Det Omöjliga Genombrottet Det Är Sent På Eftermiddagen En Decemberdag

Det omöjliga genombrottet

Det är sent på eftermiddagen en decemberdag strax före jul 1988 när dj:n Brian Philips på radiostationen KDWB i Minneapolis får ett samtal från en kille som vill ha tillbaka en platta han har lånat ut för att Philips ska spela en av hans favoritlåtar i ett önskeprogram. Killen heter Dean Cushman och har varit utbytesstudent i Sverige. Där fastnade han för en platta som heter Look sharp! med Roxette, ett band Philips aldrig hört talas om. Cushman var uppe på stationen någon vecka tidigare och lämnade plattan och sedan har den försvunnit in i högarna av vinyl- och cd-skivor på skrivbordet. Brian Philips bestämmer sig för att snabbkolla om det finns något av intresse, eftersom den där Cushman verkar så mån om att få tillbaka plattan. Han trycker in den i cd-spelaren och första låten går igång. Philips hajar till redan vid det inledande gitarriffet, och när synttrummorna smattrar till och den pulserande sequencerbasen tuggar igång höjer han volymen. Vilket intro! Det här är ju superpop. Och av ett okänt svenskt band, dessutom. Och vad är det för en galet pårökt text? ”Kissing is a colour, her loving is a wild dog”. Han lyssnar extra noga på nästa vers.

Fire in the ice naked to the t-bone is a lover’s disguise banging on the head drum shaking like a mad bull she’s got the look

Det här är ju hysteriskt kul. ”Naked to the t-bone”. Bara det. När låten är klar tar han runt den till några kollegor på stationen och testar ”The look” på dem. Alla gör tummen upp. Det här är ju så bra att de måste lägga in den på spellistan. En stund senare går den svenska poplåten för första gången ut i amerikansk radio. Några minuter senare börjar telefonsamtalen komma in från lyssnarna. ”Vad var det där?” ”Spela den igen”. Snart är ”The look” en av de mest spelade låtarna på KDWB. Efter några dagar börjar Brian Philips fundera på om det kan finnas en ”svenskkoppling” som gör att ”The look” fungerar så bra i Minneapolis, där det bor så många svenskättlingar. Han bestämmer sig för att testa om låten har samma kraft i andra städer och skickar den till radiokollegor på Kiss FM i Los Angeles, Y100 i Miami och Z100 i New York. Problemet är bara att KDWB sitter på ett av de få exemplar av Look sharp! som har letat sig till USA, så han måste spela in ”The look” på rullband som sedan skickas ut till de andra radiostationerna. Det visar sig att ”The look” funkar lika bra överallt. Även i New York, Miami

och Los Angeles börjar lyssnare ringa in och telefonväxlarna glöda på radiostationerna innan Per har kommit in på andra refrängens ”na-na-na-na-na”. Det fullständigt osannolika är snart ett faktum: Roxette har en radiohit i USA, utan att plattan är utgiven där – och med en låt som inte ens har kommit ut som singel i Sverige.

Snart når ryktet även fram till amerikanska EMI, vars högste chef Sal Licata inser att de har en singel som klättrar i raketfart på listorna över mest radiospelade låtar – en låt som de för några veckor sedan har tackat nej till att ge ut. Flera gånger dessutom. Nu måste de agera snabbt för att förhindra att Roxette skriver kontrakt med konkurrenten Atlantic, vilket hade varit extremt pinsamt för amerikanska EMI. Men först måste bolaget aktivera sin förtur hos svenska EMI i Stockholm, där faxmaskinen plötsligt börjar gå varm med förfrågningar om att ge ut Look sharp! i USA. Det visar sig efter några nagelbitardagar att amerikanska EMI kommer undan med blotta förskräckelsen. Det finns inget skriftligt dokument som säger att de har tackat nej till att utnyttja sin option, och eftersom Roxette inte hunnit skriva på för något annat bolag i USA hamnar de automatiskt på EMI även där.

När Per och Marie nås av beskedet att Roxette har börjat få radiospelningar i USA utgår de från att det måste vara någon av singlarna ”Dressed for success” eller ”Listen to your heart” som har letat sig dit, inte ett albumspår som ”The look”. Den sjungs ju dessutom av Per, vilket är ett avsteg från Roxettes grundidé. Han ska leverera låtar, Marie ska sjunga dem. Samtidigt jobbas det för högtryck med att få ut singeln i USA. Den 30 januari släpps singeln och bara några dagar senare går den in som bästa nykomling på Billboardlistans singellista Hot 100. Den lugna första delen i Roxettes karriär är över. Nu börjar ett sicksackande runt jorden med turnéer, promotionresor och videoinspelningar som ska vara närmast oavbrutet i tre och ett halvt år. Vid sin sida kommer de för det mesta att ha Marie Dimberg, som har anställts på EMI-kontoret i Stockholm strax innan Roxetteprojektet tar form. Hon får tidigt uppdraget att ”ta hand om Roxette” – dock med förbehållet att det inte får gå ut över arbetet med andra svenska artister som Jakob Hellman, Eldkvarn, Wilmer X och Anne-Lie Rydé.

I mitten av februari åker Marie och Per över till USA och träffar nyckelpersoner från skivbolaget som för första gången får se de nya popkometerna i levande livet. Bland annat möter de Jack Satter, som är EMI:s främsta kontakt med amerikansk radio. Och eftersom det är via radion som Roxette håller på att slå

igenom så trummar han in budskapet om hur nödvändigt det är att åka runt till de viktigaste radiostationerna och ställa upp på intervjuer, göra radiostationsjinglar, snacka med lyssnarna och så vidare. Han börjar med att skicka dem på ett snabbesök till ett radiokonvent i San Francisco för att USA:s mest inflytelserika dj:s ska få ansikten på det hittills anonyma svenska hitfenomenet. Roxette nickar; Marie med något mindre entusiasm än Per. För henne är promotion med alla resor, handskakningar, playbackframträdanden och frågor om samma sak om och om igen mest ett nödvändigt ont, med betoning på ont. För Per är det en mer självklar del i det stora pop-paket han har drömt om sedan han var liten.

Men radio har under 80-talet fått allt hårdare konkurrens som lanseringskanal för nya artister. Den 1 augusti 1981 startar videokanalen MTV på kaxigast tänkbara sätt med en bild på nedräkningen inför rymdskytteln Columbias uppskjutning, följt av stationschefen John Lacks numera bevingade första ord: ”Ladies and gentlemen, rock and roll”, varpå videon till ”Video killed the radio star” med The Buggles drar igång. Våren 1989 är MTV en odiskutabel maktfaktor i musikbranschen, och utan en bra video anses man mer eller mindre chanslös i de större sammanhangen. Med sitt gerillaliknande radiogenombrott via rullbandskopior, utan vare sig en cd i skivaffärerna eller en video på MTV, är Roxette ett extremt undantag. När amerikanska EMI:s nytillträdde videochef Matt Murray tittar på den svenska video som gjorts till ”The look” inser han omedelbart att det behövs lite mer krut för att nykomlingarna ska sticka ut i det massiva amerikanska tv-flimret. En videoinspelning bokas några dagar senare – men först sedan Marie och Per har varit hemma i Stockholm och invigt den nybyggda superarenan Globen. När de anländer dit i limo och kliver ut i ett uppbåd av medier och fans är det som om den ironiska omslagsbilden till Look sharp! har blivit verklighet. När de några dagar senare står framför filmkamerorna i New York för att spela in videor till både ”The look” och uppföljaren ”Dressed for success” är knepet detsamma som när omslaget till Look sharp! gjordes: Roxette ska presenteras som om de redan är etablerade superstjärnor. På sitt sätt stämmer det – när videon spelas in ligger ”The look” redan på 25:e plats, försedd med en ”bullet” som indikerar att den är på väg mot toppen.

Rent imagemässigt spikar Roxettes första USA-inspelade video fast deras definitiva look. Marie tar för sig som den sexiga och tufft blonderade rockdivan i skinnbyxor, medan Per får chansen att leva ut år av popdrömmar i rollen som reinkarnerad 60-talshjälte med runda glasögon, lång dandykavaj och psykedeliskt

målad gitarr. Första gången videon går ut i MTV har det gått ytterligare 14 dagar och ”The look” har klättrat upp till åttonde plats på Billboards Hot 100-lista. Men ska det räcka hela vägen?

Sent på kvällen den 29 mars 1989 kommer beskedet: efter nio veckor på listan har ”The look” gått upp till toppen på Hot 100-listan, före ”Eternal flame” med The Bangles, ”Girl you know it’s true” med Milli Vanilli, ”She drives me crazy” med Fine Young Cannibals och ”Like a prayer” med Madonna. För tredje gången toppar en svensk grupp USA-listan, efter Blue Swede med ”Hooked on a feeling” 1974 och ”Dancing queen” med Abba 1977.

En smärre nationalyra bryter ut i Sverige och popsensationen Roxette blir omedelbart hett nyhetsmaterial. Marie Fredriksson beger sig till Café Opera för att fira, medan Per öppnar en flaska champagne nere i Halmstad. På morgonen tar han flyget till Stockholm och hinner precis träffa Marie innan det är dags för presskonferens på Grand Hôtel. De kramar om varandra och försöker ta in att drömmen har slagit in. Etta i USA – och rena explosionen i ett tjugotal andra länder över hela världen. Today Sweden, tomorrow the world. Fast nu har tomorrow blivit today.

Efter att Marie och Per i nära två månader har kuskat runt i tv- och radiostudior från Rom till Los Angeles är det dags för den andra sommarturnén. Men nu är det ett internationellt popfenomen som äntrar scenen. Som liveartister har samtliga i bandet minst tio års erfarenhet att bygga på – och med en extrovert sångstjärna som Marie Fredriksson längst fram kan Roxette mäta sig med många betydligt mer kända liveband. Men i USA har de flesta i branschen bara hört Roxette på radio, kollat in videon på MTV eller ännu värre – sett något av de otaliga playbackframträdanden som Roxette släpades runt på under våren 1989. Att Roxette skulle vara något mer än en syntetisk popduo, ett av 80-talets otaliga ”one-hit-wonders”, är svårt att tro för de branschproffs som aldrig har upplevt dem på scen. Av det skälet väljer ett amerikanskt radiosyndikat bort ”Dressed for success” helt och hållet. Så medan Roxette åker runt och ger extranummer efter extranummer i den ljumma svenska sommarkvällen, stannar deras andrasingel ”Dressed for success” på Billboardlistans tolfteplats. På amerikanska EMI ser man lösningen: ett videoteam ska åka över till Sverige och filma ett konsertframträdande under sommarturnén. Man väljer Borgholms slottsruin som plats för inspelningen till Roxettes tredje singel i USA: ”Listen to your heart”.

Samtidigt har Touchstone Pictures i Hollywood hört av sig till Roxette och frågat om de vill ha med en låt i en kommande film med Richard Gere och Julia Roberts i huvudrollerna som den förmögne men olycklige affärsmannen Edward Lewis respektive den bekymmerslösa och prostituerade Vivian Ward. Touchstone är Disneys bolag för filmer som ligger utanför barn- och familjefacket, och som romantisk komedi med en prostituerad i huvudrollen kan $3,000 sägas uppfylla det kriteriet – titeln syftar på de 3 000 dollar som Edward erbjuder Vivian för att hålla honom sällskap under ett besök i Los Angeles. Helst vill Touchstone ha en specialskriven låt, men det finns ingen tid för det i skarven mellan sommarturnén, två månaders promotionresor för ”Listen to your heart” över hela världen och den Europaturné som är planerad att starta i november. Dessutom råder det delade meningar i Roxettelägret om värdet av att ha med en låt i $3,000. 21-åriga Julia Roberts är till exempel ett helt oskrivet kort, som har erbjudits rollen först sedan etablerade stjärnor som Molly Ringwald, Meg Ryan, Michelle Pfeiffer och Daryl Hannah har tillfrågats och avböjt. Men till slut säger man ja, under förutsättning att filmteamet accepterar en befintlig låt. Roxette erbjuder dem ”It must have been love”, som först avböjs med tanke på jultemat. Efter några lyssningar ändrar sig dock regissören Garry Marshall och tror att den sorgsna kärleksballaden kan passa bra i filmen – om man tar bort julreferensen.

Är det möjligt? Jodå. Trots tidsbristen kan Roxette inte motstå frestelsen att få med en låt på ett soundtrack till en Hollywoodproduktion. Per byter ut ”christmas” mot ”winter” och Marie lägger på ny sång. Samtidigt uppdateras arrangemanget med den inledande gitarrfiguren, och efter en ny mix skickas ”It must have been love” till USA. Strax därpå ringer Garry Marshall till EMIstudion i Stockholm och berättar för Per att han älskar ”It must have been love” så mycket att han har klippt om filmens slut och tagit bort dialogen när den spelas. Ingen behöver säga något – låten säger allt Marshall vill ha sagt i en av filmens viktigaste scener. Det är smickrande, men filmen är fortfarande ett oskrivet kort och snart är det ingen som tänker så mycket mer på den. Just nu har alla nämligen tankarna på viktigare saker – den kommande Europaturnén och framförallt nästa singel, powerballaden ”Listen to your heart”. Med draghjälp från videon som fångat sommarens liveframträdande på Borgholms slottsruin gör den superamerikanska powerballadproduktionen från Skärmarbrink mirakulöst precis det som man bara hade skojat om i studion ett drygt år tidigare: den går som en raket uppför den amerikanska Hot 100-listan och armbågar sig den 25 oktober upp till förstaplatsen. På vägen passerar den ett getingbo bestående av ”Cover girl” med New Kids On The Block, ”Miss

you much” med Janet Jackson, ”Sowing the seeds of love” med Tears For Fears och ”When I see you smile” med Bad English. Ingen annan skandinavisk grupp eller artist har lyckats med konststycket att toppa USA-listan två gånger. Tre låtar från Look sharp! har blivit internationella hits under året. En stark fjärdesingel – den syntpulserande upptempolåten ”Dangerous” – väntar i kulisserna. Och några veckor senare är det dags att ge sig ut på en utsåld Europaturné. Under Roxettes karuselliknande 1989 tycks inget kunna gå fel.

Men när Per Gessle ringer från Halmstad till Marie Fredriksson i Stockholm förvandlas snart lyckoruset till ett bittert bråk om låtskrivande och i förlängningen pengar. Mitt i glädjen över Roxettes framgångar är Marie upprörd över att det bara är Per som har låtar med på Roxettes plattor därmed tjänar så mycket mer i royalty som låtskrivare än vad hon gör. Självklart har de redan från början gjort upp om att dela lika på intäkterna från skivförsäljningen. Men inkomsterna från radiospelningar går till låtens upphovsman – och med tanke på hur enormt mycket radiospelningar Roxette har börjat få över stora delar av världen blir det också betydande belopp som går till Per Gessle. Upplägget är egentligen inte orättvist, men det känns ändå frustrerande. Utan henne hade Roxette inte kommit dit de har gjort, men när det väl smäller till får hon inte samma utdelning som Per. Han anar att det är pojkvännen eller kompisar till Marie som hetsar upp henne mot honom med snack om att hon är orättvist behandlad och måste se om sitt hus, att hon ska vara lite tuffare. Själv tycker han att själva konceptet Roxette från första början har byggt på kombinationen av Maries sång och hans låtar – och att framgångarna det senaste året har visat att det är ett vinnande recept. Marie tycker inte att det är lika självklart. Hon är också en etablerad låtskrivare, om än inte i närheten av att vara lika produktiv som Per. Det är klart att hon också ska få med sina låtar nu när de erövrar världen. Per kontrar med att han inte tycker att hennes låtar håller för Roxette. Det börjar som en kväll av sensationell lycka, men när samtalet slutar är det med tårar, ilska och förstämning Skandinaviens mest framgångsrika popduo slänger på telefonlurarna.