161 En annan händelse var oroligheterna i orten Skien där en tysk officer med kvinnligt sällskap fått företräde i biokön vilket förargade övriga biobesökare. Polismästaren lyckades inte lugna den uppretade folkmassan och regimen tog händelsen på största allvar. Högt uppsatta tyskar och medlemmar ur NS-regimen reste omgående till Skien och resultatet blev att runt 40 personer greps och fördes till Oslo där de fängslades. Det blev också repressalier för hela byn: sprit- och tobakskort drogs in samt försäljning av öl, sockerdricka och lemonad förbjöds.162

I anslutning till förordningarna om tvångsuppfostran av ungdomar rapporterade konsulatet om ett brev till berörda föräldrar, som uppmanade dem att visa solidaritet med kyrkan och skolan genom att inte skicka sina barn till dessa uppfostringsläger. Brevet avslutades med en uppmaning att bränna det efter läsning.163 Uppmaningen rapporterades ha fått stor genomslagskraft och utvecklingen i ärendet blev att ett stort antal föräldrar skickade protestbrev till staten.164 Motståndet mot regimen rapporterades av konsulatet åtnjuta allt större uppslutning och i slutet av juni skrevs att frälsningsarmén förenat sig med skolans och kyrkans motstånd.165 En rapport gällde landets skeppsredare, ett stort antal av dessa hade häktats eftersom de vägrade kalla hem sina fartyg från neutrala hamnar runt om i världen och

157 Handbrev. 22 februari 1942. HP 178. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 158 Handbrev. 12 mars 1942. HP 179. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 159 Handbrev. 10 mars 1942. HP 179. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 160 Handbrev. 14 mars 1942. HP 179. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 161 Handbrev. 29 maj 1942. HP 180. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 162 Handbrev. 16 juni 1942. HP 180. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 163 Hemligt brev till föräldrarna, okänd avsändare. 1 juni 1942. HP 180. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 164 Handbrev. 25 juni 1942. HP 180. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 165 Handbrev. 25 juni 1942. HP 180. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet.

29 ställa dem under tyskt förfogande. Vissa av redarna gav vika efter en kortare vistelse på koncentrationslägret Grini och uppgavs av konsulatet därigenom ha förlorat sitt anseende hos andra norrmän.166 På kung Haakons 70-årsdag rapporterade konsulatet om omfattande yttringar av civilt motstånd. På kung Håkons 70-årsdag i går hade huvudstadens befolkning i stor utsträckning följt de illegala tidningarnas uppmaning att hylla monarken genom att bära en blomma i knapphålet. [...] Polis och hird ingrepo mot “demonstranterna” [...] ett stort antal personer, män och kvinnor arresterades och fördes till Möllergatan 19 eller till hirdens lokaler, där de i en del fall blevo föremål för misshandel.167

Många av de gripna fördes senare till koncentrationslägret Grini, de allt hårdare bestraffningarna i landet härledde konsulatets tjänstemän till den växande oppositionen som tvingade tyskarna att ta till hårdare metoder för att behålla makt och ordning.168

Kategorin allmänt motstånd består av rapporter från ett stort spektrum av motståndsaktioner. De viktigaste formerna av allmänt motstånd var följande: de som riskerat eller valt lämna sitt ämbete för att motarbeta regimen169, de som valt att upplösa sina föreningar hellre än att låta dem styras av NS170 och de föräldrar som vägrat skicka iväg sina barn till NS uppfostringsläger.171 Straffen för de motståndsaktioner som faller inom det allmänna motståndet har oftast varit i form av uppsägning eller häktning.172 De källor som använts av konsulatet för att beskriva det allmänna motståndet är till stor del onämnda och därför svåra att värdera. De som med säkerhet använts är tidningsurklipp och de protesterandes skrivna uppmaningar vilka båda har klara tendensproblem åt varsitt håll i konflikten mellan stat och opposition. Den enda värdering som gjorde av konsulatet var när man uttryckte att advokaternas protester mot NS var en positiv händelseutveckling.173

166 Handbrev. 7 juli 1942. HP 180. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 167 Handbrev. 4 augusti 1942. HP 181. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 168 Handbrev. 12 augusti 1942. HP 181. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 169 Handbrev. 12 mars 1942. HP 179. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 170 Handbrev. 10 mars 1942. HP 179. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 171 Handbrev. 19 februari 1942. HP 178. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 172 Handbrev. 8 oktober 1941. HP 176. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 173 Handbrev. 12 mars 1942. HP 179. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet.

30

2.2. Väpnat motstånd Som tidigare nämnts har sorteringen av källmaterialet gjorts enligt Björn Orwards arbete om motstånd mot ockupation.174 Den kategori som benämns väpnat motstånd inrymmer aktioner som sabotage, eldöverfall och fritagningar.

Konsulatets rapportering om den väpnade motståndets aktivitet under perioden inleddes med information om att den väpnade organisationen led brist på erfarna officerare eftersom många av dessa lämnat landet.175 Motståndsrörelsen höll enligt rapporteringen nära kontakt med exilregeringen i London via illegala radiosändare och många norrmän rörde sig mellan Norge och England via båt. Konsulatets rapport fortsatte med att vissa evakuerades för gott medan andra skulle återvända till Norge för att utföra sabotage. Enligt rykten hade norrmännen dessutom tillräckligt med vapen och ammunition för att understödja en eventuell allierad invasion. Vidare förekomme det, att norrmän i stora antal fördes över till England med tillhjälp av u-båtar och flygplan, vilka senare landade på olika per radio på förhand bestämda fjällsöar. Han hade t.o.m. hört talas om en norrman, som kommit med flyg till Norge från England på ett par dagars besök samt därefter återvänt på samma sätt.176

Det första sabotaget rapporterades 11 september 1941 då man förstörde ett tyskt tåg.177 Detta resulterade i att tyskarna tvångsutskrev norrmän till vakttjänst av vissa tågsträckor. Om vakterna misslyckades med att skydda tågen skulle det innebära stränga straff.178 Även misslyckade attentat rapporterades av konsulatet. Sex arbetare misslyckades med att kapa ett skepp och segla det till Storbritannien. Fartyget jagades ifatt av tyska flottan och de sex männen greps för att senare arkebuseras.179 När det gällde bestraffningar hävdade tyska representanter att endast de som gjort sig skyldiga till de allra värsta brotten såsom sabotage skulle avrättas. Det rapporterades om norska sjömän som opererade från Storbritannien och bistod vid räder mot norska kustlandet. En sådan räd syftade till att skära av försörjningen och svälta ut nordnorge. Detta fördömdes starkt av tyska ockupationsmakten som menade att man

174 Orward, 1995. s. 9,11. 175 Rapport skriven av affärsmannen Krogsvik. 26 juli 1941. HP 176. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 176 Osignerat p.m. 11 sep 1941. HP 176. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 177 Handbrev. 11 september 1941. HP 176. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 178 Handbrev. 8 oktober 1941. HP 176. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 179 Handbrev. 13 november 1941. HP 177. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet.

31 bara skadade den norska civilbefolkningen. Vidare lät man från konsulatet meddela att det tyska tålamodet var på bristningsgränsen.180

Under perioden rapporterade konsulatets tjänstemän om tre större räder i kustområdena Målöy, Vågsöy och Reine där man sprängt fabriker och tyska skepp. Efter räden i Reine ska majoriteten av befolkningen i byn ha följt med skeppen tillbaka till Storbritannien för att undkomma hämndaktioner.181 Räderna skapade starka reaktioner och tyskarna ska ha fängslat ett hundratal norska före detta officerare och ett tjugotal ämbetsmän och vänner till kung Haakon.182 Konsulatet fortsatte rapportera om repressalierna och ett dygn senare hade långt fler människor fängslats och en stor del av Reine bränts ner till grunden.183

Efter rapporterna om händelserna i Reine märks en förändring i källmaterialet. Majoriteten av befolkningen började ifrågasätta dessa aktioner och undrade om de inte gjorde mer nytta än skada. Man trodde inte längre att vinsterna uppvägde repressalierna mot civilbefolkningen. Det enda positiva med räderna verkade enligt konsulatets rapportering ha varit att de störde tyskarnas förbindelser med nordnorge, något som dock kunnat göras på bättre sätt.184 Den svenska pressen berördes stundom i rapporteringen och det skrevs vid ett tillfälle att svenska pressen överdrivit repressalierna efter räden mot Reine.

I en rapport gällande regimens och rikskommissariatets förhållningssätt gentemot befolkningen var konsulatets källa en högt uppsatt tysk. Denne menade att de hårda repressalierna inte var menade att göra folket tyskvänligt utan var nödvändiga för att visa att “vägen till Norges frihet ginge över Quisling.”185 Den enda vägen för norrmännen skulle alltså vara att acceptera Quisling som sin ledare. Strax därefter rapporterades att tre norrmän ertappats med att försöka fly till Storbritannien, de misstänktes ha haft intentionen att gå med i motståndsrörelsen och avrättades därför. Detta var den första rapporten som angav att någon avrättats för ett sådant brott.186 De allt mer frekventa räderna med Storbritannien som utgångspunkt ska enligt rapporteringen ha varit i strid mot den norska exilregeringens önskan eftersom även den ansåg att de gjorde mer skada än nytta.187 Det rapporterades om ett fall där

180 Handbrev. 11 december 1941. HP 177. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 181 Handbrev. 10 januari 1942. HP 177. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 182 Handbrev. 14 januari 1942. HP 177. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 183 Handbrev. 14 januari 1942. HP 177. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 184 Handbrev. 17 januari 1942. HP 178. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 185 Handbrev. 23 januari 1942. HP 178. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 186 Handbrev. 27 januari 1942. HP 178. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 187 Handbrev. 5 februari 1942. HP 178. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet.

32 två av motståndsrörelsens medlemmar förklädde sig till Gestapomän och lyckades få sina gripna kamrater frisläppta.188 Det dominanta rapporterade tillvägagångssättet för motståndsrörelsen var dock våldsamt, exempelvis gällde nästa rapportering att två av Oslos tågstationer utsattes för bombattentat samma natt. Även denna gång informerade konsulatet om att uppgifter i svensk press varit överdrivna. Denna gång gällde det vågen av rapporterade terrorattentat i Norge efter Quislings makttillträde.189

Motståndsrörelsens apparat för underrättelsetjänst förefaller enligt konsulatets rapportering ha varit både välutvecklad och omfattande. Enligt denna inhämtades information från varje del av samhället i det ockuperade Norge. Svårigheter uppstod dock med att erhålla information om den tyska militärens förehavanden, anledningen var att många informatörer som arbetat med detta blivit ertappade och sedermera häktade.190 Rapporteringen fortsätter med fler flyktförsök till Storbritannien, denna gång straffades de berörda med koncentrationsläger och handbrevets författare befarade att de inväntade arkebusering. Samma handbrev lyfte också farhågan att Quislingregimens redogörelser för antalet avrättningar i landet var kraftigt underdrivna.191

Konsulatet skrev om att mordet på en norsk polis vid norska gränsen ledde till att 75 man häktades i Oslo. Anledningen var att den mycket unga förövaren ansågs ha fallit offer för de häktade männen och deras gelikars negativa inflytande. Dessa människor hade enligt NS skapat ett oroligt norskt samhälle.192 Enligt rapporteringen fortsatte regimen att häkta ett stort antal människor från alla samhällsgrupper med anledning av mordet. Handbrevets författare härledde häktningarna till en ökande nervositet hos regimen och ockupationsmakten.193 Quislingregimen agerade inte bara direkt mot motståndsrörelsens diverse attentat utan tog även initiativ i syfte att betvinga den. Ett exempel är en rapport som vittnar om en norsk polisman som begav sig till den norska ön Televåg och frågade runt bland befolkningen om hjälp att ta sig över till Storbritannien. Polimannen blev hänvisad till två män i byn vilka just anlänt med båt från Storbritannien på uppdrag av motståndsrörelsen. Polismannen återvände nästa natt i sällskap med tyska säkerhetspolisen för att gripa de två männen och en eldstrid utbröt där två tyskar dödades. Efter händelsen bestraffades öns invånare och 18 icke

188 Handbrev. 4 februari 1942. HP 178. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 189 Handbrev. 7 februari 1942. HP 178. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 190 Handbrev. 14 mars 1942. HP 179. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 191 Handbrev. 22 mars 1942. HP 179. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 192 Handbrev. 11 maj 1942. HP 180. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 193 Handbrev. 14 maj 1942. HP 180. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet.

33 inblandade norrmän arkebuserades. Man brände dessutom ner ett 70-tal av husen på ön. 350 av invånarna internerades och 60 av dem skickades till Grini.194 Nästa rapportering om motståndsrörelsen handlade om sabotage av den krigsviktiga gruvdriften. Handbrevets författare anmärkte att det skett allt fler fall av sabotage den senaste tiden. Dessa var främst riktade mot militära anläggningar och NS-medlemmars privata egendom.195

Angående mordet på en norsk polis vid svenska gränsen inkom efter en tid nya uppgifter. Mannen ska inte alls ha varit polis utan en civil medborgare som inte uppskattades av sina medmänniskor. Han beskrevs som “en trägen angivare för allehanda förseelser både av politisk och annan art.” Tyskarna hade utnyttjat rubriken polismord i tidningarna som förevändning för att kunna hämnas händelsen och stärka greppet om befolkningen.196 197 Två dagar senare kom ännu en rapport om nya arkebuseringar av norrmän som försökt fly till

England. Tre av männen vilka togs som gisslan efter det uppmärksammade “polismordet” frisläpptes efter att ha gett löftet om att sluta motarbeta landets nyordning. Detta ska enligt handbrevet ha lett till att de förlorade “alla goda norrmäns aktning”.198

Rapporteringen om det väpnade motståndet följer samma trend som övriga kategorier med ökade motsättningar mellan motståndsmännen och de tyska ockupanterna. Under tidsperioden ökade frekvensen av rapporter om väpnat motstånd, vilket tyskarna bemötte med en allt hårdare bestraffning. Många gånger begränsades repressalierna inte till de skyldiga utan gällde alla eller slumpmässigt utvalda norrmän i närheten av platsen där dådet begåtts. Enligt rapporteringen bildades det av denna anledning en stark opinion hos det norska folket mot det väpnade motståndet, trots att man inte på något vis sympatiserade med de tyska ockupanterna.199 De källor som använts av konsulatet för att skriva rapporterna är ett fåtal tidningsurklipp, en uppgift från en högt uppsatt tysk och därefter är källorna uteslutande inte namngivna eller benämns som rykten. Något som återigen talar för att det rörde sig om informanter från motståndsrörelsen. I denna del av källmaterialet återfinns ett antal rapporter där konsulatet värderat den information som rapporterats eller händelseutvecklingen i Norge i stort. Man uttryckte från konsulatet att motståndsrörelsens försök att skära av nordnorges förbindelser med övriga landet var ineffektiva och kostsamma och orsakade lidande för

194 Handbrev. 16 maj 1942. HP 180. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 195 Handbrev. 16 maj 1942. HP 180. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 196 Handbrev. 20 maj 1942. HP 180. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 197 Handbrev. 22 maj 1942. HP 180. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 198 Handbrev. 7 juli 1942. HP 180. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 199 Handbrev. 23 januari 1942. HP 178. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet.

34 befolkningen.200 Ett annat exempel är när man uttryckte oro för att antalet avrättade i Norge vad högre än vad som offentliga myndigheter presenterat.201 Ännu ett tillfälle var när konsulatets tjänstemän rapporterade att de tre norrmän som lovat att sluta motarbeta Quislingregimen “förlorat alla goda mäns aktning”.202

200 Handbrev. januari 1942. HP 178. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 201 Handbrev. 22 mars 1942. HP 179. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 202 Handbrev. 7 juli 1942. HP 180. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet.

35

3. Diskussion Denna del av uppsatsen är disponerad enligt följande. Resultaten som framkommit vid bearbetning av källmaterialet redogörs för och diskuteras inom ramarna för de olika frågeställningarna. I texten presenteras också vad den tidigare forskningen kommit fram till för att kunna jämföras med uppsatsens eventuella fynd. De tre underrubrikerna i avsnittet representerar var sin frågeställning.

3.1 Motståndet i Norge utifrån konsulatets perspektiv Rapporteringen av motståndet innehöll både civilt och väpnat motstånd (motståndsrörelse) enligt Orwards definitioner av dessa. Det civila motståndet fördes genom aktioner som inte hade för avsikt att personer skulle komma till skada, exempelvis demonstrationer, samarbetsvägran och spridning av illegala media.203 Det väpnade motståndets aktioner präglades i sin tur av våldsamma attentat och kraftiga repressalier mot den oskyldiga civilbefolkningen.204

Orward som undersökt motståndet i det ockuperade Norge menar att det civila motståndet var dominerade åren 1940–1943.205 Uppsatsens kartläggning av rapporteringen från konsulatet visar ett liknande mönster. Cirka 80 procent av det rapporterade motståndet var civilt medan det övriga handlade om den väpnade motståndsrörelsens aktioner. Inom det civila motståndet var det allmänna motståndet störst sett till andelen handbrev. Detta var inte oväntat eftersom det trots allt var en kategori som avsåg att fånga upp det material som inte passade in i en av de övriga kategorierna vilka omslöt en specifik yrkesgrupp eller bransch (illegala media är ett undantag).

Riste & Nökleby skriver om de två samhällsbärande institutionerna skolan och kyrkan och vikten av att kontrollera dessa för att kunna kontrollera befolkningen. Dessa institutioner bedrev ett så starkt motstånd mot Quislingregimen att de benämndes som centrala för att hålla den norska kampviljan levande.206 Detta går i linje med den kartlagda rapporteringen då kyrkan och skolan upptog mest utrymme i konsulatets rapportering (ca 17 respektive 15 procent). För att verkligen understryka dessa två gruppers vikt för motståndet kan nämnas att

203 Orward, 1995. s. 13-15. 204 Orward, 1995. s. 17-18. 205 Orward, 1995. s. 44. 206 Riste & Nøkleby, 1970. s 40-44.

36 skolans hårda motstånd enligt konsulatet ansågs vara en starkt bidragande faktor till att andra yrkesgrupper såsom läkare och advokater lämnades i fred i stor utsträckning.207 Vikten av information i motståndsituationer är något som betonas både av Orward och Carlgren.208 Samma sak framgår i källmaterialet med hänvisning till den enorma mängden rapporter om illegala media. Illegala media i Norge under perioden bestod till stor del av massutskick riktade mot stora grupper i samhället, antingen för att höja kampviljan eller för att motverka den desinformation som spreds av de censurerade tidningarna. Något som också är omskrivet av Riste & Nökleby.209

Rapporteringen om den väpnade motståndsrörelsen utgjorde alltså runt 20 procent av materialet. Anledningen till denna jämförelsevis lågfrekventa motståndstyp jämfört med det civila motståndet kan härledas både till ytterligare tidigare forskning och till källmaterialet. Riste & Nökleby betonade en schism i det norska samhället där en liten del av befolkningen förordade aktivt väpnat motstånd, i polemik med den stora majoriteten vilken ansåg att detta bara skulle leda till att situationen för den norska befolkningen försämrades.210 Samma uppfattning var högst närvarande i konsulatets rapportering.211 Det bör lyftas fram att det finns en problematik med att värdera och jämföra motståndsgrupper enbart utifrån antalet skrivna rapporter. Visserligen kan detta ge en fingervisning om vad konsulatet upplevt som den viktigaste formen av motstånd, men samtidigt kan det vara så att en rapportering delger viktigare eller mer omfattande information än en annan, eller flera andra för den delen. Detta beror på rapportens innehåll. Ett gott exempel är de två slaktare som vägrade röka en skinka åt en NS-medlem.212 Denna rapportering kan ingalunda jämställas med rapporteringen om att cirka 80 procent av landets lärarkår skickade in sina protester till landets makthavare.213

Som Lundgren nämner i sin forskning använde sig konsulatet många gånger av informanter från motståndsrörelsen. När man refererade till dessa gjordes vaga hänvisningar om att uppgifterna kom från bland annat rykten och allmän uppfattning.214 Det faktum att den rapportering som undersökts i denna uppsats många gånger hänvisar till just rykten och

207 Handbrev. 14 maj 1942. HP 180. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 208 Orward, 1995. s. 13-15. Carlgren, 1985. s 165-167. 209 Riste & Nøkleby, 1970. s 16. 210 Riste & Nøkleby, 1970. s 15-16. 211 Handbrev. 23 januari 1942. HP 178. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. Handbrev. 14 januari, 1942. HP 177. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 212 Handbrev. 29 maj 1942. HP 180. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 213 Handbrev. 25 februari 1942. HP 178. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 214 Lundgren 1990. s 21-22.

37 liknande talar för att man hade en nära kontakt med motståndsrörelsen.215 I rapporterna finns ett fåtal tillfällen då konsulatet gjort en egen värdering av informationen. Vid dessa tillfällen var konsulatet tydligt positivt inställt till motståndet och visade inga sympatier med vare sig tyskarna eller NS.

Något som framgått efter kartläggningen av det rapporterade motståndet är hur väl konsulatets rapportering av motståndet överensstämmer med vad rådande forskning kommit fram till. Eftersom uppgifterna från konsulatet vidarebefordrades till den svenska regeringen bör denna haft en god uppfattning om vad som skedde i det ockuperade Norge. Utifrån denna informationskälla kunde den svenska handlingslinjen ha utformats utan onödiga provokationer eller eftergifter gentemot Tyskland. Informationen från Norge gav enligt min mening exempelvis inga indikationer på att Tyskland förberedde ett anfall på Sverige via Norge. Detta skulle kunna ha bidragit till att den svenska beredskapen hölls på en nivå som inte riskerade att provocera fram en konflikt med tyskarna. En framtida studie i ämnet skulle kunna vara en uppföljning om vad den svenska ledningen faktiskt gjorde av informationen som man fick av svenska konsulatet och i vilken grad man förlitade sig på den i sitt agerande.

3.2 Motståndets förändring över tid Förändringen i det rapporterade motståndet varierar mellan de olika motståndsformerna men det går att urskilja ett generellt mönster i källmaterialet. Det går att tala om en eskalering av läget i Norge där motsättningarna mellan jössingar och tyskar samt NS ökade. Motståndsaktioner i olika former skedde frekventare eller ökade i styrka och de repressalier som följde blev allt hårdare.

Konsulatets rapportering om skolans motstånd menade att skolfronten var stark under hela perioden. Enligt rapporteringen ökade motståndet i magnitud i takt med att NS intensifierade försöken att överta kontrollen över undervisningen och uppfostringen av eleverna, och det skedde en enorm uppslutning bland protesterande skolpersonal, elever och föräldrar för att motverka dessa. Konsulatets rapportering om kyrkostriden genomgick en stor förändring under den undersökta perioden. Detta motstånd nämndes bara en gång före 23 januari 1942. När kyrkostriden väl blev ett återkommande tema i rapporteringen blev den också näst intill dominant. Konflikten trappades upp med tiden och landets biskopar frånträdde sina ämbeten i protest mot regimen och skapade en egen kyrklig institution.216 Kyrkans motstånd var vidare

215 Handbrev. 13 september 1941. HP 176. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 216 Handbrev. 25 februari 1942. HP 178. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet.

38 präglat av en mycket stark solidaritet vilken hade en moralhöjande effekt och borde rimligen ha haft en positiv inverkan på hela norska befolkningens kampvilja mot ockupanterna då den till skillnad från väpnat motstånd inte bidrog till att människor skadades (med reservation för fängelsevistelser).217

Den generella förändringen i rapporteringen om kyrkans motstånd bör rimligen ha följt den grad i vilken kyrkan utsattes för påtryckningar av Quislingregimen. Dock framgår det i källmaterialet att kyrkan många gånger också protesterade å andra andras vägnar, exempelvis Norges lärares.218 Det kan tyckas märkligt att denna solidaritet bara infann sig under de perioder då kyrkan själv utsattes för likriktningsförsök – lärarstriden pågick ju innan kyrkostriden inleddes. En förklaring skulle kunna vara att de olika motståndsgrupperna organiserades gemensamt. Detta med hjälp av en form av motståndsledning som skapades 1941 och hade i uppgift att koordinera det civila motståndet i samhället. Detta är inte något som står i rapporteringen eller forskningsöversikten men nämns av Oldenburg.219 Det skulle alltså kunna vara så att den kyrkliga “motståndshjälpen” inte var spontan utan koordinerad och kommenderad från högre ort. Detta är något som skulle kunna undersökas vidare. Om till exempel flera grupper i samhället hade liknande mönster i hur de bedrev motstånd skulle detta kunna vara ett argument för att det civila motståndet var mer organiserat och övergripande ordnat än vad som framgår i källmaterialet.

Rapporteringen om det ekonomiska motståndet visar att detta också trappades upp under perioden, om än inte i samma grad som kyrkans. Två anledningar till motståndets ökning uppgavs vara den stadiga försämringen av arbetsvillkor220 och det ökade tvånget att arbeta med NS-lojala.221 Något som framkommit i källmaterialet är att arbetsgivare och löntagare gjort motstånd på olika vis. Löntagarna strejkade eller saboterade produktionen genom att arbeta långsamt medan arbetsgivarna lämnade sina poster inom de företag de arbetat på. Detta behöver inte betyda att arbetsgivarna motsatte sig Quislingregimen och tyskarna i högre grad än vad arbetarna gjorde. Troligare är att en arbetsgivares ekonomiska situation gjorde det möjligt för denne att abrupt avsluta sin anställning vid företaget av idealistiska skäl. Löntagaren å andra sidan kanske inte kunde agera på samma vis eftersom denne var beroende

217 Handbrev. 26 januari 1942. HP 178. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 218 Handbrev. 25 februari 1942. HP 178. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 219 Oldenburg, 2008. s 244-245. 220 Björnberg, A. Avskrift av rapport 21 aug 1941. HP 176. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 221 Handbrev. 25 juni 1942. HP 179. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. Illegala tidningen Fri Fagbevegelse, 20 juni 1942. HP 179. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet.

39 av att få sin lön utbetald för att kunna försörja sin familj. En arbetare var kanske mer benägen att strejka på grund av att arbetsvillkoren försämrades och familjen svalt än för att några platser i företagets ledning fyllts av personer som var lojala till NS.

När det gäller rapporteringen om illegala media och allmänt motstånd kan konstateras att den följde det samma mönster som rapporteringen av de andra motståndsformerna. Detta sammanfaller med vad Riste & Nökleby skrivit om att det civila motståndet mot såväl Quislingregimen som de tyska ockupanterna blev allt mer utbrett och accepterat i Norge.222 Beträffande det väpnade motståndet beskrivs initialt ett enormt hat mot ockupanterna, och detta håller i sig under hela perioden. Sabotage och räder mot ockupationsmakten förekom under hela perioden och hade mot slutet ökat i frekvens.223 Detta är något som också nämns av Riste & Nökleby. I takt med att frekvensen av väpnat motstånd ökade gjorde missnöjet över motståndet detsamma.224 En anledning till att verksamheten fortsatte öka trots missnöjet skulle kunna vara spridandet av en uppfattning om att tyskarna var på väg att förlora kriget mot Sovjetunionen och att detta väckte en kampvilja. Något som möjligen talar mot detta är det faktum att sådana uppgifter började spridas tidigt under undersökningsperioden och i så fall borde ha ökat frekvensen av väpnat motstånd tidigare.225 Trots ökningen av väpnat motstånd kan kartläggningen inte ställas mot Orwards argument att väpnat motstånd tog större plats i det allomfattande motståndet efter 1943. Detta av den enkla anledningen att undersökningsperioden inte sträcker sig bortom 1942.226 Svenska konsulatets rapportering om motståndet i Norge under den tyska ockupationen är inte undersökt, varken före eller efter period som behandlats i denna uppsats. Detta är något som skulle kunna undersökas i framtida studier.

3.3 Kopplingar mellan motstånd och repressalier Rapporterade motståndsaktioner och repressalier har en tydlig koppling till varandra. Detta gällde inte bara väpnat motstånd utan också det civila. Inte heller var repressalierna begränsade till gärningsmännen utan påverkade ofta civila norrmän som inte haft med motståndsaktionen i fråga att göra. Under hela den undersökta perioden möttes motstånd av bestraffning och med tiden kom repressalierna att bli allt hårdare, oavsett om motståndet

222 Riste & Nøkleby, 1970. s 16. 223 Handbrev. 16 maj 1942. HP 180. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 224 Handbrev. 23 januari 1942. HP 178. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 225 Illegal tidning (FRAM) nr. 1, 3 november 1941. HP 177. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. Illegal tidning (odöpt) 20 sep 1941. HP 177. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 226 Orward, 1995. s 44.

40

ökade eller inte. I källmaterialet är mönstret ofta att konsulatet skrivit om en specifik motståndsaktion och antingen nämns eventuella repressalier i nästa stycke eller så kommer uppgiften i en ny rapportering under nästkommande dagar.

Gällande proportionerna mellan väpnat och civilt motstånd i rapporteringen stärker källmaterialet Riste & Nöklebys argument om en civilbefolkning som var splittrad i frågan om man skulle föra väpnat motstånd.227 I källmaterialet följs detta upp med uppgifter om ett utbrett norskt missnöje med motståndsrörelsens väpnade aktioner just på grund av de repressalier de gav upphov till.228 I början av perioden skrev konsulatet om hur ockupationsmakten försäkrade att endast de grövsta brotten som sabotage mot tysk militär skulle straffas med döden.229 Att detta förändrades över en tid visar sig tydligt i ökningen av antalet avrättade och minskningen av brottets grovhet för att kunna dömas. Exempel på detta är de tre norrmän som dömdes till döden för att ha försökt fly till Storbritannien.230 Den allt hårdare bestraffningen var inte något som begränsades till den väpnade motståndsrörelsen utan gällde också det civila, där motstånd som i början av perioden ledde till uppsägning senare innebar straffarbete eller koncentrationsläger.231

Ökningen av konsulatets rapporter gällande repressalier mot befolkningen beror troligen på mer än en faktor. En intressant möjlighet är att en växande desperation från tyskarnas sida bidrog till hårdare bestraffningar. Detta med tanke på att Norge ur tysk synvinkel hade ett mycket stort militärstrategiskt värde och att det därför var av högsta prioritet att behålla ordningen i landet. Eskaleringen av bestraffningar kan ha skett med vetskapen att den hårda behandlingen av norrmän i längden var ohållbar och med stor sannolikhet skulle leda till revolt. Kanske räknade man kallt med att detta var ett nödvändigt ont för att kunna vinna kriget och att Quisling ändå i slutändan skulle få överta den totala makten i Norge. Därmed skulle han bli den som fick lösa problemet. Som tidigare nämnts brydde sig tyskarna inte särskilt mycket om att bli omtyckta om folket i det land de ockuperade utan var tydliga med att norrmännens enda räddning var att acceptera Quislingregimen.232 I källmaterialet framgår att tyskarna var den grupp som främst stod för repressalier. Detta kan ses i ljuset av Hitlers

227 Riste & Nøkleby, 1970. s 15-16. 228 Handbrev. 23 januari 1942. HP 178. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 229 Handbrev. 25 november 1941. HP 177. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 230 Handbrev. 27 januari 1942. HP 178. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 231 Handbrev. 25 november 1941. HP 177. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. Handbrev. 20 april 1942. HP 179. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. 232 Handbrev. 23 januari 1942. HP 178. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet.

41 direktiv till Terboven att prioritera bibehållandet av kontroll och ordning i Norge.233 När motstånd skapade oro i landet, vare sig det var demonstrationer eller sabotage, var det tyskarna som hade både kapacitet och mandat att stävja motståndet.

En avslutande reflektion om tidsperioden är att trots den för Tyskland positiva krigsutvecklingen försämrades situationen i det ockuperade Norge. Det civila och det väpnade motståndet blev allt mer frekvent och krävde således allt större resurser för att bekämpas. Något som stödjer detta är påståendet att den ökade andelen häktningar i slutet av undersökningsperioden berodde på en ökad nervositet hos makthavarna i Norge.234

233 Oldenburg, 2008. s 110-111. 234 Handbrev. 14 maj 1942. HP 180. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet.

42

4. Sammanfattning Mellan 1940 och 1945 var Norge ockuperat av nazityskland. Det norska nazistpartiet Nasjonal samling gjorde gemensam sak med tyskarna med framtidsutsikten att självständigt få regera ett Norge som var allierat med Tyskland. Majoriteten av norska folket motsatte sig dessa planer å det starkaste och tidsperioden präglades av starka motsättningar mellan de tyska ockupanternas och deras norska allierade respektive de norrmän som valde att göra motstånd. Forskningsobjektet är det svenska generalkonsulatet i Oslo och dess rapporteringar om händelserna i Norge. Uppsatsens syfte är att undersöka hur konsulatet rapporterade om det motstånd som norrmännen bedrev under ockupationen. Detta har konkretiserats genom tre frågeställningar: Hur tog sig motståndet uttryck och vilka deltog i motståndet? Förändrades motståndet över tid, varför? Går det att göra en koppling mellan motstånd och repressalier från ockupanterna?

Rapporteringen om motståndet har sorterats in i två övergripande kategorier, civilt respektive väpnat motstånd. Det civila motståndet har dessutom delats in i sex ytterligare underkategorier. Enligt konsulatets rapportering var skolans och kyrkans motstånd viktigast, dessa ansågs vara bidragande faktorer till att andra yrkesgrupper i landet klarade sig bättre samt att den generella kampviljan i landet hölls uppe. Det civila motståndet dominerade undersökningsperioden och dess protestaktioner manifesterades exempelvis genom vägran att samarbeta med tyskarna och NS och ohörsamhet mot deras nya förordningar. Över tiden trappades kampen upp på grund av på grund av allt mer extrema åtgärder från tyskarnas och NS sida för att tillskansa sig kontrollen över landet och ett allt hårdare motstånd mot detta. I samma takt ökade repressalierna för motståndet och detta verkade polariserande för landet. De mest extrema fallen gällde de väpnade aktionerna, vilka möttes med hämndaktioner mot den oskyldiga befolkningen, något som gav upphov till stora kontroverser i samhället om huruvida väpnat motstånd gjorde mer nytta än skada för det norska folket.

43

5. Källförteckning Otryckta källor HP 176. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. HP 177. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. HP 178. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. HP 179. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. HP 180. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet. HP 181. UD:s arkiv 1920 års dossiersystem. Riksarkivet.

Litteratur Carlgren, Wilhelm M, Svensk underrättelsetjänst 1939-1945, 1. uppl., Liber/Allmänna förl., Stockholm, 1985. Carlgren, Wilhelm M, Swedish foreign policy during the second world war, Benn, London, 1977. Fairburn, Miles, Social history: problems, strategies and methods, Macmillan, Basingstoke, 1999. Florén, Anders, Ågren, Henrik & Erlandsson, Susanna, Historiska undersökningar: grunder i historisk teori, metod och framställningssätt, Tredje upplagan, Studentlitteratur, Lund, 2018. Fredriksson, Berndt. En institutionell historia: UD:s arkiv i ett arkivetnologiskt perspektiv. Arkiv, samhälle och forskning 2001:1. 2001. Grimnes, Ole Kristian & Ekman, Stig (red.), Broderfolk i ufredstid: norsk-svenske forbindelser under annen verdenskrig, Univ.-forl., Oslo, 1991. Hansson, Lars, Vid gränsen: mottagningen av flyktingar från Norge 1940-1945, Institutionen för historiska studier, Göteborgs universitet, Diss. Göteborg: Göteborgs universitet, 2019, Göteborg, 2018. Johansson, Alf W., Per Albin och kriget: samlingsregeringen och utrikespolitiken under andra världskriget, Tiden, Stockholm, 1985. Karcher, Nicola, Kampen om skolen: nazifisering og lærernes motstand i det okkuperte Norge, Oslo, 2018. Kvam, Vegard, Skolefronten: Einar Høigård og norske læreres kamp mot nazismen, Oslo, 2013. Levine, A, Paul. From indifference to activism: Swedish Diplomacy and the Holocaust. Uppsala. 1996. Lundgren, Lars, Kontroversiell representation: Det svenska generalkonsulatet i Oslo 1941- 1945, 1990, Masteruppsats.

44

Molin, Karl. Artéus, Gunnar & Leifland, Leif (red.), Svenska diplomatprofiler under 1900- talet, Probus, Stockholm, 2001.

Oldenburg, Lennart, Under stöveln: Norge 1940-1945, Atlantis, Stockholm, 2008. Orward, Björn, Motstånd under ockupation, Styrelsen för psykologiskt försvar, Stockholm, 1995. Riste, Olav & Nøkleby, Berit, Norway 1940-45: the resistance movement, 6 uppl. Tanum, Oslo, 1970. Roberts, Adam , Ockupation, motstånd och folkrätt. Stockholm: Centralförb. Folk och försvar, 1981. Romefors, Örjan, Utrikesförvaltningens källor 1520-2000, Riksarkivet, Stockholm, 2017.

Tidskrifter Flyvbjerg, Bent. Five Missunderstandings About Case-Study Research. Qualitative Inquiry. Volym 12. nr 2. 2006.

45